1946. Andra kammaren. Nr 7 (Riksdagens protokoll 1946:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 7.

Lördagen den 9 februari.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollet för den 2 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 48, angående nedläggande av driften vid Svenska skifferoljeaktiebolagets
oljeutvinningsanläggningar vid Kinne-Kleva m. m.;

nr 49, angående beredande av täckning för vissa medelsbrister, redovisade
såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper;
nr 50, angående livränta åt Carl Johan Eric Tersmeden m. m.; och
nr 51, angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 40, angående anslag till kraftstationer vid Harsprånget och Kilforsen;

nr 41, angående försäljning av vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter
i Nässjö;

nr 43, angående inköp för postverkets räkning av tomter i Karlskrona;

nr 45, angående inrättande av högre tekniska läroverk i Gävle och Karlskrona;
och

nr 46, angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna
vid Lidingöbron; samt

till jordbruksutskottet propositionen nr 47, angående anslag till bidrag för
anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, angående utredning
av frågan om återförande av nyttjanderätten till gruvskogarna i kronans
hand m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 7.

Nr 7.

Lördagen den 9 februari 1946.

§ 5.

Föredrogs den av herr Persson i Stockholm vid kammarens1 nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående
kontroll av enskilda företag, som bedriva viss yrkesundervisning m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Johansson i Torp, som anförde: Herr talman! I motioner till 1945 års
riksdag hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj.''t begära
en skyndsam utredning örn fiskets efterkrigsproblem, varvid, bland annat,
svenska fiskares möjlighet att ilandföra fisk i utländska hamnar samt möjlighet
till export i första hand borde bliva föremål för utredning.

Riksdagen biföll motionen och avlät en skrivelse den 19 maj 1945, nr 266,
varefter dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 31 juli samma år
erhöll Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för frågans utredande.

Av de för de sakkunniga utfärdade direktiven framgår att praktiskt taget
alla upptänkliga möjligheter för fiskets förkovran och fångsternas avsättning
både inom och utom landet skulle av de sakkunniga övervägas. Direktiven ha
givits en så vidsträckt innebörd att departementschefen tydligtvis väntat att
de sakkunniga, i enlighet med riksdagsmotionärernas tankegång, icke skulle
rygga tillbaka för vittgående förslag till fiskerinäringens stödjande.

Frågan om fiskets problem har under senare tiden aktualiserats på ett särskilt
sätt genom de handelsavtal som nyligen slutits och kommer sannolikt att
ytterligare aktualiseras genom de avtal som inom närmaste tiden torde komma
att slutas med främmande makter. Särskilt har avtalet med Norge kommit
att uppmärksammas då man i detta velat se ett hot mot i första hand västkustfiskets
framtid. Uppenbart är. att denna oro utnyttjats av vissa krafter till
en propaganda där avtalets följdverkningar för fisket förstorats i hög grad,
men även nyktert reflekterande talesmän för fisket ha med bekymmer betraktat
situationen både i detta särskilda fall och i övrigt. Sedan krigets spärrar
nödtorftigt avlägsnats har det visat sig att det svenska fisket, som före kriget
i övervägande grad var inriktat på export av sina produkter, numera är i större
eller mindre grad avstängt från sina bästa förkrigsmarknader, och det låter sig
icke förnekas att detta förhållande just nu ger anledning till allvarliga bekymmer
för den svenska fiskerinäringen i allmänhet och det svenska västkustfisket
i synnerhet.

I detta läge är det av synnerlig vikt att den skyndsamma och grundliga utredning
som motionärerna åsyftade också verkligen blir skyndsam och grundlig.
Särskilt påtagbar är bristen på en effektiv distributionsapparat. För att
förhindra import av utländsk färsk fisk, samtidigt som stora svenska fångster
ilandföras i våra egna hamnar, torde det vara nödvändigt med en rationalisering
av fiskgrosshandeln, varigenom nödig smidighet i licensgivningen för inköp
av utländsk fisk. när licenser anses nödvändiga för folkförsörjningen,
skulle kunna ernås. Dessvärre får man det intrycket att arbetstakten i den
kommitté som har att behandla angivna problem icke är nämnvärt skyndsam.
Om det hittills redovisade arbetsresultatet skulle bliva normgivande för kommitténs
framtida arbete torde det dröja flera år innan något resultat blir
synligt.

Med anledning av det anförda får jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet Sträng få framställa följande frågor:

Lördagen den 9 februari 1946.

Nr 7.

Interpellation. (Forts.)

1) Har herr statsrådet observerat det läge vari den svenska fiskerinäringen
nu befinner sig?

2) Är herr statsrådet beredd medverka till att, utan tidsutdräkt, framlägga
förslag för riksdagen angående effekti visering av fiskdistributionen inom landet
samt de andra förslag som, utan att konsumenternas berättigade intressen
trädas för nära, för fiskerinäringen eliminera olägenheterna av import av utländsk
fisk?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46. i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 24, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 till allmänna
indragningsstaten;

bevillningsutskottets betänkande, nr 1, i anledning av Kungl. Majis proposition
med förslag till förordning angående utvidgad rätt att vid 1946 års
taxering åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj is proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 14 juni
1928 (nr 196) om galtbesiktningstvång.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.10 em.

