1946. Andra kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1946:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 9.

Lördagen den 23 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 69, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 76, angående ytterligare anslag till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet
m. m.;

nr 77, angående anslag för budgetåret 1946/47 till småskoleseminarierna;
nr 79, med förslag till lag, örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.;
nr 80, angående arméns ingenjörpersonal; och
nr 81, angående bestridande av vissa haverikostnader.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna läkarintyg: Härmed

intygas på begäran att f. statsrådet Axel Vehrsson-Brarnstorp på
grund av tarmsjukdom vårdas intagen å Karolinska sjukhusets kirurgiska klinik,
samt att han beräknas bliva arbetsoförmögen under åtminstone ytterligare
två månader från dags dato.

Karolinska sjukhuset den 21 februari 1946.

Göran Gibson,

leg. läk.

§ 4-

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 67, angående anslag till örn- och tillbyggnad
av flygtekniska försöksanstaltens verkstadsavdelning; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 73, med förslag till familjebidragsförordning.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet den på bordet liggande
motionen nr 401 av herr Hansson i Skediga m. fl.

Andra hammarens protokoll 1046. Nr 9.

Nr 9.

Lördagen den 23 februari 1946.

§ 6.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Persson i Landal:ors som anförde: Herr talman! I januari månad i
fjol väckte jag med flera en motion, nr 344, i andra kammaren med hemställan
om att riksdagen måtte besluta om utredning och efter denna fatta beslut örn
vad som skall vara att anse som ett ur hälsosynpunkt tillfredsställande existensminimum
samt att resultatet av en sådan utredning skulle läggas till grund
för såväl socialvården som för bedömandet av de skattefria avdragens storlek
och för fastställandet av ett mot införsel i lön skyddat existensminimum till
skydd mot hänsynslös skatteindrivning. Riksdagen svarade, att den förutsatte
att Kungl. Maj:t skulle komma med förslag i frågan.

Vid höstriksdagen, då frågan örn den nya uppbördsreformen blev aktuell,
motionerade herr Adolfsson m. fl. på nytt örn en dylik utredning beträffande
existensminimum för att uppnå, att existensminimum skulle lämnas okränkt
vid såväl beskattning som införsel och löneavdrag. Riksdagen svarade, att den
förutsatte, att Kungl. Majit skulle ägna frågan örn erforderligt existensminimum
vid löneavdrag och införsel uppmärksamhet.

Ännu en gång vid höstriksdagen motionerade herr Persson i Stockholm m. fl.
örn samma sak, när i samband med frågan om ny dyrortsgruppering även frågan
om de kommunala skattefria avdragen ställdes på dagordningen. Riksdagen
uttalade sig för att »vid revisionen av avdragsbestämmelsema bör även
frågan prövas, i vad mån den allmänna stegringen i levnadskostnaderna bör
föranleda en höjning av avdragens nivå».

Det kan icke vara någon mening i att samhället med den ena handen tar
pengar av en medborgare, pengar som denne behöver till mat, kläder och bostad,
för att med den andra handen ge samma medborgare fattigvårdsbidrag
till livsuppehället. Utgångspunkten för här åberopade motioner har bl. a.
varit arbetarrörelsens efterkrigsprogram, där det heter: »Eftersom fattigdomen
starkt ökar hälsoriskerna, har man här ett ytterligare skäl till att förverkliga en
minimistandard för folket.»

Vilket belopp är med hänsyn tagen till levnadskostnaderna å skilda orter
att anse såsom minimikostnad för en ur hälsosynpunkt tillfredsställande levnadsstandard?
På denna fråga, för all social- och skattepolitik grundläggande,
har ännu icke från statsmakterna lämnats något auktoriserat svar, ehuru även
kommissionen för .ekonomisk efterkrigsplanering redan år 1944 i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställt örn utredning i frågan och uttalat att »resultaten
av en sådan utredning måtte beaktas vid den mera definitiva organisation av
socialpolitiken som nu håller på att förberedas».

Nu äro vissa sociala reformer redan förberedda att genomföras och måste
genomföras utan tidsutdräkt, utan att den begärda utredningen om existensminimum
företagits. Det är dock för de många i fortsättningen planerade reformerna
i hög grad angeläget, att utredningen verkställes så skyndsamt Som
möjligt.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
fråga:

När har statsrådet, i anledning av kommissionens för ekonomisk efterkrigsplanering
och riksdagens uttalanden, för avsikt att framlägga resultaten av en
utredning örn vad som är att anse såsom ett ur hälsosynpunkt tillfredsställande
existensminimum?

Denna anhållan bordlädes.

Lördagen den 23 februari 1946.

Nr 9.

§ 7.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 78, angående befrielse för Birger Olof Lennart Löfberg från ersättningsskyldighet;
och

nr 83, angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Birke, som anförde: Herr talman! Enligt beslut av 1945 års riksdag
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 227 med förslag till lag angående
ändring av lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård och ungdomsskydd
skall statsbidrag till nybyggnad av barnhem utgå med högst tre fjärdedelar
av byggnadskostnaderna, dock att bidraget ej må överstiga 4 500 kronor per
vårdplats, som barnhemmet med normal beläggning beräknas rymma.

Kungl. Maj:t har i nämnda proposition utgått från en genomsnittlig byggnadskostnad
av i runt tal 6 000 kronor per vårdplats och anför bland annat,
att i fråga örn barnhemsbyggen under senare år (1941—1944) kostnaderna
växlat mellan 9 333 kronor och 6 216 kronor för vårdplats. Det har inhämtats,
att barnhem som ritats av socialstyrelsens arkitekt kostat 11 580 kronor per
vårdplats. På grund av socialstyrelsens för närvarande uppställda mycket
höga standardkrav för godkännande av plan för nybyggnad av barnhem ha
kostnaderna nu stigit till ca 13 700 kronor per vårdplats, motsvarande ca 90
kronor per kubikmeter, för ett barnhem, som planerats i Stockholms län. Enligt
socialstyrelsens direktiv skulle vidare för barnhemmet anställas icke mindre
än 14 personer för att vårda 28 barn. Det kan beräknas att inom riket erfordras
vårdplatser för ca 2 000 barn; detta skulle medföra en kostnad av ca
24 miljoner kronor, örn platskostnaden på grund av socialstyrelsens standardfordringar
beräknades till 12 000 kronor per vårdplats.

Enligt min uppfattning är det synnerligen angeläget, att utbyggnaden av
barnhemsverksamheten snarast kommer till stånd. Men den av socialstyrelsen
intagna ståndpunkten att kräva så hög standard kommer att äventyra förslagets
genomförande, eller i varje fall avsevärt försena verksamhetens fulla utbyggande.
Landstingen kunna knappast vara villiga att bära så stora kostnader
som erfordras, örn socialstyrelsens nuvarande direktiv och fordringar bliva
normgivande. Örn platskostnaden belöper sig till 12 000 ä 13 000 kronor få
landstingen svara för tre fjärdedelar av hela kostnaden, i stället för att staten
enligt riksdagens beslut skulle betala denna andel. Det är vidare att märka,
att byggnadskostnaderna^ icke nämnvärt torde hava stigit sedan undersökningsperioden
1941—44, varför de sedan dess ökade kostnaderna per vårdplats helt
torde bero på socialstyrelsens ökade fordringar, vilka synas innebära ett avsteg
från de standardförutsättningar, som legat till grund för Kungl. Maj:ts
nämnda proposition och riksdagens år 1945 fattade beslut i ärendet.

I dessa tider med så höga statsskatter är det även ett allmänt intresse att
begränsa kostnaderna, sa att skattebetalarna ej belastas i onödan genom allt
för höga kvalitetsfordringar beträffande de allmänna inrättningarna.

Då det är av vikt att erforderliga nya vårdplatser snarast komma till stånd,
så att barnhemsverksamheten kan utbyggas på ett rationellt och tillfredsställande
sätt för rimliga kostnader i anslutning till riksdagens beslut, anhåller
jag med stöd av vad som anförts om kammarens medgivande att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet få framställa följande fråga:

Nr 9.

Lördagen den 23 februari 1946.

Interpellation. (Forts.)

Är herr statsrådet beredd att snarast vidtaga sådana åtgärder, att utbyggandet
av bamhemsverksamheten i enlighet med 1945 års riksdagsbeslut icke äventyras? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk förbättring
av löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till tillfälligt lönetillägg;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370) jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i centrala uppbördsnämndens
sammansättning; och

nr 11, i anledning av Kungl. Majrts proposition, med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
andrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942
(nr 584) ;

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515) örn åtgärder
mot vanhävd av jordbruk, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 4, i anledning av väckt motion örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal
och arbetsdomstol;

nr 5, i anledning av väckt motion örn beredande av rätt för innehavare av
offentliga förtroendeuppdrag till ersättning för olycksfall i arbete; och

nr 6, i anledning av väckt motion om viss ändring av 6 kap. 18 § 1 mom.
vägtrafikstadgan;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin jämte i ämnet väckta motioner;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion angående tillhandahållande åt jord- och
skogsbruket av i krigsmaktens förvar befintliga lager av sprängämnen;

nr 2, i anledning av väckt motion angående utarbetande av en redogörelse
över svenska handelsflottans förluster under andra världskriget av människoliv
och egendom; och

Lördagen den 23 februari 1946.

Nr 9.

nr 3, i anledning av väckt motion angående utökad giltighetstid för järnvägarnas
tur- och returbiljetter.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
folkhushållnings departementets verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1946/47; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för skepparen
G. H. S. Nilsson i Påskallavik från viss skadeståndsskyldighet; samt

från bevillningsutskottet:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndiganden
för Kungl. Maj :t att besluta i fråga om vissa postavgifter;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa änd -

ringar i gällande tulltaxa; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.14 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Nr 9.

Tisdagen den 26 februari 1946.

Tisdagen den 26 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 och den 20 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse
Till riksdagens andra kammare.

Med anmälan att ledamoten av riksdagens första kammare Axel Samuel
(Sam) Emanuel Larsson, som den 17 mars 1944 utsetts till fullmäktig i riksgäldskontoret
för valperioden 1944—1947, avlidit den 24 december 1945, få
fullmäktige härigenom hemställa, att val av fullmäktig för återstående delen
av sagda valperiod efter herr Larsson måtte jämlikt § 71 riksdagsordningen
verkställas.

Stockholm den 21 februari 1946.

Å fullmäktiges vägnar:

Anders Örne.

IJohn Hägglund.

Kammaren biföll för sin del fullmäktiges hemställan.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Eskil Eriksson, Sandby, Gimo, på grund av akut magtarmkatarr
med feber är förhindrad inställa sig till riksdagsarbetet sannolikt minst,
fjorton dagar framåt från denna dag, intygas på heder och samvete.

Östhammar den 23 februari 1946.

Eric Sandstedt,

provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Erikssson i Sandby ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare fr. o. m. den 23 innevarande februari.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 69, med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

till statsutskottet propositionerna:

nr 76, angående ytterligare anslag till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet
m. m.;

Tisdagen den 26 februari 1946.

Nr 9.

nr 77, angående anslag för budgetåret 1946/47 till småskoleseminarierna;
och

nr 78, angående befrielse för Birger Olof Lennart Löfberg från ersättningsskyldighet; till

bankoutskottet propositionen, nr 79, med förslag till lag örn fortsatt giltighet
av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att
meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse
m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 80, angående arméns ingenjörpersonal;

nr 81, angående bestridande av vissa haverikostnader; och

nr 83, angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 28—30, bevillningsutskottets
betänkan den nr 9—11, andra lagutskottets utlåtanden nr 1,
2 och 4—6, jordbruksutskottets utlåtanden nr 2 och 4 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1—3.

§ 6.

Föredrogs den av herr Persson i Landafors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående utredning
örn vad som är att anse såsom existensminimum.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Birke vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående vidtagande av åtgärder
för barnhemsverksamhetens utbyggande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Senander, som anförde: Herr talman! Bland de s. k. långtidsinkallade
beredskapsmännen råder en starkt utbredd otillfredsställelse med de övergångsförmåner,
som bjudits dem i samband med försvarsberedskapens avveckling.
Inte minst påtalas den brist på välvillig förståelse, som hittills präglat
tillämpningen av bestämmelserna rörande avvecklingsersättning och värnpliktslån.
Fall kunna påvisas, där en onödigt formalistisk tillämpning av gällande
bestämmelser förhindrat tilldelandet av avvecklingsersättning eller värnpliktslån
åt långtidsinkallade, som uppenbart varit i behov av stöd. Det har
även framkallat missnöje, att i åtskilliga fall, där avvecklingsersättning utgått,
denina gjorts till föremål för en ganska hårdhänt införsel för gäldande
av förfallna skatter.

Kritik har även riktats mot att de långtidsinkallade krigsfrivilliga i allmänhet
äro uteslutna från förmånen av avvecklingsersättning. Endast för det
fall att de under viss bestämd tid och andra närmare angivna förutsättningar

Nr 9.

Tisdagen den 26 februari 1946.

Interpellation. (Forts.)

jämväl varit tvangsinkallade lia de möjligheter att erhålla dylik ersättning.
Detta betraktas av de frivilliga som en påtaglig orättvisa. De förmena med
rätta, att därest de icke frivilligt påtagit sig sina uppgifter, så skulle andra
beredskapsmän ha behövt inkallas tvångsvis. Under sådana förhållanden borde
de frivilliga, för den händelse de uppfyllde, övriga villkor för erhållande av
avvecklingsersättning, ha kommit i åtnjutande av sådan.

Pa senare tid ha pa flera platser i landet bildats kommittéer för tillvaratagande
av de langtidsinkallades intressen. Från den i Stockholm verkande
kommittén, utsedd vid möte i oktober månad förra året, har till statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet ingivits en skriftlig framställning med vissa
preciserade önskemål. Framställningen var dagtecknad den 18 oktober 1945
och undertecknad av K. Banck, A. Nordfeldt, G. Holm, B. Jonsson och Th.
Johansson. Örn resultatet av denna framställning har ännu ingenting avhörts.

Med hänvisning till ovanstående får jag anhålla örn kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande
frågor:

Vilka åtgärder ha vidtagits i anledning av nyssnämnda skriftliga framställning
från långtidsinkallade beredskapsmän i Stockholm?

Kan det förväntas att proposition örn förbättring av de långtidsinkallades avvecklingsförmåner
kommer att föreläggas innevarande års riksdag under dess
vårsession?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

. herrar Hagård och Ryling, nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 59, angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri
undervisningsmateriel åt folkskolebam m. m.;

, herrar Persson i Svensköp och Johnsson i Kastanjegården, nr 403, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 73, med förslag till familjebidragsf brovning;
och

herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 404, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 55, angående upplåtelse i vissa fall av mark å renbetesfjällen i
Jämtlands län m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 24, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 14 juni 1928 (nr 196)
örn galtbesiktningstvång.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter bl. 4.10 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari.

Kl. 11 fm.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 82, angående vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet;
nr 85, angående kapitalinvestering i värnpliktslånefonden för budgetåret
1946/47; och

nr 86, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander, som anförde:

Herr talman! Herr von Friesen har till mig riktat följande fråga: År statsrådet
i tillfälle att meddela när de år 1942 tillsatta socialutbildningssakkunnigas
år 1944 förebådade betänkande kan väntas föreligga?

Till svar härpå får jag meddela, att betänkandet, örn intet oförutsett hinder
uppstår, torde komma att avlämnas i nästkommande april månad.

Härefter yttrade

Herr von Friesen: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till ecklesiastikministern
för det lämnade svaret, som jag finner tillfredsställande.

Orsaken varför jag tillät mig framställa denna fråga, som ju bär ganska stor
betydelse dels för de studerande ungdomar, som vänta på de sakkunnigas utformning
av den statsvetenskapliga examen, dels ock för andra sakkunnigutredningar,
i främsta rummet universitetsutredningen och kommittén för den
samhällsvetenskapliga forskningen, är, såsom också framgår av frågans formulering,
att man rätt länge har annonserat, att denna kommitté skulle vara
färdig med sitt betänkande. Sålunda påpekades i 1944 års riksdagsberättelse,
att kommittén skulle vara färdig med sitt betänkande år 1944. I 1945 års riksdagsberättelse
säges, att den skulle vara färdig år 1945. I 1946 års riksdagsberättelse
säges, att den skall vara färdig i början av år 1946. Av statsrådets
lämnade svar tyckes framgå, att sistnämnda förmodan varit riktig. Man kan
med välvillig tolkning säga, att april 1946 är i början av året, som också förutsättes
i riksdagsberättelsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på

Herr statsrådet Sträng, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens*nterPellat,on''
tillstånd har dess ledamot herr Johansson i Torp till mig riktat följande frågor:

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Har herr statsrådet observerat det läge vari den svenska fiskerinäringen! nu
befinner sig?

Är herr statsrådet beredd medverka till att, utan tidsutdräkt, framlägga
förslag för riksdagen angående effektivisering av fiskdistributionen inom landet
samt de andra förslag som, utan att konsumenternas berättigade intressen
trädas för nära, för fiskerinäringen eliminera olägenheterna av import av utländsk
fisk?

I skrivelse den 19 maj 1945, 266, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit måtte
låta verkställa utredning angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt
för riksdagen framlägga de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning härav tillkallades jämlikt Kungl. Majlis beslut den 31 juli
1945 sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag angående fiskerinäringens
efterkrigsproblem och den prisreglerande verksamheten på fiskets
område.

Enligt direktiven för utredningen skall densamma även upptaga de av interpellanten
särskilt berörda distributionsproblemen.

Från ordföranden för utredningen har jag inhämtat, att de sakkunniga sannolikt
skola kunna i väsentliga delar avsluta sitt arbete före utgången av innevarande
år. Emellertid anser ordföranden — utom beträffande vissa mera fristående
frågor — icke möjligt att framlägga några definitiva förslag så tidigt
att de kunna föreläggas årets riksdag.

Ja g inser till fullo önskvärdheten av att de av interpellanten berörda spörsmålen
rörande fiskerinäringens förhållanden inom landet snarast bringas till
en lösning, och jag är för min del beredd att påskynda frågans behandling i
den mån så är möjligt utan åsidosättande av erforderlig utredning.

Härefter yttrade:

Herr Johansson i Torp: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret liksom för den positiva inställning herr
statsrådet synes ha till de problem, som uppkallat mig att framställa interpellationen.

Jag har i min interpellation framhållit de omständigheter som föranlett mig
att framföra den, och jag har ingen anledning att upprepa dessa. Jag vill dock
fästa uppmärksamheten på att sedan interpellationen framställdes hav det brydsamma
i läget än ytterligare understrukits av det ovanligt givande sillfisket
utanför västkusten, som ställt fiskets utövare inför en bekymmersam situation.
Det är ett tragiskt förhållande, att medan det bohuslänska fisket gynnas av en
tillgång så riklig, att man står rådvill inför problemet att bereda avsättning
för vad man kan producera, så svälta människorn-a ute i Europa. Det är tragiskt
ej minst därför att det är på sitt sätt ett skriande vittnesbörd örn människornas
valhänthet, då det gäller att tillgodogöra sig en givmild naturs håvor.

Emellertid är det som bekant så, att fiskets avsättningssvårigheter ingalunda
äro någon ny företeelse, ej heller försöken att på officiella initiativ få en rätsida
på svårigheterna. Ända sedan urminnes tid har frågan örn avsättning av
fiskets produkter varit en fråga örn distributionsmöjligheter. Men i äldre tid var
problemet i någon mån enklare. Människorna hade sin smak ej så inriktad på
färska födoämnen som senare, vilket medförde att saltade och torkade varor
kunde lagras och saluföras i mån av behov, varjämte begränsningen av den
tekniska utrustningen för fisket satte en spärr för produktionsförmågan.

I modern tid ha gjorts upprepade försök att genom offentliga utredningar
komma till rätta med problemen. Några särskilt påtagliga resultat ha dock ej
framkommit. Det förefaller mig, som örn man vid alla dessa försök tagit allt -

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

för lätt på distributionsfrågan. Vid detta förhållande kan det ej hjälpas, att
man gripes av oro för att även den nu arbetande utredningen skall rygga tillbaka
för att angripa det onda i dess rot.

Jag har redan i min interpellation framhållit, att det av direktiven för utredningen
framgår, att de sakkunniga ej böra tveka att föreslå även vittgående
åtgärder. Jag anser det självklart, att statens medverkan till fiskhandelns
sanering måste tillgripas icke bara i form av en formell välsignelse utan även
genom ett direkt stöd så effektivt, att fisken utan fördyrande mellanhänder når
kortaste vägen till konsumenterna. Det allmänna får ej heller draga sig för att
göra stora ansträngningar i syfte att få ut fisken i färskt och gott tillstånd till
alla delar av landet. I detta sammanhang förtjänar det påpekas, att de statliga
kommunikationsmedlen kunna i stor utsträckning nyttjas för att bygga
upp ett effektivt transportsystem för fisk. ett transportsystem vilket omspänner
hela landet. Vidare torde det kunna ifrågasättas om ej, då det gäller detaljhandeln,
nyetableringskontrollen, vilken är känd från åtskilliga områden
av det moderna affärslivet, bör legaliseras härvidlag.

Jag vet nu, att jag utsätter mig för risken att framkalla ett ramaskri och
att beskyllas för att påkalla för mycket av statliga ingripanden. Jag har nyss
erinrat örn att det allmänna även i äldre tid ej dragit sig för att ingripa reglerande
på detta område. Den för närvarande rikliga tillgången på sill för osökt
tanken på dessa äldre statsingripanden, åtminstone i vad det gäller Bohuslän.
Vi torde nämligen snabbt närma oss en sådan lång och givande sillfiskeperiod,
som med jämna mellanrum återkommit i Bohusläns historia under det senaste
årtusendet, då tillflödet varit så fantastiskt rikligt, att vi ha svårt att göra
oss en föreställning därom. Dessa sillfiskeperioder ha varit både en lycka och
en olycka för landskapet. Det har vid de mest givande av dessa perioder icke
saknats statliga ingripanden av mycket stor räckvidd. Det saknas ej heller exempel
på att förhållandena fått utveckla sig mera fritt och med resultat att fiskarbefolkningen
utarmats. Skulle vi en vacker dag stå inför ett rikt givande sill.
fiske, där moderna tekniska hjälpmedel utnyttjas till sin fulla kapacitet, komma
problem att uppstå inför vilka dagens svårigheter komma att förblekna.. Det
ligger därför makt uppå att vi redan nu på allvar gripa oss an med lösningen
av de förhandenvarande problemen, så att vi icke stå handfallna inför de större
frågorna i framtiden.

Med dessa ord har jag, herr talman, velat ge uttryck åt min förhoppning, att
det snara utredningsresultat, som är ställt i utsikt, skall giva upphov till positiva
beslut med bestående verkningar.

Herr Utbult: Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse över statsrådet
Strängs löfte att göra vad på honom ankommer för att eliminera olägenheterna
i fråga örn importen av utländsk fisk. Efter avtalet med Norge voro vi
fiskets män klara på att det var skadliga verkningar att vänta av detta, avtal.
Det har också visat sig, vad det innebar och innebär för vårt fiske på västkusten.
Det sades efter det norska avtalet, att någon import av färsk fisk från
Norge kan aldrig komma i fråga, så länge det i Sverige- finns tillgång på
svensk fisk. Men det har redan visat sig, att ganska stora mängder färsk fisk
importeras från Norge; och detta på samma gång som det är omöjligt att sälja
svensk färsk fisk, trots att det är ganska små möjligheter att införa, färsk fisk.

Från västkusten, från en viss plats i Halland, har det under vintern sålts''
ganska stora mängder färsk fisk till Stockholm. Under veckan den 8—9 februari
brutus dessa försäljningar till Stockholm. Efter vad som sades från
Stockholm berodde detta på import av norsk färsk fisk. Resultatet blev, att
statens livsmedelskommission i stället fick övertaga en hel del svensk fisk till

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

saltning. Samma vecka som en hel del utländsk fisk importerades till Sverige
måste statens livsmedelskommission för saltning övertaga nära 4 000
lådor färsk fisk. På samma gång som statens livsmedelskommission hade frusen
fin slätfisk i Göteborg, uppgående till nära 6 000 lådor, som icke kunde
försäljas, lämnade handelskommissionen rätt till import av färsk fisk.

Man tycker, att det är underligt, att det skall behöva ske en import på sådant
sätt, att den svenska fisken skall behöva gå till saltning och ligga osåld.
Saken är ju den, att våra svenska fiskare kunna föra in en obegränsad mängd
fisk och sill. Det är då bra underligt att regeringen slutit ett avtal med Danmark,
som ger danskarna tillåtelse att föra in för 4 500 000 kronor danskfångad
fisk, medan vi få exportera dit för endast 2 000 000 kronor. Man tycker, att
den svenskfångade fisken under nuvarande förhållanden, när export och försäljning
på utlandet är så gott som stoppad, skulle ha företräde framför utlandsfångad
importerad fisk. Men så är icke förhållandet.

Våra svenska fiskare som besöka danska och norska hamnar kunna icke
sälja ett kilo fisk i Danmark och Norge. Vi hade några båtar, som voro i Danmark
i december. De kommo in för storm. De hade några lådor som de ville
sälja. Detta var omöjligt i Danmark. De kunde icke ens sälja så mycket som
fem lådor småfisk till fiskmjöl, ty det var förbjudet.

Åtminstone en del svenskfångad fisk kan antagligen försäljas om regeringen
gör vad den kan för att få ut den svenska fisken till de nödlidande i Europa.
Det är smärtsamt att tänka, att hela havet inpå oss är fullt med sill och fisk
samtidigt som hundratals miljoner människor hålla på att svälta ihjäl icke längre
bort än i Tyskland. Finns det icke möjlighet för den svenska regeringen att
taga hand örn en del av vår svenska fisk och sälja eller helt enkelt skänka bort
den till dem, som hålla på att svälta ihjäl? Det vore i alla fall en möjlighet
att få bort en del av det överskott, som nu finnes och som hotar att bliva många
hundra gånger större än nu, när vintern är slut och fisket sättes i gång på
allvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 402 av herrar Hagård och Ryling;

till behandling av lagutskott motionen nr 403 av herrar Persson i Svensköp
och Johnsson i Kastanjegården; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 404 av herr Hedlund i Östersund m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av° herr Senander vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr^ statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående förbättring av
de långtidsinkallades avvecklingsförmåner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Majda proposition, nr 84, angående
anslag till barnavdelningar vid lasarett m. m.

Denna proposition bordlädes.

Onsdagen den 27 februari 1916.

Nr 9.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts pro- Provisorisk
position angående provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befatt'' r^nej^b^aa
ningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner. niefattnings I

propositionen nr 3 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag stj£™retj%ånst
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 4 januari 1946. ^ föreslagit ° m ^
riksdagen att dels medgiva, att tillfälligt lönetillägg under budgetåret 1945/

46 och provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1946/47 finge i huvudsaklig
överensstämmelse med av chefen för finansdepartementet föreslagna grunder
utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt de närmare föreskrifter,
som meddelades av Kungl. Majit, dels besluta om sättet för bestridande
av de med berörda lönetillägg förenade kostnaderna, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad i nämnda statsrådsprotokoll förordats
medgiva överskridande under budgetåren 1945/46 och 1946/47 av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och anslagsposter, av vilka arvoden och andra
ersättningar till icke-ordinarie personal utginge, samt att förordna örn arvodestillägg
åt befattningshavare, vilkas arvoden fastställts genom riksdagsbeslut.

Enligt Kungl. Maj :ts berörda förslag, som avsåg befattningshavare vid den
civila och militära statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala
skolväsendet, skulle det provisoriska lönetillägget omfatta hela löneskalan och
för den huvudsakliga delen av denna (4 löneklassen och högre lönelägen) uppgå
till årsbelopp av 720 respektive 690 och 660 kronor i ortsgrupperna A—C
respektive D—F och G—I. Förnyad utbetalning av tillfälligt barntillägg under
nästa budgetår skulle icke ifrågakomma. Vidare skulle under budgetåret
1945/46 vid sidan av den tidigare beslutade provisoriska löneförbättringen för
detta budgetår utgå ett tillfälligt lönetillägg, vilket oberoende av såväl dyrortsgrupp
som löneläge föreslagits till 300 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
åtskilliga i anledning av detsamma väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
E. Hage och J. F. Grym (I: 105) och den andra inom andra kammaren av
herr Gavelin m. fl. (II: 208), hade hemställts, att riksdagen vid behandling av
lönefrågorna för de statsanställda måtte besluta, att det tillfälliga barntillägg,
som av 1945 års riksdag beslutats skola under vissa villkor utgå till statstjänstemän
upp till 20 :e löneklassen, skulle under samma förutsättningar och villkor
utgå till alla statsanställda — även kollektivanställda sådana — upp till
en löneställning, motsvarande nämnda löneklass, samt utbetalas örn möjligt
under loppet av innevarande budgetår ävensom att riksdagen måtte bestämma,
att utgifterna härför, i den mån de ej folie på de af färsdrivande verken, skulle
upptagas å respektive huvudtitlar å tilläggsstaten för budgetåret 1945/46.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
G. Ohman (I: 106) och den andra inom andra kammaren av herrar Adolfsson
och Senander (II: 206), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte ge respektive
verkstyrelser bestämda direktiv att dem underställd kollektivavtalsanställd
personal skulle erhålla proportionsvis samma löneförbättring som övriga statstjänare,
däri inbegripet även det cngångstillägg, som av Kungl. Maj :t föreslagits
utgå med 300 kronor.

I en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga väckt motion (lii 120)
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Majlis proposition
nr 3 måtte besluta, att cngångstillägg örn 300 kronor icke skulle utgå, då
grundlönen överstege 500 kronor i månaden eller 6 000 kronor för år.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m fl
(Forts.)

Utskottet hemställde under punkten A,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 105 och II: 208, I: 106 och II: 206, I: 194 och II: 311 samt
II i 120,

a) medgiva, att tillfälligt lönetillägg under budgetåret 1945/46 finge i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 4 januari 1946 föreslagna grunder utgå till vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl
Maj :t;

b) besluta, att utgifterna för tillfälligt lönetillägg skulle bestridas beträflande
befattningshavare vid de affärsdrivande verken eller vid av dessa övertågna
företag eller inrättningar och befattningshavare hos statens pensionsanstalt
från de medel, av vilka verkets utgifter i övrigt bestredes, samt beträffande
andra befattningshavare från de anslag, som vore avsedda för tillfälligt
lönetillägg;

c) medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1946/47 finge i
huvudsaklig^ överensstämmelse med i nämnda statsrådsprotokoll föreslagna
grunder utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt de närmare
föreskrifter, som meddelades av Kungl. Maj :t;

d) besluta, a,tt utgifterna för provisoriskt lönetillägg, i den mån de icke
av sage befattningshavare hos bank- och fondinspektionen eller sparbanksinspektionen,
skulle bestridas: beträffande befattningshavare vid de affärsdrivande
verken eller vid av dessa övertagna företag eller inrättningar samt bef
attningshavare hos försäkringsinspektionen och statens pensionsanstalt ävensom
befattningshavare med avlöning från luftfartsfonden från de medel av
vilka verkets eller institutionens utgifter i övrigt bestredes, beträffande befattningshavare
vid statens hingstdepåer och stuteri samt å lantbruksstyrelsens
stutenbyrå från det anslag, varav vederbörandes lön utginge, samt i fråga örn
andra befattningshavare från de anslag, som vore avsedda för provisoriskt
lönetillägg;

bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad i ovannämnda statsrådsprotokoll
förordats medgiva överskridande under budgetåren 1945/46 och 1946/
47 av genom riksdagens beslut maximerade anslag och anslagsposter, av vilka
arvoden och andra ersättningar till icke-ordinarie personal utginge, samt att
förordna örn arvodestillägg åt befattningshavare, vilkas arvoden fastställts
genom riksdagsbeslut;

II. att motionerna 1:135 och 11:236 samt 1:163 och 11:207 måtte anses
besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört.

bomler punkten B anmälde utskottet, att utskottet komme att senare avgiva
utlåtande i anledning av motionerna II: 329 och 330.

Reservationer utan angivna yrkanden hade avgivits

1 :o) av herrar Karl Andersson, Andersson i Malmö, Mårtensson och Viklund; 2:o)

av herr Rubbestad; samt

3:o) av herr Pettersson i Dahl.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Rubbestad: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna har jag en
blank reservation fogad vid detta, utskottsutlåtande. Jag skall ganska kortfattat
försöka klargöra vad som ligger bakom denna blanka reservation.

Jag har nämligen för min del icke kunnat biträda utskottets utlåtande så -

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

dant det föreligger och alltså bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Orsaken härtill
är den, att i juni månad i fjol tillsatte Kungl. Maj :t en utredning med uppgift
att söka utreda huru löneläget är på den privata marknaden och med hänsyn
till denna försöka komma fram till förslag örn åtgärder också för statstjänarna.
Nu har Kungl. Maj :t i den proposition, som här föreligger, enligt
min mening föregripit denna lönekommitté och dess fria standpunktstagande.
Det förslag som Kungl. Maj :t framlägger är nämligen av den storleksordning,
att det knappast kan vara möjligt för lönekommittén att fritt pröva löneläget
med hänsyn till vad som gäller på den privata marknaden och i fråga örn löner
i allmänhet.

Man tycker ju, att när Kungl. Majit gått in för denna kraftiga lönehöjning
skulle det vara erforderligt, att departementschefen hade varit på det klara
med, vilket löneläge som gäller i allmänhet. Men av finansministerns yttrande
i remissdebatten framgick klart och tydligt, att han icke hade denna kunskap.
Han sade nämligen: »Frågan örn förhållandet mellan statens löner å ena sidan
och det enskilda näringslivets löner å andra sidan är en på många punkter fortfarande
för mig oklar fråga; den får väl den sittande lönekommittén närmare
utreda.»

Enligt min mening är det att taga litet lätt på detta ekonomiska problem,
när man utan vidare går med på den kraftiga lönehöjning som här föreslås.
Jag ifrågasätter dessutom, örn det verkligen är nödvändigt med hänsyn till
det löneläge, som förefinnes för statens befattningshavare. Hur löneläget förhåller
sig inom skilda inkomstgrupper torde nämligen finansministern lia klart
för sig. Ty det finns en del uppgifter härom i en bilaga, som fogats till statsverkspropositionen
och som innehåller riksräkenskapsverkets utredning angående
inkomsterna. Jag skall bara taga några siffror för att belysa, hur det
ligger till. Enligt 1945 års taxering är antalet taxerade, som finnes i de olika
längderna, 3 009 000 personer. Det är alltså samtliga som beskattas och som
införas i taxeringslängderna. Av dessa äro bland andra upptagna dels företagare
och dels anställda. Örn man ser på företagarna finnas inom jordbruket
med binäringar 331 944 stycken redovisade, och medelinkomsten per år för
dessa är 3 402 kronor. De anställda inom jordbruket med binäringar utgöra
391 992, och medelinkomsten för dessa ligger vid 1 911 kronor.

Nå, men hur förhåller det sig med dessa, som äro anställda i allmän tjänst?
Jo, där redovisas 204 158 personer, och av dessa äro eirka 180 000 anställda
i statens tjänst. De ha en löneinkomst i medeltal på 5 324 kronor. Det är alltså
en mångdubbel inkomst i förhållande till vad som gäller anställda inom
jordbruket.

Jag kan som jämförelse nämna, att industriarbetarna, som i taxeringslängderna
äro redovisade till ett antal av 974 913 stycken, komma till en medelinkomst
av 3 986 kronor, alltså ungefär 1 400 kronor lägre än anställda i
statens tjänst.

