1946. Andra kammaren. Nr 38 (Riksdagens protokoll 1946:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 38.

Lördagen den 23 november.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ K

Justerades protokollet för den 16 innevarande november.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen

av herr statsrådet Sträng propositionerna:

nr 380, med förslag till lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft; och

nr 382, angående ersättning för vissa översvämningsskador m. m.; samt

av herr statsrådet Nilsson propositionerna:

nr 377, angående fria resor i vissa fall för personal vid försvaret;

nr 378, angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad
rörande upplåtelse av Bromma flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde
till staden m. m.;

nr 379, angående byggande av en storflygplats m. m.;

nr 381, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1946/47; och

nr 383, angående viss disposition av behållning å anslag till komplettering
av det permanenta telefonnätet.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet inför statsrådet och chefen för justiedepartementet
den 21 november 1946.

Till justitiedepartementet hade den 21 november 1946 från länsstyrelsen i Södermanlands
län inkommit fullmakt för fabrikören B. G. Friberg, Nyköping,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr S8.

2 Nr 38. Lördagen den 2.3 november 1946.

Vid detta protokoll var fogad den däri omförmälda fullmakten för fabrikören
P. G. Friberg att vara ledamot av riksdagens andra kammare för tiden till den
1 januari 1949.

Herr förste vice talmannen meddelade, att herr Friberg intagit sin plats i
kammaren.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Intygas att fru Ruth Gustafson som lider av luftrörtskatarr är oförmögen
att delta i riksdagsarbetet tills vidare t. o. m. den 7 december 1946.

Stockholm den 22 november 1946.

Tor Engeström,

leg. läk.

Kammaren beviljade fru Gustafson ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden! fr. o. m. den 22 november t. o. m. den 7 nästkommande december.

§ 5.

Föredrogs den av herr Senander vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående förbättrade pensionsförmåner
för arbetare i statens tjänst.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Andersson i Dunker vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående uppskov
med införandet av det sjunde skolåret.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation. Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Fröken Nygren, som anförde: Herr talman! Den 19 november avkunnades vid
häradsrätten i Värnamo dom i ett mål mellan Skandinaviska gummi aktiebolaget
i Viskafors och en tjänsteman, som tidigare varit anställd vid bolaget.
Tjänstemannen hade, när han började sin anställning vid Skandinaviska gummibolaget,
nödgats skriva på ett anställningskontrakt, i vilket han bl. a. förband
sig att under 5 år efter sin anställnings upphörande i bolaget icke taga anställning
i med bolaget konkurrerande företag. Vid brott mot denna bestämmelse
skulle han enligt anställningskontraktet betala böter till bolaget med minst
100 000 kr. Något vederlag var icke utfäst att utgå under karenstiden. Den
ifrågavarande tjänstemannen, som icke har teknisk utbildning och som vid
Skandinaviska gummibolaget huvudsakligast sysslade med arbetsstudier, fann
sig efter U/2 års anställning föranlåten att sluta på grund av vantrivsel med
arbetsförhållandena. Han tog därefter anställning i en annan gummifabrik, som
i huvudsak tillverkar andra produkter än Skandinaviska gummibolaget. Sistnämnda
bolag uttog stämning å tjänstemannen och yrkade att utbekomma det
nyssnämnda beloppet, 100 000 kronor. I domen har häradsrätten förklarat kontraktsbestämmelsen
gällande, men nedsatt bötesbeloppet till 10 000 kr. Även
detta är ett högst avsevärt belopp med hänsyn till att tjänstemannen hos Skandinaviska
gummibolaget hade en lön 600 kr. i manaden.

Lördagen den 23 november 1940.

Nr 38.

Interpellation. (Forts.)

Rättegången har väckt den största upmärksamhet inom tjänstemannakretsar
och speciellt inom Tjänstemännens centralorganisation. Det har länge varit bekant,
att såväl Skandinaviska gnmmibolaget som en hel rad andra iindustriföretag
bundit sina tjänstemän med liknande kontraktsbestämmelser. Dessa bestämmelser
äro en black om foten för tjänstemännen, då de omöjliggöra för dem
att utnyttja sin kunnighet på sitt specialområde. Industritjänstemännens fackliga
organisation, Svenska industritjänstemannaförbundet, har mottagit många
brev från tjänstemän med klagomål över dessa klausuler. En ingenjör skriver:
»Detta kontrakt är för mig liktydigt med livegenskap med svältlön.» En annan:
»Detta kontrakts bestämmelser omöjliggöra för mig att skaffa en anständig
bärgning, örn jag lämnar bolaget. Jag kan omöjligen tänka mig, att detta är i
överensstämmelser med svenska rättsbegrepp.» Konkurrensklausulerna lägga
alltså hinder i vägen för den enskilde i hans fortkomst och kunna i vidriga
fall tvinga en tjänsteman att söka skapa en helt ny levnadsbana. Detta är olägenheter,
som emellertid icke endast beröra den enskilde utan även i sista hand
samhället. För samhället måste det vara av stor betydelse, att de medborgare,
som skaffat sig specialutbildning och erfarenhet på ett visst område, också få
tillfälle att nyttiggöra sina kunskaper inom samma område och skaffa sig
vidgad erfarenhet och kunskap. Det är för övrigt anmärkningsvärt, att industriföretagen,
som plädera för fri konkurrens, vilja förmena sina egna anställda
deras frihet på arbetsmarknaden.

Samhället bär insett vådorna av en alltför obegränsad avtalsfrihet på detta
område, och i avtalslagen har räckvidden av konkurrensklausulerna begränsats.
En sådan klausul är enligt avtalslagen icke gällande för så vitt bestämmelsen
i fråga örn tid och ort eller eljest sträcker sig längre än som kan erfordras för
att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka den anställdes frihet att
utöva förvärvsverksamhet. Emellertid är denna bestämmelse alltför allmänt
avfattad och ^nedför därför en viss osäkerhet i tillämpningen. De prejudikat,
som finnas på detta område, visa även, som just framgår av ovannämnda nyligen
avkunnade dom, att domstolarna tillämpa bestämmelsen tämligen rigoröst.

Den stora uppmärksamhet, som den ifrågavarande domen har väckt, vittnar
örn att rättsuppfattningen på tjänstemannahåll reagerar mycket kraftigt mot
att sådana klausuler skola vara rättsligt giltiga. Det kan alltså konstateras, att
de nuvarande förhållandena äro ytterst otillfredsställande. Från tjänstemannarörelsens
sida mäste man bestämt hävda, att de anställda få ett starkare skydd.
Det kan t. o. m. ifrågasättas, om överhuvud taget dylika bestämmelser böra vara
giltiga.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat den tilltagande tendensen bland industriföretagarna
att binda sina anställda genom konkurrensklausul?

2. Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd
för de anställda?

Denna anhållan bordlädes.

Ordet lämnades på begäran till T „ .

Interpellation.

Herr Svensson i Ljungskile, som yttrade: Herr talman! Enligt utfärdade
bestämmelser komma värnpliktiga ur fem olika årsklasser att under år 1947
inkallas till repetitionsövningar, respektive efterutbildningsövning, å 30 dagar.

Nr 38.

Lördagen den 2-3 november 1946.

Interpellation. (''Forts.)

Detta sker i enlighet med gällande värnpliktslag. Därvid blir 1944 års klass
inkallad i sin helhet. Bland de äldre årsklasserna skola enligt utfärdade bestämmelser
sådana värnpliktiga vara undantagna från inkallelse, som gjort minst
180 dagars beredskapstjänst,

Då frågan om den militära utbildningen f. n. ligger under utredning, är det
icke min mening att på detta område ifrågasätta några ändringar av principiell
eller prejudicerande natur. Från rent praktiska utgångspunkter bör dock i
nuvarande läge särskilt tre saker vara värda beaktande. För det första har den
svenska krigsmakten genom en omfattande mobilisering under krigsåren fått en
efterutbildning i långt större utsträckning än som normalt kan ske under fredstid.
För det andra är bristen på arbetskraft på nästan alla områden nu långt
mera framträdande än under normala tider, och för det tredje finnes det bland
de äldre årgångarna många personer, som äro egna företagare eller inneha sådan
anställning, att det nu är mycket svårt att finna ersättare för dem i deras civila
verksamhet.

Örn möjligheten att få befrielse yttrar överste Tengbom i ett uttalande för
pressen följande:

»Nu gällande värnpliktslag ger icke samma möjlighet som äldre vämpliktslagar
att få befrielse från repetitions- och efterutbildningsövningar på
grund av ekonomiska förhållanden eller familjeskäl, och för dem som i år begärt
anstånd till 1947 och även fått det blir det i de fleste, fall mycket svårt att få
ytterligare anstånd.»

Många av dessa äldre personer motse med stora bekymmer de svårigheter,
som en ny inkallelse kommer att orsaka dem.

Då denna fråga tidigare under årets riksdag behandlades i anslutning till en
motion 11:424 yttrade statsutskottet i sitt utlåtande 192 p. 3 att »prövningen
därav synes utskottet böra ske i samband med behandlingen av nästa års anslagsäskande
under fjärde huvudtiteln». Utskottet var alltså inte främmande
för tanken, att de äldre årsklassernas inkallande borde göras till föremål för
en omprövning.

Med anledning av vad ovan framhållits anhåller undertecknad örn andria
kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få
rikta följande frågor.

1. Anser statsrådet det vara så viktigt från militär synpunkt att nu inkalla
de värnpliktiga av 1940, 1939, 1930 och 1929 års klasser, som inte fullgjort
180 dagars beredskapstjänst, att inte en eller flera av dessa årsklasser skulle
kunna i sin helhet befrias från inkallelse under nästa år?

2. Örn dessa årsklasser inte i sin helhet kunna frikallas, anser sig då statsrådet
kunna vidtaga sådana åtgärder, att de värnpliktiga, som inlämna personlig
ansökan örn befrielse och därvid anföra bärande skäl härför, kunna frikallas
i större utsträckning än värnpliktslagen normalt medgiver?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående preliminär överenskommelse
med Finland örn behandlingen av finska skulder till Sverige;

Lördagen den 23 november 1946.

Nr 38.

bevillningsutskottets betänkande, nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nied förslag till förordning om ändrad lydelse av B kap. 22 § förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker jämte
en i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående familjepension
efter framlidne statsministern Per Albin Hansson;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid de statsunderstödda trädgårdsskolorna; och
nr 69, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
engångsunderstöd åt förra städerskan Anna Charlotta Weman;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) örn aktiebolag m. m.; och
nr 57, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Stenstugu
gård i Endre med flera socknar, Gotlands län; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 504, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
till riksdagen med förslag till lag örn kommunal fondbildning m. m.;

från första lagutskottet, nr 505, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse
för försvaret; och

från andra lagutskottet, nr 488, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12-

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens andra kammare.

Sedan Kungl. Majit .den 8 november 1946 förordnat undertecknad att i offentligt
uppdrag företaga en resa till Sydamerika, får jag härmed hemställa om

Nr 38.

Tisdagen den 26 november 1946.

ledighet från riksdagsarbetet under tiden från och med den 30 november 1946
till årets slut.

Stockholm den 21 november 1946.

Åke Wiberg.

Kammaren beviljade herr Wiberg den begärda ledigheten.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 26 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 och den 20 innevarande november.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Falla, som vid kammarens sammanträde
den 23 nästlidna oktober med läkarintyg styrkt sig från och med samma
dag tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, den 24 november
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 23 november 1946.

Till justitiedepartementet hade den 23 november 1946 från Överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för redaktören Fritjof Lager, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens andra kammare i stället
för avgången ledamot av samma kammare.

Protokoll över vad sålunda- förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den däri omförmälda fullmakten för redaktören
Fritjof Lager att vara ledamot av riksdagens andra kammare för tiden
till den 1 januari 1949.

Herr talmannen meddelade, att herr Lager intagit sin plats i kammaren.

Tisdagen den 26 november 1946.

Nr 38.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till _ Svar på

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: Herr interPeUatumtalman!
Med andra kammarens tillstånd har herr Senander till mig framställt
följande frågor:

1. Anser statsrådet det vara sakligt motiverat, att reservister inom försvarsväsendet,
som efter att ha avgått från aktiv stat med pension äro eller varit
inkallade i tjänst och som eljest fyller villkoren för erhållande av den övriga
statstjänare tilldelade engångsersättningen av 300 kronor, skola vara utestängda
från denna förmån?

2. Kan det förväntas att statsrådet vidtager erforderliga åtgärder i syfte att
tilldela omnämnda statstjänare berörda engångsersättning?

I proposition nr 3 till årets riksdag angående provisorisk förbättring av
löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. behandlades
även frågan, huruvida det tillfälliga lönetillägget å 300 kronor borde tillkomma
personal i reserven. Därvid uttalades bland annat, att i analogi med vad som
föreskrivits beträffande tillfälligt barntillägg vid de åren 1944 och 1945 genomförda
provisoriska löneregleringarna tillfälligt lönetillägg icke borde tillkomma
innehavare av anställning i reserven eller därmed jämförlig anställning
vid försvaret. Dock borde med hänsyn till de särskilda anställningsförhållandena
dylikt tillägg utgå till aspirantanställt underbefäl i reserven. Dessa uttalanden
lämnades av riksdagen utan erinran. Anledningen till att reservpersonalen
med angivna undantag ansetts icke böra erhålla engångstilläggen sammanhänger
med att personalen icke är ständigt tjänstgörande. Förutsättningarna
för utbetalningen av engångstilläggen hänföra sig alltid till förhållandena
vid en viss tid, och tillfälligheter skulle därför ha blivit avgörande för örn en
icke ständigt tjänstgörande befattningshavare skolat erhålla tillägget eller ej.

Interpellanten har endast åsyftat sådana reservister, som efter att ha avgått
från aktiv tjänst med pension äro eller varit inkallade till tjänstgöring,
företrädesvis för avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen. Därvid har
åberopats, att en del av dessa reservister, nämligen de som överförts till vakanta
beställningar, erhållit det tillfälliga lönetillägget. Framhållas må emellertid,
att sistnämnda kategori erhållit tillägget såsom vikarier och icke i egenskap
av anställningshavare i reserven.

Med hänsyn till innebörden av det beslut, som innevarande ars riksdag fattat
i fråga om det tillfälliga lönetillägget, får Kungl. Maj :t anses förhindrad att
förordna örn utbetalning av dylikt tillägg till reservpersonal i större omfattning
än som skett. Jag har emellertid för avsikt att underkasta den av interpellanten
väckta frågan en utredning med syfte att, om förutsättningar därför finnas
vara för handen, bringa den under förnyad prövning vid nästa års riksdag.

Härpå yttrade:

Herr Soilander: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få uttala ett tack för det lämnade svaret på min interpellation.

Då jag av den sista meningen i svaret utläser ett löfte örn att frågan skall
bringas under förnyad prövning av nästa års riksdag, förklarar jag mig härmed
nöjd med svaret.

Herr Björklund: Herr talman! Jag skulle vilja hemställa till statsrådet att
han i den utredning, varom han nyss talat, också innefattar ett antal gamla
distinktionskorpraler, som sedan unga år tjänat vid regementena. Antalet uppgår,
såvida jag lyckats förskaffa mig riktig kännedom om saken, till ett femtiotal.
Dessa lia liksom de av herr .Senander åsyftade icke kommit i åtnjutande

Nr 38.

Tisdagen den 26 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

av tillfälligt lönetillägg. Det är fråga om sådana, som tjänstgöra året runt och
ha gjort det år efter år. Nu anse dessa människor, att de äro orättvist behandlade,
och jag måste efter att ha forskat i saken och genomtänkt spörsmålet
hålla med dem. Jag ber sålunda, som sagt, att få hemställa till statsrådet, att
han i den undersökning han nu skall företaga även inbegriper den grupp jag här
gjort mig till talesman för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 377, angående fria resor i vissa fall1 för personal vid försvaret;

nr 378, angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad
rörande upplåtelse av Bromma flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde
till staden m. m.; och

nr 379, angående byggande av en storflygplats m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 380, med förslag till lag om
kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

till statsutskottet propositionen, nr 381, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar
å tilläggsstat I till riksstaden för budgetåret 1946/47;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 382, angående ersättning för vissa
översvämningsskador m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 383, angående viss disposition av behållning
å anslag till komplettering av det permanenta telefonnätet.

§ 6.

Föredrogos, anén bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 269 och 283,
bevillningsutskottets betänkande nr 56, bankoutskottets utlåtanden nr 67—69,
första lagutskottets utlåtanden nr 56 och 57 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 75 och 76.

§ 7.

Föredrogs den av fröken Nygren vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående beredande av
ökat skydd för industritjänstemän mot konkurrensklausuler.

Kammaren biföll denna anhållan.

§8.

Föredrogs den av herr Svensson i Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående befrielse
för vissa värnpliktiga från repetitions- respektive efterutbildningsövning
under år 1947.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 26 november 1946.

Nr 38.

§ 9.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Eröken Öberg, som anförde: Herr talman! De svenska husmödrarna ha under
de gångna krigsåren med berömvärt tålamod och förståelse burit de ofta ganska
tunga ransoneringsbestämmelserna. Detta ha de gjort i känslan av att det nog
var ofrånkomligt örn vi skulle klara oss igenom krisen och med den förhoppningen
att ransoneringarna skulle upphöra så fort som möjligt efter kriget. Så
har emellertid icke skett, och nu börjar en ransoneringsleda framträda bland
husmödrarna.

I stället för de lättnader man väntat på inträder en skärpning. Jag syftar
härmed på den senaste minskningen av köttransonerna. Allmänheten tror inte
på nödvändigheten av denna skärpning, och man stöder sig därvid på rapporter
och uttalanden från slaktare och charkuterister, som ha en helt annan syn på
läget.

Det är alltid vanskligt att upprätthålla en bestämmelse örn vars nödvändighet
allmänheten inte är övertygad. Exempel härpå saknas inte. Det vore därför
önskvärt att örn minskningen av köttransonen är nödvändig svenska folket
får ett klart besked varför så är.

Med hänvisning till vad ovan anförts ber jag, herr talman, om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är minskningen av köttransonema absolut nödvändig?

2. Om så är fallet är herr statsrådet då villig att lämna ett klarläggande besked
varför?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Jansson i örebro, som yttrade: Herr talman! Enligt den nya uppbördsförordningen
skall sådan skatt, som är restförd den 1 januari 1947, indrivas
och redovisas ''enligt de äldre bestämmelserna. Detta medför att många löntagare
få jämte det preliminära skatteavdraget även införsel i lönen för resterande
skatt. Detta torde bli allt för betungande för lägre inkomsttagare, vilkas
löner tangera gränsen för vad som behövs för dem och deras familjers omedelbara
existensbehov.

I motion II: 680/1945 av herr Adolfsson m. fl. yrkades att i uppbördsförordningen
borde införas bestämmelser örn att inkomstbelopp, som blivit fastställt
som erforderligt existensminimum för inkomsttagaren och dem, för vilka han
är försörjningspliktig, skall vara skyddat mot löneavdrag eller indrivning.

I anledning av detta yrkande gjorde bevillningsutskottet följande uttalande
i sitt betänkande nr 65/1945: »Utskottet finner sig böra godtaga det i propositionen
framlagda förslaget, att skattskyldig, vilkens inkomst efter verkställandet
av löneavdrag skulle nedgå under vad som kan anses utgöra existensminimum,
skall äga erhålla befrielse från löneavdrag eller nedsättning i belopp,
Som genom dylikt avdrag skall innehållas. Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Majit ägnar uppmärksamhet åt frågan örn erforderligt existensminimum
vid löneavdrag och införsel. Denna fråga är särskilt under
övergångstiden av stor betydelse.»

Då ett sådant existensminimum dock inte blivit fastställt kommer emellertid
de lokala skattemyndigheternas s. k. skälighetsprövning att bli utslagsgivande
i fråga örn befrielse eller nedsättning av skattebelopp för sådana, som ej kunna
betala sin skatt utan att därefter lida brist på medel för livsuppehället. Det

Nr 38.

Tisdagen den 26 november 1946.

Interpellation. (Forts.)

kari befaras att detta förhållande i samband nied det nya uppbördssystemet
kommer att medföra svåra skadeverkningar genom att såväl löneavdrag som avdrag
för resterande skatt kan företagas.

I samband med den nya uppbördsförordningen beslutades att skattskyldiga
skulle, med visst undantag, vara befriade från att erlägga skatter, som
skulle ha utgått på grund av 1946 och 1947 års taxeringar. Det ansågs självklart
att dubbelbeskattning inte kunde få förekomma under övergångsåren
1947 och 1948. Trots detta blir emellertid förhållandet det, att många skattepliktiga
ändå råka ut för »dubbelbeskattning» vid övergången till det nya uppbördssystemet.
Detta gäller i stor utsträckning sådana som varit inkallade
till militärtjänst eller genom sjukdom, arbetslöshet eller på grund av härmed
jämförliga ekonomiska orsaker icke kunnat betala den skatt, som debiterats
dem under dessa år och som därför kvarstår på restlängd den 1 januari 1947.

Örn dessa skattebetalare icke skola komma i en sämre ställning än andra
vid den nya uppbörcfoförordningens ikraftträdande fordnas att den resterande
skatten per den 1 januari 1947 avkortas. Detta borde gälla alla dem, som genom
fullgörande av värnplikt eller genom sjukdom, arbetslöshet, arbetskonflikt
eller av andra orsaker råkat i ekonomiskt nödläge och oförskyllt kommit på
restlängd.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört, anhåller jag örn andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Är statsrådet beredd att till de lokala skattemyndigheterna utfärda bestämda
direktiv att, efter verkställd prövning, avkorta resterande skatt per den 1 januari
1947 för sådana skattebetalare som till följd av militärtjänstgöring, sjukdom,
arbetslöshet, arbetskonflikt eller av annan oförskylld anledning råkat i sådant
ekonomiskt nödläge, att de till följd härav ej kunnat gälda den skatt, som förfallit
till betalning före den 1 januari 1947?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11-

Interpellation. Herr Sveningsson erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!, Sedan
budgetåret 1939/40 har av statsmedel utgått bidrag till såväl underhåll som
byggandet av enskilda vägar. Bidrag utgår även till sådana enskilda vägar,
som huvudsakligen fylla uppgiften som skogsvägar och odlingsvägar.

De bidrag, som utgått till dessa ändamål, ha varit synnerligen värdefulla
och blivit väl utnyttjade, då bidragsbehovet på detta område varit och alltjämt
är mycket stort. Goda och väl framkomliga enskilda vägar äro ett värde
och en tillgång, som ingen på landsbygden underskattar.

Svårigheten är för närvarande att de bidragsbelopp, som anslagits av staten,
ha varit alltför knappt tilltagna då det gäller byggandet av enskild väg.
Krav på såväl större bidragsprocent som bidragsbelopp ha år efter år framförts
i riksdagen. De höjningar av anslagsbeloppens storlek, som förekommit,
äro i förhållande till bidragsbehoven alltför små.

Betänkligheter ha även gjort sig gällande vad beträffar de rådande förhållandena
att till angivna ändamål utgående anslag äro söndersplittrade vad administrationen
och förvaltningen beträffar till en rad olika myndigheter såsom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skogsstyrelsen och egnahemsstyrelsen.
Dessa förhållanden ha även uppmärksammats av Kungl. Majit i
statsverkspropositionen 1945, sjätte huvudtiteln, där dåvarande statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet föreslog att dessa omständigheter
skulle bli föremål för utredning, vilket även vann riksdagens bifall. I årets

Tisdagen den 26 november 1946.

Nr 38.

Interpellation. (Forts.)

statsverksproposition var även redovisat att Kungl. Majit den 11 maj 1945
uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen gemensamt
att — i samråd med egnahemsstyrelsen och norrlandskommittén —
skyndsamt verkställa och till Kungl. Majit inkomma med utredning rörande
möjligheten att under ekonomiskt rimliga former förbättra vägförbindelserna
genom landets mera avlägsna skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende
missgynnade bygder samt med förslag till de bestämmelser rörande bidrag
till byggande av enskilda vägar och i övrigt, som på grundval av utredningen
funnes erforderliga.

