1946. Andra kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1946:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 31.

Lördagen den 29 juni.

Kl. 12 på dagen.

§ I Anställdes,

jämlikt § 65 riksdagsordningen, omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 256 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må med bifall
till motionerna I: 349 och II: 534 besluta, att s. k. språktillägg må från och
med budgetåret 1946/47 utgå tills vidare med 400 kronor per år till folk- och
småskollärare i finskspråkiga områden i landet, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit motionerna
I: 349 och II: 534.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 54 Ja och 110 Nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarat sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 61 Ja och 36 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 54 Ja och 110 Nej,

sammanräkningen visade ........................ 115 Ja och 146 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att redan vid detta sammanträde
till avgörande företaga de på fördragningslistan upptagna, endast en
gång bordlagda ärendena.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 253, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1945/46.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 254, angående statsregleringen för
budgetåret 1946/47.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr SI.

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1946.

Statlig medverkan
till
ökad pappersproduktion.

Punkterna 14, 15 och 17.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets memorial, nr 255, angående allmän beredskapsstat för budgetåret
1946/47; och

andra särskilda utskottets memorial, nr 2, angående ersättning till kanslipersonalen
hos andra särskilda utskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa memorial hemställt.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 206, i anledning av väckta motioner
örn förläggande till Västerbottens län av ett statligt eller under statlig medverkan
tillkommet pappersbruk.

I likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Svedberg och Karl August Johanson (I: 65) och den andra inom andra kammaren
av herr Skoglund i Umeå m. fl. (II:. 133), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn en skyndsam
och allsidig utredning av möjligheterna att till Västerbottens län förlägga
ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 65 och II: 133 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Hesselbom,
Törnkvist, Andersson i Malmö, Mårtensson, Lindholm, Åkerström,
Hoppe och Persson i Vinberg, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 65 och II: 133, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville i det i motionerna angivna syftet
föranstalta örn utredning rörande lämpligheten och möjligheten av en ökad
pappersproduktion under statlig medverkan.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall med några ord be att få
motivera min anslutning till den reservation, som är fogad vid utskottets
utlåtande.

Det är kanske många som ha fått den uppfattningen beträffande reservationen,
att dess väsentligaste syfte skulle vara en strävan att öka statens företagsamhet.
Detta är emellertid inte fallet. I själva verket gäller vårt förslag
en undersökning av möjligheterna för en utökning av de framtida produktiva
tillgångarna beträffande förädlingen av skogens produkter. Och i vilket avseende
skulle detta då gälla? För att visa vad vi avse i reservationen skall
jag be att få anföra ett par siffror från denna. Det gäller exporten under år
1939. Då exporterades av pappersmassa 2 330 000 ton och av papp och papper
endast 600 000 ton. Nu ha vi frågat oss, huruvida det inte skulle vara möjligt

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 31.

Statlig medverkan till ökad papper sproduktion. (Forts.)
att omvandla och förädla en större del av massan i papper. Tillgången på
arbetsmöjligheter i landet skulle enligt vår mening därigenom ökas. Det gäller
således här enligt vårt förslag en utökning av förädlingen av den begränsade
råvaran, skogens produkter, och då en motion i frågan väckts ha vi ansett
att denna fråga är värd en undersökning. Vi föreslå således i likhet med
motionen en utredning rörande behov av och förutsättningar för en ökad
papperstillverkning. Vi ha den uppfattningen, att förhållandena i vårt land
på detta område inte äro så klara, att vi med någon tillförlitlighet kunna
bedöma läget. Jag tror att örn man läser de inkomna remissvaren, får man
samma uppfattning.

Nu kan man ju fråga sig: kan inte den enskilda företagsamheten klara
denna sak utan statens inblandning? Ett pappersbruk måste, såvitt vi kunna
se, förläggas i anslutning till cellulosafabrik. Vi ha ingen invändning emot
att enskild företagsamhet sköter denna angelägenhet, och förutsättningarna
härför bör ju också en kommande utredning kunna klarlägga, liksom naturligtvis
också, vilket påyrkas i både motionen och reservationen, i vad mån en
statlig medverkan härtill skulle vara erforderlig och formerna för denna medverkan.
För vår del är det huvudsaken att syftet ernås.

Beträffande platsen för förläggning av ett eventuellt pappersbruk har man
i motionen framhållit, att detta måtte förläggas till Västerbotten. Vi lia emellertid
ansett att det inte är lämpligt med denna snäva begränsning, som yrkas
i motionen. Vi ha därför i vår reservation framhållit, att den föreslagna utredningen
icke enbart skall gälla nämnda län, och med anledning därav ha vi
i reservationens kläm föreslagit en utredning i motionens syfte.

I fråga örn de remissvar, som inkommit, vill jag erinra örn att industriförbundet
har förklarat sig icke vilja motsätta sig att frågan göres till föremål
för utredning. Domänstyrelsen, som i utskottets utlåtande angivits hava
motsatt sig en utredning, har, örn man närmare studerar vad domänstyrelsen
yttrat, inte motsatt sig denna utredning på det sätt som utskottet har framhållit.
Domänstyrelsen har visserligen uttalat tveksamhet örn lönsamheten men
säger i slutet av sitt svar, att en ingående teknisk-ekonomisk utredning och
prövning är nödvändig, innan staten medverkar till startande av ett sådant
företag. För min del har jag inte velat betrakta detta svar såsom bestämt
avvisande utan egentligen tvärtom. Det finns således vissa stöd i remissvaren
för att en utredning av denna fråga bör företagas.

Detta är, herr talman, de motiv, som för mig varit avgörande, när jag anslutit
mig till reservationen. Jag ber att få erinra om att denna reservation
har bifallits av första kammaren. Jag vill hemställa till andra kammaren att
göra likadant och ber med dessa korta’ ord att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag uppskattar i alldeles särskilt
hög grad reservanternas stora intresse för Norrlandsfrågorna, och jag vill försäkra
att jag är övertygad om att herr Andersson i Malmö och hans medreservanter
ha menat allvar med att hjälpa Norrland, när de i sin reservation ha
yrkat på denna utredning. Men trots det kan icke jag som norrlänning biträda
utredningskravet.

Redan i motionen lia framhållits svårigheterna att på grund av råvarutillgången
i Västerbotten driva ett pappersbruk inom länet. Vetskapen härom har
dock icke mäktat att dämpa motionsivern. Motionärerna lia också varit medvetna
om vad de flesta norrlänningar veta, att storindustrien i Västernorrlands
län själv har sina funderingar på att i Husum i Västernorrlands län inrätta,

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1946.

Statlig medverkan till ökad pappersproduktion. (Forts.)
såvitt det finns möjlighet, ett pappersbruk. En svårighet förutom bristande
råvarutillgång är dock kommunikationsförhållandena. För två år sedan beslöt
riksdagen att begära snabba åtgärder för att påbörja ostkustbanans förlängning
från Örnsköldsvik till åtminstone Husum, där Kempeverken lia för avsikt
att utöka sill trävaruindustri. Vid den debatt, som då fördes, nämndes också
ett pappersbruk.

Motionärerna äro heller inte okunniga örn att statens egen industri i Norrland,
Statens skogsindustrier, umgås med planer på att differentiera industrierna
där uppe, och bland annat har frågan örn ett pappersbruk diskuterats, men
även där upptorna sig samma svårigheter som beträffande förhållandena i
Västernorrlands län. Man saknar kommunikationer. Kommunikationsfrågan
i kalixbygden har aktualiserats, och jag vet att nuvarande kommunikationsministern
inser, hur nödvändigt det är att få kommunikationerna ordnade därstädes,
t. ex. genom en järnväg Kalix—Morjärv.

När detta är kända förhållanden även för motionärerna måste jag som norrlänning
reagera emot att de provinsmänniskor, som inte lyckats på grund av
svårigheterna beträffande råvarutillgång och andra orsaker att få en eller
annan industri till sin bygd, skola spränga den norrländska enheten och föreslå,
att eftersom det eller det länet i Norrland har utsikt att få en eller annan förmån,
då skola också vi det, ehuru vi erkänna att några rimliga förutsättningar
för det icke finnas. Det är en av avund inspirerad motion som statsutskottet
angivit starka skäl för att avslå.

Men därtill kommer ett skäl som för riksdagen i frågan örn skrivelse borde
vara avgörande. Det är allom bekant i riksdagen, att en kommitté arbetar för
att utreda de norrländska förhållandena, såväl de kulturella och sociala som
också de ekonomiska. Det är helt naturligt att denna kommitté inte kan undgå
något så väsentligt som att utreda förutsättningarna för en differentierad
industri i Norrland. Jag tillhör denna kommitté och kan därför meddela att
kommittén redan angripit dessa problem. Visserligen har kommittén icke diskuterat
frågan örn ett pappersbruk, men trafik- och fraktfrågor äro föremål för
utredning liksom också andra för industriell utveckling stora problem. I fråga
örn råvarutillgången —■ en för pappersbruk avgörande fråga — har skogsforskningsinstitutet
igångsatt en utredning. Både norrlandskommittén, statens egen
industri i Norrland och den privata industrien vänta på resultatet av denna inventering
av naturtillgångarna där uppe. Vad är då naturligare än att man
väntar till dess man får se resultatet åtminstone av den utredningen innan man
skriver örn utredning av ett pappersbruk.

örn nu emellertid riksdagen skriver, säger man, så kan ju detta bara befrämja
frågan. Ja, örn det vore så, ''då skulle jag biträda reservationen. Men
örn det är riktigt vad som är sagt, att den privata storindustrien i Norrland
umgås med planer på att inrätta ett pappersbruk i Västernorrlands län, och örn
det är riktigt att också Statens skogsindstrier äro beredda att undersöka möjligheterna
härför i Norrbotten och då även norrlandskommittén med all sannolikhet
möter frågan, då ligger det väl ändå i sakens natur, att de planerna
komma att fördröjas till dess den nu begärda utredningen är verkställd. Jag
talar som norrlänning då jag säger, att det är ett norrländskt intresse att följa
statsutskottet. Örn jag tillika säger, att jag talar som mångårig riksdagsman,
då jag varnar riksdagen att i tid och otid utnyttja skrivelseinstitutet till en
lekboll för enskilda motionärer, då har jag angivit bärande skäl för min
ståndpunkt.

Jag främjar ett stort både riks- och norrlandsintresse, herr talman, då jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 31.

Statlig medverkan till ökad pappersproduktion. (Forts.)

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Innan jag går att beröra den föreliggande
sakfrågan vill jag med ett par ord relatera min allmänna inställning
till arbetsmarknadsproblemet i Norrland, särskilt övre Norrland. Jag anknyter
därvid till den debatt, som i går fördes här i kammaren beträffande järnverket
i Norrbotten.

Den omständigheten att staten äger så betydande naturtillgångar där uppe
i form av skogar, vattenfall och malmer medför onekligen särskilda förpliktelser
för staten i fråga örn uppgiften att utforma näringspolitiska problem, och
vi ha inom avdelningen i utskottet, när vi behandlade detta spörsmål, också sökt
taga hänsyn till dessa omständigheter. Vi lia likväl kommit till ett avstyrkande,
och jag skall här summariskt redogöra för utskottets motiv.

Reservanterna ansluta sig till motionärernas uppfattning, att en nedgång i
råvarutillgången under den kvantitet, som fordras för att fullt utnyttja tillgänglig
kapacitet hos massaindustrien, kan befaras medföra minskade arbetstillfällen,
och därför finna reservanterna det naturligt att dessa farhågor ge
anledning till övervägande av möjligheterna att vidtaga åtgärder i syfte att
genom en längre gående differentiering av produktionen eliminera dessa osäkerhetsmoment.
Vid bedömandet av frågan örn beredande av sysselsättning för den
genom massaindustriens eventuella nedgång friställda arbetskraften bör enligt
utskottets mening hänsyn i vart fall tagas till arbetsmarknaden inom övriga
delar av landet, och vissa svårigheter med avseende å inträffad arbetslöshet
kunna knappast lösas genom anläggande på det sätt, som motionärerna föreslå,
av ett pappersbruk. Det bör också framhållas, att ett bruk för tillverkning
av papp och grövre pappersalster drives med jämförelsvis ringa arbetsstyrka
och att lönsamheten för ett pappersbruk på detta område måste betraktas som
ganska oviss.

Vid behandlingen av ärendet i avdelningen ha yttranden inhämtats från domänstyrelsen
och kommerskollegium, och den senare myndigheten har infordrat
yttrande från bland annat Svenska pappersbruksföreningen liksom från handelskamrarna
i Norrbotten och Västerbotten. Domänstyrelsen har anfört en synpunkt,
som jag anser synnerligen viktig vid bedömandet av frågan. Man erinrar
örn att ett pappersbruk av bland annat värmetekniska skäl måste förläggas i
omedelbar anslutning till cellulosafabrik. Staten äger ingen sådan fabrik inom
Västerbottens län, och en statlig nybyggnad av en sådan fabrik kan inte ifrågasättas,
eftersom skogstillgången icke förslår att försörja redan befintliga fabriker
med råvara. Därest staten icke inköper någon av nu befintliga cellulosafabriker
måste därför ett eventuellt pappersbruk förläggas till en i enskild ägo
befintlig cellulosafabrik.

Pappersbruksföreningen anknyter i sitt yttrande till motionärernas utgångspunkt
om den befarade råvarubristen och förutsätter, att man också tänkt
sig köpa massa till den tilltänkta fabriken från redan befintliga massafabriker.
Föreningen framhåller, att man i så fall inte kan utnyttja de fördelar,
som äro förbundna med att ett pappersbruk har tillgång till egen massafabrik.
Med hänsyn härtill finner pappersbruksföreningen, att de ekonomiska förutsättningarna
måste betecknas såsom ogynnsamma. Det finns visserligen pappersbruk,
som till övervägande del grunda sin produktion på köpt massa, men
de ökade tillverkningskostnader, som därigenom uppstå, kompenseras av att
dessa bruk äro belägna på ur distributionssynpunkt välbelägna platser. Reservanterna
ha anfört, att de ökade transportkostnaderna för ett pappersbruk i
Västerbotten i viss mån lia eliminerats genom järnvägarnas elektrifiering, och
det är ju en synpunkt, som man inte utan vidare får förbise. Men det är viii å
andra sidan så, som även pappersbruksföreningen anfört i sitt yttrande, att
det nu ifrågasatta pappersbruket i rätt hög grad skulle komma att behäftas

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 194G.

Statlig medverkan till ökad papper sproduktion. (Forts.)
med båda dessa nämnda nackdelar, att man inte har egen massafabrik och att
man får räkna med höga distributionskostnader.

Reservanterna ha i sitt yrkande betonat, att man vid ställningstagandet till
frågan örn uppförande av ett pappersbruk i Västerbotten eller annorstädes
måste ta hänsyn till såväl avsättningsmöjligheterna som de ekonomiska betingelserna
i övrigt för pappersbrukets drivande och tillgången på arbetskraft.
Utskottet har sökt bedöma dessa allmänna ekonomiska betingelser och
därvid kommit till den slutsatsen, att det inte finns några sakliga skäl att
föreslå en investering av statliga medel i ett pappersbruk av den art, som motionärerna
åsyfta.

Som reservanternas talesman betonat, har reservationen delvis en annan
innebörd än motionerna. I motionerna föreslås en utredning av möjligheterna
att anlägga ett pappersbruk i Västerbottens län, men reservanterna vidga
begreppet och vilja ha en utredning örn lämpligheten och möjligheten av en
ökad pappersproduktion under statlig medverkan. Vi ha inom utskottet även
uppmärksammat detta större perspektiv. Jag vill i detta sammanhang erinra
örn att kommerskollegium i sitt yttrande påvisat, att dessa frågor äro föremål
för utredning och prövning av norrlandskommittén, som kommer att uppmärksamma
frågorna örn Norrlands skogstillgångars storlek, användning och
vidare bearbetning till mer eller mindre högt förädlade produkter, däribland
papper. Herr Hedlund i Östersund har före mig påpekat, att norrlandskommittén
följer dessa frågor, och vi ha inom utskottet ansett, att det framlagda
projektet bör prövas i detta större, mera allmänna sammanhang.

Med hänsyn till de omständigheter jag anfört örn motivering för utskottets
ståndpunktstagande ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Falla: Herr talman! Det kan knappast vara erforderligt att närmare
analysera de motioner, som ligga till grund för detta utlåtande, reservationen
eller den förste ärade talarens, herr Andersson i Malmö, anförande. För var
och en, som vill se denna fråga på ett praktiskt och realistiskt sätt och som
tagit del av de yttranden från sakkunniga myndigheter och andra instanser,
som äro bilagda detta utlåtande, måste det väl framstå som alldeles uppenbart,
att den föreslagna utredningen inte påkallas av något faktiskt behov. Det förefaller,
som örn den enda förklaringen till att ett yrkande i den vägen har framkommit
är den utredningspsykos, som riksdagen under de senaste åren lidit av
och som härjat särskilt svårt i år. Jag tror det för riksdagens egen skull är
önskvärt, att man kommer ur denna psykos och litet klarare bedömer de frågor
och de ekonomiska realiteter det här gäller.

När man redan har en utredning, den stora norrlandsutredningen, som måste
komma att syssla med detta problem i ett större sammanhang, förstår jag inte,
varför man skall skriva och begära en ny utredning för denna speciella fråga.
Det är dock uppenbart, att en sådan ekonomisk fråga sammanhänger med en
rad andra ekonomiska förhållanden, som också utredas av norrlandskommittén.
Att stapla utredning på utredning i samma fråga kan väl inte vara någon
rimlig och förnuftig arbetsmetod? Låt den utredning vi ha örn dessa problem,
norrlandskommittén, arbeta i lugn och ro för att få fram det resultat, som väl
ganska snart skall komma.

Jag kan inte finna, att det föreligger något reellt och praktiskt skäl för att
sätta i gång denna utredning, och jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Motionärernas utgångspunkt är ju, att man
skall söka skapa en ny produktionsgren i Västerbottens län, en pappersindustri,

Lördagen den 29 juni 1940.

Nr 31.

Statlig medverkan till ökad papper sproduktion. (Forts.)
som skulle motverka en väntad nedgång i arbetstillfällena, således en industri,
baserad på träet som råvara. Emellertid ha samtliga hörda myndigheter utom
i viss mån Sveriges industriförbund, som en tidigare talare anmärkt, ställt sig
avvisande till projektet. Svenska pappersbruksföreningen och Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare ha inte funnit någon anledning att starta
någon ny utredning och kommerskollegium pekar i sitt yttrande på att Norrlandskommittén,
som tidigare antytts, är sysselsatt med spörsmål av delina
art. Man har således all anledning att liksom en föregående talare gjorde fråga
sig, vad som är meningen med att begära en utredning, örn redan en stor kommitté
med specialkompetens för denna uppgift behandlar frågan. Om någonsin
en utredning har varit onödig, måste den föreslagna utredningen vara det.

Det har i handlingarna pekats på åtskilliga anledningar, varför en utredning
i förevarande läge inte är på sin plats. Man påpekar, att pappersbruket
måste ligga i omedelbar närhet av en cellulosafabrik, och att pappersbrukets
framtid överhuvud taget ter sig mycket oviss. Pappersbruksföreningen framhåller,
att en av råvarubrist förorsakad sammankrympning av massaindustrien
torde komma att påskynda den utveckling mot ett bättre tillvaratagande av
avfallsprodukterna, som under senare år har accentuerats. För detta ändamål
har också étt intensivt forskningsarbete bedrivits. Man kan således räkna med
en utökning av massaindustriens produktionsprogram, som troligen kommer att
kunna absorbera uppstående överskott av arbetskraft.

Reservanterna understryka, vad motionärerna säga, att »med den ensidiga
inriktning den industri inom Västerbottens län har, som syftar till förädling
av träet, kan en nedgång i råvarutillgången under den kvantitet, som fordras
för att fullt utnyttja tillgänglig kapacitet hos massaindustrien, befaras medföra
minskade arbetstillfällen». Detta vill inte heller pappersbruksföreningen
bestrida. Den säger: »Riktigheten av motionärernas antagande, att bristande
råvarutillgång för den norrländska träförädlingsindustrien kommer att framtvinga
en begränsning av den nuvarande produktionsvolymen, ifrågasättes icke
i och för sig.»

En sådan eventualitet måste man således även enligt pappersbruksföreningens
mening räkna med. Emellertid pekar föreningen på fördelningen mellan
arbetsföra och mindre arbetsföra åldrar och säger, att det spörsmålet osökt
inställer sig, huruvida icke den allmänna brist på arbetskraft, som man kan
vänta, kommer att mer än uppväga den under vissa förhållanden förutsedda
minskningen av arbetstillfällena. Man kan då fråga sig, örn överhuvud taget
något överskott av arbetskraft kommer att uppstå, och örn det skulle uppstå,
finnér man det inte osannolikt, att den kan finna en ur folkhushållets synpunkt
effektiv användning på andra områden. Detta örn frågan örn ett pappersbruk
i Västerbottens län.

Det mest uppseendeväckande i hela denna sak tycker jag emellertid, som en
föregående talare understrukit, är att reservanterna i statsutskottet lia vidgat
perspektivet betydligt och göra sig till förespråkare för en linje, sorn i mycket
sammanfaller med de allmänna socialiseringsframstiitar, som vi under föregående
och innevarande års riksdagar i så rikt mått fatt bevittna. Man säger,
att »frågan örn landets skogstillgångar och deras effektiva utnyttjande genom
förädling samt om produkternas avsättningsmöjligheter är av stort allmänt

intresse.---Efter tillkomsten av ett dylikt pappersbruk synes nämligen

tillgänglig råvarutillgång kunna utnyttjas för att bereda jämnare sysselsättning
för ett större antal arbetare iin vad som är möjligt inom en industri,
endast baserad på massatillverkning.»

Här finna vi också syssclsättningsmotivet som ett argument för ett statligt
ingripande. Man drar också konsekvenserna av dessa allmänna ordalag, när

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1946.

Statlig medverkan till ökad papper sproduktion. (Forts.)
man säger, att »motionärerna ha nu föreslagit en utredning rörande möjligheterna
att förlägga ett pappersbruk till Västerbottens län». Enligt reservanternas
mening torde av motionärerna föreslagen utredning emellertid icke böra
begränsas till nämnda län. Därefter kommer man med ett slutyrkande, som innebär,
att man skall i skrivelse anhålla, att Kungl. Majit ville »föranstalta örn
utredning rörande lämpligheten och möjligheten av en ökad pappersproduktion
under statlig medverkan». Det är vad reservanterna slutligen komma fram till,
och detta yrkande är, som jag nyss antydde, i släkt med de allmänna socialiseringsyrkandena.

Man säger, att industriförbundet i och för sig inte ställer sig avvisande till
tanken på en utredning, och detta framgår också av trycket. Jag förmodar, att
bland de tankegångar, som ligga bakom industriförbundets ståndpunkt, även
finnes den, att man inte i princip har någon erinran mot statligt initiativ och
statlig verksamhet i konkurrens med enskild, under förutsättning att den sker
på lika bas och lika villkor och att således den allmänna medverkan från statens
sida, som man talar örn när det gäller pappersbruken, icke blir en medverkan
av den art, som förekommit inom t. ex. skofabrikationen.

Man kan vänta det argumentet, att det här inte är fråga örn en socialiseringsframstöt
i vanlig mening. Ordalagen äro ju här något annorlunda genom
att man från motionärernas sida inte räknar med annat än ett begränsat statligt
initiativ. Men när reservanterna sedan ha vidgat motionärernas framstöt, som
bara är lokaliserad till Västerbotten, till att avse statens allmänna medverkan
när det gäller pappersbruksindustrien, så är detta endast ett utslag av samma
allmänna tendens att eftersträva ökad omfattning av den statliga verksamheten,
som man ofta får bevittna även i praktiken, där staten sedan tagit ett initiativ
eller skaffat sig ett inflytande. Det finns åtskilliga exempel på — jag skall
inte uppehålla kammarens tid med att anföra några sådana — hur man ena
gången motiverar ett statligt ingripande med att det inte finns någon statlig
verksamhet, på området, och att det därför behövs medverkan från statens
sida på grund av spörsmålets intresse för samhället i dess helhet. En annan
gång motiverar man ett ökat statligt inflytande, såsom i fråga örn sockerindustrien,
med att staten redan har ett inflytande, varför den måste ha ett ännu
större sådant; och har staten fått ett ännu större inflytande, skall den till sist
lia det totala inflytandet, d. v. s. det skall bli en fullständig socialisering.

Jag undrar, om inte reservanterna här, liksom utskottsmajoriteten när det
gällde sockerindustrien, ha kastat en litet för stark politisk sidoblick på frågan,
åtminstone får jag det intrycket av argumenteringen.

Vad själva sakfrågan beträffar, tycker jag att de skäl, som utskottet anfört,
måste vara avgörande. Utskottet säger för det första att det är långt ifrån
säkert att av motionärerna förutsatta sysselsättningsproblem inom Västerbottens
län komma att uppstå, för det andra att den arbetskraft, som eventuellt
friställes, kan finna god användning för andra uppgifter och inom andra delar
av landet, för det tredje att svårigheterna med avseende å inträdande arbetslöshet
knappast lösas genom anläggandet av detta pappersbruk samt för det
fjärde att lönsamheten av ett sådant pappersbruk måste starkt ifrågasättas.

När dessa skäl ha anförts, finner jag, herr talman, att det är mycket goda
grunder för att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Med anledning av den debatt, som här förts, vill jag först
och främst säga — jag vänder mig då närmast till herr Hedlund i Östersund
— att reservanterna ha ju inte begränsat utredningen rörande tillkomsten av
ett eventuellt pappersbruk under statlig medverkan till att enbart avse ett

Lördagen den 29 juni 1940.

Nr 31.

Statlio medverkan till ökad pappersproduktion. (Forts.)
pappersbruk i Västerbotten eller Västernorrland. Vi ha inte gjort några geografiska
gränsdragningar, och utredningen kan således gälla även andra delar av
landet.

Den senaste talaren här drog ju fram socialiseringsspöket för att skrämma
för reservationen. Jag vill då erinra örn vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att vi reservanter inte ha tagit ställning till huruvida det skall bli
ett statligt eller ett enskilt företag. Huvudsaken är att man får frågan utredd
och ser vad som är möjligt och klokt att göra. Sedan får man avgöra vilka
vägar det är lämpligast att gå. Är det på det sättet, såsom nu försäkrats av herr
Hedlund och kanske även av andra, att saken kan klaras av den enskilda företagsamheten
utan statlig inblandning, är det ju bara bra. Men det är väl
ingenting, som hindrar att man kan få detta konstaterat genom en utredning.
Och örn staten skulle finna anledning att på ett eller annat sätt medverka, även
örn det blir ett enskilt företag, behöver det väl inte heller vara omöjligt,

Det var bara dessa synpunkter jag ville framhålla med anledning av den
debatt, som här förts.

Härpå anförde

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Då jag här står såsom motionär,
skall jag be att i allra största korthet få lämna en motivering, varför motionen
som sådan kommit att frambäras vid årets riksdag.

Av gjorda undersökningar framgår att råvarubasen för träindustrien krymper
alltmer och att i vissa delar av landet denna industri faktiskt står inför
nödvändigheten att företaga vissa inskränkningar av den nuvarande produktionen.
Vi ha därför resonerat som så, att man måste på något sätt söka åstadkomma
en kompensation för nedgången i arbetstillfällena. Vi ha menat, och
denna vår uppfattning bestyrkes genom uttalanden från ledande industrimän,
att man bör, när råvaran tryter, söka se till att man utnyttjar denna råvara
så långt det överhuvud taget är möjligt. Hittills har ju den norrländska industrien
i mycket stor utsträckning varit baserad på en produktion, som stannat
vid plankan och massabalen, och man har överlåtit åt företagsamheten i andra
delar av vårt land och i länder utom vår eget att ombesörja den fortsatta förädlingen.
Riktigheten av detta vårt resonemang har, som sagt, bekräftats av
ledande industrimän. Så sent som i förra veckan hade disponenten vid Holmsunds
bruk kallat till ett sammanträde, vid vilket han informerade tidningspressen,
kommunalmännen och fackföreningsstyrelsen örn att man skulle söka
ytterligare utnyttja den råvara, som man förfogade över, för att därigenom
skapa ökad sysselsättning.

Vi äro givetvis inte blinda för att man måste gå fram även på andra vägar
och skapa även småföretag. Men vi äro säkra på att örn man verkligen skall
kunna kompensera den nedgång i arbetstillfällena, som kommer att ske inom
vissa delar av näringslivet, måste det skapas nya led i produktionen genom en
ytterligare differentiering av densamma.

Det är alltså med detta vi ha motiverat vår framställning. Vi ha sett saken
ur befolkningens egen synpunkt, och vi lia menat att eftersom problemet örn
att hålla sysselsättningen uppe nu verkligen börjar bli aktuellt, borde det
inte möta några hinder att göra en speciell undersökning beträffande den fråga
vi fört fram. Vi äro inte okunniga örn att norrlandskommittén arbetar. Vi äro
inte okunniga örn att allt mellan himmel och jord i den del av landet, som
ligger norr örn Gavleån, kan sägas höra till norrlandskommitténs s. k. intresseområde.
Men vi trodde inte att det var ett brott mot den helige ande, örn
man bröt ut en fråga och dryftade den särskilt, ty det har ju skett tidigare.

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1946.

Statlig medverkan till ökad papper sproduktion. (Forts.)

Det har skett beträffande Norrbottens järnverk, som vi ju i går beslöto att
ytterligare utvidga. Även den frågan dryftades i en speciell utredning vid
sidan om norrlandskommittén. Vi trodde att man skulle kunna gå till väga på
samma sätt, när det gäller det nu diskuterade spörsmålet.

_ Herr Hedlund i Östersund vill göra gällande, att vi försöka driva en sprängkil
mellan olika län och provinser i Norrland. Jag mäste ju säga, att man
skall begå våld på sanningen, örn man skall kunna lägga in något sådant i
den motivering, som vi ha anfört i vår motion, och i det syfte, som har legat
bakom vår framställning i detta avseende.

Jag lyssnade till ledamoten av norrlandskommittén herr Velander, när han
i första kammaren tog ställning till frågan örn en utredning. Han resonerade
som så, att även norrlandskommittén kunde naturligtvis ha anledning att
komma in därpå, men han hade inte upptäckt vad herr Hedlund har upptäckt,
nämligen att saken redan är nästan klar.

Jag är mycket road av herr Hedlunds sätt att berätta historier, men jag har
faktiskt en känsla av att det var mer herr Hedlunds färdighet i det avseendet
än hans förmåga att göra en objektiv historieskrivning, som kom till användning,
när herr Hedlund här försökte trycka ned reservanterna i det s. k. stövelskaftet.

Jag vill till sist beträffande herr Hedlunds inlägg säga, att jag tror att
han här mer talade som ledamot och kränkt ledamot av norrlandskommittén
än som ledamot av riksdagens andra kammare.

Till herr Falla vill jag i ali korthet säga, att han var i dag precis lika
negativ, som han var, när vi möttes i går kväll. Det vara bara den skillnaden,
att han var inte fullt lika knarrig. Med det tror jag att jag kan lämna
herr Falla och problemet herr Falla åt sitt öde.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Falla, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Det var ju rätt angenämt, att herr Skoglund i Umeå lämnade »Falla och
problemet Falla» åt sitt öde. Annars kunde man misstänka, att han skulle vilja
skriva till Kungl. Majit och begära utredning örn mig också, eftersom det ju
enligt herr Skoglund och åtskilliga andra inte finns någonting mellan himmel
och jord, som inte behöver utredas.

När jag nu hörde herr Skoglund tala örn detta pappersbruk, erinrade jag
mig osökt det stora utredningsprojekt från hans sida, som avlivades i går
kväll, nämligen örn ett norrländskt universitet. Jag förmodar, att den stora och
vackra tanken på ett sådant behövde kompletteras med det här mera materiella
uppslaget med ett pappersbruk. Jag förmodar också, att det väsentliga för
herr Skoglund är en åtgång av papper och inte det praktiska resultatet.

Att frågan örn Norrbottens järnverk inte blivit föremål för utredning av
norrlandskommittén, är kanske rätt förklarligt. Norrlandskommittén har inte
arbetat mer än några år, medan den första propositionen örn Norrbottens järnverk
kom 1939, och sedan har ju detta järnverk varit en realitet och utvecklats
på sitt alldeles särskilda sätt. Herr Skoglund kan väl ändå inte föreställa sig,
att man skulle skicka frågor, som röra ett i gång varande statligt företag, till
utredning av norrlandskommittén. Det förutsätter ett verklighetsfrämmande
betrakelsesätt, som man kanske skulle kunna tro herr Skoglund örn, men knappast
någon annan.

Herr Skoglund i Umeå erhöll jämväl ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skulle bra gärna vilja se herr Falla i höst resa omkring i

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 31.

Statlig medverkan till ökad ''pappersproduktion. (Forts.)
Västerbotten på s. k. vaifiske och försöka föra fram de synpunkter, som han
här nu senast anförde.

Herr Falla, som på nytt erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: På tal
örn valfiske fanns det för en del år sedan här i kammaren en man, en norrlänning
som också kom in på valfiske och även sitt eget valfiske, när han skulle
försvara en sådan motion som denna — visserligen litet mer förnuftig än den
här, men i alla fall en liknande. Han tog då ett litet exempel. Det var, sade han,
en man som kastade ut sin metrev. Först slängde han ut den i det högra hjulspåret,
men där fick han ingenting-. Då slängde ha ut den i det vänstra hjulspåret,
i det han resonerade som så: »Nappade det inte där, så kanske det nappar
här.»

Det förefaller som om herr Skoglund resonerar på ungefär samma sätt.

Herr Skoglund i Umeå erhöll jämväl ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag har litet svårt att föreställa mig, att man bedriver
fiske i ett hjulspår. Jag trodde att det behövdes vatten för det. Men kanske
det är litet andra förhållanden på närkeslätten.

Härpå yttrade:

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Det förekommer ofta, när det
gäller viktiga spörsmål av detta slag, att man saknar en av de parter, som
borde få komma till tåls. Så är förhållandet även i detta fall. Det har här inhämtats
yttranden från olika organisationer, men man har inte inhämtat något
yttrande från arbetar parten, som säkerligen också har ett icke obetydligt intresse
av saken. Det vore lämpligt, örn man i fortsättningen, när det gäller
spörsmål av detta slag, även läte arbetarparten få uttala sin mening.

Pappersindustriarbetarförbundet har nog ingenting emot att det kommer till
stånd en utredning av det slag, som här föreslagits av reservanterna, vilka ju
inte ha begränsat utredningen att avse ett pappersbruk för enbart Västerbotten
utan som vilja att utredningen skall omfatta även övriga län. Skall man företaga
en utredning rörande byggandet av ett pappersbruk, bör man nog under
söka, var de bästa ekonomiska betingelserna för en sådan anläggning överhuvud
taget äro för handen. Och man bör inte begränsa utredningen _ endast
till frågan örn byggandet av ett pappersbruk, utan det vore fördelaktigt, örn
den kunde omfatta även spörsmålet örn de framtida förutsättningarna för den
svenska massa- och pappersindustrien. För närvarande finns_ det visserligen
betydande avsättningsmöjligheter för denna industri på den inhemska marknaden,
och det råder också i utlandet ett mycket stort behov av papper. Men
vi ha erfarenheter från 1930-talet, som vittna örn att det kan vara förenat med
betydande svårigheter att vinna avsättning för det svenska papperet ute på
världsmarknaden. Läget var ju då det, att de länder, som vörö köpare av
svenskt papper, i stor utsträckning själva önskade tillverka den färdiga produkten
och endast ville ha, det halvfabrikat i form av massa, som vi tillverkade
här i landet.

Det är alldeles riktigt, såsom reservanternas talesman här anfört, att det
vore bättre örn vi i vårt land kunde tillverka helfabrikatet alitsa papperet, i
.stället för att exportera massa, och det vore lämpligt att i samband med den nu
föreslagna utredningen undersöka, i vad mån det i framtiden kan vara möjligt
att vidga exportmarknaden för det svenska papperet.

Ur pappersindustriarbetarsynpunkt vore det sålunda fördelaktigt, örn en utredning
kunde komma till stånd, och att man inte endast undersökte var de
bästa ekonomiska betingelserna finnas för ett eventuellt nytt pappersbruk, utan

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1946.

Statlig medverkan till ökad papper sproduktion. (Forts.)
att utredningen även vidgades att omfatta frågan örn den svenska pappersindustriens
förutsättningar i framtiden.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag här anfört har jag inte något att erinra
mot det förslag, som reservanterna ha framlagt.

Herr Mäler: Herr talman! Jag tar till orda för att anmäla en från herr
Hedlunds åsikt avvikande mening rörande norrlandskommitténs befattning med
hithörande problem. Jag har uppfattat norrlandskommitténs uppgift, på det
sättet — herr Hedlund måste nog vitsorda att kommittén har lagt sitt arbete
efter sådana linjer — att kommittén skulle undersöka, på vad sätt den industriella
företagsamheten i Norrland kan underlättas, vare sig det är fråga örn
statlig eller enskild verksamhet, örn stora eller små företag. Det har alltså
gällt att undanröja hinder i fråga örn arbetsmarknadens organisation, elkraftförsörjningen,
transportmöjligheterna, yrkesutbildningen o. s. v. Kommittén
har sett sin uppgift vara att på dessa olika områden undersöka, varför näringslivet
i Norrland har sackat efter, och att framlägga förslag till avhjälpande
av bristfälligheterna.

