1946. Andra kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1946:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 26.

Onsdagen den 19 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade: Nu anställas tva omröstningar jämlikt paragraf
65 riksdagsordningen. Rätteligen skulle det vara tre omröstningar, men
den godkända voteringsproposition, som avser statsbidrag till svenska fiskarenas
studieförbund, Ilar till följd av ett förbiseende utelämnats pa den tryckta
förteckningen över omröstningarna, som utdelats till kammarens ledamöter.
Efter samråd med första kammarens talman får jag meddela, att den återstående
omröstningen kommer att anställas vid början av morgondagens sammanträde.

§ 2.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt nedan omförmälda, uti
statsutskottets memorial nr 207 och 208 framlagda voteringspropositioner rörande
frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämt blivit, att
vederbörliga omröstningar över de olika besluten skulle denna dag äga rum,
så anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner i
följande ordning; nämligen

l:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 207):

Ben som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna 1:332 och 11:501,
till Rundradiosändare för kortvåg i Hörby för budgetaret 1946/47 under statens
affärsverksfonder, telegrafverket, å riksstaten anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor och å allmän beredskapsstat uppföra ett anslag av
4 070 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna 1:332 och 11:501, till
Rundradiosändare för kortvåg i Hörby å allmän beredskapsstat för budgetåret
1946/47 under statens affärsverksfonder, telegrafverket, uppfört ett anslag
av 5 270 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 84 Ja och 112 Nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

Andra hammarens protokoll 1946. Nr SO. 1

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

utfallit nied ... 88 Ja och 45 Nej,

vadan, da därtill lades andra kammarens röster eller. . 84 Ja och 112 Nej,

sammanräkningen visade ............. 172 Ja och 157 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 208):

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till motionen I: 116, till Vissa arbeten å fritidslägret vid Skönstavik för budgetaret
1946/47 anvisa ett anslag av 95 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

yi?ner ’ ^lar riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit motionen
1:116.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstnmgsapparat,
och utföll densamma med 110 Ja och 90 Nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, sorn, enligt ankommet
0Cp ™ uPpläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd hade

utfallit med . .. ................................... 93 Ja och 39 Nej,

vadan, da därtill lades andra kammarens röster eller .. 110 Ja och 90 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 203 Ja och 129 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 3.

Svar pd
interpellation.

Herr talmannen lämnade på begärande ordet till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman!
Herr Ståhl har med kammarens tillstånd till mig ställt fem särskilda frågor.
Jag skall besvara dem i tur och ordning.

Först vill interpellanten veta, varför den s. k. Hasselrotska utredningen ännu
icke delgivits allmänheten.

Som bekant var denna fråga föremål för behandling i kammaren i december
i fjol. Statsrådet Mossberg förklarade då i svar på en interpellation, att 1942
års poliskommissions utredningsmaterial knappast lämpar sig för offentliggörande
i sin helhet._ Undersökningen omfattade ett icke obetydligt antal personer,
mot vilka misstankar för nazistisk inställning förelegat men som genom
undersökningen kunde anses rehabiliterade. Dessa personer borde rimligen
ställas utanför vid en publicering. Även i andra fall kunde varsamhet vara
påkallad. Kommissionen hade sålunda uttalat, att flertalet av de här avsedda
polismännen knappast på grund av någon djupare övertygelse kommit i förbindelse
med de nationalsocialistiska strömningarna, och åtskilliga av dem som
anslutit sig hade, sedan de fått närmare kännedom örn organisationernas verksamhet
och syften, lämnat dessa sammanslutningar. Å andra sidan hade kommissionen
vid sina undersökningar träffat på polismän, vilkas lojalitet mot
samhället med fog kunde ifrågasättas.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Svar pä interpellation. (Forts.)

Statsrådet Mossberg ställde i utsikt en ytterligare prövning av publiceringsfrågan.
Den fortsatta granskningen har emellertid givit vid handen, att de
praktiska svårigheterna för ett offentliggörande av materialet äro betydande.
Den av kommissionen verkställda undersökningen hade karaktären av en allmän
översyn, som skulle ge möjligheter att med utgångspunkt från individuella
fall bedöma omfattningen av den nazistiska infiltrationen inom polisen.
I den mån åtgärder skulle vidtagas mot någon av de av undersökningen
berörda polismännen, förutsattes sålunda en ytterligare och mera ingående
prövning av de särskilda fallen. Denna förutsättning finge anses göra sig gällande
även då fråga vore örn en sådan åtgärd som publicering av utredningsmaterialet
i dess föreliggande form. En annan omständighet, som ytterligare
förstärker tveksamheten är den, att flera år nu förflutit sedan undersökningen
ägde rum. På grund av dessa omständigheter överväges för närvarande icke
en publicering av det ifrågavarande materialet.

Emellertid har den Hasselrotska kommitténs utredning, inberäknat den icke
publicerade bilagan, överlämnats till den s. k. bedömningsnämnden med anhållan
örn att nämnden efter den ytterligare utredning, som den kan finna
erforderlig, måtte till socialdepartementet inkomma med uppgift, huruvida
bland de i undersökningen upptagna och alltfort i tjänst varande befattningshavarna
finnas sådana, vilka kunna anses sakna det förtroende som bör tillkomma
polismän. Härmed torde en ur alla synpunkter betryggande prövning av
de förhållanden, som framkommit genom poliskommissionens undersökning, vara
tillgodosedd.

Interpellantens andra fråga lyder: Vilka ha publiceringsprinciperna varit
vid regeringens handläggning av den s. k. Paulsonkommissionens enligt uppgift
nu färdigställda betänkande?

I den parlamentariska undersökningskommissionens nu framlagda betänkande
lia i stor utsträckning influtit uppgifter, åt vilka kommissionen enligt sekretesslagens
bestämmelser icke ägt ge offentlighet. För ett utlämnande av
dylika uppgifter erfordras Kungl. Maj :ts medgivande. Då beslut härom sålunda
måste fattas i konselj, har det givetvis varit nödvändigt för föredragande
statsrådet att genomgå och bilda sig en uppfattning om ifrågavarande material.
För att icke denna genomgång onödigtvis skulle försena betänkandets
utgivande, har den skett successivt allteftersom manuskript eller korrektur färdigställts.
Den har uteslutande avsett de sakuppgifter, vid vilkas publicering
sekretesslagens bestämmelser måste beaktas, och icke kommissionens utlåtanden.
Bortsett från vissa formella påpekanden har denna genomgång endast i
ett fall givit anledning till yrkande att viss uppgift, berörande ett förhållande
av militär art, skulle utgå. Yrkandet har föranlett undersökningskommissionen
att verkställa cn omformulering av några få rader i betänkandet.

I anledning av uppgifter i pressen vill jag i detta sammanhang påpeka, att
den här omförmälda genomgången av betänkandet på sin höjd kan lia fördröjt
dess avlämnande med en eller annan dag. Kungl. Maj :ts beslut örn offentliggörande
fattades samma dag sorn betänkandet avlämnades.

Interpellantens tredje fråga gäller den i utsikt ställda publikationen angående
Sveriges utrikespolitik under världskriget.

Härom får jag meddela följande.

Som bekant har redan en viibok publicerats rörande Sveriges utrikespolitik
under världskriget. Den behandlar Sveriges förhållande till Danmark och
Norge under krigsåren och utgavs i september förra året.

En redaktionsnämnd av tre personer är inom utrikesdepartementet sysselsatt
med att förbereda en aktsamling, som skall innehålla diplomatiska dokument,
ägnade att belysa Sveriges utrikespolitik, i första hand i förhållande till

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Norge. En första volym av denna aktsamling föreligger nu i manuskript och
kommer att tryckas för publicering. Däri behandlas den s. k. permittenttrafiken.
Några av de i samlingen ingående dokumenten kunna enligt vedertaget
bruk icke publiceras utan godkännande av vissa främmande regeringar,
som beröras av dokumentens innehåll. Åtgärder ha vidtagits för att erhålla
sadant godkännande.

Interpellanten ställer i sin fjärde fråga vissa spörsmål örn den utredning
rörande svensk beredskap i krigets första skede, varom informationer lämnats
i pressen.

En översikt över den militära beredskapen under de första månaderna av
1940 har på regeringens anmodan utarbetats genom överbefälhavarens försorg.
Den föreligger i formen av en promemoria. Avsikten har varit att offentliggöra
denna promemoria eller en motsvarande framställning tillsammans
med diplomatiska akter från skedet närmast före den 9 april 1940. En sådan
publikation torde kunna utges under innevarande år.

I sin femte fråga vill interpellanten veta, vilka åtgärder regeringen vidtagit
för att få kännedom örn sådana handlingar som de amerikanska myndigheterna
ha funnit i Berlin och som beröra svenska förhållanden.

Fran svensk sida ha sedan september förra året flera diplomatiska démarcher
gjorts hos de allierade regeringarna i syfte att få del av eller få tillfälle
att låta eftersöka dokument rörande Sverige, särskilt sådana som angå
svenska nazisters verksamhet och tyska åtgöranden i Sverige.

Till en början svarades på dessa olika démarcher, att man icke hunnit genomgå
och sortera de väldiga mängder av handlingar, som tagits örn händer
i Tyskland, och att man fördenskull ännu icke kunde tillåta utomstående att
forska däri. Senare bär i speciella fall möjlighet heretta för svenskar i officiell
ställning att genomgå vissa papper. Enstaka handlingar ha också direkt överlämnats
till utrikesdepartementet från allierat håll. En del material har sålunda.
erhållits. Regeringen fortsätter sina bemödanden att få del av dylika
handlingar. I den mån innehållet av mottagna handlingar det påkallar, överlämnas
de till säkerhetspolisen för eventuella åtgärder.

Härmed äro de fem frågorna besvarade. I motiveringen till dessa har emellertid
interpellanten även framfört ett allmänt klagomål över bristande kontakt
mellan »folk och statsledning». Han anför, att i vissa fall uppdagats förhållanden,
vilka till fördel för både statsledning och allmänhet först bort klarläggas
här hemma.

Interpellanten synes här sammanblanda två skilda frågor. Den ena gäller
den fortlöpande informationen angående aktuella politiska frågor. Det är detta
man vanligen tänker på, när man talar örn kontakten mellan regeringen och
allmänheten eller pressen. Jag kan icke finna, att denna art av information
av regeringen försummas.

Den andra frågan avser historiska redogörelser för vad som hänt under
krigsåren. I detta avseende måste särskilda synpunkter beaktas. Interpellanten
synes mena, att regeringen skall kunna förutse när frågan om något som
hände under kriget kan komma att aktualiseras och i så fall då och då föranstalta
fristående publikationer utan hänsyn till den pågående allmänna
granskningen av aktstyckena. Ett sådant förfarande är naturligtvis i vissa
fall möjligt men är knappast att rekommendera såsom metod. Det rätta måste
vara, att händelserna och förhållandena inställas i sitt sammanhang, örn man
önskar giva möjlighet för ett riktigt bedömande. För övrigt bör ytterligare
understrykas, vad som redan påpekats i svaret på den tredje frågan, att regeringen
icke är obunden i fråga örn offentliggörande av för den tillgängliga
aktstycken. Dessa beröra ofta andra länder och regeringar. Det är en god

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

och riktig sed, att i sådana fall ett offentliggörande icke sker utan medgivande
från regeringen i det berörda landet. Dessutom måste alltid den reservationen
göras, att en publicering av aktstycken från en så näraliggande period
som det senaste kriget i vissa fall är av utrikespolitiska skäl otänkbar.

För den fortsatta diskussionen om publicering bör det vara av intresse
att söka klarhet rörande de syften man vill vinna. Ett sådant kan vara att få
ett bättre underlag för bedömandet av vår politik i allmänhet under kriget
och våra ståndpunktstaganden i olika lägen. Ett annat kan vara att undanrödja
missförstånd och misstro i andra länder. Sådana syften äro fullt legitima.
Ett tredje syfte kan vara att söka få material för det räfsU och rättarting
med de ansvariga, som från vissa håll bebadats. Detta kan också vara legitimt,
fastän hittills försöken närmast tagit sig uttryck i en onaturlig iver att leta
fram episoder från krigsåren, som kunna ställa vart land och den politik, som
fördes med samtliga partiers stöd, i en mindre fördelaktig dager.

Interpellanten tillhör enligt egen utsago icke de kretsar, som söka sak med
de för den förda politiken ansvariga. Han inleder sin interpellation med följande
förklaring: »Under det ar som gatt sedan kriget upphörde har, särskilt
mot bakgrunden av de olika krigsdeltagande ländernas erfarenheter, huvudlinjen
för samlingsregeringens neutralitetspolitik, nämligen att hålla vårt land
och folk utanför kriget, samlat en så stark anslutning, att numera inga som
helst meningsskiljaktigheter därvidlag kunna sägas råda, nu örn möjligt ännu
mindre än under de upprörda krigsåren. Oöverskattliga äro de värden, som
räddades därigenom att vi undgingo krigets fasor.»

Jag inregistrerar detta uttalande med stor tillfredsställelse. Men örn man
anser, att vår huvudlinje under kriget var sa riktig, att »inga meningsskiljak
tigheter därvidlag kunna sägas råda» och man anser de räddade värdena
»oöverskattliga», då finns det enligt min mening bra liten grund för att ideligen
rota i det som varit. Mot en saklig diskussion om särskilda ståndpunktstaganden
och åtgärder i och för sig har jag däremot ingenting att invända.
Dot films väl icke någon av dom, vilka bunt det främsta ansvaret för var
politik, som gör anspråk på ofelbarhet i sitt bedömande. Misstag kunna, lia
begåtts; vad som i ett pressande läge betraktades såsom riktigt och nödvändigt,
kan nu te sig mera tveksamt. En objektiv prövning i sådana stycken kan vara
både rimlig och nyttig. Regeringen är också beredd att efter hand som bearbetningen
av materialet fortskrider, inom ramen för vad som är ur utrikespolitiska
synpunkter möjligt, framlägga det som kan tjäna till ökad belysning
av vad som förevarit. Men en sådan prövning är någonting annat än att odla
misstänksamhet och att inom och utom landet sprida misstro i fråga örn våra
bevekelsegrunder och vår hållning. Sådant kan icke gagna vart land.

Härpå yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Till hans excellens herr statsministern ber jag
att få framföra mitt vördsamma tack för hans svar på min interpellation.
Inte minst sätter jag värde på de allmänna reflexioner, som herr statsministern
anknutit till svaren på de fem frågorna, eftersom jag fattat dessa reflexioner
som en indirekt uppmaning till mig att söka klarlägga ställningstagandet
i de meningsriktningar, som hans excellens herr statsministern fortfarande
inte tycks förstå. Först emellertid några ord örn svaren på de fem
preciserade frågorna.

Beträffande den s. k. Hasselrotska utredningen har excellensen redan antytt,
att anledningen till min fråga just varit statsrådet Mossbergs interpellationssvar
i fjol. Enligt herr statsministerns besked i dag har publicerings -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Hagan ytterligare ställts pa en oviss framtid, örn den ens någonsin kommer
till stånd. Orsakerna anger hans excellens som tvåtal diga: dels utredningens
ömtaliga karaktär, dels den langa tidsutdräkten. När regeringen i
denna fråga underlåtit publicering, är det särskilt en omständighet jag skulle
vilja peka på, vilken regeringen tydligen inte tillmätt någon betydelse, nämligen
de polismäns ställning och anseende, vilka blivit föremål för utredning
men befunnits utan fläck. Enligt vad som sipprat ut skulle ju omkring
700 polismän ha varit föremål för undersökning och inte mindre än 600 av
dessa ha befunnits vara utan vank och lyte. Det måste sägas vara en för
poliskåren som sådan angelägen sak, ja en medborgerlig rättighet, att de
600 rättfärdiga inte bli sammanblandade med de andra.

I det sammanhanget anmäler sig osökt den reflexionen, eftersom Hasselrotsutredningen
överlämnats till den s. k. bedömningsnämnden, att örn den
senare överhuvud taget bort tillsättas —■ en fråga, varom man självfallet kan
ha delade meningar — borde den ha tillkommit långt tidigare än först i
våras. Handläggningen av dessa ärenden kommer därigenom att ytterligare
kännetecknas av dröjsmål, vilket är till skada för alla parter, inte minst för
statsmakterna.

Svaret på frågan örn publiceringsprinciperna rörande den s. k. Paulsonkommissionens
betänkande synes mig klarläggande. Att frågan framförts beror
dels på den enligt min mening svävande förklaring, som statsrådet Mossberg
i denna del lämnade i årets remissdebatt, dels på den allmänna tveksamhet
och undran man numera i vida kretsar hyser gentemot vissa offentliga
myndigheters publiceringsprinciper. Det synes mig alldeles nödvändigt,
att regeringen tillser, att sådana principer icke komma till vidare tillämpning,
vilka pa ett mindre förtroendeingivande sätt illustrerades i samband med
utredningen rörande fallet Rosenblad. Jag skulle här vilja rikta en direkt
hemställan till hans excellens herr statsministern, att, då regeringen av en
eller annan anledning anser sig böra utesluta större eller mindre delar av
en framställning, allmänheten erhåller ett allmänt besked örn innehållet i
dessa delar samt om anledningen till att de inte kunnat publiceras. Därigenom
skulle man kunna känna större förtroende för de aktstycken, som läggas
under allmänhetens ögon. Redan det besked, som herr statsministern nu
avgivit rörande uteslutningarna i Paulsonskommissionens rapport fyller därvidlag
helt och hållet den önskade uppgiften.

Jag har vidare med intresse noterat svaret på den tredje frågan, som
rörde den i utsikt ställda vitboken, nämligen att en första del rörande permittenttrafiken
nu är färdigställd. Jag tar för givet, att denna del behandlar
permittenttrafiken ända fram till dess upphävande och vore tacksam för
en bekräftelse av herr statsministern på denna punkt. Jag vågar också ta för
givet, att samtliga akter äro medtagna, eftersom det är min övertygelse, att
ingenting skulle verka mer skadligt än örn allmänheten finge det intrycket,
att akterna blivit föremål för en sovring inom utrikesdepartementet. Även om
jag väl förstår, att ett arbete av denna art är tidsödande, måste jag beklaga,
att de tre experterna behövt hela tre fjärdedels år för denna del av sin uppgift —
uppgiften förelädes dem ju i september månad i fjol. Mycket återstår ju att
klarlägga, sedan denna volym kommit ut, och jag skulle vilja uttala den förhoppningen,
att man i fortsättningen kan få ut dessa akter i tätare följd.

