1946. Andra kammaren. Nr 36 (Riksdagens protokoll 1946:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 36.

* Lördagen den 9 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Seth Molander är på grund av hypotoni med agrypnia oförmögen
att deltaga i riks dagsarbete t tiden 9 nov.— 15 dec. 1946, varder härmed
intygat.

Stockholm den 9 november 1946.

J. Tillgren,

leg. läk.

Kammaren, som lade läkarintyget till handlingarna, beviljade herr Molander
ledighet från riksdagsgöromålen från och med denna dag till och med den 15
nästkommande december.

§ 2.

Justerades protokollet för den 2 innevarande november.

§ 3.

^Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 363, angående
anordnande av en särskild utbildningskurs för sinnesslölärare våren
1947.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet följande Kungl. Majlis å kammarens
bord vilande propositioner:

nr 360, angående subventionering av införseln av vissa varor, m. m.; och

nr 361, angående anslag till åtgärder för utökning av vinterproduktionen
av tegel.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 585 av herrar Fahlman och Holmström.

§ 6.

Herr Jansson i örebro avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 586, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 357, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939
(nr 877) örn skatt å kaffe, m. m.

Denna motion bordlädes.

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 36. l

Nr 36.

Lördagen den 9 november 1946.

Interpellation.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Fru Linderot, som anförde: Herr talman! Frågor rörande harna- och ungdomsvården
i allmänhet och särskilt de samhälleliga myndigheternas sätt att
utöva sin verksamhet på dessa viktiga områden äro alltid aktuella. Meningarna
kunna ju vara delade när det gäller uppfostringsfrågor, barnpsykologi,
undervisningsmetoder o. s. v. Men i ett avseende borde väl numera inte råda
mer än en mening, nämligen att misshandel av barn, brutalitet och inhumana
metoder icke borde få förekomma när det gäller vård och uppfostran av det
uppväxande släktet. Personligen hyser jag den meningen, att en lagstiftning
borde finnas, som stadgade straff för användande av prygelmetoder gentemot
barn, även när det gäller barnens egna föräldrar. För närvarande skulle det
emellertid vara ett stort framsteg örn bärna- och ungdomsvården i skolor, barnhem,
skyddshem och dylika anstalter humaniserades och att kroppslig aga
eller jämförliga psykiska bestraffningsmetoder helt kunde förhindras.

I pressen ha under senare tid återigen publicerats upprörande skildringar
örn bamamisshandel, som komma en att känna sig försatt till medeltida förhållanden.
För en tid sedan meddelades örn ett upprörande fall vid ett barnhem
invid Göteborg, där en liten femårig gosse sattes i ensamarrest, faktiskt inburades
i enrum utan leksaker eller annan förströelse, från vilken arrest gossen
befriades först efter två dygn på grund av den tillfälligheten, att modern
till gossen kom till barnhemmet för att besöka honom. Straffet hade tilldelats
gossen av bamhemmets läkare, därför att den lille i klåfingrighet gjor
något litet ofog med läkarens bil. „

För kort tid sedan avslöjades att vid ett barnhem for skydduppfostran
av gossar i Stockholm regelrätt terror utövades mot gossarna. För s. k. förseelser
misshandlades pojkarna med rottning, icke i undantagsfall, utan som
en fullt naturlig och regelmässig form för »uppfostran» av dessa svaruppfostrade
barn. Betecknande är att gossarna vid detta skyddshem vörö förbjudna
att säga ett enda ord under måltiderna i malsalen Förbudet genomfördes
så konsekvent, att även önskemålen i fråga örn mattilldelningen mäste
framföras genom teckenspråk. Gossarna fångö räcka ett finger i luften örn de
ville ha litet mat, två fingrar för normalportion och tre fingrar örn de kande

sig hungriga och ville ha mycket mat. ,

En mängd exempel skulle kunna anföras för att ytterligare belysa huru
medeltida föreställningar behärska dem som på samhällets vägnar handhava
de barn som lämnas i deras vård, men det anförda kan vara tillräckligt. Praktiskt
taget alla barn i dessa anstalter komma från fattiga hem, och det förefaller
uppenbart, att det är en gammal nedärvd föreställning örn arbetarklassens
mindervärdighet som ligger till grund för att samhället officiellt
tillåter prygelstraff för dessa barn. Typiskt är ju nksdagens egen behandling
av frågan örn skolagan. Kroppslig aga tillätes fortfarande för folkskolans
barn, medan dylik straffmetod är förbjuden i läroverken, dar flertalet
barn kommer från mera välsituerade samhällskretsar. .. •

Det vore verkligen på tiden att modernt humana synpunkter finge gora sig
gällande och genomsyra hela harna- och ungdomsvården i vart and. Under
alla förhållanden måste det vara en plikt for vederbörande samhällsinstitutioner
att noggrannare vaka över förhållandena vid barnhem, skyddshem oc
liknande anstalter, så att sadistiska metoder icke kunde tillampas mot de barn

som sändas till desamma. , ■. im.

Det torde vara nödvändigt att föreståndare, lärarpersonal, läkare och liknande
i ansvarig ställning sysselsatta inom denna socialvardsgren utvaljas med
större omsorg ahl hittills. De böra utbildas enligt moderna pnnciper for sana

Lördagen den 9 november 1946.

Nr 36.

.„ „ . Interpellation. (Forts.)

uppgifter och sa att missförhållanden på grund av personalens inkompetens
och subjektiva olämplighet för ifrågavarande arbetsuppgifter icke mera behövde
förekomma.

Med hänvisning till vad jag här anfört hemställer jag om tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande frågor Har

herr statsrådet uppmärksammat de i pressen ofta förekommande skildringarna
örn prygelstraff och andra brutala bestraffningsmetoder vid allmänna
och privata barnhem och skyddshem, och i så fall: har herr statsrådet för
avsikt att vidtaga några åtgärder genom förslag till lagstiftning eller på
annat sätt för att avskaffa dessa missförhållanden inom harna- och nu o-dom svarden? Denna

anhållan bordlädes.

Ordet lämnades på begäran till

§ 8.

Herr Holmberg, som yttrade: Herr talman! I socialstyrelsens översikter
e. pa arbetsmarknaden återkommer sedan lång tid tillbaka samma
förklaring örn »brist på arbetskraft inom praktiskt taget alla områden av näringslivet».
Denna fråga har fått en särskild tillspetsning under de senaste
veckornas stora diskussioner örn den planerade exporten till andra länder och
SIPP möjligheten att öka produktionen även för att tillgodose inhemska behov.
Det har i dessa sammanhang övervägts att vidtaga särskilda åtgärder för att
inställa arbetskraft inom landet och att eventuellt rekrytera arbetare från andra
länder. Det finns emellertid en ganska betydande arbetskraftsreserv inom vårt
land, men denna kan sannolikt icke utnyttjas med mindre än att statsmakterna
vidtaga särskilda åtgärder härför.

i» AÅ-1’ /ör}lällanclet bland annat i Norrbotten. Landstinget i detta län har
lafat företaga en utredning om jordbruket och därvid också erhållit ett mycket
utförligt material rörande sysselsättningsförhållandena bland jordbrukarna i
Norrbotten. Detta material har sedan statistiskt bearbetats under ledning av
professorn vid Stockholms högskola S. G. W. Wahlund. För bedömningen av
de frågor det har gäller torde denna del av utredningsmaterialet ha stort värde,
da det, såsom professor Wahlund framhåller i en sammanfattande beskrivning
»bär valts med direkt sikt på det arbetsmarknadsmässiga».

Undersökningen omfattar en tid av ett år från hösten 1943 till motsvarande
f1 ioo aL1944 ,0C \ baseras på uppgifter från Norrbottens samtliga — i runt
1 /Ami9» brukningsdelar. I den statistiska bearbetningen belyses arbetskraitstillgangen
inom länet ur flera olika synpunkter. Hittills ha utredningsmannen
begränsat sig till en beskrivande framställning och endast i någon mån
företagit analys men det torde vara berättigat att dra den slutsatsen av föreliggande
nmtenäl, att det ånyo bekräftat de gamla iakttagelserna att småbruket
icke kan .ge sina utövare en tillfredsställande försörjning och att det övriga
näringslivet i Norrbotten icke är tillräckligt differentierat för att kunna erbjuda
kompletterande försörjningsmöjligheter.

Trots den stora efterfrågan på arbetskraft av alla slag visar nämligen utredningen,
att jordbrukarna i Norrbotten tvingas till arbetslöshet under en ganska
väsentlig tid varje ar. Under det år utredningen avser redovisades sålunda sammanlagt
770 4;»0 arbctsloshctsdagar för den jordbrukande manliga befolkningen
i Norrbotten. Till jämförelse kan nämnas att detta är mera än vad den manliga
jordbrukarbefolkningen i hela länet sysselsätter sig med skogsbruk inom egna
lustigheter och nästan en fjärdedel av den tid som den manliga arbetskraften
an vander för eget jordbruk.

Interpellation.

Nr 36.

Lördagen den 9 november 1946.

Interpellation. (Forts.) ... n

Fördelningen inom länet av denna arbetskraftsreserv är mycket olina. Lrenomsnittligt
var varje manlig arbetskraft inom Norrbottens jordbruk arbetslös
27 dagar. Det finns emellertid kommuner där arbetslöshet praktiskt taget icke
förekommer, men så är den i andra så mycket större. I Överkalix socken var
det genomsnittligt 40 arbetslöshetsdagar på varje manlig jordbrukare, i Karl
Gustavs socken 43 ock i Pajala socken 50 dagar. . ,

Hur pressande denna arbetslöshet mäste vara för enskilda jordbrukare och.
för kommunerna framgår bland annat av siffrorna från Överkalix, där den manliga
jordbrukarbefolkningen använde sammanlagt 185 000 arbetsdagar för hela
jordbruket och skogsbruket inom egna fastigheter men hade sammanlagt 7b 000

arbetslöshetsdagar. . ......

Om denna arbetskraftsreserv skall kunna utnyttjas torde det bil nödvändigt
med en mera planmässig ekonomisk politik än som ^för närvarande föres mom
vissa delar av Norrbottens näringsliv. Den _ fortgående rationaliseringen av
jordbruket kommer väl att bidraga till en jämnare sysselsättning, men allt
synes tala för att lösningen främst ligger i en ytterligare industrialisering av
»Norrbotten. För att uppnå den avsedda effekten är det emellertid nödvändigt
att planmässigt eftersträva större mångsidighet i den norrbottniska industrien
och. en omsorgsfull lokalisering inte uteslutande med hänsyn till de enskilda
företagens räntabilitet utan också med hänsyn till det allmänna intresset att
sörja för arbetskraftens fulla utnyttjande för nyttiga ändamål. Det förefaller
icke sannolikt att detta kan ske utan statsmakternas medverkan.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn kammarens medgivande
att till statsrådet Ericsson få framställa följande frågor:

Har det vid förhandlingarna mellan statsmakternas och näringslivets representanter
övervägts några åtgärder i syfte att utnyttja arbetskraftsreserverna
i Norrbotten för industriell produktion inom länet?

överväger statsrådet några åtgärder — till exempel i första hand en utredning
om möjligheterna att anlägga statliga industrier — örn det visar sig att
det privata näringslivet icke vill medverka till en planmässig ekonomisk politik
för ett bättre utnyttjande av tillgänglig arbetskraft i Norrbotten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner
nr 350 angående godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska Råds-»
republikernas Union träffad handelsöverenskommelse m. m. samt nr 351 angående
godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union träffat kreditavtal;

statsutskottets utlåtanden:

nr 264, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets.övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indra -

gas, m. m.;

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglemente! den 27 juni 1929!
(nr 210):

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
lokaler för Överståthållarämbetet;

Lördagen den 9 november 1946.

Nr 36.

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggas
stat I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets kapitalbudget; och
nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående träffande av
avtal med de enskilda försäkringsanstalterna örn framtida övertagande från
statens sida av vissa krigsförsäkringar m. m. jämte en i ämnet väckt motion;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17—19 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 219) örn djurskydd;
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 486, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand och A. L. Eriksson; och

nr 487, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av
vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; samt

från bevillningsutskottet:

nr 484, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn uppskov med allmän fastighetstaxering; och

nr 485, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 16 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 36.

Tisdagen den 12 november 1946.

Tisdagen den 12 november.

Kl. 4 em.

§ I -

Justerades protokollen för den 5 och den 6 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 9 november 1946.

Till justitiedepartementet hade den 8 november 1946 från Överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för muraren Folke Tiderman, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens andra kammare i
stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den däri omförmälda fullmakten för muraren
Folke Tiderman att vara ledamot av riksdagens andra kammare för tiden till
den 1 januari 1949.

Kammaren lade protokollet till handlingarna.

Härefter upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad Folke Emil Gustav Tiderman, som vid sammanräkning inför
Överståthållarämbetet blivit utsedd att i riksdagens andra kammare efterträda
redaktören Set Persson, anhåller härmed vördsamt att bli befriad från detta
uppdrag.

Det ökade arbetet för mig inom Stockholms byggnadsfackföreningars samorganisation
gör det omöjligt för mig att innehava också riksdagsuppdraget.

Stockholm den 11 november 1946.

Folke Tiderman.

Denna avsägelse blev av kammaren godkänd.

Tisdagen den 12 november 1946.

Nr 36.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Eskil Eriksson, Sandby, Gimo är på grund av sjukdom (lunginflammation)
oförmögen att deltaga i riksdagens arbete under en månad. Han
vårdas sedan den 4 november 1946 å östhammars lasarett.

Östhammar den 6 november 1946.

Harald Lårding,

lasarettsläkare.

Riksdagsman Adolf Wallentheim är på grund av högt blodtryck + neurasteni
oförmögen till arbete sannolikt t. o. m. 31 december 1946.

Storängen den 9 november 1946.

R. Schnell,

leg. läkare.

Kammaren, sorn den 27 nästlidna oktober beviljat herr Eriksson i Sandby
ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare, lade det för honom utfärdade läkarintyget
till handlingarna. Herr Wallentheim beviljades ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 9 innevarande november.

§ 4.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna dödsbevis
:

Att distrikts förest., riksdagsmannen Johan Nilsson från Släggan 10, född!
den 29 april år 1884, avled den 3 november år 1946. Dödsorsak: Vit. org. cordia,
betygar Eskilstuna Klosters församling i Södermanlands län den 11 november
år 1946.

S. Wiman,

komminister.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 363, angående anordnande av en särskild utbildningskurs
för sinnesslölärare våren 1947.

§ 6.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 586 av herr Jansson i örebro m. fl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande, nr 12, statsutskottets
utlåtanden nr 264—267, 270—272, 274 och 277 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 53 och 54.

§ 8.

Föredrogs den av fru Linderot vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående bestraffningsmetodema
vid barnhem och skyddshem.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 36.

Tisdagen den 12 november 194G.

§ 9.

Föredrogs den av herr Holmberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet Ericsson, angående utnyttjande av arbetskraftsreserverna i Norrbotten
för industriell produktion inom länet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Herr Onsjö avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 587, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 356, angående statsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 11-

InterpeUaiion. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Werner, som anförde: Herr talman! Vid de förberedande undersökningar,
som av länsstyrelserna nu företagas för genomförandet av den vid vårriksdagen
antagna lagen örn nyindelning av rikets borgerliga kommuner, har det
visat sig i ett mycket stort antal fall, att väsentliga svårigheter måste uppstå
vid en tvångsmässig sammanslagning av kommuner, som på grund av vitt
skiljaktiga geografiska eller andra förhållanden icke utan stora olägenheter
kunna bilda nya förvaltningsenheter.

Särskilt framträda dessa svårigheter i de mera skogsbetonade landskapen
med mycket stora avstånd och otillfredsställande kommunikationsförhållanden.
I dessa, totalt sett, glesbefolkade områden har odlingen och bebyggelsen
oftast samlats kring ett visst centrum, där även vägsystemet och kommunikationerna
sammanstrålat. Härigenom har på ett naturligt sätt utvecklats kommunala
enheter av lämplig geografisk arrondering och storlek med ett i förhållande
till kommunens behov ofta betryggande skatteunderlag. Även förval
tningsmäs sigt sett motsvara dessa kommuner ofta en ändamålsenlig ordning.
Vad här åsyftas är alltså kommuner av en viss storleksordning med en
ytvidd av 10 000—20 000 hektar och däröver, med en befolkning av 1 000—
2 000 invånare och med ett relativt jämnt och starkt skatteunderlag av 8 000—
10 000 skattekronor eller däröver. Vad däremot beträffar den tättbefolkade
slättbygden med små kommuner, vilka närmast äro att hänföra till rena bybildningar,
som icke kunna självständigt uppbära nutida kommunala förvaltningsuppgifter,
har sammanslagningen i många fall en given uppgift att
fylla. _ . .

Man torde dessutom icke böra lämna helt obeaktad den kompakta opinion
som reser sig från invånarnas sida inom de kommuner, som nu måste upphöra,
där befolkningstalet något understiger 2 000, men vilka kommuner eljest
äro av den storleksordning, geografiskt och ekonomiskt, att de äga förutsättningar
att även i fortsättningen bibehållas såsom självständiga förvaltningsenheter.

Ett starkt sakligt underlag för denna befolkningsopinion föreligger i de fall
då ett utplånande av en dylik kommun vid en sammanslagning skulle leda till
skapandet av en otymplig kommunbildning av geografiskt osammanhängande
delar i saknad av lämpliga förbindelser och tjänligt förvaltningscentrum, alltså
en kommun av mycket irrationell och olämplig administrativ struktur. Påtagligt
är att i alltför mångå sådana fall onödiga besvär och kostnader skulle

Tisdagen den 12 november 1946.

Nr 36.

Interpellation. (Forts.)

tillskyndas befolkningen, ela den måste färdas miltals för att vid behov uppnå
erforderlig kontakt med de kommunala förvaltningsorganen, och att dess administrativa
förvaltning bleve onödigt tungrodd och mycket dyrbar.

Genom en mångfald exempel skulle, särskilt från vissa trakter av A^ärmland,
kunna åskådliggöras huru geografiskt otympliga och osammanhängande de
nya kommunerna i vissa fall måste bli. Landskapets struktur med från varandra
genom stora skogsbälten och bergskedjor skilda bebyggelseområden
omöjliggör ofta en ändamålsenlig kommunikation och lämplig arrondering.
Här finns ett stort antal kommuner med en storlek av 15 000—20 000 hektar,
ett invånarantal som rör sig omkring 1 500 och ett skatteunderlag av 10 000—
20 000 skattekronor, som nu utgöra mycket lämpliga enheter och mot vilkas
kommunala förvaltning icke kan resas grundad anmärkning. Efter en schablonmässig
sammanslagning måste däremot dessa bli mycket olämpliga administrativa
enheter. Dessa speciella förhållanden förekomma i stor omfattning

1 jämförbara delar av landet.

Det mest avgörande hindret för bibehållandet av kommuner av denna storleksordning
synes enligt den nya författningen vara att hänföra till den avgörande
roll som stadgandet örn ett visst bestämt befolkningsminimum av

2 000 invånare kommit att tillmätas. Det kan redan nu fastslås, att ett osmidigt
följande av denna regel måste medföra mycket olyckliga konsekvenser.
Invånarantalet i en kommun har exempelvis nedgått under ett pär år från
2 126 till 1 991. Denna kommun äger en ytvidd av 19 000 hektar och ett skatteunderlag
av mellan 15 000 och 20 000 skattekronor. Skall nu en dylik kommun
försvinna därför att det fattas nio personer i stipulerade antalet 2 000?

Ett klarläggande av invånarregelns betydelse synes därför redan nu i början
av länsstyrelsernas preliminära arbete vara av största värde. Ett sådant
auktoritativt klarläggande framstår som så mycket mer påkallat som en viss
motsättning råder emellan innehållet i den kungl, propositionen och konstitutionsutskottets
av riksdagen godkända betänkande över densamma. Detta gäller
särskilt regeln örn 2 000 invånare såsom minimigräns för befolkningsantalet
i de nya kommunerna.

I den kungl, propositionen anföres bland annat följande:

»Det bör visserligen fasthållas, att den föreslagna reformens huvudsyfte är
att åstadkomma lämpliga förvaltnings- och självstyrelseenheter och att kommunerna
på grund därav måste fylla vissa fordringar i fråga örn folkmängd
och skatteunderlag. Hänsyn måste emellertid tagas även till ett flertal andra
faktorer, t. ex. geografiska betingelser, bebyggelse och kommunikationsförhållanden,
existerande indelningar, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas
inriktning, vissa traditioner o. s. v. Det kan därför icke komma i fråga, att
kommunindelningen skulle bindas vid vissa fixerade tal för folkmängd och
skatteunderlag. Vad som kan och bör ske är, att en viss normalstorlek för
kommunerna fastställes, vilken bör eftersträvas, och att ett visst minimum för
storleken angives, vilket icke utom i särskilda undantagsfall bör få underskridas.
—

Med hänsyn till det nu anförda anser jag, att inom områden, där de lokala
förutsättningarna för större kommuner äro mindre gynnsamma, särskilt inom
rena jordbruksområden, en kommunstorlek å omkring 3 000 invånare bör eftersträvas,
därvid man dock — med hänsyn'' bland annat till angelägenheten att
möjliggöra en tidsenlig utveckling av skolväsendet ■—- hellre bör stanna för
ett alternativ med något högre folkmängdstal än ett med lägre. Där de lokala
förutsättningarna flir större kommunbildningar äro mera gynnsamma,
särskilt inom områden med tätorter eller industrialiserad befolkning, bör det
i överensstämmelse med kommitténs flerstädes uti ahlde rekommendationer

Nr 38.

Tisdagen deli T2 november 1946.

Interpellation. (Foris.)

övervägas att skapa kommuner med högre folkmängd. Deli lokala opinionens
önskemål synas dock i sådana fall böra tillmätas stor betydelse.

Vad minimistorleken angår har i vissa remissyttranden uttalats, att en minimigräns
av 2 000 invånare finge anses väl låg. Jag vill i anledning härav

erinra, att---detta minimum enligt kommitténs mening icke vore att

anse såsom riktpunkt vid avvägningen av de olika kommunernas storlek utan
närmast vore avsett för vissa i redogörelsen omnämnda specialfall. Med den
av mig intagna ståndpunkten i fråga örn kommunernas normalstorlek är det
tydligt, att en minimigräns icke kan få annan principiell betydelse än den
av kommittén angivna. Var minimigränsen bör dragas, kan givetvis i allt
fall bliva föremål för diskussion. För egen del anser jag, att man icke bör
fastställa högre gräns än kommittén föreslagit. Vid en nyindelnmg måste
nämligen, såsom jag förut påpekat, hansjon tagas till ett flertal olika faktorer,
såsom geografiska betingelser m. m. Beaktandet av sådana faktorer skulle, örn
minimigränsen höjdes, med säkerhet nödvändiggöra ett stort antal undantag
från minimiregeln. En dylik tillämpning vore i olika hänseenden icke lycklig.
Å andra sidan synes en> lägre minimisiffra icke tillrådlig. Härvid^ göra
sig särskilt de förvaltningstekniska synpunkterna gällande. Den fortgående
befolkningsminskningen på landsbygden är ett ytterligare skäl att .icke fastställa
en för låg minimisiffra. Bestämmes gränsen tid 2 000 invånare,, bör
den kunna så gott som undantagslöst upprätthållas. I likhet med kommittén
anser jag, att med denna gränsdragning ett underskridande i. regel bör medgivas
endast beträffande ökommuner samt kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter.
---

Mot kommitténs förslag i fråga örn det skatteunderlag, sorn bör eftersträvas
vid nyindelningen, har jag intet att erinra. De av kommittén angivna skattekrontalen,
8 000—10 000 skattekronor, böra anses såsom minimum för normalfallen
och icke betraktas såsom en riktpunkt. I regel torde också ett väsentligt
starkare skatteunderlag kunna uppnås vid tillämpningen av förut angivna
riktlinjer för de nya kommunernas storlek.

I likhet med kommittén finner jag det vara av stor vikt, att den naturliga
samhörigheten mellan kommunerna vinner beaktande vid sammanslagningen.
Det bör sålunda vara angeläget bland annat att tillse, att den nya kommunen
såvitt möjligt utgör en samlad enhet av icke alltför oregelbunden form med
tillfredsställande kommunikationsmöjligheter .mellan kommunens olika delar.»

Häröver anförde konstitutionsutskottet följande:

»Ehuru utskottet som ovan sagts ansluter sig till tanken på en fixerad minimigräns
vill utskottet, bland annat i anledning av ovan angivna motioner, betona,
att denna gräns icke kan bliva undantagslös. Icke blott ökommuner eller
kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter kunna bilda undantag
från minimiregeln, utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter
skulle uppkomma genom en sammanslagning, böra avvikelser från den uppställda
regeln kunna äga rum. Huruvida en kommun med mindre innevånarantal
än 2 000 kan anses äga förutsättning att på ett tillfredsställande sätt
fylla de anspråk, som böra ställas på en kommunal förvaltnings- och självstyrelseenhet,
må i förekommande fall prövas med hänsyn tagen icke blott
till befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer såsom geografiska
betingelser, bebyggelse och kommunikationsförhållanden, existerande
indelningar, befintligheten av lämpligt beläget administrativt centrum, de
ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning m. m.»

Vid sitt bifall till propositionen har riksdagen tillika godkänt detta konstitutionsutskottets
viktiga förbehåll beträffande tillämpningen av regeln av
minsta invånarantal i de nya kommunerna.

Tisdagen den 12 november 1946.

Nr 36.

Interpellation. (Forts.)

Detta riksdagens uttalande medger otvivelaktigt en tolkning, som innebär
att minimiregeln i fråga i vidsträckt omfattning uppmjukats ock icke äger
den avgörande betydelse som den hittills synes lia tillmätts.

Ett närmare klarläggande av vad riksdagen i sin motivering i verkligheten
avsett måste därför vara av största betydelse, såväl för de av sammanslagningen
berörda kommunerna som jämväl för de myndigheter vilka nu arbeta
med författningens genomförande. En tolkning, som möjliggjorde för sådana
kommuner som ovan berörts att kvarstå som självständiga förvaltningsenheter,
borde därjämte vara ägnad att stilla oron och förebygga onödiga slitningar
bland den befolkning som nu med bekymmer följer handläggningen av dessa
frågor.

Propositionen örn den nya kommunindelningen har utarbetats av socialdepartementet
och föredragits av statsrådet Mossberg. De frågor, jag med anledning
av det anförda vill framställa, borde således ha riktats antingen till statsrådet
och chefen för socialdepartementet eller till statsrådet Mossberg. Med
hänsyn till sakens stora betydelse och önskvärdheten av ett auktoritativt uttalande
till vägledning för arbetet med kommunindelningen anser jag det emellertid
vara påkallat att rikta frågorna till hans excellens herr statsministern.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern få framställa följande frågor:

1) Anser Ers Excellens, att kommuner av den storlek och bärkraft varom
här är fråga böra bibehållas såsom självständiga kommunala förvaltningsenheter,
därest de förhållanden riksdagen angivit äro för handen, oaktat deras invånarantal
understiger 2 000?

2) Örn så skulle vara förhållandet, ämnar då regeringen i närmare överensstämmelse
med riksdagens uttalande lämna länsstyrelserna mera utförliga och
klarläggande direktiv för bedrivande av det fortsatta arbetet?

3) Om Ers excellens icke skulle finna att riksdagsbeslutet medger den vidare
tolkning som bär ovan förutsattes, kan det då förväntas att regeringen
ämnar vidtaga någon åtgärd i syfte att i påtalade fall giva författningen, särskilt
beträffande befolkningsregeln, ett smidigare och praktiskt mera tillämpligt
innehåll?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Henriksson, som yttrade: Herr talman! Frågan örn nykerhetslagstiftningens
rätta utformning i vårt land har nyligen än en gång aktualiserats genom
ett fall, som väckt stor uppmärksamhet över hela landet. Fallet hänför sig
till Turisthotellet i Torsby i Värmland, vilket hotell endast innehar pilsnerrättigheter
med mattvång. Enligt meddelanden i dagspressen Iva omständigheterna
i samband med en på detta hotell anordnad enskild bröllopsfest rullat upp
en hel härva av förseelser mot förordningen örn försäljning av pilsnerdricka.
Utgångspunkten lär ha varit, att värdfolket vid denna bröllopsfest i en matsal.
som vid tillfället i fråga var avstängd för hotellets övriga gäster, bjudit
sina gäster på medhavda spritdrycker och vin, som på fullt laglig väg erhållits
genom extratilldelning från vederbörande systembolag med anledning av bröllops
festen. Några störande intermezzon hade icke förekommit.

Några dagar senare omnämndes denna bröllopsfest i en lokaltidning, givetvis
utan att något sades om spritserveringen. Tidningsnotisen hade observerats
av länsstyrelsen, som med antagande av att spritservering förekommit igångsatte
en utredning, vilken anförtroddes åt statspolisen. Denna utredning lär

Nr 36.

Tisdagen den 12 november 1946.

Interpellation. (Torts.)

ha kommit att omfatta icke endast nyssnämnda bröllopsfest utan även flera
andra tillställningar å hotellet, vid vilka de deltagande skulle ha gjort sig skyldiga
till samma förseelse. Hittills skola ett hundratal personer vara hörda i
saken, men man beräknar, att örn utredningen skulle nödgas omfatta alla dem,
som under årens lopp gjort sig skyldiga till samma förseelse på detta hotell,
ca 5 000 »brottslingar» skulle uppdagas.

Befolkningen inom Fryksdal övre och nedre tingslag uppgår till i runt tal
30 000 personer. Av dessa beräknas minst 1 000 ha gjort sig skyldiga till dylika
icke preskriberade förseelser. Därest endast ett mindretal förseelser skulle
komma att lagligen beivras, lär befolkningen vara beredd att genom egna erkännanden
åstadkomma massanmälningar för att därigenom offentligen påvisa det
ohållbara i den situation som restriktionsiagstiftningen ställt dem inför.

En vittnesgill sagesman, municipalfullmäktiges ordförande, har förklarat,
att under hela den tid han bott i samhället, eller ca 40 är, har denna s. k. »trafik»
pågått. Torsby och det närliggande Sunne äro stora affärsorter och såsom
sådana givna platser för större sammankomster, t. ex. skogsauktioner och flottningsstämmor.
Vidare är ju Fryksdalen en betydande turisttrakt, där olika föreningar
anordna sammankomster av olika slag. På grund av dessa förhållanden
har det där, då man saknar spriträttigheter, helt enkelt blivit sed att överträda
förbudet mot spritförtäring å hotellet, vilket förbud icke har resonans i folkmoralen
utan uppfattas endast såsom en klasslag mellan stads- och landsortsbefolkning.

Det är emellertid icke endast traktens befolkning som saknat respekt för detta
förbud. Det har framhållits, att under beredskapstiden. då denna, ort utgjorde
ett militärt centrum, samma förseelse begåtts av militära och civila befattningshavare
av alla grader upp till de högsta. Inom de ifrågavarande kommunerna
ha även så gott som samtliga kommunala förtroendemän, jurister,
nämndemän, präster, lärare, riksdagsmän ni. fl. lika oförbehållsamt överträtt
lagens bestämmelser och förtärt både vin och sprit i samma lokaler, som utredningen
nu avser. Vad som förekommit på hotellen och pensionaten torde ha
varit välbekant för polismyndigheterna, vilka i de flesta fall undvikit att deltaga
i dylika tillställningar men ej heller kunna sägas ha lågt. någon större iver
i dagen för att beivra överträdelserna.

.Vad som inträffat i förevarande fall blottar med skrämmande tydlighet den
brist på resonans och respekt för ifrågavarande bestämmelser i nykterhetslagstiftningen
som finnes i alla samhällslager. Sunnefaliet är ingalunda enastående,
samma förhållanden föreligga över hela landet. Därest alla dylika förseelser
skulle beivras, skulle säkerligen hundratusentals personer komma att inför rätta
få svara för överträdelser av ett förbud, som de anse meningslöst.

Visserligen torde även här åsyftade detalj i nykterhetslag.-litimligen komma
att prövas av den arbetande nykterhetslagstiftningskommittén, men då denna
ej väntas bli färdig med sitt arbete förrän i början av 1950-talet, måste uppenbarligen
skäl anses föreligga att utan avvaktan på denna utredning snarast
möjligt få till stånd en lösning av denna fråga på ett sätt som bättre än nu
gällande ordning överensstämmer med människornas rättskänsla, uppfattning
och behov. Det är nödvändigt, att respekt för gälla ide lagar kan upprätthållas.
Men det blir då även en statsmakternas plikt att stifta sådana lagar som för
medborgarna framstå såsom berättigade ur såväl samhällets som den enskildes
synpunkt. Att så ej är fallet beträffande förbudet mot förtäring av egen, lagligen
inköpt motbokssprit vid enskilda, slutna fester i allmänna lokaler är uppenbart.
Ur nykterhetspolitisk synpunkt måste det vara avgjort lämpligare att
uppmjuka lagstiftningen på denna punkt än att driva fram smygförtäring, lagöverträdelser
och respektlöshet mot lagen.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Interpellation. (Forts.)

Med hänvisning till vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat det förhållandet, att förbudet mot förtäring
av medhavd, lagligen inköpt motbokssprit vid enskilda, slutna tillställningar
på allmänna lokaler utan utskänkningsrätt generellt sett torde sakna resonans
i folkmedvetandet?

Är herr statsrådet beredd att snarast för riksdagen framlägga förslag örn sådan
ändring av nykterhetslagstiftningen i denna del, att detta förhud slopas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 13 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 362, angående försäljning av kronan tillhöriga markområden i Karlsborg
m. m.; och

nr 366, angående inköp av fastighet för generalkonsulatet i San Francisco.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den å kammarens bord vilande
motionen nr 587 av herr Onsjö m. fl.

§ 3. •

Föredrogs den av herr Werner vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern, angående bibehållande i vissa fall av mindre kommuner
såsom självständiga kommunala förvaltningsenheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Henriksson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska
handels- och
kreditavtal.

herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående förbudet mot
förtäring av medhavda spritdrycker vid enskilda tillställningar på allmänna
lokaler utan utskänkningsrätt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen
av herr statsrådet Wigforss propositionerna:

nr 364, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning;

nr 368, angående ersättning till Sveriges riksbank för viss förlust;
nr 369, angående bidrag till den internationella flyktingkommittén m. m.;
nr 370, angående provisorisk reglering av viss förlust i Sveriges riksbank;
nr 372, med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896); och

nr 373, angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;
i

av herr statsrådet Danielson propositionen, nr 367, angående godkännande
av en mellan Sverige, å ena, samt Amerikas förenta stater, Frankrike, Storbritannien
och Norra Irland, å andra sidan, verkställd skriftväxling rörande tyska
tillgångar i Sverige m. m.; samt

av herr statsrådet Myrdal propositionerna:

nr 365, angående anslag till samarbetskommittén för byggnadsfrågor; och
nr 371, angående godkännande av vissa ändringar i konventionen angående
internationella utställningar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner nr 350 angående godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska
Rådsrepublikernas Union träffad handelsöverenskommelse m. m. samt nr
351 angående godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikemas
Union träffat kreditavtal.

Genom en den 11 oktober 1946 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 350, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över handels- och utrikesdepartementsärenden
för den 5 oktober 1946 och över han delsärenden för den 11 oktober
1946 samt med överlämnande av den 7 oktober 1946 träffade överenskommelser
mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union avseende
varuutbyte och betalningar m. m., föreslagit riksdagen att dels godkänna ifrågavarande
överenskommelser, dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
vissa därav föranledda medelsdispositioner.

Genom en annan jämväl den 11 oktober 1946 dagtecknad och till utskottet
hänvisad proposition, nr 351, hade Kungl. Majit, under åberopande av vid propositionen
fogade utdrag. av statsrådsprotokollen över finans- och utrikesdepartementsärenden
för den 5 oktober 1946 och över finansärenden för den 11
oktober 1946 samt med överlämnande av ett den 7 oktober 1946 mellan Sverige
och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union träffat kreditavtal, begärt
riksdagens godkännande av ifrågavarande avtal.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Utskottet, sorn till behandling i ett sammanhang upptagit bägge här ovan
angivna propositioner, hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 350,

dels meddela av Kungl. Maj :t äskat godkännande av mellan Sverige och De
Socialistiska Rådsrepublikernas Union den 7 oktober 1946 träffade överenskommelser
i vad desamma avsåge protokollet till överenskommelsen rörande
varuutbyte och betalningar av den 7 september 1940 jämte därtill hörande två
listor samt skriftväxling och protokoll,

dels ock lämna Kungl. Majit begärt bemyndigande l:o att meddela de beslut,
som kunde erfordras för reglering, i enlighet nied vad i propositionen
anförts, av exportkreditnämndens fordringar på grund av utfärdade garantier
i samband med avtal mellan förra lettiska regeringen, å ena sidan, och Svenska
entreprenad aktiebolaget och aktiebolaget Elektro-Invest, å andra sidan, örn
byggande av en elektrisk kraftstation vid Kegums, ävensom 2 :o att till ersättning
för vissa förluster i Balticum disponera dels det belopp av 2 900 000 kronor,
som enligt föreliggande avtal skulle från Sovjetunionen inbetalas till
svenska regeringen såsom gottgörelse för förkomna transitvaror, dels ock därutöver
sammanlagt höst 5 550 000 kronor av statens krigsförsäkringsnämnd
tillkommande medel; samt

att riksdagen mätte, med bifall till Kungl. Majits proposition nr 351, meddela
av Kungl. Maj :t äskat godkännande av ett den 7 oktober 1946 mellan
Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union träffat kreditavtal.

Särskilt yttrande hade avgivits av herrar Domö, Gränebo, Anderson, Ivar,
Bergvall, Skoglund, Vehrsson-Br arnstorp, Ohlin och Bagge.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det är med stor
tillfredsställelse som regeringen konstaterar, att dess förslag till handels- och
kreditavtal mellan Sverige och Sovjetunionen har tillstyrkts av ett enhälligt
utrikesutskott. Det är alltid en stor vinning när betydelsefulla frågor kunna
lösas i enighetens tecken, och alldeles särskilt gäller detta en angelägenhet av
den näringspolitiska räckvidd som den riksdagen i dag skall behandla.

Riksdagens utrikesutskott och regeringen äro ense örn att de föreslagna avtalen
böra komma till stånd. De äro också ense örn varför så bör ske. Man anser
det vara så angeläget att åstadkomma ett stort handelsutbyte mellan Sovjetunionen
och Sverige, att man icke velat nöja sig med ett varuutbytesavtal.
Man har enhälligt accepterat tanken att den ryska marknaden är av sådan vikt
för den svenska exportindustrien, att varuutbytesavtaiet bör kompletteras med
ett kreditavtal.

De motiv som föranlett utskottet att inta denna ställning äro exakt desamma
som gjort, att regeringen upptagit förhandlingar med Sovjetunionen
och sedermera presenterat resultaten av förhandlingarna för riksdagen. Utskottets
samtliga ledamöter förklara ett ökat varuutbyte mellan Sovjetunionen och
Sverige vara ett svenskt intresse liksom även att den svensk-ryska handeln bör
få sådan karaktär, att svenska exportörer framdeles kunna räkna med Sovjetunionen
som en normal, betydande avsättningsmarknad. Av särskilt värde
är utskottets påpekande, att det som i dagens knapphetsläge kan te sig som
en belastning för vårt näringsliv vändes till en fördel, örn högkonjunkturen
bryter samman, nämligen såsom ett medel att vidmakthålla en önskvärd hög
och jämn sysselsättning. Utrikesutskottet sammanfattar sina synpunkter på
kreditavtalet på ett sådant sätt, att regeringen helt och oreserverat kan ansluta
sig till utskottets formuleringar. I sammanfattningen konstateras för det förs -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
ta, att det varit berättigat och påkallat att genom beviljande av kredit befrämja
utvecklingen av handeln mellan Sverige och Sovjetunionen, ^för det
andra att det överensstämmer med Sveriges politik att bidraga med återuppbyggnadsarbetet
i de av krigets härjningar drabbade länderna, samt för det
tredje att det ligger i allas intresse att återuppdriva världshandeln och öka

Denna samstämmighet i den principiella synen mellan representantei föi
olika politiska partier är, herr talman, icke ny. Den fanns visserligen icke,
beklagligt nog, 1934, då ett regerings förslag omen kredit till Sovjetunionen
möttes av ett hårt borgerligt motstånd och då förslaget ju inte helier loranledde
någon åtgärd. Man beklagar val numera allmänt att det förslaget icke
blev realiserat. Då fanns ingen enighet, men enigheten örn vikten av att åt
Sovjetunionen bevilja ett kreditavtal för att underlätta handelsförbindelserna
uppnåddes under samlingsregeringen. Jag vill erinra kammaren örn kreditavtalet
från 1940. ett avtal sorn 1941. mitt under de stora tyska segrarna, blev
föremål för en justering, en justering som båda parter ansago sig lia ior ^För

fången av de förhandlingar, som vid upprepade tillfällen fördes under
samlingsregeringens tid, har kammaren tidigare fått redogörelser. Handelsministrarna
växlade, men alla visade stor förståelse för de skäl som ur det
svenska näringslivets synpunkt talade för en kreditöverenskommelse medi Sovjetunionen.
Detta intresse har den svenska regeringen adagalagt trots att det
självfallet aldrig har varit fördolt för någon medlem av regeringen, vare sig
den nu sittande eller samlingsregeringen, att i en period av knapphet pa varor
kunna betydande svårigheter vållas genom ett kreditavtal, som innebär export
utan omedelbar ersättning i form av varor. Dessa svårigheter aro ingen nyhet
för regeringen, och vi äro angelägna att konstatera, att det ur manga synpunkter
är värdefullt att utrikesutskottet har understrukit dem Det finns
ingen anledning att bagatellisera svårigheterna, och jag tror inte helier att
man skall kunna leta upp något uttalande från regenngshall, varl dessa svårigheter
ha bagatelliserats. Svårigheterna finnas där, men till sm storleksordning
äro de väsentligt mindre än de svårigheter som svenskt näringsliv i samarbete
med staten, i samarbete nied samhället kunnat övervinna under krigsåren.
Intresset att erövra och behålla en ny stor marknad för svensk exportindustri
torde vara så starkt, att samhället och det enskilda näringslivet latt
noo- torde finna vägarna för samarbete för svårigheternas övervinnande, lim
sådan utveckling främjas självfallet i hög grad av dea hittills dokumenterade

G11Utskottsutlåtandet är klart genomtänkt och invändningsfritt. Tyvärr förefaller
det som örn klarhetens genius icke statt till förfogande, nar utskottets
borgerliga ledamöter efter att ha accepterat utskottets motivering i dess helhet
närmare sökt utveckla sina speciella synpunkter. Det. ar inte alldeles latt att
folia tankegången i de borgerliga ledamöternas särskilda yttrande. Man torde
därför böra avvakta författarnas muntliga kommentarer, innan mari tar upp
det till diskussion. Redan nu kan man emellertid konstatera, att de borgerliga
ledamöterna tyckas ha kunnat utan några större betänkligheter ga m tor ett
mera helhjärtat förord för avtalet, örn det varit något mindre — »ett något
mera begränsat avtal», skriva utskottets borgerliga ledamöter. Formuleringen
ger vid handen att man inte tänkt sig en mera avsevard begränsning Man
skulle alltså ha kunnat acceptera ett kreditavtal pa 900 miljoner eller kanske

800 miljoner. , , . . , ..

Är man väl ense om den principiella uppläggningen — och det aro vi —
kan självfallet den föreslagna kreditens storlek bil föremal for diskussion.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
det är en omdömesfråga. Att det måste till en stor kredit för att vi på allvar
skola komma in på den ryska marknaden, det torde vara alldeles klart för
varenda en som sysslat med delina angelägenhet. Det var väl också denna omständighet
som gjorde att herr Ohlin som handelsminister icke reste någon
erinran mot att kreditens volym fixerades till en miljard. Det ligger i öppen
dag att en sänkning ifrån den nu sittande regeringens sida av kreditens storlek
under det belopp, som lanserats av samlingsregeringen, av en borgerlig
handelsminister, måste fordra en utomordentligt stark motivering för att inte
väcka berättigad förvåning och undran hos den andra förhandlingsparten.

Kunna de borgerliga ledamöterna verkligen göra gällande, att förhållandena
sedan sommaren 1945 ändrats så oerhört för det svenska näringslivet, att en
minskning av krediten på låt oss säga 20 miljoner örn året skulle lia tett sig
som en så tvingande nödvändighet, att regeringen bort riva upp den gamla förhandlingsgrunden?
I yttrandet antydes ett skäl för ett så uppseendeväckande
handlingssätt. Exporten från Tyskland har blivit mindre än man kunde beräkna
sommaren 1945. Jag tror inte att man utanför vårt lands gränser skulle
särskilt uppskatta en förklaring, som ginge ut på att Sveriges handelsminister
1945 grundade sina kreditlöften till Sovjetunionen på antagandet örn en
betydande svensk import från det krigshärjade Tyskland. Men som sagt, till
det särskilda yttrandet blir det väl tillfälle att återkomma senare i debatten,
när dess innehåll blivit mera klarlagt.

Det är emellertid med tillfredsställelse man konstaterar, att meningsskiljaktigheterna
inte röra sig kring principfrågan: ett stort kreditavtal eller ej.
De röra sig örn den, låt vara viktiga, detaljen huruvida krediten kunnat vara
något hundratal miljoner kronor mindre än vad regeringen tänkt sig.

Herr Ohlin: Herr talman! Alla partier i vårt land äro överens om önskvärdheten
av att omfattande ekonomiska förbindelser komma till stånd och vidmakthållas
mellan Sverige och Sovjetryssland. Denna sak finner jag liksom
hans excellens herr statsministern anledning att i dag först och främst betona.
I sina ansträngningar att härvidlag uppnå en ordning fullföljer regeringen
endast samlingsregeringens strävanden. Man kunde därför ha väntat att ett
förslag örn svensk-ryska handels- och kreditavtal skulle hälsas med den största
tillfredsställelse på alla håll. Tyvärr har emellertid det avtal som i dag behandlas
framkallat mycket blandade känslor. Det finns anledning till flera
tungt vägande anmärkningar mot det sätt, på vilket regeringen handlagt denna
viktiga angelägenhet. Utrikesutskottets eniga tillstyrkande att acceptera avtalsförslaget
innebär naturligtvis icke någon belåtenhet med regeringens sätt
att handlägga frågan, en sak som hans excellens herr statsministern föredrog
att icke ingå på i sitt anförande.

Låt mig i korthet ange förhandlingarnas gång. Mot slutet av år 1944 framlade
samlingsregeringen efter föregående kontakt med Sovjetunionens regering
ett förslag till handels- och kreditavtal, som innefattade en statlig kreditgivning
på 25 procent och enskild kreditgivning på 25 procent för svenska leveranser
upp till en maximal kreditsumma pa 200 miljoner kronor örn året under
fem år. Intet åtagande gjordes att leveranser av viss storlek skulle av den
svenska regeringen ^ garanteras. ^ De leveranser som enligt detta avtalsförslag
maximalt kunde ifrågakomma lago väl inom ramen för de önskemål, som från
näringslivets sida hade framställts till den svenska regeringen. Vid bedömandet
av detta förslag, vilket innefattade en så hög kreditgivning som till 50
procent av de svenska leveransernas värde, får man erinra sig regeringens principiella
inställning till efterkrigstidens utrikeshandel: då vårt land undgått

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 30. 2

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
krigets förödelse vore vi under förutsättning av tillräcklig råvarutillförsel
från utlandet villiga att lämna krediter till länder, som gjort förluster under
kriget och vilkas näringsliv därav skadats, för att på så sätt handeln med
dessa länder skulle kunna snabbare återupptagas i avsevärd omfattning. Jag
tror mig kunna säga, att våra möjligheter att mot krigets slut och därefter
erhålla utländska råvaror väsentligt påverkats av att samlingsregeringen intog
denna hållning.

Från Sovjetryssland kom under de följande åtta månaderna intet svar på
det svenska förslaget. Först i juni månad 1945 gjordes under hand högst informellt
vid ett tillfälligt sammanträffande mellan en rysk representant och chefen
för utrikesdepartementets handelsavdelning en förfrågan, om de svenska
villkoren måste gälla oförändrade eller örn vissa väsentliga modifikationer kunde
tänkas. Förfrågan gällde närmast tvenne modifikationer. Kunde man på
svenskt håll tänka sig att krediten i sin helhet bleve statlig? Kunde man acceptera
en annan konstruktion än det svenska förslagets rätt invecklade automatiska
sammankoppling av kreditgivningen och de ryska leveranserna? Från
svensk sida svarades härpå muntligt och lika informellt, att det svenska förslaget
vore avsett att vara en förhandlingsgrundval och att man därför icke
ville avböja förhandlingar på grundval av andra konstruktioner än de däri
nämnda, såvida de svenska intressena i fråga örn väsentliga ryska leveranser
likväl kunde tillgodoses. Det framhölls därvid liksom tidigare både till Sovjetryssland
och andra länder, att de svenska exportmöjligheterna voro beroende
av import av viktiga varuslag och att deras omfattning måste göras beroende
därav. Något mer preciserat svenskt ställningstagande kundo av naturliga skäl
icke förekomma, då intet officiellt ryskt motförslag hade presenterats. Framför
allt erbjöds icke från svensk sida någon viss kreditsununa, oberoende av
omfattningen av de ryska varuleveranserna till Sverige. Tvärtom betonades, att
en uppgörelse var beroende av att en erforderlig import kom till stånd.

Ifrågavarande samtal etablerade icke för svenska regeringens del någon förpliktelse
utöver den att vara villig till fortsatta förhandlingar på grundval av
dels en rent statlig kreditgivning och dels en ur svenska synpunkter betryggande
import. Denna skulle ordnas på annat sätt än genom automatisk sammankoppling
av kreditgivningen steg för steg med det successiva fortskridandet
av de ryska leveranserna, men krediten var beroende av att en tillfredsställande
ordning i fråga örn dessa leveranser uppnåddes. Det var icke tal örn officiell
svensk garanti för leveranser av viss storlek, utan marknadsförhållandena
skulle därvid få vara avgörande upp till angivna maximigränser.

Några egentliga officiella förhandlingar kommo sedan icke till stånd förrän
på våren 1946, sjutton månader efter det att det svenska anbudet hade avgivits.
Den nuvarande socialdemokratiska regeringen synes då ha intagit följande
hållning. En kredit på 1 000 miljoner kronur utlovades utan att omfattningen
och sammansättningen av varuleveranserna till och från Ryssland preciserats.
Redan före upptagandet av förhandlingar örn varubytet i Moskva i maj 1946
band sig regeringen inte blott för en kredit av denna storlek utan även för en
lägre räntesats än den som svenska staten själv betalade för sina lån och lägre
än den som begärts från andra länder. Allt detta beslöts och instruktioner utarbetades
för förhandlingarna utan att regeringen sökte kontakt med utrikesnämnden
eller utrikesutskottet. Jag tillåter mig rikta den frågan till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet, varför regeringen i en angelägenhet av
denna vikt icke framlade frågan inför utrikesnämnden, innan regeringen på så
avgörande, och jag vill tillägga överraskande, sätt Dand sina händer.

Sedan ifrågavarande kredit på detta sätt utlovats, oberoende av uppgörelsen
i övrigt, blev det helt naturligt mycket svårt att bevaka de svenska in -

Onsdagen den 13 november 1910 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
tressena i fråga om storleken och sammansättningen av leveranserna från Ryssland.
Regeringen underlät att fullfölja de svenska krav, som i juni angivits som
villkor för en uppgörelse. Det värsta misstaget vid handläggningen är emellertid
att. regeringen icke tog hänsyn till Sveriges vid denna tidpunkt i jämförelse
med fjolårets väsentligt förändrade läge.

Som oppositionspartiernas talesmän i utrikesutskottet framhålla i sitt särskilda
yttrande hade ju det svenska försörjningsläget under andra halvåret 1945
och under 1946 undergått en allvarlig åtstramning. Knappheten på arbetskraft
och många varuslag hade blivit akut. Den tidigare införseln från Tyskland —
som hans excellens herr statsministern tycks vilja bagatellisera men som hade
mycket stor betydelse för vårt näringsliv — hade bortfallit mera fullständigt
än man tidigare antagit skulle bli fallet, och framför allt, herr talman, utsikterna
för en ny, väsentlig tillförsel från detta land framstodo som mörka för
en lång period av år framåt, vilket jag tror knappast betraktats som självklart
tidigare. Men dessutom hade åtskilliga svenska industriers produktionskapacitet
blivit tagen i anspråk för lång tid framåt genom beställningar från in- och
utland, och faran för en allvarlig inflationsartad utveckling i vårt land syntes
långt mera hotande än man tidigare trodde.

Jag måste beklaga att statsministerns förmåga att läsa detta yttrande från
oppositionens håll är så bristfällig. Trots uppräkningen i yttrandet av en
rad skäl kunde han finna endast ett skäl vara anfört. Det är dock en hel rael
vägande skäl där som angiva, varför läget förändrats. Klart är, att i ett dylikt
läge möjligheterna måste vara starkt begränsade att utan allvarliga skadeverkningar
för det. svenska folkhushållet leverera stora varumängder till utlandet
på sådana villkor, att en motsvarande införsel av i vårt land behövliga
varor inte kommer till stånd. Oppositionen i utrikesutskottet uttalar därför, enligt
min mening med rätta, att det hade varit naturligt att regeringen beaktat
dessa förändrade förutsättningar och gjort omfattningen av en eventuell kreditgivning
till Sovjetunionen beroende av de numera begränsade leveransmöjligheterna
och det starka behovet av en ökad tillförsel av viktiga varor till
vårt land. Regeringen borde ha sagt till sovjetregeringen: vår önskan örn livliga
ekonomiska förbindelser med er är oförändrad. Våra möjligheter till kreditleveranser
äro emellertid nu, sedan ni dröjt över halvtannat år, mera begränsade.
Vi äro som tidigare villiga till en omfattande kreditgivning, men
dess storlek måste bli beroende av våra och edra egna leveransmöjligheter. Låt
oss nu se vilka varor som ni önska köpa från Sverige, så skola vi undersöka
hur stora leveranser som äro tänkbara. En sådan förklaring skulle ha stått i
god överensstämmelse med den ståndpunkt samlingsregeringen intagit och skulle
icke, som statsministern antydde, innebära något frångående av en tidigare intagen
ståndpunkt. Enligt min mening saknar man anledning antaga att sovjetregeringen
skulle ha avböjt konversationer på denna bas. Ett avtal av denna
art skulle ju medföra betydande fördelar för Sovjetunionen. Man bör också
betänka, att utsikterna för Sovjetryssland att erhålla omfattande amerikanska
krediter vid denna tidpunkt, i våras, föreföllo mindre än tidigare, något som
också utvecklingen därefter tycks ha bekräftat.

