1946. Andra kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1946:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 27.

Torsdagen den 20 juni.

Kl. 11 fm.

§ I Anställdes,

jämlikt § 65 riksdagsordningen, omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr 44 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må i anledning
av de likalydande motionerna I: 176 och II: 361 till Bidrag till svenska fiskarenas
studieförbund å riksstaten för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 15 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren förklarat sig icke
till någon del kunna bifalla motionärernas hemställan örn anslag för ifrågavarande
ändamål för nästa budgetår.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 101 Ja och 75 Nej, varjämte 101 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd hade

utfallit med...................................... 76 Ja och 38 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .. 101 Ja och 75 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 177 Ja och 113 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överens stämmelse

med Ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollet för den 14 innevarande juni.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 212—232 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 72 och 73.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 74, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om lönegradsplacering av kronojägare och biträdande
kronojägare.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 27.

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse, träffad mellan kamrarnas
talmän, ifrågavarande gemensamma omröstning komme att äga rum
vid plenum onsdagen den 26 innevarande juni.

§ 5.

Föredrogs, men bordlädes åter andra särskilda utskottets utlåtande nr 1.

§ 6.

Föredrogs den av herr Janson i Frändesta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående
vissa spörsmål i samband med ransoneringen av fodersäd och kli.

Denna anhållan bifölls.

§ 7.

Förslag till Föredrogs första särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels
lag om folk- Kungl. Maj rts proposition med förslag till lag örn folkpensionering m. m., dels
Pen-"°n^nn''J j ämnet väckta motioner.

I en den 5 april 1946 dagtecknad proposition, nr 220, vilken hänvisats till
särskilt utskott, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn folkpensionering,

dels ock, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid propositionen fogade förslag
till lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering samt lag
örn frivillig statlig pensionsförsäkring.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
i Kungl. Maj :ts förslag böra vidtagas — måtte antaga av utskottet framlagda
förslag till

1) lag örn folkpensionering;

2) lag angående införande av nya lagen om folkpensionering;

3) lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring;

B. att riksdagen måtte i anledning av vad anförts i motionerna I: 313, 318,
319, 322 och 325 samt 11:487, 491, 492 och 496 i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta i enlighet med vad utskottet i frågan anfort
verkställa skyndsam utredning rörande grunderna för kommunernas bidrag till
pensionskostnaderna:

C. att de i anledning av Kungl. Maj :ts förslag väckta motionerna 1:313,
319 och 325 samt 11:492 och 496, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet ovan under A och B hemställt, icke måtte föranleda till någon
nk^dä/^SQS ät^ärd *

D. att motionerna I: 312, 320, 321, 323 och 324 samt II: 476, 486, 488, 489,
490, 493, 494 och 495 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Löfvander, Näsgård, Pettersson i Dahl och Johansson i Mysinge,
vilka hemställt örn vissa ändringar beträffande 5 §, 15 § 2 och 3 mom.
samt 34 § lagen örn folkpensionering ävensom 5 § lagen angående införande
av nya lagen, örn folkpensionering;

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)

2) av herrar Skoglund i Doverstorp, Hagberg i Malmö, Ivar Anderson, Velander
och Nordenson, beträffande utskottets uttalande angående bostadstillläggen
m. m.;

3) av herrar Holmbäck och Ohlin, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. ---

B. ---

C. att riksdagen med bifall till motionerna I: 321 och II: 488 måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att en undersökning utan dröjsmål sker
rörande det lämpligaste sättet att bereda pensionstagarna säkerhet för bibehållandet
av det realvärde pensionen har i juni 1946;

D. att de i anledning---åtgärd;

E. att motionerna 1:312, 320, 323 och 324 samt 11:476, 486, 489, 490,
493, 494 och 495 — — -— åtgärd.

4) av herr Mannerskantz beträffande 14 § lagen örn folkpensionering; samt

5) av herr Löfvander, utan angivet yrkande.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Skoglund i Doverstorp, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av första särskilda utskottets utlåtande nr 1 föreslås,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A) pa det
sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, de med 1)
och 2) betecknade, i den mån så erfordras, paragraf vis med promulgationsbestämmelse,
ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla lagförslagen blivit
genomgångna utskottets hemställan i punkten A) föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres, samt

att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer utskottet må äga vidtaga
de ändringar, sorn kunna påkallas av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om folkpensionering.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 1 §; och lämnade därvid herr talmannen på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! När riksdagens andra kammare nu går att överlägga i detta ärende,
har jag, då behandlingen av detsamma kunnat ske under ett förmiddagsplenum,
ansett mig böra ledsaga dels propositionen och dels utskottsutlåtandet med
några ord.

När socialvårdskommittén på sin tid tog upp detta ärende och gjorde sina
utredningar, fanns det säkerligen en ganska allmän förhoppning, att man skulle
kunna sänka pensionsåldern åtminstone från 67 till 65 år. Socialvårdskommitténs
förslag innebär icke någon sådan sänkning, i propositionen har man icke
vågat föreslå någon sådan, och utskottet har ju enhälligt följt Kungl. Maj :ts och
socialvårdskommitténs förslag på denna punkt. Det finns andra länder där pensionsåldern
är lägre. Den mig veterligt lägsta finns på Nya Zeeland och i Danmark,
där pensionsåldern inträder redan vid 60 år. I Danmark finns det en

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
vad^ man kan kalla trappstegsålderspension, så att den som begär pension vid
00 års ålder får en något lägre sådan än den som uppskjuter uttagandet av sin
pension. Det kan då synas egendomligt., att vi icke ansett oss kunna förorda en
sänkning av den ganska höga pensionsålder, som från begynnelsen bestämdes
här i landet.

Om Nya Zeeland vill jag icke yttra mig. Jag känner förhållandena där för litet.
Men beträffande Danmark vill jag säga, att där har med all säkerhet huvudmotivet
för 60-årsåldern såsom pensionsålder varit, att man velat föra bort
de äldre från arbetsmarknaden för att få dem ersatta med yngre personer.
Danmark hade nämligen under så gott som hela mellankrigsperioden en högst
betydande arbetslöshet. Den omfattade praktiskt taget aldrig mindre än 40 000
å 50 000 personer, och den var ofta uppe i 70 000 ä 80 000 personer. Skulle
vi lia haft en motsvarande arbetslöshet permanent i vårt land under mellankrigsperioden,
så skulle det betytt en arbetslöshet omfattande mellan 80 000
och 150 000 personer. Det var därför helt naturligt, att danskarna gärna ville,
att den åldriga arbetskraften skulle försvinna och icke längre konkurrera örn
arbetstillfällena, och därför ansåg man sig kunna pensionera den. Danskarna
förde en annan arbetslöshetspolitik, än vi gjorde. De litade praktiskt taget uteslutande
till understödet från arbetslöshetskassorna, under det att vi från början
av 1930-talet sökte iscensätta en aktiv och positiv sysselsättningspolitik.

_ Jag har velat lämna denna som jag tror riktiga förklaring till den låga pensionsålder
som man infört i Danmark. Detta resonemang är emellertid icke tilllämpligt
på vårt land. Jag vill dock understryka, att vi ha en del reformförslag
liggande pa kammarens bord, som faktiskt äro ägnade att mjuka upp bestämmelserna
örn den högre pensionsåldern. Det är förslag örn dels invaliditetspension,
dels hustrutillägg från 60 och dels änkepensioner från 55 års ålder.
Det betyder jämfört med gällande lagstiftning på detta område en högst betydande
uppmjukning av 67-årsregeln för ålderspensionerna.

Den andra fråga som jag nu skulle vilja yttra några ord örn är frågan, huruvida
de pensionsbelopp som här föreslås kunna anses vara tillräckliga. Jämfört
med de nu gällande_ pensionsbeloppen äro de föreslagna högst avsevärt
förhöjda. För min del är jag benägen att tro, att pensionsbeloppen när det galler
den rena landsbygden väl tillgodose rimliga önskemål. Örn jag jämför pensionsbeloppen
med den vanliga inkomsten för de arbetande människorna på
landsbygden före världskriget, så finner jag, att det där fanns ett mycket
stort antal människor, som icke kommo upp till en penninginkomst på 1 000
kronor för ensamstående och 1 600 kronor, örn det gällde en familj. Jag anser
visserligen inte taxeringslängderna vara några sanningsvittnen då’ det gäller
inkomsterna här i landet. Men även örn de sia fel och slå fel högst betydligt, så
är det med ali säkerhet dock sa, att dessa pensionsbelopp mer än väl motsvara
vad mångå tiotusental personer på den svenska landsbygden kunnat beräkna
att få i kontanter örn året för sitt arbete. Emellertid är det klart att även
om dessa pensionsbelopp skulle vara tillräckliga på landsbygden, så finns det
massor av tätorter där pensionsbeloppen icke alls skulle räcka till ens en nödf°™
försörjning. Jag skall här icke alls gå in på frågan om fattigvårdens
tornallande till iolkpensionärerna. Jag vill bara konstatera, att enligt min mening
har social vårdskommittén i princip — jag vill inte yttra mig örn beloppen,
ty dem kan man alltid tvista örn — på ett mycket lyckligt sätt löst frågan
örn varierande pensionsbelopp.

Jag vet icke, hur många av kammarens ärade ledamöter som studerat Bevendgeplanen.
I Beveridgeplanen liksom i det engelska förslag till folkpension
som nu föreligger ar det ingen differentiering av pensionerna. Beveridge konstaterade
emellertid, att när han beräknade sitt förslag örn 24 shilling i veckan

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 27.

Förslag till lag örn folkpensionering rn. m. (Forts.)
för en ensamstående och 40 shilling för äkta makar, så hade lian icke tagit
hänsyn till exempelvis de hyror man får betala i London. Den anordning
som socialvårdskommittén här föreslagit och som kanske inte riktigt av alla
men i det närmaste av alla har accepterats, synes mig vara en synnerligen god
principiell lösning av frågan, efter vilka grunder man skall differentiera pensionerna.

Emellertid visade remissyttrandena, att trots att man t. ex. i högsta bostadskostnadsgruppen
tog ett bostadstillägg på 600 respektive 800 kronor, skulle
åtskilliga folkpensdonärer — vi beräknade icke mindre än 6 000 här i staden
— komma att nödgas anlita fattigvården. Jag betraktar det verkligen inte
bara som ett skönhetsfel i förslaget utan som en mycket allvarlig sak, att man
fortfarande skall ha folkpensionärer som skola vara beroende av den individuella
fattigvårdsprövningen för att de skola kunna få de inkomster som de behöva för
att kunna leva. För att råda bot härpå har i propositionen föreslagits, att man
skulle kunna komplettera de med statsbidrag utgående bostadstilläggen med
ett kommunalt bostadstillskott.

Det är min livliga förhoppning, att kommunerna överallt i vårt land skola
beakta den rättighet som de fått att själva kunna besluta sådana tillskott och
i viss grad om de så vilja individualisera själva grunderna för de bostadstillskott,
som de själva skola helt och hållet bekosta. Jag hoppas som sagit, att
kommunerna skola noga beakta denna möjlighet och begagna sig av den, så att
de nu efter de beslut som jag vet att kamrarna komma att fatta i dag icke längre
skola behöva hänvisa några folkpensionärer till den tunga vägen till fattigvården.

Ett annat spörsmål som jag här velat något litet belysa är frågan, huruvida
man borde ha en inkomstprövning i fråga örn pensionärerna eller inte.
Socialvårdskommittén har lagt fram ett alternativ lil, som innebär att i fråga
örn ålderspensioner inkomstprövningen skall försvinna. Däremot skall denna
prövning bibehållas när det gäller bostadstilläggen, hustrutilläggen o. s. v. När
jag fick se socialvårdskommitténs olika alternativ, ville jag att, om det fanns
någon möjlighet därtill, man skulle gå på alternativ III. Jag ansåg, att det
hade så många fördelar ur praktiska och principiella synpunkter, att det var
vida att föredraga framför något av de övriga alternativen. Men, mina ärade
kammarledamöter, det var inte så enkelt för mig. Det finns en socialreformatorisk
önskelista, som omfattar en hel serie av reformförslag. Genomföras dessa
förslag — vilket jag hoppas i stort sett — komma statsutgifterna att ökas
under de närmaste åren med respektive 350, 750, 850 och 1 050 miljoner kronor
och efter ytterligare en tid med minst 1 200 miljoner kronor. När skillnaden
mellan alternativ II och alternativ III enligt socialvårdskommitténs beräkningar
skulle utgöra 60 miljoner kronor ansåg jag mig böra undersöka, huruvida
man skulle kunna komma fram enligt alternativ II :s linje med vissa justeringar.
60 miljoner kronor i en ansträngd finansiell situation kunde betyda, att
jag icke behövde uppskjuta en eller annan av de på andra områden planerade
sociala reformerna, och därför vägde vi mycket noga- trots min principiellt
sympatiska inställning till alternativ III de olika förslagen sinsemellan. Jag
tror, att det var mycket berättigat att göra en sådan undersökning. Det visade
sig emellertid, att örn man, vilket jag betraktade som oundgängligt, höjde den
avdragsfria inkomstgräns som socialvårdskommittén föreslagit med 200 resp.
300 kronor, så skulle, örn vår räknemästare hade rätt, kostnaderna ökas så
högst betydligt, att det icke bleve någon skillnad på 60 miljoner kronor. Det
bley kanske en skillnad på 20 miljoner kronor. Dessa 20 miljoner ansåg socialvårdskommittén,
att man skall helt enkelt kulina få igen genom skatter, och
följaktligen skulle nästan hela kostnadsskillnaden för statens del mellan alter -

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
nativ II och alternativ III försvinna. I själva verket är en höjning1 av inkomstgränsen
med bara 200 eller 300 kronor utöver socialvårdskommitténs alternativ
II också alldeles för snålt tilltagen. Detta gjorde, att jag, sedan dessa
undersökningar genomförts, kunde med gott samvete säga mig, att en rejäl
folkpensionsreform icke kunde genomföras, ja, att någonting kunde sparas för
att användas till andra sociala reformer. Då var jag färdig att utan reservation
ansluta mig till alternativ III.

Jag vet, att det finns många människor — och det är för övrigt väl begripligt
— som säga, att det är orimligt, att en fattig lantarbetare och en rik godsägare
skola få samma pension, när de uppnå 67 års ålder. Ja, naturligtvis är
det i och för sig en orimlighet. Men när man slopar inkomstprövningen, så
gör man det inte därför att några tusen stora inkomsttagare eller rentierer, skola
få pension, utan man gör det därför att det finns åtskilliga tiotusental människor
som vid 67 års ålder kunna fortsätta med sitt arbete och som kunna på detta
arbete tjäna låt mig säga 1 000 kronor eller 1 500 kronor, ja t. o. m. högre
belopp örn året. Det är deras arbetsvilja som i fortsättningen skall utnyttjas.
De skola inte känna sig i något avseende bestraffade, därför att de fortsätta
att arbeta och förtjäna alla de pengar, som deras arbetsförmåga kan ge dem.

Detta var alltså den verkliga anledningen. Men skulle man realisera detta
önskemål och samtidigt bibehålla en inkomstprövning, skulle detta dels ha
lett till onödiga administrativa besvärligheter, och dels skulle det ur statens
kostnadssynpunkt praktiskt taget inte ha haft någon betydelse alls. Då
var det rejälare att slopa all inkomstprövning. Och det var inte bara arbetsinkomsten
jag tänkte på. Jag tänkte också på sådana fall — det finns
åtskilliga tiotusental arbetare som ha det ställt på det sättet — där man
med slit och släp sparat ihop till ett eget hem och kanske efter trettio, fyrtio
års arbete lyckats göra detta hem skuldfritt. Det var inte någon tilltalande
tanke, att det förhållandet, att man eventuellt skattade för en kapitalinkomst
på det egna hemmet, skulle kunna inverka på pensionens storlek.
Det fanns många sådana skäl, som gjorde att det var riktigt att stanna för
den ståndpunkt som skedde.

Emellertid bär ju inkomstprövningen bibehållits för invaliderna, och det
finns i denna kammare motionärer, som lia förklarat att de vilja slopa även
denna inkomstprövning.

Det skulle, herr talman, vara ganska intressant att utförligt diskutera denna
sak. Hur skall först och främst invaliditeten fastställas? Ty det är ju
även kommunisternas mening, att man inte utan vidare skall få invalidpension
efter 16 års ålder, utan att man ändå på något sätt måste bevisa, att
man är invalid. Jag tillät mig under diskussionen i första kammaren säga,
att ingen är så sjuk, att han inte kan få ett friskbetyg, och ingen så frisk
att han inte kan få ett sjukbetyg, örn man bara vänder sig till rätt läkare.

Jag måste säga mig, att orri vi bara skulle gå efter läkarintygen, när det gäller
att bestämma, huruvida en person är invalid eller inte, skulle vi råka ut
för många överraskningar. Jag är övertygad örn att jag skulle hitta personer
med icke inkomstprövade invalidpensioner, vilka hade inkomster på,
låt mig säga 4, 5, 6 tusen kronor. Men i folkpensionslagens mening är själva
det faktum, att jag på arbete kan förtjäna en hygglig inkomst kanske lika
bra som många, på vilkas fysik det inte finns något som helst fel, kriteriet på
att jag icke är invalid — det gör detsamma vad läkaren säger.

Örn inte kommunisterna äro villiga att svära på vartenda läkarintyg här i
landet, ha de sålunda att besvara den frågan: hur vilja de att man utan
inkomstprövning skall kunna fastställa, om en person är invalid eller inte?
Det skulle vara mycket intressant att veta, örn de ha något praktiskt reali -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.) ^
serbart uppslag på den punkten. Jag har i varje fall inte kunnat finna något,
utan jag betraktar inkomstprövningen såsom den enda verkligt effektiva
vägen, när det gäller att pröva huruvida en person är invalid eller inte.

Men även med den inkomstprövning, som vi nu få, äro inte invaliderna så
illa ställda. På landsbygden kan en ungkarl lia en egen inkomst på 1 900 kronor
och ändå få, låt vara en mycket liten men dock en faktisk pension, nämligen
på 250 kronor. Han kan alltså komma upp i en inkomst på 2 150 kronor. År
vederbörande gift, kan han komma upp i en inkomst, pensionen inberäknad,
på 3 067 kronor. Om jag tar den högsta bostadskostnadsgruppen, kan en ungkarl,
utan att all inkomstprövad invalidpension försvinner, komma upp i en
sammanlagd inkomst på 3 350 kronor, och en gift person kan komma upp i

4 670 kronor. o o

Jag måste för min del säga, att det blir alltså inte sa dänga resultat för
invalidernas vidkommande, även örn man behåller en viss inkomstprövning.

Men, mina damer och herrar, det står ju även strid örn huruvida man skall
ha pensionsavgifter eller inte. Jag har för min del förordat, att det nuvarande
systemet med pensionsavgifter skall bibehållas men att man skulle försöka
sörja för — jag medger gärna att det inte är fullständigt genomfört — att de
stora inkomsttagarna få före 67 års ålder betala det som behövs^ för en försäkringsteknisk
täckning av de pensionsförmåner de kunna erhålla. Därför
ha maximibeloppen föreslagits till 100 kronor för ensamstående och till 200
kronor för äkta makar, under förutsättning att inkomsterna uppgå till 10 000
resp. 20 000 kronor; maximibeloppet utgör alltså hela vägen 1 procent av inkomsten.
Dessa avgifter anses komma att inbringa 85 milj. kronor örn året,
och örn man avstår från dem, måste man söka skaffa pengarna på annat håll.

Om jag nu skulle säga några ord örn kostnaderna, vill jag fästa, uppmärksamheten
på att ålderspensionerna beräknas komma att kosta 567 milj. kronor,
invalidpensionema 200 milj. kronor och änkepensionerna 14 milj. kronor. Det
blir en sammanlagd utgift på 781 milj. kronor. Vi ha då minskat de av socialvårdskommittén
beräknade kostnaderna med 50 liliij, kronor, och jag hoppas
att detta kommer att hålla i verkligheten. Jag har litet erfarenheter från den
gamla pensionskommittén, som räknade fel på ungefär 10 procent, och jag
kan inte hjälpa att jag tror att socialyårdskommitténs matematici lia räknat
fel på ungefär samma belopp, och då skulle det liela gå ihop. Får. jag säga
min personliga mening, tror jag att även propositionens siffra ligger i överkant
och ingalunda i underkant; hur därmed är kommer ju en snar framtid att
visa.

När det gäller finansieringen av dessa utgifter har man räknat med att i
pensionsavgifter inflyta 85 milj. kronor, i kommunbidrag 67 milj. kronor oell
i räntor på folkpensioneringsfonden 29 milj. kronor. Det gör sammanlagt 181
milj. kronor. Resterande 600 liliij, kronor får staten satsa, vilket innebär, att
de beslut, som vi väl nu fatta, komma att medföra en kostnadsökning enbart
för staten på omkring 400 milj. kronor örn året.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att säga ytterligare några ord
örn kommunisternas motion. Örn nian skulle följa den kommunistiska motionen,
skulle det innebära, att man avstode från pensionsavgifter på 85 milj. kronor,
att man genom sänkningen av åldersgränsen skulle öka utgifterna nied 80
milj. kronor, att man genom ändring av bostadstilläggen för ålderspensionerna
skulle öka utgifterna med 35 milj. kronor oell att man genom slopande av
inkomstprövningen för invalidpensionerna skulle öka utgifterna med 36 milj.
kronor. Såsom jag nyss nämnde, komma de beslut, som antagligen fattas här,
att innebära en kostnadsö/cwwr/ ensamt för statens del på 400 milj. kronor.
Skulle vi följa kommunisterna, som vilja att det inte heller skall vara några

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
kommunbidrag utan att staten skall betala alltsammans, skulle vi i stället
öka statens utgifter med minimum 700 milj. kronor. Vi skulle alltså på ett
bräde ytterligare öka utgifterna för staten med åtminstone 300 milj. kronor.

Önskemål kunna ju vara roliga, men jag anser det vara kommunisternas skyldighet
att tala om, vilka nu planerade sociala reformer, som skulle kunna
uppskjutas. Så mycket ekonomiskt vett måste ju även kommunisterna lia, att
de förstå att man inte kan föreslå en ökning av utgifterna på ett enda bräde
med 300 milj. kronor första året — utgifterna komma att öka undan för undan,
eftersom antalet pensionärer kommer att i hög grad växa under de följande
åren — utan att svara på frågan: vad är det vi skola avstå från för att kunna
hålla den kostnadsram inom vilken man måste hålla sig. Denna kan mycket
väl vara fel på 100 miljoner, både i negativ och i positiv riktning — alltihop
är ju ^antaganden — men både regeringen och riksdagen måste ju ha någonting
att ga efter. Man kan inte bara fatta beslut ut i det blå och säga, att pengarna
är något, som Vår Herre får skaffa.

Detta är några randanmärkningar, som jag velat göra till det här hellandlade
ärendet, men jag skall också tillåta mig att därtill foga några allmänna
reflexioner.

Betydelsen för vårt folk av folkpensionsreformen tror jag att man lättast
kan klargöra genom att nämna några siffror. Vi ha för närvarande — siff™
avser 1945, och det kan hända att den är litet större för 1946 — närmare
668 000 pensionärer. Av dessa lia ungefär 461 000 tilläggspension — större
och mindre, för all del. Enbart grund- eller avgiftspension uppbära icke
mindre än 20 < 000 personer. Samtliga dessa 207 000 personer bil nu berättigade
till den fulla ålderspensionen — naturligtvis inte till bostadstillägg, i varje
fall inte utan vidare. De pensionärer med tilläggspension, som ha avkortade
tolkpensioner, fa nu alla oavkortade ålderspensioner. 668 000 personer äro i
alla fall ett mycket respektabelt antal, och jag vågar för min del säga, att
genom storleken av de förpliktelser, som staten dels ikläder sig själv, dels
ikläder andra, är detta en av de största reformer, som överhuvud taget har genomförts
i vårt land.

Jag återkommer till frågan, örn pensionsbeloppen äro tillräckliga. Jag har
tidigare sagt att det ju aldrig kan vara fråga om något definitivt i detta avseende,
men jag vill hänvisa till vissa fakta utanför vårt lands gränser. Den
engelska labourregeringen har presenterat ett förslag om folkpensioner vid
60 resp. 65 års ålder, enligt vilket ensamstående skulle få 26 shillings i veckan
och äkta makar 42 shillings, alitsa 2 shillings mer än enligt Beveridgeplanen.
Dessa pensionsbelopp äro något högre än de svenska, örn man jämför med de
lägsta bostadskostnadsgrupperna. Men beträffande de högre bostadskostnadsgrupperna
är det förslag som nu ligger på riksdagens bord väsentligt förmånligare
för folkpensionärerna än det förslag, som är under behandling i det
engelska parlamentet.

