1946. Andra kammaren. Nr 35 (Riksdagens protokoll 1946:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 35.

Lördagen den 2 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26 nästlidna oktober.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 356, angående statsbidrag till tj ä ns teb os tade r för folkskolans lärare, m. m.;
nr 358, med förslag till lag örn tillägg till kap. 3 kyrkolagen; och
nr 359, angående familjepension efter framlidne statsministern Per Albin
Hansson.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till tredje särskilda utskottet följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen:
nr 577 av herr Ståhl;
nr 578 av herr Gavelin;
nr 579 av herr Nolin m. fl.;
nr 580 av herr Adolfsson m. fl.;
nr 581 av herr Andersson i Eskilstuna m. fl.; samt
nr 582 av herr Lindberg.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående
förbättrad postgång på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand och A. L. Eriksson; och

Andra»kammarens protokoll 1046. Nr ,35. i

Nr 35.

Lördagen den 2 november 1946.

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av
vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn uppskov med allmän fastighetstaxering; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 16 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften.

§ 6.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herrar Håstad och Hagberg i Malmö, nr 583, i anledning av Kungl. Majlis
proposition, nr 353, angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet; samt

herr Johnsson i Stockholm m. fl., nr 584, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 312, med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Föredrogs och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 30 oktober 1946.

Anmäldes, att stenografen Ernst H. Wallin avlidit den 1 oktober 1946.

I anledning härav antogo herrar deputerade till stenograf kanslisten hos kammaren
fil. stud. Lars A. Nilsson och till kanslist fil. stud. P. Göran Ohlin.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
481, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i Trollhättan.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 478, till Konungen angående val av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 479, för hovrättsrådet Nils Ivan Regner att vara riksdagens militieombudsman;
samt

nr 480, för rådmannen Erik Anton Wilhelmsson att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare.

Tisdagen den 5 november 1946.

Nr 35.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 5 november.

Kl. 4 em.

§ I Herr

talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: Vi ha mottagit
underrättelse örn att ledamoten av denna kammare, Johan Nilson i Eskilstuna,
avlidit. Budskapet örn hans bortgång kom icke oväntat, enär han en tid på
grund av sjukdom varit hindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Under den tid som Nilson tillhört kammaren har han gjort sig känd som en
rättrådig och god människa med allvarligt sinnelag. Som distriktsföreståndare
för Svenska Missionsförbundet hade han förvärvat sig ett gott anseende för
sin principfasthet och idealitet.

Vi tacka honom för hans insats i riksdagsarbetet och lysa frid över hans
minne.

Detta, anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens andra kammare.

Åberopande närslutna läkarintyg anhåller jag örn ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 2 november tills vidare.

Centrallasarettet, Jönköping, den 3 november 1946.

Rudolf Boman
i Kieryd.

Det vid ansökningen fogade läkarintyget var av följande lydelse:

Att riksdagsman Rudolf Boman från Kieryd, Vireda, St. Hultrum, sedan
den 2 november 1946 vårdas härstädes för ett underbensbrott intygas härmed på
begäran.

Centrallasarettet, Jönköping, den 3 november 1946.

Uno Wallberg,

leg. läkare.

Vidare upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Johan Olov Gavelin från Malmberget på
grund av sjukdom (nervsjukdom och överansträngning) är ur stånd att deltaga

Nr 35.

Tisdagen den 5 november 1946.

i riksdagsarbetet från och med den 4 november till och med höstriksdagens
slut 1946.

Gällivare lasarett den 28 oktober 1946.

Torsten M. Beckman,

med. dr, lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herrar Boman i Kieryd och Gavelin ledighet tills vidare
från riksdagsgöromålen, herr Boman från och med den 2 innevarande
månad oell herr Gavelin från och med den 4 november.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 356, angående statsbidrag till tjänster
bostäder för folkskolans lärare, m. jn.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 358, med förslag till lag örn
tillägg till kap. 3 kyrkolagen; och

till bankoutskottet propositionen, nr 359, angående familjepension efter
framlidne statsministern Per Albin Hansson.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 583 av herrar Håstad och Hagberg i Malmö;
samt

till tredje särskilda utskottet motionen nr 584 av herr Johnsson i Stockholm
m. fl.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 23,
statsutskottets utlåtanden nr 262 och 263 samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 52 och 53.

§ 6.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Pettersson i Dahl, som anförde: Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 238 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 279 till årets riksdag
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen gjorde utskottet
bl. a. följande uttalande: »Uppskovet med omprövningen av de för bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden gällande bestämmelserna får
icke innebära, att landsbygdens bostadsfrågor eftersättas. Utskottet förutsätter,
att förslag skall kunna föreläggas nästa riksdag.» Längre fram i samma
utlåtande anför utskottet följande: »Utskottet har i annat sammanhang uttalat,
att landsbygdens bostadsförsörjningsfrågor böra ägnas tillräcklig uppmärksamhet
samt förutsatt, att förslag skola föreläggas nästa riksdag. Det av
olika förhållanden föranledda uppskovet med omprövningen av på detta område
gällande låne- och bidragssystem är att beklaga.»

Riksdagens beslut i anledning av den nämnda propositionen innebar bland
annat, att räntesatsen för den tertiärlåneverksamhet, varmed byggandet av flerfamiljshus
i städerna subventionernas, sattes till 3 procent. Räntan å såväl tertiärlån
till enfamiljshus i tätorterna som egnahemslån till bostads- eller jord -

Tisdagen den 5 november 1946.

Nr 35.

Interpellation. (Forts.)

bruksfastighet på landsbygden utgör alltjämt 3,6 procent. Missnöjet med denna
under nuvarande förhållanden höga räntesats tager sig uttryck däri, att många
egnahemslåntagare nu inbetala sina tidigare erhållna egnahemslån. Det torde
vara uppenbart att allmänhetens tillit och förtroende till den statliga egnahemsverksamheten
därav lider skada. Man har svårt att förstå varför staten i
sin låne- och hjälpverksamhet skall betinga sig högre ränta än den som gäller
i den allmänna penningmarknaden och ännu mindre förstår man varför
landsbygdens låntagare skall betala en högre låneränta än den sorn tillämpas
av staten vid bostadssubventionen av flerfamiljshus i städer och tätorter.

Det är visserligen sant att egnahemslåntagarna under senare år i samband
med Iåns beviljande erhållit betydande förmåner i form av tilläggslån och
premielån, men dessa förmåner menar man isig hava erhållit som hjälp för viss
prestation. Äldre låntagare hava heller icke fått dessa förmåner annat än i
form av små premielån till jordbrukslån, och det är främst de, som nu återbetala
lånen. För dessa äldre låntagare är räntan rörlig, men efter statens övertagande
av egnahemsverksamheten år 1940 gälla bestämmelser örn fast ränta.
Det torde emellertid bliva svårt att upprätthålla olika räntesatser mellan dessa
båda kategorier av låntagare. Den äldre gruppen är avsevärt större än den
yngre.

Räntan är visserligen endast en detalj i den stora frågan örn landsbygdens
bostadsproblem, vilket riksdagen i år sagt sig önska bringa till en snar lösning,
men det är en ur folkpsykologisk synpunkt mycket viktig detalj. Den
borde också kunna lösas både snabbt och utan samband med andra åtgärder.

