1946. Andra kammaren. Nr 8 (Riksdagens protokoll 1946:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 8.

Lördagen den 16 februari.

Kl. 2 eiri.

Justerades1 protokollet för den 9 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 52, med förslag till lag angående upphävande av 20 § femte stycket lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg;

nr 59, angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri
undervisningsmateriel åt ifolkskolebarn m. m.;

nr 60, angående bidrag till uppförande av nybyggnad för barnsjukhuset
vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund m. m.;

nr 63, angående anslag till anskaffning av ytterligare maskinaggregat i
vissa kraftstationer; och

nr 64, angående anslag till häradsskrivarna m. fl. för budgetåret 1946/47.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr Carlsson i Bakeröd, som vid kammarens
sammanträde den 5 februari med läkarintyg styrkt sig från och med den
3 februari tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, den 13
februari åter intagit sin plats i kammaren.

§ 4-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar vä

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som an- interpellation.
förde: Herr talman! I en till mig riktad interpellation har herr Lövgren framställt
vissa frågor rörande tillämpningen av gällande bestämmelser om placering
i löneklass av vägmästare och övervägmästare, vilka vid vägväsendets
förstatligande övergått fran anställning hos vägdistrikt till stats tjänst^ Interpellanten
har därvid framhållit att i vissa fall missnöje råder med tillämpningen
av dessa bestämmelser, därför att de visat sig medföra en icke obetydlig
löneminskning. För att belysa detta har interpellanten redogjort för ett
av honom känt fall, från ett vägdistrikt i Norrbotten.

Innan jag ingår på detta exempel vill jag erinra örn att vägmästarna enligt
statsmakternas beslut äro tjänstemän i 13 :e lönegraden. Enligt de allmänna
reglerna för löneklassplacering vid tillträde av statstjänst skall tjänsteman
placeras i den lägsta löneklassen av den för tjänsten bestämda lönegraden.

Detta innebär i fråga örn en ordinarie vägmästare, att han skall placeras i 13 :e
löneklassen. Enligt en av 1942 års vägsakkunniga verkställd utredning hade
emellertid vägmästarna i vägdistrikten i ett betydande antal fall löner, som

Andra leammarens protokoll 1946. Nr 8. 1

Nr 8.

Lördagen den 16 februari 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

överstego lönen i den 13 :e löneklassen. De sakkunniga förordade därför, att
särskilda åtgärder skulle vidtagas till undvikande av en löneminskning för
vägmästarna eller åtminstone till en begränsning av en sådan. I detta syfte
föreslogo de sakkunniga, bland annat, att om vederbörandes förutvarande lön
låg inom den 13 :e lönegraden, han i allmänhet borde placeras i löneklassen
närmast under den förutvarande lönen. De sakkunniga framhöllo i detta sammanhang,
att vägmästarna genom övergången till statstjänst komme i åtnjutande
av åtskilliga förmåner i forin av säkrare ställning och bättre pensionsvillkor,
vilka förmåner åtminstone delvis kompenserade en löneminskning. Det
måste därför anses omotiverat att, då den gamla lönen legat mellan två löneklasser,
från början bereda vederbörande en löneökning genom att placera honom
i den högre av klasserna. Under remissbehandlingen riktade Sveriges arbetsledareförbund
och vägdistriktens tjänstemannaförening kritik mot sakkunnigförslaget
i vad det innebar möjlighet till lönesänkning för vägmästarna. I
propositionen 1943:224 angående den statliga vägorganisationen uttalade
emellertid departementschefen, att de sakkuningas förslag, enligt vilket vägmästare
skulle placeras i den löneklass inom lönegraden, som läge närmast
under vederbörandes förutvarande avlöning, även enligt hans mening vore
skäligt. Jämväl riksdagen fann sig böra bifalla förslaget i denna del.

I anslutning till riksdagens beslut utfärdade Kungl. Majit den 30 juni 1943
de av interpellanten åsyftade övergångsbestämmelserna. Enligt dessa skulle
som huvudregel gälla, att den, som övergick från anställning såsom vägmästare,
förste vägmästare eller schaktmästare hos vägdistrikt till statsanställning
såsom vägmästare eller övervägmästare och vars avlöningsförmåner omedelbart
före statsanställningen överstego den avlöning, som han med tillämpning
av gällande regler örn löneklassplaceringen ägde uppbära vid tillträdandet
av statstjänsten, skulle placeras i den högre löneklass inom lönegraden,
för vilken avlöningsförmånerna motsvarade eller läge närmast under befattningshavarens
avlöning omedelbart före övergången.

Det av interpellanten uppgivna fallet gäller en vägmästare, som av vägdistriktet
åtnjutit en månadslön av 574 kronor 15 öre efter pensionsavdrag.
Vid övergången till statstjänst inplacerades han i 16 :e löneklassen oell erhöll en
månadslön av 536 kronor 70 öre, däri inberäkna! kallortstillägg. Löneminskningen
utgjorde sålunda 37 kronor 45 öre i månaden. Motsvarande lönebelopp i
17 :e löneklassen utgör 575 kronor 50 öre, d. v. s. 1 krona 35 öre mera än vågmästaren
haft förut. Örn kallortstillägget icke medräknades skulle vågmästaren,
även örn han inplacerats i 17 :e löneklassen, ha fått vidkännas löneminskning.

I anslutning härtill har interpellanten frågat mig om jag anser, att kallortstillägget
bör inräknas vid den jämförelse, som lägges till grund för löneklassplaceringen
vid vågmästares eller övervägmästares övergång från vägdistrikt
till den statliga vägorganisationen, samt örn jag anser, att begreppet
»närmast under» blivit rätt tolkat i det angivna fallet, eller örn det inte vore
riktigare att tolka det så, att vederbörande placerades i den löneklass, som
ligger närmast till det lönebelopp han åtnjutit hos vägdistriktet.

Beträffande interpellantens första fråga kan jag hänvisa till att övergångsbestämmelserna
jämväl innehålla föreskrifter örn att vid jämförelse mellan löneställningen
före och efter övergången till statstjänst hänsyn skall tagas till
bland annat kallortstillägg. Denna föreskrift ansluter sig till 1942 års vägsakkunnigas
förslag. Då det är antagligt, att även lönerna hos vägdistrikten i
Norrbotten varit beräknade med hänsynstagande till de särskilda förhållandena
därstädes, synes föreskriften i fråga ur saklig synpunkt ha fog för sig.

Vad angår interpellantens andra fråga har jag förstått interpellanten så,

Lördagen den 16 februari 1946.

Nr 8.

Svar på interpellation. (Forts.)

att om avlöningen hos vägdistriktet legat mellan två löneklasser och närmast
den högre av dessa, inplacering enligt interpellantens tolkning av bestämmelserna
skulle kunna ske i den högre löneklassen. En sådan tolkning skulle givetvis
vara ägnad att eliminera de ganska betydande löneminskningar, vilka
såsom interpellanten påvisat kunna uppkomma, då lönen hos vägdistriktet legat
alldeles i närheten av den närmast högre löneklassen. Den ifrågasatta tolkningen
står emellertid i tydlig strid mot det beslut statsmakterna i denna del
fattat. Beträffande den av riksdagen godkända motiveringen till detta beslut
hänvisar jag till den föregående redogörelsen.

Såsom svar på interpellantens frågor får jag, herr talman, sammanfattningsvis
anföra, att begreppet »närmast under» blivit rätt tolkat i det angivna
fallet och att kallortstillägget bör inräknas vid den jämförelse, som lägges till
grund för löneklassplaceringen.

Härefter yttrade

Herr Lövgren: Herr talman! Jag ber att få till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra ett tack för ''svaret på min interpellation.

Innehållet var negativt, och den förhoppning jag hyst om att man på administrativ
väg skulle kunna rätta till den oformlighet, som uttrycket »närmast
under» lett till, har grusats. Det är då intet annat att göra åt saken än att
antingen resignera eller motionsvis taga upp saken — såvida inte statsrådet
finner, att han kan förelägga riksdagen ett förslag i ärendet. Man tycker emellertid
att en korrigering skulle kunna ske utan tillgripande av en så vidlyftig
apparat för en fråga, som för den enskilde visserligen är av betydelse men som
ändå sedd i sammanhang med frågan örn vägväsendets förstatligande är en
liten detalj.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 53, angående försäljning av fastigheter,
som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 54, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 9 § 1 och 4 mom.
samt 10 § 1 och 5 mom. förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom;

nr 55, angående upplåtelse i vissa fall av mark å renbetesfjällen i Jämtlands
län m. m.; och

nr 56, angående anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av
odlingslägenheter m. fl.;

till statsutskottet propositionen, nr 57, angående anslag till förvärv av vägmark,
m. m.; samt

till utrikesutskottet propositionen, nr 58, angående ratificering av vissa ändringar
i stadgan för Internationella arbetsorganisationen.

§ c.

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet den på kammarens bord
vilande motionen nr 398 av herr Pettersson i Dahl m. fl.

Nr 8.

Lördagen- den 16 februari 1946.

§ 7‘

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter iför budgetåret 1946/47 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1946/47; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
skepparen G. H. S. Nilsson i Påskallavik från viss skadeståndsskyldigliet;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 30 § 3 morn. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningom
fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndiganden
för Kungl. Majit att besluta i fråga örn vissa postavgifter;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

andra lagutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående
ändrad lydelse av 1 § lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående utarbetande av officiella årliga redogörelser för de
viktigaste under året tillkomna lagarna och författningarna.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Spångberg, nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 47,
angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden; och

herr Karlsson i Stuvsta, nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 46, angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid
Lidingöbron.

Dessa motioner bordlädes.

Lördagen den 16 februari 1946.

Nr 8.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och slottsstaterna;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
hov- och slottsstaterna; o

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å til-1-läggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; och _ o

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 18, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående utvidgad rätt att vid 1946 års taxering åtnjuta
avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 8.

Tisdagen den 19 februari 1946.

Tisdalen den 19 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 12 och den 13 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 18 februari 1946.

Till justitiedepartementet hade den 15 februari 1946 från Överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för fru Elsa Ewerlöf, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens andra kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

\ id granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad salunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den däri omförmälda fullmakten för fru Elsa
Ewerlöf att vara ledamot av riksdagens andra kammare för tiden till den 1
januari 1949.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade fru Ewerlöf
behörig till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen meddelade härefter, att fru Ewerlöf intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade följande Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 61, angående rörlig kredit för försvarets fabriksstyrelse;

nr 62, med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1946/47;

nr 65, angående gäldande av vissa kostnader i samband med sprängningsolycka
vid Göteborgs örlogsvarv;

nr 66, angående anordnande av lasarettsfartyget Prins Carl såsom avståndsmätningsfartyg,
m. m.;

nr 68, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen av elektrisk: kraft och gas;

nr 70, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn avverkningsskyldighet;

Tisdagen den 19 februari 1946.

Nr 8.

nr 71, angående provisorisk förbättring av löneställningen för präster;
nr 72, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;
nr 74, med förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459); och

nr 75, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av
vinstutdelning från aktiebolag, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Hjalmar Nilson, Spånstad, Åled, på grund av sjukdom
(halsfluss med feber) är förhindrad bevista riksdagen från och med den 18
till och med den 23 februari 1946 intygas på heder och samvete.

Spånstad, Åled den 18 februari 1946.

J. O. Nilsson,

provinsialläkare.

% 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 52, med förslag till lag angående
upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349)
örn tillsyn å fartyg; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 59, angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri

undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. m.; .

nr 60, angående bidrag till uppförande av nybyggnad för barnsjukhuset vid
Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund m. m.;

nr 63, angående anslag till anskaffning av ytterligare maskinaggregat i vissa
kraftstationer; och

nr 64, angående anslag till häradsskrivarna m. fl. för budgetaret 1946/47.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr 399 av herr Svangberg; och
till statsutskottet motionen nr 400 av herr Karlsson i Stuvsta.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 3 och 25 27,

bevillningsutskottets betänkanden nr 2—8, andra lagutskottets utlåtande nr 3
samt andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Fru Nordgren, som anförde: Herr talman! En händelse, som väckt stor uppmärksamhet
i hela landet och sorn, helt naturligt, åstadkommit en viss oro hos
blivande barnaföderskor, har nyligen genom pressen bragts till offentligheten.

På en sjukstuga i Bureå, Västerbottens län, inträffade för tre år sedan att

Interpellation.

Nr 8.

Tisdagen den 19 februari 1946.

