1946. Andra kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1946:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 28.

Onsdagen den 26 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen, omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr 74 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att kronojägare och biträdande
kronojägare, med avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag, skola placeras i
lönegrad i enlighet med vad som föreslagits i den vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 62 fogade reservationen, röstar

Jrj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat, att kronojägare
och biträdande kronojägare skola vara placerade i lönegrad i enlighet
med vad som föreslagits av Kungl. Majit och utskottet.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 103 Ja och 87 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 87 Ja och 40 Nej,

vadan, då därtill lädes andra kammarens röster eller .. 103 Ja och 87 Nej,

sammanräkningen visade ........................ 190 Ja och 127 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överens stämmelse

med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollen för den 15, den 18 och den 19 innevarande juni.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Håstad till mig riktat följande
fråga:

Är statsrådet villig — med tanke på det stora intresset hos både jordbrukare
och jordsökande av klarläggande upplysningar — att vid första lämpliga tidpunkt
i någon lämplig form lämna en redogörelse för allmänheten örn hittillsvarande
praxis vid tillämpningen av den nya lagstiftningen örn koncession vid
köp av jord?

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 28. 1

Svar på fråga.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till
folkskoleseminarierna

m. m.

Svar på fråga. (Forts.)

Redan för någon tid sedan har jag uppdragit åt den befattningshavare i
jordbruksdepartementet, ''sorn har att föredraga de ärenden frågan avser, att
avfatta och på lämpligt sätt publicera en redogörelse rörande hittillsvarande
praxis vid tillämpningen av lagen den 21 december 1945 örn inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet. Enligt vad jag inhämtat torde denna
redogörelse vara att emotse under loppet av hösten 1946.

Härpå yttrade

Herr Håstad: Herr talman! När jag i riksdagens sista timme här framställde
denna fråga skedde det självfallet inte för att ta upp en jorddebatt utan endast
för att få vetskap örn huruvida herr statsrådet hade för avsikt att lämna en
redogörelse för lagens tillämpning och därigenom skapa ett fastare underlag
för den jorddebatt, som ännu pågår ute i landet. Ty det är känt och vittnat
att meningarna örn tillämpningen av denna lag fortfarande äro mycket delade.
En redogörelse av här ifrågasatt art är desto önskvärdare som lagen som bekant
är av provisorisk karaktär.

Jag vill nu endast, herr talman, framföra mitt tack till herr statsrådet för
det positiva svaret. Jag hoppas att utformningen av denna redogörelse blir
sådan, att den fyller ett håde praktiskt och principiellt behov.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 6, bevillningsutskottets
betänkanden nr 42—48 samt bankoutskottets utlåtanden nr 63—66.

§ 5.

Föredrogs första lagutskottets memorial, nr 52, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 36 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn införande av
nya rättegångsbalken, dels ock en i ämnet väckt motion.

Kammaren beslöt att redan vid detta sammanträde till avgörande företaga
detta, endast en gång bordlagda ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1946/47 till oförutsedda utgifter; och

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt,

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till folkskoleseminarierna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Majit hade i propositionen nr 242, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 12 april 1946,

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)
för riksdagen framlagt vissa förslag i fråga örn anslag till folkskoleseminarierna
m. m.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft ett antal inom
kamrarna väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Wahlund m. fl. (I: 336) och den andra inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl. (II: 513) hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att Kungl. Maj :t måtte för årets höstriksdag lägga
fram förslag örn ett särskilt lönetillägg på 500 kronor per år att utgå till
folkskollärare och småskollärare anställda vid skolor av B 2- eller B 3-form
samt vid mindre folkskolor och vissa b-skolor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag samt med avslag
å motionerna I: 335 och II: 514 fatta vissa under punkterna 1—14 närmare
angivna beslut angående anslag till folkskoleseminarierna m. m.;

II. att motionerna I: 17 och II: 10 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 336 och II: 513 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson,
Gränebo, Gustav Emil Andersson, Törnkvist, Svensson i Grönvik och
Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. (= utskottet);

II. (= utskottet);

III. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 336 och II: 513, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
utredning i av reservanterna angivna avseenden samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Tillsammans med några andra ledamöter
av statsutskottet har jag undertecknat en reservation, fogad till det
utlåtande som nu ligger på riksdagens bord.

I huvudfrågan, som gäller anordningar för att på grund av den stora lärår -brist som råder få flera lärare utbildade, har utskottet varit enigt. Jag vill i
det sammanhanget endast påpeka att när vi på Kungl. Maj :ts förslag förordat,
att ett större antal lärare utbildas för den 2-åriga än för den 4-åriga linjen,
har detta inte berott på att vi inte liksom tidigare skulle hålla på den 4-åriga
linjen såsom grundläggande för folkskollärarutbildningen, utan motivet såväl
för Kungl. Maj :t som för utskottet har varit, att man på den vägen kommer
fortare fram då det gäller utbildning av lärare, som vi för närvarande ha sådan
brist på. Jag vill ytterligare endast tillägga att det är beklagligt att riksdagen
minskade denna utbildning i den utsträckning som skedde för några år
sedan. Det höjdes varnande röster då, men man ville inte höra på det örat den
gången. Nu är situationen högst allvarlig, och det förslag som här föreligger
utgör ett försök att kunna tillgodose det behov som uppstått.

Så långt, herr talman, äro vi alla ense, Den punkt, i fråga örn vilken vi delat
oss i utskottet, gäller ett slags förmån för de lärare, som undervisa ute i
periferien och i de lägre skolformerna. Kungl. Maj:ts förslag går ut på att
man skall ta bort karenstiden — alltså de två åren med minst 256 undervisningsdagar,
som hittills varit minimum för att erhålla ordinarie tjänst — för dem

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)
som ta tjänst ute i periferien i de s. k. lägre skolformerna. Förslaget motiveras
närmare på sidan 12 i utlåtandet nied att svårigheterna att få lärare till dessa
skolor blivit större och större, och det står här — jag skall bara citera ett
par rader: »Sålunda finner man, att till de 493 ledigförklarade platserna vid
B 2-skolorna i icke mindre än 47 fall ingen enda sökande anmält sig, att i
75 fall sökandeantalet per tjänst varit 1, i 42 fall 2 o. s. v.» Detta innebär
för B 2-skolornas vidkommande, att man beträffande en tredjedel av de ledigförklarade
tjänsterna inte kunnat besätta platsen.

Detta är alltså ett av skälen till att Kungl. Maj:t här framlägger ett förslag,
som innebär — det skall villigt erkännas även av reservanterna — en
väsentlig förmån för de lärare, som vilja stanna kvar ute på landsbygden och
undervisa i de lägre skolformerna. Men vi som reserverat oss tro ändå inte
— med tacksamt erkännande av vad Kungl. Maj :ts förslag på den punkten
medför — att åtgärden är tillräcklig, utan ha gått ett steg längre. Till det kommittéutlåtande,
som ligger till grund för detta förslag, var fogad en reservation,
däri man förordade ett särskilt lönetillägg på 500 kronor för dessa lärare.
"Vi ha inte gått direkt på detta förslag men ha i reservationen hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte noggrant följa utvecklingen och undersöka, huruvida det
beslut som riksdagen i dag kommer att fatta kan helt fylla ändamålet: att få
lärare i tillräcklig utsträckning i dessa lägre skolformer.

Jag vill understryka det allvarliga läge på detta område som råder ute i periferien.
När det är ont örn lärare är det ju helt naturligt att lärarna söka sig
till de förmånligaste tjänsterna, och så blir det få sökande till landsbygdsdistrikten
eller — som jag nyss citerade — »ingen enda sökande». Dessa skoldistrikt
få då givetvis främst nöja sig med vikariat av pensionerade lärare,
varför också kvaliteten på undervisningen sjunker allt eftersom tiden går och
dessa lärare bli äldre. Vi som bo på landsbygden och ha lägre skolformer, vi
ha mindre kvalificerade och i mångå fall överåriga lärarkrafter. Det är för att
få möjlighet att i någon mån konkurrera med tätorter och städer som vi gått
ett steg längre än Kungl. Maj:t i detta hänseende. Departementschefen har i
sitt yttrande sagt, att han inte anser sig böra gå längre nu, men han är inte,
därest de föreslagna åtgärderna inte skulle fylla de anspråk man måste ställa
på lärare i dessa lägre skolformer i avlägsna trakter, främmande för den tanke
vi reservanter här närmare utvecklat. Vi anse att en utredning bör göras så att
Kungl. Maj:t har den saken klar, när man kommer underfund med att vad som
här föreslagits inte är till fyllest för att täcka lärarbehovet, utan att man
behöver gå ett steg längre.

Detta är, herr talman, skälet till att vi reserverat oss, och därför ber jag
att i detta avseende få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
men i övrigt bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Törnkvist.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Den ärade talaren har otvivelaktigt rätt i att de av Kungl. Maj :t föreslagna
och av utskottet rekommenderade åtgärderna icke komma att visa sig tillräckliga,
örn man med tillräckliga menar att vi därigenom skola kunna fylla lärarbehovet.
Vi befinna oss, som kammaren väl vet, i en situation då det råder
lärarbrist i landet, och vi komma att ha lärarbrist under en rätt lång tid framåt,
kanske tre, kanske fyra eller fem år framåt, och denna lärarbrist kommer,
som den ärade talaren också framhöll, att i stor utsträckning drabba landsbygden.
När jag emellertid inte ansett mig kunna förorda, att man inför något så
pass besynnerligt som ett särskilt lönetillägg därför att en lärare tjänstgör i

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till folkskoleseminarierna m. ira. (Forts.)
lågklassiga skolformer, beror det därpå att jag menar, att man måste pröva
andra vägar innan man gör något så egendomligt.

Jag vill erinra örn att vad som nu föreslås är bl. a. att karenstiden borttages,
varigenom lärare som söka sig till landsbygden kunna bli ordinarie mycket
snabbt utan att avvakta de två år som det minst dröjer för dem, örn de
söka sig till annat håll. Detta betyder en löneförbättring för dem som ta den
chansen, som är betydligt större än de 500 kronor reservanterna föreslå,’ en
löneförbättring som inte bryter sönder något system och som går lätt att
manövrera. Jag vill dessutom erinra om att Kungl. Majit har — jag höll på
att säga en smula självsvåldigt men numera, efter detta utlåtande, med riksdagens
godkännande — tillåtit inrättandet av ordinarie tjänster på landsbygden
på ett mycket frikostigare sätt än i städerna, där vi tillämpa principen att
försöka hålla e.o.-tjänsterna vid 15 % av hela antalet platser. Detta betyder
att den lärare som vill bli ordinarie kan slippa karenstiden, och dessutom vet
han, att när behovet av lärare stiger på landsbygden, så blir det ordinarie befattningar
och icke e.o.-befattningar som inrättas. Detta är en mycket stor
favör för landsbygdens skolväsen.

Jag vill vidare påminna örn att sedan Kungl. Maj :ts förslag kommit på
riksdagens bord har en ny meritvärdering fastställts av Kungl. Maj:t, en meritvärdering
som ger ökad tyngd åt tjänsteåren, vilket ju också är en fördel för
dem som söka sig till ordinarie befattningar, vilka det ovillkorligen kommer
att bli lättare att få på landsbygden än i städerna. Jag vågar påstå att dessa
tre åtgärder, som ha -samband med ordinariebesättandet — de två som Kungl.
Majit vidtagit: fastställandet av ny meritvärdering och principen om 15 %
e.o.-tjänster i städerna, jämte den som riksdagen nu genomfört: borttagande
av karenstiden — betyder väsentligt mycket mera än de 500 kronorna och innebär
dessutom, sorn sagt, icke något brytande av ett redan tillämpat system.

Jag vill inte inför kammaren försumma att påpeka att våra kommuner ha
möjlighet att sörja för att landsbygden blir konkurrenskraftig när det gäller
att dra till sig lärare. Jag reste för några veckor sedan genom ett av de större
inspektörsområdena här i landet, där man i skola efter skola kunde konstatera,
vilken utomordentligt hög standard på bostäderna både åt lärare och vaktmästare,
som distriktets folkskolestyrelser ansett det vara mödan värt att
kosta på. Jag frågade folkskolinspektören: Ha ni svårigheter i detta distrikt
att få sökande till lärarbefattningarna? Nej, svarade han, inte alls. Vi ha inte
ens svårt att få de annars mycket besvärliga kantor stjänsterna besatta -—det
är ju sådan oerhörd bostadsbrist i hela vårt land! — Där ligger en anvisning.
Med den nuvarande bostadsbristen i städerna och på tätorterna har landsbygden
en chans att konkurrerera örn den fullgoda lärarkraften, som jag tror man
bör utnyttja. Och när vi komma att få ta ställning till ett förslag, som för
närvarande ligger på Kungl. Maj:ts bord, om nya statsbidragsgrunder beträffande
lärarbostäderna i våra skoldistrikt, tror jag att kommunerna ha ännu
större förutsättningar att med en vettig bostadspolitik som vapen hävda sig
i konkurrensen.

Jag vill dessutom påpeka en sak som jag tycker att både utskottet och reservanterna
alldeles förbise, och det är att vi numera äro ense örn att vi skola
försöka krympa ihop skillnaden, spännvidden, mellan de olika dyrorterna. Det
förslag, som jag hoppas kommer att föreläggas höst riksdagen, innebär t. ex.
för en småskollärarinna, att skillnaden mellan lönen i Stockholm och på billigaste
ort krymper med omkring 400 kronor, att spännvidden mellan dyraste
och billigaste ort minskas från 24 till 16 %. Det är ett steg, som är viii förenligt
med vårt nuvarande lönesystem och som ytterligare kommer att stärka landsbygden
i konkurrensen örn lärarkrafterna.

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)

Jag tror, uppriktigt sagt, att de här av mig antydda åtgärderna alla äro
bättre och effektivare än den som föreslås av reservanterna, som kanske rentav
kan vara till skada för landsbygden. Jag vill åtminstone fråga, om det kan
vara rimligt att utsätta sig för den risk för att de sämre skolformerna konserveras,
som uppkommer när man ger högre lön åt en lärare som undervisar
i en sämre skolform. Vi äro ju alla människor, och även om vi ha en högt
stående lärarkår, kan det kanske bli frestande att nöja sig med en lägre skolform,
när man vet att införandet av en högre betyder en löneförlust på 500
kronor örn året.

o Jag tror, att landsbygdens representanter böra tänka sig för mer än en
gång, innan de följa reservanterna, örn de verkligen ha intresse för att vi snabbt
skola slippa de lågklassiga skolformer, som man nu på sätt och vis vill premiera
genom att ge dem en högre lönepost. Reservanternas förslag är enligt
min mening ganska tveksamt i effektivitetshänseende och kan kanske leda till
en konservering av de sämre skolformerna. Jag måste säga mig, att vi ha
väl inte råd att ge ut omkring fyra miljoner kronor på ett förslag, som är så
pass tveksamt som detta. Jag tror därför att andra kammaren med ganska
stort lugn kan följa Kungl. Maj :t, utskottet och första kammaren och bifalla
utskottsmajoritetens förslag.

Herr Falla: Herr talman! Efter herr ecklesiastikministerns utförliga anförande
är väl det väsentliga i denna fråga klarlagt.

Jag vill gentemot herr Svensson i Grönvik endast säga, att svårigheterna
beträffande lärartillgangen i vissa skoldistrikt — ute i periferien som han uttryckte
det — pa det närmaste höra samman med den brist på lärare, som
råder över hela fältet. Naturligtvis ha de längst bort belägna distrikten alldeles
särskilda svårigheter, men en sådan åtgärd som särskilda löneförmåner i
de lägre skolformerna kan inte skapa något tillskott till lärarkrafterna. Den
kan ge^ vissa distrikt en bättre ställning i konkurrensen med andra distrikt,
men då uppstår ju motsvarande brist på annat håll. Den favör, som dessa
skoldistrikt kunna behöva för att hävda sig i konkurrensen, få de ju för övrigt
ändå genom bortagande av karenstiden och de andra åtgärder, som statsrådet
nyss talade örn.

. Den åtgärd, som här föreslås, nämligen ett speciellt lönetillägg för lärare i
vissa skolformer, är —• det böra vi komma ihåg — en mycket irrationell åtgärd.
Den kan pa många hall leda till egendomliga resultat. För det första kommer
den att krångla till lönesystemet på ett sätt, som inte kan vara tillrådligt. För
det andra är det inte alls säkert att skolor med de lägre skolformerna alltid i
fråga örn kommunikationer och andra fördelar ligga sämst till. På många håll
är det naturligtvis så, men ofta kan också en sådan skolform förekomma inom
ett område, som kommunikationstekniskt ligger väl till men som är så litet
och begränsat, att man av den anledningen har denna lägre skolform. Under
sådana förhållanden skulle ju uppenbara orättvisor kunna uppstå. En lärare
i^någon av de lägre skolformerna, som kanske bor ganska lägligt till, skulle
få högre lön än en lärare vid skola av högre skolform, som har en geografiskt
sämre belägenhet. Att skapa sådana uppenbara orättvisor kan inte vara rimligt.

Nej, den enda rationella lösningen — utom de åtgärder som nu föreslås och
som jag hoppas skola bli av verklig betydelse — är att utexaminera ett tillräckligt
antal lärare, så att behovet fylles och det finns en tillräcklig marginal,
så_ att alla distrikt bli tillgodosedda. Det dröjer en tid innan en så stor utexaminering
kan nås, men det gäller ju ändå bara ett fåtal år, och under tiden få
vi hoppas, att de åtgärder som nu äro föreslagna skola uträtta det väsentliga.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till folkskoleseminarterna m. rn. (Forts.)

Som frågan nu ligger till tror jag inte det är klokt av kammaren att reflektera
på reservationen. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hyling: Herr talman! Frågan örn hur man skall få kompetenta lärarkrafter
på landsbygden har ju blivit rätt allvarlig. Det resonemang, som herr
Svensson i Grönvik förde angående svårigheterna att få sådana kompetenta
krafter, är fullt riktigt, men sedan kommer naturligtvis frågan, hur man skall
försöka lösa detta problem.

Det är ett gott steg utskottet tagit, då det enhälligt föreslagit, att den tvååriga
karenstiden skall borttagas. Jag tror emellertid inte, att det är tillräckligt
med bara borttagande av karenstiden; man måste också vidtaga andra åtgärder.

Det gladde mig mycket, när statsrådet Erlander för en stund sedan meddelade
en erfarenhet han hade gjort på en inspektionsresa i ett av de större
inspektionsdistrikten, nämligen tjänstebostädernas betydelse. Det råder ingen
tvekan örn att en lärare, örn han får välja, föredrar även en sämre skolform,
örn han vet att han får en bra bostad. Ännu råda svåra brister på det området
litet varstans i landet, även örn man i viss mån kan kartlägga bristerna till
särskilda distrikt. Jag tror att västra Sverige är känt för att ha en del dåliga
lärarbostäder.

En annan fråga, som också kan ha en mycket stor betydelse för lärarrekryteringen
till de isolerade skolorna, är meritvärderingen. En kommitté har arbetat
med detta, och den har framlagt ett förslag till nya grunder för meritvärdering.
Skolöverstyrelsen har sedan bearbetat detta förslag, och jag förmodar
att det, när statsrådet Erlander meddelade att Kungl. Maj :t fastställt
meritvärderingsgrunder, gällde skolöverstyrelsens förslag. Jag är emellertid
inte säker på att det meritvärderingsförslag, som kommit fram på det sätt
som jag här redogjort för, är ett förslag som kommer att vara tillräckligt för
landsbygden, då det gäller att få sökande till lärarbefattningarna vid dessa
skolor.

Det har tidigare varit så, att den som tagit plats vid en isolerad skola också
har fått stanna där. Han har knappast haft möjlighet att konkurrera örn en
plats inne i staden. Det är ju ganska mänskligt, örn en lärare efter ett visst
antal år ute på landsbygden vill flytta till en tätort, kanske huvudsakligen beroende
på kostnaden för att hålla barnen i högre skola. Nu har ju, genom beslut
som riksdagen fattat i år, även denna olägenhet delvis undanröjts därigenom
att de fasta stipendierna införts. Jag skulle för min del vara böjd att
säga, att örn man vill införa en ny meritvärdering, borde man för de lärare,
som tjänstgöra ute i isolerade bygder, ge tjänsteåren ett något högre värde än
för de lärare som tjänstgöra inne i tätorterna. Örn förslaget redan är godkänt
av Kungl. Maj :t finns det väl ingen möjlighet att komma med något ändringsförslag,
men jag hemställer i alla fall till ecklesiastikministern att beakta just
denna fråga. Örn rekryteringsproblemet blir ännu allvarligare än det är, tror
jag man får tillgripa även den utvägen.

En annan sak, som givetvis bidragit till svårigheterna att få sökande till
isolerade skolor, är dyrortsgrup peringen. Det är inte min mening att nu ta
upp en debatt om den saken, men jag tror att om de orättvisor som i det avseendet
äro rådande blevo tillrättade skulle man mycket lättare kunna få sökande
även ute i isolerade skolor.

Ett annat förhållande som också spelar in är att det fortfarande förekommer
två olika lönegradsplaceringar för lärare, beroende på undervisningstidens
längd. En folkskollärare kan antingen placeras i 16 :e lönegraden eller i den
17 :e. Den 16 :e lönegraden placeras han i, då distriktet antagit en lästid på

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)

36V2 vecka, och den 17 :e lönegraden, då lästiden uppgår till 39 veckor. I
konkurrensen om goda lärarkrafter är det ganska naturligt, att lärarna fråga
sig: i vilket distrikt får jag den bästa betalningen? Den få de alltså i de distrikt,
där man har 39 veckors undervisningstid och den 17 :e lönegraden. Då det huvudsakligen
är i distrikt ute på landsbygden, som lärarna fortfarande äro
placerade i löre lönegraden, tror jag det är nödvändigt för att få kvalificerade
lärarkrafter till dessa skolor, att även dessa lärare placerades i den 17 :e lönegraden.

I en motion, som avgavs för en tid sedan, begärde man ett extra lönetillägg
för alla lärare som arbeta inom B 2-skolor och sämre skolformer. Det förslaget
var det mycket svårt att kunna gå med på. Jag undervisar visserligen själv i
en B 2-skola och skulle därför vara tacksam, örn ett sådant förslag genomfördes,
men med detta förslag följer en del obehagliga konsekvenser. Låt mig
ta ett exempel från mitt eget skoldistrikt. Där ha vi fyra lärare med folkskollärarexamen.
Tre av dessa undervisa i B 2-skolor, och en undervisar i B 1-skola. Samtliga fyra skolor ligga ungefär lika isolerade. Resultatet av förslagets
genomförande skulle bli, att de tre finge ett lönetillägg på 500 kronor
örn året, medan den fjärde icke finge den summan, ehuru skolorna, som jag nyss
säde, ligga ungefär lika isolerade. Örn jag till detta lägger att den manlige läraren
har sin tjänstgöring i B 1-skolan, skulle han alltså icke ehuru familjeförsörjare
komma att få detta tillägg, under det att de tre kvinnliga kollegerna
skulle få detsamma. Från den sjmpunkten skulle jag ha mycket svårt att
kunna gå med på ett sådant förslag.

Nu har emellertid i utskottet framkommit en reservation, som kopplar bort
frågan från B 2-skoloma och kopplar in den på B 3-skolorna. Det är alldeles
riktigt, att man därigenom bättre kan avgränsa de verkligt isolerade skolorna,
ty det torde icke finnas många B 3-skolor här i landet, som ligga i närheten av
tätorter, utan de flesta ligga nog så, att de med rätta kunna kallas för mycket
isolerade skolor.

Jag kommer för min del, herr talman, att i dag lägga min röst för reservationen.
Men jag gör det icke därför att jag tror, att det är någon framkomlig
väg med dessa extra lönetillägg, utan därför att reservanterna lia begärt en
utredning av frågan. Det är alltså min förhoppning, att om en sådan utredning
kommer till stånd, man därvid skall kunna diskutera svårigheterna och
komma fram till en rimlig lösning. Örn möjligheten att få dessa extra lönetillägg
vet jag intet. Men man måste i varje fall komma fram till något som
verkar mera effektivt än de nuvarande bestämmelserna.

Jag skulle, örn en sådan utredning kommer till stånd, önska att den får taga
upp de problem jag här vidrört, lönegradsplaceringen, meritvärderingen och
andra frågor, och att man på den vägen kan nå ett resultat, som gör det möjligt
att få kvalificerade sökande till landsbygdens lärartjänster.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga, att det är nödvändigt att något
här göres. Vi kunna ej stillatigande åse, att den svenska landsbygden icke får
de kvalificerade lärarkrafter den behöver. Ty de dåliga skolformerna behöva
bättre kvalificerade krafter än de goda skolformerna. Lägger jag till detta,
att det brister även på andra områden i fråga örn skolundervisningen, såsom
beträffande materiel m. m. sådant, så förstå nog alla, att vi här måste ta ett
krafttag.

Jag kommer därför, herr talman, att lägga min röst för reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Beträffande meritvärderingen ber jag att få fästa herr Kylings uppmärksamhet
på att örn man i likhet med skolöverstyrelsen tillmäter tjänsteåren så stor

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)
vikt ger man automatiskt en helt annan chans at dem som ga ut pa landsbygden
och taga lockelsen att sedermera kunna i tätorterna konkurrera med dem som
ha högre betyg. Jag vill medgiva, att jag var tveksam på denna punkt, ty betygen
skola ju ändå angiva måttet på lärarens duglighet. Men i det nödläge
vari vår landsbygds lärarförsörjning är ansåg jag det nödvändigt att införa
denna privilegiermg av tjänstgöringstiden. Att ga längre än skolöverstyrelsen
och Kungl. Maj :t gjort tror jag skulle leda oss ut på ganska stora äventyrligheter.

“ Herr Ryling kom efter ett resonemang, som praktiskt taget var ett återupprepande
med egna ord av mitt anförande, till det slutet, att han ville rekommendera
reservationen, icke därför att han ansag att reservationens förslag i
och för sig var hållbart, utan därför att han menade, att därigenom skulle
Kungl Maj:t tvingas att utreda hela frågan. Jag vill då påpeka att örn det
är någon fråga, som Kungl. Maj:t har följt med uppmärksamhet, så lär det
väl ändå vara denna. På det sista året ha alla de åtgärder, som jag räknade
upp i mitt första anförande, vidtagits. Att rösta för reservationen därför att
man vill fästa Kungl. Majlis uppmärksamhet på en angelägenhet, som Kungl.
Maj :t har följt så noggrant som här skett, finner jag verkligen vara ett alldeles

överdrivet nit. .

Herr Ryling har på ett utomordentligt sätt visat hur svag den ioreslagna
vägen är; den är nästan omöjlig. Då tror jag att konsekvensen också bör
leda till att man följer utskottet.

Herr Hoppe: Herr talman! Huvudfrågan i dagens ärende är hur man skall
råda bot på lärarbristen. Det var ju så att förra årets riksdag sysslade med
denna fråga. Kungl. Majit hade framlagt vissa förslag, bland annat om snabbutbildning
av folkskollärare. Dessa förslag tog riksdagen. Kungl. Majit för•utsatte
emellertid redan då, att de föreslagna åtgärderna knappast skulle vara
tillräckliga. Kungl. Majit har nu till årets riksdag kommit fram med ett förslag,
som innebär en högst väsentlig utbyggnad av hela seminarieorganisationen.
Herr Svensson i Grönvik har redan erinrat, att pa denna punkt, som är dagens
huvudfråga, råder fullständig enighet såväl på avdelningen som inom utskottet.

Emellertid har Kungl. Majit i detta sammanhang ägnat uppmärksamhet at
en annan fråga, som ej är av samma storleksordning men dock betydelsefull.
Det är spörsmålet örn de lägre skolformernas särskilda svårigheter att få lärarkrafter.
För att söka klara av detta har Kungl. Majit, såsom det erinrats om,
föreslagit, att bestämmelserna örn karenstid skola upphävas, när det gäller sökande
av tjänst i lägre skolformer.

Nu menar Kungl. Majit, och utskottsmajonteten uppenbarligen också, att
man bör avvakta resultatet av dessa åtgärder innan man griper till andra åtgärder,
vilka man nr principiella och andra synpunkter menar vara synnerligen
betänkliga.. Vi som representera majoriteten ha i avdelningen och^ utskottet
gjort reservanterna uppmärksamma på att det är ingen föraktlig löneökning
soia de lärare fä. som söka sig till dessa avlägset belägna skolor eller överhuvud
taget skolor av lägre skolformer. Vi tro oss kunna säga, att den minsta
löneökning som de under Arens lopp få kommer att uppgå till 5 000 kronor.
Den torde för övrigt i regel uppgå till betydligt högre belopp.

Vi mena, herr talman, att dessa 5 000 kronor skulle, vara en rätt kraftig och
kanske tillräcklig lockelse för en hel del unga nyexaminerade folkskollärare och
småskollärarinnor. Därigenom skulle bl. a. en hel del ungdomar, Som önska
få en god ekonomi och klara av sina studieskulder eller som tänka pa familjebildning
under den närmaste tiden, få möjligheter därtill. ^ e

Nu har statsrådet gjort oss uppmärksamma på att det också är andra atgär -

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till folkskolseminar lema m. m. (Forts.)
der som vidtagits, nämligen de nya bestämmelserna om hur man skall värdera
sökandenas meriter. Jag tror att detta kommer att medverka till att den avlägsna
landsorten kommer att förses med goda lärarekrafter.

När herr Ryling erinrade örn att det torde vara så, att de lärare som bo i
avlägset belägna skoldistrikt ha rätt små utsikter att konkurrera örn platser i
tättbebyggda samhällen, vill jag säga herr Ryling: I våra tätorter har den
nya meritvärderingen vållat allvarliga bekymmer. Där tycks man för framtiden
ha rätt svårt att kunna förvärva yngre lärare till ordinarie tjänster. Sökande
från landsbygden med många tjänsteår slå sig samman och ta samtliga
förslagsrum, och erhålla sökta tjänster.

Reservanterna ha tydligen också menat, att det icke bara skulle vara svårigheter
för de avlägset belägna skoldistrikten att erhålla goda krafter, utan att
det också skulle bli svårt att få behålla elem. Man menar: när de ha ett
pär, tre tjänstår komma de att söka och få tjänster vid bättre belägna skolor.
Nu torde det vara så att somliga lärare växa sig fast i den bygd där de slagit
Sig ner som unga. För de flesta eller så gott som alla torde det icke gå att så
snart få transport till bättre belägna skolor. Man får ha rätt många tjänstår
innan man kommer pa förslag. Därför tror jag att de avlägsna skolorna icke
behöva utsättas för risken av alltför täta lärarombyten.

Jag gjorde liksom statsrådet den reflexionen, att herr Ryling talade varmt
för utskottet men rekommenderade i sista omgången reservationen, trots att
han ej trodde på den. Örn herr Ryling läst propositionen i ärendet, hade han sett,
att Rungl.. Maj :t icke var alldeles övertygad örn att de åtgärder som vidtagits
äro fullt tillräckliga, utan att Rungl. Maj:t skall ha ärendet i minnet. Jag
vill därför, när han icke kan tro på reservationen, föreslå honom, att han i stället
litar på Rungl. Maj :t som sagt sig ha detta ärende i tankarna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ryling, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman!. När herr Hoppe säger, att jag talar för utskottets förslag och yrkar
bifall till reservationen, vill jag ännu en gång understryka, att då jag gör
detta yrkande örn bifall till reservationen beror det på att jag anser, att de
medel som Rungl. Maj :t och utskottet anvisat för att lösa denna fråga äro alldeles
för små. Man kommer icke att kunna få den löst på detta sätt.

Här har man drivit upp denna sak örn karenstidens borttagande till ett stort
nummer. Det är det icke. När det gäller att till dessa skolor få nya unga lärarkrafter,
kommer det att göra en del. Men för dem som finnas där och som icke
vilja stanna utan vilja söka sig därifrån blir det ingen fördel.

Jag vill ännu en gång understryka, att jag anser, att utskottet tagit för
lätt på detta problem. Det behövs flera saker till för att det skall bliva tillräckligt
effektivt.

Jag har, herr talman, trott att om man går med på reservationen och får den
igenom, kommer frågan att prövas. Då är jag övertygad, att man måste taga
upp till prövning sådana .spörsmål som vid sidan av detta kunna göra det
hela mera effektivt. Jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande.

Härpå anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av
chefens för ecklesiastikdepartementet första anförande. Den första punkten i
hans anförande var egentligen en erinran örn att Rungl. Maj :ts förslag betyder
i ekonomiskt avseende väsentligt mera än reservationen. Till detta vill jag bara

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslay till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)
säga, att vi tillstyrka med tacksamhet Kungl. Maj :ts förslag. Vi underkänna
icke alls detta förslag, utan vi äro tacksamma för det. Men, som herr Ryling
nyss erinrade, vi tro ej, att det går att därigenom helt och hållet avskaffa de
svårigheter som alltjämt finnas när det gäller att få tillräckligt kvalificerade
lärare på landsbygden i periferiskt liggande bygder och i de lägre skolformerna.
Vi vilja därför gå ett steg längre.

Nu säger statsrådet för det andra, att den uppmjukning av dyrortssystemet
och den sammanföring av dyrortsgrupper, som han trodde skulle komma fram
till höstriksdagen, komme också att minska avstånden mellan de högsta och
de lägsta dyrorterna. Det komme alltså att i sin mån medverka till att landsbygden
icke bleve så långt efter. Statsrådet använde visserligen icke detta
uttryckssätt, men det var väl innebörden av hans resonemang. Det skulle föra
hän till att med hjälp av den sammanträngda dyrortsgruppering, som vi eventuellt
få till hösten, skulle i varje fall skillnaden mellan de förmåner, som
vederbörande lia i tätorterna och dem, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
utgå på landsbygden i de lägre skolformerna, komma att minskas.

Herr Ryling nämnde eller snuddade i varje fall vid en sak, som i detta
sammanhang icke har närmare utvecklats. Det är att för de unga lärare, som
ej räkna på att stanna på landsbj^gden men söka till landsbygdsdistrikten för
att erhålla ordinarie plats och därigenom kunna konkurrera med andra örn
tjänster i tätorterna, skulle detta innebära en lockelse. Herr talman, ärade kammarledamöter!
Jag undrar örn det kan betraktas som en idealisk avlöningsform,
därest resultatet skulle bli det, att de unga lärarna skulle gå ut och taga
tjänst på landsbygden och där bli befordrade till ordinarie för att sedan efter
en relativt kort tjänstgöring söka sig in till städerna. De skulle då lia fått
denna förmån på landsbygden och sedan kunna utnyttja den ytterligare i tätorterna.
Det är icke på detta sätt som landsortens skolväsen blir upphjälpt. ^

Det som är mest nödvändigt för landsbygdens skolväsen är icke bara att få
kompetenta lärare utan också att få dessa lärare att stanna på platsen, så att
de kunna följa barnens utveckling. Jag tror att detta är av mycket stor betydelse.
Det är just för att i möjligaste mån förhindra en sådan flykt sedan de
blivit ordinarie som vi gjort vårt förslag.

Sedan var det en annan sak som statsrådet kom med. Han säde, att om vi
skulle få en sådan egendomlig form som ett ytterligare lönetillägg av 500 kronor
skulle den risken föreligga, att vi konserverade de lägre skolformerna på
landsbygden. Yi äro bara människor, sade statsrådet. Det skulle alltså betyda,
att för 500 kronor skulle läraren avstå från att arbeta för att skolan skulle
komma i en bättre skolform. Jag tror icke detta, herr statsråd! Jag tror lärarna
örn bättre. Jag tror ej, att de för en sådan ringa penning skola avstå från att
arbeta fram en bättre skolform.

Jag är alltså övertygad örn detta. Men på en punkt äro vi som stå på reservanternas
linje lika väl som de som stå på utskottets eller Kungl. Maj :ts linje
ense, nämligen att vi vilja hjälpa till att avstånden i undervisningshänseende
på grundskolans område icke bli större än nu utan om möjligt mindre. .Tåg kan
alltså icke för min del se, att detta förslag vare sig är något egendomligt eller
än mindre innebär någon orättvisa, utan såvitt jag kan se är det ett steg i rätt
riktning för att utjämna de skiljaktigheter, som nu faktiskt existera.

Det är detta, herr talman, som jag velat ännu en gång understryka. Jag
ber att få vidhålla mitt yrkande.

Fröken Nygren: Herr talman! Det är givetvis en för hela vårt skolväsende
mycket betydelsefull fråga som vi i dag diskutera. Den situation vi kommit
i, att vi lia en mycket stor brist på lärare, är beklagansvärd. Vilka åtgärder vi

Nr 28.

Onsdagen den 2<j juni 1946 fm.

Anslag till folkskoleseminar terna m. m. (Forts.)
än vidtaga kunna vi icke skapa fram nya lärare förrän vi få dem utexaminerade.

Det mest betydelsefulla beslut, som vi i dag komma att fatta, är beslutet om
utvidgning av seminarieorganisationen. Men under de närmaste åren komma
vi i alla fall att få kämpa med denna stora brist på lärare. Det är givet att
man måste göra allt som göras kan för att hjälpa landsbygden och hjälpa
de skolor, som nu äro i största behov av att få kompetenta lärarkrafter.

Seminariesakkunniga hade ju särskilt i uppdrag att tänka på möjligheterna
att underlätta betingelserna för dessa skolor. Jag vågar påstå, att vi där alls
icke tagit lätt på frågan. Jag kan icke heller finna, att utskottet tagit lätt på
densamma. Utskottet har icke kunnat företaga någon utredning, och det har
icke heller varit påkallat. Vi hade gjort en mycket omfattande utredning och
kommit fram till, att det förslag vi framlagt att taga bort karenstiden för
dessa skolor skulle få den största effekt. Vi diskuterade sedan ingående möjligheterna
att också gå in på förslaget örn särskilda lönetillägg för de sämre
skolformerna. Vi sökte på alla möjliga sätt få fram en definition, som skulle
täcka begreppen »ödebygdsskolor» och »avlägset liggande skolor»!. Det är faktiskt
omöjligt att få fram en definition som täcker detta och samtidigt blir
så lätthanterlig, att den kan tolkas utan större svårigheter och bli lika tolkad
överallt. Vi hade för resten kännedom örn att man tidigare i andra sammanhang
^sökt göra sådana tolkningar men icke lyckats. Då återstod möjligheten
att gå på skolformen. Men, som herr Hyling sagt. när det gäller B 2-skolor
ställer det sig mycket olika. Skolan kan ligga minst lika ensligt utan att vara
B 2 eller B 3; det kan vara en B 1-skola. Vi hörde som sagt exempel därpå. Det
är icke heller så, att man kommer fram till skolorna på de lägsta dyrorterna,
örn man går den vägen. Det skulle bli många skolor på högre dyrorter, där man
skulle få tillägget. I många ensligt belägna skolor, där man arbetar under
svåra förhållanden och har lön efter lägsta dyrort, skulle man icke få detta
tillägg. Jag kan giva ett exempel från min egen stad, som är F-ort. Där skulle
vi fått en folkskollärare och en småskollärarinna som skulle fått tillägget, örn
vi gått på motionens förslag, som ansluter sig till den reservation som herr
Wahlund i första kammaren fogat till seminariesakkunnigas betänkande, medan
däremot en annan småskollärarinna, som har en skola av C-formen, vilken
icke avlämnar sina barn till folkskola av samma form, icke skulle fått detta
bidrag, trots att hon arbetar i en skola som är under ali kritik. Sålunda saknas
bostad, och hon måste förflytta sig i ur och skur mellan staden och den
utkant där skolan ligger. Sådant skulle naturligtvis på många håll väcka irritation.
Svårigheterna bli givetvis mindre örn man enligt reservationen inskränker
sig till B 3 och de sämre skolformerna. Men även där finnas sådana
oformligheter. För att icke trötta kammaren skall jag nöja mig med ett enda
exempel; En halvmil utanför Nyköping ligger en B 3-skola som har mycket
förnämliga förbindelser med Nyköping, dagliga buss- och tågförbindelser. Det
är ingen konst att förflytta sig denna halvmil. Det finnes post och handelsbod
en. minuts väg från skolan. Där skulle man få detta tillägg, medan man i åtskilliga
skolor, som ligga oerhört illa till ej skulle få det.

När man för folkskolans lärare har ett avlöningssystem som överensstämmer
med det som gäller för statens andra befattningshavare, måste det vara
verkligt bärande skäl för att bryia sönder det och sätta in ett sådant här nytt
förslag. Frågan är, såsom redan sågs av herr Hoppe, icke definitivt avgjord,
örn vi gå på utskottets förslag. Kungl. Maj :t har sagt detsamma som seminariesakkunniga,
att man kan icke vara övertygad att det beslut, som nu fattas,
klarar av hela problemet. För resten är etet, som jag redan i början av mitt
anförande sade, omöjligt att klara hela problemet, eftersom det ej finnes till -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslay till folkskoleseminarierna m. rn. (Forts.)
räckligt med kompetenta lärare. Vi kunna ej få kompetenta lärare på alla håll.
Det är fråga örn hur man skall förflytta dem. Det måste bli luckor på åtskilliga
håll.

Svårigheterna äro allra störst i övre Norrland, Tornedalen t. ex. Men där
har utskottet icke sett på frågan lika allvarligt. Det återkommer jag till i annat
sammanhang, då det är behandlat i ett annat utskottsutlåtande.

Jag tror att kammaren i dag gör klokast, örn den följer utskottets förslag
och sedan med förtroende litar på att Kungl. Maj :t enligt uttalande här skall
uppmärksamt följa frågan, liksom också att seminariesakkunniga, vilka ju
ännu icke avslutat sitt arbete, skola ha frågan i åtanke. Vi äro beredda att
återkomma till saken, örn vi få något nytt uppslag,_ som visar sig framkomligt.

Den förflyttning av lärare, som herr Svensson i Grönvik var så rädd för,
kommer nog till stånd även med den nya meritvärdering, som statsrådet talade
örn. En dylik förflyttning måste emellertid bli till nytta för avsides belägna
skolor. Vi få nämligen tänka på att orsaken till att meriterade lärare
hittills icke sökt sig till avsides belägna skolor har varit medvetande), örn a,tt
de — i allmänhet åtminstone — skulle bli för hela sin tjänstetid förvisade till
en sådan ort. Detta förhållande avskräcker naturligtvis dem som måste tänka
på att när deras barn växa upp måste de ha fortsatt utbildning^ men att en
sådan ställer sig för dyrbar, om vederbörande bor alltför långt från skolorten.
Man måste också i detta sammanhang tänka på att det är svårt för äldre personer,
som icke längre ha samma rörlighet som tidigare, att bo på dessa avsides
belägna platser. Var och en tänker naturligtvis på att han skall ha det så
bekvämt som möjligt under kommande dagar och räknar naturligtvis också
med att sjukdom kan bryta ut och andra besvärligheter tillkomma. Då är det
gott att veta, att de tjänsteår man tjänat in på en avsides liggande skola väga
tungt och kunna bli till hjälp vid konkurrensen, då man önskar oeller i behov
av förflyttning. Att man skulle kunna få förflyttning efter bara några få år,
som herr Svensson i Grönvik förmenade, är emellertid helt säkert omöjligt, ty
man måste ju tjänstgöra åtskilliga år, innan man får en poängsumma för
tjänsteår, som väger tillräckligt tungt. Den farhagan tror jag alitsa att vi kunna
avskriva. Säkert är emellertid att karenstidens försvinnande i nuvarande
verkligt svåra situation kommer att bli till hjälp för de avsides belägna skolorna,
alla dessa B 2-skolor och sämre skolformer. Det är nämligen givet att en
nyutexaminerad ung lärare i stället för att som extra lärare och mot låg lön
springa mellan ett par tre olika skolor i en tätort tar chansen och blir extra
ordinarie eller ordinarie på en plats med fast tjänstgöring och betydligt högre
lön. Man väljer med andra ord i de allra flesta fall den tjänst, som ger det
bästa ekonomiska utbytet och som erbjuder de^ bästa arbetsförhållandena.
Detta betyder mycket för dessa skolor, som vi måste ha i åtanke att hjälpa.

Herr Hyling framhöll, att han biträdde reservationen därför att den påyrkade
en utredning i frågan. Detta är naturligtvis en motivering, som kan
anföras för bifall till reservationen, men departementschefen har ju sagt, att
han skall ha frågan i åtanke. Detsamma gäller seminariesakkunniga, och härtill
kommer att frågan nu är så utredd som överhuvud taget kunnat ske med
hela den apparat, som står till skolöverstyrelsens förfogande. Jag tror sålunda
icke att man kommer något längre med ett ytterligare krav på utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag oförändrat.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Den fråga vi nu diskutera avser
lärartjänsterna på den fattigaste landsbygden med de svagaste skolformerna.
Utvecklingen där har blivit den, att ingen sökande anmäler sig till dessa tjänster
och att det därför är alldeles självklart att något måste göras för att få

Nr 28.

Onsdagen den 2(5 juni 1946 fm.

Anslag till folksJcoleseminarierna m. m. (Forts.)
en ändring till stånd. Även om alla äro överens om att dessa bygder äro fattiga
och undanskymda och icke behöva så mycket måste det dock finnas lärare
i deras skolor. För att råda bot på lärarbristen har man diskuterat fyra olika
uppslag, nämligen slopandet av karenstiden, tjänstebostädernas beskaffenhet,
meritberäkningen och särskilda lönetillägg till dessa lärare.

Herr Ryling anförde mycket riktigt efter mitt tycke, att det är helt naturligt
att lärarna söka sig dit, där de få den bästa lönen; det är kort och
gott hela problemet. Herr Ryling framhöll också mycket riktigt, att dyrortsgrupperingen
i lönesystemet gör att dessa tjänster i isolerade bygder — i regel
är det nämligen härvidlag fråga örn sådana trakter av vårt land — icke väcker
någon åtrå hos de sökande. Sådant detta lönesystem nu är uppbyggt utgör
skillnaden i lön mellan högsta och lägsta dyrort i löneklass 17 1 850 kronor.
Enligt vad departementschefen anförde skulle genom det förslag till lönereglering,
som riksdagen mahanda i höst går att behandla, en sammankrympning av
löneplanen ske med ca 400 kr. Det är ju gott och viii, men hur det kommer
att gå i verkligheten vet ingen. En vanlig riksdagsman vet det icke, men i vart
fall är den skillnad, som nu finns i löneplanen mellan dyrortsgrupperna, så
pass stor att den väl tål att krympas samman; skillnaden blir i alla fall
ganska stor. Genom slopande av karenstiden komma lärarna att beredas en
löneökning,_ vilken utskottet beräknat på E-ort bli i runt tal 1 700 kronor eller
skillnaden i lön mellan 12 och 17 löneklasserna. Jag frågade i utskottet, och
jag ställer samma fråga här: varför räknar man med E-ort? Det finns måhända
någon sådan skola på E-ort, men jag tror att det är ett mycket mycket
litet antal. I stället finnas de på A-ort. Jag tycker att det skulle ha varit
mera hedersamt, örn man vid sina beräkningar utgått från de orter, där dessa
skolor egentligen förekomma. Gör man samma beräkning för löneklasserna
12 och 17 på A-ort, kommer man upp till en skillnad, icke på 1 700 utan nå
1 500 kronor.

