1946. Första kammaren. Nr 13
ProtokollRiksdagens protokoll 1946:13
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1946. Första kammaren. Nr 13.
Lördagen den 23 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.
Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 210, med
förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946.
Justerades protokollen för den 16 och den 19 innevarande månad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till iståndsättande av vissa
beskickningsf astigheter ;
nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
kostnader i samband med sprängningsolycka vid Göteborgs örlogsvarv;
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
byråchefsbefattningen i försvarets fabriksstyrelse å ordinarie stat; samt
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 9 § 1 och 4 mom. samt 10 § 1 och 5 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom;
och
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse i vissa
fall av mark å renbetesfjällen i Jämtlands län m. m. jämte i ämnet väckt
motion.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 87, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under fjortonde
huvudtiteln till tillfälligt lönetillägg.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349)
örn tillsyn å fartyg; och
nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn tillfällig
ökning av regeringsrådens antal.
Första hammarens protokoll 1946. Nr 13.
1
2
Nr 13.
Lördagen den 23 mars 1946.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 270, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande av vissa investeringsanslag för uppförande av centrala
tvätt- och reparationsanstalter för försvaret;
nr 271, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Wetter, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1946/47;
nr 272, av herr Lindström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1946/47;
nr 273, av herr Andersson, Karl, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av sinnessjukvården m. m.;
nr 274, av fru Alm m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården;
nr 275, av fru Svenson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården; samt
nr 276, av herr Wahlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m.
Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:
nr 277, av fröken Andersson och herr Mannerskantz, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare,
m. m.; och
nr 278, av herr Gränebo m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562).
Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 210.
Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 279, av herr Forslund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m.;
nr 280, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.; ...
nr 281, av herr Sandberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för folkskolans
Överlärare m. m.;
nr 282, av herr Hage, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna;
nr 283, av fröken Andersson och herr Velander, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938
(nr 318) om avbrytande av havandeskap, m. m.; samt
nr 284, av herrKarlsson, Gustaf, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m.
Lördagen den 23 mars 1940.
Nr 13.
3
Herr Wehtje erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 65 vid 1945 års riksdag i anledning av Kungl.
Majlis proposition nied förslag till uppbördsförordning m. m., d. v. s. källskatten,
förutsattes i samband med inrättandet av den centrala uppbördsnämnden,
att denna skulle »börja sin verksamhet redan tidigt under våren 1946»,
eftersom det särskilt vid övergången till det nya uppbördssystemet vore av
betydelse att myndigheter och enskilda skulle kunna erhålla förklaringar samt
råd och upplysningar angående de nya bestämmelserna. Utskottets betänkande
godkändes av riksdagen, och i debatten därvid i denna kammare framhölls
från olika håll, däribland även av mig, angelägenheten av att nämnden snarast
möjligt tillsattes. Vädjanden därom riktades också till chefen för finansdepartementet,
som i anledning därav lovade, att han skulle se till att nämnden
blev utsedd så snart som det överhuvud taget vore möjligt.
Nu är den av bevillningsutskottet förutsatta senaste tidpunkten för nämndens
tillsättande redan inne, utan att något hörts ifrån Kungl. Majit i denna
sak. Det hade varit att hoppas — och detta synes även stå i överensstämmelse
med höstriksdagens intentioner — att den centrala uppbördsnämnden skulle
vara utsedd i god tid före den 31 innevarande månad. Senast denna dag skall
ju enligt de till uppbördsförordningen fogade särskilda övergångsbestämmelserna
punkt 7) skattskyldig eller arbetsgivare, som vill att preliminär B-skatt
skall utgå för inkomst av tjänst under år 1947, därom göra framställning hos
taxeringsnämnden i hemortskommunen. För avgörandet av frågan, huruvida
A- eller B-skatt skall utgå, hade det givetvis varit av stor betydelse, örn denna
nämnd i god tid före detta datum trätt i verksamhet, så att en viss praxis
måhända hunnit utbilda sig dessförinnan för att därigenom kunna tjäna till
ledning såväl för de enskilda beträffande frågan örn huruvida dylik framställning
borde göras eller ej som för taxeringsnämndernas bedömande och avgörande
av sådana framställningar.
Vidare förutsattes vid uppbördsförordningens tillkomst, att en omfattande
upplysningsverksamhet rörande åtminstone huvudprinciperna i det nya uppbördssystemet
för att såvitt möjligt förhindra Svårigheter under _ övergångstiden
skulle genom statens försorg igångsättas i god tid för att bibringa allmänheten
nödig kännedom och insikt i förordningen, enär det ej kunde förväntas,
att svenska folket på annat sätt skulle kunna få sådan kunskap. Någon
dylik upplysningsverksamhet av tillräcklig omfattning torde ännu ej ha
igångsatts. Visserligen heter det ju »ignorantia juris nocet», d. v. s. bristande
kännedom örn lagen friar ej, men på grund av omständigheterna^ i föreliggande
fall torde man i varje fall icke alltför hårt kunna upprätthålla denna
princip. Ej heller har någon för allmänheten tillgänglig kommentar vare sig
genom statsmakternas försorg eller genom enskilt initiativ hittills kunnat utgivas.
På grund av vad nu påtalats torde man kunna konstatera, att endast ett
ytterst litet fåtal av det svenska folket överhuvud taget känner till skillnaden
mellan preliminär A- och B-skatt, vilket ju beträffande ifrågakommande löntagare
är en förutsättning för ansökan örn debitering av sistnämnda skatt för
1947. Visserligen ha länsstyrelserna genom kungörelser fäst allmänhetens uppmärksamhet
på tidsfristen, men enbart detta är givetvis ej tillräckligt.
Det synes därför rimligt, att nämnda tid för ansökans ingivande örn debitering
av B-skatt i stället för A-skatt utsträckes till en senare tidpunkt, förslagsvis
1 juli, för att allmänheten intill dess skall kunna bibringas sådan kännedom
om lagen, som utgör förutsättning för avgivande av ansökan örn preliminär
B-skatt. Man torde ju näppeligen kunna fordra att denna allmänhet genom
eget studium av författningstexten skall kunna reda ut begreppen, allra,
helst som till och med de praktiserande juristerna i stor utsträckning ännu ej
l nterpellation
om utseende
av den centrala
uppbördsnämnden.
4
Nr 13.
Lördagen den 23 mars 1946.
Interpellation om utseende av den centrala uppbärdsnämnden. (Forts.)
kunnat eller hunnit reda ut dessa problem, bl. a. på grund av att författningstexten
för relativt kort tid sedan blev allmänt tillgänglig.
De enskilda böra ju ej bliva lidande genom statens underlåtenhetssynder,
vilket nu utan tvivel torde komma bliva fallet därest ej ändring och rättelse sker.
Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
följande frågor:
När kan man vänta utseendet av den centrala uppbördsnämnden?
Är herr statsrådet beredd att för riksdagen framlägga förslag örn utsträckning
av tidpunkten för ingivande av ansökan örn debitering av B-skatt i stället
för A-skatt?
När kan väntas, att den statliga upplysningsverksamheten angående källskatten
kan i erforderlig grad genomföras?
På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förrådsorganisation
för försvarets läkemedel;
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;
nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet m. m.;
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets fonder för budgetåret 1946/47;
och
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret 1946/47;
bevillningsutskottets betänkande nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
bankoutskottets memorial och utlåtanden:
nr 11, angående användande av riksbankens vinst för år 1945;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd
åt skogvaktaren å Såtenäs egendom O. Boman m. fl.; och
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för förre ämnesläraren vid skeppsgosseskolan i Karlskrona
M. Karlkvist m. m.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430)
örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m.; och
nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till familjebidragsförordning,
dels ock i ämnet väckta motioner;
Tisdagen den 26 mars 1946.
Nr 13.
5
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlagskredit till
hästexportberedningen; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckt
motion;
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion örn vissa ändringar i villkoren för erhållande av byggnadsförskott
ur kyrkofonden; samt
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion angående användningen av i krigsmaktens
förvar befintliga lager av sprängämnen; och
nr 2, i anledning av väckt motion örn det s. k. investeringsrådets utrustande
med beslutande befogenheter.
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Tisdagen den 26 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till örn- och tillbyggnad av flygtekniska försöksanstaltens
verkstadsavdelning;
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen
av garnisonssjukvården för Stockholms garnison;
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till nytt garnisonssjukhus
för Stockholms garnison;
nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
täckning för vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets
civilförvaltnings räkenskaper;
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Carl
Johan Eric Tersmeden m. fl.;
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställning angående anslag
för budgetåret 1946/47 till Distributionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk;
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under diverse
kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47,
i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond; samt
6
Nr 13.
Tisdagen den 26 mars 1946.
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk m. m.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 210, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år
1946.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 279, av herr Forslund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m.;
nr 280, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maurts proposition
angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.;
nr 281, av herr Sandberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för folkskolans
Överlärare m. m.; samt
nr 282* av herr Hage, i anledning av Kungl. Mjaj:ts proposition angående
disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna.
Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:
nr 283, av fröken Andersson och herr Velander, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938
(nr 318) örn avbrytande av havandeskap, m. m.; och
nr 284, av herr Karlsson, Gustaf, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr
467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 58—62, bevillningsutskottets
betänkande nr 18, bankoutskottets memorial nr 11 samt utlåtanden
nr 17 och 18, andra lagutskottets utlåtanden nr 16—18, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1, 9 och 10, första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5 ävensom kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 1 och 2.
På framställning av herr talmannen beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 18 skulle uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.
Herr Johansson, Johan Bernhard, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Med hänsyn till omfattningen av det ärende, som innehålles i Kungl.
Maj:ts proposition nr 210, får jag hemställa, att kammaren måtte besluta att
tiden för avgivande av motioner i anledning av denna proposition måtte utsträckas
till det plenum, som infaller näst efter 20 dagar från dagen för propositionens
avlämnande.
Denna hemställan bifölls.
Herr Wagnsson avlämnade en av honom och herr Åman undertecknad motion
nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för
-
Tisdagen den 26 mars 1946.
Nr 13.
7
ordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser,
m. m.
Motionen bordlädes.
Ordet lämnades på begäran till friherre De Geer, som .yttrade: Herr talman!
I Kungl. Maurts proposition nr 203 föreslås höjning av tillärna hjintrycket
för automobiler ävensom utökning av bredden för motorfordon.
För ernående av mest ekonomiska lastbilstransporter är uppenbart att betydlig
höjning av hjultrycket och ökad bredd å bilarna är synnerligen val
motiverat och önskvärt. Emellertid torde ett stort flertal av våra vägar behöva
radikalt ombyggas, innan nyssnämnda önskemål helt kan tillfredsställas.
I varje fall lär man f. n. knappast kunna gå längre än vad Kungl. Maj :t
nu föreslagit. , ,
Hur skall då inom närmaste framtiden den sa behövliga ombyggnaden av
vägnätet kunna åstadkommas? Särskilt till följe den så knappa tillgängen a
arbetskrafter äro utsikterna för större vägarbeten ganska mörka. Åtminstone
är så förhållandet, om hittills brukliga arbetsslukande byggnadsmetoder alltjämt
skola behöva tillämpas! Man måste allvarligt ifrågasätta, örn icke vagarbeten
inom en snar framtid böra kunna utföras med tillhjälp av hittills
i Sverige ej använda, nyuppfunna och arbetsbesparande maskiner. Under krigsåren
har erfarits, hurusom särskilt amerikanarna astadkommo väldiga vägbygg
nader på otroligt kort tid med tillhjälp av maskiner av diverse nya typer med
stor verkningsgrad. Det skulle vara av stort värde att här hos oss snarast ia
utprova sådana utländska maskiner, som kanske skulle visa sig sa användbara,
att vi äntligen trots bristen på arbetskrafter skulle kunna la iart pa
våra vägbyggen.
Givetvis kan förmodas att vara vägmyndigheter också ha klart tor sig värdet
av dylik här ifrågasatt import. Örn importen det oaktat dröjer, vore av
största vikt att hindren för import snarast undanröjas.
Vägnätets omskapande och grundliga förbättring är en så viktig fråga för
näringslivet och hela befolkningen, att densamma ej utan stor skada längre
kan undanskjutas. Då behövliga arbetskrafter saknas, måste hoppet stå till
en genom införande av nya maskiner genomförd revolution av arbetsmetoderna!
Kan sådan ändring komma till stånd, bör man kunna förvänta kraftigt
återupptagande av vägbyggnaderna utan att behöva draga bort för jordbruk
och övriga näringsgrenar nödvändiga arbetskrafter.
I anslutning till vad här anförts anhålles om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga: avser statsrådet att inom närmaste framtiden medverka till
åstadkommande av import av sådana moderna vägbyggnadsmaskiner, som
kunna antagas vara verkligt arbetsbesparande och behövliga för vårt vägnäts
ombyggnad och moderniserande?
Interpellation
om import av
moderna vägbyggnadsmaskiner.
På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.
In fidem
G. II. Berggren.
8
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Onsdagen den 27 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 212, angående godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
rörande det svensk-finska varuutbytet m. m.; och
nr 213, angående kreditgivning till Finland.
Justerades protokollen för den 20 innevarande månad.
Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare.
Med hänvisning till närslutna läkarintyg anhåller undertecknad vördsamt örn
fortsatt tjänstledighet från riksdagsarbetet t. o. m. den 30 april 1946.
Karlstad den 26 mars 1946.
John Sandén.
Att riksdagsman John Sandén, sorn lider av recidiverande bronchopneumonier,
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under april månad 1946,
intygas härmed.
Centrallasarettet, Karlstad, den 26 mars 1946.
Den begärda ledigheten beviljades.
John Svensson,
lasarettsläkare.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herrar Wagnsson
och Åman väckta motionen, nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr
350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m.
Förslag till Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av dels
bidraga- Kungl. Maj :ts proposition med förslag till familjebidragsförordning, dels ock
förordning, i ämnet väckta motioner.
Genom en den 15 februari 1946 dagtecknad proposition, nr 73, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning).
I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
9
Förslag till familjebidragsf oordning. (Forts.)
inom första kammaren:
nr 256 av herr Gränebo m. fl. samt
nr 257 av herr Albertsson m. fl. ävensom
inom andra kammaren:
nr 403 av herrar Persson i Svensköp och Johnsson i Kastanjegården, likalydande
med nr 257 i första kammaren,
nr 407 av herr Svensson i Grönvik m. fl., likalydande med nr 256 i första
kammaren, samt
nr 408 av herrar Johansson i Stockholm och Karlsson i Stuvsta.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 257 och II: 403 och med
förklaring, att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda författningsförslaget, för sin del antaga under punkten
infört förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning)
;
B. att motionerna I: 256, II: 407 och II: 408, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
I utskottets förordningsförslag var 6 § 1 mom. första stycket så lydande:
Familjepenning utgår med högst så stort belopp för dag, som för en var av
medan angivna ortsgrupper upptages i följande tariff:
Ortsgrupp | 1 1 | 2 j | 3 |
För hustru och frånskild hustru ävensom — därest kronor | För annan kronor | För annan kronor | |
I . . . . | 2:75 | 1:40 | 1:10 |
II..... | 3: — | 1: 65 | 1:20 |
III ... . | 3: 25 | 1:90 | 1:30 |
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Hallagård, Carlsson
i Bakeröd och Jacobsson i Igelsbo, på anförda skäl hemställt, att 6 och 28 §§
i förevarande förordningsförslag måtte erhålla den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits. I reservanternas förslag hade för 6 § första stycket
föreslagits följande avfattning:
Familjepenning utgår med högst så stort belopp för dag som nedan angives: -
1 | 2 | 3 |
För hustru och frånskild hustru ävensom — därest 16 år kronor | För annan kronor | För annan kronor |
1:65
1:20
10
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Förslag till familjebidragsförordning. (Forts.)
Herr Hallagård: Herr talman! Då jag jämte ett pär ledamöter i andra kammaren
står antecknad såsom reservant ber jag få besvära med några ord för att
i korthet ange orsaken till att vi reserverat oss i denna fråga.
Utskottet har ställt sig rätt välvilligt till de med anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till familjebidragsförordning väckta motionerna, i vilka påyrkas ett
avskaffande av dyrortsgraderingen beträffande familjepenningen, men har
dock ansett sig böra avvakta en väntad lösning av motsvarande fråga rörande
folkpensionerna. Sedan denna fråga funnit sin lösning, bör emellertid Kungl.
Maj :t, framhåller utskottet, med det snaraste upptaga frågan örn ändring av
bestämmelserna om familjepenning till förnyat övervägande. Utskottet anser
emellertid, att det inte skulle vara lämpligt att just nu slopa dyrortsgraderingen
i vad det gäller familjepenningen. Ja, det kan nog diskuteras, huruvida
verkligen anledning föreligger att ställa sig avvaktande i denna fråga.
I vår reservation lia vi tillåtit oss framhålla, att otvivelaktigt starka skäl
tala för ett avskaffande av dyrortsgraderingen av familjepenningen, så mycket
mera som ersättning för de verkliga bostadskostnaderna ju utgår i särskild
ordning. Jag kan till stöd för denna uppfattning åberopa, att även socialstyrelsen
ifrågasatt, örn dyrortsgraderingen av familjepenningen under sådana
förhållanden är befogad. I sitt utlåtande i anledning av 1942 års krigsfamiljebidragsförordning
framhöll andra lagutskottet, att de skäl, Som talade för en
dyrortsgradering av folkpensionerna, icke med samma styrka gjorde sig gällande
i fråga örn familjepenningen med hänsyn till att särskild ersättning utginge
för de verkliga bostadskostnaderna. Härutöver skulle jag kunna åberopa
socialvårdskommitténs förslag i fråga örn folkpensionerna, som ju går ut på
ett slopande av dyrortsgraderingen utom när det gäller bostadskostnaderna.
Starka skäl ha således anförts för att man redan nu godkänner förslaget
örn att avskaffa dyrortsgraderingen beträffande familjepenningen. Vi förmena,
att det inte bör möta några större hinder att bifalla den reservation, som vi
fogat till utskottets utlåtande, alldenstund tillräckligt bärande skäl saknas för
att längre uppskjuta avskaffandet av denna dyrortsgradering.
Jag har med detta inte velat ta upp någon debatt angående d.yrortsgrupperingens
vara eller icke vara. Här är det bara fråga örn huruvida vi skola ställa
oss avvaktande och invänta lösandet av folkpensionsfrågan eller inte. Det synes
oss reservanter liksom även motionärerna, att man icke har anledning att vänta
med ett ståndpunktstagande i denna fråga, utan att man redan nu bör ta ställning
till örn vi inte kunna slopa dyrortsgraderingen av familjepenningen i synnerhet
som — såsom jag nyss sade — de personer det här är fråga örn ju få
ersättning för de verkliga bostadskostnaderna.
Socialstyrelsen liksom även statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ha också framhållit, att vissa skäl tala för ett avskaffande av dyrortsgraderingen
i förevarande fall, men de ha varit litet försiktiga och ansett, att man
bör ställa sig avvaktande, till dess folkpensionsfrågan ligger på riksdagens
bord.
Jag har, som jag sade, inte här velat ta upp dyrortsfrågan i hela dess vidd,
utan endast frågan, om det finns någon anledning att ställa sig på detta sätt
avvaktande. Vi reservanter äro av den bestämda uppfattningen, att tillräckligt
starka skäl tala för att vi redan nu slopa dyrortsgraderingen vad beträffar familjepenningen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Norman: Herr talman! Det hör till, att herr Hallagård och jag ha en
liten dispyt, så snart andra lagutskottet haft att behandla någon förordning med
bestämmelser örn dyrortsgradering.
Onsdagen den 27 mars 194(>.
Nr 13.
11
Förslag till familjebidragsförordning. (Forts.)
Det är alldeles riktigt vad herr Hallagård framhållit, att dyrortsgrupperingen
för de människor det här gäller, på grund av de bestämmelser, som i annat sammanhang
äro givna, inte spelar så stor roll som den gör, eller i varje fall tidigare
gjort, för andra kategorier. Utskottsmajoriteten lutar nog också åt den uppfattningen,
att vi böra söka komma därhän, att det blir enhetliga bestämmelser
med enhetliga belopp, oberoende av från vilken ort av landet dessa värnpliktiga
äro, men utskottet har inte ansett det lämpligt att nu föreslå någon ändring
i familjebidragsförordningen.
I familjebidragsförordningen hänvisas ju i fråga om.ortsgrupperingen till bestämmelserna
i folkpensioneringslagen, vilken som vi veta skall reformeras.
''Ett förslag är att vänta vid innevarande års riksdag, och när vi fattat beslut
i denna stora fråga, är det självklart, att det nu föreliggande^spörsmålet får
lov att övervägas, eftersom denna hänvisning inte längre har någon aktualitet,
örn dyrortsgruppema slopas i fråga örn folkpensionerna.
Det är således utskottets mening, att vi böra vänta och se. Det finns också
en särskild anledning till det. Motionärerna ha nämligen föreslagit, att ersättningsbeloppet
skall ändras, men utskottet har inte ansett det vara lämpligt att
ta någon närmare ståndpunkt till den saken. I reservationen föreslås, att familjepenningen
skall utgå med ett enhetligt belopp, bestämt efter vad som gäller
i ortsgrupp II. Det kan ju vara tveksamt, örn man har anledning att just bygga
på denna ortsgrupp. Jag tror därför, att det är riktigt att i detta läge vänta och
se vad de nya bestämmelserna örn folkpensionerna, statstjänamas lönereglering
och kanske en del andra därmed sammanhängande spörsmål komina att innebära.
Då kommer frågan att ligga klarare till, och det blir lättare att ta en
bestämd ståndpunkt.
Jag hemställer örn bifall till utskottets yrkande.
Herr förste vice talmannnen: Herr talman! Andra lagutskottets ärade ordförande
erkände det berättigade i att upphäva dyrortsgraderingen beträffande
familjepenningen, men han ansåg, att man inte borde göra det, förrän man
fattat beslut örn folkpensionerna och de grunder, efter vilka dessa skola utgå.
Jag kan inte se, att det finns tillräckligt starka skäl för att vänta, om. man,
såsom andra lagutskottet och dess ordförande, ingenting har att invända i själva
saken, utan erkänner, att det ligger något berättigat i reservanternas hemställan
örn bifall till de i ämnet väckta motionerna, innebärande att man icke
skall bibehålla dyrortsgraderingen beträffande den ersättning till dessa värnpliktiga
familjeförsörjare, som utgår i form av familjepenning.
Enligt motionärernas mening är det inte mer än riktigt, att de, som bo utanför
stadsgränsen på en viss ort, och de, som bo innanför, då de ju ha ungefär
lika höga levnadskostnader, således betala samma priser för de varor de inköpa
för sin existens, också ha lika stor familjepenning, särskilt som såväl
ersättning för bostad som för bränsle beräknas i annan ordning. Samma grunder,
som de sakkunniga utgått ifrån i sitt förslag rörande omorganisationen
av folkpensioneringen, vill man alltså ha tillämpade här. Jag kan inte inse,
att det finns tillräckligt hållbara skäl för att inte redan nu våga godkänna
denna princip, i synnerhet som jag förmodar, att det alltid varit svårt att försvara
dyrortsgraderingen av denna familjepenning, då ersättning för bostad
och bränsle ju alltid utanordnats efter särskilda bestämmelser.
Jag anser alltså, herr talman, att det finns så starka skäl för ett bifall till
reservationen, att jag finner mig böra yrka bifall till densamma.
Herr Norman: Herr talman! Det är, såsom jag tidigare påpekat, här inte
bara fråga örn att avgöra spörsmålet, om vi skola bibehålla dyrortsgruppe
-
12
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Förslag till familjebidrag sförordning. (Forts.)
ringen eller inte, utan det gäller också att avväga bidragsbeloppens storlek,
och den frågan är enligt utskottets förmenande inte tillräckligt utredd.
Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Det yttrades nyss av herr förste vice
talmannen, att vissa sakkunniga när det gäller en annan fråga hade ansett,
att någon dyrorts gruppering inte borde förekomma. Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten på att landets familjebidragsnämnder, som i höstas skickade
ett stort antal representanter till en överläggning med arbetsmarknadskommissionen
i fråga örn familjebidragen, icke påyrkat något slopande av
dyrortsgrupperingen, utan ansett det fullt naturligt med en gradering på detta
område.
Vad det här gäller är väl ändå att ge de värnpliktiga en ersättning för det
inkomstbortfall, som ju i regel måste följa med värnpliktstjänstgöringen, och
den omständigheten, att bostadskostnaden ersättes särskilt, i allmänhet med
hela sitt belopp, kan inte anses vara ett tillräckligt skäl för att slopa dyrortsgraderingen
beträffande familjepenningen. De löner, som utgå i den allmänna
marknaden, skilja sig ju också så pass mycket på olika orter, att det kan vara
motiverat att bibehålla den hittillsvarande ordningen.
Jag kan kanske även få erinra om att spännvidden mellan familjepenningen
i högsta och lägsta ortsgrupp minskats sedan familjepenningens maximum
första gången fastställdes i den av 1940 års riksdag antagna krigsfamiljebidragsförordningen.
Familjepenningen för hustru var då 1 krona 75 öre i lägsta
och 2 kronor 25 öre i högsta ortsgrupp, vilket alltså innebär en spännvidd av
22,3 procent. Vid 1941 års riksdag höjdes beloppen med 25 öre och år 1942
med ytterligare 75 öre inom alla tre ortsgrupperna. Familjepenningens maximum
är alltså sedan år 1942 i lägsta ortsgruppen 2 kronor 75 öre och i högsta
ortsgruppen 3 kronor 25 öre, d. v. s. spännvidden har minskats till 15,4 procent.
Sedan jag gjort dessa påpekanden, vill jag endast säga, att jag givetvis är
beredd att, när riksdagen kommer över på en annan linje beträffande dyrortsgrupperingen,
också undersöka i vilken mån detta kan påverka de här föreliggande
frågorna.
Till slut ber jag få framföra mitt tack till utskottet för den behandling utskottet
ägnat det framlagda förslaget till familjebidragsförordning, vilken ju
i stort sett lett till ett tillstyrkande på alla väsentliga punkter. Jag får kanske
samtidigt tillägga, att jag också är tacksam för den snabba behandlingen och
även för att utskottet översett med vissa bristfälligheter, som förorsakats av
den korta tid vi inom departementet haft till vårt förfogande, när det gällt att
utarbeta detta förslag.
Herr Forslund: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets behandling av
detta ärende, vill jag inte låta stå oemotsagt vad herr förste vice talmannen
yttrade i fråga om utskottets ställningstagande till de i ämnet väckta motionerna.
Herr förste vice talmannen ville göra gällande, örn jag fattade honom rätt,
att utskottet och motionärerna stöde på samma linje. Något sådant uttalande
har utskottet icke gjort. Utskottet har endast sagt, att åtskilliga skäl tala för
avskaffandet av dyrortsgraderingen beträffande familjepenningen. Detta får
icke uttolkas så, som om utskottet sagt, att alla skäl tala för att dyrortsgraderingen
bör avskaffas. Utskottet har endast velat få till stånd ett uppskov,
med prövningen av detta ärende, på sätt departementschefen också förordat
såväl i propositionen som i det anförande han nyss höll.
Jag skulle icke ha varit med om att biträda utskottets utlåtande, örn man
hade inlagt den mening i det som herr förste vice talmannen nyss gjorde. Det
var bara detta jag ville ha sagt.
Onsdagen den 27 mars 194G.
Nr J3.
13
Förslag till familjebidragsförordning. (Forts.)
Herr förste vice talmannnen: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet ansåg, att det fanns tillräckliga skäl för bibehållande
av dyrortsgraderingen beträffande ersättningen till inkallade värnpliktigas familjer.