In fidem
Gunnar Brit lii.

Nr 7.

Tisdagen den 12 februari 1946.

Interpellation.

Tisdagen den 12 februari.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 5 och den 6 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 44, med
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28
september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 48, angående nedläggande av driften vid Svenska skifferoljeaktiebolagets
oljeutvinningsanläggningar vid Kinne-Kleva m. m.;

nr 49, angående beredande av täckning för vissa medelsbrister, redovisade
såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper; och

nr 50, angående livränta åt Carl Johan Eric Tersmeden m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 51, angående anslag till lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 14—19, 21
och 24, bevillningsutskottets betänkande nr 1 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 3.

§ 5.

Föredrogs herr Johanssons i Torp vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet Sträng, angående vidtagande av vissa åtgärder för fiskerinäringens
befrämjande.

Denna anhållan bifölls.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Stahl, som anförde: Herr talman! Bland medlemmar av den svenska
skytterörelsen är det ett vida och sedan flera år uppmärksammat förhållande,
att under kriget nytillverkade gevär, som skyttarna genom kronan fått inköpa,
dels stigit starkt i pris, dels ock samtidigt härmed starkt sjunkit i kvalitet.

Tisdagen den 12 februari 1940.

Nr 7.

Interpellation. (Forts.)

Detta gäller både den gamla typen, av krongevär, modell 96, och den senaste
korta typen, modell 38, men det gäller även den använda pistolen, modell 40.
Prisförhöjningen kan givetvis ha sin speciella förklaring, även om stegringen
från 65 kronor till 195 kronor måste sägas vara osedvanlig och knappast kan
verka stimulerande på skyttarnas vapeninköp. Att staten av detta höga pris
erlägger 95 kronor motverkar inte nämnvärt denna återhållsamhet. Härtill
kommer det förhållandet, att kronan vid krigets början av privata skyttar inlöste
fullgoda gevär för ett pris i regel varierande kring 40 ä 50 kronor och
att dessa skyttar därefter vid inköp av nya, långt sämre gevär måste betala
mer än det dubbla.

Trots allt skulle dock detta kunna accepteras, örn inte med prisförhöjningen
följt en påtaglig och ytterst beklaglig kvalitetsförsämring. Att denna gjorde
sig märkbar de första krigsåren, då vapen måste massproduceras för att
behoven skulle fyllas, kan vara i någon mån förståeligt. Värre är, att kvaliteten
allt fortfarande, även om den något förbättrats, lämnar mycket övrigt att
önska. Möjligen svaras härpå, att på senare tid företagna provskjutningar ådagalagt
förbättrad kvalitet, men erfarenheten bland skyttarna talar i långa stycken
ett annat språk. Materielen i mekanism och pipa är löst och ohållbart, loppet
håller stundom inte stadgade mått och brister även i andra hänseenden,
stocken är i många fall förfärdigad av ett underhaltigt träslag, som vid väta
slår sig, vilket medför minskad skjutförmåga. Många av vårt lands bästa
skyttar ha med beklämning måst konstatera dessa och andra brister hos sina
under kriget nyinköpta, dyrbara vapen. Frågan har vid olika tillfällen diskuterats
både i fack- och i dagspressen, men någon godtagbar förklaring har
inte givits, än mindre rättelse skett.

Härifrån ledes tanken ytterligare ett steg, nämligen till den fråga, hur det
är ställt med det högst betydande bestånd av gevär och pistoler, som under de
senaste åren anskaffats för militärt bruk och som måst sättas i händerna på
en stor del av våra soldater, därest även vårt land nödgats tillgripa väpnat
försvar. Det är en fruktansvärd tanke att vår armés effektivitet och våra soldaters
förmåga att försvara sitt land och sig själva vid sådan eventualitet skulle
ha blivit nedsatt på grund av handvapnens icke fullgoda kvalitet. Orsaken till
dessa mer eller mindre omdiskuterade förhållanden synes vara i behov av en
uttömmande klarläggning, och som särskilt angeläget framstår, att såväl leverantörernas
som krigsmaterielverkets och mottagarens'' kontrollerande representanters
insats därvid erhåller sin belysning ; detta så mycket mer som det måste
framstå som ett första rangens intresse att mindervärdiga vapen snarast utbytas
och ersättas nied fullgoda sådana, till minsta möjliga kostnad för köparen,
det må vara statsverket eller en enskild skytt.

Med hänvisning till vad sålunda här anförts anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få
rikta följande frågor:

1. Vilka åtgärder lia av ansvariga myndigheter vidtagits för att tillse, att
under kriget till militära förband och skyttar levererade handvapen varit av
fullgod kvalitet?

2. Är herr statsrådet villig medverka till att en inventering av samtliga
sådana under kriget anskaffade handvapen kommer till stånd, närmast med
sikte på dessa vapens kvalitet, samt att till riksdagen snarast möjligt lämna
en redogörelse för därvid gjorda erfarenheter, inberäknat krigsmaterielverkets
befattning med dessa leveranser?

