1946. Andra kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1946:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr II.

Lördagen den 9 mars.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 102, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken;
nr 104, angående anslag till besiktning av motorfordon;
nr 108, angående åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen,
m. m.;

nr 109, med förslag till lag örn hypoteksaktiebolag;

nr 112, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§
förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor;

nr 117, angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, m. m.;
nr 118, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 119, angående befrielse för mästerlotsen P. O. Kolberg och lotsen F. H.
Pettersson från viss ersättningsskyldighet till kronan;

nr 122, angående förfogande över visst äldre reservationsanslag;
nr 123, angående anslag till arbetsrådet och yrkesinspektionen för budgetåret
1946/47;

nr 124, angående ytterligare statsunderstöd till Virestadssjöarnas sänkningsföretag
i Kronobergs län;

nr 125, angående fastställande av personalförteckning för domänverket, m. m.;
nr 126, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m.;

nr 127, angående årligt understöd åt skogvaktaren å Såtenäs egendom O.
Boman m. fl.;

nr 128, angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förre ämnesläraren
vid skeppsgosseskolan i Karlskrona M. Karlkvist, m. m.;

nr 129, angående dels e. o. byråsekreteraien hos statskontoret N. G. Svensons
pensionsförmåner, dels ock pension åt ingenjören vid arméförvaltningens
tygavdelning E.-E. Stollenwerks efterlevande;

nr 130, angående förbättring av lägre pensioner vid vissa förstatligade m. fl.
järnvägar;

nr 131, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare
;

nr 132, angående anvisande av vissa investeringsanslag för uppförande av
centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret;
nr 133, med förslag till lag om ändring i vattenlagen;

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 11.

Nr 11.

Lördagen den 9 mars 1946.

nr 134, nied förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet;

nr 136, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 137, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 138, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet och
avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna, m. m.

nr 139, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
m. m.;

nr 141, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten;

nr 142, angående anslag för budgetåret 1946/47 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 143, angående anslag för budgetåret 1946/47 till konstfackskolan;

nr 145, angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa
m. m.;

nr 146, angående bestridande av vissa hyreskostnader;

nr 150, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24
mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 151, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten;
och

nr 171, angående försäljning av vissa kronoegendomar, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 103, angående anslag till örn- och tillbyggnadsarbeten
vid statens skeppsprovningsanstalt m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 107, angående anslag för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag;
och

nr 110,''med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909
(nr 56 s. 7) angående nationalparker, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen nr lil, med förslag till lag om
tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 113, angående anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.;

nr 114, angående anslag till trädgårdsundervisningen;

nr 115, angående befrielse för dödsboet efter F. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet;
och

nr 116, angående avvecklingen av 1941 och 1942 års krislån.

§ 4.

Herr Norup avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 410, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 114, angående anslag till trädgårdsundervisningen.

Denna motion bordlädes.

Lördagen den 9 mars 1946.

Nr 11.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner med förslag till ändrad lydelse av § 72
regeringsformen och § 73 riksdagsordningen;

nr 5, i anledning av väckt motion örn sänkning av valbarhetsåldern vid val
till riksdagens första kammare;

nr 6, i anledning av väckt motion örn förkortning av tiden för hemligstämplande
av vissa allmänna handlingar;

nr 7, i anledning av väckt motion örn viss ändring av 14 § lagen örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar; och

nr 8, i anledning av väckt motion angående införande av bestämmelser örn
interpellationsinstitut i kommunallagarna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till iståndsättande av vissa
beskickningsfastigheter;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
kostnader i samband med sprängningsolycka vid Göteborgs örlogsvarv;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
byråchefsbefattningen i försvarets fabriksstyrelse å ordinarie stat;.

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av fastigheter,
som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband
med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt
motion:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till anskaffning av ytterligare maskinaggregat i vissa kraftstationer;
och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till förvärv av vagmark m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 4, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

nr 5, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers uttalanden i
fråga om rationalisering av riksdagstrycket m. m.;

nr 6, i anledning av väckt motion om rätt för läroverksadjunkten G. L. Lennarth
att i pensionshänseende tillgodoräkna viss tjänstgöring; och

nr 7, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg till den hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda personalen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående ändring av 20 kap. 10 § och
2i2 kap. 8 § nya rättegångsbalken;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen handling; nr

5, i anledning av väckt motion om förslag till bestämmelser, avsedda att
möjliggöra sammanslagning av inteckningar;

nr 6, i anledning av väckta motioner angående utredning örn bokförings- och

Nr 11.

Lördagen den 9 mars 1946.

redovisningsskyldighet för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk
propaganda;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden för budgetåret 1946/47 m. m.;

nr 8, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn kvinnas
behörighet till prästämbete m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 11, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående
antagande av släktnamn;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion örn ändring av 7 kap. 39 § andra stycket
vattenlagen;

nr 10, i anledning av väckta motioner angående utredning örn ändrade bestämmelser
rörande avstyckning i städer och vissa andra samhällen;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn awerkningsskyldighet;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion angående åtgärder i syfte att genom statligt stöd underlätta
för blinda att hålla sig med ledar hundar;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 1, över motion angående viss ändring i den för medicinalstyrelsen gällande
instruktionen;

nr 2, över motion örn tillerkännande av polismans skydd åt chaufförer i
yrkesmässig persontrafik; och

nr 3, över motion angående begränsning av arbetstiden för droskförare i yrkesmässig
automobiltrafik; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn billiga
semesterresor för arbetstagare; och

nr 5, i anledning av väckt motion örn rätt till fria järnvägsresor för personer,
som på grund av lyten eller vanförhet ej kunna företaga resor utan vårdare
m. m.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till häradsskrivarna m. fl.; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
lasarettsfartyget Prins Carl såsom avståndsmätningsfartyg, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28
september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster.

Tisdagen den 12 mars 1946.

Nr 11.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Stjärne under 11 dagar
fr. o. m. den 8 innevarande mars.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 12 mars.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 5 och den 6 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna läkarintyg.

Att riksdagsman C. O. Nolin, Iremåla, Tingsryd, på grund av sjukdom (influensa)
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet från och med den 11 mars
t. o. m. den 16 mars 1946 intygas härmed.

Tingsryd den 11 mars 1946.

Erik Linder,
leg. läkare.

Herr talmannen meddelade, att herr Nilsson i Göingegården, som vid kammarens
sammanträde den 27 februari 1946 med läkarintyg styrkt sig från och
med den 21 februari 1946 tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 6 mars 1946 åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 120, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1946/47;

nr 121, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret;

nr 135, med förslag till lag örn högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring, m. m.;

nr 140, angående anslag till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m.;

nr 144, angående disposition av behållningen å till anläggningar för oljelagring
ovan jord anvisade reservationsanslag;

nr 154, med förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20
oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; -

Nr 11.

Tisdagen den 12 mars 1946.

nr 155, med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,
som tillhöra eller nyttjas av staten;

nr 162, angående anslag till sprängämnesinspektionen;

nr 178, angående anslag till Omkostnader för lagring m. m. av gengaskol
genom Svenska gengasaktiebolaget;

nr 180, angående förlagskredit till hästexportberedningen;
nr 181, angående anslag till Krigsrätterna : Avlöningar, m. m.;
nr 182, med förslag till viss ändring i gällande tulltaxa m. m.;
nr 191, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1984 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.;

nr 192, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 1—6 morn. och
3 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar; och

nr 193, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 102, med förslag till förordning örn
ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken;

till statsutskottet propositionen, nr 104, angående anslag till besiktning av
motorfordon;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 108, angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen, m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 109, med förslag till lag örn hypoteksaktiebolag; och
nr 112, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§
förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor;

till statsutskottet propositionerna:

nr 122, angående förfogande över visst äldre reservationsanslag; och
nr 123, angående anslag till arbetsrådet och yrkesinspektionen för budgetåret
1946/47;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 124, angående ytterligare statsunderstöd till Virestadssjöarnas sänkningsföretag
i Kronobergs län;

nr 125, angående fastställande av personalförteckning för domänverket,
m. m.; och

nr 126, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 127, angående årligt understöd åt skogvaktaren å Såtenäs egendom O.
Boman m. fl.;

Tisdagen den 12 mars 1946.

Nr 11.

nr 128, angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förre ämnesläraren
vid skeppsgosseskolan i Karlskrona M. Karlkvist, m. m.;

nr 129, angående dels e. o. byråsekreteraren hos statskontoret N. Cx. ovensons
pensionsförmåner, dels ock pension at ingenjören vid arméförvaltningens
tygavdelning E.-E. Stollenwerks efterlevande; „

nr 130, angående förbättring av lägre pensioner vid vissa förstatligade m. il.

järnvägar; och ...,

nr 131, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare
;

till statsutskottet propositionen nr 132, angående anvisande av vissa investeringsanslag
för uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter tor
försvaret;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 133, med förslag till lag om ändring i vattenlagen; och _

nr 134, med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) örn delning av jord å landet;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 136, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; och

nr 137, angående pension eller understöd å vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

till statsutskottet propositionen, nr 138, med förslag till vissa ändringar i
civila avlöningsreglementet och avlöningsreglementet för de högre kommunala
skolorna, m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 139, med förslag till vissa ändringar i
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 141, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten;
nr 142, angående anslag för budgetåret 1946/47 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 143, angående anslag för budgetåret 1946/47 till konstfackskolan;
nr 145, angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa
m. m.; och

nr 146, angående bestridande av vissa hyreskostnader;
till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 150, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars
1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret; och

nr 151, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten;
samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 171, angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet den på kammarens bord
liggande motionen nr 410 av herr Norup.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 4- 8,
statsutskottets utlåtanden nr 41—47, bankoutskottets utlåtanden nr 3—7, första
lagutskottets utlåtanden nr 3—11, andra lagutskottets utlåtanden nr 9—12,

Nr 11.

Tisdagen den 12 mars 1946.

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1—3, samt andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 4 och 5.

§ 7.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till fru Rönn-Cliristiansson, som
anförde: Herr talman! Vid förra årets riksdag framförde jag en motion vari
föreslogs, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn omedelbar
utredning av frågan örn införande av förbud för lärare i folkskolorna
att tilldela barn kroppslig aga, I motiveringen framhölls bland annat följande:

»En lärare, lämplig för sitt kall, kan inte ha behov av rätten att misshandla
barnakroppar. Lärare mäste skaffa sig auktoritet gent emot barnen
genom sin överlägsenhet i kunskap, inte genom sm överlägsenhet i fysisk styrka.
Varje, gång en lärare anser sig böra tillgripa aga, ger han sig själv underbetyg
i fråga om sina kvalifikationer för lärarkallet.

Folkskolestadgans § 42, mom. 3, lyder:

Lärjunge, som felar i sina åliggande, vare i mån av förseelsens beskaffenhet
underkastad lärarens bestraffning medelst varning eller annat lindrigt
tuktomedel, eller, da rättelse salunda icke kunnat vinnas ävensom vid förseelse
av svår beskaffenhet, medelst aga i enlighet med i § 29 mom. 3 givna föreskrifter
och de närmare bestämmelser, som i detta avseende meddelats i det
för skoldistriktet gällande reglementet,’

Av denna formulering framgår, att aga får tillämpas inte bara vid svårare
förseelser.utan även vid mindre sådana, örn dessa upprepas.

I motsats till dessa bestämmelser i folkskolestadgan så återfinner man i
stadgan för rikets allmänna läroverk i paragrafen 23 följande:

''Kroppslig bestraffning må under inga förhållanden förekomma, ej heller
kränkande eller sårande handling.’»

Vad som da anfördes äger alltjämt aktualitet. Skolaga förekommer ännu
och även under upprörande former. Det är på hög tid att den försvinner.

Andra kammarens första tillfälliga utskott upplyste i sitt utlåtande att
den utredning, som tillsattes i december 1944 för frågor rörande förhållandet
mellan staten och skoldistrikten m. m., skulle företaga en översyn av folkskolestadgan
och därmed även utreda frågan örn skolagan. Med hänvisning
till detta yrkade utskottet, att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda,
vilket också blev kammarens beslut.

1945. års folkskolesakkunniga äro för närvarande sysselsatta med utredning
rörande möjligheten till förenklingar i skoldistriktens reglementen m. m.
samt frågor, som sammanhänga med den statliga inspektionen av folkskoleväsendet.
Arbetet med en översyn av folkskolestadgan är ännu inte ens påbörjat,
varför det är synnerligen ovisst när något resultat av en sådan allmän
översyn är att förvänta.

I likhet med vad jag framhöll vid behandlingen 1945, anser jag även nu
frågan örn agans avskaffande vara av så stor betydelse att den bör bli föremål
för skyndsam utredning.

. Med hänvisning till vad ovan anförts anhaller jag örn andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande frågor:

Anser statsrådet att skolagans avskaffande är av sådan betydelse att den
bör snabbt utredas?

Örn så är fallet, ämnar statsrådet ge sådana direktiv till 1945 års folkskolesakkunniga
att frågan blir föremål för särskild och snabb behandling?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 12 mars 1946.

Nr 11.

§ 8.

Herr Kempe avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 411,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 84, angående anslag till barnavdelningar
vid lasarett m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 49, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 17 § 1 mom.
andra stycket lagen den 20 juni 1924 örn landsting;

från statsutskottet:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 till
kristillägg och till provisoriskt lönetillägg;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1946/47 m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomter i Karlskrona;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter i Nässjö;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner; och
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg
till personal å indragningsstat; samt

från jordbruksutskottet:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin; och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppskov med återbetalning
av ett Hornborgasjöns sänkningsförening, Skaraborgs län, beviljat
statslån.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Nr 11.

Tisdagen den 12 mars 1946.

Tisdagen den 12 mars.

Kl. 7.30 em.

För mottagande av ytterligare propositioner voro kammarens ledamöter kallade
att jämväl nu sammanträda.

§ I Herr

statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Maurts propositioner:
nr 147, angående befrielse från viss betalningsskyldighet för varvsarbetaren
Oscar Sigurd Andersson m. fl.;

nr 148, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m;
nr 149, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;
nr 152, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 153, med förslag till lag örn tillfällig förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk;

nr 156, med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938
(nr 318) örn avbrytande av havandeskap, m. m.;
nr 157, angående anslag till kraftstation vid Jösseforsen m. m.;
nr 158, angående inköp för telegrafverkets räkning av fastigheten Heimdal
nr 1 i Stockholm;

nr 159, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 juni 1945
(nr 384) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt
allmänna förfogandelagen m. fl. lagar;

nr 160, angående anslag för budgetåret 1946/47 till fornminnesinventering;
nr 161, angående iståndsättning av uthyrningsfastigheter vid Drottningholms
slott;

nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46;

nr 164, angående anslag till statens institut för folkhälsan för budgetåret
1946/47;

nr 165, angående bidrag till barnhem;

nr 166, angående försäljning av två allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

167, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods från provianteringsfrilager i vissa städer;

nr 168, angående avstående från återkrav av vissa ersättningar för vård
av krigsskadade ;

nr 169, angående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift;
nr 170, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 172, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 173, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

nr 174, angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider;
nr 175, angående anslag till anordnande av telefonkabel å Sandelen Köping—
Frövi m. m.;

Tisdagen den 12 mars 1946.

Nr 11.

nr 176, angående anslag till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och luftfartsstyrelsen;

nr 177, angående utbyggnad av sinnessjukvården m. m.;
nr 179, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 4
mom. förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker
\

nr 183, angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter

m. m.; . ...

nr 184, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 185, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Avlöningar m. m.;
nr 186, med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr
361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag);

nr 187, angående vissa anslag till skolor tillhörande hama- och ungdomsvården
m. m.;

nr 188, angående anslag till tillverkning av syntetiskt gummi;
nr 189, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor

0''nr 190, angående lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk
eller därmed jämförlig examen; . ...

nr 194, angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena tor

folkskolans Överlärare m. m.;

nr 195, angående pensionsreglering för folkskolans Överlärare;
nr 196, angående medgivande att vidtaga de åtgärder, som erfordras för
Sveriges anslutning till Förenta Nationerna;

nr 197, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för länsstyrelserna;

nr 198, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egen nr’

199, angående anslag till konjunkturinstitutet för budgetåret 1946/47;
nr 200, angående förslag till lag örn radioanläggningar m. m.;
nr 201, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och hjde av
fondpapper;

nr 202, angående lån till Aktiebolaget Stadsholmen;

nr 203, angående förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och i
mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) ; ,

nr 204, angående anslag till lastko nimi ttén i New York för budgetaret ly4b/
47;

nr 205, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) örn varuskatt;

nr 206, angående anslag till uppförande av ett radiohus i Stockholm;
nr 207, angående disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malm kommunerna;

. .

nr 208, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde
fattade beslut; och o .

nr 209, angående anslag till landsfogdarna m. fl. för budgetaret 1946/47.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7.37 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Onsdagen den 13 mars.

Kl. 11 fm.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

intygas att riksdagsman Nils S. Odhe på grund av influensa är
arbetsoförmögen i minst en vecka.

Den 11 mars 1946.

Gunnar Möller.

Kammaren beviljade herr Odhe ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare
lr. o. m. den 11 innevarande mars.

Härjämte meddelade herr talmannen, att herr Eriksson i Sandby, som vid
kammarens sammanträde den 26 februari med läkarintyg styrkt sig från den
r februari tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag'' ater intagit sm plats i kammaren.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till chefen för folkhushållnings•
rpeuatton. departementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Nilson i Spånstad frågat mig, örn jag hade för avsikt
att företaga åtgärder för att på ett eller annat sätt bereda de lojala bilägarna
kompensation för de förluster, som dessa vid jämförelse med mindre lojala bilägare
lidit, då de lojala avstått från gummiutrustningen till kronan.

Särskilt sedan den s.. k. »inkallningen» av bilgummi upphörde, har ifrågavarande
problem varit föremål för uppmärksamhet såväl inom folkhushållningsdepartementet
som dess underlydande myndigheter, industri- och trafikkommissionerna.
Trafikkommissionen angav i cirkulär den 14 januari 1946, att då
det ur rättvisesynpunkt framstode såsom önskvärt att bilägare, vilken inlevererat
gummiutrustning till statens reservförradsnämnd, så snart gummiförsörjningsläget
i erforderlig grad förbättrats, tilldelades ringar i ersättning för
de inlevererade, kommissionen komme att vid prövning av ansökningar örn gummitilldelning,
i den mån detta vore möjligt, taga särskild hänsyn till denna
omständighet. I cirkulär den 22 februari 1946 har trafikkommissionen sedermera
meddelat närmare bestämmelser örn behandlingen av ansökningar örn tilldelning
av bilgummi. Av dessa bestämmelser framgår, att vid tilldelning av
bilgummi för återinsättning av personbilar i nyttotrafik sådana personbilar i
första hand komma i fråga, vilkas tidigare ringutrustning inlevererats till reservförrådsnämnden.
Tilldelning av bilgummi för återinsättning av personbilar
för annan trafik än nyttotrafik sker tills vidare icke.

. *Hg'' har vidare i slutet av förra året under hand lämnat industrikommissionen
i uppdrag att närmare utreda ifrågavarande spörsmål. Eör någon tid sedan överlämnade
kommissionen till mig en promemoria, i vilken diskuterades vissa alternativa
förslag till åtgärder, innebärande dels viss förtursrätt för dem, som avstatt
ringutrustning till staten, att erhålla nya ringar, dels ock viss ekonomisk

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

kompensation. Promemorian har utremitterats för yttrande till vissa myndigheter.
Innan dessa yttranden inkommit är jag icke beredd att taga definitiv ställning
till frågan. Jag anser mig därför icke nu böra närmare ingå på promemorians
detaljer.

Härefter yttrade:

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation. Jag uttalar också min tillfredsställelse över att man, som
framgår av svaret, i departementet och dess underlydande organ tydligen skänkt
ett visst beaktande åt de problem som dragits upp i denna interpellation.

För bilägarna är det också en anledning till tillfredsställelse, att man vid det
insättande av bilar i nyttotrafik som nu sker synes beakta, huruvida bilägaren
avstått från den gummiutrustning som staten tidigare begärt inlevererad. Framhållas
må emellertid, att det är en allmän uppfattning att tilldelningen av bilgummi
till bilar i nyttotrafik sker restriktivare än som med hänsyn till ringtillgången
synes vara alldeles nödvändigt. Det finns så mycket större anledning
att påtala detta, som många affärsmän och andra, som för sin existens äro
beroende av möjlighet att utnyttja sina bilar, alltjämt sakna möjlighet att få
gummitilldelning, så att bilarna kunna användas i näringslivets tjänst.

Det har också väckt en inte ringa uppmärksamhet, att det faktiskt allvarligt
talats örn att Goodyearfabriken i Norrköping skulle bli tvungen att inställa
driften, därför att de tillverkade ringarna inte kunde rymmas i tillgängliga
lagerlokaler. Jag vet inte, örn det verkligen blev driftinställelse, men redan det
faktum, att distributionen klickade så långt, att detta sattes i fråga i en tid
då massor av nyttobilar behöva men inte få ringtilldelning, vittnar inte så alldeles
starkt till förmån för den statliga regleringens förmåga att på ett i allo
förstklassigt sätt bemästra uppkommande problem. Jag tillåter mig här uttala
den förhoppningen, att kommunikationen mellan tilldelande organ och ringtillverkande
företag i fortsättningen skall bli så god, att åtminstone så uppseendeväckande
situationer som den jag här påtalat inte skola behöva uppstå mer under
den tid vi alltjämt måste underkasta oss den statliga bilgummiregleringen.

Ett annat önskemål som ligger nära i linje med dessa är, att nyttobilisternas
ansökningar örn licenser bli behandlade så snabbt som möjligt. Varje företagare
som behöver sin bil för sin verksamhet sätter stort värde på att så snabbt som
möjligt få besked örn inlämnade ansökningar om ringlicenser. Detta har också
sin betydelse för planerande av en effektiv företagsorganisation, och de företagare
som framhålla detta hoppas jag kunna räkna på herr statsrådets förståelse
när det gäller denna inte oviktiga detalj.

Då frågan om åtgärder för kompenserande av de lojala medborgarnas lojalitet
alltjämt hålles öppen, vill jag gärna här framhålla några synpunkter, som
måhända kunna vara av intresse vid ärendets fortsatta handläggning. Det är
en ständig källa till berättigad förargelse bland alla lojala bilägare, att de som
genom diverse åtgärder lyckats fördröja statens övertagande av ringutrustningen
nu köra obehindrat, medan de lojala, sorn i den för transportapparaten
så kritiska situationen utan knot avstodo från sina ringar, nu stå utan möjlighet
att använda bilarna. Vilja de trots allt köra, måste de till ofta t. o. m.
fyrdubbla priser inköpa ringar i den fria marknaden från sannolikt mindre
lojala bilägare.

Pressen har också omtalat många fall av värderingar vid statens övertagande
av ringarna, som förefalla mycket underliga. Sålunda berättade en tidning
örn en lantbrukare, som hade en avregistrerad bil, för vars gummiutrust -

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

ning en annan lantbrukare ville betala 600 kronor för att använda ringarna
till en bilvagn. Gummit rekvirerades emellertid, och så småningom erhöll lantbrukaren
cirka 23 kronor för sina ringar. Örn det sägs att detta exempel hör
till de mera extrema, så tror jag gärna detta, men jag vill å andra sidan understryka
att det har förekommit allt för många exempel på uppenbar underbetalning.
Kravet på rättvis kompensation får icke avvisas.

Detta krav på rättvis kompensation har vuxit i styrka genom vissa händelser
under den senare tiden. Pressen har meddelat, och i dotia fallet tror jag på
uppgifterna, att bilägare som atalats för vägran att avstå sin gummiutrustning,
frikänts av underrätt och hovrätt. Såvitt jag vet finns det intet prejudikat
från högsta domstolen, men när det synes vara så att liela förfarandet
bygger på en i juridiskt avseende osäker grund, måste det vara mycket angeläget
för statsmakterna att tillse, att verklig rättvisa skipas så långt detta nu
går. Om den uppfattningen vinner insteg bland allmänheten, att hela detta
rekvisitionsförfarande. vilar på en juridiskt sett svag eller rent av ohållbar
grund, blir resultatet inte bara att alla de. som solidariskt hjälpt vårt svenska
samhälle att rida ut krisen, komma att känna sig illa behandlade av statsmakterna.
Därtill kommer att lojaliteten mot staten framdeles kommer att
minska, kanske i situationer där den kan behövas mera helhjärtat än i detta
fall.

Herr ^talman! Jag har mer än en gång i denna kammare givit mitt erkännande
åt det i stort sett utmärkta sätt, varpå våra folkhushållningsproblem
enligt min uppfattning handlagts under krig och kris. Den uppfattningen har
jag alltjämt och vill gärna ge uttryck åt samma mening även nu. Under sådana
förhallanden blir det emellertid så mycket angelägnare att de verkligt
befogade anledningar till missnöje med statens disposition av tillgångarna, som
förekommit på detta område, undanröjas så långt det i statsmakternas förmåga
star. Jag hoppas alltså, att herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
vid den fortsatta handläggningen av detta ärende prövar alla
möjligheter och alla vägar, även dem som inte anses framkomliga utan stort
arbete och mycken möda.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Jag bör kanske säga ett par ord med anledning av herr Nilsons i Spånstad
yttrande nyss. Han hänvisade till den för någon tid sedan i pressen synliga
uppgiften att en av landets gummiringfabriker på grund av vägran från myndigheterna
att ge licenser på ringar skulle lia ställts i en sådan situation, att
dess ledning övervägt att begränsa ringtillverkningen. Med anledning av
denna uppgift infordrade jag från trafikkommissionen en förklaring, som gav
vid handell, att den lageranhopning av 6 00 16-ringar som förelåg omkring
årsskiftet vid Goodyearfabriken i Norrköping hade sina särskilda orsaker Denna
fabrik började i höstas tillverka 4-lagrade 6 00 16-ringar. Kommissionerna
hade i övrigt rått fabrikerna att tillverka 6-lagrade däck beroende på att vi i
mycket stor utsträckning måste använda syntetiskt gummi och endast i mindre
utsträckning kunna använda naturgummi. Det syntetiska gummit har emellertid
_ inte samma hållfasthet som naturgummit, och därför har man från
kommissionernas sida det är deras uppfattning jag refererar — ansett, att
man borde tillverka 6-lagrade däck. för att inte sådana som inte skulle tåla
belastningen skulle komma ut i handeln. Ifrågavarande fabrik har emellertid
utan att inhämta råd från trafikkommissionen, tillverkat 4-lagrade däck av
denna dimension, för vilka de endast ville garantera en belastning av 415 kg.
Kmellertid har huvudparten av de personbilar som använda denna dimension
ett hjultryck som varierar mellan 485 och 570 kg, och med hänsyn till detta

Onsdagen den 13 mars IDIG fm.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

och till vad jag nyss påpekade om kvaliteten ville trafikkommissionen icke
ge licens på dessa däck. I de fall då tilldelning av 4-lagra.de däck lämnats,
lia bilägarna inte sällan framfört klagomål över dem. ^Oavsett hur situationen
uppkommit är det emellertid klart, att man inte kan låta en, låt vara mindervärdig,
ringtillgång ligga outnyttjad, och därför har man börjat ge licenser
även på 4-lagrade däck. Den lageranhopning som omkring årsskiftet rådde
vid fabriken hoppas jag sålunda inte längre finns vid det här laget.

Vad i övrigt beträffar den anmärkning som riktats mot oss inte bara nu
utan under hela kriget, att vi skulle vara alltför restriktiva i fråga örn ringtilldelning,
vill jag säga, att myndigheterna försöka att lämpa licensgivningen
efter förändringarna i ringtillgången.

Hurudan är då ringtillgången? I höstas, då vi med^ någon säkerhet kunde
planera för gummiringtillverkningen, därför att vi då kunde överblicka en
viss tillgång på syntetiskt gummi och rågummi och vi dessutom, låt vara med
mindre visshet, kunde räkna med för ringtillverkning behövlig bilcord, gjordes
det upp ett program för tillverkning av såväl lastbilsringar som personbilsringar
vid de svenska gummifabrikerna. Det var, av skäl som jag inte
här skall ge mig in på, förenat med åtskilliga svårigheter att få upp^ tillverkningen
till någon högre nivå — bland annat spelade arbetskraftsfragan som
eljest vid så många tillverkningar en stor roll. Jag tror ända man kan säga,
att fabrikerna ansträngde sig att så snart som det överhuvud taget var möjligt
komma upp till en betydande tillverkning. Jag är glad över att i dag kunna
säga, att det program som gjordes upp och som då tedde sig ganska optimistiskt,
i allt väsentligt kunnat realiseras av den svenska gummiringsindustrien.
Men’hur litet ger oss ändå inte denna tillverkning! Vi kunna i mars månad
i år framställa 5 000 ringar i 6 00 16-gruppen — det är den som spelar den
största rollen för personbilarna — och jag vill minnas 12 000 lastbilsringar.
Dessutom tillverka vi personbilsringar i vissa andra dimensioner än .6 00 16,
men denna är som jag sade den viktigaste. Vad är denna tillverkning gentemot
det väldiga behov som anmäler sig nu när bensinen är fri? Vi skulle vara
mycket glada, örn vi snabbt kunde tillgodose detta behov.

Jag bär förut sagt, måhända inte i andra kammaren, men jag har åtminstone
inte undanhållit offentligheten, att om vi överhuvud taget inom rimlig tid
skola kunna få i gång vår biltrafik i den omfattning vi alla önska, måste vi
ha import inte bara av gummi och cord, utan framför allt av färdiga gummiringar.
Det är detta som i dag är problemets kärnpunkt.

Myndigheterna ha inte rest några som helst hinder i vägen mot import av
ringar. De hinder av administrativ art som kunna finnas, höra hemma i andra
regeringar än den svenska. Under senare tid lia svenska importörer från
olika kontinenter i världen erhållit offerter på ringar. Jag vågar inte säga.
vilka realiteter som kunna ligga bakom dessa offerter, men jag hoppas, att
de äro att betrakta som verkliga anbud och att det finns leveransmöjligheter.
De många försök vi ha gjort att komma underfund med hur pass pålitliga
dessa anbud äro, lia inte givit sådana resultat, att jag inför kammaren kail
säga, huruvida man här står på fast mark eller om det är fråga om ett kommersiellt
önsketänkande i leverantörländerna och i inköpslandet. Jag skulle
önska, att denna import komme att bli av de mycket stora dimensioner, som
det skrivits om i tidningspressen, men även örn den skulle komma att stanna
vid lägre kvantitetssiffror än vad import (irema genom pressen förespeglat allmänheten,
skulle det vara en synnerligen god hjälp, dag vill försäkra, herr
talman, att ingen skulle vara gladare än vi som ha sysslat med detta över att
få avveckla liela, ringransoneringen och det till densamma hörande kommissionsväsendet.
Örn Kanada eller Sydamerika eller Förenta staterna en vac -

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Svar på
nterpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

ker dag skulle överraska oss med att kunna leverera ringar, skulle vi kanske
kunna ställa j.n oss pa en mycket snabb avveckling av hela ransoneringssystemet.
Intill dess få vi^försöka att göra så gott vi kunna och lida den kritik,
som under alla dessa ar i rikt mått riktats mot krisförvaltningen i fråga örn
motortrafiken och dess försörjning med bilgummi.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag är statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
mycket tacksam för att han tagit upp dessa detaljer
i det stora problem, som intresserar oss alla.

Vad gäller förhallandena vid Goodyearfabriken i Norrköping så understryker
ju vad som sagts från herr statsrådets sida att kommunikationerna mellan
de olika myndigheterna^ inte varit tillfredsställande och att de olika myndigheterna
inte haft förmåga att så snabbt och smidigt som man skulle önska
handhava _ dessa problem. Även örn det varit vissa brister i fråga örn de tillverkade
ringarnas förmåga att tåla den belastning, som fordras, vill jag dock
påpeka, att det^rena skrotgummi, som ofta köpes i öppna marknaden till höga
priser för att hålla bilarna i gang, är vida sämre än dessa nytillverkade 4-lagrade
däck. Man hade säkert från bilvärldens sida varit mycket tacksam, örn
dessa ringar hade kommit ut tidigare och i sådan utsträckning, att ett driftstopp
inte hade behövt bringas på tal.

. Sedan vill jag gärna tolka den omständigheten, att herr statsrådet inte ingick
i något bemötande av mina önskemål i själva huvudfrågan, såsom en
förhoppning örn att vi ha anledning att vänta att regeringen med största intresse
undersöker alla möjligheter att skipa rättvisa mellan bilägarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman!

Med kammarens tillstånd har herr Swedberg till mig riktat följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat, att inom vårt undervisningsväsende
understundom förekomma allvarliga missförhållanden, som orsakas av mindre
lämpliga eller olämpliga lärares verksamhet där?

Kan det från herr statsrådets sida förväntas åtgärder, som syfta till att
skapa ökade möjligheter att vinna rättelse i fråga örn dessa missförhållanden?

Innan jag går att besvara de framställda frågorna får jag erinra örn att
den omedelbara anledningen till interpellationen varit anmärkningar, som framställts
mot en läroverkslärare i interpellantens hemstad. Nämnda anmärkningar
ha föranlett skolöverstyrelsen att inspektera lärarens undervisning. Av den
avgivna berättelsen över inspektionen framgår, att läraren, vars undervisning
i övrigt anses ha många förtjänster, hos en del lärjungar på mellanstadiet
framkallat en skrämselkänsla, som i undantagsfall stegrats därhän, att nervösa
rubbningar inträtt, och som någon gång åberopats som skäl för lärjunges frånvaro
eller avgång från läroverket. I stort sett kunna dessa förhållanden inte
återföras på konkreta tjänstefel från lärarens sida. Med större fog torde de,
enligt inspektionsberättelsen, kunna förås tillbaka på detaljer i hans framträdande,
frågeföring, tonfall, mimik och dylikt. Inspektionsförrättaren slutar
med att framhålla, att skolöverstyrelsen bör noggrant undersöka, huruvida inte
läraren på ett eller annat sätt kan beredas en placering, där å ena sidan hans
påtagliga förtjänster komma till sin rätt och å andra sidan risk inte föreligger
för att missförhållanden uppkomma av det slag, som tidigare omnämnts. I det

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Nr 11.

Svar lia interpellation. (Forts.)

aktuella fallet synes alltså förflyttning av läraren vara en möjlighet till lösning
av den uppkomna konflikten, som bör övervägas.

Härefter vill jag i korthet redogöra för möjligheterna att komma till rätta
med missförhållanden vid lärarnas undervisning och behandling av ungdomen.
Jag ämnar härvid uppehålla mig endast vid det högre skolväsendet, då
interpellanten närmast synes syfta på detta och jag vid besvarandet av en
likartad interpellation i höstas berörde motsvarande frågor beträffande folkundervisningen.

Lärarna vid de allmänna läroverken äro statstjänstemän. De stå sålunda i
stort sett under samma tillsyn som övriga statens tjänstemän, och samma korrektiv
kunna tillgripas vid deras fel och försummelser i tjänsten. Sålunda kunna
justitieombudsmannen och justitiekanslern var för sig ingripa, på eget initiativ
eller efter hos någon av dem gjord anmälan. Disciplinär myndighet över
lärarna utövas av skolöverstyrelsen, som på grund av egna iakttagelser eller
skriftlig anmälan kan tilldela den felande föreställning och varning eller ock
anmäla det anmärkta felet till laga åtal inför vederbörlig domstol. Har läraren
icke-ordinarie anställning, kan han entledigas från sin tjänst.

Enligt allmänna tjänstepensionsreglementet är lärare, som till följd av sjukdom,
vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
att sköta sin tjänst, skyldig att avgå från tjänsten.

För att konstatera, huruvida lärare av sådan orsak är ur stånd att sköta sin
tjänst, kan skolöverstyrelsen förordna örn läkarundersökning av läraren. Under
begreppet lyte torde därvid kunna inbegripas en från det normala avvikande
psykisk konstitution, som gör läraren olämplig för sitt kall även örn
egentlig sinnessjukdom icke föreligger. Sedan en lärare uppnått sådan ålder,
att högst fem år återstå till pensionsålderns inträde, kan Kungl. Maj :t förklara
honom skyldig att avgå från tjänsten, även om man inte kunnat hänföra
hans oförmåga att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst till sjukdom
eller liknande omständighet.

Lärare vid de högre kommunala skolorna lyda i disciplinärt hänseende under
skolans styrelse, som på given anledning kan tilldela läraren föreställning
och varning och vid fortsatt felande skilja honom från tjänsten för viss tid
eller för alltid. Beslut örn avsättning av lärare skall dock underställas skolöverstyrelsen.
Icke-ordinarie lärare kan varnas eller entledigas.

Beträffande pensionering av kommunalt anställd lärare, som icke är i stånd
att på ett tillfredsställande sätt bestrida sin tjänst, gäller i huvudsak detsamma
som för statligt anställda lärare.

Det kunde av denna redogörelse synas, som örn erforderliga hjälpmedel
stöde till buds för att hindra uppkomsten av de missförhållanden interpellanten
åsyftat. I verkligheten är det dock sällsynt, att en lärares förhållande i
tjänsten kommer under domstols prövning, såvida det icke gäller mycket allvarliga
förseelser. Under de senaste åren har det visserligen inträffat, att lärare
i ett par fall ådömts dagsböter för misshandel, då läraren mot läroverksstadgans
klara bud tillgripit kroppslig bestraffning, men även i dessa fall har
det varit fråga örn grövre och framför allt mera påtagliga tjänstefel än dem
interpellanten berört.

I viss utsträckning kunna också olämpliga lärare sjukpensioneras efter läkarundersökning
eller åtminstone för en tid försättas ur tjänst på grund av
liikarundersökningens resultat. Man kan påräkna en sådan utgång, om läraren
lider av sinnessjukdom, möjligen ock vid svår psykopati. Däremot vill det
synas, att läkarna så försiktigt bedöma de lättare fallen av psykopati, att
dessa vanligen icke torde kunna regleras i den ordning 1935 års kungörelse

Andra kammarens protokoll 19JiC>. Nr 11. 2

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

förutsett. Allmänna tjänstepensionsreglementets medgivande för Kungl. Maj:t
att förklara äldre lärare skyldig avgå från tjänsten har två gånger tillämpats
på läroverkslärare, sedan de passerat 60-årsgränsen. En sänkning av denna
gräns skulle tydligen öka antalet åtkomliga fall.

I viss mån kunna slutligen skolmyndigheterna, alltså i första hand rektorerna
och skolöverstyrelsen, bidraga till att skapa drägligare förhållanden, dock
mindre genom disciplinära åtgärder än genom personlig påverkan. Det ligger
emellertid i sakens natur, att sådana strävanden icke alltid kunna leda till
målet.

Örn det gäller en lärare, som utan mera påtagliga tjänstefel redan genom sin
personlighet och sitt sätt skapar en för känsliga lärjungar skadlig miljö, vore
det onekligen mången gång lyckligast, örn läraren kunde beredas tillfälle att
övergå till annan verksamhet. Det kan t. ex. vara en ordningsälskande, samvetsgrann
och måhända i vissa avseenden imponerande man eller kvinna, som
visar böjelse för pedanteri i sina krav på lärjungarnas kunskapstillägnelse, uppförande
eller ordning. En sådan läggning kan vara rätt ändamålsenlig för speciella
uppgifter inom bibliotek, museer och ämbetsverk och bör t. o. m. — om
läraren har erforderlig förutbildning — kunna utnyttjas för en del vetenskapliga
uppgifter. Civila avlöningsreglementet bemyndigar också Kungl. Majit
att förflytta statstjänsteman till befattning vid annat verk, å vilken reglementet
är tillämpligt. Man kunde möjligen föreställa sig att denna bestämmelse ■—
§ 3 mom. 3 civila avlöningsreglementet — skulle möjliggöra en smidig omplacering
av lärare, som med större fördel kunde tjäna det allmänna i annan egenskap.
Emellertid visar det sig, att även detta förfarande har sin snäva begränsning.
Det är att börja med icke tillämpligt på kommunalt anställda lärare. Vidare
visar det sig gärna, då i ett konkret fall undersökning verkställes, att lämplig
befattning icke finnes ledig eller att verkstyrelsen kan uppvisa, att särskild
utbildning eller praktik är erforderlig för tjänstens skötande, så att arbetsuppgifterna
i större eller mindre utsträckning bleve lidande, örn en person
från ett helt annat arbetsfält förordnades på tjänsten.

Det vill sålunda synas, som örn hithörande frågor icke alltid läte sig nöjaktigt
regleras med nuvarande bestämmelser. Säkerligen skulle det gå bättre att
bereda läraren arbetsuppgifter på ett nytt verksamhetsfält, örn han där kunde
placeras över stat och finge övertaga speciella arbetsuppgifter, som befinnas
särskilt lämpliga för honom. I åtskilliga fall skulle sannolikt läraren själv
samtycka till en sådan förflyttning, såframt han icke bleve ekonomiskt lidande
därigenom. Detta förutsätter emellertid, att Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande
att i samband med överflyttning av lärare till annat arbetsområde överskrida
vederbörande avlöningsstater. Uppenbart är dock, att omflyttningar av
detta slag endast i mycket begränsad omfattning kemna ifrågakomma. Givetvis
måste i dylika fall bevisföringen i fråga örn lärarens olämplighet för sitt
kall vara fullt övertygande.