Även örn detta utredningsarbete inte blivit på något särskilt sätt uppmärksammat,
så kommer resultatet av utredningsarbetet säkerligen att ha den
allra största betydelse för landsbygden i allmänhet. I en tid av stor konkurrens
örn arbetskraften äro dåliga vägförbindelser ute i avlägset liggande bygder
en starkt bidragande orsak till den i hastig takt fortgående avfolkningen
av landsbygden.

Med hänsyn till önskvärdheten av väl utformade bidragsbestämmelser och
en tillgång av statsmedel till den enskilda väghållningen i de olika länen av
en sådan storleksordning, att landets vägproblem på detta område kan lösas
inom en rimlig tidrymd, är det av synnerlig vikt, att detta utredningsuppdrag
slutföres snarast möjligt.

Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

_ 1. Har den åsyftade utredningen fullföljt sitt uppdrag i en sådan omfattning,
att något förslag med anledning därav kan föreläggas nästa års riksdag? 2.

Är herr statsrådet villig att tillse att detta utredningsarbete så snart
som möjligt sluttöres?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 506, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 507, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets driftbudget ;

nr 508, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 509, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av fastighet
i New York;

nr 510, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ändrad disposition
av vissa marinens anslag;

nr 511, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den ekonomiska
försvarsberedskapens framtida organisation m. m.; och

nr 512, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ersättning till
personer, som ådragit sig skada eller sjukdom i flyktingverksamhet m. m.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag-.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 27 november.

Kl. 11 fm.

§ K

Star på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
nterpellation.

Hans excellens herr statsministern Erlander, som anförde: Med kammarens
tillstånd har herr Håstad till mig riktat följande frågor:

1. Vilka fakta äro för regeringen kända rörande Raoul Wallenbergs öde?

2. Vill regeringen lämna kammaren en redogörelse för vad som åtgjorts och
alltjämt måste åtgöras från utrikesdepartementet och andra myndigheter för
att rädda Wallenbergs liv eller klarlägga hans öde alltifrån hans försvinnande
för snart tjugu månader sedan?

Till svar å dessa frågor får jag anföra följande.

Efter de tyska truppernas inmarsch i Ungern i mars 1944 inträdde en stark
försämring i de ungerska judarnas läge. I anledning härav igångsattes en
svensk hjälpaktion, som åsyftade att söka förhindra deportation av judar, som
genom nära släktskap med personer här i riket kunde sägas ha viss anknytning
till Sverige. Då deportationerna på försommaren tilltogo i omfattning, riktade
Konungen den 30 juni 1944 en personlig vädjan till ungerske riksföreståndaren
amiralen Horthy. I samband härmed anställdes i juli 1944 Raoul Wallenberg
vid beskickningen i Budapest för att under sändebudets ledning omhänderhava
beskickningens humanitära arbete, d. v. s. hjälpverksamheten bland judarna.
En särskild avdelning vid beskickningen upprättades under Wallenbergs ledning,
främst för att pröva de tusentals ansökningar örn skyddspass, som strömmade
in, och för att genom intervention hos de ungerska och tyska myndigheterna
söka få anhållna eller inspärrade judar satta på fri fot. Avdelningens personal
rekryterades bland frivilliga judiska krafter och uppgick till flera hundratal
personer.

Jag begagnar detta tillfälle att uttala regeringens stora uppskattning av
det uppoffrande och framgångsrika arbete i humanitetens tjänst, som en svensk
man utfört under svåra och farliga förhållanden.

Vid de ryska truppernas framryckning genom Ungern kvarstannade Wallenberg
jämte övriga beskickningsmedlemmar i Budapest. Det sista direkta
meddelandet från beskickningen, som kom utrikesdepartementet till handa, innan
staden omringades och förbindelserna med yttervärlden avbrötos, var ett
rutintelegram avsänt den 23 december 1944.

Efter denna tidpunkt avhördes intet från de i Budapest kvarvarande, förrän
envoyén Söderblom i Moskva den 17 januari 1945 av vice utrikesministern
Dekanösov underrättades örn att Wallenberg lyckats ta sig över till den av

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Svar pä interpellation. (Forts.)

ryssarna erövrade delen av Budapest. De sovjetryska myndigheterna, hette det
vidare, hade vidtagit åtgärder för att skydda Wallenberg och hans egendom.

Samma dag, d. v. s. den 17 januari 1945, sågs Wallenberg av olika personer
på skilda platser i Pest, och de som då samtalade med honom uppge, att
han hade för avsikt att i bil avresa till Debrecén. Det är också bekant, att han
på resan medförde en större penningsumma.

För att söka få utrönt vad som kan lia hänt Wallenberg sedan han sista
gången sågs den 17 januari 1945 har utrikesförvaltningen prövat och följt
alla de uppslag och spår, som på en eller annan väg kommit till dess kännedom.
Med beklagande måste dock fastställas, att efterforskningarna hittills
visat sig resultatlösa.

Jag övergår nu till att lämna en detaljerad redovisning för de av utrikesförvaltningen
vidtagna åtgärderna och börjar då med vad som åtgjorts genom
vår beskickning i Moskva.

Under januari och februari månader 1945, d. v. s. vid tiden omedelbart före
och efter Budapests erövring riktade sändebudet i Moskva upprepade framställningar
till sovjetryska utrikeskommissariatet för att erfara något örn det
läge, vari vår budapestbeskickning befann sig. Då efter den lugnande sovjetryska
förklaringen den 17 januari 1945, som jag nyss omnämnt, intet ytterligare
avhörts rörande Wallenberg, instruerades i början av mars 1945 sändebudet
i Moskva att förhöra sig hos vederbörande myndigheter. Instruktion
om förnyade démarcher telegraferades till Moskva den 17 mars och den 27
mars 1945.

På förslag av envoyén Söderblom i Moskva riktade bankdirektör Marcus
Wallenberg en skriftlig hänvändelse till madame Kollontay, överlämnad den
28 april 1945, med begäran örn hjälp vid efterforskningarna.

Den 21 april 1945 erhöll envoyén Söderblom instruktion att personligen
hos vice utrikesministern Dekanösov hemställa, att de ryska militära myndigheter,
under vilkas skydd Wallenberg på sin tid ställts, måtte anmodas verkställa
noggrann undersökning rörande hans vidare öden. Denna démarche framfördes
den 25 april 1945, och herr Dekanösov lovade därvid att genast vidtaga
erforderliga åtgärder.

Den 18 maj 1945 gjorde envoyén Söderblom en ny hemställan till herr
Dekanösov örn besked rörande Wallenbergs öde.

I en den 24 maj 1945 dagtecknad rapport från Moskva meddelade envoyén
Söderblom, att han varit i förbindelse med den ungerske professorn, nobelpristagaren
Szent Györgyö, vilken hade den svenska budapestbeskickningen
att tacka för sitt liv och väl kände dess medlemmar. Szent Györgyö berättade
därvid, att han visserligen ej sammanträffat med Wallenberg bakom de ryska
linjerna men likväl där erfarit, att man inom marskalk Malinovskis högkvarter
glatt sig åt att den förste svensken påträffats.

Jämlikt utrikesdepartementets instruktion gjorde militärattachén i Moskva
den 5 juni 1945 hemställan till de ryska militära myndigheterna rörande
Wallenberg. Ehuru från deras sida förklarades, att ärendet icke folie under
militärmyndigheternas avgörande, erhöll militärattachén dock intrycket, att
även från deras sida en undersökning skulle göras.

Den 27 juni 1945 ombads nyssnämnde professor Szent Györgyö av envoyén
Söderblom att efter återkomsten till Budapest söka förmå ungerska regeringen
att efterforska Wallenberg.

Jämlikt erhållna instruktioner hemställde beskickningen i Moskva den 3 november
1945 ånyo örn upplysning angående resultatet av efterforskningarna
efter Wallenberg. Hiirvid underströks särskilt den vikt man på svensk sida
tillmätte frågan med hänsyn till Wallenbergs ställning såsom legationstjänsteman.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vid en av beskickningen i Moskva den 30 november 1945 företagen förnyad
démarche i utrikesministeriet meddelade chefen för dess skandinaviska avdelning,
Abramov, att de sovjetryska militära myndigheterna ånyo beordrats att
vidtaga undersökning men att besked örn resultatet ännu icke ingått.

Envoyén Söderblom meddelade den 3 januari 1940, att han haft ingående
samtal med såväl herr Abramov som med madame Kollontay angående Wallenbergs
försvinnande.

I en rapport den 30 april 1946 meddelade envoyén Söderblom, att han vid
flera tillfällen ånyo erinrat såväl herr Abramov som fru Kollontay örn fallet
Wallenberg.

När envoyén Söderblom i samband med att han lämnade ministerposten
i Moskva i medio av juni 1946 personligen mottogs av marskalk Stalin och av
denne tillfrågades, huruvida han hade några särskilda önskemål, förde han
fram affären Wallenberg. Stalin lovade därvid söka bringa klarhet i saken.

Vid sin återkomst från sovjetrysk fångenskap berättade den svenske journalisten
af Sandeberg i slutet av juni i år, att han i ett ryskt fångläger hade
sammanträffat med en rumän och en tysk, vilka, såvitt af Sandeberg kunde
erinra sig, skulle ha sett Wallenberg i februari. Dess värre kunde af Sandeberg
ej minnas dessa personers namn eller giva någon konkreta uppslag för deras
identifiering. De ansträngningar från beskickningarna i Moskva och Bukarest,
som icke dess mindre gjordes för att komma i förbindelse med dessa personer,
blevo resultatlösa. Beskickningen i Bukarest hade tagit upp saken med bl. a.
ryske överbefälhavaren i Rumänien.

Den 25 juli rapporterade beskickningen i Moskva att med utgångspunkt
från af Sandebergs meddelanden nya démarcher gjorts hos ryska vederbörande,
vilka emellertid ej hade haft några upplysningar att lämna.

Det är emellertid icke bara genom beskickningen i Moskva som utrikesdepartementet
sökt lösa gåtan om Wallenbergs försvinnande. Åtskilliga av våra
övriga beskickningar ha parallellt nied moskvabeskickningens démarcher var
på sitt håll sökt följa de spår, som bragts till utrikesdepartementets kännedom.

Genom beskickningen i Rom anhöll'' svenska regeringen i början av år 1945
örn Vatikanens hjälp för att erfara vad som kunde ha hänt våra tjänstemän i
Budapest.

Den 2 mars 1945 ingick underrättelse från beskickningen i Bukarest, att budapestbeskickningens
samtliga medlemmar påstodes befinna sig i säkerhet med
undantag av Wallenberg, som i medio av januari skilt sig från de övriga. Sändebudet
i Bukarest erhöll i anslutning härtill instruktion att genom ungerska
regeringen och med anlitande av andra vägar söka erhålla uppgift örn var
budapestbeskickningens samtliga medlemmar, inbegripet Wallenberg, befunno
sig.

Under mellantiden hade den ungerska kossuthradion den 8 mars 1945 förklarat,
att alla tecken tydde på att Wallenberg mördats av gestapoagenter.

Den 23 maj 1945 instruerades beskickningen i Bukarest att till mosaiska församlingen
i Budapest söka framföra en begäran från professor Elirenpreis örn
upplysningar rörande Wallenberg.

Den 1 juli 1945 telegraferade beskickningen i Bern att en tillförlitlig schweizare
i början av april i Budapest träffat en person, som påstått sig lia sett
Wallenberg, som då vore vid god hälsa och höllö sig dold i Pest. Då vi vid
denna tidpunkt saknade representation i Ungern, ombads följande dag härvarande
amerikanske minister att genom Förenta staternas beskickning i Budapest
göra efterforskningar efter Wallenberg. Till svar å denna hemställan meddelade
amerikanska beskickningen den 21 augusti 1945, att State Department
riktat flera förfrågningar rörande Wallenberg till olika amerikanska organisa -

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

tioner i Ungern, vilka emellertid hittills icke haft något att inberätta. De amerikanska
myndigheterna komme att hålla uppmärksamheten fästad på fallet
och omedelbart till svenska regeringen vidarebefordra de upplysningar, som
kunde erhållas.

Beskickningen i Bern telegraferade den 28 augusti 1945, att en ungersk medborgare
för tredje person skulle ha uppgivit, att Wallenberg fortfarande vore
vid liv. Det vore emellertid enligt hans uppfattning lönlöst att företaga officiella
démarcher.

Den 2 november 1945 meddelade utrikesdepartementet amerikanska beskickningen
i Stockholm, att man vore tacksam, örn amerikanske ministern i Budapest
ville fortsätta sina ansträngningar. Beskickningen meddelade i anslutning
härtill den 19 november 1945, att de amerikanska myndigheterna i Budapest
varit i förbindelse med nyssnämnde ungrare, som emellertid icke hade sig något
bekant örn vad som kunde ha hänt Wallenberg efter den 17 januari 1945.

Den 15 mars 1946 meddelade beskickningen i Bern, att den varit i förbindelse
med en schweizisk diplomat, tidigare ackrediterad i Budapest, som efter
stadens erövring tillbringat ett år i rysk fångenskap. Han hade icke sammanträffat
med Wallenberg, sedan denne sökte sig över till ryska sidan, men sade
sig ha goda skäl tro, att Wallenberg vore bättre anskriven hos ryssarna än
kanske någon annan.

Aftonbladet innehöll den 29 juni i år en artikel om en svensk affärsman som
på ett hotell i Schweiz i november 1945, alltså mer än 7 månader tidigare, träffat
en ungersk dam som uppgivit att hon från hemlandet erfarit, att Wallenberg
befunne sig i »ett litet fängelse på landet». Beskickningen i Budapest
lyckades efter betydande ansträngningar spåra upp denna ungerska dam. Hon
hade emellertid intet annat att förtälja om Wallenberg än att hon ryktesvis
erfarit, att han lyckligen hemkommit till Sverige via Moskva!

Så snart vi erhöllo egen representation i Ungern, vid jultiden 1945, igångsatte
beskickningen där ett vidlyftigt efterforskningsarbete. Vår chargé d’affaires
i Budapest rapporterade härom den 26 januari 1946, att han bland annat
genom ungerska tidningspressen tillkännagivit sin önskan att komma i förbindelse
med personer, som kunde lia upplysningar om Wallenberg att lämna. Beskickningen
hade låtit göra förfrågningar såväl bland Wallenberga forna medarbetare
som bland andra ungerska judar och hos ungerska utrikesministeriet
hemställt om en snabb och grundlig undersökning i ärendet. Beskickningschefen
hade dessutom upptagit saken med sovjetryska beskickningen i Ungern. Ingen
av den mångfald personer, som beskickningen utfrågat, hade sett Wallenberg
efter den 17 januari 1945. En anonym sagesman hade emellertid uppgivit, att
han den 17 januari sett Wallenberg i en bil i Pest i sällskap med tre namngivna
ryska militärer. Med anledning härav gjorde beskickningen i Moskva
en ny démarche hos utrikesministeriet. Hittills ha dessa tre militärer emellertid
ej kunnat identifieras av de ryska myndigheterna.

I början av juli 1946 erhöll utrikesdepartementet underrättelse att en ungersk
person uppgivit, att han våren 1945 tillsammans med Wallenberg och en svensk
suttit i rysk fångenskap i Tjeckoslovakien och sedermera jämte sina medfångar
transporterats till staden Focsåni i Bessarabien. Beskickningen i Bern lyckades
komma i kontakt med nyssnämnde svensk, som meddelade att uppgiften måste
vara felaktig. Han hade visserligen jämte uppgiftslämnaren åtföljt de åsyftade
fångtransporterna och suttit i foesånilägret men under denna tid varken sett
eller hört omltalas Wallenberg, som han senast träffat hösten 1944.

En person vid namn Manfred Lundberg, som ifrågavarande tid suttit i
foesånilägret, meddelade den 19 juli 1946, att linn aldrig där sett Wallenberg
eller hort nämnas, att någon svensk funnes i lägret.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Den 1 augusti JIM C, rapporterade beskickningen i Bukarest att de ryska militärmyndigheterna
i Rumänien förklarat sig icke kunna fastställa, huruvida
Wallenberg varit i focsånilägret.

Beskickningen i Budapest meddelade den 16 september 1946, att den varit
i direkt förbindelse med nyssnämnde ungrare, som därvid bekräftat, att han
suttit fången tillsammans med Wallenberg våren 1945. Han hade uppgivit, att
en namngiven österrikare varit fånge tillsammans med Wallenberg vid månadsskiftet
april/maj 1945. Denne österrikare har efterforskats av vår beskickning
i Wien, som utrönt, att han i mars i år avrest till okänd adress i Tyskland
utan att sedan låta sig avhöra. Utrikesdepartementet fortsätter sina ansträngningar
att komma i förbindelse med denne man.

Den av mig lämnade redogörelsen ger svar på herr Håstads frågor örn vilka
åtgärder, som vidtagits av de officiella myndigheterna.

Det viktigaste uppslaget har naturligtvis varit och är alltjämt det, som med
utgångspunkt i herr Dekanösovs förklaring den 17 januari 1945 bearbetats av
beskickningen i Moskva. Något tillfredsställande svar har icke, såsom av min
redogörelse framgår, erhållits på vår representants upprepade démarcher och
påminnelser. Till sist upptogs frågan av vårt sändebud med marskalk Stalin
själv. Jag hoppas att den ärade interpellanten och kammarens övriga ledamöter
skola ge mig rätt, då jag förklarar, att. de mest enträgna och allvarliga
försök gjorts att erhålla visshet om Wallenbergs öde. En av de instruktioner,
som lämnades envoyén Hägglöf vid tillträdet av posten i Moskva, var att med de
sovjetryska myndigheternas bistånd söka komma till slutlig klarhet i fallet
Wallenberg. Jag vill ännu en gång understryka, att regeringen icke med vad
som åtgjorts betraktar fallet Raoul Wallenberg som ett avslutat ärende. Alla
ansträngningar komma jämväl i fortsättningen att göras, och jag vill endast
till sist uttrycka förhoppningen örn att vi skola komma till visshet angående hans
öde. Självklart räkna vi härvid i första hand på att upplysningar skola stå
att vinna från de sovjetryska myndigheterna, till vilka upprepade hänvändelser
ju redan skett och med vilka kontakt alltfort kommer att upprätthållas.

Härpå yttrade:

Herr Håstad: Herr talman! Jag frambär till Ers Excellens mitt vördsamma
tack för både den snabbhet och den utförlighet, varmed jag fått svar på mina
bägge frågor. Jag gläds liksom alla andra svenskar åt det uppskattande erkännande,
som den svenska regeringen nu i officiellaste form — liksom tidigare
den ungerska regeringen — ägnat Raoul Wallenbergs sällsynta, farofyllda,
resultatrika verk i barmhärtighetens och civilisationens namn. Jag skyndar
mig också att med den oförbehållsammaste tacksamhet ta fasta på hans excellens
uttalande till sist i svaret, nämligen att regeringen inte vill betrakta fallet
Raoul Wallenberg som »ett avslutat kapitel», utan tvärtom utlovar att »alla
ansträngningar» även i fortsättningen komma att göras för att skapa, som det
hette, »slutlig klarhet» örn den svenske diplomatens öde.

Min första fråga — vilka fakta, som äro för regeringen kända rörande Raoul
Wallenberg — har statsministern indirekt besvarat genom den av mig i interpellationens
andra fråga önskade redogörelsen för regeringens åtgöranden under
de 22 månader, som förflutit sedan Wallenberg den 17 januari i fjol försvann.
I svaret har inte någon slutsats dragits om i vilken riktning det nu tämligen
utförligt redovisade materialet pekar. Så motsägelsefullt och oklart som detta
material åtminstone ögonskenligen framträder, skall inte heller jag göra några
försök till bestämda slutsatser. Men lägger man ihop vad som anförts i interpellationssvaret,
vad jag under dessa dagar hört från de anhöriga — den legi -

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Forts.)

timaste parten i detta fall — och det väsentligaste av vad som för den uppmärksamme
står att läsa i Rudolph Philipps bok, kan man inte undgå att konstatera
den förvånande stora samstämmigheten i en råd av uttalanden, som få
betraktas som de relativt mest bestyrkta, indicerande eller auktoritativa.

Inom parentes vill jag här deklarera, ifall det verkligen skall vara behövligt,
att jag i denna fråga inte på något sätt haft någon kollaboration med doktor
Rudolph Philipp. Men jag anser mig oförhindrad att från denna talarstol förklara,
att doktor Philipp — som jag sedan flera år i andra sammanhang lärt
känna och högt skatta — genom sin bok har gjort sig förtjänt av allt erkännande.
Han har, märk väl av rent ideella skäl, satt in sin ovanliga, örn än
ibland väl sprudlande intelligens, sina enastående kunskaper örn Centraleuropa
och sin outsläckliga mänsklighetslidelse för att medverka till detta mysteriums
uppklarande. Troligen är det ingen tillfällighet, att just en flykting, som
själv ryckts upp ur sin rot och upplevt ofriheten, flammat upp för Raoul Wallenbergs
sak. Redan uppsåtet hos doktor Philipp är tillräckligt meriterande.
Men även örn dennes värderingar av utrikesdepartementets skilda insatser vid
efterforskningen självfallet stå för hans egen räkning, synes dock värdet av de
praktiska uppslag, som boken innehåller, knappast i någon väsentlig mån ha
reducerats genom regeringens nu lämnade redogörelse.

Alltnog: jag finner andra kammaren inte vara rätt forum för någon detaljdebatt
örn de uppgifter, som redogörelsen för regeringens insatser innehåller.
Jag vill blott konstatera följande: de utsagor eller förmodanden, som gått ut
på att Raoul Wallenberg på det ena eller andra sättet dödats i början av 1945
men som aldrig någonsin innefattat något närmare angivande av tid, plats eller
omständigheter, motsägas av andra uttalanden på ett satt, som mycket liknar
bevisning. Den 17 januari 1945 kom meddelandet från vice utrikeskommissarien
Dekanösov att ryssarna omhändertagit Wallenberg. Sedan följa slag i slag
på olika vägar uppgifter att Wallenberg i fjol befann sig i olika läger: av den
ungerske nobelpristagaren Györgyö, av den ungerske riksbanksdirektören
Takaczy via schweizaren doktor Lauer, Wallenbergs kompanjon i handelsbolaget,
av den ungerske medborgare, som redogörelsen omnämner, av den ungerska
fru Lichtner på resa i Lugano via direktör Folke Claeson och slutligen av redaktör
af Sandeberg, vilkens vittnesmål med hänsyn till formen bjuder det
kanske största intresset. Till allt detta bör också läggas vad som inte nämnts
i interpellationssvaret, nämligen dels madame Kollontays lugnande försäkran i
februari i fjol till Raoul Wallenbergs mor, fru von Dardel, att sonen befann sig
i säkerhet under Sovjetunionens beskydd, dels meddelandet från attachén Berg
i utrikesdepartementet örn hur angelägna ryssarna vintern 1945 voro att samla
material bland Wallenbergs medhjälpare mot denne — något som väl ej skulle
ha skett, om Wallenberg omkring den 17 januari omkommit eller dödats. Utan
att här gå in på de antydningar örn att Wallenberg alltjämt skulle vara i livet,
som på sistone gjorts, synes man berättigad att konstatera, att materialet ger
starka äannolikhetsskäl för att Wallenberg i fjol internerades av ryssarna och
sedan förts vidare mot ännu fördolda öden.

Jag kan inte sätta mig till doms över örn utrikesdepartementet vid sina många,
erkännansvärda aktioner i Moskva, Budapest, Bukarest, Bern och vid Heliga
Stolen i eller utan samarbete nied amerikanska myndigheter gjort allt som stått
i dess makt för att få Wallenberg fri, därest han lever, eller skingra dunklet
kring hans öde. Att svårigheterna i denna kaotiska tid vid dessa bemödanden
varit mycket stora skall förbehållslöst erkännas. Ingen kan våga påstå, att en
aktion lagd på det eller det viset skulle lia bragt resultat. Å andra sidan kan
inte heller förnekas, att utrikesförvaltningen vid fullföljandet av olika positiva
uppslag inte en enda gång lyckats helt att få en uppslagsända.