Också i Nya Zeeland är pensionsåldern mycket låg, 60 år, och pensionen är
84y2 pund örn året. Där förekommer dock en inkomstprövning, som vi avstå
ifrån då det gäller själva ålderspensionen, och jag skall därför inte ingå på
några närmare jämförelser. Det är klart att nämnda belopp är mer än som utgår
till de lägre bostadskostnadsgrupperna i vart land. För att kunna göra verkliga
jämförelser måste man emellertid också känna till levnadskostnaderna i de
olika länderna, och det göra vi tyvärr inte. Vi ha inte tillgång på material för
att kunna bedöma den saken, och därför är det mycket svårt att kunna säga
hur det förhåller sig med pensionernas realvärde i olika länder. Pundet i Nya
Zeeland star nu endast i 13 kronor 75 öre, så beloppet blir inte så förfärligt
stort. Och alltjämt gäller det att i de högsta bostadskostnadsgrupperna äro de

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
pensioner, som föreslås i Sverige och vi nu skola besluta om, de högsta som
finnas. De äro högre än Nya Zeelands, högre än Englands — där man visserligen
inte ännu fattat beslut, men det kommer att ske — och högre än de danska
pensionerna. Detta utgör åtminstone för mig ett indicium på att pensionerna
enligt det förslag som här föreligger ge människorna tillräckligt för en låt
vara alldeles icke lyxbetonad men något så när dräglig försörjning, och det är
ju det vi ha strävat efter.

Jag måste innan jag slutar beröra ytterligare ett par saker, därvid först och
främst den av folkpartiet och kommunisterna omhuldade tanken på indexreglerade
pensioner. Mina damer och herrar! Konjunkturerna äro ytterst växlingsrika,
inte bara i verkligheten utan också i människornas inbillning. Jag skulle
tro att nästan alla svenska — för låt mig säga åtta månader sedan — väntat
sig, att det efter krigets slut, när man fått förbindelserna mellan olika länder
något så när i ordning, när man sluppit minfaian ute på haven och därför
kunde släppa krigsriskförsäkringen, etc., skulle inträda ett om inte så stort så
dock faktiskt prisfall. Detta var i viss mån situationen medan vi ännu skrevo
denna proposition och naturligtvis i ännu högre grad när socialvårdskominittén
framlade sitt förslag. Jag vågar tro att de allra flesta människor, vilket
politiskt parti de än tillhörde, väntat sig en dylik prisutveckling.

I det fallet ha vi blivit besvikna. Det har visat sig att handelsförbindelserna
inte komma i gång såsom beräknats, det har visat sig att vi fortfarande mäste
driva vår svenska industri i hög grad med dyrbart vedbränsle, det har visat
sig att kolpriserna fortfarande äro mycket höga, att de priser vi få för våra
exportvaror äro mycket höga och att de vi få betala för våra importvaror likaledes
äro synnerligen höga. Det finns också andra faktorer — jag ser inte
som min uppgift att reda ut det penningpolitiska sammanhanget — vilka
närmast tyda på att vi kunna stå inför faran av en prisförhöjning. Det talas
ju inte bara örn prisförhöjning utan också örn faran av faktisk inflation.

Skall det vara något verkligt värde med det beslut, som riksdagen nu står
i begrepp att fatta, måste vi mota Olle i grind på den punkten — annars
kommer en inflation att förstöra alltsammans. Få vi en verklig inflation är
det klart att dessa belopp, som vi nu tycka äro anständiga och relativt tillfredsställande,
komma att visa sig vara alldeles för små, och vi återkomma
då till ett läge, där folkpensionärerna icke kunna livnära sig på de pensioner
de få.

Men är det verkligen vår mening, för det första att vi icke kunna hindra
inflationen och för det andra att det skall bli ett evighetstillstånd i vårt land,
där vi bara skola ha prisstegringar men inte några prisfall? Är det så absolut
säkert att de antaganden, som voro de allmänna i fråga om prisutvecklingen
för åtta, nio månader sedan — för att inte säga för tolv månader sedan —
voro till den grad felaktiga, att de aldrig komma att visa sig lia haft något fog
för sig? För all del, allting är tänkbart, men just för att allting är tänkbart
anser jag icke uteslutet att vi än en gång skola få uppleva ett prisfall, när
kolbrytningen i världen kommit upp i sin gamla nivå, när handelsförbindelserna
hunnit bli reglerade med rimliga priser på både export- och importvaror oell
när vi få billigare bränsle. Jag vill fästa uppmärksamheten på att efter förra
världskriget voro kolpriserna uppe i 200 kronor per ton, och först efter några
år sjönko de ned till 20 kronor per ton, d. v. s. 10 % av krigspriset. Skall man
utesluta, frågar jag, att denna mera gynnsamma prisutveckling skall komma
att äga rum i vårt land och att man i sinom tid — ehuru det dröjer längre än
vi väntade för ett år sedan •— återigen skall komma fram till ett prisfall?

För min del har jag icke velat utesluta denna möjlighet — jag vågar inte
säga mer än möjlighet — att vi 1948, när pensionslagen träder i kraft och

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslåg till lag om folkpensionering m. rn. (Forts.)
vi för första gången skola göra utbetalningar efter denna lag, eller 1949 komma
att uppleva det prisfall, som nu har uteblivit, varför vi nu i stället få värja
oss mot att motsatsen skulle kunna inträffa. Skola vi ha indexreglerade pensioner
få de väl följa priskurvan både uppåt och nedåt — de kunna inte bara
följa kurvan uppåt. Örn vi i dag skulle besluta indexreglerade pensioner kan
det hända, att när folkpensionärerna 1948 skulle börja lyfta sina pensioner
så fick inte en ensamstående 1 000 kronor om året och äkta makar inte 1 600
kronor, utan de fingo ett. mindre belopp. Det är i varje fall en risk som jag
icke har lust att ta, och jag betraktar detta som absolut uteslutet. Skulle till
äventyrs ett måttligt prisfall inträda 1948, 1949 eller kanske först 1950, skola
realverkningarna av detta prisfall komma pensionärerna till godo, de skola
inte komma statskassan till godo. Det är därför som jag menar att man alldeles
felbedömt verkningarna av den s. k. indexregleringen.

Nu vill jag inte här trycka på att med det nuvarande utbetalningssystemet
äro indexreglerade pensioner tekniskt ogenomförbara, ty det är klart att man
kan ändra utbetalningssystemet, och det föreligger ju förslag till nyorganisation
av administrationen av dessa utbetalningar. Jag bär visserligen inte haft tillfälle
att så noggrant studera det, men jag tar för givet att örn man genomför
dessa administrativa reformer finns inte längre något hinder för att man skall
kunna låta pensionerna följa prisnivån.

För min del anser jag emellertid att det är ett mycket smidigare system —
på papperet ser nog det indexreglerade systemet smidigare ut — som tillåter,
att man kan fatta direkt beslut om dyrtidstillägg, när sådana befinnas vara
påkallade av prisutvecklingen. Jag säger att det är smidigare, och jag vågar
upprepa vad min egen person beträffar det löfte, som jag gav i första kammaren
i° går, att vad på mig ankommer skola folkpensionärerna icke behöva
vänta på förslag örn dyrtidstillägg, därest prisutvecklingen blir så ogynnsam
att detta är av behovet påkallat. Ty jag vill icke veta av någon sänkning av
realvärdet, icke ens av penningvärdet på de folkpensioner, som genom beslut i
riksdagen i går och i dag genomföras.

Dessa förslag som nu behandlas ha — man skall inte göra för stor affär av
den saken — dock en viss betydelse även för inkomstutjämningen i landet.
Skattebetalarna få till pensionärerna betala ett belopp på 600 miljoner kronor
örn året för att pensionerna skola kunna finansieras. Det är i varje fall en viss
ordning, varigenom de som ha relativt goda inkomster få lov att bidra till
deras försörjning som ha för små inkomster för att de skola kunna reda sig.

Dessa riksdagsdagar äro nog bland de märkligaste vi ha upplevat i vårt land,
inte bara därför att det rör sig örn en stor och betydelsefull reform, utan i lika
hög grad därför att vi tyckas ha nationell samling, för första gången i vårt
land, kring ett förslag örn folkpensioner, som många, kanske majoriteten i
denna kammare skulle ha sagt vara den rena utopien bara för tio år sedan. Jag
kan inte underlåta att göra några jämförelser med förhållandena på området
under tidigare år.

År 1916 hade vi 217 000 tilläggspensionärer. 1932 351000 och 1945 460 000
tilläggspensionärer. När denna lag träder i kraft kommer den säkerligen
minst 700 000 personer till godo. Det kan vara av ett visst intresse också
att i jämförelse med tidigare lagstiftning örn folkpensioner i vårt land
nämna några siffror beträffande kostnaderna. År 1916 utgingo pensioner
för 15 miljoner kronor, varav staten betalade omkring 11 miljoner. 1923
genomfördes det 50-procentiga tillägget på de gamla pensionerna, vilket dock
icke ökade pensionernas realvärde, då prisstegringen varit så stor, att tillägget
inte mer än nätt och jämnt utgjorde en kompensation för den penningvärdeförsämring
som vi upplevde under och efter förra världskriget. Detta år, 1923,

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
gavs det ut i tilläggspensioner 35 miljoner kronor, av vilka staten betalade 26
miljoner. Och ännu 1932, mina damer och herrar, fingo tilläggspensionärerna i
vårt land inte mer än 60 miljoner kronor, varav staten betalade 45. Det är inte så
förfärligt länge sedan, det är fjorton år sedan bara.

Vi genomförde pensionsreformen 1935—1937. Jag skall inte här åter väcka
till liv de strider vi då förde, men jag måste säga att nu faller det ett närmast
komiskt skimmer över dem. Man var rädd för att folkpensionerna skulle ruinera
staten! Visserligen fingo pensionärerna en väsentlig förbättring de hade som
sagt 1932 60 miljoner kronor i tilläggspensioner och fingo 1939 närmare
144 miljoner kronor. Men statens kostnader ökades på dessa år endast (tran 45
miljoner till 60 miljoner kronor. Detta berodde naturligtvis främst därpå att
man inte längre avsatte alla avgifterna till pensionsfonden utan använde en
hel del av dem till att direkt finansiera utgående pensioner.

1945 voro ju siffrorna helt andra. Då betalades (inklusive avgiftspensionerna)
344 miljoner kronor till folkpensionärerna, varav statens andel utgjorde 190
miljoner. Örn jag mot denna bakgrund ställer de kostnader vi nu äro beredda
—- inte bara socialdemokrater och kommunister utan alla — att ikläda oss, en
summa på 781 miljoner kronor, så innebär detta en ökning för pensionärernas
del med ungefär 470 miljoner kronor och för statens del ökade kostnader på
omkring 400 miljoner kronor, således en tredubbling av statens utgifter för
folkpensionärernas räkning. Det är alltså redan ur dessa synpunkter sannerligen
intet bagatellbeslut, som riksdagen står i begrepp att fatta, utan det är ett
synnerligen betydelsefullt beslut.

Även örn det råder olika meningar i detaljer sätter enhälligheten sin prägel
på riksdagens behandling av detta ärende. Det är värdefullt att alla nu erkänna
samhällets förpliktelser mot de ålderstigna, erkänna att samhället har
skyldighet att sörja för dem, när deras krafter börja sina, och erkänna att de
då ha gjort sig förtjänta av att kunna leva ett drägligt liv. Jag vågar för
min del säga att det beslut som nu fattas kommer att välsignas, och den svenska
riksdagen kommer att välsignas, inte bara av dem som efter ett och ett halvt år få
dessa pensioner. Det finns hundratusentals människor som, när de befinna sig i
femtioårsåldern, börja fråga sig: Vad skall jag ha att leva pa när min kraft
sinar och jag inte längre kan försörja mig på^ mitt arbete? Alla dessa komma
att känna sin tillvaro tryggad, när de möta ålderdomen, på ett sätt som med
all visshet kommer att utlösa många tacksägelser och manga tacksamhetens
känslor gent emot de svenska statsmakterna.

Vad mig själv beträffar kan ju var och en förstå, att detta är för mig en
av de glädjerikaste dagar som jag haft i mitt liv. Jag har under min offentliga
bana bl. a. sökt sträva efter att övertyga mina landsmän omsatt här fanns
en skyldighet att uppfylla. Våra försök på 1930-talet vörö inte så lyckade. Nu
göra vi ett nytt försök, och — mina damer och herrar! — jag tror att vi kanske
inte till hundra procent men åtminstone till nittiofem procent komma att lyckas
i den gärning vi föreha i dag, då vi föresatt oss att de gamla människorna,
de ålderstigna här i landet, icke skola behöva lida nöd utan tvärtom skola
kunna se mot sin ålderdom såsom tryggad och säkrad.

Härpå yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det är många synpunkter i statsrådets
anförande, som jag helt delar, och jag vill särskilt understryka vad
statsrådet slutade med: att det beslut som kammaren i dag kommer att fatta
inte är någon bagatell, utan att det är ett beslut av mycket stor betydelse, när
man ger en förhöjd folkjiension till de åldringar och gamla, som lia slutat sitt
dagsverke.

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Jag ber också att få uttala min tillfredsställelse över att det, när nu kammaren
skall fatta detta beslut, kommit att gälla socialvårdskommitténs alternativ
III, d. v. s. det utan behovsprövning. Denna behovsprövning, som tidigare
ägt rum och som också ingår i de två andra alternativen, såväl alternativ I
som alternativ II, har ju fört med sig att de pensionärer, som utföra arbete
och pa så vis skaffa sig en inkomst, ha fått avdrag å pensionen för detta. Likadant
har det inverkat, örn de nied försakelser och umbäranden sparat ett
kapital, så att de av detta kapital fått en ränteinkomst. På samma sätt har det
också inverkat, om de haft en egen bostad, vilken upptaxerats som inkomst.

Med detta vill jag alltså uttrycka min tillfredsställelse över att motionerna
1: 324 och II: 494 ha blivit besvarade på det sätt som utskottet har gjort det.
Pensionsstyrelsen har ju nu skickat ut en PM till pensionsnämnderna örn att de
under mellantiden innan den nya pensionsreformen träder i kraft icke skola fästa
något egentligt avseende vid inkomst som förvärvats genom utfört arbete eller
dylikt.

Då statsrådet talade om huruvida pensionsbeloppen äro tillräckliga eller inte,
säde statsrådet, att de på den rena landsbygden kunna motsvara rimliga anspråk,
och han har i sin proposition sagt, att dessa 1 000 kronor motsvara en
örn inte hög så dock inte ovanlig levnadsstandard. Det är klart att statsrådet i
detta har rätt. Han har också rätt i att det är många, många tiotusental människor,
som före kriget hade inkomster, som inte kommo upp till detta belopp
— de kanske ha det inte heller nu. Men det säger ju ingenting örn beloppets
rimlighet.

Nu trodde jag, att det var Kungl. Maj:ts och särskilt riksdagens mening,
att vi skulle försöka utjämna levnadsstandarden de olika orterna emellan, så
att man här skulle se till att de pensionärer, som levde på en ovanligt låg levnadsstandard
jämfört med andra, som de göra t. ex. på landsbygden, finge
möjlighet att komma något sa när i niva med andra orters pensionärer. Statsrådet
har i sin proposition örn levnadskostnaderna och deras fördyring sagt,
att örn man bortser från bostadskostnaderna synes en allmän tendens till utjämning
av levnadskostnaderna göra sig gällande, och han anser det för sin
del föga sannolikt att olikheterna i detta hänseende ånyo skola komma att
skärpas. Statsrådet har alltså tydligt och klart sagt ifrån''att han inte tror, att
denna tendens till utjämning mellan de olika orternas levnadsstandard kommer
att undergå någon förändring, utan att det förhållande som nu råder kommer
att bil bestående. Vi veta ju, att vi otaliga gånger här i kammaren haft att ta
ställning till förslag örn kompensation för dyrtid till pensionärer på olika orrur-oc^1,
Y.i ve^a Ju också, att riksdagens beslut gått i den riktningen, att dessa
tillägg höjts mera pa de billigaste orterna, så att de bidraga till en utjämning
orterna emellan. Detta har ju gått stegvis, och riksdagen har innevarande år
tagit ytterligare ett steg på denna väg.

Örn vi se på hur pensionerna innevarande år äro avvägda mellan ortsgrupp I
och ortsgrupp III, så har en ensam pensionär i ortsgrupp I, vilken inte har
någon förmögenhet eller några inkomster, som han får avdrag för, en tilläggspension
på 605 kronor tillsammans med dyrtidstillägget. Motsvarande pensionär
i ortsgrupp III har 879 kronor. Alltså har pensionären i ortsgrupp I 68
Procent av vad pensionären i ortsgrupp lil har. Enligt det beslut, som riksdagen
redan har fattat örn tillägg till pensionerna för de olika grupperna, ha
motsvarande siffror blivit för ortsgrupp I 730 kronor och för ortsgrupp III
1 032 kronor. Utjämningen har alltså skett så, att en ensam pensionär på billigaste
ort, som inte har inkomster som han får avdrag för, får 71 procent av
vad den får, som bor i den högsta ortsgruppen.

Se vi nu på, hur det kommer att bli enligt det beslut, som kammaren fattar
i dag, och lägga till det bostadstillägg som riksdagen tydligen kommer att be -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
sluta, får en ensam pensionär på landsbygden 1 000 kronor och en ensam pensionär
i ortsgrupp V 1 600 kronor. Procentuellt sett sjunker då beloppet för en
ensam pensionär på landsbygden till 62 procent av vad motsvarande pensionär
får i ortgupp V, d. v. s. i stället för att, som riksdagen tidigare gjort, utjämna
denna skillnad och söka ställa pensionärerna på de billigaste orterna mera i
nivå med de högre ortsgruppernas fjärmar man grupperna och sänker den
procentsats jag talat örn från 71 till 62 procent. På detta sätt för man ju in
ortsgrupperingen på en omväg.

Yad är det då, som gjort att man kommit till detta resultat? Givetvis detta
s. k. bostadstillägg. Statsrådet har berört även detta område och sagt, att det
inte kan tänkas att folkpensionärerna på vissa orter skulle leva enbart på denna
grundpension på 1 000 kronor. De måste lia bostadstillägg, och det skall
staten hjälpa till med till en viss del, och örn det inte räcker skola kommunorna
hjälpa till nied återstoden utan statsbidrag. På billigaste ort däremot
menar nian, att kommunerna ensamma skola svara för detta.

Man har i socialvårdskommittén gjort en undersökning av vilka kostnader
pensionärerna på olika orter ha för sina bostäder. Man har därvid frågat var
tjugonde folkpensionär och förhört sig om deras bostadskostnader. Nu måste en
sådan enkät ute bland pensionsnämnderna ovillkorligen bli missvisande, då man
går ut ifrån att de, som ha en egen bostad eller som bo gratis, inte ha några
kostnader alls för sina bostäder. Man har kommit fram till att 33 procent av
folkpensionärerna på de billigaste orterna bo i egen, fastighet, medan 15 procent
bo kostnadsfritt hos andra. Ungefär hälften, eller 48 procent, Ilar således
inga kostnader för sina bostäder. Man menar alltså, att den som har egen, bostad
inte har några kostnader för den, inte har underhåll och reparationer att
bekosta, utan att han bor praktiskt taget gratis. Jag tror inte, att någon som
har den ringaste uppfattning örn vad det kostar att hålla en egen fastighet i
något så när gott skick kan påstå, att en sådan bostad är kostnadsfri.

Vidare är det klart, att dessa folkpensionärer på landsbygden inte tillnärmelsevis
bo i lika bekväma lägenheter som pensionärerna i städer och samhällen.

En an,nan fråga: menar man från socialvårdskommitténs och Kungl. Maj :ts
sida, att det är så mycket billigare att bygga hus på landsbygden?^ Jag tror,
att den som har den ringaste erfarenhet om bostadskostnaderna på de olika
orterna har en helt annan uppfattning. Jag skall inte trötta kammaren med
att upprepa vad jag tidigare har sagt, men det ligger faktiskt så till, att om
man, skall bygga bostäder av lika standard på de olika orterna bli byggnadskostnaderna
ingalunda lägre på landsbygden än i städerna, utan snarare är det
tvärtom. Där tillkomma ju kostnader för frakter, för resor för specialarbetare
o. s. v. Detta som nämnts under förutsättning att man vill ha samma kvalitet
på bostäderna på landsbygden som i städerna, och det ha vi ju gått in för.

Jag kan inte finna, att detta beslut som redan är fattat i första kammaren
och som med säkerhet kommer att fattas här, om att pensionärerna själva skola
svara för sina bostäder, och då de inte kunna det, landskommunerna ensamma
skola svara för bostadstilläggen, är rättvist, Utskottets majoritet har sagt,
att denna metod inte kan vara helt invändningsfri, men man menar att den
under rådande förhållanden bör tillgodose olika synpunkter, och därför stannar
man vid Kungl. Majlis förslag. Man säger också, att det skulle medföra en
betydande kostnadsökning, om man gick in för det förslag vi framfört i reservationen,
att bostadsersättning skulle utgå lika för de olika orterna. Man säger,
att det skulle medföra en kostnadsökning på närmare 60 miljoner kronor.
Denna kostnadsökning kan naturligtvis inte exakt uträknas, då det ännu inte
lyckats pensionsstyrelsen att lägga fram ett något så när exakt förslag beträf -

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
fande metoden att gå efter kommunernas skattekraft, men det är klart att förslaget
medför ökade kostnader för statsverket, det kan ingen förneka. Om det
å andra sidan är meningen, som det väl bör vara, att pensionärerna skola tas
om liand av samhället och göras likaberättigade oberoende av var de bo, bör
det väl också vara samhället angeläget att bostadskostnaderna läggas antingen
på staten eller på kommunen. Då innebär ju Kungl. Maj :ts förslag ingenting
annat än att de kostnader, som staten inte vill ta på sig, måste bestridas av
kommunerna. Men i detta fall gäller det ju inte de kommuner, som ha det starkaste
skatteunderlaget, utan det gäller dem som ha det svagaste, nämligen alla
landskommuner. Detta kan inte vara rättvist, utan ett rättvist beslut borde gå
i överensstämmelse med den reservation, som vi antecknat i slutet av utskottsutlåtandet.

Sedan är det ju alldeles tydligt, och det ha vi inte heller förnekat, att dessa
bostadstillägg enligt alternativ III, alltså 300 kronor till ensam pensionär och
200 kronor till gift pensionär, inte äro tillräckliga på alla orter. Yi anse emellertid,
att där de inte äro tillräckliga är det av det skälet att bostäderna äro
av bättre kvalitet, och det bör då vara kommunernas sak att svara för det
ytterligare tillägg, som blir nödvändigt. Det gäller ju också sådana orter, där
kommunerna ha lättare att klara detta extra tillägg.

Vad sedan beträffar den indexreglering, som folkpartiet föreslår i sin reservation
och som statsrådet ganska utförligt talade om, skall jag inte säga
annat örn den än att örn vi skola ha indexreglerade pensioner, vilkas realvärden
motsvara dem som pensionerna nu ha, i enlighet med folkpartiets och
kommunisternas motioner, så innebär detta att det oriktiga förhållandet mellan
pensionerna på de olika orterna låses fast för framtiden. Genom denna indexreglering
för levnadskostnadsändringar skulle det även i framtiden vara 62
procent av stockholmspensionen. Örn t. ex. levnadskostnaderna stiga med 10 procent
och pensionerna borde stiga med motsvarande andel får en ogift pensionär
i ortsgrupp I 100 kronor i tillägg, men i ortsgrupp V 160 kronor. Är det nu
så, som herr statsådet underströk, att ingen sannolikhet talar för att skillnaderna
i levnadskostnader komma att tilltaga, utan att de troligen förbli desamma
som nu eller kanske t. o. m. pressas samman ytterligare, kan det väl inte
finnas någon rättvisa eller någon reson i att slå fast, att örn levnadskostnadsindex
stiger med 10 skall en pensionär i ortsgrupp V få 60 kronor mer än en
pensionär i ortsgrupp I.

