1946. Andra kammaren. Nr 41 (Riksdagens protokoll 1946:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 41.

Lördagen den 14 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Senander till mig framställt
följande frågor:

1) Ämnar statsrådet bringa frågan örn nytt arbetarpensionsreglemente till
avgörande i så god tid, att detsamma kan vinna tillämpning samtidigt med statstjänstemannens
nya pensionsreglemente?

2) Örn så icke är fallet, har statsrådet då för avsikt att, intill dess frågan
definitivt kan lösas, framlägga förslag örn en provisorisk förbättring av nu gällande
arbetarpensioner?

Såsom interpellanten erinrat hava särskilda sakkunniga tillkallats för att
utreda frågan örn de ändringar i tjänste- och familjepensionsförfattningarnas
bestämmelser rörande pensionsförmåner och pensionsavdrag samt i övrigt av
teknisk natur, som kunna påkallas i samband med den pågående allmänna lönerevisionen
för statliga befattningshavare m. fl. Först sedan dessa sakkunniga
framlagt sina förslag, kan underlag erhållas för en motsvarande utredning beträffande
den statliga arbetarpensioneringen. Sistnämnda utredning torde icke
behöva bliva mera omfattande än att förslag i ämnet skall kunna föreläggas
nästa års riksdag. Det är sålunda min avsikt, att de nya pensionsbestämmelserna
för statens tjänstemän och arbetare skola kunna genomföras samtidigt.

Härefter yttrade

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för det lämnade svaret. Jag kan också förklara
mig nöjd med detsamma. Jag skulle emellertid vilja framhålla, att jag
förutsätter, att den utredning, som skall komma till stånd, också tar sikte på
att de nuvarande arbetarpensionärerna, som i många fall ha det synnerligen
miserabelt ställt, också bli ihågkomna med förbättringar av sina pensioner.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har herr
Svensson i Ljungskile till mig riktat följande frågor:

1. Anser statsrådet det vara så viktigt från militär synpunkt att nu inkalla
de värnpliktiga av 1940, 1939, 1930 och 1929 års klasser, som inte fullgjort
180 dagars beredskapstjänst, att inte en eller flera av dessa årsklasser skulle
kunna i sin helhet befrias från inkallelse under nästa år?

Andra kammarens protokoll 1946. Nr kl. 1

Svar på
interpellation.

Snar på
interpellation.

2 Nr 41. Lördagen den 14 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

2. Om dessa årsklasser inte i sin helhet kunna frikallas, anser sig då statsrådet
kunna vidtaga sådana åtgärder, att de värnpliktiga, som inlämna personlig
ansökan örn befrielse och därvid anföra bärande skäl härför, kunna
frikallas i större utsträckning än värnpliktslagen normalt medgiver?

Med anledning härav vill jag erinra, att i 1941 års värnpliktslag ingår som
ett mycket viktigt moment, att bl. a. arméns värnpliktiga skola — förutom
första tjänstgöring — fullgöra två repetitionsövningar och en efterutbildningsövning.
Dessa övningar, som var och en omfattar trettio dagar, skola fullgöras,
den första repetitionsövningen före utgången av tredje året efter inskrivningsåret,
den andra före utgången av åttonde året efter inskrivningsåret och efterutbildningsövningen
före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret.
Syftet är bl. a. att vidmakthålla de värnpliktigas tjänstbarhet under hela den
tid varunder de äro krigsplacerade vid fältförband och vad efterutbildningsövningen
beträffar — förutom att repetera vad som tidigare inhämtats under militärtjänstgöring
— att omskola äldre värnpliktiga för befattningar vid fältförband
lämpade efter deras ålder och för vilka de tidigare icke utbildats.

Under den förstärkta försvarsberedskapen fullgjorde de värnpliktiga ofta nog
längre militärtjänstgöring än som i fred fordras av dem i form av repetitionsoch
efterutbildningsövningar. Med hänsyn härtill har man funnit sig kunna
eftergiva kraven på dylika övningar för dem som fullgjort längre beredskapstjänstgöring.
Så skedde i fjol och så torde komma att ske även i fortsättningen
så länge beredskaps tjänstgöringen icke i tiden ligger alltför långt avlägsen.
Det må nämnas, att med hänsyn härtill till andra repetititionsövning beräknas
komma att inkallas endast omkring 18 % av de värnpliktiga, som 1947 skola
fullgöra dylik övning, och till efterutbildningsövning endast omkring 13 %
av de ifrågakommande värnpliktiga. Tillgodoräkningen av beredskapstjänstgöring
har däremot ingen inverkan på värnpliktiga som skola fullgöra första
repetitionsövning, då ju dessa (1944 års åldersklass) icke varit inkallade till
beredskapstjänstgöring.

De värnpliktiga som enligt föreliggande planer skola år 1947 inkallas för
ifrågavarande övningar inom armén äro sålunda 1944 års åldersklass till första
repetitionsövning, 1939 och 1940 års åldersklasser till andra repetitionsövning
och 1929 och 1930 års åldersklasser till efterutbildningsövning. Att två åldersklasser
ansetts böra inkallas samtidigt har bl. a. berott därpå att förbanden
på grund av de berörda bestämmelserna örn frikallelse med hänsyn till fullgjord
beredskapstjänstgöring icke skulle bli övningsdugliga, örn endast en åldersklass
skulle tas i anspråk.

Någon ändring i princip i bestämmelserna örn repetitions- och efterutbildningsövningar
bör — såsom även interpeUanten förutsatt •— icke nu komma i
fråga. Detta spörsmål måste bedömas i ett vidare sammanhang, samtidigt med
frågan örn de värnpliktigas fredstjänstgöring i allmänhet.

Å andra sidan är jag klart medveten örn de besvärligheter för näringslivet
som framkallas av att dessa militära övningar måste ske i en tid som karakteriseras
av en utpräglad brist på arbetskraft. Dessa olägenheter ökas i samma
män som inkallelserna koncentreras till tiden. I de planer som tidigare uppgjorts
från arméledningens sida, har förutsatts, att flertalet värnpliktiga skulle
inkallas under en del av februari och början av mars 1947, detta för att man
skulle få största möjliga utbyte av övningarna. Däremot skulle inkallelserna
av värnpliktiga, som skola efterutbildas, fördelas över hela året, enär inga
svårigheter föreligga att mer individuellt utbilda dessa värnpliktiga.

Med hänsyn till de berörda olägenheterna har jag för egen del funnit det
vara av vikt, att de fordringar, som av utbildningsskäl framställas från försvarets
sida, så långt ske kan sammanjämkas med produktionslivets intressen.

Lördagen den 14 december 1940.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag Ilar därför föranstaltat om åtgärder i syfte att fördela utbildningen av
de värnpliktiga, som skola fullgöra repetitionsövning, på flera perioder, nämligen
under februari—mars — vilken period är fördelaktigast ur utbildningssynpunkt
— samt under september—december, vilken period är acceptabel ur
denna synpunkt. I samband med att inkallelserna distribueras kommer meddelande
att lämnas att hänsyn i görligaste mån skall tagas till framförda önskemål
beträffande tidpunkten för tjänstgöringens fullgörande under de angivna
perioderna. Det är dock självklart icke möjligt att i full utsträckning tillmötesgå
alla de önskemål som kunna framställas. Bl. a. är det ur försvarets synpunkt
angeläget, att övningsdugliga förband kunna uppsättas.

Interpellanten har även frågat huruvida jag anser mig kunna vidtaga sådana
åtgärder att de värnpliktiga efter personlig ansökan örn befrielse kunna frikallas
i större utsträckning än värnpliktslagen normalt medgiver. Härtill vill
jag svara att örn övningarna fördelas över mer än en period och produktionslivets
intressen härigenom beaktas så långt detta är möjligt, fullgörandet av
repetitionsövningarna icke kan bli alltför betungande vare sig ur den enskildes
eller landets synvinkel. Det bör ju även beaktas, att övningarna icke ha längre
varaktighet än 30 dagar och att ej obetydliga familjebidrag utgå samt vidare
att de som nu inkallas fullgjort ingen eller endast kortare beredskapstjänstgöring.
Det lär för övrigt icke vara möjligt att skrida till befrielse i vidare mening
från skyldigheten att fullgöra repetitions- och efterutbildningsövningar,
varför givetvis kräves riksdagens medverkan, utan att en ändring i princip i
bestämmelserna örn dessa övningar vidtages, något som även enligt interpellantens
mening ej nu bör ske. Här bör dock påpekas, att ansökningar örn anstånd
med tjänstgöringen eller befrielse med anledning av de synnerliga skäl, om
vilka värnpliktslagen talar, givetvis komma att prövas med största noggrannhet-
. . „ L i

Med det anförda torde interpellantens båda frågor få anses besvarade.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Jag vill emellertid därutöver göra några reflexioner. När jag
formulerade interpellationen, försökte jag vara mycket anspråkslös för att om
möjligt kunna vinna något. Jag satte därför inte i fråga, att repetitionsövningarna
för årsklassen 1944 skulle inställas. Det är ju en obruten årsklass, som
inte varit inkallad till beredskapstjänstgöring, och diskussionen gäller därför
inte den. De två årsklasser det här gäller — eller snarare fyra, eftersom de slagits
samman två och två — ha ju i stor utsträckning legat inkallade till beredskapstjänst.
Enligt den gränsdragning man nu gjort är det endast 18 respektive
13 procent av dessa årsklasser som skulle inkallas.

Herr statsrådet säger, att man inte bör vidtaga några principiella ändringar
nu, och jag har själv i min interpellation gjort samma begränsning för att vi
inte skulle behöva diskutera saker, som inte alls höra till ämnet. Såvitt jag förstår,
borde det emellertid inte ha varit omöjligt att jämka på förhållandena, alldeles
oavsett vilken principiell inställning man har. Det är vill ingen som kan
göra gällande, att gränsdragningen vid 180 dagars beredskapstjänst tillfredsställer
någon i författningarna inskriven princip, utan det är ju en helt och hållet
godtycklig gränsdragning. Man bär bestämt sig för att de, som gjort sex gånger
så lång beredskapstjänst som repetitionsövningen skall omfatta, skola bli befriade.
medan de. som gjort mindre än ett halvt års beredskapstjänst, skola inkallas
till denna övning. När man gjort en sådan från principiell synpunkt fullständigt
godtycklig gränsdragning, kan man, såvitt jag förstår, överhuvud taget inte

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

föra något principiellt resonemang. Man kunde precis lika gärna ha sagt, att de.
som inte gjort minst 30 dagars beredskapstjänst, skola inkallas till 30 dagars repetitionsövning,
och det kunde väl ur principiell synpunkt försvaras ungefär lika
bra. Jag tror alltså inte det tjänar någonting till att försöka resa något principiellt
hinder i vägen för ett frikallande, om så skulle önskas.

Såvitt jag förstår, måste frågan bli föremål för ett rent praktiskt bedömande.
Vi stå i en situation, som inte är normal. Vi lia ett långt krig bakom oss med
all den belastning, som beredskapen då utgjorde. Frågan hur man under de närmaste
åren skall förfara med dem, som varit inkallade till beredskapstjänst,
måste enligt min mening bedömas rent praktiskt. Vilken ståndpunkt man än
intar i denna fråga, kan den knappast bli prejudicerande för framtiden. Vid ett
praktiskt bedömande har man enligt min mening att mot varandra väga den
nytta, som dessa inkallelser kunna medföra för försvaret, och den belastning
inkallelserna kunna utgöra dels för de enskilda personerna och dels för näringslivet.

Jag kan naturligtvis inte ge mig in på någon ingående debatt örn den militära
nyttan av att man inkallar dessa rester av vissa årsklassar. Min personliga
uppfattning är att den nyttan inte är så värst stor. Det gäller ju som jag
nämnde 13 respektive 18 procent av årsklasserna, och det kan väl inte spela någon
större roll för utbildningen, örn man inkallar dessa eller inte. Jag är ännu
mer övertygad örn att det psykologiskt sett är en nackdel för försvaret att företa
dessa inkallelser. Det åstadkommer mycken irritation ute i bygderna; särskilt
inom de äldre årsklasserna ha många egna företag, och med den nuvarande
bristen på arbetskraft är det nästan omöjligt att skaffa ersättare för dem, när de
bli inkallade. Jag har fått brev från eller talat med en del av dessa människor,
och de se i nuvarande situation med stort bekymmer fram mot även en inkallelse
på 30 dagar. Människorna ute i bygderna anse naturligt nog, att efter den oerhörda
belastning och de oerhörda krav, som vårt försvar ställde på allmänheten
under krigsåren, bör man nu gå mjukare fram och inte bruka större våld än nöden
kräver, När nian väger de olika synpunkterna mot varandra, vill jag för min
del sätta ett frågetecken för huruvida dessa inkallelser egentligen innebära någon
förstärkning av försvaret. Dessutom kosta de mycket pengar, och sådana
ha vi ju inte så gott örn.

För näringslivets vidkommande behöver ju saken inte diskuteras. Man kan
naturligtvis ha olika meningar örn omfattningen av olägenheterna, men det är ju
alldeles klart, att inkallelserna utgöra en belastning på näringslivet i en mycket
kritisk situation, då vi ha ont om varor och arbetskraft. Ett inkallande av
berörda årsklasser innebär alltså i viss utsträckning, att man ytterligare anstränger
den svåra situationen.

Jag vill, herr talman, bara göra ett enda litet tillägg. Det anföres ibland,
att rättvisan kräver, att de, som inte gjort någon längre beredskapstjänst, skola
fullgöra sina repetitionsövningar. Sådan situationen nu är, tycker jag knappast
vi ha råd att driva sådana meningslösa rättvisesynpunkter. I de flesta fall är
väl orsaken till att dessa människor inte gjort 180 dagars beredskapstjänst just
att de kunnat åberopa goda skäl för befrielse från denna tjänst. Dessutom är
det väl tämligen meningslöst att i sådana fall skipa en rättvisa, som inte gagnar
någon.

Statsrådet har på en punkt tillmötesgått dessa människor, nämligen genom
att sprida inkallelserna litet mer över året än vad militärledningen föreslagit,
och jag noterar med tillfredsställelse detta tillmötesgående. Jag har emellertid
fortfarande den uppfattningen, att man vid ett praktiskt bedömande hade kunnat
gå längre och befria resterna av dessa äldre årgångar från inkallelser i nuvarande
situation.

Lördagen den 14 december 1940.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
är ledsen över att inte ha kunnat tillmötesgå interpellanten i hans framställning
och över att han inte är nöjd med mitt .svar. Jag noterar likväl, att herr
Svensson i Ljungskile tyckte det var bra, att vi kunna göra den spridning av
inkallelserna över hela året, som jag omnämnde i interpellationssvaret. Det
förefaller mig, som örn det skulle gå ganska bra att ordna denna sak, om företagarna,
särskilt de större, i samråd med de av sina anställda, som skola bli
inkallade till repetitions- eller efterutbildningsövning, överlägga örn den lämpligaste
tiden för fullgörandet av dessa övningar, och att saken sedan handlägges
i samråd med arbetsmarknadskommissionen och de militära myndigheterna.
Jag är väl medveten om att en och annan näringsidkare kan komma
i svårigheter genom att det blir omöjligt för honom att finna någon ersättare.
Det förefaller mig ändå, som örn det inte vore alldeles orimligt, att man tänker
på att det är fråga om en tjänstgöring åt staten, som finnes inrymd i en
av riksdagen godkänd lag, och jag tycker, att folk borde förstå nödvändigheten
av detta, örn de tänka över, vad det är fråga om.

Jag skall emellertid särskilt belysa en punkt, på vilken interpellanten och
jag tydligen inte riktigt förstått varandra. Herr Svensson i Ljungskile uttalade
i sin interpellation, att han icke ville ha till stånd någon principiell ändring,
och jag har för min del också tagit fasta på detta. Men jag har tydligen
inte riktigt kunnat klargöra för herr Svensson i Ljungskile, varför jag menar,
att ett tillmötesgående av hans önskemål skulle vara detsamma som att inleda
en principiell ändring. Jag ser saken på följande vis: Det är visserligen
sant, att vi för närvarande ha en mycket hög sysselsättning här i landet. Vi
ha inte bara den fulla sysselsättning, som vi talat örn i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
utan vi ha något, som man kanske kan kalla överfull sysselsättning.
Nu menar herr Svensson, att denna överfulla sysselsättning är så
besvärande, att man får avstå från att ta ut folk till de militära inkallelserna.
Eftersom jag är av den uppfattningen, att vi komma att kunna hålla en hög
sysselsättning i fortsättningen, och eftersom jag vidare är medveten örn att
tillväxten av årskullarna av manlig arbetskraft kommer att bli mycket klen
under de närmaste åren, är jag övertygad om att samma läge på arbetsmarknaden
kommer att föreligga under en följd av år. Örn vi nu utan vidare skulle
ta detta arbetsmarknadsläge till utgångspunkt för ett inställande av de militära
övningarna, skulle vi därmed ha fattat ett principiellt avgörande, och jag
anser inte nian kan fatta principiella avgöranden på så relativt lösa boliner,
som herr Svensson syftar till. Jag vill också peka på vad riksdagen för sin
del sade, när den i våras tog ställning till en motion, som avgivits av herr
Svensson i Ljungskile. Riksdagen följde då statsutskottet som yttrade att utskottet
inte kunde finna lämpligt att utan föregående utredning föreslagna åtgärder
vidtoges i ett så betydelsefullt spörsmål, som det här gäller. Utskottet
ville framhålla, att ett bifall till motionen skulle få betydande konsekvenser,
vilka utskottet icke fann sig kunna överblicka. Den uppfattningen har jag
alltjämt, och det är klart att jag från den utgångspunkten icke har kunnat
komma till något annat resultat än att jag för min del bär måst godkänna de
militära myndigheternas åtgärd att nu företaga inkallelser av värnpliktiga till
repetitions- och efterutbildningsövning.

Nu säger emellertid herr Svensson i Ljungskile, att man gör en godtycklig
gränsdragning, när man undantar de värnpliktiga som lia. 180 dagars beredskapstjänst.
Ja, man kan naturligtvis säga, att gränsen 180 dagar är relativt
godtycklig, men det ligger i alla fall en viss mening i den. De militära myndigheterna
ha kommit till den uppfattningen — jag erkänner gärna, att grunden
för den icke är särskilt stark, men det är i alla fall en uppskattning —-

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

att var sjätte dag i beredskapstjänst skulle motsvafa en utbildningsdag, och
man utgår följaktligen ifrån att 180 dagars beredskapstjänst skulle motsvara
30 dagars repetitionsövning. Det är på det sättet man har kommit fram till
siffran 180.

Herr Svensson i Ljungskile vill inte godkänna den uppfattningen, att de
militära repetitions- och efterutbildningsövningarna överhuvud taget äro till
nytta för försvaret. Jag måste i varje fall gentemot detta säga, att hela vår
nuvarande härordning vilar på en förnyelse av de kunskaper i vapnens bruk,
som de värnpliktiga ha fått, en förnyelse som skall ske inom en viss följd av
år. Det är klart att det blir den nu arbetande försvarskommitténs och i sista
hand riksdagens uppgift att pröva, örn detta system är det lämpligaste. Riksdagen
har ju för sin del vid sitt godkännande av direktiven för försvarskommittén
i viss mån tagit ställning till övningstidens längd, men det är klart att
det står riksdagen fullt fritt att oavsett detta pröva, hur vårt värnpliktssystem
skall utformas i framtiden. För närvarande vilar emellertid härordningen på
den tankegången, att de värnpliktiga efter en viss tid behöva få sina kunskaper
förnyade, och örn man skulle bryta ut en eller ett pär årsklasser, skulle
man därigenom uppenbarligen åstadkomma en rubbning, som kan sträcka sig
långt framåt i tiden. Jag vill sålunda erinra om att 29- och 30-orna, som nu
skola göra sin efterutbildningsövning, få ju därigenom den sista avslipningen
innan de örn något tiotal år gå ut ur värnpliktsåldern. Det är följaktligen
ganska viktigt, om man överhuvud taget anser att det är av värde att de värnpliktiga
få någon utbildning, att de nu erhålla denna omskolning.

Herr Svensson i Ljungskile säger, att inkallelserna kunna framkalla irritation
ute i bygderna, och pekar alldeles särskilt på den, som han uttryckte
sig, oerhörda belastning under krigsåren, som svenska folket bär haft att bära,
och han säger att man inte bör bruka mer våld än nöden kräver. Då jag upprepar,
att de som nu inkallas icke förut ha gjort någon beredskapstjänst, så
reducerar jag väl i alla fall i någon mån rättmätigheten i det klander, som
utgår ifrån den oerhörda belastningen under krigsåren. Jag har inte den uppfattningen,
att det här gäller att bruka mera våld än nöden kräver.

Till sist kanske jag får återkomma till det huvudmotiv, som såvitt jag kan
förstå har givit upphov till en hel del kritik här och var ute i landet emot utlysandet
av dessa militära övningar. Man säger: vi behöva för närvarande arbeta
för fullt, vårt produktionsliv kan inte avvara en enda man, och man pekar
alldeles särskilt på vissa åtaganden gentemot andra länder, som Sverige
har gjort genom handels- och kreditavtal, enligt vilka Sverige skall bidraga
till världsmarknadens och till andra länders återuppbyggnad med betydande
arbetsinsatser. Jag tror att det skulle vara mycket beklagligt örn det skulle
kunna sägas, och det skulle kunna skapa en stämning, som inte vore lycklig,
därest man finge för sig, att Sverige på grund av sådana åtaganden icke vore
i stånd att upprätthålla sitt militära försvar i den omfattning, som har åsyftats
med de beslut, som ha fattats under kriget. Det resoneras ju mycket om
att det skulle vara nödvändigt på grund av de åtaganden som vi gjort att
sänka svenska folkets standard. Ur min synpunkt är det ganska angeläget att
man icke sänker den standard, ''sorn vi ha åsyftat att skapa med den försvarsordning,
som vi för närvarande ha, men jag kanske får fästa uppmärksamheten
på att om vi i något slags panik inför besvärligheterna på arbetsmarknaden
skulle börja rubba på det ena eller det andra, så vet man ju överhuvud
taget inte var vi hamna. Det skulle ligga mycket nära till hands, örn någon
steg fram och anförde, att vi måste arbeta så hårt här i landet att vår hittillsvarande
semesterlagstiftning inte längre är hållbar. Jag tror inte det är genom
att sänka den sociala standarden eller i andra avseenden sänka standarden på

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

sådant som vi lia byggt upp — det må gälla det militära försvaret eller annat
—• som vi skola bli i stånd att genomföra våra internationella åtaganden, utan
det bör ske genom att organisera produktionslivet på bästa möjliga sätt.

Härmed vill jag naturligtvis inte ha sagt, att inte också vår försvarsordning
måste omprövas och vi måste försöka göra klart för oss vad som .på det
området är behövligt och vad svenska folket kan anse vara nödvändigt att
kosta på sig för att värna sin yttre trygghet, men jag har med detta resonemang
velat försöka bemöta den nära till hands liggande frestelsen att . taga
svårigheterna på arbetsmarknaden till intäkt för krav på omedelbara ändringar
av ett slag, som skulle kunna visa sig bli ödesdigert.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Statsrådet har bl. a. erinrat om
det utskottsutlåtande, som skrevs i våras eller i somras med anledning av en
liten motion från undertecknad, och säger att statsutskottet förutsatte, att ett
sådant beslut inte kunde träffas utan en föregående utredning. Det är kanske
skäl i att tillägga, att statsutskottet förutsatte, att dessa överväganden skulle
ske i samband med övervägandena örn nästa års försvarsbudget, således fjärde
huvudtiteln. Alltså, den utredning, som statsutskottet där förutsatte, har man
väl nu anledning att efterlysa. Jag tror inte att det var statsutskottets mening
att man för en rubbning av denna gräns skulle avvakta den stora försvarsutredningen.
Så kan jag i alla fall inte läsa det.

När det sedan gäller motiveringen för att nu ge efter en smula på inkallelserna
så menar statsrådet, att den överfulla sysselsättningen kan man inte
åberopa, ty i så fall skulle det innebära en principiell förändring, eftersom
detta motiv kanske skulle kunna stå kvar i många år framåt. Ja, det råder
olika meningar örn hur länge denna överfulla sysselsättning skall sta kvar.
Statsrådet Myrdal yttrade i debatten örn handelsavtalet med Sovjetunionen,
att vi kunde motse en lågkonjunktur inom en tid av mellan sex månader och
tre år — tiden var ju inte så nära preciserad — men i varje ifall uteslöt han
inte möjligheten av att det argument, som jag här nämnt, skulle falla bort.
Det må emellertid vara hur som helst med den saken. Mitt argument har ju
inte varit enbart den överfulla sysselsättningen utan beredskapstjansten å ena
och den nuvarande ansträngda situationen på arbetsmarknaden å andra sidan.
Det är dessa två motiv sammanlagda som jag åberopar, och även om den överfulla
sysselsättningen skulle stå kvar till 1960, så kommer ju den andra halvan
i argumenten att försvagas för varje år som går. Den av mig föreslagna åtgärden
kan således inte anses innebära något egentligt principiellt avgörande som
binder för framtiden.

Dessutom kvarstå vad jag nämnde örn att 180-dagarsgränsen är godtycklig.
Militärledningen har behagat förklara, att sex dagars beredskapstjänst
är likvärdig med en dags repetitionsövning eller efterutbildräng. Den kunde
ju lika gärna ha förklarat, att 5, 4, 3, 2 eller 1 dags beredskapstjänst skulle
vara likvärdig. Det är i alla fall inte annat än ett godtyckligt antagande, och
jag tror inte att det därpå går att bygga någon princip, utan det blir nog,
såsom jag har hävdat, en praktisk bedömningsfråga.

Vad sedan belastningen angår så gäller det ju inte enbart de som inkallas
utan det gäller ju även många andra i omgivningen, som få svårigheter genom
inkallelser.

Nu säger statsrådet, att vi skola inte sänka standarden vare sig på försvaret
eller på våra sociala krav eller något annat, och det är ju ett vällovligt
syfte. Men den sänkta standarden kommer ju av sig självt i den män vi sysselsätta
folk med fullständigt improduktiva ting. Jag får säga för min del,
att jag är övertygad om — och vi övertyga väl inte varandra, förmodar jag,

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

om något i detta sammanhang — att man skulle kunnat frikalla de äldre
grupperna. Jag tror inte att vårt försvar skulle taga någon skada av det.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar pd Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, erhöll på begäinterpellation.
ian ordet och anförde: Herr talman! Fröken Nygren har fragat mig, huruvida
jag uppmärksammat den tilltagande tendensen bland industriföretagarna att
binda sina anställda genom konkurrensklausul och om jag hade för avsikt att
vidtaga erforderliga åtgärder till skydd för de anställda, I anledning härav
får jag anföra följande.

Till förebyggande av konkurrens träffas ej sällan avtal, varigenom den ene
kontrahenten betingar sig att den andra icke skall idka verksamhet som konkurrerar
med hans egen eller taga anställning hos någon som idkar sådan verksamhet.
Dylika konkurrensförbud ingå oftast såsom moment i ett mera omfattande
avtal och bruka då kallas konkurrensklausuler. Sådana klausuler kunna
naturligtvis avse vitt skilda förhållanden. Ett jämförelsevis vanligt fall är,
att den som erhåller anställning hos en näringsidkare får utfästa sig att icke
efter anställningstidens utgång taga tjänst hos en konkurrent. Ett annat exempel
är, att en köpman i samband med överlåtelse av sin rörelse förbinder sig
att icke grunda eller inträda i ett konkurrerande företag. Till konkurrensförbuden
bruka knytas utfästelser av visst vite i händelse av förbudets överträdande.

Det kan lätt inträffa att ett konkurrensförbud göres så omfattande att det
kommer att verka oskäligt betungande för den därav bundne. Faran av en oinskränkt
avtalsfrihet på detta område har även, såsom fröken Nygren påpekat,
uppmärksammats i lagstiftningen. För att förekomma missbruk har sålunda
i 38 § avtalslagen upptagits en bestämmelse, enligt vilken konkurrensförbud,
som överskrida billighetens gränser, kunna förklaras ogiltiga. Där stadgas, att
den som har gjort en utfästelse av detta slag, icke är bunden därav, för så vitt
utfästelsen i fråga örn tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som
kan erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka honom
i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet. Vid prövning i sistnämnda avseende
skall hänsyn tagas jämväl till det intresse, som den enligt utfästelsen
berättigade har av dess fullgörande.

Det troligen oftast förekommande slaget av konkurrensförbud är, att anställda
i förhållande till arbetsgivaren förbinda sig att icke efter anställningens
slut själva idka konkurrerande verksamhet eller taga plats hos den som bedriver
sådan verksamhet. Särskilt inom industrien torde dylika kontraktsvillkor
jämförelsevis ofta förekomma beträffande anställda med särskilda kvalifikationer,
såsom ingenjörer och tekniker eller tjänstemän i ledande ställning. Huruvida
konkurrensklausuler brukas i större omfattning än tidigare kan icke bestämt
angivas utan närmare utredning. Enligt uppgifter från tjänstemannahåll
märkes emellertid för närvarande en tendens på detta område att i ökad utsträckning
söka binda vissa grupper av anställda genom konkurrensklausuler.

Frånsett den betydelse i kvantitativt hänseende, som konkurrensförbuden i
anställningsförhållanden äga, tilldraga sig dessa särskilt intresse även från en
annan synpunkt. Det är nämligen, här i regel fråga om avtal mellan personer
som icke äro fullt likställda. Faran för obilliga villkor är tydligen större i dessa
fall än när det är fråga örn avtal mellan jämställda parter, som kunna antagas
vara i stånd att själva tillvarataga sina intressen. Det är uppenbarligen av
största vikt att de anställda skyddas mot sådana konkurrensklausuler som oska -

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

ligt inskränka deras frihet att taga ny anställning eller eljest äro onödigt betungande.
Såsom fröken Nygren betonat kommer här i betraktande ej endast
den förpliktades eget intresse utan i sista hand även samhällets.

Interpellanten har gjort gällande, att den nuvarande lagbestämmelsen i ämnet
icke erbjuder tillräckligt skydd för de anställdas berättigade intressen. Det
är självfallet vanskligt att i avsaknad av närmare utredning örn innehållet i de
konkurrensklausuler, som komma till användning, och rättspraxis på området
taga bestämd ståndpunkt till denna fråga. Mycket talar emellertid för att stadgandet
i avtalslagen, som endast fastslår en allmän princip beträffande konkurrensförbud
av alla slag, icke i och för sig erbjuder tillräckligt skydd för de
anställda. En tillfredsställande reglering av frågan örn konkurrensklausulers
bindande kraft i anställningsförhållanden synes kräva mera detaljerade bestämmelser.
Att på sätt i interpellationen ifrågasatts under alla omständigheter frånkänna
dylika klausuler rättslig giltighet torde dock, såvitt jag för närvarande
kan bedöma, föra för långt. Man torde nämligen icke kunna bortse från att konkurrensklausuler
i vissa fall kunna vara berättigade. Det kan t. ex. för ett företag
vara en angelägenhet av största vikt att därigenom skapa garanti för att
yrkeshemligheter icke komma en konkurrent till godo. Nackdelen för den anställde
kan också kompenseras genom att han erhåller skäligt vederlag för sin
utfästelse. Under förarbetena till nuvarande lagstadgande ifrågasattes visserligen
att införa en regel, enligt vilken vissa slag av konkurrensförbud i anställningsförhållanden
skulle vara ogiltiga. Denna bestämmelse avsåg emellertid
endast vissa grupper av anställda i mera underordnad ställning, från vilkas
sida någon verklig konkurrens icke kunde befaras.

Enligt vad jag inhämtat pågå för närvarande förhandlingar mellan Svenska
arbetsgivareföreningen å ena samt Svenska industritjänstemannaförbundet och
Sveriges arbetsledareförbund å andra sidan i syfte att nå enighet örn en konkurrensklausul
som innefattar en skälig avvägning mellan arbetsgivarens och
den anställdes intressen. Denna klausul skulle organisationerna rekommendera
arbetsgivare och arbetstagare att använda i förekommande fall. Icke blott arbetsgivareföreningen
utan även Tjänstemännens centralorganisation ha på förfrågan
hemställt, att i avvaktan på den lösning, som sålunda kan komma till
stånd, något lagstiftningsinitiativ i saken icke måtte tagas från statsmakternas
sida. För egen del är jag av samma mening. Jag ämnar emellertid med uppmärksamhet
följa den fortsatta utvecklingen. Skulle det visa sig, att det icke
på frivillighetens väg kan vinnas en för de anställda tillfredsställande lösning
av problemet, bör frågan örn en ändring i den nuvarande lagstiftningen upptagas
till mera ingående undersökning.

Härpå yttrade

Fröken Nygren: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra mitt tack för svaret på interpellationen
och för den positiva inställning till frågan, som svaret lägger i dagen. Särskilt
tacksam är jag för statsrådets löfte att med uppmärksamhet följa frågan
i fortsättningen och, om så skulle visa sig vara nödvändigt, upptaga
frågan örn en ändring av den nuvarande lagstiftningen till mera ingående
prövning.

Det har aldrig varit min avsikt att bestrida konkurrensklausulernas berät1
i gande i vissa fall; tvärtom inser jag mycket väl. att t. ex. ett industriföretag
kan ha ett fullt legitimt behov av att skydda sig mot ^att få sina
yrkeshemligheter yppade för ett konkurrerande företag. Men på grund av
meddelanden, som lämnats mig av personer anställda på kontrakt med dy -

Xr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

lik klausul, kan jag icke frigöra mig från en känsla av dels att klausulen
stundom tillgripes i fall, där det ej är fråga örn anställning av den art, att
behov verkligen föreligger av dess användning, och dels att förekomsten av
dylik klausul från en del arbetsgivares sida utnyttjas gentemot den anställde
på ett sätt som strider mot skälighetssynpunkter. Jag vill, herr talman, icke
onödigtvis taga kammarens tid i anspråk med att relatera exempel härutinnan
utan nöjer mig med vad jag redan sagt i min interpellation.

Då det, som statsrådet meddelat i sitt svar, pågår förhandlingar mellan
Svenska arbetsgivareföreningen, å ena, samt Svenska industritjänstemannaförbundet
och Sveriges arbetsledarförbund, å andra sidan, i syfte att nå
enighet om en konkurrensklausul, som innefattar en skälig avvägning mellan
arbetsgivarens och den anställdes intressen, vill jag endast uttala min
förhoppning örn att sådan enighet snarast skall uppnås. Jag har givetvis
intet intresse av att lagstiftningsinitiativ tages i saken, därest en godtagbar
lösning på annan väg kan nås, men däremot är jag tacksam för statsrådets
medgivande, att den nuvarande lagstiftningen upptages till mera ingående
undersökning, därest en tillfredsställande lösning av problemet icke skulle
vinnas på frivillighetens väg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fria resor i vissa
fall för personal vid försvaret;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till samarbetskommittén
för byggnadsfrågor;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till reparation
av Västerås domkyrka;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns kommittéanslag; och

nr 299, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående viss disposition
av behållning å anslag till komplettering av det permanenta telefonnätet; samt

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; och

nr 74, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1946.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 5.

Lag om leon- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av dels Kungl.
troll a över- ;ts proposition med förslag till lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft,
vattenkraft. dets °°k en i amnet vackt motion.

Genom en den 15 november 1946 dagtecknad proposition, nr 380, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag örn kontroll'' å överlåtelse av vattenkraft.

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren av herr Ljungberg väckt motion,
nr 594, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte beakta i motionen anförda synpunkter.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å den i ämnet väckta
motionen II: 594, bifalla förevarande proposition.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Holmbäck, Wistrand, Hagman och Andersson i Gisselås, vilka
hemställt, att Kungl. Maj:ts proposition nr 380 måtte av riksdagen avslås;

2) av herrar Hullagård, Hedlund i Rådom och Osterman, vilka föreslagit
visst tillägg till 7 § i lagförslaget; samt

3) av herr Linder.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr Larsson i Östersund, som anförde: I avseende å föredragningen av
andra lagutskottets utlåtande nr 44 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredrages
Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta lagförslag paragrafvis med övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets hemställan
f öredrages ;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag till lag om kontroll å överlåtelse

av vattenkraft.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 1 § i förevarande lagförslag. Denna paragraf skulle enligt
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag erhålla följande lydelse:

1 §•

Den som mot vederlag förvärvar rätt till vattenkraft i strömfall, varur i
dess helhet vid ändamålsenlig utbyggnad kan uttagas mer än etthundra turbinhästkrafter,
räknat efter normalt oreglerat lågvatten, skall för kontroll av
vederlagets skälighet ofördröjligen göra anmälan örn förvärvet hos Konungen,
i den mån Konungen förordnar därom.

I anmälan skall lämnas upplysning om vederlaget för vattenkraften, varjämte
skola tillhandahållas de handlingar och uppgifter som erfordras för
prövning av vederlagets skälighet. Har vid förvärv av fastighet med tillhörande
vattenkraft särskilt vederlag för vattenkraften icke bestämts, skall uppgivas,
huru stor del av vederlaget i dess helhet som anses belöpa på vattenkraften.

Inkommer ej anmälan, äger Konungen införskaffa erforderliga uppgifter.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! Såsom reservant i utskottet skall
jag be att få närmare utveckla de synpunkter, som föranlett mig att i utskottet
yrka avslag på Kungl. Maj:ts föreliggande proposition.

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Lagförslaget har tydligen tillkommit i största hast med anledning av ett
aktuellt vattenkraftsförvärv, varigenom Stockholms stad köpt vissa strömfall
av de s. k. Graningebolagen. Egentligen är det således fråga om en lex in
casu, d. v. s. en lagstiftning för ett särskilt fall, och redan detta innebär
ett vanskligt avsteg från de rättsprinciper, som hittills tillämpats i vårt
land. På grund av regeringens brådska för att kunna förhindra det nu aktuella
förvärvet har lagen dessutom kommit att få karaktären av ett hastverk.
På den korta tid, som stått till buds för utarbetandet av lagförslaget,
bär man inte kunnat taga tillräcklig hänsyn till en hel del omständigheter,
som måste anses vara synnerligen betydelsefulla.

Såsom några exempel därpå vill jag anföra följande. Om en jordbrukseller
skogsfastighet med andel i strömfall — och i detta fall även en avstyckning
— övergår från en ägare till en annan mot vederlag måste en utredning
verkställas genom parternas försorg för att få utrönt örn andelen ingår
i ett strömfall, där det kan beräknas att fallet vid oreglerat lågvatten
skulle kunna giva minst 100 turbinhästkrafter. Och detta gäller enligt lagen
oavsett örn det ifrågavarande strömfallet överhuvud taget bär något
utbyggnads värde eller ej. Vid varje överlåtelse av strömfall eller andel i
strömfall av denna storleksordning, 100 turbinhästkrafter. måste således en
utredning ske genom särskilt tillkallad expert kanske för dyra kostnader och
dessutom å sådan tid, då det är lågvatten i vattendraget. Detta är en mycket
besvärande konsekvens av lagförslaget. Förutsättningen för anmälningsskyldigheten
är ju att strömfallet är av denna, storleksordning och därför
måste alltid vid dylika gränsfall en utredning först ske. Att en sådan åtgärd
kommer att vålla stora besvärligheter för parterna är uppenbart och
den kommer dessutom att ådraga dem säkerligen betydande kostnader och
genom lågvattensbestämmelsen föranleda en stor tidsutdräkt. Man kan ju
tänka sig. att en överlåtelse av ett vattenfall måste ske snabbt, men det finns
ingen möjlighet att omedelbart kunna avgöra ärendet utan man måste först
avvakta vattendragets lagvattenstånd för att få klarhet i saken. Minimigränsen
100 turbinhästkrafter är uppenbarligen alldeles för lågt satt och kommer
att medföra, att en hel mängd småfall utan all betydelse för landets
kraftförsörjningji stort kommer att inbegripas under lagen. Detta gäller naturligtvis
främst så gott som alla fall i mellersta och södra Sverige men givetvis
också en hel del fall uppe i Norrland och, vad än värre är, dessutom
fall, som det överhuvud taget icke är ekonomiskt möjligt att utbygga. En
höjning av gränsen till 500 turbinhästkrafter såsom yrkats i herr Ljungbergs
motion i denna kammare skulle säkerligen ha eliminerat en hel del av dessa
onödiga prövningar utan att därigenom öppnats några större möjligheter till
spekulation. Enligt min mening kan någon spekulation inte bliva lönande annat
än i större strömfall med minst 500 turbinhästkrafter.

Med den utformning, som lagen fått, måste det enligt min mening bliva
nästan omöjligt för kommuner och enskilda — och bland dessa senare räknar
jag även bygdebolag — att förvärva vattenfall för utbyggnad i egen
regi. Att detta blir ett besvärande avbräck i dessas rörelsefrihet och skapar
ett osäkerhetsmoment för kraftförsörjningen är alldeles uppenbart. För att belysa
detta kan man bara se på det nu aktuella förvärvet från Stockholms
stads sida. Här rör det sig ju i alla fall örn en solid köpare med stora ekonomiska
resurser, men förhållandet blir naturligtvis ännu påtagligare när
det gäller mindre företag, mindre kommuner och mindre bygdebolag.

Vad som ytterligare måste aktualisera osäkerhetsmomentet i dessas ställning
är naturligtvis, att kronan, d. v. s. vattenfallsstyrelsen, är undantagen från

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
lagen enligt förslaget.. Man kail t. ex. tänka sig det fallet att en mellansvensk
stad uppträder som köpare av ett strömfall i Norrland för att säkra sin framtida
krafttillgång och bjuder ett pris för fallet, som ur stadens synpunkt är
skäligt och förmånligt. Vid prövningen av vederlaget kommer kanske ändå
Kungl. Maj :t att anse detsamma alltför högt tilltaget och inrymma spekulationsvinst,
vilket gör att ansökningen avslås av Kungl. Maj :t. Affären går således
örn intet. Sedan kan vattenfallsstyrelsen komma och erbjuda ett pris, som
allenast obetydligt understiger det tidigare avtalade priset och utan någon sorn
helst prövning förvärva ifrågavarande fall, och detta trots att kanske också
vattenfallsstyrelsens pris inrymmer ganska stor vinst för säljaren.

Vidare är det ju enligt lagförslaget tänkt att vattenfallsstyrelsen skall yttra
sig örn skäligheten av vederlaget i fråga vid förvärv av vattenkraft, och man
får väl antaga att den prövande myndigheten vid avgörandet kommer att fästa
mycket stort avseende just vid vattenfallsstyrelsens yttrande. Den föreslagna
lagen måste komma att medföra att vattenfallsstyrelsen får en monopolställning
såsom köpare av vattenkraft med åsidosättande av alla andra konkurrenter,
såväl allmänna som enskilda. Ett sådant förhållande kan leda till nu
oöverskådliga konsekvenser för alla kommuner och enskilda beträffande deras
vattenkraftsförsörjning. Vattenfallsstyrelsen är ett affärsdrivande verk vid sidan
av andra elektriska kraftföretag och borde därför rätteligen få underkasta
sig samma prövning som dessa vid sina vattenfallsköp.

Som icke heller utskottet har tagit hänsyn till dessa omständigheter anser jag
därigenom skälet för ett avslag på förevarande proposition framstå än klarare.
Med den utformning, som lagförslaget har fått, kan man ej heller vinna det
avsedda syftet, nämligen att förhindra spekulation i vattenkraft. Ett strömfall
har ju praktiskt taget icke något värde innan en utbyggnad blir aktuell.
Frågan huruvida en utbyggnad blir aktuell med hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna
kunna endast experter avgöra, men när denna tidpunkt är inne,
kan saken hemlighållas till dess någon har hunnit med att för en billig penning
förvärva större delen iav fallhöjden, kanhända hela, och så är spekulationsvinsten
given.

Vidare kan ju, såsom redan påpekats i den reservation till utskottsutlåtandet,
som jag deltagit i, en oskälig vinst för en mellanhand uppstå både genom att
man köper vattenkraften billigt av den förutvarande ägaren, vanligen en jordbrukare
eller en skogsägare, och genom att man säljer dyrt. Örn mellanhanden
köper fallet billigt och säljer det dyrt i förhållande till vadman erlagt men
priset i förhållande till marknadsläget icke är oskäligt, kan något ingrepp enligt
lagförslaget icke ske, även örn han i detta fall gör en spekulationsvinst.
En mellanhand kan alltså under den tid lagen skall gälla inköpa vattenkraft i
vilken skala som helst bara han inte betalar jordägaren eller skogsägaren för
högt. Sedan blir det möjligt för mellanhanden att avvakta en kommande prisstegring.
Endast örn lian köper vattenkraften dyrt eller örn han säljer kraften
till ett pris över marknadsläget träffas han av lagen. Det enda. resultatet kan
då bli att köpet går om intet genom att Konungen avslår ansökningen. Men om
mellanhandens försäljning av vattenkraften går örn intet, så finns det intet hinder
för mellanhanden att realisera sin vinst genom att han själv utbygger ^vattenkraften
eller genom att han får ersättningskraft för den händelse att någon
annan utbygger det enligt vattenlagens regler i 2 kap. 5, 6 eller 7^ §§.

Vidare måste man beakta att kostnaden för råkraften, vilken Kungl. Majit
enligt lagförslaget skall pröva, inte påverkar priset på den färdiga elektriska
strömmen i tillnärmelsevis den omfattning, som man gjort gällande. I det nu
aktuella fallet, som föranlett Kungl. Majit att framlägga detta lagförslag,
skulle enligt köparen Stockholms stads beräkningar råkraftskostnaden uppgå

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
till endast eirka Va öre per kwtimme. Denna siffra visar att även i detta nu
aktuella fall, där priset på råkraften anses anmärkningsvärt högt-, råkraftpriset
ändock utgör endast en ringa del av den sammanlagda kostnaden för
elektrisk kraft, varför något behov av lagen i prisreglerande syfte icke synes
föreligga.

