1946. Första kammaren. Nr 10 (Riksdagens protokoll 1946:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 10.

Tisdagen den 5 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Majrts proposition nr 106, angående
anslag till rikets allmänna kartverk för budgetåret 1946/47 m. m.

Justerades protokollen för den 27 nästlidna februari och den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Marits i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk förbättring
av löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl.; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till tillfälligt lönetillägg.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts proposition nr 87,
angående disposition av vissa äldre reservationsanslag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 88, angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts proposition nr 89,
angående anslag till förlossningsvården.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 90, angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande det svensk-danska varuutbytet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 91, angående nybyggnad för vissa militära institutioner i Stockholm; och
nr 92, angående markbyte med Hälsingborgs stad.

Första kammarens protokoll 19W. Nr 10.

Nr 10.

Tisdagen den 5 mars 1940.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 93, angående fortsatt tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel; saint

nr 94, angående fortsatt tullfrihet i vissa fall för Föreningen rädda barnen
för kläder, beklädnadsniateriel och livsförnödenheter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 95,
angående vissa anslag till vetenskapsakademien.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 96, angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 97, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.;

nr 98, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den
4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 99, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller
krigsfara m. m.; samt

nr 100, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) om straff för sabotage.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
101, angående samarbete med Stockholms stad och Stockholms läns landsting
för uppförande och drift av en medicinsk tuberkulosklinik och en thoraxkirurgisk
klinik vid karolinska sjukhuset.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, med förslag till lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogos nedannämnda motioner:

nr 258, av herr Bergvall m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag, m. m.; och

nr 259, av herr Wehtje m. fl., i samma ämne.

Motionerna hänvisades, såvitt de angingo förslaget till förordning med
vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för
överföring av medel till pensionsstiftelse m. m., till bevillningsutskottet samt
i övrigt till behandling av lagutskott.

Tisdagen den 5 mars 194d.

Nr 10.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 2 ock
3, statsutskottets utlåtanden nr 2, 9 och 31—40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 12—14, andra lagutskottets utlåtanden nr 7 och 8 saint jordbruksutskottets
utlåtande nr 5.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 106.

Ordet lämnades på begäran till herr Öhman, som yttrade: Herr talman! Den Interpellation
spanska fascistregimen, som tillkom efter väpnad intervention från det fascis- an9- Sveriges
tiska Italien och det nazistiska Tyskland, upprätthåller, trots demokratiernas [iu^ranco.
Seger i det andra världskriget, sitt terrorvälde över Spaniens folk. Dagligen regimen i
bringar tidningspressen meddelanden om hur spanska demokrater torteras i Spanien.
Francos fängelsehålor och koncentrationsläger. Under de senaste månaderna
ha exekutionsplutonerna varit i särskilt livlig verksamhet, och ett stort antal
spanska patrioter ha avrättats. Denna spanska terror är en direkt fortsättningav
fascismens metoder i Tyskland och Italien.

Faran för att Spanien skall bli en ny fascistisk krigshärd och ett tillhåll för
fascistiska konspiratörer och krigsförbrytare betraktas inte som enbart en inre
spansk angelägenhet, utan som en fråga av största betydelse för alla demokratiska
länder i deras strävanden att trygga freden och framåtskridandet.

Därför har också fascismens förföljelse och brutala terror mot dem, som verka
för ett demokratiskt Spanien, utlöst en omfattande proteströrelse i många
länder mot Francoregeringen. Frankrikes regering har, genom sitt beslut att
spärra den fransk-spanska gränsen, tagit ett steg som hälsas med glädje av
alla fascismens motståndare. Också i England äro starka krafter i rörelse i
syfte att åstadkomma ekonomisk och politisk isolering av den spanska fascistregimen.
Härpå tyda bland annat uttalanden från det brittiska arbetarpartiets
utrikesutskott och Landsorganisationens ledning vari regeringen uppmanas att
bryta de diplomatiska förbindelserna med den nuvarande spanska regeringen.

Den fackliga världsfederationen uppmanar fackföreningsrörelsen i alla länder
att förmå sina regeringar att bryta förbindelserna med den spanska fascistregeringen.

Från de landsflyktiga spanska patrioternas sammanslutningar riktas en enträgen
vädjan till världens demokratiska folk att isolera Franco-Spanien och
därigenom stödja de demokratiska spanska patrioternas offerfyllda kamp för
att göra slut på fascistregimen. Dessa vädja till alla demokratiska regeringar
att stoppa alla försändelser till Franco-Spanien, att inga kommersiella förbindelser
skola upprätthållas med den nuvarande spanska regeringen, att de spanska
konsulaten skola stängas och att de diplomatiska förbindelserna med Francoregeringen
skola avbrytas.

Denna vädjan bör inte få förklinga ohörd i vårt liand. Det borde vara oförenligt
med en konsekvent demokratisk politik att upprätthålla ekonomiska och
vänskapliga förbindelser med den spanska fascistregeringen. Det är beklagligt
att Francoregeringen kunnat ge offentlighet åt att det första svenska fartyg
som anlände till Barcelona efter kriget var lastat med cellulosa, stål, maskiner
och jämvägssyllar, varor som Francoregeringen är i trängande behov av för
att kunna upprätthålla det fascistiska terrorväldet.

Sveriges demokratiska folk önskar inte en sådan politik mot den spanska
fascistregeringen. Den svenska arbetarklassen och betydande skikt av demokrater
från andra klasser och folkgrupper ha aldrig godkänt Francoregeringen.

Detta kom klart till uttryck i den mäktiga solidaritetsrörelse som utvecklades
i vårt land under det spanska frihetskriget, en solidaritet som inte bara tog

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 194G.

Interpellation ang. Sveriges förhållande till Fr an core g irnen i Spanien. (Forte.)
sig uttryck i en storartad humanitär hjälpaktion, utan även däri att hundratals
svenska ungdomar anslöto sig till den internationella brigaden och med
vapen i händerna kämpade på den lagliga demokratiska regeringens sida, varvid
omkring 200 stupade för den fascistiska övermakten.

lfa jag är övertygad örn att Sveriges intressen gagnas av Francoregimens
fall anser jag att regeringen bör ta sin ställning till den nuvarande spanska
regeringen under omprövning. Jag anhåller därför örn kammarens tillstånd att
till hans excellens ministern för utrikes ärendena få rikta följande fråga:

Vilka åtgärder överväger regeringen i syfte att stödja de krafter som verka
för Francoregimens fall och för upprättande av en demokratisk ordning i
Spanien?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den (i mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 107, angående anslag för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag;
och

nr 110, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1009
(nr 56 s. 7) angående nationalparker, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående anslag till rikets allmänna kartverk för budgetåret 1946/47
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående ändring av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om jurymannalistans sammansättning; och

nr 3, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 17 § 1 mom.
andra stycket lagen den 20 juni 1924 örn landsting.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under andra

Onsdagen deli ö mars 1940.

Nr 10.

huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Majda i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat för häradsrätterna, att tilllämpas
under budgetåret 1946/47;

b) till Häradsrätterna: Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag
av 5 627 000 kronor.

Herr Schlyter: Herr talman! Under denna punkt finner man såsom ett tidens
tecken för första gången, såvitt jag vet, att anslag har begärts för stenografikunniga
biträden vid domstolarna; det begäres anslag för fyra sådana
biträden, avsedda för de största domsagorna.

Det är emellertid, herr talman, endast en droppe i havet av vad som behövs
på detta område. Såvitt jag förstår borde inom alla domsagor finnas stenografikunniga
biträden, och med de avlöningar, som riksdagen har beviljat till domsagobiträdena.
, kan jag inte finna annat än i sin ordning att ett- krav på stenograf
ikunnighet uppställes såsom villkor för erhållande av de bättre avlönade
biträdesbefattningarna, Det är tydligt att vid organisationens första genomförande
ett sådant krav inte bär kunnat uppställas på alla. de tidigare anställda
biträdena i domsagorna, men för framtiden synes det icke kunna möta någon
betänklighet att beträffande varje nyanställt biträde uppsl alla ett sådant krav.

Emellertid, herr talman, är det inte bara biträdena, Som böra vara stenografikunniga.
Även tingsnotarierna och de, som fortsätta på domarbanan, ha ständigt
behov av stenografikunnighet, och jag vill begagna detta tillfälle, när
justitieministern nu har blivit en pionjär i denna fråga, att vädja till honom
att han ville fullfölja sitt initiativ och tillse att stenografikunnigheten även
vinner spridning bland tingsnotarierna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad uttskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 19—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Kades till handlingarna.

Punkterna 26 och 27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
häradsrätterna.

Nr 10.

Onsdagen den 0 mars 1940.

Anslag till Punkten 28.
understöd för

uiomproces- I enlighet med Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning hade utskottet i fonteli
rato- revarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Understöd för utomprocessuh)älp-
eli rättshjälp för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Herr Schlyter: Herr talman! Under denna punkt föreslås för första gången
en försöksanordning för att vid sidan om de rättshjälpsanstalter, Sorn länge ha
prövats här i landet, tillgodose behovet av rättshjälp på så sätt att anslaget
för ändamålet skall kunna anlitas även till betalning av enskilda advokater,
som åtaga sig rättshjälpsuppdrag. Häremot är naturligtvis, herr talman, inte
någonting att erinra. Justitieministern har starkt understrukit att det här gäller
ett försök, vars resultat man bör beakta, innan man fortsätter på denna
linje.

I propositionen omtalas, att en allmän utbyggnad av anstaltsorganisationen
föreslogs i ett av särskilt tillkallade sakkunniga år 1940 framlagt betänkande
med förslag rörande de offentliga rättshjälpsanstalterna, men det upplyses,
att frågan örn en utbyggnad av dessa på grund av tidsförhållandena ännu
icke kunnat upptas till slutlig prövning.

_ Jag ber nu, herr talman, att vördsamt få uttrycka det önskemålet, att justitieministern
ville finna tidsförhållandena icke längre lägga hinder i vägen för
återupptagandet av denna fråga, så att den må kunna vinna sin slutliga lösning,
innan processreformen träder i kraft den 1 januari 1948.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 29—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Lades till handlingarna.

Punkterna 35—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 103, angående
anslag till om- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovningsanstalt
m. m.

''Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens affärsverksfonder
gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1946/47 i avseende
å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Punkten 11.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förelag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen måtte till Inköp av tomter i Landskrona
för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag av 58 000 kronor.

Herr Bondeson: Herr talman! Att gentemot ett enhälligt statsutskott försöka
få någon ändring till stånd i avseende å placeringen av posthuset i Landskrona
är ej min mening. Jag hav endast velat yttra mig för att ia till pro
kollet antecknat, att det föreligger ett stort missnöje över beslutet inom aiiarskretsarna
i Landskrona. Det är beklagligt att det nya posthuset hommer att,
såsom det också säges i statsutskottets utlåtande, ligga långt borta fran allarskvarteren
och från dem, som posten så att säga lever av. Enligt vad ledningarna
för de stora verken och affärerna därstädes ha meddelat, synes den
lämpligaste och för staten billigaste lösningen ha varit att utvidga cle nuvarande
postlokalerna i telegrafverkets hus genom att gå in i de bredvidliggande fastigheterna.
Telegrafverket hade också med tanke på postens utvidgnmgsbehov
redan köpt en av dessa fastigheter.

Opinionen i Landskrona har det intrycket, att generalpoststyrelsen har hatt
för litet intresse för en sådan lösning. Styrelsen var från början inställd pa att
fylla utrymmesbehovet genom att bygga ett eget hus; inte ens statens verk äro
fria från husägarfåfänga, ty posten ville inte bo kvar i telegrafverkets hus
utan skulle bort därifrån. Visserligen skyller man på tekniska svårigheter
men svårigheterna äro ju till för att bemästras. Och hade industrien och affärsmännen
i Landskrona haft tillgång till den speciella sakkunskap, som kunnat
påvisa att det hade varit tillräckligt med utrymme på den nuvarande platsen,
så hade de haft vind i seglen och något att komma med, men detta har inte
förunnats dem. Nu få de nöja sig med att enbart ge uttryck at sitt missnöje
med valet av den av statsutskottet tillstyrkta tomten.

Generalpoststyrelsen har inte heller velat ta någon hänsyn till den av Landskrona
handelsförening gång efter annan gjorda erinringen att posten borde
ligga kvar, där den tidigare har varit förlagd. Generalpoststyrelsen har ej velat
hävda den gamla satsen, att posten är till för att betjäna sina kunder, allmänheten,
och icke motsatsen. Och när så till sist kan anföras, att posten själv
inte är helt nöjd med det nu föreliggande förslaget, kanske efter en tid erfarenheten
kan komma att visa i vad mån affärslivets betänkligheter varit befogade
eller ej.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 12—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 39—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Lades till handlingarna.

Anslag till
inköp av
tomter

Landskrona.

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Ang nyanskaffning
av
''person- och
resgodsvagnar.

Punkterna 43—86.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Nyanskaffning av -personoch
resgodsvagnar för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsamslag av
12 270 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Persontrafiken vid statens järnvägar har under de senaste åren oavbrutet
ökat i omfattning. Även örn en nedgång i trafiken är att förvänta torde dock
behov komma att föreligga av en jämförelsevis stor vagnpark, icke minst
för att man skall kunna bemästra trafiksituationerna under perioder av toppbelastning.
Härtill kommer, såsom departementschefen framhållit, att vagnparken
redan före kriget icke ansågs fullt tillräcklig för behovet och att förslitningen.
under kriget varit onormalt hög. Vidare torde en successiv modernisering
av vagnparken vara ofrånkomlig för att statens järnvägar skola kunna
möta förväntad konkurrens från andra trafikmedels sida. Utskottet, som därjämte
vill erinra örn betydelsen ur trafiksäkerhetssynpunkt av att trävagnar
utbytas mot moderna stålvagnar, finner sålunda skäl föreligga som tala för
ett genomförande av den av järnvägsstyrelsen föreslagna och av departementschefen
förordade nyanskaffningen. Med tillstyrkande alltså av Kungl. Majlis
förslag hemställer utskottet, att riksdagen må till Nyanskaffning av personoch
resgodsvagnar för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag av
12 270 000 kronor.»

Herr Ström: Herr talman! Jag vill begagna tillfället att på denna punkt
framställa en fråga till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdeparmentet.
Frågan gäller den oerhörda trängsel, som är till finnandes på nästan
alla järnvägslinjer och som nästan omöjliggör ett någorlunda mänskligt färdsätt.

Jag kunde förstå att det under beredskapstiden, när så väldiga transporter
ägde rum som för hela beredskapskårer, skulle vara svårt att klara den civila
trafiken, men när nu beredskapen till antagligen 98 procent är ur världen och
förhållandena börja eller borde börja att te sig litet mera normala, tycker inan
att det skulle vara rimligt att kunna få en smula bättre förhållanden i fråga om
allmänhetens järnvägsresor.