Vidare har här framhållits att en ytterligare förmån erbjudes lärarna genom
meritberäkningen vid dessa skolor, varigenom de få lättare att söka sig
till andra och bättre belägna skolor. Detta tror jag nog äger sm riktighet.
Herr Hoppe sade att lärarna i dessa skolor kunna bilda bolag, då de äro så
mångå, och de kunna då tack vare sina större meriter utestänga alla andra
från av dem sökta platser. Fröken Nygren framhöll, örn jag hörde rätt, att
de lärare, som komma till dessa sämre skolor och där få större meriter än
andra, naturligtvis icke vilja stanna där utan söka komma därifrån. Ja, jag
tror att det förhåller sig så, att man som regel icke vill stanna i de isolerade
bygder det härvidlag är fråga örn. Men örn detta blir följden är väl systemet
att slopa karenstiden och öka meriterna icke att rekommendera, ty därigenom
kommer man åter till den fråga, som vi för icke så länge sedan diskuterade här
i kammaren, nämligen frågan örn befordran av tjänstemän efter förtjänst och
skicklighet. Då släppa vi helt kravet på skicklighet och bygga endast på meriterna.
Dessa lärare komma salunda i merithänseende för högt i jämförelse
med andra lärare. Örn utvecklingen skulle bli den, som fröken Nygren förmenade,
anser jag att detta icke skulle vara så lyckosamt. Skola emellertid svårigheterna,
att skaffa lärare till dessa skolor kunna avhjälpas måste statsmakterna
gå in för en ytterligare höjning av lönerna. Det rör sig här om en så
att säga isoleringsföreteelse, ett problem, där de långa avstånden är det avgörande
snarare än själva skolformen, jämte den omständigheten att ingen
gärna vill bo på dessa avsides belägna platser. Örn man skall lyckas få dessa
tjänster besatta mäste man nog bita i det sura äpplet och betala vederbörande
litet mera än de få på bättre belägna platser.

Departementschefen säger att det är meningslöst att skriva till Eungl. Majit

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till folkskoleseminarierna m. >n. (Forts.)
i saken eftersom Kungl. Majit följer denna fråga med större uppmärksamhet
än någon annan. Jag vill icke bestrida statsrådets påstående, men det är nu
en gång så vid behandlingen av riksdagsfrågorna att om riksdagen vill ge uttryck
åt sin mening i ett ärende måste riksdagen på ett eller annat sätt för
Kungl. Majit ge til] känna sin uppfattning i saken, och det brukar ju ske
genom en skrivelse till Kungl. Majit. Jag kan icke finna att det skulle vara
något så i och för sig säreget, örn riksdagen skulle skriva till Kungl. Majit i
ett ämne, som Kungl. Maj :t är mycket intresserad av, utan enligt min mening
vore detta både naturligt och riktigt.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Fröken Nygren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Pettersson i Dahl nämnde några siffror, som utskottet anfört i
sitt utlåtande och som i pengar skulle ange vad det betydde, om karenstiden
toges bort. På E-ort skulle det betyda en ökning på i runt tal 1 700 kronor.
Av hans framställning kunde man få den uppfattningen, att ökningen på E-ort
skulle vara avsevärt mycket större än på A-ort. De exakta siffrorna visa emellertid
att ökningen med nuvarande dyrortsgruppering på A-ort skulle bli 1 516
kronor 98 öre och på E-ort 1 689 kronor 90 öre. När spännvidden mellan dyrortsgrupperna
minskar, blir skillnaden ännu mindre.

Beträffande herr Petterssons i Dahl resonemang örn meriternas värde vill
jag också säga några ord. Örn jag fattade honom rätt var han rädd för att
med det nya förslaget till tjänsteårsberäkning, som är skolöverstyrelsens, skulle
lärarna så att säga lockas från landsbygden. Det är emellertid icke den frågan,
som är föremål för den egentliga diskussionen här i dag, och i det avseendet
vill jag bara säga till herr Pettersson i Dahl, att om han menar att hans
uppgift är att tala emot ett dylikt förslag eller försöka att få det ändrat, så
gör han därmed landsbygden en verklig björntjänst. Skulle det nämligen bli
fastslaget, att för transportsökande lärare spela dessa tjänsteår ingen ^ som
helst roll, skulle ett tillägg på 500 kronor eller mera icke heller betyda något,
ty vederbörande skulle dra sig för att söka till landsbygdens skolor och i stället
gå till bättre belägna skolor, örn sådana överhuvud taget finnas. Och det
gör det tydligen i dagens situation.

Herr Pettersson i Dahl, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill endast säga till fröken Nygren, att mitt
yttrande i fråga örn karenstiden var helt betingat av hennes eget inlägg i debatten,
att trots att karenstiden försvinner lärarna icke komma att stanna på
landsbygden utan så fort som möjligt söka sig därifrån.

Fröken Nygren erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! När jag talade örn meritvärderingen riktade jag mig mot herr
Svensson i Grönvik, som framhållit, att måhända komma dessa lärare att i
större utsträckning söka sig till avlägset belägna .skolor om karenstiden tages
bort, men att de så fort som möjligt komma att söka sig från landsbygden. Jag
framhöll i det avseendet, att vederbörande måste ha åtskilliga tjänsteår, innan
han med hjälp av den meriten kan få någon förflyttning.

Hä rpå anförde:

Fröken Olsson: Herr talman! Dc som talat för reservanternas förslag ha
särskilt uppehållit sig vid att avsikten här skulle vara att man skall ge en
kompensation för här ifrågavarande lärares isolering. Särskilt fröken Nygren

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)
framhöll mycket starkt den saken och gjorde jämförelser mellan isoleringen
för lärarna inom olika skolformer. Ingen har emellertid tänkt på reservanternas
synpunkt, att arbetet är tyngre i de sämsta skolformerna. Att en lärarinna
i en B 3-skola. har daglig bussförbindelse med Nyköping hindrar icke att hon
varje dag och varje timme under sitt arbete måste undervisa på tre skilda åldersstadier,
vilket gör hennes arbete så tungt att det i och för sig motiverar en
kompensation. Jag vill starkt understryka vad ett flertal talare varit inne på,
nämligen att gränsen borde dragas, icke mellan B 1- och B 2-skolorna utan
mellan B 2- och B 3-skolorna och undantagsformerna. Reservanterna framhålla,
att lärarna vid B 2-skolorna ha ett lika betungande arbete som lärarna vid de
sämre skolformerna, varför de böra likställas med lärare vid dessa senare skolor.
En sjuklassig B 2-skola kan vara mera arbetsam än en sexklassig B 3-skola. Jag talar av egen erfarenhet, ty jag har flyttat direkt från en sexklassig
B 3-skola med 15 barn till en sjuklassig B 2-skola med 27 barn. Jag
har sålunda kunnat göra jämförelser, och jag kan försäkra att arbetet i B 2-skolan var mycket mera tröttsamt och slitsamt än det var i B 3-skolan, trots
att där var en klass mer och dubbelt så många barn.

Även i fråga örn isoleringen kunna skolorna ligga olika till. En B 3-skola
kan ha^goda förbindelser med ett större samhälle, medan en B 2-skola kan
ligga på långt avstånd från tätorter och ganska isolerad. I en B l-skola kan
vederbörande icke bli så isolerad som i en B 2-skola. Det ligger i själva skolformen.
Det finns i en B l-skola alltid minst ytterligare två lärare, och man
har alltså där arbetskamrater, som man dagligen kan träffa och utbyta erfarenheter
med. Så är det icke i en B 2-skola. Det är detta som gör isoleringen
sa oerhört tung i en skola med en enda lärare att det kan gå lång tid innan
man träffar en kollega och med honom får diskutera yrket. Sedan hjälper det
inte hur mycket trevligt folk som finns runt omkring skolan. De ha icke samma
intresse för skolarbetets detaljer och vardagens begivenheter vid skolan
som lärarna. I reservationen framhålles, att karenstidens borttagande skulle
betyda mycket för de sämre skolformerna. Det gör det naturligtvis på sätt och
vis, men är det så lyckligt att till dessa de svåraste och mest krävande skolformerna
direkt från seminarierna locka lärare, som icke ha någon som helst
praktisk erfarenhet? Vore det icke naturligare att de unga först få pröva sina
krafter i en lättare skolform, tills de bli varma i kläderna och sedan kunna ge
sig på mera krävande uppgifter? Sedan de tjänstgjort ett par år ha de emellertid
ingen nytta av att karenstiden slopas.

o Sorn här tidigare sagts är det enda som hjälper att man utbildar flera lärare,
sa att antalet räcker till. Erfarenheten visar, att även i tider med ganska stort
läraröverskott ha de sämsta skolformerna svårt att få lärare. Många lärare gå
hellre och vänta pa en plats i en tätort och ta där hellre tillfälliga vikariat än
de söka, ordinarie plats på en isolerad ort med dålig skolform. Det blir därför
alltid så att landsbygden får ta det som blir över, sedan städerna försett sig
med sitt. Man utbildar alltså nu så många lärare, att städerna kunna göra sitt
urval, och sedan blir det icke tillräckligt många över för de sämsta skolformerna.
Detta tyder allt fortfarande på att landsbygden skall ha det sämst
ställt. Vad reservanterna velat vinna med den direkta förmånen åt de sämsta
skolformerna är att man skall kunna locka till sig erfarna lärare och icke nödvändigt
behöva ta de sämsta, som icke kunna få någon plats, där det är verklig
konkurrens. Icke minst vill jag understryka, att det skulle bli en uppmuntran
för de lärare, som redan finnas vid de sämre skolorna och som haft det
arbetsamt och besvärligt under en lång tjänstetid och nu, när det finns gott
örn platser, ofta ta chansen att komma till en bättre skola. Just dessa lärare
skulle behöva den uppmuntran, som skulle ligga däri, att samhället genom att

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Foits.)
ge dem särskild ersättning visar sig sätta värde på den gärning de utföra i
besvärliga skolformer på isolerade orter.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att jag återkommer, men de två senaste inläggen göra
det nästan nödvändigt för mig att ännu en gång åtminstone påpeka, att någon
ovilja mot landsbygden ju omöjligen kan sagås prägla vare sig Kungl. Majlis
eller utskottets förslag. Tvärtom går man ju in för den ena åtgärden efter
den andra för att tillgodose landsbygdens intressen. Man vill åstadkomma bättre
bostäder på landsbygden, man minskar skillnaden mellan dyrortsgrupperna,
man inför en speciell meritvärdering och tar hort karenstiden för att hjälpa
landsbygden. Ändå påstås det, att man viftar bort och bagatelliserar landsf
bygdens svårigheter, endast därför att Kungl. Maj :t icke ansett sig kunna, gå
med på ett förslag, som en av talesmännen för reservanterna, herr Hyling,
praktiskt taget skjutit sönder. Det är icke, herr talman, fråga örn en förutsättningslös
utredning, utan i reservanternas skrivning nämnes som den enda
åtgärden, att det skall införas ett särskilt lönetillägg för lärare vid skolor av
lägre form. Därom har jag liksom utskottsmajoritetens talesman sagt, att detta
är en mycket tvivelaktig åtgärd. Det är tveksamt örn den har någon nämnvärd
effekt i den riktning man avser, och det blir svårt att genomföra den i
tekniskt-administrativt avseende. Det kommer — det vet herr Ryling mycket
väl — att finnas skoldistrikt, där man sida vid sida skulle få lärare med högre
lön vid lägre skolformer och med sämre lön vid högre skolformer. Det kommer
att bli bekymmer och medföra svårigheter, när det gäller att få hort dé
gamla sämre skolformerna. Det kommer att medverka till konservering av
sämre skolformer på landsbygden. Hur bra våra skollärare än äro — jag
tror, att de äro mycket bra — kan man icke begära, att de själva
med någon större entusiasm skola gå in för en reform, som skulle innebära
en väsentlig lönesänkning. Vi kunna konstatera, att det är en
svår historia att ordna i tekniskt avseende. Alla äro överens örn det. Vi säga,
att det är tvivelaktigt, örn effekten blir den avsedda. Vi säga dessutom, att
den kan leda till skadeverkningar. Under sådana förhållanden begära vi ingenting
annat än att man skall vänta och se, hur de nu av Kungl. Majit och utskottsmajoriteten
föreslagna åtgärderna komma att verka. Höstriksdagen kommer
mänskligt att döma att få ta ställning till både frågan, örn dyrortsgrupperingen
och frågan örn ny boställsordning. Där ha vi möjligheter att pa nytt
upptaga diskussion om vad det här gäller.

Fröken Olsson släppte fullkomligt reservanternas motivering. Hon säde. att
därför att det är svårare att undervisa i B ^-skolorna bör man ha svårighetstillägg.
Jag tror, att riksdagens andra kammare skall tänka sig för länge
innan den går in för den motiveringen. Godtages den motiveringen, dröjer det
kanske icke så länge innan man kommer att göra anspråk på att det skall vara
skillnad i lön för lärare med stora och med små klasser. En lärare kanske säger:
jag undervisar i en klass med 35 elever; det är skillnad att undervisa i en klass
med 35 elever mot i en klass med exempelvis endast 18 elever. Med denna
motivering att man skall ha svårighetsgradering av lärartjänsterna skulle otvivelaktigt
det ena efter det andra problemet aktualiseras. Vi måste ha ett lönesystem
som är enkelt. Tyvärr blir det då vissa saker, som icke äro alldeles tillfredsställande.
Vi ha otvivelaktigt statstjänstemän som arbeta dubbelt så hårt
som andra, men vi kunna icke, därför att de ha hårt arbete, införa bättre lön
för dem söm lia hårdare arbete. Jag tror, att det är nästan omöjligt att låta
liirarna på det sill let arbeta pa ackord.

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 28.

Nr 28.

Onsd-igen den 26 juni 1946 fia.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)

Sedan har det sagts att den av Kungl. Maj :t föreslagna meritvärderingen
eventuellt skulle kunna skada landsbygden. Herr talman! Om någon kunde
övertyga mig om det! Jag var ytterligt tveksam vid fastställandet av denna
meritvärdering, ty betyget i undervisningsskicklighet o. d. är ju det mått
man mäter lärares kapacitet med. Att jag släppte mitt motstånd berodde på
att jag sade mig, att vi måste hjälpa landsbygden. Vi måste se till att även
landsbygden får möjligheter att till sig draga högklassiga lärarkrafter. Frågan
är icke hur länge de komma att stanna vid sämre skolformer, om vi icke
ta denna meritvärdering och om vi icke stryka karenstiden, ty i så fall reflektera
de högklassiga lärarna icke på att flytta till landsbygden. Genom de föreslagna
åtgärderna kan man hoppas vinna att dessa lärare lockas ut på landsbygden.
I så fall kanske många av dem komma att trivas där och slå rot på landsbygden,
framför allt örn bostadsförhållandena ordnas. I varje fall får landsbygden
genom den föreslagna meritvärderingen möjligheter att till sig draga högklassiga
unga lärare, vilket den för närvarande knappast har. Som sagt, örn någon
kunde övertyga mig örn att herr Svenssons i Grönvik resonemang vore riktigt,
att den föreslagna åtgärden icke skulle gagna landsbygden, skulle jag vara
mycket villig att bli omvänd. Det finns nämligen ur städernas synpunkt så
många skäl som tala för att den nya meritvärderingen har avigsidor.

Jag tror icke att det under denna tyvärr ganska långa debatt presterats
något skäl för att vi i denna fråga skulle experimentera med ett lönesystem,
örn vilket det ändå måste sägas att man på andra områden av statsförvaltningen
icke kan gå med på det. Jag skulle ha förstått reservanterna, örn man
gått in för principen »omvända dyrtidstillägg», örn jag får använda ett så besynnerligt
uttryck —• men innan riksdagens andra kammare går att premiera
de sämsta skolformerna genom att för dessas lärare votera högre lön, bör den
ur landsbygdens egen synpunkt fundera på saken åtskilliga gånger.

Herr Falla, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Efter den förfärliga litania, som fröken Olsson läste om landsbygdsskolorna
och framför allt i fråga örn de lägre skolformerna, måste man undra,
hur lärare skola kunna uthärda under angivna förhållanden. Emellertid har
det visat sig, att det går ganska bra. Det är nämligen så, att människorna äro
ganska olika. En hel del äro naturligtvis sådana, att de ha ungefär samma
inställning som fröken Olsson, att det är någonting förskräckligt att vara lärare
på landsbygden, särskilt i en låg skolform, men andra ha en annan läggning
och trivas där mycket bra. Jag kan ta ett exempel från min egen hemkommun.
Där blev en lärarinna med goda betyg och studentexamen anställd vid en skola
av den lägsta B-formen, och som ligger ganska avlägset och illa till. Hon har
alltjämt kvar platsen och har icke yppat leda vid den. Det är icke något enstaka
exempel. En del trivs bra med de lugna förhållandena, andra tycka, att det är
förskräckligt och vilja till varje pris därifrån till en stad. Icke må man tro,
att de femhundra kronorna skulle göra något väsentligt till för att förmå sådana
människor, som lia den inställningen, att det är ohyggligt att tjänstgöra
på landsbygden vid en lägre skolform, att stanna där.

Vidare vill jag framhålla, att de som talat för reservationen resonerat helt
olika. Sålunda anförde herr Hyling i sin sista replik, att även örn de åtgärder,
som nu här äro av Kungl. Maj :t och utskottet föreslagna, skulle ha en viss
effekt i fråga örn den sak det här gäller, så hjälpa de icke lärare i de lägre skolformerna
att komma därifrån. Det är en alldeles ny synpunkt, att man skall
vidtaga åtgärder för att få bort lärarna från de lägre skolformerna. Herr Svensson
i Grönvik ville motivera reservationen med att ett bifall till densamma
skulle leda till att man fick behålla lärarna vid de lägre skolformerna. Alltså

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)
äro motiveringarna från olika håll för reservationen fullkomligt motstridiga
och slå ihjäl varandra. När det ligger till på det sättet, borde kammaren icke
Ira någon särskild anledning att reflektera på reservationen, som tydligen verkar
på ett förvirrande sätt för dess anhängare.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Grönvik erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag begärde ordet medan statsrådet holl sitt
sista anförande. Jag får bekänna, att jag blev litet ledsen, ty jag tyckte, att
han staplade upp alltför stora svårigheter framför allt för att gå den väg man
tänkt i reservationen. Jag har aldrig dragit i tvivelsmål, att statsrådet ° och
chefen för ecklesiastikdepartementet verkligen har intresse för denna fråga,
men då undrar jag, om icke statsrådet genom att så starkt framhålla alla svårigheter
i viss mån kan motverka, att utvecklingen går i den riktning han
själv finner trolig. Det är därför jag är litet ledsen över den uppfattning som
statsrådet själv har eller i varje fall gjort sig till tolk för här i debatten. Jag
kan nämligen icke finna, att den riktigt överensstämmer med vad som sägs i
propositionen.

Sedan vill jag till herr Falla bara säga, när han talar om olika meningar,
att det är icke lätt att skriva så, att herr Falla blir belåten. Han är en mycket
sträng domare. Vi känna honom emellertid mycket väl på andra avdelningen,
och jag tar därför inte hans dom så synnerligen hårt.

Fröken Olsson, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag vill säga till herr Falla, att jag visst icke läste någon
litania över de lägre skolformerna och lärarna som arbeta vid dylika skolor.
B 3-skolan är i många avseenden en intressant och förträfflig skolform. Själv har
jag undervisat i en sådan i åtta år. Jag trivdes alldeles utmärkt och slutade
bara därför att skolan drogs in. Men jag vet också av erfarenhet, att arbetet vid en
B 3-skola i många hänseenden är så mycket tyngre och mera pressande ■— även örn
man trivs aldrig så bra — att detta motiverar att det göres något extra för lärarna
vid sådana skolor. I den ena av de kommuner, där jag tjänstgjorde, hade jag
ett skjutsbidrag, som utgick för varje termin, för att jag lättare skulle kunna
komma i kontakt med andra orter. I den sista ort, där jag tjänstgjorde vid en
B 3-skola, gav kommunen mig fri telefon för att bryta mili isolering. Jag satte
oerhört stort värde på dessa förmåner, icke minst därför att det visade, att man
hade förståelse för denna speciella skolforms svårigheter. Det är nästan detta
jag lägger mesta vikten vid, detta att man visar sin uppskattning av det arbete
som utföres på ifrågavarande platser.

Herr Hyling erhöll jämväl ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Falla sade, att vi hade olika uppfattningar. Det kan nog vara riktigt,
men jag tror att målet för oss alla är detsamma. Jag är fullt övertygad
om, herr Falla, att om vi skola få möjlighet att få ut unga lärare til] landsbygden,
måste dessa veta, att ifall de icke trivas därute, skola de ha en chans
att söka sig till en annan plats. Skulle vi kunna nå därhän, att vi ständigt finge
ha unga, friska krafter på landsbygden, skulle säkerligen resultatet bli ännu
bättre än det är för närvarande.

Jag vill ännu en gång understryka vad jag tidigare sagt, att jag icke tror
på möjligheten att en utredning, om den kommer till stånd, kommer till det
resultatet, att man bör ha dessa särskilda lönetillägg. Men jag förmenar, att
en utredning vore till nytta, då man på det sättet kan få fram en del förslag.

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till folkskolseminar lema m. m. (Forts.)

Nu vet jag, att seminariesakkunniga fört fram en del förslag, vilka Kungl.
Maj:t icke funnit anledning att gå på, ock jag säger att jag tror, att det resultat
riksdagen i dag kommer till, då riksdagen väl kommer att taga utskottets
förslag, icke kommer att bli till fyllest. Det är av den anledningen alltså
jag vill att frågan skall ytterligare undersökas, så att man får se, vilka vägar
man kan komma fram på. Jag har pekat på en hel del av dessa vägar här.

Herr Falla, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag måste säga, att det är rätt egendomliga motiveringar man har
för en utredning. Här säggg det, att lärarna böra ha en chans att komma ifrån
vissa platser och att om de icke ha det, söka de sig icke till de lägre skolformerna.
Ja, men just den ändrade meritvärderingen skall ju vara dem en
hjälp i det fallet. Där är alltså någonting gjort. Yad skulle annars göras? Jag
har icke hört, att herr Hyling lagt fram ett enda förslag örn hur man skall
kunna förverkliga det syfte han talar örn.

Nu säger herr Kyling emellertid, att i varje fall kan en utredning icke
skada. Ja, men det är väl en rätt svag motivering för en utredning detta att
den icke kan skada. Vi ha visserligen kommit in i en sådan utredningspsykos
här, att det kanhända räcker med en dylik motivering. Förr skulle den aldrig
ha räckt.

Jämväl herr Kyling erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Ordet »skada» får val stå för herr Fallas räkning.
Protokollet får utvisa, att jag icke sagt, att det icke kan skada med en utredning,
utan att det kan vara till nytta att få dessa saker ytterligare utredda.
Jag vill ännu en gång understryka att jag icke tror att de förslag som här framkommit
leda fram till det resultat, som vi alla önska, utan att man måste
vidtaga kraftigare åtgärder för att nå fram dit. Därför menar jag, herr talman,
att en utredning på denna punkt kommer att bli till nytta.

Härpå yttrade:

Herr Onsjö: Herr talman! Vad man här vill åstadkomma är ju att göra
det möjligt för landsbygdens avlägsna orter att konkurrera örn goda lärarkrafter.
Erfarenheten har nämligen visat, att landsbygdens långt bort belägna
skolor icke endast få nöja sig med sämre skolformer utan även med sämre lärare.
Detta kan icke vara rimligt. Man kan kanske med viss tillfredsställelse
ur landsbygdens synpunkt konstatera, att alla äro eniga såtillvida, att någonting
måste göras för att råda bot på detta missförhållande. Meningsskiljaktigheterna
gälla, såvitt jag förstår, endast vad som skall göras, eller rättare sagt
hur mycket som behöver göras.

Propositionen bygger rätt mycket på seminariesakkunnigas förslag, vari de
sakkunniga, såsom här tidigare relaterats, diskuterat olika åtgärder i fråga
örn karenstid, bostäder, lönetillägg o. s. v. De sakkunniga ha stannat vid att
föreslå karenstidens slopande, men de ha icke helt släppt tanken på extra lönetillägg.
Man resonerar som så, att man först bör pröva och se, örn inte detta
räcker. Man tror. att det skall räcka till, men skulle det icke göra det, bör man
taga upp andra frågor också. Här har anförts en del argument mot detta extra
lönetillägg, argument som givetvis ha en viss tyngd •— det kan icke bestridas.
Man har talat örn att gränsregleringen är svår att göra. Ja, det är givet, sådant
ha vi erfarenheter av från gränsreglering i fråga örn dyrortsgruppering
o. s. v. Det blir helt naturligt saker och ting som kan skapa irritation. Det har
jag även sagt att anordningen med extra lönetillägg kan bidraga till att kon -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till folksholeseminarierna m. m. (Forts.)
servera vissa skolformer, och det ligger kanske en del även i det påståendet.
Men de argument, som anförts mot reservationen, kunna ju icke på någondera
sidan pressas så hårt, alldenstund argumenten gälla, kan man säga, i samma
grad mot de åtgärder som föreslås i propositionen och av utskottsmajoriteten,
bl. a. i fråga örn karenstiden. Vilka åtgärder man än vidtager, som skapa vissa
förmåner på en del håll, åstadkomma de irritation. Och framför allt komma
givetvis argumenten att väga lika tungt, om man även på majoritetens sida
skulle göra den erfarenheten, att det som här är föreslaget icke räcker, varför
man även på det hållet måste komma fram till att föreslå ett lönetilllägg,
vilket man ju inte ansett otänkbart.

Även örn vi kunna vara ense örn att det blir besvärligheter, äro alla överens
örn att något måste göras. Jag tror för min del, att man har överskattat betydelsen
av karenstidens slopande. Men otvivelaktigt kommer nog denna åtgärd
att betyda en del för att goda lärare skola söka sig ut pa landsbygden.
Men som sagts förut: det räcker icke bara med att lärarna söka sig ut dit,
det är också viktigt, att de stanna på landsbygden. Det är en betydelsefull
uppgift läraren i en socken har. Han är icke bara lärare, utan han är ett slags
medelpunkt, en kulturpersonlighet som har stora möjligheter att påverka en
hel bygd. Det är emellertid olyckligt, örn skolan endast skall _ bli ett slags
mm för resande, dit läraren söker sig för att fortare bia ordinarie och komma
i åtnjutande av en högre lön, under det att han går och räknar dagarna till den
tid då han kan komma därifrån. Den enda åtgärd som är ägnad att bidraga till
att lärarna verkligen stanna på landsbygden är väl, så vitt jag förstår, detta
ökade lönetillägg. Jag kan1 icke komma fram till annat än att det fröken Olsson
framförde beträffande de avlägset belägna skolorna var riktigt. Det är ett
rättvisekrav, som här måste göra sig gällande. Det är klart, som statsrådet
säde, att det icke kan användas som huvudargument, men dessa skolor äro
besvärliga, och det är ett argument som man icke kan gå förbi. Det bör också
vara ett ytterligare plus till förmån för reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hoppe: Herr talman! Jag skall endast göra ett påpekande i anledning
av herr Petterssons i Dahl anförande, då jag har den förhoppningen, att det
skall skingra ett missförstånd från hans sida. Herr Pettersson tvivlade uppenbarligen
icke på att de åtgärder, som Kungl. Majit föreslagit, skulle innebära,
att landsbygdens avlägsna skolor skulle förses med präktiga och bra lärare.
Men han menade, att man icke får behålla dessa utan att de snart komma att
söka sig därifrån. Det blir täta ombyten, något som icke kan vara gagneligt
för undervisningen.

Jag sätter i regel stort värde på herr Petterssons vakenhet och uppmärksamhet,
men jag har ett intryck av att han i dag knappast följt debatten med tillräckligt
vaket intresse och icke hört vad fröken Nygren och jag sade örn att
det icke var möjligt för en ordinarie lärare i en sådan avlägsen landsbygds -skola att snart kunna få utbyta denna tjänst mot en tjänst i en tätort.^För
min personliga del föreställer jag mig — och jag bygger i viss mån på erfarenhet
från arbetet såsom ordförande i stora skoldistrikt — att nog får en
lärare sitta åtminstone tio år som ordinarie i en landsbygdsskola, innan han
kan tänka sig att med hjälp av tjänsteåren få beställning ''som lärare i en tätort.
Resultatet blir, såvitt jag kan se, att landsbygden under en följd av år
kommer att förses med lärare, som sitta där under sina första 10—15 lärarår,
och jag undrar, herr Pettersson i Dahl, örn man icke skulle kunna säga, att
landsbygden tack vare detta får en utomordentligt förnämlig lärarrekrytering.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till
vissa ersättningar
i anledning
av
olycksfall
i arbete m. m.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)

^Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
pa bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med .övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 209, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid

utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit vad utskottet hemställt.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt,

§ 9.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 3, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition agnående anslag för budgetåret
1946/47 till vissa ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m., dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i
arbete, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade genom en den 3 maj 1946 dagtecknad proposition, nr
265, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden,
föreslagit riksdagen att för budgetåret 1946/47 såsom förslagsanslag
anvisa

dels till Livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete 336 000 kronor,
dels till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m. 3 900 000 kronor,

dels ock till Bidrag till fiskares försäkring 160 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Majit genom en den 3 maj 1946 dagtecknad proposition,
nr 251, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916
(nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete,

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Ansinii till vissa ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m m.

(i orts.)

2) förordning om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni
1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättnmgstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt om fortsatt giltighet av

förordningen,!samtm giltighet av förordningen den 19 maj 1944 (nr

237) angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den
11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot

skada till följd av olycksfall, m. m., , , . . ,

dels ock medgiva Kungl. Majit att åt personer, som i anledning av olycksfall
eller sjukdom, som inträffat efter 1941 års ingång, vore berättigade tili
sjukpenning eller livränta enligt förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen om olycksiallsoch
yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., för tiden från och med den 1
januari till och med den 31 december 1947 bevilja sådan dyrtidskompensation
att beloppen av nämnda förmåner uppginge till vad som skulle hava utgått,
därest den i förordningarna fastställda maximigränsen för inkomst —
1 764 kronor — höjts med 40 procent.

I anledning av propositionen nr 251 hade väckts två motioner nr 344 i
första kammaren av herr Sundvik och nr 523 i andra kammaren av herr Dahl nYGYb

''yyt fl v

I motionen II: 523 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 6 och
9 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete jamte
ikraftträdande bestämmelser skulle erhålla viss i motionen angiven lydelse.

Utskottet hemställde, att riksdagen med avslag å motionerna 1:344 och II:
523 måtte antaga de i propositionen nr 251 framlagda, _ författnmgsförslagen
ävensom anvisa anslag med äskade _ belopp och bemyndiga Kungl. Maj:t att
bevilja föreslagen dyrtidskompensation.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Dahlgren: Herr talman! I den motion vi avlämnat Ilar i kammaren ha
vi erinrat örn den kritik, Som denna lagstiftning fatt röna pa de flesta fackliga
konferenserna, där den riktat sig mot de låga understödsbeloppen. Kravet fran
arbetarna Ilar varit och är fortfarande, att full kompensation for inkomstbortfall
skall utgå vid olycksfall i arbete. Nu tvingas arbetarna att ta privata
-försäkringar för att gardera sig mot alltför stor inkomstförlust vid olycksfall i
arbete. Vilka missförhållanden detta leder till skall jag belysa med ett exempel.

På den arbetsplats, där jag är anställd, gjorde vi 1944 en undersökning tor
att se hur det förhöll sig i detta avseende. Det visade sig, att arbetarna vörö
försäkrade i icke mindre än 19 olika försäkringsföretag, där premierna varierade
mellan 2 kronor 50 öre och 8 kronor 70 öre per månad. Att sistnämnda
höga premie betalades av de grupper, som voro mest utsatta for olycksfall,

gör ju icke saken ett dugg bättre. . .

När riksdagen senast behandlade frågan örn ersättning vid olyckstall i arbete,
infördes nya sjukpenningklasser, varigenom den högsta dagersättningen
höjdes från 5 kronor 50 öre till 7 kronor. Dessutom infördes en del andra for
bättringar t. ex. i fråga örn yrkessjukdomar, vilka förbättringar jag inom parentes
sagt vill säga voro goda förbättringar. Sedan har emellertid en viss tendens
gjort sig gällande, att det blir allt svårare för arbetare att erhålla ersättning
för olycksfall i arbete. Det kan låta egendomligt, när man säger något sadant,
men det är på det sättet, att speciellt i fråga örn knä- och ryggskador sva -

24 jNi'' 28. Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till vissa ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m rn
(Forts.)

righeterna att utfå ersättning blivit större under denna senare period. Jag
kan ge ett exempel från samma arbetsplats som jag förut talade om. Under
föregående år, då arbetet på grund av den stora verkstadskonflikten pågick
bara sju månader, överklagades icke mindre än 35 sådana beslut. I 30 av dessa
fall avslog försäkringsrådet besvären. Det var alltså endast i en mycket liten
procent av fallen som försäkringsrådet biföll besvären. Detta är icke något enastående
för denna arbetsplats, utan det förhåller sig praktiskt taget på samma
sätt pa alla andra hall. Tusentals arbetare som lia förstört sina ryggar och
leder tvingas anlita fattigvården bara för att man icke med 100-procentig säkerhet
kunnat juridiskt och medicinskt fastställa, att lytet orsakats av olycksfall
i arbete eller, kunde betraktas som yrkessjukdom. Vi ha i vår motion uttalat
uPPfättmngen, att konstaterad arbetsoförmåga skulle utgöra tillräckligt
skäl för att samma ersättning skulle utgå, oavsett örn arbetsförmågan uppstått
genom direkt olycksfall eller örn slitet och släpet i arbetet successivt åstadkommit
densamma.

. Om riksdagen nu bifaller det förslag som här föreligger innebär det ju, att
ändras i fråga örn ersättning för bortfallen arbetsförtjänst på ’upp
till 3 645 kronor. Man inför endast fyra nya sjukpenningsklasser, och sjukpenningens
högsta belopp stiga från 7 till 9 kronor. Det betyder för arbetarna
i de större städerna och högsta dyrorterna, att den ersättning de få i alla
tall kommer^ att betydligt understiga deras arbetsinkomst. Vidare innebär förslaget
bibehållande av de låga — jag skulle nästan vilja säga onormalt låga_

sjukpenningklasserna. Utskottet säger i anslutning till vår motion följande: »För
små inkomsttagare äro ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen mycket
laga. Ur denna synpunkt kan förslaget i motionen 11:523 att höja minimigränsen
för den årliga arbetsförtjänsten och i samband därmed slopa de lägsta
sjukpenmngsklasserna synas skäligt, men utan närmare utredning kan icke
avgöras örn det kan ske utan att medföra olämpliga konsekvenser. Enligt utskottets
mening bör även denna fråga anstå i avbidan på den pågående allmänna
revisionen av olycksfallsförsäkringslagen.»

J i lia i var motion framhållit, att det kan leda till olidliga konsekvenser,
®.nj1. u^®a''. arbetare råka ut för olycksfall av sådant slag att det medför invaliditet
tor livet, detta på grund av att invaliditetsersättningen beräknas efter
samma grunder som sjukpenningen. Jag skall bara nämna ett exempel som belyser
just detta mitt påstående.

i bin ling'', arbetare skadade sig 1940 vid skogsarbete. Han hade icke tidigare
hatt förvärvsarbete, och han räknades sålunda till lägsta klassen, i vilken
sjukpenningen da var en krona örn dagen. Olycksfallet medförde sjukskrivning
i över ett år. Därefter blev han förklarad invalid till 25 % och tillerkändes
invaliditetsersättning. Då. man, som jag förut nämnt, beräknade den
etter samma regler som sjukpenningen, innebär detta, att den unge mannen,
som nu är 21 år gammal, får en invaliditetsersättning från svenska staten av

*lrer. 0m° aagen’ vilket skulle. innebära kompensation för att han fått sin
arbetsförmåga nedsatt med en fjärdedel. Behöver man utreda frågan örn vad
som egentligen skall vara minimiersättning vid olycksfall? Borde det icke
sta klart,
icke också räkna med konsekvenserna för dem som skola åtnjuta sådan ersättning? .

.X1 ha också beträffande övergångsbestämmelserna motionerat om att de
höjda ersättningarna skola gälla även för olycksfall som inträffat före den
1 Ju“ 19fG'' Utskottet avstyrker detta och framhåller, att det är omöjligt
att biträda vår uppfattning. Utskottet erinrar örn att ojämnheter tidigare

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag lill vissa ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

(Forts.)

förekommit i samband med förhöjningar av maximigränsen för arbetsförtjänsten.
Vidare talar utskottet om att olycksfallsförsäkringen bestrides av arbetsgivarna
genom försäkringsavgifter, och därför anser man det omöjligt att pa
etet sätt vi i vår motion yrkat göra lagändringarna tillämpliga i fråga om redan
inträffade olycksfall. Utskottet hänvisar också till att landsorganisationen
för sin del framhållit, att en utredning skall komma till stånd,_ genom
vilken man skall undersöka möjligheten att exempelvis genom särskilda ersättningstillägg
åstadkomma en skälig kompensation åt livräntetagare, som
kommit i betydligt sämre ställning än den de vid tillämpning av nu gällande
eller föreslagna regler skolat intaga. Vi ha givetvis ingenting emot att en
sådan utredning’ kommer till stånd, att man sålunda undersöker möjligheterna
att avhjälpa de stora bristerna i den nuvarande lagstiftningen, men vi anse
att hänsyn bör tagas till vad vi anfört i fråga örn dem som frånkännas olycksfall
syrsättning och att den konstaterade arbetsoförmågan bör vara avgörande
i fråga örn hjälp mot inkomstbortfall.

Jag skulle i detta sammanhang bara med några ord vilja beröra en fråga,
som kanske bättre passat in under behandlingen av föregående ärende, nämligen
frågan örn dyrtidstilläggen. Alla dessa frågor ha ju ett visst samband,
speciellt när det gäller de orättvisor som uppstått genom denna lagstiftning.
Jag erinrar då örn, att riksdagen 1941 beslöt höja maximibeloppet för den
beräknade arbetsförtjänsten från 3 000 till 3 900 kronor. Det beslöts också
att dyrtidstillägg skulle utgå till dem som åtnjöte invaliditetsersättning för
olycksfall som inträffat före den 1 januari 1941. Nu är att märka, att beslutet
örn den höjda dagsersättningen icke trädde i kraft förrän den 1 januari
1942. Det skulle vara mycket värdefullt att få svar på, hur det gick med
1941 års invalider. Här begick man enligt min mening en mycket stor orättvisa.
Ty alla arbetare som skadades år 1941 — och skadades så svårt, att
de sedan få åtnjuta invaliditetsersättning utöver de stipulerade 3(3 procenten
— kommo icke i åtnjutande av dyrtidstillägget. Följaktligen mäste denna
mellangrupp lia kommit i betydligt sämre ställning än andra.

Jag har, när jag anfört detta, bara velat uttrycka den förhoppningen och
göra den hemställan, att när revision av olycksfallsförsäkringslagen nu skall
ske, man också ser något på denna årsklass av invalider och att man, örn man
i framtiden går in för att följa den av landsorganisationen förordade linjen,
speciellt tager hänsyn till dessa som icke komma i åtnjutande av de förhöjningar
riksdagen 1941 beslöt.

Jag kan icke heller, herr talman, underlåta att med anledning av utskottets
uttalande, att man finner den föreslagna höjningen av arbetsförtjänsten vara
väl avvägd, nämna något örn andra lagutskottets utlåtande nr 39 i fråga örn
olycksfallsersättning under militärtjänstgöring. Frågorna äro ju som sagt
beroende av varandra. Jag finner i sistnämnda utlåtande, att utskottet intagit
cn betydligt välvilligare inställning där. Utskottet uttalar, att ^utskottet
är i princip ense med oss motionärer örn att man bör eftersträva en sådan ordning,
att den som råkar ut för olycksfall erhåller full ersättning för förlorad
arbetsförtjänst. Utskottet hänvisar emellertid till att en revision av lagstiftnmgen
nu skall företagas och menar, att vi böra vänta tills utredningen. är
klar. Det är min förhoppning, såsom jag tidigare sagt, att denna utredning
skall arbeta i snabbare takt än man gjort tidigare när det gällt frågor rörande
olycksfallsförsäkringslagen.

Jag anser dock, att ett bifall till var motion icke pa något satt skulle kunna
behöva lägga hinder i vägen för denna utredning, och ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till vår motion nr 523 i denna kammare.

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till vissa ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

(Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Att ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
äro för låga är ju erkänt från alla håll, och jag behöver
således inte ingå i någon polemik med den föregående ärade talaren örn den
saken. Socialvårdskommittén håller ju för övrigt på med att utarbeta förslag
till revision av lagstiftningen. Yad som i dag föreligger till behandling är
frågan örn en viss jämkning i gällande lagstiftning, varvid man givetvis inte
kan frångå lagstiftningens huvudprincip. Jämkningen innebär att maximigränserna
för ersättningsbeloppen höjas med anledning av att arbetslönerna
under de senare åren stegrats. På grundval av lagstiftningens princip att ersättningsbeloppen
skola utgå med i runt tal två tredjedelar av den skadades
arbetsförtjänst ha de nya maximibeloppen bestämts. Det är detta som Kungl.
Maj:ts förslag innebär och ingenting annat.

Vi måste komma ihåg att olycksfallsförsäkringslagstiftningen bygger på
den principen, att det är arbetsgivaren som genom försäkring skall svara för
det inkomstbortfall som blir följden av olycksfallet, och det är klart att man
nu inte utan vidare kan genomföra förändringar i lagstiftningen som rubba
grunderna för denna försäkring. Motionären klandrar nu utskottet för att
det inte kunnat biträda hans motion, men vi ha inte kunnat göra annat än
böja. oss för de faktiskt föreliggande förhållandena. Jag instämmer emellertid
i det av motionären uttalade önskemålet om att den utredning rörande
revision av olycksfallsförsäkringslagen som pågår skall bedrivas med all den
skyndsamhet som är möjlig och att man så snart ske kan skall komma fram
till en bättre avvägning av ersättningsbeloppen i förhållande till arbetslönerna.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

. Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen 11:523; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning av vissa ersättningar enligt
lagen den 11 juni 1937 örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer ;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 57, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
örn anvisande av medel till anordnande av nya lunchlokaler inom riksgäldskontoret
m. m.;

nr 58, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga om
ändrad lydelse av § 7 bankoreglementet;

nr 59, i anledning av väckt motion örn pension åt vaktmästaren hos riksdagens
första kammare M. J. Ericsson;

nr 60, angående avlöningsförmånerna åt förste kanslisten hos riksdagens
första kammare Eric Carlén under tjänstledighet på grund av sjukdom;

nr 61, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
engångsunderstöd åt förra städerskan Selma Natalia Jönsson; och

nr 62, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 47, i anledning av Kungl. Majt:s proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) örn återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom m. m.;

nr 48 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med -särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörj ningen

m. m.; och .

nr 5.1, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende

anlitat biträde; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag ti 11 ^ förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944 (nr 779),
örn kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 21 § 2 och 3 mom. förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och memorial hemställt.

§ 11-

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av dels Kungl. Provisorisk
Maj :ts proposition angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.,_ såvitt för kroppspropositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. skada under

militärtjänst Utskottets

hemställan föredrogs; och anförde därvid: 9örin9-

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att frågan örn ersättningar till de beredskapsskadade nu lösts på ett för
de skadade mera tillfredsställande sätt än tidigare. Det råder helt visst en
allmän tillfredsställelse med att den tidigare alltför ringa ersättningen till dem
som skadats i landets tjänst nu utbytes mot en mera rimlig gottgorelse.

I en detalj måste jag mellerud göra en bestämd gensaga mot utskottets förslag.
Utskottet föreslår att den dyrtidsersättning som skall tillkomma skadad
skall dyrortsgrupperas. Det innebär att landets uppskattning av de skadades
insatser skall bli olika för olika fall och beroende på var vederbörande var
mantalsskriven vid tiden för skadans inträdande. Dyrortsgruppermgen skall
byggas på den nu gällande dyrortsgruppermgen av folkpensionerna. Jag vill
erinra örn att vi för några dagar sedan här beslutat nya folkpensioner, byggda
på ett system som innebär ett underkännande av de hittills gällande grunderna
med dyrortsgruppering. I dag äro vi till synes beredda att införa dessa
underkända grunder på ett nytt område, trots att de sålunda redan äro underkända
i annat sammanhang och trots att de skola avskaffas ungefär ett och

ett halvt år härefter. . ......

Herr talman! Då detta tillvägagångssätt faktiskt innebär ett undervärderande
av de insatser som beredskapsskadade, bosatta på de s. k. lägre dyrorterna,
utfört kan jag inte ansluta mig till utskottets mening i denna del.

Häruti instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i
ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1985 (nr 434) örn folkpensionering;
samt

statsutskottets utlåtanden:

.* anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående nybyggnad för
vissa militära institutioner i Stockholm;

. nr i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande av
vissa hyreskostnader; och

, Ff 214, 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
behållningen a till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

av^riHeTvid föredrogs statsutskottets utlåtande nr 215, i anledning av Kungl. Maj :ts
Svenska Propositioner angående dels uedläggande av driften vid Svenska skifferolieskifferolje-
aktiebolagets oljeutvmnmgsanläggningar vid Kinne-Kleva m. m., dels ock
medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget att teckna viss borgen jämte
i amnet väckta motioner.

aktiebolagets
anläggningar
vid KinneKleva
m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Man har gärna velat betrakta den
här föreliggande frågan uteslutande som ett sysselsättningsproblem. Jag tror
emellertid att det är alldeles oriktigt att ge frågan en sådan begränsning. I
dessa dagar är det inga svårigheter att placera arbetskraften, men när en industri
nedlägges, är det även andra omständigheter, som måste tagas i betraktande.
Det är inte bara fråga örn det kapital som är investerat i anläggningen
och som naturligtvis bör i dessa tider av arbetskraftsbrist utnyttjas på bästa
möjliga sätt. När arbetskraften drar bort från en industri, är alltid bygden
kvar. Kommunerna, som varit beroende av industrien, som inrättat sina sociala
dispositioner därefter och som grundat sin ekonomi på det skatteunderlag som
kunnat uppstå, äro kvar och få ofta ta törnen. Hantverkare och handlande på
orten bli likaledes försatta i en svår situation.