Men det finns ytterligare synpunkter att framdraga. Den inköpspolitik, som
vattenfallsstyrelsen driver, är inte heller å sin sida fredad från kritik. Jag
syftar därvid på vattenfallsstyrelsens förvärv — i hård konkurrens med tvenne
bygdebolag — av Skärhällsforsen i Indalsälven i samband med utbyggnaden
av Midskogsforsen, där bygdebolagen på grund av sin ekonomiskt svagare ställning
gingo miste örn en för dem synnerligen behövlig vattenkrafttillgång. Skulle
vattenfallsstyrelsen även i fortsättningen driva sin inköpspolitik efter samma
linjer som i det nu påtalade fallet kommer kanhända detta så småningom att
leda till att den norrländska kraftkonsumtionen icke kan tillfredsställas på ett
sätt. som står i rimligt förhållande till det faktum att det ändå är i Norrland,
som de viktigare vattenfallen befinna sig. I det nu aktuella fallet skulle ju
ersättningskraften för norrlandskonsumenternas del uppgå till 12,5 % av det
utbyggda kraftvärdet. Detta är en ingalunda oviktig norrlandssynpunkt, och
det är givetvis för Norrlands del av synnerligt stort intresse att också dess
kraftkonsumtion kan tillgodoses. Att det kanske främst i mellersta Norrland
föreligger ett mycket stort kraftbehov är alldeles uppenbart och detta behov
kommer att växa i fortsättningen. I den mån som det norrländska virket
genom tekniska förbättringar alltmera måste gå åt för att täcka industriernas
behov, blir allt mindre virke över till Norrlands bränsleförsörjning och detta
kommer att medföra ett alltmera accentuerat behov av elektrisk kraft såsom
ersättning för det förlorade virket. Det är inte mer än riktigt att också Norrland
får åtminstone någon andel av den vattenkraft, som finnes där.

Slutligen tillkommer det förhållandet, att ett bifall till lagförslaget kommer
att medföra en dubbelprövning av fastighetsförvärv. Enligt 1946 års lag örn
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet skall ju kontroll utövas
också i denna lags syfte samtidigt med att —• när det gäller en fastighet med
vattenkraft eller del däri — förvärvet också skall prövas med hänsyn till vederlaget
för strömfallet. Denna dubbla kontroll kommer säkerligen att förorsaka
allmänheten stora, olägenheter och myndigheterna mycket extraarbete. Det
kommer att bli ännu ett utslag av Krångel-Sverige, trots att man från regeringshåll
på sista tiden har talat örn nödvändigheten att förhindra dylika företeelser
i vårt samhälle. Skall staten på det sätt som nu är i fråga, utvidga sina
regleringssträvanden till det ena området efter det andra, kommer säkerligen
den svenska allmänheten att så småningom få klart för sig, att ifrågavarande
statsråds uttalanden icke kunde vara allvarligt menade. Man borde även från
regeringens sida tänkt sig mycket noga för innan man gör vårt land ännu
krångligare än vad det nu är och det till på köpet utan fullgiltiga skäl.

Det är på dessa skäl, herr talman, som jag har grundat min ståndpunkt och
, därför ber jag att få sluta med att yrka bifall till den av herrar Holmbäck
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Osterman: Herr talman! Vid utskottets utlåtande är fogad en reservation
av herr Hallagård, herr Hedlund i Rådom och mig. Vi ha i princip accepterat
propositionen och utskottsmajoritetens förslag, ehuru vi anse, att naturkraften
spelar en relativt liten roll för priserna på elektricitet. Den uppgår
i ett visst fall endast till 1/e öre per kilowattimme. Som medel mot oskälig
spekulation blir lagen heller icke, såsom påvisas i reservationen, så effektiv.
Vi ha icke velat under nuvarande förhållanden motsätta oss att prisreglering -

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
en kompletteras med denna lag såsom ett provisorium, men vi ha ansett, att
man borde från anmälningsförfarandet undantaga de köp av jordbruk, som
ske enligt 5 kap. 3 st. i lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Det är ju ofta relativt små strömfall eller delar av strömfall,
som höra till dylika fastigheter.

Med anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen
av herr Hallagård m. fl.

Herr Ljungberg: Herr talman! 1 den motion, som jag väckt i anledning av
den föreliggande propositionen, har jag icke ställt mig avvisande mot en lagstiftning
i enlighet med huvudlinjerna i propositionen. Detta betyder icke, att jag
icke har blicken öppen för de vanskligheter och olägenheter, som otvivelaktigt
bli förenade med en lag av detta slag. Men jag har ansett, att det i nuvarande
konjunktur, då kraftbehovet är i synnerligen starkt stigande och icke kan tillgodoses
annat än i huvudsak genom våra vattenkrafttillgångar, kan vara motiverat
att stävja osunda spekulationstendenser på detta område. Under mera
normala konjunkturer, då kraft alstrad på annat sätt, exempelvis i värmekraftverk,
kan erbjuda vattenkraften en verksam konkurrens, synas inga hållbara
skäl kunna förebringas för en priskontroll av detta slag. Jag kan alltså
godtaga en lag med i huvudsak det angivna innehållet såsom ett provisorium
under den nuvarande kristiden men förutsätter, att den upphäves när
normala förhållanden åter inträda beträffande vår kraftförsörjning. Den förutsättningen
angives ju också i propositionen, enligt vilken lagen får provisorisk
karaktär. Jag förutsätter också, att den föreslagna prövningen ej kommer
latt vålla onödig tidsutdräkt. Förseningar skulle kunna vålla olägenheter
för hela vår kraftförsörjning. Det vore nog mycket tacknämligt, örn
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, som är här närvarande,
ville göra ett uttalande i riksdagen i den riktningen. Jag tror, att många
som ha med vår kraftförsörjning att göra, då skulle känna sig i viss mån
lugnade.

Jag kan dock icke ens under dessa förutsättningar godtaga lagstiftningen
i föreslaget skick. Enligt min mening är det i vissa avseenden nödvändigt och
i en del andra avseenden lämpligt att lagförslaget blir ändrat, innan det antages
av riksdagen.

Som en nödvändig ändring betraktar jag sålunda, att det undantag från
lagens tillämpning, som föreslagits för förvärv från eller för kronan, borttages.
Det förehåller sig ju så, att kronan genom vattenfallsstyrelsen är den störste
företagaren i landet på kraftproduktionens område. Vattenfallsstyrelsen gör
stora och många förvärv av outbyggd vattenkraft, ofta i konkurrens med andra
spekulanter. Att rätt bedöma värdet av ett vattenfall på objektiva grunder
är en mycket svår uppgift, som kräver sakkunskap på området. Det är icke
bara storleken på krafttillgången i fallet som avgör vad1 fallet är värt. Avgörande
för värdet blir sådana svårbedömliga faktorer som utbyggnadskostnaden,
avsättningsförhållandena, däri då inbegripet kostnaden för överföring
av kraften till förbrukningsorten, föreliggande regleringsmöjligheter, kostnaden
för att tillgodogöra dem och åtskilligt annat. Men därtill komma vissa
andra faktorer, som kunna vara lika viktiga men som äro olika för olika företagare
och därför framträda med olika styrka allt efter speciella förhållanden
hos de företag, som reflektera på inköp av ett vattenfall.

Det råder naturligtvis ingen tvekan örn att vattenfallsstyrelsen besitter all
den sakkunskap, som erfordras för att bedöma ett vattenfalls vårdh såsom
element i vattenfallsstyrelsens egen rörelse. När ett vattenfall förvärvas av
styrelsen går det i regel till så, att vatten fall sstyrelsen gör upp ett avtal om

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
förvärvet med förbehåll att detsamma blir godkänt av Kungl. Majit. Kungl.
Majit ger därefter sitt tillstånd till förvärvet och utanordnar i samband därmed
erforderligt belopp ur anslag, som riksdagen har ställt till Kungl. Maj :ts
förfogande för inköp av vattenkraft. Det torde icke lia förekommit, att
Kungl. Maj :t vägrat sitt bifall till framställningar, som vattenfallsstyrelsen
gjort örn inköp av vattenfall. Någon prövning av vederlagets skälighet torde
Kungl. Majit icke ha kunnat inlåta sig på utan har i det hänseendet helt
Utåt på vattenfallsstyrelsens uppfattning. På samma sätt kommer det att gå
även efter tillkomsten av den nu föreslagna lagen, örn icke också vattenfallsstyrelsens,
d. v. s. kronans, förvärv kommer under samma prövning som övriga.
Men ett sådant tillvägagångssätt vore uppenbart olämpligt med hänsyn
till vattenfallsstyrelsens egenskap) av konkurrent till andra köpare av strömfall.
Kronans förvärv böra icke undantagas från prövningen.

I förslaget angives, att Konungen äger uppdraga prövningen åt myndighet,
som Konungen bestämmer. Det skulle sålunda t. o. m. kunna tänkas, att
vattenfallsstyrelsen finge prövningen av konkurrenters förvärv sig anförtrodd,
vilket ju vöre alldeles avvita. Nu torde väl uppdraget komma att lämnas åt
annan myndighet. Det förutsattes i propositionen, att så skall ske, men jag
vill bara påpeka vilka möjligheter som i det avseendet skulle kunna tänkas.
Örn kronans förvärv sålunda, såsom jag håller före, skola prövas i samma ordning
som övriga förvärv, är det också uppenbart, att prövningen måste verkställas
av en fristående myndighet, d. v. s. av domstol. Eilart är då, att vederbörande
vattendomstol är den lämpliga och väl också den enda sakkunniga
instansen för den prövning, som skall företagas. Jag yrkar därför sådan ändring
av lagförslaget, som påkallas härav, och skall i slutet av mitt anförande
återkomma till ett mera specificerat yrkande.

Detta om den del av lagförslaget, som jag anser nödvändigtvis bör ändras.

Sedan har jag i min motion tagit upp vissa andra ändringsförslag, som
mera äro att betrakta ur synpunkten att de framstå såsom lämpliga att vidtagas.
I 1 § säges, att lagen skall vara tillämplig när det gäller förvärv av
vattenfall, vilka vid en ändamålsenlig utbyggnad kunna ge mer än 100 turbinhästkrafter,
räknat efter normalt oreglerat lågvatten. Ett sådant vattenfall
är sannerligen icke något stort vattenfall. Det motsvarar ett litet ortskraftverk,
som tillgodoser ett lokalt behov men knappast har någon som helst betydelse
för kraftförsörjningen i dess helhet. Jag finner det vara onödigt att
besvära den prövande instansen med kanske ett mycket stort antal sådana småsaker,
som verkligen icke ha någon betydelse. Jag har därför föreslagit i motionen,
att gränsen skulle sättas vid 500 turbinhästkrafter. Icke heller då blir
det tal örn något stort kraftverk. Det blir naturligtvis litet större — marn
skulle väl kunna säga att det motsvarar en mindre stads behov eller något
dylikt men knappast mera. Det har intet med de förvärv att göra, som aktualiserat
denna lagstiftning. För en gräns vid 500 turbinhästkrafter talar också
det förhållandet, att detta kraftbelopp i vattenlagen är angivet såsom gräns
mellan större och mindre anläggningar i den del av 4 kap. vattenlagen, som
handlar om nyprövning m. m. Enligt min mening borde man analogivis ha valt
samma gräns här. Jag yrkar alltså, att så skall bli förhållandet.

Vidare har jag i motionen yrkat,, att det skulle uttryckligen sägas ifrån i
lagen, att den icke skall tillämpas annat än på outbyggd vattenkraft. Jag har
också motiverat min ståndpunkt i det fallet. Utskottet har icke velat tillstyrka
detta yrkande lika litet som det velat godtaga mina synpunkter i övrigt. I
detta avseende måste jag emellertid erkänna, att saken säkerligen spelår en
mycket liten praktisk roll. då det egentligen icke förekommer någon försäljning
av utbyggd vattenkraft.

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

I motionen har tagits upp en detaljfråga, nämligen förvärv av dem som
redan ha majoritetsställning i vattenfallet och således enligt 2 kap. 5—7 §§
vattenlagen kunna få tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft. Dessa borde
enligt min i motionen uttalade mening frikallas från den föreslagna prövningen,
när de köpa minoritetsandelar. En företagare, som befinner sig i denna
ställning, bär ju ingen anledning att på något sätt driva upp priserna. Någon
olägenhet skulle därför säkerligen icke uppstå, örn man frikallade dem från
denna prövning. Jag skall emellertid icke nu yrka någon ändring i lagförslaget
i denna del.

Vidare har jag yrkat den ändringen, att lagen icke skulle vara tillämplig
på förvärv genom arvskifte eller från dödsbo. Utskottet har på den punkten
anfört, att själva ordalydelsen av lagen gör en ändring onödig. Jag är emellertid
icke så övertygad örn att utskottet har rätt i det avseendet och vidhåller
således mitt yrkande.

Jag skall, herr talman, icke säga något mera utan endast sammanfatta
mina yrkanden. I 1 § skulle det i stället för »etthundra turbinhästkrafter» stå
»femhundra turbinhästkrafter», och bestämmelsen örn att anmälan skall ske
»hos Konungen», som det nu står, skulle ändras till »hos den vattendomstol,
inom vars verksamhetsområde strömfallet är beläget». I analogi härmed skulle
sista punkten komma att lyda: »Inkommer ej anmälan, äger vattendomstolen
införskaffa erforderliga uppgifter.» I 2 § yrkar jag motsvarande ändringar,
således att i första stycket, tredje raden, skall det stå »vattendomstolen» i
stället för »Konungen» och i sista stycket »vattendomstolens» i stället för
»Konungens». Liknande ändring yrkas i 3 §, där ordet »Konungen» utbytes
mot »vattendomstolen». I 4 § yrkar jag ingen ändring. 5 § yrkar jag skall
utgå och i 6 § ingen annan ändring än att numret ändras till 5. I lagförslagets
7 §, som således enligt mitt yrkande blir G §, skulle orden »Mueller för kronan»
utgå och ersättas av »genom arvskifte, från dödsbo». I fråga örn 8 § i
lagförslaget, som enligt mitt yrkande blir 7 §, hemställer jag, att den i sin
föreslagna lydelse helt utgår och ersättes av följande: »Konungen äger bestämma,
att denna lag icke skall äga tillämpning inom viss vattendomstols
verksamhetsområde eller del därav.»

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Jag skall försöka ange de synpunkter
utskottet haft på denna fråga och även försöka bemöta de invändningar
som rests från en del utskottsledamöter.

Föreliggande lagförslag innebär kort och gott, att örn någon förvärvar ett vattenfall,
skall han underställa denna transaktion Kungl. Maj:t, som skall få
tillfälle att pröva vederlagets skälighet, och det stadgas, att den som underlåter
att underställa ärendet Kungl. Maj :t kan ådömas böter eller t. o. m. fängelsestraff.
Det är alltså en lag, som syftar till att åstadkomma kontroll över handeln
med den råa vattenkraften.

Vi inom utskottets majoritet anse först och främst, att denna lag har sitt
stora berättigande, därför att det har förekommit åtskilliga tendenser till spekulation
i vattenfall. Åtminstone jag personligen har den uppfattningen, att det
är oerhört stötande för rättskänslan, att vattenkraft och låt mig säga även malm
skola kunna vara föremål för spekulation, ty de naturtillgångarna äro ju i sådant
ursprungligt skick, att man väl ändå kan säga, att det icke kan vara principiellt
riktigt, att de överhuvud taget skola kunna vara föremål för äganderätt
och än mindre att det skall finnas möjlighet till spekulation i fråga om dem.

Nu säger man, att priset på råkraften ingår till så liten del i priset på den
färdiga produkten, alltså elkraften. Som exempel härpå bar framhållits, att

Andra kammarens protokoll 1946. Nr bl. 2

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
i ett aktuellt fall är det knappast med mer än Ve öre per kilowatt, som råkraftpriset
ingår i priset på den färdiga elkraften. Nåväl, även örn det vore ännu
mindre belopp, anser jag utifrån den principiella ståndpunkt jag här angivit
nödvändigt att lagstifta. Vidare vill jag peka på att i samma mån behovet av
elkraft stiger och i samma mån fler och fler vattenfall bli utbyggda, så kommer
naturligtvis konkurrensen örn de kvarvarande vattenfallen att bli hårdare
och hårdare och följaktligen möjligheterna att göra spekulationsvinster också
större och större. Att Kungl. Maj :t nu har ansett det vara lämpligare att stämma
i bäcken än i ån anse vi för vår del vara att räkna som en förtjänst.

Nu påpekar exempelvis herr Andersson i Gisselås, att i ovannämnda aktuella
fall skulle 12 1k °/o av den utbyggda kraften stanna i Norrland, och detta vore
något så underbart, att han som jämtlänning för sin del funnit sig föranlåten
att gå på reservanternas linje. Jag vet för min del, att vi norrlänningar ha den
erfarenheten, att det mest varit de stora bolagen i Mellansverige jämte vissa
städer som byggt ut fallen däruppe och sedan överfört kraften till sina trakter.
För min del tror jag icke, att det bli svårare för norrlänningarna att få sitt
kraftbehov tillgodosett, örn det blir så, att staten har möjlighet att bestämma
över krafttillgångarna än när de enskilda företagen ha gjort det. Jag måste säga,
att det är en underlig slutsats, att om en ohämmad spekulation skulle få fortsätta,
skulle norrlänningarna bättre kunna tillgodoses med behövlig elkraft.

Jag vill också återkomma litet till påståendet att spekulationen i fråga örn
råkraften betytt så litet för priset på den färdiga produkten. Man har räknat
med att exempelvis i det aktuella fallet betalningen för vattendraget utgjort cirka
600 000 kronor och nu betingar det ett pris av 9 600 000 kronor. I ett annat
fall där det var fråga örn en lägenhet med vattenrätt, som var så osäker, att man
t. o. m. processar med kronan örn den, har man givit 500 kronor, men man
räknar med att kunna utvinna cirka 1 V2 miljon kronor, och man har förbundit
sig att till ägaren, örn man vinner processen, utbetala 135 000 kronor.

Vidare framhöll särskilt herr Ljungberg, att vattenfallsstyrelsen icke skulle
komma att föra någon vad han skulle vilja kalla klokare inköpspolitik i fråga
örn vattenfall än enskilda. Med anledning därav vill jag framhålla, att. örn man
icke räknar med de två senaste köpen, har vattenfallsstyrelsen betalt i genomsnitt
32 kronor per 9 månaders turbinhästkraft, och örn man räknar med de
båda sista inköpen, skulle det röra sig i genomsnitt örn 60 kronor per 9 månaders
turbinhästkraft. I det här aktuella fallet skulle, örn man får tro de siffror,
som förelagts utskottet, koncernen, som skulle sälja till Stockholms stad, få
bortåt 480 kronor per 9 månaders turbinhästkraft.

Vidare har man sökt göra en stor affär av en annan sak, nämligen att enligt
det föreliggande förslaget bondeklassen icke skulle skyddas. Örn en bonde,
som har del i strömfall, säljer sin andel till alldeles för billigt pris, får mellanhanden,
som sedan i sin tur säljer vattenfallet till ett pris, som är betingat av
det allmänna marknadsläget, göra sig hur stor vinst som helst, men bonden, som
sålt för billigt, får icke skydd på något sätt. Örn man nu, såsom framhållits i
propositionen, har att betrakta denna lagstiftning på sätt och vis som en
priskontroll, fastän det ju icke är något bestämt maximipris, utan maximipriset
måste bestämmas från fall till fall, så följer därav, att man icke gärna, när det
gäller en priskontroll, kan göra anmärkningar mot dem, som sälja en sak för
billigt. Jag skulle tro, att de svenska bönderna numera äro fullt under kunniga
örn vad deras andelar i vattenfall äro värda i pengar räknat och att man säkerligen
tänker sig väl för, innan man lämnar ifrån sig vattenrätten, som numera
har blivit så värdefull. Jag tror faktiskt icke att det överhuvud taget är vanligt
i lagstiftningen, att man sätter så att säga ett lägsta pris, vilken tanke synes
spela en stor roll i reservanternas resonemang.

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft, (forts.)

Vidare framhåller man, att det i framtiden kan bli omöjligt för en kommun
eller annan menighet att på ett betryggande sätt sörja för sin krafttillgång.
Jag påstår, att samma möjligheter som hittills väl torde förefinnas i detta hänseende,
även sedan denna lag örn kontroll antagits. Den innebär ju endast, att
man söker hindra, att priserna stiga. Om någon i spekulationssyfte för att inhösta
förväntad värdestegring vägrar att avhända sig ett vattenfall eller att
utbygga det, finns det ju för övrigt efter fjolårets lagändring möjlighet för
Kungl. Maj :t att låta expropriera ett sådant vattenfall, så att det kan komma
det allmänna till godo.

I fråga örn den föreslagna gränsen av 100 turbinhästkrafter skall jag icke
alls uttala någon annan mening än den som vattenfallsstyrelsen bär uttalat.
Vattenfallsstyrelsen anser, att den gränsen är lämplig, icke minst därför att
det många gånger kan vara tveksamt vilken del av ett strömfall som hör till
den ena eller andra forsen. Sålanda har det t. o. m. förekommit tvist örn huruvida
en ägare haft majoritetsrätt i ett visst vattenfall eller icke. Örn det är flera
strömfall efter varandra, då kan det vara svårt att avgränsa och säga vilka
fall som höra ihop. Genom att sätta gränsen vid 100 turbinhästkrafter har mar.
större möjlighet att i sådana fall komma at alla överlåtelser. Det är också anledningen
till att man icke velat gå med på att förvärvandet av minoritetsandelar
skulle få någon särställning i lagen.

Jag vill också nämna ett par ord örn ett annat av herr Ljungbergs yrkanden
i motionen. Det avser, att vattenfallsstyrelsen skulle underställa alla sina köp
Kungl. Maj :ts prövning. Därmed skulle Kungl. Maj :t så att säga kontrollera
sig själv. För min personliga del hoppas jag livligt, att herr Ljungbergs synpunkter
må beaktas av Kungl. Majit, så att man även prövar vattenfallsstyrelsens
förslag till inköp ur ekonomisk synpunkt. Det finns ju ingenting som
hindrar, att Kungl. Majit genom särskild expertis även kan kontrollera den saken,
itali det nu skulle lugna oppositionen.

Vidare har herr Ljungberg ansett, att vid arvskifte skulle försäljning kunna
ske utan kontroll från Kungl. Maj :t. Emellertid står det i lagen, att den skall
gälla endast då det är fråga örn överlåtelse mot vederlag. Arv räknas enligt juristernas
mening icke till överlåtelse mot vederlag. Följaktligen kommer detta
automatiskt utanför lagen.

Dödsbo bör icke försättas i bättre ställning än andra ägare av vattenfall.
Örn någon försäljer sin fastighet, till vilken hör andel i vattenfall, måste han
komma under kontrollen. Men örn han dör skulle enligt herr Ljungbergs mening
dödsboet icke komma in under kontrollen. Det anser jag icke vara önskvärt.

Till sist vill jag bara säga ett par ord i anledning av den reservation, som
herr Osterman yrkat bifall till. Den innehåller ett förslag örn att sådana jordbruks
fastigheter, som stå under kontroll, då det gäller rätt till inköp, icke skulle
komma med under denna lag, emedan det i så fall skulle bli dubbel prövning.
Resonemanget låter ju bestickande. Man menar, att enligt lagen den 21 december
1945_ örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet har man redan
en viss kontroll. Mot detta kan emellertid invändas, att man säkerligen gör sig
cn överdriven föreställning om antalet jordbruk, som lia vattenrätt förenad
med sina stamhemman. Följaktligen kommer det endast att i relativt få fall
inträffa, att det blir sadan dubbel kontroll. Det är alltid vanskligt att i en
lag göra en hel del undantag. Man vet icke hur många transaktioner som därigenom
kunna krypa ur de maskör, som lagts genom donna kontroll.

För mili del såsom talesman för majoritet en ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till lagförslaget, som vi finna synnerligen välbetänkt och välbehövligt.

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Herr Andersson i Gisselås erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Larsson i Östersund säger, att det icke skulle finnas
någon anledning för mig som norrlänning att slå vakt örn dessa 12 1/2 % av den
utbyggda vattenkraften, som Graningeverken förbehållit bygden. Emellertid är
det ju så att Graningeverken förmedlar kraft till en stor del av Jämtland
och även en stor del av södra Ångermanland. Vi ha ju hos oss ett närgränsande
fall, där man kan påvisa, att vattenfallsstyrelsen överfört ali elkraft söderut
från vattenfall som utbyggts, nämligen Midskogsforsen. Det var, som jag redan
sagt, två bygdebolag, som ville köpa Skärhällsforsen i Indalsälven för att
få deltaga i utbyggnad av Midskogsforsen och därmed tillförsäkra sig kraft.
Men på grund av svagare ekonomi kunde bygdebolagen icke tävla med vattenfallsstyrelsen,
som sålunda även inköpte Skärhällsforsen och nu från den samlade
vattenkraften överför all kraft söderut. Frågan är visserligen icke definitivt
avgjord, utan det blir först örn tio år avgjort, örn någon kraft skall stanna
kvar i bygden, d. v. s. örn betalningen skall erläggas i form av kraft eller
pengar. Som jag redan sagt, distribuera Graningeverken kraft för stora områden
i Jämtland och Ångermanland. Därför måste det ur min synpunkt vara
tacknämligt, om dessa bygder kunna förbehållas en del av den kraft som utbygges.
Därmed har jag icke på något sätt velat taga ställning till frågan örn
Graningeverken göra en stor vinst eller ej. Det beror alldeles på i vad mån
den kraft bolaget förbehållit sig skall kunna utnyttjas inom bygden och vilket
pris bolaget betingar sig för densamma.

Herr Larsson i Östersund, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill bara göra kammaren uppmärksam på att
jag icke vänt mig mot att viss del av kraften i det här aktuella fallet skulle
stanna inom bygden, utan jag bär vänt mig mot att herr Andersson i Gisselås
framhöll, att om den ohämmade spekulationen, de okontrollerade överlåtelserna,
finge fortgå, skulle kraftbehovet däruppe på bättre sätt bli tillgodosett. Det är
ju alldeles självklart, att vi lagstifta icke endast för det aktuella fallet, för
Graningeverkens 121/2 %, som han anser föra sådan välsignelse med sig,
utan vi lagstifta mot en, som vi anse, osund företeelse inom det ekonomiska Evet.

Herr Andersson i Gisselås erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag har ju redan framhållit, att jag icke tror,
att denna lagstiftning kan stävja spekulation i vattenkraften. Det är den ena
sidan av saken. Jag har icke heller på något sätt, såvitt jag kan förstå, uttalat
mitt gillande av den spekulation, som här har förekommit. Anledningen
till att jag framhöll, att det är av betydelse att man däruppe får behålla en
del av den kraft som utbygges är, att jag vet, att den så väl behöves där. Det
skulle väl vara märkligt, örn, på grund av att den kraft som bygges ut i mellersta
Norrland föres söderut, vi skulle få tillgodose kraftbehovet däruppe från
t. ex. Norrbotten. Jag måste säga, att varje tillskott av elkraft vi kunna få
däruppe, där vi så väl behöva densamma, är tacknämligt.

Herr Larsson i Östersund erhöll likaledes på begäran ånyo ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Jag vill bara med anledning av att herr
Andersson i Gisselås säger, att han icke anser lagen effektiv, konstatera, att
såvitt jag hört, har han icke gjort något försök i utskottet att komma med
något förslag, varigenom lagen skulle bli mera effektiv, så att vi även kunnat
få honom med oss.

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Karlsson, i Stuvsta: Herr talman! Jag vill bara med några få ord
understryka den principiella synpunkt, som utskottets talesman något van
inne på.

Det föreliggande lagförslaget kom ju till för att stävja spekulation på ett
av spekulationens många områden och på det ingalunda väsentligaste av dessa
områden. leke desto mindre är det ju glädjande att ett initiativ sent omsider
tagits. Den kapitalistiska och roffaraktiga spekulationen med våra naturrikedomar
är ju en gammal historia, som naturligtvis kommer att fortsätta,
så länge som landets rikedomar av detta slag icke i sin helhet överförts i
samhällets ägo, vilket är målet för den rörelse, som jag representerar. Det spekuleras
ju i fråga om jord, främst tomtmark, i fråga om skogar, i fråga örn
mineralfyndigheter och i fråga om vattenkraft. Vad som borde vara landets
och nationens gemensamma tillgång beslagtages av enskilda, och det arbetande
folket får ju betala synnerligen dyrt för utnyttjande av de tillgångar, som
det i ett rättvist och förnuftigt samhälle icke borde få betala någonting alls
för. Ju mera de produktiva krafterna i näringslivet utvecklas, desto större bli
också förutsättningarna, för spekulation och för att ockra på dessa naturrikedomar.
Men desto större blir också nödvändigheten att ingripa mot detta. Vi
ämna också för vår grupps vidkommande återkomma till dessa frågor motionsledes,
och vi hoppas även, att genomförandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram
skall innebära, att de naturrikedomar, som kunna utnyttjas av det
allmänna, också skola överföras i allmän ägo. I avbidan härpå vore det lika
motiverat med en provisorisk lagstiftning mot spekulation på flera andra områden
än nu ifrågavarande.

Som väntat ha ju reservanter anmält sig mot denna provisoriska lagstiftning.
Det kan ju icke förvåna någon och är ju icke överraskande på något vis.
Ett visst intresse erbjuder emellertid motiveringen. Särskilt gäller ju detta den
första reservationen. Jag fick det bestämda intrycket, när jag läste denna reservation,
att det är väldigt svårt att öppet och direkt försvara spekulation
av detta slag liksom spekulation av många andra slag. Det kan man helt enkelt
i anständighetens namn icke göra, och då måste man ju hitta på någon
motivering, som döljer avsikten. Därför har man hittat på den, att denna lag
icke kan bli fullt effektiv, och därför att den icke kan bli fullt effektiv, vill
man icke ha någon lagstiftning alls. Ja, sätten äro många! Man har ju också
härtill dels tagit samma motivering som de reservanter, som skrivit den andra
reservationen, och gjort gällande, att man ömmar för jordbrukare och mindre
vattenfallsägare. Man vill icke, att de skola få sitta emellan och att eventuell
försäljning av egendom skall statligt kontrolleras. Det vore ganska intressant
att få veta, hur författarna till den andra reservationen kommit fram till sin
inställning härvidlag, ty i fjol, när det var fråga om att införa statskontroll
över försäljning av jordbruksfastigheter, voro ju dessa reservanter, åtminstone
reservanterna från det ena partiet, anhängare av en sådan statlig kontroll. Men
nu vill man icke vara med örn en sådan. Det motsägelsefulla kanske kan förklaras
med den omständigheten, att det ju bär väl icke kommer att röra sig
örn försäljning av jordegendom till andra jordbrukare utan till sådana som
icke tillhöra jordbrukarklassen och att man därför icke skulle ha något emot
prisocker, örn det skulle förekomma. Jag skall naturligtvis icke gå in på att
värdera denna ganska säregna inställning.

Jag ber, herr talman, med det sagda bara att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1940.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av utskottets
ärade talesmans anförande i den män det avsåg vad jag tidigare yttrat
här. Han sade att jag hade påstått, att vattenfallsstyrelsen skulle vara sämre
ägnad att köpa outbyggda vattenfall än andra. Det mäste jag frita mig ifrån,
det har jag aldrig sagt. Vad jag sagt är att vattenfallsstyrelsen på detta område
uppträder i konkurrens med andra företagare och därför helt naturligt bör inta
samma ställning vid prövningen av förvärven som övriga köpare. Det försvar
herr Larsson i Östersund anförde för utskottets inställning rörande den ståndpunkten
anser jag mig ha gendrivit så pass kraftigt i mitt första anförande,
att jag inte har någon anledning ta upp den saken vidare.

Hen jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på ett par saker till. Herr Larsson
sade att i en skrivelse från vattenfallsstyrelsen, vartill utskottet haft tillgång,
redovisas, att vattenfallsstyrelsen har vid sina förvärv av strömfall i
genomsnitt för de senaste tjugo åren betalat 32 kronor per turbinhästkraft vid
oreglerat 9-månadersvatten. Härvid har man bortsett från ett par förvärv under
de senaste åren; medräknas dessa stiger medeltalet till 60 kronor. Båda
dessa siffror ställde herr Larsson i relation till andra siffror som förekomma
i samma skrivelse, där man i ett aktuellt fall enligt vattenfallsstyrelsens utredning
skulle ha betalat 480 kronor per 9-månaders hk. Jag vill framhålla, utan
att ingå på några detaljer i övrigt, att örn vi anta att vattenfallsstyrelsen hade
köpt lika mycket vattenfall under vart och ett av de senaste tjugo åren blir
priset för de i beräkningen undantagna fallen betydligt högre än det som direkt
kan utläsas av anförda siffror. Om de två fall. som voro undantagna från
medeltalsberäkningen, representerade en tjugondei av hela förvärvet, innebure
medeltalsvärdets stegring från 32 kronor, exklusive dessa fall, till 60 kronor,
inklusive samma fall, att dessa fall betalts med 592 kronor per hästkraft —
så tungt väga de i en sådan kalkyl.

Jag har endast gjort vissa antaganden med ledning av vad herr Larsson
anförde. Det är utan tvekan så att vattenfallsstyrelsen i speciella fall betalat
högst väsentligt mycket mera än anförda medeltalssiffror direkt ge vid handen.
De ge således en ofullständig bild av vad som verkligen förekommit. Jag vill
inte alls påstå att vattenfallsstyrelsen har överbetalat några vattenfall, men vad
jag vill fästa uppmärksamheten på är att medeltalssiffror av anfört slag säga
ganska litet örn vad ett fall verkligen betingat i inköp. Ett vattenfalls värde
varierar så oerhört från det ena stället till det andra, örn jag hade två alldeles
likadana vattenfall men utbyggnadskostnaden för det ena vore 20 % högre än
för det andra — vilket inte är en ovanlig utan tvärtom en ganska måttlig skillnad
— betyder det att det fall som är billigast i utbyggnad är så mycket mera
värt än det andra som motsvarar 40 % av utbyggnadskostnaden, som ligger
omkring 300 kronor per turbinhästkraft utbyggd effekt. Hen ett pris av 120
kronor per turbinhästkraft utbyggd effekt motsvarar vid 9-månadersvatten ungefär
372 gånger så högt pris.

Dessa siffror visa att den objektiva prövningen har en mycket vid latitud
att röra sig inom vid värderingen. Därmed har jag icke sagt att jag anser det
vara ett skäligt vederlag som är lämnat i det aktuella fallet, vilket enligt uppgift
föranlett detta lagförslag. Jag tror tvärtom att det är ett mycket högt vederlag,
men det är en invecklad sak att pröva ett vattenfalls verkliga värde.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag vill erinra om att planeringskommissionen
på sin tid framlade förslag örn övervakning av vissa konkurrensbegränsande
företeelser inom näringslivet. Avsikten var att motverka den monopolistiska
prisbildningen, och riksdagens samtliga partier voro ense om att
man skulle gå in för detta. När vi nu komma in på ett detaljavsnitt i denna

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
strävan visar det sig emellertid att representanter för de borgerliga partierna
omedelbart yrka avslag under en eiler annan motivering. Herr Andersson i
Gisselås har tillsammans med en del andra utskottsledamöter. yrkat iavelag på
detta första praktiska försök att motverka denna monopolistiska prisbildning.
Vad anledningen härtill kan vara vet inte jag, men nog tycker jag att de
borgerliga partierna bli något av de motsatta ståndpunkternas, pilgrimer,. då
de ena gången principiellt vilja vara med örn att göra något men nästa gång,
då man skall ta ståndpunkt i ett praktiskt fall, stegra sig.

Beträffande den diskussion som här förts veta vi, att man utgår ifrån ett
visst fall som nyligen inträffat. Örn en viss spekulant sedan 1938 har inköpt
vattenfall till ett pris av 600 000 kronor och nu är beredd att sälja dessa för
9,6 miljoner kronor, är att märka, att ingenting byggts ut, utan den otämjda
vattenkraften rinner ut i havet som tidigare. Att detta är obilligt torde vara
uppenbart, och något måste göras för att stävja dylikt för framtiden. Sa långt
äro vi alltså överens, men sedan säger man: ja, men vattenfallsstyrelsen befinner
sig i själva verket i samma båt som de enskilda spekulanterna,, tv den
har också betalat alldeles för mycket för vattenkraften. Herr Larsson i Östersund
har tidigare bemött detta påstående. Det är riktigt när han säger att
örn man undantar de två senaste köpen har vattenfallsstyrelsen i genomsnitt
betalat 32 kronor per 9-månaders hästkraft, och medräknar man de två senaste
köpen ökar medelpriset till 60 kronor. Och jag kan tala örn för herr Ljungberg
att man betalat 140 kronor i Torpshammar och 250 kronor i Bergeforsen
— det är således inte alls fråga örn det pris som herr Ljungberg nyss nämnde.
Som jämförelse kan jag nämna att det köp, som skulle avslutas mellan Versteegh
och Stockholms stad, innebar ett pris av 480 kronor per 9-månaders hk.

Vi finna således att på grund av den tydligt begränsade tillgången på outbyggd
vattenkraft är det en tendens till så våldsam stegring av priserna, att
slutsatsen obönhörligen måste bli att något måste göras för att söka förhindra
detta i fortsättningen. Sedan är det givet att vattenfallsstyrelsen eller den enskilda
kommunen eller den enskilde företagaren, därest ingenting göres för att
förhindra denna oerhörda prisstegring, befinner sig i samma otrevliga läge
och såvitt jag kan förstå komma att betala orättmätiga priser.

Man har emellertid här kommit in på en sak som jag inte kan underlåta
att säga några ord örn. Motionären gör gällande att den priskontroll, som det
nu skulle vara fråga om, endast skulle vara tillfällig. Den skulle senare avvecklas
i och med att priskontrollen i andra avseenden avvecklas. För att tala
ganska öppet kan jag nog medge, ali avsikten med denna åtgärd inte är den
som herr Ljungberg tänkt sig. Det råder nämligen ingen tillfällig brist, på
outbyggd vattenkraft. Tvärtom kommer tillgången undan för undan att minskas.
Vad som här föreligger är sålunda en monopolistisk situation, som jag
har sagt förut, i vilken man icke kan skönja någon ljusning. Den tillfälliga
priskontrollen är därför icke till fyllest. Här äro mera permanenta åtgärder
nödvändiga, och därför anser jag, att motionärens synpunkter beträffande ett
provisorium, som skulle avvecklas samtidigt som den allmänna priskontrollen
avskaffas, äro felaktiga.

Nå, säger man då, men detta råkraftpris utgör en så ringa del — det var
herr Andersson i Gisselås som anförde detta argument — av det slutliga priset
på elkraft, att det inte finns tillräckligt starka motiv för att man skall tillgripa
så drastiska — som man tycker på borgerligt håll — åtgärder i ett fall
som detta. Just därför att det utgör en så ringa del av det slutliga elkraftpriset
finns ju utrymme för oerhörda spekulationer. Ty de eventuella spekulanter
som tänka bygga ut den outbyggda vattenkraften resonera skratt vi
kunna gärna betala dessa höga priser, ty de komma inte att inverka så myc -

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
ket på det slutliga elkraftpriset. Jag skulle vilja fråga herr Andersson i
Gisselås om han anser det likgiltigt, att Stockholms stads invånare få i onödan
betala många miljoner kronor till en enskild spekulant därför att denne genom
omständigheterna kunnat inköpa denna vattenkraft men inte själv tänker utbygga
den utan bara avvaktar ett tillfälle att sälja, då han kan få en så stor
avans som det är fråga örn i här relaterade fall.

Herr Ljungberg uttryckte en farhåga för att det skulle bli en omständlig
procedur vid tillämpningen av den nu föreslagna provisoriska lagen. Han
fruktade att det skulle ta alltför lång tid innan Kungl. Maj :t hade möjlighet
att ta ställning till priset, och han riktade en direkt vädjan till mig, att
jag skulle tillse, att denna procedur bleve så okonventionell och snabb som
möjligt.. Det är klart att regeringen inte har någon anledning att i onödan
fördröja dessa ärendens handläggning, men herr Ljungberg gav själv omedelbart
därefter en redogörelse för hur prissättningen skulle tillämpas, som visade,
att det här är ganska svårbedömbara och svårvägbara omständigheter
som ligga till grund för prisbildningen. Detta gör att man kanske inte kan
räkna med att det kan gå så förfärligt snabbt. När det gäller frågan hur långt
man skall gå ned beträffande strömfallens storlek, örn man skall stanna vid
500 turbinhästkrafter eller 100, så har man i viss mån tillmötesgått motionärens
önskemål genom att undanta mellersta och hela södra Sverige. Det är
endast i Norrland och Kopparbergs län man skulle tillämpa denna bestämmelse,
och då det där i allmänhet inte är fråga örn fall av denna storleksordning
tror jag att motionärens önskemål därigenom i viss män tillmötesgåtts.

När det sedan gäller den praktiska frågan vid försäljning av jordbruksfastigheter
kan den nog klaras ganska friktionsfritt genom en beredning, gemensam
för jordbruksdepartementet och kommunikationsdepartementet, varigenom
man skulle få en tämligen snabb behandling. Dessa jordbruksfastigheter behöva
inte bli något extra tillskott till Krångel-Sverige, vilket herr Andersson
i Gisselås befarade.

Till sist skulle jag vilja säga ett ord i anslutning till herr Karlssons i Stuvsta
anförande. Jag har principiellt samma mening som han, att när det gäller naturkraften
skall det som kan skapas av denna såvitt möjligt komma det allmänna,
hela folket till gagn. Jag har också liksom han den meningen, att det
lagförslag som här ligger på riksdagens bord måste betraktas som ett provisorium
och att eventuellt längre gående åtgärder mäste vidtagas i framtiden.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! När man suttit och hort på debatten
i denna fråga kan man knappast undgå att göra vissa reflexioner, och man kan
knappast heller underlåta att jämföra denna debatt med sådana av samma slag
som vi haft tidigare i riksdagen. Det är ju inte första gången vi diskutera vår
vattenkraft och våra möjligheter att disponera den för vår allmänna försörjning.

Jag kanske kan erinra kammaren örn att vi hade mycket stora debatter i
denna fråga 1941 och 1942, då riksdagen begärde en utredning örn hela vår
kraftförsörjning. Det tillsattes också på grund av riksdagens beslut en utredning
som nu arbetat i fyra, fem års tid utan att vi sett något resultat av
arbetet. Jag har interpellerat handelsministern, örn han ville påskynda detta
utredningsarbete. Jag vet inte om jag får svar av honom, det har sagts mig att
detta ärende skall överföras till kommunikationsdepartementet. Det må vara
hur som helst med den saken, jag tror i varje fall att denna diskussion tydligt
har bevisat att det kan betyda mycket, om vi dröja för länge med att avgöra
detta spörsmål. När vi diskutera denna fråga i dag säger man att det gäller
bara ett enskilt fall och att det fördenskull kanske inte är riktigt att lagstifta.

Lördagea den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Ja, det må vara att det är ett enskilt fall som ligger bakom detta, men det kan
bli flera sådana fall, och det visar ändå att det behövs en lag och en grundlig
översyn av hela vår kraftförsörjning.

Det har sagts att detta är ett provisorium men ett provisorium, som statsrådet
nyss sade, tills mera vittgående åtgärder behöva vidtagas. Jag måste säga att
jag delar statsrådets uppfattning häri och kanske också delvis herr Karlssons
i Stuvsta, och jag tror att jag har givit uttryck för denna mening tidigare
här i riksdagen, att detta är en samhällsangelägenhet av stora mått, och det
betyder oerhört mycket för särskilt landsbygdens befolkning och inte minst jordbrukarna,
hur kraftförsörjningen blir disponerad och distribuerad till de olika
medborgarna. Jag anser därför att en lagstiftning på området är behövlig.

Jag skall inte gå in på några detaljer, huruvida den ena eller andra paragrafen
skall lyda så eller inte, det får väl bli en senare fråga. Jag skulle emellertid
vilja uppmana kommunikationsministern, som nu sitter i kammaren —-för den händelse jag inte får tillfälle mer under denna riksdag att gå upp i
denna fråga, örn jag inte får svar på min interpellation — att försöka såvitt
möjligt påskynda elkraftutredningens arbete, så att vi snart få tillfälle diskutera
det förslag den framlägger i sin helhet. Det har sagts att denna utredning
är så noggrann och att det är därför arbetet tar sådan oerhörd tid. Vi lära
ha 3 700 kraftverk, och utredningen vill tydligen göra det möjligt för ledamöterna
att diskutera alla dessa kraftverks olika detaljer, och under sådana förhållanden
är det självklart att utredningen skall ta lång tid. Det kan naturligtvis
ifrågasättas örn icke en utredning baserad på vissa stickprov skulle ge ett
lika bra resultat som denna individuella undersökning av 3 700 kraftföretag.
Resultatet skulle i vart fall bli snabbare än elkraftsutredningens undersökning.

Herr Ljungberg: Herr talman! Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
återgav några jämförelsesiffror, som jag finner vara mera exakta
än de som lämnats i herr Larssons anförande beträffande de sista förvärven.
Jag fäste mig särskilt vid att det sades, att vid Bergeforsen motsvarade vederlaget
250 kronor per 9 månaders turbinhästkraft. Vederlaget är där lämnat i
Hen formen att det utgår fri kraftersättning till den som förut ägde vattenkraften,
vilken ersättning, örn jag minns rätt, utgår med 0,24 kilowatt per 9
månaders hästkraft — under viss förutsättning kan det bli 0,28. Dessa 0,24
kilowatt utgå varje stund under året, medan i det fall, som aktualiserat denna
lagstiftning, kraftersättningen är bestämd till 0,32 kilowatt per 9 månaders
hästkraft men detta endast under 7 000 timmar om året, alltså en avsevärt kortare
tid än den i Bergeforsfallet. Det är därför svårt att göra en jämförelse
direkt, men jag vet att det beräknas att i Bergeforsfallet avstås för förvärvet
12,5 procent — jag tror icke jag tar miste på decimalen — av vad som kan
produceras1 mod den inköpta vattenkraften. I det fall, som aktualiserat lagstiftningen,
tror jag motsvarande siffra var 12,6 procent. Skillnaden är sålunda
mycket måttlig. Dessa siffror säga enligt min mening mer än en på rätt subjektiva
grunder gjord värdering av en kraftersättning evalverad i pengar.
Jämförelsesiffror uttryckta i penningar böra vi låta bli att använda för mycket
i debatten. De kunna bli för svåra för oss att hålla isär.

Herr statsrådet berörde vidare den mera principiella synpunkten och säde,
såvitt jag fattade honom rätt, att anledningen till att Kungl. Maj :t föreslår
denna provisoriska lagstiftning är den att Kungl. Majit vill ha tid på sig att
förbereda en mera permanent lagstiftning av ungefär motsvarande innehåll.
Örn jag fattade honom rätt motiverade statsrådet detta med att det här gällde
att verkligen ta ett tåg i monopolhindrande syfte. Jag får emellertid lov att
säga, att det är ett olyckligt objekt, som statsrådet härvidlag fått tag i vid

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
detta sitt första försök i detta avseende. Det lär icke finnas något område där
staten redan har monopol på prissättningen i så hög grad som på kraftförsörjningens
område, där som bekant vattenfallsstyrelsen är den utan all jämförelse
största försäljaren i hela landet, som med sina ledningar kan nå praktiskt tagjet
vilken punkt i landet som helst. Örn någon försöker att i prishänseende
tillvälla sig oskäliga förtjänster, när han säljer den färdiga kraften, kan vattenfallsstyrelsen
omedelbart erbjuda konkurrens. Jag tror alltså att exemplet
är olyckligt valt.