Under sådana omständigheter tycker man nog, att finansministern borde
ha betänkt sig mer än en gång, innan han rusat i väg med så kraftiga lönetillägg,
som här ha föreslagits, eller 720 kronor per år för de på A-ort anställda
och 6G0 kronor för dem på I-ort.

Vad kommer då lönen att bli enligt detta nya förslag för en av de lägsta
anställningshavarna i statens tjänst? Jag kan taga t. ex. ett kontorsbiträde här
i Stockholm. Örn hon befinner sig i slutlöneklassen blir lönen enligt det nya
förslaget cirka 5 700 kronor per år. När man vet, att en lantarbetare! icke
kommer upp lill högre årslön än 2 500 kronor eller högst 3 000 kronor, ställer
man sig verkligen frågande, om det kan vara rimligt att gå med på denna lii -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.}

nejustering utan vidare, särskilt som det pågår en utredning som skall pröva
löneläget från fall till fall. Jag vill också erinra om att jämförelser liven
kunna anställas med enskild företagsamhet på närliggande områden. Man kan
sålunda göra jämförelse mellan statens järnvägars befattningshavare och befattningshavarna
vid Bergslagernas järnvägar, ett privat företag, som ju tidningarna
reklamerat så mycket för. Även där ligger staten över i fråga örn
lönerna trots att befattningshavarna ha samma utbildning och tjänsteåliggande.
Allt detta gör att man som sagt borde vara litet mera återhållsam på
detta område.

Det tillägg, som här föreslås, betyder per arbetstimme räknat — naturligtvis
olika för olika befattningshavargrupper •—■ en ökning från 10 till 34 öre.
Var och en förstår att det kommer att bli en sugning uppåt i lönerna över hela
linjen. Vid föredragningen av ärendet på tredje avdelningen i statsutskottet
redogjorde professor ”Woxén för läget på avtalsmarknaden för de kollektivanställdas
vidkommande, och han meddelade därvid, att den höjning, sorn nu föreslås,
givit sig uttryck i ett krav från de kollektivanställdas sida om en höjning
av timlönen med 20 öre och än mera. Han uppgav vidare, att örn motsvarande
höjning skulle effektueras för de i statens tjänst kollektivanställda skulle
det betyda en merutgift på icke mindre än 27 miljoner kronor per år. Det säger
sig självt, att örn en dylik ökning av löneförmånerna vidtages vid statens
affärsdrivande verk och fabriker, de i privat företagsamhet anställda komma
att åberopa detta vid sina avtalsuppgörelser. Det blir med andra ord med all
säkerhet en löneskruvning uppåt, som kommer att medföra att man icke kan
hålla pa vare sig lönestopp eller prisstopp. Dessa båda här ifrågavarande
faktorer, lönerna och varupriserna, kunna icke ses isolerade. Det går kanske
att göra en och annan mindre justering i lönerna utan att detta påverkar priserna,
men sådana kraftiga hopp uppåt varom här är fråga måste ovillkorligen
inverka på prisfrågan såsom sådan.

Jag vill vidare, herr talman, säga, att det finns även en annan sak i propositionen,
som jag icke gillar. Det gäller dyrortsgrupperingen. Alla känna vi
till att riksdagen i fjol skrev till Kungl. Maj :t och framhöll, att riksdagen förväntade
att vid utanordnandet av de provisoriska tilläggen för budgetåret
1946/47 tjänstemännen i de lägsta dyrortsgrupperna skulle få en bättre kompensation
än övriga tjänstemän. Nå, hur har nu Kungl. Maj:t förverkligat
detta riksdagens beslut? Jo, på det sätt jag nyss nämnde, nämligen att i de
lägsta ortsgruppema, A—C, tillägget skall utgå med 720 kronor, i ortsgrupperna
D—F med 690 kronor och i de tre högsta, alltså i ortsgruppema G—I,
med 660 kronor. Skillnaden i tilläggen mellan högsta och lägsta dyrort är sålunda
endast 60 kronor. Det är den sammanpressning som åstadkommes enligt
KungL Maj :ts förslag. Då de nu gällande löneplanerna antogos 1938 enligt
1936 ars lönekommittés förslag, beräknades skillnaden i levnadskostnader
på dyraste och billigaste ort till 48 procent. Den dyrortsgrupperingskommitté,
som i fjol framlade sitt förslag, konstaterade emellertid, att denna skillnad
minskats till cirka 20 procent. Orsaken till sammanpressningen angavs vara den,
att levnadskostnaderna i de lägre dyrorterna ökat relativt mer än i de dyraste
orterna. Självklart är att en dylik sammanpressning av levnadskostnaderna
icke rimligen kan leda till att löneskillnaden jämnas ut på ett sådant sätt som
föreslås i propositionen, nämligen med endast 60 kronor, utan man får nog ta
till betydligt större summor på de lägsta ortsgruppema eller också minska på
beloppen i de s. k. dyrare ortsgruppema för att kunna uppnå någon rättvisa.
Nar de nya lönerna fastställdes 1938 var skillnaden i lön i fjärde löneklassen
på A-ort och I-ort 768 kronor. Med nu utgående rörligt tillägg och kristillägg

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst rn. fl.

(Forts.)

har den ökat till 1 007 kronor. I 12 löneklassen Ilar skillnaden ökat från 1 152
till 1 509 kronor, i 15 löneklassen från 1 290 till 1 098 kronor, i 20 löneklassen
från 1 650 till 2 170 kronor och i 25 löneklassen från 1 800 till 2 358 kronor.
Denna utveckling säger oss, att befattningshavarna i de lägsta dyrorterna
blivit än mera ogynnsamt ställda än de som befinna sig a de högre dyrorterna.
Därför vore naturligtvis mera riktigt, att man försökte få till stånd en utjämning,
som gåve befattningshavarna i de lägsta dyrorterna en betydligt större
löneförbättring än de övriga. Örn den nu sittande lönekommittén skulle finna,
att en utjämning bör komma till stånd, vilket jag för min del är förvissad örn
att den kommer att göra, är det hart när omöjligt att få en sådan utjämning
till stånd, när man höjer lönerna på de högre dyrorterna på det av Kungl.
Maj :t föreslagna sättet. För att få den önskvärda utjämningen kommer det nämligen
att dra oerhörda kostnader att på ett rättvist sätt höja lönerna i de lägsta
dyrorterna, ty redan det nu föreliggande förslaget innebär en kostnadsökning avrätt
skrämmande omfattning. Vilka bli då kostnaderna enligt den kungl, propositionen?
Jo, de tillfälliga lönetilläggen för innevarande budgetår komma att
kosta 49 miljoner kronor och de provisoriska lönetilläggen för nästkommande
budgetår beräknas till 110 miljoner kronor. Summan blir alltså 159 miljoner
kronor. Dessutom förordas här en fullmakt för Kungl. Maj :t att utanordna
vissa belopp till innehavare av arvodestjänster. Hur stora kostnaderna
härför komma att bli har man icke kunnat få någon uppfattning örn. De
framgå icke av den kungl, propositionen, och icke heller kunde den representant
för finansdepartementet, som föredrog ärendet på statsutskottets tredje
avdelning, lämna någon upplysning örn den saken. Han kunde endast säga, att
det kunde röra sig mellan 30- ä 40 000 anställda och att kostnaderna kunde beräknas
till lägst 1 miljon och högst 6 miljoner kronor eller eventuellt ännu
mera; men något bestämt kunde han som sagt icke säga på den punkten. Örn
vi emellertid räkna med 6 miljoner kronor, är summan uppe i 165 miljoner kronor.
Såsom en följd av denna provisoriska lönereglering får man dessutom
säkerligen räkna med en ökning i de kollektivanställdas löner som
jag nyss angav till 27 miljoner, varför slutsumman av kostnaderna enligt
den föreliggande propositionen blir 192 miljoner. Försöker så den sittande
utredningskommittén få till stånd en önskvärd utjämning mellan högsta och
lägsta dyrort med detta höga utgångsläge på I-ort, som föreslagits, är det lätt
att föreställa sig av vad storleksordning kostnaderna komma att bli. Redan i
remissdebatten sade jag, då jag påtalade denna sak, att jag icke hade så mycket
att erinra mot att man höjde lönerna särskilt för de lägre tjänstemännen,
detta dock under den bestämda förutsättningen att man också tillgodosåg de
rimliga anspråk, som framkommit från jordbrukarhåll under innevarande år.
Det har emellertid visat sig, att de förhandlingar, som i det avseendet förts,
•innu icke lett till nugot resultat. Under sådana förhållanden är det ju klart,
att de som ha do sämsta inkomsterna icke med glatt hjärta vilja vara med örn
att höja lönerna åt andra, som ha det väsentligen bättre ställt lin vi jordbrukare.

Jag är övertygad örn, att propositionen kommer att bifallas, men vid sådant
förhållande vädjar jag till regeringen att ta sig en allvarlig funderare
på örn det icke vore rimligt att man, när man nu höjer lönerna för statstjänarna,
som en konsekvens härav accepterade de krav från jordbrukarhåll, som
innebära en höjning av mjölkpriset med 3 öre per liter, vilket skulle betyda
en höjning av timlönen med cirka 9 öre. Då dessa ifrågavarande grupper, såsom
man vet, äro de sämst ställda i inkomsthänseende, skulle det vara orimligt,

Andra kammarens protokoll 19Jt6. Nr ,9. 2

Nr II.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

om icke deras krav bifölles. när man nu är så rundhänt med att hjälpa de i ekonomiskt
hänseende bättre ställda i samhället.

Beträffande det föreslagna provisoriska tillägget för innevarande budgetår
på 300 kronor till alla tjänstemän i alla lönelägen vill jag säga, att jag är fullt
på det klara med det berättigade i att framför allt de lägst avlönade befattningshavarna
i de lägsta dyrorterna få ett dylikt tillägg. De behöva en ökning
i sina inkomster, men jag finner det icke rimligt att man skall kasta ut
300 kronor till befattningshavare i 28, 29 och 30 lönegraderna för att nu icke
nämna generaldirektörer och andra, som redan nu tack vare gällande kristilllägg
och rörliga tillägg fått en förhöjning av sina förut goda löner sedan löneregleringens
genomförande år 1938 med i genomsnitt 3 300 kronor för år. Man
ställer sig synnerligen tveksam mot detta, när man vet att mer än hälften av
Sveriges till beskattning upptagna medborgare har en årsinkomst, som ligger
under 3 000 kronor!

Herr talman! Jag skall icke vidare uppehålla tiden. Helst skulle jag lia velat
yrka avslag på den kungl, propositionen, men då jag med hänsyn till riksdagens
sammansättning finner ett sådant yrkande utsiktslöst, skall jag icke
framställa något yrkande.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag skall icke till närmare bemötande uppta
vad herr Rubbestad nu anfört; det kommer säkerligen utskottets talesman att
göra.

_ Huruvida, såsom herr Rubbestad menade, det föreliggande förslaget till provisorisk
löneförbättring åt statstjänstemannen kan komma att föregripa den sittande
lönekommitténs arbete är ännu för tidigt att uttala sig örn. Jag tror emellertid
för min del, att farhågorna i det avseendet äro överdrivna. I övrigt vill
jag framhålla att jag tror att den löneförbättring, som föreslagits i den kungl,
propositionen, är nödvändig, örn staten under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden
skall kunna ha kvar sin personal.

Herr Karl Andersson har jämte mig och ytterligare två ledamöter fogat en
blank reservation vid detta utskottsutlåtande. Reservanterna ha önskat en något
klarare och tydligare skrivning i det stycke på sid. 13 i utskottsutlåtandet, där
det talas örn kollektivanställda, men da man icke har lyckats ernå någon enighet
på den punkten inom avdelning och utskott komma reservanterna icke att framställa
något särskilt yrkande i det avseendet. Jag är fullt medveten örn, att det
ur löneteknisk synpunkt icke är lämpligt att till exempel riksdagen skall fastställa
en del av lönell till de kollektivanställda, medan en annan del av lönen
skall fastställas vid fria förhandlingar mellan representanter för parterna. Den
personal, som är anställd enligt kollektivavtalslinjen, får finna sig i att lön och
anställningsvillkor regleras vid fria förhandlingar mellan parterna. Om det systemet
icke leder till ett tillfredsställande resultat för den kollektivanställda personalen,
har denna enligt min mening ingenting annat att göra än att försöka få
till stånd en ändring i anställningsförhållandena, eventuellt en sådan ändring,
att riksdagen blir den beslutande myndigheten även i vad det gäller lönerna för
denna personalgrupp. Å andra sidan har jag svårt att förstå, varför en person,
som är anställd enligt kollektivavtal, i regel skall ha mindre lön än den som tillsättes
genom konstitutorial. Man kan göra sig den frågan, örn en person, som är
förare på en landsvägsbuss, icke har lika stort ansvar och lika krävande tjänstgöring
som den som är förare på en rälsbuss. Jag har den uppfattningen, att så
är förhållandet. Men örn vi se på lönerna finna vi, att det iir en väsentlig skillnad
mellängen lön som utgår till en förare på en landsvägsbuss och den lön som
en förare pa en rälsbuss har. Kollektivanställd bussförare, alltså en som för en

Onsdagen ilen 27 februari 1940.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

landsvägsbuss, har en lön, som motsvarar lönen i löneklasserna 4—10. I stort
sett samma arbete utföres vid järnvägarna av konstitutorialanställd rälsbussförare,
men denne är placerad i någon av löneklasserna 8—12. Samma anmärkningsvärda
skillnad råder mellan kollektivanställd magasinskarl vid biltrafiken
och konstitutorialanställd stationskarl vid järnvägarna. Löneklasserna äro här
2—7 resp. 5—9. Man kan även göra sig den frågan, huruvida en banarbetare
icke har lika pressande arbete som exempelvis en lägre tjänsteman pä banavdelningen.
Och vidare, varför skall en person, som arbetar med underhållet på våra
vägar, ha en så låg lön jämfört med övriga befattningshavare. Örn vi se på
lönestatistiken för år 1945 i fråga örn vägförvaltningarnas personal, så finna vi,
att förtjänsterna under liden januari—juni 1945 uppgingo för vägingenjörerna
till 804 kronor för månad, för vägmästarna till 497 kronor för månad, för platsledarna
till 442 kronor för månad o. s. v., men för vägarbetarna uppgick månadslönen
under samma tid till i genomsnitt 286 kronor. För vägarbetarna i Kronobergs
län uppgick månadslönen under samma tid till i genomsnitt 2i32 kronor,
och samma lön utgick även i Hallands län. För de båda skånelänen, Kristianstads
län och Malmöhus län, uppgick månadslönen för vägarbetarna under denna
tid till resp. 248 och 244 kronor. Man måste göra sig den frågan, örn icke skillnaden
mellan lönerna till dessa arbetare och tjänstemännen vid vägväsendet är
alltför stor. Jag har den uppfattningen, att samtliga här nämnda, vare sig de
äro anställda enligt avlöningsreglementet för tjänstemän eller de äro anställda
enligt kollektivavtalsprincipen, utföra ett nödvändigt och samhällsnyttigt arbete.
Vid lönesättningen bör därför i första hand tagas hänsyn till arbetet och icke
till anställningsformen för de olika befattningshavarna. Jag har för övrigt den
uppfattningen, att lönesättningen bör inriktas så, att även de lägre befattningshavarna,
vare sig de tillsättas genom konstitutorial eller anställas enligt kollektivavtalsprincipen,
tillerkännas en sådan lön, att de något så när kunna existera
på densamma.

Jag har endast velat ge uttryck åt dessa reflexioner i anledning av utskottets
utlåtande på denna punkt, och jag ber, herr talman, att med dessa ord få
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Andersson i Malmö.

Vidare yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det nu föreliggande statsutskottsut.
låtandet är någonting av en mystifikation. Det utdelades, som kammarens le1
arnö ter veta, på kammarledamöternas bord i lördags den 23 februari. Men
redan tre dagar dessförinnan, onsdagen den 20 februari, läste vi i en tidning
här i Stockholm, att detta statsutskottets utlåtande innebar en bakläxa för herr
Wigforss. De av kammarens ledamöter, som ha studerat utskottsutlåtandet, äro
säkerligen lika undrande inför detta tidningens meddelande som jag, som halvard
med örn att utarbeta utlåtandet. Jag skall ge ett litet belägg flir hur
pass vederhäftigt detta omdöme kan vara. I fråga om arvodespersonal och
kollektivanställd personal säges i propositionen följande: »För dessa personalgrupper
bär därför i princip liksom förut gälla, att de icke omfattas av den
provisoriska tilläggsregleringen men litt hinder icke bör möta för att företaga
de jämkningar i löneställningen, som kulina finnas påkallade och förenliga med
de allmänna riktlinjerna på löneområdet. Beträffande dylika jämkningar lia
vid behandlingen av frågan örn provisoriska lönetillägg vid 1944 och 1945
års riksdagar gjorts vissa principuttalanden. Då frågan örn eventuell löneförbättring
för kollektivavtalsanställd personal blir beroende på avtalsförhand -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1940.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

lingar, Ilar jag beträffande sådan personal endast att hänvisa till berörda principuttalanden.
» Utskottet säger på s. 13: »Såsom departementschefen framhållit
bör därför i princip liksom förut gälla, att arbetargrupperna icke omfattas
av den provisoriska tilläggsregleringen, men att hinder icke bör möta att företaga
de jämkningar i löneställningen, som kunna finnas påkallade och förenliga
med de allmänna riktlinjerna på löneområdet. Denna fråga bör emellertid
bliva beroende på avtalsförhandlingar, för vilka utskottet ej anser att
riksdagen i enlighet med motionsyrkandet bör giva direktiv.» Såvitt jag kan
förstå, har statsutskottet med detta sitt uttalande helt och hållet instämt i
vad herr Wigforss såsom föredragande departementschef har sagt i propositionen.
Hur man då kan konstatera, att utskottets utlåtande är en bakläxa åt
herr Wigforss, förstår jag icke. Den enda förklaringen jag kan ge därvidlag
är, att utskottsutlåtandet icke förelåg offentligt den 20 februari, när tidningen
i fråga skrev på detta sätt.

Jag skall emellertid nu säga några ord främst i anledning av det anförande
som hölls av den förste ärade talaren i denna debatt men också något klarlägga
den fråga, som berördes av den närmast föregående ärade talaren. Yi
funno av herr Ilubbestads anförande, att han helst hade velat åstadkomma ett
avslag på Kungl. Maj:ts förslag, men han var ju så välvillig, frikostig och
generös, att lian avstod från att göra något yrkande. Hans argumentation gick
emellertid ut på att visa, hur orimligt Kungl. Maj :ts förslag var och vilka
stora vådor ur olika synpunkter som ett bifall till detsamma skulle medföra.
Jag tror, att det är tämligen bortkastad möda att ta upp någon längre debatt
i det avseendet med den ärade talaren. Jag kan ju för min egen del nöja mig
med att konstatera, att när han icke fullföljde sin argumentering så pass långt,
att han kom nied något yrkande, så kan man väl förutsätta, att han själv har
förlorat tilltron till argumenteringens kraft och betydelse. Han sade visserligen,
att han kände kammarens sammansättning, och det var ju för honom en
anledning att sluta sitt anförande på det sätt, som han gjorde. Men känner jag
den ärade talaren rätt, brukar han icke böja sig för dylik argumentation, utan
han plägar framhärda in i det sista.

I anledning av hans tal örn denna provisoriska lönereglerings menliga inverkan
ur samhällssynpunkt på löneläget i allmänhet och prisbildningen och
vad därmed sammanhänger, vill jag säga, att jag tror, att han sköt vida över
målet. Jag tror icke heller, att det är nödvändigt, att jag tar upp någon debatt
med honom i det avseendet ur nationalekonomiska synpunkter. Säkerligen
finns det andra i kammaren, som bättre än jag äro skickade att ta upp en debatt
efter dessa linjer. Jag erkänner, att herr Hubbestad har rätt i att även
en lönereglering av denna omfattning, vare sig man kallar den provisorisk
eller tillfällig, icke kan undgå att öva inflytande på närliggande områden
inom samhällslivet. Jag förmodar att Kungl. Maj :t, som nu har framlagt detta
förslag, har tagit dessa frågor under sorgfällig prövning. Jag behöver sålunda
icke, förefaller det mig. diskutera frågan i detta avseende ur mera teoretiska
synpunkter. Men jag erkänner riktigheten av herr Rubbestads påstående, att
givetvis kommer ett beslut i enlighet med statsutskottets nu föreliggande utlåtande
att ha konsekvenser. Framför allt gäller detta de avtalsförhandlingar rörande
statens egna kollektivanställda arbetare, som pågå eller äro nära förestående.
Detta har utskottet och departementschefen heller icke kunnat uraktlåta
att säga. Det framgår ju av mina citat ur såväl propositionen som utskottets
utlåtande i början av mitt anförande.

Herr Mårtensson ansåg ju, som vi hörde av hans anförande, att utskottet
hade bort utforma något klarare, som han uttryckte sig, den uppfattningen,

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk länetörbättrinq för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

att riksdagens beslut skulle öva direkt inflytande på kollektivanställdas löneförhandlingar.
Utskottet har nöjt sig med att i det avseendet instämma i vad
departementschefen sagt och säger, att hinder icke bör möta att företaga de
jämkningar i löneställningen, som kunna befinnas påkallade och förenliga
med de allmänna riktlinjerna på löneområdet. Det är ju allmänna riktlinjer på
löneområdet, som vi behandla i dag, kan jag säga, och jag skulle gärna vilja
se den förhandlare t. o. m. på arbetsgivarsidan, som kan blunda för vad riksdagen
i det avseendet uttalar och vägra gå med på skälig jämkning i löneställningen
vid kollektivavtalsförhandlingarna. Men härifrån till att göra bestämda
uttalanden örn på vad sätt de blivande kollektivavtalen skola utformas
och vad de skola innehålla, är ju steget mycket långt. Statsutskottet har i
det avseendet stannat på samma linje som tidigare, när dylika frågor där behandlats.
Man överlåter åt parterna själva att utforma kollektivavtalens innehåll.
Jag tror, att i det långa loppet är det den lämpligaste och starkaste
ståndpunkten även för de kollektivanställda arbetarna själva.

En annan fråga är, att jag för min del anser, som jag nyss här antytt, att
det är alldeles självfallet, att örn riksdagen gör ett uttalande beträffande löneläget
för jämförliga grupper bland tjänstemannapersonalen, kan detta^ha en
viss inverkan även på kollektivavtalslönerna. Statsutskottet har ju också gjort
ett mycket positivt uttalande härvidlag i början av det stycke jag förut citerade.
Sålunda säger utskottet: »I detta sammanhang önskar utskottet uttala,
att åtskilliga grupper kollektivavtalsanställda arbetare ha så likartade arbetsuppgifter
med vissa grupper tjänstemän att jämväl likartad löneställning framstår
såsom önskvärd.» Jag tror, att man med åberopande av detta uttalande
kan vid avtalsförhandlingarna just för de grupper, som herr Mårtensson direkt
exemplifierade i sitt anförande, komma ganska långt. Men jag vidhåller såsom
min uppfattning, att jag icke tror, att det vore lyckligt, örn riksdagen med direktiv
skulle binda avtalsförhandlarna, när de gå till sitt arbete. En omedelbar
följd av att bindande direktiv lämnades skulle ju bli, att de kollektivanställda
skulle få lika långa perioder mellan varje lönerörelse, som tjänstemännen
lia haft, och det lia ju tjänstemännen alltid betraktat sorn en synnerligen
stor olägenhet, när det gäller deras löneställning. Jag tror sålunda, att
vad statsutskottet i det avseendet har sagt i det nuvarande läget är vad som
lämpligen bör sägas. Det blir ju sedan vederbörande parters sak att draga de
konsekvenser ur statsutskottets skrivsätt, som de själva finna vara påkallade.

Herr Rubbestad framhöll i sitt anförande, hur löneläget är hos det för närvarande
mest framstående PHM-företaget i vårt land jämfört med löneläget
för statens anställda. Han åberopade, att Bergslagens järnvägars personal har
lägre avlöningar än vad statens motsvarande tjänstemän få efter ett bifall till
statsutskottets nu föreliggande förslag. Jag erkänner, att det är ett faktum.
Men jag betraktar det närmast som en underlåtenhetssynd av oss, som vörö
med örn att besluta i principfrågan om ett förstatligande av det enskilda järnvägsnätet,
att vi icke ha tillsett, att Bergslagernas järnvägar vid det här laget
har upphört att existera som ekonomiskt företag. Herr Rubbestad har i det
avseendet mycket större ansvar än jag, eftersom det ju är kant och omvittnat,
att samlingsregerandet är orsaken till att icke förstatligandet bedrivits i hastigare
takt. Då herr Rubbestad var med i samlingsregeringen är det klart att
han kunnat vidtaga åtgärder för att få bort den ur hans synpunkt och ur min
synpunkt obehagliga jämförelsemöjligheten. Han hade kunnat medverka till
förstatligandet av det företag, som man i de sista av dessa dagar brukat nämna
på tal örn enskild företagsamhets företräden framför statsdriften. Men det
är ju på det sältet, herr Rubbestad, att det bland annat ingår i enskild före -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

hagsa.mhet icke bara att göra affärer med allmänheten, såsom ett järnvägsföretag
gör, utan också att göra affärer med den anställda personalen, d. v. s.
pressa ned dennas löner. Man får litet mera betalt än ‘staten för de tjänster,
man gör allmänheten, man tar alltså dyrare frakter, och man betalar de anställda
litet lägre löner än staten gör. På båda hållen förtjänar man alltså
pengar. Det är bevis på hur PHM-företagens ekonomiska möjligheter utnyttjas.
Men att detta varken bör tillfredsställa herr Rubbestad eller mig är ju
ganska självfallet.

Nu måste jag emellertid säga. att Bergslagernas järnvägar är ju ett alldeles
särskilt anmärkningsvärt exempel pa hur enskilda företagare i lönefrågorna
handla i strid mot herr Rubbestads uppfattning. Herr Rubbestad vill ju, som
vi hörde, höja lönerna på de billigare orterna, därför att han anser, att löneläget
pa dessa orter år alltför lågt i förhållande till löneläget på de dyrare orterna. T
det avseendet är det nog icke så stor skillnad mellan herr Rubbestads och min
uppfattning, även om vi ha litet delade meningar örn graden och farten i utjämningen.
Men Bergslagernas beryktade järnvägsbolag har ju en betydligt
större spännvidd än vad staten har i fråga örn lönerna till sina anställda. Jag
skall bara ta. några exempel, dag kan ju då icke jämföra Stockholm å ena sidan
med billigaste ort å andra sidan, därför att Bergslagernas järnvägar icke
har några löntagare i Stockholm, utan jag måste göra en jämförelse mellan
Göteborg och A-ort. Då finna vi, att spännvidden i fråga örn statens löner,
örn vi såsom herr Rubbestad uttrycka den i procent av lönen på dyraste ort,
i här föreliggande fall Göteborg och A-ort. i löneklasserna 5—7 är omkring
16 %. I fråga om de löner, som utgå enligt Bergslagernas järnvägars avtal, är
nämnda spännvidd mellan 19 och 20 %. Detta gäller den egentliga Bergslagsbanan.
Beträffande lönerna vid vissa andra av Bergslagernas järnvägsbolag
drivna järnvägar är spännvidden ännu större. Sålunda är exempelvis vid
Kils Fryksdalen järnväg spännvidden mellan A-ortslönerna och Göteborgslönerna
32 % och vid Västra Värmlands järnväg, som med sin södra del tangerar
de trakter, herr Rubbestad räknar som sina egna, är spännvidden omkring
35. %. Sådan är ett enskilt företags lönepolitik, ett företag, som herr Rubbestad
vill ta upp som lämpligt jämförelseobjekt i detta avseende. Jag upprepar,
att jag anser att det hade varit önskvärt, att Bergslagsbanan hade förstatligats
långt före detta. Jag hoppas, att vi ganska snart skola befinna oss i det
läget, att denna möjlighet för herr Rubbestad att göra jämförelser på löneområdet
icke längre skall vara till finnandes.

I samband nied att denna proposition framlagts har det väckts en hel del
motioner, som gälla andra grupper av löntagare än dem Kungl. Maj:ts förslag
avser. Annu har ju icke någon i denna debatt berört just dessa frågor. Jag skall
salunda icke heller, herr talman, upptaga dessa frågor till något utförligt bedömande.
Jag vill bara erinra örn att utskottet på vanligt sätt underkastat även
dessa frågor sorgfällig behandling, men man har kommit till den slutsatsen,
att det icke var möjligt att i det läge. värr vi befinna oss. lösa dem positivt.
Det var ju bekant för allt folket genom tidningspressen, att förhandlingar i månader
pagingo mellan representanter för statsmakterna och de stora personalorganisationerna
örn hur ett provisoriskt avlöningstillägg skulle utformas för
nästa budgetår. Såvitt jag kan förstå av handlingarna i frågan ha icke från de
grupper, som äro berörda i dessa motioner, gjorts några direkta framstötar under
hela denna långa tid. Först när ärendet låg på riksdagens bord togo intresserade
medlemmar av riksdagen, upp dessa frågor till behandling och förde
iram dem inför riksdagen i samband med den kungl, propositionen. Det förefaller
mig ha varit lämpligare att framför allt de intresserade personalgrup -

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

perna hade visat intresse för saken nå no t tidigare, sa att nian kunnat fa deras
lönefrågor omprövade hos Kungl. Maj :t i ett sammanhang. Det är enligt min
mening ganska egendomligt, att dessa personalgrupper icke tidigare gjort sig
påminta. Det är nämligen omöjligt för ett riksdagsutskott att på den relativt
begränsade tid, som i allmänhet står till förfogande vid prövning av ärendena,
penetrera framför allt så varierande och skiftande spörsmål som dem vilka uppkomma
vid en jämförelse mellan löneförhållandena för vissa grupper av de i
offentlig tjänst anställda och löneförhållandena för statsanställda. Avlöningsvillkoren
för exempelvis folkhögskolelärare, ämneslärare och de andra grupper,
som berörts i motionerna, äro till sin natur så väsentligt olika avlöningsvillkoren
för statens egna anställda, att det behövs en alldeles speciell och sakkunnig
granskning för att komma fram till ett rimligt resultat. Utskottet har
icke ansett sig kunna åstadkomma en sådan utan har nöjt sig med att hänvisa
till att denna fråga bör prövas av Kungl. Maj :t och att Kungl. Maj :t får vidtaga
de åtgärder, som av förhållandena kunna vara påkallade. Jag tror, att
det är det enda resultat man kan nå i detta sammanhang.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till utskottets motivering få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag kan i likhet med två tidigare talare
i debatten börja med att säga, att jag vid utskottets utlåtande fogat en
blank reservation. Det är ju då också riktigt, att jag motiverar min ståndpunkt
och anger orsaken till att jag avgivit denna reservation.

Jag tycker, att det är helt naturligt, att man hesiterar litet inför de väldiga
belopp, som det här rör sig om. Det bör icke vara märkvärdigt, att man kan
göra reflexioner sådana som de herr Rubbestad gjorde. Det belopp vi tidigare
haft att anvisa för statstjänstemännens provisoriska lönetillägg har, såsom andres
i propositionen, uppgått till i runt tal 23 miljoner kronor. Nu är man
framme vid en summa av 160 miljoner kronor för provisoriska och tillfälliga
lönetillägg. Räknar man vidare i likhet med herr Rubbestad in tilläggen för
de kollektivavtalsanställda och dem som ha arvodestjänster, kommer man
upp till 192 miljoner kronor och det stannar troligen inte ens där. Jag tror
därför att man kan säga som en tidning härom dagen, att man hade tänkt sig
att de provisoriska lönetilläggen skulle ha stannat vid 200 miljoner men att
detta nog icke är möjligt. Det är utan tvivel riktigt, att den utgiftsökning, som
dessa stora lönetillägg innebär, kommer att inverka ganska mycket också på
andra områden. Utskottets talesman, herr Eriksson i Stockholm, har heller icke
förnekat konsekvenserna härav.

Örn vi, såsom man tidigare gjort i debatten, gå tillbaka till höstriksdagens
beslut angående en ny dyrortsgruppering och det uttalande riksdagen då gjorde
i fråga om de provisoriska lönetilläggen, veta vi fuller väl, att riksdagen var
fullt enig när den framhöll, att de löner, som enligt den nuvarande dyrortsgrupperingen
utgingc till tjänstemännen i de fyra lägsta ortsgrupperna, voro orättvisa,
varför man lade Kungl. Maj:! pa hjärtat att särskilt ihågkomma dessa
tjänstemän när det bleve fråga örn de provisoriska lönetilläggen för nästa budgetår.
Detta skulle alltså Kungl. Majit ha gjort, när Kungl. Majit föreslagit
att tjänstemännen i de tre lägsta ortsgrupperna, alltså i ortsgrupperna A, B
och C, skola få ett extra lönetillägg på f» kronor i månaden eller sammanlagt
60 kronor örn året. Man kan val knappast säga, att en sadan summa kan vara
kompensation för den låga lön dessa tjänstemän tidigare haft, och man tycker,
att när Kungl. Majit bär skall taga ett så djärvt grepp som att ge ett tilltal -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1940.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m fl.

(Forts.}

ligt lönetillägg innevarande budgetår utöver det tidigare provisoriska lönetilllägget,
hade det varit riktigt om Kungl. Maj :t i enlighet med höstriksdagens
uttalande föreslagit att det tillfälliga lönetillägget skulle utgå till tjänstemännen
i ortsgrupperna Å—D, d. v. s. till tjänstemännen i de fyra lägsta ortsgrupperna.
Nu har i stället Kungl. Maj :t gjort så, att Kungl. Maj :t föreslagit, att
det tillfälliga lönetillägget skall utgå till alla statstjänstemän, oavsett lönegrad,
oavsett ortsgrupp. Man kan ju i likhet med herr Rubbestad ställa sig fundersam
till huruvida det är nödvändigt att ge tillfälligt lönetillägg till alla statstjänstemän,
också till de allra högst avlönade. Däri inbegripas också, såsom det
anmärkts, generaldirektörer, och man får förutsätta att även statsråden få del
av det tillfälliga lönetillägget. Man ifrågasätter som sagt, örn detta skall vara
nödvändigt.

Jag kommer, herr talman, att litet längre fram i mitt anförande ställa ett
yrkande, som jag anser stå i överensstämmelse med höstrikdagens uttalande
och som riksdagen enligt mili mening borde ha stannat för. Innan jag går in på
detta, skall jag uppehålla mig något vid en del motioner, som väckts med anledning
av den kungl, propositionen. Den föregående talaren, herr Eriksson i
Stockholm, var inne litet på dem, och han berörde en viss grupp, nämligen folkhögskollärarna.
Han säde för sin del, att han tyckte att dessa grupper skulle
tidigare visat sitt intresse och gjort sig påminta hos Kungl. Majit. Vi veta
ju alla, att denna ganska rundligt tilltagna provisoriska löneökning tillkommit
efter stark press från vissa gruppers sida, T. C. O. och andra, och att Kungl.
Maj :t fallit undan för deras krav. Man kan väl icke Säga som herr Eriksson,
att eftersom en del grupper icke gjort sig påminta, dessa icke skola bli ihågkomma.
Jag trodde verkligen, att statsmakterna voro till för att skapa rättvisa
i så stor utsträckning som möjligt, oavsett om de olika grupperna i förväg göra
sig påminta, medelst sina organisationer eller på annat sätt.