Andra hammarens protokoll 19J/G. Nr GS. 2

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Kvar står under alla förhållanden det intrycket, att utrikesdepartementet,
därtill förvisso då och då föranlett av den förtvivlade moderns vädjanden, varit
i hög grad pådrivande på legationen i Moskva. Jag förstår, att hans excellens
inte gärna velat beröra en fråga av denna interna natur, men jag tror mig ha
säker grund för påståendet, att utan utrikesledningens bestämda inskridanden
och instruktioner skulle minister Söderbloms démarcher hos vederbörande ryska
myndigheter inte lia blivit så många och så energiska, som redogörelsen låter
antyda. Med all respekt för minister Söderbloms kvalifikationer och yrkesskicklighet
leder dock detta fall tanken tillbaka till minister Brändström, den sista
tsartidens svenska sändebud i Ryssland, ständigt lika fast och kraftfull i sitt
uppträdande så fort det gällde att tillvarata svenska medborgares liv och intressen.

Men mest förvånar mig dock det nuvarande sändebudets, minister Hägglöfs,

för de anhöriga likgiltiga uppträdande i denna fråga. Det må vara sant,
att detta för den stora frågans utredande är utan större betydelse, men det
gäller dock problemet, örn förhållandet mellan ämbetsmannen och de hjälpsökande.
Minister Hägglöf har tillställts två inträngande vädjande brev från
Raoul Wallenbergs mor, det första i juli. Intet av dem har besvarats. Raoul
Wallenbergs mor gjorde också ansträngningar att komma i kontakt med den
svenske ministern, när han var hemma i somras. Lika fruktlöst och förgäves.
Jag skall inte närmare beröra detaljerna. Jag fastslår endast, att det
enligt min syn är en svensk ministers skyldighet inte bara att visa sedvanlig
hövlighet utan också att på allt sätt visa sig mån örn att komma i kontakt
med de människor, vilkas intressen han är satt att tillvarataga. Det borde,
oavsett alla mänskliga konsiderationer, ha varit angeläget för sändebudet att
inhämta alla de upplysningar, som till äventyrs stöde att vinna genom ett
samtal med de anhöriga, helst som hans excellens nyss upplyste om att skapandet
av klarhet i fallet Wallenberg var en av instruktionerna till det nyutnämnda
sändebudet. Vad jag här sagt bör gälla oavsett vem den hjälpsökande
svenska medborgaren är, men det måste örn någonsin ha giltighet i ett
fall, när det gäller en svensk i diplomatisk tjänst och av det ungerska folket
för sin hjältemodiga gärning hyllad i exceptionellt hedrande former. Dess
bättre — och jag skyndar mig att säga det —- hör det till undantagen, att ett
dylikt uppträdande behöver registreras bland de svenska beskickningarnas normalt
så förekommande tjänstemän i högre eller lägre ställning.

Detta om frågans inre, svenska sida.

Örn den yttre sidan, örn förhandlingarna med andra stater, vill jag till sist
endast —- liksom hans excellens nyss — inskärpa det anmärkningsvärda, att
Sovjetunionens myndigheter inte kunnat förmås att lämna något besked av
något slag, i den ena eller andra riktningen, alltsedan Dekanösov och madame
Kollontay för snart två år sedan gåvo sina försäkringar. Detta dröjsmål
kontrasterar mot den iver örn snabbaste möjliga avgörande, varmed högsta vederbörande
i Moskva krävde — och också vann —- den svenska regeringens
ingripande beträffande en här under kriget häktad och dömd rysk medborgare.
Skulle Raoul Wallenberg vara vid liv och av ryssarna misstänkas
för något, som föranlett en internering, borde det inte numera, efter allt som
nu vittnats om hans humanitära verksamhet i Budapest, bereda regeringen några
oöverstigliga hinder att fritaga honom från dessa misstankar eller lägga
saken °till rätta. Om Raoul Wallenberg varit chargé d’affaires eller inte, är
för frågans bedömande likgiltigt — hail var i sina barmhärtighetens ärenden
stadd i svensk diplomatisk tjänst och bör åtnjuta alla de hänsyn, som enligt
folkrätten följer därmed. I frågans läge förstår jag dock svårligen det diplomatiska
i den energi, som utrikesdepartementet på sistone lagt i dagen för

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Svar på interpellation. (Foris.)

att visa upp att Wallenberg, som uppenbarligen dock de facto var främste
svenske representant i Pest efter ryssarnas intåg där, inte de jure intog ställningen
som chargé ^''affaires. Jag finner det i detta sammanhang befogat att
erinra örn att Sverige tidigare beviljat Sovjetunionen särskilda företrädesrättigheter
i fråga örn diplomatisk immunitetsrätt — jag tänker på 1928 års
särskilda han delsöverenskommelse med dess förmåner för handelsdelegationen.

Jag uttalar den bestämda förhoppningen att i den atmosfär av livligare och
förtroendefullt umgänge mellan Sverige och Sovjetunionen, vartill det nyss
godkända svensk-ryska handelsavtalet syftar — och jag vill tillägga, att även
jag röstade för detta — att, säger jag, i denna atmosfär och med hänsyn
till alla de stora favörer, som detta avtal erbjuder Sovjetryssland, det skall
bli den svenska regeringen snart möjligt att slutgiltigt reda upp den affär,
som föranlett min interpellation och på vars avveckling så många blickar
från andra länder äro riktade. Jag tackar än en gång hans excellens för hans
oreserverade. utfästelser örn förnyade regeringsansträngningar. I angelägenheten
att, såvitt Raoul Wallenberg ännu är vid liv, återbörda honom till Sverige
kan det inte finnas några partiintressen utan endast de mänskliga intressen
som förena alla från de ängslande anhöriga till de otaliga, som ha
hans oförvägna mod att tacka sina liv för.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag begärde inte
ordet för att polemisera mot den ärade interpellanten. Jag tror jag helt kan
instämma åtminstone i det väsentliga av de tankegångar han gjorde sig till
talesman för. Det är emellertid ett par punkter, som jag skulle vilja ytterligare
belysa.

Det överraskade mig, att interpellanten hade den uppfattningen, att vår
nuvarande minister i Moskva är ointresserad av den Wallenbergska affären.
Jag har själv haft ett mycket ingående samtal med honom om dessa ting,
och jag har inte kunnat finna annat än att han besjälas av samma iver som vi
andra att komma till rätta med vad som förevarit och att han visar samma
intensitet och vilja att söka efter vägar. Meningarna kunna givetvis vara delade
örn vilka vägar, som äro säkrast framkomliga. Jag vill, herr talman,
deklarera, att jag tror det är en missuppfattning, örn man gör gällande, att
vår minister i Moskva skulle ha mindre intresse för denna sak än den svenska
regeringen.

Jag vet inte, örn det var en liten nyansskillnad mellan mitt och herr
Håstads sätt att tolka regeringens svar. Örn det var det, vill jag gärna göra
ett litet förtydligande tillägg. När den svenska regeringen och den svenska
utrikesförvaltningen med sådan iver och intensitet försökt utröna Wallenbergs
öde, bär det varit^av två skäl. Det första är naturligtvis, att när en
svensk, därtill en framstående svensk, som gjort vårt land och mänskligheten
så stora tjänster som Wallenberg gjort, försvinner, måste man göra allt för
ait bringa klarhet över hans öde. Detta är det ena självskrivna motivet. Det
andra, oell det är det tillägget jag vill göra, om det är någon oklarhet i interpellationssvaret
pa den punkten, är att vårt intresse och vår iver givetvis
eggats.av förhoppningen att Wallenberg trots allt befinner sig i livet. Det har
alltså inte bara varit fråga örn att göra en undersökning för att utröna en
svensk medborgares öden, utan ansträngningarna ha fördubblats inför varje
nytt rykte av tanken att det ändå finns en viss sannolikhet för att Wallenberg
fortfarande är vid liv. Det ligger i den svenska regeringens intresse att
försöka få Wallenberg åter till vårt land. Det är möjligt, att även herr Håstad
tolkar mitt svar så att han funnit svaret innehålla dessa tankar, men för att
inte den missuppfattningen skall uppstå, att inte förhoppningarna örn Wal -

Nr 88.

Onsdagen den 27 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

lenberg ändå lever delas av regeringen, har jag begärt ordet för detta tillrättaläggande.

Herr Håstad: Herr talman! I det senare hänseendet har jag inte på något sätt
missförstått regeringens syftemål.

I förra hänseendet, nämligen frågan örn minister Hägglöf, är jag, herr
talman, angelägen att betona, att vad jag yttrat blott avsett, såsom jag formulerade
det, hans likgiltighet för de anhöriga. Däremot har jag inte uttalat
mig örn det intresse, som han visat för själva saken och dess utredning. Jag
har ingen anledning att när det gäller hans insatser i Moskva betvivla hans
redligaste avsikter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Föredrogs den av fröken Öberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående minskningen
av köttransonerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Jansson i Örebro vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående avkortning i
vissa fall av resterande skatter, som förfallit till betalning före den 1 januari
1947.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Sveningsson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående utredningen
rörande möjligheten att förbättra vägförbindelserna genom landets mera
avlägsna skogsområden m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående preliminär överenskommelse
med Finland örn behandlingen av finska skulder till Sverige.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 384, angående godkännande av en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse
rörande det svensk-norska varuutbytet under ar 1947; och

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

nr 385, angående godkännande av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 56, i anledning av Kungl. Ändrad lydell
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 22 § se99vJ kav''
förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker .ehfänäljjämte
en i ämnet väckt motion. mngsförord I

en den 4 oktober 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad pro- mn9enposition,
nr 343, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 angående
försäljning av rusdrycker skall erhålla följande ändrade lydelse.

Nuvarande lydelse:

3 KAP.

Föreslagen lydelse:

22 §.

Då krig eller omedelbar krigsfara
räder så ock dä arbetslöshet eller nöd
i större omfattning föreligger, må Konungen,
där så prövas nödigt, meddela
förbud mot bedrivande av detaljhandel
eller föreskriva erforderliga inskränkningar
däri. I fall varom nu är
sagt må ock sådant förordnande, även
örn det ej kan anses erforderligt för
ordningens upprätthållande, meddelas
av länsstyrelsen, där Konungen det
medgivit.

Denna förordning träder i kraft da
därå meddelad uppgift utkommit från

22 §.

Då så prövas nödigt med hänsyn
till att krig eller omedelbar krigsfara
råder eller arbetslöshet eller nöd i
större omfattning föreligger så ock då
särskilda skäl eljest därtill äro, må
Konungen meddela förbud mot bedrivande
av detaljhandel eller föreskriva
erforderliga inskränkningar
däri. I fall varom nu är sagt må ock
sådant förordnande, även örn det ej
kan anses erforderligt för ordningens
upprätthållande, meddelas av länsstyrelsen,
där Konungen det medgivit.

ren efter den, då förordningen enligt
trycket i Svensk författningssamling.

Till utskottets behandling hade överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen II: 585 av herrar Fahlman och Holmström, vari hemställts, »att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 343».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till motionen II: 585 av
herrar Fahlman och Holmström, avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 343 med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bärg, Flori Andersson, Björnsson,
Björklund, Olsson i Gävle, Orgård, Nilsson i Kristinehamn, Fröderberg och
Vigelsbo, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Majlis förevarande proposition nr 343 och med avslag å

Nr 38.

Oasdagen deli 27 november 1946.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § nisdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
motionen 11:585 av herrar Fahlman och Holmström, antaga viel propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det har framför allt utanför riksdagen
under de senaste veckorna framgått, att man betraktar det spörsmål, som
kammaren nu går att taga ställning till, såsom en mycket stor fråga. Jag
såg t. o. m. en tidning, som under gårdagen förklarade, att denna fråga
kommer att överskugga allt annat på riksdagens dagordning i dag. Jag hoppas,
herr talman, att det är en uppfattning, som inte finns i detta hus, ty i
realiteten är det ingalunda på det sättet. Jag tror inte att det tjänar något
som helst ändamål vare sig för dem, som ansluta sig till den kungl, propositionen,
eller för dem, som stå bakom bevillningsutskottsmajoritetens förslag,
att föra in debatten på dessa vägar. Det är enligt min uppfattning mycket
klokare att betrakta hela den här föreliggande frågan som den praktiska
fråga den är och därefter lämpa diskussionen.

När vi 1941 beslöto att göra hemställan till Kungl. Majit örn vissa begränsningar,
när det gäller utminutering av rusdrycker, så voro vi lika litet
eniga som vi äro i dag. Man diskuterade den gången, huruvida de åtgärder,
som bevillningsutskottet då föreslog och till vilka riksdagens båda kamrar
anslöto sig, voro erforderliga och om de inte komme att innebära ett ingrepp
i den nyss genomförda, vid 1937 års riksdag beslutade stora reformen av vår
rusdryckslagstiftning. Det som den gången uppbar majoriteten — och den
var ju i denna kammare synnerligen stor — var hänvisningen till hela det
läge, som rådde i landet, kanske inte minst med hänsyn till efterhandsinköpen
och denna sprits användande bland de inkallade. När man försöker
summera ihop resultatet av vad som skedde 1941 och vad som hänt under de
gångna åren kan man nog säga sig, att man har anledning till tveksamhet,
huruvida åtgärderna fyllt det ändamål, till vilket man år 1941 syftade åtminstone
på visst håll, där man var livligast intresserad.

Men, herr talman, jag tycker att bevillningsutskottet gör det en liten smula
för lätt för sig, när det bara konstaterar — det kunna också reservanterna
ansluta sig till — att resultatet inte torde lia motsvarat förväntningarna. AU
sätta emellertid ett stort frågetecken där och spörja oss, om det överhuvud
taget är någon som vet, i vilket läge vi skulle ha befunnit oss om inte dessa
inskränkningar hade kommit till stånd i det läget, när hundratusentals män
lågo inkallade och klädda i uniform. Nu ha de skäl, som förelågo 1941, bragts
ur världen. Man kan nog säga, att grundvalen för riksdagsbeslutet 1941 icke
längre föreligger, och man skulle ju då kunnat tänka sig, att det riktigaste
hade varit att Kungl. Majit helt enkelt själv utan vidare hade löst detta
spörsmål genom att upphäva kungörelsen av 1941 och därmed åstadkommit
en klar återgång till 1938 års författning. Emellertid har Kungl. Maj :t i
stället valt en annan väg. Man har, såsom finansministern motiverar det, icke
under de långtifrån normala förhållanden, som äro rådande både i vårt land
och i världen, velat utan vidare ta detta upphävande såsom något givet, utan
man har hemställt att riksdagen skulle gå med på att bemyndiga Kungl.
Majit att alltfort fastställa, att taket i vår rusdrycksförsäljningsförordning
skall vara de tre literna.

När man, herr talman, tar del av vad utskottet här skriver på sidan 8,
bringas man ju närmast —- vilken uppfattning man än må ha örn fullmakter
och bemyndiganden — att tro, att Kungl. Maj :t är i färd med att sätta rättssäkerheten
i detta land i fara, att det här skulle gälla ett ingrepp på mycket

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
lang sikt för att få riksdagen satt ur spelet och förhindra den från medverkan
vid sådan lagstiftning. Jag måste, ehuru jag nog i åtskilligt delar uppfattningen
om fullmakter och bemyndiganden, dock fästa uppmärksamheten
på att det här är frågan örn en tillfällig anordning för att utsträcka giltigheten
av vad som gällt under de senaste fem åren under den tid man prövar
linjerna för det framtida ordnandet av vår lagstiftning på detta område. Nog
tycker jag, herr talman, att det skulle ha klätt bevillningsutskottet om det
varit en liten smula mera lågmält på den punkten.

Det är ingen av reservanterna, som förnekar att 1941 års kungörelse framfor
allt genom de generella nedsättningarna vållat irritation. Det har särskilt
elter krigets slut varit förhållandet, och det har uti utskottet lämnats klara
verba på sådana förhållanden, som det bör vara oss alla angeläget att bringa
ur världen. Det är inte i fråga om taket, som irritationen har något särskilt
berättigande. I fråga örn de fyra literna är det ju de facto på det sättet, att
de som förut hade rätt till dem inte utgjorde mer än 16 procent, och dessa
16 procent voro ju i stort sett lokaliserade till de större städerna. Detta är således
inte något så stort folkligt problem, som man bär velat göra gällande.
Var däremot irritationen måste anses vara berättigad är i övriga tilldelningsklasser,
således dem som voro under fyra liter vid 1941 års kungörelses ikraftträdande.
Med den generella sänkningen följde ju, att de automatiskt följde
med på vägen ner, så att den som hade tre liter fick två, och det har sagts
att den som hade två fick en. Utskottet har ju upplysts örn att man i fråga örn
dessa personer i många bolag tolkat detta på det sättet, att man inte bär
ansett sig kunna ta upp till förnyad prövning tilldelningskvantiteten för dessa
människor, därför att deras förhållanden icke ha förändrats sedan den
generella nedsättningen skedde 1941. På den punkten föreslå reservanterna,
att det ifrån riksdagens sida klart skall uttalas, att det när den nya kungörelsen
utfärdas icke bör få föreligga några hinder, som utesluta möjligheten
för systembolag att ta upp framställningar örn en individuell prövning
av alla dessa generellt nedsatta tilldelningar. Jag skulle också, herr talman,
misstänka att om man i den nya kungörelsen kunde få fram just dessa synpunkter,
så skulle det väsentliga av det missnöje och den irritation, som nu
är rådande, vara bragt ur världen.

Som ett särskilt argument, som utskottsmajoritcten är mycket intresserad
av att understryka, har framhållits av kontrollstyrelsen, att 1944 års nykterhetskommitté
skulle ha särskilt gagn av örn man nu genomförde denna anordning
och således, innan man tog ställning till de nya linjerna för vår nykterhetspolitik,
kunde få erfarenheter av fyra liters tilldelning.

Ja, herr talman, jag ber örn ursäkt för att jag frågor, vem som har inbillat
kontrollstyrelsen detta? 1944 års nykterhetskommitté är ju ändå inte sammansatt
av folk som äro födda under det att 1941 års kungörelse bär gällt,
utan de levde också före 1941 års kungörelse, då ju fyra liters tilldelning
ingalunda var något okänt i de flesta systembolag i detta land. Det finns således
ur dessa synpunkter — att man skulle underlätta ståndpunktstagandet
till den framtida nykterhetslagstiftningen — inget som helst skäl av det
slag, som kontrollstyrelsen här bär anfört.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja säga, att de stora undersökningar,
som nu stå inför sitt igångsättande och som enligt min personliga
uppfattning komma att bli avgörande för 1944 års nykterhetskommittés ställningstagande,
måste bygga på erfarenheter från 1945 och 1946, såvida det
inte är meningen att man skall skjuta upp detta ståndpunktstagande ytterligare
några år över 1950. Jag tror således inte att det finns någon anledning
för andra kammaren att falla för det argumentet, att man 1947 måste lia

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycks försäljnings förordningen. (Forts.)
erfarenheter av fyra liters tilldelning för att man skulle kunna tänka sig att
få en förnuftig rusdryckslagstiftning i framtiden.

Det som har varit avgörande för reservanterna är inte, att detta är en stor
fråga eller en liten fråga. När regeringen av nykterhetspolitiska skäl och
med hänsyn till att vi dock inte återvänt till normala förhållanden begärt att
tills vidare få behålla de senaste årens bestämmelser, ha vi inte som utskottet
ansett oss kunna vifta bort denna framställning med att säga — som
utskottet ju i realiteten säger fast med andra ord — att »brännvinspotatisen
kan inte användas för att lindra någon nöd i Europa». Vi ha ansett att man,
när Kungl. Maj:t ställt en sådan propå, vilken ståndpunkt man än intar i
sakfrågan »tre eller fyra liter», inte hör tappa bort, att det finns åtskilliga
psykologiska skäl, som spela in i detta sammanhang.

När vi reservanter vägt skälen för och emot Kungl. Maj :ts förslag — jag
erkänner gärna, att det finns skäl som tala emot det — ha vi i nuvarande
läge ansett att skälen för det kungliga förslaget väga tyngst. Jag bär därför,
herr talman, med vad jag här har anfört velat hemställa örn bifall till reservationen,
vilket är detsamma som bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

Herr Lövgren: Herr talman! När detta provisorium infördes 1941, tillhörde
jag reservanterna, och det berodde på att jag var övertygad örn att det icke
skulle lia någon verklig nykterhetseffekt och att det i en tid med den relativt
rikliga penningtillgång, som rådde under krigsåren, och nied stora statsutgifter
inte var ur vägen om man bibehöll den gamla ordningen, sorn justerats så sent
som 1938. När vi nu se på utbytet, äro både majoriteten och reservanterna på
det klara med att provisoriet inte har medfört någon förbättring i nykterhetstillståndet.
Reservanterna säga själva i det förslag till motivering, som de ge:
»Enligt utskottets mening har resultatet av 1941 års inskränkningar i detaljhandeln
med rusdrycker icke blivit det som därmed åsyftats.» Ett klarare
underkännande av provisoriet kan man ju inte gärna få. De fortsätta visserligen
senare och säga: »Hur förhållandena skulle ha gestaltat sig, örn dessa
inskränkningar icke tillkommit, undandrar sig däremot nu varje bedömande.»

Jag tror inte, att det undandrar sig varje bedömande. Det finns nämligen
en del statistik, som förtjänar att beaktas i detta sammanhang. Antalet motböcker
var 1938 1 432 000 stycken. 1941 hade det stigit till 1 519 000, men
nu är det uppe i 1 730 000 stycken. Motboksantalet har med all sannolikhet
rönt en icke obetydlig påverkan av provisoriet. Det har medfört att folk, som
förut inte hämtat ut motbok, animerats att göra det, och det höga priset på restaurangspriten
har gjort motboksspriten så mycket begärligare. Men örn man ser
på statistiken för restaurangutskänkningen så finner man, att den har stigit
med över 1 miljon liter sedan provisoriet tillkom, och ser man på statistiken
för starkviner, som ju i hög grad få utgöra ersättning för den fjärde litern,
så finner man att vi från 1 998 000 volymliter starkviner 1941 ha kommit upp
till 4 746 000 liter under 1945. För de första nio månaderna i år är siffran
3 746 000 liter, och vi komma sannolikt att nå över 5 miljoner liter starkvin,
när vi summera ner för hela året 1946.

Herr talman, jag kan på grundval av dessa statistiska uppgifter inte komma
till något annat resultat än att provisoriet har medfört en stimulans till
ökat uttagande av motböcker, och det tycker jag är en sak som nykterhetsfolket
inte borde se med blida ögon, eftersom ju den, som har uttagit en motbok
hos systemet, sedan är praktiskt taget omöjlig att organisera i nykterhetsrörelsen.
Man spärrar alltså faktiskt möjligheterna att rekrytera nykterhetsrörelserna
genom motböckerna.

Starkvinsförsäljningen har svällt ut på senare tid och fortsätter att svälla,

Onsdagen dea 27 november 1946.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 j? rusdrycks försäljnings för ordningen. (Forts.)
och jag måste tolka det som en följd av provisoriet. Då kommer någon och
säger att vi 1938 voro uppe i en försäljning av 4 miljoner liter starkviner, men
jag fäster uppmärksamheten på att prisförhöjningarna sedan dess ha varit sådana,
att de borde varit rent prohibitiva, örn inte starkvinet fått uppgiften att
ersätta den sprit, som man inte kunde komma i besittning av.

Nu vill man inte tillerkänna den illegala trafiken någon stor betydelse. Faktum
är emellertid att kontrollstyrelsen har rätt, när den pekar på en tendens
till ökad hembränning och ökad smuggling, och jag tror att om man med ett
alltför restriktivt system ökar den illegala trafiken, så gör man därmed en
oändligt mycket större skada än örn man är relativt liberal.