Visserligen sade han inte, att han inte var beredd att pröva, huruvida
ett slopande av dyrortsgraderingen i detta fall var möjligt, men han ansåg
starka skäl tala för att bibehålla den. Åtminstone i första delen av sitt anförande
intog herr statsrådet alltså en annan ståndpunkt än den, som utskottet
har intagit och som, så vitt jag kunnat förstå, överensstämmer med allmänna
meningen i denna fråga.
Herr statsrådet sade dessutom, att familjepenningen skulle vara en ersättning
för det inkomstbortfall, som de värnpliktiga åsamkades under sin inkallelsetid.
Jag vet inte, örn det är riktigt att säga så. Familjepenningen skall
vara en ersättning till familjerna, så att de inte komma att lida brist i olika
avseenden genom att inkomsterna bortfalla under den värnpliktiges inkallelsetid.
Militärtjänstgöringen är ju en medborgerlig plikt, som åligger alla, och
jag kan därför inte instämma i att familjepenningen skulle vara en ersättning
till den värnpliktige för förlorade inkomster. Det är inte heller alla inkallade,
som få familjepenning, utan den utgår under vissa förutsättningar, nämligen
örn den värnpliktige har hustru eller andra familjemedlemmar, som för sin försörjning
äro beroende av hans inkomster. Man får alltså säga, att familjepenningen
inte är en ersättning för mistade inkomster, utan ett bidrag som utgår
på grund av familjens behov. Även örn inte direkt behovsprövning äger rum,
är själva grundprincipen, att bidragens utgående skall vara beroende av behovet.
Familjepenningen är alltså något annat än bara ersättning för minskade
inkomster.
Är det då av andra skäl berättigat att bibehålla dyrortsgraderingen? Nu
sade visserligen herr Forslund, att man inte fick tolka utskottets yttrande så,
som jag hade gjort. Det är möjligt, att man inte skall göra det. Herr Forslund
sade, att utskottet inte har sagt, att alla skäl tala för ett slopande av dyrortsgraderingen.
Men kan man då inte säga, att tillräckliga skäl tala härför? Jag
förmodar, att man vid närmare prövning skall medge, att skälen äro tillräckliga,
och detta bör enligt min mening vara avgörande i detta fall.
Jag anser, herr talman, att tillräckliga skäl här finnas för slopande av dyrortsgraderingen,
och jag vidhåller alltså mitt yrkande.
Herr Mannerskantz: Herr talman! Man har ju kopplat bort bostadskostnaderna,
och familjepenningen avser alltså endast övriga levnadskostnader. Även
örn dyrortsgraderingen alltjämt gäller över hela löneområdet, tycker jag att det
är ett starkt motiverat krav, att man inte skall behöva ha den kvar vid alla
slags detaljerade ersättningar, som utgå. Det vore verkligen på tiden, att man
omedelbart rensade bort dyrortsgraderingen när det gäller sådana här mindre
områden.
Jag reagerar onekligen litet, när det säges, att familjepenningen skall vara
ersättning för inkomstbortfall. Jag undrar, örn man skall uppfatta den på
det sättet. När det gäller lönerna äro ju bostadskostnaderna inkluderade, men
i fråga örn familjepenningen äro de eliminerade. Det skulle innebära en orättvisa,
om den ene värnpliktige, som bor på en högre dyrort, skulle få större
ersättning än annan värnpliktig, som gör samma tjänst, men som bor på lägre
dyrort. Därför är det på intet sätt logiskt att räkna mod att familjepenningen
skall vara ersättning för inkomstbortfall.
I statsutskottet behandlade vi i fjol ett annat ärende av detta slag, där det
var delade meningar. Jag för min del reserverade mig då emot att dyrortsgraderingen
skulle tillämpas på alla livets detaljer, och jag anser, att detta
är ett fullkomligt likartat fall.
14
Nr 13.
Onsdagen, den 27 mars 1946.
Förslag till familjebidrag sförordning. (Forts.)
Jag kommer för min del, herr talman, att i denna fråga rösta för reservationen.
Herr Norman: Herr talman! I Kungl. Maj:ts förslag äro ju ersättningarna
bestämda efter tre olika ortsgrupper, medan reservationen innebär, att vad
Kungl. Majit har föreslagit beträffande den andra ortsgruppen skall bli generellt
gällande. För det stora flertalet av de värnpliktiga skulle alltså ersättningsbeloppen
komma att höjas, örn reservationen bifalles. Jag vill fråga herr
Mannerskantz, örn han är beredd att utan närmare övervägande stödja ett sådant
yrkande.
Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag vill endast påpeka, att det ju inte kan
komma att gälla så värst många fall, annat än örn det blir krig eller beredskap
stjänstgöring återigen kommer till. Bland dem, som göra sin rekryttjänstgöring,
är det nämligen ganska få, som hunnit bilda familj. Familjepenning
kommer framför allt att utgå till1 värnpliktiga med åldrig moder eller någon
annan att försörja. Därför kan det här aldrig bli tal örn utgifter av en storleksordning,
som ha någon väsentlig finansiell betydelse.
Utöver vad jag sade nyss får jag kanske tillägga, att det inte kan betyda så
värst mycket för den, som skulle få familjepenning, örn beloppen äro dyrortsgraderade
eller inte, eftersom vederbörande sällan hunnit få någon stor familj.
Ofta lia dessa värnpliktiga bara hustru men inga barn, och hustrun kan i
många fall mycket lätt bidra till sin egna försörjning.
Jag tror därför att det här rör sig örn utgifter av ganska ringa storleksordning.
Herr von Heland: Herr talman! Det är med anledning av att både försvarsministern
och socialministern äro närvarande här i kammaren som jag önskar
beröra ett spörsmål, som ligger något vid sidan om diskussionen, nämligen
frågan, under vilken huvudtitel kostnaderna för familjebidragen rätteligen
böra upptagas.
Man håller nu på att utreda frågan örn de framtida försvarskostnadema,
och det gäller då att plocka in i ramen allt, som hör till försvarets huvudtitel.
Sedan år 1939 ha de årliga kostnaderna för familjebidragen ökat från ungefär
en halv miljon kronor till bortåt 8 å 9 miljoner kronor. Ett annat område,
som också borde ligga socialministern nära, är krigsskadeersättningarna, som
nu uppgå till, om jag inte minns fel, bortåt 8 å 9 miljoner kronor örn året.
Jag hemställer därför, att man inom regeringen, närmast social- och försvarsministrarna,
ville överväga, huruvida dylika anslag, som rätteligen borde
vara rena socialanslag, skola upptagas under försvarets huvudtitel eller under
socialhuvudtiteln.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först pa bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidar© pa bifall till
utskottets hemställan med de ändringar, som påyrkats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hallagård begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en sa lydande omröstningsproposition.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
15
Förslag till familjebidragsf oordning. (Forts.)
Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med de ändringar, som påyrkats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Persson, Ivar, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 71;
Nej — 40.
Därjämte hade tre ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förrådsorganisation
för försvarets läkemedel;
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; samt
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet m. m.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag under försvarets fonder för budgetåret
1946/47.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkterna 2—5.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 6.
Lades till handlingarna.
Punkten 7.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 8.
Lades till handlingarna.
Punkterna 9 och 10.
Vad utskottet hemställt bifölls.
16
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Ang. fortsatt
giltighet av
hyresregleringslagen
m. m.
Punkten 11.
Lades till handlingarna.
Punkterna 12—14.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 62, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1946/47, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 18, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.
Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial och utlåtanden:
nr 11, angående användande av riksbankens vinst för år 1945;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående årligt understöd åt
skogvaktaren å Såtenäs egendom O. Boman m. fl.; samt
nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för förre ämnesläraren vid skeppsgosseskolan i Karlskrona
M. Karlkvist m. m.
Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående
fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 22 februari 1946 dagtecknad proposition, nr 97, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
1) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §, av nedan angiven lydelse,
dels att rubriken före 7 § skall lyda på sätt framgår av det följande, dels ock
att lagen, vilken enligt lag den 23 mars 1945 (nr 67) gäller till och med
den 30 september 1946, i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1947.
Om förlängning av hyresavtal m. m.
8a §.
Skall hyresförhållande beträffande lägenhet, som förhyrts av två eller flera
gemensamt, upphöra på grund av åtgärd eller underlåtenhet av någon av dem,
Onsdagen den 27 mais 1946.
Nr 13.
17
Ang. fortsatt giltighet av hyresreglering slagen m. m. (Forts.)
oell vägrar hyresvärden annan, som har del i hyresrätten, att övertaga lägenheten,
äger hyresnämnden på framställning av den senare förordna därom, såframt
hyresvärdens vägran finnes vara obillig. I fråga örn hyresvillkoren vid
sådant övertagande av lägenheten skall vad i 7 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.
Vill make i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller eljest
övertaga lägenhet, som av andra maken är förhyrd till bostad, och bor den
förre själv i lägenheten, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning, ändå att han icke har del i hyresrätten.
Framställning varom ovan sägs skall göras inom fjorton dagar från det
hyresvärden i samband med uppsägning eller eljest tydligt meddelat sökanden,
att hyresförhållandet skall upphöra.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1946.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1946
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1946, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 15 april 1946 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta
hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat sådant
meddelande.
Har hyresvärd före den 1 april 1946 lämnat meddelande som i 8 a § tredje
stycket sägs, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 15
april 1946. Förordnande varom i nämnda paragraf sägs må icke meddelas, örn
hyresförhållandet upphört före den 1 april 1946.
Där Konungen meddelar förordnande, att bestämmelserna i lagen den 19
juni 1942 örn hyresreglering m. m. skola äga tillämpning i viss ort, äger
Konungen föreskriva, att de i nästföregående stycke angivna tidpunkterna
skola med avseende å orten ersättas med de senare tidpunkter, som Konungen
bestämmer.
2) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 23 mars 1945 (nr 68)
gäller till och med den 30 september 1946, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 september 1947.
Utskottet hade i samband med propositionen till behandling förehaft två
i -anledning av densamma väckta motioner, nr 262 i första kammaren av herr
Lindblom m. fl. och nr 413 i andra kammaren av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte vidtaga sådana ändringar i förslaget till lag
om fortsatt giltighet av hyresregleringslagen, att övertaganderätten icke skulle
gälla affärslägenheter, att lagen icke bleve tillämplig i fall, där hyresrätten
förverkats, samt att 42 § 1 stycket allmänna hyreslagen skulle äga motsvarande
tillämpning å meddelande till medhyresgäst respektive make att hyresförhållandet
skulle upphöra.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:262 och 11:413 bifalla förevarande
proposition.
Första hammarens protoholl 1946. Nr 13.
2
18
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Äng. fortsatt giltighet av hyresreglering slag en m. m. (Forts.)
I motiveringen hade utskottet anfört bl. a.:
»Framställning örn rätt att övertaga lägenhet skall enligt förslaget göras
inom fjorton dagar från det hyresvärden tydligt meddelat vederbörande att
hyresförhållandet skall upphöra. Motionärerna hemställa, att i fråga örn sådant
meddelande skall tillämpas bestämmelsen i 3 kap. 42 § lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom, i vilket lagrum stadgas, att därest meddelande,
som avses i vissa lagrum i kapitlet, avlämnats å postanstalt inom riket för
befordran till mottagarens vanliga adress i rekommenderat brev, avsändaren
skall anses ha fullgjort vad på honom ankommer. Samma hemställan gjordes
av Sveriges fastighetsägareförbund under remissbehandlingen.
Enligt utskottets mening framstår det såsom mindre välbetänkt att giva särskilda
föreskrifter örn vad hyresvärd har att iakttaga för att han skall anses
ha fullgjort den i 8 a § tredje stycket föreskrivna underrättelseskyldigheten,
då några motsvarande föreskrifter icke finnas i fråga örn exempelvis den
skyldighet i förevarande hänseende som åligger honom enligt 7 § hyresregleringslagen.
Det torde kunna förväntas, att de fall då svårigheter uppkomma
för hyresvärden att fullgöra vad sålunda enligt förslaget åligger honom
kamma att bli sällsynta. Örn prövningen av frågan huruvida övertaganderätt
föreligger fördröjes genom att hyresvärden har svårt att nå medhyresgäst
eller äkta make med ett meddelande, bör detta såsom departementschefen
anfört beaktas vid nämnda prövning. Därest hyresvärden i dylikt fall gjort
vad rimligen kail krävas av honom för att tillställa hyresgäst eller make
meddelandet, bör övertaganderätt icke tillerkännas hyresgästen eller maken
annat än möjligen i något enstaka undantagsfall. Enligt utskottets mening
bör föreskrift härom intagas i de anvisningar, som enligt vad ovan anförts
torde komma att utfärdas rörande tillämpningen av den föreslagna 8 a §.
Utskottet finner sålunda, att vad i motionerna anförts icke bör föranleda till
ändring av Kungl. Maj :ts förslag.»
Reservation hade anförts av herrar Wistrand, Björkman och Håstad beträffande
utskottets uttalande rörande formen för den i 8 a § tredje stycket föreskrivna
underrättelseskyldigheten.
Herr Wistrand: Herr talman! Den ändring, som föreslagits i samband med
förlängningen av hyreslagen, avser att skapa möjlighet för personer, som
gemensamt innehaft en lägenhet, att, örn hyresrätten upphör genom den enas
föranledande, den andra skall kunna inträda i hyresrätten. Detta är bland
annat mycket aktuellt vid skilsmässor, där det med all rätt bör skapas en
möjlighet för den andra maken att komma i åtnjutande av den bostad som
makarna gemensamt innehaft men som dittills i hyreskontraktet varit skriven
på den andra. Liknande förhållanden kunna också förekomma vid ett kompanjonskap.
Ur den synpunkten har jag för min del ingen anledning att opponera
mig mot de ändringar, som föreslås.
Men det anmärkningsvärda i detta fall är, att man har föreslagit stränga
ålägganden för hyresvärden att underrätta vederbörande örn att ett sådant
förhållande föreligger, att han eller hon har rättighet att inträda i medpartens
rätt. Detta kommer att medföra ganska stötande konsekvenser. Antag till
exempel att söndring uppstår inom ett äktenskap och att den ena parten, mannen,
har hyrt våningen men inte vill behålla den. Då skall hyresvärden underrätta
hustrun örn att hon har rättighet att träda in. Men hustrun kan vara
bortrest; när trasslet börjar inom ett äktenskap, är ingenting vanligare än att
hustrun reser bort och att ingen känner hennes vistelseort. Enligt lagens ordalydelse
har hyresvärden då ingenting annat att göra än att vila på hanen och
Onsdagea den 27 mars 1946.
Nr 13.
19
Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen rn. m. (Forts.)
låta hyreslägenheten, under den svåra bostadsnöd som råder, stå tom; han får
ingen hyra på den och han kan överhuvud taget bara avvakta, hur saken
utvecklar sig.
I en motion har yrkats, att hyresvärden i detta liksom i andra fall, som
regleras i hyreslagen, skulle kunna anses ha fullgjort sin skyldighet att meddela
motparten genom att avsända rekommenderat brev under vederbörandes
vanliga adress. I den allmänna lagen förutsattes detta förfarande såsom tillräckligt
i en rad förhållanden på hyresrättens område, och det är för mig
ganska obegripligt, att det inte skulle kunna vara till fyllest även här. En
svårighet är dock, att det i en annan paragraf i hyresregleringslagen förekommer
en liknande bestämmelse utan någon motsvarande föreskrift örn underrättelseskyldighet,
varför det alltså skulle bli en olikhet mellan bestämmelserna
i denna paragraf och i den tidigare.
Att jag har reserverat mig i lagutskottet, beror framför allt på att jag
anser det angeläget att framhålla, att lagar icke få skrivas så, som här skett.
Man får icke, när det gäller fullkomligt likartade förhållanden på samma
område, införa olika bestämmelser örn vad man skall fullgöra för att anses ha
givit ett meddelande. Man får inte heller åstadkomma en lagstiftning, som
möjliggör så uppseendeväckande rättsföljder som den jag har talat om, nämligen
att lägenheten länge och väl kan få stå oanvänd på hyresvärdens bekostnad,
därför att den, som skall underrättas och som ju borde ha det största intresset
av att själv hålla sig framme, är bortrest och man inte vet, var vederbörande
befinner sig. Detta är orimligt. Ett lagstiftningsprojekt, som innebär
någonting sådant, är enligt min mening icke utarbetat med den omsorg.,
man har rättighet att fordra.
Lagutskottet har nu sökt förbigå denna sak och säga, att det kan förväntas
att de svårigheter, som skulle uppkomma, inte bli så stora. Ja, det är kanske
möjligt; därom vet ingen någonting. Men redan det, att man vid en lags tillkomst
så klart och tydligt kan konstatera, att den på vissa punkter leder till
en rent orimlig konsekvens, är enligt min mening tillräckligt för att säga, att
denna lag icke är omsorgsfullt utarbetad.
Nu kan man, som utskottet har gjort, framhålla att hyresnämnderna böra
åläggas att ta all hänsyn till svårigheterna i sådana fall. Det är ju mycket bra,
men det skapar ingen rättssäkerhet för hyresvärden, förrän han lyckats få frågan
dragen inför hyresrådet, och det skulle i grund och botten inte vara möjligt,
förrän han anträffat vederbörande. Men i praktiken kan detta måhända
ordnas på något sätt.
Att utskottet inte kunnat göra någon ändring i detta hänseende, sammanhänger
i mycket hög grad med att den nya lagen skall träda i kraft den 1
april och måste vara färdig till dess. Jag är fullt på det klara med att några
ändringar med hänsyn härtill icke kunna göras i lagstiftningen, och jag tror
också, att detta varit det djupast liggande motivet till utskottets ställningstagande.
Jag måste alltså stanna vid att beklaga vad som förevarit och har för min
del, herr talman, intet yrkande.
Herr Lindhlom: Herr talman! Innan jag går in på den fråga, varom det här
föreligger motioner, ville jag säga ett par ord beträffande själva huvudsaken;
utlåtandet gäller ju dels förlängning av hyresregleringslagen och dels den ändring,
som den föregående ärade talaren här har berört.
Det kan givetvis inte falla mig in att ställa något yrkande beträffande hyresregleringslagens
förlängning; det vore ju inte heller möjligt. Men jag anser
det befogat att nu ändå säga något med anledning av att denna lag föreslås
20
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Äng. fortsatt giltighet av hyresreglering slag en m. rrv. (Forts.)
få fortsatt giltighet. Jag tror för min del att det är nödvändigt, att man så
snart som möjligt vidtar åtgärder för att få denna lag ur världen. Det kan
inte vara riktigt att låsa fast lägenhetsinnehavet i den utsträckning som nu
sker. Det vållar oerhört stora svårigheter i många avseenden. Jag tänker bland
annat på näringslivets behov av kontorslokaler och andra utrymmen. Det är
givet, att man inte i det långa loppet kan fortsätta att låsa fast lägenheterna
och ställa hinder i vägen för den utveckling, som dock måste äga rum på detta
område. Jag vet, att man i det hänseendet har att kämpa nied rätt stora svårigheter
inom åtskilliga av näringslivets grenar. Men det är klart, att ju längre
lagen fortsätter att gälla, desto större måste dessa svårigheter bli.
Det kan också dragas i tvivelsmål, örn lagen som sådan ur hyresgästsynpunkt
egentligen har så stort värde, som man velat göra gällande. Visserligen
kan man kanske säga, att ett upphävande av lagen skulle kunna tänkas medföra
någon höjning av hjrrorna i ett eller annat avseende, men jag är övertygad
örn, att denna höjning mycket snart och i hög grad skulle kompenseras genom den
ökade byggnation som kommer att uppstå i och med lagens upphörande.
Man frågar sig dessutom, örn det kan vara så riktigt att låsa fast en lägenhet
vid en viss hyresgäst, som kanske inte alls är beroende av att ha en lägenhet
av just den storleken och typen, samtidigt som det finns massor av människor,
som inte kunna finna någon lämplig bostad på grund av att förhållandena
på bostadsmarknaden äro så fastlåsta.
Jag tror, att man rätt snart måste ta hänsyn till sådana synpunkter och
önskemål för att få en lämplig övergång från de nu rådande förhållandena.
Det kommer troligen inte att bli möjligt att i den snabba takt, som vore önskvärd,
tillgodose efterfrågan på lägenheter, örn icke denna lag försvinner. När
den slopas, kommer det säkerligen att bli på samma sätt som vid slutet av förra
kriget; byggnationen kommer att ta en omfattning, som mycket snart på ett
naturligt sätt reglerar förhållandena. Tillgång och efterfrågan på det sättet,
såsom det egentligen bör vara, gestalta förhållandena inom hela detta avsnitt.
Som jag sade, är det inte min mening att ställa något yrkande örn själva
hyresregleringslagen, men jag har icke velat underlåta att anföra dessa synpunkter
på spörsmålet med hänsyn till den framtida utvecklingen.
Vad sedan beträffar det särskilda tillägg, som fogats till lagen, kan jag
i stort sett instämma i vad herr Wistrand har yttrat. Jag vill bara tillägga
att det, så vitt jag kan bedöma, måste komma att uppstå rätt prekära situationer
i förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. Låt oss antaga, att en
äkta make kommer till sin hyresvärd och säger upp kontraktet, som han står
för, till den och den dagen. Hur skall värden då förfara? Ja, om han skall
vara riktigt säker, måste han, sedan denna lagbestämmelse har trätt i kraft,
ställa den frågan till sin hyresgäst: »Hur är det nu? Äro ni sams i äktenskapet,
eller är det månne söndring mellan er?» Hyresgästen skulle naturligtvis med
all rätt kunna brusa upp och svara: »Vad är det för fråga?» Men örn hyresvärden
godtar en uppsägning utan att undersöka, huruvida söndring uppstått i
familjen, kan han ju inte veta, örn hyresgästens maka har för avsikt att behålla
lägenheten eller inte. Jag har tänkt mycket på de praktiska konsekvenserna
av den här föreslagna underrättelseskyldigheten, och jag har funnit, att
det faktiskt kommer att bli rätt stora svårigheter.
Förhållandet blir likartat när det gäller två eller flera kompanjoner, som tillsammans
hyra en affärs- eller.kontorslägenhet. Örn en av dem säger upp lägenheten,
måste värden fråga: »Är det någon osämja mellan herrarna? Skola ni
skilja på er, eller hur skall det bli?» Det måste bli sådana mycket besvärliga
och delikata frågor, som komma att irritera hyresgästen alldeles i onödan.
För några veckor sedan höll första lagutskottets ärade vice ordförande ett
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
21
Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
anförande här i kammaren, däri han mycket starkt hävdade, att lagutskottens
arbete inriktade sig på att se till, att nödvändig, och endast nödvändig, lagstiftning
kom till stånd. Jag skulle vilja fråga: är den här ifrågasatta lagstiftningen
verkligen av behovet påkallad? Statens hyresråd, som dock har
handlagt hyresärendena under flera år och torde äga god kännedom örn förhållandena
på detta område, har varit tveksamt, i ali synnerhet när det gäller
affärslägenheter.
Från hyresvärdshåll har man gått med på bestämmelsen när det gäller äkta
makar, och man får väl då finna sig i de svårigheter som uppstå. Såsom herr
Wistrand yttrade, kan det ju mycket väl tänkas rätt ömmande fall, sorn man
givetvis får ta hänsyn till.
När det däremot gäller meddelandena vill jag, efter vad herr Wistrand anfört
i saken, bara ställa en fråga till andra lagutskottets ärade ordförande. I slutet
av utskottets yttrande finns följande sats: »Därest hyresvärden i dylikt fall
gjort vad rimligen kan krävas av honom för att tillställa hyresgäst eller make
meddelandet, bör övertaganderätt icke tillerkännas hyresgästen eller maken annat
än möjligen i något enstaka undantagsfall.» Jag måste säga, att detta verkligen
är en kautschukartad formulering, som det torde bli ganska svårt att lägga
till grund för en rättslig behandling. Man kan fråga, vad uttrycket »rimligen kan
krävas» innebär — det är ett mycket tänjbart begrepp — och vad som menas med
»enstaka undantagsfall». Jag tror att det kommer att bli rätt svårt för hyresnämnderna
respektive statens hyresråd att i denna formulering finna ledning
vid bedömandet av dessa fall. Utskottet har hänvisat till att speciella anvisningar
torde komma att utfärdas rörande tillämpningen av 8 a §. Det är att
hoppas, att dessa anvisningar bli så pass klarläggande, att av dem kan framgå
någon rättslig formel för handläggningen av dessa ärenden, bättre än den som
utskottet här har angivit.
Till slut vill jag säga, att det i högsta grad förvånar mig, att man icke ansett
sig kunna tillämpa bestämmelsen i 42 § allmänna hyreslagen i detta liksom i
andra fall. Det finnes, så vitt jag förstår, intet skäl häremot, och utskottet
har enligt min mening icke heller angivit något sådant. Att utskottet hänvisat
till 7 § hyresregleringslagen, anser jag icke alls vara något skäl i detta fall.
Ärendet ligger tyvärr så till, att jag ej har möjlighet att- ställa något yrkande.
Jag har alltså endast velat anföra dessa synpunkter, men har intet yrkande.
Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för att deklarera en principuppfattning,
rakt motsatt den senaste ärade talarens.
Han gjorde gällande, att det nu är ett allmänt intresse, att hyresregleringslagen
kommer bort så fort som möjligt. Jag har en absolut motsatt uppfattning,
och så vitt jag kan förstå, är det också denna senare principuppfattning,
som ligger till grund för regeringspropositionen. Jag har nämligen den bestämda
uppfattningen, att så länge bostadsbrist råder i detta land, så länge
måste vi ha en hyresregleringslag. Därvid är att märka, att utvecklingen kan
bli sådan, att bostadsbristen kvarstår i det ena samhället, medan den försvinner
i det andra. Om hyresregleringslagen tas bort vid en tidpunkt, då bostadsbristen
fortfarande existerar i en mängd samhällen — om också inte i det
stora flertalet — bli naturligtvis följderna mycket tråkiga för hyresgästerna
i de samhällen, där bostadsbristen alltjämt består.
Från denna utgångspunkt är det åtminstone hyresgästernas förhoppning,
att denna lag skall bli beståndande under en hel del år framåt. Men skulle denna
lag i alla fall komma bort, så är det hyresgästernas krav och uppfattning —
som fått uttryck vid den kongress hyresgästerna höllö för en tid sedan — att
22
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Äng. fortsatt giltighet av hyresreglering slag en m. rn. (Forts.)
en betydande del av de föreskrifter till skydd för hyresgästerna, som finnas i
denna lag, böra överflyttas till den ordinarie hyreslagen.
Det är nämligen så, kan man säga, att det med avseende på vissa ting i
detta land finns anledning att ha prisregleringen kvar under någon tid. Men
särskilt angeläget är det att bibehålla en prisreglering till skydd för konsumenterna-hyresgästerna,
när det gäller de svenska hemmens intressen. Hela
denna lagstiftning om skydd för hyresgästerna är inte en lagstiftning av vanligt
slag, utan en social skyddslagstiftning av ungefär samma art som den
sociala arrendelagstiftningen, vilken tillkommit för att skydda arrendatorer
och torpare ute i landet. Vårt krav och vår förhoppning är därför, att en betydande
del av hyresregleringsbestämmelserna skall, örn denna lag slopas,
flyttas över i den ordinarie lagen.