Vad folkhögskollärarna beträffar — och lantmannaskolornas lärare äro givetvis
i samma läge — förundrar man sig över att ingen hänsyn tagits till dem.
Herr Eriksson i Stockholm anser, att deras ställning är säregen. De ha andra förmåner
vid sidan om lönen. De ha speciella tjänstetider, deras tjänst kan vara
halvårstjänst eller helårstjänst o. s. v. Ja, detta är ju riktigt, men å andra sidan
måste man väl säga sig, att denna lärarkår — jag inräknar däri lärarna vid lantmannaskolorna
och lanthushallsskolorna — icke har en mindre betydelsefull
ställning eller utför en mindre viktig gärning än andra lärare. Jag tror, att man
snarare kan. säga, att de uträtta ett mycket betydelsefullt arbete, och ingen i
riksdagen vill väl göra gällande motsatsen. Man kan icke heller säga annat än
att de ha en utbildning som motsvarar andra lärares, för att icke säga att den
är bade dyrare och mera kvalificerad. Jag vill icke på något sätt förringa,
folkskollärar- och folkskollärarinnekårens gärning eller göra gällande att dess
medlemmar äro för litet utbildade eller uttala mig ringaktande örn dessa stora
grupper, men jag måste ändå säga, att den utbildning folkhögskollärarna ha
är mycket mera kvalificerad än deras. En hel del av folkhögskollärarna äro
filosofie licentiater eller filosofie doktorer. Och agronomerna, som tjänstgöra
i lantmannaskolorna, ha en synnerligen dyrbar utbildning för närvarande. Man
kan därför säga, att dessa gruppers utbildning är av den art, att de borde vara
ihågkomna när det gäller lönetillägg. Jämför man deras nuvarande löner med
de i samma orter tjänstgörande statstjänstemannens, folkskollärarnas, folkskollärarinnornas,
stationsinspektorernas, banvakternas, o. s. v., skall man finna,
att deras löneläge är väsentligt sämre. Det må vara tämligen förklarligt,
att de känna sig orättvist behandlade, när de komma underfund med att deras
kamrater i andra tjänsteställningar lia fått såväl tillfälligt lönetillägg som pro -

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

visoriskt lönetillägg. Man undrar därför, om det är nödvändigt att gå fram på
det sättet.

Jag har inom utskottet försökt kämpa för bifall till motionerna och tor
ett uttalande från riksdagens sida, som vöre litet skarpare och där man mera
tryckte på dessa lärares rätt till provisoriskt och tillfälligt lönetillägg. Men
det blev en kompromiss i utskottet,'' då man försökte få fram ett enigt uttalande
så starkt som det överhuvud taget var möjligt att bli eniga örn. När
jag nu i alla fall framhåller dessa synpunkter, gör jag det med den tanken,
att Kungl. Majit skall fästa särskilt avseende vid ifrågavarande grupper
och i enlighet med det uttalande som utskottet här gör snarast framlägga
förslag till provisoriskt lönetillägg för dem.

Innan jag lämnar själva huvudfrågan kan jag icke annat än instämma med
herr Rubbestad och uttala den önskan, att när nu riksdagen kommer att fatta
beslut i enlighet med utskottsutlåtandet, Kungl. Maj :t icke glömmer de andra
grupper i vårt samhälle, vilka nu, såsom herr Eriksson säger, gjort sig påmota
.— jag menar givetvis jordbrukarna, vilka för sin del _ ansett att de
böra i likhet med andra grupper få kompensation, så att de i sin tur ha möjlighet
att ge något så när rimliga löner till sina anställda. Jag menar liksom
herr Rubbestad, att Kungl. Majit icke kan undgå att taga hänsyn härtill,
när Kungl. Maj :t snart bär att bedöma det nu framställda kravet från jordbrukarnas
sida.

Jag skall tillåta mig ställa ett yrkande örn ändring av utskottets motivering
och givetvis också av klämmen. Jag yrkar, att utskottets. uttalande pa
sidan 11, som börjar på sjunde raden med orden: »För att med siffror belysa»
och slutar med orden »i de särskilda beloppen», ersättes med följande: »Utskottet
anser, att en något större kompensation åt de fyra lägsta ortsgrupperna
än vad Kungl. Majit föreslagit skulle ha stått i bättre överensstämmelse
med höstriksdagens ställningstagande till tjänstemannalönerna förra
året. Det i de likalydande motionerna I: 194 och 11:311 framlagda förslaget
till vissa jämkningar i lönetilläggens belopp har utskottet därför funnit tilltalande.
Utskottet har likväl ansett sig böra avböja dylika jämkningar med
särskild hänsyn till att tjänstemannaorganisationerna godkänt det i propositionen
framlagda förslaget.» Detta uttalande skulle då sträcka sig fram till det
stycke nederst på s. 11, som börjar med orden »Kungl. Majlis förslag avser».
Därefter skulle utskottets formulering följas till och med den mening överst
på s. 14, som slutar med orden »eller 6 000 kronor för år». Den därefter följande
meningen: »Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag jämväl i denna
del» skulle utgå och i stället följande uttalande göras: Utskottet har i likhet
med motionären icke funnit tillräckligt motiverat, att det ifrågavarande engångsbeloppet
av 300 kronor utbetalas till alla befattningshavare över hela
löneplanen. Med viss anslutning till vad utskottet ovan anfört rörande de provisoriska
lönetilläggsbeloppen förordar utskottet, att utbetalningen av tillfälligt
lönetillägg begränsas till tjänstemän å de fyra lägsta ortsgrupperna
A—D.

Nästa stycke i utskottets motivering, som börjar med orden »Slutligen har»
och slutar med orden »kollektivavtalsanställd personal» skulle bibehållas
oförändrat.

Därefter skulle utskottets hemställan följa, vilken i överensstämmelse med
de föreslagna ändringarna i motiveringen skulle få följande lydelse fram
till b):

Utskottet, som i övrigt ej funnit anledning till erinran mot propositionen,
får under åberopande av vad sålunda anförts

Nr 9.

Onsdagen deli 27 februari 1940.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.
(Forts.)

A. hemställa,

I. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionen TI: 120 och med avslag å motionerna 1:105 och IT: 208, 1:106
och 11:206 samt 1:194 och 11:311

a) medgiva, att tillfälligt lönetillägg under budgetåret 1945/46 må i
huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet förordade grunder utgå
till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt de närmare
föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Från och med b) och till slut skulle ordalydelsen bli densamma som i utskottets
förslag.

Herr Senander: Herr talman! Ehuru jag självfallet inte gillade innehållet
i herr Rubbestads anförande, var det ändå ganska kostligt för mig att lyssna
till detsamma. Herr Rubbestad började med en mycket aggressiv sakargumentation
mot det föreliggande förslaget, men gjorde plötsligt en logisk kullerbytta
och reducerade hela problemet till ett spörsmål om »kohandel». Jag
vet inte, örn man skall betrakta det faktum, att herr Rubbestad inte hade något
yrkande så, att han ändå tror sig kunna utnyttja denna fråga i enlighet
med sitt syftemål Aud de pågående förhandlingarna om jordbrukspriserna.

Jag fann anförandet anmärkningsvärt även ur en annan synpunkt — jag
kanske också härvidlag kan säga, att detsamma var högst ologiskt. Herr
Rubbestad tillhörde på sin tid 1936 års lönekommitté och hade i stort sett
ingenting att invända mot den reallön kommittén fastställde med 1935 som
basår. Han var ju till och med så generös, att han anslöt sig till förslaget örn
rörligt tillägg på dessa löner, vilket ju .skulle medverka till ett bibehållande
av den reallön för statstjänarna, som 1936 års lönekommitté ansåg böra gälla.
Sedermera bär ju reallönen för statstjänarna på grund av innehållen dyrtidskompensation
reducerats i avsevärd grad — jag tror inte jag överdriver, örn
jag säger, att denna reduktion belöper sig till 20 ä 25 procent. När det nu
framlägges ett så blygsamt förslag som det föreliggande, vilket inte ens tillnärmelsevis
återställer reallönen, sådan den fastställdes av riksdagen i enlighet
med förslag av den kommitté, som herr Rubbestad själv tillhörde, så verkar
det högst inkonsekvent, att herr Rubbestad reagerar mot förslaget på det
sätt han gjort. Jag kari inte finna vare sig rim eller reson i det resonemang,
som herr Rubbestad förde.

Till herr Mårtensson i Uddevalla skulle jag vilja säga, att hans anförande
beträffande den kollektivavtalsanställda. personalen var en alldeles ypperlig
argumentation för den motion, som ingivits av herr Adolfsson och mig i denna
fråga. Det var bara beklagligt, att inte herr Mårtensson i konsekvens nied
detta resonemang ställde något yrkande i anslutning till detsamma. Han borde
ha kunnat utnyttja arbetarmajoriteten och fått den att fatta ett beslut, som
äntligen hade förmått de motspänstiga verkstyrelser, som ha att förhandla med
den kollektivavtalsanställda personalen, att rätta sig efter de direktiv, som
riksdagen tidigare har givit.

Det förslag till provisorisk avlöningsförstärkning, som vi nu behandla, är
utan. tvivel rent siffermässigt sett den största avlöningsförstärkning, som någonsin
givits statstjänarna. Tidigare lia statsmakterna varit i allra högsta
grad restriktiva då det gällt statens anställda, och till och med de definitiva
löneregleringar som genomförts, lia varit synnerligen blygsamma, för att inte
använda ett starkare omdöme. Det föreliggande förslaget ger mer än tidigare
förslag, och bland annad av denna anledning har det inte utlöst någon starkare
reaktion fran de statsanställdas sida. Jag tror emellertid att det vore

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

farligt att draga alltför stora växlar på framtiden av det faktum, att; siatstjänarna
ha låtit sig nöja med del provisorium, som nu föreslås. I verkligheten
äro nämligen statstjänarna inte alls så nöjda som det kan synas. Emot
detta kan naturligtvis invändas, att så stor kan knappast en löneförbättring
bli, att den väcker allmän och full tillfredsställelse. Herr Rubbestad, som
tycks ha tagit till sin livsuppgift att kverulera mot statstjänarna och stadsbefolkningen
överhuvud taget, kanske till oell med vill säga, att statstjänarna
aldrig äro nöjda, men dessa invändningar ha mindre betydelse i betraktande
av det faktum, att de lägre statstjänarna aldrig haft en inkomst som givit
dem en godtagbar levnadsstandard. Annu mindre har detta varit fallet under
krigsåren, då statsmakterna bland annat använt statstjänarna som högt föredöme
för industriarbetarna, då det gällt att reducera dyrtidskompensationen
till hälften av den verkliga levnadskostnadsstegringen.

Örn statstjänarna alltså i verkligheten inte äro så nöjda med förslaget som
det. ytligt sett kan förefalla, har detta sin givna förklaring. I förslaget ingår
som bekant en engångsersättning till ett belopp av 300 kronor, vilken är avsedd
att vara ett slags ersättning för lidna förluster genom innehållandet av
dyrtidskompensation under krigsåren. Det kan förefalla generöst av statsmakterna
att på så sätt vilja gottgöra sina anställda för de offer, sorn dessa ha
bringat under en svår tid. Ingen skall heller förneka, att denna åtgärd är ett
uttryck för en god vilja hos statsmakterna att reparera följderna av sin lönepolitik
under krigsåren. Man kan emellertid inte undgå att ställa denna engångsersättning
på 300 kronor i relation till de verkliga förluster de lägre
statstjänarna lidit under krigsåren genom att inte få full kompensation för levnadskostnadsstegringen.
Låt .mig taga ett par exempel. En stationskarl eller
brevbärare eller tullvakt i högsta löneklassen och i femte lönegraden, som ju
dessa grupper tillhöra, samt på Stockholms dyrort Ilar av sin dyrtidskompensation
under krigsåren fått avstå sammanlagt i runt tal 3 000 kronor. En
tjänsteman i åttonde lönegradens högsta löneklass på samma dyrort har fått
satsa omkring 4 400 kronor. Då befattningshavaren i femte lönegradens högsta
löneklass bär en fast lön på 3 837 kronor om året och den i åttonde lönegradens
högsta löneklass på samma dyrort 4 590 kronor om året, betyder alltså
innehållandet av dyrtidskompensation, att dessa statstjänare fått offra i runt
tal en årslön på den officiella lönepolitikens altare under krigsåren. Det förtjänar
omnämnas i detta sammanhang, att huvudmassan av de lägre statstjänarna
befinner sig i femte lönegraden, där den fasta lönen varierar efter dyrort
och löneklass från 205 kronor 50 öre till 335 kronor 25 öre i månaden — den
sistnämnda siffran gäller Stockholm. Det tycker jag är siffror som till och med
borde komma beslutsamhetens friska rodnad hos herr Rubbestad att övergå i
eftertankens kränka blekhet. När nu statstjänarna trots allt accepterat det
föreliggande förslaget, borde den smäleken kunna besparas dem, att det finns
riksdagsledamöter, som anse att de böra undanhållas en liten erkänsla för att
de under årens lopp Ira fått öva sig i tålamodets svåra konst.

Utöver vad jag tidigare framhållit om orsakerna till att statstjänarna låtit sig
nöja med det provisorium som nu föreslås vill jag nu framhålla den allra väsentligaste.
Den är, att statstjänarna i allra största utsträckning ställa sina förhoppningar
till den kommande definitiva löneregleringen. Särskilt måste detta
vara fallet med de lågt avlönade statstjänare som redan tidigare erhållit provisorisk
löneförstärkning. Det finns nämligen bland dessa många som känna stor
besvikelse inför vad som nu föreslås, och jag för min del måste säga, att deras
besvikelse är berättigad. De av dessa .statstjänare, som lia. det helgsta provisoriska
tillägget och dessutom maximum av utgående barntillägg, erhålla visser -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

ligen engångsbeloppet på 300 kronor för första hälften av innevarande år, men
när det gäller provisoriet för nästa budgetår, få samma befattningshavare, sedan
barntillägget och nuvarande provisorium slopats, en löneförhöjning av endast -1
kronor 82 öre i månaden. Det är självklart, att dessa familjeförsörjare, som befinna
sig i en synnerligen låg löneställning, lia anledning att känna besvikelse.
Om emellertid inte ens dessa befattningshavare, som tidigare ansetts vara så dåligt
avlönade, att de före alla andra måst erhålla en provisorisk avlöningsförstärkning,
på ett mera markant sätt reagerat mot förslaget, beror detta huvudsakligast
på att de sätta sin tillit till den definitiva löneregleringen. Därvidlag
tror jag, att de främst fastnat för utfästelsen att deras intressen vid den definitiva
löneregleringen proportionsvis komma att tillgodoses i större grad än
övriga lief attili n gshavares.

Den kommunistiska gruppen har avstått från att motionera örn förbättringar
i det föreliggande förslaget. Jag har tidigare anfört skälen till att vi inte gjort
detta, trots vetskapen örn att förslaget inte i alla avseenden kan anses tillfredsställande
ens som provisorium betraktat. Till vad jag tidigare sagt vill jag tillägga
att vi ställa stora förhoppningar på den definitiva löneregleringen, och vi
förmoda, att den i enlighet med gjorda utfästelser skall medföra en betydligt
förbättrad ställning för de lägre statstjänarna.

Till slut vill jag bara säga ett par ord örn utskottets ställning till den av herr
Gunnar Adolfsson och mig avgivna motionen till förmån för den kollektivavtalsanställda
statspersonalen. Vi ha i denna motion yrkat, att riksdagen på ett mera
positivt sätt än tidigare .skulle uttala sig för att de förmåner, som nu skola givas
statstjänstemannen, också skulle komma den kollektivavtalsanställda personalen
till del. Utskottsmajoriteten, ja, man kan val, sedan herr Mårtensson avstått från
att ställa något yrkande, tala örn utskottet i sin helhet, har inte velat vara med
örn längre gående åtgärder för att förmå de oftast ganska desperata verkstyrelser,
som ha med kollektivavtalsanslälld personal att skaffa, att visa större medgörlighet
än tidigare. Vi beklaga, att utskottet inte velat sträcka sig längre än
det gjort. Tidigare uttalanden från riksdagen i denna fråga ha tydligen inte
haft nämnvärd effekt på vederbörande verkstyrelser. Jag skulle emellertid vilja
hemställa till dem det vederbör, i första hand finansministern, att de, hur än
riksdagens beslut i ärendet må bliva, använda sitt inflytande för att förhindra
fortsatt sabotage från verkstyrelsernas sida av riksdagens tydligt uttalade vilja
örn vederbörligt hänsynstagande till den kollektivavtalsanställda personalen.

Herr talman! Med stöd av det sagda vill jag hemställa örn bifall till den av
herr Adolfsson och mig avgivna motionen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har till frågan örn detta provisoriska
tillägg väckt en motion örn att det endast skall utgå på löner lägre
än 6 000 kronor eller med tillägg närmare 8 000 kronor. Jag skall inte tala
örn kristillägget nu, därför att det kommer upp i nästa fråga, men det utgör
tillsammans med lönetillägget 31 procent, det vill säga 3 380 kronor på en
årslön av 10 800 kronor. Bara detta kristillägg är mer än 1 700 000 människor
ha i årsinkomst. Under sådana förhållanden är det alldeles klart, att ett lönetillägg
på 300 kronor till dem, som redan erhållit kristillägg på 3 380 kronor,
skulle innebära en överkompensation jämfört med andra grupper. Örn man betalar
det provisoriska lönetillägget även till de högre lönegrupperna, kommer
skillnaden att kvarstå trots löneaktionen. Vi få vara på det klara med att lönerna
i så fall komma att stiga och draga med sig varupriserna, och då blir
den avsedda förbättringen lika med plus minus noll. Man kan också fråga sig,
vart penningvärdet skall ta vägen, örn man utan behovsprövning delar ut detta

Onsdagen den 27 februari 1940. Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

tillägg till alla statstjänare. Jag vill för min dell inte vara med örn att rösta
för ett förslag, som innebär, att man betalar ut 300 kronor till sådana, som
tidigare fått kristillägg på upp till 3 380 kronor. För dem, som ha en årsinkomst
på 5 000 eller 6 000 kronor och som således fått ungefär hälften av
det nämnda beloppet, kan det däremot vara berättigat.

Vid en jämförelse mellan landsbygdens och städernas ekonomiska förhållanden
finna vi, att företagarna i städerna ha en medelinkomst på 4 655 kronor
mot 2 903 på landsbygden. När vi nu stå inför frågan huruvida det provisoriska
lönetillägget skall beslutas — och att döma av utskottets sammansättning
och riksdagens inställning till frågan, kommer propositionen troligen att bifallas
— skulle jag vilja fråga: varför ställer man sig så oförstående när det
gäller mjölkpriset? Underhandlingarna örn detta ha visserligen inte avslutats,
men man tycks inte vara så särdeles intresserad av denna fråga. Herr Eriksson
i Stockholm säde nyss beträffande de kollektivavtalsanställda, att han skulle
vilja se den, som ställer sig emot de förbättringar, som skulle inträda vid
kollektivavtalsförhandlingar. Jag skulle vilja vända på frågan och undra, om
herr Eriksson vill ställa sig emot en förbättring även^ för jordbrukarna. Vi
måste i alla fall komma till rättvisare ekonomiska förhållanden för landsbygden
jämfört med städerna.

Det har flera gånger väckts motioner i riksdagen i föreliggande fråga, men
då har alltid utskottet svarat, att lönekommittén skaili behandla ärendet, och
motionerna ha följaktligen avslagits. Nu kommer det emellertid ett förslag
från Kungl. Maj :t, och trots att en lönekommitté finns tillsatt, går man vid
sidan örn den. Om de föreslagna tilläggen skola betalas även till de högre lönegrupperna,
måste man anse, att lönekommitténs uppgift är av intet värde, och
vad som blir resultatet, när lönekommittén kommer med sitt förslag, kan lätt
förstås.

Jag vill inte yrka bifall till min motion, ty jag förstår, att det är gagnlöst.
Däremot vill jag yrka bifall till herr Petterssons i Dahl reservation i vad
den berör lönegrupperna A—D, men ej i övriga punkter, emedan jag anser, att
löneförbättringen endast skall utgå på inkomster upp till 6 000 kronor.

Herr Gavelin: Herr talman! Sedan jag begärt ordet har en av de reservanter,
som till detta utlåtande fogat blank reservation, herr Mårtensson, i ett
anförande motiverat sin och sina medreservanters blanka reservation. Då de
synpunkter, som herr Mårtensson på ett skickligt sätt framfört, i stort sett
sammanfalla med min egen uppfattning och i övrigt med synpunkterna i den
motion, som jag tillsammans med några kammarkamrater har väckt i denna
fråga, har jag ingen anledning att förlänga debatten med att upprepa dessa
synpunkter.

Jag vill endast i allra största korthet kraftigt understryka vad jag i min
motion har anfört när det gäller lönerna för de kollektivavtalsanställda arbetarna
vid statens olika verk och skall inskränka mig till att göra ett pär påpekanden,
vilka jag kommer att ta till intäkt för ett yrkande örn bifall till min
motion. Jag finner på s. 13 i utskottets utlåtande ett rätt positivt uttalande
till förmån för dessa kollektivavtalsanställda. Herr Eriksson i Stockholm
har redan fäst uppmärksamheten vid och läst upp detta uttalande. Uttalandet
är ur motionärernas synpunkt ganska tillfredsställande, men örn utskottet hade
satt punkt, sedan utskottet skrivit: »Denna fråga bör emellertid bliva beroende
på avtalsförhandlingar», och vidare uteslutit sista satsen: »för vilka utskottet
ej anser att riksdagen i enlighet med motionsyrkandet bör giva direktiv.
», tror jag att vi skulle lia känt oss ännu mera tillfredsställda. Utskottets

Nr 9.

Onsdagen deli 27 februari 194(5.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m fl.

(Forts .j

uttalande hade då i någon mån sammanfallit med de uttalanden, som riksdagen
under de föregående åren i detta avseende gjort. Jag finner det litet egendomligt,
att utskottet så starkt hävdar, att riksdagen inte skall på något sätt
befatta sig med några uttalanden eller ge några fingervisningar till staten när
det galler underhandlingar med de kollektivavtalsanställda arbetarna. Jag kan
inte förstå annat än att dessa arbetare principiellt sett befinna sig i samma
läge som de, för vilka vi nu besluta lönehöjningar. För deras vidkommande
räder endast, i jämförelse med dessa sistnämnda lönegrupper, det omvända förhållandet,
att de först underhandla och komma till ett resultat, vilket sedan
bekräftas av riksdagen. Jag tycker det skulle vara lika förnuftigt örn riksdagen
kunde göra vissa principiella uttalanden, som kunde ligga till grund
för förhandlingar beträffande lönevillkoren för dessa kollektivavtalsanställda
grupper, för vilka staten ändå faktiskt är högste arbetsgivare. Såsom vi i vår
motion mycket kraftigt understrukit måste det kännas .särskilt smärtsamt och
förargligt för dessa arbetare att vara uteslutna från möjligheten att få samma
barnbidrag, som de befattningshavare, vilka, lia dubbelt så hög lön som de själva
och kanske arbeta på samma arbetsplats, enligt de föreslagna bestämmelserna.

Jag skulle helst ha velat yrka bifall till den hemställan, vi gjort i vår motion,
i dess helhet, men då jag har kommit underfund med att detta måhända
möter vissa hinder, ber jag att fa utesluta den andra delen av denna hemställan.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till yrkandet i motionen med
uteslutande av den passus som lyder: »ävensom att riksdagen måtte bestämma,
att utgifterna härför, i den mån de ej falla på de affärs drivande verken, skola
upptagas å respektive huvudtitlar å tilläggsstaten för budgetåret 1945/46.»

Herr Adolfsson: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm erinrade för en
stund sedan örn en formulering i statsutskottets utlåtande, som förekommit i
riksdagshandlingarna vid åtskilliga tillfällen. Hail syftade på den passus,
där det örn de kollektivavtalsanställda heter, att »hinder icke bör möta att
företaga, de jämkningar i löneställningen, som kunna finnas påkallade och förenliga
med de allmänna _riktlinjerna på löneområdet». På det sättet har det
sagts nu i tre år, men riksdagens uttalanden lia icke vid något tillfälle fått
den önskade effekten. Det var av den anledningen vi ansågo att vi borde motionera
örn att åt respektive verkstyrelser .skulle ges bestämda direktiv om att
deras personal skulle få proportionellt samma löneförbättring som övriga statstjänare.

. Av ordalagen att döma skulle statsutskottet vara tämligen positivt inställt
till själva likställighetsf rågan. Men denna i ord uttryckta positiva inställning
mister dock sin betydelse genom att utskottet tillfogat den förklaring, varpå
den föregående talaren nyss riktade uppmärksamheten, nämligen att frågan
bör bli beroende på avtalsförhandlingar, men att utskottet anser att riksdagen
icke bör giva direktiv för dessa. Ja, noga betänkt borde riksdagen inte behöva
ge några sådana direktiv, i all synnerhet som de statsägda företag, under vilka
dessa arbetare sortera, kunna dirigeras av en arbetarmajoritet. Under sådana
förhållanden borde denna fråga ha kunnat lösas förhandlingsvägen. Det
har ,ju^ nu visat sig. att detta inte har lyckats, och detta förhållande var väl
anledningen till att järnvägsmannaförbundets nyligen hållna extra kongress
oland annat beslöt att instämma i den av vart parti i denna fråga avgivna motionen
och att vid denna kongress många motioner från medlemmar och avdelningar
avgåvos, i vilka liknande krav ställdes.

De arbetargrupper det här gäller lia tyvärr vissa erfarenheter att bygga på.
vilka inom parenles sagt inte liro av dagsfärskt datum. Man skall kanske inte

Onsdagen den :27 februari 1940. Nr 9. 31

Provisorisk länetörbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

erinra om det förflutna. Jag vill ändå i detta sammanhang påpeka, att den
socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö redan år 1940 i en artikel rörande
ban- och byggnadsarbetarnas vid SJ arbetsförhållanden och lönevillkor
skrev, att den vid upprepade tillfällen »betecknat det såsom skandalöst att arbetsvillkoren
och arbetsförhållandena vid ett statligt företag skola vara så
otillfredsställande ordnade att de gott kunna jämföras med förhållandena vid
sådana enskilda företag, där omsorgen om aktieägarnas intressen är den viktigaste
angelägenheten och omsorgen örn arbetarnas intressen av en socialt
anständig försörjning är en hjärtligt likgiltig angelägenhet». Vad som sedermera
har inträffat för dessa arbetargrupper har tyvärr givit nya belägg för
att det i vår motion framställda kravet är fullt berättigat.

Jag vill erinra örn att det var i december 1944 riksdagen gjorde sitt första
uttalande beträffande möjligheterna att förbättra de löpande avtalen för kollektivavtalsanställda.
Förutsättningen för att en sådan förbättring skulle kunna
ske var, att en förändring i lönepolitiken skulle ha inträffat och att avtalen
voro träffade på längre sikt. En förändring på löneområdet har ju skett genom
tillkomsten av de provisoriska lönetilläggen för vissa statliga befattningshavare.
Vad beträffar förutsättningen att avtalen skulle vara träffade på lång
sikt, så måste val sådana kollektivavtal, som gällde till och med utgången av
år 1945, vid detta tillfälle kunna anses ha varit träffade på lång sikt. Men
trots att det var fullkomligt självklart att dessa avtal voro träffade på lång
sikt och att en förändring på lönepolitikens område hade skett, vägrade järnvägsstyrelsen
lika fullt att uppta förhandlingar med ban- och byggnadsarbetarna
på det sätt som hade begärts. Järnvägsmannaförbundets och väg- och
vattenbyggnadsarbetareförbundets styrelser tillskrevo då regeringen i ärendet.
Men regeringen teg. När en interpellation i denna fråga besvarades i andra
kammaren den 2 maj förra året. hade regeringen inte ens tagit upp skrivelsen
från dessa fackförbundsstyrelser till behandling, trots att månader förflutit
sedan den avlämnats. Innan denna interpellation framfördes hade inga som
helst åtgärder vidtagits vare sig från regeringens eller järnvägsstyrelsens sida
i syfte att tillmötesgå de krav på förhandlingar, som arbetarna framfört. Efter
allt talande och skrivande i detta ärende tillsattes så kommunikationsverkens
avtalsnämnd, som den IG april 1945 meddelade, att den var villig att den 27
april upptaga förhandlingar. Jag vill inte säga mycket örn kommunikationsverkens
avtalsnämnd vid detta tillfälle, men jag vill säga att dessa förhandlingar
blevo en fullkomlig parodi på vad vi bruka kalla för förhandlingar.
Detta kan jag styrka med mera klart preciserade fakta, örn någon här i kammaren
skulle önska detta. Vad som förekom verkade mera sorn mycket dåligt
skämt än som förhandlingar. Långt örn länge fingo emellertid ban- och byggnadsarbetarna
vid SJ en liten löneförbättring på hela 7 öre i timmen. Men
denna löneökning var endast delvis retroaktiv och den innefattade icke heller
de barntillägg, som andra, grupper i statstjänst enligt riksdagens beslut skulle
komma i åtnjutande av. Detsamma gällde för övrigt även linjearbetama vid
kungl, telegrafverket, sorn i genomsnitt fingo en löneökning av endast 5 öre i
timmen, tiven den endast delvis retroaktiv.

Aven nu låter det naturligtvis siiga sig. ali de kollektivavtalsanställda arbetarna
på förhandlingsvägen skulle kunna uppnå de behövliga löneförbättringarna.
Från kommunistiskt håll mena. vi verkligen inte att riksdagen i allmänhet
skulle bestämma de kollektivavtalsanställdas löner. Herr Mårtensson
yttrade sig för en stund sedan ungefär på det sältet, att det inte kunde anses
lämpligt, ali riksdagen fastställer en del av linien medan en annan del av denna
Ilin bestämmes genom fria förhandlingar. Vi kunna, hålla med herr Mårtens -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

son om att detta som regel inte är lämpligt. Men här är det fråga örn extraordinära
förhållanden och därför är det också fråga örn extraordinära åtgärder.
Det kanske i detta sammanhang även kunde tillåtas mig att säga, att det dessutom
också är fråga örn en extraordinärt hårdflirtad förhandlingspart, detta i
alldeles särskild grad när det gäller kungl, järnvägsstyrelsen. När alltså vederbörande
verkstyrelser ha vägrat att gå med på sådana löneförbättringar, som de
provisoriska löneförstärkningarna kunna anses ha motiverat, detta trots riksdagens
klart uttalade vilja, vilken klarast uttrycktes i statsutskottets utlåtande
i hithörande ärende i fjol, och när statens förhandlare inte ge med sig1 ens
om de ha skriftligt avfattade beslut att gå efter Titan tydligen också måste ha
besluten försedda med både stämpel och sigill och litet av varje, är det verkligen
på tiden att riksdagen hävdar sin vilja på ett sådant sätt som vi i vår
motion ha föreslagit.

Jag vet att utskottets talesman, herr Eriksson i Stockholm, för en stund
sedan, förklarade, att utskottet tiar så klart uttalat sin vilja, att han skulle
vilja se den förhandlare, som vågar inta en annan ståndpunkt. Ja, både herr
Eriksson och vi andra ha fått se förhandlare, som vågat intaga en annan ståndpunkt
än riksdagen i denna fråga. Riksdagen gjorde positiva uttalanden både

1944 och 1945, men herr Eriksson i Stockholm och vi andra fingo bevittna, hur
statens förhandlare bortsågo ifrån vad riksdagen hade förklarat och från början
till och med vägrade att förhandla.

När utskottet nu är så välvilligt inställd mot de kollektivavtalsanställda,
frågar jag varför utskottet inte drar konsekvenserna av denna sin ståndpunkt.
Ja, statsutskottet invänder på något ställe i sitt utlåtande, att en del avtal nu
ha utlöpt och att nya sådana skola träffas, varför ett helt annat läge föreligger
nu än tidigare. Jag skulle vilja ställa frågan: när verkstyrelser i början av år

1945 kunde vägra att gå med på förhandlingar om förändringar i på längre
sikt träffade avtal, hur skall man då kunna räkna med att tillfredsställande
resultat skulle kunna uppnås nu utan uppslitande strider? Jag vill för övrigt
i detta sammanhang upprepa, att denna provisoriska löneförstärkning, som vi
anse att de kollektivavtalsanställda böra komma i åtnjutande av, inte bör betraktas
som en del av resultatet av ordinära förhandlingar om löneställning
utan endast som en extraordinär åtgärd. De nyligen avbrutna förhandlingarna
örn avtal för han- och byggnadsarbetare visa för övrigt, att kungl, järnvägsstyrelsen
inte nämnvärt har ändrat sinnelag. Jag vill erinra örn att förhandlingarna
brötos därför att det förelåg alltför stora meningsskiljaktigheter i
lönefrågan. I detta sammanhang vill jag också nämna, att de löneökningar banarbetarna
begärt, äro så obetydliga som en höjning av timlönen med 10—21 öre.
beroende på olika grupper. Att förhandlingarna örn denna obetydliga ökning
måst brytas visar, att järnvägsstyrelsen alltjämt är lika hårdflirtad som tidigare.
Kungl. Maj :t borde för den skull giva järnvägsstyrelsen bestämda direktiv.

Det är för övrigt inte bara när det gäller löneförhållandena som villkoren
äro anmärkningsvärt dåliga för vissa grupper av kollektivavtalsanställda. Rånoch
byggnadsarbetare t. ex. ha sämre semesterförhållanden än personalen vid
trafikavdelningen. Vidare lia de lägre ersättning vid sjukdom och olycksfall
samt mindre antal fribiljetter pa järnvägen. Slutligen ha de också lägre dagtraktamenten
och i anmärkningsvägt hög grad osäkra anställningsförhållanden
o. s. v. Vad deras löneförhållanden beträffar kan jag nämna, att på A och
B-ort är inkomsten för en banarbetare ungefär 250 kronor per månad. Eftersom
dessa arbetare i regel gå arbetslösa under någon del av året, få de på sin
höjd en årsinkomst av 2 500 kronor.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättrinq för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

Många linjearbetare vid telegrafverket ha att dragas med inte bara dåliga
inkomster utan också stor otrygghet i anställningsförhållandena._ Timlönen för
linjearbetarna vid telegrafverket är efter sex års väl meriterad tjänst på A-ort
1 kronor 26 öre plus index och på B-ort 1 krona 31 öre. I den allra högsta dyrortsgruppen,
I-orten, är timlönen 1 krona 64 öre. Jag vill i detta sammanhang
också erinra örn att för denna arbetargrupp förekommer som regel inte något
ackordsarbete annat än i viss utsträckning i Stockholm och Göteborg.

Vad sedan verkstadsarbetarna beträffar vill jag i korthet erinra örn att t. ex.
förrådsarbetare och grovarbetare i åldern 18—21 år på A-ort ha 59 öre i timmen
plus index. Timmermän och liknande arbetare, som fyllt 21 år, ha 83 öre
i timmen på A-ort och 1 krona 7 öre på I-ort. Elektriska montörer, maskinuppsättare
och plåtslagare m. fl., som fyllt 21 år och arbetat i facket i fyra år,
ha en timlön av 88 öre på A-ort och 1 krona 12 öre på I-ort. Härtill kommer
index på samtliga dessa löner samt — vilket är självklart — i vissa fall
också ackordsersättningar. Jag tror inte det är nödvändigt att jag anger flera
exempel på hur dessa arbetargrupper ha sina anställnings- och löneförhållanden
ordnade.