Interpellation. (Forts.)

två nyfödda gossebarn förväxlades och två nyblivna mödrar lämnade sjukstugan
med barn, som icke voro deras. Förväxlingen skulle ha ägt rum morgonen
efter det barnen föddes. Sjukvårdsbiträdet hade kommit in i mödrarnas
sal och sagt, att hon icke kunde skilja på barnen och därför anmodat mödrarna
att själva välja mellan barnen. Vilket också skedde. Så småningom
hade emellertid det ena föräldraparet fattat misstanken, att en förväxling begåtts.
Företagna blodprov gåvo inga utslag, enär både barnen och föräldrarna
tillhörde samma blodgrupp. Saken hänsköts till statens! rasbiologiska institut,
som efter företagen utredning avgivit ett utlåtande, i vilket det heter, att
de makar, som begärt utredningen i fråga, med till visshet gränsande sannolikhet
icke kunna vara föräldrar till det barn de för närvarande ha i sin vård.
Vid undersökningen bär särskilt ögonfärgen hos barnet och föräldrarna studerats,
och den omständigheten att båda makarna ha blåa ögon och barnet
bruna tycks ha varit avgörande. Rasbiologerna anse nämligen, att två blåögda
personer inte kunna få ett brunögt barn.

Nu vilja föräldrarna med det brunögda barnet ha ett byte till stånd och
söka återfå den gosse, som de tro vara deras rätta barn, medan föräldrarna, som
ha det andra barnet, vilket är blåögt, anse att detta barn är deras och vägra
därför lämna det ifrån sig. Saken blir av allt att döma rättssak.

De båda föräldraparen och bägge barnen ha nu fått skylta i hela den svenska
pressen ■— i en del fall med namn och fotografier — ja, de stackars pojkarna
i vissa tidningar under den föga tilltalande rubriken »bortbytingarna».
Hur än saken kommer att avvecklas kan man lätt tänka sig vilka lidanden det
inträffade kommer att förorsaka alla parter, för föräldrarnas del ovissheten
örn det barn de uppfostra och vårda är deras eget, för barnen ovissheten om
vilka som äro deras naturliga föräldrar, en ovisshet som kommer att följa dem
hela livet igenom.

Vad som är mest ägnat att väcka förvåning — ifall en uppgift som varit
synlig i en kvällstidning i Stockholm är riktig — är att det icke lär finnas
några bestämmelser utfärdade örn hur barn böra märkas, utan att märkning
endast lär vara praxis — alltså ej stadgad — vid förlossningsanstaltema.
Landsfogdeassistenten, notarien Sven Ankar i Umeå, som undersöker huruvida
ett slarv, som bör åtalas, begåtts å sjukstugan, har nämligen i Aftonbladet
för den 15 februari 1946 uttalat att han skrivit till medicinalstyrelsen och frågat
örn det finns några bestämmelser utfärdade om hur barn böra märkas, men
enligt det svar han fått var medicinalstyrelsen icke underkunnig örn några sådana.
Någon offentlig dementi av dessa hans uppgifter har, enligt vad jag
kunnat utröna, icke lämnats från medicinalstyrelsen.

Skulle så vara förhållandet att dylika föreskrifter saknas, synes det mig
vara i högsta grad angeläget att sådana skyndsammast komma till stånd.
Även om det endast är sällsynta undantagsfall, att barn kunna bli förväxlade
å förlossningsanstalter, förefaller det dock vara påkallat att sådana betryggande
åtgärder finnas mot dylikt, att mödrarna kunna känna sig trygga härvidlag.

Med anledning av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat huruvida brister i här anförda avseende
förefinnas?

Örn så skulle vara fallet, är herr statsrådet beredd att skyndsammast vidtaga
sådana åtgärder att största möjliga trygghet skapas för att förväxlingar
a.v barn, som födas å förlossningsanstalt, icke skola kunna äga rum?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 19 februari 1946.

Nr 8.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr voll Friesen, som yttrade: Herr talman! När det gäller planläggningen
av en förbättrad hälso- och sjukvårdsorganisation har med växande styrka under
sista tiden framhållits vikten av god tillgång på kvalificerad personal.

Riksdagen torde sålunda väl erinra sig hurusom det stort upplagda folktandvårdsprogrammet
ännu icke hunnit realiseras på grund av bristen på tandläkare.
Man torde också lia rätt att hysa allvarliga bekymmer när det gäller
möjligheten att genomföra såväl en allmän sjukförsäkring som fri sjukhusvård.
Anspråken på såväl sjukvårdsanstalter som sjukvårdspersonal komma i
så hög grad att ökas att det är fara värt att hela den mödosamt uppbyggda
sjukvårdsorganisationen ställs på ett prov, som den icke förmår uthärda på
ett tillfredsställande sätt.

Befolkningsutredningen har nyligen framlagt ett betänkande rörande förlossningsvården
som i detta sammanhang förtjänar att uppmärksammas. I en
den 28 december 1945 till Konungen ställd skrivelse har barnmorskeförbundets
styrelse påpekat att bristen på barnmorskor, såväl inom öppen som även inom
sluten vård för närvarande är så stor att förlossningsvården i landet allvarligt
äventyras. Sålunda uppgick — påpekar barnmorskeförbundet — antalet
vakanta barnmorsketjänster den 1 april 1945 till 165, varav 97 vakanser
avsågo anstaltsbarnmorskor och 68 distriktsbarnmorskor, och detta trots att
ett stort antal barnmorskor, som redan uppnått föreskriven pensionsålder, medgivits
tillstånd att kvarstå i tjänst. Den utbildningskurs, som skulle lia tagit
sin början i januari 1945, lockade endast 24 deltagare av beräknade 96.

Orsakerna till dessa rekryteringssvårigheter kunna möjligen vara flera,
men det ligger närmast till hands att peka pa de relativt blygsamma löner som
alltjämt utbetalas till dessa befattningshavare.^ 1941 års befolkningsutveckling
har i sitt betänkande örn förlossningsvården påpekat detta och på dess initiativ
ha barnmorskornas löneförhållanden upptagits till prövning av 1944 ars
kommitté för sjukhus- och ekonomipersonal. Då emellertid intet förslag i lönefrågan
ställts i utsikt inom den närmaste tiden måste man fråga sig, huruvida
icke provisoriska åtgärder snarast äro nödvändiga^ för att genom förbättrade
lönevillkor göra yrket mera lockande. Det mäste påpekas att den lön pa 1 800
kronor per år, dyrtidskompensatdon med f. n. 31 % saint _ fri bostad, som nu
utgår till distriktsbarnmorskan, icke kan locka välkvalificerade sökande till
platser där arbetet är i hög grad ansvarsfullt och även krävande med hänsyn
till det ofta förekommande nattarbetet, I ett remissyttrande. framhåller ^ocksa
förste provinsialläkarnas förening .på tal om den öppna förlossningsvården,
att det måste kraftigt betonas att distriktsbarnmorskornas avlöningsförhållanden
icke kunna betecknas som rimliga och rättvisa i förhållande till deras utbildning
och ansvarsfulla tjänst.

Då det förefaller mig som örn denna fråga vore av den vikt ur hälso- och
sjukvårdssynpunkt att ett ytterligare fördröjande av dess lösning icke kan
anses försvarlig anhåller jag örn andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet får framställa följande fråga:

Har statsrådet uppmärksammat det svåra läge i vilket förlossningsvården ute
i landet befinner sig genom den här påtalade bristen på kvalificerade barnmorskor
och — i så fall —• har statsrådet för avsikt att med det snaraste vidtaga
åtgärder till förbättrad rekrytering, i främsta rummet genom förslag
till åtminstone provisorisk löneförbättring för dessa befattningshavare?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion;

nr 22, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 till allmänna
indragningsstaten; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 20 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen

av herr statsrådet Sträng propositionen, nr 73, med förslag till familjebidragsförordning;
och

av herr statsrådet Myrdal propositionen, nr 67, angående anslag till örn- och
tillbyggnad av flygtekniska försöksanstaltens verkstadsavdelning.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation. TT .

Herr statsrådet Ericsson, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Gavelin framställt följande frågor till chefen för handelsdepartementet.

»1. Har herr statsrådet uppmärksammat att det tillstånd som beviljats
AB Förenade superfosfatfabriker att i Norrköping uppföra en fabrik för produktion
av superfosfat ofördelaktigt kommer att påverka prövningen av Norrbottens
landstings näringsutredmings framställning örn åtgärder från Kungl.
Maj :ts sida i syfte att fa till stand en superfosfatfabrik baserad på inhemsk
råvara i Norrbotten.

2. Örn så är, vill herr statsrådet medverka till att detta byggnadstillstånd förklaras
vilande i avvaktan på resultatet av den prövning som framställningen
från Norrbottens landstings näringsutredning nu är underkastad?»

Onsdagen den 20 februari 194G.

Nr 8.

Svar på interpellation. (Forts.)

Då jag har att i statsrådet föredraga ärenden rörande byggnadstillstånd,
torde det ankomma på mig att besvara de sålunda framställda frågorna.

Lagen örn tillståndstvång för byggnadsarbete avser i främsta rummet att
befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Praktiskt
sett innebär detta att material och arbetskraft förbehållas de ur landets
synpunkt angelägnaste byggnadsföretagen. När frågan örn byggnadstillstånd
för superfosfatfabriken i Norrköping behandlades, blev ärendet bedömt
väsentligen med hänsyn till angelägenheten av att få till stånd en ökad inhemsk
produktion av superfosfat. Superfosfat tillverkar för närvarande i vårt
land endast av AB Förenade superfosfatfabriker, som driver tre anläggningar,
en i Malmö-Limhamn, en i Landskrona och en i Gäddviken vid Stockholm.
Årsproduktionen uppgår till omkring 300 000 ton. Efterfrågan på^ superfosfat
är emellertid betydligt större och beräknas under de närmaste åren
komma att uppgå till omkring 450 000 ton per år. Anledningen till det ökade
behovet av superfosfat är bland annat att jordbruksarealerna blivit ^otillräckligt
gödslade under krigsåren. En bedömning av möjligheterna att nå en ökad
produktion genom utvidgning av någon av de befintliga fabrikerna visar, att
olika hinder föreligga härför. Fabriken i Malmö-Limhamn är gammal och
tillverkningen drives i vissa avseenden efter mindre rationella metoder, anläggningarna
i Landskrona kunna lämpligen icke utökas och fabriken vid Gäddviken
kan icke utvidgas på grund av bristande lokala utrymmen och saknar
järnvägsförbindelse. Det framgår sålunda att det ur allmän Synpunkt är angeläget
att byggnadsföretaget i Norrköping nu kommer till stånd. Uppenbart
torde vara att ett viktigt byggnadsföretag icke bör förbjudas enbart av det
skälet att liknande företag framdeles kunna komma till utförande inom andra
delar av landet.

Slutligen må anmärkas att till det för byggnadsföretaget i Norrköping meddelade
tillståndet har knutits en materialklausul, varigenom förbrukningen av
byggnadsmaterial helt lägges under statens industrikommissions kontroll. Härigenom
undvikes att för byggnadsföretaget förbrukas mer material än som vid
varje tidpunkt är skäligt och lämpligt med hänsyn till andra byggnadsföretag.

Det aniförda torde giva vid handen att anledning icke föreligger att ifrågasätta
ändring i det för superfosfatfabriken i Norrköping meddelade byggnadstillståndet.

Härefter yttrade:

Herr Gavelin: Herr talman! Jag ber att till statsrådet få framföra mitt tack
för svaret på min interpellation.

Ehuru jag icke kan känna mig fullt belåten med innehållet i svaret, kan jag
förstå svårigheterna för vederbörande statsråd att nu efteråt ändra beslutet
örn byggnadstillstånd för AB Förenade superfosfatfabrikerna att få uppföra
en fabrik i Norrköping.

I interpellationen ifrågasattes icke heller, att tillståndet skulle upphävas,
men jag tog fasta på den materialklausul, som statsrådet även i sitt svar omnämner,
vilken var knuten till byggnadstillståndet, och °jag tänkte mig, att
denna klausul skulle göra det möjligt att förhindra ett brådstörtat uppförande
av den ifrågasatta fabriken, innan regeringen hunnit pröva framställningen
från Norrbottens läns landstings näringsutredning örn en fabrik i Luleå.

Örn alltså innehållet i svaret ur min synpunkt sett icke är sådant jag önskat,
finnas i detsamma en del intressanta siffror, som jag vill passa på att taga
fasta på. Enligt dessa utgör den årliga produktionen för närvarande 300 000
ton superfosfat, medan man har beräknat, att för de närmaste åren komma att
behövas omkring 450 000 ton per år. Det föreligger alltså ett underskott av

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Svar pä interpellation. (Forts.)

150 000 ton. Dessa siffror ge mig anledning att för det första påpeka det egendomliga
i att enligt bestämda uppgifter AB Förenade superfosfatfabriker tidigare
tydligt givit tillkänna, att det var obehövligt med någon utvidgning
av denna industri men, sedan frågan om uppförandet av en fabrik i Norrbotten
blivit känd, genast var färdigt med att själv bygga och utvidga tillverkningen
med icke mindre än 100 000 ton. Man kan icke komma ifrån misstanken,
att det från bolagets sida var fråga örn att förhindra att det uppstod någon
konkurrens på detta område här i landet. Är misstanken oriktig, är detta bra,
men bolaget har i varje fall fått skenet emot sig genom det sätt, varpå det förfarit.