Däremot har kommittén icke fattat sin uppgift så, att den skulle framställa
konkreta förslag beträffande olika näringsföretag och t. ex. säga, att på den
och den platsen skall det finnas en plåtslagare, på den och den läggas ett
pappersbruk o. s. v. Sådana spörsmål måste uppenbarligen i varje särskilt fall
undersökas och prövas för sig, och det är med hänsyn därtill som jag både
nu och i andra sammanhang har ansett mig kunna biträda förslag örn specialundersökningar
i syfte att åstadkomma ny företagsamhet.

Herr Hedlund tycks här också vilja i någon mån tala på västernorrlänningarnas
vägnar och gör gällande, att den västerbottniska framstöten skulle kunna
äventyra de planer, som finnas på att skapa ett pappersbruk i Västernorrland.
Jag måste säga, att jag har inte några sådana farhågor. Jag är icke övertygad
örn att de planer, som herr Hedlund redovisat, äro så mogna för sitt utförande,
att man överhuvud taget kan tala om att det är någonting att ta på. Om de
av honom citerade privata företagen ha denna vilja att åstadkomma en ytterligare
förädling av Norrlands trämassa, gissar jag, att de endast känna sig
stärkta i denna sin vilja, örn man från statens sida vidtager vissa åtgärder för
att främja samma strävanden. Jag vill som västernorrlänning säga, att jag
icke har några betänkligheter inför det förslag som föreligger från reservanternas
sida.

Vad norrlandskommittén i övrigt beträffar skulle jag vilja framhålla, att
örn man tolkar dess uppgift som herr Hedlund i dag gör, så förmodar jag, att
både här i riksdagen och i folkmedvetandet komma de farhågor att bekräftas
som uttalades, när denna jättekommitté på sin tid tillsattes, nämligen att kommittén
skulle bli en kyrkogård, på vilken man skulle begrava varje uppslag
som avsåg att gynna norrländsk företagsamhet och norrländskt initiativ. Fattar
man kommitténs uppgift på det sättet, att dit skall stoppas varje uppslag som
framkommer, då lär kommittén efter hand komma att förlora det förtroende,
den good-will, som den för närvarande faktiskt har. Om varje uppslag som nu
kommer fram här i riksdagen eller annorstädes skall avfärdas med att detta
sköter norrlandskommittén örn, då tror jag att både norrlandskommittén och
Norrland äro att beklaga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Hedlund i Östersund, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Mäler bekräftade fullständigt vad jag sade i mitt
första anförande. Jag sade, att norrlandskommittén söker bana vägen för en

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 31.

Statlig medverkan till ökad pappersproduktion. (Forts.)
differentierad industri i Norrland bland annat genom förbättrade kommunikationer
och andra åtgärder. Jag sade också att det måste ligga i sakens natur,
att norrlandskommittén även torde möta en sådan sak som ett pappersbruk
i Norrland. Nu säger herr Mäler, att detta är oriktigt, därför att norrlandskommittén
icke sysslar med sådana detaljer. Men, herr Mäler, vi tillhöra ju
båda en delegation inom norrlandskommittén, som speciellt skall utreda, huruvida
sågverket på Seskarön .skall fortsätta sin verksamhet. Yi tillhöra samma
delegation, som skall undersöka, huruvida förutsättningar finnas för en sulfitfabrik
i Norrland. Är icke detta att lägga sig i detaljfrågor? Örn norrlandskommittén
blivit eller blir en kyrkogård, ligger det en trygghet i, att en av de
verksammaste vaktmästarna på den kyrkogården är herr Mäler, och han tillser
nog att ingen skendöd begraves.

Jag har, herr Skoglund i Umeå, ingenting emot att allt mellan himmel och
jord föres fram i riksdagen, och jag känner mig som ledamot av norrlandskommittén
inte det minsta trampad på tårna, örn t. ex. herr Skoglund nästa
år skulle falla på idén att väcka en motion och säga: eftersom det finnes sockerbruk
i Skåne, hemställer jag, att staten skall utreda frågan örn att förlägga
ett sockerbruk även i Grisbacka.

Vidare yttrade:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag skall icke göra herr talmannens lidande
så långt. Mina vänner på norrlandsbänken ha en gång hedrat mig med namnet
norrlandsvännen. Jag hoppas att, så länge jag är kvar i riksdagen, få bära
det namnet. Jag kan säga, att en av de mest skakande syner som jag sett som
svensk riksdagsman var, när jag såg en mängd lastbryggor ruttna och en
mängd sågramar rosta ned samt i Råneå såg 600 ä 800 unga människor samlade
för att höra vad riksdagsmännen kunde ha att svara deras representanter, när
de frågade, örn det fanns något jobb åt dem. Det är sådana syner, som ha etsat
sig in och som göra, att man tänker och måste tänka på denna landsända.

Men, herr talman, jag begärde ordet icke för att säga dessa banala och rent
personliga saker utan för att framhålla, att såvitt jag kan förstå finns det en
angelägenhet som är viktigare för Norrland än att man får en och annan större
anläggning där uppe. Det är industriidkare här i landet, som lia frågat mig,
eftersom de trott att jag hade en rätt stor lokalkännedom, var de skulle förlägga
den och den industrien, där det kunde finnas arbetskraft för dessa industrier.
Det gällde företag, som icke voro så särdeles stora. Jag har den uppfattningen,
att det skulle vara en angelägenhet av första ordningen för statsmakterna att
genom reducering av fraktsatser, taxor och på annat sätt söka stimulera sådana
personer att i Norrland upprätta industrier eller flytta dem till Norrland, där
det finns dugligt folk för sådana företag. Jag tror, att förutsättningarna därigenom
skulle bli större även för Norrland att i en framtid möta den kris, som
kan komma, än vad de voro förr i världen. När man förr i världen hade en del
större företag som störtade, blevo hela trakter snart sagt blott en råvarubas.

Jag kommer, herr talman, att rösta för utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag vill i all korthet angiva, varför jag inte
kommer att lägga min röst vare sig för utskottets hemställan eller för reservanternas
förslag. Givetvis är jag som norrlänning och västerbottning intresserad
av en förbättring av näringslivet i Norrland, bland annat genom en ökad
differentiering av detta näringsliv och en längre driven förädling av de råvaruprodukter
som där finnas. Detta kan dock icke nödvändiggöra, att jag i

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1946.

Statlig medverkan till ökad -pappersproduktion. (Forts.)
detta sammanhang- måste taga ställning till det nu framförda utredningskravet.

Vad gäller utskottets yttrande, som innebär en sammanfattning av de betänkligheter
som framförts av olika myndigheter mot tanken på ett pappersbruk
i Norrland, måste man givetvis tillmäta de framförda synpunkterna ett
betydande värde, fastän jag å andra sidan tycker, att man staplat upp svårigheterna
ovanpå varandra så högt som möjligt och litet till.

Vad sedan reservationen beträffar skall jag endast säga, att jag inte kan
vara med på den förordade utvidgningen av utredningen till att omfatta lämpligheten
och möjligheten av en ökad pappersproduktion under statens medverkan
i hela landet. Såsom reservationen här är skriven är det icke längre
en norrlandsfråga som det nu gäller.

Anledningen varför jag i denna fråga handlar som jag gör och nedlägger
min röst är, att frågan är föremål för utredning inom norrlandskommittén.
Man har diskuterat, hur man skall tolka kommitténs direktiv. Diskussionen
mellan herr Mäler och herr Hedlund är ju ganska belysande. Jag tycker nog,
att herr Hedlund lämnat nöjaktigt besked på denna punkt. För mig är det
i alla händelser uppenbart, att denna fråga ligger direkt inom kommitténs
domvärjo på ett helt annat, sätt än t. ex. frågan om Norrbottens järnverk, som
herr Skoglund i Umeå anförde som ett exempel på att även frågor om Norrlands
näringsliv kunna utredas separat samtidigt som norrlandskommittén arbetar.
Jag skall inte vidare diskutera med herr Mäler, örn norrlandskommittén
har den uppgiften att taga ställning i det konkreta fallet till anläggningen av
en viss industri på en viss ort. Såsom herr Hedlund upplyst, förekommer dock
även detta. Det är i alla händelser uppenbart, att förutsättningarna för en
vidgad industri oell en vidgad förädlingsverksamhet i Norrland måste göras
till föremål för ingående undersökningar och att därvid även just den fråga
som det här gäller måste beaktas.

Herr talman! Jag har endast velat anföra dessa synpunkter på den föreliggande
frågan.

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Jag skulle vilja framföra en
synpunkt i denna fråga. Det föreligger här i landet ett mycket stort behov
av att pappersproduktionen ökas. Situationen är för närvarande den, att man
har ålagt sig en frivillig pappersransonering vad tidningarna beträffar, och
tryckeriindustrien har också fått en viss anmaning att minska sitt behov av
papper med 10 %. Detta är dagens situation. Man kan väl antaga, att det allt
fortfarande kommer att föreligga ett stort behov av papper både här i landet
och ute i världen och att den tid, som vi ga till mötes, i stor utsträckning inte
bara blir en atomenergiens tid utan också pappersålderns, ty det finnes väl
anledning att förutsätta, att den mänskliga kulturen stiger och därmed också
behovet av papper. Man mäter ju ett lands kultur efter pappersförbrukningen,
och där står visserligen Sverige högt, men icke i toppen.

Herr Andersson i Malmö framhöll, att reservanterna icke begränsat sig till
ett visst län, och därmed har ju en av huvudinvändningarna i den kritik som
framförts bortfallit. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
hemställan.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av dels
ett yttrande av herr Skoglund i Umeå och dels ett yttrande av herr Andersson
i Mölndal.

Örn jag icke missminner mig, sade herr Skoglund, att det var en special -

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 31.

Statlig medverkan till ökad pappersproduktion. (Forts.)
undersökning det gäller och att han hade svårt att förstå att man ger en vidare
tolkning åt motionärernas framstöt. Jag ber då att få erinra herr Skoglund
örn att detta har faktiskt gjorts av reservanterna, inte av motionärerna. De
senares framställning är lokalt begränsad, men reservanterna ha vidgat deras
framstöt till att gälla pappersbruk överhuvud taget. Ett bevis på att den saken
har uppfattats1 även av andra än mig är herr Anderssons i Mölndal yttrande,
att han icke ville inskränka sig ens till det område1, som reservanterna hade
linjerat upp, utan ville ha en utredning rörande hela massa- och pappersindustriens
kommande förutsättningar.

När jag hörde detta, erinrade jag mig någonting, som jag läste i morse. Det
var en artikel av statsrådet Myrdal i tidskriften Industria. Han säger där:
»Den ofta hävdade föreställningen att det skulle ha varit själva planhushållningssträvandetta
såsom politisk kraft som fört till den större volymen av
statsingripanden är historiskt felaktig. Tvärtom har det mycket länge regelbundet
varit den oavbrutna ökningen av statsingripanden, som i sin tur rest
kravet på en mera planmässig, från centrala synpunkter genomförd samordning
av de särskilda ingripandena.» Det förefaller också i detta fall, som örn
tanken på det ena initiativet ger tanken på ett ytterligare initiativ. När man
konstaterar, att det i reservanternas kläm talas om utredning rörande lämpligheten
och möjligheten av en ökad pappersproduktion under statlig medverkan,
tror jag, att man är berättigad till den argumenternig som jag tillåter mig
framföra.

Jag vill säga till kammarens ärade ledamöter, att det måste väl vara rätt begripligt,
att man ser saken på detta sätt, när man i ett pär år suttit i sådant
utskottsarbete, där man fått att göra med den ena framstöten efter den andra
av socialiseringsnatur och väl känner igen de ordalag i vilka dessa framstötar
bruka klädas. Jag vill bara erinra örn att vi ha haft en hel rad av dubbelmotioner
från socialdemokratiskt och från kommunistiskt håll. genom vilka
som en röd tråd gått yrkandet på statens ingripande. Det har gällt försäkringsväsendet,
skoindustrien, gruvorna, krigsindustrien, kvalitetskontrollen
och sockret, för att bara göra en axplockning. Det har varit precis som ett
kommunicerande kärl. Har man slagit en kommunistmotion i ena kärlet, har
det kommit upp en socialdemokratisk motion i det andra. När man sedan, som
sagt, känner igen ordalagen i den utvidgning av motionärernas framstöt som
reservanterna gjort, måste man bli en smula misstänksam. Hade reservanterna
begränsat sig till motionärernas syfte, skulle jag inte använt den argumentering
som jag här framfört.

Till sist vill jag bara göra en allmän reflexion rörande utredningar. Det
var icke länge sedan vi här i kammaren hade en debatt rörande förhållandena
i administrativt avseende mellan regering och riksdag och riksdagens arbetssätt,
där man från regering,shåll klagade sin nöd över den arbetsmängd som
måste avverkas och svårigheterna att avverka densamma, svårigheter, som avspeglas
också i riksdagsarbetet. Jag undrar, örn icke dessa svårigheter ha
ökats i väsentlig mån genom det ganska ohämmade utredningsraseri som, enligt
min uppfattning, har gripit kammaren och som nödvändigtvis måste ställa
stora anspråk på att arbetskrafter i olika avseenden knytas till alla dessa utredningar,
något som också i sin tur mycket lätt får återverkningar på riksdagsarbetet.
Jag undrar, örn man icke i något enda fall skulle kunna med
framgång vädja till kammaren ali icke bifalla ett utredningskrav bara därför
att det är så enkelt att visa ifrån sig en fråga genom en utredning, att »en
utredning som är förutsättningslös kan man viii alltid gå med på». Skulle man
verkligen inte någon gång kunna sätta stopp? Det är också en av anledningarna
att jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1946.

Statlig medverkan till ökad papper sproduktion. (Forts.)

Herr Brandt: Herr talman! Man måste ju lia full förståelse, när det från
Norrland kommer ett krav på en ökad differentiering av industrien där uppe.
För min del har jag full förståelse härför.

Nu vill jag emellertid i detta speciella fall framhålla, att man inte får blunda
för att det finns stora svårigheter när det gäller ett pappersbruk. Detta
har påpekats i remissyttrandena, och jag har för min del en ganska rik erfarenhet
från mitt arbete inom pappers- och massaindustrien, att det blir d.ryga
distributionskostnader. Hamnarna i Norrland äro icke helt isfria under
hela året, och man kan inte, som man säger här — jag vet icke örn det är i
motionen eller i något yttrande — frakta papperet på järnväg ned till Göteborg.
Det är uppenbart, att det skulle ställa sig alldeles för dyrt.

Att bygga enbart ett pappersbruk tror jag inte är möjligt, utan det måste
ingå som en integrerande del i en större industri, såsom man har det ordnat
inom den enskilda företagsverksamheten på detta område. Där bär man ett
pappersbruk i samband med ett sågverk, som ligger i närheten, eller också
har man en massafabrik och ett pappersbruk intill varandra. Endast på detta
sätt kan man skaffa ett verkligt ekonomiskt bärkraftigt företag, när det gäller
ett pappersbruk. Man kan heller icke, såsom här har framhållits, bortse
från att i detta fall arbetskraft kanske måste tas från södra Sverige. Detta
gör, att man icke får överdriva förhoppningarna örn att på detta sätt kunna
skapa arbete åt norrländska arbetare.

En annan sak är, att vi icke ha lika stora möjligheter att exportera papper
som att exportera massa. Alla känna ju till, hurusom man i andra länder velat
höja tullsatserna på den färdiga varan. Vi ha visserligen kunnat gå igenom
dessa tullmurar genom att perforera våra pappersark. Den svenska massaoch
cellulosaindustrien har emellertid1 haft mycket större expansion och större
export, än vad pappersindustrien haft.

Nu har herr Andersson i Mölndal påpekat vilka förhållanden som på 1930-talet rådde inom pappers- och cellulosaindustrien. För att icke hålla på för
länge skall jag endast be att få understryka vad han sagt i dessa avseenden.
Man får icke stirra sig blind på de förhållanden som i dag äro rådande med
denna pappersbrist. Vi vilja inte Ira tillbaka förhållandena på 1930-talet med
korttidsarbetslöshet på detta område, som kanske inte var mindre än den som
finns inom skoindustrien.

När jag trots detta resonemang i detta fall tillstyrker reservanternas förslag,
så är det med hänsyn tili att de inte begränsat sitt yrkande till enbart
Västerbotten utan begära en mera förutsättningslös utredning. Jag vill där
understryka vad herr Andersson i Mölndal sade örn att man bör ta hänsyn
även till massaindustrien och pappersindustrien. Här ha vi en enskild pappersindustri,
vi ha en kooperativ företagsamhet. Varför skulle man inte också
kunna skapa en statlig vid sidan av den?

Även jag har förvånat mig över att inte utskottet har remitterat detta ärende
till Svenska pappersindustriarbetarförbundet. Det vill synas, som om vi
ännu inte tillräckligt ha tillgodogjort oss den uppfattningen, att även arbetarna
utgöra en betydelsefull faktor i produktionen. Här har man remitterat
ärendet till Svenska pappersbruksföreningen, alltså till arbetsgivarnas förening,
för att de skulle yttra sig, men vad arbetarna ansågo örn saken betraktade
man som mindre betydelsefullt. Det är ett ganska anmärkningsvärt
faktum, och jag vill för min del ställa den uppmaningen till kammarens ledamöter
att vid liknande tillfällen låta även arbetarparten få säga sitt ord i
frågan.

Nu har jag varit i kontakt med Svenska pappersindustriarbetarförbundet,
och även örn man där hyser samma farhågor som jag, eller åtminstone är fullt

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 31.

Slatlir/ medverkan till ökad papper sproduktion. (Forts.)
införstådd med svårigheten att skapa ett pappersbruk i Norrland, är man
ändå ytterst angelägen örn att riksdagen antar reservanternas förslag, så att en
förutsättningslös utredning kan komma till stånd. För min del skulle jag
vilja säga, att en sådan kanske kunde ha något gott med sig, även örn den inte
ledde till något som helst positivt resultat. Man såg ju hur det var inom
skoindustrien. Så snart man igångsatte en utredning på det området, skedde
ganska markanta förbättringar, även örn det var många andra omständigheter
som spelade in.

Ja, herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ljungqvist begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren med avslag å statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 206 bifaller den vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 79 ja och 57 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan och bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 41, i anledning av väckta
motioner örn inrättande av en riksskattenämnd.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner I: 150 av
herr Anderberg m. fl. och II: 252 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att cn riksskattenämnd, organiserad i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som i motionerna anförts, skulle inrättas
med uppgift att främja enhetlighet i taxeringen mellan de olika länen och
taxeringsdistrikten samt att därutöver utöva en rådgivande och vägledande
verksamhet för beskattningsmyndigheterna.

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 150 av herr Anderberg
m. fl. och II: 252 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. örn inrättande av en
riksskattenämnd icke måtte föranleda, någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Velander, Ilar/berg i Malmö, Sandberg
och -Janson i Frändesta, som ansett att utskottets yttrande bort lia viss i reservationen
angiven lydelse.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 31. 2

Motioner om
inrättande av
en riksskattenämnd.

Nr 31.

Lördagen den 23 juni 1940.

Motioner örn inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! .lag skall bara be att få med några
ord motivera den reservation, under vilken jag bland andra har mitt namn.
Det är ju en känd sak att en grundprincip i vårt taxeringssystem är att söka
få likformighet mellan taxeringarna för var och en som taxeras för skatt och
att göra likformigheten till densamma över hela landet. Det är så, det vet
man bland praktiskt taxeringsfolk, att dessa grundläggande önskemål inte ha
uppnåtts. Man har också från riksdagens sida varit på det klara med den
saken.

Redan 1941 beslöt riksdagen efter hemställan från bankoutskottet, att Kungl.
Maj :t skulle föranstalta örn utredning för skapande av ett organ, g-enom vilket
dessa önskemål skulle kunna uppnås. Man önskade ett centralorgan, som dels
skulle kunna tjänstgöra som rådgivande och dit man alltså skulle kunna
vända sig för att få upplysning om hur olika taxeringsproblem borde lösas, men
som också skulle få en sådan ställning och en sådan sammansättning att dess
uttalanden vore auktoriativa och t. o. m. bindande.

Anledningarna till att denna reservation tillkommit äro två. Den ena är att
reservanterna anse, att det är en överloppsgärning, när utskottet begär en
utredning, eftersom man redan två gånger från riksdagens sida har uttalat,
att Kungl. Maj :t borde ta upp denna fråga till utredning. Den andra, och det
är den viktigaste anledningen, är att detta rätt otydligt formulerade utskottsbetänkande
i alla fall synes vara så formulerat, att det berövar Kungl. Maj :t
möjligheten till en förutsättningslös utredning. Det, som jag ser det, mycket
viktiga spörsmålet, huruvida detta centralorgan skulle få enbart rådgivande
karaktär eller möjligheter att även göra auktoritativa eller bindande uttalanden,
har man faktiskt såvitt jag kan läsa detta utskottsbetänkande skrivit
bort, och reservanterna mena att det är onödigt att på förhand göra sådana
uttalanden att Kungl. Maj:ts möjligheter att göra en förutsättningslös utredning
beskäres.

Det är detta, herr talman, som har varit anledning till vår reservation, och
jag ber att få yrka bifall till densamma.

Herr Orgård: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter vid en jämförelse
mellan utskottets betänkande och reservationen kunna finna, råder ingen
större skillnad mellan dem. Även i utskottsbetänkande! ges möjligheter för
Kungl. Maj:t att utreda om tillsättandet av en nämnd, som också har till
^PPSift att utfärda bindande förklaringar, i anslutning till vad som begärdes
vid 1941 års riksdag. Det visade sig emellertid senare, att kravet på att riksskattenämnden
skulle kunna utfärda bindande och auktoritativa förklaringar
medförde stora svårigheter när det gällde att dra gränsen till de övriga skattedomstolarna.

Utskottets betänkande innebär icke, att utredning i detta avseende icke skulle
fortsättas, men utskottet menar att Kungl. Maj :t icke bör vänta med att tillsätta
en skattenämnd för att utöva rådgivande verksamheht till dess den svårare
frågan blir löst, utan att Kungl. Maj :t bör kunna tillsätta en sådan nämnd
tidigare. I den man erfarenheten sedan visar att denna nämnds verksamhet kan
utvidgas, kan fragan tas under omprövning och nämnden jämväl få nya uppgifter.

Jag skulle förmoda att ett bifall till utskottets hemställan ännu mera positivt
än ett bi fa Hotill reservationen skulle tjäna det ändamål, som i reservationen
har asyftats. Såvitt reservationen innebär, att en utredning icke bör igångsättas
förrän även frågan om nämndens befogenheter är klar, försenas saken örn

Lördagen den 29 juni 1940.

Nr 31.

Motioner om inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)
reservationen bifalles, och man bör kamma snabbare till resultat, örn man bifaller
utskottets förslag.

Jag ber att sålunda få jvka bifall till utskottets betänkande.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag fattade utskottets ärade talesman
på det viset, att örn Kungl. Majit skulle finna för gott att i samband
med denna nämnds tillsättande redan nu utreda frågan, huruvida denna nämnd
skulle kunna få möjlighet till auktoritativa uttalanden, så har utskottet ingenting
att erinra mot den saken. Utskottsbetänkandet är nog inte formulerat så
positivt, men när nu utskottets talesman gör ett så klart medgivande, är jag
tacksam. Med detta har reservationen också fyllt sin huvudsakliga uppgift.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av väckt motion örn
ändrade pensionsbestämmelser för vissa häradsskrivare.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 0.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckta motioner
örn utredning angående ändring av gällande bestämmelser örn försäljning
av kyrklig jord.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom andra kammaren
väckta motioner, nr 270 av herr Jacobson i Vilhelmina och nr 351 av herr
Johansson i Torp m. fl.

I motionen II: 270 hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla örn en skyndsam utredning av nu gällande förfarande vid
försäljning av ecklesiastik jord i syfte att åstadkomma en bättre överensstämmelse
mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för bostadspolitiken.

I motionen II: 351 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit begära utredning om vidgad rätt till försäljning av kyrklig
jord samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
II: 270 och II: 351, ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn översyn
av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord under beaktande av
vad utskottet i sin motivering anfört samt framläggande för riksdagen av de
förslag, som därav kunde föranledas.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Emil Johanson, Westman, Löthner,
Werner och Ljungberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava
annan, i reservationen närmare angiven lydelse samt att utskottet bort hemställa

»A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om översyn
av bestämmelserna örn förfarandet vid försäljning av kyrklig jord i syfte att
åstadkomma en rationellare och snabbare handläggning, sami;

B) att motionen IT: 270, i den mån den icke blivit besvai’ad genom utskot -

Översyn av
bestämmelserna
örn försäljning
av
kyrklig jord.

Nr 31.

Lördagen elen 29 juni 1940.

Översyn av bestämmelserna om försäljning av kyrklig jord. (Forts.)
tets hemställan under A), ävensom motionen II: 351 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Ljungberg: Herr talman! Första lagutskottet har i föreliggande utlåtande
behandlat två motioner som båda lia avseende på försäljningen av
kyrklig jord. I bägge uttalas önskemål örn att de regler, som nu gälla för försäljningen,
skola ändras. De båda motionerna ha således samma föremål, men
de skilja sig högst väsentligt i sina syftemål, inte bara så till vida att den ena
motionen, 11:270, huvudsakligen tar sikte på exploateringsmark, medan den
andra, 11:351, har uppmärksamheten riktad huvudsakligen på jord, som lämpar
sig för jordbruk. I själva verket går skillnaden i uppfattning mellan de
bägge motionsgrupperna betydligt djupare.

I den första motionen, som är väckt av herr Jacobson i Vilhelmina, uttalas
den uppfattningen att de lokala myndigheterna ha alldeles för mycket att
säga till om i fråga örn sådan försäljning, speciellt, i prishänseende. I den andra
motionen, av herr Johansson i Torp m. fl., säger man däremot att det är behövligt
att de lokala myndigheterna få en vidgad kompetens i dessa avseenden.
Det är således ganska oförenliga önskemål, som kommit till uttryck i de båda
motionerna, men första lagutskottets majoritet har velat tillgodose båda uppfattningarna
och slår ihop dem i ett utredningskrav. Man kanske kan uttala
den meningen, att det nog inte blir så lätt att genom utredningen nå positiva
resultat.

I herr Jacobsons i Vilhelmina motion har dessutom upptagits spörsmålet om
själva proceduren för försäljningen. Örn jag till att börja med får uppehålla
mig vid denna sida av saken, skulle jag vilja säga, att det kanske ligger i sakens
natur speciellt när det gäller exploateringsmark, att utredningsarbetet blir rätt
vidlyftigt. Man måste ibland göra upp åtminstone skissartade stadsplaner och
undersöka kostnaderna för gator, vägar, vatten- och avloppsledningar m. m„
innan man kan komma fram till ett slutligt ställningstagande i själva prisfrågan.
Jag tror inte, att proceduren kan göras alltför summarisk. Däremot är
jag fullständigt överens både med herr Jacobson och med utskottets majoritet
örn att den nuvarande omgången — det kan ske ända till tre, fyra värderingar
— måste kunna förkortas. Där äro vi således överens, revervanterna, vilka jag
tillhör, och utskottsmajoriteten. Men när jag därefter går in på frågan örn
normerna för prissättning av exploateringsmark skilja sig våra uppfattningar
ganska väsentligt. I motionen har uttalats att det borde tillses, att även vid
försäljning av kyrklig jord de regler som ha uppställts som riktlinjer för den
statliga bostadspolitiken borde följas. Detta betyder i själva verket att man vill
att exploateringsmark skall säljas till 1935 års priser. Sedan 1935 har det
emellertid hänt en hel del, som varit ägnat att höja priserna på alla realvärden;
vi ha bl. a. fått ett försämrat penningvärde. Det är således otvivelaktigt att
försäljning till .1935 års priser innebär en subvention från markägarens sida.
Nu står det i den kyrkliga försäljningslagen som förutsättning för försäljning
bl. a. att marken inte får avstås mot mindre vederlag än som motsvarar »i
orten gängse skäligt pris». Detta utesluter ju att subvention får lämnas vid
prissättningen av kyrklig jord.

Emellertid tycks det vara både motionärens och utskottsma jonte tens mening,
att denna regel nu bör ändras. Att första lagutskottet nu kommit till en
sådan uppfattning är så mycket mera egendomligt som en motion med alldeles
liknande innehåll i detta avseende förelåg till behandling 1944, och då avstyrktes
den av första lagutskottet. Det sades då att det bör beaktas, »att det
för kyrkan är av stort intresse att de tillgångar, som anvisats eller eljest stå
till buds för tillgodoseende av de kyrkliga ändamålen, för framtiden bibehål -

Lördagen den 29 juni 1940.

Nr 31.

Översyn av bestämmelserna örn försäljning av kyrklig jord. (Forts.) _
las». Detta skäl gäller naturligtvis lika mycket i dag. Men om man sålde till
1935 års priser iakttoge man inte den regeln. Att sälja till 1935 års priser
skulle stå i bestämd motsättning till de lagliga föreskrifter som i detta avseende
för närvarande gälla, och första lagutskottet ville som sagt inte ändra dem
1.944.

Emellertid har första lagutskottet ändrat uppfattning i år och framhåller,
att »enligt utskottets mening böra samma principer tillämpas vid försäljning
av kyrklig jord» som de, vilka fr. o. m. i år gälla vid försäljning av kronojord.
Riksdagen har givit Kungl. Majit befogenhet att försälja kronojord till 1935
års priser. Men saken är ju en helt annan när det gäller kyrkans jord. Kronan
bör inte motverka det syftet, med den statliga bostadspolitiken, genom att begära
mera för sin mark, när den tas i anspråk för bostadsändamål, än vad man
begär att andra, alltså framför allt kommuner, skola ta för sin jord. Avkastningen
på kyrkans jord användes emellertid för speciella ändamål, och vidtar
man sådana åtgärder att denna avkastning minskar, blir följden bara att det
uppstår en lucka i tillgångarna som måste fjollas på annat sätt.

Det är vanligen kommuner som äro spekulanter på kyrklig exploateringsjord.
Det vore rimligt, att kommunen löste till sig den jord det är fråga örn
för i orten gängse skäligt pris. Örn kommunen sedan för bostadsändamål vill
försälja den till ett lägre pris, till 1935 års pris, bör förlusten bäras av kommunen
och inte av kyrkojordsförvaltningen. Det har också sagts att de kyrkliga
myndigheterna göra direkta svårigheter för markanskaffningen genom
att vägra att sälja. I dylikt fall kan i fråga om stadsplanelagd mark stadsplanelagens
regler för tvångsinlösen tillämpas. Jag kan således, i likhet med
de övriga reservantrena, icke finna, att det föreligger någon anledning _ att
ändra de regler, som för närvarande gälla för försäljningen av kyrklig jord
för exploateringsändamål.

Vad sedan beträffar motionen II: 351 sysslar den som jag redan anfört med
jord lämplig att användas för jordbruksändamål. Det är framför allt byggnadskostnaderna
motionärerna fästa uppmärksamheten vid. De framhålla att
det, när byggnaderna äro av dålig beskaffenhet, åligger vederbörande församling
att underhålla dem och sätta dem i stånd, vilket kan dra sådana kostnader
att ett iståndsättande förefaller oekonomiskt. Utskottet framhåller att
de regler, som gälla i detta avseende, nog inte lägga hinder i vägen för en
försäljning örn byggnadsbeståndet är dåligt, såvida icke församlingen försummat
underhållet. Vi reservanter äro ense med utskottsmajoriteten om att reglerna
inte lägga hinder i vägen för ett sådant tillvägagångssätt. Men vi dm
därav den slutsatsen, att då behövs heller ingen utredning om saken.

Med hänvisning till vad jag anfört, herr talman, ber jag få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Jacobson i Arilhelmina: Herr talman! Jag har i motionen gjort gällande
att alla som sysslat något med frågan örn försäljning av den kyrkliga
jorden lia den uppfattningen, att proceduren är alltför omständlig. Och jag
konstaterar nu till min, jag höll på att säga, glädje, men jag kan åtminstone
kosta på mig uttrycket belåtenhet, att t. o. m. herr Ljungberg, som tidigare
förklarat att allt varit väl beställt på området, i sitt inlägg här erkänner , att
i vad det gäller själva proceduren skulle man kunna tänka sig en förenkling.
Och det är ju gott och väl.

Men när reservanterna, och herr Ljungberg, nu i kammaren säga, att 1944
års riksdag beslöt på hemställan av första lagutskottet att inte vidta någon
ändring härvidlag, så var ju detta, herr Ljungberg, inte beroende på den del
av utskottsutlåtandet sorn herr Ljungberg uppläste, utan på den omständigheten

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1946.

Översyn av bestämmelserna örn försäljning av kyrklig jord. (Forts.)

— som det trycktes mycket starkt på — att frågan var föremål för kammarkollegiets
uppmärksamhet. Med den kännedom man har örn arbetstakten i detta
kollegium är det väl så, att första lagutskottet i år ansett det bättre att denna
fråga så snart som möjligt blir utredd än att man skall gå och vänta kanske
en följd av år, innan en utredning kommer till stånd.

Vad herr Ljungberg nu synes vara synnerligen intresserad av är att inte
kyrkans jord på något sätt skall kulina försäljas till underpris, varigenom
kyrkan skulle kunna berövas sin rättmätiga egendom. Det är synpunkter som
jag mycket väl förstår, men även nu, herr Ljungberg, ankommer det i sista
hand på Kungl. Majit att avgöra den saken. Jag skall bara nämna ett enda
exempel härpå.

Vilhelmina municipalsamhälle — blivande köping den 1 januari nästa år —
har hos kammarkollegium anhållit att få köpa ett område på mellan 8 000 och
10 000 kvadratmeter, alltså inget särskilt stort område. Denna framställning
har tillstyrkts av samtliga myndigheter som hörts: av kyrkofullmäktige, av
kyrkorådet, av stiftsjägina-starén, av stiftsnämnden, av boställsnämnden —
ja. skulle jag räkna upp alla institutioner skulle jag förlänga debatten i onödan.
Alla ha varit överens om det pris, som boställsnämnden föreslagit. Den enda
som inte är belåten är stiftsjägmästaren, och stiftsnämnden följer honom. Det
märkliga är att när frågan kommer upp i kammarkollegium, anser också kammarkollegium
att det av boställsnämnden och de övriga institutionerna föreslagna
priset är ett väl avvägt pris. Kammarkollegium fastställer priset, och
området i fråga försäljes till Vilhelmina municipalsamhälle.

Men då inträffar något som man måste kalla ganska sensationellt i svensk
ämbetsförvaltning. Luleå stiftsnämnd överklagar heslutet hos Kungl. Majit
och framhåller, att det pris som bestämts av kammarkollegium är för lågt.
Stiftsnämnden begär att Kungl. Majit skall höja det. Ärendet ligger nu för
avgörande hos Kungl. Majit, sedan det varit ute och valsat hos alla myndigheter
som skulle höras. Det är ju ganska egendomligt att en underordnad myndighet
vänder sig mot vad en överordnad myndighet beslutat, men det är så
typiskt för handläggningen och för själva den anda som är rådande inom stiftsnämndema.
Det är ingen skillnad på andan inom de nuvarande stiftsnämnderna
och den anda som rådde inom de gamla domkapitlen.

För en tid sedan beslöt riksdagen att på beredskapsstat anslå 500 000 kronor
till ett nytt postkontor i Vilhelmina. Det kan inte byggas därför att man inte
får tomtfrågan ordnad. Vidare har landstinget beslutat uppföra en folktandvårdsklinik
på detta område. Den kan inte heller byggas, ty Vilhelmina municipalsamhälle
kan inte ställa tomt till förfogande. Förstår inte herr Ljungberg
att man — när man i levande livet bevittnar sådana exempel, inte en gång örn
året utan flera gånger om året och när man ser den oförstående inställningen
från myndigheternas sida — får den uppfattningen att det inte är en dag för
tidigt att en ändring kommer till stånd? Och äro vi överens om den saken,
inte skall riksdagen sitta här och besluta, att den kyrkliga jorden skall försäljas
till underpris.

Nej, jag tror det är så väl ställt med rättsordningen här i landet, att varken
herr Ljungberg eller övriga reservanter behöva vara oroliga för att det kyrkliga
intresset — i detta fall det världsliga kyrkliga intresset — skall sättas å sido,
nej. då, det är ingen fara med det!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till första lagutskottets hemställan.

Herr Stjärne: Herr talman! Jag måste säga att det i någon mån är ägnat
att förvåna, att första lagutskottet i år intagit en helt annan ståndpunkt till
motionerna om uppmjukning av den kyrkliga jordförsäljningslagen än 1944.

Lördagen den 29 juni 1940.

Nr 31.

Övers,>/)) nr bestämmelserna om försäljning/ av ki/rklifi jord. (Forts.)
Som bekant avslog riksdagen då på utskottets avstyrkande en motion med
liknande syfte. Man frågar sig- vad som hänt och som så helt förändrat utskottets
ställningstagande.

Herr Jacobson i Vilhelmina syftar bl. a. i sin motion till att skapa en bättre
överensstämmelse mellan de kyrkliga organens försäljningspolitik och de av
statsmakterna uppdragna riktlinjerna för bostadspolitiken. Vidare önskar motionären
en rationellare och enklare handläggning av de kyrkliga försäljningsärendena.
Beträffande överensstämmelsen med den allmänna bostadspolitiken
må anföras några ord av vad utskottet härom uttalade år 1944:

»''Enligt utskottets mening synes denna bestämmelse icke utesluta en sådan
prissättning, sorn enligt statsmakternas samstämmiga beslut bör anses utgöra
en nödvändig betingelse för en sund bostadspolitik. De kyrkliga forsäljningsorganen
böra icke föra en sådan tomtpolitik att de bidraga till att skruva upp
bostadspri,serna, men å andra sidan torde icke kunna krävas en så låg prissättning,
att densamma skulle innebära en subvention åt andra intressen. Det
bör härvid beaktas, att det för kyrkan är av stort intresse att de tillgångar,
som anvisats eller eljest std till buds för tillgodoseende av de kyrkliga ändamålen.
för framtiden bibehållas.

