1946. Andra kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1946:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 30.

Fredagen den 28 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 256, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn s. k. språktillägg till folk- och småskollärare i finskspråkiga
områden i landet.

Kammaren beslöt att redan vid detta sammanträde till avgörande företaga
detta endast en gång bordlagda ärende.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse, som träffats mellan
kamrarnas talmän, ifrågavarande gemensamma omröstning komme att äga rum
vid plenum lördagen den 29 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av en mellan Sverige och Turkiet träffad
handelsöverenskonrmelse.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Handelsöverenskommelse
mellan
Sverige och
Island.

Herr Utbult: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att göra något yrkande
om ändring av det föreliggande förslaget till handelsavtal med Island,
men jag kan icke underlåta att göra en del påpekanden.

De som voro med här i kammaren år 1937 fingo lyssna till en redogörelse
av min nu bortgångne kollega här på bohusbänken Erik Johansson, då han
redogjorde för den behandling, som våra fiskare fingo röna av isländarna under
det att de voro vid Island på sillfiske och vid vissa tillfällen besökte isländska
fjordar eller andra hamnar. Det är mer än underligt, att en vänskapligt sinnad
makt kan behandla en annan makts medborgare på ett så nonchalant sätt som
här förekommit. Riksdagsman Erik Johansson hade två år å rad varit med vid
Island på sillfiske, och han visste sålunda vad han talade om. Att lägga märke
till är, att de svenska fiskarena bedrevo sitt fiske ute på internationellt vatten,
där alla ha samma rätt till fiske. År 1939 blev det en viss liten uppmjukning i
de hårda och omänskliga förhållanden, som förut hade varit rådande inom de
isländska territorialvattnen.

Andra hammarens protoholl 1940. Nr SO.

Nr 30.

Fredagen den 2$ juni 1946 fm.

Handelsöverenskommelse mellan Sverige och Island. (Forts.)

Då frågan om handelsavtalet med Island var före här i kammaren år 1945,
gjordes en del erinringar av såväl Erik Johansson som Waldemar Svensson för
att icke bättre villkor uppnåtts i fråga örn svenska fiskares möjligheter att bedriva
ett lönande sillfiske i närheten av Island. Det framkom emellertid då, att
de isländska underhandlarna voro välvilligt inställda till de svenska fiskarenas
önskemål och lovade att framlägga dessa, som också voro den svenska regeringens,
för sin regering då de kommo hem till Island. Ingenting har emellertid
avhörts örn ifrågavarande spörsmål förrän underhandlingarna voro slutförda
i år om ett nytt avtal med Island, då det framkom genom pressen, att underhandlarna
hade svarat, att de icke hade fullmakt att taga upp några som helst
underhandlingar örn de frågor, som jag här berört och som gälla svenska fiskares
möjligheter i isländska farvatten. Det har upplysts att förhandlingar
pågått med islänningarna i den berörda frågan, och utrikesutskottet har i sin
hemställan utgått ifrån att det skall visa sig möjligt att beträffande de svenska
fiskarenas arbetsförhållanden vid fiske i de isländska farvattnen ernå en för
svenska intressen tillfredsställande lösning.

För min egen del hade jag en liten svag förhoppning förlidet år om att det
skulle bli åtminstone något litet resultat, alldenstund de isländska förhandlarna
den gången icke ställde sig helt avvisande. Men i år torde väl ingen hysa
en tanke på att det genom underhandlingar efter avtalets undertecknande skall
bli något som helst resultat, alldenstund den isländska regeringen beslutat att
skärpa bestämmelserna örn de svenska fiskarenas fiskemöjligheter vid Island
genom att upphäva de bestämmelser som gällde 1939.

Då man tänker på att Sverige var islänningarnas stärsta kund i fråga örn
inköp av salt sill före kriget — vi köpte nämligen därifrån icke mindre än
65 miljoner kg på tre år (1937—1939) för en summa av 19 ä 20 miljoner
kronor — hade det väl varit riktigt, att frågan örn våra fiskares arbetsförhållanden
hade varit ordnad, innan handelsavtalet undertecknats, i stället för
att komma i efterhand. Såsom frågan nu ligger till kan jag, herr talman, icke
yrka bifall till det föreliggande avtalet med Island.

Herr Fast: Herr talman! Yi ha ju här att göra med ett förhållande som icke
bara berör Sverige utan även andra länder, med vilka Island har förbindelser.
Jag vill vidare erinra om att frågan har samband med den isländska lagstiftningen
på detta område.

Jag skall icke närmare gå in på de möjligheter, som kunna erbjuda sig för
en uppmjukning av dessa förhållanden, då jag icke tror att det skulle vara
särskilt lämpligt. Utskottet har emellertid givit en anvisning till regeringen
att söka tillvarataga de möjligheter som kunna yppa sig att även under avtalstiden
bereda de svenska fiskarena en bättre ställning. De möjligheter, som
stått våra förhandlare till buds ha, enligt alla de upplysningar man inhämtat
från utskottets sida, blivit utnyttjade. Ingen som helst anmärkning däremot
har kunnat göras. Förhandlarna ha gjort sitt yttersta för att tillgodose svenska
intressen. Men det finns en gräns därvidlag, som det land sätter, med vilket
man skall ingå avtal, då landet ställer sig på den ståndpunkten, att det hellre
avstår från avtalet än ger upp vissa, för landet viktiga pincipiella ståndpunkter.

Jag hoppas, att det skall bli möjligt att så småningom komma fram till ett
för de svenska fiskarena mera tillfredsställande resultat än det som hittills
kunnat uppnås och som ingen kan klandras för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

J § 4.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets memorial, nr 8, angående ersättning till dess tjänstemän;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättningar för viss från ockuperat land härrörande egendom; nr

234, i anledning av Kungl. Majlis framställningar örn anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, och till omskolning av i militärtjänst skadade;

nr 235, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till granskningnämnden för vissa patentansökningar m. m.,''
nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost under avlönings staten .för kommerskollegium; och

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1946/47.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 238, i anledning av Kungl. Maj :tö Åtgärder till
proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen järn- främjande av
te i amnet vackta motioner. försörjningen.

Kungl. Majit hade i propositionen nr 279, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 10 maj 1946, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för tertiär-
och tilläggslåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus,

dels medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma att beviljas under budgetåret 1946/47, bestämdes till 3,25 %,
dels ock för budgetåret 1946/47 anvisa följande anslag, nämligen under femte
huvudtiteln till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av
1 545 000 kronor, till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag
av 300 000 kronor, till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor, till Bidrag till främjande av
bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor
och till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av
9 000 000 kronor ävensom å kapitalbudgeten under statens utlånings fonder till
Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett
investeringsanslag av 70 000 000 kronor, till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett investeringsanslag av 15 000 000 kronor och
till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av 220 000 000 kronor
samt under fonden för låneunderstöd till Tertiärlån till viss bostadsbygge
nadsverksamhet ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor, till Lån till uppförande
och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag av
6 000 000 kronor samt till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal motioner.

I en inom andra kammaren av herr Holmberg m. fl. väckt motion, II: 40,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 194ö fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
hemställa om sådan ändring av nu gällande bestämmelser rörande bostadsförbättringsbidrag,
att par. 5 i kungörelsen härom finge i motionen angiven lydelse.

I motionen II: 158 av herr Kempe m. fl. hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa örn förslag till bestämmelser beträffande
inlösen av bostadsrättsinnehavarnas andelar i fastigheter, vilka uppförts
med stöd av statliga lån, samt att Kungl. Majit därvid beaktade de förslag,
som i motionen anförts örn samhällets övertagande av fastigheterna och
de organisatoriska riktlinjerna för förvaltningen av dessa fastigheter.

I en inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt motion, 11:556,
hade hemställts, att riksdagen i anslutning till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
måtte för sin del besluta, att även fastigheter, som uppförts med stöd
av statliga tertiärlån före den 1 juli 1946, skulle komma i åtnjutande av den
räntesänkning till 3 % på tertiärlånen, som i propositionen föreslagits framdeles
komma de allmännyttiga bostadsföretagen till del, och att räntesänkningen utnyttjades
för att sänka den nuvarande hyresnivån; att amorteringstiden för de
statliga lånen förlängdes utöver vad som för olika slag av byggnader föreslagits
i propositionen och att hyresnivån reglerades i anslutning därtill; att
kommunerna erhölle tertiärlån mot 2 % ränta, vilken lägre ränta skulle användas
för att sänka hyresnivån i de av kommunerna producerade bostadslägenheterna;
att tertiärlån till enfamiljshus (egna hem) skulle utgå efter samma
normer som till flerfamiljshus uppförda av allmännyttiga företag, d. v. s. lån
till 100 % av fastighetsvärdet och till 3 % ränta och att räntan på tidigare tertiärlån
för denna verksamhet sänktes i motsvarande grad; att subventionen per
kvadratmeter lägenhetsyta utsträcktes till att gälla samtliga dyrortsgrupper och
att lägsta beloppet fastställdes till 1 krona per kvadratmeter lägenhetsyta; att
kommuner med minst 2 000 invånare ålades att upprätta bostadsförsörjningsplaper;
att utskottet med anledning av dessa förslag skulle beräkna och föreslå
anslagen i proportion till den ökning av utgifterna, som förslagen medförde;
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställde örn utarbetande av
förslag till ändrad lagstiftning att föreläggas höstriksdagen, enligt vilken kommunerna
ålades att, i händelse bostadsförsörjningen inom kommun icke vore
tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättring, att upprätta kommunal
bostadsförmedling och örn skyldighet för fastighetsägare att upplåta hyreslediga
lägenheter till bostadssökande, som den kommunala bostadsförmedlingen
anvisade, samt hemställa örn proposition med förslag att hos byggnadslånebyrån
skulle anställas kvalificerade konsulenter, som kunde ställas till kommunernas
förfogande för att utreda bostadsbeståndet och bostadsbehovet, uppgöra
bostadsförsörjningsplaner samt giva råd och anvisningar angående kommunal
bostadsproduktion.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, i anledning av motionen 11:202
och med avslag å motionen II: 556, i vad nämnda motioner avsåge ränta å nya
tertiärlån beträffande flerfamiljshus, medgiva, att räntefoten å nämnda lån
bestämdes till 3 %,

B. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna 1: 364,
1:365 och 11:557, 1:367 och 11:554 samt 11:555, i vad nämnda motioner
avsåge tertiärlånens belåningsgränser, godkänna i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 10 maj 1946 förordade förslag i fråga om dylika gränser,

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med a.vslag å motionerna I: 365
och 11:557 saint 1:367 och 11:554 godkänna i nämnda statsrådsprotokoll

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
förordad särskild amorteringsskyldighet, begränsad till enskilda byggnadsföretagare,

D. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 556,
i vad nämnda motion avsåge amorteringstiden för de för flerfamiljshus avsedda
tertiärlånen, godkänna vad i samma protokoll förordats i detta hänseende,

E. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna II:
202 och 11:556, i vad nämnda motioner avsåge villkoren för äldre, för flerfamiljshus
avsedda tertiärlån, godkänna vad i nämnda statsrådsprotokoll anförts
i frågor, som sammanhängde med tidpunkten för de nya lånevillkorens
ikraftträdande,

F. beträffande frågor, vilka ej behandlats under A—E, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1:357 och 11:547 samt 1:367 och II:
554 godkänna av utskottet förordade ändrade grunder för tertiärlåneverksamheten
i avseende å flerfamiljshus,

G. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 556,
i vad nämnda motion avsåge utsträckning av subventionen per kvadratmeter
lägenhetsyta, godkänna i förenämnda statsrådsprotokoll förordade ändrade
grunder för tilläggslåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus,

H. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 364
samt II: 202, 555 och 556, i vad nämnda motioner avsåge ändrade grunder för
tertiärlån till enfamiljshus, godkänna vad i nämnda hänseende förordats i förutnämnda
statsrådsprotokoll,

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna 1: 366
och 11:558, i vad nämnda motioner ej avsåge anslagsfrågan, samt motionen
11:40 godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts i fråga örn bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden under nästa budgetår,

J. med bifall till Kungl. Majlis förslag

1) medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka komme att beviljas under budgetåret 1946/47, bestämdes till 3,25 %,

2) för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa

a) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar 1 545 000 kronor,

b) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader 300 000 kronor,

c) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer 10 000 000
kronor,

K. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I:
366 och 11:558 i vad nämnda motioner avsåge anslagsfrågan till Bidrag till
främjande av bostadsbyggande på landsbygden för budgetåret 1946/47 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor,

L. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret 1946/47 anvisa

1) under femte huvudtiteln till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett
reservationsanslag av 9 000 000 kronor,

2) under statens utlåningsfonder

a) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett investeringsanslag av 70 000 000 kronor,

b) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett
investeringsanslag av 15 000 000 kronor,

c) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av 220 000 000
kronor,

3) under fonden för låneunderstöd

a) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor,

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

b) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor,

c) till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor,

II. att i motionerna 1:364 och 11:555 framlagt förslag om skrivelse till
Kungl. Maj:t ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,

lil. att i motionerna 1:365 och 11:557 framlagt förslag i fråga örn utförande
av kommunernas byggnadsverksamhet ej måtte av riksdagen bifallas,

IV. att i motionerna 1:365 och 11:557 framlagt förslag beträffande belåningsgränsen
för sekundärlån ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,

V. att motionerna 1:37 och 11:23 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda,

VI. att motionen II: 158 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,

VII. att motionen II: 159 ej måtte av riksdagen bifallas,

VIII. att motionen II: 556, i de delar nämnda motion icke behandlats under
I. A, D, E, G- och H, ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Bäckström, Heiding,
Mannerskantz, fröken Andersson, herrar Ohlin, Falla, Pettersson i Dahl, Onsjö
och Birke, vilka ansett,

_ dels att de tre på varandra följande stycken å s. 29 i utskottets yttrande,
vilka började med orden »Utskottet tillstyrker» och slutade med orden »samt
II: 555» bort ersättas med ett uttalande av i reservationen angiven lydelse,

dels ock att momentet I. B. i utskottets hemställan i anslutning härtill bort
hava följande lydelse:

»B. I anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 364, I: 365 och
11:557, 1:367 och 11:554 samt 11:555, i vad nämnda motioner avsåge tertiärlånens
belåningsgränser, godkänna av utskottet förordat förslag i fråga
om dylika gränser»;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström, Mannerskantz, fröken
Andersson, herrar Ohlin, Falla och Birke, vilka ansett,

dels att det stycke å s. 29 i utskottets yttrande, vilket började med orden
»Utskottet vill» och slutade med orden »Kungl. Maj:ts förslag» bort hava
i reservationen angiven lydelse,

dels ock att momentet I. C. i utskottets hemställan i anslutning härtill bort
hava följande lydelse:

»C. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 367 och II: 554 samt med avslag å motionerna I: 365 och II: 557 godkänna
av reservanterna förordad särskild amorteringsskyldighet, avseende samtliga
byggnadsf öretagare».

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Birke: Herr talman! Statsutskottets majoritet tillstyrker, att tertiärlånens
övre gräns för kommuner och allmännyttiga företag sättes till 100 %
av avkastningsvärdet, för kooperativt organiserade företag till 95 % och för
enskilda till 85 %. Detta innebär, att de enskilda företagen få en sänkning av
gränsen med 5 %, medan de kooperativa företagen och de kommunala få gränsen
höjd med 5 %.

Vad beträffar lånegränsen för kommuner, synes det mig lämpligt att alltjämt
kräva en viss insats av eget kapital som ett moment av försiktighet. Särskilt
i vissa konjunkturlägen kan man annars förvänta, att en alltför vidlyf -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
tig och icke väl genomtänkt byggnadsverksamhet kommer att äga rum. I andra
sammanhang, när staten lämnar bidrag till kommunerna, kräver man som
regel en mindre insats av kommunerna. Därför synes det mig välbetänkt att
kräva en mindre insats och behålla de nuvarande bestämmelserna örn 95 %.

Något bärande skäl till att de kooperativa företagen nu skola få en höjning
av gränsen med 5 % och de enskilda en sänkning med 5 % kan jag icke finna
att utskottet på något sätt anfört. Den föreslagna nedsättningen av belåningsgränsen
för enskilda företag innebär en skärpning av kravet på kontantinsats.
En sådan åtgärd får till följd högre räntekostnader, som i sin tur medföra en
fördyring av hyran till nackdel för hyresgästen. Det ligger nära till hands
att göra den reflexionen, att enskilda företag skola beredas sämre villkor för
att man därigenom skall eliminera eller minska konkurrensen med kommunala
och kooperativa företag.

Jag kan icke finna annat än att det vore rättvist, att enskilda och kooperativa
företag bleve likställda och att nuvarande lånegräns av 90 % tillämpas
för båda dessa kategorier av företagare.

Utskottsmajoriteten föreslår vidare en gentemot de enskilda företagarna
ogynnsammare amorteringsplan än som skall tillämpas i fråga örn de övriga.
Det blir, såvitt jag förstår, ett ytterligare handikap för den enskilda företagsamheten.
Därför böra enligt min åsikt samtliga kategorier få liknande bestämmelser
örn extra amortering av IV2 °/° under de första 10 åren. _

Inom byggnadsbranschen finnes ett stort antal mindre företag vilka arbeta
med låga omkostnader och producera både väl planerade och väl byggda fastigheter.
Byggnadsindustriförbundet hade 1945 t. ex. 210 medlemmar med
5—9 arbetare, 214 medlemmar med 10—19 arbetare och 211 medlemmar med
20—49 arbetare anställda. Statsmakterna ha i andra sammanhang deklarerat
sitt intresse för att stödja den mindre företagsamheten. Även på detta område
synes det mig vara till gagn örn privat företagsamhet icke försvåras genom
sådana åtgärder som föreslås av utskottet.

Enligt gjorda beräkningar ha 55—75 % av det totala bostadsbyggandet skett
i enskild regi, och då en så stor del tillkommit genom privat företagsamhet
måste det synas ytterst egendomligt att i nuvarande hårt ansträngda bostadsläge
vidtaga åtgärder som försvåra de enskilda företagens möjligheter att
fortsätta sin verksamhet.

Därför kan jag, herr talman, icke ge min anslutning till utskottets förslag
utan ber att få yrka bifall till reservationerna nr 1 och 2.

Häruti instämde herrar Fahlman, Skoglund i Doverstorp, Ljungberg och
Ljungqvist.

Vidare anförde:

Herr Kempe: Herr talman! Det är beklagligt, att den kungl, propositionen
angående bostadspolitiken framlades så sent inför riksdagen och att den
icke tog upp alla de förslag, som bostadssociala utredningen i sitt senaste betänkande
kommit med. På grand av den sena tidpunkten har utskottet, förmodar
jag, med bästa vilja i världen icke kunnat realbehandla propositionen
och ej heller de motioner, som väckts i anledning av densamma. Detta kommer
också klart till uttryck i utskottets utlåtande. Det har blivit en masslakt
av motioner utan närmare motivering, ja, i vissa fall bär utskottet icke ens haft
tid att kosta på sig ett enda ord sorn motivering fiir sitt avstyrkande.

Läget på bostadsmarknaden är fortfarande kritiskt. Departementschefen
konstaterar själv, att en tredjedel av bostadslägenheterna sakna vatten och
avlopp, och att i nära en fjärdedel av dem råder trångboddhet. Under senare

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
tid har dessutom en skärpning- inträtt i lagot på grund av den stora materialoeh
arbetskraftsbristen.

En principdiskussion om den framtida bostadspolitiken kan vara på sin
plats, trots att departementschefen utelämnat mångå av de förslag, som bostadssociala
utredningen i sitt betänkande framlagt. Att samhället i ökad utsträckning
skall investera kapital i bostadsproduktionen och att, såsom nu
föreslagits, kommuner och allmännyttiga företag skola erhålla lån upp till
100 % av fastighetsvärdet och till en ränta av 3 % innebär signaler till en ny
bostadspolitik. Dessa förslag böra stimulera kommunerna till att i ökad utsträckning
bygga i kommunal regi. Dessutom kan man i de fastigheter, som
uppföras i allmännyttiga företags regi, komma bort från systemet med insatslägenheter,
vilket är av stor betydelse. Då denna produktion enligt departementschefens
beräkningar endast kommer att omsluta 25 % av bostadsproduktionen,
får man räkna med att i den privata sektorn denna form av insatslägenheter
kommer att alltjämt bestå.

Systemet med insatslägenheter har fått en onaturlig tillväxt, säger bostadssociala
utredningen, och tillägger, att örn den fortsätter, kan detta medföra
risker för framtiden för fastigheter och innebära stora olägenheter för den bostadsbehövande
allmänheten. Det är ett faktum att många ha tvingats att
skaffa sig en insats lägenhet, då ingen annan stått att få. Nu är det en allmän
oro för att den kontanta insatsen skall gå förlorad och för att vederbörande
på grund av den höga hyresnivån icke skall kunna bo kvar. Inför ett perspektiv
med rikligare tillgång av bostäder och en i någon mån sänkt hyresnivå
i de nya fastigheterna blir det en flykt från insatslägenheter. En sådan utveckling
skapar komplikationer både för bostadsrättsinnehavarna och för samhället.
Vem skall betala hyresutgiften för de lediga lägenheterna? Finansieringsplanen
är redan snävt tilltagen trots de höga hyrorna. En dylik krisartad
utveckling måste förebygga-s. Det kan bäst ske genom att staten inlöser bostads^
rättsinnehavamas insatser i de fastigheter, vilka uppförts med stöd av statliga
lån.

När nu staten är mogen att slå in på en princip som innebär, att kommuner
och allmännyttiga företag få låna upp till 100 %, bör konsekvensen bjuda,
att en stor del av fastighetsbeståndet redan nu överföres i samhällets ägo. En
sådan politik ligger helt i linje med arbetarrörelsens efterkrigsprogram och
hyresgäströrelsens bostadspolitiska efterkrigsprogram.

I motionen nr 158 i denna kammare ha vi från kommunistiska gruppen
framfört förslag örn att staten skulle inlösa bostadsrättsinnehavarnas andelar.
Jag ber, herr talman, att i detta sammanhang få yrka bifall till nämnda motion.

Det stora och allt överskuggande problemet, då det gäller bostadspolitiken,
är frågan örn att åstadkomma balans mellan hyror och inkomster. De föreslagna
åtgärderna medföra ingen radikal sänkning av hyresnivån. Bostadssociala
utredningen beräknade, att med dessa åtgärder skulle man kunna sänka
hyrorna med omkring 5 %. För de verkligt bostadsbehövande, för dem som
fortfarande bo i av hälsovårdsmyndigheterna utdömda lägenheter, för dem som
äro trångbodda etc. kommer bostadsfrågan fortfarande att vara ölost. Bostadssociala
utredningen hade för sin del föreslagit vissa subventionsåtgärder, såsom
hyresrabatter, hyres- och byggnadsbidrag otc., för att i någon mån lösa
bostadsfrågan även för de mindre inkomsttagarna. Det är utan tvivel en osmaklig
form denna subvention och dessa rabatter, men dylikt kan naturligtvis användas
under en övergångsperiod. Men man bör framför allt angripa orsakerna
till den höga hyresnivån. Vårt land intager en särställning. Vi ha de högsta

Fredag™ den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
hyrorna i världen, säger man. Och varför? Jo, därför att det knappast finns någon
näringsgren, där monopolen ha en sådan dominerande ställning som inom
byggnadsmaterialproduktionen. Därtill kommer, att före kriget var det i huvudsak
de privata spekulationsbyggmästarna, som svarade för bostadsförsörjningen.
De kunde ganska ohejdat trissa upp såväl hyror som tomtpriser, vilket
jag för övrigt vid många tidigare tillfällen anfört exempel på. Även örn vi i
dag icke äro i tillfälle att besluta örn frågor, som mera direkt beröra byggnadsmaterialproduktionen,
kan jag icke förbigå denna sak vid en behandling av den
statliga bostadspolitiken.

I tidigare debatter örn den ekonomiska politiken har man från borgerligt
håll framhållit den fria konkurrensen såsom drivkraften för ökning av produktionen.
Inom byggnadsmaterialproduktionen är den fria konkurrensen praktiskt
taget avskaffad. De privata monopolen, kartellerna och trusterna ha tagit
död på konkurrensen mellan företagen, icke bara när det gäller produktion
av material utan också när det är fråga om installering av vatten och avlopp
samt sanitets- och elektriska installationer. I de större städerna har man
bildat s. k. priskarteller. Örn för ett husbygge infordras anbud från 3 ä 4 rörledningsfirmor,
anbud på installering av vatten och värme eller på elektriska
installationer, har man för att icke konkurrera ihjäl varandra kommit överens
om att peka ut den firma, som skall inlämna det lägsta anbudet och sålunda
få utföra ifrågavarande arbete. Med en sådan ordning kan man ju hålla prisnivån
i höjden. En sådan överenskommelse mellan de olika firmorna har genomförts
här i Stockholm och torde väl för närvarande vara genomförd i de
större städerna. Det lär ju också finnas andra sammanslutningar som vi i detta
sammanhang böra uppmärksamma och som ju äro en av orsakerna till att
priserna på våra byggnadsmaterial äro så höga som de äro. Mi ha Radiatorkonventionen,
som producerar värmeelement, Gjuterikonventionen, som kontrollerar
allt i fråga örn gjutgods, värmeledningspannor, gjutna rör, rördelar
etc., Tegelbrukens försäljningsorganisation, Cementa o. s. v. Man kan därför
säga, att konkurrensen är praktiskt taget obefintlig inom byggnadsbranschen.
De små företagen ha antingen gått upp i varandra och bildat en större enhet
eller hållas de så att säga samman genom dessa karteller. På grund av
denna utveckling kunna de hålla en hög prisnivå, såväl när det gäller material
som installationer. Vad de gjutna rören beträffar har en oerhörd prisstegring
skett under krigsåren. Ett rör, som före kriget kostade 5 kronor, betingar nu
ett pris av 13 kronor 80 öre, vilket innebär 176 % prisstegring. Motsvarande
prisstegring på normal- och avloppsdelar är 134 %.

En ombudsman inom byggnadsträarbetarförbundet gav vid en bostadskonferens
i Uddevalla ett talande exempel på trusternas inflytande på prisbildningen.
Han nämnde därvid som exempel parkettbeläggningstrusten. Före kriget
kostade det, sade han, 8—10 kronor per kvm att lägga in äkta parkettstav,
och då uppgick själva arbetskostnaden för inläggningen till cirka kr. 3: 70 per
kvm. Nu har man bildat en trust och genom rationalisering förenklat staven,
så ali, den består av en furuplanka med ett tunt fanerlager ovanpå. Denna parkett
kostar i dag inlagd 18—19 kronor per kvm, och ändå har arbetskostnaden
för golvläggningen avsevärt sänkts. Exemplet iir ganska talande. En verklig
insyn på detta område skulle ge ännu mera skrämmande exempel på var orsaken
till de höga byggnadskostnadema är att finna. Hittills har det lyckats
monopolen och trusterna att hermetiskt innesluta sig, så att insyn och kontroll
över prispolitiken lia varit bart när omöjliga att genomföra.

Den nya lagen örn konkurrensbegränsning kommer viii knappast att spela
någon väsentlig roll i kampen mot dessa monopol. Byggnadslånebyrån fäster

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
också uppmärksamheten på detta problem. Den uttalar: »Därest en kontinuerlig
bostadsproduktion, ungefärligen motsvarande den av utredningen förordade,
kommer till stånd, inträder för byggnadsämnesproducenterna en period av
trygghet i fråga örn avsättningen, vartill uppenbarligen hittills icke funnits
motstycke. Byggnadslånebyrån anser det vara en angelägenhet av allra största
vikt, att de vinster, som mäste antagas uppsta vid en dylik minskning av produktionsriskerna,
komma de bostadsbehövande och icke byggnadsämnesproducenterna
till godo.. Då det icke utan vidare kan antagas, att den fria konkurrensen
skall vara tillräcklig för vinnandet av detta syfte, anser byrån sig böra
fästa uppmärksamheten på angelägenheten av att materialpriserna kontinuerligt
övervakas.» Socialstyrelsen har också i sitt yttrande över utredningens
förslag anfört bland annat följande: »Ingripanden från det allmänna kunna
likväl påkallas mot monopolistiska företeelser på byggnadsmaterialmarknaden.
Fragan örn åtgärder för att komma till rätta med kartell- och trustbildningen
bland leverantörer av byggnadsmaterial är ett viktigt problem, som icke synes
ha tillbörligt uppmärksammats i bostadssociala utredningens betänkande.»

Vilja vidkomma till rätta med problemet den höga hyresnivån i vårt land,
är, såvitt jag kan förstå, här en länk att draga i. Även örn det icke är den
enda, så är den en av de viktigaste länkarna i den orsakskedja som skapar
höga byggnadskostnader och därmed höga hyror.

För övrigt måste jag säga, att det är en dualism i den statliga bostadspolitiken.
Å ena sidan rekommenderar man samhällsingripande, då det gäller
byggandet av bostäder. Ja, man sträcker sig längre och investerar kapital i
kommunal bostadsproduktion till 100 % Samtidigt låter man monopolen inom
byggnadsfacken leverera byggnadsmaterial till oskäligt höga priser, och därmed
göder staten dessa monopol. Här är det motiverat att i verklighet omsätta
de anvisningar som återfinnas i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, där
det f ramhälls, att byggnadsmaterialproduktionen bör befrias från monopolprisbildning
genom att monopolistisk produktion övertages av statliga eller
allmännyttiga företag. Tidpunkten för ett dylikt ingripande från statsmakternas
sida anser jag nu vara mogen.

Det s. k. fria näringslivet kan icke på ett tillfredsställande sätt leverera
byggnadsmaterial till priser, som kunna anses stå i rimlig nivå med produktionskostnaderna,
och dessutom är det icke i stånd att utveckla produktionen
så att den kan fylla det behov som föreligger. Vid bruken exempelvis underbetalas
arbetarna, sa att det i dag är förmånligare för en järnbruksarbetare
att ta skogsarbete än att arbeta vid järnbruket. Det är ju också ett faktum,
att i stora bolag, exempelvis Uddeholmsverken, som producera rör, har man
synnerligen ont om arbetskraft. _ Folk slutar, därför att avlöningen är så dålig.
Jag vet icke, örn man kail tillmäta en notis i en aftontidning någon sanningshalt,
i vilken meddelas, att Wirsbo bruk delvis lagt ner rörtillverkningen
och i stället börjat tillverka band till silltunnor, vilka skola exporteras till
Norge. Kanske någon mera initierad skulle kunna upplysa örn huruvida detta
är sanning. Det förefaller i varje fall otroligt, att man i dessa rörbristens tider
lägger örn produktionen på det sättet.

Läget på byggnadsmaterialmarknaden är så pass kritiskt att många byggen
stoppas upp. Jag förmodar att regeringen med största uppmärksamhet följer
utvecklingen, ty det måste nog initiativ till för att komma till rätta med dessa
förhållanden men framför allt för att stävja monopolens framfart.

Även tomtjobberiet florerar rätt mycket. Exemplet från Flen, som Morgon-Tidningen
återgav för en tid sedan, där en smart herre köpt två tomter
för ett pris av 4 000 kronor och sedan sålt dessa för 56 000 kronor, säger en
hel del. Hyresgäströrelsens tidning A^år Bostad återgav ett annat exempel

Fredagen den 28 juni 1948 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
på tomtjobberi. Det var från Sundbyberg, där en byggnadstomt om 48 eldstäder
år 1937 såldes för 7 500 kronor. I januari 1943 såldes den för 25 000
kronor och i december samma år för 51 000 kronor. Nog är det på tiden att
tomtmarken kommunaliseras. Det är motiverat, att man snabbt genomför den
av fjolårets riksdag begärda utredningen örn samhällsplanering, där också det
problemet kommer upp till belysning.

Efter denna utvidgning av temat vill jag återknyta resonemanget till de
förslag som återfinnas i propositionen och i de av den kommunistiska gruppen
väckta motionerna. Den räntesänkning som föreslås ställer de äldre fastigheterna
i en särställning, speciellt deni som uppförts under kriget. Vi ha
i vår motion föreslagit att även dessa fastigheter böra komma i åtnjutande av
en räntesänkning på tertiärlånen och att denna sänkning skall användas för
en motsvarande sänkning av hyresnivån. Jag har svårt att förstå varför dessa
fastigheter skola komma i en sämre ställning än de som komma att byggas
efter den 1 juli. H. S. B. har i anledning av bostadssociala utredningens betänkande
riktat uppmärksamheten på dessa äldre fastigheter och. därom. uttalat
följande: »Ifrågavarande äldre fastigheter löpa risken av att i framtiden
få vidkännas hyreshöjningar, samtidigt som det förutsättes, att någon allmän
höjning av hyresnivån icke skall ifrågakomma, utan fastmera en sänkning
kan förväntas. Förbundet vill därför framhålla, att åtgärder redan nu böra
beslutas för att garantera de under krigsåren uppförda fastigheterna gynnsammare
statliga lånevillkor, när situationen det påfordrar. Därvid bör även
hänsyn tagas till att marginalerna för dessa fastigheter beräknats snävt. Bostadssociala
utredningen synes ha förutsagt, att en viss sänkning av hyrorna
i dessa fastigheter torde kunna mötas, förutom genom rationalisering av fastighetsskötseln,
genom tillämpning av gynnsammare kreditvillkor som under
år 1945 efter räntesänkningen ifrågakommit för nya fastigheter. Det förefaller
emellertid som om en mera radikal sänkning av räntan å tertiärlånen
behövde komma i fråga jämsides med eventuell förlängning av amorteringstiden.
»

■Vi ha också i vår motion framfört förslag örn att kommunerna skulle fa
tertiärlån till 2 procents ränta. Det skulle bli en ny form av subvention, men
jag anser att den är betydligt smakligare än andra subventionsformer som rekommenderas.
Kommunerna äro nog i princip överens om att det vöre bäst att
bygga i kommunal regi, men de ha svårt att övergå till praktisk handling.
Staten bör därför stimulera dem på alla sätt och söka hjälpa dem att övervinna
de svårigheter som föreligga. Kommunalmännen tro i allmänhet att kommunen
inte kan bygga billigare än de privata byggmästarna, Om man inte får
kommunerna att bygga i större utsträckning, har man inte uppnått någon fördel
med räntesänkningen. Även om i vissa fall kommunerna äro obenägna att
bygga, tror jag det skulle vara av synnerligen stor principiell betydelse, om
man kunde få kommunerna att bryta med de gamla traditionerna och börja
bygga i egen regi. Genom en lägre ränta, avskaffande av byggnadsprofiten och
genom att kommunerna ställa tomtmark gratis till förfogande eller mot självkostnadspris
skulle det vara möjligt att nedbringa hyresnivån rätt väsentligt. Den
splittring av hyresnivån, som skulle uppstå genom att kommunerna i egen regi
kunna tillhandahålla lägenheter till billigare hyror, kail elimineras genom att
kommunerna upprätta kommunal bostadsförmedling, lill en dylik förmedling
skulle även de privata fastighetsägarna vara skyldiga att anmäla lediga lägenheter.
Sedan kan den kommunala förmedlingen fördela lägenheterna efter bostadssökandenas
inkomster. En aktivisering av kommunernas bostadspolitik är
erforderlig för att man överhuvud taget skall kunna genomföra det fastställda
programmet.

Nr 30.

Fredagen den 2S juni 1946 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Departementschefen framhåller att landsbygdens bostadsfråga skall lösas i
ett större sammanhang men understryker samtidigt betydelsen av att denna
fråga ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Jag vill fästa uppmärksamheten på
att bostadsfrågan även är en orsak till flykten från landsbygden. Läget inom
en del samhällen är i dag inte mycket bättre än då Lubbc Nordström skrev sin
bekanta bok »Lort-Sverige». Jag erinrar mig en småbrukare i Norra Ny i
Värmland som förvägra år tillbaka fick ett småbrukarlån. Pengarna räckte
dock icke till att låta dra in vatten och avlopp. Avståndet till närmaste vattenpost
är 250 meter. Han har tre kor, och vattenförbrukningen är omkring
200 liter per dag. Enbart vattenbäringen är i det närmaste ett dagsverke. Sedan
skalig han sköta arbetet både i skogen och på jordbruket, så nog får en
sådan småtionde slita ut sig i förtid. Han har sökt förbättringsbidrag men fått
avslag, därför att han har småbrukarlån.

... ^ .^a vidare i vår motion föreslagit att tertiärlån till enfamiljshus skall
jämställas med tertiärlån till flerfamiljshus i låne- och räntehänseende. Utskottet
yrkar a.vslag på detta vårt förslag med den motiveringen, att dylika
lån innebära större fördelar för enfamiljshus. Emellertid är det ett faktum, att
egnahems byggarna klaga över att de statliga lån de få inte räcka till, utan att
de måste skaffa privata lån i den öppna marknaden för att finansiera merkostnaderna.
Även örn lånevillkoren till enfamiljshus skulle bli fördelaktigare genom
att de i låne- och räntehänseende jämställas med flerfamiljshus, sker ingen
orättvisa., emedan man måste räkna med att ett egnahemsbygge i längden är
mera oekonomiskt. Man måste dessutom i detta sammanhang taga hänsyn till
att hyresnivån på landsbygden är lägre och bostadsbeståndet sämre, och att
det därför är nödvändigt att staten ger ökat stöd för att landsbygdens folk
skall kunna höja sin bostadsstandard.

Vad den bostadspolitiska målsättningen beträffar är jag i huvudsak enig
med bostadssociala utredningen. Det gäller inte bara att likvidera bostadsbristen,
utan samtidigt ar det nödvändigt att höja bostadsstandarden. Utredningen
har med hänsyn till produktionsbehov, hyresbetalningsförmåga och subventionsbehov
stannat vid två rum och kök som normalbostad för 2-barnsfamiljer,
d. v. s. två personenheter per rumsenhet. Talet örn två rum och kök är bestickande
men säger inte mycket i fråga örn utrymmesstandarden. Här i Stockholm
och jag förmodar även på en del andra platser byggas alltför många tvårumslägenheter
under 50 kvadratmeter, ja, en del omfatta inte mer än 46 kvadratmeter.
Dylika bostäder kunna inte motsvara tidens krav på familjebostad.
Vanför skola vi inte i detta avseende se framåt, speciellt när samhället nu i
sådan stor utsträckning har engagerat sig i bostadsbyggandet? Örn fem, tio år
komma dessa lägenheter att anses omoderna. Att de privata spekulationsbyggarna,
vilkas enda intresse är profiten, bygga råttbon åt människorna kan man
förstå, men då de allmännyttiga företagen i viss utsträckning följa i deras
spår ha vi rätt att reagera. Att bygga bostäder med låg standärd måste i längden
vara synnerligen oekonomiskt. Vi böra även i detta avseende följa anvisningarna
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, där man sträcker sig betydligt
längre i fråga örn utrymmesstandarden än bostadssociala utredningen.

När bostadsfrågan spelar en sådan väsentlig roll i människornas liv och
denna fråga numera erkännes i allt bredare kretsar såsom en social och samhällelig
fråga av första rang, då borde man — det vill jag till slut framhålla
—• i konsekvens därmed likvidera allt spekulations- och vinstintresse som opererar
inom såväl bostads- som byggnadsmaterialproduktionen och i fråga örn
tomtpolitiken. Liksom det numera anses vara naturligt att samhället svarar
för medborgarnas vattenförsörjning i städerna och tätorterna liksom för gator
och landsvägar — numera anses det väl också naturligt att samhället skall

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 31).

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
svara för järnvägarna — så borde det vara lika naturligt att samhället skall
svara för bostadsförsörjningen.

Bostadssociala utredningen uttalar i sitt betänkande i fråga om bostadsför
Bönningen bland annat följande, som jag starkt vill understryka: glinder åberopande
av det anförda vill utredliingen föreslå, att en lagstiftning kommer
till stånd av innebörd att kommunen är skyldig att i händelse bostadsförsörjningen
inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess
förbättring. En sådan bestämmelse skulle definitivt fastslå att bostadsförsörjningen
hör till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter, vilket
hittills varit en skäligen svävande fråga, och ge en grund för den mera omfattande
och permanenta verksamhet för bostadsförhållandenas förbättring
inom kommunen, som är en ofrånkomlig förutsättning för genomförandet av ett
bostadspolitiskt program som syftar till allmän höjning av bostadsstandarden».

En planmässig bostadsproduktion kan icke genomföras utan att man anskaffar
det'' privata spekulationsintresset. Bostadsproduktionen bör enligt min mening
vara den gren av näringslivet som först bör komma i fråga för överförande
i samhällelig regi. De utmärkta arkitekter, ingenjörer och tekniker, som
vi ha i vårt land, kunna inte under nuvarande förhållanden komma till sin rätt,
då allt vad de skola företaga sig när det gäller privat bostadsproduktion måste
ta sikte på att åstadkomma största möjliga profit. Standarden måste i alla
avseenden bli lidande, såväl när det gäller materialet som själva bostaden. Vi
böra sträva efter att i snabbt tempo skapa hälsobostäder at hela vårt. folk. Det
är en nationalekonomisk förlust att stora delar av folket måste bo i bostäder
som ur hälsosynpunkt äro otillfredsställande. Vi böra samtidigt se till, att
hyresnivån anpassas till inkomstnivån, så att det inte i fortsättningen blir som
det nu är att de arbetare, som bygga de goda bostäderna, inte själva ha möjlighet
att flytta in i dem.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till motionen nr 55b
i andra kammaren.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Av det stora program för främjande
av bostadsbyggandet som i början av detta år framlades av bostadssociala
utredningen har endast en ringa del förelagts årets riksdag. Anledningen
härtill är ju närmast att den tid som stått till buds varit alltför kort. Sedan
bostadssociala utredningens betänkande återkommit från en vandring på remissvägen,
återstod inte lång tid för socialdepartementet att taga .ståndpunkt
till frågorna, och jag föreställer mig att detta var anledningen till att man
bröt ut de delar som vörö mest aktuella och beträffande vilka det ansags vara
ett oavvisligt behov att få fram ett beslut redan för nästa budgetar. De återstående
delarna komma säkert att längre fram föreläggas riksdagen för avgörande,
och vi vänta för övrigt ytterligare ett .betänkande från. samma utredning,
vilket kommer att omspänna andra detaljer inom detta vidsträckta område.
'' Det är sålunda att förvänta att kommande riksdagar få sysselsätta sig
med dessa problem. . .

Då statsutskottet nu haft att taga ståndpunkt till den kungl, propositionen,
är det ju ganska naturligt att utskottet nödgats följa den avgränsnmg som
propositionen innefattar. Det har emellertid väckts en rad motioner, som gå
vida därutöver .och som i vissa avseenden innehålla ett fullständigt program
beträffande samhällets stöd åt bostadsförsörjningen. Men i^ det läge varl vi befunnit
oss har utskottet inte kunnat upptaga alla dessa frågor Bil slutligt avgörande.
Den siste ärade talaren beklagade att statsutskottet på vissa punkter
uttalat sig mycket knapphändigt och i några fall inte ens, som lian uttryckte
sig, presterat någon motivering för sitt avstyrkande av vackla motioner. Detta

14 Nr 30. Fredagen den 28 juni 1046 fm.

Ät [/årder till främjande av bostadsförsörjningen. (Foris.)
har emellertid till stor del sin förklaring- däri, att den tid som stått utskottet
till buds för behandlingen av detta vidlyftiga och svårbemästrade ärende varit
mycket knapp. Såsom kammarens ledamöter väl känna till kom propositionen
mycket sent. Kamrarna utsträckte motionstiden, så att den utgick den 4 juni.
Ett studium av almanackan ger lätt vid handen att det inte var någon nämnvärt
lång tid som återstod för att inom utskottet taga ståndpunkt, få det
hela utformat och förelagt utskottet in pleno, så att det kunde ligga på riksdagens
bord i dag. Ingen beklagar detta förhållande mer än jag, men det är
ting som vi inte kunnat råda över. Det är möjligt att utskottets motivering i
vissa delar skulle lia blivit mera utförlig och resonemanget mera fullödigt, om
yi haft mera tid till vårt förfogande. Jag hoppas emellertid att den som är
intresserad av saken väl förstår de synpunkter som legat till grund för utskottets
ståndpunktstagande och sålunda kan vara tillfreds med utskottets utlåtande.

Jag ber att få konstatera —- och det gör jag med särskild glädje — att det
arbetsprogram för bostadsförsörjningen som socialministern uppställt i huvudsak
har godtagits av statsutskottet. Det gäller ju målsättningen för bostadsförsörjningen
samt utrymmesstandarden, och i båda dessa avseenden har utskottet
sålunda slutit upp på samma linje som departementschefen. Utskottet
bär. visserligen på ett par punkter haft något avvikande mening. Detta gäller
frågan örn den tid, under vilken det saneringsprogram på bostadsområdet, som
departementschefen uppställt, skall tänkas bli genomfört. Man har inom utskottet
inte varit helt övertygad örn att det skall vara möjligt att genomföra
detta saneringsprogram på den tid av femton år som departementschefen räknat
med. Departementschefen har i det avseendet framhållit att det mycket väl
kan tänkas att det av arbetsmarknadsskäl kan bli nödvändigt att forcera fram
bostadsproduktionen och sålunda något förkorta denna femtonårsperiod. Utskottet
har på den punkten inte alls velat göra någon invändning, då det förefaller
som örn det resonemanget är fullt hållbart. Men det kan å andra sidan
tänkas att det på grund av materialbrist eller med hänsyn till behov av investering
på andra områden inte blir möjligt att genomföra saneringen av
bostadsproduktionen på denna tid. Det är denna synpunkt som utskottet velat
framföra. Då emellertid intetdera av dessa båda spörsmål är aktuellt i dagens
läge och givetvis inte har någon betydelse för nästkommande budgetår, för vilket
vi nu skola besluta statliga stödåtgärder för bostadsproduktionen, har utskottet
inte dragit någon bestämd slutsats av resonemanget i dessa avseenden.

Beträffande utrymmesstandarden har utskottet endast tillåtit sig en stilla
anmärkning. Utrymmesstandarden brukar ju i vårt land i allmänhet uttryckas
genom att man talar örn en lägenhet med ett visst antal rum och kök och visst
antal boende per rum. Utskottet har endast påpekat att man med denna terminologi
inte säger hela sanningen. Man kan nämligen inte underlåta att konstatera
att det under de senaste årtiondena framträtt en tendens att låta utrymmesarealen
krympa i förhållande till rumsenheterna. Resultatet har blivit
att om en lägenhet örn två rum och kök för tjugu år sedan hade en viss
utrymmesstandard, så har den numera en helt annan och mindre sådan. Utskottet
bär endast velat påpeka detta förhållande. Personligen har jag den uppfattningen
att det skulle vara mycket vunnet om man kunde komma därhän att
man räknade lägenhetsstandarden i kvadratmeter i stället för i rumsenheter
och baserade hyresstatistikens kostnader på kvadratmeter såsom enhet i stället
för, såsom nu är fallet, pa lägenhet eller eldstad. Jag har velat säga detta
såsom förklaring till denna utskottets stilla anmärkning, vilken emellertid
inte alls rör den fråga som vi i dag behandla och inte heller rör frågan örn
målsättningen och utrymmesstandarden överhuvud taget.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Efter dessa mera allmänna synpunkter skall jag inskränka mig till att något
beröra de frågor som tagits upp av de två föregående talarna i denna debatt
och därvid redogöra för motiven till att utskottet haft en från dessa båda talare
avvikande inställning.

Den förste ärade talaren, som företrädde de båda reservationerna, upptog
först till behandling frågan örn maximigränserna för belåningen. Kungl. Majit
har föreslagit att de s. k. allmännyttiga företagen, de kommunägda skulle
man kunna kalla dem, skulle kunna få tertiärlån upp till 100 procent av fastighetsvärdet,
medan gränsen för de kooperativa företagen satts till 95 procent
och för enskilda till 85 procent. Statsutskottet har i detta avseende följt
Kungl. Majits förslag. Reservanterna yrka nu att gränsen skall bestämmas
för den första kategorien till 95 procent och för de båda övriga kategorierna
till 90 procent. Talesmannen för reservationen framhöll att han ansåg det naturligt
att kommunerna själva få göra någon insats och sålunda icke borde få
lån upp till 100 procent av fastighetsvärdet. Yi som företräda den andra
ståndpunkten anse att det inte finns något som helst stöd för detta resonemang.
Det kan val ändå inte tänkas att en kommun bara för nöjet att bygga
eller för nöjet att få förvalta fastigheter skall bygga bostäder, som icke behövas,
utan kommunerna torde väl vid drivandet av sin verksamhet på detta
område anlägga den synpunkten, att det gäller att producera vad som behövs
för att trygga medborgarnas i kommunen intressen. Om man beaktar detta,
finns det ingen som helst anledning att kräva en direkt insats av kommunerna
för att därmed få garanti för att verksamheten inte tar större omfång än vad
som är absolut nödvändigt. Jag kan inte heller riktigt förstå vad det skulle
vara för mening med denna begränsning av belåningsmöjligheterna. I båda
fallen blir det ju de skattedragande medborgarna som få svara för de 5 procent
varom man tvistar, och nog är det väl ur kommunens synpunkt enklare att
få ett tertiärlån för ändamålet än att genom uttaxering på medborgarna, alltså
skattevägen, eller genom lånemedel eller av kommunen på annat sätt direkt
uppbringade medel investera pengar i bostadsbyggandet. Jag tror alltså att
det är ur olika synpunkter lämpligast att man i detta avseende följer Kungl.
Maj :ts förslag.

Vad sedan gäller de båda övriga kategorierna av bostadsbyggare och fastighetsägare,
alltså de bostadskooperativa företagen och de enskilda, ha reservanterna,
som jag nämnde, velat likställa dem med en högsta belåningsgräns av
90 procent. Detta anknyter i viss utsträckning till förutvarande förhållanden.
Kungl. Majit har ansett att det ur förvaltningssynpunkt och ägaresynpunkt
är lämpligt att skilja dessa båda kategorier åt, och den uppfattningen har statsutskottets
majoritet ansett sig böra biträda. Den högre belåningsgränsen för
bostadskooperationen är närmast avsedd att bidraga till minskning av medlemmarnas
egna insatser, och det kan ur en hel del synpunkter, som framhållits
inte minst i bostadssociala utredningens betänkande, vara lämpligt med
en sådan anordning. Dessutom förhåller det sig ju så, att man har större garantier
för att de förmåner som komma från det allmänna verkligen komma de
i bostäderna boende till godo när det gäller bostadskooperativa företag än när
fastigheten äges av en enskild. Detta tycker jag är ett påtagligt skäl till att
godtaga den uppdelning av dessa båda ägarekategorier som Kungl. Majit föreslagit.

Beträffande de enskilda företagarna på området delar jag personligen —
och jag förmodar att detsamma är fallet med dem som nu stödja Kungl. Majits
förslag — föredragande departementschefens uppfattning att ett krav på en
egen insats av 15 procent av den enskilde företagaren, som ju bygger huvudsakligen
i eget förvärvsintresse, inte kan anses vara högt tilltaget. Och en in -

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
sats till dessa belopp kan ju vara en garanti för att endast ekonomiskt vederhäftiga
personer driva verksamhet på området. Det är alltså, förefaller det
mig, skäl att följa Kungl. Maj:ts förslag även på denna punkt.

Reservanterna lia även tagit upp en detaljfråga, som är förknippad med
tertiärlånen. I Kungl. Maj :ts proposition har föreslagits, att de enskilda företagarna
skola åläggas en högre amortering under lånets första tioårsperiod,
i det att de skulle få betala en extra amortering av 1,5 procent. Motivet härför
är det, att den enskilde företagaren på grund av att en nybyggd fastighet
till en början kräver mindre underhåll än en äldre fastighet har möjlighet att
under denna första tioårsperiod återföra av det utlagda kapitalet till sin egen
ficka den del som då inte behöver läggas ned på fastighetsförvaltningen. Ett
sådant förhållande föreligger inte beträffande de bostadskooperativa företagen,
. ty bostadsrättsföreningar äro enligt lag skyldiga att presentera en ekonomisk
kalkyl, upptagande såväl inkomster som utgifter, och i denna ekonomiska
kalkyl skola läggas in även kostnader för husens underhåll under den
allra första tiden. Beträffande andra bostadskooperativa företag än bostadsrättsföreningar
existerar inte någon dylik lagenlig skyldighet att framlägga en
ekonomisk kalkyl, men i den mån de komma i åtnjutande av statslån enligt gällande
bestämmelser underkastas de samma granskning ur ekonomisk soliditetssynpunkt
som. bostadsrättsföreningar. Det finns alltså inte något skäl att
upprätthålla likställighet mellan de bostadskooperativa företagen och de enskilda
i fråga örn amorteringsskyldigheten, utan den skillnad i detta avseende
som förslagits av Kungl. Majit måste anses fullt motiverad. Utskottsmajoriteten
har också här följt Kungl. Maj :ts förslag.

Detta är egentligen vad jag i nuvarande läge har att säga för att upptaga
en debatt med dem som opponera mot utskottets förslag. Det långa anförande
som hölls av den närmast föregående talaren innehöll ju egentligen ett helt
bostadsprogram, ett program för bostadsbyggandet och ett program för förbilligande
av materialier och tomter o. s. v. Det finns ingen som helst anledning.
för mig att i nuvarande läge upptaga en debatt om dessa ting. Såsom
jag inledningsvis antydde komma dessa frågor antagligen undan för undan
upp till behandling i riksdagen. Att de i dagens läge inte kunnat komma upp
till behandling är beroende av skäl som jag i början av mitt anförande sökte
antyda. Till mycket stora delar kan jag ansluta mig till de synpunkter som
den ärade talaren utvecklade, men jag anser mig inte böra tynga dagens debatt
med ett resonemang örn detta.

Det var emellertid ett par detaljer i herr Kempes anförande som jag anser
mig böra upptaga till behandling för att belysa utskottets ståndpunktstagande.
Han framhöll att även bostadssociala utredningen har konstaterat att utvecklingen
i fråga om bostadsbyggandet lett till att antalet s. k. insatslägenheter
blivit ^ förhållandevis onormalt stort. Detta är något som jag för min del inte
vill på något sätt söka bestrida. I den motion, till vilken den ärade talaren yrkade
bifall, har föreslagits att staten skulle åtaga sig att inlösa bostadsrättigheterna
så att den enskilde skulle bli fri från dem. Denna fråga har tidigare
motionsvis varit föremål för riksdagens behandling, och statsutskottet Ilar
sålunda tidigare haft tillfälle att taga ståndpunkt till den. Utskottet har inte
funnit anledning till ändring av sin tidigare ståndpunkt, som innebär att det
inte gärna kan anses lämpligt att staten skall inlösa bostadsrättigheter i ett
antal bostadsrättsföreningar landet runt med delaktighet i inregistrerade ekonomiska
företag och allt vad därav kan följa. Det borde vara naturligare att
kommunerna i den mån det kan visa sig vara av behovet påkallat inlösa bostadsrättigheter
inom orten och inträda som delägare i företagen. Kommunerna
ha ju betydligt större möjligheter att följa förvaltningen av en ekonomisk för -

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande ar bostadsförsörjningen. (Forts.)
elling- med allt vad därmed sammanhänger än vad staten har. Av dessa skäl,
vilka även tidigare åberopats av utskottet, har utskottet inte kunna reflektera
på tillstyrkande av motionen i denna del.

Den föregående talaren uppehöll sig även utförligt vid räntesättningen och
ansåg att den sänkning av tertiärlåneräntan varom nu är fråga borde komma
även dem till del som tidigare erhållit tertiärlån för sina fastigheter. Ja, detta
är ju ett stort och vidlyftigt ekonomiskt problem, och det är självfallet att
man inte utan vidare kan vara beredd att taga ett sådant steg. Genom den
låga räntesats, som Kungl. Maj :t har föreslagit och som statsutskottet tillstyrker,
ger staten en indirekt subvention till fastighetsägarna, ty visserligen kan
staten själv i nuvarande läge låna upp pengar till 3 procent, men man får
räkna med att med verksamheten följer en dyrbar administration såväl beträffande
upplåningen av medlen sorn framför allt beträffande utlåningen. Med
den räntesats som nu föreslås kommer staten inte att få någon som helst ersättning
för denna administration, varför det alltså blir en viss subvention till
fastighetsägarna. Det blir då fråga huruvida man utan vidare kan låta denna
subvention komina även äldre affärsuppgörelser till del, varvid det är att
märka att de pengar som använts för utlåningen lånats upp till en annan och
högre ränta än den varom nu är fråga. Det är alltså självfallet att statsutskottet
inte kunnat vara berett att ställa ut en växel av så stor ekonomisk betydelse
som motionens yrkande i det avseendet innebär.