Statsrådet nämnde vidare, att den föreslagna lagstiftningen kommer att gälla
enbart för Norrland. Detta står varken i lagen eller är direkt uttalat i propositionen,
men jag är ju mån örn att ta fasta på det uttalande, som herr statsrådet
här gjort. Jag är också tacksam för det uttalande herr statsrådet gjort
om att i vad på Kungl. Maj :t ankommer — örn nu lagförslaget blir antaget —
vill statsrådet verka för att handläggningen kommer att gå så snabbt som
möjligt sa att icke genom dröjsmål vår kraftförsörjning kommer i ett eftersatt
läge.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Jag skulle vilja ställa en fråga till herr Ljungberg med anledning av hans
sista anförande. Han säger att vattenfallsstyrelsen har sitt distributionsnät så
pass utbyggt, att den kan na alla delar av landet nied den färdiga produkten.
Nu förhåller det sig emellertid så att de olika företagen ha koncession på
ett visst område och det hindrar ju andra företag att tränga in där och konkurrera.
Med hänsyn härtill skulle jag vilja fråga herr Ljungberg, om det
är praktiskt möjligt för vattenfallsstyrelsen att uppträda som konkurrent inom
ett område, där ett bolag har koncession på kraftdistributionen?

Herr Ljungberg, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Mig veterligen finns det icke någon koncession på områden,
där den ene och den andre få utöva kraftdistribution. Däremot finns
det koncession på framdragning av kraftledning. Men för den händelse någon
uppträder, som vill ta oskäligt betalt för kraften, lär det väl vara vattenfallsstyrelsen
obetaget att söka och också få koncession på framdragning av ledning
så att detta kan stävjas.

Härpå anförde:

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! Herr statsrådet nämnde, att Graningeverken
skulle för den vattenkraft de ämnade sälja ha betalt omkring
600 000 kronor. Jag vet icke alls hur det ligger till med den saken. Det är ju
möjligt att sa är fallet, men bolaget självt säger, att det ägt en stor del av
denna vattenkraft pa ett mycket tidigt stadium. Örn den sidan av saken vill
jag som sagt icke yttra mig. Men statsrådet nämnde också, att denna kraft
hade salts för 9,6 miljoner. Detta är icke riktigt, därför att Graningeverken
förbehålla sig 12,5 procent av den producerade vattenkraften. Vad det kommer
att ge Graningeverken för inkomst heror ju helt och hållet på vad kraften
kommer att kosta, vid distributionen, och det betyder ju att man icke nu kan
säga att köpeskillingen blir 9,6 miljoner.

Statsrådet undrade vidare, örn jag kunde anse det riktigt att Stockholms
stad skulle få lov att berika en enskild spekulationslust med åtskilliga miljoner
kronor. Det är ju klart, att jag icke anser det, men här ligger det hela så
till att den ansvariga ledningen för Stockholms stad har godtagit en uppgörelse,
som innebär att man vid utbyggandet av denna vattenkraft får 87,5 pro -

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
cent för Stockholms stads räkning, medan de återstående 12,5 procenten få
stanna i bygden. Detta är ju den verkliga uppgörelsen. Däremot måste jag
säga, att örn Graningeverken fått 9,6 miljoner kronor i pengar, skulle även jag
blivit betänksam. Men läget är något förändrat på grund av den uppgörelse,
som här i verkligheten skett.

Herr statsrådet Nilsson: Till herr Andersson i Gisselås vill jag bara säga,
att det är riktigt att Versteeghbolaget ägt en del av dessa fastigheter före
1938, men att det var bara en av 70, medan alla de övriga anskaffats av Versteegh
efter 1938.

Vidare säger herr Andersson i Gisselås, att här har ju den ansvariga myndigheten
i Stockholms stad godtagit ett pris, som innebär att Versteegh kan
tillskansa sig en spekulationsvinst på 9 miljoner kronor. Det är detta vi vilja
komma åt, herr Andersson i Gisselås. I samma belägenhet skulle vilket företag
som helst i detta land befinna sig, som behövde vattenkraft för att driva
exempelvis sin industri. Hade icke Stockholms stad köpt denna outbyggda
vattenkraft hade någon annan spekulant gjort det, och eftersom det nu finns
en så begränsad del outbyggd vattenkraft kvar och behovet är så oerhört
stort, kommer det obönhörligen att bli en stark tävlan vid inköp av den vattenkraft
som är kvar. Den monopolistiska prisbildning som härvid uppstår vill
herr Andersson i Gisselås principiellt vara med örn att avskaffa men han motsätter
sig det nu, när principen praktiskt skall tillämpas.

För herr Ljungberg vill jag framhålla, att jag icke sagt att det skall bli
en permanent lagstiftning av ungefär liknande innehåll som den nu föreslagna.
Hur den mera permanenta lagstiftningen kommer att se ut, därom vill jag i
närvarande stund icke yttra mig. Jag skulle tro att en utredning måste verkställas
för att man skall kunna komma fram till de åtgärder, som på längre
sikt måste vidtagas.

Vidare var herr Ljungberg inne på frågan örn den monopolistiska ställning,
som vattenfallsstyrelsen skulle ha beträffande elkraften. Det är emellertid
icke det som är det väsentliga, när det gäller denna provisoriska lagstiftning.
Jag vill fråga herr Ljungberg: finns det något annat område inom
näringslivet, där man kunnat påvisa spekulationsvinster av den oerhörda beskaffenhet,
varom här är fråga? Gud vare tack och lov, jag tror icke att det
finns något annat sådant område. Men när man kunnat påvisa ett sådant förhållande
och till och med herr Ljungberg måst medge, att något måste göras
för att stävja detta, är det också regeringens önskan att göra något. Detta är
också anledningen till denna provisoriska lagstiftning. Herr Ljungberg kan
icke heller bestrida att det är riktigt att någonting bör göras. Jag inkasserar
tacksamt att herr Ljungberg ger mig det personliga rådet, att jag skall neka
transitering på stamlinjerna av elektrisk kraft, där försäljaren skaffat sig spekulationsvinster
av det slag varom här är fråga.

Herr Pettersson i Dahl har erinrat om att han interpellerat angående elkraftutredningen
och dess arbete. Det är riktigt. Interpellationen är ställd till
handelsministern, eftersom elkraftutredningen tidigare hört hemma under handelsdepartementet.
Vid årsskiftet kommer dock detta verksamhetsområde att
överflyttas till kommunikationsdepartementet. Jag vågar dock påstå, att elkraftutredningen
arbetat ganska effektivt; jag fruktar att herr Pettersson i
Dahl anser att den vant alltför grundlig. Jag kan icke här ge svar på den interpellation,
som herr Pettersson i Dahl talar örn, ty jag känner icke niirmare
till vad den innehåller, men jag tror mig kunna säga, att man därvidlag har
arbetat så grundligt att man redan nu ganska snabbt skall kunna ta ställning
till dc slutliga förslag, som clkraftsutredningen kommer fram till. Jag tror att

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
i fråga om det här avsnittet den redan i hög grad har tillmötesgått de önskemål,
som herr Pettersson i Dahl hyser.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag skall begagna tillfället att tacka statsrådet för hans
uttalande att elkraftutredningen gjort sin sak så pass grundligt att man
ganska snabbt kan komma till ett resultat.

Vad sedan gäller herr Ljungbergs anförande så måste väl det resonemang
han för rörande vattenfallsstyrelsens möjlighet att leverera kraft ute i landet,
där andra företag ha ledningar och leverera kraft, endast ha en teoretisk betydelse.
I praktiken torde det icke vara möjligt. Det är väl ändå så, herr
Ljungberg, att örn Yngeredsfors eller Sydsvenska har koncessions ledning för
att servera kraft till de olika leverantörerna i en viss bygd i ett län så kan icke
rimligen vattenfallsstyrelsen dra fram en egen ledning; den skulle val heller
knappast ha rättighet därtill. I det avseendet är det väl så, herr Ljungberg,
att örn man skall klaga på det kraftpris, som vederbörande leverantör tar, får
man gå till den priskontroll här i Stockholm, som efter vad jag tror inrättades
under den tid då herr Sköld var handelsminister. Man kan icke begära att vattenfallsstyrelsen
skall dra fram ledningar och konkurrera med ett bolag som redan
har koncession på samma område.

Herr Ljungberg, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill till herr Pettersson i Dahl säga, att det
säkerligen icke finns några formella hinder för vattenfallsstyrelsen att dra
fram sina ledningar över ett visst område, men att det kan finnas praktiska
hinder, nämligen örn vattenfallsstyrelsen icke kan leverera kraften så billigt att
vattenfallsstyrelsen kan konkurrera ut andra. Det är också riktigt att det finns
en priskontroll här i Stockholm i fråga om försäljningen som ett ytterligare
skydd mot oskälig prissättning.

Vidare skall jag be att få säga några ord till kommunikationsministern.
Statsrådet tackade mig för att jag givit honom rådet att han skulle använda
stamlinjema för transitering som ett medel att förhindra spekulation i vattenkraft.
Jag tror icke statsrådet behövde det rådet från min sida. Statsrådet har
tidigare varit inne på den tanken alldeles självständigt i sin skrivelse till
vattenfallsstyrelsen den 17 maj i år, däri statsrådet i samband med att han
lämnade direktiv angående anläggning och drift av stamlinjer lade vattenfallsstyrelsen
på hjärtat att vid prövning av transiteringstillstånd låta sig angeläget
vara att förhindra bland annat spekulation i outbyggd vattenkraft. När sedan
såsom i det aktuella fallet en fråga örn tillstånd till transitering av kraft uppkommer
hos Kungl. Maj:t — underligt nog med förbigående av vattenfallsstyrelsen
— och statsrådet finner sig vara den som själv skall avgöra saken, då duga
icke direktiven till vattenfallsstyrelsen för statsrådets eget avgörande, då måste
det bli en ny lag. Är det icke så att statsrådet vid avfattandet av direktiven till
vattenfallsstyrelsen varit ute på hal is? Jag skulle tro att det ligger till på det
sättet, men jag hoppas att det kommer att medföra att direktiven till vattenfallsstyrelsen
ändras.

Slutligen skulle jag vilja rikta en fråga till herr statsrådet: här finns ju en
tydlig tendens till spekulation i outbyggd vattenkraft. Vad är anledningen härtill?
Månne icke grunden är den, att vederbörande köpare, i detta fall Stockholms
stad, nu velat tillhandla sig kraften i tro att den behöves först örn 10 år
och därvid ansett att den för staden har ett sådant värde att den borde förvärvas
även till det utomordentligt höga pris som är i fråga. Inför ovissheten örn vad
kraften, vid en senare tidpunkt kan komma att kosta gör staden detta förvärv
för att icke i en framtid behöva köpa kraften av vattenfallsstyrelsen till ännu

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
högre pris. Det skulle vara tacknämligt örn statsrådet ville avge en förklaring,
att vattenfallsstyrelsen vid den tidpunkten kommer att sälja kraft till pris,
som blir konkurrenskraftigt med det pris, som Stockholms stad kan hålla
med hänsyn till sina kostnader för utbyggnaden av här ifrågavarande vattenfall.

Vidare yttrade:

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Jag ber först att få deklarera, att
jag icke har något att i princip erinra mot att nian får en lagstiftning, som
spärrar jobberiet på hithörande område. När man diskuterar en fråga som
den föreliggande är det helt naturligt, att man får till livs önskvärdheten av en
socialisering eller ett förstatligande av dylika värden. Jag skall icke gå in
på detta. Men jag anser mig böra erinra herr Larsson örn att det är ingalunda
så, som han säger, att det är de stora bolagen som i huvudsak utbyggt våra
alvar. Jag vill erinra, att i Indalsälven, som för närvarande tillgodoser gott
och väl en tredjedel av hela landets behov av elektrisk energi, har vattenfallsstyrelsen,
sålunda staten, en mycket betydande del. Den har i varje fall en så
betydande del, att vattenfallsstyrelsen har hälftenparten i Indalsälvens regleringsförening
mot alla övriga delägarna tillsammans. De erfarenheter, som vi ha
fått till livs av denna verksamhet där uppe, icke minnst dessa regleringar, göra
att vi äro ganska skeptiska, när det gäller den bebådade välsignelsen av ett
ytterligare förstatligande på hithörande område.

Yi ha ju fått göra erfarenheter, som medföra, att vi i föreliggande Jagförslag
icke kunna se annat än att det måste vara ett provisorium: vi måste få en
mera allsidig lag, som utmynnar i att även skydda den enskilda äganderätten,
de enskilda vattenrättsägarna, mot den uppskörtning, som pågått icke minst
från vattenfallsstyrelsens sida. Jag vågar bestämt hävda detta.

Det nämndes här örn Bergeforsen. Jag kan ju erinra örn att vattenfallsstyrelsen
förvärvat betydande vattenrätt i Bergeforsen till priser av 21)000
kronor per fallmeter. När det så kom andra spekulanter, som ville köpa sådan
rätt, blev värdet fördubblat, men det har ändå icke blivit vad experterna ansett,
att dessa vattenrätter egentligen äro värda.

Vi ha, som sagt, gjort den erfarenheten, att vi icke alls äro skyddade av
att exempelvis vattenfallsstyrelsen eller staten är förvärvare. Vi lia det mest
eklatanta bevis på detta genom vad som skett vid vattenregleringama icke
minst tack vare 1939 års provisoriska lag, som ju kom och fullständigt överrumplade
både riksdagen och jordägarna.

Herr talman! Med dessa rent principiella erinringar ber jag få yrka bifall
till den vid föreliggande utlåtande fogade reservationen av herr Hallagård
m. fl.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Bara ett par ord i anledning av herr
Ljungbergs senaste anförande. Han hade den meningen, att jag själv kommit på
idén att neka transitering av den art varom här vöre fråga. Det är kanske
alldeles riktigt. Men herr Ljungberg har uttryckligen givit mig ett råd att begagna
mig av denna möjlighet. Det är klart, att en gammal syndare gläder sig,
när en man med den politiska uppfattning herr Ljungberg har ger det rådet.
Jag försäkrar herr Ljungberg, att jag skall följa hans råd.

Sedan frågade herr Ljungberg mig örn en sak, som naturligtvis icke är alldeles
utan betydelse. Han sadén Vad är anledningen till att Stockholms stad
köpt denna råkraft för det pris varom här är fråga? Är det ej så, att man varit
förutseende från stadens sida och i tid velat skaffa sig denna vattenkraft för

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
att sedan tillgodose de behov, som kunna komma att uppstå inom det egna konsumtions-
och avsättningsområdet? -— Det är alldeles riktigt; det har man säkert
gjort. Det är möjligt, att man från Stockholms stads sida har frågat sig,
örn man kan få den eventuella kraften lika billigt från vattenfallsstyrelsen,
därest denna skulle leverera densamma. Jag kan nämna, att vattenfallsstyrelsen
har levererat till Stockholms stad för samma pris som Stockholms stad sedan
betingat sig för sin kraft. Men då frågar jag mig: Örn det nu är så, att
bara begränsade resurser stå till förfogande, skola då vissa privata personer
eller vissa kommuner därigenom att de äro köpstarka befinna sig i en förmånligare
ställning jämförda med den övriga delen av landet? Jag tror, att man
bör se detta spörsmål ur det samlade folkhushållets synpunkt. Eftersom tillgången
på outbyggd kraft är så ringa, komma emellertid priserna obönhörligen
att pressas uppåt. Och detta måste vi i både Stockholms stads invånares
intresse och hela svenska folkets intresse söka förhindra.

Till den senaste ärade talaren vill jag sedan säga några ord. Han nämnde
någonting örn att vattenfallsstyrelsens senare inköpspriser genom spekulation
fördubblats jämfört med vad styrelsen tidigare betalt till enskilda jordägare.
Han sade vidare, att experter t. o. m. ansåge, att icke heller dessa priser vore
tillräckliga. Detta beror helt och hållet på vad marknadspriset är. Marknadspriset
är beroende på tillgång och efterfrågan. Jag skulle tro, att örn tjugu—
trettio år skulle dessa andelar i Bergeforsen ha varit värda vida mera, därför
att tillgången vöre än mera begränsad. Örn man skall räkna på det sättet, kan
man slutligen komma till svindlande summor. Men eftersom jag anser, att den
otämjda vattenkraften, som rinner ut i havet såsom den gjort i alla tider, är
nationens gemensamma egendom, kan jag icke utan vidare acceptera ett sådant
resonemang.

Herr Ljungberg: Herr talman! Statsrådet sade, att han vore glad över att
från mitt håll hade givits råd till en gammal syndare, som tydligen var han
själv. Jag får lov att säga, att jag är rädd för att vilka råd jag än kan giva
honom som gammal syndare kommer han icke att sig bättra.

Sedan en mera allvarlig sak, herr talman, nämligen örn anledningen till att
Stockholms stad kunnat vara med örn att köpa kraften till så högt pris som
här är i fråga. Jag kunde förstå statsrådets inställning till problemet, örn det
vore så, att det vore någon utomordentligt bra vattenkraft som Stockholms stad
köpt. Jag har icke sett fallen, och jag har icke någon personlig kännedom därom.
Men i Stockholms stads utredning räknas med, att fallen kosta i utbyggnad 750
kronor per kilowatt, medan de fall, som vattenfallsstyrelsen för närvarande bygger
ut och som ej äro av allra bästa slag, kosta mellan 400 och 500 kronor. Det
är således icke i stockholmsköpet fråga örn ur utbyggnadssynpunkt särskilt
gynnsamma vattenfall, efter vad som framgår av dessa siffror.

Trots dessa höga utbyggnadskostnader, 750 kronor per kilowatt, har Stockholms
stad räknat ut, att man i Stockholm kan få kraft från dessa fall till ett
pris, som är konkurrenskraftigt med vattenfallsstyrelsens. Det är således rätt
märkligt, att den ståtlige företagaren eller rättare herr statsrådet, som här företräder
den ståtlige företagaren, icke kan giva en garanti för att staten skulle
kunna leverera kraft som i prishänseende vore konkurrenskraftig med den kraft,
vilken levererades från i utbyggnadshänseende så dyrbara vattenfall som det
varom här är fråga.

Herr statsrådet Nilsson: Bara ett par ord i anledning av herr Ljungbergs
senaste inlägg.

Jag tror, att de vattenfall det här är fråga örn ligga oförmånligare och äro

Lördagen den 11 december 1916.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
oförmånligare att utbygga än exempelvis Bergeforsen. Jag anser sålunda att
herr Ljungberg har rätt i detta sitt påstående. Men just därför reagerar jag så
våldsamt, att man, trots att de ligga sämre till och äro svårare att utbygga,
skall betala 480 kronor per 9 mån/hkr mot 250 kronor för Bergeforsen, vilket
enligt mitt förmenande redan det var ett högt pris. På den punkten kunna vi väl
vara fullkomligt överens efter herr Ljungbergs senaste anförande.

När det gäller att producera kraft i fortsättningen till låga priser, är det en
omständighet, som inverkar, herr Ljungberg. Stockholms stad har ett avsättningsområde
som är begränsat till en viss räjong, där det är en mycket stark
bebyggelse, medan vattenfallsstyrelsen, som måste se till folket i dess helhet,
har att leverera kraft till både tätområden och glesområden. Det blir naturligtvis
ur ekonomisk synpunkt ofördelaktigare att leverera kraft, örn man måste
bredda ut leveranserna över en vidsträckt landsbygd. Herr Ljungberg är lika
angelägen som jag att slå vakt om befolkningens på landsbygden intressen, så
att den ej flyr till tätorterna; högerpartiet har ju ofta givit uttryck åt den meningen.
Vattenfallsstyrelsen måste ta hänsyn härtill, och detta faktum försätter
den stundom i ett ofördelaktigt läge, när den skall prissätta den vara, som skall
levereras till tätorterna.

Herr Larsson i Östersund: Jag vill bara säga till herr Jönsson i Rossbol,
att det är riktigt, att 1939 års provisoriska vattenlag skapat en opinionsstämning
i Jämtland. Ty vattenfallsstyrelsen fick möjlighet att för kraftförsörjningen,
icke minst för järnvägarnas snabba elektrifiering, utbygga vattenfall
och anordna reglerings dammar utan att marken var ordentligt värderad, så att
jordägarna kunde få den opartiska bedömning, som var nödvändig. Men jag vill
särskilt starkt framhålla, att den omständigheten bör icke skymma vad som nu
här föreligger, nämligen en lag att hindra spekulation i vattenfall. Det är alltså,
två skilda saker.

Herr Ljungberg: Ett enda ord till herr statsrådet! Den jämförelse han gjorde
mellan vattenfallsstyrelsen såsom omfattande hela landet med sin distribution
och Stockholms stad tror jag haltade mycket avsevärt. Den vore riktig, ifall
vi här talade örn detaljdistribution. Men vad vi talat örn är — låt mig säga
—- grosshandelspriset på kraft, som kommer till samlingspunkterna. Stockholms
stads kraft kommer till Stockholm, och vattenfallsstyrelsens kraft kommer också
till centrala punkter i mellersta delarna av landet via stamlinjerna. Det är
priset vid dessa punkter som jämförelsen avser och icke priset ute i detaljdistributionen.
Det är således detta pris jag talat örn när jag frågat statsrådet —
utan att få något svar — om vattenfallsstyrelsen kan på motsvarande punkter
leverera kraft billigare än vad Stockholms stad i denna kalkyl rör sig med.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen yttrade, i avseende
å det av herr Ljungberg under överläggningen framställda yrkandet
om ändrad lydelse av förevarande paragraf, att detta yrkande, såvitt det anginge
sådan ändring av lydelsen, att i paragrafen föreskriven anmälan i stället
för hos Konungen skulle göras hos den vattendomstol, inom vars verksamhetsområde
strömfallet vöre beläget, icke hade stöd vare sig i Kungl. Maj:ts
proposition eller i någon motion och ej heller blivit av utskottet behandlat, varför
herr talmannen fann sig förhindrad att framställa proposition på yrkandet i
denna del.

Härefter gav herr talmannen propositioner på 1 :o) godkännande av paragrafen
i den av Kungl. Majit och utskottet föreslagna lydelsen; 2:o) avslag å förevarande
lagförslag såvitt anginge denna paragraf; samt 3:o) godkännande

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
av paragrafen med den av herr Ljungberg under överläggningen föreslagna
ändringen av lydelsen, att uttrycket »etthundra turbinhästkrafter» skulle utbytas
mot »femhundra turbinhästkrafter»; och blev paragrafen av kammaren godkänd
i den av Kungl Maj :t och utskottet föreslagna lydelsen.

2 §-4 §.

Godkändes.

5 § skulle enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag erhålla följande
lydelse:

5 §•

Konungen äger uppdraga befogenhet varom i 1 § tredje stycket och 2 § sägs
åt myndighet som Konungen bestämmer. Har så skett, skall anmälan som avses
i 1 § göras hos myndigheten.

Paragrafen föredrogs; och anförde därvid:

Herr Ljungberg: Jag yrkar, att denna paragraf utgår.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
godkännande av paragrafen i den av Kungl. Majit och utskottet föreslagna lydelsen
dels ock på bifall till det av herr Ljungberg under överläggningen framställda
yrkandet att paragrafen skulle utgå; och godkändes paragrafen i den
av Kungl. Maj :t och utskottet föreslagna lydelsen.

6 §.

Godkändes.

7 § skulle enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag erhålla följande lydelse:

J §•

Denna lag äger icke tillämpning å förvärv som sker från eller för kronan
eller från konkursbo eller å exekutiv auktion.

I den av herr Hallagård m. fl. avgivna reservationen hade yrkats, att till
paragrafen skulle såsom ett andra stycke fogas följande tillägg:

»Lagen äger ej tillämpning å sådana förvärv vilka jämlikt bestämmelserna
i 5 § tredje stycket lagen den 21 decemberg 1945 örn inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet äro undantagna från skyldigheten att söka tillstånd
enligt sagda lag.»

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade :

Herr Ljungberg: Jag yrkar, att i denna paragraf orden »från eller för kronan
eller» utbytas mot orden »genom arvskifte, från dödsbo eller».

Herr Osterman: Jag yrkar tillägg till 7 § av lagen i enlighet med vad som
yrkats i den av herr Hallagård m. fl. avgivna reservationen.

Herr Larsson i Östersund: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

o överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) godkännande av paragrafen i den av Kungl. Maj :t och utskottet före -

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Korts.)
slagna lydelsen; 2:o) godkännande av paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Hallagård m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse, som under överläggningen föreslagits av
herr Ljungberg; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förstnämnda propositionen.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga örn lagförslaget.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts Ersättning för
proposition angående ersättning för vissa översvämningsskador m. m. mssa °.ver''

svämnmgs Efter

föredragning av utskottets hemställan anförde: skador m. m.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde ordet för att beklaga,
att varken Kungl. Majit eller utskottet ansett sig kunna i större utsträckning
biträda de förslag, som blivit framställda från olika håll i landet. Det är ju
uppenbart, att det icke finnes några utsikter att få någon ändring i det förslag
som föreligger; men jag kan icke underlåta att beklaga, att ej frågan örn
differentieringsbidrag överhuvud taget upptagits utan helt och hållet avvisats.

Av det anslag som anvisades i fjol utgick enligt redovisning i propositionen
under den första bidragsformen ett belopp av 3 800 000 kronor, under det att
av den andra delen av bidraget utgick endast 1 200 000 kronor. Anledningen
till den olika proportioneringen av dessa bidragsformer var uppenbarligen, att
de bestämmelser, efter vilka det direkta bidraget utgick, voro så utformade,
att vid granskningen gick det icke att tillämpa dem på det sättet, att man
kunde taga ut anslaget i vidare utsträckning.

Jag erkänner villigt, att jag själv medverkade vid utformningen av dessa
bestämmelser. Men vi, som arbetade med detta, voro knappast av den uppfattningen,
att tillämpningen skulle bli så restriktiv som den verkligen blev.

Motivet för att icke i år använda differentieringsbidraget i någon form
synes vara, att regnskadorna träffat så stor del av jordbruket, att en fortsättning
på den vägen skulle närmast betyda en höjning av mjölkpriset. Jag har,
herr talman, litet svårt att förstå denna motivering, sedd från jordbrukets synpunkt.
Den omständigheten att det är stor skadegörelse och att det är många,
som saken gäller, borde väl ej vara ett motiv för att det icke göres någonting
i detta hänseende. Ty örn vi fullfölja tankegången litet längre, skulle det
betyda, att ju större skador det är och ju flera jordbrukare det är som drabbats,
desto mindre skall man från statsmakternas sida göra. Denna motivering
är alldeles orimlig. Därför kan jag icke riktigt acceptera de motiv som här
föreligga i detta hänseende.

När det sedan gäller det anslag, som nu är föreslaget av livsmedelskommissionen
samt accepterats av departementschefen och nu också av jordbruksutskottet,
. är det ju så att man har i någon mån tillgodosett även regnskador, som
ha blivit en följd av nederbördsförhållandena. Förra året var det så, att regnskador
i allmänhet icke fingo något av de direkta bidragen, utan’ de skulle
ersättas genom differentieringsbidraget på mjölk. Här har nu kommissionen

Andra kammarens protokoll 1940. Nr hl. 3

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Ersättning för vissa översvämning sskador m. m. (Forts.)
gjort upp ett förslag, enligt vilket bidrag även skulle erhållas vid regnskador,
men detta bidrag skulle vara lägre än bidraget i fråga om totalskadorna. Det
ligger naturligtvis något av rättvisa i detta, det måste jag erkänna, ehuru jag
icke riktigt förstår, att skillnaden skall vara så stor som 15 %. I ena fallet
är det 35 % självrisk och i andra fallet 50 % självrisk. Om skadan till sitt totalvärde
är lika stor, förstår jag, som sagt, icke riktigt, varför det skall vara så
stor skillnad i bidrag. Man säger från kommissionens sida, att översvämningsskador
medföra mera arbete för de därav drabbade jordbrukarna, än när
det gäller regnskador. Det är dock icke alldeles uppenbart, att så är fallet.
Däremot komma översvämningsskadoma att verka mera till nackdel för kommande
grödor, för jorden som sådan, och det är av det skälet, som jag är villig
medge, att det kan och bör vara någon skillnad i ersättningsgrunderna, men
det är enligt min mening icke motiverat med så stor skillnad som här är föreslagen.
Såsom detta förslag nu utformats, kommer det att ge mycket litet till
dem det här gäller.

I livsmedelskommissionens yttrande har anförts, att skadorna komma att
drabba dem hårdare, som lidit skador på grund av förra årets alltför rikliga
nederbörd och även lidit sådana skador i år. Det är klart, att det för dem
känns mycket allvarligt. Det är jordbrukare inom mycket stora områden, som
komma att lida ekonomisk skada, som de få dragas med flera år framåt.

I utskottets utlåtande har använts en formulering — jag hoppas, att det icke
är avsiktligt — som kan tolkas som örn det vore fråga örn någon brysk framställning.
Det står nämligen: »Då nu liksom förra året framkommit krav på
att statsmakterna skola träda emellan och av allmänna medel lämna jordbrukarna
gottgörelse för därigenom förorsakade ekonomiska förluster . . .» Med
anledning därav skulle jag först vilja säga, att ifrån de trakter jag närmast
representerar ha vi icke framställt några krav. Vi ha framställt en ödmjuk
anhållan till statsmakterna, att de skulle förstå den situation i vilken jordbrukarna
i mycket stor utsträckning ha kommit genom detta. Jag tycker icke
örn den där kalla motiveringen. Det känns litet besvärande, att man skall få
det rubricerat på det sättet. Vi äro sannerligen icke bortskämda med hjälp
ifrån statsmakternas sida i dessa trakter, och vi ha heller icke några orimliga
anspråk. Men när skadegörelsen av en tjänsteman under tjänsteansvar har
uppskattats till 6 800 000 kronor bara, inom vårt län, är det klart, att det är
svårt att förstå, de motiv, som anföras för den begränsade hjälp som här lämnas.
Jag kan icke underlåta att uttrycka mina bekymmer över att det svar
vi fått på vår skrivelse innebär, att möjligheterna att hjälpa dem som blivit
drabbade av detta bli så begränsade. Det är detta, herr talman, jag icke kunnat
underlåta att vid detta tillfälle ge till känna.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Herr Svensson i Grönvik ställde ju
inte något yrkande, och det kan kanske förefalla onödigt att ge sig in på något
replikskifte, men jag har ändå inte kunnat underlåta att ta till orda med anledning
av herr Svenssons anförande.

Herr Svensson i Grönvik var missbelåten över att differentieringsbidraget
på mjölk icke hade ansetts vara en användbar stödform jämväl denna gång.
Jag bär för min del kommit till den uppfattningen, att det stöter på mycket
stora svårigheter att för inträffade regnskador utdela bidrag i form av särskilt
pristillägg på mjölk. Det måste ske en geografisk avgränsning av de områden,
inom vilka ett dylikt bidrag skall utgå, och örn man gör sig besväret
att studera den gränsdragning, som skedde på grundval av föregående riksdags
beslut beträffande regnskador år 1945, skall man finna, inte bara att det
varit svårt att fastställa de principer, efter vilka gränserna skola dragas,

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Ersättning för vissa översvämnings sk ador m. m. (Forts.)
utan också att det i vissa fall måste sättas ett stort frågetecken beträffande
rättvisan och riktigheten av det sätt, varpå gränserna dragits.

Herr Svensson var vidare litet ledsen över att utskottet hade sagt, att det
nu liksom tidigare hade framställts krav från jordbrukarnas sida örn ersättning.
Jag hade inte trott, att herr Svensson i Grönvik var så oerhört känslig
att han skulle ta vid sig av en sådan formulering. Och även om herr Svenssons
kynne nu är sådant, att han undantagslöst uppträder på det ödmjuka sätt, sorn
han nyss gjorde gällande, tror jag dock, herr Svensson, att man utan att göra
sig skyldig till minsta överdrift kan konstatera, att från yrkesbröder till herr
Svensson, tillhörande jämväl det parti han representerar, inkommit framställningar
av sådan formulering, att det visst inte är oberättigat att kalla dem för
krav.

Det finns kanske inte, herr talman, anledning att ytterligare fördjupa sig
i något resonemang angående den här diskuterade detaljsaken. Jordbruksutskottet
har enhälligt tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, och jag tillåter mig att
med det nu anförda få hemställa örn bifall till utskottets yrkande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det är naturligtvis ingen idé att
fortsätta diskussionen, när man lägger upp det hela på sätt som herr Andersson
i Löbbo här gjort. Såsom framgår av herr Anderssons yttrande, har den formulering
i utskottets utlåtande, som jag vände mig emot, inte föranletts av
den framställning, som behandlas i utlåtandet, utan av det uppträdande, som
kommit till synes i andra fall. När har det blivit kutym här i riksdagen, att
man låter sitt ståndpunktstagande i ett visst ärende bestämmas av sådant, som
inte direkt har samband med detta ärende?

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7. ''

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden och memorial:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige å ena, samt Amerikas förenta stater, Frankrike, Storbritannien
och Norra Irland å andra sidan verkställd skriftväxling rörande tyska
tillgångar i Sverige m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Norge träffat avtal örn vissa fiskerifrågor;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse rörande det svensk-norska
varuutbytet under år 1947; samt

nr 17, angående ersättning till dess tjänstemän;

statsutskottets utlåtanden:

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Sveriges riksbank för viss förlust;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till den
internationella flyktingskommittén m. m.;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åt -

Nr 41.

Lördagen deri 14 december 1946.

gärder för utökning av vinterproduktionen av tegel jämte i ämnet väckta motioner; nr

302, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anvisande av
ytterligare medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
i vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag utan
föreskriven säkerhet;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av avgångsstat
för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 305, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse i vissa
fall från skyldighet att återbetala för mycket utbetalta löne- och pensionsbelopp; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 75, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn ny
ångpanneanläggning vid Tumba pappersbruk; och

nr 76, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ny övergångsplan
för riksbanken, m. m.;

tredje särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

kanslideputerades memorial, nr 2, med tillämpningsföreskrifter angående
riksdagsmännens resor.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 541, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte m. m.;

nr 543, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
kronan tillhöriga markområden i Karlsborg m. m. :

nr 544, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av fastighet
för generalkonsulatet i San Francisco;

nr 546, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 547, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag
till internationellt återuppbyggnadsarbete;

från bankoutskottet:

nr 553, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående provisorisk reglering
av viss förlust i Sveriges riksbank; och

nr 554, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt

från första lagutskottet:

nr 534, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 12 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar, m. m.;

nr 535, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i giftermålsbalken m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

nr 536, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden; och

nr 537, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
tillägg till kap. 3 kyrkolagen.

Vidare anmäldes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet:

nr 545, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
kontroll å överlåtelse av vattenkraft; samt

från jordbruksutskottet:

nr 542, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
vissa översvämningsskador m. m.

Sistnämnda båda skrivelseförslag godkändes under förutsättning, beträffande
förslaget nr 545, att andra lagutskottets hemställan i dess utlåtande nr 44
samt, i fråga örn förslaget nr 542, att jordbruksutskottets hemställan i utlåtandet
nr 77 bifölles även av första kammaren.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.15 em.

In fidem
Gunnar Brittin.

Nr 41.

Måndagen den 16 december 1946.

Interpellation.

Måndagen den 16 december.

Kl. 4 em.

§ 1. , "

Justerades protokollet för den 10 innevarande december.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtanden och memorial
nr 9 och 14—17, statsutskottets utlåtanden nr 297 och 298 samt 300—305,
bankoutskottets utlåtanden nr 75 och 76, tredje särskilda utskottets utlåtande
nr 1 samt kanslideputerades memorial nr 2.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Ljungqvist, som anförde: Herr talman! Enligt ett TT-telegram lär utrikesminister
Undén i ett tacktal vid en nordisk bankett i New York den 25
sistlidna november ha berört den svenska inställningen till Norges frihetskamp.
I detta sammanhang yttrades enligt referatet följande:

»Jag tror att det i Sverige fälldes många uttalanden som vi sedan haft skäl
att beklaga. Men vi lärde snart bättre. Vi insågo, att det inte hade hjälpt hur
bra Norge än hade varit förberett.»

Därest detta yttrande är riktigt återgivet i TT-referatet, vilket väl finnes
anledning att förmoda, då någon dementi därav icke utsänts, måste det sägas
innebära en betydande grad av defaitism, som i gemen måste vara för svenskt
kynne främmande. Av utrikesministerns tidigare uttalanden att döma hade
man från hans sida icke väntat sig ett dylikt yttrande. Saken har väckt pinsam
uppmärksamhet i hela vårt land, och den har framstått såsom illa varslande
för den stundande handläggningen av vårt eget försvarsprogram. Man
har allmänt frågat sig, örn detta uttalande verkligen överensstämmer med regeringens
uppfattning. Ett klargörande därav torde vara på sin plats.

Med anledning av vad sålunda förekommit får jag anhålla örn kammarens
tillstånd att till hans excellens statsministern få framställa följande fråga:

Står utrikesministerns ovannämnda uttalande i överensstämmelse med den
Svenska regeringens uppfattning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande upplåtelse av Bromma
flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde till staden m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

Måndagen den 16 december 1946.

Nr 41.

nr 307, i anledning av Kungl. Majit» propositioner angående byggande av
en storflygplats m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tillägggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/
47; och

nr 309, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47; samt

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn avveckling
av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem
procent, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 548, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fria resor i vissa
fall för personal vid försvaret;

nr 549, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till samarbetskommittén
för byggnadsfrågor;

nr 550, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till reparation
av Västerås domkyrka;

nr 551, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns kommittéanslag; och

nr 552, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss disposition
av behållning å anslag till komplettering av det permanenta telefonnätet,

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Svar pd
interpellation.

Tisdagen den 17 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande december.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Woij ne, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Andersson i Dunker till mig riktat följande fråga:

Är herr statsrådet villig att vidtaga sådana åtgärder, att ett uppskov med
införandet av det sjunde skolåret kan beviljas till dess att bättre överblick kan
erhållas över de förhållanden, som kunna påverka kommunernas planläggning
för införandet av detsamma?

I sin motivering bär interpellanten bland annat påpekat, att hela vårt skolväsen
ligger i stöpsleven och att förslag snart torde vara att vänta från den
parlamentariska beredning, som håller på att granska och överarbeta förslagen
från 1940 års skolutredning. Det har ifrågasatts, säger interpellanten, att ytterligare
utöka skoltiden, och det kan i varje fall vara tänkbart, att statsmakterna
besluta örn ett åttonde skolår.

Med anledning av vad interpellanten sålunda anfört och då det i den offentliga
skoldiskussionen ofta frågas, hur långt förarbetena för en skolreform hunnit,
har jag ansett det lämpligt att i detta sammanhang lämna andra kammaren
en kortfattad redogörelse härför.

Utredningsarbetet för en mera genomgripande skolreform igångsattes på hösten
1940, då Kungl. Majit på föredragning av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
professor Bagge, tillkallade femton utredningsmän, 1940
års skolutredning. Kommittén fick till ledamöter en rad framstående fackmän
från skilda områden av skolans arbetsfält. Enligt vad professor Bagge i olika
sammanhang uttalat skulle denna expertkommitté lägga fram material i skolfrågan,
som sedermera borde överlämnas till en efter parlamentariska grunder
utsedd kommitté, vilken skulle pröva de olika spörsmålen ur mera allmän synpunkt.
Jag vill understryka, att samtliga parter synas ha varit överens om
att en överarbetning av 1940 års skolutrednings arbetsresultat skulle ske på
angivet sätt.

Min företrädare som chef för ecklesiastikdepartementet, statsminister Erlander,
avvaktade emellertid inte slutförandet av skolutredningens arbete utan
föreslog i syfte att vinna tid redan i början av innevarande år, att Kungl.
Majit skulle utse en kommission för att fortsätta arbetet med skolreformen.
Kommissionen, den s. k. 1946 års skolkommission, kom att bestå av representanter
för samtliga politiska partier och räknar inga aktiva skolman som ledamöter.
I stället knöts till kommittén ett stort expertråd, där den pedagogiska
erfarenheten är rikt företrädd. I så måtto torde skolkommissionen ha fått en annan
utformning än vad tidigare avsetts, då herr Bagge väl räknat med att den

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

parlamentariska kommittén skulle inskränka sitt arbete till att granska det av
1940 års skolutredning samlade materialet. Att pedagogiska experter ställdes
till förfogande även för 1946 års skolkommission, torde ha haft sin grund i olika
överväganden. Sålunda funnos i 1940 års skolutredning inga representanter för
de olika lärarorganisationerna. Det ansågs emellertid lämpligt, att dessa finge
bli representerade vid utredningsarbetet. Vidare befanns det vara av värde att
även andra experter än de som medverkat i skolutredningens arbete finge redan
på ett förberedande stadium framföra sina meningar. Slutligen kom skolkommissionens
uppdrag att sträcka sig över ett vidare fält än vad direktiven för
1940 års skolutredning omfattade. Kommissionen skulle sålunda åtminstone
förberedelsevis ta upp frågorna örn lärarutbildningen och yrkesundervisningen.

1940 års skolutrednings arbete är nu — enligt vad jag inhämtat — i det
närmaste avslutat. Utredningen har som bekant avlämnat ett stort antal betänkanden.
Ytterligare tre återstå, nämligen frågorna om gymnasierna, flickskolorna
och skolsociala anordningar. Dessa betänkanden torde, enligt vad jag
inhämtat, komma att undertecknas ungefär vid årsskiftet och kunna föreligga
i tryck före utgången av nästkommande februari eller möjligen mars månad.
Därmed har denna skolutredning slutfört sitt uppdrag.

Jag övergår så till att lämna en något mera ingående redogörelse för skolkommissionens
hittillsvarande arbete.

Skolkommissionen inledde sitt arbete med föredragningar och överläggningar
rörande 1940 års skolutrednings hittills framlagda betänkanden och förslag
samt rörande skolväsendet i vissa främmande länder. Vidare anordnades allmänna
principöverläggningar örn vissa huvudpunkter i kommissionens utredningsuppdrag,
beträffande vilka kommissionen fann det angeläget att inhämta sitt
expertråds mening. Kommissionen övergick därefter till det egentliga utredningsarbetet.

Jämsides med sin stora och långsiktiga huvuduppgift, nämligen att söka utforma
förslag till vår skolas framtida organisation, har kommissionen därvid
ägnat åtskillig uppmärksamhet åt vissa till sin räckvidd mera begränsade frågor.
I flera fall har kommissionen också redan kunnat framlägga förslag till
olika åtgärder och reformer, som kommissionen ansett kunna och böra genomföras
utan att resultaten av kommissionens övriga utredningsarbete avvaktades.
Kommissionens befattning med dessa frågor har helt legat inom ramen
för det uppdrag, kommissionen erhållit. I det anförande till statsrådsprotokollet,
vari direktiven för kommissionens arbete meddelades, anförde dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet bl. a. följande:

»Kommissionens huvuduppgift bör vara att uppgöra en plan för det allmänna
skolväsendets framtida organisation och riktlinjer för dess genomförande.
Enligt sakens natur måste emellertid åt mera genomgripande reformer
inom detta område tillmätas en relativt lång övergångstid. Det bör därför
vara kommissionen obetaget att även framlägga förslag till sådana omedelbart
eller på kortare sikt genomförbara förbättringar av skolväsendet, som
må befinnas påkallade och som kunna åstadkommas utan föregripande av den
framtida organisationen.»

För att belysa karaktären av de frågor kommissionen tagit upp till behandling
i denna ordning skall jag i största korthet angiva några av de förslag till
dylika på kortare sikt genomförbara åtgärder, som kommissionen hittills avgivit.

I somras föreslog kommissionen lil. a. sådana ändringar av de i folkskolestadgan
meddelade bestämmelserna om barns intagning i folkskolan, att skolgången
skulle få begynna det kalenderår, under vilket barnet fyller sex år, örn
föräldrar och målsmän så önska och örn barnet vid läkarundersökning och

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

skolmognadsprövning befinnes vara väl skolmoget, samt att de nya bestämmelserna
skulle tillämpas enhetligt över hela riket oberoende av stadganden i
lokala reglementen. Jag tror mig våga säga, att den av kommissionen upptagna
frågan nått en sådan aktualitet, att det var fullt motiverat att redan nu
och utan att avvakta det fortsatta utredningsarbetet anmäla ärendet hos Kungl.
Maj :t för omedelbart beaktande. Skolkommissionens förslag har i vanlig ordning
varit föremål för remissbehandling, och bestämmelser ha nu utfärdats i
huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

En annan framställning från kommissionen har avsett genomförande av
vissa partiella eller provisoriska reformer i fråga örn studentexamen. Sålunda
har kommissionen i viss anslutning till två av 1935 års studentexamenssakkunniga
framlagda förslag förordat införande av ett efterprövningsinstitut i
samband med studentexamen samt likaledes förordat införande av partiell studentexamen
i stället för den s. k. särskilda prövning, som hittills kunnat äga
rum. Icke minst med hänsyn till att det måste komma att dröja länge ännu,
innan en eventuell, mera grundläggande omgestaltning av vår gymnasieorganisation
kan genomföras, har det framstått som motiverat, att dessa frågor redan
nu beaktas och bli föremål för åtgärder.

Jag behöver knappast säga, att det för kommissionen på samma sätt tett sig
naturligt att förorda en omedelbar omprövning av de nuvarande kritiserade
intagnings- och flyttningsbestämmelserna för gymnasiet, såsom skett genom
en annan framställning från kommissionen.

Kommissionen har även föreslagit, att till skolöverstyrelsen skola knytas
lekmannarepresentanter, att inträda som ledamöter av överstyrelsen vid behandling
av sådana frågor, vid vilkas bedömande föräldra- och lekm an n åsyn -punkter särskilt synas böra få komma till uttryck. Kommissionen har under
sina överläggningar kommit till den uppfattningen, att ett vidgat föräldraoch
lekmannainflytande över skolans arbete bör prövas, lokalt såväl som centralt.
Kommisssionen ser i ett förverkligande av detta förslag närmast en åtgärd
av försökskaraktär, varigenom den kan vinna erfarenheter av värde för
den fortsatta behandlingen av frågan örn förhållandet mellan hem och skola
och mellan samhälle och skola.