Men, herr talman, min reservation är ändock förnämligast motiverad ur en
annan synpunkt. När provisoriet infördes var det krig och krigsfara och nöd
och arbetslöshet, sorn angåvos som motiv för inskränkningar. Nu ha dessa skäl
bortfallit. Nu lia vi full sysselsättning och riklig penningtillgång och fred,
sådan den nu är, och då vänder man på kakan och säger: »Nu är den goda
penningtillgången orsaken till att vi behöva provisoriet.» Men, herr talman,
när skall man under sådan förhållanden komma fram till tider, då provisoriet
kan avskaffas? Örn det inte kan avskaffas när det är dåliga tider, ty då äro
de dåliga tiderna motivering, och inte kan avskaffas när det blir goda tider, ty
då äro de goda tiderna motivering, när skall man då komma tillbaka till den
lagstiftning, som vi hade och som vi justerade så sent som 1938? Folk begriper
inte sådana motiveringar för bibehållande av provisorier i lagstiftningen, och
därför tror jag, att vi göra oss alla en tjänst genom att återgå till det som
gällde före 1941, sedan de skäl fullkomligt ha bortfallit som motiverade införandet
av provisoriet då.

Jag skall inte orda så mycket örn fullmakten. Jag tror inte, att den nuvarande
finansministern kommer att missbruka den, men man vet ju inte vad
som kunde hända, örn man t. ex. fick en folkpartistisk finansminister. Vidare
är det ju uppenbart, att provisoriet kommer att bestå till in på 1950-talet, örn
man godkänner det i dess nya gestaltning i dag. Tjr nykterhetskommittén kommer
ju ännu inte på lång tid fram med sitt betänkande, och sedan skall det
remitteras ut till alla möjliga myndigheter, så jag föreställer mig att det
ännu dröjer minst fyra eller fem år innan vi få en ny nykterhetslagstiftning.
Därför förefaller det mig som örn det vore skäl att nu låta provisoriet falla.

Ja, man har ju också motiverat provisoriet med den nöd, som råder ute i
Europa. Det gläder mig, att representanten för reservanterna inte betraktade
det som något fullgott skäl. Det är överhuvud taget inget skäl. Ty örn det
är riktigt som jag tror, så offrar vårt folk lika mycket penningar nu på restaurangbesök,
på ökade inköp av starkviner, på illegal sprit, som det skulle offra
om provisoriet bortfölle och det finge tillbaka de tre eller fyra litrarna. Och
en sak är ju under alla förhållanden påtaglig: att man inte kan lindra nöden
i Europa genom ökad konsumtion av starkviner.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr Olsson i Gävle började sitt anförande
med att förklara, att denna fråga förvisso icke är en stor fråga. Jag
vill med anledning därav gärna säga, att för mig är detta dock en ganska
stor fråga, icke i den del som gäller spörsmålet, huruvida den maximala tilldelningen
skall utgöra fyra eller tre liter i månaden, men i den del som gäller
spörsmålet, huruvida riksdagen skall hävda sin ställning gentemot Kungl.
Maj:t eller om riksdagen skall ge en ny, väsentligt utvidgad och icke tids -

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 <5 rusdrycks försäljnings förordningen. (Forts.)
begränsad fullmakt till Kungl. Majit att efter eget gottfinnande administrera
dessa ting utan riksdagens hörande. Detta är för mig det väsentliga i detta
problem.

Innan jag går in på fullmaktsfrågan, skulle jag emellertid närmast i anslutning
till herr Olssons i Gävle anförande vilja säga några ord örn den nykterhetspolitiska
sidan av saken.

Det var för mig intressant och värdefullt att höra, att herr Olsson i Gävle nu
ansåg sig kunna konstatera, att anledning till tveksamhet föreligger, huruvida
restriktionerna av år 1941 fyllt det ändamål, till vilket man syftade. Det är
särskilt värdefullt för mig att erfara detta, då jag tillhör dem, som efter fattig
förmåga talade emot provisoriet av 1941. Jag var nämligen av den uppfattningen,
att det mycket beklagliga tillstånd ur nykterhetssynpunkt, som då
rådde, icke kunde bemästras genom att man tog nya steg på förbudsvägen och
införde nya restriktioner. Det då rådande tillståndet hade sin grund i den
abnorma krigsmentaliteten, i den nöjeslystnad och allt dylikt, som följer i
krigets spår, d. v. s. i företeelser av mental art, som icke äro åtkomliga för
några restriktioner. Tyvärr har jag blivit mer än sannspådd härvidlag. Vi ininförde
provisoriet. Vad hände? Jo, fyllerisiffrorna stego. Vi införde år 1943 en
ny skärpt beskattning. Vad hände? Jo, fyllerisiffrorna stego.

Vi måste, mina damer och herrar, konstatera ett fullständigt misslyckande
för hela den restriktionspolitik, som förts under kriget, och detta därför att
vi utgingo från felaktiga förutsättningar. Vi utgingo från att vi med sådana
restriktioner skulle kunna komma åt krigsmentaliteten, vilket var omöjligt.

Nu har emellertid det intressanta inträffat, att fyllerisiffrorna — det är ju
den barometer, som vi härvidlag ha att rätta oss efter — börjat kontinuerligt
falla, sedan kriget upphörde. Jag hänvisar kammarens ledamöter till de uttalanden
rörande denna sak, som kontrollstyrelsen har gjort. Vad säger oss då
detta intressanta faktum? Jo, naturligtvis att i och med att kriget har avslutats,
har den speciella, egendomliga mentalitet, som varit för handen under
krigsåren, delvis försvunnit, och detta har tagit sig det synnerligen glädjande
uttrycket, att fyllerisiffrorna nu börjat sjunka och, såvitt man kan förstå,
definitivt sjunka.

För att sedan övergå till fullmaktsfrågan, vilken för mig, såsom jag redan
antytt, herr talman, är det väsentliga i detta problem, vill jag säga, att enligt
min uppfattning är det någonting ganska anmärkningsvärt, som här från
Kungl. Maj:ts sida ifrågasättes. Kungl. Majit fick genom provisoriet av 1941
en fullmakt, som finnes uttryckt i 3 kap. 22 § av rusdrycksförordningen. Denna
fullmakt var, såsom större delen av de fullmakter, som riksdagen distribuerade
under kriget, motiverad med att krig eller omedelbar krigsfara rådde eller att
arbetslöshet eller nöd i större omfattning förelåg. Vi voro ju under krigsåren
av nära till hands liggande skäl nödsakade att i dylika former till Kungl. Majit
i mycket vid omfattning delegera riksdagens beslutanderätt.

Nu önskar finansministern emellertid icke blott att få denna av krigsförhållandena
motiverade fullmakt permanentad, utan han önskar därtill erhålla
den väsentligt utvidgad. Det föreslås nämligen i ett tillägg till 22 § utöver
motiven krig eller omedelbar krigsfara eller arbetslöshet eller nöd i större omfattning
följande motiv: »så ock då särskilda skäl eljest därtill äro». Detta
kan omöjligen tolkas på annat sätt än att Kungl. Majit får en utomordentligt
vidsträckt fullmakt att med åsidosättande av gällande föreskrifter i rusdrycksförsäljningsförordningen
själv besluta i hithörande frågor.

Nu kan man naturligtvis, såsom också är gjort här, säga att finansministern
handlar väl inte så dåraktigt i dessa ting, att han vidtar åtgärder, som skulle
stöta mot en enhällig opinion i riksdagen. Nej, det vill jag gärna hoppas, men

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 <$ rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
man vet. ju inte, hur förhållandena politiskt sett kunna utveckla sig, och har
man givit en fullmakt, kan det vara mycket svårt att ta den tillbaka. Det kan
tänkas en departementschef, vilken i kraft av denna fullmakt Audtar åtgärder,
som riksdagen inte gillar men som riksdagen har utomordentligt svårt att göra
någonting åt, enär riksdagen befinner sig i ett tvångsläge.

Frågan gäller alltså, örn riksdagen åtminstone temporärt skall överlåta åt
regeringen att fatta beslut i en angelägenhet, som riksdagen tidigare själv reglerat.
Man skulle också •—• jag skall gärna medge det — något litet kunna
tillspetsa frågeställningen sålunda: skall riksdagen eller regeringen bestämma
i här föreliggande spörsmål?

Det fullmaktssystem, som vi ha haft under krigsåren, kan ha varit betingat
av då rådande förhållanden, men vi måste alla vara ense därom, att detta fullmaktssystem
icke är förenligt med gällande grundlag och författning. Före
kriget förekom det praktiskt taget inte några sådana fullmakter, med ett enda
undantag, nämligen den s. k. tullfullmakten. Men denna fullmakt var ju motiverad
på ett alldeles särskilt sätt, i det att den gav regeringen möjlighet att
i en snabbt uppkommande situation vid förhandlingar örn handelsavtal med
främmande makter, och utan möjlighet måhända att vid tidpunkten i fråga
rådfråga riksdagen, handla så som ögonblicket krävde. Några dylika motiv
kunna omöjligen anföras till förmån för den här föreliggande fullmakten, ty
skiftningarna i läget på detta område kunna rimligen inte inträffa så snabbt
och så oförberett, att inte Kungl. Maj:t skulle kunna konsultera riksdagen,
innan Kungl. Maj :t ginge att fatta beslut i den ena eller andra riktningen.

Finansministern har själv — det bör påpekas —- konstaterat, att underlaget
för fullmakten icke längre föreligger. Förhållandena ge inte relevans för fullmakten
— finansministern tänker då på krig eller omedelbar krigsfara eller
arbetslöshet eller nöd i större omfattning — och för att, örn möjligt, komma
över till förhållanden, som kunna i någon mån anses relevanta, föreslår finansministern
riksdagen att i 22 § infoga orden »så ock då särskilda skäl eljest
därtill äro».

Vilka skulle då dessa särskilda skäl vara? Jag lyssnade med stort intresse
till herr Olssons i Gävle anförande, t.y jag trodde att han skulle försöka ange,
vilka särskilda skäl det skulle kunna vara, som skulle motivera fullmakten.
Jag måste emellertid uppriktigt säga, att jag kunde inte ur herr Olssons i
Gävle anförande få fram ett enda sådant skäl. Har han kunnat peka på att
nykterhetstillståndet försämrats? Nej, självfallet inte, eftersom det inte försämrats,
utan, i den mån vi nu få tro kontrollstyrelsen, förbättrats. Man har
talat örn nöden i Europa. Förvisso behjärta vi alla i denna församling nöden
i Europa, men man kan ju svårligen via den svenska restriktionslagstiftningen
göra någon insats till dess avhjälpande. Reservanterna äro ju också — det
skall jag gärna gottskriva dem — medvetna därom och mena, att detta motiv
inte skall tagas så bokstavligt, som finansministern synbarligen har gjort, utan
mera får betraktas ur vad de kalla psykologiska synpunkter.

Jag vill också för kammarens ledamöter med styrka framhålla, att inte
heller reservanterna äro så entusiastiska för att ge Kungl. Maj :t det bemyndigande,
som det här gäller. Även reservanterna säga, att »principiella invändningar
givetvis kunna resas mot att riksdagen genom ett bemyndigande
överlåter sin beslutanderätt till Kungl. Maj:!». Men så söker man lugna
sina farhågor med ett påpekande av följande lydelse: »Det bemyndigande,
varom här är fråga, torde dock enligt utskottets mening icke vara av den
betydelse, att riksdagen bör av principiella skäl motsätta sig detsamma.»

Såvitt jag kan förstå, är emellertid detta ett bemyndigande av synnerligen
.stor betydelse, då det, såsom jag redan har påpekat, lägger i Kungl. Majda

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdry elisf afsättning sfär or Anvågen. (Forts.)
hand den fulla rätten att administrera hela detta område utan riksdagens hörande.

Nu mena reservanterna, att örn inte det skälet håller, skulle man kunna
peka på att här endast avses en tillfällig anordning. Vad menas då med tillfällig
anordning? Reservanterna avse, föreställer jag mig, med detta sitt
uttryck »tillfällig anordning», att fullmakten inte skall gälla längre än till
dess riksdagen blir i tillfälle att fatta beslut örn den nya rusdrycksförsäljningslagstiftning,
som en gång skall komma som resultat av det inom 1944
års nykterhetskommitté nu pågående arbetet. Men när kan riksdagen, herr
talman, bli i tillfälle att fatta ett sådant beslut? Jag tror inte, att jag begår
någon indiskretion, om jag omnämner att enligt den tidtabell, som nykterhetskommittén
uppgjort för sitt arbete, torde kommitténs betänkande icke
kunna bli färdigställt förrän någon gång vid årsskiftet 1949/50. Därefter
skall det givetvis bli ett mycket omfattande remissförfarande, och så skall
Kungl. Majit överväga, huruvida det skall göras någon proposition. Kommer
det en proposition, kommer den väl tidigast till 1951 års riksdag.

Den fullmakt, som vi nu skulle lämna, skulle sålunda komma att gälla under
en ganska avsevärd tidrymd framåt, och det är ett arrangemang, som jag
för mili del inte vara med om. Jag anser att tiden nu bör vara inne för riksdagen
att undan för undan taga tillbaka alla dessa fullmakter, som man under
krigets tryck varit nödsakad att lämna Kungl. Maj :t. Tiden bör vara inne för
riksdagen att återställa sitt konstitutionella förhållande till regeringen och
inte att ytterligare utbygga det, på sätt som här föreslås från Kungl. Majits
sida.

Det är sådana skäl, som för mig ha varit de väsentligen avgörande, när jag
har tagit ståndpunkt till den föreliggande frågan.

Jag kan inte hjälpa, att jag blev en smula överraskad, när jag nödgades
konstatera, att bevillningsutskottet inte kunde ena sig i fullmaktsfrågan. Bevillningsutskottet
hade ju för kort tid sedan att behandla ett annat ärende,
som principiellt sett låg på samma plan som detta. Det var, såsom kammarens
ledamöter helt säkert inse, frågan örn kaffeskatten. I detta fall hade
det ju också ifrågasatts att tillställa Kungl. Majit en fullmakt att efter behag
behandla denna skattefråga. Men bevillningsutskottet hyste stora betänkligheter
och avstyrkte enhälligt bifall till Kungl. Majits proposition i denna
del. Finansministern accepterade ju också detta, och kammaren beslöt enhälligt
vägra Kungl. Majit denna fullmakt.

Jag kan inte se, att det råder någon som helst principiell skiljaktighet mellan
dessa båda fullmaktsfrågor. Det gäller i båda fallen att bevaka riksdagens
rätt gentemot Kungl. Majit. Lägger man ett konstitutionellt betraktelsesätt
på fullmaktsfrågan, när det gäller kaffeskatten, måste man självfallet
lägga samma konstitutionella betraktelsesätt på den fullmaktsfråga, som vi
här ha att behandla.

Nu äro ju även inom herr Olssons i Gävle meningsriktning åsikterna delade
i detta spörsmål. Jag har med stort intresse läst uttalanden i en hel del
socialdemokratiska tidningar, varav framgår att dessa tidningar se på saken
ungefär på samma sätt sorn jag. För dem är inte frågan örn den fjärde litern
det väsentliga. I det fallet äro ju för övrigt både reservanterna och majoriteten
inom utskottet ense, nämligen därom att nykterhetstillståndet sannolikt
inte påverkas vare sig i positiv eller negativ riktning av örn det blir en fjärde
liter eller ej. Detta är nog en ganska sekundär omständighet.

I de tidningsuttalanden på socialdemokratiskt håll, som jag syftar på, har
man i stället, på samma sätt som jag här försökt göra, fört fram den principiella
frågan i första linjen. Jag kan inte underlåta att citera vad exempelvis

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 hav. 22 § rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
Afton-Tidningen skriver i gårdagens nummer, där man rörande sakens formella
sida förklarar, att »utskottsmajoriteten utan tvivel har en stark ståndpunkt.
Krigets fullmaktslagstiftning bör naturligtvis snarast avvecklas.» Jag
anser, att detta uttalande av Afton-Tidningen är riktigt, och jag har här även
uttalanden i andra socialdemokratiska tidningar, som gå i samma riktning. En
tidning skriver sålunda: »Riksdagen hör inte i onödan avstå från sina gamla
befogenheter och därmed inför såväl regering som folk försvaga sin konstitutionella
rätt.»

Det är, herr talman, nog dessa ting, som det här ytterst gäller. Det är icke
i första hand fråga örn den fjärde litern. Jag vill ge herr Olsson i Gävle rätt
däri, att den agitation, som flerstädes utanför detta hus har satts i scen kring
detta spörsmål, har tagit formen av en diskussion för eller emot den fjärde
litern. Men detta är icke det väsentliga, utan det väsentliga för mig, och
jag hoppas rätt många i denna kammare, är frågan örn fullmakten. Vi böra
— jag vill understryka det ännu en gång, innan jag slutar — från riksdagens
sida se till att återställa ett normalt, i grundlagen angivet förhållande
mellan riksdagen och Kungl. Maj:t.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Dichson.

Herr Olsson i Gävle, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:

Herr talman! Till den siste ärade talaren vill jag hara säga, att det är nog
en liten smula skillnad mellan fullmakten rörande beskattningsrätten och den
här ifrågavarande fullmakten.

Sedan vill jag framhålla, att fullmakten i sistnämnda hänseende kan ju icke
vara något allvarligt problem, då det ju utan tvivel finns möjlighet för varje
riksdagsman att varje riksdag aktualisera hela spörsmålet örn fullmakt eller
icke fullmakt. Jag tror således, att man icke skall göra denna fråga större än
vad den är.

Vidare skulle jag i detta sammanhang också vilja stanna vid vad herr Lövgren
särskilt starkt underströk och som herr Hagberg i Malmö också snuddade
vid. Det är visserligen icke någon fara i dag — man misstror icke den
nuvarande finansministern — men tänk, örn det skulle bli en folkpartistisk
finansminister, innan det här är bragt ur världen! Jag är kanske oförhindrad
att säga, att det finns även de, som föreställa sig, att en sådan finansminister
skulle kunna införa förbud med stöd av den här fullmakten. Jag vill fråga:
Varför skola vi måla Ilin på väggen och röra oss på områden, som höra sagan
till? Vi ha ju haft folkpartistiska finansministrar. Vi ha haft Carl Gustaf
Ekman och Hamrin, och vi lia haft en folkpartistisk kommunikationsminister,
som hette Andersson i Rasjön. Örn herrarna tittade efter, örn de på denna
punkt på något sätt ha varit annorlunda än de andra, så skulle det kanske
vara hälsosamt. Jag tror, att de komma att bli precis lika försiktiga som den
nuvarande finansministern.

Herr Hagberg i Malmö erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det är alldeles riktigt, herr Olsson, att vilken riksdagsman
som helst kan kräva en sådan fullmakt avskaffad. Men som jag påpekade
kan en finansminister med en .sådan fullmakt i handen ha vidtagit sådana
åtgöranden, att riksdagen befinner sig i ett tvångsläge och i följd därav
är urståndsatt att företaga korrigeringar i detta hänseende. Jag vill också
påpeka, att finansministern kunnat gå en annan väg, örn han ville permanenta
provisoriet. Hail hade kunnat föreslå riksdagen att företaga erforderlig ändring
i 4 kap. 4 § rusdrycksförsäljningsförordningen. Det hade varit en myc -

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1940,

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycks försäljnings förordningen. (Forts.)
ket enklare utväg, som ingen kunnat göra någon erinran emot, än att gå denna
krokväg och begära fullmakt.

Härpå yttrade:

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Jag skall icke belasta riksdagsprotokollet
med något längre yttrande. Jag tror, att i stort sett är allt väsentligt
som kan sägas både för och emot redan sagt i denna fråga.

Jag tillåter _mig bara att avge en deklaration, och jag tror, att bakom
denna deklaration står åtminstone de kristna samfundens nykterhetsrörelse,
som jag bär äran representera. Överhuvud taget är det från mina utgångspunkter
sett otillfredsställande, att sprit tillhandahålles i samhället på sådant
sätt, att den kan tjäna berusningssyfte och därmed åstadkomma så stora
skadeverkningar, som den faktiskt gör. Riksdagen bör därför enligt min mening
icke företaga sig något som kan ge sanktion åt den föreställningen, att
det är önskvärt med mera sprit. Riksdagen bör säga ifrån, att vi icke önska
någon ny alkoholvanebildning bland ungdomen. Vi önska ingen nyrekrytering
av alkoholister, inga nya hem, där barn växa upp i otrygghet under dåligt
föredöme.

Kontrollstyrelsen beräknar, att höjning av maximitilldelningen till fyra liter
skulle innebära en ökning av spritkonsumtionen med minst två miljoner
liter per år. För min personliga del tror jag, att det är räknat åtskilligt i underkant.
Men även örn vi stanna inför denna siffra uppstår frågan: Vad betyder
två miljoner mera sprit konsumerad per år? För det första betyder det
väl, att 20 miljoner kronor till ingen nytta plockas ur huvudsakligen de ekonomiskt
svagares fickor. Vidare innebär det förlorade arbetsdagar, som kanske
också kunna räknas i miljoner, och i varje fall väsentligt minskad arbetsproduktion
och detta i en tid, då vi behöva ta vara på varje gnutta arbetskraft.
Två miljoner sprit utöver de miljoner vårt folk redan dricker betyder skadeverkningar
till liv och hälsa, på karaktären för barn och ungdom, som icke
kunna överblickas.

Skulle det alltså vara på det sättet, att vi genom att rösta för den kungl,
propositionen kunna förhindra, att två miljoner liter sprit flöda ut till svenska
folket, vore det ett brott, örn riksdagen icke ville vara med om detta. Jag
förstår alla de här uppställda motargumenten. En del äro sakligt starka.
Många ha mycket liten tyngd. Och den agitation, som de sista dagarna förts
i pressen för den fjärde literns återvändande, är förvisso ett utomordentligt exempel
på vad psykologien kallar för »motivförskjutning». Man anger ett vackert
motiv för en dubiös sakinställning. Vad är det, som säger, att just fyra liter
är det rätta quantum satis? När folk nu i fem år vant sig vid tre liter som
maximum, varför kan det då icke förbli vid det? Vi äro väl icke på något
sätt trollbundna vid fyrtalet. Jag frågar mig i likhet med herr Olsson i Gävle,
varför nykterhetskommittén skulle behöva veta, bur svenska folket klarar
sig just med fyra liter. Skulle det redan nu vara meningen att fastslå, att fyra
liter är vad en riktig svensk behöver för att bevara sin värdighet?

Herr Lövgren anförde, att ökningen i motböckernas antal skulle till stor
del vara att tillskriva nedsättningen av maximitilldelningen till tre liter. Jag
tillåter mig verkligen att fråga, hur man kan veta det. Skulle denna ökningha
uteblivit, örn högsta ransonen varit fyra liter? Jag tror, att man här haft
att räkna med psykologiska faktorer av helt annat slag. När herr Hagberg
i Malmö kunde konstatera, att fyllerisiffrorna fallit, fastän vi fortfarande ha
3-litersgränsen, är det ju ett talande skäl för att bibehålla den nuvarande
tilldelningen, tills man kanske kan finna ett helt nytt system, som bättre tillgodoser
psykologiska och andra synpunkter.

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksförsåljningsförordningen. (Forts.)

Jag kan betyga, att jag är lika angelägen som herr Hagberg i Malmö och
bevillningsutskottets majoritet örn att riksdagen icke skall på regeringen överlåta
något av den lagenliga beslutanderätt, som tillkommer riksdagen. Jag vill
emellertid i likhet med herr Olsson i Gävle betyga, att det synes mig här icke
föreligga någon som helst risk. Skulle finansministern och regeringen företaga
sig något, som på ett verkligt kännbart sätt sårade svenskens frihetskärlek,
skulle det väl bli ett larm och uppror i detta land, som vi icke skådat maken till
sedan Dackefejdens dagar. En regering, som gärna vill sitta, skulle icke tillåta
sig något sådant.