När do svenska förhandlarna, efter det att regeringen bundit sig i fråga
om kreditens storlek och villkor, inträffade i Moskva, möttes de av ryska önskemål
om en mycket ensidig sammansättning av de svenska leveranserna. Det
visade sig genast hur olämpligt det var att i rådande knapphetsläge fixera
kreditbeloppet, innan man tagit reda på genom vad slags varuleveranser kreditgivningen
skulle ske. När det i efterhand på försommaren undersöktes vilka
möjligheter som därvidlag fö re lago inom vederbörande svenska industrier, kom
man till det nedslående resultatet, att dessa voro benägna till leveranser upp -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
gående endast till ungefär en tredjedel av det utlovade kreditbeloppet. Genom
sin underlåtenhet att undersöka de faktiska ekonomiska förutsättningarna, innan
preciserade åtaganden gjordes, hade regeringen alitsa försatt sig själv i ett
ytterst besvärligt läge. De svårigheter som därefter uppkommo äro till stor del
att betrakta som ett resultat av denna olyckliga uppläggning.

Handelsminister Myrdal har under de senaste månaderna i flera offentliga
tal och kommunikéer berört förberedelserna för detta avtal på ett sätt som jag
måste betrakta såsom vilseledande. Bland annat har herr Myrdal förklarat sig
vara angenämt överraskad över »att utredningen visat något gynnsammare
leveransmöjligheter än vad jag för min del skulle ha i förväg vågat säkert räkna
med». Det verkliga förhållandet är uppenbarligen det, att sedan herr Myrdal
först fått uppleva besvikelsen att leveranser uppgående endast till en tredjedel
av de utlovade tycktes möjliga —• en besvikelse som han underlåtit beröra
lyckades det sedan under sommarens lopp på olika vägar att utöka ramen för
leveranserna. Många svårigheter mötte därvid, och myndigheterna fingo anstränga
sig för att få företagen med på så stora leveranser som möjligt. Förstår
inte statsrådet Myrdal, hur mycket som skiljer denna faktiska utveckling
från det intryck han givit genom sina upprepade förklaringar? Som gammal
kollega till herr Myrdal vet jag att han är en man med stor förmåga att fatta
invecklade sammanhang. Skulle det verkligen vara sa, att statsrådet Myrdal
är ur stånd att begripa det som för de flesta människor är ganska solklart? Pa
en tidpunkt i somras eftersträvade handelsministern^ en fördubbling av vissa
leveranser av varor, varom önskemal framställts fran ryskt hall, men varav
ett stort behov föreligger även i Sverige. Det visade sig emellertid omöjligt
för handelsministern att åstadkomma leveransmöjligheter ens i närheten av
vad som ifrågasatts. Anser handelsministern att hans offentliga bestridande
av att några svårigheter i fråga örn industriens leveransmöjligheter förekommit
står i god överensstämmelse med dessa förhållanden? Bland de upplysningar
som handelsministern lämnat, tydligen för att stämma opinionen mildare, finnes
ett påstående att »regeringen beaktat angelägenheten av att våra bilaterala
avtal som träffas med främmande länder få en sådan utformning att de skola
möjliggöra en utveckling hänemot en multilateral ordning». Den framstående
amerikanske journalisten Childs har efter ett samtal med handelsministern i
den amerikanska radion gjort ett uttalande att i det svensk-ryska avtalet förekommer
en särskild klausul som möjliggör en sådan anpassning av avtalet elter
en multilateral ordning. I själva verket finns emellertid i det svensk-ryska avtalet
ingen som helst täckning för herr Myrdals påståenden örn mojligheter till
anpassning efter en multilateral ordning. Att detta icke skett i fråga örn avtal
som vara ett eller två år, spelar naturligtvis ingen roll, da det kommer att ta
tid innan internationella överenskommelser kunna leda till praktiskt resultat
i fråga örn handelspolitiken. Men när det gäller ett avtal på så lang tid som fem
å sex år förtjänar naturligtvis denna aspekt på frågan det största intresse. Det
föreligger ett starkt behov av förklaringar från handelsministerns sida rörande

hur det faktiskt förhåller sig. . .

Som jag redan nämnt hade regeringen genom sin uppläggning av iragan
kommit i det läget att det gällde att få upp de svenska leveranserna långt utöver
vad vederbörande företag ansåg i och för sig affärsmässigt med tanke pa
de ovissa utsikterna i fråga örn arbetskraft och material, faran för en snedbelastning
av produktionsapparaten och önskvärdheten av en ur risksynpunkt
gynnsam spridning av exporten samt bibehållandet av tidigare upparbetade
marknader. En sådan upplysning av leveranserna kom samtidigt att innebära
att så stora kvantiteter av för vår egen försörjning viktiga varor skulle exporteras
utan motsvarande tillförsel av andra varor att allvarliga verkningar lör

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
vårt ekonomiska läge kunde befaras. Hur gingo då myndigheterna under instruktion
från handelsministern till väga för att åstadkomma största möjliga
leveransvillighet? Jo, man riktade förfrågningar till företagen rörande deras
leveransförmåga och uppmanade dem att icke tänka på tillgången på arbetskraft
och materiel, då denna skulle centralt övervägas av industrikommissionen.
Ifall företagen själva haft att beakta denna fråga, skulle det naturligtvis ha
stämt dem till försiktighet och återhållsamhet, sådant läget var i fråga örn
arbetsmarknadens utsikter och materialtillgången. Jag skall icke bestrida att
vissa skäl tala för en central bedömning av dessa spörsmål. Men myndigheterna
måste å andra sidan förstå att genom denna uppläggning ansvaret för en tillräcklig
tillgång på arbetskraft och materiel överflyttades från företagen till
myndigheterna. Vid förhandlingarna med Sovjetryssland avstodo emellertid
regeringens representanter från att taga någon befattning med denna fråga
och hänvisade näringslivets organisationer till att själva förhandla därom med
ryska vederbörande. Även härför kunna vissa skäl anföras. Men resultatet av
detta egendomliga tillvägagångssätt har å ena sidan blivit att flera av företagen
ställde i utsikt större leveranser än de själva på grundval av sin bedömning
av arbetskraft och materialtillgången skulle anse lämpligt. Å andra sidan
har regeringen i förhållande till Sovjetryssland presenterat de på företagens
uppgifter baserade listorna men avstått från att ta befattning med förutsättningarna
i fråga örn arbetskraft och materiel. Företagen anse sig naturligtvis
gent emot den svenska regeringen icke ha någon moralisk förpliktelse utom i
den mån de förutsättningar uppfyllas som företagen själva uppställt. Ganska
svåröverskådliga relationer ha på så sätt uppkommit mellan de tre parterna.
En ytterligare komplikation framkallas därav att en försämring av tillgången
på arbetskraft och materiel ägt rum från den tidpunkt, då företagets uppgifter
till myndigheterna inlämnades och till den tidpunkt då det blir fråga örn att
skriva kontrakt med de ryska myndigheterna. Denna försämring kan näppeligen
bli beaktad vid de force majeure-klausuler som väntas skola ingå i avtalet.
Hela situationen kännetecknas därför av en oklarhet som är ägnad att ingiva
farhågor för framtida komplikationer. Ingen torde kunna göra gällande att
det inträffade vittnar örn en fast och praktisk handläggning, och den klarhetens
genius, som statsministern ansåg icke hade stått till förfogande för oppositionen,
har näppeligen heller stått till förfogande när saken lagts till rätta i
regeringen. Det är knappast någon ursäkt, även om det till en del är en förklaring,
att regeringen, som jag nyss antytt, försatt sig själv i ett tvångsläge.

I vissa fall ha dessutom de i varulistorna upptagna leveranserna tagits till i
överkant. Detta gäller till exempel i fråga örn kompletta ångkraftsstationer,
där stationer med en kapacitet på 250 000 kilowatt utlovats. Här föreligger en
höjning från den av företagen i utsikt ställda kvantiteten på 190 000 kilowatt,
för vilken leverans industrien ansett sig sannolikt behöva taga ett sjätte år i
anspråk. Man kan tydligen ej hänvisa till det sjätte året för leveransen av
ytterligare 60 000 kilowatt. Inom järnindustrien föreligga liknande farhågor
för att de av regeringen i utsikt ställda leveranserna endast skola kunna fullgöras
med uppoffrande av mycket väsentliga svenska försörjningsintressen.
Det är anmärkningsvärt att Jernkontoret icke synes hava tillfrågats beträffande
de på kreditlistan upptagna leveranserna utom för kvalitetsstål.

Särskilda svårigheter har handelsministern haft i fråga örn leveransen av
elektrisk materiel. Att han därvidlag gjort energiska ansträngningar att förmå
företaget att utöka sina leveranser långt, långt över vad företaget självt
ansåg lämpligt är numera allmänt känt. Handelsministern själv, sekunderad
av statsministern, har emellertid bestritt att man här kail tala örn otillåtna
påtryckningar. Man betraktar det uteslutande sein ett utslag av regeringens

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
välvilja att chefen för Asea erhållit meddelande örn att regeringen övervägt olika
möjligheter att öka produktionen av elektrisk materiel i Sverige. Det är iögonenfallande
att regeringens ledamöter i dessa förklaringar förbise det väsentliga.
Enligt vad industrikommissionens ordförande meddelat avfördes de olika alternativen
att öka produktionen utanför Asea genom statliga företag eller genom
inkallande av ett utländskt företag omedelbart, då det visade sig att man icke
därigenom hade utsikt att kunna öka den svenska produktionen av ifrågavarande
materiel inom avsedd tid. Likväl erhöll kommissionens ordförande fullmakt
av handelsministern att meddela chefen för Asea att dessa frågor varit
på tal, och saken ansågs så brådskande att enligt uppgift i en dagstidning, som
jag har anledning tro vara riktig, Aseachefen kallades i bil på kvällen för att
besöka kommissionsordföranden i dennes bostad. Observera att dessa olika uppslag
att öka produktionen redan hade avförts såsom icke realiserbara. Varför
skulle de då under så uppseendeväckande former meddelas till chefen för Asea,
och detta just vid en tidpunkt, då man försökte förmå dessa företag att i mycket
stor omfattning utöka sina leveranser? Är det icke uppenbart att det meddelande,
som kommissionens ordförande lämnade till Aseachefen, varvid han
icke framställde saken så att dessa alternativ numera saknade praktisk betydelse,
bland annat var avsett att tjäna som påtryckning? Avsikten med en
konferens av detta slag vid denna tidpunkt under dessa omständigheter är alltför
genomskinlig. Som framgår av utrikesutskottets kommuniké, beslöt Asea
med anledning av det inträffade och med anledning av vissa meddelanden från
handelsministern överväga mycket betydande nyanläggningar, trots att tillgången
på arbetskraft icke förslår för nuvarande anläggningar. Detta beslut var
tydligen ett direkt resultat av den påtryckning som handelsministern hade ordnat,
bland annat genom att genom herr Sohlman skrämma med vissa vid denna
tidpunkt i verkligheten avskrivna alternativ. Den som finner ett sadant tillvägagångssätt
från regeringens sida naturligt, har i sanning en egendomlig inställning.
Med mitt sätt att se är det tvärtom av största vikt att ett dylikt
tillvägagångssätt stämplas såsom otillåtet. Statsminister Erlander är helt ur
stånd att förstå detta. Han undrar »vilka konversations ämnen som äro tillåtna
för att icke det enskilda näringslivets representanter skola få nervsammanbrott».
Detta yttrande vittnar knappast örn någon^god vilja att förstå att det
här gällde ett försök att med ett meddelande, innehållande ett element av bluff,
pressa ett företag till stora investeringar och starkt utökade leveranser utöver
dem som företaget självt ansåg lämpliga ur ekonomiska synpunkter. Vågar
man kalla detta för en naturlig förberedelse för sådana fria avtal, varom utskottet
talar i sitt enhälliga utlåtande?

I sitt anförande skyndade sig statsministern för övrigt att tala örn något
annat, en icke ovanlig taktik. Han uttalade: »Viktigt är att konstatera den
iver med vilken folkpartipressen gått in för att försvara ett nu existerande monopolföretag.
Man betraktar en antydan örn fri konkurrens på ett viktigt försörjningsområde
som ett dödligt hot för monopolföretaget.» Sa folio hans^oTd.
Tillåt mig säga, att detta är med förlov sagt ett alltigenom grundlöst påstående.
Från vårt håll har intet försök gjorts att försvara varken detta eller
andra företags monopolställning. Det råder näringsfrihet här i landet, och både
in- och utländska företag ha full rätt att upptaga tillverkning av elektrisk
materiel. Frågan gäller ju i stället regeringens påtryckningar för att förmå
detta företag att ytterligare öka sin kapacitet, vilket snarare skulle befrämja
företagets monopolställning. Det är f. ö. regeringen som genom den framlagda
tanken om räntabilitet för den ökade produktionen har varit villig att direkt
medverka till att befästa monopolställningen. Man blir en smula betänksam,
när man hos regeringschefen möter en så uppenbar önskan att blanda bort kor -

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
ten som lian här gjort genom att tillskriva folkpartiet en ståndpunkt som står
i direkt strid med den vi intagit och intaga.

En sak är under alla omständigheter klar. Handelsministern har använt
ganska egendomliga metoder, örn han endast velat erfara hur stora leveranser
som svenska företag lämnade åt sig själva skulle anse lämpliga på rent affärsmässiga
grunder. Enligt min mening är det synnerligen befogat att detta tillvägagångssätt
offentligen påtalas och kritiseras i pressen. Jag tror att den
opinion, som framkallats genom den offentliga debatten, i framtiden kommer
att visa sig ha varit nyttig. Det är ett viktigt allmänt intresse att alla tendenser
till ofrihet och underhandsdirigering av näringslivet från de politiska instansernas
sida på det sätt som här prövats utsättes för offentlighetens ljus.
Örn därvid ett eller annat överord används i pressen på båda sidor, så är det
en sak, som jag saknar anledning att här beröra. Den folkpartiet närstående
pressen handlar icke på direktiv från partiledningen, en sak som socialdemokrater
i allmänhet ha svårt att hålla i minnet.

Ytterligare några kritiska anmärkningar mot regeringens sätt att handlägga
avtalsfrågan återstå, överenskommelsen har karaktär av ramavtal, varför
regeringen — utöver det allmänna löftet att verka inom ramen för sin kompetens
— icke givit några garantier för att den ena eller andra leveransen skall
fullgöras. I fråga örn utrustning för mekanisering av torvupptagning har emellertid
en särskild reservation gjorts genom att ett »örn möjligt» tillfogats. Jag
hoppas att detta inte medför någon risk för att de övriga leveranserna skola
anses vara officiellt utlovade. För dem alla gäller ju »örn möjligt», d. v. s. örn
ryska vederbörande kunna träffa leveransavtal med svenska företag och dessa
sedan enligt kontraktvillkoren kunna fullgöra dem. Det inträffade erinrar mig
örn den gamla historien, att då en diplomat säger ja, menar han kanske, när
han säger kanske, menar han nej. örn han säger nej, så är han ingen diplomat.
Det bör nog preciseras att herr Myrdal, ehuru han kanske ofta är föga diplomatisk,
i detta fall liksom diplomaten menar nej, när han säger »örn möjligt».
Han har alltid varit en älskvärd man, och därför kan det hända att han använder
uttryck, som se ut att lova mer än som är avsett. En annan sak, som
förtjänar påpekas, är att regeringen i en till avtalet ansluten skriftväxling
förbundit sig att inom ramen för sin kompetens vidta erforderliga åtgärder
för att priserna på svenska leveranser icke skola överstiga de priser, vilka betalas
av en importör av svenska varor i andra länder. Det förefaller som om
detta innehöll en garanti att ryssarna skola få köpa till de lägsta priser, som
noteras vid försäljning till utlandet. Någon dylik garanti brukar svenska regeringen
icke ge i sina avtal. Kanske förekommer det i något fall vid en mindre
export till ett eller annat land av särskilda skäl ett lågt pris på svenska
varor, medan exporten av dessa varor i övrigt sker till högre priser. I sådant
fall kan man befara att från rysk sida framställas krav på, att det lägre
priset skall gälla för leveranser till Sovjetunionen.

_ Än viktigare är emellertid den klausul, som stadgar att svenska regeringen
vidtager inom ramen för sin kompetens alla åtgärder, som äro erforderliga för
genomförandet av de i detta avtal förutsatta leveranserna till Sovjetunionen.
Detta är en förpliktelse, som svenska regeringen icke brukar åtaga sig i avtal
mod andra länder. Den förekommer visserligen i det tidigare svensk-ryska avtalet
men var där mindre riskabel än i nuvarande mångdubbelt större avtal.
Ett land, med vilket avtal ingåtts, kräver naturligtvis visshet örn att exporttillstånd
kommer att lämnas flir de i utsikt ställda kvantiteterna och att ingen
diskriminering till dess nackdel och andra staters fördel skall förekomma.
Men detta är något helt annat än en paragraf med så obestämt innehåll som
den nyss anförda. Det är naturligtvis av största vikt att näringsorganisatio -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
lierna uppnå eu överenskommelse med ryska vederbörande om en force majeureklausul
av betryggande slag. Men detta kan icke gälla den försämring av de
svenska leveransmöjligheterna, som inträtt före kontraktens underskrivande,
men efter den tidpunkt, då företagen lämnade uppgift örn sin leveransförmåga.
Jag kan t. ex. nämna, att under halvåret från april till oktober 1946 förlorade
de större järnbruken minst 1 650 man. Hur detta verkar på deras leveransförmåga
är uppenbart. Har regeringen någon förpliktelse att vidta åtgärder, som
medföra en kompenserande ökning av leveransförmågan? Uttalandet i artikel
2, att krediten utnyttjas under loppet av fem år med såvitt möjligt lika belopp,
synes vara så formulerat, att det kan användas som stöd för en expansiv
tolkning av regeringens skyldigheter. Här föreligger en oklarhet, som det är
angeläget att undanröja. Det kan icke ske på det sätt som handelsministern
försökt genom att säga, att det är på företagen de moraliska förpliktelserna
rörande leveranserna vila. Får jag därför göra några frågor till handelsministern.
Hur tänker sig handelsministern den situationen, som inträffar ifall företagen
på grund av under det senaste halvåret uppkommen försämring i fråga
örn arbetskraft och materiel icke kunna göra avslut om så stora leveranser inom
avsedd period som de i somras trodde? Etablerar detta läge en förpliktelse
för svenska regeringen att enligt artikel 3 vidta några åtgärder, och i så fall
vilka? Vill handelsministern eller statsministern göra ett uttalande, att den
s. k. krislagstiftningen icke skall prolongeras utöver vad som erfordras med
hänsyn till de behov som föranledde densamma och alltså icke kvarhållas för
att tjäna för densamma främmande handelspolitiska syften?

Jag skulle också vilja resa spörsmålet, om regeringen anser att den åtagit
sig några förpliktelser gentemot Ryssland i fråga örn den allmänna ekonomiska
politik som skall föras, örn de svenska leveranserna icke nå upp till det avsedda,
Det har i tidningspressen antytts, att statsrådet Myrdal vid förhandlingar
med industrien skulle ha framhållit, att regeringen tänkte föra en sådan
ekonomisk politik att knappheten på arbetskraft för exportföretagen mildras.
Herr statsråd, är det riktigt att denna fråga vidrörts i avsikt att undanröja
företagens bekymmer och förmå dem att öka sin leveransvillighet? På vad
sätt tänker sig i jakande fall statsrådet att denna ökade tillgång på arbetskraft
skall kunna åvägabringas?

Det finns tydligen ganska mycken oklarhet rörande innebörden på väsentliga
punkter i detta avtal. Jag hoppas att dagens debatt skall bidra till att
skingra åtminstone något av dimman. Det är med glädje jag kan konstatera,
att åtminstone på en mycket viktig punkt ingen oklarhet råder. Såsom utskottet
framhåller — jag hoppas i överensstämmelse med regeringen — skola
leveranserna baseras på fria avtal mellan företagen och deras utländska handelspartner.
Detta gäller naturligtvis i lika mån om införsel till Sverige av
ryska varor. I intetdera fallet få påtryckningar förekomma, Det är också
uppenbart att i den mån förutsättningarna i fråga om arbetskraft och materiel
brista, d. v. s. äro sämre än vid den tidpunkt då leveransmöjligheterna
beräknades, finns det ingen moralisk eller annan förpliktelse för företagen att
åtaga sig leveransavtal av då planerad omfattning.

En viktig sida i den svenska regeringens politik, genom vilken den kan
öka utsikterna för avtalets fullgörande, är att man befrämjar importen av
viktiga varuslag, som skulle lätta det svenska försörjningsläget. Vissa oroande
tecken ha framträtt, som tyda på att utlandets leveransvillighet påverkas i negativ
riktning sedan meddelandet lämnades om det svensk-ryska avtalet. Det
är fara värt att detta avtal genom sin överdimensionering i förhållande till
nuvarande svenska förutsättningar — som hans excellens statsministern efter
vad det föreföll mig har bagatelliserat, då han velat tolka den uppfattning

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
som jag företräder ■—- fått en prägel av politik snarare än affär, och att detta
framkallat misstänksamhet på sina håll i utlandet. Uppenbarligen är det
en verkligt viktig angelägenhet att icke importen av varor av största betydelse
för vårt lands försörjning försvåras. Jag vill för min del helt och hållet stödja
regeringen i dess strävan att klargöra, att detta avtal med Sovjetunionen, trots
att det enligt min mening är överdimensionerat, icke behöver lägga hinder i
vägen för tillfredsställande handelsförbindelser med andra länder och därför
icke heller kan motivera minskad leveransvillighet i utlandet.

Med vad jag nu anfört anser jag mig ha motiverat tre omdömen örn det
föreliggande avtalet. För det första hade det varit naturligt om regeringen
lagt förhandlingarna så till rätta, att kreditleveranserna bragts i närmare överensstämmelse
med vårt lands nuvarande ekonomiska förutsättningar. För det
andra: handläggningen av hela spörsmålet ger anledning till en ganska hård
kritik. Och för det tredje är det av vikt, att regeringen försöker att undanröja
den oklarhet, som vidlåder avtalet; därigenom kan nämligen risken för
komplikationer i framtiden minskas. För egen del ser jag uppgiften med dagens
riksdagsbehandling närmast dari, att den kan bidra till detta önskvärda
resultat.

För övrigt har ju riksdagen bara att säga ja eller nej till avtalet. Man
märker emellertid en tendens, vilken i viss mån herr statsministern ådagalade,
att lägga in alltför mycket i det enhälliga tillstyrkande, som kommer från
utrikesutskottet. Det socialdemokratiska huvudorganet har uttryckt sin förtjusning
över att i utskottet icke något ändringsförslag framställts. Man häpnar
över en sådan okunnighet. Ty det kan väl ej vara fråga om ett medvetet
försök att vilseleda läsekretsen och inge den den uppfattningen, att opposititionens
representanter äro nöjda med avtalet på varje punkt. I själva verket
har regeringen försatt riksdagen i ett tvångsläge, där den som icke anser sig
böra avböja detta avtal med alla de olägenheter och risker det skulle medföra,
icke har något annat val än att acceptera avtalet och sedan hoppas på det
bästa.

Det är min livliga förhoppning, att de styrande i Sovjetryssland förstå
och vilja beakta att vi på svensk sida endast med svårighet kunna fullgöra
avtalet och att, örn vissa förseningar skulle inträda, detta icke får tolkas såsom
bristande svensk villighet att fullgöra åtagandena. Alla äro säkert överens örn
att allt skall göras för att underlätta fullgörandet av varuutbytet i överensstämmelse
med båda parternas intressen. Det hela bör handhavas i en anda
av samförstånd, därom hoppas jag att de bestämmande i båda länderna äro
överens. Utskottets eniga betonande av de svårigheter, som kunna befaras för
vårt land, torde bidra till att för sovjetmyndigheterna klargöra detta förhållande.
Utskottets betänkande gör här en välbehövlig korrigering av propositionen,
som helt underlåtit att påvisa en med hänsyn till risken för
framtida komplikationer så viktig sak. När hans excellens statsministern
nyss sade, att regeringen icke har bagatelliserat dessa frågor, måste
jag konstatera, att regeringen icke gjort något försök att inför offentligheten
klargöra detta. Handelsministerns uttalande har jag närmast tolkat som ett
försök att försvaga intrycket av svårigheterna. När riksdagen nu går att godkänna
det föreliggande avtalet, tror jag det blir klart, att samtliga svenska partier
äro angelägna örn omfattande ekonomiska förbindelser med Sovjetunionen
liksom åt alla håll. De som kritisera avtalet — som jag visat på goda grunder
— äro icke mindre angelägna om ett friktionsfritt samarbete med Sovjetunionen
— till bägge hinders fördel — än andra partier.

Till sist hoppas jag, att hans excellens statsministern vill avge en förklaring,
att för framtiden utrikesnämnd och utrikesutskott icke skola förbigås, när vik -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
tiga utrikespolitiska frågor förberedas. Hade så icke skett i detta fall, skulle
avtalet kunnat i åtskilliga avseenden vara annorlunda och ur svenska synpunkter
mera tillfredsställande än det sorn nu föreligger till behandling.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag ber att först
få uttrycka min tillfredsställelse med slutorden i herr Ohlins anförande, där
han understryker något som också framgår av utskottets betänkande, nämligen
att inom alla partier finns ett intresse för utvidgade handelsförbindelser med
Sovjetunionen, ett intresse så starkt att man övervinner betänkligheterna mot
att bevilja en kredit av denna storleksordning. Emellertid klagade herr Ohlin
så mycket över att det föreliggande avtalsförslaget på många punkter är behäftat
med oklarhet, att man nästan fick det intrycket, att han var osäker
örn vad det var han egentligen tillstyrkte. Oklarheten är uppenbarligen icke
så stor som herr Ohlin antydde, ty i annat fall hade han väl icke stannat vid
att tillstyrka antagandet av en så osäker historia.

Jag begärde, herr talman, ordet för att göra ett par mycket korta randanmärkningar
till de ställen i herr Ohlins anförande, där han direkt vände sig till
mig. Han sade, att den socialdemokratiska regeringen har satt sig själv och
därmed också riksdagen i ett omöjligt utgångsläge genom att erbjuda Sovjetunionen
en kredit på en miljard kronor utan att först ha noggrant undersökt
vilka leveransmöjligheter den svenska industrien hade. Ja, herr Ohlin, det
utgångsläget ha vi ärvt från samlingsregeringen. Då säger herr Ohlin, att
sedan erbjudandet gjordes ha de ekonomiska förhållandena i vårt land så
väsentligt ändrats, att vad vi ärvt från samlingsregeringen icke längre har
aktualitet. Det påståendet får man väl ändå ställa sig undrande inför. Herr
Ohlin var ju själv med örn att binda krediten vid detta belopp, en miljard.
Löftet gavs bl. a. vid ett samtal, som fördes mellan representanter för Sovjetunionen
och oss så sent som den 30 juni 1945. Jag vågar påstå, att den handelsminister,
som icke vid den tidpunkten kunde något så när bedöma det första
och andra fredsårets svårigheter, icke har särskilt djupgående kunskaper i
nationalekonomi. Handelsministern var herr Bertil Ohlin. Men jag säger fortfarande
vad jag sade i mitt första anförande: de efter den 30 juni 1945 tillkomna
svårigheterna måste vara mycket betydande, för att vi skola kunna
riva upp förhandlingsgrunden. De måste vara så avgörande att det icke kan
räcka med att, som oppositionen föreslår, pruta bara något hundratal miljoner.
Det vore omöjligt för den andra parten att förstå en nedprutning örn icke
så väldiga och överraskande förskjutningar inträffat inom det svenska näringslivet
efter den dag, ett krediterbjudande på 1 miljard gavs. I varje fall lär man
icke böra riva upp förhandlingsgrunden om förskjutningarna icke äro större
än att man anser sig behöva pruta bara ett par hundra miljoner. Jag vidhåller
trots den muntliga orienteringen örn detta särskilda yttrandes innebörd,
att det hade behövt vara ett litet klarare utförande av de tankegångar, som man
försökt ge uttryck åt i detta yttrande. Detta örn den saken.

Sedan vill jag örn de berömda Myrdalska påtryckningarna bara säga, att
jag ingenting har att ta tillbaka av vad jag offentligen har yttrat som min
mening örn deras innebörd. Det förhöll sig icke så, att det Myrdalska samtalet
kom efter den där statsrådsberedningen, då alla dessa alternativ redovisades.
Statsrådet Myrdals samtal kom den 27 juni och statsrådsberedningen hölls
först den 1 juli. Följaktligen var den framställning, som lämnades här, felaktig.
Men vad är det då statsrådet Myrdal gjort sig skyldig till vid detta
samtal? — fortfarande örn jag minns rätt den 27 juni. Jo, han upplyser örn,
hur den svenska regeringen och dess handelsminister bedömer avsättningsmöj -

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
lighetema för den stora industri, som Asea-chefen representerar, och nämner
därvid, att enligt hans uppfattning komma våra exportmö,jligheter att stegras
av olika skäl, bl. a. detta ryska avtal, och att det tydligen finns utrymme för
en väsentlig utökning av den svenska tunga elektriska industrien. Han omnämnde,
att det finns olika möjligheter att komma fram till denna utvidgning,
bland vilka en är startandet av fri konkurrens. Det är detta fruktansvärda
ord »fri konkurrens», herr Ohlin, som tydligen av hela folkpartipressen
uppfattats som en otillbörlig påtryckning. Jag har ingenting att ta tillbaka på
den punkten att jag är förvånad över att en press, som så energiskt slår vakt
örn den fria konkurrensen, tycker att det är så rysligt, när ordet fri konkurrens
kommer i en socialdemokratisk handelsministers mun. Såvitt jag kan förstå
har handelsministern handlat fullt all right. Det finns ingenting av otillbörliga
påtryckningar. Han har lämnat en upplysning örn hur den svenska regeringen
bedömer marknadsutvecklingen till ledaren för ett stort industriföretag.
Det samtal, som direktör Sohlman hade, har jag ingen anledning att lämna
någon ingående redogörelse för. Han har sagt mig att, såvitt han nu kan erinra
sig, han själv icke haft den uppfattningen att det var ett så oerhört brådskande
samtal —- i annan män än att allt var brådskande vid det ryska avtalets tillkomst.
Han begärde detta samtal för att ge en orientering i hur han efter hemkomsten
från överläggningarna i Moskva och efter överläggningarna med handelsministern
och regeringen såg på läget som industrikommissionens ordförande.
Och så mycket kanske jag kan avslöja från detta samtal, att direktör Sohlman
är den som i diskussionen infört tanken på en räntegaranti. Det är fel att,
som här gjorts gällande — även av herr Ohlin i dag — regeringen lämnat något
erbjudande örn räntegaranti. Det har icke skett, men direktör Sohlman har
däremot antytt ett sådant, därför att han som industrikommissionens ordförande
varit med om åtskilliga sådana uppgörelser, då räntegaranti erbjudits,
för att få till stånd en viss tillverkning, exempelvis till Skånska Cement, när
det gällde Bonarören. Han hänvisade till sina tidigare erfarenheter om räntegarantier,
men självfallet har han icke haft något uppdrag från regeringens
sida att förhandla örn denna sak. Därmed kanske vi kunna koppla bort regeringen
från diskussionen örn räntegarantien.

Jag kan alltså fortfarande icke på någon punkt ändra mina omdömen, när
det gäller talet örn de s. k. Myrdalska påtryckningarna. Jag noterar med viss
tillfredsställelse vad herr Ohlin sade örn att han icke har någon centraldirigerad
folkpartipress, ty jag får väl antaga att det var en form av avståndstagande
från en del av denna press’ diskussionsmetoder. Jag noterar det med
tillfredsställelse, och jag hade uppriktigt sagt icke väntat mig något annat,
ty det kan icke ligga i någon partiledares intresse att få till stånd den sänkning
i den allmänna politiska debatten, som ligger i att obestyrkt skvaller får
utgöra en av huvudingredienserna i den politiska diskussionen. Avståndstagandet
var ju icke av det mera entusiastiska slaget, men jag noterar det ändå
med tillfredsställelse.

Herr Ohlin, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Tre minuter tillåta icke att svara på mycket av vad statsministern sade.
Men jag måste omedelbart inlägga min gensaga, när han söker glida över och
få bort en väsentlig skillnad mellan den ståndpunkt, som samlingsregeringen
intog i juni 1945, och den som intogs senare. Ståndpunkten i juni 1945 var att
man krävde tillfredsställande svenska leveransmöjligheter från Ryssland. Man
hade icke utlovat någon nodprutning av leveranserna från november 1944. Krediten
och hela avi alet gjordes beroende därav. 1946 på våren utlovade man kredit
utan att från Ryssland kräva större varubyte än som under andra omstän

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensh-rysha handels- och hreditavtal. (Forts.)
digheter föreföll möjligt. Avtalets konstruktion och räntesats voro olika. Det
betonades sommaren 1945, att om de svenska leveransmöjligheterna visade sig
otillräckliga ville man rekommendera de ryska köparna att vända sig åt annat
håll. På detta sätt markerades klart, att man icke kunde åtaga sig någon
garanti för leveransernas storlek. Någon dylik försiktighet kan jag icke finna
att man iakttagit i år, då man tvärtom genom denna allmänna paragraf gått
rätt långt i att etablera en förpliktelse för regeringen, låt vara av obestämt slag.

För det andra: örn de reella förutsättningarna i dag eller i somras äro andra
än på sommaren 1945, anser statsministern tydligen, att man redan då borde
ha kunnat bedöma, hur förutsättningarna skulle bli. Jag erkänner gärna, att
jag för min del icke av läget i världen i fjol kunde bedöma, att svensk ekonomi
skulle vara i dag, vad den är, t. ex. att man skulle ha en varubrist som ser ut
att bli så långvarig som den gör. Jag erkänner, att jag misstog mig, men jag
konstaterar, att jag var i sällskap med alla både praktiska och teoretiska ekonomer
i övrigt.

Den som intog en avvikande hållning var herr Myrdal. Han menade, att vi
snart skulle komma in i en allvarlig depression, ett läge motsatt det som inträffat.
Där är otur för Sverige att få två handelsministrar som felbedöma läget.
Måhända finner man i handelsminister Myrdals uppfattning örn konjunkturutsikterna
en förklaring till det sätt varpå han har behandlat avtalet. Han ser
det som en stor spekulation i kommande depression. Herr Myrdal hoppas säkert
att det skall visa sig åtminstone denna gång att han är en svensk handelsminister
som bedömt läget rätt.

Härpå anförde

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Herr Ohlins långa och intressanta tal, som kammaren lyssnade till så
andäktigt, innehöll en hel del påståenden, som inte böra få stå oemotsagda, och
en hel del frågor, som icke böra få stå obesvarade, utöver dem som statsministern
redan tagit upp.

Egentligen mäste jag — örn jag får säga en personlig sak till min gamle vän
herr Ohlin — säga, att jag beklagar, att han vid detta viktiga tillfälle, när
riksdagen går att fatta ett positivt beslut örn den framtida handeln med Ryssland,
utnyttjar hela sin förmåga att framställa invändningar och kritik mot det
avtal, som han skall rösta för, och mot det avtal, som efter allt vad vi veta.
han själv på ett tidigare stadium skapat sig så stora förtjänster om.

Jag tror, att, eftersom denna debatt ju avlyssnas icke bara inom landet utan
även utom landet, det kan vara riktigt, att jag öppet säger, att till slut kanske
dock allt är rätt mycket en husträta. Till slut måste man se herr Ohlins anförande
i dag, liksom så mycket annat som kommer att sägas i dag, mot bakgrunden
av den hetsiga diskussion som fördes under valkampanjen i somras; på
ett eller annat sätt måste reträtten betäckas. Jag tillät mig under denna valkampanj
vid åtskilliga tillfällen säga, att det var icke bara min förhoppning
utan min tro, att när avtalet komme att ligga på riksdagens bord, skulle det
komma att godkännas av alla partier. Jag brukade då fråga: Hur skall man
för svenska folket förklara hela den kritik, den överdrivna kritik, som drivits
under valkampanjen? Nu ha vi fått svaret. Vi ha fått det först i herr Ohlins
anförande i dag. Jag förmodar, att det kommer andra anföranden, detta lika,
som komma att visa hur man söker betäcka rerätten.

Ur allmän synpunkt och på längre sikt beklagar jag detta, framför allt örn
man i utlandet skulle ,få för sig, att det finnes mindre av enighet än det i
verkligheten finnes.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Jag vill gärna, innan jag kominer in på de speciella invändningar och frågor
sorn herr Ohlin reste, upprepa den deklaration, som statsministern givit, nämligen
att regeringen är fullt nöjd med utskottets utlåtande. Vad som där står
örn svårigheterna är inga nyheter för någon av regeringens ledamöter och allra
minst för mig. När herr Ohlin i sitt anförande säde, att jag hade försökt bagatellisera
dessa svårigheter och att jag sökt att reducera dem, vill jag bestrida
detta. Jag råkade titta efter i mitt anförande under remissdebatten och såg. att
jag icke bara en gång utan två eller jag tror tre gånger framhöll, att när jag
angav siffrorna för materialåtgången och antydde de relativt små exportleveranserna
de första åren, så var det icke i syfte att bagatellisera svårigheterna utan
i syfte att skapa rimliga och riktiga proportioner.

Vi böra ha klart för oss utgångsläget för denna diskussion. Utgångsläget är,
att svenska folket bibragts föreställningen, att praktiskt taget alla knapphetssvårigheter
i detta land under sommaren och ännu bero på det s. k. ryska avtalet.
Det ryska avtalet skulle ha haft en mystisk förmåga att rensa landet från
spik och hindra städerna att bygga hus ett halvår innan avtalet gjordes och mer
än ett halvår innan kontrakt komma att tecknas och kanske år innan leveranserna
och arbetet därpå komma i gång. Mot bakgrunden av denna slags kritik
är det klart, att varje försök att återställa proportionerna kan komma att te
sig såsom att man söker reducera svårigheterna. Det enda riktiga är emellertid
att söka giva ett sakligt avvägt omdöme örn svårigheter och förmåner. Ett sådant
sakligt omdöme har enligt min mening givits i utskottets utlåtande. Jag
vet mig icke ha under detta halvår sagt någonting som icke utan vidare kunde
fogas in i denna ram.

Det är klart — det har jag ofta tillåtit mig att påpeka i (.lika diskussioner i
denna kammare och utanför riksdagen — att all export i närvarande läge betyder
en minskning av vad vi ha att röra oss med här i landet. Vi äro ändock
beredda att hålla i gång en viss export därför att den är nödvändig för att skaffa
oss import eller därför att den är en förutsättning för ett vi skola kunna
behålla eller vinna för svensk industri och svensk levnadsstandard viktiga ex-''
portmarknader i framtiden.

Det finnes i utskottets utlåtande ett pär viktiga ord som jag tillåter mig
understryka. På tal örn svårigheterna, säger utskottet, att export utan motsvarande
import »i detta som i andra fall» får betydande återverkningar etc. Men
vi kunna väl vara överens, mina damer och herrar, att när svårigheterna på
grund av exporten framhållits har det varit just i detta fall. Det är däremot
vi fått vända oss när vi velat återställa proportionerna. Det har varit nödvändigt
peka på hur relativt begränsade leveranserna komma att vara under
Het första och det andra året och måhända även under det tredje året. Det är
saker som varit fullständigt klara vid våra överläggningar med de ryska vederbörande.
Exportleveranserna på kreditlistan, som är det som oroar, komma
måhända att det första året, till 1947 års slut, röra sig örn något sådant som
20 miljoner kronor, varav den stora merparten 16 miljoner kronor är leveranser
som redan äro kontrakterade. I bästa fall kunna vi komma till leveranser på
bortåt 40 miljoner kronor.

Örn man, som herr Ohlin naturligtvis i hög grad, har reda på våra exportförpliktelser
åt andra håll, borde nian känna ett ansvar för att varna mot den
hysteri, som gripit omkring sig i landet i fråga örn detta ryska avtal. Nilr han
väljer att i stället ensidigt och uteslutande tala örn de stora svårigheterna förbundna
just med det ryska avtalet, avslöjar denna bans inställning, att han
innerst inne har en annan mening än regeringen, en annan mening jin utskottet
och — tror jag— en annan mening än riksdagen har, nämligen att en stor handel
med Ryssland är nonna!, naturlig och önskvärd för framtiden. Han avslöjar,

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
att han tänker sig denna handel med Ryssland som något som kommer utanpå
och ovanpå allt annat än som är normalt.

Herr Ohlins invändningar gällde dels avtalet och den mera, grundläggande
uppläggningen av avtalsdiskussionen i maj, dels i viss män mina åtgärder såsom
hans efterträdare för att här hemma förbereda avtalets slutande. Jag skall
tillåta mig att först gå in något på det första frågeknmplexet

Herr Ohlin menade — och det göra med honom uppenbarligen de som undertecknat
det borgerliga särskilda yttrandet — att vi gjort ett grundläggande fel
vid uppläggningen av de förhandlingar, som började i maj i år, genom att vi
stodo fast vid det bud örn en kredit över fem år på en miljard kronor, som
tidigare givits. Jag skall här tillåta mig följa det särskilda yttrandets text,
som framstår för mig något klarare liksom också något mera moderat än herr
Ohlins anförande. Man menar, att vi på grund av de förändrade förhållandena
— en sak som jag strax skall komma tillbaka till — skulle ha sökt uppnå
ett något mer begränsat avtal. Statsministern har i sin replik redan varit
inne på detta och frågat, vad herr Ohlin menar med »något mera begränsat avtal»
och därpå icke fått något svar. Men det är väl ursäktat, ty tre minuter är
icke lång tid; jag hoppas att vi kunna få det längre fram under dagens debatt.

Nu är emellertid detta ord »något» en smula mystiskt. Ty titta vi på den
föregående sidan, finna vi ett påstående, att de svenska företagens leveransmöjligheter
uppgå till »långt mindre belopp». Det talas örn -— en sak som jag
måste bestrida — att regeringen velat att företagen skulle exportera mera än
som framstår såsom affärsmässigt befogat. Det skulle alltså kunna tänkas, att
reservanterna syfta till en mycket kraftig nedskärning av den utlovade krediten.
Men jag skall tillåta mig att hålla mig till huvudtexten och förutsätta,
att man avser en »något» mera begränsad export, vad det nu skall betyda.

Emellertid, som statsministern redan framhållit, var en förutsättning för att
vi skulle få förhandlingar i gång och för att våra motparter skulle kunna ha
någon respekt för vår ordhållighet, att vi stodo fast vid det bud, som givits
på en tid, då herr Ohlin tillhörde samlingsregeringen. Jag vill peka på, att
vid de förhandlingar, som under lång Vid under krigsåren fördes med ryska
vederbörande, har alltid ett val ställts till svenskarna: huruvida vi ville ha en
mycket liten handel som på 1920- och 1930-talen, för vilken det egentligen
icke behövdes något avtal alls, eller huruvida vi syftade till en utvidgning till
stor handel med Ryssland, i vilket fall icke minst med hänsyn till krigets förödelser
en stor kredit vore en nödvändig förutsättning. Det valet var gjort, herr
Ohlin, 1945 på sommaren, alltså i juni i fjol. I regeringen ansågo vi icke, att vi
skulle kunna ha nått ett resultat med att efter detta erbjudande komma stickandes
med ett förslag örn en mindre kredit, och det tror jag heller ej att någon
annan, som har sakkunskap i handelspolitiska frågor, förutsätter.

Men vidare ansågo vi och anse fortfarande denna summa såsom en väl avvägd
och sakligt motiverad kreditram. Det finnes därför i sak ingen nödvändighet
och ingen vilja att skylla tillbaka på den regering, som även inneslöt
herr Ohlin.

Nu tala reservanterna, om jag så får säga, och ännu mera herr Ohlin i sitt
anförande i dag örn de förändrade förutsättningarna. Låt mig nu gå något närmare
in på det resonemanget, därvid fullföljande tankelinjer som statsministern
redan varit inne på: vilka äro förändringarna i förutsättningarna?

För det första tala reservanterna örn, att de icke föreställde sig, att förödelsen
skulle ha blivit så stor i fråga örn Tysklands exportmöjligheter som den
faktiskt blivit. Jag är förvånad över detta avslöjande av en lättsinnig bedömning.
Jag vill säga, att jag hade icke den uppfattningen vid den tiden. Jag

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
tror mig minnas, att saken behandlades i planeringskommissionen, som jag hade
äran att vara ordförande för. Jag vill påminna herr Ohlin örn, att när jag redan
hösten 1944 mycket allvarligt tryckte på, att vi skulle få igång arbetet
på utvidgning av Norrbottens järnverk, var ett av mina huvudskäl, att jag
räknade med den förstörelse av Tysklands industri som vi nu se framför oss.
Herr Ohlin var den gången beredd att följa oss ett stycke. Vi fingo en ugn och
ett thomasverk, men han var icke med på vad som önskades av majoriteten,
nämligen att sätta igång med en utvidgning på bredden och längden av järnverket.
Det var en sak som jag som hans efterträdare fick taga upp. Det har
skett en åsiktsändring sedan 1945. Jag drar den slutsatsen, att det var herr
Ohlin som den gången hade fel och vi som hade rätt.

Men vidare och framför allt peka herr Ohlin och »reservanterna» — jag begagnar
på nytt detta uttryck inom citationstecken — på den allmänna ekonomiska
åtstramning, som sedan i fjol ägt rum. Jag tror att det är viktigt att
för det första inte överdriva denna förändring. Man bör också vara klar på vari
den ligger. Importen har utvecklats gynnsammare än åtminstone jag skulle ha
räknat med för ett år sedan. Exporten har ej utvecklats så gynnsamt, huvudsakligen
därför att vi själva ha begränsat den. Prisutvecklingen utomlands har
vidare gått i mera inflatorisk riktning än vi räknade med. Detta har sedan
återverkat på den inre investeringskonjunkturen, som i år kulminerat. Detta
har haft sina verkningar genom att uppehålla en knapphet här hemma.

Men låt mig nu, när vi tala örn förändrade förhållanden, understryka, att
vad vi tala örn är hur förhållandena i dag och förhållandena för ett år sedan
skulle påverka detta långtidsavtal. Herr Ohlin påminner mig örn, att jag inom
en relativt begränsad tid räknat med en inträdande lågkonjunktur; jag hade
till och med angivit tidpunkten: inom ett halvt fram till tre år efter krigets
slut. Det återstår ännu åtskillig tid, som dessvärre kan förlöpa på det viset,
att jag får rätt. Jag utgår från att herr Ohlin delar min, andra nationalekonomers
och andra förnuftiga människors uppfattning, att den nuvarande knapphetssituationen
icke kan komma att bestå längre, än en tidrymd som kan räknas
i månader eller något år. Vad som hänt är att den internationella inflationskonjunkturen
visat sig något livskraftigare än vi räknade med.

Vad som ytterligare hänt är emellertid att vi gått ett år närmare den avmattning
i knapphetssituationen som vi lia att emotse. Det är för denna längre
avlägsna period, som hela detta avtal är av betydelse.

Vad herr Ohlin vidare förbiser är, att det avtal vi nu slutit har en i ganska
hög grad förändrad struktur i jämförelse med det avtal han ville sluta eller
— mindre personligt uttryckt — regeringen på den tid han var handelsminister.
I sistnämnda avtal förutsatte man en kreditexport på 200 miljoner kronor örn
året, och då hävdade man, att man önskade en ungefär lika stor balanserad
handel, även om man släppt kravet på automatisk anpassning. Om ett sådant
avtal kommit till stånd, skulle det lia inneburit, att vi nu under knapphetsperioden
skulle ha måst leverera betydligt mer än vi lovat enligt det nu föreliggande
avtalet.

Det senare är ett helt annat avtal. För den händelse herr Ohlin med ett,»når
got mera begränsat» avtal menar ett kreditavtal om 900 miljoner kronor i stället
för en miljard kronor, bör han väl icke förbise det viktiga, att kreditleveranserna
utsträckts från fem till sex år, så att krediten under de fem första
åren begränsats till 900 miljoner kronor i stället för en miljard kronor enligt
det avtal han ville sluta. Enligt min mening är emellertid den viktigaste förbättringen
i det nya avtalet den, att det på grund av den förändring i konjunktursituationen
som inträffat gjordes klart för de ryska förhandlarna att
leveranserna de första åren måste bli relativt begränsade, emedan den svenska

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
industrien arbetar med en orderbeläggning för lång tid framåt. Därför ligger
i planen, att leveranserna under de närmaste åren, när vi lia att räkna med den
extraordinära knapphet, som herr Ohlin för ett år sedan icke förutsåg, skola
vara relativt begränsade. Det är en stor förändring av avtalet sådant det °nu
förelägges riksdagen och en skillnad i förhållande till det avtal som en gång
lekte i herr Ohlins fantasi.

Grunden till att vi dock fasthållit vid den stora kreditramen, som kommer
att avteckna sig i stora leveranser om ett par tre år, är naturligtvis^ vår konjunkturbedömning.
Jag medger, att denna konjunkturbedömning såsom alla
sådana är osäker, men jag tror, att den dock är den säkraste man skulle kunna
göra. Jag menar, att det skulle vara ett stort lättsinne, när man lägger upp
handeln för fem, sex år, att räkna med den nuvarande knapphetssituationen
såsom bestående. Det är icke riktigt att säga, som det har sagts någonstans,
att det ryska avtalet för oss är en försäkran mot massarbetslöshet och depression.
Det vore att kapitalt överdriva dess betydelse i svensk ekonomi. Men jag
vill vidhålla, att detta avtal tillsammans med mycket annat, som göres i
svensk ekonomisk politik, är ett led i depressionsförberedelserna.

Herr Ohlin tryckte särskilt på — örn jag nu icke missförstår mina anteckningar
— att han visserligen icke hade något emot att binda sig för kreditleveranser
på en miljard kronor under fem år, men att ett villkor därvid skulle
varit, att vi vid sidan därav skulle ha, som han säger, en större balanserad
handel. Han finner det nu bekvämt att bara peka på den sidan av denna
större balanserade handel, att vi skulle fått flera importvaror, men jag kanske
får erinra honom örn att det också skulle inneburit, att vi skulle ha exporterat
mera varor. Jag föreställer mig emellertid, att när man i ett tidigare skede
av förhandlingarna med Sovjetunionen allmänt har hållit pa att det automatiskt
skulle vara en större balanserad handel vid sidan av kredithandeln, så har
det huvudsakliga motivet därför varit, att man velat så att säga så mycket
som möjligt säkra nya exportmarknader. Det har varit önskvärdheten av en
stor svensk export, som framför allt legat bakom. Men just i närvarande läge
och speciellt mot bakgrunden av herr Ohlins motivering kan detta nu knappast
vidmakthållas. Nu skulle man alltså helt och hållet koppla över på —-sorn herr Ohlin också tydligen menade — att vi skulle fa mera import. Örn
man skulle fullfölja denna tankegång skulle det vara intressant att fråga, vad
det är för slags importvaror som herr Ohlin tänker sig att vi skulle få in, örn
vi hade ett avtal örn större varubyte, som, såvitt jag förstår honom rätt, icke
bara skulle göra det lättare för oss att bära, belastningen på speciellt vissa
verkstadsindustrier utan t. o. m. göra det möjligt att bära en betydligt större

export? . 0

Herr Ohlin har nu själv sommaren 1945 varit med om att slappa kravet pa
en automatisk sammankoppling mellan kredithandelns ^storlek och varubyteshandelns
storlek. Han hade emellertid begärt, att man pa annat sätt skulle lösa
denna .fråga. Mi mena, att vi funnit en lösning. Som handelsavtalet nu föreligger,
blir det relativt låga kreditleveranser under de första åren. Varubyteshandeln
ha vi första åren fixerat till 100 miljoner kronor om året, och går allt
efter planen betyder det, att vi under det första året och sannolikt även under
det andra året få en större balanserad handel än den handel, som belöper på
kreditavtalet. Och för de senare åren, när kreditleveranserna skulle bli större,
ha vi överenskommit med de ryska vederbörande, att vi skola, försöka utvidga
ramen för det balanserade utbytet utöver den ram pa 100 miljoner kronor som
gäller för de första åren. Detta är den praktiska innebörden av avtalet, och
jag tillåter mig fråga: borde icke herr Ohlin just fran sina utgångspunkter
vara nöjd eller mer än nöjd?

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Jag skall också tillåta mig att göra ett litet tankeexperiment, som jag tror
är nyttigt för kammaren att reflektera över vid bedömandet av många anspråksfulla
och överdrivet kritiska omdömen från herr Ohlins sida här i dag.
Låt oss göra det tankeexperimentet, att ryska regeringen hade accepterat herr
Ohlins och samlingsregeringens inställning för ett år sedan och att ett avtal
hade slutits, som skulle inneburit en enmiljardkredit för fem år av vissa kreditleveranser
och som dessutom, inneburit avtal örn ett större varuutbyte vid
sidan därav, men som sannolikt icke skulle inneburit den uppläggning jag nyss
talat örn, nämligen att leveranserna under 1947 och 1948 skulle vara relativt
små. Herr Ohlin har ju nu oerhört starkt understrukit och enligt min mening
överdrivit olikheten i knapphetsläget nu och för ett år sedan, vilket förmodligen
får tolkas på det sättet, att lian för ett år sedan icke skulle lia känt det
lika angeläget som handelsministern och regeringen i dag måste göra att få
ryssarna att förstå, att blott mycket små leveranser skulle kunna göras de
första åren. Låt oss göra det tankeexperimentet, att herr Ohlin fått detta avtal
igenom. Det är uppenbart för alla, att icke minst ur de kritiska synpunkter,
som han anför nu, skulle det avtalet varit sämre och mindre väl ha tillgodosett
de reala önskemålen från svensk sida än det avtal som nu slutits.