Herr Kempe talade även för motionens yrkande örn en ytterligare räntesänkning
på tertiärlånen till 2 procent, och denna sänkning skulle användas
till förbilligande av bostäderna. Det är klart att ett sådant program kan vara
sympatiskt, men det finns ju inte någon utredning örn vad detta skulle kosta
flir staten. Statsutskottet bär ju både traditionsmässigt och enligt grundlagen
anledning att pröva de ekonomiska förutsättningarna för en statsutgift, och
när dessa förutsättningar äro oklara och kanske inte äro förhanden, är det
klart att utskottet inte kunnat vara berett att tillstyrka ett dylikt förslag.
Jag tillåter mig emellertid en stilla undran varför herr Kempe stannar vid
2 procent. Varför inte 1,5 procent eller ingen procent alls? Skall nian ställa
upp en önskelista, kan man ju röra sig inom ganska fria latituder. Jag är därför
inte i och för sig så särskilt imponerad av herr Kempes räntesats i förhållande
till den av Kungl. Majit föreslagna. Vad som emellertid tilltalar mig
i det avseendet är ju att man genom en dylik räntesänkning skulle få en billigare
hyresnivå. Men de fördelar som de allmännyttiga företagen skulle få
enligt Kungl. Majrts förslag äro så avsevärda att det bör komma att bli
betydande lättnader för dem som få bo i dessa företags bostadslägenheter.

Herr talman! Jag har i debattens nuvarande läge inte anledning att taga
upp några ytterligare synpunkter. Jag nöjer mig med det anförda och hänvisar
i övrigt till statsutskottets korta betänkande samt ber att få yrka bifall
lill dess förslag i alla punkter.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! dag försiar att kammarens ledamöter
efter tre dagars plena äro tacksamma för att debatterna inte bli för
långa, och jag skall därför försöka fatta mig kort. Jag är med bland reservanterna
och bär även motionerat i frågan och skall tillåta mig att säga några
ord.

Den fråga sorn här diskuteras är givetvis av stor betydelse, och såsom framgår
av propositionen innebär ju målsättningen att man skall försöka råda bot
på den som man säger -akuta bostadsbristen. Fördenskull föreslås en betydande
utvidgning av 1 änerii öj 1 igheterna för kommunala oell kooperativa bostadsföretag
samt för enskilda byggmästare. Man utvidgar nu detta för kommunernas- dol

Andra kammarens protokoll Nr SO. 2

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 194G fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
till 100 % av värdet och för kooperativa företag till 95 % saint för andra enskilda
byggnadsföretag till 85 och i vissa fall till 90 % av värdet. Det råder
inget tvivel om att de betydande belopp, sorn bär komma att investeras, försvåra
möjligheterna för annian byggnadsverksamhet. Vi veta alla, att det på
detta område råder stor knapphet på byggnads materiel. Om man således, som
det bär föreslagits, uppmuntrar denna stora byggnadsverksamhet i städer och
tätorter, måste detta inverka på annan byggnadsverksamhet.

Såsom närmare framhållits i den av mig och några andra kammarledamöter
väckta motionen i frågan, råder den största bristen i fråga örn bostadsbeståndet
just på landsbygden. Detta gäller även bostädernas bekvämlighet. Örn man nu
skulle sätta i gång en byggnadsverksamhet i städer och tätorter efter det nu
framlagda programmet med lån upp till 100 % av värdet samt med en räntesats
på 3 % i 40 år för stenhus och 30 år för trähus, måste dessa synnerligen
förmånliga, villkor från statsmakternas sida bidra till ett väsentligt ökat bostadsbyggande
i städer och tätorter.

Jag har från denna talarstol många gånger framhållit just denna säregna
behandling av bostadsfrågan mellan å ena sidan landsbygden och å andra
sidan tätorterna. Jag har tidigare också framhållit, att man aldrig reser några
invändningar, då det gäller att skaffa bostäder i tätorterna. Då råder det aldrig
någon knapphet på materiel och ej heller någon brist på arbetskraft. Men så
fort det gäller landsbygdens bostadsbestånd föreligga alla möjliga hinder. Man
synes även denna gång ha anslutit sig till denna särbehandling av landsbygd
och tätorter.

Den bostadssociala utredningen har nu arbetat i 13 år och den har framlagt
ett stort och vidlyftigt program. Utredningen har emellertid ännu inte
framlagt något program beträffande landsbygdens bostadsbestånd. Där har
man skyllt på att man icke haft något statistiskt materiel tillgängligt för att
bedöma detta bostadsbestånd. Utredningen har i stället nöjt sig med att i
några vackra ordalag tala örn att landsbygdens bostadsbestånd givetvis inte bör
eftersättas. Man bär vidare hänvisat till den nu sittande 1912 års jordbrukskommitté
och tydligen ansett sig inte böra föregripa denna kommittés förslag.
Utskottet bar redovisat dessa synpunkter. Jag vill emellertid påpeka, att påståendet
att en utredning i detta ämne även skulle bedrivas inom 1942 års jordbrukskommitté
är helt och hållet missvisande. Denna kommitté har inte att
syssla med dessa ting utan skall behandla endast rent jordbrukspolitiska frågor.
Jag skulle tro, att det i stället ligger så till, att jordbrukskommittén i fråga örn
dessa ärenden kommer att hänvisa till den bostadssociala utredningen. Uttalandet
i denna punkt från utskottets sida är således icke riktigt. I det föreliggande
utskottsutlåtandet ville jag för min del ha bort utskottets uttalande
pa denna^ punkt. Jag lyckades emellertid icke därmed och har därför velat
beröra frågan nu.

. Den föregående ärade talaren berörde i sitt anförande frågan om investeringen
av dessa stora kapital och beviljandet av dessa förmåner för byggen
i städer och tätorter. Han framhöll även i fråga örn materielbristen, att det
även kunde vara andra områden inom samhället, som behöva sanera sin byggnadsverksamhet,
och att det fördenskull behövde reserveras materiel för dessa
områden. Jag vet inte vilka andra områden, som herr Eriksson i Stockholm
här avser. Enligt en uppgift som jag tror är alldeles riktig, pågår det för
närvarande här i landet en mycket stor utbyggnad vid våra industrier. Flera
industrier utvidga väsentligt sin verksamhhet i tron på stora utvecklingsmöjligheter.
Man lägger således ned stort kapital i nybyggen. Det är alldeles självfallet
att det åtgår mycken materiel till denna byggnadsverksamhet.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att hänvisa till ett tidigare

Fredagen den 28 juni 1946 fm. Nr 30. 191

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
anförande, som jag- höll för någon tid sedan rörande finanspolitiken och industriernas
expansionsvilja. Ett fruktbärande resultat härav är givetvis främst
beroende på örn industrierna ha möjlighet att i framtiden fullfölja detta program.
Då man ändå försiktigtvis bör räkna med att det kail bli en stagnation
för denna nya exportverksamhet, är det all anledning att man från samhällets
sida observerar de stora utbyggnaderna av en del industrier som faktiskt ägt
rum. Regeringen har alla skäl att följa denna utvidgning med mycket stor
uppmärksamhet, så att industrierna icke utvidga mer än de egentligen böra
göra. Under alla förhållanden bör icke denna utvidgning av byggnadsverksamheten
på alla möjliga områden tillåtas bli av den storleksordningen, att landsbygdens
bostads- och byggnadsfrågor kunna bli lidande därav. Statsutskottet
har nu uttryckligen begärt att dessa frågor för landsbygdens del skola föreläggas
nästa riksdag. Då dessa frågor nästa år bli föremål för riksdagens behandling,
bör man från myndigheternas sida inte kunna avvisa landsbygdens
krav med att det saknas materiel och arbetskraft på grund av att det förekommit
en för stor byggnadsverksamhet på andra områden.

I den av mig förut åberopade motionen ha vi framhållit, att samhället inte
uteslutande bör ägna sig åt byggnadsverksamhet i städer och på tätorter, utan
att samhället även bör beakta de stora bostadsbehoven ute på landsbygden.
Vi ha i motionen även pekat på ett par andra förhållanden, nämligen enfamiljshusen
och möjligheterna att även för dessa sänka räntan till 3 %. Utskottet har
avvisat dessa förslag med en hänvisning till att det föreligger en möjlighet att
avskriva 10 % av anskaffningskostnaden på dessa enfamiljshus. Utskottet har
således menat att i och med detta, äro dessa bostadsprojekt i full paritet med de
större flerfamiljshusen. Ja, man synes t. o. m. ha velat hävda, att enfamiljshusen
lia bättre villkor. Utskottet har därjämte framhållit att det kail vara
tveksamt, om det är fullt motiverat att sänka räntan ända ned till 3 %. Man
bär emellertid hänvisat till att denna fråga kommer upp i ett annat sammanhang.

Jag vill här understryka att även denna fråga bör bli föremål för uppmärksamhet.
Jag har tidigare påpekat att dessa mindre egnahems fastigheter, antingen
nu byggnadslånebyrån eller egnahemsstyrelsen Ilar hand därom, alltid
hittills kommit i ett ganska oförmånligt läge gentemot annan byggnadsverksamhet.
Det kan inte vara riktigt att detta skall få försiggå i fortsättningen.

Vi lia i vår motion som sagt påpekat, att den bostadssociala utredningen hittills
arbetat under en så lång tid som 13 år. Utredningen har därvid skyllt på
de omständigheter, som jag här tidigare framhållit. Vi lia i motionen påpekat
lämpligheten av att denna utredning bör kompletteras med någon representant
för landsbygden. Jag vet inte örn det kan anses vara orätt att insinuera, att
örn utredningen inom sig haft någon representant från landsbygden, så hade
säkerligen dessa frågor för landsbygdens del nu varit utredda. Beträffande vårt
i motionen framförda krav på en komplettering av den bostadssociala utredningen
har statsutskottet sagt ifrån att utskottet för sin del inte vill bestämt
säga, huruvida någon ytterligare utredning skall igångsättas eller örn nya riktlinjer
för denna verksamhet skola utfärdas. Utskottet bär ansett att detta bör
bli föremål för Kungl. Maj :ts bedömande. Jag vill här starkt understryka önskvärdheten
av att Kungl. Maj :t allvarligt överväger, om det inte finns anledning
att ge denna utredning i viss mån nya riktlinjer och att även komplettera den
med en representant för landsbygdsbefolkningen. Jag tror att heda utredningen
skulle vinna på detta. Utredningen .skulle diirigenom säkerligen komma till
ett mera fullständigt resultat än eljest.

I reservationen nr 1) till ifrågavarande utskottsutlåtande ha vi yrkat på att
den högsta belåningsgränsen skall generellt sänkas till högst 90 % för såväl

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
kommunala som kooperativa och enskilda byggnadsföretag. Anledningen till
detta yrkande är, som jag tidigare försökt framhålla, att vi reservanter ansett,
att man genom den av Kungl. Majit föreslagna belåningsgränsen och genom
övriga föreslagna förmåner gått alldeles för långt i fråga örn underlättande av
byggnadsverksamhet. Ett uttalande från riksdagens sida att man något borde
inskränka på dessa förmåner vore enligt min uppfattning synnerligen välbehövligt.

Herr talman! Med dessa ord tillåter jag mig att hemställa örn bifall till den
vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen nr 1).

1 detta anförande instämde herrar Andersson i Dunker. Boman i Stafsund
och Johansson i Norrfors.

Vidare yttrade:

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Anda sedan budgetåret 1933/34 har
det som bekant utgått anslag till bostadsiförbättringsbidrag på landsbygden.
Från början undantog man från bestämmelsernas tillämpning vissa områden,
nämligen samhällen av stadsliknande typ. Mot en sådan tieg ränsning riktades
under årens lopp åtskilliga erinringar. Detta resulterade i att bestämmelserna
ändrades 1934. Bestämmelsernas tillämpningsområde utvidgades då avsevärt
och har ytterligare utvidgats genom ett riksdagens beslut 1941. Enligt detta
sista beslut och den kungörelse, som sedan utfärdades på basis därav, föreligger
det numera möjligheter även för stadsfastigheter att komma i åtnjutande av
statsbidrag för bostadsförbättringar. Detta gäller dock under den bestämda
förutsättningen, att Kungl. Majit lämnat dispens. Denna dispens skall inte gälla
för staden i dess helhet, utan för de områden inom staden, för vilka kommunen
begärt att bestämmelserna skola äga tillämpning.

Genom detta dispensförfarande har emellertid hela denna verksamhet blivit
ganska omständlig. Det bär medfört en onödig omgång, som resulterat i att i
de kommuner, där de kommunala myndigheterna icke haft något större intresse
för denna verksamhet, har man icke gjort någon framställning örn dispens.
De som bo i dessa ''samhällen och som äro i den ekonomiska belägenheten och
vilkas bostadsstandard är sådan, att de, örn de bodde på en annan ort, skulle ha
kunnat erhålla bostadsförbättringsbidrag, bli således utestängda härifrån just
genom att intresse från kommunens sida saknats för att söka dispens. Jag finner
en sådan bestämmelse vara synnerligen oformlig.

Det var av denna anledning, som herr Mäler och jag i en motion till årets
riksdag påyrkade, att man skulle slopa detta dispensförfarande för att man
därigenom skulle få en mer generell tillämpning av bestämmelserna och för
att man skulle slippa den omgång, Som för närvarande gäller enligt bestämmelserna
i kungörelsen av den 19 november 1941. Utskottet hav redovisat motionen
men inte ansett sig böra göra något eget uttalande i saken. Jag måste
beklaga detta. Utskottet har nöjt sig med att hänvisa till att man väntar att
Kungl. Maj :t nästa år skall verkställa en översyn av gällande bestämmelser
och att den av oss nu framförda frågan kommer att prövas i samband med denna
allmänna översyn. Utskottet har här således gjort ett mycket platoniskt uttalande,
som icke förpliktar Kungl. Majit till någonting. Jag hoppas att man
i Kungl. Majits kansli skall lia en något större förståelse än inom utskottet
för det yrkande, som vi framfört motionsledes.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till detta. Jag beklagar det uteblivna
ställningstagandet i frågan från utskottets sida, Men jag ställer trots, detta
inget annat yrkande än bifall till utskottets hemställan.

FreiiaRin den 2S juni 194(i fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Herr Olssen i Gävle: Herr talman! dag skulle vilja säga som statsutskottets
talesman, att det är beklagligt att inte hela den fråga, som det här gäller,
har kommit upp på en gång. Jag förstår att tiden varit knapp; det har inte
funnits möjligheter att i Kungl. Maj:ts kansli ompröva dessa ting, och det
har på vissa punkter i bostadssociala utredningens .förslag anmälts många avvikande
meningar, även av de statsorgan, som handha hela denna verksamhet.
Men just det förhållandet att en del inte föreligger klart ännu utan kommer
upp till en kommande riksdag gör ju, att åtskilligt av det som en del
talare talat örn här i dag är sådana saker, som tillhöra den uppskjutna delen.

Jag skulle exempelvis vilja säga, att en stor del av de erinringar, som herr
Kempe hade att göra i sitt anförande, är sådana ting, som man inte kommer
förbi utan måste taga upp till prövning, men dessa frågor höra till väsentliga
delar samman med de områden, som inte nu förelagts riksdagen i den kungl,
propositionen. Herr Kempe citerade ett yttrande från byggnadslånebyrån, i
vilken jag har en väsentlig andel, exempelvis när det gäller kontrollen över materiel.
Jag kan taga ett annat exempel, för att hålla mig till ett begränsat
område. Det gäller tomtmarken. Det finns mycket vidlyftigare ting, men man
har kunnat iakttaga en tendens, i fråga örn t. ex. barnrikeegnahemmen. Fölen
fem, sex år sedan, när vi började denna verksamhet ute på landsbygden,
var det tämligen normalt med ett tomtpris av 25 öre per m2. Detta förekommer
knappast i något fall den dag som i dag är, utan tomtpriset ligger vid
kronan och i många fall väsentligt högre. Det är således utan alla tvivel ting,
som måste ägnas uppmärksamhet, och jag skulle för den händelse vi komma
in på den frågan i dag när vi behandla ett yttrande från första lagutskottet,
vilja erinra örn att när det är fråga örn kyrkojorden för att inte tala örn Uppsala
universitets jord, så går man där i spetsen när det gäller att så att säga
dyrka upp tomtpriserna i det här landet.

'' Jag tror således, att det finns all anledning att inte ägna för mycket uppmärksamhet
åt dessa detaljer här i dag, utan att vi i stället böra taga upp deni
till prövning i det sammanhang, där de utan tvivel komma att föreligga, nämligen
när vi få fortsättningen på bostadssociala utredningens förslag.

Till herr Pettersson i Dahl skulle jag i detta sammanhang vilja säga - - och
jag vill påpeka, att jag inte är ledamot av bostadssociala utredningen — att
jag tror att det är orätt att säga, att bostadssociala utredningen inte ägnat
något intresse åt landsbygden. Örn vi nämligen bortse från de bostadsförbättringsbidrag,
Sorn voro beslutade innan bostadssociala utredningen kom till,
så härstamma alla de förslag, som sedan kommit till och sorn gälla landsbygden,
från denna utredning. Lantarbetarbostäderna, barnrikeegnahemmen på landsbygden.
allt detta kommer från bostadssociala utredningen, som framlagt förslag
i dessa hänseenden.

När herr Pettersson i Dahl så där tämligen tvärsäkert påstår, att det är lättare
att bygga i tätsamhällen än ute på landsbygden, så skulle jag vilja sätta
inte ett utan många frågetecken efter det påståendet. Det är kanske beroende
på att jag haft möjligheter att få en överblick över denna sak. Städernas byggnadsverksamhet
är reglerad av en kvot, som blivit fastställd, under det att en
sådan kvotering inte finns för landsbygdens vidkommande. Beträffande det
område varifrån jag har personlig erfarenhet, barnrikeegnahemmen, så lia de
ju — det böra vi komma ihåg — ett generellt byggnadstillstånd, och man behöver
således inte pröva dem på annat sätt än att om lån är givet från statsorganet
följer automatiskt byggnadstillstånd.

Såväl herr Kempe som herr Pettersson i Dahl var här inne på räntan för
egnahem. Jag tror att det är nödvändigt, att herrarna tänka igenom detta problem
en liten smula, jusi med hänsyn lill den kombination, som finns mellan

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Åtgärder till främjande ar bostadsförsörjningen. (Forts.)
elen räntofria, stående delen och räntesänkningen. Örn man följer samma linje
Som i fråga om räntesänkningen för tertiärlånen för flerfamiljshusen, där således
denna räntesänkning automatiskt medför en sänkning av tilläggslånen,
då blir det praktiskt taget omöjligt örn den ena handen skall veta vad den
andra gör att vidtaga en sådan sänkning av räntan för egnahemmen utan att
allvarligt ompröva, örn inte detta bör följas av ett borttagande av den räntefria,
stående delen, d. v. s. 10 % av byggnadskostnaden. Jag måste ifrågasätta,
örn man inte genom denna anordning faktiskt sätter egnahemsbyggama i ett
sämre läge än de för närvarande befinna sig i med en räntesats av 3,6 %.

Jag begärde, herr talman, närmast ordet för att yttra ett par ord örn det
förslag^ som de båda reservationerna innehåller. Jag kan mycket väl förstå
den linje, där man föreslår att enskilda skola få låna till 90 % med 3 % ränta.
Jag skulle till och med kunna förstå örn man inte vill sätta de kooperativa företagen
i en särskild ställning. Man bortser ju så lätt ifrån, att i fråga örn de
kooperativa företagen är det i regel fattiga människor, som göra en insats, och
med denna sin insats, som de slitit samman, åstadkomma att samhället överhuvud
taget inte behöver ägna uppmärksamhet åt deras bostadsfråga i fortsättningen.
Örn man ställer sig på den linjen, att även de skola jämställas
med de enskilda, så kan jag till nöds förstå detta också. Men jag kan, herr talman.
inte med bästa vilja i världen fatta, att detta måste föranleda, att man
skall sänka lånegränsen för kommunerna och de allmännyttiga företagen till
95 %.

Jag fäster uppmärksamheten på att enligt de uttalanden av statsrådet, som
finnas i propositionen, är det ingalunda meningen att behålla den form för allmännyttiga
företag, som nu finns. Enligt detta yttrande, där statsrådet starkt
understryker, att kommunerna kopplas samman med de allmännyttiga företagen
på sätt, som hittills inte skett, komma kommunerna att ägna väsentligt
större uppmärksamhet åt vad som är ett allmännyttigt företag än vad man
hittills gjort. Det skall ingalunda förnekas, att på den punkten lia många
kommuner''hittills visat vad jag skulle vilja kalla en smula för stor vårdslöshet.
Nu bindas kommunerna och företagen samman på så sätt, att driftsförlusten
på fastighetsföretaget till 20 % kommer att bårås av kommunen. Kommunen
kommer således att verkligen få bära ett ansvar i detta avseende, och
jag skulle tro att jag blir sannspådd örn jag säger, att de allmännyttiga företagen
i fortsättningen komma att bli sådana företag, där kommunen, d. v. s. det
allmänna, behärskar styrelsemajoriteten. Under sådana omständigheter och med
hänsyn till det ansvar, som kommunen således kommer att bära för hela fastighetsföretaget,
begriper jag inte varför man exempelvis skall sätta ett kommunalt
bostadsföretag, ett kommunalt bolag eller en kommunal stiftelse i det
läget, att den ovanpå det statliga tertiärlånet till 95 % skall söka sig ut på den
öppna marknaden för att få ett lån, som lägges ovanpå de 95 procenten. Det
mäste vara en strävan efter en egendomlig likställighet i detta avseende, där
man förmenar att kommunen, det allmänna, i detta fall helt och hållet skall
jämställas med en enskild person. Man kan väl ändå inte tro, att det skall finnas
någon möjlighet att vinna någon anslutning till en sådan uppfattning.

Örn jag alltså, herr talman, kan ha en liten smula förståelse för vissa delar
av den första reservationen, så måste jag säga, att jag överhuvud taget inte
alls begriper den andra. Jag begriper den örn man utgår ifrån — och jag har
hört en och annan sådan röst även i detta hus — att de medel, som staten här
lånar ut, okontrollerat skola få användas till spekulation. Då förstår jag det
ståndpunktstagande, som föreligger i den andra reservationen. Det är byggnadslånebyrån,
som föreslagit denna amorteringstakt under tio år — det finns
inte i bostadssociala utredningens förslag — och det har skett just med hänsyn

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Åtgärder lill främjande av bostadsförsörjningen. (Foris.)
till vissa osunda företeelser. Förslaget var inte omotiverat — det var den rena
rama, jag höll på att säga råa verkligheten, som tvingade fram den linjen. Vi
skola inte blunda för, att det på byggnadsmarknaden finns en hel mängd företeelser,
som jag utgår från att ingen enda av herrarna vill försöka prestera ett
försvar för. Det visar sig i den dagliga erfarenheten, att vid försäljning av
fastigheter, som äro uppförda med .statslån, har statsorganet gång efter annan
—• det blir en allt vanligare företeelse — måst sätta den ursprungliga låntagaren
och köparen inför alternativet att statslånet säges upp på grund av att
spekulation förekommit, som överskridit alla gränser.

Vad är det då som föreslås av Kungl. Majit? Jo, man föreslår att man skall
göra på samma sätt som i ett vanligt sunt företag, nämligen sörja för att under
de goda åren, när t. ex. reparationskostnader och dylikt äro lägre, pengarna
fonderas, så att man kan tillgripa dem i tider, då utgifterna öka. Då, man saknar
möjlighet till en ingående kontroll över de enskilda företagarna i detta avseende.
vill man tvinga fram en hastigare amortering under de tio första
åren, så att inte de besparingsbelopp, som under dessa tio första år uppstå,
skola hamna i fickor, som de aldrig varit avsedda att hamna i.

Herr Birke sade, att reservationen var ett slag för den privata företagsamheten,
och att denna företagsamhet inte skulle försvåras. Ja, herr talman, jag
kan också ansluta mig till den tankegången så länge vi lia privat förvaltningav
fastigheter. Det är dock inte detta det är fråga örn nu. Det jag inte kan
gå med på, men som reservanterna — jag hoppas dock inte med öppna ögon
gå med på i detta avseende är, att de enskilda skola ha^ rätt att under de första
åren taga så mycket vinst ur fastigheten, att det måste bli till nackdel för
såväl den kommande ägaren som för de kommande hyresgästerna. Då jag, herr
talman, finner det naturligt, att det skydd, som vi skola giva det enskilda
initiativet, i detta fall skall bli ett skydd för den, som i fortsättningen skall
äga fastigheten, och för dem, som i fortsättningen skola bo i fastigheten, så
hyser jag inga betänkligheter när jag ansluter mig till Kungl. Maj:ts förslag.
Detta förslag innebär just det jag påvisat och ingenting annat.

Jag hemställer således att på dessa båda punkter få förena mig med statsutskottet,

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
ärende som nu föreligger till kammarens prövning utgör det första steget,
som vi skola taga på vägen till en klarare målsättning än vi tidigare haft för
det allmännas bostadspolitik, både statens och kommunernas. Det är det första
och i verkligheten också det minsta av de steg, som vi efter min mening skola
komma att taga i detta avseende under något år framåt,

Jag vill fästa, uppmärksamheten på att denna målsättning har tre olika
aspekter. Den ena är, att vi skola försöka skapa en familjebostad, väl utrustad
och med en tillfredsställande utrymmesstandard. Den andra är, att vi
skola avveckla tilläggslånen, som ju aldrig varit avsedda som annat än en ren
krisföreteelse. Den tredje aspekten är, att vi skola börja skapa förutsättningarna
för en sänkning av hyresnivån i detta land.

Det är ju allmänt bekant, att i fråga örn en fastighets driftskostnader spelar
räntan en synnerligen betydande roll. Under de gamla, diskussionerna örn
byggnadsarbetarnas löner och inflytande pa lustigbo tskos tua derna visades det
med fullkomlig klarhet, att endast en procents högre eller lägre ränta pa fastighetskapitalet
betydde mer för fastighetens driftskostnader lin även ganska
höga byggnadsarbetarlöner. Det är detta som lett till att man velat skapa en
relativt lag räntenivå för allt fastighetskapital, oell förslaget innebär ju, som
alla veta. en genomsnittlig ränta av •> % på hela fastighetskapitalet. Det är

Nr 30.

Fredagen deri 28 juni 194(i fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
efter min mening önskvärt att riksdagens ledamöter göra klart för sig- att
detta bara är första ledet i en verkligt målmedveten, allmän bostadspolitik.

Då jag inte haft tillfälle att närvara vid den föregående debatten här vet
.lag inte, huruvida man med någon större styrka har understrukit, att omsorgen
örn vår bostadsförsörjning bör överlåtas åt den enskilda företagsamheten. Det
är dock alldeles uppenbart, att de två reservationer, som äro fogade till siatsutskottets
utlåtande, lia den innebörden, att man särskilt vill slå vakt örn den
enskilda företagsamheten i fråga om bostadsbyggandet. Jag tänker inte taga
upp någon allmän principdiskussion om enskild företagsamhets eller allmän
företagsamhets fördelar och nackdelar. Med de erfarenheter vi ha på bostadsbyggandets
område sedan mer än tva årtionden Ilar det dock visat sig _ jag

talar örn hyreshusen och inte örn enfamiljshusen — att det för den stora allmänheten,
_ och i varje fall för hyresgästerna, varit något av det mest misslyckade
vi överhuvud taget kunnat inregistrera i samhället, att vi överlämnat
bostadsförsörjningen åt den enskilda företagsamheten. Jag skall tillåta mig
att i någon mån exemplifiera vad jag menar.

Under det första, världskriget genomfördes en hyresreglering. Staten vidtog
emel ler tiel knappast några åtgärder för att förbilliga själva byggnadskostnaherna.
Det gjorde att byggnadsverksamheten var mycket svag under praktiskt
taget liela det förra världskriget, eftersom byggnadskostnaderna stego så att
det blev omöjligt för enskilda företagare att få ut de hyror ur fastigheterna,
sorn hade krävts för att förränta byggnadskostnadskapitalet. Hyresregleringen
hade emellertid den verkan, att kostnaderna för bostäderna under denna
tldJT menai- de bostäder, som då funnos — blevo relativt låga jämfört
med levnadskostnaderna i övrigt. Då fattade 1923 års riksdag det. som det
visade sig, fullkomligt ödesdigra beslutet att upphäva hyresregleringen. Vi
hade då nått en verklig bostadsnöd i ett mycket stort antal av de svenska
samhällena. Vi ha inte denna gång fått någon motsvarighet till detta, liven
om vi faktiskt lia en bostadsbrist.

Pressningen på bostadsmarknaden ledde till ett tillstånd, som b osta disedala
utredningen beskriver nied följande ord, som jag vill citera i dagens debatt:
»Hyreskurva och allmän levnadskostnadskurva, med 1914 som utgångspunkt,
skurö såsom förut berörts, varandra år 1923. — När år 1933» — alltså tio år
efter hyresreglenngslagens upphävande — »hyresindex nått läget 202, noterades
för allmänna levnadskostnadsindex en siffra av 153. I förhållande till förkngsläget
hade industriarbetarnas lönenivå vid denna tid stigit till ett indextal
av 213, vilket innebar en reallönehöjning med nära 40 procent. Då penninglöner
och hyreskostnader stigit praktiskt taget lika mycket, var sålunda
löneförbättringen under denna tid nästan helt att tillskriva förskjutningar
i förhållandet mellan penninglöner och priserna på andra förnödenheter än bostaden.
Det är under sådana omständigheter ej ägnat att förvåna, att deli starka
allmänna standardhöjning för stadsbefolkningen, som utmärkte 1920-talet, i
endast mycket ringa grad lick sin utlösning på bostadsområdet.»

Vi hade praktiskt taget ingen statlig eller kommunal bostadsbyggnadsverksamhet
i landet under 1920-talet. Den som fanns var i varje fall minimal och
kunde inte spela någon som helst roll på hyresmarknaden. Den enskilda företagsamheten
lyckades skruva upp bostadskostnaderna med över 100 procent
jämfört med förkrigstiden. Jag vet inte, örn någon av ledamöterna anser, att
det vore ett ideal att sträva efter att fortfarande behålla möjligheterna till en
sådan utveckling på bostads- och hyresmarknaden. Örn det finns något område,
där jag vågar säga, att den enskilda företagsamhetens misslyckande verkligen
kari dokumenteras, är det detta område. Jag vet, att man talar om den hyressänkning,
som skedde på 1930-talet, från 1933 till 1939. Den bringade vis -

Fredagen den 28 juni 194ti fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
serligen ned hyrorna något, men dessa blevo aldrig så låga, att de motsvarade
ilen allmänna levnadskostnadsnivåns index. Även år 1939 var bostadskostnadsindex.
räknat med 1914 som basar, högre än allmänna levnadskostnadsindex.

Vi behöva emellertid inte enbart tänka på erfarenheterna från 1920-talet.
Vad var det vi fingo uppleva, när det senaste världskriget bröt ut? Vi fingo
uppleva en tvåårig, fullkomligt katastrofal panik bland de enskilda företagarna
på detta område. Bostadsproduktionen år 1941 var blott 20 procent av
produktionen år 1939. Varken kommunerna eller staten voro då beredda att,
såsom skedde år 1942 gripa in på detta område. Var tro ni, mina damer oell
herrar, vi skulle lia stått i dag, örn inte staten hade fört sin bostadspolitik med
räntegaranti och tilläggslån utan i stället överlämnat åt den enskilda företagsamheten
att sköta hela vår bostadsförsörjning under dessa år? Vi ha för närvarande
en ganska besvärlig bostadsbrist i nästan alla tätorter, men örn inte
denna panik bland de enskilda byggherrarna brutit ut åren 1940 och 1941,
skulle det aldrig ha behövt bli någon bostadsbrist i vårt land under detta
krig. Den bostadsbrist, som finns kvar, är en eftersläpning från dessa år.

Man vill alltså överlämna åt den enskilda företagsamheten att sköta vår bostadsförsörjning,
ehuru den på 1920-talet lyckats fördubbla bostadskostnaderna
för hyresgästerna och sedan den i början av 1940-talet lyckats skruva ned
bostadsproduktionen så att vi ännu fem år därefter ha en kvardröjande bostadsbrist,
som vi räkna med att vi icke skola kunna ha fullständigt avskaffad
förrän örn ytterligare fem år, vilket ändå förutsätter, att materialsituationen
är jämförelsevis gynnsam. Man kan prisa mycket här i världen, men det skall
mycket intellektuellt mod till för att prisa resultaten av den enskilda företagsamheten
på detta område.

För min del tar jag för givet, att riksdagen kommer att följa statsutskottet
och att vi följaktligen nu skola besluta, att staten och kommunerna skola bli de
huvudansvariga för bostadsförsörjningen i vårt land i framtiden och därmed
garantera en hyresnivå, som gör det möjligt för folk att hyra bostäder nied
en anständig standard och med anständiga utrymmen.

Jag skall inte här gå in på någon detaljpolemik mot reservanterna, utan jagskall
bara erinra om gamla diskussioner. Vi lia under de senaste åren sett, att
samma partier, som här företrädas av reservanterna, numera accepterat praktiskt
taget alla dfe riktlinjer för vissa delar av samhällsutvecklingen, för vilka
vi lia kämpat i årtionden. Jag glömmer inte lätt diskussionerna kring arbetslöshetspolitiken
vid 1933 års riksdag. Den socialdemokratiska regeringen hade
haft djärvheten att föreslå ett sysselsättningsprogram, som gick ut på att rej
servarbetena skulle avskaffas och ersättas med beredskapsarbeten. I brist på
verklig majoritet kunde vi inte helt genomföra programmet. Hela sysselsättningsprogrammet
upptog emellertid ett belopp av icke fullt 200 miljoner kronor
för ett budgetår. Vi fingo av våra dåtida opponenter veta, att detta vansinniga
.förslag skulle komma att ruinera det svenska samhället. Med detta
fruktansvärda slöseri nied statens medel, för vilka vi skulle bereda de arbetslösa
sysselsättning, skulle vi fördärva statens finanser. Alla minnas, att det
var endast genom en uppgörelse mellan bondeförbundet och en viss del av
folkpartiet — inte dess majoritet — och socialdemokraterna som vi, ehuru
vi fångö kompromissa rätt mycket på vissa punkter, lyckades genomföra ett
sysselsättningsprogram av ungefär samma storleksordning sorn det regeringen
föreslagit. I dag höjes det icke en röst i denna kammare, när vi besluta beredskapsstater,
inte på 200 miljoner, utan på 1 200 miljoner kronor. Det befraktas
som det enda naturliga och man bär fullkomligt accepterat var syn
på hur samhället bör förhålla sig i dessa avseenden.

Jag vågar spå — ehuru det är saker man inte gärna skall ge sig in på —

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Åtgärder Jill främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
att om fem år, när^hela serien av de förslag lia förverkligats, som måste genomföras
för denna målsättning från det allmännas sida på bostadspolitikens område,
så kommer det icke att höjas en röst i riksdagen mot denna bostadspolitik.
Jag är ganska övertygad om att det kommer att gå på bostadspolitikens
område som det tidigare gått på arbetslöshetspolitikens och överhuvud de
stora fälten inom socialpolitiken, att det blir en nationell samling kring detta.
Vad är väl naturligare än att kommuner och stat, efter de upplevelser vi
haft under två årtionden, ena sig örn att hädanefter skall den enskilda företagsamheten
varken få förstöra hyresmarknaden eller bostadstillgången, utan nu
skola de själva — det är inte alls färdigt med denna treprocentsränta — ta
ansvaret för att Sveriges folk skall få anständiga bostäder till anständiga hyror?

Jag har även ett gott ord att säga till statsutskottets ledamöter. Jag kommer
visserligen inte att hemställa örn någon ändring, men det finns en punkt
1 utlåtandet, där jag faktiskt inte förstår, varför statsutskottet skrivit sorn
det gjort. Jag vill återkomma till inledningen. Den genomförda treprocentsräntan
för hela fastighetskapitalet till kommuner och till allmännyttiga bostadsföretag
är det första lilla steget på vägen till en rimligare hyresnivå. Jag
kan inte första, varför man fran statsutskottets sida skall behöva göra en
invändning mot propositionens förslag, därför att det sitter en bankkommitté
och arbetar med frågan örn kreditväsendets utformning. Jag medger, att detta
är icke viktigt annat än ur principiell synpunkt — ur praktisk synpunkt har
det ingen betydelse. Örn staten säger till kommunerna: »Vi komma att lämna
en lucka mellan 60 och lat mig säga 70 å 75 procent, och där få ni gå ut på
kapitalmarknaden och låna pengarna i stället för att få ett genomgående lån»,
så betyder ju inte det, att. inte kommunerna kunna få låna till samma ränta.
Om kommunerna vilja gå i borgen för allmännyttiga företag eller kanske till
och nied för enskilda byggherrar, komma de också att få låna till 3 procent
eller kanske rent av, vilket har hänt, till 2,8 ä 2,9 procent. Ur praktisk synpunkt
spelar det sålunda ingen roll, men jag Ilar ändå velat nämna det. Det
som gör att jag tar upp saken är, att jag inte förstår denna vacklan från utskottets
majoritet i fråga örn den stora principiella linjen, att vi både beträffande
räntorna och då det gäller en del andra åtgärder skola sörja för att få
driftskostnaderna för fastigheterna lägre, så att det blir en hyresnivå, som
passar den stora massan av vårt folk.

Innan jag slutar vill jag säga några ord om ytterligare en punkt. Här Ilar i
reservationen ställts ^ det 3?rkandet, att alla husbyggare skola få samma lånegräns.
Det hör också till de ting, som äro intressanta. Jag förmodar att man
lagt fram detta förslag med ''hänsyn till vad man brukar kalla den enskilda
företagsamheten. Vi ha föreslagit, att kommunerna skola få låna till 100 procent
av fastighetskapitalet, de allmännyttiga bostadsföretagen till 95 procent
och enskilda byggherrar till 85 procent av fastighetskapitalet. Finns det då
några motiv för en sådan differentiering, vilka väga tyngre än motiven för
likställighet? Mina herrar, jag har redan understrukit, att den förändring i
direktiven, som statsutskottet gjort i sin skrivning, inte kommer att få någon
praktisk betydelse. Varför skulle inte staten kunna låna kommunerna hela
fastighetskapitalet? Det är inte säkert, att kommunerna behöva det, men varför
skulle man inte göra det? Jag har redan konstaterat, att kommunerna
kunna låna pengar på den enskilda kapitalmarknaden till precis samma ränta
som staten, eller kanske till och med i något fall lägre ränta. Mena reservanterna,
att den enskilda kapitalmarknadens värdering av kommunernas kreditvärdighet
icke kan accepteras av staten? Örn den enskilda kapitalmarknaden
är villig att låna ut pengar till denna låga ränta, även örn det bara finns kommunens
borgen, skulle då staten säga: »Nej, det är för stor risk. Vi mäste

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (I orts.) ^
sörja för att det biir en kapitaltillförsel för de sista tio procenten även från
annat håll»? Det är väl alldeles uppenbart, att staten kan värdera kommunernas
kreditvärdighet lika högt som försäkringsbolag, sparbanker och andra enskilda
kapitalplacerare? Utgångspunkten för de enskilda kapitalplacerarna
mäste vara, att det inte är någon risk att låna pengar till de svenska kommunerna.
Detsamma kail inte, annat än möjligen i några få fall, sägas örn
enskilda byggherrar. Det är såvitt jag förstår fullt normalt att begära, att en
enskild byggherre själv skall satsa en del av fastighetskapitalet. ....

Mina herrar, innan staten överhuvud började med sina bostadspolitiska åtgärder,
fick den enskilde byggherren skaffa alla dc pengar, som behövdes utöver
ett sekundärlån. Det är inte så många ar sedan man praktiskt taget aldrig
gav primärlån till mer än 50 procent av fastighetens taxeringsvärde och sekundärlån
kunde man få upp till 67, 70 eller i bästa fall 75 procent. Den enskilde
byggherren fick då satsa respektive 33, 30 eller 25 procent av det behövliga
kapitalet. Nu är staten så generös, att han inte behöver satsa mer än
15 procent själv och på de övriga 85 procenten får lian praktiskt taget samma
ränta som kommuner och s. k. allmännyttiga bostadsföretag.

•Tåg vill fästa uppmärksamheten på att bostadssociala utredningen föreslagit
en annan sorts differentiering, nämligen att räntan på tertiärlånen för enskilda
byggherrar skulle vara fyra procent. Vi föreslogo likställighet i det
avseendet mellan alla slags byggherrar, men vi funno det önskvärt att man
gjorde en annan differentiering, nämligen att man krävde, att den enskilde
byggherren själv skulle skaffa 15 procent och att staten inte skulle ta någon
risk för de överliggande 15 procenten av byggnadskapitalet. Detta är ju den
egentliga skillnaden mellan statsutskottet och regeringen å den ena sidan och
reservanterna å den andra. .

Jag skall inte här ta upp frågan om den tioåriga extra amorteringen. Den
har redan belysts av herr Olsson i Gävle pa ett sätt som jag tror är alldeles
oemotsägligt. Det är obegripligt att man, som man gör i denna reservation,
vill uppmuntra den allra enklaste spekulation i de första tio arens möjligheter
att göra sig av med fastigheten, så att den som narrats att köpa ^fastigheten
under de år reparationskostnaderna äro små eller inga, efteråt får sitta
med dels ett för högt fastighetspris och dels kostnaderna för de reparationer,
som senare bli nödvändiga. Det är för mig obegripligt att man tycker, att detta
är en lämplig väg att välja för att uppmuntra den rena enskilda spekulationen
på detta område. ... .

Herr talman, för min del skall jag inte göra någon hemställan beträffande
statsutskottets yttrande. Jag har i första kammaren fått en försäkran, att vi
i princip äro ense örn att statsmakterna nu skola besluta sig för en bostadspolitik
med den klara målsättning jag här har försökt ange. Av den anledningen
vågar jag vänta mig, att andra kammaren kommer att följa statsutskottets
majoritet.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Pettersson i Dahl, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Olsson i Gävle säde sig tro, att jag i mitt anförande
gjort bostadssociala utredningen orätt. Jag sade i anförandet, att bostadssociala
utredningen under dc 13 år den suttit inte hunnit utreda trugan örn landsbyg
dens bostadsbestånd, därför att det saknas statistiskt material. Jag beklagade
detta och jag tror det inte finns någon anledning att frångå denna uppfattning.
Att denna utredning, som herr Olsson i Gävle säde, samtidigt lågt fram
en del andra förslag om förbättring av bostäder ändrar ingenting på detta.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Åtgärder lill främjande ar host ads försörjningen. (Forts.)

Herr statsrådet talade om den klara målsättningen för bostadspolitiken i
framtiden. Jag observerade, att statsrådet inte hade något ord till övers om
landsbygdens bostadsförhållanden, utan han sysslade hela tiden med bostadsfrågorna
i allmänhet. Man kan naturligtvis säga, att detta inte hindrar, att
även landsbygden får del av dessa förmåner, men genom den forcerade byggnadsverksamheten
i städer och andra tätorter försämras möjligheterna att
bättra den låga bostadsstandard, som för närvarande finns på landsbygden.

Jag vill sluta med att säga, vilket jag även påpekade i mitt anförande, att
bostadsbeståndet onekligen är sämst på landsbygden och att man därför i
törsta hand bör förbättra där. Herr statsrådet säger visserligen, att örn feni
ar skall allting vara klart, men på dessa fem år kan ganska mycket hända.

Härpå yttrade

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jagmåste
göra en rättelse -— herr Ohlin fäste min uppmärksamhet på det. Det valett
missförstånd av mig, när jag sade att man föreslagit borttagande av den
extra amorteringen med l1/., procent per år. Vad som föreslås i den ena reservationen
är att även allmännyttiga och kommunala bostadsföretag skola ha
samma amorteringsregler som den enskilde. Det är klart att därmed bortfalla
några av de reflexioner jag gjort på denna punkt. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att regeln ju är tillkommen för att förhindra spekulation i fastigheter,
och jag föreställer mig att kommunala och kooperativa bostadsföretag
icke komma att hängiva sig at några försök till spekulation på bostadsmarknaden.

Herr Driksson i Stockholm erhöll på begäran ordet föl- kort genmäle och
anförde: Herr talman! Statsrådet och chefen för socialdepartementet var inte
inne, när jag höll mitt anförande förut. Hade han det varit, skulle han ha hört
hur jag uttalade min tillfredsställelse över att statsutskottet i det här förevarande
utlåtandet ställer sig bakom det föredragande statsrådet, när det gäller
målsättningen för bostadspolitiken och utrymmesstandarden i vårt land.
Denna min inledande reflexion kan ju ge honom garanti för att hans uppfattning
står i god överensstämmelse med statsutskottsmajoritetens i denna fråga.

Han ville emellertid ställa en fråga till statsutskottet rörande motiven till att
utskottet på en punkt hade gått ifrån den kungl, propositionen. Det gällde förslaget
om ränteeftergift och den s. k. fördjupningen av teriärlånen, så att de
mota kassalånens nivå. I detta avseende ville statsrådet ha klarhet, huruvida
det innebar någon vacklan hos statsutskottets majoritet med anledning av det
förslag, som han hade framlagt. Jag vill försäkra herr statsrådet, att någon
dylik vacklan inte alls föreligger, åtminstone inte ifrån min sida. Att statsutskottet
ansett lämpligt att använda detta tillvägagångssätt beror närmast
på en skrivning i den kungl, propositionen. Där sägs det nämligen beträffande
den s. k. räntegarantien: »Emellertid kan förevarande spörsmål komma i ett nytt
läge med anledning av förslag, som 1945 års bankkommitté må komma att
framlägga i avseende å fastighetskreditväsendets framtida organisation.»

Vi ha läst detta stycke i propositionen så, att man kan tänka sig, att det
skulle bil nya regler efter det att nämnda kommitté framlagt sitt förslag. Då
har jag för min del sagt mig, att det måste väl anses vara opraktiskt att här
iöx ett eller annat budgetar fastställa andra regler än de sorn nu gälla. Det
borde da vara lämpligare att man later de nuvarande reglerna beträffande
såväl ränteeftergift som beträffande tertiärlånens undre gräns gälla intill döss
att de reglerna kunna träda i verksamhet. Det är detta som är motivet för mig

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr :J0.

Åtgärder till främjande av hostad sjö i s o r juhl g ev. (Forts.)
till att jag har biträtt ett. avsteg ifrån den kungl, propositionen i detta avseende.
och det är således inte någon principiell motvilja mot den ränteeftergift
eller fördjupning av tertiärlånen, som herr statsrådet föreslår.

Herr Olsson i Gävle, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag vill endast till herr Pettersson i Dahl säga, liksom
jag gjort i denna kammare många gånger och jag gör det ännu mera efter
det bostadssociala utredningen framlagt sitt förslag, att här måste vid lösandet
av bostadsfrågan vara likställighet mellan stad och landsbygd.

Örn det kan glädja herr Pettersson i Dahl skall jag gärna konstatera att mili
erfarenhet ger vid handen, att örn det är svårt i städerna för fattigt folk, så
är det många gånger svårare beträffande bostadsfrågan på landsbygden för fattigt
folk.

Vidare anförde:

Herr Holmberg: Herr talman! dag har i en detalj av den bostadsplanering,
som nu diskuteras, avlämnat en motion angående bostadsförbättringsbidrag.
o efil jag skall be att få säga några ord, eftersom utskottet icke ansett isig kunna
biträda mitt förslag.

Oavsett det nytillskott av bostäder, sorn kan väntas bli följden av de åtgärder,
som nu genomföras, kommer i alla fall en mycket betydande del av svenska
folket att under lång tid framåt bo i mindervärdiga, gamla bostäder. Det
finns ju också otaliga vittnesbörd örn hur otillfredsställande förhållandena
äro beträffande denna del av bostäderna. Det skulle kunna anföras många
exempel härpå. Jag skall i detta avseende blott an föra en av lantarbetarförbundet
år 1944 verkställd bostadsundersökning, omfattande nära 13 000 lägenheter.
Det visade sig vid denna undersökning, att inemot 8 000 av dessa bostäder
inte fyllde hälsovårdsstadgans föreskrifter. Det är alltså inemot 60
procent av de undersökta bostäderna, som äro på det sättet bristfälliga. Det
finns ingen anledning att tro, att bostadsbeståndet på landsbygden är bättre i
fråga om andra bostäder än de här undersökta, eftersom dessa senare stå under
en viss kontroll genom fackföreningarna.

Då det förhåller sig på det sättet, har jag ingivit en motion örn ökning av
bostadsförbättringsbidragen, så att det skall bli större möjligheter för dem, som
ha sådana dåliga bostäder, att förbättra dem. Bostadsförbättringsbidrag utgår
nu med 2 500 kronor resp. 3 500 kronor, i senare fallet om förbättringen också
avser indragning av vatten och avlopp. Detta var alldeles säkert otillräckliga
belopp, redan när dessa bestämmelser utformades. Sedan har en mycket betydande
ökning av byggnadskostnaderna inträtt, och det är därför nu mera än
tidigare på det sättet, att den bostadsägarc, som skall använda de statliga bostadsförbättringsbidragen,
dessutom också måste ådraga sig stora utgifter.
Som villkor för erhållande av bostadsförbättringsbidrag föreskrives nämligen
som regel mycket grundliga förbättringar av de bostäder det gäller, och till
sådana grundliga förbättringar räcka inte på långa vägar de bidrag som nu
utgå. Nuvarande bestämmelser fylla inte den uppgift, som de ursprungligen
avsågo att fylla.

Det råder också bland kommunalmän, som syssla med att sanera bostadsbeståndet,
en ganska enhällig mening örn att det måste åstadkommas en ändring
på detta område. Såsom exempel på uppfattningen bland kommunalmännen
.skulle jag bland annat kunna hänvisa till en konferens, som hölls i Norrbotten
för ett par år sedan med representanter för samtliga kommunala församlingar,
och vid vilken konferens man enhälligt uttalade sig för en höjning av bostadsförbättringsbidragen
till det dubbla mot vad sorn nu utgår.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Utskottet har inte anfört några egentliga skäl emot vår motion. Man har
hänvisat till att det skall företagas en allmän omprövning och att en sådan
omprövning skulle vara nära förestående. Det är väl i alla fall ganska ovisst,
när den kan ske, och jag anser inte att det skulle bli några olägenheter av
att redan nu företaga den justering av bestämmelserna, som vi ha föreslagit
i vår motion. Det kan inte på något sätt ligga i vägen för den omprövning,
som utskottet säger är förestående beträffande denna sak. Ett sådant betraktelsesätt
har för övrigt både departementschefen och statsutskottet anlagt tidigare
vid innevarande riksdag beträffande sådana frågor. Det skedde i fråga
om proposition nr 55, som har tillstyrkts av utskottet och även antagits av riksdagen.
Den ^ avsåg vissa byggnadsbidrag för cn viss art av bostadslägenheter.
Även för sådana bidrag var maximibeloppet satt till 2 500 kronor, men departementschefen,
utskottet och riksdagen ansågo att beloppet skulle höjas till
5 000 kronor. Det är alltså exakt samma förslag som vi lia ställt i vår motion,
och det är nästan exakt samma argument som anförts för det tidigare genomförda
förslaget, som vi lia anfört till stöd för vår motion. Det kan inte finnas
några skäl, tycker jag, att förfara på annat sätt beträffande de bostäder som
avses i vår motion än vad man gjort i det av mig nu refererade fallet.

Jag skall därför, herr talman, be att dels få förorda bifall till det förslag,
som redan är ställt av herr Kempe, dels yrka bifall till den av mig avlämnade
motionen nr 40 i andra kammaren.

Herr Ståhl: Herr talman! När jag begärde ordet var det för att få anföra
ett pär synpunkter i anslutning till min motion i detta ärende. Jag tänkte
då följa det goda råd, som uttalats från flera håll, att inskränka mig till
den del av bostadsprogrammet, sorn är presenterat i föreliggande proposition
och sedermera i statsutskottets utlåtande. Sedan dess har emellertid statsrådet
och chefen för socialdepartementet lämnat en stor exposé över utvecklingen
. på det bostadssociala området, vilken exposé sträckte sig över flera
decennier och omfattade till och med den mycket och kanske alltför mycket
omtalade ^ krisuppgörelsen. Jag skal] dock inte låta förleda mig till att ge
mig in på ett försök i liknande riktning —■ jag har inte heller kompetens till
det — men jag vill i alla fall, eftersom jag under en följd av år haft tillfälle
att pa nära hall följa denna utveckling sådan den ter sig ur kommunal
synpunkt, göra ett par randanmärkningar till herr statsrådets framställning.

Han talade först örn den oerhörda fördyring av bostadskostnaderna, som
skedde under tiden efter förra världskriget. För att göra bilden rättvis skulle
behövas en analys för att klarlägga, vilka orsakerna varit till denna prishöjning.
J ag tror att man — och även herr statsrådet — iså fall skulle komma
till det resultatet, att man inte utan vidare, såsom herr statsrådet gjorde
nu här i dag, kan säga att skulden enbart ligger hos den s. k. privata företagsamheten.
I detta sammanhang vågar jag säga, att den tomtpolitik, som
följts, ingalunda har varit utan skuld till hyresfördyringen, och för denna
tomtpolitik är sannerligen inte den privata företagsamheten ensam ansvarig.

Sedan säger herr statsrådet, att när kriget hade brutit ut uppstod, trots
att vi hade relativt god tillgång på både material och arbetskraft, en fullständig
panik på bostadsmarknaden, som gjorde att produktionen krympte
ihop och vi fingo fantastiskt svällande priser ända till dess staten 1942 ingrep^
med sin lagstiftning. Jag måste återkalla i herr statsrådets minne —
jag är ledsen att han inte är här — det förhållandet, att orsaken till den
stagnation, som då inträdde på byggnadsmarknaden, var att staten själv
lät räntenivån stiga, så att till sist byggnadsproduktionen faktiskt omöjliggjordes.
Detta är, herr talman, ett eklatant bevis på, skulle jag vilja säga,

Fredagen den 28 juni J94G fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
bristande statlig planhushållning, och det fick ske, trots att man, om jag
inte missminner mig, just från borgerligt håll krävde att räntenivån skulle pressas
ned, så att inte byggnadsverksamheten tvingades stagnera. Detta är ändå
en omständighet som man måste taga hänsyn till, niir man på det sätt, som
herr statsrådet här gjort, försöker lägga hela ansvaret för det tillstånd, som
då inträdde, på den enskilda företagsamheten.

När man nu går att bedöma det föreliggande förslaget, är det klart att
man kan anlägga olika synpunkter. Man kail se det ur politisk synpunkt,
och man kan se det såsom ett rent ekonomiskt problem till konsumenternas,
d. v. s. hyresgästernas, bästa. När jag läst både bostadssociala utredningens
betänkande, propositionen och sedermera utskottets utlåtande har jag frågat
mig: vad är det som inträffat, eftersom man nu måste åstadkomma en sådan
försämring för de enskilda bostadsproducenteina som här har skett? Man
kallar den ena kategorien för allmännyttig, den andra kallar man visserligen
inte för egennyttig, men jag föreställer mig att det måste vara det som är
tanken. När man ifrån kommunernas synpunkt under dessa år haft att taga
ställning till dessa frågor, har man betraktat varje producent av bostadslägenheter
som allmännyttig, så skriande har behovet av lägenheter varit.
Jag måste därför, fastän det är en bagatell, reagera mot denna uppdelning
i får och getter. Hittills ha vi som bekant haft tertiärlånen graderade dels
i 90-procentslån och dels i 95-proeentslån, och det är denna gradering som
man nu anser sig böra gå ifrån på det sättet att belåningen för kommunerna
skall få gå upp till 100 % och för de enskilda ned till 85 %. När herr Olsson
i Gävle talar örn att motionärer och reservanter nu vilja sänka belåningsgränsen
för kommunerna, så förstår jag inte riktigt vad han menar. Kungl. Majit
och utskottet vilja nu höja denna gräns till 100 % och reservanterna vilja
hålla belåningsgränsen kvar där den är. Någon sänkning har det, såvitt jag
förstår, icke varit tal örn i detta sammanhang. Men det är klart, att det kan
låta effektfullare, örn man framställer det på detta sätt. Jag ser, att herr
Olsson i Gävle skakar på huvudet, och jag föreställer mig, att han menar,
att reservanterna vilja sänka denna gräns i förhållande till vad Kungl. Majit
föreslagit. Men detta är ju ingen verklig sänkning.