En rad andra förslag till omedelbara åtgärder, som jag slutligen önskar
nämna, beröra alla i olika avseenden frågan om undervisningen i engelska i
främst folkskolan. Jag åsyftar här kommissionens förslag örn inrättande av stipendier
för folkskollärare, som önska genomgå kurser för att vinna behörighet
att undervisa i engelska; dess förslag örn frivilliga kurser i engelska vid folkskoleseminarierna,
syftande till att kvalificera för samma behörighet; samt slutligen
dess förslag örn åtgärder för att möjliggöra utvidgade försök med kombinerad
radio- och korrespondensundervisning i engelska. Skolkommissionen
har nämligen ansett tiden nu vara inne för att ta steget att erbjuda undervisning
i ett främmande språk, engelska, åt alla skolbarn. En sådan reform kräver
genomförandet av en mycket betydande och tidskrävande ökning av våra
resurser i fråga örn lärarkrafter och likaså att vi noga tillvarataga de möjligheter
att i språkundervisningen utnyttja de nya hjälpmedel, som bl. a. radion
givit oss. Vad som redan i dag kan göras för att i dessa avseenden öka våra
resurser och förbättra våra möjligheter, kommer att förkorta den tid, som kräves
för den nya språkundervisningens genomförande. De provisoriska reformer,
det här är fråga örn, äro med andra ord motiverade som åtgärder ägnade
att direkt påskynda den kommande skolreformens genomförande.

Vad därefter gäller kommissionens mera långsiktiga arbetsuppgifter, har
kommissionen i stor utsträckning fördelat dessa på delegationer. Kommissionen
har sålunda tillsatt en delegation för lärarutbildningen, en för skolbygg -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

nadsfrågorna, en för skolväsendets lokala ledning oell en för sådana moderna
hjälpmedel vid undervisningen som film, radio etc. En särskild delegatioir.har
vidare tillsatts för inventering och granskning av den pedagogiska forskningens
och försöksverksamhetens rön och erfarenheter av betydelse för utformningen
av kursplaner och metodiska anvisningar och en delegation för utredning
av frågor örn barnens psykologiska anpassning till skolan och skolarbetet,
psykologisk rådgivning, testning och andra prövningsförfaranden samt utbildningen
för dylikt arbete. Slutligen har kommissionen tillsatt en delegation för
utredning av folkhögskolans ställning och uppgifter i skolväsendet samt en
delegation med uppgift att utarbeta och framlägga förslag till anpassning av
kursplanerna i samband med kommande försök att på en sexårig folkskola
bygga en treårig realskola. — Inalles bär kommissionen sålunda inom sig tillsatt
åtta arbetsdelegationer för speciella uppgifter.

Delegationerna lia tillkommit för att underlätta kommissionens arbete och
göra det möjligt att, med bibehållen möjlighet till samordning och enhetlig
ledning, föra utredningsarbetet framåt på flera olika avsnitt samtidigt. Det
är självfallet, att uppdelningen på delegationer icke innebär, att kommissionen
frånhänder sig den slutgiltiga prövningen av de förslag, som förberedas inom
delegationerna. Jag skulle vilja säga, att på samma sätt som exempelvis statsutskottets
uppdelning på fyra avdelningar innebär en tidsbesparande och nödvändig
rationalisering av utskottets arbete, på samma sätt nödvändiggör omfattningen
av det utredningsuppdrag, som förelagts skolkommissionen, att även
den söker sig fram till liknande arbetsformer, örn det överhuvud taget skall
bli möjligt för den att inom rimlig tid slutföra sitt arbete.

Jag har varit angelägen att framhålla detta, då det i pressen och i den allmänna
diskussionen rörande det pågående utredningsarbetet på skolans område
uttalats farhågor för att detta utredningsarbete skulle tillåtas att svälla
ut på ett sätt, som kunde försena arbetets slutförande och praktiska förverkligande.
Jag kan försäkra, att den utvidgning av utredningsapparaten, som
tillsättandet av skolkommissionens olika delegationer innebär, har det jakt
motsatta syftet, nämligen att påskynda arbetet, och likaså att den — på ett
undantag när — icke innebär någon utvidgning av själva det utredningsuppdrag
som skolkommissionen erhållit. Kommissionens sätt att arbeta har alltså,
med nämnda undantag, icke tillfört kommissionen arbetsuppgifter, som denna
icke under alla förhållanden ändå hade måst gripa sig an med. Det undantag
jag åsyftar rör den utredning, som kommissionens lärarutbildningsdelegation
närmast skall svara för. I kommissionens direktiv förutsattes ursprungligen,
att frågan örn lärarutbildningen skulle, icke lämnas utanför utredningsarbetet,
men väl anförtros en särskild sakkunnigkommitté för utredning. Det befanns
emellertid, att det för samordningen av denna särskilda utredningsuppgift
med det övriga pågående utredningsarbetet och även för att påskynda dess
genomförande var önskvärt, att den utfördes i direkt anslutning till skolkommissionens
arbete. Hade denna utvidgning av skolkommissionens arbetsuppgifter
icke kommit till stånd, hade det i stället blivit nödvändigt att tillsätta
en helt ny sakkunnigkommitté.

Avsikten är nu att bedriva arbetet med skolreformen på sådant sätt, att
1948 års riksdag kan ta ställning till ett förslag örn grundlinjerna för ilen
svenska skolans utveckling. Ur olika synpunkter anser jag det nödvändigt,
att statsmakterna först få avgöra huvudgrunderna för en skolreform. Ett viktigt
skäl härför ligger redan däri, att det mäste vara mindre ändamålsenligt
att utföra ett vidlyftigt utredningsarbete rörande detaljer, som måhända kan
visa sig onödigt, örn de beslutande instanserna stanna för en annan skolorganisation
än vad detta detaljarbete avsett. Vidare måste det på grund av bristen

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

på lärare och lokaler samt befolkningens åldersfördelning komma att ta en
avsevärd. tid att omorganisera skolväsendet. Svårigheterna komma emellertid
att bli olika stora på skilda områden. Man bör alltså framlägga de detaljerade
förslagen om skolans omorganisation allt eftersom förutsättningar finnas för
deras genomförande. Slutligen kommer man snabbare fram, örn ett principbetänkande
först utarbetas. Det är också tydligt, att den allmänna opinionen
börjar bli otålig. Man vill att något skall hända.

Jag vill inte fördölja, att det kommer att visa sig svårt för skolkommissionen
att presentera ett förslag till grundlinjer för den svenska skolan i så god
tid, att frågan kan föreläggas riksdagen 1948. Som jag redan meddelat kan
slutresultatet av 1940 års skolutrednings arbete väntas föreligga i tryck först
örn ett par månader. Dessa betänkanden skola sedermera bli föremål för remissbehandling.
Först därefter kan skolkommissionen slutföra sitt arbete med principbetänkandet.
Detta kan även med ett forcerat arbete inte föreligga förrän
på senhösten 1947. All kraft skall emellertid sättas in på att frågan skall
kunna komma upp till riksdagen 1948.

I detta sammanhang vill jag med ett par ord beröra lärarfrågan. För närvarande
råder det brist på lärare inom snart sagt alla områden av skolans verksamhet.
Denna brist väntas bli ännu större. Jag skulle därför betrakta det som
i hög grad ödesdigert, örn för läraryrket lämplig ungdom med hänsyn till
ovissheten örn den framtida skolans organisation drog sig för att välja lärarbanan.
Det kommer vid genomförandet av de planerade skolreformerna inte
att gå till så, att man vid en viss tidpunkt på en gång omorganiserar hela
skolväsendet. Det blir i stället nödvändigt att räkna med en lång tid av anpassning
efter nya förhållanden. Den första större uppgiften blir säkerligen
den att bereda ur skolsynpunkt vanlottade orter ökade bildningsmöjligheter.
Först i andra hand kommer frågan örn ändring av skolans organisation i våra
städer och större tätorter. Under alla förhållanden bör reformarbetet bedrivas
på ett sådant sätt, att alla lärare, oavsett deras olika utbildning, till fullo
utnyttjas, även örn den framtida skolan måhända kommer att dra andra gränser
mellan de särskilda lärarkategoriernas arbetsområden och i viss mån införa
nya former för lärarutbildningen. Jag vädjar därför till alla, som i detta
fall kunna göra något, att verka för en tillräcklig och god rekrytering till
läraryrket, vare sig det gäller läroverken, folkskolan eller yrkesundervisningen.
Den som väljer läraryrket kommer inte att genom skolreformen löpa några
risker att bli utan sysselsättning.

Jag vill så övergå till den av interpellanten närmast berörda frågan, nämligen
det sjunde obligatoriska skolåret.

Förverkligandet av 1936 års riksdagsbeslut örn folkskolans förlängning med
ett sjunde skolår kompliceras, såsom interpellanten framhåller, bland annat av
två faktorer, nämligen svårigheterna att få lokalfrågorna ordnade på tillfredsställande
sätt och den nya kommunindelningen. Även den starka nativitetsstegringen
har vållat svårigheter. Dessa faktorer — särskilt bristen på lokaler
—- ha fört med sig, att genomförandet av det sjunde skolåret på landsbygden
blivit fördröjt betydligt längre än som förutsattes år 1936. Till belysning
av det nuvarande läget är jag i tillfälle att lämna vissa sifferuppgifter. I hela
l^ncfet finnas 2 456 skoldistrikt. Obligatorisk sjuårig folkskola är under nu
pågående läsår införd i 1 340 av dessa skoldistrikt, d. v. s. i omkring 54 %
av samtliga. Medräknar man även det 30-tal skoldistrikt, som ha åttaårig folkskola,
kommer man upp till närmare 56/4. Härutöver ha ett 30-tal distrikt intill^
början av innevarande hösttermin beslutat övergå till sjuårig skola före
läsåret 1948/49, fastän beslutet ännu icke effektuerats. I regel är det mindre
och alltså av kommunsammanslagningen berörda distrikt, som ännu ha sex -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

årig folkskola. Beträffande procenttalet lärjungar, som för närvarande fullgöra
skolplikten i sju- eller åttaårig folkskola, föreligga inga exakta uppgifter,
men procenttalet torde hålla sig vid 85 eller däröver. Vid slutet av vårterminen
1944 var procenttalet nära 70.

En starkt bidragande orsak till den långsamma takten vid sjunde skolårets
genomförande på landsbygden har uppenbarligen även varit att man på en
del håll ansett det tämligen meningslöst att införa sjuårig skolkurs i flerklassiga
läraravdelningar. Denna åsikt har tid efter annan tagit sig uttryck
i framställningar från kommuner och lärarsammanslutningar örn att statsmakterna
skola vidtaga åtgärder för att möjliggöra statsbidrag till centralisering
av sjunde klassen. 1940 års skolutredning har även iföreslagit åtgärder
för underlättande av centralisering av folkskolans högre klasser. Även skolöverstyrelsen
har tagit ett initiativ i denna fråga. Överstyrelsen har sålunda
nyligen hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma
sådana omedelbara ändringar i gällande statsbidragsbestämmelser angående
skolskjutsar och inackordering, att ökade möjligheter erhållas för anordnande
av skolskjutsar och inackordering på folkskolans högsta stadium
och att statsbidrag till s. k. självskjutsar skall kunna utgå för lärjungar i
sjunde och högre klasser. Jag vill nämna att jag för egen del är beredd att tillstyrka
skolöverstyrelsens framställning så att de avsedda lättnaderna skola
kunna träda i kraft till nästa läsår. Det är min förhoppning att skoldistrikten
därigenom skola få det väsentligt lättare att planlägga och genomföra
övergången till sjuårig folkskola.

Jag har ansett det vara angeläget att betona de möjligheter att få statsbidrag
till centralisering av sjunde klassen, som härigenom komma att beredas
skoldistrikten, eftersom det enligt mitt sätt att se knappast vore tillrådligt att
medge en generell förlängning av tidsfristen för det sjunde skolårets införande.
Det förefaller lämpligast att arbetet med folkskolans utsträckning till sjuårig
fortgår planenligt. Det är dock givetvis av största vikt att vid planläggningsarbetet
inom skoldistrikten hänsyn tages till riktlinjerna för den
nya kommunindelningen så att dennas genomförande inte i onödan kommer att
medföra ändringar i skolorganisationen.

1936 års beslut örn sjuårig folkskola innebar ju, att sjunde klassen i princip
skulle vara införd senast läsåret 1948/49, alltså örn ett och ett halvt år.
Det förutsattes emellertid, att vid denna tidpunkt skulle kunna finnas kvar
en viss rest. Omständigheterna ha gjort, att denna rest med all sannolikhet
kommer mtt bli betydligt större än som förutsattes år 1936. Kungl. Majit har
ju befogenhet att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, medgiva skoldistrikt
anstånd i större eller mindre omfattning utöver läsåret 1948/49 med
införandet av elen sjuåriga skolkursen. I det läge som nu råder är det uppenbart,
att Kungl. Maj :t i betydande omfattning måste begagna sin befogenhet
att medge sådan dispens, och jag är för egen del beredd att tillstyrka sådan
i alla de fall, där verkliga skäl föreligga. Jag anser att denna väg -—- alltså
dispensvägen — av många skäl är att föredraga framför ett beslut örn generell
förlängning av övergångstiden.

Därmed torde den av interpellanten till mig riktade frågan vara besvarad.

Härpå yttrade:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag vill till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet framföra mitt hjärtliga tack för det svar
jag erhållit på min interpellation och för den intressanta och värdefulla redogörelse
för skolkommissionens arbete, som herr statsrådet lämnat i anslutning
till interpellationssvaret.

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad först interpellationer! beträffar var det ingalunda min avsikt att begära
ett generellt uppskov med det sjunde skolårets införande utan endast att
det för våra kommunala myndigheter och för allmänheten skulle bli klarlagt,
att uppskov kunde erhållas, då verkliga och bärande skäl förelågo. Härigenom
skulle, enligt min mening, betydande belopp i byggnadskostnader kunna
inbesparas och sådana anordningar många gånger undvikas, som efter kommunsammanslagningens
genomförande skulle komma att visa sig olämpliga.
Genom det dispensförfarande, som herr statsrådet här förklarat sig beredd
att tillstyrka, anser jag att bästa resultat i detta avseende bör kunna uppnås.
Genom de vidgade möjligheter för statsbidrag till skolskjutsar beträffande
folkskolans högre klasser, som statsrådet även förklarat sig villig tillstyrka,
kommer säkerligen möjligheten att centralisera undervisningen för den
sjunde klassen att avsevärt underlättas. Säkerligen är det, som herr statsrådet
också påpekar, vetskapen örn meningslösheten i att bara lägga till ett
sjunde läsår till förut flerklassiga läraravdelningar, som har gjort, att så
många kommuner med lägre och sämre skolformer ännu ej infört det sjunde
skolåret. Det är inte så, som en av Stockholms mest ovederhäftiga tidningar
— och det vill ju inte säga, så litet — nämligen Dagens Nyheter, påstått, att
det ar jämmer och klagan över den långa skolgången, som åstadkommit denna
interpellation. Nej, det är det sannerligen inte. Den är ett uttryck för
den mycket utbredda önskan på landsbygden, att vi skola få en undervisning,
som så långt som möjligt kan mäta sig med den undervisning, som städernas
och samhällenas barn få. Men att bara lägga till ett sjunde skolår till de två
eller ofta fyra klasser, som en lärare eller lärarinna redan förut har, med
vetskap örn att detta inte ger något nämnvärt resultat, det har man inte velat
vara med örn.

Det är emellertid en fråga jag skulle vilja ställa till herr statsrådet rörande
de ifrågasatta ökade möjligheterna till statsbidrag för skolskjutsar. Jag
skall taga ett exempel. I en kommun finns det tre småskoleavdelningor, en
på cirka 20 elever, en på 7 och en på bara 3 elever. Mellan de båda skolorna
med 7, respektive 3 elever är det omkring 15 kilometer. Vid vardera skolan
finns en ordinarie lärarinna anställd. Kan man då få statsbidrag till skolskjutsar
för att transportera exempelvis de tre eleverna till skolan med de
sju eller tvärtom? Härigenom skulle vinnas dels att en ordinarie lärarinna
bleve ledigt för anställning på annan plats, dels ock att lokal omedelbart skulle
kunna _ erhållas för en centralisering av undervisningen i det sjunde skolåret.
Säkerligen finns det liknande förhållanden på många platser på vår glesbefolkade
landsbygd. Jag tror att det överhuvud taget vore önskvärt med större
smidighet och större möjligheter till anpassning efter de föreliggande lokala
förhållandena, när det gäller statsbidrag till skolskjutsar. Med de möjligheter
till transporter med bussar och bilar, som nu föreligga, skulle med säkerhet
ett bättre utnyttjande av både lärarkrafter och skollokaler kunna åstadkommas.

Beträffande herr statsrådets redogörelse för skolkommissionens arbete och
de uttalanden herr statsrådet i det sammanhanget gjort, har jag särskilt fäst
mig vid ett par av dessa. Herr statsrådet understryker med skärpa, att arbetet
inom kommissionen skall bedrivas på sådant sätt, att 1948 års riksdag
skall kunna få taga ställning till grundlinjerna för den svenska skolans utveckling.
Jag tror att det är synnerligen angeläget, att detta också blir möjligt.
Det nuvarande osäkerhetstillståndet är mycket olyckligt. De som ute
i kommunerna ha att handlägga ärendena rörande skolväsendets organiserande
och utveckling, handla i blindo, och inte från någon kan man få bestämda råd

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

och anvisningar vilka åtgärder nian klokast och häst skall vidtaga, ty ingen
vet något med bestämdhet. Jag hoppas det skall lyckas herr statsrådet att
ha förslagen så färdiga, att inte något längre dröjsmål än till 1948 behöver
uppstå. Det är som herr statsrådet säger: opinionen börjar bli otålig.

Herr statsrådet gör vidare ett uttalande, som har gjort mig särskilt glad.
Han säger följande: »Det kommer vid genomförandet av de planerade skolreformerna
inte att gå till så, att man vid en viss tidpunkt på en gång omorganiserar
hela skolväsendet. Det blir i stället nödvändigt att räkna med en
lång tid av anpassning efter nya förhållanden.» Sedan tillägger herr statsrådet:
»Den första större uppgiften blir säkerligen den att bereda ur skolsynpunkt
vanlottade orter ökade bildningsmöjligheter.» Detta, att den första
större uppgiften blir den att bereda ur skolsynpunkt vanlottade orter ökade
bildningsmöjligheter, måste ju innebära ett löfte, att landsbygdens skol förhållanden
i första hand skola bli föremål för förbättring och upplyftning till
mera jämställdhet med förhållandena i städer och andra tätorter. För detta
löfte vill jag till herr statsrådet framföra ett särskilt tack. Detta är just vad
vi landsbygdsrepresentanter väntat av ecklesiastikminister Weijne. Måtte herr
statsrådet lyckas i sina strävanden därvidlag. Jag vet att jag bar rätt, då jag
säger, att i det syftet skall herr statsrådet finna många villiga och intresserade
medhjälpare i det parti jag har äran tillhöra.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Weijne: Herr talman!
Herr Andersson i Dunker riktade en fråga till mig, som i likhet med många
andra frågor tyvärr har den karaktären, att den varken kan besvaras med
ja eller nej. Frågan var om man kan påräkna statsbidrag till skolskjutsar,
där det finns en småskola med sju barn och en annan med tre barn, och skolorna
äro belägna på 15 kilometers avstånd från varandra.

Det är två omständigheter som komplicera detta fall. Den ena är, att avståndet
är så långt som 15 kilometer. I allmänhet vill man väl inte att småskolebarn
skola fraktas så långt bort från sin hembygd som 1,5 mil. Den andra
omständigheten är, att när det är fråga örn en så lång skolskjuts, blir det
förmodligen tämligen dyrt. Jag tror emellertid, att vederbörande myndigheter
äro villiga att med förståelse pröva frågan. I alla händelser finns det ju ett
rätt starkt skäl att göra någonting, örn man genom en centralisering i detta
fall kan frigöra en skollokal, som skulle kunna ge utrymme för den sjunde
klassen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
306—309 samt sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 2.

§ 4.

Föredrogs den av herr Liungqvist vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
hans excellens herr statsministern, angående ett av utrikesministern gjort uttalande
i fråga om den svenska inställningen till Norges frihetskamp.

Denna anhållan bifölls.

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

§ 5.

• SvaraSedan hans excellens herr ministern för utrikes ärendena meddelat herr
interpellation. (-a]mannen sjn avsikt att omedelbart besvara herr L,lundqvists i nästföregående
paragraf oinförmälda interpellation, lämnade herr talmannen nu ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: som anförde: Herr
talman! Interpellanten, som väckt den interpellation vars framställande kammaren
nyss bifallit, har riktat sin fråga till statsministern. Då det emellertid
gäller ett uttalande av mig, är väl egentligen jag rätt adressat, och jag har
också genast velat svara, så att inte herr Ljungqvist skall behöva få en enda
sömnlös natt till av oro för vad jag sagt i New York.

Interpellationen gäller ett fragment av ett tal, som enligt ett telegrambyråreferat
hållits av mig vid en nordisk middag i New York. Interpellanten har
fått för sig att jag skulle ha sagt någonting som inneburit, att även örn Norge
den 9 april haft ett starkt försvar, så skulle landet ändå inte haft några utsikter
att försvara sig. Något sådant har jag varken sagt eller menat. Jag
har däremot givit uttryck åt den åsikten, att även örn Norge visat större vaksamhet
i april 1940, så skulle detta inte lia räddat landet. Jag har nämligen
den oförgripliga meningen, att Norges försvar var alldeles för svagt för att,
även örn tillbörliga beredskapsåtgärder hade vidtagits, kunna hejda det tyska
angreppet.

Jag vill tillägga att, efter vad jag tror, fem svenska tidningskorrespondenter
voro närvarande vid middagen. Hade dessa fått det intryck av talet, som interpellanten
nu fått, skulle de inte ha underlåtit att skicka utförliga telegram
örn saken till sina respektive tidningar. Det vore orätt att misstänka dem för
en sådan försummelse i bevakningen av regeringsmedlemmarnas göranden och
låtanden.

Vidare yttrade

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag beklagar att interpellanten
inte är här och kan svara för sig själv. Jag hoppas dock, herr talman, att jag
får ge uttryck åt den tillfredsställelse, som jag känner över att utrikesministerns
uttalande, som observerats så mycket här hemma, var av det slaget, som
han här framställt, och icke i överensstämmelse med vad som varit synligt i
svensk tidningspress.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Godkännande Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts

av protokoll proposition angående godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan
rörande varu- o • i tt* i
utbytet mellan Sverige och Frankrike.

Sverige och . •

Frankrike. Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr#Ohlin: Herr talman! Jag har begärt ordet för att beröra en fråga, som
förefaller mig i dagens läge vara av stor praktisk betydelse för svensk handelspolitik.
Jag syftar på spörsmålet, huruvida det finns tillräckliga garantier
för att de priser, till vilka vi köpa varor från utlandet, stå i lämplig relation
till de priser, till vilka vi sälja varor till utlandet. Jag skulle vara glad, örn
statsrådet och chefen för handelsdepartementet i dag kunde lämna kammaren
några upplysningar härom. Vilka metoder använder man i den svenska handelspolitiken
för att åstadkomma säkerhet för att prisutvecklingen icke sker till
vår nackdel, så att vi — örn jag får illustrera vad jag menar •—* få betala

Tisdagen den 17 december 1940 fm.

Nr 41.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

priser, som äro tredubblade jämfört med förkrigsnivån, men sälja till priser,
som äro fördubblade. Är det priskontrollnämndens övervägande av dessa förhållanden
som är huvudsaken, eller sker det inom utrikesdepartementet någon
sakkunnig övervägning av detta speciella men onekligen centrala spörsmål?
Det förefaller mig i dagens läge finnas viss risk för att vi på grund av vår
önskan att importera varor och inte ge alltför stor kredit skulle gå med på
att köpa varor även till rätt höga priser. Man kan ju inte svara, att de enskilda
importörerna övervaka den saken, ty i dagens knapphetsläge kunna
importörerna betala höga priser och ändå sälja med vinst, om de få lov till
det. Det är naturligtvis inte någon lätt avvägning att göra i det enskilda
fallet, örn man skall avstå från importen med risk att överskottsexporten
och därmed kreditgivningen blir större än planerat, eller örn man hellre skall
köpa utländska varor till höjda priser. Men just därför att situationen är sådan,
förefaller det mig finnas någon risk för att, örn inte detta spörsmål ägnas
mycket ingående och kontinuerlig uppmärksamhet, resultatet kan bli ett. bytesförhållande
mellan svenska och utländska varor, som ur vår synpunkt är otillfredsställande.
Jag tillåter mig därför fråga statsrådet, huruvida det finns
en sådan fortlöpande statistik över import- och exportpriserna på olika länder,
att man kan månad för månad följa utvecklingen härvidlag.

När jag säger detta, är det inte min avsikt att rikta någon kritik mot de
tjänstemän, som handlägga dessa saker, men jag vill tillägga att jag har det
intrycket, att utrikesdepartementets personal måhända för närvarande är något
fåtalig i förhållande till de stora och växande behoven. När det träffas nya
handelsavtal med en lång råd länder praktiskt taget varje år och långa övriga
förhandlingar skola pågå samtidigt, kan det hända, att det är ett svenskt
intresse, att personalstyrkan inom det departement, som .sköter själva arbetet,
förstärkes. Jag är också angelägen att tillägga, att jag för min del inte tolkar
den mening i utskottets yttrande, som lyder »utskottet understryker angelägenheten
av att behöriga svenska intressen därvid tillgodoses», såsom innebärande
någon kritik mot det sätt, varpå särskilt detta svensk-franska avtal handlagts.
Bakom detta skrivsätt, som måhända kunde vara lyckligare formulerat, ligger
väl endast en önskan att betona vikten av att man inte låter det gå flera
månader sedan en viss prisutveckling satt i gång. innan det av tekniska eller
personala skäl blir möjligt att ta upp förhandlingar i den blandade kommissionen
eller motsvarande organ, och att man i det föreliggande läget inte
underlåter att inta en rätt bestämd hållning till försvarande av de svenska
intressena. Vad utskottet skrivit tolkar jag alltså såsom avsett att endast vara
ett stöd åt våra förhandlare och icke någon kritik mot det sätt, varpå de svenskfranska
förhandlingarna förts.

Det spörsmål jag här tillåter mig i korthet vidröra i hopp endast att få en
belysande redogörelse från handelsministern är ju av rätt stort intresse, och
det är därför utrikesutskottet trots sin vanliga återhållsamhet när det gäller
att skriva örn dessa internationella frågor velat i några rader Bista uppmärksamheten
på frågan.

Jag vill sluta med att komplimentera högerpartiet i riksdagen för att dess
intresse för detta viktiga spörsmål varit så brinnande, att dess representanter
inte kunna vänta med att beröra frågan till den tidpunkt, då utrikesutskottets
yttrande kom till debatt i kamrarna, utan funnit angeläget att ta upp spörsmålet
redan i ett annat sammanhang. Eljest har man viii hittills brukat betrakta
det som underförstått, att om ett utskott efter allmänt samförstånd
skriver örn en fråga i ett visst sammanhang, är det mest lämpligt, att frågan

Andra kammarens protokoll IDIG. Kr kl. 4

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 194G fm.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

tas upp till behandling- samtidigt av båda kamrarna. Jag förmodar nämligen,
att förekomsten av tvåkammarsystem och lämpligheten av att frågorna erhålla
samtidig behandling i kamrarna givit upphov till vissa spelregler, bl. a. denna,
att man naturligen tar utskottsskrivningen till utgångspunkt för en diskussion.
Därmed menar jag inte, att högerns intresse i detta fall åstadkommit någon
skada, och det bör ju inte hindra oss från att debattera spörsmålet här i dag.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Herr Ohlin har rest en serie frågor, som anknyta, till de särskilda svårigheter
för Sveriges internationella handel, som uppkommit på grund av den förvirrade
prissituationen i världen, och särskilt kanske till det förhållandet, att det
förekommer inflationistisk prisutveckling i olika länder och att under denna
valutakurserna icke komma att troget återspegla de olika valutornas köpkraft.
Det är naturligt, att herr Ohlin finner lämpligt att ta upp denna fråga i
samband med diskussionen av vår handel med Frankrike. Som jag haft tillfälle
flera gånger framhålla för kammaren har den pågående starka prisstegringen
sedan länge vållat stora svårigheter för oss i vår handel med Frankrike.

Jag skulle emellertid, innan jag svarar på herr Ohlins speciella frågor,
vilja understryka, att det skede vi just nu befinna oss i icke är ett särskilt
''svårartat skede i utvecklingen av våra handelsförbindelser med Frankrike. Det
är sant, att importen från Frankrike hittills under avtalsåret har hållit sig
något under den nivå man förutsåg i det handelsavtal, som provisoriskt sattes
i kraft vid halvårsskiftet i somras. Men denna import ligger inte på långa vägar
så långt under förväntningarna som den gjort tidigare. Jag skulle också vilja
särskilt trycka på att i fråga örn vissa mycket viktiga varor vi haft en import,
som motsvarat och för många varor i själva verket överträffat gjorda utfästelser
från Frankrikes sida. Jag skulle som exempel härpå kunna nämna så
viktiga varor som källsätter, råfosfat, gipssten, kalcinerad soda, harts, bauxit,
handelsjärn och vissa textilvaror, bland annat konstsilkegarn.

När avtalet träffades, bestämdes den marginal, inom vilken balansen skulle
kunna röra sig, till 80 miljoner kronor, och för närvarande är riksbankens
nettofordran på Frankrike nära 55 miljoner kronor. Jag kan meddela, att den
blandade kommissionen efter överenskommelse mellan franska och svenska regeringarna
kommer att sammanträda i slutet av januari, och dess huvudämne
blir naturligtvis en överblick av den handel som varit och diskuterandet av
olika metoder att vrida den rätt i förhållande till ingångna avtal. Orsaken till
att kommissionen inte kunnat sammanträda tidigare är inte, som man möjligtvis
skulle kunna tro av herr Ohlins anförande, enbart att söka däri, att vi
i Sverige skulle vara så överbelastade med arbete. Yi böra ju alla komma i håg,
att handelsförhandlingar och handelsförhållanden på det internationella området
alltid innesluta två parter, och det bör ju vara ganska naturligt för kamrarnas
ledamöter att även erinra sig, att Frankrike har särskilda svårigheter.
Bland annat har ju regeringsfrågan vållat stora bekymmer. Det är därför naturligt,
att man från fransk sida velat skjuta på förhandlingarna till slutet av
januari, och från svensk sida har det inte ansetts mota några allvarliga hinder.

Jag kan nu komma till de frågor herr Ohlin ställde. Han framhöll, örn jag
förstod honom rätt, att örn man driver handel med ett land, där det försiggår
en prisutveckling sådan som i Frankrike, är det fara, att de varor vi importera
därifrån komma att stiga i pris relativt sett mer än de varor vi exportera dit.
Det ligger naturligtvis en mycket stor sanning däri. Men när vi handelsförhandla
med ett land som Frankrike, är enligt sakens natur hänsynen till de
rådande priserna och den väntade prisutvecklingen, i den mån man kan göra

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

sig en föreställning om elen, avgörande för varulistornas uppgörande. Det förekommer
ju också i allmänhet vid handelsförhandlingar, att diskussionen örn
prisförhållandena föres antingen som ett integrerande led i själva förhandlingarna
eller också i anslutning till förhandlingarna. Vid alla våra handelsförhandlingar
numera ha vi med en representant för priskontrollnämnden, och vi
bygga naturligtvis på det vidlyftiga material priskontrollnämnden är i tillfälle
att införskaffa. Jag vill vidare erinra herr Ohlin örn att vi de facto ha många
slags1 importregleringar och däribland ett slag, där hänsynen till priserna spelar
den viktigaste rollen. Om priskontrollnämnden finner priserna vara sådana, att
nämnden inte kan tillåta import utan fara för den inre prissituationen, kommer
importen inte till stånd annat än i vissa undantagsfall.

Örn jag förstod herr Ohlin rätt, varnade han speciellt för att den svenska
hänsynen till att kreditgivningen åt ett visst land icke bör bli för stor, skulle
leda till att vi vore benägna att från detta land köpa varor till högre pris. Såvitt
jag kan erinra mig, ha vi aldrig varit villiga att vid handel med främmande
länder importera varor från en viss region, därför att kreditgivningen
annars eventuellt skulle bli för stor. När handelsbalansen på grund av höga
priser i ett visst land och de svenska spärrarna mot för höga priser
på importvaror blivit starkt positiv ■— gynnsam, som det kallades i
gamla tider — ha representanter för de båda, regeringarna träffats för att
söka ordna upp förhållandena. Och det har då icke framstått som naturligt för
någondera parten, att vi skulle kunna möjliggöra större import genom att
höja våra priser utöver vad som svarade till den inre prissituationen. Man har
i stället tänkt sig helt andra medel. Vid förhandlingarna mellan Sverige och
Frankrike för ett år sedan satsade Frankrike en del guld för att få balans. I
andra fall har det varit fråga örn exportsubventioner av en eller annan art
eller andra genom myndigheternas försorg åstadkomna prissänkningar. Jag
tror alltså, att herr Ohlin på den punkten kan vara tillfredsställd.

Överhuvud taget ha vi den inställningen till handelspolitiken, att vi icke
äro benägna att lämna den multilaterala principen i Sveriges utrikeshandel genom
att söka styra handeln så, att importen kommer från ett land, i förhållande
till vilket vi annars skulle komma att lämna för stor kredit. Även visavi England
ha vi upprätthållit den principen att inte gynna engelsk import, därför
att vi ha stora pundtillgångar. Vi kräva av det engelska näringslivet och av
importen från England, att engelska varor skola kunna konkurrera med svenska.
Åtminstone så länge vår valutaställning är så fast som den hittills varit och så
länge vi hysa förhoppningar om att valutorna i Väst- och Nordeuropa snart
nog skola bli utväxlingsbara, lia vi ansett det vara av väsentlig betydelse för
svensk handelspolitik att icke låta sådana synpunkter vara bestämmande, när
det gäller att avgöra, hur stor vår import skall bli från ett visst land.

Herr Ohlin frågade mig, om vi ha en fortlöpande månatlig statistik över
prisutvecklingen i främmande länder. Han bör själv känna till att det inte är
så lätt att skaffa en sådan fortlöpande månatlig statistik över prisutvecklingen i
olika länder. Men i den mån det överhuvud taget är möjligt försöka vi naturligtvis
följa prisutvecklingen.

Herr Ohlin var också inne på frågan, huruvida vi lia tillräcklig personal.
Jag förstod honom inte riktigt på den punkten. Jag vet inte riktigt, vad det
skulle ha för sammanhang med dessa prisfrågor. Jag vill emellertid erinra
honom örn — det var en debatt örn den saken i första kammaren för ungefär en
vecka sedan — att det skett en viss utökning av personalen på utrikesdepartementets
handelsavdelning. Jag vill vidare erinra honom örn att det kanske inte
är så lätt att utöka denna personal, dels därför att det är ont örn duktigt folk,

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

och dels därför att arbetet att föra handelsförhandling-ar också är ett yrkesarbete,
som kräver sin särskilda träning.

Jag är tacksam för att herr Ohlin förklarade, att detta något egendomliga
stycke i utskottets utlåtande, som han uppenbarligen verkat för att få in, icke
innebär någon prickning av de högst förtjänta personer, som hittills svarat för
övervakningen av handelsförbindelserna mellan Sverige och Frankrike. Jag
tror för min del emellertid inte, att detta uttalande varit nödvändigt. Jag tror
inte att vi i våra förbindelser med Frankrike behöva ett sådant stöd.

Hans excellens, herr ministern för utrikes ärendena Ulldén: Jag hörde också
med tillfredsställelse herr Ohlins förklaring, att utskottet enligt hans mening
inte avsett att rikta något klander mot det sätt, varpå de franska handelsförhandlingarna
ha skötts. Det är alldeles riktigt som herr Ohlin säger, att arbetsbelastningen
varit stor på utrikesdepartementets handelsavdelning, men
man har försökt inom ramen för de personala resurser departementet förfogat
över organisera liandelsavdelningen så att det skall bli möjligt att utföra
arbetet på ett tillfredsställande sätt. För närvarande tjänstgöra icke mindre
än ett trettiotal tjänstemän på liandelsavdelningen. Vi försöka ju också i möjligaste
mån anlita personer utanför departementet såsom förhandlare.

Jag begärde närmast ordet på grund av ett annat uttalande i utskottsutlåtandet.
Utskottet har skrivit, att det franska handelsavtalet provisoriskt varit
i kraft sedan den 1 juli, och utskottet finner icke anledning att anmärka mot
detta. Därefter gör emellertid utskottet följande generella uttalande: Utskottet
vill »framhålla, att det förberedande förhandlingsarbetet bör i ali den utsträckning,
som är möjlig, så planeras och bedrivas å svensk sida, att handelsavtal,
som finnas böra föreläggas riksdagen, kunna vara av riksdagen granskade
före deras ikraftträdande».

Det är naturligtvis i och för sig önskvärt, att regeringen lägger fram handelsavtal
för riksdagen redan innan de träda i kraft, men då detta i vissa fall
inte ansetts kunna ske, har det varit av fullt legitima skäl, dänför att ett
uppskov med avtalets fungerande varit förenat med stora olägenheter. Jag
vill erinra örn att en del av dessa handelsavtal -slutas på blott ett halvår och
dessa, liksom också de som äro slutna på ett år, kunna löpa ut t. ex. mitt i
sommaren, då riksdagen inte är samlad. Det kail då vara ytterligt olägligt
att dröja med avtalets slutande och ikraftträdande, till dess riksdagen sammanträder.
Jag Ilar haft tillfälle att i första kammaren i juni månad gå in
på dessa frågor örn avtalens behandling i riksdagen. Jag har då för min del
betonat, att regeringen är angelägen om att i största möjliga utsträckning lägga
fram sådana avtal för riksdagen. Men vi få naturligtvis förbehålla oss de rättigheter,
som grundlagen ger, och regeringen kan ju inte avstå från möjligheten
att låta ett sådant avtal träda i kraft innan det framlägges för riksdagen. Utgångspunkten
är härvid, att det är fråga örn sådana avtal som regeringen kan
sluta enligt grundlagen utan att underställa dem riksdagen. Vi ha i grundlagen
''det kriteriet, att avtal som äro av större vikt skola i regel framläggas för
riksdagen. Det är ju ett mycket elastiskt kriterium, och regeringen måste givetvis
själv taga på sitt ansvar att avgöra, örn ett avtal är av större vikt eller
inte.

Jag menar alltså, att regeringen mäste hålla sig till grundlagens möjligheter
oavsett örn utskottet här gör ett uttalande. Utskottet kan inte modifiera
grundlagen genom att begära, att avtalen skola ovillkorligen framläggas för
riksdagen. Regeringen vill gärna göra det i största möjliga utsträckning, och
utlåtandet innehåller ju också den reservationen »i all den utsträckning, som

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

är möjlig». Jag Ilar emellertid velat betona, att det säkerligen även i fortsättningen
kommer att bli så, att handelsavtal ibland sättas i kraft innan de framläggas
för riksdagen av det skälet, att det är med hänsyn till landets intresse
ytterligt önskvärt att så göra.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Utrikesutskottet har nog upplevat
den mest arbetsfyllda period som det haft under sin icke så särskilt
långa tillvaro. Kungl. Majit har förelagt utskottet en rad propositioner, som
bygga på handelsavtal avslutade med främmande makter. Under behandlingen
av dessa avtal har det, såsom tidigare har sagts här i dag, ifrån utskottets sida
vid mer än ett tillfälle observerats hur pass ansträngda de personer äro, som
dels ha skött förhandlingarna med främmande makt, dels också haft till uppgift
att följa avtalen i fortsättningen. Jag kan livligt instämma i att de, som
företrätt de svenska intressena, säkerligen ha gjort det på étt bra och skickligt
sätt, men de kunna ju inte dela sig på hur många uppgifter som helst.
Därför var det nog inom utskottet en allmän uppfattning, att det var önskvärt
att man just beaktade detta spörsmålet och att, örn så krävdes och det fanns
tillgång på kvalificerad arbetskraft, ytterligare sådan kopplades in på dessa
uppgifter.

Till detta skulle jag också vilja ha sagt -— och det har nog även utskottet
uppmärksammat —■ att de personer som skött de svenska förhandlingarna
ha varit så pass ansträngda, att de många gånger inte heller haft tillräckligt
samspel med de myndigheter här hemma, som haft att från mera inrikespolitisk
synpunkt beakta vissa prisrörelser och övervaka dem. Vi ha emellertid
kommit till den slutsatsen, att det har inträtt ett något bättre förhållande i
detta avseende på sistone.

Detta är ungefär, herr talman, vad som förekommit i utskottet.

Nu upptäckte jag att herr Ohlin var något ledsen över att första kammaren,
som jag förmodar han uppfattat det, på något sätt har tjuvstartat och delgivit
Kungl. Majit dessa synpunkter vid en felaktig tidpunkt. Jag hoppas att herr
Ohlin inte tar alltför illa vid sig eller på något sätt känner sig förekommen.
Han uttalade i alla fall att det hade dock inte skett något galet, och då hoppas
jag att det också kan bero med detta.

Det var utrikesministern som fäst sig vid vad utskottet understryker örn
önskvärdheten av att avtalen örn möjligt föreläggas riksdagen innan de sättas
i kraft. Jag vågar nog försäkra excellensen, att det är inte alls utskottets avsikt
att på något sätt försvåra för Kungl. Majit att sätta ett avtal i kraft i
sådana fall, då det inte gärna utan uppenbar skada låter sig göra att avtalet
uppskjutes tills riksdagen har möjlighet att behandla det. Men det förefaller
nog, som om det vore en sådan rad avtal som hopat sig och beträffande vilka
det inte tagit så liten tid, innan de kommit fram till utskottet, att utskottet
känt sig föranlåtet att — om jag så får uttrycka det — tända en liten röd
lampa som signalerar till Kungl. Majit önskvärdheten av att Kungl. Majit
tänker på det löfte, som Kungl. Majit kanske framför allt genom handelsministern
så flitigt har givit riksdagen.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag är en liten smula förvånad över att herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet har så svårt att förstå, såsom t. ex.
i dag, då han inte kan förstå att det finns något sammanhang mellan de synpunkter
jag har framfört rörande svårigheterna att få prisfrågorna beaktade
och å andra sidan överbelastningen av arbetskraften inom utrikesdepartementet.
Jag undrar örn det finns någon annan lin handelsministern som inte för -

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

står, att om folk arbetar med andra saker 10—12 timmar på dygnet, så ha de
svårt att agna tillräcklig uppmärksamhet även åt ett spörsmål som är så pass
intrikat och innehåller så pass svårtillgängligt material som prisfrågorna. Jag
skulle, för att konkretisera, mycket väl kunna tänka mig — det är inget förslag
från mili sida — men jag skulle kunna tänka mig som en utväg att man
på utrikesdepartementets handelsavdelning hade en prisexpert, vars enda väsentliga
uppgift var att följa med prisutvecklingen framför allt i fråga om
importen men även beträffande exporten på olika länder. Jag tror att han
skulle kunna göra ganska mycket nytta såsom hjälp åt deni som närmast handlägga
dessa spörsmål. Jag instämmer för övrigt i de synpunkter, som herr
Skoglund i Doverstorp därvidlag anfört. Överhuvud taget hade jag kanske
väntat, att handelsministern skulle varit litet mera intresserad av denna allmänna
välvilja inom oppositionspartierna för en utvidgning av arbetskrafterna,
låt vara att det nu är utrikesdepartementet som det gäller, men dock i alla
fall arbetskrafter som biträda honom med handläggningen av dessa spörsmål.

Sedan ansåg handelsministern med en viss böjelse för att, som det heter,
»jump to conclusions» •— att hoppa till slutsatser — att jag skulle vara ansvarig
för den mening, vars tolkning jag försökt mig på. Herr handelsminister,
det är alldeles fel. örn vi nu skulle vidröra saken här. så har jag framlagt
förslag örn den föregående meningen och har den uppfattningen, att den sista
meningen i stycket kanske därför inte är alldeles nödvändig. Men jag har
skrivit under utlåtandet, och det innebär, att jag menar att denna sista mening
inte behöver föranleda en tolkning av olyckligt slag. Det var just för att minska
risken av en sådan tolkning som jag gjorde detta uttalande i mitt första
yttrande.

Sedan missförstod handelsministern mig när han trodde att jag ville lia
upplysning örn prisutvecklingen i olika länder månadsvis. Nej, det förstår jagmycket
väl att handelsministern inte kan åstadkomma, men att få upplysningom
prisutvecklingen på de varor, som vi köpa från olika länder, borde ju, låt
vara att det är svårt — det erkänner jag — dock inte vara alldeles omöjligt.
Det är därför jag har sagt, att vi borde ha ett statistiskt material, som tid efter
annan talar örn för oss, hur det går med våra importpriser. Eftersom handelsministern
svarade så undvikande måste jag nämna, att när vi i utrikesutskottet
begärde upplysning på den punkten med utgångspunkt från det
franska avtalet men utan någon särskild avsikt med att välja just det exemplet,
fingo vi till svar en uppställning, där importpriser endast lämnades för en
mindre del, endast för en tredjedel. Herr statsråd, endast för en tredjedel av
varorna fanns det prisuppgifter, och dessa prisuppgifter lia huvudsakligen
framkommit genom att man dividerat värdet av respektive post i handelsstatistiken
med motsvarande kvantitet, och det vet ju herr statsrådet lika bra som
jag, att den sortens prisstatistik är ju den minst tillfredsställande som finns.

Jag drar därav den slutsatsen, att det tyvärr förhåller sig så, att vi ha mycket
litet av siffror som belysa, hur importpriserna utvecklats. När man då i rådande
knapphetsläge måste räkna med att importörerna i och för sig inte ha
något emot att köpa även till förhöjda priser en begränsad kvantitet, så finns
här naturligtvis en risk för en ogynnsam utveckling. Jag måste, herr talman,
därför säga att jag inte känner mig tillfredsställd med att handelsministern
visat ett så obetydligt intresse för att uppnå ett mera tillfredsställande tillstånd,
när det galler såväl samlandet av fakta på detta område som även sådana
förutsättningar med avseende å arbetskraften, att problemet kan handläggas
på ett sätt som även med den skickligaste personal är omöjligt i dag.