Till slut vill jag bara tillägga, att vi tyvärr ha anledning frukta, att ett
nytt riksdagsuttalande av den innebörd, som statsutskottet här föreslagit, inte
kommer att ha någon sådan effekt på verkstyrelserna, att de kollektivanställda
äntligen tillerkännas något av den rättvisa, som bl. a. riksdagen vid flera tillfällen
uttalat sig för. Rika erfarenheter tyda härpå, och det är ju inte heller
för ro skull eller för orerandets skull, som denna dokumenterade omedgörlighet
vid skilda tillfällen har brännmärkts här i riksdagen. Ingenting har heller inträffat,
som skulle kunna förmå oss att taga tillbaka vårt förslag. För den
skull komma vi att yrka bifall till vår motion. Detta tror jag för övrigt att
herr Senander redan gjort. I motionen hemställes, att verksstyrelserna skola givas
bestämda direktiv örn att betala ut proportionsvis samma ersättning till de
kollektivavtalsanställda som till övriga arbetargrupper.

Kanske jag sedan får taga kammarens tid i anspråk ytterligare någon minut
och i det här sammanhanget framlägga några synpunkter på en annan fråga.
Det talas ju numera mycket om förstatligande, även örn de praktiska handlingarna
icke äro lika talrika som orden. Det ser dock ut som om en del av statens
förtroendemän i verkstyrelser och ämbetsverk mycket målmedvetet söka att genom
sin politik misskreditera förstatligandets idé. Man vill tydligen driva det
dithän, att arbetarna skola bibringas den uppfattningen, att det inte ligger i
deras intresse att den och den verksamhetsgrenen förstatligas. Omedgörligheten
när det gäller att bifalla också de mest elementära löne- och andra krav
tyder på, att man fullt avsiktligt bedriver en politik med det syfte, som jag här
nämnt. Även detta borde ge arlid armajoriteten i riksdagen anledning att visa
vederbörande i verkstyrelser och ämbetsverk, att de inte äro fullständigt allsmäktiga,
utan att över dem står den representation, som svenska folket skickat
hit till Helgeandsholmen.

Allra sist, herr talman, vill jag säga, att jag i likhet med herr Senander betraktar
herr Mårtenssons tal som både sant och riktigt. Men jag vill fråga:
Förplikta inte de ord, som han här yttrade, till någonting? Var hans tal ett
agitationstal, eller vad var det? Herr Mårtenssons tal utmynnade tyvärr i bifall
till utskottets i fråga örn de kollektivanställda negativa yrkande. Hur mycket
blev det då kvar av alla orden? Jag skulle gärna vilja veta, om arbetarmajoriteten
bär flera representanter, vilka äro av den meningen, att orden skola till
ingenting förplikta.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

Herr talman! Med vad jag nu anfört ber jag få yrka bifall till den motion
vi framställt i detta ämne.

Herr Pettersson i Degerfors: Herr talman! Eftersom debatten dragit längre
ut på tiden än jag räknat med, skall jag i likhet med herr Mårtensson inskränka
mig till att förklara, att jag på en punkt icke är nöjd med statsutskottets
utlåtande. Jag avser den punkt som rör de kollektivavtalsanställda.

Vi aro i princip överens om att några bindande direktiv icke böra ges förhandlingsdelegationen.
Men vi lia ansett, att man hade kunnat skriva mera positivt.
Jag rull erinra örn att när det gäller övriga grupper, som icke ingå i
löneplanerna, men som motionsvägen förts fram, har utskottet intagit en mycket
positiv ställning. Jag kan t. ex. nämna lärarna vid privatläroverken, vid
folkhögskolorna, vid en del lantmannaskolor o. s. v. Beträffande dem säger
utskottet, att det har funnit skäl tala för en lönejustering. I en del andra fall
säger utskottet, att man kommer att behandla frågan längre fram under vårsessionen.
Men när det gäller de kollektivavtalsanställda har statsutskottet sagt,
att hinder icke föreligga för en eventuell lönejustering. Finansministern har
på s. 9 i propositionen hänvisat till riksdagens tidigare skrivelse i denna sak.
Detta har emellertid fallit bort i utskottets utlåtande. Örn detta har skett medvetet
eller omedvetet kan jag icke uttala mig örn, men det brukar inte komma
bort någonting omedvetet från statsutskottet. Jag måste säga, att man blir
betänksam inför detta. Här kommer man och säger till en skollärare, en järnvägstjänsteman
eller annan statsanställd, oavsett lön estö! In in g: Ni får 720
kronor — eventuellt 690 eller 660. Till andra befattningshavare och tjänstemän
säger man: Vi ha funnit skäl tala för en löneförbättring. Men till banarbetarna
säger man, att det föreligger inte något hinder för en lönejustering. Detta innebor
detsamma som örn man hade sagt: Örn ni vilja ha någonting, så få Ni slå
Er till det!

Jag blev inte så litet chockerad av herr Rubbestads ord, när han kom in på
sina betänkligheter med hänseende till inflationsfaran. Vad som chockerade mig
i herr Rubbestads yttrande var, att han var mindre betänksam mot den stora
anslagsposten än han var mot att örn nu den föreslagna löneförbättringen
skulle gå igenom — vilket han tar för givet —- detta skulle medföra, att även
de kollektivavtalsanställda skulle komma med sina krav. Det var således detta
sistnämnda, som herr Rubbestad var förskräckt för. Jag vill till kammarens protokoll
få antecknat, att jag för min del anser det vara en fullt naturlig sak,
att de kollektivavtalsanställda utnyttja sin ställning för att komma i åtnjutande
av samma löneförbättringar som övriga grupper.

Herr talman! Jag skall inte komma med något yrkande, utan jag vill sluta
med att uttrycka den förhoppningen, att vederbörande fackförbund vid de förhandlingar
som skola föras se till att icke de statsanställda som nu tillika äro
kollektivavtalsanställda bli strykpojken bland de statsanställda.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligen för att framföra
en enda principiell synpunkt på de löneproblem, som för närvarande ventileras
i kammaren.

Efter att ha lyssnat till särskilt herr Rubbestads anförande förefaller det mig
som örn det inte vöre alldeles överflödigt att göra ett litet påpekande, nämligen
att den svenska kronan under krigsåren har förlorat en väsentlig del av sin
köpkraft. Detta har medfört, att statstjänstemannen ha fått vidkännas en väsentlig
lönereduktion. Denna reduktion har varit olika för olika grupper. En del av
de lägst avlönade ha erhållit i det närmaste full kompensation, men flertalet stats -

Onsdagen den 27 februari 194G.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

tjänstemän lia i större eller mindre grad fått vidkännas en reell lönesänkning.
Vad som nu föreslås i den kungl, propositionen är alltså icke någon förhöjning
av statstjänstemännens reallöner jämfört med förkrigstiden, utan det gäller här
i stället ett partiellt återförande av deras löneställning till förkrigsförhållandena.
För en del grupper går detta återförande ganska långt och ger dem en ställning
ungefär motsvarande förkrigstidens. För andra åter är det endast fråga om
att nå upp till en nivå, som ännu ligger icke oväsentligt under förkrigstidens
reala lönestandard.

Man kan fråga: ha vi här i Sverige råd att nu ge tjänstemännen en ställning,
som inte är mycket sämre än den de intogo före kriget? Jag vill svara på den
frågan med att peka på konjunkturinstitutets beräkningar. Dessa ge vid handen,
att den reala nationalinkomsten redan år 1944 var 4 % större än år 1939, och
förmodligen kommer den i år, såvida icke något oväntat skulle inträffa, att ligga
något högre än år 1944. I betraktande av att den kaka, som svenska folket
har att dela, i år kan väntas bli 5—10 % större än vad den var före kriget och
ännu mycket större än den var år 1935, då statstjänstemännens lönestandard bestämdes,
förefaller det väl ganska naturligt, att staten nu tar ett steg, som för
tjänstemännen tillbaka i riktning mot förkrigstidens standard. Vill man motsätta
sig ett sådant steg, som Kungl. Maj :t nu föreslår, måste man ju intaga den ställningen,
att statstjänstemännen i Sverige voro för högt avlönade före kriget. Resonemanget
måste då bli, att vi nu måste passa på och göra den reella lönesänkning,
som genomförts under kriget, permanent, eftersom statstjänarna hade för
mycket betalt före kriget. Detta förefaller mig alldeles självklart vara opponenternas
resonemang, och herr Rubbestad gör ju heller ingen hemlighet av att detta
är hans uppfattning. Så logiskt var hans anförande uppbyggt, att man kan draga
den slutsatsen, att detta var hans mening.

Även en annan talesman från bondeförbundshåll har ju, om också något mindre
klart, givit uttryck åt en liknande tankegång. När herr Rubbestad vill motivera
varför han menar att statstjänstemännen varit överbetalda, så gör han jämförelser
med lantarbetarna. Herr Rubbestad säger då, att statstjänstemännen ha
väsentligt mera betalt än lantarbetarna, örn man ser på genomsnittet för samtliga.
Ja, det är riktigt. Men jag tror ändå man kan säga, att denna jämförelse
med lantarbetarnas löner icke i och för sig är vidare övertygande. Ty det är ju
ändå många omständigheter som motivera en större genomsnittlig lön för statstjänstemännen,
t. ex. deras längre utbildningstid och mycket annat. Detta gör,
att förhållandena för deras vidkommande ställa sig väsentligt annorlunda än för
lantarbetarna. Med detta har jag dock icke på något sätt velat förneka, att det är
högst önskvärt, att lantarbetarnas realinkomst höjes ytterligare utöver den nivå,
som uppnåtts under senare år. Men jag har velat förklara, att herr Rubbestads
sifferjämförelser icke äro särskilt övertygande, när han med dem vill motivera
varför han menar, att statstjänstemännen i Sverige före kriget hade en alltför
hög real standard.

Jag vill helt kort och gott deklarera, att jag för min del inte delar herr Rubbestads
mening, att de svenska statstjänstemännen före kriget hade en för hög
standard. Och när nu svenska folkets nationalinkomst kommit upp över förkrigstidens
nivå, förefaller det vara ganska naturligt, att man tar ett steg
för att reducera den sänkning av statstjänstemännens standard, som skett under
kriget.

I detta sammanhang vill jag också helt kort belysa en annan sida av herr
Rubbestads resonemang. Han säger — och jag delar hans uppfattning på den
punkten — att det är önskvärt att löneklyftan mellan statstjänstemän på
högre och de på lägre dyrort minskas. Jag är i princip av samma mening -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst rrv. fl.

(F orts.)

men det är ju precis vad som skett under krigsåren och sker även här. Herr
Rubbestad påstår motsatsen, nämligen att löneklyftan vidgats. Hans uppfattning
där beror på, att han räknar med de nominella siffrorna och bara ser så
och så många kronor. Han ser då alldeles bort ifrån att kronan har minskat i
köpkraft. Men man kan ju inte utan vidare jämföra ett läge, där kronan har förlorat
30 % av sin köpkraft., med ett läge, där kronan har den större köpkraften.
utan att på samma gång korrigera siffrorna med hänsyn härtill.

För att belysa detta skall jag ta ett exempel från nionde löneklassen. Där
var löneklyftan enligt herr Rubbestad 1 008 kronor mellan högsta och lägsta
dyrort före kriget. Nu däremot skulle den, örn propositionen bifalles, bli 1 261
kronor. »Se där», säger herr Rubbestad, »löneklyftan blir allt större!» Ja,
men 1 261 kronor nu äro ju mindre än 1 008 kronor före kriget! 1 261 kronor
svara ungefärligen mot 880 kronor före kriget. Vi ha här i själva verket en
ungefärlig minskning av löneklyftan från 1 008 kronor till 880 kronor. Jag
vill inte säga, att denna utjämning går tillräckligt långt, utan jag håller tvärtom
före, att man bör fortsätta vidare i den riktningen. Men jag vill understryka,
att här verkligen sker en utveckling i rätt riktning. Därför är det att ställa
tingen på huvudet, örn man säger som herr Rubbestad, att löneklyftan vidgas,
Precis samma fel förekommer mycket ofta, när man på bondeförbundshåll jämför
löneskillnaden mellan lant- och industriarbetare. Där påstår man också,
att skillnaden blivit större under krigsåren. Ja, den har vuxit formellt sett
i kronor, men realiter, i kronor av oförändrad köpkraft har denna skillnad blivit
mindre. Med hänsyn till den stora roll som detta spörsmål spelar i den, örn
jag skall uttrycka mig välvilligt, populära upplysning, som så energiskt bedrives
från bondeförbundarnas sida, har jag inte velat underlåta att påpeka,
att det är fel att vid statistiska jämförelser på området icke beakta sänkningen
iav kronans köpkraft.

Sedan säger herr Rubbestad, att det är risk för att en lönepolitik av den
art propositionen föreslår skall leda till inflation. Ja, det är ju märkvärdigt
detta, att örn lönerna för en grupp människor återföras till närheten av vad de
voro före kriget, så skall detta betraktas som orsak till inflation. Vore det inte naturligare
om man sade. att så länge en grupp inte har fått tillbaka förkrigstidens
reala standard och så länge det bara är fråga om att korrigera den nedtryckning,
som skett under kriget, så länge kan denna grupps anspråk på en formell
justering av lönerna icke betraktas som orsak till att hela köpkraftsvolymen
och prisnivån samt kostnaderna pressas i höjden. Skulle däremot någon
grupp begära att få stora förbättringar utöver förkrigstidens standard, då kan
ma,n naturligtvis diskutera, huruvida nationalinkomsten räcker till för en sådan
höjning utan att man får en sådan spänning, att prisnivån pressas upp. Men så
länge varje grupp håller sig inom den ramen och inte begär en högre realstandard
än före kriget, bör detta icke föranleda sådana svårigheter för den ekonomiska
politiken, att systemet brister eller prisnivån pressas uppåt. Jag tycker
därför inte, att skulden för någon inflationsrisk här kan läggas på den statliga
lönepolitiken.

Låt mig tillfoga en sak för att inte bli missförstådd. Jag hoppas att en ytterligare
förbättring av den reala standarden för vissa folkgrupper skall bli möjlig
ganska snart genom att nationalinkomsten stiger. En dylik förbättring utöver
förkrigstidens standard bör naturligtvis — och detta gäller både statstjänstemännen
och andra grupper i samhället —- i första rummet komma dem
till godo, som befinna sig i det sämsta läget. Jag är fullt på det klara med att
t. ex. lantarbetare och småbrukare tillhöra de grupper, som hade det sämst

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

ställt före kriget. Det är ytterst angeläget att de nu sättas i främsta ledet
bland dem. som kunna göra anspråk på att få en större andel av den växande
kaka, vi kunna få att dela. Jag sympatiserar alltså helt och hållet med de strävanden,
som gå ut på att t. ex. lantarbetare och småbrukare lika val som andra
mindre inkomsttagare skola få sm ställning förbättrad. I den man nationalinkomsten,
som det nu ser ut, fortsätter att växa, bör det föreligga möjligheter
härtill utan långt dröjsmål. Men jag tror inte det är vare sig rättvist eller politiskt
klokt av dem, som vilja befrämja en sådan utveckling, att de som ett
led i denna sin politik försöka få till stånd en permanent nedpressning av
tjänstemannagruppernas löner under den reala standard som dessa grupper
hade före kriget. Då redan flertalet grupper kommit upp till och en del av dem
t. o. m. över förkrigstidens standard, är det tvärtom rättvist att man, som propositionen
gör, tar ett ordentligt steg för att höja tjänstemännen till närheten
av det läge, där de befunno sig före kriget. Detta kommer inte att på något sätt
försvåra uppgörelsen om den mera definitiva lönereglering, som det nu förhandlas
örn.

Herr talman! Från denna utgångspunkt vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Rubbestad, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Det var ganska intressant att höra professor Ohlin. Jag vill emellertid
säga, att jag tycker att det är en dålig logik i hans anförande när han
talar örn att den kaka vi ha att dela bör delas rättvist och han ändå anser
att min motivering inte var övertygande.

Jag sade, att lantarbetarnas genomsnittslön är 1 911 kronor och statstjänarnas
5 300 kronor eller något mer. Jag vill då ha en ökning för lantarbetarna.
Herr Ohlin finner denna löneklyfta inte övertygande. Jag förstår inte
detta. Skall man inte fästa sig vid kalla siffror och låta dem övertyga? Då
är det inte lätt att övertyga folk. Skall det vara någorlunda, jämn fördelning
av kakan — och här gäller det att utportionera nära 200 miljoner kronor —
så är det väl rimligt, att man först ökar portionerna till de sämst ställda, och
det var ju detta, som herr Ohlin var inne på i slutet av sitt anförande, då han
ville att de sämst ställda skulle få en viss tilldelning.

Sedan säger herr Ohlin, att det brast i logiken hos mig när jag påvisade,
att i 9:e löneklassen var skillnaden mellan lägsta och högsta dyrort förut
1 008 kronor, men att den nu ökat till 1 311 kronor, och att jag då inte tager
hänsyn till penningvärdets fall. Men herr Ohlin gör därvid själv en stor
blunder, när han inte kommer ihåg, att levnadskostnadernas spännvid minskat
från förutvarande 48 % till nu konstaterade 20 %. Detta förutsätter, att spänningen
mellan lönerna skulle vara betydligt mindre, örn det skall bli samma
reallön för de båda ifrågavarande grupperna.

Herr Ohlin, som jämväl erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Den sista
frågan är det inte möjligt att närmare analysera i en replik. Jag vill bara till
herr Rubbestad säga, att när kronan förlorar i köpkraft, så innebär det en
minskning i den reella löneskillnad en viss nominell siffra innebär. Även örn
det sker en obetydlig ökning av det nominella beloppet blir det en minskning
i denna reella skillnad. Sedan har herr Rubbestad alldeles rätt i, att detta
inte är den enda omständighet som man bör ta hänsyn till. Man bör beakta
även andra omständigheter, exempelvis den av herr Rubbestad nyss. nämnda.

Jag vill framhålla för herr Rubbestad, att han alldeles går förbi det väsentliga
i min motivering. Det är önskvärt att man ger de folklager, som

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.}

ha den relativt sämre ställningen, en förbättring. Dessa folklager böra stå
i första ledet när det gäller att få del av den förstoring, som kakan, a. v. s.
nationalinkomsten, undergår. Man jag tror icke att det är politiskt klokt eller
rättvist att försöka pressa ned vissa stora gruppers lönestandard och säga,
att de lia för mycket och »vi skola ta från er». Man kan inte med fog göra
gällande, att statstjänstemannen hade en alldeles för hög standard före kriget.
Jag tror. att det är klokare politik att låta alla grupper återgå till förkrigstidens
reala standard och samtidigt förhandla örn vilka grupper som
skola ha en större eller mindre andel av nationalinkomstens ökning. På den
vägen är det, tror jag, mycket större möjligheter att uppnå en lösning i samförstånd.

Herr hubbestad erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Jag kan inte vara riktigt med på detta resonemang, ty örn den reala lönestandard,
sora tamm före kriget, skall tillämpas för de högst betalda tjänstemännen,
så innebär ju detta, att de med nuvarande system få ett tillägg på 3 388
kronor, under det att de lägst betalda tjänstemännen på den lägsta dyrorten
knappast få mer än 600 kronor i tillägg per år. Det har skett en sådan förskjutning,
att ett nytt lönesystem måste åstadkomma, att de sämst ställda i
de lägsta dyrorterna få mera tillägg än de, som redan förut äro relativt gott
ställda.

Vidare anförde

Herr Fast: Jag skall endast säga några ord i fråga örn det här föreliggande
förslaget angående provisorisk löneförstärkning. Jag har tidigare haft tillfälle
att uttala min anslutning till detta förslag och min glädje över att det kommit
pa riksdagens bord och nu star inför sitt avgörande. Jag vill understryka
värdet av att man denna gang kunnat komma fram förhandlingsvägen. Jag
tror, att detta också utgör en maning med hänsyn till framtiden, att örn förhandlingsvägen
är framkomlig, denna är av mycket stort värde. En löneförhöjning,
som visserligen inte ur alla synpunkter kan anses vara tillfredsställande,
mottages dock av båda parter med större tillfredsställelse, örn man fått vara
med örn att göra sina invändningar och även fått taga del av motpartens argument.
Jag uttalar därför den förhoppningen, att det skall bli möjligt för statens
förhandlare att i fråga örn den mera definitiva löneregleringen också komma
till ett motsvarande resultat, som i stort sett kan accepteras av i varje fall
de stora statstjänargrupperna. Därvid vill jag uttala som min mening att det
är klart, att de sämst ställda grupperna i första hand böra bli föremål för särskilt
beaktande.

Man kan inte ga ut ifrån såsom alldeles självklart, att de tidigare grunderna
äro oangripliga och att man först helt och hållet måste återställa förkrigstidens
reallöneläge och därefter börja med förbättringar för de sämst ställda
lönegrupperna. Även örn jag i stort sett delar herr Ohlins uppfattning i hans
anförande, så kan jag dock på denna punkt inte hålla med honom, ty det skulle
ju betyda, att vi alltid voro bundna av tidigare beslut och inte kunde göra någon
ny avvägning. När man nu kommit till klarhet om att siffrorna, som visa
spännvidden mellan högsta och lägsta dyrort, tills vidare peka i en annan riktning
än förut — och enligt mitt förmenande senare kunna komma att peka
i en annan riktning — så tror jag ändå att riksdagen är beredd att taga ett
''steg, som leder till att den gamla spännvidden inte fullt utfylles. Samma förhållande
torde också råda i fråga örn sammankrympningen av löneskalan mel -

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

lan de högsta och lägsta polerna. Jag anser för mitt vidkommande, att det inte
blott är önskvärt utan även nödvändigt, att en sådan sammankrympning av
löneskalan kommer till stånd och att man örn möjligt kan taga ett första mera
betydande steg i denna riktning vid de definitiva löneregleringar som förestå.

Så vill jag, herr talman, till detta endast säga ett par ord angående den
sak, som här diskuterats så mycket om, nämligen uttalandet med hänsyn till de
kollektivavtalsanstälddas löner. Jag erinrar örn vad jag i det fallet yttrade redan
i remissdebatten, där jag uttalade den bestämda förväntan, att det icke
blott skulle visa sig bli möjligt utan också skulle verkligen realiseras, att statens
verk och verksstyrelser, i de fall de företräda staten i statsägda eller statskontrollerade
företag, skulle medverka till att en motsvarande förhöjning
också skedde för dessa grupper, vare sig det vore fråga örn kollektivavtalsanställda
arbetargrupper eller kanske till och med tjänstemannagrupper, såsom
fallet nu kan vara. Jag vidhåller, herr talman, denna min uppfattning, men
jag kan inte inse, att det vore lämpligt att riksdagen till sitt protokoll skulle
foga formliga direktiv härom, ty örn dessa ämbetsverk inte vilja följa den
maning, som så klart kommit till uttryck här i dag i denna debatt, då kanske
de icke heller komma att göra det trots riksdagens uttalande. Jag tror emellertid
att det varit hälsosamt, att dessa uttalanden varit så pass klara och, enligt
mitt förmenande, också berättigade, som fallet varit här i dag. Därmed har ju
staten inte avhänt sig de möjligheter till påtryckningar och rättelser i. framtiden,
vilka eventuellt kunna vara erforderliga. Jag är alltså för mitt vidkommande
tämligen övertygad örn att de klara och bestämda uttalanden som här
skett och som klart avspegla åtminstone denna kammares bestämda uppfattning,
att man nu förväntar att vederbörlig hänsyn skall tågås i detta avseende,
skola leda till resultat. Skulle så ej vara fallet, hjälper det inte med åtgöranden
av det slag, som här föreslagits, utan då måste man vidtaga andra åtgärder
och se till, att det blir personer på de ledande posterna, som respektera dylika
uttalanden. Jag tror att det är klokt att inte på papperet göra några direktivgivande
och bindande uttalanden. Det kan måhända se ut som örn det vore
till verklig fördel i dag, men det kan hända, att det i ett annat läge med kortare
avtalsperioder för de kollektivavtalsanställda skulle kunna vara nyttigt och
lämpligt att utnyttja situationer, som statstjänama i motsvarande läge icke
kunna utnyttja.

Jag har, herr talman, för mitt vidkommande endast velat göra ett understrykande
av det enligt min mening klara uttalande, som är gjort från både
statsutskottet och åtskilliga talare här i kammaren. Jag kan för min del inte
ge någon annan tolkning av statsutskottets skrivning om att hinder icke möta
i detta avseende än vad utskottets talesmän herr Mårtensson och herr Eriksson
i Stockholm gjort. Jag tror att det är nog. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Adolfsson, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag konstaterade herr Fasts positiva uttalanden i fråga om de
kollektivavtalsanställda, men slutsatsen av dessa positiva uttalanden blir detsamma
som bär förekommit från tidigare socialdemokratiska talares sida här
i denna debatt. Herr Fast menar, att örn riksdagen begär ett sådant uttalande,
som vi begärt i vår motion, så kommer detta inte att bättra på förhållandet,
emedan vederbörande myndigheter kunna sabotera även ett sådant beslut. Jag
skulle därför till herr Fast vilja ställa en fråga: örn riksdagen nu begär, att
Kungl. Maj :t skall ge sådana direktiv åt respektive vcrkstyrclser, som vi i
vår motion föreslagit, menar då herr Fast, att dessa verkstyrelser skulle kunna

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

sätta sig över även de direktiv, som Sveriges regering ålägger elem? Jag utgår
från, att detta inte. kan vara möjligt. Jag känner mycket väl till att några
verkstyrelser, i varje fall kungl, järnvägsstyrelsen, i detta avseende lia tagit
sig mycket höga befogenheter. Men att den skulle kunna sätta sig över regeringens
klart uttalade vilja och regeringens direktiv, det förutsätter jag icke
skall vara möjligt.

Herr Fast, vilken jämväl erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Jag behöver
icke svara på herr Adolfssons fråga, ty den har jag besvarat tidigare. Jag
har sagt, att ur både konstitutionell och formell synpunkt torde en verkstyrelse
kunna sätta sig över både ett skrivet uttalande liksom även muntliga
uttalanden i riksdagen, men därmed äro ingalunda vare sig regeringens eller
riksdagens .möjligheter uttömda. Därmed tror jag, att herr Adolfsson med
litet fantasi själv förstår vad jag menar.

Vidare yttrade:

Herr Sefve: Herr talman! I början av sitt anförande framförde herr Rubbestad
en statistik beträffande fördelningen av skattebetalarnas inkomster. Han
använde den för att visa, att inkomsterna för landsbygdsbefolkningen voro så
mycket mindre än stadsbefolkningens, enkannerligen statstjänstemännens.
Jag ger honom i viss utsträckning rätt i vad han sade men vill samtidigt påpeka,
att statistik alltid är en farlig sak. Just denna statistik har många gånger
använts och kommer att användas för att belysa ett annat förhållande, nämligen
skillnaden beträffande taxeringarna mellan löntagare och naturahushållare.
Enligt denna uppfattning skulle ej statistiken visa, att löntagarna ha det så
mycket bättre på grund av den högre inkomsten, efter vilken man betalar
skatt, utan i stället, att naturahushållarna ha det bättre, ty de behöva icke betala
så stor skatt.

Det är klart, att det vid behandling av lönefrågor, är mycket tacksamt att
draga fram de högre statstjänstemännen. De ha höga lönesatser, och vi ha ännu
inte hunnit vänja oss vid det nya penningvärdet. Vi veta visserligen mycket
väl, att hundra kronor nu inte alls är detsamma som hundra kronor tidigare,
men det gamla beloppets psykologiska makt sitter fortfarande kvar, och därför
ha vi så svårt att ställa in oss på det nya, när vi höra dessa siffror nämnas.

Herr Rubbestad nämnde också, örn jag hörde rätt, generaldirektörer, men deras
löner ligga så avsevärt högre än andra tjänstemäns, varför de i detta sammanhang
ej ha särskild relevans, i synnerhet som dessa befattningar äro mycket få
och dessutom ofta tillsättas efter politiska meriter. Andra högre tjänstemäns
löner motsvaras i regel av högre utbildningskostnader. En reglering av lönerna
i . detta avseende kan naturligtvis tänkas, men den regleringen bör ske på
vanligt sätt, och det är också en sådan som förberedes för närvarande.

Nu är det inte fråga örn en definitiv lönereglering, utan endast örn en provisorisk
löneförbättring, som ju inte på något sätt behöver föregripa den kommande
definitiva löneregleringen. Man måste säga, att den löneförbättring det
nu är fråga örn är en ganska klen ersättning för penningvärdets fall, och det
kan frågas, varför statstjänstemännens organisationer accepterat den. Jo,
statstjänstemännen lia sedan gammalt vant sig vid att betrakta svenska staten
som en mycket fattig arbetsgivare. Staten har inte bara tjänstemännen utan
även en mängd andra människor att taga hänsyn till och draga vård om, och
alltid när det varit fråga örn lönereglering, ha statstjänstemännen fått höra,
hur stora de statsfinansiella svårigheterna varit. Därtill kommer, att stats -

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

tjänstemännen i regel äro lojala. De vilja inte pressa fram löneförhöjningar,
som kunna medföra, att penningvärdet ytterligare faller. De hysa kanske till
och med den falska förhoppningen, att priserna sa småningom komma att^ sjunka
avsevärt, så att deras löner på det sättet i det närmaste komma att återfå
sitt gamla värde. o o

Under de förhållanden som för närvarande råda ber jag alitsa, herr talman,
att få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då icke den förste talaren
i denna debatt, herr Rubbestad, ansag sig böra göra något yrkande, är
det väl icke heller någon anledning för mig att göra något sådant. Det heter
på s. 3 i utskottets utlåtande: »Från angivna utgångspunkter har departementschefen
efter överläggningar med vederbörande personalorganisationer ansett
sig kunna förorda en provisorisk löneförbättring enligt nedan angivna
riktlinjer, vilka personalorganisationerna förklarat sig kunna godtaga.» Ja,
herr Rubbestad, när finansministern och personalorganisationerna sålunda
kommit överens, är riksdagen — höll jag på att säga -— ställd tämligen utanför,
ty då är ju saken klar.

Jag skulle blott vilja göra några reflexioner med anledning av ett på_s. 2
i utlåtandet återgivet uttalande av finansministern, där han säger: »Krigets
avslutande har givit förhoppningar örn en ekonomisk återhämtning _——— • .»

Örn man nu får tro att denna ekonomiska återhämtning är på väg i sådan utsträckning,
att alla människor här i landet kunna begära ökade inkomster,
så är ju detta gott och väl, och då är ingenting att säga örn denna lönereglering
heller. Här är det nu fråga om att örn möjligt föra lönerna tillbaka till
1939 års reallöner, men jag undrar, örn man icke förbisett, att vi haft krig i
världen under de närmast föregående fem—sex åren. Detta krig har förorsakat,
att man i skilda länder kommit ned till en levnadsstandard, som är otroligt
låg jämförd med vårt lands. Om vi emellertid föreställa oss, att vårt land
redan nu kan bortse ifrån vad kriget åstadkommit, gå vi nog litet förhastat till
väga. Jag kan icke komma ifrån den uppfattningen, att vi äro i färd med
att »sälja skinnet, innan vi skjutit björnen», och därför har jag givetvis en
del funderingar över vad som nu sker på lönemarknadens område. Är det
någon som tror, att vi kunna behålla prisläget på produkterna, örn man från
alla håll kommer med krav på ökad ersättning för sitt arbete? Kommer icke
detta att oundvikligen så småningom leda till en prishöjning även på produkterna?
Då man säger, att man med sådana här löneregleringar icke gärna kan
tänka sig, att inflationen här i landet skulle taga någon vidare fart, så har
jag i det avseendet en annan uppfattning. Vad blir egentligen resultatet, örn
man genom ständigt ökade lönekrav från alla håll kommer i ett läge, ^ där
priserna på produkterna successivt stiga på samma sätt? Man står ju då på
samma ställe. Vi ha läst i tidningarna vad som skett i vissa andra länder,
där årslönen knappast räcker till inköp av en kostym kläder. Där har inflationen
satt in på ett fruktansvärt sätt. Även örn man i vårt land icke behöver
komma i en sådan situation, är det väl uppenbart, att vi snart ånyo kunna
komma i det läget, att vi måste vidtaga nya justeringar uppåt, ty priserna
stiga på ett sådant sätt, att sådana kunna motiveras. Även örn nationalinkomsten
under sisla åren ökats, måste vi ställa den frågan: kunna vi framskapa
realvärden på ett sådant sätt, att prisläget kan hållas oförändrat? Det är den
springande punkten. Om så icke sker, utan det på vissa områden är brist på
nyttigheter och varor eller priserna på desamma överstiga köpkraften, måste
resultatet bli att ånyo skaffa mer pengar, och så ha vi rullningen i gång.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

_ Herr Senander sade, att: detta förslag: icke utlöst någon reaktion från statstjänstemannens
sida, men tilläde, att de i själva verket alltid legat under, när
det gällt löneläget. Vad som nu ges i kompensation är icke på långt när vad
som skulle erfordras. Ja, det finns någonting här i världen, som heter »tillgång
och efterfrågan», och det är blott underligt, att man på skilda områden
kan få folk, som vilja åtaga sig statstjänst, när man vet, att lönen är väsentligt
underkompenserad i förhållande till andra.

Jag skall nu icke i likhet med herr Rubbestad gå in på jordbrukets priser
i samband °med denna lönereglering. Men jag har deu uppfattningen, att örn
man ute på landsbygden får klart för sig, att vissa tjänstemän erhålla 720
kronor i löneökning för nästa budgetår och dessutom 300 kronor i engångsersättning
för sista delen av innevarande budgetår, då frågar man sig nog, om
detta kan innebära en så synnerligen stor rättvisa, eller om det kan anses vara
en strävan att utjämna förhållandet mellan stad och landsbygd samt statsansfällda
och andra. Vi lia hört här i debatten, att vad statsutskottet skrivit
också innebär en förpliktelse för vissa verk och myndigheter att vidtaga åtgärder,
då det gäller de kollektivavtalsanställda. och att det är skrivet så
pass eftertryckligt, att man säkerligen från vederbörandes sida kommer att
taga ut de löften i detta avseende, som givits. Men det kommer säkerligen icke
att stanna. vid detta, utan det finns utan tvivel en hel del människor, som äro
anställda i privata företag, vilka icke på samma sätt omnämnts i utlåtandet
men vilka även för sin del kunna påvisa att de äro underkompenserade och
komma att kräva att få vara med, då vi nu kommit in på de här vägarna.

Jag måste säga, att frågan om penningvärdet är det avgörande, då jag ser
på hithörande förhållanden. Komma vi att i fortsättningen få ett försämrat
penningvärde blir följden den, att jakten kommer att fortsätta — i dag mig,
i morgon dig — och man vet aldrig, var det kan komma att sluta. Jag kan i
detta sammanhang icke undgå att — såsom jag tidigare här i kammaren gjort
— tala om de stackars människor, som varit dumma nog att spara litet pengar.
Det har herr Wigforss uppmanat dem att göra. Vid krigets början talade han
om för oss,.. att örn vi lånade staten pengar skulle vi kunna köpa mera, då
kriget en gång tagit slut. Han har nu själv erkänt, att han räknade fel den
gången. Beträffande, dessa människor, som äro hänvisade till att söka draga
sig fram på sitt kapital, förstår jag icke, hur man skall kunna »lönereglera»
för dem. I fortsättningen kommer denna kategori tydligen att bli ännu sämre
ställd än nu.