I detta speciella fall är det säkerligen av en utomordentlig vikt att en
industri kan upprätthallas. Vid Kinne-Kleva har nämligen i viss mån förverkligats
det program som kommit till uttryck i kungl. prop. nr 222, där det
talas örn betydelsen av att sprida ut industrierna på landsbygden för att åstadkomma
ett mera blandat näringsliv. Arbetskraften vid industrierna i KinneKleva
har varit till ovärderlig hjälp för jordbruket i bygden i brådskande skördetider,
då industriarbetarna i stor utsträckning på ledig tid bistått jordbrukarna.
Men det är väl att hoppas att den industri som nu nedlägges inte
skall bli den sista på platsen. Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
förutsattes ju, att anläggningen nu skall utnyttjas åtminstone provisoriskt. Men
vida viktigare än detta provisoriska utnyttjande av ett ugnshus för tillverkning
av matbestick anser jag vara det löfte örn utredning beträffande en ny
industri som Kungl. Maj:t och utskottet ger.

Jag skulle vilja uttala några önskemål beträffande denna utredning. För det
första skulle jag vilja starkt understryka en sak, som också framhålles i ut -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Nedläggande av driften vid Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar

vid Kinne-Kleva m. m. (Forts.)

skottets utlåtande, nämligen att denna utredning skall genomföras i intimt
samarbete med personalorganisationerna på platsen, så att deras säkerligen
mycket rika erfarenheter kunna utnyttjas. Men därtill skulle jag vilja knyta
ännu ett önskemål. Den blivande utredningen bör igångsättas så snart och bedrivas
så snabbt att den får möjlighet att samarbeta med dem som skola handhava
avvecklingen av den nuvarande industrien. Det torde nämligen vara av
utomordentlig vikt för den blivande industriella utvecklingen på platsen att
ingenting bortföres elier skrotas ned som till äventyrs kan användas för andra
industrigrenar. Örn man bortför maskiner, transportanordningar, ångpanneanläggningar
o. d., är det uppenbart att anskaffningskostnaderna för en
eventuell ny industri skulle bli väsentligt mycket större än de eljest skulle bli.
De skulle måhända bli så stora, att de verkade avskräckande från att sätta i
gång en ny verksamhet.

Jag har också i en motion uttryckt önskemål örn att det skulle bli en särskild
styrelse för denna anläggning. Utskottet har, synes det mig, varit av samma
mening, ehuru utskottet tycks ha stannat så att säga på halva vägen. Man har
mycket riktigt förklarat att sammanslagningen med styrelsen för kvarntorpsanläggningen
hade till syfte att intensifiera oljeutvinningen, men att en sammanslagning
inte längre är motiverad när nu Kinne-Kleva skall nedläggas.
Utskottet har emellertid inte gått så långt att det påyrkat en ny styrelse, utan
har överlämnat frågan till Kungl. Maj:ts prövning. Jag förlitar mig på att utvecklingen
själv skall visa nödvändigheten av att lösgöra Kinne-Kleva från
styrelsen för Kvarntorp, örn man praktiskt skall kunna genomföra en förändring
av industrien på platsen.

Jag anser mig inte kunna framställa något yrkande örn bifall till mina motioner,
då de blivit i viss mån tillgodosedda. Jag vill i stället, herr talman,
sluta med att förklara att vi på orten tro på Kinne-Klevaverkens möjligheter.
Vi tro på att både naturtillgångarna och den industriella anläggning som uppbyggts
skola kunna utnyttjas på sådant sätt. att anläggningen blir räntabel. Vi
tro inte att statsverket skall behöva göra några ytterligare kapitaluppoffringar,
utan att i stället de rika naturtillgångarna på platsen skola kunna nyttiggöras
för hela folkhushållet. Man har klagat över att anläggningen är för isolerad,
att den bara har tillgång till en smalspårig järnväg o. s. v. Jag tror att denna
olägenhet har i hög grad förstorats. Jag vill erinra örn att en sådan industriort
som Finspång endast har en smalspårig järnväg. Jag vet mycket väl att det
är skillnad på att frakta kalk och att frakta högvärdiga industriprodukter, men
vi skola komma ihåg att de produkter som det här kan bli fråga örn böra
kunna finna avsättning inom det smalspåriga västgötanätets område. Detta nät
stryker nämligen förbi inte mindre än fem städer, av vilka Göteborg och
Trollhättan äro mycket stora konsumtionsorter. Allt detta gör oss övertygade
örn att det skulle vara ett stort fel, om man uraktläte att utnyttja de möjligheter
som här föreligga. I förhoppning örn att den blivande utredningen skall
visa, att denna vår tro har goda grunder för sig, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Stjärne: Med anledning av att jag väckt en motion i detta ärende ber
jag, herr talman, att få framföra några synpunkter.

Då en fortsatt drift med oljeframställning vid Kinne-Kleva ofrånkomligt
skulle medföra stora förluster, har jag givetvis intet att erinra emot utskottets
yrkande att driften i denna form nedliigges.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nedläggande av driften vid Svenska skifferolfeaktiebolagets anläggningar
vid Kinne-Kleva m. m. (Forts.)

Emot uttalandet örn stödåtgärder för den friställda arbetskraften kan man
heller ej i princip lia något att invända. Detta i all synnerhet som andra arbetsområden
pa platsen inte stå till förfogande. Då det gäller de anställda vid
Kinne-Kleva synes mig emellertid statsrådet inte tillräckligt ha beaktat deras
genom personalrådet upprepade gånger framställda synpunkter i berörda avseende.
Det är därför synnerligen befogat när utskottet framhåller lämpligheten
av att vidare utredning bör ske i kontakt med personalrådet.

För min del skulle jag ha önskat mera bestämda direktiv av utskottet, att
personalrådets förslag böra skyndsamt prövas, redan innan man binder sig för
fabrikation av matbestick, vilken icke synes erbjuda något värdefullt bidrag
till lösning av det föreliggande sysselsättningsproblemet.

För övrigt synes lämpligt att verket så snart som möjligt överföres från att
lyda under skifferoljebolagets styrelse till annan, självständig förvaltning. Bolagets
styrelse synes nämligen i viss mån ha låst fast sig vid ståndpunkter som
försvåra förhandlingar örn de av de anställdas representanter framförda förslagen
till driftens /framtida ordnande.

I nuvarande läge torde ingen anledning föreligga att framställa något yrkande.
Jag har dock i korthet velat framhålla dessa synpunkter.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag har strängt taget inte någon
anledning att yttra mig, eftersom utskottet tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag.
Men det kan finnas anledning att säga ifrån att den utredning, som angivits i
propositionen och som statsutskottet nu hemställer örn, kommer att verkställas
snarast möjligt. När det klagas över att de förslag som framlagts från personalrådets
sida inte blivit vederbörligen prövade, vill jag däremot framhålla att förslagen
ha prövats, men att de komma att bli föremål för ytterligare prövning.
Med hänsyn till önskemålet att under mellantiden, alltså den tid som förflyter
från det man nedlägger verken till dess utredningens resultat föreligger, bereda
anställning för den nuvarande personalen vid verken har det nu föreliggande
förslaget framlagts. Örn nu utredningen skulle komma till det resultatet att det
är lönande att förlägga låt oss säga en byggnadsämnesindustri i Kinne-Kleva,
lägger det nu föreliggande förslaget inte hinder i vägen för ett sådant projekt.
Tvärtom har det hela tiden varit min tanke att försöka ordna så, att den del
av personalen som blivit bofast i orten skall kunna få sysselsättning där även
i framtiden.

Det är emellertid vanskligt att säga till vilket resultat denna utredning kan
komma, och det finns väl ingen anledning att här dryfta spörsmålet om vilka
möjligheter som föreligga att starta en ekonomiskt bärkraftig industri i KinneKleva.
Jag har emellertid velat meddela att den utredning som statsutskottet
beställt kommer att verkställas omgående, och sådana direktiv skola givas för
utredningen att personalrådet och andra intressenter skola ha möjlighet att
framföra sina synpunkter.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag vill uttrycka min glädje över statsrådets
meddelande att den utredning som statsutskottet förordat kommer att igångsättas
utan dröjsmål. Jag hade eljest tänkt framhålla att denna korta mening
på en rad i utskottets utlåtande enligt min mening är den väsentligaste eller i
varje fall en av de väsentliga punkterna i hela frågan, och det får inte bli något
som stannar på papperet. Nu känner jag mig efter statsrådet Ericssons besked
lugnad på den punkten. Jag har nog haft det intrycket att myndighe-,
terna vid den tidigare handläggningen av detta spörsmål kunde ha ägnat ett
något livligare intresse åt de synpunkter och uppslag som framförts från de

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Nedläggande av driften vid Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar

vid Kinne-Kleva m. m. (Forts.)

anställdas representanter. Jag är givetvis inte själv i tillräcklig grad industriell
expert för att våga lia mera bestämda meningar i fragan, men det har före
fallit mig som örn de uppslag som från det hållet presenterats varit så pass
välgrundade att de varit förtjänta av att på ett tidigare stadium granskas

ganska ingående. , , . ... . ,, , , ,

Nu säger statsrådet Ericsson, att därest utredningen skulle visa att det kan
bli lönande att sätta i gång med en byggnadsämnesindustri, så lägger startandet
av fabrikationen av matbestick inte hinder i vägen för detta. Jag är glad
att statsrådet intar den attityden. Dock vill jag säga att förutsättningarna för
en mera väsenlig fabrikation av byggnadsmaterial av detta slag jag anser
inte uteslutet att den skulle kunna bli lönande —■ naturligtvis rätt betydligt
inskränkas genom den mera tillfälliga fabrikation som nu kommer till stand.
Det hade därför utan tvivel varit önskvärt, att man vid undersökningsarbetet i
första hand inriktat uppmärksamheten på sådant som lovade mera på längre
sikt och i andra hand tillgripit en mera tillfällig lösning, som får betecknas
såsom en nödfallsutväg. .

Efter den förklaring som statsrådet Ericsson nu avgivit lönar det inte mycket
att tala örn vad som varit. Jag nöjer mig med att uttrycka nain tillfredsställelse
över att man nu tydligen skall handla med all tänkbar skyndsamhet.

Till sist, herr talman, skall jag be att få instämma i det önskemål som herr
Stjärne framförde och som för övrigt utskottet givit uttryck åt, nämligen att
administrationen av anläggningen i Kinne-Kleva flyttas från skifferoljebola
gets styrelse till någon annan självständig styrelse eller lämplig ledning. Jag
tror att de problem som här komma att föreligga till lösning inte ha något intimare
samband med skifferoljebolagets kvarstående rörelse och att det skulle
bidraga till att få in ett element av positivt intresse för lösningen av dessa
speciella problem, örn man kunde överlämna handläggningen av dessa frågor
till en annan styrelse än en som tills vidare kommit att intaga en ganska kylig
attityd till de olika initiativ som kommit fram. I detta ligger alls inte någon
kritik mot skifferoljebolagets styrelse. Jag menar endast att man får^ fram ett
större intresse för denna uppgift, örn man lägger den i händerna pa en styrelse,
som inte huvudsakligen har en helt annan uppgift.

Herr Törnkvist: Herr talman! Detta utskottsutlåtande innehaller två ting.
Det ena är att utskottet tillstyrker nedläggande av verksamheten för oljeutvinning
vid Kinne-Kleva. Det andra är att Kungl. Majit får i uppdrag att
ordna upp förhållandena i Kinne-Kleva. Jag behöver inte tillägga något annat
än att vid behandlingen av ärendet i den förberedande instansen i utskottet
inte givits något avgörande belägg för att de förslag som framförts tran
personalhåll förbisetts på ett anmärkningsvärt sätt, Jag vill därför inte rikta
något klander mot statsrådet Ericsson eller regeringen på den punkten. Det
var närmast flir att avge denna förklaring, herr talman, som jag begärde ordet.
och jag ber med detta att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 210, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående anslag leir budgetåret 1946/47. till teckning av ytterligare
aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 304 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 24 maj 1946, föreslå -

Anslag till
teckning av
ytterligare
aktier i
Svenska
skifferoljeaktiebolaget.

32 Nr 28. Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

(Forts.)

git. riksdagen att till Teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.
under kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, för budgetåret
1946/47 anvisa ett investeringsanslag av 16 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Birger Andersson
m. fl. (1:370) och den andra inom andra kammaren av herr förste vice talmannen
Magnusson m. fl. (11:560), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
lämna utan bifall den i Kungl. Maj:ts proposition nr 304 föreslagna investeringen
för uppförande av en tredje kalkugn vid Kvarntorp och att utskottet
måtte föreslå den reducering av nyteckningen, som härav betingades.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag a motionerna I: 370 och II: 560, till Teckning av
ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget för budgetåret 1946/47 under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av 16 000 000
kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Knrl Andersson
och Falla.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! När det år 1943 var fråga örn
att bevilja ett anslag örn 25,6 miljoner kronor för detta ändamål, förelåg en
reservation med avslagsyrkande. För min del intog jag den gången den ståndpunkten
att man inte borde fortsätta med dessa nyinvesteringar i en så dyrbar
oljeproduktion. Från oppositionens sida anfördes då, att det föreföll ganska
troligt att den internationella situationen efter ett års utbyggnad kunde vara
sådan, att det skulle vara alltför dyrbart i förhållande till vinsterna att fortsätta
investeringarna. Detta är nu i och för sig ingenting att tala om, men
jag vill understryka de synpunkter som dåvarande statsrådet Domö anförde
till försvar för nyinvestering år 1943. Statsrådets motivering gick helt och
hållet på den linjen att man inte visste hur länge kriget skulle vara. Man
sade att vi höllö på att bygga ut flottan och att det skulle vara oförsvarligt
att lägga ned en massa pengar på detta utan att försäkra sig örn att det
fanns. tillräckligt med drivmedel. Man pekade även på att oljeinförseln just
då på grund av förhållanden som vi alla känna till, var helt och hållet avstängd.
Även lejdtrafiken var ju då tillfälligt avbruten. Men jag undrar
hur kammaren skulle ha reagerat, örn någon den gången sagt att denna oljeutvinning,
som igångsatts för att i ett förtvivlat läge kunna skaffa drivmedel
till vilket pris som helst, skulle fortsätta genom nya investeringar av statsanslag
även efter krigets slut. Jag betvivlar att någon i denna kammare då
skulle ha accepterat ett sådant förslag.

Nu äro vi i alla fall där. De 25,6 miljoner kronor som anslogos år 1943
avskrevos året därpå och mera till, och nu begär man ytterligare 16 miljoner
kronor. Jag har givetvis inte förutsättningar att underkasta de ekonomiska
resonemang som här presteras en detaljgranskning och en detaljkritik. Men
mitt allmänna intryck är att man här varit så optimistisk som man överhuvud
taget kan vara för att få en någorlunda presentabel motivering för nya investeringar.
Ingen lär väl vilja sätta sin auktoritet i pant på att de ekonomiska
kalkyler som här presteras verkligen komma att hålla. Jag tror att
detta är mycket tvivelaktigt. Dessutom förhåller det sig ju så, att det inte
för närvarande är någon brist på investeringar. Varken material eller arbets -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skif feroljeak tiebolag et.

(Forts.)

kraft räcker till för att lösa de många angelägna uppgifter sorn föreligga.
Jag tycker nog, herr talman, att det under sådana förhållanden är mycket
tvivelaktigt, örn det kan vara riktigt att göra nya investeringar. Jag tror
att det hade varit bättre att följa det andra alternativet som varit uppe, nämligen
att bibehålla anläggningen i sådant skick, att driften, örn det skulle
visa sig nödvändigt, kan återupptagas. Sedan finge givetvis den ståndpunkten
omprövas allteftersom den ekonomiska och internationella utvecklingen
fortgår. .

Jag ber för min del, herr talman, att få yrka avslag på Kungl. Maj :ts proposition
nr 304 och statsutskottets förslag i dess utlåtande nr 216.

Herr Falla: Herr talman! Jag har till detta utlåtande fogat en reservation,
som jag skall be att få något närmare motivera.

Det förslag till utbyggande av Kvarntorps verk, som här framlagts, är så
tekniskt svårbedömligt, att antagligen ingen i denna kammare vågar sig på
ett bedömande i detalj av denna fråga. Man kan dock på allmänna erfarenhetsgrunder
ha en större eller mindre tro på de kalkyler, sorn. ligga bakom
förslaget här i dag. För min del kan jag bekänna, att min tro på dessa beräkningars
hållfasthet är inte endast svag, utan jag skulle närmast vilja säga
obefintlig, och detta så mycket mer som kalkylerna för en framtida bärighet
för verket bygga på nuvarande oljepris, en synnerligen oviss grund alltså.

Jag är inte heller övertygad örn att det ur beredskapssynpunkt är så betryggande
att bygga ut Kvarntorpsverket på sätt, som här föreslås. Att vi
under det gångna kriget kunnat fa ett relativt gott tillskott till var bränsleförsörjning
ifrån Kvarntorp hörde ju samman med, att. vi kunde hålla oss
utanför kriget. Det är dock tämligen osannolikt, att vi i ett eventuellt kommande
världskrig skulle kunna hålla oss utanför. Råka vi in i. ett krig, utsättas
vi också därmed för bombkrigets alla ödeläggelse^ och då veta vi, att
en stor anläggning som Kvarntorp, som ligger mitt ute på slätten, är. ett av
de allra bästa och säkraste bombmål, som en bombflottilj kan tänka sig. Det
torde finnas andra beredskapsåtgärder, som äro både säkrare och billigare,
och jag tänker då först på lagring av olja i cisterner, insprängda i berg. Några
få stora tankångare kunna föra hem en lika stor kvantitet som den årsproduktion,
som kan utvinnas vid Kvarntorp. Tekniken för byggande av dessa
oljecisterner och för lagring av olja i berg är nu också så utvecklad, att det
är mycket lätt och relativt billigt att bygga förvaringsrum och lagra olja där.
När kalkylerna beträffande Kvarntorp komma att visa sig ohållbara — jag
tror, att så kommer att bli fallet — så kommer man att få taga frågan under
övervägande från andra synpunkter, och främst från de synpunkter jag här
antytt.

Sedan var det frågan örn uppförandet av en tredje kalkugn, som skulle
tjänstgöra som ett ekonomiskt stöd för oljeverket, så att detta skulle kunna
fortsätta sin verksamhet på det sätt, som här är avsett. Örn detta syfte kan
nås, är emellertid mycket ovisst. Det beror i hög grad på konjunkturerna.
Säkert är emellertid, att om konjunkturerna komma att gå nedåt, och om vi
komma, in i en depressionstid — sådana tider bruka ju alltid komma efter
större krig, och förmodligen har man att emotse en depression även denna
gång, ehuru man inte vet när — så betyder denna stora utökning av kalkproduktionen
en överproduktion med åtföljande ödeläggande konkurrens med
företag, som redan finnas. Följden blir då också oundvikligen stagnation och

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 28. 3

34 Nr 28. Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget
(Forts.)

arbetslöshet på detta område. Detta perspektiv bör man också taga med i
räkningen vid denna frågas avgörande i dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionerna I: 370 och II: 560.

Herr Jacobsson i Igelsbo: Herr talman! Vid avgörandet av denna fråga
skulle jag vilja framföra en synpunkt, som icke beröres i den kungl, propositionen
och inte heller i statsutskottets utlåtande. Det är frågan örn den skada,
sorn avloppsvattnet förorsakar fisket vid Kvismarekanalen och södra delen av
sjön Hjälmaren, och jag tänker även på skador, som förorsakas på marken
och växtligheten i övrigt. De kostnader, som komma att åvila Svenska skifferoljeaktiebolaget
i skadeersättning till fiskare och markägare, äro icke, såvitt
jag kan finna, medräknade i den kalkyl över verksamheten, som ligger till
grund för det föreliggande förslaget.

Prövningen av dessa förhållanden ligger för närvarande under österbygdens
vattendomstol. Skadorna på fisket i Hjälmaren började märkas år 1944.
Fisketillgången i södra delen av Hjälmaren minskade. Dessutom har den fisk
som fångas en smak av föroreningarna, vilket gör den mindre användbar.
Första anmälan gjordes hösten 1944 till österbygdens vattendomstol. Fisketillsynsmyndigheten
föreslog då i egenskap av sakkunnig, att Konungens tillstånd
att utsläppa avloppsvatten borde inhämtas enligt bestämmelserna i
8 kap. 32 § vattenlagen. Hjälmarefiskarnas förening träffade en överenskommelse
med bolaget örn tillsättandet av en synenämnd, som dels skulle tillse,
att reningsanordningarna bleve tillfredsställande, dels skulle värdera skadorna
på fisket. Fiskarena utsågo en ledamot, bolaget en och dessa båda tillsammans
en tredje ledamot. Detta interimsförhållande skulle fortfara till den 1
januari 1947, då det förutsattes, att bolaget skulle ha hunnit föranstalta om
tillfredsställande reningsanordningar. Vattendomstolen har, såvitt jag vet, tillkallat
två tekniska, sakkunniga, professor Groth vid tekniska högskolan och
ingenjör Åkerlind i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vattendomstolens utslag
kommer väl att bero på dessa experters utlåtande och på den rening av
avloppsvattnet, som bolaget lyckats åstadkomma. För närvarande pumpas avloppsvattnet
upp över kokshögarna, vilket gör att mängden avloppsvatten nu
är mindre än tidigare. Detta är ju givetvis en provisorisk lösning. Det blir
givetvis en besvärlig historia att nöjaktigt rena detta avloppsvatten, som förorenas
av spillolja, fenoler, svavelföreningar och ammoniak.

Jag har velat föra detta förhållande på tal i förhoppning att regeringen
måtte ha sin uppmärksamhet riktad därpå, då vi nu gå att besluta örn ytterligare
betydande belopp till denna industri, som ju givetvis har beredskapskaraktär,
och mot vars bibehållande jag för min del inte har något att invända.
Dessa förhållanden finnas ju inte medräknade i kalkylerna, och de
borde därför uppmärksammas.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det har yrkats avslag på utskottets hemställan,
och detta gör, att jag vill säga ett par ord.

Såsom framgår av utskottets förslag till skrivning som svar på Kungl.
Maj:ts förslag, har utskottet låtit propositionen passera. Propositionen får
passera därför att enligt vad utskottet har kunnat bedöma vissa hållbara
grunder föreligga för det antagandet, att det måhända kan gå att skapa en
lönande oljeutvinning med stöd av biproduktproduktion i Kvarntorp. En positiv
ståndpunkt har här intagits av bolagsstyrelsen, som förklarat att målet
skall kunna uppnås, örn man får tid på sig till fram emot 1951.

Det har inte förbigått utskottet, att den använda beräkningsgrunden -—• vil -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm. Nr 28.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferotjeaktiebolaget.

(Forts.)

ket visst herr Falla påpekade — måste anses vara ganska oviss. Ett oljepris
på 80 kronor — om nu uppgiften är riktig — kan falla avsevärt under de
kommande åren. Detta är ju ett område, som vi inte kunna fullständigt behärska
utan särskilda och måhända mycket ingripande åtgärder. Örn nu priset
går ned till 10 eller 20 kronor, skulle ju hela beräkningsgrunden raseras, och
då kan man fråga sig, huruvida det överhuvud taget finnes möjlighet att balansera
upp det hela igen. På dessa grunder anser jag att det föreligger vissa
förutsättningar att antaga, att det bör kunna gå att åstadkomma en industri,
där oljeutvinningen kan säkerställas.

Det är nedlagt mycket pengar i oljeproduktionen både i Kinne-Kleva och
i Kvarntorp, men ojämförligt mest i Kvarntorp. Ur ekonomisk synpunkt är
det en smula olyckligt, att man råkat få fram experimentet med en givande
kombinationsindustri just på den dyraste platsen. Det är att beklaga, att utvecklingen
måste gå den vägen, ty det är uppenbart, att det varit bättre att
skapa en kombinationsindustri för billigare pris, än man kunnat göra här. Det
rör sig om 80 miljoner kronor, och nu tillkomma ytterligare 16 miljoner kronor.
Ha vi offrat 80 miljoner kronor, av vilket givetvis en hel del är kvar så
länge produktionen upprätthålles, så kunna vi icke utan vidare avvisa en hemställan
örn att ytterligare få bygga ut en i ekonomiskt hänseende fullvärdig
industri, örn det kan göras för 16 miljoner kronor. Det är detta, som gör, att
man enligt utskottets mening måste taga offret och invänta inkasserandet av
den växel, som bolagsstyrelsen här utställt till Kungl. Maj :ts godkännande.

Detta är, herr talman, de allmänna synpunkter utskottet lagt på denna fråga,
och jag vill föreslå, att kammaren bifaller utskottets förslag.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
När jag nu lyssnat till några talare här i dag, närmare bestämt herr Svensson
i Ljungskile och herr Falla, har jag fått det intrycket, att man på några
båll här i kammaren har för sig, att vi stå inför det vanliga fenomenet, att
här skall investeras goda pengar efter de dåliga. Det faktum att de pengar,
som blivit investerade i detta företag nu till stor del måste avskrivas tas till
intäkt för den lärorika parallellen, att de nya investeringarna måhända äro lika
litet räntabla.

Jag skulle vilja påpeka ett pär saker. För det första föreslås dessa nya
investeringar för att göra verket räntabelt. Det är ju icke fråga örn att utvidga
oljeutvinningen, utan det är fråga örn att intensifiera utnyttjandet av andra
produkter, främst kalken, så att man kan få en bärig industri.

Jag tror att denna kammare, som i högre grad än undertecknad har ansvaret
för att detta projekt en gång satts i gång, inte behöver känna sig skamsen
över detta beslut. När jag lyssnade till herr Svensson i Ljungskile, som
var den enda av talarna som var konsekvent nog att yrka avslag på propositionen,
kunde jag inte låta bli att tänka, att han tydligen alldeles glömt att
denna investering gjordes under krigstid, och att den gjordes av mycket viktiga
beredskapsskäl, där det alltså inte var så noga med _ kostnaderna. Det är
likväl ett faktum, att om vi räkna ihop alla kostnader, inklusive investeringskostnaderna,
så har den olja vi fått från Kvarntorp kostat oss hara 50 öre per
liter. Jag tillåter mig att säga »bara», ty det betyder, att detta var det billigaste
brännmedel vi tillverkade inom landet under den period, då vi inte hade
någon införsel. Jag tror inte vi behöva ångra den investering, vi då gjorde. Efter
att ha gått igenom styrelsens kalkyler, har jag också den känslan, att vi
inte heller behöva vara oroliga för fortsättningen. _

Vi böra göra klart för oss, att de enda alternativ, som inom de sakkunniga

36 Nr 28. Onsdagen den 26 juni 1940 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferotjcaktiebolaget.

(Forts.)

instanserna övervägts, äro, att antingen nedlägga verket men vidta sådana åtgärder,
som skulle kunna hålla uppe beredskapen — det skulle kosta statsverket

ett par tre miljoner kronor årligen utan någon som helst avkastning _ eller

också att finna en väg, varigenom man skulle kunna göra företaget i högre
grad bärkraftigt. Jag vill påpeka, att även om det vid valet av det senare alternativet
skulle bli fråga örn en avsevärd årlig subvention, så skulle detta
dock ställa sig fördelaktigare än det enda alternativet vid sidan därav, nämligen
att lägga ned verket men taga ansvaret för de kostnader, som skulle erfordras
för att hålla det i full beredskap.

. Nu ha de kalkyler styrelsen gjort lett till det glädjande resultatet, att det
finns stora möjligheter för att detta verk skall bli verkligt bärkraftigt, om man
gör de ytterligare investeringar, som behövas, för att kunna tillvarata alla produkter
och inte endast oljan. Jag tycker, att detta resultat är så mycket mera
glädjande, som man utomlands, både i England, Skottland och på andra håll,
där man sysslat med utvinning av oljeprodukter, inte kommit så långt.

Man kan rikta olika invändningar mot dessa kalkyler. En av talarna här
— jag tror det var herr Falla — menade, att kalkylerna voro osäkra, därför
att de byggde på nuvarande oljepriser. Det är klart, att oljepriserna kunna
sjunka. Jag vill dock understryka, att oljepriserna för närvarande äro mycket
låga. Brännoljan hör verkligen till de få varor, som gått ned i pris på den allmänna
marknaden. En annan sådan vara är aluminium.

Det finns vissa extra förmåner för landet ur allmänt ekonomiskt-politiska
synpunkter av en fortsatt oljeutvinning vid Kvarntorp, förmåner som inte
heller alldeles böra lämnas ur sikte. Produktionen av olja och arbetet med att
framställa olja ger underlaget för en teknisk forskning på det kemisk-industriella
området, som kan bli av mycket stor betydelse.

Jag har därför inte känt någon tvekan, när det varit fråga örn att inom regeringen
ta ståndpunkt till detta spörsmål, och jag erinrar om att herr Rubbestad,
när han som bränsleminister i en tidigare regering hade att pröva samma
fråga, kom till den principiella ståndpunkten, att man skulle söka sig fram
till en sådan finansiell och teknisk omkonstruktion av företaget, att oljeutvinningen
fortfarande skulle drivas.

I anledning av herr Fallas yrkande, att man skulle bifalla propositionen
men taga bort _ möjligheten för företagets ledning att bygga den tredje kalkugnen,
skulle jag vilja göra klart för kammaren, att byggandet av en tredje
kalkugn för tillvaratagande av den stora biprodukten kalksten är en nödvändig
beståndsdel i rekonstruktionsplanen. Hela denna plan går ut på att
göra sådana nyinvesteringar, att man i högre grad tillvaratar även andra produkter
än olja. Herr Fallas förslag är därför finansiellt icke rimligt.

Medan jag har ordet, skulle jag som allra hastigast även vilja beröra den
viktiga fråga, som herr Jacobsson i Igelsbo var inne på. Han fäste uppmärksamheten
på en sak, som spelade en stor roll i första kammarens debatt i
samma fråga för ett par timmar sedan, nämligen de mycket besvärliga verkningarna
på hela naturen, särskilt på vattnet, lövträden och den övriga växtligheten,
som oljeutvinningen hittills haft med sig. Jag begriper mycket väl,
att när det under brinnande _ krig var fråga örn att främst få fram olja för
landets försvarskrafter, så fingo dessa estetiska och hygieniska synpunkter
stå tillbaka. Saken kommer emellertid i ett nytt läge, om nu riksdagen följer
regeringen, och det blir fråga örn att lägga om driften för normalt behov. Jag
är därför glad att kunna meddela herr Jacobsson i Igelsbo, att bolagets styrelse
— och i detta avseende har den regeringen bakom sig — är utomordentligt
intresserad av att vid denna omläggning se till, att man i ökad utsträckning

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolagel.

(Forts.)

kan eliminera verkningarna av föroreningar och gaser. Bolagsledningen har
från början arbetat intensivt för att förhindra föroreningarna, och man anser
sig nu ha kommit fram till en lösning rörande reningen av avloppsvattnet. I
fråga örn gasen kommer den nya koksugnen, som nu håller på att byggas, att
råda bot på missförhållandena. Bolaget undersöker även möjligheterna att
plantera nya lövträd för att bota det, som hittills brustit på detta område.

Jag vill också i anledning av herr Jacobssons i Igelsbo yttrande säga, att
det förefaller mig fullkomligt självklart, att bolagets ekonomiska möjligheter
att vidta åtgärder, som skydda naturen och samhället och göra. att denna bygd
kan få den karaktär, som vi önska att ett svenskt industrisamhälle skall ha,
naturligtvis ökas i hög grad, örn bolaget kan få komma på en räntabel ekonomisk
bas.

Herr Onsjö: Herr talman! Det är klart att man i denna fråga liksom i så
många andra i egenskap av lekman har svårt att bilda sig en riktig uppfattning.
Detta gäller i all synnerhet denna fråga, där de som vilja kalla sig för
sakkunskap i viss utsträckning bygga sina påståenden på antaganden.

Detta företag igångsattes under en krigstid. Alla voro då ense örn att något
måste göras för att säkerställa behovet av brännolja. Då kunde man icke ta
några ekonomiska hänsyn i fråga om beredskapen på en mångfald områden.
Yi funno oss också uti att bevilja stora miljonbelopp till beredskapen. Många
av oss voro emellertid redan då betänksamma och undrade, hur man en gång
i tiden skulle kunna avveckla alla dessa beredskapsåtgärder.

Då man nu tydligen avser att slunga in nya miljoner i ett sådant beredskapsföretag,
känner åtminstone jag en viss olust. Jag känner denna olust så mycket
starkare som jag under den tid, som detta företag drivits, kommit i en
viss kontakt med den befolkning i Närke, som bor i närheten av detta företags
anläggningar. Många av bygdens befolkning ha undrat, örn inte vi riksdagsmän
skulle kunna se till att man stoppade det slöseri med statens medel, som pågick
vid Kvarntorp. I vad mån denna uppfattning är riktig vet jag inte. Men blotta
förekomsten av sådana påståenden gör att man måste bli betänksam, när det
nu gäller att sätta in nya miljoner i detta företag. Ytterligare betänksam
blir man om man besinnar det faktum, att sådana här miljoninvesteringar
måste få en ofördelaktig inverkan på vårt penningvärde. Vi äro ju alla på det
klara med att inflationen är en skrämmande fara för oss. Jag vill bara i förbigående
påpeka, att i den mån staten sätter i gång nya arbeten och släpper
till nytt kapital, så kommer detta att ytterligare bidraga till att öka risken för
inflation.

Jag skulle vara benägen att närmast ansluta mig till herr Svenssons i
Ljungskile avslagsyrkande. Det är emellertid omöjligt att bedöma vilken hänsyn
man måste ta till beredskapssynpunkterna. Det förhåller sig kanske på
det sättet, att man här står inför valet mellan två onda ting och att man då
bör ta det minst onda.

Jag begärde ordet närmast med anledning av den motion, som avlämnats
av oss samtliga riksdagsmän från Skaraborgs län. I den motionen ha vi yrkat
avslag på förslaget örn utbyggandet av kalkugnen. Det kan inte vara möjligt
att ifrågavarande företags existens kan vara beroende på örn denna kalkugn
kommer i gång eller ej. Om jag inte är felunderrättad, står utvinningen av
kalk vid detta företag ännu på experimentstadiet. Man löper bär vidare den
risken att den föreslagna utvidgningen av kalkproduktioncn kitt kan leda till
ödeläggande konkurrens med åtföljande mindre; avsättningsmöjligheter för
kalk beträffande områden, örn hill ilis haft denna produktion om hand. Vi

38 -Nr 28. Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skif [erot jeaktiebolag et.

(Forts.)

ha en gång upplevt en sådan kris och känna till de sociala vådor, som kunna
uppstå.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag nu anfört ber jag att få förena
mig i herr Fallas yrkande.

Herr Falla, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Statsrådet Myrdal sade, att det enda alternativet till den nu föreslagna
anordningen för att hålla verket i beredskapsställning var att lägga ned
driften. Hetta skulle kosta 2—3 miljoner kronor årligen. I de föreliggande
handlingarna finns ingenting örn detta. Jag har i varje fall icke sett någon
siffra, utan beloppet presenterades oss här först i dag av handelsministern. Den
av honom angivna siffran förefaller vara ganska fantastisk. Jag har emellertid
ingen möjlighet att bedöma i vad mån den är riktig eller ej. Jag har dock
svårt att tro på den. Det finns enligt min uppfattning ett annat alternativ,
nämligen det som jag för en stund sedan föreslog, d. v. s. att man skall tillgodose
vår oljeförsörjning med importerad olja, lagrad i cisterner insprängda
i herg. I mitt tidigare anförande motiverade jag något detta förslag. Handelsministern
hade ingenting att säga örn detta alternativ, som enligt min mening
ur olika synpunkter — framför allt ur beredskapssynpunkt men även ur ekonomisk
synpunkt — är det säkraste och mest hållbara.

Beträffande kalkbränningen framhöll statsrådet Myrdal att denna var en
nödvändig beståndsdel i den nu framlagda rekonstruktionsplanen. Det är möjligt
att så är fallet. Men örn man anser att verket ur beredskapssynpunkt inte
har den betydelse, som man velat tillmäta det, får man också göra en omvärdering
av stödåtgärderna.

Jag har låtit mig berättas, att bränningen av kalk i de nu befintliga ugnarna
inte har slagit så särskilt väl ut. Då man avyttrat denna kalk som jordbrukskalk,
har det framkommit mycket bittra klagomål över kalkens beskaffenhet.
Det är möjligt att detta kan förbättras i framtiden, men man har i
varje fall inte för närvarande lyckats ernå några särskilt tillfredsställande resultat
på detta område inom företaget. Därtill kommer, som jag förut antytt,
att med en starkt ökad kalkproduktion riskerar man att ganska snart få en
överproduktion och en ödeläggande konkurrens, som kan vålla arbetslöshet
och stagnation inom de industrier med en fast arbetarstam, där verksamheten
traditionsenligt pågått under många årtionden. Jag anser att man bör ta dylika
omständigheter i beaktande. Jag vill vänligast fråga herr Myrdal, örn han
har övervägt detta ur sina mycket intressanta planhushållningsidéer.

För övrigt tror jag att jag kan något skärpa min ställning i denna fråga.
Herr Myrdal riktade en anmärkning mot att jag inte var fullt konsekvent
och menade att jag borde yrkat avslag på det föreliggande utskottsutlåtandet.
Jag gör detta nu och hemställer örn avslag på utskottets utlåtande.

Härpå anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Då jag kommer att rösta mot ifrågavarande
utskottsutlåtande, vill jag med några ord motivera detta.

Jag tar för givet, att varken handelsministern eller någon annan skulle ha
velat vara med örn att investera 16 miljoner kronor för att vid Kärntorp eller i
närheten därav anlägga ett nytt kalkbruk. Såvitt jag vet råder det nämligen
inte någon sådan brist på denna vara, att ett dylikt projekt kan vara betingat
ur folkhushållningssynpunkt. Nu är det meningen att man skall investera
16 miljoner kronor för att nedbringa den årliga förlusten på det skifferoljeverk,
som vi haft vid Kvarntorp och vilket under det nu avslutade stormakts -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeakiiebolaget.

(Forts.)

kriget var betingat ur beredskapssynpunkt. Jag vill då fråga, om det verkligen
är förenligt med statsmannavisdom att härvidlag investera dessa. 16 miljoner
kronor för att upprätthålla något som i sig självt icke har existensberättigande.
Om man ur beredskapssynpunkt måste göra något för att, därest
ofärd kommer, vara beredd — är det inte då bättre om man har kvar denna
ursprungliga anläggning och på den offrar ett årligt belopp? Till allt detta
kommer att både jordbruks- och fiskarbefolkningen i närheten av detta företags
anläggningar på olika sätt drabbats av olägenheter, som anläggningarna
fört med sig. Vi som haft tillfälle att besöka företaget och bygden däromkring
känna väl till detta.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Jag ber endast att få framföra några korta repliker.

Till herr Mosesson samt i viss mån som ett bemötande även av de av herr
Falla framlagda synpunkterna vill jag först framhålla,, att det verkligen är
ont örn kalk här i landet. Avnämarna av kalk lia kommit till oss och bett att
vi så snart som möjligt skola söka få i gång denna kalkproduktion vid Kvarntorp.
Jag kan i detta sammanhang icke låta bli att göra en något spydig
reflexion. Det är väl ganska underligt att riksdagsmän, som mena sig företräda
speciellt jordbrukets intressen, yrka på att man icke bör vidta en åtgärd,
som skulle kunna öka produktionen av kalk, bara därför att denna produktion
skulle bli i högre grad räntabel än hittills, d. v. s. därför att man
skulle kunna pressa ned priserna på den för jordbruket så viktiga kalken!

Jag kan i detta sammanhang inte heller underlåta en annan reflexion. Trots
att, som jag förut påpekat, ett nedläggande av driften vid Kvarntorp men
samtidigt upprätthållandet av en viss beredskap där, skulle dra en årlig kostnad
på ett par miljoner kronor, lia många talare här lekt med tanken att kvarntorpsverksamheten
skall nedläggas. Samtidigt har man emellertid här i kammaren
i den fråga, som var uppe till behandling närmast före denna, hyst
stora bekymmer på alla håll för hur man skall kunna få i gång en n.y produktion
för att ersätta den nedlagda oljeproduktionen vid det. mindre verket vid
Kinne-Kleva. Örn regeringen här verkligen hade föreslagit ett nedläggande
av verksamheten vid Kvarntorp, så hade kammaren med all rätt, enligt min
mening, kunnat fråga, vilka nya sysselsättningsmöjligheter regeringen haft. i
tankarna för att hjälpa det tusental arbetare, som tidigare varit sysselsatt vid
kvarntorpsanläggningen.

Beträffande storleken av oljeproduktionen vid Kvarntorp vill jag påpeka,
att denna produktion hittills gett oss ca 231 000 m3 brännolja. Denna kvantitet
har, som jag förut nämnt, kunnat frambringas till lägre pris än något
annat flytande brännmedel här i landet. Örn jag inte minns fel, gå planerna
nu ut på att man skall utvinna ca 50 000 m3 brännolja per år. Det är således
en ganska avsevärd kvantitet.

Till dem som här tala om att beredskapssynpunkten skulle kunna helt och
hållet tillgodoses genom ökad lagring av olja i cisterner vill jag säga, att örn
vi verkligen önska en beredskap, som håller för en längre, avstängningsperiod,
så komma vi att behöva både lagra olja i cisterner och tillvarata de produktionsmöjligheter,
som vi ha inom landet.

Herr Onsjö: Herr talman: När herr Myrdal sade, att han var förvånad över
att företrädare för jordbrukarintressen kunde gå emot en utbyggnad av kalkproduktionen,
vill jag erinra om att den motion, till vilken jag här yrkat bifall,
är undertecknad av samtliga riksdagsmän i Skaraborgs län, helt oberoende
av yrken och politiska partier.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skif''ferotfeaktiebolaget.

(Forts.)

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag tror att man kan säga, att
varken utskottets talesman eller handelsministern här ha anfört någonting, som
gör att de ekonomiska kalkylerna bli på något sätt bindande och slutgiltigt
övertygande. Hela frågan är fortfarande lika svävande som tidigare. Man
överlämnar i stort sett åt framtiden att avgöra vilka som få mest rätt-, optimisterna
eller pessimisterna.

Herr Törnkvist sade att beräkningsgrunden var oviss. Detta är just vad
flera remissinstanser framhållit. Man räknar i kalkylerna med icke höjda arbetslöner
och icke sänkta oljepriser. Man vet egentligen ingenting vare sig örn
de blivande arbetslönerna eller de blivande oljepriserna. Herr Törnkvist insåg
också att om oljepriset skulle falla avsevärt, så skulle hela kalkylen raseras.

Statsrådet Myrdal framhöll, att styrelsen för företaget kommit till det glädjande
resultatet, att verksamheten skulle kunna bli bärande. Handelsministern
anslöt sig till styrelsens uppfattning. Om man bedömer denna fråga ur ekonomisk
synvinkel, är det inte alls så särskilt tillfredsställande, örn man kan få
denna verksamhet att så där nätt och jämnt gå ihop. Örn man skall se frågan
från den ekonomiska sidan, bör man väga investeringen med åtföljande ianspråktagande
av materiel och arbetskraft mot alla de andra möjligheter, som
vi lia att använda produktionsmedlen på ett lönande sätt. Om man gör en
sådan avvägning, tala enligt min mening starka skäl för den synpunkten att man
rent ekonomiskt knappast kan reflektera på denna investering. Sedan blir det
givetvis en helt annan bedömning, örn man anlägger beredskapssynpunkten och
utgår ifrån att vi måste ha dessa oljeverk och att kostnaderna härför äro motiverade
av beredskapsskäl, som kunna motivera en förlust. Örn man lägger
motiveringen på den linjen, blir det avgörande en avvägning mellan riskerna
och uppoffringarna för beredskapen. Det tjänar nog inte mycket till att här
argumentera i det fallet. Jag är inte beredd att hävda, att vi skola låta spränga
bort dessa oljeverk och skrota ned anläggningarna där. Åtminstone tills vidare
är jag benägen att räkna med att vi böra ha kvar anläggningarna. Alternativet
till nyinvesteringen bör således enligt min uppfattning vara att anläggningarna
tills vidare bevaras. Hur länge de skola bevaras bör man senare bedöma
med hänsyn till den framtida utvecklingen. Jag tror emellertid att vi
med utgångspunkt från vad vi hittills upplevat skola akta oss för att anlägga
någon slags beredskapspolitisk Maginotlinje, som kostar stora pengar och som
kanske nästa gång ett krig utbryter kommer att få en synnerligen liten betydelse.
Vi veta nu så ytterst litet örn hur förhållandena komma att gestalta sig
i nästa militära konflikt. Med de stormaktskombinationer, som nu finnas och
som kunna tänkas, förefaller vårt land att vara ett tämligen hopplöst militärt
fall därest vi i en dylik konflikt skulle bli blockerade västerifrån. Jag undrar
hur pass mycket Kvarntorp egentligen är värt för vår beredskap i ett dylikt
fall. Jag vill emellertid som sagt inte yrka på att vi nu skola göra oss av med
vad som finns uppfört. Jag tror emellertid att vi göra klokast i att ta den förlust,
som uppstår genom att hålla anläggningen i en viss beredskap. En dylik
utväg är under alla förhållanden bättre än en nyinvestering, som örn fem år
kanske leder till att man måste anvisa ännu mer pengar för att hela rörelsen
skall gå ihop. Det är emellertid självfallet att ingen här kan uppträda och
vara tvärsäker i denna fråga. Det gäller ju en bedömning av ovissa faktorer
och den bedömningen kan givetvis utfalla olika.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare framställda yrkande.

Herr Törnkvist: Herr talman! I den mån utvecklingen måste bero på fritt
verkande krafter, är det mycket svårt att vara så tvärsäker i omdömet örn det

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skiff erot jearAiebolaget.

(1 orts.)

nu är riktigt att oljepriserna verkligen skola följa marknadspriset. Om marknadspriset
exempelvis skulle stanna vid det nuvarande, kan denna investering
bli en god affär under de förutsättningar, som framhållits dels i propositionen
och dels av utskottet. Om man från denna utgångspunkt likväl bestämt anser
att detta icke kan gå, så måste ett sådant påstående bygga på något slags
räddhåga för eller gardering mot eventuella och icke beräknade följder. Det
går inte att säga något bestämt, men det är klart att örn priset sjunker till
exempelvis 50 eller 60 kronor, kunna kalkyler, byggda på ett pris av 80 kronor,
inte hålla. Vi lia inte kunnat undgå att undra, örn inte det kalkylerade
priset hållits väl högt.