Den svenska regeringen visade sig tidigare i år mycket intresserad att sänka

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

priset på svenska exportvaror. Jag tror att det allmänt nu erkännes lia varit
ett misstag. Jag tillåter mig uppmana handelsministern att nu ägna största
möjliga intresse åt frågan, hur vi skola kunna garantera att vi inte få alltför
höga priser på våra importvaror.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Jag kanske skulle förklara, varför jag inte ansåg det vara ett så självklart
viktigt sammanhang mellan prisfrågornas stigande betydelse i vår handelspolitik
och frågan örn utrustning med personal på utrikesdepartementets handelsavdelning.
Herr Ohlin framställde här ett förslag — vi äro alla tacksamma
att få förslag -— nämligen att handelsavdelningen skulle till sitt förfogande
ha en speciell prissakkunnig. Det är ju väldigt vänligt att komma
med sådana förslag. Men herr Ohlin bör ju veta, örn inte annat så från den
tid han var departementschef i handelsdepartementet, att det skulle betyda
i viss mån en omändring av hur dessa frågor behandlas. Utrikesdepartementets
handelsavdelning är ett förhandlande organ, medan däremot de utredningar,
som ligga till grund för förhandlingarna, och även de utredningar,
som ligga till grund för den diskussion örn handelsförhållandena, som förekommer
mellan handelsavtalens slutande, normalt äro lokaliserade till olika myndigheter,
som ligga under folkhushållningsdepartementet och handelsdepartementet.
Vad gäller särskilt prisexpertisen är det naturliga att denna prisexpertis
finns inom priskontrollnämnden. Jag påpekade i mitt förra _ anförande
för herr Ohlin, i fall det möjligen inte hade kommit upp under utrikesutskottets
behandling av dessa problem, att numera ha vi vidtagit den förstärkningen
av vår sakkunskap vid handelsförhandlingar, att en sakkunnig representant
från priskontrollnämnden regelbundet deltar i sådana förhandlingar.

Jag är mycket tacksam för ett positivt intresse från riksdagens sida att
vilja se en utvidgning av personalen inom olika myndigheter, som äro av betydelse
för handelsförhandlingarnas slutförande. Att jag inte blev vidlyftigare
på den punkten beror på att denna, fråga var, efter ett mycket sympatiskt
hållet anförande av herr Domö, föremål för diskussion i första kammaren
redan för en vecka sedan. Jag tyckte att saken inte var av den betydelse
att jag ytterligare behövde understryka den glädje som den känner, som är
ansvarig för handelspolitiken, och över att möta denna stora sympati för en
större tjänstemannastab och ökade utgifter för dessa ärendens handläggning.
Det verkar ju nästan litet pikant att herrarna inom de båda borgerliga partierna
så att säga tvista om, om man här har tjuvstartat eller inte. Den omständigheten,
att herr Domös anförande uppenbarligen från herr Ohlins sida var
litet omoraliskt, eftersom det kom före ett utlåtande, som jag vid den tidpunkten
inte kände till, ifrån utrikesutskottet, behöver jag ju inte lägga mig i.

Herr Ohlin var vidare inne på frågan örn prisstatistiken. Jag begriper inte
riktigt, varför vi skola diskutera den saken så utförligt. Det är ju alldeles
självklart att de svenska myndigheter, som det här är fråga om, i första hand
priskontrollnämnden, oavbrutet äro i verksamhet för att skaffa in ett så vidlyftigt
material rörande prissättningen på de varor, som vi importera, som
möjligt. Jag vill erinra honom örn att så sönderbruten som den internationella
prisbildningen är ligger det inget missförstånd i min uppfattning av vad herr
Ohlin menade, när jag sade att det skulle innefatta en statistik från olika länder.
Det finns på många varor ingen internationell prisnivå att hänvisa till,
utan vad man skall införskaffa är just hur priserna stå i olika länder, som
äro eller kunna bli våra importländer. Ett sådant material införskaffas oavbrutet.
Jag beklagar om utrikesutskottet, härvidlag har fått någon prome -

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1940 fm.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

moria, som skulle givit utskottet det intrycket, att det är ett mycket ytligt
och klent prisstatistiskt material, som ligger till grund för våra förhandlingar.
Ett fortsatt statistiskt arbete från utrikesutskottets sida skulle nog ha givit
ett annat resultat. I själva verket ha vi ganska noggranna uppgifter örn prisförhållandena,
när vi handelsförhandla.

Jag skulle vilja begagna detta tillfälle till att framhålla en annan sak, som
måhända icke för alla kammarens ledamöter är så självklar, om de inte tänkt
över saken. Det är riktigt, som jag förut säde, att vid praktiskt taget alla
handelsförhandlingar och särskilt vid handelsförhandlingar med länder, där
det försiggår en inflationistisk prisutveckling som i Frankrike, prisfrågan är
av allra största betydelse. Det är sant att vid alla sådana förhandlingar eller
jämsides med dessa förhandlingar tar man upp prisfrågorna till diskussion.
Jag vill emellertid säga, att den svenska regeringen inte är särskilt glad åt
att skriva in villkor örn priserna i handelsavtal, och jag skall också tala örn
för herr Ohlin skälet. Våra bilaterala avtal i en värld, där det behövs importlicenser
och exportlicenser för att handeln skall komma till stånd, äro avtal
som lova exportlicenser resp. importlicenser. De äro så att säga försök att
fria handeln från det tvång, som här existerar. De äro emellertid bilaterala
och motsvara ingalunda vad vi ytterst sträva efter, nämligen ett tillstånd, där
sådana partiella frigöranden av handeln icke äro nödvändiga. I samma mån
som vi skulle mera ingående giva oss till att reglera prisförhållandena inom
handelsavtalen eller i samband med handelsavtal hade vi tagit ett mycket
mera avgörande steg bort från multilateralismen och ett mycket mera avgörande
steg fram till ett bilateralt handelsavtalssystem.

När trots den mycket splittrade prisbildningen i världen för närvarande och
trots att i vissa länder, t. ex. Frankrike, där prisutvecklingen är starkt inflationistisk,
vi lia kunnat hålla fast vid denna, jag skulle vilja säga frihandelslinje,
har detta varit möjligt emedan det ju alltid finns en förutsättning för
det löfte örn importlicenser, som ges i ett svenskt handelsavtal. Denna förutsättning,
som också finns här i de svensk-franska handelsförbindelserna, är att
varor från Frankrike kunna säljas till sådana priser som kunna accepteras av
de myndigheter, som här bestämma. Det betyder ju beträffande alla de varor,
sorn komma ut på marknaden, där de allmänna prisstoppsbestämmelserna gälla,
att de skola kunna säljas till dessa priser. Allia varor av någon betydelse komma
ju under granskning av priskontrollnämnden. Örn priset är för högt, avrader
priskontrollnämnden också från att importlicens ges där sådan är erforderlig.
Finns ett sådant avrådande, kommer handelskommissionen, som i allmänhet
är importlicensgivande myndighet, icke att medgiva import.

Det är klart, att här måste man också taga hänsyn till forserjningsfrågan,
och det ar givet att vi ibland importera varor som äro dyrare än vi skulle
önska att de vöre och som äro dyra jämfört med den svenska prisnivån. Ibland
torekommer till och med någon art av subvention genom en clearing eller på
annat vis. Men jag vill försäkra att vi lia aldrig i princip och jag tror heller
inte i praktiken gått med på det. som tydligen var vad herr Ohlin fruktade,
nämligen att vi skulle vara intresserade av att köpa varor även om de bleve
dyrare tran ett land. där prisstegring försiggick, för att hålla handelsbalansen
i jämvikt Denna princip lia vi aldrig godtagit. Vi lia alltid vidhållit
gentemot ett sadan! land, att balans i betalningsförhållandet måste skapas på
andra vagar än genom att vi skulle medgiva en import till dyra priser.

Herr Fast: Herr talman! Den önskliga respekten för vår begränsade arbetstid
gör, att jag skall fatta mig mycket kort.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

Jag tror mig ha kunnat konstatera, att det råder fullständig enighet om att
sådan import bör undvikas, där priserna icke stå i rimlig relation till det allmänna
prisläget på den internationella marknaden för motsvarande varor, men
att det i vissa undantagsfall — och sådana ha vi ju under nuvarande krisförhållanden
mött åtskilliga gånger — kan vara ett verkligt svenskt intresse att
gå utöver en sådan prisnivå. Detta måste ju då bli föremål för ett övervägande
fr jin det ena fallet till det andra, men är man bara överens örn själva huvudprincipen,
tycker jag det inte spelar någon roll, att dylika undantag förekomma.

Vad beträffar det som här blivit huvudfrågan, nämligen frågan örn den
arbetskraft, som står handelsministern och utrikesdepartementet till buds vid
handelsförhandlingar, så har ju handelsministern redan uttalat sin tacksamhet
för det positiva intresse, som visats. Jag vill nu bara säga, att innan denna
fråga togs upp här i riksdagen, talades det därom inför ett annat forum, och
därvid lämnades, såvitt jag vet, alla upplysningar, .sorn voro erforderliga för
ett bedömande av saken. Det hade kanske därför inte varit alldeles nödvändigt
att föra fram saken på sätt, som här skett, även örn därigenom någon skada
inte gärna kan ha uppkommit.

I anledning av det uttalande, som utskottet gör i slutet av sitt utlåtande och
som föranledde hans excellens herr utrikesministern att här taga till orda, vill
jag erinra om att jag vid flera tillfällen under dessa krisår, särskilt i slutet av
kriget och efter dess avslutande, har gjort mig till tolk för den uppfattningen,
att man så fort som möjligt bör söka föra in samarbetet mellan regering och
riksdag på de gamla banorna. Men det är självklart att man härvid måste —
det vill jag understryka för att inte bli missförstådd — ta hänsyn till de
särskilda omständigheter, som föreligga: de mycket kortfristiga avtal, som
för närvarande gälla, den mängd av avtal, som måste slutas, o. s. v.

Jag anser mig alltså oförhindrad att deklarera min anslutning till det uttalande,
som göres av utskottet örn att den allmänna strävan bör vara, att
handelsavtalen skola vara av riksdagen granskade före ikraftträdandet. Samtidigt
måste emellertid utrymme ges åt de synpunkter, som hans excellens herr
utrikesministern här nyss betonat. Men om sålunda omständigheter komma till,
som göra att det inte är möjligt med ett direkt samarbete med riksdagen, finns
det ju ett annat organ, som kan träda i riksdagens ställe, och då bör man inte
försumma att låta ett sådant samråd komma till stånd.

Till sist vill jag endast säga, att då jag hörde herr Ohlins lilla missräkning
över att högern hade tjuvstartat i första kammaren, när det gäller frågan örn
utökning av arbetskraften inom handelsdepartementet, så tänkte jag, kanske
något vanvördigt, att örn högern någon gång skall komma först, finns det nog
inte någon annan möjlighet än att högern tjuvstartar.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få tacka herr Fast för detta för folkpartiet
utomordentligt smickrande uttalande. Vad herr Fast här sagt måste
nämligen innebära, att vi inom folkpartiet äro så påpassliga när det gäller att
i rätt tid ta upp en sak, d. v. s. i detta fall när utskottsutlåtandet föreligger
till behandling, att högern, för att hinna före, varit tvungen att göra det, innan
utskottsutlåtandet skulle behandlas.

Till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet vill jag bara säga,
att jag lyckor att han intagit en något doktrinär hållning, när han säger, ali
utrikesdepartementets handelsavdelning är ett förhandlande, icke ett utredande
organ — de utredande organen ligga under andra departement — och att
detta skulle hindra eller olämpliggöra, att man på utrikesdepartementets han -

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

delsavdelning hade t. ex. en tjänsteman med särskild uppgift att följa prisfrågorna.

Jag skall inte argumentera, herr talman, utan jag vill bara konstatera, att
praktiska skäl inte kunna motivera denna handelsministerns ståndpunkt.

Vidare säger handelsministern, att priskontrollnämnden är oavbrutet verksam
för att följa prisutvecklingen och att det ju bör vara tillräckligt. Jag vill på
detta svara, att utrikesutskottet har av priskontrollnämnden fått en promemoria,
som jag karakteriserade med att säga, att den avsåg en tredjedel av ifrågavarande
varor och att för denna tredjedel priserna huvudsakligen hade framräknats
på det sättet, att man tagit importvärdet för hela statistiska positioner
och dividerat med kvantiteten. Detta kan väl ändå inte handelsministern
beteckna som en tillfredsställande prisstatistisk belysning.

Handelsministern kommer nu i stället med det verkligen överraskande uttalandet
— och det var egentligen därför som jag begärde ordet — att örn
utrikesutskottet hade fortsatt sina studier i denna fråga, skulle utskottet nog
ha funnit att det förelåg ett mycket bättre material. Jag ber att få påpeka för
handelsministern, att detta uttalande innebär en ganska allvarlig kritik av de
myndigheter, som — sedan utskottet framställt sin begäran om upplysningar
— ha underlåtit att lämna fram detta enligt handelsministerns påstående existerande
prisstatistiska material. Jag tar alldeles för givet, att utrikesutskottet
vid nästa tillfälle kommer att hänvisa till handelsministerns uttalande och be
att få fram detta material, örn vilket vi icke ha hört något viskas.

Jag undrar emellertid, om det kanske inte snarare förhåller sig så, att det
var ett förfluget yttrande från handelsministerns sida.

Till sist vill jag endast framhålla, att denna lilla debatt ju inte har varit
avsedd att erhålla den minsta partipolitiska prägel. Det enda, som det har
rört sig om, har varit att i någon mån kommentera det utlåtande, som ett enigt
utrikesutskott har avgivit, i den gemensamma önskan att lämna regeringen ett
stöd i dess strävanden att tillvarataga svenska handelspolitiska intressen.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Jag måste uttala min oerhörda förvåning över att folkpartiets ledare, som ju
råkar vara vetenskapsman och expert på det ekonomiska området, tillåter sig
att av den promemoria, som blivit företedd på begäran av utrikesutskottet, dra
den slutsatsen, att något ytterligare prismaterial inte har stått regeringen och
de förhandlande myndigheterna till buds, när det gällt Ihandelsförhandlingar
med olika länder. Jag råkar också ha sett denna promemoria, och jag måste
säga, att man behöver inte alls vara så sakkunnig som herr Ohlin för att inse,
att den på intet sätt är uttömmande i fråga örn det material, som de svenska
myndigheterna här haft till sitt förfogande.

Det är ju inte på mig som det kan ankomma att förklara vad som inträffat
inom utrikesutskottet. Men jag föreställer mig, att ett sådant utskott som utrikesutskottet,
som ju är bemannat med så utomordentligt viktiga personer i
svensk politik som herr Ohlin och hans kolleger, måhända inte har varit i
tillfälle att åt den lilla fråga det här gäller ägna den tid och det arbete, som
skulle ha varit nödvändigt för att herrarna skulle ha kunnat något närmare
tränga in i prisfrågan.

Det som jag måste protestera emot och förklara vara en fullkomlig missuppfattning
från herr Ohlins sida är alltså den slutsats, som han här dragit,
att denna promemoria skulle representera ett maximum i fråga örn det prismaterial,
som har stått till regeringens och myndigheternas förfogande.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Det är ju inte fråga om att regeringen inte skulle
lia haft något annat prismaterial till förfogande, utan vad det ''här gäller är,
att när utrikesutskottet har begärt upplysningar rörande det prisstatistiska material,
som förelegat och som kunnat belysa dessa utomordentligt viktiga frågor,
har utskottet, närmast av handelsministern -— jag förmodar att utrikesministern
var borta — erhållit en promemoria, som handelsministern erkänner
vara mycket otillfredsställande i nämnda avseende. Hur skulle då utrikesutskottet
genom att ägna mer tid åt att studera ämnet kunnat göra något åt saken?
Skulle vi på hemliga vägar ha. försökt inhämta att regeringen hade annat
material? Det måste väl vid en sådan framställning från utrikesutskottets sida
vara regeringens skyldighet att lägga fram det material, som finns och som
man anser sig kunna lägga fram — om det finns visst material, som man inte
vill lägga fram, får man ju då intaga den ståndpunkten. Det är emellertid alldeles
uppenbart, att det i detta fall inte kan finnas några sekretesskäl, som
skulle kunna hindra regeringen att, örn den har ett fylligt material, lägga fram
detta. .

Jag måste därför, herr talman, uttala min förvåning över att det finns ett
sådant material, som utrikesutskottet icke har fått disponera, och jag känner
mig alldeles övertygad örn att utskottet vid ett kommande tillfälle kommer att
uttrycka en ganska bestämd önskan örn att få den mer fylliga behandling av
prissituationen, som kan ges.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Denna diskussion blir allt underligare och underligare. Vad herr Ohlin nu
insinuerar är ju, att utskottet icke skulle lia fått allt det material ställt till
sitt förfogande, som det varit möjligt att ställa till dess förfogande. Jag bär
ingen kännedom örn vad som skett i utskottet under dess överläggningar, men
jag tillät mig uttala den hypotesen, att utskottet möjligen icke haft tillfälle
att ägna mycken tid åt saken. Jag vill upplysa om att det icke är på min
anmodan denna promemoria framlagts, utan det är vederbörande föredragande,
som på egen hand har införskaffat den från priskontrollnämnden. Ifall utrikesutskottet
skulle ha bibragts den föreställningen, att denna promemoria
representerade det prisstatistiska material, som legat till grund för handelsförhandlingarna
med Frankrike eller att den legat till grund vid bedömandet av
handelns utveckling efter avtalets slutande, vill jag bara säga, att en sadan
uppfattning är fullkomligt felaktig.

Nu utgår jag ifrån att herr Ohlin missförstått situationen i utskottet. Och
jag vill bestämt protestera mot deir insinuation, som lag i hans sista anförande,
nämligen att regeringen skulle ha undanhållit utrikesutskottet material,
som skulle lia varit av betydelse för utrikesutskottets ståndpunktstagande. Jag
är fullkomligt övertygad om att det är uteslutet att herr Ohlin, med den ''sakkunskap
i dessa frågor som lian äger, skulle kunnat tro, att denna promemoria
representerar det fullständiga materialet i ärendet.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag tror, att handelsministern igen gör sig skyldig
till ett missförstånd. Jag insinuerade icke utan refererade bara vad ''handelsministern
själv sagt, nämligen att det fanns material, som utskottet icke fått
disponera. Jag vill konstatera, att vi från utskottets sida begärt att få en
pris statisti sk belysning av dessa frågor och att vi med anledning av denna
framställning fått denna promemoria, som vi alla erkänna vara otillräcklig. Då
kvarstår endast den förklaringen, att det i så fall var ett missförstånd från vederbörande
tjänstemäns sida, örn de icke förstått, att utskottet framställt en

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Avtal mellan
Sverige och
Norge om
vissa fiskerifrågor.

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike.
(Forts.)

sådan begäran. Enligt min mening Ilar denna begäran framställts mycket tydligt.
Jag skall icke fortsätta debatten utan bara hoppas, att jag får tolka handelsministerns
uttalande så, att han är villig att, när dessa frågor nästa gångkomma
till utskottet, göra allt vad hail kan för att utskottet skall få en så
fyllig belysning som möjligt, vilket utskottet icke fått denna gång.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

. Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av en mellan Sverige å ena, samt Amerikas
förenta stater, Frankrike, Storbritannien och Norra Irland å andra sidan verkställd
skriftväxling rörande tyska tillgångar i Sverige m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Majda
proposition angående godkännande av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
örn vissa fiskerifrågor.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Utbult: Herr talman! Det förslag till handelsavtal mellan Sverige och
Norge angående vissa fiskerifrågor, som här föreligger, kommer säkerligen att
hälsas med glädje av fiskarena på västkusten. De förhållanden, som varit rådande
i norska hamnar, har för de svenska fiskarena varit mer än onormala. Den
behandling de fått röna där har icke förekommit i något annat land, frånsett
Island. Jag skall icke gå in på några detaljer, men jag skulle kunna berätta
händelser, som skulle göra kammaren häpen.

Den första punkten i föreliggande förslag gäller ju det fall, att viana
fiskare råka ut för haveri och därvid besöka norska hamnar. Det är just på den
punkten, som de mest olidliga förhållanden varit rådande. Det är med glädje
jag ser detta förslag framläggas. Jag utgår nämligen ifrån att det åtminstone
skall bil början till normala förhållanden.

Däremot är det icke med samma tillfredsställelse jag ser på punkt 2 i avtalet.
Där står i första delen; av denna punkt, att våra fiskare få komma in i Norge
och sälja fisk under vissa förhållanden. Men när jag läser sista delen är det
omöjligt för mig att förstå vad det är för mening i den skrivning, som förekommer
där. Där står bland annat: »I sådant syfte skall bland annat från vederbörande
svenska fiskefartyg i den utsträckning, som är möjligt, i förväg
undersökas, om fångsten kan emottagas och försäljas på ett ekonomiskt ändamålsenligt
sätt på den plats, där den är avsedd att ilandföras.» Det skulle
betyda, att våra fiskare antingen hemma i svensk hamn eller ute på havet
skulle försäkra sig örn, huruvida det går att ilandföra och sälja fisk i norsk
hamn. Jag kan icke tyda den bestämmelsen på annat sätt. Enligt punkterna 7
och 8 ha våra fiskare fått vissa möjligheter att i norska hamnar sälja sill dels
till sillolja, dels för saltning under vissa förhållanden. Det är klart, att det
är en viss förmån, om t. ex. svenska fiskare ligga vid norska kusten och råka
ut för haveri, t. ex. örn motorn blir skadad. Då ha de i alla fall möjlighet att
sälja sina fångster till sillolja och eventuellt för saltning. Dessa fångster skola
senare importeras till Sverige i berett tillstånd utöver de i handelsavtalet fast -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Avtal mellan Sverige och Norge om vissa fiskerifrågor. (Forts.)
ställda kvantiteterna. Något offer göra sålunda icke norrmännen i detta fall
utan tvärtom förtjänst.

Emellertid utgår jag, som sagt, ifrån att detta avtal är en början till bättre
och mera normala förhållanden i norska hamnar för svenska fiskare, och därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Det var närmast med anledning av herr
Utbults anförande jag begärde ordet. Jag vill bara säga ett par ord. !

Detta avtal är ju resultatet av ganska långvariga och sega förhandlingar
mellan å ena sidan representanter för den norska fiskerinäringen och å andra
sidan representanter för de svenska fiskarintressena. Förhandlingarna började
redan på våren 1946 men ledde då tyvärr icke till något resultat. Vid de förhandlingar,
som sedermera fördes på hösten och vilkas resultat här presenteras
i form av ett färdigt avtal, så kan jag nog säga, att de svenska fiskarenas synpunkter
praktiskt taget till alla delar accepterats. Jag vill också säga, att de
svenska fiskarorganisationerna hade sin direkta representation vid dessa förhandlingar,
och fiskerinäringens ekonomiska organisation har ju för sin del
genom sin representant Corneliusson godkänt det föreliggande förslaget.

Det var framför allt punkt 2 i avtalet, som herr Utbult var litet fundersam
över. Det talas ju där örn rätt att under vissa betingelser ilandföra och sälja
fisk i Norge. Hur skall man kunna göra detta, frågar herr Utbult, när i avtalet
är angivet, att man skall på förhand undersöka, örn det finns möjligheter att
avyttra fisken i Norge. I den fullständiga texten står det ju, att i den utsträckning
det är möjligt skall man sträva efter att på förhand undersöka om det finns
avsättning för fångsten. Det är ju närmast en skrivning, som är avsedd att
gardera mot att man får ett prejudikat. Man får betrakta detta från norsk
synpunkt. De norska hamnarna böra icke. örn jag så får uttrycka mig, bli fria
baser för svenska fiskare. Det är ju framför allt för att det icke skall bli
prejudicerande för andra länder, som man har gett texten denna utformning,
som här har angivits.

Det var den lilla kommentar jag ville göra till herr Utbults anförande. Jag
hörde ju, att han yrkade bifall till förslaget, och jag vill också understryka, att
det är en överenskommelse, som den svenska fiskerinäringens direkta representation
har godkänt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av en mellan Sverige och Norge träffad
överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Utbult: Herr talman! Då regeringen i december 1945 ingick ett handelsavtal
med Norge, som skulle gälla för år 1946, och de kvantiteter av fisk
och sill m. m., som skulle få importeras från Norge till Sverige, blevo kända,
väckte det hela ganska stort uppseende, framför allt bland fiskarena på västkusten.
Även vi riksdagsmän från västkusten blevo bekymrade, alldenstund
en import av fisk och fiskprodukter till ett värde av inte mindre än 27 milj.
norska kronor ingick i nämnda handelsavtal.

I det nu föreliggande handelsavtalet med Norge, som skall gälla för 1947,
har regeringen lämnat i vissa fall ännu större möjligheter för import hit från

Överenskommelse
rörande
det svensknorska
varuutbytet
under
år 1947.

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947.

(Forts.)

Norge av fiskets produkter. Sålunda tiar, då det gäller importen av skaldjur,
det i listorna upptagna importvärdet ökats från 1 milj. till 2 milj. kronor för
nästa år. Då importen av skaldjur är fri, undrar man örn norrmännen kunna
exportera hit i nästan vilken utsträckning som helst inom ramen för betalningsö
verens kommel sen.

Fisket av skaldjur, alltså i detta fall hummer och djupvattensräka, bedrives
här i landet i mycket stor utsträckning av fiskare från mellersta och norra
Bohuslän, och det är en känd sak, inte minst för Bohusläns riksdagsmän, att
för dessa fiskare är skaldjursfisket deras huvudnäring. De ha inte, såsom en
del andra fiskare på västkusten, haft några särskilt stora inkomster under
krigsåren, utan de ha fått nöja sig med ganska små inkomster. Örn det lämnas
större och större möjligheter för fri import av nämnda skaldjur från Norge,
blir detta ett mycket hårt slag för de här nämnda fiskarena —■ inte minst
med tanke på att den norska kronans värde är lägre än den svenska kronans.
Skulle det gå därhän att dessa fiskare, som fiska skaldjur, skulle på grund av
den norska konkurrensen eller för små inkomster bli nödsakade att nedlägga
eller väsentligt inskränka detta fiske, kommer detta att betyda, att de måste
skaffa sig större och betydligt dyrbarare båtar och motorer för att kunna deltaga
i fisket på Nordsjön och annorstädes, något som i sin tur kommer att
bidraga till en ännu större tillförsel av de fiskslag, som våra fiskare vid alltför
många tillfällen ha så svårt att få avsättning för.

Jag förväntar, att regeringen inom den närmaste tiden kommer att med
vederbörande norska myndigheter ta upp frågan om ett importförbud eller en
importreglering för skaldjur, så att det blir en prövning av huruvida det verkligen
finns behov av en import.

Enligt varulistorna skulle beträffande importen av saltad fisk ske en
ökning av importens värde med 50000 kronor, beträffande fiskkonserver med
100 procent eller 300 000 kronor och beträffande torkad fisk med milj.
kronor. Dessutom ha, utöver vad som ingår i avtalet för 1946, medgivits möjligheter
för en import av frusen fisk och fiskfilet för 1 milj. kronor. I fråga örn
salt sill medgives en import på upp till 185 000 tunnor, varav 135 000 tunnor
utan licensprövning. Lägger man till detta en import från Island av t. ex.
100 000 tunnor salt sill, så kommer man till en kvantitet, som i det närmaste
motsvarar hela årsbehovet för vårt land, och det skulle alltså inte finnas plats
inom landet för avsättning av någon som helst svenskfångad salt sill.

Detta senare förhållande är så mycket mer omotiverat och beklagligt som
våra egna fiskare numera kunna, örn de få möjlighet att helt utnyttja sin kapacitet,
tillföra landet nästan all den sill, som behövs för saltning. Frågan blir
ju emellertid nu, örn inte detta givande och rika sillfiske i Nordsjön, som
åtminstone våra fiskare på västkusten ha haft så stora förhoppningar på och
för vilket det har nedlagts och fortfarande nedlägges stora kapital på båtar
och motorer, får inskränkas till det minsta möjliga eller rent av helt upphöra,
i den mån detta fiske inte kan läggas på export till andra länder. Ja, det kan
t. o. m. bli så, att norrmännen, som nu rusta för fullt för trålfiske i Nordsjön,
komma att förse vårt land även med denna sill, den s. k. fladensillen.

Vad beträffar den salta fisken, där ju importens värde skall ökas med
50 000 kronor, så är det ett känt faktum, att ganska stora mängder fisk ha
måst saltas under de sista åren, inte minst av statens eget organ, livsmedelskommissionen.
Västkustfisk, som övertagit livmedelskommissionens roll, när
det gäller att taga hand örn överskottsfångsterna av fisk och sill, har sedan
den 15 april i år erhållit stora mängder sådana överskottsvaror, varav cirka
5 milj. kg fisk som till större delen har fått saltas. Den 1 oktober hade Väst -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet linder år 1947.

(Forts.)

kustfisk sålunda omkring 125 000 kg sådan saltad fisk i lager. Dessutom ha
vi ju den svenskfångade salta långan, som är väl känd av de svenska hushållen,
och det synes alltså inte beträffande salt fisk föreligga något behov för
ökning av importen utöver den kvantitet, som enligt det nu gällande avtalet
importeras i år. I avtalet ingår en import av fiskkonserver som överstiger
innevarande års import med 100 % eller från 300 000 kronor till 600 000 kronor.
Huruvida det finns behov av en så stor import av fiskkonserver kan jag
inte uttala mig örn, men jag kan inte tänka mig annat än att även denna ökade
import kommer att verka menligt på det svenska fisket. Som jag förut har
nämnt så ingår även i avtalet en import av frusen fisk på 1 miljon kronor.
Någon sådan import var inte med i 1945 års avtal, och våra representanter
för fiskarena ha vid förhandlingar med myndigheterna på det bestämdaste
motsatt sig en dylik import. Frusen fisk har hittills visat sig vara den mest
svårsålda. Livsmedelskommissionen har sorgliga erfarenheter av sina försök
att tillvarataga överskottsfångsterna genom frysning på det sätt vi nu ha
möjlighet att frysa fisk. Så långt jag vet så fick livsmedelskommissionen
slumpa bort, ja kanske rent av skänka bort sitt sista lager av frusen fisk
på försommaren i år, och Västkustfisk hade den 1 oktober i år ett lager av
frusen fisk på inte mindre än 210 000 kg. Att under sådana förhållanden tilllåta
en import av frusen fisk på en miljon kronor kan inte vara försvarligt.
Importen av torrfisk har också ökats med en halv miljon kronor sedan föregående
avtal. Importsumman var då tre och en halv miljoner kronor, varför
den nu uppgår till fyra miljoner kronor i det nya avtalet. Från fiskarhåll
har kraftigt framhållits, att importen från Norge bör ske med hänsyn till
svenskt fiske och att importen därför bör ske efter behovsprövning, att man
i handelsavtalet icke under några förhållanden bör binda sig vid större kvantiteter
än som motsvara den faktiska importen under år 1946, och att import
därutöver endast bör ske efter särskild prövning varvid hänsyn skall tagas
till svenskt fiske.

Från den 15 april i år övertogo tvenne organisationer av fiskare fisk- och
prisregleringen efter det att livsmedelskommissionen omhänderhaft densamma
under krigsåren. För Skåne och Blekinge har föreningen Sydkustfisk hand
örn överskottsfisken, på västkusten har Västkustfisk hand om densamma. Huruvida
Sydkustfisk har haft stora överskott har jag inga uppgifter om, men
Yästkustfisk har, från den 15 april till den 30 november i år, mast övertaga
11 ä 12 miljoner kg, varav cirka 6 miljoner kg sill och över 5 miljoner kg
annan fisk, och detta överskott har tillkommit trots att våra fiskare under samma
tid ha tillämpat ganska kraftiga reduceringar av fisket genom ransonering
av tillförseln. Att lägga märke till är, att våra svenska fiskare torde vara
de enda, som ha infört ransonering av fiskfångsterna, då alla övriga länders
fiskare, även norrmännen, införa obegränsade mängder sill och annan fisk. Av
de här nämnda överskottsfångsterna, som Yästkustfisk fått övertaga, lia vissa
partier saltats, andra ha frusits och en del ha exporterats. Vissa partier ha
skänkts bort, och vissa organisationer lia inköpt en del partier till nödlidande
i Europa. Den 30 november hade Västkustfisk närmare en halv miljon kg fisk
(räknat i färskt tillstånd) i lager, däribland 210 000 kg fisk, och därutöver
cirka 12 000 tunnor salt sill. Att under de förhållanden jag här relaterat lämna
möjlighet för ändå större import av fiskvaror i det nya avtalet med Norge
än som förekommit i år måste ur det svenska fiskets synpunkt väcka stora betänkligheter
och kan omöjligt förstås av svenska fiskare, och våra fiskare
komma säkerligen att fråga sig om de .svenska fiskarenas adressen tillvaratagits
på ett nöjaktigt sätt i det nya avtalet.

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947.

(Forts.)

Jag noterar emellertid med nöje, att utrikesutskottet haft sin uppmärksamhet
riktad på frågan och gjort ett tillägg till vad som säges på sidan 14 i den
kungl, propositionen. Utskottet skriver: »Utskottet vill framhålla, att hänsyn
till de svenska fångstförhållandena och den svenska marknadens behov givetvis
även kommer att tagas vid importlicensgivningen för salt sill inom ramen för
i varuförteckning II upptagna kvantitetsgränser.» I vad mån utskottets tilllägg
kommer att påverka avtalets verkningar i gynnsam riktning för det
svenska sillfisket, kan jag för min del icke uttala mig örn, men nog skulle
jag önskat, att utskottet mera positivt sagt ifrån att det anser regeringen har
gått för långt i eftergifter i vissa fall, då det gäller import hit, framför allt
då det gäller vissa slag av fiskvaror, såsom skaldjur. Däremot kan jag inte
tänka mig annat än att regeringen, vid utfärdandet av licenser på importerad
fisk från Norge, måste taga hänsyn till vad utskottet i denna fråga har
skrivit.

Örn jag tänker på den ökade importen från 1946 för skaldjur, frusen fisk
och torrfisk, som uppgår till inte mindre än två och en halv miljon kronor i
ökning, så skulle ju bara detta göra, att jag borde yrkat avslag på avtalet,
men jag skall ändå avstå från att göra det, med tanke på dels det fiskeriavtal
som nyss är beslutat i denna kammare, dels att en importreglering på skaldjur
kommer till stånd genom regeringens åtgärd och dels med tanke på att
det kommer att ske en verklig behovsprövning, innan det lämnas tillstånd till
import av sill och annan fisk samt övriga fiskets produkter.

I detta anförande instämde herrar Staxäng, Carlsson i Bakeröd och Svensson
i Ljungskile.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Herr Utbults anförande, som ju innehöll mycket av bekymmer och kritik, slutade
ju med ett tillstyrkande av utskottets förslag, att riksdagen skall godtaga
det avtalsförslag, som regeringen förelagt riksdagen, en sak, som jag här
vill understryka. Jag gissar, att bakom detta tillstyrkande ligger den förnuftiga
tanken, att när man sluter ett handelsavtal med ett främmande land,
måste man, liksom när man sluter ett avtal med en individ, ge någonting för
att få någonting. Ett avtal måste vidare ses såsom en helhet. Med hänsyn härtill
skulle det kanske icke finnas så mycket anledning för mig att svara på
hans kritik, eftersom jag förmodar, att också han är medveten örn att vi måste
göra vissa eftergifter för att norrmännen å sin sida skola vara beredda att
göra eftergifter, så att vi skola kunna komma till ett resultat.

Emellertid är det ett pär småsaker jag skulle vilja påpeka. Jag skall söka
att fatta mig mycket kort. Denna diskussion kan ju knappast skilja sig så mycket
från de diskussioner herr Utbult och jag haft vid åtskilliga tillfällen förut.
Jag skulle vilja erinra honom örn att en utgångspunkt för vår diskussion om
fiskprotektionismen måste vara, att före kriget hade vi med få undantag inga
importhinder alls för fisk, allra minst fördyrande importspärrar för den salta
fisken, vars utomordentliga betydelse för de breda folklagrens konsumtion ju
herr Utbult känner väl till. Det är ur den synpunkten ingalunda naturligt att
se på importen av fisk på det ensidiga sätt herr Utbult gör, då han hävdar,
att fisk överhuvud taget icke bör få importeras, såvida vi icke ha behov av
det. Därmed menar han: såvida det icke är ett intresse ur fiskarenas synpunkt,
att vi importera fisk.

Jag Ilar nu tänkt mig, och det är regeringens inställning, att det skulle finnas
en lösning, som både tillfredsställer konsumtionens krav på en fri marknad
och på billig fisk och tillfredsställer fiskarenas berättigade krav på att ha en

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947.

(Forts.)

levnadsstandard, som är jämförlig med andra folkgruppers. Eli sådan lösning
ligger i att man gör den svenska fiskerinäringen till en exportnäring. Jag tycker,
att det är litet ensidigt, när kerr Utbult håller ett mycket långt anförande
utan att ens omnämna den väsentliga förutsättning för det avtal, som vi nu hålla
på att sluta, som ligger däri, att regeringen och myndigheterna lyckats upparbeta
en export av svensk fisk, som är större än någonsin. Det är min mycket
bestämda mening, att vill man göra den svenska fiskerinäringen på lång sikt
bärkraftig, måste man skapa förutsättningar för en stor export. I så fall kan
man undvara den mycket trånga protektionism, som herr Utbult här gör sig
till talesman för.

Detta avtal representerar en kompromiss, där vi behålla mycket av importspärrarna
från krigsåren, trots att vi lyckats arbeta upp exporten på det
sätt vi gjort. Jag vill emellertid bara som anteckning i marginalen till herr
Utbults anförande påpeka, att det icke är fullt riktigt eller åtminstone icke realistiskt,
när herr Utbult menar, att vi ökat importen av skaldjur enligt detta
avtal till det dubbla, eftersom detta avtals kvot ungefär svarar mot den faktiska
importen under 1946. Beträffande den salta sillen vill jag erinra honom
örn att dessa 135 000 tunnor, som vi ha lovat licensiera, är mindre än kvantiteten
förra året. Den faktiska importen av salt sill i år var 117 000 tunnor men
därtill fanns det ett köpekontrakt på 45 000 tunnor islandssill, som norrmännen
emellertid inte varit i stånd att leverera, vilket i sin tur medfört en mycket
besvärande knapphet på islandssill i marknaden.

I vad det gäller den stegring av importkvoten, som vi ha åtagit oss i fråga
örn konserver, vill jag erinra herr Utbult örn att här råder en konkurrens mellan
fiskerinäringens exportintresse och dess hemmaprotektionistiska intresse.
Vi ha för närvarande svårt att upprätthålla vår export av konserver, eftersom
det är ont örn konserver, och därför kan en import från Norge göra det möjligt
för oss att sälja mera fiskkonserver och därmed skapa förutsättningar för en
större marknad i framtiden, vilket är en god affär inte bara för landet utan
alldeles speciellt för fiskarena.

Jag vill vidare erinra herr Utbult om — det är en sak som jag ofta haft
anledning erinra honom om — att våra kvoter i handelsavtalet inte innebära
några löften örn import. De innebära bara löften örn importlicens, därest det
finns en marknad i Sverige som efterfrågar varorna. Den tilläggsmening i utskottets
utlåtande, inför vilken herr Utbult kände stor tacksamhet, lyder: »Utskottet
vill framhålla, att hänsyn till de svenska fångstförhållandena och den
svenska marknadens behov givetvis även kommer att tagas vid importlicensgivningen
för salt sill inom ramen för i varuförteckning II upptagna kvantitetsgränser.
» Eftersom utskottet tillstyrker att riksdagen skall godkänna det
förslag om handelsavtal som föreligger för diskussion kan jag inte tolka denna
mening i utlåtandet annorlunda än att utskottet observerat, att vi beträffande
denna vara lia fixerat en minimigräns och en maximigräns och att vi
inte äro skyldiga att lämna importlicens till mera än minimikvantiteten, vilket
ju är uppenbart.

Vad jag framför allt gärna vill framhålla är att jag tror, att man bara gör
den svenska fiskerinäringens intressen skada genom att på det ensidiga sätt.
som herr Utbults anförande nyss illustrerade, inrikta dessa intressen på en
småsvensk protektionism. Fiskerinäringens stora möjlighet att bli en näring,
som ger en god bärgning åt sina utövare, ligger i att vi kunna skapa en stor
och växande exportmarknad. Detta förutsätter att vi inte driva en småaktig
protektionism hemma, örn det är den svenska regeringens och de förhandlande
myndigheternas uppgift att slå bort importspärrarna i främmande länder.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 4l. 5

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947.

(Forts.)

Herr Utbult: Herr talman! Först vill jag säga bestämt ifrån att jag inte
7/rkat bifall till utskottets hemställan — därvidlag måste det föreligga något
missförstånd från handelsministerns sida. Jag säde att jag hade orsak att yrka
bifall men kunde inte göra det och gjorde det inte heller. Handelsministern
nämnde att man måste ta hänsyn till konsumenterna och försöka hålla ett
billigt pris på sillen. Saken ligger så till att den importerade norska och isländska
sillen både förlidet år och i år blev, på grund av felslaget fiske, ganska
mycket dyrare än den svenska. Yi lia i år sålt den fina svenskfångade fladensillen
i salt skick till de svenska försäljarna för ett pris av ned till 58 kronor
tunnan, även örn priset i allmänhet hållit sig omkring 65 kronor. Den importerade
isländska sillen kostar 100 eller 105 kronor tunnan. Det är en skillnad
på 40 kronor per tunna. Den svenska fisken och den svenska sillen måste kunna
få ersätta de importerade varorna, i synnerhet då priset är 40 kronor lägre per
tunna.

Importen av skaldjur är det mest betänkliga i hela avtalet. Jag hade inte
tagit reda på att det har importerats för två miljoner kronor skaldjur i år,
utan jag gick ut ifrån uppgiften i handelsavtalet, en miljon kronor. Det allra
mest beklagliga är att det inte är importförbud på skaldjur, utan norrmännen
kunna exportera hit när som helst och hur som helst och nästan till vilket pris
som helst, för så vitt det finns pengar tillgängliga enligt handelsöverenskommelsen.
Vederbörande svenska fiskare skrevo till flera riksdagsmän förliden
vinter och ville att vi skulle begära importreglering på skaldjur. Vi kunde inte
då göra det men diskuterade saken gruppvis. Fiskarena ha sedan gjort framställning
härom till sitt centralförbund, som i sin tur begärt hos regeringen
att få en reglering till stånd, men denna framställning blev avslagen. Denna
import kan innebära att dessa fiskare helt enkelt måste inställa sitt fiske, örn
norrmännen fritt skola få hit exportera hummer och djupvattensräkor.

När det gäller importen i år är det så riktigt att vi ha köpt 117 000 tunnor.
I nya avtalet ingår 135 000 tunnor utan behovsprövning. Det är alltså fråga
örn en större ökning än vi själva anse vara riktig. Handelsministern nämnde
att vad som behövs är att skaffa en marknad utomlands för export av svensk
fisk och sill, och det är så riktigt. Vi ha ju tidigare haft export till utlandet
av framför allt salt sill sedan 20, 30 år tillbaka. De mängder som exporterades
förr vore åtskilliga hundra, kanske tusen procent större än de, som exporteras
nu. Då kunde vi fiska 100 000 hektoliter på en enda natt och exportera
huvudparten. Vi lia alltså haft export långt tidigare, men vi behöva det givetvis
nu också. Enligt min och fiskarenas mening är det emellertid inte den rätta
utvecklingen att vårt folk genom avtal skall på sätt och vis tvingas att äta
mer och mer importerad fisk, medan våra egna fiskare skola bli hänvisade till
att sälja sina fångster i utländska hamnar och sedan föra hem den fisken och
den sillen i salt eller berett tillstånd. Våra fiskare böra som producenter ha
möjlighet att sälja största möjliga mängder i sitt eget land och sedan exportera
vad som eventuellt blir över.

Jag måste säga handelsministern att våra fiskare på västkusten inte äro
glada, då de bli tvingade att ligga på Nordsjön under hösten och vintern i snö
och storm och fiska i hela veckor och sedan gå i fyra dygn, natt och dag, till
en hamn på engelska östkusten för att sälja sina fångster. Det är ett arbete
som jag inte önskar en straffånge, långt mindre våra fiskare. De klaga ganska
mycket på en sådan ordning, men de ha ju ingen annan utväg än att gå utanför
gränserna och på det sättet sälja sina varor. Det är ett litet fåtal som
under vintern vågar riskera både båtar och redskap på detta fiske, ty man har
gjort för stora förluster på att ligga i Nordsjön vintertid. Däremot ha fiskarena

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947.

(Forts.)

ingenting emot att under vår och sommar sälja sina fångster i utländska hamnar.
Det dra de sig inte för, men att de skola mer eller mindre tvingas att fiska
ute på Nordsjön och hålla sig där i storm och snöyra är inte att rekommendera.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag instämde först i herr Utbults anförande.
I likhet med herr Utbult vill jag framhålla att den hänsyn som skall tagas
till de svenska fångstförhållandena och den svenska marknadens behov givetvis
även bör tagas vid importlicensgivningen för salt sill. Jag tycker att där
har man faktiskt vunnit en del i jämförelse med bestämmelserna i det förra
handelsavtalet.

Att jag nu begärt ordet beror mest därpå att jag dock reagerar något emot
statsrådets uttryck örn vissa synpunkter på fiskarehåll, som han kallade för
småsvenskt protektionistiska. Jag tycker att detta uttryck var rätt onödigt,
ty jag har den uppfattningen att man beträffande våra fiskeförhållanden med
Norge nu uppnått vissa positiva resultat, att det uttryck som statsrådet använde
i rätt stor utsträckning förringade den insats man gjort. Jag tror också
att med detta uttryck gavs en felaktig framställning av den inställning fiskets
män haft i dessa frågor.

I anknytning härtill vill jag framhålla en sak som jag personligen reagerat
emot, och det är att man tycks tala örn jordbrukets och fiskets avsättningsförhållanden
på olika tungomål. Vi ha ju kommit därhän nu att då det gäller
jordbrukets produktion vilja vi i första hand inrikta denna på hemmamarknaden,
och vi tala ganska litet om export. Men när det gäller fisket fortsätter
man alltjämt att i första hand tala örn export och alltför litet örn vår hemmamarknad.
Jag inser mycket väl att här föreligger en skillnad. Att fisket i
mycket hög grad är beroende av vår exportmarknad begriper jag mycket väl,
men jag tycker det är ett stort intresse för vår fiskerinäring att man i första
hand skall söka tillvarata vår hemmamarknad, sedan får exporten komma som
en komplettering.