Mångå frågor ha ställts till mig, och jag skall söka besvara dem så kort
och klart som jag kan. För den händelse jag går förbi någon, beror det på
att herr Ohlins frågor voro en sannskyldig kanonad, som det var mycket
svart att få ned på papperet.

Herr Ohlin framkastade frågan varför icke utrikesnämnden hördes, innan
vara förhandlare reste ut med sina direktiv i maj i ar. Ja, det kan diskuteras,
huruvida icke det bor,de ha skett. För min del är jag gärna beredd att medge,
att det kanske borde ha gjorts. Jag tror det hade varit riktigare. Jag vill tilllägga,
att jag tror, att det kanske även varit taktiskt klokare och också nyttigare
för landet ur olika synpunkter, örn en sådan kontakt då skett. Jag förmodar,
att i sa fall skulle det varit svårare för herr Ohlins meningsfränder att
under valka,mpanjen driva den mycket hänsynslösa kritik mot regeringen, som
faktiskt drivits. Ur den synpunkten är jag beredd medge, att det varit takUskt
klokare. Vilja vi spekulera, kunna vi t. o. m. fråga oss, hur avtalet skulle
bedömts örn vi haft kvar samlingsregeringen och herr Ohlin varit handelsminister
Han säger naturligtvis nu, att han skulle skött det mycket skickligare
1 ^en huvudrefPionen , är, att då skulle herr Ohlin på denna plats

statt och försvarat detta avtal lika vältaligt som han nu kritiserar det.

. Jag kommer nu till några speciella frågor, som herr Ohlin ställt till mig, och
jag hoppas, att jag kan läsa mina anteckningar så väl, att jag icke missförstår
honom. Han citprade först ett uttalande, som jag gjort — jag tror det
var i slutet av juli — däri jag hade påstått, att resultatet av de undersökningar,
som pagmgo inom industrien och i samarbete med industrien i denna fråga
var en angenäm överraskning för mig, då det nämligen visat sig, att industrien
hade större leveransförmåga än jag utgått ifrån, när jag först konfronterades
med cte ryska önskemålen. Herr Ohlin menar, att detta var ett oriktigt påstående
tran min sida. Jag måste vidhålla, att det var ett riktigt påstående. Som
han själv papekar, gav den första undersökningen av industriens leveransförmaga
til resultat, att av de ryska önskemålen skulle kanske bara en tredjedel
kunna tillgodoses. Så småningom kommo vi ju till mycket bättre resultat Låt
mig i förbigående anmärka till herr Ohlin, att han gör en förvrängning örn
.lag sa får säga, eller misstolkning av förhållandena, när han talar örn mindre
an en tredjedel av de »utlovade leveranserna». Måste det sägas gång efter annan,
att våra förhandlare redan i Moskva förklarade, att de ryska leveransönsAndra
kammarens protokoll lOkO. Kr 36. g

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
kemålen icke kunde tillfredsställas? Vad vi utlovade var att göra en ingående
undersökning av frågan hur långt de ryska önskemålen skulle kunna tillfredsställas.
Vi kommo i början till en tredjedel, men så småningom visade det sig,
som sagt, att vi kunde gå mycket längre.

Påståendet, som jag tyckte mig höra från herr Ohlin, att jag vid något tillfälle
skulle lia förnekat, att det fanns svårigheter på leveranssidan, är naturligtvis
alldeles felaktigt.

Herr Ohlin var inne på ett stort ämne, som jag icke här kan uttömmande
behandla, när han reste frågan, hur det skall vara möjligt att infoga detta bilaterala
avtal i den multilaterala handel, som måste vara svensk handelspolitiks
syfte att söka i sin mån främja. — Han tillät sig —- örn jag får göra en
parentes — att läsa upp ett yttrande av mr Childs i Amerika, där Childs skulle
ha gjort gällande, att jag hade sagt till honom, att en särskild klausul skulle
infogas i det ryska avtalet. Jag kan tala om att jag aldrig träffade mr Childs
vid detta hans besök här hemma. De reflexioner mr Childs gjort och de uppgifter
han lämnat hade han väl fått från någon folkpartistisk tidning. — Men
den stora frågan örn möjligheten att infoga detta bilaterala avtal i den multilaterala
handeln återstår, och jag vill säga, att det är ett problem, som icke
bara jag har att lösa, utan ett problem, som herr Ohlin också får medverka till
att lösa, ty i det utskottsutlåtande, som biträtts av ett enhälligt utskott, finns
ingen reservation på den punkten. Tvärtom finns det ett understrykande av
att en plan för den svenska exporten är ett svenskt intresse.

Emellertid är jag beredd att försvara detta bilaterala avtal även ur nämnda
synpunkt, nämligen på följande sätt. Det är sant, att vi äro inriktade på multilateral
handel. Det betyder i första hand, att vi vilja ha en så stor handel som
möjligt med alla länder och att vi vilja lia en handel som så tillfredsställande
som möjligt innebär en arbetsfördelning mellan länderna. Det innebär, att vi
vilja ha bort handelshindren. Emellertid måste vi vara på det klara med att det
är en lång väg, innan vi kunna nå sådana internationella överenskommelser,
som betrygga en sådan multilateral ordning. Under denna tid och för att få
handel i gång ha vi slutit och måste sluta bilaterala överenskommelser med en
hel mängd länder, och herr Ohlin känner väl till de orsaker som göra en sådan
politik nödvändig. Det är en fråga som återstår att besvara, på vad sätt vår
handel med Sovjetunionen och andra stater, som lia ett statligt utrikesmonopol,
skall kunna bedrivas även sedan vi nått normala förhållanden, som kunna vara
ett underlag för en stor internationell uppgörelse. Kan den nas utan bilaterala
avtal bli herr Ohlin och jag mycket lyckliga. Kan en sådan handel icke nås
utan att man har bilaterala avtal, gissar jag, att herr Ohlin och jag och naturligtvis
hela riksdagen har ett starkt intresse av att söka bygga in bilaterala
avtal i den multilaterala handeln och därvid understryka för världen detta, som
vi äro överens örn, nämligen att det väsentliga som vi söka uppnå är. en stor
multilateral handel, som utvecklar sig efter de ekonomiska förutsättningarna,
och en handel, som icke är balanserad för varje land för sig. Jag vet icke, örn
herr Ohlin är nöjd med denna förklaring. Det är det mesta jag kan säga på
några minuter.

Herr Ohlin var sedermera inne på det sätt, varpå jag såsom handelsminister
sökt främja och förbereda avtalet genom de kontakter som hållits. med industrien,
vilket han väl vet har skett genom industrikommissionen och exportföreningen.
Jag vill allmänt därom säga, att jag hyser ett mycket gott samvete
för vad jag gjort i olika hänseenden. Och jag vill smickra herr Ohlin med —
det är menat som ett smicker — att jag tror mig kunna utgå från att herr
Ohlin i samma situation skulle gjort ungefär samma slags undersökningar och
haft ungefär samma inställning till problemen som jag. Jag vill tillåta mig

Onsdagen den 13 november 194G fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
smickra herr Ohlin till den grad, att jag menar, att han i fallet Asea skulle
ha varit lika intresserad som jag av den stora frågan, hur den elektriska industriens
kapacitet skulle kunna byggas ut i Sverige. Jag föreställer mig, att
herr Ohlin skulle ha gjort som jag i en sådan situation, nämligen upptagit kontakt
med ledaren för denna industri. Herr Ohlin fällde några yttranden, som
skulle göra det troligt, att han menade, att jag i det hänseendet skulle utövat
obehörig påtryckning. Det finns ingenting nytt att säga i saken. Statsministern
har nyss varit inne på den, och jag vill bara tillägga, att den känslan har jag
aldrig haft och den känslan har direktör Ericson i Asea aldrig ingivit mig,
att det här skulle varit fråga örn någon obehörig påtryckning. Jag observerade
att herr Ohlin hänförde sig till ett styrelseprotokoll, som jag för övrigt icke
känner till mera än ifrån det offentliggörande, som skett efter indiskretionen
beträffande vad som förekommit i utrikesutskottet. Örn jag förstod herr Ohlin
rätt, menade han, att detta beslut och dess motivering innebar ett indicium på
att styrelsen själv hade ansett sig handla under tryck. Jag beklagar, att denna
uppfattning icke delgivits mig, och jag vill, utan att gå närmare in på saken,
som en liten hypotes framkasta, att det möjligen kan vara så, att någon inom
styrelsen hade en ålderdomligare inställning till problemet. Det är möjligt, att
herr Ericson utövat »påtryckning» inom sin styrelse. I alla händelser vill jag
icke utan vidare transponera vad som skett inom bolagets styrelse till en indikation
på vad regeringen eller handelsministern å regeringens vägnar skulle
ha gjort.

Men det är klart, att allt beror på vad man menar med »påtryckning». Låt
oss vara överens örn att regeringen i sin näringspolitik och i sin diskussion med
de mäktiga företrädarna för stora industriintresen naturligtvis söker påverka
utvecklingen inom landet. En regering i nuvarande läge och i framtiden måste
vara intresserad av att den elektriska industriens kapacitet bygges ut. Örn man
vill stämpla detta såsom påtryckning och örn man speciellt inom folkpartiet
men även inom andra borgerliga partier vill utesluta en sådan påverkan från
regeringens sida på industrien, måste jag naturligtvis gentemot detta säga, att
det icke är vår inställning — jag menar då icke bara den socialdemokratiska
regeringens utan också det socialdemokratiska partiets — till hur regeringens
relationer skola vara till industrien. Men jag vill uttrycka min förvåning över
att herr Ohlin, som inlett ett nytt skede inom folkpartiet genom att lämna
manchesterliberalismens hårda lära och komma över till »socialliberalismen»,
nu — jag hoppas att det skett utan påtryckning — vill hindra regeringen att
utöva inflytande ens diskussionsvis på hur industrien ser på sina problem. Jag
kan icke neka mig att säga, att för den händelse tiden skulle medgiva det och
örn jag icke hade viktigare ting att syssla med, skulle jag kunna samla ihop en
hel del skvaller örn olika slags påtryckning av den typ herr Ohlin utövade under
det skede av hans liv, när han var handelsminister. Om den saken tror jag,
att herr Ohlin och jag såsom goda vänner kunna komma väl överens.

Emellertid vill jag säga till herr Ohlin — och därmed lämna ett par frågor
obesvarade — att ifall han begär mycket klara direktiv för hur vi i olika hypotetiska
lägen skulle handla, i vad mån vi komme att använda krislagstiftningen
och liknande, vill jag i stället efterlysa en precisering av vad han menar med
ett totalt avsvärjande av »underhandsdirigering» av näringslivet och vad »sociallibcralisrnen»
har för närmare innebörd när det gäller kontakten mellan regering
och näringsliv.

Herr Ohlin har observerat vad utskottet framhållit och vad som står i propositionen
örn att det här är fråga om ett ramavtal, som skall fyllas genom kontrakt
mellan ryska köpare och säljare samt svenska säljare och köpare. Det
finns ingen regeringsgaranti, som han påpekade, för att handeln kommer att

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svenslt-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
förlöpa på det sätt som i avtalet förutsetts. Det har gjorts upp en plan, och
om herr Ohlin vet vad han själv skrivit under i utskottet, är han
överens med mig om att det var ett svenskt intresse att få en sådan plan just
för att få bättre spridning av leveranserna från olika exportindustrier. Herr
Ohlin ställde nu frågan: vad händer, örn denna plan icke kan fullföljas? Ja,
vi kunna väl utgå ifrån att planen icke kommer att i detalj kunna fullföljas.
Så är det alltid när man lägger upp en plan för framtiden. Blir emellertid avvikelsen
av större betydelse för den ena eller den andra parten, är det naturligt
att man följer avtalets rekommendation och i den blandade kommission, som
skall tillsättas, diskuterar vad som kan göras.

Herr Ohlin observerade även den speciella klausul, där regeringen utfäst sig
att inom ramen för sin kompetens söka verka för att exportörerna vid försäljningen
till Ryssland icke komma att begära mera betalt än när de exportera
till andra länder. Detta är en allmän formulering av den typ vi bruka kalla
mest-gynnad-natione-klausul. Jag fick icke klart för mig, örn herr Ohlin i
grund och botten är emot att en sådan klausul skrivits in. Han säger med
någon överdrift, att man icke brukar gå in på prisfrågorna i handelsavtalen
och att i varje fall några dylika garantier icke lämnats i andra avtal. Jag vill
påpeka två ting. För det första är det så, att även när det gäller de korta handelsavtal,
som vi nu sluta med olika länder, försiggå ofta i samband med
handelsförhandlingarna vissa diskussioner av prisfrågorna. För det andra föreligger
den skillnaden, att då vi här ha att göra med ett avtal som skall gälla
mångå år, har det varit för parterna naturligt, att denna grundsats, som den
svenska industrien ingalunda ogillar — den att det icke skall krävas högre priser
av köparna i Ryssland än av köparna i något annat land — skrives in. i
avtalet. Jag begrep icke riktigt, örn herr Ohlins mening var att ställa sig kritisk
i detta sammanhang eller örn han bara för fullständighetens skull även
tog upp denna punkt.

Herr Ohlin ställde även en fråga örn innebörden av den bestämmelse, där
svenska regeringen utlovade att inom ramen för sin kompetens söka se till
att avtalet kommer att fullföljas planenligt. Herr Ohlin påpekade, att samma
bestämmelse fanns i 1940 års avtal. Han kunde ha tillagt, att bestämmelsen
då motiverades från svenskt håll med att den var en god och lämplig bestämmelse.
Herr Ohlin ställer nu frågan, vad regeringen egentligen har för förpliktelser
enligt denna paragraf. Jag skulle vilja hänvisa honom till det mycket
klargörande stycke, som finns inskrivet i utskottsutlåtandet och som han själv
har underskrivit.

Jag har antecknat en fråga från herr Ohlins sida, örn regeringen är beredd
att förklara, att krislagstiftningen skall avskaffas och att den icke skall tjäna
handelspolitiska syften, allra minst vis ä vis vårt avtal med Ryssland. Jag är
icke beredd att ge en sådan allmän deklaration. Jag inser icke nyttan av att
diskutera en sådan hypotetisk fråga. Jag är icke säker på örn herr Ohlin verkligen
menar, att det skulle vara nyttigt och nödvändigt att just i samband
med detta avtals godkännande taga upp hela den saken. Helt allmänt vill jag
bara säga, att förvisso finns det delar av krislagstiftningen, som i så måtto
komma att influeras av våra handelspolitiska förbindelser och våra handelspolitiska
intressen, att hänsyn till dessa handelspolitiska förhållanden måste tagas.
Jag kan som ett exempel nämna, att naturligtvis kommer detta avtal liksom
andra avtal att ha en viss verkan på industriens lokalisering och på dess
utveckling och att hänsyn därtill måste tagas t. ex. vid byggnadsregleringen
när det gäller att bestämma kvoter för bostadsbyggandet. Den saken är alldeles
uppenbar. Jag tror emellertid icke på nyttan av att ställa frågor i så all -

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
märit hållen form. Vill herr Ohlin ha ett mera bestämt besked än det jag givit,
ber jag honom återkomma med en mera bestämd fråga.

Herr Ohlin frågade vidare, huruvida den svenska regeringen gjort några
utfästelser till Sovjetunionen rörande Sveriges allmänna ekonomiska politik.
Jag trodde icke mina öron. Det måste dock ha blivit klart för herr Ohlin under
utskottsbehandlingen örn icke förr, att några sådana utfästelser icke gjorts.

Sedan var herr Ohlin inne på frågan örn arbetskraften. Han ställde till mig
frågan, örn jag hade utlovat några speciella åtgärder för att få arbetskraft
för ett visst företag och hur det i så fall skulle gå till. Jag förmodar, att detta
är den svaga avskuggningen i debatten av de mycket vidlyftiga insinuationer
och anklagelser, som förekommit i pressen, där det sagts, att regeringen
vid en viss tidpunkt skulle ha varit beredd att tvångsförflytta 20 000 arbetare,
att låta dem bo i baracker, att upphäva deras rätt att arbeta i ett visst
yrke o. s. v. På den punkten vill jag bara säga följande. Som handelsminister
var jag mycket tidigt under diskussionerna synnerligen intresserad av att en
undersökning gjordes, som klarlade vad detta avtal skulle förutsätta i fråga
örn materialleveranser och arbetskraft. Jag har haft den inställningen, som
jag icke dolt vid de få tillfällen jag talat med industriföretagare, att jag snarast
såg det som en förmån, ifall dessa alldeles klart framlade sina reservationer
i fråga örn arbetskraft och material. Från början var det min uppfattning
—- något som blev klart när jag började se proportionerna — att det var
oriktigt att se denna fråga så, att det var det ryska avtalet, som skapade en
trängd arbetsmarknadssituation. Denna var resultatet av en hel serie olika faktorer,
bland dem det ifrågasatta handelsavtalet med Ryssland. Det har varit
min åsikt, att sättet att möta svårigheterna i det hänseendet är det sätt som
prövats av regeringen, d. v. s. att söka föra en sådan allmän ekonomisk politik,
att man dämpar inflationsutvecklingen. En hel del åtgärder ha också vidtagits.
Bl. a. åtstramades som bekant byggnadsregleringen i somras. Vidare
genomfördes en appreciering av vår valuta och skärptes vår priskontroll. Vi
gjorde en hel del saker, som ha allmän verkan på konjunkturerna, detta icke
speciellt av hänsyn till det ryska handelsavtalet utan till hela den situation,
där handelsavtalet med Ryssland liksom avtalen med andra länder givetvis
spela in. Därutöver har åtminstone jag aldrig gjort några utfästelser eller
överhuvud taget kastat fram några tankar örn sådana.

På tal örn att jag skulle ha varit inne på tanken örn tvångsåtgärder i fråga
örn arbetskraften, detta som kommit igen gång på gång i den press, som stöder
herr Ohlins parti, vill jag säga att statsministern icke bara givit mig tillstånd
utan direkt anmodat mig att berätta, att vid en statsrådsberedning i
slutet av juni eller i början av juli, långt innan denna diskussion hade kommit
upp och när det icke var speciell tanke på de ryska förhandlingarnas
konsekvenser, hörde jag till deni inom regeringen som livligast påyrkade ur
allmänna ekonomiska synpunkter — ur liberala synpunkter, om herr Ohlin
tillåter uttrycket — att vissa kvarstående hinder i samband med arbetsförmedlingen
för arbetarnas rätt att fritt söka sitt yrke skulle borttagas.

Herr Ohlin var inne på frågan, huruvida vi hade att motse minskade exportleveranser
från andra länder till följd av det ryska avtalet. Så vitt jag förstår
— och herr Ohlin är ju därvidlag väl informerad — gjorde lian icke gällande.
att något sådant förutsatts i större utsträckning. Herr Ohlin gav uttryck
åt en intressant reflexion, som var en nyhet för mig, nämligen att en orsak
skulle kunna tänkas vara att mari i utlandet menade, att vi hade överdimensionerat
vår handel på Ryssland, vilket skulle väcka betänkligheter och tvivel
på landets hela ekonomi, och ali man av den anledningen skulle draga sig

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Sv ensi;-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
för att exportera till Sverige. För den händelse så skulle vara fallet — vilket
förefaller mig otroligt — vore det nyttigt, om vi alla hjälptes åt att förklara
detta avtals riktiga proportioner.

Jag vet icke, hur pass fullständigt jag fångade herr Ohlins frågor i luften.
De, blevo relativt hastigt förelästa. För den händelse oklarhet på någon punkt
skulle bestå, finns det ju möjligheter för herr Ohlin att upprepa frågorna.

Till slut skulle jag emellertid vilja återvända till vad jag sade i inledningen
av mitt anförande. Denna debatt avlyssnas icke bara i vårt land utan även
i utlandet både i väster och i öster, och jag tror, att det är skadligt att man
ingiver en överdriven föreställning örn meningsskiljaktigheternas djup. När
jag talat örn herr Ohlins tidigare andel i dessa förhandlingar, häradet varit
närmast för att understryka, att meningsskiljaktigheterna icke äro så stora..

Det väsentliga och viktiga här är ju, att riksdagens alla partier, så .vitt
de äro riktigt företrädda i utrikesutskottet, äro eniga örn avtalet. Det finns
en sats i »reservationen», som jag till slut gärna vill läsa upp. Man säger:
»Att sådana förbindelser», d. v. s. handelsförbindelser mellan Sovjetryssland
och Sverige i önskvärd omfattning, »komma till stånd och bibehållas åt öster
likaväl som åt väster och söder framstår för oss som en angelägenhet av så
stor vikt, att betänkligheterna mot ett godkännande av avtalet måst vika.»

Det är klart, att när vi fått detta enhälliga utskottsutlåtande, ha vi i regeringen,
som haft mycket arbete och bekymmer liksom en del obehag av avtalets
framläggande, känt oss glada, känt att vi äro att lyckönska. Men mycket
viktigare än allt annat är dock detta att vi tro —- och i det hänseendet delar
väl i grunden oppositionen vår uppfattning — att det avtal som i dag, sorn^vi
hoppas, kommer att beslutas av riksdagen, kommer att bli till lycka för vårt
land och kommer att lägga grundvalen för normala, naturliga och goda relationer
till vår store granne i öster. Jag vill bara därtill foga den deklarationen,
att regeringen naturligtvis på allt sätt kommer att möta industrien
i dess vilja till samarbete för att fullgöra detta avtal.

Därest jag, såsom herr Ohlin anmärkte, har sagt, att avtalet innebär en
moralisk förpliktelse för industrien, har jag också understrukit, vilket framgår
örn man ser på citatet, att detta skall gälla inom möjligheternas gräns,
alltså örn de ekonomiska förutsättningarna finnas. När jag särskilt underströk
industriens moraliska förpliktelse, var det därför att vi fortfarande hålla på
att avtalet skall vara ett ramavtal och att regeringen skall behöva ingripa
så litet som möjligt. Men givetvis har industrien rätt att kräva, att regeringen
gör allt vad på den ankommer och allt som ligger inom dess kompetens
-—- örn jag får använda det uttryck herr Ohlin nyss förklarade sig känna oro
inför —- för att hjälpa industrien att fullfölja strävanden, som gå långt tillbaka,
strävanden som industrien i inledningen till den skrivelse utskottet citerar
givit en mycket klar och positiv redogörelse för.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag tackar handelsministern för hans beredvillighet, att svara på mina
frågor. Tyvärr måste jag säga, att jag på en del punkter icke är riktigt nöjd.
Jag får återkomma till dem senare.

Att jag begärde ordet berodde på att så.väl statsministern som handelsministern
efterlyste tolkningen av uttrycket »ett något mera begränsat avtal»
i det särskilda yttrandet. Jag har ingen fullmakt att tolka det annat
än för min egen del, och jag måste säga, att man naturligtvis, far läsa det i
samband med andra uttryck i yttrandet och att man därför icke får pressa

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
det alltför mycket. Det framgår, att en icke alldeles obetydlig reduktion
skulle ba förefallit naturlig. En minskning med t. ex. en fjärdedel av vad som
förekommit skulle reducerat svårigheterna med kanske tre fjärdedelar.

Nu svarar man från regeringens sida: men vi voro tvungna att hålla fast
vid ett anbud på 1 000 miljoner. Jag bär redan tidigare underkänt detta och
kommer att ytterligare gå in på saken senare. Men man svarar också från
regeringshåll, att man reducerat de 1 000 miljonerna genom att få in en del
andra poster och genom att förlänga tiden till sex år. Det går icke att på
samma gång säga, att det var nödvändigt att stå fast vid anbudet och att
man reducerat det väsentligt. I påståendet att man uppnått en väsentlig reducering
ligger, tror jag, att man skulle ha kunnat få en ytterligare väsentlig
reducering. Hade man lagt det hela på grundvalen av industriens och näringslivets
verkliga önskan att leverera, sålunda på den grundval som lades 1944
och 1945, hade nog avtalet kunnat bli ungefär av en storleksordning, som också
jag funnit naturlig. Men örn saken lägges upp på det sättet, att man pressar
upp det hela ett stycke — även örn det icke är många hundratals miljoner —
blir det en rätt svår återverkan på näringslivet.

Vidare anförde

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
kanske vågar fortsätta att fråga herr Ohlin, eftersom han är så beredvillig att
ge klara svar.

Antag nu att vi få tolka yttrandets ord »något mera begränsat» på det
sätt han nyss antytt, nämligen att man skulle minska totalsumman med en
fjärdedel ned till tre fjärdedelar, alltså till 750 miljoner kronor. Får jag då
fråga: var har herr Ohlin föreställt sig att man skulle placera denna nedskrivning?
Skulle det ha skett en nedskrivning i början av avtalsperioden
eller mot slutet av densamma?

Det är ju bara i början av perioden vi ha att räkna med en stor knapphet.
Jag förmodar att herr Ohlin kommer att svara, att han tänkt sig att det
skulle vara en mera likformig nedskrivning över hela perioden.

Men låt mig då fortsätta att fråga. Örn herr Ohlin verkligen antager att
de ryska underhandlarna skulle varit nöjda med en sådan nedskrivning, alltså
från miljardanbudet sommaren 1945 till 750 miljoner kronor, tror herr Ohlin
dessutom, att de vid förhandlingarna hade varit beredda att samtidigt i ännu
högre grad godtaga den svenska industriens och den svenska regeringens förklaringar
av att vi ha svårigheter att leverera mera än det allra minsta under
det första och det andra året? Tror herr Ohlin att denna minskning på 250
miljoner kronor i kreditsumman, örn den överhuvud taget hade accepterats,
skulle berett möjlighet att ytterligare minska leveranserna under de första
åren, varunder knapphetssituationen råder?

Herr Ohlin, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Handelsministern missförstår mig. Jag efterlyste en minskning med
25 procent av det avtal som regeringen slutit efter vissa modifikationer. Jag
vill inte bli citerad som om jag hade föreslagit en direkt siffra på 750 miljoner
kronor utan hänsyn till det föreliggande avtalet, som omfattar varuleveranser
för ungefär 870 miljoner kronor under sex år. Det gäller alltså en minskning
med ungefär en fjärdedel jämfört med Kungl. Maj:ts förslag, en minskning
vilken jag tror skulle gjort det möjligt för vårt näringsliv att klara saken
utan alltför stora svårigheter.

På handelsministerns fråga hur denna minskning skulle fördelas vill jag

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
svara eller anser mig redan lia svarat: genom att man låter företagens egna uppfattningar
örn leveransmöjligheter och önskemål örn leveransernas fördelning
vara avgörande.

Härefter anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Efter den debatt som redan förts
örn det avtal vilket behandlas i det föreliggande utskottsutlåtandet kan jag lova
att inte bli alltför mångordig.

Det har ju förekommit ett sällsamt mellanspel, där den nuvarande handelsministern
har försökt avstå mycket av den ära som tillkommer honom för att
ha genomfört detta avtal till sin företrädare i ämbetet. Denne har emellertid
blygsamt avböjt att räkna sig till godo mer än han ansåg tillkomma sig. I dessa
artighetsbetygelser herrarna emellan kan jag för min del givetvis icke deltaga,
då jag i olikhet med herrarna inte tillhört någon regering.

Efter att ha ägnat mycken tid åt prövning av det föreliggande handelsavtalet
har utrikesutskottet kommit till slutresultatet, att avtalet bör av riksdagen
godkännas. Det har nu sagts först av statsministern och sedan av handelsministern,
att de hälsa detta med särskilt stor tillfredsställelse. Till dem som stå
för utskottets yrkande hör även jag, och tänker inte undandraga mig det ansvar
som följer därmed. Men jag vill klart säga ut redan från början, att nog
skulle man ha önskat, att det avtal som här avslutas på ett bättre sätt hade
varit anpassat efter vårt lands produktionsbetingelser och försörjningsläge än
vad det nu är. Sedan kan man diskutera storleken av detsamma. Så mycket
ber jag att få säga handelsministern, att en minskning med 100 ä 200 miljoner
kronor enligt min mening är otillräcklig.

Det som likväl förmått att förena de olika partiernas representanter i utskottet
till ett gemensamt yrkande har såvitt jag förstår för det första varit,
att man från svensk sida — och med godkännande från alla håll — sedan
lång tid tillbaka strävat efter att få vår utrikeshandel utvidgad i både väster
och öster, och för det andra, att här föreligger ett avtal godkänt av svenska
och ryska regeringarna och tillkommet efter långvariga och mycket uppmärksammade
förhandlingar. Slutsatsen blir då den som utskottet anger, att ett
godtagande av regeringsförslagen öppnar möjlighet till utvidgning av handeln
med Ryssland och att ett motsatt förfarande, d. v. s. ett avslag, för avsevärd
tid framåt torde komma att spärra vägen för ett sådant handelsutbyte.

Jag tror att handelsministern inte är lika belåten med utrikesutskottets utlåtande
som statsministern var, örn handelsministern skulle vara alldeles uppriktig.
Jag skulle snarare tro att örn han själv hade fått bestämma hur utskottets
utlåtande skulle se ut, hade det blivit helt annorlunda än det som nu
föreligger, även örn också detta utmynnar i ett tillstyrkande. Örn jag har uppfattat
handelsministern rätt när jag läst referat av hans anföranden på olika
platser i landet eller tagit del av hans yttranden i andra sammanhang, har han
tidigare kraftigt bestritt, att ett handelsavtal av den omfattning som det nu
föreliggande skulle medföra någon sänkning av vårt folks levnadsstandard.
Han har också förnekat, att det skulle komma att fördröja anläggnings- och
byggnadsarbeten, som vore av angelägen art och vilka vi ha starkt behov av.
I dag förefaller han mycket mera dämpad på dessa punkter. Utskottet har inte
kunnat tillägna sig en sådan optimistisk syn, som tidigare har framkommit
ifrån regeringens talesmän, utan har föredragit att redovisa en rad fakta, som
kommit fram under utskottets behandling, och anlägger enligt min mening en
långt mera verklighetsbetonad syn på försörjningsläget än som från regeringspartiets
sida kommit till uttryck i den allmänna diskussionen. Det föreligger

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
kanske härvidlag vissa skiljaktigheter i temperament. Handelsministern är av
ett livligt kynne; ibland är han stor optimist och ibland ger han ut böcker
med varning för fredsoptimism. Det är väl vid vandringen mellan dessa båda
ståndpunkter som hans hållning blir litet vacklande.

Det framgår klart av utskottets utlåtande, att vi få räkna med en inte önskvärd
snedbelastning av svenskt näringsliv. Vissa industrier komma att bli så
hårt belastade, att man kan fråga sig, hur det skall bli möjligt för dem att
samtidigt tillverka vad vi själva behöva. Det mest talande beviset härför har
som ofta framhållits varit den elektriska industrien och dess möjligheter att
leverera. Mången kanske har uppfattat det som skämt, när man inom denna
industri talat örn leveranstider på två ä tre år. Efter vad som framkommit visar
det sig att det är långtifrån något skämt utan att man snarare nu är uppe
i fyra- å femårig^ leveranstider för viss viktig elektrisk utrustning. Materialtillgången
är på många områden mycket begränsad, och efter vad vi under
utskottsarbetet kunnat få fram vid föredragningar från industrikommissionen
och andra hörda myndigheter förefaller det inte som örn en förbättring skulle
komma så särdeles snart. Det var ju i alla fall glädjande att höra handelsministern
tala örn att vi vore ett år närmare den tidpunkt, när det skulle börja
på att bli avsevärt bättre. Örn ett sådant uttalande, vilket i och för sig inte
säger något, är utslag av en ljusare tro har denna i alla fall inte efter vad
jag kan förstå hunnit fram till industrikommissionen.

Arbetskraftsproblemet är så väl känt att jag inte ämnar spilla någon lång
tid på detsamma. Jordbrukets utövare och många andra företagare med dem
se med bekymmer på situationen. Samtidigt som det genom avtalet måste
uppstå en yttterligare sugning av arbetskraft från landsbygden, kommer det i
flera fall att saknas nödig maskinutrustning för den rationalisering, som man
vill åstadkomma inom jordbruket. Och det ber jag att få säga regeringens
ledamöter i den mån de äro närvarande här, att jordbrukets utövare äro kanske
den grupp som alldeles särskilt är orolig över att just den industri, som tillverkar
de för dess yrke nödvändiga maskinerna, inte skall få den tilldelning
av råvaror som är behövlig. Man ser på det hållet saken så pass pessimistiskt,
att man frågar sig, hur man under sådana förhållanden skall kunna klara livsmedelsförsörjningen.

Risken för en förstärkt rörelse i mflationistisk riktning måste vara överhängande,
örn vi ytterligare med alla till buds stående medel skola pressa upp
efterfrågan på arbetskraft och använda denna för att åstadkomma en export,
som inte motsvaras av import. I industriförbundets och exportföreningens skrivelser
till utrikesutskottet säges det också, att enligt dessa organisationers
uppfattning har vårt land genom nu nämnda kreditöverenskommelser i varje
fall nått och måhända överskridit gränsen för vad som från svensk sida i detta
hänseende kan presteras och att en ytterligare utvidgning av exporten på
kredit måste ur penningpolitiska synpunkter vara oförsvarlig. Jag skulle vilja
säga, att det finns alldeles särskild anledning att uppmärksamma ett sådant
uttalande, och jag tillåter mig att beklaga, att man från regeringens sida
åtminstone ännu inte kunnat delge riksdagen någon närmare plan för hur man
ser på utvecklingen på det penningpolitiska området. Ena dagen sänker man
kaffeskatten, och ^den andra dagen höjer man priserna på ett annat område
— man plottrar på alla håll utan att man kan säga att det finns någon genomtänkt
plan.

Med dessa ostridiga fakta för ögonen, som framkommit vid utrikesutskottets
behandling av ärendet, frågar man sig, örn allt som kunnat göras av de svenska
förhandlarna och den svenska regeringen blivit gjort när man gått att träffa
eller rättare sagt utforma detta avtal, som underställes den svenska riksdagen.

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Det är just detta spörsmål angående hur förhandlingarna skötts, som vi, som sta
för det till utskottsutlåtandet fogade särskilda yttrandet, ha velat ställa under
debatt oell som också logs upp i den föregående talarens yttrande. Det förefaller
som örn förhandlarna, när de reste ut i maj månad i år, redan från
början varit låsta vid den stora kreditsumman, en miljard, och det har ju inte
heller handelsministern på något sätt bestritt. Förhandlingarna skulle således
begränsas till vilka varugrupper som skulle komma i fråga. Därigenom köp
man redan från början i ett läge, där det inte var möjligt att taga nödig
hänsyn till de försämrade leveransmöjligheter, som uppstått här hemma. De
båda. handelsministrarna höll jag på att säga, jag menar den föregående och
den nuvarande handelsministern, ha här tvistat örn vem som bäst kunde överblicka
läget och vilken uppfattning man kunde lia örn den kommande utvecklingen
i juni 1945. Jag tillåter mig att säga — jag hoppas att inte herrarna
även örn de äro nationalekonomer ta illa upp — att jag tror förfärligt
litet på herrarnas förmåga att i det fallet ställa någon tillförlitlig prognos,
och detta alldeles särskilt sedan jag tagit del av efterkrigskommissionens uttalanden
i detta avseende och ställt de förutsägelser som där göras i relation till
den utveckling som sedan har skett.

När förhandlarna återvände från sitt första besök i Ryssland och^ man därefter
tog närmare kontakt med de svenska företag, vilka kunde ifrågakomma
som leverantörer, så visade det sig enligt handelsministerns uppfattning, att
industrien kunde prestera mera än vad man från början hade trott. Efter de
föredragningar och redogörelser som jag hört handelsministern lämna vid ett
par tillfällen kom jag till en alldeles motsatt uppfattning. Man fick gå ned
ganska djupt, och sedan började man — ordet pressa är visst inte godtaget
uttryck i det här sammanhanget, men man började underhandla om hur man
skulle kunna komma fram till större leveranser än företagen då ansågo möjligt.
En gång när jag hörde siffran nämnas låg den på 650 miljoner kronor, men
från början föreföll den att vara avsevärt lägre. Det fordrades i alla händelser
mycket omständliga förhandlingar, innan man nådde önskad storleksordning
på leveranserna, och man kan befara att detta resultat i vissa fall uppnåddes
på bekostnad av andra legitima affärsintressen.

Det var tydligen kring dessa förhandlingar som talet örn särskilda påtryckningar
uppstod. Jag tillät mig i ett pär yttranden under remissdebatten i höst
ställa just den frågan till handelsministern, örn det hade skett några sådana
påtryckningar, och handelsministern betygade da att sa inte hade varit förhållandet.
Jag har ingen särskild anledning att betvivla handelsministerns
uttalande. Det var i fråga örn påtryckningar, vilka skulle ha skett under förhandlingsstadiet,
ett mycket klart förnekande. Men när det sedan gällde vad
som skulle ske i framtiden var handelsministerns uttalande mera svävande.^ I
det avseendet kan man inte tala örn att det var kristallklart. Jag utgår ifrån
att han i dag är villig att betyga, att den goda inställning till denna sak
han anser sig ha haft från början skall fortsätta.

Kvar står emellertid, att anbudet till Sovjetunionen fick en större anpassning
till de ryska önskemålen än som torde vara förenlig med det svenska
näringslivets —• jag vågar säga även den svenska folkförsörjningens intresse.
Detta har på många håll framkallat en oro, som tagit sig uttryck såväl i den
offentliga debatten som på annat sätt. Det är detta som handelsministern i
dag betecknar som utslag av hysteri. Jag tillåter mig, herr talman, att inlägga
en mycket bestämd protest gentemot detta uttalande. Denna oro är grundad
på många reella fakta och på den reaktion man redan kan iakttaga ute på försörjningsområdet
inför vad som komma skall. Ett sadant uttryck kunde herr
statsrådet gott ha uteslutit i det här sammanhanget. Det hade varit klokt, ja,

Onsdagen dea 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
inte bara klokt utan även nödvändigt, att regeringen efter att ha fått de infordrade
uppgifterna ifrån industrien, upptagit till omprövning, huruvida det
varit tillrådligt att lägga anbudet om en mil jar dkr edit till grund för förhandlingarna.
Nu är emellertid denna siffra fastslagen. Kreditavtalet är ju till
sin konstruktion ett ramavtal, vilket förutsätter förhandlingar och fria avtal
mellan den ryske köparen och den svenske leverantören. Vi få då lita till att
vederbörande här hemma inte kontraktera mera än de gå i land med.

De båda näringsorganisationer, vilkas yttranden äro återgivna i utskottsutlåtandet,
förklara att de tagit fasta på de uttalanden, som ha gjorts ifrån regeringens
sida, att tvångsåtgärder eller överhuvud taget direkta eller indirekta ingrepp
i svenska företags handlingsfrihet inte skola ifrågakomma. Jag förutsätter
att de ha tolkat regeringens inställning rätt. Jag ser att handelsministern
nickar jakande. Ja, kan det vara till något stöd för handelsministern i ett svagt
ögonblick, så tror jag mig våga utlova, att vi från vårt håll skola noga följa
handelsministerns åtgöranden i detta avseende, och örn han är i behov därav ge
honom en tydlig påminnelse att han inte skall trampa över de lämpliga råmärkena.
Den fråga, det här rör sig örn, är en fråga av mycket betydande art.
Det gäller här leveranser av en sådan storleksordning, att det kan avsevärt återverka
på våra egen försörjning. Vi kunna även riskera att tillverkningen av varor
för den svenska marknaden under vissa förhållanden kan komma i efterhand.
Jag utgår för min del ifrån att inte vare sig varor, som äro oundgängliga för
det svenska folkhushållet, eller varor, som äro kontrakterade för andra marknader,
skola sättas i efterhand på grund av det avtal som nu slutes. Det finns
vissa områden, där man kan bevisa att stora svårigheter skulle kunna uppstå
i konkurrensen mellan hemmamarknaden och exporten. Jag behöver bara nämna
sådana viktiga ting som vattenledningsrör och rör till värmeledningsanläggningar.
Kunna vi inte få en lättnad genom import, ser det dystert ut när det
gäller möjligheterna att rationalisera bostadsbeståndet i den takt som är behövlig.

Hur vi kunna klara avtalet beror givetvis på utvecklingen i världen och på
vilka möjligheter som kunna uppstå att importera bränsle och råvaror, ja, varför
inte även halvfabrikat, vilket faktiskt är en form att tillgodogöra sig utländsk
arbetskraft. Vi vilja hoppas att läget skall något lättas till dess att de
stora leveranserna örn två ä tre år skola börja. Men det är, som jag säde tidigare,
ännu oklart vad man i det fallet kan räkna med.

Den lyckliga utgången av detta för våra förhållanden stora avtal beror i hög
grad på hur samarbetet blir mellan de sovjetiska köparna och de svenska leverantörerna.
Det föreligger givetvis risker för tvistigheter, om det visar sig att
man från svensk sida har utlovat mera än vad man kan fullfölja. Det vore ju
ett olyckligt förhållande om detta avtal genom att bli överdimensionerat skulle
leda till försämrade i stället för utvidgade förbindelser med Ryssland.

Vad sedan beträffar våra egna interna förhållanden lia de fått en särskild
behandling i utskottsutlåtandet. Det särskilda yttrande, som är avgivet av ett antal
utskottsledamötor, berör också till viss del dessa mera interna förhållanden.

Jag vill kraftigt understryka bur mycket det betyder att förtroendet kan
upprätthållas mellan näringsliv och statsmakternas företrädare. Handelsministern
har i dag varit inne på den frågan och deklarerat att regeringen möter
industrien med förtroende. Det var ju ett förnämligt uttalande från statsmakternas
företrädare. Jag skulle vilja åberopa folkhushållningsministern såsom
ett gott exempel på vad man kan vinna på den vägen, det vill säga genom att
möta både yrkesgrupper och näringslivets representanter med förtroende. Jag
är inte alldeles säker på att handelsministern bär lyckats lika bra. Det är som
jag kanske tidigare sagt i dag så, att hans uttalanden vid olika tillfällen och

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 194G fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
framför allt till olika personer bruka vara rätt skiljaktiga och när man ställer
samman dem får man en ganska förvirrad bild. Jag fällde under valrörelsen
ett yttrande, som jag i dag icke har någon anledning att taga tillbaka. Jag
förklarade att med allt erkännande av handelsministerns rörliga intellekt det
dock skulle kännas lugnare, örn genomförandet av det ryska avtalet åvilade
folkhushållningsdepartementet. En sådan uppfattning delas av många, och jag
skulle knappast tro att den är för hans excellens statsministern obekant.

Det framgår ju av handelsministerns uttalanden här i dag att han betraktar
riksdagens godkännande av handelsavtalet såsom en stor seger och en framgång
för sig. Jag skulle nog vilja tolka situationen på det sättet att riksdagen visserligen
godtar avtalet men kanske gör det därför att den endast har att välja
mellan att tillstyrka eller avslå förslaget och härigenom uppstår en ordnad
reträttväg för herr statsrådet.

Världspressens försök att uttolka en ökad handel mellan Sovjet och Sverige
såsom en förändrad utrikespolitisk kurs från Sveriges sida kan avvisas utan vidare.
Den är snarare ett bevis för att vi fullfölja vår linje från förkrigstiden att
dela vår export på olika marknader. Det kan vid konjunkturskiftningar vara
fördelaktigt att inte ha alla äggen i en korg.

Något som det talats mycket litet örn både i den tidigare diskussionen, i propositionen
och i utskottsutlåtandet är frågan örn hur det kan gestalta sig när vi
örn femton eller tjugo år skola taga emot de varor som Sovjet då kommer att
leverera som betalning. Jag vill minnas att Morgon-Tidningen ett par dagar
före valet ägnade mig en hel ledare, där det beklagades att jag inte förstode att
den svenska allmänheten behövde ett avsevärt tillskott av varor för att höja
sin levnadsstandard och att vi nog även efter femton eller tjugo år skulle vara
beredda att taga emot så mycket vi kunde få utifrån. Som jag tidigare sagt
veta vi inte hur konjunkturerna då kunna vara, och jag kan inte komma till annan
uppfattning än örn vi då ha en utpräglad lågkonjunktur och svårt att
sälja vad vi producera det kan bli ett problem att taga emot även alla dessa
varor utifrån.

Jag slutar som jag började, herr talman, med att framhålla att jag kommer
att rösta för utskottets förslag men att jag nog önskar att förslaget avsett ett
mera begränsat avtal än det som nu föreligger och som är godkänt av respektive
regeringar.

Herr Fast: Herr talman! I det särskilda yttrande som några av utskottets
ledamöter fogat till utskottsutlåtandet har det sagts att man inte är nöjd med
detta avtal. Jag tillåter mig emellertid att framhålla att det sällan inträffar
vid förhandlingar mellan flera parter att någondera parten är alldeles nöjd
med slutresultatet av förhandlingarna. Det gäller i stället att göra ett övervägande
av huruvida fördelar och nackdelar av det vunna resultatet stå i rimlig
proportion till varandra. Jag har själv varit med örn att underteckna
många avtal, som inte till fullo uppfyllt de önskemål jag haft. Detta är något
som gäller alla avtal, även handelsavtal.

Sedan jag hort herr Ohlins replik till handelsministern har jag nog fått
den uppfattningen att skiljaktigheterna i de olika ståndpunkterna icke äro
så stora som man kanske skulle ha anledning att tro. Skillnaden rör sig, kan
man säga, örn 250 miljoner kronor, och med hänsyn till den stora produktionsökning
som den svenska industrien varje år presterar är ju inte det någon större
summa.

Det föreliggande dubbla handelsavtalet är visserligen till sin konstruktion
och omfattning av svårbedömd karaktär, men det är i likhet med andra handelsavtal
ett ramavtal, inom vars gränser fria leveransavtal skola ingås av en -

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Svemk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
skilda svenska företagare. Gärna skall erkännas att här är fråga om krediter
och varuleveranser, som kunna te sig omfattande för våra förhållanden. Det
är då rätt naturligt örn utskottet redovisar såväl fördelar som nackdelar med
detta avtal.

Vid avtalens bedömande bör man emellertid ha i minnet att vårt varuutbyte
österut icke företett någon normal bild, därest man anser det vara
önskvärt med en något så när jämn spridning av varuubytet med andra länder.
En sådan spridning framstår enligt mitt förmenande såsom ännu mera önskvärd,
sedan vår handel med Tyskland av kända skäl måst krympa samman
till sina nuvarande blygsamma proportioner.

Det varuutbyte som regleras i de föreliggande avtalen överskrider enligt
min och även utskottets mening icke gränserna för vad man med en normal
spridning av varuutbytet kan finna önskvärt. Här är det, icke heller fråga
om någon utrikespolitisk nyorientering. Vi vilja nu som tidigare ha ett gott
förhållande till alla länder, icke minst våra grannfolk. Vi vilja i görligast möjliga
fria former bedriva handel med alla länder, men vi måste också vara
medvetna om att vi därvidlag äro bundna att anpassa oss efter förhållanden
som äro rådande och varöver vi kunna öva ringa eller intet inflytande.

Med hänsyn till vårt tidigare deltagande i återuppbyggnadsarbetet i de av
krigets. härjningar hemsökta länderna kan det icke vara oberättigat med en
kreditgivning även till Sovjetunionen. Häremot har ju för övrigt icke från
något håll riktats någon gensaga. Genom en sådan möjliggöres ett återknytande
och en utvidgning av vår handel med detta land, som under kriget hårt
beskurits.

Även om debatten ute i landet varit livlig rörande innehållet i de föreliggande
avtalen, framför allt i tidningspressen, har diskussionen i alltför hög
grad kommit att röra sig om förarbetena till avtalen i stället för innehållet.
Om denna diskussion vill jag för egen del endast säga att vad som blivit känt
på intet sätt rättfärdigar de oerhörda anklagelser som framförts i vissa borgerliga
tidningar, vari handelsministern beskyllts för lättsinne, osannfärdighet
och obehöriga påtryckningar på enskilda företagare, vilka under hot påtagit
sig varuleveranser som ligga högt över deras förmåga eller icke äro överensstämmande
med deras verkliga affärsintressen. Vad som i det kända fallet förekommit.
kan jag inte med bästa vilja beteckna såsom påtryckningar. Örn handelsministern
skulle vara förhindrad att föra samtal med enskilda näringsidkare
örn vad som eventuellt kan göras för att öka produktionen inom vissa
trånga sektioner, skulle ju detta leda till en sådan bundenhet, att handelsministern
icke skulle kunna fullgöra vad som enligt min mening bör åligga
honom. Jag tror också att en sådan bundenhet i det långa loppet skulle komma
att gå ut över näringslivets egna intressen.

När det gäller en så trång produktionssektor som den elektriska industrien,
kan det väl inte vara ur vägen att handelsministern överlägger med branschens
främste representant om huruvida något kan åtgöras för att genom utvidgningar
eller nyanläggningar öka produktionen. Man kanske inte helt skall
glömma bort att man här har att göra med en koncentrerad industri, där allmän
inhemsk konkurrens är så gott som utesluten. Jag tror knappast att det
är nödvändigt att närmare utveckla detta förhållande. Sedan är det ju en
annan sak att såväl handelsministern som näringslivets representant efter
företagen undersökning tydligen kommit till det resultatet att man genom
nyanläggningar icke kan i det nuvarande läget råda bot på svårigheterna,
enär dessa huvudsakligen äro beroende på brist på arbetskraft och delvis även
material.

I ett par tidningar har det framkastats att handelsministern skulle lia kränkt

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
riksdagens rätt genom att ställa en fråga till en näringsidkare huruvida denne
vore betjänt med att erhålla någon form av statsgaranti vid en fabriksutvidgning.
Detta är ju rena orimligheten. En sådan fråga medför givetvis
ingen bundenhet för statsmakterna, utan måste betraktas såsom ett led i en
undersökning. Vederbörandes svar var ju också av det innehåll som handelsministern
säkert hade väntat.

Jag kan inte underlåta att framhålla hur man i viss borgerlig press har
genom sina skriverier mot handelsministern givit en bild av våra näringsidkare
som varken är smickrande eller rättvis. Jag tror för min del att våra näringsidkare
ha en mera rakryggad och stolt hållning än den man utmålat när
det gällt att komma åt handelsministern. Jag tror också att detta varit förhållandet
i det påtalade fallet. Här har tydligen industrien icke gjort några
åtaganden som den icke kan infria. Annorlunda kan jag inte tolka de uppgifter
som för några dagar sedan lämnades av en borgerlig aftontidning, att
berörda företag trätt i förhandlingar örn en ny och betydande export av sin
tillverkning.

Ja, herr talman, vad beträffar anonyma anklagelser är det nog lämpligast
att sådana uteslutas från riksdagsbehandlingen och även i fortsättningen överlämnas
till de tidningsorgan som finna med sin värdighet förenligt att syssla
med sådana ting.

Jag vill härefter återgå till innehållet i de föreliggande avtalen. Utskottet
är helt överens örn att såväl kredit- som varuleveransavtalet bör av riksdagen
godkännas. Härutinnan föreligger sålunda- icke någon meningsskiljaktighet.
Detta måste väl ändå tolkas så att man även i det borgerliga lägret finner
fördelarna av avtalen överväga nackdelarna. I annat fall skulle givetvis ett
avslagsyrkande icke ha uteblivit. Men när man målar med så mörka färger
som inte minst herr Ohlin gjorde i sitt första anförande, är det svårt att
undgå att göra den reflexionen — i likhet med en herr Ohlin närstående
tidning — att det inte är riktig proportion mellan de uttalanden man gör
och de slutsatser man kommer till. Men det kanske ligger så till, herr talman,
att de borgerliga utskottsrepresentanterna genom sitt särskilda yttrande velat
så ställa örn sitt hus, att om svårigheterna vid avtalens genomförande
skulle bli större än vad som nu kan förutses, skall man kunna falla tillbaka på
detta yttrande, vari man särskilt vänder sig mot avtalsförberedelserna med
framhållande av att kreditavtalet fått en för våra förhållanden alltför stor
omslutning. Skulle avtalets resultat bli gynnsamt, kan man ju alltid hänvisa
till att man varit med örn att tillstyrka avtalen. Så där bra kan inte
ett parti som utgör underlag för regeringen ställa det för sig, utan där får
man vara beredd att på ett annat sätt taga konsekvenserna.

När man talar örn krympning av kreditavtalet med därav följande minskning
av varuleveranserna, utgår man tydligen från att ett sådant avtal skulle
lia kommit till ständ örn vi ställt en sådan fordran. Jag tror inte att läget varit
sådant. Såvitt jag har kunnat bilda mig en uppfattning örn saken ligger
det väl till så, att vi haft att taga ställning till ett mycket omfattande avtal
med Ryssland med därav följande stor kreditgivning eller nöja oss med ett
avtalslöst tillstånd, där själva utgångsläget efter avbrutna förhandlingar ingalunda
skulle ha varit ur svensk synpunkt gynnsamt.

Det kanske bör sägas ut att förhandlingarna varit korrekta och fria från
alla spår av påtryckningar. Även efter förhandlingarnas avslutande har man,
trots vissa svenska tidningars lamentationer och insinuationer, avstått från alla
kommentarer. Den skada man sålunda åstadkommit utåt består väl närmast
däri att man på vissa håll fått felaktiga uppfattningar rörande parternas av -

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

N r 3 B.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
sikter med överenskommelsen liksom man säkerligen också fått felaktiga uppfattningar
örn avtalets proportioner.

Kreditens storlek var ju övervägd — ock den var väl även känd av den
ryska regeringen — redan under samlingsregeringens tid. Jag är fullt medveten
örn att konstruktionen delvis var en annan och att vid den tidpunkten
knappheten på råvaror och arbetskraft icke var så framträdande som nu. Men
ett givet bud är givet, och man bär vid ett senare förhandlingsskede inte lätt
att komma ifrån det, även örn man kan åberopa ändrade förhållanden. Dessa
ändrade förhållanden skulle ju för övrigt lia inträtt, även örn man redan slutit
ett avtal från den tidigare utgångspunkten. Herr Ohlin framhöll hurusom man
givit förhandlarna ändrade direktiv, så att statsgaranti skulle lämnas till hela
beloppet i stället för den uppdelning mellan staten och näringsidkarna som
man tidigare tänkt sig. Av herr Ohlins utläggning fick jag den uppfattningen
att han ansåg att de instruktioner förhandlarna fått knappast varit förhandlingsutgångspunkter
utan bestämda direktiv, utöver vilka man icke fick röra
sig. Örn man skall tillämpa en så snäv tolkning äro ju alla förhandlingar
omöjliga. Men örn man utgår från att båda ståndpunkterna blott voro förhandlingsbaser,
blir kanske skillnaden inte så stor. Jag tror för min del att även
med den tidigare förhandlingsbasen skulle man ha kommit till samma resultat
som det som nu föreligger.