Under övervägande har också varit att inrätta något slags disponibilitets®tat
för lärare som icke göra sig direkt skyldiga till tjänstefel men som uppenbart
äro mindre lämpliga för sin tjänst. Nämnda spörsmål torde dock vara en
del av en större fråga, nämligen om möjligheten att överhuvud taget från tjänsten
skilja sådana tjänstemän, som ha mera ömtåliga och grannlaga samhällsuppgifter
och som visa sig mindre lämpliga. Jag tänker därvid bland annat på
läkare och präster. Jag är icke för närvarande beredd att uttala någon mening
örn möjligheterna att på ett för båda parter — det allmänna och tjänstemännen
—■ tillfredsställande sätt ordna denna sak, som uppenbarligen också kan få en
icke ringa ekonomisk betydelse.

Vill man undvika de av interpellanten berörda missförhållandena måste

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

ökad uppmärksamhet ägnas strävandena att erhålla ett gott urval av lärare.
Uppenbarligen skulle många klagomål bli onödiga, örn urvalet av lärare kunde
ske efter sådana grunder, att man icke blott toge hänsyn till kunskaper och intellektuell
utrustning utan även till vederbörande lärarkandidats psyke i övrigt.
I de fall, där en lärare visar sig mindre lämplig eller olämplig utan att
göra sig skyldig till tjänstefel, kan orsaken i regel föras tillbaka till en viss
personlig läggning. Han kan, som jag redan sagt, vara fallen för ett överdrivet
pedanteri. Han kan också vara en inåtvänd natur, som har svårt att förstå och
få kontakt med ungdom. En bättre yrkesvägledning med ett strängare urval
skulle befria undervisningsanstalterna från åtskilliga lärare, som senare visa
sig i det ena eller andra avseendet mindre lämpliga. Vid en kommande utredning
örn lärarutbildningen bör stor uppmärksamhet ägnas åt dessa spörsmål.

Till åtgärder, som kunna genomföras relativt snabbt, räknar jag en bättre
kontakt mellan skolöverstyrelsen och de högre läroanstalterna. För närvarande
äro undervisningsråden på läroverksavdelningen så tyngda av administrativa
uppgifter, att de endast i mycket begränsad omfattning hinna inspektera undervisningen.
Redan i årets åttonde huvudtitel har jag berört detta spörsmål
och framhållit, att frågan örn förstärkning av skolöverstyrelsen för att möjliggöra
ökad inspektion av de högre läroanstalterna är av sådan vikt, att med
dess lösning inte kan anstå någon längre tid.

Slutligen vill jag framhålla, att ett intimt och förtroendefullt samarbete
mellan föräldrarna och skolan är ägnat att i vissa fall förebygga och i andra
fall snabbt fästa uppmärksamheten på missförhållanden vid undervisningen.
I detta syfte torde föräldraföreningarna ha en viktig uppgift att fylla. Jag
anser därför, att en utveckling av föräldraföreningarna är ett betydande samhällsintresse,
som bör stödjas även av statsmakterna.

Med det sagda torde jag lia besvarat de av interpellanten framställda frågorna.
Jag vill dock tillägga, att jag givetvis även i fortsättningen kommer att
ägna stor uppmärksamhet åt de av interpellanten berörda spörsmålen.

Vidare anförde:

Herr Swedberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra mitt tack för det utförliga och_ positiva
svaret på min interpellation. Jag konstaterar att herr statsrådet därvid utgår
från det faktum, att de av mig påtalade missförhållandena inom vårt undervisningsväsende
verkligen äro av den omfattning och allvarliga natur att de förtjäna
särskild uppmärksamhet.

Vad först angår det aktuella örebrofallet vill jag uttala min tillfredsställelse
över det snabba och som jag tror effektiva sätt, på vilket vederbörande organ
handlagt detta ärende. Sedan finner jag det på intet sätt överraskande, att
herr statsrådet inte för dagen kunnat mera bestämt ange några åtgärder i syfte
att skapa ökade möjligheter att vinna rättelse i fråga om de allvarliga missförhållanden,
som då och då ge sig till känna, även örn det — såsom jag redan i
interpellationen framhöll — ligger i sakens natur att dessa mera sällan komma
till en större allmänhets kännedom. Här är det ju, som också herr statsrådet
antytt, fråga örn en del av ett större komplex, som det av flera skäl är ytterst
svårt ätt komma till rätta med. Det synes vara berättigat att ge en ganska generell
innebörd åt herr statsrådets uttalande i svaret, att det vill synas som örn
hithörande frågor inte alltid läte sig nöjaktigt regleras med nuvarande bestämmelser.
Det är dock av yttersta vikt — jag är mycket angelägen örn att understryka
det — att det som verkligen kan göras inte blir försummat. Redan nu
finns ju, som herr statsrådet erinrade örn, en möjlighet för Kungl. Maj :t att

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

förklara äldre lärare, som visat sig olämplig för sin tjänst, skyldig att avgå,
nämligen om lian passerat 60-årsgränsen. Då det förefaller tydligt, att en sänkning
av denna gräns skulle öka antalet åtkomliga fall, synes en sänkning till
t. ex. 55 år snarast böra ske.

Vidare tillåter jag mig understryka vad herr statsrådet framhållit i fråga
örn betydelsen av att ökad uppmärksamhet ägnas strävandena att erhålla ett
gott urval av lärare, att åtgärder snarast vidtagas för en bättre kontakt mellan
skolöverstyrelsen och de högre undervisningsanstalterna och slutligen att förefintliga
strävanden att åstadkomma intimt och förtroendefullt samarbete mellan
föräldrarna och skolan på lämpligt sätt uppmuntras och stödjas av statsmakterna.

Herr talman! Här är fråga örn förhållanden, som mycket intimt beröra enskilda
medborgare och hela nationens största värde. Det är fråga örn våra barn
och vår ungdom. Det måste betraktas som en angelägenhet av allra första ordningen
att söka skydda de unga, de som skola skapa vårt folks framtid, från
att under den period i livet, då de äro som mest känsliga och mottagliga för
intryck och påverkan, utsättas för en behandling, som kan befaras medföra
allvarligt men och skapa svåra handikap för hela livet. Därför ber jag ännu en
gång att få uttala min tillfredsställelse över den anda av förståelse härför,
som utmärker herr statsrådets svar på min interpellation, och alldeles särskilt
ber jag att få tacka för herr statsrådets löfte att även i fortsättningen ägna
stor uppmärksamhet åt dessa spörsmål.

Herr Hallén: Herr talman! Det är nog så, att även om flertalet klasser i
vårt lands läroverk har pedagogiskt skickliga och kunniga lärare, så kommer
det tid efter annan uppgifter från vissa håll örn att det råder en mycket stor
irritation mellan lärare och elever, och det visar sig att det inte är som det
skall vara.

Nu har statsrådet i sitt svar talat om de sätt, som för närvarande finnas, att
skilja en sådan lärare från sin tjänst. Han antydde emellertid i slutet av sitt
tal något som jag tillåter mig stryka under, och det är vikten av att läroverkslärarnas
utbildning lägges så att den så att säga kommer i paritet med folkskollärarkårens.
Vi veta att ingen får bli folkskollärare utan att han genom särskild
undervisning i pedagogik och genom praktisk handledning av elever
styrkt sig vara en lämplig barnalärare. För läroverkslärarna saknas en sådan
bestämmelse, örn man bortser från föreskriften att de skola gå provår. Som
redan statsrådet Engberg på sin tid och med all rätt framhöll är det emellertid
ganska meningslöst, att sedan vederbörande ägnat 4—5 år, kanske mera av sin
ungdom för att utbilda sig för lärarkallet, sedan han satt sig i studieskulder
och hans ekonomi blivit betungad, han skall avlägga detta s. k. prov. Han skall
»gå provår». Jag tror det hör till sällsyntheterna att en provårskandidat blir
underkänd, utan i regel passerar han igenom, och då löper man den risken att
understundom få lärare, som äro i hög grad olämpliga. Det rapporteras någon
gång att en lärare terroriserar klassen. Han underkänner kanske 4/5 av eleverna
eller han är särskilt svår emot vissa elever. Antingen bojkottar han dem, ger
dem knappt någon fråga under hela terminen, eller brister han på annat sätt
i pedagogiskt omdöme och skicklighet. Det är inte alltid sådant kan avhjälpas
genom att de blivande lärarna få en speciell utbildning, men det är klart, såsom
också statsrådet antydde, att det bör skapas möjlighet att avhålla sådana
personer från lärarbanan som inte äga speciella förutsättningar för denna.

Jag tar med tacksamhet fasta på vad statsrådet sagt örn att i skolutredningen
även detta spörsmål skall tågås upp till behandling, en behandling som jag
hoppas skall resultera i positiva förslag till riksdagen.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Interpellantens anförande gav vid handen, att vi i princip äro ense. Han underströk
de synpunkter, jag framhållit. Jag vill emellertid påpeka, att den mspektionsrapport,
vilken jas stödde mitt interpellationssvar på, inte bara innehöll
kritik av den örebrolärares undervisning, som givit anledning till interpellat.
ionen. Rapporten innehöll också mycket superlativa omdömen örn sagde lärares
undervisning på det högre stadiet. .

Jag anser det för den skull i rättvisans namn värdefullt att framhålla, att i
rapporten också står, att generaldirektör Holmdahl och undervisningsrådet
Lundblad haft enskilda samtal med alla dem av lektor Erikssons elever, som
voro närvarande den dag, då inspektionen ägde rum. Av dessa samtal fick
nian det intrycket, att det var ett mycket betydande antal av eleverna, som
voro i hög grad belåtna nied den undervisning som meddelades Inspektionsiorrättarna
fingo av lärjungarnas redogörelser och av de egna iakttagelserna vid
undersökningen det bestämda intrycket, att lektor Erikssons lektioner vörö
rediga, intressanta och lärorika, samt att de på det hela taget uppskattades,
särskilt av de duktigare lärjungarna. På det högre stadiet överväga förtjänsterna
hos lektor Erikssons undervisning alldeles bestämt. Det finns statistiska belägg
för detta, vilket förtjänar att beaktas av dem, som intresserat sig för denna
fråga Eleverna kunna »välja till» de ämnen, som lektor Eriksson undervisar i,
nämligen geografi och biologi. Det har visat sig att tillvalet av denna ämneskombination
är dubbelt så stort vid högre allmänna läroverket för flickor
i Örebro som vid övriga allmänna läroverk i landet. Vid inspektionen tillfrågades
en del av lärjungarna om skälen till deras ämnesval. I första hand uppgavs
som skäl det intresse, som ämnena biologi och geografi vackt, och forst i andra
hand hänsyn till de fordringar som gällde för inträde på de levnadsbanor de
tillfrågade lärjungarna ämnade söka sig in på. .

Jag har velat påpeka att bilden sålunda också har sina ljusa sidor. Hetta
ändrar dock icke mitt omdöme i någon punkt. Jag är fortfarande av den asikten
att även en nitisk och skicklig: lärare kan, framför allt på det ömtaliga
mellanstadiet, vara till olägenhet för skolan just på grund av sin nidskhet och
de fordringar, han genom sin nitiskhet kan komma att uppställa. Herr Hallens
inlag" här föranleder mig endast att bekräfta, att jag tror det viktigaste vi ha
att göra för att komma till rätta med dessa ting är att ordna lärarrekrytenngen
på ett ändamålsenligt sätt. . ..

Det har riktats en del kritik mot att den nuvarande chefen for ecklesiastikdepartementet
ännu inte har satt i gång den utredning om lärarutbildningen,
sorn på många håll påyrkats. Detta beror inte pa att jag inte tror det är nödvändigt
att göra en ordentlig genomgång av alla problem, som sammanhänga
med lärarrekryteringen och lärarutbildningen. Det beror endast på att jag inte
riktigt förstår hur jag skall kunna ge direktiv för en utredning örn lärarutbildningsfrågan,
innan jag har klart för mig vilka rad jag skall ge statsmakterna,
när det gäller skolans utseende. Jag har sett så på denna sak, att det
viktigaste inom den nu sittande skolkommissionen är att taga åtminstone preliminär
ställning till alla de invecklade frågor, som nu äro under utredning.
Men så fort detta är gjort, d. v. s. så snart man ser konturerna framför sig,
kan jag försäkra kammarens ledamöter, att en utredning om lärarnas utbildning
skall igångsättas. Helst borde en sådan utredning komma till stånd redan under
instundande vår. Vid en dylik utredning skola givetvis de problem, som här
tagits upp av herrar Hallén och Swedberg, bli föremål för särskild observation.

Jag vill emellertid begagna detta tillfälle för att, som så många gånger förr,
framhålla, att vår skola befinner sig i en bekymmersam situation. Ty samtidigt
som vi vilja göra vår skola och våra lärare bättre och mera effektiva, kommer

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Vid remiss
av •propositionen
nr 120.

Svar på interpellation. (Forts.)

ett våldsamt krav på nyanställningar av lärarkrafter att möta. Det blir under
sådana förhållanden mycket besvärligt att överhuvud taget kunna sköta nyrekryteringen,
även örn vi få bibehålla de nuvarande standardfordringarna. Jag
vill än en gång fästa uppmärksamheten på att enbart inom folkskolan måste
statsmakterna vara beredda att inom de närmaste åren utöka antalet lärare
med icke mindre än 5 000. Detta är ett problem, vars storleksordning bäst
framgår av att vi för närvarande ha en lärarkår örn sammanlagt 15—16 000
lärare. Det blir således en stor ansvällning, och den skulle komma att ske inom
loppet av några få år. ^Jerina utökning av lärarkåren kommer därtill att infalla
under en period, da alla säga, att vi mäste ga till botten med skolfrågorna
och lärarutbildningsfrågorna.

Vi befinna oss således nu_i en situation, sådan som jag här skisserat. Jag
har volat begagna tillfället påpeka, att vi här komma att möta svårigheter, som
vi gemensamt måste försöka bemästra.

Herr Sefve: Herr talman! Jag skall be att få rätta till ett missförstånd
som herr Hallén gjorde sig skyldig till. Herr Hallén talade örn den pedagogiska
utbildningen. Jag vill da nämna, att det finns ingen lärarkategori, som
får en. mer omfattande pedagogisk utbildning än läroverkslärare. Antalet
undervisnmgstimmar är för dem betydligt större än för många andra lärarkategorier.
Problemet ligger här, som herr Hallén också antydde, på ett helt
annat plan. Det gäller att undersöka hur man skall bära sig åt för att i god
tid fa fall stand en gallring av lärarmaterialet. Men samma problem föreligger
ju beträffande alla kategorier. Precis på samma sätt är det vid seminarierna.
Han kan ju räkna ut hur många som komma in där och hur många
soni talla
landena äro vid universiteten och provårsläroverken.

Dessa problem lia för åtskilliga år sedan varit föremål för utredning av
en kommitté, som också framlade en del förslag. På det hela taget blevo
Kommitténs förslag gynnsamt mottagna av dem, som hade att yttra sig vid
remissen. Jag vill också säga, att praktiska försök att lösa motsvarande prob
em.gjorts i en hel del länder. Men man har ännu inte lyckats lösa problemen
i fråga pa ett tillfredsställande sätt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
proposition, nr 120, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1946/47.

Därvid lämnade herr talmannen på begäran ordet till

Herr Skoglund i Doverstorp, som anförde: Herr talman! Den ordinarie
tiden för propositioners avlämnande utgick i går, och Kungl. Maj:t har också
begåvat riksdagen med ett flertal propositioner.

Såvitt jag har kunnat finna avlämnades dock icke någon proposition från
socialministern. Men det har såväl i trontalet som i uttalanden från statsrådshåll
varslats örn många stora förslag från socialdepartementet. I Morgontidningen
återges i dag ett uttalande av socialministern örn folkpensioneringen.
Socialministern säger där, att han räknar med att proposition i
ärendet skall komma någon gång under april månad, örn jag har fattat riktigt,
så finns det utom förslaget örn folkpensionering också andra stora för -

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Vid remiss av propositionen nr 120. (Forts.)
slag som väntas, t. ex. beträffande sjukförsäkring, bostadssociala utredningens
förslag, förslaget om barnbidrag o. s. v. Yad som då alldeles särskilt mäste
intressera kammarens ledamöter är hur många av dessa förslag, som statsrådet
verkligen avser att lägga fram under vårriksdagen, och vid vilken tidpunkt vi
kunna vänta dem. Jag förstår mycket väl regeringens svårigheter att under
ordinarie propositionstid kunna komma fram med dessa stora ärenden. Jag
skall därför inte komma med något klander här. Men vad jag vill påtala
alldeles särskilt starkt är den olägenhet, som måste uppstå för riksdagen, örn
dessa stora förslag avlämnas först långt fram i maj månad. Da .ta vi en
ytterst forcerad utskottsbehandling av dessa stora och ^väsentliga frågor, och
de skola då klubbas igenom på några få plena någon gång fram i juli månad.
Detta kan inte vara någon önskvärd riksdagsbehandling. Jag vill därior vädja
till socialministern, att han graderar frågorna efter angelägenhetsgraden och
att han uppskjuter de ärenden, som icke kunna betraktas som alldeles nödvändiga
att lösa vid vårriksdagen. Dessa inte absolut nödvämdiga ärenden
kunna ju i stället tagas upp i höst eller nästa år. Jag vädjar alitsa till socialministern
örn att han inte pressar riksdagen på ett sådant sätt, att behandlingen
av dessa frågor icke blir den mest riktiga och ändamålsenliga.

Vidare yttrades ej. Propositionen hänvisades till statsutskottet. Jämväl
det av herr Skoglund inom kammaren avgivna yttrandet skulle överlämnas till
utskottet.

Härpå föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts pa kammarens bord
liggande propositioner; och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 121, angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 135, med förslag till lag
örn högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna: .

nr 140, angående anslag till uppförande av byggnader för konservermgs forskning

m. m.; . ..

nr 144, angående disposition av behållningen a till anläggningar tor oije lagring

ovan jord anvisade reservationsanslag; och

nr 147, angående befrielse från viss betalningsskyldighet för varvsarbetare!!
Oscar Sigurd Andersson m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj :ts på bordet liggande proposition,
nr 148, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare,
m m. hänvisades propositionen, såvitt angick förslaget till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om viss begränsning av
legitimation som tandläkare, till behandling av lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.

Vidare föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts a kammarens bord
vilande propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 149, angående avstående i vissa fall av
allmänna arvsfondens rätt till arv;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 152, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april
1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.;

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

nr 153, med förslag till lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk;

nr 154, med förslag till lag örn tillägg till slutstadgandet i lagen den 20
oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; nr

l^h, med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadestandsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg.
som tillhöra eller nyttjas av staten; och

nr 156, med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938
(nr 318) örn avbrytande av havandeskap, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 157, angående anslag till kraftstation vid Jösseforsen m. m.; och

nr 158, angående inköp för telegrafverkets räkning av fastigheten Heimdal
nr 1 i Stockholm;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 159, med förslag till la<r om
fortsatt giltighet av lagen den 22 juni 1945 (nr 384) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; samt 6

till statsutskottet propositionerna:

Dr i an^®n<^e anslag för budgetåret 1946/47 till fornminnesinventering;

nr 161, angående iståndsätta^ av uthymingsfastigheter vid Drottningholms
slott; och

nr 162, angående anslag till sprängämnesinspektionen.

oVid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 163, anfa<raae_
y.tterll^re ^Sötter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
J.y4o/4b hänvisades propositionen, såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan följande å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

1#“5 angående anslag till statens institut för folkhälsan för budgetåret
1946/47; och

nr 165, angående bidrag till barnhem;

jordbruksutskottet propositionen, nr 166, angående försäljning av två
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 167, angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i
vissa stader;

till statsutskottet propositionerna:

nr 168, angående avstående från aterkrav av vissa ersättningar för vård av
kngsskadade;

, an£ående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gen gås um

t; och

nr 170, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
till bankoutskottet propositionerna:

löse \72’ o1^ fölfag tiU la£ om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350); och

io?n 1/73, förs}a8\tm Ia£ om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
lydi) (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

till statsutskottet propositionerna:

nr 174, angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider;
nr 175, angående anslag till anordnande av telefonkabel å bandelen Köping
—Frövi m. m.;

nr 176, angående anslag till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och luftfartsstyrelsen;

nr 177, angående utbyggnad av sinnessjukvården m. m.; och
nr 178, angående anslag till Omkostnader för lagring m. m. av gengaskol
genom Svenska gengasaktiebolaget;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 179, med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 4 mom. förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 180, angående förlagskredit till
hästexportberedningen;

till statsutskottet propositionen, nr 181, angående anslag till Krigsrätterna:
Avlöningar, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 182, med förslag till viss ändring i
gällande tulltaxa m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 183, angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.;

nr 184, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 185, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Avlöningar m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 186, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag);

till statsutskottet propositionerna:

nr 187, angående vissa anslag till skolor tillhörande hama- och ungdomsvården
m. m.; och

^ nr 188, angående anslag till tillverkning av syntetiskt gummi;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 189, med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 190, angående lån med statlig kreditgaranti
åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 191, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och

nr 192, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 1—6 mom. och
3 § 1 mom. lagen den 2,7 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar;

till statsutskottet propositionerna:

nr 193, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit; och
nr 194, angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för
folkskolans Överlärare m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 195, angående pensionsreglering för folkskolans
Överlärare:

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

till utrikesutskottet propositionen, nr 196, angående medgivande att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna;

till statsutskottet propositionen, nr 197, angående vissa byggnadsarbeten m. m.
för länsstyrelserna;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 198, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom;

till statsutskottet propositionen, nr 199, angående anslag till konjunkturinstitutet
för budgetåret 1946/47;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 200, angående förslag till lag
örn radioanläggningar m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 201, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

till statsutskottet propositionen, nr 202, angående lån till Aktiebolaget Stadsholmen; till

behandling av lagutskott propositionen, nr 203, angående förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562);

till statsutskottet propositionen, nr 204, angående anslag till lastkommittén
i New York för budgetåret 1946/47;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 205, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

till statsutskottet propositionerna:

nr 206, angående anslag till uppförande av ett radiohus i Stockholm; och

nr 207, angående disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunema; till

behandling av lagutskott propositionen, nr 208, med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens
år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde fattade beslut; samt

till statsutskottet propositionen, nr 209, angående anslag till landsfogdarna
m. fl. för budgetåret 1946/47.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 411 av herr Kempe m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av fru Rönn-Christidnsson vid kammarens nästföregående saminanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående förbud
för lärare vid folkskolorna att tilldela barn kroppslig aga.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckta motioner
med förslag till ändrad lydelse av § 72 regeringsformen och § 73 riksdagsordningen.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion Motion om
om sänkning av valbarhetsåldern vid val till riksdagens första kammare. valbarhets Uti

en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad mo- ^

tion, nr 69, av herr Linderot hade hemställts, »att riksdagen måtte för sm del kammlren
besluta sådan ändring i riksdagsordningen, att valbarhetsåldern blir densamma
för riksdagens bägge kamrar».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Min partikamrat herr Linderot i
första kammaren har väckt en motion, som syftar till att sänka valbarhetsåldern
i första kammaren till samma nivå som gäller för andra kammaren,
nämligen från 35 till 25 år. Konstitutionsutskottet, som yrkar avslag på denna
motion, erinrar örn att denna valbarhetsbestämmelse för första kammaren tillhör
de stadganden, som en gång i tiden avsago att skapa en karaktänsskiilnad
mellan de båda kamrarna. De övriga karaktärsskiljande momenten utgjorde,
som utskottet framhåller, beträffande första kammaren: valbarhetscensus, ar
vodeslöshet, längre mandattid, sucessiv förnyelse, indirekta val, förrättade av
landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som icke deltaga i landsting,
samt graderad röstskala, tillämpad vid valen till dessa församlingar.

Numera ha ju en del av dessa stadganden slopats.. Konstitutionsutskottet
erinrar örn att valbarhetscensus, som monopoliserade riksdagen för de välbärgade,
stora inkomsttagarna, har slopats. Detsamma är förhållandet med arvodeslösheten,
som hade samma syfte. Och den graderade röstskalan har ju
numera också försvunnit. Däremot finns det andra skiljaktigheter kvar. Jag
skulle här vilja erinra örn vad som var själva orsaken till och syftet med att
man uppställde sådana skiljaktigheter mellan de båda kamrarna. _ .

Justitiestatsministern De Geer, vilken ar 1865 framlade den proposition,
som ledde till avskaffande av ståndsriksdagen och till införande av det ännu
gällande tvåkammarsystemet, fastställde, att man skulle skapa en karaktärsskillnad
mellan de båda kamrarna. Denna skulle innebära, att första kammaren
skulle »trygga bildningens och förmögenhetens talan». Man skulle bygga
upp riksdagen med tanke på det som var bestående 1865. Och De Geer såg
som garanti för att vinna den önskade karaktärsskillnaden — vilken konstitutionsutskottet
tydligen är angelägen örn att slå vakt örn, även örn det inte
utsäges direkt — detta stadgande örn de olika förfaringssätten för respektive
kamrars bildande, d. v. s. de indirekta valen till första och de direkta valen
till andra kammaren. De Geer tillmätte alltså valsättet den avgörande betydelsen
för att fastställa karaktärsskillnaden mellan de båda kamrarna. Han
ansåg de redan införda spärrarna tillräckliga för att göra första kammarens
ledamöter till, som det heter, »uttryck, för ett upplyst tänkesätt». Det bör
kanske vaxa en påminnelse för oss, som i dag tillhöra andra kammaren, att se
vad som icke betraktades som tänkbart i samband med dess sammansättning.

Justitiestatsministern De Geer fäste också vikt vid 35-årsgränsen. Han säger,
att »i de stadgade valbarhetskategorierna borde i allmänhet den högre
bildningen och den mera omfattande erfarenheten vara att söka». Han ansåg
slutligen att »arvodeslösheten borde bereda at första kammaren ett i sann mening
aristokratiskt element». ( o

Förre statsministern Edén uttolkade i sin bok, Svenska Kiksdagen oOO ar,

De Geers och de dåvarande lagstiftarnas mening med denna karaktärsskillnad

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motion om sänkning av valbarlietsåldern vid val till första kammaren.

(Forts.)

så, att de ansågo garantierna för ideella kvalifikationer ligga i hög inkomst
eller förmögenhet. Och jag erinrar örn, att de prästerliga reservanterna vid 1863
års riksdag på sin tid formulerade avsikten med en sådan karaktärs skillnad
mellan kamrarna såsom »penningens rätt att bilda första kammaren och göra
den till ett plutokratiskt element». Det var alltså som sagt ett slags förmögenhetskonservatism
som låg bakom det ideella betraktelsesättet och bakom dessa
strävanden att åstadkomma karaktärsskillnad mellan första respektive andra
kammaren. Nu har, som konstitutionsutskottet erinrar örn, senare tiders riksdagar
modifierat dessa karaktärsskillnader. Vid 1918 års riksdag konstaterade
exempelvis dåvarande statsministern — det var väl herr Edén, örn jag minns
rätt — att det nya författningsförslag, som då framlades, innebar ett närmande
mellan kamrarna och ett utplånande av en del av de tidigare skillnaderna.
Som bekant slogs högern då för bevarandet av de tidigare skiljaktigheterna
och lyckades också få igenom bestämmelsen om 8 års mandattid för
första kammaren. Man torde betänka, att redan på ståndsriksdagens tid uttalats,
att mandattiden för första kammaren borde vara fyra år eller liksom
för den andra. Det har ju varit vår uppfattning liksom också socialdemokraternas
tidigare, att första kammaren är en kvarleva från ett förgånget,
och att dess syfte är att utgöra en spärr mot folkviljans verkställande, i vart
fall mot dess skyndsamma verkställande. Första kammaren skulle vid sin
tillkomst överta adelns och prästeståndets funktioner såsom ett slags politiskt
konserveringsorgan med uppgift att begrava alla nya idéer. Den har tidigare
gjort det. Den var mycket omstridd i den svenska politiken kring sekelskiftet
och långt in på det nya seklet. Den har faktiskt framstått såsom ett slags
plutokratiens organ. Därför har den också i alla olika skeden av riksdagens
senare utveckling bekämpats åtminstone av de element, som räkna sig till
vänstern. Först när vänstern blivit konservativ, d. v. s. när den fått en tillräckligt
stark position i första kammaren, har den modererat sin uppfattning
i detta avseende. Det är ju en nästan komisk syn att konstitutionsutskottets
socialdemokrater slå sig samman med De Geers nutida efterföljare när det
gäller vakthållningen kring vad man kallar första kammarens särskilda karaktär.
Det är ju möjligt att i realiteten denna åldersskillnad icke spelar så
stor roll, fast jag har för mig, att den hindrar partierna från att tillföra riksdagen
en del yngre expertis, som skulle kunna utöva ett nyttigt inflytande på
riksdagsarbetet. Dessutom föreställer jag mig ju, att när vi nu ha professorer
i 25-årsåldern, som bestigit vetandets högsta höjder, det på dem måste göra
ett ganska komiskt intryck, att de icke skulle anses värdiga att, för att nu
återvända till 1865 års ålderdomliga språk, »föra bildningens talan i första
kammaren». Jag mbillar mig, att vår akademiska elit i dessa åldrar upp till
35 år icke känner sig så särskilt imponerad av den diskvalifikationsregel, som
här uppställes för den att kunna inträda i första kammaren. Redan nu finns
detoju i statens tjänst en kategori av medborgare, som anses förbrukade vid
35 ars ålder. De kanske kunna trösta sig med, att när de icke längre anses vara
fysiskt värdiga att vara i statens tjänst de dock ha en kvalificerad ålder för
att kunna bli lagstiftare i riksdagens första kammare. Vi för vår del ha icke
uppställt förslag att man nu skall slopa den enligt min mening ganska betydelselösa
första kammaren. Vi anse nämligen, att de politiska förutsättningarna
saknas för en sådan framstöt. Vi äro nämligen ganska övertygade örn, att
socialdemokratien numera kommer att slå vakt om första kammaren. Vi ha
därför bara ställt en mindre fråga och sålunda föreställt oss, att de ursprungliga
avsikterna med denna kvali fikationsskillnad kamrarna emellan i dag sakligt
icke kan försvaras. Vi skulle finna det fullständigt orimligt, örn social -

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Motion om sänkning av valbarhetsåldern vid val till första kammaren.

(Forts.)

demokraternas majoritet i första kammaren skulle gå emot åsiktsfränderna
i andra kammaren i viktigare frågor eller gå emot den nuvarande regeringen.
Yi tro icke att man numera på allvar skulle kunna försvara de ursprungliga
motiven för att första kammaren skall vara ett konserverande aristokratiskt
element. Yi mena att detta skulle vara ganska orimligt med tanke
på vår tids uppfattning örn demokratien och om det parlamentariska styrelsesättet,
om nu första kammaren skulle tillskrivas uppgiften att vid behov sabotera
folkviljan, vilket ju tydligen var den ursprungliga meningen med densamma.
Därför mena vi, att det icke finns några ur demokratisk och parlamentarisk
synpunkt hållbara skäl för den karaktärsskillnad, som konstitutionsutskottet
vill uppehålla. Vi vilja alltså icke hurra för den lilla skillnad, som i
det avseendet finns mellan kamrarna, utan vi vilja avskaffa densamma såsom
varande både meningslös och farlig. Vi tro att ju förr vi få bort denna s. k.
karaktärsskillnad, desto förr kommer det att stå klart att första kammaren är
en onödig och dyrbar institution, som icke utgör någon garanti för en bättre
behandling av de olika politiska frågorna. Yi ha också ansett, att det icke
finns något skäl för att på sätt som nu sker diskvalificera tio fullt myndiga
årsklasser, förresten de årsklasser, som räknas till de mest produktiva.

Utskottet har för sin del undvikit att utveckla någon argumentation för
sitt avslagsyrkande. Det refererar den tidigare behandlingen av ärendet och
anför för sin egen del, att bärande skäl saknas för ett genomförande av en
sådan här liten reform. Ja, man vet ju icke vad utskottet menar med bärande
skäl, men man kan i vart fall säga, att utskottet självt icke anfört ett enda
bärande skäl för bevarandet av denna skillnad mellan kamrarna. Det skulle
vara mycket intressant att få höra utskottets talesman göra ett försök att
reparera utskottets försummelse i detta avseende. Ari ha ju nyligen sänkt valbarhetsåldern
vid val till första kammaren genom att sänka åldern för valbarhet
vid landstingsmannaval. Jag tycker att det beslutet, som innebär att
man jämställer väljarna när det gäller val till första kammaren, som ske indirekt,
och till andra kammaren, som ske direkt, logiskt kräver att man också
sänker valbarhetsåldern vid val till första kammaren så att den kommer i nivå
med den för andra kammaren gällande. Det finns enligt mitt sätt att se icke
något principiellt skäl för att vidmakthålla den skillnad, som nu finns i det
avseendet, men väl åtskilliga skäl, som kunna åberopas för slopandet av denna
skillnad.

Här har nu ett enhälligt konstitutionsutskott i enlighet med gammal praxis
vänt sig mot det nya som föreslås. Då jag emellertid tycker, att förslaget betyder
en förnuftig liten reform, som jag är övertygad örn förr eller senare kommer
att falla framåt i den åsyftade riktningen, vill jag, herr talman, för min
del yrka bifall till den motion, som avlämnats i frågan.

Herr Hallén: Herr talman! När man lyssnade till herr Hagberg i Luleå,
kunde man knappast undgå en känsla av att han talade å dragande kall och
ämbetets vägnar. Man skulle ju eljest kunna tycka, att denna reform, vilken
han själv betecknade såsom relativt liten men som dock måste sikta till en
rad andra reformer innebärande en ändring av våra grundlagar, borde ha föranlett
den ärade talaren att lägga i dagen en något större entusiasm. Därav
märktes emellertid föga. Varpå kunde nu detta bero? Jag tror att det har
sin grund i att han kämpar mot vålnader från det förgångna. Han grävde
upp gamla kommentatorer från 70 år tillbaka i tiden, Louis De Geer och
andra, och han talade örn »det plutokratiska elementet i första kammaren»
och om första kammaren såsom hemvist för »upplysta tänkesätt», precis som

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motion om sänkning av valbarhetsåldern vid val till första hammaren.

(Forts.)

om utskottet velat göra dessa uttryck till sina, eftersom vi icke kunnat gå
med på detta reformprojekt. Han efterlyste vilka våra bärande skäl för avslag
varit. Det liela är mycket enkelt, det är bara detta att vi icke någonstädes
— frånsett hos motionären -— kunnat uppspåra någon slags opinion
ute islandet, som kräver en justering av denna åldersgräns. Hade det funnits
en sådan opinion, skulle man mycket väl kunnat överväga örn valbarhetsåldern
barde, sänkas, exempelvis till 30 år eller något sådant. Det hela verkar
som örn motionären funnit läget på motionsniarknaden något svårt och fältet
avbetat men ända ansett, att alltid kunde man väl väcka en motion, så att
även konstitutionsutskottet finge sig en påminnelse. Man har tagit upp den
här saken utan att ha kunnat visa, att det finns någon opinion bakom yrkandet
Nu undviker naturligtvis icke herr Hagberg i Luleå att efter gammalt gott
recept ge socialdemokraterna en liten, giftampull; de slå naturligtvis vakt
kring, första kammaren, de ha stelnat till och förborgerligats — det var annat
förr i världen. Detta hans tal tillmäta vi icke den ringaste betydelse. Vi ha
icke alls slagit vakt örn första kammaren. Vi mena, att örn man skall ta upp
till behandling spörsmålet örn enkammarsystemet skall det ske därför att det
finns en utbredd, opinion bakom ett sadant krav. Men då skall också hela
frågan upp och icke bara en liten detalj som den om valbarhetsåldern skall
vara 35 ar eller icke. Då kan man lika väl fråga sig, örn man icke också skall
ta upp Dagan örn en revision av den 8-åriga mandattiden eller kanske ännu
lie Ire f rågen örn det indirekta valsättet. Det är med andra ord ingen mening''
i att man liksom bryter loss en sådan här liten detalj, utan att man samtidigt
överväger örn hela principfrågan — en- eller tvåkammarsystem? — är så pass
aktuell i folkets medvetande, att frågan bör tas upp. Vi lia icke alls herr
Hagberg i Lulea, försvurit oss åt något sådant som ett bibehållande under
alia förhållanden av tvåkammarsystemet; den frågan står fortfarande öppen.
JM6n ett sadant här plottrande med detaljer vilja vi avböja.

Herr Hagberg i Lulea sade vidare något örn att 1918 den dåvarande statsministern
sedermera landshövding Edén, framhållit, att man genom de då vidtagna
reformerna på detta område kommit därhän, att kamrarna närmat sig
varandra. Ja, detta är mycket riktigt, men då frågar man sig: skall detta närmande
fortsätta så långt, att ali slags skillnad försvinner? Men skola vi ha
tva andra kammare, kunna vi lika så gott ta bort även de två andra särdragen
i lörsta kammarens, sammansättning. Skola vi överhuvud taget ha två
kamrar? Det vilja antagligen icke herr Hagberg och hans meningsfränder
De a resonemanget visar, att man kommer tillbaka till det egentliga spörsmålet
eller fragan örn en- eller tvåkammarsystem. Men det problemet griper
man sig icke an med på det sätt, som här föreslagits

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hem -

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Under de sista 5 å 6 åren ha
en hel del mindre forandnngar vidtagits i våra grundlagar. Ingen av dessa förändringar
har haft någon större praktisk betydelse; det kan nog sägas. Man
kan emellertid saga, att de betytt en viss uppsnyggning i hithörande författningsbestämmelser,
och att de förändringar, som skett, legat i linje med en demokratisk
uppfattning*.

Jag.tycker nog för min del, att detta förslag örn sänkning av valbarhetsåldern
vid val till torsta kammaren är av ungefär samma sort som en del av de
andra mindre förändringarna i våra författningsbestämmelser på detta område,
boreliggande förslag har icke heller någon större praktisk betydelse, och det är

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Nr 11.

Motion om sänkning av valbarhetsåldern vid val till första kammaren.

(Forts.)

väl icke så underligt att folket ute i landet icke bildat opinion kring en sådan
bär fråga, som ju knappast är av den storleksordningen ^ att den observeras i
någon högre grad. Men även örn fragan icke är stor fran praktisk synpunkt
sett. och man därför icke kan komma dragandes med några sådana där förkrossande
starka argument för genomförandet av en förändring, så tycker jag dock
för min del, att än värre är att man mobiliserar något som helst argument mot
den föreslagna sänkningen av valbarhetsåldern vid val till första kammaren.
För karaktärsskillnaden mellan kamrarna tror jag icke att förslaget kommer
att betyda någonting. Med tanke på medellivslängden hos vårt folk betyder
åldersstrecket 35 år vid dessa val säkert ingenting för karaktärsskillnaden kamrarna
emellan. Man skulle behöva ha en valbarhetsålder vid 50 eller 55 år, om
man skulle få det gubbvälde, som man tidigare i vissa fall menade att det borde
vara. Jag tycker nog att det finns vissa skäl för att vidta en ändring sådan som
den föreslagna. Kan det nämligen icke tänkas, att vi inom dessa 10 yngre åldersklasser
ha en och annan person, som borde kunna bli vald till första kammaren,
passa mycket bra där och göra en insats? Örn vi kunde få in 10 ä 15
stycken —• det är väl maximum — duktiga representanter för dessa åldersklasser,
skulle det icke vara en ganska bra komplettering_ av den uppsättning äldre
personer, som nu finns och som alltid kommer att finnas i första kammaren?
Vidare finns det ju på sätt och vis ett alldeles särskilt skäl för att man skall
släppa fram en och annan yngre person till första kammaren, nämligen att det
i själva verket icke är så lätt att komma in i andra kammaren. Det fordras nied
andra ord ett politiskt grovarbete och en särskild politisk ställning inom den
(breda valmanskåren för att vederbörande skall kunna komma in i andra kammaren,
och detta gör att det icke är så lätt för personer i de allra yngsta politiska
årgångarna att bli andrakammarledamöter. Örn det nu finns en och annan
duktig person i de ifrågavarande åldersklasserna, så varför skulle man hindra
våra valkorporationer, landstingen och stadsfullmäktige i de större städerna i
detta fall att välja fritt även inom dessa åldersklasser. Varför skulle man egentligen
hindra det? Skulle på något som helst sätt några olägenheter kunna uppstå
genom att man gav våra valkorporationer frihet att välja inom samma breda
åldersram som till andra kammaren? Jag har för min del mycket svårt att
fatta att några bärande skäl skulle kunna anföras emot detta.