Det var bara denna synpunkt, herr talman, jag ville ha framförd.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Den småsvenskt protektionistiska inställning, som jag varnade de svenska fiskarena
för, har jag i viss mån känt vara företrädd i herr Utbults anförande.
Det var icke den inställningen som lett oss fram till överenskommelserna med
Norge örn svenska fiskares rätt i norska hamnar. Jag syftar på den inställning
som skulle leda till att man vore beredd att avstå ifrån den svenska
regeringens möjligheter att skaffa den svenska fiskerinäringen rättigheter till
export och rättigheter i utländska hamnar för att i stället desto hårdare försvara
den svenska marknaden. För mig är det alldeles klart ■— jag vill upprepa
det än en gång — att vilja vi skapa en bärkraftig svensk fiskerinäring, då
gäller det att lägga som grund härför en kraftig export. Och det kunna vi
inte vare sig politiskt eller tekniskt genomföra, örn vi följa den inställning,
som jag tillät mig kalla småsvensk protektionism och som jag tycker kom
fram i herr Utbults och i viss mån också i herr Staxängs anförande.

Herr Staxäng vill inte att vi skola göra någon skillnad mellan jordbrukspolitiken
och fiskeripolitiken. Jag tror, att det finns en mycket viktig orsak
till att här bör dragas en skiljelinje. Det svenska jordbruket kan ju till nöds
klara sig som en hemmaförsörjningsnäring, åtminstone innan produktiviteten
ökat mera än den redan har gjort. Men detta är inte möjligt för fiskerinäringen
— så vida man inte tänker sig att fiskarenas nuvarande antal skall nedbringas
högst betydligt. Jag vill också gärna ha sagt att jag betraktar icke dessa båda

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Subventionering
av införseln
av
vissa varor
m. m.

Överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947.

(Forts.)

anföranden, som här hållits, såsom verkligt representativa för de svenska fiskarenas
åsikter. Det är min erfarenhet, icke minst från det resonemang vi
fört i samband med upprättandet av det svensk-norska avtalet, att det numera
finns mycket större förståelse för de synpunkter, som jag här gjort mig till
tolk för, än som fanns så sent som i fjol. Jag tror att en allt större och större
del av de svenska fiskarena fått denna mera aktiva inställning till den handelspolitik
som regeringen fullföljer.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets memorial, nr 17, angående ersättning till dess tjänstemän;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 297, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående ersättning till
Sveriges riksbank för viss förlust; och

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till den internationella
flyktingskommittén m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering av införseln av vissa varor m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 360 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 11 oktober 1946,
föreslagit riksdagen att till Subventionering av införseln av vissa varor å till1
äggs stat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
^ dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Björkman och Nordenson (I: 390) och den andra inom andra kammaren
av herr Wiberg (II: 592), i vilka hemställts, att riksdagen under beaktande av
vad i motionerna anförts måtte avslå förevarande proposition,

dels ock en inom andra kammaren av herr Ohlin väckt motion (II: 591), vari
likaledes hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 390 och II: 592 samt II: 591, till SubveD
tionering av införseln av vissa varor å tillägggsstat I till riksstaten för budgetåret
1946/47 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 25 000 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson och Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Albertsson, Skoglund i Doverstorp, Ohlin och Falla, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motio -

Tisdagen den 17 december 1940 fm.

Nr 41.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
lierna I: 390 och II: 592 saint II: 591, avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag;
samt

2) av herr Rubbestad, utan avgivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Falla: Herr talman! Den proposition, nr 360, som ligger till grund för
det nu behandlade utskottsutlåtandet, företer åtskilliga egendomligheter. Jag
kan knappast erinra mig ett förslag från Kungl. Maj :ts sida, som beledsagats
med så starka reservationer och principiella avståndstaganden i sakfrågan från
vederbörande departementschefs sida, i detta fall statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet.
Han talar örn vådorna av en sådan subventionering
av importvaror, som här föreslås, och förklarar, att han till fullo inser dem.
De remissyttranden som redovisas i propositionen äro genomgående principiellt
mycket avvisande mot importsubventioner, men i fråga örn det nu föreliggande
förslaget äro yttrandena i allmänhet vaga och undvikande. Även där man inte
avstyrker förslaget, säger man i många fall, att man inte vill motsätta sig
det — det är ju det vanliga uttrycket för motvilja och tveksamhet, när man
ändå av vissa skäl tvingas med på någonting, som man inte tycker örn. Jag
kan inte finna någon remissinstans, som oförbehållsamt tillstyrkt det nu föreliggande
förslaget, det skulle då möjligen vara socialstyrelsen. Till och med
priskontrollnämnden, varifrån förslaget ju kommer, säger, att »ett beträdande
av subventionsvägen är i allmänhet förenat med allvarliga olägenheter och en
åtgärd, som i princip måste anses förkastlig». Grossistförbundet säger, att
innan man beslöte sig för en så betänklig åtgärd som genomförandet av importprissubventioner,
syntes andra utvägar att hålla nere indexet böra undersökas.
Stockholms handelskammare säger bl. a.: »Förhoppningarna att genom
varjehanda konstlade åtgärder kunna sätta prismekanismen ur spel och dölja
den pågående penningvärdesförsämringen skulle säkerligen visa sig fåfänga,
om man icke lyckades komma till rätta med den primära orsaken till inflationstrycket,
nämligen den bristande balansen mellan en stigande inkomstnivå och
en otillfredsställande varuförsörjning. Mot denna bakgrund måste det», yttrar
handelskammaren vidare, »starkt ifrågasättas, örn skäl verkligen funnes att
tillgripa så betänkliga medel som subventioner åt importen.» Handelskammaren
i Göteborg säger sig på anförda skäl icke kunna tillstyrka införandet av
subvention av importvaror. I åtskilliga yttranden tar man inte bestämd ställning
till förslaget, utan inskränker sig till att tillråda all möjlig försiktighet
och begränsning vid åtgärdens genomförande.

I detta sammanhang ber jag att få anföra några uppgifter och synpunkter
ur en till statsutskottet inkommen, den 4 december daterad skrivelse från textilrådet
inom statens industrikommission. Textilrådet har tidigare genom en till
industrikommissionens i propositionen refererade yttrande fogad promemoria
uttalat med kommissionens i stort sett sammanfallande uppfattningar. Nu
säger textilrådet bl. a.: »Genom remiss från Sveriges industriförbund bereddes
textilrådet tillfälle att under senare hälften av september månad 1946 avgiva
yttrande över en inom priskontrollnämnden utarbetad hemlig skrivelse av den
13 september angående subventionering av införseln av vissa varor m. m.

Med hänsyn till att ärendet var hemligstämplat och att remisstiden var begränsad
till två dagar, fick icke textilrådets styrelse, utan endast en mycket
begränsad krets av de närmast berörda industriernas representanter tillfälle
att handlägga ärendet. Då rådet ansåg sig icke heller kunna avgiva ett yttrande
innehållande ett ställningstagande till lämpligheten av den föreslagna

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Subventionerinq av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
åtgärden, inskränkte det sig till att i en PM till Sveriges industriförbund anlägga
vissa tekniska synpunkter på en eventuell subventionering.

Sedan ärendet numera blivit offentligt genom att Kungl. Maj:t i proposition
nr 3G0 till innevarande års riksdag framlagt förslag örn rätt att bevilja subventionering
för vissa importerade varor, får textilrådet, sedan dess styrelse
numera haft frågan under behandling, vördsamt anföra följande.»

Jag vill inte upptaga tiden med att fullständigt återgiva hela yttrandet,
men textilrådet framhåller, att det är nödvändigt för industrien att få räkna
med råvarornas hela återanskaffningspriser, samt framhåller därefter, att motiveringen
för importsubventionering till väsentlig del skulle bortfalla, örn en
då i dagarna väntad ny överenskommelse träffades mellan de stora parterna
på arbetsmarknaden, varigenom det s. k. indextaket skulle bortskaffas och
inte i fortsättningen få någon betydelse. Slutligen säger textilrådet: »Det
torde även rent allmänt kunna sägas, att det är ofrånkomligt, att prishöjningarna
på importerade råvaror tillåtas att utöva sin fulla inverkan på priserna
på halv- och helfabrikat, som tillverkats av ifrågavarande råvaror. Det torde
icke vara riktigt eller lämpligt att genom subventioner snedvrida efterfrågan.
Härigenom skapas på ena eller andra sättet missförhållanden, som torde vara
omöjliga att på förhand överblicka.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter och under åberopande av att
industrien dock måste kalkylera från i verkligheten gällande återanskaffningspriser
på råvaror, får textilrådet vördsamt hemställa, att statsutskottet vid sin
behandling av Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 360 måtte hemställa,
att propositionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Detta uttalande går ju i helt annan riktning än det i propositionen refererade
yttrandet, och denna förändring synes inte uteslutande bero på att det
nya ramavtalet förändrat förutsättningarna för förslaget. Man förstår ju också,
att örn en instans, det må vara ett statligt organ eller en annan organisation,
endast får två dagar på sig för att avgiva ett yttrande i ett komplicerat
och förut kanske icke övervägt samhällsekonomiskt spörsmål, så är det risk för
att svaret blir beroende av tillfälliga omständigheter, otillräckligt underbyggt
och sålunda av föga värde. Även örn tiden för remissvaren inte i andra fall
varit lika kort som den textilrådet fått för att begrunda frågan, så utgår jag
ifrån att tiden för remissvarens avgivande varit mycket kort. Priskontrollnämndens
skrivelse till Kungl. Maj :t är daterad den 13 september detta år, och
regeringspropositionen i fråga är dagtecknad den 11 oktober. På denna tid, 28
dagar, skall skrivelsen avsändas från priskontrollnämnden, vara vederbörande
departementschef tillhanda, övervägas, expedieras för remiss till olika instanser,
vara dessa tillhanda och där studeras och övervägas och med mer eller
mindre väl genomtänkta yttranden återgå till departementet. Där skall förslaget
och de därtill i remissyttrandena anförda synpunkterna studeras och övervägas,
och slutligen skola dessa överväganden resultera i utarbetandet av en
proposition tili riksdagen. Vilket allt skett inom en tid av 28 dagar. Örn en del
resonemang som i anslutning till frågan förts och anföras i propositionen äro
något suddiga i konturerna, så är det inte mycket att undra på med den tid
som stått vederbörande till förfogande.

Naturligtvis vill jag inte klandra, att det gått raskt undan. Ärendet är ju av
den särskilda beskaffenhet, att det måste handlas snabbt om det överhuvud
taget skulle handlas. Men det är ju å andra''sidan uppenbart, att få de tillfrågade
remissinstanserna inte tid och möjlighet att sätta sig in i ärendet, så
bli remissyttrandena av litet eller intet värde. Och det är ju en allmän klagan
från håll, där man skall inkomma till departementen med svar på remisser av
olika ärenden, att remisstiden som regel nu är så kort, att det inte är möjligt

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
att under den utmätta tiden tränga in i de förelagda ärendena och. däröver avgiva
yttranden. Det väsentliga i detta dep ar tementala remissförfarande synes
numera ha blivit att kunna i en proposition redovisa ett antal remissvar, inte
att av svaren få frågan klarare belyst och få ett större och tillförlitligare kunskapsmaterial
för frågans bedömande och avgörande.

Alltnog, detta ärendes behandling har blivit ett hastverk, och även örn detta
under föreliggande omständigheter har varit ofrånkomligt, så är det dock ett
beklagligt faktum, som man inte kan komma förbi vid frågans avgörande. Åtskilliga
av de skäl, sorn ansetts bära upp subventionsförslaget, visa sig vid närmare
påseende vara svaga, svåra att bestämt fixera eller klart definiera. Så
t. ex. äro alla som yttrat sig i frågan ense örn att en subvention å importvaror
endast kan övervägas vid en prisstegring, som är av övergående karaktär. Men
i själva verket äro ju prisrörelser nästan alltid av övergående karaktär, örn man
ser utvecklingen på längre sikt. Hur lång eller kortvarig en prisrörelse skall
vara för att anses som övergående, därom lia vi inte fått någon antydan i propositionen
eller eljest. Men även om s. k. sakförståndiga anse sig kunna ha ett
allmänt omdöme örn vad man skall anse vara en övergående prisstegring, så
gäller det ju att bedöma en sådan prisrörelse i dess tidigare skede för att då
sätta in åtgärden, om det skall vara någon mening nied det hela. Men vem kail
vid början av en prisrörelse på utlandsmarknaderna säga, örn den kommer att
bli kortvarig eller mera bestående, då den ju enligt sakens natur kommit till
stånd genom samverkan av många olika faktorer och i fortsättningen kan komma
att påverkas av många andra delvis oförutsebara omständigheter? En förutsägelse
örn dess större eller mindre varaktighet måste ju bli en ren spekulation,
som möjligen kan slå rätt men lika gärna kan sia fel. Ja — sa resonerar man
tydligen —• örn det visar sig, att prisstegringen inte går tillbaka så ^snart som
man trodde, då tar man bort subventionen, och det verkliga priset får slå igenom.
Ja, vad har man då åstadkommit? Att man får låta prisstegringen bryta
genom som en uppdämd flod och kanske vid en tidpunkt som ur olika synpunkter
blir känsligare och besvärligare än tidigare. Nej, säkerligen kommer man
att då resonera som så, att när vi nu ha haft denna subventionering så länge,
så böra vi väl vänta litet till och avvakta, örn inte ett omslag snart kommer.
Och så hoppas man och så dröjer man, och så blir importsubventionen varaktig,
och ju längre tid den lått bestå, desto svårare och besvärligare blir det att avskaffa
den.

Därtill komma de statsfinansiella betänkligheterna. Redan för det halvår
och för de begränsade varuslag, som subventioneringen nu närmast avser, förefaller
det mycket ovisst, örn de ifrågasatta 25 miljonerna skola vara tillräckliga
för att kunna uppnå någon väsentlig effekt. Skulle sedan, som troligt är,
subventioneringen fortsätta och utökas, så kan den statsfinansiella belastningen
bli av nu alldeles oberäknelig storlek. Och så som rict nu ter sig torde morgondagens
statsekonomiska plåga bli mer än tillräcklig utan en sådan belastning.
Att departementschefen inte är främmande för att fortsätta på den här
föreslagna subvention svägen framgår av hans uttalande på sidan 15 i propositionen:
»Sedan erfarenhet erhållits angående subventionering, torde frågan örn
en eventuell förlängning av densamma samt örn dess omfattning böra tas under
övervägande, och, därest förhållandena därtill föranleda, förslag därom föreläggas
.nästa riksdag.»

Det avgörande skälet för en importsubventionering synes vara en fruktan
för att de höjda importpriserna skola påverka levnadskostnadsindex, så att
detta skulle slå genom det s. k. indextaket vid siffran 249. Därmed skulle
då enligt det mellan de stora parterna på arbetsmarknaden gällande ramavtalet
följa en löneökning på 5 procent å indextillägget eller ungefär 3 procent

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
å det nu utgående totala lönebeloppet med de inflatoriska verkningar, som
detta skulle föra med sig. Emellertid Ilar ju efter rätt långvariga förhandlingar
mellan dessa parter nu träffats ett nytt avtal av innebörd, att en lönehöjning
av 5 procent å 1938 års lön under alla förhållanden skall träda i tilllämpning
från och med maj 1947. Då de enligt ramavtalet på index grundade
lönehöjningarna skola bestämmas kvartalsvis och en eventuell importsubvention
icke kan hinna påverka index innan första kvartalets lönesättning
skall fastställas i januari 1947, så kommer uppenbarligen indextaket, liksom
en importsubvention, icke att få någon sådan betydelse för lönemarknaden som
man tidigare i anledning av det gamla ramavtalet föreställt sig. Och därmed
är det tyngsta och det avgörande skälet för den föreslagna importsubventionen
borta.

När som för närvarande är fallet faran för vårt penningvärde kommer kanske
mest inifrån, från våra egna statsekonomiska och allmänekonomiska utvecklingsfaktorer,
kan det inte vara möjligt att bygga en damm mot inflationen
genom att subventionera en del begränsade importvaror. Örn hotet mot
penningvärdet lomme endast utifrån, kunde måhända åtgärder av den typ
och på det område varom här är fråga förtjäna att övervägas, men i nuvarande
läge måste den inre ekonomiska utvecklingen främst övervägas i detta sammanhang
och en hela problemet omfattande plan åvägabringas för bemästrande
av de inflatoriska krafternas inflytande. Det räcker inte med någon enstaka,
begränsad åtgärd ute i periferien. Vi försökte hösten 1939 när det gällde
kolen och anslogo för det ändamålet första gången 20 miljoner kronor för
att hålla priserna nere. Men åtgärden visade sig den gången verkningslös.
Mycket talar för att det skall gå på samma sätt denna gång. Subventionen
innebär också, en ökning av köpkraften och kan i nuvarande läge måhända
förstärka de inflationsdrivande krafterna.

Faran för inflation är inte obekant för oss. den är inte plötsligt framsprungen
ur några nya och oväntade ekonomiska konstellationer de senaste
månaderna eller det senaste året, även örn inflationshotet starkt aktualiserats
de senare månaderna. Vi lia talat örn denna fara, vi ha varnat för den, och
det har uppdragits vissa allmänna riktlinjer för hur staten skulle genom vissa
penningpolitiska och socialekonomiska åtgärder vidmakthålla ett möjligast
stabilt penningvärde. I det syftet tillkom priskontrollnämnden 1942 och senare
det bekanta penningpolitiska program, som diskuterades och fastslogs vid
1944 års riksdag. Priskontrollnämnden har otvivelaktigt utfört ett gott och
betydelsefullt arbete. Utan detta arbete skulle prisläget varit i drift långt
tidigare. Men priskontrollnämnden bär ju i sitt arbete varit beroende av fattade
politiska avgöranden, som ofta gått i mot priskontrollnämndens syften
motsatt riktning och vållat besvärligheter. Nu synes emellertid priskontrollnämnden
kommit nära gränsen av sina möjligheter. Vid sidan av de knappt
tillmätta prisbestämda standardvarorna strömmar en allt stridare flod av fria
och dyrare varor. Prisindex blir under sådana förhållanden endast cn fiktion.
Ett uttryck för denna verklighet är det mellan arbetsgivareföreningen och LO
för åtta ä tio dagar sedan träffade avtalet, varigenom nästa års löner normeras
i det väsentliga oberoende av indextalet. Att då, samtidigt med att man
underlåter att vidtaga åtgärder mot köpkraftsöverflödet och prishöjningen på
de inre _ linjerna, vidtaga en isolerad åtgärd av så tvivelaktig karaktär som
subventionering av vissa importvaror i främsta rummet för att hålla indextalet
obrutet kan inte vara vad som nu göres oss behov. Beträffande det penningpolitiska
programmet från våren 1944 så fick det ett grundskott av finansministern
redan på hösten samma år. Det har inte saknats goda föresatser,
vackert formulerade till programmatiska uttalanden från riksdagens si -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 41.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
da, meri det har saknats vilja och kraft att hävda programmet och fasthålla
en bestämd och konsekvent linje. Från finansministerns sida har såvitt man
kan se inte funnits någon fruktan för en inflatorisk utveckling. Han har
uppenbarligen trott sig kunna leda utvecklingen efter sina intentioner med de
medel som stodo honom till huds, och rätt länge torde han också liksom
manga andra planhushållare in spe ha sett faran i motsatt riktning, i en väntad
depression, som skulle mötas med helt andra medel än som krävas i nuvarande
situation. Det var detta betraktelsesätt som avspeglade sig i den mycket
omdiskuterade planhushållning, som skisserades i de nu antikverade 27
punkterna. De höra nu till det förgångna, och ingen ofruktbar diskussion
skall upptagas på den grunden.

Men vad som nu bör från vårt håll klart sägas ut är, att vi inte äro motståndare
till planhushållning på det sättet, att vi skulle önska att staten skulle
låta en av sina väsentligaste uppgifter driva vind för våg. Skyddande och
upprätthållande av ett stabilt penningvärde, det är en uppgift som åvilar staten
och som ingen annan än staten egentligen kan fullgöra. Och den uppgiften
kan inte lösas genom improvisationer utan kräver ett planmässigt och konsekvent
handlande på lång sikt. Vi kunna konstatera, att staten för denna
sin ofrånkomliga uppgift icke fyllt ens mycket lågt ställda anspråk på framsyn,
planmässighet och konsekvent handlande. Det är sent att gottgöra vad
som hittills försummats, men det är nödvändigt att angripa problemet i hela
dess vidd och verkligen få till stånd samordnade åtgärder för att såvitt det nu
är möjligt dämma upp inflationen, innan den fått alltför förödande verkningar.
Att i detta läge gripa efter det halmstrå, som det nu behandlade förslaget utgör,
kan inte vara rationellt eller tillfredsställande. På det sättet endast engagera
vi oss för principiellt oriktiga och i längden omöjliga metoder utan att
vinna någonting av väsentlig betydelse i dagens läge.

Jag ber, herr talman, att med stöd av vad jag nu anfört få yrka bifall till
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande utlåtande och övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 12.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att redaktör Helmer Holmberg vårdas å S:t Görans hudavdelning
för eksem. Han intogs den 6 december 1946 och beräknas kvarstanna
till den 23 december.

Stockholm den 17 december 1946.

Å. Nilzén,
leg. läk.

Kammaren, som lade intyget till handlingarna, beviljade herr Holmberg
ledighet från riksdagsgöromålen tillsvidare från och med den 6 innevarande
december.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Subventionering
av införseln
av
vissa varor
m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 17 december.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets
utlåtande, nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och
lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Svensson i Grönvik, som anförde: Herr talman! Det ärende vi behandla
är föranlett av en skrivelse från priskontrollnämnden till Kungl. Maj:t. Priskontrollnämnden
har ansett sig böra fästa uppmärksamheten vid prisutvecklingen
på vissa varor i utlandet och risken för att denna prisutveckling skulle
kunna påverka priserna inom landet. Då dessutom indexläget är nära det s. k.
indextaket, uttalar priskontrollnämnrlen, att »hänsynen till de allvarliga konsekvenser
som kunna utlösas av en, örn än tillfällig prisstegring i ett sådant
läge måste anses väga tyngre än de principiella betänkligheterna mot ett beträdande
av subventionsvägen».

Åtskilliga myndigheter ha yttrat sig örn förslaget. Tveksamhet har kommit
till synes hos samtliga, och även departementschefen har uttalat tveksamhet.
Departementschefen säger: »I likhet med priskontrollnämnden och flertalet
av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet, finner
jag det i nuvarande läge nödvändigt att öppna möjlighet för Kungl. Maj :t att
medgiva viss importsubventionering. Jag inser till fullo vådorna av en dylik
subventionering och anser därför att den skall tillämpas restriktivt. Den bör
sålunda äga rum allenast, där sannolika skäl föreligga för antagandet, att prisstegringen
är av övergående karaktär.»

Detta departementschefens uttalande ansåg herr Falla i sitt anförande före
middagen vara en svaghet, något som bl. a. var ett skäl för honom att gå pä
avslag på propositionen. Jag måste säga, att detta öppna uttalande från departementschefens
sida örn vådorna enligt min mening utgör en garanti för
att den fullmakt departementschefen får icke kommer att missbrukas. Det
hade varit mycket mera betänkligt, örn han hade nonchalerat de olika myndigheternas
yttranden. Nu har han själv erkänt och understrukit faran, även
örn han i likhet med priskontrollnämnden anser vådan av att icke företaga sig
någonting större än de olägenheter som äro förknippade med ett beträdande
av subventionsvägen.

Utskottet har också uttalat sig örn de svårigheter, som en dylik åtgärd medför.
Men utskottsmajoriteten har icke velat motsätta sig tanken, att det skall
finnas ett instrument i Kungl. Maj:ts hand för att kunna följa utvecklingen.
I detta fall är det hela begränsat till sex månader, alltså till slutet av detta
budgetår. Jag tror, att det kan vara av betydelse, att Kungl. Maj:t har en sådan
fullmakt, och detta är skälet till att jag i likhet med utskottsmajoriteten
gått på bifall till den kungl, propositionen.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Före middagen anmärkte herr Falla på det sätt, på vilket Kungl. Majit förberett
behandlingen av ärendet. Jag skall icke alls gå in på den frågan — jag
förutsätter att departementschefen själv svarar i saken. Men vad beträffar
skyndsamheten med ärendets behandling, förstår jag verkligen, att man därest
man skulle göra något, måste handla snabbt, örn frågan skulle hinna komma
under riksdagens prövning vid pågående höstsession. Under sådana förhållanden
kunde man givetvis icke draga ut på remisstiden alltför länge.

I detta sammanhang har man dragit upp hela den stora frågan örn penningvärdet,
och från reservanternas sida har uttalats, att när man fått löfte örn
att det skall bli en överläggning örn penningvärdet, vore det icke anledning
att gå in på denna nu föreslagna vägen. Jag skulle vilja säga som min uppfattning,
att med kännedom örn svårigheterna att komma fram till ett resultat
i dessa diskussioner kan man icke räkna med att de bli slutförda under den
tidrymd av sex månader som härvidlag är stipulerad. Det skulle vara mer än
underligt örn överläggningarna skulle hinna bli färdiga på kortare tid, och då
har man icke föregripit resultatet på något sätt genom att bifalla Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag tror, att denna fullmakt är ett slags säkerhetsinstrument, och just med
hänsyn till den öppenhet, varmed departementschefen förklarat att han inser
svårigheterna och vådorna, har jag icke ansett mig böra motsätta mig förslaget.
Avgörandet är, såsom jag nyss nämnde, beroende på Kungl. Maj :ts prövning i
varje särskilt fall. Departementschefen har i sitt yttrande uttalat, att tilllämpningen
skall vara restriktiv, och att så bör vara fallet ha vi ytterligare
understrukit i utskottsutlåtandet. Lägger man samman detta, förefaller det
mig, som örn det icke vore någon risk att bifalla propositionen.

Jag skall till slut tillägga ännu en sak. De varor, som framför allt berörts
i skrivelserna, äro bomull och hudar, och man har gjort gällande, att priset på
bomull sjunkit under den senaste tiden. Men enligt de uppgifter vi erhållit
från industrikommissionen har visserligen priset varit i sjunkande, men det
håller nu på att stiga igen. Jag tar för givet, att Kungl. Majit med hänsyn
till både departementschefens och utskottets uttalande ser till, att därest^ det
icke skulle finnas anledning till subvention när det gäller vissa varor, sådan
heller icke kommer att ges. Under dtn förutsättningen lia vi, menar jag, mer
att vinna än att riskera gemina ett bifall till propositionen.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härpå yttrade:

Herr Bagge: Herr talman! På kammarens bord ligga två ärenden, som höra
samman på så sätt, att de båda böra betraktas mot bakgrunden av det nuvarande
läget i fråga örn penningvärdet och den allmänna ekonomiska politiken
med hänsyn till den inflationsrisk, som otvivelaktigt vårt land står inför. Det
galler den proposition, som nu är föremål för kammarens behandling, nämligen
propositionen örn prissubventionering av vissa importvaror, och det gäller
också om propositionen rörande omsättningsskattens slopande, varom vi fått ett
utskottsutlåtande.

Med talmannens benägna tillstånd tänker jag göra några allmänna reflexioner
i anledning av båda dessa förslag, och jag kommer icke att uppehålla mig
vid detaljer i det närmast föreliggande ärendet. Jag kan ju också vara berättigad
därtill, då i motiveringen till avslagsmotionen alla dessa förhållanden
beröras i hela deras vidd. Jag har en annan åsikt än den senaste ärade talaren
därutinnan, att jag menar, att det är hög tid att vi här i riksdagen verkligen få

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1940 em.

Subventioncrinq av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
en debatt om penningpolitiken. Det är i allra sista stund detta sker, i all synnerhet
som ju finansministern givetvis rätt snart måste taga position till dessa
frågor, när han skall skriva den vanliga ingressen till statsverkspropositionen.

Det är påfallande, att båda förslagen från början väsentligen motiverades
med ett och samma skäl, som numera är helt och hållet förlegat, nämligen faran
för ett genombrytande av det s. k. indextaket, faran för att man skulle komma
över talet 248. Det tycks emellertid icke ha gjort något nämnvärt intryck, att
detta argument har förlorat sin aktualitet. Faran för överskridandet av talet
248, som tyvärr i flera avseenden varit bestämmande för den ekonomiska politik,
som sett sin väsentliga riktlinje i manipulationer av index, har icke längre
samma betydelse som förut, sedan organisationerna träffat det nya ramavtalet,
enligt vilket tillägget utgår oberoende av örn talet 248 överskrides eller icke. Allt
detta är onekligen också ganska typiskt för situationen och för det sätt, varpå
frågor av sådan art behandlas för närvarande. Det är ett exempel på hur utvecklingen,
som går mycket raskt i våra dagar på detta område, lämnar de
trögfotade myndigheterna långt bakom sig.

Förslagen äro också typiska för den nuvarande penningpolitikens brist på
planmässighet och effektivitet, dess upptagenhet med allehanda föga betydelsefulla
ting och med förslag, som kastas fram, så vitt man kan se, lösryckta ur
det allmänna sammanhanget och därför mer eller mindre ineffektiva. Det ena
av förslagen, det örn prissubventionerna, är ett palliativ utan något större
värde men med betänkliga konsekvenser för framtiden. Det andra, förslaget
rörande omsättningsskattens borttagande redan den 1 januari 1947, måste
sägas gå stick i stäv med det nuvarande lägets krav och verkliga innebörd.

Örn vi först tänka på subventionerna, måste vi säga oss, att penningvärdet
förvisso icke kommer att påverkas av några tiotal miljoner kronor i prissubventioner
till en del importvaror. Detta äro väl alla eniga om, föreställer jag
mig. Men som en isolerad åtgärd kommer en dylik subventionering i nuvarande
läge dessutom att verka i fel riktning, eftersom ett förbilligande av importvarorna
för avnämarna inom landet men icke för de främmande exportörerna
kommer att verka ökande på importen, och detta kommer att medföra en minskning
av våra snabbt sjunkande valutareserver, varigenom ökning av importen i
dess helhet så småningom blir omöjliggjord eller i hög grad begränsad. I varje
fall äta vi upp våra sparade resurser på detta sätt undan för undan.

Vad beträffar förslaget att upphäva omsättningsskatten redan den 1 januari
1947 i stället för att, såsom riksdagen tidigare beslutat, åtminstone dröja till
den 1 juli 1947, går verkligen, som jag sade, stick i stäv med vad den nuvarande
situationen påfordrar; och det är redan på denna grund ett uttryck
för bristen på en genomförd och genomtänkt politik. Att i nuvarande läge med
det alltjämt växande trycket från den ökade köpkraften och den stegrade konsumtionen
omedelbart taga bort omsättningsskatten, sänka priserna och öka
efterfrågan och köpkraften, kan man verkligen icke säga vara ett steg i rätt riktning,
även örn man har den åsikten, vilken jag också har, att denna skatteform
förr eller senare bör försvinna. Tidpunkten kan omöjligen ha valts olämpligare.

I utskottsutlåtande! försöker man bagatellisera hela saken. Redan det är orikligt
i och för sig, ty det gäller ju med hänsyn till våra förhållanden mycket
betydande belopp. _Men dessutom måste vi komma ihåg, att effektiviteten i den
nuvarande ekonomiska politiken beror på att alla olika åtgärder, de må vara
stora eller små, mer eller mindre omfattande, sammanarbetas på ett planmässigt
sätt för att tillsammans utgöra de verktyg vi vilja ha för att hindra ett fortskridande
hot mot vårt penningvärde. Så har man dock icke resonerat, när det
gäller förslaget att ta bort omsättningsskatten nu, vilket har framdrivits av
rent partipolitiska grunder. Man kan dock hävda, att även örn tendenserna

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventioner in g av införseln av vissa varor m. rn. (Forts.)
tidigare varit skönjbara, har dock så mycket inträffat sedan riksdagen behandlade
saken och fattade sitt beslut, så stor risk för inflation uppkommit och
utvecklingen påskyndats i så stor omfattning, att riksdagen kunde vara väl
försvarad med att taga skattefrågorna överhuvud taget under förnyat övervägande
och då givetvis också denna fråga.

Yad jag nyss sagt örn nödvändigheten av att inrikta alla olika delar av den
ekonomiska politiken och alia åtgärder, de må vara mer eller mindre omfattande,
åt rätt håll för att få det hela att hänga ihop gäller också en sak, som jag
vet icke är så populär att omnämna. Men tiden är icke sådan, att det framför
allt är popularitetsjakt vi skola ägna oss åt. Jag avser räntepolitiken.

Räntenedsättningen i mars 1945 var en uppenbarligen politiskt påverkad
åtgärd från riksbanksfullmäktiges sida. Det osedvanligt låga ränteläget kan
icke sägas stå i samklang med vad striden mot inflationen fordrar. Det har
sagts, att räntepolitiken icke skulle vara effektiv i det fallet, men det är något
som är helt och hållet beroende på vad man ger den för plats i sin ekonomiska
politik i övrigt. Örn folk får klart för sig, att en höjning av räntan är ett
uttryck för en bestämd vilja hos de styrande att bevara kronans värde och
motverka en inflationistisk prisutveckling, får en räntehöjning av även moderata
dimensioner verklig betydelse. Ty då förstår folk, att den är något som
pekar hän på att prisutvecklingen icke skall fortgå på samma sätt som hitintills,
och då kommer räntan tillsammans med alla de andra åtgärderna att
bli en effektiv faktor. Det har däremot visat sig tidigare, att örn man gör isolerade
ränteförändringar, spela dessa icke någon större roll.

Det Ilar gjorts gällande, att man icke kan höja räntan med hänsyn till bostadsbyggandet,
och det är möjligt att så är fallet. Men för min del skulle jag
vilja säga, att fastän jag alltid bestämt motsatt mig subventioner, då jag anser
dem betänkliga i olika avseenden, skulle jag ändå finna att det vore bättre
att tillgripa räntesubventioner för sådana investeringar, som man vill uppmuntra,
än att fortsätta den nuvarande räntepolitiken och hålla för låga räntor
över lag. Som jag ser saken är detta en riskablare politik.

Ett viktigt medel att motverka trycket från den stigande konsumtionen och
den stigande importefterfrågan är naturligtvis sparandet. Hur sparandet påverkas
av den nuvarande politiken behöver jag icke närmare utveckla. Symtomen
på en nedgång i det frivilliga sparandet äro ju otvetydiga. Det tror jag
att var och en som sysslar med dessa ting exempelvis i våra sparbanker, såsom
fallet är med mig, kan dag för dag bli övertygad örn.

Sänkningen av växelkurserna i somras tillhör väl också de åtgärder, som i
och för sig kunna vara berättigade men som i nuvarande läge medföra tråkiga
konsekvenser. Även denna sänkning var ett exempel på isolerade åtgärder, som
icke vidtagas såsom led i ett genomtänkt inflationsbekämpande program och
som därför få en annan verkan än den avsedda. Vi ha här att göra med
samma sak som jag nyss berörde när det gällde förslaget om subventioner på
en del importvaror. Man ville genom sänkningen av de utländska växelkurserna
få ned importpriserna och på det sättet slippa smittan på vårt prissystem
från prisutvecklingen i utlandet. Men de lägre importpriserna betyda större
efterfrågan på importvaror och en stegring av importen, som i längden icke
kan fortgå av den anledning jag nyss nämnde.

Härtill kom regeringens okloka politik i fråga örn exportpriserna, vilken
medförde att exporten kom att hållas tillbaka under en tid. Vi ha fått en utveckling
av betalningsbalansen, som är i högsta grad påfrestande på våra valutareserver,
vilka nu smälta undan månad för månad på ett ganska oroväckande
sätt, att döma av riksbanksrapporterna. Det är frågan om i vad mån
prisnivån i utlandet ligger så mycket högre än prisnivån här hemma. Detta är

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
något som man gjort gällande som argument för alla dessa åtgärder. I själva
verket kan man icke konstatera skillnaden i prisnivån inom olika länder, allra
minst med utgångspunkt från vårt land, där prisutvecklingen i så stor utsträckning
går utanför de registrerade priserna. Framför allt beror väl det ogynnsamma
resultatet av växelkurserna på att köpkraften bär svämmar över alla
bräddar. ! ;£ »i "i ?-.

Herr Myrdals proklamation örn en stundande allmän importreglering, vilken
senare dementerats av finansministern, ökar än mer intrycket av förvirring i
fråga örn regeringens ekonomiska politik. En importreglering, som man kanske
kan vilja tillgripa i andra syften, skulle förvisso icke i det nuvarande läget
hjälpa oss i fråga örn penningvärdet. Hen skulle ju endast medföra att folk
använde sina pengar i desto större utsträckning att köpa inhemska varor, varav
tillgången bleve allt mera knapp.

När man, som vi för närvarande göra, befinner sig i ett läge, där hela det
inre prissystemet förskjutes uppåt under pressen från ökade inkomster på den
otillräckliga varutillgången, så betyder alla dylika åtgärder endast, att man
vänder sig mot symtomen; en sådan läkekonst kan vara ganska betänklig och
kan understundom förvärra sjukdomen.

Det är mycket typiskt för den politik som nu föres här i landet, att man
alltjämt bara går på i de gamla ullstrumporna med allehanda dunkla och allmänna
uttalanden, som icke ha något samband med den aktuella verkligheten,
och utan att märka eller vilja bry sig örn att denna verklighet radikalt
förändrats och kräver en helt annan inriktning av våra ansträngningar än tidigare.

Den gamla politiken, som ju gick ut på att hålla ned kostnader och priser
och på det sättet stabilisera prisnivån, var möjlig under de speciella förutsättningar,
som rådde under kriget och som kunde hålla balans i samhällshushållningen,
inte minst kanske på grund av tillvaron av ett bestämt ekonomiskt
program och de förväntningar örn fallande priser, som bl. a. på denna grund
voro ganska naturliga och gjorde det hela mycket mera lätthanterligt. Men
det är dessa förutsättningar, som nu försvunnit och därmed också möjligheterna
att på samma sätt som förut kunna dirigera prisnivån genom att hålla
ner kostnader och genom priskontroll.

När samhällshushållningens balans kommit ur led på ett sätt som nu är
fallet här i landet och trycket från konsumtion, export och investering långt
överskrider de resurser, som vi kunna få genom produktion och import, verka
alla dessa artificiella kostnadssänkningar, när man ej samtidigt vidtar andra
åtgärder, på ett helt motsatt sätt stimulerande på konsumtionen, stimulerande
på investeringarna och förtärande på våra valutareserver samtidigt som den
överväldigande pressen på resurserna omöjliggör en effektiv priskontroll över
hela linjen, vilket ju prisutvecklingen redan visat.

Såsom läget nu är måste vi därför framför allt skärskåda alla åtgärder ur
synpunkten av hur de verka på trycket på resurserna från konsumtion, investering
och export och göra priskontrollen så smidig som möjligt och lämpad efter
det nya läget, så att det icke blir så att prisutvecklingen helt glider oss ur
händerna.

Örn ingenting göres ha vi nästa år sannolikt att räkna med ett i hög grad
förvärrat läge. Vår nuvarande nationalinkomst kan med ledning av ökningen
av de taxerade inkomsterna beräknas till omkring 17 ä 18 miljarder kronor.
Då det väl ej är osannolikt att vi ha att räkna med en ytterligare ökning av
inkomsterna med omkring tio procent av denna nationalinkomst till 1947 och
Örn _vi dessutom lägga till de föreslagna skattesänkningarna med mera än 500
miljoner kronor, så ha vi nästa år att räkna med ett tillskott i köpkraften på

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
mer än två miljarder kronor — örn ingenting göres i motsatt riktning. För den
svenska samhällshushållningen är detta någonting ytterst allvarligt. Mot denna
press kommer icke, såvitt man kan se, att stå en motsvarande produktionsökning;
detta är uppenbart redan på grund av bristen på arbetskraft. Produktionen
har ju också blivit snedvriden genom priskontrollens ojämnhet, och jag
vill tillägga, att de nuvarande priskontrollmetoderna också medföra — en sak
som vi redan se — att allehanda varor börja försvinna ur butikerna. Samtidigt
har ransoneringsmoralen i allra högsta grad försvagats och försvagas alltmera.
Prisnivån har redan nu splittrats genom kontrollens begränsade effektivitet. Man
kan därför icke driva samma priskontrollpolitik som tidigare. I varje fall kan
man icke ha samma förhoppningar örn att priskontrollen skall kunna hålla
emot, som den i stor utsträckning lyckats göra förut åtminstone på vissa områden.

Hur ha vi kommit till detta bakvända och ganska farliga läge? Ja, naturligtvis
beror det framför allt på allehanda allmänna ekonomiska förhållanden,
som det vore orimligt att göra regeringen ensam ansvarig för. Men å andra sidan
måste vi säga oss, att dess politik inte har hindrat utan snarare hjälpt till
att åstadkomma den nuvarande situationen. Politiken har, åtminstone såvitt en
utomstående kunnat finna, varit utan sammanhang och utan annan ledstjärna än
de dagspolitiska maktpositionerna och deras bevarande. Den har givit vika för
okunnigheten och stundom för obefogad intressepolitik från olika samhällsgrupper.
Man kommer onekligen att tänka på den gamla sjömansvisan örn
briggen, där man seglar utan kompass »efter vågorna och styrmans gamla
hatt.» Finansministern har styrt efter opinionsvågorna inom de grupper, på
vilka hans maktställning vilar, och resultatet har blivit därefter.

Nu vill jag inte påstå, det vill jag understryka, att vi skulle befinna oss i
något katastrofalt läge. Örn vi jämföra oss med sådana länder som exempelvis
Finland eller Frankrike, ha vi naturligtvis på ett helt annat sätt möjligheter
att alltjämt bevara en sund ekonomi och att stabilisera penningvärdet. Vi ha
ju också i utlandet ett stadgat anseende för ekonomisk stabilitet, men det är det
anseendet som vi inte böra förverka. Vi måste fordra av Sveriges regering att
den begagnar alla de möjligheter som vår ekonomiska styrka ger oss för att
vi skola komma in i lugnare farvatten.

Ibland får man nästan det intrycket att vederbörande låter det hela gå i förhoppning
att räddningen skall komma i form av en ny depression utifrån. Herr
Myrdal lovade ju oss att en sådan depression skulle bli aktuell sex månader
efter Japans utträde ur kriget. Sedan ser det ut som örn han i samband med
ryssavtalet tänkt sig depressionen ungefär år 1949. För herr Wigforss’ räkning
borde väl egentligen depressionen komma redan 1947, örn den skulle göra
någon nytta. Men vare sig vi nu skola tro på än den ena eller andra depressionen,
så kunna vi ju inte inrätta oss efter ett dylikt perspektiv. Allra minst
böra väl den eviga högkonjunkturens förespråkare räkna med detta.

Enda möjligheten att hejda partiernas ringdans kring alla de intressen som
äro involverade i den ekonomiska politiken är enligt min bestämda mening att
innehavaren av makten och nyckelposten, finansministern, tar det ansvar på
sig, Som alltid måste följa makten. Han har nu många gånger tillfrågats vad
hans politik egentligen innebär och vad han har för planer för framtiden. Detta
har gjorts i syfte att söka se. om inte alla goda krafter skulle kunna förenas
i detta för rike och folk så viktiga spörsmål. Men han och regeringen lia uppträtt
som cn sfinx, vilken inte svarat på några frågor. Jag misstänker starkt,
att den är en sfinx utan gåta. Detta är det bekymmersammaste i hela den nuvarande
situationen. Det enda sättet att komma till en lösning är att bjuda alla
som för cn sådan lösning måste göra uppoffringar, kanske av åsikter, kanske

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 194G em.

Subventioner in q av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
av intressen, en gemensam plan, som man kan tro på att den skall leda till
resultat — annars får man ingen samverkan, utan alla slita åt olika håll, och
då vet man inte vart det kommer att bära hän. Delaktighet i en gemensam
överläggning och planläggning av åtgärder för bevarandet av kronans värde
skulle också förbättra den allmänna stämningen, som nu försämras undan för
undan. Det behövs för närvarande en bättre atmosfär här i landet, en atmosfär
av samarbete och välvilja, som försvunnit på sista tiden.

Jag skall inte alls lägga skulden för detta enbart på något särskilt parti
eller på någon särskild man; men jag är övertygad örn att det inte blir någon
ändring, örn det inte kommer till synes en helt annan förmåga och vilja till
hänsyn och samarbete än hittills hos den man, sorn för närvarande innehar den
mest betydade maktställningen i landet — finansministern.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag skall icke följa herr Bagge i en mera utförlig
framställning av det nuvarande läget och de krav det kan motivera, då jag
redan förut, nämligen för några veckor sedan, haft tillfälle att lägga fram
min syn på frågan, och det är onödigt att upprepa.

Jag var i åtskilligt överens med herr Bagge, i andra delar icke. Jag avvaktar
med nyfikenhet, örn det skall lyckas för honom vad som icke lyckats
vid föregående fem eller sex tillfällen i år, då saken varit uppe, att — örn jag
får uttrycka mig så och regeringen icke tar illa upp —• driva ut regeringen
ur dess hålor för att förmå den att komma fram med ett program, icke för
hur den tänker och analyserar, utan ett program för vad den ämnar göra. Jag
skall nu begränsa mig till dels ett pär korta reflexioner örn själva subventionsfrågan,
dels ett påpekande rörande det allmänna spörsmålet.

Det förefaller mig som örn man kunde säga, att skälen för den subventionspolitik,
som utskottsmajoriteten tillstyrker i enlighet med regeringsförslaget,
äro väsentligt svagare i dag än de voro för någon månad sedan, eftersom man
nu har en uppgörelse rörande grunderna för löneavtal, där indexrörelserna
spela en väsentligt annan roll än de gjort i år. Man har icke längre samma
anledning att sitta och stirra på det där indextaket, som man tyvärr har fått
göra tidigare. Man skulle kunna säga, att beträffande frågan örn omsättningsskattens
avskaffande bär regeringens ståndpunkt varit klar, alltsedan
den framlade sin proposition, och likaså ha partierna deklarerat sin ståndpunkt
i frågan. Omsättningsskattens avskaffande är därför en förutsättning för
den uppgörelse som parterna på arbetsmarknaden ha träffat, och därför kan
man också säga, att den saken behöver inte nu dryftas. Men ingen kan väl
påstå, att parterna på arbetsmarknaden, när de träffade sin uppgörelse för
1947, tagit någon mera väsentlig hänsyn till att regeringen föreslagit dessa
subventioner på 25 miljoner kronor. Därför förefaller det mig, som örn det
skäl, som väsentligen anförts för denna subventionspolitik, nämligen att man
borde hindra index att gå upp till det farliga taket, nu har bortfallit.