Med hänsyn till det nu anförda anser sig utskottet icke kunna förorda någon
principiell ändring i nu gällande grunder för prissättningen å den kyrkliga
jorden. Då vid försäljning av exploateringsmark avgörandet i det övervägande
antalet fall tillkommer Kungl. Maj :t, ligger ock häri en garanti för att nu angivna
synpunkter komma att beaktas.»

Det var vad utskottet (säde 1944. Även nu uttalar sig utskottet i viss mån
i samma riktning, då det på s. 10 heter så här: »I och för sig synas försäljningslagens
bestämmelser icke utesluta en sådan prissättning av kyrklig jord
som enligt statsmakternas beslut utgör en nödvändigt betingelse för statlig
medverkan vid finansieringen av bostadsbyggnadsverksamheten.» Där ger utskottet
också i år sitt erkännande åt samma synpunkter. Men därefter får
man, på s. 11, veta vad som hänt. Det heter där:

»Sedan nämnda år torde emellertid vissa förhållanden lia inträffat som motivera
att frågan göres till föremål för förnyat övervägande. Byggnadslånebyrån
har sålunda i sin skrivelse till Kungl. Majit framhållit, att enligt byråns
erfarenhet kyrkliga myndigheter vid försäljning och värdering av mark tilllämpa
principer, vilka icke stå i överensstämmelse med statsmakternas intresse
av att underlätta bostadsproduktionen och förhindra stegring av hyresnivån.
Detta har föranlett uppkomsten av missförhållanden, som äro ägnade att skapa
irritation mellan å ena sidan byggnadslånebyrån samt å andra sidan kommuner
och enskilda, vilka av nämnda myndigheter förvärvat mark till högre
priser än byrån kan godtaga.» Detta skall alltså ha kommit till på dessa
två år.

Vad ligger då, kan man fråga, bakom byggnadslånebyråns framställning?
Enligt vad jag kan se är den underförstådda meningen att de lokala värderingsorganen,
som ha att rätta sig efter den kvrkliga försäljningslagens bestämmelser,
skola underordnas byggnadslånebyråns värderingsnormer rörande
tomtpris, vilka skola läggas till grund vid beviljande av subventionslån. Härom
säger kammarkollegium sorn svar på vad byggnadslånebyrån anfört, att
»åtskilliga principiella hinder föreligga mot ett restlöst genomförande av den
statliga bostadspolitiken i fråga om kyrkliga försäljningar och att dessa hinder
delvis torde vara av beskaffenhet att icke kunna avlägsnas utan ingrepp i
gällande regler för den kyrkliga jordens förvaltning och disposition».

Märk ordet »restlöst». Jag frågar mig verkligen örn det kan vara ett allmänt,
nationellt och socialt riksintresse att de stora realvärden, som represen -

Nr 01.

Lördagen den 29 juni 1940.

Översyn av bestämmelserna om försäljning av kyrklig jord. (Forts.)
teras av den kyrkliga jorden, skola avyttras till ett pris, understigande värdet.
Dessa tillgångar äro av ålder avsedda att tjäna sitt särskilda ändamål, varför
en omsorgsfull avvägning av värdet vid försäljning enligt min mening är väl
motiverad. Därtill kommer att det intresse för saken som förefinnes hos pastoraten
— såsom de närmast förvaltande organen — i hög grad skulle förminskas,
i händelse deras medbestämmanderätt i försäljningsfrågor skulle avsevärt
beskäras. Därmed uppluckras i viss mån grunden för 1932 års ecklesiastika
boställsordnings vackra tanke, att pastoratet som förvaltande organ är
i ägarens ställe.

Själv .Ilar jag handlagt ett ganska stort antal försäljningsärenden som gällt
kyrklig jord, större och mindre, men ytterst sällan har det varit några svårigheter
beträffande priset, det kan jag verkligen intyga. Yi ha sökt att hellre
hålla oss en aning under än över i orten gängse pris, och i regel har det gått
bra, och det föreslagna priset har blivit godtaget i högre instanser. Vid ett
tillfälle gällde det ett helt kyrkoherdeboställe som skulle inköpas av en stad.
Boställsnämnden verkställde värdering, som gick löst på mellan 200 000 och
300 000 kronor. Staden tyckte givetvis att det var ett för högt pris och begärde
till sist hös kammarkollegium att få en nyvärdering av ett pär opartiska
experter. Dessa verkställde en mycket vetenskaplig värdering med räntabilitetskalkyler
och dylikt, men det märkliga är att experternas slutresultat
skilde sig mycket litet från boställsnämndens förslag.

Jag har anfört detta som ett exempel på hur man kan förfara i tvistiga fall.
Jag är fullt medveten örn att när det gäller s. k. exploateiingsmark olika meningar
och prissättning i vissa fall kunna göra sig gällande, men jag tror att
sådana fall äro relativt sällsynta. För att komma till rätta med dylika fall
har jag naturligtvis intet emot att ett smidigare förfarande tillämpas. Där är
jag alltså överens med utskottet och herr Ljungberg, som förut anförde samma
synpunkt.

Jag skall, herr talman, inte orda mer härom. Jag vill endast deklarera att
min erfarenhet av handläggningen av de ärenden det här gäller ej givit
mig något belägg för att en omarbetning av den kyrkliga försäljningslagen, i
den mening utskottet avser, är påkallad. Jag ber därför att få yrka bifall till
den av herr Karl Emil Johanson m. fl. framförda reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Johansson i Torp: Herr talman! Föreliggande reservation förefaller
mig i vad den avser motion II: 351 bygga på, jag får väl säga okunnighet
örn de faktiska förhallandena. Dessutom innehåller reservationen en i någon
mån förtäckt men dock anklagelse mot de kommunala myndigheterna för deras
sätt att handha sitt uppdrag som förvaltare av kyrklig jord. Jag skulle illa
sköta mitt uppdrag som ledamot av riksdagen och min ställning som motionär
i denna fråga, om jag läte dylika påståenden passera obemötta, då nu reservanterna
tagit upp en debatt i denna sak.

I reservationen sägs det att örn vederbörande församling Ilar åberopat sådana
skäl för försäljningen, som vi nämnt i vår motion, »torde Kungl. Maj :t eller
kammarkollegium också regelmässigt ha lämnat tillstånd därtill». De omständigheter
sorn vi lia åberopat i motionen äro dels det dåliga byggnadsbestånd,
sorn fanns då församlingarna övertogo förvaltningen och som i stor utsträckning
fortfarande finns, och dels önskvärdheten av att åstadkomma en bättre
fastighetsindelning, alltså rent jordbruksekonomiska skäl som kunna aktualiseras
i detta sammanhang. Reservanterna säga att om dessa skäl icke accep -

Lördagen den 29 juni 1940.

Nr 31.

Översyn av bestämmelserna om försäljning av kyrklig jord. (Forts.)
terats av de bestämmande myndigheterna, så »kan anledningen lia varit att
församlingen under en följd av år eftersatt sin byggnadsskyldighet».

Detta antagande bygger ''såvitt jag förstår på den tanken, att örn exempelvis
ett pastorat har gått in till vederbörande myndighet med begäran ^att få försälja
kyrklig jord och motiverat detta med det dåliga byggnadsbeståndet jämte
en önskan att reglera fastighetsferhällandena. skulle de beslutande myndigheterna
på en sådan begäran ha svarat, att den icke kan beviljas därför att
byggnadsbeståndet är för dåligt, eller — kanske uttryckt i tydligare ordalag:
Bygg först, sedan kunna vi resonera örn en bättre fastighetsindelning. Skulle
ett enda sådant svar ha lämnats, som reservanterna här gå ut ifrån, förstår
jag icke annat än att då är det i högsta grad påkalla! med en revision av
bestämmelserna. Ty skall en fråga örn förbättrad fastighetsindelning prövas,
bör väl detta ske samtidigt som frågan örn nybyggnad på de berörda fastigheterna
aktualiseras. Att först bebygga en fastighet och sedan med berått
mod sätta sig ner och fundera, örn man skall indela, fastigheten så att dessa
byggnader bli överflödiga, det är väl att ställa vanligt förfaringssätt på huvudet,
och detta gör att man med vanligt förnuft kommer fram till den slutsats
som utskottets majoritet dragit och önskar en revision av bestämmelserna.

Man säger att det kan vara så att församlingen under en följd av år^eftersatt
sin byggnadsskyldighet. Jag ber att med anledning av detta få påpeka,
att den nuvarande ecklesiastika boställsordningen trädde i kraft den 1 maj
1933. Dessförinnan torde det lia varit mycket få pastorat som ha haft något
inflytande på byggnadsfrågorna på den kyrkliga jorden. Det byggnadsbestånd,
som pastoraten då övertogo ansvaret för, var — så långt som jag känner till
förhållandena nere i mitt län — av synnerligen skral beskaffenhet, lindrigt
uttryckt. Jag upprepar, att det var icke pastoraten som voro orsaken till detta
utan de myndigheter, som tidigare förvaltat fastigheterna och icke sett till
att byggnadsbeståndet hölls vid den standard som var önskvärd. När pastoraten
fingo övertaga detta arv, gjordes visserligen i propositionen mycket vackra
uttalanden, att det vöre icke meningen, att pastoraten skulle nedlägga några
egna medel på detta, utan meningen vore att fastigheterna skulle bära sig
själva. Men jag vågar väl säga, att detta löfte ha pastoraten i stor utsträckning
blivit bedragna på. Man har sett sig ställd inför tvånget att nyanskaffa
byggnader till mycket stora belopp. Man kan räkna upp det ena pastoratet
efter det andra där pastorat sm yndigheterna icke lia så stor avkastning av
dessa fastigheter, att det går att förränta och amortera det nedlagda byggnadskapitalet.
Detta medför att — trots de vackra uttalandena i 1932 års
proposition — pastoraten bli tvungna att täcka bristen med kommunalskatt.

Då förefaller det mig mycket egendomligt, att reservanterna göra gällande,
att pastoraten skulle till och med »under en följd av år» ha eftersatt sin byggnadsskyldighet,
alltså efter år 1933. Och vad som förvånar mig i allra högsta
grad är att bland dessa reservanter finna representanter för landsbygden, vilka
dock borde känna till det verkliga förhållandet. Jag är ganska övertygad örn
att de kommunalmän, som med omsorg och bekymmer försöka att få de ekonomiska
förhållandena på den kyrkliga jorden att gå ihop och som många
gånger få kämpa en fruktlös kamp för detta, komma att känna sig mycket illa
berörda av den anklagelse som ligger i reservationen. .Tåg har i varje fall
icke velat låta denna anklagelse gå förbi utan bemötande, därför att jag vet,
att våra kommunalmän lia ej förtjänat ett sådant underbetyg som inneslutos
i denna reservation.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 31.

Lördagen den 20 juni 1946.

Översyn av bestämmelserna om försäljning av kyrklig jord. (Forts.)

Herr Ljungberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skall icke viel denna sena tidpunkt i riksdagsarbetet ingå
på något vidlyftigare bemötande av vad herr Johansson i Torp anfört. Men
jag vill fästa både herr Johanssons och kammarens uppmärksamhet på att
när herr Johansson säger, att reservanterna givit kommunerna ett dåligt betyg
för deras förvaltning, citerar han vad som står i utskottsmajoritetens utlåtande
på s. 13, där just de satserna stå : »Har vederbörande församling åberopat
sådana skäl för försäljningen, torde Kungl. Maj :t eller kammarkollegium också
regelmässigt ha lämnat tillstånd därtill. I de fall då så icke skett, kan anledningen
ha varit att församlingen under en följd av år eftersatt sin byggnadsskyldighet.
»

Detta står således i majoritetens utlåtande. Visserligen säga reservanterna
detsamma, därför att i det avseendet äro reservationen och utskottets utlåtande
lika utformade.

Herr Stjärne, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag tycker att herr Johanssons i Torp slutsats var egendomlig,
då han talade örn församlingarnas ansvar i fråga om dåliga byggnader
på kyrklig jord. Det måtte hänföra sig til! tiden innan den nya boställslagen
trädde i kraft. Ty sedan den trädde i kraft är det ej församlingen som
bär det direkta ansvaret för byggnaderna. Det är boställsnämnden som bestämmer
att det skall byggas; det ligger icke på församlingen. Det fastställes
vid normaluppskattningar på 10—20 år. Det förefaller egendondigt, och jag
har icke varit med örn att församlingar av egna kassor betalat byggnader.
Där nere där jag arbetar ha vi under de tio år som gått rustat upp byggnaderna
ofantligt men icke på församlingarnas bekostnad utan naturligtvis på
jordens egen avkastning jämte skogens. Sedan har boställsnämnden under
sina ekonomiska besiktningar, som återkomma vart femte år, att se till, att
bostäderna hållas i ett gott skick.

I det andra avseendet, när det gäller försäljning, har jag den erfarenheten,
att örn byggm) derna, äro dåliga äro givetvis myndigheterna så mycket mera
angelägna att försälja dem för undvikande av förlust.. Örn en gård icke kan
bära sig på grund av dåliga bostäder vill man sälja den till egen innehavare.
Det lia vi gjort flera gånger. Jag tycker att det påstående herr Johansson i
Torp i detta fall gjort är föga motiverat åtminstone så som vi där hemma
tillämpa boställslagen av 1932.

Herr Johansson i Torp erhöll även på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Gentemot herr Ljungberg vill jag genmäla, att utskottsmajoritetens
skrivsätt icke har undgått min uppmärksamhet. Men det är dock den
mycket betydande skillnaden, att utskottsma jonte ten kommit fram till den
uppfattningen, att det behöves en utredning, medan reservanterna bygga ett
avstyrkande på samma skrivning. Det förefaller mig vara en ganska avgörande
skillnad.

Den siste ärade talaren var inne på normaluppskattningen och dess verkan.
Det skulle vara mycket intressant att belysa detta närmare. Hade det ej
varit i riksdagens elfte timme som denna debatt förts skulle jag gärna ha
lågt upp ett anförande örn hur hela systemet verkar. Men jag skall inskränka
mig till att påpeka, att örn icke normaluppskattningen räcker till att täcka
de årliga utgifterna står icke kyrkofonden i ansvar för bristen, utan vad som
fattas få pastoraten plocka fram varifrån de kunna, vilket betyder kommunalskatt.
De kunna däremot få låna pengar ur kyrkofonden till en räntesats

Lördagen den 20 juni 1940.

Nr 31.

Översyn av bestämmelserna örn försäljning av kyrklig jord. (Forts.)
ungefär dubbelt så stor som den till vilken de kunna få låna pengar på annat
håll.

Sådan är den erfarenhet jag känner till av lagens tillämpning.

Härpå yttrade:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Efter den överflödande vältalighet
som kammaren under flera dagar varit utsatt för, förmodar jag, att nian håller
mig räkning för att jag för utskottets vidkommande kommer att fatta mig
mycket kort. Efter de överläggningar utskottet haft har det nog stått klart
för utskottets ledamöter, att allt icke varit väl beställt, när det gällt den rörelsefrihet
som församlingarna haft i fråga örn dispositionen av viss kyrkojord.
Jag har för min del och även utskottsmajoriteten har för sin del kommit
till den slutsatsen, att en smula större utrymme för de kommunala initiativen
i fråga örn formen för förvaltning av kyrkojord torde vara påkallat såväl
ur ekonomisk synpunkt som med hänsyn till församlingarnas intressen.

Huvudintresset i detta fall knyter sig sålunda till den andra motionen, som
berör principerna för försäljning av kyrkojord. Här ha vi å ena sidan herr
Stjärnes auktoritet; å andra sidan ha vi byggnadslånebyråns, som klart sagt
ifrån, att enligt byråns erfarenhet tillämpa de kyrkliga myndigheterna vid
försäljning och värdering av mark principer, vilka icke stå i överensstämmelse
med statsmakternas intresse att underlätta bostadsproduktionen och hindra en
stegring av hyresnivån.

Vi hörde under gårdagen ytterligare ett vittnesbörd av en av de på detta
område mest insatta ledamöterna i kammaren, en talare på gävleborgsbänken,
som klart sade ifrån, att de principer, som tillämpas av de kyrkliga myndigheterna,
ingalunda äro anmärknings fria. Detta har fört oss till att en översyn
av dessa förhållanden är påkallad. Vi måste väl erkänna, att bostadsanskaffningsproblemet
har blivit en social fråga av mycket stor betydelse. Vi
måste samtliga medgiva att det vore egendomligt, örn staten skulle visa två
ansikten för sina medborgare. När staten exempelvis avstyckar kronojord,
tillämpar staten principer som enligt byggnadslånebyråns och enligt riksdagens
mening äro skäliga. Å andra sidan, när staten kallar sig kyrkan, tillämpar
staten principer, som ej kunna godkännas av de statliga förmedlingsorganen.

Det kan icke vara en rimlig ordning. Jag förstår icke, att man överhuvud
taget vill värna örn densamma. Låt oss i alla fall erkänna, att det är en fiktion
att göra en uppdelning och tala om kyrkans från statens skilda ekonomiska
intressen. När kyrkofonden icke räcker till får staten på annat sätt
skaffa vad som brister.

Jag kan icke annat än finna, att man här vill förorda, att staten skall göra
på samma sätt som huvudpersonen i den kända operetten Lilia Helgonet, som
ger sig två namn: å ena. sidan Célestin, å andra sidan Florido!-. Men det är
väl i alla fall att sticka huvudet i busken och icke vilja se verkligheten sådan
den är. Problemet tycker jag ligger ganska klart. Jag bär den meningen, att
kammarens ledamöter mycket lugnt kunna ansluta sig till det förslag, som
utskottet förordar och som går ut på att riksdagen skall hemställa örn en
översyn av dessa spörsmål.

Herr Hallén: Herr talman! När jag hörde den siste ärade talaren, herr
C. P. Olsson, fick jag ytterligare belägg för att man rör sig med begrepp som
icke äro alldeles riktiga. Man talar om en motsättning mellan kyrkan och
staten: staten visar ett ansikte i fråga om bostadspolitiken, kyrkan ett annat.

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1940.

Översyn av bestämmelserna örn försäljning av kyrklig jord. (Forts.)

Jag- tror, att vi skola koppla bort begreppet kyrkan. Jag skall icke göra mig
till talesman för kyrkan. Kyrkan är intet rättssubjekt: kyrkan äger ingenting,
den har inga fastigheter. När man här talar örn kyrkan, är det fråga örn de
kyrkliga kommunerna, som i 99 fall av 100 äro desamma som de borgerliga.

Det är vissa principer som man måste hålla på. Jag har som ledamot i stiftsnämnden
många år hållit på dessa, Jag tycker, att herr Johansson har rätt,
när han säger, att örn en församling vill sälja ett löneboställe eller en prästgård
— vi veta ju skillnaden — på grund av att det anses icke bli räntabelt om
fastigheten skall betungas med alltför stora byggnadskostnader, så bör den få
tillstånd därtill. Jag anser att i sådana fall skall man respektera församlingens
önskan och se till att den får sälja. Man drar annars bara ner de kyrkliga
egendomarna och minskar deras avkastning. Vi veta, att örn icke skogen funnes,
skulle de kyrkliga löneboställena visa ett förfärligt stort underskott.

Å andra sidan skulle jag vilja säga, att man icke bör likställa den kyrkliga
jorden med kronojord. Vi veta, att hela den juridiska prövningen, vem som ursprungligen
är ägare och hur den kyrkliga jorden kommit till, fortfarande
är oavgjord. Det är alldeles uppenbart, att det är ovärdigt att försöka sig på
en prispolitik, som fördyrar egnahemsbildning och annat sådant. Men å andra
sidan ligger det även i kommunernas intresse att icke helt slumpa bort egendomarna
till vad pris som helst. Det saknas icke exempel, där icke bara enskilda
utan till och med kommuner lyckats att till slumppriser köpa stora
arealer för att sedan driva en tomtpolitik som icke alltid varit så socialt betonad
som den bort vara.

Jag vill lia framfört detta, herr talman! De önskemål, som äro befogade och
varom alla äro ense, nämligen en snabbare och smidigare procedur och större
hänsyn till de lokala församlingarnas vilja vid ärendenas avgörande, lia tillg-odosetts
redan genom reservationen. Det gör att jag anser att man med gott
samvete kan biträda densamma.

I detta anförande instämde herr Larsson i Julita.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Ljungberg, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 50, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid

utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 1 § lagen
örn behandling av alkoholister; och

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 31.

nr 41, i anledning av väckta motioner om obligatoriskt införande av byggnadsnämnd
i alla kommuner m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i Motion om Uanledning
av väckt motion om bibehållande av den statliga priskontrollen m. in.

I en inom andra kammaren väckt, till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad prislcontrolUn
motion, nr 268, hade herr Hagberg i Luleå m. fl., föreslagit, att riksdagen måtte m- mi
skrivelse till Kungl. Majit begära, att den statliga priskontrollen skulle bestå
och framför allt inriktas på att bryta monopolprissättning, för vilket ändamål
gällande prislagstiftning måste anpassas till de förändrade förhållandena, priskontrollapparaten
effektiviseras och en demokratisering av framför allt priskontrollnämndens
sammansättning äga rum.

Utskottet hemställde, att motionen II: 268 icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Utskottet har i detta sitt avstyrkande
utlåtande hänvisat till att frågan örn ett bibehållande av den statliga
priskontrollen m. m. kommer under ny prövning 1947. Utlåtandet är dock
färgat av de remissutlåtanden i vilka framhålles, att priskontrollnämnden är en
kristidsföreteelse, som bör försvinna. Samtidigt som utskottet deklarerar sin
sympati för den i motionen uttryckta önskan, att monopoltendenserna skola
brytas, hänvisar det emellertid till att den frågan har lösts på ett annat sätt
än det i motionen föreslagna genom den nyligen bifallna propositionen med
förslag till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m. Statsrådet Myrdal yttrade nyligen — jag vill minnas att det var i Göteborg
—- att de åtgärder, som i olika länder vidtagits mot truster, karteller och
monopol, visat sig vara ganska verkningslösa, men att han för sin del trodde,
att vi i Sverige dock skulle lyckas därmed. Men vad var nu innebörden i det
förslag, som vi i går godkände? Det var endast fråga örn en övervakning av
monopolbildningarna och kartellerna genom en särskild institution, vidare
publicering av mera upprörande fall av monopoluppskörtning och rådplägning
med företag, som gick litet för långt. Från vår grupps sida yttrade vi oss icke i
debatten om denna proposition, men jag tillåter mig i dag säga, att det beslut,
till vilket vi medverkade, mera var ett konstaterande av en sjukdom än ett
anvisande av läkemedel mot densamma. Handelsministern konstaterade i det
sammanhanget, att den uppgiften skall ligga hos regeringen och att det hela
bör ske genom tillskapandet av konkurrenskraftiga företag, genom tullsänkningar
eller också genom socialisering eller förstatligande av de företag, som
komma i fråga. Örn man emellertid betänker hur långsamt denna apparat
arbetar och då man vet, att av alla förslag örn förstatligande, som ställts i
samband med arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ännu icke ett enda blivit
verkställt, finner man, att monopoluppskörtningen hinner ta mycket stora proportioner,
innan dessa åtgärder hinna komma till stånd. Därför anser jag, att
utskottets hänvisning till denna proposition och behandlingen av densamma
icke ger mycket.

Vi tycka för vår del, att den naturliga kompletteringen till gårdagens beslut
beträffande denna proposition örn konkurrensinskränkning hade varit ett bifall
till den kommunistiska gruppens motion om att priskontrollcn bör bibehållas, de -

Nr 31.

Lördagen elen 29 juni 1940.

Motion örn bibehållande av den statliga priskontrollen m. m. (Forts.)
mokratiseras oell framför allt inriktas på ett brytande av monopolprisbildningen.
Det sägs i utskottsutlatandet, att en återgång till den fria konkurrensen under
normala förhållanden leder till en kraftigare prissänkning än en prisreglering
genom ett statligt verk. Är icke detta att bygga på en fiktion? Vi lia i
vår motion visat vilken omfattning kartellbildningen, monopolisering och de
bundna priserna redan har. Jag hänvisar exempelvis till, att inom livsmedelsindustrien
74 procent av varorna säljas till bundna priser genom kartellbildningar,
inom den elektriska industrien 72 procent, inom jord- och stenindustrien
procent och inom gruppen malmgruvor, järn-, stål- och metallverk 41 procent
samt att 39 procent av hela den svenska industriens produktion på hemmamarknaden
utgöres av dylika bundna varor. Det sägs, att t. ex. Kooperativa
förbundet på en rad områden konkurrerar. Det är sant. men det har också blivit
bekant genom pressen, att Kooperativa förbundet gång på gång tvingats köpa
produkter till kartellerade priser med risk att annars avstängas från leveranser.
Denna hänvisning till den fria konkurrensen tycker jag därför borde ha försetts
med den ingress, som brukade förekomma i de gamla sagorna, nämligen
»Det var en gång».

Jag tror icke, att det är någon överdrift att säga, att den enda fria företagsamhet,
som finns inom vissa branscher är den, som bedrives av de herrar,
som öppna affärer nied kofot. Men de bruka ju icke heller få vara fria så
länge, och de torde icke heller vara några större föredömen för PHM. Jag hänvisar
i detta sammanhang till att den svenska landsorganisationen förordat en
priskontroll, som skulle bli monopolbrytande och särskilt sattes detta i samband
nied arbetarrörelsens efterkrigsprograms paroll örn den fullständiga sysselsättningen.
Jag hänvisar vidare till att en medlem av priskontrollnämnden__

sannolikt den som reserverat sig mot nämndens remissuttalande — nämligen
redaktör Albin Lind i nr 24 av tidskriften Fackföreningsrörelsen säger:
»Ett faktum är att arbetarrörelsen är starkt underrep resentc rad i det centrala
priskontrollerande organet och att den nu genomförda justeringen av dess sammansättning
inte ändrar detta faktum. Men därmed fastställs också ett annat
faktum: försummar nämnden att praktisera en målmedveten aktivitet av det
slag situationen synes kräva, sa har ansvaret härför inte omfördelats på grund
av att ordförandeskapet i nämnden inte längre är besatt av en representant
för de borgerliga,» Det är arbetarmajoritet i riksdagen men en mycket stor
borgerlig majoritet i priskontrollnämnden, vilket senare jag tror är huvudorsaken
till de många anmärkningarna mot densamma. Jag tror icke. att
nämnden i dess nuvarande sammansättning skulle vara mycket att hänga i julgranen
som monopolbrytande institution betraktad. Vi lia i vår motion tryckt
på, att samtidigt som den permanentas skall den också demokratiseras för att
kunna bil ett uttryck för den majoritet, som finns i riksdagen. Jag skulle
med hänvisning till landsorganisationens uttalande ha varit frestad att begära
votering i frågan för att därigenom pröva hur många av arbetarrörelsens
representanter som sluta upp kring LO:s linje. Vid denna sena timme skall
jag emellertid, i medvetandet örn att frågan kommer åter och då med ökad
styrka, inskränka mig till att yrka bifall till motionen nr 268.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

. Herr Skantze: Herr talman! Jag har icke någon anledning att lägga mig
i det mellanhavande herr Johansson i Stockholm har nied regeringen rörande
den takt i vilken arbetarrörelsens efterkrigsprogram skall bringas i verkställighet,
och icke heller har jag anledning uppehålla mig vid den kritik han riktade
mot regeringens personval i fråga örn priskontrollnämndens sammansättning.

Lördagen den 29 juni 194G.

Nr 31.

Motion om bibehållande av den statliga priskontrollen m. m. (Forts.)

Jag vill endast med anledning av herr Johanssons i Stockholm uttalanden
erinra om, att de två huvudpunkterna i motionen avse dels frågan örn nämndens
bibehållande och dels frågan huruvida den bör göras till ett organ för
brytande av monopolistisk prissättning. Nu är det emellertid så att till båda
dessa frågor har innevarande års riksdag redan tagit ställning. När vi för
ett par månader sedan biföllo förslaget örn förlängning av prisregleringslagen
t. o. m. den 30 juni 1947 accepterade vi därmed ett uttalande från finansministerns
sida, vari priskontrollnärnndens karaktär av krisorgan ånyo fastslogs.
När vi vidare i förrgår biföllo propositionen med förslag till lag om
övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet, träffade
vi vårt val av metod för åvägabringande av den fria konkurrens, som är den
säkraste garantien för låga priser på våra förnödenheter.

Jag har därför, herr talman, ingen anledning att nu ingå på något närmare
bemötande av herr Johanssons i Stockholm argumentering och ber att i all
korthet få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr andre vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 220, i anledning av väckta motioner örn vissa förändringar i gällande
bestämmelser för befordringar inom krigsmakten;

nr 221, i anledning av väckt motion angående ordnande av permanenta lokaler
för arméns motorskola; och

nr 229, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett sjukhus för
medicinsk vård av alkoholister och forskning på alkoholsjukdomens område;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner örn särskilda bestämmelser angående
taxering av inkomst från stormfälld skog;

nr 43, i anledning av väckta motioner angående sambandet mellan socialpolitik
och beskattning;

nr 44, i anledning av väckta motioner örn borttagande av omsättningsskatter],
å vissa livsmedel; och

nr 45, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn allmän omsättningsskatt.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 46, i anledning av väckta Motioner örn
motioner angående borttagande av omsättningsskatt vid försäljning av tråk- borttagande av
tnrpr omsättnings skatten

för

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande traktorer.
motionerna 1:38 av herr Heiding m. fl. och 11:49 av herr Liedberg nr. fl.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 194G.

Motioner om borttagande av omsättningsskatten för traktorer. (Forts.)
utredning och förslag fortast möjligt om borttagande av omsättningsskatt viel
försäljning av traktorer».

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna 1:38 av herr Heiding
lii. fl. och II: 49 av herr Liedberg m. fl. angående borttagande av omsättningsskatt
vid försäljning av traktorer icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar friherre De Geer, Hammarlund oell
Andersson i Dunker, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och sdtrade därvid:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag har antecknat en blank reservation
till det föreliggande utskottsutlåtandet och ber med anledning härav
få säga några ord.

För vårt jordbruk äro traktorerna numera ett nära nog oumbärligt redskap
och bli det i allt större utsträckning för vart år som går. Detta gäller icke
bara för de större utan också för de mindre jordbrukarna. Den alltmer tilltagande
bristen på mänsklig arbetskraft har framtvingat denna ökning i traktordriften.
Den är också ett utomordentligt viktigt led i dea rationalisering
av jordbruket, som under långa tider har pågått och pågår i ett för varje år
stegrat tempo. De större jordbrukarna köpa, som vi alla veta. var för sig en
eller flera traktorer, medan de små få slå sig samman så att flera använda
en gemensamt.

Dan hastiga ökning i användningen av traktorer, som skedde under åren
närmast före kriget, framgår av en uppgift, som återfinns i de motioner, över
vilka utskottet yttrat sig. 1920 funnos i hela riket ungefär 1 000 traktorer.
1930 hade antalet stigit till ungefär 6 000 för att bara tio år senare ha stigit
till omkring 20 000 stycken. Under krigstiden ha ju möjligheterna att öka
traktorbeståndet varit mycket begränsade. Någon nämnvärd import, har icke
kunnat äga rum, utan den anskaffning som skett har i huvudsak begränsats
till vad de svenska fabrikerna kunnat åstadkomma., vilket tyvärr varit ganska
litet i förhållande till behov och efterfrågan. På grund härav har också traktorbeståndet
under kriget ganska avsevärt reducerats ävensom i mycket hög
grad förslitits. I stället för den snabba ökning, som man, örn icke kriget
kommit emellan, kunnat räkna med, har detta gjort, att nu efter kriget efterfrågan
på traktorer blivit mycket stor och det trots de betydligt höjda priserna.
På priset för en traktor utgår även som bekant —■ tyvärr skulle jag
vilja tillägga — omsättningsskatt, vilket blir mycket kännbart för köparna.
Det rör sig nämligen örn ett belopp av 400—600 kronor för varje traktor.
Det måste ju för köparna uppenbarligen kännas ganska hårt att behöva betala
en sådan skatt. Motionärerna framhålla också det synnerligen önskvärda i,
att omsättningsskatten i detta fall snarast möjligt avskaffas, och de föreslå
för den skull en utredning i ifrågavarande syfte. Centrala omsättningsskattenämnden,
som yttrat sig över motionerna, anser för sin del, att förslaget är
synnerligen behjärtansvärt, och utskottet har också uttalat sig i samina riktning.
Men utskottet kommer ändå fram till ett avstyrkande av motionerna.
De skäl som anföras av utskottet äro ju dels att man icke tror, att det kommer
att finnas tillgång till traktorer i erforderlig utsträckning — därför menar
man, att det kanske inte blir så mycket köp av -— dels att omsättningsskatten
skall slopas den 1 juli nästa år. Det kan emellertid icke hjälpas, att
jag delar motionärernas mening, att det vore synnerligen önskvärt att få
denna omsättningsskatt borttagen tidigare. Det är nämligen icke alls uteslutet,

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 31.

Motioner om borttagande av omsättningsskatten för traktorer. (Forts.)
att det kommer att bli en betydande tillgång på importerade traktorer under
vintern och våren nästa år. I så fall måste man ju erkänna, att det är en
ganska oskälig belastning för dem, som då köpa dessa traktorer. De få betala,
som jag nämnde, 400 ä 600 kronor för varje traktor i omsättningsskatt.

Motionärerna yrka på en snabb utredning för att kunna få fram ett förslag
till riksdagen om omsättningsskattens borttagande tidigare. Jag föreställer
mig, att denna utredning icke skulle behöva göras mera omfattande och
vidlyftig än att den kunde vara färdig till höstriksdagen, sä att vi då kunde
få förslag från Kungl. Maj :t örn borttagande av omsättningsskatten på traktorer
redan vid detta års utgång. Jag tror, att det skulle vara synnerligen
välbetänkt, örn man kunde få igenom ett sådant förslag. /Jag vill därför, herr
talman, be att få yrka bifall till motionerna I: 38 och II: 49, däri man yrkar
på att det skall företagas en snabb utredning. I motionerna hemställes, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning och förslag
fortast möjligt örn borttagande av omsättningsskatt vid försäljning av
traktorer».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna motionärernas hemställan.

Herr Björklund: Herr talman! Det är givet, att det vore önskvärt att få
bort omsättningsskatten icke bara på traktorer utan även på det som är ännu
viktigare. För ett ögonblick sedan har kammaren beslutat avslå en motion,
som gällde omsättningsskatten på viktiga livsmedel. Jag undrar, herr Andersson
i Dunker, örn det icke hade varit lika behjärtansvärt att bifalla den motionen
som att bifalla det yrkande herr Andersson ställde här.

Det är ju som vi alla veta på det sättet, att omsättningsskatten skall försvinna
senast den 1 juli nästa år. Då få vi väl försöka ge oss till tåls. Såväl
de, som behöva köpa traktorer, som de, som köpa andra varor, vilka äro underkastade
omsättningsskatt, få väl stå ut med den saken så länge. Örn man hade
kunnat säga, att tillgången på traktorer här i landet är av sådan omfattning,
att den i någon mån eller ens tillnärmelsevis tillfredsställer jordbrukets behov
därav, skulle det kanske vara starkare motiverat, att vi toge bort omsättningsskatten
på traktorer. Nu är det emellertid icke så. Man kan praktiskt taget icke
tala örn någon import av traktorer, och frågan är, huruvida Volvo eller någon
annan fabrik kan få upp en tillverkning, som i någon mån kan avhjälpa den
brist som verkligen är för handen.

_ Jag skall icke upptaga tiden med att ytterligare motivera utskottets inställning
till denna sak. Jag anser, att när riksdagen häromdagen beslöt, att omsättningsskatten
överhuvud taget skall försvinna från och med den 1 juli nästa
år, detta bör leda till att man i enlighet med utskottets hemställan icke tager
hänsyn till motionärernas önskemål i detta fall.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag vet icke varifrån herr Björklund
fått uppgiften örn att vi icke kunna importera några traktorer. Enligt
de uppgifter jag fått är det icke alls uteslutet, att vi under vintern och våren
kunna få en ganska stor import till stånd. Dessa importerade traktorer tillsammans
med dem de svenska fabrikerna kunna tillverka komma nog att utgöra
en rätt betydande kvantitet. Vidare är det så, att det under hela krigstiden
på grund av svårigheten eller omöjligheten att importera ackumulerats
ett mycket stort behov av traktorer. Så fort det blir möjligt vilja jordbrukarna
skaffa ersättning för förslitna traktorer, och de jordbrukare som icke haft

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 31. 3

Nr 31.

Lördagen den 29 juni 1946.

Motioner om borttagande av omsättningsskatten för traktorer. (Forts.)
några traktorer förut vilja skaffa sig sådana. Det blir då en koncentrerad efterfrågan
på förhållandevis kort tid. Då är det orättfärdigt, att de som vilja
köpa traktorer under första halvåret 1947 skola drabbas av denna mycket kännbara
ökning av priset, vilken de som kunna uppskjuta inköpet till efter den
1 juli slippa ifrån. Det är därför mycket motiverat, tycker jag, att man efter
en utredning kan få fram ett förslag örn omsättningsskattens borttagande vid
försäljning av traktorer från och med nästa års ingång.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Björklund: Herr talman! Då herr Andersson i Dunker till mig ställde
den direkta frågan, varifrån jag fått uppgiften att vi icke komma att importera
några traktorer, skall jag lämna besked omedelbart. Här har nyligen hållits
ett lantbruksmöte i Stockholm. Jag var intresserad av att besöka det, och jag
tog mig också friheten, med tanke på den motion som här föreligger, att resonera
med åtskilliga av ombuden för firmorna. Jag fick då det beskedet, att
det icke var att förvänta någon större import av traktorer under det närmaste
året. Jag har ju redan sagt, herr Andersson i Dunker, att den inhemska produktion,
som eventuellt kan hjälpa till att fylla bristen på traktorer, är vad
vi ha att lita till. Men icke ens den blir av sådan omfattning, att lantbruket
överhuvud taget kan sägas få någon större förtjänst, örn man tager bort omsättningsskatten
vid försäljningen av traktorer.