Jag begärde ordet, herr talman, för att påpeka för dem av kammarens ledamöter,
som tänka rösta för de i ämnet väckta motionerna, varl föreslås att med
hänsyn till kalkbränningsugnarna i Västergötland och eventuellt även Östergötland
och Närke någon tredje kalkugn vid Kvarntorp icke skall komma till
utförande, att statsutskottet har betraktat de framlagda kalkylerna, så.som en
enhet, ur vilken ingenting kan brytas ut, örn nian överhuvud taget skall kunna
rekommendera ett beslut på dessa osäkra grunder. Utskottet har precis samma
känsla som reservanterna, nämligen att beslutet kan komma att gå ut litet väl
hårt över de här apostroferade kalkbränningsugnarna. Man kan emellertid
icke bryta ut en del av det uppgjorda ekonomiska programmet. Anser man, att
enskilda intressen här trädas, för nära, har man därför ingen annan möjlighet
än att yrka avslag på propositionen. Örn riksdagen.rubbar den kalkyl, som ligger
till grund för strävan att få fram en ekonomiskt lönande, verksamhet —
icke ett beredskapsföretag — avlyfter riksdagen med öppet sinne och öppna
ögon det ansvar, som styrelsen iklätt sig inför bade Kungl. Maj :t och riksdagen
för att den på angivna grunder skall kunna stabilisera företaget.

Jag glömde i mitt första anförande att poängtera detta. Jag har, herr talman,
velat göra det nu så att kammaren inte är oviss örn vad följden blir, örn
kammaren bifaller reservanternas yrkande. . .

Det är en fråga örn en sanering av företaget, icke om att upprätthålla
det såsom ett beredskapsföretag. Syftet är att göra företaget till en ekonomiskt
lönande affär genom en biprodukttillverkning i vilken oljeutvmningen,
på vilken man alltid kommer att göra förlust, är inkluderad.

Jag vill slutligen säga till herr Svensson i Ljungskile, att det är självfallet
att kalkylerna äro svävande — hela vårt resonemang här är svävande
— men även örn man skulle sväva litet, när luften inte är alltför. bärig,
måste man ändå vila på någon grund. Kalkylerna lia inte kunnat bli mera
svävande nu under debatten än vad de voro, när de lämnade styrelsen. Jag
är övertygad om att om man skulle fråga styrelsen: garanterar ni detta?
skulle styrelsen i likhet med övriga kloka bolags- och andra styrelser antagligen
svara: mänskligt att döma bör detta kunna gå, men vi vilja naturligtvis
inte taga varken det eller det straffarbetet, ifall det inte skulle gå, Örn den
saken behöva vi inte tvista här i kammaren.

(Jag vill ännu en gång deklarera, att man hjälper inte forskningen att
komma fram till en lönande verksamhet på detta område genom att avslå
detta förslag. Vi ha tidigare lagt ned 80 miljoner kronor i företaget, och
dessa gå helt förlorade, örn vi inte försöka arbeta oss fram till en givande
näringsekonomi inom företaget och för det ändamålet satsa ytterligare 16
miljoner kronor.

Herr Hubbestad: Herr talman! Som jag är med bland de statsutskottets
ledamöter, som tillstyrkt denna proposition, vill jag med några ord tillkännagiva
orsaken till att jag biträtt utskottets förslag.

42 Nr 28. Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

(Forts.)

Jag förstår betänksamheten hos dem, som ställa sig avvisande när det gäller
att investera ett så stort belopp som 16 miljoner kronor, men då jag tagit
del av vad dessa pengar skola användas till och vilken valuta maji får
för dem, har jag kommit till den uppfattningen att man bör våga försöket.
Det är meningen att med dessa pengar rationalisera driften på ett helt annat
sä,tt än tidigare. Man skall utbygga ett cinterverk, man skall anlägga järnväg
för framforsling av material och man skall tillvarataga en hel mängd
av de produkter, som nu icke kunna tillvaratagas. Detta gör att priset på
de tillverkade produkterna kan pressas ned till ungefär hälften av vad det
nu är. Som handelsministern nyss nämnde hade jag på sin tid att taga del
av de kalkyler, som styrelsen framlade beträffande denna omläggning. Jag
är för min del. inte kapabel att bedöma, huruvida dessa kalkyler voro rätt
avvägda, men^ jag vet att i styrelsen för oljeverket sitta de främsta experter
vi ha på området. Dessutom var detta förslag remitterat till efterkrigsplaneringskommissionen,
. där det också finnes dugande experter, och dessa gåvo
sitt godkännande till det förslag, som styrelsen framlagt, och gjorde icke
några som helst erinringar. Under sådana förhållanden tycker jag man bör
försöka .genomföra, denna rationalisering. Det skulle betyda, att man skulle
tillverka olja för ca 5 öre per liter, och kan nian göra det, tror jag
också att nian skall stå sig i konkurrensen.

Jag vill dessutom säga, att man får här också taga mycket stor hänsyn
till beredskapssynpunkter. Jag är inte lika optimistisk som andra som tro,
att i och med att fred för tillfället inträtt, har man därmed säkrat den
eviga freden.. Jag tycker tidningarnas rapporter örn hur det tillgår, när de
stora, mötas, inte .äro så vackra att man kan ge sig sådana optimistiska tankar
i vald, utan jag tror det är klokare att man tänker på beredskapsåtgärderna
ännu en tid. Det kanske ater kan inträffa, att vår införsel av dessa
viktiga varor blir stängd, och då kan det vara mycket nyttigt att vi här i
landet kunna utnyttja de olika produkter, som framställas vid detta företag.
Dessutom har det skjutits i förgrunden, att oljetillgångarna i världen icke
äro outtömliga utan att man inom en viss tid kan räkna med att det tar
slut på oljan ute i världen och att vi då kunna ha nytta av att utnyttja de
naturprodukter, som finnas i landet. Jag tror därför att man gör klokt i
att biträda Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.

När det gäller kalktillverkningen har det kommit krav från Västergötland
att detta företag icke skall bränna kalk, därför att konkurrensen då
blir för hard för Västergötlands kalkbruk. Ja, det förstår jag är en synPJ^kt
för Västergötlands riksdagsmän, som ha denna näring inom sitt örnrade,
och de vilja naturligtvis stå väl med näringarna där, men för jordbruks.
.. s0™ helhet undrar jag örn det kan vara riktigt att kasta bort denna
möjlighet till konkurrens, som kanske kan pressa ned priset på kalk även
för de. jordbrukare, som icke bo i Västergötland. Jag tror därför att vi göra
il fbiträda Kungl. Maj :ts förslag, och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr^ Edberg: Herr talman! Jag begärde ordet när handelsministern yttrade
några ord till jordbrukarna. Han undrade, örn inte vi jordbrukare ville
vara med örn att trygga kalkförsörjningen.

Jag vill naturligtvis inte yttra mig örn landet i sin helhet utan blott om Norrland.
Kooperativa, förbundet har en kalkfabrik pa Alnön. Jag har visserligen
inga analyser därifrån, men jag har hort från fullt trovärdigt håll, att denna
kalk är av bästa beskaffenhet. Där finns också en myckenhet kalk. Med de

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Ånslaq till teckning av ytterligare aktier i Svenska skiff erot ieak tiebolag et.

(holts.)

förutsättningar, som Kooperativa förbundet har, tror jag nog att detta statliga
företag får ganska svårt att konkurrera med Kooperativa förbundet åtminstone
vad Norrland beträffar. Jag tror därför man kan lämna ur räkningen att detta
företag skulle öka tillförseln av kalk till Norrland.

Sedan vill jag instämma med herr Falla i att det skulle verka rent av som
lockbete att ställa oljetankarna ovan jord. Skulle vi komma i konflikt med
främmande makt, skulle den omedelbart försöka förstöra dessa oljetankar. Jag
är av den uppfattningen, att skall man lagra olja, bör man använda sig av
andra, modernare metoder, och icke placera oljebehållarna sa att de bil latt

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till herr Fallas avslagsyrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Då jag bor i det län, där denna oljetillverkning
är belägen, skall jag be att fa säga några ord.

Under krigets gång, när Kvarntorpsverket byggdes upp, koni det undan tor
undan personer till mig som påtalade det slöseri, som dessa anläggningar inneburo.
Jag svarade alltid, att jag för min del inte ville säga något sa länge
kriget varade, ty det kunde tänkas att oljan vid Kvarntorp kunde medverka
till att vi kunde hålla oss utanför kriget. Nu är kriget över, och vi börja sa
småningom komma in i normala förhållanden, och då kail jag inte första, hur
man kan hålla på med att utveckla denna industri. Till herr Rubbestad skulle
jag vilja säga, att han skulle nog förstå de svårigheter, som bygdens folk har,
örn han själv hade en lantgård belägen i lä för kvarntorpsröken med en iruktträdgård
däromkring och kanske som skydd för östanvinden en skogsdunge med
en löväng och det ett tu tre började visa sig att löven och barren folio av
träden. Då tror jag han skulle få en annan uppfattning. Det är otaliga gardar,
som gå detta öde till mötes, och man förstår att hela länets befolkning blir
upprörd över att detta kan få förekomma. Örn det vöre en enskild person, som
dreve en sådan industri och ställde till på detta sätt i bygden, skulle han helt
säkert av statsmakterna bli nekad att fortsätta, men nu, när staten rar örn det
får det fortgå undan för undan. Röken är så besvärande, att det inträffat, att
det under hela dygn varit omöjligt för husmödrarna att öppna ett lonster och
vädra, därför att röken slagit in och nära på hotat att kväva dem. Allt silver,
sorn finns i bostäderna, blir kolsvart, och t. o. m. jordbruksredskapen svartna.

Örn vi sedan se på fisket, så har det blivit förstört i Hjälmaren helt och
hållet. Nu är det knappast någon som vågar köpa fisk fran Hjälmaren, ty

den bara smakar Kvarntorp. , .

Vad beträffar kalken har det sagts mig fran trovärdigt hall, att den kalk, som
man nu bränner, till större delen inte går att släcka utan går direkt i tappen och
stjälpes av som oduglig. En del har kanske kunnat sorteras ut och sedan salts,
men då har det kommit efterräkningar för kalk, som inte gatt att släcka.
Jag kan inte förstå annat än att kalktillverkningen befinner sig pa ett försöksstadium,
och innan detta försöksstadium har passerats är det enligt mm mening
oklokt att bygga flera kalkugnar, utan man bör vänta och se, örn man möjligen
kan få fram prima kalk.

Sedan skall jag be att få säga några ord örn oljan och örn svavlet, som finns
i oljan. Förra hösten tog man sig före att blanda importerad olja med kvarntorpolja
men då uppstod den olägenheten, att dessa bägge oljesorter inte
sig med varandra. Ena hälften av fatet innehöll importerad olja och den andra
hälften svavel. När lantmännen sedan skulle använda denna olja, visade sig
den första hälften vara utmärkt, men när nian kom ned i svavlet, rök det

Nr 28.

Onsdagen den 23 juni 1943 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktieholaget

(Forts.)

som ur en skorsten från traktorerna och de rådde inte dra. Jag Ilar inte klart
tor mig, kur detta hänger ihop, men de som fingo kvarntorpolja kunde inte
använda den utan att först ändra pa munstycken och litet av varje. Jag vill
säga å lantmännens vägnar, att vi betacka oss för denna olja så länge svavlet
films kvar. Sa mycket kemister som det finns vid Kvarntorp, tycker jag att
de borde kunna taga bort svavlet ur oljan. Skall svavlet vara kvar, ser jag helst
att staten lagrar denna olja i sina cisterner, så att vi slippa dragas med deli ute
pa landsbygden.

När jag summerat ihop de olägenheter, som länets befolkning haft av detta,
har jag för min del ansett att man bör avsla det hela. I fråga örn beredskapssynpunkterna
vill jag bara påpeka, att Kinne-Kleva legat nere i många herrans
ar, men när kriget kom återupptog man driften och började producera olja och
bär gjort det under hela kriget. Det kan ju tänkas, att man kan göra likadant
med detta^oljeverk, men det kan även tänkas att man kan fortsätta att försöka
utvinna något. Mycket bär det hittills inte lyckats, och jag har inte stora
förhoppningar örn det för framtiden. Därför förenar jag mig med dem som gå
pa avslagslinjen.

Dörr Rubbestad: Herr talman! Jag förutsätter, att örn det sker skadegörelse
i trakten, kommer bolaget att betala ersättning härför, dag tror mig veta
att det varit vissa undersökningar i anledning av klagomål över skadeverkningar
för fisket och även för jordbruket. Det är helt naturligt att dylik skadegörelse
måste ersättas.

Vad beträffar dessa rationaliseringsgåtgärder, så syfta de ju tili att få en
bättre produkt. Svavlet, som herr Pettersson i Rosta talade örn, har man tänkt
att sa småningom få bort, och likaså ämnar man förebygga att de förhärjande
gaserna sprida sig över bygden. Detta kommer man säkerligen att nå genom
de rationalisermgsåtgärder, som här äro föreslagna.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När man lyssnade till handelsministerns
anförande i detta ärende kunde man, tycker jag, knappast återhålla en
kansta av en viss förvåning. Man kunde ju nämligen knappast undgå att ställa
dessa statsrådets uttalanden mot bakgrunden av de uttalanden i investeringsfragor,
som statsrådets kollega finansministern den senaste tiden vid skilda
tillfällen har gjort från statsrådsbänken. Finansministern har ju, som kammarens
ledamöter säkert erinra sig, gång på gång i ganska anmärkningsvärda
ordalag ur pemngpolitisk synpunkt varnat för den investeringsrush för att nu
använda ett modernt ord, som är till finnandes här i landet. Han har framfört
dessa varningar i olika sammanhang. Vi erinra oss, hurusom finansministern
patalade riskerna av denna investeringsverksamhet i ett så överraskande sammanhang
som när det gällde kortvågsanläggningen i Hörby. Den gången var
d€{.do“ fråga örn ett så relativt begränsat belopp som 1,2 miljoner kronor,
-f Tir1" förevarande.ärende gäller det ju summor av helt annan storleksordning.

Man hör också i andra sammanhang ifrån regeringskretsar uttryck för önskemal
örn — som man formulerar dem — den oavvisliga nödvändigheten att
ur penningpolitik synpunkt trycka ned investeringsnivån här i landet. Det är
otvivelaktigt en mening, som man har på mycket inflytelserikt håll inom regeringen.
Det bör dock hållas i minnet och här påpekas, att när man på det
sättet vänder sig mot investeringarna inom det enskilda näringslivet, gäller
det dock investeringar, såvitt jag kan förstå, i företag av eminent produktiv
grad och i företag^ väsentlig betydelse för vår export etc. och ingalunda
i företag av den, lat oss säga, rätt ovissa karaktär det här handlar örn. Det

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslay till teckning av ytterligare aktier i Svenska skif fer oljeak tiebolag et.

(Forts.)

förefaller i varje fall mig, som örn man här mäter med olika mått. Den stora
betänksamhet, som man lägger i dagen, när det gäller en klart produktiv investering
av ett relativt begränsat belopp i ett enskilt företag, är inte för handen
då det gäller en till sina verkningar så synnerligen oviss investering av
en många gånger större omfattning i en statlig anläggning som det här är
fråga örn.

Man kanske också bör skänka en tanke åt de väldiga summor, som tidigare
av statsmakterna investerats i detta företag. Såvitt jag kan erinra mig, är det
en sammanlagd summa på över 50 miljoner kronor som hittills avskrivits. Jag
har, som sagt, inte kunnat underlåta att i detta sammanhang påpeka de motsägelser,
som rymmas i de uttalanden, som gjorts från statsrådsbänken, när
det gäller den allmänna investeringspolitiken.

Det har under den hittills gångna debatten talats en hel del örn de kalkyler,
som styrelsen presterat. Ja, herr talman, jag dristar mig självfallet inte som
lekman att ha någon preciserad egen mening beträffande dessa kalkyler, huruvida
de äro optimistiska eller inte. Jag nekar emellertid inte till att jag
personligen tagit intryck av de uttalanden i kalkyleringsfrågan, som en så
pass omdömesgill instans som riksgäldsfullmäktige gjort. Riksgäldsfullmäktige
ge ju tillkänna en betydande tveksamhet, när de gå att taga ställning till denna
ytterligare investering på 16 miljoner kronor utöver de stora belopp, som tidigare
ställts till förfogande. Riksgäldsfullmäktige taga fasta på en omständighet,
som enligt min mening är ganska central, när det gäller bedömandet
av denna angelägenhet. Riksgäldsfullmäktige påpeka, att styrelsen vid sina
kalkyler utgått ifrån samma tillverkningskostnader som 1945 och nuvarande
marknadspriser på bolagets produkter. Hur vet man, att dessa kostnader,
exempelvis lönerna, komma att bli desamma under de närmast kommande åren?
Det är synnerligen ovisst, för att nu bruka det uttryck, som riksgäldsfullmäktige
själva ha använt sig av. Det är ingalunda osannolikt utan tvärt örn
ganska troligt att i varje fall lönerna komma att stiga vid anläggningarna,
och vad försäljningspriset på bolagets produkter beträffar är det inte heller
alldeles osannolikt, att det kommer att nedgå.

Sedan riksgäldsfullmäktige gjort dessa konstateranden, kommer man fram
till den uppfattningen, att det enligt fullmäktiges mening måste anses tvivelaktigt,
om företaget skulle komma att ens bära sina driftkostnader även efter
färdigställandet av alla de nya anläggningar, som föreslagits. Detta riksgäldsfullmäktiges
ståndpunktstagande har ■—- det nekar jag inte till — påverkat
min uppfattning i frågan. Vidare har jag inte kunnat undgå att observera
den försiktighet för att inte säga den tveksamhet, som statsutskottets egna
talesmän lagt i dagen, när de här pläderat för Kungl. Maj:ts proposition. Man
kan sannerligen inte tala om att statsutskottets företrädare äro övertygade om
det riktiga i att gå till väga på det sätt, som Kungl. Majit föreslår. Man har
ju inlindat sitt tillstyrkande i allehanda reservationer. Inte minst gjorde, tyckte
jag, herr Rubbestad detta.

Då frågan ligger till på det sättet, måste jag för min del av allt detta
draga den slutsatsen, att det är ganska betänkligt att gå med på statsutskottets
här förevarande förslag, varför jag för min del kommer att rösta för det
yrkande, som här först, tror jag, ställdes av herr Falla.

Herr Lindahl: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet med anledning
av de ganska betänkliga överdrifter i fråga örn Kvarntorp, sorn lia anförts
här från länsbänken, framför allt av herr Pettersson i Rosta.

Det är klart att skifferoljeverket har fört med sig vissa nackdelar för de

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeakiiebolaget.

(Forts.)

människor, som äro bosatta i omedelbar närhet av oljeverket. Men då man
här talar om alla de besvärligheter, som ha följt med skifferoljeverket, så
borde man också i rättvisans^ namn tala örn vad skifferoljeverket har betytt
för orten och stora delar av örebro län. Jag protesterar på det bestämdaste,
när man här står upp och säger, att hela befolkningen i Örebro län är utledsen
på skifferoljeverket. Det är inte riktigt. Jag är övertygad om att när
herr Pettersson i Rosta skall mota sina kommittenter vid höstens val, behöver
han inte resa längre än till Ekeby för att bli på det klara med att man även
där anser, att skifferoljeverket har sina förtjänster. Ekeby socken har fått
en utomordentlig uppryckning genom skifferoljeverket. Befolkningen har blivit
åtskilligt mera talrik än tidigare, och människorna ha en god försörjning.
Skifferoljeverket kom till i en tid, då skoarbetarkåren i Kumla hade det
ytterst besvärligt. Det var korttidsarbete och i många fall arbetslöshet. Skifferoljeverket
kom som en räddande ängel. Dessa människor och många flera
med dem fingo sysselsättning, och jag tror att varken herr Falla eller herr
Pettersson i Rosta skola kunna övertyga sina väljare i Kumla stad att skifferoljeverket
är något som man bör avskaffa snarast möjligt. Ty detta yrkande
örn avslag innebär ju i själva verket ingenting annat än att detta oljeverk inom
en icke alltför avlägsen framtid kommer att läggas ned. Jag är övertygad örn
att med de förluster, som detta oljeverk kommer att uppvisa, om inte det anslag,
som nu är föreslaget, kommer att stå tili bolagets förfogande, kommer
riksdagen inom kort att fråga sig: kunna vi verkligen behålla en anläggning,
som på detta sätt pumpar pengar ur statskassan och som vi för tillfället
egentligen inte ha något behov av?

Jag får som representant för örebro län på det varmaste förorda, att man
här söker skapa ett företag, som så småningom skall kunna bli bärkraftigt.
Frågan är, örn inte motståndet emot detta anslag helt enkelt bottnar däri,
att man helst vill ha ett statligt verk att peka på som inte bär sig och som
under alla förhållanden verkar undermåligt. Man vill helt enkelt inte lia ett
företag, som så småningom skall visa sig kunna stå på egna fötter och som på
sitt sätt bidrager till landets försörjning med olika produkter.

När man igångsatte Kvarntorps kalkproduktion framhölls, att man begick
en orättvisa mot andra bygder, som lia kalkbränning. Så långt jag minns
tillbaka har det faktiskt varit så, att så fort staten ämnar ägna sig åt någonting,
kommer man alltid ifrån enskilt håll och säger: där skall inte staten
sticka sig fram, ty här finns det enskild företagsamhet i tillräcklig utsträckning.
Jag minns under krisen på 1930-talet, när olika projekt ifrån statens
sida voro påtänkta för att hindra arbetslöshet, hurusom på många ställen och
vid olika tillfällen visan var precis densamma: staten skall inte företaga sig
något på detta område, ty det finns tillräcklig enskild produktion i fråga örn
de produkter, som skola framställas! Jag tycker därför inte kammaren skall
taga alltför starkt intryck av den klagosång, som herr Pettersson i Rosta har
uppstämt. Det är faktiskt inte så att hela Örebro län sörjer över att detta
skifferoljeverk fortsätter driften och utvecklas. Tvärtom torde den stora majoriteten
av de människor, som överhuvud taget ha någon känning av skifferoljeverket,
godkänna riksdagens åtgörande, örn riksdagen bifaller den föreliggande
propositionen och utskottets hemställan.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Den siste ärade talaren
uttalade en förmodan, att de som ville att denna skifferoljetillverkning

Onsdagen den 26 juni 1946 fm. Nr 28.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferotjeakticbolaget.

(Forts.)

skall drivas i begränsad skala för att blott nödtorftigt hålla verket vid liv,
hörde till dem som önskade ett statligt verk som inte bar sig för att därmed få
ett skolexempel för vissa syften; d. v. s. statsdriftens olämplighet.

Jag kan lugna herr Lindahl nied att min bestämda uppfattning är den, att
även efter en investering av dessa 16 miljoner kronor komma vi i alla fall med
all sannolikhet att lia ett statligt verk av det slaget att det inte bär sig och
således kan användas för de syften, som herr Lindahl insinuerade.

När handelsministern hade ordet, pläderade han mycket livligt för en tredje
kalkugn och ansåg att denna utbyggnad var nödvändig, ty därpå berodde hela
rekonstruktionsförslagets vara eller icke vara. Är det verkligen så, att hela
rekonstruktionen och dess bärighet står eller faller med den tredje kalkugnen,
måste jag säga att jag styrkes i min förmodan att detta är ett så pass ansträngt
förslag, att vi nog få — för att citera herr Lindahl -— oupphörligt pumpa in
pengar i företaget, örn det skall kunna upprätthållas. — Men jag låter därom
bero. — Vi ha i den motion, som jag lämnat i denna kammare, inte vänt oss
mot rekonstruktionen i övrigt, men vi ha vänt oss mot en ökning av kalkproduktionen,
som med sannolikhet kommer att medföra samma svårigheter för
kalkbruken på andra håll, som vi livligt minnas från tiden efter förra världskriget.

Nu uttrycker handelsministern sin förvåning över att vi från jordbrukarhåll
inte vilja ha mera kalk och billigare kalk. Ja, det är visserligen vissa svårigheter
att nu få fram tillräckligt med kalk, men de bero inte på att de nuvarande
kalkbrukens fältugnsbränning inte är eller kan vara tillräcklig. Den
stora byggnadsverksamheten tar en mycket betydande del av kalkproduktionen,
och därtill kommer den omständigheten att det för närvarande av kända
skäl inte är möjligt att erhålla ett tillräckligt antal arbetare, och detta begränsar
i viss mån produktionen. Men huru voro förhållandena på 1920-talet?
I den motion vi avlämnat — jag förmodar att damerna och herrarna inte haft
tillfälle att läsa den, åtminstone inte alla — ha vi omtalat att produktionen
under förra kriget uppgick till i runt tal 175 000 ton i medeltal för åren 1914
—1918 men därefter successivt sjönk till 100 000 ton, d. v. s. den sjönk med
omkring 40 procent. Med sådana siffror och sådana erfarenheter för ögonen
är det inte så underligt, om man på de håll, där man sedan gammalt har idkat
kalkbränning och där man har en gammal arbetarstam, känner sig litet ängslig
inför den statliga utvidgning, som här föreslås och som skulle innebära ett
högst väsentligt tillskott till den årliga kalkproduktionen. Vidare har man att
befara, att örn det blir en minskad efterfrågan på kalk och således minskade
ekonomiska möjligheter för kalkbruken, är det självklart att statens verk har
större möjlighet att fortsätta kalktillverkningen, även om den skulle visa sig
ekonomiskt mindre lönande, enär de kunna stödja driften med statsmedel.

Herr Lindahl talade om vilken uppryckning som Ekeby kommun haft genom
tillkomsten av Kvarntorp, och jag skall inte alls förneka det. Jag skall
inte alls avundas Ekeby kommun, jag vill inte avundas någon som haft vinst
eller förtjänst av Kvarntorp, men jag ber blott att få erinra därom, hurusom
på 1920-talet sådana kommuner som Varv m. fl. i Västergötland på grund
av de dåliga tider, som inträffade för kalkbränningen, blevo så gott som avfolkade.
Kommunalskatten steg till närmare 30 kronor per skattekrona, och
egnahemmen stodo under lång tid öde. Den som varit med örn detta iir sannerligen
inte blind för de faror och svårigheter som kunna uppstå för kalkbränningsdistrikten
både i Närke och Västergötland.

Detta är bakgrunden till vår motion, och jag är övertygad örn att andra
kammaren skulle göra klokt i att bifalla motionen och således biträda det
yrkande, som här framställts av herr Falla,

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skif fer oljeak tiebolag et.

(Forts.)

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! När herr Lindahl talar om de fördelar,
som skifferoljeverket medfört, skulle jag vilja erinra örn att jag började
mitt föregående anförande med att framhålla, att den olja som framställts
möjligen bidragit till att hålla vårt land utanför kriget. Det var orsaken till
att man ifrån min hembygd då inte sade något. Nu är som sagt kriget över.

När herr Lindahl sedan är så naiv att han påstår, att jag talar för valmännen
och samtidigt nämner Kumla stad, vill jag påpeka, att jag icke har några
röster från någon stad utan från landsbygden.

Sedan talade herr Lindahl örn att Ekeby kommun fått en del inkomster.
Kommunen har emellertid också fått motsvarande utgifter, bland annat stora
utgifter för skolbyggnader och dylikt. Jag kan tala örn för herr Lindahl, att
det sista meddelandet jag fick i denna sak var från en lantman i Ekeby kommun.
Han hade talat med några kalkbruksarbetare. Dessa tjänade naturligtvis
bra med pengar, men de tyckte att det hela var en skandal. Dessa arbetare
antar jag voro herr Lindahls valmän. När man talar om valmän bör man akta
sig för att kasta sten, ty då kan glasskåpet, som man sitter och kastar i, gå
sönder.

Vad jag reagerat mot är den förstörelse som skett i bygden, den ödeläggelse
av fisket som förekommit och alla andra olägenheter. Jag har också framhållit,
att örn det varit en enskild fabrikant, hade han helt säkert blivit nekad att
driva rörelsen, men när det är staten har det fått fortgå, och detta har jag
reagerat emot.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Inför den investering av kapital,
som här ifrågasättes till kvarntorpsverken, förstår jag mycket väl att det
kan råda betänksamhet. Jag har själv, när jag i statsutskottets första avdelning
varit med örn detta ärende, hyst en sådan betänksamhet mot att sätta in
ytterligare pengar i detta företag. Jag förstår vidare, när man från Närke
talar om de besvärligheter, som denna industri medfört för bygden däromkring.
Men då man står inför valet mellan två alternativ, det ena att nedlägga hela
den omfattande anläggningen och slopa allt vad man där åstadkommit, och det
andra att sätta in mera pengar och försöka bygga ut det på ett rationellare
sätt och utvinna nya produkter, då har jag, herr talman, kommit till att då väljer
jag utan tvekan den sista utvägen. Vi behålla därigenom en möjlighet till
en icke obetydlig oljeutvinning inom det egna landet.

Jag erkänner, att jag har tagit starkt intryck av alla de föredragningar, som
vid denna frågas behandling i riksdagen förekommit av, som jag tror, mycket
dugliga och kunniga industrimän. Vad de sagt oss har i alla fall för mig
varit avgörande. Jag tror på att Kvarntorp har vissa möjligheter att vara till
nytta i framtiden. Jag kan inte i det läge, vari frågan befinner sig här i dag,
gå på avslag.

Sedan var det herr förste vice talmannens yttrande här beträffande den
tredje kalkugnen. Jag har mycket stor respekt för herr Magnusson i Skövde.
Alldeles särskilt vet jag, att han intresserar sig mycket för sitt eget hemlän.
Men jag tror dock att komsumtionen av kalk kommer att öka så pass väsentligt,
att det kommer att finnas rum för både västgötakalken och kvarntorpskalken.
Jag är övertygad örn att vi östgötar komma att i detta fall taga hand örn en
icke obetydlig del av kvarntorpskalken och detta under sådana förhållanden, att
vi inte mota bort någon västgötakalk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Håstad.

Onsdagen den 26 juni 194C fm.

Nr 28.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferotjeakliebolaget.

(Forts.)

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Örn det nu kail vara en tröst att östgötarna
komma att taga hand örn kvartornpskalken? I vart fall förlora kalkbruken i
Västergötland därigenom en stor avnämare.

Jag begärde emellertid icke ordet för att säga detta utan för att understryka,
att vi, som lämnat motionen och gå på herr Fallas yrkande, icke ha
på något sätt motsatt oss den rekonstruktion av företaget, som här är föreslagen.
Det är blott detaljen örn den tredje kalkugnen Som vi motsatt oss, och
jag tror vi angivit mycket goda skäl varför vi anse, att den icke bör komma
till stånd.

Jag är övertygad örn att örn herr Skoglund hade varit med och sett den
våldsamma nedgång i kalkförbrukningen jag nyss talade örn och hur den verkade
på en del orter, skulle han inte så frejdigt sagt, att han var övertygad
örn att kalkförbrukningen skulle komma icke blott att hållas uppe utan även
att öka. Det kan väl inträda minskning i byggnadsverksamheten och även
andra förhållanden på jordbrukets område, som kunna åstadkomma att kalkförbrukningen
högst väsentligt nedgår. Den är nämligen mycket känslig för
växlande konjunkturer.

Härpå anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Låt mig till slut i denna långa debatt ge några kvantitativa uppskattningar
eller siffror rörande innebörden av de olika alternativ som kammarens ledamöter
stå inför.

Ett alternativ tror jag att man bör utsortera enär det inte är att räkna med
som ett praktiskt alternativ. Det vore att ansluta sig till herr förste vice talmannen
och förbjuda anläggningen av kalkverket men i övrigt godtaga propositionen.
Det förslag som framlagts i propositionen är ett enhetligt förslag. Meningen
med den rekonstruktion som här skall genomföras är, att man vid oförändrad
oljeutvinning skall genom att tillvarataga olika slags biprodukter,
bland dem icke minst kalk, komma fram till en ekonomisk drift. Då står valet
mellan att avslå propositionen, såsom yrkats av herr Svensson i Ljungskile och,
jag är förvånad att finna det, herr Hagberg i Malmö, eller att antaga den.

Jag vill påpeka, att därest icke investeringen göres, så betyder det, såsom
framhållits i propositionen, att man måste inrikta sig på en årlig förlust, efter
vad det beräknas, på 3 600 000 kronor. Jag gissar, att kammaren förstår, att
blir en bolagsstyrelse eller en regering ställd inför ett riksdagsbeslut som skulle
innebära en så stor förlust varje år, så skulle man nödgas att falla tillbaka på
det andra alternativ som framkommit under utredningen, nämligen att lägga
ned hela verksamheten och bara taga de kostnader som ett uppehållande av
beredskapen skulle medföra. Även örn dessa kostnader äro stora, gå de dock
inte till 3 600 000 kronor utan kanske bara till 2 000 000 kronor. En sådan lösning
av problemet innebure alltså en årlig stor förlust på låt mig säga ungefär
2 000 000 kronor.

Här ha vi emellertid möjlighet att med en investering, som inte kräver en alltför
många gånger större summa än vad den årliga förlusten eljest skulle gå till,
få en bärig drift. Ur denna synpunkt framstår det för mig som en nödvändig
slutsats av ett ekonomiskt resonemang, att man här bör följa Kungl. Maj :t.

Låt mig också påpeka, att varken herr Svensson i Ljungskile eller ännu
mindre herr Hagberg i Malmö tog någon som helst hänsyn till hur ställningen

Andra kammarens protokoll ISAQ. Nr 28. 4

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

(Forts.)

ur arbetsmarknadssynpunkt skulle te sig inom länet, därest man lade ned verksamheten.
Jag förutsätter nämligen, att herr Hagberg icke är nog ansvarslös
att tänka sig, att vi här skulle gå in för att driva en verksamhet som årligen
skulle ge en förlust på 3 600 000 kronor.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Även om man inte är
så särskilt snabb när det gäller att räkna i huvudet, kan man undra, om herr
statsrådets framställning nu var så alldeles klar eller lycklig. Han säger, att
man måste utsortera det yrkande som jag biträtt, därför att det enligt hans framställning
icke fanns några förutsättningar för en rekonstruktion, därest denna
tredje kalkugn inte kom till utförande. I samma andetag talade han örn en
årlig förlust av 3 600 000 kronor. Men denna förlust kan väl icke hänga på
en produktion av 35 000 ton kalk örn året, utan förlusten hänger samman med
mångå andra omständigheter. Givetvis kan den årliga förlusten, därest den
tredje kalkugnen icke kommer till stånd, icke röra sig örn tillnärmelsevis ett
sådant belopp. Handelsministern medger kanske, att han bollade med siffrorna
på ett sätt som i någon mån var missvisande eller i varje fall inte klargörande.

Jag kan tillägga, att örn riksdagen nu, som väl är sannolikt, bifaller utskottets
förslag, behöver man inte vara någon särdeles stor profet för att förutspå,
att — ja, det kanske inte kommer att inträffa, medan jag är kvar i riksdagen,
men kanske någon annan då kommer ihåg denna dags debatt —- frågan
örn kvarntorpsindustriens upprätthållande med avsevärda statsmedel åter en
gång blir aktuell. Kanhända kommer då också den frågan att bli aktuell, att
man skall vidtaga åtgärder för att hjälpa de arbetare och andra som kunna
bli lidande på grund av att det uppstår arbetslöshet i kalkdistriktet i Västergötland
och vid fältugnarna i Närke.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Bara ett enda ord angående det
underskott som skulle uppstå, därest man inte företog denna nyinvestering.
Enligt den av bolagsstyrelsen uppgjorda kalkylen skulle den årliga driftförlusten,
under förutsättning att ytterligare prisfall på oljeprodukter inte komme
att inträffa, belöpa sig till 1 600 000 kronor örn året. Detta är under förutsättning,
att man håller företaget i gång. Jag föreställer mig, att det kan utformas
en beredskapslinje beträffande detta företag som innebär, att man inte driver
det, i varje fall inte i full utsträckning. Jag tror, att det finns åtskilliga alternativ
att räkna med i detta fall. Örn man senare lägger till värdeminskningen,
skulle hela förlusten gå på 3 600 000 kronor, det vill säga örn man räknar med
att det kapital som är investerat inte redan förut är förlorat. Men om nian nu
sätter den årliga förlusten av 3 600 000 kronor såsom ett alternativ till denna
investering, så har man nog framställt detta alternativ i en något för mörk
dager i förhållande till anslagskravet. Detta är naturligtvis klokt gjort både
av bolagsstyrelsen och statsrådet, örn de vilja lia detta förslag igenom. Om riksdagen
avsloge denna proposition och Kungl. Maj:t ställdes inför uppgiften att
välja billigaste möjliga beredskapslinje för detta företag, så skulle man nog
kunna komma ned till en mycket lägre kostnadssiffra.

Herr Edberg: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr Lindahls
anförande. Han sade, att när det gäller ett statligt företag så yrka alla
de avslag som på något sätt företräda den privata verksamheten. Jag tror, att
herr Lindahl, örn han vill vara rättvis, måste ta tillbaka detta yttrande, ty han
har ju fått med sig åtskilliga från detta håll här i kammaren.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

(Forts.)

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) avslag å utskottets hemställan;
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionerna I: 370 och II: 560; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskades
votering av herr förste vice talmannen Magnusson, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 216 antager avslag å utskottets hemställan,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranledes av
bifall till motionerna I: 370 och II: 560.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition antagit avslag å utskottets hemställan.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 216, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget Ceaverken
m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 219, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Anslag till
understöd åt
folkhögskolor

52 Nr 28. Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1946/47 till understöd åt folkhögskolor jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
200, föreslagit riksdagen att till Folkhögskolor: Understöd för budgetåret 1946/
47 anvisa ett förslagsanslag av 2 630 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson m. fl. (I: 208) och den andra inom andra kammaren av fru
Nordgren m. fl. (II: 326) hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte begära, att Kungl. Majit måtte utreda frågan örn beviljande avstatsbidrag
till byggnadsarbeten vid folkhögskolorna och därefter för riksdagen
framlägga förslag i ärendet.

I de likalydande motionerna 1:90 av herr Gustaf Karlsson och 11:240 av
herrar Svensson i Ljungskile och Malmborg i Skövde hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn viss ändring av
bestämmelserna örn statsbidrag till fortsättningskurserna under budgetåret
1946/47.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Folkhögskolor: Understöd för budgetåret 1946/
47 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 630 000 kronor;

b) att motionerna I: 90 och II: 240 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionerna I: 56 och II: 96 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda ;

d) att motionerna I: 208 och II: 326 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Mannerskantz och Falla, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava viss i reservationen angiven lydelse; samt

2) av herr Ivar Persson, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! I detta utskottsutlåtande ger
statsutskottet svar på flera olika motioner rörande folkhögskolorna, och där
behandlas ju också frågan örn anslag till dessa skolor. Jag skall be, herr talman,
att få säga ett par ord i anledning av motionen nr 240 i andra kammaren.

Jag var år 1944 med örn att väcka en motion som gick ut på att av Kungl.
Maj :t begära utredning örn anslag till korta fortsättningskurser vid våra folkhögskolor.
Den ursprungliga tanken i denna motion var, att fortsättningskurserna
i ämnesgrupper skulle kunna delas upp, så att t. ex. medborgerliga
kunskaper bildade en ämnesgrupp, matematik, fysik, kemi och modersmål en
annan ämnesgrupp samt ämnen som ha anknytning till hemmet och dess arbete
en tredje grupp o. s. v. Tanken var alltså den, att man skulle försöka
dela upp eleverna med hänsyn till deras speciella intressen och under en kortare
påbyggnadskurs ge dem en fördjupad kunskap på ett visst begränsat
ämnesområde. Man menade också, att en sådan möjlighet för folkhögskolornas
del, där statsanslag gavs till avlöning av lärarna vid dessa kortare kurser,
skulle innebära, att folkhögskolan skulle kunna samarbeta med de fria

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
folkrörelserna i fråga om utbildning av studieledare oell i fråga om andra
intressen som kunde vara gemensamma. Riksdagen biföll denna motion 1944
och begärde en utredning hos Kungl. Maj :t. Man fick också i fjol ett anslag
till sådana kurser.

De närmare föreskrifter som utformats på detta område innebära emellertid,
att man inte kan få högre statsanslag än 1 000 kronor för en läsperiod
örn fyra veckor. Följden därav blir, för att uttrycka det så kort som
möjligt, att en folkhögskola kan få statsanslag till en 12 veckors påbyggnadskurs
med 3 000 kronor men att samma skola inte kan få anslag till tre
4-veckors påbyggnadskurser med 3 000 kronor. Statsbidragsreglerna äro alltså
utformade på ett sådant sätt, att de skolor, som ha tillräckligt med_ lärare
och elever för att dela upp eleverna på mera specialbetonade kurser, icke
kunna göra det. Det kan finnas en påbyggnadskurs på första årskursen och
en annan på den andra årskursen, men den ursprungliga tanken, att man
skulle kunna specialisera sig på ett annat sätt än under vinterkursen, Ilar
omöjliggjorts genom dessa föreskrifter i fråga örn statsbidrags utgående. Det
är i detta avseende som vi vid årets riksdag väckt en motion, nr 240 i andia
kammaren, där vi hemställt örn en sådan ändring av bidragsreglerna, att
skolorna skulle få välja fritt inom samma kostnadsram att lia flera specialbetonade
korta kurser eller en lång kurs, ansluten till första eller andra årskursen,
som pågår under vintern.

Örn vårt förslag säga nu folkhögskoleinspektören och skolöverstyrelsen,
att man vill ha mera erfarenhet av dessa kurser, innan man går med på motionärernas
yrkande. Jag tycker ju, att detta argument inte är särskilt bärande.
Det begäres ju inte någon ökad statsbidragssumma vare sig till folkhögskolan
i dess helhet eller till de enskilda skolorna, utan de olika skolorna
skola vara hänvisade till ett högsta statsbidrag av 6 000 kronor när det gäller
sådana här kurser. När man inte begär någon ändring av kostnadsramen
utan endast begär, att de olika skolorna skola få utforma sina kurser på det
sätt som de själva anse vara det bästa och riktigaste, då förefaller det mig,
som örn man just från erfaren hetssynpunkt borde välja denna bredare linjen.
Intet hade väl hindrat, att man hade fått starta med denna större rörelsefrihet,
vilken såvitt jag förstår överensstämmer med riksdagens ursprungliga
uttalande i saken, och alltså fått anordna flera specialbetonade kurser, örn
detta visat sig lämpligt. En del skolor, som inte hade haft tillräckligt med
lärare eller elever, hade ju alltid kommit att välja den längre 12-veckorskursen,
och på det sättet skulle man på ett par tre år verkligen kunnat få erfarenhet
både av den längre påbyggnadskursen och de kortare, mer specialbetonade
kurserna.

Örn det alltså är så, att man vill vinna erfarenhet, tycker jag att det vore
riktigare att gå på motionens linje än på den linje, som folkhögskolinspektören
och därmed också skolöverstyrelsen närmast anslutit sig till.

Nu säger folkhögskolinspektören, att de flesta folkhögskolor icke ha tillräckligt
med vare sig lärare eller elever för en sådan uppdelning av kurserna.
Vad lärarproblemet angår, blir det givetvis skolöverstyrelsens sak att
i samband med frågan örn statsanslag i varje särskilt fall bedöma lärarnas
kvalifikationer, och vad antalet elever angår, skall jag be att få anföra några
siffror.

Innevarande år är det 32 folkhögskolor — alltså en rätt betydande del av
våra folkhögskolor — som ha över 50 elever i första årskursen, och ett sådant
elevantal räcker åtminstone till tre stycken specialbetonade kurser. Vidare
finns det 25 folkhögskolor, som lia över 30 (''lever i andra årskursen,
ett antal som gott räcker till ett pär sådana kortare kurser. De faktiska

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslay till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
siffrorna för elevtillslutningen visa alltså, att det finns ett ganska betydande
antal folkhögskolor, som ha tillräckligt med elever både i första och andra
årskursen för att kunna anordna kortare specialbetonade kurser parallella
nied varandra. Skulle något hindra att dessa skolor finge begagna sig av
detta anslag på 6 000 kronor — vilket ju eljest är maximum —■ för att anordna
kortare specialbetonade kurser i stället för en längre kurs? Det skulle
ju göra att man ganska snart finge erfarenheter både beträffande de längre
och de kortare kurserna.

Det har också sagts, att i stället för denna uppdelning av kurserna skulle
näraliggande folkhögskolor kunna samarbeta på det sättet, att en skola anordnade
en kurs med en viss ämnesgrupp och en annan skola en kurs med
en annan ämnesgrupp, och så skulle man byta elever. Jag tror att var och
en, som vistats på en folkhögskola, som lärare eller som elev, vet att de
olika folkhögskolorna äro så pass individuella till sin karaktär och att samvaron
där är så pass familjär, att det inte ligger nära till hands, att en
elev efter avslutad vinterkurs tar en fyra veckors påbyggnadskurs vid en
annan folkhögskola oell kommer i en annan miljö med andra lärare och kanske
även med andra kurstider. Jag är förvissad om att denna väg i praktiken
knappast skulle visa sig framkomlig.

Jag skall icke, herr talman, längre uppehålla kammaren med denna fråga,
men jag har inte kunnat underlåta att till protokollet anföra några synpunkter
på densamma. Jag vill vädja till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att beakta de alternativ, som här föreligga, med dels kortare
specialbetonade kurser, dels längre kurser.

Rent formellt vill^ jag j’rka bifall till motion nr 240 i denna kammare,
ehuru jag är fullt på det klara med att jag därigenom inte kommer längre
än till ett yrkande. Men jag syftar inte heller för tillfället längre, ty det
blir ju här Kungl. Majit som får föra saken vidare.

Herr Falla: Herr talman! Jag har jämte herr Mannerskantz avgivit en reservation
till detta utlåtande, som jag nu ber att få något ytterligare utveckla.

Det har motionsvis framförts olika yrkanden örn utredning angående folkhögskolans
framtida ställning och utbj^ggnad under statens medverkan. En av
dessa motioner remitterades till andra kammarens första tillfälliga utskott,
som i sitt utlåtande nr 12 hemställde, att kammaren måtte besluta att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls
av kammaren, och motsvarande beslut hade tidigare fattats av första kammaren
med anledning av en där framförd likalydande motion. Andra motioner
med samma utredningsyrkande remitterades till statsutskottet, där de ha behandlats
på utskottets andra avdelning, och det är dessa motioner som det här
gäller.

Inom avdelningen voro alla överens örn att någon statlig utredning örn folkhögskolans
ställning i vårt undervisningsväsende inte var påkallad. En sådan
utredning måste innebära, att staten skulle inträda i någon sorts principalställning
till folkhögskolorna och föreskriva folkhögskolorna regler och normer
för deras verksamhet. Är inte detta meningen, då är en statlig utredning
om folkhögskolans ställning och uppgifter fullkomligt meningslös. Det var
också andra avdelningens uppfattning och i enlighet därmed fattades dess beslut.
Sedermera tillkom kamrarnas beslut att på sina respektive tillfälliga utskotts
hemställan avslå motionerna med motsvarande yrkande. I det läget ansåg
avdelningen det endast erforderligt att anmäla, att riksdagen redan fattat
beslut i ärendet, i det att en motion med yrkande om utredning blivit avböjd.