Men upplysningen om behovet av superfosfat i landet kan även ge anledning
till den förhoppningen, att även om superfosfatbolaget uppför en fabrik i
Norrköping, det finns behov av ytterligare fabriker och att nian således får
hoppas på möjligheterna att realisera planerna även för Norrbottens vidkommande.

Jag skall för min del icke för närvarande ingå på frågan örn den ekonomiska
bärigheten av en superfosfatfabrik i Norrbotten. Jag känner mig ganska
övertygad örn att sedan den komplettering av utredningen, som handelsministern
infordrat från utredningskommittén, fullbordats och överlämnats till regeringen,
det skall visa sig, att de ifarhågor man hyser på sina håll om att
en superfosfatfabrik däruppe icke skall bära sig utan stöd från statens sida
äro obefogade. Jag framhåller detta närmast med anledning av de yttranden,
som avgivits av arbetsmarknadskommissionen och kommerskollegium och som
refererats i pressen.

Jag vill även framhålla, att det i denna fråga är omöjligt att helt bortse
från sysselsättningssynpunkterna. Man kan ju icke komma ifrån, att det varit
just svårigheterna att finna arbete och utkomst för arbetarna i denna landsända,
som drivit fram frågan örn anläggandet av en superfosfatfabrik i Luleå.
Men därtill kommer ju, att man har tillgång till betydande mängder apatit
i malmfälten, varigenom man slipper importera denna för tillverkningen erforderliga
råvara. Från Luossavaara-Kiirunavaara AB har till utredningen lämnats
uppgift örn att man kan enbart från Malmbergsmalmen få 15 000 ä 20 000
ten apatit slig som biprodukt, varigenom priset på apatiten skulle ställa sig
ofantligt mycket billigare än för närvarande. Det höga priset på apatiten
från Norrbottens malmfält grundar sig delvis på den omständigheten, att man
bär. varit tvungen att avskriva hela anläggningskostnaden under den tid som
varit.

För övrigt kan det väl icke ställa sig så mycket dyrare att frakta råfosfat
upp till Luleå än till någon annan del av landet, örn man nu skulle behöva
importera en del av denna vara.

Man har anfört soni skäl för de höga priserna på den nu tillverkade apatiten
den fördyring, som blivit en följd av fraktkostnaden för malmen från Kiruna.
Detta ger mig anledning att framkasta tanken på att man i Kiruna skulle kunna
bygga ett anriknings- och flotationsverk för tillvaratagandet av den apatithaltiga
malmen däruppe. Man har ju de sista åren kunnat tillverka omkring
150 000 ton apatit från malmfälten, och det skulle vara synd, örn man icke
skulle kunna utnyttja denna apatit i fortsättningen för tillverkningen av superfosfat.
Vid flera tillfällen har här i riksdagen påpekats de svårigheter man
ofta i dessa malmfältskommuner råkar ut för vid lågkonjunkturer på grund
av inskränkningen i malmbrytningen. Det är icke enbart svårigheterna beträffande
arbetslösheten. Dessa indragningar och avskedanden skapa även stora
ekonomiska svårigheter för kommunalförvaltningarna. Jag vill passa på tillfället
att ännu en gång med några siffror belysa de svårigheter som kunna

Onsdagen den 20 februari 1940.

Nr 8.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppstå vid dessa konjunktursvängningar. Om jag bara håller mig till min egen
kommun, Gällivare, så visar det sig, att skatteunderlaget där undergått stora
förändringar sedan år 1920. Då hade kommunen 204 000 skattekronor för att
fem år senare ha sjunkit med över hälften till 95 000 kronor. Skatteunderlaget
har därefter varit år 1930 208 000 skattekronor, år 1935 64 000 skattekronor,
år 1940 285 000 skattekronor och år 1945 252 000 skattekronor för att nu återigen
dala ned undan för undan, så att under detta år skatteunderlaget sjunkit
nied 22,2 %. Hur förhållandena komma att vara år 1950 är ju omöjligt att nu
förutsäga, men med tanke på hur det tidigare har varit, kan man icke annat
än känna en viss oro.

Om jag så utöver ovannämnda siffror nämner ett par siffror på vad denna
kommun får anslå för arbetslöshetens bekämpande, kail man kanske lättare förstå
det envisa kravet på statsmakternas medverkan för att få i gång andra
industrier i Norrbotten för att i någon mån neutralisera den konjunkturbetonade
malmbrytningen. År 1944 fick Gällivare kommun till arbetslöshetens
bekämpande anslå 164 779 kronor, vara.v staten bidrog med 1 495 kronor, år
1945 anslog kommunen 592 680 kronor, och statsbidraget bär beräknats till
80 090 kronor, och år 1946 lia kommunens utgifter för ändamålet beräknats
till 650 000 kronor, varav staten beräknas bidraga med 125 000 kronor.

Man kan ju med detta för ögonen ställa den frågan om det icke är bättre, att
staten försöker hjälpa till att en gång för alla söka skapa industrier och varaktiga
arbetsföretag för att hjälpa befolkningen att komma till rätta med arbetslösheten.
Staten får ju under alla förhållanden bidraga till arbetslöshetens
bekämpande i dessa kommuner.

Jag vet med säkerhet, att jag har hela gruvarbetarkåren och befolkningen i
övrigt däruppe bakom mig, då jag uttalar den förhoppningen, att trots vad sorn
inträffat i fråga örn superfosfattillverkningen här i landet, skall regeringen
allvarligt pröva framställningen örn förläggandet av en superfosfatfabrik till
Norrbotten med en tillverkning i huvudsak byggd på inhemsk råvara. Örn det
mot förmodan skulle bli vissa svårigheter i början är jag övertygad om att
dessa komma att kunna övervinnas bara man kommer i gång.

Hur var det? Kom det icke fram samma synpunkter när man började planera
att anlägga ett järnverk i Norrbotten? Jag är alldeles övertygad örn
att alla de som då voro skeptiska och ansågo, att det icke skulle bli ekonomiskt
lönande, måste medge, att de hade fel, och jag har dea bestämda uppfattningen
att detta även kommer att bli fallet med dem, som stalla sig skeptiska, når
det gäller att anlägga en superfosfatfabrik.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Gavelius anförande ger mig anledning
att avgiva den deklarationen, att svaret på herr Gavelius frågor icke
får uppfattas på det sättet, att regeringen skulle vara ointresserad av investeringar
i Norrbotten. Det arbetsmarknadsspörsmål, som herr Gavelin här fört
på tal, måste vinna allmänt beaktande. Kommer det att framgå av utredningen
rörande en superf os fatanläggning i Norrbotten, att produktionen är ekonomiskt
lönande, tror jag att det finns intresse för ett realiserande av projektet.
Blir det emellertid icke fallet, hyser jag den meningen, att det vöre till föga
gagn för Norrbottens näringsliv på längre sikt att starta en industri, som för
framtiden blir beroende av statsbidrag i större eller mindre omfattning. I de
remissvar, som avgivits beträffande framställningen från Norrbottens läns
landstings näringsutredning, ha emellertid framkommit vissa synpunkter, som
tyda på att det kanske blir möjligt att använda den apatit, som normalt faller
från anläggningen i Malmberget, på ett sätt som kan ge underlag för en lönande
produktion. Det är alldeles uppenbart, att örn de mera ingående utred -

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningar, som jag tror äro nödvändiga, ge resultat i positiv riktning, inga invändningar
kunna resas mot att man utnyttjar de svenska råvarorna. Med
tanke på bl. a. arbetsmarknadssituationen i Norrbotten önska alla, att man
skall kunna åstadkomma ett mera differentierat näringsliv uppe i Norrbotten.
Såsom ted i dessa strävanden komma de framstötar, som göras från norrbottningarnas
sida, att vinna allt beaktande.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Majda å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 61, angående rörlig kredit för försvarets f abriksstyrelse;

nr 62, med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1946/47;

nr 65, angående gäldande av vissa kostnader i samband med sprängningsolycka
vid Göteborgs örlogsvarv; och

nr 66, angående anordnande av lasarettsfartyget Prins Carl såsom avståndsmätningsfartyg,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 68, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 70, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn avverkningsskyldighet; och

nr 71, angående provisorisk förbättring av löneställningen för präster;

till bankoutskottet propositionen, nr 72, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer m. fl.; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 74, med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 75, med
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag, m. m. hänvisades propositionen, såvitt angick förslaget till
förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid taxering
njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m., till bevillningsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

§ 4.

Föredrogs den av fru Nordgren vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående vidtagande av åtgärder
till förhindrande av förväxling av barn, som födas å förlossningsanstalt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr von Friesen vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående åtgärder till avhjälpande
av bristen på kvalificerade barnmorskor.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för huvud.
budgetåret 1946/47 under riksstatens tredje huvudtitel, avseende antagen inom titel.
utrikesdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 13—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Anslag till
upplysnings -

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under tredje huvudtiteln, punkten 23, arbete rörande
föreslagit riksdagen att till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samar- ^LarbL och
bete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av utrikesyoli30
000 kronor. tiska frågor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr E. A. Lindblom m. fl.
(I: 108) och den andra inom andra kammaren av herr Sandberg m. fl. (II:
199), i vilka hemställts, att riksdagen måtte anvisa ett anslag av 2 000 kronor
till Internationella fredsbyrån i Genéve.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:108 och 11:199, till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret
1946/47 anvisa ett anslag av 30 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Boman i Kieryd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! I den fråga det här gäller ha motioner väckts
i båda kamrarna om ett anslag på 2 000 kronor till Internationella fredsbyrån
i Genéve. Denna utgör en sammanslutning av de folkliga fredsrörelserna i
världen. Det kan kanske nämnas, att den fick Nobelfredspriset år 1910. Under
en lång följd av år ha anslag från ett flertal länder utgått till denna institution.
Så har även varit fallet för Sveriges del under många år ända fram
till krigsutbrottet, då anslaget upphörde. Verksamheten har också av naturliga
skäl varit mycket inskränkt under krigstiden. Nu ha emellertid åtgärder
vidtagits för att upptaga verksamheten i full utsträckning, och det finns goda
förutsättningar härför, så snart man kan få den ekonomiska frågan ordnad på
ett tillfredsställande sätt. Ett par organisationer i vårt land, nämligen Svenska
freds- och skiljedomsföreningen och Nordiska fredsförbundet, vilka båda
åtnjuta statligt stöd, tillhöra den internationella sammanslutningen i Genéve.

Jag skulle vilja här understryka den stora betydelsen av det arbete, som utföres
av de folkliga fredsrörelserna i olika länder. Det är helt visst så, att
alla goda krafter i alla länder måste förena sig örn att försöka skapa ökad förståelse,
ökat samarbete och god vilja folken emellan och därigenom lägga den
grund för en bestående fred, som allena kan bli hållbar i längden. Det är så -

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellan folklig t samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

lunda, menar jag, av vikt att den goda viljan oell de goda strävandena på detta
område kunna förankras i en så bred folkopinion som möjligt, oell därför äro
åtgärder ägnade att stödja även den nu ifrågavarande organisationen säkerligen
motiverade.

jJag vill också understryka betydelsen av att de organisationer som finnas
i olika länder ha ett gemensamt internationellt organ, varigenom rörelsen kan
utöva inflytande i de internationella sammanhangen. Det är uppenbarligen av
allra största vikt, att krafterna kunna förenas genom ett världsomfattande organ.
Fredsbyrån i Genéve har tidigare arbetat i anslutning till Nationernas
förbund, och det är uppenbart, att organisationen i fortsättningen kommer att
arbeta i nära anslutning till det nya fredsorganet i världen, Förenta nationerna.

Nu framhåller emellertid utskottet, att frågan om anslag iill fredsbyrån i
Genéve kan lösas av Kungl. Hajd genom fördelning av det anslag på 30 000
kronor, som beviljas för upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor. Ja, det är möjligt, och jag fattar utskottets uttalande på
det sättet, att utskottet icke avser något kategoriskt avslag när det gäller önskemålet
örn anslag till den ifrågavarande fredsorganisationen, utan tvärtom ställer i
utsikt en viss möjlighet att genom Kungl. Maj :ts fördelning av de 30 000 kronorna
anslag skall utgå också för detta ändamål. Men jag förmodar, att man kan
hävda, att anslaget på 30 000 kronor, som ju tidigare utgått och fördelats av
Kungl. Majit, kan anses disponerat för de ändamål, som därmed tillgodosetts.
Så vitt jag förstår, måste därför den utväg som utskottet anvisar innebära, att
örn fredsbyrån i Genéve skall kunna erhålla något anslag, detta måste ske på
bekostnad av någon av de organisationer, som nu få del av de 30 000 kronorna.
Därför förmenar jag, att det är befogat att nu öka detta anslag med så pass
stort belopp, som vi i motionen föreslagit. Det är ju ett mycket blygsamt belopp.
Man kan ju säga, att det är en liten gest av välvilja, men även en sådan
kan ha sin betydelse, och med hänvisning, herr talman, till vad jag sagt örn
vikten av att allt vad som kan göras också göres för att främja fred och samarbete
i världen ber jag att. få jaka bifall till de föreliggande motionerna om
ett med 2 000 kronor förhöjt anslag under denna punkt.