Kreditavtalets inflatoriska verkningar ha icke så mycket berörts i denna debatt
men så mycket mer i tidningspressen. I detta hänseende får avtalet icke
bedömas isolerat utan ses i samband med andra lämnade krediter och den årliga
belastningen av dessa krediter. Vid ett sådant vidare bedömande har utskottet
efter expertföredragningar och ingående överläggningar kommit till
det resultatet, att dessa risker med hänsyn till kreditens spridning icke äro så
framträdande, som man på sina håll velat göra gällande. Emellertid finner
utskottet det motiverat att göra det uttalandet, att statsmakterna böra iakttaga
stor försiktighet när det gäller beviljandet av nya krediter, ett uttalande
som jag gärna vill understryka. Vid ett sådant övervägande bör givetvis även
hänsyn tagas till betydelsen av nödvändighetsimport av råvaror.

Jag är ingalunda blind för att en omfattande export utan motsvarande import
kan medföra svårigheter för det svenska folkhushållet. Det bör emellertid uppmärksammas,
att varuleveranserna äro mera begränsade under särskilt första
men även andra året, detta även örn hänsyn tages till att råvarubeställningar
kunna kräva betalningsutlägg på ett långt tidigare stadium än när varorna äro
färdiga för leverans. Vidare bör det ju observeras, att leveranserna i vissa avseenden
kunna skjutas över på ett sjätte år och att ytterligare förskjutningar
kunna bliva nödvändiga, om utvecklingen skulle bli ogynnsam. Det bör även
tagas i betraktande, att det nuvarande läget med brist på material och arbetskraft
väl icke kan förutsättas vara givet under hela avtalsperioden. Skulle det
ske ett omslag i konjunkturläget, så utgör med all sannolikhet avtalet en tillgång
när det gäller vidmakthållandet av en önskvärd hög och jämn sysselsättning
av arbetskraften. Örn en sådan omsvängning i konjunkturläget kommer
att ske under avtalsperioden är ju omöjligt att med bestämdhet förutsäga. Enligt
mitt förmenande är det åtskilligt som talar för att en omsvängning kommer
att ske och att detta kan komma tidigare än man på en del håll räknar
med. I varje fall vågar jag göra det uttalandet, att man kan utgå ifrån att
det är minst lika sannolikt att omsvängningen i konjunkturläget kommer under
avtalsperioden som att högkonjunkturen kommer att bestå ytterligare fem
till sex år.

Värdet av dessa avtal får väl också bedömas på något längre sikt jin den

Nr 36.

Onsdagen deli 13 november 1940 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
period avtalen omfatta. Från alla håll har understrukits, att det måste betraktas
såsom ett svenskt intresse att våra handelsförbindelser med Sovjetunionen
utvecklas så, att man även efter avtalsperiodens utgång kan räkna med ett betydande
varuutbyte med detta land, vars behov av varor säkerligen är mycket
stort även i framtiden. En sådan utveckling av varuutbytet österut bör väl
underlättas genom godkännandet av de föreliggande avtalen.

Det bör ytterligare understrykas vad jag redan framhållit, att det bär är
fråga örn ett ramavtal, åt vilket innehåll ges genom fria leveranskontrakt från
svenska företag. Ingen betvivlar, att de svenska företagarna äro besjälade av
en vilja att lojalt fullgöra sina åtaganden. Det är ju emellertid självklart att
sådana omständigheter kunna inträffa, att företagarna icke belt kunna fullgöra
sina åtaganden. Därför är det i sin ordning att leveranskontrakten innehålla
force majeurebestämmelser, som i sådana fall skydda leverantörerna. Någon
sammankoppling av allmänna regler för dessa force majeurebestämmelser
och de föreliggande avtalen har icke befunnits lämpligt. Sådana allmänna bestämmelser,
varom förhandlingar i nuvarande läge väl i det närmaste slutförts
av exportföreningen, kunna ju icke vara bindande för de svenska företagen
utan avse endast att underlätta överenskommelser i samband med leveranskontraktens
uppgörande. Här har även, enligt mitt förmenande, Sovjetunionen
själv ett mycket stort intresse av att sådana bestämmelser komma till
stånd, vilka äro antagbara för våra industrier. Därigenom sparas onekligen
mycken tid vid kontraktsuppgörelserna. En sammanbindning av dessa bestämmelser
och de föreliggande avtalen skulle väl knappast varit lämplig, allra
minst från svensk sida. Det skulle väl närmast gett intryck av någon sorts
statsgaranti, vilket icke varit avsett.

I överenskommelsens artikel 2 uttalas, att de båda ländernas regeringar förbinda
sig att, var och en inom gränserna för sin kompetens, vidtaga alla de åtgärder,
som äro nödvändiga för fullgörandet av de leveranser varom överenskommelse
träffats. Denna bestämmelse är, såsom tidigare anförts, överförd från
tidigare gällande avtal. Utskottets konstaterande av att vad som innefattas i
regeringens kompetens är en inre svensk angelägenhet är icke utan betydelse.
Avtalen varken vidga eller inskränka denna regeringens kompetens. Den genom
svensk lagstiftning reglerade befogenhet regeringen har i fråga örn handelsutbyte
med andra länder gäller sålunda även i fråga örn det föreliggande
avtalet. Härmed är det klart utsagt, att detta avtal icke satts i någon särställning
i förhållande till en del andra handelsavtal. Detta synes mig böra lugna
en del oroliga, som förmenat att vi här hade statliga förpliktelser, vilka icke
hade någon motsvarighet i andra avtal.

Jag vill i detta sammanhang endast säga några ord örn uttrycket »såvitt
möjligt», som är knutet till en varulista. Jag har den bestämda uppfattningen
—- och jag tror att jag har skäl att lia den —• att detta uttryck uppkom därför
att man vid förhandlingarna fann att det icke nu var möjligt med dessa leveranser
och att de endast kunde komma till stånd örn väsentligt förändrade betingelser
skulle komma att föreligga. Det var orsaken till att man gjorde denna
markering, »såvitt möjligt».

Det kanske bör observeras i detta sammanhang, att av regeringens krisfullmakter
väl knappast kvarstår mera än de, som äga samband med byggnadsregleringen
och som vi väl alla äro överens örn att vi icke kunna undvara i
dagens läge. I fråga örn råvarutilldelningen handhas ju denna av industrikommissionen
i intimt samarbete med näringslivets egna organisationer. Det
finns ingen anledning att ifrågasätta annat än att samarbetet mellan näringsidkarna
och deras organisationer samt industrikommissionen skall äga rum
friktionsfritt. Ja, herr talman, efter de uttalanden som skedde från industriens

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
främsta representanter vid Arosmässan kanske man rent av kan ha grundad
anledning att förmoda, att i fortsättningen friktionsfria kontakter och samarbete
kunna äga rum även mellan näringslivets målsmän å ena sidan och regeringen
och handelsministern å den andra.

Herr talman! Jag vill ingalunda förringa de svårigheter och även uppoffringar,
som ett genomförande av avtalen kan komma att innebära för det
svenska folkhushållet. Svårigheterna gälla ju närmast anskaffandet av erforderlig
arbetskraft och vissa råvaror. I fråga örn arbetskraften har ifrågasatts
användandet av utländsk arbetskraft, och detta icke endast med hänsyn till
det ryska avtalet utan även på grund av andra förhållanden. För mitt vidkommande
vill jag framhålla, att det inte finns någon anledning att upphöra
med de inledda undersökningarna härvidlag. Jag tror dock inte att detta kan
få något avgörande inflytande på vår produktion. Här måste mag, taga hänsyn
till en mängd faktorer av social natur, inte minst frågan örn arbetskraftens
kvalitet. I fråga örn råvarorna vill jag erinra örn den import, som kan
komma att ske från Sovjetunionen. Givetvis är regeringen inställd på att så
långt resurserna räcka medverka till ett underlättande av importen av råvaror
och halvfabrikat även från andra länder.

Man har i vissa tidningsorgan framhållit, att bostadsproduktionen till följd
av avtalen skulle komma att väsentligen beskäras. Att så inte har varit regeringens
avsikt har framgått av förklaringar från regeringsledamöter de senaste
dagarna samt vid dagens debatt av uttalanden från statsministern och
handelsministern. Bostadsförsörjningen är ju betydelsefull även när det gäller
att rationellt utnyttja befintlig arbetskraft. Däremot får det väl, liksom hittills
skett, företagas en ingående prövning angående angelägenhetsgraden av
annan byggnation.

De svårigheter man har att räkna med förknippas ju huvudsakligen till kreditavtalet.
I fråga örn varuutbytesavtalet löpa ju export och import ganska
jämnt med varandra. Med de uttalanden av kritisk innebörd, som utskottet gjort,
har det inte avsetts att företaga några som helst rubbningar i innehållet i de
av förhandlingsparterna godtagna avtalen. Uttalandena avse sålunda rent interna
svenska angelägenheter, och jag tror att det kan lia sin betydelse att
detta i dagens läge fastslås.

Vad utskottet i sin helhet velat understryka är, att örn man väger fördelar
och nackdelar mot varandra, så blir resultatet, att avtalen nu böra godkännas
av riksdagen. Jag vill därtill sammanfattningsvis framhålla, att avtalens genomförande
innebär en betydelsefull spridning av vårt varuutbyte in på marknader,
som för framtiden kunna bli av stor betydelse för vårt svenska näringsliv.
Vid en vikande konjunktur innebära de föreliggande avtalen en faktor att
räkna med, när det gäller att giva full sysselsättning åt vår arbetskraft och
ett verksamt stöd åt vårt näringsliv.

Jag tror att utskottets enhällighet i sin tillstyrkan av att avtalen nu skola
godkännas av riksdagen, liksom den enhällighet jag räknar med vid slutavgörandet
nu i riksdagen, skall utgöra en ganska god grundval för ett fortsatt
och i görligaste mån friktionsfritt varuutbyte mellan vårt land och Sovjetunionen.
De svårigheter som möta vid genomförandet liro, liksom alla svårigheter,
till för att övervinnas, och dessa svårigheter bli åtminstone ej större genom
enigheten örn att avtalen nu böra godtagas. Därmed är också ramen given
för våra företag, att inom gränserna för sina resurser och med beaktande av
våra egna behov och andra exportförpliktelser sluta leveransavtal i enlighet
med de bär föreliggande avtalens bestämmelser.

Med det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets enhälliga
hemställan.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 86.

50 Nr 36. Onsdagen den 13 november 194G fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Då nu den duell som här utvecklat
sig mellan den förutvarande och den nuvarande handelsministern äntligen tagit
slut, så att vi kunna börja diskutera avtalet även från andra synpunkter,
skall jag försöka redogöra för hur jag sett på det hela. Jag anser ju att den
ovannämnda duellen uteslutande hänför sig till att herr Ohlin tidigare varit
handelsminister och att man från regeringens sida vill så att säga låsa fast
hans åtgärder på ett sätt, som gör att man misstänker att den nuvarande regeringen
inte bedömer riktigt ur alla synpunkter.

Innan jag går in på vad frågan gäller vill jag emellertid bestämt framhålla,
att de som stå för det särskilda yttrandet enligt min mening äro besjälade
av precis samma synpunkter, när det gäller ett handelsutbyte med Sovjetunionen,
som utskottets övriga representanter. Yi äro samtliga övertygade
örn att en kredit till Sovjetunionen är av behovet påkallad för att öppna handelsförbindelser
med detta land, på samma sätt som vi lämnat krediter till
andra länder för att efter kriget få i gång en handel i tillräckligt stor utsträckning.
Jag skulle vilja säga, att det blir vårt bidrag till världens återuppbyggnad.
Vad som emellertid skiljer utskottets majoritet från dem som stå för
det särskilda yttrandet är, att de sistnämnda inte äro riktigt eniga med de
övriga utskottsrepresentantema örn lämpligheten i regeringens sätt att handlägga
såväl förberedelserna som fullföljandet av dessa avtal. De som stå för
det särskilda yttrandet vilja framhålla -— det har sagts tidigare, men jag vill
inte underlåta att understryka det — att regeringen, eller närmast den ledamot
av regeringen som här varit föredragande, handelsministern, inte i tillräcklig
utsträckning beaktat den ekonomiska utvecklingen.

Då jag i början av 1930-talet diskuterade med herr Myrdal kommer jag
ihåg, att han som nationalekonom var mycket angelägen örn att. framhålla, att
örn man vill vara särskilt aktiv när det gäller att skapa försörjningsmöjligheter,
så skall aktiviteten utvecklas när en nedgång i konjunkturerna börjar, men
man skulle inte utveckla en särskilt intensifierad aktivitet när konjunkturerna
ligga på toppen. Om nu handelsministern ändrat sin uppfattning från början
på 1930-talet, så är det förklarligt att han handlat på sätt han gjort i detta
fall.

Örn jag förstod herr Ohlins och handelsminister Myrdals rätt långvariga resonemang
rätt, så voro båda nästan överens örn att det vore lyckligare för vart
land örn en nationalekonom inte var handelsminister. När nu herr Ohlin lämnat
handelsministerposten, så återstår det för herr Myrdal att själv avgöra
hur han skall göra.

Det resonemang som föres i det särskilda yttrandet måste vara. riktigt, det
kan inte bortresoneras: örn man i en kraftig högkonjunktur ytterligare effektiviserar
produktionen och exporten utan att man har möjlighet till motsvarande
import — jag bortser alltså fullkomligt från själva krediten — och detta
under en tid då landets försörjning kräver mycket större kvantiteter av olika
varor än vad landets medborgare kunna erhålla, då börjar det enligt min mening
att bli verklig fara för att man skall åstadkomma en försämring av penningvärdet.
Det är där jag ser den största faran i den operation som nu sker.
Jag tänker således inte särskilt på att detta handelsavtal innebär att Sovjetunionen
skall få en så stor del; det är här fråga örn hela marknaden. Det gäller
ju inte allenast Sovjetunionen, utan vi äro naturligtvis lika angelägna örn
att försöka upprätthålla förbindelserna med alla de olika köpare som det överhuvud
taget är möjligt att nå, för att tillgodose de sysselsättningsmöjligheter,
som man vill åstadkomma.

Då jag här framhåller, att vi i det särskilda yttrandet mera bestämt sagt
ifrån, att regeringen hade bort handlägga detta ärende på ett annat sätt än

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 30.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
som skett, så vill jag samtidigt understryka, att utskottet i sin helhet visst
inte rosal regeringens tillvägagångssätt. Såväl statsministern som handelsministern
har förklarat sig vara mycket tillfredsställd med utskottets förslag.
Då menai'' jag, att sanval statsministern som handelsministern samtidigt godkänt
den varning, som utskottet på ett mycket elegant sätt framfört. Utskottet skriver
i mycket försynta ordalag men vill ändå framhålla, att örn mästaren till detta
verk åstadkommer många sådana, då kan det bli fara å färde. Detta är jag
angelägen örn att understryka, så alf inte kammarens ledamöter och folket ute
i landet skall tro, att utskottet inte givit regeringen den varning, som jag i
detta fall tycker alf regeringen gjort sig förtjänt av.

Jag skall bär beröra tidningspressen så litet som möjligt, ty jag delar inte
de uppfattningar, som framkommit i en del av dessa skriverier, vilka förekommit
under hela detta ärendes behandling. Jag tror inte heller att man
vinner på sådant. När vissa tidningar på socialdemokratiskt håll sagt, att herrar
Domö, Bramstorp och Ohlin anslutit sig till det särskilda yttrandet för att
fa en rågång mellan regeringen och oppositionen, så vill jag dock understryka
att detta är mig fullständigt främmande. Jag och det parti jag företräder ha
alltsedan början på 1930-talet aldrig handlat efter så små motiv. Jag kommer
heller aldrig att göra det, och jag är övertygad örn att partiets övriga representanter
alltid komma att från fall till fall pröva de olika utgångspunkter och
situationer som föreligga. Det har alltså åtminstone från min sida inte varit
någon önskan att åstadkomma en rågång mellan regeringen och de partier som
inte representeras i regeringen. I denna sak svarar jag, som sagt, endast för
mig själv. Det kan väl dock icke betraktas som en längtan att komma regeringen
till livs, örn man i detta fall säger sin mening rent ut, att regeringen inte
beaktat alla de olika synpunkter som borde ha beaktats vid den fortsatta,
behandlingen av detta ärende. Jag säger »den fortsatta behandlingen», ty det
är riktigt som sagts här tidigare att ärendet dryftats i samlingsregeringen..
Såsom vän av en aktiv handelspolitik, vilken skall aktiviseras i större utsträckning
då man Auli undvika sysslolöshet hos de anställda, var jag naturligtvis
mycket intresserad av att vi skulle kunna öppna förbättrade handelsförbindelser
österut. Jag är lika angelägen om att denna handelsförbindelse blir
tillfredsställande som jag är angelägen örn att handelsförbindelserna med övriga
länder bli det. Men jag vill här ytterligare understryka att situationen 1944,
när vi först diskuterade den i samlingsregeringen, och även såvitt jag kan
bedöma så sent som i juni 1945 — det är ju möjligt att det kan bevisas något
annat — rörande tillgång och efterfrågan på de varor det här gäller att exportera,
var en helt annan än nu. När man gör upp en affär, det må vara med
en svensk eller med någon annan, skall man söka förklara för den andra han delsparten
att det är till ingen nytta att vi gå med på en omslutning av den eller
den storleksordningen, ty sådan som utvecklingen nu blivit kan vår industri
inte ens tillnärmelsevis fullfölja åtagandena. Det tycker jag är en riktigare
väg än att på ett tidigt skede binda fast krediten vid ett visst belopp och sedan
på ena eller andra sättet — jag skall inte uppehålla mig vid »pressningen»

■—• få fram förhöjda leveransåtaganden från industrien. Man må kalla det för
pressning eller inte så är det ändå på det sättet, att önskemål framställts till
industrien om att den skall försöka ordna förhållandena så, att leveranserna
bli större än vad industrien i början av 1946 ansåg sig kunna prestera. Handelsministern
sade själv i sitt anförande för en stund sedan att sådant har förekommit
■— och då är det naturligtvis riktigt.

I detta sammanhang vill jag också säga, att jag inte tycker det är otillbörligt
av en regeringsledamot — jag har den fria uppfattningen —- att till industrien
framföra sina synpunkter. En regering bör inte förmenas att leda ut -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
vecklingen. Det ligger inte något otillbörligt i att regeringen går till industrien
och säger: »Det är önskvärt att ni försöker öka er produktion, och kunna
ni inte göra det själva, så få vi väl undersöka andra vägar för att utöka den.»

Men hurudana skulle konsekvenserna bli, herr handelsminister, och hurudana
bli de redan nu, därest Asea -— som i detta fall redan skett — sätter i gång
med att bygga och utvidga? Jo, för det första blir företaget självt då en stor
konsument, samtidigt som det skall taga emot beställningar °och leverera till
den nytillkomne konsumenten. För att få lov att vara ensam på täppan som
handelsministern givit företaget impulsen till, när han sagt att örn man _ är
duktig när det gäller att utvidga, så skall man få behålla sin monopolställning
— sätter företaget i gång med en ut- och tillbyggnad, som kräver arbetskraft
både för själva tillbyggnaden och för färdigställandet av den materiel, som
behövs för utvidgningen. Asea kommer alltså genom denna åtgärd att konkurrera
med den andra haiidelsparten, som företaget i stället skulle försöka att
i så stor utsträckning som möjligt tillverka varor åt.

Det värsta av allt är dock att en del arbetskraft lämnar Aseas industriella
produktion och går över till den byggnadsverksamhet, som försiggår utanför.
Där ha de, som utföra hantlangningsarbete, betydligt större ersättning för sitt
arbete än de lia, som arbeta inom industrilokalerna, trots att nian där använder
sig av högt kvalificerad arbetskraft. Detta kan aldrig vara en naturlig och
riktig utveckling under nuvarande högkonjunktur. Men det är naturligtvis pa
det sättet — som jag framhållit tidigare — att örn ett företag Ilar goda förtjänstmöjligheter,
så är det fullt förklarligt att vederbörande företag vill försöka
behålla dessa och även örn möjligt utöka de vinster som kunna göras. Ett
sådant företag har kanske större möjligheter än andra att investera pengar i
en utvidgning av verksamheten. Då uppstår denna tävlan örn arbetskraft, som
til syvende og sidst leder dithän som finansministern _ med erkännansvart nit
åtminstone en tid, även strax efter kriget, försökt hindra. Jag är rädd för
att vi icke, med den ekonomiska utveckling vi nu lia, kunna hindra en ytterligare
försämring av penningvärdet, och det betraktar jag som en nksolycka
icke allenast för företagarvärlden utan kanske i ännu högre grad för de löne Om

vi se på de rapporter och beräkningar som förelågo från industrien 1944
resp. 1945, då man såg mycket optimistiskt på sina möjligheter, och jämför dem
med de beräkningar som föreligga 1946, sa menar jag att man borde ha gjort
alla ansträngningar som överhuvud taget voro möjliga för att minska dimensionerna
i avtalet. . ,

Jag erinrar mig här mitt sista samtal örn dessa ting med förutvarande statsministern.
Han var då av den bestämda meningen att man skulle försöka °göra
allt vad göras kunde för att örn inte minska avtalsbeloppets storlek sa åtminstone
förlänga tiden, exempelvis till 10 år. Det kan kanske litet senare här
komma en förklaring huruvida något sådant försök har gjorts. När kreditvolymen
varit bestämd, har man väl från den köpande sidan menat, att nu gäller
det för dem, som bundit sig för detta avtal, att- försöka effektuera detsamma
på så kort tid som överhuvud taget är möjligt.

Vi äro säkerligen alla nöjda med detta avtals tillkomst — inte minst med
hänsyn till framtiden — och vilja icke rubba cirklarna för den svenska företagsamheten
som har sina avtal och försäljningsmöjligheter på andra lander.
Men då måste vi göra klart för oss att yi stå inför en utvecklingsperiod, som
enligt min mening gör det svårt att förhindra en försämring av penningvärdet.
Att förhindra en dylik försämring anser jag vara en av riksdagens och regeringens
främsta uppgifter. Örn vi nu skola fullfölja exportprogrammet at saval
det ena som det andra hållet i den utsträckning, som regeringen nu tycks ha

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
föresatt sig —• jag erinrar om handelsministerns ord att tillkomsten av detta
avtal icke kommer att föranleda honom att minska exportlicenserna vid export
åt andra håll — måste detta ju innebära att exportkvantiteterna bli så stora,
att landets egen befolkning icke får vad den behöver.

Samtidigt som denna utveckling på exportens område är i gång torde regeringen
lia beslutat att även för nästa år driva en byggnadsverksamhet i städer
och tättbebyggda samhällen, som motsvarar 45 000 bostadslägenheter. Såvitt
jag är rätt underrättad har verksamheten på det området intensifierats så mycket
under det gångna året, att vi i år komma upp till över 50 000 lägenheter.
Nu heter det mycket vackert att ute på landsbygden sker byggnadsverksamheten
under mycket friare former än i städer och tättbebyggda samhällen. Ja, det
är möjligt att så sker! Där beviljas byggnadstillstånd efter många formaliteter,
men när vederbörande har fått byggnadstillståndet blir han varse, att örn han
inte kan få ett hus uppfört på bara byggnadstillståndet, så får han inte byggt
något hus alls. Det finns nämligen ingen materiel att uppbringa. På ganska
många områden har man så trånga sektioner, att ingen materiel står att få.
Även relativt enkla saker till mindre bostadsbyggen på landsbygden äro omöjliga
att få expedierade under halv- eller helår framåt. Tidigare fanns det inte
heller pengar där staten skulle på något sätt lämna bidrag.

Men menar regeringen att vi även i en högkonjunktur som den nuvarande
skola låta svenska medborgare i en stor del av landet — den största delen av dem
bor ju på landsbygden — stå utan möjligheter att förbättra sin bostadsstandard
bara därför, att det ur andra synpunkter är önskvärt att exportera så mycket
som möjligt? I så fall har regeringen intagit en bestämd ståndpunkt, där den
säger: »Det är inte så kinkigt med dessa människor. De kunna ju flytta till städerna
och de tättbebyggda samhällena, ty där byggs det trevliga bostäder!»

En sådan utveckling anser jag synnerligen olycklig. Ja, jag går så långt att
jag säger, att utvecklingen kan leda dithän, att vi på landsbygden inte få den
arbetskraft som behövs för fortsatt produktion, icke heller då det gäller råvaror
för den svenska industrien. Örn vi sakna arbetskraft för att försörja industrien
med de råvaror den behöver, så hjälper det ju icke, örn industrien själv
har tillräckligt med arbetskraft. Jag Ilar icke förstått att någon brist skulle föreligga
på byggnadsmarknaden när det gäller trävaror. På det elektriska området
däremot råder brist och detsamma gäller beträffande fönsterglas, rör och rörledningar
av olika slag samt en mångfald andra förnödenheter inom byggnadsbranschen.

Vad beträffar vattenledningar på landsbygden har avsikten varit att i första
hand få sådana arbeten utförda under tider av lågkonjunktur. Den nuvarande
statsministern och jag ha diskuterat denna sak ganska ingående i samlingsregeringen.
Det är givet att frågan om vattenledningar på landsbygden är en av de
första uppgifterna att sätta in sin kraft på, men det kan icke vara ett riktigt
tillvägagångssätt som nu praktiserats. Nu ligga nämligen pengar beviljade för
detta ändamål, men på grund av material- oell arbetskraftsbrist är det en oerhörd
mängd ytterst nödvändiga anläggningar som icke kunna igångsättas —
långt mindre fullföljas — på grund av den livliga byggnadsverksamhet som
äger rum i städer och tättbebyggda samhällen, samtidigt med att en ganska
stor export äger rum.

Skulle det inte vara riktigare att försöka göra förhållandena något drägligare
pa landsbygden? Jag är säker på att det skulle ge sysselsättning åt stora delar
av befolkningen där. Då skulle man inte behöva bygga i samma utsträckning i
de tättbebyggda samhällena för att tillgodose den stora efterfrågan på bostäder
som uppstår tack vare nyinflyttning. Dessutom är det så, att när en rationalisering
skall genomföras — detta gäller såväl på jordbrukets område som beträf -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
fande hantverk och småindustri — saknas fullständigt det material som behövs
för att genomföra dessa förbättringar och rationaliseringar.

Om vi se på förhållandena beträffande jordbruksmaskiner och redskap, så
ha vi där kunnat få en import som motsvarar en stor del av behovet, men där
ligger saken helt annorlunda till. Ad ha t. ex. kunnat importera 2 500 traktorer
i år, medan traktorplogar däremot varit praktiskt taget omöjliga att anskaffa.
Där äro vi beroende av den svenska tillverkningen. De verkstäder, som tidigare
tillverkat dessa redskap, lia förut fått 80 % av förkrigstillverkningen av järn.
Nu är emellertid tilldelningen minskad till 56 å 58 % av förkrigstilldelningen.
Detta är någonting som bör uppmärksammas. Det är kanske industrikommissionen
som icke beaktat dessa synpunkter tillräckligt — det vet jag inte.— men
i vilket fall som helst bör industrikommissionen ha en vink örn att det inte går
att fortsätta på detta sätt.

När vi nu försöka anskaffa de redskap och maskiner som behövas för att
ersätta den förlorade arbetskraften på landsbygden, så är det inte rimligt att
man för att tillgodose andra intressen utökar och intensifierar exporten vid en
högkonjunktur, vilket medför att tilldelningen av järn minskas mitt i en period,
då efterfrågan är som störst, dag är övertygad örn att samtliga äro av den uppfattningen
att det är lyckligt örn vi genom detta handelsavtal kunna få utökade
handelsförbindelser såväl österut som åt andra håll och örn vi genom att först
bevilja krediter sedermera kunna få en stabiliserad utveckling av varuutbytet,
d. v. s. kunna få en mera normal proportion mellan export och import. När
vi hälsa en sådan utveckling med tillfredsställelse, gå vi väl också ut ifrån att
vi skola försöka effektuera avtalet så gott vi någonsin kunna. Men för att då
icke eftersätta intressena för stora delar av den svenska landsbygden vill jag
vädja till regeringen att göra de inskränkningar i bostadsbyggandet inom städer
och tättbebyggda samhällen som det nuvarande läget kräver. Det kräver
nämligen bestämt en sådan åtgärd med hänsyn till de vidgade exportåtaganden,
som vi nu gjort på olika marknader. Då handelsministern torde mena att det från
nationalekonomiska utgångspunkter är riktigt att även i en högkonjunktur intensifiera
varuutbytet ytterligare, så kan han ju inte ur samma synpunkter ^försvara
en effektivisering inom vissa områden, som medför att andra områden
bli så styvmoderligt behandlade, att de inte få någonting.

När jag yrkar bifall till det föreliggande förslaget, gör jag det i den förhoppningen,
att den svenska industrien kommer att göra allt vad i dess förmåga
står. Jag tror att den kan producera de kvantiteter som här äro beräknade,
fördelade på en period örn fem, sex år. Den kommer säkerligen att göra det,
därför att industrien har intresse av att skapa sysselsättningsmöjligheter även
för framtiden för sina anställda. Men jag tror att regeringen får lokatt hjälpa
industrien på det sättet, att den minskar en del av sådana investeringar, som
måste inskränkas för att man skall kunna tillgodose andra gruppers och samhällslagers
intressen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
ger enligt min mening vid handen, att man inom alla läger är betänksam
mot det framlagda förslaget till kreditavtal med Sovjetunionen. Reservanterna
förklara i ett särskilt yttrande, att det är överdimensionerat, och utskottets
majoritet säger, att avtalskomplexet är till dimensioner och konstruktion
av en för svenska förhållanden osedvanlig och svårbedömbar karaktär..

Utskottet säger också inledningsvis, att det sökt skaffa sig en »såvitt möjligt»
fullständig bild dels av de förhandlingar, som lett till avtalet, dels av
de verkningar, som avtalet kommer att medföra i förhållande till andra länder
och beträffande den ekonomiska utvecklingen inom vårt eget land, men

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
ingenting i utskottsutlåtandet bestyrker att man verkligen lyckats i denna aktningsvärda
strävan. En stor mängd frågetecken kvarstå, och man kan vid läsningen
av utlåtandet inte undgå det intrycket, att kritiken och farhågorna ha
skruvats ned för att man skulle undgå den eljest ofrånkomliga slutsatsen att
regeringspropositionen borde avslås.

Av industriförbundets och exportföreningens skrivelse framgår med all önskvärd
tydlighet, att de berörda industrierna icke för närvarande ha eller genom
egna åtgärder kunna skaffa erforderlig tillgång på material och arbetskraft.
I varje fall frånsäga de sig ansvaret härför. Den allmänna bild, som därvid
tecknas av dessa organisationer, har av utskottet icke på någon punkt bestritts
eller korrigerats. Dessa företag måste alltså tillföras mera material och mera
arbetskraft än vad de under nuvarande balansering av den ekonomiska verksamheten
kunna få. Resultatet måste bli en skärpning av bristsituationen på
andra områden. Vad det innebär börjar svenska folket vid det här laget på att
förstå. På alla områden hindras arbetet och produktionen därför att nödvändig
material inte kan anskaffas inom rimlig tid. Summan av denna väntan och denna
kringgång, detta springande från den ena arbetsplatsen till den andra för
att göra ett dagsverke här och ett annat där, är minskad effektivitet. Hela det
svenska arbetslivet håller på att komma ur sina normala gängor, därför att de
olika delarna därav inte kunna växa på ett lugnt och kontinuerligt sätt. Den
omdirigering av arbetskraften, som redan pågår och som oavlåtligen påskyndas
genom materialbristen och snedbelastningen av näringslivet, kan inte heller
ske utan att effektiviteten minskas. Under det att vissa, delar av produktionsapparaten
bli oanvända, måste andra delar utbyggas. Aven härför åtgår
mycket material och arbetskraft. Detsamma gäller det ökade bostadsbehov,
som följer med en påskyndad folkomflyttning. Den nuvarande situationen inrymmer
emellertid inte bara den rörlighet hos arbetskraften, som följer av näringslivets
ojämna tillväxt. Lättheten att få ny anställning när som helst samt
den ojämna lönestegringen, till stor del oberoende av gällande avtal, bidrar till
en överrörlighet, som minskar näringslivets effektivitet. Många unga människor
förledas till att föra ett vagabonderande liv på arbetsmarknaden, som inte ger
dem den arbetsskicklighet och trygghet under växlande konjunkturer som önskvärt
vore.

Från landsbygdens synpunkt te sig de nuvarande utvecklingstendenserna särskilt
bekymmersamma. Svårigheterna att få arbetskraft vid jordbruket ökas
för varje dag som går. Att genom direkta åtgärder från statens sida skärpa
dessa svårigheter, strider i varje fall mot min uppfattning om hur den svenska
landsbygdens intressen böra tillgodoses.

En varuleverans på kredit uppgående till 1 000 miljoner kronor måste självklart
medverka till inflation och till en i varje fall relativt sett sänkt levnadsstandard.
Att det blir de folkskikt, som flir sin utkomst äro enbart beroende
av penninginkomster, som i första hand och hårdast drabbas av inflationen
är lika självklart. Herr Åkerberg i Örebro hade säkerligen rätt när han
i somras förklarade, att vi få draga åt svångremmen, örn detta avtal skall effektueras.

Jag skall, herr talman, inte bli mångordig i detta anförande, men om jag
skulle söka sammanfatta verkningarna enligt mitt omdöme, så mäste de innebära
att hela vårt niiringsliv snedbelastas, att materialsvårigheterna växa, att
folkomflyttningen och bristen på arbetskraft ökas, att inflationsfaran förstoras,
att levnadsstandarden pressas ned, i varje fall relativt sett, samt att vår kristidslagstiftning
förlänges och skarpes i sin tillämpning. Detta innebär kort
sagt, att alla de svårigheter, som nu särskilt framträda, komma att förstoras.
Jag skall inte alls försöka att utöver dessa allmänna reflexioner ange några

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Sv emie-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
kvantitativa synpunkter. Följderna bli ju delvis beroende av vad som händer
både i vårt land och ute i världen under avtalets långa löptid.

Jag tycker nu för min del, att detta avtalsexperiment blir ännu mera obegripligt,
när man ser det mot bakgrunden av regeringens allmänna ekonomiska förkunnelse.
Jag har fattat den nya konjunkturläran, som knäsattes på 1930-talet, så att man borde försöka dämpa högkonjunkturer och öka investeringsverksamheten
då sysselsättningsmöjligheterna hotade att avtaga. Det finns
inte ute i landet någon scialdemokratisk profet så liten, att han inte kunnat
tillskriva sig själv och sitt parti mycket stor berömmelse för denna lära. Samtidigt
brukar man ge den enskilda företagsamheten en uppläxning för dess överspekulation
under de goda tiderna, vilken endast kan medföra förstorade anpassningssvårigheter,
när högkonjunkturen tar slut. Detta avtal synes innebära
en av statsmakterna framdriven överspekulation av sådan storleksordning, att
företagarna knappast våga följa med trots att hela kreditrisken lagts på staten
och även ansvaret i övrigt till stor del vilar där. Det synes mig vara en rätt egendomlig
tillämpning av den nya konjunkturläran, som vi ju för övrigt ännu ej
sett mer än den ena sidan av.

Yad man i nuvarande situation skulle ha önskat är, såsom här förut med stor
kraft har framhållits i dag, ett avtal av mindre dimensioner, som på ett naturligt
sätt hade anslutit sig till den ekonomiska situation, vari vi befinna oss. Så
långt jag kan bedöma den hittills förda debatten, har regeringen inte kunnat
göra troligt, än mindre kunnat bevisa, att det varit omöjligt att komma med
ett avtal av mindre dimensioner än det vi nu stå inför. Regeringen har emellertid
satt riksdagen i efterhand och betagit oss möjligheterna att främja en sådan
lösning som vi helst skulle ha sett.

När jag nu, herr talman, yrkar avslag på utskottets förslag, så innebär det
inte att jag inte skulle vilja vara med och främja ett efter våra, resurser avvägt
ekonomiskt samarbete med Sovjetunionen. Jag ställer avslagsyrkandet därför
att det i nuvarande situation är den enda möjlighet jag har att reagera mot en
ekonomisk politik, som jag inte vill vara med att dela ansvaret för.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på det föreliggande förslaget.

Herr Dickson: Herr talman! De tre första talarna i dag lia yrkat bifall till
propositionerna och till utskottets förslag. Även herr Pehrsson-Bramstorp kom
fram till samma resultat, även om beträffande hans motivering jag med mina
begränsade fattningsgåvor kanske inte helt lyckades tyda suset av hans andes
mäktiga vingslag. Herr Svensson i Ljungskile däremot har yrkat avslag. Situationen
har därigenom klarnat. Riksdagen kommer icke enhälligt att antaga
det föreliggande förslaget. Jag anser för min del att detta är beklagligt, men
nu äro vi där.

Det är uppenbart att efter ’så många talares genomsökande av fältet inte så
många korn äro kvar att plocka. En del av dem som jag har trott mig finna har
redan utnyttjats. Jag skulle kunna stå här länge och räkna upp anledningar,
var och en i och för sig tillräcklig för ett avslagsyrkande. Jag skall stanna
ett litet ögonblick vid det som har sagts många gånger här — det stora kreditbeloppet.
Vem som först nämnde denna siffra, 1 000 miljoner, vore verkligen
intressant att få veta. Det har aldrig riktigt kommit fram, vem som är uppfinnaren
på den punkten. Ur historisk synpunkt vöre det säkerligen av värde,
örn den skyldige ville träda fram och bekänna.

Beloppet är oroväckande stort för våra förhållanden, och jag skulle tro att
i närvarande stund alla skulle önskat att beloppet hade varit mindre, inte då
som statsministern antydde 900 miljoner eller möjligen 800 utan kanske ändå

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
mindre, något sådant som 500 miljoner, även det efter våra begrepp ett rätt stort
belopp.

Det fatala i situationen på denna punkt synes mig vara, att vi i och med
detta har uttömt det mesta av vår kraft på detta område. Det är inte alls otänkbart
att det ganska snart kan bli aktuellt att lämna ytterligare kredit åt annat
håll, och då kommer det att ske under mycket stora svårigheter. Firmans likviditet
har med andra ord blivit dålig. Det är under sådana förhållanden inte
förvånande, att ett avslagsyrkande sådant som herr Svenssons i Ljungskile
kommer fram, och jag tror mig kunna ana att ytterligare talare här i dag
komma att gå på samma linje som han.

Emellertid kan det nog knappast vara tillåtet i denna fråga att stoppa synfältet
vid våra egna gränser. Vi måste komma ihåg såsom en allmängiltig sats,
att vi må ordna våra inre förhållanden aldrig så bra, bygga upp vårt samhälle
till ett aldrig så idealiskt folkhem, för att använda ett omtyckt ord av en bortgången
statsman — detta hjälper oss icke försåvitt vi icke ha omgivningarna
omkring våra gränser klara. Vi äro ett litet folk, och internationella förvecklingar
mellan de stora kunna leda till katastrof för oss. Det är för oss ett livsvillkor
att det internationella umgänget går så flytande som möjligt. Det lär
väl knappast lia undgått någon, att det tusenåriga riket ännu knappast är
kommet. Det var svårigheter i Paris, det är svårigheter i New York just i
dessa dagar, och jag är övertygad örn att hans excellens utrikesministern, när
han kommer dit, kan få många besvärliga situationer och många delikata spörsmål
att taga ställning till.

Vi ha här kommit fram till ett avtal med en nära stormaktsgranne, och det
har omvittnats av alla, att detta i och för sig är att glädjas åt. Jag instämmer
helt i detta, och jag kan inte neka till att att jag undrar, örn herr Svensson i
Ljungskile egentligen har satt sig in i vad det skulle innebära, örn hans yrkande
skulle vinna riksdagsmajoritetens bifall. Utvecklingen på det internationella
området kunna vi bara gissa oss till, och vem som helst av oss kan här
taga fel. En del tro, att ett nytt världskrig är oundvikligt och att detta krig
då skulle uppstå på sådant sätt, att vi skulle komma illa i kläm. En del hoppas
att detta inte skall ske, och jag hör till dessa. Även de andra hoppas det väl,
även örn de tro, motsatsen. Kunna vi emellertid göra någonting för att bidraga
till ett utjämnande i umgängeisen mellan olika makter, så bör det också vara
angeläget för oss. Vi lia det läget att vi stå alldeles intill, örn jag får använda
den slitna termen, den ryska järnridån. Den har nu tack vare detta avtal —
i och för sig inte något bra avtal från vår synpunkt — dock gläntats upp en
smula. Skulle riksdagen här gå på avslag, skulle den öppnade dörren åter slutas
för kanske mycket lång tid. Genom att vi lia fått ett hål på väggen i
öster, så är det säkert inte endast för oss lyckligt, utan detta kan komma att
leda till en allmän utjämning av spärrarna genom en ökad kommunikation genom
vårt land och vidare österut och vice versa. Det är nog en ganska allmängiltig
tes här i världen, att örn människor träffas tillräckligt mycket så är
det större möjlighet för dem att lära sig förstå varandra. Det finns många
olikheter i tänkesätt och vanor mellan öst oell väst —■ det vet var och en som
har rest i olika delar av vårt jordklot — och kan man nå en utjämning är
det säkerligen lyckligt. Vi få också komma ihåg, att vårt jordklot har krympt
högst betydligt. Man kan inte sitta i Sveriges land och vara oberoende av vad
som sker utomlands.

Det är dessa skäl som göra, att jag kommer att rösta för avtalet. Jag anser
att det är ett dåligt avtal sakligt sett, men det är inte så dåligt att det
inte är bättre att ta detta dåliga avtal än att inte få något avtal alls.

Under detta anförande återtog herr talmannen ledningen av förhandlingarna.

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Herr voll Seth: Herr talman! Det är ett utomordentligt viktigt beslut, som
riksdagen har ställts inför, när dessa båda propositioner lagts fram. Jag tror
inte att man särskilt behöver betona, att från svensk sida sett det naturligtvis
bör vara ett önskemål att få handelsförbindelser med sina grannar och därmed
också nied sin store och mäktige granne i öster, men man måste också komma
ihåg, att vi böra sluta handelsavtal åt olika håll. Ger man sig in på ett handelsavtal
av den storleksordning som det här föreliggande, kommer den gamla
satsen att besanna sig, att har man sagt A kan man också tvingas säga^ B. Ger
man en sådan, jag vill använda uttrycket jättekredit, som det här är fråga örn,
åt ena hållet, kunna givetvis anspråk också ställas på att denna kreditgivning
skall fortsätta även åt andra håll.

De inrikespolitiska förhållandena äro givetvis inte sådana, att vi utan vidare
kunna bära flera avtal av denna storleksordning. Vid diskussionen av våra inre
förhållanden just nu är temat, huru vi skola kunna hejda inflationen. Det
kan inte bestridas av någon, att inflationen är i gång och fortgår i hastig takt.
Vår finansminister har i den gångna valrörelsen med kraft tillbakavisat det
påståendet, att regeringen saknar ett program mot inflationen. Herr Wigforss
menade, att man såsom ett botemedel mot inflationen skulle begränsa exporten
och utöva sträng kontroll över industriens investeringar. Ett förverkligande
av det ryska handelsavtalet fordrar — det står ju klart för var och en — en
mycket kraftig expansion av våra exportindustrier, kraftiga investeringar och
långt gående åtgärder för att förse industrien med material^ och arbetskraft.
Det kan här bli fråga örn en förflyttning av arbetskraft i sadan omfattning,
att man kanske inte kan gå i land med det. Statsrådet Ericsson har ju helt
nyligen vid Arosmässan berört spörsmålet, huruvida vi ha kommit i det läget,
att det är nödvändigt med en import av arbetskraft. Jag påstår inte, att statsrådet
Ericsson sagt, att det är nödvändigt med en import av arbetskraft, men
de ledande männen inom våra industrier äro på det klara med att örn industrierna
skola kunna utvecklas, måste de på ett eller annat sätt fa mera arbetskraft.
När man matematiskt kan påvisa, att denna arbetskraft i stor utsträckning
saknas, står man kanske snart inför nödvändigheten att använda utländsk

arbetskraft. . . ...

I debattens första skede i dag fick finansministern ordet, och det var säkert
många, som med spänning motsågo vad han hade att yttra, men han inskränkte
sig till att avlämna ett par propositioner. Enligt mitt förmenande har finansministern
dragit sig undan alltför mycket när det gäller att debattera detta
avtal. Yi måste dock komma ihåg, att det var finansministern, sorn började
diskutera ett kreditavtal av sådana oerhörda dimensioner som det här är fråga
örn, och finansministern kan därför inte dra sig undan ansvaret för kreditens
storlek.

Utformningen av detta handelsavtal har diskuterats av flera föregående talare,
och handelsministern bär svarat. Jag tror dock man kan påstå, att svenska
folkets önskan att få full klarhet i allt vad som rör detta avtal ändå blivit
uppfylld i mycket ringa grad. Örn vid ett handelsutbyte den ena parten med
stora uppoffringar levererar varor till den andra, kan det tyckas, att den första
parten i utbyte skall få de varor elen vill ha. Ordet kol har inte nämnts förut i
debatten, men elef är en vara som våra industrier behöva och som vi lida brist
på. Man tycker, att våra förhandlare borde ha kunnat uppnå bättre resultat,
när det gäller att importera denna för vårt. land mycket dyrbara vara.

En annan invändning är, att man inte diskuterat priserna, sa att man inte
fått någon klarhet örn vilka priser våra exportindustrier kunna få och framför
allt örn vilka priser som skola betalas av vårt land. Enligt ett rykte, som
åtminstone jag anser emanera från fullt sakkunnigt håll, ha en del livsmedel,

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
som åtminstone i den mån jag är underrättad skulle inköpas av Kooperativa
förbundet, betingat så höga priser, att man från annat håll kan inköpa precis
samma varor för halva priset. Detta måste ju öka de farhågor, som man hyser
på många håll för att detta avtal inte skall vara till lycka för båda parter,
och det måste ju ge envar en tankeställare, huruvida man bör biträda avtalsförslaget.

Den föregående talaren betonade vid flera tillfällen, att avtalet var dåligt.
Men han betonade också, att ett avslag kunde ha sådana konsekvenser, att åtminstone
han för sin del inte ville ta på sitt ansvar att yrka avslag. Även under
normala förhållanden borde man lia yrkat avslag — åtminstone kunde man
uttyda det så av herr Dicksons anförande. Ja, herr talman, men i dagens läge
råder det inom stora områden av vårt näringsliv onormala förhållanden, en
oerhörd brist på material och arbetskraft. Jag vill alldeles särskilt understryka
bristen på arbetskraft inom jordbruket. När nu dessa industrier, som skola fullgöra
avtalet, skola söka ny arbetskraft, följa de naturligtvis minsta motståndets
lag och söka arbetskraft på de håll, där de lättast kunna få den. Det är
tämligen säkert, att det då kommer att gå en ström av manliga, kanske även
kvinnliga, arbetare från jordbruket till industrien, och jag vill för min del,
herr talman, betona, att jag inte gärna vill medverka till ett beslut, som ytterligare
skulle skärpa jordbrukets svåra arbetskraftsförhållanden. Det har ju
förut från många håll omvittnats vilken stor brist på arbetare det råder inom
olika industrier. Det kommer att uppstå en tävlan mellan olika industrier örn
att få arbetare. Man kan också utan överdrift säga, att vi dessutom redan nu
lia stora påfrestningar på vårt folkhushåll, inte minst när det gäller byggnadsverksamheten.
Skall man nu ytterligare med öppna ögon sluta ett avtal,
som förstorar dessa svårigheter och ökar påfrestningarna, då kan man komma
i ett sådant läge, att under vissa förhållanden avtalet inte kan fullgöras. Då
frågar jag, mina damer och herrar: vilket är det tråkigaste, att säga nej till ett
avtal, som det åtminstone med ganska stor sannolikhet kommer att bli svårt
att fullgöra, eller att göra klart för sig, att, även örn vi sluta detta avtal och
det går utan friktioner det första året, kunna vi dock förr eller senare komma
i en sådan situation, att vi inte kunna fullgöra avtalet? Skulle inte detta skapa
stor irritation hos den andra parten och medföra komplikationer av ganska
irriterande art?

Som det har sagts förut, finns det ingen möjlighet att återremittera det föreliggande
avtalet och få en minskning av krediten eller en förlängning av
leveranstiderna, utan det gäller här att svara antingen ja eller nej. När man
då skall väga alla dessa mycket viktiga faktorer mot varandra, anser jag för
min del, att man också måste noggrant överväga, vilka möjligheter regeringen
har att förmå näringslivet att fullfölja avtalet. Vi utgå alla från att näringslivet
lojalt vill så långt det är möjligt foga sig efter regeringens önskningar
och att man vill exportera varor även, som det nu är fråga örn, till Sovjetunionen.
Regeringen har emellertid inte lämnat något annat besked örn sitt program
än att de tjugusju punkterna i partiprogrammet skola genomföras. Handelsministern
har gått så långt, att han använt uttrycket »skördetiden är inne»
och sagt, att man nu skall begagna majoriteten för att genomföra programmet,
som innefattar planhushållning och statsdirigering av näringslivet. Denna
planhushållning innebär, enligt den åskådning jag företräder, ett förkvävande
av näringslivets möjligheter att expandera och att kunna inte bara höja levnadsstandarden
inom vårt land utan också bidra till återuppbyggnadsarbetet
i de krigshärjade länderna och till en ökning av exporten. Regeringen har på
sitt program en omvandling av samhället i socialistisk riktning, och därest
detta avtal går igenom, kan regeringen komma i en sådan situation, att den

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
med alla till buds stående och de grövsta medel måste dirigera näringslivet..
Ingenting kunde vara olyckligare eller mer hindra vårt näringsliv från att
fullgöra sin förvisso oerhört viktiga samhälleliga uppgift.

Summerar man plus och minus av vad som framkommer vid detta avtal och
örn man läser det särskilda yttrande av de borgerliga ledamöterna som fogats
till utskottets utlåtande, så kan jag för min ringa del inte komma till någon
annan slutsats än att örn man skall gå med på avtalet, så är man av vissa omständigheter
härtill nödd och tvungen och man gör det under den största olust
och praktiskt taget i känslan av att avtalet kommer att möta. så stora svårigheter,
att det kanske inte kan genomföras. Jag kommer därför till det resultatet,
att lösligheten i avtalet, kreditens oerhörda omfattning, de konfliktanledningar,
som även ett slutet avtal kan medföra gentemot den makt med vilken avtalet
är slutet, och inte minst de inrepolitiska konfliktanledningar, som här
kunna framkomma eller skärpas, göra-, att jag, herr talman, för min del måsteyrka
avslag på avtalet i den omfattning det här föreligger. Jag betonar än
en gång, att jag är fullt villig — och det är säkerligen alla ansvarskännande
svenskar -—• att biträda ett avtal med Sovjetunionen under ganska betungande
former, men om det skall ske under de former, som här äro föreslagna, nödgas
jag yrka avsla,g på utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar Kuling, Skantse, Nolin och Johnsson i
Malmgrava.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Efter nära ett halvårs kampanj i den
svenska pressen ha vi nu kommit därhän, att riksdagen med undantag av
några få tappra tennsoldater enhälligt är beredd att följa regeringens förslag
örn dessa avtal med Sovjetunionen. Det visar ju, att detta propagandaberg ändå
har kunnat föda något, även örn det inte medfört något större resultat och
även örn den, som inte känner till hur djupsinnig den svenska pressen ibland
kan vara, inte kan göra sig en föreställning om att återspeglingen i riksdagen
av denna propagandakampanj skulle vara så obetydlig. Vad man bär tillåtit
sig under de senaste månaderna är nog ganska makalöst i den svenska politiska
debatten. Man har talat örn utpressning, örn korruption, örn lögnaktighet
från regeringens sida, örn kommissarievälde, och man har brutit mot allmän
praxis, när det gäller att respektera vad som behandlas inom ett utskott
—■ det är verkligen ganska ovanliga ting som vi ha upplevat. Därför kändes
den första delen av denna diskussion, där partiernas mera officiella talesmän
uttryckte sin mening, som en kalldusch, ty där fanns ju ingenting av alla de
fula ord, som under den gångna tiden överflödat i den politiska propagandan.
Det gör ju att man måste fråga sig, om det ligger något allvar bakom en sådan
kampanj i de berörda frågorna, örn vederbörande ha ansträngt sig att tala
örn sina verkliga skäl eller örn det är, för att citera ett berömt uttalande, oredovisade
skäl, som man inte velat komma fram med, när man bedrivit denna
kampanj mot handelsavtalet.

iJag läste just i går en artikel i Eskilstunakuriren, som väl utgör en maximiprestation
i denna kampanj. Man omtalade däri för oss, att det inte är av fri
vilja utan på grund av vår nya belägenhet som randstat till Sovjetunionen och
på grund av påtryckningar, som underlättats av handelsministerns machinationer,
som det överväldigande flertalet i denna riksdag nu kommer att votera för
handelsavtalet. Det är för all del ett alldeles särpräglat uttryck för den propaganda
som har bedrivits, men såvitt jag förstår ger det i alla fall uttryck
för det nödläge, som dessa propagandister befunnit sig i under det senaste skedet,
sedan de tagit del av det enhälliga utskottsutlåtandet och av det särskilda

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
yttrande, som påhängts detta. Det har varit något slags nödläge att klara av
blamagen och ändå försöka ha någonting kvar av hela kampanjen.