Utöver detta vill jag säga några ord även örn en annan sak, som herr Wistrand
och den föregående talaren varit inne på. Man säger bland annat, att
detta lagförslag inte är utarbetat på ett fullt tillfredsställande sätt. Särskilt
gäller detta frågan, hur det skall gå till, när man vill underrätta en hyresgäst
örn att uppsägning har skett. I det fallet vill jag i allra första hand säga,
att lagrådet har prövat detta lagförslag och enhälligt förklarat sig inte ha
något att anmärka mot lagens utformning. Har en sådan institution som lagrådet,
som består av framstående jurister och har till uppgift att ur formella
synpunkter granska lagförslagen, funnit att denna lag är acceptabel och att
den utformats på ett tillfredsställande sätt, tycker jag att det är en omständighet,
som man har all anledning att fästa avseende vid.
När det särskilt gäller den sak, som bägge herrarna varit inne på, vill jag
säga, att utskottet dock har framhållit att det — örn svårigheter visa sig
uppkomma -—- finns möjlighet att i blivande anvisningar intaga föreskrifter
örn saken. Örn detta sker, är det antagligt, att utformandet av dem anförtros
åt personer med sådan kunskap och erfarenhet på detta område, att man har
all anledning tro, att lagen kommer att tillämpas på rätta sättet.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att denna bestämmelse som här diskuterats,
om rätt att i vissa fall behålla en lägenhet, vars utnyttjande har intresse
för flera personer, också kommer att tillämpas, när det gäller butiker,
kontor o. s. v., alltså icke blott när äkta makar skiljas från varandra, i vilket
fall det naturligtvis finns alldeles särskild anledning att införa bestämmelsen.
Jag vill också framhålla, att socialstyrelsen tillstyrkt lagförslaget i vad
gäller affärslokaler. Också på annat håll, där man har sysslat med dessa saker
och fått erfarenhet örn hyreslagstiftningen, har man fått den uppfattningen,
att förhållandena i en mängd fall äro sådana, att det är nödvändigt att tilllämpa
den nya lagbestämmelsen även på detta område.
Med hänsyn till allt detta tror jag, att denna lag är så utformad, att den
skall kunna tillämpas på rätta sättet och bli till skydd för dem, som skola
skyddas. Det finns givetvis ingen lagstiftning, där man inte kan hitta något
litet fel att slå ned på -—• ingenting är fullkomligt i denna värld -— men jag
tror man kan våga det påståendet, att detta lagförslag, sådant det nu föreligger
och är tillstyrkt av utskottet, skall fylla den funktion lagen är avsedd
att fylla.
Från den utgångspunkten ber jag. herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Norman: Herr talman! Jag tror inte det var herr Lindbloms mening,
att vi här skulle ta upp någon principdebatt om hyresregleringslagens vara
eller icke vara, men det är klart att man kan diskutera det spörsmålet. Jag
tror för min del inte, att man bör lita för mycket på den fria företagsamheten
Onsdagen den 27 mars 1940.
Nr 13.
23
Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
under nuvarande förhållanden, då det bland annat råder byggnadstvang. I
varje fall får man nog avvakta mera normala förhållanden inom detta område
av näringslivet, innan man kan räkna med så stor bostadsproduktion, att dessa
regleringar inte längre behövas.
Jag förstod inte herr Lindblom riktigt, när han talade örn de där delikata
förfrågningarna. Örn jag fattade rätt, ansag herr Lindblom, att hyresvärden
skulle vara tvungen att göra frågor för att komma till klarhet örn förhållandena,
när det uppstått en motsättning mellan samhyresgäster. Enligt _ min
mening skall hyresvärden inte fråga örn någonting alls, utan hans skyldighet
är att tala örn för medhyresgästen, att nu är lägenheten uppsagd. Punkt och
slut. Sedan är det vederbörande hyresgästs sak att bestämma sig för hur han
vill förfara i fråga örn lägenheten.
Herr Lindblom riktade en direkt fråga till mig om vad som menades med
utskottets motivering i detta särskilda spörsmål, vilken han fann mycket kautschukartad.
Ja, motiveringen har med avsikt gjorts kautschukartad. Här skall
ju ske en skälighetsprövning, där en mängd olika omständigheter komma att
spela in vid bedömandet och där det därför inte är lämpligt att gå efter den
ena eller andra ganska klara regeln, som kan vara lämplig i många fall men
som kanske inte passar i just det särskilda fallet, vilket kan vara mycket
ömmande.
Jag kan inte ge någon tolkning å utskottets vägnar, men rent personligt
kan jag säga, hur jag skulle ställa mig, om jag vore ledamot av hyresrådet och
en hyresvärd påvisade, att han försökt träffa vederbörande medhyresgäst för att
lämna det meddelande, som han enligt 8 a § är skyldig att lämna. Om hyresvärden
säger: »Jag har inte kunnat få tåg på honom; jag har skickat.en rekommenderad
skrivelse med mottagningsbevis, och brevet har kommit tillbaka
som obeställbart», har han enligt min personliga uppfattning gjort vad. på
honom rimligen ankommer för att fullgöra den i lagen föreskrivna uppgiftsskyldigheten.
Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.
Herr Lindblom: Herr talman! Jag kan inte uppta någon diskussion med herr
Hage i principfrågan örn hyresregleringslagens vara _ eller icke vara, men
jag vill understryka att det givetvis icke var min mening, att det här skulle
bli fråga om någon omedelbar åtgärd. Jag ville endast ge en antydan örn
vissa synpunkter, som jag tror det kan .vara klokt att anlägga pa detta problem.
Sedan kan man naturligtvis diskutera frågan om bostadsbristens större eller
mindre betydelse sorn argument när det gäller hyresrcgleringslagstiftningen.
Därvidlag kan man naturligtvis ha olika meningar, beroende på örn man anser
att bostadsbristen skulle komma att hävas mycket snabbare genom denna lagstiftnings
upphävande, naturligtvis först sedan tillgången på byggnadsmaterial
och arbetskraft blivit bättre; hitintills lia svårigheterna i dessa avseenden
lagt hinder i vägen för en ändring härvidlag. Men jag skulle för min del tro
att det, när den dagen kommer, då tillgång och efterfrågan få reglera förhållandena,
säkerligen inte kommer att möta några större svårigheter att slopa
denna lagstiftning. Jag kan i det fallet hänvisa till bostadssociala utredningens
stora betänkande. Där finns det synpunkter på denna fråga, som jag inte skall
trötta kammaren med att redogöra för, men som äro ganska klarläggande.
Herr Norman förstod inte riktigt min tveksamhet inför 8 a §. Han menade,
att hyresvärden bara hade att konstatera, att nu är lägenheten uppsagd. Men
så enkelt är det ju inte. Det är hyresgästen som kommer till hyresvärden och
säger upp lägenheten. Frän hyresvärdens sida behöver i sådana fall inte före
-
24
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Äng. fortsatt giltighet av hyresreglering slag en m. m. (Forts.)
ligga någon uppsägning — den saken är klar — och då återstår för hyresvärden
att få veta, huruvida sådant förhållande råder i familjen, att hustrun
kan tänkas önska behålla lägenheten, efter det att mannen enligt uppsägningen
har flyttat från den.
Nu sade herr Norman, att örn han skulle vara medlem av hyresrådet — i
första^ hand är det ju hyresnämnden, som prövar detta — skulle han göra så
och så. Men det löser ju inte problemet, ty ärendet kommer inte till hyresnämnden,
förrän hyresvärden har nått hyresgästen med ett meddelande örn
uppsägningen och hyresgästen på grund av detta meddelande hos hyresnämnden
begär ogiltigförklaring. Hur skall ärendet komma till hyresnämnden,
när hyresgästen inte anträffas? Då står ju hyresvärden där — såsom herr Wistrand
mycket riktigt antydde — för en oviss tid framåt och vet inte, örn
han skall hyra ut lägenheten eller örn den skall stå tom. Man ömmar här för
hyresgästen, men kan det vara ett hyresgästintresse, att en lägenhet skall
stå tom därför att hyresvärden är i ovisshet örn huruvida en person har för
avsikt att bo kvar eller inte?
Jag vill alldeles särskilt understryka, att de av utskottet ifrågasatta anvisningarna
rörande 8 a § mäste göras rätt så klarläggande, örn hyresgäster
respektive hyresvärdar skola kunna komma till rätta med problemet.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.
Lagförslag
om tvångsinlösen
av
vanhävdad
jordbruksegendom
m. m.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom
m. m.
Genom en den 1 mars 1946 dagtecknad proposition, nr lil, vilken hänvisats
till. lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)
örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.
Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om tvångsinlösen
av vanhävdad jordbruksegendom, måtte för sin del antaga två i utlåtandet införda,
med 1) och 2) betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande ämnen.
Herr Linnér: Herr talman! Det framlagda lagförslaget är föranlett av ett
speciellt fall. Jag känner inte närmare till det annat än genom den redogörelse,
som är fogad till propositionen. Av denna redogörelse får man det intrycket,
att fallet är stötande, men även örn så skulle vara, förefaller det mig betänkligt
att lagstifta på sådan kasuell grund.
Dessutom finns det andra principiella betänkligheter mot denna lagstiftning,
som man inte helt bör förbigå. Först och främst utsträckes genom detta lagförslag
expropriationsförfarandet utanför den principiella ram, som hittills har
gällt för detta förfarande. Expropriation tillgripes enligt gällande lagstiftning
endast i sådana fall, där ett bestämt allmänt ändamål kräver förvärv av en fastighet
eller del av den eller rättighet till en fastighet, och dessa allmänna ändamål
äro uttryckligen begränsade enligt lagstiftningen. I det här föreliggande
fallet användes expropriationsförfarandet på ett helt annat sätt och blir
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
25
Lagförslag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom m. m. (Forts.),
i själva verket en form för exekution, vilket, såvitt jag vet, är någonting principiellt
alldeles nytt.
Därtill kommer att detta förfarande, såvitt man av utredningen kan bedöma,
torde bli ganska dyrbart för staten. Staten skulle nämligen få betala köpeskillingen,
sådan den bestämmes enligt grunderna i expropriationslagen. Detta
värdesättande ankommer på expropriationsnämnderna, och man kan inte gärna
tänka sig annat än att de därvid komma att följa de allmänna grunderna i expropriationslagen,
till vilka också denna speciallag uttryckligen hänvisar. Dessa
grunder medföra höga ersättningar. Vidare åligger det staten att iståndsätta
den förvärvade fastigheten, vilket säkerligen kommer att medföra mycket
betydande kostnader. I det specialfall, som här är åberopat, kan man väl
utan vidare utgå från att kostnaderna härför bli anmärkningsvärt höga.
En tredje principiell betänklighet, som jag tror att man inte bör förbise,
är att en utredning örn utvidgning av den gällande vanhävdslagen för närvarande
pågår och att Set torde vara i hög grad sannolikt, att denna utredning kommer
att framlägga andra alternativ och finna andra medel för att komma till
rätta med en sådan utpräglad vanhävd, som det här är fråga örn, än det enligt
min uppfattning olämpliga exekutionssätt, som man här har valt.
Departementschefen har inte förbisett dessa principiella betänkligheter, men
han avvisar dem, såsom han säger, på den grund att det bara rör sig om en
övergångslag: lagen skall inte gälla längre än till den 1 juli 1947, och under
tiden skall man förbereda den blivande, definitiva lagstiftningen. Jag hoppas,
att departementschefens förväntningar i det avseendet komma att förverkligas,
men jag kan inte för min del anse, att det är ett skäl att lagstifta på det sätt,
som här föreslås. Det är ju så — örn jag inte har missuppfattat saken;
jag dömer därvid efter ett uttalande av Svenska lantbruksförbundet •—
att vanhävden i detta fall inte alls är något nytt. Den borde ha påkallat ettingripande
redan för ungefär ett 20-tal år sedan, och det förefaller da egendomligt,
att man i sista ögonblicket skall gripa till en sådan här principiellt i
och för sig så oriktig lagstiftning.
Herr talman! I det läge, saken nu befinner sig i, anser jag det fruktlöst att
framställa något yrkande, men jag har inte velat underlåta att .anföra de principiella
betänkligheter, som så starkt anmäla sig mot det föreliggande lagförslaget.
I herr Linnérs yttrande instämde herr Axel Ivar Anderson, friherre BeckFriis
samt herrar Nordenson, Wistrand och Mannerskantz.
Herr Domö: Herr talman! Det vanhävdsfall, som föranlett föreliggande lagförslag,
är av sådan natur och har utvecklats under sådana omständigheter, att
det med rätta klandrats mycket hårt. Dess bättre är det ju ett enastående
fall, men därför inte mindre beklagligt. Ingripande i fallet kräves givetvis, och
man får inte dra sig därför, även örn det skulle tarva särskilda lagbestämmelser.
Frågan är emellertid, örn föreliggande lagförslag innebär -den lyckligaste formen
för ett ingripande. Det har enligt min mening fått en väl generell avfattning,
som gör att man måste hysa betänkligheter. Meningen med en eventuell
lag bör enligt min uppfattning vara att kunna ingripa endast i extrema fall
av just det här ifrågavarande slaget.
Jag vill uttala den uppfattningen, att det är högst angeläget att ingripande
med stöd av den lag, som kan bli följden av den framlagda propositionen, inte
sker annat än i ytterst trängande fall. Bestämmelserna få inte tas till intäkt, för
att ingripa i sådana fall, som kunna redas upp på annat sätt, och de böra inte
26
Xr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Lagförslag om, tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom m. m. (Forts.)
heller få tjäna andra syftemål än just att komma till rätta med utomordentligt
svåra fall, där grov vanhävd föreligger.
Herr Norman: Herr talman! Utskottet har ju snabbehandlat detta ärende på
grund av att förhållandena äro sådana, som de äro. Vi ha inte förbisett de olika
invändningar, som kunna göras, men ha kommit till den uppfattningen, att
lagen behövs på grund av särskilda omständigheter.
Personligen kanske jag får säga till herr Linnér, att örn principen i detta fall
är ny, så är idén ganska gammal. Vi hade en kung här i landet som sade, att
»jord, som inte skötes ordentligt, hör oss och Sveriges krona till». Det ligger
någonting mycket riktigt i detta.
Jag har således ingen anledning att här ingå på någon närmare principdebatt,
utan hemställer örn bifall till utskottets yrkande.
Herr Linnér: Herr talman! Jag hade verkligen inte tänkt, att utskottets
ärade ordförande skulle i denna lagstiftning inlägga den principen, att därmed
tagits ett första steg till en lagstiftning ä la Gustav Vasas jordpolitik. Örn
detta hade varit innebörden, skulle jag nog principiellt lia uttalat mig mycket
kraftigare mot lagstiftningen än jag gjorde.
Herr Holmbäck: Herr talman! För min del har jag inte hyst någon betänklighet
mot att biträda detta lagförslag. Om det nu kommer att bli expropriation
av den egendom, som så länge har varit en visa i var mans mun, får jag
säga att handlingarna i ärendet synas ådagalägga, att det ingripandet borde
lia skett för 20 år sedan i stället för nu och att det i varje fall inte sker en dag
för tidigt.
Vad jag däremot skulle vilja fästa uppmärksamheten vid är en annan sak,
Enligt svensk lag skall expropriation av en egendom ske på det sättet, att den
blir fri från särskilda rättigheter, s. k. begränsade sakrätter, som häfta vid
egendomen. Örn t. ex. på egendomen sitter en arrendator, en servitutshavare
eller en hyresgäst — vad det nu kan vara — så äro dessa personer skyldiga
att vid expropriationen lämna egendomen. Var och en av dem skall enligt bestämmelserna
i gällande rätt få ett skadestånd.
Nu kan det tänkas att den, som exproprierar, medger att vederbörande innehavare
av dessa begränsade sakrätter få sitta kvar. Örn det blir en expropriation
i det fall, som jag nyss berörde, föreställer jag mig också att Kungl. Maj :t
i många fall kommer att tillåta dessa personer att sitta kvar. I pressen har
emellertid också talats örn bland annat en skogsawerkningsrätt, och därvidlag
äro kanske förhållandena sådana, att Kungl. Maj :t anser, att den rätten skall
upphöra. Även i det fallet blir det expropriationsnämndens sak att bestämma
en ersättning.
Expropriationsnämnden skall alltså i själva verket bestämma två ersättsättningar,
dels en för själva egendomen — dess värde, tryckt av den begränsade
sakrätten -— och dels den begränsade sakrättens värde, låt mig säga
skogsavverkningsrättens värde. Expropriationsnämnden kan därvidlag komma
att ställas inför mycket svåra bedömanden, och jag tror att det, örn förhållandena
sättas på sin spets, kan vara tveksamt, huruvida det är lyckligast, att
just en expropriationsnämnd skall göra dessa beräkningar. Jag tror för min
del att det vore bättre, örn en domstol får göra dem. I åtskillig lagstiftning från
senare tid har man också infört en domstol såsom den. som fäller avgörandet
i dylika ersättningsfall.
Jag har för min del velat anteckna detta i protokollet såsom en annotation
till den nya lagstiftningen.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
27
Lagförslag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom m. m. (Forts.)
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna 1—4.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Lantbruksingenjörsorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 1 121 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:179 av
herr Hallagård m. fl. samt II: 281 av herr Larsson i Luttra m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta örn uppdelning av nuvarande Skaraborgs
läns lantbruksingenjörsdistrikt i två distrikt och i samband därmed uppförande
på lantbruksingenjörsorganisationens ordinarie stat av ytterligare en lantbruksingenjörsbefattning
i lönegrad A 29.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
A. att riksdagen måtte
1) godkänna under punkten införd avlöningsstat för lantbruksmgenjörsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;
2) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Avlöningar för budgetaret 194o/47
anvisa ett förslagsanslag av 1 121 000 kronor;
B. att de likalydande motionerna I: 179 och 11:281 måtte anses besvarade
med vad utskottet under punkten anfört.
I motiveringen hade utskottet yttrat bl. a. följande: o
»Såsom motionärerna framhållit torde det i första hand vara bristen på tillräckliga
arbetskrafter som förorsakat den anmärkningsvärda arbetsbalansen
inom Skaraborgs läns lantbruksingenjörsdistrikt. Huruvida en förstärkning bör
ske genom utökning av personalen på det nuvarande distriktet eller genom distriktets
uppdelning vill utskottet i avsaknad av ytterligare utredning i ärendet
lämna öppet. Då utskottet utgår från att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och snarast föranstaltar örn de åtgärder som påfordras,
anser sig utskottet i nuvarande läge icke böra föreslå någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna.»
Herr Hallagård: Herr talman! Statsrevisorerna ha ju i sin berättelse för år
1945 anfört bl. a., att lantbruksingenjörernas arbetsbalans är rätt betydande i
vissa fall och särskilt inom Skaraborgs län. Till belysande härav ha statsrevisorerna
låtit upprätta en särskild tablå, varav framgår, hur det förhåller sig
med den saken.
Revisorerna ha vidare inhämtat, att bland de balanserade förrättningarna
förekomma ärenden, där den, som rekvirerat biträde av lantbruksingenjör, varit
nödsakad att vänta fem år, innan förrättningsmannen eller dennes tjänstebiträde
kommit till platsen.
Under sådana förhållanden blir det ju nödvändigt att snarast vidtaga atgär -
Anslag Ull
lantbruksingenjörsorg
anisationen.
28
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Anslag till
byggnadsarbeten
vid
vissa lantbruksundervisuingsanstalter.
Anslag till lantbruksingenjörsorganisatimen. (Forts.)
der försatt nedbringa denna arbetsbalans. Det är därför som vi, några riksdagsmän
från Skaraborgs län bl. a., ha motionerat örn en uppdelning av länet i två
lantbruksingenjörsdistrikt. Vi ha i motionen anfört, att vi anse det »lämpligast
. och effektivast, att det nuvarande lantbruksingenjörsdistriktet uppdelas
i tva distrikt och att i samband därmed en ny ordinarie lantbruksingenjörsbefaktning
inrättas». En dylik uppdelning skulle då motiveras »icke endast
av nu rådande arbetsbalans utan även för framtiden på grund av den
mängd av ärenden av mera komplicerad natur, som förekommer inom ett så
jordbruksbetonat län som Skaraborgs. Särskilt torde den alltmer ökade rationaliseringen
inom jordbruket medföra ett stigande antal förrättningar, avseende
bl. a. övergång från öppna till täckta avlopp».
Nu har emellertid bevillningsutskottet varit ganska välvilligt inställt till
denna motion, ehuru det inte velat tillstyrka densamma. Jag är tacksam för
vad utskottet framhållit, fastän det endast i sin motivering har sagt: »Huruvida
en förstärkning bör ske genom utökning av personalen på det nuvarande
distriktet eller genom distriktets uppdelning vill utskottet i avsaknad av ytterligare
utredning i ärendet lämna öppet. Då utskottet utgår från att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på frågan och snarast föranstaltar örn de åtgärder
som pafordras, anser sig utskottet i nuvarande läge icke böra föreslå någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionerna.»
Jag tillåter mig därför bara understryka, att det är nödvändigt att åtgärder
vidtagas i detta fall, och jag vill tillåta mig att uttala den förhoppningen,
att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet skall så långt som möjligt
beakta den situation, som råder i vårt län, och örn möjligt se till, att
balansen i fråga örn det arbete, som åligger lantbruksingenjörerna, nedbringas.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.
Punkterna 6—34.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 35.
Kades till handlingarna.
Punkterna 36—44.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 45.
Kades till handlingarna.
Punkten 46.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Kägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 2 600 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) 1:98 av herr Wahlund m. fl., likalydande med 11:179 av herr Onsjö
m. fl., vari såvitt angick förevarande punkt hemställts, att riksdagen ville
besluta att som bidrag till byggnadsarbeten vid vissa anstalter inom den lägre
lantbruksundervisningen för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor;
Onsdagen den 27 mars 1940.
Nr 13.
29
Anslaq till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
(Forts.)
2) 1:175 av herr Hagman m. fl., likalydande med 11:363 av herr Janson
i Frändesta m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte till byggnadsarbeten
vid lantmanna- och lanthushållsskolor samt vid jordbrukets yrkesskolor för
budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag å 4 000 000 kronor;
3) 11:32 av herrar Ver sson i Svensköp och Kristensson, vari hemställts,
att riksdagen måtte såsom bidrag till byggnadsarbeten vid lantmanna- och
lanthushållsskolor samt vid jordbrukets yrkesskolor för budgetåret 1946/47
anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning samt med avslag
å de likalydande motionerna I: 98 och II: 179 i förevarande del, I: 175 och
11:363, jämväl likalydande, samt 11:32, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 2 600 000 kronor.
Reservationer hade avgivits av herr Tjällgren, friherre Beck-Friis samt herrar
Lundbom och Pettersson i Rosta, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 98 och II: 179 i förevarande del, I: 175 och II: 363 ävensom II: 32 till
Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.
Herr Hagman: Herr talman! Jag har tillsammans med några andra ledamöter
i kammaren väckt en motion om ett ökat anslag utöver vad Kungl.
Maj :t har föreslagit och ber med anledning härav få säga ett par ord.
Med största tacksamhet erkänna motionärerna det intresse för lantbruksundervisningen
från jordbruksministerns sida, som har visats därigenom, att
anslaget höjts med en miljon kronor i jämförelse med föregående år. Att vi
det oaktat ha motionerat i frågan, beror därpå, att vi lia ansett även detta anslag
alldeles för litet i förhållande till det stora behov, som på detta område
föreligger. Det är ju så, att de skolor, vi nu lia, inte äro tillräckliga för att
ta emot det antal elever, som dess bättre och glädjande nog söker sig till dem.
Enligt uppgifter, som jag tror äro tillförlitliga, ha exempelvis för sista läsåret
omkring 46 % av den kvinnliga ungdom, som hade sökt till lanthushållsskolorna,
icke kunnat få inträde där. Beträffande lantmannaskolorna, alltså
skolorna för den manliga ungdomen, var förhållandet bättre, men även där
förelåg ett behov och ett väsentligt sådant av utvidgning av lokalerna.
Det är emellertid inte det enda felet, att lokalerna äro otillräckliga, utan
de äro också mångenstädes omoderna och olämpliga på olika sätt. Jag kan
som exempel härpå nämna en skola ifrån det län, jag representerar, nämligen
Rimforsa lanthushållsskola. För örn- och tillbyggnad av denna skolas lokaler
bär ansökan örn statsbidrag legat inne ända sedan 1940, men ännu har inte
något anslag kunnat beviljas. Skolan är inrymd i en gammal bondgård, som
på sin tid blivit nöjaktigt iordningställd för sitt nya ändamål, ehuruväl lokalerna
dock inte fylla de fordringar man numera har rätt att ställa och är
nödsakad att ställa på deni. Själva skolsalen har en yta av ungefär 40 ä 50
m2. Denna lokal användes till läsrum för eleverna, den användes till matsal
för eleverna, och den användes till lektionssal för eleverna. Man måste således
möblera örn i lokalen flera gånger örn dagen för att den skall kunna fylla
sin uppgift. Hår föreligger således ett synnerligen stort behov av utvidgning
och modernisering. Vi kunna inte heller på långt när ta emot det antal elever,
30
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
(Forts.)
som söker till skolorna, och särskilt är detta förhållandet under vinterkurserna.
Dessa skäl tala således, synes det mig, för att ett krafttag göres, för att
det skall bli bättre på detta område.
En av lantmannaskolorna i Östergötland är för tillfället inrymd i folkhögskolans
lokaler, sedan lantmannaskolans tidigare lokaler för några år sedan
brunnit ned. För en annan lantmannaskola ha vi fått hyra lokaler i en före
detta skogsskola på Omberg, vilka lokaler förutom att de i och för sig äro
synnerligen bristfälliga även äro för små för att vi där skola kunna ta emot
det antal unga män, som söker till lantmannaskolan. Även i fråga örn ny
lantmannaskola har under många år ansökan örn statsbidrag legat inne men
inte kunnat beviljas. Vid de framstötar vi gjort hos lantbruksstyrelsen har
det sagts: »Bara riksdagen beviljar pengar, är det klart att vi förorda bidrag,
men då vi inte få tillräckligt med pengar, går det inte.» Jag vet, att under
den tid som ansökningarna från det län, som jag nu nämnt, ha legat inne, lia
en hel del ansökningar från annat håll bifallits. Detta måste bero på att behoven
av anslag, för dylika ändamål äro ännu större i dessa andra landsdelar
än hos oss, ty vi få väl förutsätta, att de medel, som anvisas, gå dit, där behovet
är störst, och är detta riktigt, måste man säga sig att behovet i landet
i dess helhet är synnerligen stort på detta område.
Det talas ju också så mycket örn rationalisering av jordbruket, och detta
med all rätt. ^ Men en rationalisering, som möjligen skall kunna leda till resultat
av bestående värde, mäste grundas på undervisning av den ungdom, som
skall bygga och bo på landsbygden. Någon solidare grund för jordbrukets rationalisering
än den, som en väl planlagd undervisning för landsbygdens ungdom
innebär, kan helt säkert inte läggas. Det är med tanke härpå sorgligt,
att en så stor procent av vår ungdom inte får tillfälle att bevista våra lantmanna-
och lanthushållsskolor.
. Särskilt i ögonen fallande är bristen på utrymmen vid lanthushållsskoloma.
vilket är betänkligt med hänsyn till vikten av att vi få behålla de unga kvinnorna
på landsbygden och att de få den undervisning, de behöva få för att
kunna fylla., sin utomordentligt viktiga uppgift i landsbygdens liv.
Då det på den nu ifrågavarande punkten av utskottets utlåtande har avgivits
en reservation örn beviljande av det anslag, som lantbruksstyrelsen har
ansett vara det minsta möjliga, för att de mest trängande behoven på området
skola kunna tillgodoses, nämligen fyra miljoner kronor, ber jag med åberopande
av vad jag nu anfört att få yrka bifall till reservationen.
Häri instämde herr Carlström.