Jag vill säga herr Bagge, att det förhåller sig helt annorlunda med omsättningsskatten.
Den skattens bibehållande eller avskaffande torde ha utövat
och kan utöva väsentligt inflytande på själva inkomstbildningen, på själva de
villkor, örn vilka man beslutar, när man sluter löneavtal, avtal örn jordbrukspriser
och dylikt. Omsättningsskatten är ju en stor sak. Därför kan man
icke bara peka på dess ena sida, att den betyder så och så mycket för köpkraften,
utan man måste också se på dess inverkan på inkomstbildningen, och
det är ingen tvekan örn att dess avskaffande bidragit till att förmå olika
grupper att acceptera eller räkna med mindre nominell inkomststegring än de
annars skulle ha begärt.

Jag säde, att skälen för en sådan subvention, som här är föreslagen, äro

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventicmerinq av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
svagare än tidigare. Skälen emot förefalla däremot starkare än de voro för
några månader sedan, därför att en sådan subventionering innebär dock alltid
en direkt ökning av köpkraften, när staden icke ökar sina inkomster för att
skaffa de behövliga pengarna. Under de senaste två månaderna bär läget,
icke minst i fråga örn vår betalningsbalans, utvecklats så, att en dylik politik
framstår som mera riskabel nu än i höstas. Nu säges, att man skall bedöma
frågan från den utgångspunkten, att det endast är en övergående prisstegring,
och endast då skall man hålla nere importpriserna. Jag skall tillåta
mig att liksom i utskottet citera ett uttalande av den världsberömde nationalekonomen
Keynes, som för övrigt hade mycken praktisk erfarenhet från ekonomiska
transaktioner. Han var på besök i Ryssland, och där talade man örn
för honom hur stor veteskörd man väntade nästa år, vilket värde veteskörden
skulle ha, hur mycket vete man skulle exportera och vilket värde veteexporten
skulle ha. Keynes frågade dem då hur de buro sig åt för att få reda på
inte bara hur mycket vete de skulle exportera utan även vilket pris de skulle
få på världsmarknaden. De ryska planeringstjänstemännen förklarade att
det kunde man i alla fall bedöma med en något så när rimlig marginal. Härtill
genmälde Keynes, att örn de kunde förutsäga hur vetepriset skulle utvecklas
på börsen i Chicago påföljande år, skulle de kunna förtjäna så mycket
pengar på att sälja och köpa på själva börsen, att de inte skulle behöva
exportera något alls och ändå få lika stora inkomster till Ryssland. — Ja,
det möter verkligen mycket stora svårigheter att i förväg ange priserna på
viktiga råvaror.

Jag skall här inte återgiva de risker som föreligga för att handeln skall
bli derangerad, utan jag nöjer mig med att hänvisa till reservationen. Häromdagen
träffade jag en industriman, som tillhör en av de mest berörda branscherna.
Han förklarade att de väntade med att köpa råvaror på världsmarknaden.
De väntade på uppgörelse med myndigheterna örn hur stora subventionerna
skulle bli. Och vad skulle hända den dagen då de hade klart besked
på den punkten? Jo, säde han, då skulle de köpa allt vad de behövde för en
betydande tid framåt. Är det då sannolikt att det är ekonomiskt fördelaktigt
för landet att det just den dagen inköpes väldiga kvantiteter av de ifrågavarande
råvarorna? Nej, men det är inte fråga örn några ekonomiska synpunkter,
det är bara det att den dagen då de få besked om hur mycket de få i subvention,
då vilja de få täckning för sina risker. Subventionerna ha en tendens
att införa ett icke-ekonomiskt element i transaktionerna. Att intresset att
köpa så billigt som möjligt då kan i viss mån försvagas torde vara uppenbart.

Utskottet bär nu i vällovlig avsikt sökt begränsa beloppet till 25 miljoner
kronor. Men jag undrar hur det blir när pengarna ta slut, om man inte då
får räkna med att regeringen kommer att begära mera pengar. De finansiella
konsekvenserna äro alltså ganska svåröverskådliga.

Sammanfattningsvis vill jag säga, herr talman, att jag icke kan finna att det
i dagens läge finnes tillräcklig motivering för denna subventionspolitik, alldeles
särskilt när det är fråga endast om en isolerad åtgärd. Det är erforderligt
—• i det hänseendet är jag överens med herr Bagge — med helt andra,
långt mera omfattande och samordnade åtgärder för att den pågående oroväckande
utvecklingen skall kunna hejdas.

Finansministern hänvisade vid ett föregående tillfälle till att förre statsministern
avgav en förklaring i somras. Jag tillät mig då att svara, att vad
som behövs är inte ett teoretiskt program utan det är handling. Utvecklingen
har under de sista månaderna, sedan Per Albin Hansson lade fram sitt program,
gått i en olycklig, alltmer skärpt inflationsbetonad riktning, och det är

Andra kammarens protokoll 1940. Nr lf1. fi

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Subventionering av införseln av vissa varor rrv. m. (Forts.)
därför nödvändigt att åtgärder vidtagas. Denna subventionspolitik är ju bara
en droppe i havet -—- om den nu överhuvud taget gör någon nytta, vilket jag
vill sätta ett frågetecken för.

Jag tillåter mig att ännu en gång hänvisa till det så kallade 27-punktsprogrammet.
Det finns där en rätt klar deklaration, där nian uttalar sig för att
stegringen av realinkomsterna till en början bör tillgå så att levnadskostnaderna
sjunka, medan penninginkomsterna hållas stabila. Sedan har finansministern
förklarat att detta program har modifierats. Man skall alltså lia en stabil
prisnivå och stigande inkomster i den mån det är förenligt med en stabil prisnivå.
Jag undrar nu hur den svenska regeringen tolkar detta program, _ som
flera gånger försäkrats vara den svenska regeringens handlingsprogram. Även
efter ett accepterande av finansministerns modifikation skall man alltså sträva
efter att hålla stabila priser, och en inkomststegring skall ske endast i den mån
den är förenlig därmed. Vilka förpliktelser för de berörda parterna är det man
tänker sig? Vilka åtgärder tänker sig regeringen för att detta program skall
kunna förverkligas? Det räcker ju inte med att säga att vi skola bibehålla
priskontroll o. dyl. De senaste månadernas utveckling visar uppenbarligen att
något mera måste göras.

För att förebygga att finansministern kommer att säga att vi från vårt håll
endast tänka på inkomstbildningen, vill jag för min del betyga att enligt mitt
sätt att se investeringsverksamheten står ännu mera i centrum, sett på litet
längre sikt. På kortare sikt är kanske själva inkomst- och köpkraftsbildningen
det centrala.

I detta sammanhang skall jag tillåta mig att beröra en sak, som inte närmare
diskuterats i kammaren, nämligen frågan örn riksbankens ställning. Herr
Bagge var något inne på frågan i samband med räntepolitiken. Jag skall gå in
på den litet vidsträcktare. Den svenska riksbanken, som är en riksens ständers
bank, har ju till förnämsta uppgift att vårda penningväsendet, att bevara penningvärdet.
Såsom viktigaste medel i denna verksamhet har riksbanken sin
kreditpolitik, framför allt räntepolitiken. Denna kreditpolitik påverkar just
investeringsverksamheten i landet, och det är på det sättet den påverkar hela
den ekonomiska utvecklingen. Nu har man av skäl som förefalla mig övertygande
— jag har alltså på den punkten en annan uppfattning än herr Bagge —
gått in för en stabil räntenivå. Detta betyder att riksbanken egentligen har
berövats det viktigaste av sina penningpolitiska hjälpmedel. I det läget måste
man fråga, vad riksbankens självständiga ledning anser örn utvecklingen under
hela detta år. Det vore beklagligt, örn riksbanken, som alltså är det organ som
närmast handhar skötseln av penningvärdet via investeringen, skulle helt och
hållet träda åt sidan med hänvisning till att regeringen övertagit uppgiften.
Jag vill uttala den meningen, att det är naturligt att riksbanken söker göra
sitt inflytande gällande, inte så mycket genom teoretiska analyser eller välvilliga
råd till riksdagen örn hur statsfinanserna skola skötas o. dyl., men genom
att uttala sin mening rörande det spörsmål, som alltid varit en centralbanks
förnämsta uppgift att beakta, nämligen investeringsverksamheten. Jag
hoppas och tror att det räder en så betydande enighet örn hur förhållandena
äro här i landet med rådande inflationstryck, att varje sådant sakkunnigt och
opolitiskt uttalande, som man skulle kunna tänka sig från riksbankens sida,
skulle vara till betydande nytta. Det är enligt min mening angeläget att riksbankens
roll vid vården av det svenska penningväsendet inte reduceras så, att
riksbanken blir något slags tjänare åt regeringen, utan riksbanken bör bibehålla
den självständiga ställning sorn den förut haft och som det varit de
svenska statsmakternas avsikt att den skulle ha.

Ja, herr talman, med mitt sätt att se är det föreliggande spörsmålet att hind -

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
ra en inflationistisk utveckling det viktigaste ekonomisk-sociala spörsmålet för
vårt land för närvarande. Det är därför med beklagande som jag måste konstatera,
att regeringen tills vidare har föredragit att låta utvecklingen fortgå utan
några energiska försök att hejda denna utveckling. Det är mycket möjligt att
herr Bagge har rätt i sitt antagande, att regeringsledamöterna varje kväll be i
sin aftonbön — örn man nu skall använda det uttrycket —• om en internationell
depression, så att trycket lättar. Men för det första är det tvivelaktigt örn detta
skulle medföra någon lättnad, och för det andra är det väl ändå väl riskabelt
att spekulera i en sådan depression. Man får väl ändå anta, att handelsministern
inte varit så oförsiktig som herr Bagge nyss angav utan att han
rört sig med något försiktigare profetior.

Det förefaller mig ganska uppenbart att när det gäller att få olika folkgrupper
att acceptera åtgärder, som för var och en av dem måste förutsätta en
viss begränsning av önskemålen, är det endast regeringen som kan taga initiativet.
Det är endast regeringen som med tillräcklig auktoritet kan göra ett
försök att samla parterna omkring ett sådant program. Det är därför regeringen
som har ansvaret. Vi i oppositionen lia vid upprepade tillfällen förklarat
oss villiga att medverka. Jag kan inte se hur vi skola kunna göra mer. Nu
är det -—■ jag kan endast upprepa det — regeringens tur att här taga till orda.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres: Herr talmant!
Jag skall inte taga upp någon debatt örn de större frågor, som berörts
både av herr Bagge och av herr Ohlin, utan jag skall uppehålla mig vid några
synpunkter i anslutning till den föreliggande propositionen i den mån de berörts
av föregående talare i debatten här i dag.

Då herr Falla inledde diskussionen före middagen, gjorde han det uttalandet
att det avgörande skälet för denna importsubvention numera helt och hållet
bortfallit, sedan ramavtalskonstruktionen med indextalet nu inte längre var
något att räkna med. Samma argument har upprepats i första kammaren. Jag
kan förstå att man kunnat fastna för ett sådant betraktelsesätt, eftersom i
priskontrollnämndens motivering för den föreslagna anordningen finns en hänvisning
— inte alls på undanskymd plats — till den hotande utveckling som
under hösten pågått i fråga örn indextalet. Och det är uppenbart att flera av
de myndigheter, som yttrat sig över förslaget, fäst mycket stort avseende just
vid dessa indexpolitiska synpunkter. Men jag måste säga att detta för mig
aldrig varit något centralt skäl. I departementschefens yttrande i propositionen
finns inte heller någon som helst hänvisning till de indexpolitiska spekulationerna,
utan där angives såsom det centrala skälet till förslagets framläggande
den oroväckande utvecklingen på världsmarknaden i fråga örn priserna
på vissa nyckelvaror, som ägt rum särskilt under innevarande år.

Det är speciellt två varugrupper, som därvidlag spelat stor roll. Vi hade
förut en internationell reglering av den argentinska hudmarknaden, en reglering,
sorn tillämpades under flera av krigsåren. Den blev utsatt för allt större
påfrestningar och brast helt sönder i somras, med påföljd att priserna på de
argentinska hudarna sprungo upp i oroväckande grad. Örn jag inte minns fel
lia priserna stigit med omkring 60 procent i förhållande till läget under den
lid den internationella regleringen ännu ägde bestånd. Jag tar siffran ur minnet
och gör inte anspråk på att den skall vara exakt, men stegringen rör sig
ungefär örn den storleken. En så betydande prisstegring skulle, om den fått
slå igenom, medföra en riitt avsevärd fördyring av slutprodukterna, och då
hjälper det inte örn riksdagen i morgon beslutar avskaffa omsättningsskatten,
l.y det blir ändå cn anmärkningsvärd förhöjning. Huruvida denna prishöjning

Nr 41.

Tisdagen elen 17 december 1946 em.

Subventionerinq av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
på de argentinska hudarna ännu är avslutad törs jag inte yttra mig om. Det
sista meddelandet ha vi fått i dag, och enligt det skall den argentinska staten
från och med i morgon införa exportmonopol på hudar. Det är svårt att bedöma
vilka verkningar ett sådant exportmonopol kan ha, men med den kännedom vi
ha örn vad som brukar följa efter ingripande från den argentinska regeringens
sida, har man anledning att befara, att det under den närmaste tiden skall bli
en ytterligare prisstegring på de tunga hudarna.

Den andra stora nyckelvaran är bomullen. 1 kg bomull kostade före kriget

1 Borås 90 öre eller 1 krona. Yi hade länge ett kalkylpris inom bomullsindustrien
här i landet av 1 krona 64 öre. Sedermera höjdes det till något över

2 kronor. Noteringen på amerikansk bomull sprang i somras upp till 3 kronor
21 öre, alltså en betydande stegring. Sedermera har noteringen åter stupat.
Det är alldeles uppenbart att det är starka spekulativa krafter i verksamhet
på den amerikanska bomullsmarknaden, och det är mycket svårt att bilda sig
en säker uppfattning örn hur det verkliga läget är. Men hittills har det varit
så, att sedan noteringen nådde sin toppunkt har den åter stupat brant nedåt
fram till hösten för att sedan visa en på nytt uppåtstigande kurva. Visserligen
har sålunda ett betydande prisfall drabbat den nordamerikanska bomullen,
men vårt hittillsvarande kalkylpris har varit så lågt, att ett accepterande
av ett kalkylpris, som håller sig i närheten av den nuvarande amerikanska
bomullsnoteringen, skulle betyda ganska mycket för flertalet bomullsvaror
av den sort, som går ut till den breda allmänheten.

Detta är ett pär exempel. Flera kunna anföras, men jag skall nöja mig
med dessa.

Nu gjorde min lärde vän herr Ohlin med åberopande av professor Keynes
en i och för sig mycket hälsosam erinran örn att ingen kan med säkerhet bedöma
hur priserna på olika råvaror skola utvecklas i framtiden. Jag är väl
medveten örn den allvarliga sanningen i denna erinran. Men trots detta måste
jag säga, att jag har en ganska stark känsla av att vi nu nått fram till noteringar
på en del varor, som ligga så högt att man bör ha anledning räkna
med att de inte kunna bli bestående under någon längre tid. Jag vill inte
markera i almanackan, när en annan tendens kommer att visa sig, men jag har
som sagt svårt att frigöra mig från den uppfattningen — även om jag naturligtvis
kan felbedöma läget — att man såväl i Förenta staterna som eljest på
världsmarknaden är inne i ett skede av prisutvecklingen, som man med viss
rätt bör kunna betrakta såsom ett slutskede, en toppunkt, efter vilken bör
komma en tendens åt det andra hållet.

Bakom detta förslag örn importsubventionering ligger naturligtvis — det vill
jag inte på något vis försöka dölja — en framtidsbedömning av innebörd att
man räknar med att de priser, som nu visa en oroande kurva, komma att stabiliseras
på en något lägre nivå än vad de nu äro uppe vid. Det har förefallit
mig och regeringen att man, i varje fall intill dess man med något större
säkerhet kan bedöma den framtida prisutvecklingen, borde försöka förhindra
att dessa feberpriser slå igenom i det svenska prissystemet. Det kan inte vara
till båtnad för någon, att vi i detta skede skola få till stånd en allmän höjning
av lagervärdena. Visserligen kan det i detta ögonblick uppstå bokföringsvinster
för affärsmän och industriidkare, men en höjning av lagervärdena skulle med
sannolikhet efterföljas av sjunkande lagervärden med därav följande förluster.
Det kan inte heller vara till båtnad för allmänheten att man låter dessa oroliga
priser slå igenom. Det har synts oss försvarligt och riktigt att nu göra denna
prestation för att skydda oss mot dessa mycket höga utslag av de oroliga pendelsvängningarna
på världsmarknaden.

Hur detta subventionsförfarande skall gestaltas rent tekniskt tjänar väl inte

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
mycket till att gå in på här. Jag skulle tro att man får arrangera det litet
olika alltefter förhållandena. Jag skulle inte alls ha berört den frågan, örn inte
herr Ohlin hade åberopat en affärsman, som i glad optimism och i blint förtroende
till myndigheternas huvudlöshet sagt, att han inte skulle importera
något nu men vräka på för fullt så snart frågan om subventioneringen var
klar. Yi tänka inte göra det så tokigt, utan vi komma naturligtvis att i mycket
nära kontakt med de berörda industrierna och med beaktande av de försörjningsmässiga
behoven rätta subventioneringen efter vad som med hänsyn
därtill är försvarligt och riktigt. Varje annan politik skulle ju utlämna oss åt
de spekulativa krafter, som finnas även inom det svenska näringslivet, och
det är icke meningen.

Detta förslag har av herr Falla karakteriserats såsom ett halmstrå och av
herr Ohlin som en droppe i havet. Båda dessa i och för sig oförenliga bilder
ge uttryck dels för åtgärdens bräcklighet och dels för dess otillräcklighet. Y"i
ha fått lov att använda oss av sådana bräckliga åtgärder under krigsåren. Clearinganordningen
hör till den typen av åtgärder. Den är också ett ganska primitivt
instrument, mot vilket både från principiella och praktiska utgångspunkter
kunna riktas invändningar. Men jag tror att herr Ohlin, om han erinrar
sig den tid, då vi delade ljuvt och lett i kanslihuset och då vi hade att
gemensamt brottas med dessa problem, gärna vill förena sig med mig i en bekännelse
— tyst eller offentlig — att clearinganordningen varit oss till stor
nytta och lett till att vi i dag ha en prisnivå, som ligger avsevärt lägre än
den skulle lia gjort, örn vi inte med clearingens hjälp kunnat moderera det hela.

Den nu föreslagna anordningen är egentligen något som principiellt inte avviker
från clearingen. Jag skall inte särskilt fördjupa mig i detta. Hela diskussionen
inom regeringen utgick ursprungligen — det kan jag väl avslöja av
propositionens genesis — från det förhållandet att vi i krigsförsäkringsnämnden
ha ett överskott på 200—225 miljoner kronor, som den svenska konsumtionen
till väsentlig del skapat — inte helt och hållet men som sagt till mycket
stor del. Man kunde inte försäkringsmässigt beräkna premierna för krigsskaderiskerna
under kriget, och därför tog man till så att man var på den
säkra sidan. Det man tog fick man ta ut på de svenska varupriserna. Där ha
således konsumenter av skilda grader betalat något för mycket till en allmän
clearingkassa, örn jag får använda det uttrycket. Det har för mig stått såsom
ganska rimligt, att vi skulle kunna använda i varje fall en del av dessa pengar
till att klippa bort de farliga pristoppar som nu sticka upp i — som jag alltjämt
tror ■—- krigskonjunkturens slutskede. Efter mycken diskussion inom
regeringen ha vi dock kommit till den uppfattningen, att vi inte borde föreslå
att pengarna skola tagas direkt ur krigsförsäkringsnämndens insamlade vinst.
Det har ansetts vara budgettekniskt sett riktigare att gå fram på det sätt som
nu föreslås, men det finns alltså här ett sammanhang, som i varje fall för mig
spelar ganska stor roll.

Nu sägs det alltså att detta är ett halmstrå och en droppe i havet. Men är
denna karakteristik riktig? Anser verkligen herr Ohlin att det är betydelselöst,
örn man med denna uppoffring kan hindra en allmän uppgång av priserna på
viktiga förnödenheter. Med den inställning till dylika frågor, sorn jag tyckt
mig finna hos herr Ohlin, skulle jag närmast vara överraskad, om han skulle
anse en sådan politik betydelselös.

Jag skulle verkligen vara mycket ledsen — om jag nu får använda ett
mera personligt tonfall — om andra kammaren skulle avvisa det förslag som
här föreligger, ty det skulle ganska omedelbart ställa oss i en rätt brydsam
belägenhet beträffande prissättningen på viktiga varor. Jag får därför uttrycka
den förhoppningen, att förslaget måtte vinna kammarens bifall.

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Sahr enl lone rina av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det
kanske är lika gott att jag fortsätter folkhushållningsministerns resonemang,
eftersom denna fråga örn subventioner satts in i ett större sammanhang. Jag
skall försöka att inte komma längre ut i den politiska diskussionen än som
är nödvändigt, därför att denna fråga har ju en utomordentligt viktig saklig
sida, oberoende av det sätt på vilket den begagnas i det politiska spelet.

Det är alldeles klart, att frågan örn utvecklingen av vår prisnivå är allvarlig.
Men det är naturligtvis inte lätt för en regering att när det gäller
diskussionen i denna fråga bemöta sådana argument eller sådana uttalanden
från kritikernas sida, som enligt vår mening ge allmänheten en oriktig föreställning
om denna frågas allvar. Det kan ju inte hjälpas att örn man å ena
sidan målar läget mörkare än jag tror att det är och å andra sidan framställer
regeringen såsom mycket mera overksam och mycket mera oförmögen
att uträtta något än den är, så skapar man ute bland allmänheten just den
atmosfär, som är en förutsättning för en fortsatt inflatorisk utveckling och
som i hög grad försvårar arbetet på att hämma denna utveckling. Det lönar
sig därför inte mycket att bemöta enstaka argument.

Men när vi i flera månader ha hört upprepas, att regeringen inte har något
program, och när herr Ohlin här i kväll uttalar sig så, att vad vi ha fått från
regeringens sida genom den förre statsministerns deklaration är ord men inte
handling, så ger man allmänheten och riksdagen en uppfattning, som var
och en som känner förhållandena vet är falsk. Den redogörelse för programmet,
som förre statsministern lämnade, var inte en redogörelse för vad som
en gång i framtiden efter utredningar skulle göras, utan det var en redogörelse
för åtgärder, som höllö på att genomföras, som redan för länge sedan hade
påbörjats. Det var bara fråga örn hur långt man skulle gå och hur snabbt
man skulle gå fram; alltsammans var en redogörelse för det handlingsprogram,
som redan höll på att förverkligas. Vad skall det då tjäna till att — jag vågar
väl säga — i politiskt syfte tala örn att här far regeringen, som herr Bagge
sade, utan kompass och utan roder, bara ledd av folkstämningar i det parti,
i den folkrörelse, som vi stöda oss på, och vad skall det tjäna till att säga
— vilket även herr Bagge gjorde och det gäller kanske också herr Ohlin —
att vi gå här och vänta räddningen från en depression ute i världen. Det är
så mycket mera meningslöst som jag inte vet att det föreligger någon anledning
att antaga, att man inom regeringen hyser den uppfattningen, att en
depression ute i världen skulle hjälpa oss. Jag vet inte varifrån herr Bagge
och herr Ohlin fått den uppfattningen, att en sådan mening skulle finnas inom
regeringen. Jag har för min del inte den uppfattningen. Jag tror inte att vi
skulle hjälpas av en sådan depression. Jag kan således varken hoppas på den
eller be örn den.

Man får också komma ihåg — och jag skall här ett litet ögonblick anknyta
till den proposition som det nu gäller -—■ att man alltid skall göra skillnad
mellan låt mig säga den mera oreflekterade men ändå ganska djupt grundade
uppfattningen om att en åtgärd är riktig, och den motivering, den argumentering,
som rent tillfälligtvis kan föras fram för denna åtgärd. Jag skall i
detta sammanhang erinra just örn omsättningsskatten. Herr Ohlin vet mycket
val, att hans förnämsta argument när det gällde att skjuta fram omsättningsskattens
avskaffande soqr en stor politisk fråga var sakligt, att man på det
viset skulle kunna hindra att det mycket omtalade indextalet uppnåddes. Men
när sedan denna motivering, såsom herr Bagge erinrade örn, har försvunnit,
har detta inte föranlett herr Ohlin att ändra mening. Han vill fortfarande lia
bort omsättningsskatten, därför att hans motivering för detta låg djupare än
denna hänvisning till indextalet. Så förhåller det sig i många fall.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Jag skall inte heller nied mer än några få ord beröra talet örn regeringen,
som inte talar örn sin gåta. Jag har redan nämnt, att det program, som förra
statsministern redogjorde för, var ett handlingsprogram. Regeringen har icke
gjort anspråk för att sitta inne med någon gåta. Allt vad regeringen anser
att man kan göra har regeringen offentligt talat örn, och örn det är någon,
som går med en gåta, så är det oppositionen, som antyder, att allt detta som
regeringen gör är till ingen nytta, men sorn enständigt vägrar att röja den
djupa hemlighet, som den tydligen sitter inne med. Jag vet inte örn man tänker
invänta något särskilt tillfälle att blotta denna hemlighet. Vi ha ingen
gåta; vi ha talat om allt vad vi veta och allt vad vi kunnat meddela. Det är
ju här fråga örn praktiska åtgärder.

Låt mig sedan jag framhållit detta gå över till vad som är gemensamt för
oss alla och vad som är sakligt. I det fallet hörde jag med mycket stor tillfredsställelse
den genomgående tråd, som fanns i herr Bagges yttrande, örn jag bortser
ifrån de elaka arabesker, med vilka han prydde det. Det var en erinran örn att
vi ha en brist på balans, som det gäller att komma ifrån. Låt mig säga i allra
största korthet hur jag själv ser saken. Det gäller en brist på balans mellan
människors efterfrågan på varor och tillgången på varor. Denna efterfrågan
inriktar sig dels emot rena konsumtionsvaror och dels emot investeringsvaror
i syfte att bygga och utvidga företag o. s. v. Denna brist på balans är inte
något nytt. Den skapades under kriget på grund av den starka varubristen
och den ökning av betalningsmedel och penninginkomster, som vi inte kunde
undvika och som vi alla tillsammans lia ansvaret för.

Under dessa krigsår ha vi, sedan vi väl fått den första prisstegringen, trots
detta från år 1942 lyckats hålla prisnivån praktiskt taget oförändrad. Man
kan fråga sig: när detta har varit möjligt, varför börja vi bli så oroliga nu,
även örn vi inte på alla håll svartmåla lika mycket? Jo, säger man, och på den
punkten ger jag herr Bagge rätt, det är en annan atsmosfär nu. När kriget
var slut fanns det starka krafter — och de voro inte närmast representerade
inom de folkgrupper, på vilka den nuvarande regeringen bygger utan inom
andra folkgrupper — som ansågo, att nu kunde man förklara, att allt som
hette regleringar och ingripanden från samhällets sida snarast möjligt skulle
försvinna. Man skapade en föreställning hos allmänheten, att de som ville hålla
igen bara kunde göra det av en inneboende kärlek till statsregleringar för att
inte tala örn Krångel-Sverige. Det är klart att det efter en sådan pers som
denna kris finns ett uppdämt behov av varor, en önskan att så fort som möjligt
komma tillbaka till som det heter normala förhållanden. Ingen skall förvåna
sig över att genom denna agitation för att så snart som möjligt göra sig av
med allting, som heter statsingripanden och regleringar, så småningom uppstod
den anda, som herr Bagge nu talade örn och som utmärkes av att ransoneringsmoralen
är sämre, att man bara vill köpa, att man inte spar så mycket som
förut, att man vill använda sina pengar o. s. v. Allt detta är riktigt. Var och
en strävar efter att få någonting, och när då detta förbindes. med utsikten att
man inte längre kan vänta sig några sänkta priser utan på sin höjd fasta priser
och att snarast kanske risk för prisstegring föreligger, är det klart att
denna köpönskan får ny styrka.

Det är i den situationen vi befinna oss nu, oell det är i den situationen som
mari ställer sig frågan: vad finns att göra? Örn jag säger att denna brist på
balans är gammal men är farligare nu och söker svaret på frågan, hur en
sådan brist på balans skall kunna övervinnas, finns det i grund och botten
bara ett riktigt svar, nämligen att man i längden måste göra sig av med den
stora efterfrågan, som har fått sin grund i stegrade inkomster. Hur skall detta
kunna gå till? Ännu har ingen föreslagit, att vi skulle försöka pressa ned

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Subventionering av införseln av vissa varor rrv. m. (Forts.)
inkomstnivån i pengar i samhället. Då återstår bara den andra utvägen, nämligen
att skapa balans genom att öka mängden av varor. Yi lida brist på
varor på grund av mångå omständigheter, som jag inte här behöver gå in på.
Utsikterna äro såsom jag ser deni sådana, att örn världen får fred, örn vi få
fortsätta att producera, så att bristen på olika punkter övervinnes inte bara
i. vårt land utan även på andra håll, böra vi efter en tid komma fram till ett
tillstånd, där det finns en ny balans emellan inkomsterna oell varutillgångarna.
Örn varutillgångarna ökas, bör denna balans så småningom komma fram. Men
det är klart att detta är under förutsättning att vi inte få ett nytt uppsving i
inkomsterna i pengar. Det är fullkomligt uppenbart.

Nu stå vi emellertid i det dilemmat: skall det innebära att man skulle säga
nej till varje inkomstökning eller innebär det bara att örn vi ger efter för pressen
att få fram viss inkomstökning, få vi något längre uppskjuta förhoppningen
örn att komma fram till den balans som vi vilja nå. Jag sade när propositionen
örn omsättningsskatten remitterades, att vi här ha att göra med ett
partipolitiskt problem, där partiernas ställningstagande beror på politiska
hänsyn. Jag förstår att herr Bagge ville antyda, att det var ett politiskt parti,
som speciellt drivit den saken och sökt pressa alla de andra att omfatta en
åtgärd, som ur ekonomisk synpunkt inte var försvarlig. Ja, det må vara sant
— jag skall inte bry mig örn att tala om det. Men faktum är att i valet mellan
en åtgärd, som faktiskt måste innebära en viss ökning av efterfrågan och låt
mig kalla det för det politiska, trycket, som kräver en skattesänkning, ha vi
allesammans hamnat i det läget att vi få ge efter för det ökade trycket och
företaga en skattesänkning. Ty skattesänkningen är synnerligen önskvärd och
låt mig säga en psykologisk nödvändighet. Jag tror det förhåller sig på samma,
sätt när det gäller lönerna.

Men örn vi på detta sätt komma överens om att utsikten att nå balans ligger i
förhoppningen örn en bättre varutillgång så småningom, är frågan vad man kan
göra under tiden, och det är på den punkten jag inte kan finna annat än att
herr Bagges yttrande, att allting är palliativ, leder oss vilse. Det är inte palliativ
att under en sådan period, när vi vänta på att tillgången på varor så Småningom
skall bli större, göra vad man kan för att förhindra priserna att stiga.
Det är inte palliativ att göra vad man ka.n för att förhindra att den för stora
köpkraft som finnes tar sig uttryck. Och det har varit regeringens ståndpunkt
att yi skulle ingripa på alla de områden, där vi kunna göra det för att se till,
att inte under denna period en sådan tillfällig prisstegring inträder, som inte
behövde inträda och som kan visa sig vara onödig inom en kanske inte alltför
avlägsen framtid.

Det är därför vi ha apprecierat kronan. Herr Bagge ville inte kritisera detta.
Jag tror han själv gillade att denna appretering företogs. Hans argument att
subventioner på importerade varor egentligen göra dessa varor billigare och alltså
öka köpen av utländska varor och fortare uttömma vår valutareserv, skulle
också kunna riktas mot apprecieringen. De utländska varorna bli härigenom
billigare, och detta skulle sålunda vara en stimulans för att snabbare tömma
ut våra valutareserver. Det är riktigt, men man får väga fördelarna mot nackdelarna.
När denna appreciering gjordes, ansåg man från alla grupper här i
landet, att detta ändå var en åtgärd åt rätt håll. Huruvida några åtgärder behöva
tillgripas gentemot en för stor import av lyxvaror, vågar jag inte uttala
mig örn. Jag har offentligt deklarerat, att dylika åtgärder icke övervägts inom
regeringen. Detta behöver emellertid icke hindra att vi lite var fundera på vad
som på den punkten skulle kunna göras.

Herr Ohlin strök i dag under, att investeringskontrollen är kanske den allra

Tisdagen den 17 december 194G em.

Nr 41.

Subventioner ing av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
viktigaste åtgärden för att mota inflationen. Herr Ohlin ville därmed bemöta
den invändningen från min sida, att jag skulle tro att hans egentliga ståndpunkt
var, att om vi inte kunde hålla lönerna i stort sett oförändrade, så
skulle läget vara hopplöst. Nu ville herr Ohlin hävda, att han inte har den
meningen att det är kontrollen a,v lönerna utan att det i stället är investeringskon
trollen, som är den viktigaste åtgärden i detta sammanhang. Ja, beträffande
investeringskontrollen försöker regeringen vidta alla de åtgärder, som äro möjliga.
Det är dock mycket möjligt att vi vid konferenser med andra partigrupper
och organisationer skulle kunna få uppslag till en ytterligare skärpning av
investeringskontrollen. Det är vidare mycket möjligt att en dylik skärpning
endast kan vara möjlig, örn man kan vinna anslutning därtill även från sådana
grupper, som icke äro företrädda i regeringen. På den punkten hoppas jag att
det skall vara möjligt att kanske komma ett steg vidare.

Här ha vi alltså de olika områden regeringen pekat på. Regeringen har dessutom
övervägt en skärpt priskontroll. Även där är det uppenbart, att ett stöd
från olika folkgrupper är nödvändigt, örn man skall kunna genomföra vad man
önskar. Det är mycket möjligt att priskontrollen skulle kunna göras Smidigare.
Det kan vidare tänkas, att man skulle kunna tillåta prishöjningar på varor,
som inte produceras i tillräcklig omfattning, därför att företagarvinsten inte
är tillräckligt stor. Alla sådana och liknande frågor äro vi fullt beredda att
diskutera, örn man nu bara från oppositionens sida skulle vilja tala örn vad
man önskar.

Hittills har jag inte hört mer än ett enda konkret förslag framföras, som
regeringen inte övervägt. Herr Bagge nämnde räntehöjningen som en utväg.
Detta är emellertid en fråga, som inte direkt faller under regeringens domvärjo.
Förslaget örn räntehöjning har emellertid örn inte direkt avvisats, så i alla
händelser icke vunnit någon anslutning från herr Ohlins sida. Detta visar att
svårigheterna att vinna enighet på många punkter äro ganska stora. Några
andra nya åtgärder utöver räntehöjningen har jag för min del icke hört talas
örn. Detta har föranlett, att när det upprepade gånger framförts önskemål örn
en »rundabordskonferens», så ha vi inom regeringen inte omedelbart anammat
detta förslag utan först efterlyst konkreta förslag till åtgärder från oppositionens
sida.

Jag vill i detta sammanhang beröra ytterligare en fråga, som kanske är en
smula politisk men dock i ännu högre grad rent saklig. Herr Bagge nämnde
— det håller jag honom räkning för — att vi naturligtvis inte få överdriva
allvaret i vårt läge, framför allt när vi se det i jämförelse med förhållandena
i andra länder. Herr Bagge nämnde som exempel Finland och Frankrike.
Jag undrar, om han inte på samma gång hade i tankarna det stora landet i
väster, Förenta staterna. Herr Bagge upplyser nu, att han tänkte på England.
Ja, i England vet man ju inte precis hur det kommer att gå. Men i Förenta
staterna är det alldeles uppenbart att man sedan krigets slut varit inne på en
sådan inflationsrörclse. Vad har man där vägrat att göra? Jo, man har vägrat
komma samman för att gemensamt överlägga örn åtgärder, som skulle kunna
planmässigt samordnas under regeringens ledning för att öva påtryckning på
hela näringslivet antingen genom lagstiftning eller genom övertygande samtal
med företrädarna för de olika samhällsgrupperna. Det kan ju inte för regeringen
vara något motbjudande att gå på en sådan linje, när regeringen i de
mest expressiva ordalag utpekas såsom den, vilken måste ta ledningen av detta
planmässiga arbete för att bekämpa inflationen.

Jag vill här tillfoga den reflexionen, att vad som sades från herr Bagges
sida i mångt och mycket hade karaktären att komma från en utomstående, äldre

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Subventioner i na av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
statsmans sida, vilken inte längre är så lidelsefullt intresserad i det partipolitiska
spelet. Jag skulle mycket gärna önska, att herr Bagges uttalande vore
uttryck för en allmän uppfattning inom partierna.

Jag vill här upprepa att jag trots allt tror, att den skugga, som svävar över
allt detta resonemang, som vi nu här fört, är frågan örn löneutvecklingen.
Örn inte löneutvecklingen hade varit så oviss, hade man från de olika gruppernas
sida kunnat säga, att vi skola lämna den frågan åt sidan, därför att
detta ärende i ett land med fritt näringsliv skötes av parterna på arbetsmarknaden.
Vi få i stället resonera samman örn alla andra utvägar, som staten skall
kunna tillgripa. Vi få, på samma sätt som herr Ohlin sade örn avskaffandet av
omsättningsskatten, acceptera överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter
såsom ett faktum. Sedan skulle vi med öppna ögon från dessa utgångspunkter
söka utröna vad vi genom ett planmässigt politiskt handlande skulle
kunna göra. Under dylika förhållanden skulle i varje fall icke jag ha avböjt
oppositionens förslag till gemensamma överläggningar. Jag har emellertid
gått ut ifrån, att vi litet var mena, att i det stora inflationsproblemet
ingår också lönefrågan såsom en ofrånkomlig komponent. Därför
tror jag för min del att man inte med fördel kan resonera örn dessa
ting, förrän lönefrågan klarlagts av de väldiga parterna på arbetsmarknaden,
vilka i grund och botten äro avgörande inom hela det svenska näringslivet.
Dessa parter måste först skapa klarhet i örn en stor konflikt hotar eller örn utsikter
föreligga till en lösning av lönefrågan. Först i det läget troi jag det är
nödvändigt att regeringen gör någonting. Det torde under sådana förhållanden
inte behöva dröja alltför länge, innan dessa heta önskningar från oppositionens
sida örn en »rundabordskonferens» bli uppfyllda. Jag har nu bara den
förhoppningen, att de vänliga toner, som i dag anslagits från olika håll här i
kammaren, skola förbli utslagsgivande och att vi kunna komma fram till en
sådan uppgörelse, som för vårt land kan vara lyckobringande.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Ohlin, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Finansministern påstod, att kritikerna måla läget mörkare än det är.
Men tyvärr motiverade finansministern inte detta sitt påstående något närmare.
Jag måste därför fråga, vad det är i den skildring, som jag gav kammaren
under den förra debatten i saken, som är mörkare än verkligheten.

Vidare sade finansministern, att det var en falsk beskrivning av läget att
påstå, att regeringen endast i ord men ej i handling lagt fram ett program.
Själv hänvisade finansministern till att man kan skapa balans i systemet genom
att mängden av varor ökas. Men det är ju så, att om produktionen ökas,
växer också köpkraften. Den produktionsökning, som skulle komma, går dessutom
tyvärr ganska långsamt. Att vänta att produktionsökningen skall klara
problemen, förefaller mig att vara att vänta att någonting utanför den ekonomiska
politiken skall i huvudsak klara problemen. Under mellantiden skall då
regeringen nöja sig med mindre ingripanden.

Då finansministern inte här närmare gått in på ett bemötande av mitt tidigare
anförande, nödgas jag att än en gång upprepa vad jag tidigare sagt, nämligen
att utvecklingen under de senaste månaderna med det alltmer skärpta
inflationstrycket visar att den politik, som här bedrives från regeringens sida,
icke är tillräcklig. När finansministern säger, att han för sin del talat örn alla
de åtgärder, som han kan tänka sig i detta läge, vill jag säga, att när utvecklingen
är så olycklig som den är, så är detta ett tillräckligt bevis för att det
här kräves någonting mer utöver regeringens åtgöranden.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Finansministern föredrog att inte svara på vad programmet med de 27 punkterna
innebär i fråga om förpliktelser för regeringen. Finansministern förklarade,
att det bara gällde att avvakta vad parterna på arbetsmarknaden komma
överens örn. Jag vill emellertid fråga vad det i så fall innebär att regeringen
accepterat 27-punktsprogrammet, som ju innehåller en viss ståndpunkt även
i fråga örn själva löne- och inkomstbildningen. Innebär detta bara att regeringen
sätter sig i efterhand och skall säga sitt ord, när parterna på arbetsmarknaden
avslutat sina förhandlingar? Jag är den siste som vill hävda att
regeringen skulle inträda och bestämma över uppgörelser på arbetsmarknaden,
men det finns i detta fall det alternativ, som opinionen angivit, nämligen
att regeringen skall försöka samla de olika grupperna till en gemensam överläggning.

Jag vill slutligen till finansministern säga, att bekämpandet av inflationen
alltid varit en uppgift även under den mest liberala epoken, som ansetts åligga
myndigheterna. När vi nu inom oppositionen äro angelägna att försöka, samla
alla folkgrupper örn de begränsningar i anspråken, som äro nödvändiga för
att problemen skola kunna lösas, är icke detta förestavat av någon het önskan
örn att få vara med i några konferenser. Det är bara en varm önskan att denna
viktiga fråga skall kunna bringas till en någorlunda tillfredsställande lösning.

Härpå yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Bara några ord som replik till herr Ohlin.

Jag tror att herr Ohlin ger en falsk bild av vad jag skulle vilja kalla ett
liberalt samhälles uppfattning örn sin plikt att betvinga en inflation. Såvitt jag
förstår, har detta liberala samhälle icke några andra medel än just vad herr
Ohlin i detta ögonblick icke vill tillgripa, nämligen räntehöjning. Att tala örn
ett liberalt samhälle, där staten griper in för att få parterna på^ arbetsmarknaden
att komma till ett annat resultat än de drivande krafterna på arbetsmarknaden
skulle leda till, strider alldeles emot den liberala uppfattningen. Detta
åskådliggöres för övrigt av exemplet från Förenta staterna, där man verkligen
försöker följa den linjen. Att staten skall ingripa för att med skärpa försöka
förhindra investeringarna från enskildas sida, ja, den sortens liberalism brukade
man åtminstone tidigare kalla för socialism. Att staten skulle utöva
någon priskontroll och därtill en skärpt sådan för att överhuvud taget komma
till rätta med inflationen ligger också så fjärran från allt vad som kan hänföras
till ett liberalt samhälle, att jag icke förstår att herr Ohlin kan finna
något nöje i att belägga det med ett så konstigt namn.

Herr Bagge erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Det var ju roligt att finansministern uppfattade mitt inlägg såsom idel
vänlighet från min sida. Det var då emellertid verkligen inte meningen.

Finansministern säde, att det inte var lätt att bemöta uttalanden från kritikens
sida, som ge en oriktig och falsk föreställning örn läget och som endast
förvärra situationen. Det är verkligen en mycket bekväm inställning från
finansministerns sida. När man från kritikens sida söker att hovsamt och
under åberopande av fakta få fram läget sådant som det är, då förvärrar man
situationen, säger finansministern. Med detta resonemang »mörklägger» man
— för att nu använda ett modernt ord — varje möjlighet att klarlägga den
situation, i vilken vi för närvarande befinna oss. Jag kan inte på något sätt
vara med på en dylik mörkläggning.

Jag väntar fortfarande på en kritik av kritiken. Jag begär att få veta i

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
vilket avseende jag målat läget för mörkt och svart. Jag skulle snarare tro,
att det i viss mån kanske ligger till på motsatt sätt.

Finansministern förklarade vidare, att man kunde göra anspråk på att oppositionen
skulle lägga fram ett eget program för att lösa gåtan. Ja, jag har
hört honom säga detta förut, när vi talats vid här i kammaren örn dylika frågor.
Jag måste säga, att finansministerns anspråk verkar vara bra underliga.
Hans resonemang kommer mig att tänka på en konstnär, som en gång blev
förargad på tidningskritikerna och förklarade för dem: »Måla själva era rackare,
så få ni se hur gott det är.» Jag skulle tro, att den som varit finansminister
under så lång tid och suttit vid rodret under så många år, som herr
Wigforss gjort, har haft tillfälle att visa vad det är för konstverk han kan
göra. Man kan inte begära av kritikerna att de skola försöka göra örn något
som han själv icke mäktat få fason på.

Finansministern säde, att regeringen hade ett program för dessa frågor.
Jag känner emellertid inte närmare till detta program. Jag har visserligen
hört talas örn tre punkter, nämligen att man skall försöka hindra inverkan
från utlandet i inflatorisk riktning, att man skall begränsa investeringarna
samt att man skall lita till priskontrollen. Den första punkten har jag redan
berört ^här i kväll. Beträffande de båda andra punkterna vill jag än en gång
framhålla, att de i dag bli en helt annan och mycket mer bekymmersam
historia än i ett tidigare läge, då man icke hade samma press på samhällshushållningen
som man nu har.

Då tiden för min replik är ute, ber jag att snart få återkomma och fortsätta
meningsutbytet.

Vidare yttrade

Chefen ^ för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag tillstår gärna, att vad jag här yttrat kan förefalla vara ett medgivande
av en mycket stor oförmåga från regeringens sida. Regeringen har emellertid
inte sett några andra utvägar för att bekämpa prisstegringen än dem som
herr Bagge bär tyckte voro mindre viktiga. Vi mena uppriktigt, att vi för
närvarande inte se några andra utvägar än att försöka hindra den prisstegring,
som kommer från utlandet, att försöka hejda den prisstegring, som kommer
från investeringarna, samt att försöka skärpa priskontrollen. Jag lät väl
vidare inte det gå alldeles förbi, att vi mycket väl veta vad som politiskt,
praktiskt och psykologiskt sett kan göras för att hålla nere köpkraften och
låt mig gärna kalla det öka sparandet. Detta är en självklar åtgärd.

Sedan man från regeringens sida klarlagt de åtgärder, som regeringen ämnar
vidta, kan oppositionen inte bara försvara sig med att säga, att den skall
väl inte lägga fram något program. Vi önska från regeringens sida endast
en komplettering av de åtgärder, som vi själva föreslagit. Endast på en enda
punkt har oppositionen kommit med ett positivt uppslag. Jag syftar här på
herr Bagges förslag till räntehöjning.