I detta anförande instämde herr Jacobson.

Vidare yttrade

Herr Törnkvist: Herr talman! I utskottets utlåtande lämnas en redogörelse
för riksdagens tidigare ståndpunktstagande till fredsanslaget. Därav framgår,
att de olika små anslag, som utgått till olika internationella organisationer
m. m., samlats upp i en grupp och fogats in i det större eller mindre anslag för
fredsarbete som riksdagen traditionellt har givit. Vid behandlingen av den motion.
som nu föreligger, har det ju varit angeläget, att med hänsyn till att vi
nu kommit in i fredsförhallanden ta upp denna fråga till närmare granskning,
och resultatet därav har blivit det som utskottets utlåtande redovisar. Man
kunde givetvis nu lia föreslagit riksdagen att ånyo splittra detta anslag i dels
det säranslag, som motionärerna nu föreslå, dels'' ett särskilt klumpanslag för
upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete i utrikespolitiska frågor.
Utskottet har emellertid icke ansett, att det material som legat till grund för
frågans bedömande varit av den beskaffenhet, att förslag därom nu borde
framföras. Riksdagen har beslutat att ge Kungl. Maj :t i uppdrag att fördela
detta tidigare s. k. fredsanslag, som nu redovisas under en ny rubrik, och utskottet
har icke på nuvarande stadium velat ifrågasätta någon ändring häri.

Onsdagen den 20 februari 1940.

Nr 8.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikes jwlitiska

frågor. (Forts.)

Därmed Ilar utskottet icke velat ta ståndpunkt till frågan om denna internationella
sammanslutning, Internationella fredsbyrån i Geneve, skall lia anslag
eller icke, utan utskottet har helt enkelt tänkt sig, att en hänvändelse till regeringen,
närmast utrikesdepartementet, skall ge svar på den frågan. Det är ju
icke uteslutet, att Kungl. Maj :t beslutar att av de 30 000 kronorna bevilja denna
byrå ett anslag på större eller mindre belopp. Innebörden i utskottets förslag
ä.r alltså helt enkelt, att vi ansett, att man icke nu bör splittra anslagen till
det internationella fredsarbetet, då riksdagen för icke så länge sedan sammanfört
dem i en grupp och överlämnat åt Kungl. Maj :t att efter prövning av därom
gjord ansökan utlämna bidrag ifrån anslaget till fredsarbetet. Detta är alltså
skälet till utskottets ståndpunktstagande i denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Herr talman! Med anledning av herr Törnkvists yttrande
vill jag endast påpeka, att det yrkande jag ställt under denna punkt icke går
ut på att man skall splittra detta anslag i en mängd små säranslag, utan förslaget
innebär, att man skall öka anslaget från 30 000 kronor till 32 000 kronor
för att därmed ge Kungl. Maj :t större möjligheter att fördela dessa pengar
på bästa sätt.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vet icke, örn det förslaget är genomförbart.
Utskottet har icke till granskning upptagit frågan örn en höjning av anslaget.
Något sådant yrkande föreligger icke. Med hänsyn till det läge vi befinna
oss i förefaller det mig som om det skulle vara möjligt att tillgodose
rimliga krav från denna organisation inom ramen för de 30 000 kronorna. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioper
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som innefattades i
bifall till de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Sandberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
22 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som innefattas i bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit eina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkterna 23—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Anslag till
aktieteckning
i AB Aerotransport.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkterna 27—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 25, i anledning av Kungl. Majda
framställning örn anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46
till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Åkerström: Herr talman! Den blanka reservation som jag har antecknat
vid denna punkt berör icke frågan om aktieteckningen i Aerotransport.
Anledningen till denna reservation var, att jag ville bli i tillfälle att stryka
under min uppfattning'' i fråga örn angelägenhetsgraden av att staten snarast
möjligt blir ägare till Bromma flygfält. Av en historik, som utskottets fjärde
avdelning av särskild anledning fick ta del av, framgår, att av de 21,5 miljoner
kronor, som investerats i markkostnader på Bromma flygplats, har staten
satsat 13,5 miljoner kronor. Staten har också bekostat radio- och belysningsanläggningar.
Kostnaderna för dessa uppgå till betydande belopp. Staten kan
också anses genom Aerotransport äga en betydande del av byggnaderna. Enligt
uppgift är det fråga örn mer än 7 miljoner kronor för de hangarer jämte
verkstadsbyggnader, som Aerotransport uppfört där. Eftersom Stockholms
stad äger marken måste ju Aerotransport bygga dessa byggnader å med tomträtt
upplåten mark, ett förhållande, som i och för sig icke kan anses fullt
tillfredsställande. Örn nian därtill lägger, att Stockholms stad uppbär de landningsavgifter
som flygplanen lia att erlägga, och dessutom vet, vad statens
insatser ha betytt beträffande Bromma flygfält, blir det ur min synpunkt särskilt
angeläget att se till att staten blir ägare till Bromma flygfält. Ett extra
skäl torde också vara, att vi väl inom en snar framtid ha att räkna med anläggandet
av en s. k. storflygplats. Det är visserligen så, att staten har avgörandet
i sin hand när det gäller att bestämma taxorna, d. v. s. landningsavgifterna
för flygplanen. Men den som äger flygplatsen, alltså Stockholms stad, bär
också ett visst inflytande. Detta utgör en extra anledning till att man bör
betona angelägenheten av att staten snarast blir ägare till Bromma flygplats.
Varken i avdelningen eller i utskottet lämnades så särskilt mycket informationer
örn hur frågan ligger till just för dagen mellan staten och Stockholms
stad, trots att vi efterlyste sådana informationer. Men så mycket ha vi kommit
underfund med att hade Stockholms stad varit resonlig vid en tidigare tidpunkt,
hade den dag som i dag är Bromma flygfält ägts av staten. Man kan
så vitt jag förstår inte lasta staten för att inte flygfältet äges av staten i dag.

Sedan uppstår frågan under vilka former staten nu skulle övertaga detta
flygfält. Vi ha ett exempel i Torslanda flygfält, som av Göteborgs stad överlämnats
åt staten med nyttjanderätt för evärdlig tid. Örn denna form att
ställa flygfältet till förfogande skulle te sig mera tilltalande för Stockholms
stad och man härigenom lättare kunde få en uppgörelse till stånd, förefaller
det mig som örn man också borde välja den vägen, eftersom det i sak blir ungefär
detsamma som örn staten ägde flygfältet.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

Anslag till aktieteckning i AB Aerotransport. (Forts.)

Jag har, herr talman, sålunda inte för avsikt att ställa något yrkande, men
jag har velat ta tillfället i akt att mera än vad utskottet gjort stryka under,
att det är särskilt angeläget, att man snarast får en lösning av denna fråga i
överensstämmelse med de synpunkter, som jag har anfört.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Herr Åkerström underströk i sitt
anförande angelägenheten av att staten snarast blir ägare till Bromma flygfält.
Det är enahanda synpunkter som utskottet uttalat, fastän i andra ordalag.
Jag har ingenting emot att herr Åkerström framfört dessa synpunkter i
kammaren. Han har därmed endast ytterligare poängterat den uppfattning,
som utskottet har i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1946/47; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående befrielse för
skepparen G. H. S. Nilsson i Påskallavik från viss skadeståndsskyldighet;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift;

nr 4, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndiganden för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; och

nr 8, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 2ö §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

. Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 1 § lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Motion om
ändrad lydelse
av 1 §
ensittarlagen.

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Motion örn ändrad lydelse av 1 § ensMarlagen. (Forts.)

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 31,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Jonsson i Skutskär hemställt,
att riksdagen måtte besluta att 1 § lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område måtte erhålla
i motionen angiven lydelse.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

l:o) av herr Hermansson, utan angivet yrkande.

2:o) av herr Hage, som ansett, att utskottet bort anhålla, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa,

att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och i vilken omfattning det
alltjämt existerade ensittarlägenheter, där nyttjanderättsinnehavare tillhörigt
bostadshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, visserligen
icke funnes uppfört å det till inlösen ifrågasatta området den 1 januari 1919,
men likväl funnits uppfört så lång tid, att rimliga skäl kunde anföras för att
tillerkänna nämnde ensittare rätt att få friköpa området.

samt att Kungl. Majit måtte vidtaga dc åtgärder, vartill utredningen kunde
giva anledning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! När jag först fick orsak att ta del
av denna lagstiftning örn nyttjanderätt av upplåtet område, trodde jag att
1925 års lag var resultatet av en politisk kompromiss, främst i utskottet. Denna
karaktär föreföll mig och förefaller mig alltjämt 1925 års lag på detta
område lia. I denna lag säges nämligen, att för att lösningsrätt skall föreligga
för nyttjanderättshavaren fordras att boningshus, som lämnade nöjaktig bostad
för honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919. På
grund av denna lagens begränsning till tiden står alltså all egnahemsbebyggelse,
som tillkommit på ofri grund efter den 1 januari 1919, utanför denna
lagstiftning.

Med vad jag nu sagt har jag ingalunda velat bagatellisera det sociala värdet
av 1925 års lagreform på detta område. Den gav dock möjligheter för
kanske ett par tiotusental människor att inlösa det tomtområde, varpå de hade
byggt sina egnahem. Jag har endast velat beklaga, att utskottet och riksdagen
inte gingo så långt, att de utsträckte lagens verkningar fram till den tidpunkt,
då den genomfördes, alltså till 1925. Jag har velat beklaga detta icke
minst med tanke på att det dåvarande andra lagutskottet uppenbarligen levde
i den bestämda uppfattningen, att 1925 års lag var en engångsåtgärd, vilket
uppenbarligen även är det nuvarande andra lagutskottets mening.

Jag måste erkänna, att jag har litet svårt att förstå, varför man måste
låsa fast denna lag vid ett bestämt årtal. Örn man nu vill hjälpa alla ensittare,
förefaller det mig som lekman när det gäller juridiska frågor rimligt,
att den som arrenderar ett tomtområde och därpå bygger sig ett eget hem, alltså
en nöjaktig bostad för honom och hans familj, skall vara kvalificerad att
få inlösa tomtmarken. Nu säger utskottet, att en sådan lagändring skulle
göra denna lag till en ren expropriationslag. Ja, mina damer och herrar, men
1925 års lag är delvis en expropriationslag. Den ger stugägaren möjlighet
att mot markägarens vilja inlösa det tomtområde, varpå han byggt sin stuga.
Jag förstår inte heller, varför man skall hysa betänkligheter beträffande en
utvidgning av expropriationsrätten i förevarande fall. Riksdagen har ju för
ett pär år sedan begärt att kommunerna skulle få expropriationsrätt till mark -

Onsdagen ilen 20 februari 1940.

Nr 8.

Mollön om undrad lydelse av 1 § ensittarlagen. (Forts.)
områden för bostadsbyggande och för upplåtelse till småindustrier. Nu vet
jag att de sorn liro rädda för en sådan utbyggnad av lagen, sorn jag förordat
i min motion, säga, att en sådan utbyggnad skulle föra med sig, att markägarna
inte skulle arrendera ut tomtmark för exempelvis sommarstugebebyggelse.
På detta skulle jag vilja svara, att en sommarstuga val icke kan betraktas
som en nöjaktig bostad i denna lags mening. I lagen åsyftas givetvis
en sådan bostad, som är vederbörandes enda bostad året runt. Hur många
är det som använda sina sommarstugor till bostad under hela året? Det kan
ju hända att sådant förekommer i ett eller annat fall utanför våra storstäder
på grund av den rådande bostadsbristen. Men detta är en sak för sig och har
intet värde som argument i detta sammanhang.

Jag beklagar, herr talman, att jag inte i min motion anfört något fall, sorn
belyser bristerna i den nuvarande lagstiftningen på detta område. _ Att jag
icke gjort detta bär berott på att denna lag varit föremål för ständigt återkommande
motioner riksdag efter riksdag. Ämnet är sålunda ganska uttröska!,
och jag ansåg det därför onödigt att anföra sådana fall i en motion. Det torde
dock stå klart — detta visar icke minst den mångfald motioner, som väckts i
denna fråga efter tillkomsten av 1925 års lag — att det säkerligen finns åtskilliga,
som ännu stå utanför den möjlighet till hjälp, som 1925 års lag gav
dem, som hade byggt sina hus före år 1919.