Dessutom tycker jag, att det är irrationellt att slopa omsättningsskatten på
traktorer, när man icke tager bort den på livsmedlen, som dock är det viktigaste
för människorna.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 47, i anledning av väckt
motion örn borttagande av omsättningsskatten på grammofonskivor för språkundervisning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 457, i anledning av väckta motioner örn revision av riksdagens arbetsformer
m. m.;

nr 458, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 459, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
m. m., i vad propositionen angår förslag till lag angående ändrad lydelse av

Lördagen deri 29 juni 1946.

Nr 31.

20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar;

från statsutskottet:

nr 369, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 370, i anledning av Kungl. Majlis förslag örn anslag för budgetåret
1946/47 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet, m. m.;

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättningar för viss från ockuperat land härrörande egendom
;

nr 443, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar örn anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, och till omskolning av i militärtjänst skadade;

nr 444, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. lii.;

_ nr 445, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående överskridande av
viss anslagspost under avlöningsstaten för kommerskollegium;

nr 446, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1946/47;

nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt verksamhet
för hindrande och uppdagande av spioneri m. m.;

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 452, i anledning av väckta motioner angående framläggande för riksdagen
av förslag till anläggande av en storflygplats invid Stockholm m. m. ;

nr 454, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbildning
av tandläkare m. m.;

nr 455, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av de tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 456, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 460, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap m. m.;

nr 461, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till fornminnesinventering;

nr 462, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 463, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en medicinsk
undervisningsanstalt i Göteborg;

nr 464, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 465, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1946/
47 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 466, angående vissa med redovisningen å kapitalbudgeten sammanhängande
frågor;

nr 467, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående aktieteckning i
Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.;

nr 468, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46;

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på
nterpellation.

nr 469, angående statsregleringen för budgetåret 1946/47;

nr 470, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47; och

nr 471, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1946/47;

från bevillningsutskottet, nr 436, i anledning av väckta motioner angående
sambandet mellan socialpolitik och beskattning;

från första lagutskottet, nr 378, i anledning av väckta motioner om utredning
angående ändring av gällande bestämmelser örn försäljning av kyrklig jord;
samt

från andra lagutskottet, nr 386, i anledning av väckt motion angående viss
ändring av 1 § lagen örn behandling av alkoholister.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.05 em.

In fidem
Gunnar Brath.

Måndagen den 1 juli.

Kl. 12 på dagen.

§ I Herr

talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr
Stattin i en till mig riktad interpellation frågat, huruvida jag uppmärksammat
den nu rådande bristen på järnvägsgodsvagnar samt vilka åtgärder som
vidtagits och planerats för att råda bot på denna bristsituation. Interpellantens
mening är, att utvecklingen på transportmarknaden felbedömts och att
vagnanskaffningen på grund härav varit för restriktiv.

Det är sant, att den knapphet på godsvagnar, som under hela kriget varit
för handen, ytterligare förvärrats efter krigets slut. Det av interpellauten påpekade
förhållandet, att vagnsituationen var avsevärt bättre i mars 1945 än
samma månad i år, beror emellertid framför allt på den i mars 1945 pågående
verkstadskonf likten.

De siffror över vagnställningen, som interpellanten anför och som äro järnvägsstyrelsens
egna, grunda sig på stationernas dagliga rapporter över vagntillgång
och behov. Då de av stationerna en viss dag lämnade siffrorna emellertid
avse följande dag, äro de, åtminstone vad beträffar de allenast uppskattningsvis
angivna tillgångssiffrorna, icke verklighetstrogna. Det föreligger
en -—• för övrigt tämligen förklarlig — benägenhet hos stationerna att underskatta
tillgången och överdriva behoven. Vagnunder skottet är med andra

Måndagen den 1 juli 194G.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

ord icke på långt när så stort som de tillgängliga siffrorna ge vid handen, ett
förhållande som bestyrkes så snart man gör en undersökning över vad en
trafikant, vilken som helst, under viss tid har beställt och vad han fått sig
anvisat.

Orsakerna till vagnknappheten under kriget äro alltför väl kända för att
här behöva upprepas. Däremot fordrar måhända den på sista året accentuerade
knappheten en förklaring. Man kan härvid peka på den återupptagna utrikeshandeln,
som kräver stora järnvägstransporter från inland till hamn och
vice versa, samt vidare på den ökade byggnadsverksamheten, de stora gödningsmedelstransporterna,
de omfattande hjälpsändningarna till nödlidande
länder samt överhuvud taget den högkonjunktur, som präglar den nuvarande
tiden. Att militärtransportema väsentligt minskats betyder givetvis en lättnad,
men denna mer än uppväges av de nyss angivna transportbehoven.

Svårigheterna att få godsvagnar för lastning äro större för vissa trafikanter
än för andra. Vad som vållar detta är den efter statliga direktiv upprättade
s. k. förtursordningen, enligt vilken vissa behov -—- för närvarande huvudsakligen
för den transoceana exporten samt för jordbruksnäringen och
bränsleförsörjningen — skola tillgodoses i sin helhet, medan den återstående
vagntillgången skall delas lika på alla andra. När då de förtursställda behoven
inklusive behoven av vagnar för styckegods, vilka behov också ovillkorligen
måste fyllas, uppgå till mellan 6 000 och 7 000 vagnar per dag, vilket
varit fallet under maj månad i år, så är det lätt att inse, att tilldelningen förde
icke förtursställda behoven måste bli ganska beskuren.

I detta sammanhang vill jag nämna några ord om vedtransporterna. Dessa
äro, i den mån de utgöras av s. k. mellanlänstransporter, förtursställda oell ha
sedan hösten 1941 varit mycket betungande för järnvägarna. Icke nog med
att det gällt att forsla stora kvantiteter ved1, transporterna ha till största delen
varit mycket långväga, vilket gjort att de bundit ett stort antal vagnar.
Under bränsleåret 1945/46 beräknas ca 10 miljoner kubikmeter ved lia transporterats
på järnväg. Detta innebär, att omkring 900 vagnar per dag ha lastats
med bränsleved. Omloppstiden är icke känd, men örn man uppskattar
den till i medeltal sju dagar betyder det, att 6 300 vagnar ständigt varit
bundna för vedtransportema,

Planeringen av vagnanskaffningen under och efter kriget har på grund av
ovissheten örn de kommande transportbehoven varit förenad med betydande
svårigheter. Det har å ena sidan gällt att hålla vagnparken så stor, att trafikanternas
berättigade krav utan större prutning kunnat tillgodoses. Å andra
sidan bär det varit nödvändigt att iakttaga en viss återhållsamhet för att
undvika en överdimensionering av parken under de mera normala tider, som
dock måste komma. Det hade enligt min mening icke varit riktigt om vagnpolitiken
bedrivits så, att parken utökats därhän, att de nu onormalt uppskruvade
vagnbehoven utan några nämnvärda dröjsmål kunnat tillgodoses. Vedöe!).
bränntorvstransporterna kunna upphöra relativt hastigt, och så snart detta
blir fallet, kommer läget att i hög grad förändras. En väsentlig förbättring i
gummiförsörjningen och en därigenom möjliggjord ökad lastbilstrafik bör också
komma att medföra en icke obel,villig trafikavledning.

En i och för sig önskvärd utökning av vagnparken begränsas vidare av möjligheterna
att inom ramen för jämvägstransportapparaten i övrigt — personaltillgång,
loktillgång, bangårdar och utrymme i tidtabellen — nyttiggöra denna
ökning. Vagnanskaffningen är sålunda järnvägstekniskt sett icke ett fristående
problem. En alltför frikostig utökning av den rullande matcrielen kan,
genom att apparaten i övrigt icke förmår svälja den, få en rakt motsatt verkan
mot den avsedda. Vagntillgången minskas i stället för ökas genom att örn -

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

•loppstiderna förlängas till följd av stockningar och svårigheter att få fram
vagnarna. En överdimensionering av vagnparken kan så tvinga fram en överdimensionering
av andra element i järnvägssystemet — lokpark och bangårdar.
Det är bättre att ha en mindre vagnpark och ett snabbt vagnomlopp än
en för stor park och ett trögt omlopp.

De första krigsåren kännetecknades av en mycket kraftig utökning av vagnparken,
varefter en återgång skett till mera normal anskaffning. För budgetåret
1946/47 ha medel begärts och anvisats av riksdagen för en vagnanskaffning,
motsvarande vad som erfordras för successiv förnyelse av parken. På
grund av förstatligandet av enskilda järnvägar är det icke möjligt att med
ledning av vagnbeståndet vid olika tidpunkter få någon klar uppfattning rörande
resultatet av SJ :s anskaffning under de senaste åren. Emellertid må
nämnas, att vid samtliga landets normalspåriga järnvägar godsvagnsbeståndet
exklusive malmvagnar var den 1 januari 1939 34 416 vagnar och den 1 januari
1946 38 227 vagnar. Enär nyanskaffningen huvudsakligen avsett kraftigare
vagn typer, innebär denna med drygt 11 procent skedda ökning av vagnantalet
samtidigt en ökning av vagnparkens sammanlagda lastförmåga med nära 18
procent. Ökningen måste till sin väsentligaste del vara ett resultat av SJ :s
nyanskaffningspolitik.

Även örn man under de senaste åren velat bygga ut vagnparken mer än som
skett, hade detta stött på svårigheter i form av den materialbrist, som rått och
som råder i högre grad än någonsin. Verkstädernas leveranstider ha blivit allt
längre. Den av interpellanten särskilt omnämnda G ävleverks tadems kapacitet
har under hela kriget utnyttjats till fullo.

SJ äger för närvarande en godsvagnspark, inklusive malm- och specialvagnar,
på ca 33 700 vagnar. Av vagnarna äro sammanlagt 1 265 utlånade, huvudsakligen
till Polen. En återlämning av dem under den närmaste tiden är
icke att räkna med. I gengäld har emellertid SJ från skilda håll hyrt andra
vagnar till ett antal av ca 1 000.

Forén normal trafikvolym synes vagnparken icke blott vara tillräcklig utan
även erbjuda en fullt betryggande marginal.

Vad angår utsikterna för den närmaste framtiden beträffande godsvagnstillgången
torde man få räkna med att vedtransporterna åtminstone under ännu
ett år komma att svårt belasta järnvägarna och ogynnsamt inverka på vagnhållningen
för annat gods. En möjlighet till lättnad har dock yppat sig genom
den goda tillförsel av brännoljor, som landet fått. Förhandlingar pågå mellan
bränslekommissionen och järnvägsstyrelsen örn tillhandahållande av ökat tankvagnstonnage
för transporter av högst betydande kvantiteter eldningsolja till
mellansvenska industrier, som sålunda skulle övergå till oljeeldning. Härigenom
skulle ett stort antal för vedtransporter nu avsedda vagnar frigöras för
andra transporter.

Under maj och juni i år har en påtaglig förbättring i vagnsituationen
konstaterats. En sådan var också att vänta med hänsyn till kustsjöfartens
återupptagande och de förbättrade förutsättningarna för lastbilstrafiken.

Situationen ger numera knappast anledning till oro. En ljusning har som
nämnts redan inträtt, och särskilt de lättnader i vedtransporterna, som genom
ökad användning av ol.jebränsle ställts i utsikt, torde komma att bidraga till
att befogat missnöje med vagntilldelningen för järnvägstransporter snart icke
skall behöva förekomma i någon större omfattning.

Härpå yttrade:

Herr Stattin: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få uttala ett tack för svaret på min interpella -

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

tion. Frågan om godsvagnarna har ju varit aktuell ända sedan avspärrningen
i april 1940. Det har ju visat sig vara förenat med stora svårigheter att i
tid erhålla sådana för nödvändiga transporter. Orsakerna härtill äro så väl
kända att de knappast behöva upprepas. Emellertid framgår det av herr statsrådets
svar, att den under sista året ökade knappheten på godsvagnar beror
på de transporter, som den återupptagna utrikeshandeln kräver, transporter
för jordbrukets och den ökade byggnadsverksamhetens behov m. m. Det är ju
allas vår önskan och strävan att ytterligare utöka utrikeshandeln, öka produktionen
och återfinna de gamla marknaderna. Att det behövs en stor transportkapacitet
för byggnadsverksamhetens behov är också ganska naturligt. Bostadsbristen
är som bekant stor inom alla landsdelar, och när det gäller ekonomibyggnaderna
på landsbygden äro förhållandena synnerligen otillfredsställande.
Under hela krigstiden ha nybyggnader och upprustningar måst anstå. Nu
måste i den mån möjligheter finnas att erhålla material och arbetskraft en
ganska väsentlig byggnadsverksamheht komma i gång på landsbygden, inte
minst när det gäller ekonomibyggnaderna. För alla dessa uppgifter fordras ännu
större transportmöjligheter. Aven örn vi inom en ganska nära framtid kunna
beräkna att vedtransporterna till väsentlig del komma att upphöra, tror jag
dock för min del att den nu rådande svåra bristen på godsvagnar även i framtiden
kommer att bestå, örn icke en något större nytillverkning kan komma i
gång.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att den brist, som under det senaste aret
gjort sig gällande, till väsentlig del berott pa verkstadskoniflikten i mars 1945.
Men enligt de uppgifter jag kunnat erhålla angående nybeställning av godsvagnar
var denna nybeställning ander 1945 den lägsta sedan krigets början.
Även örn denna verkstadsstrejk inte hade kommit till stånd och nytillverkningen
alltså kunnat fullföljas, skulle vagnsbristen dock ha varit ganska avsevärd.
Hela vår produktion och ekonomiska utveckling här i landet är i sa
pass hög grad beroende av att behövliga transportmöjligheter stå till buds, att
man trots de av herr statsrådet framförda farhagorna att man genom större nyanskaffning
skulle fått en överdimensionering av godsvagnsparken dock haft
viss rätt och kanske även skyldighet att taga risker för att det motsatta för
hållandet, nämligen vagnsbrist, icke skall bli en broms pa dan framtida utvecklingen
i landet. .

Det har sagts mig att järnvägsstyrelsen har varit alltför försiktig och återhållsam
när det gällt att bedöma behovet av nytillverkning av godsvagnar. Det
är självklart att den myndighet, som har ansvaret för denna sak, måste bedöma
frågan ur andra synpunkter än vi lekmän. Jag tror dock jag vågar säga
att järnvägsstyrelsen i detta fall varit något för restriktiv. Denna fråga måste
ses i ett stort sammanhang och inte bara betraktas med hänsyn till de intressen,
som järnvägsstyrelsen har att bevaka. Skulle bristen på järnvägsvagnar
bli bestående en ganska lång tid framåt, vilket jag tror att man har anledning
att befara, måste detta innebära en hämsko på den ekonomiska utvecklingen
och motverka den produktionsökning, som vi alla önska och som säkerligen
kan räknas med.

Vi veta att betydelsefulla förhandlingar örn handelsavtal med främmande
länder för närvarande pågå. Skulle dessa förhandlingar leda till resultat, betyder
detta en väsentlig ökning av sysselsättningen framför allt inom me tullock
verkstadsindustrien. Dessa industrier komma då i sin tur att behöva ökade
transportmöjligheter och god tillgång till godsvagnar.

Jag vill uttrycka samma förhoppning som herr statsrådet uttalade,^att vi
snart skola återkomma till normala förhållanden och att man inte då skall
behöva vänta så länge på att få vagnar som fallet varit under många år. Jag

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

tror dock att det föreligger anledning att allvarligt överväga, om den nuvarande
vagnparken är tillräcklig och om den kan fylla de behov, som för framtiden
säkerligen komma att göra sig gällande.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Jag vill med anledning av den ärade interpellantens inlägg göra ett
förtydligande. Det kan vara^ riktigt som herr (Stattin sade, att verkstadskonflikten
inte kan ha utövat någon större inverkan på leveranserna av godsvagnar.
När jag talade örn verkstadskonfliktens inverkan åsyftade jag det förhållandet,
att det under verkstadskonflikten uppstod en nedgång i transporterna
och att det sedan verkstadsindustrien på nytt kommit i gång blev en stark ansvällning
av desamma, vilken innebar en stark påfrestning, när det gällde
transporterna av gods.

Vad järnvägsstyrelsens återhållsamhet i fråga örn nyanskaffningen beträffar
vill jag göra dan ärade interpellanten uppmärksam på att det kanske inte
barn är statsrådet, som vid en viss tidpunkt gjort ett uttalande örn att man
borde iakttaga en viss försiktighet, utan att även ett enhälligt statsutskott
varnat för överdimensionering. Det är givet att de ansvariga inom järnvägsstyrelsen
inte kunna underlåta att taga en viss hänsyn till sådana uttalanden.
Det förhåller sig nämligen på det sättet, att när det gäller att investera kapital
och använda arbetskraft och material för tillverkning av vagnar, måste man
taga dessa från annat håll, vilket mångå gånger inte anses vara önskvärt.
Jag kan emellertid försäkra den ärade interpellanten, att jag med den allra
största uppmärksamhet kommer att följa denna fråga.

Jag tror också att statsmakterna gjort allvarliga försök att råda bot på missförhållandena
på detta område. J ag vill bara erinra örn att man på sin tid
sände folk till kontinenten för att örn möjligt inköpa godsvagnsmaterial till
Sverige på inbjudan från amerikanskt håll. Det visade sig emellertid, att några
möjligheter härtill icke förelågo. De utfästelser till Sverige, som man hade
gjort fran amerikansk sida, kunde man på grund av det starka behovet av
vagnmaterial på kontinenten inte infria. Jag tror emellertid att vi kunna vara
överens örn att det är värdefullt att man iså snabbt som möjligt söker åstadkomma
en ordning, som innebär att man kan tillmötesgå de önskemål, som
kunderna kunna framställa när det gäller godstransporterna här i landet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

interpellation /-''hefen ^ör kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, erhöll
ion. pa [»-gäran ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare
herr Pettersson i Ersbacken bär i en till mig riktad interpellation frågat

1) örn jag anser tiden vara inne att företaga en sådan omprövning av bestämmelserna
i fråga, örn bidrag till vattenförsörjning och avlopp, att de s. k. egenvärdena
bortfalla eller väsentligen minskas, samt

2) örn jag är villig att låta utarbeta sådana direktiv, att statsbidragskungörelsen
i ämnet erhåller en förnuftigare och enklare utformning i fråga om ansökningsförfarandet
och behandlingen av framställningar rörande statsbidrag
till vatten- och avloppsledningar på landsbygden.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Enligt gällande författning örn statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp må statsbidrag utgå med i allmänhet högst 60 procent
av den av väg* och vattenbyggnadsstyrelsen godkända anläggningskostnaden,
sedan därifrån avräknats anläggningens egenvärde. Om egenvärdet är lika

Måndagen, den 1 juli 1940.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

stort som eller större än anläggningskostnaden, utgår alltså ej något statsbidrag.
Detta inträffar om kostnaden för tillhandahållande av vatten och
avlopp kan beräknas uppgå till högst 25 öre per kubikmeter eller örn kostnaden
för tillhandahållande av enbart vatten kan beräknas uppgå till högst
15 öre per kubikmeter. Innebörden av stadgandet är alltså, att intressenterna
själva få erlägga full betalning för tillhandahållandet av vatten och avlopp upp
till nyss nämnda gränskostnad. Först då kostnaderna bliva högre kan statsbidrag
utgå för att nedbringa dem.

Då interpellanten ifrågasätter minskning eller borttagande av egenvärdena,
är detta icke annat än en fråga, örn den nuvarande gränskostnaden av 25 respektive
15 öre per kubikmeter kan anses vara för hög. När denna gräns fastställdes,
utgick man från de faktiska kostnaderna vid anläggningar som utan statsbidrag
utförts i städer, köpingar, municipalsamhällen och liknanden bebyggelseområden.
För stadssamhällenas del belöpte sig kostnaderna per kubikmeter, enligt
verkställda undersökningar, till normalt ungefär 20—35 öre för vattenförsörjningen
och ungefär 15—25 öre för avloppsanordningarna eller tillhopa 35—60
öre för konsumtionsvattens anskaffande, distribution och bortskaffande. Vid
anläggningar för mera spridd bebyggelse voro kostnaderna genomsnittligt något
högre.

Enligt min mening kan det icke anses vara oriktigt, att kostnaderna för tillhandahållande
av vatten och avlopp intill en viss gräns åvila dem, som ha
nytta av anläggningen. Var denna gräns skäligen bör gå, kan givetvis diskuteras.
Det förefaller emellertid som örn den nuvarande gränsen är låg i förhållande
till vad som varit normalt vid redan utförda anläggningar, till vilka
statsbidrag icke utgått. För ett medelhushåll örn fyra personer kan den årliga
kostnaden för vattenförsörjning vid ett pris av 15 öre per kubikmeter beräknas
till omkring 30 kronor, vilket i allmänhet torde få anses vara en mycket rimlig
utgift för denna förmån.

Interpellanten har tagit upp ett speciellt fall, vilket avser en vattenförsörjningsanläggning
för en bebyggelse omfattande 227 personer och ett kreatursbestånd
av 158 djur. Kostnaderna för anläggningen skulle uppgå till 40 000
kronor, och statsbidraget till anläggningen hade av vederbörande distriktsingenjör
beräknats till allenast 240 kronor. Enligt vad jag inhämtat från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förekommer det endast undantagsvis att förutsättningarna
för tillkomsten av en anläggning för vattenförsörjning äro så gynnsamma
som i detta fall. Enligt verkställda beräkningar skulle vattenkostnaden
stanna vid något över 15 öre per kubikmeter, och anledningen till att statsbidraget
skulle bliva obetydligt är alltså den, att vattenkostnaden närmar sig
den gräns inom vilken förbrukarna ansetts skäligen böra själva svara för hela
kostnaden. Mot bakgrunden av vad jag förut anfört rörande gränskostnadens
storlek synes mig därför det av interpellanten anförda fallet icke kunna åberopas
till stöd för en minskning eller ett slopande av de s. k. egenvärden, till
vilka vid statsbidragsberäkningen hänsyn för närvarande skall tagas.

Jag får sålunda i anledning av interpellantens första fråga förklara, att
jag knappast blivit övertygad örn behovet av en omprövning av statsbidragsbestämmelserna
i den av interpellanten åsyftade riktningen. Detta hindrar emellertid
ej att. jag av andra skäl anser anledning föreligga att upptaga frågan
örn en revision av dessa bestämmelser till behandling. Med hänsyn till frågans
omfattning synes revisionsarbetet böra uppdragas åt särskilda sakkunniga, och
jag har för avsikt att inom den närmaste tiden begära Kungl. Majlis bemyndigande
att tillkalla sådana.

På interpellantens andra fråga vill jag svara, att även enligt min mening
handläggningen av bidragsärendena så vitt möjligt bör förenklas. Genom en ny -

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

ligen beslutad författningsändring har möjlighet härför öppnats. Emellertid är
det samtidigt av vikt, att anläggningar av här ifrågavarande slag planeras med
den största omsorg. Jag har därför icke ansett mig redan nu böra föreslå någon
mera genomgripande förändring av handläggningsförfarandet utan avser att i
allt väsentligt överlämna denna fråga till utredning genom de av mig förut
omnämnda sakkunniga.

Härpå yttrade

Herr Pettersson i Ersbacken: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Då detta svar emellertid kommit mig till handa för blott
en kort stund sedan, har jag ingen möjlighet att ingående taga upp de berörda
frågorna till diskussion.

I interpellationssvaret säger herr statsrådet bl. a.: »Enligt min mening kan
det icke anses vara oriktigt, att kostnaderna för tillhandahållande av vatten
och avlopp intill en viss gräns åvila dem, som ha nytta av anläggningen. Var
denna gräns skäligen bör gå, kan givetvis diskuteras. Det förefaller emellertid
som örn den nuvarande gränsen är låg i förhållande till vad som varit normalt
vid redan utförda anläggningar, till vilka statsbidrag icke utgått.»

Huru dessa uttalanden överensstämma med verkligheten framgår av mitt
i interpellationen anförda exempel från en dalaby, där delägarna skulle få
betala hela anläggningen med undantag av 240 kronor, vilket skulle utgöra
statens bidrag enligt verkställda beräkningar. Jag anser att man är inne på
fel väg, örn man som villkor för erhållande av statsbidrag uppställer, att företaget
skall vara dyrt att utföra. Det borde vara angeläget att även uppmuntra
en företagare, som gör sin isak billigt, under förutsättning att arbetet utföres
under betryggande kontroll.

Jag kan ändock inte komma från den tanken, att av mig påtalade förhållanden
och bestämmelser äro för stela och för byråkratiska. Jag är icke heller
ensam om denna övertygelse. Därom vittna även talrika insändare i tidningarna
i min provins. Idealet synes vara, vilket även motionsvis framhållits, att egnahemsnämnderna
handha denna verksamhet, eftersom bidragen då fördelas på
ett mjukare och mera förtroendeingivande sätt. Dessa nämnder fördela redan
nu betydande belopp till behövande inom länen, och jag kan säga, att detta
slagit genomgående väl ut. En behövande kan på denna väg erhålla bidrag om
något hundratal kronor, vilket kommer väl till pass för folk i små omständigheter.
Egnahemsnämnderna borde enligt min mening ges vidgad befogenhet att
handlägga ärenden på hithörande område, så att flera delägare kunde förekomma
än vad nuvarande bestämmelser medgiva.

Örn vi emellertid, av skilda anledningar, äro överens örn att en revision av
statsbidragsbestämmeliserna är nödvändig, är detta ur min synpunkt bara glädjande.
Jag förutsätter, att det i den kommitté, som herr statsrådet tänker anförtro
den blivande utredningen, kommer att beredas plats för någon representant
för praktisk verksamhet, som känner de verkliga förhållandena på landsbygden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till chefen för socialdepartementet, herr statsrådet
Möller, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har fröken
Öberg interpellerat mig örn reglerna för utskrivning från sinnessjukhus. Inter -

Måndagen'' den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

pellationen har till utgångspunkt ett mord, som nyligen förövats i Stockholm
av en person som försöksut-skrivits från sinnessjukhus, och utmynnar i följande
frågor:

Hur fungerar det nuvarande utskrivningsförfarandet?

Är det någon bestämmelse i lagen eller i instruktionen för övervakningen
som bör ändras för att örn möjligt förhindra ett upprepande av det nu inträffade? Örn

så är förhållandet, kan det förväntas att herr statsrådet föranstaltar örn
en översyn av nu gällande bestämmelser?

Rätten att utskriva personer, intagna på sinnessjukhus, är enligt finness juklagen
förbehållen sinnessjuknämnden då det gäller intagna som på grund av
sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för
begånget brott. Med dem i utskrivningshänseende jämställda äro bl. a. de som,
enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga
säkerhet riktat brott som icke blivit beivrat.

Det ligger i sakens natur att några allmängiltiga principer icke kunna uppställas
för bedömningen av den vanskliga avvägningsfrågan mellan å ena sidan
den enskilde individens intresse av att vistelsen å sinnessjukhuset ■— vilken
på grund av det därmed förenade frihetsberövandet med vad därav följer i fråga
om oförmåga att bidraga till egen och anhörigas försörjning torde för de flesta
sträffriförklarade faktiskt innefatta ett avsevärt mått av lidande — icke utsträckes
längre än nödvändigt och å andra sidan intresset av att andras säkerhet
till liv och egendom icke äventyras. De individuella förhallandena äro alltför
växlande för att tillåta annat än en bedömning från fall till fall. Allmänhetens
säkerhetsintressen kunna emellertid vid denna avvägning icke tillerkännas
sådan dominerande betydelse att utskrivning skulle medgivas endast då utskrivningsmyndigheten
känner sig absolut förvissad om att den till utskrivning
ifrågasatte överhuvud icke skulle komma att begå nytt brott. Enligt sinnessjuknämndens
mening, som delas av mig, måste vissa risker tagas, örn man icke
skall komma till resultat som från humanitär synpunkt te sig orimliga. Men
en särskild tyngd måste allmänhetens intressen få då den sjukes föregående kan
anses indicera grov brottslighet av våldskaraktär.

Nämnden upplyser att den, med hänsyn till den tyngande arbetsbörda den
har, endast i ett mycket ringa antal fall kan konfronteras med de sjuka och få
en på personligt sammanträffande med dem grundad uppfattning örn deras
psykiska tillstånd; det är dock nämnden angeläget att genom resor till de
olika sinnessjukhusen i så stor utsträckning det låter sig göra tillvarataga
denna möjlighet. Den ansvarige sjukvårdsläkarens åsikt måste vid sådant förhållande
tillmätas avsevärd vikt av nämnden, särskilt örn denne avstyrkt utskrivning
och det rör sig om grov brottslighet.

Enligt sinnessjuklagen föreligger möjlighet att låta den slutliga utskrivningen
föregås av en försöksutskrivning. Enligt vad nämnden uppgiver begagnas
denna möjlighet så gott som alltid. I ett stort antal fall utstakas för den
sjuke ännu en etapp på vägen mot den slutliga friheten, i det att försöksutskrivningen
föregås av viss tids vistelse i kontrollerad familjevård.

Sinnessjuklagen förutsätter, att försöksutskrivningen kan förbindas med
åläggande att iakttaga de föreskrifter, som i anledning av utskrivningen meddelas.
Dylika föreskrifter meddelas, enligt vad nämnden upplyser, så gott som
alltid. I första hand gälla föreskrifterna bostad, arbete och övervakning. Nämnden
förklarar, att det är den angeläget, att de försöksut,skrivna skola lia ett förvärvsarbete,
och den ledes därvid ej endast av omtanke örn deras försörjning
utan även av synpunkten att riskerna för återfall i brott eller för psykisk försämring
erfarenhetsmässigt äro avsevärt större, örn den försöksutsknvne sak -

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

nar ordnad ekonomi och sysselsättning. I allmänhet äro frågorna örn arbetsanställning
och bostad planlagda innan den formliga framställningen örn försöksutskrivning
göres. I de fall då nämnden fäster särskild vikt vid miljö och
anställningsförhållanden under försöksutskrivningstiden lämnar nämnden direkta
föreskrifter härom eller infordrar nytt förslag från sjukvårdsläkaren, därest
dennes föreliggande förslag icke synes godtagbart. I andra fall föreskrives att
den försöksutskrivne skall hava hostad och arbete som kan av sjukvårdsläkaren
godkännas, vilken anordning är smidigare därest anställningsbyte blir aktuellt.

Beträffande övervakningen tillgår så att genom sjukhusets försorg efterhöres,
huruvida någon i den ort. där den försöksutskrivne skall vara bosatt, är
villig åtaga sig att övervaka honom. Härför anlitas i allmänhet någon kommunal
förtroendeman eller tjänsteman, någon som är verksam inom sociala institutioner
sådana som skyddsföreningarna, eller den försöksutskrivnes arbetsgivare.
I nämndens beslut brukar antingen förordnas en viss person till övervakare
eller ock föreskrivas att vederbörande skall ha övervakare, som kan av
sjukvårdsläkaren godkännas. Vidare föreskriver nämnden i sina försöksutskrivningsbeslut,
att sjukvårdsläkaren under tiden för försöksutskrivningen bör
hålla sig noga underrättad om den försöksutskrivne och att han för sådant ändamål
har att anmoda övervakaren att minst en gång i månaden lämna läkaren
meddelande angående den försöksutskrivnes hälsotillstånd och uppförande.

I speciella fall meddelar nämnden föreskrift även om annat än bostad, arbete
och övervakning. Det vanligaste villkoret av dylikt slag är att den försöksutskrivne
skall fullständigt avhålla sig från sprit, vin och pilsner.

Någon bestämd praxis för längden av den sammanlagda försöksutskrivningstiden
före den definitiva utskrivningen kan icke angivas i annan mån än att då
straffriförklaringen avsett en grov kränking av annans personliga säkerhet
försöksutskrivningstiden endast i undantagsfall brukar understiga tre år.

. Med det sagda anser jag mig ha besvarat interpellantens första fråga. Jag
vill tillägga att en inom sinnessjuknämnden upprättad utförligare redogörelse
för innehållet i gällande författningsbestämmelser och nämndens praxis finnes
tillgänglig inom socialdepartementet för den därför intresserade.

För besvarande av interpellantens andra och tredje frågor torde vara erforderligt
att till en början återgiva en av sinnessjuknämnden lämnad kort redogörelse
för omständigheterna i det fall som åsyftas i interpellationen.

En person B., född 1915, är straffriförklarad för ett flertal stölder. Han intogs
på sinnessjukhus 1935. Dessförinnan hade han varit föremål för skyddsuppfostran.
Under en försöksutskrivning 1937 begick han en ny stöld, varför
han lagfördes, åter straffriförklarades samt återintogs å sinnessjukhus. Sedan
nämnden vid tre tillfällen avslagit framställningar örn hans försöksutskrivning,
bifölls en förnyad sadan framställning 1942. Denna försöksutskrivning varade
efter förlängningar till februari 1944, då han återintogs, enär övervakaren
anmält att B. ej bott i hemmet, såsom var föreskrivet, utan vistats hos en gift
kvinna, med vilken han inlett förbindelse, samt därjämte på ett par dagar förslösat
en större penningsumma, som han erhållit i förskott genom försäljning
av ett piano. I april 1944 försöksutskrevs han ånyo men återintogs i september
samma år. Anledningen var denna gång den misshandel, som omtalas i interpellationen.
Rörande händelseförloppet vid och motiven till misshandeln föreligga
stridiga uppgifter mellan B. och den kvinna han misshandlade; kvinnans
uppgifter att misshandeln föregåtts och efterföljts av sexuella utsvävningar förefalla
dock sannolika. Ostridigt synes emellertid vara, att B. tilldelat kvinnan
knytnävsslag i ansiktet och huvudet, varav svullnader och hudavskrapningar
uppstodo. B. och kvinnan hade efter misshandeln sällskap från platsen, och
sedan de skilts begav sig kvinnan, som var gift, till sin bostad och omtalade

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

vad som förevarit för sin man, som bragte saken till polisens kännedom. Enligt
meddeiande från sjukhuset, dit kvinnan fördes genom polisens försorg,
hade hon troligtvis icke blivit utsatt för någon svårare misshandel, men det
skulle dock vara omöjligt för henne att visa sig ute under de närmaste 14 dagarna
enär hon var fullständigt »missbildad» i hela ansiktet. B. hade vid
tillfället varit spritpåverkad.

I maj 1945 behandlades i nämnden en framställning från B:s moder om
försöksutskrivning av B. Framställningen, vilken avstyrktes av sjukvårdsläkaren,
avslogs av nämnden. I oktober 1945 behandlade nämnden en ny framställning
örn försöksutskrivning av B. Läkaren anförde i yttrandet till nämnden,
att B. på av sjukhuset gjorda förfrågningar erhållit löfte örn plats hos ett
tryckeribolag i Stockholm, att en diakon S. lovat att bliva övervakare för B.
samt att S. vid besök i B:s hem erhållit ett mycket gott och förtroendeingivande
intryck av B:s moder. B. hade under vistelsen på sjukhuset skött sig utan anmärkning.
Under den föregående vistelsen i Stockholm hade B. emellertid haft
förbindelse med en tvivelaktig familj och råkat illa ut. Bland annat hade
spritmissbruk orsakat ett svårartat uppträde med en gift kvinja. Det största
bekymret vore enligt läkaren övervakningen och dess effektivitet, då B:s moder
förut ej visat sig ha förmåga att uppfostra sin son. Det vore emellertid enligt
läkaren möjligt, att B. efter det senaste misslyckandet skulle bättra sig, och
i den förhoppningen tillstyrkte läkaren, att ett kortare försök gjordes. Nämnden
beslöt på försök utskriva B. för tiden till och med den 31 januari 1946,
varvid skulle iakttagas, att han bodde hos sin moder, hade arbete hos tryckeribolaget
och stöde under tillsyn av dess föreståndare O., av modern samt av
S., samt att han fullständigt avhölle sig från förtärandet av rusdrycker. S.
skulle minst en gång i månaden lämna läkaren meddelande örn B:s hälsotillstånd
och uppförande.

I november 1945 rapporterade S. till sjukvårdsläkaren att B. bodde hos sin
moder, innehade arbetsan ställning och bedrev musikstudier på sin fritid jämte
gymnastik och sport, syntes vara vid utmärkt gott hälsotillstånd och beredde
sin moder stor tillfredsställelse. Förhållandet dem emellan vöre det hästa tänkbara.
På S. hade B. gjort ett sympatiskt intr5*ck och syntes lämna förhoppning
örn gott resultat av försöksutskrivningen.

I januari 1946 rapporterade S. att B. kommit i verkligt god sinnes järn vikt,
vore mycket tillfredsställd med försöksutskrivningen och fast besluten att föra
en stram livsföring. B. vore därjämte vid utmärkt gott hälsotillstånd. S. rekommenderade
B. på det varmaste till utskrivning, när tiden för försöksutskrivningen
utg-inge, enär det synes honom vara överflödigt med övervakning.

Sjukvårdsläkaren förklarade emellertid i skrivelse till nämnden, att det vore
otänkbart med definitiv utskrivning. Det vore absolut nödvändigt med noggrann
övervakning under relativt lång tid för att man skulle vara något så när
säker att det skulle gå bra. Läkaren föreslog därför förlängd försöksutskrivning
på oförändrade villkor, och nämnden beslöt i enlighet härmed.