Redan i remissdebatten hade jag tillfälle att till hans excellens utrikesministern
framföra en förfrågan, huruvida icke sådana delar av vår utrikespolitik,
som till äventyrs inte tillräckligt klart avspeglas i officiella handlingar,
skulle kunna bli föremål för en uttömmande deskriptiv framställning.
Som exempel anförde jag uppgifterna om att den dåvarande utrikesledningen

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

formligen förelagt den svenska skidtruppen att på sin tid deltaga i Cortrnaspelen
då detta deltagande ansågs utgöra ett led i en framgångsrik utrikespolitik.
Excellensen Undén gav emellertid i sitt svar ingenting pa liand i den
vägen. Jag fruktar, att för den händelse en sadan deskriptiv framställning
uteblir kommer det att såväl inom som utom landet ställas nya frågor tili
större eller mindre glädje för oss. Av denna anledning skulle jag vilja hemställa
till hans excellens herr statsministern, att regeringen får denna tanke
under förnyat övervägande. Det kan ju tänkas, att åtskilliga kamke latt vik
tiga avgöranden, som träffats genom muntliga förhandlingar, inte nöjaktigt

avspeglas i tillgängliga akter. .

Svaret på den fjärde frågan är av intresse, da den ger upplysning örn den
promemoria, som utarbetats på uppdrag av överbefälhavaren och som enlig,
någon tidningsuppgift utförts i försvarsstaben. Jag kan inte unuerlata att
uttrycka min förvåning över att denna promemoria, som enligt herr statsministerns
här givna förklaring är avsedd att publiceras, inte skall na oilentiigheten''
förrän senare. Det är nämligen bekant, att den färdigställdes redan i

december månad i fjol. _

Emellertid hade jag med min fråga inte i första hand asyitat denna unde .-sökning utan snarare det uppdrag, som, enligt vad som meddelats, givits den
förre överbefälhavaren att skriva den svenska krigsberedskapens historia. Jag
vill gärna vitsorda, att jag anser den förre överbefälhavaren mer kompetent
än de flesta att skildra vissa delar av de yttre sammanhangen. Häremot lorefaller
det egendomligt, att han skulle vara den lämpligaste mannen att redovisa
sådana åtgärder, för vilka han själv är medansvarig Pa en historieskrivare
måste man ju alltid ställa krav på objektivitet och kritisk skarpa. Det
förefaller, som örn en för de skildrade händelserna medansvarig kraft knappast
skulle vara i stånd att fylla dessa två kvalifikationsgrunder

Vad slutligen beträffar den femte frågan örn i utlandet eftersökta dokument
rörande inflytelserika svenska personers ställningstagande under Kriget, föranleddes
denna självfallet i första rummet av den intressanta och uppseendeväckande
förklaring, som chefen för kommandeoxpeditionen, generalmajor fjellgren,
strax före interpellationer framställande lämnat pressen. Det förelöf
säkerligen många tidningsläsare, som örn kommandoexpeditionscheten, enligt
uppgift i samråd med den dåvarande utrikesledningen, gått sa nära den grans,
som man på många håll i landet ansåg vara satt för svensk neutralitet, att en
närmare förklaring från regeringens sida rörande dessa förhållanden hade
varit naturlig. Någon sådan förklaring kom emellertid inte då, och statsministern
har infe heller begagnat detta tillfälle att klargöra principerna tor umgänget
med särskilt den tyske militärattachén i Stockholm. Det är valbekan.
för excellensen, att nian ute i landet hört mycket talas örn t. ex. lyska officerares
deltagande i svenska fälttjänstövningar vid vår västgräns, och det vöre
välgörande, om både härvidlag och i andra stycken en mindre grad av lörbehållsamhet
komma till användning. Jag vill uttrycka den livliga förhoppningen,
att den örn dessa förhållanden utlovade vitboken kommer att ge nöjaktigt
besked»

På sin tid meddelades också i pressen, att försvarsstaben hos regeringen begärt,
att vår militärattaché i Washington skulle få i uppdrag att närmare studera
av amerikanarna i Tyskland erövrade akter, som rörde förhållandet under
kriget mellan Sverige och Tyskland. Något örn resultatet av dessa undersökningar
bär däremot inte meddelats. Jag tillåter mig begagna, tillfället att
säga, att dessa undersökningar såtillvida väckt cn viss förvåning som man
trott, att åtminstone huvudparten av den tyska stockholmsbeskickningens rapporter
till Berlin under kriget bort finnas här, möjliga att när som helst del -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

givas allmänheten. Vi hade ju en i vissa andra delar rätt livligt omdiskuterad
säkerhetstjänst, som väl inte kan ha underlåtit att följa denna trafik och
vi mäste väl också ha haft en militär underrättelsetjänst. Det skulle vara intressant
att höra, om dessa i här påtalade avseenden inte fyllt måttet, eller
om det finns någon annan direkt anledning att på dessa vägar uppdagade förhallanden
inte kunnat tjäna sorn underlag för någon offentlig information. I
det sammanhanget vill jag också beklaga, att medan åtminstone vissa meddelanden
lämnas stockholmspressens representanter, ingen direkt väg öppnat
sig för information av riksdagens ledamöter.

Slutligen, herr talman, några ord örn det. sista avsnittet i hans excellens statsministerns
svar, sorn gäller vad jag tillåtit mig benämna kontakten mellan
folk och statsledning. Mitt beklagande gällde det förhållandet, att vårt folk
nu såsom flera gånger under kriget har nödgats erhålla information i väsentliga
sammanhang från utländska nyhetskällor i stället för förstahandsmeddelanden
från regeringen. Som exempel kan jag anföra förljudandena örn den
verksamhet, för vilken general Kellgren .sedermera steg fram och påtog sig
ansvaret och som då nådde oss via utländsk press. Jag kan också hänvisa till
den ovan antydda Cortinaaffären, vilken meddelades svensk allmänhet i form
av telegram från Norge, dag menar att det hade varit bättre för kontakten
mellan folk och statsledning — för att ånyo begagna detta ord — örn regeringen
i dessa och andra oss nära vidkommande sammanhang redan i förväg
lämnat en uttömmande och betryggande information. Säkerligen förstår statsministern
trots sin ställning, att matandet utifrån av svenska nyheter i längden
kan verka både enformigt och irriterande. Då ansvariga svenska myndigheter
tiga, undrar man till sist vad man skall tro.

Herr statsministern anser i sitt svar, att jag sammanblandar två olika saker,
aels en fortlöpande information angående aktuella politiska frågor — i vilken
del regeringen anser att ingenting försummats — dels historiska redogörelser
för vad som hänt under krigsåren. Statsministerns tankegång och hela inställmng
till denna form av kontakt nied folket uttrycker han på ett enligt min
mening utomordentligt intressant sätt i följande uttalande: »Interpellanton synes
mena, att regeringen skall kunna förutse när frågan om något som hände
under kriget kan komma att aktualiseras och i så fall då och då föranstalta
fristående publikationer utan hänsyn till den pågående allmänna granskmngen
av aktstyckena. Ett sådant förfarande är naturligtvis i vissa fall
möjligt men är knappast att rekommendera såsom metod.» Detta uttalande
av hans excellens herr statsministern synes mig alldeles särskilt intressant
därför att det liksom ställer i blixtklar belysning och kartlägger
den bakgrund, som förklarar excellensens och regeringens motvilja
mot att lämna andra informationer än sådana som blivit alldeles oundgängliga.
När herr statsministern här hänvisar till utländska intressen, som
mäste respekteras, är detta säkerligen i någon grad befogat. Sedan Tyskland
försvann fran världsarenan torde dessa hänsyn dock knappast vara oöverstigliga,
eftersom klarläggningen i samtliga fall gäller graden av nazistisk infiltraj1011»
yart. anc^ -hur Pass motståndskraftiga eller anpassningsbara vederbörande
askådningsmässigt eller i andra avseenden varit. Hänsyn till utlandet torde
därför knappast i nämnvärd grad stå hindrande i vägen. Det är den egna
uppfattningen, som får anses avgörande, och det är här herr statsministerns
uttalande tjänar som en förträfflig illustration. Ty medan han tycks mena,
att information till den svenska allmänheten skall lämnas blott i sådana
fall, »da regeringen kan förutse när frågan om något som hände under kriget
kan komma att aktualiseras», så menar jag för min ringa del och många med
mig raka motsatsen, nämligen att kontakten skall vara lika fortlöpande och

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

obruten i sådana spörsmål som angående det som hans excellens kallar »aktuella
politiska frågor». Den förra gruppen är sannerligen inte mindre aktuell
än den senare, snarare tvärtom. Herr statsministerns här av mig citerade yttrande
förklarar, varför man på mångå håll har det tydligen välgrundade intrycket,
att regeringen endast med motvilja lämnar sådana informationer. Men
detta länder enligt min mening till stor skada för den enhetliga opinionsbildning
i landet, som måste vara förutsättningen för en god och samlad utrikes Mot

bakgrunden av herr statsministerns här fällda yttrande förstår man
också, varför i vårt land fortfarande råder förbistring i dessa frågor, medan
förbundsrådet i Schweiz, örn jag inte misstar mig, redan den 2S december
i fjol till förbundsförsamlingen kunde överlämna en redgörelse för den nazistiska
verksamheten i sitt land under kriget.

Men inte bara opinionsbildningen inom landet utan även inom våra grannfolk
har lidit och lider alltjämt skada av denna förbehållsamhet. Som värmlänning
har jag kanske fler tillfällen än åtskilliga andra av kammarens ledamöter
att komma i kontakt med norrmän. Det har vid sådana tillfällen ofta slagit
mig, att den misstro, som man på många håll i Norge alltjämt hyser mot oss
för vår politik under kriget, beror på bristande information. Örn det tillräckligt
tydligt hade klarlagts, hur pass pressade vi voro under kriget och vilken grad
det motstånd hade som här i landet restes, örn det dessutom genom kraftigare åtgärder
hade visats, att vi på allvar önskade få bort nazistisk infiltration, skulle
— det är åtminstone min förvissning — mycken misstro mot oss i utlandet och
många missförstånd ha kunnat avvärjas till nytta för oss alla. Aven ur den
synpunkten måste jag beklaga, att hans excellens herr statsministern har den
uppfattning örn olika slags information, som han i sitt svar här sa intressant
preciserat.

Allra sist kommer hans excellens in på den mycket intressanta och väsentliga,
frågan, vilka syften det är man vill uppnå med kravet på kontakt mellan folk
och statsledning. Örn man vill undanröja missförstånd anser herr statsministern
detta syfte vara legitimt, men örn man bara vill bidraga till räfst- och rättarting
är han mera tveksam. I detta sammanhang noterar herr statsministern med tillfredsställelse
mitt uttalande örn värdet av att vårt land kunde hållas utanför

För egen del är jag tacksam för detta tillfälle att få försöka klarlägga vad
man på det hållet anser och örn möjligt bidraga till att överbrygga den klyfta,
som finns på grund av den misstro, som hans excellens herr statsministern fortfarande
tycks hysa mot dem. som enligt hans mening i onödan kräva räfstoch
rättarting. Jag vågar göra försöket, dels därför att den tidning, vars redaktör
jag är, tillhör dem som imder kriget vid något tillfälle konfiskerats och i
någon mån räknats till de oppositionella, dels därför att jag tror^mig rätt väl
känna stämningen i de kretsar, som statsministern tyvärr har sa svart att första.
Visst har det i stridens hetta och journalistikens brådska — det förstår säkerligen
statsministern såsom gammal journalist — yttrats överord, och jag försvarar
icke dem. Men syftningen hos dessa tidningar och deras ansvariga redaktörer
var inte att opponera mot neutraliteten som sådan. Man önskade ingalunda
Sveriges indragande i kriget. Varje sådan misstanke är — det vågar jag säga
med stöd av huvudlinjen i deras uttalanden — absolut obefogad.

Däremot hyste man under krigets första skede en allvarlig oro för att Sverige
genom den olust, som tillmötesgåendena gentemot Tyskland skulle kunna väcka
hos de allierade, skulle kunna, givetvis mot varje avsikt, dragas in i engagemang
på tysk sida. Det kan inte förnekas, att vid den tiden åtskilliga företeelser
åtminstone utåt gåvo anledning till en sådan oro. Och när denna oro på

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

grund av utförliga informationer inte var överhängande, ansåg man det som
något fruktansvärt, örn vårt land skulle kunna pressas att gå tyskarna till
nanda i ett krig, som man för sin del bedömde såsom från tysk sida djupt orättfärdigt.

Jag behöver inte här upprada sådana förhållanden, som gåvo stöd åt denna oro

— vi känna dem alla tillräckligt väl. Men jag ber statsministern inte misstycka,
örn jag säger, att en sådan anledning var hans förklaring, att våra eftergifter
överensstämde med en svensk linje. Örn det i det ögonblicket hade tillagts,
att därtill voro vi på grund av vår svaghet nödda och tvungna, skulle den svenska
opinionen under krigets fortsättning ha företett — det är jag övertygad om

— en helt annan samling och enhetlighet än vad den tyvärr kom att göra.
ilända uttalanden av statsråd och regeringen närstående tidningar bidrogo tyvärr
till det intrycket, att nian på högsta håll under krigets första skede felbedomde
den slutliga utgången. Så gick det till, när den andra sidan ansåg sig
tvungen att skärpa sitt motstånd.

i 1alltf.ör höggradig förbehållsamhet har länt vår opinionsbildning till
skada har ju konstaterats även av tidningar, som av regeringen ansetts som
mönstergilla. Eftergifterna kändes av oss i praktiskt taget hela nationen såsom
avsteg tran vart nationella samvetes bud, och örn de från ansvarigt håll hade
iramställts så, skulle de också kunnat bli i högre grad förstådda — det är alltså
fortfarande mformationspolitiken det här gäller. Att den s. k. oppositionen under
kriget gick svenska ärenden borde därför på högsta ort kunna förstås och
respekteras.

Med god vilja bör hans excellens också första, att man i dessa kretsar kände
hanner misstro mot sådana personer, som under kriget visade en påfallande
törstaelse gentemot tyskarna och att man inte heller nu gärna ser dem i ansvariga
ställningar. En diskussion av dessa spörsmål kan inte drabbas av statsrådets
reprimand i interpellationssvaret till dem, som enligt hans egna ord »inom
och utom landet sprida misstro i fråga örn våra bevekelsegrunder och vår hållning».
En diskussion i för landet vitala spörsmål bör väl här i Sverige lika litet
som i England eller andra demokratiska länder nedtystas därför att den kan
bil uppmärksammad även i utlandet. Jag måste säga, att örn det inte är detta
som statsministern asyftar med sitt uttalande, skulle det vara mycket intressant
att få veta vad hans excellens på den punkten har för tankar.

. ,a ullus _var^ gemensamma önskemål nu måste vara att åvägabringa samling
i opinionsbildningen kring allt det som varit, är det för herr statsministern säkerligen
väl bekant, att initiativet ligger hos regeringen. Ur den synpunkten
tar jag tacksamt fasta på herr statsministerns här givna utfästelse, att regeringen
är såsom det heter i svaret, »beredd att efter hand som bearbetningen
av materialet fortskrider, inom ramen för vad som är ur utrikespolitiska sym
punkter möjligt framlägga det som kan tjäna till ökad upplysning av vad som
iöreyarit». Det ma tillatas^mig att säga, att alla parter, inte minst regeringen,
skulle ha. gagn av att det sålunda utlovade klarläggandet sker så snart som möjligt
och i största möjliga kontakt med den allmänna opinionen. Ju mer generöst
den informationspolitik kan utformas, som för den svenska allmänheten
iramstar såsom en de ansvarigas naturliga sak, desto bättre för oss alla.

. h)*1! utförliga informationer lämnats och nödvändiga undersökningar på eget
initiativ verkställts, skulle vi ha sluppit de många upprivande underrättelserna
utifrån Vi skulle också ha sluppit händelser sådana som fallet Rosenblad och
andra, tramtvungna genom initiativ från utomstående kretsar. Även vi ha påverkats
av det politiska undantagstillstånd, som kriget överallt har medfört.
Konsekvensen härav mäste vara, att statsledningen med kraft och energi använder
alla åtgärder, även örn de för ögonblicket skulle te sig en smula smärtsam -

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

ma, att klarlägga förhållanden och lösa personfrågor, som kunna stå såsom ett
hinder för nationen att återvända till den yttre och inre fredens lugn.

Jag vågar, herr talman, uttala den förhoppningen, att herr statsministern och
regeringen i övrigt skola utveckla sådan energi, att de större eller mindre ingrepp,
som eventuellt kunna bli ofrånkomliga, göras både så snabbt och sa
smärtfritt som möjligt. Vanga sår äro alltid en fara, men ärren växa snart bort
på den som är frisk och sund.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hildén:.Herr talman!
Eftersom interpellanten i sin interpellation och även i sitt anförande här har
behandlat några frågor, som röra den utrikespolitiska informationen, skall
jag be att få säga några ord. „ ,

Jag vill då först för honom tala örn att den volym, som i förrgår avlamnades
av den redaktionsnämnd, som varit sysselsatt med aktsamling rörande permittenttrafiken,
behandlar ingalunda permittenttrafiken ända fram till dess
upphörande, utan endast ett visst skede därav, men det är dock en volym
på flera hundra sidor. Det kan kanske ge interpellanten någon föreställning
örn omfånget av de aktpublikationer, varom det bär är fråga.

Då herr Ståhl här upprepar sin tidigare framförda förhoppning örn att det
skall lämnas en uttömmande deskriptiv framställning av den politik, som har
förts under krigsåren, måste jag säga att han förefaller mig vara en smula
naiv när det gäller historieskrivningens förutsättningar och möjligheter Jag
ber att få fästa hans uppmärksamhet på att vi ännu inte fått någon dylik
deskriptiv framställning med stöd av hemligt material av den svenska politiken
under det förra världskriget. Det pågår ett visst arbete i detta avseende,
men det har alltså ännu inte kommit ut någonting. Herr Ståhl anser emellertid,
att vi nu i en handvändning skola vara färdiga med en stor historisk framställning
av politiken under det senaste kriget, byggd på allt det hemliga

material som finnes. . « . ,

Jag måste tillägga att jag inte kan fatta mm uppgift sa, att jag huvudsakligen
skulle vara sysselsatt med att i arkiven studera akter fran. de förflutna
åren, och jag skulle alitsa inte vilja taga pa mitt ansvar att utöva led
ningen av historieforskning rörande kriget och den då förda politiken.