3. Ar herr statsrådet i tillfälle försäkra, att hädanefter endast vapen av
fullgod kvalitet saluföras?

Nr 7.

Tisdagen den 12 februari 1946.

Interpellation. (Forts.)

4. Kan herr statsrådet ställa i utsikt prissänkning snarast möjligt för skyttarna
vid deras inköp av fullgoda vapen samt föranstalta örn att de skyttar,
vilka vid krigets början lämnade sina gevär till inlösen, nu sättas i tillfälle
återköpa likvärdiga vapen till samma pris, som kronan vid inlösen erlade?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Johnsson i Kastanjegården, som yttrade: Herr talman! När förberedande
åtgärder för en omorganisation av folkbokföringen beslöts, fastställdes
samtidigt principerna för fördelningen mellan stat och kommun av de med
reformen förenade kostnaderna. Vederbörande departementschef anförde till
statsrådsprotokollet beträffande dessa principer bl. a., att de ökade kostnaderna
för kyrkobokföringen borde åvila församlingarna. Beträffande de ökade arbetsuppgifterna
för prästerskapet i samband med reformen ansågs det, att
pastors åligganden med avseende å aviseringen till länsstyrelserna såväl under
uppläggningstiden som därefter skulle anses tillhöra hans tjänsteåligganden.
Örn ökade kostnader skulle föranledas därav, t. ex. för arbetshjälp, borde dessa
kostnader drabba församlingen.

Principen örn att församlingarna böra drabbas av de kostnader som uppstå,
när pastor måste tillkalla arbetshjälp, har inte kommit att få en enhetlig tilllämpning
i församlingarna. Man torde helt allmänt kunna säga örn tillämpningen^
att då direkta kostnader uppstått för pastor genom att arbetskraft fått
lejas, så ha församlingarna i regel stått för dessa kostnader. Men i de församlingar,
där pastor inte lejt extra arbetskraft utan själv utfört arbetet — ofta
pa övertid — har ersättning till pastor utbetalts endast i vissa församlingar.
Där ersättning utgått, har den inte utbetalts efter några enhetliga principer.
Prästerskapet har sålunda kommit att få ersättning för sitt extra arbete efter
grunder, som varit högst varierande. Åtskilliga präster ha på så sätt fått utföra
dessa arbeten utan att få någon ersättning alls. Det skulle därför vara
önskvärt örn man kunde vinna en viss enhetlighet kommunerna emellan, så att
alla pastorer, som åsamkats så mycket extraarbete att de skäligen böra erhålla
ersättning, kunde få ersättning efter vissa enhetliga grunder.

Det kan ifrågasättas örn inte statistiska centralbyrån, som leder arbetet
med folkbokföringen, snabbt skulle kunna infordra uppgifter från ett antal
församlingar hur man gått till väga beträffande dessa ersättningar. Centralbyrån
skulle sedan med ledning av dessa upplysningar och på grundval av den
uppfattning centralbyrån själv har örn ifrågavarande arbetens omfattning
kunna utarbeta vissa riktlinjer, efter vilka ersättningar borde utbetalas av församlingarna.

Med stöd av det ovan anförda hemställes vördsamt örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Anser statsrådet att ersättning till pastor för visst extraarbete i samband
med folkbokföringen beredes på ett tillfredsställande sätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 16, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

Onsdagen den 13 februari 1946.

Nr 7,

gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 13 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen

av herr statsrådet Wigforss propositionerna:

nr 54, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 9 § 1 och 4 mom.
samt 10 § 1 och 5 mom. förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom;

nr 55, angående upplåtelse i vissa fall av mark å renbetesfjällen i Jämtlands
län m. m.;

nr 56, angående anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter
m. fl.; och

nr 58, angående ratificering av vissa ändringar i stadgan för Internationella
arbetsorganisationen; samt

av herr statsrådet Vongt propositionen nr 53, angående försäljning av fastigheter,
som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar j»i

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: intervellatl0n''
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Olson i Göteborg — under hänvisning till att näringsföretagen för
närvarande vore sysselsatta med att upprätta sina bokslut för år 1945 — till
mig framställt följande fråga: Är herr statsrådet beredd att i så god tid för
riksdagen framlägga förslag örn krigskonjunkturskatt för år 1946 samt förslag
om krigskonjunkturskattens avveckling, att företagen därigenom få möjlighet
att bedöma storleken av erforderliga skatteavsättningar vid 1945 års
bokslut?

Såsom interpellanten framhållit uttalade jag i den vid höstsessionen förra
året framlagda propositionen angående inventering av varulager i samband
med krigskonjunkturbeskattningens avveckling, att jag hade för avsikt att
senare framlägga förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946,
avseende merinkomst under år 1945, jämte förslag till avvecklingsföreskrifter.

Nr 7.

