1946. Andra kammaren. Nr 3 (Riksdagens protokoll 1946:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 3.

Fredagen den 18 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 20, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584).

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna överläggningen Vid remiss
rörande Kungl. Maj:ts propositioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och av statsverksbehov
under budgetåret 1946/47 och, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II Pr°P°*ltwnen
till riksstaten för budgetåret 1945/46. (Forts)

Enligt förut skedd anteckning lämnades därvid ordet till

Herr Staxäng, som anförde: Herr talman! Jag tillät mig i remissdebatten
i höstas beröra en fråga, som hade förorsakat ganska mycket diskussion
bland våra västkustfiskare. Det var med anledning av att det blev bekant, att
från svensk sida gjorts upp örn ett köp av saltad sill i rätt stor kvantitet från
Norge och att man hade betalt ett pris, som ganska mycket översteg det pris,
som tillförsäkrats våra svenska fiskare för samma vara. Örn jag icke minns fel,
var det så, att de svenska fiskarena i sina uppgörelser med konservfabrikanterna
hade blivit tillförsäkrade ett pris av 82 kronor 50 öre per tunna, medan man
i uppgörelsen från fiskimportörernas sida — antagligen i samförstånd med myndigheterna
— satt ett pris på den importerade fisken av omkring 140 svenska
kronor per tunna. När jag belyste frågan i remissdebatten, uttalade jag att jag
befarade, att denna generositet mot en utländsk vara kanske kunde smitta av sig
när det gällde myndigheternas och statens ställning till vår fiskerinäring i framtiden
i fråga örn vår import. Jag trodde icke då, att mina farhågor så snart
skulle bli besannade. När handelsavtalet mellan Norge och Sverige vid jultiden
blev bekant, fick man klart för sig, att den befarade generositeten ganska mycket
tryckte sin stämpel även på detta avtal. Jag förstår mycket väl — och jag
vågar framhålla, att även västkustfiskarena ha den bestämda uppfattningen —
att det är till lycka för vårt land, örn vi få till stånd handelsförbindelser med
vårt broderland Norge. Det är givetvis nödvändigt för ett gott samförstånd i
framtiden. Men detta handelsavtal bär blivit föremål för ganska mycket diskussion
bland västkustfiskarena. Det har hållits åtskilliga protestmöten, och ett
intervjuuttalande har även förekommit från handelsministerns sida, i vilket han
sökt klargöra en del punkter, som mycket livligt diskuterats.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 3.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Handelsavtalet innehåller för fiskets vidkommande bestämmelser örn en import
av färsk fisk och färsk sill från Norge för en summa av 2 miljoner kronor,
tonfisk för 3 V2 miljoner kronor och saltad storsill för 16 miljoner kronor. Där
finnas också en del andra smärre poster, som jag icke här skall draga fram,
men de nämnda äro de poster, örn vilka den mesta diskussionen förekommit. Jag
vill redan nu beröra det uttalande som handelsministern gjorde i anledning
av kritiken. Handelsministern framhåller med viss rätt, att denna import
av olika fiskvaruslag ligger under den import, som förefanns före
kriget. Och detta är alldeles riktigt. Värdet av importen av färsk fisk
uppgick före kriget till 3 miljoner kronor. Räknar man örn summan efter
nutida penningvärde, skulle det hli omkring 7 miljoner. Av saltad storsill importerade
vårt land före kriget vissa år 35 000 ton, motsvarande ett värde av
14 miljoner kronor. Det har framhållits från statsrådets sida, att när man nu
räknar med en import av saltad storsill till ett värde av 16 miljoner kronor,
skulle det motsvara en kvantitet för närvarande av 18 000 ton, alltså en mindre
kvantitet. Jag vill icke underkänna detta faktum. Det är säkerligen riktigt. Men
jag tror, att man måste se siffrorna i ett annat sammanhang, och då bli de betydligt
mera besvärande för fiskerinäringen. Vad importen av färsk fisk beträffar,
kan man visserligen framhålla att den är mindre än före kriget, men jag
vågar påstå, att verkningarna i fråga örn avsättningen sannolikt hli större även
med den mindre summan. Då voro nämligen fiskerinäringens avsättningsförhållanden
genom exporten betydligt gynnsammare än nu. Vi hade en möjlighet
att utom exporten även få en utförsel till stånd genom att båtarna kunde
landa i utländska hamnar med sina fångster, t. ex. i Skagen. På detta sätt fördes
in till Danmark en mycket stor kvantitet fisk, som sedan också i stor utsträckning
reexporterades till Tyskland. Jag kan nämna, att de ilandförda
fångsterna år 1935 — detta framgår av 1935 års fiskeriutrednings betänkande
— uppgingo till 13 miljoner kg fisk. Den totala avsättningen utrikes uppgick
år 1936 enligt fiskeriutredningen till omkring 34 500 000 kg. Det var alltså
en ganska stor kvantitet fisk, som fiskerinäringen kunde avsätta genom dels
ilandförande av fångster i utländsk hamn, dels direkt export. Denna balans
förefinnes icke längre i dag, och det är ganska ovisst, örn man kan få dessa möjligheter
inom en överskådlig tid. Det är därför som även en ganska liten import
kommer att verka besvärande för avsättningen, icke minst när det gäller
färsk fisk.

Vad sedan beloppet för importen av torrfisk beträffar -—- det är, som jag
nämnde, bestämt till 372 miljoner kronor — vill jag beröra ett par saker. Det
är särskilt en gren av västkustfisket, som drabbas ganska kännbart av denna
import, nämligen storsjöfisket, ett fiske, herr talman, som faktiskt legat nere
under nästan hela kriget. När man talat om fiskarenas stora inkomster, har man
glömt att tala om att storsjöfiskarena äro en kategori som icke åtnjutit någon
inkomst, långt mindre haft större inkomst under kriget. Storsjöfiske kom på
nytt i gång i somras. Storsjöfiskarenas julklapp till det svenska folket var julfisken
på julbordet, och därför var det knappast någon rolig julhälsning de
fingo genom detta handelsavtal, enligt vilket det skall bli en import av fisk
som kännbart berör deras avsättningsförhållanden.

Sedan är det en annan punkt, som jag också här måste något uppehålla mig
vid, och det är importen av saltad storsill. Det råder i det avseendet helt andra
förhållanden nu än före kriget. Statsrådet framhöll i sitt intervjuuttalande •—
och det är alldeles riktigt — att beträffande denna fisk förelågo inga som helst
importrestriktioner före kriget. Jag tror också, att jag kan säga, att fiskarena
icke voro så rädda för import på detta område, då man vid det tillfället icke
hade tillräcklig utrustning och icke så stora båtar, att man från svensk sida

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kunde bedriva fisket i någon större utsträckning. Därvidlag måste man då tolerera
en tämligen stor import för att folkhushållets behov av denna vara skulle
kunna fyllas. Men det har skett en tydlig förändring. Man Ilar fått en annan
utrustning på sina båtar. Man bär blivit uppmanad att skaffa flera batar, man
har fått större båtar med starkare motorer, och det har uppstått så att säga ett
nytt fiske ute i Nordsjön. Jag vägar påstå, att fiskarena betraktat detta slags
fiske som det stora hoppet nu efter kriget, när det gäller att hålla näringen flytande
och göra den ekonomiskt bärig. Det är därför fiskerinäringen på denna
punkt är mera känslig än den var före kriget.

Jag anser alltså, att det klarläggande statsrådet sökte göra i sitt^intervjuuttalande
icke gav en fullständig bild av läget. Vi ha nu andra förhållanden än
de som voro rådande före kriget för vår fiskerinäring. Jag förstår väl statsrådets
tankegång. Hans mening var sannolikt den, att för att vi skola få ett handelsutbyte
med andra länder till stånd, icke minst med våra grannländer, böra
vi tillåta en import, men han önskar också balansera denna import med en ökad
export på fiskets område. Jag tror att man måste respektera en sådan åsikt,
men den är icke förenlig med verkligheten i dag. Ty det har visat sig, att det
icke lyckats att få någon större export av våra fiskeprodukter edligt de handelsavtal
som hittills uppgjorts. I handelsavtalet med Polen har man visserligen
fått möjlighet till en export av omkring 5 000 ton, men det har visat sig, att det
endast är när det gäller saltad sill och fisk, som man kan utnyttja detta handelsavtal,
medan någon export från svensk sida av färsk fisk icke kunnat komma i
fråga. Vi ha visserligen också fått en exportkvantitet från vårt land upptagen i
ett handelsavtal med Tjeckoslovakiet, men enligt vad som är mig bekant har man
icke fått till stånd någon export. Man har även tänkt sig export eller ilandföring
direkt till Holland, men det rör sig därvidlag örn en ganska liten kvantitet. I
fråga örn de exportkvantiteter som redovisas i nuvarande handelsavtal kommer
man upp till högst omkring 10 000 ton. Man kan icke gå längre, och man har
icke kunnat redovisa att man lyckats realisera ens detta. Mot detta står, som jag
nyss nämnde, att man före kriget kunde dels genom ilandföring direkt, dels
genom vanlig export få ut omkring 34 000 ton. Då förstår man, att läget icke
balanserats, och handelsministern har säkerligen mycket svårt att kunna få en
balans av export och import av dessa produkter.

Jag menar, att då så är fallet bör man vara ganska försiktig, ja rent av
restriktiv, innan man går med på en ökad import av fiskeprodukter till vårt
land. Är man icke det, ställer man fiskerinäringen i stora svårigheter. Härtill
är att märka, att fiskerinäringens fångstkapacitet enligt uttalanden av såväl
västkustfiskarenas ombudsman herr Corneliusson som fiskeriintendenten Rosén är
betydligt ökad.

Sedan skulle jag vilja ställa en direkt fråga till handelsministern. Jag tror,
att det är nödvändigt att vi få svar på den, ty saken kan ha stor inverkan när
det gäller att realisera detta handelsavtal. Är man tvungen att importera denna
fisk, som handelsavtalet stipulerar? Det har i intervjuuttalandet, som jag gång
på gång berört framhållits, att så icke är fallet. Det förefaller mig som om det
hela skulle ligga till på följande sätt. När det gäller importen av färsk fisk
och sill har man inrymt restriktioner i handelsavtalet, som gå ut på att importen,
licensgivningen med andra ord för inköp av utländsk fisk, är beroende på
de svenska fångsterna. Det finns alltså en viss garanti för att man tager hänsyn
till våra fiskares fångster. Jag har däremot icke funnit, att några restriktioner
finnas i fråga örn torkad fisk oell ännu mindre i fråga om saltad sill. Det vore
av vikt att få höra, örn det finns restriktioner på dessa punkter. Jag har vidare
fattat det så, att nian är tvungen att bevilja licenser upp till det belopp, sorn
stå i avtalet. Läget är sådant, att det säkerligen kommer att finnas köpare. Endast

Nr 3.

Fredagen dea 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
beträffande färsk fisk har jag funnit att det finns restriktioner i handelsavtalet.
Jag tror, att det skulle, vara bra, om handelsministern i det hänseendet skulle
vilja giva vissa upplysningar.

Vidare är det en annan sak, som mycket diskuterats i samband med frågan
örn handelsavtalet. Då meddelandet örn innehållet i detta bley känt för fiskarena,
slog det ned som en bomb. Man frågade sig, varför det icke varit några
överläggningar med fiskerinäringens representanter, innan detta handelsavtal
uppgjordes. Jag förstår mycket väl, att staten och samhället måste i viss mån
ha fria händer, men jag tror, att det är nödvändigt att man i sådana fall har
överläggningar med representanter för näringen i fråga, som kommer att
drabbas ganska hårt. Jag har faktiskt den känslan, att om man hade haft en
överläggning med fiskets representanter, man kanske hade fått en klarare bild
av deri inverkan, som en ökad import kan ha, något som jag icke tycker att
statsrådet haft, att döma av intervjuuttalandet. Icke minst är detta nödvändigt
nu, da vi sta mitt uppe i förhandlingar med ett annat land, i vilket sammanhang
det också i hög grad gäller ilandföring av svenska fiskares fångster. Jag
tror, att det är nödvändigt att man har kontakt med fiskets män, innan man
träffar avtal eller överenskommelser.

Nu är detta handelsavtal ett faktum, och vi stå där vi stå. Trots att fiskarebefolkningen
är mycket upprörd, är väl knappast mycket att göra åt saken nu.
Men man kan fråga sig, vilka åtgärder vi kunna förvänta från statsmakternas
sida för att försöka mildra de verkningar, som handelsavtalet kan ha för
fiskerinäringens vidkommande. Jag har icke funnit, att man från statsmakternas
sida haft betydelsen fullt klar för sig. Jag hade väntat mig, att när
nu dettef handelsavtal var ett faktum, man skulle, när man kom hit till riksdagen
i år, i statsverkspropositionen funnit förslag örn en hel rad andra åtgärder
för att stödja fisket och för att mildra verkningarna av en ökad import.
Men jag har^ icke tunni!, att detta beaktats. Icke heller har finansministern
velat, höra på de krav, som framkommit flera år å rad, örn att ta bort omsättningsskatten
pa fisk. Jag tror det hade varit en välbetänkt åtgärd nu för
att söka underlätta.avsättningen av de svenska fångsterna. Men därvidlag tyckes
icke handelsministern haft någon kontakt med finansministern. Vidare
finns det intet anslag upptaget till beredning och avsättning av fiskets produkter,
trots att redan under det sista krigsåret livsmedelskommissionen måst
övertaga stora kvantiteter fisk och göra det till fiskmjöl. Med hänsyn härtill
tror jag det är nödvändigt med ett anslag som vi hade före kriget för prisreglering.

Det är en annan sak som jag tycker är ganska märklig. Förra året skrev
riksdagen med anledning av motioner till Kungl. Maj :t och begärde en utredning
om fiskets efterkrigsproblem. Jag skulle beträffande den saken vilja
rikta en bestämd vädjan, till handelsministern och framhålla, att då icke minst
detta handelsavtal som jag* nu har berört kommer att få en ganska kraftig inverkan
på avsättningen av fiskets produkter, så är det nödvändigt att vi så
snart som möjligt få denna utredning färdig. Jag skulle därför vilja hemställa,
att det arbetet forcerades, så att vi finge fram den utredningen så fort
som möjligt, ty jag tror, att det är nödvändigt, att vi få fram förslag som
kunna sanera avsättningsförhallandena för fisket eller på annat sätt stödja det.

Jag har, herr talman, velat framföra dessa synpunkter i denna fråga. I sammanhang
därmed vill jag framhålla ytterligare en synpunkt. Det förefaller
mig som örn man, när het gäller fiskerinäringens avsättningsmöjligheter resonerar.
litet annorlunda än när det gäller jordbrukets. Vi ha börjat leva oss in i
det förhållandet, att när det gäller jordbruket hemmamarknaden skall så mycket
som möjligt reserveras för det svenska jordbrukets produktion. Det före -

Fredagen den 18 januari 1946 fm

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
faller mig som om man har en annan åsikt i fråga om fiskerinäringen. Fiskerinäringen
har väl samma rätt som jordbruket i det fallet. Det har berättigade
anspråk på att dess produkter få så stort utrymme som möjligt på hemmamarknaden.
Det är ju den marknad som vi bäst behärska och särskilt nu, när
exportförhållandena äro mycket labila, måste vi först inrikta oss på den.

Jag vill till slut, herr talman, framhålla, att när vi under senare år talat
örn fiskerinäringen i riksdagen, ha vi mest uppehållit oss vid fiskets inkomster.
Och dessa ha i vissa fall varit relativt höga. Men man har icke talat om
alla de fiskelag som haft låga inkomster. Om fiskerinäringen hittills under
krigsåren kunnat redovisa relativt höga inkomster, ha dock dessa inkomster
faktiskt många gånger fått inhöstas under livsfara. Det skulle icke skada, örn
så många riksdagsmän som möjligt någon gång reste ned och tittade på de
monument som stå på öarna Öckerö och Hönö, där det antal båtar och det antal
besättningar redovisas som försvunnit under fiskarenas utövande av sin näringsgren.
Vi jordbrukare ha icke, nödgas jag framhålla, befunnit oss i samma
predikament. Det är kanske mot den bakgrunden vi skola se de hårda ord,
som under senare tid fällts av fiskets män. Det kanske icke är så underligt, örn
ett arbete av den art jag nyss skildrat skärper orden. Hågkomsten av det nödläge
fisket hade under 1930-talet gör, att fiskarena med viss bävan se mot
framtiden och frukta, att de på nytt skola komma i ett svårt läge.

Jag har under hand meddelat handelsministern, att jag önskade ta upp denna
fråga. Jag har gjort det icke bara för att kritisera utan därför att jag finner
det nödvändigt, att handelsministern får tillfälle att klarlägga vissa punkter.
Kan han göra det på ett sådant sätt, att det lugnar fiskerinäringens folk,
är det för mig bara glädjande.

Härefter yttrade:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
har dess värre icke varit i tillfälle att höra hela herr Staxängs anförande,
men det har berättats för mig, att han varit inne på det nyligen slutna handelsavtalet
med Norge och i det sammanhanget ställt vissa frågor. Jag vill
icke underlåta att besvara dem.

Hans första fråga var, örn jag blivit rätt informerad, av rätt egenartad karaktär.
Samma fråga har visserligen ställts i pressen. Men pressen är ju ursäktad
för många slags diskussionsinlägg, som man är mera förvånad att
möta i den lagstiftande församlingen. Frågan gällde, huruvida vi genom handelsavtalet
med Norge ha åtagit oss att göra inköp motsvarande de kvoter
som angivits i handelsavtalet. På den punkten kan jag bestämt svara: naturligtvis
inte. När det icke vid avslutande av ett handelsavtal, såsom t. ex. i
fråga om kolimporten från Polen, samtidigt träffas försäljningsavtal, där ett
svenskt statsorgan står som köpare, är vårt enda åtagande en utfästelse att
icke vägra importlicens. Vad vi utlova genom handelsavtalet med Norge är
att norrmännen skola vara oförhindrade att, därest förutsättningar för import
till Sverige för övrigt äro för handen, till Sverige försälja de kvantiteter
som angivas i handelsavtalet, och att alltså erforderliga importlicenser
skola utfärdas. Vad speciellt gäller den post av färsk fisk, färsk sill och småsill
samt färsk rom, som där är upptagen till två miljoner kronor, så har vid
förhandlingarna uttryckligt understrukits att man på svensk sida förbehåller
sig vid licensgivningen hänsynstagande till de svenska fångsterna.

Jag är icke riktigt på det klara med örn herr Staxäng för övrigt intog en
kritisk position till detta handelstavtal. Eftersom det emellertid i den offentliga
diskussionen rätt ofta påståtts, att det skulle finnas anledning att anse,

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
att dessa förhandlingar varit mindre skickligt förda, vill jag Ilar begagna
tillfället att säga, att enligt regeringens syn på saken detta är ett misstag.
Våra förhandlare i Oslo hade alldeles bestämda direktiv från regeringen, och
för min del ser jag ingen anledning att söka vika från ansvaret härför. Det
avtal som träffats har motsvarat våra förväntningar. Yi ha uppnått vad vi
åsyftat genom detta avtal. Det är klart, att man icke kan sluta handelsavtal
med något land — och allra minst med ett broderland i förhållande till vilket
man på alla håll, icke minst inom det parti herr Staxäng företräder, oavbrutet
framhåller, att man vill ha mycket nära handelsrelationer och rent av vill
ha ekonomiskt samarbete byggt på vidgad arbetsfördelning och förbättrat
handelsutbyte — utan att man öppnar möjligheter för en export, d. v. s. import
till Sverige. När det gäller våra handelsrelationer med Norge, som är ett
land, för vilket fisket ju spelar en mycket stor roll, måste man alltid utgå
från att vi måste åta oss att i viss utsträckning lämna tillfälle till fri konkurrens
på den svenska marknaden för det norska fisket. Jag vill begagna
tillfället att påpeka, att vår bortgångne riksdagskamrat herr Johansson i
Öckerö sista gången han talade offentligt i denna kammare, innan han så
sorgligt gick hädan, just sade, att han förstod, att ett handelsavtal med Norge
måste komma att innebära, att möjlighet bereddes för de norska fiskarena
att sälja fisk i Sverige.

Jag skulle, eftersom jag ändå har tagit till orda, här vilja framlägga en
mera allmän syn på denna fråga. Det går icke att, samtidigt som man deklarerar
en allmän frihandelsinställning och önskar ett vidgat handelsutbyte med
främmande länder, gå in för importbegränsningar för att skydda den ena eller
andra näringen hur långt som helst. Det vore sannolikt, för en kort tid åtminstone,
den bekvämaste politiken för en regering och säkerligen en politik
som skapade den största populariteten att tillgodose sådana skyddsönskemål
från olika håll. Men resultatet skulle bli förödande. För min del är jag övertygad
om att i många fall och även i det speciella fall vi här tala örn ett sådant
skydd icke skulle vara till gagn ens för den näring man vill skydda.
Vad vi önska är ju, att den svenska fiskerinäringen skall växa sig stark och
kunna vara konkurrenskraftig på den internationella marknaden. Jag vill understryka,
att det föreligger den stora skillnaden mellan fiskerinäringen och
jordbruksnäringen, att vår fiskerinäring icke kan i samma utsträckning som
jordbruksnäringen huvudsakligen inrikta sig på hemmamarknaden. Möjligheterna
att skapa en lönande fiskerinäring äro på ett helt annat sätt beroende
av exportmöjligheterna. Och, herr talman, vi ställa den svenska handelspolitiken
inför ett alldeles omöjligt läge, örn vi skola samtidigt försöka kämpa
för möjligheter till exportexpansion för fisket och stänga av vår egen marknad
för import. För mig står det alldeles klart, att vad man kan önska fisket
är en sådan rationalisering, att det kan bli konkurrenskraftigt på den internationella
marknaden. Och det är ju ingen hemlighet i denna kammare, att det
finns mycket goda utsikter för att de svenska statsmakterna komma att vara
beredda att göra stora uppoffringar för att hjälpa fisket att få en sådan teknisk
utrustning.

Yi få heller icke glömma, att det finns en annan part i denna fråga än producenterna,
nämligen konsumenterna. Och jag kan icke neka mig att begagna
detta tillfälle för att påpeka, att vad frågan här egentligen gäller är, örn vi
i Sverige för första gången skulle för att skydda det svenska fisket sätta upp
ett fördyrande importskydd kring den saltade sillen, alltså en vara som i alla
tider för de breda lagren i Sverige har spelat en stor roll såsom ett billigt och
omtyckt födoämne.

Detta är, herr talman, egentligen vad jag skulle vilja säga som svar påtde

Fredagen den 18 januari 1946 fm. Nr B. 7

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
framställda frågorna. Jag skulle vilja tillägga, att det arbetas från svenskt
håll oavbrutet och energiskt på att vidga exportmöjligheterna för fisket. Vi
lia mött svårigheter på olika håll. Sålunda har det icke varit möjligt för oss
att ordna en fiskexport till det besatta Tyskland, icke till någon av de zoner,
som det där är fråga örn, trots att, såsom vi veta, livsmedelsbristen där är
stor. Det har icke berott på att bemödandena icke ha vant kraftiga nog fran
svensk sida. Därvidlag har orsaken legat utanför Sverige och i den mån anmärkning
här kan framställas, träffar den icke våra myndigheter, dag skulle
vilja sluta med att säga, att när jag överskådar, hur läget nu är i fråga örn
olika länder ävensom ockupationsmakterna i Tyskland, känner jag mig nu mera
optimistisk rörande möjligheterna att få i gång en avsevärd fiskexport
nästa år än jag var för ett par månader sedan.

Herr Staxäng erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag beklagar, att statsrådet och chefen för handelsdepartementet icke
var närvarande under hela mitt anförande, ty en del av de synpunkter han nu
tog upp hade jag belyst. Vad beträffar mitt uttalande, som kanske korresponderade
med vissa uttalanden i tidningspressen, i frågan örn vi voro tvungna att
ta emot den stora kvantitet fiskeprodukter, som faktiskt angives i detta handelsavtal,
så framhöll jag där, att jag har fattat saken så, att importen av färsk
fisk, i viss mån är bunden till våra fiskares fångster oell att man i fråga örn
den har en viss restriktion och garanti, men att i fråga örn torkad fisk
och ännu mindre i fråga örn salt sill, jag icke kan finna några restriktioner i
handelsavtalet. Det är ju alldeles tydligt, att vi icke äro tvungna att importera
dessa kvantiteter, men jag förmodar, att handelsavtalet medverkar till att man
är tvungen att ge importlicenser, och det betyder ganska mycket, ty finns det
bara köpare, som begära sådana licenser, är man genast ute på hal is. Jag framhöll
också i mitt anförande, att jag förstår statsrådets tankegång i denna fråga
mycket väl, att han önskar balansera denna import med en export och på det
sättet neutralisera denna import, men att då läget är sådant, att man icke har
lyckats därmed och det säkert är svårt att neutralisera denna import med ökad
export, man måste vara försiktig, när man gör åtaganden på detta område.

Sedan vill jag direkt fråga: har man haft ingående överläggningar med fiskets
män —- jag säger icke fiskets representanter, ty i de statliga verken tycks
man även betrakta andra, utomstående som de bästa representanterna för fisket
—- således: har man haft kontakt med fiskets män, innan man gjorde detta
handelsavtal?

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga: är statsrådet beredd, när nu ett ganska
viktigt handelsavtal snart skall avslutas med ett anneland, vilket avtal också
kommer att beröra fisket, att ge vederbörande informationer och taga upp överläggningar
med fiskets representanter?

Härefter yttrade:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
vill kort svara på den framställda frågan. Det är klart att kontakt upptagits
med fiskerinäringens representanter före dessa förhandlingar. I själva verket
fördes förhandlingarna i oavbruten kontakt med fiskets representanter. När
man förbereder förhandlingar är numera den vanliga gången, den, att man införskaffar
informationer och förslag ifrån vederbörande kriskommissioner, i
detta fall livsmedelskommissionen, som ju står i nära kontakt med näringslivets
representanter. I detta speciella fall hade dessutom fiskerinäringen två
mycket framstående representanter i Oslo för att sköta de parallellt med han -

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
delsförhandlingarna pågående överläggningarna om svenska fiskares rätt att
ilandföra fisk i Norge och en del andra dylika frågor. Även under förhandlingarnas
gång hölls kontakt med dessa representanter för fiskarena. Jag kan alitsa
svara, att sadan kontakt har hållits i all den utsträckning som kan anses
vara nödvändig för att regeringen skall beakta intressenternas krav, önskemål
och synpunkter. Yad beträffar frågan om den fortsatta politiken behöver jag
endast tillägga, att det kommer att vara oss angeläget att även i fortsättningen
halla denna goda kontakt med representanter för fiskerinäringen.

Herr Skantze: Herr talman! Jag ber att under några minuter få påkalla
kammarens intresse för en detalj i det stundom rätt ömtåliga förhållandet
mellan skattemyndigheterna och näringslivet. Vid riksdagsbehandlingen av
uppbördsreformen för en månad sedan framförde i första kammaren en känd
medlem av det parti, finansministern tillhör, allvarliga erinringar mot vad
han kallade »skattemyndigheternas växande fogdevälde». Även om det får
medges, att talaren i fråga nog gjorde sig skyldig till någon överdrift, kan
nian säkert a andra sidan säga, att vi inom alla partier äro ense med honom,
när han ytterligare förklarade: »vi vill inte ha några fogdar». Det vore emellertid
verklighetsfrämmande att helt förneka, att tendenser till något som i
viss män liknar ett fogdevälde bli alltmer framträdande i vårt offentliga liv,
särskilt pa beskattningsomradet, och detta trots att finansministern själv gjort
lovvärda ansträngningar att stävja dessa tendenser.

..P? komma, mahända inte sa ofta till synes i pavisbara maktmissbruk, men
i brist på urskilning och omdöme, då det gäller handhavandet av rätten
att från de skattskyldiga begära upplysningar av olika slag till ledning vid
egen eller andras taxering. Jag har givetvis intet som helst att invända mot
en ingående taxeringskontroll — en sådan är förvisso välbehövlig — men infordrandet
av för ändamålet erforderliga uppgifter måste ske i klar insikt
örn vad deras framskaffande innebär i fråga örn besvär och utredningsarbete,
och anmaningsrätten måste handhavas så att inte de uppgiftsskyldiga oskäligt
betungas.

Tidsfristen för besvarande av anmaning skall enligt taxenngsförordningen
bestämmas till viss, efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar
Öfter delf aen det. En tidsfrist av 5 ä 8 dagar tillämpas emellertid regelmässigt
även då det ar fråga om infordrande av tämligen omfattande utredningar, trots
att finansministern så sent som 1943 i propositionen örn ändringar i taxeringsförordningen
underströk angelägenheten av att taxeringsmyndigheterna vid
bestämmande av den tid, inom vilken deklarationer eller andra uppgifter efter
anmaning skola avgivas, taga hänsyn till omfattningen av de uppgifter, vederbörande
skattskyldiga ha att lämna. I annat sammanhang i samma proposition
framhöll finansministern, att anmaningsrätten »självfallet bör utövas med
urskålning och omdöme».

Det är emellertid påtagligt, att dessa egenskaper tyvärr inte alltid komma
till uttryck hos alla taxeringsmyndigheter. Sålunda har i dagarna en del
aktiebolag från vederbörande taxeringsintendent fått mottaga ett stencilerat
frågeformulär med begäran örn vissa uppgifter, avsedda att tjäna till ledning
vid värdering av aktierna i bolaget. Uppgifter för detta ändamål ha ju brukat
begäras även vid tidigare taxeringar, men inte i samma omfattning som
nu. Nu anhaller nian att sa snart ske kan och senast inom sex dagar efter
mottagandet få en mängd upplysningar, som i vissa fall förutsätta ''ingående
JJ..^rungar, däribland även utredning om den vid 1944 års utgång eventuellt
lörefmthga dolda reserven i varulagret. Denna dolda reserv definieras i
frågeformuläret som utgörande skillnaden mellan det lägsta anskaffnings- och

Fredagen den 18 januari 1946 fm. Nr 3. 9

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
återanskaffningsvärdet och det bokförda värdet, d. v. s. den skall uppenbarligen
beräknas efter samma grunder, som föreskrivas i den nya förordningen
örn inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling.

Av proposition nr 376 till fjolårets höstriksdag framgår klart, att denna
inventering, som ju avser varulagret vid 1945 års utgång, medför ett betydande
merarbete för företagen, och finansministern säger också själv i propositionen
att bestämmelserna böra betraktas som resultatet av en avvägning
mellan å ena sidan de ofrånkomliga kontrollkraven och å andra sidan önskvärdheten
av att icke ålägga de skattskyldiga ett alltför betydande merarbete.

Samtidigt som nu detta arbetskrävande och tidsödande, av särskilt riksdagsbeslut
föranledda värderingsarbete pågår rörande varulagret vid 1945 års utgång,
kommer man alltså och begär — utan stöd av riksdagsbeslutet — att
samma uppgifter också skola framskaffas rörande varulagret vid 1944 års
utgång -— och därtill begär man att uppgifterna skola lämnas inom 6 dagar.
Reflexionerna göra sig själva, och jag tror jag kan avstå från att närmare
karakterisera en sådan tillämpning av finansministerns direktiv.

Skrivelsen har visserligen inte utformats som en anmaning enligt taxeringsförordningen
och innehåller ingen föreskrift rörande påföljd för underlåtenhet
att efterkomma den, men hur många skattskyldiga kunna avgöra, örn en
dylik skrivelse är att anse såsom »anmaning» i taxeringsförordningens mening
eller ej?

I anledning av en interpellation i våras i första kammaren, vari taxeringsintendenternas
handhavande av anmaningsrätten var föremål för kritik, framhöll
finansministern ånyo, att denna befogenhet borde utövas med urskillning
och omdöme och vitsordade att tillämpningen inte varit enhetlig inom de olika
länen och att kritiken delvis vore befogad. Han meddelade samtidigt, att han
hade för avsikt att för kännedom delgiva samtliga taxeringsintendenter innehållet
i det av honom då avgivna interpellationssvaret.

Jag tillåter mig att med anledning av vad som nu förekommit rikta en
vädjan till finansministern att genom utfärdande av instruktioner och andra
lämpliga åtgärder söka skapa garantier för att en sådan tillämpning av rätten
att infordra taxeringsuppgifter, som här av mig påtalats, för framtiden
undvikes. ''Taxeringskontrollen skulle inte bli lidande, örn de uppgiftsskyldiga
finge en skälig tidsfrist för uppgifternas avlämnande, och inte heller
örn kraven på uppgifter begränsades till vad som erfordras för kontrollen
och vad som är möjligt att lämna. De improduktiva kostnader och det
besvär, som uppgiftslämnandet medför, måste hållas inom rimliga gränser.

I detta anförande instämde herr förste vice talmannen Magnusson.

Herr Svedman: Herr talman! Under debatten i går påtalades, att statsverkspropositionen
icke ger riksdagen tillfälle och möjlighet att överblicka vare sig
det statsfinansiella läget eller de utgiftsbehov, som under nästkommande budgetår
kan komma att anmäla sig, och alltså inte heller att få någon inblick i
på vilket sätt dessa behov äro avsedda att fyllas. Statsverkspropositionen kan
sägas utgöra en inledning, som kräver en fortsättning, och det är alltså för
tidigt att här fälla ett omdöme om vad vi ha att vänta oss under det budgetår,
som om några månader tar sin början.

Det torde emellertid ha varit klokt att nu på allvar börja försöka sanera våra
finanser och vår ekonomi och ge riksdagen en så fullständig överblick som
möjligt av de krav på sociala reformer, som man vill förverkliga, och ställa

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dessa i relation till vårt folks ekonomiska bärkraft. Detta vill man emellertid
inte vara med örn. ivian säger: så skall vi ha''t — var vi skall ta’t intresserar
mindre. Och dock är förutsättningen för varje sund ekonomisk planering, att
man beaktar, att det man ger ut åt ett håll måste man ta in från ett annat.
Finansministern meddelade i går som den ärlige man han är att han frångått
sin tidigare mera försiktiga ekonomiska politik. Den som erinrar sig hans kloka
och manande ord, t. ex. i den år 1941 framlagda propositionen om lag till prisreglering,
och fortsatta uttalanden under de närmaste åren i samma anda i
samförstånd med hankofullmäktige, bankoutskottet och riksdagen, vilka tagit
form av regleringsåtgärder under kontroll av en särskild priskontrollnämnd,
och jämför dessa uttalanden med den mera förhoppningsfulla och frigjorda
inställning, som han i går gav uttryck åt, inser sanningen i hans påstående
örn sin omvandling.

Finansministern påpekar att under tioårsperioden 1929—39 ökade nationalinkomsten
med ungefär 25 procent, och han förutsätter att man kan räkna
med samma tempo i ökningen under den tioårsperiod som nu börjar. »Men
för att vara försiktig», säger han, »räknar jag med en ökning av 2 miljarder
och ett bevarat penningvärde.» På dessa förutsättningar bygger han upp ett
vackert ekonomiskt slott. Men örn dessa förutsättningar icke skulle inträda, så
torde hans byggnad i stort sett falla samman. Är det sannolikt att vi under
en tioårsperiod framåt kunna bevara vårt penningvärde? Är det sannolikt
att vår nationalinkomst kommer att ökas med dessa två miljarder kronor?

Först och främst kunna vi inte bryta oss ut ur det världsekonomiska sammanhanget.
Vi leva i en världsdel, där två tredjedelar, kanske tre fjärdedelar
av befolkningen mer eller mindre svälta. Det förefaller som örn våra nationalekonomer
alltför litet tagit hänsyn till krigets psykiska verkningar. Men
örn vi, när vi se på förhållandena runt omkring oss, lätt inse, att första förutsättningen
för en verklig ekonomisk uppbyggnad i världen är att freden
verkligen kommer till stånd, torde vi även medge, att utsikterna för att tidigare
fredliga förhållanden åter skola snarligen inträda tyvärr inte äro alltför
ljusa. I de flesta länder råder en inre oro, som just är en följd av den av kriget
föranledda psykos, som man borde bättre ha förutsett efter sex långa härjande
krigsår. Det är, när allt kommer till allt, svårt att dela de förhoppningar
och den optimism, som finansministern företräder.

Han och med honom regeringen räknar som sagt med möjligheterna av ett
starkt forcerat reformarbete, som kräver för våra förhållanden ofantliga belopp.
Djupast sett torde denna reformpolitik stå i samband med det obestridliga
förhållandet, att framför allt i ett demokratiskt-parlamentariskt styrt land
de styrande inneha sin makt endast med de styrdas medgivande. Det gäller
alltså att försäkra sig örn detta medgivande. Det sker genom att gå till mötes
de styrdas önskningar och åtrå, och dessa torde nu för tiden till huvudsaklig
del framträda i materiell form och gå ut på högre levnadsstandard, ökat välstånd
och sociala reformer. Ja, det är ingen som missunnar någon ett ökat
välstånd och ingen som har någonting emot sociala reformer. Huvudsaken är
dock att reformerna äro av den art, att de kunna finansieras och fylla sitt
ändamål och i längden bli vad de äro avsedda att bli. Vad svenska folkets
levnadsstandard beträffar är den i och för sig ganska hög, framför allt om
man ser på förhållandena i världen i övrigt och jämför med hur man har det
på nästan alla andra håll. Ett folk på 6 1/2 miljoner människor, som lägger ned
520 miljoner kronor under ett år på sprit, offrar mellan 300 och 400 miljoner
kronor på tobak, 170 miljoner kronor på biografer, dans och andra liknande
nöjen och som underhåller en veckopress, som med hänsyn till det begränsade
språkområde, inom vilket den sprides, torde vara enastående i världen, icke

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
måhända med hänsyn till kulturuppbyggande värde utan = fastmer genom sin
livskraft och frodighet, borde med den syn jag har på vår framtid, framfor
allt i ekonomiskt avseende, närmast anstränga sig att bevara sm levnadsstandard.
De miljoner, som, enligt vad jag nyss antytt, offras på de sagda altarna,
tillhandahållas säkerligen mer eller mindre av alla samhällslager och förmodligen
icke minst av de ekonomiskt svagare. Att det sedan inte blir så mycket över
för sjukvård, undervisning o. s. v., är inte underligt. Men da vänder man sig
bara till staten och kastar sina bekymmer över på den.

Jag är den förste att erkänna, att stora medborgargrupper i vart land aro
i behov av ökad social trygghet. Men jag håller före, att dit når man icke .pa
andra vägar än dem, där man tar hänsyn till våra resurser och våra framtida
möjligheter, och till dessa hör framför allt ett bevarande av vårt penningvärde
och medborgarens självansvar. Ty vad hjälper ökade inkomster och bättre
löner, örn man därmed icke får möjlighet att skaffa sig de nyttigheter som
man Vill ha. Efter förra världskriget visade sig inflationsfaran medföra nästan
lika hårda och svåra verkningar som själva kriget. Och jag skulle tro att
näst ett aktivt deltagande i kriget är ett förstörande av penningvärdet det
värsta som ett folk kan råka ut för. Förhållandena flerstädes i Europa och

den övriga världen bestyrka detta.

Hur bevaras då penningvärdet? Jo
gifterna och månhet örn inkomsterna

det bevaras genom behärskning av utgmerna
och manuel- örn iimuiiMKiua. En blomstrande produktion, goda handelsförbindelser,
en livlig import och export äro förutsättningar för penningvärdets
bevarande, naturligtvis åtföljda av en förståndig och behärskad hushållning.
För närvarande ha vi utsikter att exportera varor, trä, papper, cellulosa
o. s. v. till .större delen av vår värdsdel, som är i trängande behov därav.
Men att ha behov är en sak, att kunna fylla behovet,^ att betala vad man
behöver, är en annan. Vad vi för vår del behöva är att vår export åtföljes av
import eller tillför oss valutor — vi kunna naturligtvis i längden inte leva
på exportkrediter. På den punkten är det svårt att skissera upp några framtidsutsikter
liksom det på alla områden är svart att ställa horoskop i en tid,
då framtiden ter sig mera oviss än sannolikt under någon annan tid i mänsklighetens
historia.

Jag talade örn behärskningen i statshushållet och i det enskilda hushållet. Aldrig
hå kraven här i landet på statskassan varit större än nu. Anslag och bidrag
från staten begäras snart sagt till allting. Enligt en icke motsagd uppgift, som
lämnades för något år sedan, är det 800 000 personer här i landet som åtnjuta
socialbidrag, och hälften av denna väldiga skara har inga andra inkomster än
socialbidragen. Man kan således inte säga att staten hittills har försummat denna
sida av sin uppgift och sina omsorger. Statsutgifterna för sociala ändamål
ha under de senaste femton åren femdubblats. Fran att år 1930 .ha utgjort 88
miljoner kronor ha dc för innevarande budgetår stigit till 498 miljoner kronor.
Därvid är att märka att realvärdet av vår nationalinkomst samtidigt sänkts.
Vi ha inte kunnat betala vår höjda levnadsstandard med nationalinkomsten, utan
det har skett genom statlig skuldsättning och inflation. När man hänvisar till
att skatteunderlaget under krigsåren stigit år för år, måste man för att få den
rätta synen på vårt välstånd och vår förmögenhet samtidigt ta i betraktande
att statsskulden under dessa år har mer än fyrdubblats.

Vad som pressar på utgiftssidan är också den stora ideligen svällande förvaltningsapparaten,
som inte är alltför illa avpassad ur försörjningsynpunkt
för dem som ha makten. Svensk författningssamling innehåller för fjolåret 800
nummer. Det är lika mångå nya lagar, förordningar och kungörelser eller ändringar
av äldre sådana. Ämbetsverkens lokaler börja nästan över .hela riket att
bli för små. Kommunikationshuvudtiteln upptar nu över 10 miljoner kronor

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för utvidgning av länsstyrelsernas lokaler särskilt med anledning av den nya
folkbokföringen och uppbördsreformen, men detta torde bara vara en begynnelsesumma.
De kungl, kommittéer som överlevde årsskiftet ha hittills kostat
skattebetalarna 24 175 049 kronor, medan utgifterna för de kommittéer sorn
slutfört sitt arbete under år 1945 uppgingo till 1 855 551 kronor. Under fjolåret
ha 61 kommittéer blivit klara med sitt arbete, men 214 fortsätta. Sakkunniga
och expertis för dessa utredningar ha kostat 421 047 kronor. Det förvånar
mig inte att man uppe i kanslihuset hajade till, när man summerade ned dessa
siffror, och ringde upp borgmästare Rosander och bad honom hjälpa sig med
att dämma upp översvämningen i kommittéernas strida floddal.

Det är anmärkningsvärt, hur dyrt vi administrera i vårt land. Under år 1942
behövdes det för att utdela 9,5 miljoner kronor i arbetslöshetsunderstöd 2,2 miljoner
kronor i förvaltningskostnader för arbetslöshetskassorna. För att enligt
socialvårdskommitténs förslag till obligatorisk sjukförsäkring under år 1947 utbetala
162 miljoner kronor till hjälpbehövande skulle sjukkassornas förvaltningskostnader
komma att uppgå till lägst 25 miljoner kronor.

Reformarbetet är till sin natur dynamiskt. En behovstillfredsställelse föder
anspråk på en annan,_ en reform drar lätteligen en annan i släptåg. Detta förhållande
att man aldrig blir nöjd med vad man har är drivfjädern i utvecklingen.
Men då det gäller att ekonomiskt ge täckning för detta missnöje ställer sig
frågan på ett något annat sätt.

Jag sade, att det ena, behovet föder det andra. Vad den ene får skall den
andre lia. I början av kriget och krisen anordnade man nödhjälpsarbete i arkiven
för vissa intellektuella arbetslösa. Det var huvudsakligen svenskar, men även
en del flyktingar från främmande länder voro med. Nu ha nyligen 400 svenskar
bildat Arkivtjänstemannaföreningarnas riksförbund, valt en ombudsman och
krävt fast statsanställning!

Ja, man kräver att staten skall garantera ens trygghet, och man befriar sig
från sitt självansvar, kastande omsorgen för sig och de sina på det allmänna.
I sitt sista arbete »Den odelbara människan» skriver professor Gustaf Cassel
följande: »De s. k. demokratierna, som nu göra sitt yttersta för att bekämpa
enväldet, offra för ändamålet så mycket av den enskildes frihet att själva typen
av en fri människa även hos dem är på väg att försvinna. Samtidigt låta demokratierna
understödssystemet svälla ut över alla gränser så att medborgarnas
huvudintresse blir att få understöd av staten och den enskildes känsla av ansvar
för sin egen ekonomi undergräves.» Ja. herr talman, det är i denna mentalitet,
den personliga ansvarskänslans uppluckring, jag för min del ser den största
faran för vår ekonomiska framtid.

De allmänna understöden uppträda i manga former. Häromdagen erinrades
vi av den sociala bostadsutredningen örn den form som heter statssubvention.
Jag skall beträffande detta begrepp citera den internationellt kända och ansedda
engelska tidskriften The Economist, som den 22 september förra året skrev
följande: »Vägen till det ekonomiska fördärvet är stensatt med subventioner,
som ges i god avsikt. Alla jiro de från början avsedda att vara blott tillfälliga,
men alla bli de, när åren gå, allt mer och mer permanenta, jämsides med att de
underminera effektivitet och initiativ.»

Denna sinnesförfattning med anspråk på hjälp från det allmänna i olika skiffer
och situationer är av relativt ungt datum. Den fanns inte för 50 år sedan.
När i slutet av 1800-talet de stora folkrörelserna växte fram — nykterhetsröreisen,
frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen — skaffade sig dessa genom arbete
och offervilja samlingslokaler och hem. Nykterhetsrörelsen byggde godtemplarlokalen
frikyrkorörelsen missionshus och arbetarrörelsen Folkets hus. Man
hade inte en tanke på att få bidrag från det allmänna till dessa byggnader. I

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dag torde det vara svårt att uppleta en man, som bär fram en sten till en byggnad,
avsedd att inrymma offentliga samlingslokaler, utan att han först försäkrat
sig örn statsbidrag.

Vårt gamla rike bär byggts upp av våra fäder genom arbete, försakelse och
offer. De ha försvarat landets gränser och landets frihet. Det var deras prestationer.
Må sentida ättlingar till dem inte genom sina pretentioner underminera
den ekonomiska styrka och fasthet, på vilka vårt lands frihet och framtid skola
byggas.

Herr Thorell: Herr talman! Jag har begärt ordet för att beröra ett par detaljfrågor,
av vilka den ena behandlas i statsverkspropositionen, närmare bestämt
under fjärde huvudtiteln. I förordningen örn uttagning för krigsmaktens
behov stadgas numera bland annat, att för besiktning av hästar endast veterinär
får ifrågakomma. Jag anser att detta är mycket välbetänkt. När vi den
1 september 1939 delvis mobiliserade i Sverige, voro av de hästar som togos in
ett stort antal olämpliga. Jag vände mig till dåvarande försvarsministern med
en anhållan om att han omedelbart skulle låta överse mobiliseringsbestämmelserna,
så att uttagen av hästar komme att ske ordentligt, för den händelse det
skulle bli inkallelser i större omfattning. Detta medhanns emellertid inte. När
sedan ännu flera hästar — och inte bara hästar utan även folk — inkallades i
april 1940, fick jag fördenskull vid inmönstringarna se att det fortfarande kom
in många olämpliga hästar, som man hade stort besvär av vid truppförbanden.

Jag skall, herr talman, nämna ett enda fall. Ett truppförband i Stockholm
skulle ha 80 stycken kärrhästar från min trakt. Dessa hästar uttogos av ovant
folk, och man fick användning endast för ungefär hälften av dem. Av de övriga
skickades en del tillbaka till dem som man inköpt dem av, de andra blev truppförbandet
stående med en lång tid utan att kunna använda dem.

Nu har det emellertid uppstått vissa svårigheter, sedan det bestämts att veterinär
skall uträtta detta arbete. Veterinärerna kunna naturligtvis en sådan
här sak. Men den ersättning som erbjudes dem har blivit för låg. Det har därför
varit stora svårigheter att få tag i veterinärer som velat uträtta detta arbete.
Ersättningen har bestämts till 1 000 kronor per år jämte 20 kronor i dagarvode.
Man tillfrågade 191 veterinärer, som ansågos lämpliga för uppgiften.
De måste ju ha en viss erfarenhet på området för att duga till arbetet. Av dessa
svarade endast nio jakande. Det är klart att det måste bli på det sättet. Det
blir ju en ren förlust för dem. De ha sitt ordinarie arbete att sköta, som det blir
svårigheter för dem att komma ifrån, och dessutom blir det ju en ren förlust
när de lämna sin praktik.

Emellertid bestämdes det i allmänna veterinärinstruktionen, som tillkom
1945, att veterinärerna skulle vara skyldiga att vara besiktningsmän. Detta bär
statskontoret tagit fasta på, då det avstyrkt arméförvaltningens förnyade anhållan
att få betala en skäligare ersättning till veterinärerna. Departementschefen
har nu föreslagit ett anslag, som är 6 000 kronor lägre, d. v. s. det belopp
som erfordrades för att veterinärerna skulle få en någorlunda skälig ersättning.
Jag undrar hur det skulle ha varit, örn det i stället gällt en större
tjänstemannakår eller en fackföreningsansluten arbetargrupp. Då tror jag
knappast, att man hade vågat sig på att helt enkelt kommendera folk att hålla
på hela dagarna med ett ansträngande arbete för en undermålig betalning. Man
får säga att friheten i gamla Sverige inte är så värst stor, när man kan tvinga
folk på detta sätt och tycker att man kan göra som man vill med en liten grupp
sorn denna.

Egentligen skulle jag, herr talman, kanske inte ha tagit upp denna sak nu.
Jag vet ju att det inte nyttar så mycket till. Men det förefaller som om det har

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rrv. (Forts.)
fått sina verkningar för en annan folkgrupp, nämligen jordbrukarna, alltså
hästägama. När nu besiktningarna börjat landet runt, bär det visat sig att
besiktningsplatserna satts så glest, att de fått resa långa vägar med hästarna.
Vidare har till varje besiktningsplats kommit ett så stort antal att de fått stå
nästan hela dagarna och vänta, innan de fått sina hästar besiktigade. Så snart
de bo närmare än två mil från besiktningsplatsen, få do ingen som helst ersättning
vare sig för förlust av tid eller för resan, och när avståndet är över
två mil, få de en ganska blygsam ersättning. Vid en besiktning i min hemtrakt
— i en grannsocken — fingo hästägarna köra inte bara genom vår socken
utan från en socken, som ligger utanför. Det var inte underligt, att de
voro ganska ledsna, när de kommo hein sent på kvällen. De ringde omedelbart
till mig och frågade, om jag inte kunde göra en framstöt i riksdagen i denna
fråga. Jag har nu gjort åtminstone ett litet försök att föra fram saken.
Jag har även satt mig i förbindelse med dem som ha att utfärda order
på detta område. De ha sagt att systemet är så nytt och att det därför
kanske gnisslar på en del håll men att man nu är i färd med att omarbeta bestämmelserna.
De trodde därför att det skulle bli bättre i fortsättningen. Jag
hoppas att det blir så och att det blir bekvämare och mindre förlustbringande
för hästägarna.

En annan fråga: Kungl. Maj:ts proposition nr 7, som nu kommit ut, innebär
förslag till en ändring av vanhävdslagen. Ett tillägg i andra paragrafen
säger följande: »Örn byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll skall
inte anses som vanhävd, örn byggnaden till följd av förändringar i driften av
jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som
medför väsentliga fördelar för jordbrukets drivande i orten, eller av annan
dylik anledning blivit obehövlig.» Med »väsentliga fördelar» avses örn någon
av brukningsdelarna icke kan giva brukaren sin huvudsakliga bärgning.
Till grund för denna proposition ligger en utredning av sakkunniga, och de
ha gjort förfrågningar hos jordbrukskommissionerna, där svaret blivit, att
den nya arrendelagstiftningen i vissa landsdelar medfört en tendens hos ägare
av arrendefastigheter, beträffande vilka sagda lagstiftning gjorts tillämplig,
att taga fastigheten under eget bruk för sammanslagning med andra fastigheter.
Företeelsen i fråga uppges vara föranledd av den år 1943 genomförda
nya arrendelagstiftningen.