Det säger sig alltså självt, herr talman, från de synpunkter jag redan i remissdebatten
anlade på detta förslag från regeringens sida, att jag är mycket
tillfredsställd med utrikesutskottets enhälliga beslut. Om jag ändå gör några
kommentarer, är det inte därför att jag känner det vara något särskilt behov,
ty i huvudsak har väl allt som är väsentligt i denna sak sagts, men jag skall
ändå försöka peka på några saker, som enligt vad jag uppfattat inte lia kommit
fram i denna debatt. Jag tänkte bland annat, när jag hörde den senaste
talaren herr von Seth säga, att kreditsumman var ovanligt stor, att det tror
han väl egentligen inte själv på. Det föreslagna avtalet skulle ju innebära, att
Sverige under fem år varje år ger Sovjetunionen en kredit på 200 miljoner
kronor, men örn jag inte är fel underrättad, lia vi redan under det år som gått
sedan krigsslutet hunnit lämna närmare två miljarder kronor i krediter. Ställer
man detta i belysning av det beslut vi gå att fatta, så anser jag, att det
inte är några uppseendeväckande eller ovanligt stora belopp, som härvidlag
ifrågasatts. Dessutom vill jag, när man vill framställa detta som ett uttryck
för att vi komma att överanstränga det svenska näringslivets möjligheter,
erinra örn att vi under dessa krigsår lia tvingats kasta ut mellan två och tre
miljarder kronor örn året på den militära beredskapen och upprustningen. Jag
ingår i princip inte på att karakterisera dessa utgiftsposter, men jag konstaterar,
att de inneburit, att vi under dessa år fått anspänna oss hårt för improduktiva
uppgifter. Ställa vi detta i belysningen av det föreslagna avtalet,
som innebär, att vi under fem år skola leverera en okompenserad export på 200
miljoner kronor, tycker jag inte att detta är så uppseendeväckande, att det behövt
föranleda något särskilt yttrande från de särskilt betryckta medlemmarna
av utrikesutskottet. Inför krigsslutet brukade den dåvarande regeringens
talesmän försäkra, att engelska förhandlare hade framfört den meningen, att
Sverige inte borde räkna med att höja sin levnadsstandard under åren närmast
efter kriget, utan att vi i stället skulle i större utsträckning bidra till återuppbyggnadsarbetet.
Såvitt jag kunde finna, accepterade man då helt och hållet
detta resonemang. Men i dag kommer man ju och gnäller över att dessa i detta
sammanhang relativt betydelselösa poster skulle åstadkomma en sådan oerhörd
försämring av existensvillkoren för vårt folk. Av herr von Seths anförande
framgick emellertid kanske vad som ligger bakom jordbrukarrepresentanternas
underliga skrivning här, när man talar om att det är av omsorg örn jordbruket,
som man inte kunnat biträda utskottets utlåtande utan att hänga på det denna
särskilda lilla fras.

När jag studerade tabellerna över vad vi skola exportera till och importera
från Sovjetunionen under 1947, blev jag egentligen mycket snopen, med tanke
på jordbrukarnas inställning. Herr Pehrsson-Bramstorp har visserligen nu
sagt, att det inte varit av någon småaktig önskan att skilja sig från regeringen,
som jordbrukarreprescntanterna varit med örn det särskilda yttrandet,
men han har å andra sidan inte närmare redogjort för i vad mån detta avtal
skulle skada jordbruket. Jag tror att det kan förtjäna påpekas, att för jordbruket
torde i stort sett detta handelsutbyte vara till nytta. Visserligen skola
vi exportera hästar och nötkreatur till ett värde av 17 milj. kronor, men såvitt
.lag förstår, kan detta bara vara ett intresse för jordbruket. Denna export innebär
icke att det skulle föreligga något tvång för jordbrukarna, utan villkoren
bil desamma för jordbrukarna som för industrien. Det är inte fråga om att
tvinga av bonden hans enda ko eller sista dragare, utan bara örn en uppgörelse,
enligt vilken bonden får bjuda ut den avelsboskap, som han anser sig kunna

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
avstå. För folkförsörjningen är det väl närmast en fördel, örn nian kan vinna
avsättning utåt för en viss del av avelsboskapen.

Men även om nu detta med en viss pressning skulle kunna uttolkas såsom
ett tryck på jordbruket, så uppväges det väl av att på importsidan finnes en
lael del poster, som jag tycker göra det mycket svårt för herr Pehrsson-Bramstorp
och inte minst för den tappre herr Svensson i Ljungskile att gå ut och
säga till de svenska bönderna, att det är en dålig affär som man gjort. Jag
tänker t. ex. på en sådan post som kalisalt, varav importen under nästa år
skall uppgå till 100 milj. kg, och ställer detta i belysning av, för det första
att vi därigenom skulle komma upp till 1938 års kvantitet, medan vi under
krigsåren endast kunnat förfoga över något iner än hälften av denna kvantitet,
för det andra att så sent som 1945, när kriget ändå var slut under större
delen av året, vår samlade import uppgick till 1 850 000 kg, alltså inte ens
1/50 av den kvantitet, som vi skulle förfoga över under 1947. Med tanke på
den betydelse, som framställningen av gödningsmedel har för jordbruket, tycker
jag att detta måste för jordbrukarna te sig som en utomordentligt god
affär. Därtill kommer importen av 50 milj. kg apatitkoncentrat, en import
vars sammanlagda värde motsvarar, ja, t. o. m. överstiger det belopp, för vilket
Sverige skulle exportera avelsdjur till Sovjetunionen. Eller kanske man
vill tala örn den salta sillen, som Sverige skall exportera. Jag tror emellertid
inte, att det går att få de svenska bönderna med på att denna export av salt
sill innebär något större attentat mot det svenska jordbruket.

Nej, herr Pehrsson-Bramstorp, nog verkar detta resonemang, med tanke på
de fakta, som föreligga, och förklaringen nyss att det inte är fråga om någon
småaktig önskan att skilja sig från regeringen och markera, att man tillhör
oppositionen, minst sagt ganska krystat.

Herr von Seth har emellertid angivit ett skäl, som man åtminstone på sina
håll bland jordbrukarna nog tillmäter en viss betydelse, nämligen när han säger
sig frukta för att detta handelsavtal kommer att göra arbetet inom industrien
så lockande för lantbrukets folk, att arbetskraften i stor utsträckning
kommer att söka sig från jordbruket och till industrien. Det är naturligtvis
ett skäl, som måste te sig viktigt, inte bara för en man, som är innehavare
av ett stort jordbruk, vilket han inte, hur duktig han än är, kan sköta
själv, utan vilket han måste sköta med hjälp av lejd arbetskraft, utan även
för sådana jordbrukare, som inte öro godsägare — det vill jag gärna hålla
med örn. Men är det verkligen, efter alla erfarenheter vi haft och med denna
flykt från jordbruket, vars orsaker jag inte i detta sammanhang skall ingå på,
någon anledning att ställa dessa farhågor såsom ett huvudargument, visserligen
inte utskrivet men dock uttalat från herr von Seths sida, när det gäller
att motivera ett avslagsyrkande? Gör man det, måste jag säga att hela grundvalen
för avslagsyrkandet verkar litet konstgjord.

Jag kan alltså inte för min del anse, att det här rör sig örn ett osedvanligt
stort avtal. Det är visserligen osedvanligt stort för Sveriges förhållande till
Sovjetunionen, men, ärade kammarledamöter, det går inte att säga att en
export till Sovjetunionen — ett land som ju ändå representerar Vio av befolkningen
på vår planet — som motsvarar ungefär J/io av vår förkrigsexport,
ty mer rör det sig inte i realiteten örn, är någonting så sensationellt. Däremot
är det mycket sensationellt, att vi ha levat vid sidan örn detta väldiga land,
som ju är en hel kontinent, under så många år utan att ha sökt den marknad,
som där finns och som uppenbarligen har många stora fördelar att erbjuda
även för det svenska näringslivet.

Det har redan antytts från handelsministerns sida, att han även har bedömt
denna sak utifrån möjligheten av att det blir en ny kris. Professor Ohlin har

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Svenslc-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
ju nyss diskuterat detta perspektiv med professorn och handelsministern Myrdal,
och min enda reflexion blev, att dessa personer båda äro nationalekonomer
och t. o. m. professorer i nationalekonomi. Det förklarar åtminstone för
mig, varför de inte kunna ha en enhetlig uppfattning när det gäller att ställa
och bedöma ett ekonomiskt perspektiv. Så långt var emellertid herr Ohlin
ense med herr Myrdal, att detta förträffliga kapitalistiska produktionssystem,
som man brukar redovisa så stora framgångar för, när som helst kan drabbas
av en sådan där produktionskris, som hänger samman med anarkien i det nuvarande
systemet. Handelsministern tycktes emellertid anse — om jag förstod
honom rätt — att den export till Sovjetunionen, som vi nu komma att få, har
en annan karaktär än det handelsutbyte, som vi avtala med många andra
länder, i det att vi inte behcva riskera, att den marknad, som vi få i Sovjetunionen,
kommer att skakas av en produktionskris, när en dylik nästa gång
bryter ut över det kapitalistiska näringslivet. Och jag tror — utan att inbilla
mig att det kommer att rädda det svenska näringslivet från att skakas
av nästa kris — att detta i någon mån kommer att neutralisera de krisimpulser,
som komma från åtskilliga andra länder, för att nu inte tala örn dem
som komma från vårt eget näringsliv.

Jag ser sålunda i denna tiondel av exporten, som vi skulle låta gå österut,
en särskild fördel just därigenom att den representerar en stabil avsättning,
som tryggar sysselsättning och inkomster för åtskilliga tiotusentals svenska
arbetare, något som inte är det minst betydelsefulla, när det gäller att bedöma
denna fråga.

I dag leva vi ju närmast under intrycket av den väldiga expansionen av näringslivet,
och det är ganska lustigt, att de bekymmer, som redovisas, i allmänhet
äro bekymmer över att avsättningen är tryggad i sådan grad, att
produktionen måste fortgå för fullt, vilket skapar alldeles särskilda svårigheter.
Enligt mitt sätt att se är det för svenska folket ett mycket angenämt
bekymmer, att så är fallet, och jag tror att man i allmänhet är beredd påtaga
sig de eventuella besvärligheter, som tillfälligt skulle kunna uppkomma genom
att Sverige ikläder sig vissa åtaganden utöver dem, som tidigare gjorts.

Jag tror att regeringen är värd ett erkännande för att den har skyndat sig
att föra fram denna sak. Jag erinrar om att vår import redan närmar sig
förkrigsimporten — den är väl åtminstone uppe i 80 procent av förkrigssiffran
— medan vår export ännu inte har nått upp till mer än ungefär
hälften av förkrigsexporten. Om denna utveckling får fortsätta, skulle den
ganska snart leda till en sänkning av levnadsstandarden, ty kan man inte
exportera, blir följden förr eller senare, att man inte heller kan importera.
Ur den synpunkten måste det ju vara uttryck för ett gott förutseende, att
man söker återställa balansen, d. v. s. den blir inte återställd, ty för den
sakens skull behövs en åtskilligt större export än vad det här är fråga örn,
men att man i alla fall strävar i riktning mot ett återställande av balansen
mellan export och import.

Jag tror inte att de tillfälligt gynnsamma avsättningsmöjligheterna för
den svenska industrien bedraga någon. Jag läste häromdagen en bok, där
den förre amerikanske presidenten Roosevelts son berättade om det första
sammanträffandet mellan Rooscvelt och Churchill vid det tillfälle, när Atlantchartan
föddes. Det är betecknande, att den enda dissonans, som uppstod
mellan de båda statsmännen, gällde frågan om handeln. Roosevelt ansåg,
att Tyskland och England hittills hade utestängt den amerikanska handeln
från en hel del marknader, vilket hade skapat svårigheter för det amerikanska
näringslivet, och att få en ändring till stånd därvidlag var en huvudpunkt,
när Roosevelt framförde de amerikanska önskningarna. Vad vi

€4

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
hittills sett av utvecklingen inom den internationella politiken vittnar också
om en mycket medveten strävan från den amerikanska regeringens sida att
erövra så stora avsättningsmarknader som möjligt åt den amerikanska industrien.
Jag tänker att följderna av detta ganska snart komma att visa sig.
Jag är inte alldeles säker på att det blir en kris lika fort som herr Myrdal
trodde — det är dock den stora skillnaden nu, att Tyskland och Japan
lia blivit utmanövrerade från den internationella handeln, vilket kanske kan
uppskjuta terminerna något — men jag tror, att den svenska industrien tämligen
snart kommer att få erfara, vilka mäktiga krafter som den har att
taga upp konkurrensen med på den internationella marknaden. Och då komma
också de partier, som här ställt sig bakom regeringen — det göra ju
alla, även örn herr Svensson i Ljungskile nu har anmält, att han har fylkat
sig under herr Tingstens baner, och herr von Seth vill göra gällande att
han skulle vara en särling, vilket i sa fall inte är första gången att fa
erfara, att det varit en för det svenska näringslivet mycket nyttig sak, som
genomförts, när Sveriges riksdag med överväldigande majoritet beslutat _godkänna
handelsavtalet med Sovjetunionen. Jag har alltså sett saken såsom
en affärsmässig uppgörelse. Det handlar icke örn en välgörenhet, det handlar
om att Sverige åtager sig att sälja varor till goda priser, till lika^goda
priser, som vi erhålla på något annat håll. Det handlar örn att vi fa importera
varor, som äro nödvändiga för det svenska folkhushallet och som
allmänt sett kommer att bidraga till att förbättra existensmöjligheterna i
landet. Det handlar om att örn några år skola vi tack vare detta kunna få
en ökad import av nödvändighetsvaror, vilket kommer att möjliggöra för oss
att i snabbare tempo höja levnadsstandarden för vårt folk. Det är alltså,
som jag ser saken, fråga om en mycket affärsmässig uppgörelse, där Sverige
har minst lika stora fördelar som någonsin Sovjetunionen.

Från början får Sovjetunionen den fördel som själva kreditavtalet ger. Det
har redan sagts, att det kan vara ett svenskt bidrag till återuppbyggnaden
där borta, och jag måste säga, att — örn jag accepterar detta — är det
också ett mycket blygsamt bidrag. Det har redan talats örn från ryskt håll,
att förlusterna genom detta krig belöpa sig på 2 000 miljarder rubel, d. v. s.
omkring 1 300 miljarder kronor, medan den direkta förstörelsen utgör mellan
600 och 700 miljarder rubel. Med nuvarande nationalinkomst skulle vi få
arbeta i 70 år för att hopbringa det belopp som motsvarar Sovjetunionens
totala förluster. Mot den bakgrunden är denna enda miljard verkligen en
droppe i havet. Jag kan icke se det som något så imponerande bidrag till
den återuppbyggnad som därstädes är nödvändig. Den kommer väl icke minst
att uppfattas som ett uttryck för god vilja från svenska folket att ge sitt lilla
stöd i en svår situation efter måttet av sin förmåga, och därför tror jag det
har sina fördelar. Däremot äro verkningarna icke sådana, att ^dc motsvara
dessa självbelåtna konstateranden, att vi ge vårt bidrag till återuppbyggnaden.

Herr talman! Vad jag alltså här vill trycka på är, såsom jag ser det,
den affärsmässiga karaktären av den överenskommelse som här har skett. Men
det vore ju också oriktigt, om man icke samtidigt säger, att det finns ett
politiskt innehåll i detta. Det är icke det, som Eskilstunakuriren gör gällande,
nämligen att vi skulle vara i något tvångsläge, att det skulle vara av rädsla
för röda armén eller av sådana skäl, som Sverige gör detta, ty i motsats till
vad man exempelvis västerifrån har gjort, där man blandat sig i de svenska
handelsöverenskommelserna i enlighet med vad man från det hållet finner
vara skäligt, handlar det härvidlag om en uppgörelse, som vi ^ genomföra
utan någon påtryckning utifrån, i vart fall icke någon positiv påtryckning,

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 86.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
även om det givits en negativ sådan. Jag tror, att den politiska innebörden
av detta bör tolkas så, att med detta ta vi ett steg för att bryta förutvarande
förkastliga tradition, ett steg för att upprätta normala goda traditioner med
ett land'', som är vår granne, även om åtskilligt annat kommer att skifta här
i vår ovissa värld. Och en sådan ansträngning för att verkligen åstadkomma
normala och goda vänskapliga förhållanden tror jag är av stor nytta för vårt
land i framtiden för de strävanden vi vilja bekänna oss till, nämligen att leva
i en värld, där folkens självständighet respekteras och där alla goda krafter
inriktas på att bevara fredens sak. Med hänsyn därtill är det ju uppenbart,
att detta avtal är ett nyttigt led i en sådan strävan, och att det därför också
både ur affärsmässiga och ur politiska synpunkter är all anledning att sörja
för att de människor, som i dag uppträda emot det, bli så få som möjligt,
så att det utåt ges ett så otvetydigt intryck som möjligt, att svenska folket
verkligen vill inrikta sin framtid på att leva i gott grannskap och upprätthålla
goda förbindelser med den stora socialistiska Sovjetunionen.

Med detta, ber jag, herr talman, att också för mitt vidkommande och på
uppdrag av den grupp jag representerar yrka bifall till utrikesutskottets
förslag.

Herr Pehrsson-!)ramstorp, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Den sista uppmaningen av herr Hagberg i Luleå var alldeles
överflödig, ty alla ansvariga partier i denna riksdag känna värdet av att
vi kunna få till stånd ett tillfredsställande umgänge med olika nationer i hela
världen.

Jag begärde emellertid icke ordet för att säga detta utan för att herr Hagberg
försökte undervisa mig örn vilka fördelar detta avtal medförde för jordbruket.
Detta förvånade mig litet grand, eftersom jag icke yrkat avslag på avtalsförslaget.
Under sådana förhållanden är det självfallet, att jag har läst
vilka fördelar jordbruket får genom avtalet. Men det finns ju nackdelar också,
och det var de nackdelarna, som jag ville understryka och som regeringen enligt
min mening bör beakta örn också icke beträffande detta avtal så i alla fall
vid den expansion av vår export till olika länder som är att emotse.

Herr Hagberg nämnde, att vi skola exportera avelsdjur — och det veta vi
-— och att vi i gengäld bland annat få importera konstgödsel i stora kvantiteter.
Han nämnde siffran 100 miljoner kg kalisalt. I fråga om kalisalt brukar man
tala örn ton, men 100 miljoner kg låter ju mer. Det förefaller mig som örn han
uttryckte sig sa för att ge ett intryck av att det betydde någonting mycket
mer. Jag har bara velat påpeka att med den utökning av exporten, som man
försöker åstadkomma, så blir det en mindre kvantitet för landets medborgare
att dela av olika förnödenheter, vilket minskar möjligheterna för en tillfredsställande
utveckling när det gäller levnadsstandarden för vårt eget folk. Jag
slutade ju mitt anförande med denna vädjan till regeringen: Låt oss försöka
använda det lilla som blir kvar på ett så rättvist sätt som möjligt, så att icke
grupper som äro bosatta inom vissa delar av vårt land få sina önskemål och
anspråk tillgodosedda, medan grupper inom stora delar av landet, icke minst
den del som herr Hagberg representerar, överhuvud taget icke erhålla något,
vare sig när det gäller att få vattenledning eller installera elektriskt ljus eller
förbättra bostäder eller någonting annat. Jag träffade i går en kommunalnämndsordförande,
sorn skulle avge yttrande över en ansökan till industrikommissionen
örn att få utbyta en vanlig köksspis mot en ny sådan. Sökanden
tick beskedet, att lian fick se till,^ om icke spisen dugde att laga, ty det gick
icke att fa en ny. Ett sadant tillstånd är enligt mitt förmenande icke önskvärt,
utan utvecklingen måste gå i riktning mot bättre förhållanden i detta hänseende’.

Andra kammar ena protokoll 194G. Nr 3G. g

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Örn man använder uttrycket 100 000 ton eller 100 miljoner
kg är väl härvidlag av underordnad betydelse. Det väsentliga när det
gäller siffran är, att den representerar styvt 50 gånger större import av för
jordbruket nödvändiga produkter än vi hade under sista året, och det representerar
nästan dubbla kvantiteten av denna för jordbruket oumbärliga produkt,
som här nämnts.

Vidare vill jag framhålla, att jag aldrig sagt, att herr Pehrsson-Bramstorp
eller hans parti eller något av de andra partierna uppträtt mot detta avtal.
Jag har tvärtom understrukit och sagt, att det är med tillfredsställelse jag
funnit, att de ställt sig bakom utskottets hemställan.

Jag har emellertid tillåtit mig fråga vad herr Pehrsson-Bramstorp och jordbrukets
representanter mena med det uttalande, som de gjort på s. 21 örn
de »sannolika återverkningarna på jordbruket och industrien». Såvitt jag har
sett, har man icke anfört något enda sakligt skäl för detta, och det var vad
jag ville trycka på i mitt anförande.

Herr Pehrsson-Bramstorp, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag trodde, att herr Hagberg skulle förstå, att
det spelar ingen roll, örn vi få kalisalt eller överhuvud taget några växtnäringsmedel,
örn det icke''går att få vanliga redskap och produktionsmedel för jordbruket.
Det har väl i alla fall en så pass stor inverkan, att det är riktigt och
viktigt att ge ett observandum, att örn detta avtal skall fullföljas, måste man
se till att det som finns kvar i landet fördelas på ett rättvist sätt och även
att det skall bli möjligt att få arbetskraft till jordbruket.

Herr Hagberg i Luleå erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Då återstår precis samma skäl, som herr von Seth anförde
men som icke utskottet eller någon annan talat om, nämligen att det är
av fruktan för att industriarbete skall bli begärligt för jordbrukets arbetskraft,
som man går emot detta avtal. Det hade varit till fördel, örn man skrivit ut
detta i stället för att det skulle klämmas fram på dessa vägar.

Härpå anförde:

Herr Ljunggvist: Herr talman! Hans excellens statsministern och även statsrådet
Myrdal ha givit uttryck åt sin tillfredsställelse över utskottets ståndpunktstagande.
Vid en genomläsning av utskottsutlåtandet liksom också av
reservationen kommer man emellertid — åtminstone jag för min del — till den
slutsatsen, att tillfredsställelsen borde vara en smula blandad. I reservationen
påpekas, att kreditavtalet blivit »överdimensionerat» med hänsyn till möjligheterna
att fullgöra det, Man kommer osökt att tänka på hurusom — och jag
tror att herr Svensson i Ljungskile också var inne på det resonemanget — från
socialiseringsivrigt håll tidigare ofta talats om industriens överdimensionering
i olika avseenden i förhållande till marknadsbehoven och föreburit detta som ett
skäl för centralisering och förstatligande. Det förefaller, herr talman, som örn
man så intensivt levt sig in i tanken på överdimensionering, att man utan erforderliga
undersökningar ansett industrien kapabel att fullgöra det leveransavtal,
som staten i ett visst läge ansett sig böra ingå. Överhuvud taget får
man det intrycket att grundliga undersökningar örn leveranskapaciteten, grundliga
överväganden örn vad marknadsläget i dess helhet kräver, icke skett, innan
man bundit sig vid vissa utfästelser i fråga örn det här aktuella handelsavtalets
omfattning. Man stärktes i detta sitt intryck av vad som anförts av de orga -

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
nisationer, som här äro närmast berörda, nämligen industriförbundet och exportföreningen.

Exportföreningen utsände i april 1946 på myndigheternas föranstaltande en
rundfråga angående leveransmöjligheterna till Ryssland. Svaren ifrån företagen
blevo i många fall, att kapaciteten var tagen i anspråk för de närmaste
åren. I åtskilliga fall gjorde man diverse reservationer till de uppgifter som
man lämnade. Exportföreningen anförde bl. a. att på grund av brist på arbetskraft
kunde uppgifterna endast bli approximativa, och de kunde icke vara bindande
utan endast tjäna till ledning vid förhandlingarna. Detta delgavs den
ryska förhandlingsdelegationen, och så utlöste det ett motförslag, som vidarebefordrades
till vederbörande svenska företag. I den följeskrivelse från exportföreningen,
som tillkom i samråd med industrikommissionen, anmärktes, att
företagen vid bedömande av sin leveransförmåga icke behövde taga hänsyn
till — vilket tidigare i dag understrukits — materialfrågan, som komme att
bedömas centralt från industrikommissionens sida. På det sättet kan man ju
säga, att industrikommissionen egentligen påtog sig ansvaret för materialtilldelningen
och materialtillgången. Man tänkte sig tydligen en sorts central dirigering
av materialtilldelningen med hänsyn till kreditavtalets behov.

_ I augusti skrev exportföreningen till företagen, att industrikommissionen i
viss omfattning måst skära ned de leveranskapaciteter, som olika företagare
under angivna förutsättningar uppgivit. Och så heter det ordagrant i denna
.skrivelse, att »någon särskild prioritetsrätt av material etc. från industrikommissionen
i allmänhet icke vore att påräkna».

Nu har man tydligen blivit skrämd av den kritik som satt in. Kritiken har
gjort sin verkan. Man har blivit tvungen att retirera. Hurudan blev nu reaktionen
på företagshåll? Jo, det uppkom naturligtvis omedelbart en viss oro,
så att företag, som tidigare varit positivt inställda, nu gjorde reservationer beträffande
arbetskraft och material. Det framgår av handlingarna, att en grupp
mekaniska verkstäder, som är avsedd att bli en av de största leverantörerna,
förklarat, att »örn icke säkra förutsättningar att erhålla erforderlig material
skapades, några försäljningskontrakt icke kunde avslutas». Vidare säger man,
att det synes nödvändigt, att materialfrågan vunnit sin lösning, innan några
utfästelser örn leveranser till Sovjetunionen göras. Gruppen har meddelat exportföreningen,
att den på förfrågan till ett flertal verk örn material av olika
slag fått »mycket nedslående» svar.

Vad visar detta? Jo, det visar, att hela denna fråga skötts på ett sätt, som
minst av allt kan kallas tillfredsställande, vilket också understrukits tidigare
ifrån deras sida som undertecknat reservationen. Man får ett intryck av att
planhushållningsidén blivit så fix i tänkesättet hos de makthavande, att de
helt enkelt nonchalerat den verklighet, som de haft att göra med; den verklighet
nämligen, som heter det svenska nationalhushållet, dess förmåga och
möjligheter att tillgodose avsedda leveranser utan att överge eller otillbörligt
inkräkta på hemmamarknaden eller andra tidigare inarbetade marknader.
Detta tyder på bristande grundlighet, bristande verklighetssinne och bristande
praktisk blick för möjligheterna. Det är nog rubriker som man är berättigad
att sätta över regeringens handlingssätt och som också flera talare tidigare
icke underlåtit att sätta. Man kommer helt enkelt icke ifrån att regeringen
icke tillräckligt granskat förutsättningarna för avtalet, innan man gjort sina
utfästelser.

Resultatet bär blivit, att även reservanterna se sig tvungna att motvilligt
godkänna avtalet för att som det heter icke »spärra vägen för avsevärd till
framåt» för de ekonomiska förbindelserna mellan Sovjetunionen och Sverig».
För min del vill jag nu påpeka, att såväl reservanterna som de, som här yrkat

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
avslag, stå synnerligen positiva till tanken på utvidgade ekonomiska förbindelser
och mera omfattande handelsutbyte med Sovjetunionen. Men det är .ju
en sak. En annan sak är vilka dimensioner ett avtal bör ha med hänsyn till
våra finansiella och ekonomiska möjligheter. Jag kan icke för min del helt
dela reservanternas ståndpunkt här. Ett mera begränsat avtal hade jag liksom
flera andra kunnat ge min anslutning. Men det är orimligt att folkrepresentationen
i ett demokratiskt land skall falla till föga, därför att det sågs:
»Gå vi icke med på detta, få vi ingenting alls.» Allt eller intet är tydligen
parollen. Men den enda förnuftiga ståndpunkten måste vara den, att måttlighet
är bäst. Beträffande avtalets konstruktion ha åtskilliga invändningar rests,
men jag skall bara i förbifarten peka på ett par.

Det synes mig mycket egendomligt, att samtidigt som man öppnar en
jättekredit för Sovjetunionen, man i samma andedrag avskriver ytterligare
hälften av det ersättningsbelopp, som tillerkänts Sverige i fråga om fordringarna
i Baltikum. Jag vet inte vad som kan ligga bakom detta, men på mitt
ekonomiska sinne verkar det stötande. Det kanske emellertid finns någon förklaring,
som framkommer senare under dagens debatt. Jag kan nu inte annat
än säga, att ställer man en så vidlyftig kredit till förfogande, borde det vara
naturligt, att de en gång överenskomna ersättningsbeloppen bibehållas.

Exportföreningen är vidare angelägen att fastslå, att industrien på ett
oförtydbart sätt har reserverat sig för bristen på arbetskraft och material.
Man understryker kraftigt, att industriens leveranserbjudanden äro moraliskt
bindande blott och bart örn de löften infrias, som generellt eller i enstaka fall
ha givits. Att industrikommissionen granskat varulistorna kan icke — det
understryker man särskilt — »leda till någon ökad bundenhet för uppgiftslämnarna».

Det är alltså klart, att uppkommande komplikationer måste falla på den sittande
regeringens ansvar. Men riksdagen delar detta ansvar, örn den, med
kännedom örn vad som förevarit, godkänner avtalet. För min del tar jag i
denna situation hellre ansvaret för att ställa mig på avslagslinjen — vi befinna
oss ju i det läget, att vi antingen skola säga ja eller nej. Jag gör det
främst därför att detta avtalskomplex icke korresponderar mot de uttalanden,
som gjorts från den svenska industriens sida beträffande möjligheterna att
fullgöra avtalet, och inte heller mot de risker, som lia påpekats följa med avtalet.
De utfästelser av handelspolitisk art, som här ha gjorts, vila på en
för svag grund i praktiken.

Jag har desto större skäl att ställa mig på avslagslinjen som reservationerna
från företagens sida i fråga örn detta avtal inte ens ha — såsom också exportföreningen
påpekar —- kommit till uttryck i avtalstexterna. Nu Ilar ju
detta avtal endast karaktären av ett ramavtal, inom vilket således de konkreta
individuella leveransavtalen sedermera skola slutas — det är skäl i att
understryka detta. Inte desto mindre, och det påpekas också av vederbörande
organisationer, kunna svårigheter uppstå vid de konkreta avtalens slutande,
just därför att dessa svårigheter inte beröras någonstans i avtalstexterna.

Det finns också ett annat »ramavtal», som är förtjänt av att nämnas i
detta sammanhang, nämligen när det säges, att den svenska regeringen skall
vidtaga »inom ramen för sin kompetens alla åtgärder, som äro erforderliga»
för avtalets genomförande. Det finns anledning att understryka, att det i
handlingarna liksom tidigare också, efter vad jag vill minnas, från regeringshåll
har påpekats, att denna regeringens s. k. kompetens uteslutande är en
svensk inrepolitisk fråga. Emellertid är det, med hänsyn till att leveranssvårigheterna
inte blivit föremål för någon uppmärksamhet i avtalskomplexet, en
mycket viktig omständighet att denna kompetensklausul finnes, och man har

Onsdagen don 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
anledning att inkassera de uttalanden, som gjorts, att det inte varit meningen
att tyda denna regeringens s. k. kompetens på sådant sätt, att det kunde bli
fråga om tvångsåtgärder gentemot enskilda företag.

Mot bakgrunden av detta förstår man emellertid mer än väl, att exportföreningen
uttryckligen förutsätter, att tvångsåtgärder eller ingrepp i företagsfriheten
icke skola ifrågakomma, liksom att det uttryckligen göres det
förbehållet, att företagen skola få tillgodose såväl sina övriga exportintressen
som också sina kunder på hemmamarknaden.

Redan skedda påtryckningar från regeringens sida, som ju omtalats i pressen
och även varit föremål för debatt här i dag, varsla emellertid örn vilka än
starkare frestelser, som i fortsättningen kunna komma att möta den statsdirigerande
politiska majoriteten här i landet. Man säger nu, att det här inte
varit fråga örn påtryckningar, utan uteslutande om välvilja från regeringens
sida. Det synes mig i detta fall vara befogat att med travestering av ett gammalt
klassiskt talesätt säga, att det finns anledning att vara en smula misstänksam
mot regeringen, även när den kommer lastad med välvilja — i alla
händelser när denna välvilja tar sig sådana uttryck som i fallet Asea.

När redan nu under förspelet sådana påtryckningar ha skett, ligger det faktiskt
ganska nära till hands att föreställa sig, att de politiska makthavarna
med avtalet bakom sig komma att gå till en än kraftigare centraldirigering på
det ekonomiska området, på ett sätt som kanske skulle lända hela vårt svenska
nationalhushåll till skada i olika avseenden.

Man kan ju också befara, att det genom detta avtal skall uppkomma en
tendens till prolongering av den centraldirigering, som betingats av förhållandena
under kriget. Jag vill därför taga fasta på de uttalanden, som gjorts
örn att avsikten inte är att använda avtalet såsom förevändning för en sådan
prolongering av ett centraldirigerat tillstånd.

Pressdiskussionen torde klart lia ådagalagt på vilken lättvindig grundval hela
detta väldiga kreditavtal baserats. Utskottsutlåtandet endast bekräftar detta
— det är en hel rad med invändningar, som göras i handlingarna. Med krampaktig
iver griper man emellertid efter exportföreningens förklaring, att en betydande
utvidgning av våra ekonomiska förbindelser med Sovjetunionen är
ur allmänna svenska synpunkter önskvärd. Detta avtal, säger utskottet, öppnar
vägen därför, men ett motsatt förfarande spärrar vägen.

Var och en, som med oförvillad blick studerar hela saken, måste emellertid
inse, att vad som egentligen från industriens och det svenska näringslivets sida
vore mest önskvärt, vore ett avtal av rimligare och mindre riskabla proportioner.
Det torde väl icke råda något tvivel därom, att örn regeringen framlagt ett
förslag av mera begränsad räckvidd och med i vissa avseenden mera ändamålsenliga
villkor, hade det föredragits av de flesta och icke minst av industrien.
.Tåg vill ge några ytterligare belägg för den saken. Exportföreningen och
industriförbundet påpeka, att ur allmänna svenska synpunkter är det önskvärt,
att en betydande utvidgning av våra ekonomiska förbindelser med
Sovjetunionen kommer till stånd. »Det är uppenbart», heter det emellertid,
»att genomförandet av avtal av denna räckvidd får en genomgripande betydelse
för hola det svenska näringslivet». Det framhålles, att »de direkta
verkningarna bli särskilt framträdande inom verkstadsindustrien», att
utförseln av versktadsprodukter enligt kreditöverenskommelsen under avtalsperioden
kan komma att omfatta 25 ä 30 procent av det totala exportvärdet
inom denna industri, och att för lokomotivgruppens vidkommande leveranserna
skulle motsvara cirka 50 procent av tillverkarnas totala kapacitet, I fortsättningen
heter det i denna skrivelse, att just verkstadsindustrien är synnerligen
kårt belastad på grund av redan inneliggande order, som motsvara Iva eller

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forte.)
flera års produktion. Vidare påpekar man, att företagen måste räkna med
successivt inkommande beställningar från gamla kunder inom och utom landet,
vilket ytterligare ökar belastningen. Möjligheterna begränsas också i dagens
läge av knappheten på viktiga råvaror jämte halvfabrikat och färdiga
tillbehör ävensom på arbetskraft. På tal örn arbetskraften framhålles, att det
i våras förelåg en brist på åtminstone 10 procent för manliga arbetare och
på 16 procent för kvinnliga. Produktionskapaciteten säges också i viss utsträckning
lia bundits genom beviljade byggnadstillstånd; förhållandena ha i
detta avseende under de senaste månaderna tenderat att skärpas och försvåras.
Slutligen peka exportföreningen och industriförbundet på riskerna för en inflationsbetonad
utveckling och på att en eventuell ytterligare utvidgning av på
kredit av nu ifrågavarande slag bedriven export enligt deras mening skulle
vara ur penningpolitisk synpunkt oförsvarlig. Genom dessa uttalanden av de
sakkunniga instanserna går som en röd tråd ett framhävande av de svårigheter,
som äro förbundna med detta avtal. Det är ju också klart, att konsekvenserna
kunna bli synnerligen allvarliga.

I dagens läge måste vi slå fast, att det är regeringen, som genom sitt sätt
att driva denna sak påtagit sig ansvaret för de konsekvenser för vårt ekonomiska
liv, som kunna uppkomma, och den effekt det hela kan få på vår byggnadsproduktion
och på bortdrivningen av exporten från andra marknader, som
redan äro upparbetade; för att icke tala örn svårigheterna att tillgodose nya
inhemska behov eller att vidga marknaden på andra håll, i syfte att få en mera
harmonisk avvägning av exporten.

Som sagt, exportföreningens och industriförbundets utlåtande innehåller en
rad argument för ett mera försiktigt handhavande av våra resurser i fråga
om produktion och marknadsfördelning. Det är icke dessa organisationers sak
att ta politisk ståndpunkt till frågan, och de göra det icke heller. Man uttalar
sig välvilligt örn en utvidgning av handelsutbytet med Ryssland liksom
med andra länder, vilket vi ju alla göra. Det är emellertid vår sak här i riksdagen
att göra den för tillfället och för framtiden nödvändiga avvägningen.
Jag framhåller ännu en gång. att en utvidgning av handelsutbytet med Ryssland
är en angelägen sak. men att det nu föreslagna avtalet synes åtminstone
mig vara en alltför omfattande och riskabel affär, som kan föra med sig farliga
komplikationer. Man anför nu från utskottets sida bland annat, att den
svensk-ryska handeln bör få en sådan karaktär, att svenska exportörer framdeles
kunna räkna med Sovjetunionen som en normal och betydande avsättningsmarknad.
Och det sägs vidare, att det förutsättes, till undvikande av rubbningar
i vissa svenska produktionsgrenar, att även efter kreditleveransernas
slut ett betydande varuutbyte med Ryssland kan komma till stånd. Men nu
är det ju tydligen så att man under starkt åberopande — låt vara att man
icke alltid säger det klart ut — av politiska skäl vill föra detta avtal igenom.
Ibland få vi nästan intryck av att vederbörande fixerat sin ståndpunkt
på förhand och sedan försökt åstadkomma en hållbar argumentering. Det-sägs
sålunda att örn riksdagen icke går med på detta avtal nu, så spärrar man vägen
för framtiden vad beträffar det. ekonomiska förhållandet mellan Sverige och
Ryssland. Det är emellertid skäl att framhålla, att även på vissa håll inom
socialdemokratien har nian tydligen blicken öppen för att man efter avtalstidens
slut löper risk att icke få det utbyte, som man tänkt sig. Jag har sålunda
läst ett uttalande i Smålands Folkblad, där det i detta sammanhang talas
örn avtalet som en spekulation i en mycket osäker framtid, överhuvud taget
förefaller det — det får man ursäkta att det sägs — som örn man på visst
regeringshåll icke trängt igenom problemet örn industriens produktionskapacitet
och konsekvenserna för hemma- och utlandsmarknaden, innan man bundit sig

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
för den stora kreditvolym, varom här är fråga. På industrihåll lär nian näppeligen
ha stuckit under stolen med sina farhågor för de risker som här föreligga.
Utskottsmajoritetens utlåtande visar också, att majoriteten har mer eller mindre
vridit sig som en mask på regeringskreditens krok. Det sägs sålunda: »I ett
knapphetsläge sådant som det nuvarande kan det ej undgås, att dessa återverkningar
bliva påfrestande för olika delar av det svenska folkhushållet», och
det framhålles, att varsamhet beträffande eventuell ytterligare kreditgivning
är nödvändig med hänsyn till angelägenhetsgrad och inflationsrisk. Man gör,
när man läser detta uttalande från utskottsmajoritetens sida, den reflexionen,
att det riktiga naturligtvis hade varit att dessa överväganden gjorts och dessa
synpunkter beträffande varsamhet och dylikt iakttagits av regeringen på ett
tidigare ''stadium, innan omfånget av avtalet fixerats.

Reservanterna för sin del rada upp en hel del kritiska anmärkningar. De
gälla de här tidigare berörda frågorna örn knappheten på varor och inflationsrisken,
men därjämte kritisera reservanterna att Kungl. Majit mer eller mindre
utan vidare trots det skärpta läget har lagt ett belopp av en miljard kronor
till grund för förhandlingarna. Det sågs emellertid till slut i reservationen, att
förbindelserna åt öster äro av så stor vikt, att betänkligheterna fått vika, men
att reservanterna förutsätta att intet tvångsmässigt ingripande skall ske i det
svenska näringslivet. Reservanterna säga med andra ord så här: vi vilja icke
ha detta avtal, men vi ta det hellre än att det icke skall bli något avtal alls,
ty vi stå nu i ett tvångsläge. Ja, det är rena nakna sanningen. Vi kunna emellertid
icke dra oss undan detta ansvar genom att bara rada upp svårigheterna
och sedan sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan. En sådan Brasklapp
blir icke giltig för framtiden. Jag fick det intrycket av herr Ohlins anförande,
att han där uteslutande radade upp kritiska anmärkningar mot avtalet,
men att han så plötsligen slutade sitt anförande med att tillstyrka utskottets
förslag. Såsom jag ser saken bör det vara på det sättet, att den som
klart ser riskerna och svårigheterna påtar sig desto större ansvar för framtiden,
när han godkänner avtalet.

Herr talman! Det föreslagna avtalskomplexet bär jag liksom flera talare före
mig betecknat såsom i många avseenden vilande på ganska lös grund. Man tycks
först lia fixerat sin ståndpunkt vis ä vis krediten och dess omfattning — eller
också låtit andra fixera den för sig — och sedan har man skapat argument för
sin ståndpunkt. I stället borde man ha gått den motsatta vägen, som är den
enda naturliga och riktiga, nämligen att låta de praktiska förutsättningarna i
rådande läge vara utslagsgivande för kreditens omfattning liksom för avtalets
konstruktion. Jag finner sålunda att hela denna fråga behandlats från ett, som
jag skulle vilja beteckna det, avigt utgångsläge. Det finns här riskmoment för
hemmamarknaden liksom också för tidigare inarbetade främmande marknader;
därjämte på grund av varuknappheten också en inflationsrisk. Reservanternas
önskemål örn ett mera begränsat avtal delar jag för min del och örn ett avtal,
som bättre svarar mot våra resurser, och de hänsyn vi ha att ta till på hemmamarknaden
och andra marknader utan att därför det ryska handelsutbytet skall
behöva bli eftersatt. Detta är enligt min mening den onda förnuftiga ståndpunkten.
Nu stå vi emellertid som sagt i det läget, att vi antingen skola säga
ja eller också nej. Jag vill för min del än en gång uttryckligen poängtera, att
vad jag här anfort icke betyder något underskattande av betydelsen av vidgade
ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Ryssland utan endast ett understrykande
av att man efter rimligare proportioner än de här föreslagna avbalanserar
våra handelsförbindelser. Det finns, låt mig konstatera detta, anledning
att kritisera sättet för detta avtals tillkomst, omfattningen av detsamma och dess
konstruktion med hänsyn lill de komplikationer och risker som kunna följa.

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Detta allt, herr talman, gör, att jag för min del ser mig nödsakad att, ehuru
med tungt hjärta, yrka avsla.g på utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Henriksson och Janson i Frändesta.

Herr Fagerholm: Herr talman! För min del vill jag kraftigt understryka
önskvärdheten och nödvändigheten av att våra relationer till Sovjetunionen utbyggas
på sådant sätt, att vi kunna få ett gott och förtroendefullt samarbete
i de frågor som alltid måste uppkomma mellan två grannländer. Ur dessa synpunkter
vore det naturligtvis i hög grad önskvärt med ett handelsavtal. En
utvidgning av de kommersiella förbindelserna vore emellertid enligt min uppfattning
inte tillräcklig. Därutöver skulle också behövas en ökad ömsesidig kännedom
örn förhållandena och samhällsformerna i de bägge staterna.

Från vår sida måste erkännas att det ännu finns alltför många fördomar och
förutfattade meningar som göra sig gällande och som bero på den oerhörda skillnaden
i struktur, levnadsförhållanden och samhällsbetingelser, och det gäller
för oss att försöka övervinna dessa fördomar. Trots denna min allmänna grundsyn
på problemet måste jag i alla fall ställa mig avvisande till det förslag till
handels- och kreditavtal som framlagts i Kungl. Maj :ts proposition. Jag har
nämligen den bestämda uppfattningen, att det föreliggande avtalsförslaget under
nuvarande arbetsmarknads- och produktionsförhållanden innebär alltför
stora inrikespolitiska risker liksom också risk för att våra löpande relationer
till Sovjet kunna försämras i stället för förbättras. Jag skall inte nu gå in på
någon närmare utläggning av de inrikespolitiska vådorna. Det har talats tillräckligt
mycket örn dem tidigare och ännu mer kanske kommer att sägas i debatten.
Jag vill nöja mig med att ange vissa huvudpunkter.

Det kan inte råda någon tvekan örn att spänningen mellan å ena sidan köpkraften
i vårt land och å andra sidan varutillgångarna blir allt större. De avtals-
och lönerörelser, som genomfördes under förra året och som under detta
och kommande år sannolikt komma att fortgå i ett stegrat tempo, kunna göra
att dammluckorna för vårt penningvärde sprängas, örn icke situationen på varumarknaden
lättar. De dolda prisförhöjningarna och den dolda inflationen
äro redan i gång trots vad de officiella levnadskostnadsindexen utvisa. Ett
ingripande från statsmakternas sida i lönefrågorna, vilket ingripande reellt
sett skulle få den konsekvensen att lönestandardsförbättringen stoppades eller
saktade av, synes mig innebära en orättvisa gentemot löntagarna och en fara
för det sociala lugnet här i landet. Naturligtvis får man inte överdriva riskerna
i detta avseende med rysslandsavtalet — det är klart att en rad andra
faktorer samverka härvidlag — men man får inte bortse från att varje ytterligare
merbelastning av vårt produktionsliv kommer att öka de risker jag
talat om.

Vad sedan angår de direkt arbetsmarknadspolitiska förhållandena kan man
inte bortse från — även örn man försöker göra det — den oerhörda brist på
arbetskraft, som för närvarande föreligger i vårt land. Och den bristen kommer
sannolikt att öka under avtalstiden på grund av den ogynnsamma befolkningsutvecklingen
vi ha att förutse under denna tid. Jag fäster mig vid ett
uttalande från ett regeringen närstående håll, ett uttalande som refererats i
pressen och gick ut på att de företag, som bli särskilt hårt belastade genom
rysslandsavtalet, säkerligen skulle kunna klara upp situationen, örn den arbetskraft
som gått till andra håll återvände till företagen i fråga. Det var för
övrigt envoyén Sohlman, som sade detta vid ett sammanträde som Sällskapet
Sverige-Sovjetunionen hade den 8 november. Han yttrade då — för att citera
direkt — så här: »Ett mera fullständigt utnyttjande av produktionsapparaten

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
förutsätter emellertid, att vederbörande företag genom en givetvis frivillig
återströmning av den arbetskraft, som på sistone sökt sig till andra sysselsättningar,
bereds möjlighet att helt använda sin maskinpark och sina anläggningar.
»

Detta uttalande från så auktoritativt håll står i en egendomlig kontrast till
en interpellation från kommunistiskt håll, jag tror det var herr Kempe som
framställde den här i kammaren bara några dagar dessförinnan. Där frågar
herr Kempe statsrådet Ericsson, »om det är med statsrådets och regeringens
gillande som arbetsmarknadskommissionen utfärdat direktiv till länsarbetsnämnderna
att begränsa dessa arbetargruppers rätt att övergå till annat och
bättre betalt arbete» — det är just bruksarbetarna det gäller. Jag vill inte
ingå på vad som ligger bakom denna interpellation, jag vill bara konstatera
att från det håll, där man talat för avtalet, har man samtidigt i en kraftigt
uppslagen rubrik — i den kommunistiska pressen alltså — riktat ett angrepp
mot åtgärder som kunna hota friheten på arbetsmarknaden, friheten för arbetarna
att röra på sig. Dylika svårigheter yppas alltså redan nu och på detta
håll, innan den merbelastning av produktionsapparaten, som följer av leveranserna
till Sovjetunionen, börjat prägla näringslivet. Både i uttalandet av
envoyén Sohlman -— som naturligtvis talar örn »frivillig återströmning» — och
i denna interpellation som herr Kempe har framställt måste jag se de första
antydandena örn statliga ingripanden på arbetsmarknaden i syfte att åstadkomma
en mer eller mindre frivillig dirigering av arbetskraft, icke därför att
man önskar en sådan utveckling utan därför att den kan komma att bli nödvändig.
Det är också möjligt att man, såsom redan förebådats, överväger en
omfattande import av utländsk arbetskraft. Detta vore i varje fall enligt mitt
förmenande en synnerligen olycklig åtgärd, som säkerligen skulle skaffa oss
problem, vilka vi nu ha svårt att överblicka.

Man kan inte heller, när det gäller arbetskraftsförhållandena, bortse från
den sugning av arbetskraft från jordbruket och från småindustri och hantverk
som måste bli en följd, när dessa genom rysslandsavtalet bundna industrier till
varje pris måste driva fram sin produktion.

När man talar örn våra möjligheter att tillfredsställa ett ökat produktionskrav
för export till Sovjet får man inte heller glömma de återverkningar detta
måste få på vårt socialpolitiska uppbyggnadsarbete. Vi äro ju nu i färd med
att besluta eller förbereda en rad vittgående och mycket behövliga sociala reformer.
Jag tänker t. ex. på utbyggnaden av den offentliga sjukvården, förbättrandet
av bostadsstandarden och andra liknande åtgärder. Gemensamt för
dem är ju att de fordra arbetskraft i allt större omfattning. Vi se redan nu,
hur den mer begränsade form av sjukvård, som vi för närvarande lia, hotar
att lamslås genom att man inte kan få fram sjukvårdspersonal. Och när det
gäller förbättringen av vår bostadsstandard — som var ett huvudnummer på
det socialdemokratiska partiets valaffischer, »bättre och rymligare bostäder åt
alla», stod det — hur skall man kunna tänka sig att under de närmaste åren
eller under ett överskådligt antal år kunna genomföra en sådan förbättring,
när till den rådande knappheten på material och arbetskraft ytterligare kommer
den accentuering, som mäste bli följden av det ökade produktionsåtagandet
till Sovjetunionen?

Det är klart att även örn bär föreligger ett ramavtal och även örn det alltså
heter, att ni behöva inte sälja eli dugg mer än ni vilja — kanske det i själva
verket bara blir fråga om en kredit på 100 miljoner, om företagen inte kunna
sälja mera — så har regeringen redan påtagit sig ett moraliskt ansvar för att
de leveranser som ställts i utsikt också åtminstone i huvudsak fullföljas. Att
här endast föreligger ett, ramavtal få, vi inte. när det gäller återverkningarna

Nr 36.

Onsdagen dea 13 november 1946 fm.

Interpellation.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
på vår arbetsmarknad och vår penningpolitik, anse såsom helt avgörande och
räddande oss från varje fara, som herrar Ljungqvist och von Seth framhållit.

Herr talman! För min del är ja,g helt inställd på att vi måste vara beredda
att dra åt svångremmen när det gäller att medverka till återuppbyggnaden i utlandet
och även att medverka till återuppbyggnaden i Sovjetunionen genom att
ingå ett handelsavtal, men: man måste dock se till att dessa åtaganden få rimliga
proportioner. Vi gagna icke återuppbyggnaden och icke oss själva, om vi
här ta oss vatten över huvudet. Jag vill liksom flera andra talare här uttryckligen
säga ifrån att jag från mina utgångspunkter gärna vill vara med om
ett handelsavtal med Kyssland, men med rimliga dimensioner, avpassade med
realistisk blick för vad vi i nuvarande läge kunna åta oss. Men jag är icke
med på denna överdimensionerade spekulation i viss mån i en kommande kris,
örn vilken man inte vet någonting. I anledning av vad jag nu anfört ber jag,
herr talman, att få yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Häruti instämde herr Geselius.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande utlåtande till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 7.

Herr Mäler avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 588, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 358, med förslag till lag örn tillägg till
kap. 3 kyrkolagen.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Lindahl, som anförde: Herr talman! Under åren före sekelskiftet började
man inom statens järnvägar mera ingående diskutera frågan örn ett järnvägsmuseum.
Som en följd härav sattes krafter i rörelse för att söka bevaraföremål,
som hörde samman med de svenska järnvägarnas uppkomst och utveckling.
Genom modeller och dylikt sökte man fylla ut de luckor, som tyvärr
uppstått genom att föremål från den första tiden efter järnvägarnas tillkomst
redan hade förstörts.

Vid den baltiska utställningen i Malmö 1914 deltog SJ med en stor avdelning,
och efter utställningens slut sammanfördes de föremål, som verket
hade utställt, med en del tidigare magasinerad materiel och placerades i en
särskild lokal i Stockholm. Detta museum öppnades för allmänheten den 23 maj
1915. Verksamheten utvecklades emellertid, och vid slutet av år 1929 erhöll
museet nya lokaler. Utrymmena för denna verksamhet ökades sedan ut, så att
man i somras disponerade 16 salar förutom korridorer, expeditionslokaler, arkiv-
och förrådssalar. Dessutom hade 1942 och 1945 i en särskild hall öppnats
två avdelningar för lok och vagnar. Denna hall har provisorisk karaktär
och är i längden inte någon lämplig förvaringsplats, varför man riskerar
att den ur historisk synpunkt dyrbara materielen så småningom förstöres. Av
den anledningen begärdes för budgetåret 1939/1940 av Kungl. Majit ett förskottsanslag
på 230 000 kronor för uppförandet av en förvaringshall för järnvägsmuseets
lokomotiv och vagnar. I anledning härav anförde dåvarande departementschefen
bland annat följande:

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Interpellation. (Forts.)

»Med hänsyn till det kulturhistoriska värde, som ifrågavarande lok och vagnar
m. m. få anses representera, synes det motiverat, att sådana åtgärder beträffande
dessas förvaring och uppställning vidtagas, att de kunna erhålla
behörig vård och därjämte visas för allmänheten.» Kriget lade emellertid hinder
i vägen för planens realiserande.