Herr Wahlund: Herr talman! Jag är liksom herr Hagman motionär i denna
segdragna fråga. Nu liksom år 1944 kunna vi motionärer med tillfredsställelse
konstatera, att Hagan faller framåt, även örn det bara går framåt med ett litet
fjät för varje gång. Jag noterar .liksom herr Hagman med tillfredsställelse, att
departementschefen dock har höjt detta anslag med en miljon kronor. Vi motionärer
äro tillfredsställda såväl över herr statsrådets som utskottets motivering,
även örn vi ville haft ännu högre anslag och jag för min del helst skulle
ha velat se att det blivit sju miljoner kronor.
Det är dock så, att lantbruksstyrelsen anser det önskvärt, att de ansökningar
örn anslag för dylika byggnadsarbeten, som nu ligga inne, kunna klaras av
under nästa budgetar, och vi veta också, att det förväntas åtskilliga ansökningar
under den närmaste tiden. Jag säger liksom herr Hagman, att det vore väl rimligt,
att tiden nu ansags inne för att man toge ett krafttag i denna fråga. Under
Onsdagen den 27 mars 1940.
Nr 13.
31
Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisning sans falter.
(Forts.)
kriget har nybyggnadsverksamheten på detta område självfallet legat nere, och
man har sagt: »Vänta hara; när freden kommer, skall det verkligen göras
någonting!»
Herr Hagman angav nyss siffror och statistiska uppgifter över situationen
beträffande lantbruksundervisningen. Det behövs för resten inga ingående statistiska
utredningar för att visa, att jordbruket är underförsörjt i fråga örn undervisning.
Man behöver bara slå upp den vanliga statistiska årsboken för att
konstatera, hurusom elevantalet vid jordbrukets skolor räknas i tusental men
elevantalet vid stadsnäringarnas skolor räknas i tiotusental.
Herr Hagman talade också örn rationalisering. Ja, just det! Vi kunna rationalisera,
inte bara genom att införa maskiner och inte bara genom att på lämpligt
sätt arrondera o. s. v., utan vi kunna också rationalisera människorna inom
jordbruket, göra dem mera kapabla för sin uppgift genom en bättre utbildning.
Jag har kanske mer än de flesta sett behovet härav. Jag bar nämligen råkat
vara lärare vid lantbrukshögskolan ända sedan dess tillkomst, låt vara i ett
teoretiskt ämne men i ett ämne, där man mer än i andra ämnen kommer i kontakt
med just det praktiska forskningsarbetet på jordbrukets område. Verkligt
storslagna forskningsresultat vinnas. Men det hjälper inte, att dessa resultat
föreligga i laboratorier och på försöksfält, utan man måste ha ut resultaten till
de enskilda jordbrukarna, och därvidlag är just denna lägre lantbruksundervisning
en viktig hävstång. I utskottets utlåtande föreligger ett typiskt parlamentariskt
tripp, trapp, trull. Först ha vi departementschefsförslaget med
dess höjning med en miljon till 2 600 000 kronor, sedan ha v,i utskottsmajoriteten,
som säger: »Ja, om det klarnar på byggnadsmarknaden, kan vi dessutom
tänka oss ett tilläggsanslag», och så ha vi till slut reservanterna med sina fyra
miljoner. Själv skulle jag helst, som jag nyss sade, vilja ha de sju miljonerna.
Men jag vet mycket väl, att ett yrkande härom i dag enbart skulle var en
tom demonstration, och jag ansluter mig därför till reservanterna inom utskottet.
Jag har inte så stor respekt för detta tal örn situationen på byggnadsmarknaden.
Jag tycker att byggandet av dessa skolor skulle örn något ha förtursrätten
i konkurrensen på byggnadsmarknaden, och i varje fall är det, herr talman,
här fråga örn ett reservationsanslag.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Friherre Beck-Friis: Herr talman! På denna punkt har också jag reserverat
mig, och jag vill då med några ord redogöra för anledningen härtill.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att för nästa budgetår anvisa ett
reservationsanslag av 2 600 000 kronor såsom bidrag till byggnadsarbeten vid
lantmanna- och lanthushållsskolor samt vid jordbrukets yrkesskolor.
Lantbruksstyrelsen har hemställt, att anslaget skall höjas till fyra miljoner
kronor. Styrelsen ansåg det nämligen nödvändigt —- sedan fredsförhållanden
nu lia inträtt — att byggnadsarbetena vid lantbruksundervisningsanstalterna
genomfördes i raskare takt än hittills för att skolorna skola kunna fylla sin
viktiga uppgift.
Departementschefens förslag innebär en höjning av nuvarande anslag med en
miljon kronor och motiveras med den stora betydelse för landets jordbruk, som
ifrågavarande skolor ha. I nuvarande läge anser han sig dock inte kunna tillstyrka
större ökning av anslaget.
Jordbruksutskottet har tidigare framhållit angelägenheten av att medel i
största möjliga utsträckning ställas till förfogande för igångsättande inom rimlig
tid av redan planerade förbättrings- och utvidgningsarbeten vid ifråga
-
32
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
(Forts.)
varande skolor. Men utskottets majoritet finner nu, med hänsyn till svårigheterna
att anskaffa byggnadsmaterial och erhålla byggnadstillstånd, att med
höjning av anslaget utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit bör anstå.
När man skall bedöma denna fråga, måste man ta hänsyn till den stora betydelse,
som inte bara lantmanna- och lanthushållsskolorna utan också jordbrukets
yrkesskolor ha för vårt lands jordbruk. Jag har haft tillfälle att i mitt
län — Stockholms län — följa verksamheten vid en del av dessa skolor. Yrkesskolan
vid Gålö har visat sig på ett utmärkt sätt fylla ett länge känt behov.
Och länets landsting har, som bekant, beslutat att inom den närmaste tiden
uppföra en ny lantmannaskola vid Finsta.
Då man nu vet, att det för närvarande föreligger ansökningar örn statsbidrag
å inte mindre än omkring 10 miljoner kronor, så är det alldeles uppenbart, att
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag örn endast 2 600 000 kronor inte
kommer att räcka långt. Till och med det av lantbruksstyrelsen begärda anslaget
å 4 000 000 kronor ligger, såsom vi framhållit i vår motion, i underkant och
torde knappast kunna beskäras utan allvarlig skada för lantbruksundervisningen.
Under påpekande av att beslutet i jordbruksutskottet fattats med nio röster
mot sju och att bland reservanterna återfinnas representanter för kammarens
tre största partier, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Tjällgren m. fl. avgivna reservationen.
Herr Anderberg: Herr talman! När jordbruksutskottets majoritet har stannat
vid en hemställan örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat, har den
gjort det på synnerligen starka skäl. Utskottet är säkerligen lika intresserat
som motionärerna för en lösning av den lägre lantbruksundervisningens ifrågavarande
problem på det sätt, att medel i största möjliga utsträckning ställas
till förfogande för den byggnadsverksamhet, som här är ifrågasatt, men vi
leva ju för närvarande under efterkrigsförhållanden, vilket gör, att tillräckligt
med byggnadsmaterial inte står till förfogande. Byggnadsverksamheten
är ju reglerad, och ifrån alla håll försöker man få till stånd så stor byggnadsverksamhet
som möjligt. Det blir då fråga örn en avvägning mellan behoven:
var och en anser ju sina krav vara mest befogade och mest önskvärda, och
det är därvidlag det gäller att finna den bästa lösningen.
Att sådana behov av anslag föreligga på många olika ställen, framgår ju
av att så mångå ansökningar örn anslag nu föreligga. Det visar sig också, att
det har varit omöjligt att fä i gång flera av de byggnadsarbeten, som redan
planerats, eftersom man inte ens kunnat fullt använda de medel, som riksdagen
tidigare har ställt till förfogande. Det återstår nämligen av de för ifrågavarande
ändamål redan beviljade anslagen ungefär 1,6 miljoner kronor oanvända.
Anledningen härtill är naturligtvis bristen på byggnadsmaterial. Det
är därför som utskottet inte har kunnat vara med örn att gå längre än till den
höjning av anslaget med 1 miljon kronor, som departementschefen har tillstyrkt.
Jag tycker att det var litet väl skarpt, då en av motionärerna, herr Wahlund.
säde, att han inte hade någon respekt för situationen på byggnadsmarknaden’
Vi mäste val anpassa, oss efter de realiteter, som finnas, vi måste rätta oss
efter förhållandena, sådana de äro. även örn byggnationen för lantbruksskolornas
del är aldrig så önskvärd. Detta har departementschefen sagt, och det
säges också klart och tydligt av utskottet i dess utlåtande, då det understryker
»angelägenheten av att medel i största möjliga utsträckning ställas till
förfogande for igångsättande inom rimlig lid av redan planerade förbättrings
-
Onsdagen den 27 mars 1940.
Nr 13.
33
Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbrulcsunder visning sans falter.
(Forts.)
och utvidgningsarbeten vid ifrågavarande skolor». Därom behöver man inte
tvista, och det behöver inte hållas långa och stora tal från motionärernas sida
örn att behovet här föreligger. Det är säkerligen också departementschefen
på det klara med. För utskottets del kan jag svara, att vi därvidlag allesamman
voro på samma linje.
Det är beträffande takten i fråga örn anslagsbeviljandet som vi inte kunnat
enas. Majoriteten inom utskottet har respekt för situationen; det är ofrånkomligt
att det råder brist på byggnadsmaterial och att vi då måste rätta oss
efter förhållandena, sådana de äro. För ett år framåt kunna vi inte tänka oss
någon förbättring på detta område. Med hänsyn till svårigheten att anskaffa
byggnadsmaterial och att erhålla byggnadstillstånd anser utskottet därför, att
det bör tills vidare anstå med ytterligare höjning av anslaget.
Men vi säga också, vilket har poängterats av motionären, herr Wahlund, att
om det under den närmaste tiden skulle inträffa en förändrad situation, ett
förbättrat läge på byggnadsmarknaden, så anse vi det vara lämpligt att på
tilläggsstat bevilja ytterligare medel utöver det av utskottet nu tillstyrkta
beloppet.
Jag vill också hänvisa till ett annat område, där behovet av ökade nybyggnader
är utomordentligt stort, nämligen sjukvårdens. Det behövs nya sjukhusbyggnader,
men även i det avseendet får man rätta sig efter de rådande
förhållandena, och man får vänta på anslag även på det området, eftersom behovet
av bostäder först och främst måste tillfredsställas.
Det har också sagts här, att det föreslagna beloppet höjts undan för undan
tripp, trapp, trull från de olika instansernas sida: först har departementschefen
bara föreslagit 2,6 miljoner, sedan har från utskottets sida ifrågasatts ett tillläggsanslag
och till sist har från reservanternas sida föreslagits en höjning.
Detta visar ju bara, att alla ansett det vara önskvärt med en förhöjning av anslaget,
om möjlighet till byggnation funnes. Man skall enligt min mening rätta
sig efter byggnadsmarknadens nuvarande läge, och jag tycker också, att jordbruksutskottet
intar en stark ställning, då det inte finner anledning att gå på
ett högre anslag än det nu av utskottet föreslagna, när inte ens de tidigare
beviljade anslagen kunnat utnyttjas.
Herr talman! Jag ber att få hemställa örn bifall till jordbruksutskottets
förslag.
Herr Wahlund erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill säga herr Anderberg, att jag inte uttryckte mig så, som han sade.
Jag säde inte, att jag icke hade respekt för situationen på byggnadsmarknaden,
utan jag säde, att jag inte hade respekt för utskottets argumentering på
den punkten, och det är någonting annat. Jag menar nämligen, att diskussionen
här rör sig om skillnaden mellan 4 miljoner och 2,6 miljoner, alltså örn
ett- ytterligare byggnadsanslag pa 1,4 miljoner, och jag vågar, herr talman, påstå,
att dessa 1,4 miljoner inte komma att ha någon nämnvärd betydelse för
läget på byggnadsmarknaden.
Jag säde också i mitt tidigare anförande, att jag anser denna sak så viktig,
att byggnadsverksamheten för dessa skolor bör ha förtursrätt i konkurrensen
på byggnadsmarknaden.
Härmed, herr talman, har jag velat bemöta herr Anderberg.
Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har endast begärt ordet
för att fästa uppmärksamheten pa ett uttalande i utskottets motivering, som jag
inte gärna kan låta passera utan att ha anmärkt på detsamma.
Första Icammarens protokoll IDAG. Nr 13. q
34
Nr 13.
Onsdagen den 27 mais 1946.
Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
(Forts.)
Efter att ha konstaterat, att ett medelsbehov förefinnes och att det också bör
täckas, gör utskottet det uttalandet, att det synes utskottet »lämpligt att på tilllägsstat
bevilja de medel som kunna visa sig erforderliga utöver nu tillstyrkta
belopp».
Här rekommenderar utskottet systemet att bevilja medel på tilläggsstat. Detta
system med tilläggsstater, som tillkom i början av kristiden och därefter ytterligare
utvecklats, är det mycket önskvärt att så snabbt som möjligt komma
ifrån. Systemet försvårar överblicken över budgeten, det försvårar budgetarbetet
och medelsredovisningen, och en rätt utbredd uppfattning bland dem, som
ha med budgetarbetet att göra, är, att det är önskvärt att vi så snart som möjligt
kunna komma bort ifrån detta system med tilläggsstater. Jag har därför
inte velat stillatigande vara med örn den rekommendation, som utskottet här föreslår.
Jag hade först tänkt yrka, att denna mening skulle utgå ur utskottets utlåtande,
men med kännedom om det stora medelsbehov, som förefinnes och som
också jordbruksutskottet väl känner till, föranledes jag till att gå på bifall till
reservationen såsom den riktiga lösningen i en situation sådan som denna. Jag
föredrar ett höjt anslag framför en rekommendation att på tilläggsstat komma
med en förhöjning av anslaget, ty som jag redan har sagt äro tilläggsstaterna
ytterst besvärliga, då det gäller att få en överblick över den statliga finansiella
ställningen.
Jag ber med det sagda, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
under denna punkt fogade reservationen.
Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Den diskussion, som här föres från
motionärernas och reservanternas sida, verkar på mig mycket akademisk. Från
alla sidor har ju önskvärdheten av att få till stånd en större byggnadsverksamhet
för lantbruksundervisningsanstalternas behov bestyrkts, men man måste väl
å andra sidan ha klart för sig, att det är ofruktbart att begära mer pengar än
som rimligen kan komma att användas. Örn jag skulle tillämpa sådana principer
vid budgetberedningen, som reservanter och motionärer här förorda, skulle det
bliva ödesdigert för tillgodoseendet av jordbrukets olika behov. Alla böra väl
förstå, att medelstillgångarna alltid äro begränsade. Varje huvudtitels möjligheter
till expansion måste hållas inom vissa gränser. Örn jag vid uppgörandet av
nionde huvudtiteln har på känn, att jag kan utverka en viss ökning av huvudtitelns
anslag, så gäller det ju för mig att placera denna ökning på de ställen,
där den leder till den största nyttan. Skulle det vara klokt av mig att ta en och
en halv miljon kronor från andra ändamål och placera dem på ett byggnadsanslag,
när jag med största sannolikhet kan beräkna, att byggnadstillstånd icke
kan komma att ges under nästa budgetår för hela beloppet?
När man säger, att här måste anslaget ökas, så blir det att resonera i ett lufttomt
rum, ty alla kunna ju inse, att byggnadsverksamheten under nästa budgetår
måste hållas under mycket sträng kontroll. Jag tilltror mig icke, herr Wahlund,
att genomföra den principen, att lantbruksundervisningsanstaltemas behov
skall gå före alla andra behov. Jag är fullkomligt tacksam, örn jag lyckas att
pressa in i byggnadsprogrammet de byggnader, som kunna uppföras med tillhjälp
av det anslag, vilket här föreslås från Kungl. Maj:ts och utskottets sida.
Jag vill därför säga, att ett annat beslut här blir en demonstration.
Samtidigt vill jag för min del deklarera, att när man kommer fram till de
normala förhållanden, varom jordbruksutskottet tidigare har talat, skall jag
för min del göra allt vad jag kan för att åstadkomma en mycket kraftig expansion
på detta område. För närvarande är det utsiktslöst.
Onsdagen den 27 mars 1940.
Nr 13.
35
Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
(Forts.)
o Herr Heiding: Herr talman! Alla äro säkerligen tacksamma för herr statsrådets
löfte att förorda större anslag till denna byggnation, när tiden så medgiver,
men jag får säga, att när det gäller dessa skolor, vore det verkligen
önskvärt, örn man kunde bevilja byggnadstillstånd i raskare tempo.
Utskottets talesman framhöll, att det var omöjligt att få byggnadstillstånd,
och det är klart, att man i första hand skyller på detta, när man inte vill gå
med på det anslag, som skulle vara behövligt. När ansökningarna från många
av dem, som söka inträde vid våra lantmannaskolor, inte kunna beviljas, får
man säga, att det verkligen är tråkigt, att så skall vara fallet. De ungdomar,
som söka sig till dessa skolor, äro intresserade av att få undervisning och av
att få fortsätta i jordbruket. Det kan nu hända, att mångå vända jordbruket
Ryggen, därför att plats inte kan beredas dem vid lantmannaskolorna. De söka
in vid andra skolor och få kanhända andra tankar samt flytta från landsbygden
och jordbruket. Därför tycker jag, att det är mycket behjärtansvärt att det
här beviljas så stort anslag som möjligt. Jag finner, att när ansökningar örn
byggnation för sju miljoner lämnats in och det i reservationen inte begäres melån
fyra miljoner, borde det anslaget kunna beviljas. Att endast åberopa, att
det inte går att erhålla byggnadstillstånd, är inte hållbart. Situationen kari ändra
sig. Det gäller ett anslag för nästa budgetår, 1946/47, och det kan vara
möjligt, att det, när vi komma in på 1947, kan gå lättare. När vederbörande
veta, att de få anslag, kunna de ju också i god tid planera för byggnationen.
Det är väl bättre att ha anslaget beviljat än att vänta och inte veta, huruvida
man skall få anslag eller inte.
Jag anser således, att det finns full anledning att här bevilja det belopp, som
är föreslaget i reservationen.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.
Herr Anderberg: Det var med tillfredsställelse jag tog del av departementschefens
förklaring. Den styrker ju jordbruksutskottets uppfattning, att behov
av en utökning föreligger men att det inte är möjligt att genomföra en höjning
vid detta tillfälle. Jag kan inte vara med örn att öka det anslag det här gäller
bara som en demonstration.
Jag skall också be att få säga ett par ord till herr Wahlund. Jag antecknade
det uttryck han använde beträffande sin syn på saken och örn byggnadsmarknaden,
men jag^skall inte gå in på detta ytterligare, ty det var kanske ett missförstånd.
Han åsyftade måhända något annat än vad han verkligen sade.
Anledningen till att jag begärde ordet var, att ordföranden i statsutskottet,
herr Johansson i Fredrikslund, gjorde en erinran mot utskottets skrivsätt i
frågan om rekommendationen att använda medel på tilläggsstat, i händelse behov
skulle föreligga. Vi lia ju här gång efter annan haft förslag örn tilläggsstat.
När utskottet diskuterade denna fråga, räknade vi med att det liksom efter
förra kriget kan inträffa förhallanden på olika områden, exempelvis arbetslöshet,
som kunna göra det nödvändigt för regeringen att komma med en tilläggsstat.
Då är det ju också angeläget att liksom få anvisning från riksdagens sida
örn arbetsuppgifter, som riksdagen anser nödvändiga, örn arbetstillfällena måste
utökas. Detta är just en sådan punkt, där jordbruksutskottet anser, att om
man skulle komma med en tilläggsstat för arbetslöshetsändamål eller sådant,
skulle man kunna använda medel på ett nyttigt sätt till gagn för samhället!
Därför rekommenderade utskottet detta. Det är ingenting nytt, vi ha gjort på
likartat sätt förr, men det sades kanske inte klart ut i utskottets motivering,
under vilka förhållanden vi rekommenderade en tilläggsstat. T övriga fall
36
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 194(5.
Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
(Forts.)
är jag på samma linje som statsutskottets ordförande. Man kan givetvis inte
vara med om att under normala förhållanden rekommendera tilläggsstater.
Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare yrkande.
Herr Näsgård: Herr talman! Det tycks nästan uteslutande vara formella meningsskiljaktigheter,
som föranleda diskussionen här. Det är naturligtvis riktigt,
som statsrådet säger, att örn det inte finns möjlighet att skaffa material,
kan man heller inte forcera byggnadsverksamheten, men jag skulle i likhet med
herr Heiding vilja understryka betydelsen av att om det blir ett omslag på det
området, skolornas målsmän i tid ha vidtagit förberedelser för att skaffa sig
bidrag. Sådant tar ju rätt lång tid.
Jag skulle vilja framhålla en sak till. I proposition nr 114 har jordbruksministern
föreslagit, att även trädgårdsskolorna skola kunna få bidrag till sina
byggnader på samma villkor som lantmannaskolor och lanthushållsskolor. Örn
det nu blir ett omslag på byggnadsmarknaden och Kungl. Maj :t finner sig kunna
ge byggnadstillstånd, skola dessa trädgårdsskolor trängas med de övriga
skolorna. Enligt lantbruksstyrelsen i statsverkspropositionen återgivna skrivelse
kan man vänta ansökningar på omkring sju miljoner kronor. Jag undrar
då, hur länge det skall dröja, innan trädgårdsskolorna kunna få sina bidrag.
Byggnadsbeståndet vid trädgårdsskolorna är synnerligen, dåligt, och det
tycks råda en allmän mening, att när man nu enligt propositionen skall ordna
upp trädgårdsundervisningen — trädgårdsskolorna skola få anslag på samma
sätt som lantbruksundervisningsanstalterna, de skola få lönekostnaderna ersatta
av statsverket och de skola få driftsbidrag på samma sätt som lantbruksundervisningsanstalterna
— blir det också nödvändigt att inom en mycket nära
framtid ordna upp byggnadsbeståndet. Örn jag undantar Alnarp, som ju äges
helt av staten, och även Adelsnäs, som äges av enskild person och kanske inte
kan få bidrag på samma sätt som de övriga skolorna, ha vi lantbruksakademiens
trädgårdsskola och Norrlands trädgårdsskola i Söråker. Yad lantbruksakademiens
skola beträffar, är ju förläggningen omstridd, men vare sig den
kommer att ligga kvar där den ligger eller flyttas, behövs det ganska stora
byggnadsarbeten. En beräkning, som föreligger, visar, att örn skolan bibehålls
där elen är och i nuvarande omfattning, skulle det behövas omkring 350 000
kronor i byggnadskostnader. Skall den flyttas, bli kostnaderna mycket större.
Vidare föreligger det förslag örn en trädgårdsanläggarskola. Enligt ett förslag,
som framförts av lantbruksstyrelsen, skulle den förläggas till Bergianska trädgården.
Den skulle i så fall kräva en byggnadskostnad av 975 000 kronor. Så
ha vi Söråker. Egendomen där äges av staten, men skolan drives av de norrländska
hushållningssällskapen. En byggnadsplan har framlagts, som skulle
draga en kostnad av omkring 700 000 kronor, därav nära 300 000 kronor för
den närmaste tiden. Jag må säga vad Söråker beträffar, att örn den skolan
skall kunna drivas på det sätt, som statsmakterna säkerligen önska, behöver den
i en mycket nära framtid få pengar till byggnadsverksamheten.
Med dessa ord, herr talman, och med den motivering jag anförde i början, att
örn det blir ett omslag på marknaden, så att byggnadstillstånd kunna ges,, böra
styrelserna för de olika skolorna ha haft tid på sig att göra sina ansökningar
klara och vidta sina förberedelser, ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill först för min del här anföra den
synpunkten, att enligt mitt sätt att se kan det icke vara någon framtidssak
.att fortsätta med lantbruksakademiens trädgårdsskola på den plats, där den
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
37
Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
(Forts.)
för närvarande finns, och jag kan inte heller finna, att det kan vara lämpligt
att inrätta en träd gård sa n 1 aggars k o 1 a vid Bergianska trädgården. Denna trädgårdsskola
måste förflyttas, och följaktligen kan herr Näsgård från sina kalkyler
räkna bort lantbruksakademiens trädgårdsskola och trädgårdsanläggarskolan.
Då återstår Söråker, det är det enda, som herr Näsgård kan få fram
som resultat av Kungl. Maj :ts förslag, att trädgårdsskolorna skola få statsbidrag
liksom övriga lantbruksundervisningsanstalter.
Sedan vill jag också säga några ord med anledning av det argument, som
först fördes fram av herr Heiding, att örn det blir ett omslag i byggnadsverksamheten
-— och det finns ju alla kriterier för att detta inte sker så snabbt -—
är det bra, att pengarna äro beviljade, ty då kan man göra sina förberedelser.
Men man skall inte glömma, att örn riksdagen beslutar bevilja 1,4 miljoner
kronor här, som med all sannolikhet icke komma att tas i anspråk, befriar
detta inte riksdagen från att anvisa inkomstökningar, eventuellt genom skatter,
för att täcka detta belopp.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
46, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.
Punkterna 47—45.
Kades till handlingarna.
Punkten 50.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 51.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Trädgårdsundervisningen:
Stipendier för högre utbildning i trädgårdsfacket för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 1 200 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 231, av herrar Albertsson
och Björck, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att anslaget till Träd
-
Anslag till
stipendier
för högre
utbildning
i trädgårds -facket.
38
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Anslag till stipendier för högre utbildning i trädg årds facket. (Forts.)
gårdsundervisningen: Stipendier för högre utbildning i trädgårdsfacket måtte
för budgetåret 1946/47 höjas med 1 200 kronor till 2 400 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med avslag
.å motionen 1:231, till Trädgårdsundervisningen: Stipendier för högre utbildning
i trädgårdsfacket för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av
1 200 kronor.
Herr Björck: Herr talman! Jag har tillsammans med en kamrat här i kammaren
väckt en motion örn höjning av detta anslag med 1 200 kronor till
2 400 kronor, d. v. s. samma summa som anslaget tidigare har utgått med
under rätt många år. Den summan har lantbruksstyrelsen också begärt, i sin
hemställan till Kungl. Maj :t, för att tvenne stipendier här må kunna utdelas.
Jordbruksutskottet synes emellertid lia större respekt för jordbruksministern,
statsrådet Sköld, än det Ilar för lantbruksstyrelsen, och därför har utskottet
föreslagit det lägre anslaget. Vi motionärer anse emellertid i likhet med lantbruksstyrelsen,
att detta anslag borde få utgå med samma belopp som tidigare,
så att två stipendier kunna utdelas. Vi räkna med att först under nästa år,
1947, kunna de, som önska få detta stipendium, resa ut. Då ha de möjlighet
att i vissa länder följa undervisningen på trädgårdsodlingens område.
Ett bevis för intresset för dessa utländska studieresor fingo vi för några
veckor sedan, när ett privat stipendium för samma ändamål, som utdelas av
ett trädgårds säll skap här i Stockholm, kungjordes till ansökan ledigt. Det
befanns då, att åtta personer sökte detsamma. Vi torde förstå, att örn inga
möjligheter funnes att företa dessa resor, vore det heller inte så många, som
sökte ett dylikt stipendium.
Trädgårdsundervisningen ligger, som herrarna torde ha hort tidigare under
diskussionen här, i stöpsleven. Det torde dröja åtskilliga år. innan den blir
ordnad så att den någorlunda fyller sitt ändamål. Då vore det synnerligen
lyckligt för dem, som önska sig en högre utbildning, örn de finge följa undervisningen
i utlandet, i Danmark, i Holland eller i England, dit det nu finns
möjlighet att resa.