Med stöd av vad jag nu anfört, anhåller jag örn kammarens tillåtelse att till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande
fråga:

Ämnar statsrådet för riksdagen framlägga förslag örn sänkning av egnahemislåneräntan
i så god tid att en lägre räntesats kan komma att tillämpas från
och med den 1 januari 1947?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Pettersson i Dahl, som yttrade: Herr talman! Vid 1941 och 1942 års
riksdagar väcktes från bondeförbundshåll motioner angående försörjningen med
elektrisk energi. I dessa motioner begärdes utredning dels örn möjligheten
av en enhetlig ledning av landets kraftförsörjning, eventuellt ett förstatligande
av produktionen och distributionen av elektrisk energi, samt enhetligare
taxor och lägre pris därpå för landsbygdens folk, dels örn effektivare åtgärder
för tillgodoseende av landsbygdens behov av elektrisk energi samt dels
slutligen av frågan örn större planmässighet och enhetlighet vid utförandet av
de elektriska ledningsnäten. De 1942 väckta motionerna bif ollos av riksdagen
och med anledning härav tillkallade dåvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet
efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 23 januari 1943
särskilda sakkunniga för att utreda frågan örn möjligheterna att genom statens
medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft. Denna sakkunnigekommitté har antagit
namnet Elkraftutredningen av år 1943.

Denna kommitté har således varit i verksamhet i snart fyra år, men man
har hört mycket litet örn dess arbete. Av allt att döma torde det dröja ännu
åtskillig tid, innan den blir färdig. Vid årets riksdag interpellerades handels -

Nr 35.

Tisdagen den 5 november 1946.

Interpellation. (Forts.)

ministern örn hur snart man kunde vänta resultat av dess arbete, men det svar,
som lämnades, var mycket överraskande. Statsrådet meddelade nämligen, att
kommittén hittills endast varit sysselsatt med att insamla materiel för belysning
av frågan men att den nu skulle börja med att bearbeta detta materiel
och debattera principfrågorna. Statsrådet förklarade dock att regeringen vore
villig att vidtaga åtgärder för att söka påskynda kommitténs arbete, örn detta
skulle visa sig nödvändigt.

Denna långsamma arbetstakt måste icke minst ur landsbygdens synpunkt beklagas.
Förhållandena i fråga örn den elektriska kraftförsörjningen för jordbruket
och för landsbygdens företag i övrigt äro inte tillfredsställande. Den i
många sammanhang så ytterst användbara elektriska strömmen står inte för
landsbygdens folk till förfogande i sådan utsträckning, att det kan bli tal örn
ett rationellt utnyttjande av densamma.

Landsbygdens folk har hoppats, att elkraftutredningen skulle kunna framlägga
resultatet av sitt arbete inom rimlig tid. Man har också hoppats, att
detta resultat skulle bli sådant, att det kommer att främja användningen av
elektrisk kraft på landsbygden även i sådana trakter, där distributionsbolagen
visa ringa intresse för saken. Det är också ett allmänt önskemål på landsbygden
att erhålla lägre och mera enhetliga taxor för betalning av den elektriska
kraften. Ännu icke elektrifierade bygder behöva snarast möjligt få tillgång till
ljus och kraft. Utbyggnad och försärkning av redan befintliga ledningsnät
för att möjliggöra ökade kraftleveranser på landsbygden behöver också ske.

Allt detta är mycket rimliga önskemål, som borde kunna uppfyllas och uppfyllas
snart. Det är därför beklagligt, att utredningen örn landsbygdens kraftförsörjning
ännu icke efter flera års arbete är färdig. Enligt min mening bör
denna påskyndas, så att lösandet av de för landsbygdens näringsliv så väsentliga
frågorna örn den elektriska kraftförsörjningens ordnande inte ytterligare
fördröjas.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet få framställa följande
frågor:

Är statsrådet villig att vidtaga åtgärder för att påskynda elkraftutredningens
arbete?

Kan statsrådet fixera en ungefärlig tidpunkt, vid vilken detta arbete kan
väntas bli slutfört?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Sefve, som anförde: Herr talman! Under krigsåren har antalet olyckor
inom det svenska flygvapnet framträtt såsom synnerligen stort och även i år har
vapnet nödgats redovisa en hög haverifrekvens. Även om det såsom uppgivit® av
chefen för flygvapnet under innevarande år icke är fråga örn någon vändning
till det sämre, har likväl den vändning till det bättre, som man allmänt hoppats
på, uteblivit. Med anledning av de många flygolyckorna under vår- och
sommarmånaderna höll flygvapenchefen, general Nordenskiöld, den 30 augusti
en presskonferens för att framlägga haveristatistiken samt därutöver giva de
upplysningar, som i detta sammanhang kunde vara av intresse.

Av pressreferaten över denna konferens har framgått, att intill dagen för
presskonferensen under året 34 dödsolyckor hade inträffat vid haverier inom
flygvapnet. I 13 % av antalet totalhaverier hade orsaken utgjort materielfel,

Tisdagen den 5 november 1946.

Nr 35.

Interpellation. (Forts.)

andra haverier hade berott på kollisioner eller andra felmanövrer, andra åter
på enskilda indisciplinära flygningar. Även förarnas ovana vid nya flygplanstyper
samt den höga farten hos de moderna flygplanen framhöllos såsom orsaker
till den höga olycksfrekvensen. De ökade f 1 y ghas ti gil e terna och med dem
förknippade svårigheter ansågos vara av den art, att man icke för framtiden
kunde hoppas på en gynnsammare haveristatistik.

Enligt pressreferat förklarade general Nordenskiöld, att den nuvarande flygarutbildningen
ej forcerades, att man hoppades få nya och bättre skolflygplan,
som skulle göra övergången från skolflygutbildningen till stridsplansflygningen
lättare än för närvarande samt att man strävade efter förbättrad teknisk
utbildning åt flygarna. Vidare hade utfärdats föreskrifter ägnade att
minska antalet olyckor på grund av lågflygningar, företagna utan tillstånd.

Flygvapnets betydelse inom försvarsmakten bär ökats år från år, en utveckling,
som tvivelsutan kommer att fortsätta. Det är en elit av Sveriges ungdom,
som ägnar sitt liv åt tjänst i flygvapnet. Det är icke endast personalen och dess
anhöriga, som ha intresse av de frågor, som nu berörts, Det är ett landets intresse,
att allt göres, som står i mänsklig förmåga för att spara unga människoliv
samt nedbringa antalet olyckor. Ekonomiska skäl få därvid ej stå hindrande
i vägen.

Sedan ovannämnda presskonferens hölls, ha ytterligare 5 totalhaverier inträffat,
varvid 3 personer omkommit. Av dessa haverier uppges 3 ha berott
på materielfel.

Det är enligt min uppfattning angeläget, att en sådan redogörelse lämnas
riksdagen, att därav klarlägges, örn allt göres för att undvika en med hänsyn
till omständigheterna icke ofrånkomlig olycksfrekvens.

Det gäller här en så betydelsefull fråga, att riksdagen synes ha intresse av
att erhålla fullständigare och mera uttömmande upplysningar än vad man kan
inhämta av ett pressreferat.

I anledning av vad sålunda anförts, får jag anhålla om kammarens tillstånd,
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Är herr statsrådet beredd att ge riksdagen en översikt över de haverier,
som under året inträffat inom det svenska flygvapnet samt över orsakerna till
desamma?

2. Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga ytterligare åtgärder ägnade att
nedbringa antalet flyghaverier?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Kempe, som yttrade: Herr talman! Bristen på arbetskraft har tillspetsat
situationen på arbetsmarknaden. Speciellt är detta fallet vid de företag
där löneläget är synnerligen lågt. Dessa företag ha naturligtvis svårare
att under nuvarande förhållanden konkurrera om arbetskraften. Järnbruken
tillhöra denna kategori av företag. Enbart vid de värmländska bruken lär
det vara en brist på närmare tusentals arbetare, trots arbetsmarknadskommissionens
frihetsinkränkande åtgärd att begränsa järnbruksarbetarnas möjlighet
att övergå till annat och bättre betalt arbete.

Regleringen av arbetskraft till byggnadsverksamheten, som enligt arbetsmarknadskommissionens
cirkulär till länsarbetsnämnderna skulle motverka en
icke önskvärd rörlighet av arbetskraften, synes lia fått en alltför ensidig in -

Nr 35.

Tisdagen den 5 november 1940.

Interpellation. (Forts.)

riktning. Järn brukan rhein runs frihet att liksom andra medborgare utnyttja
konjunkturerna för att övergå till ett mera inkomstbringande arbete har begränsats,
vilket skapat ett starkt missnöje bland de berörda arbetarna. Det
bär meddelats, att vid skruvfabriken i Hagfors viar arbetstiden på grund av
materialbrist endast fyra dagar i veckan. En del arbetare begärde då permission
från denna arbetsplats för att söka sig annat arbete. De erhöllo vägarbete,
men blevo efter endast några dagar uppsagda med den motiveringen att
metallarbetare icke fingo anställas såsom vägarbetare, utan skulle återbördas
till metallindustrien. Andra metallarbetare som fått anställning i byggnadsbranschen
ha, sedan arbetsförmedlingen fått vetskap därom, avskedats. Ändå
ha vederbörande byggmästare icke anställt flera arbetare än vad byggnadstillståndet
föreskrev. Ytterligare exempel kunna anföras, men äro väl onödiga
i detta sammanhang, då jag förmodar statsmakterna icke äro helt främmande
för de åtgärder som underordnade organ vidtagit. De restriktioner som genomförts
och som i huvudsak drabbat järnbruks- och skogsarbetarna, ha, som redan
framhållits, utlöst ett allmänt missnöje bland dessa arbetare, samtidigt
som det avskräcker arbetsledigt folk från att söka anställning vid järnbruken.
Dessa arbetare ha berövats möjligheten att fritt och obundet sälja sin
arbetskraft till den högstbjudande.

De vidtagna tvångsåtgärderna utgöra ett ensidigt stöd åt arbetsgivarna
och ge dem möjlighet att även i fortsättningen upprätthålla, en ur arbetar■synpunkt
otillfredsställande lönepolitik. Därtill kommer att med dylika metoder
löses icke frågan om arbetskraftsbristen. Vill man komma till rätta med
detta problem vid järnbruken måste lönepolitiken och bostadsfrågan bli föremål
för den största uppmärksamhet.

Då det råder brist icke minst på nödvändighetsvaror som järnbruken producera,
måste det enligt min mening vara ett samhällsintresse att där öka
produktionen. Med den lönepolitik som järnbrukens arbetsgivare nu bedriva
motverka de en sund produktionsutveckling. Arbetsmarknadskommissionens
tvångsdirektiv kan icke heller stimulera till ökad produktion, utan bidrar till
att konservera de missförhållanden som existera vid bruken.

Med stöd av vad jag här framhållit ber jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Eriksson få framställa följande frågor:

1) Är det med statsrådets och regeringens gillande som arbetsmarknadskommissionen
utfärdat direktiv till länsarbetsnämnderna att begränsa nämnda
arbetargruppers rätt att övergå till annat och bättre betalt arbete?

2) Har regeringen övervägt några åtgärder i syfte att stimulera tillgången
på arbetskraft vid järnbruken och därigenom säkerställa den ökning av produktionen
som i nuvarande situation måste vara ett viktigt samhällsintresse,
icke minst med hänsyn till bostadsproduktionen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 482, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till driftkostnadsersättning för psykiatriska kliniken i Uppsala m. m.;
och

nr 483, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med begäran örn bemyndigande
att träffa avtal med Göteborgs stad angående villkoren för överföring å
Göteborgs stad av det tryckande registret för staden.

Onsdagen den 6 november 1946.

Nr 35.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 6 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Fru Hildur Humla är på grund av genomgången lunginflammation och ännu
pågående sinusit oförmögen att delta i riksdagsarbete tills vidare.

•Stockholm den 2 november 1946.

Åke Schnell.

Kammaren beviljade fru Humla ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 2 innevarande november.

§ 2.

Herr statsrådet G fores avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 360, angående subventånering av införseln av vissa varor, m. m.; och
nr 361, angående anslag till åtgärder för utökning av vinterproduktionen av
tegel.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som an- lnterPellatlonförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Hammarlund frågat
mig, om jag hade för avsikt att vidtaga åtgärder i syfte att genom ändrad
fördelning av tillgängliga sockerkvantiteter utöka tilldelningen av socker till
enskilda hushåll. Med anledning härav får jag anföra följande.

Herr Hammarlund uppger, att sockerproduktionen skulle, örn den fördelades
lika, motsvara en tilldelning av 43 kilogram per person. Denna uppgift är icke
fullt överensstämmande med verkliga förhållandet. Utvinningen av 1945 års
inhemska sockerskörd utgjorde omkring 270 000 ton raffinerat socker. Då emellertid
vid ingången av konsumtion såret 1945/46 övergångslagret av socker var
lågt, mäste vissa kvantiteter reserveras för att bringa upp lagerhållningen
till önskvärd nivå. Härtill kommer, att vissa mindre kvantiteter socker åtgått
för den svenska hjälpverksamheten i de krigshärjade länderna. Till disposition
för den inhemska konsumtionen under konsumtionsåret 1945/46 har därför
förelegat blott 265 000 ton, motsvarande något över 38 kg per person. Härav
har 25 kg per person gått till de enskilda hushållen och återstoden, mot -

Nr 35.

Onsdagen den 6 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

svarande 13 kg per person, fördelats dels på bagerier, marmeladfabriker, chokladfabriker,
restauranger, kaféer och liknande, dels även på de militära förbanden,
sjukhusen och övriga allmänna inrättningar, flyktingläger, apotek, läkemedelstillverkare
m. fl.

Under hela den tid ransoneringen pågått har man strävat efter att i första
hand tillgodose de enskilda hushållens behov. Visserligen sänktes de enskilda
hushållens tilldelning i våras, men denna sänkning har till fullo kompenserats
genom att hushållens tilldelning av socker för syltning och sättning i år utgått
med sammanlagt 6 kg per person mot 5 kg per person föregående år.
En annan sak är, att ransoneringen på grund av skilda kostvanor o. d. drabbat
hushållen olika hårt. Detta är emellertid oundvikligt, då man icke kan
differentiera tilldelningarna efter de individuella behoven.

Tilldelningarna till bagerier, konditorier, näringsställen och sötvaruindustrien
utgå i princip i visst förhållande till företagens förbrukning under
år 1939. Den procentsats, som härvid tillämpas, är något olika för skilda förbrukargrupper
och har under ransoneringen varierat med hänsyn till försörjningsläget.
Bagerier och konditorier erhålla för närvarande en tilldelning av
socker med 60 % av basårsförbrukningen. Näringsställenas tilldelning uppgår
till mellan 45 och 50 / samt sötvaruindustriens till 61 %. Att ytterligare skära
ned dessa tilldelningar torde icke vara möjligt utan att förorsaka allvarliga
rubbningar inom dessa näringsgrenar. Redan nuvarande tilldelningar äro så
låga, att vissa bagerier och industrier ha stora svårigheter att brottas med.