Onsdagen deli 13 februari 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag uttalade även, att dessa förslag torde komina att i huvudsak bygga på det
av 1944 års allmänna skattekommitté framlagda betänkandet i ämnet.

På grund av anhopningen av brådskande arbetsuppgifter förliden höst kunde
arbetet med utarbetandet av proposition angående krigskonjunkturskatt för
år 1946 samt angående krigskonjunkturbeskattningens avveckling icke påbörjas
inom finansdepartementet förrän i december 1945. Propositionsarbetet har
därefter bedrivits så skyndsamt som förhållandena medgivit. Med hänsyn till
ämnets beskaffenhet är det emellertid icke att förvänta, att propositionen skall
kunna framläggas förrän vid den ordinarie propositionstidens slut.

Härefter yttrade:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret
på min interpellation. Det av mig framställda spörsmålet var sådant, att det
lika väl skulle kunnat formuleras som en enkel fråga. Att jag emellertid valt
interpellationer form, beror på att jag velat poängtera den vikt, som man
inom näringslivets kretsar tillmäter saken, och att djupare sett den framställda
frågan vore att uppfatta icke blott såsom en önskan att erhålla besked utan
därjämte som en hemställan och en maning, att företagens behov av skyndsamhet
i berörda avseende såvitt möjligt måtte uppmärksammas.

Riksdagen har uttalat sig för och finansministern har annonserat, att 1945
är det sista år, för vilket krigskonjunkturskatt skall utgå. Någon tvekan i
fråga örn tidpunkten har sålunda icke rått inom företagarkretsar, vilket ju är
en god sak, men med så mycket större spänning har man väntat på klara direktiv
för en slutlig avveckling av denna skatt, som nu nått en spännvidd över
åtta års ekonomisk förskjutning, utan vilka direktiv nödvändiga företagsekonomiska
dispositioner i samband med avvecklingen icke med tillräcklig säkerhet
kunna träffas. Denna spänning har nu genom finansministerns svar
fått sin upplösning, en upplösning som dock icke svarar mot de förhoppningar
man hyst. Det måste vara klart, att det varit synnerligen önskvärt, att de
bestämmelser, enligt vilka den i och för sig invecklade och svårtillämpliga
krigskonjunkturskatten skulle avvecklas, kunnat vara tillgängliga i samband
med bokslutet. Förhoppningarna härom få emellertid nu skrinläggas.

Awecklingsbestämmelserna bli ju avgörande för den slutliga krigskonjunkturskatt,
som skall avkrävas företagen, och dessa bestämmelser komma sålunda
att öva inflytande på iförmögenhetsställningen vid slutet av det år, till
vilket skatten skall hänföras. Det är mer än förklarligt, att en ansvarskännande
och ordningsfull rörelseidkare skall känna olust över att se sig förhindrad
att, såsom god köpmannased kräver och i enlighet med lagens föreskrifter,
avsluta sitt verksamhetsår med ett redovisningsmässigt beaktande av alla de
data, som inverka på förmögenhetsställningen. Inom parentes skulle jag vilja
inskjuta att, när det i dessa dagar i annat sammanhang så mycket talas örn
bolagens skattefonder och skattereserver, åt dessa begrepp ges en innebörd,
som strängt taget är mer lekmannamässig än affärsmässig. Åtminstone är
denna innebörd ganska främmande för praktisk affärsuppfattning, som i skattereserven
icke ser annat än en post för åstadkommande av en riktig förmögenhetsredovisning.

Det kvarstår således såsom ett mycket rimligt krav från näringsidkarnas
sida, att de få möjlighet att i god tid före bokslutet bedöma, vilka skatter
man har att räkna med — detta icke blott, när det gäller krigskonjunkturskatten
utan skatter i allmänhet. Jag har icke anledning tro annat än
att finansministern å sin sida finner det vara en naturlig sak, att statsmak -

Onsdagen dem 13 februari 1946.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

terna göra vacl som är möjligt för att i behörig tid tillhandahålla dessa för
företagarna behövliga uppgifter.

Ur det lämnade svaret kan man utläsa, att något slags force majeure förelegat,
beroende på arbetsanhopning inom departementet. För dylika omständigheter
måste man alltid hysa viss förståelse i synnerhet under tider,_ då utomordentliga
förhållanden kunna kräva utomordentliga åtgärder. En liten reservation
må dock göras för den tendens till allmän forcering av lagstiftningsarbetet,
som gjort sig märkbar icke minst på skatteväsendets område.

Herr talman! Jag vill uttrycka den förhoppningen, att i och med att normala
tider inträda det skall bli möjligt att avväga takten vid genomförandet
av nya skatteförfattningar på sådant sätt, att företagsamhetens rimliga krav
på rådrum för erforderlig anpassning tillgodoses samt att därav föranledda
förvaltnings tekniska åtgärder icke försvåras.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag är övertygad örn att finansministerns svar
kommer att inom näringskretsar mottagas med stort beklagande. Man vet visserligen,
att en avräkning per den 31 december 1945 kommer att företagas,
men man vet i verkligheten lika litet om innehållet i avvecklingsreglerna som
man visste för ungefär ett år sedan. Finansministern nämnde emellertid, att
avvecklingsreglerna i huvudsak skola komma att bygga pa^ det betänkande,
som avlämnades av 1944 års allmänna skatteko mmitte. Man får väl därav draga
den slutsatsen, att avsikten icke är, att dessa regler i väsentlig mån skola
skilja sig från betänkandet.