Då frågar jag mig: vad har orsaken varit till denna försämring av de enskildas
och motsvarande förbättring av kommunernas produktionsvillkor? Jag
har letat efter ett argument härför, men vad som finns tryckt i denna fråga
återger intet sådant argument. Däremot har herr Olsson i Gävle här i dag
framfört ett sådant, då han sagt, att man vill förhindra spekulation. Om det
varit så, att staten skulle lia lånat ut pengar utan att lia någon kontroll över
hur dessa pengar användas, hade jag kunnat begripa herr Olssons resonemang.
Men hur förhåller det sig? Jo, det förhåller sig på det sättet, att planerna förde
hus som byggas för dessa lånta pengar skola för det första underkastas en
teknisk granskning av de antagligen främsta experter som vi ha, nämligen
herrarna i byggnadslånebyrån, och för det andra skola de dessutom underkastas
en ekonomisk granskning av lika framstående experter i denna byrå. Vidare
är hyressättningen bestämd av det allmänna. Denna lia de enskilda producenterna
faktiskt intet inflytande på. Då fråga vi oss: niir de enskilda producenterna
sålunda på alla sätt äro så ingärdade, att de måste tjäna det allmänna
intresse, som ligger i att skaffa bostäder, varför skola de då ytterligare diskrimineras
genom sänkning av belåningsgränsen? .tåg skulle våga säga herr Olsson
i Gävle, att jag tror, att i varje fall för många kommuner kommer effekten
att bli den, att kommunerna nu tvingas att övergå till att i egen regi bygga
sådana fastigheter som kommunerna annars skulle fått enskilda byggherrar
att producera. Då svara både herr statsrådet och herr Olsson i Gävle: ja, det

.Nr 30.

Fredagen den 28 juni 194(j fm.

Åtgärder till främjande ar bostadsförsörjningen. (Förta.)
är just det vi avsett. Då är man på det klara med syftet och uppläggningen
av det hela. Men då borde man också, tycker jag, tala ett öppet språk och
medgiva, att avsikten med det hela är att i största möjliga utsträckning stoppa
de enskilda producenterna oell leda över produktionen på kommunerna. .Tåg
skulle vilja säga eder, mina damer och herrar, att örn man gjorde en undersökning
ute i kommunerna angående vilken typ av lägenhet som hyresgästerna

— om det nu är deras intressen man vill tillvarataga — föredragit under dessa
år. då bleve i varje fall enligt min egen erfarenhet svaret inte mer än ett. Del
har varit kapplöpning till de hus som byggts i enskild regi medan det däremot
varit tveksamhet i fråga om de av kommunerna uppförda husen och föreningshusen,
i ungefär samma utsträckning i fråga om var och en av dessa typer.
Det förhåller sig faktiskt så, i varje fall enligt min erfarenhet — det är klart
att den måste vara mera begränsad än de herrars som sitta i byggnadslånebyrån

— att hyresgästerna föredragit de privatägda husen. Även där har man haft
statlig kontroll och godkända hyror. Jag kan därför inte finna, att den uppläggning
som man givit detta ärende — även örn det har en politisk syftning
som jag kan begripa utifrån en viss politisk uppfattning — tjänar konsumenterna,
det vill säga de hyressökande. Detta syfte har man ju redan nått
genom den maximiprisbestämmelse som vi ha på byggnadsmarknaden liksom
pa marknaden i övrigt och som är ställd över varje diskussion.

Jag skulle, herr talman, också vilja säga några ord örn den extra amortering,
som enligt utskottets förslag skall påläggas de enskilda producenterna. Jag
satt här och gjorde en enkel uträkning — jag vågar icke gå i god för den.
men jag tror att den stämmer på ett ungefär — att örn jag som privatföretagare
bygger en fastighet för en halv miljon kronor, så kommer merkostnaden
genom extraamorteringen att bli i runt tal 10 000 kronor per år jämfört med
en av kommunen eller av kooperativa företag uppförd fastighet. Vilken blir
den praktiska effekten av detta? Min egen erfarenhet säger mig, att allt det
trassel med finansiering av byggandet som vi förut haft kommer att förökas
härigenom. Och vad blir resultatet? Jo, att de verkligt solventa och ekonomiskt
välställda byggherrarna komma att förlora intresset för att producera hus efter
denna nya ordning. Vi riskera att få allt större besvär med dem som redan
hittills trasslat och krånglat sig fram, och sorn kommunerna med sin borgen
rinder övergångstiden haft stora bekymmer för. Det blir de som komma att
fortsätta, därför att de äro liksom pressade att fortsätta. Jag tror, att man
även på denna punkt, herr talman, försämrar förhållandena för de hyressökande,
och det är väl i alla fall deras önskningar som vi här skulle ha gått
till mötes.

Jag mäste, herr talman, också återkomma — jag gjorde några anteckningar,
medan herr Olsson talade och därför blir mitt anförande icke så disponerat
som det borde ha varit — med ett ord beträffande frågan: varför kan man
inte, som reservanterna här gjort och som även gjorts i motionen, anse det riktigt,
att lånegränsen för kommunerna fasthålles vid de 95 % som gällt hittills?
Det finns, säga herr statsrådet och herr Olsson i Gävle, ingen anledning att
tvinga kommunerna ut på den enskilda lånemarknaden. Ja, men det är ändå
en kolossal skillnad^ mellan att få låna riskfritt av staten till 3 % upp till
skorstenen mot att låna upp 5 % av byggnadskostnaderna i öppna marknaden,
med de risker som kunna föreligga, till en räntefot, som i dag visserligen
kan vara 3 %. men som redan nästa år kan vara högre. De privata byggherrarna
måste dock låna 15 % av byggnadskostnaderna. Med denna konstruktion
blir det enda återhållande momentet på kommunerna den femtedel av driftsförlusten
som kommunerna själva ha att svara för. Jag vill fråga både utskottets
ärade talesman och herr Olsson i Gävle: tro herrarna, att detta i alla

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
kommuner kommer att verka så pass återhållande, som det ändå bör göra för
att vi inte skola få en för stor eller snedbelastad byggnadskvot? För dagen
föreligger inte den risken, men den kan återkomma om några år. Komma då
inte de kommuner som äro minst förtänksamma att bygga mest? Jag tror att
vi även här äro inne på en riskfylld väg och att därför en 5 procents toppbelåning
i öppna marknaden hade för kommunerna varit välgörande. Jag tror
dessutom, att den varit behövlig ur synpunkten av en naturlig tävlan mellan
kommunerna. Nu kommer avgörandet i denna tävlan att helt och hållet förläggas
till byggnadslånebyrån. Flerrarna här uppe i centrum komma att sitta
och bestämma, att den och den staden behöver så och så många fastigheter
samt att den och den staden inte behöver mer än hälften så många fastigheter.
Det kari, herr talman, inte vara sunt, att beslutanderätten även härvidlag skall
ligga hos några allsinäktiga herrar i ett statligt organ i Stockholm, vilka
omöjligen kunna känna till hur vi lia det ställt i kommunerna ute i landsorten,
även om de göra någon resa då eller då och konferera med vederbörande
kommunalmän. Jag tror därför, att det vore sunt att hålla på den hittillsvarande
gränsdragningen för belåning, och jag vågar säga, herr talman, att herr
Olssons i Gävle argumentation på denna punkt icke är övertygande.

I den motion som jag har undertecknat ha vi även en liten punkt av mindre
betydelse men i varje fall betydelsefull nog om skyldigheten för kommunerna
att använda entreprenadsystem vid utförandet av byggnadsföretag. Hittills
ha ju kommunerna inte i särskilt stor utsträckning byggt fastigheter i egen
regi men däremot utfört arbeten av annan art. Man har därvid försökt hålla på
det systemet, att kommunerna genom ett strikt tillämpande av entreprenadsystemet
skola tillse, att all möjlig opartiskhet och oväld iakttages. Nu har man
i propositionen tydligen avsiktligt gått ifrån detta, och även utskottet vägrar
att ansluta sig till en hundraprocentig tillämpning av entreprenadsystemet. Jag
anser detta olyckligt, och jag bär ur min egen erfarenhet fall som visa, att
det faktiskt förekommit underhandsuppgörelser av denna typ, som äro mindre
fördelaktiga för kommunerna, än örn de hade gjorts upp med öppet entreprenadsystem.
Jag tror inte, att detta gagnar någon part, men när nu icke ens reservanterna
lia tagit upp denna sak, skall jag inte framställa något yrkande.
Det kommer att skapa, jag skall inte säga smussel, men i varje fall misstro
och irritation ute i kommunerna, att man inte även i detta avseende går fram
på de öppna vägarna.

Beträffande landsbygdens bostadsfråga skall jag, herr talman, fatta mig
mycket kort. Jag motionerade i fjol i samma riktning som herr Holmberg gjort
i år, fastän jag inte vågade sträcka mig så långt som han, nämligen att påyrka,
att högsta gränsen för bostads förbättringsbidraget skulle från 2 500 kronor
höjas till 5 000 kronor. Hans motion avvisas av utskottet med den motiveringen,
att hela denna fråga återkommer, sedan sociala bostadsutredningcn
fått sitt förslag färdigt. Enligt min uppfattning är det ett stort steg att vilja
fördubbla detta bidrag, men en ökning till 4 000 kronor tycker jag hade varit
skälig icke minst med hänsyn till penningvärdesförsämringen. Jag ber emellertid
att på denna punkt, trots de betänkligheter jag har i fråga örn storleksordningen,
få ansluta mig till den motion som här väckts av herr Holmberg.

Slutligen, herr talman, ett pär ord rörande framtiden, som jag måste få
föra på tal, innan jag slutar. Den ena är dolfa underliga förhållande — jag
vore mycket intresserad av katt herr Olsson i Gävle ville taga upp denna fråga
i något sammanhang — som vi nu lia ute i kommunerna med många olika
hyresnivåer. Folk, sorn bo i äldre moderniserade hus, bo mycket billigt. I flera
samhällen jag känner till hade man ett bostadsöverskott 19110, när hyresnivån

Andra kammarens protokoll 19JiG. Nr 80. 3

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Foris.)
knöts fast. Därför har man många fastigheter med mycket låga hyror. Sedan
lia vi fått en rad olika hyresnivåer, och jag skulle verkligen vara högst intresserad
av att få höra, hur man på det centralt dirigerande hållet, som
kommer att bestämma över hela denna väldiga sektor av näringslivet, tänkt
sig, att denna sak till sist skall ordnas upp, örn man menar, att dessa olika
hyresnivåer skola bli permanenta, eller örn vi någon gång i en överskådlig
framtid skola komma fram till en naturlig prissättning av bostäderna. Jag
försäkrar herrarna på byggnadslånebyrån, med all respekt för deras expertis,
att de hyror som låsas fast på nuvarande sätt ingalunda innebära någon naturlig
hyressättning. Hur skall framtiden gestalta sig härvidlag? Det är ett centralt
intresse för hyresgäster av olika kategorier att få ett svar på denna
fråga.

Även ett annat problem gäller framtiden. Jag bär läst örn ett fall, där
en kommun tillsammans med ett stort företag står inför ett omfattande byggnadsprojekt
och där det beskedet givits, att örn kommunen vill kasta loss
från företaget och bygga ensam, skall kommunen kunna få fördelaktigare villkor,
än örn den bygger i samarbete med det enskilda företaget. Jag har inga
bevis för detaljerna, och det är möjligt, att herrarna från byggnadsbyrån stiga
upp och säga, att fallet är fel refererat. Det innebär dock ett vitalt intresse,
nämligen att det redan från början klart sägs ifrån, att enhetliga regler komma
att tillämpas, vilka vägar fastighetsproducenterna än slå in på. Man försöker
att stänga med de gärdesgårdar som vi bygga nu. Det är alldeles klart, att
precis som de stängsel, som uppsattes genom 1942 års lagstiftning visat sig
otillräckliga, så komma icke heller dessa nya gärdesgårdar att stå sig så
värst länge. Det levande kan icke ingärdas. Man kommer ute i landet att hitta
vägar till samverkan på vilka man kan undslippa de värsta olägenheterna av
det beslut, som fattas här i dag. Jag skulle därför, herr talman, gärna här
velat få en utfästelse från ansvarigt håll, att det blir en enhetlig tillämpning
av de nya bestämmelser som här givetvis komma att antagas.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag här anfört ber jag att få jädra
bifall till de båda reservationer som finnas fogade till utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herr Stjärne.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det är naturligtvis riktigt, som herr Ståhl säger, att staten
var medansvarig för vad som hände 1939. Men redan 1941 hade staten efter
riksdagens beslut stabiliserat räntenivån. Det dröjde emellertid rätt lång tid
därefter, innan det enskilda kapitalet visade något intresse för byggnadsverksamheten.

Sedan säger herr Ståhl, att det statliga organet har en full kontroll över
även den enskilda byggnadsverksamheten i detta fall. Ja, kunde man, herr
Ståhl, ordna denna sak på det sättet, att man differentierade hyrorna och
höll dem låga under de tio första åren, innan reparationer gjordes, för att sedan
låta dem stiga, allt efter som reparationer komma till — det kan förresten bli
innan de tio åren gått. Men jag tror inte att vare sig herr Ståhl eller någon
annan kan ordna det så, att det man får över på driften — det är driftskostnaderna
vi här tala örn —• kommer fastigheten till godo och icke hamnar hos
den som har byggt den och därigenom ökade kostnader vältras över på den
framtida ägaren och hyresgästerna.

Sedan vill jag säga herr Ståhl, att när han framhåller, att några herrar här
i Stockholm skola ordna denna sak, så har ju även herr Ståhl varit uppe på
byggnadslånebyrån och talat bland andra med mig några gånger, och jag

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
tror, att hail skulle kunna erkänna, att etet går an att tala med byggnadslånebyrån,
liksom byggnadslånebyrån fäster avgörande betydelse vid vad som sägs
från kommunernas sida i sådana här frågor.

Herr talman, jag har den bestämda känslan av att vi i dag befinna oss i precis
samma läge, som vi gjorde för elva år sedan, när vi första gången fattade
beslut om lån till byggande av barnrikehus. Då var uppdelningen som den är
i dag med de borgerliga på den ena sidan, som till varje pris ville hålla fast
vid den gamla femtedelsregeln, ty den gällde ju för de enskilda på den allmänna
marknaden. Det blev ingenting av med den saken den gången för elva
år sedan. Efter den .striden har fullständig enighet rått örn denna verksamhet,
varje gång vi fattat beslut därom. Hade de borgerliga segrat den gången,
hade de 25 000 barnrika familjer som nu hjälpts varit ohjälpta.

Herr Ståhl, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill säga till herr Olsson i Gävle, att jag har all
respekt för byggnadslånebyrån, och jag har vid upprepade tillfällen med nöje
talat med vederbörande där. Men vad vi ute i kommunerna göra, när yi komina
till byggnadslånebyrån, är ju att be så vackert örn att få den eller den tilldelningen.
Vad jag här vill är, att man skulle sträva efter att kommunerna
alltmer finge, inom den ram som nu är uppdragen av staten, på eget ansvar
bestämma va-d som skall byggas. Är detta inte en sundare princip än att statens
byggnadslånebyrå, alltså ett centralt ämbetsverk, skall vara den som i
sista hand bestämmer — det kan väl inte herr Olsson i Gävle bestrida — vilka
fastigheter som kommunerna skola få bygga?

Man bör inte, när det gäller bostadsbyggandet, belasta kommunerna på ett
sätt, som de inte önska. Kommunerna borde befrias från tvånget att själva
bygga fastigheter, som de helst skulle se, att enskilda företagare byggde. Med
den erfarenhet, som jag har, anser jag mig kunna konstatera, att om byggnadslånebyrån
bedömer saken på samma sätt som herr Olsson i Gävle här gör
och således utgår ifrån att det är kommunernas önskan att strypa den enskilda
byggnadsverksamheten och själva övertaga det hela, så gör man sig skyldig
till en felbedömning. Erfarna kommunalmän, jag vågar säga i ganska hög
grad oberoende av partier, se helst att bostadsbyggandet i största möjliga utsträckning
sker i enskild regi, att riskerna förläggas på enskilda, icke på
skattebetalarna, såsom nu blir resultatet.

Slutligen vill jag säga, att jag ju inte har något ansvar för vad som gjordes
för elva år sedan beträffande barnrikehus en. Men vad vi här diskutera
kan inte på något sätt jämföras med vad som då skedde. Alla vilja vi väl
medverka till att hålla hyrorna på lägsta möjliga nivå, och när den del av
bostadssociala utredningens betänkande kommer, som rör den saken, skall
jag med stor glädje vara med om att. i den mån det visar sig möjligt, åstadkomma
lättnader för hyresgästerna. Den saken ligger emellertid, som sagt,
utom dagens diskussion. Här är det fråga örn hur bostadsproduktionen lämpligen
skall fördelas mellan olika producenter, och vi tro då för vår del mest
på de enskilda företagarna.

Härpå yttrade:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill fästa herr Ståbis uppmärksamhet
därpå, att i bostadssociala utredningens betänkande finns utvecklad den
tanken, att nian skall söka åstadkomma en decentralisering av besluten om
det bostadsbyggande, som sker genom statens medverkan. Men hur långt denna
decentralisering skall gå eller örn den överhuvud taget är möjlig att genomföra,
vågar jag inte säga, förrän bostadssociala utredningen har framlagt sitt

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 194G fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
organisationsförslag. Jag tror emellertid att herr Ståhl måste medge, att man
inte kan sträcka sig därhän, att man överlämnar till kommunerna att hantera
statens medel och låna ut dem till enskilda eller till sig själva. Där måste utan
tvivel staten vara den, som har avgörandet.

Det är riktigt, att herr Ståhl inte har något ansvar för vad som skedde här
för elva år sedan. Men, herr Ståhl, den gången diskuterade jag med en folkpartist,
som nu är borta, nämligen Carlsson i Gävle — en duktig karl, som säkert
var lika klok som någon folkpartist som finns här i kammaren för närvarande
— och han hade också denna snedvridna uppfattning, men erkände efter några
år att det beslut, som fattats, var till lycka.

Man kan alltså se saken på olika sätt — beroende på den erfarenhet man
vunnit. Jag tror att örn herr Ståhl finge tillfälle att se dessa frågor inifrån
såsom den gör, som dagligen sysslar med dem, skulle han nog tämligen snart
komma över på den linje, där jag befinner mig.

Herr Kempe: Herr talman! Jag begärde närmast ordet för att ytterligare
precisera mitt yrkande, men innan jag gör det, vill jag med stor tillfredsställelse
understryka de synpunkter, som statsrådet Möller har anfört i debatten.
Jag hoppas verkligen, att de löften, som han därvid gav, också komma att
infrias med det snaraste.

När herr Ståhl här talar örn att folk i allmänhet hellre söker sig till av
privata byggmästare uppförda bostäder än till de av kommunerna uppförda,
så undrar jag, örn inte herr Ståhl stöder detta uttalande på erfarenheter från
Karlstad. I så fall kan jag nämligen förstå honom, och då är det faktiskt
något, som länder Karlstads medborgare till heder, ty Karlstads stad har icke
gått i spetsen när det gällt att bygga hälsobostäder av första klass, utan har
i stället sökt reducera standarden. Därför kan jag, som sagt, förstå örn man
i Karlstad hellre söker sig ut på den privata bostadsmarknaden än hyr i av
kommunen uppförda bostadshus. Men detta är ju inte något som man, såsom
herr Ståhl här gjort, kan anföra som ett argument för att bostadsbyggandet
bör ske i privat regi.

Vidare vill herr Ståhl, att man i lag skulle fastställa skyldighet för kommunerna
att tillämpa ett öppet entreprenadsystem. Det är möjligt att det då
går precis på samma sätt som det har gjort på andra områden, t. ex. när det
gäller installation av vatten och avlopp, där det inte längre finns någon konkurrens,
utan konkurrensmomentet är helt likviderat. Jag anser att de kommuner,
som vilja bygga med anlitande av entreprenörer, böra få göra det, men jag
tror att det är nödvändigt för de kommuner, som begagna sig av entreprenadsystemet,
att ha tillgång till sakkunniga krafter, som verkligen kunna kontrollera
de offerter, som lämnas av byggmästarna.

Till slut, herr talman, vill jag precisera mitt yrkande genom att hemställa
om bifall till motionen i andra kammaren nr 556 i vad den avser de frågor,
som beröras i punkterna I A) och H) samt punkt VIII.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag hade från början inte tänkt
deltaga i denna debatt och jag kommer inte heller nu att yttra mig örn vare sig
utskottets utlåtande eller de till utskottsutlåtandet fogade reservationerna. Det
var det anförande, som här hölls av herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
som föranledde mig att begära ordet.

Jag måste säga, att det var länge sedan jag hörde ett anförande, som var
präglat av sådan självtillräcklighet och självbelåtenhet som socialministerns
anförande. Han sade, att vad det här var fråga örn var första steget till en
klarare målsättning för bostadspolitiken i landet, och han lovade ut att man

Fredagen den 2S juni 1940 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
skulle skapa goda familjebostäder med tillfredsställande utrymmen och att
man samtidigt skulle avveckla tilläggslånen och sänka hyreskostnadfen. Ja,
vad kunna vi mer begära? Det är ju ett fullständigt idealprogram, att man
både kan åstadkomma bättre bostäder, sänka hyrorna och minska, statens utgifter.
Jag bara frågar mig: hur .-kall det gå till?

Jag är utan vidare villig erkänna, att det är mycket på bostadsmarknaden,
sorn hittills inte har varit bra. Det finns åtskilligt som bör rättas till, både
när det gäller spekulationen, planeringen och kanske också krediterna. Men
låt oss då resonera om saken för att se vad som går att göra. Vi skola inte
tro, att bara därför att kommun och stat här ingripa, det sker någonting som
på en gång rättar till det hela och förhindrar att misstag begås. Jag ställer
den frågan: hur ha statsmakterna hittills lyckats härvidlag? Ha statsmakterna
kunnat undvika att göra några mer betydande misstag? Jag tror inte att
någon vill påstå, att så varit fallet.

Vad jag emellertid i detta sammanhang framför allt vill erinra om är, att
det är inte bara från socialdemokratisk sida, som man har funnit de rätta linjerna,
utan att det också har kommit fram goda uppslag från andra håll, liksom
att man naturligtvis på ömse håll ibland kanske har gjort sig skyldig till felbedömningar.
Jag tar som ett exempel bostadsförsörjningen för de barnrika
familjerna, alltså vad vi kort bruka kalla barn rikehusen. Jag var själv med i
statsutskottet, när den frågan första gången kom upp, och jag måste säga, att
alla tyckte att idén med barnrikehus var ett mycket intressant uppslag. Men
man hade givetvis olika meningar örn huruvida förslaget att låta uppföra särskilda
hyreshus för barnrika familjer var genomförbart, och det kom också
fram andra uppslag till verksamhetens organiserande. Från socialdemokratiskt
håll förklarades emellertid, att just det då framlagda regeringsförslaget,
enligt vilket man alltså sammanförde de barnrika familjerna i särskilda hyreshus,
representerade den enda framkomliga vägen, och varje kritik av detta
förslag möttes av mycket starka invändningar.

Vi tilläto oss från borgerligt håll, närmast från högerhåll, att komma med
det förslaget, att man i stället skulle genom statligt stöd söka att så långt som
möjligt hjälpa dessa familjer att skaffa sig bostäder i enfamiljshus, som de
sedan kunde få förvärva med äganderätt. Detta förslag rönte mycket liten förståelse.
Vi diskuterade också andra vägar, t. ex. att man skulle bereda de barnrika
familjerna bostäder i hyreshus, där det bodde andra, icke barnrika familjer,
och att de alltså icke skulle behöva sammanföras i särskilda s. k. barnrikehus
på sätt som sedan skedde.

Hurudan har nu utvecklingen blivit? Jo, det visade sig ganska snart, att
anordningen med särskilda hyreshus för barnrika familjer inte var enbart
tilltalande. Familjerna själva kände sig inte till freds. Det stod nästan ett
slags air av mindervärdighet, skulle man kunna säga, omkring dessa hus. Det
har sagts, att t. o. m. barnen i skolorna reagera; barn äro ju ofta grymmare
och hårdare i sina omdömen än vuxna. De barn, som bodde i barnrikehusen,
fingo sålunda här i Stockholm utan vidare heta myrdalingar. Då försökte man
krångla bort det hela genom att döpa örn husen och kalla dem solgårdar. Men
det dröjde inte länge, förrän det kom rapport från Göteborg örn att barnen i
dessa hus fingo heta solungar, och det var lule roligt det heller.

Nu lia ju socialministern och de myndigheter, som syssla med dessa frågor,
kommit fram till att föreslå andra former för de barnrika familjernas bostadsförsörjning.
Man söker nu dels åstadkomma enfamiljshus för dessa familjer,
dels söker man sprida de barnrika familjerna i ett flertal vanliga fastigheter,
så att (le komma att bo tillsammans nied andra familjer och icke bli koncentrerade
(ill en särskild bebyggelse för detta ändamål.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Jag har ägnat litet tiel åt att studera vad man har lyckats åstadkomma, sedan
staten, såsom det har ansetts, på ett så bra sätt subventionerat och kontrollerat
bostadsbyggandet för de bamrika familjerna, och jag vill berätta något
örn mina erfarenheter.

En socialdemokratisk redaktör, som jag vet är ytterst intresserad för sociala
spörsmål, och jag gingo vid ett tillfälle i en mellansvensk stad igenom ett stort
hus för barnrika familjer, det fanns icke mindre än 70 minderåriga barn i fastigheten.
När vi kommo ut på gården igen, såg han djupt allvarligt på mig
och frågade: »Kan du säga mig, varför det skall heta solgårdar?» Vi hade
t. ex. varit inne hos en familj med fem minderåriga barn, och när vi sago det
lilla obetydliga köket, där det knappast kunde rymmas ett matbord, frågade
vi husmodern, hur det kunde gå för familjen att äta därute. Jo, det var ju
litet besvärligt, svarade hon, i all synnerhet örn söndagarna, då alla barnen
voro hemma från skolan; då måste man äta i två omgångar. Och tittade vi på
de övriga utrymmena, så fanns det två, ytterst små garderober för en familj
på sju personer, och allting annat gick i samma stil.

Med detta vill jag bara lia sagt, att när man bär försökt åstadkomma vad
som kan anses vara rimliga hyror, har detta å ena sidan skett därigenom att
bostadsutrymmena ha pressats samman på ett sådant sätt, att ingen kan påstå,
att dessa lägenheter utgöra några lämpliga familjebostäder. Den andra utvägen,
som man har tillgripit för att hålla bostadskostnaderna nere, har varit
att stat och kommun skjutit till mycket betydande belopp av rena skattemedel,
och det innebär ju bara att vi flytta över en del av hyreskostnaderna till skattsedlarna.

Jag kommer sålunda fram till, herr talman, att frågan örn bostadsförsörjningen
är ett allvarligt socialt problem, som det gäller att komma till rätta med. Men
vi göra det inte genom att ta till så mycket i överkant, som socialministern
tycktes vilja göra. Vi ha hittills inte nått sådana resultat, att vi ha någon anledning
att yvas över dem, eller i alla händelser inte sådana resultat, som svara
mot de mycket starka ord, som socialministern här använde. Den förbättring,
som skulle inträda genom den räntesänkning, som föreslagits, har såvitt jag
förstår kommit byggnadsarbetarna till godo, och den enda förmånen för hyresgästernas
del är, att vi kunnat skjuta frågan örn en eventuell höjning av hyrorna
något på framtiden. Och hur skola vi förfara, när det exempelvis gäller
bostadsbyggandet inom jordbruket? Skola jordbrukarna, som nu få betala höga
byggnadskostnader, också få statsbidrag? Örn man på ett jordbruk örn t. ex.
35—40 tunnland vill bygga ett nytt bostadshus, så kostar detta för närvarande
lika mycket som hela gården är värd.

Vi behöva med ali säkerhet även i fortsättningen rörelsefrihet och enskild
företagsamhet på byggnadsverksamhetens område. I annat fall befarar jag,
att det hela stelnar till och snöres in i en alltför byråkratisk tvångströja. Jag
är inte övertygad örn att det blir lättare och roligare för människorna att leva,
därför att, såsom socialministern uttryckte sig, staten och kommunerna bli de,
som ta huvudansvaret för vår bostadsförsörjning. Med gemensamma ansträngningar
och med en realistisk syn på problemen kan man säkerligen åstadkomma
vissa förbättringar, när det gäller vår bostadsfråga, men jag tror inte att
det går så snabbt eller så enkelt, som socialministern här skisserade upp.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag måste börja med att instämma med herr
Skoglund i hans karakteristik av det anförande, som herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet höll här i kammaren för någon timme sedan Det är
sällan man hör ett anförande, så präglat av självbelåtenhet som detta.

Herr statsrådet tillät sig emellertid också att i starka ordalag angripa bl. a.

Fredagen den 28 juni 194G fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
den reservation, på vilken jag står som en av undertecknarna, och säde att det
var obegripligt, att man ville uppmuntra den enskilda spekulationen genom
att avskaffa tvånget att göra en extraamortering med lx/2 procent under tio
år. Såsom socialministern after mitt privata påpekande sedan meddelat,^ innehåller
ju reservationen precis det rakt motsatta, i det att reservanterna på denna
punkt intaga samma ställning som utskottet och bibehålla tvånget att göra
en sådan amortering. Den enda skillnaden är att reservanterna, vilja utsträcka
bestämmelsen härom att gälla även andra byggnadsföretag än dem som drivas
i enskild regi.

Jag måste säga att jag tycker, att de starka ord, Som herr statsrådet använde,
skulle ha haft större effekt, örn herr _ statsrådet hade gjort sig besvär
att läsa vad det är reservanterna skriva, i stället för att argumentera i
sådana ordalag mot den rakt motsatta ståndpunkten.

Men det som jag hegärde ordet för att framföra, gäller en annan Sak. Statsrådet
Möller talade här örn det förgångna, örn 1930-talet och hur regeringsopponenterna
då misstogo sig, etc. ■— jag skall inte närmare ingå på detta.
Han kom sedan till 1940-talet och anförde då som ett bevis för hur den enskilda
byggnadsverksamheten misslyckats och visat sig ur Stand att fullgöra
sin gärning, att under 1940 och 1941 tappade de enskilda företagarna huvudet

och slutade att hygga. .

Jag har hört detta argument så många gånger, att jag välkomnar detta tillfälle
att äntligen på allvar få taga upp det och också få ett svar på detta mitt
bemötande.

Det verkliga förhållandet var, såsom alla intresserade veta att 1940—1941
tilläto statsmakterna, såsom herr Sthål redan påpekat, räntenivån att stiga från
3 till över 4x/2 procent. Man kunde sålunda icke i början av 1940 för byggnadsändamål
låna under 5 procent.

Det är alldeles uppenbart att kalkylerna för den enskilda byggnadsverksamheten
måste helt kullkastas, när den viktigaste kostnadsposten på grund av den
statliga penningpolitiken stiger från 3 till 41/2 ä 5 °/°, d. v. s. undergår en stegring
med mer än hälften. Att anföra den inskränkning i byggnadsverksamheten,
som då inträdde, som ett bevis på att den enskilda verksamheten misslyckats
och att staten måste träda till. det karakteriserar jag som att ställa saken på
huvudet. Den utveckling som här ägde rum, när man underlät att bygga under
denna period, är i stället ett glänsande bevis på en misslyckad statlig planhushållning.
Om inte statsmakterna låtit räntan stiga på detta sätt, ^ skulle
den enskilda byggnadsverksamheten utan minsta tvivel ha fortsatt pa samma
sätt som skedde under 1930-talet, då den var mycket omfattande. Att krigets
verkningar skulle i någon mån ha inverkat förnekar jag inte, men att det i alla
fall skulle ha varit en betydande, en mycket större byggnadsverksamhet än
som förekom, det står utom varje tvivel.

Örn nu statsrådet frågar: Varför framfördes inte dessa synpunkter då? vill
jag svara, att jag för min del framförde just dessa synpunkter och kritiserade
denna politik, som jag påpekade skulle bli skadlig för byggnads verksamheten.
Men jag frågar nu statsrådet Möller: var stod statsrådet Möller då, i fråga
örn räntepolitik och räntekostnader för byggnadsverksamheten? Var stod finansminister
Wigforss då, när det gällde att hindra en sådan ränteutveckling?
Såvitt jag minns förhöllo sig båda dessa statsråd, som hade det mest direkta
intresset i denna utveckling, passiva. Att mot denna bakgrund nu komma och
använda erfarenheten som ett bevis för att den enskilda byggnadsverksamheten
misslyckats och som ett bevis för att staten mäste ta hand örn det hela, förefaller
mig ovanligt litet motiverat.

Jag måste därför ställa den frågaii till statsrådet Möller: Kan herr statsrådet

Ar 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
förneka att det var den av de penningpolitiskt ansvariga myndigheterna tillåtna
eller genomförda — det kunna vi diskutera — höjningen av räntenivån, Som
var den huvudsakliga anledningen till att byggnadsverksamheten under dessa
år inskränktes?

Jag ber att även få beröra herr statsrådets kritik mot utskottet. Statsrådet
säger att han inte kan förstå, att utskottet vill avvakta bankkommitténs utredning,
innan utskottet binder sig för att staten skall ge garantier för tertiärlånen
under hela deras löptid. För min del finner jag denna utskottets ståndpunkt
synnerligen välmotiverad. Här har riksdagen begärt och Kungl. Majit tillsatt
en utredning, som skall från grunden undersöka icke endast riktlinjerna
för räntepolitiken utan även frågan om organisationen av dessa olika slag av

kreditgivning. Att man då inte innan denna undersökning är slutförd _ den

avser ju ett område, som kan anses täcka närmare hälften av hela den kreditgivning
som förekommer i landet — rusar åstad, det får väl anses både naturligt
och i överensstämmelse med goda svenska traditioner.

Till sist vill jag göra ett annat påpekande. Jag konstaterar med stor tillfredsställelse,
att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet nu åter infunnit
sig i kammaren, men jag vill i alla fall göra en liten reflexion i anslutning
till debatten örn denna fråga och de viktiga sociala spörsmål vi diskuterade
förra veckan, särskilt pensionsreformen. Statsrådet Möller talade om
vilken stor sak det var som vi i dag diskutera och Sade att nu skulle äntligen
statsmakterna lägga fast de nya riktlinjerna för bostadspolitiken, etc. Detta
anförande höll herr statsrådet efter att ha varit frånvarande från kammaren
under en stor del av den föregående debatten, och omedelbart därefter avlägsnade
sig herr statsrådet. Under praktiskt taget hela debatten om folkpensioneringen,
en annan fråga av utomordentlig betydelse, var socialministern också
frånvarande under överläggningarna i kamrarna: efter att ha hållit sitt eget
anförande avlägsnade han sig.

Jag vet mycket väl att ett statsråd måste vistas även i första kammaren, men
jag har undersökt, att under större delen av dessa andrakammardebatter fanns
herr statsrådet inte heller där. Jag förstår också att det kan finnas andra pressande
angelägenheter, som föranleda kortare avbrott i statsrådens bevistande
av debatterna, men örn, när andra kammaren diskuterar så viktiga, centrala
spörsmål som folkpensioneringen och den statliga bostadspolitiken, herr statsrådet
endast har tillfälle att under en mindre del av debatten hedra kammaren
med sin närvaro, erkänner jag att jag tycker det icke är som det bör vara. Förmodligen
förlitar sig herr statsrådet på att majoriteten är säkrad och att det
inte spelar sa stor roll vad som säges i riksdagen från oppositionens sida. Men
örn detta skall bli praxis, bidrar mari till att intresset för riksdagsdebatterna
lynar bort. Ett statsråd kommer med en förklaring — och sedan avlägsnar han
sig. Jag tror att i en demokrati är det en angelägenhet av icke ringa betydelse,
att man lyckas att verkligen .samla inte bara kamrarnas utan också i någon mån
svenska folkets intresse kring debatterna. Därför har jag dristat mig, herr
talman, att fästa uppmärksamheten på att örn en sådan praxis, som här har
tillämpats några dagar, skulle få fortsätta, så Ilar man gjort demokratien i detta
land en otjänst.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vet uppriktigt sagt inte om jag behöver försvara mig för att jag varit frånvarande,
när den store Ohlin yttrat isig i debatterna här. Men det är ju ett
faktum att vi ha ett tvåkammarsystem, dessutom är det ett faktum att jag

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Foris.)
är ledamot av första kammaren. Vidare vill jag omtala att min frånvaro här
under folkpensionsdebatten i icke ringa mån berodde därpå, att jag hade att
motta en stor delegation från Bornholm just vid den tidpunkten — jag skulle
nästan tro att det var vid det tillfället — då herr Ohlin skulle yttra sig. Precis
som nu: det står en delegation från Köpenhamn uppe i departementet som
väntar mig klockan 3, och jag tänker gå dit utan att begära herr Ohlin® tilllåtelse.
Det är också ganska många riksdagsmän som vilja tala med mig. I dag
bär jag verkligen måst säga till att jag inte har tid, därför att det är så mångå
andra angelägenheter som påkalla uppmärksamheten. Detta örn detta. I övrigt
tänker jag inte ingå i svaromål på sådana där futiliteter.

Vad frågan örn räntorna beträffar vill jag fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på att det, visserligen inte till 1940 års riksdag men till 1941 års riksdag
på byggnadslånebyråns, bostadssociala utredningens och socialdepartementets
initiativ beslöts den räntegaranti, som medförde sänkning av räntorna på byggnadskapital
fr. o. m. den 1 juli 1941 och att det följaktligen inte förhåller
sig så, att man ifrån regeringens sida var fullkomligt passiv inför den räntestegring
som hade ägt rum. Det bör emellertid konstateras, att införandet av
den räntegaranti som ledde till en sänkning av räntan ned till 3,5 % icke i och
för sig visade sig medföra något egentligt uppsving av byggnadsverksamheten.
Det finns ingen möjlighet för mig, eftersom jag inte har lust att låta denna
Köpenhamnsdelegation stå och vänta, att här gå in på någon längre utredning
örn orsakerna till den stagnation, som inträdde i byggnadsverksamheten, men
det var i själva verket så att först sedan vi vid 1942 års riksdag beslutat att
införa de s. k. tilläggslånen — räntegarantien bestod fortfarande — blev det
någon riktig fart på byggnadsverksamheten här i landet.

Jag vill bara konstatera detta, ty jag kan icke vara med på herr Ohlins
historieskrivning på denna punkt. Och nu får herr Ohlin ursäkta, att jag går
till danskarna.

Herr Ohlin: Herr talman! Statsrådet Möller lämnade mycket ofullständiga
upplysningar om sin närvaro och frånvaro i kamrarna — jag skall emellertid
inte ta upp tiden mer med detta. Jag vill bara nämna att Bornholmsdelegationen
infann sig, enligt vad statsrådet själv upplyst mig örn, långt efter det
debatten örn folkpensionsreformen hade börjat. Det är klart att det kan finnas
sådana fall, exempelvis då en delegation kommer från utlandet, att ett statsråd
behöver avlägsna sig. Men örn under större delen av en debatt i en mycket
central och viktig fråga vederbörande statsråd icke har tillfälle vara närvarande
i vare sig den ena eller den andra kammaren, vågar jag i alla fall
tro — örn detta händer mer än en gång — att det är något fel på planeringen
av herr statsrådets tid. med andra ord att det bakom denna planering av statsrådets
tid ligger en viss underskattning av betydelsen av att vederbörande
statsråd finns i kammaren, när de viktigaste spörsmålen debatteras.

Till sist vill jag beträffande räntesituationen endast säga, att statsrådet
Möller tydligen inte alls kunde bestrida, att här förekom en räntestegring för
byggnadskrediter från 3 till upp emot 5 %, att han inte heller kunde bestrida
att den ägde ruin mot slutet av 1939 och i början av 1940 liksom inte heller
att detta naturligtvis på ett avgörande sätt förändrade kalkylerna för byggnadsverksamheten.
Att man 1941, delvis på bankoutskottets initiativ, fick ned
räntan och att man då också vidtog vissa andra åtgärder är sant, men då hade
byggnadsverksamheten i landet redan under en ganska lång period praktiskt
taget stagnerat, huvudsakligen på grund av den enligt min mening i stort sett
överflödiga räntestegringen.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Då jag inte vill att den skildring herr
Skoglund gav skall stå oemotsagd i riksdagens protokoll, ber jag att få säga
endast ett par ord. Vad herr Skoglund anmärkte i fråga örn de först byggda
flerfamiljshusen är riktigt. Men även örn det var på det sättet förhåller det
sig utan tvivel så, att ifrågavarande familj, örn den icke kommit in i barnrikehuset,
skulle ha nödgats bo många, många gånger sämre.

Nu skall jag inte blanda mig i herr Ohlins tvist med statsrådet Möller
örn dennes närvaro i kammaren, men jag kan inte underlåta, när man börjar diskutera
sådana ting, att erinra mig hur det förhöll sig på ett annat ställe: herr
Ohlin spelade ungefär samma roll — fram och tillbaka och ut och in •— i särskilda
utskottet som den han förebrådde statsrådet Möller för här.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav beträffande
utskottets hemställan under punkten I. A. propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri. som föranleddes av bifall till motionen 11:556, i vad
den avsåg ränta å nya tertiärlån; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Beträffande punkten I. B. framställde herr talmannen härefter propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i berörda del dels ock på bifall till
den av herrar Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

l. B. i utskottets förevarande utlåtande nr 238, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson

m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 102 ja och 71 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan under punkten I. B.

Beträffande punkten I. C. gav herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till den av herrar
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter vad
utskottet i punkterna I. D.—G. hemställt.

Beträffande punkten I. H. gav herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till utskotttets
berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till
motionen 11:556 i motsvarande del; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

I avseende å punkten I. I. gav herr talmannen härpå propositioner dels på
bifall till utskottets däri gjorda hemställan dels ock på bifall till utskottets

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
berörda hemställan med den ändring dari, som föranleddes av bifall till motionen
II: 40; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Holmberg begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

l. I. i utskottets förevarande utlåtande nr 238, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till motionen II: 40 av herr Holmberg

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

På av herr talmannen därå framställda propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet under punkterna I. J.—L. samt II.—V. hemställt.

I avseende å punkten VI. gav herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall till motionen II: 158; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Sedan utskottets hemställan i punkten VII. på av herr talmannen därå given
proposition bifallits, gav herr talmannen i avseende å utskottets hemställan
i punkten VIII. propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen II: 556 i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid av herr Kempe, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill. att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
VIII. i utskottets förevarande utlåtande nr 238, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen 11:556 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och _ voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till arbetsmarknadens reglering
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 293, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 17 maj 1946, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1946/47 anvisa dels under rubriken Statens arbetsmarknadskommission
m. m. till Avlöningar ett förslagsanslag av 2 650 000

Anslag till
arbetsmarknadens
reglering
m. m.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
kronor oell till Omkostnader ett förslagsanslag av 850 000 kronor, dels under
rubriken Länsarbetsnämnderna oell arbetsförmedlingsanstalterna till Avlöningar
ett förslagsanslag av 9 500 000 kronor och till Omkostnader ett förslagsanslag
av 3 300 000 kronor, dels till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. ett reservationsanslag av 22 000 000 kronor, dels ock till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft ett reservationsanslag av 15 000 000
kronor.

I samband med Kungl. Majlis förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft tre motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen matte nied bifall till Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret
1946/47 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 650 000 kronor;

b) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 850 000 kronor;

c) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 9 500 000 kronor;

d) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 3 300 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag till Åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m. för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 22 000 000 kronor;

III. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :t,s "förslag till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 15 000 000 kronor;

IV. att motionerna 1:19 och 11:25 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att motionen II: 553 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I sitt utlåtande hade utskottet å s. 20 i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat följande:

»Utskottet tillstyrker jämväl förslaget örn särskilt ortstillägg för arbetare,
som hänvisas till beredskapsarbete utom hemorten. Framhållas må att en
tillämpning av ett dylikt bidragssystem icke kommer att helt undanröja den
olägenhet för den enskilde, som är förenad med hänvisning till beredskapsarbete
på annan ort.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström, Heiding, Mannerskantz,
fröken Andersson, herrar Ivar Persson, Ohlin, Falla, Pettersson i Dahl, Onsjö
och Birke, vilka ansett, att ovan intagna stycke av utskottets yttrande bort
hava följande lydelse:

»Kungl. Maj .ts förslag örn försöksvis tillämpning av ortstillägg innebär, att
ett särskilt bidrag utbetalas till familjeförsörjande arbetare, som anvisas arbete
utom hemorten. Utskottet vill med anledning härav framhålla, att beredskapsarbeten
till sin natur äro övervägande anläggningsarbeten. Det ligger i
anläggningsverksamhetens natur, att arbetsplatserna växla från tid till annan.
Därför ha sedan gammalt anläggningsindustriens arbetare levat på mera
rörlig fot än fabriksindustriens arbetare. Inom anläggningsindustrien förekommer
i allmänhet ingen merbetalning till arbetare, som ha sina familjer

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Anslay till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
boende på annan ort än den, där vederbörande har sitt arbete. Ett bifall till
förslaget skulle innebära ett uppenbart avsteg från principen att vid beredskapsarbete
den öppna marknadens lönesättning skall tillämpas. Härtill kommer
att inom de områden, där bidragen skulle komma att utgå, arbetslöshet
sedan länge varit en bestående företeelse och att utbetalande av ortstillägg
kan förväntas verka konserverande på detta förhållande. På grund härav kan
utskottet icke tillstyrka förslaget i denna del»;

2) av herrar Larsson, Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Mårtensson och
Petterson i Degerfors;

3) av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Falla och Birke, vilka ansett att utskottets hemställan bort hava
följande lydelse:

»I. att riksdagen — --- 3 300 000 kronor;

II. att riksdagen må i anledning av Kungl. Majlis förslag till Åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m. för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 18 000 000 kronor;

III. att riksdagen — — — 15 000 000 kronor;

IV. att motionerna---åtgärd föranleda;

V. att motionen — ■— •— åtgärd föranleda.»

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! I den proposition, som nu skall
behandlas, har skildrats hur Kungl. Majit planerat att förbättra de löneförmåner,
som nu gälla för arkivarbetarna. Det skulle enligt propositionens förslag
ske på det sättet, att de nu utgående lönerna, som ju utgöra en kvarleva
från den s. k. AK-tiden, skulle byggas på med lönetillägg- av familjelönskaraktär,
alltså dels med hustrutillägg och dels med barntillägg. Man har väl
skäl att fråga sig varför Kungl. Majit föreslår löneförbättringar i form av
barntillägg, när det gäller ett klientel där åldersnivån är sådan, åtminstone
vad det gäller de svenska arkivarbetarna, att endast Iä2 procent av de berörda
skulle ha några möjligheter att få tillgodogöra sig de tilläggen. Bland
annat på grund av det förhållandet har jag i anslutning till propositionen i
en motion föreslagit, att arkivarbetarna, utöver vad som i propositionen föreslås,
i form av familjelön skulle erhålla 7 kronor per vecka i lönetillägg, oavsett
familjeförhållanden.

Nu har utskottet i stället föreslagit att hela lönetillägget skall utgå i form
av lönetillägg utan avseende å försörjningsbörda i enlighet med vad inom arbetsmarknadskommissionen
tillsatta sakkunniga ha föreslagit, och vilket tilllägg
i så fall skulle komma att uppgå till 30 kronor i månaden. Detta har
föreslagits som ett provisorium i väntan på beslut örn avskaffande av den
särställning i lönehänseende, i vilken arkivarbetarna befinna sig. Utskottet har
således genom det förslaget gått längre i fråga örn att rätta till Kungl. Maj :ts
förslag, än jag linde gjort i min motion. Därför är jag fullt nöjd med vad
utskottet föreslår och det särskilt som utskottet därtill påminner de sakkunniga
och Kungl. Maj :t om att riksdagen redan för fem år sedan uttalat, att
samma lönesystem horde tillämpas vid arkivarbeten som vid andra arbeten,
vilka anordnats i arbetslöshetsbekämpande syfte.

En sådan påminnelse tycks också vara nödvändig vad det gäller regeringen,
ty när socialministern för bara några dagar sedan i ett svar till mig på en
interpellation i samma fråga redogjorde för sakläget, kunde man inte märka
det minsta av att han för sin del hade erinrat sig detta riksdagens beslut för
fem år sedan. Jag erkänner också att jag hade förbisett beslutet. Dessutom

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering rn. m. (Forts.)
hoppas jag-, att denna påminnelse från utskottet och från riksdagen — om det
nu blir ett beslut — också måtte påverka de sakkunniga vid deras fortsatta
arbete, både i fråga om deras arbetstempo och i fråga örn innehållet i de nya
lönebestämmelserna för de svenska arkivarbetarna.

_Jag hade också i motionen framhållit, att det var ett missgrepp att »i administrativt
hänseende sammanblanda åtgärder för arbetsanskaffning åt svensk
arbetskraft och utländskt flyktingsklientel av det slag, som nu sysselsättes
som arkivarbetare hos svenska ämbetsverk», och jag föreslog därför att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsamma åtgärder
för att åstadkomma ändringar i det förhållandet. Utskottet ger mig rätt i så
matto som utskottet uttalar att »en viss åtskillnad härvidlag kan synas vara
motiverad» och vill med detta uttalande överlämna frågan till de sakkunniga.

Jag kan nöja mig även med detta och har därför, herr talman, intet särskilt
yrkande.

Herr Falla: Herr talman! I den proposition och det utskottsutlåtande, som
här behandlas, har föredragande statsrådet föreslagit, att ortstillägg skall utgå
till familjeförsörjare,^ som äro hänvisade till arbete utom hemorten. Dessa hänvisningar
till arbete å annan ort gälla i regel anläggningsarbeten av olika slag,
som på grund av sin natur utföras å mycket växlande arbetsplatser. Arbetarna
måste mycket ofta ta arbete på annan ort än den där de äro bosatta. Det är en
normal företeelse och lönesättningen har ju kommit att ta hänsyn till dessa
omständigheter.

När nu här föreslås, att i sådana fall ortstillägg skall utgå utöver den fria
marknadens löner, vilka ju i regel äro avtalsbestämda, så kommer det att förrycka
den balansering av löneläget, som på naturligt sätt har kommit till stånd
genom avtal. På samma gång kommer det alldeles naturligt att konservera en
på viss ort kvardröjande arbetslöshet, då det är uppenbart att de till dessa
arbeten hänvisade komma i bättre löneläge än de vanliga arbetarna inom samma
yrkesgrupp. Det är salunda en ur olika synpunkter irrationell anordning, som
här föreslås, och jag ber därför att få yrka bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna reservationen nr 1.

Vidare lia vi här reservationen nr 3. Det gäller där beräkning av anslaget,
som är^ upptaget till 22 miljoner kronor. Det är beräknat att det för löpande
budgetår skall finnas en reservation på utgående anslag på 30 miljoner kronor,
vilket jämte de 22 miljonerna gör 52 miljoner kronor. Utredningen anses ådagalägga,
att man här skulle behöva ett belopp av 48 miljoner kronor för kommande
ar. Man skulle således inte behöva räkna med mer än 18 miljoner kronor,
för att med reservationen komma upp i de 48 miljonerna.

. Man har ju mycket länge strävat efter att anpassa anslagen efter de verkliga
behoven. Här går man emellertid ett gott stycke över det verkliga behovet
såvitt nu kan beräknas. Naturligtvis kunna nu helt oförutsedda omständigheter
orsaka större påfrestningar på anslaget än man nu kan förutse, men i sådant
läge har ju Kungl. Majit möjlighet att äska ytterligare medel å tilläggsstat
för nästa budgetår. Sådant läget nu är kan man dock inte förutse att det
kan behövas mer än 18 miljoner kronor, och jag vill därför i överensstämmelse
med nu allmänt som sunda ansedda budgetprinciper yrka, att anslaget
inte upptas till högre belopp än 18 miljoner, i enlighet med den av herr Johan
Bernhard Johansson avgivna reservationen nr 3.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Eftersom föredragande statsrådet
är förhindrad att närvara, har det ^kommit på min lott att ett ögonblick
fuska i mitt gamla yrke och med några ord kommentera föregående talare.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Jag vill gärna medge, att det kan vara anledning till en viss tveksamhet
när man går att lägga ortstilläg till den öppna marknadens löner, sorn skola
gälla för beredskapsarbetena. Jag tror emellertid inte, att det tinder rådande
högkonjunktur är så stor risk att man genom denna anordning konserverar
arbetslösheten. Den metod, varigenom man kan förhindra det, är ju att man
begränsar beredskapsarbetenas omfattning, och det gör man för närvarande.
Man är ytterligt sträng. Jag har inga aktuella siffror, eftersom jag inte handlägger
de här frågorna, men jag vet hur otroligt besvärligt det är för en
kommun att anordna ett beredskapsarbete, och hur nian många gånger föreskriver
att t. ex. igångsättande av ett byggnadsarbete får ske endast örn
man samtidigt inskränker arbetsstyrkan vid eventuellt pågående beredskapsarbete.
Den metoden, d. v. s. att man begränsar beredskapsarbetena och inte
sätter i gång nya, är rimlig att använda.

Däremot tror jag i likhet med landshövding Thomson, med vilken jag haft
långa diskussioner örn dessa frågor, att lönernas höjd spelar betydligt mindre
roll än man skulle kunna föreställa sig, eftersom man har i sin hand att
bestämma precis örn det skall vara 100 arbetare eller 10 arbetare sysselsatta.

Nej, vad som för närvarande sker beträffande ortstillägget är i själva verket
ett litet experiment, som är ganska intressant, ett experiment som avser att
befordra arbetskraftens rörlighet i en krissituation. Regeringen har tyckt det
vara önskvärt att man proberade hur ett ortstilläggssystem skulle fungera,
om man ville flytta ut arbetskraft från städerna till landsorten vid en allmän
arbetslöshetskris.

Vilka intressen kunna ligga bakom den tanken? Jo, vi ha för närvarande
en beredskapsstat, som delvis skall mobiliseras vid en kris, och där huvudparten
av arbetena är förlagd till landsbygden. Jag har fortfarande inga siffror.
men många av riksdagsmännen veta bättre än jag, skulle jag vilja säga,
vad det gäller. Jag tror att det rör sig örn ungefär 700 miljoner kronor för
landsbygdsarbeten och örn ungefär 400 miljoner kronor eller något mer för
stadsarbeten. Den proportionen är det åtminstone, örn jag inte är fel underrättad.

Vad betyder det? Jo, vi lia en mängd arbeten ute på landsbygden, som
skola komma till utförande vid en arbetslöshetskris. Dessa arbeten ha utvalts,
därför att de ansetts vara i högsta grad angelägna. Det gäller vatten- och
avloppsledningar, det gäller vägar och andra arbeten som man gärna vill ha
utförda. Örn vi inte få ut arbetskraften på landsbygden bli dessa nödiga och
nyttiga arbeten på landsbygden inte utförda, och då får man i stället anordna
ett större antal beredskapsarbeten i tätorterna. Det är hela förklaringen
till att man velat underlätta överflyttningen av arbetslösa från tätorterna ut
till landsbygden för beredskapsarbeten i ett kritiskt arbetslöshetsläge.

Det tror jag inte är någon dum och förflugen tanke även örn jag som sagt
förstår att man av principiella skäl kan hysa tveksamhet om att införa särskilda
tillägg när öppna marknadens löner förut gälla. Men vi få väl göra
detta experiment i liten skala och se vilket resultat vi komma till. Därefter
veta vi litet mer, örn vi skulle råka in i en arbetslöshetskris.

Beträffande den stora reservationen å anslaget vill jag bara säga, att jag
tror det är dumt att bottenskrapa arbetsmarknadskommissionens reserver. Det
är vad man gör, örn man bifaller reservationen på denna punkt. Det betyder,
att det icke kommer att finnas någonting kvar vid nästa budgetårs slut.