Gentemot vad utskottets ordförande herr Hallén säger, att man inte vill plottra
med detaljer och att det inte kommit fram någon större opinion i denna fråga,
sä ha vi ju putsat på detaljer på det ena området efter det andra utan att det
egentligen varit någon så märkvärdig opinion i landet där heller, örn denna sak
verkligen är förnuftig, är det ingenting som hindrar att man genomför en sådan
förändring, och jag ber för min del, herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill i anledning av vad konstitutionsutskottets
ordförande här anfört ge några, repliker.

Man kunde av den ena delen av hans anförande få det intrycket, att han
— och väl utskottet också — inte hade något emot att frågan togs upp i
hela sin vidd. Han sade sig vara beredd .att diskutera åtskilligt av de skillnader
som finnas, exempelvis örn det indirekta valsättet, om den åttaariga
valperioden o. s. v. Men i ett annat sammanhang ställer han sig på den ståndpunkten,
att det bör vara en skillnad mellan dessa båda kamrar, och han frågar,
hur mycket närmande som man egentligen bör gå in för härvidlag. Skillnaden
finnes ju här. Jag anser inte att den väsentliga skillnaden ligger eller
bör ligga i detta åldersstreck, och när jag refererade hur upphovsmannen till

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motion om sänkning av valbarhetsåldern vid val till första kmmnaren.

(Forts.)

deri proposition, som gav oss tvåkammarsystemet, såg på denna sak, ville jag
söka visa, att åldersskillnaden tillmätte lian inte någon egentlig roll för att
konstituera karaktärs skillnaden, utan det var framför allt valsättet, som lian
ville framhålla som den största skillnaden. Åldern anför lian i helt andra
sammanhang och närmast ur den synpunkten att han menade att människorna
äio mera mogna vid 35 års ålder än vid 25. Man kan alltså mycket väl ta
bort denna alldeles onödiga, omotiverade och otidsenliga spärr för 10 årsklasser
utan att därför riskera att den verkliga skillnaden mellan första och
andra kammaren försvinner: den som bestämmes av det indirekta valsättet
och längden på mandattiden och kanske inte minst av att det behövs styvt tre
riksdagsmän i andra kammaren för att i voteringar och i det praktiska riksdagsarbetet
väga upp två förstakammarledamöter, Jag menar därför att frågeställningen,
hur mycket man skall närma de båda kamrarna till varandra,
är i detta sammanhang meningslös.

Jag vill understryka vad jag tidigare sade, att örn man avskaffade dessa
s. k. karaktärsskiljande bestämmelser, man ju på längre sikt vunne att det
blir klart för alla, att första kammaren är en fullständigt onödig institution,
att den bara betyder en byråkratisering och ett extra tryck, försenar arbetet
och ^komplicerar i onödan, kanske inte så mycket i de större frågorna men
ändå, och att det är en onödig, fördyrande organisation, som man gärna kan
avskaffa.

Jag vill säga herr Hallén, att det är inte alls å dragande kall och ämbetets
vägnar som jag _ talar.^ Det är ingen stor sak, men det är en förnuftig sak,
och jag tvivlar inte på att när denna fråga aktualiseras — och den aktualiseras
bland annat genom en sådan här liten riksdagsdebatt — så kommer man
nog ganska lätt att vinna förståelse ute i landet för saken.

oOm jag förstod herr Hallén rätt, var det egentligen därför att det inte fanns
någon opinion ute i landet som man icke kostat på ärendet någon mera ingående
behandling ifrån konstitutionsutskottets sida. Ja, det är ju fallet med
många framstötar, som gjorts och göras här i riksdagen, att det i och för sig
kanske inte finns någon opinion eller någon allmän uppmärksamhet utanför
riksdagen riktad på en viss fråga, vilket inte hindrar att ett utskott kan ingå på
den i både positiv och negativ mening och taga ställning för eller emot.

Sedan vill jag bara göra det påpekandet, att jag har aldrig i mitt första
anförande sagt, att socialdemokratiens som jag anser mera positiva inställning
till första kammaren beror på att den har förborgerligats, utan jag bär
använt det uttrycket, att man Ilar blivit mera konservativ i olika frågor, oell
örn man konstaterar att en socialdemokrat är konservativ, när det gäller t. ex.
riksdagens arbetsformer eller olika sådana spörsmål, så är det i och för sig
intet försök att karakterisera vederbörande som borgerlig. Jag har överhuvud
taget inte blandat in den Hagan i saken. Att som konstitutionsutskottets ordförande
ställa frågan så, att det skall vara allt eller intet för att det skall
vara någon mening med det hela, tycker jag är ett överslag. Inte ens vi,
sömhål borde vara mera benägna för att härvidlag kräva rent bord, lia gått
så långt. Ett steg i sänder på detta område lia vi velat ta. Jag får dock
säga, att örn det skulle visa sig att det finns en stämning inom socialdemokratien
att genomföra den gamla socialdemokratiska agitationsparollen att
slopa första kammaren, då komma vi verkligen att med stor glädje hjälpa
till därvidlag. Men så står ju inte frågan nu.

Herr talman! Da det är vissa tekniska svårigheter för att framställa proposition
på det förslag, som jag ställde, vill jag föreslå att riksdagen beslutar
återremittera ärendet till konstitutionsutskottet.

Onsdagen (leii 13 mars 1940 fm.

Nr 11.

Motion om sänkning av valbarhetsåldern vid val till första kammaren.

(Forts.)

Herr Hallén: Herr talman! Detta är en invecklad situation. Nu har den
siste talaren begärt återremiss av saken, och så har han fått ett litet medhåll
av en folkfrisinnad representant, som yrkat bifall till motionen.

Emellertid skulle jag vilja säga till de två herrar, som funnit varandra på
den punkten, att ni tala örn en sänkning av valbarhetsåldern till första kammaren
precis som örn det skulle betseda att det bleve yngre ledamöter i första
kammaren, örn man sänkte valbarhetsåldern. Det finns en part, som ni glömt
att räkna med här, och det är valmanskåren. Vi ha i konstitutionsutskottet
gjort upp en statistik som visar, hur den, nämligen vår valmanskår, beter sig i
detta avseende. Örn vi hålla oss till första kammaren så har beklagligt nog
medelåldern stigit från 52,1 år 1922 till 57,6 i fjol. Det är inte alls någon
önskvärd utveckling, det äro vi nog alla oavsett partitillhörighet ense örn. Vad
det kan hero på vill jag inte yttra mig om. Någon viskade nyss i mitt öra,
att det kanske hänger samman med att en del landsting ha den vanan, att när
vissa landstingsman tjänat många år, så placeras de i första kammaren. Jag
vet inte, örn de kommunistiska landstingsmännen tänka göra likadant i framtiden,
men härav se vi, att örn valbarhetsåldern sänkes till 25 år, vi ändå inte
få en enda så pass ung ledamot.

Här sade herr Svensson i Ljungskile: tänk ändå, örn vi kunde sänka valbarhetsåldern
till 25 år och få in en del ungdomar mellan 25 och 35 år! Det
vore förfärligt trevligt! Men vad lia vi för garantier för detta, när inte landstingen
välja sådant folk? Jag kan tala örn att 1922 fanns det 9 ledamöter i
första kammaren, som voro mellan 36 och 39 år. För närvarande finns det
ingen, ty ingen är yngre än bortåt 40 år, och vad hjälper det då, örn vi få ned
åldersgränsen till 25 år, när man inte väljer dessa ungdomar, som naturligtvis
böra bilda ett inslag även i första kammaren.

Jag skulle vilja säga till herrarna ett litet ord även beträffande andra kammaren.
Där ha vi sett samma tendens. Där har medelåldern stigit från 47,9
år 1922 till för närvarande 52,7. Jag vill också säga herr Hagberg i Luleå,
att man skall inte tala om rep i hängd mans hus. Hur förhåller det sig med
det kommunistiska partiet självt? Hur tillgodose ni de ungdomliga synpunkterna?
Medelåldern för kommunisterna här i kammaren är f. n. 46 år! Varför
sätta ni inte in 25-åringar själva, kan man fråga sig.

Det ser ut som örn valmanskåren själv inte vill sätta in mera ungdom i riksdagen,
och det är mycket beklagligt, men inte vinner man något med att införa
i grundlagen en till 25 år sänkt valbarhetsålder, om ändå ingen under 35
år blir vald. Då förfelas ju fullständigt en sådan reform.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! De siffror som utskottets ärade
ordförande nu har anfört både beträffande första och andra kammaren visa
ju, vad jag förut för min del länge har varit fullständigt på det klara med,
nämligen att gubbväldet står sig mycket bra utan några konstitutionella garantier.

Örn det nu är på det sättet, att det är så svårt att få fram ungt folk både
i första och andra kammaren, att ungdomen alltid kommer att vara underrepresenterad
— och det kommer den nog alltid att vara, ty det är inte så lätt
för unga människor att slå sig fram till sådana poster — varför skall man då
lia kvar några konstitutionella restriktioner emot den ungdom, som har så
svårt att komma fram? I själva verket är det lättare att placera en ung människa
i första än i andra kammaren, därest nu valkorporationerna skulle komma
på idén att göra det. Då tycker jag att den friheten bör man kunna ge

Andra kammarens protokoll 19->i6. Nr 11. 3

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Motion om sänkning av valbarhetsåldern vid val till första kammaren.

(Forts.)

valkorporationerna. Om de sedan inte använda den, är det ju en sak, sorn vi i
denna ordning inte kunna göra någonting åt, utan det är en sak, som man får
behandla i andra sammanhang, ifall nian vill påverka utvecklingen vidare.

Anledningen till att jag begärde ordet var emellertid att jag hörde, att man
inte kan ställa ett yrkande på direkt bifall till motionen, då någon lagtext
inte finns utformad, utan att man, om man vill stödja motionen, får gå på
återremiss. Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till därom framställt yrkande.

Herr Thorell: Herr talman! Den historik som herr Hagberg i Luleå lämnade
kammaren kunde ju ha sitt intresse: den friskade upp i minnet en del saker
som vi tidigare läst litet var men kanske glömt. Jag tyckte emellertid den var
ganska onödig i detta sammanhang, då de förhållanden han berörde inte alls.
som utskottets ärade ordförande redan framhållit, äro aktuella och inte längre
kunna ha någon som helst inverkan på de ärenden vi här behandla. Det är
knappast mödan lönt att öda tid på sådana saker, ty vilja vi kunna vi undersöka
dessa frågor själva.

Det var några ord av herr Hagberg i hans första anförande som föranledde
mig begära ordet. Han sade, att man skulle sätta in yrkesexpertis i första
kammaren, och nämnde i det sammanhanget att någon hunnit bli professor redan
i 25-årsåldern -— vilket skulle vara ett bevis för att människan redan då hade
stor erfarenhet. Ja, herr talman, jag tror nog att svenska folket undanber sig
att få en 25-årig professor till representant i någondera kammaren. Vederbörande
i all ära, men han hade säkert offrat hela sin ungdomstid med att uteslutande
ta sikte på en enda sak: det ämne han blivit professor i. Han hade säkerligen
inte hunnit skaffa sig någon som helst erfarenhet i de mångskiftande ärenden
vi här ha att behandla. Jag tycker därför det var ett ganska dåligt exempel
herr Hagberg tog, och jag är för övrigt övertygad örn att mitt omdöme passar*
in även på många andra unga i vårt samhälle. Vi ha under de första tiotalen
år efter femtonårsåldern ett så pass intensivt intresse av — örn vi överhuvud
taget äro intresserade av något — att söka bilda ett underlag för vår vidare
framkomst i livet, att vi inte alltid hinna med att skaffa oss så värst stor
erfarenhet av de allmänna synpunkter som här göra sig gällande. Det är först
sedan vi skaffat oss en smula fast mark att stå på — i fråga örn vår ekonomi,
vårt yrke, o. s. v. — som vi börja på att undersöka hur det ser ut i vårt samhälle
och börja arbeta på att få mer av den allmänbildning, som behövs för
det yrke vi här ha, herr Hagberg. Jag vill härmed naturligtvis inte påstå att
inte enstaka ungdomar kunna hinna studera en hel del, men det gäller inte i
allmänhet.

Herr ordföranden i konstitutionsutskottet har redan påpekat en sak som jag
annars tänkt närmare beröra. Jag har också gått igenom katalogerna, och av
dem framgår, som herr Svensson i Ljungskile sade, att det är svårt att komma
in i riksdagen i riktigt unga år. Men detta beror väl också därpå att valmännen
först vilja se vad en karl eller en kvinna duger till och vad vederbörande
uträttat. Man väljer inte en person för att vederbörande ser trevlig ut — det
kan ju möjligtvis en karl också göra någon gång — eller av den orsaken att
han eller hon vid ett möte eller en offentlig sammankomst av något slag kan
hålla ett lätt och trevligt anförande, utan därför att den, som man vill ha till
representant, hunnit uträtta något. Det är dock så, herr Hagberg att det är
sällan vi hinna uträtta så mycket innan vi bli 35 år. Jag antar att detta är
förklaringen till, att det är ganska svart att tidigt komma m i riksdagen.

Herr Svensson i Ljungskile sade något som var ganska roligt. Han yttrade,

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Nr 11.

Motion om sänkning av valbarhetsåldern vid val till första kammaren.

(Forts.)

att detta var en mycket liten fråga, och därför skulle vi inte resa något motstånd.
Skulle vi införa den principen i riksdagen i fråga örn alla möjliga struntsaker,
som likväl ingrepe på olika områden, skulle vi få en ordentlig villervalla,
örn alltså inte utskotten sin skyldighet likmätigt skulle avstyrka och
kamrarna avslå dylika förslag.

Jag tror inte vi behöva offra mer tid på detta. Jag biträder, herr talman,
utskottets förslag örn avslag på den föreliggande motionen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det under
överläggningen framställda yrkandet örn återförvisning av ärendet till utskottet
för ny behandling; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion
örn förkortning av tiden för hemligstämplande av vissa allmänna handlingar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion
örn viss ändring av 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Osterman: Herr talman! Då en läkare och därtill en sinnessjukläkare
tar till orda i denna fråga, förmodar jag, att han redan från början kan vänta
sig att bli betraktad med en viss misstänksamhet. Men i egenskap av motionär
vågar jag ta kammarens tid i anspråk några minuter.

Det är ju så, att vi de senaste åren fått läsa många böcker och kanske se
än flera filmer, som handla örn de s. k. männen i vitt. Nästan undantagslöst
har det förut rört sig örn skildringar från kroppssjukhusens värld. Vi ha sett
underbart skickliga och underbart manliga kirurger, som genom djärva operationer
räddat hopplösa fall, och läkarna ha varit omgivna av förföriskt söta
sköterskor. Jag kan inte påstå, att vi läkare med så synnerligen stor förtjusning
lia sett på dessa romantiserade och ofta osakliga skildringar av vad vi
betrakta som vårt enkla vardagsarbete. Men de allra sista åren ha vi fått skildringar
från sinnessjukhusmiljöer som gå i en helt annan stil. Rollfördelningen
är nu en helt annan, men tendensen lika chargerad och onyanserad. Nu tilldelas
läkarna och vårdpersonalen bovarnas roller, och den ädle hjälten är
vanligen den straffriförklarade psykopaten, som genom omständigheternas
olyckliga spel råkat i konflikt med samhället och därmed den s. k. härskande
psykiatrien. Av. någon aldrig utredd anledning motarbetar denna i fortsättningen
den på sjukhus intagne patientens lovvärda ansträngningar att som en
nyttig medborgare återinträda i samhället. Den sjukes erfarenheter från sjukhuset
äro i allmänhet av makabraste slag. Läkarna äro i bästa fall likgiltiga
för den sjukes öde eller direkt fientliga. Vårdpersonalen är okunnig och brysk,
och övergrepp och misshandel tillhöra ordningen för dagen. Detta är sanningen.
sådan den uppfattas av den psykopatiske patienten.

Det finns nu inom ett samhälle alltid personer, som äro villiga att absorbe -

Molion om
ändring av
14 § lagen
om inskränkningar
i rätten
att utbekomma
allmänna
handlingar.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motion om ändring av 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. (Forts.)

ra och kanalisera allt möjligt missnöje, som riktar sig mot offentliga institutioner.
Hit räknar jag givetvis inte de lojalt arbetande tidningsmännen, vilkas
viktiga funktion att vara allmänhetens ögon oell noggrant följa misstag och
övergrepp på samhällslivets område man måste värdesätta högt. Nej, jag menar
den lilla grupp av människor, som genom sin själsfrändskap med cle kverulerande
mer än andra äro disponerade att ta för gott alla hårresande historier
som berättas. I det sammanhanget, herr talman, skulle jag vilja omnämna, att
det finnes en förening med det ur min synpunkt egendomligt klingande namnet
»Föreningen för psykiskt sjukas väl», som utgör centralen för den förtalskampanj
mot sinnessjukvården och dess utövare, som bedrivits sista året.
Jag sitter inne med vissa fakta beträffande denna sammanslutning, men att
närmare ingå härpå ligger utom ramen för min uppgift. Av ett visst intresse
kanske det kan vara, att i föreningens ledning de straffriförklarade psykopaterna
äro väl företrädda.

Emellertid är det inte min avsikt att här föra vare sig läkarnas eller sinnessjukvårdspersonalens
talan. Yi äro ganska ovana vid att få tack för vårt
föga romantiska arbete, och tillfredsställelsen att se 40 ä 50 procent av våra
patienter tillfriskna eller förbättras så mycket, att de åter bli arbetsföra, är
den bästa belöningen. I det sammanhanget skulle jag vilja visa på att patienterna
själva i allmänhet tyckas uppskatta detta arbete mera än de, som utge
sig som deras litterära företrädare, eftersom vid de stora sjukhusen minst 50
procent frivilligt på egen ansökan söka vård. Det är alltså inte fråga örn att
tala i egen sak; här stå större intressen på spel. De litterära och filmatiska
alster, som kommit sista åren, med motiv från sinnessjukhusen, ha utgivit sig
för att vara verklighetsskildringar, och i vissa fall har det kunnat konstateras,
att till grund för skildringen legat ett verkligt fall, att miljö och personer tyda
på att ett bestämt sjukhus åsyftas och att en rad yttre detaljer i händelseförloppet
möjliggör identifiering av den ifrågavarande miljön. Örn en sådan
skildring, i den måll den är förljugen och förvanskad, får stå oemotsagd —
och här godtar allmänheten inte allmänna deklarationer från sjukvårdens sida
— och örn genren kommer att odlas år efter år, så uppstår en fara, som vi
inte skola underskatta, för att allmänhetens förtroende till sjukvården och dess
utövare kommer att lida allvarligt men. Och den nytta sjukhusvården liksom
den enskilde läkaren skall kunna göra för den hjälpsökande allmänheten är just
beroende på ett förtroendefullt förhållande mellan dem. I sista hand blir resultatet,
att den sjuke avskräekes från att i tid söka vård, om de förvanskade
skräckskildringarna godtagas. Inom parentes skulle jag vilja tillägga, att detsamma
gäller många andra områden inom socialvården. I samma mån som
en objektiv upplysning motarbetas genom sekretesslagens bestämmelser, i
samma mån förhindras, att fördelarna av våra sociala institutioner komma
så många hjälpbehövande som möjligt till godo.

Jag behöver väl inte här deklarera, att avsikten med den här motionen
inte varit att rucka på läkarens tystnadsplikt. Här gäller det att avväga allmänt
väl mot enskilt intresse. Det kan för övrigt ifrågasättas, örn ens något
enskilt intresse eller enskild rätt trädes för nära genom en inskränkning av
sekretesslagens skyddsbestämmelser i den form motionärerna föreslagit, Der
finns ingen anledning anta, att inte de myndigheter, som skulle få att handlägga
sådana här ärenden, skulle umgås med det ömtåliga materialet med all
takt och försiktighet, och jag tror att detsamma skulle gälla pressen. Det kan
inte vara något allmänt intresse att hindra denna att utöka sina informationer
med att få del av den ansvariga partens framställning, där en ensidig
och förvriden skildring i romanens eller tidningsartikelns form lämnats av

Onsdagen den 13 mars 194G 1''m.

Nr 11.

Motion örn ändring av 11 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar. (Forts.)

ett förhållande inom sjuk- eller socialvården. Jag är övertygad om att pressen
skulle behandla en sådan saklig redogörelse på ett grannlaga sätt och att
resultatet skulle bli, att många s. k. missförhållanden skulle reduceras till
rimliga proportioner och att stormen kring många sensationsförfattare eller
-författarinnor skulle komma att rasa i ett vattenglas.

Jag finner till min tillfredsställelse och tacksamhet att konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande också vitsordat de synpunkter som varit vägledande för
motionärerna. Utskottet synes hysa en viss tveksamhet, huruvida icke en
publicering av redogörelsen för det fall, som asyftats i motionen, Kunnat ske.
Denna redogörelse hade utarbetats i medicinalstyrelsen och ärendet framlades
inför statsrådet Erlander vid en uppvaktning av representanter för medicinalstyrelse,
läkare och sjukvårdspersonal. Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd
i juridiska frågor hade ansett sekretesslagen lägga hinder i vägen för redogörelsens
offentliggörande, och det visade sig att också justitieministern, när
den dåvarande överinspektören för sinnessjukvården framlade saken för honom,
hade samma mening.

Eftersom sekretesslagen nu ligger i stöpsleven förstår jag att utskottet, hur
positivt inställt det än kan lia varit, inte kunnat förorda en ändring, som
endast berör en detalj i lagen. Jag skall inte heller, herr talman, yrka bifall
till motionen. Men det kanske är tillåtet att uttala en varm förhoppning, att
man inom sekretessutredningen skall beakta motionärernas syfte att åstadkomma
en bättre avvägning mellan det allmännas och den enskildes intresse
till sjukvårdens och ytterst socialvårdens fromma. Medicinalstyrelsen har nyligen
framlagt ett tioårsprogram för sinnessjukvårdens utbyggnad. Kostnaderna
härför beräknas till 77,5 miljoner kronor. Kail det vara ett allmänt intresse
att lägga ned så mycket pengar på detta område, om man inte samtidigt
vill bidra till att skapa förtroende till sjukvårdens effektivitet och förmåga
att handha sina uppgifter?

De misstag som begåtts av enskilda och myndigheter på detta liksom på
andra områden av vår förvaltning skola villigt erkännas, och jag tror^ att sinnessjukvårdens
utövare äro de första att vilja rätta till dem, örn vi få. de nödiga
medlen. Vi äro nämligen inga reaktionära träbockar utan villiga till
samarbete även med våra kritiker. Under en förutsättning likväl —• att vårt
mål är detsamma: en förbättrad sjukvård.

Herr Mosesson: Herr talman! Även om jag hade deltagit i behandlingen
av denna motion i konstitutionsutskottet skulle jag inte ha kommit till något
annat yrkande än det utskottet framställt. Men jag bekänner, herr talman, att
den fråga som berörts genom denna motion har upprört mig så i botten av mitt
väsen, att jag nu vågar, utöver den utredning rörande sekretesslagen som särskilda
sakkunniga väl lägga fram, till kammarens protokoll foga några ord.

Vi ha under de senaste månaderna följt en domstolsbehandling av anklagade
som man betraktat som mänsklighetens värsta missdådare, men icke desto mindre
har man varit angelägen att envar av dessa där nere i Nurnberg åtalade skulle
ha möjlighet att åberopa alla de vittnen till sitt försvar som de kunde uppbringa.
Här i vårt land, under fredliga förhållanden, skall emellertid en hel mängd befattningshavare
få i litteratur och på film framställas på ett karikerande och
orättfärdigt sätt, som om de vore brottsliga, okunniga — jag höll på att säga
perversa. Och man skall genom cn misstolkning av lagliga bestämmelser sätta
munkorg på dessa personer och deras överordnade, som ha kunnat följa dem i
deras verksamhet, och förhindra att sanningen kommer i dagen.

Jag har i snart femton års tid samarbetat i interncringsnämnden med några

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 19-10 fm.

Motion om ändring av 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. (Forts.)

av våra främsta sinnessjukläkare. Jag kail här tillåta ling att nämna överläkare
Ernst Göransson, professor Alfred Petrén, som mångå av oss känna, professor
Wigert — numera avliden — och docent Sven Stenberg, en av dem som
helt nyligen gatt bort. Jag vågar påstå att var och en sorn känner dessa personer
vet, att det överhuvud taget inte är möjligt att få samarbeta med människor
mer genomträngda av humanitet och rättrådighet än dessa. Jag känner
även ett mycket_ stort antal av våra sinnessjukläkare, sjukvårdare och sjuksköterskor,
örn vilka detsamma sanningsenligt skall sägas. Och dock, vad är
det som under de senaste månaderna gått genom den svenska tidningspressen och
på en film rullats upp för tusentals personer? De, som läst och sett och anammat
vad som givits där, lia fatt i sig, att det finns ett område, där man. örn man
inträder däri såsom sjuk, skall låta hoppet fara.

För att inte herr talmannen skall göra det bruk som jag vet att han eljest
skulle kunna göra av sin klubba, skall jag, herr talman, med avsikt i fortsättningen
yttra mig hypotetiskt.

Vad skulle herr talmannen eller vilken annan som helst säga, örn hjälten i
en roman framställes såsom varande av frisk släkt, själv kärnsund och begåvad,
men örn mot detta kan sättas en mer verklighetstrogen uppgift att hjälten själv
lider av epilepsi och att sinnessjukdom finnes i släkten? Han har visat psykopatiska
drag och är relativt obegåvad. Epileptisk^ anfall ett fåtal gånger konstaterade
före omhändertagandet. Vad säger man, örn det heter i romanen: utmärkt
i tjänsten, avundad för sin duglighet, medan de som haft vederbörande i tjänsten
säga: misskött tjänsten, periodvis arbetsoduglig, spritt bråk och vantrevnad
bland kollegerna?

Eller örn jag tar detta exempel, som rör sinnessjukvårdarna. Man säger t. ex.
i romanen: internerad vid full hälsa genom intriger från chefens sida, emedan
lian låtit förföra sig av dennes hustru. Enligt läkarintyget, varigenom han påtvingades
pension: lidande av epilepsi.: enligt sjukhusöverläkaren: fullkomligt
obotlig manodepression. Mot detta sättes: före första intagningen två självmordsförsök.
IM sinnessjukhus en kortare period hösten samma år samt en längre
våren året därpå. Senare gången omhändertagen av polis i en främmande stad,
enär han var omtöcknad, förvirrad och hallucinerande för såväl syn som hörsel.
Vad säges, örn det uppges i romanen att han på sjukhuset är hygglig, skötsam,
aldrig sinnessjuk, ideligen flyttad till orolig avdelning, emedan han opponerade
mot orättvisor i sjukhusordningen, hotad och förolämpad av en del manlig
personal, förförd av ett par kvinnliga befattningshavare. Vad säges, örn det å
andra sidan kan dokumentariskt ådagaläggas: periodvis mycket besvärlig och
svårskött patient. Hotfull, grälsjuk och ibland handgriplig mot skötarna, närgången
och sexuellt opålitlig mot sköterskorna, Måste på grund härav ofta flyttas
till orolig avdelning, etc.?

Jag må säga, herr talman, att de bestämmelser som tolkas på sådant sätt, att
det inte skall vara möjligt att få sätta sanningens ljus på dessa förhållanden,
med påföljd att befattningshavare och andra skola bli misstänkta för att vara
en karikatyr av vad sådana personer böra vara, dessa bestämmelser äro av den art
att både den allmänna hygienen och vår demokrati lida därav. Jag hoppas det
skall bli en lindring i detta avseende.

Herr Lundstedt: Herr talman! När jag i denna fråga begär ordet, är det inte
därför, att jag tror mig kunna tillföra debatten några särskilda synpunkter.
Jag har endast velat helt kort uttala mina sympatier för det yrkande som
framställts i motionen, utan att därmed vilja taga någon ståndpunkt till den
bakgrund för densamma, som motionärerna ha framlagt.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Motion om ändring av 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar. (Forts.)

Ett spörsmål som detta tillhör ju de frågeställningar, som man skulle kunna
karakterisera såsom dubbelsidiga eller kanske bättre tveeggade. En lagstiftning
i sådana ämnen medför alltid sina särskilda vanskligheter ur awägningssynpunkt.
Vad man vinner åt ena hållet, kan man förlora åt det andra. Man
kan. i syfte att vinna en i visst avseende nyttig reglering, ^ samtidigt också
oavsiktligt åstadkomma större eller mindre skada åt annat håll.

Här måste nu offentlighetsprincipen uppställas såsom huvudregel. Men det
vöre inte bra, örn offentlighetsprincipen skulle vara absolut gällande. Därför är
det nödvändigt att gent emot densamma, uppställa en undantagsregel örn sekretess.
Vad jag nu vill betona, herr talman, är detta, att offentlighetsprincipen
naturligtvis måste vara dominerande och att en lag angående sekretess inte
får ha sådant innehåll, att denna sekretess skall kunna begagnas till kränkning
av erkända rättsprinciper. Och självfallet måste sekretessen så begränsas,
att den icke kan utnyttjas till osannfärdig skandalisering av oförvitliga
medborgare.

Med hänsyn härtill, herr talman, och därtill att avvägningsfrågan är sa
svår, skulle jag vilja uttala, att det är mera angeläget, att undantagslagen
blir något för snäv än något för vidsträckt.

Herr Fast: Herr talman! Jag begärde ordet för att säga endast ett pär ord.
Jag är icke alldeles övertygad, att man har rätt i att vederbörande läkare
och personal äro så fullständigt rättslösa som man vill göra gällande. Jag
tror att det tvärtom förhåller sig så, att alla de resurser som på detta område
stått till buds icke utnyttjats. Så kommer det nog att bli, även örn det sker
en lagändring på detta område. Skälen till detta antagande äro mångahanda.

Jag vill emellertid passa på tillfället att säga, att inom sinnessjukvården
obestridligen råda vissa brister och missförhållanden, men att felet med den
kritik som framförts är att den fått en så utomordentligt olämplig form. Dep
har riktat sig mot människor, som ställt sitt liv och sin gärning till tjänst för
att gagna de människor som råkat ut för denna olycka. I stället borde denna
kritik lia riktat sig mot samhället självt, som i fråga örn sinnessjukvården
icke följt samma utvecklingslinje som i fråga örn den slutna kroppssjukvården.
.Tåg borde t. cx. nämna, hur orimligt det är för en läkare att svara för och
giva vård åt icke bara hundra utan kanske tvåhundra patienter. Man förstår
att det icke är möjligt att ägna dem den tid som sådana sjukdomsföreteelser
ändå kräva i fråga örn personliga bedömningar, personligt intresse o. s. v.
kanske till och med i vissa fall i högre grad än i fråga om kroppssjukdomar.

Jag menar således, att den framförda kritiken riktar sig mot fel håll. Den
borde rikta sig mot dem som bära ansvaret, d. v. s. statsmakterna i första
hand, flir att man gjort för litet på detta område. Det är att hoppas, att det
förslag till utbyggnad av sinnessjukvården, som framlagts, kommer att leda
till förbättringar på ifrågavarande område. Det gäller för den kommitté, som
arbetar, att få en lämplig avvägning mellan det allmänna och det enskilda
intresset. Jag vill instämma med herr Lundstedt, att denna avvägning är icke
lätt att åstadkomma. Man får icke handla i panik under känslan av vad som
i detta ärende förekommit, så att man slår in på den motsatta linjen och skadar
det enskilda intresse, som här föreligger, på vitala och ömtåliga punkter.

Jag är icke säker örn att, även om en lagändring kommer till stånd, folkopinionen
kommer ali hundraprocentigt ändras. Det finns en viss folkopinion,
nied vars omdöme man måste räkna. Det finnes en hel del människor, som
alltid stå på den motsatta sidan. Även örn man gåve läkare och personal vilka
möjligheter som helst till bevisföring, skulle man ändå icke bli trodd av alla.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Statsbidrag
i samband
med borttagande
av
broavgiftema
vid lÅdingöbron.

Motion örn ändring av 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. (Forts.)

Jag tror icke att man får överdriva verkningarna i detta avseende. Den lilla
grupp^ medborgare, som ^alltid tror pa det ofördelaktigaste, låter knappast
sitt standpunktstagande paverkas av kalla fakta, utan bedömer känslomässigt.

^ Jag tror att man kommer till en lämplig ståndpunkt genom att hänvisa till
pågående^ utredning och vitsorda, att ett behov föreligger, men tillika påpeka,
att det får göras en försiktig avvägning mellan de olika intressen och förhållanden
som finnas att taga hänsyn till.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat

„konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion angående
införande av bestämmelser om interpellationsinstitut i kommunallagarna;
samt

statsutskottets utlåtanden :

* anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till iståndsättande av vissa
besia ckmngsfastigheter;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
vissa kostnader i samband med sprängningsolycka vid Göteborgs örlogsvarv;
i nr ^ l anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande av
byråchefsbefattnmgen i försvarets fabriksstyrelse å ordinarie stat- och
nr 44 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna
vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 46 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 1 februari 1946,
föreslagit riksdagen medgiva, att efter det av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd
till upptagande av trafikavgifter vid Lidingöbron upphört att gälla, statsbidrag
enligt i statsrådsprotokollet angivna grunder finge med anlitande av
anslaget Bidrag till byggande av vägar och gator utgå till städerna Stockholm
och Lidingö.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Karlsson i Stuvsta väckt motion (Ur 400), i vilken hemställts,
att riksdagen i anslutning till Kungl. Maj :ts proposition nr 46 måtte
besluta, dels. att^i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det av Kungl. Majit
meddelade tillståndet till upptagande av broavgifter vid Lidingöbron matte
upphöra att gälla från och med den 1 juli 1946, dels ock att statsbidrag skulle
med anlitande av anslaget Bidrag till byggande av vägar och gator utgå under
vart och ett av budgetåren 1947/1957 med ett belopp av 15 000 kronor till
Stockholms stad och 250 000 kronor till Lidingö stad.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj ris förslag
och med avslag å motionen II: 400, måtte medgiva, att efter det av Kungl.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron.

(Forts.)

Maj :t meddelat tillstånd till upptagande av trafikavgifter vid Lidingöbron
upphört att gälla, statsbidrag enligt i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 1 februari 1946 angivna grunder finge med anlitande av
anslaget Bidrag till byggande av vägar och gator utgå till städerna Stockholm
och Lidingö.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Förevarande ärende var som bekant
föremål för riksdagens behandling även i fjol i anledning av en motion av undertecknad
och Persson i Stockholm. Denna motion avslogs da med motivering
att frågan redan var föremål för förhandlingar mellan staten samt Stockholms
och Lidingö städer.

Att proposition örn avskaffande av dessa broavgifter nu föreligger till behandling
är givetvis ett framsteg. Upptagande av broavgift vid allmän väg,
som Lidingöbron utgör, strider ju mot gällande lagar, som också påvisats i
Kungl. Maj :ts proposition. .

Att broavgift fortfarande kan upptagas på detta enda ställe i Sveriges rike
beror ju på att Kungl. Maj :t meddelat dispens. Att bropenningar på sin tid infördes
och fortfarande upptagas vid denna bro beror ju dels på de stora anläggningskostnaderna
och dels på att betalningen av dessa — trots att det bär är
fråga örn ett gemensamt företag för Lidingö och Stockholm — ändå till huvudsaklig
del åvilar Lidingö stad, som har att av den återstående låneskulden bära
cirka° 5,5 miljoner kronor mot 1,2 miljoner för Stockholms stad. Ett slopande
av dessa broavgifter skulle för Lidingö stads vidkommande medföra en ytterst
hård skattebelastning.

I Kungl. Maj :ts förslag föreslås, att broavgifterna avskaffas den 1 januari
1947 och att detta möjliggöres genom att staten i tio år framåt satsar 100 000
kronor om året eller 15 000 till Stockholms stad och 85 000 till Lidingö stad.
Det kan ju tyckas vara generöst, men det är enligt min mening en synnerligen
mager förlikning. Jag har också i motionen nr 400 påyrkat ett högre bidrag
eller 250000 kronor om året till Lidingö stad. Jag vill bara i korthet erinra
örn de skäl jag anfört för detta yrkande. .

För det första anföres det skälet, att då bron byggdes i slutet av förra världskriget,
borde statsbidrag ha utgått med två tredjedelar av den år 1916 och senare
beräknade brokostnaden enligt då gällande och för sådana byggen tillämplig
författning, d. v. s. kungörelsen den 27 juni 1914, nr 320, angående statsbidrag
till väganläggningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader
samt upprensning av åar och farleder. Men beroende på^ att medel i tillräcklig’
omfattning icke då funnos tillgängliga utgick intet sadant statsbidrag, be
dan dess och särskilt i samband med den nya väglagen, som för några ar sedan
antogs, ha ju villkoren för statsbidrag ytterligare förbättrats.

De båda städerna lia genom broavgifter liksom genom__ direkta anslag nedbringat
låneskulden för anläggningen med en tredjedel, så att numera återstå
två tredjedelar av anläggningskostnaden. Lidingös befolkning har i ett pär
årtionden betalat broavgift. Det vore enligt min mening rimligt, att staten helt
övertog ansvaret för bron, då det ju nu icke återstår mer än tva tredjedelar av
kostnaden, vilka staten redan från början borde ha erlagt. dag har emellertid
i motionen begränsat yrkandet dithän, att staten bara skulle betala cirka halva
kostnaden för gäldandet av den återstående broskulden. ,, . ,

Det andra argumentet i min motion hänför sig till att enligt Kungl. Maj .ts
förslag broavgiften fortfarande skall vara kvar, åtminstone till större delen,
nämligen för spårvägstrafikanterna. Förslaget förutsätter nämligen, att spar

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidinqöbron

(Forts.)

vägsbolagen skola betala 175 000 kronor årligen och skola ba rätt att taga ut
dessa pengar av trafikanterna.

Fördelningen av kostnaderna för att få undan de skulder, som åvila bron
exemPejXi1s. att för nästa år te sig på följande sätt: Stockholms stad

000 kronor, Lidingö stad 127 000 kronor, staten 100 000 kronor och spårva
gs traf lk a n te r na 175 000 kronor. Alltså skola spårvägstrafikanterna betala
7o procent mer än staten; de skola betala mer än vardera Stockholms och Lidingö
städer. Någon hållbar motivering för detta finnes icke. Man beräknar,
att sparvägarna böra betala en tredjedel av brokostnaderna, men en expertutledning,
^ som även citeras i Kungl. Majrts proposition, har beräknat merkostnaden
lör sparvägsdrift å bron till mindre än fem procent av anläggningskostnaden.

1 min motion Ilar jag bara yrkat, att broavgiften skulle avskaffas för alla
trafikanter. Det är för att möjliggöra detta som det i motionen föreslås, att
statsbidraget till Lidingö stad skall böjas från 85 000 till 250 000 kronor och
att någon broavgift icke skall få påläggas spårvägsbiljetterna.

Denna fråga kan ju tyckas icke vara sa stor, men den är ändå av tämligen
väsentlig betydelse för.det arbetande ifolket i Lidingö stad. De ha ju länge beex^ra
yägskatt, vilken icke är sa obetydlig. Jag vill inom parentes säga,
att det vanliga är att arbetarna i Lidingö lia sin utkomst utanför staden. Örn
man aker en gång örn dagen, kommer det att medföra 72 kronor örn året. Även
örn det nu blir en viss sänkning, kan man ändå räkna med 35—40 kronor, samtidigt
som dessa medborgare liksom alla andra få betala vanlig vägskatt.

Jag har vidare ansett att det icke finnes något bärande skäl för att man icke
kan reglera denna fråga redan från den 1 juli, utan skall vänta med detta till
den 1 januari.

Jag vill icke sticka under stol med att jag, då jag såg denna proposition och
läste örn hur denna gamla fråga nu skall regleras, blev ganska förvånad. Det
sammanhänger främst med att vi fått en ny kommunikationsminister. Jag frodde
dock att denne skulle ha en annan syn på denna fråga. Det är berömvärt, att
initiativ tagits av statsmakterna. Men jag tycker ju, att när man nu skall gå
m för att avskaffa detta efterblivna förhållande, man borde ha kunnat göra
rent bord i saken.

Till Lågan om utskottets motivering är det icke mycket att säga, av det
enkla skälet att utskottet icke gått in på de argument som anförts av undertecknad.
Man har egentligen icke sagt någonting örn eller tagit ställning till
de skäl jag anfört, utan bara sagt, att man tillstyrker Kungl. Maj :ts proposition.
Jag kan ju icke göra någonting åt detta, fast jag tycker ju, att örn motioner
skola behandlas pa detta sätt, det icke är mycken mening med att de
passera utskotten. Detta är icke alls menat som någon förnärmelse mot utskottets
ärade ledamöter.

