1946. Andra kammaren. Nr 39 (Riksdagens protokoll 1946:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 39.

Lördagen den 30 november.

Kl. 2 eiri.

Justerades protokollet för den 23 innevarande november.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 386, med förslag till förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
i vad den utgår efter en skattesats av fem procent, m. m.;

nr 387, angående anvisande av ytterligare medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnads
verksamhet ;

nr 388, angående förstärkning av åttonde huvudtitelns kommittéanslag; och
nr 389, angående medgivande att i vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag utan föreskriven säkerhet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande propositioner:

nr 384, angående godkännande av en mellan Sverige och Norge träffad
överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947; och
nr 385, angående godkännande av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
örn vissa fiskerifrågor.

§ 4.

Föredrogs den av herr Persson i Landafors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Ericsson, angående fördelningen av rör för värme-,
vatten- och sanitetsarheten m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Herr Johansson i Torp avlämnade en av honom undertecknad motion, nr
593, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 379, angående byggande av
en storflygplats m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Interpellation.

Herr Pehrsson-Bramstorp, som yttrade: Herr talman! Under de senaste åren
har landsbygdens avfolkning fortskridit i en takt, som måste väcka de aliandra
hammarens protokoll 1946. Nr 39. 1

INr 39.

Lördagen den 30 november 1946.

Interpellation. (Forts.)

varligaste betänkligheter. Nettoinflyttningen till städerna utgjorde 28 000 personer
per år under perioden 1936/40. Under åren 1943/45 har antalet inflyttade
till städerna legat mellan 30 000 och 40 000 netto per år.

Den totala sysselsättningsökningen inom stadsnäringarna (utom husligt arbete)
har under perioden 1940/46 beräknats till 245 000 personer. Av denna ökning
kom den övervägande delen, 135 000, på den egentliga industrien, 35 000
på hantverk, 5 000 på byggnadsverksamhet, 15 000 på samfärdsel, 35 000 på
handel samt 20 000 på allmän tjänst och fria yrken. Tvärt emot vad man vanligen
föreställer sig, har den industriella expansionen i vad gäller arbetskraft
varit väsentligt snabbare under de senaste åren än under 1930-talet. Den hittillsvarande
tillväxten under 1940-talet av antalet industriarbetare har varit
nära 19 000 årligen; under 1930-talet utgjorde årsökningen 14 000.

Stadsnäringarnas nämnda utvidgning med 245 000 sysselsatta har delvis möjliggjorts
genom att 150 000 nya arbetare och arbeterskor tillförts arbetsmarknaden:
produktionsbefolkningen har ökat med 55 000 personer, 45 000 tidigare
arbetslösa ha återinträtt i arbete och 50 000 personer, huvudsakligen flyktingar,
ha invandrat. Återstoden, 95 000 personer, har tillförts stadsnäringarna från
lantbruket med 70 000 och från husligt arbete med 25 000. Effekten har blivit
att här uppstått en skriande arbetskraftsbrist.

Örn sålunda just nu arbetsmarknadssituationen är ytterligt svårartad för
jordbruket och för hemmen, så te sig framtidsutsikterna än mer allvarliga. Här
redovisade siffror visa, att under krigsåren och efterkrigstiden nära två tredjedelar
av stadsnäringarnas personella expansion betingats av frenne faktorer,
vilka representera tillfälliga arbetskraftsreserver i den meningen, att de icke
utan vidare kunna väntas ge samma tillskott till arbetsmarknaden under den
närmaste framtiden. Den produktiva befolkningens tillväxt kommer att upphöra
under de närmaste åren. Arbetslösheten närmar sig numera dess bättre noll.
Tillströmningen av flyktingar har berott på krigsförhållandena, låt vara att
en fortsatt invandring är tänkbar i framtiden.

Örn denna utveckling fortsätter kommer stadsnäringarnas efterfrågan av
arbetskraft att kraftigare än förut inriktas på jordbruket och det husliga arbetet,
vilket utan ringaste tvekan skulle leda till en besvärlig situation. Överföringen
av arbetskraft från jordbruket och landsbygdsnäringarna i övrigt till
industrien har möjliggjorts därigenom att vissa industrier på grund av prissättningen
på deras produkter ha kunnat betala höga löner. Det händer till och med
att företagen ordna avgiftsfria transporter dagligen av sina arbetare mellan
deras bostäder ute på landsbygden och arbetsplatserna i städerna.

Det är orimligt att —- vilket man ofta gör i fråga örn jordbruket — som ett
botemedel mot arbetskraftsbristen uteslutande hänvisa till rationaliseringsmöjligheterna.
Inom jordbruket har ju redan skett en omfattande rationalisering,
men dess fortsatta utveckling hindras därigenom att maskiner och anläggningar,
som äro nödvändiga för en rationell jordbruksdrift, inte stå att uppbringa.

Man har alltså anledning överväga vilka möjligheter, som föreligga, då man
vill söka begränsa bristen på arbetskraft. Befintliga arbetskraftsresurser böra
bättre än vad som hittills skett utnyttjas. En exemplifiering må här göras,
vilken dock icke gör anspråk på att vara uttömmande.

Utökning av arbetstiden och minskning av fritiden kunna sättas i fråga. Härvidlag
önska vi tvärtom gå den motsatta vägen och åstadkomma en minskad
arbetstid och ordnad semester för vissa hårt arbetstyngda befolkningskategorier,
exempelvis landsbygdens husmödrar.

Partiellt arbetsföra böra sättas i nyttigt arbete. I nuvarande konjunkturläge
äro dessa till stora delar absorberade av den fria arbetsmarknaden, men ej obetydliga
reserver av partiellt arbetsför arbetskraft återstå med säkerhet. Åt -

Lördagen den 30 november 1946.

Nr 39.

Interpellation. (Forts.)

skilliga av dessa personer sysselsättas alltjämt med arbete, som måste anses
vara improduktivt. Ett exempel härpå utgör det s. k. arkivarbetet. Det må framhållas,
att en statlig kommitté sedan flera år tillbaka sysslat med utredning av
de partiellt arbetsföras möjligheter att användas i produktionslivet.

De äldres arbetskraft bör utnyttjas effektivare. Härvid kan exempelvis övervägas.
huruvida icke pensionsåldern inom vissa yrkeskategorier bör höjas. Man
bör också se till att äldre personer, som erhållit allmän folkpension, icke mista
någon del av dessa pensionsförmåner, därför att de taga arbete och därav erhålla
en viss inkomst.

Det är sannolikt att det finns vissa reserver av kvinnlig arbetskraft, som
skulle kunna utnyttjas i det produktiva arbetet. Man tänker då i första hand
på möjligheten att ordna halvdagsarbete för de kvinnor, som kunna och vilja
taga dylikt arbete. Beträffande statliga tjänster föreligger ett kommittéförslag,
och det skulle vara önskvärt örn möjligheten av halvdagsarbete även på andra
områden undersöktes.

Utjämning av säsongmässiga olikheter i arbetskraftsbehovet bör åstadkommas.
Bland åtgärder i detta syfte må nämnas tillförsel av arbetare till jordbruket
under tider med toppbelastning för detta.

Till dessa och andra åtgärder, vilka avse att så långt som möjligt hushålla
med redan förefintlig arbetskraft, kommer alternativet att tillföra arbetsmarknaden
utländska arbetare. Genom tidningspressen har upplysts att regeringen
undersöker möjligheten att tillföra arbetsmarknaden utländska arbetare. Någon
redogörelse för denna viktiga fråga har dock icke lämnats riksdagen.

Alla dessa här berörda åtgärder kunna övervägas, men de kunna dock icke
bli tillräckliga för att undanröja den stora bristen på arbetskraft. Säkert finns
det reserver av arbetskraft, som kunna användas för olika uppgifter, men någon
definitiv lösning av arbetskraftsproblemet kommer därigenom givetvis icke att
erhållas. Knappheten kommer att bestå, och det blir jordbruket som kommer att
bli mest lidande därav. Industrien upplever en stark högkonjunktur, och denna
intensifieras ytterligare såväl genom den stigande prisnivån utomlands — vilken
stegring vårt land genom olika åtgärder velat hindra att slå igenom på den
inhemska marknaden — som genom den handelspolitik med stora krediter åt
skilda länder, som vårt land bedriver. Detta leder till att exportindustrien söker
att kraftigt utöka sin kapacitet för att draga fördel av de höga priser, sorn,
betalas. utomlands. Vidare har byggnadsverksamheten i städer och tätorter
starkt intensifierats. Konkurrensen örn arbetskraften ökar sålunda för varje
dag, och i denna konkurrens kan jordbruket icke göra sig gällande, därför att
jordbrukarnas delvis reglerade inkomster icke tillåta dem att betala sådana
löner åt sina anställda som industrien kan göra. Genom den situation, som nu
föreligger, får kravet på ekonomisk likvärdighet mellan jordbruket och andra
näringar starkt ökad aktualitet.

Det har rått allmän enighet därom att jordbruket bör komma i ekonomisk
paritet med andra näringar, men genom de höga löner, som exempelvis exportindustrien
och byggnadsverksamheten nu kunna betala, förskjutes uppnåendet
av detta mål till en avlägsen framtid, om inga åtgärder vidtagas för att förbättra
jordbrukets ekonomi. Då exportindustriens och byggnadsverksamhetens
ökade konkurrenskraft i fråga om arbetskraften till stor del beror på åtgärder
från statsmakternas sida är det enligt min mening nödvändigt att staten också
ingriper för att jordbruket snarast skall komma i åtnjutande av den ekonomiska
paritet, som allmänt ansetts både önskvärd och nödvändig, ifall inga andra
utvägar visa sig framkomliga för att tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft.
Jordbrukets lönsamhetsberäkningar måste (lå ske från den utgångspunkten
att jordbruket kan betala löner, som äro jämförliga med dom, som betalas

iNr 39.

Lördagen den 30 november 1946.

Interpellation. (Forts.)

inom industrien eller annan jämförbar verksamhet. Antingen måste priserna på
jordbrukets produkter höjas eller också måste priserna sänkas på de förnödenheter
jordbruket behöver för sin drift. Givetvis kan en kombination av bägge
dessa metoder tänkas. Först när jordbruket uppnår denna paritet skapas möjligheter
för att detsamma skall kunna hävda sig i konkurrensen örn arbetskraften.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern få framställa följande frågor:

Örn utvecklingen på arbetsmarknaden fortsätter på samma sätt som hittills
och industrien jämte andra jämförbara näringsgrenar, som genom statens medverkan
ha förmåga att betala höga löner, dra till sig arbetskraft från jordbruket
och det inte finns andra möjligheter att komma till rätta med jordbrukets
arbetskraftsproblem, anser regeringen under dessa förhållanden att jordbruket
bör tillerkännas paritet med industriell och annan jämförlig verksamhet
för att kunna hävda sig i konkurrensen örn arbetskraften?

Örn så är fallet, vilka åtgärder överväger regeringen att genomföra för att
denna paritet skall uppnås: höjning av priserna på jordbrukets produkter, sänkning
av priserna på dess förnödenheter eller en kombination av båda dessa utvägar? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 284, i anledning av Kungl. Marits proposition angående avskrivning av
ett ingenjören Roland Nordström beviljat lån;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av premierna
till vissa värnpliktiga m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
en särskild utbildningskurs för sinnesslölärare våren 1947;

nr 287, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn ändrade grunder
för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte; och
nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän lönereglering
för befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner
;

bevillningsutskottets betänkande, nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896);

första lagutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning;
och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i strafflagen m. m.; samt

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förlängning av tiden
för vissa servitut, m. m.

Lördagen den 30 november 1946.

Nr 39.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 516, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 517, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående preliminär överenskommelse
med Finland om behandlingen av finska skulder till Sverige;

från bevillningsutskottet, nr 513, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker; samt

från jordbruksutskottet:

nr 514, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Stenstugu
gård i Endre med flera socknar, Gotlands län; och

nr 515, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1940.

Tisdagen den 3 december.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26 och den 27 nästlidna november.

§ 2.

Vid remiss av Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj :ts proposition, nr 386, med
propositionen försla.g till förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i
nr 386. ya(j (|en utgår efter en skattesats av fem procent, m. m.

Därvid anförde:

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber först att få uttrycka min tillfredsställelse
över det förslag örn avskaffande av omsättningsskatten redan vid årsskiftet,
som regeringen i denna proposition framlägger. Den har ju där kommit till samma
ståndpunkt som det parti jag representerar har intagit ända sedan frågan
först aktualiserades i våras. Det är emellertid inte för en närmare diskussion
av själva omsättningsskatteproblemet som jag här nu ber att få framföra några
synpunkter.

Som finansministern anger finns det ett intimt Samband mellan frågan örn
skattepolitiken och den allmänna ekonomiska politiken i nu rådande läge, speciellt
kampen mot inflationen. Då det förefaller mig vara ytterst angeläget att
T den svenska riksdagen denna för närvarande centrala socialekonomiska fråga
blir föremål för debatt, skall jag begagna tillfället att i anknytning till finansministerns
reflexioner i propositionen framföra några synpunkter. Jag skall då
be att få börja med att i korthet karakterisera det ekonomiska läge, vari vi nu
befinna oss, och de utvecklingstendenser som framträda.

Jag anför först, att importöverskottet håller på att växa så mycket, att vår
betalningsbalans erhåller en utpräglat negativ tendens. Såvitt man nu kan se
kommer det totala importöverskottet i år knappast att understiga 800 miljoner
kronor. Även örn en del av denna summa täckes av inkomster på den svenska
sjöfarten, kanske förslagsvis halva beloppet, så återstår i alla fall ett minus.
Detta minus är i själva verket väsentligt mycket större än de 400 miljoner, som
där skulle framkomma som differens. En icke ringa del av exporten sker ju
nämligen på kredit, och därför blir belastningen på vår betalningsbalans åtskilliga
hundratal miljoner större.

Sedan den svenska kronan apprecierades i juli månad har vår valutareserv
undergått en minskning på ungefär 700 miljoner kronor. Detta är onekligen —
i betraktande av att tidrymden är så kort som fyra månader — en sensationell
siffra. Den torde inte i väsentlig grad kunna förklaras av en del före apprecieringen
uppskjutna betalningar utan utgör till största delen en genuin belastning
av vår valutareserv under denna period.

Ett annat uttryck för hur ansträngt läget är ha vi i den lagerminskning, som
synes äga rum inom vissa branscher, låt vara att uppgifterna här äro ganska
knapphändiga. Det råder intet tvivel örn att för en del viktiga konsumtionsvarugrupper
lagerminskning för närvarande äger rum.

Tisdagen den 3 december 194fi.

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)

Ytterligare ett uttryck för den press, som kommer på varumarknaden från
efterfrågesidan, har man i statistiken över omsättningen av sådana varor, som
äro underkastade omsättningsskatt. Denna omsättning synes ha vuxit under
de senaste månaderna jämfört med samma period i fjol med ungefär 25 procent
vad konsumtionsartiklarna beträffar. Detta är naturligtvis ingalunda detsamma
som att den totala konsumtionsvolymen i landet vuxit med 25 procent.
Många andra varor ingå i den totala konsumtionen. Vi lia ju sådana poster som
hyror, alltså användningen av bostadslägenheter, vilka ingå i konsumtionen.
Men jag tror inte att man överdriver örn man gör den uppskattningen, att den
genomsnittliga allmänna konsumtionsstegringen från i fjol icke understiger ett
tiotal procent. Det vöre ju mycket bra, örn vi kunde varje år öka konsumtionen
med ett tiotal procent, men tyvärr saknar man anledning tro att tillgången på
varor, produktiviteten i landet, växer med sådan hastighet.

Som ytterligare kriterium på att vi förmodligen här leva på reserver kan jag
påvisa, att insättning söverskottet på sparräkningarna företer en ganska stadig
minskning under de senaste två åren.

Det är emellertid inte endast från konsumtionssidan som ett visst inflationstryck
framträder. Vänder man sig till den andra stora efterfrågekällan, investeringsverksamheten,
finner man även där en tendens till ökning. Enligt en
framställning, som har gjorts av docenten Svennsson i en artikel i Ekonomisk
Revy -—■ han är som bekant rådgivare åt statsrådet Ericsson, när det gäller investeringsspörsmål
— så skulle byggnadsverksamheten i år vara omkring 15
procent större än i fjol. Även andra slag av investeringar skulle vara växande.
Örn man jämför med 1939 skulle såväl investeringar i byggnader och anläggningar
som investeringar av andra slag överstiga förkrigsvolymen med ungefär
ett tiotal procent.

Det är alldeles klart, att örn man har å ena sidan en stor och växande konsumtionsefterfrågan
och tydligt avtagande sparbenägenhet men å andra sidan
en tendens till växande investeringar, så kommer man sannolikt i ett läge, där
den totala efterfrågan blir större än som svarar mot den förefintliga tillgången
på varor. Det är därför i överensstämmelse med vad man skulle vänta, att situationen
för närvarande karakteriseras av brist på varumarknaden och brist på
arbetskraft. Som ytterligare ett uttryck för den process, som äger rum, framträder
en prisstegringstendens, som endast delvis hålles tillbaka av priskontrollen.
Såvitt man kan konstatera sker det en fördyring, när det gäller beställda
artiklar av olika slag. Vidare ändras kvaliteterna på en del varor, och de
nya kvaliteterna bli dyrare än de gamla voro. Även örn de hårt priskontrollerade
varor, som utgöra huvudparten i levnadskostnadsindex, inte stigit så mycket,
så sker en icke oväsentlig prisstegring på andra artiklar.

Det är ju i och för sig kanske inte så förvånande att en sådan genomsnittlig
höjning av prisnivån äger rum. Snarare skulle motsatsen ha varit förvånande.
Jag tänker då på den väsentliga ökning av de nominella inkomsterna som ägt
rum. Om jag t. ex. pekar på löneutvecklingen, så var lönestegringen från 1942
till 1945 ungefär 4 procent örn året. Det var kanske inte mer än vad som var
förenligt med en i huvudsak stabil prisnivå. Till den normala produktivitetsstegringen
inom näringslivet kom ju nämligen under denna period en förbättring
av skörderesultatet från 1940 och 1941 års relativt svaga skördar, och
detta möjliggjorde en standardhöjning, som genom den ekonomiska politiken
fördelades på olika folkgrupper. Men från 1945 synas vi ha kommit in i ett
läge, där den nominella inkomstökningen går väsentligt mycket snabbare. Såvitt
man kan se ha under senaste år inkomsthöjningar ägt rum, Som man inte
närmare känner till, men enligt en siffra, som uppgivits vid en föredragning

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
i statsutskottet, skulle inkomststegringen vad lönerna beträffar vara 8 ä 10
procent.

Det är svårt att uttala sig om utsikterna för det kommande året, men det
är en icke ovanlig uppfattning att man har att räkna med en ganska väsentlig
lönestegring även under nästa år. Det förefaller mig vara ett uppenbart, låt
vara beklagligt faktum, att en inkomststegring av ■ denna hastighet — 8 å
10 procent örn året — icke i längden kan vara förenlig med en stabil prisnivå.
Det är tyvärr inte så att produktiviteten i landet stiger med 8 ä 10 procent
örn året. När jag talar örn detta tänker jag inte på inkomsterna hos någon
viss grupp i samhället utan på inkomsterna för alla folkgrupper.

Det samlade intrycket av dessa av mig här berörda förhållanden tycks
vara, att vi ha ett växande inflationstryck, som redan har åstadkommit en icke
oväsentlig inflation och som hotar att göra det i växande utsträckning. Finansministern
har också i denna proposition på s. 19 anslutit sig till en uppfattning
av denna art. Han säger, att »det är med hänsyn härtill uppenbart,
att nuvarande konsumtionsnivå icke lämnar utrymme för den vidgade investeringsvolymen
inom ramen av vår löpande produktion». Alltså, summan av
konsumtionsefterfrågan, investeringsefterfrågan och efterfrågan från utlandet,
kan _ man ^ tillägga, i den mån den finansieras nied svenska krediter, är
för stor i förhållande till den ram, som sätts av vår löpande produktion. Utsikterna
för 1947 förefalla inte att vara sådana, att man kan vänta någon
förändring av sig självt. Vad krediterna till utlandet beträffar är det visserligen
troligt, att man där har att räkna med någon reduktion av det belopp,
varmed dessa utnyttjas under 1947 jämfört med under 1946. Där är alltså
en gynnsam faktor. Men örn vi se på t. ex. importöverskottet och tendensen
till minskning av valutareserven, så har utvecklingen varit sådan de senaste
manaderna, att man mäste befara att importöverskottet och valutareservens
reduktion under nästa år bli väsentligt större än innevarande år, ifall ingenting
göres. Dessutom är det psykologiska läget sådant, att man har anledning
att befara att den avtagande sparbenägenhet, som kunnat konstateras, kan
komma att framträda ännu mera under nästa år.

Understundom invändes det: men örn det skulle bli en depression i utlandet,
en viss tendens till prissänkning där, då är det väl i alla fall så att läget i
Sverige rättar till sig av sig självt? Nej, såvitt jag kan se förhåller det sig
inte så. Var valutasituation skulle inte bli förbättrad. Även örn en del importvaror
ginge ned något i pris, torde exportvarorna göra sammaledes, och den
påfrestning på betalningsbalansen, som kommer från det stora importöverskottet,
skulle sannolikt inte väsentligen minskas.

Enligt den utredning av docent Svennilson, som jag tidigare citerat, är det
karakteristiska för dagens läge att det är en av inhemska faktorer framkallad
högkonjunktur och därmed följande inflationsprocess, som vi ha att räkna med,
och icke i huvudsak någon smitta från utlandet. Mot denna bakgrund av rådande
läge och de låt vara ovissa men ingalunda ljusa utsikterna för 1947
förefaller det mig som örn, ifall inga åtgärder vidtagas, läget rätt snart kan
bli ohållbart. Det är nämligen så att man har att räkna med en circulus vitiosus.
I den mån inflationen beror på inflationsfruktan kan inflationen komma att
ytterligare stiga, ifall rädslan för inflation tilltar. Dessutom ha den överfulla
sysselsättningen och priskontrollen en tendens att leda till en oekonomisk
produktionsriktning, vilket också skärper inflationstrycket. Kostnadsstegringar
försvåra för priskontrollen att arbeta på avsett sätt och bidraga
därigenom till en sådan snedvridning av produktionen. Priskontrollen får allt
svårare att arbeta efter hittillsvarande riktlinjer.

Örn man från dessa förutsättningar kommer till den slutsatsen, att något

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
måste göras, att den svenska penningpolitiken i ordets vidsträcktaste bemärkelse
måste övergiva sin nuvarande passivitet, så reser sig naturligtvis frågan
vad som bör göras.

Vad först tidpunkten beträffar, d. v. s. huruvida det är rådligt att vänta,
vill jag hänvisa till att oppositionen vid olika tidpunkter under de sista nio
månaderna eller mer har för regeringen framhållit vikten av att man icke
dröjer. Oppositionen har ständigt återkommit till detta, både under vårriksdagen,
under sommaren och under höstriksdagen. När därför finansministern
nu i denna proposition underkastar problemet början till en teoretisk analys,
så hade man hoppats att han skulle komma till några slutsatser örn det program,
som regeringen för sin del tänker arbeta efter. Det är därför med en viss
besvikelse som jag finner, att finansministern bara slutar med att säga, att
han väntar på att en undersökning från konjunkturinstitutet skall bli slutförd.
Men dessa undersökningar från konjunkturinstitutet kunde ju varit slutförda
många gånger örn, ifall regeringen begärt dem i våras, i somras eller
tidigare i höst i syfte att ha dem till grund för sitt program. Mig förefaller
nämligen bilden länge ha varit så pass klar, att regeringen bort lägga till rätta
detta faktiska material och på grundval därav tagit ställning.

Vad skall man då göra? Jag vill då först framhålla, att det är regeringen
som skall lägga fram ett sådant program. Oppositionen har rätt att begära,
att regeringen talar örn för folket, efter vilka linjer den vill handla. Finansministern
ger i propositionen endast en liten kort antydan örn tvångslån på
s. 22. Det är rätt otydligt, men han säger här, att när kraven på minskning
av enskildas utgifter överskrider en viss gräns, har det därför synts bättre
att välja den väg, som en upplåning anvisar och som bättre anpassar sig efter
inkomsttagarnas växlande personliga omständigheter. Skulle detta betyda något
i detta sammanhang måste det betyda, att medborgarna skola förmås att
minska sin konsumtion. Det förmås de säkerligen inte till därför att riksgäldskontoret
emitterar ett lån. Det måste till något mera därutöver. Jag undrar,
huruvida detta får tolkas som så, att finansministern bland annat överväger
en åtgärd av tvångslåns karaktär. I övrigt lämnas man utan upplysning, efter
vilka linjer regeringen tänker handla. Jag vill förklara, att vi i varje fall i det
parti jag tillhör inte vilja undandraga oss att medverka, för den händelse regeringen
så önskar, till utformande av ett sådant program. Men det är väl alldeles
uppenbart att regeringen i dag lika litet som tidigare kan säga, att vi
veta inte vad som skall göras därför att oppositionen ännu inte har talat om
för oss, vad som bör ske.

Jag skall för dagen bara göra ett par tillägg. Man skulle väl kunna- resa
frågan, huruvida ett stort budgetöverskott vore en lämplig metod för inflationens
bekämpande. I så fall skulle ju alla skattosänkningsförslag ha ställts
på framtiden. När jag inte har anslutit mig till en sådan tankegång, vilket
framgår av vårt partis hållning till bland annat omsättningsskattefrågan, så
är det av flera skäl, bland annat därför att jag måste bekänna, att vi inte
hysa ett så oinskränkt förtroende för regeringen att vi anse att det skulle vara
det naturliga medlet att staten skapar ett mycket stort budgetöverskott med
alla de frestelser till utgifter som ett sådant överskott onekligen måste innebära.
Dessutom förefaller det i och för sig väl motiverat att hänvisa till att
när folket har burit en utomordentligt hög skattebörda under krigsåren, så
bör man inte utan alldeles utomordentliga skäl uppskjuta en viss lindring av
denna skattebörda, dock inte längre än att man kan säga, att i stort sett balans
föreligger på driftbudgeten.

Vad omsättningsskattens borttagande beträffar, så tror jag att det är särskilt
starkt motiverat att detta sker redan nu, då det säkerligen övar ett gynnsamt

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
inflytande på möjligheterna att uppnå överenskommelser på arbetsmarknaden.
Den första åtgärd, som det enligt min mening vore naturligt att regeringen
vidtog — jag har tillåtit mig att framföra den uppfattningen tidigare — är
att klargöra lägets karaktär av allvar för hela svenska folket, att klargöra
detta som finansministern sammanfattar i en enda mening, att investeringsutrymmet
är begränsat, att utrymmet för inkomststegringar är begränsat, att
utrymmet för importöverskott är begränsat och naturligtvis också att utrymmet
för krediter till utlandet är begränsat, vilket senare ju åtskilliga gånger
har framhållits. Jag menar därmed en fullständigt opartisk, åt alla håll syftande
klargörande framställning, naturligtvis inte bara en expertutredning från
konjunkturinstitutet om hur konjunkturinstitutet ser på saken utan en framställning
av den ansvariga regeringens bedömning av läget, vilken ju kan erhålla
en helt annan auktoritet inför folket än örn konjunkturinstitutets direktör
säger det ena eller det andra. Det verkar nästan som örn regeringen inte
vill eller inte vågar lägga fram en uppriktig bild av det nuvarande läget, framför
allt med tanke på de pågående underhandlingarna på arbetsmarknaden.
Kanske beror det på att det är uppenbart, att lönestegringar örn 8 å 10 procent
örn året för den ena eller andra gruppen inte äro förenliga med en stabil prisnivå
och icke leda till högre realinkomst för svenska folket örn man ändå försöker
genomföra dem.

I arbetarrörelsens 27-punktsprogram finns ett uttalande örn inkomstpolitiken,
som jag skall be att få citera. »Så länge som varuknappheten och inflationsfaran
består, måste nuvarande pris- och inkomststopp givetvis bibehållas,
men i den mån som varuknappheten försvinner, måste realinkomsterna för de
breda lagren höjas i minst samma proportion. Stegringen i realinkomsterna bör
till en början helst ske därigenom att levnadskostnaderna sjunker på grund av
ökad import och andra liknande orsaker, medan däremot penninginkomsterna
hålls stabila.» Såsom finansministern vid ett par tillfällen framhållit, har detta
program underkastats en viss modifikation. I stället för sjunkande priser och
konstanta penninginkomster bär man kommit över på att försöka hålla varupriserna
konstanta och låta penninginkomsterna stiga något. Men detta arbetarrörelsens
högtidligen antagna efterkrigsprogram, varom vi så ofta hört talas
och vars bindande karaktär så ofta fastslagits, står ju även efter denna modifikation
i strid med den nuvarande utvecklingen. Vågar inte regeringen tala örn
för svenska folket, hur den betraktar de förutsättningar för inkomstbildningen,
som en sådan programpunkt måste anses motivera? Består detta 27-punktsprogram, som antagits av det socialdemokratiska partiet och av landsorganisationen,
av två delar, av vilka landsorganisationen svarar för den ena,
och vid vilken regeringen inte vågar röra, och regeringen och partiet svara
för den andra? Bestämmes regeringens penningpolitik enligt regeringens mening
i så hög grad av arbetsmarknadens parter, att regeringen inte ens vågar
tala örn, hur den ser på läget, utan måste passivt avvakta en uppgörelse på arbetsmarknaden,
innan den kan bestämma, vad den skall göra?

Det bär talats mycket örn ekonomisk demokrati och örn att de olika parterna
skola ha insyn i företagen för att kunna bedöma de faktiska förutsättningarna
för sitt ekonomiska handlande. Skall man inte låta parterna få insyn
i företaget »Svensk samhällsekonomi» och låta dem veta, hur ledningen bedömer
läget?

Jag tar för min del inte ställning till frågan, hur stora nominella inkomststegringar
som äro förenliga med en konstant prisnivå. Jag tar inte heller ställning
till frågan örn hur stor investeringsvolym som är ekonomiskt möjlig utan
att leda till inflation, liksom jag inte heller tar ställning till arten av de åtgärder,
som kunna komma i fråga. Vad jag i dag efterlyser är en upplysning

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
om hur landets ansvariga ledning bedömer det ekonomiska läget, så att alla
grupper i landet kunna få ledning därav för sitt handlingssätt och så att det
samlade resultatet av de av varandra oberoende åtgärderna blir en bättre samordning
i överensstämmelse med ett klokt ekonomiskt program.

Mot denna bakgrund har jag svårt att förstå regeringens vägran att samla
representanter för de olika folkgrupperna till en konferens, där man skulle
försöka både klargöra det faktiska läget och undanröja de missförstånd, som
finnas. Det tings knappast någon bättre metod att få bort missförstånd än att
låta parterna få gnugga problemen sinsemellan. Det är klart, att resultatet av en
sådan överläggning skulle bli ett påvisande av att det endast finns begränsade
möjligheter till en standardhöjning, till investeringar och till utlandskrediter.
Det är också uppenbart, att man inte utan risk för inflation kan
eftersträva mer.

Enligt min uppfattning är det ingalunda uteslutet, att ett sammankallande
av en sådan konferens skulle kunna leda till samförstånd mellan de olika berörda
organisationerna. Man skulle kanske på ömse sidor inta en sådan ställning,
att regeringen icke behöver tillgripa tvångsåtgärder, som annars måhända
senare från något håll skulle påstås vara oundvikliga. I själva verket
äro alla intresserade av att inflationen undgås, och jag tror att de flesta äro
intresserade av att tvångsåtgärder undvikas. Där har man alltså en gynnsam
utgångspunkt för en sådan överläggning. För att undvika missförstånd vill
jag understryka, att jag när jag talar på detta sätt inte syftar på någon speciell
folkgrupp eller på någon viss sida av problemet, utan på dess helhet, inklusive
investeringsproblemet, som är en av de centrala punkterna.

Jag vill göra ett tillägg. Det är klart att lösningen av detta ekonomiska
knapphetsproblem underlättas i den mån produktiviteten i landet stiger. Det
är alltså viktigare än någonsin att undanröja alla produktionshämmande faktorer.
Den överfulla sysselsättningen har medfört vissa effektivitetssänkningstendenser,
som jag dock här inte närmare skall diskutera. Jag undrar bara,
huruvida regeringen är intresserad av en. objektiv undersökning rörande vägarna
att motarbeta alla sådana effektivitetssänkningstendenser. — Framför
allt gäller det emellertid att återställa förtroendet till penningvärdet och att
åstadkomma ett sådant grepp örn denna fråga, att det ger folk det intrycket,
att det finns en fast vilja från regeringens sida, samt att därigenom dämpa
farhågorna för inflation. I så fall skulle nog efterfrågan för konsumtion och
för investering komma att hållas tillbaka eller i varje fall icke stegras i den
utsträckning, som annars måste beforas bli fallet.

I somras sade finansministern vid ett tillfälle bär i kammaren, att inflationstrycket
huvudsakligen kommer från utlandet. Jag betraktade det då och
betraktar det fortfarande som ett sätt för finansministern att för tillfället
skjuta frågan ifrån sig. Visserligen låg det naturligtvis någonting i den ståndpunkten,
men det var ingalunda det huvudsakliga problemet. Det gäller ännu
mer i dag, att det endast utgör en mindre del av problemet, att det kommer ett
visst pristryck från utlandet — hur stor del det var i våras behöva vi kanske
därför inte tvista örn. I dag är det, enligt vad experterna äro tämligen överens
örn, huvudsakligen ett från inhemska faktorer kommande tryck. Det går
därför inte längre att hänvisa till vad som sker i utlandet, utan såvitt jag kan
se är det nödvändigt att angripa problemet i dess helhet. _

Det förefaller mig icke tillrådligt att vänta med att diskutera denna fråga
tills finansministern örn sex veckor avlämnar statsverkspropositionen, i vilken
han kanske tänkt ta ställning till problemet. Det tar nämligen lång tid från
den tidpunkt då diskussionen börjar, innan man kan räkna med att uppnå
något resultat. Det vore därför mycket motiverat att utan dröjsmål försöka

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Vid remiss av ''propositionen nr 386. (Forts.)
åstadkomma ett resultat liknande det som nåddes 1942. Då åstadkoms genom
konferenser mellan de berörda parterna ett prisstopp och vissa gränser för
inkomstbildningen. Dessa resultat ha under tre, eller örn man så vill fyra år,
varit gynnsammare än vad väl någon vågade hoppas år 1942, då vi hade haft
en stark inflation sedan 1939. Varför då inte nu göra ett försök efter liknande
linjer men dock med de väsentliga förändringar, som betingas av det nya
läget? Jag tillåter mig därför vädja till finansministern att inte längre vidhålla
sin passivitet. Finansminister Wigforss har, det vill jag gärna tillägga,
för en finansminister mycket sällsynta och framstående insikter i de nationalekonomiska
sammanhangen. Jag är alldeles övertygad om att han, såsom även
framgår av den korta sammanfattningen i propositionen, till fullo behärskar
de för en analys av dagens läge relevanta sammanhangen. Finansministern
har ju inte tidigare saknat handlingskraft — låt vara att den från mina utgångspunkter
sett inte sällan varit missriktad. Nu har han tillfälle att visa
sin handlingskraft genom att göra en insats för inflationens bekämpande, som
jag tror att alla partier och alla folkgrupper, åtminstone på lång sikt, skulle
vara honom tacksamma för. Han har redan dröjt för länge, det vill jag inte
dölja. Vägrar han även nu och uppskjuter frågan till januari, för att sedan ta
det uppskov, som blir ofrånkomligt under förhandlingarnas gång, kommer han
kanske att gå till historien såsom Wigforss Cunctator, Wigforss Dröjaren,
vars handlingskraft under en viss period i hans karriär i huvudsak begagnades
för att ändra skattesatser, medan en allvarlig samhällsekonomisk utveckling
fick fortsätta utan effektiva åtgärder från regeringens sida.

Jag vill till sist understryka, att en regering som vill göra skäl för namnet
inte kan vänta på att andra skola tala om vad som bör göras, utan den måste
själv i ett allvarligt läge utan dröjsmål lägga fram ett program; och enligt
min uppfattning är det hög tid att så sker nu.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det problem herr Ohlin här tagit
upp är av mycket allvarlig beskaffenhet, och riksdagen torde få möta det i
olika sammanhang. Det har även behandlats i en högermotion, som för närvarande
är under behandling i statsutskottet, och jag märkte till min glädje, att
vad herr Ohlin här framförde i stort sett överensstämde med den tankegång
som ligger till grund för motionen. Jag kan utan tvekan i mycket väsentliga
delar instämma i vad herr Ohlin här säde. Jag har även varit i tillfälle att i
statsutskottet höra föredragningar av nationalekonomiska experter, och vad
därvid framkommit överensstämmer också i allt väsentligt med vad herr Ohlin
nu sagt.

Man förefaller på olika håll ha klart för sig, att utvecklingen på det penningpolitiska
området blivit väsentlig förändrad sedan den tidpunkt i våras, då
vi diskuterade omsättningsskatten. Risken för en inflationistisk utveckling
förefaller vara mycket större nu, och det framgår ju även av finansministerns
uttalande i föreliggande proposition, att han ser allvarligare på läget än han
tidigare gjort. För den som följt de prisrörelser som ägt rum och dragit vissa
slutledningar av dessa, har det varit spännande att taga del av varje ny proposition
som kommit från finansministern och försöka läsa ut, hur han ser på den
förändrade situationen och vilka riktlinjer han ämnar ange för framtiden.
Jag sökte förgäves i propositionen angående sänkning av kaffeskatten, och jag
letade i propositionen örn anslag till viss importsubventionering, men inte
heller där sades någonting.

I den proposition, som nu skall remitteras till utskottet har dock finansministern
gått in på ett ganska allvarligt och långt gående resonemang. Man kan
emellertid ställa sig frågande till de slutledningar som dragas i detsamma. Som

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
jag tidigare varit inne på, förefaller det ostridigt, att finansministern nu
betraktar inflationstendensen allvarligare än tidigare och inser, att faran nu
har ryckt oss närmare in på livet. Det är som herr Ohlin nyss sade, att, trots att
vi fått en väsentligt större import, kan den ändå inte tillgodose efterfrågan
på varor. Det finns tecken som tyda på en lagerminskning och på att priserna
tryckas uppåt. Finansministern föreslår ändå, att omsättningskatten skall bort.
Jag vill inte motsätta mig detta förslag, när det nu är framlagt. Men det förefaller,
när man läser vad finansministern här säger, som om hans argument
tering närmast skulle gå ut på att det med hänsyn till inflationsrisken är en
olämplig tidpunkt att avskaffa skatten. Han slutar dock med att den skall bort
den första januari. Ett är klart, nämligen att skälen för borttagandet av omsättningsskatten
nu inte äro desamma som de vilka åberopades på vårsidan. De
skäl, som då framför allt fördes fram av herr Ohlin, har finansministern nu
tydligen underkänt, och han lägger upp en helt annan motivering. Risken för
att index skall stiga till det mystiska talet 249 har icke samma betydelse i
dagens situation. Tiden har runnit så fort, att vi redan äro förbi det problemet
och ha kommit i ett delvis nytt läge.

Liksom den föregående talaren vill jag livligt beklaga, för att inte säga
påtala, att finansministern, vilken har ansvaret och väl också möjligheten att
bättre än någon annan här i landet överblicka den ekonomiska situationen, inte
i det nuvarande läget har kunnat ange mera bestämda riktlinjer, vilka kunde
vara vägledande för de stora medborgargrupperna. När man följer de olika
propositionerna, som jag tidigare nämnde, och en del andra regeringsåtgärder,
får man närmast det intrycket, att finansministern manövrerar på ett mycket
osäkert sätt — jag vågar nästan säga, att det verkar som om finansministern
inte längre har något sjökort. Finansministern erkänner, att vi förmodligen
inte kunna ha lika stor import nästa år sorn för närvarande på grund av vissa
svårigheter i valutahänseende. I så fall blir ju pristrycket säkert ännu hårdare.
I detta sammanhang gör finansministern i sitt resonemang vissa antydningar
örn särskilda åtgärder, som skulle kunna vidtas, men i likhet med herr Ohlin
frågar jag, vad dessa antydningar egentligen gå ut på.

Det är inte alltid så enkelt att förstå finansministerns och hans medhjälpares
skrivsätt. När jag läste denna proposition i förmiddags, fastnade jag exempelvis
för en mening, där finansministern först diskuterar möjligheten av skatteåtgärder
men sedan ifrågasätter örn det inte vore riktigare med en upplåning.
Sedan fortsätter han: »I vilket läge beskattningen rimligen bör utbytas mot
andra vägar att minska enskildas utgifter och åstadkomma ökat sparande, blir
en omdömesfråga, där olika meningar icke kunna undvikas.» Jag vågar nästan
påstå, att 999 personer på 1 000 av den stora allmänheten som läser detta tro,
att det betyder, att finansministern är villig att medverka till minskning av
deras utgifter för att det skall bli mera över av deras inkomst och på det sättet
kunna åstadkomma ett sparande. Snarare menar väl finansministern att beskära
deras inkomster så att de inte få möjligheter att göra lika stora utgifter. Det
förefaller mig, liksom det tidigare har sagts här, som örn vi äro inne i ett
skede, där det i mycket hög grad är fråga örn förtroendet från de stora
gruppernas sida för dan svenska finanslcdningens möjligheter att bevara penningvärdet.
Vi äro nog i en situation, där människorna föredraga -—-■kanske dess bättre ännu inte alla, men dock stora grupper — att skaffa
sig realvärden och på detta sätt söka få någonting i behåll. De som
inte gå den vägen gå en annan. De säga: »Vi kunna väl åtminstone få litet
roligt för dessa pengar, medan de ännu lia något värde», och det är inte så
mycket bättre. Vad som behövs iir, att regeringen kommer med ett genomtänkt
handlingsprogram och inte bara med så pass allmänna uttalanden och antyd -

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1940.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
ningar sorn ges i denna proposition. Jag tror, att man därmed skulle kunna
återställa det förtroende, som i detta fall är så oumbärligt.

Men jag slutar, herr talman, med att säga: jag tror inte att finansministern,
och jag skulle knappast tro ens regeringen, ensam förmår återställa det förtroendet.
Det kräves här ett intimt samarbete och samråd mellan parterna på
arbetsmarknaden och mellan dem som syssla med ekonomisk verksamhet och,
varför inte, också ett samarbete mellan regeringen och oppositionen. Vi kunna
mycket fort komma i den situationen, att alla krafter här måste söka finna
varandra och gemensamt anstränga sig för att klara upp en svår situation.
Jag vågar försäkra finansministern, att vi från det håll jag företräder inte på
något sätt skola ställa oss avvisande till ett sådant samarbete.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag hade knappast väntat, att man i detta ögonblick skulle ta upp en stor
diskussion örn vår penningpolitik och hela den ekonomiska politik, som sammanhänger
med penningpolitiken. Det är ju nämligen så, att när jag lade fram
detta förslag örn omsättningsskattens avskaffande, skulle jag mycket väl ha
kunnat vänta den invändningen, att det inte är rimligt att i detta läge föreslå
omsättningsskattens avskaffande, eftersom den saken bör bedömas i samband
med frågan örn hela vår ekonomiska politik. Hade man ställt sig på den ståndpunkten
och sagt, att vi kunna inte ta ståndpunkt till detta, såvida inte regeringen
samtidigt lägger fram ett förslag som mera i detalj anger de linjer,
som regeringen avser att följa, då hade det varit naturligt. Men när nu ingen
ställer sig på den ståndpunkten att omsättningsskatten skall vara kvar — herr
Ohlin har länge krävt dess avskaffande, och herr Skoglund i Doverstorp säger
att inte heller han i detta läge vill bibehålla omsättningsskatten — då säger
man i grund och botten detsamma som regeringen, nämligen att vi, när vi lia
övervägt dessa åtgärder, ha ansett att vi inte kunna förorda att vi för att
hålla tillbaka köpkraften skola gå längre på skattevägen.