Under den tid jag hade ansvaret flir dessa ting tyckte jag alltid, att det
var en smula kusligt att man skulle komma till botten på anslagen. Det är
visserligen sant, att regeringen kan begära tilläggsanslag, men är det ändå
icke säkrast att ha en liten marginal att tillgripa? Någon besparing kan det

48 Nr 30. Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
uppenbarligen icke bli fråga om, eftersom alla äro överens om, att pengarua
— naturligtvis med iakttagande av all nödig sparsamhet — skola få
gå åt. Detta anslag påminner mycket örn ett förslagsanslag, ty man har ju
i fråga örn detsamma vissa grunder att gå efter, och det som går åt går som
sagt åt. Hade det rent formellt sett varit fråga örn ett förslaganslag, skulle
jag för min del gärna sett, att man stannat vid beloppet 18 miljoner kronor
i stället för 22 miljoner kronor, som föreslås i propositionen, men jag tror
som sagt, att det kan vara säkrast att behålla den i och för sig mycket lilla
marginal, som beloppet 4 miljoner kronor utgör.

Herr Falla erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr statsrådet Erlander säde, att han hade en annan''hållhake än lönesättningen,
nämligen en sträng återhållsamhet vid igångsättande av beredskapsarbetena
och ansåg sig därigenom kunna reglera det hela så att man icke behöver
befara en konservering av arbetslösheten. Det är klart, att man så kan
göra, så länge metoden räcker, men jag tror icke, att det är någon särskilt
bra metod att konstruera själva lönesättningen med ortstillägg och därigenom
locka arbetskraft från den vanliga sysselsättningen på arbetsmarknaden till
dessa särskilda arbeten. Statsrådet iLrlanders metod synes vila på en övertro
på regleringsmaskineriets välsignelse, som jag tror är ganska olycklig. Jag
kan icke hjälpa att jag tror, att statsrådet Erlander och regeringen ha en fullständigt
felaktig föreställning örn vilka åtgärder som äro de bästa för att
man skall kunna nå det åsyftade resultatet.

Statsrådet Erlander framhöll, att det härvidlag är fråga örn ett experiment
och att man vill se vart man kan komma med en dylik åtgärd särskilt i en
situation med ny stor arbetslöshet, då man vill ha ut arbetarna på landsbygden
för dess särskilda behov. Han tänkte sig den möjligheten, att man hade stora
arbeten på landsbygden, som man ville ha utförda men att arbetarna icke
skulle vilja ge sig ut på landsbygden utan stanna i städerna, varför detta
skulle kunna vara ett sätt att locka dem ut fran städerna. Det tycks emellertid
sorn örn statsrådet därvidlag alldeles har glömt bort den andra nyss förordade
regleringsanordningen, nämligen att vara restriktiv vid anordnande av beredskapsarbeten
på platser, där de inte äro erforderliga. Därigenom skulle ju föreligga
ett tvång för människor, som behöva understöd, att ta de särskilda arbeten,
som av myndigheterna anses nödvändiga, och få beredskapsarbetena fram
på det sätt, som staten och dess myndigheter anse vara ur samhällets synpunkt
erforderligt och lämpligt.

Man behöver nog inte vara rädd för att ett bifall till reservationen skall
behöva betyda en bottenskrapning av reservationerna försåvitt de förhandenvarande
ekonomiska utsikterna komma att bli bestående för en längre tid framåt.
Herr statsrådet kan vara ganska övertygad om, att även med den mindre
summa, som reservanterna räkna med såsom svarande precis mot det beräknade
behovet, det skall finnas en hel del kvar vid nästa budgetårs utgång.

Vidare anförde:

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Herr Falla var mycket rädd för
att använda tvångsåtgärder under nuvarande förhallanden och påstod, att den
metod jag anvisat var för ingripande och för reglementerande. Men herr Falla
är nog alldeles överens med mig örn, att den avgörande frågan här är, om det
finns beredskapsarbeten igangsatta eller icke. Vi behöva bara göra det experimentet
att en lättsinnig arbetsminister satte i gång beredskapsarbeten för ytterligare
låt mig säga 100 miljoner kronor. I dagens situation skulle herr Falla

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
och jag genast finna vilken sugning som skulle uppkomma av den anledningen.
Nej, det avgörande i dagens situation för konserveringen av restarbetslösheten
i de fåtaliga arbetslöshetsöarna, som vi för närvarande ha, är otvivelaktigt
frågan örn omfattningen av beredskapsarbetena.

Men sedan var herr Falla icke så rädd för ingripanden. Örn vi komma i en
krissituation, menade han, skulle man utan vidare kunna tvångsvis hänvisa
arbetare till arbeten, som de i och för sig icke gärna vilja ha. Vi skola icke
ta upp någon diskussion om dessa ting i dag. Jag vill bara säga, att det faktiska
förhållandet säkerligen kommer att bli, att om vi icke få i gång tillräckligt
med arbeten på landsbygden, kommer detta att tvinga fram — rent
psykologiskt ■— ett betydande antal arbeten i storstäderna och kanske då arbeten
av lägre angelägenhetsgrad än de arbeten som man kan få till stånd på
landsbygden, örn man dit får en frivillig ström av arbetskraft.

Jag glömde att påpeka, men det kanske kammarens ledamöter känna väl
till, att här är det icke fråga örn något obligatoriskt utgående lönetillägg —
det kanske kunde verka så av mitt föregående anförande och kanske också av
herr Fallas — utan det är ett ortstillägg, som utgår efter sträng behovsprövning
och som kommunerna i de flesta fall komma att få betala huvudparten
av. Jag tror att det för Stockholms vidkommande blir så att staden får betala
75 ä 80 procent av det ortstillägg som det här blir fråga örn. Jag tror att
det ur landsbygdens synpunkt är klokt att man gör detta experiment nu, när
vi ha fredliga förhållanden, höll jag på att säga, än att vi inför en krissituation
skola behöva tvingas improvisera åtgärder, som ju icke alltid bli så välbetänkta.

Herr Mårtensson: Herr talman! Efter statsrådet Erlanders klarläggande
anförande torde det inte vara mycket att tillägga i denna fråga. Det kan inte
förnekas, att arbetare, som hänvisas till ett beredskapsarbete långt från hemorten,
komma i ett sämre ekonomiskt läge än de, åt vilka kan beredas arbete i hemorten.
Arbetsmarknadskommissionen har i sin framställning örn rätt att få utbetala
ortstillägg bland annat framhållit, att genomsnittsfört,)''ansten för vägarbetarna är
omkring 300 kronor för månad. Sedan kostnaderna för familjeförsörjarens uppehälle
på arbetsplatsen avdragits, återstå omkring 150 kronor för månad till familjen.
Denna summa skall räcka till den hemmavarande familjens uppehälle,
skatterestantier m. m. Det bör enligt min mening icke vara allt för svårt att
förstå vilka svårigheter som måste göra sig gällande för en sådan familj att
kunna uppehålla hemmen med så små medel. Det är ju vidare, som redan framhållits,
ett helt annat önskemål att arbetskraften framför allt under nuvarande
förhållanden göres så rörlig som möjligt. Men en av förutsättningarna för
arbetskraftens rörlighet är och måste enligt min mening vara, att sådant ekonomiskt
stöd beredes de hemmavarande familjemedlemmarna, att de på ett något
så när tillfredsställande sätt kunna hålla samman familjen och upprätthålla
hemmen. Örn icke åtgärder vidtagas på detta område, kan man icke komma
ifrån att arbetskraftens rörlighet hindras och motarbetas. Jag skall icke säga
mer i frågan om ortstilläggen.

Herr Persson i Stockholm berörde frågan örn lönerna och arbetsförhållandena
för arkivarbetarna. Herr Persson i Stockholm ställde inte något yrkande,
och därför skall jag inte ingå på någon närmare redogörelse för denna verksamhet.
Jag vill bara säga, att det otvivelaktigt kan riktas anmärkningar mot
den verksamhet, som går under namn av arkivarbeten, musikerhjälp och artisthjälp.
Hela denna fråga är emellertid för närvarande föremål för en särskild
utredning, och det är därför lämpligast att avvakta resultatet av denna utred Andra

kammarens protokoll 1040. Nr SO. 4

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
ning, innan nian går in för några nämnvärda ändringar i de bestämmelser,
som för närvarande äro gällande för dessa hjälpformer.

Herr Falla berörde även reservanternas förslag om sänkning av anslaget till
arbetsmarknadens reglering med 4 miljoner kronor. Jag kan icke finna att det
kan vara lämpligt att under de osäkra förhållanden, som nu äro rådande på
snart sagt alla områden, sänka det anslag, som begärts för detta ändamål. Jag
får därför, herr talman, på dessa punkter yrka bifall till utskottets förslag.

Det är emellertid en annan punkt, herr talman, som jag skulle vilja säga ett
par ord om. Sedan ett antal år tillbaka ha en del av de kommuner, som hänvisa
arbetslösa till beredskapsarbeten utom hemorten, måst erlägga en viss''
dagavgift för var och en av de hänvisade arbetarna. Detta system har förorsakat
missnöje och ovilja inom ett stort antal kommuner. Jag måste erkänna,
att jag finner detta missnöje i viss mån berättigat. Enligt det föreliggande
förslaget skall nu en kommun, som hänvisar arbetslösa till ett beredskapsarbete,
utom hemortslön erlägga en så stor dagavgift för varje hänvisad arbetare,
som motsvarar den ersättning, som en ensamstående, vilken fyllt 18 år, skulle
ha rätt att uppbära i kontantunderstöd, detta under förutsättning att kommunen
inte har en kommunal uttaxering på minst 12 kronor per skattekrona och
samtidigt kommer i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. Detta innebär att
en kommun, som har en uttaxering på exempelvis 12 kronor men som inte
åtnjuter skatteutjämningsbidrag, måste erlägga en dagavgift av 2 kronor 50
öre upp till 3 kronor för varje hänvisad arbetare. Man kan då inte underlåta
att ställa frågan: vad har en kommun, exempelvis i Bohuslän, Halland eller
Blekinge, för intresse av att betala mellan 2 kronor 50 öre och 3 kronor per
dag för att nödgas hänvisa en arbetare till att bygga flygfält i Värmland eller
kanske inom en snar framtid i närheten av Stockholm, när den hänvisande
kommunen har behövliga arbeten, som den önskar få utförda men som den i
nuvarande läge inte kan få vare sig statsbidrag till eller byggnadstillstånd för?
Det är under sådana förhållanden inte att förvåna sig över att detta system,
såsom jag också förut sagt, framkallar missnöje inom kommunerna.

Jag kan, herr talman, inte ställa något yrkande i denna fråga, men jag hemställer
till vederbörande statsråd, som enligt vad som upplysts mig i detta fall
är statsrådet Erlander, att han ville taga frågan under förnyad omprövning
och örn möjligt avskaffa hela detta system.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav först beträffande utskottets hemställan i förevarande
utlåtande propositioner dels på bifall till utskottets berörda hemställan dels
ock på bifall till den av herrar Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med

3) betecknade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Falla begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 239, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
avgivna, med 3) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom upp -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
resning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit vad utskottet hemställt.

Beträffande motiveringen gav herr talmannen härefter, såvitt anginge det
stycke av motiveringen å s. 20 i det tryckta utlåtandet, som började med orden
»Utskottet tillstyrker jämväl» och slutade med orden »annan ort»,, propositioner
dels på godkännande av den av utskottet föreslagna motiveringen
dels ock på godkännande av den lydelse av motiveringen i berörda del, som
föreslagits i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, ined 1)
betecknade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara övervägande med ja besvarad. Herr Falla begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill. aitt kammaren godkänner det stycke av statsutskottets motivering
på s. 20 i utskottets förevarande utlåtande nr 239, som börjar med orden
»Utskottet tillstyrker jämväl» och slutar med orden »annan ort», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av motiveringen i berörda
del. som föreslagits i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för.japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Falla, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 97 ja och 62 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den av utskottet i förevarande del föreslagna
motiveringen.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets motivering
i övrigt av kammaren godkänd.

Anslag till
kontraspionage

ra. ra.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 240, i.anledning av Kungl. Majlis
proposition angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av
spioneri m. m. jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 284 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av ''statsrådsprotokollet över socialärenden för den 3 maj 1946, föreslagit
riksdagen att till Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande och
uppdagande av spioneri m. m. å riksstaten, för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 800'' 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm
to. fl. väckt motion (11:542), vari hemställts, att riksdagen vid bifall, till
Kungl. Maj :ts proposition nr 284 för sin del måtte besluta, atit statspolisintendenten
i anförda verksamhet i sedvanlig ordning skulle samråda med vederbörande
departementschef, att om något råd därutöver bleve erforderligt detta
finge cn mera allsidig sammansättning, samt att de av säkerhetspolisen beslagtagna
breven, med ovan anförda undantag, i möjligaste mån återställdes

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslag till kontraspionage m. m. (Forts.)
tili adressaten eller avsändaren och att anteckningarna beträffande avlyssnade
telefonsamtal ställdes till de avlyssnades förfogande, samt att materialet i övrigt
arkiverades.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till Kostnader
till särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m.
för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 500 000 kronor,

II. att motionen 11:542 ej måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Den glädje man känner över att
den så kallade säkerhetspolisen halvtannat år efter den tidpunkt, då dess försvinnande
först utlovades, kommer bort från den camouflagepost i budgeten
under vilka kostnaderna för densamma utbetalas, grumlas i någon mån av
misstanken, att en del av den starkt kritiserade personalen återkommer i den
offentliga säkerhetspolis, som under statspolisintendentens ledning skall fortsätta
arbetet.

Jag har ju tidigare här i kammaren givit bevis för den politiska enögdhet
den visat, och jag förmodar, att Paulsonkommissionens kommande rapport liksom
den första får en hel del att säga därom. Därför är det glädjande att se,
att statsutskottet, som tidigare i dag fått mångå komplimanger, även förtjänar
en sådan i denna fråga. Utskottet har nämligen prutat ned det av regeringen
begära anslaget från 1 800 000 kronor till 1 500 000 kronor och därjämte hemställt
till regeringen örn motsvarande ^knäppning av organisationens storleksram.
Vidare förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t skall ta ifrågan örn säkerhetspolisens
fortsatta behövlighet under förnyat övervägande.

Jag och ett par medmotionärer ha yrkat ändring i ett par detaljer, nämligen
beträffande det råd, som skall stå vid statspolisintendentens sida. Vi ha tyckt
oss finna, att detta råd är en motsvarighet till vissa andra råd och nämnder,
som tillsatts för att avlyfta ansvarigheten för en åtgärd från vederbörande
statsråd eller regeringen. Ett exempel är ju den bedömningsnämnd, som nyligen
tillsatts och som för några dagar sedan startade rätt bedrövligt genom frikännandet
av ett par nazister. Förut kunde man, när det gällde den hemliga polisens
verksamhet, ställa vederbörande statsråd till ansvar för vad som i sådant
avseende skett. Nu kommer man bara att hänvisa till detta råd. Därför
ha vi föreslagit, att statspolisintendenten i första hand skall samråda med vederbörande
departementschef och vidare att, örn något råd därutöver blir erforderligt,
. detta får en mera allsidig sammansättning bland annat genom att
samtliga riksdagspartier bli företrädda däri.

Utskottet har avstyrkt detta förslag, men det gläder mig att se, att de åtminstone
betecknat detta råd som en försöksorganisation tills vidare.

Det sista av våra yrkanden gäller de beslagtagna breven från den stora
brevcensurens tid. Vi ha där i likhet med riksarkivet och en stor del av pressen
menat, att detta beslagtagna material, i den mån det icke återställes till avsändarna,
bör vara en god källa för den framtida forskningen över Sveriges politik
och säkerhetspolisens verksamhet under dessa svarta år och att det därför
icke bör tillåtas- vederbörande att förstöra vad de sålunda samlat. I motionen
påpekas, att där givetvis ligger en massa brev, örn vilka de tilltänkta mottagarna
icke veta, att de ligga där. Trots att breven frankerats ha de aldrig
nått fram till sina bestämmelseorter. Avsändarna veta kanske icke heller att
de icke nått fram.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Anslay till kontraspionage m. m. (Forts.)

Utskottet har i så måtto tillmötesgått våra önskningar härvidlag, att det anser,
att denna del av frågan bör bli ''föremål för ytterligare överväganden, varvid
särskilt de rättsliga synpunkterna skola klarläggas. Jag hoppas att detta
skall leda till att när de avsändare och adressater, som begärt sina brev tillbaka,
fått vad de önska, skall resten behandlas som andra arkivalier.

Herr talman! Jag ber att få yrka, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer örn de åtgärder, som föreslås i motionen II: 542.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag får fortsätta att uppträda på
mina gamla domäner även på denna punkt. Men jag skall icke låta mig lockas
att fortsätta de åtminstone för mig mycket stimulerande debatter med herr
Johansson örn säkerhetspolisen och säkerhetstjänsten, som vi roat oss med
många gånger förut. Vi få tillfälle att taga upp frågan vad som hänt under
kriget, när en gång i tiden Paulsonkommissionen kommer med sitt betänkande.
Då ifå vi kanske anledning att fortsätta de debatterna.

Jag ber att få konstatera, att statsutskottet ställer sig på det föredragande
statsrådets sida och anser liksom han. att vi ha behov av en fortsättning av
säkerhetstjänsten. Och någonting annat kunde man ju inte tänka sig. Vi leva
inte i normala tider. Jag tror att det åtminstone utanför vårt lands gränser
skulle ha väckt förvåning, örn vi ställt oss värnlösa inför exempelvis den underjordiska
nazistiska verksamhet som det talas örn.

Jag vill för min del bara säga, att det förslag som förelagts riksdagen örn
ett anslag på 1 800 000 kronor, grundar sig på en noggrann organisationsplan,
som uppgjorts inom socialdepartementet. Där hade man tänkt sig att anställa
73 poliser för spaningsverksamhet och 32 skrivbiträden. Nu har man gjort
en ny organisationsplan. Vi komma nämligen självfallet att ställa oss till efterrättelse
vad riksdagen skriver. Vi ha i den nya planen minskat personalen
till 59 poliser och 24 skrivbiträden. Jag vill icke fördölja, att både jag och
föredragande statsrådet känna en viss tveksamhet, örn det verkligen är lämpligt
att, så pass ansträngt som läget kan bliva, minska beredskapen så mycket.
Men, som sagt, örn detta skall jag icke taga upp en i och för sig utsiktslös
strid med statsutskottet.

Det sista som herr Johansson sade föranleder mig emellertid till en liten
mycket stillsam reflexion. Han har alltid sagt, att säkerhetspolisen har en så
ensidig verksamhet; den kontrollerar bara patrioter och kommunister men lämnar
alldeles åsido de verkligt farliga nazisterna och andra. Det gläder mig, herr
talman, att herr Johansson ändå icke riktigt tror på denna skildring av säkerhetstjänstens
arbete. Ty annars skulle han väl ej vara så angelägen örn att
arkivet, spåren efter säkerhetstjänsten, skulle bevaras för kommande forskning.
Örn det nämligen bara vore kommunisterna som vi vakat över, behövdes väl
ej denna dokumentation. Det ligger viii i herr Johanssons oro för att arkivet
skall förstöras också ett erkännande, att det funnits en övervakning även av
andra element.

Herr Johansson i Stockholm: Jag tänkte nog i allra första hand just på materialet
om kommunisterna, det material, som för framtiden skall visa på vilka
grunder antifascister kunde förföljas. Att man efter Stalingrad slog örn och
ägnade större intresse åt nazisterna är också allmänt bekant.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes av bifall till det av herr Johansson i
Stockholm under överläggningen framställda yrkandet; och bifiill kammaren
vad utskottet hemställt.

Nr 30.

Aktieteckning
i Norrbottens
järnverk
aktiebolag
m. m.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 302 bade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 24 maj 1946, föreslagit
riksdagen att dels till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag
å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, för budgetåret 1946/47 anvisa ett
investeringsanslag av kronor 30 500 000, dels besluta, att staten genom riksgäldskontoret
skall ställa garanti ej mindre i mån av behov för lån åt Norrbottens
järnverk aktiebolag å högst 70 000 000 kronor än även för förlagslån
åt bolaget till ett belopp av högst 6 000 000 kronor, dels ock till Avskrivning
å statens aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag under huvudtiteln avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster för budgetåret 1946/47 anvisa ett
anslag av 12 000 000 kronor.

I en inom första kammaren av herr Wistrand väckt motion (I: 369) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta att för närvarande avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 302 i vad densamma avsåge finansiering av en omedelbar utbyggnad
av Norrbottens järnverk, samt att riksdagen måtte hos Kungl. Majit
begära utredning angående successiv utbyggnad av Norrbottens järnverk med
hänsyn tagen till vad i motionen anförts, särskilt vad beträffar järn- och arbetsmarknadens
problem, och att därefter till riksdagen bleve avlåtna av en
sådan utredning betingade förslag.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr Lövgren väckt motion
(II: 559) hemställts, att riksdagen vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr
302 måtte vidtaga den ändringen att till aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, för budgetåret 1946/47
anvisa ett investeringsanslag av 70 500 000 kronor, samt att staten genom
riksgäldskontoret skulle ställa garanti i mån av behov för lån åt Norrbottens
järnverk aktiebolag å högst 30 000 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag samt med avslag
å motionerna I: 369 och II: 559, i vad de avsåge a) och b) nedan,

a) till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag för budgetåret 1946/
47 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av 30 500 000
kronor;

b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti ej
mindre i mån av behov för lån åt Norrbottens järnverks aktiebolag å högst
70 000 000 kronor än även för förlagslån åt bolaget till ett belopp av högst
6 000 000 kronor;

_ II. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag till Avskrivning
å statens aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag för budgetåret 1946/47
under avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster anvisa ett anslag av
12 000 000 kronor;

lil. att motionen I: 369, i vad den icke behandlats under I. ovan, ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson och fröken Andersson samt herrar
Gunnar Andersson och Staxäng, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
i reservationen angiven lydelse, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till motionen 1:369 och med avslag å
motionen II: 559, i vad nämnda motioner avsåge a) och b) nedan,

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag till Aktieteckning i Norrbottens

järnverk aktiebolag; _ .

b) avslå Kungl. Maj :ts förslag om statlig garanti för lan och förlagslån at
Norrbottens järnverk aktiebolag;

II. att riksdagen----12 000 000 kronor;

lil. att riksdagen måtte med bifall till motionen I: 369, i vad den icke behandlats
under I. ovan, i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning
och förslag angående successiv utbyggnad av Norrbottens järnverk.

2) av herrar Petersson och Ohlin, vilka ansett, att utskottet bort hem I.

att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1: 369 och II: 559, i vad de avsage a) och b) nedan,

a) till Aktieteckning--- 30 500 000 kronor;

b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa garanti för förlagslån
åt Norrbottens järnverk aktiebolag till ett belopp av högst 6 000 000
kronor;

II. att riksdagen--- 12 000 000 kronor;

III. att motionen---— åtgärd föranleda.

3) av herr Falla, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Falla: Herr talman! Då jag till detta statsutskottets utlåtande fogat
en blank reservation, ber jag att få något närmare motivera densamma.

Till förut i olika etapper beslutade och verkställda eller under byggnad varande
anläggningar vid Norrbottens järnverk har riksdagen tidigare anslagit
sammanlagt 28 miljoner kronor. Av detta belopp begäres nu i propositionen,
att 9 miljoner skola som icke räntabel investering och driftförlust avskrivas.
Vidare föreslås en utbyggnad av järnverkets olika avdelningar för en sammanlagd
kostnad, som av verkets styrelse uppskattas till 95 miljoner kronor men
som departementschefen ansett sig böra beräkna till 100 miljoner kronor. Järnverkets
styrelse anser, att detta skall bli en ekonomiskt god och räntabel investering,
och till denna mening ansluter sig också departementschefen. Detta
är emellertid endast en första etapp i utbyggnadsprogrammet. Den andra etappen,
nödvändig ansedd för att ernå bästa ekonomiska drift vid verket, har av
styrelsen preliminärt uppskattats draga en kostnad av i runt tal 40 miljoner
kronor. Men härför finnas inga kalkyler uppgjorda. Denna ofärdighet i beräkningarna
bör först bemärkas.

Emellertid ha de sakkunniga remissinstanserna genomgående anmärkt på kalkylerna
för den första utbyggnadsetappen, att de äro ofullständiga och icke
innefatta alla de faktorer som man vid ett företag som detta måste räkna med.
Den mest sakkunniga instansen, nämligen Jernkontoret, har t. o. m. sagt, att
det icke är möjligt att taga en avgörande ståndpunkt till den föreslagna utbyggnaden,
vare sig ur teknisk eller ekonomisk synpunkt, på grundval av den
otillfredsställande och summariska utredningen.

För en lekman är det ju omöjligt att bedöma de tekniska förutsättningarna
och beräkningarna; man får bemärka vad olika sakkunniga granskare haft att
säga om utbyggnadsprogrammet. Den som följt Norrbottens järnverks historia
med de kalkyler och förslag, som 1939, 1941 och 1944 presenterats riksdagen,
kan dock konstatera, att de ekonomiska beräkningarna icke varit verklighetsbetonade
och hållbara. Och man kan också konstatera, att utredningen för nu
föreliggande förslag är ännu mer löslig och otillfredsställande än de tidigare.

56 Nr 30. Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Av remissyttrandena Ilar framgått, att beräkningen av det inhemska järnbehovet
omkring år 1950 icke baserats på så noggranna undersökningar att
kan Elises helt tillförlitlig. Räntabilitetskalkylerna måste anses synnerligen
osäkra, särskilt med hänsyn till den ovissa tidpunkt, då den planerade utbyggnaden
kan vara i full drift. Järnverkets styrelse har ansett, att byggnadsprogrammet
skall kunna genomföras på en tid av tre år. Statens industri kommission,
Jernkontoret och Sveriges industriförbund anse emellertid uteslutet, att
utbyggnaden skall kunna vara färdig inom denna tid, och hänvisa därvid till
bristen på byggnadsmaterial, svårigheten med arbetskraft och de långa leveranstiderna
å olika slag av maskiner och utrustning. Det anses därför, att en
löpande valsverksproduktion icke kan vara i gång förrän ett pär år in på 1950-talet. Detta måste i hög grad. förrycka de ekonomiska kalkylerna. Både produktionsbehovet,
avsättningsmöjligheterna, byggnadstidens längd och byggnadskostnaderna
synas salunda vara alltför lättvindigt och osäkert beräknade. Beträffande
anläggningskostnaderna säger kommerskollegium, att beräkningarna
därom synas vara. endast approximativa överslagskalkyler. Järnverket fullt utbyggt
har i kalkylerna angivits skola sysselsätta 2 500 arbetare mot de 300,
som skola sysselsättas sedan nu pågående utbyggnader färdigställts. En mycket
väsentlig del av det stora antalet arbetare måste vara yrkeskunniga, av
vilka det icke torde finnas något större antal i Norrbotten.''Hur detta behov
skall fyllas och därmed sammanhörande problem, exempelvis tillgodoseendet
av bostadsbehovet för det stora antalet arbetare, därom finnes ingen utredning.

När sålunda utredningen är på nästan alla avsnitt ofullständig och bristfällig,
framställer sig osökt frågan, varför en sådan väldig utbyggnad av järnverkets
anläggningar nu skall forceras fram på så lösa boliner. Departementschefen
säger härom: »Om utbyggnaden igångsättes nu, kommer ett nettotillskott
till vår järnförsörjning att erhållas under en tid, då knapphet på järn
ännu råder. Aven ur järnverkets synpunkt vore det fördelaktigt, om verket
kunde vinna en jdats på marknaden och konsolidera sin ställning under en tid
av stark efterfrågan på dess produkter.»

Ja, det låter ju säga sig. Men vad vet departementschefen eller någon annan
om hur det kommer att ställa sig med efterfrågan på järnverkets produkter
vid den tidpunkt, då verket, även under gynnsammaste omständigheter, kan
vara i full drift? Det förefaller, som örn statsrådet och chefen för handelsdepartementet
räknade med fortsatt högkonjunktur ännu något tiotal åi framåt
eller i vart fall ett gott stycke in pa 1950-talet. Därom kan ingen nu veta något
säkert. Men nog förefaller det högst osannolikt att så skulle bli fallet. Det
synes. mycket ^ sannolikare, att när den nu behandlade utbyggnaden någon
gång in på 1950-talet blir driftfärdig, så kommer den att arbeta under en depression
sådan som närmare eller fjärmare i tiden brukar efterfölja varje stort
krig. Hur mycket det i ett sådant läge kommer att återstå av departementschefens
vackra förhoppningar är det icke svårt att föreställa sig.

När det är så osannolikt, att den under en utpräglad dyrtid föreslagna utbyggnaden
kan bli driftfärdig och hinna med någon mera avsevärd produktion
under den rådande högkonjunkturen, borde det väl vara all anledning att
grundligt undersöka hela problemet för att få fram en möjligast tillförlitlig
utredning i alla de avseenden, som äro av väsentlig betydelse i detta sammanhang.
När emellertid handelsministern går en annan väg och forcerar fram
denna väldiga utbyggnad på de ofullständiga och lösliga kalkyler, som här
föreligga, får man en tankeväckande och skrämmande föreställning örn den
statliga planhushållning, för vilken handelsministern är en av de främsta målsmännen
och varav här presenteras ett första prov.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Det är ett starkt spekulativt drag över såväl järnverkets styrelses framställning
som departementschefens yttrande i propositionen. De allvarliga erinringar,
som framförts i remissyttrandena, avfärdas lätt och lekande med förhoppningar
örn att allt skall ordna sig. Jag tror icke att någon, vilken ställning
han än intager till den föreliggande frågan, kan påstå att programmet
för Norrbottens järnverks utbyggnad är sakligt väl och omsorgsfullt underbyggt,
fast och tillförlitligt. Under sådana förhållanden anser jag mig tvingad
att yrka avslag på den föreliggande propositionen och på utskottets förslag.
Mina synpunkter på frågan äro väsentligen desamma som mera utförligt utvecklas
i den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen. I frågans
nuvarande läge anser jag mig emellertid icke kunna förorda att riksdagen
skriver till Kungl. Maj:t och beställer förslag till successiv utbyggnad av
Norrbottens järnverk; det bör vara beroende av den fullständiga och tillförlitliga
utredning som ännu saknas men som också jag vill förorda.

Beträffande förslaget örn nedskrivning av aktiekapitalet i Norrbottens järnverk
med 12 miljoner kronor, varav något mer än 9 miljoner kronor skulle
täcka dels uppkommen driftförlust och dels såsom oräntabel ansedd kapitalinvestering
i hittillsvarande utbyggnad, så är kanske reellt sett icke mycket att
säga örn den saken, eftersom håde kapitalförlusten och driftförlusten torde få
anses vara konstaterade. De nära tre miljonerna till ökning av rörelsekapitalet
torde också vara välbehövliga. Sveriges industriförbund har i sitt remissyttrande
ansett sig kunna framställa den erinran, att ränta borde beräknas på ett
rörelsekapital, som är åtminstone fyra gånger så stort som det av styrelsen
ifrågasatta beloppet, 6 miljoner kronor. Mot den av järnverkets styrelse framförda
och av departementschefen godkända motiveringen för avskrivning av
det i anläggningen investerade kapitalet med cirka 8,5 miljoner kronor torde
dock en befogad erinran böra göras. När det säges att anläggningarna äro utbyggda
under en onormalt dyr tid och att det därför skulle vara befogat att
avskriva de kostnader, som ligga över ett som normalt ansett prisläge, skulle
detta resonemang ha fog för sig örn konjunkturerna dalat nedåt. Men detta är
så litet fallet, att konjunkturläget snarare höjt sig efter det de som onormalt
dyra ansedda investeringarna gjorts, och departementschefen tror ju, av hans
yttrande i propositionen att döma, att högkonjunkturen skall fortfara en följd
av år framåt. Konjunkturläget har ännu så länge varit gynnsamt för järnverket
och ger sålunda icke i och för sig motiv för en avskrivning. Konjunkturutvecklingen
har gått ungefär så som man kunde förutse, då investeringarna
beslutades. Behovet av avskrivningar nu heror helt enkelt på att kalkylerna
varit otillförlitliga och ohållbara. Sådant emellertid läget för järnverket
nu är, kan man icke motsätta sig att den föreslagna avskrivningen kommer
till stånd.

Med hänvisning till vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, att få
yrka avslag på utskottets hemställan i punkterna I a) och b) men bifall till
utskottets hemställan i punkt II.

Herr Ohlin: Herr talman! Den fråga som enligt mitt sätt att se föreligger
till avgörande nu är närmast huruvida riksdagen skall fatta beslut, icke blott
örn en investering i Norrbottens järnverk, omfattande första etappen för en
kostnad av 100 miljoner kronor, utan också sådana beslut, att det är klart, att
man omedelbart skall skrida till planerande och förverkligande av den andra
etappen, som ju kommer att kosta även den åtskilliga tiotal miljoner kronor.
Enligt min mening är det under i iivrigt lika omständigheter klokare att icke
på en gång besluta örn en så jättelik investering ifrån så osäkra förutsättningar,
som dock trots allt föreligga. Bland annat råder det ju ovisshet om huruvida

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
det kommer att finnas möjligheter till avsättning på den svenska marknaden
för så mycket valsverksprodukter som 300 000 ton till konkurrenskraftiga
priser. Det är nämligen mycket svårt att bedöma hur stor del av den svenska
produktionen av handelsjärn som omfattar sådana artiklar som med långt
större fördel och till lägre priser kunna produceras i utlandet. Den marginal
man räknat med i produkter för import är ganska smal. Den rör sig om ett
par hundra tusen ton av en total konsumtion som ligger omkring 1 500 000 ton.

Jag skulle vilja rikta den frågan till handelsministern — som jag förstår
är upptagen i första kammaren — huruvida det riktigt passar med hans program
för s. k. organiserad frihandel, att man nu på en gång skulle binda sig
för att vi i Sverige skola producera praktiskt taget allt handelsjärn, som kan
komma att behövas här om några år. Antag att kalkylerna komma att visa,
att det skulle löna sig mycket bättre att importera till och med något större
kvantitet av handelsjärn. Är det handelsministerns mening, att man i det fallet
skulle säga, att kunna vi icke utnyttja Norrbottens järnverk, får det stå till
hälften, valsverket får producera bara för halv kapacitet, eller hur tänker
sig egentligen handelsministern, att man skall förfara i det läget? Jag måste
för min del räkna med att örn staten har investerat så betydande belopp, som
det här gäller, i ett sådant företag, är det rätt stor risk för att handelsministerns^
deklaration örn organiserad frihandel stannar på papperet. Vad som Sedan
i verkligheten inträffar är att man säger, att vi måste utnyttja denna
anläggning, även örn produkterna bli dyra.

''Mot denna bakgrund kommer jag till den slutsatsen, att det är försiktigare
och klokare, örn man till att börja med tänker sig en valsverksanläggning av
mindre omfattning, så pass stor som att den kan passa till en total tackjärnsproduktion
av ungefär 200 000 ton, att man kompletterar eltackjärnsproduktionen,
som är 100 000 ton, med 100 000 ton i kokstackjärn. Jag nämner i förbigående,
att ifall förreduktionsanläggningen visar sig bli en framgång, så
kan även den utvidgas, i vilket fall produktionen av eltackjärn kan ytterligare
något utökas. Som ytterligare skäl för en sådan anläggning, ett komplett
järnverk på basis av 200 000 ton tackjärn, vilket skulle bli det näst
största i Sverige, skulle jag vilja anföra, att det nuvarande allmänna ekonomiska
läget med dess brist på arbetskraft och brist på byggnadsmaterial, icke
minst på järn, tvingar staten att på mångå punkter begränsa investeringarna
något hårdare än man annars skulle vilja göra. Man förbjuder en hel del
industriella investeringar, även sådana som omedelbart skulle bli synnerligen
lönande, man bygger mindre bostäder än man i och för sig skulle önska. Är
det icke därför skäl att man i tveksamma fall, vid val mellan ett större och
ett något mindre verk, men dock betydande sådant, i nuvarande läge stannar
för denna meillanlin je med ett järnverk på 200 000 ton och ställer frågan örn
ett större järnverk på framtiden?

Som skäl för en sådan ståndpunkt talar också den omständigheten, att riksdagen
haft ganska kort tid på sig att behandla detta spörsmål. Man kan, på
grund av den tidigare behandlingen av frågan örn Norrbottens järnverk och på
grund av vad som nu framkommit i propositionen och annorledes, vara övertygad
örn att en komplettering av järnverket med kokstackjärnanläggning är lämplig,
och att man måste runda av det genom att medelst en valsverksanläggning
åstadkomma ett komplett järnverk. På grund av knapphändigheten i det
material som föreligger kan man icke vara övertygad örn att etet är klokt att
nu på en gång besluta sikta på ett järnverk av ungefär dubbelt denna storleksordning,
vilket ju i stort sett är regeringens förslag. Örn man icke anser,
att detta är alldeles klart, så finner man naturligt, att riksdagen får tid att
verkligen studera den saken ingående. Då beslutar nian sig alltså för en första

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
etapp med ett järnverk på 200 000 ton, och säger, att man sedan kan på ett
senare stadium ta upp frågan om eventuell komplettering. Även på denna första
etanp behövas naturligtvis vissa kompletterande utredningar, men de kunna
göras relativt snart. Med denna linje skulle det således icke inträffa någon som
helst försening vad det stora järnverket beträffar. Jag tror man behöver utreda
marknadsförutsättningarna för valsverksprodukter, innan man bestämmer
sig för örn det skall vara grovvalsverk eller mediumvalsverk eller hur långt
man skall gå i finhetsgraderna. Man får, när det gäller valsverket, ta hänsyn
till produktionskapaciteten vid de mellansvenska järnverken och därvid åstadkomma
en viss anpassning. Därvid vill jag ingalunda utgå ifrån att det
statliga järnverket skall anpassa sig efter vad som passar de mellansvenska
järnverken, utan det måste bli en viss ömsesidighet i anpassning.

Vad den andra etappen beträffar och alltså frågan huruvida man icke bara
skall bygga ett stort järnverk på 200 000 ton utan gå vidare på den mera högtflygande
linjen, skulle det förefalla mig naturligt, örn man säde, att vi måste
avvakta till dess vi lia mer material att gå efter. Vi måste avvakta 1) att vi ha
hela eltackjärnsproduktionen på 100 000 ton i gång, 2) att thomasverket. som
beslöts år 1944, blir färdigt, vilket beräknas ske år 1948, och 3) att denna sista
anläggning fungerar. Örn den nämligen är i normal drift, vilket den kan vara
mot slutet av 1948, kan man få ett ganska fast grepp örn kostnadsförutsättningarna.
Man kan verkligen se, vad 1 ton thomasjärn vid Norrbottens järnverk
kostar. Då kan man också bedöma, även örn det valsverk jag talar örn icke skulle
vara riktigt färdigt — götvalsverket måste tagas till ganska stort; det kostar
bara obetydligt mer att göra det litet större — hurudana förutsättningarna äro
för framställning av järn och valsade produkter i Norrbotten. Man behöver då
icke hara spekulera, utan man har siffermaterial att gå efter. På grundval av
exakta siffror rörande thomasjärnet kan man göra en rätt pålitlig uppskattning
av själva valsverkets kostnader och få fram totalkostnaden med ganska liten
felmarginal. Då är man i det läget, att nian kan avgöra örn det är lämpligast
att stanna vid ett järnverk på 200 000 ton eller gå in för en anläggning av
ungefär dubbla storleken. Det förefaller mig, som om man vid den tidpunkten
också har en säkrare grund för bedömande av hur mycket tackjärn som eventuellt
kan säljas på den svenska marknaden och till utlandet, i vilket avseende
handelsministern räknar med en avsättning på 150 000 ten.

Så vitt jag kan se, gör riksdagen Norrbottens näringsliv den största tjänsten
genom att besluta åtgärder av denna typ, varigenom riskerna för bakslag minskas.
Vi kunna ju ändå icke fördölja, att örn vi bygga ett sa stort järnverk på
en gång och det visar sig att det icke bli räntabelt, det blir mycket tråkigt med
hänsyn till den vidare utvecklingen av Norrbottens näringsliv. Ju större denna
anläggning är, desto större handicap blir det för Norrbotten, när andra önskemål
framföras örn statligt stöd åt dess näringsliv.

Därför tror jag som sagt, att det är bäst att gå fram på en litet försiktigare
linje, detta framför allt ur Norrbottens egen synpunkt. Men jag understryker,
att niir jag talar örn en försiktig linje är det bara mot bakgrunden av regeringens
mycket djärva linje. I verkligheten är det förslag, som finnes angivet
i herr Peterssons och min reservation, ett förslag örn. byggande av ett mycket
betydande järnverk, större än man kanske tidigare räknat med. Men jag har
för min del stannat vid detta, eftersom tekniska skäl synas mig tala för att
järnverket icke bör vara mindre lin så, medan inga mera vägande tekniska skäl
antoris för att man skulle göra t. ex. kokstaekjärnsugnens kapacitet större än
100000 ton.

Enligt min mening har staten skyldighet att befrämja en allsidig utveckling
av Norrbottens näringsliv. Att då utnyttja naturtillgångarna genom att skapa

Kr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
ett järnverk är .ett viktigi led i sådana statliga försök. Jag vill icke dolja, att
jag anser den i Norrland ganska vanliga uppfattningen riktig, att den statliga
ekonomiska politiken, särskilt tullpolitiken, varit till ganska liten glädje
flir.det norrbottniska näringslivet och även för stora delar av näringslivet i det
övriga Norrland, medan denna tullpolitik befrämjat uppkomsten av industrier
pa manga platser i landets mellersta och södra delar, industrier som med fördel
kunnat sälja sina produkter till något högre priser än världsmarknadspriserna.
bl. a. till Norrland. Det är mot denna bakgrund det förefaller mig uppenbart,
att man icke på grund av några doktrinära principer får bestrida,
att den svenska staten har skyldighet att även med vissa uppoffringar befrämja
en utveckling av näringslivet i Norrbotten. Detta är så mycket mer naturligt,
som staten är ägare till en stor del av malmfyndigheterna och skogarna inom
denna del av landet. Vi veta alla, att det är ägarna av naturtillgångarna som
sta närmast till när det gäller att satsa kapital för utveckling av industrien.
Ur dessa synpunkter har jag funnit, att man redan i dag bör gå så långt det
kan anses vara rimligt med iakttagande av nödig försiktighet och icke tveka
att bygga ut ett högst betydande järnverk, då vi ju med de utbyggnader som
beslötos 1944 i viss mån få sägas ha ett halvt sådant verk. Men enligt mitt
sätt att se bör det vara en utbyggnad, som kan karakteriseras av målmedvetenhet
på samma gång som försiktighet. Den bör vila på en säker ekonomisk grund,
och man bör icke taga större risker än som är nödvändigt.

Med denna korta motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den
av herr Petersson och mig avgivna reservationen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Så vitt jag förstod den föregående
talaren rätt, ville han se denna fråga väsentligen såsom en norrlandsfråga.
Jag far för min del säga, att visserligen är den en fråga som i hög grad
intresserar Norrland, framför allt Norrbotten, men den är i alla fall en fråga,
som i hög grad är av intresse även för landet i övrigt. Jag undrar, om icke detta
verk skall kunna få en rätt stor betydelse i vissa avseenden för landets näringsliv
överhuvud taget.

Det är nog mycket svart att kunna bedöma framtiden när det gäller företag
av sådan art. Det är klart, att det finns risker, men utan att taga risker kan
man icke få någon framgång. Det har under förbehandlingen höjts mycket betänksamma
röster mot förslaget. De ha framkommit bl. a. i reservationerna.
Det har varit intressant att se, att denna betänksamhet kommer från håll där
man annars anmärker pa att statlig företagsamhet icke vågar taga några risker.

Jag skall be att få framlägga några synpunkter på bolagsstyrelsens förslag
och på den proposition vi nu behandla.

Förslagen bygga pa en beräkning av den framtida förbrukningen av järn.
Styrelsen har med ledning därav gjort upp sitt förslag till en utbyggnad, som
skulle ske i tva etapper. Jag skall icke trötta med att gå in i detalj på vad
första etappen innebär i dess olika delar. Detta framgår ju av propositionen
och delvis också av utskottsutlatandet. Jag vill bara erinra örn att kostnadsbeloppet
för denna första etapp är beräknat till ungefär 100 miljoner kronor
och för den andra etappen till omkring 40 miljoner kronor. Här gäller det
att i första hand besluta örn den första etappen. Men det är klart, att båda etapperna
pa sitt sätt höra samman, da de ligga i linje med en utveckling som man
tänkt sig på detta område.

Beträffande beräkningen av den framtida förbrukningen av järn föreligga
mycket olika uppgifter, såsom väl kammarens ledamöter ha märkt. Det är
främst de uppgifter styrelsen kommit med och uppgifter Jernkontoret lämnat
som det gäller att bedöma. I det avseendet vill jag bara — jag tror det kan

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
vara värt att söra det — anföra några rader av vad departementschefen i propositionen
uttalat om det beräknade förbrukningsbehovet. Statsrådet yttrar:
»Självfallet måste beräkningar av det framtida järnbehovet i stor utsträckning
bygga på mer eller mindre osäkra antaganden örn den fortsatta utvecklingen.
Den av styrelsen förebragta utredningen synes emellertid icke grunda
sig på alltför optimistiska antaganden. Sålunda har hänsyn tagits till den
hämmande inverkan på expansionen inom näringslivet och därmed på efterfrågan
på järn och stål, som den nu rådande knappa tillgången på arbetskraft giver
anledning att befara. Det i styrelsens utredning gjorda antagandet, att
järnexporten skall komma att stanna vid förkrigsnivån, visar likaledes försiktighet
vid bedömningen av de framtida behoven. Jag räknar emellertid liksom
styrelsen med att viss ytterligare export av handelsjärn skall kunna bliva
möjlig. Av vad jag här anfört torde med ali tydlighet framgå, att behovet av
järn i landet år 195,0 kan giva utrymme för ett järnverk av den storleksordning,
som styrelsen föreslagit.»

Vi ha ju, när vi behandlat ärendet i utskottet haft föredragningar av olika
sakkunniga på området. Det har varit representanter för Jernkontoret, industriförbundet,
industrikommissionen och verkets styrelse. Vid dessa föredragningar
ställde vi frågor till dessa representanter, och jag tror mig kunna
säga, att vi vid denna behandling av ärendet blivit övertygade örn, att starka
skäl tala för att den uppfattning är riktig, som styrelsen gjort sig till talesman
för och som upptagits i propositionen. Jag vill tillägga, att det är att
märka, att örn man utgår från de beräkningar som här äro gjorda, kommer
den framtida efterfrågan på järn icke att stanna på där angiven nivå, utan en
stegring av järnförbrukningen, även efter den tidsintervall beräkningarna avse,
torde kunna förväntas.

Mot den föreslagna dimensioneringen av järnverket ha riktats olika anmärkningar,
nu senast av den föregående talaren. Styrelsen har velat åstadkomma
ett järnverk, som för det första skulle kunna fylla det behov av järn, som
finns och kommer att finnas i landet, och för det andra skulle ha en sådan
dimension, att man skulle kunna tillvarataga storproduktionens fördelar. Härigenom
skulle det finnas utsikt till största möjliga bärighet. Då det här gäller
en anläggning av ett nytt verk, bör man planera på ett lämpligt sätt redan
från början, så att verket får en sådan omfattning, att de ekonomiska fördelarna
bli så tydliga och klara som möjligt. Man har ju även tänkt, att härigenom
möjlighet skulle uppstå att i vårt land skapa en basindustri till gagn
även för andra näringar i landet, således även för andra svenska företag. Vi
ha i utskottet blivit övertygade örn lämpligheten av den föreslagna dimensionen.

I fråga örn den andra etappen föreligga ju inga preciserade förslag. Det
skulle emellertid bli ytterligare masugnar jämte fin- eller mediumvalsverk,
som skulle utgöra en komplettering av verket i övrigt. Meningen är, att man
skall kunna ta hänsyn till eventuella ändringar vid utbyggnaden, som kunna
komma, att betingas av utvecklingen.

På ett par punkter skall jag beröra de anmärkningar som framställts. Det
har gällt arbetskrafts- och materialfrågorna. För en utbyggnad av verket och
för byggandet av bostäder är denna fråga självfallet av mycket stor betydelse.
Härvidlag bör ju, såsom också framhållits i propositionen, samråd ske med arbetsmarknadskommissionen
och givetvis också hänsyn tagas till de uppslag och
förslag, som kunna komma ifrån industrikommissionen. Beträffande arbetskraften
är väl tänkt, att mari närmast skulle hålla sig till Norrland självt.
Jag vet, att man på sina hull i vårt land, kanske närmast i Mellansverige,
haft farhågor för att arbetskraft från Mellansverige skulle dragas upp till

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
Norrbotten. Jag tror emellertid, alt man från styrelsens sida närmast tänkt att
söka använda arbetskraft som finns i Norrland och för ändamålet sätta i gång
med den yrkesutbildning som är erforderlig. Beträffande såväl arbetskraftsbehovet
som tillgången på material vill jag dessutom endast framhålla, att den
ombyggnad eller tillbyggnad eller vad man vill kalla det, som nu skall ske
där uppe, ju omspänner en tid av flera år, och det är ju möjligt, kanske troligt,
i varje fall hoppas man, att det i fråga örn materialtillgång och kanske även
arbetskraftstillgång skall kunna ske en förbättring under de kommande åren.

_ Sedan ett pär ord örn herrar Peterssons och Ohlins reservation. Herr Ohlin
vill, som han sade i sitt anförande, gå fram mera försiktigt än vad propositionen
gör, men i alla fall betecknar han sitt förslag djärvt. Han föreslår ju, att
det skulle bli en mindre dimension på koksmasugnen med endast hälften av
den kapacitet regeringen föreslagit, alltså 100 000 ton i stället för 200 000 ton,
att grovvalsverket skulle få vänta och likaså ombyggnaden av thomasverket
samt att det endast skulle bli en ugn i stället för två för elstålverket. Jag har
frågat mig, huruvida den väg herr Ohlin och herr Petersson föreslagit är lämplig
och praktiskt framkomlig, och om icke förslaget med en inriktning redan
från början på mindre dimensioner kommer att fördyra det hela i det långa
loppet. I regeringens förslag med dess inriktning på de större dimensionerna
förekommer ju även en planläggning av detta verk med hänsyn härtill. Det
gäller bland annat den transportapparat, som det kan bli fråga om vid utbyggande
av detta järnverk. Jag vet icke, hur herr Ohlin tänkt sig den saken,
huruvida transportanordningarna skola inriktas med hänsyn till den mindre
dimensionen, som han är företrädare för, eller örn man därvidlag från början
skall inrikta sig på den större dimension som innefattas i regeringens förslag.
Dessutom undrar jag, örn icke ett realiserande av herr Ohlins förslag i enlighet
med reservationen skulle komma att försena utbyggandet eller rättare sagt
försena det lämpliga utbyggandet av detta järnverk. Det är möjligt, att det
kan befaras. Örn man är övertygad örn det riktiga i att järnverket skulle utbyggas
med valsverk och allt vad därtill hör, är det nog också riktigt att ge
detta- verk en sådan dimension, att det kan konkurrera med måhända även utländska
järnverk och framställa järn här i landet till låga, i varje fall rimliga
priser.

Jag vill sluta, herr talman, med att säga, att örn man bifaller regeringens
förslag, har man de största garantierna för ekonomisk bärighet, och det är
också ett av de mest vägande skälen till att jag, herr talman, nu yrkar bifall
till utskottets förslag.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare hade anmält sig för
yttrandes avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande utlåtande ävensom av
övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till lil. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.41 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 3(1.

Fredagen den 28 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

Aktieteckning
i Norrbottens
järnverk
aktiebolag
m. m.
(Forts.)

Herr Olson i Göteborg, som anförde: Herr talman! Detta projekt är av en
storleksordning, som förutsätter ett ansvarstagande^ som blott få örn ens någon
varit i tillfälle att ta i landets företagarliv. Det är en spekulationsaffär av
stora mått. När herr Andersson i Malmö säger, att förutsättningarna för den
ekonomiska bärigheten äro störst, örn man följer utskottets förslag, sa är detta
kanske riktigt, men det är beroende av örn spekulationen lyckas. Lyckas icke
spekulationen, så ligger saken annorlunda till, och i det avseendet kan utskottets
förslag göra varken till eller ifrån. Påföljderna i det fall att spekulationen
misslyckas bli betydligt svårare, om man följt utskottets linje, än, örn man
skulle följt någon av reservationernas försiktigare linjer. Det är så mångå ovissa
moment, som icke kunna undgå att ge en allmän osäkerhetskänsla vid fattandet
av detta skickelsedigra beslut. Att det kan råda stridiga uppfattningar
på vissa avgörande punkter beträffande förutsättningarna i olika avseenden för
verksamheten är ju redan det en omständighet, som borde ge anledning till en
ökad betänksamhet.

Örn jag nu jämför hur man skulle ha förfarit, därest man haft att handlägga
ett sådant projekt som detta i enskild regi, så är jag övertygad om att man då
skulle försökt .minska ansvarstagandet genom en begränsad takt vid utbyggandet,
så att efterföljande etapp skulle kunna i någon man baseras på verkligt
gjorda erfarenheter i en föregående etapp, och under tiden skulle man vinna
ökade möjligheter att bedöma de framtida utsikterna. Det vore ett naturligt och
lugnt förfarande i en situation sådan som denna. De ursprungliga kalkylerna ha
slagit alldeles slint. Det kan i och för sig ursäktas, ty det har förorsakats av
säregna och av kriget förorsakade abnorma förhållanden, och man kan icke lasta
någon för att dessa icke kunnat bemästras. Men nu frågar man sig, örn man icke
borde ta lärdom av skadan.

Bland de skäl som nu anföras för att det har slagit så fel, har nämnts den
forcering, som måst ske under det tidigare skedet. Nu skall det nya jätteprojektet
också verkställas under forcering. Man frågar sig, om nu detta är alldeles
nödvändigt. Den hittillsvarande forceringen motiverades med oro för
landets järnförsörjning under kriget. Den forceringen gav icke bättre resultat
än att sex år efter det beslut fattats om detta järnverk, så var allt vad som hade
åstadkommits något över 100 000 ton järn och stål, vilken kvantitet dock i
propositionen kallas för »ett betydande tillskott till vår järnförsörjning». Hur

Herr andre vice talmannen anmälde, att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande, nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades därvid ordet enligt förut skedd anteckning
till

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
ser då vår järnförsörjning ut, till vilken dessa 100 000 ton under sex års
mödor skulle vara ett betydande tillskott? Ja, det står att läsa i propositionen,
att den. nu är 1 200 000 ton, och att man räknar elen till bortåt 1 500 000 ton
år 1950. Räknar man bara med 1 000 000 ton örn året, kan man lätt räkna ut,
att detta »betydande tillskott» utgör 2 % av den svenska järnproduktionen.
Fbrceringen under de gångna åren har sålunda lett till fördyringar men i
mycket ringa grad tillgodosett de motiv som föranlett forceringen, nämligen
att rädda oss från järnnöd. Det gjorde de enskilda järnverken genom anpassning
och kapacitetsökning under denna period. Det föreligger nu stor sannolikhet
för att forceringen av det stora projektet också kommer att ge enahanda
erfarenhet. Motivet att man måste gå snabbt till väga för att man skall utnyttja
en kanske övergående god konjunktur låter nog bra, men örn framtiden
är det blott en sak, som är alldeles säker, och det är, att allting sker
annorlunda än vi tro. Under sådana förhållanden är en forcering ett oting. En
måttfull takt vid genomförandet av detta stora projekt, även med uppgivande
av några av de fördelar, som man velat förknippa med en snar igångsättning
av verket, hade avgjort givit mer förtroende än den plan, som nu skall trumfas
igenom.

Jag började med att säga, att det finns icke många människor i enskild företagsamhet
som ha varit i tillfälle att ta på sig ett ekonomiskt ansvar av det
mått det här är fråga om. Skulle det varit så, att de tidigare besluten skulle
ha fattats i enskild regi, och utveckligen blivit den vi sett att den blivit
med dessa sex års långsamma prestation, så hade nog vid det här laget de som
hade tagit dessa initiativ fått begrunda resultaten av dessa på ett annat sätt
än genom att göra upp ett jätteprojekt av det slag som nu föreligger. Den
fördröjda igångsättningen och fördyringen av det hittillsvarande arbetet är i
själva verket ett alltför allvarligt kapitel för att kunna avfärdas så lättvindigt
som skett.