Då den svenska sockerransonen är en av de största i Europa, är det svårt
att genom import utöka landets sockertillgångar. En mindre kvantitet socker
har dock kunnat erhållas från Danmark. Detta socker har inom ramen för
nyss redovisade tilldelningsgrunder helt disponerats för sötvaruindustrien, vars
tilldelning för närvarande till en fjärdedel utgår i danskt socker. Härigenom
har motsvarande inbesparing kunnat ske av det svenska sockret.

Beträffande sockerförsörjningen under konsumtionsåret 1946/47 är det svårt
att ännu göra något bestämt uttalande. Den inhemska skörden torde emellertid,
såvitt man nu kan bedöma, bliva tillfredsställande, och man har förhoppning
örn import av en mindre kvantitet från Danmark. Internationellt medgivande
till denna import har emellertid ännu icke erhållits. Örn skördeutfallet
kommer att motsvara gjorda uppskattningar, kan frågan örn en återgång
till tidigare ransoner tagas under övervägande.

Härpå yttrade:

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag vill till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet uttala mitt tack för svaret å min interpellation
trots dettas negativa innehåll. Statsrådet sade, att min uppgift, att sockerproduktionen,
örn den fördelades lika, skulle motsvara en tilldelning av 43 kg per
person och år icke är fullt överensstämmande med verkligheten utan att denna
siffra endast skulle vara 38 kg och att den kvantitet man skall fördela, sedan
hjälpverksamheten ute i Europa har fått sitt, endast är 265 000 ton per år. Men,
herr statsråd, multiplicerar man 38 med landets folkmängd vid senaste årsskiftet,
6 740 000 personer, får man endast 256 000 ton. 9 000 ton socker har
alltså försvunnit örn man skall följa herr statsrådets räkning, men enligt mitt
sätt att räkna blir det 14 000 ton som försvinner. Örn man lägger ihop de 9 000
ton, som enligt herr statsrådets sätt att räkna ha försvunnit, med dessa
256 000 ton och fördelar denna kvantitet lika på landets folkmängd, så blir
det 39,3 kg per person.

Jag skall kanske nämna ett par ord örn hur jag kunnat få fram min siffra
på 43 kg per person och år. Jag har dividerat de 270 000 ton raffinerat soc -

Onsdagen den 6 november 194G.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

ker, vi ha att räkna med, med folkmängdssiffran 6 740 000 och på så sätt fått
fram 40 kg. Tillägger jag då sirapen, vilken är kortbelagd även den samt väl
ej inräknad i den raffinerade sockermängden på 270 000 ton, har jag trott att
43 kg var ungefär den rätta kvantiteten. 1945 års skörd på 1 803 350 ton sockerbetor
med en sockerhalt av 17,04 procent ger ju betydligt över 300 000 ton
socker, sirap och melass. Melassen användes visserligen inte till människoföda,
men jag menar att min beräkning bör stämma någorlunda, örn man medräknar
sirapen. Och känner jag Svenska sockerfabriksaktiebolaget rätt, så låter
man inte någonting förstöras på det hållet eller tillräknar sockerbetsodlarna
något de ej producerat och levererat in till fabrikerna.

Det har emellertid inte den minsta betydelse, örn herr statsrådets1 siffror eller
mina siffror äro de rätta, ty skillnaden mellan kvantiteten producerat socker
och tilldelningen är för stor i båda fallen. Herr statsrådet säger, att det är
oundvikligt att ransoneringen på grund av skilda kostvanor drabbar hushållen
olika hårt, ty man kan icke differentiera tilldelningen efter de individuella behoven.
Ja, men det är motsatsen till detta som jag önskar. Varför inte låta
tilldelningen bli ensartad för alla, varför inte låta- alla få sin lika del av det
producerade sockret och sedan låta varje individ köpa vad han vill på sitt
sockerkort? Detta kan ordnas genom restaurang- och växlingskort på samma
sätt isom nu -sker i fråga örn bröd, kött och smör. Örn så skedde skulle sockernöden
för alla de husmödrar, som ha en liten trädgård med bär och frukt eller
som vilja köpa dessa varor på torgen för att själva tillaga saft och dylikt, och
för de husmödrar, som inte ha råd att köpa färdiga bakverk eller marmelader,
på en gång bli avskaffad och svartabörshandeln med socker skulle upphöra.
Som det nu är ha mångå människor, som äta på restaurang, inte någon nytta
av sitt -sockerkort utan ge bort det eller sälja det. Det vore inte mer än rätt
och riktigt att den som köper sötsaker finge lov att lämna växlingskort för
dessa varor.

Herr statsrådets uttalande, att vissa bagerier och industrier ha stora svårigheter
att brottas med på grund av den nedsatta tilldelningen, visar ju att det
nuvarande systemet är mindre lämpligt. Med den anordning som jag vill rekommendera
skulle dessa svårigheter som med ett trollslag försvinna. Finge
kunden lämna växlingskort för inköpta varor, skulle dessa företags affärer
blomstra i stället för att behöva läggas ner i brist på socker. Ty man skulle då
få tilldelning av socker i vanlig ordning av det allmänna på samma sätt som
övriga affärsmän. När dessa visa fram kort på försålda varor, få de ju en
ny tilldelning av samma varor. Det är också den felaktiga tilldelningsprincipen
som har uppammat dessa stora sockerförbrukande fabriker som vi ha fått
här i landet och som nu delvis måste stå stilla på grund av att man inte kan
fortsätta att furnera dem med samma stora mängder socker som man förut har
kunnat göra.

Jag älskar inte ransoneringar — jag vill tvärtom ha bort alla sådana så fort
som möjligt. Sockret är dock en produkt, som vårt svenska folk får halvvägs
till skänks av det allmänna eller jag kanske skall säga av sockcrbetsodlare
och sockerbets skötare. Inom parentes sagt kan jag nämna, att i dessa dagar
går folk i ur och skur nere på sockerbetsfälten och strävar med sitt hårda arbete
mot ungefär 50 procent av den daglön som andra jämförliga grupper lia
i detta samhälle. Det är cn ful fläck på vårt svenska folkhem, som borde avtvättas
så fort som möjligt. Jag vill .således att alla i detta samhälle, både
fattiga och rika, -skola ha sin andel i detta billiga socker. Detta är lätt ordnat
med det system som jag nyss anvisade. Jag anser att vi lia moralisk rätt att
begära en sådan fördelning.

Nr 35.

Onsdagen den 6 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag har intet att anmärka mot den hjälp som vi ha lämnat de svältande
i Europa genom att som herr statsrådet nämnde dela ut 5 000 ton socker, tvärtom.
Men resten bör rättvist fördelas på oss alla. Låt sedan varje individ köpa
vad den vill. Den som vill gå på kaféer och restauranger bör få lämna kort,
och detsamma hör ske i karamellbutiker, i bagerier och på våra sjukhus. Då
kommer det att visa sig, att ransonen på mellan 35 och 40 kg per år och familjemedlem
kommer att nödtorfteligen räcka till för alla. Då blir det inte som
nu att man i de fattiga hemmen får 25 ä 26 kg per år under det att man i förmögna
hem kanske får en ranson på 40 till 50 kg per person och år. Jag vädjar
till folkhushållningsministern. vilken som vi alla veta är en mycket klok
karl, att ta sig en funderare på denna sak. Hundratusentals husmödrar ute i
detta vårt avlånga land komma att ha ögonen riktade på folkhushållningsministern
och hans åtgöranden i denna för oss alla ytterst viktiga fråga.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Jag skall inte ingå på någon diskussion av de multiplikationer, som herr
Hammarlund har gjort och som inte tycks stämma med de uppgifter som livsmedelskommissionen
har lagt fram för mig och som jag väl känner igen från
min behandling av sockerförsörjningen under alla dessa år. Jag bär så mycket
mindre anledning att beröra detta som herr Hammarlund själv har sagt, att
denna siffermässiga oöverensstämmelse inte har någon saklig betydelse utan
helt säkert skulle kunna förklaras, örn vi kunde ge oss tid att gå in på olika
detaljspörsmål. Då herr Hammarlund vidare uttalat sin förvissning örn att
sockerbolaget ser till att ingenting går till spillo, kan jag gärna och vill gärna
instämma i detta. Jag kanske därtill kan foga, att inte heller livsmedelskommissionen
låter någonting gå till spillo, varför den oöverensstämmelse mellan
siffrorna, som herr Hammarlund visat fram, förvisso icke är att hänföra till
att något skulle rinna vid sidan.