Jag tror det är mycket riktigare att, som utskottet här har sagt, detta får
prövas från fall till fall som tidigare har skett och att riksdagen får ta ställning
till detta, när det blir anledning att rätta till olikheter, som uppkommit
vid ändringar och förskjutningar i levnadskostnaderna. Vidare innebär detta
förslag, såsom statsrådet tidigare sagt, att örn index sjunker måste också
folkpensionerna sjunka i motsvarande grad. Det skulle jag emellertid icke
tro, att förslagsställarna önska, detta med tanke på den motivering kommunisterna
tidigare anfört här i riksdagen.

Det är en sak till, som jag skulle vilja uttala min tillfredsställelse över, och
det är att man i utskottet kunnat ena sig örn att begära ett nytt förslag i stället
för det av Kungl. Majit här framlagda i fråga örn fördelningen mellan stat
och kommun av de medel, som skola behovsprövas, och att detta förslag skall
byggas på det skatteunderlag, som finns i respektive kommuner.

Vad själva ikraftträdandet av lagen beträffar delar jag den uppfattning, som
bland andra herr Nilson i Spånstad givit uttryck åt, nämligen att det skulle
varit önskvärt att den kunnat ske tidigare än Kungl. Majit föreslagit. Det hade
givetvis varit mycket önskvärt, att lagen kunnat träda i kraft den 1 juli 1947,
men på grund av de svårigheter, som härvidlag mött, ha vi i utskottet i enig -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
hetens intresse biträtt förslaget, att lagens ikraftträdande skall ske den 1 januari
1948.

Herr talman! Detta är de erinringar jag har att göra mot det förslag till lag
om folkpensionering, som nu ligger på riksdagens bord. Jag vill slutligen framhålla,
att skillnaden mellan dyrortsgrupperna kommer att verka på samma sätt
som den hittills gjort, nämligen att folkpensionärerna i den mån det är möjligt
komma att välja den mantalsskrivningsort, där de få största möjliga pensionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka att 5, 15 och 34 §§ lagen om folkpensionering
samt 5 § lagen angående införande av nya lagen örn folkpensionering
måtte erhålla den lydelse, som föreslagits i den av herr Löfvander m. fl. avgivna
reservationen.

Fru Nordgren: Herr talman! Den nu föreliggande frågan, om revision av
folkpensioneringslagen, är utan gensägelse den största och mest betydelsefulla
bland den rad av sociala frågor som nu stå på dagordningen.

Det gäller här att dels trygga tillvaron för den grupp av människor, som
på grund av invaliditet urståndsatts att själva sörja för sig, och dels bereda
en tryggad ålderdom åt den grupp av samhällsmedlemmar, som under sin
krafts dagar fullgjort sina arbetsinsatser på olika områden inom samhället
och som varit med örn att skapa, de förbättringar, sociala och ekonomiska,
som gjort vårt land känt ute i världen, om icke såsom ett socialt mönsterland,
så dock som ett i detta hänseende högt stående land. Det är därför enbart en
samhällets skyldighet att sörja för att dessa gamlas ålderdom blir så ljus och
bekymmersfri som möjligt. Särskilt gäller detta de åldringar, som tillhöra den
kroppsarbetande delen av befolkningen och som nu befinna sig i de höga åldrarna.
De ha utfört sitt arbete under helt andra och hårdare förhållanden än
den nuvarande generationen av arbetare. De ha haft en lång arbetsdag i ofta
ohygieniska arbetslokaler, de ha haft ett tungt arbete utan tillgång till de tekniska
och maskinella hjälpmedel av olika slag, som numera finnas. De ha vidare
haft mycket låga arbetslöner, och semester har för dem varit ett okänt begrepp.
De ha emellertid, trots sin fattigdom, fostrat stora barnskaror utan något
annat stöd från samhällets sida än, i yttersta nödfall, en tidigare tung och
förödmjukande fattigvård. Det är sistnämnda förhållande som gjort att de
gamla sky ordet fattigvård även sedan fattigvården humaniserats och gjorts
mera mänsklig. Det är också därför folkpensionärerna önska sig sådana folkpensioner,
att de slippa att vid sidan av dem anlita fattigvården.

Sistnämnda har också varit målsättningen vid socialvårdskommitténs arbete
med folkpensioneringsfrågan. På den punkten har fullständig enighet varit
rådande inom kommittén. Jag tror också att de ålderspensioner, som här föreslås,
komma att hälsas med största tillfredsställelse av det stora flertalet
åldringar i vårt land och att det betyder ökad trygghet för dem. När socialminister
Möller i dag får denna stora sociala reform definitivt genomförd,
kan han vara förvissad örn att landets åldringar låta sina tankar med tacksamhet
gå till honom för hans aldrig svikande intresse för deras sak.

Jag vill emellertid, trots vad jag här anfört, icke fördölja att jag ingalunda
anser de pensionsbelopp, som komma att utgå enligt det föreliggande förslaget
— trots att de kompletteras med bostadstillägg på flertalet orter — vara
tillräckliga för ett stort antal pensionärer, som enbart ha dessa pensioner att
lita till för sin försörjning. Detta gäller framför allt pensionärer^bosatta i stora
städer och i vissa andra tätorter. Att så icke blir fallet framgår bl. a. därav,
att folkpensionärerna i exempelvis Stockholm, Göteborg och Malmö redan nu
genom tillskott från fattigvården, eller genom kommunala pensionstillskott,
erhålla högre belopp till sin försörjning än de få genom de nya folkpensioner -

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
na. Detta förhållande säger oss, att samhället icke kan slå sig till ro med
tanken, att nu är de gamlas och invalidernas försörjning tryggad för långa
tider framåt genom denna reform. Utan vi måste inrikta oss på att som mål
för våra framtida strävanden sätta, att vi, när så ur statsfinansiell synpunkt
är möjligt, skola ytterligare förbättra folkpensionerna. Redan nu få emellertid
kommunerna möjlighet att genom särskilda bostadstillägg, av folkpensions
karaktär, förbättra pensionärernas ställning, när behov därav föreligger.

Socialministern betecknade det förhållandet, att man icke gått tillräckligt
högt i fråga örn bostadstilläggen på vissa tätorter, som en skönhetsfläck på
det föreliggande ^ förslaget från socialvårdskommittén. Jag vill härtill erinra,
att detta spörsmål ju närmast rörde de större städerna. Och på dessa hade ju
socialvårdskommittén genom sitt förslag till fördelning av kostnaderna för
bostadstilläggen mellan staten och kommunerna redan lagt så stora kostnader
för dessa tillägg, att man inom majoriteten var tveksam örn man vågade förorda
ytterligare höjning av desamma. Vidare finns det i kommittén en speciell
representant för storstäderna, nämligen fattigvårdsdirekör Wingson, som
i en reservation föreslagit särskilda bostadstillägg på dessa orter, varför man
ju kunde räkna med att saken skulle komma att beaktas. Det är också att
hoppas, att kommunerna skola begagna sig av den möjlighet, som folkpensioneringslagen
anvisar, och hjälpa i individuella fall. Detta bör man så mycket
mera trycka på som kommunerna icke ha någon skyldighet att göra detta,
utan det ankommer på dem själva att fatta beslut örn huruvida detta särskilda
bostadstillägg skall utgå eller inte.

En betydelsefull angelägenhet är att folkpensionernas realvärde bevaras. I
en reservation av herrar Holmbäck och Ohlin anvisas indexreglering av pensionerna
som en utväg, och reservanterna ha hemställt örn skrivelse till Kungl.
Maj :t angående undersökning av lämpligaste sättet för införandet av en dylik
reglering. Indexreglerade pensioner äro ju ingalunda någon orimlighet.. Sådana
har man i vårt grannland Danmark, och folkpensionärernas organ har ju
även i skrivelse till särskilda utskottet hemställt om indexreglerade pensioner.
Jag har inom socialvårdskommittén anslutit mig till en reservation angående
utredning av frågan. Att jag i särskilda utskottet icke reserverat mig till förmån
för en dylik utredning beror därpå, att jag funnit att vad utskottet på
denna punkt anfört är tillfredsställande och att åtgärder från statsmakternas
sida i den riktning utskottet anger böra vara ägnade att tillförsäkra folkpensionärerna
trygghet för att pensionsförmånernas realvärde kommer att upprätthållas.
Socialministern har nyss med skärpa understrukit, att han för sin
del kommer att se tili att så sker, och det finns ingen anledning att betvivla
den saken. Socialministern nämnde också, pa tal örn de indexreglerade pensionerna,
att man därvidlag har att beakta att vid ett eventuellt stigande penningvärde
pensionsförmånerna också skola minskas. Det är emellertid en sak
som gamla människor skulle få svårt att förstå. Själva syftet, varom här är
fråga, nämligen tryggandet av folkpensionernas realvärde, kan ju också nås
genom andra åtgärder.

Glädjande är, att i den nya lagen införes rätt till hustrutillägg, under vissa
förutsättningar. Härigenom vinnes en bättre försörjning för två gamla makar,
som bada äro överariga, sa att de icke kunna vinna inträde på arbetsmarknaden,
men endast den ene av dem uppnått pensionsåldern.

Med alldeles särskild tillfredsställelse hälsar jag de nya bestämmelserna örn
änkepension åt hustru, som blivit änka sedan hon uppnått den högre medelåldern.
Änkorna i vart land ha hittills behandlats synnerligen styvmoderligt
av statsmakterna. De av dessa kvinnor, som icke haft förmånen att vara gifta
med en statstjänsteman eller en kommunalanställd, ha när de blivit ensam -

Torsdagen den 20 juni 194G.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
ställda — ofta efter ett långvarigt äktenskap — fått reda sig så gott de kunnat,
eller måst gå den tunga vägen till fattigvården. Jo, det finns verkligen en
kategori kvinnor, utöver änkor efter statsanställda, som samhället i någon man
sörjt för, nämligen dem, som drabbats av det hårda slaget att ha förlorat sina
män genom olycksfall i sådant arbete, som faller, under olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser. Före införandet av de statliga barnbidragen, at bl. a.
änkors barn, var i regel fattigvården den enda utväg, som fattiga unga änkor
hade att lita till för sig och sina barns försörjning. Sedan 1938 har det |U
emellertid varit bättre ställt i detta avseende. Åt änkorna själva utgår dock
icke något bidrag, även örn de ha barn i förskoleåldern att vårda, men den
bristen kommer väl att avhjälpas vid en revision av lagen om barnbidrag at
änkors m. fl. barn.

Den pension, jämte bostadstillägg, som här föreslagits åt änkorna, är mycket
blygsam och kan ingalunda ge deni full försörjning. Man har emellertid
räkn,at med att, i åldern 55—67 år, en viss'' arbetsförmåga skall finnas hos
dessa kvinnor, men att ett försörjningsbidrag, i en del fall, kan vara behövligt
och bli dem till god hjälp. Min förhoppning är också att, när principen örn
pension åt änkorna nu genomföres, så skola änkepensionerna efter hand förbättras.
Så har ju skett beträffande folkpensionerna. Det är ett stort svalg
mellan 1913 års pensionsbelopp, örn 125 kronor åt man och 110 kronor åt
kvinna, och nu föreslagna 1 000 kronor åt ensam pensionär och 1 600 kronor åt
två äkta makar jämte bostadstillägg, där så behövs! För att nu inte tala om
hjälpen åt mödrarna, som började med 28 kronor 1931 och nu är maximerad
till 475 kronor och som enligt föreliggande förslag skall ytterligare höjas.. Örn
vederbörande änka får sin arbetsförmåga så väsentligt nedsatt, att hon blir ur
stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hennes krafter och
färdigheter, har hon ju invalidpension att trygga sig till.

Änkepensionen har emellertid sin betydelse ur även en annan synpunkt.
Som det nu är förlorar hustrun till en folkpensionär,, örn hon själv icke uppnått
pensionsåldern eller är berättigad till förtidspension, ali pensions!^alp. vid
mannens frånfälle. Enligt den nya lagen får hon änkepension, i det fall förutsättningarna
härför föreligga, vilket är av stor betydelse för henne, särskilt
örn hon kommit upp i 60-årsåldern.

Såväl motionsledes som reservationsvis har framförts förslag örn att bostadstillägg
skulle utgå även i bostadsgrupp I. Den frågan har mycket ingående
behandlats inom socialvårdskommittén, men den företagna bostadsundersökningen
bland folkpensionärerna utvisade ju, att denna form av tillägg till pensionerna
för närvarande icke kan anses vara ett lika trängande behov för de
pensionärer, som bo på den rena landsbygden, som för pensionärerna i tätorterna.
Därmed vill jag ingalunda ha sagt att dylika tillägg icke kunna vara
både behövliga och berättigade, i en del individuella fall, även på landsbygden.
Det är också att hoppas, att i dylika fall kommunerna skola använda sig av
möjligheten att ge vederbörande särskilda bostadstillägg.

1 en reservation av herr Löfvander m. fl. har framhållits, att de av socialvårdskommittén
i detta sammanhang framräknade siffrorna icke skulle återspegla
det verkliga behovet av bostadstillägg, utan endast ange de faktiska
kostnader, som pensionärerna vid tidpunkten för undersökningen hade, oavsett
bostädernas kvalitet och utrustning, och att genomsnittshyran därför vöre att
betrakta som ett uttryck för att bostadsstandarden nå landsbygden är låg. Oell
herr Pettersson i Dahl underströk i sitt anförande reservationens synpunkter
härvidlag. Hans påstående, att socialvårdskommittén härvid skulle lia beräknat
dessa bostadskostnader efter det antal pensionärer, som bodde i egna bostäder,

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 27. 2

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
eller hyresfritt hos anhöriga, är emellertid icke med verkliga förhållande
överensstämmande. Ty vad man utgick ifrån var de på respektive ort för pensionärerna
gällande hyrorna, vilka framkommit vid en individuell och mycket
ingående undersökning. Man har till och med från socialvårdskommitténs sida
framhållit, att dessa hyror kunna vara för lågt beräknade med hänsyn till de
allmänna bostadskostnaderna på orten. Så det ligger naturligtvis något i vad
reservanterna och herr Pettersson i Dahl framhålla, nämligen att siffrorna äro
ett uttryck för att bostadsstandarden på landsbygden är låg. Kommittén hade
emellertid knappast möjlighet att ta hänsyn till annat än de faktiska bostadskostnaderna.
Jag förutsätter emellertid, att bostadsstandarden på landsbygden,
inom en icke alltför långt avlägsen framtid, förändras till det bättre. Detta
ingår ju också i vårt bostadssociala program. Och då kommer ju frågan örn införande
av bostadstillägg även åt folkpensionärerna på landsbygden oundvikligen
att bli föremål för omprövning. Denna uppfattning har jag givit uttryck
åt i en reservation i socialvårdskommitténs betänkande, till vilken även ett par
andra ledamöter av kommittén anslutit sig, då jag reserverat mig för en femårsperiod
för bostadskostnadsgrupperingens fastställande gentemot kommittémajoritetens
förslag örn tio år. Glädjande nog har departementschefen anslutit
sig till min ståndpunkt härvidlag, och första gången har ju tiden fastställts
till tre år.

Som socialministern redan nämnt har motionsledes framförts krav på att
behovsprövningen skulle slopas dels för bostadstilläggen åt ålderspensionärerna
och dels för invaliditetspensionerna. Hur önskvärt det än är att all behovsprövning
försvinner — icke bara för folkpensionernas vidkommande utan
även för flertalet andra sociala förmåner — låter sig väl detta för närvarande
knappast göra av statsfinansiella skäl. Jag skall icke gå in på den sidan av
saken, då finansministern på ett utomordentligt sätt utvecklat vad något sådant
skulle betyda i kostnadsväg. Jag instämmer till fullo med honom däri,
att man knappast kan komma ifrån att örn vi skulle gå in för att fullständigt
slopa behovsprövningen, skulle man med säkerhet för lång tid framåt fördröja.
för att icke säga omöjliggöra, realiserandet av en del andra sociala reformer,
som äro önskvärda och som behöva förverkligas inom en icke alltför
långt avlägsen framtid.

För egen del anser jag, att så länge folkpensionerna, trots de här föreslagna
förbättringarna, icke äro större än att de ge en i många fall ganska knapp
försörjning åt de människor, som skola leva uteslutande på desamma, bör
man låta det anstå med att ge ytterligare förmåner åt sådana, som icke äro i
behov därav. Det var främst av det skälet, som jag i socialvårdskommittén anslöt
mig till alternativ II, vilket skulle ha gett precis lika mycket som alternativ
III åt de pensionärer, som äro hänvisade till att leva huvudsakligen på
sin pension. Även på folkpensionärshåll ansåg man ju emellertid det vara betydelsefullt
att behovsprövningen slopades, varför man förordade alternativ lil.
Socialvårdskommittén hade utarbetat tre olika alternativ närmast för att man
skulle ha att välja vad som ur stats finansiell synpunkt ansågs genomförbart.
Även med alternativ III kommer behovsprövningen att finnas kvar i stor utsträckning,
nämligen för alla förtidspensionärer, änkor, hustrutillägg och bostadstillägg,
alltså lågt räknat för två tredjedelar av pensionärerna. Det verkar
därför något konstigt att det. nu talas örn att man slopar ali behovsprövning
i fråga örn folkpensionerna. Skulle behovsprövade bostadstillägg införas även
för landsbygdens pensionärer,, vilket jag tror kommer att ske framdeles, blir
ju antalet behovsprövade pensioner ännu större.

Som ytterligare skäl för behovsprövningens slopande har angivits att överårig
arbetskraft behövs i produktionen, men att man genom behovsprövningen

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
i fråga om inkomst av arbete minskar pensionsförmånerna, vilket gör pensionärerna
ovilliga att ta arbete. Det ligger naturligtvis en hel del i detta resonemang.
Jag Ilar vid flera tillfällen framfört tanken, att man borde försöka
komma dithän att man på annat sätt bedömde inkomst av arbete än inkomst
av kapital eller andra inkomstkällor. Det har nian gjort exempelvis
i Danmark i fråga örn invaliditetspensionerna, där det fria beloppet är större,
när inkomsten härleder sig av arbete än när den härleder sig av annan inkomstkälla.
Detta har naturligtvis skett för att man velat uppmuntra invaliderna
att förbättra sin ställning. Här har emellertid alltid gjorts gällande, att
det skulle vara alldeles omöjligt att klarlägga i vad mån inkomst härleder
sig av arbete eller av annan inkomstkälla, och därför har man icke kommit
till några resultat. För min del tror jag icke att någon nämnvärd ökning av
arbetskraft står att vinna hos de egentliga kroppsarbetarna, ty dessa människor
äro i regel, med den höga pensionsålder vi ha, ganska utslitna, åtminstone
den generation, som nu befinner sig i pensionsåldern. Det är icke utan att man
i detta sammanhang finner det litet egendomligt att staten själv tillämpar en
så låg pensionsålder som 60 år för en del av sina anställda, oavsett örn de äro
fullt arbetsföra eller icke. Jag träffade nyligen i en mellansvensk stad en 62-årig f. d. järnvägsarbetare. Han var fullt arbetsför, vid mycket god vigor och
såg inte ut att vara mer än 50 år, och dessutom en mycket skicklig yrkesman.
Men för två år sedan hade han pensionerats från sin anställning vid statens
järnvägars verkstäder. Det förefaller vara slöseri att i ett sådant fall från arbete
avkoppla en person i 60-årsåldern, detta särskilt i tider då det råder brist
på arbetskraft och samtidigt som man räknar med tillskott av arbetskraft
från personer över 67 år. Denne 62-åring kan skaffa sig arbete på annat håll,
säger man, men vederbörande, som trivdes bra med sitt gamla arbete, vilket
han är van vid, kanske skulle haft svårt att acklimatisera sig på en ny arbetsplats.
Då därtill kommer att han har en pension, som räcker för hans försörjning,
föredrar han nog att syssla med arbetet på sin lilla stuga eller kolonilott.
Jag undrar örn det icke vore lämpligt att i dessa tider höja pensionsåldern för
en del statsanställda eller att låta duglig arbetskraft stå kvar, med oförändrad
lön, även, efter inträdd pensionsålder. Jag har i tidningarnas insändaravdelningar
sett, att pensionärer, som återgått till sitt gamla arbete, klaga över att
de icke få fullt betalt för sitt arbete, med hänsyn till att de ha pension. Man
kan ju förstå, att de icke gärna återgå till arbetet, örn de icke vinna något
nämnvärt därpå. Nu är det emellertid möjligt att man inom statliga verk förfar
på sätt, jag här förordat, och då bortfalla ju mina erinringar i denna del.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande med att uttala min glädje över
att vi nu stå i begrepp att lösa denna stora sociala fråga, i stort sett i enighetens
tecken. Jag vill även uttala den förhoppningen, att det alltjämt skall
vara statsmakternas strävan att förbättra våra åldringars och invaliders ställning,
så att även dessa grupper av vårt folk få del av den standardhöjning i
livsföringen, som kommit andra folkgrupper till del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekdahl: H err talman! När jag såsom opponent i en liten detalj begagnar
min rättighet att i kammaren framföra min motivering härför, kan
det kanske vara på sin plats att jag börjar med att förklara, att jag är dea
förste att instämma i vad socialministern nyss erinrade: med det beslut örn
bättre folkpensioner, som här i dag fattas och som i gar fattades i första
kammaren, lia vi tagit ett av de största och mest betydande steg vi någonsin
tagit till förbättring av människornas villkor i detta land. De invändningar
jag bär att göra rubba icke mitt helhetsintryck av den reform som här skall

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Förslag till lag örn folkpensionering m. m. (Forts.)
beslutas och minska icke min tacksamhet mot socialminister Gustav Möller
för hans ärofulla insatser vid förverkligandet av denna reform.

Jag har tillåtit mig väcka en motion, örn införande av bostadskostnadstillägg
även på landsbygden, d. v. s. i det vi kalla ortsgrupp I. Jag har föreslagit ett
bostadskostnadstillägg med 75 kronor till gift pensionär och 100 kronor till annan
pensionär. Det bostadskostnadstillägg jag sålunda föreslår skiljer sig från
det, som föreslagits från olika andra båll, på det sättet, att jag accepterat dep
dyrortsgruppering, baserad på fem ortsgrupper, som man utgår ifrån i propositionen
och i utskottets förslag och som riksdagen redan tidigare principiellt
tagit ställning till. Jag vill alltså ingen ruckning av den dyrortsgruppering
riksdagen uttalat sig för.

När jag önskar detta bostadstillägg betyder det således, att jag ej kan godkänna
den motivering för bostadskostnadstilläggets uteslutande inom bostadskostnadsgruppen
I, som såväl socialvårdskommittén som socialministern och
nu senast första särkilda utskottet gjort till sin. Detta beror kanske på att jag
av födsel och ohejdad vana är landsbygdsbo och därför har en annan uppfattning
om levnadskostnadernas fördelning mellan landsbygd och högre dyrorter
och speciellt örn den relation, som man bör räkna med mellan den rena landsbygden
och de tätorter, som ligga närmast på dyrortsskalan. Jag vill betona, att
jag solidariserar mig icke på något sätt med den reservation, för vilken herr
Pettersson i Dahl nyss talade och där man — med ett bortseende från realiteter
som jag icke kan förstå — vill stryka ett streck över all dyrortsgruppering i
detta land. Det är en orimlighet som jag ej kan vara med örn. Jag kan således
icke på något sätt göra de reservanter, som herr Pettersson i Dahl talade
för, sällskap i det avseendet.

Nu har socialministern i dag lagt i dagen en mycket hälsosam brist på
respekt för statistik, då han talat örn de taxeringsresultat, som visat så oerhört
låga inkomster för folkpensionärer särskilt på rena landsbygden och som åberopats
som underlag för ställningstagandet till deras bostadskostnadsfråga. Han
framhåller uttryckligen, att denna statistik bör tågås med en nypa salt. Jag
skall sist som först erkänna, att när det är fråga örn att fastställa en norm för
försörjningsbehovet, är man ute på ett område, där det är förfärligt svårt att
få fast i några riktiga hållpunkter. Detta problem skall jag emellertid inte gå
närmare in på nu. Det enda jag skall ta upp till diskussion just nu är örn det
är riktigt att markera en sådan skillnad mellan den lägsta bostadskostnadsgruppen,
alltså gruppen I, och bostadskostnadsgruppen II, att intet tillägg
alls skall utgå i bostadskostnadsgruppen T. Det är helt och hållet åt den sidan
av saken jag skall ägna min argumentering.