Jag tror icke heller man behöver vara rädd för att en folkpartistisk regering
härvidlag skulle göra sig skyldig till något övergrepp. Dessutom låter det som
örn man vore rädd för att folkpartiet ganska snart skulle komma till regeringsmakten,
vilket det väl icke är någon större risk för. Jag vill också säga, att örn
det skulle visa sig olämpligt att ha givit regeringen denna fullmakt, kan jag
icke förstå, att riksdagen därigenom någonsin skulle kunna komma att befinna
sig i en sådan tvångssituation, att den icke skulle kunna återkalla den efter en
motion av herrar Fahlman och Holmström eller någon annan. Jag tror, herr
talman, att från majoriteten av vårt folk — i varje fall från dem, som riksdagen
främst bör taga hänsyn till i denna sak, nämligen dem, som lida under
den redan alltför stora spritkonsumtionen i riket — går ett tack till finansministern,
att han har vågat trotsa mycket starka intressen och affekter. Jag tror
att det är mycket stora skaror betungade människor som se mot riksdagen i dag
och vänta, att dess beslut skall gå mot förslaget örn höjning av maximitilldelningen
till fyra liter.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Häri instämde herr Stjärne.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag har tillsammans med ett palandra
ledamöter av bevillningsutskottet anslutit mig till reservationen, närmast
med anledning av att utskottets övriga reservanter kunnat vara med örn att
medverka till en uppmjukning av den kungl, kungörelsen av år 1941, som reglerar
dessa inskränkningar. Jag vill fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet
på att örn denna reservation bifalles, så innebär det i realiteten, att vi återgå
till förkrigstidens ordning till icke mindre än 84 %. Det är nämligen, enligt
vad kontrollstyrelsen upplyst, icke mer än 16 % av landets motboksinnehavare,
som ha den högsta tilldelningen, nämligen fyra liter, och den inskränkning
därutöver, som 1941 års kungörelse föreskriver, nämligen nedskärning från tre
liter till två liter, kommer, om reservationen bifalles, att försvinna.

Det är denna sista nedskärning, den generella nedskärningen ifrån tre till
två liter, som vållat den största irritationen och gjort, att även systembolagsfolket
i mycket stor utsträckning numera kräver en revision av 1941 års kungörelse.
Ju längre tiden har gått desto orimligare har det nämligen visat sig,
att medborgare, som 1941 generellt fingo sin ranson nedskuren från tre liter
till två liter, icke skulle kunna erhålla en förhöjd tilldelning, därest de icke
kunde åberopa några mycket väsentligt ändrade levnadsförhållanden som stöd
för sitt yrkande. Det har ju nämligen lett till att alla de, som 1941 befunno
sig i 40—45-årsåldern och som då redan voro gifta och nått slutstationen i
fråga örn inkomster och dylikt, icke lia kunnat erhålla någon ändring i sin tilldelning,
under det att alla de, som befunno sig i eller under 30-årsåldern och
som sedan ha kunnat åberopa dels en högre levnadsålder, dels att de ingått äktenskap
och vidare att de eventuellt nått en mer inkomstbringande ekonomisk
ställning ha tack vare kungörelsens ordalydelse och de kommentarer som gjorts

32 Nr 38. Onsdagen den 27 november 1946.

Andrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
till kungörelsen av kontrollmyndigheterna kunnat beredas högre tilldelning. Det
är klart, att sådana förhållanden leda till irritation. Irritationen kan också utläsas
i de ökade besvären i spritmålen. Kontrollstyrelsen uppger, att under det
att man 1940 icke hade mer än 48 besvärsärenden i sådana här frågor, ha dessa
år 1944 stegrats till 379 och år 1945 till 424.

Det är alltså ett område, där krånglet har blommat alldeles särskilt flagrant
under krigsåren, och jag har för min del verkligen ansett, att det finns särskild
anledning för riksdagen att försöka råda bot för det genom att få bort den generella
nedskärningen ifrån tre till två liter och skapa en ordning, där visserligen
tre liter bleve toppen, alltså den högsta medgivna tilldelningen, men där
kontrollmyndigheterna ha möjlighet att individuellt anpassa tilldelningen för
olika slags motboksinnehavare på det sätt, som rusdrycksförsäljningsförordningen
ursprungligen har menat, alltså utan de högst schablonartade inskränkningar,
som sedan ha kommit till.

När nu nykterhetsfolket i bevillningsutskottet ansett sig kunna gå med på
detta, tycker jag, att vi andra, som icke omfatta nykterhetsfolkets principiella
syn på dessa frågor, också skulle kunna gå denna medelväg, så att vi skulle
kunna få till stånd ett beslut i denna fråga utan en olustig och, såvitt jag förstår,
ganska onödig debatt i riksdagen. Det är anledningen till att jag och ett
par stycken av bevillningsutskottets ledamöter ha anslutit oss till reservanternas
syn på saken. Naturligtvis kan man, såsom herr Hagberg i Malmö och några
andra, göra ett stort nummer av denna fullmakt. Jag vill emellertid fästa kammarens
ledamöters uppmärksamhet på att vi fortfarande ha fullmakter, som
ha kommit till under kriget, vilka reglera förhållandena på en mängd områden.
Icke i något avseende leva vi ännu, såvitt jag förstår, under normala förhållanden.
Vi ha ransoneringar och regleringar när det gäller livsmedel och när det
gäller material, praktiskt taget i fråga örn allt. som är erforderligt för vår försörjning.
Är det då så alldeles nödvändigt att när nu läget är sådant kräva
omedelbar återgång till förkrigstidens ordning på detta enda område? Jag har
nog en känsla av att när man åberopar principiella synpunkter, både fullmakter
överhuvud taget och i detta sammanhang, håller principfastheten på att urarta
till någon sorts kverulans, där man försöker med framhävande av dessa synpunkter
göra den sidan av saken till det största numret.

Herr Hagberg i Malmö har sagt, att örn vi hade velat vara med örn att skriva
in en bestämmelse örn maximitilldelning av tre liter direkt i rusdrycksförsäljningsförordningen,
skulle han möjligen kunnat acceptera den tanken. Jag är
litet förvånad över det, eftersom jag vet, att herr Hagberg är ledamot av den
stora rusdrycksrevisionskommittén. Vöre det icke att föregripa kommitténs
arbete att här hastigt och lustigt sänka den sedan länge gällande högsta maximitilldelningen,
vore det icke en fingervisning åt rusdrycksrevisionskommittén att
riksdagen väntar sig en sådan generell nedskärning för framtiden av den högsta
tillåtna kvantiteten? När herr Hagberg undrar, hur länge vi skola ha denna
provisoriska ordning, ber jag att få säga herr Hagberg, att han är en av dem,
som kunna åstadkomma snabbast tänkbara återgång till vad vi kunna kalla normala
förhållanden. Örn han och hans vänner, herrarna i rusdryckskommittén ■—
det finns visst en dam där också — äro vänliga att raska på, så skola vi ganska
Snabbt kunna komma tillbaka till en ordning, som något mera närmar sig den,
som vi hade före kriget, än som på andra vägar kan vara möjligt.

Jag ber med dessa ord, herr talman — jag anser icke erforderligt att förlänga
debatten — få framhålla, att jag tycker, att det vore önskvärt, att man
gjorde vad man kunde för att förkorta debatten så mycket som möjligt. Det är
väl att antaga, att meningarna äro mycket utpräglade på båda hållen här i
Kammaren. Jag yrkar bifall till reservationen.

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

''Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksförsäljning sförordningen. (Forts.)

Herr Fahlman: Herr talman! I sina försök att finna en argumentering som
kunde giva stöd åt finansministerns i propositionen framförda synpunkter lia
reservanterna mobiliserat sin mycket goda vilja. Att intrycket av reservationen
trots detta icke blivit övertygande, kanske kan bero på att hjärna och förnuft
icke tillräckligt ha kunnat samordnas.

Det vi här diskutera är som bekant inte en utan två frågor, nämligen en
konstitutionell och en nykterhetspolitisk. Om principerna synes i stort sett
enighet råda inom utskottet. Reservanterna säga: »Vad angår det i den förevarande
propositionen framlagda förslaget synes det uppenbart, att ett bibehållande
eller upphävande av berörda inskränkningar icke gärna kan få
något mera avsevärt inflytande på nykterhetstillståndet i landet.»

Vidare anföra reservanterna mot kontrollstyrelsens önskemål att ytterligare
under något normalår få pröva de i rusdrycksförsäljningsförordningen
upptagna tilldelningsbestämmelserna, vilka trädde i kraft den 1 oktober 1938,
att detta knappast kan vara av något större värde. Något värde mena alltså
reservanterna att en sådan prövning kan lia. Och inför en nykterhetslagstiftning
som ka.n bli en följd av 1944 års nykterhetskommittés arbete bör,
synes det mig, ingen åtgärd vara för obetydlig, om den kan bringa större
klarhet i och ingiva större respekt för bestämmelserna på ett lagstiftningsområde,
där för närvarande mycket övrigt finnes att önska.

Reservanterna lia försökt sig på att tolka departementschefens uttalande i
här föreliggande betänkande, som jag skall be att få citera:

»Därtill kommer att det ur allmänna synpunkter icke synes tilltalande att
borttaga inskränkningarna i fråga örn inköpskvantiteten så länge det nuvarande
svåra nödtillståndet är rådande i stora delar av Europa.»

Utskottet säger, att vad departementschefen bär åsyftar är den rent psykologiska
betydelse, som ett upphävande av denna inskränkning skulle få.
Det är kanske riktigt som reservanterna säga, att ett begränsande kan ha en
viss psykologisk betydelse. Men låt oss se örn vi icke genom att återgå till
bestämmelserna före 1941 kunna bidraga till att lindra nödtillståndet ute i
Europa. Med all säkerhet kommer det under lång tid ännu att ställas stora
anspråk på vårt lands förmåga att hjälpa. Och även om några sådana anspråk
icke komma att resas, så få vi alltid räkna med att någon inflytelserik
och givmild person avger ett löfte om hjälp för några miljoner kronor, vilket
löfte, hur egendomligt det än kan låta, kan binda riksdagens handlingsfrihet.
Nu finns det visserligen flera variationer på begreppet nöd, och inte alltid
är nöden av materiellt slag. Men ett bifall till utskottets förslag kommer
att tillföra statskassan mellan 15 och 20 miljoner kronor, kanske ändå mera.
Denna extra, indirekta skatt kommer att erläggas av de bättre situerade i
samhället. Sakkunskapen och utskottet synas vara eniga örn att några nykterhetspolitiska
skäl av mera vägande natur icke kunna förebringas mot ett
borttagande av ifrågavarande inskränkning i lagen. När vi ställas inför kravet
på ytterligare hjälp till nödlidande länder i Europa, kan den reserv, som
dessa miljoner utgöra, bli en tillgång av betydande värde. Jag har också svårt
att föreställa mig, att den psykologiska betydelse som reservanterna tala om
icke skulle kunna vändas till sin motsats.

Beträffande den odiskutabelt betydelsefullaste delen av detta frågekomplex,
nämligen frågan örn fullmakterna, har jag ingen anledning uppehålla mig
vid den, utan jag ber att i det sammanhanget få hänvisa till vad herr Hagberg
i Malmö yttrat. Jag instämmer till fullo i hans ord där. Reservationen
är ett sällsynt svagt aktstycke. Reservanterna ha fört fram sin mening utan
kraft och entusiasm, och allt tyder på en ganska svår inre dragkamp.

Andra kammarens protokoll lOkO. Nr Sfi.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Ändrad lydelse av 3 hav. 22 <? rusdrycks försäljnings förordningen. (Forts.)

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fröderberg: Herr talman! När kriget bröt ut voro vi tvungna att inskränka
oss på alla möjliga områden. Den ena varugruppen efter den andra
ställdes under ransonering redan 1939—1940, men det dröjde dock två hela
år innan det blev motsvarande inskränkningar, när det gällde rusdryckerna.
Det var nog många som tyckte — jag hörde själv till dem — att denna inskränkning
borde ha kommit redan tidigare. Nu visade ju år 1940 ändå en
minskad förbrukning av rusdrycker och ett mindre antal nyutdelade motböcker.
Detta har också använts som argument, och man har pekat på att
folk alltså av sig själva skulle ha blivit mera nykterhetsintresserade. Men
vi få väl i alla fall komma ihåg, att från sista månaden 1939, under hela
1940 samt någon månad in på 1941 var allra största delen av de yngre årsklasserna
inkallad till militärtjänst, där de i stor utsträckning lågo vid linjeförband
och sålunda icke hade någon möjlighet att komma åt rusdrycker.
Inte heller hade de möjligheter att vidtaga de formaliteter, som behövdes för
att de skulle kunna få motböcker. När dessa unga årsklasser kommo tillbaka,
stegrades både motböckernas antal och spritförbrukningen. Men det
är ju givet, att i det antal motböcker, som delats ut under senare år, ingå
icke bara de böcker, som normalt skulle lia delats ut under de åren, utan i
detta antal äro också inräknade de böcker, som blivit försenade år 1940. Den
saken förtjänar att framhållas, när man talar om den ökade motbokstilldelningen
under senare år.

Nu är ju kriget över, och man frågar sig på olika områden, när den och
den ransoneringen skall upphöra. Jag tycker då det är egendomligt att den
vara, som sist lades under ransonering, nu först av alla skall lämnas ut under
friare former. Nu har det sagts både av majoriteten och minoriteten inom
utskottet, att ett upphävande av inskränkningen i lagen kanske inte har så
stor betydelse ur nykterhetssynpunkt och att vi därför icke skola göra detta
till någon större fråga. Nej, det kommer kanske inte att inverka så synnerligen
mycket på spritmissbruk och spritförbrukning, men åtgärden har i alla
fall en psykologisk betydelse av stora mått. Vi ha hört predikas oupphörligt
under de gångna åren, att vi varit tvungna att föra pn stramare livsföring,
inte bara på grund av förhållandena i vårt eget land utan också på
grund av förhållandena ute i världen. Vi ha visserligen nu kommit över det
värsta här hemma, men hur står det till ute i Europa? Ser det vackert ut
inför världen -—• när nu denna nöd finns där ute, det kunna vi icke bestrida
— att vi här i landet släppa lös den njutnings- och nöjeslystnad, som dock
går hand i hand med ökad tilldelning av spritdrycker?

Jag tror nu inte att just de personer det här gäller, alltså de som skulle
få sin tilldelning höjd från tre till fyra liter per månad, skulle komma att
synas så mycket i spritstatistiken, men det är också fråga om sådana människor,
som icke ha nått upp till dessa fyra liter per månad. Vi veta att det
under senare år icke varit smuggling, hembränning och lönnbränning som förorsakat
de största svårigheterna för nykterhetsnämnderna och ordningsmakten
i landet, utan det har varit överlåtelsen av den på legal väg köpta spriten.
Vi kunna väl också vara övertygade om att den här ifrågasatta ökningen av
tilldelningen — och kanske framför allt den nya eller rättare sagt återkommande
rätten till efterköp under sex månader — skulle frigöra betydligt mera
sprit än tidigare just för den illegala överlåtelsen, som framför allt sker till
ungdomen. Örn vi nu gå in för den ökade tilldelning, som här är föreslagen,
så tror jag att vi påtaga oss ett mycket stort ansvar. Man säger att vi hade
samma förhållande före 1941, men under hela 1930-talet och framöver hade

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

''Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksförsäljninysförordningen. (Forts.)
ungdomen inte så gott om pengar som nu, ela springpojkar oell springflickor
i butikerna ha högre löner än vad gamla vana arbetare hade strax före kriget.
Ett bifall till utskottets hemställan i dag anser jag vara en signal till att vi
nu kunna kasta den strama livsföringen och allt vad som därmed sammanhänger
över bord.

Sedan vill jag säga några ord med anledning av vad herr Lövgren yttrade.
Han påvisade bl. a. den ökade tilldelningen av motböcker under 1941—1942.
Att en sådan ökning förefunnits kan ju inte bestridas. Men han sade också
att ökningen var en direkt följd av de beslut, som riksdagen fattade 1941. Det
är väl ändå att draga alltför långtgående konsekvenser! Visst kunna vi peka
på också andra orsaker. Kanske de av kammarens ledamöter, som i likhet med
mig anse almanackan vara den mest intressanta läseboken, minnas att antalet
födda här i landet år 1918 — örn jag inte minns fel •—• var 84 000. Två år
senare, alltså 1920, var födelsetalet uppe i 135 000. Därefter sjönk det visst
till 129 000 och sedan ytterligare undan för undan. Denna stegring av födelsetalet
från 84 000 till 135 000 på två år är orsaken till att vi 1941 och 1942
haft så stora årsklasser av ungdomar, som nått myndig ålder och därmed fått
rättighet att skaffa sig motbok. Tror inte herr Lövgren att denna omständighet
också inverkat betydligt på den stegrade åtgången på motböcker?

Herr Lövgrens uttalanden för övrigt ha ju redan bemötts av andra kammarledamöter,
varför jag inte nu skall uptaga tiden med att tugga örn samma
sak. Däremot vill jag säga några ord till herr Hagberg i Malmö. Herr Hagberg
drog upp några paralleller mellan riksdagsbehandlingen av den fullmakt vi
här diskutera och den, som finansministern begärde, när det gällde att ytterligare
skära ned kaffeskatten. Riksdagen sade nej beträffande kaffeskatten
— det är bara någon vecka sedan -— och nu påpekar herr Hagberg inkonsekvensen
i att reservanterna i detta fall äro villiga att ge finansministern en enligt
herr Hagbergs fantastiska tolkning ganska vidsträckt fullmakt. Men det är
väl ändå litet skillnad! Kaffeskatten är en ren beskattningsfråga och ingenting
annat. Men här gäller det inte bara en beskattning. Detta är också en ordningsfråga
och en social fråga av störa mått. Jag skall inte gå in på några
detaljer, ty var och en vet att det förhåller sig på detta sätt.

Herr Nilsson i Kristinehamn har mycket riktigt påpekat att det före 1941
bara var 16 procent, som hade en tilldelning av fyra liter per månad, och att
stegringen alltså endast berörde denna lilla del. Men så påvisade herr Nilsson
också att en uppmjukning har skett i den fullmakt som finansministern begärt.
Alla de, som 1941 hade tre liter per månad och som då fingo vidkännas en
sänkning till två liter, skulle nu också få sin tilldelning höjd, örn vi här följa
reservanternas förslag.

Detta är onekligen en uppmjukning, och vi voro också sex stycken i utskottet
som inte till en början ville gå med på den. För att alla nio reservanterna
skulle bli eniga gjorde dock vi sex ledamöter, som velat gå in för
propositionens förslag oförändrat, en eftergift och gingo med på denna uppmjukning.
Vi frångingo alltså vår första benhårda ståndpunkt och tillstyrkte
uppmjukningen. Då tycker jag, att de, som i dag hade ämnat följa majoritetens
beslut, också skulle kunna göra en liten eftergift där. Vi kunna nog
också vara eniga örn — trots att en och annan talare under debatten blåst upp
frågan örn fullmakten till för stora proportioner —■ att finansministern icke
kommer att missbruka denna fullmakt, och inte någon eventuell efterföljare
till honom heller. Där har ju också — som flera talare redan framhållit -—
vilken riksdagsman som helst möjlighet att motionsvägen gå in för en ändring.

Sedan gav herr Fahlman reservanternas formulering i utskottets betänkande
ett mycket dåligt betyg. Han betecknade det som ett mycket svagt akt -

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

''Ändrad lydelse av 3 kap. 22 <? rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
stycke, men han försökte inte bevisa sitt påstående på något sätt, och därför
tror jag inte heller att vi behöva taga så synnerligen stor hänsyn till kritiken.
Jag vill endast understryka det ansvar vi i dag stå inför. Skola vi ge ungdomen
ökade möjligheter att komma över s. k. överlåtelsesprit, eller skola vi
ännu en tid gå in för den stramare livsföring, som det talats örn så mycket
under de gångna åren? Jag anser tiden ännu inte vara inne att kasta den
över bord.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Holmström: Herr talman! De synpunkter som herr Fahlman och jag ha
framfört i vår motion äro redan belysta av talesmän för utskottsmajoriteten
samt av min medmotionär. Jag skall därför icke upptaga kammarens tid
med den saken.

Jag kan dock inte underlåta att säga några ord med anledning av den
siste ärade talarens anförande, men jag skall inte heller där bli mångordig.
Jag anser nämligen att herr Fröderberg redan i förväg blivit bemött av flera
talare i denna debatt, speciellt av herr Lövgren. När herr Fröderberg här sade,
att det betyder att vi släppa lös njutnings- och nöjeslystnaden o. s. v., örn
vi nu gå in för den fjärde litern, så fick jag intrycket att han gick till överdrift.
Detta och andra herr Fröderbergs uttalanden stämma inte alls överens
med vad han sagt som reservant. I reservationen yttras att »ett bibehållande
eller upphävande av berörda inskränkningar icke gärna kan få något mera
avsevärt inflytande på nykterhetstillståndet i landet». Hur kan herr Fröderberg
då tala så, som han nyss gjorde?

Sedan skall jag be att få säga några ord med en generell innebörd, om något
som icke förut berörts här i kammaren. I våra grannländer Norge och
Finland samt i Amerika och på annat håll har man infört rusdrycksförbud.
Man kom emellertid snart underfund med att förbudet icke skapat den lycka
för land och folk som man hade hoppats. Förbudet slopades därför efter mycket
kort tid. Jag menar att vi ha något att lära av detta. Det kan med hänsyn
härtill icke vara riktigt att — som man gör på vissa håll här i landet
— sträva efter att skapa ett tillstånd, som kommer förbudet så nära som
möjligt. Ty genom att göra det svårt att skaffa sprit kommer man förbudet
nära. Det är dessa svårigheter att skaffa sprit som skapat ett affektionsvärde
på spriten. Den har blivit märkvärdig på ett sätt som den ej förtjänar
att vara.

Det är min enkla syn på saken, herr talman, att om vi nu bifalla reservationen,
så skulle det bidraga till att öka den irritation, varom min ärade bänkkamrat
här talade. Det är icke minst dessa förhållanden som föranlett den
mindre vackra benämningen på vårt land, nämligen »Krångel-Sverige».

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Herr talman! Det är nog så att denna debatt icke i särskilt
hög grad tjänar till att övertyga eller förmå den ene eller andre av kammarens
ledamöter att ändra ståndpunkt. Synnerligast är detta förhållandet i
det skede av debatten där vi nu befinna oss. Detta hindrar ändå icke att man
har ett visst behov av att åtminstone avgiva en deklaration. För min del har
jag ju äran att tillhöra bevillningsutskottet, men jag hade ej tillfälle att deltaga
i frågans behandling. Bland annat därför vill jag här meddela, att jag
för min del, om jag deltagit i ärendets behandling i utskottet, skulle ha stått

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycks för säljning sförordningen. (Forts.)
på reservanternas linje. Detta sagt utan att jag i allo kan gilla reservationens
skrivsätt.

Skälen till min ståndpunkt äro i korthet desamma som departementschefen
anfört i sitt yttrande i propositionen på s. 16. Där konstateras bland annat,
att en förbättring i nykterhetstillståndet icke har inträtt med anledning av
de inskränkningar, som blevo en följd av kungörelsen 1941. I stället har man
konstaterat en ökad uttagsfrekvens och en ökad utskänkning. En huvudorsak
till detta torde väl vara den rikliga penningtillgången under kristiden. Men
örn man kan konstatera, att 1941 års begränsning i kvantiteten utminuterade
rusdrycker icke lett till ett förbättrat nykterhetstillstånd, så är det väl ej
säkert, att man därav bör draga den slutsatsen, att örn vi nu öka tilldelningen
så skall icke någon försämring inträda. Jag tror, att det i stället är på det
sättet, att örn icke denna beskärning av kvantiteten utminuterad sprit, som
företogs 1941, skett, så skulle en ytterligare försämring i nykterhetstillståndet
ha ägt runi under de gångna åren, lika väl som jag förmenar, att örn man
här i dag skulle bifalla utskottets förslag, så skulle det leda till en ytterligare
försämring av nykterhetstillståndet. Det är ju också alldeles uppenbart, att
ett frigivande av den fjärde litern innebär en ökning av konsumtionen. Kontrollstyrelsen
beräknar, att sedan man dragit bort den minskning i inköpsfrekvensen,
som man möjligen kan emotse genom efterhandsinköpens återinförande,
skall det ändå kvarstå en nettoökning i konsumtionen av minst två miljoner
liter per år. Jag tror att det är ett minimum. Denna ökning kan näppeligen
ske utan att det får skadliga verkningar på nykterhetstillståndet. För
övrigt vill jag tillägga, att efterhandsköp alltfort måste betraktas som en mycket
betänklig sak.