Då^ kriget började, hade vi alla en känsla av att vi måste försöka inrikta
°ss på att gå fram efter en sparsammare linje i vissa avseenden, och vi gingo
så långt, att vi till och med korrigerade beslut om utgifter, som vi tidigare
gått in för. Det är ganska märkvärdigt, att vi nu kommit så långt, att fastän
vi icke veta var. vi skola taga pengarna eller hur vi skola få jämvikt i budgeten
sa kunna vi ända tillåta oss vilka utgifter som helst. Man har den uppfattningen,
att man kan tillåta sig det ena och det andra och att allting skall
ga sin gilla gång, tack vare att man tror, att nationalinkomsten kommer att
öka. Det är möjligt. Jag är emellertid icke övertygad örn att en sådan utveckling
är så självklar, utan jag tror, att det kan komma att bli ett bakslag, som
alla parter mäste känna sig ganska besvärade av. Ur den synpunkten, herr
talman, har jag velat framföra dessa mina reflexioner. De äro icke vidare moderna,
men jag har den vanan att icke vara så synnerligen modern.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Utskottets uttalande beträffande
de kollektivavtalsanställda grupperna förefaller mig vara av särskilt stor be -

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

lydelse. Det Ilar också, framgått av debatten, att många intresserat sig tor den
frågan. Jag skulle känt mig ganska orolig med anledning av vissa uttalanden,
som här gjorts, örn jag icke varit i tillfälle att höra finansministerns anförande i
första kammaren, vilket enligt min mening ganska bra redde upp situationen.
I hans anförande klargjordes nämligen icke blott hur han såg på förhållandena
och hur han trodde, att utskottets uttalande borde tolkas, utan även de gruppers
mening som det här gäller. Herr Wigforss’ uttalande skilde sig fördelaktigt
från en del andra uttalanden som gjorts här i kammaren och även ifrån vad
herr Fast, som annars ilr en klok och bra karl, försökte uttyda det till. Jag har
alltså för ögonblicket icke mer att tillägga på den punkten.

Det är onekligen en mycket betydande utgiftsökning, som blir följden av
de beslut i denna fråga, som vi komma att fatta. Jag måste emellertid, såsom
jag gjorde under remissdebatten, erkänna, att när det gäller de statsanställda
förhåller det sig nog icke så, att denna grupp är den ledande på lönemarknaden,
utan att den snarare kommer en bit bakefter. Nu är det nog tyvärr så. som
finansministern_i årets remissdebatt medgav, att lönestoppet icke längre håller
och att den fördämning, som han trodde sig ha byggt upp, är genombruten.
Yi måste tyvärr erkänna detta faktum, och då anser jag för min del, att det
icke är rimligt, att statstjänarna skola hållas tillbaka i en särskild klass. Vidare
har här faktiskt träffats en överenskommelse mellan personalorganisationerna
och statens underhandlare, och det är inte gärna tänkbart, att riksdagen då
skulle ''sätta denna överenskommelse å sido. Jag konstaterar också, att alla de
partier, som hade representanter i statsutskottet när utlåtandet godkändes, anslutit
sig till och stött denna överenskommelse. Det har visserligen förekommit
små försök att ha en särmening från ett par representanter för bondeförbundet,
som deltagit i utskottets behandling av frågan. Men det finns också andra representanter
för partiet, vilka helt och fullt stå för utskottets beslut.

Vad som kanske närmast föranlett mig att begära ordet, herr talman, har
varit en del uttalanden, som fällts beträffande tjänstemännen i de högre lönegraderna.
Jag tänker då närmast på herr Hansson i Skediga och kanske även
på herr Pettersson i Dahl, som icke vilja ge de tjänstemän, som ha en månadslön
överstigande 500 kronor i månaden, d. v. s. minst 6 000 kronor örn året,
detta ytterligare tillägg. Den sammanpressning av dyrortsgrupperna, som förefaller
att vara på väg, anser jag vara fullt rimlig och riktig och att vi måste
fortsätta på den vägen. Jag kan även vara med ett ganska långt stycke, när
det gäller att minska avståndet mellan de högsta och de lägsta avlöningarna.
Men jag tror dock, att man därvidlag icke får driva det över en viss gräns, och
jag kan icke följa herr Hansson i Skediga så långt, som han går i sitt resonemang.
Den vägen är enligt min mening icke framkomlig i någon större utsträckning.
Motiveringen är inte de statsanställdas synpunkter, utan om jag
så får sälga statens egna ekonomiska arbetsgivarsynpunkter. Konkurrensen örn
duktigt folk och folk som går ali, placera i chefsställningar och på ledande poster
är så stor, att skall staten behålla en verkligt förnämlig och duglig ämbetsmanna-
och tjänstemannakår i de graderna, få vi inte strypa dem alltför hårt.
Jag tror att både herr Hansson i Skediga och jag ha en viss erfarenhet av hur
det ilr exempelvis i jordbrukarnas egna organisationer därvidlag. Vi känna till
de besvärligheter, som föreligga när det gäller att få personer, som med avseende
å utbildning och lämplighet duga att sätta på viktigare poster, och vi
ha fått lära oss, att då få vi betala ganska bra. Staten med sitt avlöningssystem
har tyvärr inte möjlighet att avväga enbart efter duglighet och lämplighet,
utan det blir en mera schematisk löncsättning, men då få vi också hålla denna

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

på en rimlig nivå om resultatet icke skall bli en utarmning i fråga örn duktigt
folk.

Sedan Ilar det sagts av herr Rubbestad och andra, att skillnaden mellan
stad och land börjar vara så framträdande, att det inte längre kan få fortsätta
som det nu är. Jag ger honom rätt på den punkten, men jag tror inte vi klara
upp saken med sådana yrkanden som här ställts, utan vi få försöka lösa det i
annat sammanhang. Vad som kommer att irritera landsbygden kanske ännu
mer än statstjänamas löner är sådana krav som framkomma från exempelvis
byggnadsarbetarna och vilka komma att medföra en betydande kostnad för
landsbygdens folk. Jag är fullt på det klara med — jag upprepar det ännu en
gång — att den skillnad som föreligger mellan land och stad kan icke bestå.
Men det spörsmålet löses ingalunda genom att följa herr Hanssons i Skediga
yrkande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Herr Skoglund var inte med på vad
jag yttrade angående begränsning av såväl det provisoriska lönetillägget som
kristillägget, när denna sak kommer upp i nästa ärende.

Man får göra klart för sig, att det finns två miljoner människor, som ha
mindre i årslön att leva på för en hel familj än vad kristillägget är för en
högre tjänsteman. Hur skola dessa kunna leva på sin inkomst, när statstjänstemannen
trots^sina höga löner ändå skola ha kristillägg? Det är osunt att betala
kristillägg på så höga belopp, och jag tycker att herr Skoglund kunde vara
överens med mig örn att det i detta ligger en så djup orättvisa, att den måste
rättas till. Örn man däremot, såsom jag yttrade i remissdebatten, ger de lägre
inkomsttagarna en förbättring, är det en rättvis sak, som ingen i vårt land vill
gå emot. I fråga örn de höga lönerna ha herr Skoglund och jag olika uppfattning.
Jag anser att det är en rättvisesak, som jag förfäktar.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr talmannen gav först propositioner beträffande utskottets hemställan
i punkten A utom i vad anginge motionerna I: 105 och II: 208 samt I: 106
och II: 206, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i berörda delar
dels ock pa bifall till det av herr Pettersson i Dahl under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren utskottets hemställan i angivna delar.

Härefter framställde herr talmannen i avsende å motionerna I: 105 och
II: 208 propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan beträffande dessa
motioner dels ock på avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i ''stället
till det av herr Gavelin under överläggningen framställda yrkandet; och blev
utskottets hemställan i denna del av kammaren bifallen.

Slutligen framställde herr talmannen beträffande motionerna 1:106 och II:
206 propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan i fråga örn dessa
motioner dels ock på avslag å utskottets hemställan i berörda del samt bifall
i stället till nämnda motioner; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Senander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28 såvitt angår motionerna 1: 106 och II: 206, röstar

Ja;

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisorisk löneförbättring för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets hemställan i berörda del
bifallit ifrågavarande motioner.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Senander hegärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 153 ja och 10 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande del.

Punkten B.

Kades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts Grunder för
proposition angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare JcnshUägg åt
m. fl. jämte en i ämnet väckt motion. * lingnåre

I propositionen nr 4 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag m. fl.
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 4 januari 1946, föreslagit
riksdagen att dels besluta, att kristillägg måtte under budgetåret 1946/47 utgå
enligt av departementschefen angivna grunder, dels bemyndiga Kungl. Maj :t
att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet, dels ock besluta, att utgifterna
för kristillägg skulle bestridas i av departementschefen närmare angiven ordning.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga väckt
motion (II: 93), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av grunderna för kristillägg at statens befattningshavare, att kristillägg icke
skulle utgå på högre lön eller del av lön än 500 kronor för månad räknat.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 93
besluta, att kristillägg skulle under budgetåret 1946/47 utgå enligt i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 januari 1946 förordade grunder;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag .

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet,

2) besluta, att utgifterna för kristillägg, i den mån de icke skulle utgå ur
kyrkofonden eller avse befattningshavare hos bank- och fondinspektionen eller
sparbanksinspektionen samt därest annat ej föranleddes av fastställda statsbidragsgrunder,
skulle för budgetåret 1946/47 bestridas: beträffande befattningshavare
och pensionärer vid de affärsdrivande verken eller vid av dessa
övertagna företag eller inrättningar samt befattningshavare hos försäknngsinspektionen
och statens pensionsanstalt ävensom befattningshavare med avlöning
från luftfartsfonden från de medel, av vilka verkets eller institutionens

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Ändrad lydelse
av 32 §

3 mom. kommunalskattelagen.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (.Forts.)
utgifter i övrigt bestredes, beträffande befattningshavare vid statens hingstdepaer
och stuteri samt a lantbruksstyrelsens stuteribyrå från det anslag, varav
vederbörandes lön utginge, samt i fråga örn andra befattningshavare och
pensionärer från de anslag å riksstaten, som vore avsedda för kristillägg.

Reservation hade avgivits av herrar Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maurts förslag och med bifall till motionen II: 93
besluta, att kristillägg skulle under budgetåret 1946/47 utgå enligt av reservanterna
angivna grunder;

b) med bifall---för kristillägg.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46 till tillfälligt lönetillägg.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 9. i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 4 januari 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 10, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade Förslag till Lag om
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 mom. Såsom intäkt---—- avsedda utgifter.

Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård upptages icke såsom intäkt,
oavsett örn förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal
eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild tjänst
och utgått efter väsentligt förmånligare grander än som gälla för befattningshavare
i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom intäkt till

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 32 § 3 morn. kommunalskattelagen. (Forts.)
den del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare
gällande. _

Denna lag träder ikraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall ilga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering av
beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1946.

Till utskottets behandling hade överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 251 av herr Lodenius m. fl. och II: 393 av
herr Pettersson i Norregård m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Majlis förevarande proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 10 och med avslag å de likalydande motionerna 1:251
av herr Lodenius m. fl. och II: 393 av herr Pettersson i Norregård m. fl., antaga
det vid propositionen fogade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 32 §
3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Reservation hade avgivits av herrar friherre De Geer, Ekman, Hammarlund,
Sandberg och Vigelsbo, som ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 10.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Vigelsbo: Herr talman! Det är kanske inte så alldeles nödvändigt att
upptaga tiden med någon längre debatt i denna fråga. Man får kanske utgå
ifrån att andra kammaren inte i likhet med första kammaren ändrat votum
sedan i fjol. Den uppfattning, som kom till uttryck i andra kammaren i fjol, har
ju nu för en stund sedan godtagits av första kammaren. Såsom reservant i denna
fråga må det dock tillåtas mig att framlägga några synpunkter.

Det har framhållits vissa svårigheter, som skulle vara förenade med det
förslag, som från motionärernas sida har framförts örn avslag på propositionen
angånde tjänstemännens befrielse från beskattningsskyldighet för förmånen
av fri sjukvård och tandvård. Dylik skattebefrielse anse vi inte vara riktig
med hänsyn till det förhållandet, att samtidigt inte också har kunnat införas
en bestämmelse örn att andra medborgare skulle äga avdragsrätt för kostnader
i samband med sjukvård och tandvård. De remissyttrande instanserna ha
anfört olika svårigheter att kunna uppgiva den åtnjutna sjukvårdsförmånen
till beskattning, och det Ilar framförts olika betänkligheter. Man har sagt, att
det vore svårt att i det enskilda fallet bedöma, örn det är olycksfall eller sjukdom.
Skulle det vara olycksfall, äger man åtnjuta ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Skulle det vara sjukdom skulle man följaktligen åtnjuta
den fria sjukvården ifrån vederbörande verks sida. Jag är inte mannen att bedöma
dessa svårigheter, men för mig synes detta skäl vara synnerligen svagt.

Vidare bär det sagts, att det är svårt för vederbörande verksläkare att vid
ackordens uppgörande fördela kostnaderna på den anställda personalen, så att
de anställda skulle kunna i sina deklarationer uppgiva värdet av den åtnjutna
förmånen. Det har också sagts, att uppgifterna örn under ett visst år åtnjuten
läkarhjälp icke finnas tillgängliga förrän den 30 juni påföljande år. Detta resonemang
verkar något egendomligt. Jag är lekman på området, men örn man
jämför denna uppgift med flygförvaltningens och marinförvaltningens remissyttranden
i ärendet förefaller det egendomligt, att det skulle vara en omöjlighet
att uppgiva dessa åtnjutna förmåner tidigare än den 30 juni det år förmånen
.skulle ha deklarerats. Man ser nämligen, att både flygförvaltningen och marin -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen. (Forts.)
förvaltningen under de år som gått lia uppgivit denna förmån till taxering, oell
den torde också i vederbörlig ordning lia upptagits till beskattning. Under sådana
förhållanden förefaller det egendomligt, att det skulle vara svårare för
ett annat verk att angiva dessa förmåners värde än vad det är för t. ex. flygförvaltningen
och marinförvaltningen.

Sedan har man sagt, att en beskattning av denna förmån skulle medföra en
omfattande och tidsödande skriftväxling mellan olika myndigheter, och slutligen
skulle det leda till ett omfattande merarbete för myndigheterna. Samma
svårigheter har man anfört som skäl för att vi i dag skulle besluta att befria
tjänstemännen från skyldigheten att uppgiva den åtnjutna sjukvårdsförmånen
till beskattning. Det medgives säkerligen ifrån reservanternas sida, att svårigheter
föreligga — vi skola inte försöka att förneka det — men vi ha sagt, att
vi godtaga finansministerns förslag i detta avseende. Vi anse emellertid, att
för rättvisans och likställighetens skull borde förslaget också ha inneburit, att
de, som nu ha kostnader för sin sjukvård, skulle haft rätt att avdraga denna
kostnad vid sin inkomstdeklaration. Vi ha ifrån reservanternas sida ansett det
vara fullt logiskt och riktigt att just den saken samtidigt skulle tagits upp till
omprövning.

Att gå längre in på frågan är kanske i nuvarande stund inte alldeles nödvändigt,
men det framhölls i ett remissyttrande såsom anmärkningsvärt, att
det inte skulle vara nog med att först och främst den tjänsteman, som blev
sjuk, kanske inte skulle kunna förvärva den inkomst, med vilken han kalkylerat,
utan därtill skulle han vid denna iråkade olycka också betala skatt för
förmånen av fri sjukvård. Men så är ju förhållandet för vilken medborgare som
helst som drabbas av sjukdom! Örn han blir sjuk under sådana förhållanden,
att han inte får åtnjuta understöd enligt olycksfallsförsäkringslagen, måste ju
även han vidkännas förluster med anledning av att han inte kan förvärva sin
dagliga inkomst och är utan möjlighet att på annat sätt få någon ersättning.
Jag kan inte förstå, att här råder ett annat förhållande för medborgare på andra
områden än vad som efter ett bifall till reservationen skulle komma att gälla
för tjänstemännen i offentlig tjänst eller anställda i andra företag, som ha sina
ersättningsförmåner reglerade efter liknande grunder.

När vi reservanter resonerat om denna sak lia vi kommit till det resultatet,
att det riktiga hade varit att i förhanden varande situation avslå denna proposition,
helst som det i propositionen varslats om att den nya sjukvårdslagen
skall träda i kraft den 1 januari 1948 och att bestämmelsens tillämpning följaktligen
måste lia en mycket underordnad betydelse i detta sammanhang. En
betydelse, som en sådan här lagstiftning emellertid har och som vi inte få bortse
ifrån, är den irritation som det kommer att medföra att man i ena fallet befriar
en medborgare från skyldigheten att beskattas för värdet av förmånen
av fria sjukvårdskostnader samtidigt som man förbjuder andra medborgare att
i sina deklarationer avdraga kostnaderna för sjukvård. Jag kan inte förstå,
att det ligger någon rättvisa i ett sådant förfaringssätt.

Med utgångspunkt, herr talman, ifrån detta resonemang och med den nu
anförda motiveringen anser jag mig trots allt böra yrka bifall till den av herr
De Geer m. fl. avgivna, vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag hade kunnat nöja mig med
att instämma i vad den föregående talaren, som ju tillhör reservanterna, här
har anfört, men eftersom jag är motionär i ärendet, tyckte jag inte att jag
kunde låta frågan gå förbi utan att säga några ord.

Samma proposition som den här föreliggande framlades ju för riksdagen
under fjolåret, men förslaget föll då på grund av kamrarnas olika beslut, och

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen, (i orts.)
jag måste säga, att man blev något förvånad, niir det i år kom en ny likadan
proposition. Vad det här gäller är ju, att befattningshavare i statlig, kommunal
och även enskild tjänst skulle vara befriade från att erlägga skatt för de förmåner,
som de lia i form av fri sjukvård och tandvård. Vid föregående års riksdag
var det rätt tydligt, tyckte man, att opinionen här var emot ett sådant förslag,
vars antagande skulle göra orättvisorna i skattehänseende mellan olika
grupper ännu större än de varit tidigare.

Departementschefen har nu sedan i fjol inhämtat yttranden fran en del myndigheter,
men det var väl ingen som hade väntat annat än att dessa skulle ga i
tillstyrkande riktning, ty när man på detta sätt får yttra sig i egen sak, höll
jag på att säga, skulle det vara underligt, örn man föresloge något annat än
vad föregående års proposition innehöll. Trots detta har emellertid från mannförvaltningens
sida sagts ifrån att man alltid, pa sätt som lagen föreskriver,
tagit upp ifrågavarande förmåner i löneuppgifterna, och flygförvaltningen
har ytterligare understrukit, att man inte anser det vara någon svårighet för
de olika myndigheterna att, på samma sätt som andra arbetsgivare fa göra,
ta med även förmånerna i fråga såsom en inkomst vid avlämnandet av löneuppgifter
för sina anställda. Detta talar salunda emot det påstående^, som göres
både i propositionen och i bevillningsutskottets betänkande, att svårigheterna
att lämna uppgift örn dessa förmåner vore så stora, att det motiverade en
ändring av skatteförordningen.

Orsaken till att jag absolut är motståndare till denna lagändring är, att ett
försök här göres att lagstiftningsvägen gynna vissa grupper i samhället framför
andra. Jag anser inte att detta är riktigt, framför allt inte när etet gäller
beskattningens område, där det är en mycket ömtålig sak att bevilja vissa
grupper förmåner som andra inte få.

Vi motionärer framhöllo redan i vår motion förra året, att vi inte äro främmande
för den tanken, att sjukvårds- och även tandvårdskostnader skulle
vara avdragsgilla utgifter, men da skulle de vara det inte bara för statens
befattningshavare utan för alla medborgare. Vi framställde också i var motion
yrkandet örn att Kungl. Majit.skulle på nytt för riksdagen framlägga en
proposition i ärendet, varigenom vi kunde taga ställning till fragan örn rätt
för alla att göra avdrag för sådana kostnader. Vi ansago det riktigast, att departementschefen
tog steget fullt ut i detta fall och föreslogo avdragsgillhet för
alla kostnader för sjukvård. Den, som haft med taxeringsarbetet at.t göra, vet
hur pinsamt det är att behöva fullt ut beskatta inkomsten för en familj, där
man haft mycket sjukdom att dragas med. Därtill kommer att de enskilda medborgarna
vid sjukdom drabbas betydligt hårdare av inkomstbortfall än befattningshavarna
i statens tjänst göra. En familj, där familjefadern är statlig befattningshavare,
går i regel inte miste örn sa värst stor del av inkomsten, när
familjefadern drabbas av sjukdom.

Det är också rätt intressant att något se till hur denna fråga kommit upp
— det finns litet motstridiga uppgifter på den punkten i bevillningsutskottets
förevarande betänkande och i fjolårets proposition. Det förhåller sig i själva
verket så, att det var statsrevisorerna, som redan 1942 i sin berättelse drogo
fram just denna fråga och påvisade, hur stora dc belopp voro, som statsverket
betalade ut till sina befattningshavare för sjukvård och tandvård. År 1942 var
summan redan uppe i 2,5 milj. kronor, och jag tror inte att man tar fel, om man
gissar, att statsverket 1943 betalade ut mellan 3 och 4 miljoner till sina befattningshavare
vid sjukdom. Saken är alltså inte så bagatellartad, som göres
gällande både i propositionen och i utskottsbetänkande!., att den inte skulle ha
någon betydelse ur statsfinansiell Synpunkt. Statsrevisorerna säga också —

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 9. 4

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskatt darj en. (Forts.)
det var alltså, redan 1942 att det ur statsfmansiell synpunkt måste anses angeläget,
°att ifrågavarande förmåner göras till föremål för beskattning.

1943 års riksdag tog sedan upp frågan till behandling och anhöll i skrivelse
lill Kungl. Majit, att proposition i ämnet matte framläggas. Riksdagen måste
således ^ha^ansett saken vara viktig även ur statsfmansiell synpunkt. Det är
ju också så, att de miljoner, som staten härvidlag betalar ut till sina befattningshavare,
ligga i toppen på deras taxerade inkomst och därför lia inte så
liten betydelse ur skattesynpunkt. Men trots att riksdagen sålunda år 1943 beslöt
en skrivelse till regeringen i ärendet, så gjordes det inte någonting åt frågan,
och riksdagens beslut tycktes inte ha oroat vare sig regeringen eller någon
av de statliga myndigheter, som voro berörda av saken i skatteavseende. År
1944 kom emellertid regeringsrätten med sitt omtalade utslag, och regeringsrätten
synes, ha haft betydligt större gehör hos regeringen än både riksdagen
och statsrevisorerna, ty 1945 framlades en proposition örn att riksdagen, för
att man skulle komma ifrån de svårigheter som mötte, skulle göra en lagändring;
då skulle det hela lätt kunna ordnas till nästa år.

. Nu jior det till saken, att någon särskild svårighet att tolka just denna lag
inte finns, ty där star tydligt, att när arbetsgivare lämnar löneuppgift, skall
han jämväl lämna uppgift om de förmåner, som utgått till löntagaren eller
befattningshavaren i fråga. Det måste alltså, när det gäller statens befattningshavare,
vara fråga örn en försummelse från deras sida, som lämnat löneuppgifterna.
en försummelse sorn man kanske tyckt vara rätt behaglig, när
man inte på. något sätt blivit antastad därför.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid vad detta ur ekonomisk synpunkt
betyder för statsverket i form av minskade skatteinkomster, men jag har inte
kunnat underlåta att påminna örn att saken har mycket större betydelse än
vad som framgår av propositionen och av utskottsbetänkande!. Det är rätt
märkligt, att i utskottsbetänkandet understrykes — det gjordes också från be^gsrrhslcot.
t<^ts sida i fjol att avdragsrätten för sjukvårdsutgifter m m
skulle, örn den utsträcktes att gälla alla medborgare, få ofantligt stor betydelse
statsfinansiellt sett. Men när det gäller tjänstemän och befattningshavare
i statens verk anser man inte denna avdragsrätt lia någon betydelse alls
ur sadan synpunkt, utan man talar bara upprepade gånger i betänkandet
örn att det blivit en praxis, att i detta fall ifrågavarande förmåner inte skola
D6SK£lttclS.

Det ar givetvis ofta så, att förekomsten av en viss praxis utgör skäl för
en lagändring;, men en praxis, som representerar en självtagen rätt för vissa
grupper bor inte utan vidare föranleda en lagändring, utan då får man, såsom
borde ske i detta fall, ur allmänna synpunkter bedöma, örn praxis utgör
skal tor lagändring eller ej.

Nu säges det också att örn vi här göra en lagändring, så innebär detta
bara . ett provisorium, da hagan örn obligatorisk sjukförsäkring liksom om
In sjukhusvård troligen kommer att föreläggas nästkommande riksdag. Men
aven oili vi skulle fa fri sjukvård för alla medborgare, så täcker inte detta
vad y1 har gora lagändring för, ty de förmåner, som statens befattningshavare
i detta avseende ha, aro mycket mer omfattande än vad vi vanligen mena med
in sjukvård. Järnvägsstyrelsen t. ex. har i sitt yttrande redogjort för vad
dessa sjukvårdsförmåner .egentligen innebära. Det heter där: »Det torde först
bora Iramhallas, att i nu ifragavarade sjukvårdsförmåner ingår icke blott vård

''tihln£akare "t 8peciali8tCr ^en tandläkare) eller å sjukhus, utan iTn
behandling av sjukgymnaster och å badinrättningar samt fysikaliska anställa
^ “j VarVU, pommer medicin.». Det är alltså mycket betydande förmånei,
som dessa befattningshavare åtnjuta, och det kan inte bli någon likställd -

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen. (Forts.)
het mellan deni oell andra grupper, om vi ga in för den allmänna sjukförsäkring,
som det talats om.

Man förvånar sig, såsom jag sade, över att denna fråga nu åter kommit
fram, och man får en känsla av att det i vissa avseenden inte är riksdag
och regering, som bestämma vad som skall göras här i landet, utan att det
är tjänstemannakåren inom de statliga verken, som undan för undan skapar
en viss praxis och som, såsom i detta fall, trots att det inte finns någon förordning
därom, inte tar med sjukvårds- och tandvårdsförmånerna i löneuppgifterna.
Ja, man har, då det gäller ens egna förmåner, t. o. m. förmåga att
få regeringen att, året efter det att riksdagen förkastat en proposition om
lagändring, ånyo framlägga förslag i samma, riktning. Dessbättre — eller
kanske jag skall säga dessvärre, med hänsyn till de förmåner vi här tala örn
— äro ju inte alla invånare här i landet ännu statstjänare, även om vi äro
på god väg dit, och så länge det finns olika grupper bland, medborgarna,
måste vi hålla på likställdheten dem emellan och inte bagatellisera olikheter,
framför allt när det gäller de skyldigheter som man såsom skattebetalare
har emot samhället.

Jag skall inte uppehålla kammarens tid längre med denna fråga, ty jag
känner på mig att utgången redan är given. Jag har emellertid,. herr talman,
inte kunnat underlåta att framföra nu nämnda synpunkter, då jag i motsats
till utskottet inte anser detta vara någon bagatellartad fråga, vare sig ur principiell
rättvisesynpunkt eller ur statsfinansiell synpunkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är bifogad
utskottsbetänkandet.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Anstränger man sig för att göra här föreliggande
förslag till en stor principfråga, kan man naturligtvis, såsom den
siste talaren gjorde, ta såväl orden rättfärdighet och rättvisa som statstjänstemännens
bestämmanderätt och allt möjligt sådant i sin mun — mot slutet
av herr Petterssons i Norregård anförande tyckte jag mig riktigt se hurusom
statstjänstemännen kommo släpande med chefen för finansdepartementet i ledband
för att ånyo få frågan prövad.

Men, herr talman, det ligger inte till så. Denna fråga har av såväl Kungl.
Maj :t som fjolårets bevillningsutskott och andra kammare betraktats såsom
en praktisk fråga. Det hade i många år varit praxis, att man inte tog upp till
taxering den ersättning för sjukvård och tandvård, som utgick till statens befattningshavare,
då det 1944 plötsligt kom ett regeringsrättsutslag, som förklarade
denna praxis vara felaktig, och det var i anledning av detta regeringsrättens
utslag, som Kungl. Majit i fjol föreläde riksdagen förslag örn att göra
praxis till lag. Andra kammaren anslöt sig utan någon som helst opposition
till detta förslag, medan första kammaren vid det tillfället var mera road av
att göra det hela till en principfråga och sålunda anlade de synpunkter, som
motionärerna här ha gjort sig till tolk för.

Nu har Kungl. Majit på grund av den fortsatta utredning, som gjorts i ämbetsverken
— och man skall ingalunda underskatta de svårigheter, som av dem
framhållas, på sätt sorn motionärerna oell reservanterna här lia gjort sig skyldiga
till ■— ansett sig ånyo böra framlägga propositionen i ärendet. Första kammaren
har vid behandlingen av denna nya proposition tydligen kommit till det
resultatet, att man i fjol kanske tog till en smula i överkant, när det gällde
att anlägga principiella synpunkter på det hela. Man tycks nu ha känt sig
övertygad av den ytterligare utredning, som förebragts, och har gått in för
att betrakta frågan ur rent praktiska synpunkter, vilket gjort att kammaren
för någon stund sedan med 70 röster mot 38 beslöt att följa bevillningsut -

52 Nr 9. Onsdagen den 27 februari 1946.

Ändrad lydelse av 32 § 3 moni. kommunalskattelagen. (Forts.)
skottet. Finns det under sådana förhållanden någon anledning för andra kammaren,
som redan i fjol gick in för att betrakta denna angelägenhet som den
praktiska fråga den är, att vidtaga någon ändring av sin ståndpunkt?

Nu är det visserligen, såsom här påpekats, alldeles riktigt att det var statsrevisorerna,
som någon gång 1942 först togo upp detta problem och förde fram
det i offentlighetens ljus. Men vi befinna oss inte i dag i precis samma läge
som 1942. Hade det inte varit så, att vi inom den närmaste tiden troligen ha
att ta ståndpunkt till frågan örn en obligatorisk sjukförsäkring och till hur
därmed förenade förmåner skola taxeras, m. fl. sådana problem, så hade det
naturligtvis varit riktigast, att man tagit upp den föreliggande frågan i hela
dess vidd och antingen upphävt friheten från beskattning för såväl statstjänstemän
som för andra, medborgare eller också gått in för fullständig befrielse för
alla. Nu befinna vi oss i det läget, att vi under den allra närmaste tiden komma.
att ompröva, spörsmålet örn en obligatorisk sjukförsäkring och vad därmed
följer. Det är givet, att i detta sammanhang också beskattningen av de förmåner
som därav.kunna följa måste omprövas. Det är detta som vi måste göra
klart för oss, innan vi taga ståndpunkt till den nu föreliggande frågan: är
det rimligt, att man nu vidtager åtgärder, som kunna föranleda oss att intaga
en annan position örn någon kortare tid?

Det är dessa synpunkter som varit vägledande för bevillningsutskottet, och
därför har det kommit till precis samma resultat i år som i fjol. Jag stryker
ännu en gang under, att man kan lia delade meningar i frågan ur principiell
synpunkt, men örn man behandlar hela spörsmålet som den praktiska angelägenhet
det egentligen är i det nuvarande läget, så synes det mig, att man
inte ka.n komma till ett annat resultat än ett bifall tili utskottets hemställan,
vilket jag, herr talman, ber att få yrka.

Herr Pettersson i Norregård, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag begärde ordet för en replik, när herr Olsson framhöll,
att det var framför allt den praktiska synpunkten man måste lägga på
detta ärende. Man måste då ställa till sig den frågan, örn alla svårigheter bli
eliminerade genom den. föreslagna nya lagändringen. Det är väl ändå inte så,
att alla statens befattningshavare hos olika verk och myndigheter ha lika förmåner
i detta avseende. Det står här i lagen, att när det gäller sådana, som
äro anställda i enskild tjänst och åtnjuta dessa förmåner, måste de betala skatt
för den del av desamma som utgått efter förmånligare grunder än de för statens
befattningshavare gällande. Det blir väl rätt krångligt att avgöra, vilka
statens befattningshavare man skall välja, när det gäller att bestämma, vilka
förmåner som i detta^ fall skola ligga till grund för ett sådant bedömande.
Jag tänker på lärarkåren. Lärarna få icke fri sjukvård, förrän kostnaderna
härför överskridit 100 kronor, örn jag inte minns fel. De första 100 kronorna
för sjukvård få de betala själva. De äro alltså satta i en sämre ställning än
andra befattningshavare, som få fri sjukvård i den utsträckning som jag
nämnde i mitt förra anförande.

Jag tycker därför, att det i alla fall blir ganska stora svårigheter i och med
den föreslagna lagändringen, och de praktiska synpunkterna bli alltså här icke
tillgodosedda med lagändringen. Det hade varit enklast, herr Olsson, att medgiva
avdrag för sjukvårdskostnader åt alla.

Herr Olsson i Gävle erhöll jämväl ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det är klart, att det hade varit alla enklast att medgiva avdrag för sjukvårdskostnader
åt alla, men varken Kungl. Majit eller bevillningsutskottet har

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen. (Foits.)
ansett sig kunna föreslå något dylikt. Det tarvas nog en mera omfattande undersökning
av detta problem, innan man ger sig in på den saken.

Man får emellertid, herr Pettersson i Norregård, inte underskatta den rent
praktiska synpunkten, att även örn vi här komme att följa den Petterssonska
linjen och säga, att dessa förmåner skola beskattas, så komme de ändå i realiteten
inte att bliva beskattade. Det är denna praktiska synpunkt som spelar
en mycket stor roll vid ståndpunktstagandet i detta fall. De har sagts av reservanterna
i bevillningsutskottet, att det inte varit så noga, örn så hade skett.
Men, herr talman, man går ju inte till väga på det sättet med öppna ögon, utan
när man är medveten örn att praxis skapat ett visst läge, försöker man inrätta
sig därefter.

Härefter yttrade:

Herr Sandberg: Herr talman! Då herr Olsson i Gävle här så starkt betonar,
att man måste se hela denna fråga huvudsakligen som en praktisk fråga måste
även jag göra en invändning häremot. Herr Pettersson i Norregård har redan
delvis gjort det i sitt senaste anförande.

Enligt min och övriga reservanters mening är dock denna sak av så pass känslig
natur, att man inte kan nöja sig med att bara se den som en praktisk fråga.
Ett uttryck för detta förhållande finner jag också däri, att ställningen inom utskottet
varit något annorlunda nu än i fjol. Då fanns bara en reservant som yrkade
avslag på propositionen. I år är det fem reservanter. Vi veta alla som vörö
med i utskottet i fjol, att det var med mycket stor betänksamhet som man då
gick in för att tillstyrka propositionen, och det kom också fram i utskottets betänkande.
Nu har tydligen denna betänksamhet stegrats. Olusten inför det förhållandet,
att man legaliserar en orättvisa, har blivit starkare. Jag menar därför,
att man nog inte får se denna sak bara ur praktiska, synpunkter.

Här har ju bestått en ojämnhet i fråga örn beskattningen, i det att de här ifrågavarande
förmånerna av fri sjukvård och fri tandvård för statliga och kommunala
samt även för enskilda befattningshavare icke blivit föremål för beskattning
under det att andra människor inte fått göra avdrag för motsvarande kostnader.
Det har sålunda varit en ojämnhet, men den har icke varit så starkt observerad,
örn den överhuvud taget varit observerad. Men sedan nu strålkastarljuset
fallit över denna sak både en och två gånger, måste man medgiva, att
läget blivit en smula annorlunda. Jag måste för min del säga, att frågan örn
skatteintäkternas storlek i detta fall för mig spelat en underordnad roll, medan
rättvisesynpunkten i stället varit den dominerande.

Nu har det ju här framhållits av herr Olsson, och det framgår också av utskottets
redogörelse, att det har sina svårigheter att göra den uppskattning som
skulle behövas för en beskattning av här ifrågavarande förmåner, och det må ju
gärna erkännas. Naturligtvis är det så, men jag tror icke, att dessa svårigheter
behöva vara alldeles oövervinneliga. Man har här anfört, att det är onödigt att
beskatta dessa intäkter, eftersom det rör sig örn en jämförelsevis kort tid, under
förutsättning nämligen att den obligatoriska sjukförsäkringen genomföres, såsom
man tänkt sig. Men man kan då å andra sidan säga, att det ökade besvär för
arbetsgivarna, som det här är fråga om, också är av temporär beskaffenhet och
icke bör vara oöverkomligt.