Jag blev litet förvånad, när jag såg, att vi i nästa punkt ha ett liknande
anslag för lantbruksstudier. Där är statsrådet rätt generös. Det anslaget
har tidigare utgått med 6 000 kronor. Nu begär lantbruksstyrelsen 20 000
kronor. Ja, säger statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, det skola
ni få, men ni skola få 5 000 kronor till, alltså 25 000 kronor. Men för trädgårdsodlingen
prutar han de där futtiga 1 200 kronorna. Jag är inte alls motståndare
till anslaget till lantbruksstudier, jag skall med nöje rösta för detsamma,
men jag hade gjort det med större glädje, örn även trädgårdsundervisningen
fått den ringa summa, som lantbruksstyrelsen begärt.
För närvarande har jag emellertid intet yrkande. Jag hoppas, att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet till ett kommande år behjärtar lantbruksstyrelsen
och trädgårdsnäringens önskemål, så att detta anslag må liksom
förut utgå med 2 400 kronor, varigenom två stipendier kunna utdelas
årligen.
Jag har, herr talman, som frågan nu ligger till, intet yrkande.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.
Punkterna 52—58.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 27 -mars 1946.
Nr 13.
39
Punkten 59. Anslag till
Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Nötboskapsavelns betram jande:
Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln för budgetåret 1946/47 an- av nötboskapsvisa
ett anslag av 300 000 kronor. aveln.
I detta samband hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) 1: 47 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med 11:78 av herr Johansson
i Mysinge m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till
befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln för budgetåret 1946/47 anvisa
ett anslag av 333 000 kronor;
2) 1:235 av friherre Beck-Friis och herr Hagman, likalydande med 11:284
av herrar Andersson i Gisselås och Hceggblom, vari hemställts, att riksdagen
måtte till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln för budgetåret 1946/47
bevilja ett anslag på sammanlagt 330 000 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
å motionerna I: 47 och II: 78, likalydande, ävensom I: 235 och II: 284, jämväl
likalydande, till Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av
nötboskapsaveln för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 300 000 kronor.
Reservation hade anmälts av herrar Tjällgren och Pettersson i Rosta, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till de likalydande motionerna 1: 47
och 11:78.
Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Det är visserligen inte mycket att strida
örn på denna punkt. I den kungl, propositionen äskas till nötboskapsavelns befrämjande
300 000 kronor. Det är samma belopp som föregående _ år. Jag har
emellertid jämte några andra ledamöter av kammaren väckt en motion på denna
punkt och tillåtit mig att yrka en höjning av anslaget med 33 000 kronor, vilket
är samma belopp som lantbruksstyrelsen har äskat. lJr detta anslag pa 300 000
kronor skola bidrag utgå till tjurföreningsverksamheten och till avelsföreningarna
för nötboskap — det skall gå till stamboksföringen av nötboskap — och
det skall utgå 10 000 kronor till bekämpande av ofruktsamhet hos svensk kullig
boskap. Som gammal jordbruks- och husdjurskonsulent känner jag till, hur besvärligt
det är, när på grund av brist på medel de anslag icke kunna utgå, som
ha ställts i utsikt genom kungl, förordningar, som stå angivna i tryckta broschyrer,
på baksidan av anmälningsblanketter o. s. v., som hushållningssällskapen
förmedla. Det är inte bara de stackars konsulenternas auktoritet, som lider
skada av detta — det är kanske inte så mycket att fästa avseende vid men
statens auktoritet mår inte väl av att medel ställas i utsikt för vissa ändamål
och detta icke hålles. Jag går så långt, att jag rent ut säger här, att det är ett
oskick att göra på det sättet. Jag återkommer till saken längre fram under cn
punkt, där detta är ytterst markerat. Örn man i en kungl, författning och kungörelse
lovar, att man skall kunna understödja viss verksamhet bland landets
mindre jordbrukare, t. ex. tjurföreningar och sådant, borde det vara en hederssak
för Kungl. Maj :t och riksdagen, att dessa medel verkligen kunna tillhandahållas.
När man inte längre ser sig i stånd att tillhandahålla dem, skulle man
utfärda nya kungörelser och nya bestämmelser och tillkännagiva detta, sa att
allmänheten alltid visste, vad den hade att rätta sig efter och vad den kunde få
för anslag. o
Nu rör det sig ju här örn ett litet belopp. Jag förstår väl herr statsrådets
svårigheter, när han har att hålla sig inom en viss ram och där skall fördela
anslagen till de ändamål, där de göra den största nyttan. Det är säkerligen ingen
40
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1940.
Anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln. (Forts.)
lätt uppgift, men jag tycker, att vi skulle kunna komma överens någon gång örn
att anslag som regleras av författningar och som återkomma år efter år_särskilt
sådana för vilka lantbruksstyrelsen har att beräkna medelsbehovet_också
borde i möjligaste man tillgodoses. Nu har lantbruksstyrelsen här ansett, att för
att kunna tillmötesgå de ökade kraven från tjurföreningsverksamheten behövs
det 30 000 kronor till, och vidare erfordras ytterligare 3 000 kronor till avelsföreningarna,
för att de skola kunna fullgöra skyldigheten att verkställa stamboksföring.
Jag tycker, att det skulle vara riktigt av riksdagen att tillmötesgå
dessa anspråk, så att bidrag kan utgå enligt gällande bestämmelser. I detta fall
är det ju särskilt behjärtansvärt, därför att det rör sig örn de mindre jordbrukarna
i landet, ägare och brukare av mindre och medelstora brukningsenheter,
där tjurhållningen kan vara nog så betungande och där ett planmässigt avelsarbete
i alla fall är av mycket stor. ja, man kan säga enorm betydelse. Jag skall
inte ge mig in på detta, ty jag är övertygad örn att såväl herr statsrådet som alla
jordbrukskunniga ledamöter i denna kammare veta, vad det betyder, att det här
i landet har bedrivits ett planmässigt avelsarbete, så att vi lia goda kor och
kunna få mjölk. Det är ju faktiskt mjölken som mer än något annat har räddat
var livsmedelssituation. När man besökt ett land, där det inte finns mjölk, förstår
man, att man i ett land med nästan obegränsad tillgång på mjölk knappast
kan tala örn en ransonering i samma bemärkelse som i ett land, där man
inte kan få mjölk.
•■iPe\.var e£entligen inte detta jag ville framhålla på denna punkt, utan jag
ville säga, herr^talman, att vi borde försöka tillgodose vad som reglerats i kungl,
kungörelser. Då jag också fått stöd av en reservation, ber jag, herr talman, att
pa denna punkt få yrka bifall till min motion.
Herr Anderberg: Herr talman! Under nionde huvudtiteln med dess 264 punkter
är det mycket tacksamt att väcka motioner örn höjning av de olika anslagen.
Det är alltid någon som finner, att det som han ömmar för inte har fått tillräckligt,
och då framställes ett yrkande, som är litet högre än Kungl. Majrts.
Ibland ha olika myndigheter kommit med anslagskrav, men när departementschefen
har haft att noggrant pröva de olika kraven och hålla dem inom
en viss ram, har det varit nödvändigt att på vissa punkter nedsätta beloppen.
Sa har skett här vid denna punkt, där departementschefen har nödgats minska
beloppet med 33 000 kronor. Då har en motionär, i detta fall herr Bror Nilsson,
varit intresserad av ifrågavarande verksamhet och genom en motion försökt få
riksdagen att gå med på det högre anslaget. Jag skall inte alls diskutera det
befogade i hans motion, men jag anser, att när först departementschefen och
sedan jordbruksutskottet ^prövat, på vilka punkter man kan vidta höjningar,
mäste man godta deras ståndpunkt. Örn vi skulle gå med på reservanternas förslag,
som i detta fall innebär ytterligare 33 000 kronor — för en stund sedan
gällde det 1 400 000 kronor — skulle vi sönderbryta hela budgeten. Jag anser
därför, att riksdagen bör bifalla jordbruksutskottets förslag på denna punkt.
Herr Bror Nilsson nämner vidare, att det är ett missförhållande, att man
inte kan fa ut vad som är lovat i kungl, kungörelser. Det är någonting som vi
paträffat ganska ofta pa skilda områden. Det måste ju bli en begränsning, i
den mån tillgångarna inte räcka till, och detta fall är inte det enda, där mån
fått minska på vad man ursprungligen hade tänkt sig.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till de i äm
-
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
41
Anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln. (Forts.)
net väckta motionerna 1:47 och 11:78; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
Punkten 60.
Utskottet hemställan bifölls.
Punkten 61. Anslag till
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Diverse åtgärder på hus-^de^på husdjursavelns
område m. m. för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 109 000 dfursavelns
kronor område to. to.
Av det av Kungl. Maj :t begärda anslaget var ett belopp av 5 000 kronor
beräknat till biskötselns främjande.
I samband härmed hade utskottet till behandling förebaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:25 av
herr Elofsson, Gustaf, m. fl. samt 11: 33 av herr Norup m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta höja anslaget för biodlingens främjande till 10 000
kronor för nästa budgetår.
Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna I: 25 och 11:33, till Diverse åtgärder på
husdjursavelns område m. m. för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av
109 000 kronor.
Herr Dahlström: Herr talman! Det är väl inte ofta som någon näring beklagar
sig över att den får för mycket bidrag, men i det här fallet kan jag
inte underlåta att påpeka, att utskottet enligt mitt förmenande har visat sig
vara litet för rundhänt. Tidigare har utgått ett anslag på 5 000 kronor årligen
till biodlingens befrämjande. Detta anslag har använts till bekämpande av bisjukdomar,
och beloppet har ansetts vara tämligen lågt. Det räckte inte att
täcka kostnaderna. Då väckte två motionärer förslag örn att detta anslag på
5 000 kronor skulle höjas till 10 000 kronor. Detta skedde, innan Kungl.
Maj :ts proposition nr 21 förelädes riksdagen. Vid behandlingen av denna proposition
uttalade jag i denna kammare den uppfattningen, att Kungl. Maj :t
borde vid utarbetandet av propositionen ha följt samma linje som föregående
år, då man lagstiftade angående bisjukdomarna, nämligen att de kostnader som
voro förenade med deras bekämpande skulle bestridas av biodlarna själva. Jag
gjordet det, därför att jag har erfarenhet av att denna näring är så pass lönande,
att det inte behöver utgå några som helst statsbidrag till den. Det är
inte utan, herr talman, att man blir litet förvånad, när man nu. finner, att utskottet
först här påpekat, att staten genom den kungl, propositionen har övertagit
alla kostnader för sjukdomarnas bekämpande, och att utskottet dessutom
är villigt att ge ett anslag på 5 000 kronor till biskötselns främjande. Jag frågar
mig, herr talman, hur detta anslag skall fördelas och till vilka det skall
utgå, eftersom riksdagen tidigare täckt det ursprungliga behovet. Det kan väl
inte gärna gå för sig att lämna ut pengarna till samtliga biodlare. Det skulle
bli 1 krona 40 öre för var och en, och det liro de inte i behov av.
Jag måste säga, herr talman, att jag finner att utskottet tagit litet för lätt
på denna sak. Nog har väl staten möjligheter att placera anslag på bättre sätt
än här skett. Låt de näringar, som klara sig själva, vara utan statsbidrag. Det
är den riktiga vägen, så länge det finns andra ändamål, till vilka man kan anslå
pengarna.
Jag är inte säker på, herr talman, om det är lämpligt att yrka avslag på
42
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Anslag till diverse åtgärder på husdjursavelns område m. ni. (Forts.)
dessa 5 000 kronor till biskötselns främjande, men finns det någon möjlighet
för mig att göra det, ber jag att få framställa ett sådant avslagsyrkande.
Herr Tjällgren: Herr talman! Eftersom herr Dahlström framställde ett yrkande
om avslag på utskottets föreliggande förslag, skall jag be att få yrka
bifall till utskottsförslaget.
Jag vill erinra örn att i samband med behandlingen av förevarande punkt
i nionde huvudtiteln utskottet haft att handlägga även två inom riksdagen
väckta, likalydande motioner, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att
för nästa år höja anslaget för biodlingens befrämjande till 10 000 kronor.
Här föreligga som synes skilda meningar: herr Dahlström vill avslå Kungl.
Maj :ts förslag, och motionärerna vilja höja anslaget med 5 000 kronor. Utskottet
har emellertid inte ansett skäl att frångå den kungl, propositionen, vari
begäres ett anslag på 5 000 kronor, utan tillstyrkt bifall til! denna.
Jag vill i likhet med herr Dahlström vidare erinra örn att innevarande års
riksdag på hemställan av jordbruksutskottet antagit ett av Kungl. Maj :t framlagt
förslag till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.
Denna nya förordning innebär ju bland annat, att de kostnader för bestämmelsernas
tillämpning, vilka hittills bestritts av enskilda medel, i fortsättningen
skola gäldas av allmänna medel. Med hänsyn till det ekonomiska stöd,
som på grund härav lämnats biodlarna, anser sig utskottet inte böra tillstyrka
höjning av det av departementschefen nu begärda anslaget.
Det kan slutligen framhållas, att jordbruksutskottet inte enhälligt tillstyrkt
den nyssnämnda förordningen. En ledamot av utskottet, som själv är biodlare
och som jag nästan skulle vilja säga står herr Dahlström mycket nära, yrkade
avslag.
Ingen av de motionärer, som vilja ha ökat anslag, har nu uppträtt här till
förmån för sitt yrkande, men de torde böra förstå, att när en ledamot av utskottet,
vilken — såsom jag nyss nämnde — själv är biodlare och således
måste anses sakkunnig på området, är av den uppfattningen, att näringen i
fråga inte är i behov av statsbidrag, så fanns det knappast någon anledning
för utskottet att på grund av den föreliggande motionen föreslå en höjning
utöver det av Kungl. Majit begärda anslaget. Det är anledningen till att utskottet
ansett sig inte kunna tillstyrka bifall till motionerna.
Jag ber, herr talman, nied dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, att anslagsbeloppet bestämdes till 104 000 kronor; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Punkterna 62—79.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 80.
Kades till handlingarna.
Punkterna 81—109.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 27 mais 1946.
Punkterna 110—112.
Lades till handlingarna.
Nr 13.
43
Punkterna 113—127.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 128.
Anslag till
uppförande
Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till uppförande avar siloanläggsiloanläggningar
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av fingar.
100 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet förehaft en inom första kammaren väckt,
till utskottet hänvisad motion, nr 234, av herr Nilsson, Bror, m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till uppförande av siloanläggningar för
budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kronor.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med
avslag å motionen 1: 234, till Bidrag till uppförande av siloanläggningar för
budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 100 000 kronor.
Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Tjällgren, Hagman
och Pettersson i Rosta ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen
1:234.
Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Då jag tillsammans med några andra ledamöter
på denna punkt har väckt en motion och även fått stöd av en reservation,
skall jag be att få säga några ord.
Det finns inte mycket i den huvudtitel vi i dag behandla som tyder på att
livsmedelssituationen i världen alltjämt är kritisk. På den föreliggande punkten
kunde man annars sätta in en av statsmedel understödd åtgärd till befrämjande
av folkförsörjningen. Upptäckaren av AIV-metoden, den finske professorn
A. I. Virtanen, fick Nobelpris förra året. Detta fäste otvivelaktigt
uppmärksamheten på metoden, och tidpunkten synes därför just nu mycket
.lämplig att göra propaganda för den. Ingen bestrider eller kan bestrida, att
man genom metoden kan få mera foder till djuren och ett ur dietisk och vitaminsynpunkt
bättre — alltså ur folkförsörjningssynpunkt vida bättre — foder
än man kan få genom den mera vanskliga torkningsmetoden. Det vore därför
en angelägenhet av allra största vikt att få metoden tillämpad över hela
landet. Det vore en verklig rationaliseringsåtgärd. I utskottsutlåtandet talas
på så många ställen örn den rationalisering av vårt jordbruk, som måste komma.
Här kunde man vidta en verkligt betydande rationalisering, som skulle
befrämja vår folkförsörjning långt mera än åtskilligt av den för all del nödvändiga
pappersexercis, som man bedriver i folkhushållningens intresse.
Även livsmedelskommissionen har i ett särskilt remissuttalande understött
lantbruksstyrelsens anslagsäskande om 200 000 kronor för denna verksamhet.
Nu kan man visserligen säga, att statsrådet har beaktat denna frågas vikt
och betydelse på det sättet, att han ökat det för innevarande budgetår beviljade
anslaget med 50 000 kronor, men han anser sig inte kunna föreslå mer
än hälften av det belopp, som lantbruksstyrelsen begär.
Jag tycker, att man skall ta krafttag på varje område, där man kan åstadkomma
någonting i folkförsörjningens intresse. Här är en punkt, där man
kan göra det och göra det för en förhållandevis rimlig och billig penning. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den motion, som jag har väckt
44
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Anslag till
bidrag till
täckdikningar.
Anslag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)
i frågan och som understöds genom en reservation av herrar Tjällgren, Hagman
och Pettersson i Rosta.
I detta anförande instämde herrar Linderot, Bondeson och Friggeråker.
Herr Anderberg: Herr talman! Jordbruksutskottets majoritet är nog klart
medveten örn AlV-metodens stora betydelse för det svenska jordbruket. Särskilt
under avspärrningstider har den ju betytt mycket för vår försörjning. Men
vi ha ansett, att en sådan sak som uppförandet av siloanläggningar har så stora
fördelar för den enskilde, som låter uppföra dem, att statsmakterna inte behöva
bidra. Statsbidraget kan ju endast vara en droppe i havet, örn man skall försöka
få till stånd siloanläggningar för hela det svenska jordbruket.
Vi ha räknat med att det anslag, som departementschefen här föreslår höjt
med 50 000 kronor, främst skulle användas till propaganda. Visserligen är AIVmetoden
i dag känd över hela vårt land, och man är tillfredsställd med dess resultat,
överallt där man börjat använda den. Men vi ha ansett, att det behöves
ytterligare propaganda för metoden, och för att få den ännu mera känd av jordbrukarna
ha vi tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag örn höjning av anslaget från
50 000 till 100 000 kronor. Uppförande av siloanläggningama kräver så oerhört
mycket större belopp än vad som är ifrågasatt här, att motionärernas förslag
om en höjning av anslaget till 200 000 kronor inte har någon praktisk betydelse.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.
Punkten 129.
Kades till handlingarna.
Punkterna 130—148.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 149.
Kades till handlingarna.
Punkterna 150 och 151.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 152.
Kades till handlingarna.
Punkterna 153—155.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 156.
Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Grundförbättringar: Bidrag
till täckdikningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
45
Anslag till bidrag till täckdikning ar. (Forts.)
1) 1:233 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med 11:366 av herr
Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte till Grundförbättringar:
Bidrag till täckdikningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 800 000 kronor; .
2) II: 182 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl., vari riksdagen föreslagits att till
Grundförbättringar: Bidrag till täckdikningar för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 1 700 000 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majrts framställning samt med avslag
å motionerna 1:233 och 11:366, likalydande, ävensom 11:182, till Grundförbättringar:
Bidrag till täckdikningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.
Herr Nilsson, Bror: Herr talman! På denna punkt har jag jämte många andra
ledamöter av kammaren väckt en motion, som även understötts av en reservation,
varför jag skall tillåta mig att säga några ord.
Jag återkommer här till samma fråga som behandlades, när det gällde anslaget
till nötkreatursavelns befrämjande. Man utlovar i en författning, att det
skall utgå ett visst belopp — i detta fall 25 procent på kostnaderna för dikning
— när sökanden fyller vissa bestämmelser i fråga örn sin ekonomi, i fråga örn
arealens storlek o. s. v. Men i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap hav det
visat sig, när man räknade ut hur många som voro berättigade till detta bidrag
och vilka medel som voro tillgängliga, att man inte kunde dela ut mer än 8 procent,
alltså ungefär en tredjedel av vad författningen gav vid handen att vederbörande
bunde erhålla. Det är klart, att förrättningsmännen, som ställt i utsikt
bidrag enligt författningen, inte kunna vara glada. Ännu mindre kunna jordbrukarna
vara det, som gått och hoppats på att kanske få så stort bidrag, att det
räckte till betalning av rören eller dylikt, men nu erhålla ett så litet belopp.
Behovet av anslag är i detta fall mycket stort, såsom kammarens ärade ledamöter
kunna se på s. lil. Medelsbehovet har ständigt stegrats: från budgetåret
1943/44, då ansökningar hos hushållningssällskapen lågo inne för 1 200 000 kronor,
till löpande budgetår, 1945/46, då bidrag sökts för 1 700 000 kronor.
Anslagsbeloppet var under kristiden nere i 200 000 kronor, men sedan har det
stigit och har nu i tre år varit oförändrat 400 000 kronor. Det är klart, att detta
belopp är alldeles för ringa. Här ha vi också en åtgärd, som är i hög grad ägnad
att bidra till det svenska jordbrukets rationalisering. Åtgärden kan genomföras
oberoende av ägofigurerna. Örn man tänker ändra dessa — om man skall lägga
tillhopa till exempel tvenne jordbruk eller köpa ett skifte till en annan äga —
spelar det ingen roll, örn täckdikningen är genomförd. Man behöver således inte
vara rädd för att täckdikningen skall lägga hinder i vägen vid den rationalisering
av brukningsdelarna, som ju så starkt bebådas i årets nionde huvudtitel.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av mig på denna punkt
väckta motionen, vilken sammanfaller med herr Anderssons i Hedensbyn reservation.
Herr Linderot: Herr förste vice talman! Frågan örn bidrag till täckdikning
sammanhänger med frågan om åtgärder från statsmakternas sida för befrämjande
av jordbrukets rationalisering. När nu departementschefen har uttalat,
att man i fortsättningen skall företa ekonomisk behovsprövning, iir det ju inte
någon risk för att välbärgade jordbruksinnehavare skola otillbörligt kunna få
något tillskott av statsmedel. Då saken i och för sig är av stor betydelse och
46
Nr 13.
Onsdagen dea 27 mars 1946.
Anslag till bidrag till täckdikning ar. (Forts.)
bör stödjas bättre än vad som hittills har skett, ber jag få yrka bifall till motionen
182 i andra kammaren, vari begäres ett reservationsanslag av 1 700 000
kronor.
Herr Tjällgren: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter torde ha uppmärksammat
föreligger här ett yrkande från vissa motionärer örn att anslaget
skall höjas till 800 000 kronor, medan det i en annan motion föreslås en höjning
till 1 700 000 kronor. Kungl. Majit har begärt 400 000 kronor, vilket utskottet
har tillstyrkt.
Den närmaste anledningen till att utskottet inte har velat gå längre än vad
Kungl. Majit har föreslagit är ett uttalande av lantbruksstyrelsen år 1945, vari
styrelsen erinrat om att styrelsen vid tidigare tillfällen ifrågasatt riktigheten
av att lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet till täckdikning. Lantbruksstyrelsens
uttalande har givetvis gjort ett ganska starkt intryck på en del av
utskottets ledamöter. Då det dessutom i år i motionerna har begärts olika belopp,
har utskottet ansett det säkrast att följa Kungl. Majits förslag. Även
andra skäl ha gjort att utskottet inte har velat sträcka sig längre än vad Kungl.
Maj :ts förslag innebär. I utskottets motivering framhålles, att utskottet vid sitt
ståndpunktstagande »tagit hänsyn till — förutom det stats finansiella läget —
även det förhållandet att för närvarande råder knapphet på såväl arbetskraft
som materiel för ifrågavarande verksamhet. Skulle sådana förändringar inträffa
inom den närmaste tiden att i stället arbetslöshet uppstår, bör enligt utskottets
mening tagas under övervägande att på tilläggsstat anvisa ytterligare
medel till ändamålet». Jag hoppas att statsutskottets ordförande i detta fall
inte har något att invända mot jordbruksutskottets skrivsätt.
_ Jag vill emellertid betona, att även om jag för tillfället är av den uppfattningen
att vi inte böra bevilja större belopp än vad Kungl. Maj :t har föreslagit,
anser jag mig dock därmed icke bunden för framtiden. Detta anslag är
nämligen till stor nytta, och det kan kanske höjas i framtiden.
Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att i avseende på den under behandling varande punkten yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2 :o) att kammaren skulle bifalla de
likalydande motionerna 1:233 och 11:366; samt 3:o) att kammaren skulle
bifalla motionen lii 182.
Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Punkterna 157—162.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 163.
Lades till handlingarna.
Punkterna 164—172.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
47
Punkten 173.
I enlighet nied Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet i
denna punkt hemställt, att riksdagen måtte till Befrämjande i allmänhet av
fiskerinäringen för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 58 000
kronor.
Herr Ström: Herr talman! Jag vill begagna tillfället att vid denna punkt
framföra en anhållan till herr statsrådet, att han måtte undersöka möjligheterna
att till lindrande av nöden i Europa organisera fisket i Sverige närliggande
vatten på sådant sätt att fiskets resurser, eventuellt förstärkta genom Kungl.
Maj :ts åtgärder, skulle kunna utnyttjas till hela sin kapacitet för att åstadkomma
en lindring av svälten genom att överföra fiskprodukter till de nödlidande
länderna.
Det är bekant att det föreligger samma förhållanden i Danmark och Norge
som i Sverige, d. v. s. att fiskerinäringens hela kapacitet inte kan utnyttjas,
trots att det i de nödlidande länderna finns ett oerhört behov av att få tillförsel
av olika slags näringsmedel även från de nordiska länderna. Skulle man inte
kunna tänka sig, att det här skedde en samorganisation och att fiskarena, i
den mån så vore nödvändigt, bereddes understöd från statens sida för att kunna
väsentligt utöka fisket och genom statens eller staternas hjälp befordra dessa
näringsmedel till de hungrande länderna? Jag förstår, att det kan vara förenat
med vissa svårigheter — bl. a. lär det vara svårt att få möjlighet att salta eller
frysa och transportera fisken. Man borde dock i varje fall kunna ordna med
tillförsel av fiskprodukter till de städer och hamnar som ligga längs hela östersjökusten
och ett långt stycke söderut på nordsjö- och atlantkusterna, varigenom
nöden i alla dessa länder skulle lindras.
Många skulle gärna önska veta, huruvida dessa svårigheter äro oövervinneliga
och örn statsrådet — vilket jag är övertygad örn att.han redan har gjort -—
har undersökt saken samt till vilket resultat han därvid har kommit. Det är
nämligen en allmän fråga ute bland vårt folk, varför fiskets möjligheter inte
tillvaratagas bättre under rådande förhållanden, då vi ju sannolikt för att lindra
nöden utomlands måste bidraga med produkter av annat slag, vilket kommer
att medföra en inknappning av våra egna ransoner på vitt skilda områden.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.
Punkterna 174—176.
Vad utskottets hemställt bifölls.
Punkten 177.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag
av 150 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) I: 60 av herr Lodenius m. fl., likalydande med II: 112 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt för budgetåret 1946/47 anvisa
ett anslag av 300 000 kronor;
2) 1:240 av herr Mannerskantz, likalydande med 11:365 av herr Larsson
i Karlstad m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte till gottgörelse till fiskeri
-
Anslag till
befrämjande
i allmänhet
av fiskerinäringen.
Anslag till
viss gottgörelse
till
fiskerinäringen.
48
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Anslag till viss gottgörelse till fiskerinäringen. (Forts.)
näringen för av dess utövare erlagd bensinskatt för budgetåret 1946/47 anvisa
ett anslag av 350 000 kronor, att avräknas mot »bensinskattemedlen».
Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med avslag
å motionerna 1:60 och 11:112, likalydande, samt 1:240 och 11:365, jämväl
likalydande, till Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd
bensinskatt för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 150 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.
t
Herr Mannerskantz: Herr talman! På denna punkt skriver utskottet, att vi
som ha motionerat örn en ändring av Kungl. Maj :ts förslag ha rätt, men sedan
drar utskottet en felaktig slutsats av denna riktiga premiss.