Det fall, som närmast föranledde tillkomsten av min motion, var detta. En
man i mitt hemian hade, innan han byggde på ofri grund, av den dåvarande
markägaren fått löfte om ett 49-årigt kontrakt. Åren gingo, men något kontrakt
fick han ej. Nu har den ursprunglige ägaren till marken fallit ifrån,
och den nye ägaren vill inte veta av något kontrakt. Mannen i fråga kan inte
åberopa 1925 års lagstiftning, eftersom lian uppfört sitt hus efter 1919.

Jag måste säga till dem som anse att en utbyggnad av 1925 års lagstiftning
skulle medföra ett oberättigat intrång i den enskilda äganderätten, att
jag icke förstår en sådan argumentation. Mig förefaller det i stället rimligt,
att den som bebyggt sitt arrendeområde med en för sig och sin familj nöjaktig
bostad och använt denna bostad under en tidrymd av tio år, borde ha inte
bara den moraliska utan även den juridiska rätten till den tomtmark, varpa
han byggt sitt hus, detta givetvis under den förutsättningen att huset inte
ligger alltför nära huvudgården. Men det finns även stipulerat i lagen, att så
inte får bli förhållandet. Till detta kommer ytterligare, att markägaren i fråga
får full ersättning för den tomtmark, som han avyttrar och som han bevisligen
inte heller haft någon användning för under det senaste tiotalet år.

Herr talman! Jag har med vad jag nu anfört velat motivera tillkomsten av
min motion och det däri framställda yrkandet. När nu emellertid andra lagutskottet
även denna gång går på rent avslag, förstår jag att det är meningslöst
att här yrka bifall till min motion, varför jag, herr talman, i stället ber
att få yrka bifall till herr Hages reservation. Ty det minsta man kan begära
är väl ändå att vi få i gång en utredning, som visar hur många fattiga människor,
som ännu stå utan laglig möjlighet till hjälp när det gäller att säkerställa
sina egnahem. Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till don
av herr Hage vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det iir inte bara möjligt utan till och
med ganska säkert, att statsmakterna få ta under övervägande vad sorn kan
göras för att skydda de ensittare, som för närvarande inte kunna komma ! åtnjutande
av rätten att inköpa tomterna med stöd av den nu gällande ensittarlagen.
Men den motion, som nu behandlas, har faktiskt icke kunnat läggas till
grund för en lagstiftning, som skulle gagna det syfte, som motionären lippen -

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Motion örn ändrad lidelse av 1 § ensittarlagen. (Forts.)
barligen velat gagna. Jag skall be att i detta sammanhang få fästa uppmärksamheten
på en del omständigheter.

Motionären har för det första gjort sig skyldig till en misstolkning av syftet
med 1925 års lag. Motionären säger i sin motion, att lagen var »ett led i statsmakternas
strävanden att i största möjliga utsträckning befordra tillkomsten
av egna hem». Det förekommer ingenting i denna lag, som ens pekar på möjligheten
av ett nyskapande av egnahem. Egnahemsrörelsen regleras och understödes
som bekant i andra former. Det läge, som föranledde ensittarlagens tillkomst
var, att det här i landet fanns ett synnerligen stort antal medborgare,
som hade byggt sig stugor på av annan person upplåten mark. De sutto mer
eller mindre säkert på sina tomter — många sutto ganska osäkert. Omedelbart
efter förra världskriget kom man underfund med att man här hade att
göra med ett socialt problem av stora mått. Många av dessa personer hade fått
tomterna upplåtna på 49-åriga kontrakt, och tiden för dessa kontrakts utlöpande
närmade sig. Under den långa arrendetiden hade de egendomar, på vilka
dessa människor byggt sina hus, fått nya ägare. Ensittarna hade under
denna tid av steniga vretar gjort vackra täppor och trädgårdar, de hade för att
begagna en norrlandsdiktares ord förvandlat ödemarken till givande jord.
De små tomterna hade därigenom stigit i värde. De nya ägarna, som hade tillträtt,
framför allt sådana, som hade jobbat sig till egendomar under kriget,
tyckte att de skulle kunna göra sig större inkomster på dessa smålägenheter.
De menade, att ensittarna betalade för låga arrenden, och höjde därför hänsynslöst
arrendena. Det visade sig då, att många människor hade råkat i den
situationen att de kunde bli nödsakade att ta sina stugor med sig och gå ifrån
tomten. Syftet med ensittarlagen var att tillförsäkra dessa människor rätten
till sina hem. Något nyskapande var det därvidlag inte fråga om, utan det
gällde att rädda det som fanns. Man må säga vad man vill örn huruvida den
1 januari 1919 var den lämpliga tidpunkten för upphörandet av lagens verkningar.
Ett faktum var emellertid att detta datum fastställdes. Man ansåg förmodligen,
att innehavet skulle ha förelegat under en icke alltför kort tid för
att lösningsrätt skulle inträda.

Denna lag har varit av utomordentlig betydelse. Jag vågar för min del säga,
att det är en av de bästa lagar riksdagen antagit under den tid jag har varit
nied i densamma. Nu vill emellertid motionären genom sin motion göra örn lagen
fullständigt. Lagen skulle ges det innehållet, att envar, som innehaft en
tomt på arrende och där uppfört bostad, efter tio år skulle äga rätt att lösa
in området. Detta krav är i och för sig icke obefogat; jag tycker till och med
att det är ganska rimligt. Men om motionen bifölles skulle ensittarlagen bli
en expropriationslag av helt annat slag än den varit hittills. Inte bara de, som
nu innehade bostadshus på annans mark, skulle få rätt att friköpa tomten,
utan även alla de som i framtiden kunde komma att krångla sig till ett sådant
tomtarrende, skulle få samma rätt.

Jag har för min personliga del ingenting emot en lag om rätt till expropriation
av tomt för bostadsbyggande. Tvärtom är jag en mycket livlig anhängare
av tanken på en sådan lagstiftning. Men då måste det vara en bättre expropriationslag
än den som herr Jonsson i Skutskär vill lia genomförd. Enligt hans
förslag skulle lagen komma att gälla endast för sådana personer, vilka — som
jag nyss uttryckte det — lyckas krångla sig till ett tomtarrende. Några andra
skulle ju lagen inte kunna gälla för. Ty om en sådan lag infördes skulle ju
jordägarna inte gärna inlåta sig på att hyra ut eller arrendera ut tomter på tio
år. Talet örn hyra eller arrende blir ju bara spegelfäkteri, när man bakom har
en lag, som säger att bara man har fått ett hyreskontrakt undertecknat så har
man expropriationsrätt efter tio år. Man skulle nied en sådan lag kunna hjälpa

Onsdagen den 20 februari IDIG.

Nr 8.

Motion om ändrad lydelse av 1 § ensittarlagen. (Jörts.)
de bisittare som nu lia haft sin stuga på tomten i tio år. Men dem som suttit
där i åtta eller nio år, kan man hjälpa endast under den förutsättningen att
jordägaren inte har möjlighet att hysa av dem förrän fao år gatt. 1 alla sådana
fall där ensittaren har någon tid kvar, innan de fao åren förflutit, kail man befara
att jordägaren begagnar alla möjligheter att förhindra lagens tillämpning
genom att göra sig av med ensittaren. Jordägaren säger helt enkelt at ensittaren
att han kan ta sin stuga och gå! j , , ... ,, ,

Meri än vidare: för framtiden vore det ju praktiskt^taget uteslutet att tomter
komme att upplåtas på arrende eller hyras ut. Utgår man från att det alltjämt
finns behov av att tomtmark upplåtes på detta sätt utan rätt till inköp av
marken bör man inte tillskapa ett förhållande, som i praktiken omöjliggör dylika
upplåtelser. Men detta skulle man göra, örn man går den väg som motionären
här har anvisat, och det är det som utskottet absolut inte kan vara med

Enligt min mening är det ganska olyckligt att denna motion blivit framförd,
ty den kan väcka den björn som sover. Jag har redan fått rapporter örn att
ensittare fått känning härav. Och ännu värre skulle det bil, örn nian skulle bifalla
reservationen. Detta skulle helt enkelt innebära en uppmaning: Iran riksdagens
sida till jordägarna att passa på nu i tid, innan utredningen ar färdig,
att göra sig av med alla ensittare som de kunna skicka i väg. „ .

Örn motionären velat rädda ensittarna, skulle han lia gått fram pa den linjen
att vi först skola tillskapa en lag örn rätt till arrende- eller hyreslorlangnino-
eller vad man nu vill kalla den, enligt vilken lag de avtal örn upplåtelse
på arrende eller hyra av tomt för bebyggelse som nu existera automatiskt
skulle förlängas under tillräckligt lång tid för att man skulle fa en grundval

för en lagstiftning örn friköp. ...... ... ■,

Ja herr talman, jag betraktar det som olyckligt att saken blivit framförd
på detta sätt, ty man kan befara att resultatet blir, att man åstadkommer just
det som man vill förhindra.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag tror inte att riksdagen kommer
ifrån det här problemet. Det blir nog nödvändigt att i en eller annan lorm
taga upp det igen. Jag har för egen del flerfaldiga gånger fatt påstötning
från människor, som sitta med byggnader på ofri grund örn att motionera i
den här frågan. Jag har emellertid inte gjort det, darfor att jag last vad som
förekommit i frågan tidigare här i riksdagen och böjt mig för de argument
som många gånger anförts och som nu återigen anföras av andra lagutskottet.

Men jag måste säga att jag i alla fall är mycket tveksam, om det i längden
går att böja sig för dessa argument. Det finns människor som byggt pa örn
grund exempelvis mellan åren 1919 och 1925 eller kanske strax efter ar
1925 innan ensittarlagen blev känd. Jag känner särskilt en person,^ som jagt
ned hela sitt livs arbete på nyodlingar och bostadsförbättringar pa ett litet
jordbruk av den typ som det här är fråga örn. Han har suttit där nu sedan
omkring år 1925, jag tror det var något år före 1925. Men han har ingen
möjlighet vare sig att få friköpa jorden eller få ut något som helst varde ur
sina hus, örn han vill flytta dem. Husen lia ju intet värde, örn de skola rivas
och flyttas, utan de lia sitt värde i förbindelse nied jorden dar de sta.

Om det nu skulle förhålla sig så som herr Olovson i Västerås framställde
det i .senare delen av sitt anförande, skulle det överhuvud taget inte vara möjligt
att röra vid den här frågan i framtiden. Jag tror emellertid för liim del
inte att man kan komma ifrån den. Jag förstår mycket val att det finns en
hel del saker att taga hänsyn till, örn man ser närmare på frågan, men det ar

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1940.

Motion om ändrad lydelse av 1 § ensittarlagen. (Foris.)
ju detta som skall göras vid en, utredning. Där får man taga hänsyn till alla
de förhållanden som höra samman med detta problem.

Vad beträffar den framtida bärkraften i själva huvudmotiveringen för avslag
pa motionen - alitsa att införandet av den här ifrågasatta expropriationsrätten
för nyttjanderättshavare med all sannolikhet skulle medföra att
nyttjanderättsupplåtelser av detta slag skulle komma att förhindras — vill
• uttala några tvärsäkra omdömen. Men jag måste säga att det kan

ifragasättas, örn denna form av jordupplatelse för framtiden egentligen har
något berättigande. Med nuvarande höga byggnadskestnader har ju huset, örn
det är människovärdigt — i de trakter där dylika upplåtelser i vanliga fall
förekomma - kostat flera gånger mera än vad marken kostar. När vi lia
denna proportion mellan markvärdet och husvärdet, kan det sättas i fråga,
om det är för framtiden önskvärt att människor på detta sätt bygga hus på
ofri grund. Detta så mycket mera som statsmakterna numera — och man får
väl antaga i fortsättningen ännu mera än hittills — måste stödja bostadsbyggandet
bade i tätorterna och ute på landsbygden, inte minst på landsbygden.
Med hänsyn till dessa förhållanden kan man ifrågasätta, örn det skulle
vara sa stor olycka örn en skärpt ensittarlagstiftning skulle få sådana verkningar,
att jordägarna inte ville, upplåta sina tomter på arrende. Det är en upplåtelseform
som inte är önskvärd vare sig för jordägarna eller för deni sorn bygga.

Jag vill som sagt inte uttala något tvärsäkert omdöme i frågan, men jag
tror dock att förhållandena lia förskjutit sig så oerhört mycket sedan år 1925,
da denna principiella motivering Indes upp, att det kan finnas skäl till att
taga den under grundlig’ omprövning.