Jag vill också påpeka det förhållandet att det skulle vara lämpligt att undersöka
möjligheten att alldeles avskaffa första klass på järnvägarna, så att man
endast hade två klasser, andra och tredje, och i stället något förbättrade utrymmet
särskilt på tredje klassens vagnar.

En annan fråga, som jag också ville rikta till herr statsrådet, gäller de alldeles
oefterrättliga förhållanden, som råda på Stockholms centralstation inte
bara vid jultrafiken och helgtrafiken i allmänhet, utan nästan ständigt, ty det
är inte långa tider som någon lindring kan förmärkas. Det kan väl ändå inte
vara rimligt eller lämpligt, att Stockholms stad och hela landet för övrigt skola
ha en centralstation i Stockholm, som alltjämt befinner sig i ungefär samma
skick som när statens järnvägar kommo till stånd. Det har visserligen skett
vissa moderniseringar och utvidgningar, men det är orimligt att förhållandena
skola vara sådana att på somliga tider de resande inte ens kunna ta sig fram till
köerna för att komma med det tåg, som de ämna medfölja. För länge sedan
borde en ny centralstation ha byggts här i Stockholm, och jag tror inte att
några andra städer skulle ha varit nöjda med förhållanden liknande dem i
Stockholm på detta område. Stockholmarna kunna inte länge till låta sig nöja

Onsdag«n deli 0 mars 194C.

Nr 10.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Forts.)
med sådana förhållanden, utan den frågan mäste på allvar las upp till avgörande,
hur man skall kunna få en centralstation i Stockholm, som verkligen
fyller sina funktioner. Det är ju möjligt att man kan ursäkta sig med att säga
att detta är något som tarvar utredning, men utredningar på detta område ha
pågått länge, och jag vet inte att de föranlett något verkligt resultat.

Det skulle, vara mycket intressant, örn vi av herr statsrådet kunde få en antydan
örn, när denna fråga verkligen kan tänkas vara mogen för en lösning,
vilka linjer regeringen och järnvägsstyrelsen följa i denna fråga och vad man
har för tankar om hur denna sak skall kunna på ett lämpligt sätt ordnas.

Herr talman! Jag har velat begagna detta tillfälle för att rikta dessa frågor
till herr statsrådet så att jag slipper göra det på interpellationsvägen •— jag
har tillräckligt ofta besvärat herr statsrådet med mina interpellationer.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att på det hela taget få instämma
med den föregående ärade talaren, och dessutom vill jag tacka honom för att
han begärde ordet, då jag för tillfället var utkallad ur salen, så att jag fick
tillfälle att framföra vissa synpunkter i anslutning till utskottsutlåtandet.

Vad jag hade tänkt säga i fråga örn den föredragna punkten 87, som avser
nyanskaffning av person- och resgodsvagnar, gäller i stor utsträckning även
några andra punkter i detta utskottsutlåtande, nämligen dem som avse rälsbussar,
godsvagnar och sådant.

Järnvägsstyrelsen har nu under sex års tid varit liksom rädd för att bli
överdimensionerad när kriget en gång skulle sluta och då man kunde räkna
med en mycket mindre trafikintensitet. Jag ifrågasätter, örn det är den rätta
synen på tingen att redan från början utgå från att man skall bli utslagen i
konkurrensen med andra trafikmedel. Utgången beror i mycket stor utsträckning
av det sätt, på vilket statens järnvägar handha sitt värv. Det är inte så
där a priori givet, att utgången endast kan bli en i fråga örn konkurrensen
mellan trafikmedlen, utan det trafikmedel, som har den bästa servicen och
som visar den bästa viljan att tillmötesgå den trafikerande allmänheten, har
också en chans att hävda sig i konkurrensen. Det skulle väl inte vara så farligt
att ta den risken att man eventuellt finge en något för stor park av olika slags
vagnar. Det är värt att ta den risken, ty det värsta som skulle kunna hända vore
ju att man finge en nedgång i trafiken trots ivriga bemödanden att hålla en
god service. Då haele man i alla, fall gjort vad sorn bör göras, och det sannolikaste
torde väl vara, att just sådana ivriga bemödanden att hålla en god service
för allmänheten leda till det resultatet att järnvägarna kunna hävda sig
väl även för framtiden. Detta gäller framför allt de långa resorna och de långa
frakterna.

Det har frapperat mig att det står i järnvägsstyrelsens förslag — detta gäller
ju särskilt godsvagnarna, men det är väl onödigt att här ta upp tiden med flera
olika anföranden i olika punkter — att den inte vill begära medel till nyanskaffning
»i större omfattning än som betingas av en i underkant hållen förnyelse
av gods vagn sparken». Jag tycker att statsutskottet borde ha reagerat något
kraftigare inför detta och i sin skrivning ha sagt, att det inte är fråga om att
Ilalia i underkant härvidlag, utan tvärtom litet i överkant. Så få alla göra,
som vilja lia framgång. I detta fall får man inte bara säga, att svenska folket
inte är tvunget att resa med statens järnvägar — vill svenska folket inte
göra det, så slipper det! Svenska folket kanske då så småningom kommer att
visa, att det kan färdas på annat sätt. Eftersom jag tror att det är nationalekonomiskt
riktigt, att järnvägarna utnyttjas, så ansel- jag att det är ett riksintresse
att statens järnvägar bedriva sin verksamhet på sådant sätt att trafikanterna
känna tillmötesgående från järnvägens sida.

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Forts.)

I den trakt, där jag bor, hade vi förr enbart enskilda järnvägar, oell jag måste
säga att det på den tiden var bättre ställt med den service som en järnväg
bör ge allmänheten, såväl den resande som den fraktande allmänheten. Kort
tid efter det att den huvudbana, som utgjorde vår förbindelse med yttervärlden,
hade övertagits av staten, vilket skedde långt före kriget, togos de bästa personvagnarna
bort och ersattes med sämre, som jag förmodar att man inte ville
ha på andra håll. Vi hade tidigare direkta vagnar till och från både Göteborg
och Stockholm, men dessa drogos in; vi hade snälltåg, som inte stannade på mer
än tre ställen mellan Nässjö och Kalmar, och dessa drogos också in och ha på
senare tid kommit tillbaka endast under sommaren. På sista tiden lia vederbörande
också hittat på att två dagar i veckan dra in ett tågpar, varför man måste
vara mycket uppmärksam, när man läser tidtabellen, så att man inte råkar
planera en resa till en sådan dag. T.v då får man inte någon skjuts alls mellan
Nässjö och Kalmar och vice versa på det ena tågparet — detta gäller onsdagar
och söndagar — med påföljd att det andra tågparet under dessa dagar är så
överfyllt att människorna måste sitta till och med i korridorerna. Jag Ilar litet
svårt att förstå att det förhållande, som jag nu senast påtalat, kan vara betingat
av bränslesvårigheterna och således vara någon krisföreteelse — det
enda som därigenom åstadkommes är att det väcker förargelse.

Detsamma gäller de önskemål, som kunna finnas beträffande lokaltrafiken
och som gå ut på att denna kunde bli bättre skött genom rälsbussar. Det bär
sagts att det inte finns några möjligheter tekniskt sett att nu få fram rälsbussar,
men under hela kriget har det förefallit som örn nian skulle ha varit rädd för
att anskaffa sådana. Det har dock tidigare gått lättare att göra det än det nu
gör. och detsamma gäller godsvagnarna.

Det är naturligtvis inte möjligt att vara så rustad att man kan tillgodose
alla de behov, som finnas. Men att sådana missförhållanden fått vara rådande
under en så lång följd av år utan att några verkligt effektiva åtgärder vidtagits
för att råda bot på dem, kan jag inte finna vara någon riktig politik.
Det framgår emellertid nu av järnvägsstyrelsens pelita för året, att skälet
därtill är att man är rädd för att vara överdimensionerad i fråga örn vagnparken.

Vi ha nu blivit av med 1 300 vagnar, som för närvarande gå i Polen för att
frakta kol — för rysk räkning, förmodar jag. Jag undrar örn man har någon
anledning förvänta att vi snart skola få hem dessa vagnar, och jag tycker att
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet borde lia ett visst
intresse av att se till att vi antingen få det kol, som skulle fraktas på dem,
eller också få hem vagnarna. Det vore naturligtvis lämpligast att vi finge kol,
ty det är därför som vagnarna äro utskickade, men örn så inte blir fallet borde
vi val åtminstone ha tillbaka vagnarna, så att vi här i Sverige sluppe olägenheterna
av att vara utan både kol och järnvägsvagnar.

Herr talman! Jag har inte tänkt ställa något yrkande vid behandlingen av
detta ärende, men då det gäller frågan om nyanskaffning av såväl rälsbussar
som personvagnar och godsvagnar tycker jag att det hade varit bättre, örn statsutskottet
hade gått till en mera positiv skrivning, som nödvändiggjort för järnvägsstyrelsen
att tillämpa en annan taktik härvidlag och att hålla i överkant
i stället för i underkant för att på det sättet gardera sig mot en blivande konkurrens
från andra trafikmedel. Det hade dels varit affärsmässigt handlat och
dels varit riktigt ur den synpunkten, att allmänheten har rätt att ställa höga
fordringar på staten, då den nu har monopoliserat snart sagt all järnvägsdrift.
Det är ju möjligt att något sådant verkligen kan utläsas ur statsutskottets skrivning,
men jag har svårt att direkt göra det. Jag får i alla fall för min del uttrycka
den förhoppningen, att man skall gå in för den taktik, som jag här har
skisserat.

Onsdagen flen (i mars Hilli.

Nr 10.

Äng. nyanskaffning av person- och resgods vagner. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall inte tala så mycket örn statens
järnvägars vagnpark. Men mitt intresse vaknade, då herr Ström gjorde sina anmärkningar
beträffande förhållandena på Stockholms central, och jag satt och
väntade, då han var så nära Tegelbacken som vid Centralen, att hans _ intresse
för förbättrade trafikförhållanden skulle sträcka sig fram genom den lilla parken
och ut till Tegelbacken. Under de närmare 40 år, som jag har gått och trampat
här som riksdagsman och därvid under långa tider bott på Kungsholmen,
har jag mer än en gång varit benägen att vända mig till herr Ström såsom den
främste representanten för Stockholms stad och fråga, om han icke skulle kunna
åstadkomma en förlossning efter de 40 årens väntan på bättre förhållanden vid
Tegelbacken. Och när herr Ström tar itu med reformering av Centralstationen,
vilket jag tycker att han gör rätt i, sä sträck ut handen ät söder och klara av
Tegelbacken också. Ty då kan elef hända, att jag i min livstid skulle kunna få
se några bättre förhållanden där!

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det ligger mycket i de
missnöjesyttringar som kommit fram i de anföranden som hållits, och vi ha i
statsutskottet icke varit okunniga örn liknande missnöjesyttringar, som kommit
till synes litet varstans i landet. Att statsutskottet emellertid icke just nu i starkare
ordalag givit uttryck för detta missnöje, beror på att vi efter de upplysningar
vi ha fått icke ha varit riktigt övertygade örn att verkstäderna kunna leverera
ett ytterligare antal vagnar, och det har också upplysts, att metallarbetarstrejkeii
försenat en hel del av de arbeten som även på detta område bort utföras.

Emellertid är det klart, att det råder vissa missförhållanden. Särskilt är bristen
på godsvagnar påfallande, och vid den överläggning, som vi hade i statsutskottet
med ledningen för statens järnvägar, lämnades den upplysningen —
som också finns intagen i utlåtandet — att det nu senast i början av februari
var en brist på 8 000 godsvagnar per dag vid statens järnvägar. Detta stämmer
mycket bra med vad man hör utifrån landet. När folk får vänta en månad på
en godsvagn för leveranser, så är det klart att det blir missnöje. Det är ju nu på
det sättet, att om någon skall bygga ett hus, skall han först ha byggnadstillstånd,
sedan skall han ha förtursrätt för viss materiel hos industrikommissionen,
och det är obekant för honom när han kan få beslut i dessa frågor. Först därefter
kan han beställa godsvagnar för att transportera byggnadsmaterielen till
byggnadsplatsen, och när han sedan har allting klart och skall verkställa sina
transporter, så får han inte vagnar på statens järnvägar. Det är klart att det vid
sådant förhållande blir stort missnöje. Men, som sagt, vi ha ju haft överläggningar
örn detta med ledningen för statens järnvägar, och vi Ira, som jag nyss
.sade. varit osäkra örn verkstäderna just nu kunde prestera mera.

Eftersom vi ha kommit in på detta spörsmål, vill jag emellertid deklarera, att
jag har samma grundåskådning som herr Mannerskantz, nämligen att statens
järnvägar böra ligga långt uppe i fråga om tillgången på både person- och godsvagnar.
Utvecklingen går i vågor och kommer kanske att göra det ännu mera
i fortsättningen, och det kan komma tider, när det behövs ett betydligt ökat antal
vagnar för transporterna. Det bör i tid tillses, att en sådan reserv av vagnar
alltid finns. Det bör icke vara en förlust utan snarare en vinst att en sådan reserv
finns, icke minst därför att statens järnvägar ju också ha att möta en kommande
konkurrens med biltrafiken, enkannerligen lastbilstrafiken. När staten
övertar hela järnvägsnätet och blir ensam företagare på detta område, så kommer
den stora allmänheten helt visst att fordra, att staten när den får detta monopol
också infriar sina löften, att den som företagare skall vara främst i linjen.

Av skäl sorn nu anförts lia vi denna gång i statsutskottet icke kunnat föreslå

Nr lil.