Utskottet förklarar, att onekligen kan »såsom motionärerna anfört goda skäl
förebringas för en höjning av förevarande anslag». Sedan erinrar utskottet örn
att anslaget vid fjolårets riksdag — det var också då på grund av en motion —
höjdes från 100 000 till 150 000 kronor. Därmed tycks utskottet anse, att man
har gjort rätt för sig för de närmaste åren framåt. Utskottet har emellertid
tydligen känt av sitt samvete, ty i nästa stycke skriver man, att utskottet vill
»framhålla önskvärdheten av ett klarläggande från Kungl. Maj:ts sida i vad
mån viss relation mellan erlagd bensinskatt och påräknelig restitution är avsedd
att upprätthållas eller vilken annan beräkningsgrund som bör iakttagas».
Det är just denna sista uppfattning som jag under åtskilliga år har försökt
få erkänd, nämligen att den bensinskatt, som fiskarena måste erlägga för sin
bensin, vilken beskattas på samma sätt som den bensin som förbrukas av motorfordon
på land, i sin helhet bör återställas till fiskerinäringen och dess utövare.
Den nuvarande ordningen innebär en direkt orättvisa för fiskarena och betyder
att en viss yrkesgrupp får betala en extra skatt, som ingen annan grupp belastas
med. Man kan nämligen inte påstå, att fiskarena med sina båtar slita
på vattnet och att staten behöver kosta på pengar för att reparera det vatten
som fiskarena slitit. Det räcker därför enligt min uppfattning inte med att man
höjer anslaget med så och så många kronor, utan staten bör till fiskerinäringen
återbetala hela det belopp som fiskarena erlagt i bensinskatt. Man kan i efterhand
ett år i sänder ganska noggrant räkna ut detta belopp. Jag anser, att hela
denna summa bör komma fiskerinäringen till godo. Även med de mindre belopp,
som det hittills har rört sig örn, ha mycket goda ting kunnat uträttas, och
det är ingen tvekan om att man i framtiden skulle kunna utföra ännu flera
goda ting till fiskets fromma, örn fiskerinäringen finge tillbaka hela sin rättmätiga
andel av den erlagda bensinskatten.
Jag anser, att det är riktigt av utskottet att vilja ha reda på hur Kungl.
Maj :t egentligen beräknar detta anslag. Sker det godtyckligt, så att man bara
hugger till med en summa, eller har man någon princip örn en viss procent
eller dylikt? Den saken har aldrig blivit klarlagd. Det är enligt min uppfattning
på tiden att en bestämd princip fastslås, som kan godkännas av riksdagen,
så att yrkesutövarna i denna bransch inte behöva gå omkring och känna sig
orättvist behandlade.
Det skulle, herr talman, ligga nära till hands att yrka bifall till min motion,
vari begäres att anslaget skall höjas till 350 000 kronor, vilket inte fullt ut
är det belopp som man rent matematiskt kan räkna sig fram till att fiskarena
ha erlagt i bensinskatt — men i varje fall ha de inte betalt ett mindre belopp.
Det är väl ändock inte stor idé att i dag framställa ett dylikt yrkande. Örn
vi kunna utgå ifrån att Kungl. Maj:t i enlighet med vad utskottet skriver i
andra stycket i sin motivering redovisar sin princip för restitutionen av bensin
-
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
49
Anslag till viss gottgörelse till fiskerinäringen. (Forts.)
skatt, kunna vi ju till nästa år få diskutera denna princip och få den fastslagen
av riksdagen. Jag framställer därför i dag intet yrkande, utan inskränker mig,
herr talman, till att uttala den förhoppningen, att vi måtte få denna redovisning
verkställd till nästa år.
Herr Tjällgren: Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet, om jag hade
vetat, att herr Mannerskantz inte ämnade framställa något yrkande. Då jag
nu i alla fall har fått ordet, ber jag att få framföra ett par synpunkter.
Inom parentes vill jag säga, att utskottet hade väntat, att motionären,
herr Mannerskantz, skulle vara inte bara belåten med utan till och med förtjust
över vad utskottet har skrivit. Så tycks emellertid inte riktigt vara fallet.
Jag erinrar örn att i årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t under
denna punkt i nionde huvudtiteln begärt ett anslag av 150 000 kronor, avseende
gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.
I ett par likalydande motioner har yrkats, att beloppet skall höjas till 300 000
kronor, och i ett par andra likaledes likalydande motioner har hemställts örn
ett anslag av 350 000 kronor. Lantbruksstyrelsen har ansett, att anslaget i
fråga för nästa budgetår bör utgå med oförändrat belopp, alltså 150 000 kronor,
d. v. s. samma belopp som har äskats i statsverkspropositionen. Det kanske
också i sammanhang härmed bör erinras arn att anslaget vid fjolårets riksdag
höjdes från 100 000 kronor till 150 000 kronor.
På grund av den oklarhet, som tycks vara rådande i fråga örn efter vilka
grunder som detta anslag bör beräknas, har utskottet inte ansett -sig kunna
tillstyrka bifall till någon av de i ämnet väckta motionerna örn förhöjt anslag.
I stället har utskottet ansett, att en utredning bör göras örn principerna för
restitution av bensinskatt till fiskerinäringen. I andra stycket i sin motivering
under denna punkt i utlåtandet skriver utskottet: »I detta sammanhang
och närmast med hänsyn till att i ämnet återkommande motioner» —- det har
ju förekommit motioner varje år ■— »tyda på skilda meningar rörande grunderna
för beräkningen av ifrågavarande anslag, vill utskottet framhålla önskvärdheten
av ett klarläggande från Kungl. Maj:ts sida i vad män viss relation
mellan erlagd bensinskatt och påräknelig restitution är avsedd att upprätthållas
eller vilken annan beräkningsgrund som bör iakttagas.»
Enligt min mening böra fiskarena ha full ersättning för de utgifter som
vållas dem genom bensinskatten. Jag hoppas, att herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, som jag ser är närvarande här, måtte låta företaga
denna utredning och att den skall resultera i att fiskarena få full gottgörelse
för av dem erlagd bensinskatt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.
Punkterna 178—182.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 183.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Säkerhetsanordningar till
ledning för fiskefartyg för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av
43 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 68 av herr
Karlsson, Gustaf, m. fl. och 11:99 av herr Persson i Vinberg m. fl., vari
Första kammarens protokoll 1940. Nr 13. 4
Anslag till
säkerhetsanordningar
till ledning
för fiskefartyg.
50
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Amiag till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg. (Forts.)
hemställts, att riksdagen till Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg
för budgetåret 1946/47 måtte anvisa ett reservationsanslag av 60 000 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
å de likalydande motionerna I: 68 och II: 99, till Säkerhetsanordningar till
ledning för fiskefartyg för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av
43 000 kronor.
Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! I sina petita under denna rubrik har
lantbruksstyrelsen hemställt om anslag till vissa åtgärder för säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg. Kungl. Majit har tillmötesgått lantbruksstyrelsens
äskanden i en del punkter, men när det gäller anskaffandet
av en lys- och ljudboj för angöring av Falkenbergs hamn, som lantbruksstyrelsen
i likhet med fiskarena på västkusten funnit nödvändig, har departementschefen
inte velat biträda lantbruksstyrelsens förslag. I anledning därav ha
i kamrarna väckts likalydande motioner, i vilka yrkas, att nödigt anslag skall
beviljas. Kostnaderna för den föreslagna lys- och ljudbojen ha beräknats till
17 000 kronor. Falkenbergs hamnstyrelse har förbundit sig att svara för hela
underhållskostnaden, vilken beräknas bli omkring 300 kronor per år.
Utskottet förklarar, att det funnit förslaget örn anskaffande av en lys- och
ljudboj vid Falkenberg väl motiverat med hänsyn till fiskets behov. Men så
tillägger utskottet: »Såsom departementschefen anfört synes emellertid härmed
kunna anstå till ett kammande år.» Jag har forskat i akterna, i den mån de
äro offentliga, men jag bär inte kunnat upptäcka, att departementschefen har
skrivit på ett sådant sätt att vi lia någon säkerhet för att denna nödvändiga
lys- och ljudboj skall komma till stånd nästa år. Departementschefen skriver
under denna punkt på nionde huvudtiteln: »Däremot anser jag mig för närvarande
icke kunna biträda förslaget om anskaffande av en lys- och ljudboj
för angöring av Falkenbergs hamn.» Yi ha väl litet var praktisk erfarenhet
av att detta uttryck, »icke för närvarande», kan betyda, att saken skjutes
åtskilliga år framåt i tiden. Då det emellertid är bevisat, att den föreslagna
lys- och ljudbojen är nödvändig för de fiskare som komma med sina båtar
utifrån havet och vilja ilandföra sina fångster i Falkenberg, böra vi enligt
min mening icke uppskjuta anskaffandet av den erforderliga bojen. Jag kan
för övrigt anföra ett färskt exempel på hur nödvändigt det är att få denna boj.
Onsdagen den 13 mars försvårades infarten till flera hamnar på västkusten
på grund av att en del is, som kom söderöver, drev in i hamnarna. Fiskeflottan
på västkusten erhöll genom radio meddelande härom, och fiskarena rekommenderades
att gå in till Falkenbergs hamn. Siktförhållandena voro emellertid
sådana att båtarna — det var ganska många, även om jag inte vet
det exakta antalet — tvingades att vänta till havs utanför Falkenberg. De
hade ingen möjlighet att ankra, utan måste gå med sina motorer och hålla sjön
från klockan 4 på eftermiddagen till klockan 7 följande morgon, då siktförhållandena
förbättrats så att båtarna kunde inlöpa i hamnen.
Då det inte skulle kosta mer än 17 000 kronor att anskaffa en lys- och
ljudboj vid Falkenberg, tycker jag, ärade kammarledamöter, att riksdagen
borde kunna bevilja detta belopp.
Jag vet inte vilka skäl som ha föranlett departementschefen att rekommendera
riksdagen att icke anvisa erforderligt belopp redan i år. Jag förmodar,
att det är vissa resonemang i samband med den plan på en ombyggnad av Falkenbergs
hamn som lär vara å bane. I motionen påpekas emellertid, att örn
Falkenbergs hamn kommer att ombyggas — ingen vet ju ännu när det kom
-
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
51
Anslag till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg. (Forts.)
mer att ske — kan lys- och ljudbojen ^ flyttas till en annan plats. Den kan
helt enkelt lösgöras oell användas på någon annan plats, varför det inte kan
bli fråga örn några bortkastade pengar.
Jag kan så mycket hellre rekommendera kammaren att votera för bifall
till vår motion som det sammanlagda anslaget under denna rubrik, även örn
dessa 17 000 kronor anvisas, ändock kommer att bli 3 700 kronor lägre än
under innevarande budgetår. Man kan således inte göra gällande, att anslaget
har stigit och att man för den skull måste beskära summan. Anslaget är
tvärtom lägre än vad som utgått under innevarande budgetår.
Jag vädjar med dessa ord till kammarens ledamöter att rösta för motionens
förslag, till vilket jag, herr talman, yrkar bifall.
Herr Tjällgren: Herr talman! Herr Karlsson i Munkedal tycks vilja tolka
departementschefens uttalande hårdare än vad utskottet har gjort.
Departementschefen har, såsom herr Karlsson riktigt anförde, förklarat:
»Däremot anser jag mig för närvarande icke kunna biträda förslaget örn anskaffande
av en lys- och ljudboj för angöring av Falkenbergs hamn.» Därpå
har utskottet svarat: »Såsom departementschefen anfört synes emellertid härmed
kunna anstå till ett kommande år.» Utskottet har således tolkat departementschefens
uttalande välvilligare än vad herr Karlsson i Munkedal synes
vilja göra. Jag anser det för övrigt inte vara riktigt förståndigt av honom att
tolka departementschefens uttalande på det sätt som han gjorde, då ju utskottet
har gjort detta tillägg örn »kommande år». Jag tycker att herr Karlsson under
sådana förhållanden borde ha varit belåten med utskottets skrivsätt och inte
rivit upp saken. . .
Jag har, herr talman, intet vidare att tillägga. Jag inskränker mig därför
till att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag är övertygad örn att örn utskottets
ärade ordförande hade varit — som han sade — hemma i dessa saker, hade han
inte intagit den ståndpunkt som han nu gjort. Jag anser att det exempel, som
jag här har anfört, är alldeles tillräckligt för att kammarens ledamöter, oavsett
örn departementschefen har menat kommande ar eller en tidpunkt tre ä fyra
år framåt i tiden, böra kunna våga sig på att bevilja 17 000 kronor för nästa
budgetår.
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna: och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
183, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.
52
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Anslag till
vägbyggnader
m. m. å
enskilda
skogar.
Anslag till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg. (Forts.)
Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.
Punkterna 184 och 185.
Lades till handlingarna.
Punkterna 186—206.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 207—209.
Lades till handlingarna.
Punkterna 210 och 211.
.Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 212.
Lades till handlingarna.
Punkten 213.
Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Skogsvård m. m.: Väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 164
av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl. och 11:280 av herr Svensson i Vä
m. fl., vari hemställts, att riksdagen till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo måtte anvisa ett reservationsanslag av
4 255 000 kronor.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits framställning samt med avslag
å de likalydande motionerna 1:164 och II: 280, till Skogsvård m. m.: Vägoch
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor.
Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Jag har nu tillsammans med
nio andra ledamöter väckt en motion örn ökat anslag till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo. Den stora medelsbrist, som föreligger på
detta område, framgår av skogsstyrelsens redogörelse, som finns intagen i
jordbruksutskottets utlåtande. En konsekvens av denna brist på medel var att
skogsstyrelsen i januari månad måste tillställa samtliga skogsvårdsstyrelser ett
cirkulär, vari styrelserna anmodades att inkomma med nya ansökningar örn
bidrag. Samtidigt återsändes alla tidigare inlämnade ansökningar örn bidrag
för byggande av skogsvägar. De nya ansökningarna skulle ingivas till skogsstyrelsen
före den 1 april. Redan i mitten av januari hade ansökningar inkommit,
svarande mot ett sammanlagt belopp av 1 500 000 kronor, och ständigt nya
ansökningar strömmade in. Det belopp, som stod till styrelsens disposition,
var endast 400 000 kronor. Resultatet av denna medelsbrist blev, att en hel
del företag, som redan påbörjats, inte fingo statsbidrag och att arbetet med
dessa följaktligen fick avstanna. Vid föredragning av chefen för skogsstyrelsen
inför vederbörande avdelning inom jordbruksutskottet har emellertid framhållits,
att dessa vägar främst avsågo att tjäna vedanskaffningen. Jag kan
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
53
Anslag till vägbyggnader m. m. å enskilda skogar. (Forts.)
visserligen inte finna det riktigt, att man skall liigga huvudvikten vid vedanskaffningen,
men faktum är, att örn vi ett år till skulle behöva hugga ved
i ungefär samma utsträckning som sker för närvarande och medel inte finnas
disponibla för färdigbyggande av de vägar, som redan äro påbörjade,
kunna vi inte på dem skaffa fram dessa nya stora vedkvantiteter; ännu mindre
kunna vi göra det på vägar, som icke påbörjats eller för vilkas byggande medel
inte anvisats. I anslaget för detta ändamål för nästa budgetår räknar man
med en brist på fyra miljoner kronor.
Anläggandet av dessa vägar är för vår framtida skogsproduktion och skogsförsörjning
av betydelse i ett annat avseende, som vi i dagens läge böra tillmäta
större vikt. \id en annan punkt i debatten nyss klagades över att det
föreligger brist på byggnadsmaterial, icke minst på trävaror. Denna brist beror
till mycket stor del på det sätt, på vilket priskontrollnämnden behandlat
råvarupriserna; jag syftar på prissättningen pa rotstaende skog. Priskontrollnämndens
politik därvidlag har medfört, att enskilda skogsägare i stor utsträckning
inte avverkat i tillräcklig omfattning; så befängda äro priskontrollnämndens
principer. Jag måste säga, att nog förstår sig direktör Bergvall på att
sköta spritbolag och spritförsäljning, men sköta skogarna och försäljning av
skog till sågverksägarna kan han inte — det begriper han sig inte på ett dugg!
Bara i Jönköpings län torde de priser, som faktiskt tillämpats, ha legat fem
k 10 kr. lägre per kubikmeter vid försäljning från domänstyrelsen och från
de ecklesiastika skogarna än vad fallet skulle varit om inte prisstoppet varit
för att nu inte tala örn hur det varit beträffande de enskilda skogsägarna, för
vilka det finns stora möjligheter att kringgå bestämmelserna.
Aven i södra Sverige och i ännu högre grad i Norrland äjr det så, att de
stora skogarna, som skulle lämna gagnvirke, ligga avlägset från flottleder och
vägar. För att kunna komma fram till dessa skogsområden och där kunna avverka
och nyttiggöra skogen i en utsträckning, som tillgångarna medgiva och
behovet påkallar, skulle man behöva bygga nya skogsvägar. Vi veta, att det
framför allt i Norrland finns tillgång på gagnvirke, som skulle kunna tillvaratagas.
Ett byggande av sådana här skogsvägar skulle i stor utsträckning
medverka till att man skulle kunna avverka skog även i mera avlägset liggande
trakter. För att få till stånd en avverkning där måste vi bevilja anslag
för byggande av skogsvägar i en utsträckning, som något så när svarar mot
efterfrågan på bidragen. Bristen på bidrag forcerar inte avverkningarna i dessa
svårtillgängliga trakter, utan stoppar dem i stället. Med den erfarenhet jag
äger av skogsbruk finner jag det oförnuftigt att inte vara mera frikostig, när
det nu är så angeläget att få fram skogsprodukter.
Dessutom är det ju i många fall så — vilket också framhållits i motionen
— att dessa skogsvägar äro de enda tillgängliga utfartsvägarna för de många
småjordbrukare, som bo inne i de stora skogskomplexen och som kanske utgöra
den värdefullaste arbetskraftstillgången, när det gäller avverkningen i
dessa skogar. När man bygger sådana här vägar inne i skogsbygderna, ordnar
man samtidigt utfartsvägar för denna befolkning, vilken synnerligen väl
behöver dylika vägar, detta icke minst i Norrland. Jag kan därför inte finna
det annat än fullt berättigat, att man i ökad utsträckning ställer medel till
förfogande för detta ändamål.
Nu framhålles det visserligen, att bristen på arbetskraft skulle omöjliggöra
utnyttjandet av ett större anslag än det utskottet tillstyrker. Jag vill gentemot
detta erinra örn att en mycket stor del av detta arbete med byggande av
skogsvägar utföres av den i närheten boende småbrukarbefolkningen eller
skogsarbetan de befolkningen, som under vissa tider på året inte har tillgång
till annat lämpligt arbete. Ur den synpunkten skulle det sålunda inte vara
54
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 194t>.
Anslag till vägbyggnader m. m. å enskilda skogar. (Forts.)
så särskilt betänkligt att bevilja ett större anslag. De pengar, som hittills beviljats
för detta ändamål, torde vara synnerligen väl använda. Jag vill från
utskottsutlåtandet citera, vad skogsstyrelsen anfört i den delen. Det heter:
»Hur stor betydelse ifrågavarande byggnadsverksamhet haft för bränsleförsörjningen
framgår av en undersökning, som skogsstyrelsen låtit verkställa
och som omfattar praktiskt taget, och i den mån så varit möjligt, samtliga
skogsvägar inom Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län, vilka byggts under tiden 1j? 1940—3J/12 1944
med bidrag från skogsväganslaget. Under nämnda tid ha nedlagts 318 230
dagsverken på vägarna och på desamma utkörts 2 341 709 m3t. bränn- och
massaved. Detta innebär, att mot varje dagsverke, som nedlagts på vägarbetena,
svara 7,4 m3t. utkörd ved. Av den utkörda vedkvantiteten torde den avgjort
större delen icke ha kunnat utdrivas utan vägarnas tillkomst, medan vägarna
för den övriga delen inneburit arbetsbesparande transporter. Statsbidrag
har för ifrågavarande vägar utgått med 1 789 086 kronor, motsvarande 76
öre per kubikmeter utkörd ved.» Det är således — det bör var och en förstå •—
synnerligen väl använda pengar, ty största delen av denna vedkvantitet skulle
aldrig blivit utkörd örn inte dessa skogsvägar funnits. Åtminstone på det småländska
höglandet är det ofta så, att det kan gå flera år utan att kärr och
mossar frysa till, vilket resulterar i att det avverkade virket måste bli liggande
kvar i skogen flera år och riskerar att bli delvis förstört. Finns en skogsväg
däremot, kan man köra ut virket redan avverkningsåret. Det är därför, som
det är av så stor betydelse att få till stånd dessa skogsvägar. Jag tror, att
örn vi skola tillgodose det behov av gagnvirke av skilda slag, som föreligger
för nästa år, måste alla krafter sättas in i syfte att möjliggöra ett rationellare
utkörande ur skogen av detta virke. Den enda möjligheten man har därvidlag
är att anlägga flera skogsvägar.
Det är också egendomligt, att man, samtidigt som man nu omorganiserar
våra skogsvårdsstyrelser för att dessa bättre skola kunna fylla sin uppgift i
skogsproduktionens tjänst, vill inskränka detta anslag, som också i stor utsträckning
står i skogsproduktionens tjänst, därigenom att dessa vägbyggnader,
som jag redan framhållit, framför allt avse skogstrakter, som inte tidigare
varit föremål för någon nämnvärd skogsvård. Om vägar utbyggdes i
dessa trakter kunde man få fram mycket gagnvirke, som nu får ligga kvar
i skogen.
Med det sagda och med hänvisning till den medelsbrist, som föreligger på
detta område, för att något så när tillgodose de behov, som finnas av vägbyggnader
och flottledsbyggnader —- men framför allt av vägbyggnader —
ber jag att få yrka bifall till den i ämnet väckta motionen.
Häri instämde herr Andersson, Jones Erik, och herr Nilsson, Bror.
Herr Jonsson: Herr talman! Det finns ett mycket gammalt uttryck, som
säger, att väg bryter bygd; och det är riktigt. Jag tror, att man också kan
tillämpa detta på skogsbrukets område. Det är därvidlag dock icke meningen
att man skall bryta bygd utan i stället att man skall vidtaga åtgärder, som
främja skogsvården och som skapa möjligheter att taga ut även det sämre
virke, som man inte kan flotta, det virke, som ligger långt avsides från bygd
och flottled och som det därför inte ekonomiskt lönar sig att under normala
förhållanden föra fram. De resultat, som lagts fram av skogsstyrelsen, visa
ju, att man har kunnat utvinna betydande sådana kvantiteter ved, och visa,
att kostnaden per kubikmeter inte blir så stor.
(Jag tror att man kan säga, att denna fråga sönderfaller i två avsnitt. Det
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
55
Anslag till vägbyggnader m. m. å enskilda skogar. (Forts.)
första gäller huruvida man genom att bevilja medel kan påverka möjligheterna
att taga fram ved under det närmaste året. I detta hänseende har ju utskottet
sagt att det må ankomma på de myndigheter, som ha med vedförsörjningen
att skaffa, att framkomma med förslag; för den händelse man vid en avvägning
beträffande fördelningen av vår ansträngda arbetskraft skulle komma
till det resultatet, att det här behövs byggas mera vägar, skulle medel härför
kunna anvisas på tilläggsstat. Gentemot det uttalande, som statsutskottets
ärade ordförande gjorde tidigare vid en annan punkt, vill jag parnelia, att örn
det överhuvud taget kan anses berättigat att anvisa pengar på tilläggsstat, så
är detta fallet beträffande denna punkt, ty här spela ju särskilda kristidsförhållanden
in; man har ju tidigare genom anslag på tilläggsstat sökt att reglera
en hel del liknande kristidsföreteelser. Jag vill i likhet med den föregående
talaren framhålla, att det är en stor uppgift, särskilt för Norrlands
vidkommande, att söka befrämja och skapa ytterligare möjligheter för bedrivande
av skogskull-.
Vad det andra avsnittet beträffar, vill jag för min del säga, att när detta
anslag nu gäller bara för ett budgetår och man säkerligen kan räkna med att
det även i fortsättningen kommer att bli stor knapphet på arbetskraft, så
kan jag inte tänka mig att man — hur gärna jag än önskat att ett mera normalt
program kunnat realiseras på denna punkt — kan genomföra ett sådant
med hänsyn just till svårigheterna att anskaffa arbetskraft. Jag har personligen
den bestämda uppfattningen, att när vi komma till normala tider och
ha tillgång till arbetskraft, böra vi lägga stor vikt vid anläggandet av dessa
skogsbilvägar för att därigenom befrämja en skogsvårdsverksamhet, som man
inte kan få till stånd på annat sätt. Det är den uppfattningen, som jag tror
utskottet har och som lett till att man inte kommit fram till något förslag, ens
reservationsvis, örn högre anslag, utan överlämnat åt myndigheterna, i första
hand dem som ha hand örn vedanskaffningen, att taga sig en funderare på
saken och, örn det befinnes lämpligt, begära ytterligare anslag på tilläggsstat.
Jag tror, att vi alla inom jordbruksutskottet äro eniga om att för framtiden
väsentligt större anslag böra lämnas till utbyggande och genomförande
av det program, som man tänker sig för byggande av skogsvägar.
Jag ber att få yrka bifall till jordbruksutskottets förslag.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först pa
bifall till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på
bifall till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson, Gustav Emil, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
213. röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
binner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.
Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.
56
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Anslag till
förvaltning
av nationalparker
m. m
Behandling-en av det föreliggande utlåtandet blev nu för en stund avbruten
för att begärt tillfälle skulle beredas herr statsrådet Ericsson att avlämna en
kungl, proposition.
Herr statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 214, angående
medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget att teckna viss borgen.
Fortsattes föredragningen av jordbruksutskottets utlåtande nr 1.
Punkterna 214—240.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 241—244.
Lädes till handlingarna.
Punkterna 245—249.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 250.
Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
• i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Bidrag till vetenskapsakademien
för förvaltning av nationalparker och naturskyddsärenden för budgetåret
1946/47 anvisa ett anslag av 25 000 kronor.
Herr Stram: Herr talman! Jag har ofta under jag vet inte hur lång tid
erinrat om behovet av en ny naturskyddslagstiftning. Riksdagen har också
skrivit och begärt en sådan lag. Det tycks dock vara omöjligt att få fram
den, och under tiden förstöras ytterst märkliga naturvärden i vårt land. Nu
har Kungl. Majit verkligen denna gång varit i något avseende positiv: Kungl.
Majit har — liksom utskottet — beviljat en ökning av anslaget till Svenska
naturskyddsföreningen med 5 000 kronor, som nyss klubbades. Detta är dock
hela beloppet till Svenska naturskyddsföreningen, som har hand örn inventeringen
av naturvärdena, vilken säges vara en förutsättning för en ny lag.
Var och en förstår, att det är omöjligt att ens nödtorftigt få en sådan inventering
verkställd med ett årligt anslag på 10 000 kronor. Jag har hört sägas,
att det skulle dröja något över hundra år, innan man med nuvarande anslag
skulle hinna inventera alla naturskyddsvärden i vårt land. Jag kan inte svara
för att den uppgiften är riktig, men i varje fall är det riktigt, att det kommer
att taga avsevärd tid — örn man inte nöjer sig med de inventeringar, som
redan skett i olika delar av vårt land och som faktiskt kunna utgöra en tillräcklig
grundval att bygga en ny naturskyddslag på.