Interpellantens egendomliga föreställning örn möjligheterna att samman
ställa en sådan uttömmande redogörelse belyses ytterligare, när han t. ex. tror
att något ärende rörande ett internationellt idrottsmöte skulle finnas med i
redogörelsen. Det är alltså inte bara större och viktigare frågor, utan även
ganska perifera frågor, som han tar för avgjort ^skulle vara skildrade 1 endylik
publikation. Och både från hans sida och fran. andra hall i pressen har
framförts det önskemålet, att i skildringarna, av politiken under kriget skulle
ingå inte bara material, som byggde på skriftliga källor, utan också sadant,
som byggde på muntliga uttalanden. . „

Jag skulle vilja örn allt detta säga, att interpellanten ställer sina anspråk pa
historieforskningen alldeles för högt. Jag skulle vilja påpeka, att, såvitt jag
vet, har inte något land, som varit delaktigt i kriget, hittills publicerat sa
pass mycket från krigstiden som vi ha gjort. Vi ha i september förra året
givit ut> en vit bok rörande förhållandet till Norge och Danmark, och jag
känner inte till att det finns någon motsvarighet härtill i något annat land.
I Danmark har den där fungerande parlamentariska undersökningskommissionen
givit ut en mindre samling av dokument, men den ar mycket lmapp hajagS’har

Ilar till hands en artikel av interpellanten i hans tidning, där han

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

talar örn att man i andra länder vädrat ut, när det gäller politiken under krige^-,
'' ag0 vara mycket tacksam för en upplysning om vilka länder lian

syltar pa. Har det publicerats några aktsamlingar eller sådana här redogörel se£,

1 -Norge,i Danmark — frånsett den publikation, som jag nyss nämnde _

stafe ?n<^'' 1 k°vJetunionen, * -frankrike, i Schweiz eller i Amerikas förenta

Interpellanten nämnde en publikation, som utgivits i Schweiz Ja det är
en redogörelse för den nazistiska verksamheten i landet, alltså för något som
ar alldeles fristående från den utrikespolitik som förts. Det är sålunda ett
mycket speciellt område som denna publikation behandlar, och en sådan publikanon
ar man också sysselsatt med här i Sverige. Den saken har inte berörts i
interpellationssvaret, men jag vill nämna, att det inom inte alltför lång framtid
torde komma en publikation, byggd på material från övervakningen av
nazistiska organisationer och manipulationer i Sverige.

, Vad beträffar interpellantens femte fråga, hade jag uppfattat den så, att
den gadde regeringens allmänna verksamhet för att från utländska källor få
tåg i material, härstammande från de tyska arkiven. Nu får jag höra, att den
närmast syftar på den Kellgrenska affären.

. d interpellationen talas örn de akter rörande denna sak, som enligt uppgift
i pressen skulle ha tagits av amerikanska trupper i Berlin. Jag trodde ju att
herr Stahl var medveten örn att denna uppgift tydligen bygger på ett misstag.
1 varje fall har man i engelska utrikesministeriet inte någon kännedom örn
några akter som skulle syfta på denna Kellgrenska affär och som skulle ha
tagits i Berlin, oaktat det var en engelsk tidning som här var källan. Vi ha
i stället fått grundad anledning förmoda, att den uppgift, som förekom i den
engelska tidningen, härstammade från Sverige. Det förefaller närmast vara
sa, att en del tidningar i Sverige varit lekbollar för personer, som velat få fram
inuchcillct i dessa akter, och att man i detta syfte gått vägen via en engelsk
tidning.

När det gäller den allmänna frågan örn upplysningar rörande diplomatiska
förhållanden under kriget, måste jag upprepa vad statsministern sagt i sitt
interpellationssvar, att interpellanten uppenbarligen sammanblandar två ting,
när han rör sig med begreppet information. Han kan väl ändå inte mena,''
att regeringen skulle ha historiska övningar med pressen och andra representanter
för offentligheten, d. v. s. att man skulle vid den fortlöpande informationsverksamhet,
som utövas, taga upp frågor från de förflutna åren.
Det är väl en helt annan sak att ge information rörande den politik, som bednves,
än att ° ge upplysningar rörande ett förgånget skede.

Man kan fråga sig, varför vi inte utan vidare kunde öppna alla arkiv —
det vöre ju det allra enklaste sättet att lösa denna fråga. Då kunde tidningsmännen
och andra intresserade själva gå och forska i utrikes departemental
akter. Det är svårt att ibland undgå det intrycket, att man på sina
hall menar att detta egentligen vore det enda riktiga. Men vi lia ju grundlagsbestämmelser
och lagbestämmelser örn sekretess för handlingar, som röra
Sveriges^ förhållande till främmande makt, och vi få väl ändå tills vidare
utgå 1Fraii att det ligger något förnuft bakom dessa stränga sekretessbestämmelser.
Skälen varför man inte utan vidare kan offentliggöra allting äro
ju ingalunda av inrikespolitisk art. Gällde det bara förhållandena inom det
egna landet, kunde man säkerligen öppna arkiven och delge allmänheten den
diplomatiska korrespondensen i vilken utsträckning som helst. Men det är
utrikespolitiska skäl, som ligga bakom dessa sekretessbestämmelser, utrikespolitiska
skäl som iakttagas av alla länder. Jag bär nyss understrukit, att
det i andra länder ännu inte har skett några sådana här publiceringar och

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

att vi bär i Sverige gått snabbare fram i detta avseende än man gjort på

andra håll. , , . . . . i

Vilka de utrikespolitiska skälen äro, behöver jag val inte närmare redogöra
för. Det finns ju många olika synpunkter att här taga betraktande,
men jag skulle gärna vilja berätta en liten sedelärande episod fran den svenska
riksdagens befattning med dessa frågor. Det inträffade — jag tror det
var 1918 eller 1919 — att en medlem av konstitutionsutskottet i en reservation
till dechargebetänkandet tryckte av en rad diplomatiska depescher.
Denna publikation medförde stora olägenheter under många år framåt för den
svenska utrikesledningen. Man blev i främmande länder ytterligt förnärmad
och kränkt över att förtroliga upplysningar, som hade lämnats svenska diplomater,
plötsligt skulle användas i en inrikespolitisk stortvätt och pa det viset
missbrukas såsom man ansåg. Det är klart att i den diplomatiska korrespondensen,
som är skriven för förtrolig kännedom, ofta förekomma oiörblommerade
uttalanden både örn främmande länders politik och örn främmande statsmän
och politiker, och det finns där uttalanden som man inte utan att allvarligt
skada det egna landet kan lämna ut åt offentligheten.

Det finns överhuvud bestämda intressen, som göra att man mäste vara
varsam med publiceringen av diplomatiska aktstycken, och mot dessa intressen
får man väga intresset av att ge upplysningar åt allmänheten i det egna
landet angående den politik, som har förts. Detta är naturligtvis också ett
viktigt intresse och bör inte förbises, men det får här hela vägen vara en
avvägning av de olika intressen, som kunna komma i konflikt^ med varandra.

Nu kan det ju också vara ett utrikespolitiskt intresse att åstadkomma en
publikation. Jag anser för min del, att nu efter kriget är det just i förhållande
till Norge ett utrikespolitiskt intresse att genomföra en verkligt vittgående
publicering av aktstycken fran kriget i syfte att klarlägga den politik,
som härvidlag har förts från svensk sida. Det är av det skälet, som den
publikationsverksamhet, som har begynt inom utrikesdepartementet, enligt mina
direktiv tills vidare har inriktats på vad som gäller vårt förhållande till Norge
under kriget.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag vill till en
början ta upp ett par detalj saker.

Interpellanten menade att en publicering av den Hasselrotska utredningen
skulle vara motiverad särskilt med hänsyn till de manga, som varit i förhör
men befunnits oskyldiga, och han tilläde någonting örn att regeringen tydligen
inte hade haft något intresse för dessa. Interpellanten måste ha läst mitt interpellationssvar
mycket dåligt på den punkten, ty där står uttryckligen, att
just med hänsyn till dessa var man betänksam mot en publikation. Och om
det mot detta genmäles, att det måste ligga i deras intresse, att det klargöres
att kommissionen funnit dem icke skyldiga och att alltså även deras namn
komma fram, så vill jag svara, att vi veta väl alla, hur allmänheten brukar
reagera i sådana här fall. Det behövs många gånger bara, att man säger att
den och den varit förhörd, därför att han varit misstänkt för nazism, för att
stora delar av folket skall vara på det klara med att det är fråga örn en nazist,
som egentligen inte skall ha någon rätt att existera här i vårt land.

Jag tror att det just med hänsyn till detta var riktigt, att aktstycket inte
publicerades.

Den andra detaljen, som jag skulle vilja ta upp här, är ett försök från interpellantens
sida att göra en sammanblandning, som inte är riktigt tillständig.
Hail talade någonting örn att när regeringen nästa gång går att utesluta
någonting ur publicerade aktstycken o. s. v., och nämnde i det sammanhanget

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

fallet Rosenblad. Man måste av detta få det intrycket, att han menade a(t
regeringen hade någonting att göra med de uteslutningar ur bl. a. överbefälhavarens
yttrande, som skedde i justitiekanslerns rapport. Regeringen hade
icke någonting med den saken att skaffa.

tt Från detta kan jag kanske nu gå över till den mera allmänna diskussionen
Utrikesimmstern har nyss mycket utförligt utvecklat vissa synpunkter rörande
publikationer när det gäller akter som beröra de utrikespolitiska förhållandena.
biet bor ytterligare fastslås, att här pågår inom utrikesdepartementet en
bearbetning av akterna för att utröna, i vilken mån en publicering kan ske.
Regeringen strävar alltså icke efter att undanhålla sådana informationer som
kunna lumnäs, utan är tvärtom sysselsatt med att försöka se, vilka informationer
som åro möjliga att ge. Frågan är däremot, och det var den jag berörde
i mitt interpellationssvar: skall man, medan denna undersökning pågår för
att, 6nn sam“anhangande framställning genom att ställa händelserna och
lorhallandena i deras sammanhang, under tiden plocka fram detaljer? Skall
regeringen t. ex. säga att här lia vi hittat en intressant sak, och nu skola vi
glädja den svenska allmänheten med denna detalj. Jag måste vidhålla, att
jag linner en sadan ordning för information fullkomligt orimlig. Om däremot
en sak pa annat sätt tages upp blir det naturligtvis nödvändigt att lämna deliramstailnmgar
aven örn den allmänna översikten icke är klar. En sådan framställning
kommer att lämnas bl. a. i fallet Kellgren. Skulle jag nu utmening
härom, skulle jag säga, att jag känner mig icke
alls val berörd av detta försök fran vissa kretsars sida att misstänkliggöra
personer i ansvarig ställning och att driva fram till allmän diskussion
Badana fall dar alla omständigheter aldrig kunna fullt klargöras,
ilen publikation som kommer har naturligtvis mycket av intresse att bjuda
och jag skulle också tro att den kommer att visa, att det försök som denna
gang gjorts antagligen bara ett av sådana som komma — att misstänkligT*
nie<!!VaJtn 6n förtroendeman varit obefogat. Det är ju också belysande
för detta fall, vad utrikesministern här påpekat, att denna sak uppenbarligen
har satts i scen fran Sverige. Man har velat få fram vissa aktstycken,
och sa har. man gatt omvägen över en engelsk tidning för att nå sitt resultat.
Jag skall icke talla något omdöme örn den metoden. Jag misstänker att iao''
da skulle komma att tillgripa alltför hårda ord. Men däfmed kan man också
itet vardesatta mterpellantens tal örn hur vi skulle ha varit beroende av utländska
nyhetskällor för att få reda på vad som förevarit.

Ett annat önskemål som interpellanten hade i fråga örn information var, att

KuditkUOm kipig°rt’ P J & Y1 hade varit och vilket motstånd vi hade
d®rt''a.skan klarlaggas, kan det inte ske bättre än genom en översikthg
framställning dar förhållandena sättas i sitt sammanhang. Men interpellanten
saknar alldeles säkert inte material för ett bedömande på denna
Vl rer-an pybllcerade vitboken finnas vissa aktstycken, som ge Eliae
ligt belägg för att vi varit utsätta för en viss press, och ur den redogörelse
.. m jag pa sin tid lamnade har i kammaren rörande vårt förhållande till Norm:
och Danmark under kriget kan utläsas mycket örn det motstånd, för att nyvanda
mterpellantens ord, som vi gjort.

Ett annat avsnitt i denna överläggning rör det som har varit, och jag för att

JterPej-apten -har ^ 6tt beh0V>aV att inte förtiga min provokation för
WVj/ ™ J dl!rUSJ011 Pa, denna Punkt. Interpellantens egen ställning här

förs™ftilffäl1let1pt+Vail/edllmg ^ min attalande- Men Jag har icke velat
torsumma tillfället att fasta uppmärksamheten pa att det pågår en trafik som

inte kan vara till nytta för landet, en trafik som enligt mitt förmenande i vTs

nian sammanhanger med vad som skedde under kriget och de ståndpunktsta -

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

ganden man då gjorde. Denna trafik bedrives nämligen från de kretsar som
voro missnöjda med den politik som Sverige förde under kriget. När jag nämnde
ordet räfst- och rättarting var det med tanke på en artikel i en av de tidningar
som herr Ståhl här tog i försvar och där man försäkrade, att näi kriget
var över, skulle det icke försummas någonting för att de för vår politik
ansvariga verkligen skulle ställas till ansvar.

Jag har motsett en sådan aktion inte bara med intresse utan också med en
viss glädje. Ty ingenting skulle vara mig kärare än att få taga upp en riktigt
grundlig debatt med dessa kritiker under krigsåren, vilka enligt mitt förmenande
gjort vårt land utomordentlig skada genom det sätt varpå de drogo
fram. Men det märkvärdiga är, att när kriget var över, då blevo dessa kretsar
så märkvärdigt tysta. Man hörde^ ingenting längre^ örn räfst- och rättarting,
och man märkte ännu mindre något försök att få° sådana till stånd. I
stället gick man över till detta tillvägagångssätt att då och då skapa misstänksamhet
och sprida misstro. Kanske herr Ståhl förstår mig något litet efter
den utveckling som han har genomlupit.

När herr Ståhl står här och förklarar, hur vissa tidningar under kriget
drivits till sina uttalanden på grund av bristande information från regeringens
sida, på grund av att man trodde, att regeringen ansåg, att allt vad den gjorde
inte bara var nödvändigt utan under alla förhållanden ett svenskt intresse, så
erinrar jag mig, att den tidning som herr Ståhl representerar i början av^kriget
var synnerligen regeringstrogen. Jag har i en av mina skrifter anfört några
uttalanden ur Karlstads-Tidningen som visa, att man helt och hållet förstod
den politik som regeringen förde och också gav anvisningar åt kritikerna att
iakttaga en viss måtta. Tiden gick, det blev mindre farligt för Sverige, om
jag så får säga, och Karlstads-Tidningen blev karskare. I detta läge började
den så småningom ty sig över +ill den mera kritiserande sidan, och den ställningen
höll man ungefär till krigets slut. Som ett intressant led i denna utveckling
kommer nu herr Ståhls uttalande i interpellationer, där han säger,
att det numera icke råder någon meningsskiljaktighet om den huvudlinje landet
följt under kriget. Han tillägger, att oöverskattliga värden ha bevarats genom
att vi hållit oss utanför kriget. Denna utvecklingskurva är ganska intressant,
men jag tycker, att man skulle kunna dra den slutsatsen, att när
det visar sig, hur svårt man hade att finna sin egen linje i betryckta lägen,
så kunde man också efteråt vara litet aktsammare i sitt framträdande, bland
annat när det gäller att få fram till belysning saker och ting, vilket ofta sker
i en anda av misstänksamhet, i en form som kan ge anledning till att en
skugga kastas över det som varit och över de ansvariga personerna.

Nu gjorde herr Ståhl bland annat gällande, att man skulle ha kunnat även
under kriget nå en helt annan enighet, örn regeringen hade framträtt på ett
annat sätt. Han menade, att örn jag hade vid ett eller annat tillfälle understrukit,
att de eftergifter som gjordes vore vi nödda, och tvungna till, örn jag
hade stått litet ursäktande och förklarat, att regeringen icke handlade av
någon som helst fri vilja, utan att vi drevos av skräck och förfäran, då skulle
man ha varit nöjd. Jag hoppas emellertid, att det .svenska folket inte skulle
ha varit nöjt med en sådan regering och med en sådan ynklighet som att,
sedan man tagit sitt ansvar, hela tiden försöka skydda sig genom att säga,
att man ville något annat men kunde inte göra det. Jag tror icke, att man
skall begära av en svensk regering, att den förfaller till något sådant, och
jag hoppas, att man icke skall behålla en svensk regering som förfaller till
något sådant.

När man nu säger, att egentligen var det icke så stor skillnad i fråga örn
vad man på olika håll tänkte och strävade efter under kriget, då måste det

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

sägas, att det är ett försök att blanda bort korten. Det är ju uppenbart för
var och en som iakttagit vad som förekommit under krigsåren, att det fanns
kretsar som principiellt och sakligt ogillade den politik som fördes och vilkas
strävan var att störa regeringen i dess arbete. Denna strävan var också sådan,
att hade den lyckats, sa skulle den ha bringat landet i olycka och hindrat oss
från att rädda de oöverskattliga värdena. Det skall dock vara någon mening
i vad man gör. Dessa kretsar opponerade sig utan reservation mot den eftergiftspolitik
som vi^ förde gentemot Tyskland. Naturligtvis kunde de ha dea
meningen under kriget, att detta inte var nödvändigt, och naturligtvis kunna
de också ha den meningen nu, att det var riktigt, vad som skedde. Men då
vore det faktiskt manligare att träda fram och säga: vi misstogo oss under
kriget, den ståndpunkt vi intogo var oriktig, och det var väl, att den icke blev
bestämmande för landets politik.

o Vad som vållar dessa kretsar svårigheter, det är naturligtvis, att det blivit
så uppenbart, att den hållning Sverige intog var till gagn inte bara för vårt
land och för Norden utan, som jag ofta betonat, ur vidare synpunkt. I utlandet
är man nu alldeles på det klara med detta. Även våra närmaste grannar säga
oförbehållsamt, att det var till allmänt gagn, att Sverige höll sig utanför.
Man möter nu från utlandets sida mycket liten kritik av Sveriges hållning'',
och man möter där inte något försök att minska värdet av sitt allmänna erkännande
med att ta fram vissa episoder och spinna på dem. Det är möjligt,
att det i Norge alltjämt råder misstro. Vi skola göra vårt bästa för att undanröja
den. Men inte ens i Norge råder vad jag kallat en onaturlig iver att plocka
fram sådant som möjligen kan vara ägnat att i vårt eget land eller i andra
länder kasta en skugga över Sverige. Det är förbehållet vissa kretsar i vårt
eget land att driva denna trafik. Jag tror, att man inte skall underlåta att
konstatera detta.

dag har uttryckligen sa,gt, att regeringen har ingenting emot att framlägga
alla de ting som kunna tjäna till belysning av de svåra förhållandena under
kriget. Jag har sagt, att ingen gör anspråk på att vara ofelbar, att misstag
kunna hava begåtts, att åtgärder kunna hava vidtagits som nu efteråt framstå
i en mer tveksam dager. Det vore väl bra märkvärdigt, örn vi, som suttit med
ansvaret under kriget, skulle ha kunnat i varje ögonblick och i varje detalj
vara säkra pa att alltid göra det rätta. Det vore så mycket mer onaturligt, som
ståndpunktstagandet ofta inte kunnat baseras på vad som kallas fakta, på
kännedom örn hur _ läget ^ faktiskt var utan på, jag skall icke använda ordet
känsla, utan intuition, på det personliga omdömet örn vad som var det avgörande
i läget och som måste vara det riktiga att göra.