I en bråd stund vid betänkandets justering kom emellertid från utskottets

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
sekretariat en hänvändelse med förslag till en formellt annan redovisning av
ärendet i enlighet med det utlåtande, som bär föreligger. Jag följer nu den
relation, som jag erhållit om saken; själv var jag inte närvarande vid justeringen.
Därvid blev också motiveringen en helt annan än vad vi förut varit
eniga örn. Överrumplingen och brådskan gjorde väl att det gick som det gick,
ty det uttalande örn att »goda skäl tala för att en undersökning kommer till
stånd av folkhögskolans framtida ställning och utbyggnad under statens medverkan»,
som nu återfinnes i utlåtandet, går stick i stäv mot avdelningens förut
bestämt uttalade mening och har närmast tillkommit genom en olyckshändelse.

Det är nu det säregna förhållandet, att ingen vill vidkännas någon önskan
att rubba folkhögskolans fria och av staten obundna ställning, men samtidigt
leker man med tanken att det bör utredas, hur folkhögskolan skall inpassas i
förhållandet till det statliga undervisningsväsendet. Skulle det lyckas att genom
statliga direktiv växla in folkhögskolan på ett sådant spår, skulle det be:
tyda början till slutet för folkhögskolan i dess hittillsvarande form som fri
folklig medborgarskola. Det har emellertid inte fran något hall gjorts gällande,
att folkhögskolan inte väl fyllt sina uppgifter, utan det har tvärtom från
olika håll vittnats örn att folkhögskolan haft stor betydelse och att dess fria
växt och möjlighet till anpassning efter provinsiella eller andra särskilda behov
varit av stort värde. Under sådana förhållanden bör man också lata folkhögskolan
själv finna sin form i den ständigt fortskridande utvecklingen. Det
har gått bra hittills och det är all anledning att tro, att det även i fortsättningen
skall lyckas bäst på det sättet.

I fråga örn utskottets hemställan att motionerna örn utredning icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda, äro vi alla ense, och då kanske några
obetänksamma ord i motiveringen inte behöva betyda så mycket. Jag hoppas
att Kungl. Majit inte av några illa genomtänkta formuleringar i ett utskottsutlåtande
skall låta förleda sig till ett försök att via en utredning normalisera,
uniformera och likrikta folkhögskolan. Vi äro inte så fattiga här i landet, att
vi inte skulle ha råd att låta denna skolform fritt växa och fylla sina uppgifter
vid sidan av det normaliserade och i system satta undervisningsväsendet.

Jag förstår mycket väl, att detta kan synas vara en rätt liten sak, då vi,
som sagt, äro överens beträffande utskottets kläm och det här endast gäller
motiveringen, och jag förstår också, att med endast två reservanter bakom vår
reservation finns det inte stora utsikter att vinna gehör för den ändring av
motiveringen, som vi föreslagit. Den kanske inte heller betyder så mycket, men
eftersom vi i alla fall ha framställt yrkande därom, ber jag här att få hemställa
om bifall till detta yrkande, d. v. s. till den av mig och herr Mannerskantz
avgivna reservationen.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag har jämte ett par andra kammarledamöter
i en motion hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära,
att Kungl. Majit måtte utreda frågan örn beviljande av statsbidrag till byggnadsarbeten
vid folkhögskolorna och därefter för riksdagen framlägga förslag
i ärendet.

Dylika bidrag ha ju alltsedan 1940 utgått till lantmanna- och lanthushållsskolorna
med relativt stora belopp, och detta har säkerligen varit av stor betydelse
och till stort gagn för dessa skolor. Men samma behov av bidrag föreligger
faktiskt för våra folkhögskolor. När det gäller bvggnads- eller reparationsarbeten
har man där ingenting annat att lita till än bidrag från personer i bygden,
som äro intresserade för folkhögskolan, eller möjligen anslag av lotterimedel.
Detta gör att många av våra folkhögskolor äro synnerligen illa rustade,

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
både när det gäller elevbostäder och framför allt kanske när det gäller skolköken,
där man skall undervisa de kvinnliga eleverna i hushållsgöromål.

Utskottet har avvisat vår motion med den motiveringen, att. goda skäl visserligen
tala för att en undersökning i motionens syfte kommer till stånd, men
att spörsmålet lämpligen bör tagas upp i samband med den utredning örn folkhögskolans
framtida ställning och utbyggnad under statens medverkan, som
man förväntar skall komma att företagas.

I anledning av detta vill jag först och främst understryka vad herr Falla
framhöll i sitt anförande nämligen att det är av vikt att man inte alltför mycket
ändrar folkhögskolornas ställning. Jag tror att det är till synnerligen stor
fördel för vårt land, att folkhögskolorna få behålla sin nuvarande karaktär av
fria och obundna bildningsanstalter, och att man inte inordnar dem i något
särskilt system, utan att de få arbeta under de former, de hittills haft och
som visat sig medföra så goda resultat. Att folkhögskolan alltmer uppskattas,
visar den stora tillslutningen av elever, .särskilt under de senare åren — enligt
vad jag erfarit, lär elevtillslutningen innevarande år vara synnerligen stor.

En utredning om folkhögskolans framtida ställning kommer under alla förhållanden
att dra lång tid, och jag kan därför inte finna det vara ur vägen, aktman
redan nu undersöker möjligheterna av att med hjälp av statsbidrag förbättra
byggnadsbeståndet vid folkhögskolorna. Även örn folkhögskolan skulle
få en annan ställning än den nu har, måste ju byggnaderna hållas i stånd.

Jag vet mycket väl att det inte tjänar mycket till att yrka bifall till vår
motion, men jag vill ändå göra detta, då jag anser det vara av betydelse att
man hävdar principen om att även folkhögskolornas byggnadsbehov bör vara
en statens angelägenhet. Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till motion nr 326
i denna kammare.

Herr Bergström: Herr talman! Örn jag inte missuppfattade herr Fålla, gjorde
han gällande att vi på andra avdelningen föreslagit en helomvändning när
det gäller den här frågan. Det är riktigt så långt som att vi, när vi första
gången behandlade den del av utskottsutlåtandet, som herr Falla berörde, voro
inriktade på att helt avvisa utredningskravet, alltså även i motiveringen till
utskottets utlåtande. Detta berodde på att vi hade fått den upplysningen, att
skolutredningen sysslade även med frågan örn folkhögskolans ställning. Senare
blevo vi emellertid underrättade örn att så inte var förhållandet, och då kom
saken i ett annat läge. Det är dock nu fråga om en omstöpning av stora delar
av vårt folkskoleväsende, och det är uppenbart att denna omstöpning inte bör
få lämna folkhögskolorna oberörda. Om man tänker på de förbindelser folkhögskolan
har med folkskolan, är det lätt att inse, att en omläggning av vårt
folkskoleväsende, som kanske skulle medföra en högre utbildningsstandard,
måste medföra förskjutningar i anpassningshänseende från folkhögskolornas
sida.

Vi ha sålunda från början inte varit ovänligt inställda till utredningsyrkandet,
men vi funno efter den upplysning, som vi felaktigt fångö örn att skolutredningen
sysslade med saken, det överflödigt med en utredning.

Vi ha på utskottsmajoritetens sida svårt att förstå den oro, som herr Falla
hyser i detta sammanhang. Ingen av oss vill ju på något sätt angripa folkhögskolornas
frihet och oberoende. Här är bara fråga örn en utredning i sinom
tid även örn folkhögskolornas verksamhet i en utvecklingsfas, kan man säga,
som endast med statens stöd och medverkan kan genomföras. Det är detta, som
vi ha sagt ut här, och ingenting annat. Och jag förstår inte, varför man nödvändigtvis
skall kombinera en sådan utredning med några obönhörliga konsekvenser,
gående ut på att folkhögskolorna- skulle snöras in -i en statlig tvångs -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
tröja eller uniformeras på något olyckligt sätt. Folkhögskolorna värderas högt
av det svenska folket, som nog kommer att .se till, att den frihet, som folkhögskolorna
behöva för sitt uppfostringsarbete, inte heller under kommande år
blir störd på något sätt.

Vad beträffar det som herr Svensson i Ljungskile här sagt i anslutning till
sin motion, så har jag varken lust eller anledning att polemisera mot de önskemål
som han framfört. Vi ha på avdelningen endast velat taga fasta på att
det här är fråga örn en verksamhet, som befinner sig på inledningsstadiet, och
att man väl ändå bör avvakta resultaten därav, innan man går vidare på den
inslagna vägen. Jag är övertygad örn att när dessa erfarenheter äro inhämtade
och man har fått den överblick över verksamheten, som är nödvändig, så komma
en hel del av de önskemål, som här motionsvis framförts, att bli uppmärksammade
och beaktade.

Jag skall inte uppta tiden längre, herr talman, utan skall med vad jag här
anfört begränsa mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Jag begärde ordet närmast i anledning
av de kritiska synpunkter herr Fälla anförde i fråga om utredningskravet
överhuvud taget. Örn jag fattade honom rätt, såg han i framställningen
örn utredning ett attentat mot folkhögskolans fria verksamhet och dess fortbestånd
i nuvarande former.

Jag vill då fästa kammarens uppmärksamhet vid att detta utskottsutlåtande
knyter an till en motion, som jag haft äran frambära, och i denna motion
finns intet som helst att ta till intäkt för en sådan framställning som herr
Falla här gav, då han gjorde gällande att ett utredningskrav skulle innebära
ett attentat mot folkhögskolans fria ställning. Däremot finnas i en annan motion
vissa utredningsobjekt framlagda, som herr Falla möjligen kunde ta till
utgångspunkt för sin kritik, men denna motion är tidigare avvisad av riksdagen,
och det finns således ingen anledning att i detta sammanhang kritisera
de synpunkter, som där äro framförda.

Det kan ju vara av intresse för kammaren att göra en jämförelse mellan
herr Fällas sätt att reagera inför det föreliggande utredningskravet från motionärernas
sida och det sätt, varpå man uppfattat denna motion på folkhögskolehåll.
Flera framträdande folkhögskolemän ha skrivit i pressen om vår
motion, och såvitt jag kunnat iaktta lia samtliga uttalat sin tillfredsställelse
över de motiveringar vi anfört och de slutsatser vi kommit till. Så t. ex. har
rektor Borelius i Stockholms-Tidningen gjort en undersökning och lämnat
en översikt. Han refererar där mycket korrekt och sakligt synpunkterna i vår
motion, och därefter kommer han fram till följande omdöme: »Från vår skolas
håll har man all anledning att vara motionärerna djupt tacksam för deras
omtanke. Och man har i huvudsak ingenting att invända mot deras förslag.»

Jag kan också i detta sammanhang citera vad en annan mycket framstående
folkhögskolemän, rektor Alf Ahlberg, säger i en artikel i Dagens Nyheter, där
det heter: »Med stor glädje bär man därför anledning att hälsa den motion
som nu inlämnats till årets riksdag att denna ''mätte besluta att ingå till
Kungl. Maj :t med hemställan om en allsidig utredning angående folkhögskolans
framtida utveckling och utbyggnad under statens medverkan’. Detta så

mycket mer som motionärerna---i sin motivering visar sig äga mycket

klar blick för folkhögskolans egenart och särskilda uppgift i det svenska skolväsendet.
» — Ja, herr talman, när man tar del av dessa uttalanden från folkhögskolehåll
förvånar man sig något över det sätt att reagera, som heir Falla
här tillåtit sig.

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)

Vi äro väl alla ense om att behovet av utbyggnad av fortbildningsmöjligheterna
för mera mogen ungdom är mycket stort. Vi ha i vår motion tillåtit oss göra
en översikt, ett diagram över det verkliga läget. Det visar sig därvid att vi ha
att räkna med att endast 4 % av vår vuxna ungdom konmiit fram till studentexamen,
och fortsatt högre utbildning bär ett ännu mindre procenttal haft möjlighet
till. Den överväldigande delen av ungdomen är således hänvisad till övriga
fortbildningsmöjligheter, men att dessa icke äro tillräckliga visa rapporter.
Vi ha också i vår motion hänvisat till hurusom man vid folkhögskolornas vinterkurser
enligt en rapport från 1945 måst avvisa över ett tusen anmälda
av brist på plats; i verkligheten ha många flera måst avvisas, fastän de
inte här redovisats. Detsamma gäller också möjligheterna att erhålla utbildning
vid våra lantmannaskolor och lantbrukshögskolor, där man måst avvisa
stora grupper av sökande.

Herr Falla gjorde en sammanfattning av sin kritik mot utredningskravet,
och den innebar ungefär, att vi skulle sträva efter att bygga in folkhögskolorna
i det övriga skolsystemet. Jag skall då be att få friska upp herr Fällas
minne med att läsa upp vad vi i vår motion citerat av Kungl. Maj :ts direktiv
till 1940 års skolutredning. Där heter det: »Folkhögskolan spelar en framträdande
roll i landets bildningsliv och har blivit en centralpunkt för det frivilliga
och fria folkbildningsarbetet bland vuxen ungdom. Det är av stor vikt
att folkhögskolan liksom det fria bildningsarbetet i övrigt får behålla sin nuvarande
fria ställning utanför det egentliga, under mera bundna former arbetande
skolsystemet som en värdefull komplettering av detta.» Så långt detta citat,
och därefter tillägga vi: »Den principiella uppfattning beträffande folkhögskolans
ställning och arbetsuppgifter, som här kommer till uttryck, dela vi
således helt och hållet.»

Herr Falla anmärkte också på att man tänkt sig en utredning angående en
utbyggnad av folkhögskolan under statens medverkan, men jag har, herr talman,
svårt att förstå den invändningen. Det är väl ändå så att folkhögskolorna
hittills ha utvecklats och växt bl. a. tack vare statliga bidrag. Vi ha i
vår motion också yrkat på att statsbidragssystemet för folkhögskolans del
skulle byggas ut sa att det kommer att motsvara de mera gynnsamma former,
sorn gälla för centrala verkstadsskolor och lantmannaskolor. Skall man tänka
sig en sådan förstärkning och en sådan förbättring av folkhögskolans utbyggnadsmöjligheter
mäste de väl med naturnödvändighet genomföras under
statens medverkan.

Nu har utskottet — formellt, vill jag säga — yrkat avslag på vår motion,
men reellt sett gar yrkandet enligt min uppfattning ut på bifall, ty det
säges klart ifrån: »Utskottet vill dock i detta sammanhang framhålla, att enligt
utskottets mening goda skäl tala för att en undersökning kommer till
stand rörande folkhögskolans framtida ställning och utbyggnad under statens
medverkan. Utskottet utgår ifrån att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål.»

. Jas; hade naturligtvis, herr talman, som motionär helst velat vara i den
situationen att jag omedelbart kunnat yrka bifall till mm motion, men i nu
förevarande läge anser jag mig kunna yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Falla: Herr talman! När herr Bergström vill göra gällande att det inte
blivit någon helomvändning inom avdelningen — han sade att »i viss mån»
hade det blivit sa men att man fran början dock inte var emot en utredning
— mäste jag säga, att detta är nog en ganska oriktig bild av vad som förekommit.
Jag vet inte om herr Bergström var med vid den första behandlingen,
men faktum var att avdelningen då var praktiskt taget enig örn att en utred -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslay till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
ning var fullkomligt onödig och att det inte fanns något behov av den. Helomvändningen
gjordes vid utlåtandets justering — vid det tillfället var herr
Bergström med — och då tillkom hela denna motivering, sådan den nu ser ut, i
en brådstörtad vändning — enligt vad jag blivit underrättad om — och utan
att man tidigare tagit någon ståndpunkt till detta.

Nu må det vara hur som helst med den saken. Avdelningen har, låt vara
genom en olyckshändelse, kommit att stå för det yttrande som nu finns här,
och därmed var avdelningens prestige engagerad, och då gick det inte att i
utskottet få någon ändring till stånd. Prestigen är ju en mycket viktig faktor
och nu är hela utskottets prestige engagerad för detta, och därmed är saken
de facto klar. Jag har bara velat tala örn hur det i själva verket förhållit sig
med uppfattningen örn denna utredning, och den var en helt annan i avdelningen
än den som här kommit till uttryck.

Herr Bergström säger att folkskolans omläggning måste inverka på folkhögskolan
— följaktligen är en utredning befogad här. Det är klart att folkhögskolan
röner inverkan av en omläggning av folkskolan, men detta är ju
endast en framtidshägring; vi veta ännu inte på vad sätt folkskolan kommer
att läggas örn. Under de många årtionden, snart tre kvarts sekel, folkhögskolan
verkat i vårt land har det ju varit så att folkskolan genomgått en fortskridande
utveckling, och denna har återverkat på folkhögskolans uppgift.
Den erforderliga anpassningen har folkhögskolan själv skött örn, och jag tror
att vi med lugn kunna överlåta åt folkhögskolan själv och dess målsmän,
d. v. s. respektive landsting och stiftelser, att svara för den anpassning som
utvecklingen otvivelaktigt nödvändiggör.

Här gör man sig skyldig tili en motsägelse, både herr Bergström och ännu
mer herr Malmborg och överhuvud taget alla, som resonera så att folkhögskolans
fria ställning skall bevaras, den vill man inte rubba, men samtidigt påyrka
en statlig utredning om folkhögskolans ställning och uppgift i vårt framtida
undervisningsväsende. Vad menar man med en sådan utredning? Det kan
väl inte vara någon annan mening än att staten skall ge direktiv, att staten
skall ge en plan för folkhögskolans vidare verksamhet med hänsyn till undervisningsväsendet
i dess helhet. Det måste alltså bli en sorts statlig uniformering
av folkskolan, det ligger i sakesn natur, man må sedan bestrida detta hur
mycket som helst. Det är en logisk motsägelse då man säger sig vilja bevara
folkhögskolans fria ställning men samtidigt påkallar statens hjälp att utreda
för att anvisa folkhögskolan dess ställning i den kommande verksamheten. Det
förvånar mig att herr Malmborg i Skövde inte inser denna logiska motsägelse
mellan resonemang och yrkande.

Herr Malmborg hänvisade till att folkhögskolans lärare delvis accepterat den
motion, han talade örn, och att man var glad åt den. Ja. det har förekommit
sådana uttalanden, men jag skulle tro att de närmast lia sin grund i den förespegling
örn höjt statsbidrag, som också från samma håll har gjorts, ty det
vill varje verksamhet och varje skolform ha. Kan man få högre statsbidrag
och mera pengar att röra sig med, är det alltid tacknämligt, det är det väsentliga.
Och jag vill erinra om att Alf Ahlberg i sin artikel i Dagens Nyheter
mycket bestämt varnade för att man skulle låta staten få ökat inflytande
över folkhögskolan. Samtidigt som han gav motionärerna en eloge gjorde han
i slutet av sin artikel också en erinran, att man här inte skulle spåra ur och
gå för långt. Det finns också folkhögskollärare — vi ha i varje fall någon
— som jag tror inspirerat just aktionerna i år i särskilt hög grad, folkhögskollärare
som leka med tanken att bygga in folkhögskolan i det statliga
undervisningsväsendet, inrätta den med en realskola och ett gymnasium fram
till studentexamen. Detta finns icke omnämnt i den motion som herr Malmborg

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till understöd åt foll: hö g skolor. (Forts.)
i Skövde väckt, det är alldeles riktigt, meli det finns med i en annan motion,
som redan är avslagen, och jag tror att detta i hög grad har inspirerat olika
aktioner på detta område. Men de folkhögskollärare som vuxit in i folkhögskolans
traditioner och arbetsliv låta icke locka sig in på sådana vägar.

Herr Malmborg citerade en mening ur motionen som visade att inte heller
motionärerna önskade någon förändring i folkhögskolans fria ställning, men
det finns som sagt, trots alla dessa förklaringar, en logisk motsägelse mellan
yrkande och motivering. Såvida det är mening att staten skall ge regler och
planer för folkhögskolans framtida utveckling hjälper det inte med några
förklaringar, att man inte önskar ingripa i folkhögskolans verksamhet — sådana
ingrepp följa automatiskt med en dylik utveckling.

Herr Malmborg framhöll att det inte var bra som det var på området. Det
hade avvisats över ett tusen sökande från folkhögskolorna under ett år nyligen
och det fanns alltså ett stort behov av att få folkhögskolan utbyggd.
Det är sant. Men den som känner för folkhögskolan vet också i hur hög grad
dess utveckling är betingad av olika konjunkturlägen. I vissa lägen är det
överfullt med elever, men efter några år kanske det är en ganska markant
brist på elever. Så har det fluktuerat under tidigare år. Nu tillkommer en
annan faktor, nämligen att lantmannaskolorna, som tidigare genomgående voro
kombinerade med folkhögskolorna, skola byggas ut — i viss utsträckning har
det redan skett — och inrättas utan samröre med folkhögskolorna, en process
som skall vara genomförd på ett par år. Därmed erhålles nya möjligheter för
många folkhögskolor att ta emot ett större antal elever. Byggnader bli frigjorda
som kunna användas för folkhögskolornas egen räkning, varigenom
man alltså i viss omfattning kan bereda plats för det elevmaterial som nu
måste avvisas.

Ett annat förhållande, som har rätt stor betydelse och som man kanske kan
peka på, gäller de kvinnliga eleverna. Tidigare var ju den kvinnliga folkhögskoleundervisningen
förlagd till sommaren. Folkhögskolorna utnyttjades så, att
de manliga kurserna ägde rum på vintern, de kvinnliga på Sommaren. För
något med än ett tiotal år sedan öppnades vinterkurserna också för de kvinnliga
eleverna, och dessa ha i stor utsträckning sökt sig dit. Det är ju inte något
ont i det, men det finns alltså faktiskt möjlighet att på sommaren ta en hel del
folkhögskolor i anspråk för undervisning av kvinnliga elever och på så sätt
lediggöra vissa platser under vintern. Jag tror alltså inte, att man med anledning
av platsbristen behöver vidtaga några alldeles särskilda åtgärder.

Vidare lia folkhögskolorna liksom lantmannaskolorna varit i hög grad provinsiellt
betonade. De lia anpassat sig efter de behov, som förelegat i olika
delar av landet, och det har gjort att vi ha fått en mångfald typer och variationer
av folkhögskolor. Jag tror att det är lyckligt att denna fria växt får
fortsätta. Vissa specialområden ha också tillgodosetts. Vi lia en hantverksbetonad
folkhögskola, en nykterhetsbetonad folkhögskola och en gymnastikfolkhögskola,
och vi ha folkhögskolan i Brunnsvik, som har sin särskilda karaktär.
En hel råd av sådana specialintressen har givit folkhögskolorna deras särskilda
prägel. Jag tror, att det skulle vara ganska olyckligt, örn vårt folkhögskoleväsen
likriktades genom av en statlig utredning föreslagna och sedermera
av regering och riksdag fastställda normer och regler. Jag hoppas, att vi inte
skola behöva ett sådant statligt intrång.

Som jag förut sade, tror jag att vi ha råd att låta denna skolform växa fritt
vid sidan av hela det statliga undervisningsväsendet. Jag tror också, att det är
ganska lyckligt att de olika landstingen ha tillfälle att låta de olika skolorna
utveckla sig någorlunda fritt och på sitt särskilda sätt. Jag ser ingen anledning
till att staten skulle överta landstingens funktioner i det avseendet. Detsamma

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
gäller naturligtvis med avseende på lantmannaskolorna. Jag finner liela denna

utredning fullkomligt opåkallad. lili

När det sägs, att en del folkhögskolor inte ha tillfredsställande lokaler o. s v.,
så är det väl riktigt, men det är ju likadant i det statliga undervisningsväsendet.
Örn vi samtidigt se på folkhögskolorna och på undervisningsanstalter som staten
har, skola vi finna att många av statens skolor äro i dåligt läge beträffande
byggnader, materiel och mycket annat. Allting kan inte bli tip-top med en
gång. Jag tror dock, att folkhögskolorna ha kommit lika långt i utvecklingen
som andra skolformer, och med kännedom örn den starka känsla som landstingen
ha för sina olika folkhögskolor är jag övertygad örn att deras behov av
lokaler, undervisningsmateriel m. m. bli tillgodosedda. Men allt kan naturligtvis
inte gå på en gång.

Herr Malmborg i Skövde, som på begäran erhöll ordet för kort ^genmäle yttrade:
Herr talman! Herr Falla envisas att ta vår motion till utgångspunkt för
påståendet att det här gäller att föra in folkhögskolan i det övriga skolsystemet.
Jag har tidigare citerat vad vi sagt i motionen och därmed, såvitt jag törstar,
vederlagt herr Fallas påstående. Jag skall, herr talman, nu ta mig friheten
att citera motionens kläm för att ytterligare ge belägg för vad jag tidigare

Sayi föreslå »att riksdagen måtte besluta ingå till Kungl. Majit med hemställan
örn en allsidig utredning angående folkhögskolans framtida utveckling
och utbyggnad under statens medverkan med beaktande av i motionen anförda
synpunkter», bl. a. med bibehållande av folkhögskolans fria ställning.

Herr Falla har en egendomlig uppfattning örn faran av att hos Kungl. Majit
begära hjälp för utbyggnad, i detta fall av folkhögskolan. Han förutsätter som
självklart att, därest Kungl. Majit får göra denna utredning, kommer resultatet
att bli, att denna nu fria skolform insnöres i en tvångströja. Jag har ytterligt
svårt att fatta den tankegången. Det är val ändå så att Kungl. Maj :t,
när en utredning tillsättes, brukar hämta utredningens^ direktiv från en vederbörlig
riksdagsskrivelse, byggd på i motioner eller utlåtanden framförda synpunkter.
Jag litar på att Kungl. Majit, därest utredningen kommer till stand,
handlar så även denna gång, och då har jag ingen anledning att frukta, att utredningen
skulle leda till vad herr Falla här har antytt..

Att man på folkhögskolehåll ställt sig mycket välvillig och tacksam inför
motionsförslaget beror, menade herr Falla, på att detta skulle medföra vissa
ekonomiska fördelar. Ja, vi äro ense örn att folkhögskolans målsmän äro verkliga
idealister, men de måste räkna också med materiella värden, och erfarenheten
har sagt dem att ett bättre statsbidrag ger dem större möjligheter att tjäna
sin skola. Här förenas, kan man säga, materialism och idealism i det vällovliga
syftet att ge vår ungdom bättre möjligheter att finna en efter dess behov anpassad,
god utbildning.

Herr Bergström erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Det är väl så, herr talman, att vårt minne kan klicka ibland. Herr l alla
gör ju gällande, att jag lämnat en uppgift rörande förhistorien till detta ärendes
behandling på avdelningen, som inte skulle vara riktigt korrekt. Som sagt,
ingen kan vara säker på sitt minne. Jag talade därför med en av avdelningens
kammarledamöter, herr Onsjö, som säger sig ha fått precis samma uppfattning
som jag örn denna förhistoria till frågans behandling på avdelningen.

Vi stå alltså här två mot en, och jag kan under sådana förhållanden endast
vidhålla min uppgift örn orsaken till att avdelningen ändrat ståndpunkt i denna
fråga.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)

Det anförande, som iherr Falla höll senast, illustrerade ganska tydligt hur
besatt han är av tvångsföreställningen, att det här är frågan om fientliga avsikter
mot folkhögskolan. Han säger, att redan detta att man ifrågasätter en
uredning — och ännu mycket mera en sådan utrednings verkställande — är
ett uttryck för att man vill strypa folkhögskolans fria utveckling. Men herr
Falla, såvitt ^jag förstår är vår avsikt och vår tanke, att örn och när en sådan
utredning igångsättes, det kommer att ske under inflytelserik medverkan från
ledande folkhögskolemäns sida. Det borde väl ändå utgöra en garanti för att
en dylik utredning inte kommer att utmynna i sådana avsikter mot folkhögskolorna,
som herr Falla befarar. Det kan t. o. m. tänkas, att en utredning resulterar
i att folkhögskolornas fria ställning i det svenska folkbildningsarbetet
blir ännu starkare betonad och ännu mera ankarfäst, örn jag så får säga.

Det är ändå att se spöken mitt på ljusa dagen, när man i ett ifrågasatt utredningsarbete
under fria former ser ett utslag av illvilliga avsikter mot vår
folkhögskola, som vi alla sätta, så högt värde på.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Falla erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Örn någon ser spöken på ljusa dagen, så är det väl herr Bergström.
Jag säger, att jag i detta utredningsperspektiv ser ett statligt intrång
på detta område, och det tycker jag är en fullkomligt logisk konsekvens. Därmed
har jag emellertid inte tillskrivit vare sig herr Bergström eller någon annan
illvilja, som han säger, eller en önskan örn att strypa folkhögskolan, som
han också formulerade det. Men man kan i ovist nit komma fram till resultat,
som man från början inte tänkt sig, och jag kan möjligen tillvita motionärerna
bristande insikt örn hur perspektivet kommer att te sig. Någon illvilja har jag
däremot inte ett ögonblick velat påbörda vare sig dem, herr Bergström eller
någon annan. Jag tror, att han är lika välvillig mot folkhögskolan som jag är.
Det är bara i frågan örn vilket resultat som följer, örn vi växla in på detta
spår, som vi ha olika uppfattning.

Herr Bergström, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Ja, om inte herr Falla hyser dessa misstankar mot motionärerna
som föreslagit denna utredning, så förstår jag inte var de illvilliga
krafter, som han vädrar, skola vara att se.

Till sist vill jag säga, att det för folkhögskolorna förestår ett utvecklingsskede
av sådan omfattning och betydenhet, att jag anser det uteslutet att folkhögskolorna
utan statens medverkan kunna fullgöra de uppgifter, som detta
utvecklingsskede kommer att ställa på dem.

Herr Falla erhöll likaledes på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag förstår inte var herr Bergström har fått sin föreställning
örn att jag skulle betrakta honom eller någon annan som illvillig. Jag har
inte ett ögonblick talat örn illvilja, jag har bara talat örn den utveckling, som
man antagligen har att vänta, om man växlar in på detta spår. Men någon illvilja
har jag inte ögonblick velat påbörda någon av dem som stå för denna
aktion. Jag förstår inte varifrån herr Bergström har fått det.

Härpå anförde

Herr Onsjö: Herr talman! Det var en mycket hård dom som herr Falla i sitt
första anförande uttalade över detta utskottsutlåtande. Han sade, att det var
mycket illa genomtänkt, och att det var så illa genomtänkt skulle väl, förmodar
jag, bero på att herr Falla inte var närvarande sista gången ärendet be -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
handlades på avdelningen. I början var däremot herr Falla närvarande, och då
var det väl litet bättre upplagt. . _

Att avdelningens inställning från början var mera negativ är nog riktigt,
och likaså att avdelningen sedan fick en mera positiv inställning till utredningsyrkandet.
Jag satt vid väggen, och det är klart att jag inte kan vittna
örn vad som rörde sig i hjärnorna på utskottsledamötema vid bordet, men jag
fick den uppfattningen, att det var nyheten att den nu arbetande skolkommissionen
icke sysslar med detta problem, som kom avdelningen att ändra uppfattning.
Men kanske herr Falla inte var närvarande och fick del av detta. Jag
minns inte det. o

Jag vill sedan på det livligaste instämma i vad herr Falla säger angående
folkhögskolans fria ställning och angelägenheten av att pa allt sätt. söka bevara
den. Det är tack vare denna fria ställning folkhögsolan .kommit, att betyda
så mycket som medborgarskola och uppfostringsskola, örn jag sa far säga,.
Min uppfattning är att den är den bästa skola vi ha. Men att för den skull, ga
emot utredningsyrkandet, det tycker jag är att se spöken. Man kan väl inte
komma ifrån att det, när hela vårt undervisningsväsende ligger i stöpsleven,
är tämligen rimligt att det även göres klart vilken plats folkhögskolan skall
ha i vårt undervisningsväsen. Konsekvensen av herr Fallas resonemang, örn
man driver det tillräckligt långt, är att folkhögskolan skulle avsvärja. sig. allt
samröre med samhället, t. o. m. anslagen, men det kan det ju aldrig bli fragen
örn. Och när det ligger så till, att samhället måste ekonomiskt understödja
dessa skolor, är det väl ofrånkomligt att samhället också ser till vilka uppgifter
de ha.

Jag tror att det är föga riskabelt för kammaren att här bitalia utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början utskottets hemställan under a).

Beträffande utskottets hemställan under b) gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till motionerna I: 90 och II: 240; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

På av herr talmannen därå given proposition biföll härefter kammaren utskottets
hemställan under c).

Beträffande utskottets hemställan under d) gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets berörda hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till motionerna I: 208 och II: 326; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

I fråga om motiveringen gav herr talmannen slutligen propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering dels ock pa, godkännande av berörda
motivering med den ändring däri, som föreslagits i den av herrar Mannerskantz
och Falla avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av kerr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 cm., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
alf; fortsättas.

In fidem
Gunnar Enith.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Onsdagen den 26 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ K

utbUdnf tlUav föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
tandläkare1 proposition angående anslag till utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet
m. m. väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Mårtensson: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande har fogats en
reservation av herr Lindström m. fl. Reservanterna anse, att riksdagen redan
nu borde uttala sig för färdigställandet av ett tredje tandläkarinstitut,
och att detta tredje institut bör förläggas till Göteborg.

Det har alltsedan folktandvården började organiseras här i landet visat sig,
att det är en omfattande brist på tandläkare. Moderna tandkliniker ha upprättats
i landets olika delar, men det Ilar i alltför många fall visat sig, att det
är nästan hopplöst att kunna erhålla tandläkare till dessa kliniker. Det är
därför erforderligt, att det göres en verklig kraftansträngning för att snarast
möjligt få tandläkarfrågan löst på ett tillfredsställande sätt. De sakkunniga
samt medicinalstyrelsen, som ha undersökt dessa frågor under de senaste
åren, ha kommit till det resultatet, att här föreligger ett behov av minst,
tre tandläkarinstitut i landet, eventuellt fyra.

Det förefaller därför enligt min mening naturligt, att riksdagen redan nu
uttalar sig för inrättandet av ett tredje tandläkarinstitut. Förhandlingar ha
redan förts med Göteborgs stad örn förläggandet av ett tandläkarinstitut till
denna stad. Reservanterna anse, att dessa förhandlingar böra fullföljas snarast
möjligt.

Jag skall icke ställa något yrkande i denna fråga. Men jag vågar göra en
hemställan till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet att snarast
möjligt fullfölja de förhandlingar, som tidigare ha förts örn inrättandet
av ett tredje tandläkarinstitut i Göteborg.

Häruti instämde herrar Carlsson i Bakeröd och Staxäng.

Herr Skoglund i Umeå: Herr andre vice talman! Jag har icke för avsikt
att engagera mig i tvisten mellan reservanterna och utskottsmajoriteten; den
tvisten få de själva, göra upp. Men jag har begärt ordet för att understryka
angelägenheten av att vid planläggningen av placeringen av det tredje tandläkarinstitut,
som blir en följd av utskottets förslag, också alternativet Norrland
tages upp till noggrann omprövning. Jag förstår mycket väl, att det finns
de som mena, att klientelet inom denna landsdel är för ringa för att motivera
placering där av ett tandläkarinstitut. Jag tror emellertid, att en sådan
uppfattning är felaktig. Tyvärr har jag inga siffror till hands, som bevisa
detta. Men det har företagits utredningar av skilda slag, visserligen på en -

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
skilt initiativ, men utredningar som dock måste sagås vara mycket objektiva
och som ge vid handen, att det på i varje fall ett par, tre ställen inom Norrland
finns förutsättningar för att skaffa ett tillräckligt stort antal klienter,
som motiverar placeringen där av det tredje tandläkarinstitutet. Det är städer
med relativt stor befolkning. Det är en tättbefolkad landsbygd runt omkring
dem med ett avstånd på två—tre mil in till den blivande förläggningsorten.
Det är mycken skolungdom i städerna; det är vidare regementsstäder med
ganska mycket folk som är i behov av folktandvård och som med fördel skulle
kunna hänvisas till tandläkarinstitutet för behandling.

Jag tror alltså, att man vågar hävda, att de utredningar som gjorts på detta
sätt visa, att det finns ett klientel av den omfattning som behövs för ett tandläkarinstitut
med 40 eller 50 elever. Till detta kommer emellertid en mycket
betydelsefull sak, nämligen behovet av att få ett tandläkarinstitut, som kan
kombineras med möjligheter till forskning på området. För närvarande ha vi
icke några sådana möjligheter i någon större utsträckning, i varje fall icke i
full utsträckning. Lands delen där uppe erbjuder ur forskningssynpunkt
utomordentliga fördelar. Vi ha där å ena sidan områden som äro alldeles kariesfria.
Vi ha hela öar av sådana områden. Vi lia å andra sidan områden där
kariesfrekvensen är utomordentligt stor och där för övrigt tandsjukdomarna
icke bara äro omfattande utan också äro av en komplicerad natur. Just i ett
sådant område med ett sådant klientel måste man ju säga, att forskning med
framgång skulle kunna bedrivas. Jag tror därför att en förläggning till Norrland
av det tredje tandläkarinstitutet kan motiveras framför allt ur denna
senare synpunkt, forskningssynpunkten, en synpunkt som jag vet, att man
på ledande håll inom tandläkarutbildningen är mycket intresserad av och mån
om att befrämja.

Jag har därför funnit det lämpligt att vid detta tillfälle, då frågan örn
placerandet av det tredje tandläkarinstitutet lämnas öppen, anföra dessa synpunkter.
Jag förutsätter därför, att man i Kungl. Maj :ts kansli skall beakta
angelägenheten av att även frågan örn det tredje tandläkarinstitutets förläggning
till Norrland kommer med vid den omprövning, som man går att företaga.

Med detta ber jag, herr andre vice talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar Sandberg och Mäler.

Herr Osterman: Herr andre vice talman! Jag skall bara be att få komma
med några helt allmänna reflexioner i anslutning till detta ärende utan att
ingå i några detaljer.

Man kan ju icke undgå att vara förstående för de krav på en grundligare
utbildning och på en bättre teoretisk skolning av tandläkarna som är
framställt i den föreliggande propositionen, liksom man har en sådan förståelse
vilken grupp det än berör. Ingen part kan ju bli lidande på att en yrkesman
förvärvar ökad skicklighet på sitt speciella område.

Det stora flertalet tandläkare torde också vara anhängare av en förbättrad
utbildning. Jag tror emellertid ej, att det i och för sig är nödvändigt, att
detta krav tillgodoses på det sätt, som de sakkunniga och propositionen rekommenderat.
Icke heller torde det vara nödvändigt att genomföra denna omläggning
av studierna nied en ökad utbildningstid som följd just nu, då det
råder en sådan brist på tandläkare i landet. Riksdagen har ju nyligen beslutat
om en förlängning av en högst diskutabel lag, som ålägger utexaminerade
tandläkare en tvångstjänstgöring vid folktandvården just för att skaffa de er Andra

kammarens protokoll 1946. Nr 28. 5

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
forderliga tandläkarna till folktandvården. Vore det då konsekvent att nu genomföra
en åtgärd, som ytterligare minskade det till förfogande stående antalet
tandläkare?

Utbildningen tiar ju också i det praktiska livet visat sig ha stått på en jämförelsevis
hög nivå. Att undervisningen i en del teoretiska ämnen kanske icke
varit så fullständig ändrar ej något i detta sakförhållande. För den enskilde
tandläkaren kan det givetvis kännas som en tillfredsställelse att ha en gedignare
teoretisk utbildning. I hans handlande som tandläkare kommer det givetvis
alltjämt att hänga på de manuella oell praktiska färdigheterna. Beträffande
de rena forskningsuppgifterna kommer ändock sannolikt en enligt propositionens
och de sakkunnigas förslag förbättrad teoretisk utbildning att vara
ett otillräckligt underlag. Det ligger i sakens natur att de rena forskningsuppgifterna
i allmänhet måste förbehållas läroanstalterna.

De invändningar mot ett genomförande nu av en femårig undervisningsplan
för tandläkarutbildningen, som framförts av bl. a. professor Norberg och övertandläkare
Östman vid en uppvaktning inför statsutskottet, synas tungt vägande.
Jag skall icke ingå närmare härpå. Ett sammandrag av dessa synpunkter
har tillställts kammarens ledamöter i en promemoria. Jag har endast
velat påpeka, att dessa sakkunniga anse, att den förbättrade utbildning som
man strävar efter kan vinnas, utan att utbildningstiden förlänges med ett år,
genom en ökad effektivisering av undervisningen och ett bättre tillvaratagande
av studietiden. Då som det påpekas i denna promemoria 273 000 barn mindre
per år skulle kunna få sina tänder omskötta, örn utbildningstiden förlänges
med ett år, måste jag säga, att detta ur de sociala synpunkter, som riksdagen
tidigare lagt på tandvårdsfrågan, är ett synnerligen starkt argument mot den
förlängning av utbildningstiden som föreslagits.

Sedan nu saken avgjorts i första kammaren i enlighet med utskottets förslag
lönar det sig ej att ställa något yrkande. Jag vill endast uttala en förhoppning
örn att Kungl. Majit tillmötesgår de önskemål, som utskottet uttalat
örn en ytterligare utredning angående möjligheterna att nedbringa studietiden,
innan den nya studieplanen fastställes.

I detta anförande instämde herrar Fast, Lindberg och Ståhl.

Herr Nordström i Kramfors: Herr andre vice talman! Även örn jag icke
har annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan har jag dock velat
passa på tillfället att säga några ord.

Det är icke bara fråga örn varest ett tandläkarinstitut skall förläggas. Det
är kanhända i ännu högre grad fråga örn att påskynda utbildningen av tandläkare.
örn man som lekman tar del av det material, som är tillgängligt på
detta område, så får jag lov att säga, att riksdagsmännen måste bli litet tveksamma,
när de sakkunniga, departementschefen och utskottet nu komma och
föreslå en utökad studietid såsom resultat av en utredning, där man utgick
ifrån att en kortare studietid för tandläkarexamen skulle eftersträvas. De sakkunnigas
betänkande har ju också i yttrandena tämligen enhälligt avstyrkts,
när det gäller frågan örn en förlängning av tandläkarkurserna.

När man i alla fall nu kommer fram till att man måste öka studietiden till
fem år, frågar man sig: Vad är då anledningen till att detta har blivit nödvändigt?
Ja, ett av motiven är, att redan tidigare under den s. k. fyraåriga
kursen ha de flesta eller 61 procent av eleverna behövt cirka fem år. Men jag
har svårt att förstå, att detta skulle vara ett hållbart argument för riksdagen
att acceptera den femåriga studieplanen. Det är nämligen så att om man ser
på kursplanerna förefalla de till och med en lekman litet egendomliga.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Anslay till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)

Det är klart, att det behövs ganska lång tid för tandläkareleverna, därest
de föreläsningar, som skola hållas vid tandvårdsinstituten, innehålla en råd
ämnen och uppgifter, som för tandläkarna torde vara av tämligen liten betydelse.
Jag roade mig med att gå igenom en av dessa föreläsningar. Den
finnes publicerad i Odontologisk tidskrift, nr 1 för i år. Det är en föreläsning,
där tentator på tio sidor talar örn den grekiska och romerska konsten och
den franska bildhuggeri- och målarkonsten, där han talar örn musik och om
Filip den store, örn konung Sven Tveskägg och en rad gamla historier från
2000 år tillbaka i tiden. Örn föreläsningarna alltså äro späckade med sådana
uppgifter om rent historiska saker, är det klart, att man kan draga ut deni
praktiskt taget hur långt som helst. Det är tio tättryckta sidor, som icke med
ett enda ord beröra tandvården utan uteslutande konst, litteratur, musik, bildhuggeri
och allt vad det heter för någonting. Jag menar, att om man skall ha
sådant i kursplanerna är det säkerligen nödvändigt med dessa fem år.

Det är en annan fråga som man i detta sammanhang även tvingas ställa
sig. Jag vet ju ej, örn uppgiften är riktig, men efter den uppgift som jag fått
av en tandläkare behövas enligt det överarbetade förslaget 32 föreläsningar i
farmakologi eller läkemedelslära. Det är ungefär lika mycket läkemedelslära
som de medicinska läkarna ha att genomgå. Det är klart, att man frågar sig,
om det är nödvändigt för en hel rad av tandläkarna att gå igenom en sådan
grundlig läkemedelskurs för att syssla med tandvården som sådan.

Det är även en annan fråga som de sakkunniga varit inne på men tämligen
kallt avvisat. Det är frågan örn en differentierad tandläkarexamen. Departementschefen
har också i överensstämmelse med de sakkunniga ganska snabbt
avvisat denna tanke. Det är ju ändå ett faktum, att det i dag finnes tandläkare
i vårt land med treårig och med fyraårig utbildning; nu skola vi få sådana
med femårig kurs. Det vill alltså säga att de stå sida vid sida. Jag tror icke,
att någon vill stå upp här och säga, att de tandläkare, som genomgått en treårig
utbildningskurs, utföra ett sämre arbete än de som ha en fyraårig eller
femårig sådan. Jag tror, att ingen vill göra ett sådant påstående. Då uppkommer
omedelbart frågan: är det nödvändigt för övriga tandläkare att ha fem
års utbildning? Eller finns det måhända icke i tandvårdskurserna inlagda en
rad ämnen, som skulle kunna undvaras vid en snabbframskolning av ett tillräckligt
antal tandläkare speciellt för folktandvården?

Jag hav vid ett noggrant studium av vårt material i denna fråga icke kunnat
inse, att de argument, som de sakkunniga, departementschefen och utskottet anföra
för en förlängning, äro så starka, att riksdagen hade bort taga dem utan
vidare. Jag har tvärtom den uppfattningen, att det hade varit lämpligt, att
man hade fått en ytterligare överarbetning och kanske även en undersökning
över utseendet och innehållet av de kursplaner, som avses för att skola fram
tandläkare för den svenska tandvården.

Örn jag sedan skulle säga ett par ord om förläggningen av det tredje tandläkarinstitutet,
skulle jag ju kunna instämma i vad herr Skoglund i Umeå här
anfört. Men i do sakkunnigas betänkande och i propositionen anför man i fråga
örn förläggningsorten två argumet, som skulle vara utslågsgivade för förläggningsplatsen.
Det ena är närvaron av en medicinsk fakultet, det andra är tillräckligt
stort antal patienter. Av en utredning, som do studerade vid tandläkarinstitutet
gjorde 1942, framgår, att det även vid tandvårdsinstiIntet i
Stockholm varit brist i fråga örn tillgången på patienter. Ändock är ju Slockholm
ett av de största och mest tättbebyggda områden som finns. Men även
här ha enligt denna utredning eleverna tvingats att »köpa sig» patienter för
att de skulle kunna ha någonting att arbeta med. Av en Gallupundersökning
som gjorts visar del- sig, att icke mindre än 24 av 2(1 elever, som tjänstgjort

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
på klinik, också varit tvingade att själva köpa sin patienter och betala för dem.
Tillsammans lia de fått betala 1 529 kronor för att få tillgång på patienter.
Örn tillgången på patienter varit liten för Stockholms vidkommande, visar de
sakkunnigas utredning i detta avseende beträffande Göteborg och Malmö ganska
klart, att tillgången på patienter är väsentligt mycket större i Göteborg än i
Malmö. Nära nog dubbelt så många människor bo i Göteborgsområdet som i
Malmöområdet. Av den argumentering, som här förts, vill det förefalla som örn
det skulle väga tyngre att man har tillgång på patienter än att man har en
medicinsk fakultet i närheten. Jag menar därför, att med den uppläggning de
sakkunniga givit åt förslaget örn ett andra tandläkarinstitut de borde ha kommit
till det resultatet, att Göteborg borde komma i första rummet.