Onsdagen den (i mars 1940.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Forts.)
någon höjning av anslaget, då vi varit osäkra, om ett förhöjt anslag hade kunnat
placeras i verkstäderna, Men jag finner att det vore välbetänkt att till herr
statsrådet rikta en vädjan att följa utvecklingen på detta område och att till
kommande riksdag framlägga alla de förslag som kunna betingas av önskemålet,
att en fullt tillfredsställande trafikkapacitet kan så snabbt som möjligt uppnås.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för en replik till
»fader Bärg». Han har visserligen nu lämnat kammaren, men jag vill dock
anföra ett pär synpunkter på hans kritik av Tegelbacken. Egentligen hör den
saken inte hit, ty vi diskutera ju inte de kommunala problemen i riksdagen. Här
diskutera vi de statliga problemen, och dit hör Centralstationen i Stockholm lirén
inte Tegelbacken. Eftersom herr Bärg emellertid vill ha reda på den saken, så
kan jag upplysa honom örn att den väsentligaste orsaken till att ordnandet av
Tegelbacken och dess kommunikationer tagit så lång tid just är att det är omöjligt
att komma till samförstånd mellan staten och staden rörande den trafik som
går över holmarna till Centralstationen. Det skulle ha varit mycket lättare för
staden att lösa trafikproblemen västerut och vid Tegelbacken, om vi hade sluppit
Centralstationen och spåren, där bommarna skola gå upp och ned, på denna
plats, där de legat tjugu år för länge. Hade dessa spår kommit bort t. ex. genom
att man godkänt förslaget örn en säckstation och en linje över Mälaren längre
västerut, så hade Tegelbacken och dithörande trafikproblem för länge sedan
varit ordnade. Men varken statens järnvägar eller regeringen och riksdagen tulle
vara med örn vare sig att flytta Centralstationen eller att åstadkomma en säckstation.
Detta har i mycket hög grad försvårat lösningen.

o Nu föreligger det ju ett projekt —■ jag vet inte örn det är mera, kanske statsrådet
kan upplysa örn det — att förlägga Centralstationen inne i Mariaberget.
Det synes mig, att örn detta kunde genomföras, skulle det vara en ganska god
lösning — i varje fall skulle det i hög grad underlätta möjligheten att ordna
Tegelbacken. Men Tegelbacken kommer i alla fäll att ordnas, även örn det på
grund av järnvägens läge inte blir på ett alldeles förstklassigt sätt, och den kommer
att ordnas inom en icke allt för lång tid. Jag hoppas att herr Bärg skall
få uppleva den tiden. Och han skall få åka på den första underjordiska spårvagn
som går under Tegelbacken, då det problem som han tydligen närmast
syftade på blir löst.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag är i och för sig tacksam mot herr
Ström för att han hellre framställer sin fråga på detta sätt än som en interpellation
— kunde man så att säga få något skriftligt på att några interpellationer
från hans sida inte vidare äro att vänta i detta sammanhang, så
kunde man måhända känna sig ännu mer tacksam. Då nu emellertid herr Ström
har kommit in på frågan örn trängseln på statens järnvägar, så måste jag erkänna,
att det är obestridligt att en sådan trängsel i varje fall tidigare har
förekommit. Men jag tror mig också kunna säga, att denna trängsel icke längre
är så utpräglad som den varit under beredskapstiden. Jag har själv gjort vissa
praktiska iakttagelser så sent som i förra veckan och i början av denna; jag for
flå till Värmland och åter och kunde då konstatera, att de tåg jag reste med
„vor0 mer ån till hälften upptagna. Jag tror mig därför redan nu kunna
påstå, att det i varje fall under vissa dagar inte råder samma permanenta
trängsel som man tidigare kunnat iakttaga.

Man kan inte heller komma ifrån att statens järnvägar ha gjort aktnings -

Onsdagen elen 6 mars 1940.

Nr 10.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Forts.)
värda ansträngningar tor att förnya sin vagnpark. Jag skulle tro att nian har
beställt i den utsträckning, sorn de nya vagnarna lia kunnat tillverkas.

Beträffande Centralstationen i Stockholm får man väl säga, att frågan icke
kan brytas ut ur sitt eget sammanhang. Centralstationen ligger i Stockholms
centrala del, oell att utbygga stationen där den nu befinner sig är väl förenat
nied mycket stora svårigheter. Eftersom herr Fredrik Ström har praktiska erfarenheter
av dessa frågor genom att han har brottats med Stockholms trafikproblem
under åtskilliga år på åtskilliga poster inom den kommunala förvaltningen.
Ilar han sig säkerligen bekant, att detta icke är en angelägenhet som
klaras av i en handvändning. Och även örn man skulle lösa det s. k. tegelbackseländet
hade man inte därmed löst frågan örn Centralstationen i Stockholm, som
i alla fall ligger på en ur Stockholms trafiksynpunkt, och kanske också ur stålens
järnvägars synpunkt, mindre önskvärd plats.

Jag har varit i tillfälle att lukta litet även på det förslag som jag förmodar
att herr Ström var inne på. Klart är, att det kan ligga någonting i detta förslag
till lösning av svårigheterna, men jag vill också understryka, att det skulle röra
sig örn en kostnad, som man inte kan kalla bagatellartad, nämligen ett par
hundra miljoner kronor. Då förstår vem som helst, att sådana ting inte lösas
i brådrasket.

J ad godsvagnarna beträffar tycker jag att man skall hålla statens järnvägar
räkning för att man i alla fall iakttar en viss återhållsamhet när det gäller att
möta efterkrigstidens trafikförhållanden. Det torde väl ändå vara obestridligt,
att motorf ra fiken kommer att utvecklas högst väsentligt sedan restriktionerna
beträffande bränslet och gummit bortfallit. Och argumentet örn de 1 300 vagnarna
i Polen tycker jag kan lämnas åt sitt värde, eftersom man nu kan slå
fast, att de hittills använts för svenska koltransporter.

I övrigt lia nog statens järnvägar gjort sitt för att möta den starka ansvällning
av trafiken, som har inträffat under de gångna krisåren. Ett privatägt
företag skulle säkerligen ha befunnit sig i samma situation. Örn man plötsligt
ställs inför exceptionella förhållanden, går det inte att möta svårigheterna på
sådant sätt att man kan tillfredsställa alla anspråk som kunna uppstå. Jag
kan meddela, att när det yppade sig möjligheter att köpa amerikanska godsvagnar
pa kontinenten, skickade statens järnvägar ut folk för att undersöka
förutsättningarna för sådana inköp för svensk räkning. Det visade sig emellertid,
att de uppgifter man fått hade varit något överdrivna och att de vagnar
man tänkt sig icke stodo till Sveriges förfogande.

Jag tycker att herr Mannerskantz anförande i och för sig utgör ett klart
bevis för att statens järnvägar äro så väl påpassade av den resande allmänheten,
att nian inte skulle behöva frukta för att deras monopolställning skall
ldi så ödesdiger sorn man understundom gör gällande. Men å andra sidan kan
nian inte komma ifrån, att eftersom statens järnvägar äro ett af färsdrivande
lerk måste det drivas efter affärsmässiga principer. Jag skulle tro att riksdagen,
som har ett visst inflytande över det hela, själv är angelägen örn detta.
När statens järnvägar för godstrafikens vidkommande med tanke på framtiden
lia iakttagit en viss återhållsamhet och försiktighet, så är detta helt
säkert betingat av att man velat anlägga rent affärsmässiga eller i varje fall
även affärsmässiga principer på sin verksamhet.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att även jag
säger ett pär ord om Stockholms centralstation. Jag uppkallades av herr Bärga
lilla anförande örn tegelbackseländet. Jag förstår att det var avsett sorn ett
ljuvnyp åt Stockholms stadsfullmäktiges före detta ordförande, och jag skall
för min del inia förneka, alt Stockholms stads myndigheter lia många och

Nr 10.

Onsdagnn den 0 mars 194»5.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Forts.)
svåra synder på sitt samvete. Men jag tycker att icke vi böra låta detta skymma
bort frågan örn Centralstationen, som ju Ilar en viss samhörighet med de
frågor vi diskutera här, ty förhållandena vid Centralstationen äro inte bara en
riksskandal utan en världsskandal. Jag tror inte det finns någon station i
världen, där motsvarande förhållanden råda, vare sig de minsta eller de största.
örn jag bortser från de krigshärjade länderna och tänker på de förhållanden
som rådde före kriget. Inte ens i miljonstäder som London, New York eller
Paris kan man finna någon motsvarighet till de ofantliga köbildningar som
förekomma i Centralstationen, och detta icke blott vid helgerna utan varenda
dag, när ett fjärrtåg skall avgå.

Jag förstår att detta sammanhänger med att stationen är felkonstruerad
och där den ligger kanske inte kan bli bättre, men nog borde det finnas en
möjlighet att börja angripa problemet. Det förefaller mig som örn statens
järnvägars ledning icke ägnade den saken någon uppmärksamhet, och jag
tyckte mig finna av kommunikationsministerns anförande att han också resignerade,
att han sköt saken ifrån sig och menade att man inte kan göra
någonting åt den.

Herr Ström sade, att Stockholms invånare icke kunna finna sig i att det
nuvarande tillståndet fortsätter. Jag skulle vilja säga, att det är ett ännu
större intresse för landsortsborna, som huvudsakligen få brottas med de stora
svårigheterna när de skola resa till och från Stockholm, att man verkligen
försöker komma till rätta med dessa problem. Det är klart att det kostar
pengar, och så som statens utgifter nu under många år komma att engageras
på andra håll är det naturligtvis svårt att åstadkomma de hundratals miljoner,
som detta måste kosta. Men jag för min del skulle vara nöjd, om man såge ett
litet tecken på att man inom statens järnvägar och även i kommunikationsdepartementet
ägnade detta problem, som gäller icke blott Stockholm, utan riket,
inte ett litet utan ett mycket stort intresse och började att sätta det där
arbetet i gång, som kan öppna utsikter för att vi någon gång kunna få åka
från Stockholms centralstation utan att känna oss förargade.

Herr Bergh, Hagnar: Herr talman! Då herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
talade örn vad som enligt hans uppfattning har föranlett
järnvägsstyrelsen att hålla sitt anslagskrav så pass blygsamt, angav han
att det tydligen var affärsmässiga synpunkter, som hade motiverat järnvägsstyrelsens
inställning. Det kan ju inte bli tu tal om att det är rekommendabelt
och i hög grad lovvärt, att affärsmässiga synpunkter anläggas vid ett sådant
tillfälle. Å andra sidan är det också uppenbart, att man liksom herr Mannerskantz
kan sätta i fråga, huruvida man avvägt det aktuella och framtida nyanskaffningsbehovet
på sådant sätt, att man med visshet kan säga, att de
verkligt affärsmässiga synpunkterna lia anlagts.

För att få någon ledning vid bedömandet av den frågan förefaller det mig
vara av ett visst intresse att läsa vad som står på s. 44 i utskottets utlåtande.
Där talas om att järnvägsstyrelsen har haft den inställningen, att man icke
skulle begära mer än som betingas av en i underkant hållen förnyelse av
godsvagnsparken. Det resonemanget tyder inte på att det varit verkstädernas
leveranssvårigheter som varit bestämmande, och något tidigare säges också,
att man har intagit sin ståndpunkt på grund av ovissheten örn den framtida
godstrafiken. Järnvägsstyrelsen räknar således att döma av denna formulering
icke nied att godsvagnsparken efter kriget skulle behöva vara större än
den är nu. Det kan hända, att den uppfattningen är riktig, men det förefaller
mig att man med hänsyn till det våldsamt aktuella behovet skulle ha kunnat

Onsdagpn den G mars 1940.

Nr 1(1.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Forts.)
jämka sina krav litet närmare detta behov än man nu ur affärsmässiga synpunkter
gjort, eftersom man på s. 45 läser, att det i början på februari redovisas
en brist på ca 8 000 vagnar per dag och man föreslår en nybyggnad
av endast 500 vagnar.

Med utgångspunkt från detta resonemang skall jag be att få lämna en liten
lokal exemplifiering på olägenheterna av det nuvarande tillståndet. Det är
ju ganska naturligt, att denna stora brist på godsvagnar skall vara kännbar
litet varstans i landet. Vad Norrbotten beträffar förhåller det sig så, som var
och en vet, att vi däruppe betrakta det som en av de största olägenheterna,
att näringslivet är så föga differentierat. Nu har det under de senare åren
gjorts en hel del aktningsvärda försök att åstadkomma en större differentiering,
men det visar sig, att bristen på godsvagnar allvarligt hämmar dessa
försök. Vi ha fått några småindustrier i gång, och åtminstone ett av de större
företagen har givit sig in på träförädling efter delvis andra linjer än tidigare.
Där har man avsättning för montexingsfärdiga trähus, för hyvlade trävaror,
för snickerier och en hel del annat. Det har nu blivit möjligheter till avsättning
på flera håll, och då man i konkurrens med firmor från andra håll fått
ett anbud antaget, så visar det sig, att man inte kan hålla leveranstiden. Detta
är naturligtvis en stor olägenhet. När man har så stora arbetskostnader som
vi får man räkna med mycket låg vinstmarginal. Nu tillkomma oberäknade
lagringskostnader, ökade räntekostnader och en hel del annat, och den goodwill
som håller på att skapas äventyras genom att leveranstiderna icke kunna
hållas.

Jag förmodar, att det förhåller sig likadant på andra ställen i landet. Herr
Mannerskantz har redovisat exempel från sin bygd, och det är uppenbart att
denna — visserligen som man tror tillfälliga — vagnshäst är till allvarligt
men för näringslivet. Den är inte minst menlig för de försök, som vi göra
i vår hemtrakt för att åstadkomma en bättre situation för våra näringar.

Nu tillhör jag inte dem som vilja klandra järnvägsstyrelsen, ty jag har för
många exempel på att man verkligen kan organisera i det verket, men jag
skulle ändå vilja sätta i fråga, huruvida godsvagnarna för närvarande utnyttjas
så intensivt som det är möjligt. Under så att säga normala tider är det
rätt vanligt i övre Norrland, som är ett underskottsområde i många avseenden,
att godsvagnar gå tomma söderut. Jag tar för givet att allt göres vad som kan
göras för att detta inte skall ske nu, när vedtransporter utföras. Att godsvagnar
likväl även nu gå tomma söderut har jag fått uppgift örn från trovärdigt
järnvägstjänstemannahåll. _ o

Det har också från sakkunnigt håll satts i fråga, huruvida det sätt, varpa
vedtransporterna äro organiserade, är så rationellt som man kan begära. Det
lär finnas en strävan från bränslekommissionens sida, sade mig en^ trafikinspektör
härom dagen, att få så långa tågsätt som möjligt och så många vedvagnar
i samma sätt som möjligt. Det är alldeles tydligt, att detta kan vara motiverat
av praktiska skäl, men driver man den principen för långt måste det
också medföra en väntetid vid lastning och lossning av dessa godsvagnar, som
är till hinder för deras intensiva utnyttjande.

När man för dagen inte kan komma längre än statsutskottet gått, förefaller
det mig, som om det inte vore ur vägen att det noga undersöktes huruvida
vagnarna utnyttjas så intensivt som möjligt. Det bör alltså inte förekomma,
att vagnar stå tomma och vänta på lastning eller fulla och vänta pa färd eller
lossning, utan när vagnparken är så begränsad måste det vara angeläget att
utnyttja den så mycket som möjligt. Detta är viii det rent praktiska önskemål,
som man för ögonblick!''! kan framställa utöver vad som redan framhållits
örn att man kanske skull!'' ta den affärsmässiga synpunkten under nytt

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Fort;;.)
övervägande till ett annat år och möjligen åstadkomma en större ökning av
vagnsparken.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag är givetvis alldeles ense med statsrådet
örn att en affärsmässig syn skall anläggas på statens järnvägars och de
andra trafikföretagens drift, men min uppfattning om affärsmässighet innebär,
att man skall hålla en så god service som möjligt, även örn man behöver överdimensionera
utrustningen. Det visar sig på alla möjliga områden, att så får
man lov att göra. Den affärsmässiga synpunkten skall göra sig mest gällande
i fråga om allmänhetens fordran på service, och investeringarna i rörelsemedel
liro därvidlag av mindre betydelse. Ty får man på grund av att man är rädd
för att investera rörelsemedel en för låg trafikintensitet, så blir affärsmässigheten
sämre tillgodosedd.

dag hörde inte riktigt, hur orden folio, när statsrådet yttrade sig örn de till
Polen utlånade vagnarna, men jag tyckte att det lät som örn statsrådet sade,
att de gå med kol för svensk räkning. Ja, jag tror nog att de göra det någon
gång ibland, men jag skulle vilja fråga, på vilket sätt statsrådet har övertygat
sig örn att de gå med kol uteslutande för svensk räkning. En del fartygsbefälhavare.
som lia lyckats få någon kolläst nere i de polska hamnarna hem till
de svenska — ty det händer ju någon gång, att det kommer ett sådant fartyg —
säga att de kunnat se hurusom mycket kol fraktas till tidy nia och Danzig och
sedan lastas på ryska fartyg som gå till Leningrad. De säga också, att de ha sett
att vagnar med svensk beteckning ha blivit lossade till sådana fartyg, som inte
ha gått till Sverige. Jag tror för min del att det tarvar en närmare undersökning,
innan statsrådet kan här definitivt förklara, att vagnarna uteslutande
användas i svenska koltransporter. Men om statsrådet är beredd att konfirmera
sitt uttalande nyss, så anser jag, att det är tacknämligt. Då vill man också veta,
hur han kan vara säker på saken.