Det är klart att den nuvarande sockerransoneringen, som i princip är densamma
som den vi ha haft under hela den tid ransoneringen varat, kan ge rum
för de invändningar, som herr Hammarlund här gjort. Jag kan ju avslöja den
hemligheten att under de svåra briståren mellan livsmedelskommissionen och
folkhushållningsdepartementet faktiskt resonerades örn att övergå till en ransonering
av den typ, som herr Hammarlund här rekommenderade. Men jag vill
säga, att när man tänkte sig in i detta och såg vilka konsekvenser det skulle
leda till, så blev man faktiskt rädd. Örn varje människa varenda gång hon köper
en bulle i ett bageri, varenda gång hon dricker en kopp kaffe på ett kafé och
varenda gång hon köper en flaska sockerdricka skulle få lämna en sockerkupong,
vilket oerhört redovisningsmaskineri, vilket kortelände skulle inte en sådan
ransonering framkalla! Jag kom för min del till den bestämda uppfattningen,
att en sådan ransonering på allt sätt borde undvikas. Och jag måste
säga herr Hammarlund, att inga vädjanden kunna nu och allra minst i ransoneringens
som jag hoppas elvte timme förmå mig att införa en ransonering
av den mycket tyngande art som herr Hammarlund rekommenderade.

Alla ransoneringar verka mer eller mindre schematiskt. Det är en av olägenheterna
med dem. När man nu skall hålla på att ransonera maten åt människorna,
går det inte, hur gärna man än skulle önska, att avväga fördelningen precis
så, att var och en får den kvantitet, som passar till vederbörandes kostvanor
och villkor. Förhållandena äro så skiftande, att man tvingas till en mer
eller mindre schematisk anordning. Jag kan sålunda inte förneka, att sockret
för vissa hushåll kan vara knappt medan det för andra räcker väl till. Det är
Samma historia med många andra varor, som vi ha under ransonering. Men att
därför gå så långt att man använder sådana ord som sockernöd, tror jag är att

Onsdagen den 6 november 1940.

Nr 35.

Svar pä interpellation. (Forts.)

sträcka sig längre än man har täckning för. Vi ha i Sverige en sockerkonsumtion
som så vitt jag vet näst efter Tjeckoslovakiens är den största i Europa.
Jag tror att sockerförsörjningen på det hela taget är sådan, att det är att
gå rätt mycket för långt att rubricera den som sockernöd. Huru mycket socker
vi få ut i år är som jag har sagt i interpellationssvaret ännu inte fullt klart.
De bedömningar vi hittills fått del av ha tytt på att vi skulle kunna få en förhållandevis
tillfredsställande skörd. Lyckas det oss Sedan att få internationellt
medgivande till den import av socker från Danmark, som vi anmält önskan örn
i förhandlingar med detta land, så anser jag det inte vara uteslutet, att vi rätt
snart skola kunna företaga den jämkning i ransonerna, som skulle kunna återställa
sockerransoneringen till den nivå den hade i våras, innan vi gjorde den
nedsättning, som den internationella försörjningskrisen då påkallade.

Herr Hammarlund, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr statsrådet uttalade farhågor för de konsekvenser Som skulle
kunna uppsta örn man skulle bli tvungen att lämna sockerkort när man skall
gå in i en bageributik och köpa en bulle. Jag kan inte finna ett sådant förfarande
vara så märkvärdigt, herr statsråd, ty man får ju lämna en brödkupong
för denna bulle, och då vore det ju inte så konstigt örn man finge lämna
även en sockerkupong. En sådan sak borde kunna ordnas mycket lätt. Det
borde inte vara värre att lämna kupong för den ena än för den andra varan.

Herr statsrådet säde vidare att man skulle vara tvungen att lämna kupong
även vid köp av sockerdricka. Det behöver man inte göra under nuvarande förhållanden,
emedan som herr statsrådet vet sackarin numera ingår i sockerdricka.
Detta står tydligt angivet på varje flaska.

Herr statsrådet säger vidare, att man inte skall genomföra så stora ändringar
i ransoneringarnas elvte timme som jag föreslagit. Ja, det är klart att ransoneringarna
skola upphöra så fort som möjligt. Men tror verkligen herr statsrådet,
att ransoneringen på socker kommer att försvinna i brådrasket? Jag tror
det inte. Om herr statsrådet undersöker saken skall han finna, att exempelvis
det kubanska sockret i dag kostar 1: 40 per kg. Herr statsrådet vet vidare,
att vi köpa danskt socker till 95 öre per kg. Tror verkligen herr statsrådet,
att vi i framtiden komma att importera socker till de mycket höga priser, som
äro radande på den internationella sockermarknaden, när vårt eget svenska Socket
kostar ungefär 60 öre per kg? Jag tror för min del, att vi i en lång följd av
år få nöja oss med det svenska sockret.

Vidare yttrade:

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjörcs: Herr talman
! Det är kanske ganska onödigt latt fortsätta denna debatt, som särskilt
°i 6r f^rr hammarlunds senaste anförandfe bragts ut på ett delvis osäkert
plan. För att det inte skall råda något tvivel medi anledning av att jag nämnde
läskedryckerna .såsom exempel, vill jag emellertid framhålla, att även om
det ingår sackarin i läskedryckerna utesluter inte detta att dte även innehålla
rätt mycket socker. Anledningen till att man tog till sankarin till läskedryckerna
i våras var den, att vi då fingo skärpa sockerransoneringen. Om vi skulle
ha en ransonering av den typ herr Hammarlund rekommenderar, finge man
nog lämna sockerkuponger, när man .skulle läska sin törstiga strupe.

Det är riktigt att det inte är särskilt konstigt att lämna sockerkuponger,
när man ända skall lämna brödkuponger. Men tänk vilket oerhört maskineri
det fordrar i kristidsorganisationen, framför allt hos den centrala kristidsmyndigloten.
Jag bar fått den uppfattningen att vi allmänt äro intresiscradte av’att
begränsa krisförvaltningen. Och jag vill försäkra, att även örn det tyckes vara

Nr 35.

Onsdagen den 6 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

en bagatell att lämna sockerkuponger i här antydda sammanhang, skulle det
bli en mycket kraftig belastning för dem som stå bakom disken och för alla
som skola räkna kupongerna och kontrollera att allt stämmer.