Herr talman! Jag vill med det sagda yrka bifall till motionen nr 400.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Åkerström: Herr talman! När statsutskottet behandlat denna fråga,
Ilar det gått ut ifrån någonting som också har redovisats i anslutning till utskottets
.utlåtande, där en promemoria återgivits, som upprättats inom kommunikationsdepartementet
och varav Damgar, att denna bro kommit till på
ett sätt och under former som gjort att den icke varit statsbidragsberättigad.
Dessutom redovisas i denna promemoria, att det finnes en hel del broar ute i

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron.

(Forts.)

landet som äro ungefär jämförliga med denna bro men där städerna själva
alltjämt få bära alla kostnader oell där man också alltjämt anses lia skulder
att dragas med.

Det är således icke så klart som motionären gör gällande, att det här borde
lia utgått statsbidrag, utan vad som är klart är, att formellt kunde det icke
utgå statsbidrag med hänsyn till de former under vilka bron kom till.

Vad i övrigt förekommit i denna fråga har också redovisats i utskottets utlåtande,
och det bryr jag mig därför icke om att gå in på.^

Jag kommer så in på frågan, huru den hänsyn, som från Kungl. Maj ds. sida
ändå är tagen till de särskilda förhållanden, som råda beträffande Lidingöbron.
bör bedömas, och huruvida förslaget bör, såsom motionären gör gällande,
anses som en mager förlikning eller som en skälig lösning. Utskottet har den
uppfattningen, att med hänsyn till omständigheterna insatsen från statens
sida bör betraktas som skälig. I detta sammanhang bör det också pekas på
att bidrag till underhåll av denna bro för närvarande utgår med 95 procent.
Det som frågan gäller är sålunda det i bron ursprungligen nedlagda anläggningskapitalet.
_ .

Motionären har i sitt anförande pekat på att de avgifter som ^upptagits möjliggjort
en nedamortering av den ursprungliga lånesumman på 10,9 miljoner
kronor till 6,7 miljoner. Frågan örn huruvida järnvägarna icke skola ha större
andel i brokostnaden än 3 ä 4 procent är naturligtvis en räknefråga. Det finnes
här också någonting som tyder på, att man t. ex. i Lidingö stad anser, att det
skulle gå an att räkna med 35 procent. Man har anledning att tyda det som
sagts därifrån på det sättet.

Det hela är således en fråga om huruvida staten skall göra någonting som
den ej är absolut skyldig till. Då bär Kungl. Maj:t stannat för att giva det
här företaget 100 000 kronor per år i elva år, och detta ha vi inom utskottet
ansett vara skäligt.

Jag ber, herr talman, med hänvisning till vad utskottet sagt och vad jag nu
anfört att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mosesson: Herr talman! På Lidingön finns det nog icke någon som
är av den uppfattningen att det statsbidrag, som riksdagen nu kommer att på
Kungl. Majlis förslag bevilja, är präglat av generositet. Vi ha i stället den
uppfattningen, att Kungl. Majit varit njugg mot oss på Lidingön. Men i ett
litet samhälle, som icke med någon styrka kan göra rättsanspråk gällande, får
man ta skeden i vacker hand och tacka för vad man får.

Vi på Lidingön lia den första nästkommande maj i 21 års tid haft en bro,
som kostat oss 2 000 kronor per dag i räntor, amorteringar och underhåll. Vi
lia i broavgifter kunnat få in ungefär 1 500 kronor av trafikanterna, medan
resten fått gå på skattsedlarna. Lidingö stad har fått bära den tyngsta delen
av denna börda. För ingen skulle det vara lättare att berätta denna lidandes
historia här än för den, vilken som jag varit med i det kommunala livet i
Lidingö, först i kommunalnämnden och därefter i drätselkammaren, men jag
gjorde orätt, örn jag toge kammarens uppmärksamhet i anspråk för historier
om. vad som varit.

Herr Åkerström har rätt i att, såsom förhållandena voro vid den tidpunkt
när bron kom till, Lidingö stad icke nu kan pocka på att få något mera. Det
var den omständigheten, som gjorde att stadens nuvarande styrelse, när den
kallades till departementet för underhandlingar, fick erkänna detta och vara
tacksam för att statsmakterna viilvilligt ville göra något för att lätta vår börda.

Herr talman! I det läge vari vi nu befinna oss, där såsom faktum kvarstår,

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron.

(Forts.)

att id, som jag nyss säde, icke anse oss generöst behandlade men äro tacksamma
för den välvilja vi dock fått röna och äro glada över att från och meri
1947 slippa dessa bommar^ som måst fällas ner för varje trafikant, som haft
att betala 10 öre örn han gått över bron eller 50 öre om lian åkt bil över densamma,
hemställer jag med dessa ord om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Vad beträffar utskottsrepresentantens
påstående här, att man för bron icke skulle ha varit berättigad till statsbidrag
vill jag påpeka, att härvidlag påstående står mot påstående. Det är
ju klart att när något statsbidrag icke utgått, det alltid finns någon myndighet
som kan fundera ut ett skäl för att vederbörande icke fick något bidrag.

Vad så gäller njugghet måste det väl ändå kunna sägas, att det härvidlag
verkligen är fråga örn njugghet, då man nämligen icke kan avskaffa en sådan
här efterblivenhet efter vägväsendets förstatligande, utan en del av trafikanterna
fortfarande måste lida denna orättvisa som avgift innebär. Jagtycker
för min del, att Hagan icke är större än att man borde lia kunnat göra
rent bord; Det är klart att Lidingö stad har kompromissat och därvidlag gått
mycket långt — alltför långt — och det kan ju finnas vissa skäl för vad här
yttrats i det sammanhanget.

Vad slutligen gäller den saken, att spårvägstrafiken borde svara för en
tredjedel av brokostnaden och att Lidingö stad har gått med på detta, vill
jag bara säga, att i det avseendet kunna delade meningar råda, och att jagför
min del icke tror att den föreslagna vägen är den lyckliga. Det är borgerlig
majoritet i Lidingö, och det kan nog råda delade meningar bland befolkningen,
örn man skall gå denna väg. Nu har man emellertid gjort det, och
jag skall icke yttra mig mera örn den saken, men överens är man icke, då
det icke kan bevisas att spårvägstrafiken bör svara för en tredjedel av brokostnaden,
vilket icke heller utskottet kunnat göra gällande.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! I anledning av vad som sagts beträffande njuggheten från statsmakternas
sida vill jag bara erinra örn, att för några år sedan erbjödos de berörda
parterna en summa av 250 000 kronor, ett belopp som emellertid nu stigit till
1 100 000 kronor.

Herr Karlsson i Stuvsta finner det egendomligt att nian efter vägväsendets
förstatligande icke kan ta_ steget fullt ut och avlyfta en ekonomisk börda,
som i särskilt hög grad åvilar Lidingö stad. Jag vill inom parentes säga
bara det, att trots att vägväsendet förstatligats, det finns åtskilliga landskommuner
och städer i detta land som få bygga sina broar för egna medel. Jagbetraktar
exempelvis Västerbron i viss mån såsom allmän väg, men den har
helt och hållet betalats av Stockholms stad. Häremot kan invändas, att Lidingöbron
och vägen dit även formellt betraktas som allmän väg, men jag
menar att mari icke ^ kommer ifrån faktum, nämligen att det finns åtskilliga
städer, som själva fatt sta för utgifterna för sina broar, då de byggdes.

Beträffande Hagan örn hur man nu skall erlägga de annuiteter, som äro
kvar, sedan staten biträtt med 1 100 000 kronor, vill jag säga, att det är en
sak, som jag icke bär anledning att blanda mig i. Är det så att man i Lidingö
anser sig hellre vilja ha summan pa skattsedlarna än på biljettavgifterna, är
det ju ingenting som hindrar att man vidtar de åtgärder, som kunna vara
betingade av ett sådant beslut.

Vad sedan det förhållandet beträffar att avrgifterna ha sänkts eller avskaffats
kan man icke komma ifrån, att här lägges över på skattsedlarna en

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron.

(Forts.)

del av de avgifter, som tidigare betalats av trafikanterna, och att detta måste
betraktas som en rättvisare ordning än den som tidigare varit rådande.

Herr Åkerström: Herr talman! I anslutning till vad som sagts av motionären
örn banornas andel i grundkostnaden för bron vill jag göra ett påpekande.

Utskottet har tagit viss hänsyn till motionärens önskemål, då utskottet
skrivit: »Utskottet utgår emellertid därvid från att taxor för resor på banorna
komma att regleras nedåt med hänsyn till att bolagens till bron hänförliga
utgifter minskas.» Enligt en tidningsuppgift har man att räkna med
möjligheten av att från och med den 1 januari 1947 spårvägsavgifterna bidra
icke med 12 öre utan med 5 öre. Vi måste sålunda ha klart för oss, att vad
utskottet här sagt kommer att betyda en viss fördel för spårvägspassagerarna
i överensstämmelse med motionärens synpunkt.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Vad herr Åkerström sade örn att
avgifterna för spårvägstrafikanterna skulle regleras nedåt går bra aftvaga
men är bara en from önskan. På grund av tidsförhållanden har trafikfrekvensen
på bron varit exceptionellt hög. I utskottsutlatandet sågs, att under
1944 influtit i broavgifter genom banorna 350 000 kronor. Enligt departementschefens
förslag skola banorna betala 175 000 kronor. Då frågar jag:
hur skall man under sådana förhållanden kunna komma ned till 5 öre? Allmänna
meningen är i stället den, att trafiken kommer att minska till följd
av den här föreslagna åtgärden. Örn det utgår en avgift av 12 öre, och man
skall få in halva summan, måste avgiften i vart fall bli 6 öre, troligen mera.
Detta innebär för en arbetare, som reser fram och tillbaka varje vardag, en
utgift på 36 kronor örn året; det är enkelt att räkna ut.

Kommunikationsministern säger, att man kan lägga avgiften på skattsedlarna,
men att det är en sak, som han icke bryr sig om. Ja, men nu skall ju
Lidingö stad bidra med en rätt stor summa, och det lär väl icke gå utan en
rätt väsentlig skattehöjning. Lägger man härtill denna summa, blir ju höjningen
av skatten kolossalt stor. Jag har inte talat örn det kontanta belopp,
som Lidingö stad skall erlägga, utan jag menar bara, att man vid regleringen
av en sådan här fråga skall gå till botten med saken och icke bygga på ett
system, som innebär att broavgiften skall vara kvar för spårvägstrafikanterna
i en viss stad. Härpå bygger dock Kungl. Maj:ts förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av
bifall till den i ämnet väckta motionen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Karlsson i
Stuvsta begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till den i ämnet väckta motionen.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Liding obron.

(Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

0 nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1946/47 till anskaffning av ytterligare maskinaggregat i vissa kraftstationer;
och

nr 47, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till förvärv av vagmark
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Verkställd
granskninglav
riksbankens
och riksgäldskontorets
styrelse
och förvaltning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 3, angående verkstäild granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Punkterna 1—3.

Lades till handlingarna.

Ansvarsfrihet Punkten A, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
för fullmäktige
i riks- Efter föredragning av punkten anförde
banken.

Herr Wiberg: Herr talman! Ett av de många svåra problem som kriget fört
med sig är frågan om penningvärdet. Jag skall icke ge någon historisk återblick
över utvecklingen på detta område under krigsåren och de uttalanden,
som från auktoritativt håll under den tiden förekommit, eller de bemödanden,
vilka gjorts för att hindra en inflation. Jag endast konstaterar, att världskrigets
slut ingalunda betydde att bekymren för en inflatorisk utveckling försvunno.
Väl medförde å ena sidan fientligheternas upphörande att vissa inflationsbefrämjande
faktorer bortföllo, men å andra sidan ha andra faktorer tillkommit,
vilka medfört att faran för en ytterligare försämring av penningvärdet numera
måste anses vara till och med större än för ett par år sedan. Man torde också
kunna fastslå, att de penningvårdande myndigheterna såväl i fråga örn sin
målsättning som i fråga örn metoderna retirerat från tidigare positioner. Det
är sålunda nu ej längre tal örn att genom att sänka prisnivån men likväl bibehålla
de nominella lönerna åstadkomma en reell förbättring av standarden. Vi
kunnari stället finna hurusom finansministern understött och även för en politik,
som går stick i stäv mot tidigare uttalanden örn principiell fastlåsning på penningsidan.
Någon lättnad i skattetrycket synes man i det stora hela ej heller
kunna räkna med. Ehuru kriget och därmed beredskapsåtgärderna för närvarande
tillhöra ett avslutat kapitel, är det tydligen icke regeringens avsikt att
realiter ta bort värnskatten. Meningen torde väl i stället vara att låta densamma
återkomma, låt vara i förändrad form. Den minskning i statens utgifter, som
krigets upphörande medförde, synes också helt eller till viss del komma att
utjämnas genom statliga utgifter på andra områden. Det torde ej heller vara
anmärkningsvärt, örn man inom vida kretsar med synnerligen spänt intresse

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken. (Forts.)
avvaktar deri finansplan, sorn finansministern icke framlade i årets statsverksproposition.
Man efterlyser finansministerns penningpolitiska program. Det nuvarande
tillståndet torde med fog kunna betecknas såsom synnerligen flytande.
Man frågar sig också, när man kan förvänta att få del av finansministerns
planer, oell emotser med icke mindre intresse vad dessa planer innebära. Åsyftar
finansministern att bevara eller förbättra det nuvarande penningvärdet med allt
vad detta i så fall medför på valuta-, skatte-, finans- och socialpolitikens område?
Eller ingår i finansministerns planer en fortsatt successiv, örn också begränsad
försämring av penningvärdet?

Vill man bibehålla eller enligt tidigare planer förbättra penningvärdet, kan
man säkerligen icke komma ifrån att noga överväga, om det icke är nödvändigt
att bygga upp ytterligare fördämningar inför ett inflationstryck, vilket
av många tecken att döma tenderar att bli allt starkare. Naturligtvis kunna vi
icke bortse ifrån att vårt lands penningväsen, sedan förbindelserna västerut
ånyo öppnats, i allra högsta grad kan röna inverkan utifrån. I dagarna ha vi
ju sett, huru prisnivån på vissa varor så att säga blivit dubbel. På svenska varor
gäller ett lägre pris, under det att priskontrollnämnden måst fastställa ett
högre pris på motsvarande importerade varor. På vissa metallhalvfabrikat
har t. ex. införts ett tvåprissystem. Det är tyvärr icke någon enstaka företeelse,
att prisnivån på importerade varor ställer sig högre än på den inhemska produktionen.
I längden torde en sådan dubbelbottnad prisnivå icke kunna bibehållas.
Likaväl som åtskilliga importerade färdigvaror nu ställa sig dyrare än
motsvarande svenska varor, medför en fördyring av importerade råvaror eller
halvfabrikat — varje prisregleringslag till trots — ett så starkt tryck på priserna
på inhemsk tillverkning, att en utjämning uppåt förr eller senare i större
eller mindre omfattning kommer till stånd. Man har också en känsla av att
vi löpa risken att så att säga importera en inflation, och detta samtidigt som
starka krafter inom landet verka i samma riktning. Skulle prisnivån i de stora,
länderna, och då främst i Förenta staterna och England, fortsätta mot en
ytterligare inflationistisk utveckling, skulle givetvis faran för en importerad
inflation bli allt större. Utgår man ifrån att det i de flesta länder finns åtskilliga
latenta inflatoriska krafter, framför allt på penningsidan, vilka successivt
utlösas och att det råder och förmodligen flera år framåt kommer att
råda varuknapphet, att världen behöver våra exportvaror och att vi samtidigt
själva anse oss ha anledning att frukta en överflyttning till vårt land av en
inflation utifrån, torde vi knappast kunna undgå att taga under allvarlig
prövning en förändring av växelkursen eller med andra ord en höjning av den
svenska kronan.

Problemställningen var föremål för överläggningar senast år 1936. Naturligtvis
är därmed icke sagt, att situationen nu är fullkomligt identisk. Nya moment
både för och emot hava tillkommit. Uppenbart är givetvis också att man,
örn man skulle anse att den svenska kronan för närvarande är undervärderad,
noga måste väga de olika synpunkterna oell intressena, allt mot bakgrunden av
vad som ur landets och ur nationalekonomisk synpunkt måste anses vara det
riktiga. En växelkursförändring i nu angiven riktning skulle kunna vara till
olägenhet ur exportsynpunkt, såframt man missbedömde behovet av våra exportprodukter
och de förhållanden i övrigt, som skulle kunna bliva följden av
en förändring. Ett bibehållande av sintus ejno kan emellertid också medföra
olägenheter. Frågan är vidare, om vi för närvarande kunna anses ha fria
händer att i detta fall träffa vårt eget avgörande eller örn vi av någon anledning
måste känna oss bundna, även för det fall att vi i och för sig skulle
anse en växelkursförändring vara ur vår synpunkt riktig.

I detta sammanhang torde man också böra erinra örn, att vi, örn vi skulle

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Rationalisering
av riksdagstrycket

m. m.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken. (Forts.)
ansluta oss till Bretton Woods när den f rågna blir aktuell, ej gärna kunna
undgå att i förväg taga under prövning, om vår valuta är rätt avvägd, och
detta oavsett om vi dessförinnan gjort någon växelkursförändring eller inte.
En devalvering den gången skulle naturligtvis kunna tänkas. Därvid måste vi
givetvis beakta de förutsättningar, som då komma att vara för handen med ett
utgångsläge i fråga örn tillgång och efterfrågan, som måhända är helt annorlunda
än nu. Det gäller i korthet ett problem, vilket kan ses ur många synpunkter
och är av den storleksordning, att det förutsätter en mycket noggrann
prövning. Likaledes är det nödvändigt att se saken ur en i såväl tid som rum
räknat vidare aspekt. Naturligtvis skulle det också vara av det allra största
intresse, örn de penningvardande myndigheterna och i främsta rummet finansministern
skulle vilja framlägga sina synpunkter och det resultat, till vilket
han kommit. Problemet får en särskild aktualitet örn man tror på en fortgående
starkare penningvärdeförsämring, framför allt i Förenta staterna. Det
torde icke heller kunna frikopplas fran inflationsfrågan, och vad denna betyder
är nog klart för alla. Vi äro säkerligen ganska överens om, att det ligger åtskilligt
i det yttrande, som pa sin tid fälldes, nämligen att inflation är samhällets
konkursförbrytelse. Man bör ju också ha för ögonen, att en inflation
hårdast drabbar det stora skikt i vårt samhälle, som löntagarna utgöra.

Jag har herr talman, ingen anledning att nu ingå på bankofullmäktiges och
riks gäl dsiullmäktiges förvaltning och har ej heller annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan örn ansvarsfrihet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna
Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Utskottets hemställan bifölls.

Härefter övertog herr förste vice talmannen ånyo ledningen av förhandlingarna.

§ 16.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av riksdagens år 1945
församlade revisorers uttalanden i fråga om rationalisering av riksdagstrycket
m. m.

I sin berättelse örn verkställd granskning av riksgäldskontorets tillstånd och
förvaltning för tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 hade riksdagens revisorer
under § 1 föreslagit, att frågan örn riksdagstryckets omläggning i syfte att
vinna förenkling och större överskådlighet samt nedbringande av kostnaderna
skulle göras till föremål för utredning.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att, med beaktande av de utav riksdagens revisorer angivna synpunkterna,
låta verkställa utredning angående en rationalisering av riksdagstrycket
i syfte att vinna förenkling och större överskådlighet samt nedbring -

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
ande av .kostnaderna ävensom att för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hallén: Herr talman! I föreliggande utlåtande har bankoutskottet
tagit upp ett förslag från 1945 års statsrevisorer angående rationalisering av
riksdagstrycket, som säkerligen är mycket tacknämligt. Vad som gör att jag
tar till orda är icke att jag vill komma med någon invändning Tvärtom vill
jag som vanlig riksdagsman understryka behovet avsatt ett förbilligande och
en° ökad överskådlighet åstadkommes. Jag vill också yrka bifall till utskottets
hemställan, men jag tillåter mig att göra ett formellt ändringsyrkande,
sorn. ja-g- vet från skilda hall kommer att framställas även i första kammaren
och som jag förmodar att de ärade ledamöterna av bankoutskottet i denna kammare
icke lia något att invända emot. 0

Riksgäldsfullmäktige själva erkänna, att revisorernas uttalande i fråga örn
förenkling av riksdagstrycket även gäller Kungl. Maj:ts propositioner,^ och att
det då bör ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för att få en utredning-
till stånd. Det är alldeles uppenbart, att det är sa man skall ga till
väga. Det skall icke, såsom utskottet menar, vara riksgäldsfullmäktige, som
utse sakkunniga att företräda såväl Kungl. Maj :t som riksdagens och allmänhetens
synpunkter, utan man måste väl säga, att då det är Kungl. Maj .t, som
är ansvarig för det sätt, varpa propositionerna avfattas, utredningen bör verkställas
och sakkunniga tillsättas genom Kungl. Maj :ts försorg. .

Jag ber därför att få yrka den lilla formella ändringen i klämmen, atthen
kommer att lyda så: »att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte, med beaktande av de utav riksdagens revisorer angivna
synpunkterna, låta verkställa utredning angående en rationalisering av
riksdagstrycket i syfte att vinna förenkling och större överskådlighet samt
nedbringande av kostnaderna ävensom för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen må giva anledning.»

Herr Svedman: Herr talman! Med denna sak förhåller det sig sa. att när
bankoutskottet erfor, att det fanns intresse för denna angelägenhet hos riksgäldsfullmäktige.
ansåg utskottet, att ett snabbare resultat var att vinna, örn
utredningen anförtroddes åt riksgäldsfullmäktige än örn en skrivelse skulle gå
till Kungl. Maj :t och sjunka in i massan av Kungl. Maj :ts många utredningsprojekt.
Det är klart att, såsom utskottet skriver, de sakkunniga böra företräda
såväl Kungl. Maj :ts och riksdagens som allmänhetens synpunkter. Utskottet
uttalar också, att det är av betydelse att utredningen tillföres sakkunskap från
Kungl. Majlis och riksdagsutskottens kanslier.

Det bör icke vara ägnat att förvåna, att man önskar att riksgäldsfullmäktige
få detta uppdrag. Riksgäldsfullmäktige bära ju ansvaret för riksdagens
administration. En högre tjänsteman är detacherad till att vara chef för administrationen,
och han har bl. a. ledningen av riksdagstryckets ekonomiska
och tekniska handhavande sig anförtrodd. Ur den synpunkten tror jag, att det
ingenting är att anmärka på att riksgäldsfullmäktige få ifrågavarande uppdrag.
I förbigående vill jag anmärka, att riksgäldsfullmäktige lia satt i gång
en annan utredning, en som rör riksdagshusets omgivningar, genom att at en
kommitté uppdraga frågan, och det bör därför icke vara så underligt, örn man
bitr, för att som sagt snabbare få fram ett resultat, går vägen förbi Kungl.
Majit och icke låter förslaget örn utredning hamna bland den mängd andra
sådana, som vila hos Kungl. Majit.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 19Ji6. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)

Herr Paulsen: Herr talman! Jag kan icke förstå vad det kan vara för anledning
för konstitutionsutskottets ordförande att lägga sig i selen för att få
en ändring härvidlag till stånd. Jag tycker, att vi i bankoutskottet ha handlat
så förnuftigt man överhuvud taget kunnat, när vi begärt, att utredningen
skall verkställas av riksgäldsfullmäktige, och tillagt: »För ändamålet torde
fullmäktige höra tillkalla särskilda sakkunniga, vilka företräda såväl Kungl.
Maj :ts och riksdagens som allmänhetens synpunkter. Av betydelse är även,
att utredningen tillföres erforderlig sakkunskap från Kungl. Maj:ts och riksdagsutskottens
kanslier.» Vad skall det då tjäna till med en överflyttning?
Jag bara frågar. Det kan icke finnas den ringaste anledning, ty all den sakkunskap,
som kan presteras, blir genom det föreslagna förfaringssättet presterad.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Denna fråga behöver icke bli någon stridsfråga,
vare sig mellan bankoutskottet och konstitutionsutskottet eller mellan rikssal
ds f u 11mäkfige och Kungl. Ma,j:t. Jag ser det hela endast som en rent praktisk
fråga. Men jag måste först säga mig, att det som egentligen tynger riksdagstrycket
är grundmaterialet, d. v. s. Kungl. Maj:ts propositioner. Det är
ingen tvekan örn den saken. Vidare har det erkänts av båda talesmännen för
bankoutskottet, att den utredning, som måste komma till stånd, också skall
representera Kungl. Maj:t. Men Kungl. Maj:t skall icke utse sakkunniga,
utan detta skall tydligen ske genom någon underhandsframställning till Kungl.
Maj :t, sorn skall nämna vilka ledamöter i kommittén som skola gå in på den
sidan. Det är mot denna underliga form av utredning jag vänder mig. Man
vinner ingen tid härvidlag. Det måste ske ett samråd i båda fallen. Men det
brukar vara naturligt, att när det skall göras utredningar, som begäras av
riksdagen man vänder sig till Kungl. Maj:t, åtminstone i de fall då Kungl.
^**4 kan salunda icke se att man vinner någonting

med den föreslagna anordningen. Däremot vinner man säkerhet i formen, örn
Kungl. Maj .t täger initiativet örn så behövs gärna efter en påstötning från
annat hall. Då får man en sammansättning av kommittén, som ur båda parternas
synpunkt kail anses tillfredsställande, och utredningsresultatet kommer
Iram vid samma tidpunkt som det annars skulle ha gjort.

Jag tror icke, att den föreslagna formen för utredning är något att rekommendera.
Detta gör, att jag för mitt vidkommande yrkar bifall till det lilla
andrmgsiörslag, som framställdes av herr Hallén.

Herr Hallén: Herr talman! Jag skall be att få göra ett litet kompletterande
tillägg till mitt yrkande. Strax före klämmen måste nämligen ett pär ord omskrivas.
Det heter där: »För ändamålet torde fullmäktige böra tillkalla särskilda
sakkunniga, vilka» etc. Det bör göras en ändring — den är mycket enkel
— så att det i stället kommer att stå: »För ändamålet torde särskilda sakkunniga
böra tillkallas, vilka» etc. Därigenom bli motivering och kläm sammanhängande.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är en ren formsak, vem som kommer att
utse utredningsmännen. Antingen det blir riksgäldsfullmäktige eller Kungl.
Maj :t som gör det, får man väl tro, att utredningen blir lika väl utförd. När nu
bankoutskottet kom med sitt yttrande här, stannade jag vid detta och kunde
icke komma till annat slut än att utskottets förslag var det mest naturliga och
det som riksdagen borde följa, När vi hade ärendet uppe för yttrande i riksgäldsfullmäktige,
uppmärksammade vi att det var fråga örn två olika organ, som

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
skulle vidtaga åtgärder. Men om riksdagen nu i enlighet med utskottets förslag
lämnar uppdraget åt riksgäldsfullmäktige, har ju riksdagen uppdragit åt ett av
sina organ, över vilket Kungl. Maj:t icke har någon beslutanderätt, att verkställa
utredningen. Jag kan icke finna, att det föreligger tillräcklig anledning
att ändra på vad bankoutskottet har föreslagit. Jag tror säkert, att riksdagen
kan lita på att utredningsmännen och riksgäldsfullmäktige, som skola utse dem,
komma att göra allt så omsorgsfullt som möjligt.

Herr Hall: Herr talman! Det kan hända att saken icke är så betydelsefull,
att den behöver ge anledning till en diskussion med så många anföranden. Men
här ha i diskussionen framskymtat en del meningar, som, örn de få växa fria,
kanske i längden icke äro så hälsosamma.

Jag föreställer mig, att det för några årtionden sedan skulle ansetts alldeles
uteslutet, att riksdagen skickat bud till Kungl. Maj :t att lägga sig i riksdagens
inre angelägenheter. Det är som örn känslan, att riksdagen är ett självständigt
beslutande organ, holle på att trubbas av. Man finner det egendomligt, att riksdagen
för sin del beslutar att företaga en utredning för att klarlägga en detalj
i sitt arbete. Det kan ju hända, att det dröjer länge, men man kan vara övertygad
om att den dag kommer, förr eller senare, då riksdagen får ett behov att
på nytt hävda sin självständighet, och då är det nog icke nyttigt, örn man glömt
av konsten att klara upp sina egna angelägenheter utan att fråga Kungl. Maj :t
till råds. Jag vet icke, örn det är alldeles nödvändigt att erinra en gammal konstitutionsutskottsledamot
som herr Fast örn den saken. Han kommer antagligen
att anse, att jag lägger mig i en sak, som han förstår mycket bättre själv, men
jag undrar örn icke herr Fast, när han rannsakar sitt hjärta, erkänner att den
mening jag här framfört har fog för sig. Yi komma kanske icke alltid att ha
regeringar med fast förankring i riksdagsmajoriteten.

Vad den praktiska sidan av saken beträffar, är det rätt troligt, att kommittén
får samma sammansättning, vem som än utser den, och att arbetet kommer att
göras lika bra. Men nog är det sannolik^ afl man förorsakar det minsta besväret
och att det alltså är den mest praktiska lösningen, örn man ger uppdraget åt
riksgäldsfullmäktige, som därmed få ett enda utredningsuppdrag från riksdagen
att handlägga och som därför böra kunna taga uti med saken omedelbart. Skicka
vi en skrivelse till Kungl. Maj :t, får den sällskap med ett hundratal andra skrivelser,
som komma från denna riksdag, och det är kanske icke så säkert, att det
initiativ vi vänta blir lika snabbt som örn vi gå den av bankoutskottet anvisade
och enligt min mening mycket mera praktiska vägen. Jag säger uttryckligen,
att den är praktisk och god, därför att jag hoppas, att även i fortsättningen, när
det gäller icke bara riksdagens inre angelägenheter utan även vissa andra ting,
då vi i riksdagen kunna lia den uppfattningen, att de av Kungl. Maj :t tillsatta
sakkunniga äro ganska ensidigt valda inom en bestämd krets, vi icke skola beröva
oss kuraget att i värsta fall tillsätta en egen utredning, som klarar upp
detaljer, vilka vi anse vara oklara.

Herr Fast: Herr talman! Jag förstod inte riktigt det senaste anförandet.
Örn det vore fråga om att hävda riksdagen gentemot Kungl. Majit, skulle jag
kunna dela herr Halls uppfattning, och örn detta vore en riksdagens egen inre
angelägenhet, funnes det ingen anledning att besvära Kungl. Majit. Den ståndpunkten
har konstitutionsutskottet hävdat vid åtskilliga tillfällen, och jag
vill därför inte diskutera den saken med herr Hall. Nu säger emellertid bankoutskottet
självt, att detta är en fråga som angår både riksdagen och Kungl.
Majit, och att därför ett .samråd mellan riksgäldsfullmäktige och Kungl. Majit
är nödvändigt. Det är under sådana förhållanden jag tycker, att initiativet vid

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motion om
ändring av
20 kap. 10 §
och 22 kap.
8 § nya rättegångsbalken.

Rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
tillsättningen av utredningsmän borde komma från Kungl. Majit — det borde
vara den naturliga vägen.

Herr Hall tror nog inte själv, att ärendet skulle hamna i en korg med ärenden
som inte äro så dagsaktuella. Med den ställning riksdagen intar gentemot
regeringen och med de möjligheter den har att göra sig påmind, finns det sannerligen
inte någon anledning att tro, att Kungl. Maj :t i frågor, som alldeles
särskilt intressera riksdagen, skulle vara sen att verkställa de förberedande
åtgärderna för en sådan utredning. Allting talar väl tvärtom för att Kungl.
Majit omedelbart skulle utse en sådan kommitté efter samråd med riksgäldsfullmäktige.
Nu blir det i stället riksgäl ds fullmäktige som få göra det i samråd
med regeringen, och det torde inte påskynda frågan.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill också säga några ord till herr Hall.
Örn vi hade velat fråga Kungl. Majit, hur man skall avlåta riksdagsskrivelser
eller till och med hur man skall sätta upp motioner, skulle hans anförande vara
alldeles berättigat. Nu gäller emellertid den huvudsakliga delen av trycket
Kungl. Majits propositioner, och då är det helt naturligt, att regeringen får
initiativet, allra helst som riksgäldsfullmäktige själva ha sagt, att det borde
ankomma på Kungl. Maj :t att verkställa denna utredning.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till det av herr Hallén under överläggningen framställda yrkandet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion örn rätt för läroverksadjunkten G. L. Lennarth
att i pensionshänseende tillgodoräkna viss tjänstgöring; och

nr 7, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg till den hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda personalen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion
angående ändring av 20'' kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 3, vilken
behandlats av första lagutskottet, hade herr Johansson i Stockholm hemställt,
»att riksdagen måtte för sin del besluta att 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 §
nya rättegångsbalken skola erhålla nedanstående lydelse:

20:10

Vad i 8 och 9 §§ stadgats örn rätt för målsäganden att väcka åtal eller i
högre rätt fullfölja väckt åtal gälle även i fråga örn ämbetsbrott, för vilket
åtal skall upptagas omedelbart i högre rätt.

22:8

Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt, må väckas av målsäganden oavsett örn åtal
för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.»

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Motion om ändring av 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken.

(Forts.)

Utskottet hemställde, att förevarande motion, 11:3, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Johansson i Stockholm, vilken hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Den grundliga utredning utskottet
har gjort i anledning ''av motionen viisar, att någon direkt motsvarighet
till det åtalsmonopol för åklagaren beträffande högre ämbetsmän vi ha i Sverige
inte finns i något annat lands lagstiftning. Utskottet har däremot hävdat,
att, utan att högre ämbetsmän och andra särskiljas, dock ett faktiskt åtalsmonopol
finns i vissa länder, ehuru inte i England, Finland eller Frankrike.
Vidare förklarar utskottet, att tillvaron av JO- och MO-institutionerna samt JK
i Sverige därvidlag skulle utgöra en ersättning. Jag har väckt motionen trots
att dessa institutioner finnas och kanske inte minst på grund av den erfarenhet,
som har vunnits under dessa krigets år. Utskottet säger, att dessa institutioner
ha att ingripa mot sådana rättskränkningar, som, om de lämnades^ obeivrade,
skulle leda till ett försvagande av rättssäkerheten i landet, och tillägger
sedan, att det vid sina årliga granskningar funnit, att denna ombudsmannainstitution
är av utomordentlig betydelse för det medborgerliga rättsskyddet.

Jag skall bara helt kort hänvisa till vad jag framhållit i ett par tidigare
debatter, nämligen att under dessa krigsår, när en sådan mängd av rättskränkningar
verkligen förekommit och när dessa kränkningar anmälts till JO
även av ledamöter av denna kammare, har detta icke föranlett någon som helst
åtgärd. Dessa institutioner ha totalt klickat, därför att de icke i något fall
ingripit mot just sådana rättskränkningar, som upprört och alltjämt uppröra
den allmänna opinionen. Jag kan därför inte finna, att JO-ämbetet utgör någon
ersättning för enskilds rätt att väcka atal.

Utskottet hävdar vidare, att enskild åtalsrätt skulle kunna ge rum åt kverulans,
den skulle störa vederbörande högre ämbetsmän i deras arbete och
framför allt nedsätta deras auktoritet. Jag tror, att förekomsten av en rad
handlingar, som av stora grupper av svenska folket fattas som rättskränkningar
samt omöjligheten att komma någonstans med dessa fall utgöra en
mycket större fara för den enskilde ämbetsmannens auktoritet, och att det
vore bäst om dessa fall finge redas ut. Vad angår faran för ökad publicitet
och allt annat som anförts i samband därmed, kan publiciteten just inte bli
större vid ett åtal än den redan är nu. när JO-institutionen finns. Vidare anför
utskottsmajoriteten, att man, genom att behålla detta åtalsmonopol, skulle bespara
parterna och framför allt den enskilde målsägaren utgifter och rädda
denne från risk för rekonventionstalan. Nu finns ju enskild åtalsrätt i fråga
örn alla andra brott än ämbetsbrott, och örn utskottels argumentering utdrages
till sina yttersta konsekvenser, skulle man av omtanke örn målsägaren hindra
honom att väcka åtal även beträffande andra brott än ämbetsbrott. Och just
möjligheten till rekonventionstalan motstrider enligt min mening utskottets
uppfattning, att man skulle få en mängd obefogade åtal och onödiga mål.

Jag har i min motion anfört, att när det gäller att åtala en ämbetsman har
säkert åklagarmyndigheten vissa hämningar, sorn inte föreligga när det gäller
att åtala vanliga människor för brott. Jag har vid liera tillfällen funnit, att
denna samhörighet och gemensamma prestigekänsla inte minst under de senaste
åren ha utgjort ett mycket starkt hinder när man försökt komma till rätta
med de övergrepp, som skapat en sådan rättsosäkerhet i detta land under de
senaste åren.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motion om ändring av 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken.

(Forts.)

Då utskottet i övrigt är enigt, skall jag inte tillägga något utöver vad jag nu
sagt, utan inskränker mig till att yrka bifall till reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det torde inte vara behövligt att här hålla
något längre anförande till svar på herr Johanssons. Motiven för utskottets
avslagsyrkande stå ju att läsa i utlåtandet. Huvudmotivet för herr Johanssons
yrkande torde ligga inneslutet i den sats i motionen, där han säger: »Det torde
nämligen förhålla sig så, att hämningar av skilda slag kunna förefinnas hos
åklagarmyndigheterna mot att åtala högre ämbetsmän, vilka hämningar icke
göra sig gällande i fråga örn åtgärder mot inbrottstjuvar och fridstörare.» Jag
fattar inte herr Johanssons uttalande så, att han vill slå vakt örn inbrottstjuvar
och fridstörare, utan han har väl endast tagit upp dem som motsatser.
Herr Johansson har ju den uppfattningen, att våra allmänna åklagare inte
tillräckligt starkt ingripa mot brott och förseelser som ämbetsmännen låta
komma sig till last.

Örn herr Johansson hade haft någon längre riksdagsval^, tror jag inte han
skulle ha ställt det yrkande hail gjort. Han har yrkat ändring på en lag, som
vi ha haft i snart 150 år. Örn jag i likhet med herr Johansson hade ansett,
att denna lag borde ändras, skulle jag nog ha sökt mig fram på en annan väg.
Jag tror jag tillät mig säga till herr Johansson när vi skildes i utskottet, att
för vinnande av hans syfte skulle det ha varit riktigare att ställa yrkande
på en skrivelse örn en närmare undersökning, men han ville inte gå den vägen.
Herr Johansson erkänner i sitt anförande, att utskottet grundligt har behandlat
hans motion, och det gör första lagutskottet alltid med de ärenden som föreläggas
detsamma. Han erinrar också, vilket även framgår av utskottsutlåtandet,
att man i fråga örn åtalsrätten har det ordnat på olika sätt i olika länder.
Vi ha dock inom utskottet inte ansett de skäl för en lagändring, som herr
Johansson framfört, vara tillräckligt starka för att motivera en ändring.

Herr Johanisson har ju vid mer än ett tillfälle här i riksdagen givit till
känna, att han hyser stor misstro mot de allmänna åklagarna. Han har inte
heller tilltro till vare sig justitiekanslern eller riksdagens båda ombudsmän,
utan han tror, att även dessa se mellan fingrarna när det gäller högre ämbetsmän.
Vi som ha varit i tillfälle att under längre tid än herr Johansson granska
våra ombudsmäns göranden och latanden, ha fått en helt annan uppfattning.
Vi lia fått den uppfattningen, att de inte bara på ett nöjaktigt, utan på ett
fullt tillfredsställande sätt fullgöra sina uppdrag. Deras uppdrag är inte lätt,
men såvitt vi ha kunnat finna, ha de gjort sitt bästa. Herr Johansson hyser
emellertid, som jag nyss sade, misstro mot de allmänna åklagarna, och vid ett
tidigare tillfälle har han uttalat sin misstro även mot våra domstolar. Under
sådana omständigheter vet jag inte, vart herr Johansson vill komma, ty örn
våra domstolar och domare inte vore att lita på, skulle ändå ingenting vara
vunnet med att man utökade åtalsrätten, så att envar finge åtala även ämbetsmän.

Herr talman! Herr Johansson har ju hållit ett mycket kort anförande, och
jag tror inte det är behövligt att jag håller något längre, varför jag nöjer mig
med vad jag redan sagt och i övrigt hänvisar till utskottets motivering för
avslag på motionen. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Det är möjligt, att jag enligt
äldre riksdagsledamöters mening har gjort mig skyldig till förmätenhet, då
jag i stället för att yrka en utredning’ har föreslagit en lagtext, särskilt när
det gäller en lag som är så ärevördig — ehuru utskottet hänvisar till att

Onsdagen den 13 mars 194G fm.

Nr 11.

Motion om ändring av 20 kap. 10 <? och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken.