Jag börjar med detta, därför att det ger en utomordentligt klar bild av de
svårigheter, som man möter när man försöker skapa ett enhetligt program för
bekämpande av prisstegringen. Var och en kommer till en punkt, där han säger:
ja, det är alldeles riktigt. Den åtgärden borde verka i rätt riktning, men
den vill jag inte vara med på. Här ha vi det första exemplet. Folkpartiet säger,
och nu säger högern det: det är klart att bibehållandet av de höga skatterna
eller en höjning av skatterna anvisas av det ögonblickliga läget, eftersom
detta innebär att vi ha för stor köpkraft i förhållande till våra tillgångar.
Men, säger man •—■ och det sker av psykologiska skäl eller kanske av politiska
skäl — vi säga nej när det gäller att använda det medlet. Däremot, säger
man, finns det ett annat medel, som vi skola sätta i centrum. Det framgick
av herr Ohlins anförande, och det gäller lönerna. Kan man inte från den sidan
förstå, att likaväl som ni tycka att skatterna skola sänkas och att skattevägen
icke skall användas, så säger man från andra sidan: det är alldeles riktigt,
det är klart att örn vi behölle de nuvarande lönerna och helst sänkte lönerna
eller nöjde oss med mindre lönestegringar, hjälpte vi till i kampen mot inflationen.
Men där äro våra intressen i vägen, det vilja vi inte vara med örn.

Jag kan ta ett annat exempel. Herr Ohlin strök under importens väldiga
tillväxt och valutornas utströmning. Det är alldeles riktigt. Men om vi ta upp
frågan örn en importreglering, vilka intressen komma då att sätta sig i rörelse,
och vilka politiska byggnader kommer man att bygga upp mot dem,
som skulle vilja gå den vägen?

Jag har med detta bara velat erinra örn att frågan om vad som skall göras
har så många sidor, att vi måste försöka få till stånd en enhetlig diskussion

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
om den. Och därmed kommer jag fram till det som är huvudpunkten i vad
herr Ohlin har sagt, och jag förmodar också i vad herr Skoglund har sagt,
nämligen detta: kunna vi inte sätta oss tillsammans och se vad som kan göras?
Herr Ohlin vänder det som en kritik mot regeringen: varför har man
inte gjort det tidigare? Herr Ohlin säger t. o. m. att finansministern i våras
ansåg, att det egentligen endast var utvecklingen av utrikeshandeln och prisstegringen
i utlandet, som var det betänkliga. Jag tror inte det är riktigt, men
jag skall inte uppehålla mig vid denna punkt. Jag tror att vi lika starkt betonade
betydelsen av investeringsverksamheten här hemma.

När vi i våras, lika väl som tidigare under hösten, förklarade att vi icke
ansågo att tiden var inne att föra tillsammans de olika grupperna, så var det
såsom jag flera gånger har sagt — och som jag i dag skall upprepa, därför
att det är min verkliga övertygelse — därför att man icke utan vidare kan
föra samman olika parter till ett allvarligt meningsbyte örn deras intressen,
när det är fråga örn att man på olika håll skall jämka på sina krav. Man får
dem inte till det, förrän de stå i en allvarlig situation, i en akut situation, där
valet gäller att antingen göra sådana jämkningar eller att eventuellt råka i
konflikt eller att motse en för hela landet olycklig utveckling. Det är det som
gör att jag har sagt, och jag upprepar det nu, att jag icke anser tidpunkten
vara inne förrän i det ögonblick, då parterna på arbetsmarknaden ha kommit
till den punkt, där de äro villiga att klart och tydligt resonera om vilka eftergifter
de vilja göra för att hjälpas åt att förebygga en ny prisstegring. Det
gör att jag inte anser, att tidpunkten i dag är den lämpliga, men jag skall
säga ett ord om den utveckling, som har skett.

Man frågar: varför såg inte regeringen lika allvarligt på saken i våras
som nu? Ja, jag vill erinra om att när regeringen lade fram sin finansieringsplan
för de kommande utgifterna, så var det regeringen som iakttog den största
varsamheten, som hänvisade till våra begränsade resurser, under det att
den s. k. oppositionen tävlade i optimism. Jag vill erinra örn, särskilt med anledning
av att herr Ohlin anser, att man från regeringens och särskilt från
finansministerns sida borde ha klargjort för folk att vi ha begränsade resurser
och att vi inte kunna investera hur mycket som helst, att jag den ena gången
efter den andra här i kammaren och i riksdagen stigit upp och erinrat folk
örn detta, inte minst under våra livliga debatter angående byggandet av en
hundramiljoners anläggning för flyget, då jag just försökte framhålla, att vi
inte ha obegränsade resurser och inte kunna göra allting just nu. Men då säger
man från motsatta hållet, att finansministern inte begriper att detta är en
ekonomisk investering, som kommer att tillföra landet stora fördelar. Var och
en borde förstå, att var sak har sin tid, att även nyttiga investeringar, som
ge avkastning på lång'' sikt, inte kunna göras i vilket ögonblick som helst.

Jag har bara tagit detta exempel för att erinra om att man sannerligen från
regeringens sida framhävt i vilka svårigheter vi befinna oss. När herr Ohlin
frågar, varför regeringen inte har kommit med något program och kräver
ett program och säger, att det inte heller i denna omsättningsskatteproposition
finns någonting örn ett program, skall jag bara erinra örn — det är visserligen
mycket kort men jag tror det är alldeles tillräckligt —• vad där står.
Där står på följande sätt: »Det här skildrade läget har både mörka och ljusa
sidor. De risker det rymmer äro delvis väl kända från krigsårens diskussioner,
delvis av ny typ. Strävan att hålla den samhällsekonomiska balansen
eller att i alla händelser förebygga en spänning så stark, att den tar sig utlopp
i en ny inflationsartad prisstegring, måste i huvudsak följa de linjer som
tidigare uppdragits.»

När regeringen drog upp linjerna för ett program, så som förre statsminis -

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
tern gjorde tidigt på sommaren, pekades på alla de punkter, som äro oroande,
alla de områden, där vi lia de drivande krafterna till prisstegringen, och man
erinrade örn vad regeringen redan hade gjort. Beträffande prisstegringen från
utlandet hade vi gjort och göra allt vad vi kunna eller åtminstone vad vi ansett
oss kunna göra. I fråga om investeringarna inom landet hade vi genom
byggnadsberedningen försökt hålla tillbaka så mycket som möjligt. Vi voro
villiga att skärpa priskontrollen, och när tiden för nya avtalsförhandlingar
kom, ansågo vi det vara rimligt att det med andra åtgärder som bakgrund
skulle vara ett lämpligt tillfälle att ta upp frågan örn lönepolitiken.

När förre statsministern lade upp detta program, fingo vi då någon hjälp
från oppositionen? Sade man: här har regeringen sagt sitt ord; kom nu och
lägg märke till hur allvarlig situationen är och hur många åtgärder man måste
tillgripa? Nej, tvärtom. Man ansträngde sig så mycket man kunde för att få
allmänheten och svenska folket att tro, att regeringen icke gjorde någonting.

Nu skall jag kanske använda en annan ton. Vad som har glatt mig här i
kväll är herr Ohlins och herr Skoglunds yttranden örn att man nu är beredd
att vara med örn att diskutera. Jag förutsätter nämligen, att detta betyder,
att örn vi äro tvungna att tillgripa åtgärder, som för den ena eller den andra
befolkningsgruppen inte skulle vara tilltalande, så är man från oppositionens
sida beredd att avstå från de politiska fördelar som skulle kunna ligga i att
utnyttja det missnöje, som dessa åtgärder kunna föranleda. När man från
oppositionens sida är färdig till det, är jag säker på att regeringen är färdig
att diskutera.

Herr Ohlin, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag skall be att få återkomma, men jag vill omedelbart än en gång
korrigera det oriktiga intryck, som finansministern i dag liksom vid ett föregående
tillfälle försökte ge, när han låtsades som örn kvintessensen i mitt anförande
hade varit, att man bara skulle inrikta sig på lönerna på den industriella
arbetsmarknaden. Jag hänvisar kammaren till att studera protokollet, när
det kommer, som motivering för påståendet att jag gav investeringsverksamheten,
investeringsvolymen, en central plats och att jag underströk, att det var
inkomstbildningen för samtliga folkgrupper, som det här gällde.

Finansministern säger, att regeringen i somras genom den förre statsministern
framlade ett program. Utan att ingå på det uttalande, som förre statsministern
gjorde, tillåter jag mig påstå att där inte fanns någon precisering
av en politik, vilken motsvarade lägets krav. Och vad har skett under dessa
gångna tre månader? Jo, att det inflationstryck, som redan då obestridligen
förelåg, har i mycket hög grad skärpts. Utvecklingen har alltså helt och hållet
givit oppositionen rätt, när vi vägrade att betrakta detta förre statsministerns
uttalande som ett tillfredsställande program. Ett allmänt tal om att
skärpa priskontrollen o. d. är inte något väsentligt bidrag till lösningen av de
föreliggande problemen. Det är heller inte tillräckligt, när finansministern säger,
att man måste följa de linjer, som tidigare uppdragits, och sedan kommer
med de allmänna talesätt, som även herr Skoglund påtalat. Vad som behövs
är en mera konkret utformning, samt naturligtvis att man får olika folkgrupper
att samlas kring de erforderliga åtgärderna! Jag tror inte att finansministern
har svårt att förstå, att det finns en rätt stor skillnad mellan detta
från vår sida resta krav och vad regeringen framförde i somras.

Vidare anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Ja, vad jag avsåg att uttala var att de områden, som då anvisades av rege -

Tisdagen den 3 december 1946.

\r 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
ringen såsom de områden, där man hade anledning att ingripa, fortfarande
äro de områden, där man har utsikt att göra. någonting, och hittills har jag
icke uppfattat att någon har anfört några andra vägar, på vilka nian skulle
kunna nå ett resultat.

Den ena vägen är alltså att hindra det inflationstryck, som kommer från
utlandet. Där kunna olika åtgärder vidtagas. Frågan örn importen har ju,
som inte minst herr Ohlin vet, två sidor. Tills vidare har den stora importen
lättat inflationstrycket i vårt land, och det är framför allt med hänsyn till
risken för våra valutareserver som det är fråga om huruvida vi kunna fortsätta
med denna väldiga import.

Det andra området är den inhemska investeringsverksamheten, där vi länge
haft en kontroll. Jag är fullt beredd att diskutera frågan örn huruvida icke
denna kontroll kan skärpas.

Vad ha vi sedan kvar? Vi ha den allmänna inkomsthöjningen, där vi kunna
tala dels örn att skaffa staten inkomster som inte skulle användas, för att så
att säga sterilisera denna köpkraft, dels att hindra köpkraften hos vissa befolkningsgrupper
att stiga. Jag började med att påpeka hur svårt det är att
gå den väg som säger, att vi skola sterilisera, köpkraft genom höjda skatter.
Jag förstår visserligen inte vad herr Ohlin menade med att man även på den
punkten saknade förtroende för regeringen, så att man inte ens milé vara med
örn en överbalansering av budgeten. Örn budgetens överbalansering motiveras
med att pengarna skola ligga i kassakistan, vilket väl är meningen, så kan
väl detta inte missbrukas av regeringen.

Men där lia vi alltså de ömtåliga punkterna. Vi lia skatterna, vi ha inkomsterna,
av vilka en betydande del utgöres av lönerna. Jag kan inte se
annat än att örn jag bortser från de rent penningpolitiska åtgärder, som på
vissa håll antytts, t. ex. en räntehöjning, äro därmed alla om lådén beskrivna.
Och egentligen är frågan inte vilka åtgärder utan vilken effekt!visering, av de
tidigare åtgärderna man är villig att gå till. Det är denna effekti visering av
åtgärderna, som kan föranleda besvärligheter för olika grupper, vilket naturligtvis
innebär det återhållande momentet.

Men som sagt, eftersom vi i dag tyckas vara överens örn att icke vandra
skattehöjningens väg utan att fortsätta med att vandra den visserligen måttligt
skattereducerande väg, som vi ha slagit in på, förefaller det mig, som
örn man kunde avvakta den närmare utredning, ^sorn pågår, innan vi ta upp
den stora diskussionen, som jag under vissa förhållanden mycket väl kan tänka
mig .skulle kunna börja innan statsverkspropositionen framlägges.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle .och
yttrade: Herr talman! Finansministern säger, att. han icke väntat en penningpolitisk
diskussion här i dag och i alla händelser icke, att den skulle bli sa omfattande,
som den som nu fores. Snarare, säger han. hade. hail tänkt sig, att
det skulle blivit frågan örn att omsättningsskattens avveckling skulle uppskjutas
till en tidpunkt, då man kunde ta upp frågan tillsammans med en råd
andra åtgärder som skulle ha kommit i förgrunden, dag ber. att få säga finansministern,
att jag för min del anser, att det varit det riktiga, men det äro
vi ju faktiskt förhindrade från genom att regeringen kommer stickande med
ett förslag i taget och vi då måste ta ställning till varje, förslag för sig.

Finansministern förklarar att han är glad (''iver den vilja till samarbete på
det penningpolitiska området sorn utlovats i debatten i dag\ Men han tillägger,
att han hoppas, att örn ett sådant samarbete kommer till stånd oppositionen då
också avstår från partipolitiska synpunkter. Tillåt mig säga finansministern,
att jag hoppas meningen är, att det skall gälla ömsesidigt.

Andra Tcammarens protokoll 19Jiö. Nr 39. 2

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)

Herr Ohlin, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Finansministern säger, att från oppositionens sida har man icke
anvisat några andra områden, där åtgärder böra övervägas, än vad regeringen
tidigare angivit. Nej, herr finansminister! Det är icke den teoretiska analysen
som finansministerns medhjälpare med bidrag av finansministerns egen
nationalekonomiska expertis åstadkommit, som det är något fel på, men utvecklingen
sedan i somras visar väl, att de praktiska konklusioner som regeringen
dragit av denna teoretiska analys varit helt och hållet otillräckliga. Att
det skett en mycket snabb och avsevärd försämring av läget ur nu föreliggande
synpunkter sedan i somras tror jag finansministern kan få sina experters
ord på. Det gäller knappast i första rummet att överväga att skärpa den
eller den kontrollen. Tvärtom tror jag, att man bör arbeta på den andra vägen,
nämligen att försöka få en uppgörelse i samförstånd mellan samtliga berörda
grupper, för att åstadkomma så mycket som möjligt av frivillig anpassning
efter lägets krav.

Härpå yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är kanske onödigt att säga det, eftersom jag själv icke tyckte det var
nödvändigt att fortsätta diskussionen i dag, men med anledning av herr Ohlins
yttrande vill jag erinra örn att den påtagliga försämring som inträtt — örn
man så får kalla det — är den oroande utvecklingen av vår import. Det är
egentligen det stora nya faktum som kommit till, nämligen att importen tycks
försiggå i sådan omfattning, att det finns risk för våra valutatillgångar. Men
som jag nämnde har den saken ju två sidor. För ögonblicket har den utgjort en
lättnad i fråga om inflationstrycket inom landet. I andra hänseenden har icke,
såvitt jag vet, någon särskilt markant förändring till det sämre i läget inträtt.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Denna proposition har ju i sin
hemställan två punkter. Hittills har i debatten endast berörts den första av
dessa båda punkter. I den andra punkten har Kungl. Maj :t begärt bemyndigande
att vidtaga erforderliga åtgärder för att i enlighet med vad förut anförts
borttaga vissa nu utgående subventioner med avseende på livsmedelspriserna.

Detta är kvantitativt sett en stor sak. Räknat på budgetår är det belopp
som här skulle bortfalla omkring 90 miljoner kronor. Då detta skall kompenseras
med höjning av konsumentpriserna, medför det en höjning av levnadskostnadsindex
med två enheter, bortsett från eventuell höjning av margarinpriserna.
Vidare förutsätter detta en omstöpning i rätt betydande grad av jordbruksregleringen.

Jag tycker, att det är rätt underligt, att en fråga av den storleksordningen
här i propositionen endast berörts i allmänna ordalag på ett tiotal rader på s.
22. Sedan återkommer saken endast i klämmen i form av en hemställan om
fullmakt för Kungl. Maj:t. Örn propositionen i denna del skall remitteras till
jordbruksutskottet, får utskottet visserligen en bilaga från livsmedelskommissionen,
men jordbruksutskottet vet ingenting örn hur vederbörande departementschef
ställer sig till de olika detaljerna i denna promemoria.

Jag vet nu icke, örn det är meningen, att det skall komma en följdproposition
på detta område, men i så fall hade vi väl icke fått denna begäran örn fullmakt,
utan jag förmodar, att tanken är att det icke kommer något annat material
till riksdagen än det som här föreligger i denna proposition, när det gäller att
avveckla vissa subventioner till producenterna och ersätta dem med höjda konsumentpriser.
Jag tycker för min del, att det är rätt märkligt, att man skall ha
ett så till ytterlighet magert material, som praktiskt taget icke är någonting
annat än en begäran örn fullmakt in blanco att stöpa örn det hela.

Tisdagen (leii 3 december 1946-

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag vill med anledning av herr Svenssons
i Ljungskile anförande lämna en del upplysningar. Det kommer icke någon
specialproposition från jordbruksdepartementet angående avvecklingen av
subventionerna i fråga örn vissa jordbruksprodukter. Den proposition, som
bär framlagts av finansministern efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter, är den enda propositionen angående dessa båda huvudfrågor,
dels omsättningsskattens avveckling, dels avvecklingen av subventionerna.

Herr Svensson anförde, att det hade varit önskvärt med en utförligare redogörelse
örn det senare icke oväsentliga avsnittet i propositionen. Jag har den
uppfattningen, att vad som behöver sägas är sagt i kort och koncentrerad form.
Jag ber att få erinra örn att redan i somras i den proposition som finansministern
då framlade anfördes, att i samband med omsättningsskattens avveckling
borde lämpligen även vissa generella jordbrukssubventioner avvecklas. Jag
förmodar, att herr Svensson så väl som kammarens övriga ledamöter självfallet
observerade den viktiga detaljen i propositionen tilli vårriksdagen och icke
alls blev överraskad över denna senare hälft i nu föreliggande proposition, som
ju bara är ett fullföljande av tidigare aviserade åtgärder.

Det är ju ganska naturligt att örn man är inställd på att dessa subventioner
i fråga örn viktiga jordbruksprodukter icke kunna bli någon permanent företeelse,
måste man försöka utnyttja något tillfälle, då de lämpligen kunna avvecklas
utan alltför bekymmersamma verkningar på det allmänna prisläget.
Den situationen är för handen nu. Man beräknar, att omsättningsskattens avveckling
kommer att reducera levnadskostnads index med fyra enheter. Å andra
sidan beräknar man, att avvecklingen av subventionerna kommer att höja samma
index med ungefär två enheter.

Man måste väl, örn man ser på dessa frågor mera med tanke på framtiden,
nöja sig med den principiella deklarationen, att man i stort sett är beredd att
avgränsa den inhemska marknaden från världsmarknaden i vad gäller jordbruksprodukterna,
allt i akt och mening att garantera det svenska jordbruket
en rimlig standard i framtiden. Men längre kan man icke gärna gå. Att vid
sidan därav tänka sig att för all framtid fortsätta med att via statskassan årligen
lämna ut cirka 80 miljoner kronor i direkt subvention i fråga örn vissa av
.jordbrukets produkter tror jag icke ens herr Svensson i Ljungskile anser vara
en riktig permanent lösning.

Nu har herr Svensson säkerligen observerat, att denna avveckling icke gått
över hela fältet. Det är vissa differentieringsbidrag för Norrland, som komma
att vara kvar av vissa särskilda skäl. Avvecklingen rör sig örn de generella
bidragen. Jag trodde icke, att det skulle framkomma någon opposition mot
detta efter vad som sagts i samband med finansplanens avlämnande i våras.

Att det, som herr Svensson anmärkt, icke i den föreliggande propositionen
finns någon mera utförlig redogörelse för denna sak, förefaller mig icke vara
något större fel, eftersom i varje fall herr Svensson såsom varande jordbrukssakkunnig
mycket väl vet och förstår vad det är fråga örn i det avsnitt, som
här presenterats kammaren.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag observerade nog vad som gjordes i våras i denna
sak. och jag har icke opponerat mig i själva sakfrågan i detta fall, men statsrådet
Sträng kanske också har observerat, att det stod i jordbrukspropositionen
i våras, att därest några väsentliga förändringar i regleringen skulle genomföras
förutsattes, att riksdagen skulle bli hörd. Det är icke saken i och för sig,
som jag påtalar, utan det är detta, att om jordbruksutskottet skall bedöma denna
fråga med ledning av denna proposition, så har utskottet intet annat mate -

Xr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
rial än det herr Söderström, ordförande i livsmedelskommissionen, har lagt
fram örn hur han tänker sig lösa saken i de olika detaljerna. Men hur regeringen
vill ha det, veta vi icke, utan därvidlag ha vi endast en begäran örn
fullmakt in blanko. Jag tycker man kunde kosta på sig att redovisa materialet
i mera auktoritativ form.

Härefter yttrade

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag förstod icke riktigt den första delen
av herr Svenssons i Ljungskile anförande. Han säger, att jag borde lia observerat,
att det i jordbruksregleringspropositionen anfördes, att därest väsentliga
förändringar på detta område ifrågasattes, skulle riksdagen höras. Regeringen
betraktar detta som en väsentlig förändring och delgiver riksdagen
det i denna gemensamma proposition, som framlagts av finansministern i
samråd med övriga regeringsledamöter. Vi kunna väl vara överens örn att
riksdagen har fått sina rättigheter respekterade, såsom här tidigare ifrågasatts.
Riksdagen har icke blivit ställd inför ett fatt accompli i detta fall, så
långt äro vi väl ense.

Vidare har herr Svensson uttalat missnöje med att man icke hade klarare
direktiv ifrån regeringen i dessa frågor. Man har, säger herr Svensson, bara
fått livsmedelskommissionens ordförandes synpunkter i en bilagd promemoria.
Örn det kan vara till någon ledning, och det hoppas jag, att det är efter herr
Svenssons anförande, kan jag meddela, att denna kommissionens promemoria
föredragits i vederbörlig ordning inför regeringen och diskuterats i första hand
av de statsråd, som närmast äro ansvariga för frågorna, och att därefter också
hela regeringen haft tillfälle att studera den. Regeringen har icke haft några
andra väsentliga önskemål att presentera riksdagen än denna promemoria,
och därför får den ligga till ledning för jordbruksutskottet vid behandlingen
av ärendet.

Herr Svensson i Ljungskile, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vet icke om jag sade fel eller örn statsrådet
hörde fel. Let var icke i vårens proposition, som detta uttalande som jag
nämnde finns, utan i jordbruksutskottets utlåtande i anslutning till propositionen.

Nu säger herr statsrådet, att regeringen i allt väsentligt tänker följa livsmedelskommissionen,
och det innebär ju, att vi här nu i remissdebatten fått
ett statsrådsuttalande i frågan, men förut fanns det ingenting, och annat än
i muntlig form har riksdagen icke fått det.

Vidare yttrade: ''§ K <1

Herr Fast: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden skall
jag fatta mig kort, men det är några ord jag vill säga i anledning av den debatt
som här förts.

Jag kan i stora delar instämma i vad herr Ohlin säde i början av sitt anförande,
nämligen att det givetvis finns risker för inflation i vårt land. Däremot
kan jag icke instämma i hans skildring, där han försökte göra gällande,
att regeringen suttit med armarna i kors och låtit utvecklingen skrida utan att
vidtaga några åtgärder. Jag tror, att man skulle kunna skildra verkligheten sådan
den är genom att säga, att regeringen vidtagit en hel rad åtgärder, flera än
som här uppräknats av finansministern eller från annat håll. Men alla åtgärder
var för sig och sammanlagda ha varit utsatta för den mest hårdhänta

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
kritik och många ganser, icke minst i den borgerliga pressen, framställts såsom
självändamål och uttryck för skaclelystnad från finansministerns sida
och försök av honom att trakassera den svenska allmänheten eller det svenska
näringslivet.

-Tåg vill gärna medgiva, herr talman, att tiden kan vara inne för att en
del av de åtgärder som redan äro vidtagna — jag tänker därvidlag på priskontrollen
och regleringen av våra investeringar — kunna behöva skärpas.
''Även på andra områden, kanske icke minst i fråga örn importen, kan också
tidpunkten måhända vara inne för överväganden, huruvida man där kan vidtaga
åtgärder. Jag erinrar örn att jag vid årets remissdebatt förde importfrågan
på tal. Jag sade för mitt vidkommande, att man måste följa denna med
uppmärksamhet. Emellertid tilläde jag, att det är självklart, att man icke får
jämställa alla importvaror, utan frågan måste ses mot bakgrunden av i vad
mån importen vore ägnad att minska den stora varubristen här i landet eller
skaffa råvaror eller halvfabrikat för vår egen produktion icke blott för den
inhemska marknaden utan också för export.

Jag är glad åt att man nu på den borgerliga sidan är beredd att diskutera
alla dessa problem, huruvida skärpningar behöva ske i fråga örn åtgärder, som
äro nödvändiga redan i deras nuvarande gestaltning, huruvida motsvarande
ingripanden behöva utsträckas till andra områden eller örn nya regleringar
måste komma till stånd, ty utan sådana är ju det hela ganska meningslöst.

Men då gäller det helt enkelt en ny inställning i vårt land. Jag skulle vara
glad, örn man verkligen är villig vara med örn att inför allmänheten framställa
läget så, att det här är en sak, som man icke kan bemästra utan uppoffringar
från allmänhetens sida. Här har nu under lång tid från olika håll
framhållits, att man gärna vill vara med örn sociala reformer, men när det
sedan gällt att skaffa fram pengar för att bestrida kostnaderna för dessa, har
man i fråga örn det ena förslaget efter det andra förklarat, att det kan mini
icke vara med örn. Nu förstår jag, herr talman, mycket väl, att man kan lia
delade meningar, när det gäller fördelningen av skattebördorna grupperna
emellan, och att det kan bli sakliga överväganden och meningsskiljaktigheter
på mycket goda grunder beroende på de intressemotsättningar som finnas i
landet. Det räcker emellertid icke med att man sålunda framhäver de intressemotsättningar
som finnas i landet, utan man har ju framställt saken så, som
örn skatterna upptagits icke för att det var nödvändigt för de samlade utgifterna,
som man alltså varit med örn, utan mer eller mindre som självändamå1.
Innan finansplanen förelägges 1947 års lagtima riksdag, hoppas jag emellertid
efter den utfästelse finansministern gjort i dag, att det kommer att bli
överläggningar.

Örn dessa skola sträcka sig även till arbetsmarknadens parter vet jag icke.
Jag vill i fråga örn lönepolitiken bara säga, att jag tror, att man gjorde klokt
i att icke ifrån statsmakternas sida försöka utöva påtryckningar på parterna
ute på den öppna arbetsmarknaden, förrän åtminstone även riksdagen själv
för sitt vidkommande tagit ståndpunkt till lönefrågorna, och det kommer ju
att ske i morgon. Jag förmodar, att riksdagens ståndpunktstagande då kommer
att bli ganska enhälligt. De punkter, där meningsskiljaktigheter yppat sig,
ha ju icke med lönefrågan i och för sig att göra.

Herrarna och damerna få ursäkta, örn jag för mitt vidkommande, såsom jag
tidigare deklarerat, måste säga, att jag anser det ganska självklart, att de löneförbättringar.
som det enligt riksdagens mening finns utrymme för, också
få slå igenom på den privata arbetsmarknaden. Ett sådant tillvägagångssätt
anser jag således ofrånkomligt. Om man skulle handla annorlunda, skulle det
ju betyda, att man mer eller mindre godtyckligt skulle låta vissa grupper, som

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1940

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
icke lia riksdagen till arbetsgivare och salunda icke lia möjligheter av politisk
karaktär att få sina synpunkter beaktade, bli eftersatta.

Jag fäster sålunda för mitt vidkommande värde vid de utfästelser som här
gjorts örn att man skall gå in på prövning av såväl de åtgärder som hittills
vidtagits och frågan örn skärpning av dessa eller deras utsträckande till nya
områden som även frågan örn eventuellt nya åtgärder. Jag förutsätter, att detta
sker från den utgångspunkten, att man skall anstränga sig att också inför
allmänheten framställa läget så, att dessa åtgärder äro för det samlade svenska
folkhushållet och därmed för folket nödvändiga och att nian därför från alla
grupper och alla samhällsskikt får vara beredd att vara med örn att underkasta
sig icke bara de uppoffringar utan också de besvär, som ytterligare
regleringar på skilda områden kunna komma att medföra.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag måste säga, att det är knappast riktigt när
herr Fast påstår, att alla de åtgärder regeringen vidtagit under den senaste
tiden mötts av mycket hård kritik från oppositionens sida. Jag vill erinra herr
Fast örn att den förmodligen effektivaste delen av vad som hittills gjorts,
nämligen apprecieringen av valutan, icke, så vitt jag har mig bekant, bär i
riksdagen blivit föremål för någon allvarlig kritik utan tvärtom i stolt accepterats
av alla parter.

Gentemot finansministern skall jag endast göra ett par korta repliker. Finansministern
sökte konstruera fram en motsättning och en inkonsekvens i
oppositionens ståndpunkt att förorda utbyggandet av storflygplatsen, en investering
som under närmaste året kan komma att kräva några miljoner. Detta
är ju en summa, som visst icke saknar betydelse, men det är dock icke fråga
örn mera än 5 ä 6 miljoner kronor eller något i den stilen. Det är ju ingalunda
en liten summa, men dock ej heller så stor att den dominerar den svenska investeringsverksamheten,
som rör sig örn tusentals miljoner kronor. Jag förstår
mycket viii. att det skulle vara utomordentligt tillfredsställande för finansministern,
örn han, så snart det kräves en viss återhållsamhet i den ekonomiska
politiken, kunde säga: »Ni få icke lia någon annan mening än jag. Örn det är
någonting som jag tycker icke är viktigt; nog. måste ni acceptera den ståndpunkten.
» Men vi måste kunna ha olika meningar örn avvägningen i de olika
fallen. Jag tänker till exempel på den- i och för sig betydande investering, som
innefattades °i vårt förslag till utbyggnad av Norrbottens järnverk, och det
förslag till långt större investering som regeringen framförde. Där var finansministern
med på mycket större omedelbara utgifter än vi. Det visar sig alltså,
att det är fråga örn en avvägning, där man ingalunda kan dra den slutsats,
som finansministern drog.

Finansministern sade vidare, att han väntat den invändningen att eftersom
omsättningsskatten hör ihop med allt det andra, kan man ej nu ta ställning
till omsättningsskattens slopande. Jag förstår att det varit mycket behagligt
för regeringen om oppositionen sagt, att vi måste yrka avslag på den kungl,
propositionen, eftersom den ej behandlar hela problemet i ett sammanhang.
Jag kan livligt föreställa mig. vilken kommentar den ståndpunkten skulle ha
framkallat på socialdemokratisk sida. Det är väl klart, som herr Skoglund i
Doverstorp framhållit, att örn regeringen tyvärr en efter en lägger fram propositioner
örn åtgärder, måste vi taga ställning till dem en efter en. Det är
ingalunda onaturligt att vissa frågor äro av den arten att de kunna bedömas
så pass var för sig, att man icke anser det vara omöjligt att ta ställning till
dem separat även om en samlad behandling varit naturlig. Men det kan också
finnas frågor, som hänga så nära ihop, att ett sådant ställningstagande ej kim

Tisdagen den 3 december 1940.

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
göras. I det nu förevarande fallet synes det mig emellertid vara möjligt att
göra det.

Finansministern framhöll, att man icke kan uppnå någonting genom att
sammankalla representanter för olika folkgrupper, förrän det föreligger en
verkligt allvarlig situation. Detta är egentligen finansministerns huvudförsvar
för dröjsmålet. Men var det inte just på höstsidan 1942, som man hade den
stora konferensen och införde prisstoppet? Då förelåg en allvarlig situation,
men den var icke allvarligare än den som föreligger nu. Om finansministern
lever under intrycket, att situationen i dag icke är tillräckligt allvarlig, måste
jag för det första säga, att jag icke delar denna uppfattning. För det andra
vill jag säga, att det förefaller som örn det vore finansministern och icke vi.
som något för mycket stirrar på den industriella arbetsmarknadens problem,
medan man på vårt håll understryker frågan örn inkomstbildningen i övrigt
och hela investeringsproblemet. d. v. s. hela inflationsproblemet.

Ser man på allt detta, kan man tyvärr ingalunda påstå att situationen icke
är allvarlig nog. När finansministern säger, att någon ny försämring icke skett
sedan i somras med undantag av att importen är för stor, och, kan man väl
tillägga, valutareserven väsentligt sjunkit, vill jag säga, att jag tror att en
sådan ståndpunkt knappast kan accepteras. Här har på flertalet punkter skett
en försämring som är fullt tydlig. Priskontrollen har fått avgjort ökade svårigheter,
när det gäller att hålla priserna nere. Det tror jag att priskontrollnämnden
är villig att intyga. Varulagren tendera att sjunka. Detta kan visserligen
icke så lätt följas månad för månad, men intrycket är att även där
trycket har ökat. Konsumtionssiffrorna visa avgjort stigande stegringstendens
och inverkan på sparinsättninga.rna tycks också ha stigande tendens. Alltsammans
pekar på en sådan försämring som sannerligen gjort att läget måste
betraktas som så pass allvarligt, att det ligger fara i dröjsmål.

Finansministern framhöll, att överläggningar mycket väl kunna börja innan
statsverkspropositionen kommer. Det är en mycket glädjande förklaring, som
jag ber att få taga fasta på.

Om regeringen vill kalla olika folkgrupper, eventuellt även politiska grupper
till överläggning örn denna fråga, så utgår finansministern från att oppositionspartierna
skola vara villiga att avstå från att. eftersträva politiska fördelar
i sammanhang med de uppoffringar, som myndigheterna kunna komma
att kräva. Jag vill instämma med herr Skoglund att förutsättningen därvidlag
naturligtvis är den, att denna attityd är ömsesidig. Men jag vill gärna tillägga
en annan förutsättning, som är mycket viktig, och den förklaringen riktar jag
även till herr Fast. Vårt ställningstagande måste naturligtvis bero på hur regeringen
griper sig an med frågan. Största utsikten till enighet föreligger örn
regeringen eftersträvar att nå så mycket samförstånd som möjligt med alla
parter örn frivillig anpassning. Örn man däremot skulle välja den vägen ali.
endast öka kontrollen på alla punkter, tror jag att utsikterna till samförstånd
liro små.

Herr Fast erhöll på begäran ordet för kort genmäle oell anförde: Herr talman’
1 fråga örn det sista vill jag säga. att kan man komma fram på frivillighetens
viig, bör man gå. den vägen först, men så som man skildrat läget för dagen,
kommer sannerligen frivilligheten icke att räcka till med de intressemotsättningar,
som finnas på området.

Herr Ohlin säger, att en del åtgärder som regeringen föreslagit, till exempel
den svenska kronans höjning, ej varit, föremål för klander. Jag har här i min
liand en tidning, som står herr Ohlin nära. där man i ett uttalande använder
ett skrivsätt, som är bra ovanligt för svenska tidningar, när man talar örn »de

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
olyckor och kostnader som detta experiment verkligen har åsamkat det svenska
samhället». Det är ej mot detta, att man har delade meningar örn hur en avvägning
skall ske som jag vänder mig. Att så är förhållandet beror, det förstår
jag, på de ekonomiska och politiska intressemotsättningarna. Jag- vänder
mig emot att man på nästan varje punkt söker framställa saken som cm de
av regeringen vidtagna åtgärderna i och för sig varit totalt obehövliga och mer
eller mindre åstadkomna för att trakassera allmänheten och näringslivet.

Jag förstår mycket väl att dessa intressemotsättningar även i framtiden komma
att bestå. Jag är dock en så van underhandlare, att jag förstår, att örn
bara vederbörande parter finna att de ha något som är gemensamt för dem
och att åtgärder måste vidtagas, är det lättare att finna vägar, när det gäller
att åstadkomma resultat, som för alla parter i längden kunna bli något så när
tillfredsställande.

Härpå yttrade:

Herr Brandt: Herr talman! Jag brukar med det största intresse höra på
herr Ohlin, och jag gjorde så också i dag. Men jag vet ej, örn jag förstod honom
mycket dåligt. Jag kunde nämligen icke finna att han hade något bärande
alternativ till den ekonomiska politik och den inflationsbekämpande politik som
regeringen gått in för.

Såvitt jag förstår, är det de väldiga investeringar som skett, som utgöra de
stora bidragande orsakerna till den utveckling vi alla befara. Yi lia heller icke
lyckats helt och hållet med priskontrollen, som herr Ohlin alldeles nyss framhöll.
Fabrikanterna övergå från billigare kvaliteter till dyrare och till andra
sortiment för att därigenom komma förbi priskontrollen. Sådant bidrager också
till prisstegringen. Vidare lia vi importen, som ju också fördyras genom
dyrare importvaror. Allt detta samverkar på hemmamarknaden att driva fram
en ökad prisstegring. Regeringen säger, att här måste man genomdriva en
skärpt investeringskontroll. skärpt priskontroll och skärpt kontroll över import
och export, och när det gäller lönerna säger regeringen, att även där måste det
föras en lönepolitik som tager hänsyn till den faktiska situationen. Man får
föra en lönepolitik, där man kan få löneförhöjning inom den vinstmarginal, som
priserna medgiva, d. v. s. utan prisstegring. Jag bär, som sagt, sannerligen
icke märkt, att herr Ohlin har något alternativ att ställa upp mot regeringens
politik. Det kan icke hjälpas att man har en känsla av att herr Ohlins politik
helt enkelt riktar sig mot den fria arbetsmarknadens löner. Jag har inte märkt,
att herr Ohlin vare sig i tidningspressen eller här i kammaren på något sätt
hjälpt finansministern eller regeringen i deras strävan att begränsa investeringarna,
att skärpa priskontrollen, att kontrollera importen. Herr Ohlin, som har
så pass stort inflytande, skulle ju kunna uträtta stora ting på det området —
tala om för producenterna, att vi befinna oss i ett allvarligt läge och att en
förutsättning för att vi skola klara upp det hela är, att de begränsa investeringarna.
En förutsättning är också, att de följa den priskontroll vi ha infört och
inte övergå till nya kvaliteter och förändra sortimenten för att på det sättet
tillskansa sig högre inkomster. Det har ju inte skett någon löneförhöjning i
egentlig mening på över ett halvt år tillbaka, lönerörelserna börja nu först,
men ändå kunna vi märka, hur man på detta sätt söker tillskansa sig högre
priser och större vinster.

Herr Ohlin sade bär nyligen, att vi kunna räkna med ett importöverskott i
år på 800 miljoner kronor. Det medför naturligtvis, att vi ha en större varumängd
att röra oss med. Följaktligen skulle det finnas en marginal för en
större köpkraft enär varumängden ökat. Sorgligt är bara, att en stor del av

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
denna import består av lyxvaror. Men det är uppenbart att arbetarna och löntagarna,
när de se att företagarna på detta sätt utnyttja situationen genom att
tillskansa sig högre priser, också vilja vara nied och få del av ökade vinster
genom högre löner, åtminstone inom den marginal som finnes. Det är ju det
regeringen har sagt. Man har aldrig uppmanat till någon löneaktion, som skulle
bidra till en prisstegring här i landet.

Jag skulle vilja ställa en fråga till herr Ohlin, som är nationalekonom och
förstår de ekonomiska tingen så utmärkt. För min del beklagar jag, att jag
tidigare har tagit ställning för omsättningsskattens slopande. Jag är fullkomligt
medveten örn det allvarliga läge, vi befinna oss i när det gäller vår inre
prisbildning, och örn faran för inflation, och detta läge kan ju inte gärna motivera,
att vi ställa en ökad köpkraft till allmänhetens förfogande. Då frågar
jag mig, hur det kan vara möjligt att professor Ohlin så medvetet går in för
denna politik. Här ha professor Lundberg och herr Karleby i priskontrollnämnden
faktiskt påvisat, att den lönestegring som kommer att inträffa i händelse
vi bryta taket i ramavtalet, kommer att betyda 100 miljoner kronor, medan
omsättningsskattens slopande betyder 400 miljoner kronor. Då betyder ju
faktiskt omsättningsskattens slopande, att man ställer en större köpkraft till
allmänhetens förfogande än örn omsättningsskatten bibehålies och man låter
taket brytas.

Hur skall herr Ohlin ställa sig i morgon, när vi behandla höjningen av
statstjänarnas löner, som innebär ett par hundra miljoner kronor? Örn man lägger
dem till den ökade köpkraft, som omsättningsskattens slopande innebär,
blir inte det att föra en politik, rakt motsatt den herr Ohlin står och talar för,
nämligen att man skall förhindra en köpkraftsstegring för att vi skola klara
oss från en befarad inflationsutveckling? Man förstår ju herr Ohlin. Det är
bara ett rent politiskt ställningstagande. Man vågar inte gå emot höjningen
av statstjänstemännens löner. Jag vill inte säga örn den är berättigad eller
inte, men låt oss vara ärliga och erkänna, att vi faktiskt kommit in i en politisk
situation, som är sådan att vi i morgon måste besluta örn denna höjning.

Finansministern påpekade ju här, att även arbetarnas lönekrav, företagarnas
investeringskrav o. s. v. äro rent politiska frågor. Det är ju uppenbart.
Det skulle vara intressant att höra, vad herr Ohlin vill försvara sig med, när
han på detta sätt medvetet medverkar till en köpkraftsstegring. Herr Ohlin
sade i en replik till finansministern — oell det sade också herr Skoglund i Doverstorp
— att förslagen droppa fram, och det klandrade man. Ja, när det
gäller omsättningsskattens avskaffande har ju herr Ohlin medverkat ganska
intensivt till att detta förslag droppat fram, så det är kanske inte så lätt att
1 illfredsställa herrarna.

I offentliga föredrag har herr Ohlin, när han diskuterat omsättningsskattens
slopande, klandrat finansministerns förslag härom, enär detta skulle innebära
att man samtidigt skulle dra in en del sociala förmåner, d. v. s. livsmedelssubventioner.
Jag måste erkänna, att jag fastän jag. som jag nyss sade, mycket
intresserat lyssnade till herr Ohlin, inte bestämt kan säga, om han var inne
på detta även i sitt anförande här i dag. Det är ju ganska märkligt att man
kommer med ett sådant klander nu. Jag vill minnas, att vi under kriget hade
en stegring av statens utgifter på omkring 2 650 miljoner kronor, enligt riksräkenskapsverkets
redogörelse. Av denna stegring kommo viii 1 800 miljoner
kronor på försvarets del, medan ett par hundra miljoner utgjordes av stegrade
räntor på statsskulden. Några hundra miljoner gingo till subventioner och prisrabatter
och dyrtid sti Hägg åt folkpensionärer och statstjänare, 50 miljoner gingo
till arbetsmarknadens reglering samt omkring ett hundratal miljoner till krisförvaltningen,
vill jag minnas. I alla fall var det i runt tal med 2 650 miljö -

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)
ner, som våra statsutgifter stego under kriget, när de nådde som högst. I riksdagen
var det upprepade diskussioner om på vilka poster vi skulle kunna spara något
för att få ner dessa utgifter. Jag märkte aldrig någonsin att man från något
parti kunde anvisa någon post på vilken man kunde göra några väsentliga besparingar
annat än beträffande just ifrågavarande subventioner. På dem vilkman
från borgerligt håll då spara. En sali som regeringen emellertid icke ville
vara med örn.

I dag säger regeringen och finansministern: Vi vilja icke vara med örn att
driva den inflationsbekämpande politiken genom skattepolitiken, och vi slopa
därför omsättningsskatten, men samtidigt slopa vi också en del subventioner.
Då komma dessa borgerliga — jag vet ju icke precis örn herr Ohlin framförde
dessa krav under kriget — och klandra regeringens åtgärd att slopa dessa subventioner,
den enda punkt där man under kriget kunde lita på att de borgerliga
hade något önskemål örn en besparing.