Även om man skulle ha den uppfattningen att sådana här jordupplåtelser
or Framtiden inte lia något större värde och att det därför inte skulle vara
sa farligt om de bleve starkt begränsade, är det klart att nian inte kommer
ifrån, att det finns ett stort klientel, som har bostäder på ofri grund, varför
man salunda får akta sig för åtgärder med de konsekvenser som herr Olovson
i Västerås antydde. Trots detta tror jag emellertid inte att man kommer ifrån
den bär fr agan. Jag tror att den kommer tillbaka. Blir det avslag nu, kommer
Dagan igen. Riksdagen kan inte undgå att taga hela frågan under förnvad
omprövning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av det
anförande herr Olovson i Västerås höll såsom utskottets representant.

Jag betraktar det som synnerligen olyckligt att jag fått vår fattigmans
riddare nr 1 ulinan motståndare i denna fråga. Jag anser inte herr Olovsons
argumentation såsom ett stöd för de människor som utelämnades vid kompromissen
ar 1925. Den föregående talaren har påvisat en hel del förändringar
som “traktat under de tider som gått sedan dess. Bland annat har samhället
pa ett helt annat sätt än tidigare lagt sig i tomtmarks bebyggelsen. Det beräknas
ju att 85 procent av egnahemsbyggandet sker med hjälp av statliga
Ian. ålan kommer alltså mer och mer bort från de missförhållanden som ratt
pa detta område. Jag erkänner, att det kanske var ett missgrepp av mig att
föreslå tioarstiden såsom kvalificeringsgrund för inlösen. Det hade kanske
varit lyckligare att begränsa tiden exempelvis till år 1935. På det sättet skulle
man kunna fylla igen den lucka som finns mellan år 1919 och den tidpunkt
da samhället pa ett helt annat sätt började engagera sig för bostadsbyggandet.
‘

Men örn nu min motion — på grund av att jag är helt och hållet lekman på
det indiska området — var bristfällig, har ju herr Olovson i Västerås och

Onadagcn den 20 februari 1040.

Nr 8.

Motion om ändrad lydelse av 1 § ensittarlagen. (Forts.)
andra lagutskottet haft möjlighet att lägga fram ett förslag, som står i överensstämmelse
både med förnuftet och de juridiska möjligheterna. Men det har
utskottet inte gjort. Herr Hage står ensam såsom reservant i frågan. Jag
tycker fortfarande — oell såvitt jag förstår hade den föregående talaren samma
uppfattning — att det minsta man kan begära är att det sker en utredning,
som visar om det är berättigat att utvidga lagen, så att man fyller igen
den lucka som otvivelaktigt finns mellan år 1919 och låt oss säga år 1935.

Herr Lindqvist: Herr talman! Att jag tar till orda i denna fråga, trots att
det är andra lagutskottet och inte första som behandlat ärendet, beror på att
jag på ett mycket tidigt stadium varit med örn att behandla frågor som angått
ensittarlagen. Jag har förut varit med här i kammaren örn att avslå motioner
som begärt en utsträckning av ensittarlagen, och jag kan därför väl förstå
andra lagutskottets ståndpunktstagande, när utskottet yrkar avslag på den
föreliggande motionen.

Men den reservation som herr Hage framfört innebär ju något helt annat
än motionen. Den reservationen tycker jag är bra skriven. Det är sakligt starkt
berättigat, när reservanten säger att frågan återkommer gång efter annan och
att man inte vet hur det ligger till på detta område ute i landet. Herr Hage
begär ju i sin reservation endast att man skall göra en inventering, så att man
får veta, hur det förhåller sig med dessa egna hem på ofri grund. När man
får denna inventering utförd, blir det resultatet av densamma som får bli avgörande
för statsmakternas fortsatta handlande i frågan. Jag finner för min
del i dag ingen möjlighet att gå emot denna reservation, som jag tycker är
mycket berättigad, och när nu motionären, herr Jonsson i Skutskär, också
är med på den, tycker jag andra kammaren bör bifalla (Ion.

Det har sagts —• jag vet inte örn det är riktigt — att första kammaren
redan bifallit utskottets hemställan och att det alltså inte kan bli någon riksdagsskrivelse.
Men även örn det inte kan bli någon riksdagsskrivelse, så finns
det väl anledning att antaga, att örn andra kammaren bifaller herr Hages reservation,
kommer Kungl. Maj :t att föranstalta om den inventering och utredning
som begäres i reservationen.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till herr Hages reservation.

Herr Thorell: Herr talman! Motionären och de, som hittills yttrat sig i debatten,
ha — trots att jag nog förstår att exempelvis herr Olovson i Västerås
känner till förhållandena — förbigått en väsentlig sak i detta sammanhang,
nämligen att utgångsläget var helt annorlunda för de äldre besittningshavarnas
förhållanden än vad det är för de personer, som ha byggt efter år 1919. Varför
ha dessa överlåtelser i allmänhet skett för en tid av 49 år? Är det därför
att 49 är ett speciellt trevligt tal, eller varpå beror det att man valt just detta
tal? Orsaken är helt säkert den, att vi på den tiden hade sådana bestämmelser
i vår lag. Såvitt jag vet gick det faktiskt inte att stycka ifrån ett markområde
på längre lid än just 49 år.

När ensittarlagen genomfördes år 1925, fanns det många, som inte tyckte
örn den. De ansågo den vara ett starkt ingrepp i äganderätten, och det måste
det ju också sägas vara. För min del har jag dock •—- trots att jag i likhet
med många andra håller synnerligen starkt på äganderätten — ansett, att
denna lag är både riktig och rättvis. Orsaken till att jag i detta fall gör ett
undantag är, att ifrågavarande upplåtare av mark säkerligen skulle lia gått
med på att övertagandet av marken skett med äganderätt, örn förhållandena
varit sådana, att avstyckningsmöjligheter förelegat. Dylika avstyckningsmöj -

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Motion om ändrad lydelse av 1 § ensittarlagen. (Forts.)
ligheter förligga ju numera, men såvitt jag minns gick detta icke att ordna förr
i tiden annat än med synnerligen stora svårigheter. Man tyckte då att det var
enklare att hyra marken.

Sedan inträffade det emellertid, att den som ursprungligen fått upplåtelsen
—• eller hans rättsinnehavare, kanske hans barn eller barnbarn —- icke alltid
kunde få förnya överlåtelsen när tiden gick ut. Vissa markägare utnyttjade
hänsynslöst sin rätt och åsamkade därigenom fattiga människor stor skada.
Dessa markägare sade helt enkelt: Var så goda och flytta husen härifrån före
den och den tiden! Det har därför ofta hänt. att fattiga människor måst lämna
hus och hein utan vidare med en mycket liten ersättning för byggnaderna.

Det är emellertid helt annorlunda med de byggnader, som uppförts efter år
1925. Sedan dess lia vi nämligen haft ungefär samma avstyckningsmöjligheter
som vi ha nu. De människor, som arrenderade jord, gingo således med öppna
ögon in i förhållanden, som de alls inte behövt ge sin in i. Markägarna hade här
av en eller annan anledning inte velat sälja, och följaktligen voro de som byggde
fullt på det klara med det juridiska innehållet av överenskommelsen. De, som
byggde på sådana villkor, visste således precis, att de hade givit sig in på en
sak, varav man längre fram fick dra konsekvenserna.

Herr Jonsson i Skutskär pekade på ett fall, där en man blivit lovad ett 49-årigt kontrakt men sedan inte fick ett sådant kontrakt. Ja, det är ju ett ledsamt
fall som enskild företeelse betraktat. Jag skulle för min del aldrig ha
kunnat handla på det sättet, örn jag varit i denne markägares ställe. Men det
var väl ändå en försummelse av denne nyttjanderättsinnehavare att bygga på
en så löslig grund, som detta löfte örn kontrakt tydligen var. Han borde väl
ändå ha varit mera försiktig. Även om denne nian haft med en mycket hygglig
markägare att göra, borde han väl ändå lia tänkt på, att det kunde komma
en ny markägare efter. Den förste ägaren kunde inte leva hur länge som helst,
utan det var ju i stället mycket sannolikt, att det under denna långa tid skulle
bli en ny markägare. Jag tror fördenskull inte, att det påpekade fallet har
någon som helst betydelse, då man bedömer denna sak.

Vidare är det väl så, mina damer och herrar, att man ändå måste hysa någon
tillit också till svenska staten och riksdagen? Här har nu stiftats en lag
med uppgift att rätta till påtagliga missförhållanden. I denna lag — som
för övrigt åstadkommit mycket goda resultat — har man stipulerat en viss
gräns. Men nu tas hela frågan upp på nytt av en helt säkert välvillig men oförståndig
motionär. Skulle denne motionärs yrkande verkligen genomföras, skulle
tilltron till hela detta markupplåtelseförfarande försvinna. Det är klart,
såsom herr Olovson i Västerås framhållit, att örn denna motion bifalles, så
kommer detta att mycket starkt påverka möjligheterna att arrendera tomter
i fortsättningen, och, herr Jonsson i Skutskär, då inte bara tomter för bostadsändamål
utan också för uppförande av sportstugor och dylikt! Då skulle
herr Jonsson i Skutskär eller någon annan person plötsligt kunna komma
och säga, att det nu är så dyrt att bygga sportstugor. Den och den mannen
har byggt en sportstuga där och där på ett visst antal år men är tvungen att
flytta. Vi föreslå därför, att denne man får rättighet att lösa in marken enligt
samma system som gäller enligt ensittarlagen.

Jag är övertygad om att en dylik tillämpning av lagen skulle komma att
starkt inverka på möjligheterna för eventuella bostadsbyggare att komma i besittning
av mark på sådana platser, där markägaren inte vill eller på grund av
inteckningsförhållanden och dylikt inte kan sälja och stycka. De byggande
själva önska kanske för övrigt inte köpa. De lia måhända inte heller råd till
det. De vilja hellre hyra mark för sin stuga. Jag tror därför, i likhet med
herr Olovson i Västerås, att det skulle vara synnerligen olyckligt, örn detta

Onsdagen den 20 februari 194G.

Nr 8.

Motion om ändrad lydelse av 1 § ensittarlagen. (Forts.)
förslag skulle gå igenom. Jag delar hans uppfattning om att det här gäller en
ganska olycklig motion.

Jag behöver kanske inte närmare gå in på detta, men innan jag slutar vill
jag understryka ännu en sak. Denna ensittarlag har icke. blott gjort det möjligt
för besittningsrättsinnehavaren att med hjälp av länsstyrelsen kunna lösa sin
mark, utan den bär också i allra högsta grad underlättat de frivilliga uppgörelser,
som nu förekomma i mycket stor utsträckning.

Till sist skulle jag gärna vilja veta av herr Jonsson i Skutskär hur manga
personer i vårt land, som byggt på ofri mark under tiden 1919 1925. Jag
känner inte till ett enda sådant fall från mina trakter. Jag har något sysslat
med dessa saker, och jag har för övrigt själv sådana lägenheter på mina marker
byggda före 1919. Jag skulle väl därför ha märkt något av denna tendens,
i fall den förefunnits. Det skulle emellertid vara roligt att veta, örn motionären
gjort någon utredning huruvida det här rör sig örn ett klientel av någon
nämnvärd storleksordning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få instämma i det avslagsyrkande
på motionen, som framställts av utskottet.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag var inte i stånd att uppfatta allt
vad herr Svensson i Ljungskile anförde, men det spelar kanske inte så stor
roll i detta sammanhang, ty jag uppfattade i alla fall något av vad han säde.
Herr Svensson i Ljungskile gav bl. a. exempel på a,tt ensittare, ^som nu nite
kunna komma i åtnjutande av hjälp enligt lagen, befinna sig i trångmål. Han
nämnde också något örn att jag skulle ha talat på ett sådant sätt, att det i fortsättningen
inte skulle vara möjligt att närmare vidröra denna sak eller göra
något åt den. Jag vill med anledning därav förklara, att varken herr Svensson
i Ljungskile eller motionären behöver undervisa mig örn att- dessa ensittare
kunna vara, eller rent av äro, i trängande behov av skydd. Den saken har
jag lika bra reda på som de, ja, kanske till och med bättre, ty ingen av dem
Ilar troligen haft så mycket med ensittare att göra som jag. Att undervisa mig
i dessa ting är således onödigt arbete. „

Vad sedan beträffar möjligheten att göra någonting för framtiden, sa har
jag icke fällt något yttrande av den innebörden, att jag skulle anse detta
vara omöjligt. Jag förklarade redan i början av mitt anförande, att jag ansåg
det nödvändigt att någonting gjordes, och jag upprepar det nu. Men då .skall
det vara ett verkligt skydd! Man skall inte göra saker och ting värre än de
redan liro! Det fruktar jag nämligen att mari gör genom att avfyra detta
skrämskott mot jordägarna. . ''

Jag skall här begagna tillfället att lämna motionären en uppgift, som han
kanske kommer att uppskatta. Han har själv inte ansett det nödvändigt att med
ett enda exempel påvisa, att någon ensittare blivit berövad rätten att sitta hvar
på tomten. Man måste ju anse det i högsta grad tyda på brist på argument att
inte åberopa ett enda sådant fall, när det gäller en lag, som skall skydda ensittarna
och slå vakt omkring deras rätt att sitta kvän Jag är själv medveten
örn att många sådana markarrendatorer sitta löst, och jag kan till och med ana
att någon blivit vräkt från sin tomt. Följaktligen hävdade jag inom utskottet
den uppfattningen, att utskottet skulle hos länsstyrelserna inhämta uppgifter
örn de ifall av vräkning av ensittare, som förekommit. Då hade man fatt so. i
vad män de befarade olägenheterna verkligen förefinnas. Utskottet ansåg sig
emellertid icke böra sätta i gäng med denna undersökning, vilket jag för min
del beklagar. Jag beklagade för övrigt detta så djupt, att jag icke deltog i utskottets
beslut. Detta kom emellertid icke till uttryck i utlåtandet, därför att
jag låg sjuk just den dagen då belänkandet justerades. Enligt min mening hade

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1940.