(Forts.) _

den är så ny, att den inte bör ändras — som denna från år 1807. Herr Lindqvist
i Halmstad efterlyser vidare logiken hos mig, om jag, trots att jag inte
hyser tilltro till domarna, ämbetsmännen, JO etc., ändå yrkar på denna åtalsrätt.
Jag har i utskottet och även i kammaren sagt, att jag aldrig skurit
alla domare och ämbetsmän över en kam. Den kritik som framförts har grundats
på särskilt dokumenterade fall och riktats mot enskilda domare och ämbetsmän
eller domstolar. Jag har i utskottet nämnt, att man exempelvis beträffande
hovrätterna i Sverige kan utläsa en synnerligen stor skillnad vid
utövandet av domsmakten i de aktuella fallen. Jag anser därför, inte att det
innebär någon brist på logik att påyrka införande av enskild åtalsrätt för
att försöka bryta denna tendens till försvar av nästan vad som helst. Ty,
herr Lindqvist, även örn första lagutskottet och riksdagen godkänt JO:s och
MO:s ämbetsutövning varje år, kan man inte komma ifrån alla de rättskränkningar
som ägt rum och som icke föranlett någon som helst åtgärd från
JO-ämbetets sida. Jag tänker exempelvis på de fall som riksdagsmännen
Hagberg och Linderot anförde i sin inlaga till JO den 16 augusti 1941. Vi
kunna därför inte gå med på att det är väl sörjt för rättssäkerheten i landet.

Jag skall inte förlänga debatten vidare. Jag vill bara säga, att jag tror
inte det skulle skada, örn den svenska demokratien i stället för att utan vidare
skriva vackra intyg örn sina domare och andra högre ämbetsmän ville se
litet närmare på de fall av rättskränkningar som förekommit och som upprört
en stor och växande del av Sveriges befolkning.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag Jära
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling;
och

nr 5, i anledning av väckt motion om förslag till bestämmelser, avsedda att
möjliggöra sammanslagning av inteckningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 20.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckta motioner
angående utredning örn bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 222 i första kammaren av herrar Lindström och Branting samt
nr 269 i andra kammaren av herr Brandt m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning,
huruvida och under vilka förutsättningar sammanslutningar och andra,
som bedreve politisk propaganda, borde genom lag åläggas skyldighet att
föra böcker över sina inkomster och utgifter samt att periodiskt avgiva offentlig
redovisning för sin propagandaverksamhet.

Motioner om
bokföringsoch
redovisningsskyldighet
för sammanslutningar

och andra,
som bedriva
politisk propaganda.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)

_ Utskottet hemställde, att förevarande motioner, I: 222 och II: 269, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Olsson i Mellerud, Lindberg och Jonsson
. i Skutskär, vilka hemställt, att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:222 och 11:269, ville hos Kungl. Majit anhålla örn utredning,
huruvida och under vilka förutsättningar sammanslutningar och andra, som
bedreve politisk propaganda, borde genom lag åläggas skyldighet att föra
böcker över sina inkomster och utgifter samt att periodiskt avgiva offentlig
redovisning för sin propagandaverksamhet.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Vi ha återigen att behandla en telning
av det icke okända, släktet Särimner. Den har vid tidigare tillfällen slaktats
av en mer eller mindre blodtörstig kammare, men den visar sig efter varje
tillfälle lika pigg och nyter som förut. Detta måste enligt min mening tyda
på en anmärkningsvärd livsvilja, och den kan vara värd ett bättre öde än
kammaren hittills beskärt densamma,

. Het kan, såvitt jag kan se, inte råda någon tvekan om att de problem motionen
upprullar tillhöra den moderna demokratiens mera betydelsefulla spörsmål.
En demokrati, som vill leva, mäste hålla från livet obehörigt ekonomiskt
inflytande. Demokratiens normala arbetsmetod är propaganda under offentlig
kontroll i syfte att övertyga medborgarna örn riktigheten i framförda meningar.
Sedan medborgarrätten blivit i verklig mening allmän, har den politiska
förkunnelsen antagit helt andra dimensioner än tidigare. Utom framställningar
i tal och skrift ha teknikens många uppfinningar kommit till användning.
Det säger sig självt att den politiska propagandan numera kräver
betydande penningmedel.

Denna senare omständighet kan lätt bliva en frestelse att föra den politiska
verksamheten in i beroendeförhållanden av ekonomiska intressen, som vid viktiga.
frågors avgörande kunna ha sina speciella syften. Faran i detta avseende
ökas givetvis a\ sevärt, örn rikligare penningmedel kunna försträckas vederbörande
.politiska partier under anonymitetens täckmantel. Även örn vi
sannolikt hittills lyckats bevara vårt politiska liv relativt rent i dessa ting,
så sakna vi dock icke alldeles erfarenhet örn att ganska ludna händer varit
framme och velat fingra på styret. Och låt oss erkänna, att det näppeligen
alltid varit vår förtjänst att fingrandet avslöjats. Absolut säkert är heller
inte,, att alla sådana försök blivit avslöjade. Liksom malen odlas företrädesvis
i mörkret kan också det politiska skumrasket lätt bil en drivbänk för mer
eller mindre korruptiva tendenser.

Bästa sättet att förekomma en dylik mindre tilltalande utveckling är tydligen
att, liksom med riksdagens medverkan skett t. ex. i den nya aktiebolagslagen,
öka den offentliga insynen på vederbörande område. Även den enskilde
medborgaren bör i en god demokrati lia rätt att kunna göra sig underkunnig
örn inte bara vem eller vilka som direkt stå bakom en viss politisk förkunnelse
utan också varifrån de mera väsentliga, för verksamheten bestämmande
penningmedlen härröra. Den demokrati, vilken liksom drager ett täckelse
för denna icke oviktiga angelägenhet, är enligt min mening ute på vägar,
som kunna dölja åtskilligt av fallgropar. Det är därför i både samhällets
och den enskilde medborgarens intresse att detta viktiga avsnitt i samhällslivet
blir ställt under offentlig belysning.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar

och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)

Motionärerna lia tänkt sig, att detta skulle kunna ske på så sätt, att de organisationer
och andra som bedriva politisk propaganda skulle åläggas att
föra böcker över sina inkomster och utgifter och att offentligen redovisa resultaten
i fråga. För egen del tror jag inte att det för syftets uppnående är nödvändigt
att utsträcka denna skyldighet till de mindre lokala politiska sammanslutningarna.
En skälig avvägning i berörda hänseende torde utan svårighet
låta sig göra efter ett närmare studium av ärendet.

Den väsentliga invändningen från utskottets sida är utan tvivel den, att
den åsyftade lagstiftningen icke skulle få nödig effekt, Naturligtvis inrymmer
en sådan lag, liksom för övrigt flertalet nya sådana, åtskilliga nskmoment
beträffande effektiviteten. Ingen lagstiftning garanterar en hundraprocentig
effekt. Men har man rätt att därav draga en så långtgående slutsats
som utskottet gjort? Yi ha exempelvis sedan många århundraden haft lagbestämmelser
beträffande egendomsbrott, men därför ha givetvis inte egendomsbrotten
upphört, Och ingen vill val i dag påstå, att eftersom man inte
kunnat uppnå hundraprocentig effektivitet genom lagstiftningen örn egendomsbrotten,
bör man avskaffa denna lagstiftning. Utskottet synes härvid ha
gjort sig skyldigt till en icke oväsentlig överdrift. Jag bär svart att trogott
de svenska partiledningarna skulle visa någon särskild benägenhet att kringgå
en av statsmakterna åstadkommen lagstiftning. Man har snarare anledning
förmoda, att dessa organ för att skydda sig mot misstankar örn smussel i detta
hänseende skulle visa sig angelägna att lojalt foga sig efter vad gällande lag
stadgar. Beträffande flertalet svenska medborgare hyser jag den bestämda
uppfattningen, att statsmakternas i lag deklarerade vilja kommer att efterlevas.

Utskottet gör vidare en antydan örn att offentlighet över partiernas räkenskaper
skulle leda till trakasserier av enskilda givare av penningmedel och till
och med bidraga till att spoliera valhemligheten. Här synes man vara ute
på den rena konstruktionens mark. Jag har i varje fall inte i senare tid hört
talas örn något liknande. Jag vill även påpeka, att det ingalunda är intresset
för den enskilde valmannens politiska mantalsskrivningsort, som fört fram
tanken på offentlighet på detta område, utan det gäller en ur demokratisk
synpunkt mera dominerande angelägenhet, nämligen möjligheten för den enskilde
medborgaren att kunna överskåda det politiska fältet och själv, konstatera,
vilka krafter som finnas inmängda i den eller den politiska intressesfären.

Såsom nämnts har kravet på större offentlighet genom de svenska statsmakternas
medverkan på åtskilliga andra samhällsområden tillmötesgåtts .under
senare tid. och det nu resta kravet ligger enligt min mening fullt i linje
med dessa redan accepterade strävanden. Jag har svart att fatta att bär kan
anläggas andra betraktelsesätt än i nyss angivna fall. Enligt mitt sätt
är det ett vällovligt demokratiskt intresse att även här medgiva offentlighetens
strålkastare att hålla området i fråga under en viss icke alldeles opåkallad
belysning. _

Jag tillåter mig, herr talman, att med hänvisning till det anförda yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är inte med någon större förtjusning
som jag tar till orda för att förfäkta en annan mening Jin den föregående
ärade talaren. Vi lia ju kamperat tillsammans i mångå år, och vi ha alltid
försökt förstå varandra. Men i detta fall är det för mig omöjligt att förstå
riktigheten av de synpunkter som herr Olsson i Mellerud framfört.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva ''politisk propaganda. (Forts.)

Som herr Olsson i Mellerud framhöll är det inte någon ny fråga vi här lia
att behandla. Det har tidigare tre gånger väckts motioner med i huvudsak
liknande syfte, nämligen åren 1984. 1935 och 1945. Vid alla dessa tillfällen
ha motionerna blivit avslagna, vid fjolårets riksdag efter avstyrkande av ett
enhälligt sammansatt konstitutions- och första lagutskott.

Örn en sak sirö majoriteten och mimmi oten ense. Det framhålles i början
av utskottets yttrande, att »delade meningar kunna icke eller borde i varje
fall icke kunna råda örn önskvärdheten av att det politiska livet hålles fritt
från korrumperande eller eljest obehöriga inflytelser». Vi ha inte kunnat finna,
att de motioner som hittills väckts i frågan kunnat påvisa, att förhållandena
i vårt land äro sådana, att en lagstiftning av här ifrågavarande karaktär
är behövlig. Jag tror att vi böra inrikta oss på andra uppgifter än att genomföra
en sådan lagstiftning som motionärerna vilja ha. Förra året begärde riksdagen
utredning och förslag om lagstadgad skyldighet för utgivare av periodisk
skrift att offentligt redovisa hur skriften finansieras. Den framställningen
var även jag med om att tillstyrka. Det föreföll mig som om det skulle
vara ur samhällsnyttans synpunkt gagneligt, att det blev offentligt känt
vilka som finansiera olika publikationer. Det är säkerligen inte heller lika
svårt att få en dylik lagstiftning effektiv som det skulle vara att få den av
herr Olsson i Mellerud föreslagna lagstiftningen effektiv. Vi ha ännu inte
sett något resultat av fjolårets riksdagsskrivelse. Jag förmodar att justitieministern
fatt sa många andra uppdrag av riksdagen att han inte hunnit med
att ordna denna sak. Vöre det inte bättre — det skulle jag vilja fråga herr
Olsson i Mellerud och dem som sympatisera med honom — att man försökte
mana på justitieministern att effektuera riksdagsskrivelsen från i fjol, så att
vi. få en lagstiftning på det området. Vi få då se vad det kan leda till.’Enligt
min uppfattning tjänar det inte något till att i alltför många fall begära
en utredning, ty då få vi inte allt effektuerat, och vi kanske inte få just det
som vi bäst behöva.

Riksdagen har även begärt en annan utredning, som ligger på ett i någon
mån annat plan och som jag livligt hoppas snarast möjligt skall ge resultat.
Det gäller ökad insyn i våra näringsföretag. Det var inte bara socialdemokraterna
inom första lagutskottot. som vörö med örn att begära en sådan
lagstiftning. Denna fråga har justitieministern tagit upp. i det vissa förberedande
undersökningar påbörjats. Jag hoppas att utredningen skall hedrivas
sa, att vi inte behöva vänta alltför länge innan vi fa fram den lagstiftningen.
Jag tycker även det bör finnas hopp örn att regeringen skall intressera sig
för frågan örn finansiering av de periodiska skrifterna, ty örn jag inte minns
fel var det^ tva av de nuvarande statsråden som voro med bland motionärerna
i denna fråga i fjol. De ha ju nu gott tillfälle att påverka justitieministern
till att snarast taga upp frågan.

Herr Olsson i Mellerud säger, att han inte tror, att den as? honom föreslagna
lagstiftningen skulle behöva omfatta även lokalföreningarna. Jag förstår
sannerligen inte, vad det da skulle bli för effekt av lagstiftningen. Nog
bleve det väl tvunget att vara arbetarkommuner och alla de övriga partiernas
lokalorganisationer finge föra böcker och redovisa sina tillgångar. Eljest
bleve det ju ingenting med det hela. Örn nian skulle ålägga endast huvudorganisationerna
redovisningsskyldighet, bomme det väl inte att gå några
pengar till huvudorganisationerna, utan de skulle stanna hos lokalföreningarna
Jag förstår verkligen inte vad vi skulle lia för intresse av att få veta
örn handlanden Pettersson lämnar 100 kronor till folkpartiet eller örn han
lämnar dem till socialdemokratiska partiet. Det kan väl inte kallas för korrum -

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar

och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
pering. För övrigt är det väl så, att alla föreningar, även de minsta, lia
något slags bokföring, varför det inte skulle bli någon nyhet för dem att
föra böcker. Det nya skulle väl vara det, att alla dessa organisationer skulle
skicka in sina årsredogörelser till en central i Stockholm eller Halmstad eller
Mellerud eller var man nu vill förlägga den, där de skola granskas. Så skall
det vara offentlig redovisning. Man tänker sig att tidningarna skulle taga
in dessa redogörelser. Men då skulle tidningarna bli ännu tråkigare än nu, ty
dessa redogörelser skulle upptaga iner utrymme än t. ex. predikotexterna i
fredags- och lördagsnumren. Jag tror inte att det skulle vara någon nytta
med detta.

Jag vill för min del — jag har visst sagt detta tidigare då jag yttrat mig
i denna fråga — själv lia så stor frihet som möjligt, och jag vill att andra
människor och även organisationerna skola ha det i den mån de inte med denna
frihet skada andra.

Herr Olsson säger, att en sådan lagstiftning kommer att gå ganska bra att
genomföra och att kontrollen inte skulle behöva omfatta de lokala föreningarna.
Enligt min uppfattning torde det ibland vara alldeles omöjligt att utföra
en sådan kontroll. Det förekommer ju på alla partiers möten att man efter
föredraget gör en insamling. Hur skall man da få veta, huruvida Andersson
eller Pettersson har lagt 100 eller 50 kronor i håven? Jag läste nyligen en
tidningsartikel, där medlemmar av mitt parti berättade gamla minnen från
Gävleborgs län. Där relaterades även följande händelse. Socialdemokraterna
hade anordnat ett möte med diskussion, vid vilket även en högerriksdagsman
uppträdde som talare. För att få en slant till omkostnaderna för mötet hade
socialdemokraterna med känd påpasslighet vid utgången placerat, en man, som
gjorde en insamling bland den utströmmande mötespubliken. Då sade högerriksdagsmannen:
»Men inte skall väl jag lämna bidrag till er. Vi tillhöra ju
inte samma parti.» — »Ja, men vi bruka alltid ge till er, da vi besöka edra
möten», blev svaret. Högermannen tog då upp en femöring och lade i insamlingskassan.
Jag förstår inte vad det skulle vara för vinst med att denna arbetarkommun
skulle redovisa den femöring som högerriksdagsmannen skänkt till
lokalkostnaderna. Jag vet mycket väl, herr Olsson, att jag gjort mig skyldig
till en smula överdrift genom att anföra detta exempel. Herr Olsson tänker
givetvis på betydligt större belopp än det här var fråga om. Men händelsen
visar i alla fall att en sådan redovisning ingalunda är någon lättordnad sak.

Jag vill för övrigt fråga: är det obekant vilka som furnera de olika politiska
partierna med penningmedel? Det är det väl ändå icke, såvitt jag förstår.
När det gäller vårt parti veta val de flesta människor, att vi få medel
genom medlemsavgifterna till lokalföreningarna och våra anslag ifrån landsorganisationen.
Det är ingen hemlighet. Örn de borgerliga partierna sätta igång
en propaganda, kunna vi av kostnaderna för densamma bedöma, att det inte
är fattigt folk som bekostar densamma utan personer som sympatisera med
de borgerliga partierna. Och även örn vi inte ha reda på varje person, så^nog
veta vi ungefärligen vilka det är. Jag tror inte att det kan bli tal örn någon
korruption i detta sammanhang.

Motionärerna hänvisa som stöd för den begärda lagstiftningen till förhållandena
i Amerika, där man sedan 1925 har en lag på detta område. Denna
lagstiftning har även åberopats i tidigare motioner. Jag tror inte, att herr
Olsson i Mellerud i sitt anförande sysslade med de goda förhållandena på
detta område i Amerika, men det hav förekommit vid olika tillf ullen tidigare.
Man får emellertid betänka att de politiska förhållandena i Amerika och Sverige
äro mycket olika och att det politiska läget i Amerika för ett 30-tal ar

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldigh et för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
sedan, vilket utgjorde bakgrunden till denna lag, var väsentligt annorlunda
än de politiska förhållandena i Sverige nu. Det är inte lätt för mig, som
inte varit i Amerika och studerat förhållandena där, att med bestämdhet uttala
mig örn huruvida den lag som där gäller är bra eller inte. Jag har likväl
försökt att taga litet närmare reda pa hur den där gällande lagen är beskaffad.

Jag skall ta mig friheten att relatera några av denna amerikanska lags bestämmelser.
Sedan kunna . kammarkamraterna själva bedöma, huruvida det är
önskvärt att vi införa en liknande lagstiftning här i landet som den i Amerika
rådande. I denna lag, som tillkom år 1925, stadgas i huvudsak följande.

Varje »politisk kommitté» eller organisation, som deltager i valen till senaten
eller representanthuset eller som understödjer viss kandidat till något
av dessa val, skall ha en särskild ordförande och en skattmästare.

Skattmästaren skall föra förteckning- över alla ekonomiska bidrag som lämnas
till sådan »politisk kommitté», anteckna namn och adress på alla personer
eller företag, som lämna sådana bidrag, anteckna alla kostnader och utgifter,
som göras av kommittén, och namnet på alla personer, till vilka utbetalningar
verkstädlas.^ Verifikationer skola bevaras av skattmästaren. Skattmästaren skall
till vederbörande i senaten, respektive representanthuset, lämna sammandrag
av de uppgifter och räkenskaper, som sålunda upprättats inom kommittén.
Aven enskilda skola under vissa förutsättningar lämna uppgifter örn av dem
lämnade valbidrag till vederbörande i senaten, respektive representanthuset.
Detta gäller bidrag överstigande 50 dollars per år.

Här kommer sålunda inte den nyssnämnda högerriksdagsmannens femöring
med.

Varje kandidats valkostnader äro begränsade till visst belopp. I den mån
i rfnnn ^ -^s^ällt lägre maximibelopp, får valkostnaden ej överskrida

10 000 dollars för en senatorskandidat eller 2 500 dollars för en kandidat till
representanthuset.

Det räknas sålunda med olika värden för kandidaterna till de olika parlamentariska
församlingarna. Bara detta visar, att förhållandena i Sverige inte
äro pa något sätt jämförliga. Denna kammares ledamöter äro lika goda som
kamraterna i första kammaren och de äro lika goda som vi.

^ar direkt eller indirekt utlova eller ställa i utsikt någon
som helst förmån, befattning, uppdrag etc. åt någon som stödjer hans kandidatur.
Det ar också förbjudet för enskilda att emottaga några dylika förmaner.

Nu säga väl motionärerna och reservanterna, att det inte är en sådan lagstiftning
som de vilja ha. Man kan då fråga sig varför de hänvisa till den
amerikanska lagstiftningen som ett efterföljansvärt exempel. Enligt motionärernas
och reservanternas uppfattning skulle denna lagstiftning hos oss gövidare
än i Förenta staterna; den skulle inte gälla bara vid välluf
adlen utan vi skulle ha en ständig kontroll över politiska organisationer.
dag tiar, herr talman, under de år jag varit med örn att behandla denna fråga
inte kunnat bil övertygad örn att en lagstiftning som denna kan krävas i demokratiens
namn. Ty jag har alltid fattat demokratien som någonting annat.
Maji skalf inte lägga större band på medborgarna och deras organisationer än
vad som är nödvändigt. Längre bör man inte gå.

Med dessa ord, herr talman, hemställer jag örn bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Mellerud, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Den som brukar lyssna till herr Lindqvist och ta del av

Onsdagen den 13 mars 194G fm.

Nr 11.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
de starka skäl, lian i vanliga fall framlägger för sin ståndpunkt, och gör en
jämförelse med vad han hade att anföra i dag, märkte nog en väsentlig skillnad.
Ilen karikatyr, han sökte skapa av ett sådant instrument, som förordas av
reservanterna, var av sadant slag, att örn jag för min del. stöde i vale c . mellan
att taga en på detta sätt karikerad lagstiftning och att bibehålla det. tillstånd
som för närvarande är rådande, skulle, jag utan tvekan föredraga tillståndet
i dag. Med ali aktning för herr Lindqvist tror jag att jag inte ens skulle vilja
lia honom med i den kommitté, som skulle fa i uppdrag att utreda detta ärende,
örn han skulle följa de linjer, som han i sitt anförande förfäktat.

Jag vill endast påpeka, att i motionen liksom ^även i reservationen hävdats,
att det av utredningen i och för sig skall framgå, huruvida det gar att skapa
en sådan lagstiftning, som här ifrågasatts. Utredningen är nämligen avsedd
att vara förutsättningslös. Jag har dessutom den mycket bestämda uppfattningen,
att det för att uppnå vårt syfte icke är nödvändigt att gå så långt som
att skapa bestämmelser för de små lokala politiska organisationerna. De ha
inte sin verksamhet lagd på ett sådant plan, att de spela någon roll i detta
sammanhang. Det är oss fullständigt likgiltigt, örn den eller den personen i
det eller det partiet skänker en eller annan krona till sin lokala organisation.
Det gäller ur vår synpunkt de väsentliga medel, som för politisk propaganda
under anonymitetens täckmantel tillskjutas av ekonomiskt starka organisationer
och enskilda. Det är således enligt mili uppfattning skäl i att vi göra en
bestämd avgränsning i denna diskussion. Det är här främst fråga, örn huruvida
en sådan lagstiftning kan etableras. Vi äro i sadant fall fullt pa det klara
med att den skall begränsas, så att den icke ger anledning till onödiga ingrepp
i den enskilde medborgarens politiska handlande.

Vidare yttrade

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! I fjol beslöt denna kammare med elva
rösters majoritet att hemställa till regeringen, örn utredning angående lagstiftning
örn skyldighet för innehavare av periodisk skrift att redovisa sina finansieringskällor.
Den grupp jag representerar röstade för detta beslut. Den motivering
som vi ''därvidlag avgåvo var den, att vi ansågo det vara av betydelse
att man kartlägger finansieringskällorna för tidningspressen. Då framhölls
framför allt Dagspostens och Folkets Dagblads finansiering, vilken skett, genom
den tyska regeringens organ. Vi ansågo då — och jag tror inte det finns
någon anledning att ändra den uppfattningen — att gällande lagstiftning i
och för sig gav möjlighet att ingripa mot sådana former för subsidierin.g av
pressen. Riktigheten av denna uppfattning bekräftas ju av den omständigheten,
att man på grundval av gällande lagstiftning kunde åtala utgivarna, av
dessa tidningar. Det har också sedermera under det senaste året, sedan riksdagen
fattade sitt beslut, avslöjats att statsmakterna och åklagarmyndigheterna
i mycket god tid, tack vare försvarsstaben, voro underrättade.örn dessa båda
tidningars ekonomiska engagemang. Anledningen, till att man inte genast ingrep
var ju en helt annan än bristande lagstiftning. Beträffande Dagsposten
väntade man till dess Tysklands öde var beseglat, och i fråga om Folkets Dagblad
ända till en månad efter Tysklands kapitulation. Beträffande dylika fall
ansågo vi sålunda och anse fortfarande, att den lagstiftning som finns ger
tillräckliga möjligheter för myndigheterna att ingripa.

Vad vi emellertid framför allt ville trycka på och som var anledningen till
att vi röstade för den reservation, som segrade i båda kamrarna, var den medvetna
strävan från de storfinansiella krafternas sida — från dem som kontrol -

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
lera industri, kreditanstalter, råvarukällor, praktiskt taget landets hela ekonomiska
liv —- att också kontrollera opinionsbildningen genom dess olika organ.
1 Tyskland hiälpte den tunga industrien Hitler till makten. Beträffande Förenta
staterna uppges att storfinansen kontrollerade nittio procent av pressen,
som också hela tiden var motståndare till Roosevelt. Det är ju ingen hemlighet,
hur man där exempelvis utnyttjat möjligheten att köpa pressen och subsidiera
politiska organisationer för att besätta olika poster i staten, presidentposter,
guyernörsposter o. s. v. Vi ansågo och anse, att samma tendenser finnas
i alla kapitalistiska länder, alitsa tendenserna att med hjälp av ''den ekonomiska
makten dirigera opinionsbildningens olika organ.

Vi anse vidare att det ligger till på precis samma sätt när det gäller de politiska
partierna som när det gäller pressen eller andra former för opinionsbildning.
Vi påstå inte att en utredning örn eventuell lagstiftning bör resultera i
att finansiering av politiska partier — jag talar nu inte om 5-öresfinansiering,
som herr Lindqvist nyss gjorde sig lustig över, utan om verklig finansiering —
blir kriminaliserad. Men anledningen till att vi understödja motionen och reservationen
är den, att vi anse att en dylik understödsverksamhet inte bör få ske
i smyg. Den bör försiggå inför öppen ridå oell kunna kontrolleras av hela
folket.

Utskottet söker göra gällande, att den ifrågasatta lagstiftningen skulle kunna
medföra risk för trakasserier av politiskt oantastliga medborgare. Såvitt
jag kan första avser utskottet med sådana medborgare dem som uppträda under
falsk mask. Det är sådana medborgare som inte vilja stå för vad de göra
och som kanske helst inför den allmänna opinionen vilja giva sig sken av att
ha en helt annan inställning än den politiska, meningsriktning som de understödja.
Jag anser inte att de som uppträda på detta sätt böra betecknas som
politiskt oantastliga medborgare. Jag kan inte förstå den medömkan som utskottet
visar sådana personer.

Utskottet anser vidare, att en sådan här lagstiftning knappast skulle kunna
bli effektiv, och utskottets talesman herr Lindqvist tryckte ju alldeles särskilt
på den punkten. Gentemot detta skulle jag vilja framhålla, att en sådan invändning
kan man rikta mot all lagstiftning. Vi lia lagar, som förbjuda mord,
egendomsbrott, våldtäkt och annat, men ingen inbillade sig när dessa lagar
tillkommo att man med hjälp av dem skulle kunna uppnå ett tillstånd, där
dylika brott inte förekomma. Men trots att man sålunda i förväg var medveten
örn — och genom erfarenheten blivit ännu mera medveten örn — att
lagarna i och för sig inte utgöra något verkligt korrektiv mot sådana förbrytelser,
faller det väl ändå varken utskottet eller någon annan in att föreslå,
att dessa Jägarskola slopas. Jag menar, att när man förutsätter, att lagbrott
komma att begas, så kan det inte vara något skäl som leder till att man avstår
från att stifta lagar, när man ur andra synpunkter anser sådana vara
nödvändiga. Den enda möjliga principiella grunden för utskottets mening hade
i detta fall varit, att man bagatelliserar strävandena att korrumpera det politiska
livet. Örn utskottet ansett att det icke hade någon betydelse, att det icke
var förkastligt att sådana strävanden att korrumpera det politiska livet föreligga,
då hade jag kunnat förstå utskottet, men örn jag läst rätt i utskottsutlåtandet,
så intager utskottet inte den ståndpunkten, utan det finner självt sådana
tendenser vara förkastliga, ehuru det inte vill'' föreslå några åtgärder mot
dem. Därmed anser jag, att utskottets ståndpunkt är liktydigt med att den
föredrager att tolerera en verksamhet, som utskottet självt finner vara förkastlig.

Utskottet anför vidare som skäl för sin hållning, att behovet av en sådan

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)

Ilar lagstiftning- inte är så stort. Vidare läser jag, att fjolårets riksdagsbeslut
om en utredning rörande pressens finansiering åberopas mot en ytterligare lagstiftning.
Till detta skulle jag vilja säga, att utskottet i fjol — jag tror det var
sammansatta konstitutions- och första lagutskottet •— anförde i det väsentliga
samma skäl som utskottet gör i dag mot en sådan utredning rörande pressens
finansiering. Då förstår jag inte, att utskottet kan finna det vara lämpligt att
åberopa en utredning, som då beslöts, och som beslöts på helt andra grunder
än dem, som utskottet här har, för att man inte skall företaga sig någonting i
denna fråga. Från utskottets synpunkt borde det väl i stället vara så, att det
borde betrakta fjolårets riksdagsbeslut som ett underkännande av utskottets
nuvarande argumentation, ty är det inte så. att fjolårets beslut örn utredning
rörande kontrollen av tidningarnas finansiering har som konsekvens, att man
skall kunna kontrollera alla tidningars inkomstkällor? I många fall äro ju
partierna stora finansiärer av pressen, och skulle det inte ges möjlighet, när
man skall taga del av pressens finansiering, att granska denna finansieringskälla,
då vore det mycket bekvämt för dem som vilja skaffa sig inflytande
över pressens propaganda att via partierna leverera sina pengar. Därför menar
jag, att fjolårets beslut i verkligheten är ett argument, för reservanternas linje
i denna fråga. Är man med på fjolårets beslut, så mäste man även vara med
på reservanternas förslag här. Är man å andra sidan motståndare till
fjolårets beslut, är det logiskt, att man uppträder mot ett sådant beslut i denna
fråga.

Utskottet erkänner i ena ögonblicket, att korrumperande understöd åt vissa
partier är skadligt. I nästa ögonblick påstår utskottet, att riksdagens fjolårsbeslut
skapar nyttiga kontrollmöjligheter, och ytterligare några räder längre
ner hamnar utskottet i ett resonemang om att det kan betyda en skadlig kontroll
över åsiktsbildningen, vilken strider mot demokratiska rättsprinciper och
måhända kan bli en allvarlig fara för demokratien själv. Örn jag förstår utskottet
rätt, så argumenterar det för att sådana tendenser till korruption
skulle vara liktydigt med demokrati. Örn jag fattade rätt, borde alltså det åberopade
fjolårsbeslutet, i de fall det avser att ingripa mot sådana tendenser,
vara en fara för demokratien. Sedan utskottet gjort denna logiska kullerbytta
meddelas oss. att så länge det inte gjorts troligt att missförhållanden verkligen
råda i fråga örn opinionsbildningen och partifinansieringen här i landet, böra
inga legala föreskrifter utfärdas.

Men vet då inte utskottet örn att tyskarna köpte upp svenska tidningar?
Har inte utskottet reda på, att Ivar Kreuger på sin tid subsidierade ett svenskt
regeringsparti? Är det utskottet obekant, att storfinansen äger en massa tidningar
i detta land och si rävar efter att skaffa sig fler? Har utskottet inte observerat
den kampanj, som under signaturen PHM nu förs mot regeringsprogrammet
och mot den politik, som de flesta i denna kammare säga sig gilla,
nämligen politiken att skapa full sysselsättning, höja levnadsstandarden och
införa demokrati i näringslivet? Är det verkligen utskottet obekant, att vissa
partier i detta land regelbundet vänder sig till storfinansen för att erhålla
ekonomiska anslag till exempelvis sina valrörelser? Partierna erhålla också sådana
anslag, och det rör sig inte om några snuspengar härvidlag utan om mycket
stora belopp. Såg exempelvis inte utskottet, att praktiskt taget hela företagarvärlden
var representerad på svindlaren Jarls insamlingslistor, vilka
åsyftade att skapa någon ny rörelse för att ytterligare försvaga den svenska
arbetarrörelsen?

Nej, ärade utskottsledamöter! Jag måste nog säga, att så blinda äro ni inte
att ni inte observerat dessa företeelser och tendenser i det politiska livet. När

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
ni här argumentera för att det inte är något problem, fattar jag det inte som
något annat än ett försök att vifta ifrån sig en obehaglig sak.

Vi. anse, att örn någonting är skadligt för demokratien, så är det verkligen
storfinansens strävanden att korrumpera det politiska livet och opinionsbildningen
i vårt land. Jag tror, att reservanterna betrakta saken på samma sätt.
och jag tror, att de flesta utav dem som syssla med politisk verksamhet inte
lia svårt för att begripa, vad det är för krafter som stå bakom exempelvis
PHM-kampanjen, d. v. s. en propaganda som gör gällande, att de som gilla
arbetarrörelsens efterkrigsprogram vilja förslava människorna eller beröva oss
ali frihet och införa någon slags statlig diktatur i samhällslivet. Nog begripa
vi, vad det är för krafter som stå bakom denna propaganda och vilka intressen
den tjänar, men det är ett faktum, att stora massor av svenska folket inte förstå
detta. Det förklaras av det faktum, att man fortfarande håller en sådan
press och finner sig i att en sådan propaganda bedrives och anser det vara
helt i sin ordning. Just därför tror jag att det skulle vara till stor fördel, att
det verkligen gavs möjligheter att inför folket visa upp, vad det är för slags
intressen som stå bakom den och den tidningen och den och den propagandan
och de och de politiska verksamheterna.

Det är naturligtvis inte fråga örn att man skall försöka komma åt handlaren
Pettersson för att han anslår hundra kronor till högerpartiet. Det tror naturligtvis
inte herr Lindqvist heller. Det handlar i stället örn, som herr Olsson i
Mellerud antydde, de väsentliga finansieringskällorna, vilka man måste ha
adressen på och som det är nödvändigt att känna till. Och det kan inte heller
vara fråga örn — det vill jag säga till utskottets talesmän — att man skulle
gå till de lokala organisationerna i Mellerud eller i Trosa eller någon annanstans
för att där klarlägga ekonomiseringskällorna, ty det är inom ganska begränsade
sfärer man då behöver röra sig för att klarlägga en sådan sak.

När herr Lindqvist säger att han för sin del — och han gör det till något
slags principiellt resonemang — vill ha så stor frihet som möjligt, så vill jag
påpeka, att vi alla vilja ha så stor frihet som möjligt men inte för storfinansen.
Vi vilja inte ha frihet för de krafter, som sträva att korrumpera det politiska
livet .och sträva att avskaffa de demokratiska fri- och rättigheter, som
folket dock tillkämpat sig under många decenniers kamp. Därför får man väl
också, när man bekänner sig till friheten, överväga örn det inte är lämpligt
att beskära vissa friheter till förmån för andra, som anses vara mera väsentliga,
och som man vill betjäna.

Herr talman! Jag anser för min del. att konsekvensen av det beslut, som
riksdagen fattade förra året är, att riksdagen följer reservanterna, i denna
fråga. Jag tror också att det blir mycket bekvämare, när regeringen nu skall
sätta i gång denna utredning, att man på en gång kan ta upp hela problemet,
ty dessa båda frågor höra ju ihop och kunna tagas i ett sammanhang. Denna
fråga bör inte längre spela galten Särimners roll att slaktas och återuppstå
oavbrutet, utan man bör komma fram till en konkret lösning av detta spörsmål.
Därför skall jag be att, både å mina åsiktsfränders och mina egna vägnar,
få yrka bifall till den reservation, som här avlämnats.

Herr Lindqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det var ett mycket dåligt betyg utskottet fick av herr Hagberg i Luleå,
men örn herr Hagberg till ett annat år tänker över saken bättre än hittills,
så kanske betyget inte blir så dåligt. När herr Hagberg bär talar örn effektiviteten
så vill jag fråga, örn herr Hagberg verkligen kan bestrida det
påstående utskottet gör när det säger: »Särskilt må erinras örn svårigheten

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Nr 11.

Motioner örn bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
att göra en lagstiftning i ämnet effektiv — lagen skulle bliva verkningslös
i fråga om cle illojala och vålla onödigt besvär för de lojala.» Det torde vara
ett oomkullrunkeligt faktum, att så är förhållandet.

Så säger herr Hagberg, att det synes vara utskottet obekant, att Ivar Kreuger
finansierade ett visst regeringsparti. Detta har naturligtvis utskottet hört
talas örn lika väl som herr Hagberg, och detta trots att vi inte lia någon lagstiftning
på området. .

När herr Hagberg talar örn att vi skulle behöva en lagstiftning mot PHMpropagandan,
så kan jag inte alls hålla med honom örn detta. Varken för herr
Hagberg eller för någon annan i denna kammare är det obekant,, vilken som
finansierar denna propaganda, och det skulle väl vara märkvärdigt, örn inte
vi skulle kunna bemöta denna PHM-propaganda utan lagstiftning. Denna propaganda
skola vi bemöta på ett annat sätt, och vi skola göra det på ett sådant
sätt, att propagandan kommer att skada deni som bedriva den och i stället
gagna oss.

Vidare yttrade

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har vid behandlingen av denna
fråga i flera år frågat mig och många andra, vad avsikten egentligen skulle
vara med bokföringsskyldighet för de politiska partierna och skyldighet för
deni att offentligt redovisa sin verksamhet. Jag har inte fått ett tillräckligt
övertygande svar på frågan för att inse, att problemet har en sådan betydelse,
att man måste tillgripa sådana betungande åtgärder för lojala politiska partier,
som ligga i bokföringstvång och offentlig redovisning.

Herr Hagberg i Luleå sade, att han med sina strävanden att genomföra bokföringsplikt
för de politiska partierna avsåg något annat än att bara av nyfikenhet
få veta, vilka krafter i samhället som finansierade det ena eller andra
politiska partiet. Jag fick det intrycket att herr Hagberg menade, att örn vissa
politiska partiers propaganda blir våra åsikter för överlägsna, så skulle vi genom
en lagstiftning hindra denna propaganda att fortsätta, även örn den var
laglig. Jag kan väl aldrig föreställa mig att reservanterna, vilka tillhöra ett
demokratiskt parti, det socialdemokratiska, med sin strävan att få offentlighet
över det politiska livets finansiering skulle mena, att eftersom exempelvis
PHM-propagandan just nu är besvärande — jag tycker inte alls den är besvärande
— så skulle vi se till, att de som finansierade den inte skulle få fortsätta
med det. Dit vill inte herr Olsson i Mellerud komma, det är jag fullständigt
övertygad örn. .

När herr Hagberg säger, att konsekvensen bjuder, att när riksdagen i fjol
begärde insyn och offentlighet över pressens finansiering, så måste därav följa,
att man också begär detta beträffande de politiska partierna. Vad var det som
påverkade riksdagens fjolårsbeslut i fråga om pressens finansiering? Jo, detta
beslut tillkom antagligen på grund av den känsla man hade, att det här islandet
fanns åtminstone ett tidningsorgan, som genom medel utifrån sökte påverka
vårt land i en viss för landet olycklig riktning. Man trodde, att örn man fick
offentlighet över tidningarnas finansiering, skulle en sådan utveckling hävas.
Visserligen röstade jag för denna utredning, men uppriktigt sagt tror jag inte
på att man på det sättet kan komma den olagliga pressen till livs. Ingen menade,
att vi för den lojala pressen skulle ha denna skyldighet till offentlig deklaration
för att hindra denna press att få pengar, vare sig dessa kommo från storfinansen
eller annat håll.

Jag skulle också förstå detta förslag till lagstiftning, örn man menade, att

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 11. 5

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
vi genom bokföringsplikt och redovisningsskyldighet skulle försöka komma åt
de politiska partier, vilka man misstänker i olagligt syfte skulle få pengar
från^ främmande makt. Man skulle kunna lockas att med det motivet gå in för
en sådan lagstiftning. Men var och en vet, att örn illojala partier förekomma
— nu existera val inte sådana -— dessa inte skulle vara så enfaldiga, att de bokförde
de olagligt erhållna beloppen på så sätt, att man skulle kunna komma
åt dem. Vi ha beträffande denna verksamhet tillräckligt skydd i den lagstiftning
i strafflagen, som redan finns. Då det inte kan vara annat än ren nyfikenhet,
som driver oss att se varifrån olika partier få sina pengar, då tycker
jag, att det inte finns skäl för att tillgripa dessa åtgärder.

Jag upprepar än en gång, att vi kunna väl ändå inte förbjuda lojala människor
att med medel, som de vilja ställa till de olika partiernas förfogande, propagera
för en åsiktsriktning, som inte är olaglig. Det vore åtminstone socialdemokratien
främmande att tänka sig, att vi. därför att ett annat parti halmera
pengar än vi att finansiera sin propaganda med, för den skull skulle vilja
kontrollera åsiktsbildningen i samhället. Det vore ju detsamma som att väcka
till liv de ideal, som gingo i graven samtidigt med det andra världskrigets slut.