Eftersom jag har denna syn på förhållandena, är det klart, att jag icke
har något emot att diskutera vartenda fall som förekommit. Det tjänar kanske
bra litet till. ty om man ger sig in på en diskussion örn huruvida den ena eller
andra åtgärden borde ha undvikits, så kan man ju aldrig göra det annat än
mot bakgrunden av det väsentliga. Herr Ståhl måste ju efter sin bekännelse
till vår neutralitetspolitik, efter sitt starka betonande av vad som räddade
oss, alltid fråga sig, när han tar upp den ena eller andra större eller mindre
detaljen, icke bara, om det var fel, utan han måste också fråga sig: borde det
ha underlåtits, därest vi hade riskerat några av dessa oöverskattliga värden.
Det är ju alltid från den utgångspunkten man måste bedöma handlandet.
Sedan kan man ju ändock diskutera i syfte att få en bättre historisk överblick.
Jag hoppas, att vi icke skola behöva föra en sådan diskussion örn eventuella
misstag för att lära med hänsyn till ett annat tillfälle. Jag hoppas, att frågan
örn krig ändå till sist skall visa sig vara en fråga som rör det förgångna. Men
ä la bonne heure, man kan i alla fall ägna sig åt en diskussion örn det som

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

varit, vilket emellertid är en helt annan sak än etet rotande i det förgångna

varom jag talat. . .

Jag har icke velat underlåta att säga detta. Men jag glömde en sak, nar
jag talade örn information. Herr Ståhl framhöll, att sedan Tyskland är slaget
ha ju egentligen de utrikespolitiska hänsynen gentemot publiceringskravet försvunnit,
och han hade en vändning som gav mig den föreställningen, att vad
han åsyftade bara var att få uppdagat, om här i landet funnits personer sorn
arbetat för nazismen på ett sätt som kunde vara straffbart. Jag tror, att herr
Ståhl har alldeles fel. Det är inte så, att vi när det gäller vårt förhållande
till Tyskland kunna plocka fram akterna och säga, att detta gäller bara
tyskarna och oss. Det kan dock vara andra hänsyn invävda i sammanhanget.
Som jag påvisade i mitt interpellationssvar, har det vid publicerandet av akter,
som röra händelser som angingo exempelvis Norge och ^Sverige, icke varit en
affär bara mellan Norge och Sverige, utan där ha. också genast andra makter
kommit in. Det är en felsyn att tro, att därför att Tyskland har försvunnit,
behöver nian inte bry sig så mycket örn utrikespolitiska hänsyn. Man kan
säga, att hänsynen till Tyskland är borta. Men hänsynen till andra makter
kvarstår i sill fulla utsträckning.

Herr Dickson: Herr talman! Jag vill ingalunda opponera mot ett i lämpliga
former givet offentliggörande av det historiska skedet under kriget. Jag
har emellertid begärt ordet med anledning av en passus i herr Ståbis anförande.

Jag vill inte gärna underlåta att begagna detta tillfälle att påtala den beskäftighet
och den anfådda iver, med vilken så fort kriget var slut både enskilda
och tidningar skyndade sig att tala örn allt vad vi gjort av illegala ting. Man
fick läsa och höra hur snart sagt varje landsfogde och snart sagt varje annan
offentlig personlighet var inblandad i underjordiska kombinationer för vara
grannländers bästa. Den, som jag nyss säde, beskäftighet, med vilken detta
gjordes, tycker jag visar en brist på värdighet, som är rätt beklämmande.

Av de redogörelser som deras excellenser statsministern och utrikesministern
nu lämnat har emellertid klart framgått att de officiella aktstycken vi ha att
förvänta säkerligen komma att karakteriseras av en måttfullhet och objektivitet
i stilen, som måste tillfredsställa alla anspråk därvidlag.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag ber att få säga herr statsministern att jagtycker
hans andra anförande var minst lika intressant och belysande för hans
inställning som själva interpellationssvaret. Jag kan tyvärr inte här gå in pa
det i dess helhet, men några få avsnitt måste jag trots den framskridna tiden få

beröra. , ...

Först vill jag säga att när herr statsministern betecknade en passus i mitt
anförande såsom mindre tillständig, beror detta säkerligen på en vid åhörandet
förklarlig förväxling. Jag har inte ett ögonblick insinuerat att regeringen
skulle haft med strykningarna att göra — trots att detta verkligen antytts
på sina håll i pressen — jag har icke berört den saken. Jag säde tvärtom
att när det gäller strykningar och justeringar, sådana som förekommit i Paulsonkommissionens
betänkande, är det nödvändigt att man får ett allmänt besked
om vad som är struket, precis som här har skett.

Emellertid var det framför allt för att återknyta till herr statsministerns redogörelse
för hur han sett på utvecklingen som jag begärde ordet. Han begagnar
utvecklingskurvan hos den tidning jag representerar för att karakterisera
utvecklingen hos oppositionen i stort. Jag tycker detta är utmärkt tacksamt
därför att det verkligen belyser hur det varit. Jag ber att få påminna statsministern
örn den period, när Karlstads-Tidningen och övriga tidningar i sam Anclra

kammarens protokoll 1040. Nr S6. 2

Xr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

ma klass vörö verkligt regeringstrogna, nämligen under finska vinterkriget.
När det da fanns krafter här i landet, som ville driva oss, mot regeringens önskan,
till allt djupare engagemang däri, höllö vi klart och oreserverat på regeringens
neutralitetspolitik och sade ifrån, att något krigsengagemang får icke
ske.

Så bryter storkriget löst på våren 1940. Fortfarande står i varje fall den tidning
jag representerar klart på regeringens neutralitetspolitiska linje och ger
den sitt stöd. Vad är det sedan, mina damer och herrar, som inträffar? Jo, sedan
bevittna vi utvecklingen i Norge och Danmark, vi bevittna hur den svenska
regeringen tvingas visa allt större och större tillmötesgående emot Tyskland. Är
det då underligt örn vi, som från början anslutit oss till en klar neutralitetspolitik,
då regeringen undergår denna utvecklingskurva — jag uttalar mig inte
örn huruvida det skedde under nödvändighetens tvång eller ej — är det underligt,
frågar jag, om alla vi, tidningar och medborgare i landet, som alltjämt
kände oss strikt neutrala, kommo i opposition mot regeringens åtgärder?

Jag måste verkligen få återkalla detta i minnet, ty annars framkallas lätt det
intrycket att det är vi som växlat med konjunkturen. Men så är det faktiskt
inte, i varje fall inte beträffande den tidning jag representerar, och därför vilar
det uttalande jag gjort i interpellationen örn neutralitetspolitikens värde på
samma grunduppfattning som den, vilken den tidning jag tillhör hyste redan
vid krigsutsbrottet 1939.

Statsministern gör sedan ett mycket skickligt grepp då han lämnar debatten
örn informationen och på ett för åhörarna kanske tämligen omärkligt sätt går
över till att låta frågan gälla, vår neutralitetspolitik överhuvud taget. Jag ber
att fa understryka, att den diskussionen förbigås både i interpellationen och i
mitt anförande här. Jag har endast sagt att örn statsministern gjort en antydan
örn att ifrågavarande tillmötesgående mäste göras för vår svaghets skull,
skulle opinionen lia varit en annan. Nej. säger statsministern, det" hade varit
ovärdigt en svensk regering. Jag tror emellertid detta hade varit att säga den
tulla och hela sanningen, och ur den synpunkten kan jag inte förstå att det hade
vant ovärdigt. Jag tror också att i så fall hade regeringens deklaration stått i
överensstämmelse med det som jag tillät mig kalla vårt nationella samvete och
jag vägrar fortfarande att^tro att statsministern verkligen har den uppfattningen
att dessa tillmötesgåenden representerade svensk rättsuppfattning inom
statsledningen vid de tillfällen de gjordes. På den punkten tycker jag det skulle
vara utomordentligt intressant, örn statsministern nu efteråt ville förklara, att
vi ansågo i juni 1941 att det var rätt att vi gjorde dessa tillmötesgåenden.

vad sedan beträffar statsministerns och statsledningens överhuvud taget
uppfattning om krigsutgången, så äro vi, som lia den åsikten att regeringen
trodde på en tysk seger, inte helt utan skäl. Jag har här i min hand en tidskrift
som heter »Utrikespolitik» och som är utgiven med statsstöd. I ett av dess nummer,
för maj 1946, förekommer, av en statsvetenskapligt högt bildad författare,
en uppsats som handlar örn statsministerns och förre utrikesministern Giinthers
tal under kriget. Efter en del citat ur statsministerns anföranden konstaterar
även denne man, att »det är uppenbart — och det är mänskligt — att Per Albin
Hansson . . . räknade med en tysk seger». Omdömet grundas i detta fall på ett
uttalande av statsministern den 1 maj 1941. Det bör då också vara begripligt för
statsministern att det finns manga människor i landet och många tidningar,
som hade samma uppfattning och därför voro angelägna att i den mån det fria
ordet medgav kämpa på det andra hållet.

Jag skulle även vilja säga ett par ord i anslutning till excellensen Undéns uttalanden.
Han meddelade till att börja med att den volym som är att vänta endäst
omfattar ett visst tidsskede av permittenttrafiken. Jag måste i så fall verk -

Onsdagen den 19 juni 194G fm.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

ligen understryka- den förvåning jag uttalade i mitt första anförande över att
det måste ta så lång tid att publicera aktsamlingar -— märk väl, att det mte
här är fråga örn historieskrivning utan örn aktsamlingar! — från endast ett
visst tidsskede. Jag frågar mig då, när vi i så fall kunna tänka oss få ett slut
på detta, vilket väl egentligen är det gemensamma intresset i hela denna diskussion.
. ....

Utrikesministern säger vidare att jag är en smula naiv när jag tror, att man
skall kunna få fram en deskriptiv framställning av den art jag talat örn. Jag
vet inte örn excellensen Undén möjligen missuppfattat mig, men jag har sagt —
och detta har herr Undén också medgivit i,remissdebatten på tal örn Cortinaaffären
— att det finns väsentliga avsnitt som den svenska allmänheten har
rätt att få närmare kännedom örn, som borde delges denna allmänhet men som
inte komma fram därför att det inte finns några akter i saken. Då har jag sagt:
Det vore utomordentligt värdefullt, örn man i fråga om dessa avsnitt kunde
lämna en deskriptiv framställning. Det är omöjligt av utrymmesskäl, svarar
excellensen Undén. Jag ber att pa den punkten fa hänvisa till vad sorn. var
möjligt under kriget med de informationer, som då lämnades pressen, där vi gåvos
i tät följd sådana deskriptiva framställningar, som inte vörö särskilt märkvärdiga
men som voro tillräckligt klargörande för att tillfredsställa den opinion
det gällde. Jag kan därför inte förstå att det finns någon som helst naivitet
bakom detta mitt önskemål.

Jag måste till sist också, herr talman, till excellensen Undén säga, att den
energi med vilken han nu tar sig an denna sak i någon mån förvanar mig ——
det är nog inte bara mili ulan en ganska allmän reaktion -— ty innan herr Undén
trädde in i regeringen gav han uttryck åt ungefär sådana tankegångar och
önskemål örn vidgad information och bättre kontakt mellan regeringen och allmänheten,
som den jag nu här framfört men som excellensen Undén nu finner
både onödiga och tydligen också skadliga. Jag måste säga att denna snabba
scenförändring i någon mån är ägnad att förvåna.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena lindén: Herr talman!
Jag får lov att be herr Ståhl något precisera vad han syftade på med de
sista orden. Jag har hållit på att man skall få skriva fritt sina meningar utan
att få tidningarna beslagtagna, och jag har hållit på önskvärdheten av information
i möjligaste utsträckning rörande den löpande politiken. Men här gäller
det inte det utan ett förgånget skede.

Herr Ståhl säger att det borde väl inte vara någon konst att ge ut deskriptiva
framställningar över vissa avsnitt av den förda politiken under den gångna
tiden, och han nämner som exempel det där idrottsmötet. Ja, det är nu herr
Ståhls mening, att den eller den händelsen skulle kräva särskild publikation,
men det kanske finns hundra andra meningar om att hundra andra moment i
krigsårens politik äro bra mycket viktigare och bra mycket intressantare. Det
är ett fullkomligt godtyckligt och planlöst publikationssätt herr Ståhl rekommenderar.

Jag är mycket ledsen över att redaktionsnämnden inte kunnat arbeta hastigare.
Det har delvis berott på att arbetet lades örn efter mina direktiv. Den
som tidigare varit sysselsatt därmed började som informationsstyrelsens historieskrivare,
om jag så får uttrycka det. Avsikten var att han skulle skriva en
mera populär och kortfattad framställning över politiken under krigsåren.
Sedan befanns det att det blev något olika meningar hos informationsstyrelsen
och — som jag tror — dåvarande utrikesministern angående arten av den publikation,
som skulle ges ut. Vederbörande sades då upp av informationsstyrelsen
och övergick att skriva för utrikesdepartementets räkning. Samtidigt lades

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetet örn, det lädes på en mycket bredare basis, men fortfarande gällde det
en deskriptiv framställning.

När jag fick att göra med saken och fick se några provbitar på den framställning
som då var gjord, ansåg jag för min del att jag inte ville ha officiella
historieskrivare. Det är inte riktigt och inte lämpligt att ge en person officiellt
uppdrag att framställa den politik som förts och därvid uttala sin mening örn
de mycket komplicerade och svårbedömbara sammanhang det gällde, utan jag
gick över till den metod som man har tillämpat i andra länder efter förra kriget,
nämligen utgivande av aktsamlingar. Då kunde inte docent Thermaenius omedelbart
lägga, om sitt arbete, men han fick fortsätta med att avsluta vissa delar
som han varit sysselsatt med. Och det tog sin tid innan vederbörande herrar
kommit fram till ett förslag örn hur en första aktsamling lämpligen skulle
se ut, vilket område den skulle behandla och om den skulle vara uppsatt efter
den ena eller den andra metoden. Det tog litet tid innan de kunde få definitiva
direktiv.

Jag mäste emellertid säga att jag inte förstår att det är så förfärligt viktigt,
örn en dylik publikation kommer några månader förr eller senare. Jag vet inte
hur herr Ståhl menar på den punkten. Här gäller det ju inga aktuella frågor
utan en skildring av förflutna förhållanden och sammanhang. Örn den dröjer
något kan detta inte vara av så utomordentligt stor betydelse.

Hans^ excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag är nöjd med
herr Stahls förklaring rörande strykningarna, även om jag inte förstår andemeningen
i hans krav, att örn man stryker något skall man också tala örn
vad det är man har strukit. Varför skulle man då stryka?

Jag förstår att herr Ståhl numera inte är den rätte mannen att ta upp en
diskussion om vad som varit under kriget; vi ha blivit alltför eniga till sist
för att en sådan diskussion skall ge något utbyte. Men han talar fortfarande
inte bara för egen del utan för den opinion som jag har kritiserat, hail talar
örn tidningarna som »vi» o. s. v., o. s. v. I så fall måste jag säga att hans
historieskrivning här är felaktig, ty bland de tidningar som måste inrangeras
i detta begrepp »vi» var det åtminstone, såvitt jag nu kan erinra mig, två
stycken som ogillade regeringens politik under det s. k. vinterkriget och’ som
menade att Sverige skulle ha tagit steget fullt ut och givit sig med i leken.

„ Överhuvud taget är det svårt, när man inte har samlat ett material, att efteråt
fastställa tider — man tror att det var så och så. Men herr Såhl gör saken
litet för lätt för sig när han säger, att han stödde regeringen under vinterkriget
och accepterade den allmänna neutralitetspolitiken, men sedan, när regeringen
gjorde sina eftergifter, blev han betänksam och började opponera.

-|J*T:r Stahl, jag skall be att fa översända en broschyr med citat ur KarlstadsTidnmgen,
där det kan konstateras att den gillade permittentresorna, att alltså
de eftergifterna accepterades, och att sålunda omsvängningen måste ha kommit
senare än när dessa mycket betydande eftergifter gjordes i krigets början.

0Frågan örn rättssynpunkten kom upp i sammanhang med en hänvisning till
något, som herr Ståhl kallade, för »juni 1941». Örn han därmed åsyftade tillståndet
att föra en tysk division genom Sverige, vill jag påpeka att jag i ett
tal, som jag höll några dagar efter att detta tillstånd hade givits, mycket eftertryckligt
underströk, att detta var ett tydligt avsteg från vår neutralitetspolitik
och som sådant beklagligt, men att det på grund av vissa omständigheter ändock
hade ansetts böra tagas. Jag har alitsa inte försökt ge åt våra handlingar
oriktiga eller vackrare beteckningar än de förtjäna. Beträffande tillståndet
till transitenng av permittenter och materiel, tvistar man örn de rättsliga
synpunkterna. För egen del har jag alltid ansett transiteringen förenlig med

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

vårt neutralitetsbegrepp, sådant det tillämpats, och skulle jag nu efteråt göra
några invändningar mot transiteringen, skulle det vara fran andra utgångspunkter
än de rättsliga. ,, .