Motion om ändrad lydelse av 1 § ens il tarian en. (Forts.)

(let varit klokt att inhämta uppgifter hos länsstyrelserna, huruvida några bisittare
överhuvud taget blivit vräkta. Vi känna för närvarande icke till detta.
Men det är väl det minsta vi böra lia reda på, innan vi taga ställning till en
sådan här betydelsefull ändring av lagen.

Herr Jonsson i Skutskär har emellertid mycket stora anspråk. Han menar,
att vi inom utskottet skulle ha ändrat lagen så, att det avsedda syftet hade
uppnåtts. Det är förmodligen för mycket begärt, ty även örn utskottet bär en
viss initiativrätt, så kan det i alla fall inte gärna sätta sig till att utarbeta en
ny lag. Ty en ny lag skulle det faktiskt fordras här! Det räcker inte med en
ändring av ensittarlagen. Vad vi i första hand behöva är en lag, som skyddar
inte bara dem, som disponerat marken i tio år, utan som skyddar varenda en,
som bär en stuga på annan persons mark. Förslag till en sådan lag uppgörs
inte inom ett utskott utan vidare.

Vi behöva dessutom en expropriationslag, som skyddar alla från avhysning.
Den lagen borde för övrigt komma ganska snart. Vidare behöva vi en lag om
expropriation av tomtmark. Sedan är man inte längre beroende av jordägarnas
nåd för att få hyra en tomt på tio år. Det är den vägen vi skola klara denna sak.
Att lappa på ensittarlagen kommer inte att hjälpa stort.

Nu har herr Lindqvist vädjat till kammaren att rösta för herr Hages reservation
för att därigenom bättra på skrämskottet. Vill kammaren göra detta,
så gärna för mig. Jag tvär mina händer!

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Med anledning av yttranden
som förekommit i denna debatt vill jag säga, att även örn kammaren kommer
att besluta i enlighet med den reservation, vartill här yrkats bifall, så blir det
ända inget som helst skrämskott för jordägarna. Jag tror mig’ kunna säga detta,
då jag själv haft 45 dylika torp, av vilkas innehavare de flesta nu äro »ensittare».
Jag kan icke tänka mig, att denna metod att uppföra byggnader på
arrenderad mark kan vara den riktiga för framtiden. Jag tror inte heller, att
det är så tilltalande vare sig för dem, som skola hyra ut jorden, eller för dem,
som skola bygga på den. Den nya arrendelagen krånglar också till dessa ting
högst väsentligt. Förr var det på det sättet att den, som hade sitt hem på ofri
grund, gjorde ett visst antal dagsverken. Detta skedde i våra trakter ofta på
jordägarens kost. Den saken har det blivit ändring på under senare tid, då priserna
på dagsverken och kosten omräknats i penningar. Här lia också uppstått
brister särskilt då det varit fråga örn tomter vilka upplåtits emellan
1919 och 1925, under de år ingen visste örn att den s. k. »ensittarelagen» skulle
komma. Jag kan därför inte se någon rimlig anledning varför inte den här
diskuterade tiden skulle kunna utsträckas till 1925.

När herr Thorell frågar, huruvida det finns några personer, som på sådana
bär villkor uppfört sina hem, så kan jag i motsats till honom intyga, att det
finns manga sådana. Vidare har det sagts, att det väl inte förekommer att
man vräker en person, som äger en byggnad av här diskuterat slag. Nej, detta
kanske man i regel, drar sig för. Men det kan i stället hända, att en jordägare
utnyttjar sina möjligheter härvidlag till att begära ett högre pris för en tomt,
som är upplåten på sådana villkor. På så sätt uppstår förskjutningar i tomtpriserna,
och förhållandet mellan grannarna blir lidande härav.

Jag vill inte förneka, att jag som ny jordbrukare då lagen kom till var mycket
rädd för densamma. Jag hade nämligen som jag nämnde många torp, som
jag inte visste vad jag kunde få för vid inlösningen. Men efter ganska kort tid
kom jag till samma uppfattning som herr Thorell nyss framförde, nämligen
att det var rätt och riktigt att dessa människor, som byggde på sådana villkor,
skulle få inlösa sina tomter efter viss tid. Det är ju heller inte den minsta

Onsdagen den 20 februari 194G.

Nr 8.

Motion om ändrad lydelse av 1 § ensittarlagen. (Forts.)
risk för att jordägaren inte skall få betalt. Och ''skulle så vara, att den uppförda
byggnaden skulle bli honom till obehag på grund av att den ligger för nära
huvudgården —- som herr Jonsson i Skutskär antydde -—• så kan han ju med
lagens hjälp få en ändring till stånd.

Herr talman! Jag vill till slut bara säga, att jag kommer att rösta för den
reservation, som har avgivits av herr Hage. Jag tror nämligen, att en utredning
örn dessa ting är mycket väl motiverad.

•Herr Fagerholm: Herr talman! Det spörsmål, som diskuteras bär, är egentligen
två frågor, Den ena frågan är den, som aktualiserats av motionären och
som gäller allmän förvärvsrätt till jord sedan man haft en byggnad där under
viss tid. Den andra frågan är en utsträckning av tiden för lösningsrätten i den
s. k. ensittarlagen.

Beträffande den första frågan vill jag framhålla att man kan vara överens
örn att det är omöjligt att genomföra motionärens önskemål. Det skulle vara
en juridisk och lagstiftningsmässig abnormitet, örn man skulle införa en allmän
förvärvsrätt till tomt för den, som haft byggnad uppförd på densamma
under viss tid.

Den andra aaken, nämligen frågan om utsträckning av lösningsrätten, är
något helt annat. Om exempelvis en jordägare äger en tomt med ett värde av
några hundra kronor, sorn är upplåten med nyttjanderätt, och örn tomtinnehavaren
under strävsamt arbete byggt ett hus med ett värde av 10 000 eller
15 000 kronor, så finns det väl ingen här i kammaren, som vill göra gällande
att jordägaren, som formellt äger tomten, skall lia rättighet att kräva att man
river huset. Det är även, såvitt jag förstår, ur juridisk synpunkt en fullkomligt
naturlig sak, att man låter clens intresse bli bestämmande, som nedlagt de
största pengarna på fastigheten.

Jag vill i denna fråga i allt väsentligt instämma i herr Olovsons i Västerås
anförande. Jag tycker att hans uppläggning av saken här var ovanligt skickligt
och klart genomförd. Örn man nu skulle rösta på bifall till reservationen
och sätta i gång med en utredning, så tror jag i likhet med herr Olovson att
följden skulle bli, att de illojala och hänsynslösa jordägarna, som ville bli av
med husägarna eller få en press på dessa ägare av hus på ofri grund, skulle
utnyttja tiden. För de lojala, de som inte tänka utnyttja tiden, skulle det inte
spela någon roll, örn denna utredning kommer till stånd eller ej.

På dessa grunder vill jag för min del ansluta mig till herr Olovsons yrkande.

Herr Jonsson i Skutskär erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill i anledning av den siste ärade talarens yttrande
örn att det här egentligen gäller två frågor säga, att jag själv som motionär
Ilar gått ifrån min motion och i stället yrkat bifall till reservationen. _

Herr Fagerholm ansåg även, att min motion var en juridisk abnormitet. Till
detta vill jag säga, att han i sak hade fullständigt samma uppfattning som
jag. Det blir just onormala förhållanden när en person arrenderat en tomt
av några hundra kronors värde och sedan på denna mark uppför en byggnad
till ett värde av flera tusen kronor. Det är just detta, som ligger till grund för
min motion. På den punkten tycker jag, att i sak har herr Fagerholm instämt
nied mig, men i formen har lian delvis gått vid sidan.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Endast några ord i anledning av
herr Olovsons i Västerås yttrande. Herr Olovson har missuppfattat mitt lilla

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Motion om ändrad lydelse av 1 § ensittarlaqen. (Forts.)
anförande ifall lian menat, att jag- skulle velat undervisa honom i denna fråga.
Jag har säkert inga kvalifikationer för en sådan uppgift och icke heller något
intresse för det. Det lilla jag sade syftade endast till att ge uttryck för min
ringa personliga mening och yrka bifall till reservationen, och jag är glad åt,
att herr Olovson slutade sitt anförande med att betyga, att kammaren i alla
fall får göra som den vill.

Herr Lindqvist: Herr talman! Herr Olovson i Västerås slutade sitt anförande
med att säga: »Jag tvär mina händer.» Han hade förut sagt, och herr
Fagerholm instämde i det, att örn andra kammaren bifaller reservationen, så
kommer det att innebära en allmän vräkning av de egnahemsinnehavare, som
det här är fråga örn. För min del tror jag inte så illa örn vårt lands jordbrukare,
att en skrivelse, som syftar till >att få veta hur många egnahem det
gäller, kommer att leda till att det blir många jordägare, som i enlighet med
herr Olovsons tanke komma att vidtaga någon vräkning. Jag tror inte, att
herr Olovson behöver vara rädd för den saken.

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag tycker vi kunna ena oss om
att gå med på herr Hages reservation, dag tror inte det resonemanget har
något fog för sig som går ut på att en utredning skulle innebära ett skrämskott,
som skulle ha till följd, att jordägarna på ett otillbörligt sätt skulle utnyttja
sin ställning.

När jag hört på debatten bär, så tänker jag på alla de fall, där jag gjort
mina iakttagelser. Dessa tomtinnehavare utföra på dessa i regel steniga och
otillgängliga ^tomter,^ som de få upplåtna för bebyggelse, en kulturgärning,
och detta på ett sådant sätt, att det gäller att till varje pris söka värna
örn det berättigade intresse, som dessa tomtinnehavare ha. Jag kan inte finna
att det föreligger någonsin helst risk för att det skulle bli någon panikstämning
eller att det pa annat sätt skulle skada dessa tomtinnehavares intressen,
om vi gå på den utredning, som här är begärd. Den kan ju tillfredsställa
herr Olovsons behov av att tillfråga länsstyrelserna örn de olika fallen,
och den bör i övrigt tillfredsställa det behov, som här föreliggeT, att verkligen
åstadkomma ett skydd.

Jag ber att få yrka bifall till herr Hages reservation.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herr Hage avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Olovson i Västerås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren med avslag å andra lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 3 bifaller den av herr Hage avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda an -

Onsdagen den 20 februari 1940.

Nr 8.

Motion örn ändrad lydelse av 1 § ensittarlagen. (Forts.)
gående omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos. 91 ja och 76 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan och bifallit den av herr
Hage avgivna reservationen.

§ 10.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i
anledning av väckt motion angående utarbetande av officiella årliga redogörelser
för de viktigaste under året tillkomna lagarna och författningarna.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 388, av herr Sandberg hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Majit hemställa om utredning av frågan
örn och på vilket sätt en officiell enkel årlig redogörelse för de året förut beslutade
viktigaste lagarna och författningarna och deras huvudsakliga innehåll
måtte kunna utarbetas och göras tillgängliga för rikets medborgare i all
den utsträckning, som kunde befinnas nödig och lämplig.

årsrcdogörelser
för lagar
och förfatln
ingar.

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta, att förevarande
motion, II: 388, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Sandberg: Herr talman! Avsikten med den motion jag väckt är att
man skall vidtaga sådana åtgärder, att den stora allmänheten skulle kunna
beredas möjlighet till bättre kunskap örn de många nya lagar, lagändringar
och författningar, som årligen komma till stånd. För detta ändamål hade jag
i motionen det yrkande, som här nyss upplästs från talmansplatsen.