Jag vill utan alla anspråk redogöra för en liten erfarenhet från ett område,
där det visserligen var fråga örn helt andra mått men där fallet har sina likheter.
Jag var med örn att besluta örn en industrianläggning under kriget Som
kalkylerades gå på 2 250 000 kronor. Den skulle också utföras i etapper. Under
det att den första etappen pågick skedde fördyringarna och inträffade materialsvårigheterna
och fördröjandet alldeles som uppe i Luleå. När den etappen
var slutförd, gjordes det en noggrann sammanräkning av vad kostnaderna hade
blivit i förhållande till vad som var kalkylerat. Kostnaderna hade blivit 21 %
större. Man kunde också med den kännedom man då hade om prisutvecklingen
och förhållandena i övrigt bedöma hur kostnadsstegringen skulle te sig för verket
i dess helhet. Jag frågar: hur förhåller det sig med järnverksarbetena uppe
i Luleå i detta avseende? Varför föreligger icke en redogörelse över de kostnader
som nedlagts, ställda i förhållande till de från början kalkylerade kostnaderna?
Man saknar en redovisning av de hittills konstaterade felräkningarna.
Man kan bara läsa ut ur propositionen att för den på sin tid, nämligen 1941,
uppgjorda byggnadsplan^ som omfattade en del kända projekt — de elektriska
ugnarna, thomasverk, sinterverk och ett elektriskt stålverk — anvisades sammanlagt
20 000 000 kronor, och att det sedan för samma anläggningar, dock
med tillägg för ytterligare en elektrisk tackjärnsugn, anvisades ytterligare
först 1 500 000 kronor och sedan 8 000 000 kronor, d. v. s. sammanlagt 9 500 000
kronor. Med reservation för den utvidgning av programmet som låg i den
tredje elektriska tackjärnsugnen, så innebär detta en ökning av kostnaderna
med 42 %. Nu är jag övertygad örn att denna siffra i verkligheten icke är så
hög. Men det minskar icke intresset att få veta hur hög siffran är. Är den
30 % eller är den 35 %, och är icke möjligen felkalkyleringen så pass grave -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag rn. m. (Forts.)
rande, att den bort utgöra ett allvarligt memento i dagens svåra ståndpunktstagande?
På den frågan får man genom bristande information icke något svar.

Jag skall nu, herr talman, endast beröra en sak till, som är av intresse i
detta sammanhang. Det är frågan örn produktionskvantiteterna. Först några ord
örn produktionsbehovet. Som en av grundförutsättningarna för genomförande
av hela detta jätteprojekt har iframhållits, att verkligt behov föreligger av
det väldiga tillskott i vår järnförsörjning, som skulle fyllas genom denna anläggning.
För att det hela icke skall ända i ett ekonomiskt debacle, är det nödvändigt.
att det skall bli avsättning för den produktion av järn som kommer till
stånd, och det ligger i folkhushållets intresse att detta kan äga rum utan intrång
i vår högt utvecklade järnverksindustri och på bekostnad av denna. Det
vore icke särskild rationell hushållning örn det hela får ett otillräckligt utnyttjande
av de övriga verkens kapacitet till följd, vare sig på grund av bristande
avsättningsmöjligheter eller svårigheter för de mellansvenska järnverken att
bibehålla behövlig arbetarstam på grund av att denna dragés norrut. När det
nu är fråga örn att klarlägga produktionsbehovet, så är att märka., att Jernkontoret
i denna fråga avgivit ett mycket betydelsefullt utlåtande, vari uttalas
stor tveksamhet, örn utrymme kan finnas för den av styrelsen föreslagna
utvidgningen av Norrbottens järnverk. Denna uppfattning har Jernkontoret
givit uttryck åt i strid mot bolagsstyrelsen, som har kommit till siffror av
annat slag.

Det är emellertid ett rätt egendomligt intryck nian får, när Kungl. Majit
ger sig in i polemik med ett organ av så officiell karaktär som Jernkontoret på
grund av de skiljaktiga uppfattningarna mellan bolagsstyrelsen och Jernkontoret.
Ifrågavarande skillnad ligger ju i bedömandet av den mellansvenska
järnhanteringens möjligheter under de år som komma. Jernkontoret har räknat
med ait de mellansvenska järnverken genom redan beslutade utvidgningar skulle
år 1950 uppnå en kapacitet av 1 320 000 ton under det att bolagsstyrelsen räknat
med 1 200 000 ton. Här har Kungl. Maj :t tagit ställning genom följande
uttalande: »Sistnämnda siffra» — det är bolagsstyrelsens— »är emellertid
grundad på så noggranna och tillförlitliga undersökningar att någon nämnvärd
felberäkning torde vara utesluten.» Ja, man kan säga vad man vill örn
detta sätt att döma mellan de olika uppfattningarna, men man har svårt att
beteckna denna formulering med annat uttryck än polemisk. Det är i själva
verket ett ganska uppseendeväckande partitagande för bolagsstyrelsen, som
här sker under desavuerande av Jernkontoret. Givetvis varken kan eller vill jag,
och icke heller bör man, sätta i fråga sakligheten hos vare sig det ena eller det
andra organet, men när Kungl. Majit i propositionen tar ställning i denna
fråga, förefaller det som örn åtminstone hos Kungl. Majit och handelsministern
det varit ett önsketänkande i denna fråga som utlöst ståndpunktstagandet
mellan de båda uppfattningarna. Detta påminner mindre örn ett sakligt bedömande
än örn den starkares regel: »här är det jag sorn bestämmer». Det är
som örn man vid sitt ståndpunktstagande förbiser vad herr Andersson i Malmö
.så riktigt påpekade, nämligen att det här icke endast är fråga örn ett norr1
andsintresse. Ja, icke en.s endast örn ett järnindustriens intresse, utan här är
<let fråga örn ett folkhushållets intresse förmedlat genom den inverkan som
olika nu förestående åtgärder komma att få på arbetsmarknaden och på materialmarknaden
överhuvud taget. När nu beträffande en av de fundamentala
förutsättningarna för ställningstagande till denna jättelika anläggning fullständigt
olika åsikter öppet demonsteras, kan detta ju icke vara ägnat att verka
särskilt lugnande för dem som betrakta det stora projektet som ett ekonomiskt
äventyr, och Kungl. Majlis ställningstagande i denna, fråga är heller
icke, såsom del här återgivits, ägnat att skingra denna oro.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 30.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Med dessa utgångspunkter, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den
av herr J. B. Johansson m. fl. till utlåtandet fogade reservationen nr 1.

Häruti instämde herr Staxäng.

Vidare yttrade:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! I
ett hänseende vill jag oförbehållsamt instämma med den siste ärade talaren,
herr Olson i Göteborg, nämligen att denna fråga är mycket stor. Sällan har
fattats ett företagarbeslut av den räckvidden inom Sverige. Förslaget innebär
en stor utvidgning av våra industriella resurser. Det i propositionen framlagda
förslaget innebär ju, att vi skola utvidga denna bas för all industri i landet,
som järnframställningen är, med mer än 50 % av dess nuvarande omfång, och
vi skola göra det genom någonting så relativt ovanligt i svensk ekonomi som
statligt företagande. Jag kan väl förstå den betänksamhet som griper många
av kammarens ledamöter, och jag vill försäkra, att betänksamhet har också styrt
både styrelsens _ och experternas arbete och de överväganden i regeringen som
föregått propositionens framläggande.

När jag läst reservationerna och lyssnat till debatten — debatten i förslå
kammaren och här nu efter middagen i andra kammaren jämte vad jag fått mig
inberättat örn vad som här sagts tidigare — kan jag konstatera, att kritiken föijer
i huvudsak två olika linjer. För det första framhålles det, att propositionen
bär lagts fram så sent, att det har varit svårigheter för utskottet och riksdagen
att tillräckligt noggrant studera och pröva frågan. Den andra linjen är, att man
finner sakliga brister i förslaget.

_ I fall det må tillåtas mig att först ta upp kritiken efter den första linjen,
vill.jag börja med att oförbehållsamt som min mening säga, att propositionen
är icke bara framlagd sent, utan den är framlagd mycket sent, och jag vill
medge, att det behöver från regeringens sida både ges skäl, varför propositionen
icke har kunnat läggas fram tidigare och skäl varför propositionen, därest
detta icke varit möjligt, icke hade kunnat skjutas till höstriksdagen. Jag kan
meddela, att inom regeringen hade vi en mycket allvarlig diskussion örn den
saken, innan beslutet fattades — jag tror det riktiga beslutet — att propositionen
skulle framläggas. Vi funno nämligen, att här hade vi ett typiskt exempel på
en fråga, som icke utan men för riket kunde uppskjutas ens de fyra eller fem
månader,. som det var fråga örn, örn den uppsköts till höstriksdagen.

Propositionen har icke kunnat läggas fram tidigare. Jag vill erinra om att
den nya styrelsen, som nu har ansvaret för bolagets ledning, tillsattes så sent
som i slutet av januari. Förr har det inte varit mig möjligt att få ihop en
styrelse, som skulle kunna bära ansvaret för ett för svenska förhållanden så
väldigt företag som det här är fråga om. Samtidigt som styrelsen tillsattes
fick den direktiv att utreda denna fråga. Vid de resonemang som jag hade med
den nya styrelsens ordförande och med andra medlemmar av styrelsen och
med ledningen av företaget hade vi vid denna tidpunkt närmast tänkt oss att
vi skulle inrikta oss på en utredning, som skulle göra det möjligt att lägga
fram en proposition till höstriksdagen. Emellertid hade styrelsen inte hunnit
arbeta mer än någon vecka förrän den korn till det resultatet, att man örn möjligt
borde söka få till stånd ett principbeslut redan under vårriksdagen.

Det fanns starka skäl som talade för detta. När jag prövade dessa skäl
fann jag anledning att ge styrelsen rätt. Vi lade upp en tidtabell för det fortsatta
arbetet och den har därefter följts helt och hållet. Styrelsen gjorde i
själva verket sin utredning färdig på mindre än tre månader.’ Detta hade naturligtvis
inte varit möjligt, såvida inte denna fråga varit föremål för så långa

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
och intensiva utredningar redan förut och så vitt man inte inom styrelsen och
bolagets ledning hade gjort förarbeten långt dessförinnan. Jag vill tillägga
att det inte heller hade varit möjligt, såvida inte så mycket värdefullt tekniskt
och statistiskt material hade funnits i Jernkontoret och i industrikommissionen
och på andra håll inom förvaltnings- och organisationslivet.

När styrelsen arbetade med denna uppgift skedde det givetvis under intrycket
av den väldiga händelse på järnproduktionens område, som Tysklands sammanbrott
och de segerrika makternas beslut att i grund förstöra Tysklands
järnindustri dock innebär. Det är givet att denna stora händelse har skänkt
ökad aktualitet åt de planer, som senast i fjol konfirmerades av riksdagen,
nämligen att nian borde inrikta sig på ett fullständigt järnverk i Norrbotten,
vidgat även vid basen.

Nu frågar man sig varför inte beslutet örn en sådan utbyggnad skulle kunna
tova till höstriksdagen. Ja, skälet därtill är, att det skulle ha inneburit ett
uppskov med arbetet på mycket mera än de fyra, fem månader, som skulle
skilja tidpunkterna för riksdagsbesluten. Först och främst var det lämpligt att
utföra vissa viktiga schaktningsarbeten, som ingingo i förberedelserna för utbyggnaden,
under sommaren. Ett uppskov med beslutet till hösten skulle ha
inneburit ett uppskov med dessa arbetens igångsättande på nära nog ett år.

Men vidare och framför allt ha vi att beakta situationen inom de industrier,
som skola leverera maskiner och delar till verket. Det har lyckats styrelsen —
och vi böra vara styrelsen tacksamma för det energiska sätt, varpå den arbetat
— att till stor del få offerter från England och Amerika, vilket, örn det bleve
fråga örn beställningar under den närmaste tiden, skulle betyda leveranstider,
som ställa det möjligt att göra verket färdigt inom den tid, som styrelsen har
planerat. Örn man däremot sköte på dessa beställningar till dess ett beslut fattats
under höstriksdagen, skulle det nied hänsyn till den ökning av orderbeläggningen
inom industrien, som är att motse även utomlands, bli fråga örn förlängning
av leveranstiderna, som betydligt överstiga de fyra, fem månaderna
mellan riksdagarna och som kanske skulle ha medfört att hela dtenna stora
plan finge skjutas framåt till obestämd tidpunkt. När järnförsörjningen inte
bara för de närmaste månaderna och åren utan även på längre sikt ter sig så
bekymmersam som jag har antytt, och när ett uppskov till höstriksdagen skulle
kunnat betyda ett framflyttande av hela saken till en obestämd framtid, så
ansåg sig regeringen inte kunna ta ansvaret för att icke nu lägga fram detta
förslag.

Det är klart att de som dela regeringens mening, att detta förslag är rationellt
samt riktigt och sakligt grundat — och som dessutom ta hänsyn till de
skäl jag nyss har talat örn, vilka utgjort motivet för styrelsens och regeringens
handlande — måste anse att vi gjort vår plikt, när vi lagt fram denna proposition.
Likaså är det givet, att de som anse att förslaget är behäftat med
allvarliga sakliga brister inte kunna hysa denna uppfattning. Därmed äro
vi framme vid den verkliga anoningsskiljaktighetcn, som naturligtvis gäller
sakfrågan, huruvida vi nu skola fatta ett beslut om utbyggnad av järnverket
i den omfattning, som styrelsen och regeringen lia föreslagit, eller örn vi skola
skjuta på saken under fortsatta utredningar, respektive besluta örn någon
mindre utbyggnad, som herr Ohlin m. fl. föreslagit i folkpartiets motion.

I styrelsens utredning med bilagor, i propositionen och i utlåtandet från utskottet
har en så fullständig redogörelse lämnats för förslaget, att jag inte här
anser mig behöva gå in på att beskriva detsamma. Däremot skall jag tillåta
mig att något bemöta den kritik, som riktats mot propositionen både i reservationerna
till utskottets utlåtande och här i debatten. Jag skall emellertid
be att få göra några allmänna anmärkningar, innan jag går in på dessa detaljfrågor.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Jag skulle först vilja påpeka och understryka, att denna fråga vid de olika
tillfällen den behandlats i riksdagen dock fallit framåt och fallit kraftigt
framåt. I ingendera av de båda reservationerna ges uttryck för någon annan
uppfattning än att järnverket bör utbyggas till ett fullständigt verk. När
jag lyssnade till herr Olson i Göteborg fick jag visserligen närmast det intrycket,
att han skulle varit mest nöjd om ingenting alls hade blivit gjort. Om
jag inte är fel underrättad bär därtill herr Falla framställt yrkande örn direkt
avslag på förslaget. Men med dessa undantag har nian på alla håll varit angelägen
att betona en positiv inställning till saken. Statsutskottets ärade ordförande,
herr Johan Bernhard Johansson, Ilar i första kammaren gjort sig särskild
möda att understryka sin positiva inställning till en utbyggnad av järnverket
med ett valsverk.

Jag anser att detta är ett tecken på en stor förändring i opinionen. Jag vill
erinra örn att vid många tillfällen tidigare, när denna fråga har diskuterats
här i riksdagen, har som ett mycket allvarligt skäl emot att vidtaga någon
mindre utvidgning i fråga örn tackjärnsbasen eller med ett thomasverk framhållits,
att om man inte dämmer i bäcken får man förr eller senare dämma
i ån. Det framställdes som en fara, att man kanske till slut skulle ställas inför
ett förslag om utbyggnad av ett fullständigt järnverk med valsverk i Norrbotten.
Nu när i en regeringsproposition denna skrämmande möjlighet materialiserats,
när ett sådant förslag framlagts, kanske i större skala än till och
med våra tidigare kritiker lia förmodat, nu Ilar man funnit sig böra retirera till
den grad, att, som jag förut påpekade, i ingendera av reservationerna någon
annan åsikt göres gällande än att det är riktigt att järnverket bör utbyggas
på ett sådant sätt. Det framföres så vitt jäg kan finna i mycket liten omfattning
någon principiell kritik mot en sådan utvidgning av järnverket.

Låt mig också inkassera en annan förändring. Det råder elen skillnaden mellan
debatten i dag och debatten vid flera tidigare tillfällen, att här i dag icke ordats
mycket örn de subventioner, vilka man annars oavbrutet i pressen och i riksdagen
pastatt att järnverket har haft. Pa den punkten har enligt min mening en
riktigare åskådning gjort sig gällande. Man Ilar förstått att dessa beskyllningar
voro oriktiga.

Det kanske må tillåtas mig att här genast taga upp till kritik de nedsättande
omdömen om vad järnverket hittills har åstadkommit, som fälldes av herr
Olson i Göteborg. Han gjorde sig lustig över att järnverket hittills inte levererat
mer än något över 100 000 ton järn till den svenska marknaden. Jag skall till
hans kritik på denna punkt endast göra ett pär enkla påpekanden. För den
händelse detta järnverk hade byggts upp före kriget, vilket borde ha varit det
riktiga, är jag säker örn, både att det finansiella resultatet skulle ha varit lysande
och att järnverket skulle i ännu högre grad ha betytt en kraftkälla för
det svenska näringslivet under de gångna krigsåren. Eftersom järnverket på
grund av lång försening med beslutet örn dess igångsättande, en försening som
dock de som även nu stå som kritiker mot regeringens proposition få tillräkna
sig äran av, först under de senaste åren kunde börja leverera varor, får man
anse att 100 000 ton eller något därutöver inte är så litet. Det får snarare anses
vara en ganska betydelsefull kvantitet. Jag vill också påpeka att järnverkets
kapacitet redan i år beräknas komma upp till 100 000 ton per år.

Jag vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på den mycket
gynnsamma tekniska utvecklingen under innevarande år. Den beräknade årsproduktionen
av 30 000 ton tackjärn per ugn har sålunda överskridits med nästan
15 procent under de fem första månaderna i år och förreduktionsanläggningen
kommer sannolikt ytterligare att förbättra sitt resultat. Jag kail vidare
nämna, att bränsleåtgången per ton framställt tackjärn, vilken under inkör -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
ningsperioden uppgick till uppemot 557 kg, under det förgångna verksamhetsåret
sjönk till 480—490 kg per ton och under löpande verksamhetsår i genomsnitt
hållits sig kring 465 kg. Elektrodförbrukningen har minskat från 50 kg
per ton, när den var som högst, till för närvarande 25 kg per ton. lien utveckling
som skett under den allra senaste tiden har — det vågar jag säga —
inte bara motsvarat utan i vissa väsentliga hänseenden överträffat våra bästa
förhoppningar.

Jag skulle vilja anlägga en allmän synpunkt på detta stora företag. Den
kritik som statligt företagande möter ifrån de borgerliga partier, som här
träda- i opposition mot regeringens proposition, är vanligen grundad på det
påståendet att statligt företagande är underlägset det privata företagandet, i
det att staten icke är beredd och icke kan vara beredd att göra riskbundna investeringar.
Det är till det privata företagandet vi ha att lita, när det gäller att
få fram dessa för den ekonomiska utvecklingen fullkomligt nödvändiga investeringar,
som äro förbundna med risk. Detta är vad herr Olson i Göteborg
betecknade som spekulationer. ,1 ag vill medge, att i denna kritik förvisso skulle
ligga en god portion sanning, såvida vi icke i detta hus, där vi äro ansvariga
för den statliga investeringen, äro beredda och bli beredda att på samma sätt
som det enskilda kapitalet taga risker när det gäller att nå samma mål. Det
är emellertid något ironiskt — det kan jag inte hjälpa att jag tycker när man
finner, att dessa personer, dessa partier som principiellt kritisera statsföretagandet
för dess oförmögenhet att taga risker liksom det enskilda företagandet,
skola bilda de krafter inom folkrepresentationen, som söka behäfta det statliga
företagandet med detta lyte.

Det är riktigt, att det här är fråga örn att staten skall taga risker på samma
sätt som ett enskilt företagande. Och det finns starka skäl varför staten skall
vara beredd att taga vissa risker, och stora risker i detta fall. Staten behärskar,
som ofta påpekats, större delen av naturtillgångarna i Norrbotten, där det är en
akut brist på företagande. Staten har därför desto större plikt att verkligen
uppträda på det utomordentliga sätt, som det privata företagandet uppträder,
när det framställes som bäst. Staten måste vara beredd, att taga risker, ty. lägg
märke till: skulle staten inte vara beredd att göra riskbundna investeringar
här, där staten behärskar naturtillgångarna, då skulle det vara möjligt för det
statliga företagandets motståndare att med rätta tala örn, att i Norrbotten där
ligger »statens döda hand över naturtillgångarna»..

Den principiellt viktigaste reservationen, som naturligtvis är högerreservationen,
den bygger i allt väsentligt på Jernkontorets kritik. Det gör också, såvitt jag
kan finna, den reservation, som framburits av herr Ohlin m. fl. Herr Olson i
Göteborg var, örn jag förstod honom rätt, något upprörd över att jag som departementschef
hade dristat mig att gå i polemik, som han säde, med Jernkontoret,
med detta, som han uttrjmkte det, »högst officiella organ», som Jernkontoret
är. Jag vill därtill säga, att det är den föredragande departementschefens
plikt att i alla frågor göra ett bedömande av vad de sakkunniga instanserna
sagt, och i fall herr Olson i Göteborg läser igenom andra proposition^!-skall han ofta finna, att departementschefen på regeringens vägnar tillåtit sig
lia en annan mening än någon viss sakkunnig instans bär uttryckt. Det har hänt
ofta, och jag tror att det även hänt i år, att en departementschef kommit att
lia en annan mening än alla, de s. k. sakkunniga instanserna. I sista hand måste
även riksdagen bilda sig en uppfattning örn innehållet i vad olika sakkunniga
instanser lia sagt. Vi lia dock i detta land icke den trygghet för ämbetsverken
eller organisationerna, att det skulle vara oriktigt ifrågasätta, att de på någon
punkt lia fel.

Dessutom, herr Olson i Göteborg, behöva vi nu inte dölja för oss själva att

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 194C em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
Jernkontoret måhända är ett officiellt organ i en viss mening, men dessutom
är det ju i verkligheten just organisationen av vissa enskilda företag, stora oell
små, som känna sig som konkurrenter till Norrbottens järnverk. Jag skulle här
vilja påminna örn att denna omständighet vid tidigare tillfällen har föranlett,
att förslag örn Norrbottens järnverk icke skickats på remiss till Jernkontoret.
För mig har det varit en självklar sak, att jag ville följa en annan väg och
skicka detta förslag på remiss till Jernkontoret och industriförbundet och överhuvud
taget alla instanser, som kunna ha någon sakkunskap och för övrigt också
kunna ha egna intressen i frågan.

Där lia vi förresten en annan betydande skillnad mellan statligt företagande
och enskilt företagande. Statligt företagande försiggår under den mest intensiva
insyn från allmänheten. Det enskilda företagandet behöver inte räkna med
att politiska partier och stora delar av pressen ställa sig i harnesk mot företagets
planer. Det enskilda företaget behöver förvisso inte räkna som en skyldighet
— som jag i detta fall räknat som järnverkets skyldighet — att lämna
sådana kostnadskalkyler, som det önskar hålla hemliga för allmänheten, till
organisationerna och konkurrenterna, så att dessa kunna gå igenom dem. Det
är klart, att den som i likhet med mig principiellt har den uppfattningen, att
det vöre nyttigt med mera offentlig insyn även i det enskilda företaget, han
kan inte ha någon annan ståndpunkt.

Jag vill gå längre och säga, att på lång sikt är detta, en stor överlägsenhet
hos det offentliga företagandet. Det betyder, att här äro vi i högre grad skyddade
än det enskilda företagandet för misstag. Örn jag ser på Jernkontorets
kritik av styrelsens förslag, så är det visserligen sant, att det innehåller en hel
del missförstånd och misstag, som jag varit i tillfälle att korrigera i min diktamen
i propositionen. Alla dessa misstag gå egendomligt nog i en viss riktning.
Det är också sant, att där förekomma uppenbara överord. Meri det
förekommer också många förståndiga råd och goda synpunkter, som det är
värdefullt för styrelsen att taga hänsyn till, och där det också i propositionen
givits anvisning, att den skall taga hänsyn till det.

Jag anser således att det inte är en svaghet utan en styrka hos de
offentliga företagen, att de på detta sätt bli genomlysta av offentlig diskussion
och kritik. Men det är klart att för många medborgare, som inte alldeles gjort
klart för sig hur saken ligger till, kommer detta att betyda, att det offentliga
företagandet, varom alltid grälas i tidningarna och riksdagen, kommer att få
över sig någonting mindre betryggande än det enskilda företagandet, som ju
aldrig blir föremål för en sådan kritik.

Låt mig påpeka, att i fall det skulle ha inträffat att en enskild finansiell
koncern skulle lagt upp ett järnverk i Norrbotten, vilket för övrigt vid någon
tidpunkt varit påtänkt och i alla händelser varit fullkomligt naturligt, då skulle
ett sådant initiativ av de borgerliga politikerna och av den borgerliga pressen
betraktas som ett typiskt exempel på den privata företagsamhetens initiativkraft,
som ett exempel på den fosterländska betydelsen av det enskilda företagandet
och som ett exempel på — är jag rädd — hur det privata företagandet träder
in där eljest »statens döda hand» skulle ligga över naturtillgångarna. I alla
händelser tror jag det är klart, efter vad jag här sagt, att jag inte kan betrakta
det som en försyndelse utan tvärtom som en förtjänst, att jag i propositionen
gått i polemik även emot Jernkontoret.

Örn jag så går över till den kritik, som i reservationerna riktats mot propositionen,
och jag tänker nu först på den reservation som skrivits av herrar
J. B. Johansson m. fl., så är det bara ett par småsaker jag skulle vilja peka
på och klara upp. Alltför mycket in i detalj kan jag knappast gå. Först skulle
jag vilja fästa kammarens uppmärksamhet på en uppenbar brist i logiken och

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
en uppenbar motsättning i själva argumenteringen i denna reservation, liksom
också i Jernkontorets yttrande. Det göres gällande, att prognosen över utvecklingen
av järnefterfrågan inom landet, som företagets styrelse gjort, och som
jag ansluter mig till, är felaktig. Man säger, att utrymmet för utvidgningen
till 1950 inte är så stort, som styrelsen antagit. Jag tillåter mig vidhålla, att
denna kritik inte är riktig. Låt oss emellertid i alla. fall antaga att Jernkontoret
och reservanterna ha rätt. Vi skulle alltså ha räknat alltför optimistiskt
beträffande utrymmet inom den svenska efterfrågan för en ökad järnproduktion
år 1950. Örn man så fortsätter några stycken längre fram i noterna, så framföres
emellertid en annan kritik emot styrelsen. Den kritiken går ut på, att
styrelsen varit alldeles för optimistisk när den räknat med att järnverket skulle
vara färdigt 1950. Kritikerna tro, att järnverket inte kommer att vara färdigt
förrän 1952 eller 1953. Antag då att de även på denna punkt ha rätt. Det går
emellertid inte att samtidigt anföra båda dessa argument som kritik mot styrelsen,
ty blir inte järnverket färdigt förrän 1952 eller 1953, då lia ytterligare
två eller tre år gått, och även örn man använder den mycket försiktiga beräkningsgrund
som styrelsen gjort, att konsumtionen skall stiga endast med fyra
procent om året hädanefter, fastän den steg med fem procent örn året under
1930-talet trots den allvarliga krisen, så ökar ändå järnefterfrågan med 60 000
ton om året. Den inhemska järnkonsumtionen skulle alltså redan 1955 vara
uppe i 1 800 000 ton i stället för, som vi räknat med, 1 470 000 ton 1950.

Det är för mig en pedagogisk angelägenhet att påpeka denna uppenbara motsättning
för att få fram en annan sak, som reservanterna förtigit, och det är
detta-, att det måste vara felaktigt att försöka bemöta förslaget från järnverkets
styrelse med påståendet, att vi icke komma att lia tillräcklig stor marknad
inom landet. Ett järnverk som bygges för årtionden och generationer framåt
kan dock inte planeras så, att det precis passar efterfrågan ett visst år, i
detta fall 1950, utan det skall byggas för att kunna tjäna i en ekonomisk utveckling.
För min del vill jag rentav vara tillräckligt optimistisk att tro, att
örn vi i denna kammare komma att diskutera denna viktiga fråga örn fem eller
tio år, så skall utvecklingen rentav ge oss till den grad rätt, att vi då kunna
planera en ytterligare utvidgning av Norrbottens järnverk.

Det framställda förslaget har också kritiserats ur synpunkten, att man inte
lagt fram något detaljerat produktionsprogram, att man icke efterforskat precis
vad det är för slags kvaliteter och former, som kunna finna avsättning på
marknaden, att man icke har gjort, som man nu säger med en populär och lärd
term, någon marknadsanalys. Vi anse också denna kritik felaktig. Jag säger
åter, att ett verk som icke byggts för att tjäna efterfrågan just nu eller just
året 1950 utan byggts för att arbeta inom svenskt näringsliv för årtionden
framåt, det verket skall planeras med den rörlighet, att det kan anpassa sig
efter skiftningarna i efterfrågans storlek och inriktning, i synnerhet under
tider sorn dessa, som äro fyllda av så stora förändringar.

Jag skulle också här vilja göra den anmärkningen, att jag tror att majoriteten
i utskottet har rätt, när den finner att ett statligt företagande som detta
i viss mån måste ges fria händer för att kunna vara konkurrenskraftigt. Det
beslut som bör fattas i riksdagen skall inte handla örn hur detaljerna skola
utformas i ett sådant företagande, ty dessa detaljer skola bedömas på samma
sätt som i annat företagande och av en styrelse, som är kompetent att fatta
dylika affärsbeslut. Jag är på sätt och vis förvånad över att möta denna
kritik just från affärsmannahåll, där man måste vara särskilt medveten örn
vilka krav man måste ställa på statligt företagande, örn det skall vara affärsmässigt.

Det är alldeles riktigt, att något detaljerat produktionsprogram inte har ut -

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
arbetats, men det är klart att det kommer att utarbetas. Hänsyn bör då tagas
till vad som kan produceras i de mellansvenska verken, vilket, örn jag inte
körde fel, även herr Olson i Göteborg ville hävda. Men det kravet på Norrbottens
järnverk att det skulle respektera ett förbud att tillverka allting som
kan tillverkas i de mellansvenska järnverken, och att dessa således skulle undantagas
från konkurrensen — en sådan tanke skulle man möjligtvis kunna utläsa
ur herr Olsons i Göteborg yttrande — det kan givetvis inte vara riktigt.
När jag hävdat, att detta järnverk pa lika villkor och under affärsmässig ledning
skall få konkurrera på järnmarknaden, så betyder det visserligen å ena
sidan, att det inte skall ges oberättigade förmåner, men det betyder å andra
sidan att det efter sina naturliga förutsättningar skall få konkurrera, även örn
denna konkurrens går ut över räntabiliteten hos mindre väl planlagda, mindre
väl upplagda, ålderdomliga och kanske för små järnverk i Mellansverige.

o Överhuvud taget skulle jag här vilja påpeka en annan motsättning och brist
på logik i den kritik, som allmänt riktats mot järnverket. Å. ena sidan gör

nian gällande, att detta järnverk icke kommer att vara konkurrenskraftigt___

ibland menar man då konkurrenskraftigt på den internationella marknaden,
ibland gentemot de gamla järnverken. Det stora felet hos järnverket skulle
alitsa vara, att man räknat för optimistiskt. Men man kan då inte i samma
andedrag hävda — som herr Olson i Göteborg gjorde — att det är ett fel hos
detta järnverk, om dess produktion skulle gå ut över de andra järnverken, örn
det alltså skulle utkonkurrera de andra järnverken och skapa ett minskat utrymme
och minskade avsättningsmöjligheter för de gamla järnverken.

För min del har jag svårt att tänka i dessa termer, som dess värre blivit alltför
vanliga, när man diskuterar Norrbottens järnverk. Man säger, att man
emot varandra har a ena sidan den privata järnhanteringen och å andra, sidan
statens järnhantering. För mig är det naturligt att också räkna den mellansvenska
järnindustrien som »vår», och vid planläggningen av Norrbottens järnverk
skall det förvisso tågås hänsyn till, att man inte gör skada åt den mellansvenska
järnindustrien. Men detta får icke betyda, att icke detta järnverk
på lika villkor och i den mån den har naturliga förutsättningar skall få kämpa
sig fram på marknaden.

. Jernkontorets yttrande, till vilket reservationen ansluter sig, går egentligen
inte ut på något annat beträffande räntabiliteten i Norrbottens järnverk än
ett tvivel örn att järnverket »under alla förhållanden» skall kunna tillverka
järn till konkurrenskraftiga priser. Detta skall särskilt gälla under tider av
minskad efterfrågan på världsmarknaden. Det bör härtill påpekas, att de företag
torde vara lätt räknade — och de skulle för övrigt behöva underkastas
monopolkontroll som kunna räkna med att under alla förhållanden, även
under dåliga tider, vara skyddade för utländsk konkurrens, åtminstone när
det gäller stalomradet. Det år t. ex. inte fallet med några andra svenska järnverk,
inte heller järnverk, som äro inriktade på handels järn.

^Jernkontorets kostnadskritik har utgått fran ett annat utbyggnadsprogram
än det framlagda. Det förelåg således ett visst missförstånd där som gjort,
att man räknat för högt. Själva den omständigheten att de dock i sin kritik
inte komma längre ger mig ett stöd för att kalkylerna äro gjorda med försiktighet.

Örn jag inte är fel underrättad har herr Falla sagt, att vi skulle ha räknat
nied ständigt goda konjunkturer i framtiden. Nej, det ha vi inte gjort. Men
V1 ha^ räknat med — och det äro vi alla eniga örn, jag tror även herr Falla
eller åtminstone hans parti — att vi för framtiden skola föra en sådan ekonomisk
politik, som örn möjligt säkrar full sysselsättning. Vi ha pekat på de sär -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
skilda planer, som äro upplagda, oell som komma att innebära att efterfrågan
kommer att vara jämnare under dåliga tider liksom under goda.

Det Ilar sagts, att de kalkyler som gjorts över den framtida prisutvecklingen
äro ovissa, och det Ilar till och med framhållits, vilket jag tror är alldeles riktigt,
att det sällan varit så svårt att överskåda utvecklingen på den internationella
järnmarknaden som nu. Men när dessa konstateranden tas till intäkt för
ett yrkande, att man inte skall tänka sig att bygga ut detta järnverk förrän
man kan göra säkrare analyser, då måste vi göra klart för oss, att en sådan
rekommendation i den vilda värld vi nu leva i sannolikt betyder, att vi inte
lia möjligheter att lägga fram ett sådant förslag under de närmaste åren och
kanske aldrig. Vi lia emellertid reda på den stora förändring som skett i och
med den tyska järnindustriens nedpressande, vi veta vidare med tämligen stor
visshet, att det blir en stark fortsatt utveckling av järnefterfrågan inom Sverige,
och vi ha vidare räknat oss fram till att ett järnverk, utbyggt i stor
skala som på vissa håll i utlandet, och som arbetar med moderna, kostnadsbesparande
metoder, kan tillverka järn relativt billigt. Detta är, för att förenkla
saken, utgångspunkterna för att fatta ett positivt beslut.

Jag skulle också vilja något gå in på den andra reservationen, som avgivits
av herrar Ohlin m. fl. Ur denna reservation talar förvisso folkpartiets ständigt
goda hjärta. Det säges där många känsliga ord örn betydelsen av att förslagav
den karaktär, som det här är fråga örn, framläggas. Det säges många goda
ord, som måste tilltala alla, som lia samma uppfattning örn järnverket som jag,
och som särskilt måste tilltala Norrland. Å andra sidan har man likaledes många
tänkvärda ord, som så att säga mera vända sig bort från Norrland, och som
understryka att det bör läggas upp ett mera »moderat» program. Det talas
örn försiktighet, klokhet, sparsamhet.

När sedan de praktiska konklusionerna skola dragas, så stannar emellertid
folkpartiet icke helt och hållet på den negativa högerlinjen, nämligen att propositionen
skall avslås och att man sedan skall tillsätta en utredning, örn vilken
man med tämligen stor visshet kan säga, att örn den fullbordas efter högerlinjen,
så kommer ett fullständigt järnverk i Norrbotten att för alltid omöjliggöras.
Nej, man lägger fram ett — örn jag så får uttrycka mig — stympat
förslag, vilket, örn man granskar dess detaljer, måste anses vara tämligen lättsinnigt
rent tekniskt. Det är den saken jag nu skulle vilja illustrera.

Man vill i reservationen inskränka basen på så sätt, att man inte i enlighet
med styrelsens förslag vill bygga ett koksjärnverk på 200 000 ton, utan man
nöjer sig — »klokt», »försiktigt» och »moderat» som alltid på detta håll —
med ett koksjärnverk på 100 000 ton. När styrelsen föreslagit — det vill jag
inom parentes påpeka — att det skulle byggas ett koksjärnverk på 200 000
ton, så låg där bakom vissa tekniska beräkningar. Det var meningen att bygga
ett koksjärnverk som i högsta grad var arbetsbesparande och ekonomiskt även i
fråga om investeringskapital. Den kritik som här framkommit från något håll,
jag tror det var från kommerskollegium, att man skulle inskränka sig till en
mindre ugn, den har motiverats icke av ekonomiska skäl utan av beredskapsskäl;
man skull»! nämligen då kunna använda träkol. Det är dock klart, att
man skulle få köpa den beredskapen med olägenheten att bygga en mindre
ekonomisk anläggning.

Sedan skulle man enligt reservationen komplettera elektrostålverket med en
25-tons ugn, eventuellt två ugnar, och ett götvalsverk med en kapacitet av
BOO 000 ton samt ett grovvalsverk. Man har uppenbarligen räknat med att
kunna använda 100 000 ton skrot. Så har åtminstone jag fattat saken, I vilket
fall som helst blir konsekvensen av detta, att man icke kommer att vara i stånd
att tillverka något tackjärn alls. Ett av de viktigaste skälen för att bygga

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
lipp detta järnverk i Norrbotten har ju dock alltid varit, att den svenska marknaden,
och för övrigt även exportmarknaden, skulle få till sitt förfogande ett
billigt tackjärn.

Sedan skulle resten skjutas på framtiden. Jag vill nu påpeka, att de skäl
som herrar Ohlin m. fl. framfört för ett uppskov tyda på att de inte räkna
med ett snart ställningstagande. Detta tror jag det är viktigt att man observerar
i Norrland. Det kan knappast bli fråga örn en fortsatt utbyggnad förrän
i början på 1950-talet, ty reservanterna säga, att man skall avvakta den nu
pågående utbyggnaden av thomasverket, vilket av skäl som äro herr Ohlin
alltför välbekanta inte kan bli färdigt förrän 1948. Sedan skall man vinna erfarenhet
av thomasverkets räntabilitet, vilket också tar ett par år. Då är man
inne på 1950-talet, och då skall man ha en ny diskussion örn saken!

Jag skulle vilja påpeka, att örn det är någonting som är någorlunda säkert
beträffande den framtida prissituationens inverkan på räntabiliteten av järndriften
så är det det faktum, att det redan av bränsleskäl lönar sig att bygga
ut valsverket, örn man har ett thomasverk. Detta betyder, att herr Ohlins och
hans medreservanters resonemang möjligen skulle kunna förstås, örn man från
början hyser stora tvivel örn att en utvidgning överhuvud taget skall komma
till stånd. Det är det jag vill ha klart.

Emellertid finns det andra frågetecken att sätta i kanten här. Reservationen
säger ingenting örn hur man skall förfara med de allmänna anläggningarna
•— det är väl en sak som lämnas till Kungl. Majit att avgöra, för den händelse
riksdagen skulle följa folkpartiets paroller. Jag menar här transportanordningar
o. d., som intaga en så betydande plats i programmet. Enligt styrelsens
förslag uppgå kostnaderna för hjälpavdelningen och allmänna avdelningen
till 35,5 miljoner kronor. Ja, här finns uppenbarligen två alternativ eller någon
kompromiss däremellan. Antingen skall man dimensionera dessa allmänna
anläggningar efter folkpartiets krympta skala, och då blir det mycket oekonomiskt
att en gång i framtiden göra det som reservanterna dock ställa i utsikt
för norrlands folket, nämligen att taga i övervägande örn man inte skall bygga
ut vidare. Eller också överdimensionerar man dessa allmänna anläggningar,
vilket betyder att man naturligtvis inte får den bästa räntabiliteten av anläggningarna
under den tid, då man skall göra de viktiga iakttagelserna, huruvida
det lönar sig att bygga ett valsverk, när man bär ett thomasverk.

I båda reservationerna framhålles såsom en särskild förtjänst med denna
»moderata» inställning till det norrländska produktionsproblemet, att man vill
lia en successiv utbyggnad av järnverket. Jag skulle därtill vilja påpeka, att i
en situation där vi alla veta att storföretagandet är särskilt lönande, och där
meningen är att man skall bygga upp ett i hög grad ekonomiskt storjärnverk,
så ligger det avsevärda fördelar i att ha en fast plan, varinom man utbygger
järnverket. De äldre järnverken i Sverige, som genom tiderna fått byggas ut
successivt och fortfarande få byggas ut successivt, de ha haft stora besvärligheter
med planeringen, ur såväl tekniska som ekonomiska synpunkter. De lida
under svåra hämningar. Jag har knappast talat med någon järnexpert, som varit
upp i Luleå och sett uppläggningen av järnverket, som icke framhållit, att den
stora fördelen med statens järnverk däruppe är, att det kan planeras på en gång
och sedan byggas in i denna stora plan.

Det har berättats mig att herr Ohlin ställt en fråga till mig, som jag är
mycket angelägen att svara på, ehuru jag inte är riktigt säker på att jag begriper
meningen med frågan. Han har frågat mig, hur jag som är frihandlare
skall bära mig åt, örn järnpriserna utomlands bli synnerligen låga, så att Norrbottens
järnverk förlorar sin konkurrenskraft. Skall jag då låta Norrbottens
järnverk stå overksamt till hälften — varför frågade han icke, örn jag tänkte

låta slå igen det helt och hållet? — eller skall jag köra det med subventioner.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Ja, jag är ledsen.1 om jag missförstått frågan, ja.g har den endast antecknad på
ett papper. — Eftersom detta järnverk planeras att arbeta utan subvention som
•ett normalt verk — det har planerats helt affärsmässigt och driftsmässigt
så finns det ingen särskild anledning att ställa den frågan just beträffande
detta verk. Det är en fråga, som man kan ställa helt allmänt: hur skall det gå
med den svenska järnindustrien, örn järnpriserna utomlands skulle sjunka
mycket?

Låt mig påminna om att detta verk, som byggts speciellt med tanke på att
kunna, komma ner till låga priser, bör stå sig särskilt gott, ehuru det väl knappast
heller försvårar för de andra järnverken i Sverige. Frågan vad man skall
taga sig till örn priserna bli mycket låga kan man ju ställa beträffande varje
stort företag. För mili del skulle jag vilja säga, att det naturliga svaret ingalunda
blir att järnverket lägges ner helt och hållet eller till hälften, utan när
priserna sjunkit så lågt, att de inte betala alla kostnaderna, då får järnverket
hållas i gång som andra industrier och med en viss tillfällig förlust. Det är nämligen
någonting som är fullkomligt normalt och kan träffa hela näringslivet,
det äro i grund och botten herr Ohlin och jag naturligtvis fullkomligt överens
om. Att ett statligt järnverk skulle resa några särskilda problem i det hänseendet
kan jag endast antaga under den förutsättningen, att det är ordnat så,
att produktionskostnaderna komma att hålla sig mycket höga. Nu är emellertid
meningen den, att vi genom utnyttjande av de särskilda förutsättningar som
finnas för järnproduktionen i Norrbotten — där vi lia järnet, malmen och vattenkraften
och där vi, örn allt ställer sig någorlunda hyggligt, få kolet i retur
på malmångarna, och där arbetskraften finns och vi kunna planera dess utnyttjande
i stor skala på samma sätt som i utlandet, där man kommer fram till
låga järnpriser — under en eventuell depression skola kunna räkna med färre
problem än inom andra greniar av näringslivet.

Jag vill inte taga upp tiden alltför mycket, men några ord måste jag dock
säga om inflationsfaran. På tal örn inflationen har det kommit därhän i Sverige,
att medan vi alla känna, oss litet oroliga över att vi inte begagna tillräckligt
kraftiga åtgärder för att hindra den, så använda vi den tydligen alla som
ett tillhygge mot någonting, som vi vilja komma åt. Jag måste emellertid hävda,
att det inte går att i största allmänhet sätta upp inflationsfaran såsom ett skäl
emot en viss investering. Det är sant, att vi nu hålla på att skapa en efterfrågan
på arbetskraft och materiel, som är större än som kan täckas. Det är
sant att detta betyder, att vi måste inskränka våra investeringar, vilket framhållits
många gånger från regeringsbänken och även från annat håll här i
kammaren. Vi få emellertid samtidigt inte glömma, att för närvarande investeras
i detta land mera totaliter än någonsin tidigare. Det blir alltså inte stopp i
investeringarna därför att vi försöka begränsa dem i avsikt att försöka fylla
dem. Då är det klart, att det blir en senare fråga att bedöma, vilka investeringar
vi vilja förhindra och vilka vi önska släppa fram. Detta blir då en omdömesfråga
dilr, enligt min mening, Norrbottens järnverk har en stor prioritet, eftersom
det är så betydelsefullt för Norrland och landets järnindustri och överhuvud
taget för hela vår industri, och därför att en stor del av arbetskraften under
nybyggnadsperioden, som sträcker sig åtskilliga år framåt, kan fås utan att
fördärva förhållandena på arbetsmarknaden, och därför att en stor del av investeringarna
bestå i beställningar till utlandet o. s. v. Att godtaga inflatiomsargumentet
och ständigt begagna det som en allmän bössa, som man skjuter
sönder allting med som man vill förhindra, det reagerar jag emot.

Herr Olson i Göteborg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Statsrådet Myrdal har i sitt uttömmande anförande svept

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
över betydande områden och inte bara berört de omständigheter, som stå i samband
med järnverket, utan också hela vårt produktiva liv såsom det i vissa avseenden
uppfattas av statsrådet i motsats till stora delar av företagarväriden.
Det är flera punkter som inbjuda till bemötande, men jag skall börja med att
beröra en av dem.

Herr statsrådet har fäst sig vid vad han kallade en logisk kullerbytta, som
skulle ha gjorts av oppositionen. Man säger, att detta järnverk inte blir konkurrenskraftigt
och samtidigt talar man om de skadliga verkningarna av konkurrensen
för de mellansvenska bruken. Se vi först på talet örn att detta järnverk
inte blir konkurrenskraftigt, så bottnar den reflexionen just i sådana förhållanden,
som herr statsrådet senast var inne på. Det är ytterst en internationell
prisfråga, örn verket blir räntabelt och konkurrenskraftigt, örn det helt
skall kunna betala sina kostnader, verkställa avskrivningar med hänsyn till
de förslitningar som äro gjorda och inte behöva några förmåner beträffande
malmavtal eller frakter eller något annat. Ogynnsam prisutveckling kan skapa
ett läge, som gör verket ej konkurrenskraftigt. Ett sådant läge behöver
inte vara en tillfällig omständighet framkallad av en lågkonjunktur, utan det
kan mycket väl sträcka sig över en så lång period, att inte den utväg är tillrådlig,
som herr statsrådet angav, då han sade att då får man taga förlusterna.
Det finns en gräns, där förlusterna icke längre böra tagas.

Detta är således en reflexion, som mycket väl kan göras, och det innebär
icke, som herr statsrådet säger, en logisk kullerbytta, om man samtidigt menar,
att detta järnverk kan medföra en minskad omsättning för de mellansvenska
verken och således vålla skada på det hållet. Emellertid är denna skada e.j
det väsentliga i detta sammanhang. Det är alldeles givet, att när ett verk
bygges ut till större kapacitet och göres modernt, så tar det en del omsättningfrån
andra, och när det blir fallet är det inte fråga örn annat än att de mellansvenska
järnverken därigenom skadas. Det är emellertid inte den synpunkten
jag lägger på denna fråga, utan det är de olägenheter som uppkomma därav
att man åstadkommit en onödigt stor produktionsapparat, vilket är en nackdel
bade ^fran folkhushallets synpunkt och för den konkurrerande järnindustrien.
Sålunda äro båda de påtalade ståndpunkterna fullt förenliga.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förfiandlingar.

Härpå yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman! Jag skall börja med att till statsrådet Myrdal
och till statsutskottets majoritet framföra ett varmt tack för det utomordentliga
intresse och tillmötesgående, som har visats oss fjolårsmotionärer i
denna fråga.

Det är klart, att detta är en mycket stor sak, en kapitalinvestering, som naturligtvis
kräver omtanke och omsikt. för att leda till det resultat för landet
och länet, som vi alla önska. Yi äro därför inte alltför förvånade över den
kritik som gör gällande, att utredningen har gått alldeles för fort. för att kunna
vara vederhäftig och grundlig. Jag skall komma in på detta litet närmare,
inte minst i anledning av det som herr Olson i Göteborg säde om vad som hittills
har förevarit i fråga örn Norrbottens järnverk.

Det är sant att järnverket bar blivit försenat, men det är inte sant att detta
kan läggas verkets ledning till last. Det beror på andra omständigheter, och
jag skall i korthet relatera dem. När jag hörde herr Olson i Göteborg, fick
lag en känsla av att han hämtat kunskaper och upplysningar ur denna bok av
John Erhard /Jönsson. Han talade också örn de brottsliga förseningarna av
järnverkets utbyggnad hittills.

Fredagen den 28 juni 1940 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Det är sant att 1939 års urtima riksdag fattade beslut i anledning av en
proposition, som gick ut på att man skulle bygga ett kokstackjärnverk med en
kapacitet på 90 000 ton. Men sedan skedde ett ombyte på handelsministerposten.
och den nye handelsministern, som var partivän till herr Olson i Göteborg,
låg på saken till den 12 juli 1940, och därmed gick ju 7 ä 8 månader.
När sedan styrelsen var tillsatt och den gick att utarbeta produktionsprogrammet,
hade den inte bara att i enlighet med propositionen från 1939 göra en
kokshytta för 90 000 ton, utan den hade att följa direktiv, som riksdagen hade
lämnat och som handelsministern utformat och som hade tillkommit i mycket
hög grad under den kritik, som utövades ifrån två masugns ingenjörer här i
kammaren, Gerard De Geer och Sven Lundberg. Det programmet gick ut på
att man skulle söka sig fram efter elektrolinjen. Man skulle icke gå fram för
att få en koksmasugn, utan man skulle söka sig fram efter en linje, som kunde
medföra minskad koksåtgång och alltså utgöra ett bättre beredskapselement.

Detta program genomdiskuterades sedan i styrelsen. Där sutto mycket försiktiga
män, som hade blivit insatta i styrelsen av herr Domö, försiktiga män.
som inte togo någonting för gott som verkställande direktören kom med. Först
efter mycket grundliga diskussioner kunde han få detalj efter detalj och etapp
efter etapp godkänd. Det är klart att utredningsarbetet därigenom blev ganska
långvarigt, men — och här kommer ett mycket viktigt men, herr Olson — trots
dessa, ogynnsamma förhållanden under det planeringen skedde, så stodo likväl
de bägge eltackjärnsugnarna färdiga den ena i september och den andra i
november eller början på december 1943. Det är icke någon dålig takt örn man
betänker, att frågan hade varit tillbaka till riksdagen 1941 och blivit godkänd
i det nya skick, som den hade fått genom utredningen.

Sedan är det sant att thomasverket har blivit fördröjt och att uppförandet
av den tredje tackjärnsugnen har blivit fördröjt, men det får man lägga skulden
för delvis på den handelsminister som satt i början av år 1944, och dels
på kriget, som gjorde att thomasverket inte kunde beställas så snabbt som
önskvärt hade varit. Men lägg nu märke till en sak: elstålugnen blev färdigbyggd
något försenad men inte så mycket, och de två eltackjärnsugnarna producera
ju 55 000 ä 60 000 ten örn året sedan slutet av 1943. Även om vi hade
haft thomasverket, hade vi inte fått en större kvantitet järn, utan det hade
bara inneburit en omvandling av järnet till thomasgöt, som alltså inte hade
medfört att den svenska järnmarknaden hade fått något större tillskott än
vad den nu fick. Det är klart att metallarbetarstrejken kom att. spela en roll
när det gällde utbyggnaden av den tredje eltackjärnsugnen och för förreduktionsverket,
— den saken är ju klar — men när allt kommer till allt tror jag
att styrelsen och verkets ledning kan redovisa för förseningarna på ett till"
fredsställande siitt.

Det kunde vara rätt intressant att tala litet grand järnverkshistoria ifrån
Norrbotten, ty det; hade ju hänt åtskilligt innan vi började diskutera detta
järnverksprojekt 1939. Vi upplevde ju en glädjens dag 1918, när Kungl. Majit
lade fram en proposition sorn innebar, att Norrbottens järnverk aktiebolag och
LKAB tillsammans skrove till staten och begärde att få dela brytningsrätten
i Luossavaara gruvfält. Norrbottens järnverk AB av 1917 hade följande huvudmän:
TGO, Bofors. Stora Kopparberg, Fagersta och jag tror att även
Hofors och Sandviken voro med. men det skall jag lämna osagt. T styrelsen
sutto sådana storheter i svensk industri som P>. Wijkander, E. Odelberg'' Oscar
Falkman, Gunnar Dillner och Olof Hjort. Aktiekapitalet var 5 miljoner kronor,
och man skulle bygga ett järnverk på 120 000 ton i Norrbotten. 1918 års
riksdag godkände ett avtal med detta Norrbottens järnverk och med LKAB
och det gick ut på att från oell med 1920 skulle man börja bryta malm i Buos -

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
savaara malmfält. När det stora malmavtalet uppgjordes 1907 undantog staten
Luossavaara malmfält för att kunna tillhandahålla den fosforrena malmendärifrån
åt svensk industri. Den skulle ligga liksom i reserv för svensk industri,
som behövde fosforren malm. Fram till 1917 hade inga enskilda intressenter
kommit och velat taga malm därifrån, och så kommo då dessa svenska
järnbruk och bildade Norrbottens järnverk aktiebolag och föreslogo staten
att Norrbottens järnverk skulle taga hand om den fosforfattiga malmen*
medan LKAB skulle exportera den fosforrika malmen. Jag försäkrar att vi
voro glada i Norrbotten, när vi så hade utsikt att få ett stort järnverk förlagt
till Luleå. Men glädjen sjönk några grader 1919. Då kom nämligen ett bakslag
och arbetena inställdes. Varför? Jo, därför att bolagsmännen hade kommit
underfund med att 5 miljoner räckte inte för att bygga ett järnverk på 30 000
ton — det hade de väl för övrigt aldrig inbillat sig ifrån början — och de kommo
nu och begärde att få öka aktiekapietalet till 10 miljoner kronor. Men då
hade vi någonting som man kallade kapitalkontrollnämnden. Den arbetade inom
riksbanken, och den hade som medlemmar två ifrån banken, en från Sveriges
industriförbund, en från exportföreningen och två från Svenska bankföreningen,
och kapitalkontrollnämnden sade nej, så får man inte använda pengar!

Kammarens ledamöter kunna ju själva tänka igenom vad detta innebar,
att ett bolag där Bofors, Stora Kopparberg och de övriga av mig uppräknade
voro intressenter, inte kunde få loss 5 miljoner kronor 1919, och då lade man
händerna i kors och sade, att då kunde man inte bygga. Men 1920 började
gruvdriften i Luossavaara och 1927 återlämnade Norrbottens järnverk Luossavaara
till staten eller rättare sagt till staten och -staten till LKAB. och så blev
slutet på visan att man byggde inget järnverk men de enskilda intressenter,
som före 1917 inte hade haft någonting av äganderätten eller brytningsrätten
till Loussavara malmfält, fingo på detta sätt hälftenbrytningsrätt. Visserligen
betalade de någon liten summa, 21/* miljoner, i sammanhang med godkännande
av 1927 års malmavtal, men jag skulle tro att de enskilda intressenterna
ha tjänat någonting mellan två och tre tiotal miljoner kronor på den
affären. Men något järnverk fingo vi inte i Norrbotten. Tvärt om låg Norrbottens
järnverk av 1917 som ett block och förhindrade möjligheterna att aktualisera
frågan örn att bygga ett järnverk i Norrbotten. Så tröttnade vi. och
1932 väcktes det motioner ifrån socialdemokratiska partiet i bägge kamrarna,
där man begärde en snabb utredning av denna fråga. Kamrarna beslöto utredningen
och begärde att den skulle ske snabbt. Så tillsattes det en kommitté,
och den arbetade snabbt. Den höll fyra sammanträden på fyra år, och sedan
sade den att det gick inte an att göra järn i Norrbotten! Och då var Norrbottens
järnverk så bergsäkert på att nu kunde det aldrig komma på frågan
mera att då likvidera Norrbottens järnverk av 1917. Sedan blev det i alla
fall ytterligare en utredning, och den arbetade snabbare. Tack vare den fanns
det en grund, på vilken man kunde bygga propositionen på hösten 1939.