Herr Forslund: Herr talman! Jag hegärde ordet, när andre vice talmannen
höll sitt anförande. Jag måste säga, att såväl herr Ströms som ännu mer herr
Åkerbergs uttalanden äro överdrifter utan like.

Jag har i 28 år nästan varje dag rest till och från Centralstationen, och jag
borde väl vara något så när omdömesgill när det gäller att bedöma, hurudana
förhållandena där äro. Edra uttalanden äro överdrifter och ingenting annat. Ni
skola inte inbilla er, att en centralstation skall vara en promenadplats, där det
inte är trångt någon gång på dygnet. Våra stationer och tåg skola inte vara
glest besatta; det skall vara litet trångt örn vi skola kunna driva våra järnvägar
ekonomiskt och resa så billigt som möjligt. Jag har rest i Tyskland,
England, Frankrike, Österrike. Belgien, Schweiz, Spanien, Ryssland och Polen,
och jag vill för min del vittna, att jag icke har sett någon station som varit så
val ordnad till sitt inre som Stockholms centralstation. Detta är en alldeles
motsatt mening mot den som herr Åkerberg förfäktade. Centralstationen har
till sitt inre kommit att få en skapelse som man icke möter ute i världen. Vad
villia olägenhet av, mina herrar, gäller yttre omständigheter, och där gäller
frågan hur vi skola ordna infarterna till Stockholms centrala punkter. Yi skola
komma ihåg, att Centralstationen också användes som lokalstation för den stora
mängd av människor, som bygga och bo i förstäderna. Där finnas tåglägenheter,
som under vissa perioder på dagen äro så täta att det endast är några få
minuter emellan tågen. Det kan klicka när det gäller att få dessa tåg expedierade
på det sätt som man skulle önska, och därvidlag har det kanske någon gång
blivit stockningar. Men detta problem kan inte lösas genom att man bygger örn

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 10.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Forts.)
centralstationsbyggnaden, utan det hänger samman med att lokaltrafiken sannolikt
måste föras fram underjordiskt. Den kan inte ledas fram till Centralstationen.
utan den måste få sin infart ordnad till annan central plats. Detta är
ett helt annat problem än det som herr Åkerberg har talat örn, och jag tror,
att man inte skall överdriva saken så som här har skett.

I vilket fall som helst är det en fullständig felsyn örn herrarna tro, att vi
skola ha stationerna så utomordentligt fria från trängsel som ni här vilja göra
gällande. Det är inte så märkvärdigt att folk får ställa sig i kö, när man nu
har systemet med spärrar. Man kan inte släppa ut folket på plattformarna med
risk för att de komma på orätt tåg eller bli överkörda, när tågen komma
rusande, utan man måste som regel vara försäkrad örn att tågen ha kommit in
till respektive plattformar innan man kan släppa ut dessa människor.

Jag har velat säga detta i egenskap av mångårig resande på Stockholms
centralstation. Vi äro belåtna, herr Åkerberg. Örn herr Åkerberg, som kommer
hit från Örebro, inte är belåten, så kan inte det hjälpas, tycker jag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det förefaller mig, som örn herr
Forslund talade örn något annat än vad jag, herr Ström och andra här ha
talat om. Han gav ett intyg om att Stockholms central var en så utomordentligt
trevlig plats att vistas i. Han har rest i alla möjliga länder och inte funnit
någon station, som var ens på långt när så trevlig. Ja, men den saken ha
vi aldrig talat örn. Jag har inte bestritt att den kan vara trevlig. Jag vet att
hallen där är en mötespunkt för Stockholms både undre och övre värld, men
det är inte därför den är inrättad, utan den är inrättad för att vara ett led i
kommunikationerna, örn herr Forslund är nöjd med kommunikationerna från
Stockholms central, så måste jag säga att han är nöjd med mycket litet. Han
har rest där i 28 år. Han bär anlitat de små lokaltågen, och det kan väl hända
att man där slipper stå i kö och att allt går flott. Men så fort man skall resa
på ett tåg som går längre bort, framför allt örn det är ett snälltåg, får man
stå i kö. Man måste vara nere på Centralen praktiskt taget en halvtimme i
förväg för att vara säker på att komma in i tid och få en plats på tåget.

Herr Forslund påstår att det bör vara trångt på tågen. Åll right, tågen
skola utnyttjas, det har jag ingenting emot. Men här är det fråga örn förhållandena
på Centralen, och att de äro under all kritik måste man erkänna.
Jag har också rest i de där länderna, som herr Forslund talade örn, utom
Ryssland — hur det där är, vet jag inte — och i dessa länders största centralstationer
finnas inga köer. Man har i allmänhet icke den där trängseln där
— det skall vara alldeles exceptionella förhållanden som göra att det bildas
en kö.

Förhållandena på Stockholms central bero naturligtvis, som herr Forslund
mycket riktigt anmärker, på att själva stationen är felaktigt inrättad. Men
då bör man försöka ändra detta, ty även om herr Forslund är nöjd, så är praktiskt
taget ingen annan i detta land nöjd.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! I anledning av herr Ragnar Berghs
anförande skall jag medge, att frågan örn vagnparkens dimensionering ytterst
är en bedömningsfråga. Det gäller hur man skall bedöma fredstrafikens storlek
om någon tid och hur man sedan skall dimensionera järnvägarnas vagnpark
i anslutning därtill. Men herr Bergh tycktes ha den föreställningen, att man
inte skulle vilja öka vagnparken efter driftbehovet till nivå med den vagnpark
man hade före kriget. Jag vill då upplysa herr Bergh örn att det skett
en mycket väsentlig utökning. Den 1 januari 1939 hade man 16 676 godsForsta
hammarens protokoll IDAG. Nr 10. 2

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Forts.)
vägnar, och den 1 januari 1945 — det är den sista siffra, som är tillgänglig
— hade man 28 872 godsvagnar. Vad personvagnarna beträffar var den
1 januari 1939 antalet 2 534, medan den 1 januari 1945 antalet var 3 (571.
Det har salunda skett en väsentlig ökning. När motortrafiken kommer i gång,
måste man räkna med en viss avlastning av trafiken från järnvägarna till motorfordonen,
och de som vilja vara förutseende måste även tänka på hur man
skall kunna hålla en kontinuerlig sysselsättning i framtiden vid sina egna
vagnverkstäder. Skall man efter den väldiga ansvällning i trafiken, som har
skett på grund av kriget, tillverka ytterligare ett mycket stort antal vagnar
och sedan låta vagnverkstäderna, därest trafiken går ned, stå sysslolösa för
framtiden? Man måste ta hänsyn också till sådana problem.

Vidare anmärkte herr Bergh på att vagnarna kanske inte utnyttjades på
det mest rationella sättet. Det är en sak som jag inte haft tillfälle att kontrollera,
men jag skulle vilja säga, att därest det finns tjänstemän vid järnvägen,
som äro på det klara med att tomvagnarna icke utnyttjas på tillfredsställande
sätt, bör det vara deras skyldighet att göra järnvägsstyrelsen och eventuellt
kommunikationsdepartementet uppmärksamma härpå i någon form —
herr Bergh kan också göra det — så att man kail rätta till ett sådant tillstånd,
ty sadant är orimligt. Jag är den förste att erkänna, att med den vagnshäst,
som vi för närvarande lia, skall man på det mest rationella sättet utnyttja
vagnarna, Örn någon tjänsteman har uppmärksammat att så icke sker,
bör det vara hans skyldighet att underrätta vederbörande därom, så att rättelse
kan ske.

o Vidare säger herr Mannerskantz, att affärsmässighet är detsamma som en
sa god service som möjligt, även örn företaget skulle överdimensioneras. Ja,
herr Mannerskantz, det är kanske riktigt. Jag skulle till och med kunna göra
det medgivandet,^ att det är riktigt under fredliga och normala förhållanden.
Men lat oss se pa åtskilliga privata företag här i landet, och vi skola finna
att de vid beställningar icke kunna fullgöra leveranserna på upp till två och
ett halvt ä tre år. Jag är övertygad om att dessa privata företag vilja ge så
god service som möjligt, men de kunna inte under exceptionella förhållanden
så överdimensionera sin verksamhet, att de kunna lämna den goda service, som
herr Mannerskantz räknar med. Jag skulle tro, att dessa företag räkna affärsmässigt.
Under dylika förhållanden kan jag också förstå, om ett statligt trafikföretag
som i detta fall statens järnvägar inte till alla delar kan vara
överdimensionerat underben exceptionell period utan måste, örn man skall
räkna affärsmässigt, i någon mån tänka på den tid, som stundar.

Herr Bergh, Ragnar: Herr statsrådet anförde några siffror oni hur vagnparken,
ökat under de sista åren. Jag skulle vilja fråga herr statsrådet, huruvida
i den ökningen också inga de vagnar, som ha tillförts statens järnvägar genom
att en del enskilda järnvägar ha förstatligats. Örn så är fallet, blir jämförelsen
inte fullt rättvis.

\ i dare skulle jag vilja säga, att när bristen örn också momentant börjar gå
U?P till 8 000 vagnar per dag, förefaller det ändå inte vara orimligt om man
sätter i fråga, huruvida den ökning på 500 vagnar, som nu föreslås, är lämpligt
avvägd.

Jag skulle också vilja komplettera vad jag säde, när jag var uppe sist örn utnyttjandet
av vagnarna. Jag har från mycket tillförlitligt håll fått uppgift örn
att det inte bara är söderut som vagnar, fastän mera undantagsvis, gå tomma,
utan att de gå också tomma norrut, vilket då motiveras med just vedtranspor Medan

jag har ordet skall jag också motivera, varför jag inte vill skjuta på

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 10.

Ang. nyanskaffning av person- och res godsvag mar. (Forts.)
järnvägsstyrelsen. Som herr statsrådet säkerligen vet bättre än jag ha nämligen
bränslekommissionen och trafikkommissionen ett mycket stort inflytande på
hur vagnparken disponeras. När jag satte i fråga, huruvida vedtransporterna
med hänsyn till vagnarnas utnyttjningstid verkligen voro ordnade på det mest
rationella sättet var det nog närmast dessa bägge kommissioner jag hade i åtanke.

Herr Forslund: Jag vill säga till herr Åkerberg, att han felbedömer lokaltrafikens
betydelse. Lokaltrafiken på Stockholms central är större än den trafik,
som vi kunna kalla f järrtrafik. Antalet passagerare på vissa lokaltåg är även
större än på något snälltåg. Men denna trafik avvecklas i alla fall på ett hyggligt
sätt.

Vidare skulle jag vilja säga till herr Åkerberg, att han inte behöver gå ned
en halvtimme före tågets avgång, örn han kostar på sig de 25 eller 50 öre som
behövas för att köpa en platsbiljett. Nu, när vi ha fribiljetter, hör ju den avgiften
inte vara oöverkomlig, utan den borde vi kunna klara. Är det några resande,
som vistas på centralstationen och lämpligen inte borde vara där, så tror
jag att de inte äro stockholmare, utan sådana som lia kommit utifrån landet.

Herr Mannerskantz: Jag vill endast säga några ord i anledning av vad herr
statsrådet nämnde om att verkstadsindustrien och andra företag nu ha mycket
långa leveranstider. Det går inte att bestrida den saken. Men sådant var inte
läget förr, utan vad som nu har kommit till är dels verkstadskonflikten och dess
följder, dels och framför allt att vi ha fått ta upp tillverkning av en massa saker,
som förut ha importerats. Särskilt har väl bortfallet av hela den tyska exporten
hit gjort sig gällande. Får detta hålla på några år till, så misstänker jag
att industrien kommer att inrätta sig efter det nya läget. Örn jag inte är fel
underrättad har den svenska industrien planlagt investeringar på ungefär en
miljard kronor för år 1946. Jag förmodar att, detta är ett led i en strävan att ta
igen den eftersläpning, som nu har inträtt, och att industriens strävan kommer
att vara att tillhandahålla bästa möjliga service, även örn den för vissa lägen
skulle vara litet överdimensionerad.

Herr statsrådet Nilsson: Herr Bergh frågade om i den vagnpark, som jag
nämnde, ingingo de vagnar som tillförts SJ genom förstatligandet av enskilda
järnvägar. Det skall medges, att så är fallet. Men eftersom vi veta, att
förstatligandet inte har gått i särskilt snabbt tempo, och eftersom vagnparken
när det gäller godsvagnarna har ökat med 70 procent, kan detta i varje fall
inte spela någon avgörande roll i sammanhanget.

Herr Mannerskantz gjorde gällande, att de privata industrierna visserligen
hade långa leveranstider för närvarande, men att man ganska snart skulle anpassa
sig efter det nya läget och att sådana förhållanden i varje fall inte rått
tidigare''. Jag vill då bara säga till herr Mannerskantz: låt oss gå tillbaka till
tiden efter förra världskriget. Jag skulle tro, att vi då inte hade några överfyllda
tåg i detta land. Vi kunna alltså göra det erkännandet, att SJ också tidigare
har lämnat en service, sorn var mera tillfredsställande än den som man nu
mäktar upprätthålla eftersom vi leva under alldeles särskilda förhållanden. Och
jag är lika övertygad örn att man inom statens järnvägar håller på att inrätta
sig efter det nya läge, som kommer att inträda, när efterkrigstiden börjar. Man
gör säkert så, att man även räknar med en viss avvägning mellan do olika trafikmedlen,
vilket jag anser vara klokt och riktigt. Liksom den privata industrien
anser sig böra planera för detta nya läge, så bör S J göra det, och det är ett uttryck
för god planering att man inte bara tar hänsyn till sitt eget kommunikationsmedel
utan även till andra.

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Äng. nyanskaffning av person- och res godsé agnar. (Forts.)