Jag hade också tänkt att påpeka detsamma som herr Pettersson i Norregård
berörde, nämligen att redan i den bestämmelse, som skulle komma att gälla enligt
den föreslagna ändrade lydelsen av § 32, hade man uppenbarligen att göra
med ett visst avvägningsproblem. Örn nämligen en person i enskild tjänst åtnjuter
förmåner av ifrågavarande slag som i väsentlig man överstiga dem som utgå

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelag en. (Forts.}
till statens tjänstemän, skall lian befrias från skatt endast för den del av dessa
förmåner som svara mot dem som gälla för statens tjänstemän. Redan här har
man sålunda ungefär det problem som det kan bli fråga örn. Jag förstår att herr
Olsson kommer att invända, att det här kommer att röra sig örn ett betydligt
mindre antal fall, och det må vara hänt. Men det föreligger dock här besvärligheter
i viss utsträckning.

Jag kan emellertid som sagt för min del inte komma ifrån att det är oriktigt
att här stifta en lag som innebär, att man ställer olika kategorier av medborgare
i ett olika läge i skattehänseende. Det strider mot grundsatsen örn rättvisa och
jämlikhet i beskattning, och det är därför, herr talman, som jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Herr Olsson sade, att en lag
måste efterföljas, och därför ville han ha bort den i detta fall gällande lagbestämmelsen
och få en annan som skulle eliminera svårigheterna. Det hade varit
glädjande, om de myndigheter som haft hand örn denna sak också hade haft
klart för sig, att en lag skall följas. Sedan regeringsrätten sagt sitt ord ha utan
något missljud en del myndigheter saboterat den lagbestämmelse som här finns,
och de ha tydligen icke tagit intryck av att här föreligga några svårigheter eller
"överhuvud taget uppmärksammat denna fråga förut.

Att jag nu begärt ordet har emellertid föranletts därav, att jag inte fått något
svar av utskottets talesman på min fråga, efter vilka grunder bland ett myller
av olika bestämmelser för olika statens befattningshavare man skall gå, när det
gäller att för de i enskild tjänst anställda bedöma, vilka förmåner i fråga örn
sjukvård och tandvård sorn skola motsvara de för de statsanställda gällande. Här
blir det trots lagändringen vissa svårigheter för medborgarna och taxeringsmyndigheterna
att få en riktig norm att följa.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill bara säga till den siste ärade
talaren, att jag inte tänker tjänstgöra som taxeringsnämnd i de olika taxeringsdistrikten
ute i landet. Sedan vill jag säga till honom — herr Sandberg hittade
ju invändningen ögonblickligen — att det problem han berörde är bagatellartat
i jämförelse med den andra sidan av saken.

Det är klart, herr Sandberg, att man kan vara tveksam. Jag tror icke, att det
varit någon i bevillningsutskottet som under några hallelujarop anslutit sig till
propositionen. Man har betraktat saken sådan som den är, en praktisk fråga,
och man har velat medverka till dess genomförande i det nuvarande läget.

Nu talar herr Sandberg örn hur känslig saken är, när man fått strålkastarljuset
på den. Ja, men var den icke lika känslig förut under hela den massa år och
kanske årtionden som denna praxis tillämpats före regeringsrättens utslag? Yar
icke denna fråga lika känslig då?

Sedan vill jag framhålla, hur farligt det är, när man gör detta till något principiellt.
Då kan man ögonblickligen som herr Sandberg komma och tala örn rättvisa
och jämlikhet. Herr Sandberg och jag känna ju varandra tämligen väl från
bevillningsutskottet, och tillåt mig då säga, att när herr Sandberg i år talar så
starkt örn rättvisa och jämlikhet, borde inte då åtminstone en liten del av denna
känslighet ha kommit till uttryck redan i fjol? Det är litet för sent att plocka
fram denna känslighet i år.

Herr Sandberg, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag vill säga till herr Olsson, att det inte kan vara något fel, om man
i något avseende sig omvänder och bättrar. För övrigt vill jag på tal örn känsligheten
i denna sak säga, att jag menar, att en större känslighet nu uppstått

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen. (Forts.)
på grund av att ett klarare ljus fallit över denna fråga genom att den behandlats
i propositioner och i riksdagen under två år efter varandra. I vad män
ojämnheten i de förhållanden som det här gäller tidigare varit känd, kan jag
inte uttala mig om, men jag förmodar, att den i de flesta fall varit tämligen
okänd. Därav kommer skillnaden i känslighet nu och tidigare.

Vidare yttrade

HerrOrgård: Herr talman! Jag kan inte underlåta att uttala min förvåning
över att vi i år fått en debatt i andra kammaren i denna fråga, när i fjol beslut
fattades fullständigt enhälligt.

Nu säger herr Sandberg, att man må vara glad över att någon sig omvänder
och bättrar, när ljuset faller klarare över ett problem, och det är ju riktigt.
Detta bär nu skett, såtillvida att första kammarens stora majoritet har
omvänt och bättrat sig, när den har fått se närmare på problemet, under det
att det i andra kammaren sågs, att man fått nya synpunkter nu, när uppmärksamheten
fästs på den principiella orättvisan i den praxis som hittills varit
rådande. Men jag vill här säga, att redan i fjol framhölls detta tämligen klart
inom utskottet och i utskottets motivering. Man fann emellertid då liksom nu,
att det icke kan vara någon mening i att ändra praxis, i detta fall, i synnerhet
örn man tar hänsyn till att frågan snart måste tågås upp till omprövning i
samband med sjukförsäkringsreformen. Det kan på sin höjd gälla ett eller
två år. .

Det har sagts, att ett klarare ljus nu fallit över problemet. Det innebär
framför allt, att Kungl. Majit nu ytterligare prövat de svårigheter som en
ändrad praxis skulle åstadkomma, och det har ju visat sig i stort sett, att i de
flesta fall skulle en ändrad praxis medföra sådana svårigheter, att det skulle
kosta mycket mera att genomföra denna ändring än vad den skulle ge statsverket,
och att genomföra en sådan ändring för endast ett år det har utskottsmajoriteten
ansett opraktiskt.

1 principiellt avseende säger utskottet i år liksom i fjol, att här föreligger
en orättvisa, men att frågan bör upptagas till en ny prövning, när vi skola
fatta beslut örn sjukvårdsreformens genomförande. Det förefaller då knappast
vara någon rim och reson i att driva de principiella synpunkterna sa hart, att
man inte kan vänta, tills man får hela frågan klarlagd i ljuset av vad som
kommer fram i samband med sjukförsäkringsreformen.

När det nu sagts, att här legaliseras en orättvisa, ber jag att få hänvisa till
utskottets motivering och till att hela lagen har provisorisk karaktär, så att
hela frågan snart kan upptagas till ny omprövning från nya utgångspunkter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
å såväl utskottets hemställan som Kungl. Majlis förslag i ämnet; och fann
herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Pettersson i Norregård begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946

Ändrad lydelse
av 2 och
13 §§ lagen
om åtgärder
mot vanhävd
av jordbruk.

Ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Pettersson i Norregård begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
102 ja och 50 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i centrala uppbördsnämndens
sammansättning; och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;
samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584).

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda betänkanden och utlåtande hemställt.

§ 12.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§
lagen iden 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, dels
ock i ämnet väckta motioner.

_ Genom en den 31 december 1945 dagtecknad proposition, nr 7, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nr 225 i första kammaren av herr
Mannerskantz och nr 353 i andra kammaren av herr Thorell m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:225
och II: 353 bifalla propositionen nr 7.

Reservation hade avgivits av herrar Björkman, Hagman, Englund och Andersson
i Gisselås, vilka ansett att utskottet bort med tillstyrkande av motionerna
I: 225 och II: 353 avstyrka propositionen nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

(Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! I förevarande Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen
den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk förutsätter herr statsrådet
bl. a., att bestämmelserna örn skyldighet att vidmakthålla byggnader
skola verka såsom ett i viss mån återhållande moment gentemot en eventuell
benägenhet hos jordägaren att genom sammanslagning av brukningsdelar undandraga
sig de sociala arrendebestämmelserna eller att eljest sammanslå brukningsdelar,
där detta ur allmän synpunkt ansetts icke önskvärt.

I praktiken blir det väl så att jordägaren i första hand måste överväga, vad
som i ena eller andra fallet är ekonomiskt möjligt och utförbart. Vid detta
övervägande tror jag att mangen jordägare ser sig föranlåten av rena kostnadsskäl
— ej av ovilja mot sociala arrendelagen — att taga arrendegård
eller brukningsdel under eget bruk även med risk att underhållsskyldighet i
fråga örn byggnader enligt vanhävdslagen kan komma att aläggas honom,
hellre än att behålla arrendatorn och därmed falla under sociala arrendelagens
krav i fråga om byggnads- och underhållsskyldighet. Jag grundar denna mm
uppfattning på det förhållandet att örn åtgärder enligt vanhävdslagen föreskrivas
av vederbörande myndighet, ma i fråga örn byggnadsbeståndet å brukningsdelen
ej föreskrivas andra åtgärder än sådana, som äro oundgängligen
nödvändiga för att å brukningsdelen skola finnas byggnader av den beskaffenhet
som fordras för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande. Dessutom ^kan
ju i detta fall visst anstånd medgivas för åtgärdernas fullgörande. Behålles
däremot arrendator å brukningsdelen och därmed1 sociala arrendelagens föreskrifter
komma i tillämpning blir underhålls- eller byggnadsskyldigheten avsevärt
mer betungande. .

Jag har därför svårt att tro att i verkligheten denna skärpning av vanhavdslagens
2 och 13 §§ kan komma att i nämnvärd mån förhjälpa arrendatorerna
till någon säkrare besittningsrätt. I vad mån lagändringen kan på ett lyckligt
sätt förbereda eller underlätta den förestående rationaliseringen av jordbruket
kan jag icke bedöma. Att döma av flertalet av de avgivna yttrandena, över
lagförslaget skulle så icke vara förhållandet, och då borde^ väl lagändringen
åtminstone för närvarande kunna betraktas som obehövlig, så mycket mer som
lagen i sin helhet skall äga giltighet endast ytterligare ett år.

Med stöd av det anförda hemställer jag. herr talman, örn avslag pa Kungl.
Majlis ifrågavarande proposition.

Herr Thorell: Herr talman! Det ärende som här föreligger till behandling
är ganska egenartat. Det har visat sig att den nya, sociala arrendelagstiftningen,
som trädde i kraft den 1 januari 1944, av berörda fastighetsägare i vissa
delar av landet anses vara så betungande och förlustbringande, att en mer
oller mindre omfcittande tendens förefinnes lies dem att ta utarrenderande jordbruk
under eget bruk och att sammanslå dem med andra fastigheter. I de varningar,
som vi från högerhåll framförde vid lagens genomförande mot för harda
villkor för jordägarna, berördes även farhagor för att sådana skulle hos dem
medföra obenägenhet att utarrendera jordbruksfastigheter och att detta ^slutligen
skulle gå ut över arrendatorerna. Även örn arrendeutredningens långtgående
förslag i propositionen justerades åtskilligt efter den omilda kritik, för
vilken det utsattes, lia farhågorna från vår sida ändock besannats.

Det förefaller då, som örn det skulle vara riktigast att förutnämnda arrendelag
justerades för att undanröja orsakerna till de påtalade förhållandena.
I stället har Kungl. Majt i propositionen föreslagit och andra lagutskottets

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Ändiad lydelse av 2 och 13 §§ lagen om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

(Forts.)

majoritet tillstyrkt ändrad lydelse av 2 och 13 §§ i lagen den 30 juni 1942
örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Av den ganska tillkrånglade lagtexten i
tillägget till 2 § framgår, att. villkoret för att få bortföra eller lämna utan
underhåll byggnader pa brukningsdelar, som ägaren vill sammanslå med annan
brukningsdel, är att det skulle »medföra väsentliga fördelar för jordbrukets
bedrivande i orten» eller att de av annan dylik anledning blivit obehövliga.
Väsentliga fördelar anses föreligga om någon av brukningsdelarna inte kail ge
sin brukare hans »huvudsakliga bärgning och det ej kan anses förmånligare för
jordbrukets bedrivande i orten, att denna brukningsdel tages i anspråk för
annan sammanslagning av brukningsdelar».

•Vark ^anc^ mycket utbredd uppfattning är att den ur många synpunkter
beklagliga minskningen av jordbruksbefolkningen kommer att fortsätta. Detta
har också understrukits av regeringsledamöter vid olika tillfällen. Statsrådet
vy lgtorss berörde ämnet vid årets remissdebatt, och jordbruksministern, statsrådet
Sköld, framhöll senast vid ett föredrag i Södermanland den 17 dennes, att
den år för år stegrade avkastningen efter 20 år skulle kunna leda till att vårt
oehov av vegetabiliska livsmedel för direkt konsumtion kan tillgodoses på en
areal, som med 200 000 hektar understiger samma areal under kriget. Även på
animaliska produkter kunde överskott snart nog uppkomma. Under dessa, troligen
riktigt skisserade förhallanden synes den sats som tillägget i 2 § hänger
pa, nämligen örn brukningsdelarna kunna ge sin brukare hans huvudsakliga
bärgning eller ej, ha blott teoretiskt värde. Den brukningsdel, som nu kan ge
bärgning åt en jordbrukarfamilj, kanske inte alls kan göra det om 20 år. Och
hur manga gånger visar det sig icke, att en brukare kan under många år reda
sig utmärkt på en gård, under det att en annan, på samma gård, utan att
direkt missköta sig, kommer i ekonomisk misär. Om jordägaren skall få rätt att
sammanslå brukningsdelar och bortföra husen kommer att på dessa lösa grunder
prövas och bedömas av personer, i vissa fall länsstyrelsetjänstemän, vilkas
kunskaper på området och personliga inställning kunna vara så olika, att likhet
inför lagen inte säkert kan påräknas. Det kan bli mycket olika i de olika
länen.

. Utskottet framhajler, att erfarenheten har givit vid handen, att sammanslagning
skett i ändamål att bruknmgsenheten efter sammanslagningen skulle omfatta
så stor ägovidd, att den vid fortsatt utarrendering komme att överstiga
den för sociala arrenden föreskrivna maximiarealfen. Men inte är väl utskottsmajoriteten
okunnig om att i manga fall helt andra skäl kunna vara de för
ägaren avgörande. Husens beskaffenhet å fastigheten kan vara sådan, att deras
underhåll och framför allt deras ersättande med nya hus, med de höga kostnåder
pa material och arbetskraft som nu äro gällande, kunna bli synnerligen
betungande, i vissa Tall kanske rent av ruinerande. Det kan väl heller inte ur
samhällets synpunkt vara riktigt att sysselsätta folk och förbruka material för
reparation av överflödiga byggnader, då det råder stor brist främst på bostäder.
Isandra fall kan, som jag redan under årets remissdebatt framhöll i samma
fråga, ägaren ha behov av att ta jorden under eget bruk, på grund av att
barnen växt upp och egen arbetskraft finnes och att redskap, maskiner och djur
räcka för större areal. Da kan han ga till länsstyrelsen, kanske någon invänder.
Utskottets talesman kommer väl att göra den invändningen, antar jag.
Ja, men oberoende av resultatet, så har det gått långt i vårt land, när en
jordägare mäste ga och be myndigheterna örn tillåtelse att bruka sm egen jord
och därvid slippa underhålla andra hus än dem han anser vara nödvändiga
för driften.

Det kanske kommer att gå ännu längre. Departementschefen anför på flera

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

(Forts.)

ställen i propositionen, att en brukningsdel ej bör få sammanläggas med en
annan, samme ägare tillhörig, förrän det utrönts, att det ej passar bättre att
överföra den till ytterligare en annan, varmed väl får förstås en fastighet,
som har annan ägare. Örn detta skall tolkas sa, att ägaren skall förvägras att
disponera brukningsdel för sammanläggning och att densamma i stället skall
tvångsvis sammanläggas med annan tillhörig brukningsdel, då kunna väl vi i
Sverige inte med något större berättigande kritisera förhallandena i diktaturländerna
längre. .

Yi motionärer äro i gott sällskap, da vi äro emot lagförslagets genomiorande
I propositionen angives, att förslaget tillstyrkts i 43 yttranden men avstyrkts
i 52 samt att i 9 fall föreslagits, att dylik lagstiftning bör ansta tills
1942 års jordbrukskommitté framlagt sitt förslag. Denna kommitté, som val
ändå består av personer, som böra förstå den här saken, liksom fastighetsbildningssakkunniga
levererar också en förkrossande kritik av förslaget. _

Detta lagförslag, herr talman, är ett försök att komma till rätta med missräkningar,
som uppkommit på grund av för hårt verkande bestämmelser mot
jordägarna i en tidigare genomförd lag. Då samma lagförslag indirekt innebar
ytterligare skärpning av samma bestämmelser, vilken sannolikt kommer att
verka till mera skada än nytta för arrendatorerna och lägga ytterligare bordor
på jordägarna, ber jag få instämma i yrkandet om avslag pa saväl Kungl.
Maj :ts proposition som utskottets hemställan.

Herr Hellbacken: Herr talman! Det skulle givetvis varit önskvärt att man
inte hade behövt genomföra denna lagstiftning, men det förhåller sig har sorni
de flesta fall, då man stiftar en lag, som många inte gilla, att åtgärder vidtagas
för att sätta sådan lagstiftning ur kraft. Naturligtvis borde man hatt
anledning tro att både den vanhävdslag, sorn riksdagen beslöt 1942 och den
arrendelag, som antogs av riksdagen 1943, av alla lojalt skulle ha följts, oa
har inte blivit förhållandet. Därför är det nödvändigt att den nu föreslagna
lagändringen genomföres. Då det fastställts en övre arealgräns av 50 hektar
odlad jord för sociala arrenden passade en del jordägare på att slå samman
fastigheter så att de blevo större än 50 hektar, varigenom de alitsa icke töllö
under den sociala arrendelagen; i en del fall har man rivit bort byggnader pa

bärkraftiga jordbruk. ..

Jag skall inte nu, herr talman, åberopa fallet Bogesund. Detta spörsmål
kommer nog att bli föremål för omprövning i riksdagen senare under innevarande
session. Det har emellertid, herr talman, förekommit andra fall da jordbrukare
funnit med sin fördel förenligt att ta brukningsdelar under eget bruk
och samtidigt riva bort byggnaderna. _ Sådant bör inte få förekomma, och jag
hoppas att den senaste ärade talaren icke vill försvara dylika åtgärder. .

Då man påstår att den nu föreslagna lagstiftningen skulle förhindra jordbrukets
rationalisering, tycks man inte ha uppmärksammat vad som star i lagen.
I 2 §, andra stycket, heter det att sammanslagning av jordbruk får förekomma
när detta medför »väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten»,
etc. Efter prövning av myndigheterna, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen,
får man sammanlägga jordbruk när det anses att detta är till fördel
för jordbruksdriften. Men man får inte utan vidare, herr Thorell, säga upp
arrendatorn från arrendet och silga att man tar jorden under eget bruk och så
bara slå samman självständiga, bärkraftiga jordbruk med sitt andra jordbruk
och borttaga för jordbruket erforderliga byggnader. Det har inte varit ovanligt
under dessa tider, när man fått sälja byggnadsvirke utan hänsyn till nor -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

''Ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

(Forts.)

malbestämmelserna vad gäller bränsle, att man rivit husen och sålt trävirket
till bränsle.

^ Det är sådana åtgärder sorn vi inte kunna vara med örn, oell nian måste
hålla regeringen räkning för att den i tid, innan det skett för stor skada oell
för stora värden gått till spillo, framlägger en lag som hindrar bortförande av
nödiga byggnader för jordbruksdriften utom efter myndigheternas prövning.

Jag skall inte upptaga tiden längre, herr talman, utan ber med vad jag nu
har sagt att få yrka bifall till vad andra lagutskottet i ärendet hemställt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Thorell: Herr talman! Den ärade föregående talaren sade att örn lagarna
lojalt efterlevts skulle inte detta lagförslag ha behövts. Det är möjligt att
saken kan ses från den synpunkten i något fall. Men inte vill väl ändå herr
Hellbacken stämpla alla, som ha funnit med sin fördel förenligt att på grund av
den harda ekonomiska press, som de äro utsatta för genom den nya arrendelagen,
tillgripa en dylik sammanläggning, såsom illojala mot samhället? Om
herr Hellbacken komme i en dylik situation att han hade skulder på sina fastigheter
och riskerade att snart få lov att bygga örn för att fylla fordringarna
i arrendelagen, så kanske herr Hellbacken själv gjorde på samma sätt, utan att
åtminstone jag skulle lia beskyllt honom för illojalitet mot samhället.

Herr Hellbacken fragar örn jag vill försvara att byggnader rivas. Endast
i vissa fall. Där det finns hyggliga byggnader och där det är en gård som väl
kan föda en familj även med tanke på de förhållanden, som icke minst jordbruksministern
har skisserat manga gånger, nämligen att vi måste rationalisera
— och där ägorna inte äro lämpade för en sammanslagning, då vill jag inte,
herr Hellbacken, vara med om att husen skola rivas bort. Men örn husen äro
mycket dåliga, örn ägorna passa ihop med en annan egendom som jag äger och
framför allt som jag brukar, då har jag ingenting emot att- det rives. Ty med
den befolkningsminskning, som vi väl alla befara bland jordbrukets folk^ komma
vi en vacker dag i den situationen att vi inte ha brukare till alla’ dessa
fastigheter. Såvitt jag vet har det ställts i utsikt att vi måste rationalisera
bort ett mycket stort antal fastigheter i vårt land. Jag anser således, även ur
rationaliseringssynpunkt, att det kan vara riktigt att ibland riva bort dåliga
byggnader, örn byggnaderna på den andra gård, med vilken sammanslagningen
göres, äro tillräckliga, eventuellt med någon billigare tillbyggnad. I så fall
anser jag detta även ur nationalekonomisk synpunkt — en sida som herr Hellbacken
själv talade om — vara fullt försvarligt.

Herr Hellbacken framhåller att man kan fa riva husen efter myndigheternas
prövning. Ja, hur mycket blir det till sist kvar av friheten för den svenske
lantmannen? Allt möjligt som lian skall göra måste prövas av myndigheterna —
v? f, lis®3, i deras hand. Nog är det en känsla som smyger sig in bland vår
befolkning på landsbygden, den jordägande i synnerhet, att deras intressen,
deras berättigade sådana vill jag säga, inte ägnas mycken uppmärksamhet. Det
finns naturligtvis sådana som missköta sig även bland denna grupp ur både
samhällets och medmänniskornas synpunkt. Men i alla fall ägnas det’inte vare
Sig i utskottsutlåtandet eller i den kungl, propositionen mycken tanke åt att
det härvidlag finns tre parter i samhället, arrendatorerna och jordägarna. De
senare fäster man sig inte så mycket vid. Man frågar inte hur detta verkar för
dem vilka svårigheter det medför för dem, vilken orättvisa rent av som denna
lag ibland kan vålla dem.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

(Forts.)

Herr Hellbacken: Herr talman! Visst är det som herr Thorell säger, att här
föreslås ett ingrepp mot personer som i strid mot en gängse uppfattning, skulle
jag vilja tillägga, bortföra jordbruksbyggnader från bärkraftiga jordbruk. Det
är detta som vi skola hindra. Vi kunna räkna med att alla jordbrukare, som
syfta till jordbrukets bästa och befolkningens bibehållande i yrket, skola hälsa
detta förslag med tillfredsställelse. Lagen kommer icke att drabba dem som
sköta sitt jordbruk på ett redligt och rationellt sätt, herr Thorell.

Denna lag behövs för att hindra missbruk. Statsmakterna kunna inte tillåta
att andra lagar som de stifta, sättas ur spel. Örn lagförslaget genomföres är det
min uppfattning att myndigheterna skola sakligt och riktigt pröva frågan om
sammanslagning av jordbruk och rivning av byggnader. Någon som helst skada
tror jag således icke att denna lag kommer att medföra.

Herr Thorell: Herr talman! Jag tror att. herr Hellbacken nu har lovat så
mycket att han får svårt att kunna hålla det. Han sade att denna lag överhuvud
taget gällde sådana, som köpa gårdar för att slå ihop dem. Mig förefaller
det som örn det inte finns någon sådan begränsning i vare sig propositionen
eller utskottsutlåtandet, varför jag förmodar att lagen kommer att gälla
även dem som ägt gårdar i all sin tid, kanske också föräldrarna gjort det och
släktled bakom dem.

Förhåller det sig emellertid som herr Hellbacken säger, att lagen endast
skall gälla jobbarna, och detta blir bekräftat av statsrådet Sköld, som jag såg
nyss begärde ordet, har jag naturligtvis mindre invändningar mot förslaget.
Men efter det studium jag gjort av de handlingar som här föreligga tror jag
inte att herr Hellbacken tolkat saken rätt.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Denna lag får en ganska tidsbegränsad giltighet. Det är en ändring i 1942 års
vanhävdslag, som har en giltighetstid till den 1 juli 1947. Nästa års riksdag
kommer sålunda att få ett nytt förslag till vanhävdslag, och jag föreställer mig
att det då skall vara tid att närmare diskutera grunderna för hur vanhävdslagstiftningen
skall vara beskaffad.

Anledningen till att jag har fört fram detta lagförslag är väsentligen, att
det så snart som möjligt bör göras en plan för det svenska jordbrukets rationalisering,
och därom äro vi alla överens. Vi hoppas att denna plan skall föreläggas
nästa års riksdag. Denna plan kommer helt naturligt att på sina håll
leda till en viss omfördelning av jorden, i stor utsträckning på frivillighetens
grund men under det allmännas medverkan. Det kan då inte gärna vara lämpligt
att inför detta framtida perspektiv nu låta en utveckling fortgå, som skapar
olyckliga bestående förhållanden, och det är inte tal om annat än att utvecklingen
för närvarande icke har någon sund riktning.

När man talar örn att jordbrukarna själva skola rationalisera, så får man
komma ihåg att värjo enskild jordbrukare rationaliserar såsom det passar honom
blist, men det behöver inte alls sammanfalla med vad som är bäst för det
svenska jordbruket. Ofta är det alldeles tvärt om. Nu föreskriver denna framlagda
lag, att örn inte särskilt tillstånd gives, så får man inte lov att slå samman
två bärkraftiga jordbruk. Man får inte låta husen förfalla på något av två
bärkraftiga jordbruk. Lagen hindrar inte att jordbruken drivas ihop, men husen
skola underhållas för att vi den gång, när man går till att planlägga en
rationalisering, skola fortfarande kunna räkna med två bärkraftiga jordbruk.
Nu målar herr Thorell här upp en tavla av en stackars jordägare, som har två
självständiga jordbruk och som är så skuldsatt och bär det så svårt, att han

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

(Forts.)

kari inte underhålla byggnaderna iner än på det ena, och då vill han låta byggnaderna
på det andra förfalla och slå samman jordbruken. Jag anser, herr
Thorell, att i detta fall är det i samhällets intresse att denne jordbrukare säljer
det ena av dessa två ställen. Det är allra bäst, och då slipper han ifrån att
dragas med skuldsättning. Hail har ju tydligen inte förutsättningar att driva
två jordbruk. Jag har här i riksdagen förklarat, att jag är inte den som är emot
att företagsamma och duktiga människor få driva mer än ett jordbruk, men
jag kan inte säga att det är något samhällsintresse att någon har flera jordbruk
än lian orkar driva.

Sedan föreskriver denna lag också att ett ofullständigt jordbruk inte får
sammanslås med, om jag så får säga, huvudgården, örn det finns bättre förutsättningar
för att det jordbruket sammanslås med ett annat ställe, sorn behöver
bli starkare för att kunna bestå. Örn det är en herrgård, som har ett arrendeställe
i sin utkant på 8, 10 eller 15 tunnland, och vid sidan av det ligger kanske
ett par tre stycken 10-, 20-tunnlandsställen, så kan det vara rationellare att
15-tunnlandsstället inte slås ihop med herrgården. Det är väl bättre, örn det nu
skall upphöra som självständigt jordbruk, att den jorden användes för att förstärka
de andra små ställena, så att man åtminstone kan ha kvar någon självständig
bonde. Jag kan inte se att det är annat än ett samhällsintresse att vi
hindra sådana sammanslagningar, där man klart kan se att örn något år skulle
man vilja ha det ogjort och ha det på ett annat sätt.

Vad. blir det av jordägarnas frihet? säger herr Thorell. Jag vet inte vad
det blir av den, men jag har ju också ofta här i riksdagen fått predikat för
mig att kapitalägaren, den som äger produktionsmedlen, är en förvaltare åt det
allmänna. Han har produktionsmedel och kapital i sin omvårdnad såsom förvaltare
åt det allmänna. Hålla vi på den förvaltarprincipen, herr Thorell, så
måste ju alla jordägare i handhavandet av sin jord försöka ordna det så som
kant vara ur samhällets synpunkt bäst. Det är dock på det sättet, att vår generation
anser att det är bra att ha en självständig bondebefolkning, och har man
den uppfattningen skall man också se till att de jordbruk, som äro bärkraftiga
och kunna existera, också få existera och att vi inte driva rationaliseringen
i onödan så långt, att vi låta även bärkraftiga jordbruk försvinna, därför
att det passar den nuvarande ägaren bäst, eller vi låta det gå så långt att
ett ofullständigt jordbruk suges upp av en stor gård, fastän det bättre skulle
kunna användas för att förstärka andra mindre jordbruk. Sedan jag fick nöjet
att tillämpa lagen örn inskränkning i rätten att förvärva fast egendom, har jag
redan fått se åtskilliga skrämmande fall, då stora jordbrukare köpa småställen
och införliva dem med sina egendomar, där de inte ha någon betydelse men där
det skulle finnas en mycket mera praktisk användning för dem. Med den erfarenheten
inför ögonen mäste jag säga, att det är övervägande nyttigt örn
riksdagen nu antar denna lilla lagändring såsom ett andrum för samhället inför
de större reformer, som vi skola få tillfälle att diskutera nästa år.

Herr Hellbacken: Herr talman! Endast några ord till herr Thorell.

Jag påstod, att det var vissa personer, som i spekulationssyfte köpte jordbruksfastigheter,
och det är sant, men det som utredningen mest har fäst sig
vid är att en del stora jordägare funnit med sin fördel förenligt att slå samman
brukningsdelar för att undkomma den sociala arrendelagens bestämmelser.
Dessa jordbruk ha haft bra byggnader, men det har annonserats att dessa
byggnader så småningom skola rivas. Man har i vissa fall rent av låtit förstå,
att det är detsamma hur det lagstiftas, ty alltid finns det möjlighet att komma
ifrån lagarna. Örn herr Thorel] suttit i denna utredning, som förberedande

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

(Forts.)

sysslat med frågan, tror jag lian kommit till samma uppfattning som utredningsmännen
kommit till. En framstående jordbrukare på sörmlandsbänken,
som tillhör herr Thorells parti, är enig med oss att här måste göras något.
Jag skall givetvis inte andraga alla dessa fall, men jag anser det synnerligen
välbetänkt att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framlagt denna
proposition innan det skett för stor skada på området. Det är riktigt som
herr Sköld sagt, att vi lia ett problem med dessa jordbruk som är inte bara
vittomfattande utan även mycket komplicerat. Det blir värre, örn vi inte sätta
stopp för vissa saker, som ske genom att en del personer anse att de kunna
handla efter eget gottfinnande utan att taga sociala hänsyn.

Jag kan inte finna, herr talman, att det föreligger skäl till något annat än
att gå med på andra lagutskottets förslag, som innebär bifall till Kungl. Maj :ts
proposition.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! De här föreslagna ändringarna i 1942
års vanhävdslag äro nog av rätt stor betydelse, inte i så måtto att denna lag
kommer att bli så mycket effektivare genom dessa ändringar, utan närmast
därför att med godtagande av dessa ändringar kommer ju riksdagen att i
viss mån binda sig för en bestämd jordpolitik i fortsättningen. Här fastställes
ju nämligen att man inte skall ha rätt sammanslå fullständiga jordbruk,
d. v. s. att riva de hus, som finnas, då det gäller fullständiga jordbruk, men
däremot skall man ha rätt att göra det i fråga örn ofullständiga jordbruk.
Härmed blir det ju i alla fall på det sättet, att familjejordbruket fastslås som
riktpunkt för statens jordpolitik. Detta innebära faktiskt de här föreslagna
ändringarna. De små arrendatorerna skola tillåtas rinna genom sållet men
inte de s. k. bärkraftiga, och detta innan det finns någon plan för jordbrukets
rationalisering och innan det närmare har bestämts vad som är att anse som
bärkraftigt jordbruk.

Det är klart att det med hänsyn härtill kan uppstå betänkligheter. Det är
fråga örn en provisorisk lagstiftning, som bara skall gälla för ett eller två år,
och då kunde det väl också ha varit befogat att taga med alla jordbruk i avvaktan
på ett principbeslut örn statens kommande jordpolitik. Jag tvivlar å
andra sidan inte på att med hänsyn till nuvarande parlamentariska läge familjejordbruket
kommer att bli riktpunkten för statens jordpolitik, och även
av det skälet har jag inte någon anledning att här ställa något yrkande. Jag
skulle annars kunna sympatisera med tanken att man, med hänsyn till att det
är fråga om en provisorisk lagstiftning och någon riktpunkt för jordpolitiken
ännu inte har officiellt fastslagits, skulle lia utvidgat denna provisoriska lagstiftning
till att gälla alla jordbruk, då det bara rör sig örn en lid av två år.
Men jag avstår från yrkande också av ett annat och väsentligare skäl, det
nämligen att denna vanhävdslag i alla fall inte är mycket värd. Det har sagts
många gånger, att den är inte värd det papper den är skriven på, och med
hänsyn därtill kan det spela ganska ringa roll vad som står i den där lagen.
Det gör att jag icke har något yrkande.

Slutligen skulle jag vilja säga till herr Thorell, att hans uppfattning i frågan
är ju på sitt sätt konsekvent. Han hävdar ju, att jordägarens äganderätt
skall vara oinskränkt, och om den inte får vara det så skulle förhållandena här
påminna örn, jag tror det var diktaturländerna han åberopade. Han menar alltså,
att jordägarna skola lia rätt att köra i väg arrendatorerna och slå samman
gårdarna ungefär hur som helst. Det skulle då betyda, att de skola ha rätt
att påskynda flykten från landsbygden hur mycket som helst, och han menar
också att det vore riktigt att uppmjuka arrendebestämmelsema så att man an -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

(Forts.)

lagligen inte skulle behöva ha någon byggnadsskyldighet eller behöva underhålla
de byggnader man arrenderade ut, utan skulle få göra litet hur som helst.
Jag skall inte polemisera mot denna uppfattning, därför att jag förstår att
det är herr Thorells principiella uppfattning om den privata äganderätten. Jag
bara vill säga, att en sådan tolkning av privatäganderättsbegreppet måste ju
innebära både tvång och övervåld mot andra människor, mot en stor grupp av
befolkningen, och det måste ju innebära att man är anhängare av en utveckling
i forcerad takt hän emot att privatägarna bli allt färre och färre här i
landet och den stora massan blir utan sitt eget. Jag kan emellertid som sagt
utifrån den politiska uppfattning, som herr Thorell har, förstå det mycket
väl.