Då därför departementschefen säger, att det enligt hans förmenande är förenat
med särskilda vådor att nu återgå till ordningen före 1941, så tycker jag,
att det är ett mycket riktigt antagande. Påtagligt är att den ökade kvantiteten
med därav följande större antalet överskottslitrar kommer att innebära
en anledning till ökade överlåtelser. Människor, på vilkas alkoholvanor man
icke kan göra den anmärkningen att de missbruka spriten och som själva icke
förbruka hela sin kvantitet, kunna dock falla för den ökade frestelsen att i
vinningssyfte överlåta spriten. Om man till detta också lägger vad departementschefen
påpekat, att dessa olägenheter äro till finnandes icke minst med
tanke på risken för ökat ungdomsfylleri, tycker jag att argumenteringen är
mycket bärande. Till detta kommer det skäl för fortsatt begränsning som
också departementschefen framhållit och vilket berörts här i debatten, nämligen
det rådande nödtillståndet i Europa. Jag skall ej gå närmare in på den
saken. Jag bara konstaterar att man väl ändå icke lär komma ifrån den psykologiskt
ogynnsamma effekten av att vi lätta på våra spritrestriktioner samtidigt
som Europa lider nöd.

Jag vill till sist, herr talman, säga, att jag ej är någon vän av det nuvarande
restriktionssystemet. Jag tror, att man allvarligt bör pröva möjligheterna att
finna någon ordning som leder till bättre effekt i nykterhetshänseende, så
att man kan komma bort ifrån den mycket starka tillvänjningseffekt som
det nuvarande restriktionssystemet uppenbarligen har. Då jag sålunda nu
röstar för reservationen, innebär det icke, att jag solidariserar mig med systemet
som sådant, fastän den sak det är fråga om rör sig inom systemets ram.
Jag menar nämligen, att så länge den nuvarande ordningen består man ej
bör vara med örn åtgärder som enligt vad jag i korthet sökt visa uppenbarligen
måste bidraga till att försämra nykterhetstillståndet i landet.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

1 detta anförande instämde herr Kristensson.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

''Ändrad lydelse av 3 hav. 22 § rusdrycks försäljnings förordningen. (Forts.)

Herr Thorell: Herr talman! Den siste ärade talaren sade, att de anföranden,
som komma hädanefter, nog knappast inverka på ställningstagandet i kammaren.
Jag tror detsamma. Han säde sig hava anledning att göra en deklaration.
Då jag sedan systemet infördes varit ordförande i den kommunala institution
som haft hand om motbokskontrollen, kanske jag också kan få göra en deklaration.

Det är ju icke tu tal om att den fråga vi diskutera visserligen rör en
detalj men en ytterst betydelsefull sådan. Vi må ha vilken åsikt vi vilja i fråga
örn detaljerna, men huvudfrågan är av en särskild storleksordning. Och
jag får lov att säga, att vi för närvarande måste se mörkt på denna.

När detta system införts och verkat några år där hemma, tyckte jag mig
märka, att det fylleri, som förut varit ganska vanligt särskilt bland ungdomen
på landsbygden, minskats. Vi fingo flera absolutister bland pojkarna, och
särskilt de fyllerislagsmål, som varit ofta återkommande i våra trakter tidigare,
minskades. Emellertid gingo åren, och särskilt nu under krisåren ha vi
ju märkt, att ungdomsfylleriet tilltagit. Det har ju även vittnats härom tidigare.
Herr Sandberg, det är ganska egendomligt, att detta sammanfallit med
den tid som gått sedan vi gjorde dessa inskränkningar 1941.

Herr Johnsson i Stockholm sade alldeles riktigt, att det här är ju i mångt
och mycket beroende på psykologiska faktorer. Vi alla, som särskilt före kriget
haft tillfälle att resa ut till andra länder och varit ute på restauranger
och andra ställen där, ha väl till vår förvåning funnit, att den mycket stora
frihet, som andra folk ha haft i fråga örn bruket av och tillgången till spritdrycker,
på intet sätt eller åtminstone sällan missbrukats. Jag har liksom
säkert många andra varit på stora restauranger i Tyskland och även andra
länder och sett, att glädjen stått högt i tak men ingen har varit berusad. De
starka spritdryckerna, som de kunnat få i vilken utsträckning som helst, ha
använts av ett fåtal, under det att de flesta hållit sig till de lättare dryckerna,
d. v. s. ölet, som visserligen är starkare än vårt, örn vi skola tala örn Tyskland,
och vinet, framför allt i vissa länder. Det var en naturlig glädje och icke
den forcerade och onaturliga u-ppsluppenhet som ibland uppstår vid tolvtiden
på natten på våra restauranger. Jag bär då gjort mig samma fråga som
säkert många av eder, som varit ute, gjort: Är vårt folk så mycket sämre än
andra folk? Saknar det i så mycket större utsträckning självbehärskning och
måtta än andra folk? Äro vi annorlunda funtade än de?

När jag gör mig denna fråga, undrar jag, örn icke herr Olssons i Gävle
tankegång, att vi måste lia ett annat system, är riktig. Men under hela den debatt,
som här varit, har jag icke hört någon som helst vare sig från utskottets
anhängare eller från reservanterna, som pekat på hur det nya systemet skall
se ut.

När jag talar örn psykologiska faktorer, så knyter jag an där jag var nyss:
Ha vi icke många gånger sett, hurusom i hem, där föräldrarna varit starkt förbudsvänliga,
dessa från tidiga år tjatat på sina barn örn faran av missbruk
av sprit och nödvändigheten av att vara nyktra o. d., under det att i andra
hem, där sprit brukats men ej missbrukats, en relativt stor frihet givits barnen
till och med så att de kunna få i lättare former använda sprit? Men, mina
damer och herrar, ha ni sett, att resultatet blivit vad man skulle kunnat vänta
sig eller att de barn, som hållits hårt av sina föräldrar, vilka själva varit
nykterister, blivit nykterister, under det tvärtom de andra blivit fyllerister?
Nej, i ett stort antal fall bär det i stället blivit det omvända förhållandet.
Det ha vi väl haft tillfälle att se litet var. Det är nog så att de unga, när de
kommit över de tjugu åren, anse att för att hava fått full medborgarrätt skola
de lia motbok. Är det så alldeles säkert, att pojken börjat använda sprit, om

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
han ej fått för sig, att han skall vara karl för sig som alla andra som ha motbok?
Jag är icke alldeles övertygad örn att det skulle behöva vara fallet.

När det ligger till på detta sätt, frågar man sig kanske —• icke, örn vi på
en gång kunna släppa alla restriktioner och släppa spriten lös, ehuru det
skulle vara ett experiment av ofantligt stort intresse — utan örn det vore
så stor risk att göra det under viss tid och pröva, hur svenska folket reagerar.
Jag är icke alldeles säker på att det skulle bli så stora faror och att det
skulle bli värre superi än nu. Jag tror, att det skulle bli tvärtom. Men, som
sagt, det är tänkbart att vi av mångå skäl icke kunna göra detta.

Jag tror, att 1944 års nykterhetskommitté, där jag vet, att bland andra
herr Olsson i Gävle är ledamot, får anledning att syssla med dessa frågor.
Jag förmodar att den gör detta mig oombedd. Men jag anser att vi knappast
kunna ha det som vi ha det för närvarande. Vi ha åtminstone varit i en utförsbacke
när det gällt frågan om att använda sprit, detta alldeles särskilt —- som
det från fjera håll pekats på — bland ungdomen och beklagligtvis därvidlag
särskilt bland de unga kvinnorna. Jag skall nu icke tala örn missbruket av tobak,
något som ej hör hit men som jag ändå kan peka på som en annan last. I min
ungdom skulle det ha väckt stort uppseende att se en flicka med cigarretten i
munnen; hon skulle Ira blivit prickad. Men nu är det icke så ovanligt att mellan
de falska röda läpparna cigarretten sitter nästan hela dagen. Vad det skall
bli av detta släkte i längden vet jag ej.

Emellertid gick herr Johnsson i Stockholm här in på en ganska intressant fråga
av politisk art. Jag vet ej vad som föranledde honom att göra detta uttalande,
som nykterhetsvännerna i Sverige ha all möjlig anledning att uppmärksamma.
Han sade —- jag har personligen kontrollerat att jag riktigt uppfattat vad han
säde —- att det vore icke så stora risker för långtgående åtgärder i fråga ^om
de saker vi nu diskutera, örn folkpartiet komme i regeringsställning. Jag måste
säga, att nog måste detta vara en besvikelse för de många, som trott att folkpartiet
var det parti som mest slog vakt om nykterheten i Sverige. För min
del vill jag understryka, att jag tror att alla partier äro fullt ense örn att
det är en nödvändig sak att göra det mesta vi kunna och det bästa möjliga för
nykterheten. Men, som sagt, många ha nog den uppfattningen, _ att det är
folkpartiet som här står i främsta ledet. Folkpartiet har heller icke stuckit
under stol mejd att det är detta parti som närmast slår vakt om nykterheten i
landet. Då är det underligt att höra en så framskjuten nykterhetsvän som herr
Johnsson säga, att man ej kan räkna med att det blir så mycket annorlunda örn
detta parti kommer till makten än örn exempelvis den nuvarande regeringen
sitter. Jag tror det, ärade kammarledamöter! Men vad beror det på? Det beror
på att den dag folkpartiet i regeringsställning vågar taga upp denna sak,
håller icke folkpartiet längre. Hur skulle det gå, om Svenska Morgonbladets och
Dagens anhängare å ena sidan och Dagens Nyheters och Expressens å andra
skulle konfronteras med varandra? Då kunde nog icke ens herr Ohlins skicklighet
hålla ihop partiet i längden. Därför tror jag, att herr Johnsson har rätt
i att det ej skulle bli några mera långt gående nykterhetsåtgärder, om folkpartiet
komme i regeringsställning. Vi kunna stryka under det till nykterhetsvännernas
i Sverige begrundande.

Kriget är slut. Vi ha under kriget från riksdagens sida avhänt oss mycket
av bestämmanderätt. Vi lia i det ena fallet efter det andra måst överlåta åt
regeringen att handla å riksdagens vägnar. Nu ha vi börjat, senast med kaffet,
att taga tillbaka litet av detta.

Skulle det vara på det sättet, att örn vi beslöte att fortfarande giva regeringen
denna fullmakt, detta skulle lia någon som helst betydelse ur nykterhetssynpunkt
så att vi därigenom skulle kunna rädda särskilt några unga, då

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 $ rusdrycks för sälj ninas förordningen. (Forts.)
skulle jag, herr talman, vara den förste som skulle lägga min röst för reservationen.
Men då jag, stödd på den erfarenhet jag har från många års kontroll
av motboksinnehavare, tror, att det icke har någon som helst betydelse, ber jag
att få biträda det yrkande, som blivit framställt örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Jag hör ju icke till dem, som vilja
motsätta sig en snabb avveckling av krisregleringen. Tvärtom har jag vid åtskilliga
tillfällen i denna kammare påyrkat en snabb översyn av systemet, så
att man så fort som möjligt skulle kunna komma fram till normala förhållanden.
Icke heller har jag några sympatier för det system med vittgående fullmakter
åt regeringen, som vi ha nödgats införa under krigsåren. Men det synes
mig dock, att man börjar i galen ända, då man först lättar på spritrestriktionerna,
fastän det är så mycket annat av krisregleringen som står kvar och måste stå
kvar.

Herr Hagberg i Malmö gjorde ett stort nummer av den rent principiella och
konstitutionella sidan av saken. Jag måste säga, att hans argumentation icke
verkade fullt övertygande på mig. Det är ju så, att den fullmakt varom här
är fråga är ensidig: den ger Kungl. Maj:t rätt att handla bara i en viss riktning,
d. v. s. att vidtaga inskränkande åtgärder i alkoholhandeln, under det
att åtskilliga andra av de fullmakter vi ha givit ha en betydligt större räckvidd,
d. v. s. Kungl. Majit har befogenhet att handla så att säga åt båda hållen.
Jag är icke riktigt säker på hur herr Hagberg skulle ha betraktat den
konstitutionella sidan av saken, örn denna fullmakt till äventyrs gällt ett uppdrag
åt Kungl. Maj :t att lätta på spritrestriktionerna i ett visst givet läge. Då
är det möjligt att herr Hagberg varit anhängare av denna fullmakt.

Det är ju långt ifrån så att normala förhållanden ha inträtt i landet. Vore så
fallet, behövde ju icke heller de andra fullmaktslagama vara i kraft. För det
första ha vi en osedvanligt rik penningtillgång, som icke motsvaras av en lika
rik tillgång på varor. Det gör att folk har lättare att disponera sina pengar
för inköp, av alkoholhaltiga drycker än vad fallet skulle vara, örn den allmänna
varutillgången vore rikligare. Vidare ha vi ju och komma kanske ännu någon
tid att få behålla någonting som vi kalla krismoral och som särskilt gör
sig märkbart i fråga om efterlevnaden av regleringen. Folket har vant sig att
betrakta förseelser mot krisregleringen som någonting som ej är brottsligt i
vanlig mening. Det köpes och säljes på svarta börsen, och det fuskas med litet
av varje. Denna mentalitet smittar av sig och har naturligtvis också fått verkningar
i fråga örn folks förhållande till rusdryckslagstiftningen.

Det har sagts här — och det från båda hållen — att, vare sig man nu bifaller
propositionen eller utskottsförslaget, skulle beslutet icke ha någon större
inverkan på nykterhetstillståndet i landet. Jag vill därutinnan deklarera en
något, avvikande mening, en mening som skiljer sig jämväl från den, som
kommit till uttryck i reservanternas motivering. Jag tror, att nykterhetstillståndet
kommer att påverkas av det beslut, som utskottsmajoriteten rekommenderar,
detta kanske inte så mycket genom utökningen av antalet litrar på
motböckerna, som framför allt genom kombinationen ökad tilldelning och återinförande
av efterhandsinköp. Debatten här har huvudsakligen rört sig om den
magiska »fjärde litern». Det är egentligen ingen, som berört den andra sidan
av saken — lössläppandet av efterhandsinköpen. Propositionen går ut ifrån
att man skulle återinföra rätten till efterhandsinköp för en kortare tid än tidigare,
exempelvis tre månader, men utskottsmajoriteten har ansett att man skall
återgå till tiden sex månader. Just kombinationen: en utökning av inköpsrätten
per motbok och ett återinförande av efterhandsinköpen för så lång tid som

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

''Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycks för säljning sförordningen. (Forts.)
sex månader, anser jag vara en i hög grad riskabel åtgärd. Det blir nämligen
möjligt för dem som själva icke äro alkoholförbrukare att göra stora sprituttag,
och frestelsen att sälja den på det sättet åtkomna spriten blir ju enorm.
Jag har ett rättegångsreferat här i min hand, som visar att personer lagförts
för försäljning av motbokssprit och att priset hållit sig mellan 35 och 50 kronor
per liter. Med hänsyn till de utomordentligt stora förtjänster, som vinka,
blir det, som var och en förstår, för mångå personer ganska, svårt att hålla
fingrarna borta från svartabörsaffärer med motbokssprit. Örn motbokssprit,
som i inköp kostar vederbörande 10 ä 11 kronor per liter, kan säljas till 40 ä
50 kronor, blir lockelsen att göra sådana olagliga affärer mycket stor; det bör
väl var och en förstå. Och möjligheterna ökas naturligtvis, när man utökar
inköpsrätten från tre till fyra liter. Men än mera ökas möjligheterna genom
införandet av efterhandsinköpen. Man får komma ihåg att det härvidlag många
gånger gäller personer, som icke missbruka alkohol och vilkas förhållanden i
allmänhet icke äro sådana, att en indragning av motboken är motiverad, även
örn någon inskränkning av den högsta inköpskvantiteten skulle ske. Det gäller
emellertid personer, som icke äro så nogräknade och som i besittning av dessa
stora mängder sprit kanske icke kunna låta bli att göra sig en lätt förtjänst.
Jag tänker då närmast på förhållandena i skogshyddorna. De herrar, som uppträtt
här och talat för utskottets förslag, ha samtliga, utom herr Thorell, varit
stadsbor, och deras erfarenhet sträcker sig kanske icke så långt utanför stadsgränsen.
Men jag för min del vågar påstå, att förhållandena på landsbygden
äro helt annorlunda och verkan av efterhandsinköpen en annan. I städerna
förekommer det säkert ganska sällan att motboksägarna spara på tilldelningen
utan de ta ut hela kvantiteten på en gång. I avlägsna bygder är detta däremot
ganska vanligt. Jag anser att man måste tänka även på andra förhållanden
än dem som råda i städerna. Vi äro skyldiga att jämväl se till, hur effekten blir
av de föreslagna åtgärderna i den avlägsna landsorten.

Liksom flera andra som här talat för reservationen vill jag ingalunda bekänna
mig som hundraprocentig anhängare av nuvarande restriktionssystem,
och det kanske förtjänar bringas i erinran att detta system ingalunda är någon
uppfinning av de s. k. nykteristerna. Tvärtom genomfördes systemet från början
under ett ganska starkt motstånd från nykterhets vänligt håll. Så länge man
har detta system som en kontroll över alkoholförbrukningen måste man emellertid
se till att det verkar i den riktning, som det är avsett att verka, nämligen
i nykterhetsfrämjande riktning. Det är sant att tillståndet i nykterhetshänseende
försämrats under den tid som den nu diskuterade inskränkningen gällt
eller, rättare sagt, det har försämrats under krigsåren. Men att därav dra den
slutsatsen, att inskränkningarna skulle ha varit ineffektiva, är ju ett alldeles
för kortsynt resonemang. Man vet nämligen icke hur tillståndet skulle varit,
därest dessa inskränkningar icke vidtagits. Något verkligt legitimt och djupt
känt behov av att återinföra fjärde litern och efterhandsinköpen kan icke finnas,
och att om så skedde nyktcrbctstillståndet därav skulle påverkas i oförmånlig
riktning kan väl ingen bestrida, eftersom det måste finnas ett bestämt
sammanhang mellan tillgången på alkoholhaltiga drycker och nykterhetstillståndet.
Jag kan således för min del icke inse, att man nu har skäl att gå till
ett upphävande av dessa krisregleringar, utan att man har anledning att vänta
och se tiden an. Och framför allt har man ju anledning att vänta tills vi kommit
in i den normala proportionen mellan penningtillgång och varutillgång.

Till sist ett par ord till den sisla ärade talaren, som resonerade örn en hel del,
som jag för min del icke kail förstå loir hemma i det här sammanhanget. Han
talade nämligen örn barnen i nyktra hem och örn barnen i andra hem och menade,
att det ofta förekommer att barnen från nyktra hem gå helt andra vägar

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 j? riisdrycksf ör säljning sf åror dningen. (Forts.)
än föräldrarna. Den saken vill jag ingalunda bestrida, men jag tror dock att
jag kan förklara för herr Thorell, att regeln är den, att nykterhetsvänligheten
går i arv. Att det finns beklagliga avsteg från den regeln lärer ingen kunna
bestrida, men låt oss vända på saken, herr Thorell, så skola vi finna, att det
finns många hem där familjefadern varit alkoholförbrukare och där barnen
som reaktion mot de eländiga förhållandena i hemmet blivit absolutister och
ivriga nykterhets vänner. Jag tror att herr Thorell bör intressera sig lika mycket
för de fallen som för de andra.

När herr Thorell blandar in folkpartiets nykterhetspolitik i detta sammanhang,
har jag också svårt förstå vilken grund han kan ha för det. Det yttrande,
som fällts här örn den eventualiteten att en annan finansminister än den nuvarande
skulle få hand örn denna fullmakt och det sammanhang vari folkpartiet
därvidlag nämndes, avsåg ju risken för att någon regering skulle missbruka
fullmakten på sådant sätt att den vidtoge inskränkande åtgärder utan
att särskilda skäl därtill förelåge. Det var väl i detta hänseende som herr
Johnsson i Stockholm ansåg sig kunna försäkra, att något sådant missbruk av
fullmakten icke skulle behöva ifrågakomma vilken regering och vilken finansminister
som än sutte. Detta är alltså en helt annan sak än när herr Thorell
talade örn folkpartiets förhållande till nykterhetsspörsmålet i allmänhet.

Av vad jag sagt framgår, herr talman, att jag icke bär några särskilt stora
sympatier ens för reservationen, detta dels därför att man där har gjort ett
uttalande, som jag icke kan skriva under på, nämligen att ett beslut av det
ena eller det andra slaget säkert icke har någon nämnvärd inverkan på nykterhetstillståndet,
och dels därför att man medgivit ett återinförande av efterhandsinköp
på tre månader. Oaktat att jag, såsom sagt, icke helt kan instämma
i vad utskottsreservanterna skrivit, vill jag sluta med att yrka bifall till reservationen.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Björling.

Herr Senander: Herr talman! Jag vill redan från början deklarera, att vi
kommunister betrakta frågan om den »fjärde litern» som i och för sig skäligen
betydelselös. Den motiverar på intet sätt det stora intresse, som visats
i pressen och bland allmänheten. Det kan inte ha någon större betydelse för
det svenska folkets livsföring, om tilldelningen är tre eller fyra liter per
månad. Inte heller spelar frågan någon roll ur nykterhetssynpunkt; därom
tyckas alla parter — utom fanatikerna -—- vara eniga. Jag tänker därför inte
nu inlåta mig på någon mer eller mindre spetsfundig argumentation för »fjärde
litern».

Däremot skulle jag vilja begagna tillfället att säga några ord om hela det
system, som finner sitt uttryck i den kungl, propositionens resonemang örn
det högviktiga spörsmålet, huruvida man skall kunna betro det svenska folket
en »fjärde liter» eller ej. Örn jag därvidlag kommer att rikta skarpa angrepp
mot den nuvarande alkohollagstiftningen och dess tillämpning i praktiken,
så gör jag detta ur nykterhetssynpunkt. Vi kommunister äro nämligen
anhängare av folknykterhet, framför allt då ur den synpunkten att ett folk,
som sjunkit ner i alkoholmissbruk, knappast är skickat att skapa sig en ljusare
framtid.

Den nuvarande alkohollagstiftningen har ytterst litet med nykterhetspolitik
att skaffa. Tvärtom anse vi, att den motverkar en sund nykterhetspolitik.
Den innebär en infam påpassning och övervakning av det svenska folket.
Folket behandlas som en samling omyndiga personer, ja, jag skulle nästan

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 leag. 22 § rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
kunna säga som en samling individer, som inte kunna taga vara på sig själva.
Åt spritbyråkratien har givits en makt som grundas på löjliga, minutiösa
föreskrifter beträffande sprit- och pilsnerkonsumtionen, föreskrifter vilka
endast reta folk och direkt befordra lagöverträdelser. Alkohollagstiftningen
är dessutom en uppenbar klasskranka. Den får i praktiken en strikt tillämpning
gentemot de små inkomsttagarna, medan den saknar nära nog all betydelse
för dem, som ha gott örn pengar. Den medför en klassificering av krogarna
i guldkrogar, krogar av andra klass och krogar av tredje klass. Ju
längre ner man kommer på skalan, desto restriktivare blir tillämpningen av
föreskrifterna. Det första en arbetare möter när han vill ha en bit mat på en
tredjeklass krog är utkastaren, medan på guldkrogarna vederbörande vandrar
ut och in som en aktad och ärad medborgare, som icke behöver utsättas
för en utkastares argusögon och som tack vare sin välförsedda plånbok tämligen
obehindrat kan tillfredsställa sitt behov av spirituosa.