Herr Ström: Herr talman! Jag kan instämma med statsrådet när lian säger,
att det inte alltid är säkert, att industrien lämnar den service som kunderna
önska i fråga örn snabb leverans. Yi lia nog lite var erfarenhet av att industrien
kommer på efterkälken med leveranser. Men då man kan få räkna med två till
tre års leveranstid synes det mig så mycket viktigare, att man i tid beställer
tillräckligt med vagnar, eventuellt hos olika industriföretag, och inte nöjer
sig med att bara vänta. Företagen måste ju också lia tid till förfogande för
att kunna leverera. Det synes mig alltså som om statens verk i allmänhet äro
gripna av en snålhet, som är otidsenlig och otjänlig när det gäller affärsdrivande
verk. Det är inte bara i fråga örn statens järnvägar som allmänheten har många
och stora och berättigade krav på bättre anordningar, utan det gäller även telegrafverket.
Vi veta alla, hur försämrade telefonförhållanden vi fått. Vi få
vänta länge, och ibland är det inte möjligt alls, på att få ut telegram även örn
det lämnas i god tid, utan det kan gå som det gick för mig för ett par, tre
dagar sedan, då jag ville sända ett telegram. Då frågade vederbörande tjänsteman:
»Är det ett lyckönskningstelegram?» •— »Ja, det är det.» — »Ja, då
kunna vi inte expediera det mi.»

Överhuvud taget är man inom statens verk alltför snål och alltför litet tilltagsen
när det gäller att ta risker och gå fram med kraft. Felet är nog, att man
liksom inte tror tillräckligt på sig själv.

Sedan vill jag givetvis erkänna, att alla statens verk under kriget gjort och
fortfarande vid många tillfällen — t. ex. postverket — göra en utomordentlig
prestation. Men jag anser att det skulle vara riktigt, om verkstyrelserna besjälades
av en större framåtanda i fråga örn att ta risker och göra beställningar
än som för närvarande är fallet.

När jag nu har ordet, vill jag säga ett par ord till min vän herr Forslund,
som fann Stockholms centralstation vara ett konstverk, som ur estetisk synpunkt
nästan borde bevaras såsom jämställt med kungliga slottet eller någon annan
stor sevärdhet. Jag kan inte dela hans uppfattning i det avseendet. Jag vill
dock ge honom rätt i att det är en ganska trevlig byggnad och att den har sina
fördelaktiga sidor, men man måste ju framför allt tänka på att allmänheten
skall kunna komma till och fran tågen, och det är ofta mycket svårt.

^ Jag kan ju inte klandra herr statsrådet eller järnvägsstyrelsen alltför mycket,
när jag själv är ordförande i ett kommunikationsverk, där på grund av tidsläget
uppstått förhållanden, vilka man med rätta kan kritisera. Men jag skulle
önska, att järnvägsstyrelsen gjorde som Stockholms stad och Stockholms spårvägar
gjort. Vi ha beställt en stor mängd vagnar och materiel för att kunna
mota ali tänkbar trafikökning, och vi ha satt i gång med att bygga underjordiska
linjer som, när de äro färdiga, komma att kunna ta emot en enorm tillströmning
av trafikanter. Fastän linjerna komma att byggas med tre, eventuellt
fyra spar bredvid varandra och varje tagsätt kommer att bestå av sex eller åtta
växlar, komma tågen att under rusningstid gå var nittionde sekund på samtliga
spår.

Jag tror, att vi snabbare skulle komma till goda resultat, örn vi sätta oss
före att med kraft genomföra en sak och inte äro rädda för att det kostar
pengar. Det vörö vi inte rädda för under krigstiden beträffande mångahanda
ting, och jag tycker inte att vi skola vara rädda för det nu, när det gäller
återuppbyggnaden i fredstid.

Herr Forslund berörde ytterligare en betydelsefull sak, nämligen förhållandet
mellan^ fjärrtrafiken och närtrafiken på Stockholms centralstation. Det är
ett stort fragekomplex. örn man kan lösa det så att statens järnvägar — såsom
kerr forslund syftade till — bygga underjordiska järnvägar, som gå in till
vissa centralpunkter i olika delar av Stockholm för att dit befordra de med -

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Äng. nyanskaffning av person- och resgodsvagnar. (Forts.)
borgare, som bo utanför Stockholm, men ha sitt arbete i Stockholm och som
Stockholms kommunikationsverk inte kunde betjäna, skulle otvivelaktigt en
lättnad inträda för Centralstationen. Det är alldeles påtagligt. Kunde man
sedan också få genomgångstrafiken för godstågen ordnad på annat sätt och
någorlunda tillfredsställande lösa frågan örn trafiken över spåren väster örn
Tegelbacken, skulle därmed utan tvekan ernås betydande fördelar. Men jag
tror, att även detta kommer att kosta avsevärda summor. Man kan ju inte begära
-—• och det tror jag inte heller herr Forslund menar — att Stockholms
stad skulle bekosta och anlägga underjordiska järnvägar för de områden i Stockholms
län och Södermanlands län, som lia en enorm trafik på Stockholm. Det
måste givetvis staten sörja för, såvida man inte vill inkorporera hela Stockholms
län med Stockholms stad. Men då det inte har gått att på två år — fastän både
herr Forslund och jag äro ense och Stockholm och Spånga äro ense — få Spånga
inkorporerat med Stockholm och därigenom bidraga till bostadsfrågans lösning,
lär det allt dröja åtskilligt, innan vi kunna tänka oss att få ens Storstockholm
förvandlat till en kommun. Statens järnvägar få nog själva ta itu med arbetet
på att lösa närtrafiken, delvis efter de linjer som herr Forslund här har berört.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill bara uttala en önskan, att herr Fredrik
Ström ännu en gång skulle ta fröken Siöcrona till hjälp för att bevara
det gamla, örn det ginge därhän att man ville börja riva ned Centralstationen
för att igångsätta nya projekt. Då skall jag också ansluta mig till dem som vilja
bevara stationen sådan den är.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 88—101.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102.

Lades till handlingarna.

Punkten 103.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 till
kristillägg och till provisoriskt lönetillägg;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg
till personal å indragningsstat;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
lasarettsfartyget Prins Carl såsom avståndsmätningsfartyg, m. m.; samt
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till häradsskrivarna m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Äng. stal för _ Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 35, i anledning av Kungl. Mjaj :ts
luftfarts- i statsverkspropositionen gjorda framställning angående stat för luftfartsfonfonden
m. m. den för budgetåret 1946/47 m. m.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet i
förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för luftfartsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för flygplatsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

c) fastställa i utlåtandet införd stat för luftfartsfonden för budgetåret
1946/47;

d) för luftfartsfonden å riksstaten för budgetåret 1946/47 upptaga ett underskott
av 3 020 300 kronor.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill fortsätta den trafikdebatt, sorn nu har
förts, med att göra några erinringar i anledning av statsutskottets utlåtande
nr 35.

I höstas, eller i varje fall under senare delen av förlidet år, gick ett angenämt
meddelande genom pressen örn att Aerotransport uppvaktat regeringen
och anmält, att det inte längre var i behov av den subvention, som bolaget
enligt tidigare ingångna överenskommelser hade rätt att få av staten. Därmed
skulle väl det svenska folket bibringas den uppfattningen, att bolagets
verksamhet finansierade sig själv och att skattemedel icke behövde anlitas för
ändamålet.

Det utlåtande som nu föredragits visar, att det förhåller sig så som tidigare
sagts, att Aerotransport inte skall ha subvention under det kommande budgetaret,
och man frågar sig då: staten skall väl överhuvud inte av skattebetalarna
ta ut pengar för bestridande av driftkostnader, som höra samman med flygväsendet?
Men örn man i det föreliggande utskottsutlåtandet ser på s. 8, där
staten för luftfartsfonden -redovisas och en redogörelse lämnas för luftfartsstyrelsens
kostnader etc., finner man, att fondens verksamhet beräknas lämna
ett underskott pa 3 020 300 kronor. Samtidigt som vi alltså i dagspressen få
läsa, att ingen subvention skall utgå till Aerotransport, Som bedriver flygtrafiken,
anslas i alla fall ett belopp av 3 miljoner kronor till flygväsendets
driftbudget. Herrarna kunna av utskottsutlåtandet finna, att det inte rör
sig örn utgifter, som kunna betraktas som kapitalinvesteringar, utan örn rena
driftkostnader. De huvudsakliga beloppen gå till avlöningar jämte ersättning
till telegrafverket för radiotjänst åt luftfarten.

Kontentan av det liela blir således, att skattebetalarna i skilda delar av
landet fa vara med örn att betala en del av biljettpriset för dem, som använda
våra flyglinjer. Att Aerotransport inte har behov av subvention betyder väl
bara, att bolaget är befriat från utgifter, som rimligen borde tillkomma detta
bolag att betala.

Vi ha nyss talat örn ett affärsdrivande verk med mycket stor rörelse, nämligen
statens järnvägar. Här har från flera håll krävts större effektivitet hos
detta verk. Men man har i stort sett glömt bort, att verket skall finansiera sig
självt. Det är knappast möjligt och i varje fall är det inte lämpligt, att verket
kommer med en rapport, som innebär att driften skall delvis täckas av skattemedel.
Riksdagen har utgått från att taxorna skola avvägas på ett sådant sätt,
att verket skall bli självbärande. De många miljoner som nyss beviljades statens
järnvägar som kapitalinvestering bestridas icke av skattemedel. Jag har
anledning fråga, vad det är för bärande skäl till att en viss trafikgren skall
fa skattemedel för att bestrida till och med de vanliga driftutgifterna. Och
märk väl, mina herrar, att luftfartsfonden inte har större trafikinkomster än

Onsdagen deli 6 mars 194(5.

Nr 10.

Ani/, stat för luftfar is fonden m. m. (Forts.)
en kvarts miljon kronor mot 3,6 miljoner kronor i utgifter. Fonden bär andra
inkomster, såsom hyror och arrenden för till enskilda upplåtna lokaler och områden,
och den kan skrapa ihop tillsammans 667 000 kronor. Av fondens driftbudget
finansieras således en sjättedel med inkomster, som erhållas från verksamheten,
under det att fem sjättedelar betalas skattevägen. Här kommer således
att av en stat, som slutar på 3,6 miljoner kronor, betalas skattevägen över
3 miljoner kronor. Ett privat bolag, som uppvisat så utomordentligt dåligt resultat,
skulle under vanliga förhållanden för länge sedan ha inställt betalningarna.
Här kan man i stället gå till staten och få de pengar som fattas.

För att inte besvära kammaren i nästa ärende ber jag, herr talman, att nu få
framhålla, att det inte är nog med denna förlust på 3 miljoner kronor i en
driftbudget, som inte upptar mer än 3,6 miljoner kronor. I nästa utskottsutlåtande
äskas det dessutom anslag på 8,3 miljoner kronor, som i riksstaten äro
upptagna under rubriken kapitalavskrivningar. Förutom de tre miljonerna, som
äro en direkt driftförlust, skola ytterligare de 8,3 miljoner kronor, som gå in
under luftfartsfonden, avskrivas direkt. Kontentan kommer att bli, att för
att vi skola uppehålla flygtrafiken skola skattebetalarna vara med örn att betala
11 320 000 kronor, i ''stället för att man borde ta ut denna kostnad av dem
som använda detta trafikmedel. I staten för detta budgetår upptages en avskrivning
på 3 575 000 kronor i kapitalinvesteringen och 1 150 000 i driftförlust
på årets rörelse. Det blir således 4 725 000 kronor. På två budgetår satsa alltså
skattebetalarna 16 miljoner kronor, och av redogörelsen i utskottsutlåtandet
finner man, att från 1938/39 fram till budgetåret 1944/45 har det även varit i
runt tal 10 miljoner kronor i driftförlust.

Nu frågar jag mig: hur länge skall detta fortsätta? Skola de stackars människorna
i Urshult och Kråksmåla och andra orter med deras urusla järnvägar
och andra transportmedel i evighet vara med örn att betala biljetter för dem
som använda flyget? Örn jag stannar vid det belopp av 11 miljoner kronor, som
avskrives i den driftstat, som skall fastställas här örn ett ögonblick, och örn jag
godtar den siffra, som statsutskottets ordförande nämnde vid förra onsdagens
diskussion örn flyget, att det hade en resandetrafik på ungefär 100 000_ personer
örn året, betyder det att de mången gång fattiga skattebetalarna tillsammans
få betala 110 kronor för varenda flygbiljett utöver vad de resande betalat
själva. Begränsar jag mig till den förlust, som är upptagen i driftstaten,
blir det i alla fall 30 kronor för varje resa.

Det måste, mina herrar, skapas någon motvikt, så att vi få en rimlig avvägning
mellan inkomster och utgifter, och det kan inte ske på annat sätt än att
de som använda detta kommunikationsmedel, som i sig självt säkert är mycket
bra, få betala dessa kostnader. Märk väl, att sedan luftfartsfonden inrättades
år 1939 ha vi — åtminstone enligt en uppgift, som jag sett i en tidskrift, men
som jag inte hunnit kontrollera — investerat över 60 miljoner kronor, förlusterna
inräknade. Dessa 60 miljoner behöva dessutom inte förräntas av företaget.
Det betyder ju, att man där har ytterligare ett par miljoner kronor, som
de herrar resande, som begagna sig av flygmaskiner, skulle vara med om att
betala.

Jag vill särskilt starkt poängtera detta, därför att man ständigt bearbetar
oss för att vi skola göra nya investeringar. Då måste det bli en avvägning här,
så att man -— vilket trafikmedel man än använder — betalar vad som skäligen
behöves för att det skall gå ihop utan bidrag från skattebetalarna. Jag rekommenderar
att man inför den ordningen även i fråga om flyget.

Jag måste säga till riksdagsmännen från Småland, såsom herr förste vice talmannen
och herr Heiding, som varit med örn att underteckna detta utskottsutlåtande
— jag säger det också till herr Mannerskantz, fastän han inte har

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 194(i.

Äng. stat för luf ifan Isfonden m. m. (Forts.)
varit med — att jag- förvånar mig- storligen över att ni så snällt ha kunnat godtaga
dessa äskanden, utan att påminna örn hur ni själva ha det. Ty hur är det
med trafikförhållandena i Småland och Blekinge? De äro urusla'' helt enkelt.
Örn nian använde en tredjedel av de 100 miljoner kronor, som erhållas genom
kapitalisering av de tre miljonerna i förlust, skulle man kunna bygga om och
modernisera de dåliga järnvägar som för närvarande finnas i Blekinge och Småland.
Man skulle få dem fullt klara t. o. m. för 30 miljoner kronor.

Där sitta ni, herrar smålänningar, och godkänna att era kamrater i bygderna
skola vara med örn att av skattemedel betala flygbiljetterna med 30 till 110
kronor per styck. Jag måste spetsa till saken, därför att jag önskar att det
verkligen vore^ möjligt för er att hjälpa inte bara dem som bygga och bo i Blekinge
och Småland, utan hela ert näringsliv, som på grund av de dåliga kommunikationerna
har de allra största svårigheter att klara sig. Här slösa vi med
medel, örn jag får använda det uttrycket, på ett område, där det naturligtvis i
och för sig kan vara bra att man inte är för sparsam, men där vi inte skola slösa
med skattemedel, utan där pengarna skola tas ut av trafikanterna.