Nu säger herr Olsson ! Mellerud, att nog skulle väl det offentliga livet bli
mera harmoniskt och trivsamt, örn vi uppriktigt talade örn för varandra varifrån
vi få våra slantar. Vi ha spelat med i det politiska spelet ungefär lika
länge, herr Olsson och jag, vi ha spelat samma stämma i denna symfoni, men
aldrig har jag märkt någon disharmoni därför att vi inte veta, varifrån medspelarna
få sina pengar. Jag tror snarare, herr Olsson i Mellerud, att anledningen
till att vi vilja ha reda på varifrån de olika politiska partierna få sina
pengar är den, att vi skola få tillfälle att klösa varandra litet värre, och inte
för att skapa större harmoni och trevnad partierna emellan.

Jag kan sålunda, herr talman, inte finna ett enda bärande skäl för en sådan
lagstiftning, och därför ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Mellerud, som erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag vill påpeka, att det inte varit reservanternas mening att hindra
PHM-propagandan. Det är heller inte det ringaste spår av nyfikenhet från
vår sida, utan meningen är helt enkelt den, vilket jag i mitt första anförande
angav men nu tycks behöva återupprepa, att man skall klarlägga fältet, så
att den enskilde medborgaren ser, vilka krafter som äro i rörelse på det politiska
området. Detta synes mig vara en angelägenhet av väsentligt större vikt
än det, som herr Hedlund talade örn.

Jag skulle också vilja säga ett ord till herr Lindqvist. Hail skapade i sitt
anförande mycket lättvindigt ett faktum. Örn man emellertid närmare undersöker
detta »faktum» skall man finna, att det ingalunda är ett faktum utan ett
löst påstående utan bevis.

Vidare yttrade

Herr Brandt: Herr talman! I egenskap av motionär i denna fråga ber jag
få säga några ord. Jag vill då först på det bestämdaste deklarera, att motionärernas
avsikt i år liksom tidigare icke har varit någon som helst önskan att begränsa
rätten att satsa pengar på något visst parti eller att påverka den politiska
meningen. Den saken vill jag ha klart utsagt. Men vi anse, att sådant
understöd inte skall ske anonymt. Vi kräva större öppenhet härvidlag. Vi anse
att väljarna faktiskt lia rätt att kräva klart besked örn vilka intressen som stå
bakom de olika partiernas propaganda. Detta måste betraktas som ett ganska
elementärt demokratiskt krav.

Onsdagen elen 13 mars 1940 fm.

Nr 11.

Motioner örn bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)

Här har nu utskottet liksom tidigare hänvisat till att vi redan ha en lagstiftning
på detta område. I 8 kap. 22 § strafflagen är det nämligen belagt med
straff att »av främmande makt mottaga penningar eller annat vederlag för att
här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka
påverka den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller örn åtgärder i dess
inre eller yttre styrelse». I samband med Dagspostenaffären gjorde man den
erfarenheten, att det stöter på ganska stora svårigheter. att tillämpa denna
föreskrift i lagstiftningen just därför, att man saknat möjlighet att kontrollera
finansieringen av den politiska propagandan. Under sådana förhållanden ha vi
ansett, att en offentlig redovisning icke blott beträffande periodiska skrifter
utan även beträffande politiska partier och andra sammanslutningar, som bedriva
politisk propaganda, borde vara en konsekvens av den lagstiftning, som
jag här citerat.

Utskottet har nu framhållit, att några händelser eller omständigheter icke
inträffat, som motivera någon ändring av utskottets tidigare ställningstagande
i frågan. För egen del har jag, liksom de övriga motionärerna i ärendet, en annan
uppfattning i det avseendet. Vi ha nämligen framhållit i motionen, att
sedan riksdagen förra året behandlade frågan har det ju ändå inträffat händelser,
som ytterligare aktualiserat en ändring. Därvidlag syfta vi helt enkelt
på PHM-propagandan. Den är ju allmänt känd. Jag har deltagit i många diskussionsmöten,
och jag har då ställt den frågan till mina motståndare: Vad är
det som döljer sig bakom denna väldiga propaganda mot arbetarrörelsen, mot
den socialdemokratiska regeringen och vårt efterkrigsprogram och framför
allt mot den näringspolitik, som vi sträva efter att föra? Jag har inte fått
något besked om den saken. Men vi äro väl alla. fullt medvetna om att det här
ligger ganska stora finansiella krafter bakom. De dölja sig dock bakom en
dimridå, bakom anonymitetens slöja.

Till herr Lindqvist i Halmstad vill jag säga, att nog borde väl utskottet
kunna skilja på å ena sidan de finansiella krafter, som stå bakom exempelvis
PHM-propagandan, och å andra sidan dessa, lokalföreningars små slantar, som
herr Lindqvist talade om? Det har ju inte varit fråga om den saken i vårt
krav. Men nog borde man väl anse, att allmänheten har berättigade krav att få
veta vilka och vad sorn verkligen står bakom denna PHM-propaganda! Ja, jag
vill säga, att örn denna propaganda skall fortsätta, så borde det inte vara
förmätet att kräva, att allmänheten öppet och ärligt får besked om vilka personer
och företag, som stå bakom propagandan, för att man på så sätt skall
få se vilka aktieägares och försäkringstagares frihet, som anses stå på spel.
Jag tror för min del, herr Lindqvist, att demokratien inte kommer att förlora
någonting på om vi skulle få mera öppenhet i detta avseende. Jag tror inte
att demokratien skulle förlora utan snarare tjäna härpå.

Den främsta orsaken till att riksdagen förra året avslog motionen i denna
fråga var tydligen den omständigheten, att man trodde det skulle behövas ett
särskilt kontrollorgan, och att det skulle medföra risk för administrativ kontroll
av det politiska livet. Även i år säger utskottet, att detta skulle innebära
en kontroll över åsiktsbildningen, ja, t. o. m. bli en fara för demokratien. Herr
Lindqvist i Halmstad svartmålade ju alldeles oerhört hur det skulle bli, örn
vi finge denna lagstiftning genomförd. Men det är. herr Lindqvist, att totalt
missförstå motionärernas avsikt! Vi lia understrukit, att en dylik redovisningsskyldighet
mycket väl kunde tillgodoses genom en enkel föreskrift örn
skyldighet flir politiska partier och andra sammanslutningar, som bedriva propaganda,
att regelbundet utgiva för allmänheten tillgängliga redogörelser över
sina inkomster och utgifter. Dessa uppgifter kunde då samlas in av redan

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motioner örn bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
existerande samhälleliga organ och granskas av dem, om så skulle anses påkallat.
Jag tror för min del, att redan en sådan offentlig redovisningsskyldighet
skulle verka preventivt. Dessutom skulle medborgarna få möjlighet att
klart bedöma vilka legitima intressen som taga sig uttryck genom propagandan.

Utskottet har vidare framhållit, att det skulle möta svårigheter att göra lagstiftningen
effektiv. Därvidlag håller jag med reservanterna om att utskottet
väsentligt överdriver dessa svårigheter. För övrigt är ju detta en sak för sig.
Inte ens utskottets ärade ledamöter kunna väl bedöma vilken utformning en
sådan lagstiftning skulle få och vilka svårigheter som därvid kunna uppkomma.
Det borde väl vara en utrednings sak att komma fram till resultat därvidlag
och förelägga detta inför regering och riksdag, som sedan få taga slutgiltig
ställning till frågan. Men att redan nu som en förutfattad mening säga, att det
blir så stora svårigheter, att man från början måste avslå också krav på en
utredning av frågan, tycker jag inte kan vara motiverat. Det gäller ju här
inte något annat än en utredning.

Herr Lindqvist i Halmstad frågade, varför motionärerna hänvisat till den
amerikanska lagstiftningen av år 1925. Om jag minns rätt, så lämnades under
förra årets debatt i denna fråga i första kammaren en redogörelse för den engelska
lagstiftningen på detta område. I England har man sedan 1880 en lag,
som stadgat redovisningsskyldighet för partiernas inkomster och utgifter vid
parlamentsval. Varje valagent samt varje valkandidat och valkrets i England
måste lämna en ingående redogörelse för varifrån deras pengar komma och
vart de gå. Detta gäller såväl personliga bidrag som bidrag från sammanslutningar.
Den amerikanska lagstiftningen på detta område har herr Lindqvist
redogjort för, och den behöver jag alltså inte uppehålla mig vid.

Jag tror man kan säga, att man aldrig hört, att lagstiftningen i dessa båda
länder fått de fruktansvärda konsekvenser för demokratien och den personliga
friheten, som herr Lindqvist och utskottet här utmålat. Tvärtom torde det vara
obestridligt, att lagstiftningen i dessa båda länder haft en stor uppgift. Åtminstone
är detta fallet i Amerika, där denna sak ofta omvittnats. Vi kunna
där lätt konstatera det verkliga förhållandet. Denna lagstiftning har där på
ett värdefullt sätt bidragit till ökad moralisk renlighet inom politiken och
större möjlighet för väljarna att bedöma den politiska propagandans innehåll.

Det är ingenting annat vi syfta till i vår motion. Man borde därför inte vara
så förutfattad i sin mening, att man inte kail gå med på en utredning för att
konstatera, örn detta skulle vara en framkomlig väg även i vårt land för att
åstadkomma mera renhårighet och öppet spel i den politiska propagandan, så
att människorna verkligen se vad som döljer sig bakom densamma. Vi önska,
att anonymitetens slöja skall bort och att vi skola få mera öppenhet. Detta är
kort och gott vad vi syfta till med våra krav.

Herr talman! Med vad jag här anfört ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindqvist erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! När
den föregående ärade talaren säger att han inte vill lia någon anonymitet i det
politiska livet utan en större öppenhet, vill jag fråga, örn han därmed åsyftar,
att denna öppenhet skall utsträckas till att omfatta även valhemligheten? Skola
vi slopa den, eller hur långt vill herr Brandt gå?

Herr Brandt säger också, att vi ha missförstått motionärerna. Det är inte
fråga örn, säger herr Brandt, att utsträcka redovisningsskyldigheten till lokalföreningarna.
Men hur kan man tänka sig att ordna upp denna sak utan att

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, sorn. bedriva politisk propaganda. (Forts.)
ta med även lokalföreningarna? Örn vi ha en lag som föreskriver,_ att huvudorganisationerna
skola offentligt redovisa sina finanser, sa att ingen illojalt
bidrager till ett partis propaganda, så måste väl bestämmelserna också tillämpas
på lokalföreningarna? .

Sedan sade herr Brandt att någonting hade inträffat sedan i fjol. Vi ha ju
fått PHM-propagandan. Är det verkligen herr Brandts mening, att därför att
denna propaganda nu bedrives mot socialdemokratien, skulle vi ha en lag, som
ger oss möjlighet att upplysa oss örn vilka som bekosta denna propaganda?
Vet inte herr Brandt detta lika väl som jag utan någon lagstiftning?

Herr Brandt, som jämväl erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Som svar på herr Lindqvists första fråga vill ,]ag säga, att hail kan vara över
tygad örn att jag inte önskar någon ändring av valhemligheten. Det är väl tämligen
uppenbart.

I detta sammanhang vill jag erinra örn att det företanns stora betänkligheter
här i riksdagen, när deli öppna omröstningen infördes. Även detta Hodde
man skulle bli ett oerhört intrång i den personliga friheten, som skulle ia
fruktansvärda konsekvenser för demokratien. Men ingenting sådant bär inträffat.
Inte är det väl någon som känner ett speciellt tryck bara därför att
man nu röstar öppet här i riksdagen?

Jag vill också fråga herr Lindqvist, som är en erfaren riksdagsman, örn man
någonsin ställt det kravet på en motionär, att han skall i detalj redogöra tor
hur han tänkt sig en lagstiftning? Vi motionärer lia yrkat på en utredning. Vi
ha också förutsatt, att en sakkunnig utredning skall komma fram till ett resultat
som på ett nöjaktigt sätt kail klarlägga frågan. Skulle däremot resultatet
av en lagstiftning bli av det slag. som herr Lindqvist här utmalade, sa skall
även jag be att få betacka mig för att rösta för en sådan lag. Jag tror nu inte
heller att man behöver befara, att vidkomma att besluta örn en lagstiftning,
sådan som den herr Lindqvist här skisserade.

Vidare anförde:

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Efter de anföranden som här hållits
för reservationen kan jag fatta mig kort. Såsom reservant måste jag emellertid
anföra de allmänna synpunkter, som legat till grund för att jag här inte
kunnat följa utskottet.

Jag Ilar inte kunnat ansluta mig till majoritetens uppfattning av flera anledningar.
Utskottet anser för sin del att det är självfallet, att den politiska
åsiktsbildningen bör bedrivas utan påverkan av obehöriga intressen. Utskottet
anser dock, att den föreslagna bokförings- och redovisningsskyldigheten för
politiska sammanslutningar skulle stå i dålig överensstämmelse mod våra demokratiska
rättsprinciper, ja, till och med vara till allvarlig fara för demokratien
själv. Det är just detta överdrivna betraktelsesätt, som jag för min del
inte kunnat dela. Det är därför jag följt reservationen.

Jag har frågat mig, örn det verkligen kan innebära en fara för demokratien
och vårt folkstyre att vi här få en för hela folket öppen redovisning för hur
den politiska åsiktsbildningen här i landet finansieras. Mig förefaller det som
örn den föreslagna lagstiftningen skulle stå i intim samklang med vårt demokratiska
betraktelsesätt i övrigt. Vi fordra ju numera — och detta enligt
min mening med all rätt — ökad ekonomisk insyn inom exempelvis bolagsvärlden.
När förslaget till ny aktiebolagslag diskuterades inom det utskott, som
behandlade denna lag, mötte den föreslagna ökade ekonomiska insynen vissa
gensagor även från medlemmar av det parti, som jag själv representerar. Men

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
det har alltmera gått upp för de flesta, att denna ekonomiska insyn är till
gagn för oss alla.

På detta område lia vi alltså accepterat principen om ökad ekonomisk insyn.
Örn detta kan anses berättigat på det ekonomiska livets område, varför skall
man då anse det orimligt att få denna ekonomiska insyn och detta redovisningsförfarande
även beträffande elen politiska verksamheten här i landet?

Utskottet har tydligen utgått ifrån att den nu föreslagna lagstiftningen
skulle betyda ett polisvälde, som skulle sträcka sig ned till våra underorganisationer
och våra arbetarkommuner. Som juridisk lekman kan jag inte förstå
annat än att en sådan lagstiftning inte skulle föra med sig mera av lagtvång
än mycket annat, som vi fatt acceptera. Vi ha exempelvis en bokföringslag,
vi ha en taxeringsförordning, som ålägger oss skjddighet att deklarera på
heder och samvete o. s. v. Jag kan för min del förklara, att jag vid avgivande
av min deklaration inte känt mig stå under någon polisbevakning av den enkla
anledningen, att jag har insett, att det är en medborgerlig plikt att här följa
lagens föreskrifter.

Samma är förhållandet med dem, som uppträda på ett hederligt sätt och
öppet kunna redogöra för varifrån de få sina anslag för sin politiska verksamhet.
De bryta icke mot lagen, och då drabbas de inte heller av lagens föreskrifter.
För demokratiens vidkommande skulle en sådan skyldighet till offentlig
redovisning inte föra med sig något nytt, av den anledningen att vi inom
det socialdemokratiska partiet redan ha ett öppet redovisningsförfarande på
detta område. Men tyvärr är detta icke förhållandet inom de övriga politiska
partierna här i landet.

Jag har många gånger frågat mig vad orsaken kan vara till att man exempelvis
på borgerligt håll undanhåller upplysningar om hur den politiska verksamheten
finansieras. Sker detta därför, att man får ekonomiskt stöd från
håll som, örn det gavs offentlighet däråt, skulle vara politiskt obekvämt? Man
kan ställa den frågan, men jag kan tyvärr inte ge svaret på den. Jag tycker
det är beklagligt, att inte någon från den borgerliga kanten har fört den talan,
som herrar Lindqvist och Hedlund i Östersund här fört gentemot reservanterna,
En representant från de borgerliga skulle haft större anledning att föra
denna talan än vad de lia, som representera det socialdemokratiska partiet
i denna kammare.

Jag anser, att örn man genom en förutsättningslös utredning av denna fråga
skulle kunna nå fram till en tekniskt godtagbar lösning av detta problem,
skulle man samtidigt få bort det smygförfarande, som förekommer när det
gäller finansieringen av den politiska progagandan här i landet. Detta skulle
bli till stöd och gagn för demokratien själv. Det skulle således inte, som utskottet
vill göra gällande, vara till skada för demokratien i och för sig.

Herr talman! Det är med anledning av vad jag här anfört som jag följt reservanterna.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag tror det var kommunisterna
som på 1920-talet betecknade vårt land som den politiska idyllens land. Man
hänvisade till vad som hände ute i världen, till de stora revolutionerna o. s. v.
Samtidigt pekade man på den fullständiga oförståelse för revolutionär omstörtningspolitik,
som den svenska arbetarklassen ådagalade. Jag tror man
kan säga, att dagens debatt är ytterligare en illustration till hur svårt vi ha
här hemma att tänka annat än i invända banor. Nog är det väl ganska anmärkningsvärt,
att utskottet fortfarande 1946 avslår en motion sådan sorn denna
under hänvisning till i huvudsak samma argumentering, som man använde

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Motioner örn bokförings- och redovisningss 1cyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)

1934 och 1935. Det skulle alltså icke lia inträffat någonting — det har
ju också understrukits av herr Lindqvist — som skulle kunna föranleda, att
man på denna punkt skulle se verkligheten annorlunda än i början och i mitten
av 1930-talet. I själva verket är det ju alldeles uppenbart, vilket val icke
minst utvecklingen i Tyskland före kriget visat, att även i det politiska hy c t
har penningen kommit att spela en alltmer dominerande roll. Det veta vi alitsa
nu av erfarenhet. Och örn vi studera dessa erfarenheter utifrån i relation tili
vad som händer här hemma i samband med den PHM-propaganda, som man
bär talar örn borde det väl icke vara alldeles utsiktslöst att få förståelse för
den synpunkten, att det kanske är på tiden, att demokratien börjar se efter
vad penningen tänker spela för roll vid de politiska avgörandena även i vart

laiHär har nu hänvisats till det beslut riksdagen fattade i fjol om att hos
Kungl. Maj :t begära utredning och förslag om lagstadgad skyldighet för utgivare
av periodiska skrifter att offentligt redovisa hur de finansieras. Kär
detta utredningsarbete blir klart, kan man kanske förvänta, att det sa småningom
blir en viss kontroll över hur periodiska tidskrifter finansieras. Det
är gott och väl, att man har kommit så långt, men det är ju alldeles uppenbart,
att” om exempelvis utländska intressen i vårt land vilja utöva inflytande i
politiskt avseende, så kan detta ske på manga andra sätt än genom utgivandet
av egna tidningar.

Jag ber att få hänvisa till en metod, som man i den inhemska politiska
propagandan numera begagnar sig av, nämligen att helt enkelt köpa några
sidor i en mycket anständig periodisk skrift, som finns Ilar i landet. Detta
kan ske med flera skrifter, vilkas ekonomiska underlag det icke bjuder någon
svårighet att kontrollera och vilkas ekonomiska anständighet alitsa ligger i
öppen dag. Men har man därmed någon vetskap örn varifrån de pengar komma,
varmed annonserna eller de köpta sidorna finansieras? o o

Man har här talat om PHM. Jag tycker att den diskussion, som nu pagar
ute i landet mellan olika meningsriktningar i vårt politiska liv, icke behöver
spela någon större roll i detta sammanhang, men jag anser, att man bör kunna
fästa litet avseende vid tendensen i de metoder, som man alltså börjat praktisera
i den politiska propagandan här hemma. Sedan ett halvt år tillbaka
koper regelbundet någon eller någon sammanslutning av människor annonssidor
i den kolorerade veckopressen i vårt land. Den propaganda, som bedrives
på dessa sidor, är den mest lågpannade politiska propaganda, som överhuvud
taget tänkas kail. Den är icke inriktad på att bedriva politisk upplysningsverksamhet
utan är direkt inriktad pa att underblåsa det latenta miss
nöje, som kan finnas hos vissa folklager och som följaktligen vid en valhandling''kan
tänkas ta sig uttryck i att man röstar på visst sätt. Det är icke PHMpropaganda
i vanlig mening utan en av dess förgreningar. Vem är det som
finansierar denna propaganda? Annonsören kallar sig institutet lör s ajli hällsfrågor,
och det. får man säga, är en mycket respektabel benämning. Det måste
ju vara en mycket respektabel annonsör, som det här är fråga örn. Vad det i
själva verket är för krafter bakom detta institut får allmänheten alding någon
kännedom örn. Dock är jag ganska övertygad om att om det förelåge någon
möjlighet alf få klarlagt vem som finansierar just den propagandan, skulle
propagandans karaktär göra mångå bidragsgivare betänksamma mot att ge
bidrag till sådan propaganda. Det har i övrigt ingenting med den nu föreliggande
frågan att göra. Den anser jag bör ses mot bakgrunden av de erfarenheter
av långt allvarligare slag. som vi lia gjort under de gångna krigsåren
och förkrigsåren.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 194Ö fm.

Motioner örn bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)

Jag får nog lov att säga, att när man nu talar om att demokratien skulle
vara i fara genom nu ifrågasatta åtgärder i detta avseende, så kan det ju vara
pa sin plats att erinra örn de många tillfällen under kriget, när vi stått här i
riksdagen och talat om behovet av att demokratien rustar sig till försvar för
sig själv. Här är icke fråga örn något annat, och jag tror, att de som i dag
av någon för mig åtminstone ganska oförklarlig svaghet för demokratiens
tonner anse det otänkbart att beträda de här föreslagna vägarna, kanske i
själva verket göra just demokratien den allra värsta björntjänst.

n-/,T1J,änvisninff.ti11 det nu anförda anhåller jag, herr talman, att få yrka
bil all till reservationen.

Herr L,ungberg: Herr talman! Herr Jonsson i Skutskär började sitt anförande
nied att draga en parallell mellan den bokföringsskyldighet, som nu avses
tor sammanslutningar, som bedriva politisk propaganda, och den deklarationsskyldighet,
sorn i ekonomiskt avseende åvilar envar medborgare. Jag
tycker icke att parallellen ar fullt så slående, som herr Jonsson i Skutskär ville
gora fallande. I det ena fallet är det således tal om att deklarera sina ekonomiska
förhållanden i det andra att deklarera sina politiska åsikter. Vi ha här
i landet valhemlighet och ha slagit mycket ivrigt vakt om den. Vi vilja att
var och en skalig kunna gå fram till valurnan och avge sin röst utan påtryckning
utan att något obehörigt intrång skall kunna göra sig gällande, när''den
handlingen utgöres. Jag tror, att den fråga, som vi här behandla i dag. ligger
ratt parallell med valhemligheten. Det finns otvivelaktigt människor, som i sin
borgerliga verksamhet icke anse det lämpligt för sig att ha deklarerat sin
politiska uppfattning i saker och ting. Det finns tyvärr exempel på att männiS,
,or, ,.,7 kanna att deras vanliga borgerliga gärning har blivit lidande på
att de lant sina asikter i politiska ting komma till allmän kännedom. Jag vet
icke, örn jag i det sammanhanget kan använda ett så starkt ord som förföljelse
— jag menar naturligtvis, när jag trots allt nämner ordet, förföljelse inom
någorlunda mattliga gränser; vi ha ju icke precis någon djungelns lag här i
landet — men i alla fall lia, de fått röna mothugg även i annat än politiskt
hänseende. Sa lange den tendensen gör sig gällande, får man nog förlåta människor,
örn de icke öppet vilja deklarera sina åsikter i politiska ting och sålunda
icke heller vilja tala om vilken politisk sammanslutning de med eventuella
bidrag stödja. Jag tror sålunda, att det är ett fullt legitimt intresse för vederbörande
att i det avseendet ifå behålla sin anonymitet, lika väl som det är ett
legitimt intresse för den som går till valurnan att få göra det utan att någon
annan skall la veta vad det star på den sedel han stoppar i urnan.

Det är rätt påfallande, hurusom man i den debatt, som hållits i dag från
motionärernas och reservanternas sida — jag kanske skall säga mest fråk motionarernas
sida — visa,! ängslan för PHM-propagandan. Det är som om man
skulle lylias av skräck inför denna och icke trodde, att man skulle kunna komma
till rätta nied den propagandan utan att stifta en särskild lag. Jag förmodar
att det måste uppmuntra dem, som bedriva PHM-propagandan, att deras
propaganda har slagit så djupa rötter.

Emellertid har jag också tyckt mig i debatten märka, att motionärerna lia
mycket svart att tänka sig, att någon spontan åsikt, som kan uppstå hos envar
människa, kan vara av annan innebörd än den de själva omfatta. De säga, att
sa fort någon uttalar en åsikt, som går emot arbetarrörelsens efterkrigsprogram
Sa är det PHM-propaganda. Den skall slås ned — resonera de — och därför
behova vi denna lagstiftning. Jag tillåter mig säga, att detta gör ett rätt löjligt
intryck.

Onsdagen den 13 mars 194G fm.

Nr 11.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)

Herr Nilsson i Kristinehamn talade om annonssidorna i veckopressen. Jag
kan icke alls upplysa honom örn varifrån de härstamma. Jag kan icke erinra
mig ha sett dem, men det kan bero på att jag icke tillhör läsarna av veckopressen,
framför allt icke den kolorerade veckopressen. Men nog borde det sta
andra medel till buds för att bemöta åsikter, hur de än komma fram, än att
genom en särskild lagstiftning försöka komma dem till livs. Det är ju detta,
som är det mest betänkliga i den här ifrågasatta lagstiftningen. Vi måste väl
ända vara på det klara med att det ligger snubblande nära till hands, att en
sådan lagstiftning kommer att missbrukas, därför att den blir ett instrument i
dens hand, som för tillfället sitter vid makten, att utöva tvång över åsiktsbildningar
ute i landet, som kunna gå den maktägande meningsriktningen emot.
Vad det än må vara, men inte är det demokrati. Jag undrar verkligen örn herrarna,
ifall ni tänka er för litet, verkligen skulle vilja att denna linje följdes.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg: Herr talman! I likhet med vad som är vanligt vid diskussioner,
där olika meningar bryta sig mot varandra, använder man i denna debatt
argument och motargument, som vid närmare eftertanke kanske visa sig icke
vara så särskilt lyckade. Jag säger icke detta för att klandra någon, eftersom
jag nog ofta använder samma metod. Jag har bara velat påpeka det för att örn
möjligt lägga litet sordin på de argument, som man använder när det gäller
att polemisera mot dem, som lia en annan mening än majoriteten. Herr Hedlund
i Östersund begagnar sig ju med förkärlek av sådana där nödargument, och
han gjorde det också i dag, när han sade, att den föreslagna bokföringsskyldigheten
skulle vara oerhört betungande för dem den drabbar. Jag måste ju
säga, att det är väl ändå rätt kraftiga överord. Det är väl icke något oerhört
betungande för ett politiskt parti att föra böcker över sina inkomster^ och utgifter.
Såvitt jag förstår måste man väl redan nu vidtaga sådana åtgärder
inom organisationerna. Vad det nu är fråga örn är endast, att dessa bokföringsböcker
skulle få en mera officiell karaktär. Att det skulle vara något så förfärligt
betungande, att det skulle bli möjlighet till insyn i denna bokföring,
har jag svårt att förstå.

Vad beträffar själva sakfrågan vill jag framhålla, att dessa problem ju
diskuterats ganska mycket och i olika former här i riksdagen speciellt under
det nu med vapenstillestånd avslutade världskriget. Man har med ljus och
lykta, höll jag på att säga, sökt efter möjligheter att få. en insyn i de förhållanden,
som nu återigen beröras motionsledes. Man har icke kunnat finna någon
verkligt radikal lösning av frågan, utan man har fått nöja sig med surrogat.
Man har haft transportförbud och vidtagit alla möjliga sådana där åtgärder
i hopp om att kunna stävja utländskt inflytande över svenska politiska
organisationers verksamhet under själva kriget. Nu har det framlagts ett förslag,
som visserligen naturligtvis icke heller är hundraprocentigt effektivt men
som i alla fall skulle möjliggöra någon insyn i vad som sker bakom kulisserna.
Då säger man, att det skulle vara meningslöst, därför att det icke kan bli tillräckligt
effektivt. Dessutom säger man, att det skulle skapa onödigt besvär
för de lojala och vara, verkningslöst flir de illojala. Då kan man ju i likhet med
herr Hagberg i Luleå säga, att då är praktiskt all lagstiftning överflödig, ty
det finns, såvitt jag vet, icke någon lag utan kryphål, som man kan begagna
sig av från illojalt håll.

Utskottet har på den punkten i sin motivering för avslag på motionen sagt:
»Delade meningar kunna icke (dier borde i värjo fall icke kunna råda örn önskvärdheten
av att det politiska livet, hålles fritt från korrumperande eller eljest

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1940 fm.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
obehöriga inflytelser. Särskilt angeläget är att utländska intressen icke beredas
tillfälle att utöva landsskadlig inverkan på den svenska opinionen.» Emellertid
är det ju just detta som skett i så stor utsträckning under kriget och alltjämt
förekommer. Det är ju bara några få dagar sedan man i dagstidningarna
kunde anföra exempel på sådant inflytande utifrån och örn tidningsorgan, som
haft subventioner från utländsk makt under kriget. Det skulle ju vara ganska
intressant och skönt också för svenska folket i allmänhet att få veta var Dagsposten
får sina pengar ifrån till den propaganda, som bedrives på regementsförläggningar
och andra orter här i staden och annorstädes. Utskottet hänvisar
i det avseendet till 8 kap. 22 § strafflagen, och även örn det icke säges direkt,
så menar väl utskottet, att denna paragraf skulle vara ett tillräckligt korrektiv
mot att utländskt inflytande kan göra sig brett inom svenska tidningsorgan
eller svenska politiska partier. Det är emellertid tydligt att 8 kap. 22 § strafflagen
inte räcker till att ensam klara den saken, utan det behövs säkerligen någonting
därutöver, som kan hjälpa myndigheterna att komma olagligheter på
spåren, och där kan ju den här bokföringsskyldigheten vara en liten hjälpmöjlighet
för att reda ut vad som behöver redas ut. Gör man sig då skyldig också
till falsk bokföring, så är det ytterligare ett brott man har begått och följaktligen
ytterligare ett straff eller en straffökning att vänta för vederbörande.

Det står också i utskottsutlåtandet, att »åsiktsbildningen i politiska frågor
bör självfallet bedrivas utan obehörig påverkan även av inhemska intressen».
Där är ju utskottet också, kan man säga, överens med motionärer och reservanter.
Följaktligen tycker man att utskottet skulle ha kunnit intaga en positiv
i stället för negativ inställning till dessa frågor.

Jag är fullt medveten örn att det icke finns och väl knappast heller torde
komma att finnas möjlighet för enskilda motionärer att komma med ett förslag,
som skulle kunna vara godtagbart för riksdagen och för myndigheterna.
Det behövs säkerligen en grundlig utredning för att klara ut alla de problem,
som hänga samman med denna fråga, och det behövs också en utförlig utredning
för att komma med de förslag, som erfordras för att effektivast möjliga
åtgärder skola kunna vidtagas. Jag höll på att säga att det är nästan oförsynt
att begära att motionärer eller reservanter skulle kunna lägga fram sådana
förslag, som utan vidare här skulle kunna godtagas, och det är ju också
därför som en utredning är begärd, en utredning, vilken som sagt skulle kunna
klarlägga problemet. Skulle en sådan utredning visa, att. på denna väg ingenting
är att göra, så är det väl också lika säkert att ett förslag, som är byggt
på utredningens resultat, om det skulle framläggas, kommer att avslås.

Det har ibland här i kammaren sagts, att när en utredning har blivit igångsatt
och när resultatet därifrån har kommit, så har det varit en skyldighet för
riksdagen att också antaga det, därför att riksdagen själv har begärt det. Det
säger man i vissa fall. I andra fall säger man återigen, att det finns ingen
som helst skyldighet att antaga ett sådant förslag. Man vet inte riktigt vilket
som är det rätta i olika situationer. Tydligt är emellertid att riksdagen icke
har någon skyldighet att godkänna ett förslag, som den inte gillar, bara för att
den har begärt det.

I det här fallet som i sa många andra skulle naturligtvis en utredning kunna
klarlägga alla de problem, som höra samman med detta ärende, och jagskall
be, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill bara ge några repliker till
utskottets talesmän i anledning av deras egna repliker till mig, innan debatten
är färdig.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Moiimer örn bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och undra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)

Vad först beträffar herr Lindqvist, så har han på grund av att jag erinrade
om, hur Ivar Kreuger på sin tid satsade 100 000 kronor i Carl Gustaf
Ekmans parti — han satsade också i Kilboms parti anfört, att den trugan
klarlades ju utan någon lagstiftning, och det har han rätt i. Men den
klarlades endast tack vare en jättekrasch, som varit hittills enastående och
som bringade sanningen i dagen. Hade inte den kommit, sa hade naturligtvis
såvitt jag förstår möjligheter ännu förelegat för att dölja en sådan transaktion.

Han säger vidare, att en sådan lagstiftning skulle vara verkningslös mot
illojala, och han citerar utskottet mot mina argument. Jag får säga, att det
är ett resonemang, som inte jag förstår, ty om man menar att folk kommer
att bryta mot en sådan lagstiftning, så är det ju den risk man alltid möter,
när man stiftar lagar. Men örn det är pa det sättet, att detta är en sa komplicerad
fråga, att det är så lätt att kringgå lagen, örn det är detta som är
herr Lindqvists mening, så får jag säga, att jag har inte den uppfattningen.
Antalet partier är ju mycket lätt räknat. En offentlig kontroll av deras räkenskaper
bör inte vara något större problem.

Herr Lindqvist talar örn att skall man vara konsekvent, tvingas man att
gå ned till de lokala organisationerna. Örn en lokal organisation i exempelvis
Trosa eller Tomelilla skulle komma med ett uppseendeväckande stort
penninganslag till den centrala organisationen, kan man i kraft av en sådan
lagstiftning naturligtvis undersöka, varifrån dessa pengar komma, men att
ställa det såsom något generellt behov tror jag är att absolut överdriva hela
saken. Ja, men örn pengarna stanna hos de lokala föreningarna, säger herr
Lindqvist. Då tycker jag han målar verkliga spöken på väggen, ty örn pengar
anslås för att driva politisk verksamhet och politisk propaganda, så bli de
ju fullständigt nyttolösa, därest de låsas in i en lokal organisation.

Herr Hedlund i Östersund ansåg inte att det finns tillräckliga skäl att
tvinga på partier något så oerhört tungt som en sådan här bokföring .skulle
innebära. Men nu mäste väl herr Hedlund tala mot bättre vetande, ty hail
tillhör ju en arbetarorganisation liksom jag, och när man vet, hurusom i
dessa organisationer t. o. m. en liten fest sammanställes i en tablå, där varje
post verifieras och där det hela undertecknas och föredras inför mötet, där
det sedan godkännes, så förstår man ju att det måste vara en ganska stor
kontroll över pengarna. I än högre grad gäller detta den centrala organisationen.
Jag har inte för mig att det socialdemokratiska partiets kassör för
sina utgifter och inkomster på papperslappar och har kassan i bakfickan,
utan jag föreställer mig att man har nog en ganska god bokföring ungefär
som andra företag. Detsamma gäller nog även övriga partier, ty så pass utbredd
är misstänksamheten i vårt land att man inte låter kassörerna handskas
med kassan såsom de vilja, utan man tvingar fram en bokföring. Det
kan alltså inte handla örn att nian här skulle införa något nytt. Det enda
det skulle handla örn vore att ge låt mig säga en länsstyrelse eller något
sådant organ möjlighet att titta igenom de viktigaste posterna, och det borde
inte erbjuda några större svårigheter. För organisationerna innebär det inte
några andra bekymmer än att vederbörande tvingas visa sin kassabok.

Sedan försökte herr Hedlund att göra gällande, att jag skulle ha hävdat
att en sådan lagstiftning skulle åsyfta att hindra de borgerliga att taga
makten i vårt land. Det är nu en oerhörd karikatyr av vad jag har anfört,
ty det vore ju att verkligen ge den här frågan proportioner som den inte har.
Ingen, vare sig motionärer eller reservanter eller jag för min del, har med
detta åsyftat något annat än att få offentlighet över de väsentliga finan -

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Motioner örn bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
sieringskällor, som politiska partier och tidningar använda sig av, och det innebär
ju inte något, annat än vad det är, nämligen att man med en sådan
offentlighet har möjlighet att se, vad det är för intressen som stå bakom
respektive rörelser och varför dessa intressen satsa stora penningbelopp till
förmån för dem.

Herr Hedlund säger^till slut. att det är egentligen bara nyfikenhet, som
kan .åberopas för en sådan här lagstiftning. Nåja, nyfikenhet kan ju vara
nyttig ibland och mycket aktningsvärd. Jag måste medge, att jag skäms
inte att jag är litet nyfiken, då det inom vissa kretsar satsas ihop flera miljoner
kronor för. att skapa en anonym fond för en verksamhet, som ligger
litet grand på sidan av de politiska partierna men med syfte att påverka
den. svenska politiken i viss riktning. Jag anser det vara en ganska väl
motiverad nyfikenhet,, som man inte alls behöver skämmas för. Jag skulle tro.
att det också. vore till nytta för det allmänna politiska, livet i landet att
man har möjlighet att klarlägga, vad det är för människor som stå bakom.

Vad är det för intressen som stå bakom, och vad är det de egentligen syfta

till med ali denna propaganda? Ty när de tala örn frihet så, veta vi. att

de mena kanske ett slags frihet, men de mena nog någonting annat än vad

man nied den allmänna terminologien försöker uttrycka med ordet frihet. Det
ar alltså ingen saklig invändning mot att ge sådan här möjlighet till att
kontrollera de skumma kraf ter, som på olika kanaler och via partierna och
även genom särskilt tillskapade organ försöka påverka opinionsbildningen och
det politiska skeendet i vårt land.

Sedan vill jag bara till slut ännu en gång säga till herr Lindqvist i anledning
av hans fråga till herr Brandt, som denne redan besvarat, örn herr Brandt
i konsekvens med detta verkligen vill förorda att man frångår den hemlin
omröstningens princip, att det är verkligen att karikera detta problem och
nog ar det ganska märkvärdigt att en talesman för utskottet verkligen vill
sammanblanda denna fråga örn att kunna komma åt korruptionstendenser i
det politiska livet med frågan om det hemliga valsystemet.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag kommer efter denna debatt att ge min
rost tor reservationen, men jag anser mig inte kunna göra detta utan en kort
motivering och.vill därvid anknyta till slutet av herr Lindbergs anförande.

Det synes mig ofrånkomligt att örn situationen är den, att det vore möjligt,
a..en,sa''„an som c^en av reservanterna förordade kunde utredas vara gagnelig,
anc^r,a s^an omöjligt för enskilda personer i kammaren att vid detta
lil .ilie .bey,lsa !je^’ liksom det också måste ha varit omöjligt för reservanterna
att i utskottet framlägga en sådan utredning. Men jag vill säga, att min egen
ståndpunkt överensstämmer med utskottsmajoritetens, ja, att jag för min egen
räkning, såvitt jag vid olika tillfällen har sökt sätta mig in i denna fråga,
städse har vunnit den övertygelsen, att den av reservanterna proponerade lagi
stiftmngen icke skulle bli gagnelig vare sig för landet eller för de politiska
partierna. Jag är dock icke nu beredd att fullt styrka riktigheten i denna
övertygelse De farhågor, som framställts från utskottsmajoritetens sida. lia
mte heller dess representanter kunnat direkt dokumentera. Såtillvida står bär
påstående mot påstående, och denna fråga har förut på liknande sätt varit under
debatt. Jag anser därför att jag handlar efter en princip, som jag vid ett par
föregående tillfällen bär deklarerat, nä,r jag röstar för reservationen. Jag gör
g nämligen av den anledningen, att i reservationen ingenting annat begäres
an en utredning, huruvida och under vilka förutsättningar en dylik lagstiftning
bor komma till stånd. Det är orimligt, anser jag, att ett riksdagsuttalande

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

Nr 11.

Motioner om bokförings- och redovisningsskyldighet för sammanslutningar

och andra, som bedriva politisk propaganda. (Forts.)
till förmån för denna reservation skall ha den ringaste betydelse såsom bindande
riksdagen att antaga ett lagförslag i denna fråga.