Motbokssystemet, som delar det svenska folket i personer med större eller
mindre grad av medborgerligt förtroende med hänsyn till rätten att använda
spritdrycker, har skapat ett tillstånd, där motboken betraktas som en böckernas
bok och supandet som en kult. Motboken har blivit ett signum på fullmyndighet,
och det betraktas nära nog såsom en hederssak att man samvetsgrant
tar ut hela ransonen. Att låta »en liter» »frysa inne» betraktas såsom
en svår underlåtenhetssynd, och mången överlåter hellre sin ranson till annan
person än han begår en sådan »synd». Tidigare var det ju till och med så —
jag anför detta som ett bevis på liur långt man då gick —• att en person, som
underlät att ta ut hela ransonen »straffades» med att få sin tilldelning
sänkt. Denna föreskrift har visserligen avskaffats, men varken den förnuftiga
åtgärden eller förslaget om efterhandsinköp ändrar det faktum, atl
många eljest laglydiga medborgare även i fortsättningen komma att begå
lagbrott genom motboksöverlåtelse.

Ännu värre och dessutom ännu löjligare är det s. k. mattvånget. Detta har
givit ett grönköpingsmässigt skimmer åt hela alkohollagstiftningen. Alldeles
bortsett från att mattvånget inte minst »med hänsyn till nöden i Europa»
—■ för att nu använda propositionens terminologi — måste betraktas som ett
utmanande slöseri med maten, är dess praktiska tillämpning sådan att det utmanar
både harmen och löjet. Örn man exempelvis går in på en restaurang och
beställer smör, bröd och plättar, så vägras man sprit till maten, men om man
beställer smör, bröd och pannkaka, får man sin lagliga ranson. Motiveringen
är den, att plättar är en efterrätt men pannkaka en varmrätt. Beställer
man kryddsill och potatis, så går man också rätten till sprit förlustig,
men beställer man sill och gröna ärter, ja då inträffar ett mirakel: man
blir berättigad till full ranson. Motiveringen är: man skall lia »lagad mat»
för att kunna anses tåla ransonen. Men örn man beställer ostron, som inte alls
äro »tillagade» utan förtäras i rått tillstånd, ja, då händer ett nytt underverk:
man får full ranson. Man har verkligen rätt att ställa frågan, om dylika
löjligheter ha något som helst med nykterhetspolitik att skaffa; enligt
min mening har det hela mera tycke av förmynderskap och trakasseri än av
förnuftig nykterhetspolitik.

Eller tag pilsnerrestriktionerna. Härvidlag råder ju som bekant lokalt veto.
Detta bär lett till att man på en hel del platser i landet omgärdat den i och för
sig oskyldiga, och jag måste säga dåliga pilsnern med ett staket av föreskrifter,
som inte tjäna något förnuftigt ändamål. Låt mig ta min egen hemstad
som exempel. Där är det omöjligt att med undantag för ett par utskänkningsställen
få en flaska pilsner utan mat mellan klockan 3 lördag eftermiddag och
klockan 8 måndag morgon. Vill någon lia en pilsner under denna tid måste

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

''Ändrad lydelse av 3 hav. 22 § rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
lian, om lian inte bor i stadens centrum, där de åsyftade undantagen äro belägna,
gå till en spritrestaurang med mattvång för att få en pilsner. Men där har
han samtidigt möjlighet att få 15 centiliter spirituosa. Genom de löjliga pilsnerrestriktionerna
drivs han alltså till en krog, där han ställs inför frestelsen
att också ta ut spritransonen. Under andra förhållanden skulle han kanske ha
nöjt sig med en eller två flaskor pilsner. Rigorösa bestämmelser beträffande
pilsnern framdriva alltså i många fall en ökad spritkonsumtion. Denna pilsnermentalitet
hos de bestämmande myndigheterna ger också i sin tillämpning
upphov till rena meningslösheter. På en pilsnerrestaurang i Göteborg har man
inte mindre än tre olika restriktionsformer under sön- och helgdagar på sommaren.
I uteserveringen fordras det för en krona lagad mat för att man skall
kunna få en pilsner. Går man över tröskeln till matsalen, får man pilsner
till smörgås, och går man örn hörnet till den s. k. bakfickan, får man en
pilsner utan något som helst mattvång. Och går man ut ett tag och »spottar
i Tännstenen» och sedan går in igen, får man ytterligare en pilsner.

De exempel, som jag här anfört, tycker jag tala ett tydligt språk örn absurditeten
i den nuvarande alkohollagstiftningen. Dess tillämpning är sådan att
resultatet blir raka motsatsen till vad man förklarat vara syftet med densamma.
Det måste också betecknas såsom anmärkningsvärt, att samtidigt som staten
förklarar sig vilja med en dylik lagstiftning befrämja nykterheten, så baserar
den en stor post i sin budget på förutsättningen att spritkonsumtionen
skall fortgå i obegränsad omfattning. Det är uppenbart, att ju mer staten gör
sig beroende av spritinkomsterna, desto svårare blir det för staten att därjämte
bedriva nykterhetspolitik. Staten kan icke gärna verka för folknykterheten
samtidigt som den i avsevärd utsträckning baserar sina finanser på spritinkomster.
Jag hoppas emellertid, att det icke är detta förhållande som är anledningen
till att man uppehåller ett system, som befrämjar spritbruket i stället
för att motverka det.

Herr talman! Ur de synpunkter, som jag här framfört, tager den kommunistiska
gruppen i dag ställning till det föreliggande förslaget. Jag har tidigare
förklarat, att vi anse frågan örn de fyra litrarna vara en underordnad
fråga. Vi komma emellertid i trots härav att rösta för utskottets förslag. Det
finns nämligen bara en part, som kan förtjäna på en vägran att öka motbokstilldelningen,
och det är krögarna. Här förekom tidigare -— jag tror det var
herr Johnsson i Stockholm som använde det —- uttrycket quantum satis. De
människor som vilja tillfredsställa sitt spritbegär och ha ett visst kvantum
sprit komma, örn tilldelningen icke ökas, att gå till krögarna, och det blir krögarna
som komma att förtjäna på den dyra maten. Dessutom få vederbörande
betala ett betydligt högre pris för spriten, än örn de skulle taga ut den på
motbok. Vi komma också att rösta för utskottsförslaget av det skälet, att vi
icke vilja vara med örn att lämna ett bemyndigande åt regeringen,, som innebär
att regeringen får möjlighet att göra ytterligare ingripanden i den riktning
jag här kritiserat.

Med vad jag här sagt, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Gävle, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag skulle vilja säga till herr Senander, att det bara var ett enda
fel på hans småtrevliga anförande bär, och det var det felet, att vad han sade
icke hör till den sak vi diskutera. I många och långa stycken kan man nog
instämma i vad herr Senander yttrat, men allt detta komma vi ju att diskutera
örn några år. Jag skall'' då hälsa herr Senander hjärtligt välkommen. Jag hoppas,
att han den gången icke skall ha glömt vad han sagt här i dag.

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)

Herr Senander erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Olsson i Gävle behöver icke frukta att vi skola ha ändrat
ståndpunkt när den stora frågan örn den nya alkohollagstiftningen kommer
före. Jag har behandlat den nu föreliggande detaljfrågan från principiell utgångspunkt.
Talmannen har icke ingripit, och jag anser, att vad jag sagt hör
till saken.

Vidare anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
hörde de sista orden av herr Senanders anförande, vari han tydligen, liksom
en rad talare särskilt från högehäll, vänt sig mot att riksdagen på detta sätt
skulle ge en fullmakt till Kungl. Maj:t. Jag erkänner, att jag för min del icke
alls skulle ha haft något emot att i stället för denna fullmaktsväg gå på den
linje, som skulle innebära en ändring, definitiv eller provisorisk, i bestämmelsen
örn litrarnas antal. Men när vi förberedde propositionen uppfattade jag
läget så, att det ur riksdagens synpunkt skulle vara mindre tilltalande att under
en tid, då nykterhetsutredningen arbetar, företaga en ändring i lagen. Vad
fullmakten beträffar trodde jag, att det, efter den erfarenhet man fått av hur
fullmakterna använts hittills, icke skulle föreligga några farhågor för att denna
fullmakt skulle komma att få en vidare tillämpning. Jag vågar försäkra,
att örn riksdagen giver regeringen fullmakt i detta fall, kommer denna icke,
åtminstone så länge jag sitter på den plats jag har, att användas på annat sätt
än för att just uppfylla den önskan, som ligger bakom riksdagens beslut,
nämligen att tills vidare bibehålla begränsningen till tre liter. Jag tror sålunda,
att man kan bortse från alla farhågor i detta fall. Jag vet mycket väl, att
det kan komma en annan regering. Det är möjligt, att herr Senander är rädd
för att den regeringen skulle utnyttja fullmakten annorlunda, men det förefaller
mig, som örn man, när det gäller restriktioner i fråga örn rusdrycker,
icke skulle från den eventuella andra regeringens sida behöva räkna med längre
gående ingripanden än dem som den nuvarande regeringen ansett vara riktiga,
då den helt enkelt nöjt sig med ändringen från fyra liter till tre.

Jag skulle sålunda önska att man kunde låta bli att resonera örn fullmaktssidan
och i stället gå in på frågan örn fyra eller tre liter med hänsyn till
den sakens betydelse för nykterhetstillståndet. Jag är den förste att erkänna,
att man på den punkten icke har några fasta hållpunkter. Jag har tyvärr suttit
inne i första kammaren hela tiden och därför icke kunnat följa diskussionen
i denna kammare, men jag förmodar, att ungefär samma argument ha anförts
i båda kamrarna. Man har i första kammaren förklarat, att effekten på
nykterhetstillståndet av den begränsning, som skett under de sista åren, icke
varit mycket märkbar. Det är möjligt, att man har rätt, men då kunna vi väl
i alla händelser vara överens om att för den händelse icke begränsningen till
tre liter haft någon effekt i nykterhet sfrämjande syfte, det väl är alldeles
osannolikt att en höjning från tre liter till fyra skulle få en sådan verkan.
Örn det blir någon effekt alls, bör den viii rimligtvis gå i den riktningen, att
det kommer att konsumeras mera sprit än förut.

Nu kan man fråga sig, örn denna sak överhuvud taget har så mycket att
betyda, att man skulle fördenskull, som det heter, lämna den ordning som vi
hade före kriget och vilken somliga kalla för den normala. Vad som skall
anses vara normalt är rätt mycket beroende på vad folk vänjer sig vid. Jag
undrar, örn man icke vågar säga, att för den stora massan av det svenska
folket ter sig efter dessa år en tilldelning av tre liter lika naturlig som en
tilldelning av fyra liter och att man alltså icke skulle ha någon känsla av att

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksförsäljningsförordninyen. (Forts.)
ha kommit fram till bättre och normalare förhållanden, om litrarnas antal
ökades från tre till fj^ra. Jag har icke möjlighet att bedöma opinionen ute i
landet annat än genom den ström av brev som bruka komma till mig när
någon viktig fråga är före, och jag får erkänna, att jag varit överraskad över
hur litet den opinion tagit sig uttryck som skulle känna sig illa behandlad
av begränsningen till tre liter. Även under den förflutna tid, då tidningarna
en och annan gång togo upp frågan och undrade, när den fjärde litern skulle
komma, blev jag icke överhopad med några brev från konsumenter, som klagade
och begärde att den skulle komma tillbaka. Det var först när propositionen
lagts fram som sådana skrivelser strömmade in litet rikligare. Dessa
voro av två slag. Dels voro de från den grupp av, jag vågar säga, rena kverulanter,
som avslöja sig genom sina uttryckssätt. De kunde icke finna ord nog
starka för att fördöma både finansministern och den riksdag som genomfört
begränsningen till tre liter. Men jag försäkrar att själva formuleringen av
breven tydde på att dessa icke voro uttryck för någon bredare opinion bland
konsumenterna. Dels kommo brev, vari man tackade för att det hade blivit en
begränsning och uttalade sin oro för vad som skulle hända, örn man återginge
till de fyra litrarna. Dessa brev voro i regel undertecknade med »Arbetarhustru».
Icke vet jag i vad mån anonyma brev äro tillverkade eller genuina,
men många tecken tyda på att det ute bland kvinnorna i Sverige finns en övervägande
opinion för att tre liter är en tillräcklig tilldelning. Och jag kommer
då fram till det som för mig varit det enda avgörande argumentet, då jag föreslagit
att denna lagstiftning skall fortsätta att gälla. Jag har icke möjligheter
att bedöma, i vilken utsträckning den kommer att verka i nykterhetsbefordrande
eller nykterhetsskadlig riktning, men jag kan icke undgå det intrycket,
att i detta läge, när riksdagen kan bestämma över det ena eller det andra och
när det finns delade meningar men man icke med så stor hetsighet driver
saken från någondera sidan, folk kommer att uppfatta ett beslut att gå över
till möjligheten av fyra liter såsom ett uttryck för att det finns en majoritet i
riksdagen, som anser att tre liter icke äro nog. Är det verkligen skäl i att
riksdagen gör denna gest åt det svenska folket och säger: vi tycka, att ni varit
litet snävt och illa behandlade under denna tid och kunna behöva den extra
litern? Jag har icke velat vara med örn att ge folk detta intryck. Örn riksdagen
skulle gå på en annan linje än den jag föreslagit, har jag i alla händelser så
att säga räddat mitt samvete genom att säga, att jag icke velat förorda något
sådant. Jag skulle önska, att icke heller riksdagens andra kammare ville göra
denna gest.

Herr Senander, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag vill bara till statsrådet Wigforss säga, att vi självfallet icke i
princip äro emot att riksdagen ger regeringen fullmakter. Jag har bara vänt
mig mot att den ger regeringen en fullmakt, som innebär att denna lian företaga
ingripanden i den riktning, som jag kritiserade i mitt anförande.

Härpå anförde

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Statsrådet Wigforss förklarade sin
önskan vara, att vi icke måtte diskutera fullmaktsfrågan utan i stället sysselsätta
oss med den nykterhetspolitiska sidan av saken. Jag kan mycket väl förstå
denna hans önskan, men jag kan å andra sidan tyvärr icke tillmötesgå
honom, då jag hyser den uppfattningen, att ganska många i denna kammare
åro övertygade örn att det är fullmaktsfrågan och icke de nykterhetspolitiska
synpunkterna, som är det centrala i detta problem.

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

''Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksfär säljning sfär ordningen. (Forts.)

Finansministern meddelade, att, örn han får denna fullmakt, skall han icke
använda den på annat sätt än att han låter den maximala tilldelningen av tre
liter bestå. Vidare skola möjligheterna till efterhandsinköp återinföras, dock
med en begränsning till tre månader, och man skall, på det sätt reservanterna
avsett, modifiera behandlingen av motboksklientelet så, att den irritation
som varit för handen icke skall behöva uppstå vidare. Men skall icke någonting
annat inträffa, till vad behöver finansministern då denna fullmakt?
Han behöver den icke. Då kunna modifikationerna göras genom en enkel ändring
av 4 kap. 4 § rusdrycksförsäljningsförordningen, och man kommer förbi
hela diskussionen örn fullmakt. Jag kan icke finna annat än att finansministerns
anförande är ett av de starkaste argument man kan mobilisera till förmån
för utskottsmajoritetens ståndpunktstagande.

Finansministern förklarar alltså, att han icke kommer att förfara på annat
än visst sätt. Ja, det är mycket angenämnt att höra, men finansministern kan
icke tala för mer än sin egen person, och vi veta ju icke hur länge vår nådige
finansminister sitter. Visserligen önskar jag finansministern ett långt och
lyckligt liv och visserligen har han snart vad man skulle kunna kalla hävd på
sitt innehavande ämbete. Men därmed är icke sagt, att han kommer att bekläda
denna betydelsefulla post ända tills den nya lagstiftningen kommer, låt
oss säga år 1951. Jag tycker, att det hade varit för riksdagen tryggast, örn
vi hade kunnat förankra dessa förändringar i lag och icke i en fullmakt
som ställes till Kungl. Maj:ts förfogande.

Vidare kan jag icke underlåta att beteckna det som i någon mån sensationellt,
då finansministern här för kammaren redovisade resultatet av en av
honom företagen privat gallupundersökning. Finansministern talade örn, att
han från vida kretsar av det svenska folket fått brev, ofta undertecknade
»arbetarhustrur», ett förhållande, varav han drog vissa slutsatser. Dessa brev
ha givetvis ett visst privat intresse för honom, men jag förstår icke, att de
kunna vara av intresse för kammaren, när den skall fatta ståndpunkt i den
föreliggande frågan. Vad vi ha att rätta oss efter är icke de brev, som till
äventyrs komma till finansministern, utan vad vi ha att rätta oss efter är
självfallet det material, som finns redovisat i den kungl, propositionen och
i det föreliggande utskottsutlåtandet. Jag vill fästa kammarens ärade ledamöters
uppmärksamhet på att en överväldigande del av de hörda remissinstanserna
—• socialstyrelsen, kontrollstyrelsen, majoriteten av länsstyrelserna,
systembolagens förtroendenämnds arbetsutskott m. fl. — tillstyrkt provisoriets
upphävande. För egen del — det måste jag säga — fäster jag väsentligt
större vikt vid vad de ansvariga myndigheterna förklarat än vid vad privata
brev till statsrådet Wigforss till äventyrs kunna vittna örn.

I övrigt skulle jag om vad som anförts i debatten vilja säga följande: när
man hör de talare, som avgivit deklarationer till förmån för reservationen,
måste man finna att de operera utifrån de mest skilda utgångspunkter och ändå
komma till samma slutsats. Men man kanske kan få förklaringen härtill i förhållandena
vid behandlingen av ärendet i bevillningsutskottet. Utlåtandet utgör
nämligen ingen klar avbild av vad som ägde rum inom utskottet. När vi
voterade, avgåvos 11 röster mot propositionen och (i röster för densamma. Tre
ledamöter av utskottet röstade icke. Sedermera visade det sig emellertid att
reservationen vann anslutning av nio ledamöter. Men detta berodde på, mina
damer och herrar, att reservationen visserligen formellt innebär ett tillstyrkande
av propositionen men dock på en mycket viktig punkt innehåller en uppmjukning
av den. Detta betydelsefulla förhållande har sin grund i ett yrkande,
som under överläggningen ställdes — det kan jag gott tala om — av herr Nilsson
i Kristinehamn.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Ändrad lydelse av 3 Jcap. 22 § rusdrycks försäljnings förordningen. (Forts.)

Här har nu t. ex. herr Johnsson i Stockholm yrkat bifall till reservationen
under motivering, att han icke vill vara med örn att ytterligare 2 miljoner lite"
sprit släppas ut till konsumtion i landet. Herr Fröderberg har manat till en
stramare livsstil, vilken han anser att vi kunna vinna, örn vi sluta upp på rereservanternas
linje. Detta är enligt min mening ytterligt inkonsekvent resonerat.
Jag kan icke förstå, att herr Fröderberg kan yttra sig på det sättet, då
han satt sitt namn under reservationen, som ju förklarar, att »ett bibehållande
eller upphävande av berörda inskränkningar icke gärna kan få något mera avsevärt
inflytande på nykterhetstillståndet i landet». Herr Johnsson menar,
att ett biträdande av reservationen leder till ett uppdämmande av spritfloden.
Det förhåller sig icke alls så, herr Johnsson. Jag vill hänvisa till vad herr
Nilsson i Kristinehamn anförde, vilket är alldeles riktigt men synbarligen icke
observerats, nämligen att ett bifall till reservationen innebär, att vi till 84 %
gå tillbaka till förkrigstidens ordning. Detta är det riktiga förhållandet, mina
damer och herrar, och när det förhåller sig så, förstår jag icke, att personer,
som ha den syn på nykterhetsfrågan som exempelvis herr Fröderberg eller herr
Johnsson har, kunna vara med örn reservationen. Men det förhåller sig kanske
med den omständigheten så, som man har observerat mer än en gång vid diskussioner
i dessa ting, nämligen att vanetänkandet, när det gäller den svenska
nykterhetspolitiken, är så starkt, att knappast någon makt kan få bukt med
det. Här händer än den ena saken, än den andra, som visar hur orimligt och
verklighetsfrämmande detta vältänkande är. Vi lia under kriget genomfört
den ena restriktionen efter den andra, det ena förbudet efter det andra, men
icke desto mindre lia fyllerisiffrorna stigit. Vi lia höjt priserna fem gånger
sedan 1939. Har nykterhetstillståndet blivit bättre på grund av detta? Ingalunda.
Det är mot detta vältänkande, som är så förödande för en sund och
realistisk behandling av etet svenska nykterhetsproblemet, som jag måste
reagera.

Utöver vad jag tidigare anfört beträffande fullmakten vill jag bara göra
ytterligare ett påpekande. Jag hade väntat, att man ifrån folkpartiets sida kraftigt
skulle tagit till orda mot ett fortsättande på fullmaktsvägen. Det är ju
dock så, att folkpartiet gärna utåt vill framträda som den kanske starkaste
värnaren av riksdagens makt gentemot en övermäktig Kungl. Maj :t. I varje fall
utanför denna byggnad ger man mycket ofta till känna sådana tonfall, men även
innanför dessa murar ha sådana meningar kommit till synes. Jag vill erinra örn
det anförande som en ärad folkpartirepresentant på göteborgsbänken höll den
13 november i år, när vi diskuterade ryssavtalet. Jag skall icke läsa upp vad
protokollet förmäler örn hans kategoriska fördömande av regeringens makthunger,
men jag hade gärna —■ jag vill icke neka till det — sett, att herr von
Friesen — det är denne talare jag avser •—- också i denna debatt givit till känna
en liknande uppfattning örn nödvändigheten att hålla Kungl. Maj:ts befogenheter
något så när inom rimliga gränser.

Herr Andersson i Falun vände sig mot mig och den argumentering, som jag
försökt framföra i fullmaktsfrågan, och förmenade, att, örn fullmakten gällt
modifikationer i restriktionerna, alltså möjligheter för Kungl. Maj :t att öka tilldelningen,
skulle herr Hagberg i Malmö kanske icke varit på den linje, där
han nu befinner sig. Med anledning därav vill jag säga: jo, det kan jag försäkra,
att jag hade varit, ty jag försöker se på fullmaktsfrågan något så när konsekvent.
Jag menar, att, om man är med örn att beröva Kungl. Maj :t en fullmakt, när
det gäller kaffet, så bör man vara med örn att beröva Kungl. Maj :t en fullmakt
även när det gäller spriten. Herr Andersson i Falun ville emellertid icke ge till
känna samma konsekvens vid bedömandet av ett betydelsefullt konstitutionellt
spörsmål.

Folkpartiet har i många hänseenden, måste man säga, på sistone lagt i dagen

Onsdagen den 27 november I94(i.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycks försäljnings förordningen. (Forts.)
förmåga eller i varje fall åstundan till en, vad man med begagnande av
eu politisk term från forna tider skulle kunna kalla »intelligent anpassning»
till numera rådande politiska förhållanden här i landet. Jag är ledsen att nödgas
konstatera, att i det spörsmål vi här diskutera, nämligen nykterhetsfrågan, står
folkpartiet fortfarande kvar på gamla ståndpunkter, som utvecklingen och tiden
enligt mitt sätt att se för länge sedan passerat.

Herr Fröderberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Både herr Hagberg i Malmö och herr Holmström lia angripit mig för
att det icke finns överensstämmelse mellan vad jag yttrade i mitt förra anförande
och reservanternas uttalande, som jag satt mitt namn under. Det är
sant. Jag kan icke förneka det. Men jag har också i mitt första anförande pekat
på att jag tillhört en grupp, som från början velat lia en annan formulering
av reservationen, innebärande en strävare ståndpunkt; men för att alla nio reservanterna
skulle bli eniga gingo vi med på vissa uppmjukningar i överensstämmelse
med de önskömål, som framfördes av herr Nilsson i Kristinehamn.
Det är alltså en sak som jag redan själv pekat på. Jag skulle nog kunna peka
på uttalanden från andra sidan, som icke lia med saken att göra och som gå betydligt
längre åt andra hållet än vad majoritetens formulering här gjort, men
jag skall icke ta upp någon detaljdebatt. Jag tycker vi lia talat länge nog.