Jag skulle vilja tillägga, att man under_ de senare arén tyvärr tyckt sig
konstatera en alltmera utpräglad tendens till retroaktivitet i lagstiftningen.
Det föreligger här ånyo ett exempel på en sådan tendens. Det är uppenbart,
att denna utveckling icke är tillfredsställande. _ _ _

Jag vågar slutligen uttrycka den förhoppningen, att det skall bliva möjligt
för finansministern att inom en relativt kort tid, örn också icke inom den ordinarie
propositionstiden, framlägga ett definitivt utformat förslag till avvecklingsregler.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 57, angående
anslag till förvärv av vagmark, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Skoglund i Doverstorp till mig riktat följande frågor: _

1. Är herr statsrådet beredd att medverka till att klarare anvisningar meddelas,
huru uppdelning av kostnaderna för byggnation mellan å ena sidan reparations-
och å andra sidan ny-, till- eller ombyggnadsarbeten skall verkställas? 2.

Kunna möjligheter skapas för de skattskyldiga för underlättande av bevisningen
i taxeringsprocess att erhålla utlåtanden av auktoriserade sakkunniga
angående fördelningen ur taxeringssynpunkt av kostnader för byggna -

Svar på
interpellation.

Nr 7.

Onsdagen den 13 februari 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

tion mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla kostnader, vilka utlåtanden
kunna tillerkännas fullt vitsord?

3. Kunna möjligheter skapas för ett visserligen icke bindande och endast
ungefärligt utlåtande före byggnationens igångsättande angående fördelningen
av kostnaderna för densamma mellan vid inkomsttaxeringen avdragsgilla
och icke avdragsgilla kostnader?

i anledning av dessa, frågor får jag till en början erinra örn att enligt gällande
bestämmelser avdrag för byggnadskostnader vid inkomsttaxeringen medgives
i lorm av avdrag för reparation och underhåll av byggnad samt avdrag
för värdeminskning å byggnad. I förra fallet får avdrag för kostnaderna åtnjutas
omedelbart; i senare fallet slås avdraget ut på hela den tid, byggnaden
anses kunna utnyttjas för sitt ändamål.

Att skilja mellan kostnad för reparation och underhåll, som omedelbart får
avdragas, samt kostnad för ny-, till- eller ombyggnad, varför avdrag icke får
ske redan vid utgiftens bestridande, har som interpellanten framhåller ofta
visat sig svart. Fråga» bär emellertid, enligt vad jag inhämtat, upptagits till
behandling av 1943 ars jordbrukstaxeringssakkunniga, vilka inom den närmaste
tiden torde komma att avgiva förslag till omfattande ändringar i regierna
om beskattning av inkomst av jordbruksfastighet. De sakkunniga komma
harvid, enligt vad som meddelats mig, att föreslå, att de nuvarande avdragen
tor reparation och underhåll av byggnad samt för värdeminskning å byggnad
skola ersattas med ett gemensamt, procentuellt bestämt avdrag, avsett att
tacka den a beskattningsåret belöpande andelen av de kapitalutgifter, som nedlagts
a en jordbruksfastighet för ny-, till- och ombyggnad samt för reparation
och underhall av fastighetens byggnader.

Därest de sakkunnigas nyssnämnda förslag vinner statsmakternas bifall,
skulle de ^av interpellanten påtalade olägenheterna icke vidare föreligga med
avseende a jordbrukets byggnadskostnader. Vid sådant förhållande och då olägenheterna
av den nuvarande ordningen i huvudsak torde ha gjort sig gällande
jus i xraga örn jordbruksfastigheter, anser jag mig icke för närvarande hava
anledning medverka till vidtagande av särskilda åtgärder i av interpellanten
angiven riktning.

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag får tacka finansministern
för svaret. Det förefaller mig, örn jag rätt uppfattat finansministerns svar,
att det visserligen icke är honom obekant att det för närvarande föreligger
stora svårigheter för jordbrukarna att kunna få tillgodogöra sig avdrag för
kostnaderna för om- och nybyggnad på fastighet, men att finansministern
icke är beredd att nu komma med något förslag därför att han väntar på jordbrukstaxeringssakkunniga,
som snart skola vara färdiga med sitt betänkande.
Jag ber att få understryka vad jag tidigare framhållit i interpellationer
nämligen att här rader ett osäkerhetstillstånd, som i mångå fall är
ytterligt^ besvärligt och som försenar upprustningen av landsbygdens byggnadsbestånd.
Det tillämpas en praxis inom ett taxeringsområde, men en helt
annan på andra håll. Jag hade tänkt mig, att man genom lämpliga råd och
anvisningar från ledande håll skulle kunna komma fram till ett bättre tillstånd
och uppnå en mera likartad praxis beträffande själva värderingen av
äldre byggnader. \ i mäste söka åstadkomma att det blir ett mera rättvist förfarande
över hela landet.