Under utredningen av det mord, vartill B. gjorde sig skyldig i april 1946,
har framkommit att B. aldrig haft någon anställning under försöksutskrivningen.
En bidragande orsak till att detta förhållande kunnat passera i trots
av vad nämnden föreskrivit vid försöksutskrivningen torde vara, att i det brev
av en Översköterska å sjukhuset, varigenom S. underrättades om försöksutskrivningen,
icke medtagits, att B. skulle ha arbete hos tryckeribolaget och
stå under tillsyn även av O. Att S. kunnat i sin novemberrapport meddela
att B. innehade arbetsanställning torde böra ställas i förbindelse med det av
S. vid polisförhör i anledning av mordet gjorda uttalandet, att B. ett par

JNr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

gånger nämnt för S. att lian skaffat sig arbete men att S. vid kontroll funnit,
att B:s uppgifter voro osanna.

I anslutning till denna redogörelse anför nämnden:

Något medel som kan garantera att ett upprepande av det inträffade förhindras
kan icke angivas. I förevarande fall har, såsom nyss nämnts, förelupit
det felet att övervakaren icke underrättats om att bland försöksutskrivningsvillkoren
ingick att B. skulle ha viss arbetsanställning. Det är nämndens avsikt
att genom en cirkulärskrivelse till sjuk vårdsläkarna inskärpa angelägenheten
av att villkoren för utskrivningen tydligt och fullständigt delgivas övervakarna.
Något direkt orsakssammanhang mellan mordgärningen och den omständigheten
att B. var arbetslös kan emellertid knappast anses föreligga. Däremot
förefaller det sannolikt, att B. ej skulle ha begått gärningen, därest han
icke varit spritpåverkad, och det är i sådant hänseende anmärkningsvärt, att
spriten förtärts under en fest, vid vilken B:s moder, som enligt nämndens beslut
skulle ha tillsyn över B., var närvarande. Ytterligare kan i det föreliggande
fallet anmärkas, att övervakaren försummat sin skyldighet att avgiva månatliga
rapporter — sålunda är den senast avgivna rapporten dagtecknad den
5 januari 1946 — samt att från sjukhusets sida icke synas hava vidtagits några
åtgärder i anledning av de utbelivna rapporterna. Genom cirkulärskrivelse till
landets sjukvårdsläkare den 2 maj 1946 har nämnden gjort förfrågan, hur från
deras sida övervakas att givna försöksutskrivningsvillkor följas, vilka åtgärder
som vidtagas när föreskrivna rapporter från övervakare icke inkomma samt
huruvida någon förteckning föres i vilken kan kontrolleras örn föreskrivna rapporter
inkomma i rätt tid. Såsom ett allmänt intryck av de avgivna svaren
kan anföras, att kontrollen från sjukhusens sida på övervakarna på de flesta
håll synes vara tillfredsställande ordnad. Nämnden ämnar dock taga under
övervägande, huruvida från dess sida böra vidtagas några åtgärder i syfte att
få till stånd en effektivare kontroll på detta område. De åtgärder, som från
sjukhusens sida vidtagas i händelse rapport uteblir torde i allmänhet bestå i
påminnelse till övervakaren och eventuellt inspektion genom sjukhusets hjälpverksamhet,
det vill säga den enligt sinnessjukstadgan vid sinnessjukhusen
upprättade organisationen för bland annat lämnande av bistånd i personliga
och ekonomiska angelägenheter åt å sjukhuset intagna eller därifrån utskrivna.

Oavsett de slutsatser som kunna dragas av det inträffade fallet finnes enligt
min mening anledning överväga huruvida det nuvarande utskrivningsförfarandet
är behäftat med några påtagliga brister. Härvid torde övervakningen
främst förtjäna uppmärksamhet.

I olikhet med vad fallet är exempelvis vid meddelande av villkorlig dom
eller vid utskrivning på prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller från ungdomsfängelse är den övervakning, som äger rum av de
från sinnessjukhus försöksutskrivna, icke på något sätt författningsmässigt
reglerad. Övervakningssystemet har uppbyggts av sinnessjuknämnden själv
med stöd av de erfarenheter nämnden vunnit vid tillämpning av försöksutskrivningama.
En följd härav är emellertid, att nämnden helt måste lita till
frivilliga åtaganden från personer, som av intresse för saken eller på grund
av nära anknytning till den försöksutskrivne ställa sig till förfogande för
uppdraget. Det stöd som annan övervakningsverksamhet äger tillgång till i
skyddskonsulentorganisationen saknas sålunda i verksamheten för de sinnessjukas
tillsyn.

Vid utseendet av övervakare har det — upplyser nämnden — varit nämnden
angeläget att övervakaren och den försöksutskrivne äro bosatta så nära varandra
som möjligt. Denna med hänsyn till klientelets beskaffenhet naturliga

Måndagen den 1 juli 1940.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

strävan har emellertid å andra sidan till följd, att övervakarna måste sökas i
vida kretsar. Övervakningssystemet fungerar enligt det intryck nämnden har
på ett på det hela taget tillfredsställande sätt.

En närmare reglering av övervakarnas ställning och deras skyldigheter
framstår emellertid såsom önskvärd. En tänkbar anordning för effektivisering
av övervakningsverksamheten vore, att skyddskonsulentorganisationen finge
medverka även vid tillsynen av de försöksutskrivna. På grund av erfarenheter
inom närliggande områden synes denna organisation vara väl lämpad därför.
I den mån dess tjänstemän på grund av avståndet från stationeringsorten och
deras arbetsbörda icke kunde själva åtaga sig uppdrag såsom övervakare, kunde
sjukhusen erhålla hjälp av nämnda organisation vid utväljandet av övervakare
och ordnandet i övrigt av tillsynen. En annan möjlighet till effektivisering
av övervakningsarbetet ligger i utbyggnad av sinnessjukhusens hjälpverksamhet
och ett mera konsekvent inkopplande av denna verksamhet på
tillsynen av de försöksutskrivna.

Som bekant uttalade sig förra årets riksdag för ett övervägande av frågan
örn en ändrad organisation för handläggning av ärendena örn utskrivning av
sinnessjuka. Enligt riksdagens mening talade nämligen beaktansvärda skäl för
en decentralisering av utskrivningsförfarandet. De nyss berörda frågorna synas
lämpligen böra tagas upp till behandling samtidigt med den utredning, som
må komma till stånd i anledning av riksdagens uttalande.

Oberoende härav synes emellertid en annan fråga, som har en ej ringa betydelse
för övervakningens effektivitet, kunna bringas till sin lösning. Härmed
åsyftas frågan örn ersättning för det med övervakningen sammanhängande
arbetet och de därmed förenade kostnaderna. I nuvarande läge kunna övervakarna
icke erhålla ersättning ens för sina portokostnader och än mindre för
eventuella resekostnader. Det otillfredsställande häri framhålles ofta av dem,
som förordnats till övervakare, dag har för avsikt att hemställa hos Kungl.
Maj :t, att förslag till lösning av ersättningsfrågan förelägges nästa års riksdag.

I interpellationen framhålles, att övervakaren om någon borde för att kunna
rätt följa och bedöma den övervakades handlingar ha något så när reda på hans
förflutna. I anledning härav vill jag slutligen något beröra frågan örn lämnande
till den utsedde övervakaren av uppgifter örn den försöksutskrivnes
föregående.

Enligt den s. k. sekretesslagen må handlingar i ärenden rörande sjukvård, i
vad de angå enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till
annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Förbudet torde
visserligen icke avse handlingens delgivande åt annan myndighet, som i och
för tjänsten bör erhålla del av densamma, men härunder torde övervakarna
över de försöksutskrivna icke falla, då deras uppdrag icke grunda sig på lag
eller författning. Däremot klan ett utlämnande till övervakare av sjukjournal
eller annan dylik handling tänkas ske med stöd av det stadgande i sekretesslagen,
som föreskriver, att handlingen må utlämnas, örn, med hänsyn till det
ändamål, för vilket utlämnande åstundas, och omständigheterna i övrigt, trygghet
kail anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller
förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller
för hans nära anhöriga.

Såsom allmän regel bör enligt min mening gälla, att övervakaren bör erhålla
alla de upplysningar, som han kan behöva för att sköta övervakningen effektivt
och för att kunna umgås med patienten på lämpligt sätt. Först och främst
synes han sålunda böra få upplysning örn vilka psykiska reaktioner, som kunna
innebära tecken på psykisk försämring och böra inrapporteras till sjukhu -

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 194G.

Svar på interpellation. (Forts.)

set. Vidare torde övervakaren bl. a. böra ha kännedom om förekommande benägenhet
för alkoholkonsumtion, våldsamhet, sexuella tendenser, i den mån de
innesluta risker för kvinnoöverfall eller närmanden till minderåriga, samt ekonomisk
vidlyftighet. Är situationen den att övervakaren måste giva akt på sådana
tendenser hos den försöksutskrivne, som kunna anses innebära risk för
något våldsbrott, bör övervakaren självfallet underrättas därom.

Överhuvud synes som om efter utskrivningen från sjukhuset större utrymme
borde beredas det medicinska momentet i övervakningen. I den mån hjälpverksamhetsorganisationen
vid våra sinnessjukhus utbygges — för vilket jag
hyser stort intresse — kommer detta önskemål givetvis att tillgodoses bättre
än för närvarande.

Härefter yttrade:

Fröken Öberg: Herr talman! Jag skall be att få framföra mitt tack till
herr statsrådet för det utförliga svaret på min interpellation och för den förståelse,
statsrådet visat både för frågorna och för de sjuka människor det här
gäller.

Jag är fullt överens med statsrådet, att några allmängiltiga principer icke
kunna uppställas för bedömningen huru länge en person skall hållas internerad
å sjukhus, utan att bedömandet bör ske från fall till fall. Jag är också
beredd att understryka att samhället måste ta vissa risker, då det gäller utskrivningen
av dessa sjuka. Men det får inte gå så långt att säkerheten för
allmänheten så gott som uteblir. Därför är jag glad att herr statsrådet i svaret
säger, att en särskild tyngd måste allmänhetens intresse få, då den sjukes
föregående kan indicera grov brottslighet av våldskaraktär. Det var just detta
jag ville lia fram nied mina frågor.

Jag har ingen önskan att öka vare sig den sjukes eller hans närmastes lidanden,
men å andra sidan anser jag att sådana åtgärder måste vidtagas, att allmänheten
kan känna sig tryggare än vad den nu gör. De till synes allt mera
ökade våldsdåd som utföras av utskrivna eller permitterade sjuka verka på
mig, som örn granskningen vid utskrivningen inte alltid vore så ingående eller
tillfredsställande. Detta tycker jag mig även kunna utläsa av de upplysningar
som nämnden givit. Nämnden har bl. a. hänvisat till att den på grund av för
stor arbetsbörda i mångå fall inte har möjlighet till ett personligt sammanträffande
med den som skall utskrivas. Detta är beklagligt, men just därför anser
jag att allt vad som kan göras för att effektivisera eftervården och övervakningen
är så mycket viktigare. Jag tror också att den kontrollerade familjevården
vore en form, som kanske bör prövas för eftervården i större utsträckning
än vad som hittills gjorts.

Vidare har nämnden framhållit, att i utskrivningsbesluten ingår en bestämmelse
örn att sjukhusläkaren under tiden för försöksutskrivningen bör hållas
noga underrättad örn den försöksutskrivnes uppträdande, hans arbetsförmåga
och örn hur förbättringen fortgår. Denna kontroll tycks ha brustit på sina
håll; i varje fall i fråga örn den person, som jag påtalade i min interpellation.
Jag tror även att herr statsrådet har samma uppfattning som jag i detta fall.
övervakaren förordade i det fallet på det varmaste en utskrivning, utan att han
som det synes verkligen hade övertygat sig örn att de uppgifter, som lämnats
av den sjuke, voro med sanningen överensstämmande. Jag noterar därför med
tillfredsställelse, att nämnden säger sig lia för avsikt att genom en cirkulärskrivelse
till sjukhusläkare inskärpa angelägenheten av att villkoren för utskrivningen
tydligt och fullständigt delgivas övervakaren och att man ser till

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

att rapporterna från övervakaren till sjukhus och läkare ingå på bestämd tid
och med riktiga och noggranna uppgifter. Jag är glad över att herr statsrådet
delar min uppfattning att övervakaren, örn han skall rätt kunna följa och
hjälpa den övervakade, bör erhålla alla de upplysningar om den sjuke, som
kunna givas.

En mycket stor brist ligger det givetvis enligt mitt förmenande däri, att den
övervakning, som äger rum för dem som försöksutskrivas från våra sinnessjukhus,
icke i likhet med den, som gäller för dem som erhållit villkorlig dom, på
något sätt är författningsenligt reglerad. På grund härav har man vid övervakning
av de försöksutskrivna måst helt lita till att personer, som av intresse
för saken och utan någon som helst ersättning, kanske många gånger
med personliga ekonomiska uppoffringar, ha velat åtaga sig uppdraget som
övervakare. Detta förhållande måste rättas till och skall även, om jag tolkat
herr statsrådets uppfattning rätt, beaktas av den utredning, som riksdagen
redan begärt. Beträffande den ekonomiska sidan av denna sak har ju herr statsrådet
i svaret förklarat sig villig att framställa förslag redan till nästa års
riksdag. Hela denna fråga skulle gagnas i hög grad örn missförhållandena
snarast rättades till.

Herr talman! Jag vill sluta med att ännu en gång tacka för det mycket
positiva svaret, och jag hoppas, att vi med herr statsrådets värdefulla medverkan
snarast skola komma fram till förhållanden, som ge större trygghet åt
både den sjuke och allmänheten.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
kan instämma i praktiskt taget allt vad fröken Öberg här sagt. Jag vill endast
passa på tillfället påpeka att de vanligaste klagomålen beträffande de
sinnessjukas behandling gå ut på att de iclce bli utskrivna, utan att de hållas
kvar vid sinnessjukhusen alldeles i onödan. Det hävdas till och med att man
på sinnessjukhusen i åratal håller kvar personer, som i verkligheten äro friska.
Jag har bara velat påpeka detta för jämviktens skull, så att man håller det i
minnet, då frågor av detta slag komma upp.

Jag erinrar mig ett fall, som inträffade för många år sedan. Det gällde en
sinnessjuk, som permitterades ett par, tre dagar från S :t Lars sjukhus i Lund.
Under denna permission ■—• jag tror att det var under en pingsthelg — hann
den sjuke mörda två personer. Vederbörande läkare hade dock i detta fall givit
den sjuke permission. För något över ett år sedan upplevde vi ett liknande
fall beträffande en internerad på Ulleråkers sjukhus. Dessa olika fall äro ett
bevis på hur ytterligt vanskligt det är att bedöma dessa frågor.

Fröken Öberg: Herr talman! Jag är fullt medveten om att man oftast
framför anmärkningar över att de sjuka icke bli utskrivna. Detta får emellertid
icke vara avgörande för dessa frågor. Som statsrådet framhållit måste vi
ta hänsyn både till den sjuke och till allmänheten. Allmänhetens krav måste
gå före den sjukes eller dennes anhörigas önskemål. Det ligger för övrigt i
sakens natur, att de anhöriga snarast möjligt vilja 1a den sjuke, eller som de
tro, tillfrisknade anförvanten utskriven så fort som möjligt.

Vid det av mig speciellt berörda fallet anser jag att modern till den sjuke
varit i högsta grad oförståndig, då hon, trots att hon visste att sonen endast
blev värre av spritförtäring, tillåtit honom att besöka en tillställning, där han
skulle få tillfälle till sådan förtäring.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Andra kammarens protokoll 19JiG. Nr 31.

.Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1940.

§ 4.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd bär fru Runn-Christiansson i en interpellation
till mig framställt följande frågor:

För det första: Vore icke ett statligt ingripande i syfte att få driften vid
sulfatfabriken i Gustavsfors återupptagen befogat och nödvändigt?

För det andra: Örn statsrådet icke anser att så är fallet vilka andra åtgärder
finner statsrådet lämpligt att vidtaga?

Som svar på dessa frågor får jag anföra följande.

Då denna driftnedläggelse icke i vanlig ordning varslats genom anmälan
till arbetsmarknadsmyndigheterna och industriens produktionsråd och av denna
anledning icke blivit föremål för någon utredning har jag för att få hithörande
spörsmål så allsidigt belysta som möjligt kallat representanter för företagets
ledning, kommunen, arbetarnas centrala och lokala fackliga organisationer, industriens
produktionsråd och statens arbetsmarknadskommission till en överläggning.
Därvid framkom att aktiebolaget Billingsfors-Långed år 1944 förvärvade
Gustavsfors fabrikers aktiebolag tillhöriga pappersbruk, sågverk och
kraftstation i Skåpafors, sulfatfabrik och varvsrörelse i Gustavsfors, kraftstation
i Krokfors sam skogs- och lantbruksegendomar i olika socknar. Sulfatfabriken
i Gustavsfors ansågs av elen nye ägaren vara i ett sådant skick att
en fortsatt drift där icke var möjlig. Det upplystes, att fabriken uppfördes
åren 1872—1873 och att underhållet av densamma varit mycket bristfälligt.
Ett undantag i detta avseende utgjorde det så kallade mixeriet, som nybyggdes
för ett tiotal år sedan, och lutindunstningsavdelningen, som vid samma tidpunkt
utrustades med ny apparatur. I övrigt befinner sig anläggningen, enligt
dea nuvarande ägarens utsago, tekniskt sett under all kritik. Det ursprungliga
produktionsprogrammet för denna fabrik hade omfattat även ett pappersbruk,
som emellertid aldrig kom till utförande. Papperstillverkningen hade därför
varit förlagd till Skåpafors, beläget 3 mil sjövägen från Gustavsfors. Sistnämnda
bruk hade levererat den för pappersbruksdriften erforderliga massan.
Massatransporterna hade skett sjöledes. Detta förhållande hade särskilt vintertid
visat sig innebära sådana ekonomiska och tekniska olägenheter att bolaget
ansåge det ur konkurrenssynpunkt omöjligt att uppehålla denna produktionskombination.
Efter vad som meddelats mig har frågan örn nedläggandet
av massatillverkningen vid Gustavsfors övervägts vid tidigare tillfällen,
men av olika skäl ställts på framtiden. Efter ägareskiftet år 1944 förses pappersbruket
i Skåpafors till övervägande del med massa från koncernens egna
cellulosafabriker och träsliperi. Behov av sulfatfabriken i Gustavsfors anses
därför icke förefinnas.

Frågan om huruvida driften vid Gustavsforsfabriken tidigare skulle kunnat
ordnas så att företaget även framdeles haft möjlighet att uppträda konkurrensmässigt
på denna marknad skall jag icke här uppehålla mig vid. Jag
kan dock icke underlåta att framhålla som anmärkningsvärt att anläggningen,
både i fråga örn byggnader och maskiner, fått förfalla på det sätt som framgår
av den nuvarande ägarens beskrivning. Vid departementets förutnämnda
överläggning vitsordades dennes uttalande härom av såväl kommunens som
arbetarnas representanter. Samstämmigt framhölls att fabriken i sitt nuvarande
skick icke kan anses motsvara rimliga anspråk på teknisk utrustning
för sitt ändamål. Från intet håll gjordes vid nämnda tillfälle gällande att man
förväntade att driften skulle återupptagas och att detta i så fall skulle kunna
ske på ett ur driftsekonomiska synpunkter tillfredsställande sätt. Detta besked
motsäger följaktligen det av interpellanten återgivna uttalandet att bru -

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

Fets arbetare skulle anse fabriken utomordentligt väl lämpad för framställning
av pappersmassa.

Vid tidpunkten för driftnedläggelsen sysselsatte fabriken omkring 120 man.
Av dessa voro 18 över 60 år, lika många mellan 50 och 60 år och 30 mellan
40 och 50 år. Inom Gustavsfors samhälle och den närliggande bygden finnas
32 egnahemsägare, som tidigare hade anställning vid fabriken. Tack vare god
tillgång på andra arbetstillfällen i orten har någon arbetslöshet att tala om
icke förekommit sedan driften vid fabriken upphörde. Sålunda sysselsattes i
början av innevarande månad vid bolagets egna arbeten 57 man, varav ett trettiotal
med vedtransporter och ytterligare några med vedavverkning. Dessutom
har en arbetsstyrka varierande mellan 30—10 man kunnat beredas tillfällig
sysselsättning med byggnadsarbeten i det tre mil från Gustavsfors belägna Billingsfors.
Dessa ha kunnat bo kvar i sina hem tack vare att bussförbindelse
med arbetsplatsen anordnats.

Även örn sysselsättningssvårigheter således icke ge sig tillkänna i dagens
läge, är det naturligt att såväl de kommunala myndigheterna som bygdens
folk fråga sig hur utvecklingen skall gestalta sig för framtiden. Den för närvarande
goda tillgången på tillfälligt arbete i trakten utesluter icke behovet
av en industriell företagsamhet, som under normala förhållanden på arbetsmarknaden
kan ge sysselsättning åt den tillgängliga arbetskraften. I hur hög
grad kommunens ekonomiska liv hittills varit beroende av driften vid sulfatfabriken
framgår i någon mån av det faktum att de vid densamma anställda
svarat för cirka 50—60 % av kommunens totala skatteunderlag. Härtill komma
de sekundära återverkningar i detta avseende som för affärsmän och andra
måste ge sig tillkänna, örn en betydande del av bygdens köpkraft skulle
komma att sina ut.

I fallet Gustavsfors liksom tidigare beträffande exempelvis Rydöbruk och
Alby är fråga örn att en hela kommunens liv dominerande indirstri upphör,
varigenom betingelserna för befolkningens existens radikalt förändras. Genom
en partiell utflyttning och tillfälliga arbeten torde de problem, som härigenom
uppstå, icke kunna få en tillfredsställande lösning. En driftinställelse med så
vittgående verkningar, som det här är fråga om, torde enligt min mening
böra åtföljas av åtgärder, som syfta till att åstadkomma nya varaktiga utkomstmöjligheter
i orten för industribefolkningen. Ansvaret härför borde i
första hand ankomma på det företag, som genom vidtagna rationaliseringsåtgärder
åstadkommer de för det allmänna och för den enskilde svårartade ekonomiska
och sociala olägenheter, som i nu relaterade fall måste anses vara för
handen. Därest icke tillfredsställande åtgärder i här avsedda syfte vidtagas,
är det en angelägenhet för samhället att ingripa på det sätt, som i varje särskilt
fall kan visa sig lämpligt.

Interpellanten framhåller, att Aktiebolaget Billingsfors-Långed ställt i utsikt
att annan industri skulle anläggas i Gustavsfors men att det tills vidare
stannat vid löften. Vid förutniimnda sammanträde redogjorde bolagets disponent
för vad som i detta avseende förevarit från bolagets sida. Underhandlingar
om utarrenderande av fabrikslokalerna hade ägt rum med olika spekulanter
men hade av skilda anledningar icke resulterat i några arrendeöverenskommelser.
Det undandrar sig mitt bedömande huruvida dessa tidigare underhandlingar
bedrivits tillräckligt energiskt och om de av bolaget tidigare erbjudna
villkoren varit skäliga eller icke. Underhandlingarna med en av spekulanterna
återupptogos efter sammanträde^, varvid bolaget förklarade sig villigt att utan
särskild arrendeavgift ställa fabriken med tillhörande magasin och upplagsplatser
till förfogande för den, som önskade taga dem i anspråk. Bolaget hade
vidare förklarat sig berett att tillhandahålla elektrisk energi i viss omfattning

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

till ett pris, som är tio procent lägre än statens krafttaxa inom detta område.
Det företag som på dessa eller något modifierade villkor komme att träffa
en arrendeöverenskommelse med bolaget, skulle förbinda sig att ge företrädesrätt
till anställning för ett visst antal av de nu avskedade arbetarna, särskilt
då egnahemsägarna. Liknande regler skulle även gälla vid fortsatta utvidgningar
och därav föranledda nyanställningar.

För att de kommunala myndigheterna och arbetarnas fackliga organisationer
fortlöpande skulle kunna hållas informerade örn hur dessa underhandlingar
fortskrida tillsattes vid det sammanträde, jag tidigare hänvisat till, en kontaktkommitté
bestående av bolagets disponent samt en representant från vardera
Torrskogs kommun och Svenska pappersindustriarbetareförbundets avdelning
på platsen. Jag har för ett par dagar sedan från bolaget erhållit meddelande
om att en överenskommelse sedermera träffats mellan bolaget och
Åmotsfors pappersbruks aktiebolag innebärande att sistnämnda företag övertar
fabriksanläggningen. Den nya tillverkningen avser stenull och beräknas till en
början komma att sysselsätta ett 30-tal arbetare.

Frågan örn en eventuell förtidspensionering av de äldre arbetarna var även
föremål för behandling vid sagda tillfälle. Bolaget har därefter meddelat, att
arbetare som fyllt 60 år och ha minst 25 tjänstår skola erhålla en förtidspension
upp till 67 års ålder av 600 kronor per år. Annan arbetsinkomst än
sådan som förvärvas genom anställning i koncernens tjänst skall icke återverka
på denna förmån. Enligt föreliggande uppgifter skulle 21 arbetare bil berättigade
till sådan förtidspension. Anställningstiden för dessa varierar mellan 34
och 52 år. Vissa andra pensioneringsfrågor i detta sammanhang, som icke kunna
anses lösta genom en av den tidigare ägaren gjord pensionsutfästelse, skola
kunna bli föremål för behandling av förutnämnda kommitté förstärkt med en
representant från vardera socialdepartementet och industriens produktionsråd.

Vad slutligen angår driften vid Skåpafors medelar koncernens ledning att
en pappersmaskin skall överflyttas från denna fabrik till pappersbruket i Billingsfors.
De arbetare, som beröras av denna åtgärd, skola samtliga beredas
fortsatt anställning på sistnämnda plats, som är belägen endast 4 kilometer
från Skåpafors.

Interpellantens frågor vill jag sammanfattningsvis besvara sålunda:

För det första: Med hänsyn till vad jag inhämtat örn de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för driften av Gustavsfors sulfatfabrik kan jag icke
finna det befogat att staten skulle ingripa för att få denna produktion återupptagen.

För det andra: Några åtgärder utöver de av mig redan vidtagna anser jag
icke för dagen påkallade från min sida. Jag skall dock uppmärksamt följa
frågans vidare utveckling.

Härpå yttrade

Fru Rönn-Cliristiansson: Herr talman! Då jag härmed tackar herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet för det svar, som jag erhållit på min
interpellation, så är det inte bara en parlamentarisk formalitet. Mitt tack har
även en mycket reell innebörd, särskilt med tanke på vad jag framhöll i min
interpellation, nämligen att ett snabbt ingripande är ytterst värdefullt, inte
minst med hänsyn till de avvita förhållanden, som så länge varit rådande i
Gustavsfors samhälle. Detta har ju nu resulterat i tillsättandet av en kontaktkommitté
med bland andra även representanter från fackföreningens och ortens
sida. Att denna kommitté kommer att utökas för att på ett riktigt sätt
lösa pensionsfrågan är ju också att hälsa med tillfredsställelse. Att statsrådet
framhåller att han kommer att följa frågan med den största uppmärksamhet

ilåndagen den 1 juli 1940.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

tar jag som en garanti för att de framtida förhållandena för Skåpafors’ vidkommande
komma att väsentligt skilja sig från den beklagliga utveckling, som
ägt rum i Gustavsfors. Säkerligen kommer även ortens befolkning att med
största intresse följa dessa för dem så viktiga händelser.

I svarets början erinras örn att driftsnedläggelsen vid Gustavsfors ej i vanlig
ordning varslats till arbetsmarknadsmyndigheterna och industriens produktionsråd.
Det kan väl inte ha varit okunnighet örn att dylika organ existerade,
som medförde att bolagsledningen underlät att varsla? Örn jag kallar det
för nonchalans och cynism, så stödjer jag detta på att bolagsledningen i varje
fall aldrig varit okunnig i fråga om de anställda arbetarnas uppfattning örn
det uppkomna läget. När fabriken nedlade driften år 1944, utlyste fackföreningen
ett offentligt möte, där man beslöt att genom en skriftlig hemställan
till bolagsledningen vädja örn driftens återupptagande. I denna skrivelse instämde
Torrskogs kommunalfullmäktige. Något skriftligt svar på denna hemställan
har aldrig erhållits. Dessutom skickade fackföreningens styrelse en
skrivelse till Billingsforsbolaget omedelbart efter det detta bolag övertagit
Gustavsfors. Avsikten härmed var att utröna, huruvida driften vid sistnämnda
bruk komme att upptagas eller ej. På detta erhölls ett muntligt svar att om
driften ej återupptogs, så skulle annan industri anordnas. Som synes ha arbetarna
ej underlåtit att framföra sina synpunkter, varför det borde vara bolaget
angeläget att i tid varsla örn det läge som uppstått.

Som också framgår av svaret är det inte bara de direkt anställda, som beröras
vid en driftsinställelse. Det gäller ju orten i sin helhet eller för att uttrycka
saken som en talare i denna kammare i annat sammanhang gjorde:
bygden är ju alltid kvar. Men det måste anses oförsvarligt att det privata
vinstintresset får lägga sin döda hand över en tidigare blomstrande bygd. När
det inte längre passar detta intresse, så utlämnas en hel bygd till oro och bekymmer
för morgondagen. Osökt aktualiseras frågan om att produktionsmedlen
böra vara gemensam samhällelig egendom, likaså att ingripande bör ske,
innan de privata företagarna hunnit att alldeles ödelägga samhällena. När
man nu, som i fallet Gustavsfors, ser vart det privata ägandet av produktionsmedlen
leder, så blottas också hela falskheten i den av PHM bedrivna
propagandan. Monopolkapitalismens och storfinansens makt måste givetvis brytas
för att folket skall kunna få trygghet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, erhöll på begäran Svar pd
ordet och yttrande: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Persson interpellation.
i Landafors till mig riktat följande fråga:

När har statsrådet, i anledning av kommissionens för ekonomisk efterkrigsplanering
och riksdagens uttalanden, för avsikt att framlägga resultaten av
en utredning örn vad som är att anse såsom ett ur hälsosynpunkt tillfredsställande
existensminimum?

Interpellanten har vidrört ett problem, som man möter på socialvårdens, beskattningens
och införselinstitutets områden, nämligen vad som skall anses
vara en skälig minimistandard och hur denna skall uppskattas i pengar. Problemet
har senast mötts och dryftats i samband nied fastställande av folkpensionernas
belopp, sjukpenningens storlek i sjukförsäkringen och, ehuru i modifierad
form, vid beräkningen av barnbidragens storlek.

Interpellantens framställning ansluter sig till dc tankegångar, som framförts
av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplancring, som framhållit det
önskvärda i att en undersökning utföres rörande den minimistandard med av -

Nr 31.

Måndagen deli 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

seende på föda, kläder, bostad, rekreation o. s. v. som är nödvändig för att
medborgarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna hållas på en så hög nivå,
att en ytterligare höjning av standarden icke skulle minska sjuk- och dödsriskerna
i mera avsevärd mån. Denna nivå ligger självklart högre än den som
endast tillfredsställer de omedelbara fysiska minimibehoven, vilket kommissionen
också framhåller.

Frågan är emellertid hur fastställandet av en dylik minimikonsumtion skall
gå till. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering rekommenderar för
sin del, att objektiva överväganden böra få största möjliga plats i analysen
medan omdömeselementet —■ som ju likväl är ofrånkomligt — begränsas så
mycket som möjligt. De största svårigheterna bereda härvidlag godtagbara minimikrav
för olika kultur-, rekreations- och förströelsebehov. När det gäller
kläder och heminredningsartiklar är obestämbarhetsmarginalen visserligen avsevärd
men dock mindre, säger kommissionen. Ännu säkrare hållpunkter har
man i fråga om bostadsposten, och bäst ligger frågan till när det gäller livsmedelsbehovet.

Även örn det antages, att man hade möjlighet att på objektiva grunder
fastställa en dylik minimikonsumtion av avsett slag, uppstå i praktiken stora
svårigheter att tillämpa de så fastställda kraven. Såvida det icke gäller ett
rent natursystem, där färdiga konsumtionsvaror tillhandahållas, ställes man
inför problemet att »översätta» standardkraven till kostnadsbelopp. Att svårigheterna
härvid äro stora och ge utrymme för avsevärda marginaler illustrera
de beräkningar av barnkostnaderna, som befolkningsutredningen låtit
verkställa.

Man måste här räkna med en rad faktorer, som kunna sammanfattas i uttrycket:
människors faktiskt föreliggande möjlighet att utnyttja sina tillgångar.
Det räcker sålunda icke att fastställa hur många kalorier och hur mycket
näringsämnen av skilda slag, som födan bör innehålla, och därefter kostnadsberäkna
dessa uppgifter. Människors förmåga att utnyttja till rådighet stående
belopp varierar starkt. Hushållsvanorna — inbegripet matlagningsskicklighet
•— variera. Smakvanorna äro olika. Inköpsförhållandena och förmågan att göra
inköp äro olika. Prisförhållandena differera. Inverkan av alla dessa faktorer
är så stor, att kostnadsberäkningar för en efter fysiologiska och andra normer
konstruerad minimistandard skulle få föga praktisk betydelse, då det gäller
att bedöma hur stora belopp människor behöva ha för att rimligen klara sig.

Jag vill betyga, att vid den bedömning, som skett inom departementet, av
folkpensionernas och sjukpenningens storlek avsaknaden av säkra uppgifter
rörande de lägsta inkomsttagarnas faktiska inkomstbelopp och levnadsförhållanden
varit mycket kännbar. Man har härvid i stället måst röra sig med på
erfarenheten och på spridda statistiska uppgifter grundade antaganden. Av
förut nämnda skäl tror jag dock icke, att man hade känt sig stå på säkrare
grund örn man hade haft tillgång till minimibudget, som konstruerats efter
normer, som uppdragits av fysiologer, bostads-, heminrednings-, beklädnadsoch
rekreationsexperter och om vilken det intygats, att en ytterligare höjningav
standarden icke skulle minska sjuk- och dödsriskerna i mera avsevärd mån.

Vad som däremot skulle vara av värde i förevarande avseende vore en säkrare
kännedom örn den faktiskt förefintliga standarden och levnadsvanorna i
hushåll med olika inkomst, av olika storlek och bosatta inom olika ortstyper.
Örn dylika uppgifter sammanställdes med undersökningar om det fysiska och
psykiska hälsotillståndet inom motsvarande hushållskategorier, skulle bedömningen
av vad som vore en hälsostandard kunna ske med säkrare utgångspunkt
än utifrån vissa konstruerade normer. Man skulle vidare härigenom få bättre
möjligheter att bedöma skäligheten av de belopp, som nu i olika sammanhang
utgå inom socialförsäkringen och socialvården.

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av det sagda framgår, att om man önskar uppnå en praktiskt användbar
bestämning av en s. k. minimistandard erfordras ingående undersökningar av
det svenska folkets levnadsförhållanden. Dylika undersökningar — s. k. budgetundersökningar
och levnadsvaneundersökningar — äro emellertid kostsamma.
Vissa förberedande åtgärder för dylika undersökningar ha vidtagits av
socialstyrelsen. Föregående års riksdag anslog medel till en provundersökning
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor. Det har emellertid icke ansetts
lämpligt att ännu, då konsumtionen i vissa avseenden är snedvriden genom
rådande konsumtionsinskränkningar och brist på vissa varor, igångsätta dessa
dyrbara undersökningar.

Härmed anser jag mig lia besvarat interpellantens fråga.

Härefter anförde:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! För svaret på min interpellation
ber jag att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framföra mitt
tack.

Under vårriksdagen i fjol väckte jag och några andra kammarledamöter en
motion med förslag örn att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
örn skyndsam utredning för fastställande av vad som skall vara att anse
såsom ett ur hälsosynpunkt tillfredsställande existensminimum, samt att Kungl.
Maj:t därefter måtte framlägga proposition för riksdagen med förslag till sådana
ändringar i fattigvårdslagen, lagen örn kommunala pensionstillskott, skattelagarna
och indrivningsförordningen, som vore behövliga för att tillförsäkra
varje medborgare ett existensminimum.

Härvid hade vi hänvisat till hur dessa många lägre inkomsttagare voro särskilt
hårt pressade, icke endast i fråga örn underkonsumtion då det gäller vad
till livets nödtorft hörer utan även i fråga om den direkta beskattningen och
införsel för obetalda skatter.

Kommissionen för efterkrigsplanering hade i sina utredningar år 1944 gjort
framställning, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn en sådan utredning beträffande
existensminimum för att resultatet av denna utredning måtte beaktas
vid den mera definitiva organisation av socialpolitiken, som vid den tidpunkten
höll på att förberedas. Vi framhöllo i vår motion, att man därjämte
skulle lägga ett sådant utredningsresultat till grund för de skattefria avdragen
och för fastställande av ett mot införsel i lön skyddat existensminimum.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott uttalade i sitt utlåtande nr 2
över motionen: »Enligt vad utskottet inhämtat har kommissionens framställning
remitterats till olika myndigheter och organisationer för yttrande. Sedan
dessa yttranden inkommit har Kungl. Majit att ta ställning till den av kommissionen
gjorda hemställan.»

Utskottet ansåg att riksdagen icke enligt motionen borde i ''skrivelse då göra
framställning till Kungl. Majit utan avvakta den av kommissionen ifrågasatta
utredningen. »Om resultatet skulle bli sådant, att det kan läggas till grund
för lagstiftning, torde man kunna förvänta att förslag också framlägges.» Därmed
yrkade utskottet avslag på motionen.