Må Gud bevara mig från att höra, att statsutskottets ordförande, som nu begärde
ordet, skall komma upp och försvara detta System, ty här måste man tala
örn en rent vansinnig hushållning med skattebetalarnas medel.

Det går helt enkelt inte att kurtisera flyget och på alla upptänkliga sätt lämna
bidrag. Mången gång blir det nästan skämtsamt. Häromdagen anlände en
flygmaskin till Stockholm, och man gjorde reklam för de värdefulla varor som
skickats med den och sade, att varorna skulle utställas i Nordiska kompaniet
för påseende och dagen efter säljas i dess parfymavdelning! Var det något att
tala om för svenska folket som något så utmärkt och ändamålsenligt att frakta
dessa varor på detta sätt? Skattebetalarna i Blekinge och Småland skola vara
med och betala sådana transporter, medan deras egna transportmedel äro så
undermåliga, att det finns anledning att vara en ropandes röst i öknen för att
här åstadkomma en bättring. Den bättringen skulle vi få till stånd, örn vi ett
ögonblick tänkte på att vi här skänka bort pengar till folk, som inte behöver
dem, något som vi Sannerligen bruka se upp med i andra sammanhang.

Här instämde herr Petersson.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det är med en viss tillfredsställelse
jag kan konstatera, att herr Forslund är intresserad av de småländska
järnvägarna och Smålands kommunikationer överhuvud och att han anser, att
de för närvarande äro långt ifrån nöjaktiga. Det är riktigt, och jag vill ta fasta
på det intresse, som herr Forslund visade för en förbättring i detta avseende.
Jag hoppas att herr Forslund när dessa frågor komma att behandlas i riksdagen
skall få många meningsfränder, som vilja vara med örn denna förbättring av
kommunikationerna. Emellertid föreligger inte denna fråga till behandling i
samband med det utskottsutlåtande, som riksdagen nu skall ta ställning till, och
därför lia vi ju inte kunnat i utlåtandet ge uttryck åt vår mening i denna sak.
Vi ha här enbart haft att fatta ståndpunkt till huruvida vi skulle vara med örn
att bevilja medel till det civila flyget eller ej.

Det är givet, såsom herr Forslund här nämnde, att man när man ser de kostnader,
som äro förenade med flygtrafiken, kan man bli något betänksam. Men
å andra sidan blir nog flyget av stor betydelse för kommunikationerna i framtiden,
och skola vi kunna få flyget utvecklat, måste vi bevilja de nödiga medlen
härför. Det går nog inte att lägga kostnaderna enbart på flygbiljetterna, ty det
är så många utgifter för byggnader, flygplatser, materielanskaffning och annat,
som inte kunna täckas på den vägen, och man kan kanske inte heller räkna med

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Ana. stat för luftfarts fonden m. m. (Forts.)
att få de investerade medlen förräntade. Det är klart att det blir nödvändigt
att ge vissa anslag och även att företa vissa avskrivningar på det investerade
kapitalet, men jag skall hålla herr Forslund räkning för att han vill se saken
även ur ekonomisk synpunkt, vilket man ju bör göra, så långt det är möjligt.

Dock tror jag för nnn del, att staten ännu under mångå år måste offra en hel
del medel för att flygväsendet skall kunna utvecklas. Men då kan det vara önskvärt,
att detta sker inte blott i fråga örn utlandstrafiken, som huvudsakligen
kommer att vara begränsad till ett visst skikt inom samhället. Manga resa nog,
herr Forslund, ändå inte på egen bekostnad, när de använda flyget, utan jag
skulle tro, att de i stor utsträckning resa på statens bekostnad eller för bolags
eller andra institutioners räkning, och att de därför inte själva bestrida resekostnaden.
Men det hör ju strängt taget inte hit. Det bör emellertid vara ett
allmänt intresse att — i den mån vi skola bidra till flygets utveckling -—- se
till att denna utveckling kommer även det svenska folket till godo i möjligaste
mån, och då bör man inte stödja enbart utlandstrafiken, utan även flygtrafiken
inom landet. Det är dock den förra som hittills dragit de största kostnaderna.

I fråga örn det föreliggande utskottsutlåtandet har jag —- jag skulle tro i likhet
med utskottets övriga ledamöter — dock inte ansett mig böra gå emot förslaget
i propositionen. Det är anledningen till att jag. herr talman, nu inte har
något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Jolia» Bernhard: Herr talman! När herr Forslund i sitt inlägg
talade örn aktiebolaget Aerotransport och påminde örn att bolaget har avstått
från subvention av staten och sedan gick in på den föreliggande staten
för luftfartsfonden med dess underskott, som här skulle avföras å riksstatens
driftbudget, blandade herr Forslund ihop saker, som i detta sammanhang inte

ha med varandra att göra. .

Jag tror. att herr Forslund inte har riktigt klart för sig sammanhanget i hela
detta ärende. Det är inte bara aktiebolaget Aerotransport som begagnar sig av
luftfartsstyrelsens luftfartsleder och mark för landningsplatser och radioanläggningar
och dylikt, utan det är också flygplan från andra länder och från andra
företag än Aerotransport. Man kan inte sätta Aerotransport i gluggen för de
anslagsbehov, som behandlas i det föreliggande utlåtandet. Jag erinrar bara örn
en sådan post som »Ersättning till telegrafverket för radiotjänst åt luftfarten»,
som upptagits på utgiftssidan med 1 140 000 kronor. Radioanläggningarna, betjäna
ju luftfarten överhuvud taget, och även det militära flyget tiar säkerligen
nytta av radiotjänsten. Man måste hålla sig till vad det här verkligen ar fråga
örn. Statsmakterna lia en gång gått in för att markanläggningar, landningsplatser
och hela organisationen i samband med luftfartslederna skola föras pa en
särskild stat under luftfartsstyrelsen, för vilken staten skall bära kostnaderna
och även ta hand örn inkomsterna. Att det nu uppstått ett underskott på
3 020 300 kronor, beror naturligtvis på att vi stå mitt uppe i en forcerad utveckling
av ett nytt trafikmedel, som uppenbarligen har framtiden för sig, en
utveckling som det bör vara angeläget att så mycket som möjligt befrämja för
att det nya trafikmedlets fördelar snabbt skola kunna utnyttjas. Som bevis på
hur snabbt utvecklingen kan gå i ekonomiskt gynnsam riktning kan det vara
skäl att erinra om att när aktiebolaget Aerotransport började sin verksamhet,
måste det ha statsunderstöd och hjälp, men nu har ABA blivit ett företag som
ekonomiskt bär sig och som inte längre behöver subventioner.

Herr Forslund lade ut texten på sådant sätt att han formligen vädjade till
smålänningar och blekingar att tänka på skatterna till staten. Jag är nästan
frestad att gå tillbaka till den tiden, då det byggdes järnvägar i Småland och
Blekinge, och undersöka, om inte skattemedel måste tillgripas för att få till

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Atif,h stat för Ulftfartsfonden rn. m. (Forts.)
stånd vissa av dessa kommunikationsleder. Jas läste en gång i riksdagsbiblioteket,
när jag för många år sedan roade mig med att studera protokollen från
gamla debatter, den diskussion som förekom när järnvägen mellan Stockholm
och Uppsala skulle byggas. Då uppträdde en talare och yttrade, att han inte
kunde tillstyrka järnvägsbygget, då han inte kunde tänka sig, att det skulle bli
mer än ett litet fåtal resande örn dagen på den nya banan. Jag undrar, örn inte
herr Forslund för mycket lever kvar i äldre tider och inte tillräckligt beaktar
utvecklingen och framtidsutsikterna. Tänk örn vi skulle resonera på det sättet
i fråga örn våra landsvägar och bygdevägar, att de skola direkt räntabelt bära
sig själva. Vägarna lia val ändå tillkommit såsom underlag för den trafik, som
de skola betjäna. Det är på samma sätt med luftfartslederna och allt vad som
hör samman med den organisation som sorterar under luftfartsstyrelsen. Denna
styrelse svarar ju även för den personal, som betjänar luftfartslederna, radiotjänsten,
och vad som i övrigt sammanhänger med denna organisation.

Herr förste vice talmannen sade, att han inte bar ansett sig kunna gå emot
det föreliggande anslagsäskandet. Jag vill för min del säga, att jag med tillfredsställelse
biträder förslaget, då det vittnar örn ett gott grepp örn den framtida
utvecklingen på kommunikationsväsendets område, en utveckling som jag
anser det bör vara av stort intresse för oss att stödja.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! För inte så länge sedan behandlade vi här i
riksdagen frågan om aktieteckning på över åtta miljoner kronor i aktiebolaget
Aerotransport. Riksdagen uttalade sig i samband därmed för en utredning av
frågan örn en sammanslagning av ABA och SILA samt örn statens förvärv
av Bromma flygplats. Jag anser för min del, vilket jag även framhöll i statsutskottets
fjärde avdelning, att vi böra söka få till stånd en utredning örn hela
flygtrafiken och dess framtida organisation. Jag är nämligen inte förvissad
örn att den organisation, som har tillkommit för lufttrafiken, är den lämpligaste,
d. v. s. örn vi böra bibehålla luftfartsstyrelsen och vid sidan därav ett trafikbolag.
Det finns enligt min mening anledning att undersöka denna fråga närmare,
och vi böra inte låsa fast oss vid föreställningen att den väg, som vi
nu slagit in på, är den enda rätta.

_ Flygtrafiken befinner sig alltjämt i början av sin utveckling, och vi måste
givetvis vara beredda att offra en del pengar för att befrämja detta nya kommunikationsmedel.
Flyget har uppenbarligen framtiden för sig, men vi få därför
inte slå på stort alltför mycket. Yi måste beakta, att vi dock leva i ett litet
land, som på detta område inte kan tävla med stormakterna. Det är visserligen
bra att utsträcka flygtrafiken till allt flera bilinjer och upprätthålla konkurrensen
i största möjliga utsträckning, men vi måste akta oss för att nu göra så
stora uppoffringar, att vi i framtiden kanske råka ut för bakslag.

Det belopp på något över 3 miljoner kronor, som vi här närmast diskutera,
är ju dock, herr Forslund, förhållandevis litet i jämförelse med det anslagsbehov,
som kan komma i fråga, när vi få den väntade propositionen om anläggandet
av ett riksflygfält pa riksdagens bord. Vi måste då givetvis fundera
mer än en gång, innan vi fatta slutgiltigt beslut.

Jag har för min del ingenting att invända mot att allt göres för att det
nya kommunikationsmedlet skall få en så god start som möjligt. Men vi böra,
upprepar jag, akta oss för att slå på alltför mycket. Tidigare här i dag ha vi
diskuterat behovet av järnvägsvagnar för både gods- och resandetrafiken. Från
flera håll uttalades därvid, att vi måste öka järnvägarnas vagnmateriel och där
investera mer kapital. Sedan bensinen nu släppts fri, kommer det, örn vi bara
få in tillräckligt med gummiringar, att bli en betydande ökning av biltrafiken.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 10.

Anel. stat för luftfartsfonden m. m. (Forts.)
Och nu vill man göra det lättare för människorna att färdas med flyg. Om
man fortsätter i samma takt, måste jag verkligen fråga mig, var det liela
kommer att sluta. Människorna här i landet måste väl i alla fall göra något
annat än att bara resa omkring med flyg, järnväg eller bil. Vi måste verkligen
tänka oss för innan vi gå med på allt som föreslås i fråga örn utvidgningar på
kommunikationsväsendets område.

Herr Forslund förmenade, att vi smålänningar inte borde gå med på de
stora utgifter, som här föreslås. Jag vill för min del, såsom jag nyss nämnde,
inte motsätta mig, att vi bevilja de bidrag, som behövas på flygväsendets område,
men jag är givetvis också intresserad av att få järnvägsnätet i Småland
och andra delar av landet förbättrat. Vi lia i Småland alltjämt kvar mångå
smalspåriga järnvägar. Det är ett allmänt önskemål att få dem omlagda till
bredspåriga och att få linjerna elektrifierade. Det finns mycket att göra härvidlag,
och det kommer att erfordras mycket kapital för att förbättra järnvägsnätet
på olika håll i landet. Vi måste därför vara försiktiga med alla kapitalinvesteringar,
så att pengarna användas på bästa sätt.

Jag är verkligen glad över att herr Forslund, som företräder järnvägsintresset,
ägnar så mycken omtanke åt förhållandena i Småland. Han är ju ordförande
i den kommitté, som håller på att utreda behovet av förbättringar i
fråga om järnvägsnätet här i landet. Jag utgår ifrån att vi även i Småland och
Blekinge skola få vår rättmätiga del av dessa förbättringar och att riksdagen
i sinom tid också skall bevilja de anslag som erfordras härför. I förhoppning
örn att så skall bli fallet vill jag för min del inte motsätta mig de anslag som
erfordras för att flygtrafiken skall få en så god start som möjligt. Men jag
förutsätter, som sagt, att det hela hålles inom rimliga gränser.

Herr Wetter: Herr talman! Den av herr Forslund väckta frågan angående
vissa taxor inom flygtrafiken är givetvis värd all uppmärksamhet. Man mäste
dock erkänna, att flyget har oerhörda utvecklingsmöjligheter, _ och vi böra
inte stoppa denna utveckling, utan staten bör fortfarande stödja densamma.
Kravet på hjälp från staten får emellertid inte sträckas alltför långt. Frågan
är om inte med de taxor, som för närvarande tillämpas, statens subventionerande
av flyget genom luftfartsfonden sker i större utsträckning än vad som är
nödvändigt. Saken har tagits upp inom luftfartsstyrelsen och där pågår en
utredning angående hela taxesystemet. Man mäste därvid ta hänsyn till inte
bara inrikestaxorna utan även andra länders taxor och avgifter för att ett
flygplan skall få landa på ett flygfält o. s. v. Det hela är en mycket komplicerad
fråga. Luftfartsstyrelsen har först nyligen fått personal för att börja
detta utredningsarbete. Vi kunna därför inte fordra ett omedelbart resultat,
men problemet är, som sagt, under bearbetning.

Aerotransport och SILA ha också, sedan de fått sin uppmärksamhet fäst på
saken, förklarat sig villiga att medverka till att få fram sådana taxor att flyget
bär sin rättvisa andel av kostnaderna, så att det blir en fullt lojal konkurrens
med övriga kommunikationsmedel. Förhållandena voro faktiskt inte bra i somras,
då man måste beställa en flygbiljett Stockholm—Göteborg ungefär tre
veckor i förväg på grund av att många semesterresenärer föro med flyg. Flyget
kunde då inte tjänstgöra som det kommunikationsmedel som det rätteligen bör
vara för dem, som ha verkligt behov av att flyga, trots att bolaget satte in tre
turer om dagen.

Hela taxefrågan är således under utredning, och vi böra därför inte i detta
läge börja att vända upp och ned på hela flygväsendets organisation. Luftfartsstyrelsen
tillsattes så sent som den 1 juli i fjol och har givetvis ännu inte
hunnit stabilisera sig i sitt arbete. Luftfartsstyrelsen har ju att handlägga åren -

Xr 10.

Onsdagen den 0 mars 1940.