Jag vill inte profetera örn framtiden, men det perspektiv som herr Hammarlund
ställde oss inför, nämligen att vi skulle få bibehålla hansoneringen
till och med över skottårsperioder, det perspektivet skrämmer mig, eller det
skulle skrämma mig, örn jag icke hade anledning tro att det perspektivet är
ett resultat av en alltför pessimistisk bedömning av den kommande utvecklingen
i fråga örn sockerproduktionen i världen. Det är mig väl bekant att
sockerproduktionen under krigsåren i betydande delar av de stora produktionsområdena
varit begränsad. Men inom andra områden har den utsträckts betydligt,
och det har skeft en återhämtning sedan kriget tog slut. Såvitt man
kan döma av tillgängliga uppgifter är produktionen ännu inte helt uppe i förkrigsnivån,
men efter vad jag kan förstå ha de, som följa den internationella
utvecklingen på området, den uppfattningen, att en fortgående återhämtning
och utvidgning av produktionen kommer att ske. Och i den man detta äger
rum är det tydligt att det blir balans i iförsörjningsläget på ett helt annat sätt
än fallet är just nu.

Jag vågar inte säga när vår sockerransonering kan upphöra. Vi få nog räkna
med att bibehålla den konsumtionsåret ut. Men jag tror att det är felaktigt att
inställa sig på någon islags evighetsransonering.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att få beröra en fråga,
som såvitt jag kunde höra inte berördtes i statsrådets svar men som dock. har
samband med den sak vi nu diskutera. Det nämndes i svaret att det vid sidan
av tilldelningen till de enskilda hushållen sker en tilldelning till bagerier, konditorier,
näringsställen och sötvaruindustrien, vilken tilldelning har år 1939
såsom basår. Men därutöver ha vi en annan tilldelning av socker, nämligen till
de företag som lia till.uppgift att tillvarataga fruktskörden i landet. Jag tänker
alltså på våra s. k. fruktcentraler och liknandte företag. Tilldelningen till
dem är såvitt jag är riktigt underrättad baserad på förhållandena år 1944.
Dessa företag, inte minst fruktcentralerna, ha startat med statens medverkan,
och de ha gjort det i det vällovliga syftet att taga hand örn frukten och förvandla
den till fruktmos, sylt och saft m. m. För denna tillverkning åtgår
givetvis rätt mycket socker. Företag av denna art ha startat just år 1944 och
hade då helt naturligt en ganska liten kapacitet. Bland dessa företag befinner
sig ett som jag haft att göra med, nämligen Hallands fruktcentral. En del av
företagen försöka med ali rätt att utvidga sin verksamhet, men de äro avstängdia
från denna möjlighet just genom att de fa för liten tilldelning av
socker. Nu har man ingenting annat att göra än att taga emot frukten fran
andelsföreningarna, som äro skyldiga att taga till vara medlemmarnas produkter
och förvara den i surt tillstånd eller syrsätta den. Sedan få vi i vår tur
skicka den till ett företag i Åstorp eller till Findus’ fabrik i Bjuv, valka ha
tillräckligt med tilldelning av socker för att kunna sockra fruktmoset. Detta
är ju ett fullkomligt irrationellt tillvägagångssätt, som inte har något att göra
med nutida koncentration och rationalisering.

Jag har nu begärt ordet för att göra herr statsrådet uppmärksam pa att det
är nödvändigt att göra en omprövning av grunderna för denna tilldelning.
Om man därvid skall utgå från storleken av vederbörande företags verksamhetsområde,
från företagets kapacitet eller från dess utvecklingsmöjligheter
är en sak som jag inte vill yttra mig örn. Jag tror emellertid att statsrådet
bör taga saken under grundlig omprövning och se till att de olägenheter som
faktiskt finnas bli rättade. Jag kan tillägga att jag mer än en gång hos livs -

Onsdagen den 6 november 1946.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

medelskommissionen sökt få rättelse i dessa förhållanden, varför jag vet att
livsmedelskommissionen bär sin uppmärksamhet riktad på frågan. Men jag
tror att vi även behöva statsrådets stöd för att få en rättelse till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr von Friesen frågat mig,
örn jag kände till vissa av honom berörda åtgärder från kristidsmyndigheternas
sida, som försvårade svensk import av apelsiner, samt om jag vore beredd att
vidtaga åtgärder i syfte att möjliggöra import även av apelsiner från Palestina.
Med anledning härav får jag anföra följande.

Exporten av apelsiner från Palestina — jaffaapelsiner — är centraliserad i
det att alla försäljningar ske genom Citrus Marketing Board. I början av september
1946 höllos i Stockholm förhandlingar mellan en delegation från denna
korporation och Svenska importföreningen för färsk frukt u. p. a. angående
leveranserna av jaffaapelsiner för innevarande säsong. I föreningen äro bland
annat den till Sveriges grossé t för hund anslutna branschföreningen av fruktimportörer
samt Kooperativa förbundet, Aktiebolaget Svenska kolonialgrossister
och lea medlemmar, och till densamma äga principiellt alla importörer ansluta
sig. Från svensk sida begärdes under förhandlingarna i samförstånd med
myndigheterna, att avsluten för säsongen skulle ske individuellt. Representanterna
för Citrus Board avböjde bestämt. Vid förhandlingarna enade man sig
emellertid örn att inom ramen för den överenskommelse, som kunde komma att
träffas mellan delegationen och importföreningen, köpare av större kvantiteter
skulle äga träffa egna kontrakt.

Sedan importföreningen begärt direktiv angående de priser, som de svenska
myndigheterna voro beredda att godkänna, förklarade statens p Askon trollnämnd
efter samråd med statens livsmedelskommission, att nämnden kunde godkänna
ett försäljningspris till konsumenterna av 1 krona 15 öre per kg. Då
detta pris var lika med priset för jaffaapelsiner föregående år, fanns på grund
av valutarevalveringen utrymme för en betydande höjning av fobpriset, räknat
i utländsk valuta.

Med utgångspunkt härifrån a lis åge sig de svenska importörerna icke kunna
bjuda Citrus Board högre pris än 23 sh fob per låda om cirka 40 kg. Förhandlingarna
ledde i sitt första skede icke till resultat, då Citrus Board vägrade
acceptera lägre pris än 25 sh per låda. Importföreningen ansåg emellertid goda
möjligheter föreligga till en uppgörelse med det lägre priset, då endast Norge
och Belgien hade accepterat delegationens villkor, medan Schweiz och Nederländerna
vägrat godtaga desamma och Storbritannien erhållit ett lägre pris än
det svenskarna bjudit. Det uppgavs även, att inom delegationen från Citrus
Board meningarna vore delade, då man vore synnerligen angelägen att i en tid
av ökad tillgång på apelsiner behålla kontakten med den svenska marknaden.

Emellertid trädde flera av de svenska importörerna under förhandlingarna
bakom importföreningens rygg i direkt kontakt med Citrus Board och förklarade
sig beredda att betala 25 sh för låda. Samtidigt meddelade de under hand
priskontrollnämnden, att de komma att hålla de av nämnden föreslagna priserna.
Härigenom försämrades importföreningens förhandlingsläge och föreningen
fann sig föranledd att godtaga offererade priset.

Svar på
interpellation.

Nr 35.

Onsdagen den 6 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Så länge möjlighet till uppgörelse med Citrus Board på basis av 23 sh per
låda förefanns, ansåg isig livsmedelskommissionen i samråd med priskontrollnämnden
icke böra bevilja licenser å import av jaffaapelsiner till högre pris.
Då utsikterna till uppgörelse försämrades, förklarade emellertid kommissionen,
att kommissionen komme att utställa licenser till högre priser än det av föreningen
förordade. T sammanhang härmed fördes förhandlingar rörande detaljpriset
på jaffaapelsiner, varvid från importföreningens sida gjordes gällande,
att vid inköpspris av 25 sh per låda detaljpriset måste sättas till 1 krona 30
öre per kg. Slutligen enades man örn att detaljpriset skulle vara oförändrat.