Inför de stora reformförslag på socialpolitikens område, som förbereddes, ansågo
vi det vara synnerligen angeläget att en sådan utredning örn existensminimum
bomme till stånd, och att resultatet av densamma bleve basen eller en
påtaglig grund för de åtgärder, som skäligen borde ske och som avsåge att trygga
de enskilda medborgarna och de små inkomsttagarna samt de hjälpbehövande.
Den arbetarmajoritet som riksdagen har och de reformer som nu genomföras
borde enligt vår mening stätt sig synnerligen starka, örn man först tagit reda

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Sr<ir på interpellation. (Forts.)

på vad den enskilde medborgarens skäliga existensminimum utgör, och därefter
i första hand inriktat sig på att från statens sida garantera och .skydda
detta.

I vår stora motion rörande omläggning av socialvården, som behandlades vid
höstriksdagen, erinrade vi på nytt i denna fråga örn behovet av att få fram
vad som är att anse som existensminimum och framhöllo att staten som huvudman
borde lägga detta som norm för socialhjälpen. Under debatten örn dyrortsgrupperingen
stötte vi på nytt på denna viktiga fråga. Vid beslutet i höstas
örn den nya uppbördsreformen påpekade vi likaledes det orimliga i att såväl
löneavdrag som införsel skulle få ske å den anställdes avlöning utan att man
först tagit reda på och fått ett auktoritativt besked örn vad som vore att anse
som existensminimum, vilket givetvis borde lämnas okränkt. Beträffande denna
stora reform är det påtagligt, att den redan från början är behäftad med en
avgörande brist, då den helt överlämnar åt skattemyndigheten att avgöra vad
som för den enskilde medborgaren, som anhåller örn så kallad jämkning, är att
anse som existensminimum. Ingen enhetlighet och planmässighet kan sägas utmärka
ett sådant tillstånd.

Fattigvårdsstyrelserna i landet handla helt efter gottfinnande då det gäller
att söka fastställa hjälpbehovet. Måste fattigvårdskonsulent och länsstyrelse
ingripa och rätta till de värsta missgreppen, så sker också detta efter en godtycklig
mall.

Folkpensionsreformen är nu genomförd. Det är ett gott framsteg i jämförelse
med vad som tidigare varit, men de nu fastställda beloppen grunda sig icke på
ett utrett och sakligt prövat och fastställt existensminimum och hänga därmed
på visst, sätt i luften. På samma sätt blir det med sjukförsäkringen, skattelagstiftningen
o. s. v., då någon utredning örn existensminimum icke finns att
lägga till grund för att säkerställa och skydda den enskilde medborgarens elementära
ekonomiska behov.

Riksdagen har i överensstämmelse med utskottets skrivning i utlåtanden till
våra motioner i fjol förutsatt, att Kungl. Maj :t skulle ägna frågan örn erforderligt
existensminimum uppmärksamhet.

Då jag den 23 februari i år erhöll andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få framställa min interpellation med
frågan när statsrådet hade för avsikt att framlägga resultaten av en utredning
om existensminimum, föranleddes detta av att någon sådan utredning ännu icke
hade igångsatts. Statsrådets här lämnade svar bekräftar, att saken uppskjutits
på obestämd tid. Innehållet i övrigt i statsrådets svar ger uttryck för svårigheten
att utfinna de rätta metoderna för undersökning och sammanställning av
vad som är att anse som minimikostnader för en hälsostandard. Jag är medveten
örn att det ingalunda är en liten eller enkel undersökning det gäller, men det
är också en stor och viktig fråga, som vi här ha framför oss. Att det behövs
sakkunniga och framför allt omdömesgilla personer för detta utredningsarbete
äro vi säkert också överens örn. I statsrådets svar talas örn »problemet att
översätta standardkraven till kostnadsbelopp» och påvisas, att människornas
förmåga att utnyttja till rådighet stående belopp varierar starkt, hushållsvanor
och matlagningsskicklighet variera, smakvanor äro olika, inköpsförhållanden
och förmågan att göra inköp äro olika, prisförhållanden differera, varefter
statsrådet kommer till den konklusionen, att »inverkan av alla dessa faktorer är
så stor, att kostnadsberäkningar för en efter fysiologiska och andra normer
konstruerad minimistandard skulle få föga praktisk betydelse, då det gäller
att bedöma hur stora belopp människor behöva ha för att rimligen klara sig.»

Med den utvecklade behovsprövning på olika områden som kommit till
användning och som överlåtits på de olika organ som lia med socialvården att

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

skaffa, kunna säkerligen socialdepartementet och socialstyrelsen firma metoder,
former och hjälpkrafter för här ifrågavarande undersökningar och utredningar.
Att göra en allsidig och praktisk undersökning beträffande inkomst- och levnadsförhållanden,
att ur dessa undersökningar få fram det material som utvisar
vad som i pengar räknat kan bli ett skäligt existensminimum för en
normal, frisk människa och som är tillräckligt för att säkerställa ett ordinärt
levnadssätt på respektive ort i fråga om mat, kläder, bostad, förströelse och
rekreation, det är vad som åsyftas med det hela.

Även örn svårigheter föreligga och även örn det blir en stor utredning, kan
väl icke detta vara anledning för socialministern att i en för hela folket så
viktig fråga rygga tillbaka för de svårigheter, som kunna vara förenade med
detta arbete. Jag bär icke heller av svaret dragit den slutsatsen, att så skulle
vara fallet nu. Betygandena från socialministern om att avsaknaden av dessa
uppgifter om de lägsta inkomsttagarnas faktiska inkomstbelopp och levnadsförhållanden
varit kännbar vid bedömningen inom socialdepartementet av folkpensionernas
och sjukpenningens storlek, tolkar jag som ett uttryck för att
även där föreligger behov av att veta vad som bör vara existensminimum, för
att kunna på rätt sätt avväga de socialpolitiska åtgärderna.

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram heter det: »Eftersom fattigdomen starkt
ökar hälsoriskerna, har man här ett ytterligare skäl till att förverkliga en minimistandard
för folket.» Detta är säkert riktigt och bör därför påskynda åtgärderna
att förverkliga denna så betydelsefulla fråga. Statsrådet säger som slutord
i sitt svar: »Det har emellertid icke ansetts lämpligt att ännu, då konsumtionen
i vissa avseenden är snedvriden genom rådande konsumtionsinskränkningar
och brist på vissa varor, igångsätta dessa dyrbara undersökningar.»

Jag konstaterar alltså, att några undersökningar ännu icke äro igångsatta
och att statsrådet sålunda ännu mindre kan ange någon tidpunkt, när något
resultat kan vara att motse i denna för hela vår samhälleliga verksamhet så
betydelsefulla fråga. Vi följa dock frågan med största uppmärksamhet, och
den kommer säkerligen att i fortsättningen göra sig påmind, därför att man
icke kan komma förbi densamma, om man vill ha en grund att stå på, då det
gäller att skapa en ur hälsosynpunkt tillfredsställande minimistandard för hela
vårt folk.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
är alldeles klart, att för alla dem, som syssla med spörsmål örn att skapa
grunden för en rimlig standard för människorna, måste det vara ett mycket
primärt intresse att ha kännedom örn vad som skulle vara den riktiga minimistandarden.
Jag saknar ingalunda intresse för denna sak, men jag måste medge
att jag, trots allt vad som från olika håll säges, varit skeptisk och alltjämt är
skeptisk inför möjligheterna att få fram ett resultat, som egentligen säger någonting.
Jag är fullkomligt säker på att i herr Perssons i Landafors hemort
måste minimistandarden översatt i pengar bli en helt annan än t, ex. i en typisk
bondsocken i Skåne. Jag är övertygad om att det måste bli en annan. Pengarna
lia ett annat värde även i en typisk bondsocken i Småland än de lia t. ex. i
Gislaved. Jag vill bara påpeka, att det verkligen inte är en enkel sak.

Vidare tillkommer, att så länge sorn vi lia ransoneringarna kva.r och så länge
sorn det råder knapphet på vissa slags varor, måste konsumtionen bli snedvriden.
Därför skulle en nu företagen utredning inte säga oss, vilket existensminimum
i pengar vi böra lia, låt mig säga örn fyra år. Det kan hända alf vi då skulle
komma till ett helt annat resultat än vi skulle göra, vid en undersökning i dag.

Det har visat sig, att en levnadsvaneundersökning, som ju skulle ingå i programmet,
kommer att kosta flera hundratusen kronor. Jag kan inte tillstyrka

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på
inierpeUatic.

Svar på interpellation. (Forts.)

att man offrar flera hundratusen kronor på en undersökning, vars resultat, när
undersökningen en gång är färdig, sannolikt kommer att visa sig mycket osäkert.
Det kommer nämligen att dröja åratal efter det primär materialet kommit
in till vederbörande undersökare innan man kan draga de slutsatser av utredningen
som man åsyftar, och då man skall draga dessa slutsatser äro förhållandena
redan så förändrade, att undersökningen i själva verket är totalt värdelös.
Detta Ilar jag icke ansett vara rimligt, och jag hoppas att man inte skall tolka
riksdagens skrivelse på det sättet, att vi inte ha lov att använda vårt eget
omdöme, åtminstone beträffande den lämpliga tidpunkten för igångsättande av
sådan utredning..

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag är fullt medveten om de svårigheter
som föreligga, när det gäller att bestämma den lämpliga tidpunkten,
då undersökningen skall ske. Örn man räknar med en längre tidrymd för att
genomföra en sådan utredning, har man inga garantier för att förhållandena
äro så fasta och bestämda, att utredningens resultat kan vara ett uttryck för
vad som kommer att vara absolut stabilt efter det utredningen skett. Under
sådana förhållanden får man väl vid vilken tidpunkt man än gör utredningen
räkna med fluktuationer beträffande priser och andra förhållanden. Även örn
på grund av ransoneringen förhållandena nu äro mera abnorma än vad de
kunna tänkas vara längre fram, framgår det dock av statsrådets besked, att
det är synnerligen vanskligt att utföra en dylik undersökning och få ett resultat
som står sig, när utredningen är färdig, oavsett vid vilken tidpunkt som
utredningen utföres. Jag tolkar därför svaret så, att det är att befara att
statsrådet icke är benägen att igångsätta dessa utredningar efter de utgångspunkter,
som vi ha angivit dels i motioner och dels i denna interpellation.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

o Ordet lämnades på begäran till chefen för socialdepartementet, herr statsrådet
Möller, som anförde: Herr talman! Vid början av innevarande års riksdag
väcktes av herr Eriksson i Sandby m. fl. i denna kammare en motion (nr 7)
i syfte att få till stånd en skyndsam och allsidig översyn av hälsovårdsstadgans
bestämmelser för landet, främst vad angår bostadsförhållandena. Motionen hänsköts
till behandling av andra kammarens andra tillfälliga utskott, som inhämtade
yttranden i ärendet från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
vissa länsstyrelser, bostadssociala utredningen, Svenska landstingsförbundet
och Landskommunernas förbund. I utlåtande nr 7 framhöll utskottet
som sin uppfattning, att hälsovårdsstadgan i sin helhet borde underkastas översyn
och omarbetning i samband med genomförandet av ny kommunindelning i
riket. Enär den motionsvis väckta frågan sålunda borde upptagas till behandling
i ett större sammanhang, hemställde utskottet, att motionen ej måtte föranleda
någon kammarens ågärd. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Under hänvisning till vad sålunda förekommit och under åberopande av vissa
fall, som syntes ägnade att bestyrka behovet av skyndsamma åtgärder i motionens
syfte, har herr Eriksson i Sandby med kammarens tillstånd till mig
riktat följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat att vissa av hälsovårdsstadgans bestämmelser
på nytt äro i behov av över- och omarbetning?

2. örn så är fallet, har statsrådet för avsikt att, utan särskilt initiativ
från riksdagens sida, verkställa erforderlig utredning samt att för riksdagen
snarast framlägga de förslag till vilka densamma kan komma att föranleda?

Måndagen den 1 juli 1940.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

Då såsom nämnts det spörsmål interpellationen berör tidigare under innevarande
riksdag behandlats i denna kammare, anser jag mig kunna besvara
interpellantens frågor belt kort.

Hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer antogos av 1936 års riksdag. Utan
tvivel inneburo de en avsevärd förbättring i jämförelse med de bestämmelser,
som gällde tidigare. I sitt yttrande över den förut nämnda motionen framhöll
bostadssociala utredningen, att bestämmelserna i och för sig kunna utgöra ett
effektivt instrument i arbetet att sanera bostadsbeståndet. Erfarenheterna av
deras tillämpning äro emellertid begränsade. Bostadsövervakningen har på
grund av organisatoriska brister i allmänhet icke haft den effektivitet som
vore önskvärd. Icke heller synas hälsovårdsmyndigheterna, i synnerhet på
landsbygden, lia kunnat ägna avsedd uppmärksamhet åt bostadsbeståndets beskaffenhet.
Under krigsåren torde bostadsbristen dessutom ha hämmat hälsovårdsmyndigheternas
verksamhet i detta avseende, då en utrymning av utdömda
bostäder ofta icke kunnat förekomma på grund av svårigheterna att bereda
nya bostäder som ersättning för de utdömda. I fall, då uppenbart hälsovådliga
bostäder kommit under hälsovårdsnämndernas bedömning, borde dock icke
sist berörda svårigheter få utgöra förevändning för nämnderna att icke ingripa.
De av interpellanten omförmälda fallen synas mig vara av sådan art, att jag
av vederbörande länsstyrelse låtit infordra yttrande beträffande dem.

En första förutsättning för att hälsovårdsstadgans bestämmelser örn bostädernas
hygieniska standard skola få avsedda verkningar är att bostadsövervakningen
effektiviseras. Ökade möjligheter härför torde skapas genom den
beslutade kommunindelningsreformen. En effektivare organisation av hälsovårdsnämndernas
verksamhet torde härigenom möjliggöras. Bostadssociala utredningen
har uppgivit, att den i sitt organisationsbetänkande kommer att
föreslå en med statligt stöd utbyggd bostadsinspektion på landsbygden. Innan
detta förslag framlagts anser jag mig icke böra ta ställning till vad som bör
åtgöras i förevarande avseende.

Behovet av en översyn över hälsovårdsstadgans bestämmelser har ur andra
synpunkter än de av interpellanten anförda anmälts av medicinalstyrelsen, som
erhållit uppdrag att inkomma med ytterligare förslag. Vidare synes det angeläget
att åstadkomma ett förenhetligande av kommunernas tillämpningsföreskrifter
rörande hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser. En översyn av hälsovårdsstadgan
är sålunda önskvärd ur olika synpunkter. Jag kommer därför att
förorda att en dylik kommer till stånd inom närmaste tiden. De av interpellanten
framförda önskemålen komma därvid att beaktas.

Härmed anser jag mig hava besvarat interpellantens frågor.

Härpå yttrade:

Herr Holm: Herr talman! Med hänsyn till att interpellanten genom fullgörandet
av annat offentligt uppdrag är förhindrad att själv närvara i kammaren
i dag, ber jag att på hans vägnar få till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet framföra ett tuck för det lämnade interpellationssvaret.

Herr statsrådet säger i slutet av sitt svar, att en översyn av hälsovårdsstadgan
är önskvärd ur olika synpunkter och att herr statsrådet ämnar förorda
att en dylik översyn kommer till stånd under den närmaste tiden, varvid de
i interpellationen framförda önskemålen skola komma att beaktas. Denna herr
statsrådets mycket positiva inställning ger anledning att ytterligare en gång
framföra ett tack jämväl för svarets innehåll samt därjämte uttala den förhoppningen,
att den avsedda översynen skall medföra positiva och gagnande
resultat.

Xr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Johansson i Kalmar: Herr talman! Även jag får för min del uttrycka
min tillfredsställelse med det svar, som socialministern har lämnat på
interpellationen. Jag vill också tro att andra tillfälliga utskottet, som behandlade
den i interpellationen omnämnda motionen, är tillfredsställt med det svar,
som här lämnats. Anledningen till att utskottet för sin del inte kunde tillstyrka
motionen var nämligen den, att de olika myndigheter, som hade yttrat
sig över densamma, icke ansågo det tillräckligt enbart med en översyn av
denna del av hälsovårdsstadgan utan att hela stadgan som sådan borde omarbetas,
och då det tillfälliga utskottet inte hade möjlighet att gå utöver ramen
för motionen, ansåg sig utskottet för sin del icke kunna tillstyrka en utredning.
För övrigt upplystes det ju av bland andra medicinalstyrelsen, att
medicinalstyrelsen hade frågan örn en omprövning av hälsovårdsstadgan under
behandling.

Jag observerade av socialministerns svar, att den utredning, som skall
igångsättas, blir beroende på den undersökning, som bostadssociala utredningen
skall företaga angående dessa frågor. Jag vill med anledning av detta
även uttala den förhoppningen, att genom socialministerns löfte att företaga
denna utredning _ de tillfälliga utskottens arbetsbörda kommer att minskas,
vilket i sin tur bidrager till att förkorta riksdagens arbete.

Sedan var det en sak härutöver, som enligt min uppfattning är ganska anmärkningsvärd.
Enligt kammarens protokoll för den 15 maj i år äro i interpellationen
vissa förhållanden preciserade, som beröra Kalmar stad och vissa
jordegendomar, som Kalmar stad äger. Het är också i interpellationssvaret av
socialministern omnämnt, att han från vederbörande länsstyrelse har infordrat
yttrande i denna del av interpellationen. Jag vill med anledning av detta och
då jag under åtskilliga årtionden haft möjlighet att följa de kommunala förhållandena
i Kalmar och även denna fråga, tillägga några ord i denna sak.

Jag vill då från början säga, att såvitt jag förstår har denna del av interpellationen
ingen som helst betydelse i detta sammanhang. De gårdar, som omtalas
i interpellationen, ligga inom Kalmar stads område. Vi ha där en hälsovårdsnämnd,
som utan vidare hade ingripit, örn saken påtalats för den, och
man har också sedan 1934 en särskild bostadsinspektör inom hälsovårdsnämnden,
som kunde ha ingripit, örn något hade gjorts för att fästa hans uppmärksamhet
på saken. Jag vill framhålla, att i de remissvar, som avgåvos till det
tillfälliga utskottet angående denna motion örn hälsovårdsstadgans omarbetning,
framhölls det bland annat av landstingsförbundet, att utvecklingen på
detta område inte så mycket berodde på bestämmelserna i stadgan som på stadgans
tillämpning. Såvitt jag kan förstå är detta ett tydligt bevis för att det
inte enbart är tillräckligt med att det utfärdas vissa bestämmelser i olika
lagar och förordningar, utan det som är minst lika viktigt är, att man från
olika håll ser till, att dessa bestämmelser och författningar verkligen efterlevas.

Interpellanten har enligt kammarens protokoll stött sig på några artiklar
i ett par tidningar, där man lämnat vissa enligt mitt förmenande sensationella
uppgifter. Det är ju ganska vanligt att tidningsmän gärna vilja i rubrikerna
fastslå vissa saker, som skola draga uppmärksamheten till sig, och det är
ganska tydligt att en sådan rubrik som den att »Ikalmarbor bo i livsfarliga
bostäder» kan ge anledning till att det blir ett väldigt intresse för just denna
sak.

Jag skall, innan jag kommer in på detaljerna, bara omnämna, att i varje välordnat
samhälle försöka ju de kommunala myndigheterna enligt en uppfattning,
som väl är ganska allmän, att genom förvärv av egendomar, som ligga
utanför stadens område, trygga möjligheterna för samhällets utvidgning med

Måndagen den 1 juli 194(1.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

hänsyn till de olika behov, som kunna uppkomma i framtiden. Det kan vara
fråga örn bostäder, industriområden, lämpliga badplatser och platser för camping
och friluftsliv etc. Så bär också Kalmar stad förfarit under de senaste
årtiondena.

I interpellationen nämnas tre gårdar, nämligen Skällby, Svaneberg oell Berga.
På den sistnämnda av dessa gårdar bar det i interpellationen omnämnda dödsfallet
inträffat. Med anledning av att dessa saker tidigare äro omnämnda i
kammarens protokoll för den 15 maj innevarande år skall jag lämna några
upplysningar örn hur förhållandet verkligen ligger till.

Svanebergs gård ägdes förut av kronan, och Kalmar stad förvärvade den för
omkring 15 år sedan. På denna gård ha, sedan Kalmar stad öve-tog den, utförts
mycket stora arbeten för att förbättra bostadsförhållandena för dem som
arbeta på gården. Jag skall i ali korthet citera en del uppgifter från ett sammandrag,
som är utfört av drätselkammaren i Kalmar, rörande de kostnader,
som nedlagts på Skällby gård. Under åren 1937—1945 har på denna egendom
utförts byggnadsarbete beträffande arbetarbostäder för kr. 83 900:—, beträffande
övriga bostadshus för kr. 38 750:— och beträffande ekonomibyggnader
för kr. 135 360: — eller för tillsammans 258 000 kronor.

Det är ganska uppenbart, att i det skick som denna gård och dess byggnader
befunno sig. när Kalmar stad på sin tid övertog den från kronan, var det inte
där fråga örn att utföra de saker som t. ex. lantarbetarförbundets avdelning
begär, utan det var fråga örn att överhuvud taget bygga örn de gamla bostäderna,
så att de skulle bli beboeliga, eller att bygga nya bostäder. En byggnad,
som förut inrymde två omoderna små lägenheter och en gammal tvättstuga,
ombyggdes och inreddes med två lägenheter örn två rum, kök och stor
tambur med eldstad samt köksförstuga i bottenvåningen för familjer och två
enkelrum å vindsvåningen för ogifta arbetare. Lägenheterna ha två ingångar.
Gamla murverk revos, nya murverk och eldstäder (kokspis i kök och kakelugnar
i rum) uppfördes. Nya golvbjälklag inlades och befintliga ytterväggar av
timmer försågos med isoleringspapp och brädbekläddes in- och utvändigt. Nya
innerväggar uppfördes, och nytt yttertak pålades av spontade bräder, papp och
gamla tegelpannor. Nya kopplade fönster insattes, nya dörrpartier anbringades
och ventilationsanordningar utfördes. Köken erhöllo ny bänk- och skåpinredning,
tak och väggar bekläddes med hård masonit och kakelplattor uppsattes
vid spisen. Nya yttertrappor utfördes i kalksten, bänk för senare installation
av vatten och avlopp anordnades i köken och elektriska ledningar installerades.
Fullständig målning och tapetsering utfördes. Kostnaderna för dessa arbeten
uppgingo till 13 900 kronor.

Jag skall inte trötta med att anföra ytterligare uppgifter ur denna sammanställning.
På samma sätt som nyss nämnts ha samtliga, arbetarbostäder
på denna gård genomgåtts, sedan Kalmar stad övertog den. Sedermera har
också vatten och avlopp indragits och uthusen renoverats. Alltså, på denna
Skällby gård, som man nu kritiserar i interpellationen, har staden utfört ombyggnad
av arbetarbostäder för en kostnad av 83 900 kronor.

På Svanebergs gård ha under åren 1934—1944 utförts byggnadsarbeten å
arbetarbostäder för 36 200 kronor och å ekonomibyggnader för 72 500 kronor
eller för tillsammans 108 700 kronor. Staden har, så långt jag känner till,
ställt sig mycket välvillig till framställningar, som gjorts från de berörda
arbetarna, när det gällt att förbättra bostäderna. Ä andra sidan är det klart.för
vem som helst, att på 1930-talet begärde inte arbetarna, att få elektriska spisar
i köken och inte heller wc och badrum, som lantarbetarna nu begära att
man skall anordna i deras bostäder. Denna fråga ligger för närvarande under
utredning inom drätselkammaren, och jag skulle tro, att om staden får bygg -

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1046.

Svar på interpellation. (Forts.)

nadslov och tillstånd av statens byggnadslånebyrå, skall staden gå med på
att införa dessa bekvämligheter, under förutsättning givetvis att vederbörande
hyresgäster, alltså lantarbetarna, betala den hyra, som förbättringarna kunna
medföra.

Beträffande den tredje gård, som omnämnes i interpellation en, nämligen
Berga gård, påstås i interpellationen, att Kalmar stad ägt den i tre år och
att ingenting gjorts för att sätta byggnaderna i stånd. De uppgifter, sorn lämnas
i interpellationen angående stadens inköp av denna gård, äro icke riktiga.
Enligt utdrag ur stadsfullmäktiges i Kalmar protokoll för elen 27 mars
1944, alltså för omkring två år sedan, köptes denna gård av bröderna Axel
och Hugo Johansson för ett pris av 200 000 kronor. I interpellationen göres
gällande, att det skulle vara Kalmar stad, som är skyldig att ombesörja reparation
och underhåll av dessa byggnader, men detta är fullständigt felaktigt.
Gården arrenderades omedelbart av säljarna för en tid av tre år, alltså till
mars 1947, och i kontraktet är föreskrivet, att arrendatorn har skyldighet att
underhålla å gården ''befintliga byggnader och företaga nödvändiga reparationer,
så att byggnaderna skola kunna användas för sitt ändamål. Det förefaller
ganska egendomligt att arbetarna på gården och deras avdelning inte
tagit reda på den saken tidigare. Beträffande detta köp får jag för övrigt
lämna den upplysningen, att staden ligger i förhandlingar med landstinget
örn att gården eventuellt skall övertagas till ett ändamål för landstingets räkning.
Något svar på den frågan har emellertid ännu inte kommit.

I interpellationen säges, att en son till en lantarbetare skulle ha avlidit
på grund av att bostaden var hälsofarlig. Jag vill till detta lämna den upplysningen,
att varken organisationen eller tidningen ha kunnat styrka detta
påstående. Man har bara resonerat så att det var naturligt, att denna bostad
inte var lämplig med hänsyn till att ifrågavarande person var sjuk. Gården
är en ganska gammal byggnad, det är ett av dessa vanliga timmerhus, som
finnas överallt på landsbygden. Enligt en undersökning, som gjorts av hälsovårdsnämnden
i Kalmar, är den bristfällig. Den är dock inte sämre än att
den mycket väl kan repareras och bli beboelig, ehuru interpellanten och avdelningen
anse, att den utan vidare bör utdömas.

När man besöker denna gård, som på detta sätt utmålats som mycket hälsovådlig,
ställer man omedelbart den frågan till sig, varför den sjuke placerats
i det sämsta rummet, som inte har någon eldstad och som ligger åt norr.
Det är ju ganska egendomligt, att man ordnat det på sådant sätt. Byggnaden
är, såsom framgår av hälsovårdsnämndens handlingar och som jag förut
sade, minst 100 år gammal. Den har stora utrymmen — det framhålles, att
köket har en storlek av 21/2 gånger 5 meter och en takhöjd av 1,9 meter. Väggarna
äro beklädda med treetex och taket med masonit. Väggytor bakom skåp
ha ej denna beklädnad. Man anmärker på det kraftiga golvdraget, däremot
finnes inte någon fukt. Det lilla rummet, som i detta fall använts som sjukrum,
har en golvyta av omkring 6 kvadratmeter och även det en takhöjd
av 1,9 meter. Det saknas eldstad, och golvet är lika dåligt som i köket. Stora
rummet, som ligger mot söder, har en storlek av 5 gånger 7 meter, alltså en
golvyta av 35 kvadratmeter, och takhöjden är inte heller här större än 1,9
meter. Dessa äro alltså de anmärkningar man bär att göra mot bostaden.
Hälsovårdsnämnden gör den anmärkningen, att rummet är dåligt värmeisolerat
därför att innerväggarna bara äro klädda med tapeter, och vidare att golvet är
dåligt och att det därför förekommer kraftigt golvdrag. Däremot framhålles,
att det inte förekommer någon Fakt i rummet. Som jag förut sade, ligger
detta rum åt söder och har två fönster på södra gaveln. Dessutom är det rum
både mot öster och väster. Byggnaden ligger fritt och högt och med lutning

Måndagen, den 1 juli 1940.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

på marken åt alla håll. Stenfoten är högre än 30 centimeter, vilket fastställts
som minimigräns för att en byggnad skall kunna godkännas. Hälsovårdsnämnden
i Kalmar kommer till det resultatet, att byggnaden kan bli
beboelig, örn de nödvändiga reparationerna utföras, vilket man får räkna med
kommer att ske. Det kan upplysas örn att det en trappa upp även finns rum
och kök, som samma familj bär till sitt förfogande. Rummet användes emellertid
inte på annat sätt än att man där har ett saltkar, där man saltar fläsk.

Detta kar läcker, varför det har blivit röta i golvet.

Bostadsinspektören föreslår därför hälsovårdsnämnden, att bostaden omgående
utrymmes på grund av de bristfälligheter och sanitära olägenheter som
vidlåda fastigheten, och att den ej får användas för bostadsändamål, förrän
den iståndsätta i beboeligt skick. De reparationer, som här föreslås, innebära
främst, att golvet skall iståndsättas, murverket under byggnaden förbättras,
väggarna klädas och en del andra liknande förbättringar genomföras.

Slutligen vill jag säga, att det i interpellationen framhålles, att vederbörande
avdelning inom lantarbetarförbundet redan i september i fjol i en skrivelse
till Kalmar stad påpekat dessa missförhållanden. Detta är alldeles riktigt,
men såvitt jag kan förstå kunde denna framställning ha gjorts långt
tidigare. De bristfälligheter, som vidlåda byggnaden, äro ju inte sådana som
kunna ha uppstått under de senaste åren utan äro av ganska gammalt datum.

Jag skall därför sammanfatta vad jag sagt i en fråga till interpellanten,
varför man inte gjort någon framställning om detta tidigare. Denne lantarbetare
har ju bebott sin bostad i åtta år, alltså sex år innan Kalmar stad
förvärvade gården. Vidare bar det funnits en facklig organisation på platsen
i omkring 20 år, men den har inte förrän nu, sedan Kalmar stad köpt gården,
påtalat missförhållandena. Jag kan för min del inte anse, att det är någonting
att särskilt framhålla, att man redan i september i fjol gjorde framställning
i saken, när det funnits en facklig organisation i 20 år och den arbetare, som
bebor lägenheten, innehaft densamma i 8 års tid.

Med det anförda har jag velat bevisa, att de påståenden, som interpellanten
gjort, äro felaktiga och inte överensstämma med verkliga förhållandet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Herr Johanson i Norrköping har frågat mig vilka åtgärder som vidtagits
eller planerats för att helt kunna utnyttja förefintliga sjukvårdsplatser
även på de avdelningar vid lasarett, sanatorier och andra .sjukvårdsanstalter,
som måst stängas på grand av personalbrist.

Till svar på frågan får jag lämna följande uppgifter som jag erhållit från
medicinalstyrelsen.

Under de två senaste månaderna ha endast två officiella anmälningar om
personalbrist inkommit till medicinalstyrelsen, den ena avseende lasarettet i
Sollefteå, där en vikarierande operationssköterska ej kunde erhållas, och den
andra sanatoriet i Eksjö, där en kvinnlig avdelning måst stängas.

Vidare ha hos styrelsen ett 20-tal anmälningar gjorts under band beträffande
avsaknad av enstaka sjuksköterskor.

Dessutom ha genom uppgifter i pressen till styrelsens kännedom kommit
beslutade eller påtänkta stängningar av avdelningar vid diverse sjukvårdsanstalter,
men dessa uppgifter lia ej bekräftats genom någon hos styrelsen gjord
officiell anmälan.

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på fråga. (Forts.)

Medicinalstyrelsen Ilar i nr 11 innevarande år av Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor
riktat en enträgen vädjan till gifta och pensionerade sjuksköterskor,
som icke äro i sjukvårdsarbete, att ställa sig till förfogande för tjänstgöring
vid sjukhus, i öppen sjukvård eller vid provisoriska sjukavdelningar och förläggningar
för flyktingar.

Med hjälp av sitt sjuksköterskeregister har medicinalstyrelsen, vid sidan av
de olika sjuksköterskebyråernas mycket energiska försök, uppspårat erforderliga
sjuksköterskor i ett flertal fall.

Vid verkställda inspektioner av ett antal lasarett har konstaterats, att man
i allmänhet kunnat reda sig med tillfälligt anskaffad arbetskraft, däribland i
stor utsträckning utlänningar, varför stängning av någon avdelning endast
mera undantagsvis förekommit.

Genom förmedling av Svensk sjuksköterskeförening har arbete här i landet
kunnat beredas ett relativt stort antal utländska sjuksköterskor. Sålunda, arbeta
för närvarande 343 sjuksköterskor från grannländerna här.

Svenska landstingsförbundet har vädjat till dels Svenska röda. korset, som
med anledning därav utsänt en skrivelse till samtliga lokala rödakorsstyrelser
över hela landet och genom dem riktat en enträgen maning till i första hand
rödakorsmän, kårsamariter och rödakorssamariter att i sommar rycka in som
vikarier i sjukvårdsarbetet för längre eller kortare tid, dels Riksförbundet Sveriges
lottakårer, dels ock Riksluftskyddsförbundet örn hjälp genom att bland
respektive medlemmar söka uppmobilisera sjukvårdskunniga personer.

Slutligen har arbetsförmedlingen i samma syfte satt sig i förbindelse med
6 000 mödrar, som fått lämna sina barn till sommarkolonier.

Härefter yttrade:

Herr Johannon i Norrköping: Herr talman! Orsaken till att jag strax före
riksdagens avslutande ställt denna fråga är den, att personalbristen vid sjukhusen
tvingat både sanatorier och lasarett att stänga en del avdelningar. Personalbristen
vid lasarett och sanatorier är ju ett mycket viktigt problem för
samhället. Här i riksdagen ger man vid många tillfällen uttryck åt att de
frågor man ställer äro viktiga, men jag vill påstå, att denna fråga kan betecknas
som synnerligen angelägen.

Man kan ifrågasätta, vad det tjänar till att söka höja nativiteten och att
stat och kommuner och landsting varje år ge miljonanslag åt sjukvården, när
man inte har möjlighet att ta hand om de sjuka. Det är inte bara i enstaka
fall, utan man kan säga att det förekommer rätt allmänt, att man har måst
stänga en eller flera avdelningar på sjukvårdsanstaltema.. Socialministern förklarade,
att enligt.medicinalstyrelsen har endast i ett fall en avdelning måst
stängas. Jag vet^ inte, örn det föreligger anmälningstvång på detta område,
men jag bär också varit i förbindelse med medicinalstyrelsen. I varje fall föreligger
det stängningar i vårt län, som jag vet inte lia anmälts, och troligen
förekommer detta i fler fall än medicinalstyrelsen känner till.

De företeelser, som kunnat konstateras under de senaste veckorna, äro dock
inte av tillfällig art eller någonting som inträffat just nu, utan förhållandena
ha varit desamma under flera år. Enligt vad man kan utläsa ur meddelandena
i pressen finns det knappast något större lasarett eller sanatorium, som inte
på ett eller annat sätt haft att brottas med detta problem. I det län jag representerar
har det förelegat stora svårigheter, framför allt under senare tiden,
på lasaretten i Norrköping och Linköping. Nu senast har det meddelats i
pressen, att man på Kolmårdssanatoriet tvingats slå igen två avdelningar med
80 vårdplatser. Chefläkaren, doktor Bergstrand, har i en intervju meddelat,

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på fråga. (Forts.)

att många av dem som härigenom tvingats lämna sjukhuset äro i stort behov
av vård, och man förstår därav, att det är ett katastrofartat förhållande. Doktor
Bergstrand intygar också i tidningsintervjun, som varit införd i Norrköpings
Tidningar förra veckan, att man framför allt på tuberkulosvårdens område
håller på att komma tillbaka till de förhållanden, som rådde för ett 30-tal år sedan. Han erinrar också om att det förekommit, att mycket svåra fall,
som krävt snabb behandling, ha måst avvisas. Det är således tydligt, att det
föreligger större svårigheter än medicinalstyrelsen för närvarande känner till.

Det är uppenbart, att missförhållandena just nu delvis kunna bero på arbetskraftsbristen.
Men den omständigheten, som jag förut erinrade örn, att
frågan inte har blivit aktuell just under de senaste månaderna, tyder på att
det här inte bara är fråga om brist på arbetskraft. Det är säkerligen framför
allt frågan örn de löne- och andra förhållanden, under vilka sjukvårdspersonalen
arbetar och existerar. Lönerna äro tämligen låga, och arbetstiden är
oerhört lång — det är inte ovanligt med 10, 12 eller 14 timmars arbetsdag.
Det förekommer naturligtvis mycket övertid, och det är svårt att få folk till
sådana icke önskvärda förhållanden. Vidare gör smittorisken, framför allt på
sanatorierna, att folk drar sig för att ta anställning. Chefläkaren doktor
Bergstrand anser, att frågan örn lönerna är själva knuten i problemet örn personalen.
Han gör gällande, att örn så är förhållandet, måste man förstå, att
det inte. räcker med att vädja till vissa organisationer att tillfälligt söka avhjälpa
krisen, utan man måste nog vidta extraordinära åtgärder, om man skall
få dessa missförhållanden ur världen. Det är klart, att just för tillfället är
det kanske möjligt att, som Stockholms stad gjort, åstadkomma något bättre
förhållanden genom att införa halvtidsanställning, inen på längre sikt borde
man genomföra andra åtgärder, som förbättra personalens anställnings- och
lönevillkor.