Det är givet att om dessa två argument skola vara helt avgörande för frågan
örn förläggningen av ytterligare tandläkarinstitut, så måste vi på norrlandsbänkarna
se ganska pessimistiskt på möjligheterna att få icke bara det
tredje tandläkarinstitutet förlagt till Norrland utan också det fjärde eller det
femte. Någon medicinsk fakultet ha vi nämligen icke i Norrland, och någon
sådan tätort som Stockholm ha vi icke däruppe, försåvitt vi icke med någon
ort skulle kunna förena stora delar av landsbygden. Detta skulle emellertid
medföra stora svårigheter i kommunikationshänseende, låt vara att det delvis
naturligtvis kan uppvägas av den omständigheten att tandrötan är mera utbredd
i Norrland än annorstädes.

Det är uppenbart att hela riksdagen efter de debatter, som förts både i första
kammaren och i denna och som säkerligen leda till att riksdagen bifaller
Kungl. Maj:ts förslag, skulle kunna förena sig i en hemställan till departementschefen,
att han ville allvarligt ompröva frågan, huruvida man på den
här beträdda vägen verkligen vinner en snabbare utbildning och en ökad tillgång
tandläkare för folktandvården. Ty det är ju dock detta, som är motivet
för upprättandet av detta nya tandläkarinstitut.

Frågan örn uppläggningen av kursplanerna kan jag icke heller underlåta
att säga några ord örn och därvid återge ett exempel, som finns anfört i denna
lilla skrift. Faktum är att bristen på lärarkrafter medfört att eleverna fått vänta
i medeltal l1/, timme örn dagen för att få visa upp sina arbeten för lärarna.
Man räknar med” att 40 dagar om året gått till spillo till följd av denna väntetid,
under vilken eleverna icke kunnat utföra något arbete. Icke heller dessa
frågor, tillgången på lärarkrafter och kursplanens omfattning och utseende, ha
enligt min mening blivit på ett tillfredsställande sätt lösta vare sig för Malmös
eller Göteborgs vidkommande utan hänga alltjämt — såvitt jag förstår —- i
luften. Kanhända är en av anledningarna till att man måste ha en femårig utbildning
just den omständigheten, att eleverna nödgas kasta bort 40 dagar örn
året på att få visa upp sina arbeten för lärarna.

Herr talman! Jag har som sagt icke något annat yrkande än örn bifall till
utskottets förslag.

Herr Sefve: Herr talman! Jag delar i stor utsträckning de synpunkter på
den föreliggande frågan, som anförts av de båda sista talarna. Det är tydligt,
att det förslag, som här ligger på riksdagens bord, tillkommit för att
man så snabbt som möjligt skall kunna öka tillgången på tandläkare, framför
allt för folktandvårdens behov. Det är ju beklagligt, att man då skall
anse sig tvungen att föreslå en förlängning av studietiden från 4 till 5 år,
en förlängning, som ju måste betyda en fördröjning av tandläkarutbildningen.
Man finner väl detta så mycket märkligare, som det icke är så länge sedan
denna utbildning ökades från 3 till 4 år. Jag är emellertid för min del

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
övertygad om att de sakkunniga, som framlagt detta, förslag, därvidlag stött
sig på det faktum, att statistiken visar, att en mycket stor del av tandläkarinstitutets
i Stockholm elever behöva mer än 5 år för att bli färdigutbildade.
Enligt denna statistik skulle det alltså härvidlag i själva verket icke vara
fråga örn en förlängning av studietiden utan fastmera örn ett stadfästande
av ett redan förhandenvarande förhållande, och att man nu blott söker använda
denna femåriga utbildningstid så effektivt som möjligt.

Alla veta vi, att det finns en opposition bland tandläkarna, som mycket
energiskt hävdar att 5 år icke behövas för tandläkarutbildningen, utan att
denna mycket väl kan ske på 4 år. Man framhåller från detta håll, att statistiken
i fråga härstammar från krigstiden, alltså från åren 1940—1945,
då en stor del av tandläkarinstitutets elever voro inkallade till beredskapstjänst,
vilket gjorde att siffrorna blivit så höga. Man framhåller vidare, att
det under samma tid varit en hel del ombyggnadsarbeten på olika delar av
institutet, vilket också medfört en fördröjning av studierna. Slutligen har
man såsom en förklaring till den långa studietiden pekat på det förhållandet,
att vederbörande icke kunnat tillräckligt utnyttja tiden utan att det, som
den siste talaren framhöll, blivit en hel del väntetid. Detta har i sin tur hängt
samman därmed, att statsmakterna plockat in alldeles för många lärjungar,
betydligt fler än som från början varit tänkt och som kunde vara lämpligt.
Man har icke haft en tillräcklig lärarstab för detta stora elevantal. Oppositionen
säger också, såsom här redan framhållits, att man mycket väl och
i mycket stor utsträckning skulle kunna skära ned de kurser, som nu finnas.
Det är mycket svårt att döma om den saken för den, som icke satt sig
grundligt in i frågan, men i vart fall är det tydligt att en ytterligare granskning
av studieplanen är av behovet starkt påkallad.

Departementschefen har stått inför tvånget att fortast möjligt få fram ett
förslag i ärendet. Han måste ju veta, hur ett eventuellt nytt institut skulle
vara beskaffat, och han har därför tillkallat en särskild granskningsman,
som emellertid haft mycket kort tid på sig för sitt uppdrag. Det är dock
mycket möjligt, att om en ny granskning företages av den sakkunnige, och
denne då får längre tid på sig, en kortare studietid skall kunna föreslås.
Under nu rådande förhållanden tillåter jag mig uttala den förhoppningen,
för att icke säga förvissningen, att ecklesiastikministern kommer att ta upp
frågan till förnyad granskning. Jag tror att han därvidlag kommer att. gå
till verket utan några som helst förutfattade meningar.

Beträffande frågan örn var det tredje institutet så småningom skall förläggas,
till Göteborg eller till Norrland, instämmer jag givetvis i de synpunkter,
som framförts av herr Mårtensson. För ett tandläkarinstitut av den
omfattning, varom nu är fråga, finns utöver Malmö ingen annan förläggningsplats
än Göteborg. Ganska självklart är att det icke finns någon annan
plats än Göteborg, där man har patienter i tillräcklig mängd på ett så pass
litet område, som det krävs för ett institut, och framför allt finns det icke
annorstädes ett tillräckligt antal tandläkare, som behövas på institutet som
assistenter. Många anse lill och nied. att icke ens Malmö, som dock är centrum
i ett ganska stort distrikt, är tillräckligt i det avseendet.

I fråga örn cariesfrekvensen kunna Bohuslän och Norrland tävla med varandra;
båda landsändarna äro i mycket starkt behov av folktandvård och
tandvård överhuvud taget, dag förstår mycket väl dem, som icke nu vilja
bestämma sig för var det blivande tredje tandläkarinstitutet skall förläggas,
och deras uppfattning, att det är oriktigt att staten i det avseendet i förväg
så att säga binder sina händer. Även örn detta medges måste det emellertid
sägas, att det skulle vara till mycket stor fördel både för staten själv

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
och för vederbörande ort att man i god tid får reda på var det skall ligga
så att nian kan vidta sina dispositioner därefter.

Herr talman! Jag är för min del som sagt övertygad örn att när den tiden
kommer, då vi skola besluta örn ännu ett tandläkarinstitut, detta icke kan
förläggas till någon annan plats än Göteborg, om nämligen avsikten med det
institutet skall vara densamma som här angivits, att det skall utbilda 50 ä
G0 tandläkare örn året.

Herr talman! Jag ber. som jag tidigare sagt, att få instämma i herr Mårtenssons
vädjan till ecklesiastikministern.

Häruti instämde herr Nilsson i Göteborg, fröken Öberg samt herrar Sundberg
och Onsjö.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
När jag överflyttades från socialdepartementet till ecklesiastikdepartementet,
tog jag med mig ett utomordentligt starkt intryck av nödvändigheten att man
vidtog kraftåtgärder för att trygga tillgången på tandläkare i landet. Det är
ju ingen mening med att tala örn den tid som varit, men vi kunna ju alla
konstatera, att ett nytt tandläkarinstitut hade bort inrättas vid en tidigare
tidpunkt, så att man dels sluppit det alltför stora institut, som Stockholm
haft, och dels fått till stånd ett ökat utbud på tandläkare. Jag tolkade den
föreliggande frågan som en av mina viktigaste uppgifter, och jag tror att det
var ett av de allra första ärenden jag hade att handlägga, när jag satte i gång
förhandlingar med de sakkunniga för att i så god tid som möjligt få fram
förslag till ett nytt tandläkarinstitut. Jag är nu glad över, att vi kommit så
långt att det icke råder några delade meningar i själva sakfrågan, utan att
vi örn några minuter skola kunna fatta definitivt beslut örn ett nytt till Malmö
förlagt ganska stort tandläkarinstitut.

När jag sysslade med dessa ting dröjde det icke länge förrän jag fick klart
för mig, att frågan örn tandläkarutbildningen icke bara var en fråga örn ett
nytt institut utan därjämte just den fråga, som här stått i centrum för diskussionen,
nämligen frågan örn tandläkarutbildningens längd. Den frågan anmälde
sig som sagt på ett tidigt stadium. Jag skall gärna erkänna, att jag
blev mycket ledsen, när de sakkunniga kommo med sitt förslag, som innebar
— såsom jag såg saken — en förlängning av studietiden med upp till ett år.
När man från början tror sig kunna uppnå ett förbilligande av utbildningskostnaderna
och därmed en nedpressning av utbildningstiden, blir man ju ledsen örn
det i stället går åt andra hållet. I denna fråga blev jag emellertid dubbelt
ledsen, eftersom det förelåg en typisk bristsituation, då varje förlängning av
studietiden var ödesdiger. Jag vill icke ett ögonblick polemisera mot de talare,
som här anfört dessa och liknande synpunkter, men min första fråga till de
sakkunniga, nämligen landstingsdirektör von Hofsten och herr Lindberg i
Borlänge, som satts in i kommittén för att representera landstingens intressen,
gällde just, örn de också kommit till den uppfattningen, att vi måste gå in för
en förlängning av studietiden. Svaret blev ja. Båda förklarade, att de börjat
utredningsarbetet i den förhoppningen, att man skulle kunna pressa ned utbildningstiden,
men att de kommit till ett motsatt slutresultat. Jag hade då
att fatta ett val och kanhända jag valde fel. Men jag var icke övertygad örn
nödvändigheten i och för sig av att man vidtog en förlängning av studietiden.
Det val jag hade att göra var följande. Det var bråttom med att få ett nytt
tandläkarinstitut. Varje uppskov betydde risk för att det datum, den 1 januari
1948, som enligt min mening var den senaste tidpunkt, vid vilken institutet
borde träda i funktion, skulle bli den 1 januari 1949, ja kanske den 1 januari

Onsdagen den 26 juni 1940 em.

Nr 28.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
1950. När jag lyssnat en stund till tandläkarnas diskussion sade jag mig,
att här ha vi så mycken sakkunskap och klokskap samlad att det finns ungefär
lika många delade meningar som det är tandläkare i detta land örn hur
utbildningen skall vara ordnad. Jag sade mig, att örn vi ta upp en ny diskussion
efter detta betänkande kommer frågan att kastas ut i långa analyser fram
och tillbaka, och man vet icke när beslutet kommer att fattas. Jag intog då
den positionen att jag kallade till mig en person, på vilken jag tror att hela
riksdagen litar, nämligen förre ordföranden i statsutskottets andra avdelning
landshövding Conrad Jonsson, klargjorde för honom mitt dilemma och sade
honom, att den nuvarande utbildningstiden för ett mycket stort antal elever de
facto är tio terminer. Det är ju inte så, som vissa talare ha för sig, nämligen
att man har en faktisk utbildningstid av tandläkare på fyra år. 61 procent
av de som utexamineras behöva mer än 41/2 år för sin utbildning, och nära
*/3 behöva för närvarande mer än fem år enligt de siffror, som stodo mig till
buds. När jag hade att ta ställning till denna angelägenhet sade jag till utredningsmannen:
gör ett förslag, som innebär et.t effektivt utnyttjande av
den nuvarande studietiden, och låt oss få en studietid, som är lika lang som
den genomsnittliga studietiden för närvarande, alltså examen inom tio terminer
eller mellan 41/* och 5 år och skaffa garantier för att sakkunnskapen lovar
oss, att denna studietid icke skall överskridas. Detta var det uppdrag, som
landshövding Jonsson fick, och på otroligt kort tid lyckades han få till stånd
enighet bland de sakkunniga. Att denna enighet sedermera spruckit kan jag
icke hjälpa. I varje fall presenterades för mig, i så god tid att jag kunde förelägga
det årets riksdag, ett förslag i detta ärende.

Jag tror, herr talman, att vem som helst som varit i min situation hade handlat
på samma sätt som jag. Det angelägna var här att få institutet till stånd
och söka förhindra att en utsträckning av den faktiska studietiden genomfördes.
Därför blev propositionen utformad på det sätt den blev. Icke heller utskottet
har tydligen vågat taga på sitt ansvar, lika litet som jag.. att veckla
in sig i en ny diskussion örn studietid, studieprestationer och dylikt.

Nu ger utskottet en anvisning till departementschefen örn att det förekommer
en del spilltid vid tandläkarinstitutet, att det överhuvud taget är tveksamt,
örn icke åtskilliga moment i kursplanerna kunna tagas bort, och andra dylika
saker. Jag kan försäkra kammaren — det följer redan av vad jag sagt — att
jag skall begärligt anamma de uppslag utskottet här givit. Det kommer att
bli en utredning rörande möjligheten att pressa studietiden ytterligare.

Men varför vill man då ha ett beslut i dag? Jo, holt enkelt därför — såsom
jag sagt tidigare i första kammaren — att vad vi behöva nu är att åtminstone
få kursplanerna så långt tillrättalagda, att vi kunna bygga. Frågan om spilltiden,
frågan örn att få bort diskussionerna örn Sven Tveskäggs tänder etc.
beröra icke bygget. Under sådana omständigheter är jag villig att försöka
göra vad på mig ankommer för att få till stånd den sammanpressning man
här diskuterar. Men jag har velat ge denna förklaring för att man skall förstå
vad det beror på att Kungl. Maj :ts förslag ser ut som det gör.

Men låt mig innan jag slutar, herr talman, säga, att det visserligen är viktigt
att vi kunna vinna en månad eller ett par genom en sammanpressning av
studietiden, men att det är mycket viktigare, att man kan komma fram på en
linje, som utesluter det nuvarande kompletteringsvansinnet, detta att man
låter ''studerande slösa bort tiden i ett, två, kanske tre år, innan de överhuvud
taget få biirja sin utbildning. Detta måste ju ändå betraktas som ett fullkomlig
upprörande slöseri med den dyrbaraste tillgång vi för niirvarande ha, nämligen
de ungas arbetskraft och de ungas arbetstid. På den punkten har jag
gjort ett uttalande, och jag är glad, att statsutskottet så kraftigt understrukit

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
det. Både när det gäller kompletteringarna för att komma in vid tandläkarinstitutet
och i fråga om försöken att pressa tiden tror jag, att vi kunna hjälpas
åt och bringa frågan till en något så när vettig lösning.

Vad beträffar platsfrågan och den diskussion, som uppstått i det hänseendet
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna, skall jag icke taga ställning till
den saken. Det är klart, att riksdagen bör, om den har en mening på den punkten,
ge uttryck åt den. Å andra sidan undrar jag, örn det skulle göra så mycket
om man låter det hela vara alldeles förutsättningslöst. En ny utredning
kommer ju nu till stånd om utbildningsförhållandena, och det kan hända, att
det ligger någonting i herr Skoglunds uppslag, att man kan skapa en vetenskaplig
_ forskningshärd någon annanstans i landet. Detta är sådant som får
prövas i samband med frågan örn utbildningen.

Jag undrar, om det icke vore klokt av andra kammaren att liksom första
kammaren följa statsutskottets majoritet. Man bär fria händer, och jag kan
icke se, att man därigenom i nuvarande läge på något sätt förspiller någon tid.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Efter statsrådets ingående redogörelse
för det förslag som nu diskuteras behöver icke mycket j^tterligare tillläggas.

Jag vill bara understryka, att även statsutskottets andra avdelning verkligen
försökt att när det gäller utbildningstiden höra dem som ha en annan uppfattning
än den som framkommit i det nu diskuterade förslaget. Vi hade på
avdelningen uppe fyra representanter för dem som anse att den föreslagna
utbildningstiden är för lång, och vi framställde den frågan, örn de ville taga
pa sitt ansvar att lata en utbildningstid på fyra år vara nog med tanke på
det föreliggande behovet. Det låg någon tveksamhet i svaret från den persons
sida, som jag skulle föreställa mig i varje fall har möjlighet att bedöma saken,
och han erkände, att det behövs en förbättrad utbildning. Han trodde emellertid
icke, att det skulle vara nödvändigt med så lång tid som den föreslagna.
Den utökning han talade örn innebar en förlängning av tretton dagar på varje
termin. När vi undersökte möjligheterna för realiserandet av en sådan tanke,
visade det sig omöjligt, så vitt vi kunde finna. Vi ha som sagt låtit alla komma
till tals som haft någonting att säga om denna sak. Jag kan tillägga, att
jag vid ett sammanträde med landstingets förvaltningsutskott i min hemort
frågade vår tandvårdsinspektör, huruvida han ansåg att med hänsyn till folktandvården
det behövdes en förbättrad undervisning. Han svarade utan tvekan
ja pa den fragan och framhöll, att en tandläkare, som tager hand örn en enmansklinik,
behöver en bättre utbildning än en tandläkare som slår sig ned i
en stad och idkar privat praktik. Han får taga ett större ansvar.

Men för att icke underlåta att göra något som kan leda till en minskning
av utbildningstiden — ty det är uppenbart, att icke någon vill ha en längre
utbildningstid än som är nödvändigt — har utskottet understrukit, att ännu en
undersökning bör göras, innan undervisningsplanen fastställes, huruvida man
behöver lia den utbildningstid som här är föreslagen. Vi ha emellertid icke
ansett oss kunna, taga på vårt ansvar att nu gå in för en kortare utbildningstid
utan ha i princip tillstyrkt Kungl. Majrts förslag.

Detta örn själva utbildningen. Vad sedan behovet av tandläkare beträffar
behöva vi väl icke yttra oss så mycket örn den saken. Vi som tillhöra landsting
veta, vilket skriande behov som föreligger och vilka svårigheter, för att icke
säga omöjligheter, det är att få tandläkare till våra kliniker. Om en tandläkare
flyttar från en klinik, riskerar man att få ha kliniken stående där utan
tandläkare. Det är uppenbart, att detta är en fråga av stor social betydelse

Onsdagen den 20 juni 1946 em.

Nr 28.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
och att vi böra göra allt vad vi kunna för att få fram utbildade tandläkare på
kortast möjliga tid.

I fråga örn den sak som här närmast diskuterats och varom meningarna varit
delade inom utskottet — liksom de äro det även i kammaren — har intet annat
yrkande blivit framställt än örn bifall till utskottets förslag. I statsutskottet
diskuterades skäl för och emot att man nu skulle fatta beslut, var man skulle
förlägga nästa institut. En av utskottets ledamöter framhöll då, att det ingalunda
saknade betydelse, att Kungl. Maj :t har fria händer i detta hänseende.
Ty örn vi i dag fatta beslut örn att förlägga nästa institut till Göteborg, är det
ganska naturligt, att göteborgarna icke behöva anstränga sig för att göra det
bela för staten så billigt som möjligt. De kunna bara åberopa, att riksdagen
beslutat, att institutet skall förläggas till Göteborg. De säga, att det är klart
att de skola ställa sig riksdagens önskemål till efterrättelse, men de ba intet
verkligt intresse av att bringa ned kostnaderna så långt det överhuvud taget
är möjligt. Man kan kanske säga, att det är osmakligt att pressa deras uppoffringar,
men det är ett tillvägagångssätt som vi begagnat oss av i många
andra frågor. Och jag kan icke tro, att det bela på något sätt fördröjes genom
att man icke nu fattar beslut örn förläggningsorten. Det bara giver Kungl.
Majit ökade möjligheter vid själva underhandlingarna. Därför bar utskottsmajoriteten
icke ansett det klokt att för närvarande besluta örn platsen för
nästa institut utan lämnat den frågan öppen.

Jag hoppas, att andra kammaren skall bifalla utskottets förslag, liksom tidigare
skett i första kammaren. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vidtagande av vissa åtgärder inom sinnessjukvårdsorganisationen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar örn vissa anslag för budgetåret 1946/47 till länsstyrelserna och
landsfiskalerna, jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr LjungQvist: Herr talman! Bara ett par ord i all korthet vid denna
punkt på föredragningslistan.

Vad som föreslås i propositionen och även i utskottsutlåtandet innebär bl. a.,
att avdelningscheferna vid länsstyrelserna skulle uppflyttas i lönegrad A 34
samtidigt som avlöningsförstärkningarna till dem skulle slopas. Detta medför,
såsom påpekats i en av herr Andersson i Gisselås och mig väckt motion, i
viss mån en försämring av avdelningschefernas ställning i lönehänseende. Det
blir en försämring i löneläge, ehuruväl en viss förbättring i pensionsunderlaget.
Emellertid är försämringen större än vad det förefaller när man läser
utskottsutlåtandet, då avdelningscheferna måste tjänstgöra åtskilliga år innan
de kunna komma till slutlönen och sålunda drabbas av en årlig löneminskning.
Tjänsteförteckningssakkunniga ha också år 1942 gett uttryck åt den uppfatt -

Äng. vissa
anslag till
länsstyrelserna
och
landsfiskalerna.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Anslag till
civilförsvaret

Äng. vissa anslag till länsstyrelserna och landsfiskalerna. (Forts.)
ningen, att avdelningscheferna vid länsstyrelserna icke skulle sättas i sämre
löneställning än divisionsordförandena i hovrätterna och i samma lönegrad som
häradshövdingarna eller i lönegrad B 2.

Jag vill framhålla, att landssekreterarna och landskamrerarna, som det här
gäller, på senare år i stor utsträckning fått vidgad kompetenssfär och ökade
arbetsuppgifter. Landssekreterarna ha fått sig underlagda civilförsvarsavdelningarna
med försvarsdirektörema Som föreståndare. Landskamrerarna ha fått
ökade arbetsuppgifter genom inrättandet av folkbokföringsavdelningarna och
vissa uppgifter som sammanhänga med den nya uppbördsförordningen, innebärande
bl. a. att de skola handlägga frågor om jämkning av påförd skatt. Statens
intressesfär och kompetensområde har alltmer utsträckts under Senare år,
och länsstyrelserna äro ju lokalorgan för statsstyret. Det har blivit en ständigt
växande arbetsbörda med uppgifter av växlande art, såsom vi påpekat i vår
motion, och med krav på stor förtrogenhet med lagar och förordningar och god
kännedom örn bygdens och befolkningens i länet behov. Det torde kunna anses
som ett ganska trängande krav, att befattningshavare i denna ansvarsfulla position
få en ställning i ekonomiskt avseende, som motsvarar deras vidgade arbetsuppgifter.

Nu har utskottet varit vänligt nog att tillmötesgå motionärerna så tillvida,
att man säger, att dessa avdelningschefer böra tillerkännas ett personligt lönetillägg
till undvikande av annan minskning d deras kontanta löneförmåner än
vad som svarar mot de till följd av lönegradsuppflyttningen ökade pensionsavdragen.

Jag vill uttala den livliga förhoppningen, att statsmakterna i framtiden
också skola ha ögonen riktade på önskvärdheten av att när tillfället är lämpligt
bereda dessa befattningshavare en löneställning, som något bättre än enligt
nu föreliggande förslag motsvarar deras ökade arbetsuppgifter och ansvarsfulla
värv.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
■ proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till civilförsvaret.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna
är till detta utskottsutlåtande fogad en reservation, som jag för min del har
biträtt.

Saken är den, att Kungl. Maj :t med hänsyn till arbetsförhållandena inom civilförsvarsstyrelsen
har föreslagit, att ett antal av de kvinnliga biträdena —
nio stycken — skulle överföras ifrån arvodesbefattning till extra ordinarie befattning,
och att även en viss jämkning av avlöningsförmånerna skulle ske för
viss teknisk personal. Motivet för detta Kungl. Maj:ts förslag är närmast, att
svårigheter ha uppstått att besätta dessa tjänster eller att bibehålla personal
vid tjänsterna på grund av den låga löneställningen och den osäkra anställningen.
Vi som nu biträda Kungl. Maj ds förslag ha för vår del ansett oss böra
godtaga det resonemang som Kungl. Majd har fört. Statsutskottets majoritet
har emellertid med åberopande av att hela denna verksamhet står under omorganisation
och att det i detta läge icke kan vara lämpligt att överföra tjänster
på extra ordinarie stat för sin del avstyrkt Kungl. Maj ds förslag i denna del

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Anslag till civilförsvaret. (Forts.)

och samtidigt vidtagit en ändring i anslagssumman på det sättet, att utskottet
föreslår 10 000 kronor lägre anslagsbelopp än Kungl. Majit. Nu har första
kammaren redan bifallit utskottets förslag, och fastän jag givetvis anser, att
rättvisan representeras av mig — så gör ju alltid den som intar en fran ett
utskott avvikande ståndpunkt — ämnar jag icke ställa något yrkande örn bifall
till reservationen, därför att i detta läge tjänar det ju ingenting till, såvitt
jag förstår, att ställa till med en gemensam votering örn denna sak. Jag vill
emellertid tillägga ytterligare några ord.

Frågan örn den kvinnliga biträdespersonalens anställningsformer har ju tilldragit
sig en stor uppmärksamhet under flera år. Statsrevisorerna ha vid ett
tillfälle upptagit denna fråga till behandling och ansett, att alltför lang tid
förflyter, innan denna biträdespersonal erhåller ordinarie eller extra ordinarie
anställning. I anslutning till denna ståndpunkt tillsatte Kungl. Maj :t redan
1944 en kommitté med uppdrag att verkställa utredning rörande dessa frågor
jämte liknande frågor för en del annan personal. Det torde sålunda vara att
förvänta, att denna utredning blir färdig, och att förslag kommer att framläggas
för nästa års riksdag. Otvivelaktigt kommer detta förslag att innebära, att
denna långa tid, innan extra ordinarie anställning och ordinarie befattning erhållas,
kommer att förkortas, och jag vill passa på tillfället att uttrycka den
förhoppningen, att den ståndpunkt som statsutskottets majoritet har intagit i
''detta ärende och den ståndpunkt som kamrarna intaga genom att biträda denna
utskottsmajoritetens uppfattning icke på något sätt skall innebära, att man
nästa år kommer att intaga en annan position till dessa anställningsfrågor än
den som riksdagen tidigare intagit.

För egen del har jag emellertid ansett, att deu pågående utredningen icke
bort hindra ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Av de skäl jag förut angivit,
nämligen svårigheterna på grund av nu rådande förhållanden att besätta
tjänsterna med kvalificerad personal eller att bibehålla kvalificerad personal
på befattningarna, hade det varit naturligt, örn man bifallit Kungl.
Maj :ts förslag. Detta innebär ju en ytterst ringa kostnadsökning, men skulle
i sin mån bidraga till att råda bot på de svårigheter man nu måste dragas med.

Jag meddelade förut, att jag icke tänker ställa något yrkande på grund av
det riksdagsformella läget, och jag slutar sålunda, herr talman, utan något
yrkande.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort i denna

Det råder som bekant delade meningar örn civilförsvarsstyrelsens nuvarande
organisation. Denna fråga är emellertid för närvarande föremål för utredning,
och först när denna utredning är klar blir det tillfälle att ta ställning
till dessa organisationsfrågor. Utskottets majoritet anser, att under elen tid,
som denna utredning pågår, bör personalen vid civilförsvarsstyrelsen icke givas
en fastare anställningsform, utan bör vid denna institution liksom vid en
del andra institutioner vara anställd som arvodestagare. Utskottet har icke
heller ansett det påkallat att tillerkänna en del av personalen vid civilförsvarsstyrelsen
en särskild löneförbättring. Riksdagen har redan tidigare beslutat
en provisorisk löneförbättring för statstjänstemannen. Denna löneförbättring,
som skall gälla från den 1 juli i år, uppgår till ett belopp varierande
mellan 540 och 720 kronor för nästa år. Det finns enligt utskottets mening
inga bärande skäl som tala för att en del befattningshavare i civilförsvarsstyrelsen
skall tillerkännas en större löneförbättring än som kommer flertalet
av statens övriga tjänstemän till del. Det är av denna anledning som utskottets
majoritet intagit den ståndpunkt som framgår av ut skottsutlåtandet,

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Anslag till civilförsvaret. (Forts.)

oell jag ber att med dessa få ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statistiska
centralbyrån och folkbokföringen för budgetåret 1946/47; och

_ nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1945/46.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Anslag till Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
ProP°sition angående anslag för budgetåret 1946/47 till väg- och vattenbyggstyrelsen
samt nadsstyrelsen samt vägförvaltningarna jämte i ämnet väckta motioner.

vägförvalt ningama.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har väckt en motion som behandlats av
statsutskottet i detta utlåtande. Den fråga som det här gäller är ju frågan
örn omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag skall icke ingå
på detta omorganisationsförslag i dess helhet. Jag har icke heller gjort det
i den motion som jag tillsammans med herr Utbult bär avlämnat.

Jag förstår, att Kungl. Majit i detta fall befunnit sig i ett tvångsläge. Det
gällde dels att förstärka personalen dels att innan budgetåret ingår erhålla
anslag av riksdagen. Statsutskottet har heller icke, med hänsyn till att
fragan varit sa sent väckt inom riksdagen, i detalj kunnat pröva propositionens
förslag. Det har emellertid från statsutskottets sida gjorts vissa uttalanden.
Utskottet har visserligen tillstyrkt förslaget till personalorganisation
och gått in för att lämna de begärda anslagen. Utskottet säger exempelvis
följande: »Utskottet anser sig därför icke böra motsätta sig att medel anvisas
för att möjliggöra ett genomförande av Kungl. Majits förslag. Med
hänsyn till den tveksamhet, vilken kommit till uttryck i de avgivna utlåtandena
och som i vissa avseenden delas av utskottet, samt storleken av den kostnadsökning,
som skulle följa med omorganisationen, anser sig utskottet dock
böra uttala, att Kungl. Maj :t innan den nya organisationen träder i tillämpning
företager en översyn av de i propositionen framlagda förslagen i syfte
att genomföra besparingar.» Det är sålunda en fullmakt för Kungl. Maj :t enligt
de direktiv som statsutskottet här i sitt utlåtande drager upp. Beträffande
organisationsprinciperna synes utskottet luta åt den uppfattningen, att
den horisontala principen kan ha vissa fördelar. Men utskottet uttalar också,
att en vertikal organisation skulle kunna verka lika effektivt. Det blir emellertid
en sak, som Kungl. Maj :t, när detaljerna skola göras upp och personalen
anställas, närmare får pröva.

Den motion II: 548, som jag väckt, går ut på att hamnarbetsorganisationen i
fortsättningen skulle vara ordnad enligt den vertikala principen. De sakkunniga
och Kungl. Majit ha gått in för att hamnarbetena och de arbeten i övrigt,
som hamnbyrån har utfört med sina lokala distrikt, skulle delas upp på
en andra utredningsbyrå, en konstruktionsbyrå och en byggnadsbyrå, samt
att de lokala organen skulle vara vägförvaltningarna. Emellertid är det en

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Amian till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt väg förvaltningarna.

(Forts.)

betydlig skillnad på de arbeten som våra vägmän äro inriktade på, nämligen
vägar, husbyggnader och allt vad därtill hörer, alltså arbeten på landet, och
det arbete, som hamnbyrån med sina underlydande organ har utfört, nämligen
byggande av hamnar och kontroll av ritningar och förslag till handelshamnar
o. s. v. Vi motionärer ha ansett, att detta är ett så speciellt område,
att för detta behöves särskilt utbildad arbetskraft. Utskottet synes också ansluta
sig till denna tankegång, då utskottet säger, att visserligen har man i
det nya förslaget avsett, att den andra utredningsbyrån skall vara hamnbyrån
men sedermera skulle de konstruktiva och byggande uppgifterna förläggas
till andra byråer; och utskottet fortsätter: »Utskottet är icke berett att i
enlighet med motionärernas förslag tillstyrka en särskild organisation för
hamnarbetena men anser att dessa äro av en så speciell art att den härför avsedda
personalorganisationen kan och bör erhålla en sa fristående ställning
som möjligt tills vidare inom den nya organisationens ram.» Enligt utskottets
mening bör slutlig ställning till hamnarbetsorganisationens framtida gestaltning
icke nu tagas, utan denna fråga bör av Kungl. Majit upptagas till förnyad
prövning senast vid den tidpunkt, då resultaten av pågående utredningar
på hamnbyggnadsväsendets område föreligga.

Anledningen till att jag nu begärt ordet för att yttra mig i ärendet och
icke som en hygglig motionär i riksdagens sista timmar nöjt mig med vad
utskottet uttalat är endast den, att jag skulle vilja tolka detta statsutskottets
uttalande örn att personalorganisationen beträffande hamnarbetena tills vidare
skall ha en så fristående ställning som möjligt så, att detta även gäller
de lokala förvaltningarna eller hamnarbetsdistrikten. För närvarande är det
sex hamnarbetsdistrikt, men i motionen ha vi föreslagit, att de skulle, minskas
till fyra. Jag skall icke ingå i dessa detaljer om hur många distrikt det
lämpligen kan eller bör vara. Det kan ju överlämnas till Kungl. Maj :ts avgörande.
Även örn man tar bort en del av de kamerala uppgifterna från dessa
lokala hamnarbetsorgan och överlämnar dessa uppgifter åt några av vägförvaltningarna,
nämligen där hamnarbetsdistrikten äro förlagda, böra dock enligt
min mening hamnarbetsdistrikten som sådana finnas kvar, tills Kungl.
Majit och riksdagen tagit ställning till hur organiserandet av hamnbyggnadsverksamheten
för framtiden bör ordnas. Jag har konfererat med en ledamot
som har deltagit i ärendets behandling i avdelningen i statsutskottet, och han
har tolkat utskottets skrivsätt i fråga örn den fristående ställningen så, att
dessa lokala distriktsorgan tills vidare i fortsättningen skola finnas kvar. Med
den tolkningen har jag ingenting att invända mot statsutskottets förslag. Jag
skulle bara önska, att personalen där — det finns ju utbildade hamnarbetsspecialister
anställda — under mellantiden icke erhåller sämre ställning än
den andra personalen inom organisationen för väg- och vattenbyggnadsverksamheten.

Herr talman! Med denna tolkning ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Frågan örn omorganisation av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och allt vad därmed sammanhänger, som riksdagen
nu örn en stund skall fatta beslut om, är egentligen en mycket stor
fråga. Jag vill samtidigt erinra om att det är utvecklingen som tvingar fram
de utvidgningar som här äro föreslagna. Det är icke någon liten utbyggnad av
väg- och vattenbyggnadsverket det bär gäller. Det blir en utökning av antalet
anställda inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med 50 och inom vägförvaltningarna
och övriga lokalförvaltningar med 85, således summa 135 nya be -

78 Nr 28. Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Anslag till väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen samt väg förvaltning arna.

(Forts.).

fattningshavare. Det är klart att ett förslag'' om en sådan betydande utvidgning
av en organisation och nyanställning av så många tjänstemän måste vara
kraftigt motiverat. Vi ha visserligen inom utskottet ansett det förslag som här
föreligger befogat, men vi ha å andra sidan också sagt, att Kungl. Maj :t bör,
innan denna nya organisation träder i tillämpning, så långt möjligt göra en
översyn för att eventuellt kunna göra besparingar. Jag vill emellertid i detta
sammanhang understryka en annan punkt i utskottets utlåtande, nämligen
vårt förslag att man så långt det är möjligt och praktiskt skall decentralisera
arbetet inom väg- och vattenbyggnadsverket och således lägga så mycket som
är lämpligt av avgörandena hos vägförvaltningarna själva. Det ha vi understrukit,
och det är möjligt, att det skall kunna leda till att man kan göra vissa
besparingar i själva styrelsen. Då detta ärende icke blivit föremål för diskussion
på dessa punkter skall jag icke mer sysselsätta mig med detta.

Det som herr Hällgren var inne på gäller det område, varom han jämte en
annan kammarledamot motionerat. Herr Hällgren är icke riktigt nöjd med
vad utskottet här uttalat, såvitt man icke skulle inlägga den tolkning i detta
uttalande, som herr Hällgren själv gjorde. Jag tror, att man nog får ta utskottets
utlåtande sådant det är formulerat. Vi ställa oss tveksamma, huruvida
denna nya organisation är lämplig i fråga örn hamnarbetena. Således biträda
vi i viss mån motionärernas uppfattning örn hamnarbetena att dessa skulle ha
en speciell organisation för sig, så att säga mera självständigt inom hela detta
system. Men det är ju möjligt, att det hela kan flyta samman på ett bättre
sätt, när man får pröva sig fram, hur det i praktiken kommer att slå ut. Det
är ungefär det som vi där uttalat. Vi ha ansett att vi böra i detta avseende
göra så litet förändringar som möjligt, innan man kommer till full klarhet
vilket som härvidlag är det bästa. På denna punkt skall sålunda enligt vår
mening en förnyad prövning ske senast vid den tidpunkt, då resultatet av
pågående utredningar på hamnbyggnadsväsendets område föreligga. Vad som
där uttalats örn att sa långt möjligt organisationen beträffande hamnarbetena
bör tills vidare bibehållas i sin nuvarande form bör även gälla de distriktsorganisationer
som herr Hällgren här har omnämnt.

Jag vill understryka vad vi ytterligare sagt i vårt utlåtande, nämligen att
vad som i dessa fall liksom i andra sa långt möjligt bör få vara avgörande
är praktiska synpunkter i fråga örn vad som visar sig lämpligt när det gäller
realiserandet av det som här föreslås. Vi ha sökt åstadkomma en så mjuk
formulering som möjligt i utlåtandet och lagt i regeringens händer att pröva
sig fram på bästa sätt såväl i fråga örn hamnarna som i fråga örn hela organisationen
i övrigt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag vill bara tillägga att jag stödes i min
uppfattning i fråga örn tolkningen av vad statsutskottet skrivit i detta avseende
av utskottets uttalande beträffande fördelningen av de arbeten, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skall utföra i egen regi och på entreprenad. Utskottet
säger nämligen: »Någon inbördes begränsning av arbetena i egen regi
och på entreprenad till viss på förhand fixerad omfattning bör ej ske. Vid valet
mellan de olika arbetsformerna böra praktiska skäl vara avgörande.» När utskottet
gör detta uttalande förutsätter utskottet naturligtvis, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fortsättningen som hittills skall kunna ha rätt att i
egen regi utföra exempelvis fiskehamnsarbeten och inte nödvändigt behöva
annonsera ut sådana arbeten på entreprenad och kanske få betala ett högre
pris för att få dem utförda.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Anslay till väg- och vattenby g gnadsstyr elsen samt väg förvaltningarna.

(Forts.)

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;

och o

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av kontorsbyggnader för domänverket.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 71, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn tillgodoräkningsförfarande för befattningshavare
hos skogsvårdsstyrelserna.

I utlåtande nr 61 i anledning av bland annat Kungl. Maj:ts proposition
nr 126 med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 30 maj 1941
(nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m. hade utskottet i uttalande under
avdelning X. övergångsanordningar och anslagsberäkningar för skogsvårdsstyrelsernas
del m. m. i fråga om tillgodoräkningsförfarande för personalen vid
skogsvårdsstyrelserna föreslagit, att befattningshavare skulle från början medgivas
sådan löneklassplacering och tillgodoräkning, att han kunde beräknas tre
år före avgången med pension uppnå den högsta löneklassen eller — vilket
innebure ett annat sätt att vinna samma syfte — skulle i stället erhålla ett
motsvarande personligt årligt lönetillägg.

Vid ärendets behandling i kamrarna hade första kammaren godkänt vad
utskottet sålunda uttalat och föreslagit, under det att andra kammaren beslutat
att godkänna utskottets ifrågavarande uttalande med den ändringen, att befattningshavarna
skulle för placering i löneklass äga tillgodoräkna den tid, varunder
vederbörande före den 1 juli 1946 oavbrutet innehaft motsvarande befattning
hos skogsvårdsstyrelse.

I anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet förehaft frågan örn
sammanjämkning av den föreliggande skiljaktigheten mellan kamrarnas beslut.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, båda kamrarna med frånträdande
av sina förutnämnda beslut i förevarande del av ärendet, godkänna utskottets
hithörande uttalande med visst av utskottet föreslaget tillägg.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hyling: Herr talman! Det utskottsmemorial, som här föreligger, innehåller
ju ett sammanjämkningsförslag. Denna fråga ligger ju så till, att andra
kammaren för en tid sedan biföll ett förslag, som stod i strid mot första kammarens
beslut. Nu finner jag emellertid, att det sammanjämkningsförslag, som

Kamrarnas
skiljaktiga
beslut om
tillgodoräkningsförfarande
för
skogsvårdsstyrelsernas

befattningshavare.

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Kamrarnas skiljaktiga beslut om tillgodoräkningsförfarande för skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare. (Forts.)
här föreligger, knappast ger andra kammaren rättvisa. Vi ha i dag, herr talman,
fattat ett beslut, enligt vilket kronojägarna bli uppflyttade i 12 :e lönegraden,
och vid den tidpunkt, som jag tidigare åberopade, beslutade andra kammaren
att länsskogvaktare skulle för placering i löneklass få tillgodoräkna
sig de tjänsteår, som de tidigare hade intjänat hos skogsvårdsstyrelserna. Jag
anser, herr talman, att detta sammanjämkningsmemorial är sådant, att andra
kammarens majoritet för sin del inte bör godtaga detsamma. Jag vill därför,
herr talman, i korthet yrka avslag på utskottets hemställan i utskottets föreliggande
memorial.

Häruti instämde herrar Staxäng och Hansson i Skediga.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag kan för min del inte finna annat
än att det förslag till sammanjämkning, som utskottet i detta memorial
framlägger, innebär ett hänsynstagande till båda kamrarnas ståndpunkt i ärendet.
° Utskottet har nämligen föreslagit, att till det beslut, som förut fattats
angående hithörande befattningshavares placering i löneklass, skall fogas ett
tillägg av följande lydelse: »Utskottet räknar emellertid med att fall kunna
förekomma, där skäl tala för en förmånligare placering i löneklass än vad utskottet
här föreslagit. Örn och i vad mån ytterligare tillgodoräkning av tidigare
tjänstetid för ifrågavarande befattningshavare därför bör medgivas, torde få
avgöras av Kungl. Maj:t efter särskild prövning.» Jag finner för min del att
kammaren har all anledning godkänna det förslag till sammanjämkning, som
här föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hyling: Herr talman! När vi förra gången diskuterade denna fråga,
yttrade sig bland andra jordbruksministern. Han ansåg att det inte fanns någon
som helst anledning att de tjänstemän det här gäller skulle få denna rätt
att för placering i löneklass tillgodoräkna sig de tjänsteår, som de tidigare intjänat.
. Örn beslut skulle fattas i enlighet med vad jordbruksutskottet i sitt
memorial har föreslagit, nämligen att dessa tjänstemän skulle få hänvända sig
till Kungl. Maj :t för att få rättvisa, anser jag att små utsikter föreligga för
att de härigenom skulle få sina berättigade önskemål tillgodosedda. Jag anser
att det hade varit mycket värdefullare, örn jordbruksutskottet för sin del i
stället för en sammanjämkning hade föreslagit gemensam votering.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn avslag på utskottets hemställan
i detta memorial.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag måste med anledning av herr Kylings
yrkande säga, att man måste fråga sig vad som skulle bli riksdagens beslut,
örn herr Kylings förslag skulle bli antaget av kammaren.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få erinra kammaren
örn att detta ärende låg så till, att det endast var beträffande motiveringen som
kamrarna stannade i olika beslut. Detta ärende var därför icke något typiskt
ärende, där gemensam omröstning skall ske. Utskottet har funnit att det vid
sådant förhållande vore riktigast att föreslå den sammanjämkning, som utskottet
här framlagt. Jag kan inte på rak arm avgöra vad följden skulle bli,
örn kammaren nu skulle avslå utskottets hemställan i föreliggande memorial.
Men jag förmodar, att följden inte gärna blir någon annan än att hela frågan
i den omstridda delen förfaller, d. v. s. att när andra kammaren icke gjort nå -

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Kamrarnas skiljaktiga beslut örn till godoräkning sfär får ande för skogsvårds styrelsernas

befattningshavare. (Forts.)
got uttalande i motiveringen beträffande Kungl. Maj:ts proposition i förevarande
avseende blir följaktligen resultatet i själva sakfrågan ännu sämre än
det, vartill herr Ryling syftar.

Herr Ryling: Herr talman! Som svar på den fråga som herr Lindqvist
framställde vill jag bara säga, att örn kammaren i dag avslår utskottets hemställan
i detta memorial betyder det detsamma som att frågan blir återremitterad
till utskottet. Under sådana förhållanden kan jag inte finna annat än
att jordbruksutskottet för sin del helt enkelt måste gå med på en gemensam
votering mellan kamrarna. Detta anser jag absolut vara det enda riktiga i detta
läge. Ty vi ha i dag som jag tidigare påpekat beslutat, att kronojägarna
skulle flyttas upp i 12 :e lönegraden, och dessa tjänstemän komma givetvis att
få tillgodoräkna sig de tjänsteår, som de fullgjort i sin statstjänst som kronojägare.
Under sådana förhållanden tycker jag att länsskogvaktarna, som utföra
ett lika betydelsefullt arbete, även borde ha rätt att tillgodoräkna sig de
tjänsteår det här gäller. Örn kammaren i dag avslår jordbruksutskottets hemställan
i detta memorial medför det, att jordbruksutskottet måste finna, att det
inte finns möjlighet till någon ny sammanjämkning, och därför helt enkelt
måste föreslå en gemensam votering för bägge kamrarna.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag är ingen grundlagsexpert, men
jag vill erinra herr Ryling örn att gemensam votering är en sammanjämkningsform,
som finnes angiven i grundlagen. Örn jag kunnat tolka grundlagskommentarerna
rätt, förfaller hela frågan, för den händelse ett av utskottet
föreslaget sammanjämkningsförslag antingen avslås eller kamrarna beträffande
detsamma stanna i olika beslut. Jag tror att detta blir den enda följden, örn
herr Ryling i dag skulle vinna kammarens bifall för sitt yrkande.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag kan inte förstå herr Kylings uppfattning,
när han säger, att örn kammaren avslår utskottets hemställan i detta memorial
betyder detta, att frågan blir återremitterad till jordbruksutskottet. Det
har sagts mig att första kammaren redan fattat beslut i ärendet och godkänt utskottets
förslag. Under sådana förhållanden kan väl inte gärna första kammaren
taga upp frågan igen lika litet som jordbruksutskottet kan göra det.
Örn nu herr Kylings yrkande skulle innebära en återremiss, varför ställer då
inte herr Ryling ett yrkande örn återremiss? Det förefaller mig som örn herr
Ryling inte gjort riktigt klart för sig vad hans yrkande innebär.