1 krona 15 öre per kg, under detta år, medan priset därefter skulle få höjas till
1 krona 30 öre per kg.

Beträffande tillgången på apelsiner före jul må nämnas, att import påräknas
från Spanien, Palestina, Italien och Cypern, varför tillgången på julapelsiner
torde få anses säkerställd åtminstone såvitt beror på medgivna importlicenser.

Vidare yttrade:

Herr voll Friesen: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för hans älskvärdhet
att besvara min interpellation, trots att händelseutvecklingen efter interpellationens
framförande gått i den i interpellationen åsyftade riktningen. Det
förhåller sig nämligen så, att dagen efter det interpellationen framställdes
träffades den uppgörelse, som refererades i ifolkhusihållningsministerns svar, och
genom denna uppgörelse har importen av julapelsiner till rimligt pris blivit
säkrad. Det är visserligen möjligt att det inte går att i längden hålla priset
på den svenska marknaden på den låga nivån av 1 krona 15 öre per kg, och
herr statsrådet nämner att man överväger att nästa år höja priset till 1 krona
30 öre, en i och för sig inte alldeles orimlig höjning, örn man betänker att apelsiner
från vissa länder särskilt från Spanien just nu torde betinga detta pris.
Men för julapelsinerna, som ju i allmänhet äro'' efterlängtade av de svenska
hushållen, får man fortfarande betala ett så lågt pris som 1 krona 15 öre, och
importen av dessa har nu som sagt genom den träffade uppgörelsen blivit säkerställd.

Så långt är allt gott och väl. Men jag kan, herr talman, inte underlåta att
i detta sammanhang göra ett par påpekanden beträffande de statliga myndigheternas
åtgärder i denna sak, vilka ha försvårat och försenat en rimlig uppgörelse
i fråga örn importen av apelsiner från Palestina. Det måste betraktas
såsom ganska anmärkningsvärt att priskontrollnämnden tydligen i något slags
samförstånd med livsmedelskommissionen, anser sig icke böra begränsa sin
uppgift till att fastställa de priser som skola betalas av förbrukarna, de enskilda
hushållen. Man vill gå ännu längre och vara med om att bestämma de
priser som skola betalas av importörerna till dem som sälja varan, i detta fall
apelsinerna. Jag har för min del ganska svårt att förstå vilket intresse som
dikterar dessa åtgärder. Vi skola komma ihåg att de svenska importörerna
hela tiden förbundit sig att sälja varan till det oris som priskontrollnämnden
åsatt den. Örn importörerna få betala ett högre pris till dem som sälja varan,
innebär detta endast att deras egen vinstmarginal blir mindre. Och detta förefaller
mig vara en sak som de statliga myndigheterna icke behöva intressera
sig så mycket för. Under normala förhållanden är det ju så att kontrakten
örn skeppningar av apelsiner bruka träffas under sommaren, senast i juli månad.
Genom den förhalningspolitik som myndigheterna fört ha uppgörelserna
i hög grad försenats, vilket medför svårigheter i skeppningsavseende. Man

Onsdagen, deli G november 1946.

Nr 35.

. , Svar pä interpellation. (Forts.)

siiu.le kunna säga att de centraldirigerade myndigheternas krav på planhushållning
i praktiken leder till att handelns och sjöfartens män inte själva kunna
uppgöra några planer utan tvingas att handla planlöst.

Jag har inte kunnat underlåta att beröra denna sak, då den synes mig utgöra
ett exempel bland manga andra på det olyckliga inflytande som de statliga
kommissionerna utöva när det gäller vår handel och vårt näringsliv.

_ Den kritik som jag framfört drabbar självfallet inte herr statsrådet, som ju
själv inte haft direkt att göra med denna sak. Kungl. Majit har nämligen
delegerat manga av sina befogenheter i berörda avseende till kommissionerna.
Det beklagliga är emellertid att för de misstag som handelns och industriens
män få begå på eget ansvar och under rimlig rörelsefrihet få de i regel själva
betala, medan däremot de statliga myndigheternas misstag — och såsom ett
sadant får man beteckna det av mig anförda fallet — alltid få betalas av någon
annan.

Chefen för folkhushållningisdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Ehuru herr von Friesen varit älskvärd nog att friställa mig från något
I-iir- ansvaf i detta sammanhang, kan jag ändå inte underlåta att träda upp
tili försvar för vad de statliga myndigheterna låtit komma sig till last — örn
lag nu skall använda en terminologi, som tydligen stämmer överens med herr
von Friesens betraktelsesätt. Det kari visserligen förefalla vara att gå för
långt, när statliga myndigheter här i landet försöka öva inflytande på det
importpris som importörerna skola betala för varor, som sedan på olika sätt
pnsregleras inom landet. Herr von Friesen begränsade sig till att exemplifiera
sm kritik med apelsina^fären. Jag tror emellertid att lian därvid förbigick den
kanske väsentligaste punkten. Det väsentliga i detta fall var att fruktimportörerna
— sammanslutna i Svenska importföreningen för färsk frukt — själva
i diskussion med livsmedelskommissionen ställde sig på den ståndpunkten,
att man vid förhandlingarna med den palastinensiska myndigheten skulle begränsa
sig till 23 sh fob per låda. Vad som sedan hände var att vissa av importörerna
— såvitt jag vet medlemmar av samma importförening — bakom
ryggen på sin organisation bjödo mer, vilket av allt att döma var en helgonens
överflödsgärning. Vi hade kunnat få apelsinerna för 23 sh, örn inte denna
manöver från vissa importörers sida hade företagits. Det finns intet skäl vartör
^Sverige skall betala mer för jaffaapelsinerna än Storbritannien. Örn nu
ända importörerna säga, att oberoende av vad regeringen bjuder palestinamyndigheterna
hålla vi 1:15 kr. per kg, varför skall då myndigheterna lägga
sig i det hela? Jo, man kan inte isolera denna apelsinförhandling från andra
och mycket större. Vid den tidpunkt då dessa förhandlingar fördes, hade ännu
inte priset^ på spanska apelsiner angivits från spansk sida. Det är klart, att
örn man börjar släppa efter och höja priset för en mindre del av den svenska
marknads försörjningen, då löper man risken att detta kommer att medföra
förhöjningar även på den långt övervägande importen av apelsiner.

Jag skall bli mycket glad, när vi komma fram till den dag, då vi inte behöva
hålla på med allt detta reglerande på olika områden. Som förhållandena
nu äro måste vi emellertid försöka att hålla det hela i vår hand, och det är
beklagligt att de intressenter man här försöker hjälpa inte vilja följa spelreglerna.

Örn jag nu från apelsinfallet får vidga resonemanget och beröra även andra
sidor av importen, isa skulle jag vilja säga några ord med utgångspunkt från
herr von Friesens resonemang örn det enligt hans mening obehöriga i, att
svenska prismyndigheter ta sig för att kontrollera och bestå sig med omdömen
örn de importpriser, som äro för handen. I nuvarande stund lia vi en mycket

Andra Icammarcns protokoll tokö. AV 35. 2

Nr 35.