Järnvägsmuseets verksamhet torde av alla betraktas såsom betydelsefull
med hänsyn till de kulturhistoriska värden, som man här har att vårda. Men
det kan även vara anledning att i detta sammanhang konstatera, att museet tilldragit
sig mycket stor uppmärksamhet från den stora allmänheten. Detta förhållande
framgår bland annat av det faktum, att besökssiffrorna under de senaste
åren varierat mellan 25 000 och 30 000, och under 1945 var besöksantalet
nära 35 000 vid museets huvudavdelning och närmare 3 000 vid lok- och vagnhallen.
Besöksfrekvensen under 1946 antydde, att man vid innevarande års slut
skulle ha kommit upp till en sammanlagd besökarsiffra av 40 000.

Den 2 september i år beslutade emellertid kungl, järnvägsstyrelsen, att museets
verksamhet skulle upphöra på grund av svårigheterna att anskaffa nödiga
utrymmen för styrelsens byråer och kontor. Särskilt aktuell hade lokalfrågan
blivit genom den utvidgning av styrelsens arbete, som införandet av
källskatten medför. I kungl, järnvägsstyrelsens beslut sades, att museets verksamhet
omedelbart .skulle upphöra och att lokalerna ''skulle tagas i bruk till
tjänstelokaler. Museets inventarier skulle snarast nedpackas och placeras i
skyddsrummen under centralstationen i Stockholm. Sedermera har emellertid
kungl, järnvägsstyrelsens beslut uppmjukats såtillvida, att museets expedition
och arkiv fortfarande skulle vara i verksamhet.

I ett yttrande till kommunikationsministern bär kungl, järnvägsstyrelsen
senare även meddelat, att förberedelser gjorts för att inreda kontrollkontorets
vid SJ vind till musei- och tjänstelokaler. Riksantikvarien bär emellertid förklarat,
att denna lösning av lokalfrågan för museet är olämplig på grund av
brandfaran.

Med hänsyn till det inträffade och till det obestridliga kulturhistoriska värde,
som järnvägsmuseets verksamhet innebär, ställer man sig frågande till den
forcering, med vilken kungl, järnvägsstyrelsen handlagt denna fråga. Innan
en så drastisk åtgärd som denna vidtagits, borde även andra samhälleliga myndigheter
fått tillfälle yttra sig. Jag tänker därvid bland annat på riksantikvarieämbetet,
som har att tillvarataga samhällets intressen i fall som detta.

Det passerade ger emellertid anledning till att ställa sig frågan, om inte de
museer, som upprättats av de statliga kommunikationsverken, borde få sin
verksamhet samordnad genom en gemensam styrelse, i vilken inte bara verken
utan även våra kulturvårdande myndigheter äro representerade.

Då det gäller järnvägsmuseet är det, såvitt jag kan förestå, av största vikt.
att man inte försitter någon möjlighet att anskaffa andra lämpliga lokaler,
så att museets huvudavdelning åter kan öppnas för allmänheten.

På grund av vad jag sålunda har anfört får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande spörsmål:

Anser sig herr statsrådet böra vidtaga några åtgärder för att järnvägsmuseet
skall få återupptaga sin normala verksamhet?

Anser herr statsrådet, att det finns grundade skäl att överväga frågan örn
inrättandet av en gemensam styrelse för statens kommunikationsverks museer,
i vilken inte bara vederbörande verksstyrelser utan även samhällets kulturvårdande
myndigheler äro representerade?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Interpellation.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Håstad, som yttrade: Herr talman! Den 17 januari 1945 försvann den
svenske legationssekreteraren Raoul Wallenberg i Budapest. Samma dag mottog
emellertid Sveriges sändebud i Moskva, envoyén Söderblom, en not från
ryske vice utrikeskommissarien Dekanosov, vari denne meddelade, att de ryska
militärmyndigheterna tagit Wallenberg och hans egendom under sitt beskydd.
Detta synes vara det enda officiella meddelandet från rysk sida örn Raoul
Wallenberg alltsedan dess. Senare ha de mest skilda rykten örn hans öde varit
i svang. Från ungerskt håll har sålunda påståtts, att han skulle vara mördad.
I dagarna ha uppgifter dock offentliggjorts, som tyda på att Raoul Wallenberg
fortfarande skulle vara vid liv.

Det svenska folket har med livligaste oro väntat på klarläggande uppgifter
örn Raoul Wallenbergs öde. Hans hjältemodiga arbete för Ungerns judar har
varit en heder för vårt land och gjort honom val förtjänt av sina landsmäns
tacksamhet. I vida kretsar både i Sverige och utlandet har man uppfattat hans
försvinnande som en stor tragedi.

För svensk opinion måste det förefalla hart när otroligt, att det öde, som
drabbat en svensk i diplomatisk tjänst, icke efter så lång tid skall ha kunnat
redas ut. Allmänheten kan med rätta önska en redogörelse av regeringen för
dess arbete att rädda Raoul Wallenbergs liv eller skapa klarhet kring hans öde.
I förhoppning örn att de senaste uppgifterna om Wallenberg skola visa sig riktiga
måste regeringen lämna intet oförsökt utan sätta in all sin kraft på att
Wallenberg snarast måtte beredas tillfälle att återvända till vårt land.

Med anledning av det anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd att
•— i utrikesministerns frånvaro — till statsministern få framställa följande
spörsmål:

1. Vilka fakta äro för regeringen kända rörande Raoul Wallenbergs öde?

2. Vill regeringen lämna kammaren en redogörelse för vad som åtgjorts och
alltjämt måste åtgöras från utrikesdepartementet och andra myndigheter för
att rädda Wallenbergs liv eller klarlägga hans öde alltifrån hans försvinnande
för snart tjugu månader sedan?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Onsdagen den 13 november.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde till fortsatt behandling utrikesutskottets
utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 350 angående
godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union träffad handelsöverenskommelse m. m. samt nr 351 angående godkännande
av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union
träffat kreditavtal; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet
till

Herr von Friesen, som anförde: Herr talman! Den fråga vi ha till avgörande
kan ju ses från olika utgångspunkter. Egentligen kan man säga, att det föreligger
två olika frågor, ehuru de självfallet äro närbesläktade med varandra.
Frågan örn det ryska handelsavtalet har ju en inrikespolitisk aspekt. Det har
ju framför allt i pressen riktats en mycket stark kritik mot det sätt, på vilket
förberedelserna för avtalet skötts. A andra sidan har ju frågan självfallet
en utrikespolitisk sida; det är ju den vi närmast ha att taga ställning till: vi
måste svara på frågan huruvida avtalet skall godkännas eller ej.

Jag tillåter mig göra denna uppdelning därför att jag tror, att det skulle ur
många synpunkter varit önskvärt, att man kunnat behandla frågan i olika
etapper och tagit envar av dessa saker för sig. Det hade varit önskvärt att
få en allmän debatt rörande frågans inrikespolitiska sida av den anledningen
icke minst, att vår handelspartner ryssarna med lätthet av den i Sverige förda
diskussionen skulle kunna få den uppfattningen, att kritiken, som formellt
riktas kanske mot handelsministern och regeringen, i själva verket träffar dem
och att de, som kritisera förberedelserna, också kritisera avtalet som sådant.
Nu är ju i stället saken den, att många av dessa, som anse sig ha mycket goda
grunder att kritisera hela uppläggningen av handelsavtalsfrågan, äro beredda
att gå med på ett bifallsyrkande till propositionen.

Nu är det kanske sannolikt att vi få endast en större debatt i denna fråga.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att de mycket allvarliga beskyIlningar,
som riktats mot olika statsråd, framför allt handelsministern,
skulle förtjäna ett närmare studium av konstitutionsutskottet, därför att
detta utskott är ju den enda instans som enligt grundlagen har möjlighet att
bedöma statsrådens åtgärder. Det har också en möjlighet, som ej tillkommer
någon annan instans, att infordra yttranden och införskaffa ett material, som
kanske ännu icke är fullständigt, för frågans slutgiltiga bedömande.

Trots att det icke nu ser ut som örn konstitutionsutskottet skulle lia realbehandlat
denna fråga, vilket det ju skulle kunna ha gjort på eget initiativ,
blir jag alltså nödsakad att taga upp frågan i hela dess vidd. Jag skall
då först säga några ord örn förberedelserna; det är ju på denna punkt man

Svensk-ryska
handels- och
kreditavtal.

(Forts.)

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
framför allt kritiserat regeringen för att den fixerat den mycket betydande
summan på 1 000 miljoner kronor utan att på förhand göra klart för sig, örn
vår industri hade en leveranskapaeitet som någorlunda svarade mot denna
summa.

Jag instämmer också i herr Ohlins kritik av att varken riksdagen eller de
riksdagens organ, som böra höras i sådana fall — jag syftar främst på utrikesnämnden
— blivit tillfrågade, innan man i regeringskretsar fattat ett beslut
av så stor räckvidd, som sedermera blivit bestämmande för frågans fortsatta
utveckling. Statsrådet Myrdal gav på denna kritik ett svar, som jag
skulle vilja beteckna som ganska karakteristiskt för denne talare. Han medgav,
att det låg något i denna kritik, att riksdagen och utrikesnämnden icke
blivit hörda. Han sade, att det kanske varit taktiskt klokt av regeringen att
på förhand skaffa sig riksdagens medverkan, när det gällde en så stor och
omfattande fråga. Det förefaller mig hava varit naturligare, örn statsrådet
hade sagt, att det borde ha varit ganska självklart, att man skulle följa grundlagens
ganska noggranna anvisningar, när det gällde handläggningen av ett
sådant ärende. Men innebörden av hans uttalande får väl anses vara, att han
anser, att det kanske varit förståndigt att, som man brukar säga, binda riksdagen
vid ett förhandsställningstagande i denna fråga; då hade alltså kritiken
på en mycket väsentlig punkt kunnat utebli.

Ett sakligt argument mot yrkandet att höra riksdagen eller dess organ har
framförts. Det påpekas nämligen, att samlingsregeringen, då den preliminärt
diskuterade ramen för ett kommande svensk-ryskt avtal, icke heller fann sig
föranlåten att i någon form höra riksdagen. Jag tror emellertid, herr talman,
att man på denna punkt får göra en ganska bestämd distinktion. Inom konstitutionsutskottet
hade vi under krigsåren vid flera tillfällen uppe frågan örn
regeringen och utrikespolitiken, och vi berörde då med visst beklagande samlingsregeringens
uraktlåtenhetssynder på denna punkt och att samlingsregeringen
åtskilliga gånger ansåg sig dispenserad från föreskriften att i förväg
höra riksdagen. Men man gav samtidigt på något sätt samlingsregeringen
absolution för denna uraktlåtenhet. Man menade nämligen, att den främst bär
ansvaret för vårt lands öden i ett särskilt farofyllt och kritiskt läge, då man
kanhända icke i varje situation kunde vara så noga med formerna, hur beklagligt
detta än måste anses vara. Men inom konstitutionsutskottet betraktade
man detta som en övergående företeelse, en kristidsföreteelse, och hyste allmänt
den förhoppningen, att kommande regeringar mera strikt skulle uppfylla
sina förpliktelser i detta avseende.

Nu stå vi emellertid i dagens läge, som är en följd av beslutet om den mycket
stora krediten. Jag måste uppriktigt erkänna att jag förstår mer än väl,
om flertalet av kammarens ledamöter, när de skola taga ställning till denna
fråga, säga sig själva: ja, det är kanske en smula olustigt, men vi befinna oss
i alla fall i ett tvångsläge; vi måste taga hänsyn till den omständigheten, att
ett definitivt avslag innebär med säkerhet ett avtalslöst tillstånd för en mj-cket
lång framtid.

Jag delar icke helt den slutsats, till vilken jag tror att kammarens flertal
har kommit, men jag vill betona, att jag mycket väl förstår dessa ledamöters
ställningstagande.

Saken är ju i själva verket den, att örn vi hade haft ett mera begränsat
avtal, som någorlunda skulle lia accepterats av de berörda industrierna, så
skulle regeringen, därest den kunnat lägga fram ett förslag på grundval härav,
kunnat ha en övervägande folkmening till sin förmån, och utskottets utlåtande
.skulle på ett mera helhjärtat sätt ha kunnat taga ställning till detta
förslag. Jag utgår nämligen från att ett begränsat kreditavtal — kanske örn -

Onsdagen den 13 november 194Ö em.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
fattande hälften eller till oell med mera än hälften av vad som här förutsattes
— skulle ha vunnit allmän anklang: inom riksdagen, och man skulle kanske
icke på något håll där lia ifrågasatt något avslagsyrkande. Härtill kunde också
läggas den glädje, som den svenska industrien och dess företrädare skulle
ha känt, när det gällde att medverka till ett ur deras synpunkter så mycket
förmånligare avtal,

Det har uppgivits, att när man hade fixerat denna stora summa och man
sedan gick till industrien och begärde dess fria bud, hur långt den vore beredd
att sträcka sig på denna väg, så svarades därifrån, att man var beredd att tillmötesgå
upp till en summa av 350 miljoner kronor. Jag måste säga, att om
man sammanställer denna summa med handelsminister Myrdals uttalade »förvåning»
över den stora förmåga och beredvillighet, som industrien här lade
i dagen, så blir man ju själv närmast förvånad över att statsrådet var mäktig
just en sådan känsla vid det tillfället.

Hur har det sedan gått att fylla ut det resterande beloppet? En hel del har
man naturligtvis nått. Jag tror att man når ett gott stycke på den vägen genom
vänliga övertalningar och genom uppmaningar till industrien att pressa sig
ytterligare och något mera gå regeringen och dess förhandlare till mötes. Vilka
mera vänliga och legitima metoder, som där ha kommit till användning, känner
jag icke till. Det kan hända att man erinrat industriens män örn en paroll,
som väckte rätt stort uppseende i våras, då man talade örn för det svenska
folket, att folkets väl gick före storfinansens. Jag tror emellertid, att i den
mån man har erinrat örn denna i och för sig självklara sats, kundet det ha svarats,
att när det gäller ett avtal av den omfattning som detta avtal slutligen
fått, blir det nog i själva verket folket som får betala det; det blir folket som
får känna på svårigheterna. Jag misstänker, att storfinansen nu som så många
gånger tidigare ganska väl klarar sig i denna situation; för den behöver man
säkerligen ej hysa några bekymmer.

Man frågar sig emellertid, örn det räckt med dessa allmänna övertalningar.
Här kommer jag helt osökt in på den förut i dag debatterade frågan örn de
påtryckningar som utövats på de olika industrierna. För egen del har jag läst
de kommunikéer, som skickats ut från olika håll, från utrikesutskottet och från
ett par privatpersoner. Jag har läst de försäkringar, som avgivits från regeringens
sida, och de påståenden, som gjorts i en del av pressen, framför allt i
tidningen Dagens Nyheter. Jag har också personligen bett tidningen att få
taga del av det bevismaterial, som den säger sig sitta inne med. Man har också
tillmötesgått denna hemställan. För egen del vill jag efter ett studium av dessa
olika akter endast säga så mycket, att om icke här förelegat påtryckning, så
har det ordet i det allmänna bruket undergått en så väsentlig förändring, att
man inte känner igen det. Det är ju bekant att vissa begrepp undergå ganska
betydande förändringar. Vad som före kriget betecknades som non-intervention
i ett visst europeiskt land fick ju karaktären av intervention för vissa makter
men icke andra. Vad som före kriget kallades för neutralitet kan man knappast
säga överensstämmer med hävdvunnen tolkning av detta begrepp.

Jag är sålunda ganska övertygad om alf här verkligen förekommit påtryckning.
Men det förefaller som örn det kanske icke vore det allra värsta i denna
situation. Jag skulle till nöds kunna förstå — även om jag omöjligen kunde
från mina utgångspunkter gilla det — att det förekommit påtryckning. Man
kunde från regeringens sida säga: det står så stora värden pä spel att ni måste
uppoffra er; vi mäste begagna ganska långt gående medel för att förmå er
till dessa uppoffringar. Det skulle lia varit ett besked, sorn, om det öppet lämnats,
man skulle kunnat delvis godkänna; att helt godkänna det hade icke varit
möjligt. Men nu har man dessa energiska försäkringar alf ingenting i den

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska Imndels- och kreditavtal. (Forts.)
riktningen ifrågakommit. När man här uppmanat särskilt oss från folkpartiet
att avgiva någon sorts deklaration, att vi taga avstånd från skriverierna i en
viss del av pressen, måste jag bestämt förklara, att jag ser mig förhindrad att
tillmötesgå en sådan hemställan, som jag icke i detta sammanhang tycker är
tillbörlig. Jag hyser nämligen den uppfattningen, att den fria pressen här
som vid tidigare tillfällen har fyllt en mycket stor uppgift. Det är ju, kanske
tyvärr, på det sättet, att mycket av den offentliga kritiken i vårt land kommer
från pressen, i varje fall från vissa pressorgan. Den kommer numera kanske i
mindre grad från folkrepresentationen själv. Jag tror, att för ett riktigt styrelsesätt
är en sådan kritik av så omistligt värde, att vi icke kunna undvara
den. Jag vägrar också att erkänna, att kritiken i detta avseende verkat skadligt
eller olyckligt.

Det är emellertid dessa energiska bestridanden som göra, att det kanske i
fortsättningen många gånger blir svårt att till alla delar godtaga uttalanden,
som göras från de främsta inom det offentliga livet. Det måste jag säga är en
mycket betänklig utveckling.

Jag skulle också vilja säga, att det förefaller mig vara en betänklig tendens
detta, att vår regering och de kommissioner, på vilka regeringen många gånger
delegerat åtskilliga av sina befogenheter, lia en så långt gående maktställning
som de i själva verket ha. Det är ju bekant, att innehavet av mycken makt
kräver en fast karaktär, parad med en intelligent självkontroll, för att makten
icke skall missbrukas. Jag måste tyvärr säga. att jag icke är alldeles övertygad
örn att dessa goda egenskaper för närvarande äro till finnandes. De torde i allmänhet
lysa med sin frånvaro, för den händelse de i något land centralt styrande
utrustats med alltför stor maktbefogenhet.

Här bollar man med räntabilitetskalkyler; här utlovar man nya industrier
för hundratals miljoner kronor. Jag bestrider inte ett ögonblick den formella
befogenheten, ty man tillägger naturligtvis, att detta är under förutsättning av
riksdagens godkännande. Men man har börjat få en känsla av att riksdagen
försättes småningom i ett tvångsläge. När man kommit så långt som till riksdagen,
står riksdagen där och kan icke göra annat än gå med på de utfästelser
som de centrala myndigheterna gjort.

Här, herr talman, kommer jag till sist in på den fråga som skall avgöras i
kväll, själva avtalsfrågan i det skick den här presenterats inför rikdagen.

Det har sagts så mycket örn avtalets allmänna återverkningar, att jag icke
skall belasta protokollet med att upprepa dessa argument. Jag är ej i stånd att
komma med några nya. De återverkningarna komma icke att utebli i det svenska
folkhushållet. De komma med säkerhet att försvåra förbindelserna med
andra mot oss vänligt sinnade makter. I många avseenden kommer det att innebära
en svår belastning.

Den argumentering, som från många kammarens ledamöter, särskilt på borgerligt
håll, förts, har ju utmynnat i ett ja-yrkande, någonting försett med
tillägget: Härtill är jag nödd och tvungen. Jag har emellertid icke på grundval
av ett studium av den föreliggande frågan kommit till någon annan slutsats
än att jag känner mig förhindrad att godkänna avtalet i det skick, i vilket
det i dag presenteras inför riksdagen.

Jag ber alltså, herr talman, att få instämma i avslagsyrkandet.

Vidare yttrade:

Herr Svedman: Herr talman! Ordet handelspolitik är ett sammansatt ord.
I dess begrepp ingå politik och affärer. I det föreliggande handelspolitiska
avtalet bär den politiska sidan fått en särskilt stark betoning. Detta beror där -

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
pa, att det icke är exportörerna och industriens män som bett regering-en hjälpa
sig att exportera och göra affärer, utan det är regeringen, som förmått exportörerna
att sluta kontrakt örn export. Det föreliggande avtalet har liksom allt
mänskligt sina fel men kanske också sina förtjänster. Det finns både dagrar
och skuggor, även om skuggorna kräva det ojämförligt största utrymmet.

. På den positiva sidan vill jag först framhålla initiativet till ekonomiska förbindelser
nied Sovjetunionen; det måste varje vettig människa inse vara en klar
fördel. Rysslands geografiska läge och dess stora möjligheter äro sådana att
vi måste vara tacksamma för att under så affärsmässiga förhållanden som möjligt
få träda i handelsförbindelse med detta land. Att avtalet begränsas av en
ram, vars innehåll skall fyllas av sedermera ingångna kontrakt mellan den
ryska regeringens upphandlingsorgan och de svenska importörerna, är jämväl
en fördel. Jag kan också i detta sammanhang nämna det åstadkomna avtalet
örn lufttrafik mellan Stockholm och Moskva, som också kan upptagas på den
positiva sidan. Men sedan finner jag där knappast något mera.

En fråga som ur svensk synpunkt icke fått en tillfredsställande lösning är
frågan örn de svenska fordringarna i Balticum, som ju upptagits i samband nied
detta, förslag. Regeringen har gått med på en uppgörelse, som innebär en ersättning
med blott hälften av de redan tidigare starkt reducerade ersättningsbeloppen,
och Sovjetunionen har medgivits rätt att för gäldande av detta belopp
utnyttja den enligt kreditavtalet beviljade svenska krediten. Frågan har av
en talare tidigare i dag berörts. I detta sammanhang skulle jag vilja efterlysa
varför icke nu de svenska investeringarna i den sovjetryska zonen i Tyskland
även tagits med här; det borde ha varit ett lämpligt tillfälle att göra detta.

Beträffande avtalets negativa sida så ligger tyngdpunkten i den omständigheten,
att avtalet innebär en för stor inteckning i landets industriella produktionsförmåga.
Denna torde ha överskattats speciellt beträffande den tämligen
snäva sektor, inom vilken det mesta av kreditleveranserna trängts ihop. Man
har tagit alltför lätt på frågan örn tillbörlig hänsyn till verkstadsutrymmen,
maskinell utrustning samt möjligheten att importera råvaror och disponera arbetskraft.
Det sätt varpå avtalet utformats har gjort, att vår kommersiella rörelsefrihet
för många år framåt har beskurits. Hemmamarknaden har, såsom
ofta framhållits, att vänta en hård konkurrens genom detta avtal, men jag
skall icke upprepa vad som tidigare därvidlag anförts. Men en sak tillåter jag
mig att särskilt fästa uppmärksamheten vid, och det är den punkt i avtalet,
som handlar örn »utrustning för husbyggnad och tillverkning av byggnadsmaterial».
Den i avtalet på den punkten givna utfästelsen kommer förvisso att
för vår egen bostadsproduktion medföra ökade svårigheter, detta i en tid, när
bostadsbristen här hemma är särskilt kännbar. Jag föreställer mig att regeringen
en vacker dag har att motse uppvaktning av en deputation från »De
hemlösas riksförbund» med anhållan om att få veta, när regeringen tänker infria
den utfästelse, som regeringspartiet gav vid höstens val, då det med kraftiga
bokstäver på vackra och pampiga affischer utlovade »billigare och rymligare
bostäder». Den omständigheten att vi haft det svårt med vår bostadsförsörjning
och att utsikterna för de närmaste åren ingalunda ljusnat gör, enligt
vad jag kan förstå, denna sak till en av de svagaste och svåraste sidorna i hela
avtalet.

Detta avtal är av större omfattning än något handelsavtal som vi tidigare ingått.
Följderna därav komma efter hand att visa sig. Vi bli för mycket bundna.
Därigenom okas vår begränsning, då det gäller att finna nya exportmarknader,
liksom förmodligen också möjligheten att upprätthålla de gamla minskas. Därtill
kommer inflationsfaran. Inflationsfaran är kanske det allvarligaste av det
som ligger i framtidens ovisshet och deri hänger över vårt folk. Det är icke lik Andra

kammarens protokoll IDAG. Nr 3G. 6

Nr 30.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
giltigt för själva avtalets ekonomiska sida, om kronans värde under de närmaste
åren kommer att avsevärt sjunka. En med inflation följande dyrtid kommer att
medföra oro och irritation för vårt folk och blir förmodligen av större och
allvarligare betydelse än de flesta nu ana.

Ju större exportkrediter vi utfästa oss för, desto mera beskära vi vår förmåga
att ekonomiskt höja vår egen levnadsstandard. Den omständigheten borde
vara förståelig för oss alla, och den borde i ett sammanhang som detta leda
till eftertanke. Våra möjligheter att hjälpa våra grannfolk äro också beskurna.
Men vad jag här anfört är icke det värsta. Än värre är att vi hålla på att föras
in i ett tillstånd av i stor omfattning statsdirigerat näringsliv. Import- och exportlicenserna
äro ett kraftigt medel i regeringens hand för denna dirigering. I
artikel 3 i avtalet heter det: »Svenska regeringen vidtager, inom ramen för sin
kompetens, alla åtgärder, som äro erforderliga för genomförandet av de i detta
avtal förutsatta leveranserna.» Hur man än fattar denna utfästelse, kommer
man säkerligen till den uppfattningen att regeringens kompetens ingalunda är
liten och att den i det angivna sammanhanget kan utövas och komma till uttryck
på ett sådant sätt att så småningom gränsen mellan enskild rätt och statlig
tvångsmakt kommer att suddas ut.

En annan omständighet, som måste beaktas, är avtalets formulering och
tolkningen av avtalet. De stridigheter, som under de senaste åren uppstått
mellan öst och väst i samband med arbetet på världens återuppbyggnad och
skapandet av en varaktig fred, ha mången gång synts bottna i en divergens
i rättsuppfattning. Det gäller därför att från början göra klart för sig, att
bestämmelserna i detta avtal och innebörden av dem uppfattas på samma sätt
av bägge parterna. Ett avtal är av intet värde, och kan tvärtom vara farligt,
örn icke de avtalsslutande parterna inlägga samma betydelse och samma tolkning
i de olika bestämmelserna, Örn nu, vilket ju tyvärr kan bli möjligt, freden
kommer att dröja —- därmed är ju icke sagt, att krig omedelbart skall avlösa
ett ovisst och svävande tillstånd — d. v. s. örn en förlängning av detta
tillstånd kommer att inträda och örn den formella freden kommer att låta vänta
på sig i åratal, så blir den internationella handeln givetvis försatt i ett läge,
som även kan komma att avsevärt bekymra oss, icke minst i samband med
fullgörandet av de förpliktelser detta handelsavtal ålägger oss. Vi äro ju nämligen
beroende av viss import av råvaror för de industrier, som skola leverera
varorna. Då gäller det att man från början gör klart för vederbörande, att örn
hinder av force majeure-natur skulle uppstå, är detta en omständighet, som vi
icke rå på; det är icke uttryck för vare sig sabotage eller ovänlighet. Örn konflikter
på arbetsmarknaden skulle uppstå, är ju också detta ett förhållande,
som måste bedömas sådant det verkligen är och icke ur ovidkommande synpunkter.
Jag nämner särskilt möjligheten av konflikter på arbetsmarknaden,
sedan jag i ett i tidningarna återgivit uttalande av en framstående fackföreningsmän
sett det betonas, att landsorganisationen ingalunda vore hågad att
avstå från sina traditionella stridsmetoder vid konflikter på arbetsmarknaden,
detta även örn regeringen i sin handelspolitik bundit sig för leveranser.

Herr talman! Jag anser att det föreliggande sammanhanget kräver uppmärksamhet
på dessa synpunkter, och jag skulle vilja sluta mitt anförande med att
uttala en livlig förhoppning örn att regeringen måtte lyckas i sina ansträngningar
att hävda demokratiens grundsatser och idealitet, då det gäller kontakt
med folk och nationer av annan ideologi än vår egen.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag tänker börja med några repliker till hans
excellens statsministern med anledning av hans korta anförande i dag på förmiddagen.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Herr statsministern förklarade efter mitt ganska långa och utförliga anförande,
att det utgångsläge, som regeringen ärvt från den föregående regeringen,
varit det för frågan avgörande. Jag hade ju annars genast, anser jag, i detalj
visat vilken avgörande betydelse som förändringen av regeringens ställning
från sommaren 1945 till våren 1946 haft. Men herr statsministern underlät alldeles
att säga något om detta, utan förklarade bara, att inställningen var alldeles
densamma. När jag hör herr statsministern diskutera på detta sätt och
så som skett^någon gång tidigare, får jag det intrycket, att hans metod fortfarande
är något präglad av den studentdiskussion och den studentmiljö, i vilken
han tidigare vistats och där det finns vissa traditioner. Även jag har
vistats i denna miljö, där det understundom framträder en tendens att bara
gå på med argumenteringen, som örn det man icke kan bemöta icke fanns.

Jag skall tillåta mig att nu ta kammarens tid i anspråk för att ännu en gång
och något mera i detalj gå igenom skillnaden mellan den ställning samlingsregeringen
intog och den ståndpunkt, som den socialdemokratiska regeringen
har intagit i år. För det första var ju förhållandet det, att samlingsregeringen
hela tiden höll fast vid att man måste få till stånd en tillfredsställande lösning
av det svenska önskemålet i fråga örn leveranser från Sovjetunionen. Man
gjorde icke någon nedprutning i de krav, som därvidlag ställts redan 1944. De
kraven kan man, örn man så vill, formulera på procentuell basis och säga, att
det gällde en 50-procentig kreditgivning under förutsättning av ett tillfredsställande
varuutbyte. Jag tycker att man med en varukredit på 67 procent
och ett varuutbyte av halva storleken i avtalet har ändrat inställning så väsentligt
att det vore svårt att alldeles negligera det. Det är uppenbart att själva
kreditgivningen och uppgörelsen i dess helhet av samlingsregeringen gjordes
beroende av att parterna kunde komma överens härvidlag, vilket är något
annat än den attityd regeringen intog i våras, då man redan innan förhandlingarna
började skickade Moskva sitt besked, att en kredit på 1 000 miljoner
kronor under alla förhållanden stöde till disposition. Jag måste säga, att jag
nästan tycker synd örn envoyén Sohlman och alla hans experter, som naturligtvis
icke hade så stora möjligheter att tillvarataga de svenska intressena i
Moskva. För det andra var det år 1945 icke tal örn en så lång kredittid som
15 år utan örn en kortare sådan. Men även denna tid av 15 år var i år preciserad
redan innan förhandlingarna hade börjat i Moskva. För det tredje: samlingsregeringen
hade hållit fast vid en kreditgivning till en räntesats motsvarande
ungefär den, som svenska staten själv betalade här i landet. Det hade
den gjort konsekvent i andra avtal, och räntesatsen var i vissa fall över tre
procent. Nu band sig den socialdemokratiska regeringen för en räntesats av
23/8 procent, även detta innan de verkliga förhandlingarna om ett varuutbyte
börjat.

Vidare hade det så länge jag fungerade som handelsminister antytts, att om
de svenska leveransmöjligheterna visade sig otillräckliga och det sålunda icke
gick att få till stånd leveranser i den utsträckning, som båda parter önskade,
det vore naturligt att köparna från Sovjetryssland vände sig åt annat håll. Det
fanns alltså ingen som helst antydan örn ett löfte att den svenska regeringen
skulle se till att allt skulle göras för att vederbörande skulle få de varor som
de önskade. Någon sådan försiktighetsåtgärd som att markera detta har jag icke
erfarit att man vidtog vid behandlingen i våras och i somras. — Men härtill
kommer att alldeles oberoende av denna väsentliga skillnad i uppläggningen
det väl är klart att förhandlingar örn ekonomiska avtal måste vara beroende
av de rådande ekonomiska förutsättningarna i de länder, som skola sluta avtal.
Att dessa ekonomiska förutsättningar i Sverige undcrgingo en ganska
väsentlig, ja till och med avgörande förändring under dc senaste 10—12 må -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
naderna före dessa förhandlingar i maj, torde vara obestridligt — det har jag
redan påvisat men icke fått något egentligt bemötande.^

Jag skall icke upprepa mina argument utan endast tillåta mig att med anledning
av statsrådet Myrdals uttalande angående leveranserna från Tyskland
säga, att envar visste att den tyska industrien var till stor del förstörd, ty det
hade ju skett före maj 1945. Men ingen människa kunde väl vid denna, tidpunkt
räkna med att själva administrationen av Tyskland skulle ske på det
sätt som skett, då man genomfört en fyrdelning, vilken på ett avgörande sätt
försvårat ett återupptagande av en begränsad men likväl viktig produktion i
Tyskland. Därigenom ha möjligheterna berövats Tyskland att i nämnvärd utsträckning
handla med andra länder, i varje fall med neutrala länder. Statsrådet
Myrdal förklarar, att vi kunde icke vänta att få importera järn och stål
från Tyskland. Nej, beträffande järn och stål var det klart, att någon stor
produktion och export av politiska skäl icke skulle tillåtas, men det finns
många andra varor, av vilka man tidigare hoppats få in mindre kvantiteter
och beträffande vilka man i fjol kunde räkna med, att vi så småningom skulle
få in väsentliga kvantiteter, varigenom arbetskraft frigjordes, som därmed
bleve disponibel för annan sysselsättning och alltså ökade våra produktionsmöjligheter
och därmed möjligheten att exportera.

Jag vill till sist ännu en gång understryka olikheten mellan attityden i
fjol på sommaren och i år. När samlingsregeringen gav anbud örn vilken storleksordning
leveranserna till Sovjetunionen kunde tänkas få, skedde det mot
bakgrunden av listor från näringslivet, och vårt anbud var tilltaget med en
betryggande säkerhetsmarginal. Raka motsatsen har ju varit fallet i år, d_å ju
anbuden legat väsentligt över önskemålen från näringslivet. Herr statsminister,
är icke detta ett uttryck för att det ekonomiska läget på ett avgörande sätt
förändrats? Nog är det någon skillnad när det gäller planläggning av handelspolitiken,
örn man med betydande säkerhetsmarginal tar hänsyn till näringslivets
önskemål eller om man går utöver de önskemål som rinnas. Man
måste ju på förhand befara, att de ryska önskemålen örn leveranser icke skulle
gälla precis samma varor som man från svensk sida vill leverera. Det är alldeles
klart, att örn vi själva helt och hållet finge bestämma vad vi skulle leverera,
så behövdes ingen sådan säkerhetsmarginal, men när man måste räkna
med ovisshet därvidlag är det klokast att räkna försiktigt. Det förefaller mig
som örn jag här dokumenterat en så väsentlig skillnad i fråga örn uppläggningen
av avtalsförhandlingarna 1945 och i år, att det är befogat, när jag uttrycker
en livlig förvåning över att handelsministern offentligen deklarerat, att
de direktiv som förhandlarna ringö i år icke i något enda avseende skilja sig från
de direktiv, som givits av samlingsregeringen. Jag tycker att det är en betänklig
brist på precision, för att uttrycka mig mycket milt, när handelsministern
uttalar sig på det sättet.

Herr statsministern yttrade bl. a. i sin replikrätt herr Ohlin borde väl redan
i juni 1945 kunnat bedöma hur läget skulle bli i världen i år. Jag tillåter mig
som svar fråga: vad gjorde det socialdemokratiska partiet? Ja,g har mig icke
bekant att detta partis ekonomiska program år 1945 lades upp från förutsättningen
att det rätt snart skulle komma en tid av överfull sysselsättning. Ar
det redan glömt att 27-punktsprogrammet, som presenterades icke så mycket
före denna tid, hade sin tyngdimnkt i att sysselsättning skulle skapas och tryggas
på olika vägar. Ja, till och med så sent som under valkampanjen i år har
ju denna tanke på en ekonomisk politik för att skapa och vidmakthålla full sysselsättning
spelat en mycket stor roll. Nog inser jag att man kan tala örn politik
för att hålla full sysselsättning, örn man ser på det hela på lång sikt, men 27-punktsprogrammet har angivits vara ett handlingsprogram för de närmaste åren.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Svensk-rysha handels- och kreditavtal. (Forts.)
Jag har icke vare sig i den socialdemokratiska pressen eller i anföranden av
partiets ledande män funnit att man understrukit att det är den överfulla sysselsättningen
som kommer att vara de närmaste årens problem, utan det förhåller
sig tvärtom så, att det var den ofullständiga sysselsättningen som man
hade som förutsättning för sitt tänkande. Det är därför ingenting annat än
efterklokhet, herr statsminister, när man i dag försöker göra gällande, att det
var alldeles klart redan i fjol våras att man kunde räkna med överfull sysselsättning
under lång tid framåt. Nu har jag den uppfattningen, att varken en
regering eller någon annan grupp tyvärr kan vara i stånd att förutsäga framtiden
och profetera, och därför är det nog ganska djärvt av handelspolitikens
ledning, örn den lägger avtal till rätta väsentligen på grundval av att man
tror det ena eller andra om konjunkturutvecklingen. Det förefaller mig vara
sundare och riktigare, örn handelspolitiken baseras på de olika företagens egen
bedömning av deras leveransmöjligheter. Att handelsministern och andra skulle
Säga att de begripa konjunkturutsikterna mycket bättre än företagarna själva
och att, om dessa icke äro hågade att leverera tillräckligt mycket, skola de
övertalas på det ena eller andra sättet, det tror jag skulle vara en betänklig
politik.

Den linje samlingsregeringen följde var att överlåta frågan örn ett företags
leveransförmåga åt företagets egen bedömning, men i det avseendet har statsrådet
Myrdal i dag deklarerat, att han har en helt annan uppfattning. Han
har sagt, att bakom vårt sätt att lägga upp detta ligger vår konjunkturbedömning.
Nu lia vi alltså fått statsrådet Myrdals profetior örn en kommande depression
som en väsentlig förutsättning för tillrättaläggandet av svensk handelspolitik.
Jag vill säga, att hans resonemang tidigare, när han satt som ordförande^
efterkrigsplaneringskommissionen och publicerade vissa artiklar, bär
redan visat sig vara felaktigt. Han byggde då sina profetior om en depression
efter kriget på antagandet, att när staternas av kriget motiverade efterfrågan
bortfölle, denna icke kunde komma att ersättas av civil efterfrågan, och då
måste det bli depression. Det resonemanget Ilar redan visat sig oriktigt. Det
är naturligtvis icke uteslutet, att det kommer en depression under något av de
följande åren. Om man tillräckligt länge förutsäger depression får man naturligtvis
rätt till slut, fastän man kan få hålla på ganska länge.

Jag noterade, att statsrådet Myrdal sade, att det kommer nog en depression
efter en tidpunkt som man kan räkna i månader eller år. Ja, det är mycket
intressant att höra, att han icke behöver räkna tiden i decennier. När han är
så försiktig, kan han vara säker på att han en dag får rätt. Men även om det
skulle komma en depression, böra vi icke överdriva fördelarna av att vi binda
oss för mycket stor kreditgivning till utlandet. Vi lia möjligheter att göra ökade
investeringar inom Sverige. Jag trodde verkligen, att det socialdemokratiska
partiet stod bakom den politik, som jag nyss vidrörde, nämligen att på lång
sikt hålla full sysselsättning i gång. Därvidlag måste väl det förnämsta vapnet
vara inhemsk investering. Det finns ju risker för andra slag av instabilitet i
utrikeshandeln jin de konjunkturbetingade, icke minst niir det gäller Sovjetryssland.
Det ha vi erfarenhet av från början av 1920-talet. Jag skall icke
upprepa vad som skedde då med ett företag, vars arbetarstam kom att sjunka
ned till en bråkdel till stor del på grund av att vissa leveranser till Sovjetunionen
plötsligt reducerades lill hälften. Örn så önskas kan jag ingå på detaljerna.
Jag tror emellertid icke det är nödvändigt. Man torde ha saken i
friskt minne. Nu är det min livliga förhoppning, att de styrande inom Sovjetunionen
icke alls länka sig en sådan instabilitet i handelsförbindelserna. Jag
hoppas livligt, att det skall gå på annat sätt denna gång. Men i denna ovissa
värld tror jag man skall räkna med alla möjligheter.

Nr 36.

Onsdag'':! den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Gentemot statsrådet Myrdal måste jag få lov att understryka en sak, som jag
kort vidrörde i min replik men som jag gärna än en gång vill betona, nämligen att
man kan icke försvara den socialdemokratiska regeringens ståndpunktstagande
på två sätt. Man kan icke säga både: vi voro bundna ock vi kunde icke reducera
detta avtal — och sedan i nästa ögonblick: se, så duktiga vi voro; vi
ha reducerat avtalsförpliktelserna på två sätt dels i fråga örn leveranserna
och dels genom att förlänga perioden. — Man får välja mellan dessa båda alternativ,
och då förmodar jag, att regeringen väljer att säga: vi ha i alla fall
åstadkommit en anpassning genom att reducera leveranserna och förlänga kredittiden.
— Jag är den förste att erkänna, att detta från mina utgångspunkter
är en fördel. Därför är det sannolikt, att om man i våras lagt upp det hela
på annat sätt, nämligen på grundval av näringslivets önskemål att leverera,
skulle man troligen kommit fram till ett mera begränsat avtal. Det finns ringa
sannolikhet för att Sovjetryssland skulle avböjt en uppgörelse av den typen,
som även den skulle varit till stor, i varje fall till icke ringa fördel även för
Sovjetunionen.

Nu har statsrådet Myrdal försökt att inge det intrycket, att han hela tiden
hållit kontakten med näringslivet och utgått från vad näringslivet önskat. Örn
den saken har han t. ex. sagt följande i en offentlig förklaring: »Leveranserna
ha omsorgsfullt avvägts i nära kontakt med representanter för den svenska
industrien för att export till Sovjetryssland icke skall verka störande på hemmamarknadens
normala behov eller på export till andra länder.» Detta yttrande
skall jag be att få något belysa, då det onekligen är en kärnfråga, huruvida
regeringen förfarit på detta sätt. Jag kan icke göra detta på annat sätt än genom
att något snudda vid konkreta exempel, även om jag av naturliga skäl icke
skall ingå på detaljer.

Jag har för kort tid sedan erfarit, att det enligt alldeles nyligen utförda
beräkningar har visat sig, att för exporten till Ryssland under tre år skulle det
av ett för en stor svensk industri mycket viktigt, för att icke säga avgörande
halvfabrikat komma att åtgå mer än hälften av den totala svenska produktionen.
Därvid är särskilt att märka, att den svenska produktionskapaciteten är
begränsad och importutsikterna ovissa, varför man måste betrakta detta läge
såsom varande ganska oroande. Nu tror väl icke någon, att den svenska industrien,
örn den tillfrågats örn hur mycket den ville leverera, skulle utan att
göra undersökning binda sig för så mycket att det skulle gå åt mer än hälften
av den totala tillgången inom landet av detta halvfabrikat. Men industrien
fick icke frågan framställd på detta sätt. Den fick frågan under en annan förutsättning,
nämligen att den icke skulle bry sig örn tillgången på materiel. Och
detta uppfattades enligt gängse terminologi så att det icke skulle gälla bara råvaror.
Det är klart, att då kunde man erbjuda sig att leverera mera. Men örn de
centrala myndigheterna icke tillräckligt beaktat riskerna av att själva materieltillgången
blir otillräcklig, kommer man i en oförutsedd situation.

Jag skall taga ett annat exempel. Om de ångturbinanläggningar jag omnämnde
i mitt första anförande förhandlades på följande sätt. Vederbörande företag,
i varje fall ett av dem, som det här är fråga om, och det gäller bara två. fick
intrycket att det icke var fråga örn en affärsmässig uppgörelse utan en nationell
plikt att gå så högt som möjligt i fråga örn leveranser. På grundval av en
sådan förfrågan och under antagande av att ali materiel kunde skaffas genom
myndigheternas försorg förklarade man, att man kunde tänka sig att leverera
anläggningar på 190 000 kilowatt. När det emellertid sedan visade sig, att
myndigheterna icke alls tänkt ge någon garanti för att vissa halvfabrikat
skulle finnas tillgängliga, förklarade detta företag att i så fall vore givetvis
företagets leveransmöjligheter mindre. Då meddelades det, att företaget troli -

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
gen kunde få ett sjätte år på sig för att fullgöra leveranserna, och frågades, om
företaget under sådana förhållanden kunde hålla sin utfästelse. På detta svarade
företaget, att det funnit, att vissa andra varor även skulle ingå i företagets
leveranser, och förklarade att om företaget även skulle leverera dessa,
så minskades företagets leveransförmåga ytterligare. Till denna invändning togs,
så vitt man kan se av handlingarna, ingen hänsyn, utan när listan presenterades,
visade det sig, att den upptog leveranser på 250 000 kilowatt. Myndigheterna
hade sålunda använt det sjätte året två gånger — industrikommissionen
eller handelsdepartementet eller vem det var som gjort det vet jag ej. Det
sjätte året var icke endast använt för att företagarna skulle kunna hålla utfästelsen
på 190 000 kilowatt, utan dessutom utgick man ifrån att företagen under
det sjätte året skulle kunna leverera ytterligare anläggningar på 60 000 kilowatt.
Vittnar icke ett sådant tillvägagångssätt — jag skall icke karakterisera
det på något sätt — om en viss angelägenhet från myndigheternas sida att så
mycket som möjligt pressa upp storleken av de leveranser, som skulle upptagas
på leveranslistorna? Jag kan icke tolka det på annat sätt.

Det är icke lämpligt för mig att här närmare ingå på den redogörelse som
från olika industrier presenterades i utrikesutskottet. Emellertid veta vi ju alla,
att det i själva verket är meningen, att det allmänna intryck utskottsledamöterna
erhålla från upplysningar i utskottet skall förmedlas till hela kammaren. Jag
vill därför för kammaren omtala, att det var en hel rad industrirepresentanter
som inför utskottet fällde uttryck sådana som dessa: för oss är det olägligt
med så här stora leveranser. -—- För oss är det icke så lämpligt, att vi bli bundna
för så pass lång tid. — Vi måste säga nej till en hel del andra leveranser
både i Sverige och på andra marknader, där vi skulle kunna komma in. — Vi
skulle kunna belägga denna kapacitet på andra vägar, men nu är den belagd
härigenom. — Vi ha icke lämnat några närmare förbindelser i fråga om den
och den leveransen, därför att det finns ingen specifikation, och vi veta således
icke närmare vad det är fråga örn.

I ett konkret fall hade en siffra uppgivits för en femårsperiod, men när de
tryckta listorna kommo, visade det sig, att den var utökad med ungefär 28 %
utan att nian från industriens sida hade åtagit sig några särskilda mot utökningen
svarande förpliktelser. Jag förmodar, att det var det sjätte året som
myndigheterna togo hänsyn till. Vissa varor, som äro upptagna på listan, äro
sådana, vilkas upptagande från början avstyrkts av industrikommissionen.
Jag skall av uppenbara skäl icke gå längre i konkretisering, men jag vågar
påstå, att man icke kunnat närvara vid dessa föredragningar och diskussioner
utan att få bekräftat det intryck jag förut illustrerade, nämligen att här har
det från myndigheternas sida varit en strävan att pressa upp leveranserna så
mycket som möjligt. Jag karakteriserar icke detta på något sätt. Jag intresserar
mig icke för den sidan av saken. Jag förstår väl, att det varit gjort i
bästa avsikt, men att det varit en politik av denna leveransstegrande art och
ingen annan, det är hälsosamt att slå fast. Detta har nämligen påståtts tidigare
men blivit bestritt från regeringshåll, och därför är det av betydelse att
slå fast vad som faktiskt skett.

På tal örn påtryckningsfrågan skall jag, herr talman, icke närmare ingå
på den, endast påpeka, att hans excellens statsministern icke alls svarade på
det som jag anförde i mitt första yttrande. Jag har nämligen, herr statsminister,
icke sagt något örn tidpunkten flir handelsministerns konversationer med
Asea-chefen, vilket protokollet för mitt anförande kommer att visa, utan jag
hade talat om tidpunkten för det .samtal induslrikommissionens chef hade
med direktören för Asea efter att ha fått fullmakt av handelsministern. Detta
finns ju omtalat i utrikesutskottets kommuniké. Det finns alltså ingen an -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
ledning att dölja, att industrikommissionens chef har uttalat, att det var efter
den statsrådsberedning, där man fann, att de olika alternativen att öka produktionen
utanför Asea icke voro praktiska, icke skulle skapa ökad tillgång
på ifrågavarande varuslag under den period det var fråga örn, som industrikommissionens
chef hade sitt samtal med Asea-direktören. När statsministern
säger, att herr Ohlins framställning är felaktig, var det endast för att
statsministern missförstod och trodde, att mina uppgifter avsågo handelsministern,
vilket de icke gjorde. Jag tillägger, att det torde vara uppenbart med
hänsyn till tidsföljden, att om, när dessa alternativ redan äro avskrivna, meddelande
lämnas i sådana former som i förevarande fall skett, däri måste ligga
ett betydande element av påtryckning.

Beträffande pressdiskussionen vill jag bara med hänsyn till statsministerns
försök att däri lägga in mer än vad jag sagt ännu en gång upprepa, att det
faktum att det förekommit överord på båda hållen icke ger mig anledning
till vidare kommentarer. Den folkpartiet närstående pressen tar inga speciella
direktiv från partiledningen. Jag anser, såsom jag förut framhållit, att det
varit nyttigt, att dessa spörsmål kommit fram inför den allmänna opinionen.
Det har funnits tillräckligt underlag för offentlig kritik. Det är klart, att en
regering kan vilja utöva inflytande på storleken av produktionen eller dylikt,
men här är det fråga om det tillvägagångssätt man använt. Örn icke regeringen
förstår detta, kan jag icke förklara saken tydligare.

Nu har från utskottets sida lyckligtvis sagts ifrån, att för framtiden skall
det vara fria avtal, och jag är alldeles övertygad örn att regeringen nu instämmer
i detta. Jag vill tillägga, att skulle det visa sig några tendenser till att
det blir frihet under galgen eller frihet under tryck, kommer opposition säkerligen
att resas på nytt.

Sedan skall jag gentemot statsrådet Myrdal söka fatta mig kort på några
punkter. Statsrådet frågade, vilka varor vi väntat oss tidigare. Han vet emellertid,
att jag är förhindrad att närmare ingå på de konversationer av konfidentiell
karaktär, som förekommo under fjolåret. Jag får därför hänvisa honom
till att studera det för honom tillgängliga materialet. Statsrådet ser där
mycket bra vad jag syftar på.

Beträffande sedan frågan, huruvida leveransmöjligheterna voro gynnsammare
än väntat, sade handelsministern, att jag talat om tredjedelen av »de utlovade
leveranserna». Jag minns icke hur mina ord folio -— i tidningarnas referat
står det: »V3 av det utlovade leverans beloppet». Och detta är också riktigt.
Det visade sig, att det fanns svenska önskemål örn leveranser på ungefär
350 miljoner kronor. När handelsministern underlåter att nämna örn sin första
besvikelse och sedan talar örn hur glad han blev, när han lyckades komma upp
litet högre än 350 miljoner, måste jag karakterisera underlåtenheten att nämna
denna första besvikelse som vilseledande. Därigenom har han vilselett även
det socialdemokratiska huvudorganet, som t. o. m. i dagens nummer påstår,
att det hela tiden visat sig finnas större leveransmöjligheter än man tidigare
väntat. Det var säkert icke handelsministerns mening, men genom att tiga
med den första besvikelsen har han kommit att lura även sitt eget huvudorgan.

Vad krislagstiftningen beträffar, gällde min fråga till handelsministern
icke det han svarade på. Jag frågade, om man från regeringens håll var villig
uttala, att krislagstiftningen icke skulle prolongeras utöver vad som behövdes
för de syften, för vilka den var införd, och för att användas till för densamma
främmande syften. Ännu har jag icke fått svar på den frågan. Kanske
får jag det, kanske inte. I varje fall var det intressant att konstatera handelsministerns
uttalande beträffande bostadsbyggandet.

I fråga örn regeringens förpliktelser när det gäller den allmänna ekonomiska

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
politiken, ifall företagens leveranser skulle bli mindre än som beräknats, kan
jag bara kort och gott konstatera, att handelsministern ingen annan upplysning
hade att ge än att man får diskutera saken i den blandade kommissionen.
Detta är intet svar alls. Det antyder, att regeringen icke vill säga något om
vad den kommer att anse sig förpliktad att göra. Jag tolkar det som om regeringen
här är inne på en restriktiv linje. Herr Fast var också inne på detta,
tror jag. Det anser jag naturligtvis också klokt.

. När jag frågade, örn regeringens allmänna förpliktelse att inom ramen av
sin kompetens vidtaga alla åtgärder etc., refererade mig handelsministern så
som om frågan gällt, örn regeringen gjort några utfästelser till Ryssland av
bestämd art. Nej, det förstår jag att man icke gjort. Men frågan är, vad regeringen
lägger i uttrycket »vidtaga alla erforderliga åtgärder inom ramen för
sin kompetens». På detta svarar handelsministern, att vi icke kunna i förväg
taga ställning till hypotetiska fall. Ja, men fråga är väl, om man bör åtaga
sig i svävande ordalag uttryckta förpliktelser utan att lia tänkt igenom i vilka
fall dessa förpliktelser kunna komma att bli aktuella. Jag undrar, örn man
icke, innan man skriver under något sådant, får tänka igenom en lång rad
av hypotetiska fall. Sedan inser jag ju, att varje regering ålägger sig en viss
begränsning när det gäller att närmare redogöra för dessa hypotetiska fall.
Men mellan att säga ingenting alls och att säga allt finns det ju mellanstadier.

Handelsministern missförstod också vad jag sade örn utlandets reaktion. Jag
skall icke närmare ingå på den saken, men jag vill endast understryka en enda
sak. Avtalet är, som jag sade, överdimensionerat och kommer att medföra svårigheter
för våra inhemska investeringar. Däremot tror jag icke — däri ger jag
alltså handelsministern rätt —■ att det får så stora återverkningar på vårt näringsliv,
att vår förmåga att handla med andra stater väsentligt påverkas. Därför
ser jag ingen anledning till att man i andra länder skulle finna det vara
olämpligt att detta avtal slutits. Det har uppenbarligen icke heller en sådan
politisk bakgrund, att det av den anledningen kan tilldraga sig speciellt intresse
från andra staters sida. Jag har sökt förklara detta för en lång rad
utländska journalister, lämnat samma sorts förklaringar, kan jag gissa, som
från regeringshåll lämnats till de utländska journalisterna. Men jag har funnit
vissa svårigheter att övertyga dem. De svara: örn det vore så, att detta bara
är en ekonomisk uppgörelse, varför ha ni då spänt bågen så hårt, gått utöver
vad ert eget näringsliv är hågat att prestera och slutit ett avtal om mer än vad
som enligt tillgängliga upplysningar kan betraktas som affärsmässigt? Vad
skall man svara på det? Jag har i mina ansträngningar att hjälpa regeringen
icke kunnat svara annat än att regeringen varit oförsiktig, att det är hela
förklaringen och att något annat icke döljer sig bakom det i någon mån överdimensionerade
avtalet.