Ja, herr talman, det är ingen efterklokhet örn jag säger, att detta var väntat
från vårt håll. Vi varnade, när arrendeutredningen kom med sitt första
förslag. Detta förslag var ju ännu längre gående än den utformning, lagen
sedan fick. Vi sade vid lagens genomförande, att då ägarna av jordbruksfastigheter
i detta fall blevo så trängda genom de hårda bestämmelserna särskilt
i fråga örn nybyggnadsskyldighet, skulle detta komma att resultera i, att
benägenheten att arrendera, ut gårdar skulle bli betydligt mindre än förut. Vi
ha ju beklagligtvis fått alldeles rätt. Det visar sig, att ju mera man krånglar
till en sak, ju mera man lagstiftar på ömtåliga områden, ju svårare blir
det att kunna klara det i fortsättningen, ty den ena bestämmelsen föder den
andra. Det hade inte gått så lång tid förrän man kom underfund med, att
man åter måste rucka på denna sak, som direkt angår arrendelagen, men som
nu i stället kommer i form av en ändring i vanhävdslagstiftningen.

Utredningsmännen ha även framhållit, att det givetvis berodde på de för
jordägaren i många fall betungande förpliktelser, som genom de sociala arrendebestämmelserna
förenats med arrenden av nyssnämnda brukningsdelar,
att jordägaren örn möjligt gjorde sig fri från arrendatorn och tog fastigheten
i eget bruk. Den som i likhet med mig anser, att det är nödvändigt och lyckligt
örn vi fortfarande ha ett antal arrendefastigheter i vårt land, den som

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
liksom jag inte kunnat börja på annat sätt än som arrendator, den vet, att
det är ett stort antal jordbrukare i vårt land, som gått den tunga vägen från
torpen över arrendegårdarna och till eget bruk.

Det är klart, att örn man gör en sak som skall vara till den ena partens fördel
— i detta fall var avsikten att bättra villkoren för arrendatorerna — men
går för långt, så att det blir till den andra partens nackdel, så kan det hela
till slut resultera i, att det blir svårigheter för båda parterna. Så synes det
ha blivit i detta fall. Örn man tänker sig — och detta fall inträffar många
gånger — att en jordbrukare har en gård under eget bruk och har en annan
gård, som är dåligt byggd, utarrenderad^ då skall han enligt detta förslag
vara tvungen att underhålla hus på denna gård med stora kostnader. Han far
inte lägga det under eget bruk, och skulle han få göra det, synes det vara
avsikten, att han ändå skall underhålla husen på gården. Man talar örn jordbrukets
rationalisering. Det är väl i alla fall en rationalisering, när en jordbrukare
får taga gården under eget bruk, då han har tillgång på egen arbetskraft
i form av vuxna barn och därtill har tillräckligt med maskiner och
redskap.

Jag hörde med intresse på ett anförande i går av finansministern där talaren
säde, att vi få vara beredda att släppa till ytterligare folk från. jordbruket
till industrien och andra näringar. Hur skall detta gå till, örn inte rena
rationaliseringsåtgärder genomföras? Vi ha ju redan så ont örn folk inom
jordbruket.

Örn jag inte helt och hållet går emot förslaget, så beror det på att det dock
kan behövas några restriktiva åtgärder i den väg, som här är påtänkt, ty det
har förekommit enstaka fall, där det gått till överdrift och där man rivit ned
husen. I stockholmstrakten finns det bl. a. ett stort gods, där detta har hänt.

Då det nu, herr talman, enligt detta förslag är meningen, att länsstyrelsen
skall kunna ge möjlighet att taga förut utarrenderade gårdar under eget bruk
även i andra fall än som avses i lagen för ägare av jordbruksfastighet, så har
jag velat använda detta tillfälle för att framställa den önskan, att länsstyrelserna
då inte komma att gå alltför restriktivt till väga, så att man lägger
hinder i vägen i sådana fall då gården är så pass stor, att den skulle kunna
föda en egen brukare, men där det för ägaren skulle vara en stor fördel att
få taga den under eget bruk.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! År 1939 fattade riksdagen under åberopande
av ett flertal argument principbeslut örn enhetliggörande av det
svenska järnvägsnätet i dess helhet i statens hand. Det var meningen att
övergången till statsdrift skulle ske så småningom, men relativt raskt, i det
att förstatligandet beräknades bli genomfört på fem år.

Det anmärkningsvärda är, att beslutet örn denna betydande omläggning
fattades av majoriteten i kamrarna utan att de ekonomiska konsekvenserna
härav utretts. Man hade rent allmänt talat örn de stora järnyägsekonomiska
och därmed också samhällsekonomiska fördelar, som vöre att vinna genom att
hela järnvägsnätet komme i gemensam regi. Men någon verklig utredning i
dessa frågor förelåg ej annat än den utredning, som på begäran av 1933 års
riksdag verkställdes av järnvägsstyrelsen angående förvaltnings- och driftskostnaderna
för ett sammanslaget normalspårsnät.

Tron på den saliggörande kraften hos statsdriften och den successiva erfarenhet,
som kunde vinnas genom inlösningstransaktionernas fördelning på
lång tid’ fingo ersätta ekonomiska kalkyler. Under de gångna sex åren har
ett stort’ antal enskilda järnvägar inlösts. De senaste voro Halmstad—Nässjö,
Nässjö—Oskarshamn och Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar. Men

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
härefter återstår fortfarande ett mycket stort antal enskilda järnvägar, omkring
hälften av de järnvägar, som år 1939 befunno sig i enskild hand.

Bland de järnvägar, som nu äro kvar, befinna sig Bergslagernas järnvägar.
Detta järnvägsföretag’ är ju tillsammans med de i trafikförvaltningen Göteborg
Dalarne Gävle sammanslutna trafikföretagen det i alla avseenden dominerande
järnvägsföretaget bland de enskilda järnvägarna. Enligt den plan,
som följts vid järnvägsförstatligandet, skulle turen nu vara kommen till dessa
gamla ansedda trafikleder, som spelat en så stor roll allt från begynnelsen
av vart lands ekonomiska expansion på 1860-talet fram till våra dagar, att
införlivas med statsbanenätet.

Det är självfallet, att vad jag här sagt örn Bergslagsbanans betydelse, och
vad jag i fortsättningen kommer att säga, icke på något sätt får uppfattas
som ett undervärderande av våra sannerligen ej misskötta statsbanor. När jag
talar. örn Bergslagsbanan syftar jag främst på dess egenskap av handhavare
av viktiga trafikuppgifter vid sidan av statsbanornas för landets hela ekonomi
och samfärdsel så livsviktiga verksamhet. Utan att vara orättvis mot
statens järnvägar skulle man måhända våga säga, att Bergslagsbanan på ett
papassligt och vaket sätt utnyttjat de fördelar, som den enskilda driftsformen
erbjuder till en genom framsynta initiativ verkställd anpassning efter tidens
ökade krav, och att härvid en ömsesidig och fruktbärande stimulans ägt rum
mellan statens järnvägar och Bergslagsbanan.

Det är kanske inte så allmänt bekant, att det transportbefrämjande och för
trafikanterna numera så naturliga zontariffsystemet först tillämpades vid
Bergslagsbanan och att boggievagnarna för första gången i Sverige törnmo till
användning vid denna bana, ett stort antal andra trafikförbättrande tekniska
nyheter ej att förglömma. Det är inte för mycket sagt, ty det är allmänt omvittnat,
att det trafikbehov, för vilket Bergslagsbanan på sin tid tillkom och
som genom trafikförvaltningens banor lett gods till hamnarna i Göteborg och
Gävle, tillgodosetts på ett för trafikanterna mycket tillfredsställande sätt.
franvaron av en strängt reglementsbunden taxesättning, som möjliggjort en
smidig anpassning efter industriens fraktbehov, har härvid spelat en inte betydelselös
roll. Det är därför förklarligt, att man på trafikanthåll inte med så
särdeles stor entusiasm ser sm järnväg inordnad i det statliga systemet med
de stelare former, som därav bli följden.

Men än mer beröras Göteborgs intressen av Bergslagsbanans blivande öden.
JJenna järnväg har tillkommit under avsevärda offer från medborgare i Göteborgs
stad för att banan skulle utgöra en pulserande åder i stadens ekonomiska
liv, genom vilken Bergslagens exportprodukter skulle nå världsmarknaden
över Göteborgs hamn. Bergslagsbanan har också utgjort en mäktig hävstang
inte bara för därav berörd industri och handel i Mellansverige utan även
för Göteborgs utveckling som stor hamnstad. Det är tydligt, att banans framtida
skötsel och vard pa det närmaste berör stadens intressen och måste ligga
varje göteborgare varmt örn hjärtat. Det är därför, herr talman, jag dristat
mig taga till orda inför en eventuell aktualisering av inlösningsproblemet med
en vadjan till kommunikationsministern att i donna fråga skynda långsamt
Umstandigiieterna motivera en omprövning, och ingenting står ju på spel genom
ett dröjsmål.

Fil Mgf /ekapitulerar de olika skäl, sorn enligt utskottsutlåtandet

till 1939 ars riksdags beslut ansågos böra tala för en inlösning av de enskilda
järnvägarna, skall man finna, att knappast något enda är tillämpligt
pa Bergslagsbanan. Den rationalisering och den effektivisering. som sedermera
vagt sa tungt som motiv för igångsättande av förra årets socialiser.ingsutrednmgar,
kunna, när det gäller detta järnvägsföretag, knappast lia någon

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
praktisk tillämpning. Genom samtrafiksregler och överenskommelser av olika
slag torde kunna sörjas för ett enhetligt och rationellt utnyttjande av den
totala trafikapparaten. Mot en ökad centralisations fördelar ställer man sig
nu mera kritisk än då 1936 års järnvägskommitté avgav sitt betänkande. ° En
till Stockholm centraliserad förvaltning av betydande försörjningsområden
framstår inte längre som idealet. Detta gäller säkerligen också trafikförsörjningen
av de landsdelar, som beröras av Bergslagsbanan med därtill anslutna
banor och vilka så att säga utgöra Göteborgs uppland och ha sitt naturliga
centrum i denna stad. Förläggningen av dessa banors administrativa förvaltning
till Göteborg innebära stora fördelar och ter sig naturlig. En viss decentralisation
av järnvägstrafikens förvaltning torde även kunna motiveras
med de anpassningsproblem för järnvägarnas del, som utvecklingen inom bilismen
och trafikflyget kan nödvändiggöra.

Det finns alla skäl till en allvarlig tankeställare, innan det skickelsedigra
steg tages, att detta välavgränsade och i självständiga former tillskapade
trafiksystem, som trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle erbjuder,
överlämnas till staten för att assimileras av statsbanornas jätteorganism. Därmed
vore statsdriften på detta område komplett och under sådana monopoliserade
former, som även anhängare av den statliga verksamhetens princip
bruka taga avstånd ifrån, därför att dylika former utesluta varje utvecklingsbefrämjande
tävlingsmoment och inte ge tillfälle tili den kontroll å statsdriftens
effektivitet, som förefintligt jämförelsematerial erbjuder. Att en dylik
tävlings stimulans och en dylik kontroll äro väsentliga förutsättningar för
att en fortskridande socialisering ej skall komma det hela att hamna i stagnation
och tillbakagång torde åtskilliga erfarna socialdemokrater och — som jag
tror — även kommunister i denna kammare vara villiga att instämma i. Jag
antar att vår regering också hyser samma mening.

Man bör således enligt min mening betänka sig många gånger, innan man
avhänder sig detta enastående och måhända aldrig återkommande tillfälle till
regulativ på statlig verksamhet. Att även riksdagen haft klar blick för värdet
av att dylika regulativ finnas visar det sätt, på vilket den senaste utvidgningen
av tobaksmonopolet skedde till att omfatta även importen av tobaksvaror.
Genom bibehållande av rätt för enskilda tobakshandlare att verkställa import
för försäljning i egen butik avsåg man att åstadkomma ett dylikt regulativ
på tobaksmonopolets'' tillhandahållande av importerade tobaksvaror både i
fråga örn dessas kvalitet och priser till gagn för konsumentintresset i dess helhet
på detta område.

Medborgarna i gemen se också med misstro på alla nya möjligheter för staten
att utnyttja en monopoliserad verksamhet till öppen eller förtäckt beskattning.

Jag nämnde nyss något om att så gott som alla anförda skäl till stöd för de
enskilda järnvägarnas förstatligande sakna relevans när det gäller Bergslagsbanan.
Dit hör t. ex. den i och för sig måhända inte alldeles invändningsfria
synpunkten att trafikinrättningar av detta slag, som ha att tillgodose några
av samhällslivets livsbehov, ej blott böra stå under nödig kontroll av det allmänna,
vilket uppnås genom koncessionen, utan helst också skötas av det allmänna.
Denna synpunkt är enligt min mening inte helt invändningsfri, enär
vi väl måste medge att praktiskt taget all enskild verksamhet ytterst syftar
till det allmännas biesta.

Bergslagsbanan dirigeras emellertid av Göteborgs stad såsom huvudägare.
Samma socialdemokratiska majoritet härskar och råder i Bergslagsbanans styrelse
som i stadsfullmäktige i Göteborg. Detta borde utgöra en borgen för dem,

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 8. 2

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som äro misstroget inställda mot den enskilda företagsamheten, att inom detta
företag vidtagna åtgärder ej dikteras av vad man kallar privatkapitalistiska
intressen utan att samhällsintresset är vägledande och personalintresset har sitt
givna utrymme.

Örn Bergslagsbanan allmänt vitsordade goda skötsel har jag förut talat.
Det är därför förklarligt, att statsrådet Myrdals enligt pressen gjorda uttalande
vid ett besök i Göteborg, att örn Bergslagsbanan var ett välskött företag,
skulle det givetvis icke förstatligas, var ägnat att förskaffa honom och hela
regeringen, i den mån den ville ställa sig bakom detta yttrande, en ej föraktlig
popularitet därnere i den ort, som närmast beröres av Bergslagsbanan.

Nu har visserligen kommunikationsministern i ett sitt svar till en tidning
sagt något helt annat. Yi veta emellertid, att åtminstone enligt uppgift ha
några regelrätta förhandlingar i själva förstatligandefrågan ännu ej begynt.
Även örn så skulle vara fallet gäller ordspråket »där det finns liv, finns det
hopp».

Det har heller intet försports örn någon proposition till årets riksdag i denna
betydelsefulla fråga. Jag vågar försäkra att tillfredsställelsen skulle bli
allmän inom vida kretsar, som bo och verka inom trafikförvaltningens intresseområde
— både trafikanter och vida kretsar därutöver av vår befolkning —
örn en sådan proposition inte heller framlades.

Jag vädjar till kommunikationsministern och regeringen att med beaktande
av nytillkomna synpunkter, varav jag berört några i detta anförande, taga
frågan örn Bergslagsbanans förstatligande under allvarlig förnyad prövning.

Herr Fröderberg: Herr talman! När statsverkspropositionen i år kom på
kamrarnas bord, hade vi nog alla väntat, att fjärde huvudtiteln skulle bjuda
på åtskilliga sänkningar av anslagen. Vi trodde, att avvecklingen av beredskapen
skulle betyda sparande av många, många miljoner, men så tycks det inte
bli. Äro alla dessa under krigsåren tillkomna staber permanenta med hela sin
personal? Vore det inte på tiden att försvarsministern och eventuellt statsrevisorerna
toge sig en extra titt på de ännu svällande högre staberna m. fl.?
Jag tror, att det här går att göra åtskilligt i besparingssyfte utan att försvarets
effektivitet försvagas, ty någon försvagning av denna vill jag minst av
alla åstadkomma i dessa brydsamma tider.

Det är tvärtom mina bekymmer för en viss utveckling på detta område, som
gjort, att jag begärt ordet denna gång. Som vi alla veta, är det underbefälet och
underofficerarna, som få göra det verkliga grovarbetet vid de värnpliktigas
irekrytutbildning. Utan fulltaliga och intresserade lägre befälskårer kommer en
aldrig så välkvalificerad officerskår inte någon väg på detta område. Det är
de förra, som skola gnugga in detaljerna, sköta den individuella utbildningen,
som ju är det grundläggande för uppträdandet i trupp. Men nu hota underbefälskadrarna
att avfolkas. Under fjolåret fanns det endast 48 % sökande till
vakanserna bland det fast anställda manskapet. Vad är orsaken till detta? Jag
skall beröra några.

Den låga avlöningen spelar naturligtvis en ganska stor roll, men när andra
talare redan berört den saken vad alla statstjänarna beträffar, skall jag inte
oda ytterligare tid på densamma. Den rikliga tillgången på framtidsplatser
inom den fria arbetsmarknaden spelar också just nu stor roll, och från vissa
företagarhåll har det förekommit regelrätt värvning och goda anbud till det
fast anställda manskapet, och detta även under medverkan från militärchefer.

I dagarna har en viss försvarsgrenschef tillställt viss underlydande underofficers-
och underbefälspersonal en förfrågan om de med hänsyn till vissa
tilltänkta organisationsändringar i en kommande försvarsordning redan nu

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
önska övergå i tjänst hos ett namngivet enskilt företag. Tidigare har det tillkommit
riksdagen att först träffa avgöranden i sådana saker. Man tycks vara
så säker på sin sak, att man vågar förbereda en så viktig fråga, trots att riksdagen
icke fattat beslut.

Enligt min åsikt torde dock den allra förnämsta orsaken både till den minskade
nyrekryteringen och till den ökade avgången bland redan anställda, såväl
bland underofficerare som manskap, bestå i de allt osäkrare framtidsutsikterna.

En stor del av volontärerna har tagit fast anställning i tanke på att inom det
militära få sin framtida försörjning, passera graderna för att till sist nå underofficersgraden,
de första åren i trupptjänst, de senare i expeditions- och förvaltningstjänst.
Men nu hotas dessa framtidsmöjligheter att helt eller delvis
grusas. De rationaliseringssträvanden, som nu på regeringens uppdrag pågå
inom försvaret, tyckas först riktas på en avsevärd reducering av underofficerskåren,
inom flyget kanske till fullständig förintelse.

Vid I 15 skola fanjunkarna — på försök —• ersättas med kompanifurirer,
överfurirer, alltså sådana som i furirskolan icke visat sig kvalificerade att kommenderas
till underofficersskolan i Uppsala. Det blir alltså en avsevärd kvalitetsförsämring
på dem, som närmast kompanichefen skola ha ansvaret för hela
den inre tjänsten, personalvården och allt vad därtill hör. Man frågar sig: skall
denne överfurir, en ur manskapets egna led, besitta den pondus och duglighet,
som så val dagligen och stundligen behövs inom ett kompaniförband, inte minst
under fritiden, när samtliga kompaniofficerare lämnat förläggningen och befinna
sig i sina hem? De finnas ju sällan på kompanierna annat än under själva övnings
tiden.

Att sådana åtgärder vid våra regementen få till följd en avsevärd reducering
av underofficerskåren ligger i öppen dag. Även andra tecken tyda på att
underofficerarnas ställning verkar alltmer osäker. År 1942 beslutade riksdagen,
att sergeanter skulle tillsättas medelst fullmakt och inte med konstitutorial,
som tidigare skett. Fullmakten kom förr två år senare. Men fastän fyra år förflutit,
sedan riksdagen fattade detta beslut, har regeringen ännu icke låtit
beslutet träda i kraft. Sådant väcker undran och bidrar i sin tur till olust i
arbetet.

De flesta officerare och underofficerare pensioneras vid 50 års ålder, alltså
när många fortfarande ha familjer med minderåriga barn. De ha sällan råd att
gifta sig förrän framåt 30-årsåldern. Nu ha många av dessa, enär pensionerna
varit otillräckliga, fått bekläda s. k. arvodesbefattningar upp till 63 års ålder.
Men nu hotar man att uttränga dem även där med kvinnliga skrivbiträden och
andra civilanställda.

Att dessa förhållanden verka mycket skrämmande på dem, som ämnat taga
fast anställning vid krigsmakten, säger sig självt. Men de tyckas inte skrämma
statens organisationsnämnd. Man litar väl på att det fast anställda underbefälet
kan ersättas med värnpliktigt underbefäl. Man tror sig kunna stödja
sig på erfarenheterna från fältförbanden under krigsåren. Men här glömmer man
en viktig sak. Vid fältförbanden fick man ta hand om redan utbildad trupp,
och alla övningar skedde i förband, vanligen plutonsförband eller större. Nu
gäller det den grundläggande fredsutbildningen. Och nog faller det väl av sig
självt, att en frivilligt anställd, som tänkt sig framtiden i vapentjänst, lägger
ned åtskilligt större intresse under arbetet än den, som tvångsuttagits till
längre tjänstgöring än han fått, om han slupppit befälsutbildningen.

Vad jag nu här har nämnt är en fråga, som måste betraktas i sitt rätta
sammanhang och ses mot detta mål: högsta möjliga kvalitet på vårt till kvantiteten
ringa försvar.

Sedan några, ord på sidan av denna sak. När nu sekretessen hävts inom de

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
flesta områden, även de militära, är det inte då på tiden att låta den svenska
riksdagen och det svenska folket veta något om dessa hundratals miljoner, som
under krigsåren gått till försvaret utan någon som helst öppen redovisning,
t. o. m. utan att riksdagens revisorer fått taga del av handlingarna? Jag skall
som ledning hara nämna ett enda namn: Stomman.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Diskussionen vid årets remissdebatt
har, frånsett socialiseringsfrågan, rört sig i huvudsak omkring skattefrågan
och frågan örn socialpolitiken. Skattefrågan kan ju diskuteras utifrån olika
utgångspunkter. Diskussionen kan föras antingen enbart örn skatternas storlek
eller också både örn skatternas storlek och vad folket får för erlagd skatt.
Högermännen och folkpartisterna föra diskussionen — jag höll på att säga
av naturliga skäl — utifrån den förstnämnda, ofullständiga frågeställningen.
De spekulera nämligen i att med hjälp av det missnöje, som råder med anledning
av de höga skatterna, kunna vinna proselyter till och med bland det
småfolk, som ännu beskattas orättvist till lättnad för högermännens och folkpartisternas
egentliga uppdragsgivare — till lättnad för de rika. Arbetarna
bedöma skattefrågan utifrån den fullständiga frågeställningen. De bortse inte
från svaret på frågan: vad får folket i utbyte för de skatter, som erläggas?

Man måste säga, att det från höger- och folkpartihåll föres en demagogisk
kampanj mot finansminister Wigforss. Vi kommunister ha inte varit och äro
i många stycken inte överens med honom, vilket vi många gånger givit uttryck
åt. Det har exempelvis gällt statstjänstemännens lönefråga, bibehållandet
av omsättningsskatten, underlåtenhet att uttaga förmögenhetsskatt o. s. v.
Det hindrar mig emellertid inte från att säga, att högermännens och folkpartisternas
kampanj, som de föra i sin press och på annat sätt, syftar till reaktionära
resultat. Högermännen och folkpartisterna äro i fråga om sina syften
genomskådade. Man vill genom kampanjen mot finansministern misskreditera
utlovade reformer. Men om finansministern medverkar till genomförandet av
efterkrigsprogrammet och därvid framlägger skatteförslag, som på ett rättvist
sätt fördela skatterna efter vars och ens ekonomiska bärkraft, kommer
de borgerligas kampanj att misslyckas, ty jag tror inte att Sveriges arbetande
folk någonsin kommer att tillåta, att en arbetsledare skulle fällas därför att
han gör sin plikt mot småfolket i enlighet med det program, på vars grundval
han vunnit sin ställning. Vi komma på arbetarhåll att, oavsett partitillhörighet,
gemensamt slå tillbaka sådana attacker, och då äro de också dömda
att misslyckas.

I fråga örn socialpolitiken så råder det nu en i och för sig glädjande aktivitet
beträffande det förberedande arbetet för genomförandet av reformer. Socialvårdskommittén
har börjat framlägga arbetsresultat, befolkningsutredningen
har signalerat förslag örn barnbidrag, och vid sidan av de nämnda utredningarna
arbeta också andra, vilka åtminstone delvis syssla med socialpolitiska
frågor. I trontalet yttrade Konungen, att i första rummet står vid denna
riksdag det sociala reformarbetet. Därtill meddelade han, att riksdagen har
att emotse förslag till obligatorisk sjukförsäkring och höjda folkpensioner, utbyggnad
av samhällets stöd åt mödrar och barn, husmoderssemester och fria
skolmåltider. Den sittande regeringen har för sin del antagit efterkrigsprogrammet
som regeringsprogram, och där säges det bl. a., att den som blivit
tvingad till sysslolöshet skall därför inte bli utan inkomst. Han skall ha en
inkomst och känna, att det är hans rätt och inte en nådegåva.

Det är alltså dithän de vilja, som givit sin anslutning till arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, och det har praktiskt taget en enhällig arbetarrörelse deklarerat,
att den gjort. Därmed skulle vi inte längre bland arbetarna behöva

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tvista om målsättningen under den period programmet avser. Man bör inte
heller tvista örn vägarna att na detta mai, pa ett sadant sätt, att detta skulle
kunna försena genomförandet av viktiga delreformer. Vi kommunister tro
exempelvis inte, att de framgangslinjer, efter vilka socialvardskommitten arbetar,
kunna leda till en god lösning av socialvårdsfrågekomplexet i hela dess
vidd. Men vi komma därför givetvis inte att motsätta oss sådana delreformer
som en förbättring av folkpensionerna. Vi komma däremot att nar det gäller
varje sådan delreform verka för att i görligaste nian fa den. utformad så, att
i let kan underlätta det val av njTa principiella framgangslinjer, som vi tro
vara nödvändiga, örn man skall kunna fa en god lösning pa det socialpolitiska
problemet i hela dess vidd. De framgångslinjer vi komma att verka för kunna
innefattas i följande fyra punkter: 1) Samhället skall garantera dem, som
av någon anledning inte kunna eller få utnyttja sin arbetskraft, ett godtagbart
existensminimum som en vederbörande lagligen tillkommande rätt. 2) Socialhjälpen
skall effektiviseras, förenklas och förbilligas genom att de ira så
många olika socialhjälpsgrenarna samordnas såväl centralt som lokalt och genom
att staten övertager ekonomiserandet av socialhjälpen, varvid kommunerna
bli de verkställande och i huvudsak kontrollerande organen. 3) I varje
kommun tillsättes en socialnämnd, som givetvis kan dela upp sig i olika avdelningar,
men som ändå som nämnd betraktas som en enhet och vilken da
skulle kunna ersätta fattigvårdsstyrelsen, pensionsnämnden, familjebidragsnämnden
och arbetslöshetsnämnden i vad det gäller sysslandet med kontantunderstöd,
styrelser för de understödda sjukkassorna och en del andra nämnder
och styrelser. Och slutligen 4) Socialvårdskostnaderna skola ekonomiseras
genom en rättvist verkande beskattning.

Jag vill något kommentera dessa fyra punkter. Vår socialhjälpverksamhet
är för närvarande allt annat än populär, därför att frågan örn hjälp från samhällets
sida ofelbart leder tanken till behovsprövningar, återbetalningsskyldighet,
fattigvårdsprocesser och förödmjukelser av alla möjliga olika slag, som nu
äro knutna till det mesta av socialvården. De reformer, som genomförts under
de senaste årtiondena, ha icke ändrat på dessa förhållanden. Folkpensionerna
ha höjts undan för undan, och barnbidragen samt moderskap spenningen ha
förbättrats. Staten lämnar större bidrag till sjukkassorna än tidigare, och vi
lia fått arbetslöshetsförsäkring, pensionärshem, barnrikehus o. s. v. Men de genomförda
reformerna garantera var för sig icke något existensminimum för
klientelet. Därför ha de tillsammantagna icke förmått undanröja de fattigas
o rosanledningar. De hjälpbehövandes enda slutgiltiga tillgång, är fortfarande
den gammaldags fattigvården med allt vad därav följer. Vi vilja alltså komma
därhän, att socialpolitiken skall bli så utformad, att den verkligen kan trygga
medborgarna mot nödtillstånd av olika slag. Utgående fran denna grundförutsättning
vilja vi, att varje medborgare skall tillförsäkras en minimiinkomst,
tillräckligt stor för att garantera en dräglig livsföring, att .automatiskt utgå
vid inkomstbortfall på grund av ålderdom, olycksfall, lyte, sjukdom, havandeskap
och arbetslöshet o. s. v. Därtill vilja vi, att all sjukhusvård och tandvård
skall göras konstnadsfri för den enskilde medborgaren och att kostnaderna för
barnens uppfostran och vård skola utjämnas genom utbetalning av obligatoriska
barnbidrag till alla barn utan hänsyn till antalet och utan hänsyn till föräldrarnas
sociala och ekonomiska ställning, alltså utan en uppdelning av medborgarna
i s. k. behövande och icke-behövande. Med en åtgärd av sistnämnda
slag från samhällets sida skulle man också verksamt bidraga till.att lösa kvinnan
från de fjättrar, som nu i så stor utsträckning binda henne vid vaggan och
spisen.

Vi veta redan nu, vilka invändningar man kommer att göra mot ett sådant

Nr 8.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
program. Man säger: det där låter ju vackert, men det är av kommunisterna
framställt enbart i agitationssyfte, därför att ingen klok människa kan tro, att
något sådant program kan förverkligas. Samhället har inte råd. På detta svara
vi: hur är det för närvarande? Visst leva många i armod oell på svältgränsen,
och det skall väl i så fall vara uttryck av sparsamhet från samhällets sida,
men endast i undantagsfall, enligt utsago från dem, som främst lia ansvaret
för socialvården; aldrig är det någon medborgare, som svälter ihjäl här i landet.
Åldringarna leva nu också, men varpå leva de? Vi veta, att de icke kunna
leva enbart på sin folkpension, men de leva på folkpensionen jämte fattigvårdsbidrag
och bidrag från anhöriga, som dessa tvingas att betala eller också
godvilligt betala, jämte välgörenhetsbidrag. På detta sätt leva också andra
grupper av det sociala klientelet. Varför skulle de då icke i stället kunna få
leva på till sin storlek bestämda belopp, utbetalade av samhället i form av
socialersättning och tilldelade vederbörande som en dem lagligen tillkommande
rätt? Man skulle också kunna fråga, huruvida icke de välbärgade även kunde
på ett sådant sätt socialt uppfostras, att de åtminstone proportionsvis kände
lika stor tillfredsställelse med att inbetala sina pengar till behövandes förmån
på sin skattsedel, som de känna, när de vid jultiden lägga ned sin tia i frälsningsarméns
julgrytor ute på gatan. Ur nationalekonomisk synpunkt kan det
icke spela någon roll, om åldringar, sjuka, invalider och arbetslösa leva på en
penningsumma, sammanskjuten av kommunen, anhöriga och välgörenhetsorganisationer,
eller örn de leva på pengar, åstadkomna genom statlig beskattning.
Icke heller barnkostnadernas bestridande endera av barnens föräldrar ensamma
eller också genom barnkostnadernas utjämnande på så sätt, att de åtminstone
till en del fördelas på medborgarna efter deras ekonomiska bärkraft,
kan ur samhällsekonomisk synpunkt ha någon ofördelaktig verkan.

Mot tanken på en lagstiftning med normerade belopp kan invändas, att det
är uteslutet att utforma en lagstiftning så, att den täcker alla behov, som kunna
uppstå i olika situationer under en människas liv. Den anmärkningen är
berättigad, men den utgör icke något godtagbart argument mot tanken på ett
garanterat existensminimum, därför att bestämmelser örn normerade belopp att
utgå på grundval av laglig rätt kunna kompletteras med bestämmelser om en
socialhjälpens rörliga sektor, där alla ansökningar om bidrag utöver de normerade
beloppen kunde tagas upp till individuell prövning och individuella beslut.
Men detta förfaringssätt skulle då komma att gälla i undantagsfall, som
endast skulle bekräfta regeln: envar har vid fall av behov rätt till visst bidrag,
som under i övrigt normala omständigheter medger ett godtagbart uppehälle.

Så till frågan om socialhjälpens organisation. Behövs det egentligen några
mångåriga utredningar eller någon speciell sakkunskap för att förstå, att den
nuvarande uppsplittringen på ett otal olika hjälpgrenar såväl ur effektivitetssom
ekonomiska synpunkter icke kan vara godtagbar? Låt mig nämna några
exempel på den rikliga flora av helt eller delvis av staten finansierade officiella
eller halvofficiella stödformer, av vilka de viktigaste ha sin särskilda organisation
såväl centralt som lokalt. Jag kan nämna som exempel: folkpension,
kommunala pensionstillskott, pensionärshem, invalidunderstöd, blindhetsersättning,
bidragsförskott, barnavård, barnbespisning, bidrag utan fattigvårdskara-ktär
till folkskolebarn, moderskapspenning, mödrahjälp, barnrikehus, hemhjälpsverksamhet,
semesterunderstöd, arbetslöshetsförsäkring, kontantbidrag
vid arbetslöshet, sjukkasseverksamhet, familjebidrag, olycksfallsförsäkring,
folktandvård, dispensärverksamhet, fångvårdsstyrelsens understöd åt verksamhet
för frigivna fångar, skyddsvärnet, stadsmissionen och livsmedelsrabatter.
Tänk örn antalet sociala vårdgrenar och antalet organ vore avgörande för socialhjälpens
effekt, då behövde icke några reformeringsbekymmer sysselsätta

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ira. (Forts.)
årets riksdag. Verksamheten i dessa olika socialhjälpsgrenar följer därtill icke
vare sig organisatoriskt, ekonomiskt eller i fråga om grunderna för beviljandet
av hjälp några enhetliga principer. Jag skall icke av hänsyn till den tid
det skulle taga räkna upp benämningen på alla de organ, som vart och ett
helt eller delvis sysslar med socialhjälp, vart och ett för sitt speciella klientel
—• i en elei fall dela socialhjälpsorganen på samma slags klientel sinsemellan.
Envar kan själv ställa sig frågan och tänka sig svaret: Vad kostar
det hela, alltifrån tjänstemännen i de centrala styrelser, där man helt eller delvis
sysslar med socialhjälpsfrågor, och så vidare nedåt till inspektörerna, kuratorerna,
assistenterna, diakonissor, nämndsordförandena, ledamöterna i nämnderna
och de i företrädesvis religiösa organisationer anställda, men ofta av
samhället helt eller delvis avlönade slumsystrarna och välgörenhetsherrarna?
Det vore fördelaktigare, tror jag, örn —■ jag vågar säga — 75 procent av dessa
människor gåve sin arbetskraft i produktivt arbete, än att de, såsom nu är fallet,
syssla nied den i och för sig improduktiva uppgiften att hjälpa dem, som
mist sin arbetskraft eller av någon anledning inte få nyttja den. För övrigt
sysslar väl flertalet socialhjälpare icke så mycket med att hjälpa behövande
som med att kontrollera, att de behövande icke få för riklig hjälp. Det är detta,
som kostar den mesta arbetskraften. Denna uppsplittring av socialhjälpen och
det förhållandet, att den i stor utsträckning tycks lia blivit ett självändamål,
utgör bakgrunden för den mening, som vi kommunister företräda, nämligen att
det är staten, som skall garantera den enskilde medborgaren trygghet mot nöd.
I samband därmed borde också den försörjningsplikt, som nu åvilar föräldrar
mot vuxna barn, och skyldigheten för vuxna barn att försörja gamla föräldrar
avskaffas. Däremot bör givetvis föräldrars ovillkorliga försörjningsplikt mot
minderåriga barn kvarstå.

Örn socialhjälpen centraliserades oell staten övertog huvudmannaskapet för
socialersättningen och denna normalt utgick i bestämda belopp, så skulle givetvis
en rad fördelar ernås. Man skulle exempelvis icke längre behöva kräva
full bevisning för att arbetsoförmåga verkligen föranletts av olycksfall för
att den arbetsoförmögne skulle få vad honom tillkommer. Såsom det nu är
på det nämnda området, så är tillståndet oefterrättligt. Tusentals arbetsoförmögna
med i arbetet förstörda ryggar och leder hänvisas till fattigvården såsom
enda utväg efter att ha fråndömts olycksfallsersättning endast därför, att
det icke med hundraprocentig säkerhet juridiskt och medicinskt kunnat fastställas.
att deras lyten äro orsakade av olycksfall eller kunna betraktas som
yrkessjukdom. Nog borde det väl ändå vara så, att konstaterad arbetsoförmåga
skulle utgöra tillräckligt skäl för rätt till samma slags ersättning, oavsett
örn arbetsoförmågan orsakats av direkt olycksfall eller örn den förorsakats
av att slitet och släpet i arbetet successivt åstadkommit densamma. Nu
bestämmes vidare olycksfallsersättningarnas storlek efter inkomstens storlek.
Ju lägre inkomst en förolyckad åtnjutit under sitt arbete, desto lägre värderas
hans i arbetet förolyckade kropp. Enligt kapitalistiskt betraktelsesätt är
viii denna värderingsgrund uttryck för den högsta rättvisa, men värderingssättet
kan icke godkännas av dom, som vilja värdera människorna efter andra
grunder än plånbokens tjocklek. Ersättning efter fastställt existensminimum
skulle eliminera även sådana påtagbara orättvisor.

Örn staten övertog huvudmannaskapet för socialhjälpen, så skulle denna
kunna utgå efter enhetliga normer, och den skulle icke bli beroende av kommunens
ekonomiska ställning eller av den inom olika kommuner växlande uppfattningen
om hjälpens omfång. Hemortsrättsbestämmelserna skulle helt kunna
försvinna. Det för understödsklicntelet förnedrande processförfarandet och
manipulationerna kommuner emellan för att bli av med hjälpbehövande skulle

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
likaledes försvinna. En utjämning av socialvårdskostnaderna de olika kommunerna
emellan skulle ske. Det skulle medge en rationalisering av anstaltsvården.
Det planerade reformerandet av socialvården skulle därtill kunna ske i
den ordning, som den borde ske, nämligen så att det kunde börja med en revision
av fattigvårdslagstiftningen i stället för att, som man nu tycks planera,
denna revision har ställts sist på dagordningen i väntan på en ny kommunindelning,
som säkerligen kommer att ta en oöverskådlig tid i anspråk, innan
den blir verklighet, även örn riksdagen i år skulle komma att besluta i frågan.

Nu anför man mot tanken på staten som huvudman för socialvården: »Men
hur skulle det bli med kontrollen, örn staten skulle helt bekosta socialvården,
men verkställigheten ligga hos kommunerna?» Skulle icke kostnaderna i så
fall komma att öka på grund av slöseri? Vi skola resonera örn den saken, när
någon utredning äntligen talar örn för oss vad den nuvarande socialvården
kostar samhället och kostnaderna därvid uppdelats i å ena sidan hjälpbeloppens
storlek, å andra sidan löner och administrationskostnader och kontroll för
alla de olika socialvårdsorganisationer, som finnas. Jag hade verkligen hoppats,
att socialvårdskommittén skulle lia använt någon del av de gångna åtta
åren, sedan arbetet började, för att åstadkomma en sådan utredning, men mina
förhoppningar i det avseendet ha svikits. När det gäller invändningarna mot
statens övertagande av huvudmannaskapet för socialvården, är det en fråga,
som i detta sammanhang kräver ett svar: varför skulle en kontroll utförd av
folkvalda kommunala representanter, som i sin tur arbeta direkt under folkets
kontroll, vara mindre tillförlitlig än en kontroll utförd av på administrativ
väg tillsatta statliga tjänstemän? Det skulle visserligen icke bli användningen
av kommunens egna pengar direkt, som de kommunala förtroendemännen
skulle i första hand utöva kontrollen över, örn staten bleve huvudman för
socialhjälpen. Men när statstjänstemän nu kontrollera statliga åtgärder, är det
icke heller användandet av egna pengar, som statstjänstemännen kontrollera.
Det är hederliga människor bland folket, som erhålla förtroendeuppdrag, när
de tillsättas av folket självt, och vi ha så orubblig tilltro till folket, att vi
påstå: det är icke nödvändigt att utforma kontrollbestämmelser och ekonomiseringsgrunder,
bakom vilka ligger den beräkningen, att kommunerna skola
hålla statens utgifter nere genom att de av egennyttiga skäl eller av ekonomiskt
tvång skola bringas att utöva en över hövan skärpt kontroll och behovsprövning.

Så några ord om frågan rörande socialhjälpens ekonomisering. Man kan
välja mellan försäkringslinjen och — vad jag nu skulle vilja kalla det —
socialersättningslinjen. Om man vill, att medborgarna skola bära de av en
förbättrad socialhjälp föranledda ökade ekonomiska bördorna, var och en efter
måttet av sin förmåga, varför skall man då följa försäkringslinjen? »Jo», säger
man, »då får den enskilde känslan av att ha gjort rätt för sig, och det är
värdefullt.» Nog har en folkpensionär i dag känslan av att ha gjort rätt för
folkpensionen och mera därtill, men icke på grund av sitt eget obetydliga tillskott
till den folkpension, som han utkvitterat, därför att det kan uppgå till
högst 167 kronor per år, utan han har denna känsla på grund därav att han
gett sin arbetskraft och betalat sina skatter efter förmåga under sin krafts
dagar. Nu har socialvårdskommittén redan hunnit avlämna två förslag, utformade
enligt försäkringslinjen, nämligen förslaget örn obligatorisk sjukförsäkring
och örn en ny lag örn folkpension, collden har därtill signalerat ytterligare
två liknande förslag, nämligen örn obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
och olycksfallsförsäkring. Det blir tyngande bördor för de mindre inkomsttagarna,
om de vid sidan av skatten årligen skola betala alla dessa avgifter
för specialändamål och kanske flera därtill. Vi kommunister anse, att social

Fredagen den 18 januari 1946 fm. Nr 3. 25

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ersättning skall finansieras genom skatter, därför att man därigenom Iean få
den smidigast tänkbara formen för att reglera uttagandet av socialhjälpsavgifterna
efter medborgarnas ekonomiska bärkraft, oell därigenom kan socialhjälpen
även komma att verka inkomst- och förmögenhetsutjämnande — alitsa
till båtnad för den ekonomiska demokratien. Man måste skilja på socialhjälp,
d. v. s. ekonomiskt stöd åt medborgare, som av olika skäl bli i behov av sådant,
och socialvård, d. v. s. den direkta omvårdnaden örn medborgarnas fysiska och
andliga hälsa. Även i fråga om det sistnämnda brister det i vårt land i mångå
stycken. Vi komma för vår del att vid årets -riksdag ägna särskild uppmärksamhet
åt den kanske olyckligaste kategorien av sjuka, nämligen de sinnessjuka,
och framlägga de förslag till förändrade och förbättrade vårdmöjligheter, som
vi efter ingående undersökningar funnit vara nödvändiga, och även föreslå
en del förebyggande åtgärder mot psykisk ohälsa.

Det mesta av vad jag hittills anfört i fråga örn socialhjälpen står i motsättning
såväl till de huvudlinjer, vilka socialvårdskommittén i sina deklarationer
förklarat sig ämna följa, som också mot vad kommittén hittills gett uttryck
för i form av praktiska arbetsresultat. I fråga örn samordnandet av
socialvården har kommittén fått följande direktiv: »Samordnande i görligaste
mån av socialvårdens olika grenar.» Mot detta direktiv förklarar kommittén i
sitt principbetänkande, att »med hänsyn till den hittillsvarande utvecklingen
och erfarenheterna på socialförsäkringens område inom vart land har sålunda
kommittén nu utgått från att denna verksamhet bör utbyggas genom särskilda
organ för de skilda social vårdsgrenarna». Det framgår av det förslag, som
framlagts, att kommittén fortfarande pysslar med varje särskild socialhjälpsgren
för sig, och de reformer, som man kan skönja, bestå egentligen endast
däri, att man föreslagit förhöjda belopp för olika grenar. Det förändrar egentligen
ingenting i det organisatoriskt otillfredsställande tillstånd som råder
inom Sveriges socialvård. En av socialvårdskom-mitténs huvuduppgifter skulle
vara att centralisera och förenkla socialvården. Den har, såsom jag sade, åsidosatt
detta och i stället i ett altför snigelaktigt tempo producerat reformförslag,
i vilka man utgår ifrån att de nuvarande olika hjälpformerna skola bibehållas
och fortsätta att verka i något upputsat skick. Arbetet på att reformera fattigvårdslagstiftningen,
vilket utgör en annan av de socialvårdskommittén ålagda
huvuduppgifterna, är i egentlig mening inte ännu pabörjat. Kommittén har valt
arbetssättet att börja med att reformera den sociala apparatens överbyggnad
i stället för att börja nied dess grund, tydligen i avsikt att låta den nyrenoverade
byggnaden vila på den endast obetydligt förstärkta gamla murkna grunden.
Social vårds kommittén följer vid sina reformförslag försäkringslinjen.
Socialvårdskommittén vill behålla huvudmannaskapet för socialhjälpen hos
kommunerna och har därför framlagt det dödfödda förslaget örn skapandet av
socialvårdskommuner. Mot detta komma vi på kommunistiskt håll att verka
för alternativa förslag, örn vars grundläggande tankar jag^talat i mitt anförande
i förhoppning örn att vi så småningom skola kunna fa in utvecklingen
i de banor, vi önska i här berörda hänseenden.

Jag har även velat ha vad jag anfört inskrivet i riksdagens protokoll för
att få en bestående förklaring till den ställning, vi kommunister komma att
intaga till de socialpolitiska reformförslag, som komma att framläggas vid
årets riksdag.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Jag har tagit till orda i anledning av det anförande, som för en stund sedan
hölls av herr Olson i Göteborg, i vilket han var inne på frågan om förstatligandet
av de enskilda järnvägarna. Han framhöll däri, att Bergslagernas järnvägar
kunde betraktas som ett mönster, ett mönster bland de enskilda järn -

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.),
vägarna, nära nog likvärdigt med SJ, måhända t. o. m. överlägset, en järnväg
som smidigt anpassat sig efter trafikanternas behov. Jag vet inte, örn han
i detta avseende betraktar Bergslagernas järnvägar som ett lysande undantag
i jämförelse med de övriga enskilda järnvägarna i landet. I varje fall ansåg
han, att det fanns skäl för att man icke borde tillgripa förstatligande gentemot
Bergslagernas järnvägar just på grund av det sätt, på vilket detta företag
har skötts.

Jag är den förste att erkänna, att BJ är ett välskött företag. Jag är också
den förste att erkänna, att trots det, om jag så får uttrycka det, hot om förstatligande,
som vilat som ett damoklessvärd över BJ under senare år, så har
man under den tid, som förflutit sedan riksdagens beslut, icke underlåtit att
förbättra järnvägen, att fortsätta elektrifieringen, att förnya vagnparken
o. s.^v. Herr Olson gjorde vidare gällande, att Bergslagernas järnvägar skulle
ha så stor^ betydelse för Göteborgs hamn och för möjligheten att avsätta produkterna
åt sitt uppland, medan han fruktade en dyster framtid för hamnen,
därest BJ skulle bli förstatligat.

Jag kan emellertid i detta avseende inte riktigt förstå herr Olson. Det verkar,
som örn han hade för sig, att denna trafikåder skulle nära nog avklippas
i janima ögonblick som förstatligande tillgrepes. Jag tycker att detta är ett
något orättvist betyg at den folkets järnväg, som i alla fall klarat de senaste
årens påfrestningar på trafikområdet, och jag utgår ifrån att möjligheterna
för Göteborgs hamn att finna avsättning för produkterna åt upplandet komma
att finnas även sedan BJ eventuellt skulle ha blivit förstatligat.

Herr Olson påpekade också i sitt anförande, att i BJ :s styrelse finns en
socialdemokratisk majoritet, vilken sålunda representerar samma uppfattning
som den majoritet vi ha i rikspolitiken och som sålunda inte heller kan misstänkas
för att företräda några privatkapitalistiska intressen. Jag vill bara
till detta säga, att vi naturligtvis ingalunda kunna betrakta förstatligandet av
BJ såsom en partiangelägenhet. Det är inte så, att förstatligandet tillkommer
för förstatligandets egen skull. Statens järnvägar få icke betraktas såsom
en allt slukande Molok, som bara försöker att inom sin verksamhetssfär
draga till sig så mångå enskilda järnvägar som möjligt. Jag tror inte heller,
att det är sa stora risker för att tävlingsmomentet, konkurrensen, skulle försvinna
i samma ögonblick som BJ förstatligades, därför att dels kommer konkurrensen
att finnas kvar mellan de olika trafikmedlen, och dels tror jag*, att
statens järnvägar äro jså påpassade av sina kunder, av den svenska allmänheten,
. jag skulle också vilja säga den svenska pressen, att man i detta avseende
inte behöver frukta för att utvecklingen skulle avstanna i samma ögonblick
som en av dess konkurrenter, som otvivelaktigt Bergslagernas järnvägar
i viss mån är, skulle försvinna. Vad vi vilja komma fram till är i själva verket
en samordning av trafiken och ett förenhetligande av förvaltningsapparaten
med allt vad detta kan innebära av likartade arbets- och anställningsförhållanden
för de anställda.

Beträffande den lilla passus i herr Olsons anförande, där han var inne på
det uttalande, som gjordes^ av statsrådet Myrdal under ett besök i Göteborg,
så är det klart att detta får stå för dennes räkning. Så mycket tror jag mig
emellertid kunna säga, att denna intervju tillkommit under mycket hastiga
former i själva avskedsögonblicket och ingalunda kan anses utgöra ett uttryck
för vad statsrådet Myrdal anser i denna sak.

Jag vill till slut till herr Olson säga, att när han uttryckte förhoppningen
om att så länge det finns liv sa finns det hopp, d. v. s. örn kommunikationsministern
och regeringen, skyndade långsamt, så skulle det finnas förutsättningar
för BJ att klara sig i fortsättningen, sa har jag nog den meningen att

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lian kan vara ganska lugn för att allt liv icke kommer att utsläckas för järnvägen
i fråga, därest den kommer att bli förstatligad. Jag tror att örn några
år, därest förstatligande skulle ske, få vi anledning att återkomma till denna
angelägenhet, och då skall det visa sig, att det inte är så dystert som herr
Olson föreställer sig.

Beträffande frågan om möjligheten att framlägga en proposition till innevarande
års riksdag i denna fråga kan jag meddela, att detta helt och hållet
blir beroende på hur snabbt förhandlingarna komma att avverkas mellan SJ
och BJ :s styrelse, förhandlingar som för övrigt pågå just i dessa dagar.

Herr Olson i Göteborg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr statsrådet har i sin tolkning av mitt anförande lagt in
något av skrytsamhet, som har legat mig alldeles fjärran. Jag har velat, understryka
skötseln av Bergslagernas järnvägar endast i avsikt att framhålla,
att detta är ett moment att taga hänsyn till, när det är fråga,,om att bedöma
dessa frågor. Återgivandet av de synpunkter jag har anlagt på denna sak beträffande
Göteborgs stad, som örn denna skulle behöva hysa oro för framtiden,
vilken efter förstatligandet av B. J. skulle te sig så dyster, är målningar som
jag inte känner igen.

Jag har sagt, att det är av betydelse för Göteborgs stad att ha inflytande
över denna järnväg och så stort inflytande som möjligt, därför att staden är
ändpunkt för detta transportsystem. Det är av allra största betydelse för
Göteborgs stad attila detta inflytande. Det är någonting helt annat än att
göra sig till talesman för någon misstro gentemot folkets järnväg, som inte
skulle kunna taga önskade hänsyn. Vi veta dock alla, herr statsråd, att även
med ett fullständigt erkännande av det tillmötesgående, som är att vänta från
statens järnvägar, blir det dock inte detsamma som att ha en egen järnväg, som
man själv sköter.

Att sedan vända mitt påpekande örn den socialdemokratiska majoriteten i
järnvägens styrelse till att jag med detta velat anlägga partisynpunkter på
frågan, tycker jag också är en underlig tolkning av min mening med detta
uttalande. Jag ville därmed ha sagt, att det allmännas intressen måste förutsättas
vara på betryggande sätt tillgodosedda även från deras synpunkt som
mena, att den enskilda verksamheten inte utgör en garanti för en sådan trygghet.
Jag själv anser att välskött enskild verksamhet också utgör en garanti
för sådan trygghet, men här gäller det ju att gemene man skall inse, att det
i detta fall inte föreligger sådana risker i detta avseende att ett förstatligande
av denna orsak är önskvärt. Sammalunda gäller förhållandet till personalen,
som dock har vägt ganska tungt vid dessa, diskussioner. Det,''bör också
innebära en trygghet för den att veta, att majoriteten ser ut just på det viset
den gör.

Vad jag har velat framhålla är, att det faktiskt finns nya synpunkter, som
tiden har fört fram, sedan den tid då järnvägskommittén arbetade, och det är
min birn till statsrådet och regeringen att beakta dessa nya synpunkter, varav
jag bland annat har tillåtit mig understryka decentraliseringens fördelar. Det
är mig inte obekant att det pågår en decentraliseringstendens även inom statens
järnvägar, en decentraliseringstendens, som skulle på ett förträffligt sätt
illustreras genom att BJ bevarades i sin nuvarande form.