Onsdagen den 6 november 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

splittrad marknad i världen. Vi tala ibland om en världsmarknad. Det. är i
dag-ens situation i hög grad en fiktion, i varje fall örn man med en marknad
menar ett fält där priserna utveckla sig under inverkan av reguljära ekonomiska
faktorer. Här kommer exportanbud på vissa skvättar av varor; det är i
regel rätt små partier det här rör sig örn, men ibland är det även fråga örn
större partier. Det är alldeles naturligt, att de som äro satta att vaka över del
svenska prissystemet måste höra efter, vilka priser de exporterbjudna varorna
skola åsättas. Det visar sig då stundom, och man kanske kan säga icke sällan,
att dessa priser ligga mycket högt, och det bär hänt mej än en gång, att
priskontrollnämnden avstyrkt import till dessa priser. I åtskilliga fall har
detta lett till att importen inte kommit till stånd. Det är självklart, att när försörjningsmässiga
intressen göra exporten angelägen, så tas en sådan fråga under
omprövning innan beslut definitivt fattas, och detta även örn priset är mycket
högt. Jag vill särskilt framhålla att det i åtskilliga fall hänt, att sedan
priskontrollnämnden sagt nej till erbjuden import till högt pris, så har vederbörande
efter några dagar kommit tillbaka och sagt, att man kan taga in
varan till ända upp till 40 % lägre pris. De svenska importörerna torde icke ha
del i detta. Jag tror inte att det är så, att svenska importörer försöka lura
myndigheterna. Det är helt enkelt på det sättet, att de som bjuda ut varor pa
marknaden sträva efter högsta möjliga priser, ibland till och med fantasipriser.
När sedan myndigheterna genom ett bestämt ståndpunktstagande bringa
vederbörande till en förnyad och mera realistisk bedömning, så vigar det sig
ofta, att man kan få in varorna till väsentligt lägre priser.

Jag tror för min del, att det tillstånd jag nu givit exempel på inte kommer
att vara alltför länge. Vi äro just nu inne i en hektisk, jag skulle nästan vilja
säga hysterisk, högkonjunktur. Den kännetecknas av en mycket stor varuhunger
i stora delar av världen samt på vissa ställen nedsatt produktion. När
vi komma fram till en bättre balans, som i det nyss åberopade fallet örn sockerförsörjningen,
är det min tro att etet kommer att rätta till sig. I nuvarande
skede, vars varaktighet jag inte törs ha någon bestämd mening örn, är emellertid
sådana här företeelser förekommande och ganska frekventa. Örn vi då överhuvud
taget vilja försöka förhindra att import äger rum av varor med alltför
höga priser, då är det nödvändigt att man säger ifrån och försöker hålla styr
på det hela.

Herr von Friesen: Herr talman! Då herr statsrådet med erkännamsvärd lojalitet
mot de underordnade myndigheterna vill i någon mån försvara de^ åtgärder,
som de lia vidtagit i det bekanta apelsinimportfallet, nödgas jag något
försöka bemöta honom. Statsrådet utgår nämligen ifrån som något alldeles
säkert att det, om inte några av de stora importörerna — som han tydligen
betraktar som illojala — liksom brutit sig ut ur importföreningen och bakom
importföreningens rygg träffat en uppgörelse, skulle lia varit möjligt för samtliga
importörer plus de statliga myndigheterna att träffa en uppgörelse vid
ett pris av 23 shilling.

dag tror inte, att statsrådet har rätt i den frågan. Jag tror nämligen, att
om förhandlingarna fortsatt efter sådana riktlinjer hade det inte blivit någon
affär alls. Det fanns nämligen andra köpare av dessa apelsiner på världsmarknaden.
Det var ingen svårighet för försäljarna att finna köpare till dem.
Vi hade då stått i den situationen, att de spanska apelsinerna praktiskt taget
hade blivit dominerande. Det är ju på det sättet att de åberopade cypernapelsinerna
utgöra en så liten kvantitet, att de ur konkurrenssynpunkt inte
spela någon roll, och örn jag inte är oriktigt underrättad gäller beträffande
de italienska apelsinerna, att man på grund av deras sena mognad inte med

Onsdagen den 6 november 1946.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

säkerhet kan påräkna en tillräcklig kvantitet, just avsedd för julhandeln. Orri
ingen affär ägt rumi, hade konsekvensen alltså blivit, att Spanien .praktiskt
taget, fått monopol på handeln med apelsiner. Redan nu var priset på spanska
apelsiner på den svenska marknaden högre än på jaffaapelsiner — det var
örn jag inte minns fel, 1: 30. Man kan lätt tänka sig, hur utvecklingen hade
blivit, därest detta faktiska monopol för Spanien hade uppkommit. Det är
val .sannolikt, att tillfället hade begagnats för att ytterligare pressa priserna
i höjden.

Statsrådet och kommissionerna stödja sin argumentering för tanken, att det
hade varit möjligt att träffa en uppgörelse med Citrus Marketing Board, på
att man fran den försäljningsorganisationen hade sålt en kvantitet apelsiner
till engelska köpare till ett pris, som om jag inte är oriktigt underrättad låg
omkring 23 shilling. Jag uppfattade inte riktigt, hur statsrådet formulerade
det eller örn statsrådet är informerad örn att priset t, o. m. var ändå lägre.
De sagesman jag haft, lia upplyst mig om att det rörde sig om 23, shilling,
alitsa det pris som de svenska myndigheterna ville lia apelsiner till. Jag vill
ela påpeka för herr stadsrådet, att det här rörde sig om en betydligt större
kvantitet, en kvantitet i jämförelse med vilken vår apelsinimport ter sig som
en obetydlighet. Det rörde sig örn 6 miljoner lådor, vill jag minnas. Det är
alldeles klart, att en sa stor avnämare av dessa varor har möjlighet att få
bättre villkoren en så relativt liten kund, som Sverige i alla fail måste vara.

bär alltså på denna punkt en annan mening än herr statsrådet. Det är
säkerligen inte lätt att säga vem som har rätt, när nu utvecklingen bär blivit
sadan den blev. Vi röra oss ju här naturligtvis med antaganden och''spekulationer.
■

. Till slut skall jag bara be att fa instämma med statsrådet i Luns .förhoppnmg,
att alla dessa bisarra regleringsåtgärder med det snaraste måtte .komma
att upphöra. Jag är också övertygad örn att statsrådet, som alltid: har visat
sig ha den inställningen, kommer att göra allt för att få detta önskemål förverkligat.
I varje fall kommer den dag, då ökad rörelsefrihet kan vinnas att
hälsas med den allra största tillfredsställelse av handelns folk.

Härmed var överläggningen slutad.

Föredrogs den av herr Pettersson i Dahl vid kammarens nästföregående sani*
muntrade gjorda, men da bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
ber r statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, angående sänkning a1)
egil a hems 1 ån cyä nian.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ b.

Föredrogs den av herr Pettersson i Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation,
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet, angående påskyndande
av elkraftutredningens arbete.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Sefve vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men da bordlagda anhållan att få framställa interpellation, till herr

Nr 35.

Onsdagen den 6 november 1946.

•20

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående åtgärder för nedbringande
av antalet haverier inom det svenska flygvapnet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Kempe vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet Ericsson, angående tillgången på arbetskraft vid järnbruken m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Majda pro fosition

med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni
930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 262, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
för K. B. F. Norrbrand och A. L. Eriksson; och
. nr 263, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn uppskov med allmän fastighetstaxering; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 16 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 10.

Herr Fahlman avlämnade en av honom och herr Holmström undertecknad
motion, nr 585, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 343, med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Denna motion bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

■Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12 på dagen.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

46*332