Beträffande det förslag, som man beräknar komma från den sittande utredningen
och, såsom jag uppfattat, finansministern nog är beredd att framlägga,

Onsdagen den 13 februari 1946.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Fo''rts.)

få vi nog antaga, att det kommer att dröja minst ett par år innan det förs ut
i livet, och under den tiden lia vi samma förhållande rådande. Jag förstår dock
finansministerns synpunkt att det är svårt att komma med något för inte längre
tid, och jag nöjer mig då med att uttala den förhoppningen, att finansministern
så fort ske kan lägger fram ett förslag, som kommer att bättre tillgodose
jordbrukarnas intressen på detta område, kommer att skapa mera tillfredsställande
förhållanden och därmed också underlätta den upprustning av bebyggelsen,
som ovillkorligen måste ske under de närmaste åren.

Herr von Seth: Herr talman! Detta problem är av ganska stor betydelse för
strävandena att behålla folket på landsbygden. Det är självklart, att den flykt,
som här försiggår från landsbygden, är mycket svår att hejda, men ett av de
medel, varigenom man kan motarbeta flykten, är naturligtvis att bereda jordbruks-
och skogsarbetarna drägliga och moderna bostäder. Jord- och fastighetsägarna
hava emellertid blivit handikapade, därigenom att kostnaderna för
ny-, till- och ombyggnad icke få avdragas såsom omkostnader. Jag kan själv
såsom fideikommissinnehavare och, örn jag får använda det uttrycket, större
jordägare vittna örn de oerhörda svårigheterna att kunnna finansiera dessa
byggnadsarbeten. Jag har på grund av dem tvingats att i mycket stor utsträckning
reparera gamla bostäder, och kostnaderna ha blivit höga. De lia blivit för
höga i förhållande till de fördelar som man vinner, men rent skattetekniskt
har man den fördelen, att man är berättigad till avdrag för dessa kostnader.
Bostäderna hava emellertid ingalunda blivit i det skick man själv skulle vilja
ha dem, och de måste därför bli föremål för ytterligare förbättringar och reparationer
vid en senare tidpunkt.

Jag ber, herr talman, att särskilt få understryka vad herr Skoglund i Doverstorp
sade, att även örn finansministern ställde sig mycket välvillig till att
hjälpa, det dock dröjer flera år, innan vi kunna få dessa nya bestämmelser.
Kanske vi just nu, när bostadsbristen i städerna är så stor, behöva nya och
förbättrade bostäder för att därigenom kunna lyckas hålla kvar på landsbygden
åtminstone den del av dessa människor, som längta efter att bege sig till
städerna. Till sist skulle jag vilja understryka, att det är viktigare att bär
snabbt vidtaga åtgärder än att ge löfte örn att råda bot på dessa missförhållanden.

Herr Thorell: Herr talman! Den fråga, som interpellanten här framfört,
anser jag vara av synnerligen stor vikt för jordbrukarna, alldeles särskilt i
norra och mellersta Sverige, där vi i allmänhet ha byggnader av trä. Därmed
har jag icke sagt att sådana icke förekomma längre söderut.

Yi som under många år sysslat med praktiskt taxeringsarbete ha säkert
alla märkt, att den avdragsrätt, som fastighetsägarna nu ha i fråga örn ny-,
örn- eller tillbyggnad av fastighet, är alldeles för lågt tilltagen. I vårt län
har det tillämpats en avdragsrätt av 1 procent av 80 procent av fastighetens
jordbruksvärde. Örn man emellertid ser på vad byggnaderna på en dylik fastighet
äro brandförsäkrade för — och i allmänhet kan man knappast uppföra
dem för ett belopp motsvarande brandförsäkringssumman — så skall man
finna, att dessa belopp på intet sätt rimma nied varandra. Det blir inte stort
mer än hälften av det verkliga beloppet för kostnaden för byggnadens uppförande,
som avdragsprocenten beräknas på. Såvitt jag har räknat rätt är det
så, att även örn man skulle få ett avdrag av 1 procent på hela byggnadsvärdet,
skulle det dröja hundra år innan man i form av avdrag skulle få tillbaka
det belopp, som det skulle kosta att bygga nytt. Örn det gäller trähus, vilket
sorn sagt är regel i våra trakter, får man dock såga, att särskilt ladugardar

Ar 7.

Onsdagen den 13 februari 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

och stallar vara absolut inte i hundra år. Deni får nian bygga om tidigare.
Följaktligen blir det en ren förlust, när nian skall bygga nytt, eftersom man
inte under tidernas lopp i form av procentavdrag får tillbaka vad detta kostar.