Herr Ståhl försökte till sist ändå få en liten fjäder i hatten genom att citera
vad någon annan hade menat att jag hade menat. Mot slutet av kriget började
man driva den satsen, att regeringen hade som arbetshypotes en tysk seger. Jag
har vid ett par tillfällen bestritt detta. Jag har sagt, att örn regeringen hade
haft en tysk seger som arbetshypotes, skulle den antagligen fört en annan politik
än den gjorde. Nu talar herr Ståhl örn att vi trodde pa en tysk seger, att vi
räknade med en tysk seger. Het är sådana där beteckningar, som man inte
riktigt vet meningen med. Het är klart, att det kan lia funnits någon som i
ett visst läge räknat med eventualiteten av en tysk seger, utan att göra detta
till en arbetshypotes. Och det är nog riktigt att säga att det med den ^sammansättningen
som regeringen hade, och redan på grund av dess stora ledamotsantal,
skulle varit märkvärdigt, om det inte funnits skiftande omdömen örn hur
maktförhållandena kunde utveckla sig. Jag vet, att vissa av mina kolleger
med skäl skulle bli ytterst upprörda, örn man sade till dem: men räknade du
ändå inte med att Tyskland skulle segra? Ty det fanns de som vörö ytterst
fasta i tron i den andra riktningen. För egen del räknade jag inte med en
tysk seger, även örn jag som många andra under Tysklands väldiga frammarsch
frågade mig hur det hela egentligen skulle sluta. Men det är ju icke väsentligt,
örn någon Ilar trott på eller till och med räknat med någonting, utan det väsentliga
måste vara, örn han har låtit sig bestämmas av detta vid utformandet
av sin politik, örn han gjort denna uppfattning till en arbetshypotes. Het är det
jag bestämt bestrider att jag gjort, jag tror att herr Ståhl i det avseendet
skulle ha mera nytta av att läsa vad jag själv har sagt än hur andra utlägger
vad jag har sagt.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag vill verkligen inte förlänga denna diskussion,
jag tror det är alldeles onödigt. Men jag mäste säga ett par saker, bade
till hans excellens utrikesministern och till hans excellens statsministern.

Vad beträffar herr utrikesministerns fråga örn vad jag menar skulle^ publiceras
i en sådan här deskriptiv framställning, är det ju ända så att det så länge
vi ha folk i livet, som följt händelserna på nära håll, torde vara ganska enkelt
att få till stånd en sådan framställning. Jag har hänvisat till de informationer,
sorn lämnades ut under krigets gång av olika departementschefer och som sedermera
stencilerades och skickades ut genom informationsstyrelsens försorg.
Redan de tjänade ett visst syfte. Jag anser verkligen, att man med en smula
god vilja mycket väl skulle kunna få fram en sådan framställning över de
avsnitt som icke täckas av de officiella rapporterna.

Sedan säger herr statsministern, att min historieskrivning beträffande dessa
tidningars hållning är något felaktig, och han nämner en broschyr sorn jag
mycket väl känner till, som jag läst och som jag, Ers Excellens, haft tillfälle att
kommentera. Jag har visat upp vad som är utdraget och lösryckt ur broschyren
och vad som står i originalen. Jag begär inte att hans excellens statsministern
skall läsa Karlstads-Tidningen, men jag måste säga att de publiceringsmetoder
som praktiseras inom det partisekretariat, där man på detta sätt försöker upplysa
allmänheten örn vad som förekommit, äro ganska otillständiga. Man har
ryckt ut sådana meningar som försöka klargöra för allmänheten hur regeringen
har resonerat, men man har konsekvent underlåtit att ta med de meningar, där
det konstateras att dessa tillmötcsgåenden måste betraktas som ur svensk
synpunkt djupt beklagliga. Så har det gått till pa den punkten, och det är också
ett slag av informationspolitik som sannerligen inte, Ers Excellens, är att re -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

kommendera. Jag begär som sagt inte att excellensen skall veta detta, men jag
Ilar velat begagna tillfället att lämna denna förklaring, eftersom det visat sig,
att även hans excellens statsministern studerat dessa skriverier.

. När jag talade örn 1941 syftade jag verkligen inte på transiteringen av division
Engelbrekt, då jag^vet att regeringen den gången anförde som motivering
att man ville tillmötesgå finska intressen. Jag skall inte påminna örn det, utan
vad jag tänkte på var framför allt förbudet att beskjuta tyska flygplan. Jag
tror att den ordern till den svenska militären har verkat värre än kanske några
andra åtgärder, som vidtogos under kriget.

Då herr statsministern talat om att jag ville samla fjäder i hatten, konstaterar
jag att när jag Dagade herr statsministern örn de eftergifter som voro gjorda
överensstämde med svenska intressen och svensk rättskänsla, har hans excellens
i sin senaste replik icke vidhållit detta. Han säger nu, att det kan diskuteras,
om de överensstämde med internationell rätt. Hail säger också, att de
vörö. rättsligt diskutabla men att de voro förenliga med svensk neutralitetspolitik.
Detta lia vi aldrig diskuterat, men det Ilar varit av intresse att konstatera,
att herr statsministern icke längre gör gällande att dessa ågärder voro
ett led i den svenska linjen. "V idare säger herr statsministern, att jag borde
läsa icke hans uttolkare utan honom själv. Ja, Ers Excellens, jag har läst hans
bok med mycket stort intresse. Men jag måste säga att det finns en och annan
passus i den boken som troligen hela svenska folket skulle ha varit tacksamt
att aldrig ha fatt höra. Jag har citat fran den boken här, men jag hade verkligen
bestämt mig för att inte föredra dem för kammaren. Jag skall fortfarande
inte göra det, även om jag måste säga att statsministern nästan driver mig till
det. Faktum är emellertid, att man då fick intrycket att statsministern för sin
del tänkte sig en viss utgång av kriget, som andra ledamöter av regeringen icke
räknade med. På det håll jag talat om, bär man hela tiden haft en klar uppfattning
örn utgången, och jag konstaterar ännu en gång att oppositionen började
framträda först när tillmötesgåendena mot Tyskland fingo större omfattning.

Jag vill till sist säga, att jag tror att en utförligare och bättre kontakt med
det svenska folket, via pressen naturligtvis, genom föredrag och dylikt —
herrar regeringsledamöter lia ju otaliga tillfällen — skulle kunna i någon nian
bidraga tid att borttaga den oro och de olustkänslor som finnas kvar, och som
det väl ändå är allas vårt intresse att få slut på, och som — det vill jag försäkra
båda deras excellenser — jag med denna interpellation velat bidraga till att
avlägsna.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag vill inte
tvinga herr Ståhl att göra någonting, som han tydligen mycket ogärna vill
göra. Annars har jag inte någonting emot att han citerar vad jag sagt under
kriget, men det kanske skulle föranleda ytterligare debatt.

Anledningen till att jag begärde ordet nu var bara, att jag ville säga att herr
Ståhl har missförstått mig beträffande svaret på hans fråga örn eftergifterna
stämde överens med svensk rättsuppfattning. Jag har sagt, att det rådde delade
meningar om, huruvida medgivandet av permittenttrafiken stämde överens
med våra allmänna neutralitetssynpunkter, men att jag själv var alldeles på
det klara med att det var förenligt med den neutralitetspoliktik, som vi förde.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Jag ser mig nödsakad att ta upp den precisering, som herr Ståhl gjorde angående
formen för publicering. Han preciserade sitt uttalande på det sättet att
han hänvisade till en del upplysningsföredrag, som hållits inför slutna kretsar

Onsdagen den 10 juni 1946 fm.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

vid olika tillfällen linder kriget, och han menade såvitt jag förstår, antingen
att vi nu skulle plocka fram dessa stencilerade föredrag och publicera dem
såsom en redogörelse för en del händelser under kriget, eller att v i nu skulle
göra nya .sådana föredrag rörande särskilda perioder av kriget. Bada dessa
förslag förefalla mig fullkomligt omöjliga. Jag vill inte taga ansvaret tor
en officiell publikation, som innehåller föredrag, vilka hållits av olika personer
under krigsåren och vilkas verkliga författare jag kanske inte ens i somliga
fall kan få kännedom örn. Det hålles ju föredrag och samlas material pa olika
håll. Det är inte den sortens redogörelse, som fyller önskvärda krav på en
exakt publikation, som kommer nu i efterhand. Den andra metoden, att skriva
nya separata redogörelser örn litet av varje, tycker jag faller på sin egen orimlighet.
Det måste, som jag redan förut sagt, vara någon planmässighet i
publikationsarbetet.

Herr Thorell: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av en passus
i herr Ståhls första anförande, där han talade örn den svenska folkopinionen.
Jag tror inte, att det skulle vara riktigt örn denna debatt avslutades herr
talman, utan att det klart och tydligt från denna plats sades ifrån, att den
alldeles övervägande delen av det svenska folket med innerlig tacksamhet tanker
på vad Konung och regering, med stöd av en praktiskt taget enhällig riksdag
och med hjälp av en allvis försyn lyckades åstadkomma då den höll vart land
utanför kriget. Den har däremot, förefaller det, mycket liten förståelse^för de
synpunkter, som läggas fram av herr Ståhl och hans menings fröander, aa man
vet att de inte vågade komma fram med det verkliga alternativet till regeringens
politik. Yi veta, att det alternativet i sina yttersta konsekvenser var
kriget och dess fasor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs, men bordlädes åter andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 13.

§ Y

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts p^srg^;
proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område på jordbrukets
jämte i ämnet väckta motioner. område.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har i anledning av den föreliggande
propositionen tillsammans med några kamrater i kammaren i en motion
framhållit en del synpunkter i denna fråga, och jag ber därför, herr talman, att

få säga några ord. . -ti ■

Kungl. Maj :ts förslag innebär ju en del prisregleringar i olika riktningar,
med de delvis komplicerade följder som kunna komma därav. Till prisförändringarna
höra en sänkning av priset på konstgödsel och en höjning av priset
på oljekraftfoder och kli. Mitt första intryck av^dessa föreslagna prisjusteringar
var närmast ogynnsamt, men sedan jag har iunderat närmare över saken
tror jag att jag kan instämma med^ Kungl. Maj:t. Det är väl ur folkhushallningssynpunkt
så, att de tillgängliga kraftfodermängderna komma att förbrukas
även örn priserna höjas, under det att det givetvis tran folkförsorjningssynpunkt
är fördelaktigt att priset på konstgödsel kan sänkas, sa att
större mängder konstgödsel kunna användas. Nu hade det naturligtvis varit

Xr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
alira bäst, örn man hade kunnat sänka priset på konstgödsel utan att höja priset
pa kraftfoder. Man står ju här emellertid inför uppgiften att samla det hela
inom en förut fastslagen inkomst- och utgiftsram, och då är det kanske inte
sa mycket att göra åt saken. Det finns dock anledning att i detta sammanhang
notera, att dessa två prisjusteringar komma att verka ogynnsamt för de mindre
jordbruken, som äro mera beroende av kraftfoder- än konstgödselpriserna.

Vidare är det klart, att dessa prisförändringar även påverka hela prissystemet
och regleringsanordningarna. Kungl. Majit har ju i detta fall följt ett
visst resonemang örn fodermedelsregleringen överhuvud taget, och en annan
ärad motionär i denna kammare har också motionerat örn att fodermedekregleringen
snarast möjligt borde avskaffas.

Det är ju alldeles klart, att det i och för sig är önskvärt att man kan slippa
c^eP:^ iodermedelsreglering som är mycket betungande för många jordbrukare
och dessutom utgör ett led i en krishushållning som man i och för sig inte är
särskilt glad åt. Med de nu förutsatta priserna på jordbruksprodukter tror
jag emellertid att det skulle vara ännu mer riskabelt än tidigare att avskaffa
fodermedelsregleringen, innan man kunde vara någorlunda säker på att genom
import av fodermedel täcka behovet pa fodermarknaden här hemma. Vi ha
JU sett hur det har varit denna vår. Man har i vissa fall kunnat få kuponger
tor sin fodert] 1 Idelning, utan att man dock kunnat få något foder. Det är klart
att ju längre dessa regleringsanordningar bibehållas, ju bättre anpassa sig de
enskilda jordbrukarna efter förhallandena, så att de komma så lindrigt undan
som möjligt. Nu blir det uppenbarligen så, att priset på fodersäd kommer att
framsta såsom ännu ogynnsammare, än vad det tidigare har varit, då man höjt
priset pa oljekraftfoder och priset på kli, eller förutsätter att det skall höjas.

^ Man höjer också priset pa mjölk och kött och fläsk. Vad gäller prishöjningen
pa fläsk är den ju ganska betydande. Med dessa prisförhållanden där fläskpriset
ar tolv gånger priset på havre, är det klart att det måste framstå såsom
ganska ogynnsamt att odla, och sälja fodersäd. Man räknar ju normalt med att
fläskproduktionen håller sig uppe, när fläskpriset är proportionsvis betydligt
lägre än nu. Ja,g tror därför, att man kan befara att åtminstone under vissa
omständigheter det pris på fodersäd vi nu lia verkar starkt återhållande
när det gäller att få fram fodersäd i marknaden.

Xu är det givetvis i och för sig inte alls i de mindre jordbrukens intresse
att priset på fodersäd stiger, men om det för dem skulle bli frågan örn att
antingen betala något mera eller också knappast kunna få tag på foder kan
det ifragasättas, örn inte en prisjustering vore av två onda ting det minst
onda. För dem återigen, som tvingas att lämna fodersäd, ter det sig givetvis
med nuvarande prisrelation mycket rimligt med ett något högre pris.

Utskottet har tydligen diskuterat denna sak i anslutning till den väckta
motionen. Utskottet har inte velat direkt ansluta sig till den, men är å andra
sidan medvetet örn att det kan bli nödvändigt att göra någonting på denna
punkt. Utskottet säger: »Emellertid förefaller den av Kungl. Majit föreslagna
prisskillnaden mellan fodersäd och kraftfoder bliva så pass stor att
densamma måhända kan verka återhållande på utbuden av fodersäd Vid
eventuellt uppkommande brist på saluförd fodersäd bör Kungl. Majit därför
äga vidtaga sådana åtgärder att i varje fall skogskörarnas behov av foderhavre
kan tillgodoses, varjämte småbrukets inköpsbehov bör i görligaste mån
oeaKias.))

Nu är det klart, att denna fråga kan komma i olika läge beroende på
hurudan skörden blir. Det är en mycket väsentlig sak i sammanhanget. I vår
motion peka vi också på den saken, att det är framför allt i händelse vi
saude fa en dålig foderskörd som man här bör förutsätta ändringar.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Jag vill gärna på denna punkt stryka under vad utskottet har sagt. Jag
hoppas, att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, när läget framåt
hösten hinner klarna, i detta fall gör det bästa möjliga ur bland annat
det mindre jordbrukets synpunkter. , ^ ,

Det är klart, att vi här stå inför rätt svåra val. Man har beträdande ilaskoch
köttpriset förutsatt en anpassning mot det pris, som skulle gälla pa en
fri marknad. Skulle man släppa fodermedelsregleringen och lägga, samma synpunkter
på foderpriset, är det alldeles klart, att vi skulle få ränna med en
betydande prisstegring, därest icke import till rimligt pris kail ske.

När man diskuterat den sista prisuppgörelsen, har man starkt iramhallit,
att prisförbättringar på de animaliska produkterna i betydande utsträckning
komma det mindre jordbruket till godo. Förutsättningen för att sa skall
ske är ju att det finnes tillgång på rimliga mängder foder. I annat tall kail
det mindre jordbruket ej taga ut mycket av dessa prisstegringar. Ar det ea,
att nian skulle få sådana prisrelationer, att den animaliska produktionen i
växande utsträckning flyttades från det mindre till det större jordbruket, bleve
ju utvecklingen synnerligen ogynnsam.

Det är också en annan punkt som vi ha tagit upp i den här lilla motionen.
Det gäller priset på ägg. I propositionen säger statsrådet endast att
livsmedelskommissionen har ställt i utsikt att stödja ett efter maiknadsläget
avvägt bottenpris på ägg. När man går tillbaka och ser, vad livsmedelskommissionen
sagt, finner man, att livsmedelskommissionen närmast ansluter
sig till det medelpris för nästa år av 2 kronor 50 öre per kilogram, som
upptogs i jordbrukets inkomstkalkyl. Men det upptogs där utan att i varje
fall tjugusjumannakommittén gjort något som helst uttalande örn vilket pris
det borde vara. Det var ett pris som man upptog utifrån förutsättningen,
att det skulle vara det pris, som marknaden närmast skulle tåla. Livsmedelskommissionen
säger emellertid sig icke kunna garantera ett sadant medelpris,
av 2 kronor 50 öre per kilogram, vilket ligger 45 öre under det medelpris,
sorn förra årets riksdag uttalade sig för beträffande nu löpande reglenngsar.

Det är möjligt, att man för nästa regleringsår måste acceptera ett lägre
äggpris än det man förutsatte för det nu löpande året. Men motiveringen
för detta lägre äggpris skulle vara, att den svenska marknaden icke kan
hålla för ett högre pris, att äggen icke kunna avsättas till ett högre pris
och att man icke anser det rimligt att taga sikte pa export i detta lall. Men
om det nu skulle visa sig, att den svenska marknaden tal° ett högre pris,
bortfaller ju motiveringen för prissänkningen. \ i mena, att då bör man också
kunna tolerera detta högre pris. Vi ha därför i var motion örn äggpriset sagt
följande: »Enligt vår mening bör man söka förebygga, att medelpriset under
nästa regleringsår sjunker under 2:50 kr. per kg. Om fara härför
uppstår, böra därför ägghandelsorganen medgivas rätt att utnyttja eventuella
möjligheter till export av ägg. Å andra sidan bör jordbruket tillåtas taga ut
ett högre medelpris, om den svenska marknaden skulle, utvecklas så att detta
blir möjligt. Vi föreslå därför, att nettoimport av ägg icke bör tillåtas, därest
medelpriset på ägg under nästa regleringsår icke överstiger det pris, som
riksdagen i fjol uttalade sig för eller 2:95 per kg. Örn medelpriset haller
sig emellan dessa gränser och import av mindre mängder ägg vid vissa
tillfällen anses önskvärd, bör detta berättiga till export av motsvarande kvantiteter
vid andra tilfällen.»

Det är, tycker jag, ett resonemang, som tar hänsyn bade till det mindre
jordbrukets behov av ett oförändrat äggpris och till de eventuella förhallanden
man har att räkna med pa marknaden.