Jag tror nog att man kan säga, att det finns ett både starkt och erkänt behov
av bättre kunskap på ifrågavarande område för folkets stora flertal. För
varje år tillkommer genom riksdagens beslut en rad nya lagar, och ändringar
företagas i förutvarande lagar och författningar, och det är av naturliga skäl
ganska begripligt, att den stora allmänheten inte kan följa med i galoppen och
känna till allt, som produceras av vår tids vidlyftiga lagstiftningsmaskineri.
De vägar till kunskap och upplysning, som man nu har, kunna väl sägas
vara antingen alltför tillfälliga och ofullständiga, exempelvis pressen, även
örn informationen där annars är mycket värdefull, eller också äro kunskapskällorna
av alltför tung natur. Man kan inte begära, att folk skal] prenumerera
på svensk författningssamling för att på den vägen skaffa sig den behövliga
upplysningen. Det är därför som bl. a. den tanken kommit upp, att
man skulle kunna få en officiell men samtidigt populär sammanfattning av
de årligen tillkomna nya lagarna och författningarna. Det skulle sålunda vara
en sorts årsbok på det här området, som givetvis inte skulle vara alltför detaljerad
men som ändå skulle kunna ge en rätt värdefull översikt och sammanfattning
och i övrigt skulle hänvisa till de författningar, där detaljerna kunna
inhämtas. Jag tror att man kan säga, att det är en dålig ordning som har
varit rådande hittills i fråga örn kungörandet av lagarna och spridandet av
kunskapen på detta område. Jag tycker att det är en brist i den demokratiska
ordningen, som sålunda förefinnes, som snarast bör avhjälpas.

Utskottet ställer sig inte oförstående eller avvisande till tanken på en bättre
upplysning och kunskap på ifrågavarande område, men utskottet erinrar om
att don här saken egentligen var före i fjol, då riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit anhöll örn utredning rörande åtgärder för ökad social allmänbildning och

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Motion angående officiella årsredogörelser för lagar och författningar.

(Forts.)

upplysningsverksamhet för kommunala förtroendemän och tjänstemän. Det var
med anledning av motioner, vilka behandlades av samma utskott som avgivit
förevarande betänkande, som riksdagen skrev på detta sätt. Utskottet betonade
da för övrigt alldeles riktigt, att det inte bara borde vara de kommunala förtroendemännen
och tjänstemännen, som skulle få del av upplysningen, utan
den borde omfatta även den stora allmänheten.

Men det är dock en ganska väsentlig skillnad på vad man i fjol sysslade
med och vad riksdagen skrev örn och vad jag här tillåtit mig att yrka i min
motion. Fjolårets motioner och hela resonemanget med anledning av dessa
tala hela tiden örn ökad social allmänbildning och upplysningsverksamhet. Det
gällde ökad kunskap örn den sociala och kommunala lagstiftningen, och det
är både bra och behövligt att sådan ökad kunskap kan givas. Därför pekade
man bland annat på möjligheten att hålla vissa kurser och kanske också ge
ut vissa handböcker. I min motion Ilar jag emellertid tagit sikte på en ännu
bredare lagd upplysning, som skulle omfatta en kortfattad redogörelse för
lagstiftningen överhuvud taget, och den skulle även givas till en bredare allmänhet
än vad åtminstone motionärerna i fjol syftade till. Det skulle bli en
möjlighet för varje medborgare, som så önskade, att gratis eller mot en ringa
avgift erhålla en sådan här sammanfattning av lagstiftningsarbetet, som sedan
kunde förvaras och bil en god översikts- och uppslagsbok. När därför utskottet
nu säger, att utredningen, som man begärde i fjol, när den igångsättes, torde
komma att omspänna även det i förevarande motion framförda uppslaget, så
år detta mycket bra, och jag vill gärna taga fasta på den lilla förhoppning,
som kan ligga i detta uttalande, ty jag vet mycket väl, att något annat kan
.lag inte bärga i denna fråga. Jag förmenar emellertid, att det inte är så
säkert, att denna sida av saken kommer fram, och att det därför skulle ha
vant värdefullt, örn utskottet haft vänligheten att giva en direkt rekommendation
at den blivande utredningen genom att förorda, att även upplysningsarbetet
i den form jag berört i min motion finge komma med och bli föremål
tor utredning.

Ja. herr talman, nied anledning av detta ber jag att få yrka bifall till min
motion.

n.. ®-err andre vice talmannen Carlström: Jag har givetvis inte begärt ordet
tor att göra något yrkande för motionen. Frågan är ju, som det heter i utskottets^
utlåtande, hänvisad till utredning. Då emellertid utredningen inte satts
i gang ännu skall jag passa pa att, till den verkan det hava kan, framföra
några synpunkter, som möjligen skulle kulina giva stöd åt nödvändigheten av
att här göres något i saken.

Då jag för en vecka sedan var hemma i min kommun, träffade jag en av
kommunens gamla kommunalmän, som varit kommunens allt i allo i 30 år.
Han säde: »Haller ni pa där uppe i riksdagen och gör ideliga ändringar i lagarna,
så är jag tvungen att avgå. Jag kan inte klara upp det längre!» Vi ha
i riksdagen sa brattom att lägga allting till rätta, att jag tror att vi få
åtskilliga bestämmelser för mycket. Det kan hända att här ske saker och
ting på lagstiftningens område, ändringar i gamla lagar och stiftande av nya,
som gå alldeles för hastigt. Eftersom emellertid första kammarens första tilliälhga
utskott i fjol framhöll att åtskilligt torde vara att vinna på statligt
stöd at ökad utgivning av handböcker vid nya lagars tillkomst, så vill jag giva
ett exempel på hur det kan bli, då en ny lag stiftas och vederbörande som det
gäller egentligen inte har reda på vad den innehåller.

Den 22 december 1943 antogo vi här i riksdagen den s. k. nya sociala arrén -

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

Motion angående officiella årsredogörelser för lagar och författningar.

(Forts.)

delagen. Den 1 januari, åtta dagar efteråt, trädde denna lag i kraft. I lagens
54 § stadgas, att om vederbörande jordägare eller arrendator ville ha ändringar
i arrendebestämmelserna, så skulle de delgiva varandra dessa ändringar senast
åtta månader före arrendetidens utgång. Enligt lagen lia arrendator,
hans föräldrar eller andra närmaste släktingar, som haft ett arrendeställe i tio
år, optionsrätt vid uppgörande av nytt arrendeavtal. En del av dessa arrendatorer,
vilkas arrendetid utgick den 14 mars 1945, hade emellertid icke läst
bestämmelsen i lagen örn att de skulle till jordägaren göra anmälan om ändringar
i arrendekontraktet före augusti månads utgång 1944. I fråga om den
saken säger lagen i 54 § sista stycket, att örn icke sådant delgivande skett
skola de gamla arrendebestämmelserna gälla i fortsättningen för den nya femårsperioden.
Jag tror icke, att det är så lätt att klara upp dessa gamla arrendebestämmelser.
Det kan ju vara torpare, som baft dagsverksskyldighet o. s. v.
De gamla villkoren gälla fem år framåt, även örn den nya lagen ju icke räknar
med dagsverksskyldighet på samma sätt, som den förutvarande. Det blir
en mycket besvärlig fråga till och med för juristerna att klara upp en sådan
historia. Denna arrendelag är för övrigt i vissa fall så besvärlig att tolka, att
man inom jordbrutskommissionerna blivit tillrådd att, när man blir tillfrågad
rörande den ena eller andra punkten i denna lag, icke svara, förrän man gått till
sin jurist. Det är det säkraste.

Detta är ett ganska eklatant exempel på hur det kan gå, när man får en ny
lag hux flux. Lagen antogs, som sagts, den 22 december 1943, och den 1 januari
påföljande år trädde den i kraft, och vederbörande hade givetvis icke med detsamma
så lätt att veta vad lagen innehöll. I detta fall kom visserligen längre
fram på året ut en s. k. handbok, men hur många av arrendatorerna i Sveriges
land skaffa sig denna handbok? För övrigt är jag en smula skeptisk till neli
med inför motionärens påstående, att örn man låter trycka en handbok, enkel
och billig, skulle alla Sveriges innebyggare skaffa sig den. Det göra de icke.
De ha sett i tidningen en notis om den njm lagen, men veta icke vad lagen innehåller,
och de nöja sig med att ingenting veta ända tills de eventuellt komma
i den ställning, som arrendatorerna i detta fall kommit i.

Jag vet icke, vad man effektivast skall söka åstadkomma för att vinna ändring
i detta förhållande. En lämplig åtgärd är förvisso att icke begära flir
många nya lagar. Det är ju en utväg, som kan medverka till att man kommer
undan dessa svårigheter. Emellertid föresvävar det mig, att örn nian hade någon
slags underrättelsetjänst från vederbörande lagstiftningsmyndighet, som
ställde till pressens förfogande vissa korta meddelanden i de stycken, där man
kunde befara, att vederbörande eljest försummade att skaffa sig vetskap örn
vad lagen innehåller, skulle detta vara en utväg. Örn man t. ex. på nyåret
1944 från lagstiftarnas sida tillställt pressen en redogörelse i koncentrerad
form av den sociala arrendelagens innehåll och örn man därvid särskilt sagt:
»Observera, att om ni icke efter åtta månader från lagens ikraftträdande begärt
ändringar i arrendevillkoren, är tiden försutten», så hade säkerligen detta
observerats av dem det här särskilt gällde. Tidningarna här i landet .skulle säkerligen
icke vägra att taga in sådana meddelanden. Örn man i en längre artikel
beskriver den sociala arrendelagen i dess olika delar, halkar läsaren nämligen
lätt förbi just de punkter, som det är särskilt viktigi, att vederbörande
lia vetskap örn.

Herr talman! Jag har velat framföra detta, i händelse det nu blir en utredning,
så att denna kanhända kunde taga hänsyn icke blott till vad utskottet
sade i fjol utan också till vad som sagts här i kammaren i år på denna punld.

Andra hammarens protokoll 10Ji0. Nr 8. 3

Nr 8.

Onsdagen dea 20 februari 1946,

Motion angående officiella å r credo g (keiser för lagar och författningar.

(Forts.)

att det skulle kunna vara möjligt att åstadkomma någon publicering genom
tidningspressen, som blev observerad av vederbörande. Även de kommunala
förtroendemännen skulle säkerligen ha nytta därav. På den vägen skulle vi
vinna det önskemål, som vi allesammans gärna vilja understödja, nämligen
att medborgarna i vårt land skola ha någon kännedom örn lagarnas innehåll.

Herr Ståhl: Herr talman! Herr Sandberg har redan konstaterat, att utskottet
icke haft något att invända emot den tankegång, som han utvecklat i sin motion,
nämligen en årlig broschyr med kortfattad redogörelse för nytillkomna lagar
och författningar, och det är riktigt. Utskottet föreslog i fjol en skrivelse till
Kungl. Maj :t, och riksdagen biföll detta förslag. Därav framgår ju klart den
positiva inställning, Som utskottet och riksdagens båda kamrar ha till den här
frågan. Sedan är det en annan sak, huruvida man skall skriva till Kungl.
Maj :t örn varje uppslag när det gäller metoderna, som kan komma fram. Herr
Sandberg har föreslagit en metod, nämligen den här broschyren, och nu för
herr andre vice talmannnen fram ett annat uppslag i dag. Det är väl ändå
inte tänkbart och möjligt att göra en riksdagsskrivelse för varje sådant uppslag
!

Jag vill också, medan jag har ordet, fästa uppmärksamheten på en sak, som
förbigått motionären, nämligen att det i andra huvudtiteln i årets statsverksproposition
finns upptaget ett nytt anslag på 25 000 kronor till en författningshandbok
av ungefär den typ, som herr Sandberg i sin motion förordar.
Utgångspunkten för detta yrkande är en motion i fjol av herr Herlitz, och han
skisserade där på ett ungefär, vad han hade tänkt sig. Han rör sigsmed tanken
på dels mera fördjupade författningskommentarer dels också överskådliga framställningar
av denna typ. Han går t. o. m. så långt att han framkastar tanken
att man skall kunna ha något slags lösbladssystem och kunna foga in nya
blad som ersättning för gamla lösblad angående icke längre gällande författningar.
Enligt vad jag gjort mig underrättad örn har också statsutskottet i
år redan beslutat att tillstyrka detta anslag.

Att frågan även i andra avseenden är på tal framgår av en utredning, som
gjorts av överståthållaren örn författningshandböcker av olika typ. Den har
varit ute på remiss, bl. a. hos stadsförbundet, där man diskuterat den. Jag
skall inte fördjupa mig i detaljer, men jag vill påpeka för motionären
att denna sak är ganska långt kommen och att man har anledning att hoppas
på ett både för honom och utskottet godtagbart resultat. Utskottet har emellertid
ansett, att man inte för varje idé kan avlåta en särskild riksdagsskrivelse,
utan man får med förtroende överlämna saken till den utredning, som val skall
gripa sig an dessa problem. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 11.

Herr Hansson i Skediga avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr^öl, angående anslag till
lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Denna motion bordlädes.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 29, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till aktieteckning i aktiebolaget
Aerotransport.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.27 em.

In fidem
Gunnar Britta.