Herr Ryling: Herr talman! Om det är bara detta det hänger på kan jag
ta tillbaka mitt första yrkande och i stället begära återremiss.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka, att detta utskottsmemorial återremitteras
till jordbruksutskottet.

Herr Lindqvist: Herr talman! Ett yrkande om återremiss kan ju inte ha
någon betydelse, sedan första kammaren redan har fattat sitt beslut i frågan.
Följden blir ju bara, att jordbruksutskottet får förelägga andra kammaren
ärendet på nytt och säga: var god och fatta beslut!

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det under överläggningen
framställda yrkandet, att ifrågavarande ärende måtte återförvisas till
utskottet för ny behandling; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 28. 6

Nr 28.

Ousdagen den 20 juni 1946 em.

Förslag till
vissa ändringar
i civila
avlöningsreglementet,

m. m.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 230, i anledning av Kungl. Majlis
proposition med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 274 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 26 april 1946, föreslagit
riksdagen att dels godkänna vid propositionen fogade förslag till kungörelser
örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
(nr 8), om ändrad lydelse av 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet den 21
juni 1940 (nr 652) samt örn ändrad lydelse av 49 § folkskolans avlöningsreglemente
den 30 juni 1942 (nr 619), dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad chefen för finansdepartementet i nämnda
protokoll förordat, bland annat, besluta — i förekommande fall med retroaktiv
verkan från och med den 1 juli 1945 — om särskilda förmåner åt befattningshavare,
som efter omplacering från en stationerings- eller förläggningsort
till en annan icke kunnat anskaffa familjebostad å den nya stationerings- eller
förläggningsorten, samt meddela föreskrifter i fråga örn ersättning åt
ordinarie lärare vid folk- och småskoleväsendet vid viss vikariatstjänstgöring
under ferietid.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Hagman m. fl. (I: 353) och den andra inom andra kammaren av herr Wiberg
m. fl. (11:537), i vilka hemställts, att ersättning till förflyttad befattningshavare
måtte utgå i huvudsaklig överensstämmelse med förslag, som avgivits
av statskontoret,

dels ock en inom andra kammaren av herrar Senander och Kempe väckt
motion (11:541) med yrkande av enahanda innebörd.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag godkänna vid propositionen fogade
förslag till kungörelser örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) och örn ändrad lydelse av 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652);

B. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionen IT : 256,
i vad motionen avsåge arvode till pensionerad lärare, godkänna vid propositionen
fogat förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 49 § folkskolans avlöningsreglemente
den 30 juni 1942 (nr 619) ;

C. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna I: 353
och 11:537 samt 11:541 bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 26 april 1946 besluta — i förekommande fall med retroaktiv verkan från
och med den 1 juli 1945 — om särskilda förmåner åt befattningshavare, som
efter omplacering från en stationerings- eller förläggningsort till en annan icke
kunnat anskaffa familjebostad å den nya stationerings- eller förläggningsorten;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som förordats i nämnda protokoll

1. meddela föreskrifter örn ersättning för uppkommande merkostnad för befattningshavares
resa mellan bostad och tjänstgöringsplats;

2. besluta örn inköp på statens bekostnad av vissa inventarier till tjänstebostad
åt sådan landshövding, som tillträtt sin tjänst före den 1 juli 1946 men
ännu ej anskaffat avsedda inventarier;

Onsdagen deli 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m. (Forts.)

3. meddela erforderliga övergångsbestämmelser i anledning av löneregleringen
för landssekreterare och landskamrerare samt i mån av behov besluta om
löneklassplacering av nämnda befattningshavare från och med den 1 juli 1946
med avvikelse från bestämmelserna i 8 § civila avlöningsreglementet;

4. meddela föreskrift örn partiellt avskaffande tills vidare av den s. k. karenstiden
för folkskolans extra ordinarie lärare;

5. meddela föreskrifter i fråga örn ersättning åt ordinarie lärare vid folkoch
småskoleväsendet vid viss vikariatstjänstgöring under ferietid;

II. att motionerna 1:349 och 11:534 (införande av fasta språktillägg) ej
måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:348 och 11: 533 samt 11:256, sistnämnda motion till
den del den ej behandlats under I B ovan (reseersättning åt vikarier), ej måtte
av riksdagen bifallas;

IV. att motionen 11:237 (ersättning till folkskollärare vid vikariat å övningsskollärartjänst)
ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Bäckström, Viklund och Malmborg i
Skövde, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen---under ferietid;

II. att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 349 och II: 534 besluta,
att s. k. språktillägg skulle från och med budgetåret 1946/47 utgå tills vidare
med 400 kronor per år till folk- och småskollärare i finskspråkiga områden i
landet;

III. att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 348 och II: 533 samt
II: 256, sistnämnda motion till den del den ej behandlats under I B ovan, besluta,
att resekostnadsersättning till vikarier vid folk- och småskolor skulle utgå av
statsmedel enligt av reservanterna förordade grunder;

IV. att motionen---riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Fröken Nygren: Herr talman! Vissa avsnitt av detta utskottsutlåtande,
nämligen de som behandlas under punkt b) på s. 7, stå i mycket nära samband
med statsutskottets utlåtande nr 209, som kammaren behandlat på förmiddagen.

I direktiven för 1945 års seminaTiesakkunniga framhölls särskilt behovet av
att vissa åtgärder vidtoges för att förbättra möjligheterna för finnbygdens
skolor att få kompetenta lärarkrafter. För den utredning, som de sakkunniga
i detta sammanhang företogo, införskaffades ifrån rikets olika delar uppgifter
om situationen i mitten av september månad, d. v. s. den tidpunkt under läsåret,
när förhållandena bruka vara som bäst och svårigheterna att skaffa kompetenta
lärarvikarier äro minst framträdande. Det visade sig i alla fall att
man vid dessa skolor i 85 procent av fallen måste åtnöja sig med icke kompetenta
vikarier. Man fick i stället godtaga vikarier av allehanda slag och
schatteringar för att överhuvud taget kunna uppehålla undervisningen. De sakkunniga
ha_ för att avhjälpa dessa svårigheter föreslagit, att de fasta, språktillläggen
återigen skola införas för finnbygdens skolor.

Dessa fasta språktillägg ha förekommit mycket länge. Redan år 1874 utdelades
genom domkapitlets i det nordligaste stiftet försorg vissa ersättningar
åt lärare inom den finsktalande bygden. Det har nämligen under alla tider
visat sig, att det varit oerhört svårt att få lärarkrafter för undervisning i dessa
trakter. Det arbete, som åvilat de lärare, som haft att sörja för denna undervisning,
har också varit synnerligen betungande. Det säger sig självt, att den
lärare som skall undervisa barn, som komma ifrån ett hem, där finska är det
dagliga språket, måste ha mycket stora svårigheter att kämpa med. Språktill -

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 em.

Förslag lill vissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. m. (Forts.)
lägget Ilar också tidigare utgått till såväl folk- som småskollärare, ända till
dess man nu under kriget i besparingssyfte drog in språktilläggen för folkskolans
lärare men behöll dem för småskolans lärare.

När det nu gällde att träffa vissa åtgärder för att förbättra förhållandena
i undervisningshänseende däruppe, ansågo vi inom de sakkunniga det ganska
naturligt att föreslå ett återinförande av språktilläggen. Medan vi voro sysselsatta
med utredningsarbetet härvidlag, uppvaktades vi till yttermera visso av
en deputation från de bygder, det här gäller, vilken framlade mycket klara och
tydliga bevis för de där uppe rådande undervisningssvårigheterna. Jag skall
inte ta kammarens tid i anspråk med att anföra exempel på dessa svårigheter.
Åtskilliga sådana finnas för övrigt angivna i den motion, som väckts i ärendet.
Vi föreslå i denna motion, att språktilläggen skola utgå med 400 kronor
för såväl folk- som småskollärare ungefär i samma utsträckning som tidigare
men med undantag för Haparanda stad. Vi anse nämligen att lärarna där inte
längre äro i behov av dylika tillägg. Första kammaren har redan fattat beslut
i enlighet med den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande på denna
punkt.

Denna reservation gäller även en annan fråga, nämligen det av de sakkunniga
och motionsledes framförda förslaget örn reseersättningar åt vikarier. Det
är ganska naturligt, att det är svårt att få korttidsvikarier ute i skolorna i
bygderna, när en vikarie själv skall bekosta resan till och från tjänstgöringsorten.
Om man ansluter sig till de sakkunnigas förslag innebär det inte att
införa någon ny princip. I tidigare avlöningsreglemente var det stadgat, att
skoldistrikten skulle bestrida kostnaderna för sådana resor. I det nu gällande
avlöningsreglementet står ingenting örn detta, och det kan därför vara omtvistat,
huruvida skoldistrikten överhuvud taget ha rätt att bevilja reseersättningar.
Dylika ersättningar beviljas dock i en del fall, men en av seminariesakkunniga
verkställd utredning har visat, att så i de flesta fall icke är förhållandet.
Det har såsom naturligt är visat sig, att det är de fattigaste och
mest skattetyngda kommunerna, som icke utbetala dylika reseersättningar.
Dessa kommuner ha därför mycket svårt att fylla sitt behov av lärarvikarier.
Det måste således vara ett landsbygdsintresse av stora mått att bättre möjligheter
i detta avseende skapas.

Jag ber örn ursäkt, men jag måste efterlysa logiken hos landsbygdens representanter
i denna kammare. Herr Pettersson i Dahl, som talade så ivrigt för
att man skulle ge ett tillägg på 500 kronor åt vissa lärare vid i ekonomiskt avseende
dåligt ställda skolor för att säkra lärarbehovet på landsbygden, finnes
inte med bland reservanterna. Jag undrar örn han anser, att det inte är så nödvändigt
att säkra tillgången på lärare i nordligaste Norrland, vilket jag för
min del finner vara synnerligen trängande. Han anser måhända inte heller att
det är ett angeläget behov att kunna skaffa korttidsvikarier på landsbygden.

Läroverkslärarna få redan dylika reseersättningar. Vi föreslå i motionen, att
reseersättningar skola utgå till vikarier inom folkskolan efter ungefär samma
grunder. Jag skulle därför ansett det ganska naturligt, att kammaren anslutit
sig till detta förslag, men eftersom första kammaren bär avslagit denna del
av reservationen, så skall jag icke yrka bifall till reservationen på denna
punkt. Jag skulle nämligen finna det olyckligt, om vi i detta sena skede av
riksdagen skulle behöva ha flera gemensamma voteringar. Däremot vill^ jag
vädja till kammaren att i likhet med första kammaren fatta beslut örn återinförande
av de fasta språktilläggen, så att kamrarna komma på samma linje
i detta avseende. Yi få väl tills vidare låta anstå med reseersättningarna, ehuru
jag anser det mycket välmotiverat att återinföra sådana och anser det vara
en olycka för skolorna, att de icke härigenom kunna få hjälp att sörja för vi -

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m. (Forts.)
kariebehovet. Detta behov kommer alldeles säkert icke att bli mindre under
kommande år utan tvärtom större, eftersom bristen på lärare kommer att öka
under de närmaste åren.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen i vad den
avser de fasta språktilläggen.

Häruti instämde herr Gavelin.

Herr Sellander: Herr talman! Jag har tillsammans med herr Kempe väckt
en motion, som berör propositionens första del, nämligen beredande av viss ersättning
åt befattningshavare, som efter omplacering från en stationeringsort
till en annan icke kunnat anskaffa familjebostad å den nya stationeringsorten.
Vi ha nämligen ansett, att propositionen inte sträcker sig så
långt som vore rimligt och möjligt, då det gäller att ersätta befattningshavare
för de förluster som de få vidkännas då de på grund av bostadsbrist
tvingas att ha familjen kvar på den gamla stationeringsorten, medan de
själva måste uppehålla sig på den nya stationeringsorten. Jag tror det är
ganska överflödigt att mera ingående motivera vårt förslag. De betydande
merkostnader, som under sådana förhållanden uppstå, kunna inte helt täckas
ens genom vad vi föreslagit och än mindre genom vad utskottet förordar, då
utskottet tillstyrker bifall till propositionen.

Vår motion har emellertid en reell grundval, då den tar sikte på att jämställa
de befattningshavare, som det här är fråga örn, med sådana befattningshavare,
som tillfälligtvis beordras att tjänstgöra på annan ort än stationeringsorten.
Utskottets förslag innebär, att om en befattningshavare, som bytt stationeringsort,
inte kan anskaffa bostad på den nya orten, så skall han erhålla
traktamentsersättning med det reducerade belopp, som nu utgår från och med
det 16:e dygnet för befattningshavare utan eget hushåll. Vidare föreslår utskottet
att sådana ersättningar endast skola utgå under en tid av högst sex
månader. Det är alltså här fråga örn inskränkningar i tre olika avseenden i
jämförelse med vad som gäller för familjeförsörjare, som tillfälligt beordras
att tjänstgöra å annan ort. Vi kunna inte anse det riktigt att på detta snäva
sätt behandla befattningshavare som råkat i den belägenheten, att de inte kunna
anskaffa bostad på den nya stationeringsorten. En sådan befattningshavare
befinner sig i samma läge och förlorar minst lika mycket i ekonomiskt avseende
som den befattningshavare, som endast tillfälligtvis beordras att tjänstgöra
på annan ort. Han tvingas att bekosta hushåll på två ställen, dels för
sig själv på den nya stationsorten och dels för sin familj på den gamla. Inte
minst vi riksdagsmän veta vad det vill säga i ekonomiskt avseende att upprätthålla
hushåll på två orter.

Det är också svårbegripligt, att en familjeförsörjare skall jämställas med
en icke familjeförsörjare i fråga om traktamentsersättningen. Jag skulle vilja
fråga, hur detta kan gå ihop med de principer, som statsmakterna tillämpa
i andra avseenden. Jag kan inte heller inse annat än att det är ett bakvänt tillvägagångssätt
att all ersättning för familjeförsörjare skall upphöra, då sex månader
ha gått. Ju längre en befattningshavare tvingas att existera under
så onormala förhållanden, att han måste bo skild från sin familj och därigenom
får det allt sämre i ekonomiskt avseende, ju orimligare måste det vara att en
sådan ersättning då upphör. Men trots detta föreslår man nu, att all ersättning
skall upphöra efter sex månader. Vi lia nu i vår motion framställt ett
yrkande av den innebörden, att de befattningshavare, det här är fråga om,
skola erhålla traktamentsersättning enligt dc grunder, som gälla för familjeförsörjare,
som tillfälligtvis beordras att tjänstgöra på annan ort.

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 em.

Förslag till vissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. m. (Forts.)

I detta sammanhang: skulle jag med herr talmannens tillåtelse vilja beröra en
annan sak, som har aktualiserats genom den fråga, som vi nu behandla. Under
finnpsykosens dagar 1939—40 strafftransporterades under de mest utmanande
förhållanden ett inte obetydligt antal statstjänare, framför allt vid statens
järnvägar, till andra orter. Det rörde sig örn oförvitliga tjänstemän, som
inte begått någon amian förseelse än att de hyste en annan uppfattning beträffande
det finsk-ryska vinterkriget än vad som i dessa dagar ansågs vara
tillåtligt. Dessa tjänstemän, som sålunda folio offer för en utpräglad hetspolitik,
grundad på en falsk bedömning av den utrikespolitiska situationen, förorsakades
stora ekonomiska förluster och moraliska lidanden genom tvångstransporterna.
I flera fall måste de realisera egendom, såsom hus som de uppfört
m. m., till underpris för att sedan, då de äntligen återförflyttades till
sina tidigare stationeringsorter, bli tvingade att anskaffa ny sådan egendom
till överpris. Andra sådana befattningshavare fingo lång tid hålla hushåll på
två orter utan att få någon som helst ersättning. Deras förluster i ekonomiskt
avseende voro betydande. Andra åter av dessa tvångstransporterade tjänstemän
blevo tillbakasätta vid befordran. Överhuvud taget övades repressalier
mot dessa tjänstemän i en omfattning, som saknar motstycke i statstjänstens
historia.

Herr talman, jag vill begagna detta tillfälle att göra det uttalandet, att
statsmakterna böra vinnlägga sig örn att sönå sin skuld till dessa befattningshavare
genom att ersätta även dem för de ekonomiska förluster, som de lidit i
samband med dessa förflyttningar. Det är på sin plats att de få den upprättelse,
som de faktiskt ha rätt att kräva. Omständigheterna vid deras tvångsförflyttning
voro sådana, att jag tror att ingen i dag vill uppträda till försvar för
de åtgärder som man då vidtog. Det bör enligt min mening vara en hederssak
för statsmakterna att gottgöra det misstag, som begicks då man tvångsförflyttade
dessa tjänstemän.

Med vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig
och herr Kempe avgivna motionen.

Herr Hyling: Herr talman! I detta utskottsutlåtande finnes redovisad en
av mig vid riksdagens början väckt motion angående löneförmåner för ordinarie
folkskollärare vid vikariat å övningsskollärartjänst. När vi nu ha byggt
ut våra seminarier till en mycket större kapacitet än de tidigare haft, har det
också varit behövligt att få en hel del folkskollärare som vikarier vid våra
övningsskolor. Det har emellertid visat sig, att dessa '' övningsskollärare i
realiteten få en sämre ersättning än en folkskollärare som vikarierar å annan
ort. I avlöningsreglementet ingår nämligen en bestämmelse, enligt vilken till
exempel en på landsbygden tjänstgörande folkskollärare, som vikarierar exempelvis
i Stockholm, under sin vikariattid som extra ordinarie lärare får uppbära
samma lön som om han vöre ordinarie på den plats, där han vikarierar.
Detta gör, att många folkskollärare ute på landsbygden ha ekonomisk vinning
av att tjänstgöra som extra ordinarie lärare i en stad och därför ha ett visst
intresse av att skaffa sig sådan tjänst. Men när en folkskollärare på landsbygden
tar ett vikariat som övningsskollärare, får han uppbära lön endast under
den tid, som undervisningen pågår. Detta medför alltså att en folkskollärare,
som vikarierar som övningsskollärare, i realiteten har en mycket sämre
ställning än örn han vikarierar som folkskollärare.

Ett sådant förhållande kan inte vara riktigt. Vi behöva nämligen ha de bästa
krafterna, då det gäller att få det bästa möjliga utbytet av undervisningen
vid våra seminarier och de bästa möjliga kunskaper för de lärare, som en gång

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

För släp till vissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. m. (Forts.)
skola undervisa barnen i bygderna landet runt. Genom det förslag som nu föreligger
få vi inte de bästa krafterna för denna undervisning.

Jag är väl medveten örn, herr talman, att det inte finns någon möjlighet
att här i dag få andra kammaren med på det förslag, som jag har framfört i
min motion, alldenstund statsutskottet på denna punkt är enhälligt. Jag nöjer
mig därför med att vädja till ecklesiastikministern att tänka på denna sak
och söka tillse, att vi få de allra bästa krafter som kunna tänkas när det gäller
övningsskollärartjänster. Herr talman, jag kommer alltså inte att ställa något
yrkande på denna punkt.

Medan jag har ordet vill jag också säga några ord om språktilläggen och reseersättningarna
för vikarier. Språktilläggen äro ju avsedda för finskspråkiga
bygder. Vi ha tidigare i dag mycket ingående diskuterat svårigheterna att få
en god rekrytering av lärare till landsbygdens skolor. Det har visat sig att dessa
svårigheter äro ännu större när det gäller finnbygderna i vårt land. Seminariesakkunniga,
som ha utrett denna fråga, ha kommit till det resultatet, att
enda möjligheten att få lärare till våra finskspråkiga skolor är att även i fortsättningen
bereda möjligheter för dem att erhålla ett språktillägg. Under sådana
förhållanden anser jag att det är rimligt att riksdagen i dag går med
på det förslag, som framställts i denna riktning.

För en stund sedan fattade första kammaren beslut i denna fråga och beslöt
med rätt stor majoritet, att språktillägg skulle utgå till lärare vid finnbygdsskolor.
Örn andra kammaren nu går på den motsatta linjen och avslår förslaget
örn stipendier för lärare i finnbygden, få vi räkna med en gemensam
votering i detta ärende. Nar det nu är så få dagar kvar innan riksdagen
slutar, är det väl värdefullt att få slippa denna gemensamma votering. På denna
punkt hemställer jag alltså, herr talman, att andra kammaren fattar samma
beslut som första kammaren nyss har fattat och ansluter sig till reservationens
yrkande, d. v. s. beslutar att språktillägg skola utbetalas till de lärare som
undervisa i de finskspråkiga skolorna. Jag skall inte vidare orda örn denna
sak — allesammans böra inse värdet av att vi få goda lärarkrafter i dessa
bygder.

Den tredje i detta sammanhang aktuella frågan, nämligen frågan örn reseersättningarna
vid korttidsvikariat, ligger också i linje med vad vi förut i denna
kammare under förmiddagen diskuterat. Det är ytterligt svårt för landsbygdens
skolor alf kunna få korttidsvikarier av den anledningen, att de vikarier
som anställas vid dessa skolor själva få betala sina resor. Nu lia seminariesakkunniga
för sin del föreslagit, att en mindre reseersättning skall utgå till
lärare, som uppehålla dessa korttidsvikariat. Det gäller alltså inte terminseller
helårsvikariat.

Med vad jag nu har anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen
i den del, som gäller språktilläggen, alltså på den punkt där
första kammaren redan fattat beslut i enlighet med reservationen. Jag ber vidare,
herr talman, att få ställa ett yrkande att andra kammaren fattar beslut
örn att reseersättningar för korttidsvikariat skola utgå i enlighet med yrkandet
i reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Bland de frågor, som behandlas
i detta utskottsutlåtande och varom debatt har förts, skall jag först uppta
den fråga, som har berörts av herr Senander. Det förefaller mig som örn denna
fråga vore den mindre av de frågor, som här äro under behandling. Jag
vill då erinra örn att det nu gällande avlöningsreglcmentet innehåller föreskrifter
örn huru en befattningshavare skall erhålla kompensation vid förflyttning
och vid tjänstgöring på annan ort. Dessa bestämmelser ha varit gällande un -

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 em.

Förslag till vissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. m. (Forts.)
der åtskillig tid. Nu ligger frågan så till, att avlöningsbestämmelserna äro
under omarbetning. En kommitté, som tillsattes under förra året i detta syfte,
väntas i en nära framtid komma att framlägga sina förslag. Man plägar ju
i sådana fall invänta resultatet av en pågående utredning.

Nu bar emellertid Kungl. Majit just med hänsyn till på många orter rådande
bostadsbrist föreslagit, att en uppmjukning skall ske i de bestämmelser,
som gälla, intill dess det nya avlöningsreglementet, som möjligen kan
innehålla andra bestämmelser, träder i kraft. Dessa uppmjukade bestämmelser
skulle i visst avseende få retroaktiv verkan från och med den 1 juli 1945.
Statsutskottet har ansett sig böra tillstyrka detta Kungl. Maj :ts förslag, men
jag vill bekänna att en del av dem, som deltogo i behandlingen av denna fråga,
ställde sig tveksamma inför detta förslag. Jag tror att det i nuvarande läge
skulle vara lämpligt att stanna vid vad Kungl. Majit och utskottet föreslå.
Jag tillåter mig alltså att i det avseendet yrka avslag på det av herr Senander
ställda yrkandet och yrka bifall till utskottets förslag.

Beträffande den fråga, som jag betraktar som den större frågan, nämligen
vad man här har kallat finnspråkstillägget, så vore jag frestad att säga: nu
äro vi där igen! Hela förmiddagen diskuterade vi ju vissa extra lönetillägg
för folkskollärare. Nu ha vi här att göra med ytterligare en form av tillägg.
Jag måste uttala mina allvarliga bekymmer inför den taktik, som man använder
ifrån visst tjänstemannahåll, där man genom att sätta in stötar på enstaka
punkter söker bryta sönder det gemensamma avlöningssystem som införts.
Folkskollärarkåren har under lång tid strävat efter att komma över till
statens avlöningsreglemente. Dessa strävanden lyckades. En bärande princip
för statens avlöningsreglemente är, att alla slag av särskilda tillägg utöver
lönerna skola bort. Vi fattade för en stund sedan, när det gällde landskamrerarna
och landssekreterarna, ett beslut som står i överensstämmelse med
grundprincipen för avlöningsreglementet. Nu försökte man på förmiddagen
att bryta sönder detta system genom att genomföra ett särskilt tillägg för lärare
vid vissa skolformer. Som väl var lyckades det inte. Nu kommer man
med ett liknande yrkande på en annan punkt, där verkningarna såvitt jag
förstår bli precis desamma.

Jag tycker för min del att det är ganska märkligt, att reservationen på denna
punkt kunde samla majoritet i första kammaren. Men jag vill trösta mig
med att majoriteten inte var så stor som syntes framgå av herr Kylings anförande,
ty enligt uppgifter som jag fått uppgick den till endast tio röster.
En röstskillnad __på tio röster brukar inte i riksdagskretsar betraktas som en
stor majoritet Även örn ett bifall från andra kammarens sida till utskottets
förslag skulle medföra den konsekvensen, att vi få en gemensam votering, kan
jag icke hesitera inför att yrka bifall till utskottets hemställan. Jag tycker
att det är ganska nödvändigt att andra kammaren i det avseendet hävdar en
mening, som ansluter sig till statsutskottets förslag. Utan att fördjupa mig
vidare i detaljer ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag beträffande språktilläggen.

Jag vill till slut endast tillåta mig en stilla undran. Örn vi nu bifalla reservationen
i denna punkt, vad blir då nästa steg då det gäller språktillägg åt
folkskollärarna. Jag bara ställer frågan. Vi veta ju att avsikten är att införa
ett främmande språk såsom obligatoriskt språk i folkskolan. Jag förmodar
att det då väl också skall utgå ett språktillägg för undervisningen i
detta språk. Var vi sedan komma att hamna och vad det blir kvar av det
gemensamma avlöningsreglementet lämnar jag därhän.

När det gäller den andra delen av reservationen, till vilken fröken Nygren
av taktiska skäl inte yrkade bifall men till vilken herr Kjöling med frejdigt

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Förslag till vissa andningar i civila avlöning sreglementet, m. m. (Forts.)
mod ställde ett bifallsyrkande, förmodar jag att jag inte behöver vara mångordig.
Jag förutspår dess öde och ber även i det fallet att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fröken Nygren, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Just det förhållandet, att man skulle bryta sönder det avlöningssystem
som vi nu ha, var en av orsakerna till att jag från början inte
ville vara med om tillägget för lärarna vid de sämre skolformerna. Språktilläggen
ha vi emellertid redan. Bestämmelser därom finnas upptagna i 1937
års avlöningsreglemente, och de ha, som jag tidigare sade, funnits från slutet
av 1800-talet. Det är därför i detta sammanhang inte fråga örn att införa
någon ny princip. Jag håller på den principen att man måste försöka hålla
någorlunda rena linjer när det gäller avlöningss5''stemet._ Men när som sagt
systemet redan tillämpas och i Norrbotten oerhörda svårigheter föreligga att
få lärarvikarier, anser jag att kammaren tar ganska stora risker om kammaren
inte går på samma linje som första kammaren. Det vore dock ganska betänkligt,
örn man inte skulle göra någonting för att avhjälpa _ svårigheterna i
Norrbottens skolor, utan att dessa svårigheter även i fortsättningen skulle bli
lika stora som de varit de senare åren. Det tillhör ju inte de lättaste uppgifterna
att undervisa i de tvåspråkiga områdena. Skulle skolorna däruppe därtill
tvingas att anställa vikarier, som inte äro på något sätt kompetenta, så
måste resultatet bli uruselt.

Herr Eriksson i Stockholm roade sig med att tala örn språktillägg, när det
gäller införandet av främmande språk. Det är ju förhållanden, som inte på
minsta sätt kunna jämföras. Jag skall inte polemisera mot honom, men jag
tillbakavisar absolut, att ett införande av språktillägg i finnbygden skulle
kunna få konsekvenser på detta område. Hur det skall förfaras med lärarna
i engelska, örn detta språk blir infört som obligatoriskt ämne, blir en fråga
som man får ta ställning till då. Det är ju möjligt, att man kommer att fordra
högre kvalifikationer än nu, när det gäller dessa lärare.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag vill bara i anslutning till fröken Nygrens
sista anförande erinra örn att språktillägg i finnbygden nu allenast utgår
till småskollärare. Här har yrkats att sådant språktillägg även skall utgå
till folkskollärare, och det är det jag betraktar som en nyhet i nuvarande läge.
Det var detta jag ville lia framfört i mitt förra anförande.

Härpå yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag vet inte, örn det på detta stadium av riksdagens sammanträde lönar sig
att tala örn pengar. Jag kan dock inte undgå att med anledning av vad fröken
Nygren nyss sade erinra örn, att det är lätt för dem, som ha sina intressen
samlade omkring ett bestämt område, att se alla svårigheter på detta
område och finna lösningen utomordentligt enkel. Man säger bara: betala
mer, ty det är nödvändigt för att få folk till detta! Man möter mycket ofta
detta argument, inte bara när det gäller lärare i finnbygden och inte bara inom
ecklesiastikdepartementet utan inom vartenda departement. Man talar om svårigheterna
att få kompetent folk, och så säger man att det finns ingen annan
hjälp än att höja med en lönegrad eller ge extra tillägg. Det förekommer
inte en budgetberedning, där man inte säger: den och den mannen är

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Förslag till vissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. m. (Forts.)
oumbärlig, vi kunna inte få behålla honom, örn vi inte sätta upp honom en
lönegrad.

En finansminister, som ^ får försöka behandla alla någorlunda lika, vet att
örn man skulle ge vika på den ena punkten efter den andra, så skulle budgeten
se ut på ett fullständigt annat sätt. Jag kan inte hjälpa, att jag måste
säga, att riksdagen måste tänka på att behålla den samlade överblicken och
kan inte i det enskilda fallet och på grund av vad man kan tycka starka skäl
och varma vädjanden lata förmå sig att avstå från det nyktra bedömandet av
våra ekonomiska resurser, som vi väl ändå till sist alla vilja hålla på. Att
säga, att en gemensam votering — som kan hållas på fredag morgon och inte
behöver förlänga riksdagen med en dag — skola vi undvika till ett pris av
200 000 kronor, det förefaller mig vara ekonomiskt lättsinne.

Fröken Nygren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm talade örn att det gällde att införa
en ny princip i avlöningssystemet. Småskolans lärare gå emellertid efter
precis samma avlöningssystem, så att härvidlag kan man inte tala örn en ny
princip. 1937 Humös också lönetillägg för folkskolans lärare, men dessa togos
bort, när besparingsåtgärderna sattes in under kriget.

Jag förstår mycket väl finansministerns betänkligheter och svårigheter här,
men pär man vet, att man till nära 100 % får lita sig till icke kompetenta
vikarier i dessa isolerade bygder, är det en mycket stor risk man tar.

Härpå yttrade

Herr Falla: Herr talman! Jag har inte mycket att tillägga efter finansministerns
yttrande, ty jag har precis samma synpunkter. När man säger,
att högre anslag här är den enda möjligheten att skaffa lärare för finnbygden,
så är detta påstående i väsentliga stycken oriktigt. Vad det gäller är
att utexaminera tillräckligt många lärare, framför allt då i övre Norrland, så
att man har dessa tillgängliga just här uppe i Norrbotten. Det är det, man
har att göra för att få platserna besatta. Att krångla till lönesystemet med
tillägg och undantagsbestämmelser är ett oskick, som vi i allmänhet avskaffat,
och man skall väl inte införa det igen. Jag vill på det bestämdaste varna
för att gå denna väg, som inte kan leda till önskat resultat, nämligen att
få lärartjänsterna där uppe besatta. Ett sådant handlande kan dra med sig
ekonomiska och andra konsekvenser, som vi böra akta oss för.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav först propropositioner
beträffande utskottets hemställan under punkten I, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan i nämnda punkt dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen II: 541; och blev utskottets hemställan i denna punkt av kammaren
bifallen.

Beträffande punkten II gav herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del; och biföll kammaren utskottets hemställan.

I avseende a punkten III framställde herr talmannen härefter propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

På därå av herr talmannen given proposition blev slutligen utskottets hemställan
i punkten IV av kammaren bifallen.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 40, i anledning av Kungl. Förslag, till
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m., såvitt propo- vissa dJar av
sitionen hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. lagen om korn I

en den 3 maj 1946 dagtecknad proposition, nr 261, hade Kungl. Majit, m^XlawltC
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över m. m.
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade under 1)—29) upptagna författningsförslag.

Propositionen hade hänvisats, såvitt anginge de under 1)—13) upptagna författningsförslagen
till konstitutionsutskottet, såvitt anginge de under 25)-—28)
upptagna författningsförslagen till lagutskott samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Till bevillningsutskottets behandling hade överlämnats ett antal i anledning
av propositionen väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 345 av herr Wehtje m. fl. och II: 524 av herr
Wiberg m. fl. hade hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta, att
stadgandet i övergångsbestämmelserna till det i propositionen nr 261 framlagda
förslaget till förordning örn ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896) under p. 4 b) måtte utgå».

I motionen II: 520 av herr Janson i Frändesta hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 261 måtte besluta sådana
ändringar i förslaget till förordning om ändring av uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896), som överensstämde med de i motionen anförda
synpunkterna.

I motionen 11:525 av herr Hagård hade hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 261 måtte besluta, att det i stad med eget uppbördsverk
må ankomma på magistraten att i samråd med drätselkammaren
eller annan styrelse för uppbördsverket och med länsstyrelsens godkännande
förordna örn och i vad mån de hittillsvarande indrivningsbestämmelserna fortfarande
skola tillämpas i fråga örn ogulden skatt, som förfallit till betalning
före den 1 januari 1947».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 261, såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet, icke
kunnat oförändrad bifallas,

1) i anledning av motionen II: 520 av herr Janson i Frändesta och motionen
11:525 av herr Hagård för sin del antaga ett i utskottets hemställan intaget
såsom utskottets förslag betecknat förslag till förordning örn ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896);

2) antaga i utskottets hemställan under 2)—12) intagna författningsförslag;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 345 av herr Wehtje m. fl. och II: 524 av herr
Wiberg m. fl.,

motionen II: 520 av herr Janson i Frändesta,

motionen II: 522 av herr Adolfsson samt

motionen II: 525 av herr Hagård,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Klon Andersson, Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö, Sandberg
och Henriksson, vilka hemställt,

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse
på landet, m. m. (Forts.)

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 261, såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet, icke kunnat
oförändrad bifallas,

1) i anledning av de likalydande motionerna I: 345 av herr Wehtje m. fl.
och II: 524 av herr Wiberg m. fl. ävensom motionen II: 520 av herr Janson i
Frändesta och motionen II: 525 av herr Hagård för sin del antaga det vid bevillningsutskottets
betänkande nr 40 fogade, såsom utskottets förslag betecknade
förslaget till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896) med den ändringen att punkt 4 av övergångsbestämmelserna
skulle erhålla viss i reservationen angiven lydelse;

2) —12) (== utskottet);

B) att följande motioner nämligen motionen II: 520 av herr Janson i Frändesta,
motionen II: 522 av herr Adolfsson samt motionen II: 525 av herr
Hagård måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna.
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd; ävensom

II) av friherre De Geer, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Bevillningsutskottets majoritet har i det stora
hela lämnat den motion, som burits fram i första kammaren av herr Wehtje
och i andra kammaren av mig, utan avseende. Hade det varit fråga örn en
relativt obetydlig angelägenhet, så skulle jag i denna sena timme ha låtit vid
saken bero eller i varje fall endast ganska flyktigt berört densamma. Nu är
detta tyvärr inte fallet, och jag måste därför taga kammarens tid i anspråk
under några minuter.

Jag vill då i första hand säga, att jag inte vill förneka, att det för oss motionärer
inneburit inte endast en besvikelse utan också en överraskning, när
vi erforo utskottets ställningstagande. Anledningen härtill har naturligtvis
varit den, att vi trodde, att utskottet redan vid sin första granskning skulle
komma att finna, att punkt 4 b), som saken nu gäller, varken kan försvaras
ur rättvisesynpunkt eller ur praktisk synpunkt och att momentet inte i något
hänseende är behövligt eller har existensberättigande. Vi hade så mycket mer
anledning att tro, att utskottet skulle komma att förorda bifall till motionen,
som bevillningsutskottet, vilket jag gärna vill medge, under de sista åren vid
upprepade tillfällen föreslagit ändringar i Kungl. Maj :ts propositioner i överensstämmelse
med yrkanden, vilka framförts av olika näringslivsrepresentanter.
Jag skulle också gärna vilja tillägga, att jag faktiskt fortfarande inte är
på det klara med, vad anledningen kan ha varit till, att utskottet i princip har
velat bibehålla punkt 4 b).

Man behöver endast ganska flyktigt ta del av momentets formulering, sådan
den har kommit till uttryck i propositionen, för att frapperas av dess ur lagteknisk
synpunkt fullkomligt oriktiga uppbyggnad. Nog är det så, att vi under
årens lopp fått vänja oss vid ett invecklat, diffust och svårtolkat lagspråk
när det gällt skatteförslag, som finansministern framfört. Å andra sidan ifrågasätter
jag, örn inte det finansministerns förslag, som saken nu gäller, står
i särsklass. Jag skall också tillåta mig att något motivera denna min uppfattning.

I momentet användes uttrycket »vinstreglering». I verkligheten avses emellertid
därmed något helt annat än som har med begreppet reglering av vinst
att göra. Därmed asyftas sådana åtgärder som till exempel normal avskrivning
pa maskiner och inventarier och fullt normala avsättningar för tryggandet av
de anställdas pensioner.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse
på landet, m. m. (Forts.)

Ett annat dunkelt uttryck, som kommit till användning, är ordet »omfattning».
Man får varken i lagtexten eller av uttalandena i propositionen någon
bild av om detta ord skall anses åsyfta ett belopp eller en procentuell eller proportionell
eller enhetlig ned- eller avskrivning eller någonting annat.

Propositionens formulering bygger vidare på örn i räkenskaperna verkställts
en ned- eller avskrivning. Nu är det alldeles uppenbart, att den omständigheten,
att den skattskyldige i räkenskaperna verkställt den ena eller andra
av- eller nedskrivningen, i och för sig är fullkomligt betydelselös. Vad som
däremot är av betydelse är, örn den skattskyldige vidtagit åtgärder, vilka i
taxering shänseende kunna medföra avdrag.

Man har svårt att förklara förekomsten i propositionen av punkt 4 b) ur saklig
eller formell synpunkt på annat sätt än att den eller de, som haft saken om
hand, icke varit i tillfälle ägna densamma den uppmärksamhet, som man har
rätt att kräva av ett lagförslag, vilket framlägges av regeringen. Nu vet jag
emellertid mycket väl, att de medhjälpare, som finansministern har till sitt förfogande,
äro både kunniga oell erfarna. Jag är också helt inställd på att fritaga
dem från den allvarliga kritik, som man i förevarande fall har anledning
framföra. De ha en, såvitt man kan förstå, alldeles orimlig arbetsbörda och
en alltför stor belastning, vilket i sin tur måste leda till att sådana till sina
konsekvenser allvarliga misstag begås som exempelvis nu ifrågavarande lagförslag.
Det kan ej gärna gå på annat sätt, när finansministern på löpande
band framlägger ständigt nya skatteförslag, vilka, endast i förbigående nämnt,
ganska konsekvent sikta på att icke göra situationen lättare för de skattskyldiga.
Ansvaret åvilar givetvis i sista hand finansministern.

Jag skall gärna giva bevillningsutskottets majoritet det erkännandet, att
utskottet skrivit örn paragrafen, varigenom de värsta oformligheterna försvunnit.
Å andra sidan återfinnes även i utskottets förslag ilen missvisande termen
»vinstreglering». Utskottets omarbetning har också endast formell karaktär.
Ur saklig synpunkt har utskottets majoritet nämligen icke föreslagit någon påtaglig
ändring.

Förslaget innebär, att företagarna komma i en särställning i förhållande till
andra skattskyldiga och i en sämre ställning än dessa. Detta kan icke vara
överensstämmande med rättvisesynpunkter. Vid 1945 års riksdag höll herr
Hagberg i Malmö ett anförande, vilket jag icke kan underlåta att citera, då
det förefaller mig passa in mycket väl på den nu föreliggande situationen.
Herr Hagberg anförde: »Vad är det egentligen vi diskutera här i riksdagen?
Är det rikets finanser och våra möjligheter att främja en sund ekonomisk utveckling
eller är vår uppgift huvudsakligen den rent negativa att efterforska
möjligheter och metoder för att beröva vissa medborgare deras egendom och
inkomster?»

Utskottets majoritet har lämnat en synnerligen kort motivering för sin gentemot
motionen avvisande ståndpunkt. Man gör gällande, att det vore en orättvisa
gentemot andra skattskyldiga, som framtaga sina dolda reserver under
år, då skattebefrielse icke ägde rum, om befrielsen skulle tillåtas i de fall, då
reserver framtagas under år 1945 eller 1946. Utskottets majoritet .förbiser
emellertid, att ordet »framtaga» icke alls täcker det verkliga läget. Aven örn
några reserver icke framtagas, blir vederbörande nämligen straffbeskattad, så
framt han icke kan öka lagerreserverna under år 1945 eller 1946 med belopp,
motsvarande ökningen under tiden 1942—1944. Man måste också fråga sig,
vad utskottet egentligen åsyftar, eftersom dess motivering svävar i luften.
Eller är det möjligen så, att man även när det gäller utskottets lagtext skall
bortse från innehållet (biri och i stället anse motiveringen vara gällande lag,
trots att man icke kan finna någon samstämmighet? Otänkbart är naturligtvis

Nr 28.

Onsdagen den 20 juni 1946 em.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn l: o rn m u n als I g -

reise på landet, m. m. (Forts.)

inte detta, eftersom vi senast vid höstriksdagen fingo uppleva, att uttalanden
i propositionen och utskottets utlåtande faktiskt för en övergångsperiod i stort
sett satte de föreslagna och av riksdagen antagna lagreglerna ur kraft.

Jag skall tillåta mig att ytterligare något skärskåda den föreslagna bestämmelsen.
Örn en företagare under åren 1942—1944 har använt hela vinsten i ett
så legitimt syfte som till avsättning till pensioner åt de anställda och därigenom
måhända ^fyllt avsättningsbehovet, varför ytterligare avsättningar inte
böra eller få ifrågakomma, kommer han i sämre ställning än om han inte
gjort motsvarande avsättningar utan kanske i stället delat ut en stor del av
beloppet. Trots att han under åren 1945—1946 inte har högre verklig inkomst
än tidigare år, kommer han att efter 1 januari 1947 få betala dubbla skatter.
1 det senare fallet skulle han däremot ha fatt slippa detta. Ilan har visserligen
en gång skattat för det belopp, vilket han icke avsatt till pensionsstiftelse,
men^hade avskrivningsmöjligheterna kvar. Som en extra förmån kunde han
också notera, att örn finansministerns planer realiseras, bolagsskatten kommer
att höjas, vilket i sin tur medför att det relativt sett blir värdefullare att ha
kvar ett avskrivnings- eller avsättningsbehov.

På motsvarande sätt förhåller det sig med den som begagnat respektive icke
begagnat rätten till fri avskrivning. Såsom särskilt betänklig framstår också
skatteskärpningen — såsom också framhållits i reservationen — i sådana fall,
då den grundas därpå att den skattskyldige lojalt följt myndigheters och organisationers
anvisningar.

Moment 4 b) innebär vidare såväl enligt propositionen som enligt utskottsmajoritetens
förslag, att företagarna i verkligheten måste söka räkna fram förändringarna
i lagerreserverna ända från den 31/i2 1941. Huru skall detta överhuvud
taget bliva möjligt? Att märka är att riksdagen först hösten 1945 antog
en lag, enligt vilken den skattskyldige vid inventering första gången per
den S1/i2 1945 skulle beräkna anskaffnings- eller återanskaffningskostnaden
avseende lagret. Tidigare har någon sådan skyldighet icke varit för handen, och
varken de skattskyldiga eller skattemyndigheterna ha haft något intresse av
sådana beräkningar. I allmänhet ha företagarna också strävat efter att använda
förkrigsnivån som utgångspunkt. Nu blir läget fullkomligt förändrat.
Denna till synes obetydliga bestämmelse innebär i verkligheten en retroaktiv
lagstiftning, enligt vilken företagarna nu efteråt måste söka räkna fram självkostnaderna
för lagret flera år bakåt. Hade det uttryckligen i lagtexten eller
i motiveringen sagts, att man åsyftat en retroaktiv lagstiftning, är jag ganska
övertygad örn att även majoriteten i utskottet skulle ha blivit betänksam. Jag
vågar också tro, att finansministern själv skulle ha tagit sig en allvarlig funderare,
innan han hade kommit med ett sådant förslag. Men jag måste nu fråga
finansministern, örn icke moment 4 b) i realiteten medför, att förändringar i
lagerreserverna måste räknas fram, vilket i sin tur omöjligen kan ske utan
en omräkning efter självkostnadsprincipen eller annan enhetlig princip. Jag
är förvissad örn att finansministern icke vill bestrida detta. Vad ett sådant arbete
kommer att kräva, torde knappast behöva närmare utvecklas. Det finns
företag med tiotusentals och i vissa fall hundratusentals varor. Under den tid,
då prisfluktuationerna voro som störst — men även fortfarande — kunde samma
i varulagret ingående enheter betinga olika priser. I praktiken torde det
också i oerhört många fall vara omöjligt att nu efteråt göra den n,ya prissättning,
som bestämmelserna förutsätta. Och genomgående är, att den redan förut
hårt pressade kamerala avdelningen inom företagen får en ytterligare oerhörd
belastning, och detta i tider, då det är hart när omöjligt att erhålla kontorspersonal.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Förslag till lag angående ändring i tussa delar av lagen om kommunalsty relse

på landet, m. m. (Ilorts.)

Det finns även andra spörsmål av betydelse i detta sammanhang- och andra
konsekvenser av det av bevillningsutskottets majoritet tillstyrkta lagförslaget.
Jag skall tillåta mig att peka på ytterligare några punkter. Vad menas med
lagerreserv? Är det anskaffnings- eller återanskaffningspriserna som skola
vara avgörande? Huru skola ersättningsvaror upptagas? Skall begreppet
okuranta varor regleras på basis av vad som i verkligheten kunnat utfås för
dessa varor eller skall en skälighetsprövning per bokslutsdagen äga runi? Det
skulle vara av mycket stort värde, om finansministern eller utskottsmajoritetens
representanter ville lämna några klarläggande upplysningar på den
punkten.