Men även när det gäller rena reparationskostnader finns det vissa taxeringsnämnder,
som gå synnerligen restriktivt till väga. Om en person under en
lång tid uraktlåta t att reparera sina hus, mäste han till slut på en gång genomföra
en grundlig reparation, vilket vanligen också är effektivast, och detta
kostar ganska mycket. Då bruka taxeringsnämnderna många gånger schematiskt
utan vidare skära ned den begärda avdragssumman till ett godtyckligt
valt belopp, med den motiveringen att det yrkade avdraget är för högt. Det
är mycket svårt^att klagovägen erhålla rättelse i sådana fall. Överhuvud taget
är detta ett område, vilket, såsom interpellanten framhållit och även herr statsrådet
erkänt, är mycket svårbedömligt. Jag vill emellertid vädja till finansministern,
då nu denna fråga skall bli föremål för en översyn, att det ses till
att avdragsrätten blir sådan, att avdraget täcker de verkliga kostnaderna och
blir så rättvist som möjligt. Om jag- uppfattade finansministern riktigt var
det meningen, att man skulle få ett visst procentuellt avdrag varje år, som således
skulle täcka alltsammans. Örn detta är riktigt uppfattat, undrar jag, hur
detta kommer att irtfalla för å ena sidan dem, som nu ha sina fastigheter i
mycket gott skick, och å andra sidan dem, vilkas byggnader äro i mycket dåligt
skick och således i starkt behov av reparation. Det blir väl då ganska kinkigt
att bestämma ett visst givet belopp som utgångspunkt, ty då bli väl de,
som inte reparerat tidigare, synnerligen missgynnade, under det att de, som ha
bra och väl underhållna byggnader, komma att gynnas. Därför är det angeläget
att denna detalj uppmärksammas, så att vi äntligen få rättvisa på detta
område, där rättvisa knappast kan sägas hittills lia rått.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Med anledning av den sista frågan kan jag bara svara, att det meddelande
som jag fått ifrån kommittén är ytterst kortfattat, dag kan därför inte på något
sätt redogöra för hur kommittén tänkt sig att lösa de svårigheter som nu
erinrats^ om, men jag är övertygad örn att eftersom där sitta fyra jordbrukare
ifrån bada kamrarna jämte en ordförande, dessa svårigheter komma att av
dem uppmärksammas, lika väl som jag är övertygad om att de med sin kännedom
om denna frågas brådskande natur ha gjort allt som står i deras makt
för att påskynda utredningen och bli färdig med den.

Jag tror således'' att man ifrån jordbrukarnas sida kan vara ganska lugn för
att denna kommitté inte har förbisett några av de synpunkter som här framförts.
,.\tf

Herr Jansson i Aspeboda: Herr talman! Jag fäste mig vid att herr Thorell
påpekade, att man ägde rätt att avdraga 1 procent av 80 procent av jordbruksvärdet.
Jag har svart att första, varför man i Stockholms län bär en sådan bestämmelse.
Vi ha i många år medgivit avdrag med 1 procent å hela jordbruksvärdet.
Det kan därför vara anledning att framhålla, att örn man nu skall reformera,
man bör reformera så att det blir likhet.

Vad sedan beträffar Hagan vad Som är att anse såsom nybyggnad och vad
som är att hänföra till reparation, sa torde man vara på den säkra sidan, örn
man före arbetets påbörjande anlitar en byggnadssakkunnig person och låter
honom uppgöra en. kalkyl över vad det skulle kosta att sätta den byggnad det
gäller i fullgott skick och vad en motsvarande nybyggnad skulle kosta. I många
fall visar det sig, att reparationskostnaderna bli så höga, att det är fördelaktigare
med en nybyggnad, men den på detta sätt framkomna skillnaden mellan

Onsdagen den 13 februari 1946.

Nr 7.

Svar på interpellation. (Forts.)

nybyggnads- och reparationskostnad ha vi måst godkänna såsom grundförbättring,
och det har visat sig vara en mycket god väg både för jordägarna och
taxeringsmyndigheterna. Jag har själv för ett par år sedan haft ett sådant fall,
och vi hade ingen svårighet att lösa frågan på sådant sätt att taxeringsmyndigheterna
icke hade någon anledning att slå ned på förhållandet. Jag nämner
detta till den kraft och verkan det hava kan till dess att vi få mera preciserade
bestämmelser.

Vad sedan beträffar svårigheterna att jämnt fördela avdragen på olika år,
så har man ofta gått till väga på det sättet att man utsträckt arbetet över två
år eller i vart fall dröjt till påföljande år med att betala en del av kostnaderna.
Under dessa år ha jordbrukarna i regel haft stora skogsinkomster, som de delvis
använt till byggnadsarbeten, och genom att i viss utsträckning uppskjuta
betalningen ha de i någon mån även kunnat tillgodose denna sida av saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet Kungli. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 44, med förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild
skatt å vissa lotterivinster.

§ 6.

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet, angående vidtagande av kontrollåtgärder
beträffande kvaliteten av vissa till militära förband och skyttar levererade handeldvapen
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7-

Föredrogs den av herr Johnsson i Kastanjegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, i fråga om
ersättning till prästerskapet för vissa arbetsuppgifter i samband med folkbokföringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46,
i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Nr 7.