Herr talman, jag tror att. kammaren skulle vara mycket intresserad av att
få höra ett alternativ från herr Ohlins sida till regeringens politik i detta avseende.
Han skyller visserligen ifrån sig och säger, att det är regeringens sak
att komma med ett hållbart program, men finansministern underströk ju, att
regeringen redan har ett sådant. Jag understryker detta ytterligare och frågar:
vill herr Ohlin vara nied örn att säga till företagarna, att de skola dra in
på investeringarna, som äro så material- och råvarukrävande och dessutom
kräva arbetskraft o. s. v.? Vill herr Ohlin medverka till att man skärper priskontrollen,
så att det icke kan manipuleras med olika kvaliteter och sortiment?
Vill herr Ohlin vara med örn att man skärper kontrollen på importvaror?
Svaren på de frågorna tror jag säkerligen det svenska folket skulle vara intresserat
av, och framför allt vi i riksdagen, som diskutera detta. Vi ha inte
fått något alternativ från herr Ohlin, och det går inte att bara skylla ifrån
sig och säga, att regeringen inte har något program. Det har den. Anser herr
Ohlin, att man inte är tillräckligt hård när det gäller att begränsa investeringarna
och då det gäller priskontrollen, då skall han säga ifrån detta. Jag
tror att regeringen skulle vara tacksam, örn den finge denna hjälp från folkpartiets
sida.

Herr Ohlin: Herr talman! Herr Brandt får ursäkta ling, örn jag vid delina
tidpunkt inte finner anledning att ånyo ta upp de spörsmål, som han vidrörde
i sitt anförande. Jag måste i stället hänvisa honom till att, när protokollet
kommer, läsa vad jag nyss sade, då jag just behandlade dessa spörsmål. Jag
har angivit varför jag menar, att vi icke skola gå in för överskott i budgeten,
utan böra eftersträva ungefärlig balans i driftbudgeten. Då kammaren behandlar
omsättningsskatten, kommer jag också bl. a. att finna tillfälle att belysa
varför jag menar, att professor Lundbergs kalkyl, som herr Brandt citerar,
inte är hållbar.

Jag skall inte upprepa vad jag tidigare har sagt. Jag vill bara göra en
enda anmärkning, rörande herr Brandts överraskande uttalande angående löneregleringen
för statstjänstemännen. Han ansåg, att denna lönereglering, som
kommer att kosta pengar, var ett utslag av politisk taktik, och hans ord folio
så. som om han inte bara tillskrev oss denna uppfattning utan ansåg, att denna
.synpunkt anlagts även av andra partier. Jag vill då bara säga. att det för
min del ingalunda är fråga örn någon politisk taktik. Det är fråga örn att
ge de statsanställda någonting, som kan betecknas som rättvisa. De statsanställda
lia i stort sett kommit i efterhand, när det gällt lönereglering, och att
de nu få inhämta detta är sannerligen sakligt väl motiverat.

Tisdagen deri 3 december 1946.

Nr 39.

Vid remiss av propositionen nr 386. (Forts.)

Herr Brandt: Herr talman! Ja, den omständigheten att löneförhöjningen
skulle vara berättigad är ju inte ett svar på min fråga. Jag ställer frågan:
om det ekonomiska läget verkligen är så allvarligt som herr Ohlin säger, är
det då försvarligt, är det från herr Ohlins utgångspunkt riktigt av honom
att medverka till en ökad köpkraft åt statstjänare och åt den svenska allmänheten,
dels genom att höja statstjänarlönerna med 200 miljoner kronor,
dels genom att slopa omsättningsskatten och därigenom sätta ytterligare 400
miljoner kronor i allmänhetens händer?

Detta är ju det verkliga läget i dagens situation, och det var på den frågan
jag ville ha svar.

Härmed var överläggningen slutad. Propositionen hänvisades, såvitt angick
punkten 2), till jordbruksutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet. Till
utskotten skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom kammaren
avgivna yttrandena.

Härefter föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande
Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner:

nr 387, angående anvisande av ytterligare medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnads
verksamhet ;

nr 388, angående förstärkning av åttonde huvudtitelns kommittéanslag; och

nr 389, angående medgivande att i vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag utan föreskriven säkerhet.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den å kammarens bord liggande
motionen nr 593 av herr Johansson i Torp.

§''4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
275 och 284—288, bevillningsutskottets betänkande nr 58, första lagutskottets
utlåtanden nr 58 och 59, samt sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr ,1.

§5.

Föredrogs den av herr Pehrsson-Brarnstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern, angående beredande av ökade möjligheter
att tillgodose jordbruksnäringens behov av arbetskraft.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ G.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.56 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Onsdagen den 4 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

äv»r på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

terpMahon. Q^efen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som anförde: I en
med andra kammarens tillstånd framställd interpellation bär herr Sefve till
mig riktat följande frågor:

1. Är statsrådet beredd att ge riksdagen en översikt över de haverier, som
under året inträffat inom det svenska flygvapnet, samt över orsakerna till desamma? 2.

Har statsrådet för avsikt att vidtaga ytterligare åtgärder ägnade att nedbringa
antalet flyghaverier?

De frågor interpellanten framställt avse ett mycket betydelsefullt spörsmål,
åt vilket statsmakterna ha den största anledning att ägna ett allvarligt studium.
Jag vill därför begagna det tillfälle som interpellationen givit att med stöd av
uppgifter från flygvapnets sida mer ingående skärskåda omfattningen av totalhaveriema
inom flygvapnet, orsakerna till dessa olyckor och de åtgärder
som vidtagits och kunna vidtas för att nedbringa denna ur alla synpunkter så
allvarliga olycksstatistik. Jag begränsar mig således icke endast till att, såsom
i interpellationen skett, beröra de olyckshändelser som inträffat i år utan skall
söka ge en överblick över utvecklingen under en följd av år. Utgångspunkten
blir härvid 1940, sedan vilket år en fullständig statistik föres inom flygvapnet.

Antalet totalhaverier har under de sex åren 1940—1945 utgjort respektive
22, 49, 51, 47, 47 och 49 samt under de tio första månaderna 1946 52. Antalet
förolyckade har varit respektive 27, 47, 44, 55, 47, 42 och 37.

Dessa siffror ge dock icke en fullständig bild av olycksfrekvensens utveckling.
Flygolyckorna stå ju i direkt förhållande till flygningens omfattning,
varför olycksfrekvensen bäst belyses, örn haverierna sättas i relation till antalet
flygtimmar. Örn så sker, finner man, att de nämnda sex åren 1940—1945 antalet
totalhaverier per 100 000 flygtimmar utgjorde respektive 26, 59, 51, 42,
37 och 36 samt under de tio första månaderna 1946 38. Med samma beräkningsgrund
uppgick antalet förolyckade samma år till respektive 32, 56, 44, 49, 40,
31 och 27. Såväl antalet haverier som antalet förolyckade har således förhållandevis
jämnt och ej obetydligt minskats under de senare åren, även under den
förstärkta försvarsberedskapens sista skede. Att antalet förolyckade har gått
ner förhållandevis mer än antalet haverier beror på att flygvapnet alltmer övergått
till ensitsiga jaktplan.

Trots den förbättring, som alltså kan påvisas, frågar man sig, örn dessa ofta
återkommande olyckshändelser äro ofrånkomliga, örn en ytterligare förbättring
i olycksstatistiken är skönjbar, örn allt göres för att undvika de tragiska förlusterna
av människoliv. Det ligger i sakens natur att en ständig strävan är
att begränsa haverifrekvensen. Emellertid står det klart, att haverier aldrig
kunna helt undvikas. Orsaken är helt enkelt mänsklig ofullkomlighet, såväl hos
flygarna och markpersonalen som hos flygplanskonstruktören. En jämförelse

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Svar på interpellation. (Forts.)

mellan vår statistik och tillgängliga — ytterst knapphändiga — motsvarande
uppgifter från England och Amerika ut laller icke till svensk nackdel.

Strävan är att undvika sådana haverier som det ligger i mänsklig makt att
undvika. En första förutsättning härvid är en noggrann orsaksanalys vid varje
olyckshändelse. Denna sker efter ingående undersökningar förrättade av flygvapnets
haverikommission förstärkt med den sakkunskap som behövs i de olika
fallen. Undersökningens resultat kan föranleda tekniska ändringar på flygplan
eller nya anvisningar för materielens handhavande i luften och på marken. Örn
tjänsteförsummelse kan ifrågasättas, hänskjutes målet till krigsrätt.

Årets statistik visar, att 67 % av haverierna- förorsakats av förarfel, 12 % av
materielfel, 13 % av dåligt väder, medan i 8 % fall orsaken icke kunnat utrönas.
I England och Amerika hålla sig föra-rfelen likaledes vid omkring 70 %.
Sedan slutet av augusti lia inträffat 7 totalhaverier, av vilka intet kunnat konstateras
bero på materielfel.

Jag övergår så till att närmare bedöma orsakerna till olyckorna och vad som
kunnat och kan göras för att bättra vad som härvidlag kan brista,

Materielfelens relativt ringa andel — 6 fall av 52 — visar, att den
svenska flygmaterielen och dess skötsel står på en förhållandevis hög nivå, I
några fall har en ny flygplantyp haft konstruktionsfel, som föranlett haverier,
innan felet hunnit upptäckas och rättas till. Sådana fel förekomma i alla nya
konstruktioner. Så snart ett dylikt fel, som berör flygsäkerheten, upptäckts
— vare sig i samband med haveri eller eljest — har flygförbud utfärdats, intill
dess felet rättats till. I några, fall ha haverier eller haveritillbud orsakats
av att fullgott material i någon detalj icke kunnat tillverkas eller importeras
under kriget, t. ex. tändstift och tändkablar.

Ansvaret för materielfelen återfaller i regel på flygförvaltningen eller tillverkaren
eller någon gång på vederbörande flygförband. Den tekniska personalen
i flygvapnet och i industrien samarbetar intimt för att öka flygsäkerheten.

De flesta förarfelen sammanhänga med att materielen blivit mera komplicerad
och svårhanterlig, framför allt snabbare. Våra jaktplans hastighet har
fördubblats sedan andra världskrigets början, men människans reaktionsförmåga
är oförändrad. Detta ställer ökade krav på flygförarnas utbildning och
har redan föranlett flera ändringar i utbildningens uppläggning.

Haveristatistiken för de två senaste åren visar, att av totalhaverierna 5 %
inträffa under den första grundläggande utbildningen på skolflygplan. 45 %
under den fortsatta grundläggande utbildningen på krigsflygplan, medan
återstoden, d. v. s. hälften av haverierna, drabbar helt utbildade förare och
således endast föga beröres av ändrade utbildningsbestämmelser eller lägre
takt i utbildningen. 40 % av totalhaverierna inträffade med jaktplan, 15 %
med skolplan.

Utbildningen har, för att minska haveririsken, modifierats främst därutinnan
att man uppmjukat övergången från skolflygplan till krigsflygplan, som
numera sker efter omkring 10 månaders grundläggande flygutbildning. På
senare tiden har anskaffats en ny skolplantyp, som är mera lik krigsflygplanen
och möjliggör, att övergången till dessa kan ske mindre bryskt. Under
flygarnas intrimning på krigsflygplan, som tar omkring ett år, lia vidare
gjorts en del förskjutningar, så att iner avancerade övningar, såsom avancerad
flygning, förbandsflygning och vissa stridsövningar, påbörjas senare än förr.
Härigenom kail man hoppas något minska risken för haverier under den grundläggande
utbildningen på krigsflygplan. Det är emellertid givetvis icke möjligt
att i någon större omfattning, för vare sig elever eller äldre personal, byta
ut krigsplan mot skolplan. Ändamålet med flygvapnets verksamhet i fred

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

.Svar pä interpellation. (Forts.)

måste ju vara att förarna övas på de flygplan de skola flyga under beredskap
och i krig.

Ett relativt stort antal totalhaverier — i år 5 fall -— har förorsakats av
kollisioner i luften. Främst äro dessa händelser att tillskriva de ökade flyghastigheterna.
Risk för kollision inträffar särskilt under stridsövningar, då
flera flygplan ur samma förband eller flera förband uppträda på olika kurser
inom ett litet område. Chefen för flygvapnet har enligt vad jag inhämtat särskilt
studerat denna fråga och som följd därav utfärdat särskilda säkerhetsföreskrifter
och anvisningar. Från årets flygvapenövningar borttogos flera
viktiga moment, där risker för kollisioner förelågo, trots att övningarna därigenom
förlorade i fältmässigliet. Det anses emellertid i fortsättningen nödvändigt
att öva stridsmoment, som likna förhållandena i verkligheten, och därvid
kunna kollisionsriskenla aldrig helt undgås. Förbanden ha ålagts ökad
varsamhet och vaksamhet för att i någon mån minska dessa risker.

Flera haverier, i år -1, lia förorsakats av indisciplinär flygning. Föraren
har velat visa sin skicklighet för någon bekant på marken eller själv erfara sensationen
vid lågflygning med ett snabbt flygplan och därvid överskattat sin
förmåga och kolliderat med marken. Inom flygvapnet tillämpas i regel höga
straffsatser vid indisciplinär flygning vare sig haveri förekommit eller icke.
Personal utan fullmakt erhåller ofta avsked. Ivrigsdomstolarna ha i vissa fall
ådömt fängelse och ersättningsskyldighet. Denna haveriorsak har det oaktat
icke kunnat elimineras. Det är framför allt de yngsta förarna, som gjort sig
skyldiga till bristande disciplin i förening med oskicklighet. Lusten att briljera
är djupt rotad icke minst hos dessa. Korrektivet måste som hittills vara
strängt förbud mot dylik flygning och sträng bestraffning vid överträdelse.
Föreskrifter ha utfärdats örn skärpt kontroll av enskilda förare, särskilt under
den grundläggande utbildningen.

I samband därmed bör framhållas, att flygvapnet till följd av dess snabba
utveckling under kriget har brist på officerare i de åldrar, som äro lämpligast
vid ledning av flygutbildning och flygövningar i det lägsta utbildningsplanet.
Därför kunna ha förekommit brister i elevernas handledning och övervakning.

Läget har ytterligare försvårats av att en mängd unga officerare lämnat
tjänsten och övergått till annan verksamhet. Trots detta är det befogat anta,
att eleverna och de yngre förarna framdeles komma att handledas av mer
erfaren personal än som under de senaste åren stått till förfogande.

Dåligt väder har i år orsakat 7 totalhaverier. I regel ha förarna antingen
tagit större risker än som varit lämpligt med hänsyn till utrustningen i flygplanet
eller till sin egen förmåga i instrumentflygning eller också har vädrets
utveckling på den avsedda flygsträckan felbedömts. Även på detta område
genomföres en förbättring av utbildningen, bl. a. av meteorologer och
trafikledare. Man har rätt att vänta att dessa åtgärder så småningom skola
bära frukt. I detta sammanhang bör erinras, att ledningen av den militära
väderlekstjänsten för ett par år sedan överflyttades till flygvapnet, enär det
ansågs lämpligt att flygvapnet finge bära ansvaret för väderlekstjänsten i
stället för — såsom tidigare var fallet — ett civilt ämbetsverk.

De ouppklarade haverierna ha i år varit 4. Det ligger i sakens natur att det
ofta är omöjligt att utreda orsaken, då ett flygplan helt förstörts, besättningen
omkommit och inga sakkunniga vittnen finnas. I många sådana fall kan något
ha inträffat med föraren, så att han förlorat herraväldet över flygplanet, t. ex.
förgiftning genom avgaser, solsting eller syrgasbrist. Medicinsk undersökning
av de förolyckade sker därför numera alltid; även undersökes örn föraren varit
i önskvärd form före flygningen. Föreskrift finnes örn att den som icke känner
sig fullt frisk skall anmäla detta före flygning, och han får i så fall icke be -

Onsdagen den 4 december 1940.

Nr 39.

Svar på interpellation. (Forts.)

ordras ripp i luften. I intet fall har alkoholpåverkan ens kunnat misstänkas. I
detta sammanhang kan framhållas behovet av att flygförbandens läkare äro
väl insatta i flygmedicinska frågor och tillgängliga vid förbanden såsom förbandschefernas
och de enskilda flygarnas rådgivare.

När det gäller flygarnas kondition liksom i fråga örn flygning i dåligt väder
samt vid stridsövningar kommer hänsyn till säkerheten i konflikt med flygarnas
ambition. Vid militär flygning fordras djärvhet och förmåga att ta
risket Vid personalens inbildning och uppfostran måste sökas en medelväg
mellan överdriven försiktighet och onödig chanstagning. Den svenska ungdomens
läggning har visat sig vara sådan att den mera väger över åt hög framåtanda
än motsatsen. I fred måste denna i och för sig lovvärda ambition hållas
tillbaka något. Den kan emellertid icke dämpas för mycket utan att vapnets kvalitet
och utsikter att vid allvar med framgång göra sig gällande minska. Onekligen
är det en svår uppgift att göra en riktig avvägning mellan flygsäkerhetens
och krigsberedskapens krav och finna den rätta medelvägen. Det ligger i sakens
natur, att denna fråga av flygledningen ägnas oavlåtlig uppmärksamhet.

I detta sammanhang bör måhända framhållas, att det icke är möjligt att
göra någon rättvis jämförelse mellan flygvapnets och civilflygets haverier. I
den militära flygningens natur ligger, att större risker mäste tas än vid
trafikflygning. Härtill kommer att en stor del av flygvapnets verksamhet består
av utbildning av ny personal, medan civilflyget disponerar förare, som ha en
synnerligen lång erfarenhet och för övrigt i många fall erhållit sin grundläggande
utbildning vid flygvapnet. Haveririskerna öka även med antalet flygningar.
En viss godtyckligt vald dag innevarande höst gjordes vid flygvapnet*
1 662 flygningar och vid ABA-SILA 36.

De åtgärder, som pa senare tid vidtagits lör att förebygga onödiga haverier,
ge anledning till förhoppningen att haverifrekvensen kanske skulle kunna pressas
ned under nuvarande nivå, därest den tekniska utvecklingen bleve stillastående.
Som förut antytts medför emellertid utvecklingen på hastighetsområdet,
sedan reaktionsdriften för flygplan blivit praktiskt löst, att riskerna tyvärr
kunna komma att ökas. Skillnaden mellan militär och civil flygning har därmed
ytterligare accentuerats. Jaktplanen na mahanda snart en hastighet nära
ljudets, där helt andra problem möta än de som forskningen och tekniken
hittills varit bekant med. Med hänsyn härtill är framtiden, sett på lång sikt,
svårbedömbar vad haverifrekvensen beträffar. Desto betydelsefullare är det att
frågan, såsom hittills skett, ständigt uppmärksammas och att, så snart så
visar sig behövligt, ytterligare åtgärder vidtas för att höja flygsäkerheten.
Bland närmast aktuella — och mycket kostnadskrävande — åtgärder må nämnas
utvidgning av de militära flygfälten och anläggning av rullbanor på dessa,
som påbörjats enligt beslut vid innevarande års riksdag och måste fullföljas
under de närmaste åren, örn flygsäkerheten vid start och landning skall bli betryggande.

Framför allt kräves emellertid ett gott urval av personal, en klok planläggning
av övningarna och en insiktsfull ledning av verksamheten. Jag är starkt
medveten om att den personal som närmast svarar härför känner sitt ansvar
och söker göra vad i mänsklig förmåga står för att nedbringa olycksfrekvensen.

Med det anförda torde interpellantens båda frågor vara besvarade.

Härpå yttrade

Herr Sefve: Herr talman! Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ber jag få framföra mitt tack för interpellationssvaret.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att särskilt åren 1941, 1942 och

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

1943 visa mycket höga olycksfallssiffror, nämligen 49, 51 och 57 totalhaverier
och 47, 44 och 45 förolyckade. Antalet olycksfall är under dessa år mycket
stort även i förhållande till antalet flygtimmar, nämligen 59, 51 och 42.
respektive 56, 44 och 49. Man tar väl inte fel, örn man sätter dessa i samband
med vårt lands vid krigsutbrottet bristande försvarsberedskap, som
tvingade oss dels till snabbutbildning av flygare dels till att inköpa och använda
även ganska underhaltig flygmateriel. Sedan dess lia emellertid förhållandena
bättrats — särskilt vid en jämförelse med antalet flygtimmar.

Även i fortsättningen och alltjämt är dock antalet flygolyckor stort, varför
alla skäl tala för att flygledningen, såsom den också söker göra, med all
makt strävar efter en förbättring.

Såsom den företedda statistiken visar har ungefär hälften av totalhavenerna
inträffat under utbildningstiden, nämligen fem procent under utbildning
med skolflygplan och fyrtiofem procent under den fortsatta utbildningen med
krigsflygpian. Eftersom utbildningstiden omfattar en kortare ti dr julid än den
tid, då de fullt utbildade flygarna äro verksamma, framgår därav, att just
utbildningstiden är den mest riskabla perioden för flygarna. Det är ju också
vad man har anledning förmoda, och det är därför gott att höra, att flygledningen
genom omläggning av stridsflygamas utbildning, dels genom förbättring
av skolplantyperna, dels genom en försiktigare övergång från skolplanstill
krigsplansflygning sökt och söker minska riskerna.

Men även efter avslutad utbildning inträffa mångå olycksfall — omkring
femtio procent — trots att flygledningen, som ju måste hålla på övningarnas
fältmässighet, sökt eliminera sådana moment som i detta avseende anses innebära
de största riskerna.

Bland haverierna har allmänheten särskilt uppmärksammat dem, som berott
på dålig väderlek — i år 7 av 52 fall —, pa materielfel - 4 fall av 52

och på indisciplinär flygning — 4 fall av 52. Det är ju uppenbart, att konsten
att spå väder ännu ej nått fulländning och att därför olycksfall mtraiiat,
som med en bättre väderlekstjänst kunnat undvikas. Det förefaller dock som
örn denna del av flygtjänsten blivit avsevärt bättre på sista tiden. De av det
oförutsedda dåliga vädret förorsakade haverierna böra också ses mot bakgrunden
av de många fall, då plötsliga omkastningar i vädret förutsetts av
väderlekstjänsten, som genom sina i tid utsända varningar kunnat rädda bade
flygplan och förare.

När olyckor skett på grund av materielfel, har allmänheten alltid blivit
upprörd. Nu förhåller det sig väl så. att ett haveri på grund av materielfel
ibland uppkommit därigenom att flygplanet av någon anledning utsatts för
påfrestningar för vilka det ej varit avsett. Efter vad jag fatt höra underkastas
flygmaterielen numera en mycket sträng kontroll, och alla mer krisbetonade
delar utbytas så snart som möjligt mot fullt pålitliga. Ett sådant utbyte
kostar självfallet mycket pengar, men degarö vi nog alla överens örn att
allt måste göras som överhuvud taget är möjligt för att hindra förlust av
människoliv.

Till sist några ord örn haverier på grund av indisciplinär flygning. Såsom
försvarsministern framhållit är det inte så sällsynt, att de unga flygarna trots
förbud, ibland för att briljera för sina vänner, ta risker, som de ej lia rättighet
att ta, eller utsätta flygplanen för påfrestningar, som dessa ej äro byggda
för. Att ta onödiga och ofta förbjudna risker är ju något, som är karakteristiskt
för ungdomen, och jag vet själv genom erfarenheter från mitt eget verksamhetsområde
hur svårt det är att med förbud kunna hindra sådant. Den
enda möjligheten är väl att, såsom också flygledningen synes göra, hos de
unga ständigt söka inpränta faran av att flyga högre eller i detta fall kanske

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

. Svar på interpellation. (Forts.)

ofta lägre än vingarna bära och att obönhörligt bestraffa alla fall av indisciplinär
flygning, även om de inte föranleda några olyckor.

Vad den alltjämt pågående utvecklingen av flyget med nya flygplanstyper
och ständigt ökade hastigheter kommer att leda till, är självklart mycket
svårt att uttala sig om. Riskerna för dem, som ta anställning vid vårt flygvapen
och som enligt vad jag av erfarenhet vet ofta tillhöra vår allra bästa
ungdom, komma tydligen att alltid bli stora. Det är därför med tillfredsställelse
jag här tar fasta på försvarsministerns löfte att allt skall göras som
överhuvud står i mänsklig förmåga för att nedbringa olycksfrekvensen.

Härmed var överläggningen slutad.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet Mossberg, som anförde: Herr talman! Mod andra kammarens
tillstånd har ledamoten av kammaren fru Gerda Linderot till chefen för
socialdepartementet ställt följande fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat de i pressen ofta förekommande skildringarna
om prygelstraff och andra brutala bestraffningsmetoder vid allmänna
och privata barnhem och skyddshem och i så fall: har herr statsrådet för
avsikt att vidtaga några åtgärder genom förslag till lagstiftning eller på annat
sätt för att avskaffa dessa missförhållanden inom harna- och ungdomsvården? Då

ärenden rörande barnavård inom regeringen handläggas av mig, ankommer
det på mig att avge svar på interpellationen.

Interpellanten har särskilt pekat på två fall, som på senaste tiden behandlats
i pressen och därigenom blivit föremål för den allmänna opinionens uppmärksamhet.
I det ena fallet hade läkaren vid Göteborgs barnavårdsnämnds
upptagningshem, Vidkärr, beordrat isolering under flera dagar i följd av en
femårig gosse, som var intagen å hemmet. Isoleringsåtgärden innebar att gossen
stängdes in på ett personalrum i hemmets sjukavdelning. De leksaker, som
han fick med sig på rummet, fråntogos honom sedermera, då det yppats farhågor
att han skulle skada väggar och fönster genom att kasta med föremålen.
Däremot fick han behålla illustrerade tidningar och bilderböcker. Anledningen
till att en sådan behandlingsmetod tillgreps var, att gossen vid två
tillfällen brutit sönder körriktningsvisare på läkarens bil. Det bör upplysas,
att bilen vid båda tillfällena utan att vara föremål för någon tillsyn stod parkerad
på barnhemmets gård.

Sedan denna händelse genom uppgifter i dagspressen kommit till allmän
kännedom, satte jag mig omedelbart i förbindelse med generaldirektören i socialstyrelsen.
Jag erfor därvid, att socialstyrelsen redan vidtagit åtgärder
för att verkställa utredning i ärendet. Under utredningen har yttrande inhämtats
från barnavårdsnämnden i Göteborg. Vid besök i Göteborg lia vidare representanter
för socialstyrelsen vid sammanträde med barnavårdsnämnden ingående
diskuterat läkarens åtgärd ävensom förhållandena i övrigt vid barnhemmet.

Av Göteborgs barnavårdsnämnds yttrande framgår, att nämnden ogillar
den av läkaren vidtagna åtgärden att föreskriva isolering. Barnavårdsnämnden
förklarar sig även beredd att tillse, att ett upprepande härav i framtiden
förhindras. Barnavårdsnämnden har vidare beslutat, att disciplinära åtgärder
mot barn, som äro intagna på barnhemmet, icke vidare skola få föreskrivas
av ifrågavarande läkare utan att sådana frågor skola handläggas av före Andra

kammarens protokoll 1940. Nr 39. 3

Svar pd
iterpellation.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

ståndarinnan eller vid förfall för henne av den, som svarar för hennes tjänst.
Nämnden har vidare beslutat, att psykiatrisk sakkunskap i vidgad omfattning
skall ställas till barnhemmets förfogande och att varje strängare disciplinär
åtgärd omedelbart skall rapporteras till barnavårdsdirektören i staden. Slutligen
har nämnden beslutat om anställande av barnträdgårdslärarinnor för
hemmets barn.

Till barnavårdsnämndens yttrande är fogat ett särskilt yttrande av läkaren.
Av detta framgår, att han icke tidigare haft anledning att befatta sig med den
bestraffade gossen och att personalen under första tiden av gossens vistelse på
barnhemmet icke märkt något ovanligt hos honom, utom att han befunnits
vara ovanligt fantasifull och något livlig.

Först sedan gossen förövat ofoget mot bilen — för vilket läkaren lämnat
en detaljerad redogörelse — hade denne fått anledning att befatta sig med
honom. Av personalens uppgifter och av den — enligt läkarens uttalande —
»egenartade och upprepade förseelse» som gossen gjort sig skyldig till drog
nu läkaren den slutsatsen att gossen var en »psykolabil neuropat» och att man
kunde »hysa tvivel om, huruvida han överhuvud är lämplig att ha bland barnen
på Vidkärr».

Läkaren beordrade nu isolering, och då gossen dagen därpå, som var en
lördag, enligt läkarens uppfattning icke visade några som helst tecken till
ånger eller skuldmedvetande ansåg han, att gossen borde stanna kvar på rummet
till nästa rond, d. v. s. på måndagen. På grund av att barnets moder kom
på besök på söndagen kom saken inför offentligheten.

Läkaren framhåller, att på Vidkärrs barnhem är begreppet isolering och
inläggning på isoleringsrum icke något ovanligt och uppseendeväckande. Sjukavdelningen
användes i nästan lika stor utsträckning till karantän för friska
barn, som kunna befaras ha blivit utsatta för smitta av epidemiska sjukdomar,
och för isolering och efterbehandling av symtomfria konvalescenter efter
dylika sjukdomar som för vård av sjuka. Läkaren hade inga betänkligheter i
det nu aktuella fallet mot ett par dagars isolering av gossen som korrektiv
för hans förseelse.

Han uttalar vidare som sin övertygelse, att gossen icke tagit ringaste skada
av sin vistelse på isoleringsavdelningen utan tvärt örn haft nytta därav.

Vid sammanträdet mellan representanter för socialstyrelsen och barnavårdsnämnden
i Göteborg framgick — enligt en av socialstyrelsen till mig lämnad
redogörelse —- att nämndens ledamöter visserligen ogillade åtgärden att föreskriva
isolering, men dock ansåge, att man icke hade anledning att vidtaga
någon ytterligare åtgärd i ärendet utöver vad som anfördes i nämndens tidigare
omnämnda yttrande. Nämndens samtliga ledamöter framhöllo att läkaren
på ett synnerligen förtjänstfullt sätt under mer än 20 års tid hade skött
sin befattning på nämndens upptagningshem. Med anledning av de goda omdömen,
som från nämndledamöternas sida sålunda lämnades örn läkarens arbete,
hade de närvarande representanterna för socialstyrelsen inskränkt sig till
att konstatera att den av honom vidtagna åtgärden gav vid handen synnerligen
bristande omdöme. Däremot har socialstyrelsen icke ansett sig kunna påkalla
något inskridande mot läkaren, i all synnerhet som det av barnavårdsnämndens
yttrande framgår, att föreskrifter lämnats, som äro ägnade att förhindra
ett återupprepande.

Efter att ha tagit del av handlingarna rörande händelsen på Vidkärrs barnhem
och särskilt läkarens inlaga finner jag anledning understryka socialstyrelsens
uttalande, att den av honom vidtagna åtgärden att på sätt som skett
beordra isolering under flera dygn av en femårig gosse vittnar örn synnerligen
bristande omdöme. Jag har heller inte kunnat undgå att uppmärksamma som

Onsdagen den 4 december 1940.

Nr 39.

Svar på interpellation. (Forts.)

anmärkningsvärt det faktum att gossen, sorn av personalen betecknats såsom
varande livlig och fantasifull, efter ofoget mot läkarens bil av denne plötsligt
befanns vara en »psykolabil neuropat», om vilken det kunde hysas tvivel huruvida
han överhuvud taget kunde i fortsättningen vistas på anstalten.

Det andra fall, på vilket interpellanten riktat uppmärksamheten, rör förhållandena
vid Stockholms stads barnavårdsnämnds barnhem vid Eolshäll.
Hemmet är avsett för gassar i skolåldern med uppföranderubbningar. I dagspressen
bär den 19 och 20 oktober i år gjorts gällande, att på hemmet omhändertagna
barn utsatts för svår kroppslig aga, som till sin natur vore att jämställa
med misshandel, samt att även vissa kollektiva bestraffningsmetoder
kommit till användning.

I barnhemsreglementet för Stockholms stads barnhem angivas de åtgärder,
som få vidtagas såsom korrektiv mot begångna förseelser. Det framgår, att i
undantagsfall, då andra i reglementet nämnda åtgärder icke kunna antagas
få åsyftad verkan, lämplig kroppsaga, given av föreståndaren själv eller i
hans närvaro, kan förekomma. Över sådan åtgärd liksom över isolering, som
ej får ske för längre tid än högst ett dygn åt gången, skall särskild journal
föras, vilken granskas och påtecknas av den ledamot eller suppleant av barnavårdsnämnden,
som av nämnden utsetts till hemmets inspektör, vid dennes
besök på barnhemmet.

Redan den 1 december 1939 hade emellertid barnavårdsdirektören i Stockholm,
på grund av en anmälan örn påstådd aga på Eolshäll, meddelat förbud
att utdela aga i form av örfilar såväl för föreståndaren som för varje annan
befattningshavare på barnhemmet. Den 10 september innevarande år beslöt
Stockholms stads barnavårdsnämnds anstaltsdelegerade, att aga icke skulle få
förekomma vid de under nämnden lydande barnhemmen. Med anledning av
tidningsartiklarna den 19 och 20 oktober innevarande år om missförhållandena
vid Eolshäll tillsatte socialborgarrådet, under vars rotel barnavårdsnämndens
verksamhet hör, en kommitté med uppdrag att dels utreda de i pressen
framförda beskyllningarna dels fastställa förslag till uppfostringsprinciper
inte bara för Eolshällshemmet utan för Samtliga hem lydande under Stockholms
barnavårdsnämnd. Utredningen, som pågått sedan den 21 oktober, äi
ännu icke avslutad. Den 29 oktober hemställde emellertid utredningen örn att
de 16 gossar, som ännu vistades på hemmet, skulle, medan ny- och ombyggnadsarbetena
vid hemmet fullbordades, placeras på annat håll, varvid driften
tillfälligtvis skulle nedläggas. Barnavårdsnämnden i Stockholm har bifallit
denna hemställan.

Definitiva omdömen örn vad som förekommit på Eolshällshemmet torde böra
anstå tills den pågående utredningen avslutats. Därest de i pressen framkomna
uppgifterna skulle vara riktiga — varom jag på sakens nuvarande stadium
icke kan göra något uttalande — har enligt mitt förmenande missförhållanden
av mycket allvarlig natur förelegat. Att de restriktiva föreskrifterna
i stadens bamhemsreglemente under sådana omständigheter ha åsidosatts,
förefaller uppenbart. Det av Stockholms stads barnavårdsnämnds anstaltsdelegerade
fattade beslutet att aga. icke vidare får förekomma vid under
nämnden lydande barnhem är enligt min mening i hög grad tillfredsställande.

Med anledning av interpellationen har jag hos socialstyrelsen gjort förfrågningar
i vad mån styrelsen hade sig bekant örn även i andra fail än de här
berörda på barnhem ha tillämpats bestraffningsmetoder, vilka måste betraktas
som olämpliga. Dessvärre synes det förhålla sig så. Under de. senare åren har
socialstyrelsen vid sin övervakningsverksamhet fått kännedom örn att det i ett
fall förekommit att barn vägrats mat som straff för en förseelse. Till socialstyrelsens
kännedom har vidare kommit att det vid tvenne barnhem förekom -

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

mit att barn straffats med kalldusch. Vidare Ilar styrelsen erfarit, att vid ett
barnhem kollektiva bestraffningar av en hel grupp barn har tillgripits i syfte
att med straffet komma åt enstaka barn. Det är självfallet, att socialstyrelsen
omedelbart ingripit mot do sålunda upptäckta missförhållandena.

Att bestraffningsåtgärder av nämnda art förekommit icke blott i av interpellanten
särskilt nämnda fall utan även i andra kända fall, finner jag vara
ett allvarligt samhällsont. De barn som omhändertagas på barnavårdsanstalter
av ena eller andra slaget komma i regel från mindre lyckligt lottade hem.
Ofta har deras hemmiljö varit fattig och glädjetom. Det är därför av yttersta
vikt, att dessa barn så långt möjligt erhålla en tillfredsställande kompensation
för allt det som de i sin tidigare miljö fått sakna. Jag vill i detta sammanhang
understryka, att enbart ett förbud mot aga och annan fysisk misshandel
icke skänker nödvändiga garantier mot missförhållanden i fråga örn barnens
behandling på hemmen. Där tillräcklig insikt rörande uppfostringsfrågor
saknas, kunna barnen ävenledes tillskyndas psykiska lidanden genom olämpliga
reaktioner från omgivningens sida. Stora krav måste därför ställas såväl
på barnavårdsanstalternas utformning som på bemötandet av barnen vid deras
fostran och handledning. En varm och vänlig inställning till barnen från personalens
sida måste vara grundtonen i barnavårdsanstalternas verksamhet.

Emellertid måste man lägga märke till att en barnavårdsanstalt skiljer sig
från den normala miljön i ett föräldrahem därigenom att anstalten rymmer
en större eller mindre grupp barn från skilda hemmiljöer. Det gäller här fostran
av individer i en gruppsamvaro, som måste omgivas av regler, nödvändigaför
ordningen på anstalten och för den gemensamma trevnaden. Det anpassningsarbete
som är huvudsaken i all uppfostran får därigenom flera friktionspunkter
och blir mera komplicerat än i ett vanligt hem.

Barnavårdsanstalternas personal ställes därför inför svåra och känsliga men
ofrånkomliga fostringsuppgifter. Vid barnens fostran spelar därför personalens
och främst ledningens personliga egenskaper och förhållanden till barnen
den största rollen. Aga, hotelser och andra liknande former av bestraffning
äro i detta fostringsarbete enligt min mening icke blott verkningslösa
utan även direkt skadliga. Där normala fostringsmetoder icke visa sig leda till
resultat, måste orsakerna klarläggas med medicinsk eller psykologisk hjälp.

Av vad jag nu anfört torde framgå den inställning jag själv hyser till det
Spörsmål, som berörts i interpellationen.

Beträffande frågan, huruvida några särskilda åtgärder vidtagits eller övervägas,
vill jag framhålla, att enligt min mening frågan örn utbildningen och
urvalet av anstaltspersonalen bör komma i främsta rummet. Det måste krävas
ett visst mått av psykologiskt kunnande och av praktiskt handlag och sinne för
barn hos dem, vars uppgift det är att vårda och fostra barnen på barnavårdsanstalterna.
Det föreligger som bekant vissa svårigheter att erhålla lämplig
personal på socialvårdsanstalterna överhuvud taget och icke minst på barnhemmen.
I syfte att minska denna brist har socialstyrelsen tagit initiativ till
utbildningskurser vid vilka bland annat uppfostringsmetoder för skilda fall
behandlas. Denna verksamhet bör enligt min mening intensifieras.

Vidare är det av vikt att ali tjänstgörande personal på barnavårdsanstaltema
ävensom de, som enligt barnavårdslagen ha att i kommunerna öva tillsyn
över anstalterna, få del av synpunkter och råd beträffande behandlingen av barn,
Som i olika avseenden förete beteenderubbningar. I detta syfte har socialstyrelsen
utarbetat ett förslag till råd och anvisningar örn behandling på barnavårdsanstalter
av sådana barn. Detta förslag, som ännu icke slutgranskats av vederbörande
sakkunniga, kommer inom en nära framtid att för godkännande underställas
socialdepartementet. Förslaget innebär — enligt vad jag inhämtat

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Svar på interpellation. (Forts.)

— att aga och all kroppslig misshandel ävensom åtgärder, som kunna tillfoga
barn psykiskt lidande, komma att förbjudas. Särskild uppmärksamhet har
ägnats orsakssammanhanget mellan de psykiska egenheterna hos barnen och
de symtomatiska beteanderubbningarna. Den allmänna regeln för behandlingen
av de svårfostrade barnen är, att man icke skall aggressivt ingripa mot symtomen
utan i stället sträva efter att söka förstå barnens reaktioner.

Jag vill i detta sammanhang beröra frågan örn socialstyrelsens befogenhet att
utfärda föreskrifter i fråga om användande av aga eller andra former för tillrättavisning
på barnhem. De nuvarande bestämmelserna äro något vaga, men
torde medgiva att socialstyrelsen utfärdar allmänna anvisningar i detta, hänseende.
Något hinder för att styrelsen därvid generellt förbjuder användande av
aga och andra olämpliga bestraffningsåtgärder torde ej föreligga. Frågan örn
vidtagande av åtgärd i anledning av ett åsidosättande av ett dylikt förhud ankommer
emellertid i första hand på barnavårdsnämnd och vederbörande länsstyrelse.
Jag vill emellertid nämna, att frågan örn en förstärkning av socialstyrelsens
ställning på bl. a. barnavårdens område under de Senaste åren aktualiserats
vid styrelsens arbete för förbättringar av anstaltsvården i olika avseenden.
Uppenbart är dock att en sådan förstärkning av socialstyrelsens befogenheter
kan komma att medföra ett visst intrång i den kommunala självstyrelsen.
Därest det dock skulle visa sig nödvändigt för uppnående av godtagbara förhållanden
på det område interpellanten berört, torde enligt min mening frågan
örn en förstärkning av socialstyrelsens befogenheter på detta område få tagas
under övervägande. I detta sammanhang vill jag understryka det ansvar och
de befogenheter som enligt 42 § 1 mom. barnavårdslagen åvilar barnavårdsnämnd
för att förhållandena vid barnavårdsanstalt inom kommunen äro sådana, att
där intagna barn erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Barnavårdsnämndernas
ansvar bör här framhävas icke minst av den anledningen att de
lättast kunna stå i nära kontakt med barnavårdsanstalterna och vid missförhållanden
kunna påkalla biträde av länsstyrelse eller socialstyrelsen.

Jag har här icke berört de av interpellanten omnämnda ungdomsvårdsskolorna,
där verksamheten numera är reglerad av Kungl. Maj:ts stadga den 28
juni 1946 för skola tillhörande harna- och ungdomsvården. Enligt 20 § i denna
stadga är aga utesluten som uppfostringsmetod. Behandlingen vid dessa skolor
bedrives numera allt mer enligt läkepedagogiska metoder.

Med denna redogörelse anser jag mig, herr talman, ha besvarat interpellantens
fråga.

Vidare yttrade:

Fru Linderot: Herr talman! De missförhållanden inom harna- och ungdomsvården
som föranlett min interpellation äro allmänt kända och sedan länge
föremål för uppmärksamhet och opinionsbildning. Jag är synnerligt tillfredsställd
med det till alla delar positiva, svar jag bär fått av statsrådet Mossberg,
för vilket jag tackar honom med förhoppning att herr statsrådets personliga
uppfattning i hithörande frågor skall komma att genomsyra hela den
offentliga verksamheten inom harna- och ungdomsvården.

De konkreta fall jag anfört rörande olämplig fostran äro ju tyvärr karakteristiska
exempel på en genomgående felaktig inställning till den för samhället
så ytterst viktiga frågan örn uppfostran och vård av barn och ungdom. I do
håda fall jag omnämnt i interpcllationen lia redan vederbörliga myndigheter
vidtagit åtgärder sorn bringat viss rättelse, varför dessa fall kunna avföras från
diskussionen. Jag vill dock påpeka, att det förbud mot aga, som Stockholms
barnavårdsnämnd utfärdat, är tidsbegränsat till den 1 juli 1917, så att det
verkar som om det skulle vara ett försöksförbud.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill emellertid beröra en synnerligen viktig del av liela problemet, nämligen
frågan om lärarna, deras kompetens och deras arbetsförhållanden. Herr
statsrådet framhåller, att frågan örn utbildningen och urvalet av anstaltspersonalén
bör komma i främsta rummet vid överväganden örn särskilda åtgärder
för att avskaffa missförhållandena. Jag noterar detta med särskild glädje, ty
ingen lagstiftning och inga reglementen kunna medföra önskad verkan, om
inte lärare och övrig personal ha utbildning och personliga kvalifikationer som
möjliggöra en riktig fostran och vård av de barn som anförtros dem.