Örn tiden hade tillåtit det, skulle jag ha svarat herr Hagberg i Luleå, men
jag tror, att jag måste underlåta det. Jag vill bara säga till honom, att när han
fann en förklaring till statsrådet Myrdals och min oenighet i denna fråga i det
faktum, att vi båda äro nationalekonomer, kunde jag icke låta bli att göra
den reflexionen, att i det kommunistiska partiet här i kammaren, där man
veterligen aldrig är oenig, måtte man icke lia några nationalekonomer. När de
kunna göra sådana sentenser som »lönerna upp och priserna ned» och annat
i den stilen, förstår man, att förklaringen är den, att det icke finns några nationalekonomer
bland kommunisterna. Kanske de själva äro glada över detta
-—- det skulle icke förvåna mig. Men jag undrar, om man icke i andra kretsar
skulle önska både litet mer oenighet och litet mera ekonomiskt förstånd i det
kommunistiska partiet. — Herr Hagberg underströk uppgörelsens helt och hål -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 194G em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
let affärsmässiga karaktär. Jag måste bara fråga: örn det är riktigt, varför då
icke låta företagen själva bestämma bur mycket de vilja leverera i stället för
att utsätta dem för, jag skall kanske säga, den miljöpressning, som ägt rum
under Sommarens och vårens förhandlingar? — det är kanske ett finare ord än
påtryckning och omfattar litet mer.

Jag skulle lia väntat från regeringens sida ett livligare instämmande i utskottets
uttalande att det skall vara helt och hållet fria avtal parterna sluta.
Men man får väl vara nöjd med det som förevarit.

Jag vill sluta med att säga vad jag redan tidigare framhållit, att jag tror,
att man i de kretsar, som äro kritiska mot den överdimensionering av avtalet
som ägt rum, är lika angelägen om livliga ekonomiska förbindelser med och
ett gott förhållande till Sovjetunionen som på något annat håll. För att det icke
skall bli något missförstånd vill jag tillägga, att jag menar att ett omfattande
varuutbyte och en betydande kreditgivning varit den enda naturliga grunden
för ett upptagande av dessa förbindelser. Men jag tror, att man skulle ha uppnått
mera goodwill i båda länderna, om avtalet anpassats efter förutsättningarna,
så att det rått en allmän tillfredsställelse inom näringslivet i Sverige.
Skall man befrämja ett varuutbyte, går det lättast örn båda parterna äro nöjda.
Jag hoppas och tror, att de ledande inom Sovjetunionen ha den inställningen.
Därför hoppas jag, att dessa angelägenheter skola komma att handhavas
mellan parterna i sådan anda, att vi icke till det riskabla i de svenska åtagandena
och till de uppoffringar vi måste göra skola behöva lägga risken för
framtida komplikationer och svårigheter av annan art.

Under detta .anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag har alltid med
stort intresse lyssnat på herr Pehrsson-Bramstorps anföranden, och det gjorde
jag också i dag. Mycket av det han sade tror jag man har ali anledning att
beakta på olika håll. Men jag kunde icke riktigt följa honom, när han talade
örn den hårdhänthet, med vilken den nuvarande byggnadsregleringen handhaves
när det gäller byggnaderna på landsbygden. Jag har här ett par siffror,
som kunna vara av stort intresse för att belysa det mycket viktiga problem
herr Pehrsson-Bramstorp tog upp. För det första är det ju så, att bostadsbyggandet
på landsbygden på sätt och vis ligger utanför regleringen, eftersom
för icke-tätorterna inga byggnadskvoter äro fastställda. Det är följaktligen
lättare att få ett byggnadstillstånd för ett bostadsbygge på landsbygden
än att få det i en tätort, där byggnadskvoten redan är uppnådd. Var
och en som är kommunalman på en tätort vet, att där intecknar man byggnadskvoterna
på ett mycket tidigt stadium på året, och därefter är det en
ständig kamp att söka pressa sig ovanför. Man kan säga, att på sätt och vis
är landsbygden i det avseendet gynnsammare ställd. Nu säger jag en sak, som
jag icke kan sifferbelägga men som sannolikt är riktig, nämligen att man har
i hög grad utnyttjat denna frihet. Jag har tillåtit mig fråga både industrikommissionen
och byggnadslånebyrån, vad det kan bero på att bristen på
t. ex. badkar och bristen på toalettstolar blivit så stor som den blivit. Det har
ändå icke varit någon särskilt stor ökning av byggnadsverksamheten i tätorterna.
Då har man sagt mig -—- jag betonar ännu en gång, att jag icke kan sifferbelägga
saken — att anledningen är den, att man håller på att i hög grad
höja standarden på bostäderna på landsbygden genom att lägga in badkar och
genom att lägga in WC-anordningar på åtskilliga håll. Det är utomordentligt
glädjande, örn denna uppfattning från industrikommissionens och bygg -

Oasdagen den 13 november 1940 em.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
nadslånebyråns sida är riktig. Det skulle förklara en hel del av den bristsituation
som otvivelaktigt inträffat. Då blir det ju så, att man har en relativt fri
marknad på landsbygden, som konkurrerar örn dessa knappa varor, och att man
har den licensierade byggnadsverksamheten, som likaledes konkurrerar. På det
sättet få båda parterna känning av den otvivelaktigt ökade efterfrågan. Då tillgången
icke väsentligen ökats, känns det som en ökad knapphet. Vi äro ense
om det tillfredsställande i denna utveckling, men den har den olägenhet jag
här antydde.

Nu kan det väl ändå icke vara herr Pehrsson-Bramstorps mening, att man
därför skall införa en centraldirigering, en ytterligare centralbyråkratisering av
byggnadsverksamheten. Det skulle betyda att man skulle införa kvoteringsbestämmelser
för hela vår landsbygd med allt vad det innebär. Det är ett problem,
det skall villigt medgivas. Det kan hända, att vi icke kunna låta det gå så fritt
till som det faktiskt gjort. Men jag tror att vi kunna hålla vederbörande både
inom industrikommissionen och inom byggnadslånebyrån räkning för att de
sökt undvika en byråkratisering av landsbygdens byggnadsverksamhet så långt
det överhuvud taget varit möjligt.

Jag vill dessutom nämna ett par siffror. För jordbruk, skogsbruk och fiske
har alltid byggnadsberedningen varit utomordentligt lyhörd. År 1944, då jag
hade litet att göra med dessa ting, beviljades det byggnadstillstånd åt denna
grupp för 29,5 miljoner. Det avslogs för endast 731,000 kronor. Avslagsprocenten
är väsentligt lägre än på andra områden. Motsvarande siffror för 1945
voro 39,2 miljoner och 1,5 miljoner. För första halvåret i år är siffran för beviljade
tillstånd 38 miljoner och för avslagna ansökningar 420 000 kronor. Jag
konstaterar alltså, att för jordbruk, skogsbruk och fiske ha tillämpats ganska
hyggliga normer. En avslagsprocent finns, men den är ganska liten.

Sedan vill jag nämna ytterligare en siffra, som visar, att byggena på den
egentliga landsbygden under det senaste året väsentligen ökats. Summan när
det gäller beviljade byggnadstillstånd var under år 1945 1 981 miljoner, varav
296 miljoner avsågo den egentliga landsbygden. Men i år ha under första
halvåret beviljats byggnadstillstånd för 1154 miljoner, varav icke mindre än
263 miljoner varit att hänföra till den egentliga landsbygden. Om jag sedan säger,
att siffran för enfamiljs- och tvåfamiljsbyggnaderna, som i stor utsträckning
äro belägna på landsbygden, stegrats från 165 miljoner år 1944 till 400
miljoner under innevarande år, så vitt man kan se av beräkningarna, tror jag,
att jag har visat med både siffror och allmänna resonemang, att det i varje
fall icke finns någon medveten vilja från dem som handlägga byggnadsregleringen
att på något sätt missgynna landsbygden. Men jag betonar ännu en
gång: här är en konflikt, örn man skall låta friheten i fråga om byggnadsverksamheten
fortsätta eller örn man skall genomföra en stramare kontroll,
varigenom man naturligtvis också har möjlighet att på ett annat sätt kontrollera
och garantera materialförsörjningen.

Om jag sedan övergår till herr Ohlins anförande, så undrar jag, om vi icke
böra slippa dessa ständiga påpekanden, som den borgerliga prersson excellerar
i, att mitt sätt att diskutera härstammar från mitt akademiska förflutna. Jag
har icke haft den känslan, att någon haft svårt att förstå vad jag sagt, även
de som icke äro akademiker. Mina senaste akademiska kontakter ha varit de
professorer och andra, som jag umgåtts med i samlingsregeringen och bland
partiledarna. Om det är de som förstört mitt sätt att diskutera, kan jag icke
annat än med beklagande konstatera detta. Men skulle vi icke kunna lämna
saken? Blir det, uppriktigt sagt, icke litet tjatigt, detta tal om att mitt sätt
att diskutera är studentikost och akademiskt.

För att sedan övergå till vad herr Ohlin hade att anföra i sak åtager jag

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
mig icke att svara på den störtflod av frågor, som han tror att man skall framställa
när man diskuterar, men jag tillåter mig att svara på de frågor, som
jag tror äro väsentliga och som kunna intressera andra kammaren och ett större
auditorium. Herr Ohlin framhåller, att regeringen skall välja linje. Han menar,
att vi icke kunna säga å ena sidan att vi voro bundna av löftet örn en miljardkredit,
å andra sidan att vi kunde reducera när det gäller leveransernas art
och t. o. m. den tid, under vilken leveranserna skulle utsträckas. Örn herr Ohlin
icke förstår den stora psykologiska skillnaden mellan att sänka ett bud på 1
miljard och att diskutera med en avtalsförhandlande partner om vilka varuleveranser,
som skola ske, kan jag icke göra något åt det. Men jag föreställer
mig, att det icke finns någon i kammaren, som icke förstår, att det psykologiskt
sett är en väsentligt annan sak och skapar ett helt annat förhandlingsläge, örn
en representant för den socialdemokratiska regeringen, sedan en borgerlig handelsminister
gett ett bud på 1 miljard kronor, säger till Sovjetunionen, att han
icke anser sig kunna stå vid det bud, som den borgerlige handelsministern
gett, utan vill pruta ned det, än örn han säger, att förändringar inträffat, som
göra att vi skola söka få fram andra varutyper än dem man ursprungligen
tänkt sig. Den skillnaden är av sådan art, att jag föreställer mig att det är
onödigt att spilla flera ord på den. Jag skulle vilja säga till herr Ohlin, att
nästa gång herr Ohlin gör den socialdemokratiska regeringen den tjänsten att
försöka upplysa okunniga utländska journalister om att detta avtal inte har
någon politisk baksida och har svårt att klara upp den där miljarden, så säg,
herr Ohlin: det var jag som föreslog denna miljard. Det är väl ett enkelt och
renhårigt försök, som de säkert komma att begripa, om de överhuvud taget vilja
förstå. Herr Ohlin säger emellertid: läget har förändrats. Det är så förändrat,
att han vill ha en justering, men lägg märke till, ärade kammarledamöter,
bara en liten justering. Det står i det särskilda yttrandet, och han sade det
upprepade gånger här, att det inte gällde någon stor förändring. En liten nedprutning
skulle varit önskvärd.

Jag vill bara till detta säga, att här ha vi att göra med en partner, med
vilken vi vilja ha långvariga handelsförbindelser. Vi vilja inte betrakta detta
avtal såsom en affär endast för de fem eller sex år som det nu främst gäller,
utan vi vilja se det som ett led i strävandena att på lång sikt skaffa svensk
industri en exportmarknad i Ryssland. Denna för oss och för den svenska industrien
stora och betydelsefulla fråga får inte bedömas efter tillfälliga konjunkturer
och marknadsvariationer från det ena året till det andra.

Herr Ohlin säger att han inte kunde förutse att det skulle bli knapphet på
varor under det första fredsåret, och följaktligen kunde han mycket väl tänka
sig leveranser på en miljard kronor tidigare. Men, herr talman, det gällde ju
leveranser för många år framåt. Det var ju inte fråga örn en diskussion örn
vad som skulle hända 1946 och 1947, utan här gällde det ting, som skulle
bli avgörande för vår handelsutveckling i varje fall under fem eller sex år
först och därefter troligen åtskilliga år framåt. Jag känner mig lycklig över
att ha en mera verklighetsbetonad man som handelsminister än den som satt
i samlingsregeringen tydligen var, om den senare på det sättet låter stundens
impulser bestämma över långvariga affärsförbindelser.

Herr Ohlin säger vidare: ja, men ni ha fått ett indicium på att ni ha
tolkat saken fel. Affärsmännen ha ändrat sin uppfattning. Affärsmännen äro
inte längre lika intresserade av handelsavtalet, som de voro exempelvis 1944
och 1945. Ja, men det veta ju alla, vilket starkt intryck som näringslivets
folk tager av de tillfälliga fluktuationerna och tillfälliga variationerna. Det
är väl ganska naturligt, att de som just nu ha känning av svårigheterna hysa
oro. Men jag trodde att samhällets uppgift var att försöka se det hela på litet

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
längre sikt än vad som kan tänkas vara naturligt för en enskild företagare.
Det vet ju herr Ohlin precis lika väl som jag, hurusom stämningar av pessimism
draga fram över företagarvärlden, stämningar som äro ganska irrationella
och som vålla svåra lidanden, liksom också vågor av optimism gå fram
på lika obegripliga grunder, vållande högkonjunktur, felinvesteringar och ökad
lagerhållning. Vår uppgift, herr Ohlin, när vi syssla med ekonomisk politik,
är väl just att försöka motbalansera dessa av tillfälliga stämningar och tillfälliga
förhållanden vållade svängningar.

Jag skulle överhuvud taget vilja påpeka, att detta betraktelsesätt anlägga vi
även i vårt efterkrigsprogram, vilket herr Ohlin drog in i denna diskussion.
Jag kan inte förstå hur detta kan höra hemma i denna debatt. Men jag skulle
vilja svara genom att ställa en enda motfråga. Herr Ohlin säger att vi lia
felbedömt utvecklingen, eftersom vi i vårt efterkrigsprogram tala örn riskerna
för arbetslöshet, riskerna för depression. Detta skulle alltså vara en felbedömning,
eftersom vi nu befinna oss i ett helt annat läge, där det inte råder någon
arbetslöshet och inte någon depression. Ja, men herr Ohlin bär ju själv varit
med örn att rösta för en beredskaps stat. Vad skulle det tjäna till? Är det
inte meningslöst, örn det är på det sättet, att vi under de närmaste åren inte
ha att räkna med några sådana depressionsrisker? Det förhåller sig väl i stället
så — det måste väl herr Ohlin vid närmare eftertanke konstatera — att beredskapsstaten,
för vilken herr Ohlin har varit en talesman, och arbetarrörelsens
efterkrigsprogram äro uttryck för den tanken, att det kan komma svåra
tider, då man måste tillgripa en aktiv sysselsättningspolitik ifrån samhällets
sida. Då blir skillnaden närmast den, att det för det socialdemokratiska partiet
förefaller naturligt att man verkligen planerar i tid för en sådan situation,
att man vill diskutera igenom, vilka ekonomiska åtgärder som bäst motverka
riskerna för en depression.

Jag kan inte förstå att det var någonting att ironisera över att handelsministern
i denna strävan till en aktiv sysselsättningspolitik räknar in också det
ryska handelsavtalet. Jag lyssnade själv till vad han sade, och han betonade
uttryckligen, att vi inte skola överdriva detta avtals betydelse i detta hänseende.
Det är inte så betydelsefullt i detta avseende som somliga människor
kanske tro. Men som ett led i de strävanden, som ligga bakom arbetarrörelsens
efterkrigsprogram och som jag hittills har trott ligga bakom herr Ohlins
motivering för beredskapsstatens antagande, måste man väl ändå säga att det
är fördelaktigt att ha svensk exportindustri inarbetad på en marknad, som
praktisk taget är helt konjunkturokänslig, vilket den ryska marknaden är.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det är en helt annan och mildare
ton över debatten i dag i denna fråga än som under lång tid förmärkts i den
borgerliga pressen. Den där pågående debatten har sannerligen icke varit
ägnad att skapa förtroende för ett handels- och kreditavtal med Ryssland. Man
har i denna debatt i den borgerliga pressen framhållit, att verkningarna av
detta handels- och kreditavtal skulle för vårt land bli skadliga. Ja, det har
till och med inträffat, att man ansett att dess verkningar ha blivit kännbara
långt innan detta handelsavtal kom till stånd. Det är ju allom bekant, att
rysslandsavtalet länge har fått skulden för den brist på material i det ena
eller andra avseendet som gjort sig kännbar. Det har härvidlag varit mycket
lätt att kasta skulden på detta avtal. Man vann ju med denna trafik även det
syftet att misstänkliggöra socialdemokratien och den sittande regeringen, och
detta var kanske i många fall det främsta syftet. Diskussionen i den borgerliga
pressen har fått en karaktär av häftiga, hänsynslösa och jag vill säga även

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
ovederhäftiga angrepp på den Socialdemokratiska regeringen och främst på
handelsminister Myrdal.

Det är ingen hemlighet att det är folkpartiets tidningar som ha gått i spetsen
för denna kampanj. Det skadar kanske inte att i denna debatt lämna ett
litet stickprov på vad en del av dem tillåtit sig. I Dagens Nyheter stod det
den 21 oktober i en ledande artikel rörande avtalet med Ryssland följande:
»''Hänsynslösa påtryckningar försöktes.» -—• »Att Myrdal farit med osanning
kommer inom en nära framtid att bli uppenbart.» Litet längre ned i artikeln
hette det ytterligare: »De metoder som använts äro skandalösa.» Ja, nog är
det mycket skandalöst som förekommit i denna trafik, icke minst ifrån den
nyssnämnda tidningens sida. Följande dag, den 22 oktober, skrev Dagens Nyheter
under rubriken »Den avslöjade lögnen» bl. a. följande: »Till påtryckningar
och hotelser har man fogat den öppna lögnen.» — »Statsrådet Myrdal är
överbevisad örn osanning.» Det är att märka att utrikesutskottet hade haft
sammanträde dagen före.

När man har läst detta kan man fråga sig vad det egentligen är som har
hänt, vad det är som ligger bakom dessa yttranden. Vad är det för fakta man
har att peka på, som kunna ge anledning till det uttryckssätt, som här har
förekommit? Ja, bland annat hade tidningen på vad man skulle vilja kalla
hemliga vägar fått veta vad som hade förekommit inom utrikesutskottet. Detta
är i och för sig en sensation, och det skulle för oss såsom riksdagsmän vara
av stort intresse att veta, vilka kanaler och vilka vägar som ha använts för
ett offcAitliggörande i denna tidning av vad som förekommit inom. utrikesutskottet.
Det som man tydligen stöder sig på i sådana uttalanden, som här ha
gjorts, har varit den redogörelse som Aseas direktör Thorsten Ericson i utrikesutskottet
har lämnat över förhandlingarna beträffande den elektriska industrien
här i landet. Jag skall inte gå in på några detaljer på denna punkt.
Dessa känna alla till, och det har ju talats om detta förut i dag. Jag tror att
när man tagit del dels av den av direktör Ericson lämnade redogörelsen, dels
av den debatt i frågan som har förekommit och dels också av den dementi, som
direktör Ericson har lämnat, kommer man till den uppfattningen, att någon
påtryckning av den art, som Dagens Nyheter åsyftar, icke har förekommit vid
det samtal, som har ägt rum mellan direktör Ericson och statens representanter.

Jag får för min rent personliga del säga, att jag anser, att när landets intressen
fordra en utvidgning av någon viss industri, då är det inte endast en
regerings eller ett statsråds rättighet utan även skyldighet att överlägga med
denna industris representanter rörande förutsättningar och former för den ifrågavarande
utvidgningen.

Det har i den pressdebatt som förts förekommit tal om ett kommissarievälde,
att vissa s. k. kommissarier här i landet skulle utöva påtryckningar och hotelser
mot svenska företagare. Ja, det lär till och med på något enskilt håll ha
samlats en del uppgifter i detta avseende i ett hemligt arkiv. Jag får för min
del säga, att med tanke på allt vad som stått att läsa i de borgerliga tidningarna
under månader, borde det väl under debatten i dag ha framkommit någonting
rörande vad som har åsyftats i dessa borgerliga tidningsartiklar örn påtryckningar,
örn hotelser och örn kommissarievälde. Men någonting sådant har
ännu icke hörts av i denna debatt. Detta hemliga arkiv skall offentliggöras vid
något lämpligt tillfälle, har vederbörande sagt. Man kan ju fundera över när
detta tillfälle skall inträffa. Det är möjligt att det lämpliga tillfället kommer
att infalla under valrörelsen 1948.

Med anledning av den diskussion som förts kring rysslandsavtalet kan det
finnas skäl att göra vissa reflexioner beträffande förhållandet emellan sam -

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
hållet och näringslivet. Ett företag, en industri, skall väl inte utgöra ett självändamål.
Bör det i stället inte vara så, att dessa företag, dessa institutioner,
skola stå till hela landets och folkförsörjningens tjänst samt utgöra underlag
för en allmän fortsatt höjning av folkets levnadsstandard? En framgångsrik
utveckling för dessa företag är önskvärd såväl ur företagens som ur hela samhällets
synpunkt. Under sådana förhållanden kan man väl anses ha anledning
att göra den reflexionen, huruvida det inte skulle vara tänkbart, att det skapades
former för ett fruktbart samarbete mellan näringslivets folk och representanter
för samhället. Särskilt under tider av stora påfrestningar för produktionen
i det ena eller andra avseendet skulle detta för oss alla säkerligen vara
mycket gagneligt.

Det var även en annan reflexion jag i dag ville tillåta mig att göra, nämligen
beträffande samhället såsom företagare. Örn samhällets intressen fordra
en utvidgning av en viss industri och denna industri av monopolistiska
eller andra intressen inte vill vara med därom, skall då ingenting kunna göras?
Skall, hela samhället, hela landet, fullständigt ligga i händerna på denna industri?
Är det då inte samhällets skyldighet att pröva andra utvägar, bl. a.
samhällelig företagsamhet i en eller annan form? Det finns en bransch som i
närvarande ögonblick och för den närmaste framtiden i det avseendet kunde
vara aktuell. Jag syftar på den elektriska branschen. Vi ha ett stort företag
i denna bransch här i landet, ett monopolföretag. Jag tror att vi av vad som
framgått av lämnade redogörelser kunna konstatera, att det är nödvändigt att
denna industri blir utvidgad, vare sig vi få ett rysslandsavtal eller ej och
att en utvidgad industri på detta område har stora utvecklingsmöjligheter, att
den har framtiden för sig. Under sådana förhållanden kan man fråga sig:
skulle det då inte vara nyttigt att detta monopolföretag finge en konkurrent
inom landet? Företaget i fråga har ingen konkurrens inom landet men i vissa
avseenden utomlands. Det skulle alldeles säkert för svenskt näringsliv i övrigt
vara till gagn, örn man även på detta område inom landet kunde skapa fram
en konkurrens. Jag kommer i detta fall till det resultatet, att örn förhållandena
skulle vara sådana, att ett utländskt företag här i landet skulle behöva
övergå i annans ägo — jag syftar här närmast på ett visst företag inom den
elektriska branschen —- skulle det då inte vara lämpligt att i stället för att
utlämna detta företag till intressenter utom landet försöka att få fram svenska
intressenter och gärna — vilket jag tror skulle vara riktigast — att samhället
självt satte sig i spetsen för grundläggande och påbörjande av en ny industri
i denna bransch här i landet, som -— det är min övertygelse — visserligen inte
till en början men inom en ganska nära framtid nog skulle kunna utvecklas
till en storindustri?

Jag har, herr talman, velat anföra dessa synpunkter i anledning av den
debatt, som. här har. förekommit. Det förslag örn ett avtal örn kredit till Ryssland,
om vilket vi inom de närmaste timmarna komma att fatta beslut, bär
under debatten inte varit utsatt för någon hårdare kritik. Den huvudanmärkning
man riktat mot förslaget har varit att man har ansett det vara överdimensionerat
och att denna kredit skulle komma att utgöra en fara för penningvärdet
i inflationistisk riktning. Men vad som har framkommit i denna
diskussion har ju ådagalagt, att de stora verkningarna inom landet av detta
avtal inte bli kända förrän örn två, tre år. Då är det möjligt att vi ha ett annat
läge i landet. Då är det möjligt att varubristen i det stora hela är hävd. Det
kan komma att visa sig, att avtalet då kan bli till stor nytta och till stort gagn
för företagen i landet. Men, herr talman, vad jag lägger största vikten vid i
detta avseende är inte detta avtals mer eller mindre tillfälliga verkningar utan
dess verkningar på lång sikt för vårt land. Ty detta avtal med Ryssland är

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
avsett att vara ett avtal på lång sikt. Jag tror att det sett ur denna synvinkel
kan bli till mycket stort gagn för hela vårt land, dess industri och dess arbetare.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Under den del av debatten, som hittills
har avverkats, lia dels av statsministern och dels av handelsministern
gjorts ett par uttalanden, som kanske kunna förtjäna någon liten ytterligare
belysning utöver vad som redan tidigare kommit dem till del.

Statsministern förklarade i den deklaration, med vilken han inledde vår
debatt i dag, att regeringen kunde — jag citerar honom — »helt och oreserverat
ansluta sig till utskottets formuleringar». Han karakteriserade vidare
utskottsutlåtandet som — jag citerar fortfarande — »klart genomtänkt och
invändningsfritt». Handelsministern å sin sida förklarade sig vara, som orden
folio, »fullt nöjd» med utskottsutlåtandet. Ja, herr talman, att vara gudelig
och låta sig nöja är vinning nog, som det heter i skriften, och det är ju fägnesam!
att konstatera, att vår handelsminister nu har bekänt sig till denna, som
jag menar, ganska förståndiga levnadsregel. Det är fägnesam!;, men kanske
samtidigt en smula överraskande för några här i församlingen, som erinra sig
vår finansministers ganska starka aptit icke mindre på livet, vilket ju är
rimligt, än även på makten.

Jag återgår emellertid till statsministerns uttalanden, och jag vågar ställa
frågan: vad innebär nu denna deklaration från statsministerns sida? Enligt
min mening måste statsministerns kategoriska uttalanden. i dessa stycken
anses vara förbindande för framtiden. Därav följer, menar jag, att örn situationer
skulle inträffa, som kunde tänkas innebära ett ifrågasättande av regeringens
villighet att effektuera dessa uttalanden, ej blott oppositionen utan
kanske än mera majoriteten har skyldighet att se till att rättelse härutinnan
åvägabringas. Men dessa statsministerns av handelsministern understrukna deklarationer
innebära enligt min mening ännu något mera. De betyda, att regeringen
helt och fullt måste rätta sig efter utskottets förklaring, att »regeringen
vid utnyttjandet av sin kompetens har att taga vederbörlig hänsyn
såväl till hemmamarknadens behov som till viktiga andra svenska exportintressen».
De betyda vidare, att regeringen understryker vad utskottet förmält
därom, att »det ligger i sakens natur, att en omfattande export utan
motsvarande import, i detta som i andra fall, får betydande återverkningar
inom svenskt näringsliv — industri såväl som jordbruk — och för svensk försörjning».
De betyda — för att gå ännu ett steg — att regeringen för sin del
är ense med utskottet därom att »i ett knapphetsläge sådant som det nuvarande
kan det ej undgås, att dessa återverkningar bliva påfrestande för olika delar
av det svenska folkhushållet». Och de betyda slutligen, att även regeringen
ger till känna, att »vad utskottet erfarit under ärendets beredning bestyrker,
att farhågorna för att kreditleveranser under den närmaste tiden medföra svårigheter,
icke kunna avvisas som grundlösa, svårigheter, som, därest dessa
leveranser finge en mycket stor omfattning, bleve påtagligt kännbara».

Herr talman, jag skulle kunna fortsätta med en uppräkning av dylika utskottsformuleringar
av tämligen kritisk art. Jag skall inte göra det, jag skall
endast understryka vad jag redan antytt, nämligen att statsministerns kategoriska
anslutning till utskottets formulering — han använder uttryckligen
denna term — innebär, att han för sin del helt och fullt och utan invändning
accepterar vad utskottet i detta hänseende anfört.

Från de debatter, som hittills ägt rum, har man vidare kunnat lägga märke
till det ganska högaktningsfulla bemötande, som såväl statsministern som handelsministern
ha lågt i dagen i förhållande till det svenska näringslivet. Jag
tycker nog, att det i dag från det hållet kom något andra tongångar än dem,

Onsdagen den ld november 1940 eiri.

Xr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
man för blott kort tid sedan hade tillfälle att lägga märke till från samma
talesmän.

På tal örn svårigheterna att genomföra avtalet, så framhöll ju statsministern
i förmiddags, som säkerligen många av kammarens ledamöter väl komma ihåg,
att dessa svårigheter icke skola bagatelliseras. Jag tycker, att denna deklaration
från statsministerns sida, med hänsyn till allt som har förekommit i detta
ärende, var värdefull. Till sin storlek kunna svårigheterna emellertid, sade
statsministern, »icke jämföras med de svårigheter, som näringslivet och samhället
med gemensamma ansträngningar övervunno under krigsåren». Vad
innebär nu detta uttalande från statsministerns sida? Ja, det kan ju näppeligen
tolkas på något annat sätt än att statsministern därmed ville ge ett, som
jag menar, mycket väl motiverat erkännande för det sätt, på vilket näringslivet
i samarbete med statsmakterna fungerade under krigsåren. Jag föreställer mig,
att detta var statsministerns avsikt med detta uttalande. Jag menar också, att
hans åsikt är, att när näringslivet på detta sätt kunde fungera till hela samhällets
bästa under krigsåren, skulle det också i dag när objektet för dess verksamhet
är väsentligt mindre än det var då, kunna fungera väl.

Handelsministern å sin sida var, örn jag inte hörde alldeles fel, ännu mera
outspoken på den punkten. »Regeringen kommer att på allt sätt möta industrien
i dess vilja till samarbete», sade han. Och min vän Erik Fast, den socialdemokratiska
kammargruppens aktade ordförande, ordade måhända icke utan en viss
emfas -— jag tillät mig notera frasen ordagrant — om »våra näringsidkares
rakryggade och stolta hållning». Detta är tongångar, som jag för min del är
ganska glad att ha blivit i tillfälle att åhöra, och jag vill bara till detta konstaterande
knyta en stilla förhoppning att dessa från statsrådsbänken och från
kammargruppens ordförande tillkännagivna stronga uppfattningar måtte komma
att hålla sig en något så när avsevärd tid framöver. En logisk konsekvens
av denna onekligen både tilltalande och höga betygssättning av det svenska
näringslivet borde väl också vara, att regeringen och dess parlamentariska
underlag åtminstone tills vidare avhålla sig från ingripanden, som störa det
svenska näringslivets bemödanden om genomförandet av just detta omfattande
handelsavtal, ett genomförande, som vi nog till alldeles övervägande del i denna
kammare hoppas på.

Då jag nu, herr talman, för min del går att rösta för avtalet, beror det självfallet
på många omständigheter. Det är ju här ganska svåra överväganden att
göra, men för min del beror mitt ställningstagande till icke ringa grad på det
svenska näringslivets lojala och ansvarsmedvetna inställning i denna sak, en
inställning som funnit uttryck i följande rad i det utlåtande, som näringslivets
representativa organisationer, Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna
exportförening, ha ingivit till utskottet och som finnes intaget i utskottets
utlåtande — observera icke i utskottets recit! Detta är väl en liten riksdagsfiness,
som man kanske inte fullt förstår ute i landet, men som man kanske
inom dessa murar fäster en viss vikt vid. Jag tänker mig. att utrikesutskottet
genom att i sitt eget utlåtande ta in denna skrivelse från näringsorganisationerna
på sätt och vis vill understryka vad däri utsagts och måhända också på
sätt och vis solidarisera sig med de allmänna uttalanden, som från näringslivets
sida där kommit till uttryck. Den punkt, som jag vill citera och som för
mig varit av en viss betydelse, när jag gått att ta ställning till frågan, lyder
sålunda: »Den svenska industrien kommer trots nuvarande pressande förhållanden
och trots osäkerheten örn den framtida utvecklingen att göra det bästa
möjliga av de nu ingångna regeringsavtalen.» Jag tror, att man kan fullt lita
på vad härutinnan från näringslivets sida har utlovats.

Andra kammarens protokoll 19U0. Kr S6.

Nr 36.

Onsdagen deli 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Herr talman, med dessa få ord anhåller jag- att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hade inte tänkt besvära kammaren
med något inlägg i denna debatt, men ett yttrande av herr Svedman nödgade
mig att begära ordet. Han försökte uttolka en av punkterna i avtalet, och
denna uttolkning hänger på ett visst sätt samman med en viss sats i det särskilda
yttrande, som de borgerliga ledamöterna i utskottet lia avgivit.

Jag vill emellertid, herr talman, innan jag går in på den saken, begagna
tillfället att säga ett par ord till. När man de senaste veckorna har deltagit
i behandlingen av här föreliggande avtalskomplex, har man i många avseenden
förvånats över det tal, som har förts såväl i pressen som här i kammaren
i dag. Man har talat örn hur den svenska industrien har behandlats, hur
industriledare skulle lia drivits, o. s. v., o. s. v. Örn jag, herr talman, får ge
ett samlat intryck, som säkert de flesta av utrikesutskottets ledamöter skulle
kunna instämma i, så stämmer det på intet sätt med de skildringar, som här
ha givits. Utskottet har, som det skriver, hört så många industrirepresentanter
att de omfatta den väsentliga eller övervägande delen av de företag, sorn
här skola tjänstgöra som leverantörer. Med något undantag ha alla dessa industriledare
givit intryck av att vara karlakarlar, som ha varit beredda att
stå för sin mening i alla väder, och som jag skulle tro varken falla för handelsministerns
blåa ögon eller för någon annan potentat.

Jag tycker det är rimligt, att detta blir sagt, så att inte riksdagens protokoll
ge intrycket att dessa representanter för företagarlivet, som ha haft företräde
inför utskottet och lagt fram sina synpunkter, äro vindflöjlar, som
svänga från den ena sidan till den andra.

Det är, herr talman, rätt underligt, att man i denna dags debatt framför
allt har uppehållit sig vid nuläget. Det har ifrån alla håll, såväl av dem som
lia sagt att de komma att rösta för detta avtal som av dem som lia yrkat avslag,
sagts att avtalet blir besvärande för den svenska industrien, att det —
som herr Ohlin har sagt och som det står i det borgerliga yttrandet — är »överdimensionerat»
.

Det synes mig, herr talman, som om det finns anledning att inte bara uppehålla
sig vid de två första åren, utan även kasta blicken framåt till den sexårsperiod,
som det här gäller. I realiteten gäller det ju sex år. Jag tror inte,
att jag förråder någon hemlighet, örn jag säger att jag vid flera tillfällen under
denna behandling bär roat mig med att ställa den frågan: örn nu den
svenska industrien är så upptagen under de närmaste åren, hur blir det då
ur den svenska industriens synpunkt, örn vi efter ytterligare några år framåt
tänka oss ett omslag i konjunkturerna? De svar, som ha givits från alla håll,
äro att då blir detta avtal en fördel och att man hälsar det med tillfredsställelse.
Det synes mig således, herr talman, som örn man i detta sammanhang
inte bara har rättighet att tänka på de svårigheter som följa den allra närmaste
tiden, då ju dock leveranserna äro mindre än senare, utan att man även
har skyldighet att se framåt mot den tid som kommer efter de första åren.

Det som föranledde mig att begära ordet var att herr Svedman tog upp en
post i avtalet, som heter »Utrustning för husbyggnad och tillverkning av
byggnadsmaterial», och slöt sina reflexioner med ungefär följande: »Det

skall bli intressant att se när de tusentals bostadslösa komma och uppvakta
regeringen och kräva att ingen export i detta avseende skall äga rum.» Nu är
det så Vekligt, att utrikesutskottet vid sin behandling av detta ärende har haf t
till sitt förfogande en något mer specificerad lista än den som föreligger i
propositionen. Hade herr Svedman haft tillfälle att se det dokumentet, hade

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Xr 36.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
han kanske inte gjort sig skyldig till det påstående han nu gjorde. Jag Ilai
ansett det nödvändigt att ta upp detta till behandling, därför att det erinrar
om »de 30 000 lägenheter», som herr Ohlin nämnt i debatten ■— jag påstår
inte att herr Ohlin har avsett att åstadkomma ett sådant resultat; det vare
mig fjärran! Samma sak återspeglas i det borgerliga yttrandets ord örn att
detta avtal kan komma att tränga tillbaka byggnadsverksamheten ytterligare.
Det framgår ju att de tankar, som herr Svedman gjort sig till tolk för och
det, som herr Ohlin har uttalat, i någon män återfalla på samma sak. Låt mig
först säga herr Svedman, att de poster som jag här berört icke gälla byggnadsmaterial.
^ De gälla till mycket stor del fabriksutrustning och i tre särskilda
fall sådana ting, beträffande vilka den svenska industrien på ifrågavarande
område har ett uppenbart exportintresse. Bland dessa är det även
fråga om en industri, beträffande vilken man nog kan säga, att frågan är örn
den icke är överdimensionerad, varför den måste anses ha intresse av att få i gång
denna export. Så förhåller det sig i verkligheten. Jag tror således, att med
hänsyn till vad utskottet skrivit i detta avseende och som senast citerades
från s. 17 av herr Hagberg i Malmö, finns det ingen som helst anledning att
ett ögonblick tänka sig att ett sadant läge skulle komma att uppstå som det
herr Svedman drömde om.

Det har här i dag= talats många ord, och det är icke min avsikt att gå in i
någon polemik örn någonting mer än vad jag* gjort i detta sammanhang. Men,
herr talman, det roar mig att spörja efter den »reservation», som man talar
örn i det här sammanhanget. Det är flera av de herrar som ha ställt avslagsyrkande
här som lia talat örn »reservanterna». Jag har icke lyckats upptäcka,
och jag tror icke heller, att det finns någon- av utrikesutskottets ledamöter,
vare sig bland de åtta borgerliga eller de åtta socialdemokraterna, som
bär upptäckt några reservanter. Det är sexton man i utrikesutskottet, och alla
stå för vad utskottet i detta sammanhang skrivit.

Man skall naturligtvis icke underskatta de svårigheter som komma att möta
de första åren. Vid behandlingen av detta ärende i utskottet ha lämnats synnerligen
ingående redogörelser — jag vill icke tala om förhör, fastän nog även
sådana förekommit -— angående den kredit som redan givits och den kredit
vi nu äro beredda att ge. Med hänsyn till vad jag sålunda fått del av har jag
trots ovannämnda svårigheter kommit till den uppfattningen, att man, om man
vill tänka på framtiden, icke har någonting annat att göra än att ansluta sig
till den hemställan utrikesutskottet har gjort.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av ett uttalande som herr Fast gjorde här i kammaren.

Herr Fast ville på sitt sätt förklara varfcr ett antal ledamöter i utrikesutskottet
bifogat ett särskilt yttrande. Han framställde saken på det sättet, att
de borgerliga utskottsledamöterna ville ordna det så finurligt för sig, att om
det gick illa med det ryska avtalet, hade de det särskilda yttrandet att falla
tillbaka på och säga: »Se, så förutseende oell förståndiga vi voro.» T den händelse
det däremot utföll mycket bra, komme do att åberopa utskottets uttalande
och säga: »Det stodo vi för.»

Jag ber att få säga herr Fast, att det är av ett helt annat skäl, som detta
.särskilda yttrande är tillkommet. Vi tilläto oss i utskottet framföra kritik mot
regeringens sätt att sköta förhandlingarna beträffande rysslandsavtalet. Vi
hade föga utsikt att få herr Fast och hans partikamrater att vara med örn att
i utskottets utlåtande skriva in något om denna kritik. Därför tilläto vi oss
att avlåta detta särskilda yttrande. Hade vi icke gjort det, hade man från socialdemokratiskt
håll sagt: vad komma herrarna och bråka för, när ni icke

100

Nr SG.

Onsdagen den 13 november 1916 em.

Sv etisk-rysk a handels- och kreditavtal. (Farts.)
framfört särskild mening i utskottet och till dess utlåtande? Det är mot den
bakgrunden det särskilda yttrandet skall ses, och jag kan icke finna, att vad
vi där tillåtit oss säga vederlagts här.

Herr Fast gjorde även ett annat uttalande. Han sade, att givet bud är givet
bud, och ställde frågan: är det icke riktigt? Jo, herr Fast, givet bud är givet
bud, som man skall stå fast vid under förutsättning, att förhållandena vid
vilka budet är givet äro oförändrade. Men i detta fall är det icke på så sätt.
Här äro materialsvårigheterna och produktionsbetingelserna avsevärt ändrade
sedan första budet gavs.

Jag skall icke ge mig in på någon lång debatt så här dags, herr talman.
Jag bara gör en enda liten replik till herr Olsson i Gävle. Jag har icke hört
från något håll —- i alla händelser icke från borgerligt håll — att de industriens
män, som uppträtt i utskottet eller som utskottet i detta sammanhang haft
tillfälle att rådgöra med, icke varit bra karlar. Men vi ha icke heller känt behov
av att utfärda så utomordentliga orlovssedlar för dem som herr Olsson i
Gävle här gjort. Örn näringslivets män äro så duktiga ledare, som herr Olsson
här skildrat dem, vilket jag gärna instämmer i och tror att de äro, så måste
jag göra den frågan: varför måste då det socialdemokratiska partiet vid upprepade
tillfällen göra framstötar mot skilda delar av det svenska näringslivet
och hota med förstatligande? Låt då dessa karlakarlar, för att använda herr
Olssons uttryck, få bättre arbetsro att sköta sina företag, så skulle det vara
till uppenbart stor nytta för den svenska produktionen och den svenska försörjningen.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Trots
den sena timmen skall jag tillåta mig en replik, och jag skall rikta den uteslutande
till min företrädare som handelsminister, herr Ohlin.

Jag var tyvärr icke i tillfälle att höra hans anförande, eftersom jag själv
hade ett anförande i första kammaren under tiden, men jag har^ fått, som jagtror,
ganska noggranna och riktiga anteckningar. Örn jag förstår herr Ohlins
situation rätt, känner han en fullkomlig lidelse icke bara att försvara sina tidigare
ståndpunktstaganden i olika hänseenden, utan också att ställa just detta
avtalsförslag och de förhandlingar som lia föregått detsamma i en ytterligt
ogynnsam dager i jämförelse med den förhandlingsuppläggning, som han själv
var medansvarig till sommaren 1945. Jag förutsätter, att hans diskussion örn
dessa ting icke har så förfärligt stort intresse för kammaren. Den är ju huvudsakligen
av historisk betydelse. Jag måste emellertid ta upp en del saker, som
han sagt, helt enkelt därför att han därigenom skapar vissa enligt min meningfelaktiga
föreställningar örn det föreliggande avtalsförslaget och de förhandlingar,
som ha föregått det.

Herr Ohlin angav olika punkter där avtalsuppläggningen 1945 skulle vara
överlägsen avtalsuppläggningen 1946. Han påstår således, att en förutsättning
för uppläggningen 1945 skulle ha varit en tillfredsställande relation mellan
den export som lämnades på kredit och den export som var balanserad av import,
trots att, som han medger, den svenska regeringen genom 1945 års ståndpunktstagande
hade övergivit själva automatismen, så att det icke nödvändigtvis
skulle varit lika stort balanserat byte som kreditexport. Så begärde man
då en tillfredsställande relation och en lösning på annat sätt av detta problem.
Han påstår vidare, vilket enligt min bestämda mening är felaktigt, att efter
hans uppläggning skulle det ha varit 50 % export av den ena typen och 50 %
export av den andra typen, medan det i det föreliggande avtalet skulle vara
67 % kreditexport och bara 33 % export mot import. Detta är en fundamentalt
felaktig syn på det avtal vi nu gå att besluta örn.

Onsdagen den 13 november ISIG em.

Nr 36.

101

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Jag Ilar påpekat, att det gjordes alldeles klart för ryssarna, att i den allmänna
ram vi lia för kreditexporten så komme det icke att bli på långa vägar
200 miljoner kronors kreditexport första året oell icke heller andra året utan
en väsentligt lägre. Denna exportvolym är mindre än den balanserade handel
som vi tänkt oss för första året, som ju uppgår till 100 miljoner kronor. Kunna
vi förverkliga de planer, som här lagts upp, blir det alltså icke bara lika stor
utan väsentligt större export, som är balanserad av import under de första åren.
För åren därefter kommer visserligen kreditexporten att stiga enligt denna
plan. Men det är också inskrivet i avtalet, att de ryska och svenska regeringarnas
ansträngningar skola vara inriktade på att då även utvidga den balanserade
handeln. Jag påstår alltså, att herr Ohlins jämförelse på denna punkt
gjorts felaktigt.

Vidare säger herr Ohlin, att det 1945 hela tiden var en förutsättning, att
man skulle komma överens örn vilka varor som skulle exporteras och importeras.
Icke heller i det hänseendet har någon skillnad förelegat mellan uppläggningen
av förhandlingarna i år och den uppläggning som i abstrakt form
förelåg i fjol. Det har också nu hela tiden varit vår förutsättning, att man
skulle komma överens örn varulistorna, och ledamöterna av denna kammare
veta mycket väl, att förhandlingarna blevo så långvariga emedan det tog avsevärd
tid, innan man nådde överenskommelse örn hur varulistorna skulle se ut.

Herr Ohlin gör än vidare gällande, att vi nu skulle lia givit ryssarna besked
om en enmiljardskredit under alla förhållanden. Detta är naturligtvis fullkomligt
misstag. Vad vi lovat redan vid förhandlingarnas början, som utgångspunkt
vid förhandlingarna, denna gång var vad vi voro beredda att lova för
ett år sedan, nämligen att lämna en kredit av en miljard kronor under en period
av fem år, men förutsättningen var givetvis hela tiden även denna gång,
att man skulle nå överenskommelse i alla andra hänseenden.

Herr Ohlin har rätt däri, att nu blir återbetalningstiden femton år i stället
för tio år, som man förutsatte för ett år sedan. Man har också kommit överens
örn en lägre räntesats. Där lia vi två olikheter. Jag vill icke säga, att de äro
väsentliga. Det finns viktigare ting i detta avtal än kredittidens längd och
räntesatsen. Som alltid vid förhandlingar länder emellan och överhuvud taget
vid alla förhandlingar ha vi varit beredda på att man får ge och ta. Såsom
avtalet kommit fram lia vi varit beredda att utsträcka kredittidens längd och
något sänka den begärda räntan. När jag vid olika tillfällen har sagt, att någon
väsentlig förändring av direktiven icke gjorts, har jag alltid tillagt »i de
hänseenden som varit föremål för offentligt intresse och allmän diskussion»,
vilket icke varit fallet i fråga örn kredittidens längd och räntesatsen. Det är
klart, att herrarna kunna säga, att dessa förändringar i fråga om kredittidens
längd och räntesatsen äro så väsentliga nackdelar, att man icke bör ta avtalet.
Det har emellertid icke någon representant för de borgerliga partierna i utrikesutskottet
gjort.

Herr Ohlin har också anfört, att uppläggningen 1945 var betydligt försiktigare
i så måtto, .att man rekommenderade den ryska regeringen att söka på
annat håll skaffa sig sådana varor, som vi skulle ha svårigheter att leverera.
I fråga örn uppläggningen av diskussionen 1945 vill jag säga, att jag läst alla
protokollen, så att jag vet vad jag talar om i detta hänseende. Jag kan därför
säga, att icke heller härvidlag har det skett någon förändring.

Sedan understryker herr Ohlin vad som anförts i det särskilda yttrandet örn
att det har skett väsentliga förändringar i de reala förutsättningarna. Den väsentliga
förändringen i de reala förutsättningarna är ju, att de föreställningar
man hade på sommaren 1945 -—närmare bestämt herr Ohlin då hade — ha visat
sig felaktiga, icke minst i det hänseende han själv åberopat, nämligen i fråga

102

Nr 30.

Onsdagen deli 13 november 194ö em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
om möjligheten att få import från Tyskland. Dessa väsentliga förändringar i
förutsättningarna ha fört till att vi hävdat — och framgångsrikt lyckats hävda
•— att leveranserna skulle vara relativt begränsade under de första åren.
när knapphet råder, och det har vidare resulterat i att vi kunnat förlägga leveranstiden
för vissa varor till ett belopp överstigande 100 miljoner kronor till
ett sjätte år.

Det bär berättats mig, att herr Ohlin gav någon förklaring till varför han
hade så optimistiska föreställningar om den tyska exporten föregående år. Det
har kanske icke så stort intresse annat än personhistoriskt sett. Jag tror icke
heller, att kammaren vid denna sena timme är särskilt intresserad av att jag
till kritik upptager herr Ohlins kritiska funderingar angående förutsägelser
örn konjunkturerna, som jag gjort och han gjort. Har det funnits någon skillnad
under de tjugo år vi som kolleger och nära vänner diskuterat konjunkturerna
bär den varit, att herr Ohlin varit något mera benägen till optimism
än jag i allmänhet varit. Dess värre har nog verkligheten — örn jag får göra
sammanfattningen — i allmänhet bättre följt de prognoser, som gjorts av den
litet mera pessimistiska skolan.

Vidare säger herr Ohlin, att sommaren 1945 byggde leveransförslagen på
industriernas önskemål och voro tilltagna med viss säkerhetsmarginal. Jag vill
nu säga, att det enda leveransprogram jag funnit i de handlingar som finnas
bevarade gäller våren 1944 —• jag känner icke till några leveransförslag från
sommaren 1945 i samband med det krediterbjudande som regeringen då gjorde.
Men dessutom bär det naturligtvis varit likadant nu. När våra förhandlare i
maj reste ut, hade de en exportlista på varor, som skulle passat oss i särskilt
hög grad att exportera och som skulle fyllt miljardkrediten. Vad som
hände var ingenting särskilt märkvärdigt. Det var vad som händer vid praktiskt
taget alla förhandlingar, nämligen att ryssarna visade sig ha intresse av
en annorlunda sammansatt import från Sverige. Våra förhandlare förklarade
då på regeringens uppdrag, att det icke var möjligt att fylla dessa ryska
önskemål. Vad vi lovade var, att vi skulle här hemma tillsammans med industrien
göra en undersökning om hur långt vi skulle kunna tillmötesgå ryssarnas
önskemål. Dessa undersökningar visade till en början — jag vill upprepa
det —- en mycket låg siffra. När jag förklarat mig ha blivit överraskad
över undersökningarnas fortsatta förlopp, så är det därför, att ju noggrannare
vi studerade våra möjligheter desto större möjligheter sågo olika industrier att
fylla önskemålen. Detta gällde dock icke, bör jag måhända säga, den elektriska
industrien, lrärmast Asea, som stod fast vid det mycket låga bud, som Asea
redan tidigt lämnade. Företaget kunde lägga på 25 miljoner kronor, men det
var beroende på att ryssarna voro beredda att förändra specifikationen av sina
önskemål. Därtill kunde det lägga nya 30 ä 35 miljoner, när leveranstiden
utvidgades till sex år.

Örn jag icke är fel underrättad kom herr Ohlin sedan in på det stora kapitlet
örn »påtryckningarna» på industrien, och han lär lia lämnat en hel serie
exempel som för mig lia blivit redovisade. Jag vet icke, örn detta skall vara
exemplifikationer ur det berömda hemliga arkivet. Vad jag kan svara inför
dessa exempel är, att de flesta av dem äro så anonyma, så obestämda, så
föga konkreta, att jag omöjligt kan på rak arm ta upp dem till diskussion.
Jag vill säga, att jag icke tror att man gagnar en förnuftig diskussion här i
kammaren genom att draga upp obestyrkta anonyma exempel av sådan karaktär,
att den ansvarige departementschefen icke rimligtvis kan antagas vara i
tillfälle att säga ja eller nej, säga örn det är fel eller riktigt eller ge någon
förklaring till att det är på det viset, örn det är på det viset. Jag skall emellertid
tillåta mig att privat efterspörja, örn icke herr Ohlin är i tillfälle att ge

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Nr 36.

103

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
mig mera specifika uppgifter, oell därest så är fallet, skall jag lämna dessa
uppgifter till vederbörande myndigheter för närmare utredning.

I ett fall gav herr Ohlin emellertid så pass konkreta detaljer, att det blir
mig möjligt att svara. Örn jag har blivit riktigt underrättad, har herr Ohlin
framställt följande exempel på »påtryckningar» på den svenska industrien för
att pressa den till större leveranser än som den av rent kommersiella hänsyn
skulle vilja åtaga sig och i själva verket pressa den utöver det möjligas och
rimligas gräns. Han säger, att en företagsgrupp förklarat sig beredd att leverera
190 000 kilowattimmar ångtrycksanläggningar på fem år. Detta bud skulle
av våra förhandlare lia höjts till 250 000 kilowattimmar, och detta skulle våra
förhandlare ha gjort utan kontakt med företagen, om jag förstod honom rätt.
Detta skulle ha- skett utan att hänsyn tagits till att just denna företagsgrupp
skulle leverera vissa andra maskinanläggningar. Höjningen skulle icke varit
möjlig om man hade fasthållit vid dessa andra leveranser. Det är klart, att
lia här några påtryckningar utövats, så ha de inte utövats av departementschefen,
men han är naturligtvis beredd att ta ansvaret för vad som gjorts av
de myndigheter och de representanter, som här ha arbetat å regeringens vägnar.
De upplysningar jag införskaffat ge följande bild.