Sedan skulle jag vilja säga några ord örn inkonsekvensen i folkpartiets ställning
till olika fullmaktsfrågor. Herr Hagberg i Malmö var icke inne, när jag
hade ordet. Han drog en parallell mellan vår ställning i fråga örn kaffefullmakten
och fullmakten rörande spriten. Jag sade då, att det finns en skillnad. Kaffeskatten
är en ren skattefråga, men när det gäller den fullmakt vi i dag diskutera
kan det sägas att det rör sig örn, både en social fråga och en ordningsfråga,
där det i vissa fall redan länge lämnats möjlighet för kommunalnämnd,
drätselkammare och länsstyrelse att för kort tid göra ganska stora ingripanden.
Varför skola vi då icke kunna lämna regeringen fortsatt fullmakt för en kortare
tid? Det är dock endast det som det gäller. Jag har icke talat örn att börja
stramare livsföring nu, utan bara örn fortsättande av det tillstånd, som varit
rådande de senaste fem åren.

Vidare anförde

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talmar,! Jag hade icke tänkt
yttra mig i denna debatt, men herr Thorells anförande gav mig anledning
att begära ordet. Jag tycker att vi tagit upp frågan örn hur respektive partier
i framtiden komma att handla i fullmaktsfrågor litet grand för tidigt i
dag. Det lär väl icke vara så brådskande med att nu få reda på hur det kommer
att bli, när den saken eventuellt blir aktuell. Det ser för övrigt ut som
om man ville göra denna fråga till en partifråga. Jag trodde att det vore
bra, örn vi sluppe få den här frågan betraktad som en sådan. Herr Senander
har för sitt partis räkning deklarerat, att lian kommer att rösta för utskottets
förslag, och det är ju bra. att man har herr Senander och herr Hagberg i
Malmö på samma linje i någon fråga.

Emellertid har ju här sagts, att detta är ingen stor nykterhetsfråga. Det är
lika illa, menar man, örn man går den ena eller den andra vägen, ty det lär
vara på det sättet enligt ett uttalande jag läste i en aftontidning i går kväll,
att alkoholströmmen har något av en naturkraft över sig. Jag undrar, om det
är på det sättet. Örn man skulle bedöma, hur denna sak uppfattats i en del av
pressen — ingen nämnd här -— skulle detta vara en av de allra största frågorna
man har att syssla med nu inför den kommande julhögtiden. Det är näm Andra

kammarens protokoll 1940. Nr 08. 4

Nr 38.

Onsdagen deli 27 november 1940.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycksförsäljningsförordningen. (Forts.)
ligen fråga om man verkligen skall kunna få den »julglädje» man behöver,
och det är därför man måste gå till storms mot bestämmelsen örn en maximitilldelning
av tre liter. Intresset för att denna naturkraft skall få göra sig gällande,
intresset överhuvud taget för spriten, har obestridligen goda förespråkare
här och var i vår svenska press, och det torde kanske ha en viss betydelse
för »naturkraftens» verkningar. Jag vet icke, örn vi ha den press vi
förtjäna, men jag tror knappast, att dessa röster verkligen komma från majoriteten
av de svenska medborgarna. Det är ju nämligen så, att endast 16 %
av motboksinnehavarna hade fyra liters tilldelning i månaden, och då kan
man ju icke säga, att det är så stora lager av svenska folket det här gäller.

Herr Hagberg i Malmö yttrade att vår partiledare och vårt parti på sista
tiden visat, som han sade, en intelligent anpassning. Jag vill förklara för herr
Hagberg i Malmö, att örn det gäller att gå in för en intelligent anpassning
för spritbruket, så kommer jag aldrig att gå med på att därvidlag bli intelligent.
Jag måste nämligen reagera emot talet örn nödvändigheten att
framskapa glädje genom att använda spritdrycker i en tid som denna,
då man på olika sätt söker slå vakt örn svenska folkets välbefinnande
— vi få ju här behandla det ena'' förslaget efter det andra, där man
försöker skydda människorna mot fattigdom och nöd, mot för mycket arbete
och överansträngning o. s. v. Jag vill understryka vad finansministern sade,
nämligen att många bland det svenska folket, särskilt bland kvinnorna, icke
skulle känna någon glädje, örn maximitilldelningen skulle ökas till fyra liter.
Även om det skulle vara så att en ökad tilldelning icke skulle inverka så
mycket på nykterhetstillståndet i landet, kan det säkert frågas — och den
frågan ställes helt visst i många hem — örn rätta vägen att vårda sig om
svenska folket skulle vara att verka för ökad livsglädje genom att rekommendera
mera spritdrycker.

Med anledning av att det nu gjorts så stort nummer av fullmaktssystemet —
det var herr Thorell, som först tog upp den saken — vill jag säga, att jag, i
den stund då herr Thorells parti eventuellt kommer till makten, icke skulle
vilja vara med örn att lämna fullmakt på detta område. Det tror jag icke
skulle bekomma svenska folket väl.

Det var, herr talman, endast dessa ord jag ville säga. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Thorell, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag förstår icke varför herr andre vice talmannen skulle vara så
rädd för att lämna vårt parti den fullmakt som här är ifrågasatt, när det klart
och tydligt från en av de förnämsta nykterhetsvännerna i hans parti gjorts
gällande, att icke heller folkpartiet skulle komma att utnyttja densamma.

Härefter anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! När jag hela dagen suttit och mycket
ivrigt lyssnat till debatten i denna fråga, har jag verkligen förvånat mig över
utskottets ståndpunktstagande och den motivering som anförts av dem som stå
bakom utskottets förslag. De ha dolt sig bakom talet örn Kungl. Maj :ts fullmakt.
Det vore bra mycket ärligare av dem att säga, att de vilja ha tilldelningen
höjd till fyra liter och att de då icke äro nöjda med tre liter. Det är
detta som är det centrala, men man försöker, som sagt, dölja sig bakom talet
om att ge Kungl. Maj:t en fullmakt. Få av de många fullmakter, som riksdagen
de senaste åren lämnat, torde ha varit så väl motiverade som ett provisorium
som just den här fullmakten nu är, när man väntar på nykterhetsutredningen.
När resultatet av utredningen föreligger, kommer ju frågan upp

Onsdagen den 27 november 1940.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdry eks försäljningsf(härdningen. (Forts.)
på nytt i riksdagen. Det är ju alldeles riktigt, att riksdagen icke nu skall
intaga en bestämd ståndpunkt, när kommittén nu sitter och arbetar oell skall
framlägga förslag i frågan till Kungl. Maj :t och riksdagen. Ett sådant ståndpunktstagande
skulle ju verka hindrande för kommitténs grundläggande arbete.
Jag tycker, att det är löjligt, om jag får använda uttrycket, att de som
äro för en höjning av maximitilldelningen till fyra liter dölja sig bakom något
så genomskinligt som denna fullmakt.

När jag läste i tidningarna örn regeringsförslaget liksom även när jag tog
del av Kungl. Maj:ts proposition, gladde det mig ofantligt, att i en tid som
denna och i en värld med så mycket elände regeringen inte ville höja sprittilldelningen
till människorna. Det är så riktigt, som herr Senander sade, att
ett nyktert folk naturligtvis är av större värde än ett onyktert, Som finansministern
här sade, kan man ju vara säker på att en höjning av maximitilldelningen
till fyra liter skulle leda till ökad spritkonsumtion. Är detta till
nytta eller till skada? Jag undrar vad mödrar och barn i många tusen hem,
särskilt inom de lager, där penningfrågan är det stora dagsbekymret, skulle
tänka, om riksdagen skulle, gå med på vad utskottet här föreslagit. Jag tycker,
att vi skulle ta ett alltför stort ansvar, om vi skulle gå på utskottets
förslag. Jag kan under inga förhållanden på något sätt finna, att det skulle
vara välbetänkt av Sveriges riksdag att gå med på det förslaget.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hagberg i''Luleå: Herr talman! Det är bara några uttalanden i debattens
senaste skede, sorn gjort, att jag ville säga några få ord i denna fråga.

Jag skulle först vilja konstatera, ali finansministern, när lian tar till orda
i denna fråga, helt förbigår de argument som han anfört i sin proposition för
denna utsträckta fullmakt, nämligen nöden i Europa och do ofördelaktiga
verkningar det skulle kunna få, örn man i vårt land i detta skede skulle rucka
på de begränsningar i fråga örn spritkonsumtionen, sorn varit gällande de
senaste åren. Enligt min mening betyder detta, att han själv känner, att dessa
argument äro ohållbara, helt enkelt av det skälet, att man i de nödlidande
länderna ju har spriten tämligen fri. Det känna vi val allesammans till. Det
finns ju, tror jag, knappast något land i Europa, som har strängare spritreglering
än vad Sverige har för närvarande. Alltså är det argumentet ur
världen, och då föredrager finansministern att falla tillbaka på det rent nykterhetspolitiska
argumentet, och det var örn den saken jag tänkte säga ett
par ord.

Jag tycker, att de siffror, som här anförts i diskussionen, särskilt av utskottsmajoritetens
talesmän, ganska övertygande visa, att man icke lyckats
begränsa spritkonsumtionen genom de åtgärder som vidtogos 1941. En samtidig
ökning av restaurangernas dagsspritförsäljning med två miljoner liter
och en ökning av konsumtionen av starkvinerna med tre miljoner liter äro
ganska övertygande bevis för att man icke kunnat begränsa spritkonsumtionen
med de åtgärder som genomfördes 1941. Det förklarar också varför
såväl minoriteten sorn majoriteten i utskottet konstaterat, att denna åtgärd i
sig själv ingenting har med frågan örn nykterhets främja lide åtgärder att
göra. Jag ser alltså saken på det viset, att den fråga som behandlas i dag icke
har något samband med frågan örn åtgärder för att befrämja folknykterheten.
Däremot har jag tidigare, nämligen 1937, när denna fråga behandlades, uttryckt
dels min misstro mot detta system att dela upp svenska folket i 1-, 2-,
3- och 4-litcrsgubbar och alla de konsekvenser av det systemet som min partikamrat
herr Senander belyst. Jag uttryckte redan då min mening att systemet
motverkade strävandena att utveckla folknykterheten. Nu är den uppfattning -

52 Nr 38. O usel ageli dea 27 november

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusd rycks forså! inbins förord runnen. (Forts.)
en allmän. Nykterhetsorganisationerna, åtminstone de ledande i vårt land.
ställa sig ju alla på den ståndpunkten, att detta system Ilar varit olyckligt
oell att det har motverkat det syfte man hade, när det genomfördes. Det är
alltså läget, och vad är det då det nu handlar örn? Ålla källna till att ett
genomförande av en ny alkohollagstiftning i vårt land är en mycket omständlig
procedur. När vi 1937 fattade beslut i frågan, hade detta beslut föregåtts av
en mångårig utredning och prövning av en hel råd olika instanser. Och när
nu beslut kommer att fattas någon gång, låt oss säga 1951, kommer också
det att ha föregåtts av en mycket tidsödande utredning och många överväganden.
Det genomfördes alltså, som sagt, 1937 ett sådant beslut. Man uppfattade
det litet olika. Jag ansåg för min del, att möjligheten till efterhandsinköp
skulle kunna verka nykterhetsbefrämjande, men att det var andra saker
i denna lagstiftning, som skulle kunna verka i annan riktning. Men vi hade
i alla fall fattat ett beslut. Emellertid passade man 19-11 på att, av skäl som
äro kända för alla, på grund av kriget, i administrativ väg, d. v. s. genom
att lämna fullmakt åt regeringen, sätta dessa efter mycken vånda fattade
beslut ur kraft. Nu konstateras det ju från alla håll, att de förutsättningar,
som då föirelågo för detta beslut, icke längre föreligga. Det oaktat vill man
nu genomföra en förlängning av den fullmakt, som regeringen nu har, varigenom
denna på administrativ väg skall kunna sätta ur funktion de beslut som,
efter så långvariga överväganden som verkligen hade skett, fattades 1937.
Det är detta jag tycker är orimligt. Jag anser nämligen, att när riksdagen
fastställt en bestämd ordning oell uttryckt sin mening örn hur den svenska
alkohollagstiftningen skall handhavas, bör riksdagens beslut vara gällande.
Frågan är ju därför nu i realiteten, om vi utan någon utredning, på grund av
alldeles särskilda förhållanden, som gällde för en begränsad tid, skola avsta
från att upprätthålla ett beslut, som visserligen är mycket diskutabelt och som
det föreligger olika meningar örn hos svenska folket, eller örn vi skola säga,
att det som vi lia beslutat skall gälla, tills vi skapat förutsättningar för att
fatta ett nytt beslut. Jag tycker alltså icke, att regeringen skall ha denna
fullmakt en enda dag längre, eftersom de särskilda förutsättningar, som
ansågos motivera denna fullmakt, icke längre föreligga, och då den saken icke
bär någon betydelse ur nykterhetssynpunkt — jag kan nämligen icke första,
att denna fråga har någon sådan betydelse — så har vad jag nu anfört varit
avgörande för mig, då jag ansett mig böra understödja majoritetens mening
i detta fall.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Det har talats mycket i den här frågan, men jag
har lyssnat ganska oberörd av vad som sagts. Det är bara en sak som jag fastnat
för, och den föranleder mig till att taga till orda. Det är det yttrande som
herr Olsson i Gävle fällde örn en förståndig nykterhetslagstiftning. En förståndig
nykterhetslagstiftning! Ha vi sett till någon sådan? Den nykterhetslagstiftning
som vi lia med alla dess utväxter, är inte den höjden av oförstånd?
En förståndig nykterhetslagstiftning innebär enligt min mening att vi låta
svenska folket vara i fred, detta präktiga svenska folk. att- vi slopa all denna
kontroll och inskränka oss till att kontrollera det lilla antal, som verkligen
missbrukar spriten. Det är väl ändå det enda riktiga. Varför skall ett helt
folk, av vilket nittio eller nittiofem procent eller ännu flera äro laglydiga och
skötsamma och aldrig missbruka sprit, varför skall hela detta folk stå under det
förmynderskap som det svenska folket nu står under? Det är fullkomligt orimligt.
Låt oss slopa hela klabbet. Låt oss utöva kontroll, en kraftig kontroll, över

Onsdagen deli 27 november 1040.

Nr 38.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdrycks försäljnings förordningen. (Forts.)
elem som inte kunna sköta spriten, men slopa i övrigt allting! Det är det råd jag
vill ge åt den nykterhetskommitté, för vilken jag tror herr Adolv Olsson står i
spetsen. Följer han det rådet, tror jag han kommer med en förståndig nykterhetslagstiftning,
och då kommer jag att vara nöjd.

Hur det sedan går i dag, om det blir tre eller fyra liter, fäster jag inte det
ringaste avseende vid. Det är mig fullkomligt likgiltigt. Men jag kommer i alla
fall att rösta för utskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle, och yttrade:
Herr talman! Man kan naturligtvis diskutera vad som är förståndigt eller inte
förståndigt. Så långt kan jag hålla med herr Paulsen, att jag medger att det
finns mycket i den nuvarande nykterhetslagstiftningen, jag kan till och med
säga i avgörande delar, som bör ändras. Om det är möjligt att komma dithän,
genom den undersökning som för närvarande pågår är beroende inte bara på
nykterhetskommittén, utan det blir till slut beroende på om den svenska riksdagen
vill eller inte vill bedriva en förnuftig nykterlietspolitik.

Men, herr talman, jag vill ännu en gång understryka vad jag sade till herr Senander,
nämligen att det inte är den saken vi diskutera i dag. Det är i stället
ett förslag från finansministern att vi under den närmaste tiden skola bibehålla
de bestämmelser som gällt under de senaste fem åren. Det är det vi diskutera och
ingenting annat,

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Vad vi diskutera i dag är enligt min mening frågan huruvida
gällande lag skall gälla eller ''mi man på administrativ väg skall kunna
sätta lagen ur kraft.

Härpå yttrade:

Herr Norup: Herr talman! När man diskuterar nvkterhetsfrågor blir det lätt
överord på båda sidor, och man drar fram argument som kanske äro onödigt
tillspetsade. Även örn den fråga som nu är före inte har så stor betydelse ur nykterhetssynpunkt,
kan man väl ändå inte komma ifrån att ett beslut i enlighet
med utskottets förslag skulle visa, både oss själva och utlandet, att vi inte äro
beredda att iakttaga de restriktioner som det nuvarande läget i världen dock påbjuder.
Herr Hagberg i Luleå säger nu att lagen finns och att svensk lag skall
följas. Men 1941 års riksdag har dock sagt ifrån att det under vissa förhållanden
skall göras avsteg från lagen, nämligen vid krig eller under kristid. Enligt min
mening leva vi fortfarande i många hänseenden under krisförhållanden. Även om
vi ha det lyckligt i vårt land, få vi dock finna oss i restriktioner på många områden.
Och det ilr väl i alla fall av ganska ringa betydelse för vårt folk örn vi
ha möjlighet att få fyra liter sprit i månaden i stället för bara tre. Så länge
vi få avstå från en hel del mycket nödvändigare ting. bör man kunna finna sig
i att det överlämnas till regeringen att bestämma ännu en tid framåt, huruvida
sprittilldelningen skall utgöra tre eller fyra liter i månaden. Jag tycker
nog att det är överord, när man säger att dea av regeringen begärda fullmakten
skulle innebära ett förmynderskap, som inte är värdigt fria medborgare. Få vi
inte svårare bördor oss pålagda, ha vi lika stor anledning som någonsin förut
att säga att vi leva i ett lyckligt land.

dag vill, herr talman, för min del yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Pellersson i Norregård och Larsson i
Luttra,

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Interpellation.

Ändrad lydelse av 3 kap. 22 § rusdry eks försäljnings förordningen. (Forts.)
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Lövgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren med avslag å bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 56 bifaller den vid betänkandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Hagberg i Malmö, vadan
votering medelst omröstningsappamt verkställdes. Därvid1 avgåvos 115 ja och
77 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

§ 8. .

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående familjepension
efter framlidne statsministern Per Albin Hansson;

nr 68, i anledning av Kungl. Majda proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid de statsunderstödda trädgårdsskolorna; och
nr 69, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn engångsunderstöd
åt förra städerskan Anna Charlotta Weman;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) örn aktiebolag m. m.; och
nr 57, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juni 192,3 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel,
in. m., dels ock en i ämnet väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nro75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Stenstugu
gård i Endre med flera socknar, Gotlands län; och

nr 76, i anledning av Kungl. Majda proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Persson i Landafors, som anförde: Herr talman! Byggnadsverksamheten
kännetecknas i allmänhet av en kännbar brist på byggnadsmaterial» I synnor -

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Interpellation. (Forts.)

het gäller detta värme- och sanitetsbranschen, speciellt i fråga om smidda rör
av alla dimensioner, där läget utan överdrift kan betecknas sorn kaotiskt och
rent av katastrofalt.

Av den svenska tillverkningen av rör erhålla grossistfirmorna sådana efter
en tilldelningskvot som uträknats på grundval av 1937, 1938 och 1939 års utförsäljningar.
Detta innebär, att firmor som de senaste åren i hög grad utvecklats
och ökat sin omsättning, få alltför små kvantiteter rör och därmed bli
urståndsätta att tillnärmelsevis tillgodose sina kunder — rörentreprenörerna
— som ha att utföra installationsarbetena. Det finns grossistfirmor inom värmeoch
sanitetsbranschen som en tid inte haft större tilldelning än att de per
100 000 kronors omsättning endast kunnat leverera rör för 260 kronor. Detta
utgör 0,26 % av omsättningssumman, medan 12—15 % skulle vara någorlunda
normalt. Andra firmor erhålla med gällande kvotberäkning däremot en orättvist
hög tilldelning. Försök från entreprenörernas sida att erhålla rör från annan
grossist än den, hos vilken inköpen av materielen i övrigt sker, ha visat
sig vara resultatlösa. I verkligheten kräva sålunda grossisterna odelad order i de
fall de även kunna leverera rör. Det ligger också nära till hands antaga att
landets hundratals järnaffärer undanhålla sina eventuella lager till vissa speciella
kunder och därmed undandraga dessa lager den öppna marknaden.

Importen av rör från utlandet är för närvarande praktiskt taget stängd, i
vissa fall gjordes beställningar av rör i Amerika och England med löfte örn
omedelbar leverans, redan för ett år sedan, men dessa order lia sedermera av
exportörerna annullera!» eller uppskjutit» på obestämd tid. Det torde säkerligen
dröja åtskillig tid också innan det blir möjligt att få någon betydande
import från Centraleuropa.

I den mån rörentreprenörerna kunnat anskaffa arbetsmaterielen i övrigt, stå
de nu utan rör och kunna ej fullgöra sina åtagna arbeten, varför läget måste
betecknas som synnerligen allvarligt. Denna utveckling förutsågs också i fackpressen
tidigt i våras. Väldiga penningsummor investeras i bostadsbyggnadsverksamheten.
Bostadsnöden är stor och förvärras ytterligare, därest icke bostäderna
kunna iordningställas på grund av det kaotiska tillstånd som råder
på rörmarknaden.

Det licensförfarande som tillämpas beträffande värmeradiatorer innebär en
omständlig procedur för beställare, men ger dock en viss garanti för att man
så småningom skall erhålla sådana, och denna anordning har i detta bristläge
visat sig fungera tillfredsställande. För kopparrör tillämpades också en tid
licenssystemet, och under denna tid kunde beställare även erhålla sådana rör.
Förra året upphävdes licensförfarandet, men därmed försvunno också kopparrören
ur marknaden. Varför upphävdes denna fördelningskon troll?

Här ifrågasattes, örn icke ett statligt ingripande omedelbart bör ske beträffande
den svenska rörmarknaden för att rätta till de missförhållanden som
uppstått i anledning av det utpräglade knapphetsläget. Statsbeslag, generalinventering,
krav på licens av industrikommissionen för att erhålla rör på enahanda
sätt som gäller för radiatorer, synes vara nödvändiga åtgärder. Därmed
skulle beställare och entreprenörer få en viss garanti för att erhålla erforderliga
rör för arbetets fullföljande, så att ett företag, för vilket beviljats byggnadstillstånd,
kan med viss förtursrätt slutföras.

Förhållandena i fråga örn armeringsjärn för byggnadsverksamheten äro enligt
uppgifter sådana, att också något slag av reglering för tilldelning av detta
viktiga byggnadsmaterial synes påkallad. Fråga är, om icke licensförfarandet
även här måste tillgripas, så att byggnadsföretag, som erhållit byggnadstillstånd,
skulle med viss förtursrätt kunna erhålla nödig kvantitet för arbetets
fullföljande.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Interpellation. (Forts.)

Med hänvisning till vad här anförts anhåller jag örn andra kammarenis medgivande
att till herr statsrådet Ericsson få framställa följande frågor:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för att rätta till de missförhållanden
som råda beträffande fördelning av rör för värme-, vatten- och sanitetsarbeten,
så ^att byggnadsföretag, för vilket byggnadstillstånd erhållits, därmed
också erhåller viss förtursrätt och garanti att få erforderliga rör för arbetets
slutförande?

Anser statsrådet att införande av statsbeslag och licensgivning äro nödvändiga
åtgärder för att rörmarknaden skall komma under nödig kontroll i detta
knapphetsläge?

Har statsrådet övervägt vilka åtgärder som borde vidtagas för att höja produktionen
av rör inom landet?

Ar det statsrådets avsikt att vidtaga åtgärder för att öka tillgången och
reglera tilldelningen av armerings järn för byggnadsverksamheten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

.Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

464612