Jag vill inte uttala något allmänt klander gentemot lärarkåren. Lärarna
ha ett svårt arbete, och det stora flertalet utför säkerligen under stora personliga
uppoffringar sin gärning efter bästa förstånd och samvete. Det är emellertid
i fråga örn utbildningen och urvalet det ofta brister. Denna fråga ligger
ju dock på områden utanför socialdepartementets kompetens, varför jag icke i
detta sammanhang anser mig närmare böra diskutera densamma. Jag vill dock
begagna tillfället att gentemot lärarkåren i allmänhet framhålla att kollektiva
yttranden av kårsolidaritet när enskilda lärare kritiseras för misshandel av
barn är en missriktad solidaritet. När sålunda Stockholms folkskolors ombudsförsamling
fördömer artiklar i pressen rörande de ruskiga förhållandena vid
Eolshäll så gör detta uteslutande ett pinsamt intryck. Jag har med min interpellation
icke velat ifrågasätta någon enskild lärares heder, och detta har ej heller
varit fallet i de tidningsartiklar vilka föranlett min interpellation. En lärare
kan ju vara utomordentlig som person och lärare men ändå vara fullkomligt
olämplig att handhava vården av svåruppfostrade barn. Då skall man låta
detta vara detta och icke i missriktad solidaritet med en kollega lägga hinder
i vägen för en utveckling till humanitet som säkerligen lärarpersonalen i allmänhet
också önskar. Det är icke värdigt vårt demokratiska samhälle att bibehålla
medeltida barbariska metoder när det gäller barnavård och uppfostran.
En av våra främsta experter på detta område, skolöverläkaren vid Stockholms
folkskolor doktor Urban Hjärne, uttalade sig senast den 20 november i år i
Morgontidningen. Doktor Hjärne ansåg en lagändring synnerligen önskvärd
och förmenade, att då kroppsaga för länge sedan avskaffats vid läroverken
kan den inte vara nödvändig i folkskolan. Doktor Hjärne underströk särskilt
att det är nödvändigt att avskaffa både själslig och kroppslig misshandel. Ett
hånfullt uttryck, ett hånfullt ord, bara några spydiga anspelningar kunna vara
tillräckliga att för långa tider stänga ali kontakt mellan lärare och elever.
Doktor Hjärne har en stor mission att fylla exempelvis vid Alviks folkskola
i Stockholm.

Husagan såväl som prygelstraffet som rättslig strafform avskaffades i Sverige
för snart hundra år sedan. Men ännu är det enligt trovärdiga uppgifter
bortåt två tredjedelar av alla svenska föräldrar som använda prygel mot sina
barn.

Barnen äro rättslösa gentemot de vuxna. Var finns den instans dit de kunna
vända sig vid övergrepp? En lärare slår ett barn; beklagar barnet sig hemma
häröver, så vankas det ny åthutning för att barnet inte skött sig bättre. Den
som kommer hem för att få skydd och hjälp möts i stället av en förutfattad
mening att den vuxne alltid har rätt. Det borde finnas en instans, dit barnen
kunde vända sig utan fruktan, en instans som verkligen gav barnen det skydd,
som de tydligen behöva gentemot mångå av sina vårdare eller uppfostrare.
Åtminstone borde vi lia denna instans till dess alla fostrare fått de nödvändiga
kunskaperna i barnpsykologi. — I detta sammanhang skulle jag vilja fästa
uppmärksamheten vid att barnhemsbarnen i detta land verkligen skulle behöva
röna litet större omtanke från socialdepartementets sida. Jag tror, att det
skulle kunna ske, om de som ha hand örn denna avdelning litet mera ägnade

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Svar på interpellation. (Forts.)

sin tid åt deni. Emellertid ligger en del av dessa frågor till dels utanför socialdepartementets
uppgifter. Men statsrådet Mossberg borde intressera sig för
arbetsförhållandena i de skyddshem och skolor, vilkas ärenden handläggas av
socialdepartementet. Tjänstgöringstid och arbetsförhållanden för lärarkåren vid
dessa skolor äro högst otillfredsställande, och detta är en av de främsta orsakerna
till de övergrepp som begås mot eleverna. Statsmakterna få lov att
taga sin dryga del av ansvaret, ty framställningar i ärendet ha icke saknats.

I skyddshemsutredningens betänkande 1945 konstaterades, att »endast i
mindre omfattning ha verkligt förstklassiga krafter sökt sig till skyddshemsarbetet.
. . Den långa arbetstid som fortfarande är regel vid anstalterna torde
lia ett visst avskräckande inflytande . . . Att f. n. ytterligare höja lönerna för
personalen vid skyddshemmen för att därigenom påverka rekryteringen synes
inte vara genomförbart.» I stället rekommenderas, såsom statsrådet Mossberg
sade i dag, att man ger den personal som kan erhållas så god skolning som
möjligt. Men för att tillgodogöra sig en skolning erfordras tid. Den lärarkår,
som skall ha hand om ''särskilt svårhanterliga barn, bör väl för det första vara
specialutbildad för sitt svåra värv, för det andra ha kortare arbetstid och för
det tredje ha mindre klasser än de ordinarie skolklasserna. Men under vilka
förhållanden arbetas det nu?

Vid tillsättande av dessa tjänster går man efter högsta kunskapsbetyg. Specialutbildning
eller särskild håg för denna art av arbete tages mindre hänsyn
till. Arbetstiden vid folkskolorna är 30 grundt-immar per vecka. Vid Stockholms
observationsklasser har man icke mer än 24 timmar per vecka. Men på
skyddshemmen, där man har svårfostrade barn tillsammans med efterblivna och
sinnesslöa, består arbetstiden av 60 grundtimmar per vecka. Sommartid kan den
gå upp till 90 timmar per vecka. Var tredje vecka —■ det har jag åtminstone
hört från ett av dessa skyddshem — har läraren jour, vilket betyder att läraren
är ansvarig för eleverna dygnet runt. Han skall övervaka bäddning, städning,
tvättning m. m. Efter arbetets slut klockan 18 skall han se till, att eleverna ha
lämplig sysselsättning, se till att ljuset släökes, gå rond i sovsalarna, väcka
sängvätarna på bestämda tider och mycket annat — allt detta, utöver den direkta
lärartjänsten. Han skall vikariera, vid annan lärares sjukdom eller ledighet
enligt kontraktet. Här kan man verkligen tala örn slavkontrakt. Var skall
man då taga tid till skolning, den skolning som lärarna faktiskt icke ha fått
vid seminarierna utan sorn ordnas av socialstyrelsen, varvid det anbefalles att
lärarna skola tillgodogöra sig den på sin fritid?

Vilka är det som hålla ut med denna arbetsbörda? Jo, dc robusta, just de
som taga till rottingen vid förseelser. De som verkligen vilja ersätta föräldrarna
orka icke. Man måste instämma med den lärare, som säde: »Man vanvårdar
barnen genom att vanvårda pe so nalén.»

Bostadsförhållandena på flera skyddshem äro också under ali kritik, både
för lärare och elever. Jag vill livligt understryka vad statsrådet Mossberg sade,
att just de småttingar och ungdomar, som komma till skyddshemmen, äro barn
från fattiga och trångbodda hem. Nästan undantagslöst komma de från sådana.
Just för att vinna dem och få dem mera anpassade för samhället skulle man
placera, dem i ljusa, rymliga och angenäma lokaler. Men i stället äro dessa
kasernlika och kalla. Detta gör icke lärarnas uppgift lättare.

Jag ber att få säga ett pär ord också om avlöningsförhållandena för lärarna.
Dessa äro placerade två lönegrader högre än de vanliga folkskollärarna. Men
kompensationen är knapp med hänsyn till det oerhörda merarbetet och svårigheten
i arbetet. Extraarvode flir slöjd eller fortsättningsskola utgår icke.
Jul- och påsklov existera icke. Extralärare ha 15 dagars semester, e. o. lärare
25 dagar. Först vid fyllda 40 år komma de Iram till 35 dagars semester. Det

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

bör icke förundra någon, att fluktuationen bland lärarpersonalen vid skyddshemmen
är mycket stor och att de verkligt intresserade återgå till den vanliga
folkskollärarbefattningen.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång få tacka statsrådet Mossberg för det
positiva svaret. Jag hoppas, att detta kommer att avspegla sig i omedelbara
förbättringar, vilka jag genom min interpellation velat aktualisera.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för
att göra ett påpekande med anledning av vad interpellanten sade angående
skyddshemmen. Men dessförinnan skulle jag vilja säga några ord av mera
allmän natur.

Jag vill erinra örn att riksdagen i våras, fattade beslut att benämningen
»skyddshem» skulle utbytas mot benämningen »skolor tillhörande ungdomsoch
barnavården». Det låg en social tanke bakom denna ändring. Man ville
för det klientel, som är intaget på dessa anstalter, få bort den socialt deklasserande
beteckningen skyddshem. Jag vill uttrycka en förhoppning örn att man
i den offentliga debatten skall ta detta önskemål ad notam och använda beteökningen
skolor örn dessa anstalter i framtiden. Detta var alltså bara ett allmänt
påpekande.

Sedan har jag icke så mycket att i sak invända mot vad interpellanten här
anförde om arbetsförhållandena för personalen vid skyddshemmen. Jag förmodar
emellertid, att den omständigheten att interpellanten så pass utförligt
uppehöll sig vid dessa förhållanden berodde på okunnighet örn det utredningsarbete
som för närvarande pågår på detta område. Jag vill därför framhålla,
att redan tidigt i våras särskilda sakkunniga tillkallades inom socialdepartementet
för att ta upp just arbetstids- och löneförhållandenia för den personal, som är
sysselsatt vid skolorna, tillhörande ungdoms- och barnavården. Vi ha nämligen
inom departementet nogsamt uppmärksammat den synnerligen tunga arbetsbörda,
som vilar på denna personal. Denna utredning pågår nu sedan i varas.
Dels bedrives den som en allmän undersökning av tjänstgörings- och avlöningsförhållanden,
dels har därutöver statens organisationsnämnd inkopplats i utredningsarbetet
för att man även ur teknisk och praktisk synpunkt skall få
den mest ändamålsenliga arbetsfördelningen vid skyddshemmen. Jag vill sluta
med att säga, att det är min förhoppning, att den utredning, som alltså sedan
tre fjärdedels år pågår inom socialdepartementet, skall kunna resultera i ett
förslag till nästa års riksdag.

Herr Fahlman: Herr talman! Med längre eller kortare mellanrum får riksdagen
ta upp till behandling frågan om agans lämplighet eller icke. Statsrådets
uppfattning vittnar om en berömvärd inställning, vilken emellertid tyvärr
icke utan allvarliga vådor för en fostran till goda och ansvarskännande
människor kan praktiskt genomföras. Jag skulle vilja fråga: Kan det vara
lämpligare att anmäla ett barn för barnavårdsnämnden än att försöka med
en lindrigare form av aga för att komma till rätta med ett eller annat begånget
pojkstreck? Jag är alldeles övertygad om att örn vi se problemet från statsrådets
utgångspunkt, vilket väl innebär att man skulle släta över och försöka
tala till rätta, komma vi icke att fostra några särskilt lämpliga medborgare.
Det är enligt min övertygelse ett mycket olämpligt sätt på barnhem, där man
icke har vare sig kvalitativt eller kvantitativt tillräckligt stor personal. Jag
anser, att det sätt på vilket vi kommit in på detta spörsmål icke är så synnerligen
lämpligt. Örn man har att göra med ett kollektiv av barn, där man vet,
att smittan är avsevärd, så kan man säkerligen icke komma till rätta med hela
detta kollektiv, som skall uppfostras, om barnen äro på det klara med att de

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Svar på interpellation. (Forts.)

kunna göra alla möjliga pojkstreck utan obehagliga efterräkningar. Vi se nog
alltför ideellt på detta spörsmål.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 275, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av ett
ingenjören Roland Nordström beviljat lån;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av premierna
till vissa värnpliktiga m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 286, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av en
särskild utbildningskurs för sinnesslölärare våren 1947.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 287, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet
i abortförebyggande syfte.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Herr talmannen meddelade härefter, att enligt överenskommelse, som träffats
mellan kamrarnas talmän, ifrågavarande gemensamma omröstning komme att
äga rum vid plenum onsdagen den 11 innevarande december.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts Allmän löneproposition
angående allmän lönereglering för befattningshavare i statens reglering för
tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner. ^havard i

I propositionen nr 333 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt ut- statens tjänat
drag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 4 oktober 1946, före- m- fl’
slagit riksdagen godkänna i nämnda statsrådsprotokoll framlagda grunder för
en allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl.

Kungl. Majlis förslag innebar, bland annat, att nuvarande system med ortsdifferentierade
löner skulle bibehållas i den omfattning, som angivits i berörda
statsrådsprotokoll.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade riksdagen till behandling
förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Gränebo m. fl. (I: 372) och den andra inom andra kammaren av herr PclirssonBramstorp
m. fl. (11:567) hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte
dels besluta, att dyrortsgrupperingen av lönerna för statens befattningshavare
skulle avvecklas på så sätt, att med tidsintervaller på två år, räknat från ikraftträdandet
av den i propositionen föreslagna löneregleringen, lägsta ortsgrupp
flyttades upp i närmast högre, samt att de inom ortsgrupp 5 utgående lönerna,
intill dess avvecklingen genomförts, icke skulle undergå någon annan höjning
än som betingades av bestämmelserna örn rörligt tillägg.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

I en inom andra kammaren av herr Nilson i Spånstad m. fl. väckt motion
(II: 566), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att rörligt tillägg å de
till statens befattningshavare utgående lönerna skulle beräknas på ett belopp
av högst 900 kr. för månad.

Utskottet hemställde:

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 372
och II: 567 besluta, att vid en allmän lönereglering för befattningshavare i
statens tjänst m. fl. systemet med orts differentierade löner skulle bibehållas i
den utsträckning, som förordats i statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 4 oktober 1946,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 566
besluta, att vid nämnda lönereglering tjänstemännen skulle tillförsäkras rörligt
tillägg å den del av månadsavlöningen, som ej överstege 1 200 kronor.

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänna de i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 oktober 1946 i övrigt framlagda grunderna för
löneregleringen;

II. att motionerna I: 373 och II: 565 måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Gränebo. Gustav Emil Andersson, Svensson i Grönvik och
Rubbestad, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 372 och II: 567 besluta, att vid en allmän lönereglering för befattningshavare
i statens tjänst m. fl. systemet med ortsdifferentierade löner skulle under en
övergångstid successivt avvecklas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
reservationen förordats,

b) i anledning av Kungl. Majds förslag och med bifall till motionen II: 566
besluta, att vid nämnda lönereglering tjänstemännen skulle tillförsäkras rörligt
tillägg å den del av månadsavlöningen, som ej överstege 900 kronor.

c) med bifall---för löneregleringen;

II. att motionerna---reservanterna anfört,

2) av herrar Andrén, Malmborg i Skövde, Holmström och Sefve, vilka ansett,
att viss del av utskottets motivering bort utgå.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Rubbestad: Herr talman! Den fråga beträffande tjänstemännens lönereglering,
som vi nu gå att fatta beslut i, är säkerligen den största, som vi i
det hänseendet haft under många årtionden. Den ekonomiska innebörden av
denna lönereglering är nämligen, att utgifterna till löner för statens tjänstemän
ökas med i runt tal 200 miljoner kronor per år. Den sammanlagda kostnaden
för samtliga löner enligt detta förslag utgör 833 miljoner kronor per år.
Som jämförelse kan jag nämna, att enligt det nya skatteförslag, som skatteberedningen
framlagt i dessa sista dagar, uppgår den statliga inkomstskatten
för fysiska personer med 1945 års taxering som underlag till sammanlagt
knappast 800 miljoner kronor. Löneregleringen innebär alltså, att icke ens
samtliga statsskatter från fysiska personer komma att räcka till för att täcka
statens utgifter för statstjänstemännens löner. Det är klart, att en hel del av
dessa tjänstemän äro anställda vid de s. k. affärsdrivande verken och få sin
avlöning därifrån, men man kommer icke ifrån det faktum, att denna löne -

Onsdagen den 4 december 1846.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
reglering- medför utgifter för staten av en mycket betydande storleksordning.
Jag vill erinra örn att endast för ett fåtal år sedan slutade det samlade avlöningsbeloppet
för statstjänstemannen vid cirka 400 miljoner kronor om året.

Denna lönereglering bär ju föregåtts av förhandlingar mellan representanter
för statstjänarna och vissa av Kungl. Maj :t utsedda personer, en slags förhandlingskommitté,
och det är ju självklart, att denna kommittés ståndpunkt
måste ha ett visst inflytande på riksdagens ställningstagande. Mari bör naturligtvis
tillmäta denna förhandlingsart det vitsord den förtjänar, men faktum
är ändå, att denna förhandling har resulterat i ett förslag som av stora grupper
ay statstjänare icke accepterats. Sålunda har statsutskottet fått en skrivelse
från Skaraborgs läns statstjänstemannaförening, däri man förklarar, att
man för sin del icke kan godkänna den ståndpunkt, som statstjänarnas representanter
intagit vid dessa förhandlingar. Nämnda statstjänstemannaförening
har som protest anmält sitt utträde ur Sveriges statstjänstemannanämnd, och
i samband med utträdet, som skedde den 20 oktober 1946, har denna tjänstemannaförening
gjort bland annat följande kraftiga uttalande angående den
punkt i här föreliggande löneregleringsförslag, som vi reservanter särskilt riktat
oss emot:

»Propositionen innebär förslag örn en sänkning av dyrortsgruppernas antal
från 9 till 5 samt en sänkning av den horisontella spännvidden från principiellt
omkring 24 % till 16 %. Propositionen grundar sig dels å 1943 års dyrortsskommittés
betänkande och dels å resultatet av förda förhandlingar med
vederbörande personalgruppers huvudorganisationer. Men dessa båda underlag
för propositionen äro icke bärkraftiga. 1943 års dyrortskommitté har själv
i olika sammanhang förklarat sig icke vara i stånd att uppbygga ett dyrortssystem
på allmängiltiga exakta grunder. Ledningarna för personalgruppernas
huvudorganisationer äro förlagda till Stockholm. Motsättningarna i dyrortsfrågan
emellan Stockholm och landsorten innebära jäv mot personalgruppernas
ledning att som delegerad part föra förhandlingar örn dyrortsgrupperingen
för landsortens räkning. Landsorten för talan för orter, som äro billiga
på grund av låg levnadsstandard. Stockholm är landets dyraste ort på grund
av sin höga levnadsstandard.

Örn propositionen godkännes av riksdagen kommer dyrortsgrupperingen att
fastlåsas i avlöningssystemet för en ny löneregleringsperiod med därav alstrad
ökad bitterhet emellan landsortens fattiga befolkning samt herrefolket i Stockholm
och dess rika drabantorter. Och tjänsterna i lägre ortsgrupperna bli allt
svårare att besätta. Dyrortsgrupperingens kräftböld bör bortopereras ur samhällskroppen.
En radikalare utjämning kan utan svårighet ske i samband med
den förestående löneregleringen, som tillförsäkrar alla löntagare avsevärd löneförbättring
även örn dyrortsgrupperingen helt slopas.»

Detta var alltså ett vittnesbörd från landsbygdens tjänstemän. Jag vill meddela,
att detta icke är något, som kommer från ansvarslösa medborgargrupper.
som icke veta vad de säga, utan det är undertecknat av en landskamrerare,
som ju bör veta vad han säger.

Det är självklart, att vi, som representera landsbygden, sålunda framför allt
det parti jag tillhör, naturligtvis vilja verka för att landsbygdens tjänstemän
vederfaras litet mera rättvisa än som blir fallet, därest utskottets förslag nu
skulle bifallas. Vi känna till hur det var, då riksdagen i fjol tog ståndpunkt
till principfrågan, huruvida dyrortsgrupperingen fortfarande skall existera
eller örn den bör slopas. Det var mycket delade meningar örn den saken i denna
kammare. Bland dem som yrkade på att dyrortsgrupperingen helt skulle försvinna,
voro vi bondeförbundare, och det är självklart, att vi alltfort lia denna
uppfattning.

4-1

Nr 39.

Onsdagen ilen 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Det Får visat sig, att skillnaden mellan levnadskostnaderna på de olika orterna
blivit så mycket mindre, att det efter denna sammanpressning icke
längre föreligger någon anledning att lia ett dyrortsgraderat lönesystem. Då
man förra gången genomförde en lönereglering för statstjänarna, företogs det
också en undersökning örn skiljaktigheterna i fråga örn levnadskostnaderna,
och det konstaterades då, att skillnaden mellan levnadskostnaderna inom (högsta
och lägsta ortsgrupperna var 48 %. Man gick då in för ett lönesystem, som byggdes
upp på det sättet, att det blev en löneskillnad mellan högsta och lägsta ort
av 25 /. Nu har man gjort en ny kostnadsberäkning i fråga örn levnadskostnaderna.
Den visar en skillnad av cirka 20 % enligt de metoder, som dyrortskommittén
tillämpat. Trots minskningen från 48 % till 20 % har man icke
gått på samma linje som vid föregående lönereglering, då inan tog hälften av
skillnaden. Detta skulle lia inneburit en löneskillnad av högst 10 %. Men man
har gått längre och fastställt 16 % som norm för löneskillnaden. Och hur verkar
nu detta i praktiken? Örn man ser efter vad befattningshavare i ortsgrupp
1, alltså på rena landsbygden, få och vad befattningshavare i Stockholm få,
visar det sig, att i kronor räknat blir skillnaden, trots sammanpressningen
från 25 % till 16 %, större nu än vid föregående lönereglering. Ett skrivbiträde
hade då 672 kronor mindre i ortsgrupp A, alltså i lägsta ortsgrupp, än ettskrivbiträde
i Stockholm. Men hur blir det enligt det nya förslaget? Jo, örn
man inräknar tillägget av 6 %, som är avsett att utgå, blir skillnaden i stället
för 672 kronor 708 kronor. Ett kontorsbiträde på landsbygden hade 768 kronor
mindre än ett kontorsbiträde i Stockholm. Nu ökas skillnaden till 804
kronor. Löneskillnaden för en banvakt var då 816 kronor, nu har den ökats
till 852 kronor. Ett kanslibiträde hade 912 kronor mindre på landsbygden,
nu får hon 948 kronor mindre. En småskollärarinna hade 1 008 kronor mindre,
nu 1 020 kronor mindre. För en folkskollärare i 15 lönegraden var skillnaden
förra gången 1 296 kronor; nu har den blivit 1 320 kronor. För en folkskollärare
i 17 lönegraden var skillnaden 1 416 kronor; nu har den stigit till 1 464
kronor. Det är självklart, att vi som vilja bevaka landsbygdens intressen^ icke
kunna vara med örn ett system som visar en sådan utveckling. Vi äro på det
klara med att det måste bli ett krafttag för att fa rättelse till stand.

Vi ha nog litet var lagt märke till skadeverkningarna av dyrortsgrupperingen.
Alla som ha kunnat få anställning i storstäderna ha flyttat dit, tack
vare de höga löner och de stora förmåner, som där komma vederbörande till
del. Det har ständigt varit en ström från landsbygden till städerna, där det på
grund härav har uppstått stora problem. Storstäderna ha fått ordna sin bostadsfråga
på ett annat sätt och vidtaga åtskilliga åtgärder, under det att
landsbygden mer och mer avfolkats. Att dyrort-sgrupperingen i det avseendet
spelat en betydande roll torde vi säkerligen alla vara eniga örn. Därför menar
jag, att vi måste sträva efter att motverka detta oriktiga system.

När man nu i fråga om dyrortsgrupperingen kommit fram till en skillnad
av 20 %, har man enligt vår uppfattning tillämpat mycket bristfälliga metoder.
Sålunda har man bl. a. räknat med posten skatter, och denna skattepost
har spelat en stor roll. För en kommun i Älvsborgs län, en kommun med det
billigaste skatteläget, redovisas i dyrortskommitténs betänkande skatten för
en normalfamilj till 346 kronor, medan för en kommun i Norrland, Gällivare
kommun, motsvarande siffra är 782 kronor. Det föreligger alltså en skillnad
bara på denna post av över 400 kronor. Det är självklart, att i Gällivare få
skattebetalarna en hel del förmåner, såsom vatten och avloppsledningar, gatubelysning
och åtskilligt annat. Invånarna i kommunen i Alvsborgs län däremot
ha inga sådana förmåner. Där ligga vägarna i mörker om kvällarna,
och var och en får skaffa sig sin egen belysning. Man borde därför koppla

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
bort posten skatter, i all synnerhet kommunalskatterna, ur indexberäkningen,
om man vill att resultatet skall bli rättvisande, och i fråga om mångå andra
poster i dyrortskommitténs klassificering av de olika orterna hålla icke jämförelserna
vid en närmare granskning. Det är helt säkert så, som två av reservanterna
i dyrortskommittén göra gällande, att när man betraktar alla de
synpunkter och förhållanden, som inverka på dyrortsgrupperingen, förefaller
det som örn det icke vore någon nämnvärd skillnad mellan de olika orterna.
Det är detta vi från vårt håll också säga i reservationen.

När det nu gäller en avveckling av dyrortsgrupperingen, är det givet, att
örn man vill ha bort detta system ingenting är lämpligare än att saken ordnas
i samband med den nya löneregleringen. Då kan det hela genomföras utan att
det behöver ha de svåra ekonomiska verkningar, som eljest skulle bli fallet.
Vi ha i vår reservation sökt anvisa vissa vägar för ändamålet. Vi ha gått in
för att ingen skall behöva få minskning av sin lön utan att alla skola bibehållas
_ i nuvarande löneläge, det provisoriska tillägget inberäkna! De som i
våras i Stockholm fingo 660 kronors tillägg skulle alltså få behålla detta. Men
vi vilja försöka successivt lyfta upp de lägre ortsgruppernas löneläge till det
för I-ort gällande löneläget. Detta skulle tillgå så, att efter två år skulle ortsgrupp
1 lyftas upp till ortsgrupp 2, att efter ytterligare två år dessa två ortsgrupper
skulle flyttas upp till ortsgrupp 3, o. s. v. undan för undan. Efter
åtta å,r skulle alla orters löner vara desamma som lönerna i Stockholm. Det
är givet, att detta måste ha ekonomiska verkningar. Men anordningen bleve
under de första åren synnerligen gynnsam ur ekonomisk synpunkt. Den medför
nämligen en besparing under de närmaste fyra åren på i runt tal 53 miljoner
kronor. Efter dessa fyra år börja givetvis kostnaderna att successivt ökas,
och efter åtta år bli kostnaderna enligt reservationen ungefär 13 miljoner högre
än enligt Kungl. Maj :ts förslag. Men under avvecklingsperioden kostar det
ingenting, utan det blir i stället en behållning av omkring 20 miljoner kronor,
som man har till godo år 1955, då det nya systemet skall kunna börja
tillämpas i full utsträckning. Jag tycker att detta är ett förslag som borde
kunna accepteras. Ingen blir tillbakasatt, utan alla få behålla den nu utgående
lönen, och därutöver få befattningshavarna i de lägsta dyrorterna ganska
betydande förmåner, som så småningom göra dem jämställda nied befattningshavarna
i de högre dyrorterna.

, Vi lia även tagit upp ett pär andra frågor i vår reservation. Det gäller
främst det rörliga tillägget. Såsom alla i denna kammare känna till utgår för
närvarande det rörliga tillägget med visst procenttal, beräknat på grundlönen.
Det är vidare stadgat att tillägget inte får beräknas på högre grundbelopp än
900 kronor i månaden. I propositionen föreslås nu att det maximibelopp på
vilket det rörliga tillägget iar beräknas skall höjas till 1 200 kronor i månaden.
Detta skulle bland annat innebära, om jag nu skall nämna några exempel,
att en tjänsteman med en lön av 4 800 kronor — vilket är ungefär den
liin soia en banvakt på landsbygden uppbär — får ett rörligt tillägg, beräknat
efter 6 procent, av 288 kronor per år. Men en lektor, som kommer upp till en
lön av omkring 14 400 kronor, får ett rörligt tillägg av 861 kronor, alltså mer
än det tredubbla. I den mån procenttalet stiger, ökas givetvis denna spännvidd
mer och mer. Vi u-nse inte detta vara riktigt. Vi anse att det är lika svårt för
en familj med lag inkomst att klara ökade levnadsomkostnader som för en
familj med hög inkomst. Det torde för övrigt vara svårare för den lägre inkomsttagaren
att klara de ökade levnadsomkostnaderna. Vi ha därför inte
kunnat godtaga det föreslagna beräkningssättet för det rörliga tillägget. Vi
framhålla i vår reservation att vi anse det riktigare att konstruera det rörliga,
tillägget så att det utgår med samma belopp för alla ortsgrupper och

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
för alla löneklasser. Det system som man nu vill gå in för skärper alltför
mycket de redan existerande orättvisorna. På grund ''härav yrka vi att det rörliga
tillägget skall beräknas på ett belopp av högst 900 kronor per månad.

Jag väntar mig nu den invändningen mot vår ståndpunkt att penningsvärdet
dock har förändrats och att det därför är skäligt att det rörliga tillägget höjes.
Men man skall komma ihåg att ändringen i penningvärdet även tar sig uttryck
i förhöjd grundlön, varigenom det rörliga procentberäknade tillägget automatiskt
höjes.

Vi ha'' i vår reservation även tagit upp frågan om sjukvårdskostnaderna.
Såsojn kammarens ledamöter kunna finna av utlåtandet har frågan örn sjukvårdskostnaderna
för tjänstemännen inte kunnat lösas av förhandlingsdelegationen,
utan den har uppskjutits till dess man tagit ståndpunkt till lönefrågan,
då nya förhandlingar skola äga rum. Inom det parti jag tillhör mena vj
att en sådan detalj borde kunna ordnas samtidigt med att lönefrågan löses. Det
blir säkerligen svårare att komma överens med tjänstemännen, sedan lönereglementet
en gång fastställts, och det hade därför enligt vår mening varit lyckligare
om kommittén redan nu kunnat taga ståndpunkt till frågan. Vi ha
därför uttalat i vår reservation att när sjukvårdsfrågan i allmänhet nu är föremål
för riksdagens prövning, böra statstjänstemännen icke komma i särställning,
utan de böra få finna sig i att bli inordnade under samma system som
svenska folket i allmänhet.

Ja, herr talman, det är i stort sett dessa synpunkter som vi framlagt, i vår
reservation, och jag ber att få yrka bifall till densamma.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Talarlistan är lång, och jag skall
därför för min del i huvudsak begränsa mig till att yttra några ord örn den
reservation, som fogats till utskottets utlåtande av herr Andrén m. fl. Innan
jag gör detta, skall jag emellertid i anknytning till utskottets utlåtande framföra
ett par allmänna synpunkter.

Jag vill särskilt betona utskottets framhållande av att statsmakterna äro
obundna av de överenskommelser med personalorganisationerna som kommittén
har ingått. Samtidigt framhåller emellertid utskottet att ett resultat som uppnåtts
vid partsförhandlingar i och för sig är av väsentligt värde, som i möjligaste
mån bör tillvaratagas vid statsmakternas slutliga ställningstagande i löneregleringsfrågan.
Inte minst med hänsyn härtill finner jag mig kunna ansluta mig
till utskottets ställningstagande även i fråga om dyrortsgrupperingen. Såvitt
jag vet finns det inte heller någon reservation till lönekommitténs betänkande,
utan man synes av handlingarna att döma lia varit ense inom kommittén örn det
förslag som föreligger, och på vilket utskottets utlåtande är grundat.

Vad beträffar den reservation som jag anslutit mig till gäller den ett avsnitt
av utskottets motivering. Det är ett kort stycke, och jag skall be att få
citera det i dess helhet. Det lyder på följande sätt: »I samband med ställningstagandet
till frågan örn den nya lönenivån har utskottet övervägt vissa spörsmål
örn de prestationer, för vilka lönerna skola anses utgöra vederlag. Det
har därvid närmast varit fråga örn socialpedagogiska åtgärder, som komma att
åvila exempelvis lärarpersonal i samband med barnbespisning. Utskottet förutsätter,
att dylika arbetsuppgifter icke skola förenas med särskild gottgörelse
eller särskilt lönetillägg.»

Till belysning av denna fråga vill jag högst summariskt erinra om förhållandena
vid folkskollärarkårens inordnande i det statliga lönesystemet.. Tidigare
var lärarlönen en minimilön. Det stod de enskilda kommunerna fritt att
bevilja särskilda tillägg, och i mycket stor utsträckning tillämpades också _•—
av skäl, som jag i detta sammanhang inte skall gå in på — ett system med till -

Onsdagen den 4 december 1940.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
läggslöner ute i skoldistrikten. När sedan denna kår inordnades i det statliga
lönesystemet, blev det direkt förbud för kommunerna att bevilja sådana tillägg,
och det fastställdes i författningarna liksom i distriktens folkskolereglementen,
vilka arbetsuppgifter som personalen skulle fullgöra för den fastställda lönen.

Utskottet har vid ärendets prövning också ingått på en bedömning av lönebeloppen.
Utskottet anför mycket summariskt det resultat, som utskottet kommit
till: »Beloppen i de nya löneplanerna ha givetvis varit en huvudfråga under
förhandlingarna med personalorganisationerna. Utskottet har icke ansett sig
böra framställa erinran mot förhandlingsresultatet i denna del.» Utskottet har
alltså, såvitt jag kan bedöma, anslutit sig till de ståndpunkter som intagits i
den kungl, propositionen liksom till de ståndpunkter som intagits av de förhandlande
parterna. Därvidlag har såvitt jag vet inte förutsatts någon förändring
i fråga om de arbetsuppgifter, som skola åvila befattningshavarna.

När sedan utskottet kommer fram till den punkt, till vilken reservationen är
anknuten, bryter man ut en viss grupp och gör därvidlag ett mycket kategoriskt
uttalande. Jag finner detta anmärkningsvärt, då såvitt jag kan bedöma detta
uttalande inte har något som helst samband med handlingarna i ärendet i
övrigt. Jag vill också påpeka, att med den formulering utskottet givit uttalandet.
har detsamma fått en mycket vid omfattning och innebörd. Det talas om
att det närmast varit fråga örn socialpedagogiska åtgärder, och detta exemplifieras
med ett särskilt avsnitt, nämligen barnbespisningen. Vi känna alla till att
dessa socialpedagogiska åtgärder fått en ganska betydande omfattning. Vi ha
barnbespisning, skolhälsovård, koloniverksamhet och andra liknande anordningar.
Det är också klart för oss alla att dessa socialpedagogiska åtgärder och
anordningar komma att utbyggas under de kommande åren. Jag har mig bekant,
att 1940 års skolutredning har sysslat med de spörsmålen. Örn jag är riktigt
underrättad, kommer man att föreslå att för alla elever inom den obligatoriska
skolpliktstidens ram skola genomföras sådana anordningar utan behovsprövning.
De komma sålunda i fortsättningen att gälla inte bara folkskolans lärare
utan även andra lärarkategorier. Det är mig angeläget att betona, herr talman,
att jag för egen del och jag skulle tro huvudparten av folkskolans lärarpersonal
har en klart positiv inställning till dessa åtgärder och finna dem ur skilda synpunkter
väl motiverade. Det förhåller sig också så att man från lärarkårens
sida gjort betydande insatser på detta område. Man kan nog utan överdrift
säga, att i de allra flesta fall har just lärarpersonalen tagit initiativet till anordnande
av exempelvis barnbespisning eller koloniverksamhet.

För närvarande tillämpar man olika utvägar beträffande ersättningar och
kompensation för mera omfattande verksamhet från lärarnas sida på dessa
områden. I vissa fall medger man minskning av undervisningsskyldigheten, och
i andra fall utgår direkt ersättning, som sålunda utbetalas av kommunerna.
Jag skulle vilja från utskottets talesman få ett förtydligande av den sista
meningen i det nu aktuella stycket i utskottets motivering. Det heter där: »Utskottet
förutsätter, att dylika arbetsuppgifter icke skola förenas med särskild
gottgörelse eller särskilt lönetillägg.» Jag har icke fullt klart för mig vad
utskottet menar, om det avser förbud mot att ge sådan ersättning av statsmedel
eller om det är generellt förbud att på något sätt lämna gottgörelse för de arbetsprestationer
det här är fråga om. Jag kan icke finna annat än att detta spörsmål,
icke minst ur principiell synpunkt, har en sådan räckvidd, att det bör bli föremål
för särskild prövning. Enligt vad jag erfarit av en ledamot av lönekommittén
fortsätter man där arbetet, och i denna andra etapp kommer man att
särskilt pröva just omfattningen och utformningen av de arbetsuppgifter, som
skola åvila de skilda kategorierna. Ifrån kommittén har man .således att vänta
sakligt underlag för en verklig realprövning av denna fråga, örn ersättning skall

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
utgå eller icke och — orri ersättning skall utgå — i vilken form och i vilken
omfattning. Jag finner alltså, herr talman, att det finns verkligt starka skäl för
att detta uttalande i utskottets motivering på denna punkt bör utgå. Frågan
kommer åter, och då föreligger det vederbörligt material och man kan ta ståndpunkt
på sakliga grunder. Med hänsyn till detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som i ärendet är anförd av herr Andrén m. fl.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den förste ärade talaren i denna
debatt gjorde i början av sitt anförande två konstateranden. Det ena var, att
den löneregleringsfråga, som vi nu behandla, torde vara den största, som någonsin
på en gång har behandlats i riksdagen. Det andra var, att de resultat, som
nu föreligga på riksdagens bord, ha framgått ur förhandlingar mellan representanter
för statsmakterna och tjänstemännens organisationer.

Jag är angelägen att instämma i båda dessa konstateranden. Det torde vara
riktigt, att denna löneregleringsfråga såväl i ifråga örn de samlade utgifterna
för statsverket som i fråga om det ekonomiska resultatet för de anställda individuellt
är den största, som på en gång förekommit. Att så är förhållandet
är emellertid beroende på den eftersläpning i lönehänseende, som de statsanställda
kommit uti.

Det andra förhållandet, nämligen att resultatet har framkommit efter förhandlingar,
är ju för mig ett så pass viktigt konstaterande, att det föranleder
mig att fatta mig ganska kort. Eftersom förhandlingsresultatet accepterats av
Kungl. Majit och även av det stora flertalet av statsutskottets ledamöter, och
då jag nu har att företräda statsutskottet, är det ju klart, att jag kan nöja
mig med en hänvisning till att det är ett förhandlingsresultat. Jag behöver
icke gå in på resultatets detaljer. När man accepterar en uppgörelse, som föreligger,
är det klart, att man också godtager detaljerna i förslaget. Jag tror
också, att efter de ganska uttänjda debatter i lönefrågorna som förekommit i
riksdagen under de senare åren, är det icke så nödvändigt att här uppehålla
tiden med ett längre anförande. Jag skall emellertid med anledning av de två
anföranden som här hållits i denna fråga ta upp det som i anförandena har
sagts till någon belysning.

När herr Rubbestad här på nytt förevisar den käpphäst som han är allmänt
känd som dressör för, nämligen dyrortsgrupperingens avskaffande, så
förstår jag honom. Han och jag ha ju haft så manga debatter i fråga örn detta
spörsmål både i kammaren och i ännu större utsträckning i utskottet, så att
vi veta ju, att våra ståndpunkter i det avseendet icke gå att förena. Han föreläste
valda utdrag ur en skrivelse ifrån Skaraborgs läns statstjänstemannaförening,
som ju visade, att företrädarna för denna organisation icke vörö nöjda
med det''resultat som nu ligger på riksdagens bord, framför allt icke i vad det
avser dyrortsgrupperingen. För att göra sin framställning så mycket starkare
nämnde han, att undertecknaren icke var någon agitator vem som helst, utan
det var en person, som vet vad han säger. Hans tjänsteställning borde enligt
talarens uppfattning vara en borgan härför, och talaren angav, att det var en
landskamrerare. Jag har också haft tillgång till det där papperet, och jag förmodar,
att det var den ärade talarens kända blygsamhet, som gjorde, att han
icke citerade ett visst annat stycke i denna skrivelse, som jag emellertid tycker
bör stå i kammarens protokoll. Det säges där följande: »Dyrortsgrupperingen
har av ett förutvarande statsråd betecknats som en kräftböld i samhällskroppen.
» Det förutvarande statsrådet var den ärade talaren själv, och vi känna ju
till att uttrycket fällts här i denna kammare. Jag tycker sålunda, att den där
skrivelsen visar allenast, att det ärade förutvarande statsrådet vunnit en adept
för sina idéer. På mig har emellertid denna skrivelse gjort ett helt annat in -

Onsdagen den 4 december 194G.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
tryck, icke i det avseende jag nu berört utan i ett annat avseende, nämligen
därutinnan, att denne högt avlönade statstjänsteman i en länsförvaltning icke
aktar för rov att i en skrivelse smäda ■— jag använder avsiktligt detta uttryck
— ett statens ämbetsverk, som bär att enligt av Kungl. Maj:t givna riktlinjer
iförbehandla ärenden rörande dyrortsgrupperingen. Jag tycker, att skrivsättet
i andra delar som icke här äro föredragna visar, att denne högt ställde
tjänsteman är just en sådan som icke vet vad han säger, som icke bär något
begrepp örn ords valör, eftersom han använder sådana uttryck. Jag skulle
icke alls tagit upp denna sak till behandling i kammaren, utan jag skulle låtit
denna skrivelse ligga på statsutskottets bord utan att fästa avseende vid den,
men eftersom frågan har kommit upp i kammaren, så måste jag på det enda
sätt som jag kan reagera mot hur personer med höga tjänstetitlar och höga
löner kunna använda sin ställning och begagna sig av uttryckssätt, som egentligen
icke äro tillåtna ens för en agitator vem som helst för att använda herr
Rubbestads uttryck. Jag vill emellertid icke längre, herr talman, uppehålla
mig vid denna sak.

Den ärade företrädaren för reservationen presenterade ju här en lång råd
av siffror på ett enligt mitt sätt att uppfatta siffror befängt sätt. Han ville ju
sätta lönekommitténs förslag om spännvidden i förhållande till spännvidden enligt
1936 års lönekommittés förslag, men han uraktlåt att tala om relationen uttryckt
i procent och ville i stället uttrycka relationen i kronor. Därvid begick
han ju den uraktlåtenheten, att han icke tog hänsyn till de faktiskt utgående
lönerna vare sig enligt 1936 års lönekommittés förslag, när detta den 1 juli
1939 trädde ut i levande livet, eller de faktiska löner, som utgå, när 1945 års
lönekommittés förslag blir verklighet, utan han tog lönesiffrorna i kronor uttryckt
efter de fasta löneplanerna. Det är ju sålunda bara en halvsanning, när
man använder siffror på det sättet. Siffror äro ju bra att ha och statistik är
ju också alldeles utmärkt, men både siffror och statistik skola alltid användas!
med en nypa sunt förnuft. Jag kan sålunda icke tycka, att den ärade reservanten
har förebnagt full bevisning, när han åberopade dessa siffror. Det förhåller
sig ju på samma sätt, när reservationens talesman talade örn den besparing
i statens utgifter som skulle ske, därest riksdagen bifölle reservationens
förslag. Det angives ju på s. 32 i det föreliggande utskottsbetänkandet,
att det skulle bli en kostnadsminskning under de två första åren på 31,74 miljoner
kronor, under de två därpå följande åren skulle kostnadsminskningen
bli 21,24 miljoner kronor och efter fyra år skulle man sålunda lia sparat cirka
53 miljoner kronor. Under den återstående delen av övergångstiden skulle
det emellertid bli en kostnadsökning, som skulle sluka större delen av denna
upplagrade kostnadsbesparing, så att man vid nionde årets ingång skulle
kunna inregistrera en återstående kostnadsminskning av cirka 22 miljoner
kronor. Allt detta är angivet i reservationen. Men man uraktlåter att omnämna,
hur denna besparing skall uppkomma, och vilka det är som delta
skulle gå ut över. Det torde väl vara ganska klart, att det blir de statsanställda
på de högre orterna som få betala denna kostnad på det sättet att
reservationen vill maximera löneökningen till det lönebelopp som nu utgår
på högsta dyrorten. Det kommer att föra med sig år efter år, att de statstjänstemän,
som äro placerade på högsta dyrort och pä näst högsta dyrort liksom
även på mellanorten, alltså på ortsgrupp 3, skulle få avstä något med än
15 miljoner kronor örn året av den löneinkomst, som de skulle erhålla enligt
Kungl. Majds förslag. Jag poängterar ännu en gång, att detta drabbar icke
bara den allra högsta dyrortens tjänstemän, utan dessa 15 miljoner kronor
komma att få tillskjutas även av tjänstemän på de orter, som enligt lönekom Andra

hammarens protokoll 194G. Nr 39. 4

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1940.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
mitténs beteckning skulle tillhöra de nya ortsgrupperna 4 och 3. Visserligen
vet man ju icke i nuvarande stund vilka orter som komma att hänföras vare
sig till den blivande ortsgrupp 3 eller den blivande ortsgrupp 4 liksom givetvis
icke heller vilka orter som komma att hänföras till ortsgrupp 5, men man kan
ju ta för givet, att Stockholm kommer att tillhöra ortsgrupp 5, eftersom all
statistik har visat, att Stockholm är den i levnadskostnadshänseende dyraste
orten här i landet.