Jag får alltså till statsrådet och chefen för socialdepartementet framföra
mitt tack för svaret. Jag hoppas, att statsrådet och de statliga myndigheter,
•sorn ha med saken att skaffa, vidta erforderliga åtgärder, d. v. s. åtgärder
utöver vad som nu vidtagits med hemställan till vissa organisationer, som jagför
min del inte tror kunna lösa spörsmålet annat än tillfälligt, men ej i dess
hela vidd. Frågan är väl framför allt aktuell för de städer och landsting, inom
vilka lasaretten och sanatorierna ligga, men då dessa inte synas kunna ''klain
frågan, utan under flera år haft denna personalbrist, torde de statliga myndigheterna
och statsrådet böra särskilt uppmärksamma problemet.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
är inte min mening att ta upp någon diskussion om dessa spörsmål, som vi alla
veta äro ytterst bekymmersamma. Jag vill bara som en komplettering av interpellationssvaret
meddela, att enligt medicinalstyrelsens mening — jag vågar
inte ha något eget omdöme örn detta — var situationen i fjol sommar värre
än i år. Som stöd för detta lämnar medicinalstyrelsen den uppgiften, att 472
sjuksköterskor voro inkallade med tjänsteplikt förra året, under det att i år endast
50 sjuksköterskor äro inkallade med tjänsteplikt. Hur det skall gå med
dessa 50 nu vet jag inte, då tjänstepliktslagen upphörde att gälla i natt. Det
kan således hända, att det t. o. m. blir en skärpning.

Jag vill emellertid med hänsyn även till en offentlig diskussion utanför riksdagen
understryka, att frågorna örn sjukhusens arbetsförhållanden beröra staten
endast då det gäller sinnessjukhusen och undervisningssjukhusen. I övrigt
är det en kommunal angelägenhet, för vissa städer, som ej deltaga i landsting
flir städerna själva, men i övrigt huvudsakligen för landstingen. Vi lia haft

Andra kammarens protokoll IDAG. Nr 31. 5

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på
interpellation.

Svar på fråga. (Forts.)

många diskussioner i riksdagen om den kommunala självstyrelsen, och man
har från alla håll hävdat, att man måste värja sig mot att staten lägger sig i
kommunala förhållanden. Här är ett typiskt område, där den kommunala självstyrelsen
är praktiskt taget hundraprocentig. Jag medger, att staten har inflytande
på själva sjuksköterskeutbildningen, men i fråga örn arbetsförhållanden,
löner och sådant är det landstingsmyndigheterna som ha avgörandet i sin
hand. Jag tror för min del, att när man diskuterar dessa saker man icke helt
skall förbise ett sådant fundamentalt faktum i vår samhällsorganisation.

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Vad statsrådet säger örn landstingens
och kommunernas skyldigheter är jag medveten örn, och jag nämnde
detta också i mitt lilla anförande. Men när det visar sig, att landstingen och
kommunerna sköta denna fråga så dåligt, borde det vara angeläget för de statliga
myndigheterna att ingripa. När jag ringde upp medicinalstyrelsen och sökte
få uppgift örn hur denna fråga låg till, meddelade man där, att man inte
hade annat än tidningsuppgifter, vilket sade mig, att det inte var något anmälningstvång
i fråga örn dessa platsbrister. Därför undrar jag, om man inte från
medicinalstyrelsens sida bör ingripa något kraftfullare när det gäller det sätt
på vilket man ute i de olika distrikten sköter just dessa frågor.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som yttrade:
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har
herr Svensson i Ljungskile frågat mig:

1. Anser herr statsrådet att bristen på arbetskraft inom näringslivet i allmänhet
och inom jordbruket i synnerhet samt behovet av största möjliga livsmedelsproduktion
motiverar ett längre uppehåll i de militära övningarna innevarande
sommar?

2. örn så är fallet, anser sig herr statsrådet omedelbart kunna vidtaga erforderliga
åtgärder för militärövningarnas inställande under de två å tre månader,
då behovet av arbetskraft i jordbruket är störst?

3. örn dylika åtgärder kräver riksdagens medverkan, kan man då emotse
framställning till riksdagen härom?

Till grund för interpellationen ligger ett uttalande vid folkpartiets i Bohuslän
valkretsmöte innevarande vår, vilket i särskild skrivelse framförts till mig.
I denna skrivelse anhålles, att värnpliktiga som äro jordbrukskunniga måtte
i år erhålla en jordbrukspermission på två månader, förslagsvis under juli och
augusti.

I en, med kammarens tillstånd framställd interpellation har vidare herr Onsjö
under hänvisning till bristen på arbetskraft inom jordbruket frågat mig, örn
jag är villig att för riksdagen framlägga proposition om sådan ändring av gällande
vämpliktslag, att möjlighet beredes regeringen antingen att befria värnpliktiga
eller förordna om uppskov till ett följande år med sådan efterutbildning
som i nämnda lag omförmäles.

Dessa båda interpellationer besvarar jag i ett sammanhang.

Till en början bör erinras, att vid truppförbanden för närvarande ligger inne
i huvudsak endast den åldersklass värnpliktiga som skall fullgöra sin lagstadgade
första tjänstgöring. De närmast föregående somrarna togs härutöver ett
mycket stort antal värnpliktiga i anspråk för beredskapstjänstgöring. Till

Måndagen den 1 juli 1940.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

jämförelse kan nämnas, att inkallelserna under de aktuella månaderna juni, juli
och augusti år 1943 utgjorde 6—10 gånger den nu inneliggande åldersklassen,
år 1944 7—8 gånger denna åldersklass och år 1945 2 gånger åldersklassen. Örn
hänsyn tas endast till militärtjänstens inverkan på arbetskraftsförhållandena
inom näringslivet, kan alltså konstateras, att en avsevärd förbättring i situationen
inträtt.

Det oaktat är, såsom även i interpellationerna framhållits, arbetskraftstillgångep
inom jordbruket och inom näringslivet i övrigt fortfarande så otillfredsställande,
att medverkan från försvarets sida påkallats. Härvid har avsetts
att för jordbruksarbete frigöra närmast sådana nu i militärtjänst varande
värnpliktiga som äro jordbrukskunniga. Av årets rekryter äro enligt centrala
värnpliktsbyråns statistik följande sysselsatta inom näringsgruppen jordbruk,
nämligen inom armén 7 630, inom marinen 919 oell inom flygvapnet 570,
d. v. s. tillsammans något över 9 000 eller 20—25 % av styrkan vid respektive
truppförband. Med dessa siffror kan jämföras dep hos de lokala arbetsförmedlingsorganen
redovisade bristen på arbetskraft vid jordbruket, vilken under maj
månad uppgick till 9 122 platser. Då emellertid denna statistik torde redovisa
endast en del av efterfrågan på arbetskraft, skulle ett frigörande av nämnda
värnpliktiga för jordbruksarbete knappast vara av sådan betydelse som de anförda
siffrorna skenbart utvisa, I detta sammanhang bör observeras, att gällande
värnplikt-slag icke medger, att inkallade värnpliktiga kommenderas till
arbetsanställning inom jordbruket. Sådan arbetsanställning måste baseras på
ett frivilligt åtagande från de värnpliktigas sida, varför det icke kan utan vidare
förutsättas, att den värnpliktiga arbetskraften helt kommer jordbruket
till godo. Skulle ledigheten bringas att omfatta även icke-jordbrukskunniga
värnpliktiga, komme givetvis ytterligare ett antal värnpliktiga att kunna tas i
anspråk för jordbruksarbete — huru många bleve beroende på villigheten hos
de värnpliktiga själva.

Örn sålunda de ifrågasatta åtgärderna för frivilligt ianspråktagande av värnpliktiga
icke skulle vara av avgörande betydelse för jordbruket, komme de att få
så mycket mera genomgripande konsekvenser för den militära utbildningen.
Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna, vilkas mening jag inhämtat, ha
framfört mycket allvarliga betänkligheter mot att åtgärder i avsett syfte vidtas.
Deras yttranden kunna sammanfattas på följande sätt. Första tjänstgöringen
för de värnpliktiga uppgår med nu planlagda uppehåll till omkring
11 månader. Ett uppehåll på två till tre månader så relativt kort tid efter de
värnpliktigas inryckning — i april för arméns del — kommer att spoliera rekrytutbildningen.
Arméns förbandsövningar i september kunna icke hållas
utan måste ersättas med fortsatt rekrytutbildning. Någon möjlighet att ta igen
den förlorade tiden genom att förskjuta utryckningen av åldersklassen framåt
i tiden finns icke, då tillgängligt befäl och förläggningsutrymmena icke tillåta,
att två hela åldersklasser samtidigt utbildas. De månader övningsuppehållet
omfattar skulle därför komma att ur utbildingssynpunkt vara förlorade, örn
uppehållet skulle omfatta även gruppen K, d. v. s. studenter och likställda
m. fl., skulle deras återgång till civil verksamhet och studier allvarligt försvåras.
Arméchefen anser, att jordbrukets behov av arbetskraft bör tillgodoses
inom ramen för fastställda uppehåll, sammanlagt tre veckor, samt erinrar, att
övningsuppehållet i rekrytutbildningen ursprungligen tillkommit i detta syfte.
Den föreliggande arbetskraftsbristen är, framhåller arméchefen vidare, icke ett
särfall endast för innevarande år utan beroende av en fortgående förändringinom
samhället. Den tid den värnpliktige undergår utbildning för att örn så
erfordras kunna deltaga i landets försvar skall användas uteslutande härför
och icke för andra samhällsuppgifter. De krav som i dessa hänseenden kunna

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar vå interpellation. (Forts.)

ställas böra enligt arméchefens mening på annat sätt tillgodoses. Chefen för
marinen framhåller särskilt, att utbildningen av stampersonal skulle försvåras
och krigsberedskapen nedsättas. För kustartilleriets del förordas dock, trots
allvarliga olägenheter ur militär synpunkt, att de värnpliktiga med vissa undantag
erhålla ledighet för deltagande i jordbruksarbete under högst en månad
(augusti). Chefen för flygvapnet har funnit det möjligt att för högst
två månader hempermittera vissa av de jordbrukare som vid flygvapnet fullgöra
första tjänstgöring under förutsättning att dessa vid senare tidpunkt fullgöra
den militära tjänstgöringen. Dessa jordbrukare skulle därvid ersättas av
värnpliktiga som icke äro jordbrukare och som skola fullgöra repetitionsövning.
Överbefälhavaren framhåller, att ett uppehåll i övningarna örn två ä tre
månader skulle innebära, att utbildningen reves sönder med svåra följder för
krigsmaktens effektivitet. Överbefälhavaren anser, att krigsmaktens hjälp till
jordbruket bör lämnas inom ramen för ordinarie övning-suppehåll.

Statens arbetsmarknadskommission har i särskild promemoria vitsordat, att
enligt tidigare års erfarenheter de värnpliktiga rekryternas insatser i jordbruket
varit av stort värde. Därest så skulle visa sig erforderligt, avser kommissionen
att även i sommar intressera de värnpliktiga att under det ordinarie
övningsuppehållet antaga jordbruksarbete. Härvid skulle eftersträvas, att övningsuppehållet,
efter samråd mellan vederbörande truppförband och länsarbetsnämnder,
förlädes till den ur jordbrukets synpunkt lämpligaste arbetstiden.
Kommissionen har understrukit, att ytterligare åtgärder för att frigöra arbetskraft
genom avbrytande av värnpliktstjänstgöringen enligt kommissionens
uppfattning borde tillgripas endast såsom en nödfallsåtgärd.

För egen del anser jag mig kunna i huvudsak ansluta mig till arbetsmarknadskommissionens
uppfattning. Det redan anförda har visat, att ett längre
avbrott i militärövningarna får högst betänkliga följder för hela värnpliktsutbildningen,
vilket för övrigt ligger i sakens natur. Ett sådant avbrott endast
ett par månader efter de värnpliktigas inryckning måste innebära en misshushållning
i utbildningshänseende, även om den ur militär synpunkt förlorade
tiden skulle kunna återställas genom senare utryckning, vilket — såsom av
det föregående framgår — är förenat med stora svårigheter. Skulle å andra
sidan situationen inom jordbruket behöva föranleda långtgående arbetskraftsreglerande
åtgärder, som trots olägenheter av skilda slag måste gå ut över militär
utbildning och annan verksamhet, är det givet, att den föreliggande frågan
måste upptas till övervägande från de förutsättningar som då föreligga.
För närvarande är det min avsikt att verka för att det uppehåll i övningarna
som normalt äger rum kommer jordbruket till godo på bästa sätt.

I herr Svenssons i Ljungskile interpellation har antytts, att den ifrågasatta
ledigheten från militärtjänstgöringen skulle kunna vara av värde även för näringslivet
i övrigt. För egen del är jag tveksam på denna punkt. Dels torde
det vara svårt inom flertalet yrkesområden att under några veckors tjänstgöring
dra tillräcklig nytta av denna arbetskraft. Dels torde villigheten hos de värnpliktiga
att åta sig dylikt arbete icke vara särskilt framträdande. Dels skulle
det säkerligen vara förenat med svårigheter att till de områden som bäst behöva
arbetskraft dirigera de värnpliktiga som önska åtaga sig avsett arbete.
Jag utgår därför från att den föreliggande frågan, såsom också i det föregående
förutsatts, i huvudsak har avseende på jordbrukets säsongbetonade behov
av arbetskraft.

Härmed torde de av herr Svensson i Ljungskile framställda frågorna få anses
besvarade.

Vad beträffar herr Onsjös interpellation får jag — utöver vad som redan
yttrats — erinra att beträffande värnpliktiga, som i år äro skyldiga att full -

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

göra repetitionsövning eller efterutbildningsövning, bestämmelser utfärdats
som innebära väsentliga inskränkningar i stadgad tjänstgöringsskyldighet därigenom
att fullgjord beredskapstjänstgöring får tillgodoräknas. I stort innebära
dessa bestämmelser, att följande kategorier befrias från fullgörande av dylik
övning, nämligen värnpliktiga inskrivna år 1943, som fullgjort minst 30 dagars
beredskapstjänstgöring, samt äldre värnpliktiga, som fullgjort minst 180 dagars
beredskapstjänstgöring. Vidare har föreskrivits, att värnpliktig jordbrukspersonal
icke får inkallas under tiden för sådd och skörd, därest icke tvingande
skäl därtill föranleda. Genom dessa bestämmelser böra hänsynen till jordbrukets
behov ha i allt väsentligt redan beaktats. Skulle erfarenheten visa att
jämkningar i bestämmelserna äro påkallade, ämnar jag föranstalta örn att frågan
underkastas nytt övervägande.

Härmed torde även herr Onsjös interpellation få anses besvarad.

Herr andre vice talmannen, som under detta anförande övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, lämnade nu på begäran ordet till

Herr Svensson i Ljungskile, som anförde: Herr talman! Jag ber att till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framföra mitt tack för
det svar han lämnat på min interpellation. Jag skall be att först få förutskicka
ett par allmänna anmärknigar.

Jag har givetvis såsom alla andra den uppfattningen, att hristen på arbetskraft
kan bli särskilt prekär när det gäller jordbruket och alldeles särskilt när
det är fråga örn skörden, och det är den som det i första hand gäller. Men jag
har dessutom den uppfattningen, att det knappast finns något område inom det
svenska näringslivet, där det för närvarande icke råder brist på arbetskraft.
Örn man därför hade kunnat ordna med ett övningsuppehåll på ett pär månader
för samtliga värnpliktiga, skulle det inneburit en lättnad för arbetsmarknaden
i allmänhet. Jag anser också, att de allra flesta av dessa värnpliktiga
äro från produktiv synpunkt effektivast, örn de komma tillbaka till den plats
som de lämnat. Det är ju så med det stora flertalet människor, att de kunna göra
den största nyttan i allmänhet sett på den plats där de äro vana att arbeta
och kunna utnyttja sin yrkesskicklighet.

Som ett exempel på att det inte bara gäller jordbruket vill jag erinra örn en
tidningsnotis, som jag såg för ett pär dagar sedan. Där hette det, att järnvägsstyrelsen
ville hos regeringen göra hemställan örn hemförlovning av till militärtjänst
inkallade järnvägsmän, i den mån så läte sig göra. Jag tror alltså, att
det från arbetsmarknadssynpunkt skulle ha inneburit en lättnad inte bara för
jordbruket utan även för arbetsmarknaden i övrigt, i fall man hade kunnat
ordna med ett övningsuppehåll. Man har ju också ett starkt intryck av att det
snart sagt inte finns något arbetsområde, där man kan arbeta effektivt, därför
att det fattas det ena eller det andra, och att hela systemet glappar, då den ena
får vänta på den andra. Denna erfarenhet ligger inte så fjärran för var och en
som sysslar med praktiska ting, och det är klart att detta försvagar arbetseffektiviteten.

Herr statsrådet anförde de militära chefernas syn på denna sak, och jag har
i och för sig ingenting att säga örn deras omdömen. Det är ju alldeles klart,
att de skola peka på de olägenheter och de faror, som ett sådant övningsuppehåll
kan innebära från militära synpunkter. Det är ju deras uppgift att framhålla
den sidan av saken, och det är alldeles naturligt och självklart att de också
göra det . När överbefälhavaren talar örn att ett övningsuppehåll på två månader
i stället för på tre veckor, alltså denna differens på feni veckor skulle spoliera
eller riva sönder rekrytutbildningen nied svåra följder för krigsmaktens

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

effektivitet, då har jag nog personligen den uppfattningen, att detta är ett väl
skarpt omdöme. Jag har litet svårt att tro, att en sådan sammanpressning av
övningstiden med fem ä sex veckor för en årsklass utöver vad man planerat
skulle kunna medföra så svåra följder för krigsmaktens effektivitet. Det är ju
många människor som ha det intrycket från sin militärtjänstgöring, att det
skulle kunna ekonomiseras mera med tiden än som sker. Det senaste vittnesbördet
härom fann jag i en ledare i Aftontidningen, där det meddelades, att det
socialdemokratiska ungdomsförbundet från flera håll fått påstötningar beträffande
värnpliktstiden, och jag såg i denna ledare, att man antytt, att tiden icke
utnyttjas så särskilt väl. Jag skall givetvis icke taga upp någon diskussion örn
denna sak, utan jag vill bara säga, att jag tycker, att ett sådant övningsuppehåll
skulle i viss mån kunna neutraliseras genom en anpassning på olika sätt.

En sådan anpassningsförmåga ha vi givetvis i högsta grad behov av i den
dynamiska värld i vilken vi nu leva, där förhållandena skifta så oerhört snabbt,
och där det civila livet nu under många år har fått maka åt sig och i mycket
hög grad anpassa sig efter de ofrånkomliga militära kraven. Vi kunna nu givetvis
ha ett behov av en anpassning i motsatt riktning, så att de militära övningarna
i någon mån få anpassas efter det civila livets behov. Överbefälhavaren
och de militära myndigheterna anse emellertid, att detta är omöjligt, och
de säga, att hjälpen åt jordbruket bör lämnas inom ramen för det ordinarie övningsuppehållet.
Jag har nu personligen det intrycket, att ett sådant uppehåll
på två ä tre veckor inte blir särskilt effektivt. Jag tror inte, att man får ut
per vecka räknat samma hjälp vid ett sådant kortare uppehåll, som man får vid
ett längre uppehåll. Det är ju naturligt, att i ett land, där man har en lagstadgad
två veckors semester, de värnpliktiga som äro inkallade under ett år
och få ett par veckors permission inte äro så pigga på att under denna tid engagera
sig för ett arbete som de inte känna till och inte äro intresserade av. I
många fall blir det därför mera så, att de få ett arbetsintyg än att det egentligen
blir några effektiva arbetsdagar under ett sådant övningsuppehåll. Detta
omdöme galler naturligtvis på intet sätt de människor, som äro engagerade inom
jordbruket och som vid ett övningsuppehåll säkerligen använda både dagar
och delvis även nätter för att försöka klara sina arbetsuppgifter. Men för dem,
som inte äro engagerade inom jordbruket och som skulle kunna tänkas överflyttas
dit, är det nog inte så lätt att effektivt utnyttja ett kort övningsuppehåll,
som självfallet gärna betraktas som semester. Man har då inte heller något
större behov av att tjäna pengar. Vid ett längre uppehåll finns det ju andra förutsättningar
för att vederbörande verkligen bege sig ut i arbetslivet.

Överbefälhavaren säger vidare, att innevarande år inte utgör något särfall
vad bristen på arbetskraft beträffar, utan att denna beror på en fortgående förändring
inom samhället. Ja, vi veta ju alla, att den onormala sammansättningen
av olika åldrar inom det svenska folket icke är en företeelse för i år, utan att
det är något som vi få räkna med tio, femton år framåt. I den mån det är denna
faktor, som inverkar, är det sålunda alldeles riktigt, att detta år inte är något
särfall. Men å andra sidan marschera inte åren upp bredvid varandra, utan
de komma alltid efter varandra, och år 1946 har ju sin plats ganska nära efter
ett sexårigt världskrig med alla de svårigheter på arbetsmarknaden och i fråga
örn varutillförseln, som följa ett sådant krig i spåren. Varken överbefälhavaren
eller någon annan vet ju heller så värst mycket örn hur det år 1949, 1950 eller
låt mig säga 1954 kan ställa sig beträffande arbetskraften. Det är tänkbart,
att situationen på arbetsmarknaden på några år kan i mycket hög grad förändras
till det bättre.

Skulle det nu vara på det sättet, som här Säges, att det läge, vari vi för närvarande
befinna oss när det gäller arbetskraften, kommer att bestå under längre

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

tid, då kan det kanske finnas anledning att fundera över huruvida inte på längre
sikt sommarmånaderna kunde friläggas från militärövningar — detta bara
sagt inom parentes, ty det är ju en sak som knappast hör hemma i detta sammanhang.

Arbetsmarknadskommissionen har i stort sett anfort liknande synpunkter
som de militära befälhavarna, och även herr statsrådet ansluter sig till denna
allmänna syn på saken. Jag skall inte processa med herr statsrådet därom, men
för min personliga del har jag alltjämt den uppfattningen, att vid en allmän
bedömning av de militära riskerna å ena sidan och det behov av arbetskraft,
som råder inom näringslivet, å den andra sidan, bör det finnas motiv för ett
längre övningsuppehåll.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Interpellanten säger, att han inte har för avsikt att föra någon process med mig
beträffande min uppfattning. Jag har inte heller för avsikt att ytterligare
pressa argumenteringen, men det är ett par påpekanden, som jag kanske får
lov att göra.

Den ärade interpellanten anser att det generella behovet av arbetskraft, alltså
inte endast det som gäller jordbruket, skulle göra det befogat med ett allmänt
militärt övningsuppehåll på ett par månader. Han räknar således med att såväl
jordbruket som industrien skulle få en tillströmning av arbetskraft på detta
sätt. Jag måste säga att interpellanten då visar en optimism beträffande möjligheterna
att tillföra näringslivet arbetskraft som jag för min del knappast
tror att det finns någon grund för. Och hurudant skall egentligen detta övningsuppehåll
göras? Örn man resonerar på det sätt, som interpellanten gör, skulle
man väl helst vilja inställa all militär utbildning för att näringslivet skall få
arbetskraft.

Men varför skall man med sådan ensidighet koncentrera uppmärksamheten
just på de värnpliktiga? Det är klart att de, när de ligga under utbildning,
utgöra ett kollektiv, som det är lätt att disponera över, men kan det verkligen
vara riktigt att behandla de värnpliktiga på det sättet, att man först driver
dem hårt under den militära utbildningen och sedan ger dem övningsuppehåll
och förutsätter, att de då med lika stor kraft skola slita inom jordbruket och
industrien? Är det rätt att göra detta, innan man har undersökt, huruvida det
svenska samhället verkligen tar ut all ledig arbetskraft på andra områden?
Finns det inte en hel del människor, som skulle kunna användas i produktionslivet.
vilka nu inte tagas i anspråk?

Jag är inte riktigt tilltalad av denna benägenhet att betrakta den värnpliktiga
ungdomen som en reserv, som man kan sätta in utan något som helst hänsynstagande
till denna ungdoms fysiska uthållighet eller egna önskningar.

Interpellanten finner det svårt att tro, att en ytterligare sammanpressning
av utbildningstiden med fem, sex veckor, såsom föreslagits ifrån Bohuslän,
skulle vara omöjlig. Jag vill inte nu diskutera, huruvida det vore tänkbart
att göra övningstiden kortare än 12 månader. Jag föreställer mig, att det är
en sak, som vi komma att få diskutera här under de närmaste åren. Den väsentliga
invändning, som framförts från de militära myndigheterna är ju, att den
plan, som nu är upplagd för utbildningen, skulle komma att sönderbrytas. De
värnpliktiga rycka in i april, och de ha vid mitten av sommaren inte fått mer
än den allra nödvändigaste utbildningen. Under resten av sommaren skall denna
utbildning förbättras, och det framhålles särskilt i arméchefens yttrande, att
man skulle bli ur stånd att hålla övningarna i september, örn de värnpliktiga
skulle hemförlovas en längre tid. Hela utbildningsplanen skulle på det sättet
råka i olag.

i\''r 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Yi få inte heller förbise, att det är en allvarlig sak att förrycka utbildningen
för en hel årsklass. Tillståndet ute i världen är inte sådant, att vi helt kunna
avskriva möjligheten att nödgas anlita den manliga ungdomen för att försvara
vårt land, och att då ha en årsklass, som är väsentligt sämre utbildad än andra
årsklasser, är ett farligt experiment, som det är naturligt att man reagerar
emot på militärt håll. Och jag tror att man också på civilt håll kan ansluta
sig till den uppfattningen.

Till slut vill jag säga, att det är klart att vid den översyn, för vilken försvarsorganisationen
nu är föremål och som också kommer att gälla utbildningstiden,
måste man taga hänsyn till det förändrade läge, vari vi kommit här i landet
genom den nu så starkt framträdande bristen på arbetskraft.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! För undvikande av missförstånd vill jag säga. att det
är ° inte min mening, att man skulle kommandovägen eller med något som helst
tvång försöka överflytta de värnpliktiga till vissa områden inom näringslivet
— jag anser inte att något sådant passar samman med det samhälle, som vi i
fortsättningen vilja se utvecklas. Jag tror emellertid att vid ett längre övningsuppehåll
skulle åtminstone tre fjärdedelar av de värnpliktiga både själva vilja
återvända till sina platser inom näringslivet och i nuvarande situation kunna
göra en mycket effektiv insats där. När det gäller den andra delen av de värnpliktiga,
alltså de som inte äro bundna inom några vissa områden av näringslivet,
finge man väl göra som man annars gör och bedriva upplysningsverksamhet
och propaganda för att få hjälp även av dem.

Man kan naturligtvis säga, att det är obilligt att just av de värnpliktiga
kräva en sådan här insats i det civila arbetslivet under ett par månaders uppehåll
i de militära övningarna. Men i så fall är det ju ändå obilligare att kräva
en insats av dem under två-veckorsuppehållet, vilket de självklart bara betrakta
som semester.

Det är klart, att hemförlovning av en värnpliktig årsklass inte löser arbets-''
marknadens problem. Det blir bara ett bidrag därtill, men i alla fall inte något
oväsentligt bidrag. Och örn man under alla omständigheter måste tillgodose det
speciella behov av arbetskraft, som vid skördetiden föreligger för jordbrukets
del, så skulle ju inte för dem, som bli kvar på de militära förbanden, övningarna
bli särskilt effektiva, och då är det väl bättre att låta dem göra den
insats de kunna på andra områden av näringslivet.

Härpå anförde:

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Då herr Onsjö inte har tillfälle att
själv tacka herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet för svaret på
hans interpellation, ber jag att å hans vägnar få frambära ett tack för detta
svar. Interpellanten skulle säkert haft flera synpunkter att lägga på denna
fråga, som jag inte skall beröra, men jag ber dock att få knyta ett par reflexioner
till ifrågavarande spörsmål.

Interpellanterna efterlysa, ju åtgärder som i någon mån kunde bidraga till
att minska den brist på arbetskraft som råder vid jordbruket. Denna brist är
sa allmänt känd och erkänd, att alla torde ha klart för sig, vilket allvarligt
problem vi här faktiskt stå inför. Förhållandena äro på många håll fullkomligt
olidliga. De i jordbruket sysselsatta, och då inte minst kvinnorna, få ta på sig
en orimligt stor arbetsbörda, och detta leder ju till att ungdomen i allt större
skaror fly från jordbruket, och de äldre som måste stanna kvar få det allt
värre och värre. Detta är dock ett problem som måste behandlas i ett annat

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

större sammanhang. Vad interpellanterna syftade till var närmast att åstadkomma
åtgärder till omedelbar hjälp med det nu påbörjade skördearbetet.
Detta är säkert ur både jordbrukets och samhällets synpunkt av största vikt,
då det är av stor betydelse att vi kan bärga en, som vi hoppas, god skörd.

En mycket viktig åtgärd, då det gäller att tillföra jordbruket ökad arbetskraft
och den mest effektiva hjälp som kan åstadkommas är givetvis att jordbrukets
ordinarie arbetskraft i största möjliga utsträckning befrias från militärtjänstgöring.
Herr Svensson i Ljungskile har ju tänkt sig, att militärutbildningen
för dem som fullgöra sin värnplikt skulle kunna inställas 2 å 3 månader
under skördetid för att lätta bristen på arbetskraft i jordbruket. Jag är fullt
enig med herr Svensson örn önskvärdheten av en sådan åtgärd, om den kunde
genomföras. Emellertid skulle en sådan åtgärd, för att citera herr statsrådets
svar, komma att »spoliera rekrytutbildningen», en sak som naturligtvis inte
kan ifrågakomma. Därför måste man väl söka sig fram på sådana vägar, som
inte alltför mycket förrycka den militära utbildningsplanen, och i fråga örn
första årets värnpliktiga nöja sig med den ledighet som det ur olika synpunkter
är möjligt att medge.

Vad jag särskilt i detta sammanhang vill framhålla är nödvändigheten av
att ledigheten lägges så att den i största möjliga utsträckning kan utnyttjas
vid jordbruket. I detta avseende har tiden för tidigare skördepermissioner
kanske inte var så väl vald. Dessutom bör man ju ha garantier för att ledigheten
verkligen användes för skördearbete. Det system som i detta avseende
användes under kriget fungerade såvitt jag vet tillfredsställande, och örn det
kunde tillämpas, då det gäller ledighet för skördearbete, tror jag att det vore
värdefullt.

Vad herr Onsjö i sin interpellation har vänt sig emot och som jag särskilt
vill understryka är de svårigheter som möta vid den s. k. efterutbildningen.
Även med den inskränkning beträffande skyldighet att fullgöra sådan tjänstgöring,
som statsrådet här har talat örn, kan det inte undgås, att fäll inträffa
där man måste fråga sig, örn det militära värdet står i rimlig proportion till
de offer den enskilde måste bringa. Jag skall inte nu ta fram några exempel,
som bevisa min åsikt fastän jag har sådana från min egen hembygd, men jag
tror det vore bättre örn de lokala militärmyndigheterna visade större förståelse
för jordbrukarnas belägenhet än vad som nu är fallet. Det finns nämligen
många som dra sig för att söka hjälp i högre instans. Då emellertid herr statsrådet
i sitt svar lovat att, örn så erfordras!, underkasta frågan nytt övervägande
återstår det för mig endast att betyga min tacksamhet för statsrådets positiva
inställning till detta för många jordbrukare så svåra problem.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! dag anser att man inte bör lämna
oemotsagt vad herr Svensson i Ljungskile här säde örn att den hjälp, som lämnats
av hempermitterade militärer under den korta tiden av tre veckor inte
skulle ha varit någon effektiv hjälp. Med den kännedom jag har örn deras
insats, måste jag säga att de ha varit till stor nytta. Jag har själv flera gånger
haft sådan hjälp, och jag har sett hur det varit på granngårdar. Även de, som
inte tidigare haft arbete inom jordbruket, lia försökt göra sitt allra bästa. Man
har inte alls varit noga med arbetstiden utan har satt till alla krafter för att i
den gemensamma sakens intresse hjälpa jordbrukarna att bärga sin skörd.

Jag tycker därför att det bör här i riksdagen till protokollet uttalas ett tack
för den effektiva insats, som dessa hempermitterade militärer lia gjort. Jag är
också säker på att de inte heller komma att svika örn jordbruket åter behöver
hjälp till skördens bärgning.

Härmed var överläggningen slutad.

INr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på
interpellation.

§ 9.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd till mig framställd interpellation
har herr Johansson i Stockholm erinrat örn vissa uppgifter i tidningspressen,
enligt vilka tyska legationen i Stockholm till Berlin sänt underrättelser
grundade på hos »Generalstab Gastland» i februari 1945 föreliggande
uppgifter. Interpellanten har anfört, att en kommuniké som försvarsstaben
den 13 februari utsänt i denna sak vore i vissa hänseenden mycket öppenhjärtig
och klar, i andra hänseenden dunkel. Interpellanten har till mig riktat
följande frågor:

Har papperet (telegrammet, sammanställningen) nr 951 W, innan det kom
i tyskarnas ägo, förefunnits inom försvarsstaben eller hos någon av dess underavdelningar
eller hos någon person i tjänst hos försvarsstaben eller sådan
underavdelning?

Örn så är fallet, anser försvarsministern att den av försvarsstaben verkställda
undersökningen i ärendet är tillräcklig och att den av försvarsstaben
utfärdade kommunikén ''skall betraktas som i alla avseenden korrekt?

Har försvarsministern för avsikt att låta verkställa någon undersökning rörande
vilken eller vilka personer i marinledningens tjänst som kan ha furnera!
den tyska krigsledningen med uppgifter vilka införskaffats av den svenske
marinattachén i London?

I anledning a.v de två första frågorna vill jag anföra, att den fortsatta
undersökningen i denna fråga icke givit något egentligt nytt utöver vad som
anförts i den förutnämnda kommunikén. Undersökningen fortgår emellertid
och kan måhända leda till ytterligare klarläggande av denna fråga.

Den tredje frågan har sin grund i vissa uttalanden av kommendörkaptenen
Boldt-Christmas i boken »Voro vi neutrala?». Dessa uttalanden beröra BoldtChristmas’
förhållande till brittiska amiralitetet under hans tid som marinattaché
i London och lyda:

»Något misstroende från amiralitetets sida mötte jag som sagt till att börja
med inte. Först på våren 1937 blev jag genom min förbindelseofficer underrättad
örn att amiralitetet beslutat inskränka på de informationer, som genom
mig lämnades till svenska marinstaben, enär det konstaterats, att upplysningar,
^om jag på anmodan av de svenska myndigheterna införskaffat, redan
efter några veckor nått Berlin. Han nämnde därvid också, att det inrapporterats
att den tyske marinattachén i Stockholm av rnarinstaben på flera sätt
favoriserades på sin engelska kollegas bekostnad.»

Ät en särskild utredningman, envoyén V. Assarsson, har jag uppdragit
att föranstalta örn erforderlig utredning rörande grunden för dessa uttalanden.
Utredningen har numera verkställts och resultatet sammanfattats i en skrivelse
av den 27 juni 1946 från utredningsmannen. I denna skrivelse yttras följande.

»Vid samtal jag efter uppdragets erhållande haft med Boldt-Christmas i
saken har denne förklarat, att han fått ovanstående meddelande från engelska
amiralitetets. dåvarande förbindelseofficer med de i London stationerade utländska
marinattachéerna —■ Commander Victor Cyril Dorman-Smith — under
en efter en gemensam måltid företagen promenad i Hyde Park, varunder
de bl. a. diskuterat frågan örn det militära underrättelseväsendets organisation
i olika länder. Någon precisering av vad informationerna i fråga skulle
ha rört sig örn hade Dorman-Smith icke givit; Boldt-Christmas hade för sin
del icke heller begärt någon sådan. Han hade icke ens till marinstaben inrapporterat
Dorman-Smith’s ifrågavarande meddelande utan inskränkt sig till

Måndagen den 1 juli 1940.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

att anmäla saken för beskickningschefen, friherre Palmstierna, i tanke att
denne skulle inberätta, vad som förekommit, till utrikesminister Sandler, som
just vid den tidpunkten väntades till London.

Boldt-Christmas, som tidigare tjänstgjort i tyska flottan, hade enligt egen
utsago på grund av sin bekantskap från den tiden med tyske marinattachén
blivit välsedd gäst hos ambassadören von Bibbentrop. Till svar på min fråga,
huruvida man icke skulle kunna tänka sig, att brittiska »Intelligenee Service»
med anledning av Boldt-Christmas’ goda förbindelser med tyska ambassaden
fattat misstankar, att han i samtal med sin tyske kollega givit denne del av
sina iakttagelser på det sjömilitära området, svarade Boldt-Christmas, att så
icke kunde ha. varit fallet. Boldt-Christmas hade nämligen städse undvikit
att. diskutera militära frågor med tyske marinattachén, och Dorman-Smith
hade för övrigt vid ifrågavarande samtal uttryckligen påpekat, att tyske
marinattachén i Stockholm på olika sätt favoriserades på sin engelske kollegas
bekostnad, med vilket uttalande han måste lia avsett, att Boldt-Christmas’
informationer nådde Berlin via tyska beskickningen i Stockholm.

Chefen för marinen har berett mig tillfälle att genomgå samtliga av BoldtChristmas
under senare delen av år 1936 samt förra delen av år 1937 insända
marinattachérapporter. Såvitt jag kunnat konstatera, refereras icke i dessa
i något fall av brittiska amiralitetet lämnade informationer, och synas de
överhuvud taget ej innehålla några uppgifter av hemlig natur. Ifrågavarande
rapporter återge huvudsakligen i engelska tidningar och lidskrifter gjorda
uttalanden i olika sjömilitära frågor, försedda med Boldt-Christmas’ egna kommentarer
och reflexioner. A sagda rapport finnas åsätta de militärpersoners
initialer, som fått taga del av desamma.

Då — enligt vad som upplysts från vederbörande engelskt håll — Commander
Dorman-Smith numera tagit avsked från sin tjänst i engelska. flottan
och slagit sig ned som jordbrukare i Sydafrika, har det icke varit möjligt taga
någon kontakt med denne.»