Nu skulle jag ha lust att ställa den frågan till herr Olson i Göteborg och till
herr Falla: var det i fullt medvetande örn att det inte gick an att göra järn i
Norrbotten som alla dessa mellansvenska bolag bildade Norrbottens järnverk
aktiebolag 1917, så att det bara var för att lura av staten hälftenbrytningsrätten
i Luossavaara malmfält, som man bildade detta bolag? Eller hade man
verkligen för avsikt att bygga ett järnverk på 120 000 ton? Svenska folket
kunde ha rätt att begära en förklaring över hur det kunde komma sig att dessa
stora, mäktiga och kapitalrika företag här i landet inte orkade genomföra det
avtal, som de träffade med staten 1918.

Ja, det var litet historia örn Norrbottens järnverk.

När jag nu ser på reservationerna till -statsutskottets betänkande får jag ju

Fredagen den 28 juni 1946 em. Nr 30. 70

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
säga, att jag känner mig inte ett enda dugg förvånad över dem. Snarare är
jag förvånad över att de ändå äro hållna i positiv anda. Bägge vilja ju i alla
fall att järnverket skall leva och utvecklas. Det var bara herr Falla, som inte
ville vara med örn reservationen i dess helhet, utan han ville stryka utredningskravet
i slutet och tyckte att det är nog som det är. Inte sant? Ja, i
själva verket skulle jag vilja säga, att högerreservationen, som trots all god
vilja ändå inte har kunnat bli fullkomligt negativ, är egentligen det starkaste
skäl jag har kunnat finna för att man skall följa utskottsmajoriteten. Ty örn
man med så allvarliga ansträngningar inte Ilar kunnat bli fullständigt negativ,
är det verkligen ett lovande företag man har att göra med.

Beträffande herr Ohlins reservation får jag ju säga, att den är som folkpartiet
är. Den är positiv och löftesrik och önskar allt gott åt företaget, men
när det sedan gäller att göra något så begär man uppskov, begär uppskov med
det ena och uppskov med det andra. Man kan knappa in här och in där. Det
är inte nödvändigt att göra en ram och tala örn allt vad man vill och sätta
upp ett mål för sitt arbete, utan man kan bygga litet grand här och litet grand
där och så uppskov med resten. Jag skulle vilja säga till herr Ohlin: i den nya
styrelsen för Norrbottens järnverk sitter hans partivän Gerard De Geer, som
ju inte kan frånkännas sakkunskap i dessa spörsmål. När han och jag på hösten
1944 första gången diskuterade ett utbyggnadsprogram, ett utbyggnadsprogram
som föll sig alldeles naturligt med hänsyn till att Tyskland skulle
komma att falla bort som en stor järnvaruexportör —- redan då kastade nederlaget
sin skugga framför sig, så att man kunde se att Tyskland skulle
falla bort — så var den enhet, som var alldeles naturlig för herr De Geer och
mig en tackjärnsugn på 1 000 tons dygnsproduktion, alltså 325 000 å 330 000
ton örn året.

Att man sedan inom styrelsen kom fram till att det vore bättre att lia två
ugnar örn 500 å 600 tons dygnsproduktion, beror på att örn man bara har en
stor enhet och får driftsstopp, så stannar hela valsverket. Örn man däremot har
två ugnar, vilka ändå äro så stora, att man får stordriftens fördelar, kan man,
örn den ena råkar ut för ett driftsstopp, hålla verket i gång med den andra.

Örn man skulle följa herr Ohlins förslag och gå ned till 100 000 ton, skulle
hela transportväsendet till tackjärnsugnarna förryckas. Man måste ju i alla
fall, när man planerar en sådan utbyggnad, tänka något på framtiden. Örn vi
när vi först planlade verket skulle ha byggt en viadukt, som bara svarade mot
behovet för en produktion av 90 000 ton, så skulle vi vid en utbyggnad ha fått
göra örn den viadukten till orimliga kostnader. Nu dimensionerades den i stället
med tanke på att vi skulle ha möjlighet att utvidga verket någon gång i framtiden,
och tack vare detta kommer viadukten i allt väsentligt att hålla för den
större produktion det här är fråga örn. Att så sker beror ändå delvis på att man
får en hamnanläggning, som kommer att avlasta viadukten i betydande omfattning.

Herr talman, jag skall inte uppta tiden längre, ty jag tror jag har sagt
ungefär vad jag behöver säga. Herr Ohlin ställde dock örn jag fattade det rätt
en fråga till statsrådet, nämligen vilket utrymme man får för en organiserad
frihandel, om vi helt täcka vårt eget behov av järn. Viar det icke så? Jag är
ju själv frihandlare och skall därför tillåta mig svara på frågan såsom jag
ser på den. Den omständigheten, att man är anhängare av ett fritt varuutbyte
mellan folken, kan väHnte^innebära, att vi, där vi ha möjlighet att täcka vårt
egot behov, skola avsta fran detta? örn em fanatisk frihandlare måste gå så
långt, att lian, flir att bereda alla möjlighet att vara med på den egna marknaden,
vill att vi icke skola täcka hela behovet för egen del, när vi lia möjlighet
till det, då skulle man ju hamna i rena orimligheterna.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Beträffande frågan om järnverket förde herr Ohlin det resonemanget, att om
man nu bygger ut för 500 000 ton, får man 150 000 ton tackjärn, som inte gå
åt i valsverket, och han frågar sig, vad vi skola göra med dem. Ja, vi lia ju inte
någon svårighet att nu avsätta tackjärn till gjuterier och verkstäder i mellersta
Sverige och jag tror, att vi inte heller skulle ha någon svårighet att exportera,
om vi skulle vilja göra det. Jag kan inte se annat än att man inte behöver ha
några, bekymmer för en tackjärnskapacitet, som ligger upp till ett par hundra
tusen ton över den kapacitet, som valsverket har. Tackjärnet har ju nämligen
i alla tider varit lika god säkerhet som guld, även örn priset har varierat.

Herr talman, efter dessa ord skall jag bc att få sluta med ett yrkande örn
bifall till utskottets förslag.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag får kanske börja med en replik till herr
Lövgren. Han karakteriserade min reservation så, att den är som folkpartiet:
det finns många goda ord, men när det sedan gäller att göra någonting, då
begär man uppskov. Jag tillåter mig utan vidare omskrivningar karakterisera
denna herr Lövgrens beskrivning av min reservation som grovt missvisande.
Mitt förslag går nämligen ut på en utbyggnad utan dröjsmål av ett komplett
järnverk på 200 000 ton. Mot bakgrunden av den långa lidandes historia för
detta järnverk, som herr Lövgren med stor sakkunskap och icke utan en viss
konstfärdighet skildrade — vi höllö på alla dessa år för att komma fram till
den relativt blygsamma och halvfärdiga anläggning, som finns i dag — framstår
väl ett förslag att på en gång besluta, att så snart som möjligt, endast efter
de ytterligare utredningar i speciella frågor, som kunna ske under arbetets
gång och som ta en eller annan månad i anspråk, bygga ut ett komplett järnverk
med en kapacitet på 200 000 ton, såsom ett jättesteg jämfört med de
små fjät man tagit under 15 år. Ändå är herr Lövgren nog fri att karakterisera
detta som att begära uppskov. Jag måste av denna herr Lövgrens karakteristik,
då jag vet, att han är mycket intresserad av denna fråga och säkerligen noggrant
läst reservationen, dra den slutsatsen, att han haft vissa svårigheter att
finna några effektiva angreppspunkter på reservationen och då föredrar att i
stället för att framlägga konkret kritik karakterisera det hela som en uppskovslinje.
Jag tror det inte finns någon i denna kammare, som kan dela herr
Lövgrens mening, att det är en uppskovslinje, när man bygger ut ett järnverk
av denna omfattning, som skulle bli det näst största i Sverige.

Den ena av de två punkter, där herr Lövgren försökte sig på någon liten saklig
kritik av min reservation, var frågan örn transportanläggningarna. Jag skall be
att få återkomma till detta senare, då även statsrådet Myrdal berörde detta.

Herr Lövgren frågar vidare, varför man inte kan tänka sig, att vi skola
täcka hela vårt behov av järn, även örn man är aldrig så frihandelsvänligt inställd.
Jag svarar honom, att alla experter, såvitt jag vet även styrelsen för
järnverket, äro överens örn att det finns vissa valsade produkter, som bär i
Sverige konsumeras i så begränsade kvantiteter, att det skulle vara uppenbart
oekonomiskt att tillverka dem i Norrbottens järnverk eller annorstädes i Sverige.
Av denna anledning räknar man i alla uppskattningar om den framtida
marknaden med att en hel del av dessa produkter, som kunna framställas mycket
billigare för en större marknad, skola importeras. Varför kunna då inte vi tillverka
dem och sedan exportera? Det beror därpå, att det finns i vissa avseenden
väsentligt gynnsammare förhållanden på sina håll i utlandet och ingen har
varit djärv nog att våga förorda en politik att vi skola försöka exportera sådana
valsade produkter, varav behovet i Sverige är litet. Kan man inte tillverka
dessa saker inom landet, måste man importera dem. Man kan därför inte slå
dessa valsade produkter under ett och säga, att vi skola göra allting själva.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
Jag tror herr Lövgren står allena, om han vill hävda, att vi skola tillverka
alla dessa produkter själva. Det är av det skälet styrelsen såvitt jag förstår
räknat med att vi inte kunna ha en inhemsk produktion, som täcker liela vårt
behov, utan vi få lämna en marginal på ett par hundra ton just för denna
import och alldeles särskilt när man som herr Lövgren räknar med export av
tackjärn.

När herr Lövgren till sist säde, att man inte behöver bekymra sig över tackjärnet,
därför att det är lika säkert som guld, gjorde han det signifikativa tilllägget,
att det kan hända att priset ibland är lågt. Ja, herr Lövgren, det
har under långa perioder varit ganska oräntabelt att framställa tackjärn i Sverige.
Jag behöver bara hänvisa till 1920-talet. Jag tror således man inte skall
ta så enkelt på frågan örn räntabiliteten för tackjärnsproduktionen. Den tål
nog liksom när det gäller varje annan storproduktion att bedömas med en viss
försiktighet.

Statsrådet Myrdal hade en del deklarationer om statlig företagsamhet, som
beskylles för att komma för sent. Han sade, att dessa beskyllningar kanske
stundom kunde vara berättigade men att det i detta fall är kritikerna, som få
tillräkna sig äran av att järnverket kommer för sent. Han sade också, att örn
det hade byggts före kriget, skulle det vara en lysande affär. Jag mäste då
fråga, varför inte den socialdemokratiska bondeförbundsbetonade regeringen
under åren närmast före kriget framlade ett förslag örn utbyggnad av järnverket.
Ar det verkligen kritikerna, som äro ansvariga för detta? Såvitt jag
förstår måste ansvaret för att järnverket icke blev byggt 1937 eller 1938 eller
1939 vila på den regering, som underlät att lägga fram förslag härom. Handelsminister
var då statsrådet Sköld. Jag ställer mig alldeles oförstående till
herr Myrdals försök att lägga över ansvaret på oppositionen.

För att gå vidare i texten: varför byggde man inte ut thomasverket, så att
vi haft det nu? På den punkten var herr Lövgren nog uppriktig att upplysa
om att dåvarande handelsministern Herman Eriksson inte ville lägga fram
förslaget, varför det föll på min ringa lott att presentera förslaget för riksdagen.
Jag kan inte finna, att det kan dokumenteras, att kritikerna äro ansvariga
för förseningen även på den punkten.

När statsrådet Myrdal säger, att kritikerna anse, att staten inte kan göra
riskfulla investeringar, vill jag svara, latt det gäller att ta risker inte bara med
snabbhet utan också med klokhet. Det är inte i och för sig en fördel, örn man
är villig att ta vilka risker som helst. Yi diskutera här vad som är en klok
avvägning mellan de risker, som böra tas, och de åtgärder man bör vänta med.

Statsrådet Myrdal karakteriserade den linje, som finns antydd i herr Peterssons
och min reservation, ungefär på samma sätt som herr Lövgren, nämligen
så att det fanns många goda ord etc. Därefter tilläde harn — jag har antecknat
det ordagrant: »Sedan kommer det många ord, som vända sig bort från Norrland,
örn klokhet och försiktighet och moderation.» Örn jag vore norrlänning,
vet jag inte, örn jag skulle känna mig särskilt smickrad över statsrådet Myrdals
karakteristik, att när man visar klokhet, försiktighet och moderation, är det någonting
sorn innebär, att man vänder sig bort från Norrland. Örn jag känner
norrlänningarna rätt, förhålla de sig ungefär som vi andra svenskar, och klokhet
och moderation ha för dem lika stort värde som för andra.

När herr Myrdal skall ytterligare karakterisera vårt förslag, säger lian, att
det är ett stympat förslag, då man nu nöjer sig med en tackjärnsugn till på
100 000 ton. Det verkar som örn han menar, att en tackjärnsugn med denna
kapacitet plus ett stort valsverk lii. m. är en liten obetydlighet. Låt mig än cn
gång säga, att ett samlat järnverk av denna omfattning är en mycket stor

Andra kammarens protokoll 19k0. Nr SO. 6

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. ni. (Forts.)
anläggning mot bakgrund av den utveckling som järnverket tidigare genomlupit.

När herr Myrdal sedan går vidare och säger, att vårt förslag är lättsinnigt
rent tekniskt, måste jag svara honom, att jag har talat med åtskilliga experter
både inom och utom järnverkets styrelse och därvid fått det intrycket, att dessa
män, vare sig de äro av samma mening som jag eller anse att man skall förfara
på annat sätt, äro överens örn att man under alla omständigheter kan försvara
byggandet av ett väl avrundat järnverk på 200 000 ton. Örn det, sedan man
bestämt sig för att bygga ett ännu större, är klokt att först bygga det på 200 000
ton, är en fråga, som kan diskuteras, men inte någon av dessa experter har sagt
mig, att detta väl avrundade järnverk skulle vara på något sätt tekniskt feltänkt.
Jag fann inte heller, att statsrådet Myrdal kunde dokumentera den
saken.

Vad tackjärnsugnens storlek beträffar vill jag erinra om att man vid Domnarvet
har tackjärnsugnar på ungefär 50 000 ton, som visat sig kunna producera
järn mycket billigt. Jag har för några år sedan hört mycket sakkunniga personer
säga, att man där producerar järn billigare än vid något annat järnverk i
Europa. Jag vågar givetvis icke garantera, att det är riktigt, men det kan
kanske i alla fall få anföras. Det är icke med säkerhet bättre med en stor
ugn på 200 000 ton. Örn den behöver repareras eller av någon anledning ställas
örn, medför det nämligen att valsverket till stor del får vila sig. Det kan vara
smidigare och rörligare att ha ett pär mindre ugnar, naturligtvis icke för små,
men t. ex. två på 50 000 ton. Här äro verkligen experterna så oeniga, att jag
tror, att varken statsrådet Myrdal eller jag kunna ha rätt att åberopa oss på
att den ena uppfattningen är mera allmänt erkänd bland teknikerna än den
andra.

När statsrådet säger, att med den linje jag företräder blir det inget tackjärn
att försälja, skulle jag vilja säga, att det beror på att han räknar med att valsverket
under alla omständigheter skall framställa 300 000 ton valsade produkter.
Den frågan har jag i viss mån lämnat öppen. Man kan tillverka ungefär 200 000
ton med något användande av skrot och sedan sälja en del av tackjärnet. Man
kan tillverka litet mindre och sälja litet mer av tackjärnet. Den uppfattningen,
att det icke blir kvar något alls till tackjärnsförsäljning, är därför icke hållbar.

Med anledning av att statsrådet sade, att enligt min linje blir det icke tal
örn någon vidare utbyggnad förrän i början av 1950-talet, vill jag säga, att
det gäller då uteslutande den andra etappen, alltså när man eventuellt skall
gå vidare från ett komplett verk på 200 000 ton. Jag tror icke man behöver
vänta ända till början av 1950-talet, men jag medger, att t. ex. 1949, när man
sett thomasverket i full drift, kommer det väl att bli. Det betyder i alla fall,
att man under de närmaste tre åren har händerna fulla med arbete med att
bygga ut detta stora järnverk.

Både statsrådet Myrdal och herr Lövgren voro inne på frågan örn transportanordningarna,
och jag mäste medge, att det ligger åtskilligt i vad de anföra.
De säga ju, att örn man dimensionerar transportanordningarna efter en mindre
skala, t. ex. 200 000 ton, och sedan vill bygga ut dem efteråt, blir det en
extra kostnad. Det blir det också, örn man med detsamma vill bygga ut dem
för en större omfattning. Det är obestridligt, men låt mig säga, att det är
dock under förutsättning att man är på det klara med att man under alla omständigheter
skall i en nära framtid ha det större verket på 500 000 Ion tackjärn.
Örn detta vöre klart från början, så är det uppenbart, att man kan resonera
så som statsrådet och herr Lövgren göra. Men antag, att utvecklingen blir
sådan, att man finner, att man visserligen icke skall stanna vid 200 000 ton

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
men bör bygga ut järnverket endast i mindre grad, t. ex. endast börja med någon
tackjärnsugn och icke gå vidare förrän i början på 1950-talet. Då kan
det vara klokt, att man från början inriktat sig på att så smidigt som möjligt
möjliggöra en anpassning efter ett företag av denna storleksordning. Man
minskar nämligen då risken för felinvestering. Örn man däremot från början
bygger ut alla allmänna anläggningar till 500 000 tons kapacitet, och sedan
vill stanna vid en mindre kapacitet t. ex. på 200 000, 250 000 eller 300 000 ton.
har man otvivelaktigt gjort sig skyldig till en felanpassning. Det är risken
för en sådan felanpassning, som man undgår nied den linje jag företräder,
och den fördelen, att man undgår denna risk, får man icke gratis, utan den
fördelen får man väga mot den obestridliga merkostnad, som uppstår under
det andra antagandet.

Låt mig emellertid tillägga en sak, som förefaller mig viktig och icke tidigare
framförts här i debatten. Örn vi under de närmaste åren, såsom skett i
år, måste begränsa en hel del både enskilda och statliga investeringar, som
äro mycket produktiva och mycket räntabla, men i alla fall bygga ut Norrbottens
järnverk efter 500 000-tonslinjen, innebär ju detta att merkostnaden
för regeringslinjen kontra 200 000-tonslinjen kommer, nationalekonomiskt sett,
i realiteten också att omfatta de offer, som man gör genom att förhindra andra
investeringar, som skulle lia varit mycket räntabla. Jag känner till fall inom
den exporterande maskinindustrien, där man skulle kunna få fram mycket stor
förtjänst. Att man nu måste underlåta detta är en utebliven vinst, som ur nationalekonomisk
synpunkt måste belasta den andra etappen av järnverkets utbyggnad,
örn man nu beslutar den. Det är därför, som man mot den besparing
som statsrådet och herr Lövgren med rätta påpekade i fråga om dimensioneringen
av allmänna anläggningar måste lägga två fördelar enligt min alternativa
linje. Dels kommer det att bli mindre risker för felinvestering, dels behöver
man icke begränsa andra räntabla investeringar lika starkt. Örn det
skall ske en avvägning i fråga örn investeringar, så att man får lov att investera
i mindre skala än annars, är det icke a priori uteslutet, att det får betraktas
som ett skäl för att man kanske även i fråga örn Norrbottens järnverk
icke bör ta maximiprogrammet omedelbart. Jag säger icke, att det är ett
avgörande skäl, utan bara att det är ett skäl, som är värt att beakta.

Till sist vill jag med anledning av att statsrådet Myrdal delvis missförstod
den fråga jag ställde till honom i fråga örn de utländska järnpriserna upprepa
frågan. Jag frågade, örn vi för det fall att de typer av produkter, som kunna
köpas väsentligt billigare i utlandet sådana som i allmänhet konsumeras i
relativt liten skala i Sverige — äro så pass många, att den svenska konsumtionen
minskad nied. denna import icke ger tillräcklig marknad för att hålla
full sysselsättning vid den svenska järnindustrien utan det vid sådant förhållande
skulle bli en kanske långvarig överkapacitet, kunna känna oss säkra för
eventueHa krav på att man genom importrestriktioner och tullförhöjningar
skall hålla ute dessa billigare utländska produkter. Herr Lövgren gör det lätt
för sig genom att säga, att det icke kommer att finnas sådana billigare utländska
produkter och att man sålunda kan vara frihandlare. Det tror jag
är verklighetsfrämmande. Jag tror, att det finns en hel del sådana saker sorn
kunna tillverkas billigare i utlandet. Skola de få lov att komma in, även örn

de framtvinga en viss produktionsbegränsning i Sverige? Jag skulle tro_icke

minst örn jag tanker pa vad statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i
en debatt för någon månad sedan sade, då lian antydde något om full sysselsättning
för maskinerna, även för moderna statliga maskiner — att det kommer
att kunna skapas en opinion för att, när vi lia denna stora moderna anläggning,
den också bör utnyttjas till fullo. Jag tror, att det är vissa risker

.Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1945 em.

Aktieteckning i N orrbottens järnverk aktiebolag rrv. m. (Forts.)
för att det på detta sätt icke blir någon sådan organiserad frihandel utan att
vi komma in i en restriktionsperiod. Detta betraktar jag som ett ytterligare
skäl för att man kanske gör klokt i att dimensionera det nu planerade norrbottniska
järnverket på sådant sätt, att man icke riskerar att så att säga slå
huvudet i det tak, som sättes av avsättningsmarknaden i Sverige för sådana
artiklar, som här kunna med ekonomisk fördel tillverkas.

Jag skall icke förlänga debatten, utan jag vill sluta med att säga, att jag
delar fullständigt den uppfattning statsrådet Myrdal gav uttryck åt, att
svenska staten som ägare av naturtillgångarna där uppe har förpliktelse att
hjälpa till med utvecklingen av det norrbottniska näringslivet. Även med risk
att få höra att detta är goda ord endast, vill jag upprepa dem och hänvisa
till att det är långtgående praktiska konsekvenser som tagas i vår reservation.
Det är visserligen sant, att jag icke kunnat finna, att det är klokt att på en
gång så riskfullt som det är bygga ut järnverket enligt propositionens linje. Jag
vill emellertid framhålla, att det i alla fall är en villighet att ta högst betydande
risker, om man går linjen med ett järnverk på 200 000 ton. Jag vågar
därför förmoda, att det, när resultatet av denna debatt så småningom visar sig,
blir allmänt erkänt, att den linje, som vi från vårt håll förorda, är en linje,
som ur det norrländska näringslivets synpunkt förtjänar beteckningen helt och
hållet positiv, och att den just ur Norrlands egen synpunkt i längden skall
visa sig vara en bättre och fördelaktigare linje än om man går in för ett mycket
högt uppsatt maximiprogram.

Herr talmannen: Jag vill framhålla, att örn vi skola kunna slutföra arbetet
i rätt tid, är det nog nödvändigt, att man försöker koncentrera sig litet
bättre i fortsättningen.

Herr Lövgren, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag skall bara säga till herr Ohlin, att jag naturligtvis icke menar,
att vi skola vägra att importera varor, som på grund av sin natur eller andra
omständigheter kunna erhållas billigare i utlandet än hos oss. Jag föreställer
mig emellertid, att organiserad frihandel innebär, att vi å vår sida skola
ha möjligheter att i andra länder avsätta en hel del produkter, som vi hade
svårighet att avsätta, så länge Tyskland var den dominerande handelsjärnproducenten.
Jag kan icke förstå annat än att det under en rätt lång tid framöver
kommer att finnas chanser för Sverige att vinna avsättning för vissa
handelsjärnkvaliteter i Europa och världen i övrigt. Alltså tror jag icke man
behöver vara rädd för att det blir någon överdimensionering. Jag skulle betrakta
det projekt som här föreligger som en ganska riktig fifty-fiftydelning
och diskontering av de framtida utvecklingsmöjligheterna mellan den enskilda
industrien i mellersta Sverige och statens industri i Norrbotten.

Härpå yttrade

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Man kan väl säga, att de argument
som kunna anföras för och emot det föreliggande förslaget redan lia presterats.
Därför skall jag bara med några korta kommentarer ge mitt lilla bidrag
till debatten.

Jag skulle först vilja konstatera, att det dock är en oerhörd framgång, när
man jämför de argument, som motståndarna till Norrbottens järnverk anfört
nu och tidigare. Om jag undantar herr Falla och hans meningsfränder, och
det kan väl såvitt jag förstår icke vara så många, är ju hela riksdagen hunnen
så långt, att man principiellt godtager, att det bör vara ett järnverk i
Norrbotten och att detta järnverk måste göras ränta belt,

Fredagen den 28 juni 194<S em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Bara för några år sedan, jag tror det var 1942, var det en känd bruksdisponent,
som står herr Ohlins parti mycket nära, som undervisade riksdagen om
några ekonomiska elementa, som han själv uttryckte saken. Han förklarade,
att det är en ekonomisk lag, att järnet går till kolet och icke tvärtom _på grund
av det förhållandet, att det behöves 4 ton kol för att förädla 1 ton järn. Jag
påpekade redan då för honom, att det ju viar en fullständig vanställning av
verkligheten. Det var en ekonomisk lag, som gällde kring sekelskiftet, medan
förhållandet nu är det rakt motsatta, i det att mängden kol i förhållande
till mängden järn är mindre. Redan förra kriget, tror jag, man här i Sverige
kommit ned till att det behöves omkring 800 kg kol för att framställa ett ton
järn. Det som framställdes som en ekonomisk lag för att skrämma riksdagen
var alltså fullständigt inaktuellt. Jag kan icke förstå, att den mannen, som
ju är en mycket hederlig och bra människa på många sätt, kunde komma med
sådana horribla påståenden. Det måste ha berott på att han antagligen i hastigheten
hade repeterat de kunskaper i fråga om järnhanteringen som lian
erhöll ungefär vid den tid då han tog sin studentexamen. Det som man tidigare
anfört som ett huvudargument mot en järnförädling i Norrbotten har nu
i grunden förändrats genom den revolution, som ägt rum på järnförädlingens
område. Man skulle kunna säga, att örn det förr var så att järnet naturligen
sökte sig till kolet, borde det nu vara naturligare att kolet sökte sig till järnet.

Statsrådet Myrdal gav ju här en siffra örn koksförbrukningen i elektrotackjämsugnama.
Det var ju icke mycket mer än 400 kg för ett ton järn. Det är
naturligtvis icke fullt jämförbart med den kokstackjärnugn, som här ifrågasatts,
men det ger i alla fall en viss illustration av de förändrade förhållandena på
detta område. För övrigt skulle jag tro, att även den kolmängd av 800 kg,
som behöves för framställning av ett ton tackjärn, skulle kunna nedbringas.
Jag tycker, att därmed ligger saken så klar, att det måste vara affär att frakta
kolet dit där malmen finns för att där genomföra förädlingen.

Nu har man icke längre ställt sig på denna tidigare ståndpunkt i sin argumentation.
Det är ju också betecknande, att bland förslagsställarna till detta
nya väldiga utbyggnadsprogram befinner sig just den man, som 1942, vill jag
minnas, såsom jag förut sagt faktiskt, låt vara genom en lapsus, sökte fullständigt
vilseleda riksdagen om betingelserna för en järnförädling. Jag har
alltså från första gången jag ställde frågan örn järnverk i Norrbotten i riksdagen
— det var för övrigt genom en interpellation av mig, som den utredning
avskaffades, som såsom herr Lövgren nämnde hade hållit endast fyra sammanträden
under åtskilliga år. Jag har hela tiden utgått ifrån att det skulle vara
möjligt att genomföra räntabel järnförädling i Norrbotten. Tyskarna blevo
en järnproducerande stormakt på den norrbottniska malmen, och jag tror, att
Sverige .skulle kunna återtaga något av sin stormaktsställning på den internationella
järnmarknaden genom att nu utnyttja sin egen järnmalm för att förädla
densamma och på det viset till hela näringslivets och folkförsörjningens
gagn utveckla försörjningsbetingelsema.

När jag nu hör de borgerliga kritikerna åberopa den inre marknadens, som
man menar, otillräckliga konsumtionsförmåga, så har jag utgått ifrån den uppfattningen,
att den kalkyl statsrådet Myrdal här åberopade och de utgångspunkter
han hade äro hållbara. Jag kan emellertid icke förstå varför icke Sverige
skulle lugnt kunna räkna med att man skall kunna skapa en järnförädling,
sorn skall kunna hävda sig på den internationella marknaden, dag är för min
del på grund av de stora naturliga resurser, soia finnas i Norrbotten, fullkomligt
övertygad örn att det skall vara möjligt att upparbeta en stor internationell
avsättningsmarknad för den svenska järnproduktionens produkter. Det har
gått för annan järnproduktion i Sverige. Varför skulle det då icke kunna gå

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
för den järnförädling, som skulle kunna arbeta med utnyttjande av storproduktionens
fördelar och de naturliga resurser, som finnas i Norrbotten.

Inom den grupp, som jag företräder, äro alla eniga örn att detta förslag från
regeringens sida är ett bra förslag. Det är klart att jag som norrbottning har ett
särskilt intresse av detsamma, men jag är alldeles övertygad om att denna
storartade utbyggnad av järnverket även kommer att vara hela landet till gagn.
Den kommer att innebära en sporre till en väsentlig ökning av produktionen
och därmed skapa nya möjligheter att öka välståndet inom landet, och det kan
sannerligen inte sägas, att man ser saken ur snäva norrbottniska synpunkter,
när man argumenterar för denna utbyggnad.

Jag konstaterar alltså, att allmänt är man åtminstone i princip överens örn
att huvudtanken i utbyggnadsförslaget, nämligen att det även skall ske en framställning
av valsverksprodukter och inte endast av tackjärn, är en ekonomiskt
sund och riktig tanke. Örn jag för min del har några funderingar i annan riktning
än förslaget, gäller det närmast storleken av den del av produktionen, som
skall omfatta tackjärnsförädling. Men jag tröstar mig med att den allmänna
ekonomiska utvecklingen säkerligen kommer att utgöra ett stöd för att man
utnyttjar de stora resurser, som finnas i Norrbotten, till att än ytterligare utvidga
järnförädlingen. Därför har jag inte ansett mig böra i någon motion påtala
saken.

Jag har inte heller, fastän jag anser herr Lövgrens motion örn att man redan
från början skall förvandla en del av lånebeloppet till aktiekapital, vara alldeles
riktig, för min del framställt något sådant jakande. Jag tror att det
ganska snart skall visa sig oundvikligt att gå den vägen, och därför har jag
inte nu ansett det nödvändigt att föra fram frågan.

Det har som ett argument för uppskov sagts, att man måste ha en utredning
örn nybyggnadens tekniska utformning. Det är, såvitt jag förstår, en fråga för
experterna. Riksdagen torde inte ha några större möjligheter att komma med
några mer fruktbärande bidrag, när det gäller den rent tekniska utformningen
av den stora anläggningen. Jag tror att man tämligen lugnt kan överlämna
den saken till den nuvarande styrelsen för bolaget. Den kommer ju inte
att operera på egen hand, utan är naturligtvis angelägen örn att samråda med
regeringen.

Vad malmpriset beträffar, förstår jag inte att man skall behöva göra någon
vidlyftigare utredning. Staten kontrollerar ju malmtillgångarna och kommer
väl snart att vara ensam ägare av dem, och jag kan inte tänka mig annat än att
det ligger i statens intresse att reglera priserna på ett sådant sätt, att det inte
kommer att medföra några större svårigheter för järnverket.

Detsamma gäller fraktsatserna. Jag anser, att man skulle kunna sänka frakterna.
Jag kan inte förstå, att järnverket i Norrbotten skall behöva betala
samma frakter som enskilda befraktare, medan malmbolaget skall betala frakter,
som bara utgöra omkring Vs därav. Det är väl inte mer än rimligt att man
åstadkommer jämställdhet i konkurrensavseende genom att minska verkningarna
av den, såvitt jag förstår, enda olägenheten med järnverket i Norrbotten,
nämligen avståndet till de stora avsättningsmarknaderna.

Vad en utredning om exportchanserna beträffar, måste jag säga, att i det
avseendet kan egentligen bara erfarenheten ge närmare besked. Såvitt jag förstår,
äro möjligheterna att exportera förädlat järn för närvarande obegränsade.
Hade vi redan nu haft järnverket utbyggt på sätt, som är föreslaget, skulle
vi inte ha haft några som helst bekymmer för att bli av med all den produktion,
som kunnat åstadkommas. Därtill kommer — och det är det starkaste skälet,
varför man bör sätta in krafterna på att så snabbt som möjligt åstadkomma en
stor järnförädling — att innan produktionen åter kommit i gång i det krigs -

Fredagen den 28 juni 1940 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
Ilar jade Europa, Ilar det svenska järnverket naturligtvis mycket större möjligheter
att erövra en internationell avsättningsmarknad.

Det har också talats örn att det behövs yrkesutbildat folk, som kanske får
tagas från andra delar av landet. Jag tror att farhågorna för att södra Sverige
och Mellansverige skulle bli utsatta för en alltför stor åderlåtning till förman
för Norrbottens järnverk äro ganska löst grundade. Det blir nog Norrbotten, som
får bestå huvudparten av den arbetskraft, som erfordras, och Norrbotten är ju
också i det lyckliga läget att kunna tillhandahålla arbetskraft. Varje ar träda
ut i produktionslivet ett pär tusen unga människor, och det är inte minst med
tanke på möjligheterna att kunna bereda dem försörjning, som detta utbyggnadsprogram
är så välsignelsebringande.

För Norrbotten — och därmed skulle jag vilja sluta mitt inlägg — betyder
utbyggnaden av järnverket en oerhörd impuls till utveckling. Den kommer att
ge arbete åt många människor, den kommer att medföra en bättre avsättningsmarknad
för bönderna, den kommer också att trygga en god avsättning av järnmalmen.
Det som nu sker däruppe, exempelvis avfolkningen av Malmberget, är ju
någonting ganska skrämmande, men jag föreställer mig att även denna avfolkningsprocess
skulle kunna hejdas.

Jag vill därför passa på, när jag nu yrkan bifall till utskottets förslag, att
framföra ett tack till regeringen för att den verkligen velat slå till beträffande
denna sak. fastän man fått ta risken att möta en opinion, sorn kanske
ännu inte är helt omvänd. Jag tror att regeringen kan vara och även är ganska
lugn för att den inte gör en dålig spekulation, ty förslaget vilar på en god
saklig grundval.

Herr Falla har ju här yrkat avslag på förslaget, men jag tror inte att det
finns många ståndaktiga tennsoldater i riksdagen, när det gäller motståndet
mot själva principen örn en järnförädling, och herr Falla kanske en vacker
dag också kommer, liksom den bruksdisponent jag talat om, att bli en av de
entusiastiska företrädarna även för denna linje, bara han väl har hunnit smälta
det hela och erfarenheten har visat, att han har haft fel. Och jag tvivlar inte ett
ögonblick på att erfarenheten kommer att bekräfta, att det var ett klokt beslut,
som Sveriges riksdag fattade, inte bara när man genomförde den första utbyggnaden
av järnverket, utan också när man gick in för den stora utbyggnad, som
här är föreslagen.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr Falla erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Statsrådet Myrdal sade för en stund sedan att det skett en plötslig
omsvängning i denna fråga. I stället för tidigare motstånd mot en utbyggnad
av järnverket hade reservanterna nu en positiv inställning, vilket visade att
tanken slagit igenom och var riktig.

Örn det ligger någonting i denna anmärkning, så träffar den i varje fall inte
mig, efter vad debatten har upplyst om, utan reservanterna i övrigt. Jag behöver
ju inte svara för dem eller andra som ha samma linje, men jag vill säga.
att efter de resonemang jag haft med åtskilliga vederbörande, tror jag att den
förändrade inställningen beror på att järnverket kommit att utbyggas pa ett
icke planmässigt sätt och att utbyggnaden nu befinner sig i ett mellanled, som
ur ekonomisk synpunkt icke är förmånligt. Det är da, menar man naturligtvis,
bättre att föra järnverket ut ur det i viss mån oekonomiska läge, vari det på
grund av bristen på planering nu kommit.

Det kan jag också vara med örn, men jag vill inte vara med — och däri består

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
min negativism — att beställa en stor utbyggnad av järnverket utan att det
finns vederhäftiga utredningar som grundval för denna utbyggnad.

Statsrådet Myrdal säde, att om enskilda intressen här tagit initiativet, skulle
detta i den borgerliga pressen och förkunnelsen lia anförts som ett bevis för
den enskilda företagsamhetens betydelse och kraft. Jag är inte alldeles säker
på det. Det är väl inte tagandet av ett initiativ, som i oell för sig är förtjänstfullt,
utan det väsentliga är, att de företag, som initiativen avse, äro planerade
på ett klokt och riktigt sätt och att fullt tillfredsställande undersökningar
gjorts beträffande företagens möjligheter att arbeta och klara sig. Jag måste
emellertid säga, att detta inte är fallet beträffande det förslag, som här föreligger.
Det är skillnad på ett gott initiativ och ett vårdslöst och slarvigt taget
initiativ, som får bedömas på ett annat sätt.

Herr Lövgren riktade till mig en fråga, som jag knappast kan vara skyldig
att besvara, eftersom den rörde en historieskrivning beträffande vad som hände
1917 och i början av 1920-talet. Det var ju före min tid här, och jag kan inte
närmare vare sig bestrida eller verifiera herr Lövgrens utredning. Jag vet att
herr Lövgren är utrustad med många goda egenskaper, bland annat en mycket
frodig fantasi, och jag kan inte avgöra, om den kan ha spelat in vid hans historieskrivning
här i dag.

Vidare yttrade:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag skall ställa mig talmannens maning
till efterrättelse och yttra mig koncentrerat i detta mitt sista anförande
— jag skall huvudsakligen begränsa mig till en del repliker i anledning av det
anförande, som här hållits av statsrådet Myrdal.

Jag lyssnade inte utan intresse till herr Hagbergs i Luleå anförande, som i
mångt och mycket nog gav en riktigare belysning åtminstone av var skiljelinjen
går i denna debatt. Jag tycker, att statsrådet Myrdal på den punkten
något förenklade begreppen och inte heller träffade målet. Han gjorde ett uttalande,
som jag inte kan återge ordagrant men vars innebörd väl var ungefär den,
att på ena sidan örn den linje, som här skiljer de olika meningsriktningarna,
befinna sig de, som i sak överhuvud taget äro emot att någonting göres, och
på andra sidan finns den grupp, som accepterar regeringens inställning.

Det är inte en riktig uppfattning av vad som har skrivits i reservationen och
inte heller av vad jag har sagt i mitt tidigare anförande. Den skiljelinje, som
det här är fråga örn, går mellan de uppfattningar, som man laar örn hur stor
rätt staten har att riskera medel på en spekulationsaffär. Och vid bedömandet
av om risktagningen kan anses för stor, faller det sig ju naturligt för den, som
finner att så är förhållandet, att rekommendera att man minskar takten i genomförandet
av projektet och samlar en del erfarenheter. Det var alltså en
oriktig sammanfattning av mina utläggningar i saken, som skedde när statsrådet
Myrdal sade, att min inställning till saken var den att jag skulle vara
mest nöjd örn det inte blev någonting gjort alls. På vad jag sagt i mitt tidigare
anförande kan inte ett sådant omdöme stödjas.

Även herr Lövgren gav uttryck åt samma tanke, fastän han klädde den i en
roligare formulering, i det att han talade om högerns reservation som trots alla
ansträngningar inte kunnat bli fullt negativ. Därmed ville han ha uttryckt
ungefär detsamma som statsrådet Myrdal, nämligen att de, som i detta sammanhang
äro oroliga för risktagapdet på grund av dess väldiga omfattning, ha velat
helt avvisa projektet. Jag måste säga, att alla dessa påståenden innebära ett
bagatelliserande av de riskmoment, som här finnas, vilket är mycket beklagligt,
ty det vöre bättre att räkna med riskerna och sedan handla efter bästa för -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
stånd och samvete än att bagatellisera dem, när de i alla fall kunna föra till
bakslag och äventyrligbeter.

När det gäller dessa risker, gjorde statsrådet Myrdal en reflexion, som det
inte är alltför svårt att reda ut. Han undrade, hur det kommer sig, att man nu
blir så missmodig, när det är fråga om att staten i sin verksamheht skall taga
risker, då man eljest har velat som ett bevis för svagheten och otillräckligheten
hos statsverksamheten framställa just det förhållandet, att den inte medgåve
tagandet av några risker. Ja, det är givet att statsverksamhetens svaghet just
ligger på den punkten, men denna sanning upphäves inte genom att staten plötsligt
börjar att taga risker. Det är att göra sig skyldig till en missuppfattning
av hela risktagningens begrepp, om man tror att det ligger så enkelt till.
Staten bör överhuvud taget inte taga risker, vilkas påföljder vid ett misslyckande
skola, bäras av de skattskyldiga. Risktagandet måste såsom regulator ha
möjligheten av egna förluster och konsekvenserna därav. Risktagningen har
inte något värde som en faktor i framåtskridandet, örn inte denna regulator
finnes, och det är inte fallet örn förlusterna alltid täckas av någon annan än
den. som bär gjort dem. Och det är ju just förhållandet i fråga örn den statliga
verksamheten, ty även om staten är detsamma som medborgarna, finns det nog
enligt den allmänna uppfattningen en skillnad mellan de representanter för
staten, som sköta en statens affärsverksamhet, och hela det svenska folket, som
sedan har att genom sina skatter täcka eventuella förluster på denna verksamhet.

Jag skall inte, herr talman, mycket mer förlänga debatten. Jag vill endast
uttala min beundran för statsrådet Myrdals djärvhet att här i dag framföra
obestridliga sanningar av fullständigt riktigt innehåll, som t. ex. att statsdriften
bör möjliggöra en bättre insyn i företagen, och att utveckla denna sak på ett
sådant sätt, att man fick det intrycket, att denna insyn var särskilt fullständig,
när det gäller det företag som vi i dag behandla. Nu lia vi ju emellertid, alla
reda på att Norrbottens järnverk beträffande sina redovisningar så långt, ifrån
har varit något mönster i fråga örn att tillgodose önskemålet att förskaffa allmänheten
insyn, att det är alldeles tvärtom. De styrelseberättelser, som ha
presterats av Norrbottens järnverk, höra till de mest torftiga, som överhuvud
taget ges ut, och den sista berättelsen utgör inte någon undantag från detta
omdöme. Man kan inte säga, att detta bolag på något sätt har . visat någon
månhet att antecipera den n5m aktiebolagslagen, vilket den enskilda företagsamheten
i allra största utsträckning är i färd med att göra. Norrbottens järnverk
har i sina styrelseberättelser redovisat resultatet på ett sådant sätt, att
man därav inte har kunnat tydligt utläsa att avskrivningar underlåtits så att förlusten
åtminstone något år kanske varit Vj2 miljon större än den verkligen redovisade.
Detta kan man ju inte säga vara något mönster för hur insynen bör
vara gestaltad, vare sig i statliga eller enskilda företag, och jag upprepar ännu
en gång att det fordras en viss djärvhet att just i detta sammanhang föra på
tal frågan örn den bättre insynen i statliga företag, vilken i och för sig riktig
dock lämpligen borde diskuteras vid ett annat tillfälle än i samband med Norrbottens
järnverk.

Slutligen vill jag, herr talman, endast ha sagt ett par ord till herr Lövgren,
när han talade örn att de elektriska tackjärnsugnarna ha blivit färdiga i november
och december 1943. Det var ju inte så dåligt, sade han, ty man hade
beslutat örn dem så sent som 1941. Ja, jag vet inte vad man ställer för anspråk
på dem som få uppdrag i statlig regi, örn det, när 1939 års urtima riksdag ställer
10 miljoner till förfogande för byggande av ett järnverk, uppfattas så att man
inte behöver syssla med saken förrän 1941 och sedan är mycket glad och belåten
när de första resultaten börja komma 1943.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Herr Ljungqvist: Herr talman! Jag tänker inte uttala mig i den omstridda
frågan angående utbyggnaden av Norrbottens järnverk. I det fallet vill jag
bara säga, att jag förstår att det är ett intresse för denna nordliga landsända
liksom också ett allmänt intresse, att en utbyggnad kommer till stånd, även
om jag ställer mig på den ståndpunkten, att en utbyggnad i nu föreslagen omfattning
inte bör ske utan att ytterligare utredningsmaterial har förebragts.

Men vad som har föranlett mig, herr talman, att begära ordet är ett par
reflexioner, som jag gjorde för mig själv, när jag hörde statsrådet Myrdal tala,
ett par reflexioner som jag egentligen tänkt framställa till honom i frågeform,
om han varit här närvarande. Han talade örn att han var mycket intresserad
av att det åvägabragtes en grundlig insyn i verksamheten, både när det gällde
enskilda företag och när det gällde statliga företag. Vad speciellt nu statliga
företag beträffar är det ju uppenbart, att eftersom delägarna i ett enskilt
företag ha intresse av att få insyn i det enskilda företaget, bör också allmänheten
här i landet, skattebetalarna, bland vilka också andra företag finnas av
samma art som de statliga, lia rätt till insyn i de statliga företagen.

Förhåller det sig inte på det sättet att riksdagen, när vet jag emellertid inte,
har begärt att Kungl. Majit skulle genom statens sakrevision åvägabringa en
granskning av de statliga bolagens verksamhet? Men veterligen har hittills
icke förmärkts någon som helst åtgärd från Kungl. Maj :ts sida i sådant syfte.
Man får nu, efter det positiva uttalande beträffande insyn även i statliga företag,
som herr statsrådet Myrdal här gjorde, förmoda att han inte kommer att
tova, när det gäller att se till att denna granskning av de statliga bolagen genom
statens sakrevision verkligen också kommer till stånd.

Det var den ena reflexionen.

Den andra reflexionen gjorde jag med anledning av statsrådets uttalande
örn att man här kritiserar att staten tar risker, när man eljest berömmer den
enskilda företagsamheten just för dess förmåga, vilja och lust att ta risker.
För min del vill jag säga, att jag inte alls förstår varför man skulle kritisera
att staten tar risker. Tar staten rimliga risker, så är detta åtminstone enligt
min uppfattning fullt i sin ordning. Däremot kan man naturligtvis ha all rätt
att kritisera, örn staten enligt ens uppfattning tar för stora risker. Herr statsrådet
Myrdal nämnde i det sammanhanget att den konkurrens mellan Norrbottens
järnverk och andra järnverk, som kan förutses —vilken konkurrens nian
får förutsätta skulle i möjligaste mån äga rum på lika bas — måhända kunde,
leda till att sådana järnverk, som inte äro fullt moderna — eller äro för ålderdomliga,
som jag tror han uttryckte sig — skulle kunna råka i svårigheter och
eventuellt också nödgas upphöra med sin verksamhet.

Det är då rimligt, menar jag, att statens risktagande sker i sådan omfattning
och i sådana former och att affärspolitiken från de statliga företagens
sida överhuvud taget så gestaltas, att verksamheten inte flyter över i en verksamhet
av subventionerad karaktär. I statsrådet Myrdals anförande tyckte
jag mig nämligen skönja en viss risk för att han skulle begära, att företag av
samma art som det nu ifrågavarande statliga företaget skulle vara med och
genom sina skatter betala kostnaderna för denna konkurrens. De enskilda företagen
skulle således själva få bidra till den konkurrens, som skulle riskera
att bringa dem mer eller mindre på obestånd.

Man kan ju tveka om var gränsen går mellan ett sunt risktagande å ena
sidan och en subventionerad verksamhet å den andra sidan. En subventionerad
verksamhet anser jag man har att göra med, örn man t. ex. gång efter
gång med skattebetalarnas medel ersätter aktiekapital, som har gått förlorat.

Det är således förhoppningar i tvä avseenden, som jag till sist skulle vilja
uttala, när jag ser att statsrådet Myrdal numera är närvarande i kammaren.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
För det första, att verkligen den så vitt jag vet av riksdagen begärda granskningen
genom statens sakrevision av de statliga bolagen kommer till stånd, och
för det andra att Norrbottens järnverks verksamhet, när järnverket bygges ut,
icke får en subventionerad karaktär genom att man uppenbart privilegierar
järnverket i konkurrensen med andra, enskilda företag, som statsrådet Myrdal
själv antydde såsom hotade.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav först beträffande utskottets hemställan under punkten I.
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan i denna punkt; 2:o) bifall
till den av herrar Johan Bernhard Johanisson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen i denna del; samt 3:o) bifall till den av herrar Petersson
och Ohlin avgivna reservationen i motsvarande del och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ohlin
begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av, kontraproposition i huvudvoteringen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskades votering av
herr Ohlin, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill. att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten I. i statsutskottets förevarande utlåtande nr 241 antager bifall till
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herrar Petersson och Ohlin avgivna reservationen i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen. Kammaren
hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 2:o)
angivna propositionen. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel föl-:
jande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten I.
i utskottets förevarande utlåtande nr 241, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den, av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter på nytt intagit sina platser och sist-,
nämnda proposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan under punkten I.

På av herr talmannen given proposition blev härefter utskottets hemställan
under punkten II. av kammaren bifallen.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Anslag till
universiteten
och den medicinska
undervisningen

m. m.

Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

I avseende å utskottets hemställan under punkten lil. framställde herr talmannen
härpå propositioner dels på bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den av herrar Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del; och biföll kammaren; utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av de tekniska högskolorna m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 243, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan Kungl. Majit i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition till ett flertal universitetsändamål
m. m. för budgetåret 1946/47 beräkna anslag till upptagna
belopp, hade Kungl. Majit i propositionen nr 273, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 3 maj 1946,
framlagt förslag i sådana ämnen i 48 särskilda punkter.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft ett flertal motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Carl Eric Ericsson m. fl. (I: 363) och den andra inom andra kammaren av
herr von Friesen m. fl. (II: 544), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Konungen hemställa örn upphävande av intygsprovisoriet
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt att intygsersättningarna
skulle oavkortade tillfalla de intygsutfärdande läkarna.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionen
II: 545 ävensom med bifall till motionen II: 543 och med avslag å motionerna
I: 356 samt I: 14 och lii 46, fatta av utskottet under punkterna 1—48 angivna
beslut i ämnet;

B. att motionerna I: 355 samt I: 362 och lii 546 måtte anses besvarade med
vad utskottet i det föregående anfört;

C. att motionerna I: 363 och lii 544 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

D. att motionerna I: 207 och lii 327 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer utan angivna yrkanden hade avgivits dels av herr Oscar Olsson,
dels ock av herr Ohlin.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Ohlin: Herr talman! Utskottet har på s. 81 i sitt utlåtande gjort
ett principiellt uttalande, som sträcker som långt utöver räckvidden av det
spörsmål, som föreligger till behandling, nämligen frågan örn vissa under -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Forts.)
läkares rätt att erhålla ersättning för vissa intyg. Denna fråga sammanhänger
ju nära med frågan örn dessa underläkares arbetsförhållanden
överhuvud taget, vilket spörsmål departementschefen anser böra göras
till föremål för undersökning. Nu förfar utskottet på det sättet, att
utskottet citerar vad departementschefen har sagt. nämligen att hail
»i likhet med den av Kungl. Maj :t tillkallade utredningsmannen-----an sett,

att bland tjänsteåliggandena för en i statens tjänst heltidsanställd sjukhusläkare
i princip måste inräknas även utfärdandet av ovannämnda intyg».

Jag ber nu att få påpeka, att detta är en mycket svepande och omfattande
förklaring. Den täcker nämligen samtliga läkare, som ha heltidsställning,
t. ex. överläkare och vissa biträdande läkare, för vilka ingen part f. n. ifrågasatt
någon ändring i fråga örn ersättning för intygsgivning. Även för deni
skulle, örn denna svepande förklaring antoges, saken vara klar: enär de äro
heltidsanställda skulle de inte lia rätt att få någon ersättning för intyg.

Enligt min mening är det icke lämpligt att riksdagen, när ett begränsat
spörsmål föreligger till behandling, gör ett uttalande, som låser positionerna
■över ett mera vidsträckt område. Jag finner därför inte anledning för kammaren
att på det sätt som utskottet gör ta ställning till den principiella uppfattning,
som departementschefen uttryckt, alltså att heltidsanställda icke skola
få särskild ersättning för intyg. Jag finner detta så mycket mindre lämpligt,
som ju departementschefen och utskottet äro överens örn att nian skall
göra en utredning rörande underläkarnas arbetsförhållanden, vilken fråga har
ett uppenbart samband med frågan örn ersättningarna. Det är väl bättre att
avvakta den utredningens slutförande, innan man tar ställning till spörsmålet
om underläkarnas avlönings- och ersättningsförhållanden. Ännu mera
motiverat är det väl att man väntar till dess, innan man går ännu längre och
tar ställning till denna fråga även för andra grupper av läkare.

Med denna korta motivering ber jag, herr talman, att få yrka på en ändring
av utskottets motivering, nämligen en strykning av vissa meningar, som innebär
att utskottet ansluter sig till Kungl. Maj :ts förslag men icke gör några
på nuvarande stadium omotiverade principiella deklarationer.

Detta mitt förslag går ut på att sista meningen i första stycket i utskottets
motivering på sidan 81 utgår, alltså den mening som lyder: »Utskottet ansluter
sig etc.» Vidare att på sidan 82 den mening utgår som börjar på femte
raden: »Rätt till dylik ersättning etc.» och som slutar med »allmänna sjukhus».
Slutligen att i det stycke mitt på sidan som börjar »Av den ståndpunkt
utskottet sålunda intagit till departementschefens nyssnämnda förslag»
de följande orden utgå, nämligen »och med beaktande av utskottets i det föregående
angivna principiella inställning till intygsersättningsfrågan».

Herr Kristensson: Herr talman! Samhällets åtgärder mot alkoholmissbruket
ha hittills i stort sett varit inriktade på att begränsa de sociala skadeverkningarna.
Däremot har alkoholforskningen inte ägnats det intresse den är värd.
Alkoholmissbrukets medicinska sida bör ägnas större uppmärksamhet. Under
senare år ha vetenskapliga rön antytt, att alkoholbegäret i vissa fall är förorsakat
av eller förstärkes genom medicinska omständigheter, ämnesomsättningsrubbningar,
bristsjukdomar m. m. Om man kan skapa ökad klarhet kring
alkoholismens orsaker, bör det även vara möjligt att i ökad utsträckning finna
botemedel mot denna åkomma. Jag vill erinra örn de aversionskurer, som använts
med viss framgång. Det är sannolikt att ökad forskning skall kunna
bryta nya banor för alkoholismens botande till fördel för enskilda och samhälle.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen rn. m. (Forts.)

Enligt min uppfattning är det på detta område ej tillräckligt med tillfälliga
forskningsanslag. Jag Ilar därför motionerat om utredning angående
upprättandet av en akademisk beställning för alkoliolforskning vid karolinska
institutet i Stockholm. Denna stad torde äga det största och mest differentierade
alkoholistklientelet i vårt land, och därför torde det vara lämpligt att
förlägga denna befattning till Stockholm.

Utskottet anser, att goda skäl tala för att denna utredning kommer till stånd,
och hänvisar därvid till universitetsberedningen och 1944 års nykterhetskommitté.
Herr talman! Jag har inget yrkande, men jag vill vädja till vederbörande
statsråd att antingen tillsätta den i motionen föreslagna utredningen
eller också uppdraga åt nykterhetskommittén att påskynda denna sak och ta
upp frågan till särskild utredning utan att avvakta kommitténs betänkande
i övrigt.

Herr voll Friesen: Heir talman! Jag vill med några ord beröra den fråga,
som här i debatten har tagits upp av herr Ohlin och som rör intygsersättningen
vid statens kroppåsjukhus. Frågan gäller ju huruvida de intygsskrivande
läkarna själva skola fa ersättning för de intyg, sorn de skriva, eller örn denna
ersättning helt eller delvis skall tillfalla huvudmannen, sjukhusägaren.

i ^eä-oV^S^,r^’a’ som ^är ännu en gång blivit aktualiserad, är ganska garn''
mai. Säkerligen torde flertalet av kammarens ledamöter erinra sig den konflikt
vid de statliga universitetssjukhusen i Stockholm, som var akut under tiden
kort före det andra världskrigets utbrott och som föreföll ganska elakartad.
Man kan också säga, att det enbart var det faktum att detta krig började, som
gjorde att konflikten den gången inte fick några mera svårartade följder. Läkarna
ansago sig nämligen av lojalitet gentemot statsmakterna inte böra vidhålla
sin inställning, utan de gingo med på ett provisorium, som fortfarande
är rådande.