Den ärade reservanten konstaterade ju, att här föreligger ett förhandlingsresultat,
som Kungl. Majit upptagit i sin proposition. Detta förhandlingsresultat
är ju sålunda vad representanter för personalens organisationer ha förklarat
sig kunna åtnöjas med. Man har avstått från mera vittgående förslag och
yrkanden och accepterat detta. Bondeförbundets representanters reservation
betyder sålunda, att man skall rygga detta förhandlingsresultat och ta ifrån
vissa tjänstemän det belopp jag nyss angav, 15 miljoner kronor örn året. Jag
bestrider ingalunda, att Sveriges riksdag bär full rätt att göra på det sättet,
därför att en förhandlingsdelegation kan ju ingalunda rubba på riksdagens
rätt att besluta i frågor av denna art, men ett frångående av förhandlingsresultatet
är ju en direkt krigsförklaring mot dem som gjort överenskommelsen, och
ett yrkande örn bifall till reservationen betyder sålunda, att man är beredd
att etablera strid på kniven med personalens organisationer. Jag lämnar nu alldeles
därhän, örn de ärade förträdarna för reservationen vilja åstadkomma
detta. Det inträffar ibland, att man visserligen ställer yrkanden, men man
förlitar sig på att man varit och förblir i minoritet, så att det icke är någon
risk förknippad med det. Jag lämnar sålunda, som sagt, alldeles därhän, örn
detta är de ärade reservanternas avsikt. Jag bara konstaterar att man, örn
man bifaller reservationen, blåser upp till strid emot tjänstemännens organisationer.
Jag har numera icke något som helst uppdrag att företräda personalens
organisationer. Det blir andra deltagare i denna debatt, som komma att ange deras
uppfattning. Jag bara förklarar, att jag för min del har accepterat detta förhandlingsresultat
och sålunda icke vill etablera den strid, till vilken den förste
ärade talaren i denna debatt inbjuder. Jag skall icke uppehålla mig mera
vid denna del av frågan.

Den andra detaljen i reservationen, som herr Rubbestad talade örn, nämligen
sjukvårdsersättningarna är ju en relativt så pass obetydlig fråga i det stora
hela, att det icke finns någon anledning att här uppehålla sig vid den. Jag
vill bara nämna, att statsutskottets skrivning i den frågan ju allenast innebär,
att man visserligen beklagar att man icke kunnat lösa denna fråga i detta sammanhang,
men nöjer sig med att konstatera, att parterna nu ha enats därom,
att det skall föras vidare förhandlingar örn den saken framdeles. Det skrivsätt,
som reservationen har i det stycket, innebär ju, att man från statsmakternas
sida skulle ge direktiv för dessa kommande förhandlingar. Då statsutskottets
majoritet anser, att den lösning av detta spörsmål som nu nåtts är en del av
förhandlingsresultatet, är det ju klart, att vi icke vilja ge några direktiv för
de kommande förhandlingarna ens i detta avseende. Det kan vara nog att ha
sagt detta örn den detaljen.

Jag kommer nu att säga några ord beträffande den andra reservationen, till
vilken den närmast föregående talaren knöt an. Han ville göra gällande, att
det uttalande i det avseendet som förekommer i statsutskottets utlåtande icke
har något direkt samband med frågan i övrigt. Jag tillåter mig undra, örn han
rikigt läst den kungli propositionen, när han gör detta påstående. Vi ha ju i
propositionen ett ganska utförligt avsnitt, som behandlar frågan örn övertidsersättning.
Det finns på s. 89 och följande i propositionen. Där redogöres det
för gällande bestämmelser rörande övertidsersättning och det talas örn att i

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
allmänhet skall ju, när övertid har fullgjorts, ersättning härför erhållas genom
ledighet. Sedan konstateras det att icke alla tjänstemän lia rätt till övertidsersättning.
De högre avlönade tjänstemännen ha absolut ingen dylik rätt, och
beträffande lägre avlönade finns det restriktioner, bland annat av den anledningen,
att tjänstgöringen kan vara av den art, att den icke kan kontrolleras
eller att den utföres av personer som ha en viss befälsställnihg. Det är ett
ganska utförligt resonemang i propositionen örn saken. Sedan förklaras det i
propositionen i anslutning till kommitténs betänkande att man icke gör någon
principiell ändring i detta system, men man gör viss ändring beträffande de
kontanta ersättningar, som kunna utbetalas, därest ledighet för den fullgjorda
övertiden icke kan erhållas. Det är just i anslutning till vad som förekommer
i propositionen i denna del, som denna fråga bär uppkommit. Denna fråga har
för mig varit relativt okänd, beroende på att jag ju icke har sysslat med kommunala
spörsmål någon gång i hela mitt liv, medan tredje avdelningens ledamöter
i övrigt bestå av personer som ha lång och rikhaltig erfarenhet från
kommunalt arbete. Jag skulle tro, att det är uttryck för någon för denna kår
speciell mentalitet, som den ärade närmast föregående talaren representerar,
som har utlöst den reaktion som återfinnes i detta skrivsätt. Man har velat så,
att säga gardera sig för att folkskollärarkåren framdeles skulle betinga sig
särskild kontant ersättning för prestationer, som lärarna kanske icke dittillsbehövt
fullgöra. Man har omtalat ett aktuellt fall, där en representant för lärarkåren
som övervakare för barnbespisning betingat sig kontant ersättning som
till beloppet måste anses ganska oskälig. Det visade sig att avdelningens ledamöter
ovillkorligen höllö på att man skulle uttrycka den där saken på det sätt
som framgår av de rader å s. 28 i utskottsutlåtandet, som föredrogos av den
närmast föregående talaren. Såsom företrädare för utskottets majoritet önskar
jag sålunda hålla på att det är av vikt, att kammaren icke bifaller reservationen
i denna del utan att den passus i utskottsutlåtandet varom jag nu talat
får stå kvar. När jag gör detta uttalande och yrkande är det av solidaritet med
de kommunala representanter som jämte mig ha förbehandlat ärendet inom vederbörande
avdelning av statsutskottet. Det är sålunda allt vad jag har att säga
i detta avseende. Jag tycker sålunda icke att jag behöver ge mig in på någon
analys av uttryckssättet i denna punkt, utan var och en får väl läsa innantill
så gott han kan och sedan också tillämpa det på sätt som kan vara skäligt.

Herr talman! Jag ber att med vad jag nu sagt och med hänvisning till statsutskottets
förevarande utlåtande nr 288 yrka bifall till detsamma.

Herr Hubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skall be att med några korta ord få bemöta en del punkter i herr
Erikssons i Stockholm anförande.

Jag begärde egentligen ordet i anledning av herr Erikssons angrepp på denne
landskamrer i Skaraborgs län. Herr Eriksson ville tillmäta denne landskamrer
vissa yttranden till socialstyrelsen, som skulle visa hur omdömeslös
personen i fråga var. Jag vill säga herr Eriksson, att det uttalande, som denne
landskamrer gjort om socialstyrelsen, är inte på något sätt förringande eller
nedsättande för socialstyrelsen. Landskamreraren har bara sagt, att det är
en tävlan mellan de olika grupperna. Jag tillåter mig citera landskamrerarons
yttrande. Han har bl. a. sagt: »Mellanliggande skikt kunna med större
jämnmod uthärda gyckelspelet när högre levnadsstandardens prima varor
triumfera (iver en lägre standards sekunda varor under kappspringningen uppför
dyrortsstegen inför socialstyrelsen som boren domare alltsedan hemligstämpelns
dagar.»

Detta är allt vad denne landskamrer sagt örn socialstyrelsen i den av honom

Nr 89.

Onsdagen den 4 december 1940.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
undertecknade skrivelsen till utskottet. Vi böra komma ihåg, att denna dyrortsgruppering
varit hemligstämplad ända från dess införande till dess 1936
års lönekommitté försökte lyfta på denna slöja. Det är således fullständigt
riktigt vad landskamreraren här säger.

Jag vill även påpeka för herr Eriksson, att det inte torde vara förmätet av
denne landskamrer att åberopa ett uttalande av mig 1943, där jag gjorde gällande
att detta system var en kräftböld i samhället, som borde opereras bort
så snart som möjligt. Jag har samma uppfattning nu som då, att det är synnerligen
olyckligt så länge denna dyrortsgruppering får fortvara.

Jag vill beträffande de anförda siffrorna upplysa herr Eriksson örn, att
jag, då jag framdrog dessa siffror, ville visa att skillnaden i kostnaderna för
levnadsutgifterna var 48 %. Då hade man dessa summor i skillnad mellan de
löner, som jag anförde, och det nya förslaget. Enligt min mening är detta
resonemang fullständigt riktigt. Jag förstår emellertid att ur de synpunkter,
som herr Eriksson anser sig böra bevaka, så gillar man inte dessa siffror.
Man vill helt enkelt inte se, att det föreligger en orättvisa.

Till slut vill jag, i anledning av att vår reservation betraktats som en okvnnesreservation,
starkt understryka, att så ingalunda kan anses vara fallet. Vår
reservation syftar till rättvisa. Det torde stå var och en fritt, som verkligen
önskar denna rättvisa, att rösta för bifall till vår reservation. Samhället gagnas
säkerligen av, örn vår reservation blir bifallen.

Herr Malmborg i Skövde erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Vad den ärade representanten för utskottet här uttalat
om sambandet mellan handlingarna i ärendet och det påtalade utskottsuttalandet
har på intet sätt övertygat mig örn att något sådant samband verkligen
skulle ha förelegat. Jag har också fått den upplysningen från lönekommittén,
att denna kategori av tjänstemän aldrig varit på tal, när man diskuterat
frågan örn just övertidsersättningen.

Herr Eriksson förklarade i sitt anförande, att han inte ville svara på mina
frågor och ingå på en analys av utskottsförslaget. Han ville således icke fastställa,
vad man konkret avsåg. Detta kan möjligen tyda på att man aldrig
gått in på någon djupare prövning av de berörda förhållandena.

Jag måste vidare beklaga det uttalande av herr Eriksson, som gick ut på
att utskottets ställningstagande torde ha förestavats och motiverats av kännedomen
örn en viss mentalitet hos den berörda kategorien, vilken synes ha exemplifierats
med någon enskild befattningshavare. Jag tycker nog att det är
en ganska halsbrytande logik, när man från en antydan om en viss mentalitet
hos en enskild befattningshavare drager så vittgående konsekvenser beträffande
en hel kår, som det här är fråga om.

Herr Eriksson i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag vill säga några ord till herr Rubbestad.

Jag hävdade i mitt förra anförande, att den ifrågavarande landskamreraren
uttalat sig smädligt mot socialstyrelsen. Detta påstående ville herr Rubbestad
bestrida. Jag tillåter mig att citera en passus ur en skrivelse av denne
tjänsteman, som tillställts statsutskottet. Den lyder som följer: »Nu förgingo
först femton år, innan bedrägeriet blottades, och under de senaste tio åren har
socialstyrelsens bristande handlingslust eller handlingskraft förhindrat varje
ingrepp, som kunnat medverka till att befria samhällskroppen från dyrortsgrupperingens
kräftsvulst.»

När man, som jag påpekade i mitt förra anförande, måste veta att socialstyrelsen
hela tiden handlat på direktiv, som fastställts av Kungl. Maj:t, tyc -

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
ker jag att det är fullständigt oberättigat av denne landskamrer att fälla dessa
uttalanden om socialstyrelsen. Jag har inte något som helst uppdrag och ej
heller någon befogenhet att försvara socialstyrelsen. Jag har bara velat ge
min egen analys av den ifrågavarande landskamrerarens yttrande. Jag har
i anslutning till herr Rubbestads ord i hans första anförande sökt bilda mig
en uppfattning örn herr landskamrerarens förmåga att veta vad han säger.

Härpå anförde:

Herr Sefve: Herr talman! Herr Rubbestad har i en reservation och nu inför
kammaren framfört sitt kända förslag örn borttagandet av dyrortsgrupperingen.
Enligt min uppfattning har riksdagen redan tagit ställning till den frågan
och därför är det ingen anledning att här närmare gå in därpå. Jag har emellertid
alltid haft svårt att förstå, varför just lantbrukarna vilja ha bort denna
dyrortsgruppering. Ty konsekvensen av detta borttagande måste ju bli, att
arbetarna i landsorten måste ha precis samma betalning som en arbetare i
exempelvis Stockholm. Konsekvensen av detta skulle bli oerhört ökade utgifter
för lantbrukarna. Jag har svårt att förstå, att lantbruket skulle kunna vara
så lönsamt, att det skulle kunna betala en sådan löneförhöjning för sina arbetare.
Detta strider i varje fall mot de klagomål, som man ofta får höra från
lantbrukshåll.

Herr Rubbestad framhöll att denna lönereglering ''skulle kosta mycket pengar.
Det är alldeles riktigt att det är så. Vi ha en hel mängd tjänstemän och en
hel del av dem äro ganska högt avlönade. Men har man den uppfattningen, att
tjänstemännen äro för många och för högt avlönade, så skall man låta bli att
anställa så många tjänstemän, och man skall framför allt inte ställa så stora
krav på dem. Man bör således! sänka anspråken på tjänstemännens utbildning,
ty i så fall får man deni billigare.

Jag tycker att herr Rubbestad jonglerade med siffror på ett sätt, som inte
var alltigenom tilltalande. Han tycktes tro, att det härvidlag var fråga örn en
verklig löneförhöjning för tjänstemännen, men det är det inte alls. Det är tvärtom
så, att detta förslag betyder en minskning av lönerna för stora delar av
tjänstemännen. Jag vill belysa detta med ett exempel. Om man har en tårta
och delar den i ett visst antal delar, så skall man inte tro, att tårtan därigenom
blir större. Om man första gången delar tårtan i fyra delar och andra gången
i åtta delar, så har man visserligen efter den sista delningen fått dubbelt så.
många bitar som förut, men tårtan har därför icke blivit större.

Denna lönereglering sammanhänger med det faktum, att penningvärdet fallit,
och till följd därav en krona nu är icke värd lika mycket som förut. Det är i
detta fall icke fråga örn någon verklig löneförhöjning annat än för vissa kategorier
av tjänstemän, nämligen för dem som varit och äro i de lägre löneklasserna.
Dessa befattningshavare lia blivit i viss mån överkompenserade. För
de högre tjänstemännen däremot har en avseviird sänkning föreslagits i förhållande
till de löner, som de tidigare haft. Under sådana förhållanden framstår
det som ganska egendomligt, att man nu från reservanthåll yrkar att det
rörliga tillägget skall utgå inte på 1 200’ kronor, som Kungl. Maj :t föreslagit,
utan på endast 900 kronor. Men i själva verket förhåller det sig så, att
900 kronor 1935 ungefärligen motsvaras av 1 200 kronor nu. Örn man således
bibehåller den gamla siffran för beräkningen av det rörliga tillägget, måste
lönesänkningen för de högre tjänstemännen bli ännu större i fortsättningen
alltefter som penningvärdet eventuellt ytterligare faller. Nu är det självklart,
att i och med att den stora tjänstemannagruppen får sina löner höjda, kommer
detta att i viss mån återverka på konsumtionen. Det är givet, att detta kan ut -

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
göra ett riskmoment för inflation. Detta kan emellertid i varje fall icke sägas
om den del av löneregleringen, som faller på de högre tjänstemännen.

Herr Malmborg i Skövde framställde anmärkningar mot ett uttalande i utskottets
betänkande beträffande tjänstgöring av folkskollärare för hjälp vid
bespisningen av barn. Jag måste för egen del deklarera, att jag finner det vara
ganska egendomligt, att denna passus har kommit in i utskottsutlåtandet.
Jag finner det egendomligt, även örn jag tar hänsyn till de omständigheter, som
herr Eriksson i Stockholm här anförde. Min uppfattning grundas emellertid
ingalunda på att jag tycker att bestämmelsen i och för sig skulle vara olämplig.
Jag vill inte alls uttala mig därom. För att kunna inta en ståndpunkt
i den frågan bör man enligt min mening först göra en undersökning av förhållandena.
Vad jag finner vara märkvärdigt är emellertid, att detta uttalande
tagits in i utskottsutlåtandet utan att först ha blivit berört vid de förhandlingar,
som ägt rum mellan parterna innan propositionen kom till stånd. Egendomligt
är vidare att man tidigare tydligen inte verkställt någon undersökning
av denna fråga. Jag vill bara påpeka att man exempelvis inte antytt vem
som skall bestämma denna övertidsersättning. Det är ju så att folkskollärarnas
tjänstgöringsförhållanden bestämmas av de statliga myndigheterna, men det
är kommunerna som skola ordna med denna utspisning. Vem skall då bestämma
den ifrågavarande övertidstjänstgöringen, skall det vara de statliga
myndigheterna — skolöverstyrelsen eller folkskolinspektörerna — eller de kommunala
myndigheterna — folkskolestyrelserna, drätselkamrarna eller någon
annan kommunal myndighet? Jag har således inte alls velat göra något uttalande
i själva sakfrågan. Jag är inte tillräckligt inne i frågan för att kunna
bedöma den. Jag har bara velat opponera mot att denna fråga upptagits utan
föregående förhandlingar och utan att man på något sätt gjort en motsvarande
antydan om andra tjänstemän.

Herr talman! Med vad jag nu har anfört ber jag att få hemställa om bifall
till utskottets betänkande med den ändring däri, som föreslagits i den av herr
Andrén med flera avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

oHerr Senander: Herr talman! Jag vill i motsats till herr Hubbestad framhålla,
att det faktiskt råder en mycket stor samstämmighet bland statstjänarna
beträffande detta löneförslag. Till skillnad från tidigare förslag har
detta fått ett mycket gott mottagande bland statstjänarna, inte minst bland
dem som äro av lägre grad. De exempel på motsatsen som herr Rubbestad
anförde, anser jag vara en mycket liten fluga, som inte gör någon sommar.
Denna gång råder det också samstämmighet mellan ledningen för statstjänarnas
organisationer och medlemmarna i desamma. Någon opposition mot den
träffade uppgörelsen har inte märkts, trots att det givetvis i detta löneförslag
såsom i tidigare sådana finnes åtskilligt, som kan ge anledning till kritik. Att
statstjänarna ändå i gemen godkänt uppgörelsen beror bland annat på, att den
både absolut och relativt ger en större lönehöjning åt statspersonalen än någon
tidigare lönereglering lyckats åstadkomma.

Jag tror emellertid att det inte bara är löneförhöjningarna i och för sig,
som äro orsaken till att statstjänarna visat tillfredsställelse och accepterat förslaget
oförändrat. Även örn löneförhöjningarna äro ganska betydande, så utgöra
de ändå bara en ganska blygsam ersättning för de förluster statstjänarna
gjort genom tiderna och inte minst under krigsåren på grund av statsmakternas
mycket restriktiva lönepolitik mot sina anställda. Staten har ju så långt
ifrån uppträtt som mönsterarbetsgivare i den bättre meningen, att den tvärt -

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
om har varit en föregångare för en lönepolitik i dålig bemärkelse. Jag anser
det vara onödigt att exemplifiera detta påstående. Jag vill bara erinra örn, att
statst,jänarlönerna under årens lopp oftast utnyttjats som en budgetreglerande
faktor och att statstjänarna vid det senaste krigsutbrottet fingo tjäna som
murbräcka gentemot industriarbetarna då det gällde den beryktade ramavtalsoch
lönestoppspolitiken. Statstjänarna betrakta kanske därför förslaget främst
som en inledning till en ny och bättre lönepolitik från statens sida. De ha fattat
förslaget som ett bevis på, att statsmakterna tänka lämna ultimatumpolitiken,
som ofta ställt statstjänarnas förhandlare inför tvånget att acceptera
ett dåligt förslag eller inget förslag alls. Statstjänarna se i det nya löneförslaget
en början till en likvidering av den gamla förlegade uppfattningen, att
de inte skola ha samma rätt som andra löntagare att hävda sina intressen.
Det löneförslag vi nu behandla och som tillkommit efter förhandlingar, där
statstjänarna för första gången fått uppträda som jämställd part, kan med
andra ord betraktas som ett erkännande av statstjänarnas rätt att i full frihet
och på samma sätt som andra löntagare få förhandla örn sina anställningsoch
lönevillkor.

De resultat som sålunda uppnåtts i och med framläggandet av detta löneförslag
äro en följd av, att statstjänarna under senare år visat en aktivitet i
kampen för sina intressen, som enligt min mening kan tjäna som ett föredöme
för andra löntagare. Det har inte varit lätt för statstjänarna att vinna förståelse
för sina krav. Jag erinrar om vilket benhårt motstånd det mötte från
statsmakternas sida våren och sommaren 1944, trots att det då kunde påvisas
att många lägre statstjänare faktiskt levde under existensminimum, ett förhållande
som ju även statsrådet Wigforss erkände under den debatt, som senare
följde i riksdagen i denna fråga. Det fordrades en opinionsrörelse, som
inte haft sitt motstycke sedan krisen 1918, för att förmå statsmakterna att
överhuvud taget göra en insats till en förbättring av de sämst ställda statstjänarnas
läge. Vad som då bjöds statstjänarna var emellertid en spottstyver
och betydde inte ens tillnärmelsevis ett tillmötesgående av de i och för sig
blygsamma önskemål, som statstjänarna då framförde. Regeringen och riksdagen
avvisade dessa önskemål såsom omöjliga att uppfylla. Det var — och
jag anser mig ha rätt att erinra därom ■—■ kommunisterna, som ensamma fingo
slåss för statstjänarnas krav, liksom det var kommunisterna som understödde
statstjänarna under hela opinionsrörelsen. Då gällde kravet några tiotal miljoner
ur statskassan. Dessa rimliga krav avslogos. I dag är man beredd att
taga ett förslag, som kostar 200 miljoner kronor. Det är statstjänarnas aktiva
och bestämda uppträdande i frågan, som tvingat fram detta resultat, och vi
kommunister vilja understryka, att vi redan från början understött statstjänarna
i deras kamp.

De förhandlingsresultat som nu föreligga till behandling ha tillkommit i
enighetens tecken. Som jag tidigare framhållit kan det finnas skäl till invändningar.
Den kommunistiska gruppen har emellertid avstått från att ställa
några som helst ändringsyrkanden. Vi anse nämligen i likhet med utskottet,
att det bör finnas synnerligen starka skäl för att rubba ett förhandlingsresultat,
som enigt accepterats av båda parterna. Så resonerar emellertid inte bondeförbundet
i denna fråga. Dess representanter ha avgivit en reservation, som
jag inte tvekar att beteckna som ett försök att torpedera hela frågan. Jag
förmodar, att bondeförbundet inte för ett ögonblick inbillar sig, att statstjänarna
och deras organisationer skulle stillatigande finna sig i de försämringar,
som bondeförbundet föreslår i sin reservation. Det hjiilper därvidlag
inte mycket att bondeförbundet Sliker uppträda som riddare för statstjänarna
på de lägre dyrorterna. Avsikten är tydlig. Bondeförbundet är utan tvivel inne

Nr 09.

Onsdagen den 4 december 1940.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
på en linje, som avser att sätta pinnar i hjulet för en förnuftig lösning av
statstjänarnas lönefraga. Detta framgår ganska tydligt av den motion, som
legat till grunder reservationen. Jag citerar ett stycke ur motionen: »Prövningen
ger också.anledning att överväga, örn icke en sådan höjning borde kombineras
med en viss sänkning av lönerna för befattningshavarna inom de högre
dyrort sgrupperna, så att den enhetliga lönen till slut kommer att framgå som
ett slags medelproportional mellan lönerna på lägsta och högsta dyrort.»

Trots alla varningar driva bondeförbundarna här sin gamla linje, nämligen
att genomföra ett slopande av dyrortsgraderingen på de högre dyrorternas bekostnad.
Nu tycks man inte längre som tidigare förneka, att detta är bondeförbundets
principiella linje. Jag anser att det särskilt bör betonas, att man
i .dag öppet och oförbehållsamt erkänner, att man vill beträda en dylik väg
då det gäller dyrortsgraderingen. De högre dyrorternas folk skulle, enligt
bondeförbundets mening, få betala den uppfattning i högre dyrort, som de
lägre dyrorternas befolkning skulle erhålla. Detta är en reaktionär linje, som
ingen förnuftig människa kan acceptera. Det är nämligen ett faktum, som
man inte kan komma ifrån, att denna linje innebär en sänkning av levnadsstandarden
för de dyrare platsernas befolkning.

Nu har visserligen bondeförbundet — och tydligen av opportunitetsskäl -—-icke helt gått in för denna princip. Man har gått en mera finurlig väg, nämligen
att söka hindra en berättigad löneförhöjning för de högre dyrorternas statstjänare.
I reservationen föreslås — som här tidigare anförts — att någon allmän
löneförbättring avseende högre löneförmåner än de, som nu med provisoriskt
lönetillägg inräknat åtnjutas i högsta dyrort, icke skall ifrågakomma för
tjänstemän tillhörande någon av de fem nya ortsgrupperna. Det är här som
bockfoten sticker fram. Bondeförbundets förslag betyder en högst allvarlig försämring
för de högre dyrorternas statstjänare i jämförelse med det förslag som
här föreligger och som baserats på en träffad överenskommelse mellan 1945 års
lönekommitté och ledningen för statstjänarnas topporganisationer. På så sätt
vill alltså bondeförbundet att man skall lösa frågan örn dyrortsgraderingens avskaffande.
Statstjänarna på de högre dyrorterna skola betala kostnaderna för
en förbättring av läget för statstjänarna på de lägsta dyrorterna. Bondeförbundama
söka här tilldela statstjänarna den tidigare rollen av murbräcka gentemot
industriarbetarna. Ett avskaffande av dyrortsgraderingen enligt deras linje
skulle nämligen betyda, att också de högre dyrorternas arbetare och andra
lägre löntagare fingo en kraftigt försämrad levnadsstandard. Statstjänarna
skulle nu återigen sändas i spetsen, och staten skulle på nytt uppträda som
mönsterarbetsgivare i den sämre bemärkelsen. Det är tydligen bondeförbundarnas
uppfattning. Det är hela innebörden av bondeförbundets förtvivlat enkla
linje i dyrortsfrågan.

Vi kommunister ha upprepade gånger förklarat —- och jag understryker det
nu — att vi helt ansluta oss till linjen örn dyrortssystemets slopande, men vi
ha samtidigt^ bestämt förklarat, att vi förkasta bondeförbundarnas linje att
lösa frågan på bekostnad av levnadsstandarden för de högre dyrorternas befolkning.
Vi anse att lösningen endast kan ske på så sätt, att de lägre dyrorternas
standard uppflyttas till den högsta dyrortens nivå. Bondeförbundets förslag
innebär endast att man ökar motsättningarna mellan landsbygd och stad, mellan
bönder och andra löntagare. I stället för att söka ena bönder och industriarbetare
och andra små löntagare i kampen för intressen, som måste vara gemensamma
för samtliga dessa kategorier, uppträder bondeförbundet som splittrare och
underblåser och konstruerar motsättningar mellan landsbygd och stad. Jag tvekar
inte att beteckna denna bondeförbundets politik som ett direkt handtag åt
storfinansen, åt monopolkapitalet. Ingen part kan vara mera betjänt av motsätt -

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
ningar och splittring mellan arbetare och bönder än just storfinansen. Dess
ställning kommer att vara ganska säker, så länge denna splittring består.

Jag upprepar vad jag framhöll i början av mitt anförande, nämligen att
bondeförbundets reservation är ett försök att stjälpa ett löneförslag, som för en
gångs skull har mottagits med ganska stor tillfredsställelse av statstjänarna.
Detta tilltag är så mycket mera anmärkningsvärt, som löneförslaget grundats
på en uppgörelse under förhandlingsmässiga former, och därför måste anses
som ett arbetsavtal i gängse bemärkelse. Jag är den siste att vilja bestrida
rätten för riksdagen eller någon meningsgrupp inom riksdagen att föreslå ändringar
i gjorda förslag, men bondeförbundets reservation intager en särställning
i den meningen, att den betyder ett äventyrande av hela uppgörelsen genom de
vittgående förslag och förändringar, som där föreslås.

Jag vill till sist framhålla, att bondeförbundarna borde ha särskild anledning
att vara försiktiga då det gäller ingångna avtal. Hur skulle det låta från
bondeförbundets sida, örn riksdagen toge sig före att avsevärt rubba på ett
förslag till uppgörelse mellan böndernas organisationer och staten beträffande
exempelvis jordbrukspriserna? Det kan inte råda någon tvekan örn att bondeförbundets
representanter skulle intaga en rakt motsatt ställning än den de
i dag intaga i statstjänarnas lönefråga, om någonting dylikt skulle inträffa.
Men jag frågar: borde inte detta faktum bjuda till en något större försiktighet
från bondeförbundarnas sida än vad de i dag visa genom sin hållning till statstjänaruppgörelsen?
Det vore kanske skäl i att bondeförbundsrepresentanterna
i riksdagen toge sig en funderare över huruvida deras ideliga försök att utplåna
motsättningarna mellan stad och landsbygd ha någonting med politisk
klokhet att skaffa.

Herr talman! Med vad jag här anfört skall jag be att få yrka bifall till
utskottets förslag men samtidigt förklara, att därest det skulle bli votering
örn den av herr Andrén m. fl. avgivna reservationen, så komma vi att rösta för
densamma.

Herr Fagerholm: Herr talman! Det förslag, som framförts av ett antal högermän
örn åtgärder för en smidigare anpassning av statstjänstemannens löner
till rådande förhållanden, får ses i sammanhang med det aktuella läget på arbets-
och penningmarknaden. När motionen väcktes hade man ali anledning
att befara, att det skulle bli en inflationistisk utveckling på penningmarknaden,
en utveckling där det gällde att se till, att inte statstjänstemännen på
grund av lönesystemets stelhet komme i efterhand. De misstankar och farhågor
man då hade ha ju med hänsyn till den senaste tidens förhållanden stärkts
i oerhörd grad. Jag tror nog att det måste vara en mycket utbredd uppfattning,
att man här är på väg in i en inflatorisk utveckling. Man kan peka på
den tilltagande varuknappheten, den tilltagande prisförhöjningen, de ökade lönerna
och så vidare.

Det är ju alldeles givet, att under en inflationistisk utveckling av penningvärdet
tjänstemännen äro alldeles särskilt hårt utsatta. Detta gäller framför
allt statstjänstemännen. Deras lönesystem har ju irtinärkts av en utpräglad stelhet.
Som bekant ha ju hittills löneregleringarna skett med ungefär tio års
mellanrum. Även örn man tar denna omständighet i betraktande, så kommer
under alla förhållanden statstjänstemännens löner att ha svårare att följa med
än arbetarlönerna. I ett nästan lika svårt läge befinna sig också de privatanställda
tjänstemännen under en inflation. Där är det dock lättare att få en anpassning
till stånd, men i alla fall betydligt svårare än när det gäller en anpassning
av industriarbetarnas löner. Att dessutom en sådan inflationistisk
penningutveckling skulle ruinera alla de pensionsinrättningar och framtida förmåner
som byggts lipp är en annan sak.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Det är alldeles givet, att i ett sådant läge hyser man en verklig oro för hur
utvecklingen skall bli. För min personliga del kan jag inte finna att denna
oro stillats genom de uttalanden, som statsministern gjorde för någon tid sedan.
Såvitt jag uppfattade radioreferatet riktigt, så gingo dessa uttalanden
ut på att man skulle försöka inskränka den enskildes konsumtion, för att därigenom
få bort inflationstendenserna. Det är ju en utväg, som inte verkar vara
särskilt realistisk, örn man samtidigt ser till att penningmängden ökar i landet
och knappheten på varor fortsätter. Jag vill inte underlåta att framhålla
vid detta tillfälle, att den sittande regeringen måste anses vara fullt ut ansvarig
för den utveckling, som här kommer att äga rum, och för de konsekvenser
denna utveckling kan få för bland annat de stora tjänstemannagrupperna och
då framför allt statstjänstemannen. Det är av denna anledning som det från
vår synpunkt varit angeläget att försöka förhindra, att statstjänstemannens
lönesystem blir så stelt, att det kan gå som i andra länder, där t. ex. en universitetsrektor
haft mindre betalt än den chaufför, som kört hans tjänstebil.

När det gäller utskottsutlåtandet i övrigt vill jag för min del uttala min
tillfredsställelse i stort. Förslaget innebär en väsentlig löneförbättring för statstjänstemannen;
det innebär en rättviseåtgärd mot dem, inte minst — som någon
här sade -— med tanke på den eftersläpning, som förekommit under krisåren,
samt den särskilt utsatta och ogynnsamma ställning, som dessa tjänstemän
ha. Särskilt glädjande synes det mig vara, att man för de lägst avlönade
fått upp lönenivån, ty det hade inte varit rimligt och riktigt, att staten i sin
tjänst skulle ha befattningshavare, som i många fall levat nära existensminimum.

Vad som emellertid i alldeles särskilt hög grad gläder mig när det gäller
denna frågas utveckling är, att den grundar sig på en förhandlingsuppgörelse.
Jag tror till och med att jag kan gå så långt att jag säger, att jag känner en
något större glädje än herr Eriksson. Jag menar nämligen, att när statens
verksamhet griper omkring sig på allt flera områden, så går det inte nu att
behålla den gamla uppfattningen som var möjlig, när staten endast hade
rättsstatens karaktär, nämligen att staten ensidigt bestämmer och de andra få
foga sig. Det är fullkomligt klart, att i det långa loppet kan inte staten som
arbetsgivare undandraga sig de förhandlingsförpliktelser, som åligga en vanlig
arbetsgivare. Därför har jag inte någon invändning att göra, när utskottet
ganska tydligt poängterar att staten givetvis är obunden av detta förslag och
denna förhandlingsuppgörelse. Jag har ingen anledning att uttala mig emot
detta. Jag vill bara konstatera att jag tror icke att det kommer att dröja länge
innan utvecklingen gått därhän, att riksdagens medinflytande i frågor av denna
karaktär så begränsats, att riksdagen bara har att antaga eller förkasta;
antingen antaga, varigenom avtalsuppgörelsen träder i kraft, eller förkasta,
varefter nya förhandlingar få tagas upp. Motsvarande principer som på den
privata marknaden komma alltså att vinna inträde.

Det finns en del i utskottsutlåtandet som jag anser mig böra taga upp till
behandling, dock utan att påyrka någon ändring eftersom det här är fråga
örn förhandlingsuppgörelser. Det är uttalandet, att de högre tjänsterna i viss
mån böra garanteras ett bibehållande av reallönerna. Man bör med andra ord
uppmärksamma den nivelleringstendens, som kommit till uttryck såväl i själva
löneuppgörelsen som i propositionen och utskottsutlåtandet. Frågan örn en nivellering
av lönerna på så sätt, att man vid varje lönereglering pressar ner
lönerna för dem som inneha de mera kvalificerade och ansvarsfulla tjänsterna,
kan såvitt jag förstår ses ur två olika synpunkter. Den kan dels ses ur de
högre och mera kvalificerade tjänstemännens synpunkt. För dem måste det
framträda som ett rättvisekrav, att de få sitt skäliga utbyte av arbetet. Den

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
synpunkten är i det här sammanhanget — så egendomligt det än låter — av
underordnad betydelse, ty det måste sannerligen ankomma på dessa tjänstemän
själva att på ett lämpligt sätt se till att deras intressen bli bevakade.

Man måste emellertid se denna fråga även ur statens synpunkt. Hur är nu
läget här? Jag kan kanske nöja mig med att skildra den syn på statstjänsten,
som den generation av yngre akademiker har, som jag själv tillhör. Det är inte
någon tvekan örn att denna generation för närvarande betraktar statstjänsten
som en nödfallsutväg, som accepteras örn det inte går att få någon annan
tjänst. Det är i varje fall alldeles klart när det gäller exempelvis jurister och
ingenjörer men även många andra. Man konstaterar att man får bättre utbyte
av sin arbetskraft på den fria arbetsmarknaden. Man vill inte finna sig i denna
successiva nedpressning av lönerna. Man kräver med andra ord ett skäligt utbyte
av arbetsinsatsen, och så länge inte arbetskraftens möjligheter till fri
rörlighet på arbetsmarknaden begränsas, så länge det finns möjlighet till fri
konkurrens örn arbetskraften — och bevarandet av en sådan möjlighet är en
grundväsentlig förutsättning för ett demokratiskt samhälle — så länge tror jag
att staten kommer att bli lidande på att man inte ser till, att staten blir konkurrensduglig
beträffande de kvalificerade befattningshavarna.

Jag är också övertygad örn att de kvalificerade befattningshavarna — jag
tänker företrädesvis på de akademiskt utbildade —• icke i längden komma att
finna sig i en fortsättning av den utveckling, som nu satt i gång. Dessa befattningshavare
skapa nu åt sig fackliga organisationer av en styrka, som fullt
ut kan mäta sig med t. ex. industriarbetarnas fackliga organisationer. Det vore
mycket olyckligt örn det skulle bli en öppen konflikt eller andra motsättningar
när det gäller det kvalificerade och ledande arbetet inom statstjänsten. Tendenser
i denna riktning ha ju inte saknats hittills. Jag vill med detta inte bli missförstådd,
ty det är inte meningen att komma med några hotelser eller aggressiva
uttalanden. Jag vill bara konstatera det faktum, att den grupp som de
ledande befattningshavarna utgöra med samma kraft kommer att driva sina
intressen framåt, som vilken annan grupp som helst, och jag tror inte att man
kan förmena dem rätten härtill.

Jag skall här mycket hastigt beröra ytterligare en fråga, som det talats örn
mycket förut. Det gäller de rader i utskottsutlåtandet, där utskottet talar om
att folkskollärarna utan ersättning skola medverka bland annat vid barnbespisningen.
Jag saknar fullkomligt förutsättningar att bedöma, huruvida detta
kan anses skäligt eller inte. Här har det emellertid träffats en förhandlingsmässig
uppgörelse, där alla olika frågeställningar i detalj diskuterats, och så
kommer statsutskottet efteråt och hänger på ett ensidigt dekret, att så och så
är det! Jag undrar bur detta rimmar med herr Erikssons allmänna uppfattning
örn vikten av att dessa löner äro fastställda förhandlingsmässigt. Så
mycket kunna vi väl ändå vara överens örn, herr Eriksson, att bär det träffats
avtalsuppgörelse på den enskilda arbetsmarknaden, så finner sig sannerligen
inte arbetarparten i att man hakar på en ny och inskränkande bestämmelse
på den träffade uppgörelsen. Från statsutskottets sida har man här använt betydligt
större våld än nöden kräver. Det hade varit betydligt enklare och smidigare
att påpeka vikten av att denna fråga upptogs till vidare prövning och
utredning. Då hade man sluppit att på detta skätt skärpa situationen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag
men med instämmande i den reservation, som herr Andrén m. fl. gjort beträffande
specialfrågan.

I detta anförande instämde herr Håstad.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har begärt ordet för att på
ett par punkter lämna några randanmärkningar till inte minst bondeförbundets
reservation.

Jag vill då först säga några ord örn riksdagens fria prövningsrätt, som så
starkt understrukits i bondeförbundets reservation. Jag vill då inte underlåta
erinra örn den diskussion, som fördes bär i riksdagen den 10 april i våras under
förhållanden, som voro i hög grad analoga med de i dag rådande. Två parter
hade då träffat en överenskommelse, som skulle föreläggas riksdagen för
formellt godkännande. Några medlemmar av folkpartiet hade i det sammanhanget
yrkat på en viss omdisposition av medelsanvändningen, dock utan att
vi prutat på summans totala omfång. Detta förslag från folkpartiets sida
ställdes i nära anslutning till ett principuttalande, som enhälligt gjorts av
riksdagen föregående år.

Nu föreligger här som sagt en fullt motsvarande situation. Det har träffats
en överenskommelse, och det yrkande som ställes från bondeförbundets sida
innebär en omdisposition av medelsanvändningen. Det innebär därjämte en
nedprutning under de närmaste åren av den summa, som parterna kommit
överens örn, och det ansluter sig icke till ett enhälligt riksdagsuttalande, utan
till en reservation, som riksdagen tidigare avslagit. Det yrkande, som vi ställde,
var, såvitt jag förstår, bättre utbyggt och till sin omfattning och betydelse
mindre än det ändringsyrkande som ställes här i dag.

Hur ställde man sig då till själva principfrågan i våras? Jo, man erkände
motvilligt, att riksdagen hade formell rätt att besluta, men man skyndade
sig att tillägga, att riksdagen i realiteten icke gärna kunde göra en sådan
ändring, och man förutsatte, att en ändring skulle riva upp hela överenskommelsen,
vilket man inte ville vara med örn. Jag ber att få citera vad som i
detta sammanhang yttrades från jordbruksutskottets sida. Jordbruksutskottet
kunde ju såsom motivering för sin ståndpunkt bara hänvisa till överenskommelsen
av den 13 mars. Herr Gustafson i Vimmerby t. ex. sade: »Jag vill i
varje fall för min del här i kammaren ha sagt ut, att även örn jag skulle önska,
att den lönsamhetsförbättring, som på det sättet utmättes åt dem som arbeta
inom jordbruket, i vissa avseenden hade utmätts efter något andra grunder, så
skulle det aldrig komma i fråga, att jag icke skulle vara beredd att biträda en
uppgörelse, som träffas vid förhandlingar med jordbrukets ekonomiska och
fackliga organisationer.» Det låg herr Gustafson så främmande att överhuvud
taget inta en sådan ståndpunkt, att han ansåg det fullständigt uteslutet i den
praktiska tillämpningen, även örn han erkände den formella riktigheten. Herr
Norup, som talade i Slamma anda, kunde inte tänka sig annat än att vårt förslag
var väckt för att skada och sprida oro. Vi framhöllo då, att riksdagens
prövningsrätt givetvis måste hävdas och att riksdagen måste ta hänsyn till en
träffad överenskommelse, men att en sådan överenskommelse inte bör binda riksdagen
vid prövningen.

Jag kan, herr talman, inte neka mig nöjet att nu konstatera, att statsutskottet
säger klart ifrån att en sådan träffad överenskommelse inte binder
riksdagen, och jag konstaterar med lika stort nöje, att bondeförbundet i sin
reservation skärper detta uttalande och säger: »Det bör sålunda understrykas
att statsmakterna äro helt obundna av de överenskommelser med organisationerna,
som kommittén har ingått.» Man svävar inte alls på målet i det fallet.
Då äro vi kanske överens nu i den principiella frågan, ty det kan väl inte
gärna vara på det sättet, att riksdagen följer en konstitutionell princip när det
gäller de statliga lönefrågorna och en annan när det gäller löneöverenskommelser
för jordbruket. Riksdagens principiella linje måste väl ändå vara den -

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
samina. Därmed faller det mesta av vad som i våras yttrades från bondeförbundets
sida och skrevs i dess tidningar mot denna framställning.