Äng. stat för luft fartsfonden m. m. (Forts.)
den rörande flygfält och taxor. Att nu lasta på den något ansvar för själva
driften av flyglinjerna kan inte vara lämpligt.

Då vi nu ha en sådan här allmän kommunikationsdebatt, vill jag framhålla,
att man i längden inte kan komma ifrån att göra en avvägning mellan de olika
kommunikationsmedlen, deras möjligheter och ekonomiska bärkraft. Det är svårt
att säga, vem som bör göra en sådan generell avvägning; det ankommer naturligtvis
i sista hand på kommunikationsdepartementet. Vi komma i varje fall
aldrig ifrån att en sådan generell avvägning måste göras inom en inte alltför
avlägsen framtid.

Herr Forslund; Herr talman! Även örn man ber vackert, får man inte alltid
sin bön uppfylld, och det fick jag inte heller av statsutskottets ärade ordförande.

Herr J. B. Johansson överraskade mig mycket, fastän jag redan för åtta
dagar sedan fick en förkänning av att han tycks vara beredd att ge flyget
alla de förmåner,_ som det kan komma att begära, bara därför att det är ett
nytt kommunikationsmedel, vars utveckling skall befrämjas i största möjliga
utsträckning utan att man behöver räkna med några ekonomiska hänsyn.
Statsutskottets ärade ordförande har dock tidigare — jag vet inte, hur det
är i år företrätt ett parti som alltid har velat ha namn örn sig att hävda
sparsamhetens och rättvisans intressen. Jag undrar också, om han inte står
mycket nära en tidning som ofta brukar tillrättavisa riksdagen för bristande
sparsamhet, nämligen Sunt Förnuft. Men i denna debatt tiger den tidningen,
uppenbarligen emedan det är ett intresse för den att hålla sig tyst.

Statsutskottets ordförande överraskade mig än iner genom sitt anförande
här, eftersom det ju i en eftermiddagstidning, för vilken ordföranden i Aerotransports
styrelse star såsom ansvarig utgivare och redaktör, i går återfanns
en ledande artikel, i vilken det förklarades, att »helt visst kan detta underskott
te sig avskräckande för många och verka återhållande i frågan örn medels beviljande
för ytterligare flygplatser». Författaren, som således är nära lierad
med flygväsendet, förklarar även — vilket var huvudtemat i mitt förra anförande
— att de resenärer, som vilja använda flyget, också böra betala vad
det kostar för att befordra dem med flyg. Min gamle vän herr Severin förklarade
vidare i sin tidningsartikel: »Varje framsteg i denna riktning — nämligen
i den tekniska utvecklingen — medför ökad förmåga att betala de för
flygplatsernas ekonomiska drift erforderliga start- och landningsavgifterna.
Ju flera passagerare som kan befordras med ett och samma plan ju lättare
kan biljettpriserna belastas med en ökad andel av flygplatsernas kostnader.»
Det är fullt i överensstämmelse med min inställning, att flygpassagerarna
skola betala de verkliga kostnaderna för sina resor. Om herr Wallenberg eller
en filmskådespelerska vill flyga till Amerika eller en person vill flyga till
Luleå eller Kiruna, skola deras resekostnader inte täckas med tillsats av
skattebetalarnas pengar, utan. vederbörande resenärer böra själva betala den
iulia resekostnaden. Det får ju var och en göra som går till järnvägen och
köper en biljett för en järnvägsresa, med undantag naturligtvis för oss riksdagsmän.

c?err. B. Johansson kan inte påstå, att jag blandar ihop saker som böra
hallas isar, da det ju när är fråga om tva led i flygväsendet som komplettera
varandra, nämligen trafikföretaget och luftfartsstyrelsen. Det är den sam1m^]a^da
kostnaden för dessa båda led som skall tas ut på biljettpriserna. Örn
luitiartsstyrelsen tillhandahåller tjänster åt andra än de företag, som befordra
Hygresenärer, skall denna del av kostnaderna — vilket jag glömde säga i mitt
förra anförande — naturligtvis redovisas som en inkomst från den verksam -

Onsdagen den G mars 194G.

Nr 10.

Äng. stat för luftfarts fonden m. m. (Forts.)
het som man betjänar, så att luftfartsstyrelsens stat får ett annat utseende än
för närvarande. Om försvaret har nytta av luftfartsstyrelsens radiotjänst, skall
försvarsväsendet debiteras för motsvarande belopp, vilket av luftfartsstyrelsen
skall uppföras som en inkomstpost från försvaret. Det existerar ju för övrigt
också ett annat organ som har ett par, tre hundratusen kronor i anslag för
arbete för luftfarten utan att dessa pengar komma in i denna driftsbudget.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla tiden längre utan ber bara, som sagt,
att få uttala min förvåning över att statsutskottets ärade ordförande är så frikostig
beträffande flyget, ehuru man ju, såsom herr Wetter påpekade, måste
göra en avvägning mellan de olika kommunikationsmedlen. När det gäller att
fastställa biljettpriset på de inhemska flyglinjerna — jag talar inte örn de utländska
— undersöker man bara vad motsvarande resa kostar per järnväg.
Man utgår inte ifrån att flygbiljettpriserna skola täcka de verkliga kostnaderna
utan reducerar beloppet för att komma närmare järnvägsbiljettpriserna.
På så sätt uppstår alldeles i onödan denna konkurrens mellan järnvägs- och
flygtrafiken. De som ha så brått att de vilja flyga till en plats inom landet
böra enligt min mening också betala den fulla kostnaden för den snabba färd
som flyget medger. Vederbörande intjänar ju en betydande restid som han kan
använda till värdefullt arbete, och då bör han också betala den verkliga kostnaden
för resan.

Herr J. B. Johansson synes fullständigt vilja bortse från ekonomiska realiteter
i detta sammanhang. Han bara talar örn flyget ungefär på samma sätt
som pojkar som hålla på med att bygga modellflygplan, nämligen som örn det
inte funnes något annat på jorden än bara flyg.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När jag sade. att herr Forslund
sammanblandade dessa frågor, har jag inte misstagit mig, ty Aerotransport
är ett driftsföretag, under det att luftfartsstyrelsen har liand örn transportleder
och dylikt. Jag sade uttryckligen, att luftfartsstyrelsen har uppbyggande
uppgifter just nu. För att de transportförande företagen skola kunna
fullgöra sin verksamhet måste nämligen luftfartsstyrelsen ha byggt luftfartsleder,
anlagt landningsfält o. s. v. I nästa betänkande, statsutskottets utlåtande
nr 36, kunna vi inhämta, att luftfartsstyrelsen räknar såsom erforderligt
för nästa budgetår till byggande och förbättring av flygplatser ett anslag
av 25 000 000 kronor. Detta belopp kan man icke ålägga Äerotransport att
utgiva genom att uppmana bolaget att för sådant ändamål höja biljettpriserna.
Det är detta jag menar, när jag talar örn sammanblandning.

Vi stå här inför uppgiften att bygga ut flygets hela markorganisation och
flygorganisationen överhuvud, så att den skall kunna taga emot den trafik,
som tränger sig på, som vill fram och som måste fram och som det ligger i linje
med tidsutvecklingen att låta komma fram. Det är därför inte riktigt att
säga, som herr Forslund, att man förvånar sig över att jag vill ge ut hur
mycket pengar som helst för det här ändamålet. Jag vill bara ge, vad som
är nödvändigt, för att bygga ut och iordningställa luftfartslederna. Herr
Forslund angriper mig till och med som partiman och säger, att det förvånar
honom, att jag, som representerar högern, ett parti, som alltid velat föra
sparsamhetens talan, i detta ärende vill gå med på så stora anslag. Det är
riktigt, att den svenska högern i alla tider strävat efter att skapa sunda statsfinanser
och fört sparsamhetens talan, men det är också riktigt, att den svenska
högern — och jag räknar mig med glädje till den i detta fall — velat främja
och taga initiativ till ytterligare utveckling inom alla områden av vårt lands
kommunikationsväsende, i fullt medvetande örn att detta är ett säkert medel
att gagna svenskt näringsliv, svenskt varuutbyte, svensk resandetrafik, och

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Äng. stat för luft fartsfonden m. m. (Forts.)
överhuvud taget att bygga ett starkt underlag för det svenska samhällets
utveckling. Det är min ståndpunkt i denna sak; jag skall inte ytterligare
utveckla den.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr lil, med förslag till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,
m. m.;

_ nr 113, angående anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.;

nr 114, angående anslag till trädgårdsundervisningen;

nr 115, angående befrielse för dödsboet efter F. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet;
samt

nr 116, angående avvecklingen av 1941 och 1942 års krislån.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för
budgetåret 1946/47 jämte i ämnet väckt motion.

Om anord- Punkten 1.

fOtTVärmls. Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att för budgetåret 1946/47 anvisa

följande investeringsanslag, nämligen till Mark till landningsfält för flygplan
100 000 kronor, till Belysningsanläggningar för luftfartsleder 850 000 kronor,
till Radiofyrar för luftfarten 1 150 000 kronor, till Byggande och förbättring
av flygplatser 6 000 000 kronor samt till Ersättningsanskaffning och ersättningsarbeten
200 000 kronor.

I en inom första kammaren av herr Karl August Johanson väckt motion
(I: 34) hade hemställts, att riksdagen ville besluta, att ett av Kungl. Majit till
Umeå föreslaget flygfält i stället skulle förläggas till Vännäs, samt ställa härför
erforderliga medel till Kungl. Majits förfogande.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört bland annat:

»Mot departementschefens förslag till utbyggnad och komplettering av de
nuvarande flygplatserna har utskottet ej funnit anledning till erinran. I likhet
med departementschefen anser utskottet, att medel nu böra^ anvisas för
påbörjande av anläggningen av ett nytt mellanlandningsfält för norrlandslinjen.

Departementschefen har förordat, att detta fält förlägges invid Umeå under
förutsättning att staden ställer för flygplatsen erforderlig mark till förfogande
och bekostar framdragande av vägar och ledningar m. m. I motionen
1:34 har föreslagits, att landningsfältet skall anordnas i anslutning till ett
i Vännäs köping beläget militärt flygfält, vilket enligt motionärens mening
skulle kunna utbyggas så att åtminstone två banor av erforderlig längd erhållas.
Dessa banor komma emellertid, enligt vad utskottet inhämtat från
representanter för flygplatsutredningen, luftfartsstyrelsen och vederbörande
militära förvaltningsmyndighet, icke att erhålla lämplig sträckning i förhållande
till varandra — de skulle komma att ligga alltför parallellt — och

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 10.

Om anordnande av flygfält i Vännäs. (Forts.)
dessutom draga i förhållande till umeåalternativet oproportionerligt höga kostnader.
Härtill kommer, att ett landningsfält bör vara försett med minst tre
banor med inbördes lämpliga sträckningar men att möjlighet att utbygga en
tredje bana vid vännäsfältet överhuvud icke föreligger. Då tillkomsten av den
nya flygplatsen å norrlandslinjen är motiverad jämväl av trafiksäkerhetsskäl,
finner utskottet förslaget örn landningsfaltets förläggande till Vännäs icke
vara tekniskt realiserbart. Utskottet bär därför i förläggningsfrågan, med avstyrkande
av motionen, ansett sig böra ansluta sig till departementschefens
förslag. Beträffande motionen gör utskottet hemställan under punkten 4:o).

Utskottet, som alltså tillstyrker samtliga Kungl. Maj :ts nu föreliggande
förslag till kapitalinvesteringar i luftfartsfonden, får med åberopande av det
anförda under denna punkt hemställa, att riksdagen må till Mark till landningsfält
för flygplan för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag av
100 000 kronor.»

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! I det nu föreliggande utlåtandet
avstyrker utskottet en av mig väckt motion örn att det till Umeå planerade
flygfältet i stället skall förläggas till Vännäs. Utskottet säger i sitt utlåtande:
»I motionen 1:34 har föreslagits, att landningsfältet skall anordnas i anslutning
till ett i Vännäs köping beläget militärt flygfält, vilket enligt motionärens
mening skulle kunna utbyggas så att åtminstone två banor av
erforderlig längd erhållas. Dessa banor komma emellertid, enligt vad utskottet
inhämtat från representanter för flygplatsutredningen, luftfartsstyrelsen och
vederbörande militära förvaltningsmyndighet, icke att erhålla lämplig utsträckning
i förhållande till varandra — de skulle komma att ligga alltför parallelt
— och dessutom draga i förhållande till umeåalternativet oproportionerligt
höga kostnader. Härtill kommer, att ett landningsfält bör vara försett
med minst tre banor med inbördes lämpliga sträckningar men att möjlighet att
utbygga en tredje bana vid vännäsfältet överhuvud icke föreligger.»

Det är ett par omständigheter i denna sak, som göra att jag vill taga kammarens
tid i anspråk en liten stund. Ur Kungl. Maj:ts proposition skall jag
be att få citera följande del av flygplatsutredningens yttrande. Det heter:
»Luftfartsinspektören T. Angström, vilken såsom expert står till utredningens
förfogande för att fastställa tekniska normer för flygplatser utbyggnad, har
i en av honom gjord utredning rörande flygplatsers dimensionering uttalat,
att flygplatser, som endast berördes av det inhemska linjenätet, borde fylla
fordringar ungefär motsvarande klass A i de utav luftfartsmyndigheten den
1 juli 1943 utfärdade anvisningarna till ledning vid projektering av flygplatser.
Flygplatser av denna klass skola vara försedda med minst en rullningsbana
av 1 200 m liingd. Utredningen ansluter sig härutinnan till Ångströms
uppfattning. Bredden på de permanentbelagda banorna bör lämpligen sättas
till 50 meter.»

Det är med denna utgångspunkt, som jag väckt min motion. Jag kan även
påvisa, att det går att till vännäsfältet förlägga två rullningsbanor med
1 200 meters längd, ehuru banorna då inte komma att ligga vinkelrätt mot
varandra. Örn man granskar statsutskottets yttrande finner man, att utskottet
— måhända med all rätt — påpekat, att det skall vara tre rullningsbanor
med minst 1 200 meters längd. Jag kan då meddela, att för den händelse
detta slått angivet i den kungl, propositionen, så hade min motion aldrig blivit
väckt, då jag redan tidigare visste om att det inte går att på vännäsfältet
anlägga tro rullningsbanor med en längd av 1 200 meter; två rullningsbanor
av sådan liingd går det däremot att bygga ut.

Vad som finnes angivet i propositionen ilr således utgångspunkten såväl

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 194fi.

Örn anordnande av flygfält i Vännäs. (Forts.)
för deri av kommunalfullmäktige i Vännäs gjorda framställningen till kommunikationsministern
som för min motion. Det resultat, som statsutskottets
fjärde avdelning kommit till, grundas på helt andra förutsättningar. Jag avslöjar
väl ingen hemlighet örn jag meddelar, att jag, innan avdelningen fattade
beslut i detta ärende, fick den stora äran att närvara vid ett sammanträde,
som utskottet hade med tillkallad sakkunskap, som utgjordes av fyra man,
vilka klarlade vissa förhållanden i frågan. Vid det tillfället påpekades, att
fältet måste rymma tre rullningsbanor med 1 200 meters längd. Hade detta
angivits tidigare, hade som sagt min motion icke blivit väckt och framställningen
från köpingens kommunalfullmäktige icke kommit till stånd.