Att det är en skillnad på levnadskostnader inom olika dyrorter är en realitet,
som man inte kommer ifrån, örn man ser saken fördomsfritt. Men lika säkert är
enligt min mening, att man alltför ofta gör sig skyldig till betydande överdrifter,
när man talar örn de låga levnadskostnaderna på »den rena landsbygden».
Det är en överdrift som särskilt framträder, om man jämför denna »rena landsbygd»
med på dyrortsskalan närmast liggande tätorter. Alla vi, som leva
vårt vardagsliv på landet, veta att vi leva i stort sett faktiskt efter stadsbornas
villkor, när det är fråga örn maten. Vi få kött med slaktarbilar från tätorterna,
bröd köres med bagarelär från tätorterna och mjölken kommer med mejeribilar
från tätorterna. Ingen människa kan väl på allvar tro, att vi få betala
mindre då maten köres ut till oss från tätorten än om vi köpa den direkt på
tätorten. I fråg-a om kläder är enligt min uppfattning den glest befolkade
landsbygden sämre ställd än tätorterna. Det kostar pengar att göra en resa
för att skaffa sig kläder; den saken är alldeles självklar. Men de som leva i
tätorterna kunna passa tillfällena, när det är realisation eller eljest skylt -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
fönstren erbjuda särskilt hyggliga villkor vid försäljning av kläder. Den förmånen
har man icke på landsbygden. Det är ett faktum, sorn ej kail bortresoneras,
att man på rena landsbygden inte kan kläda sig sa billigt, som man kan

i tätorterna. „„ ., . , „ ...

När det gäller hälso- och sjukvård är det pa samma satt. havida icke fattigvården
skall träda emellan — och den skulle vi ju i stort sett komma bort ifrån
genom denna reform — blir det på landsbygden dyrare att söka läkar- och
sjukvård än vad det blir på tätorterna, där läkarna äro bosatta och sjukhusen
äro förlagda.

Så komma vi till bostadsfrågan, som skulle vara det avgörande momentet.
Det är klart, att där beror det på hur statistiken lägges upp. För två ar sedan
gjorde socialvårdskommittén en bostadskostnadsundersökning med inhämtande
av uppgifter efter visst system från folkpensionärerna i landet. Jag kail kanske
icke våga påstå något alldeles bestämt örn det representativa i denna undersökning.
Men vad jag törs säga är att åtskilliga presentationer som jag fatt av
denna undersökning äro av den art, att jag mäste ställa mig mycket skeptisk

till det tillförlitliga i densamma. _

Jag har ett brev från en värderad vän i mitt eget län. Det är en mycket
betrodd man, pensionsnämndens ordförande i sitt distrikt, en medborgare, pa
vars vederhäftighet jag absolut litar. Han säger, att av 16 pensionärer, beträffande
vilka han fått uppdrag att undersöka bostadskostnaderna inom sin kommun,
bodde icke mera än två i förhyrda lägenheter. Den ena var en gammal
gumma, som bodde i en liten ruffig lägenhet örn rum och kök med ingång
endast genom köket. Lägenheten inrymdes i ett ruckel, som tidigare varit
ekonomibyggnad. Bekvämligheter fanns naturligtvis icke ett spår av. Hon
betalade tio eller tolv kronor per månad i hyra. Den andra lägenheten, som
var förhyrd, var något bättre, meli även där var standarden oerhört låg. Alla
andra pensionärer bodde i egna bostäder eller hos anhöriga. Alla bostäder som
det var fråga örn voro av mycket undermålig beskaffenhet. Det är klart, att
en sådan bostadsstandard, som min sagesman talar örn, kan icke ge underlag
för en statistik, ägnad att bilda grund för rättvisa jämförelser beträffande
bostadskostnaderna bland folkpensionärerna å orter, som ligga intill varandra
på dyrortsskalan. Denne gode vän, som jag nyss nämnde örn, bar också i pensionshänseende
hand örn en sextioårig ungkarl, som bor i en^ backstuga om
rum och kök och av så litet värde, att taxeringsnämnden icke vågat åsätta den
något taxeringsvärde. _

När man säger, att pensionärerna i bostadskostnadsgrupp I lia så billiga
hyreskostnader, att de böra kunna klara sig utan bostadskostnadstillägg. bygger
man på en alldeles felaktig grund, därest undersökningsmaterialet i större utsträckning
varit av den beskaffenhet jag nyss anfört exempel på. Jag har
tyvärr verkligen anledning att tro att det varit så. En av mina vänner på
jönköpingsbänken talade nyss om för mig, att lian, därtill anmodad, gjort en
sådan undersökning i sin kommun. Där hade varenda en av dem, vilkas bostadskostnader
han undersökt, bott i egen fastighet av mycket dålig beskaffenhet.

Om nu detta är representativa vittnesbörd — vilket jag tyvärr måste tro
att det är — betyder det alltså, att när vi besluta, att intet bostadskostnadstillägg
skall utgå till pensionärerna i grupp 1, säga vi tillika att vi anse det
riktigt, att de bo på sämre sätt där än i andra bostadskostnadsgrupper.

Sedan är det en annan sak. Som jag nyss erinrade är det ju så, att det
medför extra kostnader för folkpensionärerna på den »rena landsbygden» sa
snart de skola lia kontakt med yttervärlden, vare sig det gäller läkarbesök,
sjukvård eller vardagslivets nödtorft; ofta nog också när de vilja ha kontakt

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
med släktingar och vänner — och varför skulle ensamma gamlingar inte lia
rätt till detta, de lika väl som andra? Dessa extra kostnader har jag i min motion
betecknat som dolda hyreskostnader. Jag vågar påstå, att ju avlägsnare
befolkningen på rena landsbygden bor och ju billigare den statistiskt sett bor.
desto mera »dolda hyreskostnader» blir det för dessa människor, som man rättvisligen
bör taga hänsyn till när man skall resonera örn en bostadskostnadsgruppering
sådan som denna.

Det har sagts av socialministern och det har sagts i utskottets utlåtande, att
den omindelning, som här är förutsatt, inte skall få dröja alltför länge. Det
system med tioårsintervaller, som socialvårdskommittén från början gick in för.
bär socialministern utan vidare ändrat så att tiden prutats ner till hälften:
det får icke dröja mer än fem år, innan man skall företaga en ny granskning.
Beträffande den första indelningens giltighetstid vill socialministern icke gå
med på att den sträckes ut över tre år. Detta är utmärkt bra. Man inkasserar
detta med mycket stor tacksamhet. — Men jag måste dock säga. att det är här
fråga örn en kategori människor, som ha sämre örn tid än andra att vänta. De
äro gamla, trötta och i många fall skraltiga; de bli icke piggare för varje år
som går utan tvärtom. De behöva all den ekonomiska uppmuntran de kunna
få och speciellt att man kan övertyga dem, att de inte äro en förbisedd grupp
utan en grupp, lika värderad som andra.

Herr talman! Utgående från de motiv jag nu anfört har jag tillåtit mig
väcka min motion. Jag tillåter mig också att med stöd av vad jag i mitt inlägg
framhållit yrka bifall till densamma.

Fru Nordgren, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag känner mig uppkallad till ett genmäle i anledning av herr
Ekdahls tolkning av socialvårdskommitténs betänkande, nämligen att vi med
detta skulle ha velat säga, att vi ansåge det riktigt att de gamla på landet
bo i bostäder av sämre standard än övriga. Herr Ekdahl tycks ha alldeles glömt
bort vårt stora bostadssociala program, vilket går ut på icke minst att sätta
in alla krafter på bostadsstandardens förbättring på landsbygden. Jag vill
också hänvisa till att i den reservation, som jag avgivit och som herrar Skoglund
och Hagård instämt i, ha vi just framhållit att vi icke vilja vara med örn
någon längre tid för t>ostadskostnadsgrupperingens fastställande, just därför
att vi anse, att det måste bli en förändring i fråga örn bostadsstandarden på
landsbygden, med åtföljande omgruppering av bostadskostnaderna.

Jag finner det därför vara att skjuta något över målet, när man vill göra
troligt, att vi vilja att de människor det här gäller skola bo så där dåligt. Det
tror jag knappast att någon åsyftat.

Vad man från kommitténs sida gjort är endast ett konstaterande av att med
de bostäder, .sorn finnas tillgängliga på landsbygden, och de kostnader som utgå
för hyror där, behovet av bostadstillägg icke är lika trängande för dessa pensionärer
som för dem, som bo på orter, med höga hyror. Därmed ha vi icke
velat säga, att man skall hålla dessa folkpensionärer på en låg bostadsstandardsnivå.
Det är säkerligen ingen i hela vårt land som vill säga eller tänka något
sådant.

Herr^Ekdahl, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Socialvårdskommitténs höga motiv har jag aldrig betvivlät. Råkade någon få
den uppfattningen, att jag ville ha sagt, att socialvårdskommittén önskar
att landsbygdens pensionärer skola bo sämre än andra, så ber jag få understryka,
att något sådant menade jag naturligtvis inte. Men jag har velat
säga, att socialvårdskommittén i sitt utlåtande, som beträffande bostadskost -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
nadsgrunderna med godkännande passerat alla instanser, råkat göra ett ställningstagande
som i realiteten verkar så, som jag antydde.

Vårt stora bostadssociala program kämpar jag lika energiskt för som fru
Nordgren. Men jag betonar ännu en gång, att det är i detta fall fråga örn människor
som lia dåligt örn tid att vänta.

Fru Nordgren erhöll ånyo ordet för kort genmäle oell anförde: Det kan
vara riktigt att dessa människor icke lia tid att vänta. Men de måste väl fortfarande
bo i de bostäder som finnas, tills det blir bättre sådana, dag skulle
ingenting högre önska än örn man genom ett trollslag kunde göra örn bostäderna
för de gamla på landsbygden, men detta kunna vi ej göra enbart med
bostadstillägg.

Härpå yttrade:

Herr Hagård: Herr talman! Örn nian till alla medborgare i^detta land skulle
rikta frågan: vilken social reform skulle ni helst önska få genomförd med
det snaraste? så skulle naturligtvis svaren bli varierande. Den ene skulle måhända
säga, att för honom vore det mest önskvärt, att sjukförsäkringen snarast
genomfördes. En annan skulle säga, att det viktigaste vore att vinna säkerhet
i anställningsförhållandena och trygghet för arbetslöshet. Jag tror
emellertid, herr talman, att det övervägande flertalet komme att säp,: giv
mig trygghet för ålderdomen! Redan i tidiga ar rustar sig den enskilde för
att skaffa sig denna trygghet Han gör på olika sätt^ avsättningar till försäkringar,
tjänstepension o. s. v. Eängre fram i livet står saken ännu mera klar
för honom, att det gäller att skapa den trygghet jag talat örn. Den till medelåldern
komne kanske står i tveksamhet inför hur det skall bli en gång, då han
ej längre förmår arbeta. Tanken på ålderdomen innebär, örn dessa ekonomiska
förhållanden ej ordnas, något skrämmande och oroande. Å andra sidan
medför det tillförsikt örn saken ordnas. _ .

Jag tror att en sådan sak som en genomförd god folkpensionering bade kommer
att skapa en bättre ordning, i mångå fall giva den tillförsikt som jag
nyss nämnde och, framför allt, giva möjlighet till mera intensivt arbete i de
dagliga uppgifterna. Det beslut, som snart kommer att även i denna kammare
fattas, innebär ett hänsynstagande just till denna princip. Genom den reform
som här genomföres får man möjlighet att skapa ett sådant stöd för ålderdomen
för de allra flesta medborgare. För de övriga, som ej kunna vinna detta
stöd och fylla de behov som föreligga, är det möjligt att skapa underlag för
något sådant. Jag tänker i sistnämnda hänseende icke minst på de möjligheter,
som öppnats för företagarna att giva olika anställda ett tillägg till folkpensionen,
som i viss mån löser den fråga, som vi många gånger tidigare haft
uppe, nämligen örn arbetarpensionering.

När socialvårdskommittén tog itu med sitt arbete, var det uppenbart, att
kommittén tog hänsyn till de svagheter och brister, som redan Humös i den
nuvarande folkpensioneringen. Där framträdde på ett alldeles tydligt sätt just
svagheterna, när det gällde spörsmål som sammanhängde med inkomstprövningen.
Den nuvarande ordningen innebär — jag behöver ju icke närmare
utlägga saken — faktiskt en bestraffning av den, som något sörjt för sin ålderdom.
Den innebär, att vederbörande bestraffas för den händelse han får
inkomst utöver ett visst belopp. Viljan att arbeta tages icke tillräckligt i anspråk.
Det var klart och tydligt, herr talman, att dessa synpunkter måste
vara ganska avgörande, när det gällde att reformera folkpensioneringen, och
man kan ju säga, att alternativ II i viss mån — och icke i så ringa mån för
resten — fyllde detta anspråk. Men det var icke tillräckligt. Därför var det

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om foll:pensionering m. m. (Foris.)
icke underligt, att de som önskade få inkomstprövningen i varje fall modifierad
eller helst slopad ställde sig den frågan och frågade experterna inom kommittén,
vilka kostnader det skulle föra med sig örn man skulle helt taga bort
inkomstprövningen. Svaret på den frågan var, att det skulle bli en kostnad
som i och för sig var ganska betydande men jämförd med de totala kostnaderna
ganska blygsam, bortåt 50 miljoner kronor. Då var det klart, att steget
skulle tågås till förmån för ett fullständigt borttagande av inkomstprövningen,
d. v. s. i det stora hela en anslutning till alternativ III. När man därtill
kunde säga, att detta ståndpunktstagande förde med sig också ett visst förbilligande
såtillvida, att man skattevägen i någon mån skulle få återbäring
Irån vissa grupper av den merkostnad som här uppstod, tillkom alternativ lil.
I det väsentliga kunde man sålunda taga bort inkomstprövningen. Det för
också med sig en allmän förenkling av administrationen, och detta är synnerligen
betydelsefullt på detta område. Man slipper, när det gäller de vanliga
pensionsbeloppen, att förhöra vederbörande och ingående undersöka hans ekonomiska
kvalifikationer. Man slipper också i pensionsnämnden att nagelfara
vederbörandes ekonomiska förhållanden. Man slipper slutligen i pensionsstyrelsen
att göra en ingående granskning av samma förhållanden.

Man har i detta sammanhang sagt, att det väl ändå är orimligt att ge åt
mera besuttna lika mycket som åt dem som icke ha några bestämda inkomster.
Statsrådet och chefen för socialdepartementet talade örn godsägaren och den
fattige lantarbetaren, och lian fann det på visst sätt orimligt, att de skulle
behandlas lika. Men jag vill fråga, örn icke detta förhållande, afl man har skapat
likställighet, ändå icke fört med sig den förmånen, att man vunnit en stark
enighet bakorn^ detta alternativ. I varje fall är det betydelsefullt för de grupper.
som stå på gränsen, de grupper vilkas förhållanden fluktuera starkt. För
dem är det ett starkt intresse att bli likställda med andra medborgare.

Så småningom lia vi fått en fullständig uppslutning kring detta alternativ,
och det är tillfredsställande. Det var under vandringen fram till denna övertygelse
rätt intressant att ge akt på folkpensionärerna själva. Även om man
icke får taga alltför stor hänsyn till vad en viss intressegrupp har att framföra,
betyder det något i detta sammanhang. Folkpensionärerna i detta land
sammanträdde genom delegater och fyllde vid ett tillfälle för några månader
sedan Stockholms konserthus till sista plats. Efter tvenne orienterande inledningsföredrag,
som i stort sett anslöto sig till och pläderade för alternativ II,
gick ordföranden, fram till podiet och sade, att han visserligen var tacksam för
informationen men att han och andra folkpensionärer enhälligt anslöto sig till
alternativ lil. Ilan förklarade detta med att vederbörande i så fall skulle
slippa den inkomstprövning, som de hittills varit utsatta för.

I fråga örn själva formen för folkpensioneringen är att märka, att däri ingår
alltjämt invalidförsäkring som en integrerande del. Man hade på sin tid,
icke minst under den sista tiden, den önskan, att man skulle kunna undvika en
särskild inyaliditetsförsäkring. Man trodde, att det kunde gå till så enkelt,
att vederbörande från den obligatoriska sjukförsäkringen och efter att ha uttömt
sina rättigheter där — i regel utgår ersättning i två år — kunde automatiskt
gå över och få invaliditets försäkringen. Man trodde allmänt, att detta
var möjligt. Men den undersökning, som av socialvårdskommittén verkställdes,
visade, att det tyvärr icke kunde gå för sig. Men bygger nämligen i fråga örn
invaliditetsprövningen på andra grunder i sjukförsäkringen. Där måste invalidi
tetsgraden vara 100-procentig. När det gäller invaliditeten inom folkpensioneringen,
skall arbetsförmågan vara nedsatt med 2/3. Det gjordes en uttömmande
undersökning på den punkten, vilken visade, att örn man tillämpade invalidpensioneringen
på grundval av sjukförsäkringen, skulle man utestänga

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. tn. (Forts.)
ett stort antal människor, som under nuvarande förhållanden ha rätt att uppbära
invalidunderstöd. Detta var tvingande för kommittén, och det förslag
som framlades innebär, att invalidpensioneringen alltjämt är förknippad med
folkpensioneringen och att det mycket betydande arbetet i folkpensioneringen
till största delen måste ligga i invaliditetsprövningen. Detta är en synpunkt,
som man kanhända icke så noga beaktat, men anordningen är ofrånkomlig.

Det finns också en annan sak, som är tilltalande i det förslag som vi nu
skola besluta örn, nämligen att inga övergångsbestämmelser skola gälla. Detta
innebär i korthet, att varje folkpensionär, som i dag har folkpension, omedelbart
får sin pension omräknad och blir överförd i samma belägenhet som de
medborgare som beviljas folkpension enligt den, nya ordningen. Detta är en
ofantlig fördel. Vi ha icke alltid kunnat, när det gällt socialförsäkringen eller
annat liknande, gå fram retroaktivt och ge de nya förmånerna även till dem,
som tidigare haft vissa lägre förmåner.

Statsrådet var en smula inne på frågan örn folkpensioneringens ställning i
förhållande till fattigvården. Han uttalade den förhoppningen, att det hädanefter
skall bli en verklig boskillnad'' mellan fattigvård och folkpension. I det
uttalandet vill jag av fullaste hjärta instämma. Det kan icke fortgå som hittills,
att det skall ges både det ena och det andra, att folkpensionen mäste utfyllas
med fattigvårdsunderstöd. Det måste bli en uppdelning av de båda formerna
för det allmännas omvårdnad. Storleken av elen minskning i fattigvårdstungan,
som härigenom uppstår, har väl ingen vågat bestämt angiva till
beloppet, men det har uttalats en antydan örn att man kan räkna det belopp
det är fråga örn till 1/;s av de kostnader fattigvården för närvarande har. Vare
hur som helst med den saken; det blir helt visst en påtaglig minskning i dessa
utgifter. Det som återstår i fråga om fattigvård eller socialhjälp åt folkpensionärer
ligger mera på omvårdnadens område, och i det hänseendet vill jag
understryka vad jag även föregående vecka var inne pa, nämligen skyldigheten
för samhället att verkställa den differentiering som är nödvändig för de
på vårdanstalter omhändertagna ålderstigna. o

Man har, herr talman, i denna kammare oupphörligt hört den Hagan upprepas
varför det dröjt så länge med denna reforms genomförande. Socialvårdskommittén
har varit utsatt för bitter kritik icke minst från denna kammare.
Jag vill då fråga, örn icke det var rimligt och skäligt, att socialvårdskommittén
fick slutföra sitt arbete ordentligt, för att sedan kunna framlägga ett förslag,
till vilket vi alla kunde ge vår anslutning.

En detalj har varit uppe här, som jag vill beröra bara med några ord. Det ar
frågan örn bostadsundersökningen och bostadstillägget. Herr Pettersson i Dahl
talade örn bostadsundersökningens verkställande och antydde, att man, när
man gör en sådan, enquéte, nödvändigtvis blir missförstådd ute i orterna. Ha.i
antydde också, att det var litet tveksamt, huruvida undersökningen var genomförd
med den omsorg man kunde ha anledning att kräva, Det har utförligt
redogjorts inför särskilda utskottets ledamöter, hur denna undersökning kommit
till. Den finns också skildrad både i betänkandet och i propositionen. Det
framgår, att den gjorts på vedertaget sätt, ett sätt som är betryggande gentemot
alla subjektiva inflytanden på resultatet. Det var mycket förvånansvärt
att finna, att spännvidden mellan beloppen i lägsta bostadsgrupp och högsta
var så stor. Men de siffror, man stödde detta på, hade kommit fram vid en undersökning,
och det gäller ju vid en, utredning även i en sakkunnigkommitté
att hålla sig till de objektiva synpunkterna, vilka måste bli bindande även för
dem som önskat något annat. För att finna en möjlighet till korrigering så snart
som möjligt anslöto vi oss några ledamöter av socialvårdskommittén till ett
särskilt uttalande, där vi framhöllo nödvändigheten att låta undersökningen

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forte.)
om dessa förhållanden upprepas redan efter tre år för att sedermera, när det
hela kommer i normala gängor, låta den ske vart femte år i stället för, såsom
kommittémajoriteten föreslagit, vart tionde år. Socialministern anslöt sig till
reservanternas mening.

De belopp som här behövas för att täcka kostnaderna för denna stora sociala
reform kunna — det ha vi fått visshet om — under nuvarande omständigheter
ställas till förfogande. "V i få hoppas, att det skall bli möjligt för det svenska
samhället att också i fortsättningen bära denna utgift, även om antalet folkpensionärer
helt visst kommer att i hög grad ökas.

Det är med personlig tillfredsställelse jag här, herr talman, yrkar bifall till
detta förslag till stöd för folkpensionärerna. Den som varit med om att arbeta
med detta under årens lopp har gjort det mången gång med tveksamhet i fråga
om detaljer, men i varje fall har det nedlagts ofantlig möda och stort arbete
på saken. Jag måste också säga — det må tillåtas mig bär — att den glädje
och tillfredsställelse, som socialvårdskommitténs ordförande måste hysa i denna
stund inför det resultat, som här nu står färdigt att klubbas, dela vi som
närmast arbetat tillsammans med honom och säkerligen alla här närvarande,
som deltaga i denna verkligt nationella samling om ett stöd för våra åldringar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! I anslutning till Kungl. Maj:ts
proposition nr 220 med förslag till ny folkpensioneringslag lia jag och en
annan ledamot av denna kammare väckt en motion, som syftar till att väsentligt
höja det avdragsfria beloppet men i stället bibehålla''prövningen för alla
högre inkomsttagare. Med anledning därav har jag begärt ordet för att något
närmare redogöra för de synpunkter vi lagt på denna för vårt folk så betydelsefulla
fråga.

Genom den år 1013 antagna lagen örn allmän pensionsförsäkring lades grunden
till folkpensioneringen i vårt land. Men här som mångenstädes annars
gällde den gamla regeln, att man skall lära sig krypa innan man börjar gå.
Denna regel återspeglas, klart i de blygsamma belopp, som man genom denna
försäkring tillmätte de åldriga, i samhällets tjänst utslitna medborgarna. Vad
de erhöllo räckte icke till det nödvändigaste för livets uppehälle. Det blev
därför även efter denna lags tillkomst fattigvården, som fick träda hjälpande
emellan för att hålla den värsta nöden borta från pensionärernas hem. Pensionsbeloppen
som utbetalades kallades, och det med rätta, »snuspengar». Något
annat voro de icke.

En förändring till det bättre lät länge vänta på sig. Det var närmast socialminister
Möller, som kom med den nya given, icke enbart när det gällde folkpensioneringen
utan även i fråga örn alla de andra sociala reformerna i vårt
land. För denna sin gärning har han också från hela det svenska folket rönt
tacksamhet.

Den folkpensioneringslag som nu är gällande antogs av 1935 års riksdag
och trädde i kraft år 1938. Denna reform medförde betydande förbättringar,
men blev ändå icke sådan, att pensionärerna i någon större utsträckning kunde
leva på folkpensionen. Ytterligare förbättringar ha under de senare åren tillkommit
i form av dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar, som medfört
att pensionärerna under krisaren ha haft det bättre, dock långt ifrån en skälig
levnadsstandard gentemot andra medborgare.

Socialvårdskommittén, som har haft Konungens uppdrag att arbeta med utformningen
av en reformerad folkpensionering, har uppställt som mål, att pensionstagarna
skola erhålla en skälig försörjning utan att annat än i undantagsfall
behöva anlita fattigvården. Socialvårdskommittén är värd ett all -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om, folkpensionering m. m. (Forts.)
mänt erkännande för denna sin strävan, örn den än icke° lyckats helt nied vad
den föresatt sig. Men tillåt mig även vara kritisk. Då måste jag säga, att
det hade varit önskvärt, att socialvårdskommittén i sitt betänkande 1945/46
endast framlagt ett förslag tiil folkpensioneringslag. De tre alternativ som nu
redovisas i betänkandet lia givit anledning till många diskussioner och politiska
spekulationer. ^ .