I förevarande punkt, herr talman, har regeringen äskat anslag till vetenskapsakademien
för förvaltning av Muddus nationalpark med ett belopp av
11 200 kronor. Ser man närmare efter skall man emellertid finna, att summan
är avsedd för uppgifter av mera praktisk natur. Det avses, att 3 000 respektive
1 900 kronor skola gå till en ökning av beloppet för bevakning och gränsutmärkning
av Muddus nationalpark, 4 000 respektive 700 kronor till uppförande
av två vaktkojor och till anskaffande av två båtar, medan 500, 200 och
900 kronor, vilka belopp tillsammans utgöra 1 600 kronor, skola gå till vad
som uppräknas under posterna inspektionsresor, utredningar i naturskyddssyfte,
kungörelser, anslagstavlor, inhägnader och diverse skyddsåtgärder samt
tryckning av redogörelser. Vad tror ni att man kan få för 1600 kronor av allt
Onsdagen den 27 mars 1940.
Nr 13.
57
Anslag till förvaltning av nationalparker m. m. (Forts.)
detta? Det är ju orimligt och alldeles otänkbart, att ett belopp under denna
punkt på 1 600 kronor skall kunna räcka till för såväl de praktiska ändamålen
som utredningar, inspektionsresor, tryck etc.
Men, som sagt, här har regeringen — och det är jag för min del och säkerligen
många med mig tacksamma för — gått med på en ökning av anslaget,
även örn den på väsentliga punkter är oerhört liten. Vad som dock är det
viktiga är att vi äntligen kunna få en ny lag, och det är den, som vi måste
försöka få fram, herr talman. Den nuvarande lagen är av den 25 juni 1909.
För att visa hur otillfredsställande den lagen är skall jag be att få ta ett
exempel, som en bonde uppifrån Norrland skriver till mig örn. Han är mycket
intresserad av att få några viktiga naturminnesmärken skyddade, och
han gjorde också allt vad han kunde för att få dem fridlysta. Men efter varje
gång, som han hos myndigheterna begärt att få en sak fridlyst, så kom en
räkning på åtminstone 35 eller 40 kronor, skriver han. Sådan är lagen —
han, som räddat dessa ting genom att få dem fridlysta, skulle själv betala
alla kostnader som sammanhängde med att få ett märkligt träd eller ett område
fridlyst. Sådant uppmuntrar inte folk till att söka få naturvärdena fridlysta.
Jag tar detta som ett exempel på hur nödvändigt det är, att vi snabbt få en
ny lagstiftning på det här området. För att visa hur liten respekt man med
den nuvarande lagen har för naturvärdena vill jag, herr talman, anföra ytterligare
ett exempel — jag skulle kunna anföra legio ity de äro många. Vid en
gård i Malsta ''socken utanför Norrtälje växte en av landets största enar. Den
hade en omkrets av två meter i brösthöjd. Den togs med vid vedavverkningen,
emedan den inte hade blivit fridlyst. Det var sannolikt ett alldeles unikt naturminnesmärke.
Så går det till litet varstans, och det kan ju ändå inte vara riktigt,
att vi låta det fortgå på detta sätt med våra allt mer sparsamt förekommande
naturminnesmärken.
Jag har, herr talman, med dessa ord åter en gång velat uttala ett slags
prceterea censeo då vi behandla jordbrukshuvudtiteln. I det sammanhanget har
jag nämligen ånyo velat erinra örn nödvändigheten av att vi slå vakt om våra
återstående naturminnesmärken och att vi äntligen få till stånd den av riksdagen
själv begärda nya lagen örn naturskydd.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.
Punkterna 251—264.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående förlagskredit till hästexportberedningen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 10, i anledning av Kungl. Äng. stödjanMaj
:ts proposition angående åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt lin- och de av oljeväxthampodlingen
m. m. jämte i ämnet väckt motion. ° m''™?''
I enlighet med Kungl. Maj:ts i proposition nr 108 gjorda framställning hade
utskottet i detta utlåtande hemställt,
A. att riksdagen måtte
1) medgiva, att stöd för odling av de i utlåtandet omförmälda kulturväx -
58
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Äng. stödjande av oljeväxtodlingen m. m. (Forts.)
terna finge ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande statsrådet
uppdragna riktlinjer,
2) å riksstaten för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln anvisa
a. till Befrämjande av fröodlingen m. m.: Stödjande av odlingen av vissa
kulturväxter ett reservationsanslag av 35 000 kronor,
b. till Befrämjande av fröodlingen m. m.: Bidrag till stödjande av priset å
linhalm ett reservationsanslag av 610 000 kronor,
c. till Odling av gummiförande växter ett reservationsanslag av 65 000 kronor;
B.
att motionen II: 292 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I motionen 11:292, av herr Hansson i Skediga m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i likhet med vad som skett under tidigare år för
hampodlingen och förädlingsverksamhetens bedrivande anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.
Herr Bondeson; Herr talman! Enligt min mening har såväl statsrådet som
utskottet tagit väl lekfullt på frågan örn stödet av speciellt oljeväxtodlingen, ty
ännu kan man inte säga, att utsikterna för vår matfettsförsörjning äro tillfredsställande.
Odlingen av oljeväxter för framställning av matnyttig olja visade under 1945
en tillbakagång. Under det arealen 1944 uppgick till 31 130,14 hektar, var den
1945 endast 2® 2i51,03 hektar. Denna minskning synes tendera att fortsätta. Den
hösten 1945 med höstraps besådda arealen uppgick till endast 6 22l6 hektar,
vilket utgör en minskning med cirka 22 procent jämfört med 1944 års areal,
8 03!2 hektar.
Försörjningssituationen beträffande råvaror för tillverkning av margarin torde
för närvarande vara sämre än vid någon tidigare tidpunkt med hänsyn såväl
till lagerbehållning som utsikterna till import. Visserligen innebär vår importkvot
för 1946 endast en obetydlig minskning jämfört med det närmast föregående
årets, men ovissheten att verkligen kunna hemförskaffa den inom kvoten
angivna råvarukvantiteten torde vara större än tidigare. Dessa förhållanden
ha på allra senaste tiden framträtt alltmera.
En jämförelse av oljeväxtodlingen med odling av andra växtslag visar, att
oljeväxtodlingen per hektar i kalorier räknat lämnar ett bättre utbyte än odlingen
av övriga växtslag med undantag av sockerbetor, ävensom att, örn också
den av inhemska oljeväxtfröer framställda oljan ställer sig dyrare än importerad
dylik, priset å den inhemska oljan likväl ej kommer högre än att därav,
enligt till mig lämnad uppgift, kan framställas margarin till ett pris ej överstigande
det nu gällande.
Med hänsyn till dessa omständigheter måste det ligga i hela landets intresse
att instundande vår söka ernå en så stor odling som möjligt av oljeväxter för
tillverkning av matnyttig olja. Skäl synas därför föreligga att höja priset för
dylika oljeväxter, speciellt oljelin, utöver vad Kungl. Maj :t i propositionen föreslagit.
Odlingen av oljelin omfattade något över 15 500 hektar föregående år. Med
den prisreducering, som förestår, inser envar, att jordbrukarna inte kunna animeras
att odla oljelin i den utsträckning som de hittills ha gjort. Det hade
säkerligen varit tacknämligt, örn vi i beredskapssyfte hade kunnat bjuda ett
bättre pris för oljelinet än vad som nu är föreslaget. Onda tider kunna åter
stunda, och det vore säkerligen klokt, örn vi i god tid såge örn vårt hus. Föredragande
statsrådet säger i propositionen: »Jag förutsätter, att, därest några
större förskjutningar i försörjningsläget skulle inträffa, Kungl. Majit må äga
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
59
Ang. stödjande av oljeväxtodlingen m. m. (Forts.)
befogenhet att vidtaga erforderliga jämkningar i stödåtgärderna.» När jag ser
att statsrådet Sträng är närvarande, skulle jag vilja understryka, att detta uttalande
icke må förglömmas, ty ett gammalt ordspråk säger: uppskjut icke till
morgondagen vad som bör och kan göras i dag! Jag menar med detta att statsrådet
borde i god tid, innan jordbrukarna så sitt utsäde, lämna, dem besked örn
att den fullmakt, som riksdagen går att bevilja Kungl. Majit,, icke minst innehar,
att Kungl. Majit också i prisavseende skall tänka på jordbruket, och i
detta fallet ett bättre pris på oljelinet.
Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varefter
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice
talmannen.
Efter det överläggningen förklaratsslutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.
Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion örn vissaVndringar i villkoren för
erhållande av byggnadsförskott ur kyrkofonden, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt;
och skulle jämlikt § 68 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.
Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion angående användningen av i. krigsmaktens
förvar befintliga lager av sprängämnen, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion örn det s. k. investeringsrådets utrustande med
beslutande befogenheter.
I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 190, hade herr Öhman föreslagit, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att det s. k. investeringsrådet skulle utrustas
med beslutande befogenheter.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:
»Investeringsrådet har till uppgift att utgöra ett forum för överläggningar
mellan representanter dels för staten, dels för näringslivets organisationer,
vilka överläggningar syfta till att, på grundval av en översikt över konjunkturläget
inom näringslivet, utforma riktlinjer för konjunkturpolitiken i vad gäller
investeringsverksamheten. I sitt förslag om inrättande av ett investeringsråd
har kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering uttalat, bland annat, att
det ligger i sakens natur, att de slutsatser som dragas inom ett sådant råd
icke kunna få karaktären av beslut, som fattas av rådets majoritet, utan av
vid bordet träffade frivilliga överenskommelser angående riktlinjer för investeringspolitiken,
som det sedan ankommer på vederbörande att var på sitt håll
verka för att de omsättas i praktiken.
Det är alltså förutsatt, att investeringsrådet endast skall vara ett rådgivande
organ. Dess betydelse bör fördenskull icke underskattas. Av rådet uttalade
rekommendationer torde nämligen kunna komma att på ett verksamt sätt bi
-
Ang. investeringsrådets
befogenheter.
60
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Äng. investering srådets befogenheter. (Forts.)
draga till att investeringspolitiken erhåller önskad inriktning. Att märka är
vidare att rådet fungerat under förhållandevis kort tid. Något behov av ökade
befogenheter för rådet har därunder icke yppats. Enligt utskottets uppfattning
bör erfarenheten av rådets verksamhet först avvaktas, innan några ändringar
vidtagas i fråga örn rådets befogenheter. Utskottet anser sig därför icke böra
biträda motionärens förslag.
I ett remissyttrande har framhållits önskvärdheten att rådet inom ramen
för dess nuvarande befogenheter borde givas tillfälle att spela en mera aktiv
roll än hittills. Bland annat påpekas, att rådet helt saknar kansli. Vad sålunda
anförts anser utskottet värt beaktande. Utskottet anser sig dock sakna anledning
att framställa något förslag i ämnet, då utskottet förutsätter, att rådet självt
gör framställning i fråga örn sin organisation, när behov därav gör sig gällande.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.»
Reservation hade anmälts av herr Ekströmer, vilken ansett, att det stycke i
utskottets utlåtande, sorn, började med orden »I ett remissyttrande» och slutade
med orden »gör sig gällande» bort utgå.
Herr Öhman: Herr talman! Då ett enhälligt utskott avstyrkt motionen och
‘då redan andra kammaren fattat beslut i samma riktning, har jag inte några
större förhoppningar att kunna vinna gehör i kammaren för de synpunkter, som
förfäktas i motionen. Men jag kan i alla fall inte underlåta att några minuter
ta uppmärksamheten i anspråk för att foga några synpunkter till utskottsutlåtandet
och de syften som motionen ville främja.
Motionen berör enligt mitt sätt att se frågor av den allra största samhällsekonomiska
betydelse. Det är frågor som hänga samman med hela det ekonomiska
livet och framför allt med spörsmålet hur man skall skapa möjligheter
för en full och jämn sysselsättning här i landet. Jag är ganska övertygad om
att även ifall motionen faller i dag så komma vi i alla fall inte förbi det problem,
som där beröres, utan det kommer i en eller annan form att göra sig påmint
ånyo.
Syftemålet med motionen var ju att försöka ta ett steg från program till
verklighet när det gäller en viktig punkt i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Detta program lägger synnerligen stor vikt vid frågan om att skapa full sysselsättning,
att övervinna kriserna och därigenom eliminera de störningar i det
ekonomiska livet, som konjunkturväxlingarna medföra i det nuvarande samhället.
Örn detta mål skall uppnås, d. v. s. om vi skola kunna garantera full
sysselsättning och komma fram till förhållanden, där vi inte behöva riskera
omfattande ekonomiska kriser med jämna mellanrum, få vi inte rygga tillbaka
för samhälleliga ingrepp i det s. k. fria näringslivet. Jag hänvisar på nytt
till arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Man fastslår där som en nödvändig
förutsättning för att full sysselsättning skall kunna garanteras, att produktionen
planmässigt utvecklas efter behoven och att alla produktiva resurser bli
både fullständigt och effektivt utnyttjade.
Det är denna riktiga tanke som ligger bakom motionen. Det nuvarande systemet
inom det ekonomiska livet, då investeringarna göras ur synpunkten av
vad som med kortast möjliga tidsfrist blir mest vinstgivande, leder obönhörligt
fram till störningar i det ekonomiska livet, d. v. s. till kriser. Systemet
är inte heller ägnat att möjliggöra ett effektivt utnyttjande av landets produktiva
resurser, och framför allt är det inte ägnat att garantera den fulla
sysselsättningen.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
61
Ang. investeringsrådets befogenheter. (Forts.)
Den uppfattningen hävdas också av dem som utformat arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
i vilket det i punkt 18 sägs: »Investeringsverksamheten i
stort ledes av ett offentligt samarbetsorgan, som representerar statlig, enskild
och kooperativ företagsamhet.» Med hänsyn till dessa mycket klara formuleringar
i programmet förefaller det mig en smula egendomligt, att representanterna
för det parti, som tagit som sin huvuduppgift att genomföra detta
program, i utskottet utan vidare avvisa ett förslag örn att skapa ett organ för
investeringen, som skulle kunna ge de statliga myndigheterna det nödvändiga
greppet över den ekonomiska utvecklingen i vårt land.
Utskottet har infordrat yttranden från en rad olika instanser: Svenska bankföreningen,
Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet, konjunkturinstitutet,
landsorganisationen och möjligen någon annan. Det är ju ganska typiskt
för det s. k. fria näringslivets representanter vad som säges exempelvis
i bankföreningens och industriförbundets utlåtanden. Bankföreningen anser att
ett sådant ingripande, som motionen syftar till, inte alls skulle stimulera investeringar,
utan motsatsen skulle bli fallet. Man menar att sådana åtgärder
överhuvud taget äro oförenliga med den uppfattning örn fritt initiativ och fri
företagsamhet inom näringslivet, som utgör grundförutsättningen för investeringsrådets
tillkomst. Industriförbundet är ännu mera kategoriskt i sina påståenden
och säger, att »det ligger utanför mänsklig förmåga att genom ett
centralt organ överblicka och behärska den mängd av problem, som härvidlag
uppstå och som det gäller att taga ställning till». Förbundet menar att det
skulle förkväva den enskilda företagsamheten o. s. v. När man läser detta, är
det kända tongångar man hör från den propagandakampanj från »PHM» som
för närvarande flödar ut över vårt land.
Men vad är det för slags fri företagsamhet och fritt initiativ, som man är
så rädd för skola bli begränsade? Jo, det är den form av fri företagsamhet,
som leder till kriser och arbetslöshet, och det är någonting som jag anser att
de statliga myndigheterna måste angripa. Ty en planering av produktionen
i syfte att garantera full och jämn sysselsättning kan icke vara annat än till
nytta för såväl den enskilde som för samhället i dess helhet.
Det utlåtande, som Kooperativa förbundet har avgivit med anledning av
förslaget, går också ut på ett avstyrkande, ehuru med den enligt mitt sätt att
se kostbara motiveringen, att det skulle uppstå stora svårigheter vid avvägningen
o. s. v. av olika investeringsobjekt. Det är ju alldeles uppenbart att''
man måste räkna med vissa svårigheter, ty inte kan man räkna med att ett
så omfattande ingripande i det ekonomiska livet som en planering av investeringsverksamheten
skall kunna ske utan att vissa svårigheter uppstå.
Jag vill slutligen endast hänvisa till vad man säger från konjunkturinstitutets
sida. Det har visserligen av något skäl inte redovisats här i utskottsutlåtandet.
Skälet är förmodligen, att konjunkturinstitutet inte ansett sig kompetent
att taga ställning till frågan, huruvida investeringsrådet bör få beslutande
myndighet eller inte. I själva sakfrågan intar konjunkturinstitutet emellertid
i sitt utlåtande samma ståndpunkt som jag har tillåtit mig att förfäkta
i föreliggande motion. Institutet säger i utlåtandet följande: »En koordinering
av den statliga och den privata investeringspolitiken och ett inpassande av
densamma i den allmänna ekonomiska politiken är enligt nämndens uppfattning
en nödvändig förutsättning för en framgångsrik sysselsättningspolitik.»
Det är ju precis detta som motionen åsyftade. Örn man verkligen skall få garantier
för full sysselsättning, måste nian lia ett samhälleligt grepp över investeringsverksamheten.
Det förefaller också, som örn utskottet i själ och hjärta inte är så synnerligen
övertygat örn att (leii nuvarande ordningen är tillräcklig under andra eko-''
62
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Äng. investering srådets befogenheter. (Forts.)
nomiska förhållanden än dem som för närvarande råda. ^Utskottet är mycket
vagt i silia uttalanden. Man säger att om investeringsrådet i fortsättningen
liksom nu är ett rådgivande organ, »torde» av rådet uttalade rekommendationer
»kunna komma att» på ett verksamt sätt bidraga till o. s. v. Utskottet
vågar inte gå längre än att säga något örn hur »det torde komma att» utveckla
sig vid bedömandet av hur den nuvarande ordningen skall verka.
Det finns ändå en ljuspunkt i utskottets utlåtande, nämligen att man tar
fasta på det påpekande, som landsorganisationen har gjort när den hänvisar
till att det nuvarande investeringsrådet egentligen saknar praktiska arbetsmöjligheter.
Det saknar ett kansli och därmed folk som åtminstone kunna följa
den ekonomiska utvecklingen, samla statistik och bli ett rådgivande organ.
Jag hälsar det därför med tillfredsställelse, att utskottet i utlåtandet trycken
på synpunkten att man skall ge det nuvarande rådet de tekniska möjligheter,
som det måste ha för att kunna utföra någonting.
Herr Ekströmer: Herr talman! Herr Öhman har i sin motion liksom alldeles
nyss byggt sitt resonemang på uttalanden i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
beträffande samhällelig planering av investeringsverksamheten. Det kan jag
gott förstå. Nu är jag ingalunda den som är lämplig att tolka detta efterkrigsprogram,
men jag tycker mig likväl kunna utläsa ur dess text, att författarna
inte hade tänkt sig precis de riktlinjer, som herr Öhman rekommenderar för
denna detalj av programmet.
Frågan om investeringsverksamheten har ju diskuterats tidigare. Den togs
upp till behandling av kommissionen för efterkrigsplanering, och denna kommission
tycks ha tagit tämligen nyktert och förnuftigt på saken. Den föreslog
ett investeringsråd såsom en rent rådgivande institution, väl mest för att försöka
att bemästra de problem, som kunde uppkomma under den pågående
krisen, men också, förmodar jag, för att vinna erfarenhet örn hur man skulle
förfara framdeles. På detta förslag blev investeringsrådet tillsatt, och det blev,
som kommissionen hade föreslagit, ett rent rådgivande organ och så att säga
en förbindelselänk mellan regeringen och dess organ å ena sidan och näringslivet
å den andra. Jag tror att denna statsmakternas kontakt med näringslivet
har haft sin betydelse. Jag kan gott instämma i vad planeringskommissionen
skrev, nämligen att det ligger i sakens natur, att de slutsatser, som
dragas inom ett sådant råd, »icke kunna få karaktären av beslut, som fattats
av rådets majoritet, utan av vid bordet träffade frivilliga överenskommelser
angående riktlinjer för investeringspolitiken, som det sedan ankommer på vederbörande
att var på sitt håll verka för att de omsättas i praktiken».
Herr Öhman tycker nu att detta är litet tamt, och han vill gå längre och
göra detta investeringsråd till ett beslutande organ.
Investeringsrådets arbetsområde omfattar väl egentligen å, ena sidan uppgiften
att i en högkonjunktur så att säga dämpa en alltför livlig- företagsamhet
och vid varuknapphet på lämpligt sätt försöka fördela befintligt material,
och å andra sidan uppgiften att i en lågkonjunktur och kanske även under
en normal konjunktur stimulera näringslivet till ökad lämplig expansion. Rådets
uppgift skulle sålunda vara att bidraga till att förhindra alltför starka
fluktuationer med de ogynnsamma konsekvenser dessa medföra för samhället.
Den första av dessa målsättningar ha vi ju under den förlupna och nu pågående
högkonjunkturen haft erfarenheter av. Jag tror att man ganska^ allmänt
anser, att det hela gått någorlunda väl i lås. I vad mån investeringsrådet har
bidragit härtill undandrar sig givetvis vårt bedömande, men jag vill gärna tro
att den omständigheten, att ett så representativt och auktoritativt organ som
Onsdagen den 27 mars 194(1.
Nr 13.
63
Ang. investeringsrådets befogenheter. (Forts.)
investeringrådet Ilar funnits till, Ilar haft sin betydelse. Jag tror inte att
resultatet blivit det minsta gynnsammare, örn rådet baft beslutande befogenhet.
I varje fall har motionären icke ens gjort ett försök att göra sannolikt, att så
skulle vara förhållandet.
Inte heller beträffande det andra målet, att under en lågkonjunktur få till
stånd önskvärda investeringar, tror jag att rådet skulle ha möjligheter att
såsom beslutande organ uträtta några storverk. För det första skulle det då
behövas en vittgående lagstiftning, varigenom den enskilde medborgaren skulle
kanske mot sin vilja tvingas att göra investeringar t. o. m. med eget kapital,
där inte statliga medel skulle användas. Jag undrar hur sådana lagar skulle se
ut. För det andra måste man nog bestrida, att ett råd bättre än den branschkunnige
industrimännen i varje speciellt fall kan bedöma, vilka investeringsobjekt
som i en viss situation äro ändamålsenliga eller ej. Jag undrar örn inte
herr Öhman liksom så många andra —■ om uttrycket tillätes -—• ekonomiska
amatörer lever i den villfarelsen, att det i näringslivet bara gäller att producera
så mycket som möjligt, och förbiser, att det är lika viktigt att vinna avsättning
för vad som produceras. Att producera är inte så svårt, men att sälja är
en konst. En investering måste kalkyleras inte blott ur konjunkturpolitiska
utan även ur marknadstekniska aspekter. Yår företagsamhet är som vi alla
veta mycket stor. Örn det gäller en vara, som enligt herr Öhmans motionstext
anses nödvändig, och denna vara är säljbar, tror jag att man kan vara säker
på att det inte dröjer länge, förrän tillverkningen kommer i gång. Kanske
skulle tillverkningen börja långt innan investeringsrådet bleve färdigt med
sitt beslut. Men om varan inte är säljbar, ja, då har väl herr Öhman tagit
fel. Då är den inte nödvändig, och det vore förvisso felaktigt att i så fall
sätta i gång tillverkningen av densamma ty att, som herr Öhman antyder, söka
bemästra en kris genom att på obegränsad tid tillverka varor på Jager är
förvisso ett dåligt recept. Jag fruktar att ett beslutande investeringsråd skulle
begå åtskilliga ekonomiska missgrepp och få mycket på sitt samvete.
Utskottet har alltså funnit, att motionen var mindre väl genomtänkt, och
även enhälligt avstyrkt densamma. Tyvärr har det blivit ett litet missljud i
enhälligheten, ity att utskottet i sin motivering satt in det stycke som visserligen
herr Öhman fann tilltalande men som jag för min del inte kan godkänna
— det gäller sista stycket i motiveringen. Visserligen är formuleringen mycket
försiktig för att icke säga platonisk, men den ger dock vid handen, att man
önskar en aktivisering av rådets verksamhet. Detta anser jag vara oroande.
Jag är som jag förut har framhållit av den bestämda meningen, att rådet skall
vara en rent rådgivande myndighet, och en aktivisering av verksamheten och
till äventyrs ett upptagande av även andra uppgifter vore ej lyckligt. Det
skulle kunna trassla till åtskilliga saker, som annars skulle ha sin naturliga
gång.
Utskottet antyder, att rådet borde förses med ett kansli. Det låter kanske
inte så farligt, men ett kansli bör också ha någonting att göra, och har det
ingenting att göra, så skaffar det sig nog arbete. Då ha vi snart papperskvarnen
i gång. Det bleve det vanliga: statistiska utredningar och massor av
projekt, som kanske skulle bereda många tjänstemän sysselsättning utan att
något av särskilt värde skulle framkomma. Vi lia ju konjunkturinstitutet, itali
investeringsrådet behöver några uppgifter som sammanhänga med institutets
verksamhet, och ett samarbete med konjunkturinstitutet finner jag fullkomligt
naturligt och också fullt tillräckligt. Jag vill inte ge ens ett finger till ett dylikt
nytt ämbetsverk. Det skulle säkerligen bli ytterligare ett fäste för byråkrati
och en ytterligare belastning på vårt niiringsliv.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag med den ändring
64
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Äng. investering srådets befogenheter. (Forts.)
i motiveringen som innefattas i den reservation, som jag har tillåtit mig att
avgiva.
Herr Heuman: Herr talman! Herr Öhman förvånade sig över att vi socialdemokrater
i utskottet lia kunnat inta den ställning, som vi ha gjort vid behandlingen
av denna fråga, särskilt i betraktande av det sätt på vilket arbetarrörelsens
efterkrigsprogram utformats. Jag vill säga att den ställning, som
vi ha intagit i utskottet, inte på något sätt strider mot detta program. Skulle
vår inställning strida mot programmet, skulle det vara än mer förvånansvärt
att landsorganisationen, som deltagit i utarbetandet av programmet, avböjt
ett bifall till motionen.
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram förutsätter ju dock ett fritt näringsliv,
åtminstone på vissa områden, och örn vi skola ha ett investeringsråd, bör det
därför ha den form det nu har fått. Jag vet inte hur det skulle se ut, om
investeringsrådet skulle få en beslutande befogenhet. Jag känner inte till
vilken ståndpunkt sam det fria näringslivet i så fall skulle inta till detsamma,
men jag skulle tro att det skulle vara mycket svårt att överhuvud
taget få det representerat i rådet. Jag kan inte tänka mig annat än att det
är en förutsättning för att rådet överhuvud taget skall kunna bibehållas att
man nöjer sig med att låta rådet ha de befogenheter som det nu har.
Därtill kommer, att örn detta investeringsråd skulle få en beslutande befogenhet
på detta område, så skulle det kunna medföra att man skulle ikläda
staten ganska stora ekonomiska förbindelser. Då ställer jag mig den frågan:
kan det vara lämpligt att ett dylikt råd exempelvis skall få besluta i frågor,
där man kan förutsätta att staten skall ställa garantier och ingå förbindelser
av ekonomisk art i ganska stor omfattning? Det bör väl vara riksdagen som
beslutar i sådana speciella frågor. Örn vi skulle komma in i en lågkonjunktur
och investeringsrådet skulle anse det nödvändigt med investeringar på ett
visst område och besluta detta mot företagarnas på området veto, så måste
detta, efter vad jag kan förstå, medföra att staten ikläder sig den ekonomiska
risk, som dessa investeringar kunna innebära, och därför kan jag inte tänka
mig att det skulle vara lämpligt att ett investeringsråd skulle besitta en sådan
fullmakt. Det är nog så, som landsorganisationen i sitt yttrande bl. a. har
sagt, att om det skall företas en förändring på området så kan den inte bli
tillfredsställande genom att man följer motionens linje, utan man måste i
ett sådant fall skrida till en helt ny och ganska omfattande lagstiftning på
området. Jag tror således att den enda ståndpunkt man för närvarande kan
inta till motionen är den som innebäres i utskottets hemställan om avslag.