Där har nu jordbruksutskottet med vissa mindre modifikationer anslutit

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

. Prisr edler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
sig till motionen. Jag ber för min del få uttala min tillfredsställelse och
tacksamhet för detta. Det heter i jordbruksutskottets utlåtande: »Med hänsyn
särskilt till äggproduktionens betydelse för det mindre jordbruket anser även
utskottet — som dock icke finner tillrådligt att uttala sig för någon absolut
fixering av priserna — de motionsvis anförda synpunkterna på förevarande
prissättning förtjäna beaktande. Med hänsyn till den relativt tillfredsställande
prisutvecklingen under innevarande regleringsår torde det kunna
förväntas, att livsmedelskommissionen skall finna möjligt att upprätthålla
en tillfredsställande reglering av äggpriset också i fortsättningen.»

Jag ar som sagt tacksam för detta uttalande och ber att få understryka det.
Det kan ju också. i detta sammanhang nämnas, att utvecklingen i fråga örn
äggpriset har blivit gynnsammare än vad man trodde tidigt i våras. Det visa e

sig ju, att marknaden alls icke var så svag på litet längre sikt som man då
befarade. För närvarande ha vi ju ett äggpris av 2 kronor 95 öre. Det ligger
alitsa 25 öro högre än junipriset i fjol. I den sista marknadsrapporten säges:
»Droduk tums volymen torde numera lia passerat kulmen. Utbuden förmå icke
lunt täcka köplusten, och någon konservering förekommer praktiskt taget
icke.»

Det tycker jag år en bekräftelse på den uppfattningen, att man verkligen
kan med relativt måttliga ingripanden för detta år uppehålla priset på en
nivå, som riksdagen i fjol uttalade sig för, och att en del av de myndigheter,
som sysslat med denna sak, ett tåg voro mera pessimistiska än som egentligen
var nödvändigt att vara.

I fall det emellertid skulle bli på det sättet, att man har att räkna med en
överproduktion av ägg, så är det enligt vår mening riktigt, att man i första
hand försöker begränsa den äggproduktion, som ligger utanför jordbruket.
Vi ha för närvarande en produktion utanför jordbruket på 12 000—15 000 ton,
motsvarande ett värde av 30 miljoner kronor. Men inom det mindre jordbruket
finnes den arbetskraft, de avfallsprodukter, det grovfoder, de byggnader
och överhuvud taget de produktionsmöjligheter som behövas för vår äggproduktion.
När dels sådana produktionsmöjligheter finnas och dels de mindre
jordbrukarna så väl behöva denna inkomst samt det för övrigt är ont om arbetskraft
och produktionsmedel, finnes det ju icke någon anledning att amma
upp en äggproduktion utanför jordbruket, utan man bör försöka hålla produktionen
kvar där.

Även i det tallet bär utskottet i betydande utsträckning tillgodosett motionärernas
synpunkter. Utskottet säker: »Liksom motionärerna finner utskottet
det önskvärt att äggproduktionen i största möjliga omfattning förlägges till
småbruket och att därför dettas behov av hönsfoder tillgodoses i första hand.»
hedan säger utskottet: »Enligt vad utskottet inhämtat har livsmedelskommissionen
redan tidigare utfärdat föreskrifter i ämnet, varigenom en utveckling
i nämnda riktning befrämjas.»

Det är sant, att livsmedelskommissionen genom sina nya bestämmelser nu
i vår har blivit något mera restriktiv mot de större hönsfabrikerna. Men jag
tycker ju för min del icke, att man i detta fall har gått så långt som man rimligtvis
borde kunna ga. För närvarande är det ju så, att jordbrukare med mer
än tio tunnland åker äro helt avstängda från tilldelning av hönsfoder. Däremot
har man numera jämställt småbrukare med mindre än tio tunnland och dessa
större hönsodlare. De större hönsgårdarna hade ju förut ett extra företräde
genom tilldelning av underhallsfoder med ett kilogram per djur och månad,
jordbrukarna icke hade. De fingo nöja sig med enbart produktionsfoder.

.. ^ari ^ar e^ter det cirkulär som nu gäller i varje fall icke på något hårdare
sätt gått in för att minska dessa större äggproducenters verksamhet. Man har

Onsdagen den 19 juni 194G fm.

Nr 26.

Vrisreglerande åtgärder pä jordbrukets område. (Forts.)
heller icke sagt nej till nyetablering av större hönsgårdar, även om man på
den punkten nu är restriktivare än tidigare.

Det är tacknämligt vad utskottet här har sagt, Meri jag tror nog, att livsmedelskommissionen
kunde ha anledning att draga något längre gående kon
sekvenser både ur vad riksdagen sade i fjol och vad utskottet sagt i år på denna

PUMed hänsyn till foderfördyringarna och med hänsyn till önskvärdheten av
att förlägga äggproduktionen, framför allt de mindre och medelstora hönsflockarna,
hos jordbruket, tror jag, att det varit fördelaktigt, om man haft en
rabatt på en mindre mängd hönsfoderblan ekling. Vi ha också i vår motion
föreslagit en sådan, vilket utskottet emellertid icke velat vara med örn.

Jag tror, att örn man överhuvud taget vill föra en konstruktiv smabrukar
politik i fortsättningen får man svårt att komma ifrån systemet med rabatter
på mindre mängder fodermedel eller produktionskostnadsstöd av något annat
slag. Men jag förstår ju, att när nu hela jordbruksfrågan beräknas komma i
stöpsleven till ett annat år har utskottet icke varit så glatt åt att giva några
prejudikat på denna punkt.

Jag skall för min del ej ställa något yrkande. Jag har, herr talman, velat
framföra några synpunkter och understryka vad utskottet har sagt i anslut
ning till vår motion.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Liedberg: Herr talman! Det finnes knappast anledning att taga ripp
någon mera ingående debatt örn den prisreglering varom propositionen handlar.
Jag bär begärt ordet endast för att säga några ord i anledning av de reflexioner
som herr Svensson i Ljungskile anknutit till utskottets utlåtande.

Först är det behagligt att kunna konstatera, att herr Svensson tydligen
tyckes vara ganska tillfredsställd med utskottets enhälliga utlåtande. Jag har
givetvis så mycket lättare att förstå detta eftersom till och med huvudmotionären,
som i första kammaren avgivit den motion, som herr Svensson burit
fram i andra kammaren, står under utskottets utlåtande och i alldeles särskild
grad också varit delaktig i utformningen av utskottets motivering.

Det är klart, att de prisfördyringar som i propositionen föreslås närmast
i fråga om kraftfoder i och för sig icke äro önskvärda. Kunde nian ha slupin
ifrån deni så hade det varit så mycket bättre. Men det har ju gällt att få fram en
avvägning av priserna, som innebure att de av statsmakterna biträdda pnslör
bättringarna skulle komma flertalet jordbrukare direkt till godo. Och för att de
belopp, som tillmätas mjölken eller tillföras de olika slagen av slaktdjur, skulle
bli av tillräcklig och tillfredsställande storleksordning, är det givet, att pengarna
inom den givna ramen måst tagas någonstädes ifrån. När det gäller kraltloder,
särskilt oljekakor, lia vi under det kommande året att räkna med dels impor
svårigheter och dels minskad totalmängd. Det blir alltså kvantitativt mindre
inköp från jordbruket. Vidare är det ju så, att kraftfodret a.v ålder och under
kristiden av försörjningspolitiska skäl kommit de södra delarna av landet
mest till del. I den mån denna prisfördyring på kraftfodret drabbar någon,
torde den i stort sett, drabba de producenter som bäst tåla det. Därtill kommer
ju att oljekraftfodret är ett kompletteringsfoder, så att då det behoves
i en foderstat för att utfodringen skall kunna medföra den maximala ellekten,
kunna dessa relativt små kvantiteter också lia och åsättas ett högre varde an

det direkta foderenhetsvärdet. „

Herr Svensson i Ljungskile har ju på denna punkt ej heller ställt något yr -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Rande. Jag uppfattade för övrigt knappast något yrkande överhuvud, som
gick utanför utskottet. Men jag kan icke låta lili att uppehålla mig nå<mt vid
resonemanget kring fodersäden, egentligen därför, att jag har svårare att följa
motionärernas uppläggning av den frågan.

Motionärerna ha uttalat sig för att priset på fodersäd bör höjas med samma
belopp som priset på vetekli, alltså fyra kronor, därest icke foderskörden
.ir sa S^0I\ att ingen risk för brist på köpfoder kan anses föreligga. Detta
£a;U®r *ör sa vitt vi icke komma i den förvisso önskvärda men f. n. ganska
° vi-bara situationen, att vi kunna helt upphäva fodersädsregleringen.

Man skall alltså höja priset på fodersäden. Vad är anledningen? Jo, givetvis
att priset på fodersäd, kanske speciellt havren, är relativt lågt i förhållande
till en del ammaliska produkter producerade av denna fodersäd.

.^atl kan fråga sig: vad var avsikten med att dessa animaliepriser höjdes?
Aljolken höjdes — örn än det var litet, Och när man icke kunde få större höjning.
pä mjölken, accepterade man en höjning på de därnäst bästa objekten,
nämligen kött- och fläskproduktionen, inklusive kalvkött etc. Vad var avsikten
därmed? Avsikten var ju att åstadkomma förbättrade priser på sådana
produkter, som skulle komma flertalet jordbrukare till godo.

Jag är alldeles klar över, att den prisreglering, varom regeringen gjorde
överenskommelsen med jordbruksorganisationerna i våras, icke är till fodersädsproducenternas
fördel. Man kan fråga sig, vad vi, flertalet jordbrukare,
ha tor intresse därav. Och eftersom det icke minst från herr Svenssons i Ljungskile
sida hävdades, att denna överenskommelse skulle vara mer till det större
än till det mindre jordbrukets fördel, kan jag speciellt fråga: var ligger det
mindre jordbrukets intresse? I detta fall mäste jag, såsom motionärerna själva,
säga att jag icke kan komma till annan slutsats, än att i och för sig måste
det för dem vara en nackdel med ett höjt fodersädspris och en fördel att den
ammaliska produktionen är jämförelsevis gynnsamt prissatt i förhållande till
cerealieprodukterna, ° Men då återstår alltså det skälet, som herr Svensson i
Ljungskile särskilt åberopade då han sade: det må så vara att sakförhållandet
är detta; men om ingen fodersäd finnes att få, är det bättre att höja priset så
att man kan få köpa.

Ja, det låter ju säga sig. Men hur kommer det i själva verket att ta sig ut?
Det innebär ju, att örn vi höja kalkylen med dessa fyra kronor överlag på
den saluförda fodersäden, komma vi upp i en ökad inkomst för jordbruket på
från jordbrukare till icke-jordbrukare sålda fodersädskvantiteter av, vill jag
minnas, åtta—nio miljoner kronor. Denna inkomstökning skall givetvis tagas
någonstädes och måste i så fall föranleda en prissänkning på andra områden.
Örn man höjer priset på cerealierna har man väl ytterligt svårt att undgå
att örn man nu skall hålla sig inom den givna ramen — sänka priset på
ammalierna, och salunda har man kommit i just det läge, som man ville
komma ut ur.

Olika argument ha^ framförts för en foderspannmålshöjning, förutom det,
att om icke priset på fodersäd höjes kommer det icke att finnas någon fodersäd
att köpa. En annan talesman för samma uppfattning framförde i utskottet
ett annat argument, nämligen att det skulle vara väldigt tråkigt
att behöva sälja 50 säckar havre till lågt pris och köpa 50 säckar kli i stället
för motsvarande högre pris. Exemplets proportion i fråga om antalet
sackar är visserligen felaktig, ty det är sällan man får köpa lika många
säckar kraftfoder som man är tvungen sälja fodersäd. Det finns sålunda två
skilda utgångspunkter. Den ena säger, att trots att det är svårt för småbrukarna
att köpa fodersäd till förhöjda priser måste det skaffas fram
några varor till att köpa, och den andra, som representerar det större jord -

Onsdagen den 19 juni 1946 fm. Nr 26. 29

Prisregier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
bruket eller medelstora jordbruket, säger, att det väl ändå är orättvist att
man inte får mera för sina varor i synnerhet som man måste betala så mycket
mer för kraftfodret. Följer man dessa båda tankegångar kommer man

_ frånsett det omöjliga i att förena dem med den prispolitiska avvägning,

som man genom överenskommelser har försökt åstadkomma till flertalets fördel
_ till en annan besynnerlig konklusion, nämligen att eftersom priset på

kraftfoder och kli nu skall höjas, vilket i och för sig är acceptabelt men
ingalunda vare sig särskilt eftersträvansvärt eller särskilt önskvärt, så^ skall
man höja priset på fodersäd också, d. v. s. att när^ man fatt ett ont på halsen
det är likaså gott att skaffa, sig ett annat också.

Jag kan för min del uppriktigt sagt icke förstå logiken i ett sadant resonemang,
och jag kan icke heller förstå att det är möjligt att genomföra det
hela. Man har icke fullföljt tankegången i motionen och . sagt, hur det skall
genomföras, m. a. o. vi anse att priset pa fodersäd bär höjas och att inkomst
posten skall räknas om i kalkylerna med påföljd — såsom jag förmodar —
att en annan inkomstpost mäste räknas ned. Den anmärkning, som kan
göras mot det ifrågavarande motionsledes framställda yrkandet, vilket, emellertid
i utskottet icke vidhållits, är sålunda den, att man icke fullföljt motionens
tankegång eller i vart fall icke talat örn hur förslaget som sadant
skall effektueras. Jag säger icke detta i något polemiskt syfte, ty det är
ju tydligt att vi äro ense i fråga om både motivering och kläm, men när ira
herr Svensson i Ljungskile ägnade den tid han gjorde åt. spörsmålet kan
detta, om hans inlägg blir det enda, ge frågan en något ensidig belysning.

Det sistnämnda gäller också delvis framställningen örn äggproduktionen.
Utskottet har ju, som herr Svensson i Ljungskile med ett visst erkännande
konstaterade, uttalat sig mycket välvilligt i samma riktning som motionärerna.
Jag vill gärna betona, att vi, som i utskottet behandlat denna fråga,
med nöje ägnat densamma vår uppmärksamhet, då vi ju i stort sett haft
samma uppfattning som motionärerna och detta vare sig det motionerats eller
icke i frågan, låt vara att vi icke till punkt och pricka, kunnat gå motionärerna
till mötes, exempelvis sa att 2 kronor 95 öre skall vara oet pris, som
måste uppnås innan det överhuvud taget får bil tal örn någon import, eller
att det skall fixeras ett bottenpris. som skall hållas under alla förhållanden.
Vi ha nämligen haft den uppfattningen, att. Svenska ägghandelsförbundet,
som ju närmast har dessa saker örn hand, icke självt varit övertygat om
det önskvärda eller lyckliga i en alltför stel fixering av priserna. Detta framgick
icke minst av den debatt, vi hade här i. våras, i samband med en liv herr
Svensson i Ljungskile framställd interpellation. Vi ha emellertid till vår tillfredsställelse
funnit, att prisutvecklingen blivit bättre än man den gången
vågade räkna med såsom säkert och i alla händelser betydligt bättre än vad
herr Svensson i Ljungskile den gången höll för troligt. Vi ha fått uppgifter
från livsmedelskommissionen, som det icke finns någon anledning att
tvivla på, låt vara att livsmedelskommissionen icke kunnat göra något kategoriskt
uttalande om prisbildningen för det löpande året. Kommissionen bär
meddelat, att ett vägt högsta genomsnittspris av 2 kronor 80 öre och ett ovägt
sådant av 2 kronor 85 öre torde vara det troliga utfallet av det löpande
årets äggpriser, och då skulle ju de förhoppningar man ställde i fråga örn
äggpriset den 23 januari, då man efter vad jag vill minnas kalkylerade med
2 kronor 78 öre, gott och väl infriats. Jag är lika glad sorn jag förmodar
herr Svensson i Ljungskile är över denna utveckling, men huruvida herr
Svensson i Ljungskile eller livsmedelskommissionen var den störste pessimisten
i våras, vill jag icke döma. Jag vill emellertid gärna ha utsagt, att jordbrukets
representanter i livsmedelskommissionens råd icke funnit det önsk -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Pri sr eg levande åtgärder på jordbrukets område. (Foris.)
värt att i inkomstkalkylerna rakna med högre belopp än som man ansett
troligen komma, att infrias. När man vid kalkylen i fjol räknade med 2 kronor
89 öre men i år justerat ned detta till 2 kronor 78 öre, berodde detta
naturligtvis icke därpå, att vi icke ansågo det önskvärt med 2 kronor 89 öre
utan därpå att det icke är lämpligt att gottskriva inkomstsidan mer än man
verkligen vågar räkna med. Ett annat förfarande skulle verka i högsta grad
ogynnsamt för prisregleringen inom jordbruket överhuvud taget.

Jag förmodar att den faktor, som är den närmaste anledningen till ägghandelsorganisationens
tvekan inför ett alltför hårt fastlåst prisläge, val är
den omständigheten, att en så stor del av äggproduktionen som fallet är faktiskt
ligger utanför jordbruksnäringen och därtill visar en viss tendens att
växa. Det finns med andra ord något som skulle kunna kallas äggfabriker.
Man får naturligtvis icke fördöma ett sådant näringsfång, som är lika lagligt
som något annat, men det är ju icke i hur stor utsträckning som helst
förenligt med önskemålet att äggproduktionen så mycket som möjligt skall
höra hemma^ mom det mindre jordbruket. Det är ganska förståeligt att örn
tillgängen på produktionsmedel är sådan, att den uppammar alltför stor produktion,
en sa att säga industriel! produktion av ägg, man inom jordbrukets
egna organisationer på området vill lia möjlighet att, som skedde i våras,
ge en varning i form av en temporär prissänkning. Jag tror emellertid, att
lika lyckligt som det gått nied prisutvecklingen under det löpande budgetaret
lika bra skall det ga härvidlag och att man kan hysa förhoppning örn
att livsmedelskommissionen och jordbrukets eget organ, Svenska ägghandelsförbundet,
skola lyckas att i samverkan åstadkomma ett gynnsamt resultat
för det kommande regleringsåret; erfarenheterna ge ju som sagt ganska
grundad anledning till en sådan förhoppning.