Moment 4 blommer att medföra att skattemyndigheternas redan nu alltför
stora arbetsbörda blir än större. Antalet tvister kommer också att bliva
synnerligen stort. Skattemyndigheterna komma naturligtvis att försöka göra
det bästa möjliga och försöka laga efter lägligheten, vilket emellertid blir
liktydigt med ett subjektivt och icke enhetligt bedömande. Avgörandet måste
av naturliga skäl i större eller mindre grad präglas av godtycke, och skattedomstolarna
komma att få räkna med ett ytterligare stort antal mål med en
utökad eftersläpning som resultat.

Reservanterna lia med en viss skärpa tagit avstånd från utskottsmajoritetens
förslag på denna punkt. Jag måste nog för mitt vidkommande också
understryka att kritiken, även örn den kan tyckas vara mycket hård, ^ likväl är
befogad. Det kan icke vara riktigt att bygga upp en lagstiftning på det sätt
som här skett. Härtill kommer såsom påvisas i såväl motionen som reservationen
att bestämmelsen med allt vad densamma medför ur objektiv synpunkt
och ur statsnyttans synpunkt är obehövlig. Strykes moment 4 b) uppkommer
därigenom icke någon lucka i lagstiftningen. Jag ber också, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Henriksson.

Vidare yttrade:

Herr Bladh: Herr talman! Herr Wiberg började sitt anförande med att
uttala sin tillfredsställelse över att bevillningsutskottet vid upprepade tillfällen
tillmötesgått motionärers önskemål, då det gällt viktiga saker. Jag delar
hans mening. Det har skett, och därom är väl icke annat än gott att säga. Att
bevillningsutskottet icke i detta fall kunnat helt tillmötesgå herr Wibergs krav
visar ju bara, att det finns gränser för tillmötesgående även då det gäller sådana
motioner, som väckas av herr Wiberg.

Det förhåller sig ju på det sättet att på förslag av bevillningsutskottet beslöt
1945 års riksdag att hos Kungl. Maj:t hemställa örn förslag till sådana bestämmelser,
som kunde hindra företagare att göra icke avsedda skattevinster
vid övergången till den nya uppbördsordningen. Vi skola lägga huvudvikten
just vid detta förhållande. Här avsågs en lagstiftning — och det är ä,ven vad
som avses i den föreliggande propositionen — som hindrade att man gjorde sig
icke avsedda skattevinster. Redan från början var det klart för var och en,
att företagens lager, deras dolda reserver, deras avskrivningar och nedskrivningar
voro det avgörande vid bedömningen av hithörande frågor. Eftersom de
skatter som skulle ha betalats 1947 och 1948 komma att efterskänkas, var det
också uppenbart, att det kunde blj en lockelse för många att söka vältra över
så stora inkomster som möjligt på inkomståren 1945 och 194G. Av det skälet
beslöt redan 1945 års riksdag, att om enskild företagare eller juridisk person,

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn kommunalstyrelse
på landet, m. m. (Forts.)

däri han är delägare, under 1945 och 1946 har en inkomst som är väsentligt
större än den normala och denna större inkomst beror på av företagaren vidtagna
åtgärder eller därmed jämförliga förhållanden, skulle motsvarande skatt
icke efterskänkas. Några regler för inkomstökningens beräknande fastställdes
icke av 1945 års riksdag. Men det är ju klart, att skall inkomstökningen kunna
beräknas, måste man sätta upp normer för vad som skall anses vara normal
inkomst.

Nu föreslås här i bevillningsutskottets betänkande att med normalinkomst
skall avses medeltalet av de utav taxeringsnämnderna godkända nettoinkomsterna
under åren 1942. 1943 och 1944. Vidare föreslås att örn inkomstökningen
icke överstiger 1 000 kronor skall den icke beskattas. I fråga om inkomstökningens
art säges det, att skatteeftergift icke skall ges i det fall att inkomstökningen
beror på att företagaren har tagit fram en dold reserv eller — vilket
herr Wiberg speciellt vände sig mot — denna inkomstökning beror på att företagaren
har gjort mindre avskrivningar eller mindre nedskrivningar eller därmed
jämförliga åtgärder i skattesänkande syfte.

Jag skulle vilja tillägga, att skatt kommer endast att uttagas i de fall, då
inkomstökningen är påtaglig, påvisbar och verklig. Detta kan herr Wiberg
icke bestrida. I fråga örn beskattning av framtagna dolda reserver ber jag att
få erinra om att då de nu gällande bestämmelserna om rätt till avskrivning
eller nedskrivning av riksdagen antogos, så föreskrevs det villkoret, att när vad
som avskrevs eller nedskrevs efteråt kom fram skulle det bli beskattat. Det
sades uttryckligen ifrån dels i kommittébetänkandet, dels i 1938 års riksdagsbeslut,
att detta skulle vara icke en efterskänkt skatt utan en uppskjuten skatt.

Det kan väl ändå icke finnas fog för att skatten på en dold reserv skall efterskänkas
enbart för att denna dolda reserv framtages 1945 eller 1946. I
vart fall har bevillningsutskottet icke kunnat finna fog föreligga för ett sådant
handlande. Detta skulle leda till uppenbara orättvisor mot andra skattskyldiga.
På grund av bestämmelserna angående avskrivningsplaner eller på grund av
andra omständigheter kan företagare få fram sina dolda reserver icke de år,
då skatten på grund av källskattens införande efterskänkes, utan något annat
år. Dessa. skattskyldiga skulle uppenbarligen komma i sämre läge än de som
få fram sina dolda reserver de år. då skatten skulle efterskänkas. En rättvisa
av det slaget bär emellertid bevillningsutskottet icke velat skipa. Att vi sedan
kunna na makt att skipa 100-procentig rättvisa, vill ingen påstå, men jag
undrar vem som skulle kunna göra detta.

Vad sedan beträffar beskattning i sådana fall, då företagaren gjort alla avskrivningar
han är berättigad till och har möjlighet till enligt gällande lagbestämmelser,
är det väl nödvändigt att hålla på den regeln, att örn avskrivningar
äro gjorda till 100 % får man icke gå längre. Det måste väl gälla alla. Annars
skulle det bli orättvisa mot dem, som icke gjort alla avskrivningar och
följaktligen icke fått alla de skattelättnader som följa av avdragsrätten. Jag
skulle vilja tillägga, att det kan väl icke vara meningen, att ett företag som
fått göra 100 % avskrivning på en sak, skall kunna börja på nytt och få avskrivningsrätt.
Innan dylikt ofog avskaffades genom riksdagsbeslutet 1938
förekom det, att bolag först avskrevo låt oss säga maskiner till 100 % och sedan
överlämnade samma maskiner till ett dotterbolag mot en hög värdering, varefter
denna höga värdering också avskrevs till 100 %, d. v. s. man gjorde dubbla
avskrivningar. Det satte riksdagen stopp för. Det kan icke vara riktigt att
här på omvägar öppna nya avskrivningsmöjligheter, som varken riksdagen eller
vara taxeringsmyndigheter ha möjlighet att kontrollera och som riksdagen tidigare
icke velat vara med om.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalsty relse

på landet, m. m. (Forts.)

Om punkt 4 b) i övergångsbestämmelserna strykes, såsom herr Wiberg nyss
påyrkade, kommer detta att leda till att det blir möjligt för de skattskyldiga
att undandraga samhället skatter på ett sätt, som våra taxeringsmyndigheter
icke ha någon möjlighet att bemästra. Det är därför utskottet ansett^ sig
tvunget att i sitt betänkande dels säga ifrån om detta, dels i princip fastslå att
vi icke skola gå hur långt som helst. Det är svaret på herr Wibergs fråga örn
anledningen till att bevillningsutskottet icke kunnat gå med på detta. Av rent
sakliga skäl ha vi icke kunnat göra det.

En annan sak som jag här ber att få erinra örn är en omständighet, som
framgår av en genom finansministerns försorg verkställd utredning, som redovisades
i propositionen nr 377 till 1945 års riksdag. Där säges ungefär följande.
Ett företag låg inne med ett lager på 25 miljoner kronor. I slutet av 1943 skrev
företaget ned lagret till 3 miljoner kronor, d. v. s. man skrev ned sitt lager
med 22 miljoner kronor. Utöver detta hade företaget skrivit kontrakt med
vissa firmor, som skulle leverera varor till företaget. Innan dessa varor voro
komna, skrev man ned dem med 3 miljoner kronor. Yi hade sex andra företag,
som tillsammans hade ett förkrigslager på 186 miljoner kronor. Vid utgången
av 1943 var det sammanlagda lagret uppe i ett värde av ca 350 miljoner kronor.
Det lagret skrev man ned till 57 miljoner kronor. Utöver den avskrivningen
gjorde dessa företag avskrivningar på kontrakterade varor med 25 miljoner
kronor, d. v. s. företagen gjorde sig på samhällets bekostnad en skattelättnad,
d. v. s. det skaffade sig en räntefri skattekredit på ca 100 miljoner kronor.
Det är sådant vi icke kunna konstatera utan att påtala. Jag ber att få erinra
örn att så länge bolagen ligga inne med sina dolda lagerreserver, äro dessa
reserver skattefria, och först då de tagas fram beskattas de.

Reservanterna säga, att bevillningsutskottet skjuter över målet. Jag skall
icke yttra mig om huruvida det är någon som gör det. Men örn någon skjuter
över målet, så är det reservanterna och sannerligen icke bevillningsutskottet.
Vi äro inom utskottet klart medvetna örn att näringslivet kan behöva skattelättnader,
men vi tro, att skattelättnader även kunna behövas på andra håll.
Vi tro, att det icke skulle vara ur vägen, att vi började med skattelättnader
för de minsta inkomsttagarna och icke med de största.

Till slut vill jag, herr talman, erinra örn att det är i dag 14 dagar sedan
riksdagen beslöt en icke oväsentlig skattelättnad för näringslivet genom avskaffandet
av krigskonjunkturskatten. Vi äro klart medvetna örn att det var
riktigt och bra. Vi vilja allesammans stödja näringslivet, och jag tror, att det
är alldeles överflödigt att komma här och låta påskina, att de som sitta i bevillningsutskottet
icke ha någon känsla för näringslivets behov och utveckling.
Jag tror, att icke många andra ha mer känsla för detta näringsliv än de som
sitta i bevillningsutskottet.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag förstår mycket väl. att striden här står
örn moment 4 b) i övergångsbestämmelserna, men jag har trots detta icke begärt
ordet för att säga något därom utan finner det mest rationellt att på den
punkten helt enkelt instämma i allt väsentligt av det herr Bladh nyss anförde
i detta avseende. Jag skulle i stället vilja säga några ord om den motion,
som jag har väckt i anslutning till propositionen, emedan jag betraktar detta
som en mycket viktig angelägenhet, fastän ur helt andra synpunkter än dem
herr Wiberg nyligen anlade beträffande den fråga han behandlade.

I propositionen heter det om skatteinbetalningar och örn införsel bland an Andra

kammarens protokoll 1040. Nr 28. 7

Nr 28.

Onsdagen den 2G juni 1946 em.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn kommunalsty relse

på landet, m. m. (Forts.)

nät, att så länge lokal skattemyndighet icke förordnat om befrielse från löneavdrag
eller om nedsatt löneavdrag, må jämväl det belopp, som motsvarar
existensminimum, tagas i anspråk för löneavdraget enligt uppbördsförordningen.
_ Detta är en synnerligen hård bestämmelse och hård särskilt som det
s._ k. existensminimum faställes enbart på grundval av den lokala skattemyndighetens
bedömande och sålunda i regel icke kommer att täcka ett verkligt
existensminimum.

Från kommunistiskt håll ha vi vid flera tillfällen i riksdagen motionerat
om att man skulle lagfästa det existensminimum, som skulle vara befriat från
beskattning och från införsel. Alla dessa förslag ha avslagits med den motiveringen,
att man tomtsätter, att Kungl. Maj :t ägnar frågan tillbörlig uppmärksamhet.
Vi motionerade även i höstas, när källskattepropositionen framlades,
och i vissa avseenden var bevillningsutskottets avstyrkande då av samma
karaktär som tidigare. Dock icke helt. Utskottet uttalade sig nämligen så
positivt, att utlåtandet mer liknade en beställning än ett avslagsyrkande.
När den nu föreliggande propositionen nr 261 framlades, ansågo vi oss av denna
anledning inte böra på nytt resa frågan, trots att övergångstidens besvärligheter
utan tvivel komma att bli mycket stora för många av de mindre inkomsttagarna.
I den motion jag nu har väckt tar jag endast upp en fråga och
föreslår, att när indrivning för underhållsbidrag sker, skall den lokala skattemyndigheten
omedelbart underrättas därom av indrivningsmyndigheterna. Den
lokala skattemyndigheten skall sedan utan särskild anmaning företa den nedsättning
av löneavdraget, som kunde vara motiverad av att även införsel ägt
rum. Jag konstaterar, att bevillningsutskottet i och för sig är mycket positivt
inställt till själva sakfrågan men trots detta avstyrker den av mig väckta
motionen. Jag bör kanske också tillägga, att eftersom det är fråga örn ett
avslagsyrkande och det således inte föreligger något förslag till lagtext, jag
är förhindrad att yrka bifall till min motion, trots att jag annars skulle ha
önskat göra det.

Jag vet inte vad utskottet kan ha haft i bakfickan när det sagt: »Då
Kungl. Maj :t torde komma att ögna berörda fråga särskild uppmärksamhet,
finner utskottet motionen icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.» Örn
bevillningsutskottet möjligen syftar på statsskattekommitténs kommande förslag,
får jag därtill säga, att oavsett vad detta förslag kan komma att innehålla
i fråga örn gränsen för bevillningsfria avdrag, kan inte frågan örn ett
beskattningsrätt och indrivningsfritt existensminimum lösas därigenom.

I fråga om mitt förslag, att eventuellt nödvändig minskning av löneavdrag
skall ske automatiskt för underhållspliktig, säger utskottet, att olägenheter
kunna uppstå för många skattskyldiga, om automatisk jämkning inte sker,
men olägenheterna kunna bli desamma för skattskyldiga, som inte ha införsel
för underhållsbidrag. Tyvärr har bevillningsutskottet rätt i detta sitt konstaterande,
men av praktiska skäl är det inte lätt att automatiskt genomföra en
jämkning för de grupper, som bevillningsutskottet där nämnt. Den enda riktiga
lösningen är enligt mitt förmenande, att ett fredat existensminimum fastställes
i svensk lag. Att det inte går att på det sätt jag tidigare nämnde
hjälpa de grupper, örn vilka bevillningsutskottet talar, kan ju inte rimligtvis
få utgöra något skäl för att även de underhållspliktiga skola förbli ohjälpta.

Den anordning jag har föreslagit i min motion är mycket enkel att genomföra.
Två ledamöter av lagrådet ha för övrigt föreslagit en liknande anordning.
.Det är ju riktigt, att underhållsbidrag bör tågås först ur vederbörandes
avlöning, därefter löneavdrag för löpande skatter och först i tredje hand införsel
för äldre obetalda skatter. Detta betraktar jag som fullt rimligt och

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse
på landet, m. m. (Forts.)

naturligt. Som det nu är får utmätningsmannen ta allt utom vad man på
vederbörande ort bedömt såsom existensminimum, och därefter får även löneavdrag
göras av det belopp, som på sin höjd kan räcka till för vederbörande
och för dem han är försörjningspliktig mot. Först sedan den skattskyldige
hos den lokala skattemyndigheten begärt jämkning av löneavdraget, kan sådan
jämkning ske. Under tiden frånsäga sig skattemyndigheterna sålunda
allt ansvar för hur vederbörande skall kunna försörja sig själv och sin familj.
Utskottet har inte velat gå med på mitt förslag, som syftar till att avskaffa
åtminstone de värsta skadeverkningarna i detta avseende av att det .saknas
ett i lag fastställt existensminimum, men då utskottet uttalat sig mycket välvilligt
om den tanke, som kommit till uttryck i motionen, vill jag uttala en
förhoppning, att man innan frågan lösts tillfredsställande får mycket varliga
fram när det gäller skatteindrivningar och skatteinförsel.

Att detta är påkallat av sociala skäl få vi dagligen vittnesbörd om i våra
hemorter, men även mera taktiska aspekter skulle kunna läggas på denna
fråga. Det nya uppbördsförf aran det är nämligen krångligt, vilket starkt
underströks viel behandlingen av detsamma vid höstsessionen, och för att detta
krångliga upbördsförfarande skall slå väl ut krävs hela den svenska allmänhetens
medverkan och förståelse. Vi måste emellertid erkänna, att denna medverkan
och förståelse inte kan bli särdeles helhjärtad, om existerande oformligheter
i detta system tillåtas åstadkomma svåra sociala skadeverkningar hos
en stor del av det fattigare folket. När bevillningsutskottet nu utgår från
att regeringen ägnar denna fråga alldeles särskild uppmärksamhet, vill jag
uttala en förhoppning, att så verkligen sker och att man därvid inte glömmer
det problem, som uppstår, när både löneavdrag och införsel för äldre skatter
ske på samma gång.

Med detta har jag endast velat anföra några synpunkter i anslutning till
min motion i den viktiga fråga den gäller. I valet mellan reservationens yrkande
och bevillningsutskottets yrkande väljer jag emellertid självfallet att
rösta för det senare.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag har som reservant i detta ärende instämt
i herr Wibergs anförande. Jag kände mig emellertid nödsakad begära
ordet då jag hörde herr Bladhs anförande. Herr Bladh talade i sitt långa anförande
örn åtskilliga ting, som näppeligen höra till denna fråga. Jag fick faktiskt
det intrycket, att han måste mobilisera denna arsenal för att om möjligt
söka dölja svagheten i den position, som majoriteten intagit i denna fråga. Jag
hade även under utskottsbehandlingen det intrycket, att majoriteten var långt
ifrån så säker på sitt ståndpunktstagande som herr Bladh här velat göra gällande.
Det var emellertid en sak i början av herr Bladhs anförande som jag
skulle vilja ta fasta på. Han sade, att det icke var meningen, att någon skulle
göra icke avsedda skattevinster i detta sammanhang. Det är väl det som skall
vara grundprincipen i denna fråga. Man skall alltså försöka arrangera det så
att de personer eller företag, som önska medvetet vidta en åtgärd för att
justera resultatet under 1946, i syfte att därigenom göra en vinst på detta så
att säga skattefria år, skola fångas in och beskattas, medan alla de, som ha
.vidtagit åtgärder, vilka äro fullt normala i fråga örn företagens hola ekonomiska
politik, icke borde korolina i någon specialställning i detta fall. Men det
är vad bevillningsutskottets majoritet faktiskt gör genom sin vägran att ta bort
det omstridda lagrummet.

Låt oss ta ett exempel. Det är ju så, herr Bladh, att en företagare i sin avskrivningspolitik
arbetar efter en viss plan. Det är ju också betydelsefullt, att

100

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn kommunalstyrelse
på landet, m. m. (Forts.)

företagarna driva en sådan avskrivningspolitik, att företagen hållas stabila.
Vi kunna ju se på förhållandena efter förra världskriget, då man tillämpade
en annan politik än vi nu, visa av erfarenheten, göra. Många företag gingo
då över styr på grund av en felaktig avskrivningspolitik, och samhället hade
sannerligen icke någon glädje av att så skedde. Nu ha statsmakterna till och
med uppmanat företagarna att bedriva en sådan avskrivningspolitik, att företagen
kunna uthärda de stormar som kunna komma.

Låt oss alltså tänka oss ett företag med en viss tillgång och som tillämpar
en avskrivningsplan omfattande 10 år. Denna tillgång började avskrivas år
1936, och avskrivningsplanen utlöpte sålunda år 1945. På den tillgången skulle
alltså under ett normalt förlopp av företagets skötsel någon avskrivning icke
komma att äga rum under år 1946. Nu säger bevillningsutskottets majoritet,
att eftersom detta företag icke skriver av tillgången, Som enligt planen slutavskrivits
år 1945, skall det betala en extra skatt för år 1946. Om tillgången
i stället börjat avskrivas låt oss säga år 1941 och skulle löpa till år 1950, har
,ju avskrivning enligt planen skett under år 1945. Om detta företag däremot
underlåtit att göra avskrivning år 1946, är det alldeles uppenbart, att den åtgärden
skulle ha rättats till genom denna förordning. Vad jag vill säga är alltså,
att vad som sker normalt icke skall bestraffas. Den företagare, som lade
upp sin avskrivningsplan för tio år sedan, har sannerligen icke kunnat skåda
in i framtiden och förutse, att denna källbeskattning skulle införas då hans
amorteringsplan löpte ut. Det förefaller mig alltså vara en ganska svag motivering
som framkommer från bevillningsutskottets majoritet, som icke har
kunnat besvara den fråga vi ha ställt i detta sammanhang, nämligen hur man
skall kunna anse detta vara rättvist gentemot företagarna.

Herr Bladh säger, att det skulle vara en orättvisa mot alla dem som icke
fullgjort sina avskrivningar. Herr Wiberg har redan varit inne på den frågan
och bland annat påpekat, att med den forin skattekurvan för närvarande har
äro faktiskt de gynnade, vilka inte ha sina amorteringsplaner slutavvecklade.
De få nämligen göra sina avskrivningar under en tid, då skattetrycket är större
än det var för tio år sedan, då de började sina avskrivningar, som upphörde
låt oss säga år 1945. Det förefaller mig därför, som örn denna argumentering
från herr Bladhs sida är ganska ihålig. Jag har velat göra dessa påpekanden
och ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Wiberg: Herr talman! Den allmänna översikt, berörande mycket
stora delar av skattelagstiftningens område, som utskottets talesman, min högt
ärade kollega på skånebänken herr Bladh, nyss lämnade, var utan tvivel i och
för sig mycket intressant och lärorik. Jag är beredd att instämma i åtskilligt,
kanske rent av det allra mesta av vad min aktade vän anförde. Jag hoppas
emellertid, att det inte gör honom alltför nedstämd om jag tillägger, att det
enligt min åsikt skulle lia varit till större glädje för kammaren, om han i något
vidare omfattning velat hålla sig till det spörsmål, varom här är fråga,
nämligen övergångsbestämmelserna till lagen örn skatt vid källan och då närmast
föreskrifterna i moment 4 b). Herr Bladh berörde praktiskt taget allt
utom just detta. Han underkände min kritik icke genom en argumentering,
utan genom ett blankt påstående, att min kritik vore felaktig. Jag tror, herr
talman, att den bevisföringen inte kan anses så övertygande.

Jag skall tillåta mig ställa några frågor, och jag börjar med att fråga herr
Bladh eller någon annan utskottets talesman eller statsrådet och chefen för
finansdepartementet: Är det riktigt, att den lagtekniska utbyggnaden av paragrafen,
sådan den kommer till uttryck i propositionen, är värd en mycket hård

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

101

För slag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalsly relse

på landet, m. m. (Forts.)

kritik? Frågan kan måhända anses ha retorisk innebörd, eftersom utskottsmajoriteten
ju redan svarat på densamma genom att till väsentliga delar skriva
örn propositionen, och vad återstoden beträffar föreställer jag mig, att även
utskottsmajoriteten måhända är villig att medge, att exempelvis uttrycket
»vinstregleringar» kanske inte är särskilt välfunnet. Vidare: Är det riktigt,
att moment 4 b) i verkligheten innebär en retroaktiv lagstiftning, varigenom
företagen tvingas att söka räkna fram sina s. k. lagerreserver, baserade på
någon princip med utgångspunkt från den 31 december 1941? Är det vidare
riktigt, att det kan inträffa fall, där den företagare, som lojalt gjort avsättningar
för sin personal i form av pensionsstiftelse i stället för att dela ut, nu
kommer i en sämre ställning än den som icke gjort detta utan föredragit att
göra utdelning? Är det riktigt, att den som har begagnat den på förslag av
statsrådet och chefen för finansdepartementet införda rätten till fri avskrivning
likaledes kommer i en sämre ställning? Låt mig vidare fråga: Hur skall
lagerreserven uträknas? Vad menas med detta begrepp? Är det självkostnaden
som skall läggas till grund, så att man försöker räkna ut värdet per den 31
december 1941 och den 31 december 1942 etc., eller är det ateranskaffningskostnaden?
Hur skola ersättningsvaror tagas upp, och hur skola okuranta varor
värderas?

Jag har tillåtit mig framföra ett litet frågekomplex, och jag tror att det
kommer att vara till ganska stor nytta för den fortsatta debatten, örn densamma
från utskottets sida litet mer inriktas på dessa centrala och aktuella
problem.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag föranleddes begära ordet för
att göra samma reflexion som herr Wiberg nu något utvecklat, nämligen att
herr Bladh i sitt anförande, i stället för att upptaga till besvarande de frågor
herr Wiberg framställt, uppehöll sig vid allt utom punkt 4 b) i övergångsbestämmelserna,
vilken enligt vad jag kunde förstå av herr Wibergs anförande
var den enda punkt han upptagit till granskning. Herr Bladh byggde upp sin
argumentation på en av ingen bestridd sats, att icke avsedda skattevinster vid
övergången till det nya uppbördssystemet borde förhindras. Alla medge nödvändigheten
av att det inte skall få vidtagas några manipulationer i samband
nied övergången till källskatten, varigenom vinstresultat från andra
år skulle förflyttas till åren 1945 och 1946, vilka ju bli befriade från skatt.
Detta är uttalat i punkt 3) i övergångsbestämmelserna, som talar om vinstökning
under 1945 eller 1946 i förhållande till en normal inkomst under åren
1942—1944, beroende på åtgöranden från den skattskyldiges sida i syfte att
erhålla skattebefrielse. Herr Bladh utbredde sig vidlyftigt över dessa saker,
vilka äro helt och fullt godtagna även av näringsföretagen. Vidare innehåller
punkt 4 a) i övergångsbestämmelserna mycket viktiga föreskrifter som skola
försvåra eller omöjliggöra för de skattskyldiga att under åren 1945 och 1946
ta fram dolda reserver och därigenom öka sin vinst under dessa år. Herr Bladh
sysslade mycket även med den punkten, örn vilken i stort sett ävenledes enighet
råder, ehuru man måste bli något fundersam över vissa konsekvenser som kunna
följa av denna bestämmelse. Slutligen kommer jag till punkt 4 b), varom striden
står. Den innehåller en grundtanke, som också alla äro eniga om, vilken
innebär, att örn man under en följd av år vidtagit vissa åtgärder som påverkat
vinsten, skall man även vidtaga dem under åren 1945 och 1946. Följden av
detta kan emellertid bli, att vissa svåra oformligheter uppstå, och det är enbart
dessa som uppkallat åtminstone mitt intresse i denna sak och föranlett kri -

102

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om hmimunalst.yrelse
på landet, m. m. (Forts.)

tik mot punkt 4 b). Detsamma kan man med all säkerhet säga gälla reservationen
och herr Wibergs anförande. Till dessa oformligheter hör bland annat,
att man under åren 1945 och 1946 är nödsakad företa avskrivningar, även om
ett objekt skulle vara helt nedskrivet på fullt normal väg före dessa kritiska
år. Den förmenta vinst, som uppkommit genom att förutvarande avskrivningsobjekt
varit helt nedskrivna, skulle således hänföras till sådan vinst, för vilken
skatten icke finge efterskänkas.

Det har omvittnats flera gånger här i dag, och jag vill därvidlag instämma
mer herr Bladh och ta honom på orden — jag känner honom tillräckligt väl
för att veta, att det är hans allvar — att utskottets inställning i dessa frågor
ingalunda innebär en avoghet mot näringslivet, utan att utskottet verkligen
är besjälat av en önskan att på framkomliga vägar undanröja sådana bestämmelser,
som skulle kunna vara till verklig skada för näringsverksamheten. Men
det är nog ändå inte så helt med inställningen till näringslivet. Jag medger
gärna att det inte är någon medveten avsikt hos herr Bladh eller hans meningsfränder
i bevillningsutskottet att försvåra för näringlivet, men man kan nog
konstatera, att sinnet för företagsamhetens betingelser och behov inte är detsamma
hos herr Bladh som hos dem som fått pröva på vad det vill säga att
driva en verksamhet och vad det vill säga att blåsa liv i en företagsamhet,
stor eller liten, och sedan hålla den i gång med bemästrande av alla de ekonomiska
vedervärdigheter, som ligga på lur överallt. Det finns en skillnad
i synen på dessa saker, som på ett ganska illustrativt sätt kommer till uttryck
i uppfattningen örn avskrivningarnas rätta innebörd och deras plats i
en riktig af färsredovisning, och den kommer även till uttryck i själva vinstens
innebörd. Vinsten kan inte anses vara riktigt redovisad örn inte de avskrivningar,
som representera verkliga förluster, äro avdragna som omkostnader innan
den bokförda vinsten framkommer. På denna punkt råder det nog ofta
delade meningar mellan företagare å ena sidan och det allmännas organ å den
andra sidan om vad som är angeläget för att ett företag skall betecknas ekonomiskt
sunt. Normala avskrivningar kunna under inga förhållanden betecknas
som vinstreglerande dispositioner. Jag skiljer vid detta uttalande synnerligen
väl mellan normala avskrivningar och avskrivningar som gjorts i vinstreglerande
syfte. Märk väl, att dessa båda begrepp i såväl propositionen som
utskottets utlåtande äro sammanblandade och betraktade som ett. På sidan 75
i propositionen står angivet, vad som menas med vinstreglerande dispositioner.
Det är förvånande, att det kunnat formulerats en så reservationslös definition
i en departementshandling som här sker. Till vinstreglerande dispositioner räknas
nedskrivning å lager — oberoende av den affärsmässiga behövligheten med
hänsyn till alla förekommande risker för värdeminskning i detta sammanhang.
Dit räknas även avskrivningar på maskiner — oberoende av örn denna nedskrivning
exakt korresponderar med förslitningen eller värdeminskning på
grund av nykonstruktioner eller nya tillverkningsmetoder, allt saker som företagaren
måste ta hänsyn till och ge utrymme åt i den avskrivning, varmed
vinsten mäste minskas, för att redovisningen skall vara riktig. En normal avskrivning
kan aldrig vara en vinstreglerande disposition. Den är inte blott en
affärsmässig nödvändighet, utan en i lag föreskriven åtgärd för att inte ett
företags ekonomiska ställning skall förskönas genom att tillgångar upptas över
sitt verkliga värde. Detta är avskrivningarnas innebörd, och så ser företagaren
på dem. Skattemyndigheterna betrakta dem emellertid inte alltid på samma
sätt, och vid den ekonomiska lagstiftning bevillningsutskottet har att ta ställning_
till har inte heller alltid inställningen till dessa frågor varit helhjärtat
den jag här beskrivit.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

103

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse
på landet, m. m. (Forts.)

Det talas i utskottsutlåtandet om att de bestämmelser, som visats föra med
sig vissa oformliga konsekvenser, äro önskvärda och nödvändiga ur likställighetssynpunkt.
Jag är emellertid inte benägen att tillmäta detta argument den
betydelse och valör, som rättvisebegreppet i och för sig skulle ge vid handen.
Man kan inte undgå att lägga märke till att när utskottet talar örn rättvisesynpunkter
i sådana här ting är det för det första inte varje gång fråga örn en
objektiv rättvisa mellan de skattskyldiga, utan det blir ofta en sidoblick på de
fiskala intressena, gentemot vilka rättvisesynpunkterna i ganska stor utsträckning
få stå tillbaka. För det andra finner man att när det gäller förhållandet
mellan de skattskyldiga går ofta denna rättviseuppläggning efter regeln »örn
inte alla kan få det bra, skall ingen ha det bra». Man ser inte sällan, att örn en
del skattskyldiga i kraft av en författning skulle råka få en viss fördel i förhållande
till andra, anses en sådan orätt ha begåtts, att alla krafter mobiliseras
för att fråntaga dem som äro favoriserade möjligheten att kunna tillgodogöra
sig ifrågavarande fördel, även örn inte någon annan skulle ha lidit någon skada
därav. Det har funnits flera exempel på det. Det slags avundsmentalitet som
detta röjer är måhända psykologiskt förklarlig på många områden, men denna
mentalitet har inte samma betydelse inom företagarvärlden, vars hela verksamhet
karakteriseras av den ständiga växlingen mellan gynnsamma och ogynnsamma
händelser, där det onda får uppvägas av det goda och förlustriskerna
av vinstmöjligheterna. Jag tror jag vågar säga å företagarvärldens vägnar,
att detta på andra områden så gångbara avundsmotiv är ganska främmande för
den mentalitet, som karakteriserar företagaren, som är van att ta risker som ett
led i själva verksamheten. Han ser nog på rättvisebegreppet på ett annat sätt
i denna verksamhet än — helt naturligt för övrigt — en löntagare Som jämför
sig med andra löntagare och för vilken trygghetskravet är en mer dominerande
faktor i levnadsbetingelserna än riskbärande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bladh: Herr talman! När herr Henriksson talade om svårigheterna
efter förra världskriget, ber jag att få erinra om att de fallissemang, vilka
då voro rätt talrika, inte enbart berodde på försummade avskrivningar och
på statliga åtgärder, utan de berodde också på att vi vid den tiden inte, som
vi ha nu, hade en begränsning av utdelningen från företag. Yi böra lägga
märke till det, ty det spelade en icke oväsentlig roll, herr Henriksson. Vi
kanske också minnas, att staten då i rätt många fall fick träda emellan för
att stödja företagen.

Till herr Adolfsson vill jag säga, att utskottet önskar bli taget på ordet i
fråga örn vad han läste upp. Utskottet inser också de svårigheter, som kunna
följa med inbetalning av skatter, vilka äro restförda före den 1 januari 1947.
Vi äro inte blinda för det och vi räkna med att alla de åtgärder, som kunna
vidtagas för att minska svårigheterna för de skattskyldiga, verkligen bli vidtagna.

Vad herr Wibergs retoriska frågor beträffar vill jag påpeka, att man bör
svara så som den man svarar talar. Herr Wibergs sätt att tolka utskottets
förslag var inte särskilt övertygande på mig, helst som han slutade med att
yrka, att punkt 4 b) helt enkelt skall uteslutas. Är det då orimligt av mig
att påpeka, att om vi utesluta punkt 4 b), öppnas nya möjligheter för företagarna
att draga sig undan skatter, som man icke har avsett att de skola
kunna komma ifrån? Det retar tydligen vissa herrar, att utskottet satt stopp
för den möjligheten till skatteflykt, som ett strykande av punkt 4 b) kunde
medfört. Jag anser det vara svar på tal och ingenting annat. Riktigheten

104

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse
på landet, m. m. (Forts.)

av vad jag sagt kunna herrarna icke nied sakskäl bestrida. Herr Wibergs fråga
om vad som menas med lagerreserver tycker jag var tämligen onödig. Vi
veta ju alla, att företagarna med få undantag äro bokföringsskyldiga. De
skola föra sina böcker enligt av statsmakterna fastställda regler, vilka bland
annat innebära, att de avskrivningar, som äro motiverade, också kunna göras.
Därmed har herr Wiberg fått svar på frågan om vad som menas med lagerreserver.
Herr Wiberg tar sedan upp problemet, hur våra företagare överhuvud
taget skola kunna klara den uppskattning, som kommer på deras del.
Är detta så svårt, herr Wiberg, då varje företagare skall göra bokslut och
det i dessa bokslut skall göras värdering även av lagertillgångarna och vad
därmed i övrigt sammanhänger? Det är inte värre än att man får räkna örn
bokförda värdet av de lager man hade under åren 1941—1945 i då gällande priser
för vart och ett av åren. Att penningvärdet inte varit oförändrat ändrar
ingenting i den sak vi här tala om. Jag tycker sålunda herr Wibergs frågor
vörö tämligen onödiga. Jag ber vidare att få erinra herr Wiberg örn att
han liksom andra har möjlighet att stödja sig på de prejudikat vi ha från
skattedomstolarna, som säga, att vinstöverflyttning i viss utsträckning kan
få förekomma mellan huvudbolag och dotterbolag inom samma bransch. Detta
känner herr Wiberg väl till?

Till herr Olson i Göteborg, som gör gällande, att endast företagarna ha
sinne för ekonomi och näringsliv, skulle jag vilja ställa frågan: växer sinnet
för ekonomi och företagsamhet med inkomstens storlek, eller kan månne även
den som har en liten inkomst intressera sig för samhällsekonomi och försöka
bedöma dessa problem så gott han förmår? Jag skulle tro, att även den sidan
av saken kan behöva tas upp här. Jag tycker således det inte är rätta sättet
att lägga upp dessa problem, när man enbart vill måla svart på väggen för
att komma ifrån vad saken gäller. Jag kan inte finna, att utskottet här går
utöver de gränser, som riksdagen år 1945 själv uppdrog. På förslag av bevillningsutskottet,
och efter beslut av 1945 års riksdag kommer nu Kungl. Maj :t
med ett förslag, som bevillningsutskottet behandlat och i huvudsak förordat,
som nu ligger på kammarens bord. Jag ber att få yrka bifall till detta förslag.

Herr Henriksson, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag måste påpeka för herr Bladh, att vinstutdelningen inte är
det primära i detta sammanhang. Det primära när det gäller företagens stabilitet
är lagervärderingen och avskrivningarna. Det var på dessa punkter
man under förra världskriget gjorde stora och fatala misstag, när man icke
justerade lagrens värde med hänsyn till det försämrade penningvärdet och
företagen följaktligen inte kunde uthärda krisen utan voro som urblåsta ägg.
Nu lia till och med statsmakterna tagit lärdom av misstagen och försökt göra
klart för företagarna och även i lag föreskrivit, att lagren skola värderas till
det värde, de hade vid ingången av krisen. På så sätt hoppas man att företagen
skola kunna stå rycken i de fluktuationer, som kunna komma att följa.
Däri ligger även den uppfattningen, att man skall se till att göra sådana avskrivningar,
att företagen kunna förbli solventa. Jag vill alltså påpeka för
herr Bladh, att det är det som är det primära icke det sekundära, som är
vinstutdelningen, som man får fram sedan man gjort den eller den lagervärderingen.
Jag får av det sista anförandet av herr Bladh samma intryck som
av hans tidigare anförande. När argumenteringen är så svag att man icke
kan hålla sig på det sakliga planet utan måste komma med mer eller mindre

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

105

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om Icommunalsty relse

på landet, m. m. (Forts.)

underliga invektiv, som herr Bladh tillät sig i sitt sista anförande, måste jag
säga, att det är ett ytterligare bevis för svagheten i majoritetens ståndpunkt.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag ifrågasätter icke herr Bladhs
intresse för näringslivet. Han har tidigare ådagalagt detta, och jag tror, att
han menar sig tjäna detta intresse även med den argumentering för bevillningsutskottets
ståndpunktstagande, som han här framfört. Jag betvivlar alltså
icke bans motiv i detta hänseende, men samtidigt som jag gör detta konstaterande,
måste jag säga, att jag kan icke frigöra mig från det intrycket att
herr Bladh går förbi kärnpunkten i det problem, vi här diskutera. I sitt föregående
anförande, antydde herr Bladh — och jag tror icke jag missuppfattade
honom härvidlag — att ett borttagande av denna omstridda bestämmelse idb)
skulle innebära ett gynnande, som han sade, av dem som undandraga sig skatt.
Men herr Bladh, det är ju något helt annat, reservanterna syfta till, då de
förorda ett borttagande av 4 b). Reservanterna klargöra — jag kan icke finna,
att man kan göra det på ett mera åskådligt sätt än som skett i reservationen
— sin inställning, då de skriva: »Särskilt betänklig framstår skatteskärpningen
i sådana fall, då den grundas därpå, att den .skattskyldige lojalt följt
myndigheters och organisationers anvisningar att iakttaga moderation vid beräkningarna
av avskrivningarna och av denna anledning underlåtit att öka sina
reserver i varulager och inventarier.» Detta är ju det rakt motsatta förhållandet
mot vad herr Bladh vill göra gällande. Jag vill framhålla ett ytterligare
påpekande av reservanterna. De säga: »Särskilt betänklig framstår skatteskärpningen
då ett bolag, som jämlikt förordningen den 22 mars 1946 (nr 78)
under beskattningsåren 1945 och 1946 icke lagligen har rätt att minska sin
skattepliktiga inkomst genom avsättningar till pensionsstiftelser, drabbas. av
straffbeskattning av den anledningen, att bolaget trots detta förbud icke minskat
inkomsten med dylika avsättningar.» Detta är ju också någon annat än det
herr Bladh antydde.

Till slut hara en avslutande anmärkning. Herr Bladh talade om industrivinsterna
och det sätt på vilket företagsamheten nu går till väga och det sätt på
vilket man handlade efter förra kriget. Jag undrar om icke herr Bladh därvidlag
gör sig skyldig till en liten felbedömning. Han menar, att en av anledningarna
till att den svenska företagsamheten nu står bättre konsoliderad än den
gjorde förra gången är att finna i den av riksdagen införda utdelningsbegränsningen
vid bolagsvinsterna. Jag tror inte att utdelningsbegiänsningen har
någon större betydelse i detta sammanhang. Bestämmelserna därom motiverades.
såvitt jag kan erinra mig, inte med något hänsynstagande till angelägenheten
av att befrämja företagens konsolidering, utan vinstbegränsningen
motiverades här i kammaren, i varje fall från statsrådsbänken, väsentligen
med penningpolitiska överväganden. Man ville inte i det knapphetsläge, som
var för handen, pumpa ut ytterligare pengar i marknaden och därmed öka
köpkraften.

Vad beträffar förhållandena efter förra världskriget och de krascher, som
då inträffade, var ju orsaken till icke ringa del att söka i den krigskonjunkturskattelagstiftning,
som vi hade den gången, en kiigskonjunkturskattelagstiftning
som tyvärr i betydande utsträckning träffade fiktiva vinster i stället för
reella vinster. När vi nu vid början av det sisla kriget skulle konstruera en ny
krigskonjunkturskattelagstiftning, voro ju därför alla här i riksdagen, även
om vi hade skiftande uppfattningar i andra avseenden, överens därom, att

106

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om kommunalstyrelse
på landet, m. m. (Forts.)

denna nya lagstiftning i varje fall skulle skilja sig från den föregående så
till vida, att den icke skulle träffa fiktiva vinster. Särskilt finansministern
underströk den gången — jag minns det rätt väl •— den omständigheten.

Jag har velat säga detta sista såsom en kommentar till vad herr Bladh anfört
rörande förhållandena efter förra kriget.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Herr Bladh tog i sitt sista anförande
fasta på herr Wibergs yrkande om att punkt 4 b) skulle strykas och menade,
att herr Wiberg härigenom visat ohålibarheten i hela hans argumentering,
ty genom att stryka punkt 4 b) skulle vi öppna nya möjligheter för de skattskyldiga
att dra sig undan skatter. Men herr Bladh förbiser helt och hållet,
att i punkt 3 finnas nödiga föreskrifter avsedda att förekomma detta. Punkt
3 handlar ju örn undantag från ''skattebefrielseregeln när åtgöranden av den
skattskyldige skett i syfte att erhålla skattebefrielse, och detta borde ju räcka.
Borttagandet av denna punkt har inte satts i fråga. Herr Bladhs yttrande
hade varit riktigt, örn det hade gällt att stryka punkt 3, men det är det ju inte
fråga örn.

Sedan vill jag endast säga, att argumenteringen i herr Bladhs anförande,
som i och för sig inte var alltför stark, knappast blev starkare genom att
herr Bladh lade i min mun och bemötte ett uttalande, Som jag inte har gjort.
Jag har inte talat örn vilka som ha sinne för ekonomi eller icke, utan jag har
endast utvecklat begreppet avskrivningar och i detta sammanhang sagt, att
det är rätt naturligt, att de, som driva företag, ha mer sinne, inte för ekonomi,
men för företagsamhetens betingelser och behov än den som ej sysslat med denna
verksamhet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av
herrar Elon Andersson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wiberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

,Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Elon Andersson m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Wiberg, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 126 ja och
51 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni

Onsdagen den 26 juni 1940 em.

Nr 28.

107

1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, in. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet; och

första lagutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni
1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande och memorial:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse; och
nr 8, angående ersättning till dess tjänstemän;

statsutskottets utlåtanden:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättningar för viss från ockuperat land härrörande egendom
;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar örn anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, och till omskolning av i militärtjänst skadade;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost under avlönings staten för kommerskollegium;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1946/47;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 239, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt verksamhet
för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 241, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående aktieteckning i
Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av de tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner ;

nr 244, i anledning: av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap m. m.;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till fornminnesinventering;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 247, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en medicinsk
undervisningsanstalt i Göteborg;

108

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

nr 248, i anledning av väckta motioner angående upprättande av en högskola
respektive ett universitet i Norrland;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret 1946/
47 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1946/47 till
avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; och

nr 252, angående vissa med redovisningen å kapitalbudgeten sammanhängande
frågor;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften;

nr 50, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1946/47, m. m.,
jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 51, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

första lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn användande av statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter;

första särskilda utskottets memorial nr 3, angående ersättning till kanslipersonalen
hos första särskilda utskottet m. fl.; samt

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

§ 13.

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa,_ att å morgondagens föredragningslista utrikesutskottets utlåtande nr
5, bevillningsutskottets betänkande nr 48 och bankoutskottets utlåtanden nr
63—66 måtte i nu nämnd ordning uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden samt övriga ärenden i den ordning de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§14.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 365, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1946/47 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1946/47 till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete m. m.;

nr 405, i anledning av väckt motion örn anslag för budgetåret 1946/47 till
vissa arbeten å frittdslägret vid Skönstavik;

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 28.

109

nr 406, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m.;

nr 407, i anledning av väckt motion om obligatorisk läkarundersökning av
navigationsskolornas elever;

nr 408, angående anslag för budgetåret 1946/47 till rundradiosändare för
kortvåg i Hörby jämte i ämnet väckta motioner;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens bosättningslånefond jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 427, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till värmeledningsanläggning m. m. vid rannsakningshäktet
i Halmstad;

från första lagutskottet:

nr 376, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) örn återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom m. m.; och

nr 377, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 21 § 2 och 3 mom. förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående provisorisk förbättring
av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott; och
nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering;

från jordbruksutskottet:

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;

nr 399, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund; och

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket; samt

från första särskilda utskottet:

nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
folkpensionering m. m.; och

nr 431, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten.

Vidare anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 394, i anledning av dels Kungl. Majis proposition angående anslag för
budgetåret 1946/47 till vissa ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m., dels ock Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående änd -

Ilo

Nr 28.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

råd lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.; och

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning av
vissa ^ersättningar enligt lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord
å fartyg tjänstgörande personer.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.34 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462769