Herr Thorell: Herr talman! Statsrådet Sköld ansåg, att örn man inte gjorde
något åt denna sak, så skulle man kunna skapa olyckliga förhållanden. Jag
har litet svårt att förstå detta, ty örn man nu ändå tänker rationalisera och
vi antaga ett sådant fall som lian skisserade, nämligen att en stor gård tagit
jorden under eget bruk och att man rivit, helt säkert inte de bra husen, ty
så dum Örhman inte att man gör det, men de dåliga, därför att man är rädd
för underhållet, så är väl ändå jorden kvar! Örn det blir ingrepp på det sätt,
som jag förstår ingår i statsrådets tankegång, är det väl icke något som
hindrar att sedan, när denna plan en gång kommer att göras upp, jorden ändå
lägges ihop med ett annat jordbruk bredvid. Jag förstår ej, att det är
något som helst.hinder. Hur man än talar örn illojala jordägare, så kunna de
icke flytta bort jorden; den kommer alltid att finnas kvar.

Då säger statsrådet, att jordägarna få icke göra någonting, som ej sammanfaller
med samhällets intressen. Det är jag också med på; jag våll icke
tala för att de skola göra annat än vad som sammanfaller med samhällets
intressen. Men jag kan icke se, att^ det är något samhällsintresse att, som
statsrådet nyss sade, en ägare kan få taga jorden under eget bruk men samhället
^tar sig före något så oekonomiskt som att taga material och arbete,
som så väl behöves i samhället för andra ändamål, för att använda det för
att underhålla hus, som skola sta tomma till en mer eller mindre avlägsen
framtid, när det skall °bli klart, hur detta skall rationaliseras. Jag är. när
det nu för tiden talas så mycket örn rationalisering, ganska rädd, att vi skola
rationalisera bort för mycket av framför allt mindre jordbruk. Vi behöva
dem sa innerligt väl särskilt i vara mera avlägsna bygder. Det är vanligtvis
dugligt, hårt folk, som behöves i skogarna till körare och allt möjligt sådant.
De lia visserligen en ringa utkomst men de ha dock en sådan. Skalfrationaliseringen
gå ut över dessa många goda hem, är det, herr Karlsson i Stuvsta,
jag och mina meningsfränder, som fa slå vakt örn den privata äganderätten
och om den samhällsklass han nyss talade om.

Sedan sade statsrådet, att Thorell målar ut detta om de skuldsatta jordbrukarna.
Ja, statsrådet vet nog, att det finnes sådana, Men jag tyckte, att
nan gav ett förfärligt dåligt recept, som de säkerligen många gånger icke
kunna acceptera, även örn det kommer från ett så högt uppsatt håll. Det är
när han säger, att de skola sälja den ena garden. De kanske ha ärvt dem båda,
de äro kära i dem, de kanske hava små barn och äro skuldsatta för tillfället;
meri det är duktigt folk, som tror sig ha möjlighet att småningom komma
ur denna hart beroende ställning. Det kanske de göra, om ej statsrådet tvingar
dem att bygga i onödan pa den eila gården. Sedan bli barnen småningom
Så bruk,a d0e de bada gårdarna.gemensamt. Jag tror, att de säkert
förbehålla sig att behålla bada gårdarna i fortsättningen av många skäl. Det

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. ■

(Forts.)

tror jag är ett ganska stort samhällsintresse, när vi, Mm sagt, stå inför att i
fortsättningen få en bortrationalisering av många gårdar.

Sedan talades det orri en självständig bondebefolkning. Ja, det är därför
jag tagit till orda här. Jag örn någon håller på en självständig bondebefolkning,
eftersom jag själv tillhör och uppväxt bland en sadan. Dess blod flyter
i mina ådror. Jag vill icke släppa tanken på en sådan. I detta fall äro vi
fullständigt överens.

Till slut: herr Karlsson i Stuvsta sade, att jag menade att det skall vara
oinskränkt rätt att uppsäga arrendatorerna. Ja, men herr Karlsson, när han
gick upp här och höll detta anförande, skulle väl herr Karlsson åtminstone
lia hört på vad statsrådet Sköld sade i sitt anförande alldeles före. Statsrådet
sade, att denna lag utgör intet hinder att uppsäga arrendatorerna, såvitt jag
fattade statsrådet rätt. Jordägarna kunna mycket väl taga jorden under eget
bruk. Yartor blandar herr Karlsson in saker och ting, som icke höra till
detta? Det är bara beroende på missförstånd, att jag får mottaga beskyllningar
som jag på intet sätt gjort mig förtjänt av.

Jag har med detta sökt besvara de invändningar, som gjorts.^ Jag har icke
kunnat ändra uppfattning på grund av de anföranden som hållits, och jag
ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 13.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion
örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 73,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Nordström i Kramfors m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte besluta, att lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol
skulle upphävas.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Även örn jag ej har någon illusion
om att kunna vinna riksdagens gehör för bifall till motionen, anser jag ändå
nödvändigt att säga några ord vid begravningen av densamma.

Örn man endast tar del av de senaste årens riksdagslektyr i fråga örn ställningen
till kollektivavtalslagen och lagen örn arbetsdomstol, skulle man ju
lätt kunna förledas att tro, att dessa frågor för fackförenings folket skulle ha
mycket underordnad betydelse. Att så ej är förhållandet torde dock framgå,
örn man studerar förhållandena vid fabriker, verkstäder och andra arbetsplatser.
Det klara avståndstagande, som arbetarrepresentanterna företrädde vid
lagarnas genomtrumfande 1928, förefinnes alltjämt bland de direkt berörda
arbetarna. Det är därför ganska naturligt, att riksdagen gång efter annan
tvingas att syssla med frågorna om att upphäva kollektivavtalslagen och lagen
örn arbetsdomstol.

Att majoritetspartiets representanter intaga en annan ståndpunkt nu än
vid lagarnas antagande är enligt min mening icke beroende på någon föränd Andra

kammarens protokoll 19Ji6. Nr 9. 5

Motion om
upphävande
av lagarna
om kollektivavtal
och
arbetsdomstol.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Motion örn upphävande av lagarna orri kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

rael uppfattning hos arbetarna utan får väl mera sos som en strävan från
detta majoritets parti att sitta på två stolar. Majoritetspartiet i riksdagen har
övertagit den så kallade statliga neutraliteten i frågor som röra arbetsmarknaden.

Redan från början anser jag nödvändigt att säga ifrån, att jag är medveten
örn att kollektivavtalslagen icke förhindrar fria överenskommelser i fråga om
avtalens innehåll och inte heller förhindrar förödande strider på arbetsmarknaden
örn löne- och. arbetsvillkor. Det är alltså icke på detta område som kollektivavtalslagen
hindrar fackföreningarna att bruka sin makt. Det är däremot
i de tusen och en småfrågor, vilka dagligen förgifta förhållandena på
arbetsplatserna, som fackföreningsfolket på grund av lagens existens är berövat
möjligheterna att hävda sina intressen.

Bland fackföreningsfolket borde det väl i dag icke förekomma någon meningsskiljaktighet
i denna fråga. Själva den grundtes som gäller för lagstiftningen
i hithörande frågor angavs av LO:s kongress 1936, där man säde: »Förutsättning
för ali lagstiftning har ju av ålder varit, att parterna i rättsligt
hänseende varit jämställda; denna jämställdhet existerar icke för närvarande
på kollektivavtalets område.» På grundval av denna uppfattning ställde samma
LO-kongress kravet, att arbetarnas rättsställning på sådant sätt stärkes,
att de erhålla den jämställdhet, som utgör grunden för ali lagstiftning.

_ Denna grundförutsättning för lagstiftningen saknas alltjämt tio år efter det
Sveriges fackliga landsorganisation antog sitt uttalande. I och med detta
menar jag också, att vi måste förstå det missnöje, som faktiskt förefinnes
bland arbetarna i denna fråga.

Den 5 maj förra året förekom i denna kammare en stor debatt omkring en
interpellation örn förfogandelagens tillgripande för att få i gång verkstadsindustrien.
Inom parentes vill jag passa på att säga, att jag tror att en hel del
av talarna i den debatten helst skulle se, att deras tal varit ogjorda; jag menar
dem, som hävdade, att konflikten ej utgjorde något allvarligt hinder för folkförsörjningen.
Det behöver väl i dag icke råda någon tvekan örn att metallkonflikten
på ett avgörande sätt försenat och försvårat bostadsproduktionen.

På interpellantens begäran, att regeringen den gången skulle begagna statens
makt mot arbetsgivarna, svarade man energiskt från majoritetspartiets
sida, att man var motståndare till statsingripanden på arbetsmarknaden. Örn
samma representanter i dag ville stiga upp och begagna en bråkdel av den
energi de då utvecklade mot statliga ingripanden — som ju ändå skulle rikta
sig mot arbetsköparna — för att bekämpa statens ingripanden genom kollektivavtalslagen
och arbetsdomstolen, är jag förvissad, att denna kammare med
stor majoritet skulle bifalla min motion örn lagarnas upphävande.

Tyvärr ser det ut som örn detta motstånd mot statliga ingripanden i arbetsmarknadsfrågor
endast gäller ingripanden, som skulle komma att rikta sig
mot arbetsgivarna. Man tycks av allt att döma icke lia något emot sådant
statligt ingripande, som försvårar arbetarnas hävdande av sina intressen.

Jag roade mig med att gå igenom riksdagens protokoll för den 5 maj, och
där plockade jag bland annat ut herr Severin i Stockholm, som talade örn att
han var gammal fackföreningsmän. »Sedan de tidigaste åren», säger han, »då
jag kom att ansluta mig till fackföreningsrörelsen, har denna enstämmigt
varit motståndare till statsingripanden i arbetskonflikter och överflyttande av
fackföreningsrörelsens uppgifter på statsmakten.»

Den gången gällde det, som jag nyss sade, förslaget om ingripande mot den
nackstyva verkstadsföreningen. Då ansåg sig herr Severin med flera skyldig
att taga avstånd från statsingripande i princip. Men mig veterligen har sam -

Onsdagen den 27 februari 1946. Nr 9.

Motion örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

ina principfasthet icke hittills kommit till synes viel de många olika tillfällen
som kammaren behandlat frågan örn kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen.
Då det var många flera, som i likhet med herr Severin uttalade sitt principiella
avståndstagande från statens ingripande på arbetsmarknaden, kan jag icke
underlåta att, då vi behandla min motion örn kollektivavtalslagens slopande,
något beröra arbetarklassens ställningstagande i dessa frågor.

Jag är icke alldeles övertygad örn att arbetarrörelsen har en principiell motvilja
mot att begagna parlamentet för att förbättra sin existens. Att arbetarna
varit och alltjämt äro motståndare till statliga åtgärder får val närmast ses
ur den synpunkten, att det hittills ej funnits några förutsättningar för att
arbetarna genom parlamentet skulle kunna tillvarataga sina intressen på arbetsmarknaden.
Så länge de nuvarande äganderättsförhållandena bestå bli
lagstiftningsåtgärder sorn regel ett hinder i arbetarnas kamp för bättre levnadsstandard,
och därför måste de bekämpa dylik lagstiftning. Skulle däremot
dessa äganderättsförhållanden förändras så, att arbetarna verkligen bleve jämställda
på arbetsmarknaden, komme detta säkert också att medföra, att arbetarnas
ställning till dessa frågor väsentligen förändrades.

Jag vill för min del icke tro, att det inom arbetarrörelsen finnes någon, sorn
hävdar den uppfattningen, att strejkrätten i och för sig skulle vara eftersträvandsvärd.
Det är väl närmast så, att arbetarna hittills ej kunnat finna något
bättre medel för att driva igenom sina krav, och detta gör att ^de med
alla till buds stående medel måste försvara rätten att genom stridsåtgärder
försöka hävda sina intressen. Det är ju inte striden i och för sig som de eftersträva
utan resultatet, Örn detta resultat skulle kunna uppnås på annan, mindre
påkostande väg, t. ex. genom parlamentet, tror jag ej, att arbetarna skulle
förkasta en sådan utväg.

Nu är ju förhållandet dock så, som LO:s kongress fastslog 1936, att någon
jämställdhet icke finnes på arbetsmarknaden. Enligt §_ 4 i kollektivavtalslagen
äro visserligen både arbetsgivare och arbetare förbjudna att vidtaga arbetsinställelse
under avtalsperioden. Men under det att praktiskt taget alla
kraftåtgärder från arbetarnas sida betraktas som olagliga, finnes det tusentals
olika metoder för arbetsgivarna att driva sill vilja igenom under avtalens
giltighetstid. Det övervägande antalet så kallade tolkningstvister är^ ju sist
och slutligen ingenting annat än rena intressetvister. _ Det gäller frågor om
avskedanden, frågor örn ackordspris, om övertid, om skiftgång, örn placering i
olika lönegrupper, frågor om att leda eller fördela arbetet, frågor örn arbetarskyddsåtgärder,
hygieniska saker o. s. v.

På pappersindustriarbetarförbundets senaste kongress framlades ett drästiskt
exempel på vilka vidrigheter arbetarna lia att kämpa mot och hur de i
stor utsträckning hindras häri av denna kollektivavtalslag. Det var en arbetare
som meddelade, att vid en fabrik i Mellansverige hade arbetarna gjort
en hemställan örn att erhålla en hink och en skopa för att lia dricksvatten
tillgängligt i en överhettad arbetslokal under ett mycket krävande och tungt
arbete. Arbetarna erhöllo hinken tor att hämla vatten, men bolagsledningen
ansåg, att skopan var en lyx. I denna lokal, begärde bolagsledningen, alf arbetarna
skulle arbeta pa övertid. Arbetarna hade lagligen ingen rätt att vägra
denna övertid, men på inrådan av en fackförcningsledamot vägrade arbetarna
att göra övertid. Därest bolagsledningen i detta täll gatt till arbetsdomstolen,
skulle arbetarna även i detta fall lia tvingats utföra övertidsarbete i enlighet
med bolagets begäran.

Jag har i min motion tagit upp ett par av arbetsdomstolen förra aret avkunnade
domar som skolexempel på arbetarnas rättslöshet i trots av arbetar -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Motion om upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

niajorit.eten, i riksdagen. Det förra året relaterade exemplet från Gullänget år
i och för sig ett skolexempel. Arbetarna dömdes att återgå men lyckades sedermera
med sin uppgift att få bort den olämpliga tidsstudiemannen. Arbetarna
tvingades bär att begagna olagliga metoder för att vinna ett syfte, som av.
alla ansågs berättigat. I dag har just innan jag steg upp på talarstolen epilogen
till Gullänget utspelats. Man meddelar, att arbetsdomstolen i går ålade
Gullängets arbetare ett skadestånd på 76 000 kronor för deras strid mot Hägglund
& Söner. Arbetsdomstolen har visserligen enhälligt prutat ned bolagets
begäran på 160 000 kronor och uppskattat den totala skadan till 115 000 kronor;
därav anser den, att bolaget bör svara för en tredjedel självt. Så kommer
man ner till 76 000 kronor i skadestånd, som Hägglund & Söner böra lia rättigliet
att ia. Där skola tolv arbetare enskilt utgiva 165 kronor per man, och 81
sk°l<i erlägga Ilo kronor per man och fackföreningen i Gullänget

0 000 kronor. Detta är alltså ett av de vackra exemplen på vilka vedervärdig+
arbetarna ha att kämpa mot. Det är icke bara ogina och arroganta tidsstudiemän
och arroganta bolagsledningar utan också svenska statens domstolar
som för att lägga lök på laxen ålägga arbetare att betala 76 000 kronor

1 skadestånd för att de halla pa sin rätt. Arbetsdomstolens åläggande för handelsmdustriarbetareförbundet
att distribuera Dagsposten är också ett sådant
där exempel, som talar för sig självt. Med arbetsdomstolens hjälp kunna alltså
svenska arbetare, tvingas att distribuera denna nazisttyska tidning.

" a£ har fjått. igenom arbetsdomstolens domar under förra året. och jag har
bland dem funnit en hel råd exempel värda att ta fram, men jag skall nöja mig
med ett enda, en dom den 7 april förra året, ett av dessa utslag, som kunna få
mycket allvarliga konsekvenser för arbetarna. Jag skall icke närmare ingå på
det speciella fallet utan endast peka på den princip, som där knäsatts av domf
® innebär att en arbetsgivare kan förflytta en arbetare från ett mera

kvalificerat och bättre betalt arbete till ett lägre avlönat. Helt nyligen har
meddelats om en dom rörande litografförbundet, och en hel rad andra exempel
skulle kunna plockas fram, sorn visa praxis på här ifrågavarande område.

Andra lagutskottet har i sitt, föreliggande utlåtande liksom föregående år
återgivit en statistik över hur många mål, som inkommit från arbetsgivare och
arbetare. Enligt mm mening visar det förhållandet att arbetarna dragit 2 518
mai inför domstolen endast, att arbetarna sakna andra möjligheter att få rättelse
till stånd i sina villkor och därför tvingas att såsom en sista utväg uppsöka
arbetsdomstolen. .Att arbetsgivarna icke äro så värst besvärade av arbetsdomstolen
visar det ringa antal mål, som under årens lopp instämts av dem.
Jbör övrigt.,skulle jag i det här sammanhanget vilja göra den reflexionen inför
denna nu återkommande statistik: varför har icke utskottet låtit utarbeta en
statistik över hur domstolens domar utfallit under årens lopp? Jag tror att en
sadan statistik skulle, ge väsentligt mera intressanta upplysningar örn kollektivavtalslagens
verkningar.

Jag framhöll i en förra riksdagen väckt motion i fråga örn kollektivavtalslagens
revision, att lagen på grund av sina för arbetarna skadliga verkningar
borde avskaffas. Riksdagen följde den gången utskottets avslagsyrkande. Jag
var redan da tämligen medveten om att en revision av kollektivavtalslagen
V££a mycket svår afl genomföra, men jag ansåg mig dock skyldig att
orsoka ia riksdagen med pa att åtminstone ta bort de värsta orättvisorna i
lagen k ormulermgen av 4 § sista stycket gör det uppenbart för oss, att det
icke bara är lagen som sådan utan till och med dess praktiska utformning
som gynnar arbetsgivarna. Det är väl tämligen klart, att endast arbetsgivarna
lia intresse av att i kollektivavtalen införas längre gående förpliktelser än vad

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Motion örn upphävande av lagarna om kollektivavtal oell arbetsdomstol.

(Forts.)

lagen nu föreskriver. Därest man lyckas med att införa dylika längre gående
förpliktelser, få dessa stöd av lag; de längre gående förpliktelserna skola alltså
gälla. Men arbetarna lia ett legitimt intresse av att förringa och förminska
lagens verkan. Därför är det ett intresse för arbetarna- att försöka i kollektivavtalen
införa bestämmelser, som minska lagens verkningar. I lagens sista
paragraf förbjudes emellertid all inskränkning i lagens tillämplighetsområde,
men däremot stadgas, att en utökning av densamma mycket väl kan ske. En
sådan bestämmelse måste ju till sina verkningar direkt drabba arbetarna, och
därför hade jag för min del hoppats, att andra lagutskottet gjort ett försök att
avlägsna 4 § sista stycket kollektivavtalslagen.

Som jag tidigare nämnt behandlades frågan örn kollektivavtalslagens slopande
vid Svenska pappersindustriarbetarförbundets senaste kongress förra
året med anledning av motioner från ett flertal fackföreningar. På grund av
dessa motioner beslöt kongressen att uppdra åt sin förbundsstyrelse att medverka
till lagens slopande. I den debatt, som föregick kongressens beslut, uppvisades
en mycket rik flora av exempel på hur arbetsdomstolen försämrar arbetarnas
läge på arbetsplatserna. Ett ombud gav en sammanfattning av lagens
verkningar i detta avseende. Han sade, att »man vid alla underhandlingar kunnat
konstatera, att det är omöjligt att lösa mindre tvistefrågor lokalt. Arbetsgivarna
ha bara hänvisat till att arbetarna kunna vända sig till arbetsdomstolen».
Arbetsdomstolen har alltså mycket riktigt uppfattats som den mur, mot
vilken arbetsgivarna kunna krossa alla de tusen och en småfrågor, som uppkomma
lokalt på varje arbetsplats. Andra lagutskottet vill i dag i sitt utlåtande
bestrida, att kollektivavtalslagen lägger hinder i vägen för arbetarnas
strävan att skapa trygghet i anställningen och att förbättra sina arbetsvillkor.

Utskottet säger vidare, att min uppfattning i denna fråga icke delas av någondera
parten på arbetsmarknaden. Att majoriteten i pappersindustriarbetarförbundet
har samma uppfattning som vi motionärer torde väl dock framgå av
kongressens beslut och det uttalande, som jag nyss återgav från denna kongress.
Utskottets uppfattning att kollektivavtalslagen icke berör ett avtals materiella
innehåll torde väl bäst kunna bedömas genom ett studium av de domar,
som arbetsdomstolen avdömt under årens lopp. Jag vill därför passa på tillfället
att hemställa till utskottet, att det vid ett annat tillfälle ville ge riksdagen
en statistik över arbetsdomstolens domslut; kanhända att riksdagens
ståndpunktstagande då skulle bli ett annat.

Jag har här i min hand ett uttalande från Gudmundrå fackliga centralorganisation,
som i en skrivelse till andra lagutskottet krävt slopandet av lagarna
örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol. Denna fackliga centralorganisation,
som omfattar 2 000 fackligt organiserade arbetare inom Gudmundrå, säger i
klämmen till skrivelsen:

»När 1928 års riksdag beslutade antaga och fastställa ovannämnda lagar,
mottogos dessa med reservationer och protester från de fackligt organiserade
arbetarna, under årens'' lopp bär även från dessa gång efter annan framförts
krav om upphävande eller en revision av dessa lagar. En del av arbetsdomstolen
fällda domar har ju även på ett speciellt sätt upprört de fackligt organiserade
arbetarna och ett par sådana fall finns påtalade i motionen som ger
belägg för att arbetarna icke kan hävda sina intressen så länge som dessa lagar
existerar.

Den svenska fackföreningsrörelsen uppträder väl inte på ett sådant sätt på
arbetsmarknaden att riksdagen måste lagstifta mot densamma, utan ådagalägger
väl tvärtom en mycket saklig och objektiv bedömning av de olika arbetsmarknadsfrågorna.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Motion om upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

Representant skåpet vill därför helt instämma i vad motionärerna framfört,
samt kräver att riksdagen måtte besluta att upphäva 1928 års lag örn kollektivavtal
och arbetsdomstol.»

Utöver det anförda skulle jag vilja understryka, att jag för min del tror att
den svenska fackföreningsrörelsen i dag har växt ut till sådan styrka och mogenhet
att den utan inblandning från statens sida nog kan lösa förekommande
tvistefrågor på ett mera smidigt sätt än som nu är fallet nied tillhjälp av
arbetsdomstolen. Så länge nuvarande äganderättsförhållanden bestå i vårt
land utgöra lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol ett mycket allvarligt
hinder för fackföreningsrörelsens strävan att tillvarata sina medlemmars intressen,
och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till min motion örn
dessa lagars upphävande.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Mig förefaller det som örn herr Nordström
i Kramfors hade haft anledning att vara litet mera lågmäld i sitt omdöme
örn vad han kallade majoritetspartiet, detta framför allt med hänsyn till vad
som för en stund sedan inträffade i första kammaren. Där inträffade nämligen
det att första kammaren enhälligt och utan debatt biföll andra lagutskottets utlåtande
i detta ärende. Herr Nordströms egna partivänner hade icke ett ord att
säga. De hade sålunda kommit underfund med att det var orimligt att ställa
ett yrkande örn bifall till motionen. Läget är sålunda nu det, att första kammaren
a,vslagit motionen. Även örn andra kammaren med stöd av herr Nordströms
i Kramfors utomordentliga motivering till och med enhälligt bifaller
motionen, så föranleder det ändå icke till någon riksdagens åtgärd. Detta bör
herr Nordström i Kramfors hålla i minnet, när han går ut i landet och talar
örn hur reaktionärerna fira triumfer med kommunisternas medverkan i första
kammaren.

Vi skulle kanske kunna votera nu, men det är enligt min mening oriktigt
att göra det utan en erinran örn vad det i själva verket här gäller. Motionärerna
lia yrkat att, som det heter, »riksdagen måtte besluta, att lagarna örn kollektivavtal
och arbetsdomstol måtte upphävas». Andra lagutskottet har hemställt,
att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, och utskottet
Ilar givit enligt min mening mycket, mycket bärande skäl för denna sin
hemställan. Motionärerna — i varje fall icke herr Nordström i Kramfors —
vilja icke godta utskottets skäl. Jag skall icke försöka övertyga herr Nordström
örn att utskottets ståndpunkt är den riktiga och sålunda den bästa, ty
han vill icke känna sig övertygad, även örn han i sitt innersta måste vara det.
Men motionärernas argumentering bör ju icke stå oemotsagd bara därför att
herr Nordström i Kramfors icke vill eller icke förmår tillägna sig verkliga
sakskäl.

De nu berörda lagarna — alltså lagen örn kollektivavtal och lagen örn arbetsdomstol
— möttes vid antagandet 1928 med mycket starkt motstånd bland
de fackligt organiserade arbetarna i landet och mycket starkt motstånd jämväl
här i riksdagen. Detta motstånd var fullt förklarligt. Erfarenheterna av
samhällsingripanden i förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare voro i
högsta grad nedslående för att icke säga helt avskräckande. De första strejkerna
här i landet, åtminstone de i modern tid, slogos ned med våld av statsmakterna.
Jag syftar då närmast på strejken i Sundsvallsdistriktet och strejken
vid Norbergsgruvorna. Åkarpslagen var, klart uttalat, riktad mot fackföreningsrörelsen.
Den syftade till att göra strejkande arbetare till lagbrytare
för att kunna straffa dem. Vräkningar under arbetskonflikter förekommo i
stor utsträckning. Vi komma kanske ihåg sådana namn som Mackmyra, Våhl -

Onsdagen den 27 februari 1046.

Nr 9.

Motion om upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

berg. Nättraby o. s. v. Dessa vräkningar företogos med lagens stöd, och det
rördes icke en fena för att förhindra dem eller för att få lagen ändrad till den
svagare partens förmån. Avskedanden förekommo i stor utsträckning bara
därför att arbetarna organiserade sig fackligt. Lagen gav icke heller där något
stöd åt den svagare parten. Lagen och ordningsmakten arbetade faktiskt i arbetsgivarnas
tjänst.

Det är en lång och utomordentligt pinsam historia, som jag här icke närmare
skall gå in på, men jag skulle dock vilja erinra om att det 1910 framlagda förslaget
till avtalslag var ett klart uttryck för reaktionens försök att strypa
fackföreningsrörelsen. Taka utmanande var det förslag, som 1916 utarbetades
inom socialstyrelsen men som lyckligtvis icke kom på riksdagens bord. Vad
som förekom under 1920-talet var icke heller ägnat att skapa förtroende för
den lagstiftande församlingen, när det gällde förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare. Det hette någon gång långt borta i historien: »Minnens I Håtunaleken?»
Jag säger nu: Minnes ni stripadirektiven? Mot bakgrunden av detta
och mera därtill skall man se det motstånd, som restes mot avtalslagarna. Till
dessa nedslående erfarenheter kom också, att lagarna, sådana de förelädes riksdagen,
verkade avskräckande och jämväl voro det. Under riksdagsbehandlingen
blevo emellertid de värsta gifttänderna utdragna, vilket i viss mån modererade
motståndet, när lagförslaget upphöjdes till lag. Avtalslagarna hornum
till, och den fackliga rörelsen inrättade sig efter det nya läget. Jag kan ju
gärna säga: den hade egentligen ingenting annat att göra. Men den gjorde det.
Jag har här icke ett ord till försvar för avtalslagarna, men jag tror att man
icke gärna med bibehållet allvar kan göra gällande annat än att erfarenheterna
givit vid handen, att de värsta farhågorna icke blivit besannade, detta
framför allt tack vare att arbetsdomstolen redan från början kom i goda händer
och tack vare det mera hyfsade umgänge mellan parterna på arbetsmarknaden.
som så småningom inträtt.

Nu kan det naturligtvis tvistas om, huruvida arbetarna accepterat dessa lagar
eller icke. Ett faktum är emellertid, att lagarna åberopas, när gällande avtal
icke följas. Herr Nordström har själv omnämnt, huru många ärenden som arbetar®
arten resp. arbetsgivarparten fört inför arbetsdomstolen. Under åren 1929—
1945 har arbetarparten stämt i 2 518 mål och arbetsgivarna lia stämt i 346. Det
bevisar ingenting annat, menar herr Nordström, än att arbetarna äro mest besvärade
av lagarna. Det är ju att vända saken fullständigt pa huvudet. Vad det
bevisar är, att arbetarna haft flera anledningar att kräva respekt för avtalen
än arbetsgivarna och ha vänt sig till domstolen för att få hjälp att fa avtalen
respekterade. Att det behövs ett instrument för en rättslig lösning av tolkningstvister
borde ligga i öppen dag för envar, som icke menar att djungelns lag skall
råda. Men jag kan ju förstå, att folk som skriver under ett avtal och sedan
springer ut och ber andra att avsla det icke har sinne för rättsprinciper. Man
insåg emellertid redan år 1920, att man behövde ett instrument för lösande på
rättslig väg av tolkningstvister. Centrala skiljenämnden kom ju till genom
lagen av år 1920 för att fylla den uppgiften. Den avskaffades år. 1928 i och
med avtalslagarnas tillkomst, eftersom den uppgift centrala skiljenämnden
haft därefter skulle övertagas av arbetsdomstolen. Skulle nu dessa lagar utan
vidare upphävas och arbetsdomstolen salunda avskaffas, mäste väl i all rimlighets
namn ett annat instrument skapas. Antingen får man då återuppliva
centrala skiljenämnden eller skapa ett nytt organ. Motionärerna synas emellertid
icke vilja lia något sådant organ. Tydligen vill man lia det så i värjo
fall f(trefaller det så av motionen att döma — alf: man vid tvist om ett avtals
innehåll en tolkningstvist, icke skall vända sig till ett rättsinstitut som dömer,

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Motion om upphävande av lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

utan parterna skola gå i strid. d. v. s. tillgripa, som herr Nordström säger,
»andra medel». Man vill lia den ordning, som tyvärr gäller staterna emellan.
Kommer man i tvist, går man icke till en domstol, ty någon sådan har man
inte, utan man slåss, vilket leder till, icke att man får veta vem som har rätt
utan vem som är starkast, med andra ord vem som är värst i att slåss. Nu
menar herr Nordström, att arbetarparten är den svagaste parten på arbetsmarknaden.
Då får man väl förutsätta, att rättegångens inför arbetsdomstolen
ersättande med den öppna striden logiskt skulle leda till att den svagare parten,
arbetarparten, som nu kan vädja till arbetsdomstolen, skulle bil slagen av
elen starkare. Men läget bleve icke sådant som herr Nordström tror. att man
utan vidare kunde bryta avtal och strejka eller förklara lockout och därmed
göra makt till rätt. Ty ett avtalsbrott kan påtalas inför allmän domstol, och
skadestånd kan utkrävas. Detta kanske motionären har förbisett. Och då frågar
jag verkligen: tror man, att det skulle vara till förmån för parterna på
arbetsmarknaden eller lat mig säga till förmån för arbetarna, örn tvister rörande
ingångna avtals tolkning skulle avgöras av rådhusrätten i Trosa eller
någon häradsrätt på landet i stället för av arbetsdomstolen? Domstolar, som
kanske icke ha sett ett kollektivavtal, skulle då ersätta arbetsdomstolen, i vilken
arbetarparten och arbetsgivarparten äro lika representerade. Jag är fullkomligt
övertygad örn att förhållandena skulle bli långt sämre än vad de äro
nu.

Bland allt annat som är vilseledande i motionen är också uppgiften örn att
avtalslagarna skulle vara en motsvarighet till den engelska fackföreningslagen,
som det nu är fråga örn att upphäva — den kanske redan är upphävd;
därom kan .jag icke yttra mig. Gör man gällande detta, har man icke stora anspråk
på likhet. De svenska lagarna förbjuda lyckligtvis icke strejker, när
det gäller intressetvister. De svenska lagarna förbjuda icke generalstrejk. De
svenska lagarna innehålla icke förbud för statstjänstemän att tillhöra LO
o. s. v. .De svenska lagarna kunna icke jämställas med den engelska lagen.
Detta hindrar naturligtvis icke, att det kan framkomma skäl för att avskaffa
nu ifrågavarande lagar. Det menar jag fullkomligt uppriktigt. Men har man
fatt några sådana skäl framförda, och Ilar man sett eller hört några krav, som
kunna tillmätas avgörande betydelse? Har man hört. att samhällsmedborgare
utanför arbetsmarknaden eller låt mig säga samhället i dess helhet anfört
några klagomål över dessa lagar? Icke så vitt jag vet. Har man hört. att man
från arbetsgivarhåll lall lia lagarna avskaffade? Icke så vitt jag vet. Men man
bär hört detta från arbetarhåll, menar herr Nordström. Det har jag också hört,
mångå gånger t. o. m., men örn man har resonerat örn de erfarenheter som vunnits
och vilket tillstånd som skulle inträda vid ett blankt upphävande utan
skapande av något annat i stället, har kravet icke vidhållits. Örn man emellertid
förtiger vad jag nyss pekade på, kan man givetvis få fram krav. Jag vet
icke i detta nu, vad t. ex. en omröstning i arbetarnas fackliga organisationer
om avtalslagarnas vara eller icke vara skulle ge för resultat. Jag vet icke och
kan icke spå något örn hur en sådan omröstning skulle utfalla. Herr Nordström
har nu slagit fast, att pappersindustriarbetarförbundets kongress för något år
sedan gjorde ett uttalande för att lagarna skulle upphävas. Ja, med all respekt
för pappersindustriarbetarförbundets kongress kunna vi väl ändå icke påstå,
att den representerar hela den svenska arbetarklassen. Det gör den icke. Men
herr Nordström bättrade på bevisen med en resolution, som en facklig centralorganisation
hade antagit och skickat andra lagutskottet. Ja, det är icke så
märkvärdigt. Den hade herr Nordström beställt hemma i Kramfors. Den är
daterad Kramfors den 24 februari i år och ställd till andra lagutskottet. Här

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Motion om upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

är den. Men det är så dags att komma till andra lagutskottet med ett papper
som är daterat den 24 februari, när utskottets utlåtande är daterat den 21
februari. Det är icke ens föredraget i utskottet, ty det kom för sent.