Vid utformningen av föreliggande proposition har Kungl. Majit följt socialvårdskommitténs
alternativ lil.

Vid granskning av det framlagda förslaget finner man, att en inkomstprövning
även vid mycket små inkomster är avsedd att bibehållas^ för alla förtidsinvalider
och kroniskt sjuka, för änkor i åldrarna 55—66 år, för alla som
söka hustrutillägg samt för alla dem som behöva bostadstillägg. Endast de
åldringar, som äro bosatta i bostadskostnadsgrupp I, samt de som av ekonomiska
skäl icke behöva bostadstillägg, således en mindre del av samtliga pensionssökande,
befrias från behovsprövningen. Det har ordats mycket örn beli
ovsprövningens slopande, och man har invaggat svenska folket i den tron,
att behovsprövningen hädanefter skulle vara helt borta. Vårt svenska folk
har också i alla tider reagerat mycket starkt mot behovsprövning, då man ansett
det vara att sätta, en stämpel på fattiga människor att granska deras ekonomiska
förhållanden för att de skola kunna erhålla hjälp från det allmänna.
Men det är tydligt, att man endast när det gäller en punkt av de fem lyckats
komma bort från behovsprövningen, och det synes mig som örn följderna av
vad man därmed vunnit icke är vad önskvärt vore, när man tänker på hur det
hela utformats.

Starka finansiella skäl torde, som i propositionen anförts, fortfarande tala
för begränsning av det klientel som skall ha folkpension utan inkomstprövning.
Men vi motionärer ifrågasätta, örn icke avgränsningen bör ändras så, att de
fattigaste befolkningslagren — och därmed det långt övervägande antalet pensionssökande
— i praktiken befrias från behovsprövning, vare sig de äro invalider
eller åldringar, medan de ökade kostnaderna kompenseras av att de relativt
välsituerade ställas utanför.

Nationalekonomiskt är det också av stor betydelse, att invalidernas restarbetskraft
på landsbygden och inom industrien liksom även åldringarnas arbetskraft
på dyrorterna utnyttjas med minsta möjliga hämningar. Vi stå i
vårt land inför en befolkningsutveckling som är skrämmande. Antalet åldringar
växer snabbt, medan däremot antalet medborgare i arbetsföra åldrar
tenderar att stagnera.

Det måste därför vara a.v synnerligen stort samhällsintresse att icke uppdraga
snäva inkomstgränser, som utesluta pensionärerna från rätt till bostadstillägg,
därest de utföra inkomstbringande arbete. Hur önskvärt det än kan
vara att all behovsprövning bortfaller, måste en sådan tanke för närvarande
vara en önskedröm, som efter närmare skärskådande ter sig som verklighetsfrämmande
och mera liknar ett slag i luften.

I propositionen uttalas, att ålderspensionerna böra i princip anses ha intjänts
av pensionärerna under deras arbetsföra period. Vi instämma häri, men man
kan också ställa frågan, örn icke ett intjänande lika väl kan åberopas av en
i förtid utsliten eller sjuk medborgare, som ställt sina krafter till förfogande
i likhet med den som fått vara frisk och lyckats uppnå 67 år, däremot i princip
långt ifrån alltid av de välsituerade. Som lagförslaget nu är utformat och
tillstyrkt av utskottet skall varje svensk medborgare, oavsett örn han åtnjuter
pension från annat håll, erhålla folkpension vid fyllda 67 år. Det gäller alltså
liven välsituerade, som kunna draga försorg örn sig själva utan bidrag från
staten. Jag föreställer mig att alla befattningshavare i statens och enskild

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Förslag till lag örn folkpensionering m. m. (Forts.)
tjänst, som redan ha sin åld erdoms försörjning tryggad, icke själva göra anspråk
på att få komma i åtnjutande av den folkpension som i första hand
måste vara tillkommen för att bereda alla dem trygghet på ålderdomen som
haft anställning i det fria näringslivet under sin arbetsföra period och icke
av sina arbetsgivare blivit garanterade sådan trygghet.

Det är klart att befattningshavarna i statens tjänst med rätta kunna säga,
att vad staten betalar i deras pensioner utgör en outbetald lön som de under
den arbetsföra perioden avstått för att få trygghet när pensionsåldern inträder.
Det är väl också troligt att en uppgörelse med deras organisationer kan
träffas som reglerar detta förhållande. Men så torde icke fallet bli med befattningshavarna
inom vårt vitt utbredda fria näringsliv, och i vart fall är man
icke övertygad örn att de kunna komma att få lönekompensation i form av högre
löner för avstådda pensionsförmåner. Men det må vara hur det vill med
den saken. Ingen kan väl i alla fall påstå, att medborgare som äga stora förmögenheter
med samma rätt kunna göra anspråk på folkpension som de grupper
i vart samhälle vilka under hela sitt liv fått leva under knappa förhållanden.

Sociala reformer äro enligt vår mening tillkomna för att åstadkomma en
utjämning bland samhällsgrupperna och icke för att ytterligare privilegiera
de,m som redan ha allt av detta livs goda.

Det är märkligt att högergruppen är så rädd för behovsprövningen när det
gäller folkpension, då nian från det hållet i fråga om fria skolmåltider starkt
hävdade att behovsprövningen skulle vara kvar. Det borde vara någon logik i
det hela. Men det kan ju vara på det sättet, att pensionsbeloppen nu blivit så
pass stora, att man har en viss åtrå från alla grupper i samhället att komma i
åtnjutande av dem.

Det kan vara riktigt att behovsprövning icke är nödvändig beträffande hela
folkpensionsbeloppet. A'' iss del därav bör alltid utgå som grundbelopp och
vara fri från behovsprövning. Men det är ej heller säkert, att den som i dag är
välsituerad har den förmånen när han fyller 67 år, och örn så icke är, bör han
lika val som andra ha rätt till folkpension. Ävenså kan den, som i dag är i sådan
ekonomisk ställning att han tror sig vid 67 år behöva hela folkpensionen, med
tiden bli välsituerad och därigenom försörja sig själv utan folkpension. Folkpensioneringen
får alltså ses som en försäkringsform, som ger en viss trygghet
för försörjning, när ålderdomen inträder, därest inga andra medel stå till ”förfogande.
För denna garanti från statens sida kan var och en gladeligen betala
vad som påbjudes för att ekonomisera folkpensioneringen.

I vår motion ha vi framställt yrkande örn att det avdragsfria inkomstbeloppet
skulle höjas från 400 kronor för ensamstående pensionär och 600 kronor
tillhopa för två makar till 1 000 kronor respektive 1 500 kronor samt att förtidsinvalider
och aldringar skola jämställas i enlighet med socialvårdskommitténs
alternativ I. Härigenom skulle betydande besparingar inom administrationen
möjliggöras. Den som söker tilläggspension eller bostadstillägg bör åläggas
förete avskrift av senaste självdeklaration eller intyg från taxeringsnämnden
örn att han icke taxerats för inkomst eller förmögenhet. Större delen av
alla pensionssökande befrias genom detta system från inkomstprövning. Det
torde knappast vara någon som vid uppnådda 67 års ålder kan komma upp till
en inkomst av för ensamstående 1 000 kronor och för makar I 500 kronor. Inkomstprövningen
för dessa bortfaller alltså.

Första särskilda utskottet, som haft att behandla propositionen och motioner
som väckts i anledning av densamma, har icke funnit skäl för bifall till vår
framställning utan med en kort motivering yrkat avslag på densamma. Det
är kanske icke sa mycket att säga därom, eftersom flertalet av de olika remiss -

Torsdagen den 20 juni 1943.

Nr 27.

För slaf/ till lag örn folkpensionering m. m. (Forts.)
instanserna förordat alternativ lil. Vår motion har heller icke tunnit någon
större förståelse bland riksdagens ledamöter. Vi ha emellertid icke ^ velat underlåta
att begagna tillfället att i samband med behandlingen av denna proposition
väcka denna motion, och det har ankommit på mig att här till protokollet
anföra vilken tankegång, som legat till grund för motionen.

Socialminister Möllers anförande här i kammaren var mättat av god vilja
och känsla för de fattiga. Jag tror, att det är riktigt, som för någon tid
sedan skrevs örn socialministern, att han är de fattigas vän nr 1. Det bär mig
därför emot att replikera mot en del av vad socialministern här uttalat. Hans
uttalande att inkomstprövningen bör bortfalla, därför att vårt samhälle behöver
arbetskraften, är riktigt. Men uppnår man sådant resultat med att inkomstprövningen
slopas bara i ett avseende? Jag tror, att större antalet av
pensionärer, invalider och änkor är boende inom dyrortsgrupper där bostadstillägg
skola utgå, och vid ansökning av dessa bostadstillägg skall inkomstprövning
verkställas.

I propositionen föreslås den avdragsfria inkomsten till 100 kronor för ensamstående
och 600 kronor för gifta. Detta innebär, att alla som bo i tättbebyggda
samhällen komma fortfarande att få vidkännas behovsprövning. Deras
arbetskraft frigöres icke, såsom socialminister Möller tänkt, genom att man
borttager behovsprövningen i fråga örn själva ålderspensionen. För att ta ett
litet exempel hände det för icke så länge sedan, då jag besökte en pensionsnämnd,
att en gammal man kom in, där nämnden sammanträdde, och frågade,
om han kunde få tala med ombudet. Jag svarade honom, att han kunde framföra
vad han önskade. Då frågade han: Hur mycket upptogs min arbetsinkomst
till, när jag sökte pension härom året? På den frågan kunde jag icke direkt
svara, men pensionsnämndens ordförande svarade: Vi upptogo den till 500 kronor.
Då sade mannen: Nu har jag arbetat för i det närmaste 500 kronor och
nu kommer jag inte att göra något mer, för de ska’ i varje fall inte få nedpruta
min pension på grund av att jag skulle kunna åstadkomma mer arbete.
Med det gick den gamle mannen. Fast han hade krafter och hälsa att utföra
produktivt arbete, önskade han icke göra detta på grund av att han i så fall
skulle få minskad pension. Även örn något sådant icke kommer att inträffa
efter den nya lagens ikraftträdande bland dem som få ålderspension, blir det
dock likartat för dem som komma att söka bostadstillägg, och jag tror, som jag
redan sagt, att flertalet pensionärer komma att få söka detta tillägg.

Vad sedan beträffar invaliderna så anser man, att för den gruppen är inkomstprövningen
fullständigt på sin plats. När socialministern yttrade sig^därom
ställde han följande fråga: Hur skall man pröva invaliditeten? Den frågan
var icke ställd till mig, och jag är heller icke mannen att besvara den. Det ankommer
på personer som ha annan utbildning än jag. Men jag tycker, att
socialministern gjorde orätt när han i sitt anförande gav våra läkare ett mycket
dåligt betyg. Jag har från min praktiska erfarenhet den uppfattningen att
läkarna mycket noggrant pröva invaliditeten när det gäller förtidspensionärer.
I många fall finner pensionsstyrelsen det vara lämpligt att för ytterligare undersökning
remittera en pensionssökande, som söker invalidpension, till ett
lasarett. Denna noggranna prövning sker i de fall, då pensionsstyrelsens sakkunskap
är tveksam örn läkarens invaliditetsintyg är fullt till fyllest. Det
blir då fråga om vad läkaren på lasarettet säger örn den sjuke örn denne
iir invalid eller icke. Sedan verkst alles varje år, kanske någon gång först
efter två år, en undersökning, huruvida sjuklighetsti lisl amiet för den som
fått invalidpension iir sådant att pensionen i fortsättningen bör utgå. Visserligen
kan man kanske siiga, att den som har arbetsinkomst icke är invalid, men
så länge invalidpension enligt pensionslagens bestämmelser utgår vid förlust

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
av 2/3 av arbetsförmågan, äger han ju i varje fall rätt att använda V3 av arbetskraften.
Därigenom kan han vid sidan av den pension han erhåller få en
örn än blygsam försörjning för sig själv och eventuellt sin familj. Örn man
uppskattar en fullt arbetsför mans inkomst till 3 000 kronor, vilket jag tror
icke är i överkant, även örn man räknar med rena landsbygden, bör väl vad
vi yrkat, nämligen att 1 000 kronor skulle vara avdragsfri inkomst för pension,
vara riktigt. Socialminister Möller har under gårdagens debatt i första
kammaren talat örn att han icke vore främmande för att diskutera en höjning
av den avdragsfria inkomsten för invaliderna. Jag skulle vilja göra den
framställningen till socialministern, att han har sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga, såsom han utfäste sig i fråga örn index eller dyrtidstillägg på
pensionerna. Det vöre önskvärt om den avdragsfria inkomsten efter ytterligare
prövning av socialministern kunde höjas, örn icke till det belopp vi motionärer
sikta till så i varje fall med något belopp. Det skulle leda till att de pensionärer
och invalider som söka bostadstillägg eller de som söka änkepensioner
eller hustrutillägg skulle komma att utföra mera praktiskt arbete än vad
som nu blir fallet.

Beslutet angående folkpensioneringslagen är ju redan fattat i första kammaren,
och det finns därför ingen anledning för mig att yrka bifall till vår
motion. Jag har, herr talman, med vad jag sagt endast velat deklarera skälen
för var önskan, att riksdagen skulle höja avdragsfria inkomsten för pensionstagare
och invalider i föreliggande lagförslag. Jag har intet särskilt yrkande.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det förslag till folkpensioneringslag,
som vi i dag behandla, är med hänsyn till befolkningsutvecklingen
bär i landet, det tilltagande antalet åldringar och det stagnerande antalet arbetsföra
enligt min mening ett djärvt förslag. I och med denna åldersförskjutOkommer
det att bli en allt större och kraftigare belastning av de arbetsföra
åldrarna. De få avstå mera till de gamla och till de icke arbetsdugliga.
Men trots den kostnadsökning för det allmänna och trots de ansträngningar,
som det kominer att medföra för °de arbetsföra människorna att hålla denna
reform vid oin ak t, är man pa alla hall överens örn att reformen bör genomföras.
Man vill sa långt möjligt skapa en trygghet för de icke arbetsföra och dem
som natt 67 års ålder. Det framgår ju också av utskottets utlåtande, att det
rau j eni8’ke^ om de sf°ra huvudlinjerna i det reformförslag som här framlagts,
och det betraktar jag såsom varande av särskilt stor betydelse. Visserligen
förekomma reservationer i fråga om vissa avsnitt av förslaget — det skola vi
ingalunda fördölja men jag anser dock att det första är det väsentliga.
För mig, som inom socialvårdskommittén deltagit i utredningsarbetet och där
havdal den uppfattningen, att man skulle försöka åstadkomma icke en reviderad
understödsform utan en verklig pensionering för alla, är det ju en alldeles
särskilt stor tillfredsställelse, att socialministern till sist har stannat
just för alternativ lil, vilket innebär ålderspensionering utan behovsprövning
tor var och en som fyllt 67 år.

Därigenom har enligt min mening — och jag vet att den delas av högerns
riksdagsgrupp en grund lagts, på vilken sedan medborgarna, själva efter
förmåga kunna genom egna åtgärder och genom eget sparande förbättra sin
ålders försörjning.^ Den hittillsvarande ordningen för folkpensioneringen ledior
taktiskt att den omtänksamme och sparsamme blir missgynnad. Vidare

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionerina m. m. (Forts.)
förleder den människorna — det vill jag särskilt framhålla — till att lämna
ofullständiga och felaktiga upplysningar om sina. inkomstförhållanden. Och
vad värre är, herr talman, dot sker oftast med de kommunala förtroendemännens
tysta gillande. Jag tror inte att sådana förhållanden i längden kunna
anses på något sätt försvarbara, utan vi behöva komma fram till en bättre
ordning. Det är också, såsom framhållits i andra sammanhang, med hänsyn
till läget på arbetsmarknaden och de stora kostnader som folkpensioneringen
medför, nödvändigt att pensionärerna stimuleras till att efter förmåga och
egna krafter deltaga i produktivt arbete. Detta är vad jag skulle vilja säga
såsom motivering för att jag här i dag känner en sådan glädje över att detta
förslag föreligger.

Jag begärde ordet, herr talman, redan vid debattens början, därför att jag
trodde att efter ett par timmars debatt det skulle erfordras svar från utskottets
sida på framställda frågor eller bemötande av gjorda invändningar.
Men efter statsrådet Möllers tal i början av debatten och efter att ha hört anföranden
som hållits här har jag inte så stor anledning att ingå på någon polemik.
Jag skall endast något uppehålla mig vid herr Ekdahls yttrande. Det
har ju delvis redan tidigare blivit tillrättalagt genom ett replikskifte mellan
honom och fru Nordgren. Även jag uppfattade nog herr Ekdahl på det sättet,
att han förmenade att vi inom socialvårdskonnnittén faktiskt godtagit att
människorna på landsbygden skulle bo sämre än i städer och tätorter. Han
har ju senare förklarat att hans yttrande inte borde uppfattas så. Jag vill
mycket bestämt understryka att sådana synpunkter varit oss alldeles främmande.
Den bostadsundersökning som gjordes av socialvårdskommittén var
såvitt jag kunde förstå ganska grundlig, och när man gick igenom de inkomna
svaren, kom man till den uppfattningen att de kommunala förtroendemännen
nog gjort sitt bästa för att i största möjliga mån lämna korrekta faktiska
uppgifter. Resultatet blev emellertid att det ännu så länge ute på landsbygden
finns ett stort antal bostäder med jämförelsevis billig hyra. Det visade
sig även att mycket stora grupper hade egna bostäder, där de bodde under
relativt goda förhållanden. Det är ett rent sakligt konstaterande som vi här
ha gjort. Dessutom måste man ju tänka på kostnaderna ur det allmännas synpunkt.
Jag vill emellertid icke därmed säga att den gruppering som skett med
hänsyn till hyreskostnaderna kan anses till alla delar tillfredsställande, och
jag tror inte att den kan bli bestående för framtiden. Jag tillät mig framhålla
under utredningen att det sker en utjämning i bostadskostnaderna mellan
land och stad, som går ganska hastigt. Den tillgår inte på det sättet att
det är hyrorna i städerna som bli billigare än på landsbygden, utan det är
tvärtom landsbygdens hyror som närma sig städernas i och med att byggnadskostnaderna
på landsbygden snart liro lika höga som i städerna. Jag gjorde
tillsammans med min kommittékamrat herr Hagård ett särskilt uttalande till
socialvårdskommitténs betänkande, där denna utveckling påvisades och där
det framhölls att frågan nog tämligen snart måste tagas upp till ny prövning.
Jag har framfört detta också i utskottet, och synpunkterna ha kommit till
uttryck i den reservation, som jag jämte mina partikamrater avgivit till utskottets
utlåtande. Vi framhålla där att vi blott kunna betrakta de nu föreslagna
differenserna i bostadskostnaderna såsom ett i nuvarande läge ofrånkomligt
men samtidigt starkt tidsbetonat förhållande, varför vi kunnat godtaga
dem såsom en nu nödvändig men blott kortvarig övergångsform. Detta
är min uppfattning, även örn jag i dagens situation anser mig böra godtaga
utskottsförslaget. Jag tror att vi inom ganska få år måste ompröva hela detta
problem, inte såsom utskottet tänker sig i form av uppfattning av vissa ortsgrupper
utan genom att taga upp hela frågekomplexet beträffande bostäderna.

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Jag skulle även vilja, när jag nu Ilar ordet, göra en kommentar till ett
yttrande av statsrådet Möller, som kanske fälldes mera i förbigående. Han
berörde frågan örn kommunernas möjlighet att ge hyresbidrag och uttalade i
det sammanhanget den förhoppningen att kommunerna skulle vara ganska generösa
och på det sättet bespara många åldringar den tunga vägen till fattigvården.
Det kanske var mest mot det sätt varpå uttalandet gjordes som jag
reagerade. Jag har vid tidigare tillfällen från statsrådets sida hört liknande
uttalanden, som enligt min uppfattning förringa fattigvårdens betydelse och
gärna sätta, en viss mindervärdighetsstämpel på den. Vi, som ha sysslat med
dessa sociala vårdproblem och kunnat följa dem på skilda områden, ha nog
ganska allmänt den uppfattningen att vi inte kunna i svensk socialvård avvara
en hjälpform, den må nu heta fattigvård eller inte, som är likartad med vad
som hittills kallats för fattigvård. Måste vi ha en sådan hjälpform anser jag
inte att vi skola nedsätta den och därigenom göra det svårare för dem som
måste anlita den. Jag skulle tro att utvecklingen kommer att gå i den riktningen
att kommunerna måste ordna med ålderdomshem av en typ som nära
ansluter sig till befintliga sjukhem för kroniskt sjuka. Med den brist på hjälp
i hemmen och den minskning i vårdmöjligheterna för åldringar och sjuka, som
vi måste räkna med där, få vi nog litet var tänka oss att vi kunna få sluta vårt
liv på ett sådant ålderdomshem eller sjukhem. Det finns inte någon anledning
att sätta en av kommunerna bedriven hjälpform i en sämre klass än andra
sociala åtgärder.

Jag kan förstå socialminister Möllers glädje över att lia fått framlägga detta
förslag och hans tillfredsställelse med det beslut som riksdagen i dag kommer
att fatta. Jag vill säga att även vi som deltagit i utredningsarbetet och offrat
rätt mycket tid på det känna stor tillfredsställelse. Liksom föregående talare
vill jag sluta med att understryka att den man som lagt, ned ett mångårigt
hängivet, uppoffrande och oegennyttigt arbete i denna fråga, nämligen
landshövding Bernhard Eriksson, bör alldeles särskilt ihågkommas i dag.

Herr Sellander: Herr talman! Det är med spänt intresse som landets åldringar
och invalider avvakta riksdagens beslut i denna betydelsefulla fråga.
Intresset koncentrerar sig främst kring spörsmålet huruvida riksdagen skall
tillmötesgå de önskemål som folkpensionärernas organisationer framfört och
som beröra mycket väsentliga ting i samband med pensionsreformen. Folkpensionärerna
ha hela tiden sedan förslaget framlades för riksdagen hoppats
på att riksdagen skulle visa sig något generösare än regeringen och socialvårdskommittén
vid behandlingen av deras livsfråga. Det har nämligen visat
sig att stora grupper av folkpensionärerna inte dela den översvallande entusiasm
för förslaget som på vissa håll kommit till uttryck. Man må säga vad
man vill örn detta faktum, men ingen kan gärna påstå att det inte finns godtagbara
skäl för dessa folkpensionärers hållning till förslaget. Folkpensionärerna
lia nämligen tidigare haft så bedrövliga existensvillkor och varit utsatta
för så mångå besvikelser och förödmjukelser att det måste betraktas såsom helt
förklarligt att de inte kunna ha uteslutande lovord till övers för det föreliggande
förslaget.

Jag vill erinra örn att statsmakterna i det förgångna visat en anmärkningsvärd
kallsinnighet mot åldringarna och invaliderna. Från de borgerligas sida
var denna hållning på sin tid så påtaglig, att de inte drogo sig för att framkalla
en regeringskris på frågan örn en synnerligen blygsam förbättring av
folkpensionerna. Det kan vara värt att erinra örn detta i dag, då de borgerliga
visa en reformvilja av ansenliga mått och till och med kräva avsevärda förbättringar
av regeringens förslag till ny folkpensionslag. Jag vill livligt hop -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
pas att denna reformiver inte visar sig vara en dagslända, vars behagliga surr
upphör, när valet är undanstökat.