Onsdagen den 13 februari 1946.

Utgifter å
tilläggsstat 11,
i vad avser
socialdepartementets
verksamhetsområde.

Bidrag för
anskaffande
av bostäder åt
provinsialläkare
på
landsbygden.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46,
i vad propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lädes till handlingarna.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 5.

Lädes till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ IL

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46,
i vad propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckt motion.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7, angående bidrag för anskaffande av bostäder åt provinsialläkare
på landsbygden.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag ber att till statsutskottet
fa framföra mitt tack för det tillmötesgående, som har visats i fråga örn
detta anslag och dess höjande. Jag har visserligen inte fått allt vad jag begärt,
men jag får vara nöjd med det belopp, vartill utskottet kommit.

Het är emellertid inte på grund härav som jag begärt ordet utan för att begagna
tillfället att uttala mm förvåning över att kungl, medicinalstyrelsen förefaller
icke. ha reda på när nya provinsialläkardistrikt inrättas. Det inrättades
under de sista tre åren nya provinsialläkardistrikt i mitt län, nämligen Fredrika
1943., Lycksele norra 1944 och Vilhelmina norra 1945, men medicinalstyrelsen
har inte sedan 1940 i sina petita till socialministern upptagit ett enda öre för
byggnader i dessa distrikt, utan följden har blivit att vederbörande kommuner
fa själva inga till Kungl. Maj :t med framställning örn erhållande av statsbidrag.
Sa skulle det naturligtvis inte vara, örn det vore en medicinalstyrelse,
som mera än vad som nu synes vara fallet sysslade med realiteter och inte så
mycket med teoretiska spekulationer.

Onsdagen den 13 februari 1946.

Nr 7.

Bidrag för anskaffande av bostäder åt provinsialläkare på landsbygden.

(Forts.)

Jag finner det även anmärkningsvärt, ock detta i ännu högre grad, att när
t. ex. provinsialläkartjänsten i Vilhelmina norra inrättades från den 1 juli och
skulle tillsättas efter ansökan — det var inte mindre än 10 sökande — intet
förslag upprättades. Jag vände mig då till medicinalrådet Wickbom i medicinalstyrelsen
med en förfrågan örn anledningen till att det dröjde så länge innan
det blev något förslag upprättat, och jag fick då det meddelandet: Vi komma
inte här på medicinalstyrelsen att upprätta något förslag förrän ni ordnat bostadsfrågan
för den nye läkaren. T ena fallet vet medicinalstyrelsen att ställa
krav på kommunerna, men i andra tallet kan den inte åstadkomma en framställning
till Kungl. Maj :t om att få åtminstone maximibeloppet på 18 000'' kronor.
Det är detta som jag finner högst anmärkningsvärt. Vi ordnade givetvis
bostadsfrågan åt den nye läkaren, och först då blev förslag upprättat, och sedermera
kom utnämning av Kungl. Maj :t till stånd.

Jag vågar uttala den förhoppningen, att medicinalstyrelsen i fortsättningen
måtte ägna denna fråga större uppmärksamhet än vad som under de senaste
sju åren kommit den till del från styrelsens sida.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11 och 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts Utgifter å
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetårettilläggsstat //,
1945/46, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets verksam- * vad avs!''r
hetsområde. kommumka tionsdepartementets

verk Punkterna

1 och 2. mmheUom Vad

utskottet hemställt bifölls. rade''

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 7.

Onsdagen den 13 februari 1946.

Nybyggnad
för länsstyrelsen
i
Jönköpings
län.

Punkterna 8 och 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11, angående nybyggnad för länsstyrelsen i Jönköpings län.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Sedan statsutskottet behandlat denna
byggnads fråga, har ärendet kommit i ett nytt läge.

I det nu föreliggande förslaget föreslås ju att nybyggnaden för länsstyrelsen
skulle förläggas till kronohäktets tomt. Enligt vad utskottet under hand inhämtat
från kommunikationsdepartementet ha förhandlingar nu upptagits örn
visst markbyte mellan kronan och Jönköpings stad, varigenom kronohäktets
tomt skulle överföras i stadens ägo. Såvitt jag förstår föreligger här ett byte
av tomter, som säkerligen skulle bli fördelaktigt för såväl kronan som Jönköpings
stad. Då emellertid den föreliggande byggnads frågan sålunda kommit
i ett nytt läge, får jag yrka att kammaren måtte besluta örn återremiss av detta
ärende till statsutskottet.

Vidare yttrades ej. Punkten återförvisades till utskottet för ny behandling.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46, i vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46, i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 13 februari 1046.

Nr 7.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Kungl. Majlis
i statsverkspropositionen under tolfte huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1946/47 till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Kades till handlingarna.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 1, i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till förordning angående utvidgad rätt att vid 1946 års
taxering åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 14
juni 1928 (nr 196) örn galtbesiktningstvång.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 17.

Herr Pettersson i Dahl avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 51, angående anslag till
lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Denna motion bordlädes.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.53 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 194G. Nr 7.