Herr Ekströmer har reserverat sig på den punkt, där utskottet har berört
frågan örn ett kansli för investeringsrådet, och han motiverar sin reservation
med att han inte anser att rådet bör bli aktivt i någon större utsträckning.
Gentemot honom vill jag säga, att från utskottets sida ha vi sett saken så,
att örn rådet är ineffektivt så bör man göra det effektivt, och kan man göra
det genom att ställa ett kansli till dess förfogande, så bör man naturligtvis
göra det. Herr Ekströmer säger att ett kansli måste lia någonting att göra.
Det är klart att det skall lia någonting att göra, men ett kansli blir sannerligen
inte arbetslöst örn det knytes till en sådan institution som detta investeringsråd.
Ty det skall dock föras protokoll, effektueras beslut och insamlas
en del uppgifter, som skola läggas till grund för besluten inom rådet, och
vem skall göra detta om det inte finns sekreterare och kansli? Skall ordföranden,
som kanske i allmänhet är en mycket upptagen man, göra det? Eller
skall någon annan av rådels medlemmar göra det? Jag är ganska övertygad
örn att ingen av rådets medlemmar har tid att ägna sig åt sådana uppgifter,
Onsdagen den 27 mars 194(J.
Nr 13.
65
Äng. investeringsrådets befogenheter. (Forts.)
och det är därför nödvändigt att se till att rådet får ett kansli till sitt förfogande.
Jag skall här bara upplysa om att när utskottet sökte kontakt med
rådet befanns det vara en hel liten vetenskap att överhuvud taget komma i
förbindelse med det, och utskottet fick bl. a. på grund därav den uppfattningen
att det fanns fullt fog för att man inrättade ett kansli, så att det överhuvud
taget blev möjligt att nå kontakt med rådet. När det är så omöjligt
även för ett riksdagsutskott att komma i förbindelse med rådet, måste det
brista på något område, och säkerligen ligger bristen däri att man inte har
det kansli, som utskottet har förordat.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Öhman: Herr talman! Herr Heuman menade, att motionens väg var
otillfredsställande och att det skulle erfordras en mycket komplicerad och omfattande
lagstiftning för att nå det mål, som motionen eftersträvar. Jag vill
emellertid hänvisa till att detta förslag örn att ge investeringsrådet beslutande
befogenheter bör ses i samband med andra förslag, som också ha framställts vid
årets riksdag från vårt partis sida. Jag hänvisar till motionerna örn att införa
ett statligt planeringsinstitut, en samhällelig planering av ekonomien och andra
frågor, som ha väckts och som ju rätteligen skulle lia behandlats i samband
med denna motion, något som emellertid arbetsordningen i riksdagen tyvärr
lägger hinder i vägen för.
Jag är inte riktigt enig med herr Heuman örn hans tolkning av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram; jag kan inte tolka programtexten på annat sätt än
att man där verkligen har menat att man skulle skapa ett samhälleligt organ
med beslutande myndighet över investeringsverksamheten. Det står ju ordagrant
i punkt 18 i detta program: »Investeringsverksamheten i stort ledes av ett offentligt
samarbetsorgan, som representerar statlig, enskild och kooperativ företagsamhet.
» Jag måste fråga: hur skall man kunna leda investeringsverksamheten
om man inte har rätt att fatta beslut? Det är alldeles uppenbart, att programförfattarna
här måste ha menat att de samhälleliga myndigheterna skola
skaffa sig rätt att fatta beslut i frågor örn investering i industrier eller andra
anläggningar.
Vilka befogenheter bör investeringsrådet ha? Vi ha behandlat den frågan
redan i vår motion och pekat på att ett investeringsråd bör ha befogenhet att
stoppa eller reducera privata investeringsplaner, som bedömas som olämpliga ur
hela samhällets synpunkt. Örn privata företagare å andra sidan visa sig ovilliga
att företaga en nödvändig investering, måste staten se till att denna blir gjord,
antingen genom att staten finansierar den eller, om så är nödvändigt, genom
att staten själv utför investeringen.
Det är visserligen sant, som herr Heuman säger, att landsorganisationen i sina
konklusioner har kommit fram till ett avstyrkande av motionen, men hela den
argumentering som anföres från landsorganisationens sida ligger ju ändå i linje
med de tankegångar som motionen förfäktar.
Så vill jag till herr Ekströmer säga, att jag förstår mycket väl att det inte
är lätt att komma på gemensam linje med honom, eftersom han representerar
helt andra klasser och krafter i samhället än dem sorn jag representerar. Men örn
man nu inte skall lia ett investeringsråd, som verkligen har någonting att säga
till örn när det gäller den ekonomiska utvecklingen i landet, hur skall man då
kunna få garantier för att de investeringar som göras äro de ur det helas synpunkt
mest fördelaktiga? Örn vi inte ha ett sådant råd, komma vi att driva på
i den gamla jargongen och på det gamla sältet, oell då riskera vi att tid efter
annan stå inför omfattande ekonomiska kriser. Och den privata företagsamhe
Första
hammarens protokoll 1946. Nr 13. 5
66
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1946.
Äng. investering srådets befogenheter. (Forts.)
ten tiar sannerligen inte visat sig vara så värst skickad när det gäller att lösa
de problem som uppstå vid sådana kriser. Vi lia ju exempel på den saken från
början av 1930-talet.
Herr Ekströmer talade från början mycket varmt för att investeringsrådet
skulle lia rådgivande karaktär, och han menade, att detta råd har stor andel i
den relativt goda omställning från krigs- till fredsförhållanden som vi redan ha
åstadkommit. Men i slutet av sitt anförande kom han till sin reservation, som
väl i sak innebär att herr Ekströmer helst skulle se att det inte fanns något
investeringsråd alls. Ty om man går med på att det skall finnas ett investeringsråd,
varför skall man då bli förskräckt av tanken att detta råd skall bli
aktivt, och varför skall man, om man verkligen vill beträda denna väg, inte
också tillåta att ett sådant råd har ett kansli och de arbetsmöjligheter som
måste finnas för att rådet överhuvud taget skall kunna göra någonting?
Herr Linderot: Herr förste vice talman! Motionens öde är naturligtvis avgjort.
Jag har begärt ordet endast för att göra ett par kommentarer till frågan.
Vi ha från vårt partis sida väckt några motioner som stå i samband med
den nu diskuterade motionen rörande investeringsrådets befogenheter, och jag
har i åtskilliga tidningar, framför allt högertidningar — Svenska Dagbladet
och andra — läst artiklar, i vilka man har behandlat en hel del av de motioner
som vi ha väckt rörande den ekonomiska politiken, även den nu diskuterade
motionen. I dessa artiklar har man angivit, att kommunistiska partiet
närmast för att irritera socialdemokratiska partiet eller för att försätta den
socialdemokratiska regeringen i en pinsam situation har fört fram dessa motioner
i riksdagen. Då detta är ett lämpligt tillfälle vill jag begagna det för
att till vederbörande redaktörer och andra, som spekulera på samma linje, ge
ett vänligt råd, nämligen att de omedelbart kunna upphöra med dessa spekulationer.
Ingen av dessa motioner är väckt för att irritera den socialdemokratiska
majoriteten i riksdagen eller den socialdemokratiska regeringen, utan de
äro väckta därför att arbetarrörelsens efterkrigsprogram, i den mån det måste
vara föremål för behandling av statsmakterna, kräver ganska omfattande verksamhet
och uppmärksamhet. Det är så många i samhällslivet djupt ingripande
åtgärder som måste vidtagas innan arbetarrörelsens efterkrigsprogram
i huvudsak kan bli genomfört, att man i god tid mäste börja att parlamentariskt
förbereda genomförandet av vissa nödvändiga åtgärder från statsmakternas
sida, örn det överhuvud taget någon gång i världen skall gå att få dem
genomförda. De flesta här i kammaren ha ju i likhet med mig åtskilliga års
erfarenhet av hur tålmodigt man måste motionera, tala, förbereda och propagera
även när det gäller ganska enkla saker, innan man så småningom kan
få några att lystra och eventuellt i lyckosamma fall kan få ett positivt beslut
till stånd. Detta är anledningen till att vi lia fört fram dessa motioner, som
syfta till ett praktiserande av arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
o Jag har som sagt velat begagna tillfället för att ange detta såsom varande
vårt faktiska och ärliga huvudskäl när vi ha författat dessa motioner. Vi ha
beräknat, att vi kanske icke ens för någon av våra motioner på det här planet
komma att vinna majoritet i riksdagen i år. Men vi äro inte ledsna för det,
ty vi veta att riksdagens majoritet så småningom ändå kommer att besluta
någonting i den riktning som vi ha föreslagit, och det är därför också till
nytta att frågorna väckas och att en diskussion kan föras även i sådana fall —
t. ex. i dag — då motionerna avslås.
Ja, herr förste vice talman, jag begärde ordet huvudsakligen för att utöver
vad herr Öhman redan anfört ange dessa synpunkter, men då jag ändå har
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
67
Äng. investering srådets befogenheter. (Forts.)
ordet vill jag säga något örn själva utlåtandet också. I likhet nied herr Öhman
finner jag att herr Heuman av en eller annan orsak — naturligtvis inte medvetet
-— något förtolkar vad som säges både i efterkrigsprogrammet och i
landsorganisationens här refererade yttrande över förevarande motion.. Herr
Heuman säger nämligen, att utskottets ståndpunkt på intet sätt star i motsättning
till vad arbetarrörelsens efterkrigsprogram avser, och han anför till
stöd för detta att landsorganisationen, som har huvudansvaret för avfaJmngen
av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, i sitt yttrande har uttalat sig avvisande
rörande denna motion. Jag vill då läsa ett par satser av vad utskottet självt
har refererat från landsorganisationens remissyttrande. Referatet börjar sa bär
_ det står på s. 6 i utlåtandet: »Landsorganisationen i »venge anför, att
den intager en mycket positiv ståndpunkt till frågan örn en i stort sett samhällsstyrd
investeringsverksamhet, men ställer sig tvekande till förslaget att
utrusta investeringsrådet med beslutande befogenheter.»
(Jag tycker att den sats jag här har citerat ligger betydligt närmare motionärens
mening än den ligger utskottets avvisande ståndpunkt. Att landsorganisationen
sedan utifrån en del andra utgångspunkter ända statler sig avvisande,
betyder ju inte att landsorganisationen skulle betrakta denna motion
såsom någonting som står i motsättning till efterkrigsprogrammet, utan tvärtom
har landsorganisationen angivit, att hela tankegången i denna motion ligger
i linje med vad man i arbetarrörelsens efterkrigsprogram vill befrämja.
Jag vill citera en sak till ur utskottets referat av landsorganisationens remissyttrande.
Det heter där — det står på s. 7 i utlåtandet ^»Landsorganisationen
som för närvarande inte ansluter sig till yrkandet pa okade betogen
heter för investeringsrådet, önskar emellertid framhålla . . .», o. s. v. Hetta
styrker ju ytterligare min mening, att LO strängt taget i sakfragan har precis
samma mening som motionären och icke har samma mening som utskottet.
Ehuruväl man från olika utgångspunkter ofta nog kan komma till samma resultat,
så vill jag med dessa små anmärkningar ända ha korrigerat herr Heuman.
Jag tror inte att landsorganisationen skulle vilja sta lör den tolkning
herr Heuman har givit åt Hö rs eget remissyttrande. o .
Jag vill säga ytterligare ett par ord till vad herr Ekströmer såsom utskottets
ordförande och såsom reservant har anfört i saken. Jag kan utan vidare
erkänna, att det inte är någon liten och enkel sak att organisera ett mvesteringsråd
och ge detta beslutande befogenhet. Jag kan hålla med om att det
kunde ha skrivits ytterligare åtskilliga textsidor i motionen för att utförligare
ange hur man skulle vilja att ett sådant organ skulle fungera. Men i motionen
har man inte gått den vägen att utreda alla problem, som sammanhänga med
frågan, utan alldenstund motionen slutar med ett yrka nde. atteni an skall, skriva
till kungen, så förutsätter motionären att det närmast blir Kungl. Majit som
genom Kungl. Maj :ts kansli och förvaltningsapparat får lov att börja bena
upp de problem som sammanhänga med detta. Jag ger herr Ekströmer alldeles
rätt i den uppfattning han gav uttryck åt, att det naturligtvis är mycket
ingående och djupgående ingripanden i nuvarande ekonomiska ordning, som
här i varje fall förutsättas från motionärens sida. Att inte denna motion, som
rör sig örn så vidlyftiga problem, gjorts utförligare, hänger emellertid också
samman med att man nu, det första året efter krigets slut, da man motionsledcs
har velai, föra fram vissa viktigare frågor från arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
naturligtvis inte tänker sig att få alltsammans genomfört på
en gång — man får, som jag sade i början av mitt anförande, ha tålamod och
hoppas att värjo sådant yrkande faller framåt och återkommer och att man
alltså har bidragit till att skynda på utvecklingen.
68
Nr 13.
Onsdagen den 27 mars 1046.
Äng. investeringsrådets befogenheter. (Forts.)
• Elowsson, Nils: Herr talman! Herr Linderot ansåg det nödvändigt att
i början av sitt anförande förklara, varför kommunistiska partiet Ilar väckt
ett sa stort antal motioner som mer eller mindre beröra eller ansluta sig till olika
punkter i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. .Tåg tror inte det skadar att söka
bortiorklara detta förhållande, ty det är nog inte bara på högerliåll utan även
pa liera andra^ nall som denna motionsflod har uppfattats såsom uttryck för
den vanliga påtryckning, som kommunistiska partiet har beslutat utöva på
socialdemokraterna när det gäller ettelkrigsprogrammet. Det är ju ungefär
detsamma som man pa högerhåll uttrycker med orden »svansen som styr».
Nu skulle jag emellertid vilja säga till herr Linderot,'' att vi nog äro tack*
samma för vänliga påtryckningar och att vi inte heller ta illa vid oss om man
Po såger att den kommunistiska svansen styr oss. Men jag tycker i
alla tall att ett. parti, som är så rikt på uppslag som det kommunistiska pärlby
nar visat sig vara vid denna riksdag, borde ha kunnat skaffa sig ett eget
efterkrigsprogram, sorn det kan ha att gå och beta på, i stället för att ovillkorligen
nära nog varje gang det skall väcka en motion gå över till arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Det tycker jag ni skola tänka på till en annan riksdag.
Vad sedan motionen rörande investeringsrådet beträffar så är det tydligt,
rP.an skulle gå den väg, som motionen här föreslår, rycker man därmed
fullständigt undan grunden för det samarbete som nu har påbörjats, ty samarbetet
bygger just på att detta organ endast skall ha en rådgivande karakl
i a i nna v.ara Nämligen övertygade örn att i händelse rådet skulle få beslutande
karaktär, så komma inte längre många av dem, som nu äro med i detta
rad, att frivilligt medarbeta i detsamma. Det ställer då ovillkorligen statsmakterna
inför alternativet att tillsätta någon sorts institut eller att upprätta
någon annan form för ett sådant investeringsråd. Det måste alitsa
tillsättas av staten. Men örn man går den vägen nu, innan man har
praktiskt taget några som helst erfarenbeter på området, betyder det sam*
tidigt att man till sitt förfogande måste ha en hel svärm av experter,
som äro beredda att bearbeta varje detalj som dyker upp i sammanhang med
en investeringsplan, och jag tror inte man här i kammaren närmare behöver utveckla
vilken väldig omfattning detta expertarbete skulle få, även örn det bara
gällde några få fall. För ett sådant expertråd, örn jag så får kalla detta råd
sorn.skulle ha experter till sitt förfogande, bleve det, med de ringa erfarenheter
vi hittills ha eller kunna skaffa oss under de närmaste åren, ett verkligt sisyfusarbete
att tränga in i och dirigera kapitalinvesteringarna i näringslivet. Jag
skulle tro att det inte är i princip som det skiljer mellan oss socialdemokrater
och dem som ha väckt denna motion, det skiljer inte i uppfattningen örn nödvändigheten
att utöva samhälleligt inflytande när det gäller att dirigera kapitalet,
men det skiljer när det gäller uppfattningen örn den tidpunkt, då det
kan .vara lämpligt att staten vidtager åtgärder i denna rikning.
. "Vi soln stå för detta utskottsutlåtande ha tänkt, att vi skola vänta och se
vilket resultat man kan vinna av det samarbete, som inletts på detta område.
Först när erfarenheterna av detta samarbete börjat visa sig, är det tid att ta
nästa ^steg. Hur långt det kan bil kunna vi i denna stund inte avgöra, men vi
äro på det klara med att man bör gå vidare på den väg man nu är inne på —
a.tt öva ett kraftigare och ett mera välgörande inflytande på kapitalinvesteringarna.
Sedan är det ju en annan sak, att staten självfallet genom många olika egna
åtgärder dirigerar.köpkraften och även indirekt dirigerar kapitalrörelserna när
det gäller investeringar på de mest olika områden. Men det är ju en sak, som vi
inte behöva gå in på i detta sammanhang.
Jag ber, herr förste vice talman, att med detta anförande få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Onsdagen den 27 mars 1940.
Nr 13.
69
Ancj. investeringsrådets befogenheter. (Torts.)
Herr Heilman: Herr talman! jag skulle till herr Öhman vilja säga, att det
väl dock bör vara möjligt för ett dylikt organ att leda en verksamhet utan
att det behöver vara beslutande. Visserligen blir kanske en sådan ledning inte
så effektiv, men den kan säkert i ganska stor utsträckning utöva ett gagnande
inflytande. _ .
Sedan vill jag till herr Linderot säga, att han ju kunde ha fortsatt sitt
citat av vad landsorganisationen sagt, ty i meningen efter den som herr Linderot
läste upp står" det: »Då det i arbetarrörelsens efterkripprogram heter,
att, sedan en allmän investeringsorganisation kommit till stand, även. de enskilda
investeringarna komma ’att till sin allmänna omfattning och inriktning
mera direkt än för närvarande påverkas genom beslut fattade av samhälleliga
organ’, åsyftades av allt att döma i främsta rummet icke investeringsrådet
utan andra organ, genom vilka staten kan få ökat inflytande över bl. a. bostadsproduktionen
och kapitalmarknaden.»
Jag har aldrig påstått, herr Linderot eller herr Öhman, att motionens yrkande
skulle stå i strid med arbetarrörelsens efterkrigsprogram, men jag vill
anknyta till vad herr Elowsson sade, nämligen att arbetarrörelsens efterkrigsprogram
dock i stort sett bygger på ett samarbete mellan de olika folkgrupperna
inom näringslivet och stat och samhälle överhuvud taget och att man
i första hand skall .söka lösa de uppkommande problemen genom ett dylikt
samarbete. Visar det sig omöjligt att lösa dessa problem på ett ur^ samhällelig
synpunkt tillfredsställande sätt, äro naturligtvis vi från vårt håll och alla
de som anslutit sig till arbetarrörelsens efterkrigsprogram lika beredda som
herr Linderot och herr Öhman att vidtaga andra åtgärder. Men jag vill ännu
en gång poängtera, att man inte löser dessa frågor bara genom att följa motionären,
ty enligt hans förslag kommer det ju inte att finnas kvar något investeringsråd
i dess nuvarande form. Man måste därför vara beredd att redan
nu bryta samarbetet och gå en annan väg, nämligen den som landsorganisationen
pekat på och som innebär en skärpt lagstiftning, vilken såvitt jag kan
förstå skulle komma att rikta sig i ganska stor utsträckning mot just de samhällsklasser,
som man dock förklarat sig vilja samarbeta med så långt det går
för att i gemenskap lösa samhällsproblemen.
Herr Linderot sade vidare, att motionen endast avsett att ge regeringen ett
tillfälle att resonera örn dessa spörsmål. Men det har den dock knappast inskränkt
sig till, ty yrkandet går ju ut på »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer att det s. k. investeringsrådet utrustas med beslutande befogenheter».
örn riksdagen skriver på detta sätt till regeringen, kan jag inte
förstå annat än att regeringen måste uppfatta det såsom ett direktiv från riksdagen,
alltså en sak som man inte bara hade att resonera örn utan väl snarare
bara att besluta om. Jag skulle knappast tro, att regeringen skulle kunna vägra
att verkställa en dylik begäran av riksdagen. Riktigt så lösligt som herr Linderot
ville påskina är således inte motionärens yrkande.
Herr Linderot: Herr förste vice talman! Jag begärde endast ordet för en liten
replik till herr Elowsson.
Han rådde oss i det kommunistiska partiet att till ett kommande år inte
väcka motioner i anslutning till arbetarrörelsens efterkrigsprogram; vi skulle
i stället skaffa oss ett eget efterkrigsprogram. Jag har nog av och till haft en
känsla av att herr Elowsson hör till dem som hålla mycket styvt på den privata
äganderätten i största allmänhet, men att han nu skall ha privat äganderätt
också till efterkrigsprogrammet, hade jag inte väntat mig.
För kommunistiska partiet vore det annars en mycket enkel sak att skriva
program. Tidigare ha vi närmast blivit kritiserade för att vi för mycket skri
-
70
Nr 13.
Onsdagen, den 27 mars 1946.
Äng. investering srådets befogenheter. (Forts.)
vit program och för litet tänkt på det verkliga livet. När vi nu låta socialdemokraterna
skriva programmet och begränsa oss till att tänka på det verkliga
livets krav, få vi ovett också för det, i den privata äganderättens namn.
Jag skulle vilja hemställa till herr Elowsson, att han ändå i nåder tillåter
oss att även ett kommande år motionera i syfte att befordra arbetarrörelsens
efterkrigsprogram till genomförande.
Jag vill tillägga, att vi i kommunistiska partiet icke anse detta program
alldeles klanderfritt. Men vi tro, att grundtanken och huvudlinjen äro riktiga
och ha stor politisk betydelse, och därför understödja vi ärligen de krafter,
som vilja befrämja ett genomförande av arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Till herr Heuman vill jag säga, att vad som i denna motion är föreslaget
inte bryter möjligheterna till samarbete med vad man brukar kalla den fria
företagsamhetens män. Visserligen är det här fråga örn mycket djupgående
och ingripande förändringar på det ekonomiska livets område — det har jag
redan erkänt gentemot herr Ekströmer •— men det rör sig icke örn att dekapitera
den fria företagsamheten. Även ett bifall till den motion rörande investeringsrådets
befogenheter, som här diskuteras, skulle tillåta det fria näringslivet
i alla dess samhällsnyttiga former att fortfarande existera.
Vi ha alltså icke i denna motion — det vill jag rikta herr Herrmans uppmärksamhet
på — brutit oss ut ur ef ter krigspro grammets ram och gått in på
en linje, som förutsätter att man icke skall ha samarbete med andra samhällsgrupper.
Vi lia, som jag nyss sade, icke förutsatt att man skall »halshugga»
den fria företagsamheten. Överhuvud taget ha vi icke gett uttryck för sådana
meningar, utan vi vilja bara börja dra ut konsekvenserna framför allt av programpunkten
örn full sysselsättning och se till att statsmakterna skaffa sig
resurser för att kunna genomföra den fulla sysselsättningens politik.
Herr Heuman: Herr förste vice talman! Örn man nu beslutar att ge detta
investeringsråd beslutande befogenheter, vill jag fråga herr Linderot örn
han anser det vara lämpligt, att detta råd skall ha befogenhet att fatta beslut,
som kunna medföra ett ganska stort ekonomiskt ansvar för statens vidkommande.
Hur vill herr Linderot ordna den saken? Het är dock riksdagen, som
bör fatta beslut i sådana frågor, och det kan väl inte vara lämpligt att överlåta
denna rättighet till ett investeringsråd. Eller menar herr Linderot, att intet
ekonomiskt ansvar från statens sida skall knytas till investeringsrådets beslut?
I så fall vill jag bara ställa frågan, om herr Linderot tror, att det överhuvud
taget skulle vara möjligt att få till stånd samverkan eller samarbete nied det
fria näringslivets män.
Herr Linderot: Jag tycker att herr Heuman i det här fallet är något för
krävande gentemot motionärerna, örn man enkelt föreslår en skrivelse till
Kungl. Maj:t för att utrusta ett organ med viss befogenhet, förutsätter man
givetvis att Kungl. Maj :t skriver de förslag till lagar, som eventuellt kunna
behövas, och utformar de ramar, inom vilka beslutanderätten skall kunna
utövas av investeringsrådet. Men det är något för fordrande, när herr Heuman
begär att motionärerna skola leverera allt detta. Örn det kravet vore regel
skulle många motionärer här i kammaren få ta emot snubbor, eftersom åtskilliga
motioner väckas där man förutsätter att andra organ, Kungl. Maj :t
eller under Kungl. Maj :t lydande myndigheter, skola utarbeta alla de attribut
som behövas för omsättande i verkligheten av riksdagens beslut.
Detta är precis vad vi i vår motion förutsätta, och det är alldeles givet att
de olika konsekvenser, som ett beslut av riksdagen örn ekonomiska befogenheter
för investeringsrådet skulle medföra, måste av Kungl. Maj:t utredas,
Onsdagen den 27 mars 1946.
Nr 13.
71
Äng. investering srådets befogenheter. (Forts.)
varefter Kungl. Majit får återkomma till riksdagen med de förslag som
kunna föranledas av denna utredning.
Herr Heuman: Herr Linderots senaste anförande ger mig anledning att säga,
att det hade varit lämpligt, örn man i motionen hade begärt en utredning
på området. Men i motionsyrkandet heter det ju bara, att riksdagen skall
hemställa till regeringen om att investeringsrådet utrustas med beslutande
befogenheter. Örn man hade begärt en utredning av Kungl. Majit och eventuella
förslag med anledning av denna utredning, hade jag bättre kunnat
förstå herr Linderot.
Herr Linderot: Herr talman! Örn motionären icke varit så klyftig, kunde man
ju tänka sig, att utskottet in pleno varit så klyftigt, herr Heuman, att det
begärt en utredning!
Herr Heuman: Herr talman! Bara en kort replik med anledning av herr
Linderots sista yttrande.
Ett tillfälligt utskott har inte sådana befogenheter, att det kan begära den
utredning, som herr Linderot påyrkade.
Herr Linderot: Herr talman! Ett tillfälligt utskott har befogenhet att skriva
vad det vill i sin motivering för ett avslagsyrkande eller ett bifallsyrkande
på en motion. Och örn andra tillfälliga utskottet i detta fall i sin motivering
skrivit, att det finner en utredning vara nödvändig, skulle det ha varit synnerligen
tacknämligt, herr Heuman.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt,
örn anledning därtill gåves, hade i avseende på det under behandling varande
utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.
Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Vidkommande motiveringen, fortsatte herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att utskottets yttrande skulle godkännas, dels ock att motiveringen
skulle godkännas med den ändring, som förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Vid sedermera enligt berörda yrkanden gjorda propositioner godkändes utskottets
yttrande.
Föredrogos och bordlädes Kungl. Majits denna dag avlämnade propositioner
nr 212—214.
Herr Gustavson väckte en motion, nr 286, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941
(nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m.
Motionen bordlädes.
72
Nr 13.
Onsdagen, den 27 mars 1946.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde;
och
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus, m. m.;
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. m.; samt
nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).
Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m.; samt
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till familjebidragsförordning.
Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
102, att utskottets hemställan i utlåtande nr 16, vidkommande förslaget nr 103,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 17 samt, i fråga örn förslaget nr 104, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 18 bifölleg även av andra kammaren.
Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 105,
till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 18 bifölles även av andra kammaren.
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.18 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
461550