Men även, majoritetspartiet måste ta sin andel i ansvaret för att folkpensionärerna
inte utan vidare kunna acceptera förslaget. Trots att de blygsamma
pensioner som fastställdes år 1937 undergingo en ständig köpkraftsminskning
och trots att upprepade löften gåvos om återställande av pensionernas köpkraft,
tog regeringen under lång tid inte något initiativ i frågan. Först sedan
kriget pågått i nära två år och levnadskostnadsstegringen utgjorde 27 enheter,
fingo folkpensionärerna dyrtidstillägg men då blott med 16 2/3 procent. Dessförinnan
hade riksdagen hunnit med att avvisa en kommunistisk motion år
1940 örn dyrtidstillägg på folkpensionerna, ett avvisande som skedde med hänvisning
till att en utredning pågick. Det behövdes alltså en årslång utredning
för att komma fram till det ganska självklara resultatet att folkpensionärerna
voro i behov av dyrtidstillägg på sina pensioner. Jag vill också erinra örn att
dyrtidstilläggen på folkpensionerna inte heller i fortsättningen, gåvo full
kompensation för den förlorade köpkraften, allt i överensstämmelse med ett
uppseendeväckande uttalande vid krigsutbrottet från regeringshåll, att även
folkpensionärerna måste bära sin andel i dyrtidsbördan. Slutligen bör det erinras
om att frågan örn den utlovade definitiva folkpensionsreformen låg begravd
i socialvårdskommittén i åtskilliga år, och det behövdes en särskild opinionsyttring
från riksdagens sida för att få fram ett förslag till lösning av
frågan.

Denna hårdhänta behandling av folkpensionärerna har självfallet ackumulerat
ett missnöje, som nu inte kan dämpas genom det tämligen genomgripande
förslag som här framlagts. Efter alla de besvikelser och förödmjukelser
som folkpensionärerna varit utsatta för under årens lopp är det förklarligt,
örn de vänta sig mera av ett definitivt förslag till ny folkpensionslag, än vad
som innefattas1 i det förslag som vi nu behandla. Detta så mycket mer som
statsmakterna egentligen bara haft ett enda skäl att anföra mot en lösning av
folkpensionsfrågan, nämligen att krigstidens påfrestningar inte tillät den
ytterligare belastning av statsfinanserna som detta skulle medföra. Folkpeusionärerna
ha för sin del aldrig kunnat förstå detta skäl för statsmakternas
hållning. Det måste ju också betecknas såsom minst sagt märkligt att statsfinansiella
skäl få spela en avgörande roll, då det gäller att bedöma hjälpbehovet
hos en befolkningsgrupp, som just under kristider är i största behov av
hjälp och stöd. Men folkpensionärerna ha funnit sig i situationen i förhoppning
att deras intressefrågor skulle bedömas litet mera generöst, när krigsförhållandena
en gång upphörde.

Jag har inledningsvis velat framföra dessa synpunkter för att därmed påvisa
att det är fullt begripligt att stora grupper av folkpensionärerna inte
kunna känna sig helt tillfredsställda med det nu framlagda förslaget.

För den kommunistiska gruppens del vill jag framhålla att vi betrakta förslaget
såsom varande av tämligen genomgripande natur. Vi finna det vara av
särskilt värde att behovsprövningen kommer att upphöra beträffande ålderspensionerna.
Betydande grupper — jag syftar då främst på folkpensionärerna
på landsbygden och i vissa av de mindre tätorterna, vilka tidigare, för att använda
socialminister Möllers eget uttryck, fått vandra den tunga vägen till fattigvården
för att ofta under förödmjukande former kämpa sig till ett dåligt
understöd — komma nu i ett bättre läge. För andra inte mindre betydande
grupper kvarstar emellertid behovsprövningen, vilket är en avgjord svaghet i
förslaget, dag syftar i första hand på invaliderna, som alltjämt måste underkasta,
sig behovsprövning. Dessa utgöra omkring en tredjedel av samtliga

Andra kammarens protokoll 19JiG. Nr 27. 3

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
nuvarande tilläggspensionärer. Då målet för socialpolitiken måste vara — jag
tror man kan säga att det officiellt erkänts — att i allmänhet komma bort från
behovsprövningen, måste det anses vara cn brist i förslaget att den stora invalidgruppen
bibehålies vid behovsprövningen.

Förslaget lider emellertid även i andra hänseenden av brister, som göra att
den kommunistiska gruppen inte utan vidare kan godtaga det, trots att vi vitsorda
förslaget såsom ett avsevärt framsteg. Den kommunistiska gruppen har
alltsedan den första gången framträdde i riksdagen starkt intresserat sig för
frågan örn en tryggad ålderdomsförsörjning utan fattigvårdskaraktär. Vi ha
framlagt upprepade förslag i frågan vid praktiskt taget varje riksdag. Inte
heller nu ha vi kunnat underlåta att i en motion framföra yrkanden om vissa
ändringar och tillägg i syfte att göra förslaget mera acceptabelt såsom grundval
för utbyggandet av en tillfredsställande ålderdoms- och invalidpensionering.
Till de krav vi framfört i vår motion har utskottet intagit en över lag negativ
inställning. Utskottet har ibland kostat på sig vad man brukar beteckna
som »välvillig skrivning», och något bryskt avvisande i sak förekommer inte.
Men den negativa inställningen motiveras med den gamla jag måste säga banala
frasen: statsfinansiella skäl. Jag skall inte taga upp någon polemik med
utskottet på denna punkt. Inte heller skall jag i detta sammanhang polemisera
mot statsrådet Möllers uttalande. Jag kommer till detta senare i mitt anförande.
Men jag kan inte underlåta att citera det svar socialminister Möller på
sin tid gav herr Andersson i Rasjön, då denne motsatte sig en förbättring av
folkpensionerna på samma grunder som utskottet nu anför och som också statsrådet
Möller i dag åberopade, nämligen statsfinansiella skäl. Vid detta tillfälle
yttrade statsrådet Möller: »Vern försörjer de gamla nu? Det finns väl någon
som gör det? Den försörjning de gamla ha, den tages väl ur vår samlade nationalinkomst.
Betyder en ökning av det allmännas kostnader inom en något
så när rimlig gräns något annat än en överflyttning av utgifterna från vissa
medborgare till andra? Det måste väl vara så, eftersom de gamla faktiskt leva
och försörjas genom folkpensioneringen eller genom fattigvården eller genom
anhöriga och släktingar eller genom en kombination av dessa olika möjligheter.
» Det finns inga skäl att anföra mot giltigheten av dessa socialministerns
uttalanden även i dagens situation. Vi kommunister ha alltid hävdat en liknande
tankegång, som kom till uttryck i statsrådet Möllers uttalande vid denna
tidpunkt. Vad det hela även nu rör sig örn är en överflyttning av de utgifter
för de gamlas försörjning, som nu ofta vila på enskilda eller på kommunerna
eller på staten, som i sin tur har att taga ut pengarna skattevägen
av de bättre ställda i samhället. De statsfinansiella synpunkter, som man
alltid åberopar sig på, speciellt som stöd för avvisandet av krav från eftersatta
folkgrupper i samhället, äro icke hållbara.

Ijår motion ha vi för det första yrkat att pensionsåldern skall sänkas till
65 år. Det är väl uppenbart för envar, att de som framför allt äro i behov
av en folkpension äro arbetarna och med dem jämställda grupper. I regel handlar
det örn människor, vilkas arbetskraft allt snabbare förslites i en mekaniserad
och jäktande samhällsordnings tjänst. En arbetare i en starkt rationaliserad
^och mekaniserad industri får sin arbetskraft så snabbt förbrukad, att
han långt^före 67 år borde pensioneras. Många industriarbetare uppleva inte
ens 67-årsåldern.^En tidigare pensionering än som här är föreslagen är därför
så av behovet påkallad, att statsfinansiella skäl inte borde få spela den avgörande
rollen när det gäller bedömandet av frågan örn pensionsåldern.

Till detta kommer såsom statsrådet Möller också antydde, att i flertalet
länder med folkpensionering pensionsåldern är lägre än i vårt land. I Danmark
är den 60 ar, i England 65 år för män och 60 år för kvinnor o. s. v.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. ira. (Forts.)
Statsrådet Möller, som även var inne på denna fråga, påstod —■ ja, lian påstod
kanske inte direkt men lian trodde -—• att man i Danmark hade infört denna
låga pensionsålder av arbetsmarknadsskäl, d. v. s. att man ville från arbetsmarknaden
bortföra dem som voro över 60 år. Jag har enligt upplysningar
jag inhämtat i Danmark fått fastslaget, att det var uteslutande humanitära
och sociala skäl, som lågo till grund för fastställandet av denna lägre pensionsålder
i Danmark, då den på sin tid genomfördes. Vi ha emellertid nöjt
oss med att föreslå en sänkning av pensionsåldern till 65 år, ehuruväl vi finna
det vara inkonsekvent, att staten för sina egna anställda, som inte sällan ha betydligt
lindrigare sysselsättning än exempelvis industriarbetarna, har fastställt
63 år som pensionsålder, men när det gäller folkpensionärema, för vilka ett
uppenbart behov av tidigare pensionering föreligger, icke anser sig kunna gå
lägre än till 67 år. Det påpekande som gjorts, nämligen att medellivslängden
i Sverige är högre än i andra länder, kan i och för sig vara riktigt. Men
det kan ändock inte motivera den skillnad på 7 år, som förefinnes mellan
folkpensionsåldern i Danmark och Sverige. Vi komma alltså att vidhålla vårt
förslag om en sänkning av pensionsåldern till 65 år.

Beträffande de blinda, vilka inte alls blivit omnämnda i den föregående debatten,
ha vi ställt en del yrkanden i vår motion. Enligt vår uppfattning äro
dessa olyckliga människor något snävt behandlade i förslaget i vissa avseenden.
Beträffande vårt första yrkande angående de blinda, nämligen att blindhetsdefinitionen
skulle omfatta även blinda som endast lia ledsyn, tänker jag
emellertid inte vidhålla motionens yrkande. Under frågans behandling i utskottet
har nämligen av experter lämnats upplysning örn att en sådan gränsdragning
som vi föreslagit inte är möjlig. Då utskottet dessutom framhåller,
att blindhetsdefinitionen bör tolkas på sådant sätt, att i tveksamma fall blindhet
skall anses föreligga, så vill jag nöja mig med att uttala den förväntan,
att detta uttalande leder till att flertalet av de blinda komma in under invaliditetsbegreppet.

Däremot kan jag inte avstå från att vidhålla yrkandena i motionen örn att
blindtillägg skall utgå även till dem som blivit blinda efter fyllda 60 år och
att blindtilläggen icke skola räknas som sådan inkomst, som föranleder avdrag
på behovsprövad pension. Jag har inte kunnat upptäcka ett enda sakskäl,
som talar för att avstänga dem som blivit blinda efter fyllda 60 år från
rätten till blindtillägg. Vid de efterforskningar jag gjort beträffande upphovet
till denna undantagsbestämmelse bär jag funnit, att denna begränsning
på sin tid tillkom uteslutande på grund av statsfinansiella skäl. De blindas
organisationer krävde redan vid denna tidpunkt, att gränsen skulle slopas eller
i vart fall höjas till 67 år. För min del tycker jag att de människor, som bli
blinda efter fyllda 60 år, kunna betraktas som nära nog olyckligare än de som
varit blinda från födseln och därför inte borde behöva vidkännas en restriktion
av det slag, som det här är fråga örn.

Utskottet har i sin iver att inte i något fall höja regeringens bud tillgripit
en motivering för sin ståndpunkt, som jag finner vara beklämmande. Utskottet
uttalar först, att den utökning av rätten till blindtillägg, som vi föreslå,
skulle medföra, att ytterligare 2 000 blinda skulle få blindtillägg. Detta anföres
i tydlig avsikt att ge stöd för utskottets avvisande inställning. För mili
del tycker jag att det tvärtom borde vara ett stöd för en motsatt instiillning,
att så många blinda som 2 000 äro berövade blindtillägg. Utskottet säger
också att kravet icke är obefogat. Så mycket märkligare är det därför, att
utskottet förklarar, att övervägande skäl tala för att ingen ändring bär företagas.
Vilka dessa övervägande skäl äro begriper inte jag, för så vitt det inte
är de vanliga statsfinansiella skälen, vilka jag lyckor det är nära nog en ut -

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
maning att åberopa speciellt när det gäller så olyckliga människor sorn det
här är fråga örn. På dylika grunder komma alltså 2 000 blinda att även i
fortsättningen bli utestängda från rätten till blindtillägg. Jag ifrågasätter
örn det med hänsyn till de förhållanden jag förut relaterade kan vara riksdagens
mening att avslå vårt förslag i denna punkt.

Det andra i vår motion framförda kravet beträffande de blinda, nämligen
att blindtillägget icke skall räknas som sådan inkomst, som föranleder reducering
av andra pensionsförmåner, har också avvisats av utskottet. Utskottet
anför endast, att kostnaderna för ett bifall skulle belöpa sig till omkring
500 000 kronor. Jag anser mig även härvidlag kunna fälla samma omdöme
som jag gjorde nyligen. Detta att man genom åtgärden i fråga berövar de
blinda ett sammanlagt belopp av 500 000 kronor örn året av en ersättning,
som är en ren lytesersättning, avsedd att vara ett slags uppmuntran i de
blindas olyckliga tillvaro, tycker jag tvärtom borde tala för ett bifall till det
förslag vi framfört i vår motion.

Vi ha vidare i vår motion krävt, att behovsprövningen för invaliderna slopas.
Socialvårdskommittén och socialministern liksom nu utskottet lia ansett,
att behovsprövningen bör bestå beträffande invalidpension och sjukbidrag.
Skälen för denna ståndpunkt verka inte övertygande och bottna säkert i verkligheten
i de vanliga statsfinansiella betänkligheterna. Örn man såsom huvudsakligt
skäl för slopandet av behovsprövningen av ålderspensionerna har anfört,
att det är ett synnerligen viktigt samhällsintresse att man har den möjlighet
som därigenom beredes att utnyttja den kvarstående arbetskraften hos
åldringarna, så måste detta skäl också kunna gälla för invaliderna, som ofta
äro partiellt arbetsföra. En tuberkulosinvalid kan givetvis utföra lättare arbete.
Det måste anses i hög grad oriktigt, att han under sådana förhållanden
skall lida minskning i sin pension. I övrigt bör det framhållas i detta
sammanhang, att invaliditet, framför allt för människor i arbetsför ålder,
är en så fruktansvärd olycka, att de bara av det skälet borde befrias från
behovsprövningen. Den överväldigande massan av invalider skulle inte befinna
sig i någon gynnsam belägenhet även örn de finge sin fulla pension
utan behovsprövning. De kunna omöjligen genom eget arbete — det stora
flertalet åtminstone — skaffa sig en sådan inkomst, att den tillsammans med
pensionen skulle medge annat än en mycket knapp försörjning, vilket också
de siffror, som statsrådet Möller anförde i dag, visade. Man kan också ställa
frågan: varför skall behovsprövning ske för invaliderna, då friska människor
enligt förslaget skulle gå fria från all behovsprövning? Statsrådet Möller
har i dag svarat på denna fråga, och han har därvid, såsom herr Andersson
i Alfredshem framhöll, ställt motfrågan: hur skall man överhuvud taget
kunna genomföra en invaliditetsprövning, örn man inte bibehåller inkomstprövningen?
Han gjorde därtill det häpnadsväckande uttalandet, att det
knappast finns någonting som är lättare än att skaffa sig ett intyg av läkare
örn invaliditet. Jag begriper inte hur statsrådet Möller kan göra ett sådant
uttalande, som å ena sidan är i hög grad kränkande för läkarkåren här
i landet och å andra sidan är i högsta grad oriktigt. Ty varje människa, som
har någon kontakt med de sjuka här i landet, vet, att det finns intet svårare
än att skaffa ett intyg om invaliditet. Det kunna alla som stått på arbetsplatser
och rönt erfarenheter om dessa förhållanden omvittna. Invaliditetsprövningen
skall naturligtvis som hittills ske genom läkarna, även örn det
skulle förekomma fall av simulation — något som enligt min mening i högsta
grad försvåras av den stränga läkarkontroll, som numera finnes i det avseendet.
I övrigt vill jag ställa den frågan till statsrådet Möller, hur han då
det gäller att stifta en lag av detta slag kan utgå ifrån undantagsfallen och

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
låta den stora massan av invalider bli lidande, därför att det eventuellt kunnat
påvisas ett eller annat fall, där simulation förekommit och där till äventyrs
en läkare låtit föra sig bakom ljuset.

Därutöver vill jag tillägga, att man är märkvärdigt mån örn att underkasta
invaliderna behovsprövning men man har aldrig någonting att säga om att
man inom statstjänsten på grundval av läkarintyg ofta förtidspensionerar folk
och därtill i vissa fall personer, som inte behövt överanstränga sig under sin
dagliga gärning. Då invaliditetspensionärerna utgöra omkring en tredjedel
av samtliga tilläggspensionärer och jag inte kan finna, att de skäl som anförts
emot vårt förslag kunna uppväga de fördelar ur principiella och administrativa
synpunkter, som skulle följa med ett slopande av behovsprövningen för
invaliderna, kommer jag att vidhålla det krav, vi i detta fall rest i vår motion.

Beträffande bostadstilläggen ha vi yrkat, att samma bostadstillägg skall utgå
i bostadskostnadsgrupp I som de som föreslagits för bostadskostnadsgrupp II.
Enligt av socialvårdskommittén angivna siffror skulle vid 1947 års utgång,
alltså då folkpensionslagen skulle träda i kraft, pensionärerna i lägsta bostadslcostnadsgruppen
uppgå till inte mindre än 390 743 eller nära hälften av samtliga
folkpensionärer. Hela denna stora grupp av folkpensionärer på landsbygden
blir sålunda utestängd från varje möjlighet att erhålla bostadstillägg. Till
de tidigare utståndna orättvisorna till följd av en överdriven och delvis omotiverad
dyrortsgradering skulle alltså nu även läggas den orättvisan, att landsbygdens
åldringar och invalider av den trots allt fortfarande knappa ålderspensionen
få avstå medel till bostadskostnaden. Yi anse det vara ett rimligt
önskemål, att de här avsedda folkpensionärerna beträffande bostadstilläggen
jämställas med pensionärerna i bostadskostnadsgrupp II, vilket innebär, att
ensamstående pensionär i bostadskostnadsgrupp I erhåller ett bostadstillägg
av 150 kronor och två gifta makar sammanlagt 200 kronor. I andra hand
ansluta vi oss1 till yrkandet i herr Ekdahls motion, att bostadskostnadstillägg
skall utgå i bostadskostnadsgrupp I till gift pensionsberättigad med 75 kronor
per år och till annan pensionsberättigad med 100 kronor per år.

Ett annat yrkande i vår motion är att pensionsavgifterna avskaffas och att
finansieringen av folkpensionsreformen i sin helhet sker på statsbeskattningens
väg. För ett bibehållande av avgiftssystemet har i huvudsak inte kunnat
anföras annat än vad man med en viss mysticism betecknat som psykologiska
skäl. Socialvårdskommittén har i detta fall satt de statsfinansiella synpunkterna
i andra rummet. Såvitt vi kunna förstå måste detta ha skett i känslan av
att det egentligen är likgiltigt ur statsfinansiell synpunkt, huruvida staten
tillskjuter hela kostnaden för reformen eller om pensionstagarna bidraga med
viss del av kostnaderna. Örn staten tar ut pengarna genom direkta skatter
eller genom en annan form av beskattning, nämligen pensionsavgifterna, kan
inte ha någon betydelse. Det måste ur statsfinansiell synpunkt vara tämligen
likgiltigt för att inte säga alldeles likgiltigt, örn staten får in pengarna
på det ena eller andra sättet. För de breda folklagren har emellertid ett avskaffande
av pensionsavgifterna en fördelaktig inverkan ur ekonomisk synpunkt.
Den direkta statsskatten uttages som bekant enligt en progressiv skala,
varför ett slopande av avgifterna skull*'' minska de ekonomiskt sämst ställda
befolkningsgruppernas andel i kostnaderna för pensioneringen, ja, i mångå
fall helt befria deni därifrån. Yi vidhålla även i denna punkt motionens yrkande.

På i stort sett samma grunder lia vi också yrkat att kommunbidragen skola
slopas. Folkpensioneringen har ju högtidligen förklarats vara en statlig angelägenhet
och bör därför inte belasta kommunerna. Vi lia emellertid gjort ett
undantag i detta avseende för de särskilda bostadstilläggen, alldenstund dessa

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
endast kunna tillkomma på grundval av kommunernas egna fria beslut. Mot
förslaget örn kommunbidragens slopande har av socialvårdskommittén anförts
— jag citerar — »att en dylik bidragsskyldighet vore önskvärd för att inom
pensionsnämnderna framtvinga en noggrann och effektiv prövning av dc omständigheter,
som kunna inverka på pensionsförmånernas storlek». Samtidigt
som detta uttalande är ett uttryck för den gamla behovsprövnings- och fattigvårdsmentaliteten,
anser jag att dess ordalag äro kränkande för våra kommunnalmän.
De ha inte gjort sig förtjänta — åtminstone i allmänhet — av misstanken
att låta sin granskning av olika sociala spörsmål bero på huruvida
staten eller vederbörande kommun svarar för finansieringen. Det finns enligt
vår mening inga verkliga sakskäl som tala för ett bibehållande av kommunbidragen
— det enda man kan komma med är naturligtvis de vanliga statsfinansiella
skälen. Jag vill dock i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
vid att även kommunbidragen måste uttagas på beskattningens väg av kommunerna,
och därest kommunerna befrias från denna pålaga, betyder ju detta,
att kommunerna kunna hålla kommunalskatten lägre under det att statsskatten
i gengäld blir något högre.

Den kanske viktigaste frågan i samband med folkpensionsreformens genomförande
är spörsmålet örn bibehållandet av folkpensionernas framtida köpkraft.
De pensionsbelopp, som nu föreslås, kunna med hänsyn till nu gällande
penningvärde förefalla vara relativt stora. Men det är inte uteslutet att deras
värde redan vid pensionsreformens ikraftträdande kan ha undergått en
kraftig sänkning. Diirför ha vi i vår motion påyrkat att pensionerna redan
från början skola indexregleras. Örn inte detta sker kan man riskera en upprepning,
av vad som inträffat med de nuvarande pensionerna. De blevo, som
jag tidigare framhållit, inte indexreglerade förrän mdex stigit med 27 enheter.

I detta sammanhang vill jag bestämt vända mig emot de förberedande instansernas
argument mot en indexreglering, nämligen att staten under vissa
förhållanden kan tänkas icke kunna ge kompensation för penningvärdets fall.
Det kan inte vara rimligt att upprepa den famösa proklamationen från krigsåren,
att även folkpensionärema böra bära sin andel av krisbördorna. Under
kristid måste statsmakterna som jag tidigare framhållit ha skyldighet att särskilt
skydda de ekonomiskt svagare befolkningsgrupperna och få följaktligen
inte anlägga dylika synpunkter. Nu har herr statsrådet Möller förklarat
i denna fråga — och jag måste säga att han gjorde det med en viss demagogisk
nyans — att om man inför indexreglerade folkpensioner, så betyder ju
det att i händelse av prisfall skulle folkpensionerna undergå en minskning.
Jag kan inte förstå, varför de skulle göra det. Vad är det som hindrar, att
man skyddar folkpensionerna mot en dylik minskning genom att fastställa,
att även örn index faller, även örn levnadskostnaderna sjunka, så får man inte
rubba dessa pensioner, vilka bestämt angivas vara grundpensioner, och till
vilka man ofta knyter den reflexionen, att de •—- åtminstone i många fall —
icke medge en ordentlig försörjning.

Jag kan inte heller förstå de principiella invändningarna mot en indexreglering
av folkpensionerna, även om den direkt inskrivits i lagen. Varför har
man gått med på att indexreglera statstjänarnas löner och pensioner? Dessa
äro indexreglerade, och i statstjänarnas avlönings- och pensionsreglementen är
direkt inskrivet efter vilka grunder rörligt tillägg skall utgå. Man har inte
haft någon invändning att göra mot att statstjänarnas grundlöner och pensioner
skyddas vid penningvärdets fall. Men statsrådet Möller vänder sig
principiellt emot en indexreglering när det gäller folkpensionerna, och detta
gör han under motiveringen, att örn priserna skulle sjunka så betyder det, att

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
man även sänker pensionerna. Detta behöver emellertid inte förekomma. Man
kan fasthålla vid förklaringen, att här gäller en grundpension som i händelse
av ett prisfall lika litet får rubbas som statstjananias fasta löner och pensioner.

Vi ha påyrkat i vår motion, att bestämmelser örn indexreglering av folkpensionerna
införas i lagen örn folkpensioneringen. Nu har emellertid utskottet
ställt sig avvisande, och det föreligger en reservation av herrar Holmback och
Ohlin, där man begär utredning i frågan. Jag anser mig kunna frånträda yrkandet
i vår motion och i stället hemställa örn bifall till herrar Holmbäcks och

Ohlins reservation. ...