Jag kommer till slut, herr talman, in på frågan om rabatt på hönsfoder.
Man kan ju ha olika, uppfattning örn rabatterna och deras storlek överhuvud
taget såsom socialt indikerade prisregleringsåtgärder och var dessa rabatter
skola sättas in för att bästa möjliga resultat skall kunna skapas. Det har i
ar icke varit någon strid örn de rabatter, som nu finnas och som Kungl. Maj :t
föreslår skola bibehållas. Härvidlag kommer jag emellertid till ännu en fråga,
i vilken motionen ger bra litet ledning, icke så vitt angår själva önskemålet
men väl angående sättet för dess realiserande. Det sägs kort och gott: »Dels för
att motverka den foderfördyring, som nu inträder, och dels för att stärka de
mindre äggproducenternas konkurrensläge på marknaden föreslå vi, att små^
under nästa regleringsar beviljas en rabatt på hönsfoderblandningar

av 10 öre per kg för så stor mängd som de köpte under regleringsåret 194445
dock för högst 500 kg.» När det gällt produktionsbidragen på mjölk har man
varit nödsakad — och det helt naturligt — att tillgripa ett ganska komplicerat
förtärande för att kunna fixera vilka som skola lia dessa bidrag, i vilken utsträckning
de skola, givas och när de skola upphöra. Det är emellertid alldeles
^omöjligt att säga, att en småbrukare skall lia en rabatt av 10 öre per kg
tor sa stor mängd foder som upp till 500 kg, utan att man också anger vad
man i det sammanhanget menar med begreppet småbrukare och hur tilldelningen
skall utmätas eller begränsas. Jag har gjort en egen liten uträkning, och
den visar att antalet jordbruk om mellan 2 och 10 har i vårt land uppgår till
ca 210 000 stycken. Skulle alla dessa, vilket är teoretiskt möjligt men knappast
tänkbart, ta ut sitt hönsfoder skulle det göra omkring i00 miljoner kg
och 10 milj. kr Örn man skall gå den vägen måste man som sagt fixera begreppet
småbrukare, ty benämningen som sådan är mycket tänjbar. Efter mitt
sätt att se borde man även i detta fall ha givit anvisning på var pengarna skola
tagas och örn de skola läggas utanpå den redan till sina huvuddrag överens -

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Vrisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
komna prisregleringen, alltså som ett extra tillägg från statens sida, oller om
det skall ske medelst en motsvarande prissänkning på något annat.

Herr talman, med det anförda har jag bara sökt att något litet belysa de
spörsmål, som herr Svensson i Ljungskile i sitt anförande var inne på. Jag
konstaterar ännu en gång, alt det glädjande nog icke råder några större meningsskiljaktigheter
och att intet annat yrkande ställts än örn bifall till jordbruksutskottets
förslag. Men eftersom hithörande spörsmål måhända har sitt
intresse på sina håll både inom och utanför riksdagen, torde det val icke vara
ur vägen att de skärskådas något närmare och från mer än en sida.

Slutligen, herr talman, skulle jag till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
gärna vilja rikta en vädjan, att han ville infria utskottets önskan,
då utskottet säger, att »utskottet utgår ifrån att Kungl. Maj :t vill uppmärksamma
förevarande spörsmål och föranstalta örn de åtgärder, som kunna finnas
erforderliga». Detta »förevarande spörsmål» är här priset på den svenska
ullen. Det har ju under ganska kort tid undergått en mycket stark försämring,
och livsmedelskommissionen räknar icke utan bekymmer med en förestående
eller hotande stark minskning av vår fårstam. Riksdagen påkallade
för två år sedan hos Kungl. Majit dylika åtgärder — det var närmast i anslutning
till 1942 års jordbrukskommittés framställning, örn jag minns rätt -—
där man närmast sökt sig fram till en formel för prisbildningen på den svenska
ullen, som skulle ansluta sig till något sådant som 20 gånger p-mjölkpriset.
Örn detta kan genomföras eller icke därom vågar jag icke nu yttra mig, men
det förefaller som örn den prisnivån vore synnerligen skälig. Den då sittande
regeringen hänvisade jordbrukets organisationer att direkt förhandla med industrien
örn att åstadkomma en lämplig prisbildning på den svenska ullen.
Det försöket är gjort, men det Ilar misslyckats, och det är därför jag vågar
rikta en vädjan till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att han
ville i positiv anda uppmärksamma frågan örn den svenska ullen och priset på
densamma och därvid föranstalta örn de åtgärder till stöd åt detta pris, som
han kan finna lämpliga och påkallade.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Boman.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! När jag i början av årets riksdag
väckte min motion angående fodersädesleveranserna trodde jag fullt och
fast, att utvecklingen både i vårt land och utomlands skulle bli sådan att motionen
skulle kunna bifallas.

Vi jordbrukare veta ju alla vilket tvång det inneburit för oss att vi blivit
ålagda dessa leveranser. Uppskattningen på fältet har sålunda många gånger
utvisat ett större och rikare skördeutfall än som sedan blivit fallet vid tröskningen.
Herr Svensson i Ljungskile har utförligt redogjort för den föreliggande
frågan och därvid i flera punkter uppehållit sig vid vad jag egentligen tänkt
vidröra. Jag skall icke upprepa vad han därvidlag sagt utan endast ge till
känna, att jag vidhåller min mening, att det skulle vara till båtnad för jordbraket,
örn tvångsleveranserna av fodersäd snarast möjligt kunde upphöra.

Nu har utskottet på ett mycket försynt och tilltalande sätt uttalat sig just
i denna fråga. Utskottet åberopar departementschefen, som i propositionen förklarat
sig »dela den i olika sammanhang framförda uppfattningen örn önskvärdheten
av en snar avveckling av fodersädsavståendet men likväl ansett sig
förhindrad att i nuvarande ovissa läge föreslå någon ändring av härutinnan
gällande föreskrifter». Det kunde ju lia varit på sin plats att här yrka bifall
till vår motion, men med hänsyn till det skrivsätt, som utskottet begagnat sig
av, och det slutresultat, vartill det kommit, kan jag icke finna, att det vore

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
klok taktik att göra -det. Jag kommer således icke att göra något särskilt yrkande.

Men innan jag slutar kan jag icke underlåta att säga ett pär ord till herr
Liedberg. Han sökte ju här uttömmande klargöra prissättningen, prisbildningen
och hela prispolitiken i fråga örn jordbruksprodukterna, och det förvånar mig
då i hög grad, att han icke kan fatta, att det icke behöver bli någon egentlig
rubbning av kalkylerna, om en förhöjning av priset på foderspannmål införes.
Det är ändå naturligt och säkert, att många av de jordbrukare, som tvingas
att leverera denna fodersäd, i stället måste köpa mycket dyrbarare fodermedel.
Jag är övertygad örn att på denna punkt har herr Liedberg icke rätt. Det är
underligt, att en av jordbrukets talesmän icke förstår hur det är i detta fall.
Herr Liedberg påstår, att kalkylerna skulle rubbas med 8 å 9 miljoner kr.
Det är nog alldeles för högt räknat. Jag har icke räknat på saken och kan
därför icke vederlägga hans siffror, men jag skulle vilja se de siffror, varigenom
han anser sig kunna bevisa att så blir förhållandet.

Vi hävda, att tvångsleveranserna. dessutom äro synnerligen orättvisa, då
skördeuppskattningen är mer eller mindre godtycklig och olika för olika trakter
och för olika jordbruk. Just på många ställen, där skördeutfallet blivit
klent haen där jordbrukarna ålagts tvångsleveranser, hade det varit på sin
plats att en prisförhöjning skett på den fodersäd vederbörande skola leverera.

Jag har redan sagt, att jag icke kommer att ställa något annat yrkande än
örn bifall till utskottets hemställan, eftersom utskottet uttalar, att det begränsar
sig till att understryka angelägenheten av att bestämmelserna i ämnet upphävas
när detta låter sig göra. Jag''förmodar, att departementschefen icke skall
låta det dröja alltför länge innan så sker. Med detta, herr talman, anser jag
mig ha riktat en vädjan till regeringen, att den tillser att så fort det är möjligt
tvångsleveranserna av fodersäd avskrivas.

Herr Liedberg, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! För undvikande av missförstånd — örn möjligen ett sådant skulle
kunna uppstå — vill jag säga, att mig veterligen har ingen vare sig i utskottet
eller eljest uttalat sig för annat än att det vore ytterst önskvärt, örn fodersädsregleringen
kunde upphöra så snart som möjligt. Vad vi uttalat oss örn genom
det skrivsätt vi använt från utskottets sida är vad man för närvarande kan
anse vara troligt.

Herr Gustafsson i Lekåsa säger, att jag tydligen icke kan fatta, att det är
riktigt och rättvist med en höjning av fodersädspriserna. Jo, herr Gustafsson,
jag kan fatta detta fullständigt. Örn jag ser saken ur min egen synpunkt, från
min horisont som jordbrukare, måste jag säga, att det är till fördel att få fodersädspriserna
höjda, när man skall avstå fodersäd. Men kan herr Gustafsson
säga mig, hur det skall vara möjligt att höja priserna och hur det skall vara
förenligt med det som skall åstadkommas genom prisuppgörelsen? Från början
siktades det på 3 öre på mjölken, och den åtgärden hade icke inrymt någon
möjlighet att åstadkomma höjning av fodersädspriserna. När man icke fick
3 öre utan 1 öre på mjölken, fick man taga resten i huvudsak på slaktdjursprodukterna.
Detta har heller icke gett rum för en höjning av priset på fodersäden.
Ty man siktade hela tiden på att få prisförbättringar på de produkter,
som flertalet jordbrukare producera och sälja. Kan herr Gustafsson då tala
örn för mig, hur det skall gå till att samtidigt förbättra villkoren för fodersädsproducenterna
och åstadkomma vad hela prisuppgörelsen med regeringen
avsåg att åstadkomma? Det tycker jag faktiskt kräver ett svar från herr Gustafsson
sida.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Gustafsson i Lekåsa erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag utgår från precis samma ståndpunkt som herr
Liedberg och håller fast vid, herr Liedberg, att när kalkylerna gjordes upp
och när priset höjdes på fläsk och kött, man också kunde ha räknat med ett i
någon mån förhöjt foderpris även på den tvångslevererade fodersäden. Het
är efter detta jag har räknat, då jag framfört mitt önskemål om en höjning av
priset, även örn vi veta, att den tid kommer, då tvångsleveranserna måste upphöra
och vi få följa de förhållanden som då inträda på världsmarknaden och
att ett högre foderpris då säkerligen måste bliva följden. Detta är vad jag
framhållit.

Herr Liedberg, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag måste konstatera, att detta icke var något svar på min fråga.
Herr Gustafsson i Lekåsa förklarade, att han räknat med att samtidigt som
man höjde vissa priser, borde man i kalkylen ha räknat med att också kunna
höja andra priser. Herr Gustafsson må ha räknat på det sättet, men han får
väl tala örn, hur han med sin uträkning kan komma till summan 125 miljoner
kronor, som var vad som överenskoms som en förbättring för jordbruket. Herr
Gustafsson bör väl vara skyldig att bena upp, hur man kan komma till den
summan i så fall. Man har fått fram summan genom att beräkna, att en
automatisk produktionsstegring betyder ungefär 56 miljoner, prisstegringen
på slaktdjursprodukterna så och så mycket, konstgödselprissänkningen så och
så mycket etc. — såsom står att läsa i den kungl, propositionen på flera ställen.
i.25 miljoner var den summa som överenskoms med statsmakterna örn. Men
Ira vi summan fulltecknad, tala då örn för mig — och jag förmodar att det
finns fler än jag här som äro nyfikna på den saken — var höjningen skall inrymmas,
för så vitt den skall inrymmas i kalkylen. Tala örn det för mig!

Härpå anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Herr Liedberg förde sitt resonemang
delvis som kommentar till mitt resonemang örn fodersäden, och liksom
jag hade nödgats resonera litet både å den ena och den andra sidan, kom nog
herr Liedberg i samma predikament. Det är ett problem som är dubbelsidigt,
och man har, så vitt jag förstår, att välja mellan onda ting. I varje fall har
man på det mindre jordbrukets och animalieproducenternas sida att välja mellan
två onda ting. Herr Liedberg säger, att i överensstämmelse med avsikten
med hela uppgörelsen skulle man höja priset på animalieprodukterna, och för
att denna skulle bli så lönande som möjligt ville man icke höja priset på. fodersäd.
Ja, för all del, jag bestrider icke avsikten. Men verkningarna äro icke
lika entydiga som avsikten möjligen var. Ty få vi ett fläskpris, som är 12
gånger så högt som priset på säden, undrar jag, om herr Liedberg kari påstå
något annat än att denna prisrelation kommer att starkt medverka till att alla
-som kunna producera fläsk på egen säd komma att göra detta. Eftersom det
är det större jordbruket, som har överskott på säd och alltså kan öka sin fläskproduktion,
medan de jordbrukare, som nödgas köpa fodersäd, få minska sin
fläskproduktion, örn intet finns att köpa, står man inför den svårigheten, att
resultatet kan bli en förskjutning av animalieproduktionen bort från småbruket.
Då blir resultatet av den ofta proklamerade omtanken örn det mindre jordbruket
icke lika bra som avsikten. Det kan hända, att vi, örn vi fortsätta detta
resonemang, komma fram till att resultatet av den så mycket prisade överenskommelsen
är tekniskt sett omöjligt och hamna i prisrelationer, som i verkligheten
icke kunna hållas. Men allt detta får ju utvecklingen visa. Kunna de

Andra kammarens protokoll IDAG. Nr %G. 3

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
verkställande organen på detta område hålla säd i marknaden till ett pris. som
bara är 1/12 av fläskpriset, skall jag vara den förste att erkänna att det bra.
Det finns ingenting att anmärka på den saken, om det överhuvud taget går på
det sättet. Men blir det så, att säden försvinner ur marknaden, bli, som jag
nämnde, verkningarna icke lika idealiska som avsikten var. Jag tror icke, att
vi kunna komma längre i dag, ty händelseutvecklingen får väl visa hur det
går. Jag har icke den ringaste önskan att småbruket skall betala mer för fodersäden,
men jag tycker.å andra sidan icke att det är önskvärt, att vi skola
fa en förskjutning ay animalieproduktionen från småbruket.

Vad äggen beträffar, är icke mycket mer att säga. Jag noterar med tillfredsställelse,
att herr Liedberg har precis samma uppfattning som vi motionärer,
i det fallet. _När vi senast diskuterade dessa frågor, förklarade herr
Liedberg, att statsrådet Sträng pa ett utmärkt sätt klargjort äggprisfrågans
läge. Nu var ju statsrådet Strängs och min uppfattning icke riktigt densamma
den gången. Men om herr Liedberg var fullt överens med statsrådet Sträng
da och är ense med mig nu, tycker jag ju att detta bara är att med tillfredsställelse
konstatera.

o Ya(i sedan beträffar det avsnitt i motionen som rör rabatten på hönsfoder,
sa kunde herr Liedberg åtminstone pa en punkt ha begränsat sina räkneoperationer
ifall han läst vad som står i motionen. Detta tror jag icke att herr
Liedberg gjort, att döma av hans resonemang. Vi föreslå nämligen, att åt småbrukare
under nästa regleringsar beviljas en rabatt på hönsfoderblandnmgar
av 10 öre per kg för sa stor mängd som de köpte under regleringsaret
1944/45, dock för högst 500 kg. Detta är samma princip som man
använt 1 många andra regleringsfrågor, detta att man anknutit till vad
som tidigare varit. Sedan är det klart, att på båda punkterna, både när det
gäller denna rabatt^ och da det gäller fodersäden, blir det hela en ekonomisk
fråga. Men även Kungl. Majit har ju uppskjutit regleringen av en post på 7
miljoner kronor till augustiomräkningen, och vi lia ansett, att därpst det här
skulle bil fråga om att reglera något, kunde det ju vara tänkbart att taga med
dessa regleringsfaktorer då.

Herr Liedberg: Herr talman! Det är ju alldeles riktigt, att detta är ett
dubbelsidigt problem, minst sagt. Som jag tidigare sagt, har jag gått upp i
denna debatt för att icke belysningen skulle bli alltför ensidig. Nu tror jag
herr Svensson 1 Ljungskile än en gång gjorde sig skyldig till litet både överdrifter
och kanske felräkningar, när han talade örn fläskpriset och fodersädesPriset.
Han nämnde 1 sitt inledningsanförande, att fläskpriset var 12 gånger
havrepriset. Men nu är det så, som herr Svensson i Ljungskile nog mycket väl
“ vid närmare eftertanke, att man brukar icke tala örn fläskpriset
1 förhållande till havrepriset, utan vid do ekonomiska kalkylerna för fläskpriset
talar man om fläskpriset i förhållande till kornpriset, d. v. s. foderenhetsPriSft''.
''?å'' ,ställer det sig litet annorlunda, vilket icke hindrar att örn vi säga
att t läskpriset är 12 gånger bavrepriset så motsvarar det ungefär 8 gånger
foderenhetspnset, örn jag icke räknat fel. Det är en väsentlig skillnad, men
det passar herr Svensson bättre att säga att fläskpriset är 12 gånger havrepriset!
Det förstår jag mycket val.

Jag är fullt på det klara med, att man har en spänning mellan fläskpris och
fodersädespris som jag icke tror är hållbar i längden. I det långa loppet får
no^ se det blir någorlunda balans mellan produktionsmedelspriset

och den färdiga produktens pris. Men detta är ett arrangemang som icke bara
ar dikterat av önskemålet att medelst de prispolitiska åtgärderna, d. v s de
kompletterande åtgärder som genomförts i år, gagna det stora flertalet utan

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
det är genomfört också av försörjningspolitiska skäl, därför att man nu velat
ha fram en ökad animalieproduktion speciellt av kött och fläsk. Jag skulle
därför för min del vilja tro, att det kommer att utfalla någorlunda efter beräkningarna
under det år vi nu ha framför oss. Samtidigt vill jag understryka,
att denna prisspänning givetvis icke kan vara en evighetsanordning utan tvärtom
får betraktas som en relativt temporär anordning.

Emellertid har jag för min del ännu icke kunnat få belägg för den ogynnsamma
utveckling som herr Svensson i Ljungskile befarar, nämligen^ att denna
prisspänning skulle överföra fläskproduktionen till storjordbruket på småjordbrukets
bekostnad. Vi som syssla litet mera ingående med andelsslakterierna
och deras medlemmar ha den uppfattningen att producenterna i själva verket
äro relativt konservativa vid planläggningen av sin produktion. Har det hittills
varit så, att fläskproduktionen till väsentlig del varit det mindre jordbrukets
sak, finns det knappast någon anledning att tro, att det — i alla händelser
icke vid brist på fritt köpfoder — kommer att ske någon större omvälvning nu
i det hänseendet. Detta tror jag icke, och än mindre skulle jag anse det vara
lyckligt, örn så skedde.