Den andra saken jag skulle vilja säga några ord örn är vad som anföres i
reservationen örn folkvandringen från landsbygden. Det säges örn förslaget örn
dyrortsgraderingen: »Följden därav blir med ali sannolikhet den, att inflyttningsströmmen
till tätorterna kommer att fortsätta i samma takt som hittills.
Städerna skulle komma att fortsätta att suga till sig arbetskraften medan
landsbygden i motsvarande grad avfolkas. Inom städerna skulle man alltfort
få brottas med de svåra problemen att skaffa bostäder åt nyinflyttade, utbygga
skolväsendet, sjukvården och socialvården m. m. Allt detta kommer
att kräva stora kostnader, utan möjlighet till motsvarande besparingar inom
landsbygdskommunerna.»

Jag har inte alls någon erinran att göra mot den teckning av folkvandringens
olägenheter som här förekommer — jag har själv i olika sammanhang
pekat på precis samma saker. Jag skulle emellertid vilja sätta ett frågetecken
för huruvida man verkligen kan sätta in hela denna stora folkvandringsfråga
i detta lilla sammanhang. Vad frågan i första hand gäller är ju
de löner, som staten betalar till folkskolläraren, landsfiskalen och kanske någon
stationskarl ute på landsbygden. Direkt berör ju saken inte mer än dessa
av staten avlönade funktionärer, och vi kunna väl inte i någon högre grad
befolka landsbygden med statsfunktionärer. De direkta verkningarna av lönesättningen
för statens tjänstemän i fråga örn landsbygdens folkmängd och
möjligheten att hålla folk kvar på landsbygden torde alltså bli minimala eller
inga alls. Det är sålunda påtagligt, att resonemanget måste gälla de indirekta
verkningarna av lönesättningen för statens funktionärer. Man måste alltså
föra resonemanget på det sättet, att en höjning av lönen till dessa statsanställda
på landsbygden måste medföra en höjning även av de privatanställdas löner,
d. v. s. lönehöjningen till skolläraren, landsfiskalen och stationskarlen
kommer att dra med sig hela det övriga löneläget på landsbygden. För att
detta skall ha någon betydelse för jordbruket måste det i sin tur dra med sig
en motsvarande höjning av jordbrukets produktpriser, ty örn inte så sker,
nå ju inte verkningarna den stora massan av landsbygdens folk.

Jag vill inte förneka., att det kan ligga någonting i detta resonemang, men
jag är å andra sidan litet tveksam örn hur mycket det kan ligga i det. Det
är väl en smula äventyrligt att tro, att de fåtaliga statsavlönade funktionärerna
på landsbygden skulle kunna utgöra den fasta punkt, från vilken man lyfter
hela landsbygdens ekonomiska system. Jag tror man med allt fog Iean
ställa sig litet tvivlande till sådana slutsatser. Därtill kommer, att den orsakslinje
jag här pekat på inte är den enda, som kan anknytas till denna sak.
Frånsett jordbruket skall ju landsbygdens befolkning huvudsakligen leva av
småindustri och hantverk, och folkmängden beror till väsentlig del av förutsättningarna
för denna företagsamhet. Örn man lyfter upp landsbygdens löner
till samma höjd som storstädernas, kommer ju löneläget i och för sig inte
att bidra till att hålla kvar industrier på landsbygden eller till att flytta dit
nya. Jag vill inte heller i det fallet försöka bestämma hur tungt den synpunkten
väger i motivkomplexet, men man kan inte bortse från att en sådan
orsakskedja finnes. Vidare spelar ju frågan örn beskattningen och inkomsttaxeringen
på landsbygden in i detta sammanhang. Skall man, örn man hävdar,
att det är lika dyrt att bo på landsorten som exempelvis i Stockholm, vid uppskattningen
av värdet av naturaförmåner ta upp bostaden till stockholmspris?
I så fall skulle småbrukarnas och småböndernas löner i ett lag höjas mycket
väsentligt, men bara i fråga örn beskattningen och inte till sitt naturliga värde.

Jag skall sorn sagt inte göra några tvärsäkra påståenden, utan jag nöjer

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
mig med att säga, att jag finner hållbarheten mycket tvivelaktig, när man
försöker stoppa in hela landsbygdens befolkningsproblem i denna fråga örn
lönerna på landsbygden. Jag tror man med allt fog kan ifrågasätta det berättigade
i detta resonemang. Dynamiken inom det ekonomiska livet är ju för
närvarande så stor -—• det gäller inte minst landsbygden — att man måste
ställa sig något frågande till alla de förändringar som vidtas. Det kan nog
vara befogat med en smula försiktighet när det gäller att bedöma resultatet
av sådana här förslag. Jag skulle för min del tro, att det enda hållbara resonemanget
är att man skall försöka skapa rättvisa. De statsanställda på landsbygden
lia precis samma rätt som andra att kräva en hygglig betalning, och
jag tror att det enda i längden hållbara resonemanget även när det gäller
jordbrukets produktpriser är precis detsamma. I det långa loppet har rättvisekravet
den största bärkraften. Nu har ju skillnaden i levnadskostnader mellan
land och stad minskats, och därav följer som en rättvis konsekvens, att man
också minskar spänningen i lönehänseende. För min del håller jag före, att
vi kanske så småningom komma fram till en fullständig utjämning härvidlag,
och i så fall få vi acceptera den, örn det visar sig motiverat ur rättvisesynpunkt,
och ta de konsekvenser som följa härav. Jag vill därför betrakta detta
förslag i vad gäller lönespänningen som ett steg mot ökad utjämning och rättvisa,
och jag skulle för min del gärna ha sett, att man gått något längre.
Den uppmätta skillnaden i levnadskostnader på 48 procent i det gamla systemet
vid den dåvarande lönespänningen på mellan 24 och 27 procent var större
än vad den nu uppmätta levnadskostnadsskillnaden på något över 20 procent
skulle vara vid den föreslagna lönespänningen på 16 procent. Det förefaller
mig, som örn man skulle ha kunnat gå något längre i det fallet utan att bryta
mot de principer man tidigare har följt. Jag ser alltså för min del det hela
som ett försök att skipa rättvisa. Man kan lia delade meningar örn huruvida
man lyckats göra det i hela den utsträckning, i vilken det borde ha skett,
men jag tror å andra sidan inte det på något sätt är självklart, att det skulle
lia varit till fördel för landsbygden, örn man nu på en enda gång hade utjämnat
löneskillnaden.

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Det föreliggande löneförslaget
kännetecknas av att inte bara samtliga partier, utan också parterna, tjänstemännen
och statens förhandlingsdelegerade, åtminstone i princip äro ense. Undantaget
som bekräftar regeln är bondeförbundets principiella inställning till
vissa frågor, men det rör bara en del av förslaget, och i princip delar även
bondeförbundet de övriga partiernas mening, att en lönejustering bör ske. Man
har alltså viss anledning att i likhet med utskottets föredragande, herr Eriksson,
sätta i fråga, huruvida bondeförbundet menar allvar med sin reservation.
Jag tror knappast bondeförbundet har så stora förhoppningar örn att dess
ståndpunkt skall bli accepterad här. Örn det ändå har det, måste jag fråga,
varför man föreslagit, att det skall dröja två år, innan de, som bo på lägsta
dyrort, skola få flytta upp till grupp 2. När man har den inställningen, förefaller
det mig naturligare att föreslå, att de skola flyttas upp redan den första
juli.

På en punkt delar jag principiellt herr Rubbestads uppfattning, nämligen
beträffande frågan var gränsen skall gå för utbetalande av dyrtidstillägg. Den
har ju förut gått vid 900 kronor, men föreslås nu höjd till 1 200 kronor. Emellertid
utgör det nya dyrtidstillägget 6 procent och har därför inte lika stor
betydelse som det gamla. En annan omständighet är, att realvärdet av 1 200
kronor nu är ungefär lika stort som realvärdet av 900 kronor var förr. Det
har alltså inte skett någon förskjutning på den punkten. Emellertid kan jag

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
principiellt dela den uppfattningen, att gränsen vid 900 kronor bort bibehållas
och många ha den inställningen. Men det förekommer nu en tävlan om arbetskraften
och inte minst örn högre tjänstemän och vissa tekniker. De privata företagen
betala tjänstemännen högre löner än vad staten kan betala. Det är
på grund av dessa omständigheter jag för min del har accepterat det föreliggande
förslaget örn att gränsen skall sättas vid en månadsinkomst av 1 200
kronor.

Jag begärde ordet i denna fråga för att framlägga några synpunkter på
det föreliggande löneförslaget, såsom vi, som tillhöra de s. k. kollektivanställda,
betrakta det. Jag gör det också med anknytning till den debatt, som fördes
här i kammaren i går och som hellre borde ha förts i dag i detta sammanhang.
Jag vill erinra örn att folkpartiets ledare, herr Ohlin, redan under
remissdebatten i höstas sade, att många frågor förtjänade omnämnas, t. ex.
den enligt hans mening väl motiverade löneregleringen för statstjänarna.

Jag vill då hänvisa till att denna lönereglering —• vi kunna tvista örn, huruvida
det är en löneförbättring eller ett återställande av löneläget — ger nu
omkring 178 miljoner kronor per år. De extra tillägg, som vi ha beslutat örn
tidigare, gåvo omkring 150 miljoner. Med anknytning till den debatt, som vi
hade i går, menar jag att det inte är så märkvärdigt om efter dessa lönejusteringar
även de kollektivanställda, de stora massorna här i landet, komma
att försöka att få sin ekonomi förbättrad. Herr Ohlin sade i går, att han
inte siktade på någon särskild grupp, när han pekade på löneläget, men man
har ändå svårt att frigöra sig från den föreställningen, att det var de stora
gruppernas försök på den fria arbetsmarknaden att få sina löner förbättrade
som var orsaken till den debatt vi hade i går och till allt det kattrakande i
fråga örn inflationen, som nu förekommer i hela den borgerliga pressen, inte
minst i folkpartiets press.

Nu är ju detta ingenting nytt. Det har varit likadant varenda gång fackföreningarna
försökt göra en ansträngning för att förbättra lönerna för de anställda.
Då har man alltid målat inflationsspöket på väggen. I det här fallet
målar man det så fult som möjligt. Men det är just detta, att man alltid varnar
för inflationsspöket, så snart som de kollektivanställda vilja ha något, som
gör att människorna inte tro på det, även om vi i nuvarande situation måste,
säga, att läget är ganska allvarligt.

Jag tror att den största tjänst som kan göras i det här fallet är att låta
bli att irritera stämningen inför de förhandlingar som nu förestå. Vi ha under
den tid, som förhandlingarna pågått angående statstjänstemännen, varit befriade
från att ha denna irriterade stämning i tidningspressen, och jag skulle
för min del vilja förorda att man i det här fallet låter förhandlarna på
den fria marknaden arbeta ostörda, så att de inte behöva irriteras av dessa
skriverier om inflationsfaran, som omedelbart dyker upp så fort som de stora
massorna skola försöka få något.

Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att säga, att det är litet underligt
— och det kom fram i debatten även i går — att när det är brist på
tjänstemän, framför allt högre så heter det alltid: lönerna äro för låga, höj
lönerna — men då det är fråga örn de stora massorna arbetare framhålles
alltid, att bristen på arbetskraft hjälper man inte upp genom att förbättra
lönerna, då fattas det folk. Det är naturligtvis en viss sanning i detta, men
man kan nog inte komma ifrån, att även då det gäller den fria arbetsmarkmarknaden
och de kollektivanställda så har det nog inte så liten betydelse, hur
löneläget är beskaffat.

Jag har, herr talman, inte någon anmärkning i övrigt att göra emot det
föreliggande förslaget utan är för min del beredd att rösta för bifall till det -

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
samma. Jag skall emellertid innan jag slutar säga ett par ord med anledning
av reservation nr 2 i utlåtandet.

Det har från flera håll ställts frågan, varför egentligen denna svans skulle
hängas på. Man har ansett att den är fullständigt överflödig. Den handlar
inte, säger man, örn det som propositionen handlar om. Jo, det är just vad
den gör. Det är precis som herr Eriksson i Stockholm säger, att den har en
viss anknytning till resonemanget örn övertidsersättning i propositionen och
dessutom är det så, att åtminstone vi som äro kommunalmän känna mentaliteten
inom skollärarkåren en aning. Det har blivit så, att folkskollärarkåren,
åtminstone på sista tiden, har blivit det verkliga proletariatet här i landet.
Det är ett ständigt takdropp då det för denna grupp gäller att få ersättning
för sina prestationer. Det är naturligtvis intet ont i det, men man har ju
också skyldighet som löneförhandlare att göra vissa jämförelser för att inte
skapa prejudikat. Yi ligga nu i stora löneförhandlingar mellan städerna och
deras tjänstemän och kollektivanställda. Där följer man alltid som en regel,
att en tjänsteman icke får övertidsersättning örn han ligger över 12 :e lönegraden,
ej heller örn han, utan att ha uppnått denna lönegrad, arbetar på egen
hand eller intar någon sorts förmansställning, så att hans arbete inte kan
kontrolleras. Vidare är det ju den vanliga regeln, att man skall arbeta 48 timmar
per vecka, innan övertidsersättning utgår. För järnvägsfolk i allmänhet
gäller regeln, att de skola göra 208 timmar i månaden — det är litet varierande
— men för lärarkåren ligger väl arbetstiden något mellan 80 och 40 timmar
per vecka, och då ha vi ansett att det arbete, som eventuellt kan komma
att påläggas folkskollärarkåren med anledning av skolbarnsbespisningen, borde
denna kår med hänsyn till sin korta arbetstid och långa semester kunna påtaga
sig utan att begära extra ersättning. Jag tror att hela detta resonemang
från deras sida i egen sak har försämrat deras ställning. Jag erinrade örn att
för kommunaltjänstemän ha vi 12 :e lönegraden som regel, och jag har inte
hört några klagomål på den punkten.

Jag för min del anser att det är nödvändigt att detta finns kvar i utskottsutlåtandet.
Hade det aldrig stått där, så hade det kanske inte spelat någon
roll, men örn vi nu skulle taga bort det, kommer det absolut att tolkas på det
sättet, att kommunerna skulle ha skyldighet i detta fall, och det vill jag inte
vara med om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan ograverad.

Herr Lindahl: Herr talman! Det måste anses tacknämligt och berömvärt att
så stor enighet råder örn att statstjänarnas lönefråga bör lösas på det sätt som
här föreslås. Inte minst förarbetena till det förslag, som vi nu ha att behandla,
ha ju gått i det stora lugnets och samförståndets tecken. Man kan säga,
att beslutet örn statstjänarnas löner den här gången är kanske något historiskt,
ty för första gången sker lösningen av statstjänarnas lönefråga på ett
fullt organisationsmässigt sätt, grundad som den är på förhandlingar mellan
representanter från statsmakterna och personalens organisationer. Vi som varit
nied vid tidigare löneregleringar veta ju under vilka förhållanden löneregleringarna
då skedde. Det var opinionsyttringar i form av offentliga möten
överallt i landet, det var uppvaktningar och det var trappspring i det oändliga,
där både statsråd, statsutskottet och enskilda riksdagsmän blevo föremål
för uppvaktningar från de anställda. Ja, inte bara ifrån befattningshavarna
själva, utan ibland hjälpte också deras fruar till och gåvo sig ut för att söka
övertyga vederbörande instanser örn det berättigade i att lönefrågan blev löst
på det och det sättet!

Jag tycker sålunda för min del att det finns all anledning att framföra ett

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
särskilt tack till statsrådet för den riktiga behandling som nu skett i fråga om
statstjänarnas lönefråga. Men jag tycker att just detta, att här föreligger en
överenskommelse, efter förhandlingar mellan staten-arbetsgivaren och personalens
organisationer, måste också ge riksdagen en allvarlig föreställning örn att
man här inte ens bör ge ett finger till den reservation, som i anslutning till
utskottets utlåtande anföres från bondeförbundshåll. Jag tror för min del
att riksdagens förtroende skulle bli skadat, örn man här gav sig till att tumma
på en överenskommelse mellan personal och statsmakter. Det skulle betyda,
att de förhandlingar, som nu ha gått så bra i lås, i fortsättningen inte
skulle röna det förtroende ifrån organisationerna och de enskilda tjänsthavarnas
sida som en dylik förhandlingsordning är berättigad till. Man skulle
misstro statliga förhandlingsresultat överhuvud, och jag tror för min del att
det vore till ganska stor skada för landet i dess helhet.

Självfallet är inte jag och väl knappast någon annan heller beredd att säga,
att det nu föreliggande förslaget uppfyller all rättfärdighet och att det på
alla punkter är fullständigt tillfredsställande. Säkerligen kan, framför allt
från de anställdas sida, framföras kritik på enskilda punkter, men i stort sett
är nog den överväldigande delen av dem som beröras av denna lönereglering
nöjd med det resultat som uppnåtts, och det kanske motsvarar ungefär det
resultat, som man väntat av förhandlingarna.

Naturligtvis kan man här göra åtskilliga funderingar över, huruvida det
är riktigt rättvist att de högre statstjänarna erhålla i pengar räknat en betydligt
större höjning av sina löner än vad de lägre statstjänarna erhålla. Det
är klart att man kan fråga sig, huruvida detta system är riktigt rättvist avvägt,
men å andra sidan återfinnes ju här — och det är en av förslagets kanske mest
sympatiska delar — en tydlig tendens till att procentuellt sett de lägre statstjänarna
den här gången erhålla det högsta tillägget. Man kan också understryka
vad som här tidigare sagts, att de lägre statstjänarna behöva säkerligen
en höjning av lönerna som i någon män läker de sår i deras ekonomi, som
krigsåren med det låga löneläge, som då var rådande, ådrogo de lägre statstjänarnas
ekonomiska förhållanden. Det är riktigt att statens kaka är säker,
men för de lägre statstjänarna har den också under de första krigsåren och
ända fram tills provisoriet bestämdes av riksdagen blivit naggad i kanten
på ett sådant sätt, att befattningshavarna till slut undrade, örn de inte befunno
sig i närheten av hålet i kakan.

För att inte bli missförstådd på den här punkten vill jag säga, att det givetvis
för statens vidkommande är ofantligt viktigt att inte bara för vissa delar
av personalen löneläget är riktigt utan att överhuvud taget lönenivån från de
högsta befattningshavarna och ned till de lägsta är avvägd på ett sådant
sätt, att statens verk med någon utsikt till framgång skall kunna konkurrera
med det enskilda näringslivet, när det gäller att till verken knyta förstklassig
arbetskraft. Det är därför som frågan örn en sådan här lönereglering är
så ofantligt viktig, ty det gäller att inom olika grader, ända uppifrån och
ned. erhålla en lön som gör statstjänsten så pass åtråvärd, att alla verkligt
goda krafter inom arbetslivet tycka att de vilja tjäna staten och taga anställning
vid statens olika verk. Man har ju från statens sida inte don möjlighet,
som nian Ilar inom det enskilda näringslivet och sorn lär tillämpas nu i den
allra största utsträckning, att man för att få åtråvärd arbetskraft helt enkelt
överbjuder varandra, och på verkligt skickligt folk - - de ina befinna sig i
di reki ("trens, ingenjörens eller i arbetarens skepnad — räder en verklig auktion.
De olika företagen vilja försäkra sig örn den blista arbetskraften. Jag
tycker att, i dessa dagar, när vi tala så mycket örn inflation och när man inte

Andra kammarens protokoll IDAG. Nr SO.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
minst från företagarhåll säger, att staten ingenting gör för att hindra den anryckande
inflationen, så borde vederbörande tänka en smula på detta vid
överbjudandet i fråga örn löner för att erhålla en viss arbetskraft. Man tycker
i detta sammanhang att ord och gärningar på det hållet stå i en ganska
uppenbar kontrast till varandra.

T anslutning till vad jag nyss sade örn de svåra tider, som de lägre statstjänarna
ha genomlidit, dessa år då underbetalningen var uppenbar, kan det
sägas att de bättre löner, som man nu genom detta förslag erhåller, i någon
mån skola kunna kompensera de svårigheter, som de lägre statstjänarna under
dessa år hade att kämpa emot. Ty det är alldeles klart att i tider av lönestopp
är det stört omöjligt för en statstjänare, som har månadsavlöning, att
utan alldeles särskilda anordningar kunna erhålla några kronor mera i avlöning.
Man kan säga, att överhuvud taget ha statstjänarna — kanske även
många andra månadsanställda men i vart fall inte minst statstjänarna — fått
känna på en fränhet i fråga örn reallönens sänkning som kanske ingen annan
jämförlig medborgargrupp har behövt känna. Det är alldeles klart, att lönestoppet
verkat olika på olika områden, men i den mån de anställda ha ackordsersättning
kunde man även under lönestoppets dagar avtrubba detta lönestopps
skarpaste hörn och komma fram till en något bättre avlöning. Det var
inte möjligt för de månadsavlönade att på det sättet i någon mån komma förbi
vad man här genom lönestoppet föreskrev.

Jag vill, herr talman, med detta bara konstatera, att statstjänarna på olika
sätt ha gjort sig synnerligen förtjänta av den förbättring, som de nu erhålla.
Det var väl riksdagens mening vid den tidpunkt, då det s. k. provisoriet fastställdes,
att man då skulle ge statstjänarna en slant, som i någon mån uppvägde
den dåliga betalning de under dessa år hade haft. Man får då med tillfredsställelse
inregistrera, att en ytterligare förbättring äger rum genom det
förslag; som nu förligger. Jag tror mig kunna säga, att den uppskattning av
statstjänarnas tjänster till samhället, som tar sig uttryck i det förslag som
lönekommittén, senare finansministern och till sist statsutskottet kommit till,
denna uppskattning av statstjänarna och deras arbete från statsmakternas
sida av allt att döma kommer att bli ömsesidig.

Jag skulle emellertid, medan jag har ordet, vilja ha sagt någonting till
finansministern, om han hade funnits inne i kammaren. Jag säger det i alla
fall. det kan väl ändå ha någon betydelse. Det är, att den lönereglering som
nu har ägt rum snarast bör kompletteras med en översyn av tjänsteförteckningen.
Det är förståeligt, att inte denna översyn kommit samtidigt med löneregleringen.
Jag tror det var tacknämligt, att inte så skedde, ty därmed skulle
denna lönereglering med all sannolikhet ha blivit fördröjd, men när nu löneregleringen
blir klar, tycker jag det är en angelägenhet av stora mått, att
översynen av tjänsteförteckningen med det snaraste kommer till stånd. Jag
tror inte det behöver bli någon allmän revision av tjänsteförteckningen, och
jag tror inte statstjänarna begära det heller, utan vad man här på statstjänarhåll
vill lia, det är en omvärdering av tjänsterna till följd av den utveckling,
som faktiskt äger rum. Det råder ingen tvekan örn att det teoretiska kunnandet
och ansvaret hos personalen ökas för var flyende dag. Det råder ingen
tvekan om att de krav, som man inom vissa grupper av tjänstehavare ställes
inför, äro av sådant slag och ha ökat i sådan omfattning, att en omplacering
av dessa tjänster till en något högre lönegrupp är synnerligen aktuell. Man
kan faktiskt gå så långt att man säger, att statens verk med denna lönereglering
och dess möjligheter mera framgångsrikt skola kunna konkurrera med
det enskilda näringslivet örn den prima arbetskraften. Den konkurrensen blir
emellertid inte fullkomlig, med mindre än att det också sker en omvärdering

Onsdagen den 4 december 1046.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
av tjänsterna, en översyn eller en revision av tjänsteförteckningen, om man
så vill.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde lierrar Bladh och Lundqvist.

Herr Falla: Herr talman! Vid den förberedande behandlingen av denna
fråga har, såsom framgår av den kungl, propositionen och av utskottets utlåtande,
rått en anmärkningsvärt stor enighet. Att kraven från de statsanställdas
organisationer ursprungligen voro högre än förhandlingsresultatet, som
man slutligen åstadkom, är naturligt. Det hör till gången av sådana ärendens
behandling. Emellertid uppnåddes ju fullständigt samförstånd vid förhandlingarna
mellan statens organ, lönekommittén, sammansatt av representanter
för olika politiska meningsriktningar, och de statsanställdas organisationer.
På detta förhandlingsresultat grunda sig nu den kungl, propositionen och statsutskottets
tillstyrkande utlåtande. Det är klart att, såsom också utskottet betonar,
förhandlingsresultatet icke kan vara för statsmakterna bindande, men
ur^ praktisk politisk synpunkt måste det te sig mycket olyckligt, örn man vid
frågans avgörande bryter sönder det resultat, som man efter lång tid och
mycket arbete och många besvärligheter har kommit till samförstånd örn.

. Den reservation av herr Gränebo m. fl., som fogats till utskottets utlåtande
och varom debatten nu rätt mycket har rört sig, gäller främst dyrortsgrupperingen,
men den frågan avgjordes ju i princip redan vid fjolårets riksdag vid
behandlingen och beslutet rörande skattegrupperingen. Ingen kan väl föreställa
sig, att riksdagen nu i dag skulle fatta beslut i motsatt riktning. Reservanterna
ha helt visst heller inte någon tanke att så skulle ske, utan reservationen är
en demonstration i politiskt syfte. Ingen kan ju förmena de ärade reservanterna
att på detta sätt hålla vid liv och blåsa på en viss propaganda, men
så som denna fråga behandlats och nu ligger till förefaller denna uppkonstruerade
motsättning vara en skäligen ofruktbar politik. Jag ber att ännu en gång
få betona, att frågan örn dyrortsgrupperingen faktiskt i princip avgjordes i
fjol.

Det har både i reservationen och under debatten gjorts ganska förtvivlade
försök att framställa frågan om dyrortsgrupperingen såsom en allmän intressekonflikt
mellan landsbygden å ena sidan och städerna å den andra. Så är inte
fallet. Jordbrukarnas intressen beröras inte av denna de statsanställdas lönefråga
i annan mån än jordbrukarna såsom medborgare äro intresserade av
andra allmänna frågor, och på samma sätt är det med de flesta andra folkgrupper
på landsbygden. Snedvridningen av diskussionen i denna fråga tar sig
nästan groteska uttryck, då det t. ex. vid fastställandet av en från 24 till 16
procent minskad spännvidd av dyrortsskalan säges att det skulle få till följd
»att inflyttnrngsströmmen till tätorterna kommer att fortsätta i samma takt
som hittills. Städerna skulle komma att fortsätta att suga till sig arbetskraften
medan landsbygden i motsvarande grad avfolkas.»

Hur kunna sådana påståenden framställas, och hur förhåller det sig i själva
verket med denna sak? Folkströmmen från landsbygden till tätorterna har
väsentligen utgjorts av småbrukare, lant- och skogsarbetare samt grov- och
diversearbetare och med dessa jämförliga grupper. Dessa grupper lia inte på
något sätt berörts av statens lönesystem och lära inte heller komma att göra
det. När personer från dessa grupper flytta till städer eller andra samhällsbildningar,
gå de oftast till byggnadsarbeten, till industrien eller till andra
slag av ^verksamhet, där statens lönesystem icke är eller bar varit gällande.
De ha sålunda i stort sett lockats från landsbygden till samhällena av de ar -

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1940.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
bets- och lönevillkor, som varit rådande i enskild verksamhet inom industri- och
stadsnäringarna. Statens lönesystem har, antingen det nu varit någorlunda väl
avvägt eller mycket dåligt, dock icke haft någon egentlig betydelse för denna
befolkningsrörelse.

När det återigen är fråga om antalet och mängden av statliga befattningshavare
i städer och på landsbygden, så beror inte det heller av det statliga lönesystemets
konstruktion, utan av det antal befattningar, som staten genom
olika organ bestämmer skall finnas på de olika orterna för att fylla olika uppgifter
i statens tjänst. Det är riksdagen som i stor utsträckning bestämmer
hur många statstjänare som skola finnas för olika behov, och de statliga affärsdrivande
verken kunna ju också efter föreliggande behov öka eller minska
den lägre personalens antal. Alltså kunna inte ens de, som lönas efter det statliga
lönesystemet, därav påverkas att samlas i större antal på vissa orter, t. ex.
i städerna, utan antalet statstjänare på varje ort bestämmes av staten själv.
Det statliga lönesystemet med dyrortsgruppering o. d. kan vara mer eller
mindre väl avvägt, men talet örn att det skulle vara orsaken till inflyttningsströmmen
från landsbygden till tätorterna är fullständigt grundlöst.

Jag tror att vi nu äro tämligen överens örn att levnadskostnadsberäkningarna
för nu gällande dyrortsgruppering varit i många stycken skeva och missvisande.
Ingen vill heller hålla på den gamla grupperingen, utan alla äro överens
örn dess slopande. Vi borde också kunna vara överens örn att staten, när
den tar i anspråk sina befattningshavare för fullgörande av statliga tjänsteåligganden
på olika orter, i rättvisans namn måste ge samma reallön åt dem,
som fylla samma tjänsteuppgifter. Örn noggranna och objektiva undersökningar
då visa t. ex. 20 procents skillnad i levnadskostnaderna på olika orter, så
blir ju samma nominallön i realiteten 20 procent mer pa vissa orter och 20 procent
mindre på andra. Det kan man ju inte finna rimligt och rättvist. Jo, människorna
äro ofta verkligen så beskaffade, att de som fa den högre reallönen
oftast finna det vara fullkomligt riktigt och rättvist, men ingen som får den
lägre reallönen torde hålla med örn att det skulle vara riktigt. Och den som
vill döma objektivt, och det böra vi ju göra här i riksdagen, måste nog hålla på
att reallönen bör vara lika för samma tjänst och arbetsuppgift, samma arbetsprestation.

Vi borde också kunna vara överens örn att prisundersökningarna för dyrortsgrupperingarna
böra göras med helt korta mellanrum, så att grupperingen inte
behöver baseras på material, som inte är aktuellt. Att så goda och rättvisande
undersökningsmetoder som möjligt böra komma till användning så att möjligast
riktiga resultat kan vinnas, torde vi också kunna vara överens örn. Om utvecklingen
skulle förlöpa så, att levnadskostnaderna helt skulle utjämnas olika
orter emellan, eller den kvarstående skillnaden skulle bli så liten att den inte
skulle ha någon praktisk betydelse, så torde det också gå ganska lätt att få
enighet örn att slopa ett grupperingssystem, som inte längre hade något underlag
i verkligheten. Det förefaller mig som örn vi med god vilja till saklighet,
rimlighet och rättvisa inte skulle behöva strida örn en fråga sådan som denna.

Jag hörde för en stund sedan ett yttrande av herr Fagerholm. Jag kunde
kanske inte fullt exakt uppfatta det, men jag tror att jag bär meningen tämligen
klar för mig ändå. Han yttrade, att de förhandlingar, som nu förts, äro
de första verkliga förhandlingar, som ha förts mellan organisationer av statstjänare
å ena sidan och deras principal, staten, å den andra. Det är nu inte riktigt,
det har tidigare förts förhandlingar på principiellt samma bas. Men herr
Fagerholm försökte ur detta dra vissa konklusioner, och örn jag inte missuppfattade
honom, sade han, att statstjänstemannen genom det underhandlingsresultat,
som nu har uppnåtts, lia kommit i samma ställning gentemot staten

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
som de kollektivavtalsanställda arbetarna kommit i gentemot sina arbetsgivare.
Jag tror att han också yttrade någonting om att det därmed var uppenbart,
att tjänstemännen också hädanefter ha möjlighet att antaga eller förkasta ett
uppnått resultat. Ja, jag tror att statstjänstemännen själva i allmänhet ha en
bättre uppfattning örn sin ställning än att de skulle vilja utbyta sin fasta och
trygga ställning mot den otrygghet, den i alla fall under vissa tider ganska
vanskliga ställning som en arbetarpart har ute på den fria lönemarknaden. Jag
har vid olika tillfällen resonerat med företrädare för statliga tjänstemannaorganisationer
örn just detta spörsmål. Vi vilja inte, säger man, uppge vår fasta
och säkra ställning som statstjänstemän. Jag tror att det i den vidaste utsträckning
förhåller sig så.

Det går lätt att slänga ut extrema yttranden i en debatt, men det kan ha
konsekvenser med sig, ocih jag tror att det vore ganska bra, örn företrädarna
för olika organisationer, då de ge sig långt ut, tänkte sig väl för örn konsekvenserna
av sådana uttalanden.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hyling: Herr talman! De förhandlingar, som förts mellan en statlig
lönekormmité och de stora tjänstemannaorganisationema, äro de första av detta
slag. Det är ju tre stora tjänstemannaorganisationer, nämligen TCO, statstjänstemannens
riksförbund och statstjänarkartellen, som varit förhandlingspart
å ena sidan, och lönekommittén å den andra.

När man läste lönekommitténs betänkande och fick se att det rådde enighet
mellan de olika parterna, trodde man att det skulle gå relativt lätt att lösa denna
fråga i riksdagen i dag. Visserligen står det i lönekommitténs betänkande, att
de olika delegaterna eller representanterna i lönekommittén hade olika uppfattningar
och, som det heter, i princip hyste mot förslaget avvikande åsikter, exempelvis
i fråga örn lönenivån, lönernas dyrortsgradering och dennas avveckling
eller lönernas rörlighet, men representanterna ha dock »ansett detta icke hindra
deras anslutning till det resultat, som kunnat uppnås vid förhandlingarna».
När man läst detta och sedan sett utskottsutlåtandet och funnit att såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna just ha tryckt på att några väsentliga förändringar
av denna överenskommelse inte böra göras, blir man givetvis litet förvånad
över att det här finns en reservation, som går mycket långt i krav på förändringar
av lönekommitténs förslag.

Jag vill bara först, herr talman, säga några ord om själva löneregleringsförslaget.
Direktiven innehöllo ju att statstjänstemännen skulle få en kompensation
för dyrtiden. De skulle få sådana löner, att de skulle kunna uppnå 1939 års
reallönenivå. Det har visat sig, att denna reallönenivå har uppnåtts och t. o. m.
överskridits av de lägre statstjänstemännen. Mot detta förslag finns ingenting
att säga, ty de lägre statstjänstemännen ha här i landet haft löner, som i vissa
fall kunna sägas lia legat under existensminimum. Det är därför ingen som helst
tvekan om att det hade varit en riktig väg att försöka lyfta upp dessa löner
först till reallönenivån och sedan en bit däröver.

Men man blir litet betänksam, då man ser att lönekommittén beträffande de
högre statstjänstemännen inte ens har velat sträcka sig så långt, att lönerna
för dessa tjänstemän kunnat återställas till den reallönenivå, som fanns 1939.
Jag är väl medveten om att många säga, att dessa tjänstemän ha så höga
inkomster, att de kunna klara sig ändå. Det kommer emellertid kanske för
framtiden att bli rätt stora besvärligheter förknippade med rekryteringen av
de högre statstjänstemannabefattningarna, därest man nu följer denna linje.
Inom den privata företagsamheten ger mari dessa sina tjänstemän högre löner,
och följden kan bli, att de bästa av de tjänstemän, som vi lia inom de statliga

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
verken och institutionerna, lämna dessa mycket viktiga befattningar för att
övergå i enskild tjänst.

Vad sedan beträffar den reservation, som av bondeförbundets representanter
har fogats till utskottets utlåtande, vill jag framhålla, att jag i princip
delar den uppfattningen, att dyrortssystemet har åstadkommit mycket stora
svårigheter för hela vårt land. Jag hade under föregående höstriksdag tillfälle
att både motionsledes och här i kammaren uttala min mening örn den
saken. Redan då föreslogo vi från högerhåll i en motion, att det från början
skulle bli en lägre spännvidd än den av Kungl. Maj :t nu föreslagna, nämligen
12 procents spännvidd, och att detta endast skulle vara en övergångsform,
tills hela dyrortssystemet kunde slopas. Jag har nämligen också den uppfattningen,
att utvecklingen här i landet går mot en mycket kraftig sammanpressning
i fråga om priserna mellan de olika orterna. Jag är övertygad örn att
systemet med standardpriser kommer att genomsyra hela landet på ett helt
annat sätt än tidigare. För övrigt finns det ju redan nu praktiskt taget inte
någon skillnad i levnadskostnader annat än när det gäller hyresområdet. Är
det vissa priser, som ligga lägre på landsbygden, är det andra priser, som
ligga lägre i städerna. Men i fråga örn hyresnivån skiljer det sig ganska betydligt
— det kan inte bortresoneras i detta sammanhang — och vi behöva
fördenskull få möjlighet till tätare förhandlingar mellan tjänstemännens organisationer
och en statlig lönekommitté.

När den kungl, proposition, som vi i dag behandla, kom på riksdagens bord,
var jag med och motionerade örn att från riksdagens sida skulle göras ett uttalande
örn önskvärdheten av tätare förhandlingar än vad tidigare har varit
fallet. Jag hälsar nu med tillfredsställelse, att ett enigt utskott har gått på
den linjen. Vad motionärerna säga örn att det finns stora olägenheter förenade
med den stelhet, som måste känneteckna dyrortsgraderingen, och att det bör
företagas en översyn av det statliga lönesystemet med kortare tidsmellanrum
än hittills varit brukligt, understryker nämligen utskottet med orden: »Utskottet
kan helt ansluta sig till syftet med detta förslag.»

Om man gör verklighet av detta och det alltså blir tätare förhandlingar,
kommer det helt säkert att vid en kommande förhandling, kanske örn några
år, visa sig, att det dyrortssystem, som vi nu ha, måste ställas på avskrivning.
''Jag är, såsom jag tidigare sade, övertygad om att sammanpressningen i fråga
örn priserna kommer att fortgå. Men det kommer också att betyda ofantligt
mycket, hur hyreskostnaderna på landsbygden komma att beräknas. Som det
nu är, beräknar man enligt min uppfattning dessa kostnader alltför lågt. Det
kastar för närvarande åtskilligt mycket mer att bygga en bostad på landet än
man har velat räkna med, när det gällt att fastställa hyresnivån. Jag hörde
för en tid sedan talas örn att för en tjänstemannabostad, innehållande tre rum
och kök, byggnadskostnaden hade uppgått till 57 000 kronor. Räkna vi med
en ränta av 6 procent, kommer man upp till en hyresnivå som är lika hög som
i Stockholm. Nu kanske detta exempel, taget från Norrland, är ett unikt exempel,
men jag har i alla fall velat anföra det. Jag skulle tro, att byggnadskostnaderna
på landsbygden för en sådan bostad i regel hålla sig omkring
30 000 kronor. Redan detta medför emellertid en väsentlig stegring av hyresnivån
i förhållande till den nivå, där hyrorna på landsbygden för närvarande
anses ligga.

Det är i detta sammanhang kanske på sin plats att framhålla, att landsbygdens
tjänstemän givetvis böra ha samma förmåner och samma reallön som
övriga tjänstemän, något som val ingen torde bestrida. Men mycket kommer
härvidlag att bli beroende på hur man i framtiden hyressätter de tjänstebostäder
som finnas ute på landsbygden. För närvarande är denna hyressättning

Onsdagen den 4 december 1940.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forte.)
ganska låg i förhållande till priserna i den öppna bostadsmarknaden. Skola
emellertid nu dessa hyror höjas så att de motsvara en normal förräntning av
byggnadskostnaderna, kommer det omedelbart att utgöra ett bevis för att hela
dyrortssystemet bör avvecklas, ty då kommer hyresnivån på landsbygden att
närma sig de hyror som finnas i städerna.

Jag började mitt anförande, herr talman, med att framhålla, att det inom
lönekommittén rådde enighet om att förorda det system, som ligger på riksdagens
bord. Bondeförbundet har emellertid nu för sin del kommit med förslag
örn en väsentlig ändring av detta system. Frågan blir då, örn tjänstemännens
olika organisationer och framför allt förhandlingsdelegerade kunna godtaga
en sådan sak. Jag skulle för min del tro, att dessa organisationer ha förväntat,
att riksdagen inte skulle göra några större ändringar i förslaget. Vi
kunna ju göra det tankeexperimentet, att samtliga partier här i riksdagen hade
framfört lika ingripande ändringsförslag som bondeförbundet gjort. Då hade
ju hala resultatet av förhandlingarna blivit sönderbrutet, och jag kan inte tänka
mig annat än att nya förhandlingar hade måst komma till stånd, ty man
kan inte i en statlig lönekommitté lova en sak och sedan i riksdagen på väsentliga
punkter gå ifrån detta.

När jag sålunda vid denna riksdag inte har väckt någon motion, i vilken
jag exempelvis begär en lägre spännvidd än den som lönekommittén har förordat,
har det uteslutande varit därför att jag har ansett, att man icke bör bryta
den överenskommelse, som kommit fram såsom en produkt av de förda förhandlingarna.

Innan jag övergår till den andra reservation, som fogats till utskottsutlåtandet,
skulle jag vilja säga några ord med anledning av de siffror, som herr
Rubbestad dragit fram i sitt anförande.

De löneskillnader, som herr Rubbestad påvisade, äro nog riktiga, örn man
lägger upp saken så som han gjorde och alltså utgår från det statliga lönesystemet
1936. Men sedan dess ha ju tjänstemännen fått ett rörligt tillägg
och ett kristillägg på grundlönerna, vilka tillägg för närvarande uppgå till 31
procent. Det måste då naturligtvis vara riktigare att utgå från lönerna, sådana
de voro efter dessa tilläggs tillkomst. Gör man det, finner man att i femte lönegraden,
som herr Rubbestad här tog som exempel, skillnaden ira utgör 1 069
kronor, medan den efter det föreliggande löneregleringsförslagets genomförande
stannar vid 672 kronor. Detta visar alltså fullkomligt motsatsen till vad de siffror
gjorde, som herr Rubbestad här drog fram. Går jag till elfte lönegraden,
är skillnaden nu 1 446 kronor, och efter löneregleringens genomförande blir
den 948 kronor. I tjugonde lönegraden är skillnaden nu 2 170 kronor, men efter
löneregleringens genomförande uppgår den till 1 392 kronor. Det är alltså en
ganska väsentlig olikhet mellan dessa siffror och dem, som herr Rubbestad talade
örn.

Den minskning i spännvidden, som nu kommer att ske, betrakta vi alltså
som ett av de första stegen mot ett avskaffande av hela dyrortssystemet. Man
måste hela tiden hålla klart i sikte, att detta dyrortssystem inte får upprätthållas
på konstlad väg en dag längre än som är nödvändigt, och jag är, herr
talman, övertygad örn att genom den allt kraftigare prissammanpressningen
liksom genom de möjligheter till tätare förhandlingar, som öppnas, kommer
dyrortssystemet så småningom att kunna avskrivas.

Sedan vill jag, innan jag slutar, herr talman, endast säga några ord om den
reservation, som är avgiven av herr Andrén m. fl.

Det är ju bara på en punkt som denna reservation vill göra en ändring i
utskottsutlåtandet. Såsom alla väl redan -—■ genom de anföranden som hållits
här och genom att läsa utskottsutlåtandet — lia erfarit, bär utskottet i eit

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
passus på s. 28'' i utlåtandet förutsatt, att sådana arbetsuppgifter av socialpedagogisk
art, som kunna tänkas förekomma, skola utan särskild gottgörelse
fullgöras av lärarpersonalen.

Man får inte förvåna sig, om lärarpersonalen frågar sig vad det är som utskottet
bär syftar på. Är det bara på lärarens skyldighet att vakta barnen vid
skolbarnsbespisningen, eller finns det även andra saker som utskottet Ilar tänkt
på? Från lärarhåll räknas till åtgärder av socialpedagogisk karaktär inte bara
barnbespisningen, utan även koloniverksamheten, såväl som vissa skyldigheter
i fråga örn barnens fritid och annat sådant. Det skulle vara ytterst värdefullt,
örn man här av statsutskottets talesman kunde få ett klart besked örn hur långt
utskottet syftar i detta avseende.