Emellertid ha läkarna under de gångna åren med allt mer växande olust
funnit sig i detta system. För egen del gjorde jag jämte ett par andra ledamöter
av kammaren för ett par år sedan en framstöt i syfte att förmå riksdagen att
upphäva provisoriet och ersätta det med en mera definitiv ordning, varvid jag
ifrån mina utgångspunkter förordade det gamla systemet, d. v. s. att läkarna
själva skulle ha ersättningen för sina intyg. Motionen blev avstyrkt av statsutskottet
och avslagen av riksdagen i avvaktan på ett ställningstagande från
Kungl. Maj :ts sida. Kungl. Maj:t har nu för första gången efter krigets utbrott
tagit ställning till frågan. Visserligen har Kungl. Maj :t sagt ifrån, att man inte
är beredd att definitivt reglera dessa angelägenheter vid karolinska sjukhuset.
Man förordar alltså ett fortsatt provisorium i avvaktan på en samtidigt föreslagen
utredning, varmed man vill vinna, att läkarnas arbetsbörda inte blir så stor
och att inte, som hittills skett, mångå av dessa intyg —- i varje fall de mera
utförliga — skola utfärdas utom ordinarie tjänstetid och följaktligen utan varje
ersättning. Örn så sker, örn man alltså vid sjukhusen kan genomföra en arbetstidsbegränsning
och exempelvis införa nya läkartjänster, vilket självfallet
är välkommet, undanröjer man därigenom ett av de skäl, som ha varit bestämmande
för läkarnas ståndpunkt, den omständigheten nämligen att de nödgats
skriva dessa intyg utom tjänstetid. Men, herr talman, jag vågar påstå att det
skälet inte är läkarnas enda och kanske inte ens det avgörande. Det skulle kunna
anföras en råd andra skäl till förmån för den ståndpunkt, som jag här tillåtit
mig att plädera för.

De bedömanden som läkarna stå inför när det gäller intyg äro ofta synnerligen
vanskliga. Det gäller ofta graden av arbetsförmåga, som är en ytterst
svårbedömd sak, och intygen måste också, då de medföra ekonomiska konsekven -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. rn. (Forts.)
ser både för den intygsbegärande personen och kanske även för samhället,
för privata försäkringsbolag och andra, utfärdas med den största omsorg. En
del intyg falla dessutom alldeles utanför ramen utav den sjukvårdande uppgift,
som läkarna främst äro satta att fullgöra. Jag syftar då i främsta rummet
på de s. k. invaliditetsintygen. Genom att man konstaterar detta, bortfalla
också skälen för den anmärkning, som många gånger brukar anföras mot det
gamla förfarandet med intygsersättning, nämligen att denna skulle utgöra en
sorts sportler och att detta är ett system, som man alltmera vill avskaffa när
det gäller de statliga tjänsterna.

Det rör sig vid dessa intygs utfärdande örn en service gentemot allmänheten,
varom jag tror att allmänheten oftast har den inställningen, att det arbete som
läkaren utför i samband med intygsskrivningen är en prestation av alldeles
särskild kvalitet och beskaffenhet, som det för allmänheten är ganska naturligt
att honorera särskilt och då direkt till läkaren, icke till sjukhuset. De remissinstanser
som varit i tillfälle yttra sig i denna fråga, särskilt de som lia
att göra med sociala försäkringar av olika slag, ha också beaktat den av mig
nyss anförda synpunkten och alltså ställt sig på läkarnas sida i konflikten.

Jag har således, herr talman, med dessa korta ord försökt klargöra den särskilda
vikt som läkarna fästa vid denna fråga. Det är knappast läkarnas ekonomiska
intressen som stå på spel, da ju det sammanlagda beloppet av dessa
läkarintyg inte blir så stort att det spelar någon väsentlig roll för deras ekonomi,
och självfallet spelar det ännu mindre någon mer betydande rob för
huvudmännens ekonomi. Men då man just framhåller fragans enbart princi
piella och inte alltför utpräglat ekonomiska räckvidd, frågar man sig också,
varför det är så nödvändigt att fran statsmakternas sida med sadan energi
driva denna ståndpunkt på sätt sorn skett. Jag tycker nog att en viss generositet
här verkligen kunde vara på sin plats. Jag tror inte att några allvarliga mt
res sen vare sig av materiell eller ideell natur sta pa spel, örn man som tidigare
låter läkarna behålla denna intygsersättning.

Härtill kommer en annan sak, som jag i detta sammanhang inte kan underlåta
att poängtera, och det är, att om man fattar ett beslut, i all synnerhet
örn man fattar det i enlighet med den motivering som har anförts av statsj
utskottet, så är det inte alldeles uteslutet, att vi ännu en gång kunna få stå
inför en konflikt vid dessa sjukhus, som säkerligen intet mellankommande
världskrig kan röja ur världen, en konflikt som alltså kan komma att bil iav
mera elakartad beskaffenhet än den tidigare. Man kan ju inte tvinga dessa
människor att fortsätta med ett arbete, när anställningsvillkoren äro sådana
som de äro, och när läkarna själva anse att dessa arbetsförhållanden äro av sadan
art att de icke kunna godtagas. Därför vore det inte att undra på örn dessa
läkare vid ett beslut i enlighet med utskottets motivering, funné sig föranlåtna
att redan innevarande sommar säga upp sina anställningar, med alla
de konsekvenser som detta kan föra med sig.

Självfallet, herr talman, hade jag helst velat yrka bifall till äfen motion,
sorn jag jämte några andra av kammarens ledamöter har väckt i anslutning till
den kungl, propositionen. Men då jag mycket väl förstår att detta bara skulle
betraktas som en demonstration, då det inte finns någon utsikt att motionen
skall vinna kammarens bifall, skall jag som ett uttryck för en kompromissvilja
på denna punkt hemställa örn bifall till det yrkande, som under överläggningen
har gjorts av herr Ohlin och som innebär, att man accepterar utskottets
skrivning med uteslutande av de punkter, där utskottet på förhand har delila
rerat sin prineipella inställning till denna fråga, dag skulle vilja vädja till
kammaren att gå med på detta. Jag tror att det inte bör föranleda någon a
för stor självövervinnelse för kammaren att ta detta lilla tillmötesgående steg.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1940 em.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Forts.)
Jag tror också att det finns större utsikter, om man alltså ger detta lilla bevis
på sin goda vilja, för att man skall undvika en konflikt av det slag, som jag
nyss antydde, än örn man godtar utskottets skrivning i dess nuvarande formulering.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som under överläggningen har föreslagits av herr Ohlin.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag hade verkligen hoppats att jag vid denna sena timme inte skulle
behöva ta upp tiden med annat än ett mycket kort inlägg i denna fråga. Jag
skall försöka att begränsa mig, men herr von Friesen® inlägg var ju till sitt.
innehåll så utomordentligt uppseendeväckande och så aggressivt, att det inte
kan få stå oemotsagt.

Herr von Friesen säger att det skulle inte förvåna, örn ett bifall till utskottets
förslag skulle av läkarna tagas som anledning för dem att redan i sommar
uppsäga sina platser. Och han antyder att vad han begär för att förhindra en
sådan allvarlig konflikt är ett bifall till herr Ohlins yrkande. Jag måste säga
att jag är ytterligt förvånad över att någon medlem av denna kammare kan på
detta sätt indirekt uppmana till en konflikt av denna art, en samhällsfarlig
konflikt givetvis. Därför nödgas jag att ett ögonblick fästa uppmärksamheten
på vad det är fråga örn.

Intygsersättningar utgå för närvarande, ehuru icke till alla, till de underläkare
som äro anställda vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset. Jag
har här i min hand uppgifter — som jag fått i dag — rörande de 118 fast
anställda läkare det gäller. Uppgifterna visa att utav dessa 118 fast anställda
underläkare ha 22 icke ett öres ersättning för intyg, 44 ha intygsersättning upp
till 100 kronor, 31 ha intygsersättningar på mellan 100 och 500 kronor. Men,
herr talman, endast 11 läkare ha intygsersättningar på över 1 000 kronor. Elva!
Vad är det Kungl. Maj:t bjuder? Eller rättare sagt: vad är elef. departementschefen
vid sina förhandlingar å statens vägnar bjudit läkarna? Han har bjudit
dem följande:

En uppflyttning ifrån Ex 22 för flertalet, för cn del ifrån Ex 23 till Eo 26.
Det betyder en lönestegring, från Ex 23 till Eo 26, på 2 992 kronor och för de
andra, huvudparten, en lönestegring på 3 548 kronor. Han har dessutom erbjudit
tryggad pension, vilket Eo-placeringen innebär. Vi veta att läkarna på
grund av sin arbetsbörda ofta falla ifrån, efterlämnande familjer, och vi veta
vilka tragedier detta vållar. Jag vågar påstå att departementschefens erbjudande
är för 90 % av de vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet anställda
läkarna ett utomordentligt förmånligt erbjudande. Skola de offra sig
för de tio, elva kolleger, som ha inkomst av intygen på över 1 000 kronor?
Detta är vad striden gäller.

_ Nu har jag emellertid sagt, och utskottet har anslutit sig till detta, att det
finns vissa förhållanden, som vi vilja studera litet närmare, innan vi gå till
definitivt avskaffande av intygsersättningarna, och det är den ofta orimliga
arbetsbörda som dessa läkare ha. Jag har sagt till läkarna, och jag säger det
här, att jag anser det vara orimligt att människor, som anförtros så viktiga
uppgifter som vården av våra sjuka, skola pressas och kramas sönder av en
dylik arbetsbörda. Jag har sagt att i den mån det finns möjlighet att med
hänsyn till nuvarande läkarbnst fa tillräckligt med läkare för att kunna minska
deras arbetstid, så skall detta ske — kosta vad det kosta vill. Läkarna måste
få ordnade arbetsförhållanden.

Men jag har också sagt: Om det inte skulle gå — inte på grund av ekonomiska
skäl, men för att det inte finns tillräckligt med läkare och för att vi

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Forts.)
inte vilja dra läkare från landsorten till Stockholm i alltför stor utsträckning
— om jag alltså skulle misslyckas med denna uppgift och nödgas konstatera
nästa år, att det inte gick att införa ordnade arbetsförhållanden för läkarna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, då medger jag att frågan
örn intygsersättningen kommer i ett annat läge. Då kan det naturligtvis ligga
till så, att någon eller några läkare få utfärda dessa intyg på kvällar och
nätter, som de skulle lia använt som fritid. Trots att det inte gäller mer än
ett fåtal, trots att det inte är mer än tio, tolv personer, som lia någon egentlig
nytta av det, är jag ändå så pass rädd att kränka den enskilda människans
rätt, att jag då medger att hela frågan örn intygsersättningen kommer i ett
annat läge. Under sådana förhållanden föreslår jag i år riksdagen att den
skall gå med på ett provisorium, som visserligen inte ger läkarna pensionsrätt
men som flyttar upp dem i lönehänseende så att alla bli placerade i Ex 23.
Vidare föreslås en provisorisk löneförstärkning på 1 500 kronor under nästa
budgetår för att man under denna tid skall undersöka, örn det inte skulle
finnas möjlighet att för dessa människor liksom för andra skapa ordnade arbetsförhållanden,
ordnad arbetstid och ordnade pensionsförhållanden. Det är
detta erbjudande som en av kammarens ledamöter säger vara så pass utmanande,
att han skulle förstå, örn läkarna tillgripa en konflikt. Det är med
anledning av detta uttalande jag tillåtit mig tala i en annan ton än jag brukar
använda i denna kammare.

Jag tror att kammaren med lugnt samvete kan följa utskottet på denna punkt.
Det kan hända att utskottet gått litet längre än departementschefen hade önskat.
Utskottet går så långt att det vill ta bort intygsersättningen från alla allmänna
sjukhus. Jag tror att detta blir en stor affär nied vida konsekvenser. Det hade
varit bättre, anser jag, örn utskottet begränsat sig till uppgiften att ge mig
fria händer att fortsätta förhandlingarna örn intygsersättningens borttagande.
Men, herr von Friesen, låt oss föra dessa förhandlingar utan hotet av samhällsfarliga
konflikter!

Herr voll Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag måste bekänna att det var med en viss överraskning som jag
hörde den ton herr statsrådet särskilt i början av sitt anförande fann lämpligt
anslå, då han talade örn en betydande aggressivitet från min sida och sade,
att det anförande jag tillåtit mig hålla i kammaren var utmanande.

Jag erinrar kammaren om att de slutsatser jag kommit till betraktar jag som
en kompromiss från min sida, då jag ju ändå yrkar bifall till utskottets hemställan
med uteslutande av vissa delar av motiveringen, om vilka delar statsrådet
nu själv säger, att utskottet har gått längre än han själv tänkte sig när han
lämnade propositionen. Vad finnes det då för anledning för kammaren att vidhålla
dessa onödigt tillspetsade formuleringar i utskottets utlåtande i stället för
att såsom en kompromiss antaga det förslag, som här har framlagts av herr
Ohlin? Jag kan, herr statsråd, omöjligen finna en sådan ståndpunkt från mina
utgångspunkter och med de synpunkter jag anlagt på frågan vara vare sig
aggressiv eller utmanande.

Så kom statsrådet in på frågan om löneökningen, som han jämställde med
intygsersättningen. Som jag sökt visa i mitt anförande vill jag icke göra några
jämförelser mellan löneökningen och intygsersättningen, ty jag har den
principiella uppfattningen, att intygsersättningen är av en alldeles särskild
art och att den av denna anledning bör bibehållas; den bör alltså ej betraktas
såsom en lönefyllnad eller såsom en lönekompensation. Jag tror därför icke att
jag här behöver ytterligare utveckla de synpunkter jag tidigare tillåtit mig
anföra.

Andra kammarens protokoll ldhG. Nr SO.

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Forts.)

Härpå anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag vill för det första konstatera, att det är icke riktigt samma delar av
utskottets utlåtande som man på olika håll opponerat sig mot.

Varför jag begärde ordet var bara för att konstatera, att herr von Friesen
sagt, att han förstår örn läkarna, ifall utskottets formulering antages, uppsäga
sina platser redan innevarande sommar och gå till en konflikt. Hade icke detta
yttrande funnits i herr von Friesens första anförande, skulle mitt inlägg ha
haft en helt annan ton.

Herr Osterman: Herr talman! I den fråga som berörts av herr Ohlin och
herr von Friesen skulle jag också vilja yttra några ord. Någon kan invända,
att jag som sjukhusläkare är personligen intresserad av frågan. Jag vill emellertid
påpeka, att jag icke talar som talesman för någon läkarorganisation, eftersom
jag icke är medlem av Sveriges läkarförbund. Jag har kanske också ett
moraliskt alibi i det förhållandet, att jag alltid ansett, att extrainkomsten av
intyg bör huvudsakligen tillfalla de underordnade läkarna.

Utskottets förslag innebär i själva verket, att man rekommenderar införande
av totallön för en viss grupp av läkare, nämligen de vid statens kropps sjukhus
anställda underordnade läkarna. För många av dessa läkare har ju ersättningen
för avgivna intyg varit den enda inkomsten av betydenhet utöver lönen. Men
man går ett steg längre i det att man överväger, att ersättningen för intyg
skall bortfalla för samtliga läkare, alltså även överordnade läkare vid allmänna
sjukhus överhuvud taget. Örn utskottet härmed avser även landstingssjukhusens
läkare och alltså önskar ett centralt ingripande i landstingens lönesättning för
denna grupp av tjänstemän, är ej klart, Men ett sådant uttalande, som utskottet
gör på s. 82, berör åtminstone de vid statens sinnessjukhus anställda läkarna.
Det är den saken jag velat fästa uppmärksamheten på. Departementschefen har

— påpekar utskottet på s. 81 —-i likhet med den av Kungl. Maj:t tillkallade
utredningsmannen för verkställande av utredning rörande anställningsvillkoren
för de underordnade läkarna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
ansett, att bland tjänsteåliggandena för en i statens tjänst heltidsanställd
sjukhusläkare måste inräknas även utfärdandet av intyg. Örn denna uppfattning
godtoges, framstode rätten att uppbära särskild ersättning som oförenlig
med det nuvarande statliga lönesystemet. Till denna uppfattning har utskottet
anslutit sig.

Det förefaller som örn man glömt bort att ''sinnessjukläkarna — som visserligen
äro en liten grupp på cirka 130 stycken — dock torde utgöra flertalet
av de i statens tjänst anställda sjukhusläkarna. Dessa ha en sedan många år
bestående lönegradsplacering i det statliga lönesystemet, de fleste ordinarie
och några få extra ordinarie. Deras Sociala uppgifter ökas för varje år liksom
deras arbetsbörda, till följd av ökande patientomsättning. En väsentlig del av
deras arbetsuppgifter är avgivandet av socialintyg och utlåtanden samt vad
man kunde kalla mera privata intyg, som begäras av patienten för vinnande
av vissa ekonomiska fördelar. För en del utgår ingen ersättning. Men å andra
sidan ha de ersatta intygen varit en icke betydelselös del av dessa läkares inkomster.
Jag vill påpeka, att det gäller den läkargrupp, som i förhållande till
andra läkarkategorier redan nu har den lägsta inkomsten. Och de underordnade
läkarna vid sinnessjukhusen få gå i dessa sina befattningar 12—-15 år.

Utan att i detta sammanhang taga någon ställning till totallöneprincipen som
sådan — jag kan väl tänka mig att vissa läkartjänster lämpa sig för totallön

— vill jag peka på, att ett principuttalande, som utskottet här gör, fixerar

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Forts.)
ståndpunkten alltför mycket vid de förhandlingar, som väl komma att äga
ruin i samband nied utredningen örn intygsersättning till karolinska sjukhusets
och serafimerlasarettets läkare. Och framför allt, man kan tänka sig det resultatet,
att visserligen den kategori läkare, som det närmast gäller, får ekonomisk
kompensation för indragningen av rätten till intygsersättning, men att
den andra — och större —- kategorien får en hittillsvarande ekonomisk förmån
indragen utan vidare just därför att möjligheterna att höja lönerna för dessa
i det statliga lönesystemet mera varaktigt inpassade befattningshavare äro
mindre.

Jag skall icke gå in på vad det kan betyda för rekryteringen av denna numerärt
ringa men med hänsyn till sina arbetsuppgifter ganska viktiga kår. Men
jag vill påpeka, att dessa tjänster icke som vid karolinska sjukhuset äro utbildningsplatser,
som vederbörande lämnar efter några år.

Under sådana förhållanden kan jag icke ansluta mig till utskottets skrivning
utan ber att, örn än från något olika utgångspunkter, få ansluta mig till
herr Ohlins av herr von Friesen understödda yrkande i denna punkt.

Herr Falla: Herr talman! Kammaren torde nog ha observerat, att det var
en bestämd skillnad mellan det resonemang, som herr Ohlin först förde, och
det resonemang som herr von Friesen förde. Herr Ohlin tog upp till anmärkning
den principförklaring, som först departementschefen gjort och utskottet
sedan understrukit, under det att herr von Friesen rev upp hela den gamla
stridsfrågan örn underläkarnas vid karolinska institutet ersättning för intyg.
Detta är en gammal stridsfråga. Den bottnar i den omständigheten, att det här
är fråga örn en avveckling av det gamla sportelsystemet, som på andra olika områden
inom statens verksamhet avvecklats eller står inför omedelbar avveckling såsom
avlöningsform för statliga tjänstemän. Att systemet icke avvecklats beträffande
läkarna hör väl samman med att man där icke kommit fram till en verklig
lönereglering på samma sätt som man gjort på andra områden. En hel del av underläkarna
ha, som vi veta, varit mycket dåligt betalda. Då är det ganska naturligt,
att ett sådant här sportelsystem fått vara kvar. Men att det är en i och för
sig mycket irrationell anordning är val uppenbart för alla redan därigenom att
dessa intygsersättningar falla så ojämnt. En del läkare får ingenting, andra
få litet och åter andra få mycket. Ett sådant system förtjänar naturligtvis ej
att bevaras. Det riktiga är ju, att dessa läkare, som äro i statens tjänst, skola
tillförsäkras en lön, motsvarande deras utbildning och tjänsteställning. Det är
det enda rationella och försvarbara på detta område. Det som gjort att denna
fråga blivit aktuell är givetvis sambandet med förslaget att dessa läkare skola
tillförsäkras en bättre löneställning.

Nu har ju emellertid herr Ohlin tagit upp detta i anledning av vad som står
på s. 81. Det är en principförklaring, som gjorts även beträffande andra läkare
än de underordnade. Det finner herr Ohlin vara att giva sig ut på för vida
vatten. Jag tror icke detta. Vad det närmast gäller är de underordnade läkarna.
Det är denna fråga som är aktuell.

Principförklaringen har ingen omedelbar betydelse. Men jag tror, att vi
kunna vara överens om den uppfattningen, som ju också departementschefen
anslutit sig till, att detta sportelsystem med ersättningar för intyg och sådant
bör vara oförenligt med en heltidsanställd läkares tjänsteställning. Det tycker
jag är alldeles uppenbart att det är. Vid sådant förhållande är det god grund
för att nu giva en dylik principförklaring, som ej har någon omedelbar betydelse
men som gör, att man bör inrikta sig på att för läkare i dessa ställningar,
både heltidsanställda överläkare och underordnade läkare, få en totallön och få
detta sportelsystem avskaffat.

100

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Forts.)

Ja;? anser alltså, att det uttalande som utskottet här har gjort är ur principiell
synpunkt riktigt. Det är angeläget, att man snarast kommer till en bättre
ordning i fråga örn läkarnas avlöning än vad man nu på en del håll har. Åtskilliga
landsting — bland annat landstinget i det län jag tillhör — ha sedan
ganska länge kommit fram till en mera rationell ordning för läkarnas avlöning
än tidigare. Det gamla sportelsystemet är borttaget; alla äro belåtna och läkarna
icke minst.

Den principförklaring som här har gjorts anser jag vara ganska lämplig ur
synpunkten att avveckla hela detta system snarast möjligt. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan utan någon förändring.

Herr Ljunggvist: Herr talman! Jag hade icke tänkt blanda mig i denna
debatt, men sedan jag hört statsrådet Erlander kan jag icke låta bli att göra
det. Ty även örn det var (sent på kvällen, kunde man icke undgå att vakna
upp. Jag får också säga, att då jag hörde replikskiftet mellan herr von Friesen
och statsrådet Erlander kunde jag icke undgå att få det intrycket, att herr von
Friesen besatt ett välgörande lugn i motsats till statsrådet Erlander.

Min personliga uppfattning är, att det är lämpligt, att de läkare det gäller
få sin intygsersättning. Det är lämpligt både ur allmänhetens synpunkt och
ur läkarnas egen synpunkt. Det är, som sagt, min personliga uppfattning. Det
synes mig också lämpligt ur de företags synpunkt, som i sin verksamhet äro
beroende av dessa läkarintyg.

Man får komma ihåg, att det gäller ett arbete av ganska utpräglat kameral
art, som läkarna icke äro utbildade för. De äro utbildade för läkarvård. Det är
klart, att det är en helt annan sak att bedöma t. ex. en skadelidandes rätt till
ersättning än att utöva vården av de sjuka.

En läkare är icke mer än människa. Det är alldeles givet, att när läkaren
icke får intygsersättning, ligger det nära till hands att antaga, att kvaliteten
på intygen icke blir densamma. Ofta kan den sjunka redan på grund av läkarnas
mycket stora arbetsbörda, vilken icke minst underströks av statsrådet Erlander
i kväll. När det t. ex. gäller rättspsykiatriska ärenden med långa expertutlåtanden
skulle det enligt min uppfattning te sig ganska egendomligt, örn
icke läkaren skulle ha någon rätt till ersättning.

Det har gjorts den invändningen av herr Falla, att det här skulle röra sig
örn ett sportelsystem. Enligt min uppfattning kan det ändå näppeligen betecknas
som sådant. Jag vill erinra örn, att det finnes en läkarkategori, som
är avlönad dels genom lön och dels genom ersättning av de vårdade; det är
provinsialläkarna. Dessa ha även rätt till intygsersättning. Alla intyg som
sjukhusläkaren skriver ut äro icke sådana att han har rätt att kräva ersättning.
Intyg av rent expeditionell art får han utfärda utan ersättning, t. ex.
vårdintyg, dödsbevis o. s. v.

Jag skulle till sist vilja säga, att när läkarintygssakkunniga år 1940 infordrade
utlåtanden från bl. a. en rad försäkringsinstitutioner rörande deras
syn på frågan örn intygsersättning till läkarna, så befanns det, att dessa institutioner
genomgående hade den uppfattningen, att det helt naturligt förelåge
risk för en kvalitetsförsämring, örn ej intygsersättning liksom hittills finge
utgå. Jag tycker att detta ståndpunktstagande är sådant att man ej utan
vidare kan bortse därifrån.

Jag vill också påpeka, att det nog icke är på det sättet, att det nuvarande
provisoriet utan vidare kan betecknas såsom tillfredsställande. Det har medfört
en del krångel både ur läkarnas och ur allmänhetens synpunkt, som jag
emellertid, herr talman, på grund av den sena timmen icke tänker gå in på.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

101

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Forts.)

Nu har det blivit på det viset här i kväll, att statsrådet Erlander alldeles
tydligt ådagalagt, att han icke har någon som helst förståelse för den principiella
ståndpunkt till frågan om läkarnas intygsersättning som intagits från
det andra hållet. Han har talat örn läkarnas stora arbetsbörda och vill ägna
dem utomordentlig hänsyn. Han har talat örn den lönekompensation de erbjudits.
Men det är icke detta det gäller utan det är den principiella sidan av
frågan om intygsersättningarna. Vad beträffar de synpunkter jag andragit,
så kunna de icke betecknas som läkarsynpunkter utan äro av en helt annan
art. Även för läkarsynpunkter på intygsfrågan synes statsrådet icke visat
någon som helst förståelse. Detta föranleder mig att såsom en demonstration,
man må kalla det så, yrka bifall till den av herr von Friesen m. fl. avgivna
motion, som kräver intygsprovisoriets avskaffande.

Jag ber alltså, herr talman, att få göra detta yrkande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag tror att det var flera än statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet som blevo allvarligt överraskade
av herr von Friesens yttrande. Det är ingen tvekan om, att meningen
med hans framställning var ett direkt uttalat hot, därest riksdagen komme att
bifalla vad utskottet här har föreslagit. Jag måste säga, att jag mycket väl
förstår departementschefens irritation. Alldeles säkert var det flera av de
närvarande ledamöterna av denna kammare, som blevo både Överraskade och
upprörda över, att i en fråga som denna kunde fällas ett sådant yttrande här
i kammaren. Jag har för min del aldrig förstått varför man på läkarhåll så
energiskt slåss för bibehållandet av denna form av inkomst. Det är ju, som
statsrådet visade, så ytterligt få av läkarna, som få någon ersättning i denna
form.

Jag skulle också vilja säga en sak med anledning av vad statsrådet nämnde
därom, att utskottet har gått något utöver vad han föreslagit i propositionen.
Det fanns inom andra avdelningen en ganska utbredd mening örn, att för en
helavlönad tjänsteman skall lönen utgöra ersättningen för det arbete han utför,
oavsett örn han är sjukhusläkare eller läkare av annat slag eller han är en
tjänsteman vilken som helst. Jag kan icke inse att man bara för att det är
fråga örn läkare skall lia, som i detta fall, ett helt annat lönesystem än för
andra befattningshavare. Jag tror att det blir alldeles ohållbart att med statens
lönesystem förena denna form av ersättning för arbete. Det rådde icke
heller någon som helst tvekan inom avdelningen därom, att vi skulle instämma
i det principuttalande, som departementschefen gjort. Vi ville emellertid
gå något utöver hans förslag, då vi gärna ville, att den utredning, som kommer
att verkställas, även skal! beröra andra grupper av befattningshavare än det
här närmast gäller. Det är därför avdelning och utskott skrivit som de gjort
på s. 82.

Jag måste säga, att jag blev något överraskad — liksom jag tror flertalet
av kammarens ledamöter — över att denna fråga, varom det rått relativ enighet,
skulle föranleda denna debatt så här sent på natten.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till detta uttalande och ber till
slut att bestämt få yrka på, att kammaren utan någon som helst ändring måtte
bifalla vad utskottet föreslagit.

Herr von Friesen, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Då herr Svensson i likhet med statsrådet Erlander tagit upp
frågan om konflikthotet vill jag säga, att deras indignation varit berättigad,
örn det varit jag som aktualiserat detta hot. Då jag emellertid berört frågan
i mitt första anförande vill jag nu erinra statsrådet och framför allt avdel -

102

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Forts.)
ningens ordförande om, att det icke kan ha varit dem obekant, att läkarna genom
sin organisation dels inför statsrådet och dels inför avdelningen, som de
voro i tillfälle att göra sin uppvaktning, ganska klart låtit förstå, att ett
avslag på deras framställning kan komma att leda till en konflikt. Det var
i medvetandet örn dessa tidigare förhandlingar och dessa tidigare av läkarnas
representanter ganska tydligt gjorda uttalanden som jag tillät mig här inför
kammaren beröra denna tänkbara konsekvens av kammarens beslut. Jag ansåg
mig — trots att jag betraktar ett sådant steg oriktigt — böra motivera
mitt ställningstagande till förmån för herr Ohlins förslag, då det säkerligen
skulle göra det lättare att undvika en konflikt och en, såsom jag medger, mycket
olycklig tillspetsning av läget. Under hela den tid jag tillhört styrelsen
för Svenska läkarförbundet har jag i varje situation —■ det tror jag var och
en som är insatt i saken kan vitsorda — förordat ett moderat och försiktigt
förfarande, detta i motsats till många andra, som i olika situationer velat låta
det gå till konflikt. Jag kan försäkra herr Svensson i Grönvik, att denna
min allmänna inställning att i godo söka göra upp en sak kvarstår orubbad.

Jag har bara med dessa ord i replik velat klargöra varför jag tog upp
denna sak, vilket för övrigt icke torde ha varit herr Svensson i Grönvik
obekant.

Härpå anförde

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag vill med anledning av det sista anförandet av herr von Friesen
säga, att jag, som i egenskap av departementschef deltagit i alla förhandlingar,
som departementet fört med läkarna, erfor en stor överraskning-, när
det sades, att man på läkarhåll övervägde att icke acceptera den provisoriska
löningen, som jag för min del trodde hade framkommit som ett resultat av
dessa överläggningar. Det är överhuvud taget första gången jag hört ordet
konflikthot förknippat med förslaget till provisorium under nästa år. Det
är väl då icke egendomligt — vilket däremot den ärade talaren på stockholmsbänken
fann —• örn jag blev ganska upprörd. Jag blir icke upprörd, örn en
ung och oerfaren läkarrepresentant, som icke är van vid förhandlingar, kommer
och ställer orimliga krav på samhället. Då är det ens uppgift att resonera
örn saken för att på den vägen söka komma fram till en lösning. Jag
tror icke att jag vid något tillfälle undvikit att poängtera att det för mig
bara finns ett intresse, nämligen att få till stånd hyggliga arbetsförhållanden
för läkarna; det var också min uppfattning vid förhandlingarna, att de allra
flesta läkarrepresentanterna förstodo detta. Jag blir som sagt icke upprörd,
örn det kommer ett förfluget yttrande från en ung fackföreningsrepresentant,
men, herr talman, av en riksdagsman, som suttit många år i riksdagen, begär
man en helt annan respekt för samhällets intressen än att han blåser under
vad eventuellt oansvariga element inom en fackförening skulle komma på den
idén att tala örn. Det var därför jag vågade tala med litet större bokstäver än
kammaren i regel är van att höra från ecklesiastikministern.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill bara säga, att de läkare, som uppvaktade andra
avdelningen, voro allt för kloka för att inför avdelningen antyda någon form
av hot; någon tendens i den riktningen förekom icke. Då herr von Friesen nu
vill göra gällande, att han gentemot andra mycket aggressiva element inom
läkarkåren framträtt som mycket moderat, måste jag säga, att han nu synes ha
övergivit denna moderata inställning och ställt sig i spetsen för de aggressiva
elementen; det har han visat genom sitt anförande i kväll.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

103

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Foris.)

Ytterligare en sak vill jag, herr talman, tillägga, nämligen att de läkare,
som hade företräde inför avdelningen, blevo tillfrågade, om det var riktigt
som man gjort gällande, nämligen att en läkare kail fa göra undersökningarna,
medan en annan skriver under intygen och salunda tar ersättning föi det arbete
den andre gjort. På den frågan svarade man litet undvikande, meli man
medgav, att sådant kan förekomma. Jag undrar, örn herr von Friesen vill
försvara ett sådant system.

Herr voll Friesen, som likaledes erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Till statsrådet Erlander vill jag endast säga, att jag av hans
första anförande och i viss man av propositionens skrivsätt fatt det intrycket,
som i viss män bekräftats här, att statsrådet tycktes tro, att det faktum
att* han accepterat provisoriet plus utredning av arbetstiden skulle godtagits
av läkarna. Jag har uttryckligen frågat läkarnas delegater härom vid ett
sammanträde för tre veckor sedan, och var och en förklarade alldeles bestämt,
att ingen av dem hade givit statsrådet anledning till en sådan uppfattning.
Jag är därför förvånad över, att statsrådet ända tills nu tycks ha
svävat i den tron, att denna proposition är resultatet av en överenskommelse
mellan läkarna och Kungl. Maj :t.

Vidare yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Örn jag icke hade trott, att det förelåg en överenskommelse, hade propositionen
gått ut på Eo 26 och borttagande av intygsersättningen.

Herr Mosesson: Herr talman! Det var länge sedan jag hörde en så het debatt
i andra kammaren som i kväll. Jag skall bara be att få säga några få ord.

Jag har icke fattat vad herr statsrådet yttrat vare sig i propositionen eller
här i kväll annat än som ett uttryck för en redlig vilja att möta läkarna på
ett lojalt och ridderligt sätt. Vad jag emellertid förvånat mig över är, att
statsutskottet har tagit sig före att utan att akta på de förutsättningar, sorn i
detta fall föreligga, eller den kompensation, som statsrådet vid sina uppgörelser
i samtal med representanter för de vid statens sjukhus anställda läkarna utlovat,
vidgat resonemanget på sätt som skett, då utskottet på s. 82 skrivit:
»Rätt till dylik ersättning tillkommer nämligen för närvarande läkare vid
åtskilliga allmänna sjukhus, och utskottet hyser den principiella uppfattningen,
att därest intygsersättningen för underläkarna vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet borttages, detta rimligen torde böra leda till vidtagandet
av motsvarande åtgärd beträffande samtliga läkare vid allmänna sjukhus.»
Här (finns icke ett ord örn det motsvarande ^ tillmötesgående i lönehänseende,
som statsrådet talat örn skulle komma här ifrågavarande läkare till del. Det är
med anledning av detta resonemang av statsutskottet pa s. 82 i det föreliggan
de utlåtandet som jag hemställer, att den mening, som jag nu läst upp, matte
utgå.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr^ talmannen gav först
beträffande utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna I: 363 och II: o44; och
biföll kammaren utskottets hemställan oförändrad.

I avseende å motiveringen framställde herr talmannen härefter propositioner
på 1 :o) godkännande av utskottets motivering; 2:o) bifall till det av herr
Ohlin i avseende å motiveringen under överläggningen framställda yrkandet;

104

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. (Forts.)
samt 3:o) godkännande av utskottets motivering med den av herr Mosesson
under överläggningen föreslagna ändringen; och fann herr talmannen den
först nämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ohlin
begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3:o) angivna propositionen, följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

o Den, som godkänner statsutskottets motivering i utskottets förevarande utlåtande
nr 243, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering, med den ändring
däri, som under överläggningen föreslagits av herr Mosesson.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning
, och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alitsa godkänt den av utskottet föreslagna motiveringen.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

fj 2,4fkLa/^e^ng''.1a’''( Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetaret
1340/47 till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap m. m.;

ar v , ’ 1 av Kungl. Majrts proposition angående anslag för bud getaret

1946/47 till fornminnesinventering;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglerinoay
riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 247, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en medicinsk
undervisningsanstalt i Göteborg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Motioner om
högskola eller
universitet
i Norrland.

Förediogs statsutskottets utlåtande, nr 248, i anledning av väckta motioner
angående upprättande av en högskola respektive ett universitet i Norrland.

I en inom andra kammaren av herrar Skoglund i Umeå och Mäler väckt
motion (11: 21) hade hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa örn utredning av frågan angående upprättande av en
högskola i Norrland.

Därjämte hade i en inom andra kammaren av herr Hagberg i Luleå m. fl.
vackt motion (II: 239) hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa örn utredning örn inrättandet av ett universitet i Norrland.

Utskottet^hemställde, att motionerna II: 21 och II: 239 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Åkerström.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Åkerström: Herr talman! Jag har i den föreliggande frågan avgivit
en blank reservation för att jag skulle bli i tillfälle att i kammaren ge ut -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

105

Motioner om högskola eller universitet i Norrland. (Forts.)
tryck åt min uppfattning-, att utskottet borde ha kunna allvarligt överväga
ett tillstyrkande av de föreliggande motionerna.

Av remissyttrandena finna vi, att man i ett av dem ansett skäl föreligga,
som tala för att det kan finnas fog för en utredning i if:rågan. Utskottet har
delvis citerat det resonemang, sorn därvidlag förts av vederbörande, nämligen
Naturvetenskapliga forskningskommittén. Utskottet har emellertid icke kommit
till samma resultat som kommittén.

I de föreliggande motionerna ha anförts en hel del skäl för att frågan kan
anses befinna sig i det läget, att den bör bli föremål för utredning. Kanhända
säger någon, att det är att sträcka sig väl långt att nu kräva ett universitet
till Norrland. Men då kunna ju vi norrlänningar pruta och säga, att vi nöja
oss med en högskola, och varför inte gå ännu längre och anknyta till vad kommittén
anfört, nämligen att en tänkbar början till ett universitet i Norrland
vore att vissa specialhögskolor eller specialinstitutioner upprättades där, kring
vilka man sedan skulle kunna bygga upp ett fullständigt norrländskt universitet.

Med hänsyn till att man icke bör ta upp tiden alltför mycket i kväll skall
jag, herr talman, nöja mig med att anföra detta, och jag ber sålunda att få
yrka bifall till motionerna i denna kammare nr 21 och 239.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Under de senaste åren har det här i
landet pågått en ganska intensiv debatt omkring frågan örn utbildningsmöjligheternas
demokratisering. Man har varit ganska ense örn att det gällt att
bereda ökade möjligheter åt vårt folks ungdom till studier av skilda slag. Ur
denna diskussion har det utkristalliserats vissa bestämda förslag, som för övrigt
under de gångna åren underställts riksdagens prövning. Jag tänker då
på stipendier till såväl högskolor som allmänna läroverk och liknande utbildningsanstalter.
Men fråga är örn man kan betrakta alla de åtgärder,
som därvidlag vidtagits, såsom tillräckliga. Jag tror att man har ali anledning
säga, att urvalet till våra skolor, framför allt de högre skolorna — i
stort sett är betingat icke av vederbörandes begåvning utan av hans ekonomiska
ställning. Alltfort är det i många stycken pappas portmonnä och de
geografiska avstånden till utbildningsanstalterna som äro det avgörande momentet,
när den unge pojken eller den unga flickan skall söka sig högre utbildning.

Från motionärernas sida har det också i denna diskussion förts in en annan
synpunkt, den nämligen, att man bör åstadkomma en spridning av utbildningsmöjligheterna
eller rättare sagt utbildningsanstalterna. Från statsmakternas
sida har man tillämpat den principen i andra sammanhang, t. ex. i
fråga örn de tekniska gymnasierna, med mycket god erfarenhet. Det var därför
herr Mäler och jag under den ordinarie motionstiden —• detta bör kanske
observeras — väckte en motion, i vilken vi anhöllo att man skulle taga ställning
till frågan om en högskola, förlagd till landsdelen Norrland. Det kan givetvis
vara tveksamt, huruvida det är lämpligt med ett ökat antal universitet
och högskolor. Jag vet, att i den allmänna diskussionen i tidningspressen förts
fram synpunkter om att detta icke är lämpligt. Men jag ber att i det sammanhanget
få erinra om att i ett land som Schweiz, ett land med en befolkning
av ungefär 2/3 av vårt lands, finnas isju universitet eller högskolor.

Jag skall icke förlänga debatten i onödan genom att citera de uttalanden
som gjorts. Jag skall bara lie alf få säga — utöver det som anförts av herr
Akerström — att en så framstående vetenskapsman som professor Lundmark
i Lund förklarat, att han för sin del finner tanken på ett universitet eller en
högskola i Norrland synnerligen beaktansvärd. Från utskottets sida har man

106

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Motioner om högskola eller universitet i Norrland. (Forts.)
resonerat litet hit och dit. Man har åstadkommit ett slags kompott på remissyttrandena,
men någon bestämd ståndpunkt har man icke velat intaga förrän
man kommit till slutet av utlåtandet, då man kommit underfund med att motionen
icke hör föranleda någon åtgärd. Jag skall icke vara ironisk, men jag
känner mig nästan frestad att säga, att när motionärerna begära en utredning
örn en högskola eller ett universitet, svarar utskottet med att säga: ni skola
få några boklådor till länslasaretten och centralbiblioteken. Det är icke mycket
utskottet anser sig böra bjuda på i detta sammanhang.

Jag skall, herr talman, icke orda vidare om denna sak. Den sena timmen
tvingar mig till en begränsning, även örn jag vet att det skulle kunna sägas
åtskilligt i denna fråga, som är betydelsefull ur både kulturell, ekonomisk
och social synpunkt, icke minst för den landsdel, där jag hör bemma.

Jag får väl sluta med att säga som Engelbrekt en gång i tiden: »Än en
gång lär jag väl komma tillbaka.» Det är för att annonsera denna återkomst
vid ett senare tillfälle jag ber att få yrka bifall till motionen nr 21 i denna
kammare.

Herr Holmberg: Herr talman! Som herr Skoglund sade, blev det omedelbara
resultatet av våra motioner mycket magert. Emellertid tror jag, att trots utskottets
avstyrkande aktionen för ett universitet i Norrland icke blivit belt
utan resultat. Man får nämligen vid bedömande av denna sak taga hänsyn till
att ett genomförande av motionärernas yrkande skulle innebära ett jättesteg
framåt med utgångspunkt från vår nuvarande kulturpolitik. Kanske får man
framför allt betänka, att detta ju är en norrlandsfråga av mycket stor räckvidd,
och sådana frågor bruka ju som bekant icke mogna så särdeles fort. Publiciteten
och diskussionen kring motionerna ha nog bidragit till att föra frågan
framåt och aktualisera själva frågeställningen. Utskottet refererar visserligen
bara två av remissvaren, men tidningarna och ett mycket stort antal vetenskapligt
intresserade personer ha deltagit mycket aktivt i debatten örn dessa
högre utbildningsformer och den forskningsinstitution vi föreslagit förlagd till
Norrland. Norrlandsopinionen är också praktiskt taget enhälligt på motionärernas
sida, och vi ha under debatten dessutom haft tillfredsställelsen konstatera,
att flera vetenskapsmän och utövare av olika intellektuella yrken ha anslutit
sig till motionärernas synpunkter. Det är typiskt, att bl. a. ett stort antal unga
forskare varit av samma mening Som motionärerna. Detta har väl sin förklaring
däri, att den yngre generationen inom vår vetenskap särskilt starkt känner
de brister som för närvarande finnas på detta område och attraheras framför
allt av den möjlighet till en samordning av den vetenskapliga forskningen, som
är en av de grundläggande punkterna i motionerna.

Utskottet har gjort det hela till vad det kallar för en statsfinansiell avvägningsfråga
— såsom det står i utlåtandet. Ha vi för det första råd att överhuvud
taget kosta på något mer till kulturella ändamål och till vetenskaplig forskning?
menar utskottet. Ha vi råd till detta, är det en avvägningsfråga, örn man skall
sätta in de tillgängliga resurserna i de universitet och andra vetenskapliga
institutioner som redan finnas eller örn man skall investera pengar i ett norrlandsuniversitet.
För min del -—■ och jag vet att samtliga motionärer anse detsamma
— tillmäter jag den ekonomiska frågan en mycket stor betydelse. Men
vi motionärer ha ansett, att man också kan ställa frågan: ha vi råd att avstå
från de möjligheter, som här stå till buds? Utskottet har medgivit, att det finns
skäl härvidlag ur specifikt norrländska synpunkter. Det kan anföras sådana
skäl för ett universitet i Norrland, och vi ha som bekant i motionen anfört flera
dylika skäl, som det säkerligen är mycket svårt att gendriva sakligt. Dit höra

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

107

Motioner örn högskola eller universitet i Norrland. (Forts.)
t. ex. de medicinska synpunkterna.. Det är otvivelaktigt att Norrland har sådana
problem, som med större fördel kunde och borde utforskas vid ett universitet
i Norrland än som kan ske vid redan befintliga universitet. Det är också
alldeles givet, att Norrlands näringsliv skulle kunna få sådana impulser och
en sådan betydelsefull hjälp som vi anfört i motionen från ett kulturcentrum
av det slag det här är fråga örn. Men trots detta, trots alltså de specifika norrlandssynpunkterna,
är det icke dessa skäl som väga tyngst. Vi ha också påvisat,
att det på flera områden, t. ex. i fråga örn bergforskning och organisk kemi,
bl. a. cellulosakemien, borde finnas alldeles speciella förutsättningar i Norrland.
Det är väl kanske framför allt med hänsyn till det området, som man har anledning
att ställa frågan, örn vi ha råd att dröja längre med att taga ett verkligt
krafttag för att få till stånd en ordentlig grundforskning. Ha vi råd icke
bara ur Norrlands utan ur hela landets synpunkt att dröja på den punkten?
Det råder, så vitt jag kan bedöma saken, en enhällig mening bland t. ex. kemisterna,
att det i sinom tid kommer att visa sig att cellulosakemien rymmer
revolutionerande möjligheter, som skulle kunna utnyttjas i vårt näringsliv till
fromma för land och folk. Det är icke bara Sverige som har trä, och frågan är
därför, vem som kommer först med de stora resultat, som man enligt vetenskapsmännens
mening har anledning förmoda kunna uppnås. Det lär bedrivas en
mycket energisk forskning på andra håll, och komma vi också i (fortsättningen
att ligga i lä för våra konkurrenter, kommer detta otvivelaktigt att få ganska
ödesdigra verkningar för denna del av vårt näringsliv.

En remissinstans har bidragit till argumenten för ett norrlandsuniversitet
med hänvisning till att Norrland lider brist på intellektuell arbetskraft. Det
är möjligt, säger man, att örn det blir ett norrlandsuniversitet, skulle fler norrlänningar
skaffa sig universitetsutbildning, och kanske skulle man då också
bättre kunna tillgodose Norrlands'' behov av intellektuell arbetskraft. Men icke
heller på den punkten är det bara fråga örn ett norrlandsintresse. Är det icke
så, att vi ha brist på intellektuell arbetskraft överhuvud taget i hela landet?
Vi ha för litet läkare. För bara en halvtimme Sedan hörde vi här i kammaren
exempel på de svåra komplikationer som kunna inträda på grund av läkarbristen.
Vi ha för litet tandläkare och för litet lärare av praktiskt taget alla kategorier.
Vi ha för litet vetenskapsmän, så litet att enligt vad som allmänt omvittnas
de måste syssla väsentligen med undervisning och icke få tid för forskning.
Man skulle kunna räkna upp det ena området efter det andra, där det
brister just i fråga om tillgång på intellektuell arbetskraft. Bristen är givetvis
störst i Norrland, och genomförandet av den anordning som är föreslagen i motionerna
skulle åstadkomma en bättre situation där. Men örn man i större utsträckning
möjliggör en rekrytering till universiteten från den landsända som
bidrager mest till vårt lands folkökning, kommer detta naturligtvis också att
mycket gynnsamt bidraga till att tillgodose behovet av intellektuell arbetskraft
överhuvud taget.

En del av dem som deltagit i debatten örn norrlandsuniversitetet lia ju ställt
sig helt avvisande. Det ha de som biträda utskottets hemställan inte gjort. Tvärtom
finns i utlåtandet, som herr Skoglund påvisat, det mycket värdefulla erkännandet,
att det efterhand kan befinnas lämpligt att genomföra vad motionärerna
föreslagit. Till de positiva resultaten av vår aktion redan i första ronden räknar
jag också, att debatten kring motionerna ytterligare riktat uppmärksamheten
på det förhållandet, att det råder stora brister beträffande den vetenskapliga
forskningen överhuvud taget, och att de institutioner som redan finnas
också måste ha bättre stöd från statens sida än de för närvarande ha. När utskottet
satt denna fråga i samband med den pågående universiteisutredningen,

108

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Motioner orri högskola eller universitet i Norrland. (Forts.)
vågar man väl också räkna nied att en del av synpunkterna ock förslagen i våra
motioner också komma att beaktas och utredas även med hänsyn till det speciella
norrlandsintresset.

För att emellertid understryka att denna fråga icke får vara avgjord genom
denna behandling och att det som här behöves icke bara är en utredning örn
vissa speciella detaljer rörande den vetenskapliga forskningen och utbildningen
i Norrland, utan att det här gäller att ta upp frågan i hela dess vidd, att få en
ordentlig utredning örn förutsättningarna för ett norrlandsuniversitet, vill jag
också i likhet med de båda föregående talarna yrka bifall till motionerna 239
och 21 i denna kammare.

Herr Falla: Herr talman! Jag.föreställer mig, att kammaren icke är särskilt
intresserad av att vid denna tidpunkt på dagen och i slutet av sessionen ta upp
någon mera ingående debatt örn det tilltänkta norrländska universitetet. Men
då herr Skoglund i Umeå helt nyss axlade Engelbrekts mantel i ett hotfullt
yttrande och förklarade, att han skulle komma åter, tror jag, att han då kommer
att bli lika hövligt bemött som han blivit när han här uppvaktat med sin
motion örn ett universitet i Norrland. Men jag skulle vilja hemställa till vår
västerbottniske Engelbrekt, om han icke skulle kunna använda sin stora kraft
och förmåga på mera närliggande och nyttigare uppgifter än ett norrländskt
universitet. Han .är som bekant en mycket framstående och intresserad representant
för vår fiskerinäring, och jag har nästan en misstanke örn att det norrländska
universitetet skulle vara ett agn i sommarens eller höstens fiske. Jag
tvivlar emellertid på att det kan vara särskilt verksamt. Jag vill visserligen
icke truga herr Skoglund med goda råd, men örn jag finge ge ett enda, skulle
jag nog råda herr Skoglund att återgå till det mera vanliga fiskafänge!. Jag
tror, att det kan vara mera givande än detta hägrande universitet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

o Härmed, var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 249, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetaret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 250,. i anledning av Kungl. Majrts förslag örn anslag för budgetåret
1946/47 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 251, i anledning av Kungl. Majrts förslag om anslag för budgetåret
1946/47 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; och

nr 252, angående vissa med redovisningen å kapitalbudgeten sammanhängande
frågor; samt •

bevillningsutskottets betänkande, nr 49, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

109

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 50, angående beräkning av Bevillningarbevillningarna
för budgetåret 1946/47, m. m., jämte en i ämnet väckt motion.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade bevillningsutskottet i förevarande be- m. m.
tänkande framlagt förslag till beräkning av de särskilda bevillningarnas belopp
för budgetåret 1946/47 vid tillämpning av gällande eller vid innevarande
riksdag fastställda grunder samt angående bottenskatt enligt 18 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Till behandling i förevarande sammanhang hade bevillningsutskottet därjämte
upptagit den under motionstiden vid riksdagens början väckta, till utskottet
hänvisade motionen II: 255 av herr Ljungberg, vari hemställts, att vad
i motionen anförts måtte vinna beaktande vid riksdagens beslut angående i
årets statsverksproposition föreslagen trafikskatt.

Utskottet som i sin hemställan under punkterna A) och B) framlagt förslag
angående skatteprocenten och bevillningarnas beräkning hade under
punkten C) hemställt, att motionen II: 255 av herr Ljungberg i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag örn trafikskatt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ljungberg: Herr talman! Bevillningsutskottet föreslår i sitt föreliggande
utlåtande, att en av mig väckt motion i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition örn trafikskatt icke skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

Trafikskatten infördes år 1942. Den drabbar enbart järnvägstrafik och
utgår med 10 % å biljettpriset för befordran av personer, resgods m. m. Deli
beräknas för närvarande ge statsverket en inkomst av 28 miljoner kronor
per år.

När finansministern framförde förslaget örn trafikskatt, motiverade han
det uttryckligen och uteslutande med nödvändigheten av att i dåvarande
hårt ansträngda statsfinansiella läge tillvarataga varje möjlighet till ökning
av statsinkomsterna. Han framhöll då också, att vad statens järnvägar beträffar
en taxehöjning icke var påkallad ur affärsmässig synpunkt. Det kan
i detta sammanhang vara anledning att erinra örn att statens järnvägars överskott,
som år 1938 utgjorde 45,7 miljoner kronor, år 1943 hade stigit till
131,7 miljoner kronor. Finansministern deklarerade i propositionen också, att
enligt hans mening under normala förhållanden allvarliga erinringar kunde
göras mot en sådan särbeskattning av järnvägstrafiken, som trafikskatten innebar.

Sina principiella betänkligheter övervann finansministern emellertid den
gången med hänvisning till de då rådande onormala förhållanden, som av
kända anledningar mer eller mindre hade satt den motordrivna landsvägstrafiken
utspel och även medfört betydande inskränkningar av sjö- och flygtrafiken.
Konkurrensförhållandena kunde med andra ord vid den tidpunkten
icke. antagas medföra, att någon i och för sig oekonomisk snedbelastning av
trafikapparaten skulle uppstå genom den ensidigt konstruerade trafikskatten.

Som jag i motionen framhållit, föreligga emellertid icke längre de särskilda
betingelser, som år 1942 kunde anföras som motiv för att bortse från de allvarliga
principella betänkligheterna mot en sådan ensidig trafikskatt. Biltrafiken
har ju glädjande nog återigen kommit i gång, och den ökar för var
dag i intensitet. Trafikapparaten har således återfått den allsidiga sammansättning
som hör normala tider till. I ett sådant läge har det synts mig nödvändigt,
att man upptager frågan om den ensidiga trafikskattens bibehållande

Ilo

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Bevillning ar na för budgetåret 1946/47, m. m. (Forts.)
till prövning. Med hänsyn till den principella inställning till frågan, varåt finansministern
1942 gav uttryck oell som han endast med hänsyn till då föreliggande
särskilda omständigheter kunde förmå sig att se hort ifrån, hade man
kanske kunnat vänta, att en sådan ny bedömning blivit redovisad i årets statsverksproposition.
Så har emellertid icke blivit fallet, och detta är anledningen
till att jag ansett mig böra motionsledes bringa frågan på tal.

Resultatet av min motion har emellertid blivit mycket magert. Utskottet
säger bara, atf det måste anses önskvärt, att trafikskatten snarast kunde helt
avskaffas, sedan de onormala trafikförhållanden, som rått under kriget, numera
lättat. Då emellertid enligt utskottets mening detta icke låter sig göra under
nu rådande statsfinansiella läge, tillstyrker utskottet kort och gott, att
trafikskatten i sin nuvarande utformning fortfarande bibehålies.

Utskottet har således alldeles förbigått den viktiga frågan örn hur särbeskattningen
av järnvägstrafiken i det nu uppkomna läget genom den därav
betingade avgiftshöjningen medför, att en del av järnvägarnas naturliga trafikuppgifter
övertagas av andra trafikmedel med följd att samhällets verkliga
kostnader för samfärdseln såsom helhet betraktad ökas. Utskottet har
icke ens framskaffat något material för belysande av detta trafikekonomiskt
viktiga spörsmål. Man tycker att utskottet åtminstone kunnat kosta på sig
en remiss till järnvägsstyrelsen och andra på området sakkunniga myndigheter
och institutioner för att erhålla underlag för ett objektivt bedömande av
saken.