Vidare yttrade:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
I mitt anförande underskattade jag förvisso icke betydelsen för Göteborgs
stad av Bergslagernas järnvägar. Vad jag trodde mig finna i herr 01-

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sons anförande var i alla fall en viss misstro gentemot statens järnvägar, eftersom
lian tydligen hade den föreställningen att det skulle bli så väsentligt ofördelaktigare
för Göteborgs stad, därest BJ förstatligades. Om det ej är så,
att herr Olson misstänker något sådant, behöver han inte heller hysa någon
fruktan för att järnvägen skall övergå i statens ägo.

Beträffande de berömmande uttalanden, som herr Olson gjorde örn denna
järnväg, gladde det mig innerst i mitt hjärta att han i egenskap av privat företagare
har kunnat ge en så vacker bild av ett i grund och botten socialiserat
företag som Bergslagernas järnvägar ändå är.

Vad personalen angår så kan man väl i alla fall inte komma ifrån, att personalen
har lågt i dagen ett visst intresse för att järnvägen skulle övertagas
av staten. Av vilken anledning detta skett känner jag inte närmare till, men
i varje fall tycks inte denna grupp av arbetare väja för möjligheten av att
bli statstjänare.

Sedan är det givet att det kanske ligger något i vad herr Olson sade, att
det inte är detsamma att det är en statens järnväg som att det är ens egen
järnväg, men vi kunna ju ändå inte komma ifrån att järnvägen inte bara är
till för Göteborgs stad utan även för en väsentlig del av det övriga landet.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! När jag började mitt anförande
i går ställde jag en fråga till handelsministern angående hur Sveriges intressen
tillvaratogos ute i Europa. Handelsministern hade ordet för en stund sedan, och
jag trodde att han då skulle besvara mina frågor, men det gjorde han inte. Det
är möjligt att han varit inne på denna sak i första kammaren och anser, att
andra kammaren kan läsa i protokollet vad han där sagt. Annars får jag ju säga,
att det hade varit en ära för denna kammare att också få del av hans synpunkter.

Vad finansministerns anförande i går beträffar så ber jag att i dag få komma
med några randanmärkningar. I fråga örn de farhågor, som jag tillät mig
hysa örn utvecklingen av vårt penningvärde och örn riskerna för en underbalansering
av budgeten i en tid, då vi ha högkonjunktur, så måste jag säga att jag
blev ju såtillvida glatt överraskad som jag fann. att finansministern delade
mina farhågor beträffande dessa båda punkter. Jag blev kanske inte riktigt
lika tillfredsställd med fortsättningen av hans anförande, och det skall jag
komma tillbaka till senare.

När han kom in på frågan örn försvaret av penningvärdet och på min fråga,
var han tänkte lägga sin nya försvarslinje, då var det bra litet av offensivanda
i finansministerns svar. Jag tyckte nog närmast han kunde jämföras med en
ledare, som i första hand såg utvägen att retirera och mindre att göra på stället
halt. Finansministern erkände oförbehållsamt, att det penningpolitiska program,
som riksbanken, finansministern och riksdagen voro överens örn för ett par år
sedan och gjorde stora ansträngningar för att fullfölja, utan vidare kommit åt
sidan och nu inte längre var aktuellt. Det betyder ju tyvärr, att vi faktiskt nalkats
den tidigare kommunistiska linjen beträffande penningpolitiken. Herr Hagberg
i Luleå vill jag minnas stod här i kammaren för något år sedan och debatterade
med finansministern och sökte övertyga honom örn att vägen med att få
ned priserna och försöka få lägre kostnader inte var framkomlig, och han rekommenderade
utan vidare löneökningar. I går, örn jag hörde rätt, så var det
ganska skadeglatt han konstaterade, att socialdemokraterna nu ha övergivit att
tala örn faran för inflation, och så drog han den slutsatsen, att det lönar sig att
rösta kommunistiskt.

Jag tror för min del ingalunda, att finansministern sett så lättsinnigt på den
här frågan som kommunisterna göra, och jag har ingen anledning att betvivla

Fredagen den 18 januari 1946 fm. Nr 3. 29

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att finansministerns uttalande i går, att det bör göras, jag tror t. o. m. lian säde
det yttersta för att söka åstadkomma att vi icke glida in i en långtgående inflation,
var ärligt menat. Men vad jag betvivlar är finansministerns möjligheter
och förmåga att kunna åstadkomma detta försvar på ett sådant sätt, att det

blir effektivt. .

Finansministern deklarerade, att han inte var emot en viss lönerörelse, som vi
för ali del lia märkt på flera punkter, men han menade att denna lönerörelse och
dessa löneökningar icke få påverka priserna. Tillåt mig säga, att det måste väl
vara en from önskan, som bara går att till en viss del fullfölja. Mig förefaller
det, som det för närvarande är de bäst betalda industriarbetargrupperna, som
leda lönerörelserna. Tidigare när finansministern första gången var i farten med
att uppmjuka detta penningpolitiska program, talades det örn att det gällde bara
de eftersatta grupperna, vilka skulle få en viss jämkning uppåt. För närvarande
förefaller det emellertid, som örn det är många av de bäst betalda grupperna,
som äro mest aktiva i lönerörelserna, och ingalunda de sämst ställda. Yad de
statsanställda beträffar, som ju herr Wigforss närmast har att göra med när det
gäller lönesättning, så får man nog erkänna, att de ingalunda ha stått i första
ledet, utan att de nog fått finna sig i att komma en bit bakefter.

Av detta drar jag den slutsatsen, att landsorganisationen, som tidigare
stödde finansministerns penningpolitiska program — och jag tror att det hade
en mycket stor betydelse att LO verkligen gjorde detta — har dragit tillbaka
detta stöd. Och jag förmodar att det är detta, som för närvarande tvingar fmansminstern
att föra en strategi, som mera påminner örn den som fördes av en sådan
fältherre som Klingspor än av von Döbeln, d. v. s. man går bit för bit tillbaka
från tidigare ställningar.

Jag tror att den marginal, som finansministern tydligen ansåg borde finnas
för vissa lönerörelser, är ganska begränsad. Örn vi se ut över det svenska näringslivet.
så skola vi finna att det arbetar under mycket olikartade förhållanden.
Det finns kanske branscher, där det går att utan prishöjningar å respektive
produkter vidtaga lönejusteringar uppåt och måhända inte alldeles obetydliga
sådana.. Men det finns återigen många branscher, där det inte finns plats för
något sådant, utan där företagen skulle komma att stå i valet mellan att trots
protester från priskontrollnämnden höja sina priser eller också helt enkelt inskränka
verksamheten. Och gör man detta, är ju frågan, hur det kommer att
uppfattas. Kommer det att uppfattas, som örn den enskilde representanten för
näringslivet sviker sin uppgift och sköter sitt företag på ett sådant sätt, att
staten bör träda emellan och övertaga det?

Folk reagerar för övrigt inte så som herr Wigforss önskar, att de skulle
göra. Jag har, såsom jag sade i går, vid ett pär tillfällen lyssnat till de stora
diskussioner, där finansministern deltagit, och jag har kunnat iakttaga, hurusom
han för sina resonemang fram till en viss punkt men sedan utan vidare
stannar och inte fullföljer beskrivningen av hur det hela skall tillgå. Hän resonerar
ungefär på det sättet, att örn det inte blir ökad insyn i företagen, framför
allt när det gäller deras ekonomi, örn inte de anställda få ett helt annat inflytande
eller staten eventuellt övertar det hela, kommer det att bli större oro
på arbetsmarknaden och parterna komma att driva sina ståndpunkter så hårt,
att det uppstår fara för penningvärdet. Herr Wigforss menar tydligen, att om
arbetarna själva eller staten hade ett sådant större inflytande över företagen, så
skulle arbetarna känna sig lugnare. De skulle då anse, att deras löner motsvarade
vad som rimligtvis kunde betalas, och några lönerörelser skulle inte
behöva förekomma.

Det är därvidlag, som jag tror att finansministern ■—- tyvärr, vill jag säga —
tar fel i fråga örn det mänskliga psyket. När folk exempelvis kräver mer betalt,

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
så fråga de nog i allmänhet inte efter vem som äger företaget, och är det så,
att de försöka se saken ur litet vidare synpunkter, är det nog ingen grupp,
som vill vidkännas, att man gör något, som skadar penningvärdet. Nej, man
väljer helt andra argument. Man pekar på den eller den gruppen, som har mer
betalt, och säger att man begär bara — för att det skall skapas rättvisa — att
få löner, sorn ligga i paritet med den andra gruppens, och man tar mycket
liten hänsyn till vem som äger företaget.

Se för övrigt bara på hur det ligger till ute på arbetsmarknaden! Där konkurrera
ju företagen örn arbetskraften, och inte minst do mindre företagarna
och även hantverkarna lia stora besvärligheter att skaffa sig arbetskraft. Och
vad byggnadsbranschen beträffar, råder det ju många gånger en sådan brist
på lämpligt folk, även för reparationsarbeten och dylikt, att lönerna på detta
område utan vidare gå i höjden. Inte minst vi ute på landsbygden och framför
allt då jordbrukarna torde under det senaste året ha fått lära sig åtskilligt i det
avseendet.

. Ja, jag skulle, herr talman, vilja gå ännu längre och säga, att den oro, som
jag här har talat örn kan iakttagas på lönemarknaden, har återverkat även inom
jordbrukarnas krets och i stort sett åstadkommit den oro som f. n. råder även
där. Jordbrukarna lia, när de sett, hurusom grupper som de anse ha det relativt
bra ha kunnat ^förbättra sin ställning, inte kunnat undgå att ännu starkare
känna, att de hålla på att bli efter och att det avstånd, som statsmakterna tidigare
lovat skulle utjämnas, nu återigen förstoras.

Jag undrar, örn vi inte nu befinna oss i ett sådant läge, att finansministern
borde taga i övervägande att upprepa vad han gjorde för ett pär år sedan, när
vi också sago ganska mörkt på utvecklingen på detta område, nämligen att via
riksbanken eller pa annat sätt ordna en överläggning med sakkunnigt folk.
Örn möjligt borde man gärna också få till stånd en ny överläggning med arbetsmarknadens
parter för att verkligen ställa dem inför den utveckling, som
håller på att ske. Jag vill gärna erkänna, att finansministern förra gången
lyckades bättre än jag någonsin trodde, och det skola vi naturligtvis
halla honom räkning för, men jag vet inte, hur långt han skulle komma denna
gang.

Därmed är jag framme vid det andra svar, som herr Wigforss gav mig, nämligen
angående en underbalansering av budgeten. Herr "Wigforss säger __ örn

uppfattade honom rätt — att det nog inte vore så lämpligt med en sådan
underbalansering, när vi ha, för att använda uttrycket i statsverkspropositionen,
en markerad högkonjunktur. Det är min tro åtminstone, att det skulle vara
ytterligt vådligt att förstärka denna genom en rad åtgärder, som förde ut
mera pengar i marknaden.

Men . —- och nu kommer det betänkliga — innan finansministern sedan slutade
sitt anförande, kom han in på ett annat resonemang, som nog i stor utsträckning
tog. bort intrycket av det första uttalandet. Han gjorde en inventering av vilka
möjligheter som kunna finnas för att åstadkomma nödiga medel till de sociala
reformer, som ifrågasatts, och undersökte därvid olika, såsom jag tyckte fullt
godtagbara vägar till besparingar, beskärningar av vissa utgifter o. s. v. Men
när han kom till slutet av denna inventering, hade han fortfarande en lucka
irvar att fylla, och da började han kompromissa med sig själv. Det som därvid
särskilt var värt uppmärksamhet i finansministerns uttalanden, var när han
gay till känna sin uppfattning örn utvecklingen under den närmaste framtiden.
Det var sannerligen inte någon överdriven optimism, som då kom till uttryck.
Jag tyckte nästan att han var väl försiktig, men det är ju möjligt, att han blir
sannspådd. Finansministern räknade sålunda inte med att den stigande nationalinkomsten
skulle i någon högre grad förslå att täcka de nya utgifter, som vi

Fredagen den 18 januari 1946 fm. Nr 3. al

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
stå inför. Godtar man detta finansministerns resonemang, framstår ju ännu
starkare behovet av en genomtänkt socialplan.

Finansministern sade i detta sammanhang, att den vidare utbyggnaden
inom näringslivet försvårades av bristen på arbetskraft — och däri har han säkerligen
rätt —■ och att det därför inte funnes några obegränsade möjligheter
till utveckling i detta hänseende. Jag tror att vi utöver den knapphet på folk
i de arbetsföra åldrarna, som finansministern tänkte på, måste beakta även en
annan omständighet i fråga örn åldersfördelningen, som inte ter sig så angenäm
med hänsyn till kostnaderna för socialvården, nämligen det tilltagande
antalet åldringar. Enligt en beräkning, som professor Wahlund gjort och som
återfinnes i betänkandet örn folkpensionering, så skulle antalet personer över
67 år 1980 utgöra ungefär 920 000, medan det år 1942 var cirka 520 000.
Professor Wahlund räknar visserligen med att under denna tid folkmängden
skall ha ökats med över 1 000 000, men han kommer dock fram till att antalet
personer över 67 år skall ha ökat med inte mindre än 3/4. Det ger ju oss också
en del att tänka på i detta sammanhang.

Finansministern sade på tal örn utvecklingen inom industrien, att skulle
en sådan verkligen komma till stånd, så fick nog jordbruket avstå en del arbetskraft.
Jag vet inte, örn det skulle vara en liten tankeställare åt mig såsom
jordbrukare. Jag ber emellertid att på detta få svara, att kommer det ut i
marknaden bättre tekniska hjälpmedel, exempelvis en billig och bra traktor
och en del andra maskiner, som underlätta arbetet inom jordbruket, så är det
nog inte otänkbart, att jordbruket skulle kunna avstå någon del av den arbetskraft,
som nu är bunden där. När jag i går resonerade örn befolkningsutvecklingen
på landsbygden, så tänkte jag inte enbart på jordbruket. Jag tänkte
på den befolkningsförskjutning, som utarmar landsbygden överhuvud taget
på folk och som gör befolkningen så gles, att de, som äro bosatta där, inte
kunna få del av de moderna ting, som göra livet bekvämt; vägväsendet kan
inte hållas på en tillfredsställande standard, man kan inte tillhandahålla telefon
o. s. v. eller överhuvud taget göra de sociala anordningar, som underlätta
tillvaron för människorna. Jag menar därför, att örn det sker en överflyttning
av arbetskraft från jordbruket till andra områden, så måste vi se till att en
del andra yrken med fördel kunna bedrivas ute på landsbygden.

Jordbruksministern kom ju med en särskilt kärv vändning i går kväll — han
föreföll inte vara på något särskilt gott humör — när han började tala örn
vad smöret kostade på Nya Zeeland. Han tycktes mena, att man borde pressa
bort människor från jordbruket genom att sänka levnadsstandarden. Jag tog
nu inte detta alltför högtidligt, men skulle det ligga en verklig avsikt bakom
det, så vore det mer än beklagligt.

Efter de uttalanden, som gjordes här i går, torde väl stå klart, att någon
samordning av de sociala reformerna eller upprättandet av något slags ordningsföljd,
i vilken de skulle genomföras, liksom inte heller någon undersökning
av de finansiella förutsättningarna är gjord. Nu kanske både jag och
andra, när vi i går talade örn dessa saker, i litet för hög grad vände oss till
finansministern, ty det är väl närmast socialminister Möller, som bär tjänstgör
som arkitekt. Det borde vara han, som i detta fall ritade planerna och sedan
underställde finansministern dem.

Finansministern talade i går om att man väl inte behöver framlägga förslag-
till finansiering av vissa tänkta utgifter, förrän det är klart, hur slöra
dessa utgifter komma att bli. Men det är nog så, såsom också herr Ohlin
sade, att så fort ett förslag till sociala reformer förts fram — det må vara
aldrig så löst skisserat —- så finns det alltid de, som omedelbart skynda sig
att reklamera för detta förslag och lova människorna de förbättringar, som där

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
antytts. Jag tror att finansministern sedan har mycket små möjligheter att
välja, hur han vill förfara ur finansiell synpunkt.

Finansministern gjorde i slutet av sitt anförande den frågan: vilka förslag
vill då oppositionen vara med örn? Ja, vi ha redan tidigare sagt, att vi vilja
vara med örn åtskilliga av de förslag, som förts fram. Vi äro intresserade av
bättre folkpensioner, vi anse att det bör ordnas med en allmän .sjukförsäkring
o. s. v. Men vi vilja också få veta vad det kostar. Det går inte att därvidlag
endast bygga på de förslag, som eventuellt kommit från en utredning,
ty när det t. ex. var fråga örn sjukförsäkringsförslaget, så behövde det bara
vara fjorton dagar eller tre veckor i kanslihuset för att det genast skulle fordras
bortåt 100 miljoner mer i statsbidrag. Går det samma väg med de andra
förslagen, så vet man ju inte alls vad man har att räkna med i fråga om
kostnader.

Finansministern slutade sitt anförande med sin vanliga redogörelse för hurusom
utvecklingen, allteftersom den fortskridit, gett socialdemokraterna rätt
på olika punkter och hurusom den borgerliga oppositionen fått vika undan
steg för steg. Men varför kan inte finansministern erkänna, att livet är fullt
av skiftningar och att även socialdemokraterna ha fått ändra sig? Det är
otvivelaktigt så, att båda parter ha fått flytta sina gränspålar, dessbättre oftast
närmare varandra. Inte minst under de krisår, som vi nu genomlevat, ha
vi på bra många punkter kunnat enas örn en lösning. Jag skulle också kunna
räkna upp en hel del områden, där socialdemokraterna under utvecklingens
lopp fått ändra uppfattning. Jag kommer exempelvis mycket väl ihåg —
även örn jag då inte tillhörde riksdagen —■ hurusom en stor folkmassa var
samlad ute på riksdagshusets gård och demonstrerade mot riksdagen, när den
höll på att antaga ett förslag till arbetsfredslagstiftning. Det sades då hotfulla
ord örn att man inte kunde svara för utvecklingen här i landet, örn en
sådan lagstiftning antog-s. När nu kommunisterna motionera örn avskaffandet
av denna lagstiftning, så kan man konstatera, hurusom socialdemokraterna
i likhet med oss andra anse, att den varit till utomordentlig nytta, framför
allt för arbetarparten. Eller jag kan ta ett exempel, som rör försvaret. Den
som varit kvittningsman i ett parti här i kammaren och kanske fram på kvällen
fått göra stora ansträngningar för att se till att alla partiets ledamöter
varit här för att garantera att inte skytteanslaget utan vidare skulle åka under
bordet, hälsar med glädje den ändrade inställningen i detta avseende från
socialdemokratiskt håll, vilken bl. a. tagit sig uttryck i att det bland de bästa
och mest intresserade skyttarna inom den nuvarande hemvärnsrörelsen finns
ett stort antal socialdemokrater.

Jag kan ta ett annat exempel från jordbrukets område. Det var någon, som
anklagade herr Sköld för att helt och hållet lia bytt ståndpunkt mellan två
riksdagar. Vad gjorde herr Sköld då? Jo, han sade: »Det är väl inte så
märkvärdigt. Jag har inte samma byxor på mig nu som i fjol.» Även den
gången var den ändring, som skedde, till det bättre.

Jag kan fullfölja uppräkningen med många andra exempel. Jag undrar,
hur många socialdemokrater som i dag skulle vara villiga att försvara vad
som stod i det gamla socialdemokratiska partiprogrammet örn domstolsförfarandet
och juryn. Eller örn vi skulle ta till litet högläsning här — vilket jag
dock inte på något vis vill ifrågasätta, då det är en alldeles för vidlyftig sak
— så skulle vi kunna välja Tingstens arbete örn arbetarrörelsens historia, vilket
jag erkänner att jag läste med mycket stort intresse, när det kom ut. Vi
skola nämligen där finna en enda räcka av reträtter från tidigare idéåskådniDgar.

Fredagen (Ion IS januari 194fi fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag tycker sålunda att det från båda håll nog kunde erkännas, att man med
vissa mellanrum fått justera sin uppfattning på olika punkter.

Innan jag slutar, skall jag, herr talman, be att få säga ytterligare några ord
örn förstatligandet av näringslivet.

Finansministern sade, att han inte trodde att det inom det parti, som han
tillhör, fanns någon utpräglad sympati för statssocialism, och efter vad jag
hört sägas och även läst i tidningarna, höll statsministern i går i första kammaren
ett anförande, där han var mycket försiktig i sina uttalanden på denna
punkt och ansåg att man från borgerligt håll alldeles överdrev betydelsen av
vad som höll på att ske. Och är det alldeles riktigt vad en ledamot av denna
kammare, chefredaktören för Afton-Tidningen, i onsdags skrev i en ledare, tydligen
under intrycket av den Gallupundersökning, som han då sysslade med,
kan jag inte finna, att det är så mycket kvar av det socialdemokratiska partiets
gamla uppfattning beträffande socialiseringen, utan jag tror tvärtom att vi ha
kommit varandra ganska nära på denna punkt.

Men trots att man naturligtvis vill taga all möjlig hänsyn till uttalanden
av detta slag, så finns det vissa realiteter, som man inte kommer förbi. Vid
1945 års riksdag skedde ju dock en kraftig framstöt över hela linjen, när det
gällde ett förstatligande av näringslivet. Man kom då med den ena motionen
efter den andra örn utredning av förhållandena inom olika näringsgrenar, och
överallt hägrade förstatligandet som ett framtidsmål. När sedan fram på våren
de kommittéer tillsattes, som skulle göra dessa utredningar, så kunde man
inte, när man tog del av direktiven för kommittéerna liksom även av deras
sammansättning, undgå att komma till den slutsatsen, att det socialdemokratiska
partiet här konsekvent fullföljde socialiseringslinjen.

Jag vill bara säga, att örn man skall uppfatta dessa uttalanden på det sättet.
att man på socialdemokraternas sida ändrat uppfattning, så är det ju enbart
bra. Ni får förlåta mig, om jag här får någonting annat i tankarna.
Jag råkade i höstas bli sjuk några dagar, och jag tillåter mig nu att ta en
bild från detta tillfälle. Jag vill då säga, att hela detta resonemang från herrarnas
sida icke ser ut att vara någonting annat än den spruta morfin, som
patienten får en halvtimme innan han skall opereras, så att han inte skall
ligga och vara orolig. Kanske förhåller det sig på det sättet, herr Severin?

"Herr Tingsten har försökt förklara vad socialisering är, och jag tyckte hans
förklaring var så rolig, att jag läste den ett par gånger. Han skrev nämligen i
Arbetarrörelsens historia, att socialisering ibland kail betyda något, som man
kan men inte vill göra, ibland något som man vill men inte kan göra, och
ibland något som man just håller på med. Denna definition anser jag fortfarande
hålla streck.

Örn jag skall summera intrycken av denna tvådagars debatt, konstaterar jag,
att finansministern icke känner sig väl till mods över prisnivåns utveckling
samt att han är tveksam örn sin förmåga att åstadkomma ett stabilt penningvärde.
Finansministern diskuterar olika möjligheter att på ett godtagbart sätt
skaffa fram de nödiga penningmedlen till de sociala reformerna. Han erkänner
själv, att detta inte är så lätt, och då blir han vacklande i sina uttalanden beträffande
en underbalansering av budgeten. Finansministern vågar inte tro
att denna ekonomiska utveckling Iean bli så gynnsam, att den kan bilda ett
tillräckligt underlag för nya stora samhällsreformer.

Vidare har i denna debatt fastslagits, att det icke finns någon socialplan,
utan att man handlar från fall till fall. Finansministern har flera gånger sagt
till oss på borgerligt håll, när vi tagit till orda här i debatten •— och för ali
del med visst fog — att både herr Ohlin och jag vilja vara med örn sociala
förbättringar men att vi samtidigt också vilja lia lägre skatter, och han har

Andra kammarens protokoll 1946. Nr S. 3

34 Nr 3. Fmlagen den IS januari 1910 lin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
frågat oss hur dessa båda saker kunna förenas. Men nu befinna vi oss i den
situationen,, att finansministern i statsverkspropositionen förklarat, dels att han
funderar på en måttlig skattesänkning och dels att han framför sig ser många
stora sociala reformplaner av en storleksordning, som vi måhända aldrig förr
varit ställda inför. Jag hoppas finansministern tillåter mig att nu i min tur fråga,
hur finansministern tänkt sig klara denna situation.

Jag ifrågasätter, herr talman, huruvida vi icke borde kunna ena oss örn att
det verkliga förhållandet är, att man från alla håll och från alla partiers sida
vill vara med örn att ordna en bättre socialvård, skapa större trygghet för
människorna, när de bli gamla och sjuka, och genom olika sociala reformer
lyfta upp sådana grupper i samhället, som ha det sämre ställt än de andra
o. s. v. Men när vi gå vidare och undersöka vilka ekonomiska möjligheter
vi ha för detta, finna vi dem ganska små. Är det icke då riktigare att — utan
att ifrågasätta varandras sociala intresse eller komma med antydningar i ena
eller andra riktningen — lugnt och klokt som fullmogna människor gå till
överläggning örn på vilka vägar och på vilket sätt vi skola ordna dessa saker?
Jag tror, att detta skulle leda fram till ett resultat, som svenska folket i stort
sett skulle vara nöjt med, ty svenska folket i gemen önskar icke sociala anordningar
till det pris att staten tar hand örn vartenda öre man tjänar, utan man
vill också själv ordna något för sig och sin familj.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Herr Skoglund började sitt anförande med att beklaga sig över att han inte fått
svar från handelsministern på några frågor, som han framställde i går angående
svenska regeringens stöd åt svenska företagare i vissa östeuropeiska länder,
vilkas företag voro utsatta för nationaliseringsåtgärder. Örn herr Myrdal
under sitt anförande i denna kammare tidigare i dag icke gick in på herr Skoglunds
frågor, så har detta sin naturliga förklaring i att jag berörde deni i
mitt anförande i denna kammare i går.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! I denna debatt ha nu så många
talare yttrat sig, att det icke är lätt att komma med något egentligt nytt, utan
man riskerar i stället att komma med upprepningar av vad som i ett eller annat
sammanhang redan sagts. Jag beklagar för den skull, att jag kommer att i någon
man fortsätta pa det tema, som herr Skoglund i Doverstorp nyss var inne på.

När jag i tidningarna läste örn de stora förslag i olika riktningar, som framlagts
beträffande de sociala önskemålen, och när jag sedan blev i tillfälle att
taga del av finansplanen och statsverkspropositionen, fick jag en uppfattning
örn vad detta skulle komma att innebära i fråga örn ekonomiska offer för Sveriges
folk. Jag fick ^samtidigt en mycket stark känsla av att innan vi fatta
beslut örn dessa för vårt folk både önskvärda och värdefulla förbättringar i olika
avseenden, borde det finnas en ordentlig plan, som visade svenska folket vad
ett beslut örn dessa saker i realiteten innebär. Det är denna enkla finansplan,
örn jag så får kalla den, som vi hittills saknat. Finansministern yttrade i går
i sitt anförande, att han ville genomföra detta socialprogram inom den nuvarande
prisnivån — örn jag förstod honom rätt — och alltså med bibehållande av
nuvarande penningvärde. Hur han skall lyckas genomföra denna sak är för mig
en gåta. Visserligen har finansminister Wigforss visat, att han i vissa fall är en
finansiell trollkarl, men detta är, såvitt jag kan förstå, ett problem av sådan
storleksordning och sådan svårighetsgrad, att det torde komma att erbjuda oerhörda
svårigheter att lösa det.

När jag hörde finansministern tala i går, fick jag ännu ett tillfälle att beundra
hans stora optimism. Det var inte första gången jag gjorde det. Men
det är alltid lika förvånande att en man med hans höga kvalifikationer, med

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hans stora begåvning, en man, som år från år sysslar med någonting så alldagligt
_ och jag höll på att säga tråkigt — som rikets finanser, ändå kan be hålla

denna livsglada optimism. Det är verkligen beundransvärt. Han överskattade
inte utvecklingsmöjligheterna när det gäller att öka inkomsterna till statsverket,
men han räknade ändå med ganska väsentliga utökningar på flera områden.
Han sade visserligen så där en passant, att han hoppades att svenska
folket icke skulle öka sin spritkonsumtion, men såvitt jag förstår skulle denna
önskan ha gått i motsatt riktning örn han bara varit finansminister och inte
också nykterhetsman, som jag vet att han är.

I det sammanhanget vidrörde han också inkomsterna från tullverket, och där
räknade han med möjligheter till inkomstökning. Den förhoppningen kan han
givetvis hysa med all rätt. Men han räknade i första hand med bestående möjligheter
till ökade inkomster för statsverket genom näringslivets utveckling.
Herr Skoglund i Doverstorp har nyss varit inne på detta, och jag vill här bara
tillfoga några ord.

Det är riktigt som herr Skoglund i Doverstorp sade, att bristen på arbetskraft
utgör en viss broms, ty det behövs ju en utökning av arbetskraften för
att den expansion, som finansministern räknar med, skall kunna komma till
stånd. Där hade finansministern dock en reserv — och den är ju inte ny —
nämligen den reserv, som landsbygsbefolkningen representerar. Denna reserv
har tillgripits vid många olika tillfällen och på mångå områden. Ty i första
hand var det ju ifrån landsbygden, denna ökade arbetskraft skulle tagas. Men
jag undrar, hur länge man skall kunna hålla på att pumpa ut jordbruksbefolkningen
på detta sätt, både kvalitativt och kvantitativt. Tror inte finansministern
och herrarna och damerna i denna kammare att denna möjlighet nu håller på
att sina, att reservoaren nu håller på att bli så utpumpad, att det snart inte
finns mycket kvar? Det är inför en sådan situation jag skulle vilja stanna och
göra några reflexioner.

När jag därefter fortsätter min tankegång, vet jag inte örn finansministern
resonerar på samma sätt som jag, men det vore kanske möjligt, särskilt örn
jordbruksministern får igenom sitt förslag örn jordbrukets rationalisering, i vilket
fall det blir ett visst befolkningsöverskott för landsbygden. Man räknar ju
med möjligheten att kunna rationalisera bort omkring hundra tusen brukningsdelar.
Under sådana förhållanden blir det kanske ett socialt problem att få
plats för dessa människor, som hittills arbetat på sina jordbruk. Det har ju
nämnts att denna rationalisering skulle ske frivilligt. Med den kännedom jag
har örn jordbruksbefolkningens betänksamhet när det gäller förflyttningar, ställer
jag då den frågan, örn denna förflyttning månne inte skulle dra så långt ut
på tiden, att den inte riktigt passade ihop med det övriga näringslivets expansion.
Där har man dock en liten pådrivare i bakfickan •—• och kanske är den för
övrigt inte så liten. Visserligen tog jordbruksministern i går tillbaka en del av
vad som sagts i fråga örn premielåneverksamheten, där det »skrivits litet för
starkt» som han uttryckte sig, men han bibehöll dock den ståndpunkten, att avsikten
varit att varna för ett bortödslande av statsmedlen på en förbättring av
sådana jordbruk, som sedan skola slås samman. I annat fall kunde man nämligen
råka sätta en käpp i hjulet för möjligheterna att fortsätta med rationaliseringen.
Örn jag alltså tar fasta på jordbruksministerns visserligen något modifierade
förslag, så ligger det däri självfallet en starkt pådrivande kraft, som
lätt kan medverka till jordbruksbefolkningens överflyttning till det övriga näringslivet.

Jag stannar ett ögonblick inför den tanken: tro herrarna och damerna (iverhuvud
taget att, dilrest denna plan skulle fullständigt genomföras, det i och
för sig skulle medföra någon verklig lyckokänsla för hela vårt svenska folk?

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Ar det inte så, att så länge som dessa människor bo kvar på landsbygden —•
även om de lia en betydligt lägre levnadsstandard än människorna i samhällena
— äro de ändå mindre beroende av olika fluktuationer? De äro inte ställda
alldeles på bar backe. De ha någonting att hålla sig till. De ha kanske en stuga,
de ha möjlighet att erhålla vedbränsle, de ha kanske en, två eller tre kor
o. s. v. Nu vet jag att jordbruksministern kommer att svara mig på den punkten
och säga, att »det är stödjordbruk, som Svensson i Grönvik talar örn, och
det är inte meningen att bortrationalisera dem». Men om detta är riktigt, så
skulle jag vilja fråga: hur skola myndigheterna handla när det gäller ansökningar
örn statliga stödåtgärder till dessa s. k. stödjordbruk? Skola för dem
gälla helt andra bestämmelser, och skall man beträffande dem föreskriva något
helt annat för att dylikt stöd skall beviljas? Eller skall det bli på det sättet,
att man säger att jordbruket är ett stöd och att den andra verksamheten
är den huvudsakliga? Är det så, då får jag säga, att det inte blir lätt att ens
lia kvar dessa s. k. stödjordbruk. Örn man framdeles fortsätter med samma
metod som man nu tillämpar, så vet jag inte, örn det kommer att gå fortare
eller långsammare, men att det kommer att gå säkert, därom kan knappast
råda någon tvekan.

Örn jag därefter skulle säga ett par ord örn prispolitiken som sådan, så vill
jag bara snudda helt hastigt vid den. Vad penningvärdet beträffar kan man
konstatera, att man nu är benägen medge vissa löneökningar. Jag vill på den
punkten helt instämma med herr Skoglund i Doverstorp och försäkra, att inte
heller jag för ett ögonblick varit misstänksam eller tveksam beträffande statstjänarnas
löner, som ju på sista tiden stått i förgrunden. Jag tror det är fullt
motiverat med den ökning, som det är fråga örn att de skola erhålla. Men detta
kommer att påverka de övriga grupperna i samhället. Och ställningen för
närvarande är ju den, att det nu pågår avtalsförhandlingar mellan lantarbetarna
och deras arbetsgivare, och lantarbetarna är den grupp i samhället, som
är den lägst betalda för närvarande. Hur skall det då bli möjligt att höja arbetslönerna
för lantarbetarna utan att förändra prisläget i något avseende?
Det påstods visserligen i olika sammanhang i går, att detta är möjligt, men
det skulle vara intressant att veta hur man tänkt sig komma till rätta med den
saken.

Nu kanske man säger, liksom jordbruksministern antydde i går kväll, att
det finns vissa jordbruk, som äro privilegierade. Han menade väl därmed att
de större jordbruken, d. v. s. gårdarna med de större åkerarealerna och med
det största antalet lantarbetare, skulle på något sätt ha större möjligheter att
inom ramen av den nuvarande prispolitiken höja lantarbetarnas löner. Men det
finns ju andra arbetare i den svenska jorden än de löneanställda, Skola de ställas
alldeles utanför i det här sammanhanget?

Herr Fast sade i går att jordbruket är lönande, och som bevis på den saken
visade han på de ökade fastighetspriserna. Men jag undrar, herr Fast, örn det
inte är på det sättet beträffande priserna på de jordbruksegendomar som bytt
ägare under den sista tiden, att dessa mera varit beroende på penningöverflödet
hos dem, som räknat med att skära guld med täljknivar, sedan de väl erhållit
ett jordbruk. Att min reflexion i det fallet är riktig framgår av att man
i mycket stor utsträckning, sedan man lyckligen förvärvat en fastighet, underlåter
att överhuvud taget bruka jorden. Man lämnar den öde och låter husen
förfalla. Detta menar jag är ett bevis för, icke att jordbruket som sådant är
lukrativt, utan för att de som placerat pengar i jordbruksfastigheter själva
anse, att det icke betalar sig att driva jordbruket. De höjda fastighetspriserna
kunna därför enligt min mening icke utgöra något bevis på en god lönsamhet
för jordbruksdriften.

Fredagen den 18 januari 194G fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

När jag nu har gjort dessa mina reflexioner, stannar jag inför en återblick
på hur det skall vara möjligt för finansministern att med bibehållet penningvärde
genomföra det nu skisserade reformprogrammet. Jag skulle tro, att den
enda och säkraste möjligheten att kunna bibehålla penningvärdet är att det
praktiska arbetet intensifieras i detta land. Det är på denna väg vi överhuvud
taget skola kunna få en ökad levnadsstandard. Tyvärr ser man så litet av uppmuntran
på denna punkt. Jag uppskattar visserligen alla de sociala förslag,
som föreligga, och även den i bakgrunden liggande tanken örn ett förbättrat
undervisningsväsende, men allt detta är beroende — och i det fallet kommer
jag i nära kontakt med vad herr Skoglund sade — på våra ekonomiska möjligheter
att bära kostnaderna.. Annars kanske det blir som Fröding säger, att
det ska vi ha och det ska vi ha, men jag hoppas att vi skola slippa att komma
fram till Frödings bleklagda: Érk du, Maja du, var ska vi ta’t?

Man må kalla dessa mina reflexioner enkla, kanske rent av enfaldiga, men
jag tror det är något som det inte går att komma förbi i nuvarande situation.
Jag upprepar, att vi stå inför så många önskvärda reformer, som skulle bli till
fördel för vårt folk, under förutsättning att den ekonomiska bärkraften räcker
till för att bära dem.

Till sist bara ett pär ord i ödmjukt tonfall i anledning av de stränga toner,
som hördes i går, när det gällde mjölkfrågan. Man kan därav dra den slutsatsen,
att den där leksaken strejk, den skall inte lillebror befatta sig med, ty
den är förbehållen storebror, därför att han är mera van att handhava den efter
långvarig träning och under husfaderns välvilliga uppmuntran och överseende.
Lillebror skall hålla sig vid dörren och vara till hands, ifall storebror
behöver någon byggbit — då skall han vara beredd att ge honom den — men
hans uppgift skall vara att passa upp vid matbordet. Det är en uppgift, som
man nu anser sig kunna skjuta på framtiden.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Ohlin: Herr talman! Med anledning av att frågan örn de baltiska flyktingarna
och de i de tyska trupperna ingående balterna och deras hemsändande
varit föremål för diskussion i båda kamrarna i går och i dag, skall jag
be att få börja mitt anförande med ett kort uttalande i detta spörsmål.

Som ledamot av den regering, som fattade det ifrågavarande beslutet, bär
jag naturligtvis min andel av ansvaret. Jag vill emellertid uttrycka mitt beklagande
av att detta beslut blev så onyanserat som fallet var. Huruvida det
funnits möjligheter att under sommaren åstadkomma en modifikation av beslutet,
undandrager sig mitt bedömande, men jag är benägen att anse utsikterna
därtill mycket små. Jag beklagar alltså det inträffade. Intet av det jag
här sagt avser att i minsta mån reducera min del av ansvaret.

Innan jag övergår till att bemöta en del av finansministerns yttrande i går,
skall jag be att i förbigående få mycket kort beröra två spörsmål. Det första
gäller det nyligen fastställda priset på bensin med tvångsinblandning av sprit.
Detta pris, 43 öre, innebär, att tvångsinblandningen ekonomiskt sett bäres av
bilismen, fastän motiven för denna produktion av sprit såsom inhemskt motorbränsle
huvudsakligen äro att söka i försvarets behov därav och kostnaderna
därför närmast äro en försvarsutgift. Att därför lägga hela denna kostnad,
uppgående till ungefär 5 öre per liter, på bilismen, står väl knappast i god
överensstämmelse med principerna för finansieringen av kostnaderna för vägväsendet
och den begränsning i fråga om bördorna för bilismen, som i samband
därmed brukat fixeras. Jag skall inte här uttala mig örn i vad mån hän -

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
syn till beredskapen motiverar, att spritproduktionen uppehälles i ungefär
nuvarande omfattning på längre sikt efter det att staten örn ett eller annat år
erhåller större frihet därvidlag. Jag vill endast förklara, att jag betraktar den
nuvarande anordningen för finansieringen av denna sak närmast som ett provisorium.
som jag anser det bör bli tillfälle för riksdagen att senare taga ställning
till, när spörsmålet örn en förändring blir aktuellt på grund av föreliggande
omständigheter.

Sedan skulle jag vilja kort omnämna en fråga av betydelse för näringslivet,
nämligen möjligheten att vår handel med Tyskland, det ockuperade Tyskland,
åter kommer i gång. Jag vill understryka vikten av att regeringen gör allt
som den kan göra i fråga om energiska påtryckningar på de ockuperade makterna
— jag tänker då närmast på Nordvästtyskland — för att åstadkomma
att ett visst varuutbyte med denna och naturligtvis även övriga delar av Tyskland
kan komma i gång. Det är mycket lätt för regeringen, tror jag, att visa,
att detta skulle vara till fördel för alla parter, även för ockupationsmakterna
och andra länder som vänta att få skadestånd från Tyskland. Jag har ingen
sorn helst anledning att tro, att regeringen inte försökt göra detta, men jag
har likväl velat framhålla angelägenheten av att man här driver på med den
största tänkbara energi och inte låter ett eller två misslyckanden nedslå lusten
att fortsätta. Situationen kan nämligen i ett militärockuperat land vara sådan,
att det finns mycket motstånd att övervinna, motstånd som sammanhänger med
tröghetens lag, innan handel med ett neutralt land tillätes.

Sedan vill jag, innan jag övergår till den onekligen mera kritiska delen av
min diskussion av finansministerns yttrande, först deklarera, att jag är mycket
glad över hans bestämda uttalande rörande regeringens inställning till försvaret
av penningvärdet: att regeringen anser att man skall med all energi
försöka att försvara den prisnivå och det penningvärde som vi ha och inte
tillåta att penningvärdet börjar att rutscha utåt.

Men när det gäller den fråga, som vid en remissdebatt kan anses vara den
centrala, nämligen den framlagda finansplanen, måste jag i likhet med herr
Skoglund i Doverstorp börja med att konstatera, att finansministern har erkänt
att här föreligger på litet längre sikt inte någon plan alls för finansieringen
av de .utgifter, som från annat håll inom regeringen ha utlovats, reformer,
som man t. o. m. lovat skola komma till stånd utan tidsutdräkt.

Jag tillät mig fråga, huruvida socialministern, när han gör mycket precisa
uttalanden rörande tidsperioder och dylikt för dessa reformer, talar å regeringens
vägnar, men jag fick inte något svar. Jag förmodar att det måste tolkas
så, att regeringen till fullo ställer sig bakom dessa socialministerns uttalanden.
Ty i annat fall måste man ju fråga sig — inte minst med tanke på
handelsminister Myrdals uttalande rörande Bergslagernas järnvägar, som
kommunikationsministern nyligen har tagit avstånd ifrån ■—• huruvida det hål1
r på att bli en vana att den ene eller andre regeringsledamoten gör ett uttalande,
som i det eller det sammanhanget kan väntas vara populärt, för att sedan
i alla fall regeringen inte skall känna sig bunden. Så kan det naturligtvis
inte förhålla sig. Det måste vara så att regeringen har givit socialministern
fullmakt att deklarera, att de sociala reformerna skola genomföras och
läggas på riksdagens bord så snart detta tekniskt är möjligt.

När nu finansministern erkänner, att här finns inte någon plan för hur
reformerna skola finansieras, så måste man konstatera, att regeringen förfar
på ett som jag tycker rätt djärvt, för att inte säga rent ut något vårdslöst
sätt. Den bestämmer sig för så stora saker utan att först ha tagit reda på
finansieringsmöjligheterna. Finansministerns svar i går på denna punkt var
ju inte något svar. Han sade, att man kan naturligtvis inte göra en detaljerad

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
finansplan innan man tiar fått utgifterna bestämda. Jag vill därtill genmäla
vad jag redan då framhöll i en replik — och herr Skoglund har varit inne
på samma sak — att regeringen, såvitt jag förstår, bör lia samma grad av
bestämdhet i fråga om uppfattningen hur pengarna skola skaffas som man
har vid uttalandena örn att de och de sakerna skola genomföras utan dröjsmål.

Det mest sensationella emellertid av det som finansministern uttalade i går.
när det gällde finansieringen av dessa stora reformer, var hans förklaring
att en stegring av nationalinkomsten kommer icke i och för sig att nämnvärt
underlätta finansieringen av dyrbara sociala reformer. Han sade att nationalinkomstens
stegring kan ej väsentligt ändra förutsättningarna för finansieringen
av nya sociala utgifter, ungefär så har jag antecknat. Sedan sade herr
Wigforss, att om nationalinkomsten på ett årtionde stiger, jag tror han sade
med t. ex. 25 procent, d. v. s. med ungefär 2 000 miljoner kronor, så är det
inte troligt att staten får in iner än ungefär 300 miljoner i ökade skatteinkomster.
Man måste ju medge, att vore detta riktigt att staten vid en 25-procentig stegring av nationalinkomsten inte finge ut mera än 300 miljoner
kronor till finansiering av allmänna utgifter, så bleve det inte mycket över,
sedan en viss mer eller mindre automatisk stegring av olika utgiftsposter har
finansierats.

Innan jag ingår på kalkylerna skulle jag emellertid vilja fråga dem. som
när det gäller statens finansiella frågor närmast representerat det sunda^bondförståndet:
hur kan det vara möjligt för ett land att någonsin fa rad att
höja den sociala standarden utöver vad man hade råd till, när landet var ett
fattigt land, såvida inte en stegring av nationalinkomsten ökar möjligheterna
att få råd till det? Om finansministern har rätt, så skulle det varit lika lätt
att genomföra dessa dyrbara sociala reformer för 10 eller 20 år sedan med
den nationalinkomst vi då hade, men det är väl ändå uppenbart orimligt att
göra ett sådant antagande? Varför gjorde i så fall den socialdemokratiska
regeringen på 1930-talet inte något försök alls i denna riktning? Blir det
inte lättare att ge fattiga, sjuka och barnrika medlemmar av vår nation en
bättre standard, när hela nationalinkomsten, när hela den kaka vi skola dela,
blir större? Jag tror att ett närmare övervägande här skall övertyga även
finansministern att hans ståndpunkt i går icke låter sig försvara.

Låt mig emellertid säga ett par ord till örn siffrorna, eftersom denna^ sak
onekligen är central. Komma vi att få ökade utsikter att finansiera dessa
reformer örn några år, ifall produktiviteten fortsätter att stiga, eller komma
vi inte att få det? Då vill jag först säga, att finansministerns uttalande, om
jag inte hörde fel, att nationalinkomstens stegring med 25 procent bara, skulle
ge 2 000 miljoner kronor, avsåg — örn det inte var ett missförstånd från min
sida på den punkten — inkomststegringen under en tioårsperiod. Hittills
har man på grundval av stegringen i produktiviteten före kriget och under
antagande att produktiviteten efter kriget inte skulle komma att stiga långsammare,
räknat med en stegring av nationalinkomsten på ungefär 25 procent.
Det blir mellan 4 000 och 4 500 miljoner kronor på ett årtionde, oell
det ställer genast saken i ett annat ljus. Låt oss uppskatta, hur mycket staten
och kommunerna tillsammans skulle kunna tänkas få på 4 000 miljoner kronor
ökad nationalinkomst — ty det är ju även kommunernas inkomster det
gäller. De sociala utgifterna finansieras delvis av kommunerna, och fördelningen
av bördan mellan stat och kommun är inte en gång för alla fastställd.
På en nationalinkomst av IG 000 miljoner kronor tar staten ut ungefär 3 000
miljoner kronor i skatter. Det är 18 ä 19 procent.. Även örn man tar bort
omsättningsskatten, kommer man i alla fall till en siffra, som är omkring 16

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
procent. Sedan lia vi de kommunala skatterna. Jag tror att hur man än
vrider och vänder på detta problem, kommer man inte till en mycket lägre
siffra än den som professor Lindahl rör sig med i andra sammanhang örn hur
stor del av nationalinkomsten som inflyter till det allmänna, Det är en siffra
som ligger mellan 20 och 30 procent. Man får nämligen taga hänsyn till att
den progressiva beskattningen gör, att under eljest lika omständigheter skatteinkomsten
stiger något snabbare än skatteunderlaget. Å andra sidan motverkas
detta, av örn skatteunderlaget stiger särskilt på bredden, och jag fäster
för min del inte någon särskild vikt vid antagandet att skatteinkomsten skulle
stiga snabbare, dag kommer alltså till slutsatsen, att mellan 20 och 30 procent
av nationalinkomstens stegring bör det allmänna kunna påräkna med nuvarande
skattesatser. Det betyder, örn vi räkna med en tioårsperiod och en
ökning av nationalinkomsten på 4 000 miljoner, en ökning av inkomsterna på
ungefär 1 000 miljoner kronor. Detta ställer möjligheten att finansiera inte
bara automatiskt stigande utgifter utan även andra i en helt annan belysning
än den som finansministern presenterade.

Jag undrade, när jag hörde finansministerns uttalande i går, örn detta var
menat såsom en varning till de kretsar bland hans egna anhängare, som onekligen
ha lekt med tanken att man skulle rent tillfälligt kunna finansiera sociala
utgifter med lån, trots att budgeten inte kan rymma dem, ty under loppet av
några år skulle nationalinkomsten växa in i den så att säga litet för stora
sociala klädnaden, och därför skulle det inte vara så farligt att låna under en
övergångsperiod. Nu förklarade finansministern, att man skall inte räkna med
att folket växer in i en något för stor social klädnad. Jag måste erkänna, att
syftet med finansministerns förklaring var lovligt, örn han vill bromsa litet
beträffande dem, som vilja finansiera stora löpande utgifter med lån, men jag
tror att hans argumentering inte är hållbar. För min del fäster jag allt fortfarande
en betydande vikt vid det förhållandet, att ju mer den allmänna inkomststandarden
stiger och således nationalinkomsten växer, desto större böra
våra möjligheter bli att även förbättra den sociala standarden för de människor,
som de sociala reformerna främst taga sikte på.

Finansministern talade sedan örn de olika formerna för socialisering. Han
sade, att man talar tydligen för döva öron, när man förklarar att socialisering
inte är detsamma som förstatligande utan ett vidsträcktare begrepp. Jag erkänner,
att jag inte riktigt förstår, hur finansministern kan påstå, att han
talar för döva öron därvidlag. Jag har knappast varit närvarande vid någon
sådan här socialiseringsdiskussion, där det inte mycket kraftigt har understrukits
att socialiseringen bland annat skulle innebära dels statmonopolisering,
dels en mera central dirigering av annan art, t. ex. av den typ som kommissionerna
utgjort under kriget. Det finns ju också andra former som ej sällan
diskuterats. Man kan ha s. k. arbetarrådssocialism, där arbetarna i en fabrik
välja verkmästare, förmän, ledning och styrelse. Detta prövades efter förra
världskriget i en del stater. Det vore av intresse att höra örn det är ett sådant
system som man räknar med såsom en alternativ möjlighet. Så finns det den
egentliga producentkooperativa formen, där arbetarna med egna eller lånade
medel finansiera ett företag, som de själva äga och styra samtidigt som de
arbeta i det. Och så finns den konsumentkooperativa formen för att äga producentföretag,
som här i landet ju spelar en viss roll.

Finansministern har nyligen i ett yttrande berört den producentkooperativa
formen med en viss välvilja men utan att närmare diskutera saken. Jag tillåter
mig därför säga, att örn det är så att det är den organisationsformen, som man
i socialdemokratiska kretsar tänker på — gör då ett försök att pröva den! Det
finns intet förbud i den svenska näringslagstiftningen mot den saken. Yi ha

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Viel remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ju haft ett försök med Byggnadsarbetarnas byggnadsföretag, fastän det mycket
snart misslyckades och fick ordnas örn på annan bas, men med bibehållande
av det gamla namnet, tror jag. Varför inte göra försök på alla de punkter, där
man kan låta erfarenheten tala, i stället för att röra sig med allmänna talesätt?
Den konsumentkooperativa formen prövas ju i praktiken. Det är säkerligen
ingen som har något emot detta. Nog skulle det vara lättare för socialdemokraterna
att inte ständigt behöva återkomma och beklaga sig över att den form av
socialism som motståndarna kritisera är inte den de mena, örn de litet tydligare
ville tala om vad det är för former de mena.

När finansministern säger att det är de borgerliga som dra upp skiljelinjer,
måste jag inför ett så djärvt och så verklighetsfrämmande påstående läsa upp
några meningar ur det nya socialdemokratiska principprogrammet, antaget år
1944. Här står t. ex. att »socialdemokratiens mål är att så omdana det borgerliga
samhällets ekonomiska organisation, att bestämmanderätten över produktionen
lägges i hela folkets händer, flertalet frigöres från beroende av ett mindretal
kapitalägare och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar
plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande
medborgare». Sedan talar man »fåtalets makt att tillägna sig frukterna
av de mångas arbete». Så framhålles det att arbetarklassen är »medveten örn
sin historiska uppgift att vara bäraren av en ny produktionsordning, som icke
styres av ensidiga och begränsade vinstintressen. — Inom stora och växande
delar av näringslivet äro ägare och arbetare skilda klasser, klasskampen blir
en ofrånkomlig konsekvens. Socialdemokratien vill åter förena arbetarna och
egendomen.»