Därtill kommer att Tjänstemännens centralorganisation, till vilken denna
grupp av tjänstemän hör, har velat få upp även denna sak till förhandling.
Jag kan inte finna, att det då är riktigt att riksdagen binder lönekommittén
med ett sådant uttalande, som utskottet här har kommit med. Lönekommittén
bör i stället, precis som hösten 1945, få relativt fria händer, när det gäller att
träffa en uppgörelse med statens tjänstemän.

Detta är enligt min uppfattning en ganska typisk förhandlingsfråga, och jag
vädjar därför till kammaren att stödja reservationen, vilken ger möjlighet till
sådana förhandlingar mellan Tjänstemännens centralorganisation å ena sidan
och en statlig lönekommitté å den andra.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande av herr Andrén m. fl.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag har den bestämda uppfattningen, att
den enda tänkbara, lösningen av denna fråga i nuvarande läge är att utskottets
förslag bifalles. Man kan nämligen inte, såsom flera talare här tidigare anfört,
bortse ifrån att det förslag till reglering av statstjänstemännens löner, som
nu föreligger, har tillkommit genom fria förhandlingar mellan representanter
för tjänstemännens organisationer och för staten. Örn några mer väsentliga ändringar
av denna mellan de olika representanterna träffade uppgörelse skulle
vidtagas, kan detta leda till ganska stora svårigheter för framtiden.

Men det är alldeles självklart, att det kan råda delade meningar om huruvida
tidpunkten just nu är den lämpligaste för genomförandet av en så omfattande
lönereglering som det här är fråga örn. Det har framför allt från borgerligt
håll sagts, att en ökning av lönerna på den allmänna marknaden skulle
under nuvarande förhållanden, med den rätt kännbara varubrist som råder,
kunna förorsaka ganska stora svårigheter och medföra en omfattande inflation.
Men, herr talman, jag utgår ifrån att en ökning av statstjänstemännens
löner kommer att ha samma verkan på prisnivån som en löneökning för löntagarna
på den allmänna arbetsmarknaden.

Ett beslut i dag skulle således medföra att varupriserna skulle ökas och att
en ökad fara för inflation skulle inträda. För min del är jag trots detta beredd
på att yrka bifall till utskottets förslag. Jag har emellertid inte velat underlåta
att framföra dessa enkla synpunkter, detta framför allt därför, att varningarna
för en inflation alltid uttalas på ett starkare och kraftigare sätt när det ärt
fråga om löneförbättring för arbetarna än när det gäller löneförbättring för
tjänstemän. Enligt min mening förhåller det sig som det förut sagts så, atti
det måste medföra samma verkningar på köpkraften antingen en löneförbättring
sker för tjänstemannagrupper eller för arbetarna i den allmänna marknaden.

Herr Rubbestad har gjort gällande, att den föreslagna spännvidden mellan
lönerna i högsta och lägsta dyrortsgruppen är alltför kraftigt tilltagen. Men det

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
förhåller sig ju så, att en uppgörelse träffats mellan representanter för tjänstemännen
och representanter för staten. Vid den uppgörelsen har man enats om
denna spännvidd på 16 procent. Herr Rubbestad nämnde även vissa siffror,
men dessa grunda sig — anser jag — på en något felaktig utgångspunkt. Örn
jag icke missuppfattat herr Rubbestad, jämförde han de nuvarande grundlönerna
med de grundlöner, som lönekommittén föreslår, ökade med 6 procent.
Men skall man, som en föregående talare riktigt anmärkte, göra en jämförelse,
skall man göra en jämförelse mellan de grundlöner, som för närvarande äro
gällande, ökade med 31 procent, och de grundlöner som kommittén föreslår —
dessa framgå av propositionen — ökade med 6 procent. Göra vi en jämförelse
efter dessa grunder, komma vi till ett något annat resultat än herr Rubbestad
gjorde. Örn jag exempelvis tar fjärde löneklassen, föreligger det nu en löneskillnad
mellan högsta och lägsta ort på 1 066 kronor. Örn jag tar samma löneklass
i det nya förslaget -— den har ett annat nummer och betecknas där som nr 8
— förefinnes där en löneskillnad på 804 kronor mellan högsta och lägsta dyrortsgrupp.
Tar jag femte löneklassen komma vi med samma utgångspunkter
fram till en skillnad på 1 069 kronor, såsom förhållandena äro nu, men enligt
föreliggande förslag på 852 kronor. Hoppa vi sedan upp till sjuttonde löneklassen
föreligger nu, örn vi räkna med grundlönen plus 31 procent, en skillnad
på 1 854 kronor. Enligt förslaget blir det en skillnad på 1 464 kronor mellan
högsta och lägsta dyrortsgruppen. Vi måste alltså konstatera att här skett en
ganska stark sammanpressning av lönenivån för befattningshavarna i högsta
och lägsta dyrortsgrupperna.

Till detta vill jag endast anföra ytterligare ett par siffror från den allmänna
lönemarknaden beträffande den spännvidd mellan högsta och lägsta dyrortsgrupp
som förekommer. Örn vi slå upp Statistisk årsbok för 1944 och studera
lönerna där inom de olika dyrortsgrupperna, finna vi att medelförtjänsten per
timme för samtliga näringsgrenar är kronor 2: 42 i högsta gruppen och kronor
1: 53 i den lägsta. Det utgör en skillnad i lönehänseende i öppna marknaden
på icke mindre än 38 procent. Det är möjligt att här skett en liten sammanpressning
under de senare årens lönerörelser, men jag tror dock icke att
denna sammanpressning varit av någon väsentlig storleksordning. Jag kommer
med hänsyn till dessa siffror till det resultatet, att jag tror att det kommer
att taga lång tid och i vissa fall förorsaka många svårigheter, innan spännvidden
mellan lönerna i högsta och lägsta dyrort inom det fria näringslivet kan
pressas tillsamman till högst 16 procent, som här föreslås för statstjänstemän.

Jag skall icke närmare gå in på den reservation, som framförts av herr Andrén
med flera. Jag tror att folkskollärarkåren har blåst upp denna fråga till
allt för stor omfattning. Med det skrivsätt i motiveringen, som utskottet använt,
innebär det knappast någonting annat än att lärarna skola kunna åläggas
att vid skolmåltiderna lia en viss uppsikt över barnen, så att de uppträda på
ett städat sätt under den tid de intaga sin måltid. Jag utgår ifrån, att detta;
kommer att bli varken så tidsödande eller så ansträngande för lärarnas vidkommande
som man tror. Jag kan ju nämna, att första kammaren med mycket
stor majoritet redan tagit utskottets förslag utan ändring av motiVeringen.

Herr Rubbestad drog även upp en annan fråga i denna debatt, nämligen frågan
örn dyrortsgrupperingen. Jag vill till detta endast i korthet framhålla,
att jag har den uppfattningen att denna fråga örn dyrortsgrupperingens vara
eller icke vara avgjordes av 1945 års riksdag. Sedan denna tid har det icke inträffat
några sådana förhållanden, som kunna föranleda riksdagen att intaga en
annan ståndpunkt i denna fråga i år.

I övrigt vill jag bara tillägga, att jag icke ser på denna fråga på samma
sätt som herr Rubbestad och övriga bondeförbundare göra. Jag är nämligen

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
icke absolut övertygad, att cm samma löner skulle betalas på rena landsbygden
som på dyrorterna, detta skulle komma att motverka flykten från landsorten.
Jag tror snarare att örn ett sådant lönesystem utan vidare skulle genomföras1,
skulle det verka i rakt motsatt riktning. En stor del av de näringsgrenar, som
för närvarande äro förlagda på landsbygden, komme, örn de måste betala samma
löner och ha samma omkostnader som i städerna, att taga under övervägande,
örn det ej vore lämpligare att förflytta verksamheten till mera centrala
delar av landet, där kommunikationsförhållandena äro bättre för dem än på
landsbygden. Vad kommer detta att medföra? Jo, att flykten från landsbygden
kommer att tilltaga i ökad omfattning med det resultatet, att landsbygden
komme att bli folkfattigare och tristare än vad den är för närvarande.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Under den debatt som förts här i
flera timmar i denna fråga, som ju är av stor betydelse, ha olika meningar
framförts. Några talare ha gjort gällande, att frågan är ganska enkel för
riksdagen. Örn jag fattade den senaste talaren rätt, tycktes han utgå ifrån, att
överenskommelse om löneregleringen träffats mellan staten och tjänstemannaorganisationerna
och att frågan örn dyrortsgrupperingen avgjordes i fjol, ergo
skulle ingenting annat vara att göra än att överlämna till Kungl. Maj:t att
fastställa dessa beslut. Örn sa skulle vara fallet, vöre det, tycker jag, ganska
meningslöst att överhuvud taget diskutera frågan. Jag förutsätter emellertid,
att riksdagen enligt riksdagsordningen icke bara har rätt utan också skyldighet
att behandla och granska den proposition, som här föreligger, från de
synpunkter som riksdagen för sin del anser böra läggas på frågan.

Själva underhandlingarna med tjänstemannaorganisationerna har jag för min
del sett från den utgångspunkten, att det givetvis ligger ett mycket stort värde
i att man diskuterar och överlägger med de olika organisationerna, så att
man får dem att första den ställning staten har och eventuellt kommer fram
till en ståndpunkt, där vederbörande organisationer själva i viss utsträckning
få taga ansvaret för de beslut, som från Kungl. Maj:ts sida framläggas. Jag
vill ingalunda för min del förringa värdet av dessa underhandlingar. Men jag
bestrider att riksdagen därigenom på något sätt betagits rätt att pröva frågan,
något som ju riksdagen, som sagt, enligt riksdagsordningen har både
rätt och skyldighet att göra. Det är utomordentligt intressant att lyssna på
de olika talarna. I synnerhet lyssnade jag med stort intresse till herr Kylings
anförande. Jag funderade litet på_ vad han skulle yttra, ty från de trakter,
där han hör hemma, har det kommit en skrivelse till statsutskottet, i vilken
skrivelse man icke alls synes vara belåten med det förslag, som här föreligger.
Herr Kyling sade, att han har samma ståndpunkt i år som förra året.
Han ville lia haft en mindre spännvidd mellan lönerna i högsta och lägsta
dyrortsgrupperna. Som någon slags övergångsform ville han gå ned till en
spännvidd av 12 procent. Men eftersom det nu finns en överenskommelse mellan
tjänstemannaorganisationerna och staten, ville han inte driva den saken.
Örn jag fattade honom rätt, begränsade han sig till att endast begära strykning
av det ställe i utskottsmotiveringen, varom yrkande jämväl föreligger från
herr Andréns m. fl. sida. Jag förstår, att det med de utläggningar herr Hyling
gjorde i somras i valrörelsen är svårt för honom att klara situationen
sådan den är i dag. Därför var han självfallet nödgad att gå fram på den något
knaggliga väg han gick på för att komma till ett resultat, som jag dock
tycker var ganska magert från hans utgångsläge.

Tillåt mig, herr talman, att sedan också beröra vad en annan talare yttrat

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
under debatten. Det är ju så, att man i allmänhet bär mycket god tid att
lyssna till odh försöka fatta vad herr Svensson i Ljungskile säger bär i kammaren.
Han drog upp någon slags inkonsekvenshistoria, som bondeförbundet
skulle ha gjort sig skyldigt till. När herr Svensson i Ljungskile yrkade på
ändring i avtalet örn jordbruksprodukternas prisläge, fick han från bondeförbundshåll
det svaret, att bondeförbundet icke i det hänseendet ville gå med
honom. Men nu, menar han, går bondeförbundet fram med friskt mod och
bryter mot ett avtal av denna beskaffenhet. Jag skulle vilja säga, att han
hade varit mycket starkare i sin argumentation, om han varit konsekvent och
tagit avstånd, både när det gäller avtalet örn jordbrukspriserna och det avtal
varom nu är fråga. Men det gjorde han inte. Han ville ha ändring på avtalet
örn jordbrukspriserna, men detta avtal tycks han vilja acceptera efter
någon tvekan. Han sitter alltså, så vitt jag kan bedöma läget, i samma båt
som vi. Han har klandrat det förra avtalet men går med på detta avtal. Jag
tror inte, att han kan lägga någon större tyngd i sitt klander mot bondeförbundet.
Klandret drabbar indirekt honom själv, ty han befinner sig som sagt
i precis samma läge som vi. I ena fallet har han velat gå emot, men i detta
fallet går han med. Han har genom sina egna åtgärder brutit udden av sin
argumentation.

Herr Svensson i Ljungskile gav sig sedan in på en kritik av den uppfattningen,
att det i vår reservation innefattade förslaget skulle, därest reservationen
vunne riksdagens bifall, på något sätt motverka vad han kallade folkvandringen.
Han ansåg den sistnämnda frågan vara av sådan betydelse, att
den icke nämnvärt kunde påverkas av denna- lilla löneregleringsfråga. Ja, om
man kallar flykten från landsbygden för folkvandring, kan ju herr Svensson
i Ljungskile ha rätt. Men jag tycker vi kunna begränsa oss till vad det hela
egentligen är. En lönereglering med dyrortsgruppering medför obestridligen
en dragning från landsbygden till tätorterna; den uppmuntrar alltså direkt
förflyttning från landsbygden till tätorterna. Örn dyrortsgrupperingen upphör,
kan jag inte se annat än att konsekvensen åtminstone skulle bli en minskning
av denna sugning från landsbygden. Därigenom skulle man hejda -— jag
hoppas även herr Svensson i Ljungskile ville vara med därom — denna flykt
från landsbygden, som hotar att ta en sådan omfattning, att vi icke kunna åse
densamma utan bekymmer.

Herr Svensson i Ljungskile sade vidare något -— jag vet icke om jag fattade
honom rätt — men så vitt jag förstår innebar det detta, att örn vi finge
igenom vårt förslag, så skulle det icke medföra för jordbrukets folk annat än
ökade skatter. Jag blev mycket överraskad av att herr Svensson i Ljungskile
kunde göra ett sådant uttalande, örn jag nu fattat honom rätt. Jag kan icke
förstå varför ett genomförande av vårt förslag skulle leda till ökade skatter.
Jag kan till nöds förstå honom, örn han säger att jordbruket skulle få ökade
utgifter på grund av att lönestandarden på landsbygden skulle komma att
höjas, något som för jordbrukarna komme att medföra ökade utgifter för den
anställda arbetskraften. Men jag hoppas att även herr Svensson i Ljungskile
är med örn att vilja bibehålla det system, på vilket vi byggt jordbrukspriserna,
d. v. s. livsmedelspriserna, nämligen att de skola täcka kostnaderna för
produktionen. Göra vi det, skulle vårt förslag, såvitt jag förstår, icke ha någon
annan inverkan än den att priserna i detta hänseende komme att följa
arbetspriserna, och det är väl ingen som vill bestrida att ett sådant tillvägagångssätt
är det riktiga i det sammanhanget. Jag hoppas att herr Svensson i
Ljungskile icke vill göra avsteg från den principen eller tvivlar på att den i
fortsättn ingen skall kunna bibehållas.

Detta var några ord örn vad som sagts av några talare. Jag skall icke giva

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1940.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statetis tjänst m. fl. (Forts.)
mig in i någon diskussion med de speciella löneexperterna i detta ärende. När
man emellertid betraktar dyrortsgrupperingen som en relativt sekundär fråga
i detta sammanhang, då tycker jag att man underskattar både den ekonomiska
och — kanske ännu mera —■ den psykologiska effekten. Jag har ej haft möjlighet
att följa debatten hela dagen i kammaren, så jag vet inte allt vad som
har yttrats här, men det sades i utskottet, att örn man icke, som vi reservanter
föreslagit, höjer lönerna i de högsta dyrorterna, skulle det kunna resultera
i att tjänstemännen i de högsta löneklasserna i dessa högre dyrorter komma
att övergå till privat tjänst. Jag påpekade då i statsutskottet, att den risken
föreligger i minst lika stor utsträckning, då det gäller dem som äro anställda
i statens tjänst på de lägre dyrorterna, ty de orättvisor i löner, som därvidlag
kunna konstateras, äro än större för befattningshavarna där. Frestelsen att
övergå till civil tjänst är därför större för dem som bo ute på landsbygden
eller i de mindre tätorterna.

Det är ju tre punkter i detta förslag som reservanterna tagit upp: dyrortsgrupperingen,
löneregleringen och maximeringen av det rörliga tillägget. Örn
det senare skulle jag vilja säga, att när vi nu gå in för en omreglering spelar
procenten självfallet mindre roll än tidigare, beroende på den lägre procentsatsen,
men principen är väl lika klar i dag som någonsin. Örn emellertid det
rörliga tillägget skall tjäna till att täcka trycket av dyrtiden, de högre levnadskostnaderna,
så kan jag inte begripa att detta tryck är större för en inkomsttagare
i de högre lönegraderna, med över 10 000 kronors inkomst, än
för dem i de lägre. Om man förfar på det föreslagna sättet, betyder detta, att
det rörliga tillägget inte bara är avsett att täcka de höjda kostnaderna, utan
då innebär det en reell löneförmån, och jag undrar örn det någonsin varit riksdagens
mening att det skall vara så. Därför ha vi i reservationen ansett att
man inte bör ändra maximisiffran utan hålla på att det rörliga tillägget fortfarande
skall beräknas å ett högsta belopp av 900 kronor per månad.

Inte heller kan jag finna det lyckligt att göra något uttalande om sjukvårdsförmånerna.
Även om man i dag här i riksdagen tar med lätt hand på
de ändringsförslag reservationen förordar, så är jag övertygad örn, herr talman,
att det finns mycket stora grupper i detta land, som följa denna fråga
med mycket stort, jag skulle nästan vilja säga, med spänt intresse.

Det har i utskottsutlåtandet talats om att man med kortare tidsmellanrum
bör upptaga lönefrågan till förnyad prövning, varigenom man bättre skulle
kunna följa utvecklingen på området, och det kan ju vara möjligt. Men varje
gång som vi behandla detta spörsmål kommer man med eller mot sin vilja
fram till den övertygelsen, att skillnaden i fråga örn omkostnader mellan de
människor, som bo på landsbygden eller de mindre tätorterna, och dem på de
s. k. högre dyrorterna alltmer minskas. Vi få väl avvakta utvecklingen, men
vi ha likväl inte ansett oss böra underlåta att säga vår mening vid detta tillfälle.
Därför, herr talman, ber jag för min del att få yrka bifall till den av
herr Gränebo m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Den föregående talaren yttrade i en inledande replik rörande
mitt anförande, att man i allmänhet har god tid både att höra och tänka
på de ord som jag säger. Av innehållet i repliken att döma skulle herr Svensson
i Grönvik ha behövt åtskilligt mer tid att höra på. Han säger nämligen bl. a.,
att jag hade varit mera konsekvent om jag nu yrkat ändringar av utskottets

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
förslag. Jag har fullt konsekvent både i våras och nu hävdat riksdagens fria
prövningsrätt och dess möjlighet att ställa ändringsförslag men inte att konsekvensen
också skulle innebära, att man alltid ställer ändringsförslag — det
är en slutsats som nog får stå för herr Svenssons i Grönvik egen räkning.

I fråga örn skatterna var det ju så, att jag punkt för punkt diskuterade de
olika riktningar, i vilka man kunde tänka sig konsekvenser av det höjda löneläget
på landsbygden. Jag sade att om bondeförbundet lyckas övertyga statsmakterna
om att det är lika dyrt att bo på landsbygden som i Stockholm, så
riskera vi väl också, när naturaprodukterna skola uppskattas, att få samma
pris på landsortsbostädema som på stockholmsbostäderna, och då blir det utan
tvekan bra mycket högre skatter.

I diskussionen om priserna har jag många gånger sagt min mening, och jag
sade även i mitt anförande nyss att jag tror, att rättvisekravet är det som
bär längst både när det gäller lönerna på landsbygden och jordbrukets produktpriser.
Därför är det självklart, att produktionskostnaderna skola täckas
och en rimlig företagarvinst också finnas.

Herr Hyling erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Svensson i Grönvik sade i sitt senaste anförande, att jag
hade mycket svårt att här göra gällande vad jag sagt ute i valrörelsen. Det
är rätt underligt att herr Svensson i Grönvik drar in sådana historier i debatten
i dag. Jag vill emellertid nu bara säga herr Svensson, att jag tycker
det skulle vara mycket svårare för bondeförbundet och herr Svensson i Grönvik
att kunna göra gällande, att den motion som från det hållet väckts har
någon som helst samstämmighet med vad bondeförbundets talesmän yttrade
i valrörelsen. Jag kan bara peka på radiointervjun, då herr Pehrsson-Bramstorp
blev angripen på den punkten. Då förnekade herr Pehrsson-Bramstorp
att han sagt just detta som sedan återkom i bondeförbundets motion i höst!
Jag skulle därför vilja rekommendera herr Svensson i Grönvik att icke kasta
sten så länge han sitter i glashus.

Herr Svensson i Grönvik, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Av det yttrande, som herr Svensson i Ljungskile
fällde beträffande bostäderna, kan jag inte utläsa något annat än att han anser
det vara självklart, att bostadsstandarden i tätorterna skall vara så hög att det
är uteslutet att den skall kunna förekomma på landsbygden: då skulle det bli
så höga skatter. Reflexionerna göra sig själva.

Vad sedan herr Ryling beträffar tror jag nog att vi bondeförbundare skola
försöka hålla våra vallöften — jag hoppas att herr Ryling håller sina lika
bra — och därför tror jag inte herr Rylings bekymmer för oss i den vägen
behöva bli så stora.

Herr Ryling erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det är riktigt att herr Svensson kan klara sina vallöften genom denna
reservation, men vi skola också hålla i minnet att man i lönekommittén icke
haft någon sådan reservation. Då frågar jag, herr talman, vilket är riktigast:
att hålla en överenskommelse mellan förhandlingsparterna, tjänstemännen å ena
sidan oeh statens lönekommitté å den andra, eller frångå den?

Jag har klart och tydligt i mitt anförande givit belägg för att jag fortfarande
intar den ståndpunkten att dyrortssystemet mäste avskaffas, men det
skall sia; på den vänen ali en prisaammanpressning kommer att visa sig naturlig.
Vad jag här hållit på är att man skall respektera en överenskommelse
sorn är träffad och inte springa ifrån den, som det parti gjort för vilket herr
Svensson i Grönvik är talesman.

Nr 39.

Onsdagen dea 4 december 1940.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Härpå yttrade:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag vill liksom flera andra talare
Ilar konstatera, att det förslag som här föreligger är ett resultat av förhandlingar
emellan representanter för staten och representanter för statstjänstemannens
organisationer. Jag vill framhålla för herr Senander, som yttrade
att det var första gången detta förekommit, att liknande förhandlingar fördes
med 1936 års lönekommitté, och liksom nu träffades även då en överenskommelse,
som riksdagen slutligen följde. När förhandlingar på detta sätt
ägt rum och en överenskommelse är träffad bör man inte utan stärka skäl
ifrån riksdagens sida göra ändringar i densamma. Dessa förhandlingar äro
nämligen i sig själva ur det allmännas synpunkt så mycket värda, att vi inte
här skola göra några avsteg, som inte äro absolut nödvändiga. Det är klart
att vi på mindre punkter, som avse vissa detaljer, skulle kunna göra ändringar
utan att överenskommelsen kunde betraktas som bruten, men detta kan
inte gälla beträffande fundamentala delar av överenskommelsen.

Den reservation, som här föreligger och är byggd på den motion som tidigare
är väckt, bryter den överenskommelse som är träffad, den saken är tämligen
klar. Jag är inte mycket förvånad över att bondeförbundet på nytt kör
fram med dyrortsgrupperingen. Det är politiska skäl som äro anledningen härtill,
det är inte sakliga skäl. Den ståndpunkt som bondeförbundet intagit i
dyrortsgrupperingsfrågan gör sig mycket bra i den politiska propagandan på
landsbygden, men den har, som jag nämnde, intet starkt sakligt underlag. Här
bär framhållits att riksdagen redan i fjol fattat beslut i dyrortsgrupperingsfrågan.
Genom den utredning som gjorts har konstaterats, att det fortfarande
finns avsevärda skillnader i fråga örn dyrheten olika orter emellan. Den princip,
som måste gälla i fråga örn lönesättningen, är att för att få lönen lika
mycket värd på alla orter måste den också vara variabel med hänsyn till kostnaderna
på de olika orterna. Den nya dyrortsgruppering, som vi väl snart
skola få, avser att härvidlag ställa de olika orterna i det rätta förhållandet till
varandra. Utskottet har för sin del uttalat att dylika undersökningar örn dyrhetsgraden
på de olika orterna skola göras med tätare intervaller än hittills.

Jag har funderat över vad resultatet egentligen skulle kunna bli i händelse
reservationen komme att bifallas. Här gäller det ju löner till statens tjänstemän,
det gäller inte löner på den fria marknaden. Det är inte alls säkert att
överläggningar och överenskommelser och beslut om lönesättning på den fria
marknaden komme att följa de dyrortsgrupperingsbeslut, som statsmakterna
fatta._ Det gäller här endast statstjänstemän, och skulle man se efter vilka
statstjänstemän på landsbygden som saken närmast kan komma att gälla, undrar
jag örn det inte i första hand är folkskollärarna. Därför skulle, såvitt jag
kan se, bondeförbundets aktion — örn den skulle vinna framgång —■ i främsta
rummet komma att resultera i en höjning av landsbygdsfolkskollärarnas löner
i tämligen hastigt tempo, från en grundlön på 6 000 kronor i 17 löneklassen till
en lön på 7 140 kronor.

Herr talman! Det var ännu en sak jag ville framhålla, när jag nu bär begärt
ordet, Jag är för min del inte riktigt nöjd med förslaget sådant det är
på en punkt, nämligen i fråga örn maximeringen av det rörliga tillägget, d. v. s.
den_ högsta lönesumma på vilken ett rörligt tillägg skall utgå. Den har höjts
nu i förslaget från 900 kronor till 1 200 kronor per månad. Jag kan inte finna
att det förslaget är tillräckligt sakligt motiverat. Det är klart att det måste
finnas en differentiering, en skillnad i lönesättningen med hänsyn till olika
omständigheter, kvalifikationer, ansvar och befattningens art. Men detta anser
jag skall avvägas vid själva lönesättningen och inte genom bestämmelser

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
om det rörliga tillägget, som är kompensation för levnadskostnadernas stegring.
Denna känns hårdast för de lägsta inkomsttagarna och mindre hård —
det tror jag vi alla få konstatera — för de högsta löntagarna. Jag skulle därför
helst ha sett att den gamla bestämmelsen stått kvar.

Då emellertid såvitt jag vet denna punkt utgör en väsentlig del av den överenskommelse
som är träffad, vill jag inte för min del vara med örn att ställa
ett yrkande, som kan resultera i att denna överenskommelse brytes. Därför,
herr talman, ställer jag intet yrkande, men jag har velat säga min mening på
den punkten och ber med detta att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sundberg: Herr talman! När resultatet av de förda förhandlingarna
och sedermera Kungl. Maj:ts proposition blevo bekantgjorda, vidtog givetvis
bland statstjänstemännen inom de olika organisationerna och på arbetsplatserna
en livlig diskussion örn det nya förslaget. Till skillnad från föregående
års diskussioner om löneregleringsförslag bär, som vi alla märkt, årets debatt
präglats av sans och lugn i alla avseenden, och man kan nog inte komma ifrån
att detta också betyder att nian bland statstjänarna i stort sett är ganska tillfredsställd
med det förslag som i dag behandlas.

Jag har, herr talman, inte begärt ordet för att polemisera i denna debatt
eller för att slutligen komma fram till några andra yrkanden än örn bifall till
utskottets förslag. Det är endast några alllmänna synpunkter, som jag vet att
många statsanställda omfatta, vilka jag i detta sammanhang skulle önska få
framlägga beträffande den översyn av tjänsteförteckningen, den översyn av
befordringsgrunder och annat, som har ett visst samband med löne- och uppflytt
ningsfrågorna.

Det finns som bekant en tjänsteförteckning och en personalstat, som i vissa
avseenden årligen äro föremål för översyn. Vid revision av denna tjänsteförteckning
kunna dels nya tjänster tillkomma och dels föreskrivas att vissa vakanta
tjänster, som uppstått under året, skola tillsättas. Det är klart att den
statsanställda personalen med intresse följer frågorna örn revision av tjänsteförteckningen,
därför att denna revision ofta innebär, att vissa befordringsmöjligheter
och därmed följande löneförhöjningar komma att yppa sig. Det
förekommer emellertid ute i verken ganska ofta, att verkstyrelserna inte alls
tillsätta nya befattningar trots att det finns ett Kungl. Maj :ts beslut örn saken.
Därigenom förskjutes i varje fall den lägre personalens befordringsmöjligheter
i ganska stor utsträckning. Speciellt ifrån telegrafverkets personal omtalas,
hurusom man särskilt beträffande reparatörstjänster icke tillsätter dessa
med ordinarie innehavare, när vakanser uppstå. Man anser därför på personalhåll
att det vore erforderligt att få fastställt en viss fixerad tid för tjänsternas
återbesättande. Man anser vidare att det vöre önskvärt, att verkstyrelserna
ålades viss skyldighet att med olika tidsmellanrum redovisa antalet obesatta
eller vakanta tjänster.

Beträffande befordringspriciperna i verken har det bl. a. för ‘telegrafverkets
del framförts en mängd exempel på godtycklighet och nyckfullt förfarande i
detta avseende. Personalorganisationen måste naturligtvis allt som oftast ingripa
för att få vissa rättelser till stånd, och i en del fall har man lyckats
därmed, i andra fall har man inte lyckats. Det är ju på det sättet att i en
befordringsfråga, som ju också är en lönefråga, skola nit och skicklighet och
tjänsteålder ligga till grund för befordran. Det finns där ute på arbetsplatserna
i de olika statsverken mängder av i praktiskt arbete skolade befattningshavare
med mångårig tjänst, som när en viss befattning utlyses ledig
inte kunna söka den just på grund av att verkstyrelserna kunna variera de
s. k. kompetenskraven alltefter sitt eget gott finnande. När man sålunda i tele -

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
grafverket och något annat verk också ordnar vissa kurser, exempelvis reparatörskurser,
sätter man i verkstyrelsen kompetenskravet i vissa ämnen så högt,
att många av de äldre befattningshavarna icke anse sig kunna vara med örn
att söka sådana befattningar. Detta får till resultat, att vissa i det praktiska
yrkesarbetet synnerligen skickliga och dugliga arbetare få finna sig i att bli
förbigångna av en del yngre befattningshavare, sådana ungdomar som dessa
äldre kanske förut varit med om att lära upp.

I Kungl. Maj:ts bestämmelser 1939 angående tjänsterevision för statens
affärsdrivande verk föreskrevos vissa villkor för befordran av äldre linjearbetare
till montörer. Örn man nu i verkstyrelserna hade följt dessa föreskrifter
skulle för dessa äldre linjearbetare befordringsmöjligheterna kommit att te
sig ganska ljusa. I vissa fall har det ju förekommit, att verkstyrelserna följt
bestämmelserna, men i andra fall har man icke följt dessa bestämmelser. Det
gör, att personalen har den känslan, att verkstyrelserna kringgå bestämmelserna
genom att skärpa kompetenskravet för att kunna få en person, som de
anse personligen lämpligare än den som rätteligen på grund av ålder och andra
omständigheter skulle ha befattningen.

Allmänna regler, föreskrifter och bestämmelser angående tjänstemännen ha
ju utfärdats i massor. Det är alltför många; det är en labyrint, så att ingen
människa hittar rätt i dem. Men de äro naturligtvis tillkomna för att ligga
till grund för avgörandena i personalfrågor, och de skola ligga till grund icke
bara för personalen utan de skola givetvis också följas av verkstyrelserna.

Från statstjänarhåll och statstjänsten skulle man ju kunna anföra en mängd
exempel, som mycket väl visa, att en demokratisering av verkstyrelserna är
en mycket behövlig åtgärd. Jag vill minnas, att vi under en debatt i denna
kammare förra året från en högt aktad ledamot och statstjänarexpert i ett
anförande, som han höll, fingo höra, att man behövde flera socialister i verkstyrelserna.
Jag är den förste att understryka, att han hade rätt i det avseendet.

Jag har velat anföra dessa synpunkter för att när man nu går att realisera
det nya löneförslaget och så småningom även torde komma fram till en revision
av tjänsteförteckningen, man då också skall se på dessa saker, som jag antydningsvis
vidrört, och få en rättelse till stånd. Det är också klart, att personalen
i statsverken nu hoppas mycket på att det påbörjade arbetet i fråga om
industriell demokrati i verken skall leda till ett snabbt och verkligt effektivt
resultat. Åtgärder för att öka personalens inflytande äro ju av olika anledningar
ytterst angelägna. Det är klart, att ett sådant personalinflytande är
till båtnad icke bara för personalen som sådan utan också för statsverket.

Herr talman! Med anförande av dessa synpunkter ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Det har från utskottets
sida och även från en del talare här i dag understrukits, att den överenskommelse
som träffats mellan befattningshavarorganisationema och underhandlarna
i kommittén ej är bindande för riksdagen. Ja, det är ju visserligen
sant. Men skulle vi ej kunna komma överens örn — det kanske vore ärligast
— att när man har en sådan uppgörelse, enigt slutförd, är riksdagen de facto
bunden av densamma?

Jag begärde ordet, då jag här i dag studerade den reservation, som bondeförbundets
representanter ha avgivit till betänkandet. Jag skall nu icke traggla
med att tala så mycket örn motiven för denna reservation som en del talare
gjort här i dag. Jag tror, att man,har varit alldeles för mån om att försöka
övertyga bondeförbundarna örn att de ha galet, ty de ha kanske ej så galet,

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
då det gäller själva principen. Jag tror icke, att dyrortsgrupperingshistorien
är avskriven med vad som skett här i dag. Men då jag i nämnda reservation
läste att dyrortsgrupperingen skulle medverka till att flyttningsströmmen till
tätorterna komme att fortsätta i snabbare takt än hittills och att städerna,
skulle komma att fortsätta att suga till sig arbetskraften, medan landsbygden
i motsvarande grad avfolkades, så har jag velat något beröra detta. Denna passus
har redan behandlats bl. a. av herr Waldemar Svensson, men det är en
annan synpunkt på denna sak som jag skulle vilja framföra.

Kan man verkligen tänka sig, att örn en befattningshavare i en av de lägre
lönegraderna har o 112 kronor i begynnelselön och han nu blir uppflyttad i
ortsgrupp så att han får 6 084 kronor, så skulle detta medföra, att landsbygdens
folk och ungdom skulle känna sig mera knutna till bygden? Vi kunna ju
taga ett exempel. Det är ett par systrar i ett landsbygdshem: den ena lär sig till
småskollärarinna, och hon får denna begynnelselön och slutar med 5 760 kronor
efter nio år. Den andra systern ägnar sig åt någon syssla i jordbruket eller
annat. Skulle hon då resonera som så, att örn lärarinnan finge 972 kronor
till, så vore det mera anledning för henne själv att bli kvar i den enkla syssla
hon hade? Jag tror icke, att en sådan utveckling skulle verka i den riktningen,
att man lättare skulle få behålla landsbygdens ungdom kvar i andra sysselsättningar
än statliga och kommunala. Jag tror ej heller, att flyttningen till
samhällen och städer skulle bli mindre med en sådan »utjämning».

Jag vill, sorn jag sade, icke förneka, att dyrortsgrupperingen verkar orättvist
i vissa avseenden. Men jag tror ändå, att då man tillskriver den sådana
följder som det här sägs är man kanhända inne på fel väg.

Jag skulle vidare vilja säga några ord i allmänhet örn det föreliggande förslaget.
Man bär från skilda håll bland statstjänarnas representanter deklarerat,
att man är belåten. T. o. m. herr Senander, som sällan är belåten, var belåten
och försummade ej att tillskriva sig och sin grupp äran därav. Vi äro
alltså i gott sällskap. Jag vill ej heller förneka, att då det gäller lönerna i de
lägre lönegraderna var en sammanpressning av ortsgrupperna befogad. Men
när man sedan i debatten har sökt göra gällande, att detta förslag ej kommer
att betyda någonting i inflationsriktning, så måste jag nog lia mina betänkligheter.
Herr Mårtensson var ju också i någon mån inne på den frågan, vad
det kommer att draga med sig. Det föreliggande förslaget lia vi egentligen ute
på landsbygden fått i förskott. Vi ha inom det län, jag representerar, i landstinget
fått 950 000 kronor i ökade utgifter på grund av detta förslag, eftersom
man visste vad det innefattade. Det skulle förundra mig, örn man ej, när man
gått fram efter hela linjen, som detta naturligtvis inbjuder till, skulle kunna
konstatera ganska avsevärda ökningar av lönerna på skilda områden.

Då säger man, att nian har det utmärkta prisstoppet: med hjälp av det skall
man förhindra, att lönestoppets slopande får besvärande verkningar i inflationshänseende.
Jag iir icke så övertygad om det. Efter den debatt, som försiggick
i går eftermiddag med vissa uttalanden av herrar Fast och Brandt,
tänkte jag nästan, att dessa herrar skulle gå upp i denna debatt och vidare understryka
sina betänkligheter i den riktningen. Man säger, att det kommer ej
att inverka på prisläget. Men örn jag icke alldeles har fel, talar man från statens
järnvägars sida — det stod i någon tidning för några veckor sedan —
om att detta förslag kommer att leda till en försämring av statens järnvägars
ekonomi; det vill nian icke gärna ha, och därför talar man örn att det måste
bli ökade biljettpriser och ökade fraktsatser. På den kanten har man alltså icke
alldeles klart för sig, att det går att eliminera detta.

Jag vill säga, att jag är klar på att här nu ingenting ä-r att göra i donna
fråga. Jag skall heller icke ställa något yrkande om avslag. Men jag mäste

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 39. 6

Nr 39.

Onsdagen deli 4 december 1940.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
nog säga, att jag har den uppfattningen, att i ett tidsläge, då nian å ena sidan
talar om att pengarna räcka icke till, enär allting stiger som vi skola köpa,
och å andra sidan är inne på tanken att tillgripa tvångssparande för att förhindra
folk att använda sina pengar därför att varutillgången ej motsvarar köpkraften,
är det något egendomligt, att man så där lättvindigt säger, att denna
lönereglering har ingen inflationsartad verkan. Det är uppenbart, att som man
ropar i skogen får man svar. Det är alldeles tydligt att det icke går att fortsätta
denna strutspolitik här i landet, där man dunkar i väg från den ena organisationen
efter den andra och begär att få mera betalt, men när stormen från
inflationen börjar höras, sticker man huvudet i sanden och säger: vi vilja icke
höra på detta. Tro verkligen kammarens ledamöter, att det systemet håller i
längden? Jag tror det ej.

Herr Fagerholm hade en märkvärdig inställning till inflationen. Han sade,
att det vore synnerligen viktigt, när utvecklingen säkert ginge mot ökad inflation,
att man försåge sig i god tid. Det är klart, att om här nu tilltagits så
rundligt att man stannar vid detta är det ju bra. Men jag skulle tro, att örn
inflationen fortsätter och varuknappheten och priserna stiga, få vi en vacker
dag en ny påminnelse i riksdagen örn att här varit en förhandling, där parterna
kommit överens örn att ånyo höja lönerna.

Någon talare — jag tror det var herr Falla och att han siktade särskilt på
bondeförbundet — sade, att jordbrukarnas intressen berördes icke av denna
fråga. Nej, naturligtvis göra de icke detta direkt. Men vi jordbrukare äro ju
också i den ställningen, att vi måste vara med örn förhandlingar och gärna se,
att då förhandlingar skett mellan de skilda parterna också riksdagen går med
på resultatet. Men det är uppenbart, att under den tid som möter framöver
kan det medföra rätt stora besvärligheter för jordbrukets folk att komma med
i den allmänna utvecklingen, då det gäller att taga för sig på grund av den
inträdda inflationen. Ty det är klart, att man även vid jordbruket ej kan undgå
att, då det blir dyrare frakter och dyrare biljetter på järnvägarna och dyrare
över hela linjen, också där kräva att få litet mera betalt.

Då jag lyssnade på debatten här i går kväll och hörde, att statsrådet Sträng
utan vidare rekommenderade en höjning av priserna på vissa jordbruksprodukter,
d. v. s. att de skulle få »slå igenom», som det hette, i det allmänna
prisläget, och jag sett i tidningarna att han vid ett annat tillfälle i ett föredrag
talade örn att det var en farlig väg att höja priserna på dessa produkter,
ty det kunde hända att konsumenterna vände sig ifrån de dyrare produkterna
och sökte tillgodose sig med andra, så måste jag få den känslan, att
Kuno Möller och conäortes få nog vatten på sin kvarn framöver. I händelse
det skulle vara så, att priserna på mjölk och smör stiga, kan man vända sig
åt annat håll för att tillgodose sina behov; då få jordbrukarna stå där med sina
produkter eller hänvisas till utlandsmarknaden.

Jag har velat peka på dessa saker därför att jag tror icke att det är alldeles
säkert, att folket i landet är så alldeles övertygat örn att en sådan utveckling
som denna är den riktiga. För resten, då folket ute i landet läser både propositionen
och statsutskottets betänkande, får det ju icke något begrepp örn hur
lönerna här ställa sig i förhållande till de tidigare utgående lönerna i skilda
löneklasser. Jag vet ej, örn det är en händelse som ser ut som en tanke, att det
här icke finnes någon jämförelse mellan de nuvarande lönerna i vederbörande
löneklasser och de löner som nu föreslås. Det kanske är bra att icke tala örn
detta. Men det är klart, att så småningom blir Saken känd. Jag är icke heller
så säker på att man då känner sig så övertygad, att detta var den enda rimliga
lösningen.

Jag skall tala om en liten historia från i somras. Jag skall be att herrskapet

Onsdagen den 4 december 1940.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
håller sig i bänkarna; det är nog så att det frestar på att höra den. Jag hade
hållit ett föredrag på en plats, och jag hade varit inne på de finansiella problemen,
som jag ej alldeles kan avstå att syssla med. Jag frågade mig hur det
skulle gå framöver. Utan att göra några som helst kommentarer hade jag talat
örn att vi i riksdagen gått med på den tillfälliga löneförbättringen på 700 kronor
och de 300 kronorna som vi tidigare beslutat. Då var det en kvinna —
gift med en tjänsteman — som kom fram till mig och sade: Vad tänker ni
på där uppe i riksdagen, som vräker på oss pengar som vi icke behöva?

Jag kan med vittnen styrka, att detta uttryck fälldes. Det är alltså icke

alltid riktigt sanning, att man från alla håll säger, att läget är så fruktansvärt,
att man ej kan stå ut med det. Det finnes dock sådana »tokiga» människor, som
ha en annan uppfattning med tanke på vad det kommer att leda till i det långa
loppet. Det är klart, att dessa pengar skola betalas av någon. Då få även »Pinnebergarna»
vara med, även de som ej ha några som helst sådana tjänster, som
de kunna sammanslutas omkring och begära det ena eller andra. Där får man
kanhända nöja sig med vad man kan få ut av ett litet sparkapital. Det finnes
sådana tokiga människor också, som sparat litet grand men nu icke ha möjlighet
att klara sig på den lilla ränta de få av det lilla kapitalet och som därför
ha det besvärligt. Men det är egendomligt, att här i riksdagen har man egentligen
icke hört så mycket väsen från den kanten. De äro icke så funtade att

de kunna sammansluta sig i organisationer och framföra krav. Folkpensionärerna
göra detta. Där äro vi med allihop. Det är också en tröst för dem, som ha
ett litet sparkapital, att de få detta tillskott i form av hygglig folkpension,
ifall penningvärdet håller något så när. Men det är klart, att örn det är sanning,
att spararna i landet frånrövats en miljard sedan krigets början, är det anledning
för finansministern att tänka även på dem. De ha emellertid ingen vidare
möjlighet att göra sig hörda.

De, som ha några slantar nu, söka att omsätta dem i realvärden så fort som
möjligt. Hade vi ej fått förbudet för visst folk, som har pengar, att förvärva
jordbruksfastigheter, hade det icke funnits många bönder kvar, som ägt sina
fastigheter. Det är en väldig efterfrågan på sådana ur penningplaceringssyfte,
ty de anses ändå ha ett realvärde då pengarna bli allt mindre värda.