Slutligen ha vi påyrkat att tiden för ikraftträdandet fastställes tili 1 januari
1947. eventuellt 1 juli 1947. Jag vill nu precisera detta yrkande till att
gälla den 1 juli 1947. Jag kan inte föreställa mig annat än att det bör vara
möjligt att genom en forcering flytta fram tidpunkten för ikrattträdandet till

detta datum. , ,

Jag har ganska länge uppehållit mig vid denna finga därför att jag ansett det
nödvändigt att så utförligt som möjligt motivera det förslag, vi ställt ivar motion.
Det har från visst håll anförts — nu senast från herr statsrådet Moller—
att vi kommunister föga bekymra oss örn kostnaderna för de förslag, vi stadt
i denna fråga, och att vi överhuvud taget inte ägna frågan örn finansieringen av
de förslag, vi ställa, något större intresse. Häremot vill jag bara invända, att
vi helt naturligt utgå från vad som är möjligt att åstadkomma i olika hänseenden
med hänsyn till samhällets resurser sådana vi bedöma dem. Vi ha också
vid upprepade tillfällen år efter år anvisat utvägar för att skapa de nödvändiga
ekonomiska resurserna i syfte att kunna trygga en bättre tillvaro for
de breda folklagren i vårt land. Jag behöver bara peka på vårt krav örn en
effektivare förmögenhets- och bolagsbeskattning. Det skulle för övrigt vara
märkligt, örn vårt land, som sluppit undan kriget, skulle behöva åberopa sig
på bristande resurser då det gäller att säkra åldringarnas och invalidernas
existens. När England, som befunnit sig i ett krig som fullständigt pumpat ut
statsfinanserna, kunnat framlägga ett förslag till pensionsreform, vilket jag
skulle tro i verkligheten är väl jämförbart med det svenska förslaget det är
i varje fall inte någon stor skillnad, och örn man betraktar konstnaderna per
huvud, skulle jag tro, att dessa äro lika stora i England som i Sverige — kan
jag inte begripa, varför inte Sverige, som sluppit undan kriget, skulle kunna
sträcka sig längre än vad man gjort utan att ständigt, såsom utskottet och andra
instanser gjort, åberopa sig på statsfinanserna. _

Det förslag, vi ställt i denna fråga, drager inte oöverstigliga kostnader. Enligt
statsrådet Möller belöpa de sig till 236 miljoner kronor. Men då har han
räknat in pensionsavgifterna och kommunbidragen. Jag anser inte. att man kail
räkna på ett sådant sätt, ty även pensionsavgifter och kommunbidrag äro ju
beskattningsfÖrmer. Det bör väl för statsfinansernas vidkommande vara likgiltigt.
örn staten tar ut pengarna den vanliga beskattningsvägen eller genom personliga
avgifter och kommunbidrag.

Sorn svar på statsrådet Möllers direkta fråga örn vilka sociala reformer vi anse
skola stå tillbaka, då vi nu framlägga våra förslag i denna sak. vill jag bara
hänvisa till vad finansministern i går framhöll, nämligen att det finns oerhörda
skattekällor, som tidigare praktiskt taget varit outnyttjade och som kunna tas
i anspråk för dessa ändamål. Är det emellertid sa, att man nu vid valen jag
tyckte närmast att statsrådet Möllers tal var ett försök till valtal ■ ämnar
gå ut och förkunna att vi kommunister ställa förslag utan hänsyn till kostnaderna,
då skola vi taga upp hela statsbudgeten till granskning och där peka
på en mångfald utgifter, som vi bekämpa och som enligt vad folk i allmänhet

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag örn folkpensionering m. m. (Forts.)
anser äro överflödiga. Vi kunna mycket väl göra en sådan granskning, oell nog
skola vi stå oss gott i valkampanjen, därest man skulle lägga upp den på det
sä/ttcti.

Jag menar, att landet har så stora förpliktelser mot alla dem, som under sin
krafts dagar varit nied om att skapa landets rikedomar, att man inte får sky
några medel för att trygga deras existens, när de på grund av ålder eller sjukdom
inte längre kunna utföra sin produktiva gärning.

Herr talman! Jag kommer senare att vid varje punkt i förslaget, där vi lia
en avvikande mening, ställa preciserade yrkanden i anslutning till vad lag
här anfört.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall bara tillåta mig1 att ge ett pär repliker. Jag sade här i en diskussion —
jag erinrar mig inte örn det var 1935 eller 1937 — att eftersom de gamla faktiskt
iortiarande leva och vi inte anordna några ättestupor åt dem för att bli av
med dem, så är det i själva verket bara en fråga örn varifrån de skola få sina
levnadsomkostnader täckta, örn det skall vara genom folkpensioner, genom anhöriga,
genom fattigvård eller genom en kombination av dessa olika försörjningskällor.
Ja, det finns ingenting att pruta på det yttrandet, men jag kan inte
därav dra den slutsatsen — jag medger, att jag nu överdriver kommunisternas
förslag — i enlighet med herr Senan ders utläggning av detta mitt yttrande att
vi lika gärna kunde bevilja pensionärerna 2 000 kronor som 1 000 kronor. Vi
hade före 1935 års reform, och de facto även efter, åtminstone för en stor del av
pensionärerna, inte för alla, en mycket låg försörjningsstandard. Att samhället
kunde överta den huvudsakliga delen av kostnaderna för upprätthållandet av
denna mycket laga standard, det ligger i sakens natur. Nu är det frågan örn
en ingalunda överdriven men dock i jämförelse med det förutvarande tillståndet
ingalunda liten förbättring av denna standard, och där måste alla dra en
gräns. Jag vågar säga, att om någon av kommunisterna suttit på min plats,
så hade han varit tvungen att konstatera, att även han måste dra en gräns.
Han kunde inte ha motiverat vilket belopp som helst med att de gamla ju i
alla fall bli försörjda. Det är fråga om hur de bli försörjda. Jag vill inte påstå,
att de nu komma att bli hundraprocentigt försörjda, men de bli något så
när anständigt försörjda —• lat oss säga till 95 % ■— med det förslag, som nu
ligger på kammarens bord.

Det är naturligtvis inte angenämt att fortsätta diskussionen örn läkarintyg,
och det vare mig långt fjärran att försöka göra gällande, att mitt yttrande är
tillämpligt på alla möjliga läkare i detta land. Men det finns dock sådana läkare,
som handla på detta sätt. Jag saknar inte all erfarenhet på detta område.
Det har hänt någon gång. att en statstjänsteman varit sjuk i fyra år och nio
månader. Han vill inte skiljas från sin tjänst. Han vill inte alls avgå med förtidspension,
utan han vill ha sin lön, visserligen med sjukavdrag. Han vill i
varje fall ha chansen att kunna behålla sin tjänst. Då får han ett läkarintyg,
som säger, att han är fullt kapabel att numera inträda i tjänsten. Så kommer
han kanske en månad före de fem årens utgång — efter fem års sammanhängande
tjänstledighet på grund av sjukdom kan han tvångspensioneras utan vidare
''—■ åter i tjänst. Han tjänstgör så mer eller mindre bra under tre månader och
skaffar sig sedan ett nytt sjukintyg! Jag har åtskilliga exempel från min tid
som statsråd pa dessa manipulationer. Nu ha läkarna — tyvärr vill jag säga
— i regel en sådan auktoritet då det gäller att bedöma människors kroppsliga
eller andliga hälsa, att man i allmänhet inte anser sig kunna göra någonting
åt saken. Det är klart, att i mycket tvivelaktiga fall begär man, att vederbörande
skall anlita en av medicinalstyrelsen utpekad läkare, och inte bara den lä -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
kare han själv väljer. Mina. erfarenheter på detta område säga mig emellertid,
att mitt yttrande tidigare här i dag icke var överdrivet, om jag begränsar det
— vilket naturligtvis bör ske — till vissa läkare. Jag skulle i detta hänseende
vilja säga, att tjänsteläkare i regel äro betydligt samvetsgrannare än en del
av de privatpraktiserande läkarna. Men invaliditetsintyget kan icke ensamt få
avgöra, örn en person är invalid eller inte. Jag skall inte upprepa min argumentation
från i förmiddags.

Nu säger herr Senander, att det engelska förslaget till folkpensioner ur pensionärernas
synpunkt är åtminstone likvärdigt med det svenska. Jag kan säga,
att det till och med är något bättre än våra nu föreslagna pensioner i de lägsta
bostadsgrupperna. Pensionerna äro dock icke lika förmånliga i England för
pensionärerna i de högre bostadsgrupperna. Där är det svenska förslaget som
nu behandlas det absolut förmånligaste, som överhuvud taget någon parlament-sförsamling
har haft att besluta örn. Jag har ju haft anledning att försöka
sätta mig in i även den utländska lagstiftningen på detta område.

För att klargöra saken vill jag nämna, att omräknat i svenska pengar blir
familjepensionen för engelsmännen ungefär 1 800 kronor örn året, _ men därtill
komma inga bostadstillägg, oavsett vilken ort vederbörande bor i. Vad Nya
Zeeland beträffar törs jag inte utan vidare säga, hur höga beloppen äro. där.
I varje fall äro pensionerna där, efter den kurs vi nu ha, lägre än de pensioner
i våra högsta bostadsgrupper, vilka nu skola beslutas av den svenska riksdagen.

Jag vill upplysa örn att i England, där pensionsåldern är 65 år för män och
60 år för kvinnor, är förutsättningen för att man skall få pension den, att man
skall lia dragit sig tillbaka från någonting som i texten kallas »regular employment».
Jag kan inte själv säkert säga, örn detta skall översättas med fast anställning
eller regelbundet arbete; i varje fall måste vederbörande ha dragit
sig tillbaka från regelbundet arbete, örn han skall få någon pension alls vid
den åldern. Såvitt jag förstår —■ jag vågar inte alldeles bestämt säga, hur det
är i det avseendet — innebär detta att man inte får ägna sig åt något egentligt
arbete, örn man vill uppbära pension. Däremot får man gärna ha kapitalinkomster.
Det finns ingen särskild regel enligt vilken den, som har en livs -tidsränta på låt mig säga 5 000 pund örn året och lever på den, blir vägrad
pension.

På Nya Zeeland, där pensionsåldern är 60 år, är pensionen för ensam person
8P/2 pund örn året och för äkta makar det dubbla beloppet, vilket sistnämnda
är förmånligare än i England. Vederbörande får dock inte lia inkomst av
arbete på mer än högst 1 pund i veckan. Man får alltså där, sedan man blivit
pensionär, lia en inkomst på 5 pund i veckan. Om nian förtjänar 10 shilling
eller rj2 pund till så dras det hundraprocentigt av från pensionen. Skulle alltså
en familj, som är berättigad till en inkomst på 5 pund — därav 4 pund i pension
— till äventyrs tjäna 4 pund, så blir pensionen avdragen så när som på
1 pund. 3 pund bli alltså avdragna.

Hela konstruktionen är ju så fullständigt annorlunda än hos oss, att det
knappast lönar sig att göra några egentliga jämförelser. Dessa hårda avdragsregler
verka på mig rätt kuriösa. När vi taga bort inkomstprövningen, motivera
vi detta därmed, att vi vilja att folk skall utnyttja sin arbetskraft till det
yttersta med hänsyn till nödvändigheten av att det blir en så stor produktion
som möjligt för att bland annat finansiera detta projekt. I England får man
emellertid inte arbeta något nämnvärt föro 70 års ålder, om man vill behålla
sina förmåner — efter denna ålder får man börja arbeta igen med bibehållen
pension. I Nya Zeeland får man akta sig mycket noga för att förtjäna mer i
veckan än kronor 13: 75 i svenska mynt, örn man inte skall drabbas av hundraprocentigt
avdrag för det, som skjuter över detta enda pund.

Nr 27.

Torsdagen, den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folh-pensionering m. m. (Forts.)

Jag har velat lämna dessa upplysningar därför att vissa siffror, särskilt
från Nya Zeeland, kunna te sig mycket förmånligare än siffrorna i det svenska
pensionsförslaget. Enligt min mening — och jag har förstått, att hela riksdagen
anser det.— är det förslag vi byggt upp konstruerat på mycket sundare
och riktigare principer än de som tillämpas i Nya Zeeland och England.

Jag skulle kanske säga ett ord örn finansieringen. Det är naturligtvis lätt
att bravera med, att vi ha stora resurser i vårt land o. s. v. Men det finns ju
nu en finansplan omfattande flera år — låt vara, att den, som jag förut sagt,
kan komma att i praktiken variera med något hundratal miljoner kronor uppåt
eller nedåt. Inom denna finansplan finns det absolut inget utrymme för en ökning
av utgifterna med ca 300 miljoner kronor. Det är väl så uppenbart som
helst, att det inte finns något utrymme, och därför måste jag göra ett val mellan
vad jag vill göra och inte göra. Naturligtvis finns det en möjlighet och det
vore —• jag har inte fattat det som en kommunistisk ståndpunkt — att avstå från
alla skattesänkningar. Då skulle vi kunna finansiera även de kommunistiska
tilläggsförslagen till pensionerna. Det skulle intressera mig mycket att höra,
örn kommunisterna verkligen ha den meningen, att vi skola avstå från skattesänkningar.
Omsättningsskattens avskaffande ha de ju i varje fall yrkat på.
Men hur skola vi göra med de övriga nu ifrågasatta skattesänkningarna? Så
mycket är väl alldeles uppenbart, att vi inte kunna göra allt på en gång. På
någon punkt måste vi alltså rubba de cirklar, vi dragit upp.

Herr Senander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag kan naturligtvis inte bestrida den tolkning, som herr statsrådet
Möller gör av sitt uttalande från 1936, men i detta ligger ju i alla fall det, att
man icke då det gäller människor i folkpensionärernas belägenhet kan ta hänsyn
uteslutande till statsfinanserna. Statsrådets resonemang innebar, såvitt
jag förstår, att då pengarna ändå tas av den samlade nationalinkomsten, så
betyder det endast en överflyttning av utgifterna från vissa medborgare till
andra, örn man höjer folkpensionerna. Den tolkningen måste väl vara riktig.
Jag har aldrig förutsatt, att detta uttalande skulle innebära, att man inte alls
behöver ta hänsyn till finanserna. Jag tycker emellertid, att vi kommunister
hållit oss på janima linje som statsrådet, när vi säga, att då det gäller fattiga
människor, får man inte uteslutande åberopa statsfinansiella skäl.

Vad sedan gäller behovsprövningen av invalidpensionerna, så måste jag upprepa,
vad jag sade tidigare, att man inte kan stifta en lag enbart med tanke på
undantagen. Det måste väl i alla fall vara i undantagsfall som det förekommer
att folk simulerar invaliditet och läkarna låta lura sig eller t. o. m. medvetet
hjälpa simulanterna. Man kan inte låta den stora massan av dem, som beröras
av lagen, bli lidande på att det finns folk som handla oriktigt.

Sedan var det ju tacknämligt att få en undervisning om vad det engelska
pensionsförslaget innebär. Den var dock ganska överflödig ur synpunkten
av att jag endast hade sagt, att när England, som befunnit sig i ett långvarigt
krig, kan framlägga ett sådant förslag till förbättring av folkpensionerna, som
åtminstone.ligger i närheten av det svenska, så borde väl Sverige kunna sträcka
sig väsentligt mycket längre än man gjort, och i varje fall dithän vi föreslagit
i vår motion.

Vidare anförde:

Herr Ohlin: Herr talman! Innan jag kommer med några korta reflexioner
till spörsmålet om indexregleringen skall jag be att i förbigående få säga, att
det spörsmål som behandlas i herr Mannerskantz’ reservation — vilken gäller

Torsdagen deli 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
likställighet så långt som möjligt mellan personer med en viss mindre förmögenhet
och sådana som ha livränta eller pension, begränsad till deras livstid -förefaller mig vara förtjänt av en omsorgsfull undersökning. Jag har inte
kunnat finna att man utan en sådan undersökning kan våga sig på att följa
herr Mannerskantz’ rekommendation, vars finansiella konsekvenser äro svåröverskådliga.
Men spörsmålet förtjänar säkerligen att noggrant behandlas tillsammans
med de övriga spörsmål, som här komma att tågås upp under den närmaste
tiden.

Vad jag här särskilt skall vidröra är frågan örn tryggande av pensionernas
realvärde. Jag är naturligtvis mycket glad åt att socialminister Möller i båda
kamrarna har avgivit en ganska högtidlig försäkran örn att det är hans bestämda
avsikt att se till, att örn det blir en prisstegring, så skola pensionärerna
givas någon form av kompensation. Men jag vill understryka, att örn jag uppfattade
hans ord rätt, så förbigick socialministern i sin deklaration det spörsmål.
som utskottet i sitt utlåtande har rest, nämligen huruvida kompensation
skall ges åt alla folkpensionärer, eller örn man skall begränsa detta löfte till
att gälla endast de pensionstagare, som för sin försörjning äro väsentligen beroende
av folkpensionen. Jag måste säga att utskottets förklaring på denna
punkt innehåller en mycket snäv begränsning. Ty det är oerhört manga pensionstagare
som visserligen tillhöra de mindre bemedlade, men som i alla fall
lia någon liten inkomst vid sidan örn folkpensionen. Örn dessa pensionstagare
läsa föreliggande utskottsutlåtande finna de, att för deras del vill utskottet
icke ställa i utsikt att pensionernas realvärde, skall tryggas. Det hade. varit
mycket önskvärt att socialministern hade tagit ställning till denna viktiga
fråga. Enligt mili mening är det nämligen icke motiverat att intaga någon
annan ståndpunkt än den, att samtliga pensionstagare böra ha trygghet lör att
realvärdet av pensionen blir det värde, som man vid beslutets fattande avser.
I så fall blir den naturliga konsekvensen av ståndpunkten att man försöker
tillämpa någon form av indexreglering enligt i förväg bestämda grunder, så
att pensionstagarna kunna känna sig trygga för att icke behöva räkna med
någon standardsänkning. Det är från den utgångspunkten som herr Holmbäck
och jag reserverat oss för motionen att man omedelbart skall utreda fragen örn
mätande av pensionärernas levnadskostnader och de lämpligaste metoderna att
ge dem en sådan trygghet.

Mot detta enkla och man kan tycka nästan självklara resonemang reses det
nu två invändningar. Den första är den som bankofullmäktige ha fört fram,
och som tycks ha vunnit genklang på många håll inom utskottet. Bankofullmäktige
säga, att örn nian på förhand lovar kompensation för prisstegring åt
pensionstagarna, så kan detta komma att försvåra. kampen mot inflationen.
Observera att denna ståndpunkt innebär, att man i vissa lägen av prisstegring
skall säga: »Nej, vi kunna inte ge pensionstagarna några indextillägg, därför
att den köpkraft som de då få kan bidraga till att stärka inflationstendenserna.
» Jag understryker att innebörden av denna ståndpunkt är, att statsmakterna
kunna se sig nödsakade att — för att bekämpa inflationen icke ge folkpensionärerna
kompensation.

Jag måste resa den frågan: Är det verkligen motiverat.att på detta sätt på
just folkpensionärerna lägga en väsentlig del av bördan i kampen mot inflationen?
Man får skilja på två fall här. För det första kan det vara så,, att den
reala nationalinkomsten i landet är i stigande, samtidigt som prisnivån i alla
fall stiger. Då är det väl alldeles uppenbart att det vöre orimligt att säga
till folkpensionärerna: »Ja, visserligen stiger den reala nationalinkomsten och
svenska folket kan leva bättre, men prisnivån är i stigande..Vi måste hålla
tillbaka köpkraften och ni kunna därför inte få några tillägg. Ni får gå ned med

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag örn folk-pensionering m. m. (Forts.)
er reala standard.» Jag är alldeles övertygad om att det i kammaren inte
finns en enda ledamot, som skulle vilja försvara en sådan ståndpunkt.

Så finns det andra fallet. Antag att vi på grund av avspärrning från utlandet
eller andra ogynnsamma förhållanden få en nedgång i den reala nationalinkomsten.
I samband med en därav föranledd prisstegring måste ju då någon
i Sveriges land inskränka på sin standard, liksom fallet varit under det sista
kriget. Frågan är bara mot vilka grupper i samhället man i första hand skall
resa detta krav örn att draga in litet på sin konsumtionsstandard, därför att
nationen för tillfället blivit fattigare. Jag menar, att det är andra och mera
välsituerade grupper än folkpensionärerna, som man då bör rikta sig till.

Under de bada världskrig vi upplevt under den senaste mansåldern har den
reala nationalinkomsten såvitt man vet gått ned med något sådant som 10—12

14 procent. Såvitt jag kan se är en sådan nedgång av nationalinkomsten icke
ett tillräckligt motiv för att man skall resa krav mot folkpensionärerna och
säga: »Ni måste gå ned med er standard. Vi ha icke råd att ge er den reala
standard som man hoppades att kunna ge er, utan som ett led i kampen mot
inflation måste ni avstå från tillägg.»

Såvitt jag kan se är det alldeles övervägande flertalet av pensionstagare och
folkpensionärer människor, som leva på så låg levnadsstandard att den gruppen
bör komma i främsta ledet bland dem, som icke skola behöva acceptera en
sänkning av sin standard. Denna standardsänkning bör i stället drabba de
mera välsituerade grupperna.

Jag kan därför inte finna att bankofullmäktiges resonemang ens i detta fall,
och ännu mindre i det föregående, kan motivera en negativ ståndpunkt till
förslaget örn indexreglering. Men jag ber kammarens ledamöter observera en
sak, nämligen den att bankofullmäktiges invändning — som jag fattat att
manga i utskottet fäst stor vikt vid — träffar socialminister Möllers ståndpunkt
lika mycket som den träffar min. Ty socialministern förklarade uttryckligen
— jag gör fortfarande en reservation för det ovissa, beträffande om

han har en annan mening än utskottet rörande en del av folkpensionerna _

att han skall se till att inte det reala värdet av pensionerna minskas. Det betyder
att socialminister Möller också har avhänt sig möjligheten att använda
en reduktion av folkpensionärernas standard som vapen i kampen mot inflationen.

Socialminister Möller förde därför ett helt annat resonemang. Han sade, att
det kan tänkas att priserna falla, och därför vill lian inte vara nied om en
indexreglering, ty örn man inför en sådan reglering, böra pensionsbeloppen i
pengar minskas om priserna falla, Detta anser han dock icke böra ske, utan
örn levnadskostnaderna gå ned, böra folkpensionärerna få fördel av det genom
höjd realstandard.. Jag delar socialministerns uppfattning på den punkten.
■Det saknas anledning att överväga någon som helst sänkning av dessa belopp
pa 1 000 resp. 1 600 kronor. Men socialministern påstår, att örn man har indexreglering,
så måste man inte bara höja när priserna stiga utan också gå
ner under dessa 1 000. resp. 1 600 kronor örn priserna falla. Detta påstående
tycktes han finna så självklart, att han inte ens behövde motivera det. I varje
fall hörde jag inte att han anförde någon motivering för det. Jag för min del
finner detta påstående ogrundat. Jag ber att fa erinra kammarens ledamöter
örn, att när vi reglerade lönerna sist, fr. o. m. år 1935, fingo statstjänarna bestämda
löner och sedan vissa kompensation.stillägg. Där fanns inte några bestämmelser
om. att grundlönen skulle minskas örn levnadskostnaderna gingo
ner. Det finns ingen anledning varför man inte också i detta läge skulle göra
pa samma sätt, alitsa ha vissa grundpensioner och indextillägg som äro rörliga
uppåt — och som naturligtvis också äro rörliga nedåt, men blott så länge

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
man håller sig på en nivå som ligger ovanpå de nu föreslagna grundpensionerna.

Örn vi kunde räkna med att levnadskostnaderna skulle sjunka till hälften
av vad de nu äro, då är det klart att man inte kan intaga den ståndpunkt som
jag nu gör. Men vi kunna inte här röra oss med rena teoretiska spekulationer
utan kontakt med verkligheten. Vi veta ju alla att det inte finns någon anledning
att räkna med — jag säger befara — sådana prisrevolutioner, sådana
deflationskriser, som skulle följa örn levnadskostnaderna underginge drastiska
sänkningar.

Jag skulle vilja fråga både socialminister Möller och andra här i kammaren
vad det är för slags lönepolitik man tänker sig att den svenska fackföreningsrörelsen
skall föra, som skulle vara förenlig med stora sänkningar av de svenska
levnadskostnaderna? Inte kan man av de senaste årens erfarenheter få något
stöd för uppfattningen att det är sannolikt att en sådan lönepolitik kommer
att föras att levnadskostnaderna komma att gå avsevärt neråt.