Detta, herr talman, är mina skäl för att jag går på reservationen. Jag tror,
att reservationen icke har de starkaste skälen på sin sida, men jag anser, att
det är en nödvändig princip att i sådana fall som detta, i en så omdebatterad
men icke tillräckligt utredd fråga, tillmötesgå, motsidan, som klart och tydligt
endast begär en rent förutsättningslös utredning.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Olsson
i Mellerud begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funnit flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Olsson i Mellerud, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja och
68 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 21.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Falla, som anförde: Herr talman! Med hänsyn till omfattningen av
Kungl. Maj'':ts propositioner nr 126 och 174 tillåter jag mig hemställa, att kammaren
ville besluta, att tiden för väckande av motioner i anledning av desamma
skall utsträckas till det sammanträde, som infaller näst efter tjugo dagar från
den dag, då vederbörande proposition avlämnats.

Denna hemställan bifölls.

§ 22.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

fröken Nygren m. fl., nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
142, angående anslag för budgetåret 1946/47 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

Xr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 fm.

herr.Johnsson i Kastanjegården m. fl., nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 97, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt
giltighet av lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

herr Mattsson m. fl., nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
107, angående anslag för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag; herr

Larsson i Karlstad m. fl., nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 113, angående anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.; samt

herr Gustafson i Dädesjö ni. fl., nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 114, angående anslag till trädgårdsundervisningen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 23.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Svensson i Ljungskile, som anförde: När riksdagen i fjol behandlade
Kungl. Maj :ts proposition nr 303 med förslag till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område uttalade sig riksdagen för att man borde söka undvika
en sänkning av producentpriset på ägg. Anledningen härtill var, att en dylik
prissänkning i första hand skulle gå ut över det mindre jordbruket och att
en inkomstförskjutning till det mindre jordbrukets nackdel ej ansågs önskvärd.
I den kalkyl, som ligger till grund för prissättningen, har producentpriset
upptagits till 2 kronor och 89 öre.

På grund av ökad produktion har nu i vår en säsongmässig prissänkning av
äggpriset med 50 öre per kg måst vidtagas ett par månader tidigare än i fjol.
Därtill kommer nu en ny prissänkning med ytterligare 35 öre per kg. Därmed
torde det hilva ofrånkomligt att medelpriset pa ägg under nu löpande regleringsår
kommer att bliva betydligt lägre än man förutsatt i nu gällande
prisöverenskommelse. Beträffande prisutvecklingen för jordbrukets försäljningsprodukter
och kostnader kan för övrigt nämnas att den största kostnadsminskningen
sedan förra våren belöper sig på traktordriften, vilket till största
delen blir en lättnad för det större jordbruket, under det att småbruket ser sin
inkomst minskad genom prisfallet på ägg.

Det är med hänsyn till den överenskommelse örn priserna som träffats önskVuir--n^
prisfall häves eller i varje fall så långt möjligt begränsas. För

tillfället synes därvid en export av ägg vara den närmast till hands liggande
åtgärd, som kunde bringa lättnad i marknadsläget, till dess jordbrukarna få
tid pa sig att anpassa sin produktion efter marknaden, eller till dess andra
åtgärder på jordbruksregleringens område kunna vidtagas, vilka motverka den
iörskjutmng till de mindre jordbrukens nackdel, som nu håller på att inträda.

Med stöd av det ovan anförda anhålles om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få rikta följande fråga:

Anser sig statsrådet kunna genom medgivande av export av ägg eller på
annat sätt medverka till att äggpriset hålles på den nivå, som förutsattes då
beslut iattades örn prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för nu löpande
regleringsår?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.02 eiri.

In fidem:

_ Gunnar Britth.

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ I Föredrogs

första lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1946/47 m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion utredning
angående utredning av frågan örn kvinnas behörighet till prästämbete m. m. av frågan om

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 173, Urighet till
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Johnsson i Stockholm prästämbete
yrkat, att riksdagen ville besluta hemställa hos Kungl. Maj:t örn en allsidig m- mutredning
av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete eller inrättande
av annat kyrkligt ämbete för kvinnor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion,

II: 173, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
utredning av frågan örn kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och
tjänster samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Staxäng: Herr talman! Det har betygats från många riksdagsmäns
sida, att när kyrkliga frågor förekomma i våra riksdagsdebatter, så blir det
mestadels en högtidlig stämning över förhandlingarna. Skall jag bedöma det
efter den tid, som jag själv tillhört riksdagen, så skall jag villigt medge, att ett
sådant omdöme är riktigt. Vi ha anledning att vara tacksamma för detta, och
jag skulle önska, örn jag även finge tolka nämnda förhållande som i viss mån
ett bevis för att riksdagens ledamöter inte kunna undgå att känna, att här stå
vi inför frågor, som bjärt bryta av vår materialistiska intressesfär och tvinga
till vördnad. Men samtidigt ligger i allt detta en fara, ty man kan lockas att
tro, att en dylik högtidlig stämning över debatterna innebär en garanti för att
besluten också komma att gå i positiv och för kyrkans sak gagnelig riktning.

Jag kan här inte undgå att anföra vad en av våra största teologer framhållit,
nämligen att på samma gång som förståelsen och intresset för religiösa frågor
tilltagit, har också kampen flyttats till mera centrala men därför också mera
riskfyllda punkter.

Det har därför allvarligt oroat många, att under senare år här i riksdagen
täppts upp en rad frågor av kyrklig innebörd, som ha en sådan central karaktär.
Man frågar sig med oro hur länge det kommer att dröja, innan riksdagen

Nr 11.

Onsdagen dea 13 mars 1946 em.

Utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (Forts.)
kommer att gripa in även på vår kyrkas bekännelse. Att örn så blir fallet,
detta även då kommer att ske under kristen förklädnad, kanske rent av med
en präst som motionär, ^skulle inte, efter vad som redan har skett, förvåna mig.

Herr talman! Den fråga, som vi nu behandla, har just lagts upp efter dylika
linjer. Skulle jag något beröra motionens innehåll, är det faktiskt så, att motionären
mycket litet berör egna argument utan endast redovisar en hel del
andras uppfattningar utan att själv på denna punkt säga sin egen uppfattning.

De argument, som i motionen redovisas, sammanfalla också delvis med den
motivering, som utskottet lägger till grund för sitt tillstyrkande av motionen.
Och vilka äro dessa argument? Man betygar sitt intresse för det kyrkliga arbetet.
^ Det . gäller att tillvarataga kvinnans vilja och duglighet till kyrklig
själavårdstjänst. Kyrkan själv bör vara angelägen att icke stå emot denna
sak, örn den skulle kunna väntas bli till båtnad för det religiösa livet och
därmed pånyttföda de påtagligt sinande moraliska flödena i vårt folk. Detta
är den religiösa motiveringen. Den världsliga motiveringen för kvinnas tillträde
till prästämbetet består av följande: »En mycket utbredd och medveten kvinnoopinion
kräver detta.» Alltså en likställighetssynpunkt. Till de profana argumenten
vill jag även föra talet örn att tidsläget skulle kräva ifrågavarande sak.

Beträffande dessa två, på religiös och värdslig grund anförda argument
vill jag anföra följande: De anförda religiösa synpunkterna äro försåtligt missvisande,
enär saken framställes så som örn kvinnans insats på detta område
skulle vara helt knuten till att hon får tillträde till prästämbetet, och så går
man förbi det väsentliga, nämligen den vägledning, som vi ha i Kristi handlande
och den Heliga skrift.

Få vi inte en ledning därför utan tvärtom klara utsagor emot kvinnans tillträde
till prästämbetet, då måste de profana argumenten för en dylik sak
ofrånkomligen falla bort och icke bli tillämpliga eller användvara. Det är därför,
herr talman, som jag nu inte kommer att beröra kvinnans likställighetskrav
i denna sak ur världslig synpunkt. Inom parentes kan jag meddela att jag
frånsett prästämbetet är beredd att ge kvinnan en berättigad likställighet med
mannen.

Att jag däremot inte kan medverka till kvinnans tillträde till prästämbetet
beror på att jag inte kan sätta mig över den ledning, som Gud i sitt handlande
givit mig och vad den Heliga skrift säger mig i detta fall. Gud själv valde
mannen, då han blev människa; han inkarnerades som man. Jesus själv kallade
aldrig någon kvinna till apostel. Att härvidlag söka göra Gud beroende av
judisk tradition och sedvänja är att nedvärdera Gud och att inordna Honom
i mänsklig tillfällighetspolitik. Jesus var i många fall klart obunden av en
judisk uppfattning när det gällde kvinnan. Det fanns många kvinnogestalter
i Jesu omgivning, som evangeliet framställer som religiösa förebilder. Det
skall aldrig glömmas att det efter apostlarnas flykt var några kvinnor som
följde Jesus till korset. De voro också uppståndelsens första vittnen. Jesus
själv höjde demonstrativt kvinnan och gav henne en starkare ställning. Skulle
Jesus, som icke saknade mod att förkunna en gent emot den judiska rättsuppfattningen
så avvikande, för att inte säga revolutionerande ny lära, icke ha
vågat att i sitt handlande gå en annan väg än han gjorde vid utsändandet av
ordets förkunnare?

Och gå vi vidare: när man sedan under apostlarnas tid avvek på denna
punkt grep aposteln Paulus mycket hårt in, och han avslutade sin mening med
att framhålla att »vad jag skriver till eder är Herrens bud».

När denna fråga år 1938 diskuterades i kyrkomötet anförde professor Anton
Fridrichsen, lärare i Nya testamentets exegetik, bl. a. följande: »Det kan ju

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Nr 11.

Utredning av frågan örn kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (Forts.)
hända att vi få kvinnliga präster och att de pressa sig fram, men då skall
man icke försöka att få bort att Nya testamentet har en annan inställning.
Man skall då i ärlighetens namn medge och vidgå att man sätter åsido den
bibliska åskådningen och den apostoliska auktoriteten. Det är bara det jag
vill framhålla i detta sammanhang. Låt oss få full klarhet här och slippa försök
att ta Nya testamentet till intäkt för en sådan reform».

Detta går icke att bortförklara. Hur kan då utskottet framhålla att den
åsikten torde »vara förhärskande, att några religiösa principskäl icke föreligga
mot att kvinna erhåller tillträde till dylik befattning», alltså prästämbetet?
Jag är synnerligen förvånad över att alla i utskottet kunna ga med
på ett dylikt påstående. Jag har inte kunnat undgå att framhålla dessa religiösa
argument, och jag kommer endast, som jag nyss sade, att anföra sådana,
då jag betraktar dem såsom utslagsgivande, varför jag inte här behöver ta
ställning till de profana argumenten.

Herr talman! Jag står inte främmande för att kvinnan utan att det strider
mot Skriftens bud kan ges viktiga arbetsuppgifter i kyrkans tjänst. Men jag
kan icke medverka till en utredning, som bland sina uppgifter skall uppta
frågan örn kvinnans tillträde till prästämbetet. Jag kan icke tillägna mig en
sådan kristen trosuppfattning, att jag efter behag och tillfälliga tidsstämningar
kan anamma eller utsortera vissa delar av Guds ord genom den Heliga
skrift. Det är därför, herr talman, som jag efter denna deklaration nödgas yrka
avslag på utskottets hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Det ligger naturligtvis alldeles
utanför möjligheternas ram för mig att diskutera teologi med herr Staxäng.
Första lagutskottet har icke heller givit sig in på någon teologisk undersökning
i detta ärende. Men med hänsyn till en mycket respekterad uppfattning örn
allas rätt till samvetsfrid har första lagutskottet sökt undersöka i vilken mån
det skulle kunna kränka religiösa tänkesätt, att kvinna likställdes med man
i fråga örn att förvärva och inneha prästerlig tjänst. _ Vi ha då inom lagutskottet
kommit till den uppfattningen, att några religiösa betänkligheter mot
att kvinna skulle inneha prästerlig tjänst icke föreligga. Vi grunda, denna
vår uppfattning och detta vårt uttalande därpå, att de svenska frikyrkliga församlingarna
icke i religiöst hänseende känna sig kränkta av att kvinnan inom
dessa församlingar få utöva prästerlig tjänst. Vi grunda vidare detta vårt
uttalande därpå, att alla de betänkligheter, som anfördes vid kyrkomötet, som
visserligen beslöt avslag på förslaget örn utredning, i varje fall icke voro av
den natur, att första lagutskottet kunde få den uppfattningen, att det kränkte
religiöst tänkesätt, om kvinnan finge lov att inneha prästerligt ämbete.

Jag förstår icke varför icke. Denna fråga hade bort lösas redan vid fjolårets
riksdag, då man enhälligt strävade efter att införa full likställighet
mellan man och kvinna i fråga om konkurrens att inneha tjänster och ämbeten.
Emellertid kom frågan örn likställighet i fråga örn prästerliga tjänster
på efterkälken, emedan denna fråga och frågan örn likställighet beträffande
övriga tjänster sortera under olika departement. Jag är emellertid liksom alla,
sorn vilja lia problemet om likställighet i fråga örn prästerliga tjänster allsidigt
belyst, mycket glad att motionären begärt, att riksdagen skall hemställa
örn en förutsättningslös utredning av frågan. Jag är fullt på det klara
med att det utan tvivel finns många, sorn på grund av dc skäl herr Staxäng
anfört icke vilja se kvinnan i prästkåpa. Jag tror icke, att faran är så stor
för att kvinnan, även örn man gör henne behörig att bli präst, verkligen skall
bli det. Själv måste jag säga,, att jag nog vid ett val. mellan en man och en
kvinna som präst skulle tveka att rösta på kvinnan. Även örn nian genomför

Andra kammarens protokoll Nr 11. (i

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1916 em.

Utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (Forts.)
likställigheten mellan man och kvinna på detta område, tar det på grund av
alla traditionella betänkligheter lång tid, innan svenska folket går in för
kvinnor till präster. Vi ha emellertid kommit så långt, att vi erkänna, att
några skäl — med undantag av dem herr Staxäng anförde — icke finnas som
tala mot att kvinnor skola få rätt att konkurrera nied män örn prästämbeten.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall till lagutskottets hemställan och anhåller,
att motionären i den mån det skall bli teologisk debatt vill sköta den
sidan av saken.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag föreställer mig, att den människa, som
går in för att bli präst, skall framför allt känna kallelsen att vilja tala Guds
ord till människorna. Detta örn kallelsen är enligt min mening synnerligen
viktigt. Då frågar jag mig: Kan icke en kvinna lika väl som en man känna
den kallelsen? Jag är fullkomligt övertygad om att därvidlag finns ingen
skillnad mellan könen. Under sådana förhållanden måste man fråga sig: Vilka
skäl har man anfört mot att kvinnan skulle få inneha prästämbete? Man har
icke ^anfört något enda verkligt skäl. Man säger, att den allmänna opinionen
är sådan, att man icke vill ha kvinna till präst. Ja, det kan man ju säga, men
vad vet man örn den saken? I regel vet man ingenting härom. Man kan vidare
fråga: Vad är det för prästerliga gärningar, som icke kvinnan kan utföra?
Kan hon icke utöva själavård? Jag skulle tro, att hon kan det i precis lika
hög grad som mannen. Kan hon icke på rätt sätt framställa Gudstanken? Jag
tror nästan, att kvinnan har större möjligheter än mannen därvidlag. På sitt
milda fina sätt kan hon bättre än mannen framställa sådana tankar, som gå
till människors hjärtan. Kan hon icke förrätta de andra småsysslorna, som
åligga präster, såsom dop, vigsel och att hålla begravningstal? Det finns väl
ingen människa, som vill förneka, att hon kan utföra dem. Icke heller tror
jag, att det skulle bli någon svårighet för kvinna att sköta till prästtjänst
hörande icke kyrkliga sysslor, såsom att föra församlingsböcker, dopbok, vigseloch
lysningsbok, död- och begravningsbok m. m. Såvitt jag kan se finns det
inga som helst skäl, som tala emot att kvinnan skulle kunna förrätta prästerlig
tjänst. Om man har givit akt på morgonandakterna i radio — jag brukar
höra på dem -— far man där höra duktiga manliga präster och
duktiga ^ kvinnliga talare, som tala så att det går till hjärtat, men det
finns daliga talare av bägge könen. Både män och kvinnor ha säkert precis
samma kvalifikationer i detta avseende. Vad är orsaken till motståndet mot
förslaget örn rätt för kvinna att inneha prästerlig tjänst? Det är gammal
slentrian ifrån den tid, då man säde, att kvinnan skulle tiga i församlingen.
Tro ni icke, att kvinnan också kan trösta? Jag undrar hur många det är av
kammarens ledamöter som icke i sin sista stund hellre skulle se en kvinna än
en man halla en i handen, en kvinna som lade sitt lockiga huvud mot ens
bröst, när man vore färdig att lämna detta livet och gå in i det stora okända.
Jag tycker, att alla skäl tala för att kvinna skall ha samma rätt som man
till prästämbetet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! När herr Staxäng tagit upp en
debatt i detta ärende, vill jag gärna passa på tillfället att tacka utskottet för
dess välvilliga behandling och enhälliga tillstyrkande av motionen. Jag måste
säga, att det var mer än jag hade väntat mig. Jag tror mig också kunna framföra
detta tack icke bara fran mig som motionär utan också från vida kretsar
Särskilt inom ansvarsmedveten kvinnoopinion, som ställt sig bakom det i motionen
framförda yrkandet. Jag vill också gärna säga, att det är många kölle -

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Nr 11.

Utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (Forts.)
ger i prästämbetet, som till mig lia framfört sitt tack för att denna motion Ilar
kommit fram och sin glädje över den positiva behandlingen av densamma i utskottet.

Herr Staxäng ville göra gällande, att när jag väckt denna motion i riksdagen,
jag därigenom desavuerat kyrkomötet. Den meningen har också mött
mig från annat håll. Jag är därför angelägen örn att klargöra, att det icke på
något sätt föreligger någon sådan önskan hos mig. Jag är fullt medveten örn
att den djupaste princip debatten och principbehandlingen av detta ärende icke
kan ske här i riksdagen utan måste ske i kyrkomötet, där man på ett helt annat
sätt kan ta hänsyn till både den kyrkliga opinionen och andra faktorer.
Slen för det första kände jag själv ett mycket starkt behov av att väcka denna
motion, något sorn jag strax skall återkomma till, och för det andra tänkte jag,
att det för kyrkomötets behandling av ärendet kan vara av betydelse att få del
av riksdagens inställning. Ty riksdagen avspeglar ju den vidaste folkopinionen.

Emellertid är, märkvärdigt nog, herr Staxäng, det djupaste motivet för att
jag väckte motionen av religiös art. För mig har det, så länge jag har kunnat
tänka över dessa frågor, varit på det sättet, att jag har ansett det som en oegentlighet
och en anomali, att kvinnor skola vara utestängda från den fulla förvaltningen
av det evangeliska budskapet. De skäl, Som herr Staxäng anförde, kan
jag för min del icke tillerkänna något bevisvärde. De ta ingen hänsyn till det
tidsläge, som rådde, då vår Herre vandrade här nere på jorden, och det som
råder nu. Jag är ganska övertygad örn att örn han vandrat här nu, skulle Han
icke haft något emot att inställa kvinnor i sin tjänst. För övrigt kan det ju
ifrågasättas, örn Han någonsin inställde några präster. Herr Staxäng betonade,
att när Gud tog mandom, valde Han en mans skepnad. Emellertid får herr
Staxäng icke glömma, att enligt den kristna dogmatiken ville Han icke veta
av någon mans medverkan vid sitt inträde i mänskligheten, utan Han lät sig
födas av en enkel kvinna. Det argumentet må stå där till den kraft och verkan
det hava kan. För min personliga del har jag mött evangeliet i dess fullaste
rikedom först genom en kvinna, och jag har alltid haft den känslan, att det
finns vissa sidor i den kristna religionen, som en kvinna är bättre lämpad att
belysa än en man.

Kvinnliga präster finnas på sina håll i världen. Den metodistiska episkopalkyrkan,
som ändå är mycket sträng i sin hiblicism, har prästvigda kvinnor.
Det finns också i den lutherska konkordieboken bestämda regler örn att kvinnor
in casu necessitatis, d. v. s. när så blir nödvändigt, kunna få framträda som
präster. De kunna få döpa barn och utdela nattvardens sakrament. Det som
kan ske in casu necessitatis, kan också sägas ha kristen motivering för att ske

i princip. .

Jag behöver bara påminna örn den oerhörda insats, som kvinnorna gjort pa
det religiösa området t, ex. ute på missionsfalten. Jag kan påminna örn Mary
Slessor. Hon var väl örn någon en kristen präst, även örn hon icke blivit prästvigd.
Det måste ur kristna rättfärdighetssynpunkter anses sorn en. deklassermg
av kvinnan, att hon icke för sin kristna gärning kan fa den vigning, som tillkommer
en man. Jag skall icke längre inga pa någon teologisk diskussion här.
Jag anser, att en sådan diskussion hör hemma mer i kyrkomötet än i riksdagen.
Jag vill bara säga, att för mitt kristna medvetande är det så, att om någonting
karakteriserar den kristna religionen till skillnad fran andra religioner
är det detta, att den sprängt alla privilegiegränscr. Den har sprängt gränserna
mellan rättfärdiga och syndare, den gräns, sorn så hårt drogs upp på den tiden
i judendomen. Den har sprängt gränsen mellan rik och fattig, mellan herre och
slav, mellan herreras och slavras. Jag vågar också säga, att den sprängt gränserna
mellan man och kvinna, även när (let gäller tjänst inför Gud. Aposteln

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (Forts.)
Paulus Far känt det, när han sade: »Här är icke man eller kvinna, här är icke
fri eller träl.» Det är också en synpunkt, som herr Staxäng bör ta till sitt
hjärta. Jag är övertygad örn att aposteln Paulus skulle vända sig i sin grav, örn
han nu kunde se den användning som man gör av åtskilliga av hans råd och
hans krav. Han hade säkerligen inte den ringaste tanke på att dessa råd, som
han ger i en viss historisk situation, skulle utnyttjas för att hindra den andliga
och kyrkliga utvecklingen under årtusenden, jag är övertygad örn att vi böra
läsa vårt Nya testamente efter anden och inte uteslutande efter bokstaven.
Aposteln Paulus kunde ju också i vissa situationer nå upp till en sublim uppfattning
av det kristna evangeliets frigörande betydelse, exempelvis när han
sade att »där Kristi ande är, där är frihet». Då finns säkerligen också den friheten
att kunna välja en kvinna till präst.

Eftersom herr Hedlund gav mig huvudsakligast i uppdrag att föra teologiens
talan skall jag, herr talman, nöja mig med att ha framfört dessa synpunkter.
Jag tror att de i längden äro bärande. Sedan få vi väl med förtroende överlämna
saken åt kyrkomötet. Även om förslaget skulle falla där en gång eller två
gånger, är jag inte desto mindre övertygad örn att den dag skall komma, när
Sveriges kyrka ser, att den inte kan och inte bör undvara de kvinnliga prästerna,
till båtnad för det andliga livet inom henne.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag sökte forma mitt första anförande på det
sättet, att det skulle utgöra en deklaration från min sida. Jag har därför inte
avsett att här föra någon längre polemik emot dem som ha en annan åsikt än
jag. Jag skall inte föra någon polemik emot pastor Johnsson därför att vi
läsa den Heliga skrift på olika sätt. Under sådana förhållanden tror jag, herr
talman, att en polemik oss emellan är ganska onödig.

När pastor Johnsson försöker få ledning härutinnan ifrån den lutherska
uppfattningen, kan jag nämna att jag i dag haft förbindelse med en ganska
framstående teolog, som mycket bestämt bestrider att vi kunna få den ledning
från Luther, som herr Johnsson har försökt ge. Vidare vill jag säga till herr
Johnsson, att vi skola vara ärliga när vi argumentera. Han citerar Paulus’
uttalande att det inte skall råda någon skillnad mellan man och kvinna,
emellan jude och grek. Men detta sades icke när det var fråga örn prästerliga
tjänster eller när några kvinnliga prästämbeten diskuterades. Det gällde i
frälsningsavseende, herr Johnsson! Det borde en präst veta!

Vi skola inte diskutera teologi, sade herr Hedlund, det hade inte utskottet
gjort. Jag fick en släng av herr Hedlund i slutet av hans anförande, därför
att jag under denna debatt diskuterat teologiska frågor. Ja, det är alldeles
sant att jag gjort det, men när utskottet citerat ett viktigt principiellt uttalande
i denna sak, har utskottet självt berört en teologisk uppfattning, och
det är mot den uppfattningen som jag här inlagt en gensaga. Jag kan inte
komma förbi vad Skriften säger i detta fall, och det är, herr talman, detta
som jag har deklarerat här i kväll.

Herr Hallén: Herr talman! Eftersom jag varit med i och är ansvarig för vad
utskottet här citerar ifrån den första kommittén, som tillsattes för frågan örn
kvinnas behörighet till statstjänst, dristar jag mig säga några ord. Ehuru det
är tjugotre år sedan vi gjorde detta uttalande i denna kommitté — där fru
Emilia Broomé satt som ordförande — står jag fortfarande fast vid de synpunkter
vi där utvecklade. Jag tänker inte alls deltaga i den ansats till teologisk
debatt som förekommit här mellan pastor J. W. Johnsson och herr
Staxäng, jag vill bara säga att jag kommer att rösta för utskottets förslag

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Nr 11.

Utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (Forts.)
därför att jäg anser att det föreligger inga som helst religiösa betänkligheter
mot att genomföra likställighet mellan könen även på detta område.

Sedan är det en helt annan sak, herr talman, i vad mån detta är ett s. k.
reformkrav som uppbäres av någon större opinion. Jag tror nn inte att inom
vårt kyrkfolk denna fråga är på ringaste sätt aktuell, jag tror man kan påstå
att det starkaste intresset för reformen kommer från kvinnosakshåll. Detta
är ingen anmärkning och heller ingen kritik, bara ett konstaterande att det
är så. Jag anser emellertid att kvinnorna ha logiska och rättsliga synpunkter
på sin sida, och därför bör man inte heller motsätta sig detta krav. Hur det
sedan går att i praktiken genomföra reformen, är en annan historia. Kungl.
Maj:t kanske gör en ny utredning i denna fråga — det är möjligt — och sedan
kommer den väl inför ett kyrkomöte. Örn det blir ett kyrkomöte som
väljes efter de nuvarande grunderna eller grunder, som en nu arbetande kommitté
är sysselsatt med att utarbeta och som vidga basen för kyrkomötet, få
vi se i framtiden. Hur detta kyrkomöte kommer att ställa sig, därom veta
vi ingenting. Det kan bli bifall och det kan bli avslag. Det senare är inte så
osannolikt.

Det blir då en senare fråga, hur denna reform skall omsättas i praktiken.
Jag vill omtala hur vi hade tänkt oss denna sak i den första kommittén. Det
är ju biskopen som i första hand skall pröva lämpligheten hos och behövligheten
av de kandidater som anmäla sig. Örn ingen biskop befinnes villig att
prästviga kvinnliga teologie kandidater, lärer väl ändå ingen ifrågasätta att
avskaffa denna biskoparnas fria prövningsrätt. Örn emellertid någon svensk
biskop befinnes villig att prästviga en kvinnlig teologie kandidat, som avlagt
de praktiska teologiska proven, skulle hon dock enligt vårt förslag icke tjänstgöra
i en vanlig församling med mindre denna församling givit sitt samtycke
därtill. Inte heller skulle hon få stå såsom ensam sökande till ordinarie tjänst
där. Vi utgingo nämligen ifrån att den svenska allmänheten — visserligen
inte av några religiösa eller teologiska skäl utan av ganska djupa känsloskäl
— i regel inte åstundade att få kvinnliga präster. Vi räknade därför med att
då kvinnor bleve prästvigda i begränsad omfattning komme de att få sig
anvisade vissa begränsade uppgifter, vid sjukhus, lasarett, kvinnofängelser
och liknande.

Där ha vi anvisat en väg på vilken man kan pröva sig fram, och då får
man se i vad mån de kvinnliga prästerna fylla ett behov inom våra församlingar
eller ej. Det är ganska svårt att avgöra vid denna tidpunkt, men under
sådana förutsättningar anser jag att man kan och bör biträda det föreliggande
utskottsförslaget.

Fru Gustafson: Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära ordet
fastän det ändock, örn man ser profant på saken, här gäller en kvinnofråga,
således denna rätt för kvinnor att inneha ämbeten likaväl som män, örn kvinnorna
ha samma förutsättningar, samma meriter och samma utbildning. De
yrkanden, som framställts under debatten, ha gått ut på bifall till utskottets
förslag, frånsett herr Staxängs avslagsyrkande, vilket, som vi hörde, var motiverat
av religiösa betänkligheter.

Jag är ju inte teolog, som kammaren vet, bara en vanlig människa och har
således inte alls några möjligheter att gå in på en teologisk diskussion, men
jag vill ändå ställa några frågor, närmast till herr Staxäng och till andra som
ha betänkligheter emot denna utredning ■— det är ju inte begärt något annat
än en utredning, som sedan går till kyrkomötet. Och man må hoppas att kyrkomötet
skall vara så pass med sin tid att det inte hesiterar inför en utredning.

Jag vill fråga: Yad finnes, i nuvarande eller gången tid, hos männen av

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Motion om
ändring av
7 kap. 39 §
andra stycket
vattenlagen.

Utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (Forts.)
hög moral och verkligt kristen livsföring, som ger dem företräde att på ett
mera värdigt sätt utöva prästämbetet? För min del anser jag att det avgörande
för en prästerlig tjänst är en hög moral, en kristen livssyn och att fullt och
helt leva efter Kristi lära. Sedan må det vara en man eller en kvinna som talar
till oss örn kristendomens etik. Det är omvittnat att religiositeten och tron på
G-ud äro stärka, och levande hos kvinnorna i mycket stor utsträckning. Hur
skulle det då på något sätt kunna draga ned statskyrkan eller kristendomens
lära, örn kvinnor, som djupt och fast trodde på Gruds ord och sökte leva därefter,
tillerkändes auktoritet att som statskyrkans präster utöva ett prästerligt
ämbete?

Jag tror inte att vi i våra uttalanden i denna debatt skola till riksdagens
protokoll ens antyda något örn direktiv beträffande ett blivande ämbete för
kvinnor som präster; det må utredningen kanske komma med. Jag har, herr
talman, bara velat Säga dessa ord och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 11, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående
antagande av släktnamn.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion
örn ändring av 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har vid flera tillfällen i riksdagen
framfört detta spörsmål angående dämningsrätten och möjligheten att
lösa torrläggningsfrågorna.

Det är nästan så man tycker det är rättsvidrig! att dammrättigheter, som
leda sitt ursprung från järnhanteringens början i vårt land, även nu, sedan
järnbruken ha centraliserats till stora koncerner, skola gälla, därmed förorsakande
oerhörda besvärligheter för jordbrukarna. Innan det finns någon möjlighet
att lösa in dessa dammar skola de först värderas, men sedan skall detta
värde fördubblas. Jag bär som sagt tidigare såväl i motion Sorn i skrivelse
4rll Kungl. Maj :t — skrivelsen ledde till att det företogs en utredning i ärendet
— fört saken på tal. Det visar sig emellertid att det möter stora svårigheter
att kunna lösa in dammarna och få bort dessa gamla rättigheter.

Vi ha i dagarna fått en proposition med förslag till vad man kan kalla en
bogesundslag; det gäller som bekant att försöka komma till rätta med misskötseln
av det stora gods som heter Bogesund mellan Stockholm och Vaxholm.

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Nr 11.

Motion örn ändring av 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen. (Forts.)

Men jag kan tala om för kammaren att det finns mycket större områden inom
Uppsala och Stockholms län, där förhållandena på egendomar som inte himna
någon som helst avkastning äro betydligt värre än på Bogesund Det vöre i
högsta grad befogat att dessa gamla dammrättigheter inlöstes till det varde
de ha. Jag vill naturligtvis inte vara med örn att minska värdet på en egendom,
men att fördubbla ett värde på exempelvis 20 000 kr. och bestämma, att den
i stället måste inlösas med 40 000 kr. är en annan sak. Man behöver bara Söra
en resa utefter dessa gamla bruk, som vi ha ganska gott örn i norra Uppland

_ man kan resa från kusten inåt landet nära fyra mil och ideligen trätta pa

fina jordar, som ligga skadade på grund av att dessa dammrättigheter ännu
existera, dag var just i höstas vid ett tillfälle i norra Uppland och gick ned
vid en liten bäck eller å, som var uppdämd. Jag kan nämna namnet; det skadar
ej. Det var Strömsberg. Jag frågade jordbrukarna, örn de icke hade möjlighet
att lösa in dammrättigheten vid Strömsberg. Denna kraft som utnyttjades
kan man i stället få från Älvkarleö, där det finnes stora statliga anläggningar.
Dammrättighetens värde får man emellertid betala med. det dubbla.
Det var cirka ett pär hundra tunnland av småbrukarnas bästa jord, som lag
skadad. Yi stå inför frågan örn småbrukets vara eller icke vara. Man har tänkt
att rationalisera småbruket. En hel del skall läggas ned, och genom sammanslagning
av flera mindre ställen skall man enligt ett förslag söka ia bort cirka
100 000 småbruk. Jag tror icke, att det skulle behöva vara så mycket bekymmer
för denna sak, örn verkligen torrläggningsfrågan och spörsmålet örn avlösning
av de gamla dammrättigheter, som finnas, skulle kunna lösas pa e

tillfredsställande sätt. T

Utskottet har icke velat beakta motionen. Jag beklagar verkligen detta. J ag
hade ett löfte av statsrådet Sträng, herr Andersson i Tungelsta och utskottets
ordförande, att vi skulle göra en resa och se på dessa dammar och vilken skadeverkan
desamma åstadkomma. För min egen del har det kommit särskilda svårigheter
emellan, och jag har icke haft möjlighet att göra något mera at saken.
Men jag skulle särskilt vilja betona behovet av en utredning i sylte att torenia
systemet, så att det värde, sorn ägaren av en damm mister, blir ersatt; men det
bör icke vara så, som det nu står i 7 kap. 38 § av denna lag, att dammagarens
förlust skall beräknas till dubbla verkliga värdet. Detta stadgande mentor, att
när man talar med småbrukarna i de trakter där dessa förhallanden föreligga
sä möta de ett kompakt motstånd och låta hellre markerna ligga som de aro,
ty de kunna icke taga dessa kostnader. . ->

Man får verkligen beklaga, att småbruket år 1946 skall behöva dragas med
sådana föråldrade bestämmelser, när det gäller rationalisering. Men det gar
att stifta en lag, då det gäller Bogesund. Kanske det ar för att Bogesund
ligger närmare Stockholm. Det är synd att icke Stockholm ligger i norra Uppland.
Då skulle nog dessa dammar åka sin väg. „ T

Det är stora intressen som spela in när det gäller dessa samhallslragor. Jag
skulle verkligen vilja vädja till riksdagen att beakta dessa smabrukar- och
jordbrukarintressen. Det är oerhörda svårigheter, när jorden ligger vattendrankt
och sur och man icke kan så till ny skörd ordentligt utan mäste gora detta
långt efter det att de bättre belägna jordarna äro sådda, ty först da tar man
möjlighet därtill. Senare på hösten fryser i flertalet fall skörden bort.

Det är sådana förhållanden som jag för min del påtalat. Jag är säker örn
att när jag får statsrådet Sträng och herr Andersson i Tungelsta med mig
frampå vårsidan på ett besök i dessa trakter, kommer nog i alla fall följden
att bli, att Kungl. Majit framlägger ett förslag, så att det bär rättelse pa
dessa fu llständigt rättsvidriga förhållanden.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1046 em.

Motion örn ändring av 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen. (Forts.)

Jag vill ännu en gång framhålla, att jag tycker att det är litet underligt
att i en trakt, där det i alla fall växer skog till allmän nytta, som det gör på
Hogesund griper man in med en särskild lag. Men när det gäller trakter, där det
verkligen föreligger svårigheter av mycket stora mått, låter man bli att ingripa.

idet är icke lönt att ställa ett yrkande om bifall till motionen. Jag skall
heller icke göra detta. Men. herr talman, jag vill uttala den förhoppningen,
att det ejl skall dröja alltför lång tid. innan dessa frågor bli lösta och dessa föråldrade
dammar komma bort. Det finnes i alla fall gamla bruk i Uppsala och
stockholms Jan, där flera kvadratmil marker ligga försumpade. En småbrukare,
som vi besökte i somras hade 17 tunnland; av dessa kunde han skörda
tio tunnland, men han hade icke kunnat få något på sju tunnland på grund
av vattenöversvämning.

Vi förstå att landsbygden avfolkas och städerna tillväxa. Men vi skola komma
ihåg, att jordbruksnäringen har sin stora betydelse. Ett gott jordbruk skapar
.i aila tall sådana förhållanden som lända till trivsel i samhället. Men
omjord brukarna hindras att odla och så i rätt tid, är det icke underligt att
de tröttna i sm garning.

yilk herr talman, uttala ett beklagande av att vi icke någon gång kunna
a en lösning av denna fråga örn de gamla dammrättigheterna. Det är gamla,
uraldriga rättigheter, som för länge sedan bort vara avlösta.

Herr Hellbacken: Herr talman! Motionären gjorde intet yrkande. Jag skulle
ha avstått från ordet, därest han icke gått in på vissa saker, som utskottet
undersökt och som visat sig icke förhålla sig så som här gjorts gällande.

För fyra år sedan motionerade herr Hansson i Skediga jämte en annan
kammarledamot om ändring av vattenlagens 7 kap. 38 §, som i själva verket
till sitt innehåll nära berör 7 kap. 39 §. Riksdagen avslog motionen och ansåg,
att lagen i förevarande avseende icke tarvade någon ändring. Motionären ingav
då till vederbörande myndighet en framställning om en undersökning rörande
vad som framhållits i motionen. Skrivelsen överlämnades till 1942 års torrläggningssakkunniga,
som hade tillfälle undersöka förhållandena. Vid avgivande
av sitt betänkande 1944 förklarade de sakkunniga, att de ej funnit anledning
förorda en ändring av de i skrivelsen avsedda lagbestämmelserna.

I den motion, som föreligger vid årets riksdag och som utskottet har behandlat.
har motionären åberopat 7 kap. 39 § vattenlagen, där det står, att
sådan åtgärd som gäller exempelvis torrläggning icke är tillåten utan att
nyttan därav, efter avdrag av kostnaden för dess verkställande finnes överstiga
skadan eller intrånget å annans egendom.

De exempel motionären åberopat torde enligt vad under utskottsbehandlingen
inhämtats avse några fall i norra Uppland, som man möjligen skulle ha anledning
att rikta sig emot.. Det har undersökts hur det förhåller sig där. Jag
skulle tro, att motionären i sitt anförande avsåg Forsmarks och Lövsta bruk.
På lantbruksstyrelsens föranstaltande har undersökts, hur det förhöll sig. Härvid
har konstaterats, att de rätt stora vattensjuka områden, som finnas där,
skulle, därest de torrlädes, giva en båtnad av i runt tal en miljon kronor,
men kostnaden för torrläggning av områdena jämte inlösen av de strömfall
som ligga i vägen skulle uppgå till något mera än tre fjärdedelar av denna båtnad.
Dessa torrläggningsföretag torde alltså icke kunna åberopas för den av motionären,
aberopade lagändringen. Jag skall gratulera motionären örn han lyckas
få ändring på de skäl han åberopat, men jag tror knappast att riksdagen på
så löst grundade skäl som här föreligga kan föreslå en utredning örn sådan
ändrad lagstiftning.

Onsdagen den 13 mars 1946 em. Nr 11. 89

Motion om ändring av 7 kap. 39 <? andra stycket vattenlagen. (Forts.)
lied vad jag nu har sagt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till vad
utskottet i föreliggande fråga hemställt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckta mo- Utredning om
tioner angående utredning örn ändrade bestämmelser rörande avstyckning i
städer och vissa andra samhällen. rörande av styckning

Ändra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, städer och
till lagutskott hänvisade motioner, nr 43, i första kammaren av herr Tjäll- vissa andra
gren och nr 110 i andra kammaren av herr Hedlund i Rådom. ^ _ samhällen.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen matte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning av frågan i vad mån skärpta
regler erfordrades för att förhindra olämplig avstyckning i städer och vissa

samhällen. _

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t^ ville låta föranstalta
örn skyndsam utredning beträffande frågan i vad män provisoriska
bestämmelser erfordrades för att förhindra olämplig avstyckning i städer och
vissa samhällen samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Paulsen: Herr talman! Ett pär motionärer ha begärt, att riksdagen
måtte anhålla örn utredning av fragan i vad man skärpta regler erfordras för
att förhindra olämplig avstyckning i städer och vissa samhällen. Jag har icke
observerat motionen tidigare, men den har väckt min förundran och undran i
högsta grad. Då jag förmodar att kammarens ledamöter åtminstone icke i regel
ha någon närmare kännedom örn hur det gar till, skall jag tala örn det

för kammaren. . .