Ja, finansministern småler — ett igenkännande småleende, hoppas jag, för
det betyder väl inte att han fäster ringa vikt vid vad som står i det socialdemokratiska
programmet och att han underkänner betydelsen av vad jag här
läser upp för att försöka klarlägga, örn det är socialdemokraterna eller andra,
som här dra upp skiljelinjer mot de s. k. borgerliga.

Här talas vidare örn »de arbetandes gemensamma bestämmanderätt». Tydligen
menar man bestämmanderätt över företagen, vilket ju måste syfta på en annan
organisationsform än det enskilda näringslivet. Nej, herr finansminister, det är
alldeles klart att även om de som skrevo under 27-punktsprogrammet anlade
en rad synpunkter på frågan örn vad som skulle vara opportunt för tillfället
att säga eller icke säga, så ha de som godkänt principprogrammet varit fullt
medvetna örn att man skulle fortsätta att — liksom hittills under årtionde efter
årtionde — dra upp ganska skarpa gränser mot vad man kallar det borgerliga
samhället.

När nu finansministern skall kritisera det borgerliga liberala samhället säger
han, att för liberalismen är kapitalet och dess förräntning det centrala, men
för oss socialister är människorna det centrala. Denna karakteristik utav liberalismens
samhälle finner jag fantastisk! Observera att detta yttrande fälles
i en diskussion år 1946 örn den sociala liberalism sorn nu finnes. Det iir inte
någon akademisk disputation örn 1800-talet vi här syssla med.

Såvitt jag kan finna är det karakteristiskt för den ekonomiska organisationen
i det liberala samhället, att man anser att prisbildningen bör vara en vägledare
för produktionens inriktning, därför att prisbildningen smidigt dirigerar
produktionskrafterna till sådana områden av näringslivet, där de producerade
produkterna kunna vinna efterfrågan från konsumenter, som använda sitt fria
konsumtionsval till att köpa de varor, som de anse att de bäst behöva. Vill man
inte detta, vill man inte alf kapitalet skall förräntas, som herr Wigforss säger,
vill man inte att prisbildningen skall vara vägledande och utmärkande för
produktionens dirigering, då får man ju lov att på något annat sätt, t. ex.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
genom kommissionsväsende, bestämma att elen oell den industrigrenen skall få
öka så och så mycket, den skall få så och så mycket råvaror så att folket får
så och så mycket av dessa varor, etc.

Det är klart att vi^liberaler inte mena att prisbildningen allena, utan några
modifikationer, kan fa styra det ekonomiska livet. För det första äro vi varma
anhängare av social lagstiftning och allt vad den innebär, för det andra tröttna
vi inte att understryka företagens sociala ansvar både mot de anställda och
mot allmänheten. För det tredje framhäva vi behovet av monopolkontroll, en
viss övervakning över enskilda monopol så att de inte beskatta allmänheten.
Doll i fråga örn den ojämna inkomstfördelningen, som med en viss rätt anses
vara svagheten i det fria konsumtionsvalet — därför att den rikes krona väger
lika tungt som den fattiges när det gäller att bestämma vad som skall köpas,
konsumeras och produceras — är den socialliberala ståndpunkten: man bör
sträva efter en så jämn inkomstfördelning som det är möjligt att uppnå utan
att skada de välståndsbildande krafterna. Yi tro att man får ett bättre samhälle
genom att bygga . på en relativt fri organisation för näringslivet med
dessa sociala modifikationer än genom en eller annan form av central dirigering,
det må vara statsmonopol eller dirigering av kommissionstyp eller
någon annan form av central dirigering, som herr Wigforss möjligen kan tala
örn. Vi tro att det decentraliserade systemet ger bättre möjligheter i längden.

Örn finansministern inte vill att räntabiliteten skall godkännas som vägledare
i produktionen, med de angivna modifikationerna, vore det av värde örn
han ville upplysa örn hur man skall förfara. Skall produktionen drivas så att
den ibland ger förluster, som staten då skall täcka, eller vad skall vara den
vägledande principen?

Till sist några ord om finansministerns slagnummer i diskussionen i går
liksom, tror jag, vid en hel del föregående debatter i denna fråga. Finansministern
vände sig vid detta tillfälle till mig och frågade: borde inte ni liberaler
fundera en liten smula över vad det beror på att de liberala partierna ute i
världen gått tillbaka, medan arbetarpartierna gått framåt? Förklaras inte
detta av att människorna ändå känt mera förtroende för de idéer om hur
friheten skall tryggas i samhället, som arbetarpartierna ha, än för de idéer
örn frihet som liberalismen förfäktar?

Jag vill härpå svara att jag tror inte att arbetarpartiernas framgång förklaras
på det sättet. De politiska arbetarpartierna ha vuxit fram som en parallellföreteelse
till den fackliga arbetarrörelsen. Det fanns för, skola vi säga,
50 ä 75 år sedan en fattig, man kan gott säga undertryckt, grupp av industriarbetare
och motsvarande, som kände ett behov av att organisera sig, hålla
samman för att skaffa sig en bättre ställning. Och denna organisation på det
fackliga området fick en naturlig motsvarighet i ett politiskt arbetarparti.
Men den marxistiska, socialistiska teorien blev en principiell påbyggnad utan
något närmare konstitutivt sammanhang med den fackliga arbetarrörelsen,
utan närmare betydelse. för arbetarrörelsens praktiska arbete. Den marxistiska
teorien tillhandahöll i dåvarande läge en del slagord som kändes, tror jag, såsom
motsvarande ett visst behov. Örn t. ex. den som inte alls har något att säga till
örn i samhället får höra, att nu skola vi göra örn det och införa proletariatets
diktatur, där de nu undertryckta skola bestämma, så anslår väl detta vissa
känslosträngar: vi skola fram och ta makten.

På samma, sätt förhöll det sig med en annan tes: Proletärer i alla länder,
förena er! Ni höra samman. Förena er mot kapitalismen! Kapitalisterna i ert
eget land lia ni ingen samhörighet med. Denna negation av det nationella, låt
vara i en icke-socialistisk värld, har en viss förankring i den dåvarande marxistiska
tankevärlden. Efter hand som välståndet stigit, så att arbetarpartiets
anhängare inte längre känna sig i samma grad som proletärer, lia emellertid

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sympatierna för dessa marxistiska talesätt tydligen börjat avtaga. Känslan
av den ofrånkomliga klasskampen t. ex. Ilar försvagats. Proletariatets diktatur
talar man nu inte mycket örn, lyckligtvis, vill jag säga. De antinationella
strömningarna lia väl också i stor sett försvunnit genom att arbetarklassen
känner en närmare samhörighet med sitt fosterland.

Kvar finnas av denna doktrinära marxistiska belastning dock vissa saker:
en viss benägenhet a priori för kollektiva former i näringslivet, mot enskild
företagsamhet, en benägenhet som rätt naturligt uppkom förr i tiden, när
massorna voro så fattiga och företagsägarna relativt rika. Men jag tror att
jag kan säga att även denna benägenhet har börjat, låt vara i mindre grad,
tunnas ut. Jag hoppas för min del att man så småningom skall inse även bland
arbetarpartiets anhängare, att de sociala kraven kunna lika bra tillgodoses i
ett samhälle med mindre kollektivistisk organisation och att effektiviteten i
samhället i längden kan tryggas säkrare genom en smidigare, mer rörlig organisation,
som bättre passar en värld där allting förändras. Konsumentkooperationen
och dess stora skaror av anhängare, som i betydande omfattning ^ tillhöra
arbetarpartierna, ha tydligen redan insett detta, så denna process pågår. Sanningen
är på marsch, skulle man kunna säga, örn man vill använda ett litet
patetiskt uttryck.

Den inledning till partiprogrammet, ur vilket jag nyss läste upp några korta
brottstycken och som är tydligt marxistiskt präglat, framstår örn den jämföres
med statsministerns deklaration i går i första kammaren som en gengångare
från en svunnen tankevärld, inte helt försvunnen men till stor del. Den dag man
vill erkänna detta inom arbetarpartiet och därmed definitivt göra en nyorientering,
inte bara när man skriver ett opportunitetsprogram för ett par år utan
på längre sikt, den dagen blir det säkert mycket lättare att samarbeta med
de andra partierna, utom möjligen med partiet längst till vänster. Det är det
målet, att skapa klarhet i detta avseende, som denna principiella socialiseringsdiskussion
strävar efter.

Som herr Skoglund i Doverstorp nyss yttrade kunna väl alla partier erkänna
att de ha justerat sin uppfattning. Jag har tillåtit mig denna tillbakablick på
den socialistiska tankevärlden endast därför att herr Wigforss i går onekligen
direkt inbjöd därtill. Det förefaller mig som om det egentligen endast är den
skillnaden mellan partierna, när det gäller justeringen av ståndpunkterna, att
det socialdemokratiska partiet är det mest konservativa i fråga om att företa
ändringar i de skrivna programmen. Det är väl också därför som man i detta
parti får en sådan olustkänsla inför diskussionerna örn vad som står och inte
står i principprogrammet. Bara vi som äro utanför kunde få veta litet mer
om vad det är som står kvar mera som en dekoration och därför att det har
affektionsvärde, och vad det är som man verkligen tar på allvar, skulle debatten
säkerligen vinna i klarhet.

Om nu finansministern gentemot allt detta invänder: nej, det som gjort
att arbetarpartiet här i Sverige och på andra håll gått fram Inar inte varit
den omständigheten att vi utgjort ett socialreformatoriskt arbetarparti, samverkande
med den fackliga rörelsen — orsaken är vårt socialistiska program —-anser jag att han skall få mycket svårt att göra troligt att det förhåller sig
så. Och ännu svårare får han om han vill påstå, vilket han verkligen gjorde
i går, att det är det socialistiska programmets inställning till frihetsproblemet
som gör att arbetarpartiet haft framgång. Ty under de här decennierna
kunna vi väl säga att frihetsproblemet icke i praktiken gällt en socialistisk
samhällsordning contra en annan. Det har gällt att inom det liberala, borgerliga
samhället ge arbetare och alla andra medborgare full medborgarrätt, och
därvid bär arbetarpartiet understött den pionjärinsats, som de liberala partierna
gjorde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Därför tror

44 Nr 3. Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
jag det är fullständigt omöjligt att påstå, att arbetarpartiets framgång visar,
att det socialistiska programmets ställning till frihetsfrågan varit orsaken till
dess framgång.

Arbetarpartiet Ilar f. ö. icke kunnat bedriva någon socialiseringspolitik
fram till nuvarande tid, ty det har varit beroende av röster från andra, ickesocialistiska
partier. I betraktande av i hur ringa grad människorna läsa
program och hur mycket de fästa sig vid handlingar, är detta faktum allena
tillräckligt för att göra sannolikt, att de breda massorna bland arbetarpartiets
väljare icke ha stött detta parti på grund av det socialistiska programmet.
Kanske observerade finansministern den senaste galluputredningen som
visade, att ungefär två tredjedelar av de tillfrågade inte hade hört talas örn
27-punktsprogrammet, detta trots att vi i de icke-socialistiska partierna hjälpt
till så mycket med att tala örn detta program, utan att dock få tillbörlig tacksamhet
från socialdemokraternas sida för denna vår insats. Jag tror för min
del. alltså, att de socialdemokratiska partierna gått framåt därför att de varit
socialreformatoriska arbetarpartier och inte därför att de varit socialistiska.

I den man levnadsstandarden ökat har stämningen för socialismen på många
håll avtagit, och särskilt här i Sverige kan man konstatera att de marxistiska
inslagen uttunnats. Den politik som arbetarpartiet nu företräder, avviker mycket
från den som fanns i programmet för tjugofem år sedan. Av hänsyn till
tiden, skall jag inte läsa vad som stod där då, men det kanske kan ske vid annat
tillfälle, örn det behövs.

Jag inbjuder kammarens ledamöter att vid tillfälle göra en jämförelse mellan
det socialdemokratiska principprogrammet under perioden 1920—1944 å
ena sidan och å andra sidan hans excellens herr statsministerns förklaring i
första kammaren i går. Statsministern säger att ingenting som är fientligt mot
det enskilda näringslivet ha vi i tankarna, men i programmet står ju i stort
sett att det enskilda näringslivet successivt skall avskaffas, låt vara inte nödvändigt
genom statsmonopol, men på ett eller annat sätt skall det avskaffas.
Vinstmotiven skola ju inte få vara vägledande, som det står i de satser jag
nyss läste upp. Ja, arbetarpartiet här i Sverige har gått mycket långt i socialliberal
riktning — för långt tycker kanske herr Wigforss innerst inne, även
om han icke säger det.. Ty den, som icke märkt skillnaden mellan vad statsministern
och finansministern sade i går och vad finansministern sagt vid
andra tillfällen, tycker jag icke har någon stor iakttagelseförmåga.

Med anledning av finansministerns påpekande att de liberala partierna numerärt
gått tillbaka, vill jag framhålla, att ur en annan synpunkt sett ha vi
icke anledning att vara missbelåtna. Statsministern och även andra ha kommit
långt bort från de marxistiska programmen. Liberalismen har till femtio
procent segrat men segrat inom arbetarpartiet! Kunna vi få socialdemokraterna
att följa oss ett stycke till på vägen, så att de verkligen låta frågan örn
den ekonomiska organisationen vara en lämplighetsfråga, där tävlan får lov
att utgöra den främsta vägledningen i fråga örn vad som är effektivt eller ej,
ja då. kunna vi onekligen ha anledning att vara ganska tillfredsställda. Ty
jag vill med anledning av herr Wigforss’ ytterst märkvärdiga karakteristik
av det liberala samhället säga, att de mål, vi arbeta för, när det gäller de
sociala förhållandena, äro i alla fall ganska likartade. Vi i folkpartiet hoppas
pa en. höjning av välståndet för de breda lagren. Från engelsmannen John
Stuart Mill och svensken S. A. Hedin går en klar linje fram till vår tids liberalism
även örn jag icke alls vill försvara allt som hänt under mellantiden.
Lid en mycket gynnsam utveckling i vårt land under de närmaste trettio åren
skulle nationalinkomsten kunna tänkas bliva fördubblad. De fattigaste skulle
därvid med socialpolitikens hjälp få sina inkomster mer än fördubblade, kanske

Fredagen den 18 januari 194G fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rentav tredubblade, eftersom de välsituerade grupperna icke ha behov av inkomststegring
i samma takt. I ett sådant samhälle bör det vara möjligt att
ordna socialförsäkringen så, att den ger medborgarna verklig trygghet. Det
bör vara möjligt för människorna att av sina inkomster spara en del pengar,
så att alla bli småkapitalister med ett reservkapital, som kan öka deras trygghetskänsla
och giva dem möjlighet att taga en del stötar till komplettering
av den sociala omvårdnaden. Jag tror, att ett samhälle av denna typ, som är
byggt på enskilt näringsliv i huvudsak, ger bättre grund för frihet och självständighet
än ett mera socialistiskt samhälle. Jag vet ej, örn den ojämnhet i
inkomstfördelningen, som skulle stå kvar, skulle vara större än den ojämnhet,
som finnes t. ex. i Ryssland i dag. I varje fall är, såsom man många gånger
med siffror visat, den ojämnhet i inkomstfördelningen, som fortfarande består,
av relativt liten1 betydelse för de breda lagrens levnadsstandard. Den är långt
mindre viktig än den fördel, de breda lagren erhålla därigenom att effektiviteten
bleve högre och den kaka som skall delas av alla större. Jag tror ej,
att bästa sättet att förstora denna kaka är att genomföra en centralisering av
det ekonomiska samhällslivet efter den typ, som i varje fall det socialdemokratiska
principprogrammet syftar på. Jag tror att mera decentraliserade former
med mindre tvång ge mera utrymme för fria, självständiga människor. Jag
vill säga herr Wigforss, att enligt min övertygelse ett sådant samhälle av västerländsk
typ långt mera än det socialiserade samhället kan göra anspråk på
karakteristiken att det sätter människan i centrum.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag tog mig friheten att under gårdagen
i första kammaren lämna en kortfattad historisk redogörelse i avseende på
den aktuella mjölkkonflikten. Jag skall icke taga andra kammarens tid i anspråk
med en repetition av denna historia.

Jag har närmast begärt ordet för att replikera riksdagsman Svensson i Grönvik.
Jag lyssnade till hans anförande med stort intresse men blev litet grand
besviken på själva avslutningen. Riksdagsman Svensson i Grönvik säger med
tydlig anspelning på mitt anförande i första kammaren, att storebror är irriterad
över att lillebror börjar använda strejkmetoder: storebror skall sköta strejken
men ej lillebror.

Ja, utan någon som helst anspelning på direkt fysisk jämförelse har jag
självfallet ingenting emot att bli kallad storebror, när riksdagsman Svensson i
Grönvik presenterar sig som lillebror i detta sammanhang. Det är ju något
som heter, att det är skönt när bröder sämjas. Örn det blir resultatet här, komma
vi väl att nå det mål vi innerst inne båda två sikta till i den aktuella mjölkkonflikten.

Men det finns en speciell distinktion, som man måste göra, mellan det fall
att storebror går i konflikt och det fall att lillebror gör det. Storebror brukar
vara angelägen att ha fältet fritt bakom sig, när han öppnar konflikt. Det kan
man icke med bästa vilja i världen säga, att lillebror har i det aktuella fallet.

Jag skall referera några rader av Jordbrukarnas föreningsblad, fackorganet
för Sveriges lantbruksförbund. Det är från dess ledare i sista numret. Man säger
där: »Lantbruksförbundet känner sig bundet av den vid vårprissättningen
gjorda överenskommelsen.» Därmed syftas på det prisavtal, som gäller för jordbruket
till den sista augusti innevarande år.

Nu är riksdagsman Svensson i Grönvik ledamot av styrelsen för Sveriges
lantbruksförbund och således åtminstone i viss mån ansvarig för vad som sagts
i föreningsbladets sista ledare.

Jag tror, att jag med mitt anförande i går gjort riksdagsman Svensson i
Grönvik och hans styrelsekamrater en tjänst. Det var därför jag blev så för -

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vånad, när jag märkte denna irritation i avslutningen på henr Svenssons i Grönvik
sista anförande.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Statsrådet Sträng kritiserade mitt anförande. Han sade
sig ha lagt märke till att jag mot slutet av anförandet blev irriterad. Det bär
han i viss mån rätt i. Att jag talade örn lillebror och storebror berodde onekligen
på att jag — och här får statsrådet Sträng ursäkta mig —• blev irriterad av
den överlägsna ton, som statsrådet använde. Jag har ingen som helst anledning
att försvara de åtgärder, vare sig förberedande eller andra, som Kiksförbundet
landsbygdens folk vidtagit eller tänker vidtaga. Jag anmärkte framför
allt på tonen i statsrådets anförande och på de överlägsna ordalag han begagnade,
när han drog fram exempel på hur man kan bära sig åt.

Lillebror får sitta vid storebrors fotter och lära sig. Örn det under sådana förhållanden
i fortsättningen kan komma till stånd ett samarbete, har jag ingenting
emot det.

Vidare yttrade:

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jagskall
icke upptaga kammarens tid för länge, fast jag har ett par saker att svara
både herr Skoglund och herr Ohlin. Jag har till och med kanske något som jag
skulle kunna säga åt herr Svensson i Grönvik.

Det är nämligen så, att den fråga som herr Skoglund först tog upp, frågan
örn bevarandet av penningvärdet, uppenbarligen hänger samman med frågan
örn inkomstutvecklingen. Jag uttryckte i går den förhoppningen, att vi skulle
försöka att hålla inkomstutvecklingen inom sådana gränser, att den icke behövde
pressa upp priserna. Då har jag gått ut ifrån att de medborgargrupper, som
känna sig ogynnsamt ställda, när de äro i löntagarställning, skulle kunna förbättra
denna ställning utan att priserna behövde stiga. Jag har gått ut ifrån
att det vore rimligt att räkna med att även lantarbetarna skulle kunna få större
andel i det gemensamma arbetets avkastning, i det som framskapas inom de
jordbruk, där lantarbetarna arbeta. Där skulle man kunna åstadkomma en sådan
förskjutning i fördelningen, att lantarbetarnas läge förbättrades utan att
priserna behövde stiga.

Var och en förstår, att där äro vi framme vid en mycket ömtålig och stor
fråga, frågan örn jordbrukspriserna. Där konstaterar jag, jag vet icke örn jag
vågar säga med viss tillfredsställelse men i alla händelser med viss överraskning,
hur herr Svensson i Grönvik argumenterar. Han talade örn flykten från
landsbygden och kommenterade vad jag sade örn industriens behov av att erhålla
arbetskraft från landsbygden. Han påstod att man icke under alla förhållanden
behövde höja vissa jordbrukspriser så mycket som erfordrades för att
de ineffektiva jordbruken och deras ägare skulle kunna uppnå en lika hög levnadsstandard
som är densamma som man vinner inom de mera effektiva näringsgrenarna.
Han nämner att det finns andra fördelar, fördelarna av att äga
en egen torva och att icke vara underkastad de fluktuationer, som drabba så
många andra. Det är något av den gamla jordbruksromantiken.

Örn jag bara vågade ta fasta på det medgivande herr Svensson i Grönvik
lämnat skulle jag säga: kunde vi icke vara överens örn att hela den process till
höjning av den jordbrukande befolkningens levnadsstandard, som vi alla äro
eniga örn, får tagas i den takt — för att nu använda det uttryck som använts
på tal örn de sociala reformerna — som är förenlig med tanken att ej höja prisnivån
utan behålla penningvärdet oförändrat?

. Fredagen den IS januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Foris.)

En höjning av levnadsstandarden har man under diskussionen om socialpolitiken
ständigt räknat med. Man har räknat med en höjning av produktionens
effektivitet, med en ökning av nationalinkomsten. Herr Ohlin yttrade sig på
tal örn denna ökning i mera optimistiska ordalag än jag skulle våga använda.
Skall en sådan höjning av nationalinkomsten under de kommande åren vara
möjlig, då få vi — den saken är jag övertygad om — räkna med att folk mer
och mer sysselsättes inom andra näringar än jordbruket, näringar med större
tekniska resurser. Välståndet inom samhället har i hög grad berott på att man
icke behövt använda så mycket arbetskraft för att skaffa fram livsmedel utan
i stället kunnat använda den tillgängliga arbetskraften på områden, där den
moderna kraft- och maskintekniken kan skapa bättre produktionsresultat per
arbetare. Men kunde man därvid komma till en rimlig kompromiss, skulle jag
vara mycket glad.

Då kommer jag till frågan: vilka utsikter finnas att hålla penningvärdet
oförändrat? Herr Skoglund uttalade sig relativt pessimistiskt örn denna sak
under hänvisning till att etet icke gärna är möjligt att få olika inkomsttagargrupper
att se på det helas bästa, enär var och en ser på sitt. Ja, herr Skoglund
behöver icke undervisa mig örn hur svårt det är att få de olika grupperna
att se till det helas väl. Antingen anser man sig ha fått för liten kompensation
för den prisstegring, som ägt rum efter det sista världskrigets utbrott,
eller anse andra medborgargrupper, att man har större inkomst än man
borde lia.

Jag vet allt detta. Men jag vill ändå komma tillbaka till att hur svårt det
än är att försöka se saken från den synpunkt, som man kan uttrycka med
ordet »oförändrat penningvärde», finns det all anledning att ändå försöka
göra så mycket man kan. Och en upplysning örn vad företagen ge i avkastning
och vad som därifrån praktiskt sett finns att taga förefaller mig nog
ändå vara ett av de element, som väga någonting i vågskålen, när det gäller
att föra lönepolitik. Jag vill erinra örn — och det tror jag nog att herr Skoglund
vet — att den officiellt fastslagna politiken eller, låt mig säga, den
princip som ständigt legat bakom kraven på förbättrade löner inom olika fackförbund
och inom landsorganisationen och som även kommit till uttryck här
i riksdagen från arbetarhåll, har varit att man icke får taga risken av en ny
prisstegring genom att driva lönekraven för långt. Var gränsen ligger är naturligtvis
ytterligt svårt att säga. Men det förefaller ej som om de avtalsrörelser,
som redan slutat och lett till lönehöjningar, skulle medfört sådana verkningar
att vi icke ha några utsikter att hålla prisnivån. Det är en sak som vi
få komma ihåg — och jag tror att herr Skoglund själv icke var blind för
den saken när det var fråga om statstjänarnas löner —• och det är att vi nu
kunna räkna med, att denna berömda nationalinkomst — örn jag skall använda
uttrycket — har kommit upp till samma höjd som före kriget eller till och
med något därutöver. Man kan sålunda gå ut ifrån att det även utan en omfördelning
av inkomsten — herr Ohlin antydde, att man på de håll, där man
hyste en liberal uppfattning, vore villig söka åstadkomma en inkomstutjämning,
vilken väl måste resultera i att de som hade lön finge något mera och
de som hade aktieinkomst finge något mindre — finns utrjunme för något
högre löner än vi hade före kriget.

Herr Skoglund erinrade om den förskjutning i allmänhetens uppfattning,
som enligt hans åsikt skulle ha ägt rum. När man tidigare talade örn att det
var do sämst ställda grupperna, som måste lyftas upp, var det under den förutsättningen,
att hela folkets inkomst icke var lika stor som föro kriget. Under
denna nedpressningsperiod var det icke möjligt att åt alla bereda samma
levnadsstandard som 1939, utan man fick försöka att jämka det så, att de,

48 Nr 3. Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som bäst behövde, skulle få något. Jag märkte icke, att herr Skoglund gjorde
någon invändning mot förslaget att statstjänarna i gemen skulle få en löneförbättring.
Icke bara de sämst ställda utan hela vägen upp, även de bäst
betalda! Under sådana förhållanden förefaller det icke som örn herr Skoglund
och jag på denna punkt skulle lia så olika meningar.

Men det var ett annat moment som herr Skoglund förde fram. Han ifrågasatte
örn icke en underbalansering av budgeten skulle kunna förorsaka prisstegring.
Jag är fullt ense med herr Skoglund och andra också örn att budgetunderskott
kan föranleda prisstegring. Men jag skulle icke våga säga —■
det erkänner jag —- vilken storleksordning ett budgetunderskott behövde ha,
under vissa antagna förhållanden, för att en sådan prisstegring skulle bli nödvändig.
Det finnes på denna punkt så många ovissa faktorer, att jag bara
kan säga, att det finns åtskilliga skäl, som tala för att man skall vara ytterst
försiktig, när det blir fråga örn att underbalansera budgeten för att finansiera
nya utgifter. Jag vill på den punkten upprepa vad jag sade redan i går. Man
får komma ihåg, att en sådan underbalansering, d. v. s. att staten lånar pengar
för att åstadkomma vissa resultat, är i viss mån samma sak som örn staten
lånar miljoner av pengar låt mig säga för att bygga ut rundradion eller för
att utveckla järnvägsnätet eller bygga ut vattenfallen, för att bygga stora
flygplatser o. s. v. Pengarna verka på samma sätt. På samma sätt verka
pengar, som lånas av enskilda för att utveckla det så kallade enskilda näringslivet,
som är i behov av materiel och produktiva krafter. Man måste bara säga,
att örn alla dessa utgifter tillsammans liro större än vad som rymmes inom
ramen för vad människorna äro villiga att spara, blir det en prisstegring. Men
vilka av dessa utgifter, som så att säga böra komma i främsta rummet, därom
kan man ha delade meningar. Det är kanske icke många som anse, att vi
mäste vänta med att bygga ut vattenfall därför att staten icke bör taga i
anspråk lånemedel, som enskilda kanske skulle kunna ha användning för.
Ibland lånar staten upp pengar för att kunna göra utgifter för sociala ändamål,
pengar som icke i vanlig mening förränta sig men på längre sikt ge valuta
genom att människorna bli friskare och dugligare. Man får göra en avvägning.
Jag kommer tillbaka till att man i det läge, där man har full sysselsättning,
får från statens sida vara ytterligt försiktig med de utgifter, som
man vill finansiera icke genom skatter utan med hjälp av lån. Om utvecklingen
av vårt näringsliv, örn den framtida ökning av nationalinkomsten, som jag
ansåg vara en av förutsättningarna för att det socialpolitiska programmet
skall kunna genomföras, kunna meningarna vara delade. Jag tror att herr
Skoglund i Doverstorp i någon man missförstod mig, då han menade att jag
icke gav uttryck åt någon överdriven optimism i fråga örn vad som skulle
kunna vinnas på denna väg. Ja, icke var det uttryck för någon pessimism
när jag tog exemplet, att vi inom icke alltför många år skulle kunna ha en
ökning i nationalinkomsten på 2 000 miljoner kronor. Vad jag åsyftade med
mitt uttalande var samma sak, som herr Ohlin sedan ansåg vara det mest
sensationella i vad jag yttrade, nämligen att man icke därför att man kan
konstatera en siffermässigt sett mycket stark stegring av hela folkets inkomst
skall föranledas tro, att det är lätt att få någon större del av denna inkomst
på den sida, där staten står, beredd att använda pengarna till utgifter. Jag är
i det tvetydiga läget att jag icke vet, örn jag skall ta herr Ohlins beräkningar
till hjälp, eller örn jag skall försöka skruva ner förväntningarna i fråga örn
denna utveckling. Jag förmodar att det var, om jag så får uttrycka mig för
diskussionens egen skull, som herr Ohlin uttalade sig så optimistiskt som
han gjorde. Örn det verkligen vore så att man — jag vill icke säga med säkerhet
men med ganska stor sannolikhet — vågade räkna med att vi under

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
de närmaste tio åren skulle få en höjning av nationalinkomsten med 25 procent
och att detta utan särskilda anordningar skulle leda till att det allmänna
skulle få en inkomst på en miljard, ja då skulle jag säga, att vi inom loppet
av fyra ä fem år borde få en sådan ökning av inkomsterna, att en hel del
av mina bekymmer för finansieringen av de stora sociala utgifterna skulle
försvinna. Men det är just därför att jag tror, att man räknar fel när man
föreställer sig, att en så stor del av den ökade nationalinkomsten liksom automatiskt
kommer i det allmännas hand, som jag menar, att man bör vara mera
försiktig. Jag har ju vid flera tillfällen hört professor Ohlin antyda, att örn
man bara väntar kan man finansiera stora statsutgifter med hjälp av den
ökning av nationalinkomsten, som man kan vänta. Det låter så bestickande:
örn bara hela folkets inkomster under ett antal år ökats med det relativt måttliga
beloppet av två miljarder kronor, så vore det väl icke så stor konst att
av det beloppet ta hälften eller en miljard till sociala utgifter, medan folket
fick ha kvar den andra hälften. Skulle detta resonemang vara riktigt för framtiden,
borde det också ha varit det i det förflutna.

Jag har låtit göra en uppställning, som jag skall be att få tala något örn,
eftersom herr Ohlin fann vissa av mina uppgifter så sensationella. Denna uppställning
visar utvecklingen av nationalinkomsten under det så berömda 1930-talet. Jag behöver väl inte — det är jag ense med herr Ohlin om — klarlägga
den allmänna utgångspunkten, nämligen att ju högre nationalinkomsten är, d. v. s.
ju större den kaka är, som vi skola dela, desto mer kan var och en få. Det är
alltså i dag möjligt att föra en socialpolitik, som det icke skulle varit möjligt
att föra för 40 år sedan, ty nu ha vi en större gemensam inkomst att dela.
Denna deductio in absurdum av en ståndpunkt, som herr Ohlin försökte, sig
på, är ju icke rimlig. Alla mina argument riktade sig ju emot storleksordningen
av den utveckling som försiggick under 1930-talet.^ Vi socialdemokrater ansågo
icke att det svenska samhället skulle vara ur stånd att bära utgifter för
folkpensioner så stora att folk skulle kunna leva pa dem, eller utgifter för
barnbidrag eller för obligatorisk sjukförsäkring, för fri sjukvård eller för anskaffande
av bättre bostäder. Vi ansågo icke, att vårt land var så fattigt att vi
icke skulle kunna höja folkets levnadsstandard. Det förhöll sig helt enkelt så,
att vi då icke hade så stort inflytande i det svenska samhället, och att högerpartiet
och folkpartiet då ännu icke blivit så socialliberala som de nu äro. De
skulle icke ha gått med på de reformförslag, som vi gärna skulle velat framställa,
om det funnits några utsikter att vinna gehör för dem.

De siffror jag här tänkt nämna äro de, som bygga på samma grunder enligt
vilka vi nu skulle lia en nationalinkomst av 17 000 miljoner kronor; herr.Ohlin
nämnde siffran 16 000 miljoner, och den är kanske riktigare. Jag börjar då
med nationalinkomsten. Den uppgick år 1929 till 8 220 miljoner kronor för att
tio år senare eller 1938 ha stigit till 10 704 miljoner. Ökningen är 30 procent.
Den uppskattade inkomsten enligt taxeringen till kommunal inkomstskatt steg
under samma tid från 5 675 miljoner till 7 350 miljoner, alltså också den med
30 procent. Index för inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp steg
från 100 år 1929 till 128 år 1937 — jag har ingen siffra för 1938, men förmodligen
är den något högre. Inkomstskatten steg sålunda praktiskt taget parallellt
med den taxerade inkomsten och med den beräknade nationalinkomsten.
Skatten steg högre och därmed statens inkomster under senare 30-talet,
beroende på att vi då hade en ganska kraftig höjning av uttagningsprocenten
— från vår synpunkt sett kanske höjningen inte var så kraftig, .men på 1930-talet föreföll den kraftig — 1937 var uttagningsprocenten uppe i 180, medan
den tidigare under åren 1933—1936 utgjorde 170. De som suttit här i kam Andra

kammarens protokoll 1040. Nr 3. 4

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 194G fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
maren under de senaste 10—15 åren komma säkerligen ihåg, att det icke förekommit
en remissdebatt utan att man både från högerhåll oell folkpartihåll
förklarat, att bristningsgränsen vore nadd för vad det svenska näringslivet och
de svenska medborgarna kunde bära i skatter. Såvitt jag kan se följer härav,
att man icke vågar räkna med något väsentligt utöver att statens inkomster
i direkta skatter — lägg märke till detta — stiga i samma takt som nationalinkomsten.

. hr klart att man, örn man så vill, i finansieringsplanen också kan räkna
in kommunernas inkomster, men jag tror icke att det gärna låter sig göra. Vad
beträffar denna finansieringsplan, som man har ett sådant nöje av att tala örn
att den icke föreligger,, vill jag framhålla, att frågan örn utgifterna beröras i
trontalet och att även finansplanen där omnänmes. När vi här komma att överväga
vilka möjligheter vi lia att täcka dessa utgifter kommer säkerligen ingen
att vilja räkna in den ökade inkomst, som kommunerna komma att få. Varför
i friden skulle man göra det, här är det ju fråga örn statliga utgifter, och
då mäste vi val också räkna med statens inkomster. Under sådana förhållanden
vågar jag icke vid en höjning på 2 000 miljoner av nationalinkomsten räkna
med mycket mer än låt mig säga 200 miljoner kronors höjning beträffande
direkta skatter. Konsumtionsskatterna äro ytterligt svåra att beräkna. Jag
vill tillägga, att när jag räknar så försiktigt som jag gör i fråga örn den stegrade
inkomsten, så beror det på att jag för min del tror att det är önskvärt
att genomföra en höjning av de skattefria. avdragen för åstadkommandet av
en lättnad i beskattningen för de mindre inkomsttagarna. En sådan lättnad
skulle också kunna åstadkommas genom jämkningar i skatteskalorna. Allt
detta gör att skatteinkomsterna komma att bli lägre än annars. För konsumtionsskatternas
del hänger ganska mycket pa örn vi skola ha kvar omsättningsskatten.
Jag hoppas att den skall kunna avskaffas'' såsom riksdagen förordat.
Vidare finnas ju inkomsterna av tullarna, men därvidlag beror ju så
mycket på hur våra handelsförbindelser med utlandet kunna komma att utvecklas.
. En ökning av handeln ined utlandet kan komma att medföra en kraftig
ökning av tullinkomsterna. Vidare ha vi de stora inkomstkällorna sprit och
tobak. Bland övriga konsumtionsskatter märkas en del som varit mycket omdebatterade:,
nöjesskatten, kaffeskatten, trafikskatterna med flera. Alltsammans
gör min »beräkning» på 300 miljoner osäker. Det var för övrigt ingen
beräkning. Vad jag ville säga var att jag hoppades att vi skulle kunna räkna
med de 300 miljonerna något tidigare än efter en tioårsperiod. Herr Ohlin får
lov att uppmärksamma nyanserna i ordvalet. Jag sade nämligen icke att en
stegring av nationalinkomsten icke skulle nämnvärt underlätta finansieringen
av det stora reformprogrammet. Jag säde att en sådan stegring icke skulle
komma att radikalt ändra det läge, vari vi för närvarande befinna oss.

Med vad jag nu sagt har jag.bara velat understryka, att örn man har nöje
av att här tala om att det icke finns någon finansieringsplan, så må man göra
det. I allmänna ordalag har jag redan redogjort för planen. En detaljerad finansieringsplan
kan icke framläggas, förrän man någorlunda exakt kan beräkna
storleken av utgifterna. Redan när jag för några månader sedan gjorde det
uttalandet, att jag icke var på det klara med hur finansieringsplanen skulle
komma att se ut, borde jag kanske lia tillagt, att jag icke visste vilken linje
jag till sist skulle komma att stanna för. Jag har visserligen ganska länge
haft klart för mig vilka möjligheter, som härvidlag föreligga, men det är icke
samma sak som att veta vilka förslag som av mig böra föreläggas riksdagen
beträffande sänkning av gamla utgifter och beräkning av nya inkomster.

Med det anförda skulle jag kunna sluta mitt inlägg. Jag tror icke att det
är mycket lönt att här på nytt ta upp diskussionen örn socialiseringen och

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hela det socialdemokratiska partiets politik. Herr Skoglund i Doverstorp uttryckte
en viss förvåning över hur nära man kan komma varandra, och han
citerade i det sammanhanget en artikel i Afton-Tidningen, som jag icke har
läst. Han säde, att skiljaktigheterna icke kunde vara så stora. Redaktören
för Afton-Tidningen får svara för sig själv. Men eftersom herr Ohlin här
läst upp vissa punkter i det socialdemokratiska programmet och i det sammanhanget
talat örn vår marxistiska belastning, och herr Skoglund nämnt med
vilket nöje han läst professor Tingstens redogörelse för socialdemokratiens
idéutveckling, kanske det icke skadar att jag talar om, att begreppet socialism
alltid har haft en mycket vidsträckt innebörd. Yi ha alltid bland socialisterna
räknat in också syndikalisterna, som ivra för att produktionen
skall övertagas av de stora arbetarorganisationerna. Det är kanske icke känt.
att Afton-Tidningens redaktör en gång i tiden var mycket starkt påverkad
av den syndikalistiska åskådningen, och jag är säker på att han icke är anhängare
av en vidsträckt statssocialism. Det finns i den socialistiska världen
litet varstans folk, som i likhet med herr Ohlin, avsky centralisering.
Åsikterna divergera emellertid beträffande frågan på vilket sätt en decentralisering
lämpligen bör genomföras. Herr Ohlin anser att det skall finnas enskilda
kapitalister, som skola äga dessa decentraliserade företag, under det
att man på socialistiskt håll har en annan uppfattning. Herr Ohlin stirrar
sig blind på vad han tror vara marxistiska tankegångar som gå igen. Hur
tror herr Ohlin det kommer sig att det engelska arbetarpartiet •— som visat
sig vara praktiskt taget oemottagligt för den kontinentala marxismen — såväl
när det gäller teorier som när det gäller praktisk politik har ungefär
samma uppfattning som de skandinaviska socialdemokratiska arbetarpartierna,
vilka ju lära lida under marxistisk belastning. Vissa element ha naturligt
växt fram ur vissa historiska lägen. Yern som formulerat de socialistiska
lärosatserna, örn det i Tyskland varit Marx och i England någon annan, har
icke så mycket att betyda. En granskning av vårt partiprogram, sådant det
fastställts på den sista partikongressen, ger vid handen att marxistiska tänkesätt
spelat en mycket stor roll vid programmets formulering. I partiprogrammet
finner man emellertid även spår av andra tänkesätt än marxistiska, av
tänkesätt, som delas av många medborgare här i landet, vilka icke tillhöra
arbetarklassen. Av de delar utav det socialdemokratiska partiprogrammet,
som herr Ohlin läste upp, framgick hur vi socialdemokrater anse att man bör
komma till rätta med detta, jag kan gärna kalla det liberalekonomiska, samhälle
som vi alla vuxit upp i. Herr Ohlin vet säkerligen, att detta program
antogs under livligt instämmande från partiordförandens sida. Herr Ohlin
erinrade örn ett uttalande av statsministern angående vad som är praktiskt
genomförbart under de närmaste åren. Herr Ohlin ansåg sig med stöd av
detta statsministerns uttalande kunna konstatera att det föreligger en meningsskiljaktighet
mellan mig och statsministern beträffande socialiseringens
genomförande. Därvid har jag emellertid ganska svårt att förstå herr Ohlin.
I den del av partiprogrammet, som herr Ohlin tydligen ansåg sig icke ha
anledning att läsa upp, står tydligt att socialdemokratien vill återförena arbetaren
med hans produktionsmedel. Detta betyder ju ingenting annat än att
man inom socialdemokratien har en riktlinje på lång sikt, nämligen den riktlinje,
som jag tidigare nämnt, att människan skall stå i centrum och att
produktionsmedlen skola vara människans tjänare. Detta åter betyder, att det
iir människorna, som skola ilga produktionsmedlen. Örn äganderätten skall
vara enskild eller kollektiv får bli beroende av den tekniska utvecklingen och
andra förhållanden. Det finns inom ramen för partiprogrammet utrymme för
enskild äganderätt, för fria sammanslutningar, för en centraliserad statssocia -

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lism. Vi ha aldrig tagit avstånd från vårt program oell vi lia såvitt jag vet
icke, åtminstone icke under senare tid, talat om det sorn örn det bara hade
affektionsvärde.

Herr Ohlin betvivlade att det är den uppfattning av friheten, som kommit
till uttryck i det socialdemokratiska partiprogrammet, som gjort att arbetarpartiet
haft framgång och som lockat folk att överge de liberala partierna och
ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Han förbiser, att arbetarklassens
frihets strävan icke kunnat förverkligas på annat sätt än genom en
organiserad samverkan. Betydelsen av denna organiserade samverkan visar
sig främst i de fackliga organisationerna och det inflytande man kan skaffa
sig över statsmakten. Är det icke då naturligt, att föreställningen örn hur
man skall kunna skapa frihet, inom arbetarrörelsen är förbunden med organisationstanken
i motsats till de frihetssträvanden, som kunna finnas på annat
håll, vilka ha andra källor. Det är därför jag har sagt, att jag tror, att den
frihetssträvan, som finnes hos de stora massorna, finner sig mera hemmastadd
inom en rörelse där man ser organisationens betydelse och även statsmaktens
betydelse för att skapa förutsättningar för frihet.

Herr Ohlin gör gällande, att det är ett missförstånd, när jag säger, att det
är på borgerligt håll man drar upp en gräns. Han gjorde gällande att det
tvärtom är arbetarrörelsen och socialdemokratien som ständigt och jämt har
kommit tillbaka till att här finns en gräns. — Det är alldeles riktigt. Jag har
heller aldrig påstått, att det är på borgerligt håll man på detta sätt dragit
upp en gräns. Vad jag riktat min anmärkning mot är att man på borgerligt
håll gång på gång har sagt: här stanna vi och längre kunna vi icke gå, ty
på andra sidan örn denna gräns börjar den socialism, örn vilken vi icke kunna
resonera. Det är med anledning därav jag sagt, att man av erfarenheten
borde hämtat den lärdomen, att man alltför snabbt har sagt, att över den
gränsen komma vi icke att kunna gå. Jag skall gärna ge herr Skoglund
ett erkännande med anledning av det anförande han höll här i dag, vilket
visade en villighet att på olika sätt närma ståndpunkterna till varandra. Jag
vet mycket väl, att socialdemokratien i många hänseenden har modifierat
sin ståndpunkt, visserligen på områden som kanske icke haft så bestämt med
socialdemokratiens allmänna principer att göra. Det är riktigt. Men när man
kan peka på den ena punkten efter den andra, beträffande vilken de borgerliga
ändrat ståndpunkt, anser jag, att man har rätt att säga: ni skola akta
er för att säga aldrig. Man skall överhuvud taget aldrig säga aldrig. Nu
har man på borgerligt håll under de förflutna 10—20 åren gång på gång
sagt: vi komma aldrig att gå över den gränsen. Nu har man satt en ny gräns
och nu säger man: när det blir fråga om socialisering säga vi nej. Jag frågar
: är det mke att säga för mycket med tanke på den utveckling som hittills
försiggått och icke minst med tanke på vad herr Ohlin själv erinrade
örn, när han talade örn en social-liberalism, som faller inom kretsen för vad
jag skulle vilja kalla socialism? Jag tror, att man med de erfarenheterna kanske
snarare vågar säga, att vi ha förhoppningar örn att den gränslinje man
från folkpartiet och högern drar upp visserligen icke kommer att utplånas,
men att det icke kommer att dröja så länge, innan den flyttats ett gott stycke
närmare den linje där vi stå.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Svensson i Grönvik, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Man har här gjort sig skyldig till ett missförstånd av
vad jag — på tal örn förflyttningen av folket från landsbygden till samhällen

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

med industrier--sade angående de fördelar man kunde uppnå genom att stanna

kvar på landsbygden. Jag syftade på de sociala olägenheter, som en förflyttning
ifrån den plats, där man verkat kanske sedan sin födelse, kunna medföra.
Jag tror att finansministern är villig att medge, att jag som medlem
av riksdagen icke har arbetat för att hålla landsbygdens folk nere på en låg
standard men att jag tvärtom strävat efter att göra det möjligt för landsbygdens
folk att bli kvar på landsbygden och icke genom en avflyttning öka
den knapphet på arbetskraft, som råder framför allt vid jordbruket.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag begärde ordet för att säga att jag tror
mig ha funnit en betydligt enklare förklaring till chefredaktörens i Afton-Tidningen
ledare i onsdags kväll än den finansministern kommit med. Det var
nog ingen arvsmassa från något syndikalistiskt föregående som dök upp. Han
hade naturligtvis läst örn gallupundersökningen och blivit så förskräckt över att
en stor del av svenska folket icke vill vara med örn förstatligande av industri
och näringsliv, att han för att komma närmare dem, som ogilla socialiseringsprojekten,
skrev en så tillmötesgående artikel.

Herr Ohlin, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Finansministern framhöll att man bör vara försiktig vid bedömandet
av framtida förhållanden. Jag vill understryka, att jag gjorde ingen
profetia alls. Jag sade, att örn man utgår från samma produktionsstegring
som före kriget, kommer man till vissa siffror. Det är naturligt att utgå
härifrån. Sedan kan man göra mer eller mindre optimistiska modifikationer.
Men när finansministern skulle argumentera, hoppade han plötsligt över från
25 till 50'' % av inkomsten som disponibel för staten. Det gör en viss skillnad.
Jag vet icke var han fick de 50 procenten ifrån.

När finansministern säger att på 1930-talet hade socialdemokraterna icke
så stort inflytande och kunde därför icke göra det ena eller det andra, erinrar
jag mig handelsministerns inlägg i radiodiskussionen för en tid sedan och
många andra diskussioner med socialdemokraterna, där man fått det intrycket,
att allt som skedde i Sverige på 1930-talet var uteslutande socialdemokratiens
verk. Jag hälsar med tillfredsställelse den mera verklighetstrogna uppfattning
finansministern kommit till.

Sedan säger finansministern, att man skall icke räkna med mer än proportionell
stegring av skatteintäkt och nationalinkomst. Jag skall be att få nämna
för finansministern, att örn man tar siffrorna för perioden 1931/35—1944 steg
det taxerade beloppet med 103 och det beskattningsbara beloppet med 150 %.
Det bör — med av mig tidigare angiven reservation — ske en något större
stegring av det beskattningsbara beloppet och av skatteinkomsterna än av
det taxerade beloppet. Annars vore det en inkompetensförklaring av finansministern
och alla skatteexperter, att de icke beskatta existensminimum hos
folket mindre än högre inkomster och inkomsttillskott. Jag vägrar att tro,
att finansministern skall ge sig själv det inkompetensbetyget. I detta demokratiska
land måste vi beskatta existensminimum lägre än högre inkomster.
Göra vi icke det. måste vi reformera skattesystemet. Det är alldeles klart, att
möjligheterna till finansiering av folkpensionerna, t. ex. hyresbidraget, sammanhänger
med kommunernas inkomster.

Med anledning av herr Wigforss tal om decentraliserad socialism, vill jag
fråga: var finns denna goda cigarr? Har någonsin en ledande socialdemokrat
givit oss en konkret bild av decentraliserad socialism? Kunna vi icke få se
elen snart? Den kanske skulle kunna hjälpa oss att komma ur fläcken i socialiseringsdiskussionen.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vidare frågar finansministern: hur kan herr Ohlin tro. att det är en väsensskillnad
mellan det socialdemokratiska principprogrammet och vad statsministern
sade i går? Han har ju godkänt det förra. Herr Wigforss menar
alltså, att när samma person har gjort två uttalanden i samma fråga måste de
överensstämma. Det finns en annan förklaring. Han kan vara inkonsekvent av
många skäl, t. ex. av taktiska hänsyn.

Den samhälleliga organisationens betydelse för skapandet av förutsättningar
för frihet anse de svenska socialdemokraterna vara stor. Det äro de icke
ensamma örn. Men som i så många andra fall är det nog så, att även när det
gäller statens makt att öka medborgarnas frihet är lagom bäst. Det finns risk
för att det kan bli för mycket eller för litet.

Finansministern säger även, att man skall aldrig säga aldrig, som de borgerliga
göra i fråga örn socialisering. Se på erfarenheterna från de borgerligas
åsiktsförändringar i andra frågor. Jag vill svara: vi säga icke aldrig när
det gäller konkreta spörsmål. Vi ha t. ex. varit med om förstatligande av en
rad järnvägar. Ju mer socialdemokraterna äro villiga att ta hänsyn till gjorda
erfarenheter, desto närmare komma de vår ståndpunkt, att näringslivets organisation
är en lämplighetsfråga.

Vidare anförde:

Herr Rubbestad: Herr talman! Det är naturligtvis mycket intressant att höra
denna diskussion mellan herr Ohlin och herr Wigforss beträffande det socialdemokratiska
programmet kontra de borgerligas program, men jag har svårt att
förstå, vad en sådan diskussion skall tjäna till. Alla här i denna kammare och
säkert hela svenska folket vet, att det går en ganska markerad gräns mellan
det socialdemokratiska partiet och de borgerliga, så att den diskussionen tycker
jag är ganska överflödig.

Jag tror också, att det är överflödigt att tala örn en motsatsställning mellan
finansministern och statsministern. Under den tid jag haft tillfälle att samarbeta
med dem har jag kommit till den uppfattningen, att bägge äro helt likriktade.
Skulle man göra en liten nyansskillnad mellan dem, skulle det vara,
att Wigforss är mera öppen och säger rent ut vad han menar, medan statsministen
som den allfader han vill vara är mera försiktig, förmanande och lugnande.
Men i sak äro bägge av precis samma läggning, såvitt jag har kunnat
finna.

Jag får ^ju säga, att jag vill icke rikta samma kritik mot finansieringsplanen
som föregående talare gjort. Jag förstår mycket väl, att finansministern haft
svårighet att komma till klarhet på den punkten. Men det sammanhänger i
mycket med^ att det pågår en utredning beträffande statsbeskattningen. Skulle
man rikta någon kritik i det hänseendet, skulle det sålunda vara, att han icke
tillsatt denna utredning på ett så tidigt stadium, att man nu kunde ta ståndpunkt
till den saken. Alltså förstår jag, att han icke kunnat precisera ett förslag
i denna del.