Utredningsmannen framhåller, att man icke torde kunna vänta få något
svar på en direkt skriftlig förfrågan till Dorman-Smith rörande vad som
förefallit mellan honom och Boldt-Christmas vid deras samtal i Hyde Park,
samt anför därefter sammanfattningsvis följande.

»Av vad ovan anförts torde framgå, att vidare forskande rörande grunden
till det Boldt-Cristmas av Dorman-Smith givna meddelandet knappast kan
tänkas ge något positivt resultat. Att Boldt-Christmas vid tidpunkten för detsammas
lämnande icke själv fäst något större avseende därvid måste däremot
stå klart, eftersom han icke omedelbart ansett sig böra alarmera marinstaben
i saken. Då Boldt-Christmas’ rapporter vidare ej innehålla några upplysningar
av hemlig art samt än mindre några hänvisningar i dessa göras till från brittiska
amiralitetet inhämtade informationer, synas skäl föreligga antaga, att
Dorman-Smith endast velat under ett privat samtal genom ovannämnda meddelande
låta Boldt-Christmas — och genom honom svenska marinstaben — förstå,
att brittiska amiralitetet vore missnöjt med den enligt dess mening favoriserade
ställning, som tyske marinattachén i Stockholm komme i åtnjutande
av hos den svenska marinledningen.»

För egen del vill jag endast tillägga, att någon enbart för Sverige avsedd
brittisk marinattaché icke fanns utsedd vid den ifrågavarande tidpunkten. Den
i Berlin stationerade brittiske marinattachén tjänstgjorde även i Stockholm
och hade antagligen icke lika goda möjligheter att uppehålla iörbindelsen med
de svenska myndigheterna som örn han stadigvarande haft sin verksamhet förlagd
till Sverige.

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härmed torde den av interpellanten framställda tredje frågan vara besvarad.

Vidare yttrade:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag tackar statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet för hans svar. vilket var synnerligen utförligt
beträffande den tredje frågan men knapphändigt beträffande den första och
den andra. Det kanske nu kan synas vara småsaker jämfört med vad som
sedermera blivit bekant örn fallet Kellgren, men när jag den 2 mars framställde
denna interpellation visste svenska folket ännu ingenting om dessa
saker.

Vad först angår frågan nr 3. som statsrådet besvarade utförligt, nämligen
kommendörkapten Boldt-Christmas’ uttalanden i sin bok, att engelske förbindelseofficeren
hos militärattachéerna 1937 vid en promenad i Hyde Park antydde,
att tyskarna via Stockholm hade mycket bra reda på vad den svenska beskickningens
representanter fingo reda på i London, så innebar detta ju icke
något konkret påstående som i den första och den andra frågan. Det byggde ju
uteslutande på vad denne engelske förbindelseofficer sagt. Jag vill betona med
anledning av envoyé Assarsson utredning, att detta engelska omdöme icke
nödvändigt behövde bero bara på vad som stått i marinattachéns rapporter
utan också kunde ha andra grunder. I övrigt finner jag i utredningen ett litet
långsökt resonemang, när man antyder, att Intelligence Service kunde ha misstänkt
just militärattachén Boldt-Christmas, som då hade vänner vid den tyska
legationen. Jag tycker det är långsökt, därför att just kommendörkapten BoldtChristmas
blivit varg i veum hos vår marinledning, därför att han hade något
så ovanligt som allierade sympatier. Men själva påståendet behöver ju icke
vara så farligt nu, sedan den nermanska tvättinrättningen kommit i gång.

De första och andra frågorna rörde något helt annat, och jag skall bara i
korthet bringa i kammarens erinran vad det var. Den 13 februari i år publicerade
tidningen Expressen bland annat under rubriken »Tyska spioner kom
över generalstabsdokument» en mycket intressant redogörelse, som kom från
den tyske chefspionen Hermann Schultze, vilken senare liksom gudomen befanns
vara en treenighet. Enligt detta avslöjande kunde ännu på nyåret 1915,
alltså sista krigsåret, den tyska spionagetjänsten i Stockholm genom codeteleprinter
skicka meddelanden — militärt mycket betydelsefulla sådana — om
de allierade truppernas staber och ställningar i Frankrike. I dessa meddelanden
angives, att de härstammade från »Generalstab Gastland», d. v. s. svenska
generalstaben. Expressen återgav t. o. m. två sådana meddelanden i faksimile,
vilka som sagt skulle ha kommit från »Generalstab Gastland». Det ena rörde
bland annat de franska och amerikanska truppernas ställning i Frankrike vid
nyaret 1915. Det andra rörde de kanadensiska truppernas ställning.

Strax _ efteråt kom — återgiven i Expressen den 11 februari 1916 — den
deklaration från försvarsstaben, som jag omnämnt i min interpellation, vilken
kommuniké i vissa hänseenden är utförlig och i andra avseenden dunkel. Det
sägesjdär, att försvarsstaben uppsnappat avskrifter av dessa telegram liksom
en mångfald andra nästan omedelbart. En undersökning hade genast igångsatts.
Resultatet av denna, vilket underställts regeringen, gav vid handen att
telegrammen icke voro grundade på någon inom försvarsstaben verkställd sammanställning.
Det kan ju ge svar på frågan, örn det är på generalstaben eller
vid Karlavägen som sammanställningen gjorts. Däremot bestrider icke försvarsstaben,
att dessa dokument, som kommit i tyskarnas händer, kunna ha varit på
försvarsstaben. Vidare heter det: »Däremot återgav de efter allt att döma
utdrag ur en handling som av bl. a. svensk underrättelsetjänst förvärvats på

Måndagen deni 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

den internationella spionmarknaden. Denna handling kan av någon mellanhand
möjligen ha använts som utbytesmedel för att erhålla andra upplysningar.
Ett sådant utbyte är vanligt inom hemlig- underrättelsetjänst.»

Samma dag, den 14 februari, förekom i Expressen en ledare med rubriken
»Spionerimetoder», som i alla avseenden verkade vara inspirerad från försvarsstaben,
där man ytterligare spinner på detta tema. Det talas också där örn att
telegrammen icke byggde på någon inom försvarsstaben gjord sammanställning,
utan på dokument som på den internationella spionbörsen förvärvats av den
svenska underrättelsetjänsten. Vidare heter det: »Dokumenten torde genom
mellanhand ha använts som bytesvara för andra och, vill man hoppas, för
Sverige viktigare informationer. En dylik byteshandel är vanlig i ali hemlig
underrättelsetjänst och givetvis i och för sig ytterst osympatisk, men den hemliga
tjänsten tillämpar ju sin speciella moralkodex.»

Sedan går man in på talet örn en läcka i generalstaben och säger, att det
naturligtvis icke är uteslutet, att en sådan förekommit, och det hestrides icke
heller i försvarsstabschefens kommuniké — det är general Ehrensvärd som utsänt
denna kommuniké — men det är därför icke givet, att det är försvarsstaben,
som varit den skyldige. »Läckan, örn nu en sådan har förekommit, har
mycket väl kunnat uppstå på annat håll, där man också haft tillgång till militära
handlingar och informationer.» Detta »också»1 är anmärkningsvärt, och
det kan ju tänkas, att försvarsstaben därmed menar t. ex. utrikesdepartementet.
Dock torde det vara uteslutet, att den läcka, som nyss uppenbarats genom
fallet Barthel i Berlin, ger någon förklaring i detta fall.

I denna ledare heter det vidare, att i dessa motbjudande riskabla affärer
kan det ligga i den internationella agentens intresse att övervärdera sin källa
för att därigenom göra varan mera lockande och att hänvisningen till »Generalstab
Gastland» kan vara en dylik medveten övervärdering. Mien bär är
det icke någon liten agent, som skickar rapporter, utan den stora tyska spioncentralen
på Karlavägen 59. Det är cheferna själva, som skickat det på codeteleprinter,
och dé arbetade säkerligen som goda tyska ämbetsmän. De behövde
icke reklamera sina varor särskilt, och om man på det hållet säger »Generalstab
Gastland» har man all anledning tro, att det också härstammar från »Gene-,
ralstab Gastland». Det göres även en liten antydan, att det särskilt under
krigets tidigare skede kan ha funnits sådana läckor. Men här är det icke fråga
örn krigets tidigare skede utan början av 1945, när det var klart för alla, att
tyskarna voro slagna, men då det givetvis var mycket värdefullt för tyskarna
att få veta, hur de allierade grupperats i Frankrike, dag ställer frågan vilka
för Sverige viktiga uppgifter det kan vara som man i det läget ville byta
till sig för dessa viktiga dokument.

Jag konstaterar vidare ett mycket intressant faktum. I försvarsstabens kommuniké
meddelas, att samtliga dessa uppgifter uppfångats ordagrant av det
svenska underrättelseväsendet. Jag förmodar, att det icke är första gången,
som det svenska underrättelseväsendet hittat sådana saker, alltså mycket utförliga
spionrapporter till Tyskland. Arten av den verksamhet, som utövades
i fyra hus på Östermalm, nämligen Karlavägen 59 och 99, Nybrogatan 27 och
Kaptensgatan 6, vilka angivits som de stora hörnstenarna i det tyska spioneriet,
måste ha varit bekant för det svenska försvarets högsta ledning. Var det
känt för arméns underrättelseväsende borje det också varit bekant för säkerhetspolisen.
Jag noterar det intressanta faktum, att inga som helst åtgärder
vidtogos under kriget mot dessa spioncentraler, trots att saker som dessa voro
bekanta.

Naturligtvis kan detta synas blygsamt jämfört med de fakta, som vi senare
i enlighet med regeringens'' löfte skola få lära känna i en vit bok och som

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

här i någon mån berörts i en tidigare debatt, nämligen att tyskarna särskilt
före Stalingradslaget icke behövde ha så mycken hemlig underrättelseverksamhet,
därför att den tyske militärattachén von Uthmapn erhöll mycket viktiga
och utförliga uppgifter örn Sveriges beredskap eller om Sveriges uraktlåtenhet
att ha beredskap vid gränserna exempelvis kring den 9 april. Dessa uppgifter
voro sanningsenliga, därför att det »icke lönade sig att ge en så välunderrättad
man några falska uppgifter», och de gåvos på samlingsregeringens order av
chefen för kommandoexpeditionen general Kellgren.

Jag är, herr talman, mycket väl medveten örn att detta att ge underrättelser
på en regerings order är något högst legalt, men svenska folket har icke sinne
för dessa nyanser. I den mån vidden av dessa avslöjanden blivit kända har
kontrasten uppmärksammats mellan dessa straffria legala överlämnanden av
alla viktiga uppgifter till tyskarna och att man exempelvis samtidigt lät polisen
åtala och domstolarna döma en chaufför i Stockholm till 12 års straffarbete
för att han talat örn att några tanks vid ett förband blivit försenade två
månader. Under samma tid dömdes svenska arbetare till tre års straffarbete för
att de räknat järnvägsvagnarna i tyska tåg. Svenska folket har synnerligen
svårt att förstå skillnaden mellan de hemliga läckorna och den stora legala
officiella pumpningen. Jag vill hoppas, att samtidigt som den vita boken framlägges
örn det sistnämnda vi även få höra litet mera örn dessa saker. Skulle
icke skillnad göras mellan legalt och illegalt och skulle det dömas efter vad
dessa saker betydde för de främmande makterna, exempelvis vad dessa uppgifter
betydde för dem som utarbetare »Blåräven»; eller »Polarräven» eller hur
man nu vill översätta namnet för planen på anfallet mot Sverige 1943, vilken
omintetgjordes genom slaget vid Orel-Kursk — skulle man ställa mot varandra
å ena sidan den lilla underrättelsen om de 4 å 5 pansarvagnarna och å andra
sidan dessa omfattande uppgifter och skulle dessa saker bedömas på samma sätt,
så skulle det kanske talas örn 12 år ena gången och 12 000 år den andra. Samtidigt
som jag betonar detta, hoppas jag, att försvarsministern icke skall förtröttas
i sin strävan att få fram mera utförliga och klargörande svar även på
de första och andra frågorna i interpellationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Jag skall, innan jag i någon män berör interpellantens metoder att draga in helt
ovidkommande saker i denna fråga, lägga till rätta i ett pär avseenden med
anledning av hans anmärkningar. Det förhöll sig på det sättet, som interpellanten
också har framhållit, att genom fjeska spioncentralen i Stockholm till Berlin
skickades ett antal telegram, vilka ha visat sig gå tillbaka till en uppställning
beträffande vissa befäl i Europa. Det inträffade alltså under tiden februari
fram till april månad 1945, att den tyska spioncentralen i Stockholm vidarebefordrade
dessa uppgifter till Berlin. När detta blev känt, sporde man sig,
varifrån detta dokument kunde ha kommit och vad som låg bakom det faktum,
att spioncentralen därvid åberopade »Generalstab Gastland». Den utredning,
som har ägt rum, visar att det möjligen kan ha rört sig örn ett dokument, som
man här i Sverige haft till hands och som använts för ett visst utbyte, alltså
för att det svenska underrättelseväsendet skulle få någonting i utbyte av tyskarna.
Det måste väl ändå vara ganska klart, herr Johansson, att det vid den
tidep, alltså från februari fram till april 1945, var åtskilliga saker, som vi hade
intresse att få kännedom om, när det gällde tyskarnas planer i det hårt trängda,
man kan faktiskt säga hopplösa läge, vari den tyska krigsmakten då befann
sig. Vad som framför allt intresserade oss var ju de tyska planerna på

Måndagen den 1 juli 1940.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

och elen, tyska tron på möjligheterna att hålla ut i Norge och Danmark. Det
förefaller mig uppenbart, att det därvidlag fanns ett svenskt intresse, som
underrättelseväsendet tillgodosåg, när nian sporde sig, huruvida det skulle vara
lämpligt att lämna tyskarna utbytesmaterial, om vi kunde få något annat
i stället. Yad skulle tyskarna ha fått? Det var icke någon sammanställning,
som herr Johansson uttryckte sig, av staber och ställningar i Europa utan
helt enkelt en, såvitt jag förstår, fullständigt värdelös sammanställning av
namn. Den blev visserligen hemligstämplad vid den tidpunkten, men jag tror
icke det kan vara någon fara att jag nu anger vad det gäller. Det står, att på
västfronten är general Dwight Eisenhower överbefälhavare för expeditionskåren
i väster, souschef för den allierade expeditionskårens stab är airfield marshall
Arthur William Teddor och chef för den allierade staben generallöjtnant
Walter Bedell-Smith etc. Det var alltså rena beteckningar på staber och
namnet på dessas befälhavare men ingenting örn deras belägenhet. Det är uppenbart,
att trots den fullständiga omöjligheten för det tyska försvaret vid den
tidpunkten att draga någon nytta av en uppgift rörande allierade truppernas
belägenhet på västfronten, skulle det varit ytterst olämpligt, om man från
svensk sida spritt något sådant. Men det är inte något sådant det är fråga om,
utan det gäller en uppställning med namn på befälhavare, som givetvis inte
kan ha något som helst värde ur tysk synpunkt. Jag vet infe vad svenska
underrättelseväsendet kan ha fått i stället, men det förefaller mig att man
måste beakta det mycket ringa värde, som låg i detta svenska utbytes objekt.
Att det var ganska värdelöst framgår därav, att den tyska spioncentralen i
Stockholm visserligen skickade i väg ett telegram, nr 951 W, i februari örn
denna namnlista, men fortsatta stycken ur densamma sändes inte förrän långt
fram i april, uppenbarligen därför att spionen i fråga resonerade som så, att han,
även under de sista månaderna borde ha något att tillhandahålla sina uppdragsgivare
i Berlin för att överhuvud taget kunna upprätthålla sin ställning. Följaktligen
portionerade han ut upplysningarna i det riktiga medvetandet, att det
var fullständigt likgiltigt vid vilken tidpunkt de skulle komma till Berlin. Det
är sålunda en väsentlig felbedömning man gör sig skyldig till, när man framställer
detta såsom någon särskilt stor och uppseendeväckande sak.

Sedan jag sagt detta, herr talman, tror jag knappast att jag behöver gå in
på någonting av det som herr Johansson yttrade beträffande svaret på frågan
3). Herr Johansson sade visserligen att det kunde ha varit andra saker än marinattachén,
kommendörkapten Boldt-Christmas’ rapporter till Stockholm, som
föranlett att man ingrep från svensk sida. Men hela denna fråga har ju ändå
fått sin tillspetsning av det faktum, att Boldt-Christmas inför offentligheten
angivit, att vissa informationer, som han fått i London och vidarebefordrade
till Stockholm, sedermera skulle ha gått vidare till Berlin. Det förefaller migsom
örn den utredning, som verkställts av envoyén Assarsson, skulle fullständigt
klargöra, att det icke finnes någon grund för detta påstående.

Jag kommer därefter, herr talman, med några ord in på en annan fråga,
som här berördes av herr Johansson; jag kanske får lov att ta upp den trots
att den ligger utanför interpellationens egentliga område. Det gäller det sätt,
på vilket nian ifrån den svenska kommandoexpeditionens sida under kriget upprätthållit
kontakten med den tyska krigsmaktens representant liksom med andra
större eller mindre staters härvarande militärattachéer.

I dagarna kommer att utgivas en vit bok, och jag tycker att herr Johansson
kunde lia låtit denna sak vara tills han fått ta del av denna bok. Eftersom
saken emellertid nu kommit in i diskussionen kanske jag ändå får lov att säga,
att det icke framkommit något som skulle kunna kasta minsta skymt av misstanke
på den befattningshavare, som det här gäller. Det bör också vara ganska

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1940.

Svar vå interpellation. (Forts.)

klart att om man skall, som Ilar varit nödvändigt, upprätthålla en permanent
kontakt med de främmande militärattachéerna, så är detta en utomordentligt
ömtålig uppgift. Herr Johansson hade fäst sig vid att det sagts av vederbörande
befattningshavare, att han icke velat lämna den tyske militärattachén
oriktiga uppgifter. Ja, det är riktigt, men han tillfogade: När det inte ansågs
möjligt att jag lämnade riktiga uppgifter, lämnade jag inga uppgifter alls.
Detta betyder att den uppgiftslämning, som då förekom, helt och hållet underordnades
de strävanden, som den svenska regeringen hade satt sig före, nämligen
att i görligaste mån förhindra, att man på tysk sida tolkade svenska
dispositioner oriktigt. Herr Johansson får kanske ändå medge, att det fanns
en tidpunkt då det var ganska viktigt, att våra dispositioner icke föranledde
missförstånd. Jag tror det måste sägas vara ganska ovärdigt att på detta
sätt nu efteråt föra process emot den, som hade att fylla så utomordentligt
svåra uppgifter som det här gällde.

Kanske får jag tillägga också, bl. a. därför att herr Johansson snuddade vid
den tyska s. k. polarrävsplanen, att det under de senaste månaderna, mer eller
mindre under medverkan från svensk sida, utomlands framförts åtskilliga beskyllningar
emot svenska officerare. I intet som helst fall har det visat sig
att dessa beskyllningar haft någon grund. Beklagligtvis måste det sägas —
som jag nu antydde — att dessa påståenden i utlandet icke sällan ha gjorts
under medverkan från svensk sida. Kanske kan jag också tillfoga, att det
utomlands säkerligen inte skulle lämnats utrymme åt dessa misstankar, anklagelser
och beskyllningar, om man inte på otillbörligt sätt och utan verklig
grund här hemma i Sverige hade på ett tidigt stadium ägnat sig åt denna
trafik att framställa svenska officerare och andra befattningshavare såsom
icke fullt lojala mot sitt land.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten
örn den i senaste delen av statsrådet Vougts anförande berörda frågan, då den,
gissar jag, kommer upp i annat sammanhang. Jag skall bara ge ett par repliker.

I vad gäller plan Blåräven är den icke något försök från svensk sida att
misstänkliggöra svenska officerare. Hela denna plan utarbetades av den tyske
generalen Bammler. Det är en anfallsplan mot Sverige, som hittades av allierade
trupper i Tyskland och. som återgivits i Krasnaja Svezda i faksimil. Den
innehaller i detta avseende ingenting annat än den tyska krigsledningens uppfattning
örn vissa svenska officerare. Jag har inte yttrat mig om i vilken mån
den var berättigad. Lyckligtvis kommo vi genom segern vid Orel aldrig i den
situationen, att den tyska krigsledningen fick pröva, örn dess åsikter därvidlag
voro riktiga eller felaktiga.

Vad uppgifterna från general Kellgren beträffar förhöll det sig, såvitt jag
minns, kring, den 9 april så, att man den vägen gav tyskarna underrättelse om
att vi egentligen^ inte hade så mycket trupper vid gränsen. Detta blev ofarligt
när läget var sådant, att ett diplomatiskt ingripande österifrån i alla fall
räddade oss. Men örn inte så varit förhållandet, gissar jag att meddelandet
örn att vi inte hade mycket trupper vid gränsen skulle ha varit lika olyckligt
för oss, som frånvaron av trupper vid gränserna var för våra grannländer
Norge och Danmark. Nog om den saken. Därtill återkomma vi.

I huvudfrågan konstaterar försvarsministern i dag att ett utbyte av informationer
förekommit. Jag är mycket tacksam för att han i sitt andra anförande
mer .konkret och utan omsvep medgav, att utbyte av spionhandlingar och upplysningar
förekommit. Men då statsrådet säger att det som vi gåvo i utbyte
för något som han inte vet vad det var — möjligen för upplysningar örn tyskarnas
planer med Norge och Danmark — var för tyskarna särdeles betydelse -

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

löst, att det endast gällde uppgiften att Eisenhower var befälhavare i Frankrike
etc., så var det inte bara det, herr försvarsminister!

Jag har här i min hand ett faksimil, återgivet i Expressen, med några rader
ur dessa codeteleprintrapporter, som inledes med: »In Generalstab Gastland
vorliegenden Unterlagen von Februar 1945.» I fortsättningen konstateras de
franska arméernas sammansättning — det är inte bara en uppräkning av namn
på befälhavare. Chefen för första franska armén heter så och så, heter det,
och hans stab befinner sig där och där. Sedan redovisas andra franska armékåren,
bestående av en rad uppräknade förband, ytterligare en del franska
förband och slutligen några amerikanska förband. På grundval av dessa uppgifter,
att där och där ligga staberna o. s. v., kan naturligtvis ett militärt
högkvarter rita mycket noggranna kartor över hur de allierade truppstyrkorna
grupperats just vid den tidpunkten. Det var således alls inga betydelselösa
dokument, som lämnades i utbyte till tyskarna.

Jag är på det klara med att vi vid denna tidpunkt kunde behöva upplysningar
örn vad tyskarna tänkte sig beträffande Norge och Danmark, men jag
undrar om det var nyttigt för oss, att viktiga upplysningar örn de allierade
truppernas dispositioner den gången användes som växelmynt på den internationella
spionmarknaden.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Av det faktum att det i telegram från den tyske agenten förekommer vissa
uppgifter beträffande orter, följer icke nödvändigtvis att samma uppgifter ha
ingått i det dokument som vederbörande erhållit från svenskt håll.

När jag talat örn detta har jag hela tiden utgått ifrån att den uppfattning,
som försvarsstaben i kommunikén givit uttryck åt beträffande detta utbyte,
är riktig men jag har icke några nya fakta att stödja mig på.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag skall inte ge mig in på den förra delen av
debatten ehuru jag tycker det är ganska anmärkningsvärda uppgifter som försvarsministern
här lämnat örn det dokumentutbyte, som ägt rum mellan den
svenska polisen och de tyska militärmyndigheterna. Det torde emellertid, vilket
herr statsrådet ställer i utsikt, bli tillfälle att närmare få ta del av dessa rätt
uppseendeväckande förhållanden när den vita boken kommer.

Vad som föranlett mig begära ordet var en passus i slutet av statsrådets
anförande som, örn jag hann anteckna rätt, lydde så här: »Beklagligtvis ha inte
sällan dessa meddelanden i utländsk press tillkommit under medverkan från
svenskt håll.» Jag tar för givet att vad herr statsrådet med denna passus åsyftar
måste vara de meddelanden, som lämnats av Raynold News och som diskuterats
ganska livligt här i Sverige. Men örn ifrån statsrådsbänken en sådan något
oklar anklagelse riktas emot svenskt håll förefaller det mig, som örn herr statsrådet
mäste anse det angeläget att närmare precisera för kammaren vad det
är för »svenskt håll» som lämnat sin medverkan till denna publicering i utländsk
press. Det har ju tidigare gjorts antydningar örn detta. När statsrådet nu
upprepar dern tror jag det är ett intresse inte bara för kammaren utan för en
vidsträckt opinion, att man hemställer till herr statsrådet örn närmare precisering
av dessa uppgifter.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Frågan vilka
det eventuellt kan gälla, som varit verksamma härvidlag, låter jag återgå till
herr Ståhl, för den händelse herr Ståhl kan besvara den.

Andra kammarens protokoll WJtO. Nr SI.

JNr 31.

Jlåndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Johansson i Stockholm: På statsrådets senaste anmärkning till mig,
att det inte var säkert, att ifrågavarande agents upplysningar förekommit i
det svenska dokumentet vill jag svara, att jag inte heller skulle ha antagit detta
örn de inte i överskriften till detta codeteleprintmeddelande hade stått: »Enligt
i Generalstab Gastland föreliggande uppgifter».

Herr Ståhl: Till herr statsrådet vill jag säga, att det icke är jag utan herr
statsrådet, som gjort antydningar om att sådana uppgifter skulle ha lämnats till
utlandet från svensk sida. Vidare vill jag säga att jag icke har den blekaste
aning om detta utan de meddelanden härom som förekommit ha lämnats dels i
den press som står herr statsrådet närmast, och dels av herr statsrådet själv
i andra kammaren i dag dock utan att herr statsrådet — jag noterar detta ■—
vill eller kan precisera dessa, som jag kallade dem nyss något hemlighetsfulla
antydningar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Jag vill ytterligare
lämna den upplysningen till herr Johansson i Stockholm att örn det förhöll
sig så att det för en internationell spion var möjligt att åberopa »Generalstab
Gastland», var det en förmån som han givetvis använde, utan att man
därför kan påstå att alla uppgifter han således lämnade verkligen kommit från
»Generalstab Gastland».

överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar pd Herr statsrådet Danielson erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talinierpellation.
, j en me(] hammarens tillstånd framställd interpellation har herr Janson
i Frändesta anfört bl. a.:

Hedan före årsskiftet 1945—1946 visade det sig att tillgångarna på fodersäd
och kli voro knappa i förhållande till de kvantiteter av dessa varor för vilka
jordbrukarna erhållit inköpskuponger. Strax efter nyåret blev härigenom också
situationen främst beträffande kli men även beträffande fodersäd mycket bekymmersam
och har alltsedan dess varit i hög grad otillfredsställande. Beträffande
fodersäden torde en förklaring till de påtalade förhållandena åtminstone
delvis ligga i att jordbrukarna till det allmänna icke kunnat avstå de myckenheter
fodersäd, som livmedelskommissionen beräknat.

I fråga örn kli är emellertid det påtalade förhållandet desto mera anmärkningsvärt.
Livsmedelskommissionen har mycket väl med tämligen liten felmarginal
kunnat beräkna den inhemska produktionen och i fråga örn det importerade
kliet har någorlunda tillfredsställande beräkningar också varit möjliga, även
örn importen i början av året försenades och försvårades på grund av strejker
och andra svårigheter i exportländerna. Från den berörda handelns sida har
upprepade gånger hos resp. statliga regleringsmyndigheter och organ påtalats,
att kupongtilldelningarna, särskilt av kli, försatt handeln i en mycket bekymmersam
situation, då de så avsevärt överstigit de disponibla tillgångarna därav.

Herr Janson har i anledning härav frågat chefen för folkhushållningsdepartementet,
örn denne vore beredd att vidtaga åtgärder för att förhindra att berörda
förhållanden kommande utfordringssäsong upprepades.

I egenskap av tillförordnad chef för folkhushållningsdepartementet får jag i
anledning av interpellationen anföra följande.

Vid uppgörande av plan för jordbrukarnas leveranser av fodersäd under konsumtionsåret
1945/46 uppskattade statens livsmedelskommission — enligt vad
kommissionen meddelat — det oundgängliga behovet av fodersäd för tilldel -

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningar av olika slag till sammanlagt 416 000 ton, inberäknat ett övergångs
lager den 31 augusti 1946 om 30 000 ton. Behovet av fodersäd sökte kommis
sionen att i största möjliga utsträckning nedbringa genom användning av ersättningsmedel
bl. a. kli. Tillsammans med ett övergångslager på 34 000 ton
fodersäd den 1 september 1945 erhölls genom användning av dylika ersättningsmedel
täckning för 96 000 ton. Återstående tilldelningsbehov, eller 320 000
ton, skulle således behöva täckas genom leveranser av fodersäd från jordbrukarna.
Av särskilda skäl ansåg sig kommissionen dock icke kunna utfärda
leveranäbesked på större totalkvantitet än cirka 295 000 ton.

Det ursprungligen beräknade underskottet kom i följd av olika omständigheter
— bl. a. svagare skörd och mindre leveranser från jordbrukarna än väntat
— att stiga till omkring 70 000 ton. Därjämte blev behovet av fodersäd och
ersättningsmedel större än beräknat på grund av den fortgående ökningen av
kreatursstocken. Med hänsyn härtill blevo tilldelningsnormerna mycket snäva.
Man sökte därjämte utnyttja alla möjligheter att täcka underskottet genom import
av fodermedel från utlandet. Sålunda beräknar kommissionen, att omkring
35 000 ton majs och 55 000 ton kli komma att före konsumtionsårets utgång ha
införts och tagits i anspråk för här angivna syfte.

Tack vare den import, som ägt eller kommer att äga rum, och trots det ogynnsamma
resultatet av jordbrukarnas fodersädsleveranser, kan man enligt livsmedelskommissionen
förvänta, att före konsumtionsårets utgång jämvikt kommer
att ha uppnåtts mellan behovet av fodermedel och tillgången på dylik vara.

Vad särskilt angår situationen beträffande kli uppger livsmedelskommissionen,
att under hela hösten 1945 samt långt in i januari månad 1946 förelåg ett
lageröverskott. Såväl kvarnarna som spannmålsbolaget gjorde hos livsmedelskommissionen
framställning örn åtgärder för extra tilldelning av varan för att
därigenom öka avsättningen. Klilagren hos kvarnar, fodermedelshandlare och
spannmålsbolaget uppgingo vid utgången av var och en av månaderna oktober,
november och december till cirka 21 000 ton. Vid utgången av januari hade
lagren sjunkit till 14 000 ton och utgjorde vid utgången av februari, mars och
april respektive 8 000, 6 000 och 8 600 ton.

I syfte bl. a. att underlätta jordbrukarnas fodersädsleveranser beslöt livsmedelskommissionen
i januari 1946 medgiva en hela landet omfattande extra tilldelning
av 10 kilogram kli per ko. Vid denna tidpunkt bedömdes klisituationen
gynnsamt. Denna tilldelning i förening med den omständigheten, att underskottet
på fodersäd måste kompenseras, ökade behovet av kli. Samtidigt eller
rätt snart minskade den inhemska produktionen av kli i följd av ändringar i
förmätnings bestämmelserna, och en betydande eftersläpning i importen uppstod
på grund av hamnarbetarstrejker i utlandet, tonnagesvårigheter m. m.
Dessa förhållanden medförde, att knapphet på kli började göra sig gällande i
mars månad. Dylik knapphet har alltsedan dess, åtminstone inom vissa områden,
varit för handen. Till och med april månad hade importen av kli utgjort
allenast omkring 9 400 ton, under det att programenligt minst 18 100 och under
gynnsamma skeppningsbetingelser uppemot 25 000 ton skulle ha inkommit.

Interpellanten uppger, att det intill utgången av april månad 1946 fanns av
inom landet tillverkat och av importerat kli 119 000 ton, medan genom krisorganen
till jordbrukarna utdelats kuponger för 154 000 ton. Livsmedelskommissionen
har framhållit, att dessa siffror icke utan närmare förklaringar och
kompletteringar giva en riktig bild av läget. Sålunda bör beaktas, att de till
och med april månad utlämnade inköpsbeviscn för kli till en betydande del avse
hela kosumtionsåret, alltså tiden intill den 1 september, och att resten avser
tiden till och med maj månads utgång. Vidare framhåller kommissionen, alf enligt
erfarenheter från tidigare konsumtionsår icke alla utlämnade inköpsbevis

Nr 31.

Måndagen den 1 juli 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

företes för inköp. Den påvisade ogynnsamma balans mellan tillgången på kli
och efterfrågan på varan, som förelåg viel april månads slut, säges för övrigt
åtminstone till någon del bero på den omständigheten, att allmänheten, vilken
genom pressen och på annat sätt varslats örn försämringen av försörjningsläget,
i större utsträckning än normalt efterfrågat kli hos handlandena.

Av det anförda framgår, att under vissa perioder av innevarande år inom
landet förefintliga lager av kli icke varit tillräckliga för att tillgodose den efterfrågan,
som förelegat med hänsyn till den tilldelning av varan, som vid denna
tidpunkt beviljats. Öivetvis är detta ett förhållande, som såvitt möjligt bör
undvikas. Särskilt i fall, som det här ifrågavarande, då ransoneringsperioderna
äro av ganska lång varaktighet kunna emellertid omständigheter inträffa, som
göra att situationer sådana som de här berörda kunna uppstå. Dessa omständigheter
ha i förevarande fall varit det mindre goda resultatet av jordbrukarnas
fodersädsleveranser, eftersläpningen i importen, ändrade förmalningsbestämmelser
och ökat djurantal. Man torde ha skäl antaga att försörjningsläget på
ifrågavarande område under nästa konsumtionsår icke skall bliva utsatt för sådana
friktioner, som under innevarande år. Utvecklingen kommer emellertid att
följas med den största uppmärksamhet, och de åtgärder komma att vidtagas,
som föranledas av förhållandena.

Härpå yttrade

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Danielson
få framföra mitt tack för det svar, som nu lämnats på min interpellation.
Då statsrådet slutar sitt svar med att framhålla, att utvecklingen kommer att
följas med den. största uppmärksamhet och att de åtgärder komma att vidtagas,
som föranledas av förhållandena, så kan jag nu fatta mig ganska kort.

Emellertid vill jag till diskussion ta upp något av vad som sagts i svaret,
I detta redogöres för anledningarna till de påtalade missförhållandena. Det
framhålles, att de sammanhänga bl. a. med fodersädsleveranserna, förmalningsbestämmelserna
och det ökade djurantalet. Ja, allt detta kan nog vara
riktigt, men jag har dock för min del svårt att förstå, att en sådan omständighet
som att fodersäd icke inlevererats i den takt och den myckenhet, som
man räknade med, kan motivera att man lämnar ut inköpskuponger på kli,
en omständighet, som naturligtvis gör att efterfrågan i stället blir större än
den eljest skulle varit. Det förhållandet motiverar som sagt icke. att man
lämnar ut inköpskuponger för mera kli än som finns tillgängligt. På tal örn
förmalningsbestämmelserna är det också riktigt, att man genom hårdare förmälning
fått mindre kli vid de svenska kvarnarna än man räknat med. Detta
är emellertid en sak, som livsmedelskommissionen haft möjlighet att bedöma
och kunnat ta hänsyn till, när man bestämde tilldelningen a.v kli. På samma
sätt förhåller det sig med det ökade djurantalet. Det bör ju icke heller i och
för sig medföra, att man lämnar ut mera kli än man har inköpskuponger till.

I svaret framhålles vidare, att det är svårt att bedöma hur stor tilldelningen
skall vara, då ju ransoneringsperioden är så lång som den är. Ja, det är väl
där som vi egentligen ha pudelns kärna. Pansoneringsperioden har enligt mitt
förmenande gjorts för lång. Det finnes ingenstädes föreskrivet, att perioden
skall lia viss längd. När man arbetat under så osäkra förhållanden som man
gjort ända sedan januari beträffande, tillgången på detta fodermedel, hade det
varit på sin plats att sätta en kortare ransoneringsperiod än man gjort.

Här sägs, att det har gjorts framställningar från handelns och spannmålsbolagets
sida om ökad tilldelning av kli. Detta är riktigt. Men dessa framställningar
gjordes på hösten 1945, när tillgången på kli var mycket rikligare.

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 31.

Svar på interpellation. (Forts.)

Spannmålsbolagets framställning gjordes den 5 november 1945. Det kan icke
på något vis tågås till intäkt för den tilldelning av kli, som skett för detta år.

Herr talman! Jag skall tillåta mig att med ett enda exempel belysa vartill
detta lett. Jag skall ej upprepa siffrorna i interpellationen. Jag skall taga
ett exempel från en ganska stor lokalförening i Skåne. För ungefär tre veckor
sedan hade denna lokalförening inneliggande klikuponger motsvarande 180
ton. Med stor möda lyckades man skrapa ihop 10 ton. En vecka längre fram
eller för ungefär 14 dagar sedan hade man sammanlagt kuponger för tillhopa
350 ton, som man icke hade möjlighet att effektuera. Man hade icke någon
möjlighet att få fram detta kli.

Herr talman! Jag skall icke klanka på dem det vederbör. Jag är på det
klara med att det varit många svårigheter. Med det slut på svaret, som statsrådet
här lämnade, anser jag, att man bör ha fått en garanti för att man så
långt som överhuvud taget är möjligt skall undvika att få ett sådant förhållande
på detta område, som vi haft under detta år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
453, till Konungen i anledning av väckta motioner örn förläggande till Västerbottens
län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk.

§ 12.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.51 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 31.

Lördagen den 6 juli 1946

Lördagen den 6 juli.

Kl. 1 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26, den 27, den 28 och den 29 nästlidna juni
samt den 1 innevarande juli.

§ 2.

Justerades protokollet för denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

482851