I verkligheten förhåller det sig så, att alla tycks vara överens örn att vi ha
att räkna med en prisstegring under de närmaste åren. Även om man därefter
skulle få något prisfall är det mycket litet sannolikt att prisnivån går ned
under den höjd den har i dag. Det är därför mycket litet sannolikt att folkpensionärerna
få någon fördel av socialminister Möllers löfte att beloppen icke
skola reduceras — vilket jag anser vara ett riktigt och väl motiverat löfte.
Det är tyvärr mycket större risker för att levnadskostnaderna skola stiga, så
att den frågan blir aktuell örn man skall ge en automatiskt verkande kompensation
eller inte. Skulle det vara så att levnadskostnaderna falla under 1946
års nivå, kan man i alla fall räkna med att detta inte inträffar förrän örn
några år. Då bör enligt alla våra prognoser den reala nationalinkomsten ligga
högre än den gör i dag. Det behöver alltså inte möta något hinder att vidmakthålla
de nu fastställda grundbeloppen och tilläggen utan några som helst reduktioner.

Om man alltså är överens örn att folkpensionärerna skola behandlas så välvilligt,
att de i händelse av prisfall icke skola få vidkännas någon reduktion
av beloppen, d. v. s. få en höjning av realvärdet, så kan väl detta icke vara
något skäl för att man i händelse av en mera sannolik prisstegring skall neka
pensionärerna den trygghet, som de gärna önska, för att de åtminstone skola
undgå en sänkning av sin reala standard. Örn man vill ge förbättringar åt dem
i ett läge med fallande priser, skulle det väl närmast vara motiverat att säga: »I
ett läge med stigande priser kan jag inte lova en förbättring, men jag kan åtminstone
lova att det icke skall bli någon försämring.» Det tycker jag vore
mera logiskt, och därför finner jag att indextillägg på grundval av nuvarande
nominella belopp som fasta grundpensioner är det mest naturliga.

Då säger kanske någon: »Är det inte lika bra örn man ger folkpensionärerna
en viss trygghet på det sätt som socialministern gjorde genom att deklarera
sin avsikt?» På det vill jag svara, att för pensionstagarna blir det mera trygghet,
örn de ha garantier för att de skola få sådana kompensationer enligt i förväg
antagna bestämmelser. Det blir mindre risk för dröjsmål med behandlingen
av denna fråga, om man har bestämda regler, än om man bara rör sig
med allmänna uttalanden. Vidare vill jag säga, att kompensationen bör gälla
för samtliga pensionstagare och inte bara — som utskottet tycks tänka sig —
för en del av dem.

Jag vill emellertid inte förneka — jag framhöll det nyss — att jag finner
socialministerns försäkran vara mycket värdefull. Ty det finns säkert ingen
i denna kammare, och kanske inte i hela Sveriges land, som tvivlar på att socialminister
Möller har ett utomordentligi. starkt intresse för just folkpensionä -

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Terna. Hans goda vilja att ordna det bra för dem liro vi säkert alla övertygade
om. Därför är detta hans löfte mycket viktigt. Men låt mig säga en sak:
socialministrar äro icke eviga! Det får man också ta hänsyn till, när man
bedömer denna fråga, så att man inte konstruerar viktiga sociala reformer alltför
mycket med tanke på en viss enskild persons goda vilja.

Jag kommer alltså till den slutsatsen, att det mest tillfredsställande är att
följa den reservation som bär avgivits av herr Holmbäck och mig själv: att
ge samtliga ^^pensionstagare trygghet för ett bibehållet realvärde enligt i
förväg angivna grunder, vilken fråga bör omedelbart upptagas till utredning.

Till slut skall jag bara tillägga en enda sak beträffande inkomstprövningen
för bostadstillägg. Det har förvånat mig, att det många gånger talas som örn
denna folkpensionsreform innebar att all behovsprövning avskaffas. Särskilt
är det många av mina kammarkolleger som representera landsbygden, som
understundom för korthetens skull yttra sig som om behovsprövningen vore
helt avskaffad. Det är den ju ingalunda, ty vi ha kvar behovsprövningen för
bostadstilläggen.

Jag vill deklarera, att jag anser det angeläget att man för framtiden strävar
mot att, så snart det blir förutsättningar därför, avveckla även behovsprövningen
för bostadstillägg, så att man kommer fram till ett tillstånd, där
behovsprövningen är avskaffad för samtliga ålderspensioner. Jag tror att ett
sådant steg kommer att vara ett naturligt fullföljande av en av de grundtankar,
som ligga bakom den reform, som riksdagen nu går att acceptera.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr Holmbäck
och mig själv avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog härunder ledningen av förhandlingarna.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag skall tillmötesgå en önskan,
som jagnar övertygad örn är allmän i kammaren, den önskan nämligen att vi
snart måtte vara vid slutet av denna numera fullkomligt onödiga debatt. Såvitt
jag kan förstå har här redan blivit sagt vad som behöver sägas och vad
som kan sägas med något berättigande, men det finns en sak, som ännu inte
blivit berörd, och det är den jag ville ägna mig åt under loppet av låt mig
säga en minut.

Vi betrakta väl alla denna dag som en mycket stor dag, och vi känna väl
alla något av glädje över att pensionsfrågan förts så långt fram att vi kunna
säga, att flertalet av pensionärerna hädanefter kan anses ha kommit i åtnjutande
av en något så när försörjning. När man tillägger, att riksdagen frånsett
vissa detaljer synes stå enig, blir denna dag för vacker för att störas med
småkäbbel, spm närmast har samband med tillrättaläggandet av den plattform,
från vilken man skall gå ut i valrörelsen i höst och nedgöra varandra.
Jag skall inte bidraga till att här skapa fram en sådan valrörelsestämning,
som är så lätt att få fram. Bilden är enligt min mening för vacker för att
störas med sådana inslag. Jag skall därför-inskränka mig till att uttala ett
tack till socialminister Möller för det arbete, som han år ut och år in har
nedlagt för att skapa fram folkpensioner av den storleksordning, att de gamla
nödtorftigt kunna försörja sig. Vi alla, som följt socialminister Möllers arbete
på detta område, lia aldrig upphört att beundra hans intresse och hans
hängivenhet för de gamlas sak. Vad som kan sägas från de håll här i kammaren,
där man har erinringar att göra i ett eller annat avseende eller vad som
kan sägas i avsikt att ställa det egna partiet över den linje, socialminister
Möller har följt, allt detta spelar ingen roll inför det stora, som här sker,
och för vilket de gamla och utslitna i detta land framför allt ha att tacka
Gustav Möller.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Det har gjorts erinringar mot det förslag, som ligger här såsom utskottsmajoritetens
förslag, men jag skall inte beröra någon av dessa erinringar. Jag
skall helt enkelt inskränka mig till att frambära ett tack till socialminister
Möller för det mångåriga, ihärdiga och äntligen fruktbringande arbete han
utfört för de gamla och utslitna här i landet. Den detaljkritik, som från olika
håll bär riktats emot förslaget, och den detaljkritik, som väl också under valrörelsen
i höst kommer att riktas mot det nu fattade beslutet, väger fjäderlätt
och är av intet värde i jämförelse med det stora, som här sker och bakom
vilket framför alla andra står socialminister Gustav Möller.

Med konstaterande av att vi med godkännande av utskottets förslag äntligen
kommit dithän att praktiskt taget alla de gamla och i arbetet utslitna i
detta land kunna få en nödtorftig försörjning utan att behöva gå den tunga
vägen till fattigvården, och med ett personligt tack till socialminister Möller
för det uppoffrande arbete, han här utfört, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

1 detta anförande instämde herrar Hedlund i Östersund, Holm, Forsberg,
Lundberg, Jonsson i Skutskär, Lundbom, Johansson i Kalmar, Andersson i
Munkal jungby, Andersson i Surahammar och Bladh, fru Eriksson, herrar
Lindqvist, Wallentheim, Landgren, Paulsen, Mårtensson, Andersson i Hyssna,
Hedqvist, Mosesson, Nilson i Eskilstuna och Karlsson i Grängesberg, fru Alvén,
herr Orgard, fröken Öberg samt fru Björck.

Efter härmed slutad överläggning godkändes paragrafen.

2 § samt underrubriken till 1 och 2 §§.

Godkändes.

3 § skulle enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag hava följande
lydelse:

3 §•

1 mom. Kätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer den som
fyllt sextiosju år.

2 mom. För tid före fyllda sextiosju år utgår folkpension i form av invalidpension
till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet,
vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete
som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen
av arbetsförmågan kan anses varaktig.

Den som är blind skall städse anses lida av sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som i första stycket sagts. Såsom blind anses den som saknar
synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så
nedsatt, att han saknar ledsyn.

3 mom. Har sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som i 2 mom.
sägs varit oavbrutet bestående minst ett år och kan den, utan att anses varaktig,
antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid, skall därunder utgå
folkpension i form av sjukbidrag.

4 mom. Änka, som vid mannens frånfälle fyllt femtiofem år och varit
gift med honom minst fem år, äger, såframt hon ej eljest åtnjuter folkpension,
rätt till folkpension i form av änkepension. Ingår hon nytt äktenskap upphör
rätten till änkepension.

I motionen II: 48G hade herr Senander m. fl. hemställt, att riksdagen måtte
besluta att pensionsåldern, fastställdes till 65 år.

Herr Senander m. fl. hade i motionen II:48G i fråga örn blindhetsdefini -

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
tionen anfört att det icke kunde anses vara rimligt och rättvist att definitionen
från invalidpension uteslöte sådana blinda som hade ledsyn, varför motionärerna
hemställde, att definitionen beträffande vem som skall anses vara
blind skulle utvidgas till att omfatta jämväl andra blinda än dem som sakna
ledsyn.

I samma motion hade i fråga om de föreslagna sjukbidragen hemställts, att
3 § 3 mom. skulle omformuleras därhän, att överflyttning från sjukförsäkring
till folkpensionering ej skulle kunna ske före den totala sjukhjälpstidens utgång
i de fall, där detta vore till förfång för den sjuke.

Paragrafen föredrogs. Därvid anförde:

Herr Senander: Herr talman! Med hänvisning till vad jag yttrade i mitt
anförande får jag beträffande 3 § hemställa, att paragrafens 1 och 2 mom.
må erhålla följande lydelse:

1 mom. Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer den som
fyllt sextiofem år.

2 mom. För tid före fyllda sextiofem år utgår folkpension---— (= ut skottet)

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 3 § i den lydelse, som föreslagits av utskottet, dels ock på
godkännande av berörda lagrum i den lydelse, som under överläggningen föreslagits
av herr Senander; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Senander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 3 § i första särskilda utskottets
föreliggande förslag till lag örn folkpensionering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda lagrum i den lydelse, som under
överläggningen föreslagits av herr Senander.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen. Kammaren
hade alltså godkänt 3 § i den lydelse, som föreslagits av utskottet.

f § skulle enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag hava följande lydelse
:

4 §‘.

1 mom. Till envar som är berättigad till ålderspension utgår allmän ålderspension.
Allmän ålderspension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension eller som uppbär i 8 § omförmält
hustrutillägg, 800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor.

2 mom. Till envar som är berättigad till invalidpension eller sjukbidrag
utgår grundpension med 200 kronor örn året.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Jämte grundpension utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, tilläggspension
med 600 kronor om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor örn
året till ogift pensionsberättigad.

3 mom. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, 600 kronor
örn året.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Senander: Herr talman! Med hänvisning till vad jag sade i mitt anförande
beträffande slopande av invaliditetsprövning får jag föreslå, att 4 §
måtte erhålla följande lydelse:

1 mom. Folkpension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars
make jämväl åtnjuter folkpension eller som uppbär i 8 § omförmält hustrutillägg,
800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor.

2 mom. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, 600 kronor
örn året.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av 4 § i den av utskottet föreslagna
lydelsen dels ock på godkännande av samma lagrum i den lydelse, som under
överläggningen föreslagits av herr Senander; och fann herr talmannen förstnämnda
proposition vara med övervägande ja besvarad. Herr Senander begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 4 § i första särskilda utskottets
föreliggande förslag till lag örn folkpensionering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda lagrum i den lydelse, som under
överläggningen föreslagits av herr Senander.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Senander begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparati verkställdes. Därvid avgåvos 149 ja och 15
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta fran att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 4 § enligt utskottets förslag.

Härefter yttrade

Herr Håstad: Herr talman! Jag får meddela, att jag vid omröstningen råkade
trycka på fel knapp och således kommit att rösta på icke avsett sätt.

5 § skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag erhålla följande lydelse:

5 §•

Ä vissa orter förhöjes folkpension med bostadstillägg på sätt nedan sägs.
För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt
att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader, däri

Andra kammarens protokoll 1940. Nr Z7. 4

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre nummer. Indelningen
verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

Bostadstillägg utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, med följande
belopp för år räknat, nämligen

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 100 kronor
i bostadskostnadsgrupp II, 200 kronor i grupp III, 300 kronor i grupp IV
och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp II,
300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 000 kronor i grupp V.

Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken
han är mantalsskriven; dock att för tillhörighet till någon av grupperna II—V
fordras att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående åren varit
mantalsskriven å ort i den gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida
icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag
härifrån.

I motionen 11:486 hade herr Senander m. fl. hemställt, att pensionärerna
i bostadskostnadsgrupp I skulle i fråga örn bostadstillägg jämställas med pensionärerna
i bostadskostnadsgrupp II.

I motionen II: 493 hade herr Ekdahl hemställt, att bostadstillägg skulle
utgå i bostadskostnadsgrupp I till gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad
med 75 kronor per år och till annan pensionsberättigad med 100
kronor per år.

Enligt utskottets förslag skulle 5 § erhålla den av Kungl. Maj :t föreslagna
lydelsen.

I den av herr Löfvander m. fl. avgivna reservationen hade hemställts, att
förevarande paragraf skulle erhålla följande lydelse:

5 §•

Folkpension förhöjes med bostadstillägg. Bostadstillägget utgår, där ej annat
följer av vad nedan stadgas, till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad
med 200 kronor örn året samt till annan pensionsberättigad
med 300 kronor örn året.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Sellander: Herr talman! Beträffande 5 § yrkar jag, att paragrafens
andra stycke måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Bostadstillägg utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, med följande
belopp för år räknat, nämligen

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 100 kronor
i bostadskostnadsgrupp I och II, 200 kronor i grupp III, 300 kronor i
grupp IV och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp I
och II, 300 kronor i grupp lil, 450 kronor i grupp IV och 600 kronor i
grupp V.

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motion nr 493 i
denna kammare, vilket innebär sådan ändring av 5 § att i moment a) inskjutes:
till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 75 kronor i
bostadskostnadsgrupp I; att i moment b) inskjutes: till annan pensionsberättigad
med 100 kronor i bostadskostnadsgrupp I; och att paragrafen i övrigt skall
ha samma lydelse som i regeringens och utskottsmajoritetens förslag.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag yrkar bifall till den formulering
av 5 §, som finns angiven i den av herr Löfvander m. fl. avgivna reservationen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av 5 § i utskottets föreliggande förslag till lag
om folkpensionering; 2) godkännande av berörda lagrum i den lydelse, som
under överläggningen föreslagits av herr Senander; 3:o) godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i motionen II: 493 av herr Ekdahl samt
4:o) godkännande av paragrafen i den lydelse, som angivits i den av herr Löfvander
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Senander begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 3:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskades likaledes av
herr Senander votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i den förberedande votering, som sålunda skulle verkställas,
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 4:o) angivna samla flertalet röster. Votering begärdes
emellertid även nu av herr Senander, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i den votering, som kommer
att företagas för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen angående
5 § i första särskilda utskottets föreliggande förslag till lag örn folkpensionering,
antager den lydelse av paragrafen, som föreslagits i den av herr
Löfvander ni. fl. angivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering
antagit den av herr Senander under överläggningen föreslagna lydelsen av
nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt. voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 96 ja och 53 nej, varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen örn kontraproposition i huvudvoteringen angående förevarande
paragraf antagit godkännande av den lydelse av paragrafen, som
föreslagits i den av herr Löfvander m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
nu uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
5 § i första särskilda utskottets föreliggande förslag till lag örn folkpensionering
antager den lydelse av paragrafen, som föreslagits i motionen
II: 493 av herr Ekdahl, röstar

Ja;

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
den lydelse av nämnda paragraf, som föreslagits i den av herr Löfvander
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen.
Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit godkännande av den lydelse av paragrafen, som föreslagits i motionen
II: 493 av herr Ekdahl. Med anledning härav blev efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 5 § i första särskilda utskottets
föreliggande förslag till lag om folkpensionering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda lagrum i den lydelse, som föreslagits
i motionen II: 493 av herr Ekdahl.

Sedan kammarens ledamöter härefter åter intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition ännu en gång blivit uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Ekdahl, varför
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 112
ja och 53 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 5 § i den lydelse, som föreslagits av utskottet.

6-10 §§.

Godkändes.

11 § skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag hava följande lydelse:

11 §''

Pensionsberättigad som lider av sådan blindhet som i 3 § 2 mom. sagts
och som blivit blind före fyllda sextio år skall utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhålla blindtillägg med 700 kronor örn året.

Blindtillägg må ej utgå till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning
är skolpliktig.

I motionen II: 486 hade herr Senander m. fl. hemställt, att riksdagen måtte
besluta att blindtillägget tillerkändes alla blinda oberoende av tidpunkten för
blindhetens inträdande.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen erhålla den av Kungl. Maj :t
föreslagna lydelsen.

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Den ändring jag här tänker föreslå, innebär,
att även sådana blinda, som fått sitt lyte efter fyllda 60 år, skola bli delak -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
tiga av blindtillägg. Jag föreslår därför, att paragrafens första stycke måtte
erhålla följande lydelse:

Pensionsberättigad som lider av sådan blindhet som i 3 § 2 mom. sagts
skall utöver honom eljest tillkommande folkpension erhålla blindtillägg med
700 kronor örn året.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag yrkar att paragrafen matte
få den lydelse den har i utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen dels
ock på godkännande av paragrafen i den lydelse, som under överläggningen
föreslagits av herr Senander; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Senander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 11 § i första särskilda utskottets
föreliggande förslag till lag örn folkpensionering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren godkänt berörda lagrum i den lydelse, som under
överläggningen föreslagits av herr Senander.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Senander begärde emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 142
ja och 17 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta. Kammaren hade alltså godkänt utskottets förslag till 11 §.

12 och 13 §§.

Godkändes.

I i § skulle enligt utskottets förslag hava följande lydelse:

!4 §.

1 mom. Med årsinkomst avses i denna lag all den inkomst, för år räknad,
som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke annan folkpensionsförmån än blindtillägg
och ej heller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag
må vara föranledd att utgiva.

2 mom. Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall
uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med 10
procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pensionsberättigad
7 500 kronor och för annan pensionsberättigad 10 000 kronor.

3 mom. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet
beräknas utgöra hälften av makarnas sammanlagda förmögenhet.

4 mom. Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste
hela tiotal kronor.

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Förslag till lag orri folkpensionering m. m. (Forts.)

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Senander: Herr talman! Även vad jag här kommer att föreslå gäller
de blinda. Blindtillägget räknas ju som sådan inkomst, som föranleder avdrag
på behovsprövad pension, i detta fall invaliditetspension. Jag föreslår
därför, att i syfte att förhindra detta andra meningen i paragrafens första
moment måtte erhålla följande lydelse:

Såsom inkomst räknas icke folkpensionsförmån och ej heller understöd som
någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till avfattning av paragrafen
dels ock på godkännande av den av herr Senander under överläggningen föreslagna
lydelsen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Senander, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Ben, som vill, att kammaren godkänner 14 § i första särskilda utskottets
föreliggande förslag till lag örn folkpensionering, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda lagrum i den lydelse, som under
överläggningen föreslagits av herr Senander.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funnit flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Senander begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 149 ja och 18
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 14 § i utskottets förslag.

15—18 §§ samt underrubriken till 3—18 §§.

Godkändes.

19 § skulle enligt utskottets förslag hava följande lydelse:

19 §.

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall för varje år pensionsavgift
erläggas av envar svensk medborgare, dock ej för år före det, under
vilket han fyller aderton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex
år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift
erlägges ej heller av person, som den 1 juli det år avgiften skall slutligen
påföras åtnjuter folkpension eller förlorat sitt svenska medborgarskap,
eller för den som vid nämnda tidpunkt avlidit.

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av avgiftspliktig årligen erläggas,
utgör en procent av hans enligt förordningen örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt för året taxerade belopp eller, örn den avgiftspliktige är
gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, en

Torsdagen den 20 juni 194G.

Nr 27.

Förslag till lag om folkpensionering m. m. (Forts.)
halv procent av makarnas sammanlagda taxerade belopp. För varje avgifispliktig
vare dock lägsta avgift sex kronor och högsta avgift 100 kronor.

Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd
till helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast
lägre hela krontal.

Paragrafen föredrogs. Därvid anförde:

Herr Senander: Herr talman! Jag hemställer, att 19—23 §§ måtte utgå ur
förslaget. Faller mitt yrkande beträffande 19 §, vilket väl troligen kommer
att ske, skall jag emellertid ej framställa något yrkande beträffande de övriga.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till paragrafens avfattning dels ock på bifall till det av
herr Senander under överläggningen framställda yrkandet att paragrafen skulle
utgå ur lagen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Övriga delar av förslaget till lag örn folkpensionering ävensom förslagen till
dels lag angående införande av nya lagen om folkpensionering dels ock lag
om frivillig statlig pensionsfösäkring.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten D.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman: Jag ber att få yrka bifall till den av herr Holmbäck
och mig avgivna reservationen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen beträffande motionerna
1: 321 och 11:488 propositioner dels på bifall till utskottets hemställan angående
desamma dels ock på bifall till punkten C. i den av herrar Holmbäck
och Ohlin avgivna reservationen; och biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter utskottets
i punkten D. i övrigt gjorda hemställan.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen, sorn anförde: Beträffande föredragningslistan
för nästa sammanträde, vilket sammanträde kommer att hållas onsdagen den

Nr 27.

Torsdagen den 20 juni 194G.

26 juni, hemställer jag, att kammaren måtte besluta, att de två gånger bordlagda
ärendena skola uppföras i följande ordning:

statsutskottets utlåtanden nr 203, 204 och 209—211, sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtanden nr 3 och 4, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 57—62, första lagutskottets utlåtanden nr 47 och 48 samt memorial
nr 51, andra lagutskottets utlåtanden nr 31, 32, 39 och 42, statsutskottets
utlåtnaden nr 212—219, 222—228, 231 och 232, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 72, 73 och memorial nr 71, statsutskottets utlåtande nr 230, bevillningsutskottets
betänkande nr 40, konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, första lagutskottets
utlåtanden nr 46, andra lagutskottets utlåtanden nr 37 och 38, andra
särskilda utskottets utlåtande nr 1 samt utrikesutskottets utlåtande nr 5.

Övriga ärenden torde uppföras i den ordning de äro uppförda å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§9.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskommelse; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner örn särskilda bestämmelser angående
taxering av inkomst från stormfälld skog;

nr 43, i anledning av väckta motioner angående sambandet mellan socialpolitik
och beskattning;

nr 44, i anledning av väckta motioner örn borttagande av omsättningsskatten
å vissa livsmedel;

nr 45, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn allmän omsättningsskatt;

nr 46, i anledning av väckta motioner angående borttagande av omsättningsskatt
vid försäljning av traktorer;

nr 47, i anledning av väckt motion örn borttagande av omsättningsskatten på
grammofonskivor för språkundervisning; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
om preliminärt uttagande av värnskatt för senare hälften av budgetåret 1946/47;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av dels Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till vissa
ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m., dels ock
Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsreglering för folkskolans Överlärare; nr

64, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn vissa ändringar i familjepensionsreglementet för riksdagens verk och riksbankens
familjepensionsreglemente för arbetare in. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, m. m.; och
nr 66, angående regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.; samt

första lagutskottets memorial, nr 52, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 36 i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 27.

§ io.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
reumatikervården;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av sjukdom, ådragen under arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet;
och

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens tvångsarbete- och alkoholistanstalter;

från andra lagutskottet:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag) ;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt; nr

383, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) örn tillståndstvång
för byggnadsarbete; och

nr 392, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående
överinseendet över anstalter för bildbara sinnesslöa; samt

från riksdagens kansli:

nr 397, angående bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen; och

nr 398, angående förstatligande av krigsindustrien.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 27.