Men fastän jag gör detta erkännande, måste jag ändå säga, att jag har en
ganska grav anmärkning på en annan punkt när det gäller finansieringsplanen
och det förslag, som är framlagt. Här har talats örn att det väsentliga är, att
man skall försöka bevara penningvärdet. Ja, det vore naturligtvis önskvärt, örn
det kunde gå. Men hur tror finansministern, att det skall vara möjligt, när
man går in för dessa provisoriska lönetillägg till statstjänarna med de stora
belopp, som det är fråga örn. Vi kunna nog alla vara ense örn, att det pris- och
lönestopp, som fastställdes år 1942, fick ett grundskott i och med det förslag
till provisorisk förbättring, som antogs av 1944 års höstriksdag. Det var först

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
när den saken var genomförd i riksdagen, som massorna ute i landet icke ville
hålla tillbaka sina krav på lönehöjningar. Det är givet, att det förslag, som
här föreligger, kommer att ge upphov till samma lönerörelse undan för undan.
Ty kom ihåg. att statens tjänstemän icke höra till de grupper inom samhället,
som böra tillgodoses i första hand, när det gäller att förbättra lönerna. Medeltalet
av lönerna för statstjänstemännen inom nionde löneklassen, där det stora
flertalet finns, ligger ändå mellan 4 000 och 5 000 kronor, i genomsnitt närmare
5 000 än 4 000. Jag är förvissad örn att arbetarna ute i landet icke komma
till detta lönebelopp på långt när. Då är det givet, att med en sådan löneförbättring,
som här föreslås det måste bli en sugning uppåt undan för undan. Höjningen
med ett belopp från 660 till 720 kronor innebär en höjning av ca 30
ä 35 öre i timmen för vissa av dessa tjänstemän. Det är alltså en betydande
lönehöjning.

Jag skulle kanske föreställa mig, att finansministern med detta förslag har
tänkt att realisera det beslut, som höstriksdagen fattade i samband med dyrortsgrupperingen,
då utskottet gjorde det uttalandet, att man förväntade, _ att
regeringen skulle tillgodose befattningshavarna i vissa ortsgrupper. Men riksdagen
uttalade bestämt, att den förväntade denna förhöjning i grupperna
A—D, alltså de fyra lägsta ortsgrupperna, Det förslag, som här föreligger,
sträcker sig över hela dyrortsskalan, bara med den skillnaden, att beträffande
de lägsta ortsgrupperna tillägget utgår med 60 kronor mera än beträffande de
högsta. Hela beloppet för den provisoriska löneregleringen belöper sig per år
till icke mindre än 110 miljoner kronor. Hade man slopat dyrortsgrupperingen
och genomfört en höjning av alla tjänstemannalöner till samma belopp som nu
förefinnes i högsta ortsgruppen, skulle det icke blivit mycket större kostnad.
Man hade alltså inom denna kostnadsram kunnat slopa hela dyrortsgrupperingen.

Det är klart, att jag icke har något emot ökningen, örn man har råd att ge
tjänstemännen detta tillägg, dock under förutsättning att man också har litet
mera förståelse för de sämre ställda grupperna i samhället. Därvid kommer
man in på kravet från jordbrukarna, vilket diskuterats både i första och i andra
kammaren. Jag vill icke yttra mig örn de metoder, som RLF tillämpat, men
syftemålet med deras strävan gillar jag helt och fullt. Man får i statsverkspropositionen
tydligt belägg på, hur löneläget är för jordbrukarna. I riksräkenskapsverkets
uppställning rörande inkomstläget, vilken redogörelse omfattar
mer än 3 milj. inkomsttagare, finner man, att jordbrukarna äro de sämst ställda
av alla. lantarbetare eller anställda inom jordbruket komma icke på långt
när upp till de inkomster, som industriarbetarna ha, oell inte ens företagare
inom jordbruket komma till mer än 2/3 av genomsnittssumman för industriarbetarna.
Herr Fast sade, att jordbrukarna fått full kompensation för ökade
kostnader. Ja, jordbrukarna få visserligen kompensation för ökade produktionskostnader,
men det är en helt annan sak än kompensation för ökade levnadskostnader.
När det gäller dessa, få jordbrukarna icke mer än andra och knappast
det.

Det är rätt intressant att göra en jämförelse rörande inkomstläget enligt
riksräkenskapsverkets berättelse. Örn man ser på taxeringarna åren 1944 och
1945, visar det sig, att i gruppen företagare vid jordbruket har höjningen under
fjolåret blivit endast 18 kronor. Höjningen från 1944 för företagare inom industri
och hantverk är 201 kronor. För sysselsatta inom samfärdsel är ökningen
398 kronor, för sysselsatta inom fria yrken icke mindre än 728 kronor. Går
man till de anställda, guller samma sak även där: det är genomgående sämre
för jordbrukets ntövare än för andra. För de anställda inom jordbruket är det
en inkomstökning under året av 71 kronor, för anställda inom industrien 153

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kronor, för anställda inom samfärdsel 104 kronor oell för de inom allmän förvaltningst,
laust anställda 118 kronor. Det är klart, att beloppen kunna variera
mellan skilda personer inom samma grupp, men genomsnittet visar ändå tendensen,
att det är sämst ställt för jordbrukets utövare. Därför menar jag, att
regeringen bör taga under allvarligt övervägande, när kalkylerna från livsmedelskommissionen
komma under regeringens ögon, att icke ställa sig helt avvisande
till de krav, som föreligga från jordbrukarna. En höjning av 3 öre i fråga
örn mjölkpriset skulle innebära cirka 9 öre i ökad timlön för jordbrukets utövare.
Lantarbetarna ha ju också begärt att få en höjning, och det är icke mer
än rätt att de fa en sådan. Men skall den vara möjlig att genomföra, måste det
också bli högre ersättning för produkterna. Ty, som jag nyss nämnde: ökningen^
i inkomst för företagare inom jordbruket belöper sig endast till 18 kronor
från 1944. Därför torde det vara klart, att det icke går i det långa loppet att
pressa ut högre löner till lantarbetarna utan att förbättra priserna på produkterna.
Även örn det skulle vara sa, att lantarbetarna skulle få något öres höjning,
är det val icke mer än rätt, att också de enskilda företagarna inom jordbruket
få en liten höjning. Närmast tänker jag därvid på de mindre jordbrukarna
som i stort sett befinna sig i samma ställning som lantarbetarna. Jag
skulle därför vilja vädja till regeringen, att den tager denna sak under allvarligt
övervägande och går med på den höjning, som är begärd av RLE. Det
är icke ett orimligt krav. Det är en billig begäran med hänsyn till den utjämning,
som är önskvärd.

Jag skall icke så mycket vidare beröra detta -— jag har lovat att vara kort,
och jag. skall bara göra ett litet inlägg med anledning av den föreliggande
propositionen på ett pär punkter. I går kväll hade vi en diskussion här, som
inleddes av herr Svensson i Ljungskile, angående premielånen. Herr Svensson
i Ljungskile påpekade det skrivsätt, som förekommer i departementsanförandet,
och som går ut på att man skall vara mer sparsam, när det gäller lån till det
icke bärkraftiga jordbruket. Jordbruksministern lämnade en förklaring, men
även den gick ut på att han icke ville ge de små jordbruken något stöd. Jag
får säga, att jag icke är nöjd med den förklaringen. Tvärtom tror jag, att det
är nödvändigt, att de små jordbruken även framdeles få ett visst stöd. Jag vet
mycket val. att den tendensen alltmer gör sig gällande, som jordbruksministern
tillkännagivit vid åtskilliga tillfällen, nämligen en bortrationalisering av en
massa små jordbruk. Jag tror icke, att det är nödvändigt att gå denna väg.
Vart skall det taga vägen, örn den hjälp skulle försvinna, som jordbruket nu
får från dessa små jordbrukare. Det är dem vi ha att lita till både när det
gäller sådd och skörd, dessa som ha något arbete vid sidan örn jordbruket,
kanske byggnadsverksamhet, huggning i skogarna o. s. v. Det är nog nödvändigt
att ha denna kår av små jordbrukare, som icke behöva helt och hållet
ägna sig åt jordbruket utan kunna ägna sin arbetskraft även åt annat. Jag
tror därför, att det är önskvärt, att statsrådet icke driver rationaliseringen alltför
långt utan i stället söker hjälpa denna kategori av jordbrukare, bevilja
dem billiga lån. till maskinanskaffning m. m. Dessutom hoppas jag, att jordbruksutskottet
justerar skrivsättet på denna punkt, då det annars säkerligen
blir omöjligt för dessa små jordbrukare att vidare få premielån.

.Det är ganska mycket i propositionen, som skulle ge anledning till vissa
erinringar. Jag skall bara fästa mig vid ytterligare ett par punkter. X trontalet
bebådades en sammanslagning av kommuner. Jag vill säga, att örn det
skall vara tvunget att sammanslå de allra minsta av kommunerna, vilket jag
nite vill bestrida, bör regeringen vid övervägande av förslaget icke gå så långt.
nä,r det gäller storleksordningen, som den s. k. kommunalsammanslagningskommittén
föreslagit. Jag skulle tro, att det lämpligaste är att stanna vid ett

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
invånarantal av 1 000 ä 2 000 såsom minimigräns. Kommunerna bli säkerligen
bärkraftigare då och kunna på ett tillfredsställande sätt ordna de uppgifter,
som de få sig ålagda.

Vad åttonde huvudtiteln beträffar, ha vi sett hur statsrådet tillsatt en ny
skolutredning. Ja, vi äro nog alla på det klara med, att undervisningsväsendet
är en av de viktigaste faktorerna för vårt folks utveckling och välbefinnande.
Men jag vill ändå säga, att jag tror, att ute i bygderna skulle man
mycket hellre se, örn man kunde få lugn och ro ett tag, innan det genomfördes
ytterligare åtgärder. Ännu är den sjuåriga skolan icke införd i alla distrikt.
Redan nu ropas det emellertid på en åttaårig skola. Man ställer sig nog frågande
ute i bygderna för planeringen av både det ena och det andra i detta
hänseende.

Jag skall sluta med att säga ett pär ord om Förenta nationerna. I trontalet
bebådades, att riksdagen skall få sig förelagd frågan örn anslutning till detta
förbund. Så vitt jag kunnat finna, har från flera talares sida framhållits
önskvärdheten av att en sådan anslutning kommer till stånd. Därför väcker
det kanske en viss förvåning, när jag såsom en ropandes röst i öknen ändå
försöker säga ett ord av betänksamhet. Jag må säga, att när man läser statuterna
för detta förbund, blir man litet fundersam. Vår frihet tror jag till väsentlig
del har kunnat bevaras under detta krig genom den neutrala ställning, som
vårt land har intagit, jämte den relativt goda försvarsberedskap vi haft. I och
med att vi gå in i detta förbund tror jag, att grunden för vår neutralitet ryckes
undan. Jag tror också, att vår självbestämningsrätt i viss grad kommer
att rubbas, då detta säkerhetsråd, som skall få bestämma, hur stora trupper
som eventuellt skola förås1 till det eller det landet, kommer att besluta. Visserligen
skall det ju ske i viss kontakt med vederbörande land, men har man
gått in i förbundet, måste man nog också finna sig i dess ålägganden. Vår
självbestämmanderätt blir säkerligen i och med att vi ansluta oss1 till förbundet
ganska illusorisk. Jag tror därför, att det är välbetänkt att taga sig
en funderare, innan man utan vidare går in i förbundet. Den trygghet, som
man kanske skulle önska få genom förbundet, kommer säkerligen att visa sig
vara ganska litet värd. För några dagar sedan läste vi i tidningarna, att Persien
önskade få sin fråga upptagen till behandling, men att man inte gärna
ville vara med örn detta. Det är frågan örn, hur det kommer att gå för ett litet
land som vårt, därest dylika saker skulle inträffa.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa synpunkter vid remissen av statsverkspropositionen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Det var en passus i herr Rubbestads anförande, som föranledde mig att begära
ordet. Herr Rubbestad sade, att han med stort intresse tagit del av det
planeringsarbete, som pågår inom ecklesiastikdepartementet för en ^utbyggnad
av vårt skolväsende, men han uttryckte — som jag fattade det —- å landsbygdens
vägnar, sin oro för att skolans arbetslugn skulle störas genom dessa
ständiga utredningar. Den enkla fråga jag vill ställa till herr Rubbestad är
den: är herr Rubbestad nöjd med det skolväsende vi för närvarande ha på vår
landsbygd, så att jag får uppfatta hans påpekande som en rekommendation
till regeringen att icke så snabbt det är möjligt driva fram en effektivisering
av landsbygdens skolväsende? När jag tillträdde min nuvarande befattning,
skedde det i stor utsträckning därför att jag som gammal landsbygdsson
visste, vilka behov det fanns av djupgående reformer på skolans område för
vår landsbygdsbefolkning. Det är därför jag anser, att det bör bli klarlagt,
vad den ärade talaren egentligen avsåg.

Xr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag står gärna till tjänst med upplysning i det hänseendet, särskilt
om jag kan påräkna den verkan ecklesiastikministern sade att det kanske kunde
ha, därest jag deklarerade min uppfattning. Jag vill alltså säga, att jag
har den uppfattningen, att vårt skolväsende i stort sett är relativt bra redan
med det nuvarande systemet.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den^fortsatta överläggningen rörande förevarande propositioner till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till statens priskontrollnämnd; nr

89, örn ökat anslag till bidrag till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder; och

nr 90, angående bidrag från lotterimedelsfonden till landsbygdens kulturella
bildningsverksamhet;

fru Boman och herr Holmström, nr 91, örn uppflyttning i lönegrad för uniformerad
personal vid Bodens poliskår;
herr Hansson i Skediga:

nr 92, örn ökat.anslag till bidrag till byggande av enskilda vägar; och
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 4, angående grunder
för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.;

herr Severin i Gävle to. fl., nr 94, örn ökat anslag till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp;

herr Lindberg m. fl., nr 95, örn anslag till skjutbanors ordnande inom det
frivilliga skytteväsendet;

herr Malmborg i Skövde to. fl., nr 96, örn utredning angående folkhögskolans
framtida utveckling och utbyggnad under statens medverkan;

herr Gustafsson i Bogla m. fl., nr 97, örn utredning rörande statsbidrag till
resekostnader åt deltagare i föreläsnings-, studie- och semesterkurser;

fru Nordgren, nr 98, örn ökat anslag till resestipendier för yrkesutbildning;
herr Lersson i Vinberg to. fl., nr 99, örn ökat anslag till säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg;

herr Sveningsson m. fl., nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn
anslag till byggande och underhåll av enskilda vägar m. m.;

herr Svedman m. fl., nr 101, om uppförande på ordinarie stat av en andre
läkarbefattning vid S:t Olofs sjukhus;

herr Hansson i Skegrie to. fl., nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
örn anslag till åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet;
herr Jonsson i Haverö:

nr 103, örn pension åt förre vaktmästaren vid postkontoret i Ånge C. J. F.
Johansson; och

nr 104, örn rätt till efterlevandepension för förre vikarierande folkskolläraren
O. M. Lindberg;

herr Lövgren, nr 105, örn pension åt förre maskinisten K. |G. Johansson;
herr Lundqvist, nr 106, om pension åt f. d. telefonisten Elsa Maria Josefina
Andersson;

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

herrar Sundström i Skövde och Odhe, nr 107, angående förbättrade pensionsförmåner
åt förre sågverksarbetaren H. G. Andersson;

herr Olsson i Mellerud, nr 108, om årligt understöd åt fiskaren G. H. K.
Sahlin;

herr Eriksson i Stockholm, nr 109, om dyrtidstillägg åt den hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda personalen;

herr Hedlund i Rådom, nr 110, örn utredning rörande åtgärder till förhindrande
av olämplig avstyckning i städer och vissa samhällen;

herrar Hallén och Hedlund i Ostersund, nr lil, örn utredning angående sänkning
av emeritiåldern för ordinarie präster;

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 112, om ökat anslag till gottgörelse till
fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt; ''

herr Jansson i Kalix m. fl., nr 113, örn anslag till fraktlindring för frukt
till Norrbottens och Västerbottens län;

herr Jonsson i Haverö, nr 114, örn översyn av gällande bestämmelser angående
vägnämnds arbetsuppgifter och befogenhetsområde m. m.;

herrar Johansson i Norrfors och Andersson i Hedensbyn, nr 115, örn utredning
rörande ombyggnad av vissa enskilda utfartsvägar i övre Norrland m. m.;

herr Nilson i Spånstad, nr 116, örn nedsättning av postportot för vissa bokförsändelser;
samt

herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl., nr 117, angående ändring av bestämmelserna
örn motionsrätt i lagen örn kommunalstyrelse på landet.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.48 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remius
av statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

Fredagen den 18 januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen böjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts propositioner,
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1946/
47 och nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46 nu komme att fortsättas; och lämnades därvid ordet enligt förut skedd
anteckning till

Herr Hedlund i Rådom, som anförde: Herr talman! Yi ha ju någorlunda
helskinnade kommit loss ur den kniptång, vari den nyss avslutade kraftmätningen
i världen hållit oss. Den åtstramning som hindrat samhällslivet att
pulsera lättar alltmera. I stället för att, bildligt talat, planera för dagen,
kunna vi nu våga göra utblickar på något längre sikt. Många frågor vänta
på sin lösning. Regeringen har med berömvärd entusiasm förklarat sig villig
att medverka till lösningen av ett flertal mycket betydelsefulla problem. Jag
syftar då givetvis på de bebådade sociala reformerna.

Ett problem av enorm storleksordning är emellertid att söka skapa ungefär
lika goda inkomster för likartat arbete. Jordbruksarbetet betalas som bekant
väsentligt lägre än det arbete som utföres i det s. k. grovarbetarfacket
och ännu lägre i förhållande till industriarbetet på landsbygden. I själva
verket förhåller det sig väl så, att betalningen för jordbruksarbetet med ungefär
en tredjedel understiger betalningen för industriarbetet på landsbygden.

Det är förvisso ingen som missunnar grov- och industriarbetarna deras
mera gynnade ställning, men vad man begär är att inkomstklyftan utjämnas
genom en höjning av inkomsterna för jordbruksarbetet i så starkt tempo
som det överhuvud taget är möjligt. De bättre ställda grupperna böra med
andra ord finna sig i en löneökningspaus till dess de sämst ställda hunnit i
fatt dem.

Vilka nackdelar som följa av den inkomstklyfta jag här talat örn behöver
knappast närmare utvecklas. Levnadsstandarden för dem som arbeta i jordbruket,
d. v. s. för jordbrukarna själva jämte hustru och barn — dessa utföra
tillsammans ungefär två tredjedelar av allt arbete i jordbruket •— och
för de i jordbruket anställda, blir givetvis väsentligt lägre, och svårigheten
att hålla arbetskraften kvar vid jordbruket blir allt större.

I detta sammanhang kan jag inte förbigå en uppgift i dagspressen om ett
uttalande, som skulle ha fällts av statsrådet Sträng i första kammaren i går.
Huruvida uttalandet är rätt återgivet undandrar sig mitt bedömande. Jag
var inte närvarande, och protokollet är ju ännu inte färdigt. Statsrådet Sträng
skulle ha yttrat följande: »I klarhetens intresse bör understrykas, att i jordbrukets
lönekalkyl uppta jordbrukarna själva två tredjedelar och lantarbetarna
bara en tredjedel. Om man nu ger lantarbetarna en slant, få alltså

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
jordbrukarna den dubbla slanten.» Ja det där kan ju på sätt och vis vara riktigt.
Men så som yttrandet är formulerat kan det också ge anledning till
missförstånd. Och det lian även detta gjort. Jag talade i förmiddags med
en socialdemokratisk ledamot av andra kammaren, som just missförstått detta
uttalande på det sätt jag trodde att man skulle komma att göra. Såsom
yttrandet här står återgivet förefaller det närmast ha den innebörden, att om
det blir en höjning av produktpriserna i syfte att möjliggöra en lönehöjning
för lantarbetarna, få jordbrukarna såsom företagare en dubbel höjning. Men
så förhåller det sig inte, och så har naturligtvis inte statsrådet menat. Utan
det är på det sättet, att örn lantarbetarna få en höjning på priset för sitt
arbete, få jordbrukarna själva samma höjning på priset för det arbete som
de utföra. Att det råkar bli dubbelt så stor höjning för jordbrukarna tillsammans,
beror ju bara på den omständigheten, att jordbrukarna själva med
husfolk tillhandahålla ungefär dubbelt så mycket arbetskraft till jordbruket
som de anställda utföra. Det är alltså blott och bart på det sättet att uttalandet
rätt förstått bör klarlägg*a att lantarbetarna ■— herr Strängs förutvarande
kommittenter — och de jordbrukare, som arbeta i eget jordbruk,
sitta i samma båt i detta avseende.

Vill man överhuvud taget att vi skola Ira ett jordbruk i vårt land -—- och
alla äro väl ense örn att det är nödvändigt — så synes det ofrånkomligt att
söka rätta till det missförhållande som föreligger beträffande betalningen
för jordbruksarbetet och som ju beror på att inkomsterna inte räcka till för
högre betalning. Att i sällsynta undantagsfall jordbruket kan lämna en avkastning,
som möjliggör en bättre betalning, är ett förhållande, som uppenbarligen
inte kan ha någon inverkan i fråga örn det stora flertalet jordbruk,
där så inte är möjligt. Det kan på sin höjd motivera en omläggning av
grunderna för att förbättra jordbrukets ställning.

Vilka vägar kan man då gå för att nå fram till denna likställighet i inkomster?
Som jag nyss nämnde är det ingen som önskar vinna likställigheten
genom en sänkning för de bättre ställda, utan vad man önskar är att
dessa ge sig till tåls, medan jordbrukets folk får inhämta det försprång som
andra grupper ha förskaffat sig. Det är alltså fråga örn inkomstökningar
för jordbruket. Hur skola då dessa vinnas? Jo. till någon del kunna de säkerligen
erhållas genom en väntad prissänkning på konstgödsel, jordbruksmaskiner
o. s. v. Rationaliseringar lia ju också varit på tal i den allmänna
debatten, rationalisering av såväl brukningsmetoder som brukningsenheter.
Även på det sättet kan naturligtvis en del vinnas. Men hur snart kan det som
man vinner på den vägen, alltså genom rationalisering särskilt av brukningsdelar,
bli av den omfattning, att det får någon större betydelse i detta sammanhang?
Får man inte förutsätta, att det dröjer årtionden, innan man på
den vägen kan ha nått upp till den inkomstnivå, där industriarbetarna på
landet för närvarande befinna sig? Är det någon som på allvar räknar med
att industriarbetarna vid en så långt fram liggande tidpunkt skola stå kvar
på samma inkomstnivå som nu? Är det inte tvärtom så att dessa vänta, att
vårt näringsliv skall visa sig mäktigt att efter hand finansiera en allt högre
levnadsstandard? Ser man saken på det sättet, återstår faktiskt inte mer än
ett av två ting: antingen får man säga till dem som lia sin utkomst av jordbruket,
att den eftersträvade likställigheten inte kan erhållas, eller också
skall man acceptera att ökade intäkter i en eller annan form är ett nödvändigt
offer för att. finansiera kostnaderna för den likställighet, som inte står
att vinna trots rationalisering och andra ansträngningar. Väljer man det sista,
är det uppenbarligen nödvändigt att antingen på sätt som nu sker, d. v. s. genom
rabatter, elier också annorledes — jag tänker på barnbidrag, bättre

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
folkpensioner o. s. v. — kompensera deni som eljest lia svårt att komma ut
med de ökade livs medelsutgifterna.

Mot tanken att genom prisökning på produkterna bereda jordbrukets utövare
den ofta omtalade likställigheten reser man den invändningen, att detta
innebär en sänkning av levnadsstandarden för övriga grupper och därmed
i realiteten en löneminskning för dessa. Resonemanget är naturligtvis riktigt,
men man må besinna att även en ringa prishöjning på jordbruksprodukterna
och alltså en knappt märkbar höjning av levnadskostnaderna kommer att
medföra en icke oväsentlig inkomsthöjning för jordbrukarna. Detta sammanhänger
med det förhållandet, att av det s. k. normalhushållets utgifter endast
omkring 20 procent gå till jordbrukarna. En höjning av priset för jordbruksprodukterna.
med 5 procent skulle alltså innebära en höjning av utgifterna för
normalfamiljen av endast en procent.

Men även en höjning av levnadskostnaderna med endast någon procent för
en familj med små inkomster kan naturligtvis anses ovälkommen. Man frågar
sig därför, örn det kan finnas möjlighet att utjämna klyftan utan en
sådan ökning , av de samlade levnadskostnaderna. Detta skulle vara möjligt,
örn man samtidigt med en höjning av jordbruksprodukternas priser kan räkna
med en sänkning av andra levnadskostnadsposter. En sådan sänkning ligger
inte utom möjligheternas gränser. Ersättningsvarorna under kriget ha kostat
betydligt mera än vad fredsvarorna betingat, och en prissänkning på dessa
varor är därför att vänta. En sådan prissänkning av icke ringa betydelse
ha vi redan fått, i det drivmedelspriserna för motorfordon reducerats i så hög
grad att icke oväsentliga taxesänkningar kunnat beslutas, vilka taxesänkningar.
i sin tur självfallet böra kunna motivera någon sänkning av en del
varupriser. Sjöfrakterna för importvaror måste väl också i fredstid bli lägre,
sedan de särskilda krigsriskerna med därav föranledda utgifter lia bortfallit!
Man kan också i detta sammanhang tänka sig att den minskning’ av levnadsutgifterna
som skulle följa av omsättningsskattens borttagande finge tagas
i anspråk för förevarande ändamål. Det förefaller alltså sorn om utsikterna
för en utjämning av inkomstklyftan mellan dem som arbeta i jordbruket och
industriarbetarna pa landsbygden kunna komma att bli någorlunda gynnsamma’
,j ftersom en varuprissänkning, främst på importvaror, inträder som
en. följd av mera normala förhållanden och omsättningsskattens slopande. En
utjämning skulle då kunna ske utan att levnadsstandarden för andra grupper
behövde beröras därav. Det är säkerligen av vikt att man när tillfället
kommer inte försitter detsamma.

Det pågår visserligen nu en utredning av dessa spörsmål, från vilken man
har att vänta vissa förslag inom en icke alltför avlägsen framtid. Men frågan
om en inkomststegring för dem som arbeta i jordbruket är faktiskt så
betydelsefull och kan väntas komma att bereda sådana svårigheter, att det i
alla fall bör vara påkallat att i den första fredsremissdebatten ägna särskild
uppmärksamhet åt saken. När nu kommittéförslagen komma fram, förefaller
det mig angeläget att man från regeringen lämnar ett besked örn hur det
skall bli, sa att jordbrukarna fa klart för sig, om de kunna vänta att Tegeringen
kommer att göra allt som rimligen kan göras för att jämna ut inkomstklyftan,
eller örn man kommer att låta det vara i stort sett som det är.
Landsbygdens folk begär ett besked på den punkten. Det förefaller mig
angeläget att ett sådant besked kan ges före nästa val.

Vidare yttrade:

Herr Henriksson: Herr talman! Det är en naturlig sak att i denna remissdebatt
de centrala avsnitten ha rört sig kring frågorna om produktionsutveck -

tredagen den IS januari 194G em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lingen, prisnivån, lönenivån och skattetrycket. Det Ilar flera gånger under debattens
lopp betonats — och det torde väl också alla vara överens örn — att förutsättningen
för en förbättrad levnadsstandard är en produktionsökning.

Finansministern uttryckte i går i sitt stora anförande den förhoppningen,
att nationalinkomsten under den tid, som nu ligger framför oss, skulle visa en
lika glädjande utveckling som fallet var under tioårsperioden 1929—1939. Han
hoppades också att näringslivet genom sin utveckling skulle skapa ett underlag
för ökade skatteintäkter. Finansministerns förhoppningar i den riktningen
torde väl också kunna röna en allmän anslutning. Men samtidigt måste man
konstatera, att det väsentligen beror på regeringen och finansministern i vad
mån dessa förhoppningar gå i uppfyllelse. En av de främsta förutsättningarna
för en god produktionsutveckling är ett stabilt penningvärde. Inte nog med
detta; det måste också hos den stora allmänheten och hos näringslivet finnas
ett förtroende för den framtida stabiliteten i detta penningvärde. Finansministern
förklarade i sitt anförande under gårdagens debatt —• vilket även vid
skilda tillfällen har berörts här i dag — att han nu hade intagit en ny position
och hade en ny målsättning i fråga om penningvärdet. Nu tänkte han ''sig, att
prisnivån skulle vara stabil och att inom den ram, som prisnivån markerade,
löneökningar skulle få äga rum. Man måste emellertid fråga sig, i vad mån
det kan bli möjligt för finansministern och andra att behärska en lönerörelse,
om en sådan kommit i gång. Hur går det örn belastningen på företagen blir
större än vad de kunna bära med de priser, som för närvarande äro rådande?

Finansministern förklarade även i går, att han inte ville följa några råd i
fråga örn att lära av erfarenheten. Jag tyckte för min del, att detta yttrande
var litet egendomligt, men såvitt jag kan se av mina anteckningar fällde han
ett dylikt yttrande. Jag kan inte finna annat än att vi lia åtskilligt att lära
både av egna och andras erfarenheter. Då det gäller den fråga, som jag nu beberört,
kunna vi exempelvis få ett rätt lärorikt åskådningsmaterial, örn vi se
på utvecklingen i Finland. Där restes krav på ett återställande av tidigare
realinkomst genom höjning av lönerna. Den finska regeringen gav efter för
dessa krav. Det är egentligen förunderligt, hur svårt det är att få människorna
att begripa, att tio hundradelar inte är mer än en tiondel, när det är fråga
om att dela samma kaka. Vad skedde i Finland? Jo, lönerna stego högst väsentligt,
och man kom i en situation, då företagen inte kunde bära kostnadsstegringen
inom den uppdragna prisramen. Även från företagens sida framfördes
då krav på en kompensation genom en prishöjning, och företagen förklarade,
att örn icke en sådan kompensation lämnades sago de sig ingen annan utväg
än att slå igen. Ja, då sprängdes hela ramen och det hela kom i rullning
med alla de konsekvenser, som vi sedermera ha kunnat iakttaga,

Samtidigt gjorde man i Finland en annan mycket intressant iakttagelse, som
jag här skulle vilja speciellt beröra. Man konstaterade att trots den löneökning,
som hade kommit till stånd, prestationen per arbetare sjönk med ungefär
30 procent. Fenomenet var detsamma både i enskild, kommunal och statlig
verksamhet. Man grubblade på orsakerna till denna företeelse på många håll,
och man fann. enligt vad sagesman därifrån lia framhållit för mig, till slut
förklaringen. Den var denna. Genom löneökningarna fingo arbetarna större inkomster,
men samtidigt kommo de också upp i sådana inkomstskikt, att skattetrycket
satte in hårdare och verkade på ett annat sätt än tidigare. Varuknappheten
var alltjämt bestående. Man kunde alltså inte köpa mer än ett visst kvantum
vare sig man hade mer eller mindre pengar. Då förfor man så, att man
nöjde sig med en inkomst, som kunde täcka veckans varubehov, och sedan fick
det vara nog därmed. Skulle man ha ökat inkomsten mer, hade det överskjutande
beloppet skurits bort av skatterna, och därför fann man inte någon anled -

Nr 0.

Fredagen den 18 januari 1940 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ning att göra det. Resultatet blev en produktionssänkning. Här i landet Ilar
ju uttrycket »Wigforssdagar» myntats. När människorna finna att de icke
själva få något i inkomst för sin fortsatta arbetsprestation, sluta de att arbeta.
Det är en företeelse som uppträder här och där och bottnar i samma orsaker
som den utveckling i Finland jag nyss berörde. Det förhåller sig med skatter
på samma sätt som med priser. Det tillhör det elementära inom prisbildningsläran,
att ett rimligt pris kan ge större netto än ett för högt pris. En rimlig
skatt kan alltså ge ett bättre resultat för staten än en alltför hög skatt. Det
måste väl vara något allvarligt fel med hela skattesystemet, om skatten skall
vara det primära vid bedömandet av ekonomiska transaktioner — som det nu
är, kunna säljare och köpare komma i tvist örn huruvida ett varuparti skall
faktureras på det ena eller andra året, eftersom detta i skattehänseende kan betyda
nära nog hela värdet av varukvantiteten i fråga — och det därtill går så
långt, att folk avstår från att arbeta därför att skatten berövar dem lönen för
arbetet.

I anslutning till skattefrågorna vill jag särskilt beröra en skatt, som varit
föremål för debatt i olika sammanhang, nämligen omsättningsskatten. Finansministern
yttrade i går, att han hoppades att vi inte i tio år framåt skulle behöva
dragas med omsättningsskatten. Han var inne på frågan även i dag. Då
uttalade han sig på liknande sätt och uttryckte den förhoppningen, att det
icke skulle dröja alltför länge innan skatten skulle kunna avskaffas. Dessa yttranden
tyckas i varje fall tyda på att omsättningsskattens avveckling icke är
omedelbart förestående.

Frågan örn omsättningsskatten berördes också av herr Fast under gårdagens
debatt. Han ansåg att det vara förenat med vissa svårigheter att avveckla
omsättningsskatten, emedan man inte var fullt säker på huruvida denna
skatts borttagande skulle komma konsumenterna till godo i form av lägre
varupriser. Herr Fast gjorde därutöver ett annat uttalande. Han sade, att då
det var fråga örn konsumentkooperationen kunde man vara säker på att en
prissänkning skulle komma konsumenterna till godo, men han ville ifrågasätta,
huruvida detta skulle bli fallet, då det gällde det enskilda näringslivet.
Jag måste gentemot denna insinuation inlägga en gensaga. Jag anser att insinuationen
är oberättigad bland annat därför, att det vid omsättningsskattens
införande ifrån handelns sida ställdes yrkande örn att skatten skulle vara vad
vi då kallade för »öppen», d. v. s. den skulle debiteras och redovisas avskild
från varupriset. En av motiveringarna för detta yrkande, som jag själv från
denna talarstol underströk, var att vi inom handeln vid så många tillfällen
varit utsatta för slika insinuationer, som herr Fast i går lät undslippa sig, att
vi ville lia klara linjer i detta fall. Vi begärde för att undslippa det läge, i
vilket vi i dag befinna oss, att få skatten redovisad för sig. Detta förvägrades
ifrån majoritetens sida, och vi fingo den s. k. dolda skatten, som var inarbetad
i varupriset. Örn det nu är fråga örn att avveckla skatten, är det uppenbart
att en sänkning av varupriset skall äga rum. Det måste emellertid alltid
vara svårt att i alla de sammanhang, där skatten kan gå igen, verkställa en
synlig urskiljning av omsättningsskatten vid nedräkningen, då skatten varit
inarbetad i priset. Jag vill för min del framhålla, att det allra mest betydelsefulla
i processen kommer att vara konkurrensen, örn en sådan tillåtes äga
rum. Det torde icke finnas några risker för att handeln i ett sådant läge på
något otillbörligt sätt skulle vilja låta komma sig något dylikt till last, som
här insinuerades. Inom handeln ha vi haft mycket bekymmer för denna skatt.
Vi ha diskuterat den vid många tillfällen, och det skulle givetvis kännas som
en lättnad örn den kunde avvecklas. Men örn det nu är på det sättet, att skatten
skall behållas under en tid framåt, borde det, såsom också yrkats vid uppre -

-Fredagen den 18 januari 1946 em. Nr 3. 65

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
pade tillfällen, åstadkommas en sådan förenkling- av denna skatt, att den inte
behövde bli alltför betungande i handhavandet för handelns folk.

Jag skulle också i anslutning till herr Fasts anförande vilja säga, att jag
inte anser att handelns och köpenskapens folk har uppträtt på ett sadant sätt
under denna kris, att det finns anledning att ge det alltför dåligt betyg eller
komma med dylika uttalanden. Handelns folk har i stället skött sig på ett
sådant sätt, att både folkhushållningsministern och ledningen för livsmedelskommissionen
funnit anledning att uttala sitt stora erkännande för de insatser,
som gjorts från handelns sida för att klara de svårigheter, som vi
under denna kris varit utsatta för. Örn finansministern nu kommit till det resultatet
— vilket tydligen något skiljer sig ifrån hans uppfattning förra
året — att vi fortfarande någon tid skola få behålla omsättningsskatten, då
skulle jag vara mycket tacksam örn han verkligen till allvarlig omprövning
upptar frågan, huruvida inte en förenkling av skatten skulle kunna åstadkommas.

I anslutning till de frågor jag nu berört skulle jag även vilja fästa uppmärksamheten
på en annan omständighet. Riksdagen beslutade strax före jul
en förordning rörande lagervärderingen i samband med krigskonjunkturskattens
avveckling. Denna förordning berör ett stort antal företagare av alla möjliga
kategorier. Beslutet blev inte klart och kom till allmän kännedom förrän
vi voro alldeles inpå julen. Förordningen innehåller åtskilliga punkter, som
ingalunda äro klara till sin innebörd. Det hade dock varit av en viss betydelse,
att de människor, som skola tillämpa denna förordning i praktiken, åtminstone
fått någon tid på sig att försöka grubbla igenom hur bestämmelserna
verkligen skola tolkas. Det fanns ingen möjlighet härför, trots att organisationerna
på samma sätt som när det gällde omsättningsskattens införande fingo
sätta alla klutar till för att försöka klara ut begreppen och sedan delge alla
företagare resultatet. Det var inte möjligt att åstadkomma detta före jul —
det kunde först ske när företagarna redan hade börjat med sin inventering under
mellandagarna. Jag måste verkligen beklaga, att man gått fram på ett
dylikt sätt. Man bör även från statsmakternas sida försöka visa så pass mycket
hänsyn, att man bereder människorna det andrum de behöva för att så sätta
sig in i nya förordningar, att de rätt kunna tillämpa de föreskrifter, som man
ålägger dem att ställa sig till efterrättelse.

Ett annat område, där svårigheter för näringslivet föreligga och där man nu
hoppas på lättnader, är det arbete som på grund av ransoneringsföreskrifterna
åligger handelns män. Åtskillig lindring har redan åstadkommits genom att en
del ransoneringar avskaffats. Jag skulle emellertid vilja ställa den frågan,
huruvida man inte nu kunde få ytterligare besked rörande de ransoneringar
som ännu äro kvar. Man gissar fortfarande både hit och dit. Vi fingo under
höstriksdagen en utmärkt redogörelse i hithörande frågor från folkhushållningsministern.
Men det råder fortfarande oro i lägret på vissa håll. Det är uppenbart
att det skulle innebära en betydande lättnad örn man kunde avveckla även ransoneringarna
på bröd och kött, som särskilt på senare tid vållat en hel del svårigheter
vid tillämpningen. Av stor vikt är att klara besked lämnas från högsta
ort så att ej rykten och prat nagga människornas ransoneringsmoral i kanten.
Det är ju dock företagarna, som få bära ansvaret för hur det hela går i lås.

Jag skall inte för min dol närmare beröra det sociala omdaningsprogram, som
har varit föremål för så mycken debatt. Jag vill bara uttrycka en förhoppning
örn att, när man genomför dessa stora reformer, det sker en avvägning av behovet.
Jag skall förr att belysa vad jag därmed avser endast tillåta mig att anföra
ett litet åskådningsexempel. En byggmästare här i staden installerade år 1938

Andra kammarens protokoll loka. Nr S. 5

Nr 3.

Fredagen den IS januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

— på den tiden rådde det ju konkurrens om hyresgästerna, och han ville för
att göra lägenheterna begärliga införa någonting nytt i sin fastighet — en för
hela fastigheten gemensam gasmätare och hyrde ut lägenheterna med fri gas
för hushållen. När det hade gått någon tid, konstaterade han att gasförbrukningen
per hushåll hade nått den femdubbla kvantiteten jämfört med vad som
beräknades för ett normalhushåll. Jag vill av detta åskådningsexempel och vad
jag förut berört i fråga om skatterna dra den slutsatsen, att den enskilda människan
måste få nytta av såväl sitt sparande som sin arbetsförtjänst. Om detta
icke sker uppstå både slöseri och sänkt produktion.

Herr talman! Till slut skall jag också tillåla mig att något beröra soeialiseringsdiskussionen.
Jag skall inte göra det efter de linjer, som tidigare lia följts,
utan jag skall be att få föra in ett annat moment i debatten. Man har ju på
socialdemokratiskt håll, då man lagt fram sitt program för statens vidgade inflytande
eller för statens övertagande av områden inom näringslivet, framhållit,
att staten skulle vara bättre skickad att handha skötseln av produktionsapparaten
än den enskilda företagsamheten. Vid framförandet av de olika projekten
Ilar man satt in en kritik mot det område, man närmast inriktat sig på,
och igångsatt en propaganda, genom vilken företagarna skulle misskrediteras
för att man därigenom skulle kulina förebringa lämpliga motiv för sina åtgärder.
Jag nöjer mig med att endast konstatera detta förhållande, men det ger mig anledning
att komma tillbaka till frågan, huruvida statens förmåga att sköta en
verksamhet skulle vara större än den enskildes.

Jag Ilar många gånger grubblat över hur denna övertro fia begreppet staten
kan förefinnas. Jag undrar örn man inte glömt bort, att staten för allt sitt
handlande måste begagna sig av människor med människors alla fel och brister.
Glömmer man inte bort att människorna äro så skapade, att om de utrustas med
stor eller absolut makt, komma deras mindre stora sidor att framträda? Låt mig
belysa detta med ett exempel. Vi kunna jämföra det intryck vi få av det sätt,
på vilken en privat företagare, vars tjänster vi anlita som kunder, uppträder
och söker, tillmötesgå våra önskningar, med det intryck vi få när vi vända oss
till funktionärer inom ett statligt eller kommunalt monopolföretag. Dessa människor,
kumi a i privatlivet vara lika hyggliga och sympatiska, men det är förunderligt
vilken påtaglig skillnad det blir, när man återfinner dem i deras arbetsfunktioner.
Vad kan nu detta bero på? Ja, det ligger väl i ganska öppen
dag. I ena fallet är vederbörande direkt beroende av örn kunden blir tillfreds
och kommer tillbaka, i andra fallet vet vederbörande, att kunden inte har något
val. Han är nödsakad att komma tillbaka till samma expeditionslucka, och föiövrigt
har.kundens reaktion ingen som helst betydelse för vederbörandes ställning
eller inkomst.

När man nu, som jag nämnde, bevittnar socialdemokratiens kritik av den privata
verksamheten samtidigt som socialdemokraterna föra fram uppfattningen
örn statens förmåga att ordna förhållandena på ett annat och bättre sätt, finns
det väl anledning att ställa fragan: varför börjar man inte på regeringens och
regeringspartiets sida med en översyn av effektiviteten hos de företag, som
staten redan behärskar? Finns det inte inom de statliga företagen och statens
verk och inrättningar åtskilligt att reformera bade i fråga örn ekonomisk planläggning,
prispolitik och byråkratiska absurditeter? Jo. förvisso. Här erbjuder
sig ett rikt verksamhetsfält för förnuftiga reformer, sorn både direkt och indirekt
skulle medföra betydande förmåner och besparingar för folkhushållet och de
enskilda människorna. Kan man inte först lösa detta problem, då bör man skynda
litet långsammare med utvidgningen av statens verksamhet och dirigerande
myndighet.

När man berör dylika frågor kan det ofta förefalla som om man rörde sig

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
med spekulationer. Om vi emellertid draga fram erfarenheter från det dagliga
livet, skola vi kunna framvisa en provkarta på företeelser, inför vilka man har
anledning att kraftigt reagera. Jag skall för att illustrera mina synpunkter
besvära kammaren genom att anföra ett par exempel, hämtade från olika avsnitt
ur samhällslivet.

Jag skulle kunna andraga en lång lista med exempel men skall begränsa mig
till att anföra endast några fall, som inträffat på sistone.

Ett företag i Göteborg hade kontor i egen fastighet, i vilken företaget disponerade
bottenvåningen. Våningen en trappa upp var uthyrd till två andra
företag. Det företag, som ägde fastigheten, behövde göra vissa omdispositioner
och utvidgningar. Man gjorde då upp med hyresgästerna om byte av våningar.
Samtidigt skulle nödvändiga reparationer invändigt företagas. Vidare skulle
man måla listverket utvändigt och reparera portalen. Man gjorde upp med
en byggmästare örn detta arbete på entreprenad. Nu finns det en bestämmelse
inom arbetsmarknadskommissionens arbetsområde som stadgar, att man inte
får lia mer jin tre anställda arbetare utan särskilt tillstånd. Uppdragsgivaren
hade av byggmästaren fått den uppgiften, att denne inte behövde lia mer än
tre anställda för att utföra arbetet. Entreprenadkontraktet gjordes upp i november
förra året. Sedan råkade en av arbetarna få en skada, så att han måste
söka sjukhusvård. Byggmästaren tog då in en ny arbetare som ersättare för
den sjuke. Byggmästaren gjorde därtill det misstaget, att han anlitade en ställningsfirma,
som i sin tur använde eget folk för att resa upp den ställning, på
vilket målaren skulle stå. Genom denna ställningsfirmas uppträdande på arenan
blev det således mer än tre arbetare som sysselsattes. Härvid kom man
i strid med gällande paragrafer. Unpdragsgivaren hade emellertid inte haft
något att skaffa med ställningsfirman. Enligt order från arbetsmarknadskommissionen
måste dock arbetet upphöra. Det blev en massa skriverier och
förklaringar. Självfallet uppstod ett mycket bekymmersamt läge, då inte mindre
än tre kontor disponerade halvfärdiga lokaler. Reparationerna, hade ju redan
igångsatts, och putsen på portalen var borthackad. Stenarna lågo lösa, och det
förelåg risk för att dessa skulle falla ned. Vintern var i antågande med frostrisk
o. s. v. Det gick emellertid inte att med hänsyn till de tre kontorens arbetsförhållanden
och skaderisken för huset få slutföra arbetet, utan det skulle
först verkställas polisundersökning och polisförhör. Till och med polisen ansåg
att hela ärendet var groteskt. Först för en tid sedan kunde hela frågan redas
upp. Man måste väl säga att detta är minst sagt ett skrämmande exempel på
byråkrati.

Då jag ser att statsrådet Ericsson, sorn ju är bränsleminister, är närvarande
bär i kammaren, kommer jag att. tänka på ett fall, som jag fick kännedom örn
i dag. Jag blev i morse påringd av en granne, som förklarade, att han i november
förra året hade installerat oljeeldning i sin villa. Han hade nu ved kvar,
som han gärna skulle vilja placera om. Han frågade, örn jag eventuellt skulle
vilja överta denna ved, enär han råkat i en mycket besvärlig situation. I
november, då oljeinstallationen skulle ske, hade han, såsom den laglydige medborgare
han är, anmält till vedkontoret sitt innehav av ved. Vedkontoret skulle
då ta tillbaka veden. Min granne förklarade, att han hade en köpare, sorn var
villig att hämta veden. Nej, detta kunde inte gå för sig, ty först skulle han
inge ett papper med förklaring hur hela ärendet låg till. Därefter skulle det
komma ut en mätningsman, som skulle mitta upp veden. Efter en lid ringde
min granne och frågade, hur ärendet avancerat. Han hade ifyllt den föreskrivna
blanketten och skickat in denna till vedkontoret. Då han ringde, kunde
man emellertid inte hitta hans blankett, varför lian fick vänta ytterligare
någon tid. När han sedan vid jultiden ånyo ringde upp vederbörande, var
mätningsmannen ledig från sin tjänst, oell mätningsförrättningen måste därför

68 Nr 3. Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
uppskjutas ytterligare. I januari i år ringde mili granne ännu en gång, och då
Hev en tid för mätningsförrättningen utsatt. Min granne var då själv tyvärr
förhindrad att närvara på den utsatta tiden, men han förklarade sig villig att
låta dörren till den lokal, där veden förvarades, stå öppen så att mätningsmannen
skulle kunna gå in. Detta skulle emellertid inte gå för sig, ty ägaren
till veden skulle närvara och skriva på ett papper, när förrättningen utförts.

Detta exempel visar val hur vi arma människor och konsumenter kunna råka
ut i det statliga byråkratisystemet. De av mig nu anförda exemplen torde väl
visa, att det finns åtskilligt att städa inom den statliga förvaltningen, innan
man går över till nya verksamhetsområden.

I fråga örn prispolitiken skall jag tillåta mig att nämna ett exempel, som
hände mig själv, när jag hot bostad. Jag anmälde då telefonförflyttning till
riks telefonbyrån. I min föregående bostad hade jag en s. k. sidoapparat. Jag
begärde flyttning av denna. Tiden gick, men jag fick inte installationen ordnad.
Jag ringde, då upp rikstelefonbyrån och frågade hur länge det skulle
dröja. Man hänvisade till att man hade svårt att få folk o. s. v. Jag förstod
dessa invändningar. Då kom jag.själv att tänka på, att den telefon, som fanns
i den nya bostaden, visserligen inte var en sidoapparat men en anknytningsapparat.
Jag ansåg att det skulle gå lika bra för mig att behålla denna apparat
som den var. Då skulle nämligen rikstelefonbyrån bara behöva byta ut numret
på apparaten. Man skulle inte behöva komma ut och lägga örn ledningarna.
dag framställde detta förslag till rikstelefonbyrån och hänvisade till att man
inte behövde, offra, vare sig material eller arbetsfolk för denna överföring. Den
dam, med vilken jag talade på rikstelefonbyrån, förklarade emellertid, att det
hela skulle kosta 50 kronor. På min fråga hur detta kunde vara möjligt, svarade
hon, att man måste uttaga en inträdesavgift på den nya modellen av telefon.
1 verkligheten förhöll det sig således på det sättet, att örn jag besvärade verket
med att ta ut folk för att lägga ned ledningar o. s. v. för en helt ny installation,
då skulle jag få det hela gratis. Örn jag emellertid besparade telegrafverket
arbetskostnader och dyrbart material, då skulle det kosta mig 50 kronor. Jag
måste bekänna, att man har rättmätig anledning att bli inte så litet förvånad
över en sådan prispolitik. Jag ringde flera, allt högre och högre tjänstemän
inom rikstelefonbyrån för att få en förklaring till denna egenartade prispolitik,
och erbjöds småningom en kompromiss. Det här av mig nu relaterade
fallet måste väl anses vara enastående för statsförvaltningen. Jag skulle vilja
höra den, som skulle kunna träffa på någon motsvarande bakvänd prissättning
inom privat verksamhet.

Herr talman! Jag har velat framlägga dessa belysande exempel från olika
avsnitt av den statliga förvaltningen. Jag är visserligen fullt på det klara
med de många svårigheter, som kunna möta på de av mig berörda områdena.
Jag har emellertid, som jag inledningsvis antydde, den bestämda uppfattningen,
att staten borje försöka se till att få den statliga verksamhet, som vi för
närvarande ha. att fungera på ett sätt som både är rationellt i ekonomiskt avseende
och ur konsumenternas synpunkt någorlunda rimligt och vettigt. En
dylik översyn inom den statliga verksamheten bör man enligt min uppfattning
göra innan man lägger ytterligare stora områden under statens dirigering.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Henriksson har här vitt och
brett berättat om den förfärliga byråkrati som finns i detta samhälle. Han
bär valt två områden av krisförvaltningen, som med naturnödvändighet måste
bli rätt tillkrånglade helt enkelt därför att det där råder materialbrist.

Var det nu så konstigt att det företogs polisundersökning i ett av de fall,
som herr Henriksson berörde? Jag syftar på det fall, där vederbörande be -

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
fanns lia tillåtit mer än tre arbetare att arbeta på ett bygge. Enligt gällande
författning får man utan särskilt tillstånd sysselsätta tre man i byggnadsarbete.
Om nu en av de anlitade arbetarna händelsevis blev sjuk, ansåg sig
vederbörande företagare lia rätt att ta in en ny i stället. Innan man började
denna verksamhet visste emellertid vederbörande, att han måste söka tillstånd
örn han skulle sysselsätta mer än tre arbetstagare. Med lagstiftningen har
åsyftats att lämna frihet för de personer, som vilja ha olika byggnadsarbeten
utförda, att ombesörja smärre sådana arbeten utan något som helst tillstånd.
Örn emellertid vederbörande tvekar örn han kan utföra aroetet med endast
tre arbetare, är det ju en enkel sak att lämna in en ansökan till vederbörande
myndighet. I delta fall är jag övertygad örn att en sådan ansökan hade blivit
beviljad.

Jag föreställer mig att herr Henriksson inte vill rekommendera de myndigheter,
som ha hand örn tillämpningen av denna lagstiftning, att lägga samtliga
dessa arbeten under tillstånd. Jag kan betyga herr Henriksson, att denna
lagstiftning inte har tillämpats alltför snävt. Man har sökt se^ bort fran de,
obetydliga överträdelserna och inte föranstaltat örn åtal. Det måste emellertid
finnas en gräns för att man skall kunna få respekt för gällande bestämmelser.
Det är inte så enkelt som herr Henriksson tror att bara slopa hela denna, lagstiftning.
Jag tror för min del, att örn det inte snart blir någon förbättring i
det nuvarande försörjningsläget beträffande byggnadsmaterial, kulina^ ganska
stora svårigheter uppkomma. Förbättringarna ha gått synnerligen långsamt
på sista tiden, och vissa tecken kulina t. o. m. tyda på önskvärdheten av en
skärpning av nu gällande lagstiftning. Massor med företagare uppvakta myndigheterna
och förklara, att myndigheterna mäste hjälpa dem, därför att de
sitta ohjälpligt fast. Detta visar således, att det inte bara är för ro skull som
vi fortfarande upprätthålla denna reglering. Jag vill för egen del betyga,
att det inte föreligger något som helst intresse att lia kvar denna lagstiftningen
dag längre än som är absolut nödvändigt.