Örn den framställning, som gjordes till kommunikationsministern, hade även
flygplatsutredningen''tillfälle att yttra sig. Den återupprepar enligt propositionen
samma sak och säger: »Flygfältets nuvarande dimensioner och beskaffenhet
uppfylla således icke de fordringar, som måste ställas på en trafikflygplats.
Den längsta banan torde kunna förlängas något, men några möjligheter
att erhålla en 1 200 m lång bana förefinnas icke.» Flygplatsutredningen
har här gjort ett kategoriskt uttalande av innehåll, att det inte går
ens att få en bana på 1 200 meters längd utbyggd på fältet. Kammarens
ledamöter få inte förundra sig, om jag, med den ingående lokalkännedom jag
äger om vännäsfältet, säger, att ingen skall kunna bevisa, att det inte går att
få två rullningsbanor förlagda dit.

Som frågan nu ligger till, vet jag mycket väl, att det inte går att få någon
ändring till stånd. Det är helt naturligt, då kraven ökats från det den kungl,
propositionen skrevs till dess utskottet började behandla frågan. Då statsutskottet
här talar örn de höga kostnader, som skulle vara förenade med ett utbyggande
av vännäsfältet, vill jag dock framhålla, att för den händelse umeåfältet
— eller alviksfältet, som vi kalla det — skulle byggas ut på av statsutskottet
angivet sätt, så är jag övertygad örn, att de 5 700 000 kronor, som
beräknats åtgå härför, inte under några förhållanden komma att räcka till,
utan att kostnaderna, enligt mitt förmenande och enligt mitt sätt att se saken,
komma att bli proportionsvis lika stora vid ett utbyggande av umeåfältet som
vid ett utbyggande av vännäsfältet. Jag har här i min hand en karta, som är
uppgjord i samråd med byråchefen Adilz. På grundval av den kommer man
fram till de stora kostnader, som statsutskottet angivit, men det är under förutsättning,
att tre rullningsbanor anläggas. Vid det sammanträde, som byråchefen
Adilz höll i Vännäs för tre, fyra veckor sedan, meddelades, att stråkvägen
på dessa banor skulle vara 300 meter bred. Inte heller detta finns angivet i
propositionen, utan där står blott, att den permanentbelagda delen skall vara
50 meter bred. Utgångsläget för motionen och för köpingens framställning är
något annorlunda än vad som framgår av statsutskottets utlåtande.

Tidigare under debatten här i dag ha framförts en hel del synpunkter, som
legat vid sidan örn utskottsutlåtandenas egentliga innehåll. Jag tager mig därför
friheten att göra en liten avvikelse även från föreliggande betänkande och
meddela, att vännäsfältet, som har använts som övningsfält för Västerbottens
regemente och som ligger mitt uppe i den nuvarande köpingen sedan 1908,
icke har kommit till någon som helst praktisk användning; tidvis under förra
kriget användes visserligen fältet som militärt övningsfält och har även under
senare år begagnats för sådant ändamål. Härtill kommer att luftskyddsinspektionen
undantagit ett område inom köpingen, som inte får bebyggas, därför
att flygfältet finns. Vi ha i samhället haft många stora besvärligheter för
detta flygfälts skull,_ och jag tror, att kammarens ledamöter inte bli så värst
förvånade, om jag vid ett tillfälle som detta påpekar denna sak för att örn
möjligt få en rättelse till stånd. 1928 försökte vi i samhället att få det nu -

Onsdagen den 0 mars 1940.

Nr 10.

Om anordnande av flygfält i Vännäs. (Forts.)
varande Umedalens sjukhus förlagt till lägerplatsen. Detta strandade på att
fältet skulle tjänstgöra som mellanlandningsfält för flygplan, som gingo^ mellan
Boden och Östersund. Under hela tiden från 1928 till 1939 landade på fältet
kanske fem eller högst tio maskiner. Det är vad fältet använts till för flygets
vidkommande. Sedan dess har ingenting gjorts åt saken, utan hela detta
stora område ligger där till ingen nytta. Den här gången hade vi tänkt, att
när ändå ett mellanlandningsfält för norrlandsflyget skulle anläggas, så skulle
denna plats, som staten redan äger, kunna komma till användning; här behövs
ju ingen marklösen, icke något framdragande av vatten och avloppsledningar
eller vägar, utan allt sådant finns där redan förut liksom elektriska kraftledningar
o. s. v. Dessutom ligger, som jag anfört i motionen, Västerbottens läns
centrala verkstadsskola med 175 elever alldeles i närheten, vilket kunde vara
mycket lämpligt, när det gäller vissa reparationer o. s. v. Är det så, att riksdagen
i dag fattar beslut örn att fältet för norrlandsflyget skall förläggas till
Umeå — vilket jag är övertygad örn att riksdagen kommer att göra, då det
inte nu går att få någon ändring till stånd i den delen — måste väl i och med
detta vännäsfältet vara absolut utdömt som flygfält. Det bör då kunna användas
till något annat förnuftigt ändamål, så att samhället får nytta av det.
Fältet bör inte ligga där som det nu gör, som ett elände, örn jag så får uttrycka
mig, mitt uppe i samhället utan att få tagas i bruk och till hinder för
bebyggelsen. Köpingen kommer, så snart beslut i saken fattats här i riksdagen,
att göra en framställning till vederbörande myndigheter örn att få denna gamla
lägerplats disponibel för förnuftigt ändamål. Jag har velat framföra dessa
synpunkter, då jag tror att de kunna lia sitt värde vid fortsatt behandling av
denna fråga.

Även om jag anser det vara tämligen meningslöst att ställa något yrkande,
gör jag det och ber att få yrka bifall till den av mig väckta motionen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den föregående ärade talaren
har ju i motion yrkat, att det militära flygfältet vid Vännäs skulle
iordningställas såsom civilt flygfält i stället för det föreslagna umeåfältet.
Vi ha inom utskottet ägnat detta spörsmål en mycket ingående prövning. Vi
ha även, såsom den ärade talaren nämnde, rådfört oss med sakkunskapen. För
att få en klar överblick över hur denna fråga låg till tillkallade utskottet samtidigt
chefen för luftfartsstyrelsen, ordföranden i flygplatsutredningen, landshövding
Gärde, och en representant för det militära flyget. Det föreföll onekligen
till en början litet egendomligt, att man inte skulle kunna använda ett
militärt flygfält, som redan finns på så nära avstånd från det föreslagna umeåfältet.
Samtliga blevo dock mycket snabbt övertygade örn omöjligheten av att
använda flygfältet i Vännäs för ifrågavarande ändamål. Själva terrängen
omöjliggör nämligen ett utbyggande av vännäsfältet. Det upplystes, att för
den händelse fältet skulle utbyggas, detta icke skulle kunna ske på annat sätt,
än att rullningsbanorna lades på härför iordningställda bankar, vilka måste
ha en viss längd och på vilka flygplanen skulle starta och landa; terrängen
nödvändiggör ett byggande av långa sådana bankar. Ur ren trafiksäkerhetssynpunkt
kan en sådan anordning icke tillstyrkas. Dessutom skulle den medföra
vissa sprängningsarbeten, man skulle behöva riva en del hus i Vännäs’
stationssamhälle o. s. v. Även den upplysningen lämnades, afl kostnaderna för
terrasseringsarbetena i Vännäs approximativt beräknats uppgå till cirka
C 000 000 kronor, under det att kostnaderna för motsvarande arbeten i Umeå
uppgå till cirka 1 000 000 kronor. Bara beträffande terrasseringsarbeten skulle

Första kammarens protokoll 1946. Nr 10. 3

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

0,m anordnande av flygfält i Vännäs. (Forts.) .

sålunda vännäsfältet bli 5 000 000 kronor dyrare och likväl aldrig bli tillfredsställande
ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Detta torde vara tillräckligt för att visa, att det förslag om flygfältets förläggande
till Umeå, som inrymmes i den kungl, propositionen, är det riktiga.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson, Karl Allgust: Herr talman! Jag har blivit upplyst örn att
mitt yrkande om bifall till den av mig väckta motionen av formella skäl inte
kan upptagas till behandling, varför jag återtager detsamma.

Till statsutskottets ärade ordförande ber jag att få säga, att frågan örn ett
iordningställande av långa bankar på vännäsfältet inte berördes av mig, da
den frågan hänför sig till det fallet, att fältet skulle utbyggas med tre banor.
I propositionen talas emellertid inte om tre rullningsbanor med 1 200 meters
längd och 300 meters stråkbredd, utan där talas om en rullningsbana med 1 200
meters längd och med en viss stråkbredd. För ett iordningställande av de två
banor, som jag talat örn, behövas inte, av skäl, som jag angivit för utskottets
representanter, några stora schaktningsarbeten, och dessa bankar, som statsutskottets
ordförande sade vara nödvändiga, bli inte aktuella; det kan var och
en i detta fall lätt övertyga sig örn. Kostnaden för det schaktningsarbete, som
det kan bli fråga örn enligt denna karta och enligt det förslag, som jag lågt
fram, belöper sig efter av oss tidigare gjorda approximativa beräkningar till
1 500 000 kronor, under det att man beträffande alviksfältet måste vidtaga
dyrbara dräneringsarbeten, då fältet ligger i omedelbar närhet av Umeälven
nied älven på den ena sidan och kusten på den andra, och även — såsom
framgår av propositionen — måste räkna med risker för tjälskjutande mark,
vilka icke äro tillfinnandes i fråga örn vännäsfältet. Där finnas redan nu tre
permanentbelagda banor, ehuru de naturligtvis äro för korta.

Jag förstår dock mycket väl herr ordförandens ståndpunkt i ärendet, ty med
den uppläggning, som frågan fick av de sakkunniga, när utskottets fjärde
avdelning sammanträdde med dem, är det alldeles klart, att avdelningen följde
de sakkunniga. Däremot har jag heller ingenting i sak att invända. Efter de
sakkunnigas argumentation skulle kanske jag som motionär lia känt mig fullkomligt
tillplattad. Jag blev emellertid inte tillplattad och är det inte heller i
dag. Det har nämligen tidigare inte — det framgår av propositionen — varit
tal örn tre stycken rullningsbanor med 300 meters stråkbredd, utan endast örn
en rullningsbana med 1 200 meters längd. Det är därför som skillnaden är så
stor. Skall alviksfältet byggas ut efter de grunder, som äro angivna i statsutskottets
utlåtande, komma angivna 5 700 000 kronor inte att stoppa, utan kostnaderna
komma kanhända •— jag är inte sakkunnig på detta område — att
stanna vid den dubbla summan.

Det finns även en hel del andra omständigheter, som jag kanske bör peka på.
Statsutskottets ärade ordförande sade till exempel, att vännäsfältet har dåliga
inflygningsmöjligheter. Gentemot detta vill jag säga, att fältet i Vännäs ligger
110 meter över havet och är icke någon del av året besvärat av dimma eller
dylikt. Alviksfältet däremot ligger på låg höjd över havet och i omedelbar
närhet av Umeälven och kusten, varför man måste räkna med att det där
kommer att bli dimma åtskilliga tillfällen under året.

Jag har inte berört det förhållandet, att vännäsfältet ligger tre mil från
Umeå stad. Det faktum, att de. som bo i Umeå stad, skola behöva åka buss
eller bil tre mil för att komma till flygplatsen, har flygplatsutredningen ansett
vara ett minus. För egen del anser jag inte detta vara av någon större vikt,
när det gäller en sådan här anläggning. Innevånarna i Sundsvall och Härnö -

Onsdageu den 6 mars 1946.

Nr 10.

Örn anordnande av flygfält i Vännäs. (Forts.)
sand få finna sig i att färdas i bil till sitt flygfält, då detsamma ligger ungefär
mitt emellan dessa båda städer.

Jag har tills vidare intet att tillägga.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag och med avslag å motionen 1: 34
till Byggande och förbättring av flygplatser för budgetåret 1946/47 anvisa ett
investerimgsanslag av 6 000 000 kronor.

Herr Wehtje: Herr talman! I fråga örn anslag för byggande och förbättring
av flygplatser säger departementschefen, såsom framgår av utskottsutlåtandet,
att i avvaktan på att klarhet vinnes beträffande Göteborgs och Malmö flygplatsfrågor
nya anlägggningar å Torslanda och Bulltofta flygplatser borde
komma till stånd endast i sådana fall, där ett uppskov skulle medföra allvarliga
olägenheter. Utskottet understryker, att beträffande Bulltofta flygplats
»lära förutsättningarna för anläggande av en ny flygplan såsom ^ersättning
för Bulltofta vara föremål för undersökning. Utskottet vill framhålla vikten
av att denna flygplatsfråga bringas till en lösning».

Jag skulle helt kortfattat vilja understryka vad utskottet framhållit. Som
förhållandena för närvarande äro, kunna de större flygmaskiner, vilka äro
insatta i trafik söderut, inte landa på Bulltofta, varför denna trafik gar vara
södra landsdelar förbi. Detta resulterar icke endast i försämrade flygförbindelser
för vårt vidkommande, utan det är fara värt, att därmed även en del
av handeln skall gå vårt land förbi. Nu lär det vara så, att man med relativt
enkla medel kan förbättra landningsförhållandena på Bulltofta, så att de något
större flygmaskiner, vilka väntas komma att bli insatta i trafik, kanske redan
i år, skola kunna landa där. I en underhandsframställning har för departementschefen
redan framhållits det synnerligen önskvärda i att landningsmöjligheterna
i Malmö förbättrades.

Jag vill endast — utan att framställa något yrkande — hemställa till departementschefen,
att han i fortsättningen ägnar denna fråga sin uppmärksamhet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Anslag till
byggande och
förbättring
av flygplatser.

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomter i Karlskrona;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga fastigheter i Nässjö; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28 september 1928 (nr 376)
örn särskild skatt å vissa lotteri vinster;

nr 13, i anledning av väckt motion örn förbud för ordförande i taxeringsnämnd
att vara ledamot av prövningsnämnd; samt

nr 14, i anledning av väckt motion örn fullständig skattefrihet för krigsriskersättning
till sjömän.

Vad xxtskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner angående vidgat tillämpningsområde
för lagen om arbetstidens begränsning samt angående revision av arbetstidslagstiftningen;
och

nr 8, i anledning av väckt motion örn förbud mot ägoområdens avskiljande
från vederbörande fastighet genom intecknade långtidsarrenden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående uppskov med återbetalning av ett Homborgasjöns
sänkningsförening, Skaraborgs län, beviljat statslån, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 103, 107, 110, lil och 113—116.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till häradsskrivama m. fl.; och
nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av lasarettsfartyget
Prins Carl såsom avståndsmätningsfartyg, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr 44,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 34 samt, i fråga örn förslaget nr 47, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 33 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.58 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.