Jag vill sluta min replik med att säga, att herr Bagges jämförelse med kritiker
och målare. i detta fall ändå måste vara ganska missvisande, ty här i
kammaren äro vi väl alla målare eller skulle önska vara det.

Herr Ohlin, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag måste säga att finansministern för en gångs skull underlät att
göra den avgörande distinktionen, och därför blev repliken ett slag i luften.
Jag säde att det alltid varit erkänt även i det liberala samhället, att det är
myndigheternas uppgift att motverka inflation, och då börjar finansministern

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
tala om de olika medlen man skall använda härför. Detta är ju i alla fall en
helt annan sak. Att man måste använda andra medel i ett annat samhälle,
att man i typisk knapphetsekonomi måste tillgripa åtgärder, som man inte
tänkt sig för 30 år sedan, det är en annan fråga. Jag vill emellertid understryka,
att det inte endast är fråga örn att öka kontrollen och regleringar och
dylikt, utan det finns med mitt sätt att se stora möjligheter till frivilliga överenskommelser,
vilket, örn inte till formen så dock till andan, har något liberalt
över sig.

När finansministern inte kan bestrida, att vi äro inne i en olycklig utveckling,
där vår valutareserv töms med tilltagande hastighet, då förefaller det
mig alldeles omöjligt att som finansministern säga, att regeringen är nöjd med
den förda politiken och att den vill ha förslag från oppositionen. Regeringen
kan väl omöjligt vara nöjd med den utveckling, som äger rum i dag, och det
är på grundval av denna otillfredsställande utveckling oppositionen har inte endast
rätt utan även plikt att fråga regeringen vad den tänker göra, när den
hittillsvarande politiken uppenbarligen är otillräcklig.

Herr Bagge erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Finansministern hade litet för bråttom i sitt genmäle, eftersom
jag var tvungen att avbryta mig i min replik. Vi ha ju inte det privilegiet som
statsråden att få hålla hur långa replikanföranden som helst.

Jag ville inte säga att de omnämnda tre punkterna i och för sig voro obetydliga,
utan vad jag ville säga var, att ställningen har förändrats så mycket,
att vi inte kunna taga på problemen på samma sätt som hittills. Det som
gått under kriget, det går inte nu. Det går inte att klara av priskontrollen på
samma sätt, det går inte att klara av investeringskontrollen på samma sätt, och
detta bland annat därför att krafterna under en sådan press som den nuvarande
inte räcka till för de administrativa uppgifterna. Man kan varken få den
kvalitet eller kvantitet på den administrativa apparaten som behövs, varför
det hela spricker redan på denna grund.

I detta nya läge är det vi ha rättighet att fråga regeringen hur den ser på
saken. Ni i regeringen kunna inte se på saken som örn ingenting inträffat. Regeringen
går endast på i de —• jag tillåter mig alltjämt det litet självsvåldiga
uttrycket — gamla ullstrumporna. Ni ha skyldighet att komma med ett nytt
program, och vi ha skyldighet att säga vad vi mena örn det programmet i
det nuvarande läget. Det är orimligt att se bort ifrån, att detta läge är så
förändrat, som det verkligen är.

Slutligen vill jag bara replikera finansministern när han en smula skadeglatt
frågade, om vi ville att regeringen skulle ta ledningen i någon sorts planhushållning.
Ja, det är just vad vi vilja! Vi vilja, att regeringen i all den villervalla
den har ställt till skall taga ledningen för att få ordning på det hela.

Härpå anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag får fortfarande bara ge uttryck åt regeringens blygsamhet när vi måste
erkänna, att vi inte känna till några nya områden, på vilka man skulle kunna
ingripa. Jag har sagt att man kan gå längre eller kortare stycken på de vägar
vi valt, man kan gå snabbare eller långsammare. Men något nytt medel eller
någon ny spak som man skulle kunna tillgripa, har jag inte funnit. Det skulle
i så fall vara räntespaken, som herr Bagge här fört fram. Under sådana förhållanden
är det väl inte för mycket begärt, örn man från regeringens sida
begär någon upplysning örn konkreta åtgärder, som man ifrån kritikernas sida

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

S u b vent loner i n q av införseln av vissa varor rrv. m. (Forts.)
skulle vilja se tillgripna, och som vi ännu inte tillgripit. Ingen sådan konkret
åtgärd har blivit angiven.

Herr Rubbestad: Herr talman! Då jag vid detta betänkande har fogat en
blank reservation, är det kanske på sin plats att jag tillkännager vad den innefattar.
Jag skall fatta mig ganska kort.

Såvitt jag kunde fatta folkhushållningsministern rätt i början av sitt anförande,
så menade han, att denna proposition inte syftar till att hindra en
prisstegring. Mot slutet av sitt anförande kom han dock tydligt in på, att
det var detta som var grunden för hela propositionen. I det anförande finansministern
nyss höll, fick man också samma uppfattning. Jag tror emellertid
att regeringen felhedömt verkningarna av de prisstegringar, som man här
gått att begränsa.

Folkhushållningsministern nämnde två olika varor som skola importeras, och
som komma att stiga i pris. Det var för det första sulläder och för det andra
bomull. Folkhushållningsministern menade, att båda dessa varuslag voro av
sådan betydelse, att det skulle bli mycket svårt för folk att klara sig med
höga priser på dessa. Men hur förhåller det sig då i verkligheten med dessa
två varuslag i folkhushållet? Det är kanske litet svårt att bedöma åtgången
av bomullsvaror, men man får en klar uppfattning örn kvantiteterna, örn man
tittar på importsiffrorna, ty bomull växer ju inte här i landet. Man finner då,
att under hela fjolåret ca 2 kg bomull per person importerades. I år har det
importerats ungefär 3 kg per person, och genomsnittet före kriget var ca 4 kg
per person. Det är alltså inga stora kvantiteter det här rör sig örn, och den
prisskillnad som man här vill försöka eliminera är i propositionen angiven till
85 öre per kg, en stegring från 2 kronor 15 öre till 3 kronor.

Hur inverkar då konsumtionen av dessa varor på indexberäkningen? Jo,
örn man räknar med att det går åt högst fyra kg per person, vilket var genomsnittet
enligt importsiffrorna före kriget, så betyder det en ökad utgift för
varje individ av ca 3 kronor. Ser man sedan på normalfamiljen enligt indexberäkningarna
— den består ju av 3 personer — så finner man att de ökade
kostnaderna avseende dessa varor för en sådan familj uppgår till högst 10
kronor per år. Detta är ju inga stora utgifter, och enligt min mening äro de
ökade inkomster, som flertalet personer erhållit under de sista åren här i landet,
fullt tillräckliga för att klara den utgiften.

Samma förhållande råder beträffande sulläder. Även detta är en mycket
liten post i budgetutgifterna. Av propositionen framgår, att de höjda priserna
på sulläder, som man befarar, skulle medföra en ökning i kostnaderna per par
skor ^av ^endast 1 krona. När man vet att det är ett mycket fåtal par skol-,
som åtgår till en indexfamilj, så äro även kostnaderna i detta fall av så ringa
storleksordning, att det inte är något att räkna med, och som man mycket väl
kan klara utan att behöva vidta några extra åtgärder.

I denna debatt har det finanspolitiska läget berörts särskilt av finansminister
Wigforss samt herrar Ohlin och Bagge. Det är självklart att örn man vill
hindra inflation, som framför allt är betingad av kraftigt ökad köpkraft, så
är det inte rätta vägen att ytterligare öka köpkraften. Det är ju självklart,
att ju större köpkraften blir desto närmare kommer inflationen. Finansministern
försöker göra gällande, att örn man subventionerar varorna på detta sätt,
sa kommer det^ in mera varor, och man ökar därigenom möjligheten för folk
att göra slut pa pengarna. Skall man emellertid på detta sätt undan för undan
minska kostnaderna som uppstå, då blir det aldrig tillräckligt med varor.
Därför är det enligt min mening mest effektivt att försöka begränsa köpkraf -

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventionering av införseln av vissa varor m. rn. (Forts.)
ten och inte som i detta fall kasta ut 25 miljoner kronor för att ytterligare
öka densamma.

Jag finner regeringens program synnerligen egendomligt. Finansministern
meddelade att nian hade ett program, men vari består programmet i denna del?
I propositionen örn omsättningsskattens avskaffande går man in för att slopa
subventionerna på livsmedel. Här går nian emellertid den rakt motsatta vägen
och inför subventioner på några andra förnödenhetsvaror. Subventionerna på
livsmedel spela en betydande roll när det gäller indexberäkningen. Dessa subventioner
på bomull och hudar spela däremot icke någon större roll. Jag kan
därför inte komma till någon annan uppfattning än att det skulle vara klokast,
örn riksdagen i detta hänseende röstade för avslag på den kungl, propositionen.
Genom en sådan åtgärd skulle man skydda mot en inflation på
ett bra mycket bättre sätt än genom att åstadkomma denna ytterligare ökning
av köpkraften.

Herr Bergström: Herr talman! för att i första hand hålla mig till det ämne,
som egentligen föreligger här, nämligen de föreslagna subventionerna, skulle
jag omedelbart vilja säga ett pär ord med anledning av herr Rubbestads anförande.
Hans jämförelse mellan den subvention som det här är fråga örn och
de indragna jordbrukssubventionerna är inte hållbar. Här är ju dock fråga
örn en tillfällig subventionsåtgärd, som är föreslagen i syfte att möta tillfälliga,
övergående prisstegringar på vissa importvaror. Enligt mitt förmenande
kan man därför inte här göra den jämförelse, som herr Rubbestad nyss
gjorde.

Herr Rubbestad begränsade också i alltför hög grad sin utläggning rörande
de importvaror, som skulle bli föremål för detta subventionsförfarande. Departementschefen
har — det framhöll han själv i sitt anförande ■— icke ens antytt,
vilka varor han närmast hade i åtanke för dessa begärda subventionsmiljoner.
Jag kan ju här för kammaren röja, att till dessa varor hör en så betydande
sak som importerade rör till byggnadsverksamheten. Det är inte endast fråga
örn hudar och bomull, utan det kan tänkas bil även andra importvaror, som
ha oroande tendenser i prisstegringshänseende.

I själva sakfrågan vill jag vidare säga, att jag har svårt att förstå det
ganska intensiva motståndet, som här reses mot subventionsförslaget. Det är
väl ändå så att det vore en god sak om man med ett sådant subventionsförfarande
kunde möta dylika prisvågor utifrån, som äro av mera tillfällig natur,
och förhindra att de slå igenom på hemmamarknaden. Det kan inte vara till
båtnad för näringslivet och företagsamheten med en prisrörelse, som går upp
och ned med korta mellanrum. Detta är väl ändå någonting som vi örn möjligt
skola förhindra med de resurser, som stå till vårt förfogande.

Det har förvånat mig i mycket hög grad, att reservanterna ovillkorligen
velat sammankoppla denna detaljfråga örn de 25 subventionsmiljonerna med
vår penningpolitik i stort. Den övervägande majoriteten i utskottet har ju
intagit den ståndpunkten, att det ena inte utesluter det andra. I den mån man
genom överläggningar kan komma fram till valutavårdande åtgärder på längre
sikt, så uteslutes ju inte detta av att man biträder den kungl, propositionen
och beviljar dessa 25 miljoner kronor. Detta är dock, och det har framhållits
från opponenternas sida här i dag, endast en ringa del av hela problemet, och
jag kan under sådana förhållanden inte förstå, att man måste ha dessa starka
betänkligheter emot denna åtgärd, som dock endast syftar till att möta tillfälliga
och övergående prisstegringar utifrån.

Sedan skulle jag bara vilja säga några ord rörande de penningpolitiska funderingar,
som luftat på sig här i dag. Jag vill då först uttrycka min förvåning

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
över att oppositionen, som är så häftig i sina förebråelser mot regeringen för
förmenta underlåtenhetssynder i penningpolitiskt hänseende, inte kunnat ge
några anvisningar på vad som borde göras, utöver vad regeringen hittills har
vidtagit, för att nå ett bättre resultat. I ett replikskifte säde herr Bagge nyss
till finansministern, att finansministern i sin replikföring gentemot herr Bagge
gjorde det bekvämt för sig. Jag fick emellertid den bestämda uppfattningen,
att herr Bagge gjorde det oförlåtligt bekvämt för sig när han förklarade, att
det var oppositionens sak att kritisera och inte att komma med några positiva
uppslag. Så enkelt får man inte lägga upp den här saken. Det finns en allmän
opinion även i detta rike som resonerar på det sättet, att om man är rik på
klander emot vår regering i en fråga som denna, då får man också bekväma
sig till att åtminstone komma med uppslag och antydningar örn vilka vägar
man skall gå för att nå ett bättre resultat än hittills i fråga örn att hålla tillbaka
de inflationsdrivande krafterna. .

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! I sitt anförande för en stund sedan
menade finansministern, att vi alla i denna kammare kunna betrakta oss som
målare eller i varje fall önska att vara det. Jag vet inte vad som föresvävade
finansministern i det ögonblick, han fällde detta yttrande. Jag skulle dock inte
bli alldeles överraskad, örn han därvidlag för sin del tänkte på en berömd
versrad av en stor svensk skald, som formulerat de ofta citerade orden: »Så
jag målar, donna Bianca, ty det roar mig att måla så!» Jag kan inte hjälpa,
att man kommer att erinra sig detta bekanta citat, åtminstone när man lyssnar
till finansministern sådan han framträder i denna debatt.

I sitt anförande tidigare i dag gjorde herr Bagge ett uttalande, som jag
gärna skulle vilja knyta några reflexioner till. Han yttrade bland annat, att
»alla draga åt olika håll», och han ansåg detta vara karakteristiskt för den
aktuella situationen. Ja, herr talman, det är väl just detta som är det bekymmersamma
i ögonblickets läge, nämligen att alla draga åt olika håll.

Jag har här i min hand ett aktstycke, som jag för min del tycker är ganska
intressant såsom illustration till riktigheten av detta herr Bagges uttalande.
Det är ett exemplar av en aktad huvudstadstidning, landsorganisationens organ
Aftontidningen, som i en ledare i fredags till saklig granskning tar upp de
problem, som vi diskutera här i kväll. I fråga örn måttfullhet vill jag säga,
att denna artikel borde kunna tjäna som mönster för åtskilliga av de omdömen,
som fällas i dessa spörsmål. Artikeln är signerad av cn ärad ledamot av denna
kammare, och det heter där på följande sätt: »Det är knappast riktigt att i
nuvarande läge en prisstegring svårast drabbar arbetarna. De saknar icke alla
möjligheter att kompensera sig genom lönestegringar. Svårast drabbade blir
småspararna. Det är ur rättssynpunkt upprörande, att dessa skall berövas
frukterna a/v ett liv i arbete och sparsamhet.»

Såvitt jag kan finna, är detta uttalande i Aftontidningen fullkomligt riktigt.
Jag vill för min del understryka det i alla hänseenden. Jag tror, att det
skulle vara av ganska stort intresse för småspararna i detta land att få reda
på, hur mycket de egentligen på grund av penningvärdesförsämringen förlorat
av sina hopsparade slantar under de år som gått. Det vore av intresse att se
vad de förlorat av sina insättningar i de enskilda sparbankerna och i postsparbanken,
vid placering i försäkringar av olika slag, i inteckningar o. s. v.
Jag tror inte, herr talman, att jag gör mig skyldig till någon överdrift, om
jag vågar påstå, att de förluster våra sparare lidit — när de, för att använda
Aftontidningens terminologi, »berövats frukterna av ett liv i arbete och spa -

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventicmering av införseln av vissa varor m. rrv. (Forts.)
rande» — inte för den hittillsvarande delen av krisperioden kunna taxeras till
lägre belopp än åtskilliga miljarder kronor.

Detta påpekande i Aftontidningen är emellertid inte det centrala i dess framställning.
Det centrala är — och jag vill läsa upp det för att ytterligare belysa
riktigheten i herr Bagges sats —- följande uttalande, som väl får anses
tolka meningen inom den inflytelserika organisation, som står bakom denna
tidning: »Det kan inte vara fackföreningsrörelsens uppgift att skydda dem
härför.» — Det är alltså spararna som åsyftas. — »Fackföreningsrörelsen är
ingen penningvårdande myndighet. Dess uppgifter är andra.»

Detta är, såvitt jag kan se, nog inte heller så oriktigt. Fackföreningsrörelsen
har väsentligen andra intressen att företräda. De penningvårdande intressena
skola bevakas på annat håll och av andra instanser. Men, herr talman och
ärade kammarledamöter, innebär icke detta uttalande från nämnda organisations
sida indirekt även en ganska allvarlig anklagelse emot den penningvårdande
myndigheten — i detta fall rikets finansminister — för att den icke
har tillhandahållit medborgarna den nödiga upplysningen i dessa ting, att den
icke hissat de samlande signalerna, att den inte tagit sådana initiativ, att dessa
löneaktioner skulle kunnat anses mer eller mindre onödiga?

Nu förhåller det sig emellertid på det sättet, att den mentalitet, som tar sig
uttryck i uttalanden som dem, jag här från Aftontidningen citerat, ingalunda
är begränsad till de medborgarskikt, som tidningen i fråga närmast vill företräda.
Det vill jag starkt framhålla. Man kan för närvarande finna uttryck
för precis samma mentalitet inom de mest skilda grupper av vårt folk. Alla
dra åt olika håll i brist på samlande signaler.

När jag hörde herr Bagges yttrande, kom jag att tänka på en egendomlig
form av brottningssport, som praktiseras i Amerika, och som kanske några
här känner till. Vår handelsminister, som jag ser närvarande i kammaren och
som har vidsträckta erfarenheter från amerikanskt liv, har i varje fall säkert
hört talas örn den. Den kallas för »catch-as-catch-can», d. v. s. man får
försöka klara sig och vinna framgång, oavsett vilka medel man använder sig
av. Jag kan inte hjälpa, att jag tycker att pris- och löneutvecklingen i vårt
land, hela vårt folks sätt att ta på detta allvarliga problem, ofta är präglat
av en omisskännlig »oatch as catch can»-mentalitet. Man tar inga hänsyn till
samhällets krav, man försöker för egen del utnyttja den förhandenvarande
situationen på det mest obesvärade sätt, och vad som sedan kan hända intresserar
en inte. Enligt min mening är detta, vilket jag nyss antydde, beroende
på att man saknar de ledande signalerna från det mest auktoritativa hållet.

Många här komma säkert ihåg, när vi på hösten 1942 diskuterade problem
som äro desamma som dem, vi ha före i dag. Man var då i färd med att knäsätta
den penningpolitik, som sedan populärt kallats pris- och lönestoppspolitiken.
Jag för min del minns utomordentligt väl — jag tvekar inte ett ögonblick
att säga det, herr talman —■ de lysande anföranden, som finansministern höll
här i kammaren från sin vanliga plats i statsrådsbänken. Det var paroller,
som gick ut över vårt folk. Han riktade sig till företagarna och manade dem
till återhållsamhet vid prissättningen med hänsyn till inflationsfaran. Han
riktade sig även till arbetarna med samma allvar. Han framhöll för dem hurusom
en inflationistisk utveckling kanske, för att inte säga säkert, skulle
träffa dem i väsentligt mycket högre grad än den skulle komma att träffa
vissa andra medborgargrupper. Jag minns alldeles speciellt ett tillfälle. Det
gjorde starkt intryck på mig, detta finansministerns anförande den gången,
då han här inför kammaren tog upp en liknelse, som sedermera spelade rätt
stor roll i diskussionen. Det var, tror jag, första gången han här talade örn

Andra hammarens protokoll 1940. Nr 4l. 7

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1940 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

»prisspiralen i ett inflationsläge». Han visade upp för kammaren, hurusom
i ett inflationsläge, i en kapplöpning mellan priser och löner, lönerna alltid
skulle bli efter. Hur mycket lönerna än stege, så stego alltid priserna än mera.
Dessa paroller, som finansministern den gången utfärdade, följdes av vårt
folk i en samstämmig enighet. Resultatet av att man på detta sätt slöt upp
bakom finansministern blev att man kunde hejda den ytterligt allvarliga utveckling,
som konstaterats hösten 1942. Man genomförde en stabilisering av
det svenska penningvärdet, som höll sig ett par år framåt, en omständighet
som vi i dag — det tror jag att jag kan våga säga — allmänt äro övertygade
örn har varit till en oerhörd nytta för hela det svenska folkhushållet. Jag
skall inte här gå in på den, som jag tycker, rätt tragiska utveckling, som sedermera
följde och som har lett fram till den situation, där vi i dag befinna
oss. Enligt min mening — och jag måste säga det, herr talman — har finansministern
också sin andel i att det har gått som det har gått.

Nu framhöll finansministern för en stund sedan, att här har inte inträffat
någon mera markerad försämring av vårt penningvärde sedan 1942. Ja, detta
kan ju i och för sig möjligen vara statistiskt riktigt, men jag tror inte att
herr finansministern vill bestrida när jag påstår, att vid sidan örn denna officiella
prissättning och vid sidan av den officiella indexregleringen pågår här
i landet en betydande vad man brukar kalla för dold prisstegring. Den avläses
inte i de officiella siffrorna men den finns där under alla omständigheter.
Man behöver bara gå ut och fråga våra husmödrar, så får man, tror
jag, ett klart svar på den punkten.

Debatten här i kväll har, örn jag nu har fattat den rätt, i ganska väsentlig
mån just sysslat med den brist, som vi känna i nuvarande läge, på samlande
och varnande paroller från den högsta penningvårdande myndigheten. Finansministern
har tidigare här menat, att först få de stora organisationerna
på näringslivets område komma — han sade det inte men han menade det — i
närkamp med varandra, och först därefter är tiden för mig inne att framträda.
Jag delar inte den uppfattningen. Jag tror, att en sådan närkamp har
alla utsikter att bli ganska förödande för vårt svenska folkhushåll i närvarande
tid, och jag tror att den skulle kunna, örn inte helt undvikas så i varje
fall väsentligt begränsas, därest finansministern begagnade den ställning han
har inför vida folklager i vårt land och för dem klargjorde det utomordentliga
allvaret i den penningpolitiska situation, som för närvarande är för handen.

Herr Dickson: Herr talman! Finansministern letade med en för honom ganska
ovanlig blygsamhet och försagdhet efter en spak att dra i för att rätta till
förhållandena. Nu finns det naturligtvis inte någon universalspak för dagens
situation, men jag skulle vilja peka på en som finansministern med sin hand
ett ögonblick snuddade vid men som han inte grep örn. Det är den som skulle
kunna få etiketten uppskjuten konsumtion eller -— med ett svenskt ord -—
sparande.

Nu har inte finansministern något större förtroende för att sparandet kan
ökas, och märkligt är kanske inte detta. Folk har inte så stort intresse i dessa
dagar att spara, och finansministern har knappast kunnat undgå att åtminstone
empiriskt konstatera detta. Man har nog allmänt en känsla av att finansministern
inte är som vi andra dödliga på det området, men han är en man
med stor erfarenhet och borde därför genom att avlyssna stämningar, avlyssna
yttranden och läsa tidningar ha kunnat få klart för sig, att allmänheten ofta
resonerar så att det till slut inte lönar sig att spara, örn man ändå inte får
behålla det man sparar. Jag känner i min bekantskapskrets en massa människor,
som annars äro ordentliga och inte ge sig ut på några lättsinnigheter, som i

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

Subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
dessa dagar säga, att vi bry oss inte om vad det kostar, vi gå ut och ha roligt,
vi köper i stället och tänker inte på morgondagen — efter oss må sedan
syndafloden komma.

Örn finansministern skulle vilja måla en sådan tavla, för att nu fortfarande
använda denna hild, som framställde möjligheterna för det svenska folket att
i en annan utsträckning än den finansministern har ställt i utsikt få njuta
litet mera av sitt arbetes frukter, ställa i utsikt att när de en gång bli gamla
vad de ha sparat skall kunna hjälpa deras efterkommande, då tror jag att man
skall kunna hoppas att ett ökat sparande skulle kunna inträda. Det skulle inte
nu helt hjälpa upp situationen, men den uppskjutna konsumtion, som därav
skulle bli en följd, skulle i varje fall något lätta på dagens läge.

Naturligtvis vill man då också gärna kombinera detta med den ljusa bilden
av ett bibehållet penningvärde, och härvidlag hjälper kanske inte detta ökade
sparande omedelbart. Men jag är övertygad örn, att örn finansministern sökte
sig in på andra vägar än dem han har tänkt sig genom de nu senast skisserade
skatteförslagen, gav sig in på vägar som leda åt ett något annat håll, då
skulle han, utöver vad han redan nu må besitta av popularitet, kunna utsträcka
denna till helt nya områden av vårt svenska folk, och han borde då
till slut kunna se tillbaka på sin arbetsfyllda politiska gärning, tror jag, med
en helt annan tillfredsställelse än vad som blir fallet om han löper linan ut
som han nu gör.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är ju ett ganska egendomligt läge
som vi befinna oss i. nämligen det faktiska utgångsläget att produktionen går
för fullt, att man får avsättning för alla de varor som produceras, att man
inte har arbetslöshet i nämnvärd grad, alltså ett för det kapitalistiska systemet
exceptionellt gynnsamt förhållande. Denna högkonjunktur medför ju också
en ganska vanlig konsekvens, nämligen att prisnivån stiger, eftersom efterfrågan
är god och större än vad som motsvarar tillgången på varor. Det är alltså,
skulle man kunna säga, örn man ett ögonblick kopplar bort själva det läge, som
har skapats i Europa på grund av kriget, ett slags välmågans bekymmer som
sysselsätter den politiska debatten i vårt land.

Jag kan för min del inte betrakta den allmänna prisstegringstendens, som
naturligtvis finns, med några av panik förblindade ögon, bland annat därför
att jag anser att staten besitter nödiga maktmedel för att hindra att dessa
pristendenser överväga och skapa en ny, icke önskvärd prisnivå. Men jag måste
ju, när nu frågan har ställts på detta sätt, säga min mening örn de åtgärder,
som rekommenderas och som stå under debatt. Vi ha ju redan tidigare, när
vi hade vår stora ekonomiska debatt i våras, framfört den tanken, att man borde
motverka stegringen av importpriserna genom ett clearingförfarande, så att
man låter de ökade exportvarupriserna betala de högre importprisema. Det är
ju ingen nyhet för vår politik att man kan tillgripa den utvägen. Den har
tillgripits i vissa fall och, antar jag, med icke ringa framgång. I detta fall
är det ju inte fråga örn att gå den vägen, utan det val, som regeringen ställer
oss inför är ju, om vi skola motverka en prisstegring på importvarorna, skattevägen,
eller örn vi .skola lägga dessa högre varupriser direkt på konsumenterna.
Det är den viktiga frågeställningen. Jag hade ju, som jag redan sagt, föredragit
att frågan hade kunnat ställas på det sättet, att nu skola vi skära av
exportpriserna så och så mycket för att därmed betala den prisstegring, som
har uppstått på vissa importvaror. Den frågan föreligger emellertid inte i
dag, och därför att man inte har något annat alternativ finner jag det alldeles
självklart att man mäste understödja den linjo, som regeringen här har lagt
fram.

100

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Man kan också utveckla detta resonemang rent allmänt. Jag är aldrig ängslig
för en sådan importpolitik, som betyder att man skulle överflytta en del
av finansieringen från konsumenterna — ty det innebär ju dock en lättnad
för de breda och mindre bärkraftiga folklagren — till den direkta skattebudgeten.
^1 detta särskilda fall finner jag det fullständigt naturligt, när man
inte går den andra vägen och tillgriper den av mig rekommenderade åtgärden.
Det är ju också naturligt därför, att det är ett intresse att förhindra att
den internationella prisnivån slår igenom på den svenska marknaden. Vi voro
före de krigförande länderna under kriget. Jag erinrar om att varken i England
eller i Förenta staterna tillät man levnadskostnaderna att stiga så högt
som man tillät det i vårt. land. Den utveckling, som sedan skett i Amerikas
förenta stater, är ju den, att man först inhämtat vårt försprång och sedan
på grund av att man raserat alla statliga spärrar går vidare och låter levnadskostnaderna
stiga.

Arbetarna ha under detta krig lovats, att när kriget är slut skulle priserna
sänkas. Det har ju varit själva den huvudlinje, som man har framhållit, senast
1944 i det uttalande, som riksdagen på bankoutskottets förslag antog. Det var
huvudlinjen i 27-punktsprogrammet, arbetarrörelsens efterkrigsprogram, att
den förbättring av reallönerna för arbetarklassen, som man sade sig vilja
genomföra, skulle man först och främst eftersträva genom att sänka prisnivån.
Detta, löfte har icke infriats. Tvärtom måste vi konstatera en motsatt
tendens, att priserna stiga. Man har tillåtit priserna att stiga onödigt. Det är
i varje fall den uppfattning jag har fått, när jag försökt att bilda mig en
föreställning örn vad som har skett här i vårt land.

Det finns en stark inre prisstegringsfaktor, som man vill kalla för inflationsfaktor,
men var finns den? Är det på lönesidan? Jag bestrider detta. Den
faktor, som i dag framför allt på den inre marknaden pressar prisnivån uppåt
och är, försatt använda uttrycket, inflationsdrivande, det är spekulationen,
det är tillgången på penningmedel, som man försöker använda genom att investera
i nya anläggningar och efterfråga arbetskraft. Det är på detta område
och märk väl icke alls i någon jämförande grad när det gäller de direkta
konsumtionsvarorna, som de prisstegrande tendenserna framträda. Därför har
för mig frågan örn att möjligen skapa en motvikt mot denna utveckling varit
en fråga örn att pa ena eller andra sättet oskadliggöra det överflöd på penningkapital,
som nu utnyttjas i spekulationen och som driver upp prisnivån. En
väg därtill hade varit den s. k. engångsskatten, som ju riksdagen tidigare enhälligt
har uttalat sig för. Den vill man numera inte gå. Det är uppenbart att
sådana statsfinansiella åtgärder som draga in en del av det spekulationskapital,
som nu. driver upp priserna på produktionsmedel och på arbetskraft och som
verkar inflationsfrämjande, det är uppenbart, säger jag, att endast på de vägarna
skulle man nu verkligen kunna på allvar möta den mest framträdande
prisuppdrivande faktorn.

^1 fråga örn penninglönerna ha arbetarna lovats under detta krig: Örn ni
gå in för att genomföra den politik, som statsmakterna rekommendera, så
skola vi,, när kriget är slut, se till att ert läge skall bli förbättrat. Arbetarna
ha funnit sig i en. ganska betydande försämring av reallönerna under detta
krig. När nu den tid är inne, då dessa löften skulle infrias, försöker man med
pris- och penningpolitiska medel åstadkomma en utveckling i rakt motsatt riktning.
Jag måste stämpla det som en cynism, att de borgerliga i sin reservation
anföra såsom skäl till att man icke skall motsätta sig en stegring av importpriserna
genom subvention av importen på vissa varor, att det tidigare indextaket
nu lyfts bort, så att man inte riskerar att lönerna följa efter, örn levnadskostnaderna
stiga över en viss nivå. Därvid tror jag också att det klar -

Tisdagen den 17 december 1940 em.

Nr 41.

101

Subventioner ing av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
gjorts, vad som är det faktiska önskemålet bakom de borgerligas ståndpunkts
tagan de.

Jag läste för ungefär en vecka sedan i Finanstidningen, att »arbetsgivarna
lia befriats från den utomordentliga ovisshetsfaktor, som indexregleringen av
lönerna konstituerat» och att »indexregleringens slopande också är av samhällsekonomisk
betydelse så till vida, att den öppnar vägen för en mer rationell
prispolitik än den som på senare tid och inför faran av en sprängning av
indextaket bedrivits». Jag trodde denna öppna rekommendation av en prisstegringspolitik
var en isolerad tankegång av någon av skrivbordsstrategema i denna
tidskrift, men nu måste jag konstatera, att det i varje fall råder en åsiktsöverensstämmelse
mellan den som gjort denna spekulation och de borgerliga reservanterna.
Man kommer nämligen inte ifrån att reservanternas linje är att låta
priserna stiga och att låta importpriserna slå igenom på den inre marknaden.
Jag antar, att bakom detta ligger en förhoppning, att man skall kunna hindra
arbetarna från att erhålla den kompensation de utlovats under kriget.

Den köpkraft som finns hos de breda konsumentlagren är inte av samma beskaffenhet
som den köpkraft, som användes till spekulation. Den förra efterfrågar
nämligen framför allt förbrukningsartiklar och påverkar därför inte i
detta läge prisnivån på samma sätt som den köpkraft, som nu sättes in i spekulation,
i nyinvesteringar och i efterfrågan på arbetskraft — det är en stor
skillnad. Om man.vill komma det s. k. köpkraftsöverskottet till livs och i detta
överskott ser en inflationsfrämjande faktor, måste man vidta åtgärder, som
rikta sig mot spekulationen och mot det penningöverflöd, som möjliggör för
den svenska kapitalismen att i dag efterfråga varor och tjänster på det sätt
den för närvarande gör.

Det har här föreslagits, att det skulle anordnas en rundabordskonferens, och
utan att säga, att vi äro bestämda motståndare till en sådan, skulle jag vilja
fråga vad det finns för program för en sådan rundabordskonferens. Ha vi
samma uppfattning på arbetarsidan som på den borgerliga sidan om var man
måste sätta in kniven och vad det är som driver upp prisnivån och vilka åtgärder
sorn. böra vidtas? Det framgick av finansministerns anförande, som
jag i åtskilliga delar kan instämma i, och av de invändningar, som rests från
borgerligt håll och som även förekommit i presspropagandan, att det inte
finns något gemensamt program. Örn arbetarna skulle komma till en sådan
konferens, måste de säga, att det är på tiden att löftena om prisnivåns sänkning
infrias, eller arn inte det är möjligt, att löftena att de genom direkta
löneförhöjningar skola erhålla en förbättrad reallön infrias. Jag antar, att
örn de borgerliga komma till en sådan konferens, komma de att kräva sådana
åtgärder, sorn hindra en förbättring av reallönerna, ty de anse att den köpkraftsökning,
som uppstår genom förbättrade penninglöner för de arbetande
massorna,, utgör den stora inflationsfaran. Vi lia alltså icke något gemensamt
program, i dag. De borgerligas krav på en rundabordskonferens utan något
försök till förståelse av de synpunkter, som nödvändiggöra en aktivitet på
lönefronten från arbetarnas sida är egentligen ganska meningslöst.

Det skulle vara intressant att gå litet närmare in på det resonemang, som
utvecklats på borgerligt håll, men jag skall nöja mig med att påpeka en motsägelse.
De borgerliga ha motsatt sig tanken på en central dirigering av produktion
och näringsliv. De lia i valrörelsen vänt sig mot ett behållande av de
statliga regleringarna, som ändå äro nödvändiga i nuvarande relativa knapphetssituation.
Do ha gjort detta till den viktigaste melodien i valrörelsen, men
samtidigt som de vända sig bort från tanken på planekonomi och planhushållning,
och central ledning över produktionen, vill man ha planhushållning över
penningpolitiken. Var och en, som kritiskt betraktar de olika framställningar

102

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

S u b v erit lone r in q av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
av de penningpolitiska uppgifterna, som givits här, måste göra den reflexionen,
att här föreligger en motsägelse, ty vi kunna ju inte koppla bort penningpolitiken
från den ekonomiska politiken i övrigt. Vi veta, att kronans värde beror
på de varor och tjänster, som ligga bakom den. En nationalekonomiprofessor
erinrade här nästan skräckslaget örn att nationalinkomsten kommer att stiga
med två miljarder kronor, men det tycker jag är utomordentligt bra, ty det
innebär ju, att de värden, som täcka vår kronas värde, ha formerats i motsvarande
grad.

När man framställer saken på det sättet, förnekar man ju den grundläggande
förutsättningen för en stabil penningpolitik. Kan man inte öka tillgången
på varor, blir det i längden ett sisyfusarbete att rädda kronan, och därför kan
man enligt min mening inte koppla bort frågan örn penningpolitiken från frågan
örn den ekonomiska politiken i allmänhet. Det innebär en olöslig motsägelse
att som de borgerliga göra kräva fritt initiativ inom produktionslivet
men planhushållning inom penningpolitiken. Konsekvensen av den borgerliga
kritiken som kräver, att staten skall dirigera penningpolitiken för att hålla
penningvärdet stabilt, är att staten då också måste ha möjlighet att dirigera
produktionen för att på det sättet skapa en grundval för en stabil valuta. Enligt
min mening har det inte givits några konkreta rekommendationer till ett
bevarande av penningvärdet, örn man undantar herr Bagges spekulationer om
en höjning av räntan. Jag tror dock inte en räntehöjning skulle ge det resultat
hen’ Bagge föreställer sig. Kvar står alltså bara det resonemang, som utvecklas
i reservationen, nämligen att vi inte nu behöva subventionera importen
för att hålla priserna nere, därför att det nu inte föreligger samma risk som
tidigare för att en lönestegring skall följa på en höjning av prisnivån. Detta
är det faktiska underlaget för de borgerligas avslagsyrkande.

Herr talman, just därför att vi önska inte bara att en prisstegring förhindras,
utan också att de löften om prissänkningar, som givits i regeringsprogrammet
skola infrias, vilja vi stödja regeringens förslag. Vi anse icke detta förslag
vara tillräckligt, men regeringen har ju icke heller här utvecklat hela
sitt ekonomiska program. Det är sammanfattat i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
det handlar örn en skärpning av priskontrollen, örn skärpning av
investeringskontrollen, örn skapandet av bättre central överblick över och ledning
av ekonomien och örn åtgärder, som äro nödvändiga för en tillfredsställande
lösning av de uppgifter, som här ställas. Även örn valet här på ett sätt,
som vi icke finna tillfredsställande, har reducerats till ett val mellan att med
skattemedel betala en del av importen och att låta priserna på vissa nödvändighetsvaror
stiga, ha vi, som jag förut sagt, inga svårigheter att träffa detta
val och jag tror vårt ställningstagande mycket väl kan försvaras inför svenska
folket.

Herr talman, härmed har jag nämnt de viktigaste orsakerna till att den
kommunistiska gruppen kommer att i denna fråga rösta för utskottets1 förslag,
och jag ber att med dessa ord få yrka bifall till detsamma.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 300, röstar

Ja;

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 41.

103

Subventimering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Hagberg i Malmö, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställd®. Därvid avgåvos 114 ja och
02 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för utökning av vinterproduktionen av tegel jämte i ämnet väckta motioner; nr

302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
ytterligare medel till tertiärlån till viss bostads byggnadsverksamhet; och

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
i vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag utan
föreskriven säkerhet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Ordet lämnad® på begäran till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta, att å morgondagens föredragningslista
tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 skall uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden samt övriga ärenden i den ordning de förekomma
på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Yttranden

Herr Ljunggvist, som anförde: Herr talman! Jag är ledsen över att behövaningdaTintérta
kammarens uppmärksamhet i anspråk vid denna sena timme, men jag finner pellationsdet
ändå av vissa orsaker angeläget att så göra. war.

Vid gårdagens sammanträde framställde jag en interpellation till hans excellens
statsministern angående ett av hans excellens utrikesministern fällt
yttrande. Utrikesministern har i dag besvarat denna interpellation vid en tidpunkt,
då jag tyvärr var förhindrad att närvara i kammaren. Jag anser mig
därför oförhindrad att ta upp frågan, även örn hans excellens utrikesministern
inte är närvarande.

104

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Yttranden med anledning av interpellationssvar. (Forts.)

Till att börja med noterar jag den snabbhet, ja blixtsnabbhet, varmed interpellationen
besvarades. Jag kan dock icke undgå att finna det egendomligt, att
jag inte erhållit något som helst meddelande örn att interpellationen skulle komma
att besvaras i dag. Utrikesministern må vara i sin formella rätt att handla
på detta sätt, och det kan också sägas, att en riksdagsman alltid skall vara
närvarande vid plenum; men det kan inte sägas innebära någon styrka för den
som svarar att passa på att avge svaret, när den som framställt frågan icke är
närvarande. Enligt vad man sagt mig är det dessutom praxis att interpellanten
får någon underrättelse, och det torde inte ha erbjudit alltför stora svårigheter
att lämna sådan.

Jag har utgått från att TT har refererat utrikesministerns anförande i
USA riktigt. Enligt detta referat yttrade utrikesministern följande: »Jag tror
att det i Sverige fälldes många uttalanden, som vi sedan haft skäl att beklaga.
Men vi lärde snart bättre. Vi insåg, att det inte hade hjälpt hur bra
Norge än varit förberett.»

Som bekant bär det varit en hel del pressdiskussion kring detta referat. Trots
detta har emellertid inte något uttalande från hans excellens herr utrikesministerns
sida avhörts, ej heller någon dementi. Det är då naturligt att jag -—
liksom säkert också många med mig — velat få klarhet i saken. Det är dock
en inte alldeles betydelselös sak, örn det skulle ha varit så, att Sveriges utrikesminister
i ett officiellt sammanhang har fällt ett dylikt yttrande.

Enligt vad jag erfarit örn interpellationssvaret, skall hans excellens herr
utrikesministern däri ha sagt, att han icke fällt det av TT refererade uttalandet.
Under sådana förhållanden förefaller saken att ligga betydligt angenämare
till än vad den syntes mig göra, när jag interpellerade. Det återstår
bara att beklaga, att utrikesministern inte tidigare rensat luften kring sitt omdebatterade
tal. Det skulle ha varit till både landets och regeringens nytta.
Men bättre sent än aldrig.

Jag antydde nyss, att jag i väsentliga delar är nöjd. Men helt nöjd är jag
trots allt inte. Hans excellens herr utrikesministern säger sig nämligen i sitt
tal lia yttrat att »även örn Norge visat mer vaksamhet i april 1940, så skulle
detta inte ha räddat landet». Och han tillägger i sitt svar: »Jag har nämligen
den oförgripliga meningen, att Norges försvar var för svagt.»

Till detta är att säga, att örn den frågan kan man ha olika uppfattningar.
Goda skäl tala också för en annan uppfattning än den som hans excellens herr
utrikesministern hyser. Jag vill i detta sammanhang erinra om advokaten
Hemming-Sjöbergs bok »Domen över Quisling», där på s. 108 och lil finnas
återgivna de svar, som Jodl och Keitel avgivit vid ett på norska regeringens
begäran föranstaltat vittnesförhör med dem i Nurnberg den 14 och 15 augusti
1945. Jodl säger därvid, att örn Norge genomfört mobilisering, skulle operationen
ha blivit mycket vansklig. Den tyska flottan var så svag, att man nästan
kunde bortse från den. Den enda möjligheten var att ta Norge genom överrumpling.

På en fråga, örn en mobilisering skulle ha gjort den planerade operationen
omöjlig eller svår att genomföra, svarar Keitel, att örn norska trupper varit
tillstädes på rätt tid och på riktiga platser, skulle operationen endast med
mycket stora svårigheter ha kunnat genomföras.

Det finns i Norge en officiell undersökningskommission verksam med uppdrag
att utreda frågan om den norska regeringens ansvar i denna sak. Denna
kommission har framställt anmärkningar mot utrikesministern, statsministern
och försvarsministern för underlåtelse att mobilisera, och den säger, att det
finns anledning att antaga, att tyskarna kunde ha misslyckats, örn en mo -

Tisdagen den 17 december 1946 em. Nr 41. 106

Yttranden med anledning av interpellationssvar. (Forts.)
bilisering genomförts. Vidare heter det, att regeringen genom denna Underlätelse
bidrog till att skapa en-oklar situation. Det har från undersökningskommissionens
sida anförts ytterligare argument, men jag skall inte nu närmare
uppehålla mig vid detta.

Mot bakgrunden av dessa vittnessvar, mot bakgrunden av norska auktoriteters
uttalanden frågar man sig, vad det skall vara för mening med att Sveriges
utrikesminister fäller sådana uttalanden i officiella sammanhang som han gjort,
även örn det bara skett i den formulering, som han i förmiddags här i kammaren
lär ha uppgivit.

Det är mig alldeles obegripligt, att Sveriges utrikesminister överhuvud taget
skall behöva fälla uttalanden, som, även örn de inte äro defaitistiskt menade —
och jag är nu efter interpellationssvaret övertygad örn att de inte äro det —
dock lätt kunna få en defaitistisk verkan. Ty säkert är väl ändå, att både hans
excellens herr utrikesministern och jag äro ense örn att man, när den nationella
friheten är i fara, försvarar sig med de medel, som stå till buds, sak samma örn
de äro starka eller svaga.

Vad till slut beträffar utrikesministerns något omotiverade ironiska omsorg
örn mina, såsom han sade, sömnlösa nätter, behöver han inte den här gången
hysa någon alltför överdriven oro för den sakens skull. Det har funnits tidigare
tillfällen — jag tänker då närmast på den s. k. baltfrågan •— när han haft
större anledning att hysa oro för mitt välbefinnande i nu nämnda avseende.

Härpå yttrade

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! Jag
beklagar, att jag icke hörde hela herr Ljungqvists yttrande här. Han var icke
närvarande, när jag tog mig friheten att efter kammarens beviljande av interpellationen
med talmannens tillstånd svara på den framställda frågan. Men av
det lilla jag hörde av hans yttrande föreföll det mig som örn han tog på sig
ett alldeles onödigt ansvar för vad jag yttrade i New York i ett middagstal
som svar på hälsningar till Sverige. Jag har icke sagt något, som jag icke
kan stå för, och örn det kommit in ett fragment av ett referat av talet i några
svenska tidningar, är det alldeles överflödigt att ta detta till utgångspunkt för en
interpellation. Det fanns icke något som helst verkligt skäl för interpellationen.
Herr Ljungqvist kunde ju ha förvissat sig om innebörden av mitt uttalande,
innan han framställde sin interpellation. Jag påpekade i förmiddags, att fem
svenska tidningskorrespondenter voro närvarande vid festen. Ingen av dem
fann tydligen, att något uppseendeväckande sagts. Annars hade de säkerligen
icke försummat att förse sina tidningar med telegram i saken.

§ 5.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 555, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående godkännande av
en mellan Sverige å ena, samt Amerikas förenta stater, Frankrike, Storbritannien
och Norra Irland å andra sidan verkställd skriftväxling rörande tyska tillgångar
i Sverige m. m.;

nr 556, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike;

nr 557, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av

Andra kammarens protokoll 1946. Nr hl. 8

106

Nr 41.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse rörande det svensknorska
varuutbytet under år 1947; och

nr 558, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal örn vissa fiskerifrågor.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

464917