Den av herr Henriksson tillämpade metoden att välja ut exempel ur högen
och beteckna dem som bevis på en förskräcklig byråkrati är mycket lätt att
använda. Det är emellertid svårare att finna en annan metod än den nu tilllämpade
för att tillgodose de syften, som statsmakterna avsett .med ifrågavarande
lagstiftning. Det är nog inte så lätt att utfärda bestämmelser av
detta innehåll utan att friktioner uppkomma.

Jag skall även med några ord beröra det exempel som herr Henriksson
anförde beträffande en fastighetsägare, som installerat oljeeldning och vilken
sedan ville lämna tillbaka sin ved. Bränslekommissionen hade där förklarat,
att veden kunde tagas tillbaka. Detta hade man gjort därför att fastighetsägarna
skulle animeras att, gå över till oljeeldning. Nu förhöll det sig på det
viset, att vederbörande förrättningsman inte kunde komma vid en bestämd
tidpunkt. Vid det andra av herr Henriksson påtalade tillfället kunde emellertid
mätningsmannen komma, men då var fastighetsägaren förhindrad. Man
kan således inte skylla på mätningsmannen för detta. Den anordningen att
bränslekontoret hämtar och köper veden har således vidtagits uteslutande för
att tillmötesgå villaägarna och ge dem möjlighet att installera och taga i anspråk
oljeeldning. Man har således velat ge dem en förmån. Herr Henriksson
ville nu att mätningsmannen skulle ha mätt upp deri ifrågavarande veden
utan att någon varit närvarande för kontroll härav. Med största sannolikhet
hade det sedan kunnat bli bråk om vilka kvantiteter som uppmätts. Hur skulle
man då ha löst frågan? Det är av den anledningen bränslekontoret velat hålla
på att villaägaren eller representant för denne skall vara närvarande vid mätning.

Nr 3.

Tredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag beklagar att statsrådet Ericsson har missförstått mig i två
av de av mig berörda fallen. I det första fallet, beträffande reparation och
ombyggnad av en fastighet, vände jag mig inte mot lagstiftningen som sådan,
vilken ju genomförts för att kunna klara förhållandena på arbetsmarknaden.
Jag lulle emellertid framhålla, att örn en företagare, som i detta fall på entreprenad
åtagit sig att göra en reparation, därvid begått ett fel, skall han och
inte hans uppdragsgivare klämmas åt för detta. Jag anser det vara orimligt
att betydande svårigheter skola behöva uppkomma för i detta fall tre stora kontor
bara därför att en entreprenör Ilar begått ett fel, som dock i och för sig måste
sägas vara av mindre omfattning. Som saken nu utvecklade sig måste ju
dessa tre kontor i över^två månader vänta på att kunna fullfölja sina planerade
omflyttningar. Det måste vara orätt att låta tredje man sitta emellan för ett
förhållande, som borde uppklaras mellan entreprenören och arbetsmarknadskommissionen.

I det andra av mig påtalade fallet, örn veden, bär jag inte riktat någon anmärkning
mot mätningsmannen. Det är väl vidare inte så märkvärdigt att en
fastighetsägare inte kan halla sig hemma pa de tider, som passa vederbörande
mätningsman. Fastighetsägaren måste ju som vi alla andra sköta sitt arbete.
Vad jag framför allt ville påpeka med mitt exempel i detta fall var, att örn
vedkontoret slarvar bort ett papper, så böra inte kunderna bli lidande för
statstjänstemäns slarv.

Vidare yttrade:

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag nöjer mig nied att erinra örn att
lagstiftningen i det av herr Henriksson berörda fallet angående entreprenaden
är konstruerad på det sättet, att både entreprenören och byggherren kunna
ställas till ansvar, om icke gällande regler uppfyllas. Det skulle i annat fall
ha. varit mycket enkelt för mindre noggranna personer att mot exempelvis ersättning
eller dylikt överträda gällande lag, örn uppdragsgivaren under alla
förhallanden skulle ga fri. Det är självfallet att riksdagen varit medveten
härom, när lagstiftningen utformades på det sätt som nu skett.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag skall inte lägga mig i statsrådet Ericssons och
herr Henrikssons mellanhavande örn byråkrati. Jag skall tillåta mig att påpeka
en annan form av byråkrati, som är en verklig tunga för en stor del av
våra företagare, vare sig de nu äro hantverkare, jordbrukare eller större företagare.
Jag syftar på blankettraseriet, som, trots att det påtalats många
gånger här i kammaren, ännu florerar i alltför stor utsträckning.

En jordbrukare på en medelstor gård berättade nyligen för mig, att han under
ett år hade fått besvara uppgifter örn hur stor gård han hade, hur många
kor och kalvar han hade, på hur stor areal han odlade råg och potatis o. s. v.
inte ^mindre än 17 gånger. Det säger sig självt att denna formliga blanketterror
åsamkar våra företagare oerhörda svårigheter. Jag vågar därför rikta en
hemställan till regeringen att på allvar ta itu med dessa missförhållanden och
ställa blanketterna på avskrivning. Man har all anledning att fråga sig, om
detta myckna blankettifyllande fyller någon rimlig funktion eller örn det bara
är så att den kvarn som går maler av gammal vana. Då enligt statsverkspropositionen
de största krisregleringarna skola komma att sättas på avskrivning,
synes det mig vara möjligt att snarast ta bort en stor del av nu använda blanketter.

I det sammanhanget glider tanken lätt över till en annan företeelse som på

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
visst sätt påminner örn blankettraseriet. Jag syftar på den skyldighet, som
åvilar våra kommuner att avge olika slag av remissutlåtanden. Sorn remissväsendet
nu fungerar och med den oerhörda omfattning det numera fått göres
syftet därmed helt illusoriskt. Jag skall anföra några exempel härpå från en
stad, som jag väl känner till.

En så viktig kommunal angelägenhet som det nya förslaget till allmän ordningsstadga,
vilket i hög grad intresserar alla kommunalmän, inkom pa remiss
till staden den 20 december 1044. Svaret skulle avlämnas den 31 december
samma år. Man hade således en remisstid på 11 dagar, helgdagarna inräknade.
Det enda sammanträde, som stadsfullmäktige under den tiden kunde ha, hade
redan utlysts till den 21 december, d. v. s. dagen efter den då remissakten inkommit.
Ett annat viktigt ärende, nämligen förslaget om polisväsendets förstatligande,
inkom på remiss till staden den 26 mars 1945. Remisstiden hade
utmätts till tolv dagar. Under den tiden hade varken drätselkammaren eller
stadsfullmäktige tillfälle att sammanträda. För förslaget örn folkpensionering,
som inlämnades i slutet av förra året, hade man tillmätt en remisstid av
17 dagar under julhelgen. Inte heller då hade stadsfullmäktige tillfälle att

sammanträda. o

Jag skulle kunna anföra många fler exempel på dessa oskäligt knappt tilltagna
remisstider. De av mig nämnda exemplen äro emellertid tillräckliga för
att påvisa att hela remissväsendet måste i grund ändras, örn det skall kunna
fylla ett vettigt ändamål.

" Jag vill även säga några ord i en del frågor, som i högsta grad upprört mig
och som enligt min mening böra belysas även ur andra synpunkter än. herr
Hagbergs i Luleå. Jag syftar på förhållandena inom polisen. De interiörer,
som avslöjats särskilt inom stockholmspolisen, äro i högsta grad häpnadsväckande
och måste tyvärr sägas rubba det förtroende, som varje medborgare bör
kunna känna för sin personliga okränkbarhet. Det framstår som självklart
att dåligt handlag karakteriserat både vissa medlemmar av poliskåren — jag
säger vissa medlemmar, ty det är uppenbart att det här inte kan bli tal örn
någon generell dom över hela poliskåren — och de myndigheter ända upp i
toppen, som varit ansvariga för att polisen skulle fylla sin funktion i sam hället.

. . ,

Så vida och så djupt som oron nu spritt sig, synes det nödvändigt med en
grundlig undersökning över hela linjen. Detta bestyrkes också i ett ganska
sensationellt uttalande strax före jul av överståthållaren här i Stockholm, och
jag vill livligt instämma nied honom på den punkten, särskilt som det är tydligt,
att den Hasselrotska utredningen inte kunnat eller haft till avsikt att
klarlägga hela fältet. Örn jag alltså är ense med överståthållaren örn att en
utredning är nödvändig, måste jag anmäla mycket bestämt motstånd mot den
av honom framkastade tanken, att en sådan här utredning skulle kunna verkställas
av polisens egna organ. Det räcker, enligt min tanke, inte nied något
mindre än en parlamentarisk utredning, lika betryggande sammansatt som den
s. k. Paulsonkommissionen. I statsrådet Erlanders direktiv för. denna utredning
heter det bl. a.: »Kommissionen bör vara oförhindrad att till granskning
under sitt utredningsarbete upptaga jämväl andra frågor rörande svenska myndigheters
behandling av flyktingar eller angående säkerhetstjänstens verksamhet
än sådana, som äga samband med Paulsons förehavanden.» Jag har inte
till uppgift att tolka dessa direktiv, men jag skulle vara tacksam för ett bestämt
besked, huruvida Paulsonkoinmissonen under sitt fortsatta arbete möjligen
ämnar underkasta polisens arbete i stort en ingående granskning. Örn
så inte är fallet, nödgas jag ge uttryck åt det önskemålet, att en särskild
utredning tillsättes för detta mer vidsträckta arbetsfält. Här stå nämligen

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för individens rättssäkerhet livsviktiga värden på spel. Det synes mig varu
självklart, att både i detta och övriga sammanhang alla papper måste läggas
på bordet, även örn det skulle bli besvärligt för inflytelserika personer i samhället,
Jag har mig bekant, att en rapport, avgiven av polismästare Ros i
Stockholm, icke publicerats, och det är även känt, att ett första betänkande
från Paulsonkommissionen avlämnades en av de sista dagarna under fjolåret.
Jag vill taga för avgjort, att dröjsmålet med publiceringen av dessa akter
beror på tekniska omständigheter och att det endast är en tidsfråga, när betänkandet
kommer att framläggas för allmänheten. Det är en väsentlig uppgift
för riksdagen att medverka till offentlig insyn i dessa allmänheten intimt
berörande anlägenheter.

På tal örn mörkläggning ber jag, herr talman, att hos hans excellens herr
utrikesministern få efterlysa gången av de forskningar i det förflutna, som
i utrikesdepartementet bedrives av docenten Thermanius, ett arbete, till vilket
riksdagen tidigare anslagit medel, ifan hade nog väntat att tidigare få höra
åtminstone något livstecken örn denna verksamhet, som inte är svenska folket
helt ovidkommande. Herr utrikesministern är kanske i tillfälle att i dag ge
kammaren något meddelande i saken. Vad vi vänta från detta arbete är inte
främst en aktsamling utan också och kanske främst en sammanhängande och
uttömmande redogörelse — inte någon ingående historieskrivning, vilket självfallet
vöre omöjligt på den korta tid man har till sitt förfogande — begriplig
för varje läskunnig svensk man och kvinna, en sammanställning över vad som
förevarit, speciellt de mera uppseendeväckande poängerna och epokerna i utrikespolitiken
under kriget. Objektivitet och något så när uttömmande belysning
måste vara det främsta kravet på den redogörelse vi vänta.

Hur oundgänglig en sådan redogörelse är fick man ett slående bevis på, örn
man läste sportsidorna i torsdagens morgontidningar. Jag vet inte örn kammarens
ledamöter observerat att den norska skididrottens ovillighet att samverka
med den svenska skididrotten där förklarades bero på att då på sin tid under
den tysk-italienska högkonjunkturen en svensk skidtrupp reste till Cortina i
Italien för att tävla, deltagandet skulle ha skett på uppmaning av dåvarande
utrikesministern Gunther och varit en följd av krigsutvecklingen. Ja, så heter
det faktiskt ordagrant i Svenska Dagbladets meddelande örn saken. Det verkar
onekligen nästan spöklikt, att även idrotten skulle ha varit en bricka i det utrikespolitiska
spelet, och uppgiften har även från något håll bestritts. Men det är
självfallet att sådana meddelanden, vilka — jag tror det är herr Skoglund i
Doverstorp som använt uttrycket — giva oss informationer örn utrikespolitiken
teskedsvis, i längden i hög grad äro till skada för oss både utomlands och här
hemma. Därför är det, jsom jag nyss sade, fakta vi behöva få på bordel. På anna.
! sätt kunna vi inte få det lugn och den avspänning, som vi så val behöva, inte
minst i dessa frågor.

Jag skall, herr talman, till sist med endast ett par ord beröra den mycket
intressanta principdebatt örn skillnaden mellan liberal och socialistisk frihetsuppfattning,
som finansministern och herr Ohlin med så stor talang utvecklade
här förut. Jag skall göra det i anslutning till de utrikespolitiska reflexioner
som jag nyss gjorde. Finansministern borde kanske inte så kraftigt som här
skedde fastslå skillnaden mellan dessa båda uppfattningar, den socialistiska och
liberala, Herr Wigforss skulle inom sitt eget parti kunna finna folk, som åtminstone
eftersträva en syntes emellan dessa båda till synes oförenliga motsatser.
Var det inte herr Sandler, som vid något tillfälle definierade sin egen inställning
till dessa problem på följande sätt: jag är så mycket liberal, som en
socialist kan vara och så mycket socialist som en liberal kan vara? Han var tydligen
medveten örn att det är nödvändigt för en socialist att ha ett liberalt alter

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ego i sitt bröst, som håller tummen på ögat på socialisten. Att detta är nödvändigt
framgår även av de händelser, som för närvarande utspelas i de länder, där
man är i färd med socialisering och nationalisering, därför att man tror, att det
enda välsignelsebringande är att staten övertager det hela. I herr Severins tidning,
Aftontidningen, läste jag i måndags ett telegram om dagens stämning i
Frankrike. Denna artikel borde kunna ge finansministern en del att tänka
på. Det hette där: »Man tjecker sig märka, att det av motståndsrörelsen så
ivrigt eftersträvade nationaliseringsexperimentet redan förlorat sin första lockelse.
Överflödet på ämbetsmän, regeringens administrativa bedrifter och den
växande övertygelsen, att fransmannen inte är skapad av naturen för att vare
sig utöva ekonomisk kontroll eller uthärda den, har slagit ned modet på de
flesta nationaliseringsivrarna utom kommunisterna.»

Jag skulle tro, herr talman — tiden är långt framskriden, och jag skall sluta
med den reflexionen — att finansministern och åtskilliga av hans meningsfränder
småningom komma att få göra samma erfarenheter som de tydligen något
desillusionerade nationaliseringsivrarna i Frankrike. Jag tror också, att den
erfarenheten kommer att bli nyttig för det svenska samhället.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! I
anledning av den fråga, som herr Ståhl riktade till mig beträffande det uppdrag
som docenten Thermaenius har i utrikesdepartementet, vill jag säga, att
jag tror, att jag redan vid förra riksdagen hade tillfälle att lämna ett meddelande
till kammaren örn hur den frågan låg till, men jag skall gärna litet närmare
gå in på detta i dag.

När jag fick tillfälle att få kontakt med docenten Thermanius och fick kännedom
örn hans uppdrag, visade det sig, att han först från informationsstyrelsen
fått i uppdrag att skriva något slags historik över krigstidens händelser. Sedan
hade informationsstyrelsen avvecklat sitt uppdrag till herr Thermanius, och
uppdragsgivare blev i stället utrikesdepartementet. Det visade sig, att docenten
Thermaenius höll på med en historik, och jag tog del av ett par preliminära kapitel
i denna historik. Jag kom till den uppfattningen, att det inte var lämpligt
att fortsätta på den basen, men innan jag tog definitiv ståndpunkt, ville
jag lia frågan ytterligare belyst av den nämnd av två personer, som jämte docenten
Thermaenius enligt mig lämnat bemyndigande tillkallats för. att fullfölja
denna utredning. Det var professor Bolin i Lund och envoyén Sjöborg. Dessa
herrar ha sedan på min anmodan undersökt möjligheterna att i stället för att
skriva en historik giva ut en aktsamling. Jag har nämligen i motsats till. herr
Ståhl den bestämda meningen, att officiella historiker är ett oting. Regeringen
skall inte ta befattning med att låta författa historia, utan vad regeringen skall
göra är att framlägga akter. Den uppfattningen fick jag som sagt bestyrkt, när
jag läste de kapitel jag hade tillfälle att se. Det kan väl inte vara något speciellt
intresse för svenska folket att få en värdesättning av den förda, politiken
av en enskild person. Det är här icke fråga örn att skriva vetenskap i officiellt
uppdrag, utan det är enligt min mening just fråga.örn att lägga fram akter.

Det har visat sig att denna nämnd, sedan den till en början på grundval av
den redan fullbordade delen av arbetet ägnat sig at en sammanställning av de
akter, som lågo till grund för den hittills skrivna redogörelsen, under senhösten
eller vintern kunnat anmäla att den ansåg denna väg framkomlig, och den hoppas
fram på vårsidan få en första aktsamling färdig.

Jag vill tillägga att jag tror, att herr Ståhl vida underskattar de svårigheter,
som äro förenade med ett sådant här arbete, om han tror, att man genom den
planerade publikationen skall kunna få upplysning i alla möjliga ämnen örn
det som hänt under kriget. Han tog som exempel detta med idrotten. Jag är

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss nv statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
övertygad om att det inte finns ett spår av några sådana frågor i utrikesdepartementets
arkiv, oell det kominer följaktligen väl heller inte till synes i någon
aktsamling. Jag upprepar, att jag anser det oriktigt att skriva officiell historia,
Det enda rimliga är att lägga fram officiella akter.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag har hegart ordet därför att herr
Ståhl i sitt anförande berörde en del frågor, som har sammanhang med polisen.
Herr Ståhl utgick från den nu pågående rättegången mot de två polismännen
Nordh och Hellström. Jag förmodar, att det icke kan råda några delade meningar
örn de förhållanden, som blivit blottade i denna process. Vi äro alla
överens örn att det är mycket sorgliga förhållanden som kommit i dagen i
detta mål. Det gäller två polismän, som under kriget icke ha varit medvetna
örn den plikt, som ålegat dem i deras tjänst och som svenska medborgare. Men,
herr Ståhl, även örn nu detta är klart, får man väl i alla fall försöka hålla
huvudet kallt.

Jag säger detta därför att herr Ståhl kom med vissa funderingar örn att
därest man började röra i denna historia, skulle man komma att blotta personer,
som befinna sig i mycket ansvarsfull ställning. Jag tycker nog, att man
skall vara försiktig innan man med utgångspunkt från den nu pågående rättegången
mot Nordh och Hellström kastar fram sådana påståenden, såvida man
inte har grundad anledning att göja det. Vad är det som har skett i detta
fall? Jo, två polismän, som under åratal ha haft misstankar riktade emot sig,
ha nu äntligen kunnat avslöjas efter ett, som jag förmodar, ganska omfattande
utredningsarbete. Även örn man inte skall förneka, att det inom polisen funnits
olämpliga element, bör man i alla fall akta sig för att misstänkliggöra en
kår som helhet.

Jag håller för närvarande på med en undersökning inom departementet för
att utröna de möjligheter som stå till buds att bringa största möjliga
offentlighet omkring den Hasselrotska kommissionens betänkande. Jag anser
nämligen, att det är ett berättigat allmänt krav, att man verkligen får insikt
i vad som kom fram under denna kommissions arbete. Denna kommission hade
att överhuvud så långt man kunde nå vinna kännedom örn i vad mån nazistiska
tendenser hade trängt in i vår poliskår. Det är min förhoppning, att jag
inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna lägga fram detta material.
Jag tror, att det kommer att visa sig, att huvuddelen av vår poliskår var
lojal mot vart svenska samhälle, och vidare att man kommer att få en ganska
gott exempel på hur förfärligt svårt det är att sätta sig till doms över de
åsikter, som människor hysa i politiska ting.

Sedan vill jag anföra ytterligare ett par omständigheter i anledning av herr
Stahls anförande. Herr Ståhl patalade hemligstämplandet av en utredning,
som jag låtit verkställa med anledning av polismannen Hellströms befattning
med. tva polisförhör, som pa senare tid blivit föremål för livlig uppmärksamhet
i^tidningarna. Jag vill i anledning härav och för att saken inte skall missförstås
framhålla, att hemligstämplingen icke skett för att skydda några personer
i ansvarsfull ställning, utan den har skett därför att i detta utredningsmaterial
förekomma vissa personer i sådant sammanhang, att det skulle vara
till skada för dem, örn man direkt droge fram deras namn i rampljuset. Polismästaren.
Ros har i anledning härav hemligstämplat denna rapport under hänvisning
till 10 § sekretesslagen. Jag hoppas, att jag inom den närmaste framtiden
skall kunna offentliggöra hela den sakliga utredning, som förekommit i
detta ärende.

Slutligen vill jag framhålla, att jag inte mottagit något betänkande från
den parlamentariska undersökningskommissionen. Det är alltså här inte fråga

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
om något dröjsmål med offentliggörandet av något betänkande från denna
kommission. Det som ligger bakom herr Ståhls påstående är förmodligen följande:
kommissionen har att röra sig med ett material, sorn praktiskt taget
till alla delar är hemligstämplat. Jag har ansett det vara olämpligt, att kommissionen
skulle lämna in ett hemligstämplat betänkande till socialdepartementet
och att detta betänkande därefter skalle behöva genomgås av mig,
innan ett beslut i konselj kunde fattas att hemligstämpeln finge hävas. I stället
har jag kommit överens med kommissionen örn att jag under hand får
konceptet till dess betänkande, allt eftersom det färdigställes, och tar del av
detta koncept. Vid samma tidpunkt som kommissionens betänkande framlägges,
skall alltså Kungl. Maj :t kunna fatta ett beslut örn att betänkandet skall vara
offentligt. Det är alltså fråga örn en direkt strävan att så långt det är möjligt
underlätta en publicering.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Ståhl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag tackar excellensen Undén för hans svar. Jag kan självfallet inte ha
något omdöme örn de fakta, som behandlas i denna utredning. Möjligen skulle
man kanske dock lia väntat att de vetenskapsmän, som anlitats för detta uppdrag,
hade fått välja den vetenskapliga metod, som de ansåge vara den som
bäst tjänade syftet, men det är självfallet en sak, varom jag, som är alldeles
utomstående, inte kan ha någon mening. Emellertid är väl det första kravet pa
det tillvägagångssätt, som användes vid dessa undersökningar, att det skall
vara objektivt. Jag vill bara uttala den förhoppningen, att den aktsamling, som
excellensen Undén nu har ställt i utsikt fram pa varsidan, skall bli sadan att
den inte lämnar de frågor, som intressera svenska folket allra mest,. helt åt
sidan, utan i stället ger oss en så allsidig och inträngande upplysning som
möjligt.

Till statsrådet Mossberg vill jag uttala ett tack för den förklaring, som han
här lämnat på de fall av hemligstämpling, som jag påtalat. Därmed har en
del av syftet med mitt anförande nåtts. Jag tror emellertid att man skall uttala
sig litet försiktigare örn de enbart två fall, som det skulle ha gällt inom
polisen, såsom statsrådet Mossberg här antydde. Den Hasselrotska utredningen
gav vid handen, örn jag inte missminner mig, att 14 procent av polisen skulle
vara nazistiskt infekterad, och katarinapolisens organisation efterlyser senast
i kvällstidningarna i dag en utredning för att polisen skall bli rentvådd från
de misstankar, som finnas kvar. Jag tror det är ett ömsesidigt intresse som
statsrådet Mossberg går till mötes, när han försökelse till att hemligstämplandet
försvinner »örn möjligt», ja, inte bara örn möjligt utan definitivt, i och
med att kriget är slut och vi nu skola segla in i mera normal förhållanden.
Den röda stämpeln är en ovana ifrån kriget, som slagits pa, såsom damerna
och herrarna veta. inte bara ifyllda utan även oifyllda blanketter, och det är
alldeles nödvändigt att det nu blir en annan ordning. Jag tar fasta på statsrådet
Mossbergs utfästelse, att han i sin mån skall bidraga till detta. Det är
ett gemensamt önskemål för alla parter.

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet förport genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag begärde ordet för replik, då jag i går tog upp de
saker, som statsrådet Mossberg nu berörde, nämligen frågan huruvida regeringen
i förväg skall taga ställning till vad som skall offentliggöras av den
parlamentariska Sandlerkommissionen. Jag tror, att det har framgått av statsrådet
Mossbergs framställning här, att innan denna kommissions betänkande

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skall tryckas och göras klart, så skall en medlem av regeringen först, jag använder
uttrycket korrekturläsa detsamma för att avgöra vad som skall bli offentliggjort.
Sedan kan man ju tro, att allmänheten kommer att uppfatta det
som resultatet av en parlamentarisk utredning, därest det nu visar sig, att regeringen
anser sig av skäl, som jag inte nu känner, böra hemligstämpla en del!
Det kan i detta fall. tycker jag, inte åberopas några hänsyn till främmande
makt, ty de frågor som Paulsonkommissionen behandlar, röra ju verksamhet,
sorn har utförts i det nazistiska Tysklands intresse, och för de nazistiska gangsterledarnas
vackra ögons skull kail jag inte tänka mig att det finns någon
rimlig anledning att hemligstämpla det material, som hela det svenska folket
sedan ett år tillbaka med största spänning har väntat på.

Vidare anförde:

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag vill bara säga i anledning av
vad herr Hagberg nu har yttrat, att från regeringens sida finns det ingen som
helst önskan att hemligstämpla den Sandlerska kommissionens betänkande. Men
vi ha en sekretesslag som ger anvisning på i vilka former som ett hemligstämplat
material skall frigöras ifrån hemligstämpeln, och i detta fall skall det ske
genom ett beslut av Kungl. Majit. Detta beslut skall fattas av Kungl. Majit
på min föredragning, och jag har alltså ansett att det skulle vara ett tillmötesgående
av den allmänna opinionens intresse att jag är beredd att fatta detta
beslut samtidigt som kommissionens betänkande framlägges.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! De sociala åtgärder, sorn signaleras
vid denna riksdag, kan man hälsa med mycket stor tillfredsställelse. Folkpensioneringens
förbättrande innebär för de gamla, vilka under hela sitt liv
fatt föra en strävsam tillvaro och genom pension få en tryggad ålderdom.
Ingenting har gjort ett sa beklämmande intryck på mig som när kommuner
sinsemellan processa örn var de gamla skola lia sin hemortsrätt. Sådana processer,
som man tycker borde ligga långt tillbaka i tiden, förekomma fortfarande.
Vad har det berott på? Jo, det beror på de understödskostnader, som
kunna drabba en kommun, när det gäller personer, som börja närma sig 67 års
ålder och skola fa hemortsrätt i kommunen och icke kunna försörja sig. Örn
dessa skulle fa en större folkpension, skulle de se sin försörjning tryggad, och
vem skulle icke hälsa detta med tillfredsställelse? Mot dessa, som kommit
till den gränsen ^och kanske veta med sig, att de icke kunna reda sig på den
lilla pension de fa, tycker jag att detta blott skulle vara en gärd av tacksamhet,
liksom även mot dem, som under ett strävsamt och långt liv gjort sin stora
samhälleliga insats lika säkert som någon annan.

En annan stor fråga, som bär berörts, gäller barnbidrag och skolbarnsbespisning.
Detta kommer naturligtvis att föra med sig stora kostnader. Här
gäller det familjer, som ha mångabam. Jag skall ta ett exempel, som gäller
en körkarl, som jag anställde pa min gard. Han sökte plats hos mig för många
ar sedan under förra kriget. Da sade man till mig: ta icke den mannen, ty han
har nio barn! De voro emellertid alla friska barn, och jag ansåg, att hail passade
förträffligt för mig, emedan jag själv inga barn har. Han var hos mig i
manga år, och jag hade bara glädje av hans nio barn. De äro nu alla ute i livet
och fylla sin uppgift i fäderneslandets tjänst. I sådana här fall skulle jag hälsa
med^tillfredsställelse, att barnbidrag kunde lämnas.

Så^ha vi skolbarnsbespisningen. Jag hade under min skoltid en halv mil
att ga till skolan, och när man sedan kom fram var maten frusen på vintern,
och det var icke mycket att äta för barn. Vi sta nu kanske inför en omdaning
av skolväsendet pa landsbygden. Vid den centralisering av skolväsendet som

Fredagen den 18 januari 194G em. Nr 3. 77

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tidigare omtalats, kommer det också att ordnas så, att barnen kunna få ett mål
mat, vilket naturligtvis kommer att medföra stora kostnader.

Jag har studerat riksdagens protokoll för år 1933, då det var fråga örn en
omläggning av det ekonomiska livet i vårt samhälle och det diskuterades, hur
man skulle lösa de svårigheter, som då rådde, arbetslöshet och den ekonomiskt
svåra ställning, som jordbruket befann sig uti. När jag läste denna debatt,
tyckte jag nästan, att en hel del av vad där sades hade sagts även i debatten
här i dag. Vi kunna i varje fall vara på det klara med att örn man skall genomföra
en förbättrad socialvård måste de som ha folkpension få en förbättrad
ställning och de som ha många barn få barnbidrag. Dessa människor lägga
icke pengarna på kistbottnen utan köpa varor för pengarna, som därigenom
komma i omlopp. Jag intar den ställningen till dessa frågor, att jag för egen
del vill deklarera min stora glädje och tillfredsställelse med att få avge min
röst för dessa frågors lösning, och jag tror att den ekonomiska fråga, som
följer med detta, kommer att lösas lika väl denna gång som den löstes år
1933, när man målade den ekonomiska ställningen i så förfärligt mörka färger.
Att kräva att konturerna skola läggas upp och att allting skall vara klart,
innan dessa frågor lösas, anser jag emellertid icke vara möjligt. Jag vill i
stället fråga: vill ni vara med örn att säga nej till sådana åtgärder?

Något som i dagens debatt irriterat mig en liten smula var jordbruksministerns
inställning till småbrukarhemmen. Jag känner mycket val till förhåjlandena
i dessa småbrukarhem. Man får väl erkänna, att hur litet ett småbrukarhem
än är bör det icke utestängas från möjligheten att erhålla sådana bidrag,
som statsmakterna lämna, såsom bostadsbidrag och andra bidrag, och icke
ställas utanför alla välfärdsåtgärder och mötas med: »Ni skall bort från hemmanet.
» Det är en hård linje, och det skulle icke passa in i elen sociala välfärdslinje,
sorn här lägges upp. Så säger man: vi skola rationalisera jordbruket.
På detta vill jag svara: låt tiden utveckla sig på detta område. Vad
tiden kräver kommer också att växa fram undan för undan, men går man för
brådstörtat till väga kunna vi vara säkra örn att det icke länder till nytta utan
kanske mera till skada.

En annan fråga, som jag också vill beröra, är det kontantbidrag, som skall
utgå till provisorisk löneförbättring åt tjänstemännen. Det kanske icke låter
så vackert att här komma med invändningar. Men jag får säga, att när^ det
gäller lönegrupper, där tjänstinnehavarna ha 15- å 25 000 kronor örn året,
anser jag det nästan litet löjligt att skicka deni en postanvisning på 300 kronor,
under etet att för dem, som lia lägre löner, är det enligt min mening högst
berättigat.

Det är dessa frågor, som jag velat något beröra. Jag känner mig pliktig att
här deklarera min inställning beträffande dessa sociala frågor och ännu en
gång betona, att man med verklig tillfredsställelse sett denna förbättring av
skolformerna på landsbygden, denna centralisering av skolorna, där barnen få
fria måltider och man anordnar skolskjutsar, så att barnen kunna följa nied
i sin skolgång. Man får beklaga landsbygdens ungdom, då den ena skolan
efter den andra dragés in och det blir lång väg till skolan. Skolformerna äro
icke sådana de skulle vara, men vi skola hjälpas åt att lösa dessa frågor. Jag
tror emellertid, att örn man försökte ge det svenska folket mera arbete och
jordbruksnäringen finge en ekonomisk standard lika med andra näringars och
den skapande kraft, som ligger i jordbruksnäringens yrke, skulle det leda till
att de svårigheter av ekonomisk art, som kanske möta oss, komma att lösas
lättare lin man anat, i likhet med vad man fick skåda år 1933, då några hundra
miljoner kronor kommo i omlopp. De anslogos till arbetarna och till jordbrukarna
såsom hjälp till självhjälp, och det dröjde icke så länge, förrän skulderna
voro betalda och bekymren vörö borta. Nu kanske man vill vara med örn

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att göra en insats. Vi få akta oss, så att vi icke få skämmas, örn vi intaga en
avog ställning^ mot de sociala åtgärder, som vi här diskuterat och som förr
eller senare måste lösas och även komma att lösas, de äro berättigade: hjälp
för ålderdomen och hjälp till hemmen nied mångå barn.

Herr Johnsson i Skoglösa: Herr talman! En av de frågor, som mycket diskuterats
ute på den svenska landsbygden och mycket intresserat icke minst
landsbygdens ungdom, är frågan örn huru det svenska skolväsendet i fortsättningen
skall utveckla sig och utbyggas. Man har såsom jag säde med stor uppmärksamhet
följt denna fråga och ställt sig undrande och tvekande inför spörsmålet,
huruvida den nya skolform, som skall byggas upp, får en sådan utformning
för landsbygdens vidkommande, att den kommer att fylla de uppgifter.
sorn man på landsbygdshåll anser, att den bör göra. När det gäller skolan och
skolförhållandena, kan man i varje fall icke komma ifrån, att det tidigare varit
för landsbygdens vidkommande väsentligt sämre skolformer och väsentliga svårigheter
för landsbygdens ungdom och barn att överhuvud taget skaffa sig den
utbildning, som i närvarande stund kan anses nödvändig i detta land. Man
hyser på landsbygden sina betänkligheter för att man alltför ensidigt, även
när det gäller denna nya skolform, i första hand kommit att beakta de Synpunkter
och tillfredsställa de intressen, som från andra befolkningsområden
läggas på denna fråga. Jag skulle för min del vilja uttala den förhoppningen,
att man icke glömmer hort den svenska landsbygden även när det gäller den
svenska skolan.

Även örn man ser på dessa frågor i andra sammanhang än enbart folkskolan,
föreligga många och stora önskemål. Det finns exempelvis stipendier, som nu
beslutats och som utgå till elever i den högre utbildningen men som utdelas
efter alltför snäva bestämmelser och efter alltför snäva principer, och samma
förhållande råder beträffande stipendier till eleverna i våra yrkesskolor, lantmanna-
och hushållsskolor m. fl. Genom det fallande penningvärdet och den
ökning av inkomsten, som på detta sätt kommit till stånd, ävensom genom att
man, framför allt när det gällt jordbrukarna, genom den sista taxeringshöjningen
givit dem förmögenheter, som icke i realiteten äro räntebärande eller
giva inkomst i större utsträckning än tidigare, har en mycket stor del av de
små och mindre jordbrukarhemmens ungdom kommit i en mycket svår ställning,
när det gäller dessa stipendier. Jag skulle för min del önska, att regeringen
ville beakta dessa synpunkter och förhållanden och försöka åstadkomma
en rättelse till det bättre. Man borde nog vara litet mera generös, när det
gäller utbyggandet av lantmanna- och hushållsskolor och övriga yrkesskolor.
Man talar örn rationalisering av Sveriges jordbruk, men givetvis bör också på
andra näringsområden driften rationaliseras. Man frågar sig emellertid, hur
detta skall kunna ske, örn man icke vill bereda möjlighet för ungdomen ute på
landsbygden, antingen de nu äro lönearbetare eller harn till sådana, som äro
ägare till ett större eller mindre jordbruk, möjlighet att skaffa sig den utbildning
de behöva för att fylla tidens krav på duglighet i sitt yrke.

Det skulle vara mycket att säga örn detta, nion jag vill vid denna sena timme
icke i någon större utsträckning uppehålla tiden, varför jag i stället skall
övergå till att tala något örn en annan fråga, som ute på den svenska landsbygden
kanske i närvarande stund med ännu större spänning följts av de breda
lagren jordbrukare, för att icke Säga de breda lagren av det arbetande folket
på, den svenska landsbygden. Jag syftar på vad som förekommit i samband med
frågan om prissättning på jordbrukets produkter och den kalkyl, som i samband
därmed uppgjorts. Under sista tiden har det skrivits och talats oerhört
mycket örn denna fråga, och man har även i remissdebatten vid upprepade till -

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fällen berört densamma. Man Ilar utgått ifrån den diskussion, som förts i hela
den press, som förmenas företräda den konsumerande allmänhetens syn på denna
fråga, och man har lagt upp frågan på ett sådant sätt, att det hela för allmänheten
skulle komma att te sig som en orättvisa gentemot såväl den konsumerande
allmänheten som statsmakterna eller dem som man framställt såsom
förhandlingspart gentemot jordbrukarna. För att i någon mån tillrättalägga
de uppgifter, som här lämnats, vill jag ge några direkta upplysningar örn hur
frågan ligger till.

RLF-organisationen hade ända sedan kalkyluppgörelsen vid prissättningen
i våras vägrat godkänna den uppgjorda kalkylen och har vid olika tillfällen
framfört sina synpunkter på jordbrukskalkyiens uppläggning för ett bättre
ekonomiskt resultat av densamma. Man har under förra våren och hösten vid
flera tillfällen i skrivelser till såväl Kungl. Majit som livsmedelskommissionen
framfört sina önskemål. Påståendet att RLF skulle i något avseende ha gått
andra vägar än dem som kunna anses försvarbara, kan därför knappast anses
vara riktigt. Man har sagt, att det icke varit ett förhandlingsmässigt sätt som
RLF begagnat sig av. RLF godkände ej den priskalkyl som uppgjorts; den
5 oktober lät RLF :s ordförande, herr Ekström, till livsmedelskommissionens
protokoll anteckna, att »med hänsyn till den risk som föreligger för att löneklyftan
mellan jordbruksbefolkningen och jämförliga arbetargrupper skall ytterligare
ökas har jag emellertid icke kunnat för dagen binda mig vid den
blivande prisnivån på jordbruksprodukter under innevarande regleringsår utan
anser, att möjlighet bör finnas att efter löneförhandlingarnas avslutande upptaga
denna fråga till behandling vid årets höstriksdag.» RLF har i skrivelse till regeringen
framhållit sin önskan att få dessa synpunkter beaktade, så att de rättmätiga
krav, som enligt vårt förmenande ställdes såväl från lönearbetarnas sida
som från dem som arbeta i eget jordbruk, skulle från regeringens sida beaktas.
Örn regeringen icke ansåg sig kunna göra detta själv, borde frågan föreläggas
höstriksdagen genom en proposition i ärendet. Så har man emellertid icke gjort,
utan frågan har undan för undan skjutits upp, och man måste bland jordbrukarna
anse det såsom ett egendomligt förhandlingssätt, att prissättningen på de
produkter, som man redan i mycket stor utsträckning avyttrat, icke skulle
fastställas förrän vid en tidpunkt, då det kanske gällde att så på nytt, och att
man i realiteten kanske skulle få vänta, tills vederbörande fått skörda den nya
grödan.

När man därtill i denna debatt använt argument, som man måste anse
ägnade att vilseleda den allmänna opinionen, måste jordbrukarna reagera däremot.
Sålunda har man i tidningarna tolkat ett uttalande som statsrådet Sträng
i går gjorde i första kammaren på det sättet, att om man skulle tillerkänna
Sveriges lantarbetare en höjning av lönen med 1 öre, skulle jordbrukarna erhålla
dubbelt så mycket. Uttalandet tolkades av pressen ordagrant så, att om
man ger en arbetare 1 öre i löneförhöjning får jordbrukaren, utan någon som
helst prestation egentligen, en tvåöring eller dubbelt så mycket under alla
förhållanden. Jag hoppas, att statsrådet Sträng menat det verkliga förhållandet,
nämligen alt örn eli lantarbetare får en lönehöjning och denna höjning
liven kommer den jordbrukare till del, vilken utför ett verkligt arbete inom
sitt jordbruk, så erhåller den senare samma ersättning eller samma höjning
för detta arbete; men eftersom lantarbetarnas grupp icke är hälften så stor
som den arbetande jordbruksbefolkningens, blir det, örn man räknar klumpvis
eller i summa, sammanlagt ett dubbelt så stort belopp sorn går till de arbetande
jordbrukarna jämfört med den sammanlagda lönehöjningen till lönearbetarkåren.
Men i detta fall måste man väl räkna med vad den enskilde
individen får, vare sig han är lantarbetare eller han är en mindre jordbrukare,

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.'')
och man kan väl inte räkna med vad hela kåren som sådan får på den ena eller
andra sidan.

Statsrådet Sträng citerade också i dag ett uttalande, av vilket han för sin
del ville göra förståeligt, att det skulle råda mycket stora meningsskiljaktigheter
mellan den del av jordbrukets föreningsrörelse, som representerar de ekonomiska
föreningarna, och den del som representerar den fackliga organisationen.
Herr Sträng citerade ett par rader i en ledare i Jordbrukarnas föreningsblad.
Han läste så här: »Sveriges lantbruksförbund känner sig bundet
av den vid vårprissättningen gjorda överenskommelsen.» Och där slutade statsrådet
Sträng. Men artikeln fortsätter så här: »Men sedan dess ha på den
allmänna lönemarknaden inträffat både förbättringar för lönearbetarna genom
höjda kollektivavtal och förberedas lönehöjningar för tjänstemän genom tillmötesgående
från statens sida. Fullgoda skäl föreligga för regeringen att träda
i förhandlingar med jordbrukarnas organisationer för att diskutera justering
av prissättningen. Jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse anser, att en
inkomstökning är berättigad. Det finns uppenbarligen ingen som helst möjlighet
vare sig för jordbrukare eller löntagare att uppnå förbättrade villkor, örn
ej inkomstläget förbättras. Ett med 3 öre förhöjt mjölkpris utgör ej något
överskridande av ganska moderata anspråk på inkomstklyftans ingalunda utfyllnad
men minskning.»

Jag skulle förmoda, att denna del, som statsrådet Sträng icke citerade, till
fullo visar att det icke mellan dessa organisationer förefinnes den klyfta, som
man har sökt göra gällande.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja tillrättalägga en annan sak, som
man i tidningsdiskussionen har fört iram, när man försökt misstänkliggöra
RLF:s organisation. Man har i tidningarna under de senaste dagarna bland
andra olika uppgifter, gripna ur luften, kommit fram med det påståendet, att
RLF i händelse av konflikt ämnade vidtaga åtgärder för att förhindra, att
sjuka och barn erhölle den mjölk de behövde. Jag vili å centralstyrelsens
vägnar deklarera, att det aldrig vare sig tidigare eller under sista skedet av
detta ärendes behandling varit tal örn att vidtaga någon sådan åtgärd, utan
det har fastmera slagits fast, att man ifrån vår sida ansåg det som en uppenbar
plikt att tillgodose dessa behov. Vi rikta icke denna aktion, som från
Sveriges jordbrukare göres, mot konsumenterna vare sig av det ena eller andra
slaget, men vi förmena, att även landsbygdens folk, det arbetande folket vid
det svenska jordbruket, skall äga samma rättighet som andra yrkesgrupper,
stora eller små, att få föra till torgs sina åsikter och förfäkta sin mening
liksom att vidtaga de åtgärder, som kunna anses nödvändiga för att hävda
sina berättigade intressen.

Vi hoppas och tro, att regeringen skall sätta sig in i och beakta de synpunkter,
som från menige man ute i ledet göra sig gällande vid ställningstagandet
till dessa frågor. Det finns säkerligen icke mer än en enda mening ute
bland våra jordbrukare — och jag tror att samma mening råder även bland
den allra största delen av våra arbetare — och det är den, att det är inte mer
än rätt och skäligt att inkomstklyftan minskas i stället för att ökas mellan
dem som arbeta i svenskt jordbruk och dem som företräda andra näringar eller
andra yrkesgrupper i det svenska samhället.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag begärde ordet med anledning av den första delen av herr Johnssons i Skoglösa
anförande. Men innan jag går in på den saken skall jag be att få säga
ett ord till svar på en fråga, som herr Hagberg i Luleå riktade till mig i går,
då jag tyvärr var frånvarande här i kammaren.

Fredagen den 18 januari 1946 era.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Lulea berattade för kammaren, att lian någon gång i somras
hade frågat mig, huruvida hans telefon var polisövervakad, och eftersom jag
inte hade svarat omedelbart, drog han därav den slutsatsen, att han stod under
telefonkontroll så länge som kriget hade varat. Det är beklagligt att herr Hagberg
i Luleå var så rädd att använda telefonen i somras. Örn han hade varit litet
djärvare kunde han kanske ha ringt till fungerande polisministern och fått ett
svar, eftersom jag helt enkelt hade glömt bort det samtal, som herr Hagberg och
jag hade med varandra. Han hade då snabbt kunnat få besked örn att han inte
behövde vara rädd för att använda sin telefon. Hans telefon har icke enligt polisens
uppgift varit föremål för samtalskontroll sedan i slutet av 1941. Och hans
telefon i Luleå har överhuvud taget — fortfarande enligt polisens uppgifter —
icke varit föremål för kontroll. Det var denna upplysning jag ville lämna.

Men, som sagt, jag begärde ordet med anledning av herr Johnssons i Skoglösa
anförande. Jag kan inte säga, hur mycket han och tidigare även herr Hansson
i Skediga gladde mig genom den positiva inställning till frågan örn landsbygdsungdomens
uppfostran och utbildning, som genomandades bägge deras
anföranden. Vi skildes vid middagen efter en liten replikväxling, då en annan
av bondeförbundets ledande krafter faktiskt gav mig, och jag föreställer mig
även kammaren, det intrycket, att nu var det meningen att landsbygdens folk,
att vår upplysta bondeklass, skulle ställa sig urava, när frågorna örn vårt skolväsendes
riktlinjer skulle dragas upp. Det är klart att det gjorde mig beklämd.
Det är visserligen sant att allting skulle tekniskt bli mycket enklare att lösa,
örn jag inte hade att beakta landsbygdens intresse. Det är mycket lättare att
komma till rätta med skolfrågorna i städerna och i tätorterna. Vad som komplicerar
skolfrågorna i vårt land är att vi ha vår stora, vidsträckta landsbygd, ofta
glest befolkad. Det skulle emellertid vara bedrövligt, örn när vi skola få ett
demokratiskt genombrott i vårt skolväsende, landsbygdens folk skulle säga, att
vi ha inget intresse av att bryta ned murarna till den högre utbildningen och
till den praktiska yrkesutbildningen. Jag konstaterar nu med glädje, att den talesman,
som gav detta dystra intryck, i varje fall icke talade å hela landsbygdsbefolkningens
vägnar. Örn vi skulle följa hans linjer, så finge vi otvivelaktigt
inte bara den tillströmning till tätorterna, som vi för närvarande ha, utan en
tillströmning som hade rört sig om kvaliteten i mycket större utsträckning än
vad som hittills varit fallet. Örn landsbygdens folk skulle uteslutas från den fortsatta
utbildningen, är det uppenbart att den hade givit upp hoppet örn att överhuvud
taget kunna förbättra sin ställning, om den stannade på landsbygden.

Beträffande stipendierna kan jag fatta mig kort. Som var och en, som haft
tillfälle att taga del av åttonde huvudtiteln, vet, är det så, att där bara anmäles
att skolutredningen kommit med ett förslag till förbättrade landsbygdsstipendier,
ett förslag som, örn det blir realiserat, i allt väsentligt utjämnar skillnaden melian
stad och landsbygd i detta hänseende. Dessutom har skolutredningen lagt
fram ett förslag till stipendier utgående efter behovsprövning både för landsbygds-
och stadsungdom. När man tar ställning till detta förslag är avsikten
att samtidigt alla stipendieformer skola prövas, även sådana till den praktiska
utbildningen, till folkhögskolorna, till yrkesskolorna och till lantmannaskolorna,
och jag tror mig kunna försäkra, att jag skall låta mig angeläget vara att
se till att det inte blir en favorisering av de teoretiska linjerna, utan att man
skall tillämpa åtminstone ungefärligen samma principer för de nu nämnda skolorna
som för läroverksungdomens stipendier.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! I anledning av statsrådet Erlanders upplysning, som jag redan

Andra kammarens protokoll 10JiG. Nr 3. b

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tidigare fått av honom personligen, sä vill jag tacka honom så hjärtligt för
att den har framlagts, ty nu är det i alla fall inför hela svenska folket fastslaget,
att den svenska polismakten har avlyssnat en svensk riksdagsmans telefon
i tre olika omgångar på sammanlagt ett år. Lägga vi till detta gårdagens
upplysning, att en polisman, som misstänktes för spioneri, avlyssnades ett halvt
år, varefter det ansågs vara klart, så tycker jag, att vi ha fått en viss gradering
på vad som ansetts ha varit landsskadligt under detta krig. Jag är mycket
tacksam för upplysningen, och jag vet inte örn det är ett minnesfel hos mig,
men jag har faktiskt för mig att den ende politiker här i landet, örn vilken det
avslöjats eller erkänts, att hans telefon avlyssnats, det är utom mig själv Hjalmar
Branting.

Herr Rubbestad, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Med anledning av ecklesiastikministerns anförande nyss
vill jag säga, att han helt siikert missuppfattade mitt yttrande före middagsrasten.
Jag svarade vid det tillfället helt kort ja på hans fråga, huruvida jag
ansåg att skolväsendet på landsbygden var sådant, att skolkommissionen tills
vidare kunde vila. Detta svar får dock ses mot bakgrunden av vad jag yttrade
i. det längre anförande, som jag höll från talarstolen. Där betonade jag nämligen,
att man först och främst borde genomföra det redan av riksdagen beslutade
sjunde skolåret, innan man forcerade fram ytterligare skolår.

Vidare anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag är mycket glad över att jag tog till orda, så att det missförstånd, som
herr Rubbestad anförande gav anledning till, kunnat bringas ur världen. Det
var nämligen inte bara jag, som missförstod hans ord på denna punkt, utan
säkert större delen av kammaren. Herr Rubbestad förklarade, att han med
en viss oro såg, att det tillsattes en ny skolkommission, eftersom vi ju helt nyligen
haft en stor skolutredning, som arbetat med dessa saker. Jag vill minnas,
att hans ord folio ungefär så. Det var därför jag tillät mig fråga,
om den ro, som herr Rubbestad önskade skulle vila över skolfrågorna, betydde,
att man tills vidare skulle lägga 1940 års skolutredning på hyllan, jag
undrade, örn herr Rubbestad ansåg det vara så väl beställt med skolorna på
landsbygden, att det var onödigt med förbättringar. Men nu märker jag, att
att det var en annan sak, som herr Rubbestad ville ge uttryck åt. Jag är glad
att min replik bringat klarhet på den punkten.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! När jag nu tar till orda
är jag en smula oroligjör att det jag kommer att säga kan bli en direkt fortsättning
på den frågelåda, som kammarens överläggningar börja ta form utav.

Under gårdagens debatt gjorde sig en av riksdagens ledamöter -— han är för
övrigt från samma stad som jag — till talesman för en arbetargrupp vid Kinnekulleverken,
där man just nu står inför hotet örn driftsinställelse och där
arbetarna alltså riskera att förlora sina anställningar. Det är inte för att polemisera
mot denna riksdagskamrat som jag nu begärt ordet. Tvärtom har jag
tagit till orda för att understryka angelägenheten av att något göres för dessa
arbetare, så att inte de svårigheter, som utan tvivel förestå dem, bli större än
nödvändigt. Samtidigt vill jag komplettera herr Sundströms i Skövde ord med
några upplysningar. Enligt vad som stått att läsa i pressen hyser man förhoppningar
örn att möjligen kunna fortsätta arbetet vid Kinne-Kleva genom
att där upptaga en verksamhet av annat slag än den oljeutvinning, som man
hittills sysslat med. Man har tänkt sig dels tillverkning av gasbetong och dels

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tillverkning av stenull. Även om en del arbetare vid Kinne-Kleva därigenom
skulle få fortsatt arbete skulle detta ändå, enligt vad jag förstår, sannolikt
komma att innebära, att man därigenom får en viss arbetslöshet på andra håll
i landet. Det är också för att påpeka denna sak, som jag begärt ordet. I övrigt
har jag ingen anledning att tala vare sig å arbeiarnas eller företagarnas
vägnar.