När man vill ha en avstyckning vänder man sig först till arkitekten, som
ritar upp ett förslag. Sedan går det till byggnadsnämnden i samhället. Byggnadsnämnden
har att godkänna det örn den vill. Sedan ligger det till påseende
under viss tid. Under tiden det ligger till påseende, kallas alla närboeende
för att granska det och säga sin mening, örn de ha någon anmärkning att
göra. Efter denna tid går det till länsstyrelsen. Från länsstyrelsen remitteras
det till länsarkitekten, som behandlar det, och därefter till överlantmätaren,
som behandlar det. Så går det tillbaka till länsstyrelsen, och ifrån länsstyrelsen
skickas det till Kungl. Majit. Kungl. Majit remitterar det till byggnadsstyrelsen,
och byggnadsstyrelsen avger yttrande. Så går det tillbaka till
Kungl. Majit, som, om Kungl. Majit anser det kan godkännas, godkänner
detsamma.

Men det är icke slut när Kungl. Maj :t godkänt ett sadant förslag. Det skall
tillbaka till länsstyrelsen. Kungl. Majit har godkänt avstyckningen men icke
fastställt själva tomterna. Det är bara hela områdets planering som godkänts.
Det går tillbaka till länsstyrelsen igen för att denna skall godkänna själva
tomtindelningen. Så skickas det tillbaka till länsarkitekten, därifrån till överlantmätaren
och från överlantmätaren till länsstyrelsen. Först efter denna
procedur går det att fastställa det, så att man kan hos byggnadsnämnden begära
att få ut en lantmätare, som kan mäta.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Motion angående
åtgärder
i syfte att
genom statligt
stöd underlätta
för blinda
att hålla
sig med ledarhundar.

Utredning örn ändrade bestämmelser rörande avstyckning i städer och vissa
andra samhällen. (Forts.)

Är icke denna procedur tillräckligt omständlig för att förhindra att det
sker galenskaper? Jag har sett ett sådant ärende, som började 1938. Fastställelse
har visserligen meddelats av Kungl. Maj :t, men ännu i dessa dagar är
ärendet icke slutbehandlat av länsstyrelsen.

Skall man ytterligare försvåra saken? Tycka kammarens ledamöter, att
detta skulle vara klokt? Jag förstår icke, hur andra lagutskottet kunnat gå in
för detta. Det enda försonande är, att utskottet icke begripit saken; det har
icke haft en aning örn den. Men därför är det ingen anledning att kammaren
bifaller utskottets förslag.

Jag yrkar avslag på utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna, och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Paulsen begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.

Herr talmannen övertog härefter ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn awerkningsskyldighet;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning
av väckt motion angående åtgärder i syfte att genom statligt stöd underlätta
för blinda att hålla sig med ledarhundar.

_ I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 188, av fru Rönn-Christiansson m. fl. hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn förslag till åtgärder i
syfte att genom statligt stöd underlätta för blinda att hålla sig med ledarhundar.

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Nr 11.

Motion angående åtgärder i syfte att genom statligt stöd underlätta för

blinda att hälla sig med ledarhundar. (Forts.)
Utskottet hemställde, att förevarande motion, II: 188, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Vad vi anfört i föreliggande motion
kan sammanfattas i följande punkter: 1. De svåra ekonomiska förhållanden,
som många blinda leva under. 2. Att allt bör göras för att underlätta deras
belägenhet. 3. Att ledarhundar skulle bli en god hjälp. 4. Att det ar en social

fråga, höjd över välgörenhet. , , , ,, ,

Jao- har icke begärt ordet så mycket för att polemisera mot utskottet som
för att taga upp några remissutlåtanden, på vilka utskottet bygger sitt avslagsyrkande.
Dessa remissvar äro från pensionsstyrelsen, direktionen tor
blindskolan å Tomteboda samt styrelsen för De blindas förening.

Pensionsstyrelsen framhåller, att det ekonomiska läget för de blinda ar
ganska bra och att ersättningen för närvarande uppgår till 81b kronor per
år att folkpension utgår med icke obetydliga belopp samt att socialvardskommittén
föreslår förbättringar. Med andra ord, pensionsstyrelsen utmatar
det ekonomiska läget som mycket gynnsamt. Man kan utan överdrift pasta,
att pensionsstyrelsen skönmålar läget. Den visar för övrigt mycket ringa förståelse
för vad sjuka och fattiga människor behöva. Flertalet av de blinda
kan säkerligen icke godkänna detta remissvar av pensionsstyrelsen. Man thagar
sig också: Örn pensionsstyrelsen anser, att utgångsläget är bra lör närvarande,
hur skola då de blinda kunna tänka sig några förbättringar. De liksom
alla andra hoppas ju på att förbättra sitt läge efter kriget.

Direktionen för blindskolan å Tomteboda anser, att det hela° bör laggas etter
välgörenhetslinjer, och poängterar, att örn beloppet icke är så överväldigande
stort skulle just därför de filantropiska institutionerna kunna träda emellan.

Jag erkänner villigt, herr talman, att detta är en mycket blygsam fråga.
I konsekvens därmed bleve givetvis kostnaden för ledarhundarna alls icke
avskräckande, sedd från statsfinansiell synpunkt. Men oavsett summans
lek anser jag principiellt, att fattiga människor skola icke vara hänvisade till
välgörenhet och nådegåvor, utan att frågan är av social betydelse. Den värdigaste
formen för dess lösning är att staten träder emellan.

Styrelsen för De blindas förening anser visserligen frågan vara mycket
betydelsefull och mycket behjärtansvärd, så betydelsefull till och med, att
den anser att föreningen av sitt statsanslag, som uppgår till 65 00,0 kronor
per år, skulle kunna avstå en del för täckande av utgifterna för anskaffande
av ledarhundar. Men så kommer styrelsen med en del egendomliga synpunkter
på frågan, bland annat att antalet av dem, som behöva ledarhundar,
minskats därför att de personliga förutsättningarna att kunna sköta en
hund saknas.

Jag kan icke förstå annat än att de blinda också lia de personliga förutsättningarna
att kunna handhava vården av hundarna. Jag skulle _ vilja
tillägga, att förhållandet mellan den blinde och hans hund blir väl intimare
och har en så att säga mer individuell prägel än vad som gäller för hundägare
i allmänhet, därför att den blinde blir så helt hänvisad till hunden som
hjälpare. Här liksom på andra områden finnes det givetvis undantag. Det
finnes en och annan blind person, som icke är lämplig att handhava hund.
Mot denna styrelsens uppfattning om olämpligheten hos flertalet blinda att
handhava hundar står en annan på, sakkunskap grundad uppfattning. En
instruktör, sorn i åratal utbildat hundar, har i sin verksamhet funnit, att just

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Motion angående åtgärder i syfte att genom statligt stöd underlätta för
blinda att hålla sig med ledarhundar. (Forts.)
do blinda lia utomordentliga personliga förutsättningar att handhava hundar.
De blindas förening anser också, att bostadsförhållanden och andra omständigheter
lägga hinder i vägen för hållandet av ledarhundar. Det är just det
fattigaste klientelet som åsyftas och som är i det största behovet av att bli
ägare av hund.

Likaså skulle det vara ganska intressant att få reda på, vad De blindas
förening menar nied tesen om att endast vissa blinda äro lämpliga att vara
ägare av hund och att blinda i allmänhet icke äro lämpliga. De blindas förening
anior slutligen att det är omöjligt att ange hur många av de blinda
som behöva ledarhundar, och att tillgången på dylika ledarhundar är osäker,
bamma sakkunniga, som jag nyss refererat till, uppge emellertid motsatsen.
t or övrigt anser jag båda dessa skäl, som De blindas förening anfört
y.^a av formell natur och alltså icke av beskaffenhet att vara utslagsgivande
till iragans avgörande.

De blindas förening anser vidare, att problemet skulle kunna lösas, örn föreningen
finge direktiv att av sitt statsanslag bevilja en viss del till bidrag för
anskaffande av ledarhundar. När nu föreningen anser, att frågan kan lösas
pa detta sätt. och när den anser, att frågan är av stor betydelse, frågar man
sig: varför Ilar då denna förening icke varit så pass initiativkraftig att den
skattat sig dessa direktiv? Jag vill ge uttryck åt deli förhoppningen, att det
skall bil en bättring härvidlag. För övrigt är föreningens syn på frågan myc“j>
P^H^sttsk, varför jag skulle vilja rekommendera vederbörande att se
etter hur. saken utvecklat sig i Finland. Där har nian praktiserat systemet
för de krigs blindas vidkommande, och det har visat sig, att dessa blinda med
hjälp av hundar klara sig utomordentligt bra i trafiken.

... *{a£ fastslår med vad jag här sagt, att De blindas förenings uttalande icke
ta^6u Vad maJ°^lteten a.v de fattiga blinda anse örn denna sak. Som jag förut
sagt bygger utskottet sitt yrkande om avslag på motionen på remissyttrandena
speciellt da på föreningens. Även jag har anlitat sakkunskap, och jag
har da vänt mig till de fattiga blinda själva. De anse, att det är till välsigii
1 hr6n , des f°r övrigt mycket torftiga tillvaro, att han äger en ledarhund
Man har upplyst mig örn. att . denna fråga aktualiserades redan före
riget, att man da kriget kom lät den vila tills vidare, men att man nu anser sig
liksom andra människor lia rätt till en förbättring i sina levnadsförhållanden.
I motsats till utskottet, vilket som sagt bygger sitt avslagsyrkande på
de i remissyttrandena anförda skälen, som jag för min del icke anser bärande,
ansluter jag mig helt till vad de blinda själva haft att anföra och ber därför
herr talman, att fa yrka bifall till motionen.

Herr Stahl: Herr talman! Efter fru Rönn-Christianssons utförliga redogörelse
för remissutlatandena i det föreliggande ärendet är det kanske icke nödvändigt
att jag kommer nied ett nytt referat. Jag vill bara komplettera fru RönnLhristianssons
framställning på en punkt och därvidlag framhålla att även
De blindas förening intygat, att i många fall dessa ledarhundar ha varit av
storsta värde för de blinda, men att samtidigt detta förhållande endast gäller
ett begränsat antal fall. Man skall salunda icke tro, att alla blinda kunna ha
nytta av en ledarhund, detta bland annat av det skäl, som fru Rönn-Christiansson
icke angav, nämligen att sa fort den blinde har någon grad av ledsyn minskas
förtroendet för ledarhunden, varför denna icke blir till någon nytta.

Vidare star nog det faktum fast, att man för närvarande icke har tillgång
lämpliga hundar, och att det som sagt endast är ett relativt begränsat antal
blinda, som kunna begagna sig av dylika hundar. På grund härav anser

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Nr 11.

Motion angående åtgärder i syfte att genom statligt stöd underlätta för

blinda att hålla sig med ledarhundar. (Forts.)
föreningen liksom utskottet vägande skäl föreligga för att föreningen skall få
handha utbildningen av dessa hundar och fördelningen av dem. Då föreningen,
efter vad den själv säger, icke kan disponera flera hundar även med en ökning
av nu utgående anslag, och då föreningen därför avböjer en ökning av anslaget
för här ifrågavarande ändamål, har utskottet intagit den hållning, som framgår
av dess utlåtande. Det är klart att De blindas förening liksom de blinda själva
vilja lia ökade statsanslag i övrigt. Något initiativ i den vägen har emellertid
motionären icke tagit, och det är som bekant icke heller utskottet i stand att
göra, även örn det så velat. . _ ...

Herr talman! Med hänsyn till vad jag salunda anfort ber jag ta yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Jag skall bara be att få säga till
utskottets ordförande, att det argument mot användning av ledarhundar,,. sorn
jag icke anförde, nämligen att en ledarhund också kan vara till skada, för en
blind som har någon ledsyn, berörde jag icke av den anledningen att Jag var
rädd att komma utanför ämnet genom att i diskussionen även dra in frågan örn
hjälp åt personer, som icke äro helt blinda. Beträffande dessa blinda glömmer
pensionsstyrelsen bort att nämna, att de icke fa någon blmdhetsersättning.

Jag har fortfarande svårt att förstå vilka blinda föreningen syftar på, när
den säger, att vissa blinda icke lämpa sig att ha ledarhund. Jag trodde att herr
Ståhl skulle kunna förklara vad föreningen menade därmed, och kanske var det
dessa blinda, som herr Ståhl menade att föreningen åsyftade.

Beträffande tillgången på ledarhundar sade jag, att därvidlag stod påstående
mot påstående. Det finns med andra ord sakkunskap, som anser att tillgången
på dylika hundar är tillräcklig.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gay propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, över . Md°1^ °Zn
motion angående viss ändring i den för medicinalstyrelsen gällande instruk- “ö> r™diänlltionen.
styrelsen

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hän- ingt~u£^„n
visad motion, nr 391, hade herr Jansson i Örebro hemställt, att riksdagen matte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn sådan .förändring iför
medicinalstyrelsen gällande instruktion, att ett upprepande av i motionen påtalade
handlingssätt från styrelsens sida förhindrades.

Utskottet hemställde, att motionen II: 391 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Då jag är förhindrad att annat än rent
principiellt beröra föreliggande ärende ber jag att i fråga örn namn och andra
detaljer få hänvisa till min motion.

Man kan inte bestrida nödvändigheten av en övervakande myndighet, som
har befogenhet att ingripa mot läkare, som missköta sin tjänst eller som genom
psykiska rubbningar utgöra en fara för patienterna. Förevarande motion riktar

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 em

Motion om ändring i den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen.

(Forts.)

sig icke mot medicinalstyrelsens befogenhet i det avseendet utan har tillkommit
i anledning av det sätt, varpå medicinalstyrelsen handlagt det i motionen angivna
ärendet angående anmälan mot dr Tallhagen i Karlskoga. Hedan det
sätt varpå dr Tallhagen skilts från sin militära läkartjänst och anklagelsematerialets
innehåll borde lia givit medicinalstyrelsen anledning att företa undersökning
och att höra den anklagade innan styrelsen vidtog så kategoriska
och för den anklagade så drastiska åtgärder som att omedelbart indra hans
legitimation och att hos landets alla apotekare stoppa hans medicinrekvisitioner.
Detta hade varit befogat örn det gällt en läkare, som uppenbart utgjort en
fara för patienterna. Att så varit förhållandet med dr Tallhagen framgår inte
av anklagelsematerialet och övriga handlingar i ärendet. Tvärt örn beskylls han
för att ha varit allt för omsorgsfull vid vården av militära patienter och inte
tillräckligt sparsam med arméns läkemedel. Av handlingarna i ärendet kan
man utläsa en brådstörtad iver från tvenne militärläkares sida att få Tallhagen
skild från tjänstgöringen som militärläkare. Av militärbefälläkarens
skrivelse den 24 april 1944 framgår, att denne redan den 13 samma månad per
telefon hos regementsläkaren begärt omedelbart upphävande av medicinalstyrelsens
förordnande för tjänstepliktige läkaren Tallhagen att vara läkare vid
Bofors platsbefälsstab. Dagen därpå — alltså den 14 april — företog fo-läkaren
den inspektion varpå han grundar de anklagelser mot Tallhagen, som han
tillställde militärbefälläkaren i ett privatbrev samma dag. Redan detta tillvägagångssätt
att först begära upphävande av Tallhagens förordnande och att
efter denna åtgärd företa inspektion för anskaffande av motiv för denna begäran
borde ha föranlett medicinalstyrelsen att närmare undersöka de båda militärläkarnas
uppgifter och förehavanden, innan man tagit deras anklagelser
mot Tallhagen för gott. I medicinalstyrelsens utlåtande till Kungl. Maj :t, dagtecknat
den 11 december 1944, förlägger styrelsen fo-läkarens ovannämnda
inspektion till den 12 april 1944. Detta senare datum återfinns inte någonstädes
i handlingarna och är oriktigt. Likaså anger styrelsen felaktigt datum för
militärbefälläkarens inspektion. Medicinalstyrelsen har således varit långt
ifrån noggrann vid sin granskning av handlingarna i detta ärende.

I medicinalstyrelsens ovannämnda utlåtande till Kungl. Majit ursäktar styrelsen
sin underlåtenhet att höra motparten genom följande uttalande: »Ej
minst med hänsyn till militärläkarens uppgift, att han funnit Tallhagen omöjlig
att tala till rätta, saknade styrelsen anledning att i ärendet höra Tallhagen
. . .» Om medicinalstyrelsen litet närmare hade granskat militärläkarens
ovan angivna yttrande hade den måst finna, att detsamma byggde på en
.felbedömning av Tallhagens sinnesbeskaffenhet. Det heter nämligen i foläkarens
privatbrev till militärbefälläkaren den 14 april 1944: »Nu kommer
det svåraste. Hur skall man bli av med karlen utan att hans sjukligt stegrade
självkänsla såras till det ena eller andra raseriutbrottet?» I militärbefälläkarens
skrivelse den 24 april samma år upprepas återigen, att Tallhagen visat
sig omöjlig att tala till rätta, men i slutet av samma mening heter det: »men
han förklarade sig i alla fall nöjd med att bli avlöst fr. o. m. den 17/4». Den
senare här citerade satsen strider mot det tidigare påståendet och bevisar att
fo-läkaren felbedömt Tallhagens sinnestillstånd. Detta borde medicinalstyrelsen
ha uppmärksammat.

Av vad jag således kunnat utläsa av till ärendet hörande handlingar kan
man inte finna något bärande motiv för medicinalstyrelsens beslut om indragning
av dr Tallhagens legitimation som läkare och förordnande örn undersökning
av hans sinnestillstånd. Jag kan icke —• lika litet som medicinalstyrelsen
— uttala mig örn Tallhagens sinnestillstånd, men så mycket kan jag

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Nr 11.

Motion om andrina i den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen.

(Forts.)

säga, att såvitt framgår av handlingarna i ärendet, finns det icke någonting,
som kan utgöra sådan anledning till ingripande, som avses i 4 § lagen om.
behörighet att utöva läkarkonsten. Medicinalstyrelsen har enligt min mening
avgjort detta ärende utan nödig förundersökning. Övriga myndigheter, som
haft ärendet under prövning, ha tagit formell ställning till detsamma utan
tillräcklig sakprövning. Justitieombudsmannen hänvisar till medicinalstyrelsen
och styrelsen hänvisar i sin tur i sitt utlåtande till Kungl. Maj:t till JO. Regeringsrätten
sluter denna trollcirkel definitivt genom att i sitt utslag förklara,
att Tallhagens klagoskrift såsom för sent ingiven icke kunnat bli föremål för
regeringsrättens prövning, ävensom att det betydande antal personer, som petitionerat,
ej ägt föra talan i saken, varför ej heller deras inlaga kunnat bli föremål
för prövning.

Inte heller andra kammarens andra tillfälliga utskott har besvärat sig med
att ta ställning till sakfrågan. Utskottet nöjer sig med en principförklaring,
som ingen bestritt, nämligen att det ligger i samhällets intresse, att möjligheter
finnas att beröva uppenbart olämpliga läkare deras legitimation. Utskottet
säger sig sakna möjligheter att bedöma det i motionen relaterade fallet.
Men det är ju detta utredningen skulle gälla. Och möjligheter att bedöma
detsamma saknas icke. Hur kan utskottet förklara, att rätten till indragning
av läkares legitimation ej missbrukats, då utskottet icke bedömt det relaterade
fallet? Örn utskottet besvärat sig med en realbehandling av föreliggande motion,
hade utskottet säkerligen kommit till ett helt annat resultat än som nu
blivit fallet. Örn man bortser från allt ovidkommande, som Tallhagens antagonister
blandat in i detta ärende, reduceras fallet till följande fakta: Tvenne
militärläkare besluta i samförstånd med platsbefälhavaren att begära avskedande
av en annan militärläkare. Mot denne kan inte anföras någon verklig
anklagelse för fel eller försummelse i tjänsten, men de tvenne läkarna uttala
sin förmodan, att den de vilja lia avskedad är så psykiskt rubbad, att hans
sinnesbeskaffenhet förryckt hans medicinska tänkande. Dessa subjektiva bedömanden
få gälla som underlag för indragning av legitimation och förordnande
örn sinnesundersökning. Upphöjes ett sådant tillvägagångssätt till princip
kommer det att medföra en allmän osäkerhet inom läkarkåren, utan att
man därigenom tillförsäkrar allmänheten verkligt skydd mot olämpliga eller
sinnessjuka läkare. Mot dessa två militärläkare vittna 1 800 petitionärer, av
vilka en del varit Tallhagens patienter och de övriga på ort och ställe kunnat
följa hans praktik och iakttaga dess resultat. Som svar på kammarens vägran
att tillåta mig interpellera socialministern i detta ärende igångsatte ortsbefolkningen
en ny petitionsrörelse, vilken enligt uppgift samlat omkring 3 300 namnunderskrifter.
Det skulle vara ett fel att icke tillmäta detta ortsbefolkningens
vittnesbörd betydelse.

Man kan instämma med landstingsförbundet då det i sitt yttrande framhåller,
att det är en välbetänkt skyddsåtgärd från samhällets sida, att uppenbart
olämpliga läkare kunna berövas sin legitimation. Men att — som i detta
fall synes ha skett — avstänga en lämplig och högt uppskattad läkare från
hans samhällsnyttiga verksamhet utan att först lia kontrollerat anklagelsematerialet
är inte förenligt med lagstiftningens anda och ändamål. Efter medicinalstyrelsens
behandling av fallet Tallhagen måste man ställa sig tveksam
mot landstingsförbundets mening, att medicinalstyrelsens befogenheter ej böra
inskränkas utan snarare ökas. Om så sker, kan man då inte befara ytterligare
missbruk av dessa befogenheter? Vi äro i behov av sådana instruktioner,
som tillförsäkra allmänheten skydd mot olämpliga läkare utan att äventyra
enskilda läkares rättsliga, ställning och yrkesanseende. Nuvarande in -

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946 em.

Motion örn ändring i den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen.

(Forts.)

struktioner måhända kunde vara till fyllest för sitt ändamål, om vederbörande
myndigheter kunde befrias från den byråkratiska självgodhet, som ofta gör
dem alltför kategoriska i sina omdömen och oförmögna till omprövning av
förhastade beslut. Ofta nog få sakliga ställningstaganden stå tillbaka för falska
prestigehänsyn.

Jag anser, att dessa förhållanden borde komma under omprövning för att
man skall ernå en bättre ordning. Det är naturligtvis svårt för en lekman att
prestera direkta förslag i dessa delikata frågor. Men en framkomlig utväg
måhända kunde nås genom ett större lekmannainflytande i medicinalstyrelsen.
Frågan är i behov av prövning, och jag vill därför, herr talman, i anslutning
till vad jag anfört yrka bifall till föreliggande motion.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Motionären har själv alldeles nyss
slagit fast, att riksdagen tidigare vägrat interpellation i ärendet. Det är helt
naturligt, att utskottet icke kunnat ta ställning till det av motionären anförda
särskilda fallet, utan utskottet har givitvis fått falla tillbaka på motionärens
yrkande om ändrad instruktion för medicinalstyrelsen. Av samtliga remissvar
framgår klart och tydligt, att någon anledning till sådan ändring av instruktionen
icke förefinnes. Landstingsförbundet har tvärtom, såsom också motionären
nyss omnämnde, menat, att skulle det bli fråga om en ändring i medicinalstyrelsens
instruktion, så borde det bli en skärpning av de nu gällande
bestämmelserna med ökade möjligheter för medicinalstyrelsen att avkoppla
olämpliga läkare. Jag tror också, att de fall av sådana åtgärder från läkares
sida, då det hade varit nyttigt för det allmänna, örn läkaren blivit avkopplad
från tjänstgöring, äro så många, att man icke kan med utgångspunkt från det
föreliggande fallet gå att upphäva den nuvarande instruktionen. Vidare tror
jag, att frågan örn fallet Tallhagen hade blivit belyst på ett helt annat sätt,
därest han gått den väg, som medicinalstyrelsen anvisat, nämligen att vända
sig till tjänsteläkare och få hans yttrande över sitt själstillstånd. Då han vägrat
att underkasta sig en sådan undersökning, har han väl i någon mån bidragit
till den situation han kommit in i.

Utskottet har, som sagt, icke haft anledning att ta ställning till det enskilda
fallet, utan haft att bedöma frågans principiella innebörd. Med utgångspunkt
från detta föreligger, såvitt jag förstår, ingen anledning för riksdagen att bifalla
motionen.

Jag hemställer, herr talman, att motionen icke måtte föranleda någon kammarens
åtgärd.

Härmed^ var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Motion om
{;polismans
skydd åt
chaufförer i
yrkesmässig
''persontrafik.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, över
motion örn tillerkännande av polismans skydd åt chaufförer i yrkesmässig persontrafik.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Ståhl: Herr talman! Utskottet har avgivit ett i sak välvilligt uttalande
örn fru Nordgrens och min motion. Ur den synpunkten har jag således all anledning
att vara belåten. Jag skulle icke heller tagit till orda, såsom frågan
nu ligger till — det är ju självklart, att något bifall till vårt yrkande är otänk -

Onsdagen den 13 mars 194fi em.

Nr 11.

Motion örn polismans skudd åt chaufförer i yrkesmässig persontrafik.

(Forts.)

bart — om jag icke volat särskilt framhålla, att denna sak ändå är rätt behjärtansvärd.
o

Det har ju förekommit en rad fruktansvärda förbrytelser just emot den kai''
det här är fråga om. nämligen trafikchaufförerna, och detta bär gjort, att
man gång på gång i riksdagen begärt åtgärder för att skydda dem. Senast
1941 väcktes här en motion, vari föreslogs en råd alternativa åtgärder till
skydd för denna grupp av yrkesutövare, men icke heller den gången ställde
sig utskottet och kammaren välvilliga. Vi lia nu tänkt gå fram på en mera
begränsad linje, så att statsmakterna skulle kunna göra åtminstone något
till skydd för chaufförerna. Ben här mycket begränsade åtgärden att bereda
dem polismans skydd kostar ju ingenting. Den medför ingen belastning för bilägarna
eller chaufförerna av vare sig ekonomiskt eller annat slag, och därför
borde det enligt min mening lia varit möjligt att genom ett bifall till motionen
åtminstone visa, att de äro föremål för statsmakternas omtanke. De äro ändå
lojala yrkesutövare, som ha rätt att åtnjuta samma skydd som alla andra yrkesutövare.

Som frågan ira ligger till skall jag icke ställa något yrkande, utan jag skall
be att få understryka elen, jag får väl säga, indirekta vädjan, som utskottet
här riktar, när det säger, att problemet kommer att bli föremål för Kungl.
Maj :ts övervägande i samband med behandlingen av straffrättskommitténs förslag.
Jag vill, herr talman, uttala den förhoppningen, att det då skall kunna
göras något verkligt effektivt till skydd för clemia grupp yrkesutövare. Redan
förut ha ju t. ex. tågpersonal och spårvägspersonal polismans skydd. Det
borde ha legat i linje därmed att nu kunna ge även yrkeschaufförerna detta
skydd. Då emellertid den vägen icke är framkomlig, vill jag, herr talman, inskränka
mig till att uttala den förhoppningen och vädjan, vars innebörd jag
nyss angivit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, över
motion angående begränsning av arbetstiden för droskförare i yrkesmässig automobiltrafik.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Kempe: Herr talman! Trötthet vid ratten spelar en icke oväsentlig roll
för uppkomsten av trafikolyckor. Det saknas statistik, som belyser hur stor
procent av trafikolyckorna som orsakats av trötthet vid ratten. Jag skulle
dock tro, att den är rätt hög. Det är väl knappast någon som bestrider det
faktum, att om en bilförare sitter vid ratten 10 ä 12 timmar, konditionen till
den grad nedsättes, att föraren kail bli minst lika farlig för trafiksäkerheten
som den vilken konsumerat sprit eller ett par flaskor öl. Mot rattfylleristerna
har man dock vidtagit åtgärder. Det är möjligt att även dessa måste revideras
för att man skall kunna uppnå större effektivitet, eftersom trafikolyckorna
öka oroväckande. Fältet synes dock vara fritt, då det gäller trötthet vid ration.
Mot denna förseelse har man icke vidtagit några speciella åtgärder.

En kungl, förordning existerar som delvis reglerar droskförarnas arbetstid.
Den är inte tillräcklig. Det berättas att dagligen tvingas chaufförerna ali
bryta mot denna förordning. 1 Stockholm och på många andra platser i landet
inträffar det att droskförare sirö bundna vid ration upp till 14 timmar om

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 11. 7

Motion angående
begränsning
av
arbetstiden
för droskförare
i yrkesmässig
automobil
trafik.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1046 em.

Motion angående begränsning av arbet,iliden för droskförare i yrkesmässig
automobiltrafik. (Forts.)

dygnet, Ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt måste ett sådant förhållande fördömas,
även med hänsyn till droskförarnas egen hälsa.

LO och Svenska transportarbetarförbundet, som yttrat sig över motionen
och även givit sitt bifall till densamma, ha i yttrandet anfört bland annat följande,
som icke är återgivet i utskottsutlåtandet men som jag skall be att få
citera:

»Rörande motionärernas yrkande att åtgärd skulle vidtagas för att effektivisera
kontrollen över droskförarnas arbetstid kunna vi verifiera uppgifterna,
litt intresset hos myndigheten för att kontrollera denna arbetstid, icke enbarl
vad det gäller droskförarna utan liven vad det gäller övrig trafikpersonal, ofta
är nästan mindre än intet. Vi skulle kunna referera en hel del fall, som visa
detta, men skola nöja oss med ett par stickprov.

Sedan vår fackförening i en viss stad konstaterat, att arbetstiden för droskförarna
därstädes stod i strid mot bestämmelsen i förordningen örn yrkesmässig
trafik, hänvände sig fackföreningen till stadsfiskal i ärendet, då rättelse icke
kunnat ernås vid direkta förhandlingar med arbetsgivarparten. Stadsfiskal
lät sig nöja med att ta del av tjänstgöringslistorna och därefter skriva till fackföreningen,
att han icke tänkte vidtaga några ytterligare åtgärder; ville fackföreningen
få rättelse, finge den gå till arbetsdomstolen. Oavsett stadsfiskalens
uppfattning att arbetsdomstolen skulle handlägga trafikfrågor måste man påtala
det egendomliga förfaringssättet i berörda fall. Först sedan vårt förbund i
skrivelse till stadsfiskal förklarat, att örn icke ärendet handlades på det sätt
som hans instruktion måste anses innebära, vi komme att underställa justitiekansler!)
ärendet, vidlogos åtgärder, och samtliga såväl droskägare som förare
bleyo också dömda av vederbörande domstol för brott mot förordningen.

I ett annat fall anmälde vi till landsfiskalen i ett distrikt att arbetstidsbestämmelsen
i förordningen örn yrkesmässig trafik icke följdes av ett bussföretag
inom distriktet. Efter en utredning, där de av oss angivna vittnena icke ens
blevo hörda, resolverade landsfiskalen, att något åtal icke skulle komma i fråga
vare sig mot bolaget eller mot den anställde, som utfört arbetet, och då vi
sedermera vände oss till justitiekanslern i ärendet ställde sig landsfogden i länet
på samma ståndpunkt, trots att man konstaterat, att arbetstiden förlagts i
strid mot förordningen. Exemplen skulle kunna mångfaldigas men torde kunna
räcka. Det sista ärendet är icke avgjort hos justitiekanslern.»

Det skall villigt medges att problemet är komplicerat och därför svårt att
komma till rätta med. Men inte minst av den anledningen måste större uppmärksamhet
agnäs problemet för att man på ett eller annat sätt skall kunna
finna en lösning. Det är komplicerat, ty i allmänhet rör det sig örn små företagare
med få eller ingen anställd. Många droskägare köra själva sin bil. De anställda
droskförarna komma i direkt beroendeställning till droskägaren, vilket
betyder att ägaren av naturliga skäl värderar förarens kapacitet i förhållande till
vad som redovisas i kontanter efter varje skift, I de fall droskägaren själv körwi
i trafik blir hans arbetstid i många fall reglerad efter trafikfrekvensen. För
att man skall komma till rätta med dessa missförhållanden fordras skydd för
de droskförare som hålla vad lagen föreskriver, så att de inte bli avskedade, och
dessutom att arbetstiden begränsas även för den som kör egen vagn.

Sedan jag skrev motionen har nian gjort mig uppmärksam på ett annat problem
som har ett direkt samband med vad jag framfört i motionen. Det berättas
nämligen, att folk som äro anställda vid posten, brandkåren, renhållningsverket,
spårvägen, ja t. o. m. vid kungl, hovstallet, m. fl. arbetsplatser i Stockholm
efter vid sin ordinarie arbetsplats fullbordad arbetsdag, örn kvällarna och
nätterna arbeta i anställning som extra droskförare. Även LO bär i sitt ytt -

Onsdayon lier. 13 mars lutti lin.

Nr 11.

Motion angående begränsning av arbetstiden för drosk/brave i yrkesmässig

automobillrafik. (Forts.)

rande uppmärksammat denna sak. Dc arbetsgivare, som anställa sådana som arbeta
dubbla pass, känna givetvis intet större ansvar för trafiksäkerheten utan
låta sina trånga vinstintressen leda sig. Det är också en stor lucka i arbetstidslagen
sorn bär måste täppas till. Även örn kampen för tillvaron lockar till extrainkomster,
måste man med hänsyn till trafiksäkerheten förbjuda dylik dubbelanställning.
Ty i den män den enskilde medborgaren icke själv kan begränsa
sin egen arbetstid till vad som ur hälsovardande synpunkter kan anses förnuftigt
och rimligt måste för den händelse detta kan inverka skadligt pa den allmänna
trafiksäkerheten en lagstiftning komma till för att, örn möjligt förebygga
trafikolyckor, som orsakas av trötthet viel ratten pa grund av för lang arbetstid.
.

Utskottet är i sak överens med oss motionärer om att missförhållanden rada.
som äventyra trafiksäkerheten, även örn utskottet icke tror att de kunna avhjälpas
genom bifall till motionen. Utskottet önskar däremot, att problemet upptages
till prövning i ett större sammanhang, och ansluter sig därmed till vad
arbetsrådet förordat, nämligen en allmän revision av arbetstidslagstiftningen.
Utskottet anvisar dessutom en väg, som redan nu skulle kunna prövas och vilken
redan i lag fastställts för lastbilschaufförer, nämligen införandet av tidböcker,
som av polismyndigheterna skola kunna kontrolleras när och var som helst. Enligt
de upplysningar jag införskaffat örn dessa tidböcker, lär systemet icke
tillämpas i stor utsträckning i praktiken, varför även detta system har visat sig
ineffektivt. . ,

Under dylika förhållanden är det motiverat med såväl en revidering av arbetstidslagstiftningen
som utformandet av en effektiv kontroll av arbetstiden.
Även en bred upplysningskampanj örn faran av trötthet vid rätten kan vara
motiverad för att påverka privatchaufförerna, som kanske äro de som förorsaka
de flesta olyckorna. Sedan bensinen blivit fri och gummitilldelningen kommer
att lätta få vi räkna med en onormal ökning av bilismen. Den ökning som bär
skett under det senaste halvåret har i oroväckande grad ökat trafikolyckorna.
Det öppnar sig sannerligen ett mörkt perspektiv icke bara för bilförarna utan
också för övriga trafikanter, såväl cykelåkare som fotgängare, om del icke
går att åstadkomma en bättre trafikkultur.

Trötthet vid ratten och alkoholmissbruk äro tvenne riskmoment för den allmänna
trafiksäkerheten, som man icke längre kan blunda för. De måste bekämpas
båda. De kunna karakteriseras såsom trafiksäkerhetens främsta fiende.

Utskottets utlåtande i anledning av motionen är synnerligen positivt. Jag vill
erkänna detta, även om jag icke delar utskottets mening örn att denna detalj icke
skulle vara av den storleksordning, att en särskild utredning bör företagas. Da
utsikterna äro små att mot ett enhälligt utskott vinna kammarens majoritet för
ett bifall till motionen, kommer jag icke att ställa något yrkande örn bifall till
densamma, utan inkasserar utskottets utlåtande såsom ett bevis för att frågan
ändå har fallit framåt. Jag ställer nu den förhoppningen, att vid den revision
av arbetstidslagen som signalerats åt bilförarnas arbetstid skall agnäs den uppmärksamhet
som frågan är värd både med hänsyn till bilförarnas eget intresse
och trafiksäkerhetskravet.

Jag har, herr talman, också den uppfattningen, ali; utvecklingen på bilismens
område kommer att aktualisera frågan i så hög grad, alf statsmakt erna måste
ingripa för att örn möjligt komma till rätta med problemet trötthet vid rätten.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Utöver vad herr Kempe anfört beträffande
utskottets positiva inställning till saken vill jag framhålla, att utskottets
mening också är, att biltrafiknämnden, till vars område det bör höra, skall

lott

Nr 11.

Oliada gen ilen lo mars 1940 eili.

Motion angående begränsning av arbetstiden för drosk förare i yrkesmässig
automobiltrafik. (Forts.)

kunna ytterligare precisera arbetstidsbestämmelser i anslutning till skyldighet
ten för vissa bilförare att föra förarbok och dessutom bör lia möjligheter att
utöka denna skyldighet att gälla alla trafikchaufförer. Detta har utskottet utgått
ifrån. Vidare har utskottet ansett, att den inspektionsrätt, som nu tillkommer
polismyndigheten och bilbesiktningsmännen, även skall utsträckas till
yrkesinspektionen. Örn man sedan effektivt tillser, att det blir en kontinuerlig
granskning av förarböckerna, och dessutom får till stånd en allmän revision av
arbetstidslagen, varvid även frågan örn bilförarnas arbetstid upptages, tror utskottet,
att man skall kunna komma till rätta nied de missförhållanden, som
motionären påtalar i sin motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

MendTbilUga föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i an semestenesor

ledning av vackt motion angående utredning av frågan örn billiga semesterreför
arbets- sor för arbetstagare.
tagare.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

brrr Linderot: Herr talman! Såväl utskottet som landsorganisationen och
Svenska turistföreningen instämma i S5?ftet med vår motion. Detta noteras
givetvis med tillfredsställelse av oss motionärer. Men nog blir man litet betänksam.
när man tager del av socialstyrelsens yttrande i anledning av motionen.
Socialstyrelsen säger törst i sin skrivelse följande: »Den i motionen
väckta frågan har en oförneklig social betydelse. Semesterlagstiftningen får
värde endast i den mån den lagstadgade semestern verkligen kan utnyttjas
för rekreation och vila. För manga arbetstagare med små inkomster uppstår
här utan tvivel ett svårlöst ekonomiskt problem.» Men sedan heter det i fortsättningen:
»I första hand föreligger här en uppgift för den enskildes budgetplanering.
» Ja, gällde det en budgetplanering för arbetarna, hade vi icke motionerat
i denna sak. När icke lönen räcker till mer än det allra nödvändigaste
för huvudparten av arbetstagarna, finns det ingen möjlighet att spara
för semesterresor. Socialstyrelsen borde vara den första institution, som icke
bara fastsloge detta utan också helhjärtat ginge in för alla de reformer, som
kunna.skapa lättnader i deras tillvaro, sorn behöva ett tillskott för att kunna
utnyttja semestrarna.

Landsorganisationens uttalande har säkerligen lill bakgrund samma erfarenheter
som vi ha, nämligen att stora delar av de folkgrupper, som ha lagstadgad
semester, icke kunna tillgodogöra sig denna på bästa sätt därför att
de sakna ekonomiska möjligheter därtill.

De åtgärder, som utskottet påpekar redan äro vidtagna av statens järnvägar,
äro till nytta för vissa befolkningsgrupper men fylla icke behovet på
andra håll. Därför begära vi en utredning i denna sak. Utskottets invändning,
att de föreslagna prisnedsättningarna borde tillkomma även andra grupper i
samhället än arbetstagarna, är ju riktig, och vi ha givetvis intet emot att även
andra grupper i samma löneläge som arbetstagarna komma i åtnjutande av
samma förmåner. Vi tro alltså, att ytterligare biljettprissänkningar för semesterresorna
skulle väsentligt bidraga till att semestern verkligen blir till den
nytta lagen menar.

Onsdagen deli 13 mars 1940 em.

Nr 11.

lill

Motion angående billiga semesterresor för arbetstagare, (i orts.)

Herr talman! Jag uttalar den förhoppningen, att våra önskemål komma att
tillgodoses, även örn icke motionen formellt bitalies, särskilt med tanke pa
att så tongivande organisationer som landsorganisationen och Svenska turistföreningen
lia samma uppfattning som vi i den berörda frågan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning
av väckt motion örn rätt till fria järnvägsresor för personer, som på
grund av lyten eller vanförhet ej kunna företaga resor utan vårdare m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Fru Röim-Christiaiisson: Herr talman! Utskottet framhåller de° förbättringar,
som redan vidtagits på hithörande område. Dessa lia vi också berört i
vår motion, men vi vidhålla, att det föreligger ett stort behov av att förmånerna
utökas.

Vidare anför utskottet, att skyddshemsfrågan i dess helhet är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Vi få hoppas, att denna utredning kommer till ett
positivt resultat även i berörda avseende.

Jag har, lien- talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.32 eili.

Tn fidem
Gunnar Brink.

Hollon om
fria järnvägsresor
för vissa
lytta och vanföra
personer.