Vid en första förfrågan kunde delina företagsgrupp ställa i utsikt för 100 000
kilowatt vattenkraftsanläggningar och för 100 000 kilowatt ångkraftsanläggningar.
I mitten av juli förklarade sig sedermera företagsgruppen, efter direkta
förhandlingar med representanter för den ryska handelsdelegationen, beredd
att leverera för 200 000 kilowatt i stället för 100 000 kilowatt av vattenkraftsanläggningar
— den kunde göra det därför att ryssarna voro beredda att förändra
sina Specifikationer — och att dessutom lämna 190 000 i stället för
100 000 kilowatt ångkraftsanläggningar. Den senare höjningen kunde ske på
grund av möjligheten till elektriska leveranser till en viss annan industrigrupp
utanför den vi här tala om, som då skulle kunna åtaga sig stegringen. Man
lämnade vidare den uppgiften vid dessa direkta förhandlingar, att ryssarnas
önskemål, som ursprungligen gällde ångkraftsanläggningar för 345 000 kilowatt,
skulle kunna helt uppfyllas på sju år. Vid förhandlingarna i
Moskva utökades leveranstiden för dessa ting från fem år till sex år,
och det ansågs då möjligt på grundval just av företagens egna uppgifter,
lämnade vid direkta förhandlingar med de ryska förhandlarna, att höja de
190 000 kilowatten inom fem år till 250 000 kilowatt inom 6 år. Jag erinrar örn
att man hade förklarat sig beredd att, om vi lyckats utverka en leveranstid av
sju år, leverera för 345 000 kilowatt. Jag har ansett det angeläget, eftersom
jag fick ett enda exempel som var så pass konkret att det kunde behandlas, att
införskaffa de exakta uppgifterna.

För övrigt skall jag bara tillåta mig en sista replik. Örn jag förstår mina anteckningar
riktigt, säger herr Ohlin, att regeringen vid den jämförelse, som är
honom så angelägen även örn den kanske inte är så viktig ur kammarens synpunkt,
så att säga följer två spår för argumenteringen. Å ena sidan säga vi,
att vi varit bundna vid samlingsregeringens bud 1945 och att vi inte kunnat
reducera omfattningen av kreditleveranserna, då miljarden redan var utlovad.
A andra sidan, säger herr Ohlin, påstå vi att. vi faktiskt lia reducerat kvantiteten
och förlängt perioden. Jag tror inte, att dessa båda spår i argumenteringen
liro fullt så oförenliga, som det kan låta. om man säger det på detta
sätt. Vi påstå förvisso och ingalunda i syfte att skifta något ansvar ifrån oss,
att vi i så måtto voro bundna vid del luid pä en exportkredit örn en miljard,
som var lämnat i sin tydligaste form i juni 1945, att vi anse — och mena oss
kunna anse. efter de förhandlingar vi fört, de erfarenheter vi gjort och den
sakkunskap vi anlitat — att det näppeligen skulle varit oss möjligt att nå en

104

Nr 3(i

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
överenskommelse av denna typ med den ryska regeringen, om vi hade behandlat
vår motpart i förhandlingarna på det underliga sättet, att vi skulle tagit
tillbaka det, som i alla händelser från rysk sida betraktades som ett kreditbud.

Men, som sagt, det är inte frågan örn att här skjuta ifrån sig ett ansvar. Vi
ansågo också, att detta var en rimlig och väl avvägd kreditvolym för det syfte,
som vi menade, att den skulle tjäna.

Samtidigt ha vi emellertid, med beaktande av den situation, som nu råder
och som för den allra närmaste tiden kan väntas råda, i våra förhandlingar
med ryska vederbörande lyckats få dem att förstå, att leveranserna under den
allra närmaste tiden på kreditlistan icke kunna komma att ens tillnärmelsevis
uppgå till de 200 miljonerna. Det gäller alltså en reduktion för den första perioden,
som kommer att motsvaras av en stegring under senare år och som motsvaras
av förlängningen till sex år i stället för fem för många viktiga varuslag.

Dessa båda argumenteringslinjer äro fullt förenliga och ge klart uttryck för
hur vi ha sett på denna sak.

Låt mig, eftersom jag Ilar gått in i en andra replik till herr Ohlin, sluta
med att ånyo framföra mitt varmt kända beklagande över att herr Ohlin å ena
sidan skall känna en så utomordentlig ambition att stapla upp alla möjliga invändningar
och kritiker mot det avtalsförslag, som han örn en liten stund tänker
rösta för, och att han å andra sidan är så utomordentligt ärekär för det
avtalsförslag från i fjol somras, som han var medansvarig för såsom medlem av
samlingsregeringen. I ali synnerhet tror jag det är olyckligt, att ledaren för
ett, låt vara litet, men tydligen efter hans mening växande borgerligt parti
intar en så negativ ståndpunkt. Det vore särskilt olyckligt, örn det utomlands
skulle uppfattas som örn herr Ohlin talade icke bara som ledare för folkpartiet,
utan som ledare för det skymtande borgerliga blocket.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag har med det största intresse
tagit del av denna debatt. Det är förklarligt. Detta är en fråga, som kommer
att ha ganska stort inflytande på vårt lands utveckling under de närmaste
åren och för de förhållanden, som bli rådande här i landet. Jag har
tyckt mig finna en fullständig enighet örn att vi i vårt land böra utsträcka
våra handelsförbindelser även österut, och jag delar fullständigt denna mening.
Det avtalsförslag, som nu ligger på riksdagens bord, har varit utsatt
för en ganska genomgående och omfattande kritik. Jag har med stort intresse
tagit del av de invändningar mot avtalet och det försvar för detsamma,
som här framförts. Jag hade efter herr Ohlins många och långa anföranden,
där han enligt mitt förmenande ganska grundligt kritiserat sönder detta avtal,
närmast väntat att få höra, att han nu gått ifrån den ståndpunkt han intagit
i utskottet och hill'' ville gå på avslag, men jag finner ju, att han fortfarande
vill gå in för att detta avtal skall förverkligas. Han har åtminstone
huvudsakligen sett detsamma ur industriens synpunkt. Ett pär talare, närmast
herr Pehrsson-Bramstorp och herr Skoglund i Doverstorp, lia vidrört
konsekvenserna för jordbruket av detsammas genomförande.

Jag skall inte alls uppehålla mig vid detaljerna och ansvaret för avtalets
tillkomst. Dem få de herrar, som äro mer eller mindre ansvariga för desamma,
tvista om. Men jag skall tillåta mig att bara med några ord beröra verkningarna
för landsbygdens och för jordbrukets del, sådana som jag anser att
de komma att bli under de närmaste åren, om detta avtal förverkligas.

Vi lia redan nu en skriande brist på arbetskraft inom jordbruket, och vi ha
samma brist på arbetskraft då det gäller skogsavverkningen. Yi skogsägare
äro ofta ålagda avverkningsplikt för att fylla bränslebehovet i landet, en avverkningsplikt
som vi inte kulina fullgöra, därför att vederbörande organ, ar -

Onsdagen deli 13 november 1946 em.

Nr 36.

105

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
betsförmedlingarna, inte kunna ställa arbetskraft till förfogande. När det gäller
jordbruket lia vi fått bevittna, hur man skickar ut militär och ungdomar
för att hjälpa oss att rädda skörden. Byggnadsverksamheten och den industriella
utvecklingen lia dragit till sig allt mer och mer av landsbygdens folk.
Man talar om att vi jordbrukare skola rationalisera. Men för att genomföra
rationaliseringen krävas människor och människors arbete, det kräves maskiner,
det kräves redskap. Arbetskraften kommer ovillkorligen under de närmaste
åren att tas ännu hårdare i anspråk, om man skall fullgöra detta avtals
förpliktelser. Nu säger visserligen handelsministern, att de båda första
åren blir det varken 100 eller 200 miljoner kronor man levererar varor för till
Ryssland, utan de stora leveranserna komma först senare. Men är det inte
så, att många av våra industrier redan dessa år få börja att för utbyggnader,
för anskaffning av maskiner och för att bygga bostäder åt sina arbetare dra
till sig arbetskraft och lägga beslag på en hel del av sådant material, som annars
skulle kunnat användas för andra ändamål. Jag tror att verkningarna
fort nog komma att göra sig gällande.

Detta tillsammans med den nu rådande bristen på arbetskraft och material
gör, att jag för min del ställer mig mycket tveksam mot detta avtal. Yi ha
från vår nuvarande finansministers sida vid flera tillfällen hört deklareras,
att staten skall gripa in för att under lågkonjunkturer utöka investeringarna
och på så sätt skaffa arbete åt människorna och hålla rörelsen i gång. Men
detta, som man nu är i färd med att göra, är ju någonting tvärtemot denna
förut uttalade åsikt. Nu skall, mitt under en högkonjunkturs topperiod, då
det är brist på arbetskraft och brist på varor, produktionsapparaten ytterligare
ansträngas på ett sätt, som åtminstone för jordbrukets del kommer att
medföra oerhört stora svårigheter.

Vilja vi behålla befolkningen kvar på landsbygden, så behöva vi flytta
över en hel del av statens verksamhet dit. Vi behöva t. ex. bättre bostäder.
Jag skall inte svara hans excellens statsministern, som nämnde några siffror
rörande bostadsbyggandet i stad och på landsbygd, det får väl herr PehrssonBramstorp
göra — anmärkningen var ju riktad till honom. Men jag skulle
vilja fråga: hur skall man på landsbygden bära sig åt för att skaffa material
eller för att skaffa arbetskraft ens för de allra nödvändigaste reparationer
man behöver vidta? I mina trakter går det inte. Byggnadsverksamheten
är koncentrerad till städer och samhällen. Det finns ofta inte en man att uppdriva,
det finns inte en rörbit att få. Sådan är situationen i dag.

Men vi ha många andra problem, t. ex. vägbyggnaderna. Det är ett livsvillkor
för landsbygden att den får bättre vägar. Vägbyggnaderna lia under
de senare åren så gott som fullständigt legat nere, och ingen vet när de kunna
återupptas.

Vårriksdagen beslöt att förbättra telefonförhållandena på landsbygden. Ännu
har man inte sett det minsta resultat av detta beslut. I min hemtrakt lia
flera abonnenter, som tecknat abonnemang, förfrågat sig hos telegrafverket:
»Kunna vi inte snart få apparaterna inmonterade och äntligen få telefon?»
»Vi veta inte, hur lång tid det kan ta. men möjligen kunna ni få det om två,
tre år», säger man. Jag erinrar också örn elektrifieringen av landsbygden,
som är mycket viktig. Den kommer enligt mitt förmenande att genom dessa
stora leveranser ytterligare fördröjas.

Det är dessa synpunkter, som göra att jag för mili del ställer mig mycket
tveksam mot detta avtal. Örn det om några år inträffar en depression kan
det möjligen vara gott att lia denna reserv att avsätta en del varor, men de
närmaste åren kommer det ovillkorligen att medföra oerhört stora påfrestningar
på vårt näringsliv oell inte minst på vårt jordbruk. Det är därför som jag,

106

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
om det hade funnits den minsta möjlighet att genom att yrka avslag på utskottets
utlåtande lämna åstadkomma ett efter våra förhållanden bättre dimensionerat
avtal, utan vidare skulle ställt mig på avslagslinjen. Mea då ett
avslagsyrkande i dag endast kan bli en demonstration och ingenting annat,
skall jag, herr talman, inte ställa något sådant jakande, utan bara tillkännage,
att jag inte med min röst kan medverka till att detta avtal slutes i nuvarande
läge.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Dunker. Vigelsbo, Edberg,
Werner och Boman i Stafsund.

Herr Peli nsson-Bramstorp: Herr talman! Det var med stort intresse jag åhörde
herr Andersson i Malmö, då han höll sitt försvarstal för handelsministern.
Han gick där så långt, att han gick långt utöver vad utskottet hade skrivit,
och egentligen, därest han var konsekvent, kritiserade vad utskottet hade
skrivit. Det kan ju inte vara tillfredsställande, att man söker försvara även
det som är skevt och vrångt, men såvitt jag förstod gjorde herr Andersson i
Malmö det.

Herr Olsson i Gävle drog den slutsatsen, att örn det örn en del år råder
ett mindre tillfredsställande läge på arbetsmarknaden, blir det skönt att ha
detta avtal. Det är klart, och det äro vi alla överens örn. Men vad vi också äro
överens örn det är att vi i närvarande stund skola akta oss för att överdimensionera.
Då blir det för de anställda ännu svårare vid en eventuell depression,
och det är från den synpunkten, således från de anställdas synpunkt, som jag
ser denna fråga.

Till sist vill jag framföra ett tack till statsministern, dels för att han tyckte,
att det låg något värdefullt i vad jag hade sagt, dels för att jag fick siffrorna
rörande byggnadsverksamheten. Då jag talade örn landsbygdens byggnadsverksamhet
kontra tätorternas, avsåg jag de lämnade byggnadstillstånden, och
det var också dem statsministern talade örn. Men även örn det lämnas byggnadstillstånd,
kan man i stor utsträckning inte få köpa sådant, som man behöver
för att bygga ett hus, och man har inte stor nytta av byggnadstillståndet,
örn det inte finns material. Som jag tidigare nämnde, förhåller det sig på
detta sätt till och med när det gäller att ersätta äldre inventarier. Örn en köksspis
skall ersättas med en ny, får kommunalordföranden order av industrikommissionen
att undersöka, om spisen kan repareras. Om en kommunalordförande,
som inte själv är fackman, skall anlita en sådan, tar firman 4 kronor i
timmen, och det får väl kommunalordföranden betala, örn han skall komma
med ett sakkunnigt utlåtande.

De byggnadstillstånd, som lämnats för nära 2 000 miljoner kronor, avse
både städer och landsbygd. Enligt statsministerns uppgift ha härav 296 miljoner
tilldelats landsbygden. Det är ju inte någon riktig proportion, ty landsbygden
har ju ändå mycket större befolkning. Jag vill inte sticka under stol
med att byggnadsförhållandena äro eftersatta i stor utsträckning även i städerna,
men de äro mera eftersatta på landsbygden, på vilken blott ungefär
15 procent av hela byggnadstillståndsbeloppet belöper sig. Örn jag förstått
statsministern och regeringen riktigt, mena de, att det är en riktig proportion,
men det menar jag att det inte är. I år har den förbättrats så till vida, att enligt
statsministerns egna siffror har under första halvåret byggnadstillstånd
beviljats för 1 150 miljoner kronor, varav 263 för landsbygdens del. Det blir
23 procent, men herrarna ha ännu inte höjt procentsiffran så mycket, att jag
anser det tillfredsställande. Jag skall emellertid inte bråka mer örn detta, men
som jag tidigare sade är det angeläget, att vi försöka få så stor rättvisa som

Onsdagen dea 13 november 1946 em.

Nr Sfi.

107

Svensd-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
möjligt. Det värsta vi kunna göra är ju att ge löften till den ena parten utan
att kunna uppfylla dem. Vi få försöka dela vad som är kvar av produktionen
så rättvist som möjligt, så att inte somliga bli styvmoderligt behandlade, för
att andras intressen skola bli tillgodosedda.

Jag vill uttala den förhoppningen, att framför allt industrikommissionen
skall på ett bättre sätt än hittills pröva angelägenhetsgraden av tilldelningen
till det svenska jordbruket av maskiner och redskap. Kan inte detta ske, tycker
jag det är bättre, att de som nu pröva angelägenhetsgraden få gå med i
exportkvantiteten, så att vi bli av med dem.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag finner det
angeläget understryka, att frånsett den allra sista delen av herr PehrssonBramstorps
yttrande kan jag ansluta mig till detsamma. Jag tror det är
riktigt, att vi böra försöka finna vägar, som kunna underlätta distribueringen
även till landsbygden av det knappa byggnadsmaterialet.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, bara för att göra en liten rättelse.
Herr Pehrsson-Bramstorp nämnde de av mig återgivna siffrorna och visade
upp, att det bygges i mycket större utsträckning i städer och tätorter än på
landsbygden, och han frågade, om regeringen tycker det är en riktig proportion.
Det bor ju ändå så många fler på landsbygden, att proportionen inte kan
vara riktig, ansåg han.

Ja, herr talman, vi kunna ju inte bevilja fler byggnadstillstånd än det
kommer in ansökningar, och jag visade ju upp, att det var mycket få avslag
för landsbygdens vidkommande.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Herr Pehrsson-Bramstorp har tidigare i dag varit inne på frågan örn försörjningen
av järn till jordbruksredskapsindustrien, och i sitt senaste anförande
gjorde han ytterligare en hänvisning till den situation, som råder på detta område.
Han har visserligen inte sagt, att knappheten på järn inom denna industri
skulle ha något samband med den avtalsfråga vi nu diskutera, men då
saken ändå förts fram i detta sammanhang och med hänsyn till att det föreligger
en tendens att hänföra nästan alla våra svårigheter till detta handelsavtal,
som ännu inte trätt i kraft, tror jag det kan vara skäl att med några
ord tala örn, hur det ligger till på detta område.

Jag tror också det kan vara skäl att klargöra, att vår exportpolitik, sådan
den hittills bedrivits, icke bär skulden till den knapphet, som särskilt denna
industri nu klagar över. Vi ha fört en mycket försiktig exportpolitik. Detta
kommer även till uttryck däri, att vi fram till halvårsskiftet i år hade en
nettoimport av järn på 155 000 ton. Jag har dess värre inte de exakta siffrorna
per den 30 september, men de informationer jag har fått under hand ge mig
anledning att säga, att utvecklingen beträffande import och export under tredje
kvartalet har följt samma linje. Jag skulle tro att man utan överdrift kan
säga, att vi under de tre första kvartalen lia haft en nettoimport av järn och
stål på drygt 200 000 ton.

Trots att vi sålunda fört denna försiktiga exportpolitik och haft en förhållandevis
god import, ha vi dock haft vissa svårigheter. Detta sammanhänger
med att vår egen produktionsapparat lider av den arbetskraftsbrist, som tidigare
påtalats här i dag. Denna brist på arbetskraft är så stor, att man skulle
kunna placera mellan 2 000 och 3 000 man i hyttor, vid martinugnar, i valsverk
och järnmanufaktur.

Sådan är vår situation i dag. Fastän vår import väl varit bättre än man så

108

Nr 3!i.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Ilar omedelbart efter katastrofen i världen skulle kunna räkna med, är försörjningen
med järn ganska ojämn, beroende på att nian även i de länder, sorn
kunna exportera järn till oss, Ilar ungefär samma svårigheter, framför allt i
fråga örn arbetskraft, som vi själva. Detta yttrar sig däri, att vi ha svårt att
till landet importera järn av klenare dimensioner eller rättare sagt järn, för
vars framställning arbetskraft tas i anspråk i större utsträckning. Däremot har
det varit mindre svårt att få till stånd import av grövre dimensioner, alltså sådan
produktion, som kan åstadkommas till högt tontal med relativt litet uppbåd
av arbetskraft.

På grund av denna situation, som jag nu inte skall beskriva i detalj, men
vars huvuddrag jag angivit, har det varit nödvändigt och är fortfarande nödvändigt
att bedriva en sträng hushållning i fråga om järntilldelningen. Det
har då dess värre inte kunnat undvikas, att även den industri, som tillverkar
jordbruksredskap, har fått sin tilldelning nedskuren. Dess tilldelning var ett
tag i år nedbringad till en så lag nivå, att det därest den skulle ha blivit bestående
skulle ha lett till en allvarlig underförsörjning med redskap under
nästa år. Vid underhandsresonemang med industrikommissionen har det emellertid
varit möjligt att åstadkomma vissa omläggningar av planerna, så att
tilldelningen till denna industri har kunnat ökas. Denna ökning har emellertid
skett på bekostnad av tilldelningen till andra mycket viktiga industrier och
kanske framför allt på bekostnad av tilldelningen till vissa av de statliga verken.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten vid en omständighet, som spelar
ganska stor roll då det gäller att försörja lantbruksredskapsindustrien med
järn, nämligen att redskapstillverkningen ligger på ganska många händer. Det
är i stor utsträckning småindustrier, som äro engagerade i denna produktion.
Detta borde i och för sig inte vara någon olägenhet, men i nuvarande situation
är det ganska olägligt, därför att varje tillverkare skall lia sina särskilda dimensioner.
Eftersom tillverkningen är fördelad på många små företag, leder
detta till att när lantbruksredskapsindustriens totala järnbehov anmäles, får
man en oändlig lista på små kvantiteter. Det är klart, att när järnbruken kunna
arbeta med ett eller två skift i stället för tre, blir det ganska hindersamt
med dessa specifikationer med så små poster, att man tvingas till ständiga
valsombyten eller andra omställningar i valsverken. Man har arbetat ganska
mycket på att få till stånd en standardisering av dimensionerna för lantbruksredskapen,
men man har inte kommit till några praktiska resultat. Örn en standardisering
kunde åstadkommas, skulle problemet visserligen inte vara ur världen,
men det skulle i denna situation bli mycket mer lätthanterligt. I så fall
skulle man få större serier att tillverka, och man skulle kanske också kunna gå
ut på världsmarknaden och få dessa dimensioner framställda i de länder, där vi
nu kunna köpa järn. Myndigheterna ha gjort mycket stora ansträngningar för att
hjälpa industrien att få del av importen, och man har bett industrien att samla
sig örn så stora specifikationer, att det skulle finnas utsikter att få utlandet
att tillverka järn för denna industri. När svaret kom, bestod det emellertid av
nio långa foliolistor. upptagande relativt små kvantiteter av en mängd olika
dimensioner. Det är hopplöst att i dag gå till England, Belgien eller Förenta
staterna med dessa väldiga lakan och säga: »Var god och ge oss så och så mycket
två tums fyrkant, så och så mycket tvåtums fem åttondelar, något tusental
kilo av det ena och det andra.» Dessa länder ha själva stora svårigheter med
sin produktion. Jag vet, att Sveriges lantbruksförbund är livligt intresserat
för att få till stånd en standardisering, men vi kunna väl från folkhushållningsdepartementets
och industrikommissionens sida knappast göra mycket åt
saken. Om vi skulle säga till denna industri, att dess tilldelning av järn skulle

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

109

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
bli beroende av en rimlig standardisering, kunde det ju uppfattas som en påtryckning
av den art, som det talats så mycket om i dag.

Det råder också brist på spik i landet. Vi komma här återigen in, inte på specifikationernas
mångfald, men på den svenska import- och arbetsmarknadssituationen.
Yalstråden, som spiken tillverkas av, valsas ut i de sektioner av den
svenska järnhanteringen, som för närvarande kämpar med de största arbetskraftsbekymren.
Om vi kunde få mera folk till de valsverk, som kunna tillverka
valstråd och för övrigt även band för rörtillverkning, skulle situationen
komma att förbättras rätt mycket. Vi behöva emellertid även på detta område
en rätt stor import för att kunna komma till rätta med problemet, och importläget
har under sommaren varit ganska bekymmersamt. Vi ha ett avtal med
Belgien, som skall tillförsäkra oss en tillförsel av järn på 20 000 ton i månaden.
Belgien kunde infria dessa utfästelser och leverera 20 000 ton per månad ända
fram till något stycke in på sommaren, då leveranserna plötsligt- sjönko till
9 000 ton, alltså till mindre än hälften. Denna förändring av de belgiskaleveranserna
gick tyvärr mycket hårt ut över valstråden och därmed över försörjningen
till spikfabrikerna. Saken har diskuterats med den belgiske handelsministern,
som varit här i Stockholm på besök, och lian lovade, att den belgiska
regeringen skulle göra allt den kunde för att öka leveranserna av järn till Sverige.
Det är mig en tillfredsställelse, herr talman, att kunna säga, att det förefaller
som örn den belgiska importen till Sverige under oktober månad åter
skulle ha kommit upp till den avtalade kvantiteten 20 000 ton. Vi få ingaexakta
siffror på hur denna import under oktober fördelar sig på olika dimensioner,
men om, som vi hoppas, ökningen även omfattar leveranserna av valstråd,
komma spikfabrikerna att kunna få ökad tilldelning av sådant material.

Jag behöver inte säga, att både jag och alla andra, som haft med denna
sak att göra, lia fullt klart för oss, i vilken prekär situation inte bara jordbruket,
utan alla näringsgrenar i samhället komma, därest spikförsörjningen
äventyras. Därför kan jag försäkra, att vi göra allt vad vi kunna för att
undanröja dessa svårigheter. Jag behöver heller inte säga, att regeringen och
inte minst jag, som ju har en hel del med livsmedelsförsörjningen att göra.
hyser stort intresse för att järntilldelningen till lantbruksredskaps- och lantbruksmaskinindustrien
förbättras. Vi ägna den frågan stor och fortlöpande uppmärksamhet.
Jag har diskuterat denna sak med direktören för Sveriges lantbruksförbund,
vilken nyligen deltagit i en beredning tillsammans med jordbruksministern
och statsrådet Sträng och mig. Vi äro båda ense örn att vi i
resonemang med industrikommissionen böra eftersträva, att en fortlöpande kontakt
mellan industrikommissionen och lantbruksredskapsförsörjningens intressen
etableras, sk att detta intresse finns representerat vid de sammanträden, då
industrikommissionen gör upp tilldelningsplanerna, liksom även vid alla andra
överväganden, som ha sammanhang med denna försörjning.

Jag kan till sist försäkra, att det avtal, som vi här diskutera, icke på något
sätt kommer att försvaga regeringens intresse av att söka ordna försörjningen
på de punkter, som här berörts.

Herr Pehrsson-Ilramstorp, sorn på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag skall inte bli tjatig —• det kan man lätt bli, örn
nian upprepar samma sale för ofta. De som jag har reagerat tillsammans med
kunna säkert intyga, att jag inte är någon tjatnatur. Följaktligen vill jag bara
säga till statsministern, att om det nu kommer så blygsamma framställningar
från landsbygden beror det på, att det fattas material för att tillgodose ens
dessa blygsamma framställningar. Jag vill därför vördsamt hemställa, att
regeringen måtte beakla denna fråga.

Ilo

Nr 36.

Onsdagen elen 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Ja g vet ju sedan gammalt, att folkhushållningsministern gör vad lian kan,
och har han nu gjort ännu mer, är det bara bra, att vi diskutera frågan i dag.
Jag vet att statsrådet samrått med lantbruks förbundet, och jag har aldrig sagt,
att avtalet kommer att öka bristen, men i varje fall kan det åtminstone inte
förbättra tillgången. Ett ansträngt förhållande som det nuvarande innebär
dels, att särskilt jordbruket kommer att lida brist på material, och dels få vi
inte se det önskemål uppfyllt, som vi många gånger resonerat örn, nämligen
att jordbruket skulle få lägre produktionskostnader genom att dess produktionsmedel
skulle falla i pris. Det var finansministerns och min stora dröm för ungefär
två år sedan, men nationalekonomer och andra ha väl kommit emellan
och fullständigt förstört planerna på dessa förbättringar. Jag hoppas vi skola
kunna klara av denna fråga, hur illa det än ser ut.

Härpå anförde:

Herr Ohlin: Herr talman! Det kunde ju vara frestande att ge en liten replik
till- herr Pehrsson-Bramstorp, men med hänsyn till den sena timmen skall
jag uppskjuta den till ett annat tillfälle. Det kan ju hända, att handelsministern
känner sig manad att svara. Jag skall endast be att få säga några ord först
med anledning av statsministerns uttalande.

Han sade, att det är väl en helt annan sak att diskutera sammansättningen
av leveranserna än att diskutera en reduktion, och på det byggde han huvuddelen
av sin replik till mig. Han sade, att kan herr Ohlin inte fatta det, kan
han inte göra något åt saken.

Jag är ledsen att statsministern inte fattat, att det som jag diskuterade var
inte bara sammansättningen utan även en reduktion av leveranserna. Det var
vad som skulle ha åstadkommits såväl genom att beloppet av leveranserna
reducerats som även genom förlängning av leveranstiden. Därför måste jag
säga, att statsministerns replik ej träffade målet utan gick förbi.

Sedan ville statsministern fortfarande inte alls beakta att de förhandlingsanbud,
som gåvos på sommaren 1945, voro givna på andra villkor och under andra
förutsättningar än de i år rådande. Han förbiser suveränt, att örn han hade
fått mera import av sådana varor, som äro särskilt angelägna för vårt näringsliv,
så är det en faktor av betydelse. Han förbiser likaledes, att örn den outnyttjade
produktionskapaciteten eller leveransförmågan varit lika stor i år
som för ett år sedan, hade det inverkat. Han förbiser vidare, att örn inflationsrisken
för närvarande inte varit större än för halvtannat år sedan, hade
det inverkat. Allt sådant bevärdigar statsministern inte med någon uppmärksamhet,
han vägrar taga hänsyn till det, och därför kommer han till sådana
slutsatser som han gör. Jag tror inte man kan basera svensk handelspolitik
på en underlåtenhet att beakta så avgörande förändringar i de ekonomiska förutsättningarna
.

Sedan säger statsministern, att detta att näringslivets män voro mera hågade
på ett tidigare stadium att leverera, medan de nu varit mera tillbakahållande,
kan man inte fästa så stor vikt vid, ty näringslivets män taga så mycket intryck
av »de tillfälliga fluktuationerna i läget». Ja, det är ju kanske litet
överlägset sagt. Det gäller dock konkreta näringsproblem, som jag inte tror
— med all respekt för regeringens ledamöter — att de i alla avseenden äro
mera kompetenta att bedöma än det svenska näringslivets ledare, även när
det gäller att bedöma utsikterna i olika branscher på litet längre sikt. Det
är ju inte bara fråga örn tillfälliga fluktuationer. Det är fråga örn branscher,
som ha leveranstider på 3 till 4 år redan i dag. Att då kalla detta läge för
en tillfällig fluktuation tycker jag är en förenkling*.

Onsdagen dea 13 november 1940 em.

Nr 36.

Ill

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

För övrigt ligger det i statsministerns uttalande, att regeringen inte är hågad
att fästa sig vid hur näringslivets män bedöma saken, därför att de låta sig
ryckas med av tillfälliga strömningar. Däri ligger ett erkännande rörande den
psykologiska bakgrunden till att regeringen intagit den ställning den har
gjort. Jag är statsministern tacksam för att han upplyst mig, så att jag nu
bättre förstår, hur regeringen kan fästa så relativt liten vikt vid vad som
uttalas från näringslivets håll.

När statsministern helt allmänt bagatelliserar överdimensioneringen av avtalet,
så förbiser han att just denna överdimensionering både skapar risker för
mera motsättningar i Sverige mellan näringslivet och regeringen och, örn vi
inte ha mycket stor tur, också risker för komplikationer mellan Sovjetunionen
och Sverige vid tolkningen av avtalet. Han förbiser också att det är denna
överdimensionering, som kan etablera risk för att regeringen blir frestad att
tillgripa åtgärder av en art, som här i landet kommer att uppfattas såsom
kanske inte befogade, långtgående ingripanden t. ex. Det är därför att ''han
förbiser dessa och andra saker* vilka senare jag nu förbigår, som han har så
svårt att förstå den kritik, som i dag presenteras.

Till handelsministern skall jag också fatta mig mycket kort. Hail citerade
att jag sagt, att en förutsättning för tidigare anbud var en tillfredsställande
relation mellan import och export, och hail slog ned på procentsiffran. Man
hade år 1944 tänkt sig ungefär 50 procent svensk kredit. Nu hade jag nämnt,
att det i stället ser ut att bli ungefär 67 procent. Jag nämnde dessa procentsiffror
mera såsom en förenklande sammanfattning av fakta, som jag hade närmare
beskrivit, och som en förenklande sammanfattning tycker jag fortfarande
att det är alldeles riktigt, därför att det som vi ha att ta på är ju, att
detta avtal etablerar förpliktelser att ge krediter på 1 000 miljoner kronor.
Häri ingå visserligen smärre summor av annat slag, som jag emellertid inte
här behöver uppehålla mig vid. Däremot är tanken att vi skulle kunna komma
upp till ett varuutbyte, som överstiger 100 miljoner kronor örn året, i dag
ingenting annat än en from förhoppning, som jag livligt hoppas blir realiserad
men där jag inte ser att vi lia något påtagligt att bygga på. Därför framstår
det hela i dag, när man får hänsyn till hela femårsperioden såsom jag har
gjort i min argumentation, på det sättet, att de garanterade leveranserna från
Ryssland i dag äro vida mindre i förhållande till krediten än vad de tidigare
tänktes.

Jag skall sedan beträffande skillnaden mellan fjolåret och året bara understryka
ytterligare en sak, ty det kan ju inte löna. sig att jag upprepar omigen
vad jag sagt tidigare. I fjol, i juni 1945, förekom ingen nedprutning av storleken
av de leveranser från Sovjetunionen, som på svensk sida ifrågasättas,
utan det var i fråga örn metoderna att uppnå dessa leveranser som man förklarade
sig icke vilja hålla på automatismen. Handelsministern frågade efter varuslagen,
men jag anser mig förhindrad att närmare ingå på en diskussion
om importen från Hessland. Jag konstaterar emellertid att det var viktiga
varor, som då voro på tal.

Vid detta tillfälle förekom ju heller ingenting som indicerade, att man skulle
komma att överväga ett åtagande från svenska regeringen att vidtaga alla erforderliga
åtgärder inom ramen av sin kompetens, utan tvärtom förekomma uttalanden
som indicerade, att regeringen icke ville påtaga sig några sådana förpliktelser.
Jag fäster för min del ganska stor vikt vid detta, att man den gången
så klart säde ifrån redan från början att det skulle vara helt och hållet fria
avtal mellan leverantörerna och Sovjetunionen, och att örn de inb'' kunde leverera,
vore det lämpligt att ryssarna vände sig åt annat håll.

Vad sedan de ändrade förutsättningarna beträffar så skall jag bara där un -

112

Nr 36.

Onsdagen deli 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- oell kreditavtal. (Forts.)
derstryka, att statsrådet Myrdal säkert inte vill bestrida att det .svenska näringslivet
i dag i angivna avseenden befinner sig i belt annat läge än vad det
gjorde för halvtannat år sedan.

Sedan har handelsministern till sist beträffande det som han uppfattade som
min påtryckningsdiskussion kanske inte fångat nyanserna helt och hållet. Jag
underlät att begagna det ordet och uttryckte det i stället så, att jag sammanfattande
kallade det för en miljöpåtryckning, och det täcker ganska mycket av
de konkreta åtgärder, som jag tror handelsministern med fördel kan studera
i protokollet. När han replikerar, att det gagnar väl inte med anonyma uppgifter
o. s. v., träffar inte den repliken. Jag tillät mig att anföra vad jag gjorde
på grundval av anteckningar, och jag har fört mycket noggranna sådana rörande
de upplysningar, som lämnades i utrikesutskottet. Det är ju inte meningen
att jag skall nämna vad det företaget sade och vad det företaget sade, men meningen
med utskottsbehandlingen är ju att man skall vara i stånd att för kammaren
redovisa de konkreta intryck, som man fått av de lämnade upplysningarna.
Sedan är det en omdömesfråga, hur långt man vågar gå. Jag bär gått så
långt som protokollet visar, och jag skall inte taga upp tiden med att upprepa
det. De som hört den framställningen kunna inte undgå att få det intrycket,
att det varit en allmän strävan från myndigheterna att få upp leveranserna,
det tror jag är obestridligt.

Beträffande det konkreta fallet örn ångturbinerna vill jag först säga, att örn
jag i ett Sammanhang använde ordet industrikommissionen eller annan kommission,
kanske det inte var fullt exakt. Vilken representant för myndigheterna
som förhandlade, skall jag inte gå in på. Men det väsentliga är ju följande,
som handelsministern påpekar, nämligen att vederbörande företag först hade
ställt i utsikt 190 000 kilowatt levererade på fem år, efter att ha förhandlat
med vederbörande ryska part, men när det sedan observerades, att de upplysningar
som företaget hade fått — i detta fall från industrikommissionen —
att det inte kunde lämnas någon garanti för leveranser av sådana saker, som
man enligt inom branschen gällande terminologi ställt i utsikt från industrikommissionen,
kom företaget och sade, att då kunna vi inte åtaga oss att leverera
så mycket. Då svarades det från myndigheternas sida: men ni ha ju det
sjätte året! Vidare meddelade företaget, att örn det skulle leverera pumpar och
vissa saker, som också äro upptagna på listan, inkräktar det på företagets produktionsmöjligheter
i övrigt. Ja, även där hade man det sjätte året att anspela
på. Då blir ju företagaren rätt förvånad att finna, att med hänvisning till det
sjätte året har regeringen utan godkännande från företagets sida höjt kvantiteten
från 19Q 000 till 250 000 kilowatt. Handelsministern förbiser fullständigt,
att det sjätte året så att säga redan var använt. Han förbigick fullständigt
vad jag sade om detta. Han nämnde något örn att företagen under en
7-årsperiod ställt i utsikt stora leveranser, men det var i så fall säkerligen under
samma förutsättning som den tidigare siffran var given, en förutsättning
som sedan visade sig icke föreligga.

Min kritik, det vill jag säga till handelsministern, gäller här först och främst
att man genom att handlägga ärendet på sådant Sätt att industriföretagen ha
kommit under en sorts tryck att leverera så mycket som möjligt har fått avtalet
överdimensionerat med de olägenheter jag har anfört.

Det har förefallit mig angeläget att den som har denna åsikt också skall
vara i tillfälle att precisera dessa olägenheter och risker. Det kan ju ändå inte
vara så, herr talman, att om man är gynnsamt inställd till en svensk-rysk uppgörelse,
så skall man helt tigande svälja vilken uppgörelse som helst utan att
göra denna till föremål för den kritik, som är naturlig. Med detta har jag inte
velat på något sätt överbetona den kritik jag förut givit, utan jag har bara

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

113

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
sagt att här måste framföras kritik. Det är därför oriktigt och ett missförstånd,
som jag måste beklaga och som jag också är något litet förvånad över att en
man med handelsministerns förmåga att göra distinktioner gör sig skyldig till,
när han säger, att jag har intagit en negativ ståndpunkt. Det är till handläggningen
jag har intagit en negativ ståndpunkt men icke när det gäller strävandena
att åstadkomma ett stort varuutbyte med Sovjetunionen och goda förbindelser
med Sovjetunionen i allmänhet.

Vill regeringen, som statsministern med rätta gjorde i sitt öppningsanförande
gentemot utlandet inkassera, den stora enighet, som här råder örn att vi
äro villiga till stora ansträngningar för att uppnå livliga ekonomiska förbindelser
med Sovjetunionen, då förefaller det mig naturligt, att regeringen själv
betonar denna distinktion mellan kritik av handläggning och avtalets dimensioner
å ena sidan och en välvillig inställning till dessa förbindelser å andra
sidan.

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Under behandlingen >av denna fråga
har man ifrån folkpartiets sida liksom också vid behandlingen av andra
frågor funnit reträttvägar, vilka kunna bli användbara i nästan alla tänkbara
situationer som kunna uppstå under avtalets giltighetstid, dels genom anslutning
till utskottsutlåtandet nied vidhängande särskilda yttrande, dels genom
direkt avslag. Vi sakna nu endast att någon representant för folkpartiet öppnar
vägen för detta parti att falla tillbaka på utskottets utlåtande utan det
särskilda yttrandet. Örn nu avtalets förpliktelser kunna komma att uppfyllas
utan alla dessa svårigheter,. som man tror kunna uppstå under avtalstiden, är
det kanske ett förbiseende i taktiken eller kanske beroende på ren glömska,
att ännu ingen ledamot av folkpartiet har anslutit sig till denna synpunkt.
Det är ju alltid bra att lia alla vägar öppna. Möjlighet finnes för övrigt ännu
att reparera denna skada.

oHerr talman! Det kan kanske i denna debatt vara lämpligt att framföra
några ^synpunkter fran en stor grupp medborgare, vilken bär ett stort intresse
i en sådan fråga som denna men som i dag mycket litet har varit omnämnd.
Det är i vissa kretsar också på det sättet, att man närmast uppfattar det svenska
näringslivet som örn det endast bestode av företagare. Man vill gärna glömma
att det inom det svenska näringslivet finns en stor grupp anställda, som
utgör en viktig elei av detsamma. De svenska exportindustriarbetarna hälsa säkerligen
en utvidgad handel nied Sovjetunionen nied tillfredsställelse. En sådan
omfördelning av den svenska exporten att den ensidiga inriktning, som för
närvarande är rådande och som bär förekommit hittills, får en bättre balansering
måste ur flera synpunkter anses vara till fördel. De som arbeta inom den
svenska exportindustrien ha en rik erfarenhet av att det inte enbart är förknippat
med fördelar att den svenska exporten till huvudsakligaste del går
västerut, ty de växlingar i konjunkturerna, som gång efter annan uppträda
och för exportindustriens arbetare vid skilda tillfällen ha medfört arbetslöshet
och därmed sammanhängande svårigheter, visa tydligt att det vore till
fördel, örn man kunde få en bättre balansering.

Erfarenheterna ifrån förra världskriget och tiden närmast därefter ge en
klar bild av hur det kan vara, när exporten är ensidigt inriktad. Vi hade då
de första åren efter världskriget en högkonjunktur av ungefär liknande omfattning
som den som nu är rådande, men det tog dock inte mer än två år förrän
denna högkonjunktur vändes i en lågkonjunktur, där 100 000-tals arbetare
blevo utkörda från fabrikerna. Vi skola inte vara blinda för att den tid snart
nog kan stunda, då den svenska exportindustrien inte finner avsättning för sina
Produkter inom de exportmarknader som den för närvarande har. Ett återupp Andra

kammarens protokoll IDIG. Nr 36. 8

114

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
repande av de händelser, som inträffat efter förra världskriget, kan snart bli
ett faktum. Under sådana förhållanden kan det vara lämpligt att regeringen
vidtagit åtgärder för att kunna motverka de svårigheter, som därmed kunna
följa. Det är därför som man ifrån exportindustriarbetarhåll hälsar detta avtal
med tillfredsställelse och även uttrycker den förhoppningen, att detta handelsavtal
skall följas av andra och därmed skapa en bättre balansering av den
svenska exporten.

Det är ju nämligen så att det är exportindustriens arbetare, som i första
hand få ta de stötar som uppstå, när det blir svårigheter vid en konjunkturförsämring.
Då är det de som först få lämna fabrikerna, då är det de som
först sakna inkomstmöjligheter. Det är som ett led i strävandena att förhindra
massarbetslöshet som svenska regeringen försökt att öppna nya marknader.
Det råder för övrigt en samstämmig enighet mellan företagare och anställda
örn att få en sådan fördelning, att den svenska exporten fördelas så, att den
i minsta grad påverkas av de yttre konjunkturväxlingarna.

Herr talman! Det kommer säkerligen att bli intressant att få se reaktionen
hos de svenska fiskarena och främst då kanske hos de bohuslänska fiskarena,
när de få höra herr Waldemar Svenssons yrkande örn avslag på detta handelsavtal.
Vid flera olika tillfällen har ifrån det håll, som herr Svensson representerar,
regeringen kritiserats för att den icke i tillräcklig utsträckning tillvaratagit
de svenska fiskarenas intressen vid handelsförhandlingar. I det föreliggande
handelsavtalet har tagits upp export av fisk och sill till ett värde
av 20 miljoner kronor, och det finns en livlig önskan hos de bohuslänska fiskarena,
att man skall skapa möjligheter för en ökad export och avsättning för
det svenska fiskets produkter. Genom detta handelsavtal har man öppnat möjligheter
för att finna avsättning för en icke ringa del av det svenska fiskets
produkter. Vi ha nu fått erfara folkpartiets rätta jag i detta hänseende. Det
har nu visat sig att då den svenska regeringen verkligen har kunnat åstadkomma
ett handelsavtal, där fiskarenas intressen äro tillgodosedda, då vill man
icke vara med om att acceptera ett sådant handelsavtal. Det skall som sagt
bli intressant att se reaktionen hos fiskarena här.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Hällgren, Nilsson i Landskrona och Johansson
i Torp.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det förekommer allt emellanåt
här i debatten, icke minst ifrån socialdemokratiskt håll, en frihandsteckning
över hur andra människor resonera och spekulera ifrån såsom man tror taktiska
och uteslutande taktiska synpunkter. Jag har fattat min ställning på
det sättet, och andras också för övrigt, att vi icke äro i första hand nummer
i organisationer och partier, utan att vi här äro var för sig valda representanter
för det svenska folket, som var och en för sig har rätt och plikt att enligt
sin övertygelse ta ståndpunkt till frågorna. Jag får säga, att örn man
icke kan förstå denna gamla och självklara och riktiga demokratiska grundinställning,
så säga dessa frihandsteckningar om andra människors taktiska
spekulationer mera örn författarna än örn dem, som man tänkt sig beskriva.

I anslutning till denna oförmåga att fatta, att en människa kan ta ståndpunkt
självständigt utan att inordna den i en partitaktisk spekulation, försöker
herr Andersson i Mölndal ett speciellt politiskt fiskafänge beträffande stämningen
nere i Bohuslän genom att säga, att nu har man funnit _ folkpartiets
rätta jag. Jag har ingenting emot vare sig att fiskarena få sälja för några
miljoner kronor fisk eller att bönderna få sälja för några miljoner kronor krea -

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

115

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)
tur och icke heller att vi skola få vissa nyttiga produkter ifrån Ryssland. Jag
har överhuvud taget ingenting emot det handelsavtal, som här föreligger till
avgörande och som man på ett oupplösligt sätt kopplat samman med ett stort
kreditavtal. Men gäller det affärer på 1 500 miljoner kronor, som beröra hela
landet och alla dess olika folkgrupper i alla möjliga växlande riktningar, är
jag för min del icke så inskränkt taktisk, att jag kan lägga 20 miljoner kronor
till grund för hela affärens bedömande.

Herr Andersson i Mölndal erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Vad det gäller dessa frihandsteckningar ha vi väl fått en
klar bild över att det är närmast folkpartipressen, som har velat göra frihandsteckningar
av vad andra tänka och säga. Det lia vi väl fått bevittna under
de senaste månaderna. För övrigt utgör denna export till Sovjetunionen
av fisk och sill uppgående till ett värde av 20 miljoner en femtedel av exportvärdet
av det handelsavtal, som vi nu behandla.

Herr Svensson i Ljungskile, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Såvitt jag kan fatta saken var ju herr Anderssons
i Mölndal frihandsteckning inte riktad mot folkpartipressen utan mot
folkpartiets medlemmar här i kammaren, och det var den saken jag talade örn.

Härpå yttrade

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag har givetvis icke någon möjlighet
att bedöma verkningarna av det nu föreliggande avtalet. Jag lika litet
som någon annan kan säga bestämt, att det blir till gagn eller skada. Jag
har emellertid icke gjort någon hemlighet av att jag varit betänksam inför
avtalet och närmast varit böjd för att icke deltaga i omröstningen. Skälen till
detta mitt ställningstagande har jag hittills behållit för mig själv, och det är
antagligen bäst, att jag gör det även i fortsättningen. Men mina motiv ha icke
varit hämtade från dem, som talat emot avtalet här i andra kammaren, och
de ha framför allt icke varit hämtade ur Dagens Nyheter. De motiv jag haft
och som gjort, att jag känt det svårt att rösta för bifall, de motiven behåller
jag för mig själv. Det är ingenting att tala örn här i riksdagen. Jag är emellertid
oförhindrad att göra vad jag vill, rösta för eller emot eller avstå.

Men efter vad som har förekommit här i dag kan jag pressa mitt samvete
ett stycke åt det håll, åt vilket jag icke trodde mig kunna pressa det. Här
föreligger ett enigt utskottsutlåtande. Första kammaren har bifallit utskottets
utlåtande. Det blir godkänt även här i kammaren. Saken är realiter avgjord.
Men det avslagsyrkande, som här har ställts, är avsett som en demonstration,
en partipolitisk demonstration mot regeringen och för nidskrivarna i folkpartipressen.
I en sådan demonstration kan jag icke deltaga på något sätt.
Följaktligen känner jag mig nödsakad att rösta för bifall.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ljungqvist begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

116

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Utgifter å tillläggsstat
I
inom, kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Svensk-ryska handels- och kreditavtal. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Majis förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Ljungqvist, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 156 ja och
18 nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr Wigforss erhöll härefter på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får anmäla, att jag röstat fel.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 264, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas, m. m.;

nr 265, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210);

nr 266, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anordnande av
lokaler för Överståthållarämbetet;

nr 267, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; och

nr 270, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 271, i anledning av Kungl. Majis
proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

117

-Punkten 11. Anslag ull

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 311 föreslagit riksdagen att till Proviso-byomade^iö)
riska byggnader för statens priskontrollnämnd och statens bränslekommission statens prisa
tilläggsstat I till riksstat*?!! för budgetåret 1946/47 anvisa ett in veste ringsan- kontrollslag
av 1 600 000 kronor. nämnd och

bränslekom Utskottet

hemställde, att riksdagen måtte till Provisoriska byggnader för
statens priskontrollnämnd och statens bränslekommission å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag av 1 600 000
kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herr Mannerskantz, som ansett,
att utskottet bort hemställa., att Kungl. Maj:ts förslag icke måtte av
riksdagen bifallas.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Dickson: Herr talman! Det är här fråga örn att för bränslekommissionens
och priskon trollnämndens räkning uppföra en provisorisk byggnad, som
skall kosta 1 600 000 kronor. Vi hoppas väl alla, att dessa båda institutioner
ganska snart skola kunna avvecklas, och det förefaller mig rätt motbjudande,
att man som ett provisorium skulle lägga ut en så pass stor summa. I anslutning
till ett yttrande örn ämbetsverken, som jag höll här för en tid sedan, vill
jag nu ta upp denna fråga och i samband därmed berätta en historia, som jag
läste i en tidning häromdagen — jag tror, att det var i en av dessa värdefulla
middagstidningar. Där var en bild, framställande tydligen en hustru,
som kommer hem efter en promenad. Hon bär i sin hand ett ringformat föremål
och säger till sin man: »Nu måste vi köpa en hund. Jag har hittat ett
hundhalsband.»

Örn man nu uppför en byggnad sådan som den föreslagna, så vill jag visserligen
icke insinuera, att det kommer att skapas till ett nytt ämbetsverk för
denna byggnads skull, men jag tror, att den mycket snart kommer att tagas
i anspråk för andra ämbetsverk. Jag har märkt, och jag tror, att alla kammarens
ledamöter också lia märkt, denna ämbetsverkens förmåga att svälla
ut av sig själva. Chefernas ambition att sitta i spetsen för ett stort företag är
val ganska naturlig. Det. vöre intressant att verkställa en vetenskaplig utredning
över ämbetsverkens biologiska och fysiologiska utveckling och undersöka,
örn man kan finna något remedium mot detta oavbrutna ansvällande.

Tills vidare kan jag icke se något annat botemedel än att söka plåga livet ur
dem. Till den ändan har jag för avsikt att yrka avslag på hela projektet.

Herr talman! Jag ber sålunda att vid punkten 11 yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Mannerskantz och som innebär yrkande örn
avslag på utskottets hemställan.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Efter herr Dicksons yttrande skulle
jag egentligen inte lia någonting att säga, ty vad han anfört var egentligen
detsamma som jag tänkte säga. Få vi nu en sådan byggnad här i Stockholm
för kommissionerna på 260 rum för 1,6 miljoner kronor kan man kanske inte
avveckla de olika kommissionerna, priskontrollnämnden, industrikommissionen,
bränslekommissionen o. s. v., bara för att inte rummen skola stå tomma. Det
är detta, som jag är sa rädd för, ty jag tror att det vore lyckligt, örn kommissionerna
fortast möjligt kunde avvecklas, särskilt industrikommissionen — genom
den omständliga apparat, som man satt i gång, stänger man ju nästan
möjligheterna att göra några förbättringar. När jag t. ex. skulle sätta in en

118

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Anslag till provisoriska byggnader för statens pr iskon trollnämnd och bränslekommission.
(Forts.)

elektrisk spis där hemma, fick jag fylla i ett långt papper, som skulle passera
alla möjliga instanser, även kommunalnämnden. Men det är klart, att örn
kommissionerna skola fylla 260 rum med folk — och något skola de väl göra
allihop — blir det en lång väg som papperen skola vandra.

Jag anser det vara till olycka för samhället, örn vi nu skaffa en sådan
byggnad för dessa kommissioner, ty då bli vi aldrig av med dem. Nej, skicka
i stället ut dem, som sitta i kommissionerna, till industrien för att hjälpa till,
så att vi få några varor. Då skulle de kanske kunna göra någon nytta. Som
det nu är, måste de hitta på alla möjliga sätt att laborera med papper fram
och tillbaka för att de skola få någonting att syssla med. Det är_ verkligen
ynkliga förhållanden, som vi hålla på att komma in i, och det är pa tiden att
man försöker åstadkomma en ändring. Jag kommer också att i januari motionera
örn en förenkling av det pappersrytteri, som vi ha här i Sverige.

Jag skulle alltså helst önska, att riksdagen avsloge förslaget örn denna
byggnad, så att vi inte få behålla de eländiga kommissionerna för länge, ty
det är riktigt, såsom herr Dickson säger, att de föda sig själva med arbete.
Ha de inte annat att göra, så skola de räkna kor, grisar, kalvar och höns. Vilken
betydelse detta har för samhället, spelar mindre roll, bara de kunna hållas
med arbete och arbetet är också ofta lika med plus minus noll.i värde.

Jag ber, herr talman, att för min del få instämma i herr Dicksons avslagsyrkande
på denna punkt.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Jag skall inte vid denna sena timme
ingå på någon debatt om dessa kommissioners vara eller icke vara, utan jag
vill, med hänvisning till den redogörelse, som utskottet lämnat, liksom till utskottets
motivering för sitt ståndpunktstagande, inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag
å såväl utskottets berörda hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dickson begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 11
i utskottets förevarande utlåtande nr 271, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Majrts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu" en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 12—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

119

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets kapitalbudget; och

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående träffande av
avtal med de enskilda försäkringsanstalterna om framtida övertagande från
statens sida av vissa krigsförsäkringar m. m. jämte en i ämnet väckt motion;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angåen
ändrad lydelse av 17—19 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd
; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Herr Ekdahl avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 589, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 356, angående statsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 492, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union
träffad handelsöverenskommelse m. m. samt angående godkännande av mellan
Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union träffat kreditavtal.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 489, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
lokaler för Överståthållarämbetet; och

nr 490, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.51 em.

In fidem
Gunnar Enith.