När gasbetongtillverkningen för omkring 20 år sedan patenterades, var gasbetongen
icke någon produkt sorn utan vidare kunde föras ut i marknaden. Inte
heller kunde tillverkningen av gasbetong upptas med en gång. Fabrikationen
påbörjades av ett företag i skövdetrakten och av ett annat företag i Närke,
men det dröjde ganska länge innan man fått fram en produkt, som var användbar
och tillräckligt stark. Patentet var inte av det slaget, att man omedelbart
kunde sätta i gång med fabrikation. Det var först efter flera års arbete
och kamp mot vanskligheter och svårigheter av olika slag, som man lyckades
åstadkomma ett användbart fabrikat, med vilket man kunde skapa en marknad
och bereda ett betydande antal arbetare sysselsättning. Detta patent utgick för
ett par år sedan, och sedan dess har tillverkningen upptagits även av Skånska
cementbolaget vid en eller flera av dessa fabriker. Dessutom har tillverkningen
av s. k. stenull upptagits på en del håll och bedrives nu vid skövdefabriken
och två eller tre andra fabriker i vårt land.

Jag har inte sökt eller varit i tillfälle att tala med fabrikanterna men vill
ändå i god tid lägga fram vissa synpunkter på dessa saker för statsmakternas
beaktande. Örn den planerade fabrikationen av gasbetong och stenull vid KinneKleva
verkligen upptages, vill det synas som örn det kunde leda till en viss
brist på arbetstillfällen vid de fabriker, som sedan lång tid tillbaka sysslat
med dylik verksamhet. Jag finner det riktigt och lämpligt att hänsyn tages
till dessa omständigheter. En konkurrens från staten måste ju nämligen vara
mycket beklaglig för de företag, som med mycket arbete och stora risker och
svårigheter lyckats komma i gång med sin fabrikation och skapa en marknad
för sina produkter. Skola dessa fabrikanter, sedan de fått tillverkningen att
löna sig och som sysselsätta ett avsevärt antal arbetare, nu utsättas för konkurrens
från statens sida bara därför, att statsmakterna igångsatt en viss krisfabrikation,
som nu måste nedläggas, och nu vilja i viss utsträckning använda
det i byggnader o. d. nedlagda kapitalet? Är det riktigt att staten på detta
sätt startar en konkurrensfabrikation och försvårar och kanske omöjliggör
driften för de ursprungliga fabrikanterna och därigenom gör där anställda
arbetslösa? Jag ber att få framföra dessa synpunkter. Särskilt vill jag rekommendera
regeringen och statsrådet Ericsson att beakta dem. Statsrådet Ericsson
är icke närvarande nu, men han har ju möjlighet att i riksdagens protokoll
taga del av vad jag här framfört. Jag hemställer örn att han då verkligen tar
sig en grundlig funderare på dessa saker innan han handlar.

Jag hoppas att kammarens ledamöter förstå, att vad jag här sagt icke på
något sätt är riktat mot de arbetare vid Kinne-Kleva, som nu med fullt fog
känna sig ängsliga för framtiden. Jag har endast velat förebygga, att man på
en ort genom en kanske hastigt igångsatt fabrikation åstadkommer skador och
arbetslöshet på annat håll. Det gäller därför att noggrant överväga dessa saker
innan man går till handling.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag skall inle fördjupa mig i dc stora
frågor, som vi nu under två dagar ha diskuterat. Det är bara en liten detaljfråga,
som jag är intresserad av.

Den direkta anledningen till att jag begärt ordet är den ganska irriterade
replik, som jordbruksministern i går kom med vid diskussionen av mjölkpriset.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Svensson i Ljungskile, till vilken repliken var riktad, syntes vara sympatiskt
inställd gentemot tanken på ett höjt mjölkpris. Detta var den egentliga
orsaken till jordbruksministerns deklaration att ett smörpris på över fem
kronor icke kan försvaras. Då vill jag fråga: »Varför kan det icke försvaras?»
Herr Sköld säger själv, att det är oförsvarligt därför att smöret kan köpas
på Nya Zeeland för två kronor, och därför att det i närvarande stund säljes
i England för tre kronor per kilogram. Men varför ha vi då inte köpt något
av detta billiga smör under de gångna sex krigsåren? Vi jordbrukare skulle
visst inte haft något emot sådana inköp, om det hade kunnat medföra ökade
smörransoner. Ty även i många jordbrukarhem har det som alla veta varit
så, att man många gånger fått äta sitt bröd utan smör.

Med den stora förmåga herr Sköld har att försvara det han anser vara rätt
och riktigt är jag säker på, att örn herr Sköld inte varit jordbruksminister
och politiker, utan bara en liten bonde nere i Tofteröd, så skulle han säkert
kunnat försvara ett dylikt smörpris. Jag trodde i min enfald, att när kriget
nu är slut och vi jordbrukare ha varit lojala och ställt vår produktion till
förfogande för hela folkhushållet — till priser långt under världsmarknadens
och långt under dem vi skulle kunnat uttaga — så skulle vi slippa höra detta
tal om de billiga priserna i de transoceana länderna. Örn vi nu skulle uppträda
som köpare av smör på Nya Zeeland, är det mycket troligt att priserna där
skulle stiga, och i och med detta skulle det omedelbart bli högre smörpriser
även i England.

Jag minns mycket väl hur förhållandena voro under det första världskriget,
då vi inte hade tillräckligt med socker här i landet. När Sverige då tillsammans
med en del andra länder uppträdde som köpare av socker på världsmarknaden,
dröjde det inte många år förrän vi fingo ett så högt sockerpris
på världsmarknaden, som vi varken förr eller senare haft. Ja, det talades
t. o. m. i tidningspressen örn att sockret då betingade icke mindre än 5 francs
per kilogram på världsmarknaden.

För övrigt äro väl människorna på Nya Zeeland inte dummare än i övriga
delar av världen. Därför är det tämligen klart, att om det uppträder nya köpare
av smör där nere, så dröjer det inte länge förrän man har högre smörpriser
också där.

Om folkhushållningsministern varit närvarande här i kväll skulle jag ha
framställt en fråga till honom örn en sak, som jag tänkt på under den senaste
tiden. Nu hoppas jag förstås inte på att någonsin få svar, men jag skulle
ändå vilja fråga honom: hur mycket kosta de argentinska ägg per kilogram,
som nu ligga i Göteborgs hamn, och som troligtvis äro osäljbara på grund av
att konsumenterna anse dem vara för gamla? Ty när man nu har tillräckligt
med färska svenska ägg i marknaden kan man ju förstå, att dessa argentinska
ägg kunna vara svårsålda. Någon svensk bonde lär väl dock aldrig få svar
på hur mycket dessa argentinska ägg kosta.

Vi höra dagligen talas om hur billig arbetskraften är i många andra länder,
men det skulle väl aldrig för den skull falla någon in att plädera för import
av billig utländsk arbetskraft för att förbilliga den svenska produktionen.
De herrar, som på sin tid satte i gång med galizierimport till vårt land, ha ju
förr alltid kommit att framstå i en ofördelaktig dager. Nu måste vi se till att
inte något sådant upprepas, så att vi riskera en »maskerad negerimport» i form
av argentinska ägg och nyazeeländskt smör.

Man kan ställa sig den frågan: är verkligen fem kronor för ett kilo smör
för mycket i dessa dagar? För ganska många år sedan hade vi i denna kammare
en diskussion om jordbruksprodukternas priser. Då uppträdde gamle
Olof Olsson i Kullenbergstorp — således den äldre Olof Olsson —- och han

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förklarade, att när han övertog sin egendom år 1880, kostade smöret 1 krona
80 öre per kilogram. Mitt eget minne sträcker sig ca 50 år tillbaka i tiden,
och jag kommer tydligt ihåg, hur uppköparna kommo till mitt hem och köpte
upp smör och ost där. Det var innan andelsmejerierna nere i Skåne kommit
till. Då köptes smöret till ett pris som, omräknat i nuvarande viktenheter, var
ca 2 kronor per kilogram. Nu kan man invända att 2 kronor ju inte är detsamma
som 5 kronor per kilogram. Det är riktigt anmärkt. Men hur mycket
fingo arbetarna i daglön på den tiden? Ja, hemma på vår egen gård
hade drängen 150 kronor örn året, och daglönaren hade 50 öre om dagen. Dessutom
hade de förstås kost och logi gratis, och relationerna mellan arbetslöner
och smörpris nu och då äro därför icke direkt jämförbara. Jag minns också en
industriarbetare i min egen by. Han arbetade på den nybyggda sockerfabriken
i Ängelholm, och han hade där 2 kronor om dagen i^lön. Hur mycket har
en industriarbetare i dag? Jag har inte så noga reda på den saken, men jag
skulle tro, att hans dagspenning sprungit hastigare i höjden än vad smörpriset
gjort.

Dessa mina ord få inte förstås på så sätt, att jag anser att vara industriarbetare
ha för mycket betalt. Tvärtom. Jag har deklarerat många gånger i
denna kammare, att jag anser en arbetare vara sin lön värd. Men när jag i går
lyssnade till jordbruksministerns svar till herr Svensson i Ljungskile, vilket
avgavs i en något uppjagad ton, kunde jag inte låta bli att anteckna mig dessa
saker till minnes. Det är av den orsaken jag nu dragit upp denna jämförelse
mellan förhållandena i gamla tider och förhållandena nu.

År 1909 köpte jag den gård, som jag fortfarande har kvar. Jag betalade
då en murare 2 kronor 50 öre per dag för hans arbete. Det var ungefär samma
pris som ett kilo smör betingade i en butik. Den muraren lever och arbetar
fortfarande, och priset för hans arbete ligger i dag säkerligen åtskilligt högre
än priset på ett kilo smör.

För några år sedan läste jag i en tidning om direktör lindh på Experimentalfältet,
som med anledning av att han slutat sin befattning blivit intervjuad.
Han hade varit anställd på Experimentalfältet i icke mindre än 50
år. Under intervjuens gång frågade reporten hur det var i den gamla goda
tiden. På det svarade direktör Lindh, att det aldrig funnits ^ någon gammal
god tid, ty alla människor hade det svårt förr. En arbetare på Experimentalfältet
hade exempelvis omkring år 1880 en daglön av 1 kronor 50 öre. Jag vet
inte vad en arbetare där har för lön i dag, men jag är ganska säker på att
hans daglön mycket väl räcker till för att köpa ett kilo smör.

Jag vill med detta ha sagt, att med vårt nuvarande penningvärde är inte
ett smörpris på 5 kronor något fantasipris. Jag minns särskilt, hurusom under
1920-talet den engelska smörnoteringen långa tåg kunde stå i 3:30—3:40,
och med tanke på den köpkraft, som kronan Ilar i dag, är väl detta ett pris
som är ungefär jämförbart med ett smörpris av 5 kronor. För övrigt, tillkomma
ju nu, såsom alla veta, rabatter och dylikt för de sämst ställda i samhället.

I början av 1930-talet., särskilt åren 1930—1933, voro ju priserna på jordbrukets
produkter så låga, att de voro fullständigt ruinerande för det svenska
jordbruket. Jag förstår emellertid alltför väl, att konsumenterna blevo bortskämda
den gången och tänkte sig, att detta tillstånd skulle kunna fortvara
i alla tider. Men det kunde det inte göra, ty allt som jordbrukarna då producerade
producerades med förlust, oell ju mer en jordbrukare producerade,
desto större förluster fick han ta. Det var den gången, örn inte denna utveckling
stoppades upp, endast en tidsfråga, hur länge det skulle dröja, innan bankerna
blivit ägare av all Sveriges jord.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag lyssnade med mycket stort intresse till vad herr Fast här i går hade
att säga. Han talade bl. a. om de höga priser, som under den senaste tiden
ha betalats för jordbruksegendomar, och jag är av precis samma mening som
han, att dessa priser varit mycket höga. Men sedan drog herr Fast en mycket
märkvärdig slutsats av detta, i det att han ville göra gällande, att det var de
höga priserna på livsmedel, som voro skulden till de höga egendomspriserna.
Jag Hor för min del, att det är helt andra omständigheter, som lia inverkat
härvidlag. Möjligtvis ha de höga priserna på timmer, bräder och dylika saker
haft en viss inverkan, men framför allt är det det stora penningöverskott, som
vi haft här i landet, som gjort att människorna lagt ned sina pengar i egendomar.
Hade problemet varit sa enkelt, att det varit jordbruksprodukternas
priser, som varit skulden till de höga egendomspriserna, då hade ju saken varit
ordnad, örn man satt ned priset på smör o. s. v., och det hade varit onödigt
att tillgripa den mycket krångliga lagstiftning, som vi fingo ta strax före jul,
för att hindra försäljning till icke jordbrukare.

Det är klart,^ att det smörpris, som vi för närvarande lia, också kan godtagas.
Men då få de styrande vara beredda på att taga förluster på det myckna
kraftfoder, som inköpts hit till landet. Jag har sagt tidigare och jag är fortfarande
av samma mening, att inköpet av detta kraftfoder i mycket stor
utsträckning mäste betraktas såsom en beredskapsåtgärd på grund av kriget,
och att det nu, när kriget är slut, nog inte vore mer än rätt, att statsmakterna
taga de förluster på detta kraftfoder, som äro motiverade, i stället för att slå
ut dem på det svenska jordbruket. Oavsett vilket smörpris vi ha kan jag inte
anse detta fullt riktigt.

Vidare sade jordbruksministern något, som jag bär mycket svårt att förstå,
nämligen att ett högt smörpris skulle ge för mycket åt den stora jordbrukaren
i förhållande till den mindre jordbrukaren. Detta uttalande från jordbruksministerns
sida är nog grundat på ett önsketänkande. Hur kan ett högt smörpris
ge den stora jordbrukaren mer än t. ex. innehavaren av ett bondejordbruk
i Det är val ändå sa. som det heter, att det är husbondens öga som gör
hästen fet. Tror inte herr Sköld mig, kan han ju titta på jordbrukarnas deklarationer
och kanske även litet grand på föreningsladugården Bjärmes räkenskaper.
Jag tror att därav skall framgå, att även stordrift kostar pengar. En
ko på en herrgård behöver lika mycket underhållsfoder och kraftfoder som
bondens ko, och mjölkningen kostar lika mycket, antingen man har tio eller
femtio kor, nota bene örn skötaren skall ha betalt för sitt arbete, vilket med
nuvarande pioner och förkortade arbetstid medför en betydande utgift. Det
kostar alltså mycket pengar att frambringa mjölk, vare sig det sker på herrgården
eller bondgården.

I och med detta har jag emellertid inte uttalat mig örn vad som skett på den
senaste tiden. Jag vill inte ta ställning varken för eller emot de krav, som
därvid framställts, utan jag vill endast ha sagt, att man skall inte, så haltande
som prisutvecklingen blivit när det gäller olika nyttigheter i samhället, förvåna
sig över att det rör sig ute på jordbruks fronten.

Herr Dickson: Herr talman! Det är inte — det försäkrar jag kammaren •—■
min avsikt att hålla något längre anförande, fastän jag ställt mig häruppe i
talarstolen, utan det har jag gjort av hänsyn till deras excellenser, som kanske
kunna höra mer av vad jag säger, örn jag står här.

Jag tänker först säga några ord, som möjligen kunde intressera hans excellens
herr utrikesministern. Jag har noterat, att hans excellens under höstens
lopp tillsatt konsuler i olika utländska städer. Under tidigare skeden har jag
haft förmånen att resa ganska mycket, och jag har då på de platser, där Sve -

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rige haft konsulär representation, brukat uppsöka den person, som haft äran
företräda Sverige. Det har emellertid skett med något skiftande resultat. _I
många fall lia dessa personer varit ytterst tillmötesgående, och det har varit
en glädje att konstatera, hurusom de varit stolta över att vara svenska konsuler.
De ha gjort allt de kunnat för att hjälpa mig till rätta, om så behövts,
och ingen anmärkning har kunnat ställas mot deni. Men jag har också stött
på undantag, som inte lia varit fullt så tillfredsställande, och det är i minnet
av dessa, som jag nu, då beståndet av svenska konsuler ute i världen skall
förnyas — och jag tror att det är betydelsefullt att vi få ett rikt förgrenat
nät av sådana — velat understryka vikten av att man med noggrannhet och urskiljning
går till valet av dessa konsuler.

Vad beträffar den huvudfråga, som debatterats här både i går och i dag,
är ju den så uttröskad, att något vidare intresse därför knappast kan uppbringas
nu i nattens tysta timmar. Jag vill också bara säga några ord om
själva debatten, som i flera avseenden varit rätt märklig.

För några timmar sedan stod herr Skoglund i Doverstorp här och erkände,
att han hade gått ifrån tidigare positioner, och detta manade finansministern
att i sin tur artigt förklara, att så kunde ha varit fallet även på det håll, där
han närmast fungerade, politiskt sett.

Det är nog också ett faktum, att positionerna ha flyttats närmare varandra,
framför allt kanske genom att man på socialdemokratiskt håll, där man jubörjade
mycket långt ut till vänster, undan för undan dragit sig åt höger, så att
man nu, när man kommit i det läget att man kan förverkliga sina idéer, står
ganska långt åt det hållet. Det har nog i detta avseende varit ungefär ^ på
samma sätt som när man vandrar i terrängen, där ett terrängavsnitt på avstånd
kan se jämnt och tilltalande ut, men när man kommer in på det, kan visa konturer
och detaljer, som göra att man får modifiera sin uppfattning.

Händelserna ute i världen ha ju visat, att med krig och strid kommer man
inte så långt. Bättre är naturligtvis, örn alla goda krafter kunna enas i ett
fruktbärande samarbete för ett gemensamt mål. Jag tror att det vöre av
värde, örn den vilja till samarbete, som här kommit till uttryck från olika ledande
personers sida — det har ju även från annat politiskt håll deklarerats
ungefär samma sak — kunde spridas även ute bland de mindre profeterna i
landet. Ty det är nog ändå så, att när man, såsom jag ibland får göra och som
väl också är fallet med de flesta av kamraterna bär i kammaren, reser ut i bygderna
och förkunnar politiska ting, så träffar man inte på den koncilianta och
realistiska syn på sakerna, som kommit till uttryck här i dag, utan rrte i bygderna
leva representanterna för de politiska partierna, kanske på båda sidor,
ännu i stor utsträckning kvar i, såsom jag hoppas, föråldrade tänkesätt. Man
träffar där fortfarande på, eller gjorde det åtminstone under den senaste valrörelsen,
mycket definitiva uppfattningar örn att hela näringslivet, alla produktionsmedel,
böra förstatligas. Det är inte bara på kommunistiskt håll en
sådan uppfattning föres fram. utan även socialdemokratiska talare plädera för
en dylik lösning av samhällsfrågorna.

I själva verket är — något som även finansministern medgav — socialism ett
mycket dunkelt begrepp. Jag har själv en gång i min ungdom suttit med i en
studiecirkel inom Socialdemokratiska ungdomsförbundet och där studerat ämnet
socialism. Vi ungdomar gingo till verket med flit och intresse, men ingen av
oss kom till någon riktig klarhet örn begreppet, socialism; vi kunde inte få någon
tillfredsställande definition därpå. Nu har det ju också i dag bekräftats av
finansministern, att socialism är ett mycket svårgripbart begrepp.

Detta hindrar emellertid inte att begreppet socialism ute i det praktiska
livet fått rätt stor makt över sinnena. Men jag undrar, om man, när det talas
örn socialism å ena sidan och privatkapitalism å den andra, verkligen bär klart

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för sig, hur privatkapitalistiskt inställda de flesta äro. Se t. ex. på en sådan
rörelse som fackföreningsrörelsen, vilken väl många absolut tro är socialistisk!
I själva verket är fackföreningsrörelsen en av de mest renodlade privatkapitalistiska
företeelser i samhället, som man överhuvud taget kan tänka sig. Den
existerar enbart för att ge sina medlemmar bättre materiella och för all del
även andliga fördelar, alltså för att överhuvud taget ge den enskilde individen
bättre fördelar.

Jag tror att om man försökte komma bort från sådana där gamla tänkesätt,
när det gäller socialism och privatkanitalism, så skulle det gå lättare att närma
även de stora väljarmassorna — i den mån de överhuvud taget äro politiskt
intresserade —_ ti 11^ varandra, och man skulle kunna upnnå ett mera sarnförståndsbetonat
tillstånd i landet, något som väl alla skulle glädja sig åt.

Slutligen skulle jag bara vilja något anknyta till vad finansministern här,
kanske litet grämd trött, sade, nämligen att han så ofta fått höra, att man
skall lämna näringslivet i fred och inte oroa det. Vi äro väl alla ense örn vad
finansministern i sin inledning till statsverkspropositionen i flera sammanhang
skriver, nämligen att vårt land befinner sig i en högkonjunkturperiod, och
det gäller nu för oss allesammans att söka behålla den atmosfär, så att säga,
som nu råder för att detta tillstånd skall kunna fortfara så länge som möjligt.
Nu är det ju så här i landet, att vi äro i hög grad beroende av utlandet, och
mycket av vad som sker kunna vi knappast göra någonting åt. Men det vi
kunna göra borde vi göra, och även i detta sammanhang vill jag falla tillbaka
på ett av finansministerns yttranden i dag, nämligen att man bör lära av
erfarenheten, och kanske inte bara av den egna erfarenheten utan också av
andras.

Låt oss tänka oss att en grupp människor på t. ex. 15 personer stå på en
flygplats, färdiga att med flygplan ge sig av till England! Inom denna grupp
finns det en person, som är klädd i uniform och som har tre ränder på ärmen:
han är flygkapten och har stor erfarenhet av flygning. Om nu denne flygkapten
har en viss mening om, hur flygningen till England bör genomföras, så
är det nog ingen av passagerarna, som yrkar på att man skall flyga på ett
annat sätt. Därvidlag är det självklart att man litar på denne person med den
större erfarenheten. Men när det gäller politiska ting är det märkliga, att även
örn en gammal människa, som har stor erfarenhet och som kanske är specialist
på området i fråga, säger en sak, så hjälper inte detta, utan då kan den minsta
ungdomsklubbist ställa sig upp och säga: »Detta begriper ni inte, utan det
förhåller sig i stället så som jag påstår.»

tNu är det väl så. att regeringens flesta medlemmar med mig dela det förhållandet
att icke i praktiken ha skött några stora företag. Däremot finns
det i Sveriges land ett antal personer, som sitta i spetsen för företag, kända
över hela världen för sina goda produkter och för det skickliga sätt, varpå
de ledas. Örn då inte en eller två av dessa personer, utan alla samfällt be och
bönfalla om att slippa störas med hot örn socialisering eller förstatligande, så
tycker man verkligen, att denna bön skulle kunna göra något intryck på den
det vederbör. Det har ju nu visserligen ■—- och det är det som är det glädjande
momentet — avgivits _ försäkringar i sådan riktning, i synnerhet från hans
excellens herr statsministerns sida men också i viss mån från finansministerns
sida, men även om jag hoppas att dessa försäkringar inte bara äro, såsom
någon uttryckte det här, lugnande injektioner inför ett kommande kommunalval,
så vet man inte riktigt vad man skall tro. Det är på denna punkt, som man skulle
önska, att man slapp vara misstrogen utan kunde taga för gott vad som har
sagts och inte behövde bakom orden ana något, som inte ligger i deras bokstav.
Misstroendet är ju nu så spritt här i världen, och kunde det övervinnas i något
avseende vore det en fördel.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Finansministern lurar också sig själv — om jag nu får använda detta
uttryck -—• litet grand genom att irritera näringslivet på^sätt som jag nyss
antytt. Genom att värdena på aktierna hålla sig lägre, få de som ha aktier
betala lägre skatter än vad fallet skulle bli, om finansministern helt kunde
lugna näringslivet i det avseende, som jag här berört.

Skulle man kunna få en försäkran örn att det inte kommer att inträffa, som
man nu fruktar inom näringslivet, eller skulle man t. ex. kunna fa direkt pa
bordet lagd en definition på hur ett företag skall se ut för att det skall behöva
råka ut för socialiseringshot, så skulle mycket vara vunnet. Skulle man därför
inte på regeringshåll —- herr Ohlin var också inne på den tanken och ville ha
konkreta uppgifter -— bestämt kulina säga, huruvida t. ex. Uddeholms aktiebolag
skall förstatligas eller icke, så som detta företag nu^ser ut och under
förutsättning att det för den närmaste framtiden skötes pa ungefär samma
sätt som nu? Eller skulle man inte kunna tala örn, huruvida Kooperativa förbundet
är ett företag, som lämpar sig för förstatligande, i tanke att det då
skulle skötas mer effektivt — det är ju effektiviteten man vill höja genom
ett förstatligande?

Jag tycker att örn man nu anser, att man kan centralt bedöma, var gränsen
bör gå, så kunde man också tala örn det. Örn man nu har vissa planer, vöre
det bättre att lägga korten på bordet. Det talas om insyn i bolagens inre förhållanden.
Men man skulle väl också kunna bevilja bolagen och dem som leda
dem insyn i regeringens tankar och avsikter. Skulle näringslivet få det lugn
och den ro som det behöver och begär i form av sådana garantier, som jag här
talat örn, tror jag att man skall få njuta av högkonjunkturen under en tämligen
lång tid, till nytta för hela landet. Då skulle hela näringslivet blomstra och
frodas — lika friskt och skönt och vackert som håret på en handelsminister.

Herr Håstad: Herr talman! När jag för ett pär dagar sedan anmälde mig
till denna remissdebatt tänkte jag behandla mer än ett problem, men med
hänsyn till den sena tidpunkten skall jag endast uppehålla mig vid den
fråga som jag tog upp vid förra riksdagen, nämligen baltfrågan. Jag skall
försöka att göra det ganska kort, men jag vill inledningsvis ändå säga ett
par ord örn opinionen och örn det sätt på vilket den har bedömts, därför att
denna fråga kommit att spela en så stor roll i den allmänna diskussionen.

Man kan först ställa frågan: Har opinionen i baltfrågan,_ som bröt fram
så starkt och spontant i höstas, verkligen svängt nu? Jag kan inte ge något bestämt
besked på den punkten — det kan väl ingen ■— men jag skulle ända
våga formulera det ungefärliga svaret, att den har näppeligen svängt hos
de personer, som verkligen försökte bilda sig en mer fast uppfattning i denna
fråga, sådana som alltså inte endast genast ropade med andra. Man har
resignerat, men man har ej innerst inne ändrat mening.

Nu har emellertid som bekant denna opinion ibland förkättrats starkt och
stämplats som mindervärdig. Med rätta kanske har det skett i den mån det
i denna kör blandats röster från element, sorn tidigare föga bekymrat sig
örn asylrätten utan tvärtom särskilt under krigets år solidariserat sig med nazismens
våldsmetoder. Jag skulle dock rent parentetiskt här vilja nämna, att
jag inte inser att det är alldeles riktigt, objektivt sett, att dra in Uppsala
studentkårs ofta diskuterade resolution från tiden före kriget i detta sammanhang.
Jag har givetvis inte alls någon delaktighet i denna resolution men
jag vill erinra örn, att resolutionen stod dock på en rent asylråttslig grund
och vände sig endast — jag vill inte här gå in på några värdeomdömen
härom — mot att de judiska flyktingarna skulle få arbetstillstånd i Sverige.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rrv. (Forts.)

Bakom denna resolution stodo inte bara högersinnade eller liknande studenter
utan även ledande akademiker från andra partier.

Jag vill precis som herr Ljungqvist gjorde i går säga. att för mig är varje
partipolitiskt syfte främmande i denna fråga. Jag vill understryka än en
gåjig att knappast någonsin torde en fråga ha varit så upplagd att frigöras
fran partipolitik som denna, eftersom både samlingsregeringen och utrikesnämnden
sta bakom den utfästelse, som den svenska regeringen i juni gjorde
till Ryssland. Och det bör väl också sägas till favör för den opinion, som
vände sig till regeringen, att sällan har väl en opinion varit så vädjande i
form, i ordalag som den som kom till uttryck i november månad. För egen
del. skulle jag vilja tillägga, att ingenting hade för oss på oppositionssidan
varit lättare under dessa hektiska veckor före jul än att sätta i gång partipolitiska
opmionsmöten, örn vi hade velat detta. Men vi fattade vår uppgift
så att det med^hänsyn till frågans ömtåliga natur mera gällde att hålla tillbaka
än att blåsa under. Vi ville kort sagt ha asylrättsfrågan lyft, såsom
tallet varit under de^ senaste årtiondena, över partigränserna även i denna affär.
Opinion är dock något som lior ihop med folkfrihet och demokrati, och en
opinion kan ju inte betecknas som mindrevärdig, örn den i ett konkret fall
vill hävda humanitetens kränkta principer och i demokratisk ordning påverka
legeringen att inte frångå en traditionell linje i vårt lands hävdande av asylrätten.
Detta krig har ju förts för rättens principer, för att slå ned våldets
anda.

. Bakom stödet åt regeringens förevarande utlämningspolitik behöver givetvis
inte ligga någon mänsklig känslolöshet; det är mig främmande att påstå något
dylikt. Men jag kan i alla fall inte undgå att konstatera, att man många gånger
i debatten förmärkt en likgiltighet för de människoöden eller de mänskliga
intressen som här stå på spel, sorn skulle lia varit otroligt 1918 och än mer
tore 1914 och som nog visar att även vårt land och vårt folk, fastän vi inte
vilna erkänna det, fatt sitt med av tidens hårda drag.

I grund och botten är kanske opinionen i denna fråga dock inte så parti,
en Parlilinjerad som det ytligt kan synas. Om Gallupundersökningen
vill jag inte nu uttala något värdeomdöme, men den gav i alla fall ett vid handen,
nämligen att asikterna voro ganska delade, oberoende av klasstillhörigheten.
Det har också sagts mig — jag kan inte bekräfta det, men det kanske skulle
vara av intresse att vid tillfälle få det bestyrkt eller dementerat — att under de
första dagarna i november även skulle ha sänts till regeringen eller åtminstone
till socialdemokratiska organ resolutioner ifrån verkstäder och arbetarorganisationer,
som gått i ungefär samma asylrättsliga riktning som opinionen i
övrigt.

. Jag vill nu konstatera, att jag fortfarande inte fått något svar på den fråga
jag ställde under debatten i november, nämligen örn vårt land någonsin förut
har lämnat ut personer på politiska grunder eller deltagare i nationella strider
av samma slag som de som förekommit i Baltikum. Det skedde inte under 1800-talet, mig veter ligt, inte efter 1918 och knappast heller under den fimbulvinter
som radde de första krigsåren under nazismens högkonjunktur. I brist
På exakt vetande vill jag dock göra en reservation i det senare fallet. Det är
möjligt att Paulsonkommissionen kommer med några avslöjanden om förhållanden
som vi inte i dag känna till. Såsom ett omdöme örn hållningen hos den
svenska opinionen under krigsåren kan dock inskärpas, att samlingsregeringen
fick applåder för alla åtgärder i asylrättslig riktning av praktiskt taget hela
vart tolk, och aldrig krävdes det från något auktoritativt håll eftergifter genom
att släppa på asylrättens principer. Det har tidigare sagts i debatten, att vi
som talat för balternas sak inte skulle haft något intresse för asylrättsfrågan

Fredagen den 18 januari 1940 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
under kriget. Som svar härpå vill jag endast hänvisa till hur vi alla på angivet
sätt reagerat under kriget i flyktingsfrågor.

Hans excellens utrikesministern fällde i går i sitt anförande efter herr Ljungqvists
inlägg yttrandet, att han kände det som sin plikt att inte vårdslösa det
goda förhållandet till Sovjetunionen. 1 och för sig kan detta svar vara
uttryck för ett försvar för vilka eftergifter som helst. Självfallet önska vi alla
ett inte blott korrekt utan även gott förhållande till Sovjetryssland, oavsett
olika politiska uppfattningar. Men vi ha ändå rätt att hysa olika meningar
örn hur detta förhållande skall nås och om det skall få köpas till priset av
traditionella rättsgrundsatser eller, för att använda ett uttryck från i går, av
samvetsnöd. Svensk asylrättspolitik riktar sig inte mot någon viss makt utan
har varit lika gentemot alla makter.

Eftersom Sovjetunionens uppfattning kommit att spela så stor roll i diskussionen
må det vara mig tillåtet att nämna, att i § 129 av den nya sovjetryska
författningen är asylrätten garanterad. Det heter där: »Sovjetunionen
beviljar asylrätt åt utländska medborgare, som förföljas till försvar av de arbetandes
intresse eller för vetenskaplig verksamhet eller för nationell befrielsekamp.
» Det är just det sista det här är fråga om. Man må bedöma denna
kamp på olika sätt, men en asylrättsbeviljande stat kan inte gärna ingå i någon
moralisk prövning av karaktären av striderna i fråga.

Det avtal, som Sverige slöt med Sovjetunionen den 15 juni, har från regeringens
sida sagts vara bindande. Jag kan inte bestrida detta i och för sig,
men jag måste ändå hävda att formuleringen inte kan anses vara så bindande,
att det inte skulle finnas en liten marginal för regeringen till prövning av särskilda
förhållanden. Sovjetunionen skulle dock erhålla ungefär 2 700 av de
2 800 personer, som det här var tal örn, och detta kan inte gärna tolkas som
en mot Sovjetunionen ovänlig handling. Det är dock möjligt att något inträffat,
att andra utfästelser givits under tiden mellan den 15 juni och 20 november
örn vilka riksdagen ej fått kännedom.

Kvar står i varje fall att regeringen, som utrikesministern framhöll, varken
fått eller begärt någon uttrycklig försäkran utan endast uttalat önskemål
örn en mild behandling av de balter som komma att utlämnas. Under debatten
har gång på gång framhållits vilka bestämmelser som ryska strafflagen innehåller
om landsförräderi. Vidare har hänvisning gjorts till hotfulla uttalanden
mot ifrågavarande baltiska krigsdeltagare i rysk radio. Allt detta tyder inte
på att balterna skulle ha en mild behandling att vänta. Regeringen litar helt
på att sovjetregeringen ändå skall fästa avseende vid den svenska démarchen.
Jag skulle likväl vilja fråga, örn man inte i det föreliggande osäkra läget måste
fästa visst avseende vid den behandling, som hittills vederfarits sådana, som
befunnit sig i samma predikament som dessa balter och som alltså på ena eller
andra sättet, med eller mot sin vilja, kommit att strida mot Sovjetunionen. Det
kan väl ändå inte vara regeringen alldeles obekant att folkdomstolar i Baltikum
varit i verksamhet; jag tror att regeringen inte saknar underrättelser om
vad som försiggått därvidlag. Med detta vill jag inte ha gjort något uttalande
om Sovjetunionens rättsskipning. Jag skall inte uttala någon dom av det
hårda slag som även från socialdemokratiskt håll tidigare under kriget
-— jag tänker närmast på året 1910 — fälldes över ryskt rättsväsen. Jag vill
endast konstatera att niir man sjiilv inte är på den säkra sidan, borde man inte
underlåta att fästa avseende vid de faktiska händelser, som kunna tala för
riktigheten av den ena eller andra förmodan.

Vidare kanske jag kan lia rätt att i detta sammanhang erinra om ■—• då nu
regeringen säger sig vara så bunden av sin utfästelse — att ryssarna i Danmark,
enligt uppgifter som jag har fått, riktat en vädjan till balterna där,

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att återvända frivilligt — en vädjan alltså liknande den som gjorts till balterna
i Sverige. 59 av balterna i Danmark anmälde sig till frivillig återresa. Av
dessa infunno sig endast 14 vid båten. När de skulle gå ombord hoppade en i
sjön, och därmed stoppade Danmark avsändandet, ingen transport ägde rum.
Detta är i viss mån ett parallellfall till den svenska utlämningsfrågan. Ingen
kan påstå att Danmarks ställning i förhållande till Sovjetunionen är en annan
eller starkare än vår.

Jag kanske ytterligare, herr talman, blott kan få meddela att det, såvitt
jag har mig bekant, bland jurister på allvar diskuterats, huruvida man inte
skulle kunna tänka sig att nu låta domstolarna fälla avgörandet, huruvida ett
utlämnande skall ske eller icke. Någon aktion har dock icke inletts, såvitt jag
vet, efter förhandlingar med regeringen. Nu har det anförts att ett uppenbart
hinder för en domstolsprövning.i saken är 56 § i utlänningslagen, vilken som bekant
ger regeringen mycket vidsträckta befogenheter. Hans excellens herr utrikesministern
snuddade vid denna fråga i sitt anförande i går. Jag vill nu endast
peka på det uttalande, som 1945 års första lagutskott gjorde när denna lagstiftning
senast var före i riksdagen. Utskottet påminner först örn socialministerns
bekanta uttalande i valrörelsen 1944 att Sverige inte ämnar »bereda fristad
åt personer, som i sin gärning utmanat den civiliserade världens samvete
eller uppträtt, som förrädare mot sitt eget land». Sådana icke önskvärda personer,
eller krigsförbrytare, skola avvisas och till äventyrs återföras till sitt eget
land. Det var den ena kategorien, krigsförbrytarnas. Den andra kategorien, för
vilken enligt justitieministern undantag ifrån asylrättsprincipen skulle kunna
göras, väntade man sig finna i en befarad, större flyktingsström från Norge
eller Danmark, vare sig denna flyktingsström omfattade quislingar och samarbetsmän
eller patrioter. I sammanhanget berörs också möjligheten av en invasion
av tyska militärflyktingar från Norge och Danmark, vilka likaledes
borde sändas i väg eller tillbaka. Dessa äro de kategorier som berörts i dåvarande
statsrådet Bergquists uttalande. Vad säger nu lagutskottet örn detta? Jo,
utskottet säger kort och gott att till departementschefens uttalande — som jag
här i korthet refererat — »betingat som det är av nuvarande läge och begränsat
därtill, kan utskottet ge sin anslutning. Utskottet vill understryka, att uttalandet
och deklarationen icke äga tillämplighet beträffande andra förhållanden
eller andra kategorier av flyktingar än de nu ifrågavarande. Ej heller kunna
de anses innebära ett rättesnöre för asylrättens blivande innebörd.»

Jag frågar mig verkligen: är det möjligt, efter det mycket starka understrykande
av asylrätten i lagutskottets uttalande, att man skulle kunna hänföra
dessa kombattanter från Baltikum, mer eller mindre frivilliga, till de tre nämnda
kategorierna? De kunna under inga förhållanden räknas som krigsförbrytare,
ty skulle så vara fallet måste den regeln gälla, att en undersökning och
prövning av anklagelserna måste föregå utlämnandet. Det har hela tiden sagts
från regeringshåll att utlämnandet av krigsförbrytare från Sverige — om en
sådan begäran framfördes från annat land —■ alltid måste förutsätta en åtminstone
summarisk prövning i Sverige. En sådan prövning har dock aldrig
gjorts, veterligen. Jag vill således konstatera att lagutskottets uttalande inte
på något sätt kan tolkas så, att det skulle utgöra ett stöd för den hållning regeringen
nu anser sig tvungen inta i denna fråga.

. I går lämnades, jag tror både av statsministern i första kammaren och utrikesministern
i andra kammaren, vissa upplysningar om försvarsstabskommunikéerna
i maj i fjol. Jag vill bara i korthet erinra örn hurusom 7-maj-kommunik.
én innehöll att ingen tysk — observera ingen tysk — trupp och ingen
som tillhörde Organization Todt skulle få mottagas här utan skulle avvisas.
Det offentliga meddelandet den 24 maj innehöll i stort sett detsamma och an -

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gav ytterligare att avvisanden i viss omfattning redan gjorts. Det meddelades
också att utom tyskar skulle även hitkomna krigsdeltagare ur vissa andra nationaliteter
återföras.

Nu konstaterar jag först rent formalistiskt: det Ilar inte skett något återförande
på det sätt som angavs i kommunikén. Enligt 15-juli-konventionen skulle
polackerna inte återföras till Polen, tjeckerna inte till Tjeckoslovakien oell österrikare
inte till den eventuellt framtida fria staten Österrike etc. Att polackerna
och fransmännen sedermera dock skickats hem direkt, utan att göra resan
över Sovjetunionen, beror på framställningar från vederbörande regeringar
till Moskva.

Men jag lämnar detta därhän, jag vill endast konstatera att nyssnämnda pressmeddelande
har i varje fall inte ens av dem, som direkt berörts, av baltema,
uppfattats som ett oåterkalleligt beslut från svenska regeringens sida att återlämna
dem till Sovjetunionen — om sovjetstaten nu skall räknas som deras
land. örn motsatsen varit fallet skulle man inte kunna förklara den uppståndelse,
som regeringens meddelande örn utlämningen väckte i höstas i de baltiska
lägren. Såvitt jag vet voro internerna där dittills fullständigt ovetande om
svenska regeringens beslut.

Hans excellens utrikesministern yttrade i går, att vi skulle ransonera våra
känslor, örn vi ansågo att ett avvisande var tillbörligt men däremot icke ett
utlämnande. Med anledning härav vill jag påpeka, att ett avvisande innebär
dock i det läge, som då rådde, ganska många chanser för de nationaliteter, som
kommo från Baltikum i båtar, att fly till Danmark, Norge eller till den engelska
zonen. De upplysningar, som numera kommit fram, giva vid handen, att
något utlämnande av balter från dessa områden till Sovjetunionen icke förekommit.
Jag understryker detta, eftersom många vid förra interpellationsdebatten
betvivlade den saken.

Till sist, herr talman, vill jag här endast framhålla, hur opinionen ända in
i det sista hade hoppats att åtminstone en individuell prövning skulle företagas.
Jag vet icke, hur man skall tolka det officiella meddelande i saken, som
för några dagar sedan publicerades — jag tänker på utrikesministerns uttalande
i Morgon-Tidningen den 9 januari. En viss prövning har måhända
förekommit. Vi veta emellertid mycket litet örn hur denna prövning tillgått.
Mitt intryck är att någon prövning egentligen inte alls kommit till stånd. Jag
fick i dag ett meddelande från en person, som fått ett brev från sex av de
litauiska internerna i Gälltofta. Fem av dessa hade, enligt vad de upplyst i
brev —• jag kan givetvis icke kontrollera deras uppgifter —- uppgivit sig icke
ha fått sina förhållanden undersökta. De påstodo sig, åtminstone några, vara
helt civila flyktingar, som kommit hit i civila kläder. De voro endast f. d.
litauiska officerare. Mångå skulle vara intresserade av att höra — eventuellt
genom statsrådet Mossberg, som väl närmast haft denna sak om hand — om
det verkligen skett någon undersökning, och i så fall hur många som uppgivit
sig frivilligt lia kommit över hit och hur många sorn tvångsmobiliserats. Kvar
står fortfarande, och det anse många vara det mest beklämmande, att de många
ungdomarna även synas komma att bliva utlämnade.

Att regeringen vid hungerstrejken i Nässjö till slut måste ingripa för att
hävda den svenska statsmaktens ordningsintresse ligger i sakens natur. Men
hade det verkligen varit nödvändigt att tillgripa så drastiska metoder Som
uppenbarligen här kommo till användning? Så vitt jag vet, ha dessa interner
ända till de sista dagarna varit totalt isolerade från varandra och från omgivningen.
De Engö icke läsa tidningar o. s. v. Vad hade dessa människor förbrutit
för att de skulle behöva utsättas för en behandling som, så vitt jag förstår,
varit hårdare än en fängelsebehandling? De ha endast efter varsel igångsatt

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en hungerstrejk efter Gandhis och Sinn Feins mönster men dock under strejken
uppträtt på ett sätt, som präglades av ganska stor lojalitet. Detta passiva
motstånd var deras enda medel att giva uttryck för den fruktan, som jag tror
att 9/10 av denna kammare åtminstone förstår.

Jag tvekar icke, herr talman, att till sist säga, att denna affär synes mig
från början ha varit skött på ett sätt, som i och för sig giver tillräcklig förklaring
till reaktionen hos opinionen. Jag undrar ändå örn icke statsministern,
som varit med under hela denna tid, skulle önskat att frågan från början avgjorts
mindre brådstörtat och summariskt än som skett. Jag är tillräckligt
kättersk att som riksdagsman också hysa den uppfattningen, att om denna
konvention förelagts riksdagen — vilken grundlagsenlig! varit berättigad att
la godkänna konventionen —• sa skulle asylrättsfrågan på ett tidigt stadium
ställts under debatt och da lösts pa ett sätt, som fört meningarna mera samman.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Ulldén: Herr talman! Jagar
icke riktigt på det klara, med vad herr Håstad åsyftat att säga med sitt
yttrande. Jag vet icke riktigt örn han ville giva regeringen rådet att bryta
den överenskommelse, som har träffats, eller örn hans egentliga avsikt var att
klandra det beslut, som pa sin tid fattades. Han var litet oklar på den punkten
och mångå göra sig ju skyldiga till den oklarheten. En sak kan vara att
kritisera ett beslut och tillkännagiva sina skäl härför, men det som herr Håstad^
mest uppehöll sig vid var i alla fall dagens läge. Då förhåller det sig
ju sa att beslut redan fattats pa sin tid i Hagan. Det hade varit av intresse
höra . örn herr Håstad verkligen menade, att regeringen skulle förklara, att
den. icke kan. stå fast vid den träffade överenskommelsen. Bland ansvariga
politiker lia icke så många uttalat sig på det sättet. Jag vill i det sammanhanget
erinra honom örn att hans partivän i första kammaren — herr Ewerlöf
— som var medlem av regeringen, för sin del förklarat, att han tog ansvaret
för vad som skett. Samma förklaring ha också flera andra avgivit.

Jag vill vidare säga några ord örn ett par andra punkter i hans anförande.
Han framställde en undran, örn ej ett domstolsförfarande kunde komma till
stånd i denna situation, varigenom tydligt kunde avgöras örn här förelåg ett
asylrättsfall eller icke. Jag förstår icke riktigt hans resonemang. Ett domstolsförfarande
användes örn personer, som det är fråga örn att utlämna för
ett angivet brott. Så är ju icke nu fallet. Här är icke fråga om tillämpning
*fv utlämnmgslagen utan örn utlänningslagen, d. v. s. en lag, som ger regeringen
högsta befogenhet att utvisa eller förpassa ur landet främmande medborgare.

Herr Hastad uppehöll sig också vid den proposition, som avlämnades år
1945, och menade att det resonemang, som där fördes örn att regeringen med
anledning av svårigheterna i krigets slutskede skulle få full frihet att skicka
bort ur landet personer, som anlänt hit, eller avvisa från våra gränser personer,
som kunde väntas strömma hit, icke var tillämpligt på det fall, som nu
föreligger. Men herr Håstad läste själv upp ur utskottets utlåtande, att resonemanget
gällde tysk militärpersonal. Visserligen tänkte man sig då, att
dessa militärer skulle komma från Norge och Danmark, men vad som skulle
gälla beträffande tysk militärpersonal, som kunde komma över Sveriges gränser
från Norge och Danmark, borde ju gälla också tysk militärpersonal, som
kommer från andra länder till Sverige.

Herr Håstad framhöll vidare, att det var felaktigt att skicka balterna tillbaka
till Ryssland. Han nämnde, att rent formellt sett hade personer av annan
än tysk nationalitet skickats tillbaka icke till sina länder utan till den ryska

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ockupationsmakten, om jag rätt förstod honom. Jag tror att det är ganska
naturligt, att militära personer, som tillhöra tyska armén, bli föremål för enhetligt
betraktelsesätt, när det gäller att avvisa dem från Sverige. Örn det
till Sveriges gräns kommer personer i tyska uniformer tillhörande tyska armén
och antingen avvisas vid gränsen eller tas emot och interneras för att sedan
skickas hort, kan man inte gärna från svensk sida dela upp deni efter nationaliteter.
Det kan ju bland dem finnas frivilliga från alla möjliga länder;
det kan bland dem finnas personer, som ha tvångsmobiliserats. Sådan uppdelning
ankommer inte på svenska myndigheter. Man får betrakta tysk militärpersonal
som tysk militärpersonal och handla därefter.

Herr Håstad frågade vidare angående den undersökning som skett av de
internerades individuella förhållanden. Jag vill framhålla — jag tror det sagts
tidigare offentligt — att undersökningen gällt endast två frågor, nämligen
huruvida personerna i fråga varit civila, alltså icke militärer, trots egna tidigare
uppgifter örn att de varit militärer och tillhört bestämda tyska truppförband,
samt huruvida de skulle betraktas som östfall eller västfält, d. v. s. örn
de kommo från östfronten eller västfronten. Dessa båda frågor ha varit föremål
för särskild undersökning, som varit så omsorgsfull som förhållandena medgivit.
Den har förberedelsevis verkställts av tre personer, nämligen utlänningskommissionens
ordförande, en militär från försvarsstabens interneringsavdelning
och en representant för U. D. Resultatet har blivit, att ett mycket ringa
antal, några få tyskar och balter, ansetts som civila, trots att de själva tidigare
uppgivit att de tillhört den tyska armén. Regeringen har ansett sig
lia haft tillräckligt goda skäl för att ändå anse dem såsom civila. I några
fall förhöll det sig så, vill jag minnas, att de blivit frikallade på grund av
fysisk defekt, varpå de kunnat visa upp papper, trots att de först blivit inmönstrade.

Den andra frågan, som varit föremål för undersökning, var, huruvida flyktingarna
kommo från öst- eller västfronten. Det var mera vanskligt att fastställa
bestämda linjer beträffande gränsen mellan dessa fall eftersom det förekom
att flyktingbåtar, som kommo från östfronten och voro på väg mot västfronten,
blott någon kortare tid uppehållit sig på västfronten. Det blev nödvändigt
för regeringen att fastställa bestämda kriterier beträffande vilka fall
som skulle betraktas som östfall eller västfält. Med ledning av de kriterier,
som ansågos rimliga, befanns det, att ett icke så ringa antal tyska — inga
balter — borde hänföras till västfall i stället för till östfall.

Till sist berörde herr Håstad i någon mån den hungerstrejk, som ägde rum
i november, då frågan om balternas borttransport först aktualiserades. Med
hänsyn till vad som blivit känt senare är nog den uppfattning, som herr Håstad
hade örn hungerstrejken, alldeles felaktig. Hungerstrejken var icke spontan,
icke ett uttryck för de enskilda balternas individuella fruktan för att
transporteras till Ryssland. Den ledande inom baltlägret har själv medgivit,
att det var möjligt att få igenom en hungerstrejk endast genom att utsätta varje
enskild intern för en långvarig och intensiv påverkan, varvid han bönfallit
och bett dem deltaga i aktionen för Lettlands skull. Det var säkerligen så
att de, som satte i gång detta passiva motstånd, hade politiska avsikter. De
ville, icke hara i Sverige utan även i utlandet, fästa den stora allmänhetens
uppmärksamhet på de baltiska folkens öde. De ville alltså slå ett slag för
sina länders framtid. Det må nu vara deras sak, men man bör också, när man
bedömer vad som inträffat i lägren, beakta, att hungerstrejken icke var spontana
åtgärder av fruktan för det öde som skulle vänta dem i Ryssland —- i
värjo fall låg detta motiv icke i främsta rummet — utan det var en politisk
aktion, igångsatt som propaganda för deras länder.

Nr 3.

Fredagen den IS januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Hans
excellens utrikesministern frågade först vad jag egentligen hade för mening
med mitt anförande och örn jag trodde att regeringens beslut i juni skulle
kunna ryggas. Jag vill blott hänvisa till vad jag sade i den föregående debatten,
nämligen att det enligt min mening förelegat och tillkommit sådana omständigheter
att en allmän omprövning borde ske. Själva uttrycket »tyska eller
under tysk kontroll stående trupper» är ■— anser jag — så pass vagt, att det
inrymmer vissa möjligheter för regeringen till undantag för balterna i de fall,
där det ur svensk synpunkt skulle strida mot våra principer att företaga en
utlämning.

Vidare sade utrikesministern, att jag skulle ha tillstyrkt ett domstolsförfarande
i denna sak. Jag har icke själv ställt mig bakom en sådan uppfattning,
vare sig utanför denna kammare eller i denna debatt. Jag bara erinrade om
att bland vissa jurister sådana meningar gjort sig gällande. Något annat har
jag ej velat säga. Jag har icke velat fälla något omdöme i denna sak, då jag
icke själv är jurist.

Utrikesministern berörde frågan om möjligheten till uppdelning och återförande
av flyktingarna efter nationaliteter; enligt hans mening gick det icke att
skilja dessa människor åt på det sättet, och därför hade de icke kunnat återföras
till sina länder. Men det gick att skilja dem åt och räkna dem nationsvis,
när vi exempelvis i juli till Ryssland lämnade uppgift om från vilka länder de
voro. Det gick också att skicka fransmännen tillbaka till Frankrike, polackerna
tillbaka till Polen o. s. v., vilket skedde innan »Cuban» kom hit.