Jag har icke kunnat undgå att framföra dessa reflexioner, även örn jag naturligtvis
ej här ställer något yrkande.

Det är bra, när man är överens och när bröder, som det heter, hålla samman.
Men det är knappast riktigt bra att ha en sådan absolut enighet att det ej är
någon som vågar framföra andra synpunkter, Jag tror dock, att i detta läge
och i den situation, som vi talade örn i går kväll, är det av ganska stor betydelse
hur vi se på dessa ting örn vi skola klara oss åren framöver utan en förödande
inflation.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Det är ytterst sällan jag har anledning
begära ordet i en lönefråga, och jag skulle väl knappast ha gjort det
i denna fråga heller, örn det icke varit så att jag varit ledamot av den kommitté,
som ursprungligen utformat det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord. Denna kommitté var på samma gång som den var en utredningskommitté
även underhandlingskommitté. Detta var kanske särskilt poängterat genom
att till kommitténs ordförande hade kallats en förlikningsman i arbetstvister.
Vårt uppdrag var således dels att utreda hela lönefrågan och dels också att
försöka att örn möjligt få till stånd ett för tjänstemannaorganisationerna godtagbart
resultat.

Det är givet att vid sådana underhandlingar vitt skilda meningar förekomma.
Tjänstemannaorganisationerna ställde kanske ursprungligen större krav än de

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
slutligen fixerade, och givetvis förelågo även många delade meningar hos de
olika kommittémedlemmarna. Men för att man skall kunna uppnå något resultat
vid underhandlingar, fordras det naturligtvis, att vederbörande parter
enas om de huvudlinjer på vilka man skall komma fram till slutligt resultat.

Jag har inom kommittén förfäktat den åsikten, att en fortsatt dyrortsgruppering
numera icke är berättigad. Såsom stöd härför anförde jag bl. a., att
utvecklingen tydligen visat att bara under den korta tidell från den sista löneregleringens
ikraftträdande tills nu hade en sammankrympning av den i dyrortshänseende
upprättade indexen skett från icke mindre än 48 procent till omkring
20 procent. Redan detta förhållande motiverade en kraftig nedsättning
av spännvidden mellan dyrorterna, om nu någon sådan alls skulle finnas. Utvecklingen
i landet hade också visat, att denna utjämning i dag gick i snabbare
takt än den gjort tidigare, vilket förklarades därav, att bristen på arbetskraft
på landsbygden gjorde att man där fick i viss mån överbetala de fastställda
avtalsenliga lönerna för att kunna behålla folk. Vid varje avtalsuppgörelse
skedde sålunda en ytterligare sammanpressning.

Jag kunde icke vinna gehör för denna linje, varför jag i stället skisserade
upp en annan, där jag försökte komma fram till en successiv avveckling av
dyrortsgrupperingen. Jag bevisade, att örn man betraktade utvecklingen sådan
den ägt rum under den senaste löneperioden och räknade med att den skulle
fortsätta, skulle inom en relativt kort tidrymd hela detta system kunna avvecklas
utan att detta behövde medföra några sådana konsekvenser av tråkig natur,
som skulle kunna följa av att man i ett slag avvecklade dyrortsgrupperingen.
Jag sökte kontakt på skilda håll för att vinna förståelse för denna linje, och
jag kan därvidlag tala örn för herr Senander, som så mycket klandrat bondeförbundets
ställning i denna fråga, att jag sökte kontakt även med kommunisternas
representant. Kommunisterna ha ju här i riksdagen vid flera tillfällen
uttalat sig för dyrortsgrupperingens avskaffande, men det fanns ingen möjlighet
för mig att få något bistånd från det hållet.

När man så småningom kom fram till det resultat, som nu föreligger, så
inträffade emellertid att tjänstemannaorganisationerna förklarade, att de icke
komme att acceptera den träffade överenskommelsen, örn icke densamma var
enhälligt underskriven av samtliga kommittéledamöter. Inför detta faktum,
och då jag icke ville riskera att förhandlingarna brötos, ansåg jag att jag kunde
ta på mitt ansvar att underskriva denna överenskommelse. Men jag gjorde det
med den reservationen, att jag hade rätt att offentligen såväl i riksdagen som
var jag så behagade föra den talan jag hade fört i lönekommittén. Jag har
emellertid icke väckt någon motion i enlighet med den linje jag förfäktade i
kommittén, utan jag har ansett, att jag skulle vara så solidarisk mot mina kamrater
i lönekommittén att jag icke gjorde det. En motion i huvudsaklig anslutning
till den linje jag skisserat har emellertid kommit från bondeförbundshåll.
Enligt de linjer jag skisserat skulle redan vid löneregleringens ikraftträdande
den 1 juli 1947 en uppflyttning av den lägsta dyrortsklassen ske till den nästföljande,
och kvar skulle endast stå en skillnad på 12 procent. Sedan skulle
vartannat år en ytterligare sammanjämkning ske, och beroende på det statsfinansiella
och penningpolitiska läget skulle man då besluta antingen en höjning
av den då lägsta dyrortsgruppen eller också inför en eventuell kris vidtaga en
sänkning av den högsta.

Då jag anser att det numera icke föreligger skäl för bibehållandet av en
dyrortsgruppering av hittillsvarande omfattning och ej heller av den omfattning,
som det nu föreliggande förslaget innebär, känner jag mig oförhindrad
att i dag ge min röst för den reservation, som är framkommen från bondeförbundshåll,
ehuruväl densamma icke i alla delar sammanfaller med de synpunk -

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
ter jag förfäktat. Den ligger dock i varje fall närmast den linje jag förfäktat.

Herr talman! Jag har känt behov av att i denna stund deklarera min ståndpunkt
i frågan, och jag kommer sålunda att rösta för bondeförbundets reservation.

Herr Ohlin: Herr talman! Den siste ärade talaren förklarade, att han
ansåg att han skulle vara lojal mot sina kamrater i lönekommittén och därför
icke väcka någon motion, som stod i strid med den träffade uppgörelsen. Jag
förstår honom så väl på den punkten, ja, mycket väl, men vad man undrar en
liten smula över -— liksom redan ett par talare förut gjort — är örn icke herr
Jonsson i Skedsbygd representerade bondeförbundet i denna kommitté eller örn
han var insatt i densamma uteslutande som enskild lönepolitisk expert. Även
om det ligger i sakens natur att hans ståndpunktstagande icke hundraprocentigt
kan binda det parti han representerar, reser sig onekligen frågan örn vilka
konsekvenser man inom bondeförbundet anser sig böra draga av den ståndpunkt
herr Jonsson i Skedsbygd som partiets representant intagit i kommittén.
Jag nöjer mig med att här notera, att det finns en viss kvarstående oklarhet
trots den föregående debatten, som väl får utgöra svar på frågan.

Det spörsmål örn vilket jag särskilt tänkt göra ett par korta reflexioner gäller
skyddet för tjänstemännen mot den risk för reell lönereduktion vid inträffande
inflation, som tyvärr icke kan anses vara oväsentlig. Ur denna synpunkt
innebär det föreliggande förslaget en viss förbättring jämfört med tidigare
tillstånd, detta särskilt med hänsyn till att en utväg anvisats, att örn den allmänna
ekonomiska utvecklingen gör det skäligt skall frågan örn tillägg efter
en högre procent än den automatiskt tillämpade upptagas till förhandling.
Enligt mitt sätt att se är emellertid icke heller detta riktigt tillfredsställande.
Jag finner det enda naturliga vara att under en period, då den reala nationalinkomsten
icke sjunker utan stiger men i alla fall prisnivån höjs, bör icke
den omständigheten att prisnivån höjs medföra någon reell lönesänkning för
någon grupp. Full kompensation bör ges. Om å andra sidan det inträffar en
kalamitet som ett världskrig eller en avspärrning eller annat dylikt, ja, då
har man en speciell ny situation, och för att behandla en dylik situation bör
i avtalet finnas en forne majeure-klausul; örn i ett visst läge den reala nationalinkomsten
går ned får nämligen flertalet grupper vara med och bära en
större eller mindre del av försämringen. Det finner jag vara en logisk ståndpunkt,
och den har jag intagit ända sedan jag kom in i den svenska riksdagen.

Det förefaller mig som om det understundom gjorde sig en viss oklarhet
gällande genom att man icke tänker i realvärden —• jag syftar exempelvis på
herr Rubbestad -— utan tänker i pengar. Därför talas det örn »ökning», när
man syftar på att undgå minskning. Örn man tänkte mera i den gamla markegångstaxans
termer, som ju icke borde vara det svenska jordbrukets företrädare
främmande, skulle man väl inse att lönen egentligen ingenting annat är
lin cn anvisning på en viss mängd varor och att, örn varorna fördyras utan att
varutillgången går ner utan tvärtom stiger, är det naturligt att denna anvisning
utgår på en oförändrad mängd varor.

Med detta betraktelsesätt, herr talman, böra naturligtvis även högre tjänster
lika väl som de andra lia kompensation för prisstegringen. Den tendens att
pressa ner lönenivån för de högre tjänstemännen, som i viss mån framkommit i
förslaget, tror jag knappast är förenlig med statsnyttan. Jag tror att i konkurrensen
med det enskilda näringslivet löper staten risk att förlora några av

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
de värdefullaste personerna och därigenom gå miste om tjänster, som äro mera
värda än de kosta.

Reservanterna och bland dem herr Rubbestad och herr Svensson i Grönvik ha
emellertid en helt annan uppfattning. De vända sig mot tanken att man skall
ge ett rörligt tillägg i procent. Herr Svensson i Grönvik förklarade, att trycket
av de höjda levnadskostnaderna kan bäras lättare av den, som har hög lön,
och herr Rubbestad förklarade ungefär detsamma. Men under en tid då den
reala nationalinkomsten i landet stiger, är det icke fråga om att »trycket av
de höjda levnadskostnaderna» skola de och de kunna bära, ty det föreligger
icke då någon reell försämring i landets ekonomiska läge trots prisstegringen.
Det saknas varje motiv för att fråga vem som lättast kan bära en försämring.
Tvärtom är det ett läge, där de olika grupperna tävla örn hur stor andel de
skola kunna få i förbättringen.

Därför förefaller det mig vara omotiverat att resonera på det sätt som reservanterna
göra, detta alldeles särskilt när man går så långt att man säger,
att egentligen borde det vara ett bestämt fast belopp i dyrtidstillägg för alla.
Då är man inne på en helt annan tankegång och tror att penningvärdet är
oförändrat men att det råder varubrist och därmed följande fördyring. Är det
så att landets reella standard sänks genom varubrist, är det klart att man kan
ställa frågan, vem som skall bära mera eller mindre av den reella försämringen,
men man kan icke göra det under normala tider, då produktionen går
uppåt.

Reservanterna förklara, att det bör vara ett fast tillägg, och sedan förorda
de ett rörligt tillägg, som skall utgå på högst 900 kronor, men jag måste erkänna,
att jag icke förstår sambandet mellan premiss och slutsats. Om det
skall vara ett fast tillägg, kan jag icke förstå varför det skall utgå på 900 kronor.
Men vad jag vänder mig emot är framför allt den oriktiga uppläggningen
av resonemanget. Jag skulle vilja resa det spörsmålet: örn det inträffar en
prisstegring sådan som vi haft under hela 1930-talet och även nu under de sista
åren samtidigt med en real förbättring av landets läge, kommer då det
svenska jordbrukets representanter att anse, att de i det läget skola acceptera
en reell standardsänkning? Jag förmodar, att svaret självklart är nej. Komma
de svenska industriarbetarnas representanter att säga: vi måste finna oss i en
reell standardsänkning därför att priserna ha stigit? Vi veta alla, att svaret
är nej. Men varför skall då en annan grupp lia en reell sänkning i ett sådant
läge? Det förefaller mig som om det enda naturliga vore en force majeureklausul
för att ta hand örn krislägen medan man i övrigt sörjde för bibehållandet
av lönens fulla realvärde.

Herr Svensson i Grönvik säger, att om man går på en sådan tankegång blir
det rörliga tillägget en del av den reella löneförmånen, vilket väl icke kan
vara meningen. Jag skulle vilja svara: jo, uppenbarligen. Herr Svensson i
Grönvik har rätt att det blir en del av den reella löneförmånen, en bestämmelse
som tryggar att lönen icke skall förlora en väsentlig del av sitt realvärde.
Och ingenting kan väl vara naturligare än att man här tänker i realvärden i
stället för i nominella penningsummor.

Herr talman! I går yttrade herr Brandt, att i dagens statsfinansiella läge
var denna lönereglering ett uttryck för politisk taktik. Han lade detta icke så
att säga i munnen på något visst parti. Jag tycker att det är en ganska hård
kritik icke minst av regeringen, som detta hans yttrande innebär. Jag vill för
min del förklara, att jag är helt och hållet oense med honom. Det förefaller
mig som örn med den eftersläpning i fråga örn reallöner, som ägt rum för tjänstemannagruppen
i stort jämfört med motsvarande andra grupper under de senaste
åren, är det en gärd av rättvisa att man nu genomför en väsentlig regie -

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
ring, som i huvudsak innebär ett återställande av förkrigstidens standard -i vissa fall icke helt och i andra fall något mera, detta därför att motsvarande
grupper på den fria arbetsmarknaden redan tidigare fatt en höjd reell standard
och redan hålla på att skaffa sig ytterligare en reell höjning. Det kan med
mitt sätt att se omöjligt göras gällande, att inflationsfaran kommer från en
grupp, som i det väsentliga här endast uppnår, att den återhämtar vad andra
motsvarande grupper redan lia erhållit. När den reella nationalinkomsten, för
närvarande ligger mellan 10 och 20 procent över förkrigsnivån, tror jag icke
att den standard staten nu bjuder kan anses vara oförenlig därmed. Icke heller
framstår den mot bakgrunden av utvecklingen på den fria arbetsmarknaden
såsom något försök att låta tjänstemännen komma före de andra. Därför framstår,
herr talman, en lönereglering av detta slag i stort sett. såsom bade rättvis
och klok därigenom att den ger en viss förbättring och en viss trygghet för att
tjänstemännen icke skola komma alltför mycket efter, andra, grupper.

Även örn jag har den uppfattningen, att det finns vissa brister i det föreliggande
förslaget, hindrar detta mig icke att yrka bifall till detsamma.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll på begäran ordet för kort genmäle. och
anförde: Herr talman! Jag skulle bara vilja säga till herr Ohlin, att vi ha
inom vår grupp frihet att själva bedöma fragorna utan att partiet som sadant
behöver ta ställning till varje fråga. Att bondeförbundets reservation utom i
några små detaljer sammanfaller med min uppfattning visar bara att vi kommit
på samma linje, fastän vi icke förut konfererat örn saken. Möjligen kan
detta bidra till att klara upp något för herr Ohlin örn min ställning inom lönekommittén.

Vidare yttrade:

Herr Haggblom: Herr talman! När situationen är den att propositionen bygger
på en överenskommelse mellan tjänstemannagrupperna och lönekommittén,
finns det ingen annan utväg för den som känner olust för förslaget än att
genom ett yttrande ge detta till känna. Fastän jag vet att det frestar kammarens
tålamod, måste jag tyvärr begagna mig av denna rätt. Den olust, jag känner
beror icke alls på några personliga motiv. Den lilla grupp av tjänstemän
jag tillhör och som har sin verksamhet vid landsbygdens ungdomsskolor har

__naturligtvis höll jag på att säga — blivit bortglömd nu som så många

gånger tidigare; men den saken kan kanske rättas till i ett senare skede. Men
jag är på det klara med att det förslag, som här föreligger, väcker en känsla
av olust bland en hel del tjänstemän på landsbygden av den anledningen, att
landsbygdslönerna icke mera närmat sig tätortslönerna än som nu skett. Jag
skulle vilja säga att vi landsbygdstjänstemän, som hysa denna uppfattning,
icke behöva vara av det oresonliga slag, som skymtade bakom den av herr
Rubbestad i dag omnämnda skrivelsen. När man resonerar^med tjänstemän på
landsbygden finner man i stället, att de mycket väl äro pa det klara med att
det finns en tätbebyggelsedyrhet beroende på tomtpriser och resekostnader mellan
arbetsplatsen och hemmet, lika väl som det erkännes, att det finns °en glesbebyggelsedyrliet,
som påverkas av priset på konsumtionsvarorna pa landsbygden
och av priset på nödvändiga resor. Det ena med det andra gör, att
vi icke kunna genomföra en något så när rättvis lönereglering utan att taga
hänsyn till den skillnad i dyrhetsgrad, som föreligger mellan olika orter. Men
jag har den känslan, att den spännvidd av 16 % som man stannat vid icke
är den rimliga, örn man täger hänsyn till alla inverkande faktorer. Därmed ma
förhålla sig hur som helst. Inför valet mellan att förorda detta förslag och att

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 194(3.

Allmän lönereglering för befattning shur: are i statens tjänst m. fl. (Forts.)
gå på bondeförbundsreservationen anmäla sig dock el t par skäl som tala mot
den senare vägen. Reservationen är nämligen behäftad med ett par så betänkliga
skönhetsfel, att man överhuvud taget icke kan reflektera på den. Jag
tänker icke då på det förhållandet, att man på förhand skall bestämma, att
sammanpressningen skall ske med Vin varje år under en följd av år fram i tiden,
utan mera på att man helt enkelt svikit det som ändå är meningen med löneregleringen,
detta att man skall ge statstjänstemannen ersättning för den förändring
i levnadskostnaderna som inträtt sedan 1939. Genom att icke vilja
medgiva någon ökning för de tjänstemän som bo på I-ort drager man ett brett
streck över den rättvisa behandlingen av hela denna tjänstemannagrupp. Att
man räknat med att på det sättet spara 53 miljoner kronor anger ju, hur
stor orättvisa man här är i färd med att begå. Vidare vill man icke vara med
om rörliga tillägg annat än på en begränsad del av månadslönen. Detta ställer
de högre statstjänstemannen i en ganska orättvis ställning. Vi skola vara på
det klara med att de högre statstjänarna under en stor del av sitt liv använda
åtskilligt av sina löner för sina barns fostran, och det är väl icke något onaturligt
i att föräldrar i deras ställning söka möjliggöra för sina barn att få
samma standard som föräldrarna. Vad de högre statstjänstemannen bestrida
uteslutande med egna medel få tjänstemän i lägre ställning ofta hjälp och
bidrag till. Då är det icke mer än rimligt, tycker jag, att man låter det rörliga
tillägget utgå på åtminstone så stor del av månadslönen som 1 200 kronor.

När alltså bondeförbundet sammankopplat sina för övrigt kloka synpunkter
i fråga örn dyrortsgrupperingens successiva försvinnande med dessa skönhetsfläckar,
kan man tyvärr för dagen icke reflektera på att följa bondeförbundet
på den vägen. Man skulle nästan kunna misstänka, att partiet icke önskar ett
tillmötesgående från andra gruppers sida. I annat fall skulle väl reservationen
ha kunnat formuleras på ett sådant sätt, att icke dylika absoluta hinder hade
legat i vägen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det förslag, som jag mest tycker
överensstämmer med den träffade överenskommelsen med statstjänarna, nämligen
den reservation, som avgivits av herr Andrén m. fl.

Herr Rubbestad: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden
skall jag försöka fatta mig ganska kort. Jag förstår också, att det icke tjänar
mycket till att diskutera i denna fråga, då man har så vitt skilda uppfattningar
beträffande dyrortsgrupperingens berättigande. Det framgick av den
närmast föregående talarens anförande, att lian ansåg att det föreligger en
betydande skillnad i levnadskostnaderna på de olika orterna, och då förstår
jag ju att han icke vill vara med örn någon ändring i förhållandena. Han hyste
dock en viss tvekan, huruvida det system, som man tänkt sig och som fastställer
en löneskillnad av 16 % mellan högsta och lägsta ort, var rätt avvägt.
Jag tror, att om herr Haggblom studerar dyrortskommitténs betänkande och
de siffror som förekomma där när det gäller värdesättningen av förmånerna
på de skilda orterna, kommer han säkerligen till en annan uppfattning. Jag
jämförde i mitt första anförande t. ex. skatteposten för en normalfamilj i en
liten kommun i Älvsborgs län med skatteposten för motsvarande familj i en
kommun i Norrland. I det förra fallet uppgick den till 346 kronor per år, i
den senare till 782 kronor. I norrlandskommunen gå skatterna till åtgärder
för ökandet av invånarnas trivsel, till ljus, gatubeläggning, vatten- och avloppsledningar
m. m. sådant, som den andra kommunens invånare icke få. När
herr Haeggblom ser denna skillnad på 400 kronor, måste han inse att sådana
beräkningar icke äro hållbara. Man kan se på post efter post i betänkandet,
att vederbörande förfarit på ett sätt, som enligt min mening icke kan vara

Onsdagen den 4 december 1940.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst ni. fl. (Forts.)
riktigt. Det är också tydligt omvittnat av två av dem som togo mycket ingående
del i dessa undersökningar, att när man jämförde alla på förhållandena
inverkande faktorer, syntes ingen nämnvärd skillnad i levnadskostnader mellan
de olika orterna föreligga. Det är denna synpunkt, som ligger till grund
för vår mening att man, när man nu går in för ett nytt lönesystem, bör koppla
bort dyrortsgrupperingen, som icke bar något verkligt underlag.

Jag har med intresse hört de olika inläggen här, och jag har lagt märke
till att flera av dem som yttrat sig ansett, att man nu står inför ett fullbordat
faktum. Förhandlingar ha förts, menar man, och då måste man böja sig. Jag
förstår, att det kan ligga åtskilligt i detta resonemang, men det gäller under
den förutsättningen, att de som förhandlat också företrätt de olika grupperna
på ett sätt, som vederbörande äro nöjda med. I mitt första anförande påvisade
jag, att tjänstemannakåren i ett helt län hade reagerat mot det sätt, varpå
förhandlarna skött sig, och förmenade, att de lägre ortsgruppernas befattningshavare
icke få den lön de egentligen borde lia. Därför menar jag, att vi
som tillhöra bondeförbundet och företräda landsbygden på ett annat sätt än
de herrar, som försöka halta mellan stad och landsbygd, måste gå på den
linje vi föreslagit. Jag förstår, att det är svårt att komma på någon mellanlinje.
De som tala från Stockholm, Göteborg och Malmö och alla dessa större
orter ha icke den känsla som vi ute på rena landsbygden ha och veta icke
hurudana förhållandena där äro. Jag förstår mycket väl, att de kunna se på
denna sak på ett helt annat sätt än vi.

Men ändå måste jag säga, att det förvånade mig att höra herr Kyling,
när han i sitt anförande ville göra gällande, att vi togo ställning till dyrortsgrupperingens
principiella sida vid behandlingen i riksdagen i fjol. Örn jag
icke missminner mig, var herr Kyling då inne på en annan linje än den som
förordnas av kommittén och i propositionen. Jag tror, att lian då tänkte sig en
spännvidd på 12 %. Här föreskrivas ju i alla fall 16 %. Vidare påstår han, att
vi från bondeförbundshåll sprungit ifrån våra vallöften. Jag kan garantera,
att åtminstone jag icke har gjort det. Jag hörde också den radiodebatt, sorn
förekom före valet, och så vitt jag uppfattade saken rätt, sade också herr
Pehrsson-Bramstorp, att han ansåg att man successivt borde höja lönerna för
tjänstemännen på lägsta ort till samma nivå som för tjänstemännen på högsta
ort. Detta är den linje som vi företräda i vår reservation och som jag tycker
är den enda som skulle kunna realiseras. Att vi förorda den just nu beror
på att när man skall gå in för en lönereglering alla de synpunkter måste dragas
fram, Som böra tagas i betraktande. Har man en gång låst fast en lönereglering
är det oerhört svårt att få en ändring till stånd. Därför anser jag,
att den lämpliga tiden nu är inne för att söka genomföra vad vi önska.

Herr Kyling kritiserade mig för att jag skulle ha kommit med oriktiga
jämförelsetal, när jag framhöll skillnaden i lönerna de olika orterna emellan.
Jag hade icke tagit med de 31 procenten. Men när jag drog upp mina jämförelser
ville jag visa, hur förhållandena gestalta sig nu och hur de gestaltade
sig vid den tidpunkt, då vi företogo den närmast föregående löneregleringen.
Då var levnadskostnadsskilinndén 48 %, och löneskillnaden fastställdes till
25 %. Nu har man fått en sammanpressning av levnadskostnadsskillnaden till
20 %. Det är självklart, att man bör jämföra lönerna enligt det löneregleringsfordlag
som då förelåg med löneförslaget enligt det nu inträdda, indexläget.
Detta måste vara den rätta jämförelsegrunden. Går man på den linjen, skall
man finna att de siffror jag anförde äro riktiga. Det visar sig, att trots sammanpressningen
i levnadskostnadsskillnaden föreligger i kronor räknat större
skillnad i lönerna nu än vid föregående lönereglering. Det ilr detta jag icke
tycker är riktigt. Här har sagts, att man skall fästa sig vid realvärdet oell

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
icke vid krontalet. Men det är väl ändå på det sättet, att sammanpressningen
i levnadsskostnadsskillnaden beror på att det på landsbygden blivit dyrare att
leva under det att levnadskostnadsnivån i storstäderna har stått ungefär stilla.
Detta betyder, att det behövs fler kronor för att kompensera levnadskostnadsstegringen
på landsbygden. Därför borde man här ha gjort ett krafttag och
höjt lönerna på lägsta ort betydligt mer än som nu skett, örn man skulle ha
fått rättvisa med hänsyn till levnadskostnadsskillnaden.

Nu framhöll herr Ohlin, att när det gäller de rörliga tilläggen, som i propositionen
föreslås utgå på en månadslön av 1 200 kronor i stället för på en
månadslön av 900 kronor, skall man också tänka på realvärdet. Ja, det äro vi
villiga att göra, och det ha vi gjort. Herr Ohlin hänvisade oss till att tänka på
markegångstaxa!!. Där taxeras produkterna till ett visst pris, och det är detta
man skall gå efter. Herr Ohlin, jag accepterar även den linjen, och då tycker
jag, att mängden produkter, som en s. k. normalfamilj skall lia, bör vara
lika. Ty icke är det väl så, att en högre tjänsteman med 14 000 kronor om
året behöver äta tre gånger så mycket som en tjänsteman med 5 000 kronor
om året, icke behöver han väl lia tre gånger så många överrockar, tre gånger,
så många par skor, tre gånger så mycket smör o. s. v. Båda behöva, väl för
livets uppehälle en viss kvantitet. Detta gör, att realvärdet av produkterna
blir detsamma för den högre tjänstemannen och den lägre.

Herr Ohlin frågade, varför vi nödvändigt vilja hålla på en månadslön av
900 kronor. På det vill jag svara, att egentligen skulle det vara en månadslön,
som mera anslöt sig till det belopp som gäller för indexfamiljen, d. v. s. en
årslön på 5 000 ä 6 000 kronor. Det hade varit det riktiga utgångsläget. M)en
nu är saken den, att vi redan lia stipulerat ett belopp av 900 kronor, och vi
bondeförbundare äro så hyggliga, att vi icke vilja rucka på en given löneförmån.
Vad som redan är bestämt vilja vi att vederbörande skola vara tillförsäkrade.
Samma är förhållandet när vi gå in på att statstjänstemannen pål
I-ort skola få stå kvar i sin löneställning. Vi vilja icke minska lönerna för
dem. Detta vill jag säga särskilt till representanten från Göteborg herr Senander,
som sade att han gärna skulle vara med örn dyrortsgrupperingens avskaffande
bara man icke sänkte lönerna för statstjänarna på I-ort eller ortsgrupp
5 enligt det nya systemet. Vi vilja icke genomföra någon sänkning. Vi
gå med på att vederbörande få behålla sina 660 kronor i provisoriskt tillägg.
Vi gå med på att om index stiger skola löjerna höjas på sätt som föreslagits i
propositionen. Vi vilja alltså icke, att någon minskning skall ske. Det skall
man komma ihåg. Jag vill bara ta fasta på en sak som både herr Eriksson i
Stockholm och herr Senander tidigare sagt, nämligen att bara vi ville vara
med örn att höja de lägst avlönade statstjänstemannens löner, utan att försämra
för de bäst ställda, skulle de acceptera vår linje. Det är just den
linjen vi nu gå in för. Vi skulle naturligtvis vara glada, örn vi i enlighet med
tidigare löften kunde få anslutning av både herr Eriksson i Stockholm och
herr Senander. Jag förstår emellertid mycket väl, att man fikar efter så
mycket man någonsin kan få, men örn man håller fast vid den linjen, komma
vi aldrig inom rimlig tid att kunna nå den rättvisa, som vi vilja lia, ty då blir
klyftan lika stor mellan de lägsta och högsta. Om vi skulle gå den av Kungl.
Maj:t föreslagna linjen skulle det betyda en höjning med ytterligare 67 miljoner
kronor, under det att vårt förslag begränsar sig till 13 miljoner kronor.

Jag skall, herr talman, icke hålla på längre utan yrkar fortfarande bifall till
reservationen.

Herr Haeggblom erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! När herr Rubbestad gör sig litet lustig över att en högre avlönad

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
person skulle kunna använda ett större antal rockar och äta mera mat och
menar, att detta skulle vara ett argument mot rörligt tillägg på hela lönen,
förbiser han en sak som jag dock påpekade, nämligen att dessa högre avlönade
tjänstemän ha att bestrida kostnaderna för sina barns fostran utan någon
möjlighet att avlasta på samhället att bestrida dessa kostnader. Det kan icke
hjälpas att dessa kostnader ha stigit under den tid som gått sedan 1939 och
att de komma att stiga.

Jag har ju uttalat, att jag delade olusten inför den föreslagna spännvidden
av 16 %. därför att den var för hög, och förklarade, att min anmärkning mot
bondeförbundsreservationen icke avsåg principen örn dyrortsgrupperings avskaffande
utan de bägge nämnda skönhetsfläckarna. Vid sådant förhållande
slår ju herr Rubbestad in öppna dörrar, när han ber mig betänka vilken inverkan
skatterna på olika orter ha på dyrortsgrupperingen. Den saken har
jag ju beaktat liksom mycket annat, i och med att jag förklarat, att 16 % är
för hög spännvidd.

Herr Sellander, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Herr Rubbestad sökte troskyldigt göra gällande, att
bondeförbun„dets linje var, att man skulle tyfta upp de lägsta dyrorternas inkomsttagare
till samma nivå som de högsta dyrorternas. Det skulle alltså
vara bondeförbundets principiella linje. Olyckligtvis för honom finns emellertid
en motion 11:567 i anledning av föreliggande proposition, undertecknad
av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl., där roan deklarerar bondeförbundets
principiella inställning på följande sätt: »Prövningen ger också anledning att
överväga, om icke en sådan höjning borde kombineras med en viss sänkning av
lönerna för befattningshavarna inom de högre dyrortsgrupperna, så att den
enhetliga lönen till slut kommer att framgå som ett sliags medelproportional
mellan lönerna på lägsta och högsta dyrort.» Det _ är sålunda en osedvanligt
djärv demagogi, som herr Rubbestad gör sig skyldig till i detta fall.

Vidare gör herr Rubbestad gällande, att man tillmötesgår våra önskningar
i den reservation som framförts av bondeförbundets representanter. Det är
absolut felaktigt. Med litet demogogi skulle man kanske kunna göra gällande,
att så är fallet, men i verkligheten innebär denna reservation, att man vill
beröva statstjänarna 13 miljoner kronor örn året i löneförbättring i förhållande
till den uppgörelse, som är träffad mellan lönekommittén och statstjänamas
representanter. Det är sålunda bara en maskering för en direkt sänkning av
lönerna för statstjänstemännen på de högsta dyrorterna och ingenting annat.

Herr Hubbestad erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Till herr Haggblom vill jag, med anledning av vad han anför
om svårigheterna för de högre statstjänstemännen att bekosta skolor och dylikt
för sina barn, säga, att de lägre statstjänstemännen befinna sig i lika svårt
läge därvidlag. Även de vilja ha sina barn i högre skolor, och det kostar naturligtvis
mycket pengar.

Sedan vill jag säga till herr Senander med anledning av hans citat _ur bondeförbundets
motion, att han bör fortsätta, där han slutade. I fortsättningen staldet
nämligen tydligt, att bondeförbundet anser icke den vägen lämplig utan
vill i stället gå in för att det skall bli höjning av lönerna på de lägsta dyrorterna
upp i nivå med lönerna på de högsta dyrorterna.

Herr Senander, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Det tjänar icke mycket till att diskutera, men i motionen står
det ju: »Prövningen ger också anledning överväga, örn icke en sadan höjning

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
borde kombineras med en viss sänkning.. .». Det är alltså en deklaration om
bondeförbundets egen inställning i denna fråga. Sedan har man av opportunitetsskäl
gått en annan väg i detta speciella fall, vilken emellertid i verkligheten
leder till samma resultat, nämligen försämring för de högre dyrorternas statstjänstemän
i förhållande till det förslag som här är framlagt. Det är vad jag
sagt.

Herr Hubbestad erhöll likaledes på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Herr Senander bör läsa motionen i dess helhet. Det framgår
därav, att levnadskostnadsförändringen skett genom att levnadskostnaderna
böjts på de lägsta dyrorterna och även sjunkit något på de högsta. Därför kunde
det ur den synpunkten vara det bästa att dels höja lönerna i de lägsta ortsgrupperna
dels sänka dem i de högsta. Vi ha icke ansett den vägen att sänka lönerna
framkomlig, och därför ha vi gått in för att höja de lägsta till samma nivå som
dc högsta.

Vidare yttrade:

Herr Lundqvist: Herr talman! Det finns icke mycket att tillägga i själva
sakfrågan. Anledningen till att jag begärt ordet är herr Jonssons i Skedsbygd
inställning till frågan.

Jag har såsom representant i statstjänarkartellens lönekommitté haft tillfälle
att följa förhandlingarna och har vetskap örn att man från olika håll anfört liknande
synpunkter och alltså från olika utgångspunkter kan ha delade meningar
örn detta förslag. Det gäller såväl personalorganisationernas representanter som
kommitténs övriga ledamöter. Det ha vi konstaterat vid förhandlingarna. Vi
hade ju inom organisationerna den uppfattningen, att när vi ändå ha en överenskommelse
med en kungl, kommitté, så skulle kommittén liksom representanterna
för statstjänarna stå vid sitt ord. Man bör tänka på att ännu äro icke alla
löneproblemen slutdiskuterade. Vi ha ju en del andra frågor som stå kvar
olösta. Förhandlingarna pågå fortfarande, och det är ännu en del problem, som
återstå, ä,ven örn de icke äro de största, som vi skola lösa. När man här i dag
uttalar sin tillfredsställelse över att detta är ett förhandlingsresultat, bör det
erinras örn att förtroende för kommittén i fortsättningen naturligtvis är beroende
på örn man kan lita på att kommittén håller samman inför den här beslutande
församlingen, och jag hoppas och tror, att ingen av de andra kommittéledamöterna
följer herr Jonsson i Skedsbygd på den punkten. I så fall skulle
det säkerligen bli svårt för oss som representera de olika organisationerna atti
följa med i galoppen i fortsättningen, eftersom vi då skulle förlora förtroendet
för kommittén.

Här har åberopats, att landstingen tidigare godtagit denna löneplan, och det
är ju riktigt. Man har gjort det med hänsyn till den personalbrist som är rådande
på olika områden, och det gäller ju också statsverket. Så att jag kan
säga, att jag för min del är tillfredsställd med detta resultat. Man har från
organisationernas sida godtagit föreliggande förslag i den förhoppningen att
även riksdagen skulle göra detsamma. Vi personalrepresentanter äro mycket
tillfredsställda med kommitténs arbete, och vi äro mycket tacksamma för den
ståndpunkt finansministern intagit under förhandlingarnas gång. Det är också
värt ett erkännande från statstjänarhåll.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! När jag suttit och lyssnat till vad
som anförts i denna debatt, har jag kommit till den uppfattningen, att vad som
bär försiggår i dag innebär början till slutet för dyrortsgrupperingen i värjo
fall i dess nuvarande utformning. Jag vill bara uttrycka den förhoppningen, att

Onsdagen den 4 december 1940.

Xr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
det icke skall dröja alltför länge, innan nian är slutgiltigt färdig att helt avskriva
dyrortsgrupperingen.

Jag har tagit till orda därför att jag varit med om att väcka en motion,
däri vi sagt, att vi anse, att kompensationen för fördyrade levnadskostnader
borde stanna vid ett månadsbelopp av högst 900 kronor. Om ifrågavarande
kompensation skall vara kompensation för dyrtiden, skulle enligt min mening
900 kronor vara ett väl avvägt högsta belopp att stanna vid. När man från annat
håll föreslagit högre belopp, har man gjort detta nied den utgångspunkten,
att kompensationen i stället för kompensation skall vara ett lönetillägg. Mellan
dessa bägge ståndpunkter finns en principiell skillnad, en skillnad, som herr
Haeggblom mycket lätt försökte halka över. Vill herr Haeggblom ge ett lönetillägg,
finns det ju andra möjligheter än att gå denna omväg och ge lönetilllägget
ett namn, som det icke bör ha. Man har sagt, att det är av omtanke örn
de högre tjänstemännen som man väljer denna väg. Jag skall icke närmare ingå
på detta utan endast säga att det ser ut som örn det endast vore de högre
Statstjänstemannen i storstäderna som man ägnat omtanke, då man sökt lösa
frågan på det sättet. De högre tjänstemännen på landsbygden borde det enligt
min mening vara lika värdefullt att behålla i den miljö där de verka som storstädernas
men dem ägnar man i detta sammanhang icke någon större uppmärksamhet.

Herr Mårtensson slutade sin motivering för dyrortsgrupperingens bibehållande
med att säga, att han tror, att det skulle vara en mycket farlig väg för
landsbygden, om man ginge in för dyrortsgrupperingens utplånande, och det
var närmast av omtanke örn landsbygden, som herr Mårtensson gick in för fortsatt
dyrortsgruppering. De orden skulle vägt bra mycket tyngre, örn herr Mårtensson
hade representerat den landsbygd, som han sade sig företräda, och hade
varit bosatt på den svenska landsbygden i stället för i en stad någonstans på
mitten av löneskalan.

Herr Andersson i Malmö talade örn den allmänna lönemarknaden, och med
utgångspunkt från detta menade han, att det vore skäl att bibehålla dyrortsgrupperingen.
Det är naturligtvis icke herr Andersson obekant, fastän det inte
nämndes i inlägget, att den allmänna lönemarknadens utveckling har följt helt
andra linjer än den statliga lönesättningen och väl också kommer att göra det
även i fortsättningen. I 1943 års kommittés betänkande redovisas, att endast
46 000 arbetare hade sin avlöning reglerad efter den officiella dyrortsgrupperingen,
medan hela antalet redovisade arbetare var 437 000. över 300 000 arbetare
hade sina löner reglerade efter en helt annan ortsindelning än den officiella.
Den allmänna lönemarknadens utveckling lär icke kunna bli mera vägledande
för den statliga lönesättningen i fortsättningen.

Herr Andersson säde vidare, att vår uppfattning icke var grundad på sakliga
skäl utan på helt andra överväganden. Jag skall, herr Andersson, be att få läsa
upp ett stycke ur ett betänkande, SOU 1946:59, ett alldeles nytt betänkande,
där kommittén enhälligt säger följande beträffande hemvärnets stridsskola,
vilket jag tror kan vara av värde att få intaget i kammarens protokoll:

»Stridsskolan är belägen i Salems socken, dyrortsgrupp C. Den vid stridsskolan
tjänstgörande personalen är i fråga örn inköp av olika förnödenheter,
skolundervisning för barn i skolåldern m. in. hänvisad till Södertälje stad. Regelbunden
linjetrafik mellan Vällinge och Södertälje, en sträcka örn 10 km,
finnes icke. Levnadskostnaderna för de vid stridsskolan tjänstgörande befattningshavarna
och deras familjer torde därför icke understiga levnadskostnaderna
i Södertälje, dyrortsgrupp F. Med hänsyn härtill och för att kunna erhålla
fullt kvalificerad personal synes man böra beräkna avlöningsförmånerna efter
sisi,nämnda dyrortsgrupp.»

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Detta skrev denna kommitté enhälligt för ett par månader sedan. Jag antager,
att kommittén byggde på helt och hållet sakliga skäl. Det är dessa sakliga
skäl vi försökt tillämpa på ett större område, och därest herr Andersson i Malmö
så önskar, skall jag med nöje stå till tjänst och tala örn namnet på de två
ledamöter av riksdagen ur hans eget parti, som medverkat till detta enhälliga
uttalande. Så ligger det till med sakligheten, herr Andersson i Malmö. Jag skulle
icke tagit till orda på denna punkt, örn icke herr Andersson i Malmö velat
göra gällande, att vi skulle stå på mindre sakligt betingad ståndpunkt än vad
lian själv gör.

Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden ber jag att endast
med dessa ord få yrka bifall till den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag skall icke ingå på dyrortsgrupperingen
vidare, men jag tror jag vågar försäkra, att jag har lika stort intresse för de
fattiga och de lägre tjänstemännen på landsbygden som herr Nilson i Spånstad,
men vi kunna ju även med gemensamma utgångspunkter komma till olika
uppfattningar angående dyrortsgrupperingens verkningar, och jag tror, att
min uppfattning är lika ärlig som herr Nilsons i Spånstad.

Med anledning av vad herr Nilson i Spånstad sade beträffande maximigränsen
för det högsta månadsbelopp, å vilken rörligt tillägg skulle utgå, vill
jag kort deklarera, att jag i lönekommittén intagit den ståndpunkten, att det
icke borde utgå rörligt tillägg på högre belopp än 900 kronor i månaden; men
jag fick icke i lönekommittén någon anslutning till denna min ståndpunkt. Och
efter det har träffats en överenskommelse, är det självklart, att jag ansluter
mig till denna.

Sedan vill jag bara säga ett enda ord till herr Ohlin. Örn jag icke missuppfattat
honom så har han gjort gällande, att faran för inflation okas genom ökad
köpkraft. Om det då genomföres en betydlig löneförbättring för en stor tjänstemannagrupp,
så måste ju detta innebära, att denna grupp får ökad köpkraft.
Kommer då icke detta att utgöra en press på prisnivån och öka faran för inflation? Herr

Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag måtte ha uttryckt mig mindre
väl eftersom herr Mårtensson trodde, att jag ville ifrågasätta ärligheten i hans
uppfattning. Det har aldrig varit min mening, och detta vill jag klart ge till
känna. Vad jag velat säga är, att den uppfattning jag inte tvivlar på att herr
Mårtensson ärligen omfattar den hade kanske varit lättare att vinna gehör
för på svensk landsbygd, örn talesmannen hade varit en på svensk landsbygd
bosatt ledamot av denna kammare.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav först beträffande
utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 288, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Sedan kammmarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Rubbestad, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 152 ja och
28 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring däri, som föreslagits i den av herr
Andrén m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av
herr Ryling, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 288, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den av herr Andrén m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Ryling begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 128 ja och
42 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896);

första lagutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;
och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i strafflagen m. m.; samt

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn förlängning av tiden
för vissa servitut, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Ljungberg, nr 594, i anledning av Kungl. Marits proposition, nr 380,
med förslag till lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

herr Persson i Vinberg m. fl., nr 595, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 386, med förslag till förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
i vad den utgår efter en skattesats av fem procent, m. m.;
och

herr Persson i Vinberg m. fl., nr 596, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 386.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bankoutskottet:

nr 520, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående familjepension
efter framlidne statsministern Per Albin Hansson;

nr 521, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid de statsunderstödda trädgårdsskolorna; och

nr 522, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar; samt

från första lagutskottet:

^nr 518, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) örn aktiebolag m. m.;
och

nr 519, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel,
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse till Konungen, nr 523, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn förlängning av tiden för
vissa servitut, m. m.

§ 9.

|Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.48 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

464705