Kanske kunde det lia varit anledning för utskottet att närmare begrunda
de förändrade betingelser för järnvägsdrift överhuvud taget, som nu råda i
jämförelse med vad som var fallet vid tidpunkten för trafikskattens införande.
Vad beträffar SJ kan nian i årets statsverksproposdtion utläsa en del intressanta
siffror, som belysa dessa förändringar. Jag sade i början av detta
anförande, att överskottet på SJ :s rörelse steg från 45,7 miljoner kronor 1938
till 131,7 miljoner kronor 1943. Sedan dess har överskottet år från år krympt
ihop och upptages nu för budgetåret 1946/47 av finansministern till 40 miljoner
kronor eller alltså åtskilligt mindre än under sista fredsåret. Man bör
komma i håg att sedan dess det statliga järnvägsnätet ökat i omfång med
icke mindre än 40 ä 50 % och att alltså nu ett väsentligt större kapital finnes
investerat i statsjärnvägarna än då. Mot bakgrunden därav ter sig idet nuvarande
ekonomiska resultatet av statens järnvägsrörelse som mindre tillfredsställande.
Vid åtskilliga av de ännu återstående enskilda järnvägarna gör sig
en motsvarande tendens också gällande. Jag skall nu icke upptaga tiden med.
ett försök att analysera anledningarna härtill, men uppenbart är att den järnvägsekonomiska
situationen håller på att försämras icke bara i jämförelse med
krigsårens toppresultat utan också i förhållande till tiden före kriget, då som
bekant järnvägstrafiken hade stora ekonomiska bekymmer att dragas med.
Att under sådana förhållanden trafikskatten med sin ensidiga belastning av
järnvägstrafiken är mer än vad denna rörelse numera tål, ligger enligt min
mening i öppen dag.

När finansministern nu är inne kanske jag vågar rikta en fråga till honom
— örn han skulle vilja besvara den, vore jag tacksam — vilken tanke han har
om denna skatts bibehållande i fortsättningen och örn det är att förvänta att
till ett annat år dess borttagande kommer att föreslås. En upplysning i det
avseendet skulle säkerligen motses med mycket stort intresse både av kammaren
och av de många ute i landet som ha med denna järnvägsskatt att göra.
Under hänvisning till vad jag anfört vill jag, herr talman, yrka avslag på bevillningsutskottets
hemställan i punkten B) i vad beträffar där upptagen trafikskatt
och i enlighet härmed också om avslag på utskottets hemställan under
punkten C).

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

Ill

Bevillningarna för budgetåret 1946/47, rn. m. (Forts.)

Herr Björklund: Herr talman! Den föregående talaren läste upp vissa delar
av utskottets motivering. För mig räcker det med denna motivering, och
jag ber kort odh gott att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Eftersom jag fått en direkt fråga vill jag icke underlåta att ta kammarens
tid i anspråk med att svara.

Det är klart, att alla de under kriget påförda skatterna varit föremål för
övervägande i samband med uppgörande av finansieringsplanen för de kommande
åren, och det har allmänt ansetts att omsättningsskatten och därnäst
inkomstskatten vore de punkter, där en skattesänkning skulle sättas in. Det
hindrar icke, att åtskilliga andra skatter äro av den natur, att man gärna skulle
önska, att de kunde försvinna. Huruvida denna tua,fikskatt verkligen innebär
en sådan nackdel för järnvägarna i jämförelse med andra trafikmedel är svårt
att bedöma. Man får komma ihåg, att järnvägarnas taxor ju lia stigit sjmnerligen
litet i jämförelse med övriga priser och att alltså en taxestegring, som
inkluderade denna trafikskatt, knappast skulle innebära en höjning motsvarande
den, som bär förekommit på andra trafikmedels område. Det gör, att
jag knappast kan tro, att problemet bör tagas upp från den utgångspunkten.
Däremot är det uppenbart, att frågan örn en avvägning av alla skatter kommer
före varje år, och örn förhållandena skulle utveckla sig så gynnsamt, som en
stor del av riksdagen tydligen anser, så vill jag icke förneka, att även frågan
örn trafikskatten kan komma i ett annat läge än det vari den i år befunnit
sig.

Herr Ljungberg: Herr talman! Herr statsrådet sade att taxehöjningarna vid
järnvägarna varit så måttliga, att den trafikskatt, som nu utgår, mycket väl
kan inrymmas i dem, utan att man kan säga, att taxorna bli för höga. Med
anledning därav vill jag framhålla, att så kan man möjligen se problemet, när
det gäller SJ. Ur statens synpunkt är det naturligtvis ganska likgiltigt, örn
en viss inkomst, härleder sig ur skatt eller ur taxor för gjorda prestationer,
men denna skatt drabbar också de enskilda järnvägar, som äro kvar och som
nu åter börja kännas vid svårigheter. Att de belastas med denna skatt gör
deras ställning i konkurrensen mycket besvärlig. Man frestas nog understundom
att fråga sig, örn finansministern har ansett det vara ur vissa synpunkter bättre
att hämta erforderliga pengar skattevägen än genom direkt taxehöjning för
SJ, på grund av att skattevägen kommer det även in betydande belopp från de
enskilda järnvägarna. Trafikskatten ger 28 miljoner kronor, av vilka 23 miljoner
komma från SJ och 5 miljoner från de enskilda järnvägarna. Men dessa
5 miljoner kronor, som tagas ut av de enskilda järnvägarna, försämra otvivelaktigt
dessa järnvägars ekonomi, vilket gör dem mogna för förstatligande litet
billigare och litet tidigare än som egentligen vöre nödvändigt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till det av herr Ljungberg under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets memorial, nr 51, angående ersättning åt av utskottet
vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

112

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Motioner
rörande storflygplats
invid
Stockholm.

första lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nied förslag till lag om användande av statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter; samt

första särskilda utskottets memorial nr 3. angående ersättning till kanslipersonalen
hos första särskilda utskottet m. fl.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 9.

Föredrogs budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Deputerades hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 205, i anledning av väckta motioner
angående framläggande för riksdagen av förslag till anläggande av en storflygplats
invid Stockholm m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Elon Andersson och Lindblom (1:123) och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Ståhl (11:232), hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag till anläggande av
en storflygplats invid Stockholm snarast måtte föreläggas årets riksdag.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Kållman och friherre Beck-Friis (1:124) och den andra inom
andra kammaren av herr Dickson m. fl. (11: 231), hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t snarast ville för
riksdagen framlägga förslag örn anläggande av en storflygplats.

Härjämte hade i en inom första kammaren av herr Nils Elowsson väckt
motion (1:2) föreslagits, att riksdagen måtte besluta att, innan något beslut
fattades örn anläggandet av ett storflygfält vid Stockholm eller annorstädes,
utredning måtte företagas rörande detta flygfälts förläggande i sydligare del
av landet och där det kunde utföras till avsevärt lägre kostnad än den, vilken
angetts som nödvändig för ett flygfält i närheten av huvudstaden.

Utskottet hemställde,

I. att motionen I: 2 icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 123 och II: 232 samt
1:124 och 11:231, i skrivelse till Kungl. Majit giva tillkänna vad utskottet
i sin motivering anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Lindström, Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Hesselbom, Mårtensson,
Hall och Hoppe, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att motionen I: 2 icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 123 och II: 232 samt I: 124 och II: 231 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

2) av herr Rubbestad, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Dickson: Herr talman! I det läge, som frågan nu har kommit, är det
ju egentligen icke mycket att orda örn, utan man får väl antaga, att riksdagen
godkänner utskottets förslag. Jag vill emellertid deklarera, att jag icke är be -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

113

Motioner rörande stor fly g plats invid Stockholm. (Forts.)
låten med detta förslag, och jag skall helt kort och gott föredraga det yrkande,
som jag hade tänkt borde lia varit det riktiga, men som av formella skäl icke
kail framställas. Det skulle vara i punkten II: »att riksdagen må, i anledning
av motionerna I: 123 och II: 232 samt I: 124 och II: 231, bemyndiga Kungl.
Maj :t att snarast vidtaga åtgärder för anläggande av en storflygplats vid
Halmsjön». Nu går det som sagt icke att framställa detta yrkande. Jag hade
på ett tidigare stadium tänkt yrka återremiss till utskottet, för att utskottet
skulle få tillfälle att begagna sin inititivrätt att framställa ett mera positivt
förslag, men även detta måste förfalla, sedan första kammaren godkänt utskottets
förslag. Nu äro vi alltså i den situationen, att örn under sommaren
fjällen skulle falla från regeringens ögon, och man skulle få klart för sig, att
ett igångsättande av arbetena vore önskvärt, detta icke låter sig göra, därför
att riksdagen icke kan höras. Jag fick ett ögonblick den idén, att denna fråga
skulle kunna komma upp i samband med det annonserade sommarsammanträdet,
då det ryska avtalet skall diskuteras. Men vid närmare eftertanke finner man
ju, att även det måste förkastas, så att vi få ju då vänta till höstriksdagen
och hoppas, att regeringen då finner lämpligt att lägga fram förslaget.

Jag skall helt kort ge några små glimtar ur ärendets lidandes historia.
Det väcktes ju i mitten av januari två motioner, som gingo ut på att man
skulle skriva till regeringen och be regeringen framlägga förslag för riksdagen.
Man hade då den uppfattningen, att en proposition skulle komma och att dessa
motioner skulle kunna tjäna som ett stöd åt regeringen, så att regeringen skulle
känna sig ändå mera benägen att lägga fram en proposition. Utskottet dröjde
mycket länge med behandlingen av ärendet. Då jag som motionär intresserat
frågade i statsutskottet varför man dröjde, fick jag det beskedet, att det antogs
såsom en möjlighet, att det ändå skulle komma en proposition längre fram.
Jag tycker, att det är anmärkningsvärt, att en så betydande och mäktig församling
som statsutskottet har så dålig kontakt med regeringen, att man icke
kunde få klart besked. Jag hade själv vid något tillfälle träffat kommunikationsministern,
och han hade då klart sagt ifrån, att det icke skulle bli någon
proposition, därför att det vore för dyrt, och jag förstod mycket väl redan
då, att finansministern var tveksam, då det gällde att föreslå riksdagen att
bevilja anslag till så stort belopp.

Nu hade jag tillfälle att höra finansministern i första kammaren, då ärendet
för en nu ganska lång tid sedan behandlades där. Han anförde då — jag
kunde i varje fall utläsa detta av hans anförande — att regeringen i sin
helhet egentligen hade varit betänkt på att lägga fram proposition i frågan
men att det stött på betänkligheter ifrån finansministerns sida. Om detta är
naturligtvis, som jag nyss antydde, ingenting att säga. Det är ju klart att
finansministern på grund av det läge, i vilket statsfinanserna befinna sig,
inte gärna tar på sig några extra utgifter. Finansministern hänvisade i första
kammaren till att en utredning var igångsatt, som eventuellt skulle kunna ge
besked, huruvida företaget som sådant skulle kunna bära sig ekonomiskt. Jag
vill fråga: väntade man sig verkligen inom regeringen något påtagligt resultat
av den utredning, som tillsattes helt nyligen? Måste ändå inte en sådan
utredning, även örn den göres av framstående ekonomiska experter, bli mycket
subjektivt betonad och i hög grad byggd på antaganden? Läget är väl, örn
man skulle fila bort alla biomständigheter, faktiskt detta: skola vi ändå inte
förr eller senare här i landet få en stor flygplats, som kan taga emot flygplan
utav den storleksordning, som komma att gå på de stora interkontinentala linjerna?
Man frågar sig då: blir det billigare att vänta med att anlägga ett
sådant flygfält? Utredningen drager ju också kostnader. Det kan väl också

Andra kammarens protokoll 194G. Nr SO. 8

114

Nr 30.

Fredagen den ''28 juni 1946 em.

Motioner rörande storf!ytjplats invid Stockholm. (Forts.)
ifrågasättas, om inte de kronor, som i ett senare skede komma att nedläggas
på denna flygplats, komma att lia ett lägre värde än de vi lia i dag oell alltså
måste bli flera.

Jag undrar om inte statsutskottet, som ganska förstrött Ilar behandlat detta
ärende och som i ganska dunkla ordalag har framfört sina uppfattningar, ändå
inte har kommit en smula på efterkälken vid bedömandet av dagsläget. Snart
sagt varje minut göras nu uppfinningar på flygets område. Varje dag gör
tekniken framsteg på detta område. Man började tala om hastigheter på inte
1 000 kilometer i timmen utan 2 000 oell 3 000 kilometer såsom en icke omöjlig
franitidsutveckling. Vi stå nu här i Sverige inför risken att tiden skall gå
ifrån oss på detta trafikområde.

I utskottsutlåtandet förekomma två reservationer, den ena avgiven av min
landsman och trätobroder Axel Rubbestad. Den är blank, och jag förmodar att
man, örn han varit här, skulle något senare finna honom i finansministerns
armar liksom i fråga örn kortvågssändaren på sin tid. De övriga reservanterna
säga inte mycket. De tala örn att de helt och hållet lita på att regeringen sköter
denna sak och anse att det blir tillräckligt bra då. Utskott.smajoriteten däremot
talar om — men som jag nyss nämnda i rätt dunkla ordalag — att ett
»uppskjutande av ställningstagandet till frågan örn en flygplats av interkontinentala
mått synes utskottet för vårt land innebära vittgående och måhända
oreparabla konsekvenser». Utskottet säger sig vidare dela »motionärernas
uppfattning att ifrågavarande spörsmål snarast möjligt bör bli föremål för
statsmakternas prövning». När man rör sig inom ett område, där utvecklingen
rider så snabbt som bär är fallet, kan man med fog fråga sig: vad betyder
snarast? Årydet så sent som i höst? All expertis på detta område sitter i dag
liksom på nålar och väntar på att någonting skall kunna bli gjort genast.
Nu kan ingenting ske förrän i höst. och vi få väl hoppas att detta inte medför
de oreparabla konsekvenser, som utskottet fruktar.

Men i höst måste arbetet på detta flygfält igångsättas. Vi ha gjort beställningar
på flygmaskiner, som knappast kunna gå ned på våra fält, utan
i stället få gå till ett annat land.

Jag skulle i detta sammanhang vilja föra in i diskussionen det nationella
moment, som ligger i att vårt land tidigare har ansetts vara ett föregångsland.
Vi ha sluppit kriget och vi kunna knappast säga oss att vi inte ha råd att
bereda oss möjligheter att vara med i det internationella och det interkontinentala
trafiksystemet. Det har sagts att andra ting måste gå före, att pengarna
behövas till sociala åtgärder. Ja, det är möjligt att vi ha råd med dessa
sociala åtgärder i dag, men är det säkert att vi kunna följa med i den sociala
utvecklingen, örn vi inte också följa med i den tekniska utvecklingen och där
hålla oss i främsta ledet såsom förut har varit fallet?

När Bergslagernas järnväg en gång byggdes — detta kanske kammaren inte
känner till — så var detta företag under de femton första åren mycket bekymmersamt
i ekonomiskt avseende och vållade sin styrelse många gråa hår. Bergslagsbanan
bär blivit en god affär. Det är möjligt att också ett storflygfält
kan komma att löna sig. Men säkert är det inte, och ingen, inte ens en utredning
sådan som den som nu är tillsatt, kan i dag försäkra att det blir en
god affär, och inte heller att det blir en dålig affär. Det måste, som någon
talare i första kammaren uttryckte sig, härvidlag bli åtskilligt av tro och
subjektiv bedömning. Det måste nog under alla förhållanden bli fråga örn en
spekulation i detta fall.

Herr talman! Jag har kanske redan sysslat för länge med denna fråga. Jag
bär icke något annat yrkande att ställa, än örn bifall till utskottets förslag, hur
gärna jag än hade velat annorlunda. Det är möjligt att jag kommer att ta

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

115

Motioner rörande storflygplats invid Stockholm. (Forts.)
kammarens tid i anspråk för någon replik senare. Jag skall nöja mig med varl
jag nu Ilar anfört och som sagt tillåta mig att j^rka bifall till utskottets förslag.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag skall vid denna sena timme inte upptaga
någon lång debatt i denna fråga. Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
förslag och reservanternas är ju inte heller så synnerligen stor. Såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna anse att ett storflygfält bör komma till stånd
förr eller senare. Yar detta storflygfält sedan skall läggas blir väl en fråga
som får avgöras vid ett senare tillfälle.

Men när det sedan gäller frågan, om arbetet med anläggandet av ett storflygfält
skall forceras eller inte, gå meningarna isär. Reservanterna anse att det är
mindre välbetänkt att under nu rådande läge med brist på arbetskraft och
materiel sätta i gång med ett så omfattande arbete som byggandet av ett storflygfält.
Det råder brist på arbetskraft inom industrien, det råder brist på
arbetskraft och material inom byggnadsverksamheten. Jag tror att det även
förekommer en viss arbetskraftsbrist även inom vägväsendet. Det har uppgivits
ifrån arbetsmarknadskommissionen, att industrien för närvarande skulle kunna
bereda sysselsättning åt ytterligare 45 000 arbetare. Det finns emellertid ingen
möjlighet att anskaffa tillräckligt med arbetskraft. Det är med hänsyn till
dessa förhållanden som vi reservanter inte ha kunnat underlåta att ställa den
frågan: varifrån skall arbetskraften tagas till detta flygplatsbyggande? Skola
vägarbetena ytterligare inskränkas med resultat att vägarna komma att bli helt
och hållet ofarbara för motortrafiken, eller skola vi knappa in på arbetet inom
byggnadsindustrien med det resultatet att det kommer att uppstå en omfattande
brist på bostäder? En sådan brist har som bekant redan länge gjort sig gällande.
Men skall arbetet på detta område ytterligare inskränkas, kommer helt
naturligt denna brist att än mera öka. Med hänsyn till dessa faktiska förhållanden
anse reservanterna, att arbetet med anläggandet av ett storflygfält inte
bör forceras i alltför hög grad.

Reservanterna kunna inte heller finna att en särskild skrivelse till Kungl.
Majit i denna fråga är erforderlig. Frågan örn anläggandet och utbyggandet
av denna flygplats är som bekant redan föremål för en omfattande utredning,
och örn jag inte är fel underrättad kommer det inte att dröja så synnerligen
länge förrän utredningsmännen komma att framlägga sitt förslag. Med hänsyn
härtill måste man väl ändå säga sig, att det är ganska opåkallat med en särskild
skrivelse till Kungl. Majit i detta ärende. Jag har, herr talman, den bestämda
uppfattningen, att regeringen kommer att ta initiativ till anläggande
av ett storflygfält så snart detta är möjligt med hänsyn till tillgången på arbetskraft
och material.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall be att med några
ord få beröra hur utskottet ser på denna fråga. Jag vill från början framhålla
att utskottet med sitt utlåtande och sitt yrkande inte har velat göra en beställning
på ett förslag hos regeringen utan endast, som utskottet också uttalat i
slutet av sitt utlåtande, velat »giva uttryck åt sin uppfattning att statsmakterna
snarast möjligt synas böra taga ställning till frågan örn utbyggandet av
ett storflygfält». Därtill har emellertid utskottet fogat följande: »Därvid bör
givetvis även hänsyn tagas till det statsfinansiella läget samt tillgången på
arbetskraft och materiel.» Vad utskottet där sagt står enligt min mening i full
samklang med de direktiv som kommunikationsministern givit de senast tillsatta
granskningsmännen.

116

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Motioner rörande stor flygplats invid Stockholm. (Forts.)

Det är riktigt, som herr Mårtensson nämnde, att skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning inte är så stor. Såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna äro positivt inställda till frågan. Man kan kanske
säga, att utskottets förslag är en nyans mera positivt beträffande behovet av
ett storflygfält. Man kan nog också säga att utskottets hemställan att i skrivelse
till Kungl. Majit giva till känna vad utskottet anfört är ett tecken på
en mera positiv inställning.

Huvudfrågan i detta sammanhang är: vilken betydelse kommer flyget att få
som kommunikationsmedel under den närmaste framtiden? Ingen kan förutsäga
den kommande utvecklingen, men säkerligen stå vi inför en alltmer stegrad
trafik i luften och inför en utveckling mot användande av allt större flygplan.
Örn detta är riktigt, vilket det tämligen säkert är, gäller det för vårt land
att rusta sig för att möta en sådan utveckling. Det geografiska läget torde erbjuda
möjlighet för vårt länd att bli en trafikknutpunkt och en genomfartsstation
i lufttrafiken. Våra nuvarande flygfält äro inte tillräckligt stora för
detta ändamål och kunna knappast utbyggas till erforderlig storlek. Det är
bekant att Silas nyinköpta flygplan inte kunna gå ned på något av da flygfält
vi för närvarande ha i landet. Man är väl tämligen allmänt ense örn att ett
blivande storflygfält skall ligga i Stockholms närhet. Enligt det senast framförda
förslaget skulle detta flygfält läggas vid Halmsjön. Det kommer i så fall
enligt min mening att ligga litet för långt ifrån Stockholm. Jag vet inte örn det
finns möjligheter att komma närmare, men det skulle vara ömkligt örn så
kunde bli fallet. Jag hoppas att den nya utredningen vid sina överväganden
åtminstone gör ett försök att komma till förmånligare resultat med hänsyn
till placeringen.

Yi ha i utskottsutlåtandet erinrat örn behovet av större flygfält även på vissa
andra platser. Yi ha därvid närmast haft Skåne och Göteborg i åtanke. Frågan
örn anläggande av flygfält även på andra platser bör inte bli bortglömd eller
skjutas på framtiden, även örn Stockholms flygfält måste gå i första hand.
Jag vill som min mening uttala att det hade varit önskligt, att man hade kunnat
få en bättre överblick över läget beträffande samtliga utbyggnadsplaner i detta
sammanhang. I föreliggande ärende, således i fråga örn anläggandet av ett
storflygfält, har regeringen enligt utskottets förslag fullt fria händer såväl när
det gäller avvägningen av angelägenheten härav gentemot andra uppgifter
som i fråga om tidpunkten för ståndpunktstagandet.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hall: Herr talman! När det gäller en anläggning, som kostar över
hundra miljoner kronor och som med nödvändighet måste planeras ganska noga
och det därtill redan pågår en utredning, som såvitt jag förstår påskyndar sitt
arbete så mycket som omständigheterna medge, är det väl ganska tveksamt
örn man kan åstadkomma några förändringar i fråga örn takten vid förverkligandet
av detta projekt med en riksdagsskrivelse av det innehåll som statsutskottet
nu föreslår.

Även ett luftburet fortskaffningsmedel måste ju ha en landningsplats på
marken. Jag tror att det, särskilt med anledning av herr Dicksons anförande,
är skäl att erinra örn att man tyvärr är tvungen att hålla sig på marken även
när det gäller att ordna för flygets hemvist och behov. Men eftersom man
inte vet var någonstans på marken detta flygfält skall byggas, är det Ami
ändå skäligen onödigt att komma med en pekpinne till dem som gno så mycket
de orka för att komma underfund med var flygfältet skall ligga. De
som ha sysslat med denna utredning ha, såvitt jag förstår, ingenting försummat.
Det är offentligt bekant Arnd de lia uträttat. Den erinran som de nu

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

117

Motioner rörande storflygplats invid Stockholm. (Forts.)
skulle få att gå litet fortare fram har jag betraktat som i hög grad omotiverad.
Detta är kanske den närmaste anledningen till att jag har anslutit mig
till den reservation som föreligger.

Det är alldeles onödigt och förresten alldeles för sent på dygnet att taga
upp någon diskussion örn flygets framtid. Det kan råda delade meningar
även örn den saken. Jag tvivlar inte alls på att vi äro tvungna att bygga
ett flygfält av ungefär den omfattning och kapacitet, som man här har tänkt
sig. Jag är däremot inte så förfärligt optimistisk beträffande möjligheterna
att göra denna anläggning ekonomiskt bärande. Det kan tänkas att även andra
kommunikation smedel i framtiden få en starkare ställning gentemot flyget
än vad de för närvarande förefalla att ha. Detta beror i viss mån på att den
trafik som uppehålles av dessa trafikmedel, icke minst inom Europa, för närvarande
är lamslagen eller avsevärt försvårad på grund av krigets härjningar.
Det tjänar ingenting till att nu taga upp en diskussion om den saken. Vi veta
allesamman att vi måste, med större eller mindre entusiasm, ansluta oss till
tanken på att bygga ett flygfält, och vi veta också att förslag örn att bygga
ett sådant kommer att framläggas av Kungl. Majit, så snart erforderliga förberedelse-
och utvidgnings arbeten äro fullbordade.

Man kanske även kan anlägga andra synpunkter på en riksdagsskrivelse
av det slag som utskottet föreslår. Vi befinna oss nu i en alldeles utpräglad
högkonjunktur. Vi skola inte vara blinda för att vad vi göra här i kammaren
även i sådana ting, som inte gälla ett omedelbart anslagsbeviljande, kan ha
en viss betydelse för hur denna konjunktur förlöper. Örn vi för varje riksdag
plocka in i Kungl. Maj:ts kansli något hundratal skrivelser med krav på
stora anläggningar, som enligt riksdagens mening skola förverkligas i mycket
snabb takt, kan detta inte gärna verka på något annat sätt än att alla de
människor, som lia möjlighet att utföra några tjänster i samhället, som lia
material av något slag att sälja eller som lia någon naturtillgång som de
förvalta, få den uppfattningen, att de svenska statsmakterna nu ha den inställningen,
att här skall allting till varje pris forceras, här kommer aldrig att
ges rum för någon återhållsamhet beträffande prissättningen, här finnas obegränsade
möjligheter att hålla det nuvarande höga prisläget. Jag tror inte
att en inställning från riksdagens sida, som ger anledning till alla dessa antaganden,
är riktig, örn man vill att priserna skola sjunka och man i varje
fall vill utöva en återhållande inverkan på de krafter, som verka i prisstegrande
riktning.

Jag vet att en sådan erinran omedelbart mötes av den invändningen, att det
är så dags att säga detta nu på riksdagens sista dag, när vi ha skrivit till
Kungl. Maj :t örn så många ting och behandlat så många anslag med stor välvilja.
Men, herr talman, jag tror att det är en viss skillnad vilka krav och
vilka anslag det gäller. När vi nyligen bifallit ett förslag örn utbyggnad av
Norrbottens järnverk, så måste åtminstone jag betrakta detta som ett viktigt
led i strävandena att inom en nära framtid och på ett bättre sätt ordna vår
folkförsörjning och måhända på ett viktigt område bringa ned kostnaderna
och underlätta våra försörjningsmöjligheter. Ingen kan påstå att det projekt
vi här stå inför med samma säkerhet leder till något resultat. Det är därför,
såvitt jag förstår, inte väl förenligt med den ansvarskänsla, som man i
riksdagen bör känna för vår ekonomiska politik, att här sätta ytterligare en
liten motor bakom alla de andra krafter som verka i prisstegrande riktning.
Jag tror att även dylika synpunkter böra beaktas när det gäller större anläggningar.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Lindström
m. fl. avgivna reservationen.

118

Nr 30.

Fredagen den 2S juni 1946 em.

Motioner rörande stor fly g plats invid Stockholm. (Forts.)

Herr Andersson i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! dag vet inte varifrån herr Hall har fått att utskottets
förslag skulle vara en pekpinne åt regeringen. Det ha vi aldrig åsyftat inom
utskottet. Vi ha endast velat uttala vår mening, och det ha vi rätt till.

Jag vill vidare säga, att det förefaller mig som om herr Hall skulle komma
med val tvärsäkra omdömen. Jag tror inte vi behöva råka in i de fruktansvärda
faror som herr Hall utmålade, om vi besluta en skrivelse till Kungl.
Majit i detta ärende.

Herr Dickson, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag delar herr Halls uppfattning att tiden inte är läglig
för att sätta i gång med byggandet av detta flygfält. Jag skulle ha varit
mycket glad om flygfältsfrågan hade kommit upp vid en tidpunkt, då den
ekonomiska utvecklingen gestaltat sig helt annorlunda än nu. Det besvärliga
i den nuvarande situationen är ju, att saken är så brådskande. Här sitter
det folk i Sjidamerika och överallt på jorden och räknar och planerar och
frågar sig: skola vi lia en flyglinje, som slutar i Stockholm eller skola vi
lägga den någon annanstans? Det är ett avgörande, som kan hänga på dagar

— jag hoppas att det inte är så — eller i varje fall månader. Jag tror inte
att herr Hall skulle vara så glad, örn han, låt oss säga om tio år, finner att
vi då ha konstruerat ett storflygfält, som ligger där fixt och färdigt men
utan någon trafik och att Sverige genom sin försumlighet och genom att inte
passa på tiden har försuttit de chanser som landet annars skulle ha haft.

Herr Hall erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Oberoende av vad riksdagen i dag beslutar lär det förhålla sig
på det sättet, att ingen vare sig från Sydamerika eller något annat håll kan
landa på denna flygplats förrän tidigast örn fem, sex år. Man kommer alltså att
få sitta och vänta mycket länge, vad vi nu än besluta.

De synpunkter, som jag anfört rörande verkningarna i ekonomiskt avseende
av byggandet av detta flygfält, ha däremot i viss mån aktualitet för de
närmaste månaderna. Men flygfältet kommer att byggas lika fort vare sig
vi besluta örn en skrivelse till Kungl. Majit i dag eller inte. Men örn vi undvika
att skriva, så har den svenska riksdagen markerat, att det i ekonomiskt
oroliga tider är skäl att visa en viss sans.

Härpå anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är antagligen onödigt att jag i natt talar örn samma sak som jag redan bär
haft anledning framföra i första kammaren och som för övrigt genom pressen
blivit välbekant, nämligen den återhållande inverkan som jag försökt att utöva
i fråga om denna flygplatsanläggning.

Jag skall börja med att instämma i herr Dicksons ord örn att det är riktigt
att inom regeringen den meningen varit allmänt företrädd, att en storflygplats
förr eller senare nog bör komma till stånd. Men det har inte varit på det
sättet att regeringen i övrigt skulle ha velat forcera denna fråga, under det att
jag ensam velat hålla igen. Det har i stället varit gemensamma överläggningar
och en gemensam tveksamhet inom regeringen. Örn jag där representerat kanske
en större tveksamhet än åtskilliga andra, så är detta inte enbart beroende på
den särskilda uppgift, som jag ju måste anse mig lia att tala försiktighetens
ord i sådana sammanhang, utan detta hänger säkerligen även samman med

— det erkänner jag — den i allmänhet något kritiska inställning som jag haft,
inte till flyget men jag skulle vilja säga till flygentusiasterna.

Fredagen den 28 juni 194fi em.

Nr 30.

119

Motioner rörande stor fly g plats invid Stockholm. (Forts.)

Ända sedan vårt svenska flyg började utveckla sig bär jag därför fått spela
rollen av att ständigt och jämt fråga flygets representanter: är detta ekonomiskt
betingat eller icke? Jag tror inte att någon som hört diskussionerna om
flyget kan komma ifrån det intrycket, att folk, som i vanliga fall äro mycket
försiktiga i fråga örn ekonomiska investeringar, plötsligt bli frikostiga när det
gäller flyget. Beträffande stora ekonomiska företag bruka dessa personer påyrka,
att vi först måste grundligt utreda och se örn ett visst projekt är ekonomiskt
bärigt. Detta gäller inte minst personer, som när det gäller statsföretag
bruka tala för att man skall vara ytterligt försiktig och ha den fastaste grund
att stå på, när man lägger ut miljoner. Det förefaller mig emellertid som örn
samma personer, när det gäller en sådan sak som flyget, faktiskt lämna all
denna ekonomiska hänsyn åsido och av någon slags romantisk kärlek till
detta nya och fantasieggande kommunikationsmedel helt enkelt sätta det i en
annan kategori än andra företag. Detta bär gjort att jag — jag kan gärna säga
det — under ganska många år har fått ställa mig kylig i dessa frågor. Men
detta har inte inneburit att jag på något sätt skulle underskatta den betydelse,
som flyget har och framför allt kommer att få i framtiden.

Denna min avvisande hållning har, det vågar jag säga, inte bara haft nackdelar
med sig. Herr Dickson ville göra en liten historieskrivning och började
med sin motion vid innevarande års riksdag. Örn herr Dickson hade sträckt ut
historieskrivningen bara ett halvt eller ett helt år tillbaka, så skulle han ha
varit tvungen att erkänna, att de återhållande faktorerna varit av mycket stort
värde. Ty redan för mer än ett år sedan var all flygsakkunskap i vårt land i
stort sett ense örn att man omedelbart måste sätta i gång och bygga en storflygplats
vid Grillby. Inom dessa flygkretsar fanns det dock rätt delade meningar.
Detta medförde, att efter några månader ali sakkunskap, som tidigare förordat
Grillby, ändrat åsikt och förklarade att Grillby inte kunde komma i fråga,
utan det skulle i stället vara Väsby. Denna hastiga ombytlighet medförde,
att man inom samlingsregeringen ställde sig tveksam även till Väsby-alternativet.
Jag kan gärna erkänna att jag därvidlag spelade en viss roll.

Vad har nu följden blivit av detta dröjsmål? Jo, nu säga alla människor,
att varken Grillby eller Väsby kan komma i fråga, utan nu är Halmsjön det
enda täkbara alternativet. Det sista var riktigt ända till dess jag just nu hörde
herr Andersson i Malmö säga, att han hyste en viss tveksamhet örn huruvida
Halmsjön skulle vara det riktiga alternativet. Jag frågar mig då: om detta
är uppfattningen inom utskottsmajoriteten, hur kan man då vänta sig, att man
till höstriksdagen skall ha fullständig klarhet örn både att vi skola bygga
storflygplatsen och alt den skall liggga just vid Halmsjön?

Örn man sålunda på grund av dessa uppskov förmodligen kommer till bättre
resultat än vad man skulle kommit till med större forcering, så har man även
på en annan punkt, enligt min mening, placerat in frågan i ett större och riktigare
sammanhang. De som närmast ha tänkt på storflygplatsen, d. v. s. en
atlantflygplats, ha haft ett relativt svagt intresse för övriga flygplatser inom
landet. Det är först genom den besinning, vilken åstadkommits genom de återhållande
krafterna, som man har kommit fram till att man måste se frågan
örn den interkontinentala flygplatsen i samband med våra möjligheter att även
tillgodose andra flygplatser i landet. Denna fråga skall nu utredas av ilen
sittande flygplatsutredningen. Detta är den andra vinsten av att man inte forcerat
frågan örn storflygplatsen.

Vilken är då den tredje vinsten av detta dröjsmål? Jo, den är att man även
på det håll bland flygets mest entusiastiska representanter, där man från
början förutsatt såsom självklart att flygplatsen skulle bekostas av skattemedel,
på grund av tveksamhet på annat håll tvingats komma fram till den

120

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Motioner rörande storflygplats invid Stockholm. (Forts.)
synpunkten, att det är möjligt att även en flygplats kan bära sig. Dessa talesmän
för flyget lia således i fråga om flyget pressats fram till den uppfattning,
som vi alla lia i fråga om andra trafikmedel, nämligen att vi skola se till att de
olika trafikmedlen verkligen bära sina egna kostnader. Det är detta som den
nuvarande kommunikationsministern tagit fasta på. Därför Ilar lian satt till
denna nya utredning, som helt enkelt skall undersöka, örn flyget kan göras
bärande även i det hänseendet, att det inte bara bär vissa driftkostnader utan
även de fasta kostnaderna helt eller delvis.

Herr Dickson sade nu, att det väl inte är troligt att denna utredning kan
komma till något resultat att bygga på, ty i detta fall gäller det att tro. Ja,
jag vill inte förneka betydelsen av vare sig fantasien eller låt mig säga en
ibland på vissa ovägbara skäl grundad tro. Dessa förhållanden kunna Ira en
viss betydelse även i ekonomiska, sammanhang. Men att i detta fall göra jämförelser
med järnvägarna, som från början icke buro sig, är väl ändå att pressa
jämförelsen väl långt? När vi började bygga järnvägar i vårt land. hade vi
erfarenhet av hur järnvägar kunde utveckla sig. Det var väl ändå en helt
annan och fastare grund vi hade att stå på beträffande det kommunikationsmedlet^
Vi få komma i håg, att flyget så tillvida skiljer sig från andra kommuikationsmedel,
att det i ytterst liten utsträckning hittills kunnat vara ett
trafikmedel för gods. Flyget är i grund och botten ett trafikmedel för personer.
Detta gör, att man inte kan komma ifrån att flyget från rent ekonomiska
synpunkter fortfarande står ganska mycket närmare vad jag skulle vilja kalla
för sådana ting, som behövas för en höjning av vår konsumtionsstandard, än
allt det som innebär grundvalen för hela det produktiva livet.

o Inte heller den olikheten skall dock pressas för mycket. Men det är faktiskt
så, att flyget, örn jag bortser från dess roll i icke ekonomiska sammanhang,
fortfarande har sin främsta betydelse för att påskynda de personliga förbindelsenia.
I den mån dessa, personliga förbindelser verkligen kunna ha en väsentlig
betydelse för det ekonomiska livets utveckling är flyget ett led i den
ekonomiska politiken. Men därom är det väl ändå ganska svårt att ännu uttala
några bestämda omdömen.

Den nyligen tillsatta utredningen bär emellertid icke igångsatts för att man
skulle söka komma fram till några säkra resultat i fråga om flygets framtid.
Med denna utredning avses i första hand att åstadkomma en, låt mig kalla det
för översyn och överbearbetning av de förslag, som kommit från luftfartsmyndigheten.
J;ag måste erkänna, att dess förslag verkade så överraskande gynnsamma
i sina förutsättningar i fråga örn möjligheterna att ta ut avgifter,
att vi inom regeringen ansågo det nödvändigt att låta ytterligare några kritiska
ögon granska de gjorda beräkningarna. Det var nämligen fråga örn att eventuellt
fördubbla eller flerdubbla start- och landningsavgifter för flyget. När
förslag i sådan riktning tidigare framförts, har det alltid hävdats, att man i vårt
land inte kunde lägga orimligt höga avgifter på flyget. Ty detta skulle betyda
att utlandet — detta utland, vars omdöme och intresse man här tillmäter så
oerhörd betydelse — kommer att säga, att till Sverige kan man inte fara, ty där
är alldeles för dyrt att starta och landa o. s. v. Alltså, det var bl. a. för att
bedöma huruvida detta förslag örn att ta ut dessa högre avgifter verkligen
var ekonomiskt försvarligt som denna utredning tillsattes. Jag tror att utredningen
på den punkten verkligen kan komma till ett resultat.

Jag skall här nu bara tillägga ett pär saker i fråga örn hela den ekonomiska
politiken, som jag tror att det är skäl att erinra örn. Varje budgetpolitik är en
politik med mycket begränsad horisont. Det är ett bokhålleri, som man kan se
ned pa, örn man mil hålla sig till de stora vyerna. Men bokföring är nödvändig
för varje enskild, som vill se till att inkomster och utgifter gå ihop. Detsamma

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

121

Motioner rörande stor fly (/plats invid Stockholm. (Forts.)
gäller även för staten. Så länge man håller sig till de trångt budgetära synpunkterna,
måste man fråga sig, hur man skall få inkomster och utgifter att
balansera.

Jag skall inte här taga upp frågan örn en underbalansering av budgeten.
Jag behöver inte erinra örn, att inte minst den del av riksdagen, som ganska
enhälligt tycks stå på den positiva sidan i fråga örn att forcera storflygplatsbygget,
är mycket intresserad av att budgeten måste balanseras. Det betyder,
att alla utgifter, som inte äro i kommersiell mening räntabla, skola täckas av
verkliga inkomster, d. v. s. skattemedel. Det är att lägga märke till, att hela
den föregående diskussionen örn storflygplatsen rört sig örn möjligheten att
finansiera detta projekt med skattemedel, och så länge man håller på den utgångspunkten,
så länge kommer kostnaden för storflygplatsen, lika väl som
andra kostnader, vilka de än må vara, att få vägas mot andra utgifter, som
skola täckas med skattemedel på driftbudgeten.

Jag bar hört, det har sagts offentligt, att det är en absurd tanke att säga att
storflygplatsen, som kostar så och så många miljoner, skall tävla med de sociala
utgifterna. Den tanken är inte mera absurd än den, som måste vara genomgående
vid uppgörandet av varje budget, att alla utgifter som icke äro av kommersiellt
räntabel natur och som skola finansieras av skattemedel, måste
trängas inom det begränsade område, som anges av våra skatter. Jag får uppriktigt
förklara, att örn 50 miljoner eller 100 miljoner kronor under några år
skola tågås av skattemedel för att bygga en storflygplats, så kan det icke ske
med de förutsättningar vi nu ha eller de tankar vi nu ha örn våra inkomster
under de närmaste åren. Yi kunna inte bygga detta storflygfält utan att dessa
50 eller 100 miljoner kronor tränga undan 50 eller 100 miljoner till andra utgifter,
eller 50 ä 100 miljoner som skulle lia kunnat användas till skattesänkningar.
Jag menar att det helt enkelt är konstaterande av ett faktum, att om
riksdagen vill besluta att ge ut 100 miljoner kronor för detta ändamål, som
skola tas av skattemedel, så måste en lika stor summa till andra utgifter eller
till skattesänkningar helt enkelt försvinna.

Frågan kommer emellertid i ett annat läge om en utredning skulle visa, att
vi kunna betrakta anläggningen av en storflygplats såsom en i vanlig mening
räntabel anläggning, var vi än sedan draga gränserna för detta. Då kommer
emellertid den synpunkten fram, som herr Hail underströk, att inte heller räntabla
investeringar kunna göras i hur stor utsträckning som helst och vid vilket
tillfälle som helst. De räntabla investeringarna, både statens och enskildas,
måste, särskilt i en tid som denna, vägas mot varandra. Man måste sätta upp
dem på en lista, där somliga stå högt och andra lågt. Det kommer då att bli
beroende på ett avgörande, som i sista hand får fällas av statsmakterna, hur
högt upp på denna lista man sätter anläggningen av en storflygplats under den
närmaste tiden.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att tala om, att rinder den sista
tiden inom regeringen mycket allvarligt övervägts om inte det nuvarande läget
kräver, att man i kampen mot en ny prisstegring skall göra mycket hårda ingrepp
gentemot alla slag av investeringar, även sådana investeringar som
denna kammare säkerligen skulle sätta långt före anläggningen av en storflygplats.
Det är emellertid en fråga som kommer upp vid ett senare tillfälle,
och det finns ingen anledning att taga upp den nu.

Med dessa erinringar har jag endast velat påpeka, att vi kunna komma undan
den trångt budgetära synpunkten på detta spörsmål under förutsättning att vi
kunna betrakta anläggningen av en storflygplats såsom en räntabel anläggning.
Därmed är emellertid icke problemet löst. Då kommer frågan in som
ett led i hela den allmänna investeringspolitiken, och det förefaller mig som

122

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Motioner rörande storflygplats invid Stockholm. (Forts.)
om det vore skäl för riksdagen att, såsom utskottets talesman herr Olof Andersson
nyss nämnde, när det gäller att ta ståndpunkt till denna fråga göra
en avvägning av alla de omständigheter, som man måste ta hänsyn till.

Eftersom utskottsmajoriteten så klart uttalat att regeringen har fria händer,
och att alla dessa synpunkter måste vägas mot varandra, bär jag i sak inte
mycket att invända emot utskottsutlåtandet, vilket jag hade tillfälle att säga
i första kammaren. Jag skulle bara vilja säga som jag säde i första kammaren.
att från den synpunkten är det ganska onödigt. Örn utlåtandet återigen
skulle uppfattas såsom en påstötning på en regering, som man tycker
har dröjt för länge med att komma fram med detta förslag, skulle jag inte
gärna vilja att saken uppfattades på det sättet.

Herr Dickson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det är ju sant vad finansministern nyss sade örn de olika flygplatsförslagen,
och dessutom ganska genant för sakkunskapen, att den varit så
vinglig, örn jag får använda det uttrycket. Så tillvida har idet naturligtvis
varit nyttigt, som finansministern anmärkte, att han hållit tillbaka det hela.
Jag är dock rätt säker på att finansministern inte med detta ville säga, att
ju längre man väntar, desto bättre är det. Det måste bli något avgörande, och
flygfältet måste dock ligga någonstans. För närvarande tycks ali sakkunskap
—- örn vi nu med hänsyn till dess dunkla förflutna skola fästa något avseende
vid densamma — vara fullkomligt enig örn att Halmsjön är den lämpligaste
platsen. Jag kan inte bedöma det. och jag tycker som herr Andersson i Malmö,
att platsen ligger kanske väl långt från Stockholm. Men någonstans måste flygplatsen
som sagt ligga, och kanske inte för långt hort när allt kommer omkring.

o Sedan skulle jag bara vilja tillägga, att jag tyckte det var tråkigt när jag
såg, att inte någon annan hade kunnat uppletas såsom ordförande i nyetableringsnämnden
än professor Kock, som skall sköta också den här frågan örn
storflygplatsen och som jag hade hoppats skulle ägna mycket tid åt den saken.
Den förra sysslan blir nog ganska betungande, och den kommer också, trots
professor Kocks stora arbetskapacitet, att inkräkta på hennes tid här. Jag har
även sett, att hon och hennes medkommittenter för att sätta sig in i denna
fråga önska resa till Norge och Danmark och där titta på flygplatser. Detta
kan jag förstå. Däremot har jag svårt att tro, att man skall få fram några
konkreta siffror därvidlag. Man måste bygga på antaganden örn blivande trafikintensitet
o. s. v., och det blir naturligtvis helt subjektivt.

o Beträffande finansministerns mycket intressanta ord örn budgetläget o. s. v.,
så kan han säkerligen med den skicklighet han besitter i handskandet med penningar
ordna upp detta på något sätt. Man kunde lägga upp en särskild flygplatsbudget
eller dylikt, tills man ser hur det lönar sig. Det tror jag inte erbjuder
några svårigheter för finansministern, örn han verkligen vill. Slutligen
skall jag kanske tillägga det, som en vän till mig, som sitter på stolen
nära stenograferna nyss viskade till mig, att hade finansministern uppträtt lika
vältaligt nyss innan vi beslutade örn norrbottenshistorien, så---.

Vidare anförde:

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Det är klart att man såsom finansministern
kan invända mot de flvgintresserade, att de icke vetat var de velat
ha storflygplatsen. Emellertid förefaller det som örn finansministern missminner
sig en smula. Det förelåg nämligen aldrig någon enighet i så måtto, att
all sakkunskap här i landet var enig först örn Grillby och därefter om Väsby
och nu till sist örn Halmsjön. I verkligheten förelåg aldrig någon enighet vare
sig örn Grillby eller Väsby. Flygplats utredningens majoritet uttalade sig lik -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

123

Motioner rörande stor fly (/plats invid Stockholm. (Forts.)
väl först för Grillby. Sedan ändrade sig två av ledamöterna i utredningen oell
förordade Väsby, så att detta alternativ fick majoritet. Enighet förelåg alltså
aldrig örn dessa två alternativ. Däremot föreligger numera, såvitt jag vet, enighet
inom all sakkunskap på detta område rörande Halmsjön. Detta är således det
första alternativ, varom enighet kunnat uppnås. Sakkunskapen har således
icke gått fullt så i karusell, som finansministern velat göra gällande. Jag
har ansett att det har en viss betydelse att göra denna korrigering av finansministerns
uttalande.

Det är alldeles självklart, som finansministern säger, att kostnaderna för storflygplatsen,
örn de skola tågås ur skattemedel, måste vägas mot alla andra utgifter,
som staten har att göra. Den saken är alldeles klar. Såvitt jag kunnat
förstå föreligger inom utskottet inte någon principiell oenighet örn önskvärdheten
att bygga en storflygplats. Oenighet förelåg däremot beträffande frågan,
huruvida vi iför närvarande ha råd att bygga en storflygplats. Örn alla ansett
att vi nu haft råd att bygga flygfältet, hade väl också utskottsutlåtandet
varit enhälligt.

Som jag nyss nämnde måste en investering för en flygplats vägas mot alla
andra investeringar, som vi ha att göra. Frågan bottnar till sist i en avvägning
beträffande vilka investeringar man anser vara viktigast. En dylik avvägning
är påkallad inte bara för närvarande, utan jag tror att vi aldrig komma att få
så gott om pengar här i landet, att det är komplett likgiltigt, örn vi utan vidare
anslå 80 miljoner kronor till en storflygplats och exempelvis 100 miljoner
kronor till ett järnverk. Yi få säkerligen aldrig så gott örn pengar. Vi komma alltid
att bli nödsakade att avväga de olika önskemålen. Man kommer således
alltid att ställas inför samma fråga, nämligen vilken investering man anser vara
viktigast. Med de utgångspunkter, som åtminstone ett par av reservanterna här
angivit, skulle jag närmast komma till den uppfattningen, att vi i grund och
botten aldrig få råd att bygga någon storflygplats. Vi kunna nämligen aldrig
tänka oss att vi plötsligt skulle få 80 miljoner kronor över, som vi inte visste
var vi skulle göra av. Jag har mycket svårt att föreställa mig, att en sådan situation
någonsin kan inträffa. Till och med under en depression tävla ju en
hel del nyttiga arbeten med varandra. Vi kunna ju inte ha råd till allt, utan det
måste till sist bli en bedömningsfråga vad man anser vara viktigast.

Däremot tror jag knappast, att det kan vara avgörande, örn vi kunna pressa
in dessa 80 miljoner kronor i den nu framlagda finansplanen för de närmaste
fem åren. Hedan i finansplanen förutsattes att det kan finnas s. k. indirekt
räntabla arbeten, såsom exempelvis jordbruksrationaliseringar, forskningsarbeten
o. d. Såsom redan finansministern antytt kan man inte anse det vara alldeles
uteslutet, att en storflygplats kan bli indirekt räntabel och måhända så
småningom även direkt räntabel. Flyget är ju ett kommunikationsmedel som
gått oerhört framåt på de senaste åren.

När staten för elva år sedan slöt sitt avtal med AB Aerotransport, var flyget
ett fårlus (bringande kommunikationsmedel, icke blott flygplatserna gingo
med förlust utan även själva flygbolaget. Bolaget hade en så stor förlust, att
intet privat kapital vågade satsa pengar därpå. Det fanns ingen här i landet
som ville anslå pengar till bolaget utom staten. Staten har sedan år efter år
fått betala miljoner i rena subventioner för afl företaget skulle kunna uppehålla
sin verksamhet. Subventionerna ha emellertid sjunkit mer och mer, och
för närvarande utgå inga subventioner alls. Tvärtom är Aerotransport —
jag bortser således från flygplatserna, som ju icke bära sig — för närvarande
ett mycket bärkraftigt företag. Det privata kapitalet, som ju brukar anlägga
vinstsynpunkter på sina investeringar och inte några andra synpunkter, har
också numera frångått siri uppfattning att hålla sig borta från investering

124

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Motioner rörande storflygplats invid Stockholm. (Forts.)
i flygbolag. Annars hade ju icke det nybildade flygbolaget SILA kunnat bildas
nied en aktieteckning om 24- miljoner kronor och ett obligationslån om 15
miljoner kronor, eller sammanlagt ca 40 miljoner kronor. Självfallet utgå de
privata aktietecknama, som satsat pengar i detta flygbolag, från att de skola
erhålla en skälig avkastning. Flyget har således numera kommit i en helt
annan situation, jämfört med förr i tiden.

Man har alltid brukat säga att ett kommunikationsmedel framkallar en viss
utveckling inom den bygd det genomlöper. Man kan. kanske våga hoppas att
även flyget får ett visst välgörande inflytande på vår ekonomiska utveckling,
även örn detta skulle ske indirekt. Jag kan i varje fall icke anse det vara
likgiltigt, huruvida svenska flygplan komma att visa sig på världens flygplatser
eller ej och huruvida utländska flygplan kunna komma hit eller ej.
Detta måste ha samma betydelse för det allmänna kommersiella livet, som
våra fartyg, vilka plöja världshaven och besöka hamnar i olika världsdelar. Vi
lia ju länge strävat efter att skaffa oss direkta förbindelser med yttervärlden.
Jag vill inte påstå, att sådana förbindelser äro absolut nödvändiga för att
vi skola leva. Vi lia inte alltid haft direkta förbindelser nied yttervärlden.
Det är inte så många år sedan, som en svensk, vilken skulle resa till Amerika,
måste ta färden över Köpenhamn eller Bergen eller t. o. m. över England
för att där få ett fartyg, som gick till Amerika. Det är vidare inte så länge
sedan som Köpenhamn betraktades som Mordens huvudstad. Det är dessutom
inte så länge sedan vårt lands flesta affärer gjordes över Köpenhamn och Hamburg,
därför att vi då icke hade några direkta egna förbindelser. Vi ha nu
skaffat oss sådana, då vi ansett detta vara lämpligt för vå.rt kommersiella
liv. Jag tror också att det varit synnerligen lyckligt för oss.

Jag kan således inte finna, att man bör betrakta anläggandet av en storflygplats
så pessimistiskt ur ekonomisk synpunkt, att kostnaderna härför ovillkorligen
måste tagas ur skattebudgeten. Även örn inte denna flygplats synes
kunna förräntas omedelbart, är det min övertygelse att flyget inom kort skall
kunna åtminstone bidra till förräntningen och så småningom förränta hela anläggningen.
Däremot är det självfallet att intill dess att flyget kan bära alla
dessa utgifter, måste räntorna på anläggningskapitalet gå på skattebudgeten.
Dessa räntemedel kunna emellertid icke bli så överdrivet stora, örn flygplatsen
kostar 80 miljoner kronor i anläggning. Efter en räntefot örn 3 % bli räntekostnaderna
endast ca 2,5 miljoner kronor. Denna utgift kanske vi kunna bära,
och den skulle, kanske till och med kunna pressas in under den femåriga
finansplanen, vilken ju redan visat en viss elasticitet. Helt säkert skulle denna
plan förmå sluka även denna utgift under den närmaste tiden.

Jag- hör ingalunda till de ekonomiska äventyrarna. Jag har mycket klart
för mig de följder som kunna inträffa i vårt ekonomiska liv, örn vi utan hejd
investera hur många hundratals miljoner som helst. Jag är också ense med
finansministern och herr Hall däri, att det här föreligger en viss fara för
inflation och att denna fara kanske är större nu än örn tio år. Jag anser
emellertid att anläggandet av ett storflygfält och öppnandet av direkta flygförbindelser
med yttervärlden äro så viktiga, att vi hellre böra pruta på någon
annan utgiftspost än den som beräknas för storflygplatsen.

Herr talman! Det kan med visst fog hävdas, att det i verkligheten inte
föreligger någon större skillnad mellan reservanterna och utskottet. Det skulle
vara i stort sett likgiltigt vilken av dessa båda linjer man följde. Utskottsmajoritetens
uttalande är emellertid mera positivt. Ett bifall tiil reservanternas
ståndpunkt skulle lått kunna uppfattas på så sätt, att andra kammaren
vore komplett likgiltig lör anläggandet av en storflygplats. På grund härav
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 30.

125

Motioner rörande stor fly g plats invid Stockholm. (Forts.)

Herr Boman i Kieryd: Herr talman! Jag skall vid denna sena timme inskränka
mig till att deklarera att min uppfattning inom utskottet varit den,
att vi måste ta ställning till storflygplatsen med hänsyn till den utveckling
som flyget tagit de senaste åren. Jag tror att ett uttalande från riksdagens
sida skall vara av betydelse för departementschefen i hans fortsatta handläggande
av detta ärende.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed vad överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av herr Lindström
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Mårtensson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 205, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Lindström m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvas 83 ja och 52 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ n.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

nr 253, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46;

nr 254, angående statsregleringen för budgetåret 1946/47; och

nr 255, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47; samt

andra särskilda utskottets memorial, nr 2, angående ersättning till kanslipersonalen
hos andra särskilda utskottet.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 433, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskommelse; och

nr 434, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse;

från statsutskottet:

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till civilförsvaret;

126

Nr 30.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget; nr

441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget. Ceaverken
m. m.;

nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 449, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyitidstillägg å
vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom;

från andra särskilda utskottet:

nr 447, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till folkbokföringsförordning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

från riksdagens kansli:

nr 472, angående utjämning av priserna på motorbränslen;

nr 473, angående kvalitetskontroll av vissa varor;

nr 474, angående samhällets kontroll över landets malm- och mineraltillgångar;
och

nr 475, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften; och

nr 439, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1946/47, m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 410, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn användande av statspolispersonal för vissa särskilda uppgifter.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.58 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462S20