Utrikesministern gick vidare in på frågan om hungerstrejken. Jag känner
blott till denna strejk efter tidningarna. Jag ville endast säga, att strejk var
deras enda sätt att giva uttryck för den fruktan de hyste. Hur strejken var
organiserad, känner jag ej till. Men vi kunna väl icke föreställa oss annat än
att fruktan fanns. Ty icke flydde väl balterna från Ryssland, om de gärna
ville komma tillbaka dit. De flydde för att få stanna här eller för att bli avvisade
till annat land. Härom kan ingen tvekan råda.

_ Vidare talades det här om ansvar. Jag har mycket stor respekt för statsministern
och utrikesministern, som sagt, att de taga allt på sitt ansvar, men
det gäller här ej endast politiskt ansvar. Det rör sig också om människor.
Ärligt talat: vad innebär för övrigt politiskt ansvar för en statsminister, vare
sig han är högerman eller socialdemokrat, i en parlamentarisk stat? Ja, »ansvar»
betyder väl egentligen ingenting annat än att beslut träffas och partiet
stödjer honom. Så tillgår det också i alla andra länder med parlamentariskt
system.

Vidare anförde:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! På
min fråga om vad herr Håstad egentlig avsåg med sitt anförande, svarade han,
att han förordade en omprövning av hela frågan, varigenom man kanske skulle
kunna komma till annat resultat. Men samtidigt gav han till känna, att han
själv tolkat beslutet av den 15 juni 1945 så, att man skulle kunna göra generellt
undantag för balterna. Det är, måste jag säga, mycket egendomligt örn
svenska regeringen först förklarar, att den skall skicka tillbaka allt krigsfolk
under tysk kontroll, och sedan skulle säga att detta uttryck omfattar alla utom
balterna. För min del förstår jag inte vad herr Håstad har för grund för denna
tolkning. Det var kanske på grund av hans ovisshet härutinnan, som han förklarade
att frågan behöver utredas på nytt.

Jag menade icke, att man här i Sverige icke skulle kunna skilja på de

Fredagen den 13 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
olika nationaliteterna. Jag sade bara, att jag icke tyckte det var rimligt att
vi här skulle företaga en gallring av flyktingar som kommit hit i tyska uniformer,
att vi från början således skulle delat upp dem efter de olika nationaliteter
de tillhörde, för att sedan skicka över dem till deras respektive hemländer.
De som voro i tysk krigstjänst måste behandlas som tyskt krigsfolk
och skulle under normala förhållanden ha skickats tillbaka till Tyskland. När
detta land icke existerar såsom statsmakt, bli de nu i stället skickade till vederbörande
ockupationsmakt.

Herr Rubbestad: Herr talman! Då jag förut icke yttrat mig i den s. k. baltiska
frågan, vill jag deklarera, att jag naturligtvis som andra ledamöter ^ i
samlingsregeringen ikläder mig ansvar för det beslut, som fattades i juni angående
dessa balter. Jag vill samtidigt tillkännagiva, att jag beklagar ^den opinionsbildning
och agitation, som bedrivits och bedrives i denna fråga. Jag
tror att dessa aktioner varken gagna balterna eller det svenska folket. Jag
skulle önska att den opinionsbildningen och den agitationen kunde sluta snarast
möjligt. Jag är förvissad örn att den nu sittande regeringen kommer att
göra allt vad den kan för att lösa denna fråga, så att den framför allt gagnar
det svenska folkets bästa.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
i anledning av den diskussion, som under remissdebatten förts i den så kallade
socialiseringsfrågan. En rad högertalare ha ju varit inne på detta ämne. De lia
varnat för socialdemokraternas planer och sagt, att örn dessa planer skulle
realiseras skulle det medföra en tvångshushållning, en förkvävning av det fria
näringslivet, en försämrad och sänkt produktion. Herr Henriksson, som för
någon timme sedan hade ordet här, ville taga några exempel på byråkratisering
inom samhällsföretagen.

Jag får för min del säga, att i den mån som det allmänna, samhället, framdeles
kommer att bedriva produktiv verksamhet, hoppas jag, att det kommer
att ske efter smidiga former, som väl lämpa sig med hänsyn till varje företags
karaktär. Jag kan icke tänka mig, att skötseln av dessa företag skall ske
i form av de ämbetsverk som staten nu har.

Jag är fullt ense med herr Henriksson om att vi böra alla söka motarbeta
den byråkrati, som kan uppstå och visa sig inom den svenska ämbetsmannavärlden.
Men jag tror å andra sidan, att de exempel, som herr Henriksson tog,
icke voro vidare väl valda, örn han med sina exempel avsåg- att rikta ett angrepp
mot socialdemokratien. De två områden som exemplen omfattade gällde
bränslekommissionen och arbetstillstånden. Det gällde ju här förhallanden,
som krisen frambragt; det var följaktligen rena kristidsåtgärder, betingade av
de förhållanden krisen medfört.

Det tredje fallet gällde telefonen och telegrafverket. Det avsåg bland annat
taxorna vid vårt telefonväsen. Jag- undrar, örn ej herr Henriksson begått det
misstaget, att han icke lagt märke till, att taxefrågorna behandlats av svenska
riksdagen. Såvitt jag vet har telegrafverket underställt riksdagen dessa taxor.
Varför taxorna i angivna fall äro så höga som de äro veta vi: det beror på den
materialbrist som är rådande.

Den debatt som förts här påminner mig åtminstone om den så kallade PHMpropagandan,
som sedan länge pågått i landet. PHM-propagandan veta alla
vad den är: det är planhushållningsmotståndspropagandan. Den är mycket omfattande
och den iir säkerligen mycket dyrbar. Jag är för min del mycket intresserad
av att få veta vem som egentligen bekostar denna mycket omfattande

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 3. 7

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1940 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
propaganda. Det är klart, att de borgerliga partierna ligga bakom, och jag antar,
att det även är enskilda personer i företagarvärlden. Men det skulle vara
intressant att veta, om företagen på sina omkostnadskonton tagit upp omkostnader
till detta ändamål, ty i så fall minskas vinsten och därmed även de skatter
som i annat fall skulle ha utgått till stat och kommun.

PHM — för att använda detta uttryck en gång till — har också tagit
gallupinsti tutet till hjälp på så sätt, att gallupinstitutet låtit utföra en opinionsundersökning
i socialiserings frågan. Det är icke mer än några dagar sedan
den blev offentliggjord. Man fann i den borgerliga pressen mycket anmärkningsvärt,
att endast 18 procent givit sin anslutning till socialiseringstanken.
Jag tror, att man nog får säga, att denna opinionsundersökning även
i andra avseenden är anmärkningsvärd. Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på själva frågeställningen. Frågan som ställdes var följande:
Tror ni att industrien i sin helhet skulle drivas och utvecklas bättre, örn den
övertoges av staten?

Jag vill framhålla, att här talas örn ett förstatligande av industrien i dess
helhet. Såvitt jag vet finnes det ingen som har gått fram med detta krav; i
varje fall har det icke framförts från socialdemokratiskt håll. Det är icke aktuell
politik. Då får jag för min del säga, att det är anmärkningsvärt, att trots
att detta icke är aktuell politik och att socialdemokraterna icke stå bakom
detta var det dock 18 procent i detta miniatyrsverige, som röstade för ett förstatligande
av industrien i dess helhet, och därjämte icke mindre än 11 procent,
som ansågo att det icke var någon skillnad, örn staten bedreve företagen eller
de bedreves i enskild regi. Det tycker jag med hänsyn till den frågeställning
som använts är en i hög grad anmärkningsvärd kritik mot själva den fria eller
enskilda företagsformen.

Varför har man valt en sadan frågeställning som denna örn en socialisering
av industrien i dess helhet? Det är som jag nämnde icke socialdemokraterna
som krävt_ detta. När talet örn förstatligande kommit från socialdemokratiskt
håll, ha vi tydligt angivit, att det skall endast vara i de fall där det bäst
gagnar det hela. I de motioner, som väcktes under 1945 års riksdag, och i direktiven
för de utredningar, som äro igångsatta i dessa frågor, har det tydligt
och klart angivits, att utredningarna skola omspänna alla olika, tänkbara sätt
för en lösning av de produktionsproblem, som vederbörande utredningar ha
fått sig anförtrodda.

Jag vill fråga: Äro verkligen representanterna för det så kallade fria näringslivet
rädda för en sådan utredning, där man väger motiven mot varandra,
den ena företagsformen mot den andra? Man borde från det hållet vara angelägen
att vara med örn sådana utredningar som det här är fråga örn.

Jag ber därjämte att få påpeka — vilket ju ofta har gjorts — att i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram talas icke så mycket örn socialisering men desto
mera örn produktionens effektivitet. Det är väsentligen det enskilda näringslivet
som omfattar den största delen av det produktiva livet i vårt land. På
produktionens effektivitet beror den standard, som vi ha och som vi kunna få
i olika avseenden här i landet. Vi äro övertygade örn att i detta fall, när det
gäller produktionens effektivitet, fordras det allmännas medverkan och hjälp;
det fordras ett samarbete mellan det allmänna och näringslivet. Som ett led
i detta har man framlagt tanken på en planhushållning. Herr Ohlin och folkpartiet
vilja kalla det för ramhushållning, och de vilja kanske också lägga en
annan innebörd i själva begreppet.

Jag får säga, att här gäller det samarbete med det enskilda niiringslivet.
Men jag får ocksåsäga, att det är naturligt, att det allmänna, d. v. s. härvidlag
staten, även får ett visst inflytande vid planläggningen och ledningen.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Arbetare och konsumenter ha rätt att få veta, om allt är ordnat på bästa
sätt. Den viktigaste frågan i dessa avseenden för den närmaste framtiden är
frågan örn samarbetet mellan det allmänna och näringslivets representanter,
ett samarbete för planläggning av full effektivitet i produktionen genom utnyttjande
av alla tillgångar och genom att ernå full sysselsättning.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga, att detta förefaller åtminstone mig
vara ett nationellt mål att sträva efter.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag ber herr talmannen och kammaren om överseende
med att jag nu, när det snart är mitt i natten, tar till orda. Men
som alla de närvarande ganska väl veta är jag sällan uppe i talarstolen. Jag
har alltså ganska mycket tid till godo.

Det som uppkallat mig är den omständigheten, att min högt ärade bänkkamrat
herr Olson i Göteborg här i dag har till regeringen och kommunikationsministern
muntligen framburit en nådeansökan för Bergslagsbanan örn
att den skulle förskonas från förstatligande. Jag vill icke, att herr Olsons
anförande skall stå som ett uttryck för ledamöternas på göteborgsbänken samlade
uppfattning. Jag vill icke ens, att det skall stå som uttryck för göteborgarnas
samlade uppfattning.

''Trots att nu mer än fem år förflutit sedan riksdagen fattade sitt beslut att
enhetliggöra det svenska järnvägsnätet, är Bergslagsbanan fortfarande en enskild
järnväg. Man kan väl icke anse att det förhållandet att järnvägen behärskas
av kommunala intressen är en socialisering i samma bemärkelse som
ett förstatligande.

De omständigheter, som ligga till grund för att riksdagens beslut om enhetliggörande
av järnvägsnätet icke infriats ännu, äro så kända, att jag icke
här behöver .syssla med dem. Under de år som anan väntat har emellertid den
borgerliga pressen och naturligtvis då företrädesvis pressen i Göteborg ständigt
och i en mängd olika sammanhang framhållit Bergslagsbanan som ett
mönster för hur en järnväg bör skötas och hur en järnväg bör vara. Inspirationen
till dessa olika artiklar och ledare i tidningar och informationer i olika
sakfrågor har helt säkert Bergslagsbanan styrelse och vissa tjänstemän stått
vederbörande skrivare beredvilligt till tjänst med. Lägger man märke till
den från järnvägsförvaltningen utgående annonspropagandan, kan man icke
undgå att se, att denna icke är en annonspropaganda ur vanlig synpunkt, utan
det är en antisocialiseringspropaganda eller, för att använda den föregående
talarens uttryck, PHM-propaganda, som lyser fram mellan raderna.

Man har alltså sedan 1939 fört motståndspropaganda i den förhoppning,
som herr Olson så vältaligt uttryckte, då han uttalade orden: »Finns det
liv finns det hopp» och därmed bad örn förskoning för banan. Ingen kan förneka,
att det finnes liv i Bergslagsbanan. Jag är villig erkänna, att det finnes
prima liv till och med. Kommunikationsministern har i dagens anförande
också sagt, att det är prima liv i Bergslagsbanan. Han uttryckte förhoppningen,
att detta prima liv skall fortsätta även om banan förstatligas, vilket
också jag hoppas.

Men, herr talman, man kan nog icke säga, att det finnes något hopp om
att BJ icke skall förstatligas. Riksdagen har nämligen som alla veta beslutat
enhetliggöra järnvägsnätet, Det var den 17 maj 1939 man fattade beslut örn
den saken i denna kammare med 125 röster mot 35. Nu har frågan emellertid
aktualiserats igen med anledning av socialiseringsdebatten. Det så kallade
sociali,scringsspöket har ju låtit höra av sig riktigt ordentligt under denna remissdebatt.
Något annat var viii heller icke att förvänta.

Herr talman! Jag anser för mili del, att i den nu pågående allmänna soem -

100

Nr 3.

Fredagen dea 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
liseringsdebatten kan man rimligtvis icke inrymma järnvägarna. Denna fråga
är, som jag tidigare sagt, redan avgjord; örn den samhällsdetaljens framtid
ha vi redan fattat beslut. Man kan naturligtvis diskutera detaljer i samhällslivet,
när det gäller socialisering. Men i fråga örn järnvägarna är det
väl ett klart faktum, som alla kunna konstatera, att redan långt före den tid,
då något socialiseringsspöke ens var uppfunnet, hade man börjat att successivt
överföra den ena privata banan efter den andra i statens ägo. Det beslut,
som riksdagen alltså för några år sedan fattade är också blott en ganska
naturlig fortsättning, tycker jag, på den väg, som man för många år sedan
slog in på.

Jag kommer icke ihåg, huruvida herr Olson i Göteborg var med i kammaren
under debatten 1939. Men jag vill i alla fall påminna herr Olson om
vad en av hans egna partivänner yttrade. Jag citerar: »Den nu föreslagna
nyordningen kan alltså, såvitt jag förstår, icke ha någonting att göra med den
näringslivets socialisering, kring vilken av helt naturliga skäl meningsbrjJningarna
äro mycket starka.» Det var en av högerns debattörer, som sade
detta i debatten 1939, och det finns all anledning att instämma med honom.

Till det betänkande, som 1936 års järn vägskommitté framlade, avgav BJ :s
styrelse ett yttrande, och detta yttrande spreds i broschyrform. Det gick, som
var och en kan förstå, i avstyrkande riktning. I dag skulle jag emellertid
tro, att BJ :s styrelse nog är på det klara med, att riksdagens beslut skall infrias.
Jag tror till och med, att herr Olson i Göteborg, trots sitt anförande
i dag, är på det klara med den saken.

När nu frågan örn de lokala intressena återigen aktualiserats i pressen, så
finna vi, att stadsfullmäktiges i Göteborg ordförande i Göteborgs Handelstidning
uttalat som sin åsikt, att saken var fullständigt klar och att han tog för
avgjort, att regeringen komme att påskynda avgörandet i frågan örn Bergslagsbanan
förstatligande. Kommunikationsministern har också på Handelstidningens
förfrågan bekräftat detta. I debatten i dag har ytterligare alltså
understrukits, att avgörandet är nära förestående; det är bara tidpunkten som
icke är bestämd. Den är beroende av hur snabbt de nu pågående förhandlingarna
kunna vara avslutade.

Beträffande göteborgsintressena, som med stor skärpa framhöllos av herr
Olson och framhållits i lokalpressen vid en mängd olika tillfällen, vill jag bara
påminna örn, att i 1939 års debatt anfördes, att man icke —• trots Bergslagsbanan
styrelses och vissa lokaltidningars uttalanden —- kunde ha den uppfattningen,
att Göteborgs stad skulle bli så oerhört lidande på ett förstatligande
även av trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle. Jag sade då: »Den
naturliga godstransportvägen skall väl ej slopas och godsmängden kommer nog
fortfarande att gå över Göteborgs hamn. Jag tror inte att man på grund av
ett förstatligande kan ha anledning att misstänka, att kungl, järnvägsstyrelsen
skulle vara så partisk, att den skulle sätta exempelvis Stockholms hamns intressen
i första hand. Jag tror inte heller att detta vore möjligt, därför att
västerhavshamnen nog är mer naturlig hamn för större delen av den trafik,
som nu går över trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle.»

Man har spelat ut stockholmsintressena mot göteborgsintressena och i diskussionens
nuvarande skede spelar man ut uddevallaintressena mot göteborgsintressena.

Jag talade i debatten 1939 örn personalintressena och påpekade, hur arbetsförhållandena
äro fullkomligt lika vid SJ och BJ. Jag skall icke rekapitulera
denna redogörelse en gång till utan nöja mig med att säga, att denna jämförelse
står sig ännu i dag.

Tidningen Göteborgs-Posten skrev under den tidigare diskussionen örn kom -

Fredagen den 18 januari 1946 em. Nr 3. 101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mitténs betänkande, att det kan icke förnekas, att ett förstatligande av de privata
järnvägarna ur driftsekonomisk och säkerhetssynpunkt skulle bli av stor
betydelse. Men så koni strax efter det denna ledare var skriven den av mig
tidigare omtalade BJ-broschyren med utlåtande över förstatligandekommitténs
betänkande. När denna BJ-broschyr utkommit skrev samma tidning i Göteborg
en ledare och sade, att det icke kunde bli tal om lörstatligande för B J :s
vidkommande. Det är bara ett belysande exempel på den vingliga hållning
som den här åsyftade tidningen intar i olika frågor.

Man anförde också i samma ledare, att det »ur personalsynpunkt möjligen
skulle kunna finnas skäl, som talade för ett förstatligande, nämligen lönefrågan».
»Men», fortsatte nian, »det borde väl finnas möjlighet att ge personalen
kompensation utan att banan förstatligades». Jag framförde, minns jag, i den
debatten ett tack till Göteborgs-Posten för det välvilliga intresset för personalen,
men någon hjälp när personalen framfört lönekrav har man fran sagda hall
sannerligen icke kunnat förmärka. Under de gångna åren ha ledareskribenterna
gång på gång återkommit till samma tema och under tiden har personalen vid
BJ fört många och svåra löneförhandlingar. Alltid har man då som grund för
dessa framfört kravet på jämställdhet med SJ savel i lönehänseende som beträffande
tjänsteförteckningen och vissa andra förmåner. Vid de nyligen, avslutade
löneförhandlingarna var detta krav fortfarande huvudkravet; vi gingo
in för att få jämställdhet med SJ. Nu är uppgörelse träffad, och jag skall
icke säga mera örn den än att personalen vid BJ icke heller denna gång ^lyckats
få detta berättigade krav genomfört. Det skall bli intressant att få se,
örn Göteborgs-Posten nu kommer med en ledare, i vilken man går till .attack
mot BJ :s lönepolitik. I dag är alltså BJ-personalens läge i förhållande till SJpersonalens
detsamma som jag relaterade 1939. Arbetsuppgifterna och kvalifikationskraven
äro fullständigt desamma, men i fråga örn löner, semester och
vissa andra förmåner är det slut med jämställdheten.

Herr Olson i Göteborg glömde icke i dag att tala örn för kammarens ledamöter,
att i BJ:s styrelse sitter en socialdemokratisk majoritet. Ja, detta är
ett klart faktum, men jag kan knappast påminna mig det sällsynta tillfälle,
då BJ :s styrelse sagt sitt ord i fråga om personalens avtal. Nej, man har från
BJ :s styrelses sida ganska strikt hållit sig till den gängse förhandlingsformen
och låtit huvudorganisationerna avgöra dessa ärenden vid förhandlingsbordet.
Härför skall jag ingalunda klandra BJ :s styrelse, detta alldeles särskilt som
jag vid många tillfällen själv varit förhandlare och själv hållit på organisationens
rätt. Förhandlingarna mellan de olika parternas huvudorganisationer
föras ju i allmänt godkända former. Jag har emellertid velat anföra detta då
jag vet, att det finns många som ha den uppfattningen, att därtör att Bergslagsbanans
styrelse bar en socialdemokratisk majoritet skulle denna personal
ha mycket stora möjligheter att kunna tillskansa sig särskilda fördelar genom
att personalen, såsom man säger, har så många partivänner i styrelsen. Så
är ingalunda fallet. Jag vill också rätta en annan missuppfattning, som jag
hört från många håll, nämligen att vid BJ redan nu skulle råda den av kommunikationsministern
signalerade industriella demokratien. Så är icke heller
fallet. Vi få som andra föra regelrätta löneförhandlingar med huvudorganisationerna
för att få våra krav realiserade, men, som jag redan sagt ha vi ännu
icke ernått järn,släpighet med SJ. BJ:s styrelse har icke heller, såvitt jag vet,
på något sätt sökt påverka järnvägarnas arbetsgivare att tillmötesgå personalens
krav.

Jag skall icke ingå på personalens tjänstgörings- och andra förhållanden;
det skulle dra alltför långt ut på tiden i natt. När vi framställt kravet på jämställdhet
nied SJ, bär man sagt från förvaltningens sida, att det icke kan

102

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
komma i fråga, att man vid ett enskilt företag som Bergslagernas järnvägar
skulle betala några politiska löner. Ja, jag är villig erkänna, att man där icke
betalar några politiska löner och att man från järnvägsförvaltningens och
styrelsens sida är mycket, mycket konsekvent i det avseendet. Man betalar
nämligen till den lägre personalen upp till vissa grader betydligt lägre löner
än mandor vid SJ. Det är alltså ingalunda fråga örn någon politisk löneställning.
När det gäller personalen i vissa högre grader betalar man betydligt
högre löner än vid SJ. Jag kan sålunda till fullo instämma med dem som
säga, att BJ icke betalar politiska löner. Detta utesluter icke att jag öppet
erkänner förvaltningens tillmötesgående och beredvillighet vid lokala förhandlingar
örn andra detaljfrågor rörande personalen vid BJ.

I den allmänna socialiseringsdebatten har nu också BJ indragits. Detta har
skett på ett falskt och lömskt sätt från Göteborgs-Postens sida. Alla ha väl
läst referaten i göteborgstidningarna örn hur handelsminister Myrdal var
nere i Göteborg och höll ett föredrag i handelskammaren eller var det nu var.
Han skulle tala örn den allmänna handelspolitiken men hade i något sammanhang
kommit att också beröra socialiseringsfrågan. I avskedsögonblicket vid
ett tillfälle, som icke var ägnat för några ytterligare diskussioner, hade någon
representant från Göteborgs-Posten frågat statsrådet Myrdal, örn i den allmänna
socialiseringen skulle inbegripas även Bergslagernas järnvägar. Enligt referatet
skulle handelsministern därvid lia sagt, att »om BJ vore ett välskött
företag borde det givetvis icke förstatligas». Det är ju icke möjligt att statsrådet
kunnat säga något sådant, ty han vet ju att riksdagen beslutat förstatligande
av vårt järnvägsnät. Hela denna historia i Göteborgs-Posten har tillkommit
i PHM-propagandasyfte. Det resonemang handelsministern förde rörde
sig örn helt andra saker. I den allmänna socialiseringsdebatten har från vårt
håll med skärpa framhållits, att vi icke diskutera en socialisering för dess
egen skull och att vederbörande utredningsmän böra ta skälig hänsyn till följderna
för industrien av en socialisering. Man har sålunda från GöteborgsPostens
sida falskeligen inblandat Bergslagsbanan i debatten örn socialiseringen.
Frågeställningen är ju också lömsk. Ingen kan säga annat än att BJ
är ett välskött företag, och alltså drar man slutsatsen att den icke skall
förstatligas. Jag har velat påpeka detta därför att jag i Göteborgs Handelstidning
för någon tid sedan läste, att handelsministern på dess förfrågan förklarat,
att lian icke yttrat sig örn Bergslagsbanan socialisering. GöteborgsPosten
skriver efter principen »konsten att ställa sig in hos arbetsgivaren,
utan att stöta sig med arbetarna».

En hel del andra synpunkter än de nu anförda vore också värda att i detta
sammanhang framhålla, men de torde få anstå. Jag vill emellertid till skillnad
från herr Olson i Göteborg framhålla, att det är personalens bestämda önskan
att banan snarast möjligt förstatligas; det intrycket har jag fått vid otaliga
sammanträden längs hela banan ända från Göteborg till Falun. Den stående
frågan har varit: blir det icke något förstatligande av? Personalen har icke
blott ett alldeles eget intresse av att banan förstatligas, den ser frågan också
ur ren samhällssynpunkt. Jag skulle i likhet med herr Olson i Göteborg vilja
rikta en bön till kommunikationsministern, men medan han slutade sin bön
med att vädja örn förskoning skall jag be statsrådet att han gör vad han kan
för att påskynda de för Bergslagsbanans förstatligande pågående förhandlingarna.

Herr Hoppe: Herr talman! Under de senaste årtiondena ha vi fått bevittna
ett uppsving inom den materiella kulturen kanske utan motstycke i vårt folks
historia. Genom detta uppsving ha skapats förutsättningar för ett i många
hänseenden rikare och tryggare liv för vårt folk. Vi äro utomordentligt ange -

Fredagen den 18 januari 1940 em.

Nr 3.

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lägna att skrida vidare på den så framgångsrikt beträdda vägen. Statsmakterna
ha också funnit det helt naturligt att på allt sätt stödja denna materiella
kultur. Dess landvinningar, som bl. a. innebära en ständigt ökad produktion,
har gjort det möjligt för oss att gå in för ett effektivt bekämpande av massfattigdomen,
ett väsentligt höjande av levnadsstandarden särskilt för de eftersatta
folkgrupperna och ett beredande av ekonomisk trygghet åt alla. Jag menar,
herr talman, att härom är ingenting annat än gott att säga; all framgång
önskas åt varje strävan i denna riktning.

Jag har emellertid, herr talman, begärt ordet för att göra oss uppmärksamma
på att den andliga kulturen knappast hållit jämna steg med den materiella
kulturen. Jag kan uttrycka vad jag har i tankarna ungefär så här.
Människorna lia i stor utsträckning fått det bättre, och vi hoppas att de skola
få det ännu mycket bättre. Men vågar man också säga, att människorna blivit
bättre? Att jag här rör vid ett mycket allvarligt problem, ett problem som
är intet mindre än en livsfråga för Sverige, har jag bl. a, fått belägg för i
ett uttalande av ett statsråd i vår nuvarande regering, som vid ett^ tillfälle
för några år sedan yttrade: vårt folks framtid är till sist beroende på folkets
inre halt. Sverige blir icke vad många av oss varmt önska, en demokratisk
mönsterstat, bara genom att vi stifta goda lagar och skapa utmärkta sociala
och ekonomiska förhållanden. Vi måste också lia människan bakom verket. Vi
måste ha i djupaste mening demokratiska människor, som bära upp det hela.
Och demokratiska människor äro för mig människor, som äro besjälade av
djup ansvarskänsla; dei är människor, som icke vilja sig själva utan saken,
som de kämpa för; det är människor av levande rättfärdighetskänsla och samarbetsvilja,
människor av en stark lust att tjäna och gagna med sina liv och
med en redlig vilja att leva och handla broderligt. Vårt folk och vår demokrati
behöva sådana människor, alltså människor av hög andlig resning. Sådana
människor måste fostras, måste skapas fram. Med tacksam glädje har
jag därför bland annat hälsat socialministerns förslag om höjning av anslaget
till barnträdgårdar. Jag menar att fostran av barnen i förskoleåldern är en
av samhällets allra viktigaste uppgifter.

Jag har också känt stor tacksamhet inför mycket av det som sägs och begäres”under
åttonde huvudtiteln. Med stora förhoppningar ser jag på det arbete,
som under ecklesiastikministerns ledning kommer att utföras för att ge
oss en ny och bättre skola. Jag räknar då självfallet med undervisningsväsendets
genomgripande demokratisering. Jag räknar nied att den nya skolan
skall ge alla Sveriges barn en längre skoltid; jag räknar med att denna skola
skall ge de unga icke blott vetande och kunskaper utan också i större utsträckning
än hittills fostran och karaktärs daning. Att ge Sveriges alla barn ett
högre mått av kunskap och vetande är högst nödvändigt. Sker icke detta
kommer man inom den närmaste tiden att, när man gör jämförelser mellan
vårt folk och. andra folk, ha anledning att stämpla vårt land som en i kulturellt
avseende efterbliven nation. Det bör emellertid icke förgätas att kunskaper
och vetande icke ensamt skapa goda människor, människor som ur
demokratisk synpunkt kunna betraktas som verkligt värdefulla. Det knappt
avslutade världskriget har givit det bästa exemplet på att glänsande begåvning
och den bästa utbildning kunna tagas i de onda makternas, våldets och
ödeläggelsens tjänst. Jag menar alltså, att man för framtiden måste se lill att i
vår skola större uppmärksamhet ägnas åt fostran och karaktärsdaning. Detta
innebär icke från min sida något som helst krav på en strängare disciplin,
kanske tvärtom. Blir vårt undervisningsväsende demokratiserat tror jag att
detta skall medföra större frihet åt alla i skolan. Det kommer också helt säkert
att innebära att fostran får karaktär av hjälp till självuppfostran. Jag tror

104

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att den också kominer att innebära, att avståndet mellan lärare och lärjungar
minskas liksom också avståndet lärjungarna inbördes.

Jag föreställer mig emellertid, herr talman, att mycket annat måste göras
för den synnerligen önskvärda moraliska upprustningen i vårt land. Det gäller
enligt min mening att vara rädd örn allt det i nationens liv, som kan medföra
att goda, etiskt högtstående människor skapas, sådana människor, som vår demokrati
behöver örn den skall kunna leva stark och frisk. Det gäller att ta
väl vara på vårt folks olika andliga kraftkällor. Jag dristar mig här att erinra
örn en av dessa kraftkällor, och jag citerar då ett ord av en gammal ledamot
adenna kammare, Fabian Månsson. Han sade för något över 20 år sedan:
»Vi som höra till den äldre generationen, vi som äro arbetarrörelsens pionjärer,
ha i regel haft mera av idealitet och offervilja, entusiasm och strålande solidaritet
än den yngre generationen, och», fortsatte Fabian Månsson, »det
torde bero därpå att vi ha vuxit upp vid bibel och psalmbok.» Den gamle
kämpen menade sålunda, att den tidiga bekantskapen med de kristna tankarna
hade skänkt något synnerligen värdefullt åt deras liv. I detta sammanhang
må jag också erinra örn några ord av en av medkammarens mest kända
socialdemokratiska ledamöter. Orden lydde ungefär så här: arbetarrörelsen
kommer aldrig att ge åt svenska folket det vi önska och hoppas med mindre
den åter och åter besinnar sig inför kristendomens etiska livsvärden. Åt liknande
tankegångar ha många av Englands ledande politiker, icke minst de
socialdemokratiska, ofta givet uttryck. En av dem, vilkas röster man nu lyssnar
till ute i världen, en som jag tror att man gör klokt i att lyssna till,
ledaren av Englands socialdemokratiska regering, premiärminister Attlee, har
nyligen sagt: »Den största uppgift vi stå inför i dag är att få alla människor
att inse, innan det är för sent, att vår civilisation endast kan överleva
genom att vi i de internationella relationerna och i vårt nationella liv acceptera
och tillämpa de kristna principerna.»

Vad jag, herr talman, med mitt anförande önskat är att få understryka,
att samtidigt som vi på det mest energiska sätt vilja arbeta för ökat allmänt
materiellt välstånd, måste vi se till, att vi slå vakt örn vårt folks andliga värden.
Jag har också med en Fabian Månsson och med Englands socialdemokratiske
premiärminister velat ge uttryck åt den personliga uppfattningen, att
kristendomen har ett bud även till vår tid och till oss och att kristendomen
kan bli och bör bli en kraftkälla i vårt folks liv.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Ifrågavarande propositioner hänvisades
till statsutskottet, varjämte de i nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1:

i vad propositionen rörde pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med undantag
av anslagen under avdelning C. Allmänna indragningsstaten) samt riksdags-
och revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och riksdagens
verk, till bankoutskottet och,

såvitt propositionen rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2:

i vad den angick kostnad för riksdagen och dess verk, till bankoutskottet;
och,

såvitt propositionen avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till _ vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas åtskilliga i anledning av
propositionerna inom kammaren avgivna yttranden.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 8.

105

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 3, angående provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.; och

nr 4, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.;
till bankoutskottet propositionen, nr 5, angående reglering av vissa tjänstepensioner
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 14, angående bemyndigande för
Kungl. Majit att besluta i fråga örn vissa postavgifter; samt

till statsutskottet propositionen, nr 15, angående befrielse för skepparen G.
H. S. Nilsson i Påskallavik från viss skadeståndsskyldighet.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 19 av herr Norup m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 20 av fru Nordgren;

till statsutskottet motionen nr 21 av herrar Skoglund i Umeå och Mäler;

till tillfälligt utskott motionen nr 22 av herr Persson i Stockholm m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 23 av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 24 av herr Sveningsson m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 25 av herr Onsjö m. fl.; och

nr 20 av herr Sefve;

till bevillningsutskottet motionen nr 27 av herr Hohnberg m. fl.;
till bankoutskottet motionerna:
nr 28 av herr Svensson i Vä;
nr 29 av herr Paulsen; och
nr 30 av herr Törnkvist;

till behandling av lagutskott motionen nr 31 av herr Jonsson i Skutskär;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 32 av herrar Persson i Svensköp och Kristensson;

nr 33 och 34 av herr Norup m. fl.;

nr 35 av herr Falk m. fl.;

nr 36 av herr Holmberg m. fl.; och

nr 37 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 38 av herr Lindmark m. fl.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts pa kammarens
bord liggande proposition, nr 10, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

106

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande å bordet vilande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 39 av herr Stjärne m. fl.;

nr 40 av herr Holmberg m. fl.;

nr 41 av herrar Jonsson i Järvsand och Adolfsson;

nr 42 av herrar Lundqvist och Svensson i Alingsås;

nr 43 av herrar von Friesen och Nilsson i Göteborg;

nr 44 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.;

nr 45 av herrar Lindahl och Gustafsson i Bogla;

nr 46 av fru Gustafson m. fl.;

nr 47 av herr Hagård m. fl.; och

nr 48 av herr Lundstedt m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 49 av herr Liedberg m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 50—53 av herr Thäpper;

nr 54 och 55 av herr Severin i Gävle in. fl.;

nr 56 och 57 av herr Jacobson i Vilhelmina;

nr 58 av herr Hällgren;

nr 59 av herrar Hällgren och Törnkvist;

nr 60—66 av herr Hällgren;

nr 67 av herr Holmberg;

nr 68 av herr Lundqvist; och

nr 69 av herr Fagerholm;

till tillfälligt utskott motionen nr 70 av herrar Larsson i Julita och Lundbom; till

behandling av lagutskott motionen nr 71 av herr Lövgren m. fl.;

till tillfälligt utskott motionen nr 72 av herr Nordström i Kramfors m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 73 och 74 av herr Nordström i Kramfors m. fl.; och

nr 75 av herr Andersson i Alfredshem m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 76 av herr Johansson i Norrköping m. fl.;

nr 77 av herr Öngård m. fl.;

nr 78 av herr Johansson i Mysinge m. fl.;

nr 79 av herr Johansson i Norrfors och Andersson i Hedensbyn; och
nr 80 och 81 av herrar Svensson i Ljungskile och Sandberg; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 82 av herr Persson i Stockholm m. fl.;

nr 83 av fru Nordgren m. fl.;

nr 84 av herr Lindahl m. fl-;

nr 85 av herr Nolin m. fl.;

nr 86 av herr Dahlgren m. fl.; och

nr 87 av herr Lindberg.

§ 6.

Föredrogs den av herr Swedberg vid gårdagens sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr statsrådet och

107

Fredagen den 18 januari 1946 em. Nr 3.

chefen för ecklesiastikdepartementet, angående vissa missförhållanden inom
undervisningsväsendet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogos och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll.

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 15 januari 1946.

Herrar deputerade förordnade till notarie förste kanslisten hos kammaren
e. o. hovrättsnotarien, jur. kand. Nils G. H. Liliequist och till förste kanslist
i hans ställe kanslisten hos kammaren fru Ebba Ihrman.

In fidem
Gunnar Britth.

Sedan prov blivit anställda med anmälda sökande till den kanslisttjänst, som
icke blivit tillsatt vid herrar deputerades sammanträde den 12 januari, så sammanträdde
nu herrar deputerade ånyo för provens bedömande och tjänstens besättande;
och antogo herrar deputerade därvid till kanslist Knut Nilson.

Vidare anmäldes, att kanslisten hos kammaren teknologen S. P. Olof Nilsson
blivit antagen till stenograf hos första kammaren.

Med anledning härav förordnade herrar deputerade filosofie studeranden
Lars A. Nilsson till kanslist hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.20 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

108

Nr 3.

Lördagen den 19 januari 1946.

Lördagen den 19 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition,
nr 20, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 194-2 (nr 584).

§ 2.

Föredrogos var för sig följande å bordet vilande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 88—90 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.;
nr 91 av fru Bohman och herr Holmström;
nr 92 och 93 av herr Hansson i Skediga;
nr 94 av herr Severin i Gävle m. fl.;
nr 95 av herr Lindberg m. fl.;
nr 96 av herr Malmborg i Skövde m. fl.;
nr 97 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.; och
nr 98 av fru Nordgren;

till jordbruksutskottet motionen nr 99 av herr Persson i Vinberg m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 100 av herr Sveningsson m. fl.;

nr 101 av herr Svedman m. fl.; och

nr 102 av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 103 och 104 av herr Jonsson i Haverö;

nr 105 av herr Lövgren;

nr 106 av herr Lundqvist;

nr 107 av herrar Sundström i Skövde och Odhe;

nr 108 av herr Olsson i Mellerud; och

nr 109 av herr Enhsson i Stockholm;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 110'' av herr Hedlund i Rådom; och

nr lil av herrar Hallén och Hedlund i Östersund;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 112 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.;
nr 113 av herr Jansson i Kalix m. fl.; och
nr 114 av herr Jonsson i Haverö;

till statsutskottet motionen nr 115 av herrar Johansson i Norrfors och Andersson
i Hedensbyn;

Nr 3.

109

Lördagen den 19 januari 1946.

till bevillningsutskottet motionen nr 116 av herr Nilson i Spånstad m. fl.;

samt _ ..

till konstitutionsutskottet motionen nr 117 av herr Sundström i \ ikinans hyttan

m. fl.

§ B.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 19, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;
och

nr 21, med förslag till förordning örn bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Lövgren som anförde: Herr talman! I kungl, brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 30 juni 1943, nr 68, har Kungl. Maj :t fastställt de
grunder, enligt vilka de hos landets vägstyrelser tidigare anställda kunde vinna
anställning inom den statliga vägorganisationen. Beträffande tillämpningen av
dessa bestämmelser råder för närvarande missnöje i vissa fall, därför att de
visat sig medföra en icke obetydlig löneminskning. I kungl, brevet heter det
bl. a.: »Kungl. Majit medgiver, att den, som övergår från_anställning såsom
vägmästare, förste vägmästare eller schaktmästare hos vägdistrikt. till statsanställning
såsom vägmästare eller övervägmästare och vars avlöningsförmåner
omedelbart före stats anställningen överstiga den avlöning, som han med tilllämpning
av gällande regler örn löneklassplacering äger uppbära vid tillträdandet
av statstjänsten må, därest löneförmånerna hos vägdistriktet icke i förhållande
till vederbörandes tjänsteår, utbildning eller tidigare arbetsuppgifter
äro osedvanligt höga eller lönen icke höjts kort tid före övergången till statstjänst,
placeras i den högre löneklass inom lönegraden, för vilken avlöningsförmånerna
motsvara eller ligga närmast under befattningshavarens avlöning omedelbart
före övergången.» För att belysa konsekvenserna av denna bestämmelse
vill jag anföra ett konkret fall från ett vägdistrikt i Norrbotten. Det gäller Eort
och lönegrad A 13 löneklasserna 16 och 17 jämförda med vägdistriktets lönevillkor
1944.

Rörligt tillägg .
Kristillägg .....

Kallortstillägg

Avgår för pension

Statliga löner A 13 Löneklass 16	Löneklass 17	Vägdistriktets löner
412:50	442: —	470: —
...... 61: 80	''66: 30
...... 65:90	70: 70	144:15
540:20	579: —	614:15
...... 20: —	20: —
560:20	599: —
...... 23:50	23 : 50	40: —
Summa 536: 70	575: 50	574:15

Begreppet »närmast under» har tolkats så. att vederbörande i detta fall sneddats
över till löneklass 16 och förty erhållit en lönereduktion från 574:15 till
53i6: 70 eller per år räknat 449 : 40. Enligt min mening kan det väl ifrågasättas,
om det är korrekt att vid en placering av denna art inräkna kallortstiilägget i
lönen eftersom den i verkligheten är tänkt som kompensation för klimatiska be -

Ilo

Nr 3.

Lördagen den 19 januari 1946.

Interpellation. (Forts.)

svärligheter. Men även om kallortstillägget anses böra inräknas i lönen, så förefaller
det att vara en alltför rigorös tolkning av begreppet »närmast under» som
här skett. Ty nog är det väl ändock väl hårt, att vederbörande därför att hans lön
vid vägdistriktet enligt ovanstående med 1:35 understiger lönen i löneklass 17,
skall vidkännas en lönereduktion av 449: 40 under tre år framåt till dess han
står i tur att uppflyttas.

glinder hänvisning till det anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet att kallortstillägget bör inräknas vid den jämförelse,
som lägges till grund för löneklassplaceringen vid vågmästares eller övervägmästares
övergång från vägdistrikt till den statliga vägorganisationen?

2) Anser herr statsrådet att begreppet »närmast under» blivit rätt tolkat i det
angivna fallet eller vore det inte riktigare att tolka det så, att vederbörande
placerades i den löneklass, som ligger närmast till det lönebelopp han åtnjutit
hos vägdistriktet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

fru Rönn-Christiansson m. fl., nr 118, örn rätt till fria järnvägsresor för
personer, som på grund av lyte eller vanförhet ej kunna företaga resor utan
vårdare, m. m.;

herr Persson i Stockholm, nr 119, örn förbättrad löneställning för två bokbindare
vid riksarkivet;

herr Hansson i Skediga, nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
angående provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.;

herr Osterman, nr 121, örn förhöjt anslagsbelopp för beredande av understöd
åt mindre bemedlade patienter vid statens sinnessjukhus;

fröken Nygren, nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till
försäkringsrådet, avlöningar;

herr Sandberg och fru Sandström, nr 123, örn ökade anslag till nyanläggning
av bygdevägar;
fröken Nygren m. fl.:

nr 124, örn tillämpning av likalönsprincipen inom det statliga avlöningssystemet; nr

125, angående inplacering i lönegrad av befattningen som konsulent i
husligt arbete hos skolöverstyrelsen; och

nr 126, angående höjning av arvodena åt lärare vid f ortsättningsskolorna;
herr Ekdahl, nr 127, örn pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren vid
statens järnvägar A. Y. Gustavsson;

herr Ståhl, nr 128, angående familjepensionsförmånerna åt landshövdingen
I. Yennerströms efterlevande maka och adoptivbarn;
herr Or gård, nr 129, om pension åt förre vägarbetaren A. Nilsson;
herr Törnkvist, nr 130, örn rätt för chefen för byggnadsdepartementet vid
Karlskrona örlogsvarv, ingenjören S. H. Lenander, att återbekomma vissa inbetalda
pensionsavgifter;

herr Persson i Norrby, nr 131, örn utredning och förslag rörande komplettering
av ofullständiga jordbruk med skog;

herr Pettersson i Rosta m. fl., nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
örn anslag till grundförbättringar, statens avdikningsanslag;

Lördagen den 19 januari 1946.

Nr 3.

lil

herr Skoglund i Umeå m. fl., nr 133, om förläggande till Västerbottens län
av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk;

herr Jansson i örebro to. fl., nr 134, örn utredning angående en effektiv
statlig kvalitetskontroll på saluförda varor;

herrar Osterman och von Friesen, nr 135, angående viss ändring av 1 § lagen
örn behandling av alkoholister;

herrar Carlsson i Bakeröd och Gustafsson i Lekåsa, nr 136, örn skyldighet
för folkskollärare att tjänstgöra vid fortsättningsskola; samt

herr Ståhl och fru Nordgren, nr 137, örn tillerkännande av polismans skydd
åt chaufförer i yrkesmässig persontrafik.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.10 fm.

In fidem
Gunnar Brittli.

112

Nr 3.

Måndagen den 21 januari 1946.

Måndagen den 21 januari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1*5 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 17, med förslag till förordning angående utvidgad rätt att vid 1946 års
taxering åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg; och
nr 18, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 19, angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

till jordbruksutskottet propositionen, nr 21, med förslag till förordning örn
bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till tillfälligt utskott motionen nr 118 av fru Rönn-Christiansson m. fl.;

till statsutskottet motionerna;

nr 119 av herr Rersson i Stockholm;

nr 120 av herr Hansson i Skediga;

nr 121 av herr Osterman;

nr 122 av fröken Nygren;

nr 123 av herr Sandberg och fru Sandström; och
nr 124—126 av fröken Nygren m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:
nr 127 av herr Ekdahl;

nr 128 av herr Ståhl;

nr 129 av herr Orgård; och

nr 130 av herr Törnkvist;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 131 av herr Rersson i Norrby; och
nr 132 av herr Pettersson i Rosta m. fl.;

Måndagen den 21 januari 1940.

Nr 3.

113

till statsutskottet motionen nr 133 av herr Skoglund i Umeå m. fl.;

till tillfälligt utskott motionen nr 134 av herr Jansson i örebro m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 135 av herrar Osterman och von
Friesen;

till statsutskottet motionen nr 136 av herrar Carlsson i Bakeröd och Gustafsson
i Lekåsa; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 137 av herr Ståhl och fru Nordgren.

§ 5.

Föredrogs den av herr Lövgren vid kammarens näst föregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående inplacering i
löneklass av vägmästare och övervägmästare vid övergång från vägdistrikt till
den statliga vägorganisationen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Herr Holmström erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag tilllåter
mig hemställa, att kammaren måtte besluta att för behandling av sådana
ärenden, som tillhöra tillfälligt utskott, tillsätta tre tillfälliga utskott, vart
och ett bestående av tio ledamöter och tio suppleanter, samt att val till dessa
utskott måtte företagas onsdagen den 30 innevarande januari.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Gavelin, som anförde: Interpellation.
Herr talman! I en skrivelse av den 10 december 1945 anhöll Norrbottens landstings
näringsutredning, att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder för att snarast
möjligt igångsätta uppförandet av en superfosfatfabrik, förlagd till Luleå.
Anledningen till denna framställning är att söka i det förhållandet, att
den framställning av apatitkoncentrat, som under krigsåren pågått vid
LKAB:s anläggningar vid Vitåfors i Malmberget, skulle upphöra under första
halvåret 1946 såsom en följd av de förbättrade importmöjligheterna beträffande
råfosfat. AB förenade superfosfatfabriker, som under krigsåren inköpt
och vid sina fabriker förädlat det vid LKAB framställda apatitkoncentratet,
har hos Kungl. Maj :t ansökt om tillstånd om uppförande av en superfosfatfabrik
i Norrköping. Denna anläggning blir baserad på importerat råfosfat.
Genom beslut den 12 januari 1946 bär Kungl. Majit medgivit AB
förenade superfosfatfabriker byggnadstillstånd enligt 2 § lagen den 30 juni
1943 örn tillstånd för byggnadsarbete och därvid föreskrivit, att »material av
varje därvid förekommande slag må ianspråktagas allenast i den utsträckning
och å den tid, som statens industrikommission bestämmer».

Jag finner det beklagligt, att detta byggnadstillstånd beviljats innan framställningen
från Norrbottens landstings näringsutredning hunnit prövas av
Kungl. Maj :t, ty det förhåller sig naturligtvis så, att örn superfosfatbolaget
får bygga en ny fabrik för 100 000 ton på importerad råvara, detta kommer
att ofördelaktigt inverka på prövningen av näringsutredningens framställning.

Motiven för näringsutredningens framställning äro av den art, att de böra
påkalla den största hänsyn. För det första hotas inemot 600 man,

Andra hammarens protokoll 1940. Nr S. 8

114

Nr 3.

Måndagen den 21 januari 1946.

Interpellation. (Forts.)

som nu sysselsättas i apatitproduktionen, av arbetslöshet. LKAB torde
icke vara i stånd att bereda dessa arbetare sysselsättning, när denna verksamhet
upphör. För det andra är Bolidens aktiebolag starkt intresserat
av att vid sina anläggningar i Rönnskär igångsätta produktion av svavelsyra.
Bolaget har förklarat sig berett att bygga en fabrik för framställning av så
stora mängder svavelsyra som önskas för en ''superfosfattillverkning på grundval
av apatit från LKAB:s gruvor eller andra fyndigheter i Norrbotten. För
det tredje måste det väl vara ett nationellt intresse att åtminstone en del av
det superfosfat, som förbrukas inom landet, framställes på grundval av inhemsk
råvara. För det fjärde visar den av näringsutredningen verkställda
utredningen, att man kan hysa grundade förhoppningar örn att nå fram till
ett konkurrenskraftigt pris, örn man på ett tillfredsställande sätt samordnar
dessa olika möjligheter och intressen.

Jag anser de i näringsutredningens framställning anförda skälen för uppförande
av en superfosfatfabrik i Luleå vara så tungt vägande, att tillstånd
icke bör meddelas för uppförande av den av superfosfatbolaget planerade
fabriken i Norrköping, innan näringsutredningens framställning varit föremål
för objektiv prövning. Ser man saken ur arbetsmarknadssynpunkt är det väl
rimligt, att man hellre förlägger ett företag av denna storleksordning till en
del av landet, som hotas av''arbetslöshet, än till en trakt där det för närvarande
råder brist på arbetskraft. En dylik risk för arbetslöshet föreligger som bekant
beträffande Norrbotten på grund av det läge, i vilket malmexporten nu
befinner sig till följd av den planerade nedläggelsen av apatitproduktionen.

Med stöd av det ovan anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat att det tillstånd, som beviljats AB
förenade superfosfatfabriker att i Norrköping uppföra en fabrik för produktion
av superfosfat, ofördelaktigt kommer att påverka prövningen av Norrbottens
landstings näringsutrednings framställning örn åtgärder från Kungl.
Majrts sida i syfte att få till stånd en superfosfatfabrik, baserad på inhemsk
råvara, i Norrbotten?

2) Örn så är, vill herr statsrådet medverka till att detta byggnadstillstånd
förklaras vilande i avvaktan på resultatet av den prövning, som framställningen
från Norrbottens landstings näringsutredning nu är underkastad?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Edberg, nr 138, örn vidtagande av sådana ändringar i gällande kommunallagstiftning,
att kommun erhåller rätt att bevilja anslag till elektrifiering
av avlägset liggande gårdar och byar;

fröken Nygren, nr 139, angående ändrade bestämmelser rörande statsbidrag
till avlönande av skolsköterskor vid de högre folkskolorna;

herr Edberg:

nr 140, angående utredning av frågan örn brobyggnader å enskilda vägar;
och

nr 141, örn förbud för ordförande i taxeringsnämnd att vara ledamot av prövningsnämnd; herr

Senander, nr 142, örn rätt för vissa f. d. städerskor att erhålla dyrtidstillägg
på sina pensioner;

Måndagen den 21 januari 1946.

Nr 3.

.115

herr Senander m. fl., nr 143, om förhöjd engångsersättning åt efterlevande til]
sjöfolk, som omkommit genom krigsförlisning före den 1 januari 1940;

herr Andersson i Hedensbyn nu. fl., nr 144, örn ökat anslag till bidrag tili la
dugårdsförbättringar;

herr Liedberg, nr 145, angående lärartjänstens i hovbeslagslara m. m. vid

veterinärhögskolan placering i lönegrad;

herrar Ericsson i Sörsjön och Edberg, nr 146, om höjning’ av ersättningen till

egnahemsombuden; . ... , , ...

herr Kempe m. fl., nr 147, angående begränsning av arbetstiden tor droslsto rare

i yrkesmässig automobiltrafik; och . . .

herr Johansson i Stockholm m. fl., nr 148, angående förstatligande av de mdetrier,
som hava tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och n , ..... .

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret tili innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; samt

riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande av tjänstemän
i riksdagens kansli.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.