När saken ligger till på det sättet att nian icke kan säga att det fran någondera
sidan rests ett allvarligt krav på att lagarna skola upphävas och då det
från samhället i övrigt icke försports något som tyder på att nian vill se lagarna
upphävda, kan väl riksdagen icke gärna utan vidare gå in föratt upphäva
dem och lämna fältet fritt utan att sätta något annat i stället. Det förefaller
mig i varje fall vara fullkomligt otänkbart. Nu är det 311 för resten tor
sent att göra något, då herr Nordströms egna partivänner 1 första kammaren
för någon stund sedan hjälpt till att slå ihjäl herr Nordströms motion. Val
hekomme, herr Nordström.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundberg: Herr talman! Det förefaller mig, som om det i ett pär av de
i dag behandlade ärendena varit ganska dålig korrespondens inom den kommunistiska
riksdagsgruppen. Här går man i den fråga vi nu behandla med
sedvanlig stor skärpa in för att eliminera allt ^ statligt inflytande 1 fack-iga
frågor överhuvud taget och alldeles särskilt då i kollektivavtalsfrågorna. -^arom
kunna väl meningarna ännu i dag vara delade inom arbetarklassen, de
skall villigt erkännas. Det kommunistiska resonemanget här rimmar emellertid
icke väl med resonemanget i den fråga vi tidigare behandlat i dag. vid
behandlingen av frågan örn lönetilläggen hade vi bl. a. att taga ställning tift
motionerna nr I: 106 och II: 206, i vilka man från kommunistiskt hall krävde
statligt ingripande när det gällde kollektivavtalen för de hos staten anställda
befattningshavare, som arbeta enligt kollektivavtal. Jag tycker, att det räder
en tydlig dualism i uppträdandet i de båda fragorna, och jag har icke kunnat
undgå att bli ganska förvånad däröver.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Vad beträffar andra lagutskottets
talesmans resonemang örn kollektivavtalslagens existens, dess utformning
och den praxis som utvecklat sig finns det för mig ingenting att tillägga. Herr
Olovson har egentligen icke givit några skäl, utan lian säger bara, att lian
icke vet, örn arbetarna äro motståndare till lagen. Jag å min sida är tämligen
övertygad örn att skulle man tillfråga arbetarna i denna fråga, skulle de med
stor majoritet uttala sig för att få bort den. Herr Olovson menar, att man
icke skulle kunna gå in för ett upphävande av dessa lagar just nu, därför att
det icke finns något att sätta i stället. Jag tror icke, att den svenska fackföreningsrörelsen
i dag är i behov av att lia något i stället. Den svenska fackföreningsrörelsen
är icke, som herr Olovson gjorde gällande, den svagare parten.
Även örn den svenska arbetarklassen icke har den ekonomiska styrkan,
har den i alla fall styrkan av sin majoritet i samhället. Därför tror jag icke
att det ur arbetarsynpunkt skulle vara nödvändigt med något annat i. stället
för arbetsdomstolen. Säkerligen skulle de svenska statsmakterna mycket väl
kunna överlåta till fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna att, i de fall
då de själva så önska, vid avtalsförhandlingar komma överens örn att skapa
ett skiljedomsinstitut av något slag. Det skulle alltså bli en sak, som fackförbunden
och arbetsgivarna själva avgjorde, örn de behövde eller ej. Jag är
av den uppfattningen, att alla de olika småfragor. som dragas inför arbetsdomstolen,
icke obönhörligen måste föranleda .stridsåtgärder. Men jag tror,
afl, det skulle underlätta förhandlingsmöjligheterna för arbetarna, örn arbetsgivarna
icke kunde hänvisa till arbetsdomstolen, när de gang pa gang

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946,

Motion om upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

barn avslå begäran om tillrättalägganden av förhållandena på arbetsplatserna.
För närvarande är det så, att arbetsgivarna icke behöva gå arbetarna till mötes
i en enda fråga utan bara kunna hänvisa vederbörande att gå till arbetsdomstolen.
Man behöver icke egentligen upptaga någon diskussion i sakfrågorna
utan man menar, att arbetsdomstolen får avgöra det hela.- Det är just
den sidan av dessa lokala detaljfrågor, som jag tror skulle lättare ordnas för
arbetarna, örn arbetsdomstolen avskaffades.

Jag vet icke. herr Olovson, hur många stridsåtgärder från de svenska fackföreningarnas
och de svenska arbetarnas sida, som drogos inför civil domstol
före år 1920. Den saken känner jag icke till. Jag vet icke heller, huruvida det
skulle bli praxis att draga eventuella meningsskiljaktigheter inför civil domstol
i framtiden. Det kommer ju egentligen an på arbetsmarknadens parter
själva att avgöra detta, och jag tror, att den svenska fackföreningsrörelsen i
dag är sa stark, att den skulle lia möjlighet att med tämligen stor kraft förhindra
^eventuella försök att göra striderna på arbetsmarknaden till civilrättsbga
frågor, som skulle dragas inför civil domstol.

Vad sedan angår frågan örn mina partikamraters ställning i första kammaren
får jag lov att säga, att det är något sent som detta argument föres till
torgs. Denna fråga har behandlats vid åtskilliga riksdagar genom motioner i
andra kammaren, som icke ha gått in i första kammaren, och det har aldrig
tidigare varit vanligt, a,tt man slagits för dem i mer än en kammare. Detta
har icke tagits som bevis för att det skulle råda delade meningar i fråga örn
lagarnas upphävande. Jag tror icke att herr Olovson kan glädja sig däråt vid
detta tillfälle heller.

Enligt min mening kom herr Olovson uteslutande med argument för oegentligheten
och orättfärdigheten i ett statligt ingripande. Ilan gav dem mycket
drastiskt ända fram till 1920-talet och stripakonflikten. Sedan har jag för
mitt vidkommande gett en del exempel på arbetsdomstolens domar på 1930-talet, vilka enligt min mening ^visa, att egentligen samma förhållanden som
rådde före 1930 alltjämt äro rådande på arbetsmarknaden. Om herr Olovson
alltså skulle draga konsekvenserna av sin uppfattning örn statligt ingripande
på arbetsmarknaden före 1930, borde han yrka, att ifrågavarande lagar upphävas.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Herr Nordström kom bär med det
verkligt förlösande ordet. Han sade, att det icke varit vanligt att slåss för
dessa motioner i första kammaren. Följaktligen menar han, att det icke skulle
behövas nu heller. Han kan ju icke bättre ådagalägga, att det icke alls var
meningen att få motionen bifallen. Ty förutsättningen för att han skulle få
dessa lagar avskaffade var ju att motionen bifölls i båda kamrarna. Då ha vi
sålunda läget fullt klart för oss: det hela är en demonstration för att demagogisera
på ute i landet.

Utöver detta, herr talman, ids jag faktiskt icke säga mer än ett par ord och
det är följande: Här ha kommunisterna gjort en framstöt för sin fackliga strategi.
Nu är det ju sa, att de gjorde en framstöt i fjol också ungefär vid denna
tiden, när de fingo i gång metallarbetarstrejken. Det var deras fackliga strategi
som tillämpades. Spåren förskräcka.

Herr Brandt: Herr talman! Jag har tillhört styrelsen för pappersindustriarbetarförbundet
i nio ar ända till strax före kongressen förra året, då man antog
detta uttalande örn att kräva kollektivavtalslagens slopande. Jag vill dock
meddela, att förbundsstyrelsen enhälligt gick emot motionerna i frågan och

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Motion om upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

yrkade avslag på desamma. Det är ju uppenbart, att det på kongressen huvudsakligen
var kommunister, som liksom herr Nordström i Kramfors här har
gjort förde talan för att man skulle avskaffa denna lagstiftning. Herr Olovson
i Västerås har ju så ingående talat i denna sak och givit herr Nordstrom i
Kramfors svar. att jag icke behöver tillägga så mycket, men jag vill ända lämna
några ytterligare upplysningar.

Denna kollektivavtalslag innebär ju, att man icke far tillgripa stridsåtgärder
i tolkningsfrågor under avtalstiden. Detta föresknves i 4 § i lagen och
galler alltså rättstvister. Det gro vi alla överens örn. Men detta galler ju icke
intressetvister, som icke äro reglerade enligt avtal. Jag skulle vilja stalla den
frågan till herr Nordström i Kramfors: Är icke ett slopande av denna lagstiftning
egentligen en tillbakagång till förhållanden, som vi icke vilja ha tillbaka?
Det är en definitivt förgången tid, då man löste dylika rättstvister medelst
stridsåtgärder. Att återgå till den då gällande ordningen vöre ju helt enkelt
att sätta rätten i spjutstångs ände, såvitt jag förstår. Såvitt jag känner tili,
är det endast svenska pappersindustriarbetarförbundets kongress, som har uttalat
sig för att man skulle slopa denna lagstiftning. När LO:s kongress ar
193G behandlade den frågan, avstyrkte sekretariatet samtliga motioner i Hagan,
och kongressen beslöt i enlighet med sekretariatets förslag, men man säde
då. att arbetarnas rättsställning måste stärkas på sådant sätt, att donhalla
den jämställdhet, som utgör grunden för all lagstiftning. Därför ansa* man
icke, att kollektivavtalslagen skulle slopas, men det skulle vidtagas andra åtgärder.
Det finns mig veterligt intet annat fackförbund, som haft den uppfattningen,
att man skulle slopa denna kollektivavtalslag. o

Jag vet icke. örn herr Nordström i Kramfors känner till, hur nian gar till
väga, när man går till arbetsdomstolen. Jag Ilar varlig med vid manga tillfallen,
då vi ha övervägt, örn vi överhuvud taget skulle ga dit med en fråga elier
icke. I detta sammanhang kanske jag skall tala örn, att vid pappersindustriarbetarförbundets
kongress lämnades den upplysningen, att förbundet hade
hänskjuta 108 mål till arbetsdomstolen. Av dessa hade förbundet vunnit 4i
men förlorat 58 mål. Det var alltså 9 mål, som man betraktade som oavgjorda.
Emellertid meddelade förbundsstyrelsen även, att det vore att märka, att arbetsgivarna
ofta fallit till föga inför hotet, att man ämnade ga till arbetsdomstolen.
Det känner jag mycket väl till. Det är många gånger, som vu förbundsstyrelsen
beslöto att gå till arbetsdomstolen, men arbetsgivarna folio tili
föga inför hotet och gingo med på vår hemställan. Räknar man med dessa lall,
då förbundsstyrelsen haft för avsikt att vädja till arbetsdomstolen, sa har det
övervägande flertalet av ifrågavarande avtalstvister faktiskt vunnits av ar bPDet

finns, som herr Nordström i Kramfors kanske känner till, i pappersmasseavtalet
en bestämmelse om att arbetarna skola fullgöra visst övertidsarbete
och även utföra sådant arbete på söndagar. Örn man nu här skriver lii detta
i avtalet och arbetsgivarna enligt avtalets bestämmelser fordra, att arbetarna
skola utföra detta övertidsarbete, menar herr Nordstrom i Kramfors: da, att
man skall strunta i denna överenskommelse i kollektivavtal,: och helt enkelt
vägra att utföra detta arbete? Jag ifrågasätter, örn det kan vara en rättsprincip
sorn arbetarna inom fackföreningsrörelsen lämpligen bora införa, bavitt
jag förstår, kommer det att bli en rättsordning, sohl är ganska differentierad.
Det blir en avtalsrätt i Bofors och Kramfors, medan det kanske blir en annan
i någon annan del av landet. Jag tror för min del, att lantarbetarforbundet,
skogsindustriarbetarförbundet och textilarbetarförbundet skulle kunna ge heir
Nordström i Kramfors hundratals exempel på hurusom arbetsdomstolen har

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Motion örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal oell arbetsdomstol

(iorts.)

(tömt till arbetarnas förmån i fall, där de med fackföreningarnas hjälp ingalunda
skulle kunnat nå tillnärmelsevis den rättvisa, som de där erliöllo. Såvitt
jag förstår, skulle man alltså, om nian skulle slopa arbetsdomstolen, få en konjunkturrättvisa.
Nu har det t. ex. inträffat under lågkonjunkturer inom pappersmasse-
och cellullosaindustrien, att när arbetsgivarna, velat vidtaga en
viss åtgärd mot arbetarna, dessa kunnat vända sig till arbetsdomstolen, och det
bär kanske rentav hjälpt med blotta hotet örn att anlita denna domstol. Vad
skulle man ha gjort med fackföreningarnas hjälp under lågkonjunkturer?
Man skulle helt enkelt icke klarat sig, nion nu har man haft ett skydd i kollektivavtalslagens
bestämmelser. Så har det varit nied många svaga grupper
moni fackföreningsrörelsen, och så kommer det att bli. Det kail ju icke vara
något som helst intresse för den svenska fackföreningsrörelsen att skapa en
rättsordning, dar en starkt organiserad arbetargrupp kanske skall kunna hävda
sina intressent medan andra däremot icke skulle lia samma möjlighet Det
ar pa det sättet jag ser frågan och därför ingalunda kan acceptera vad pappersindustriarbetarforbundets
kongress beslutade, trots att jag ännu tillhör
förbundet. Jag anser, att ingen praktisk initierad fackföreningsmän kan medverka
till en dylik utveckling.

På detta område ha ju kommunisterna under förra året visat ett helt nytt
ansikte. De ha skrivit under en avtalsöverenskommelse och rest hem och talat
mot den och alltså förnekat denna överenskommelse. Jag tror emellertid icke,
att den svenska fackföreningsrörelsen är betjänt med en sådan politik. Örn
man skall inga ett avtal skall det enligt min mening respekteras

Jag vill säga till herr Nordström, att om han studerar protokollet från pappersindustriarbetarförbundets
kongress, skall han komma underfund med att
vad man där motiverade kravet på slopande av kollektivavtalslagen med var
denna otrygghet, som gör sig gällande på arbetsplatsen på grund av § 23 i kollektivavtalet
örn arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet eller främst
att avskeda arbetare. Men icke kan det vara kollektivavtalslagens eller arbetsdomstolens
fel, att man säger, att i avtalet står föreskrivet denna rätt för arbetsgivarna
Därför dömer arbetsdomstolen på det sättet. Det är alltså avtaet,
som skall justeras. Det har också, som styrelsen för pappersindustriarbetariorbundet
säde, skett under årens lopp tack vare arbetsdomstolen. Man har
i fråga örn olika kollektivavtal fatt fram domar, som lia klargjort, hur olika
punkter i avtalen tolkas av domstolen. Detta har medfört, att man vid nästa
ajtaIsuppsägning ställt krav på justering för att eliminera dessa tolkningst
vi st er och på detta sätt ha avtalen förbättrats under den tid, som kollektivavtalslagen
varit galande.. Detta mäste ju vara den riktiga utvecklingen. Det
har alltså icke varit fel i arbetsdomstolens utslag, utan det grundläggande
felet, som medfört besvärligheter eller orättvisor för arbetarna i olika frågor,
bär varit mindre klara bestämmelser i avtalen och att avtalen varit mindre förmanhga
för respektive arbetargrupper. Det är på det sättet man får lösa dessa
frågor. Överhuvud taget skulle jag vilja säga, att en lösning av dessa svåliggenom
att förbättra avtalens bestämmelser i berörda avseenden,
skulle ju också kunna vinnas_ genom att man genomförde den industriella demokratien
så att arbetarna finge medinflytande i företagen, och jag tar för
givet, att det var detta LO:s kongress syftade på med sitt uttalande örn en
bättre rättsställning för arbetarna på arbetsplatsen. Endast på den vägen tror
lag vi kunna skapa de förhållanden, som kunna tillfredsställa även dessa, som
lia krävt, att kollektivavtalslagen skall slopas. Man bör icke slopa denna lag.

Som herr Nordström i Kramfors också läste upp själv, är det ju enligt 4 §
kollektivavtalslagen helt enkelt förbjudet att vidtaga stridsåtgärder, när det

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Motion om upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

gäller tolkningstvister eller rättstvister. Hur skall man överhuvud taget förändra
den paragrafen för att åstadkomma vad herr Nordström i Kramfors här
vill?

Jag har, herr talman, intet mera att tillägga, utan för min del vill jag tillstyrka
utskottets hemställan i detta betänkande.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Bara en kort replik till herr
Brandt. Han talade örn att kommunisterna skrevo under avtal och sedan gingo
ifrån dem, och han menade, att det icke var efterföljansvärt. Med anledning
härav vill jag upplysa herr Brandt örn att en av herr Brandts egna partivänner
på pappersindustriarbetarförbundets kongress anförde följande om förhållanden
på sin arbetsplats: »I arbetslokalen råder vissa tider en fruktansvärd
hetta, och det är en stark klorlukt, som gör, att arbetarna kunna bli fördärvade
av hosta. Ifrågavarande ingenjör ville ordna övertidsarbete där, men då
jag blev tillfrågad, rådde jag arbetarna att säga nej. Det var ett avtalsbrott,
och örn arbetsgivaren drivit saken till sin spets, kunde arbetarna ha blivit ådömda
böter för att de vägrade gå med på övertidsarbete i en hälsovådlig arbetslokal.
Det bör väl finnas så mycket demokrati, att man kan göra upp örn sådana
saker på arbetsplatsen.» Jag är helt överens med herr Brandts partivän
örn att det var ett avtalsbrott, men det var av hänsyn till arbetarnas hälsa
nödvändigt att vägra övertidsarbete.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet, därför att jag
tyckte, att det vore obehagligt, örn herr Sundberg i Göteborg skulle gå ifrån
detta plenum i den gnagande ovisshet som han tycks vara beträffande kommunisternas
ställningstagande i frågor som dessa. Han tyckte sig nämligen
lia funnit en motsättning mellan att vi å ena sidan krävde riksdagens stöd och
hjälp till den statliga kollektivanställda personalen men att vi från statens
sida krävde händerna bort från det område kollektivavtalslagen avser. Det är
så, herr Sundberg, att vi kommunister äro så danade, att vi äro för ingrepp
från statens sida, när det är till fördel för arbetarparten, under det att vibro
motståndare till ingrepp från statens sida, när ingreppen syfta till att tjäna
arbetsgivarparten. Jag deklarerar helt öppet här: Sådana äro vi. Och eftersom
vi anse, att kollektivavtalslagen tjänar arbetsgivardömet,. gå vi in för att
avskaffa den lagen. Jag upprepar alltså ännu en gång, fast jag har gjort det
tidigare här i kammaren: Vi företräda ensidigt arbetarnas intressen gentemot
arbetsgivarnas utsugningsintressen. Är det tillräckligt klart besked?

Herr Olovson i Västerås har sökt göra stort nummer av att ingen kommunist
yttrat sig i första kammaren vid behandlingen av denna motion där. Är det
verkligen någonting att göra sig lustig över, som herr Olovson gjorde, att kommunisterna
i första kammaren, när de visste, att vi icke heller denna gang lyckats
få någon i utskottet med på vår linje, ansågo det lönlöst och gåvo upp
utan att ta kammarens tid i anspråk? Det skall verkligen vara en herr Olovson
till för något sådant! Nästan vid varje arbetsplenum få vi — »med beklämning»
måste jag säga. fastän jag tillhör ett annat parti — bevittna, hur representanter
för det underliga parti, som herr Olovson tillhör, inför^ övriga partiers
riksdagsmän lia stora politiska uppgörelser sinsemellan i frågor, i vilka
socialdemokraterna icke äro överens. Herr Olovson skall icke hysa några förhoppningar
örn att kommunisternas tystnad i första kammaren i denna fråga
skulle tyda på förefintligheten av en dylik oenighet.

Så säger man. att örn arbetsdomstolen och kollektivavtalslagen skulle avskaffas,
skulle de allmänna domstolarna ta hand örn ifrågavarande mål. Så

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Motion örn upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

gott som alla herr Olovsons partivänner lia varit överens om att dessa lagar
aldrig bort antagas. Om de nu skulle avskaffas, skulle väl ingenting annat ske,
än att vi återvände till de förhållanden, som rådde före år 1928. De lagar, efter
vilka de allmänna domstolarna lia att döma, lia ju icke ändrats på det område
det här är fråga om. Däremot kanske domstolarna lia känt, att de nu lia
mera stöd än tidigare för en reaktionär tolkning av lagarna. Men örn det parti,
som har majoriteten både i denna kammare och ute i landet, skulle vilja ge uttryck
för en radikal inställning, så skulle väl de allmänna domstolarna snart
kunna bli tagna ur villfarelsen.

Herr Olovson har sin vana trogen gjort allt vad han kunnat för att med hån
komma till rätta med kommunisterna. Det kommer icke att lyckas, herr Olovson.
Vårt förslag riktar sig i detta fall mot en klasslag, och när en representant
för ett arbetarparti med hån försöker komma till rätta med oss, riktar sigdetta
hån icke enbart mot oss kommunister, utan det riktar sig också mot tiotusentals
av herr Olovsons egna partivänner ute i landet, som äro överens nied
oss i denna fråga.

När vi ha kunnat åberopa, att en facklig kongress har uttalat sig i samma
riktning i denna fråga som vi, så kommer herr Brandt och söker trösta kammaren
med att kongressen beslutat så, sedan herr Brandt lämnat vederbörande
fackförbunds styrelse. Ja, vi veta att herr Brandt på senare tid tagit hand om
en annan befolkningsgrupp än pappersmasseindustriens arbetare, men om herr
Brandt hade varit kvar i sin forna ställning i pappersindustriarbetareförbundet,
hade kanske inte ens han kunnat förhindra det beslutet, alldenstund pappersarbetarna
ha mycket praktiska erfarenheter i fråga örn kollektivavtalslagens
verkningar. Han säger, att kongressen fattade beslutet, fastän förbundsstyrelsen
var emot det. Det var väl ändå herr Brandts partivänner som voro
i majoritet vid pappers kongress och inte kommunisterna? Det skall vara industriell
demokrati i stället, säger herr Brandt. När kommer den? När kommer
den inom statens egna verk? Kommunikationsministern har i dag avgivit en
förklaring, som inte säger ett skvatt i frågan — det är bara ord. Hittills har
man inte ens inom statens egna verk åstadkommit mer facklig demokrati än
att nian på en del av försvarsverkets fabriker i nåder givit arbetarna rätt att
välja ut de grammofonskivor, som spelas, när man ökar arbetstakten. Yi ha
långtifrån fått någon industriell demokrati, och man skall inte försöka försvara
underlåtenheten att vidtaga åtgärder på ett område med att det behövs
åtgärder på ett annat och så inte göra någonting ens på det sistnämnda området.

Till sist skall jag något tala om herr Olovson och hans utpräglade rättskänsla
och örn det stora försvarstal han höll för kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen.
Hur kan herr Olovson undgå att med ett ord beröra två av de
mest graverande exempel herr Nordström i Kramfors nämnde? Kan man efter
det andra världskrigets slut, med den innebörd envar vet, att detta krig hade,
försvara, att det finns lagar, som tvinga domstolar att ålägga fackligt organiserade
arbetare att vid risk av vite eller straff sälja nazistiska tidningar?
Arbetarna äro förpliktade därtill på grund av ett av arbetsdomstolen meddelat
utslag. Är det lämpligt med en sådan lagstiftning? Finna vidare herr Olovson
och de, som sluta upp bakom honom, att det är riktigt med en lagstiftning
som innebär, att i Gullängen-fallet, där envar måste erkänna det berättigade
i arbetarnas reaktion mot en tidsstudieman, som burit sig olämpligt åt, arbetarna,
som ha reag-erat på det enda sätt de kunde, när rättelse inte kunde nås
på andra vägar, dömas att betala 76 000 kronor i skadestånd till de arbetsgivare,
som skyddade den som var orsaken till missförhållandena på arbets -

Onsdagen den 27 februari 194G.

Nr 9.

Motion om upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

platsen? Det kräves nog andra medel för att tillvarata arbetarnas intressen
i dylika fall än dem herr Olovson rekommenderade. I längden bär det sig inte
att inför arbetarna komma med sådan advokatyr, som den herr Olovson i Västerås
använde, när han i den föreliggande frågan pläderade för arbetsgivarnas
sak.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag har inte haft tillfälle att följa hela
denna debatt, men jag har hört herrar Nordströms i Kramfors och Perssons i
Stockholm inlägg. Att ha hört dem är egentligen tillräckligt för att inse, att
man inte behöver diskutera frågan vidare. Jag utgår från att varje människa
med något omdöme efter dessa, inlägg är beredd att intaga en ståndpunkt, som
är motsatt den herr Persson i Stockholm företräder. Jag vill dock i största
korthet nämna-, att fackföreningarna nästan genomgående anse, att dessa lagar
icke böra slopas. Jag tror mig också kunna säga, att tjänstemannaorganisationerna
äro av den bestämda uppfattningen, att det skulle vara ytterligt olyckligt,
örn man skulle slopa dessa lagar och att det inte finns någon anledning
att giva sig in på detta. Det skulle vara mycket frestande, herr talman, att gå
in på en detaljkritik och detaljanalys av herrar Nordströms och Perssons anföranden,
men det vore oriktigt gentemot kammaren att upptaga dess tid med
detta. Jag skulle rent allmänt vilja säga, att örn man ginge på herr Perssons
och herr Nordströms linje, skulle rättslöshet inträda på arbetsmarknaden, och
vid rättslöshet blir den individuellt svagare, i detta fall den enskilde arbetstagaren,
alltid lidande. Örn man skulle slopa dessa lagar, skulle det såsom
någon sagt här förut, jag tror det var herr Brandt, innebära att man toge ett
steg tillbaka till förhållanden som vi, Gud ske lov, lia lyckats komma ifrån.
Jag yrkar avslag på motionen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Vad är rätt på arbetsmarknaden?
Rätten sammanfaller med makten. När staten förenar sig med arbetsgivarna
blir den parten starkare än den eljest skulle behöva vara. Vi leva i ett kapitalistiskt
samhälle, och då finns det ingen över alla klasser stående rätt. Nu är
det emellertid så, att det är en högerman, som tagit till orda och talat för fackföreningsrörelsens
räkning. Då förstår man att slutsatserna för honom bli som
de bli. Att dessa slutsatser sammanfalla med vad herr Olovson haft att säga
kanske i sin tur har något att säga oss. Väl bekomme, herr Olovson!

Herr Fagerholm: Herr talman! Man har ju till leda hört dessa rent demagogiska
påståenden från kommunisternas sida att staten förenar sig med arbetsgivarna
för att utsuga löntagarna. Jag tycker verkligen att man i en församling
som denna skulle kunna slippa höra sådana fraser, som möjligen kunde
passa på något annat ställe, herr Persson i Stockholm! Herr Persson i Stockholm
ville stämpla den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska tjänstemannarörelsen
som något slags marionetter i arbetsgivarintressets tjänst, som
inrikta sig på att utsuga dem, vilkas intressen de skulle företräda. Jag tror
inte att herr Persson i Stockholm har någon som helst anledning att rikta en
sådan förebråelse mot svensk fackföreningsrörelse och tjänstemannarörelse.
Så hägerman jag är har jag rätt att säga detta. Vilket parti jag tillhör har inte
med den saken att göra.

Herr Persson säde vidare, att rätten finns där makten finns. Det är alldeles
riktigt. Men det är ju för att komma ifrån detta och såvitt möjligt komma
fram till en objektiv rättvisa som vi ha en lagstiftning om kollektivavtal och
arbetsdomstol. Hur skulle det vara, herr Persson i Stockholm, om man hade

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Motion orri
rätt till ÖlyckefaHsersättning
för innehavare
av
offentliga
förtroendeuppdrag.

Motion om uvphävande -av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.

(Forts.)

det ordnat på det viset, att man i ett avtal hade fastställt en viss lönetariff
och sedan arbetsgivaren under en lågkonjunktur vore oförhindrad att åsidosätta
denna lönesättning och betala lägre löner. Detta skulle väl inte vara rätt.
Och det skulle väl vara ytterligt olyckligt för arbetstagarna att en sådan situation
kunde inträffa att avtalen inte följdes. I en annan situation kunde det
vara ytterst olämpligt för arbetsgivarna att ett ingånget avtal icke hölles.
Detta kunna vi väl alla ändå vara överens om. Det må vara en högerman tilllåtet
att framhålla det berättigade i detta utan att därför behöva stämplas som
fiende till arbetarna.

Jag vill i detta sammanhang i anslutning till herr Brandts yttrande inskjuta,
att vi lia kommit så långt på den svenska arbetsmarknaden, att vi räkna
med att vi skola kunna träffa överenskommelser, som vi skola kunna hålla.
Ar tolkningen oklar i ett visst avseende, låta vi en domstol slita tvisten. Gäller
det däremot en intressetvist, tillgripa vi andra medel allteftersom omständigheterna
det påfordra. Det är denna linje som man har funnit på den svenska
arbetsmarknaden. Det är den linje som för till rätt mål och för den rätta vägen
dit.

Herr talman! Jag tycker inte att det sista yttrandet, som herr Persson i
Stockholm höll, på något sätt var ägnat att höja den nivå, till vilken herr Persson
i Stockholm genom vad han tidigare yttrat sänkt debatten.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion
om beredande av rätt för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag till ersättning
för olycksfall i arbete.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Lövgren: Herr talman! Jag skall inte hålla något längre anförande utan
vill endast beledsaga detta ärende med den reflexionen, att det blivit en ganska
lång väntan sedan år 1939, då riksdagen i anledning av en av mig väckt
motion begärde en utredning i fråga om att bereda skydd mot olycksfall i arbete
åt personer med offentliga uppdrag. Jag väckte min motion i år närmast
som en protest emot detta förhalande av denna fråga.

Att denna fråga bringas till en lösning är inte så alldeles oviktigt i det
svenska samhället, som tar så många tusen människors tid och intresse i anspråk
för offentliga uppdrag, under vilkas utförande det mycket väl kan
hända att de råka ut för olycksfall. \Ti ha nyligen upplevat att en av denna
kammares ledamöter förolyckats på väg från riksdagen till sitt hem. Hans
familj står nu där utan någon som helst ersättning för det inkomstbortfall,
som hans bortgång innebär. Jag tror att denna fråga är så pass enkel att lösa,
att det hade varit möjligt att komma fram till ett positivt beslut redan i år.
När nu utskottet emellertid funnit, att man bör avvakta socialvårdskommitténs
utredning i frågan, skall jag inte ställa något yrkande. Jag hoppas emellertid
innerligt, att 1947 års riksdag skall få ta ställning till denna fråga och kunna
ordna upp den på ett tillfredsställande sätt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

§ 15.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Jonsson i Skedsbygd, som anförde: Herr talman! I syfte att vid köp
och byte av bostadsfastigheter undgå att erlägga lagstadgad lagfartsstämpel
bildas numera i allt större utsträckning s. k. bostadsföreningar eller aktiebolag,
vilka stå som formell ägare till fastigheterna, fastän ägaren i realiteten otta utgöres
av en enda person. Försäljningen av dessa fastigheter sker genom överlåtelse
av andelsbevisen eller aktieposten i företaget, varvid stämpelskatt i de
fall sådan erlägges blir avsevärt lägre än gällande lagfartsstämpel a iastig 116Riksdagen

har genom motioner som framförts vid skilda tillfällen gjorts
uppmärksam på detta förhållande. Bevillningsutskottet beslöt vid 1944 års

riksdag göra följande uttalande: o

»Av synnerlig vikt är emellertid, att det kringgående av gallande bestämmelser
som otvivelaktigt förekommer i syfte att undgå lagfartsstämpel, i möjligaste
mån förhindras. Enligt utskottets mening bör en utredning äga rum tor
klarläggande av de möjligheter, som kunna finnas till förebyggande av sadant
missbruk, och utskottet tillstyrker fördenskull en sådan utredning.»

Riksdagen godkände utskottets ifrågavarande uttalande. o .

Enligt min uppfattning, grundad på utsagor från intressenter på fastighetsmarknadens
område, har tendensen att pa detta sätt undandraga staten lagfartsstämpelmedel
tilltagit under de senaste arén. .... ..

Notiser i tidningspressen synas bekräfta att så är fallet. Otvivelaktigt berövas
staten härigenom avsevärda belopp.

I anledning av vad jag sålunda anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande
frågor. i-ii

Har herr statsrådet uppmärksammat bevillningsutskottets och riksdagens

ifrågavarande uttalande?

Ämnar herr statsrådet till innevarande års riksdag framlägga förslag, varigenom
dylika transaktioner i syfte att avhända staten stämpelskattemedel förhindras? Denna

anhållan bordlädes.

Interpellation

§ 16.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr förste vice talmannen Interpellation.
Magnusson, som yttrade: Herr talman! I en uppmärksammad artikel i en dagstidning
riktade jag på sin tid en allvarlig anmärkning mot det mindre tillfredsställande
skick, vari Stockholms och Sveriges mest centrala park, Kungsträdgården,
då befann sig. Anmärkningens riktighet bestyrktes av den person,
sorn närmast har ansvaret för vården av Stockholms planteringar, stadsträdgårdsmästare
Blom, utan att dock fran stadens sida något nämnvärt åtgjorts
för en omläggning eller förbättring. Tidigare kunde man åtminstone njuta
av välskötta och färgglada blomsteranordningar kring Carl XIII:s staty,
men sedan dessa för några år tillbaka försvunno^ ter sig parkens centrala del
än mer naken och tröstlös. Sedan statyn under något ar omgivits av en enkel
gräsmatta, meddelades på sin tid, att nu skulle en bättre och vackrare indelning
ske bl. a. genom en genombruten gräsplan, som medgav tillträde till
statyns sockel. Huruvida denna anordning kunnat bereda de. fa minderåriga,
som stundom ses klättra pa trappstegen, någon större glädje undandrar sig
mitt bedömande. Att do schackbrädesliknande små gräsrulor, som nu omge

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 9 6

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Interpellation. (Forts.)

statyn, icke kunna tillmätas något större estetiskt eller arkitektoniskt värde
bör vara ostridigt.

Parken har undan för undan vandaliserats genom att upplåtas för tillställningar
av för platsen tvivelaktigt slag, och det är ej längre obefogat spörja,
ej heller lär man bli överraskad, om Kungsträdgården upplåtes för marknadsstånd.
Att den använts för vedupplag kan vara motiverat med hänsyn till läget
på bränslefronten och är av detta skäl mindre störande än utställningar
och teatergyckel samt den vanvård som platsen utan gensägelse är underkastad.

Kungsträdgården äges av kronan men disponeras av Stockholms stad. Mot
sistnämnda är intet att invända, förutsatt att staden tillfredsställande ordnar
och vårdar platsen. Det är för Sveriges folk utanför Stockholm ingalunda
likgiltigt, hur huvudstaden vårdar örn sitt utseende, sålunda ej heller likgiltigt
örn Kungsträdgården, icke blott Stockholms utan hela Sveriges1 centralaste
park, befinner sig i förfall eller örn den omdanas till den pärla i vår huvudstad,
som den har förutsättningar att bli. Få örn ens någon huvudstad besitter en
så strålande möjlighet att ordna en visserligen till utrymmet begränsad men
genom läge och natur verklig centralpark — en landets och folkets nationella
plats. Om den ordnas i huvudsak som öppen parterr med utsikt över Strömmen,
Slottet och Söders höjder kommer den att öppna en anblick, vartill motstycke
lärer bli svårt att finna.

Nu ligger det hotande nära att i samband med tillkomsten av den omdiskuterade
provisoriska strömbron även en del av Kungsträdgården skall offras. Det
har då synts mig befogat, ja nödvändigt, att påkalla regeringens uppmärksamhet
och ingripande. Denna Sveriges genom sitt läge kanske förnämligaste
plats får icke på sätt som nu är fallet vanvårdas. Jag tvekar härvid icke att
ifrågasätta, att örn Stockholms stad icke vårdar örn den förmån, som dispositionen
av detta område innebär, så måste statsmakterna taga under allvarligt
övervägande att själva disponera platsen och omdana den till vad den bör
vara: vårt lands i bästa mening nationalpark, en verklig Kungsträdgård.

Jag anhåller vördsamt örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få rikta följande spörsmål:

Har herr statsrådet uppmärksammat den mindre tillfredsställande vård, vari
Kungsträdgården sedan länge befinner sig, och har herr statsrådet intresse och
möjlighet att vidtaga åtgärder, varigenom denna centrala plats skyddas från
störande ingripanden och försättes i ett vårt land och Stockholms stad fullt
värdigt skick?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Johnsson i Stockholm m. fl., nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 59, angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av
fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. m.;

herr Adolfsson m. fl., nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
59, angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
åt folkskolebarn m. m.; och

herr Svensson i Grönvik m. fl., nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 73, med förslag till familjebidragsförordning.

Dessa motioner bordlädes.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

§ 18.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Gustav Erik Nilsson, Göingegården, Varberg, född 31 juli
1897, är på grund av influensa förhindrad deltaga i riksdagsarbetet tiden 21
februari—tills tidare, intygas
Stockholm den 26 februari 1946.

J. Floom,

leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Nilsson i Göingegården ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 21 februari.

§ 19.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.