Till slut vill jag säga med anledning av att jag skulle ha uttalat min anslutning
till statsrådet Strängs klarläggande av äggprisfrågan för några månader
sedan, att jag icke alls tvivlar på att jag har gjort det, även örn jag icke kan
komma ihåg vad jag sade, men jag har ett minne av att jag hade den uppfattningen.
I dag är herr Liedberg ense med mig, säger herr Svenson i Ljungskile.
Jag skulle tro, att både statsrådet Sträng, herr Svensson och jag äro ganska
ense i vår uppfattning, örn vi skulle konfrontera den i dag. Vem som närmat
sig de båda andra, den frågan kan ju andra än jag få besvara!

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten
annat än i fråga örn räkneövningarna, som vi kanske böra försöka föra till
slut. Man kan icke säga, att min uppgift var oriktig, möjligen, att den var
ofullständig, när jag nämnde, att fläskpriset är 12 gånger havrepriset, medan
man brukar räkna med betydligt mindre. Örn man nu säger, att fläskpriset
skall vara åtta gånger foderenhetspriset motsvarar det 9,6 gånger havrepriset,
medan fläskpriset nu är ungefär 12 gånger havrepriset. Att skära till så pass
kraftigt som herr Liedberg gjorde, när han sade, att 12 gånger havrepriset
skulle motsvara ungefär 8 gånger kornpriset, tycker jag allt är att överdriva.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag skall icke uppehålla mig vid dessa räkneoperationer.
Vi lia båda lärt oss så pass mycket, att vi nog kunna komma överens
om vad som är det riktiga talet därvidlag. Det var emellertid en sak som
jag glömde i mitt förra anförande. Herr Svensson sade, att om jag bara läst
motionen ordentligt, skulle jag vetat vilka det var som skulle ha den där 10-öresrabatten på foder. Han påstår däremot icke, att jag därmed skulle fått reda
på varifrån pengarna skulle tagits. Men jag skulle alltså fått reda på vilka det
var som skulle få det. Jag vågar försäkra herr Svensson i Ljungskile, att denna
motion omfattande 21/2 trycksidor, den har jag läst mycket noga och jag har
observerat att där står: » . . . föreslå vi, att småbrukare under nästa regleringsår
beviljas en rabatt på hönsfoderblandningar av 10 öre per kg för så stor
mängd som de köpte under regleringsåret 1944/45, dock för högst 500 kg.»
Vilka är det? Det återstår att fixera, ty det går icke att fixera bara genom
att silga småbrukare. Örn vi skola genomföra en verkligt genomtänkt rabattanordning,
kunna vi icke hänga upp den på en sådan sak, som att vissa s. k.
småbrukare ett visst år köpt ett visst kvantum foder. Det blir för ojämnt, eftersom
somliga just det året behövt köpa, därför att de då haft dålig gröda, medan

Nr 26.

Onsdagc-n den 19 juni 1946 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
andra åter icke behövde köpa, emedan de då hade bättre gröda. De som icke
behövt köpa då, kanske nu äro mera i behov av att köpa än de som köpte förra
året o. s.° v. Man måste lägga upp det så, att det blir en bättre fixerad definition
i fråga örn jilka man vill hjälpa med en så pass vittomfattande regleringsåtgärd
av så pass generell natur för en stor grupp av producenterna, som
ifrågasatts från herrarnas sida.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Vilka man vill hjälpa är fullt
tillfredsställande sagt i motionen. Man vill hjälpa dem som regleringsåret
1944/45 köpte hönsfoderblandningar med en rabatt av 10 öre per kg för så stor
mängd som de köpte under detta regleringsår, dock högst för 500 kg. Sedan
kan man ställa frågan hur många det är. Det är icke 200,000, som herr Liedberg
i ett av sina anföranden kalkylerade och som ovillkorligen gav intryck av
att han icke läst motionen. Jag tycker att livsmedelskommissionen har knäckt
så mångå regleringsfrågor under dessa år att det borde vara en ganska enkel
sak för den att klara detta. Annars skall jag gärna stå till tjänst med den saken.

Herr Onsjö: Herr talman! Jag vill understryka att det är av vikt att se till
att priset pa animalierna står i lämplig relation till priset på spannmål. Herr
Liedberg åberopar uppgörelsen och framhåller, att det, när höjningen av mjölkpriset
och fläskpriset gjordes på sätt som nu skett, icke var möjligt att höja
fodersadespriset. Det är riktigt, men det hela är ju en avvägningsfråga. Jag
skall icke klandra vad som är gjort, ty det är gjort. Men det kan vara olika
åsikter om, huruvida prisuppgörelsen i det avseendet blivit riktigt lyckligt
avvägd. Man får ju förstå, örn den irritation, som uppkommer bland de jordbrukare
som tvingas leverera fodersäd, blir större ju ofördelaktigare priset på
fodersäd är i förhållande till det producerade fläsket. Det är inte bara hönseller
äggindustrier utan också fläskindustrier, som få den fodersäd som så att
säga tvångslevereras, och det kan ju inte vara riktigt att jordbrukarna tvingas
att gynna en produktion som så att säga ligger vid sidan örn jordbruket. Nu
kan man ju resonera så, att var och en har ju frihet att välja att producera fläsk,
men vi veta, att en omläggning av produktionen kan vara svår med hänsyn till
behovet av byggnader o. s. v. Jag vill därför starkt understryka att det är synnerligen
angeläget, att det blir en riktig relation mellan priset på fodersäd och
fläsk, och kanske inte bara fodersäd och fläsk utan även brödsäd och fläsk.
Frestelsen kan bli för stark för jordbrukarna att utfodra svinen med brödsäd,
när priset på brödsäd blir för lågt i förhållande till fläskpriset. Det har t. ex.
kunnat inträffa på höstarna, att en liten groddskada på brödspannmål har
gjort, att denna spannmål åsatts samma pris som t. ex. korn, och detta är inte
riktigt.

. Med anledning av vad herr Svensson i Ljungskile sade örn äggproduktionen
vill jag på det livligaste understryka vad både utskottet och han sagt, att det är
angeläget tillse, att denna förbehålles småbruket. Jag är emellertid litet tveksam
i fråga örn höjning av äggpriset, så länge vi icke ha så att säga medel att förbehålla
småbruket äggproduktionen. Vi få väl tro att jordbruksutredningen
kommer fram till ett förslag, enligt vilket det kan bli möjligt att förbehålla just
småbruket denna för småbruket lämpliga produktion. Men som det nu är, ligger
det en viss fara i att, som herr Svensson i Ljungskile så livligt rekommenderade,
höja äggpriset, eftersom det nu är fritt för var och en att producera ägg. Kommer
priset på ägg för högt i förhållande till annan produktion, lockas det fram
industriell produktion av ägg eller produktion vid sidan av det egentliga jordbruket.
Jag menar att det under sådana förhållanden icke är alldeles säkert,
att man ens hjälper småbruket genom att sätta äggpriset för högt i förhållande

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
till priset på andra produkter. Herr Svensson säger, att han har förståelse
för att, om marknaden icke tål högre äggpris, man får finna sig i det, men att
örn det visar sig att marknaden tål det, så bör äggpriset höjas. Det är ju alldeles
riktigt, men det få vi överlåta åt dem som sköta handeln. Jag vill säga,
icke minst med hänsyn till den diskussion som ägde runi, då herr Svensson interpellerade
i denna fråga, och det, som blev sagt då, att jag tror, att det icke
går att göra. det till ett politiskt avgörande, så länge ägghandeln är så ordnad
här i landet, som för närvarande är fallet.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 6.

Föredrogs första särskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående avvecklingen
av den allmänna omsättningsskatten, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1946 dagtecknad proposition, nr 222, vilken hänvisats
till särskilt utskott, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, anhållit örn riksdagens
yttrande angående den i nämnda protokoll behandlade fragan örn avvecklingen
av den allmänna omsättningsskatten.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, som jämväl hänvisats till utskottet,
nämligen inom första kammaren nr 333 av herr Domö m. fl. och nr
334 av herr Andersson, Elon, ävensom inom andra kammaren nr 497 av herr
Persson i Landafors m. fl., nr 511 av herr Ohlin samt nr 512 av herr Skoglund
i Doverstorp m. fl.

Utskottet hade vidare till behandling förehaft en vid riksdagens början inom
andra kammaren av herr Jansson i Örebro m. fl. väckt motion (nr 338) örn avskaffande
av den allmänna omsättningsskatten.

I nämnda statsrådsprotokoll hade vederbörande departementschef efter övervägande
av det statliga reformprogrammets och den därför erforderliga finansieringsplanens
sammanhang med spörsmålen örn nationalinkomstens utveckling
m. m. förordat en avveckling av den allmänna omsättningsskatten, vilken
avveckling lämpligen syntes böra ske från och med den 1 januari 1948.

De likalydande motionerna I: 333 av herr Domö m. fl. och II: 512 av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl. utmynnade i hemställan att riksdagen måtte, med
beaktande av i desamma framförda synpunkter och förslag, dels uttala sig för
omsättningsskattens borttagande, dels ock, för främjande av en gynnsam ekonomisk
utveckling i vårt land, förorda en successiv allmän sänkning av den
direkta beskattningen.

I de likalydande motionerna 1:334 av herr Andersson, Elon, och 11:511
av herr Ohlin hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala sig för att allmän omsättningsskatt icke skulle uttagas efter den 31
december 1946.

I motionen II: 338 av herr Jansson i örebro m. fl. hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta avskaffa den allmänna omsättningsskatten samt hos Kungl.
Maj :t hemställa örn sådana direktiv till statens priskontrollnämnd, att verkningarna
av skattens slopande genom priskontrollämndens åtgöranden komme
konsumenterna helt till godo.

Motionen 11:497 av herr Persson i Landafors m. fl. hänvisade till niotio -

Ben allmänna
omsättningsskattens

avveckling.

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Ben allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
nen 11:338 samt utmynnade i förslag- att riksdagen måtte besluta att från
och med den 1 januari 1947 upphöra med uttagandet av allmänna omsättningsskatten
samt att 1940 ars förordning örn allmänna omsättningsskatten
måtte upphävas.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen matte under åberopande av vad utskottet i motiveringen
anfört till Kungl. Maj :t hemställa om förslag angående den allmänna omsättningsskattens
avveckling fran och med den 1 juli 1947, vilket förslag jämväl
borde avhandla frågan huruvida särskild beskattning av varor, som för det
närvarande vöre underkastade skärpt omsättningsskatt, skulle bibehållas;

B. att de i förevarande utlåtande omförmälda av utskottet behandlade motionerna
1:333, I: o34, 11:338, 11:497, 11:511 och 11:512, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet ovan under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Löfvander, Näsgård, Pettersson i Dahl och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottets uttalande bort erhålla i reservationen angiven
lydelse;

2) av herrar Domö, Ivar Anderson, Nordenson, Skoglund i Doverstorp och
Hagberg i Malmö, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte under åberopande av vad reservanterna i sin motivering
anfört till Kungl. Maj :t hemställa örn förslag angående den allmänna
omsättningsskattens avskaffande vid den tidpunkt, som på grund av föreliggande
omständigheter vore lämplig, dock senast vid utgången av 1947,

, riksdagen matte uttala sig för en successiv allmän sänkning av den

direkta beskattningen för främjande av en gynnsam ekonomisk utveckling i
vårt land,

. C. att de i förevarande utlåtande omförmälda, av utskottet behandlade motionerna,
i den man de icke blivit besvarade genom vad reservanterna under A
och B hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

3) av herrar Holmbäck och Ohlin, som ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionerna 1:334 och II: 511 måtte under

åberopande av vad dessa reservanter anfört till Kungl. Maj :t hemställa örn förslag
angående den allmänna omsättningsskattens avveckling fr. o. m. den 1
januari 1947, vilket förslag — — — (= utskottet)--- — skulle bibehållas;

B. att — motionerna I; 333, II: 338, II: 497 och II: 512, i don mån

---åtgärd.

Efter det utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! En huvudfråga vid årets remissdebatt
var hur det skulle bli möjligt att finansiera alla de sociala förslag, som
på olika sätt utlovats. Finansministern tillspordes i ett flertal anföranden från
olika håll, huruvida han hade någon ekonomisk plan för de närmaste åren utarbetad.
Det hade han tydligen icke — det framgick av hans svar. Regeringens
löften vörö givna mera på känn. Men finansministern förklarade sig
beredd att samtidigt som socialministern vore färdig med folkpensionsförslaget
eventuellt sjukförsäkringsförslaget, komma fram med en ekonomisk plan.

Denna kom också ungefär samtidigt med propositionen angående folkpensionema
och var formellt upphängd på en »anhållan örn riksdagens yttrande angående
avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten».

Onsdagen den 19 juni 1946 fm. Nr 25, 39

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

Med den arbetsbelastning riksdagen har inför sin slutspurt vågar jag mig
icke på några långa utläggningar om propositionen. Jag endast konstaterar,
att finansministern bygger sina antaganden på att en relativt god ekonomisk
utveckling skall äga rum bär i landet. Av olika alternativ för beräkning av
nationalinkomstens utveckling under de närmaste åren väljer han det gynnsammaste,
vilket utgår från en stegring av den reala nationalinkomsten från
år 1944 till år 1951 med 22 %. Därmed följer givetvis, att finansministern
också får fram ett avsevärt större skatteunderlag. .

Trots detta bli siffrorna på framtidsprogrammcts utgiftssida åtskilligt större
än de på inkomstsidan. Finansministern säger, att en enkel summering av
hopräknade önskemål ger vid början av 1950-talet en siffra för ökningar på
över 1 500 miljoner kronor. Samtidigt som det blir fråga örn nya utgifter anmäler
sig även kravet på lindring av de under kriget avsevärt skärpta skatterna,
icke bara borttagande av omsättningsskatten utan _ också sänkning av de
direkta skatterna. Finansministern brukade tidigare vifta bort alla önskemål
i den vägen, särskilt när de framfördes från borgerligt håll. Nu är han emellertid
klar på att även det spörsmålet måste beaktas. Och det är tacknämligt.
Är det kanske rapporten från den egna partiorganisationen angående stämningarna
inför höstens val som påskyndat ställningstagandet i den frågan?

Genom att alltså skattesänkningarna här komma in, blir finansieringsfrågan
ännu mera komplicerad. Utvägen får då bli en förskjutning fram i tiden
av vissa reformer, exempelvis sjukförsäkringen. Den går icke att inrymma j
femårsplanen. Vidare måste det till en skärpning av arvsskatt, förmögenhetsskatt
och bolagsskatt för att kompensera skatteminskningar på andra håll.
Livsmedelssubventioner och rabatter tagas bort. Försvarskostnaderna nedräknas,
de första två åren med 100 miljoner kronor och^senare med 250 miljoner.
Skulle en sådan åtgärd icke visa sig genomförbar, får man höja inkomst- och
förmögenhetsskatten. Vissa utgifter brytas ut och föras utanför driftbudgetens
ram. Ändå går det dåligt ihop. I så fall får man tillgripa underbalansering
av budgeten.

Finansministern döljer ingalunda de svårigheter, som äro förenade med att
göra upp en sådan plan som den vilken nu föreligger, och att den till stor del
måste bygga på rena antaganden. Det säges ut, att utvecklingen kan bli annorlunda
än vi tänka oss. o

Trots den osäkerhet som givetvis måste prägla en sådan femårsplan, är jag
för min del villig understryka utskottets uttalande, att det är av stor betydelse,
att ett försök gjorts till prognos rörande den ekonomiska utvecklingen
under de närmaste åren. Det bör underlätta bedömandet av de ekonomiska möjligheterna
att förverkliga de olika sociala reformer, som äro på tal. Annu
bättre hade det varit — det har jag tidigare framhållit vid flera tillfällen här
i kammaren — örn socialvårdskommittén och befolkningsutredningen under
sitt arbete fått en översikt av det statsfinansiella läget och kunnat taga hänsyn
till detta vid utarbetandet av sina förslag. Man har inom dessa utredningar,
skulle jag tro, känt sig lika frågande som jag förmodar en^ arkitekt
måste göra, örn han får uppdraget att utarbeta förslag till ritning å ett hus
men icke får veta något örn vad det får kosta.

Även örn jag alltså är överens med finansministern och utskottet örn att en
flerårsplan borde komma till och vidare beredd att ansluta mig till de stora
riktlinjerna för det pågående sociala reformprogrammet, följer därmed icke,
att jag kan godtaga vare sig propositionen eller utskottsutlåtande! till alla
delar. Detta framgår också av den motion jag avlämnat här i kammaren och
av den reservation till utskottets förslag, som högermännen i särskilda utskottet
stå för.

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Deri allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

Då vi .motionärer ingalunda ha en negativ inställning utan vilja, såsom också
utsäges i motionen, nå positiva resultat, som varaktigt kunna iända vårt folk
till gagn, ha vi icke stannat vid att kritisera finansministerns förslag utan
sökt utarbeta ett alternativ. Det är tillkommet i mycket väsentliga delar på
samma beräkningsgrunder och samma antaganden som propositionen och blir
givetvis liksom denna beroende av den ekonomiska utvecklingen. Att våra inkomstberäkningar
något överstiga finansministerns är beroende på att skatteunderlaget
ökas snabbare än nationalinkomsten och den taxerade inkomsten,
vilket man icke tillräckligt beaktat i propositionen. Örn jag icke missuppfattat
professor Ohlin är han beträffande denna sist nämnda beräkning av samma
uppfattning och har^ givit den till känna i sin reservation.

dag tar sedan upp några mera väsentliga punkter, där meningsskiljaktigter
råda. Finansministern är beredd att taga risken av en underbalansering
tor att kunna fullfölja det uppgjorda utgiftsprogrammet. Där anmäla, vi mycket
stora betänkligheter och kunna icke utan vidare vara med. Vi anse att det
är angeläget att man under en utpräglad högkonjunktur söker uppnå balans
mellan utgifter och inkomster på driftbudgeten. Det framgår också av finansministerns
uttalanden i propositionen, att han själv är ganska betänksam på
denna punkt, och den som hörde hans anförande vid årets remissdebatt fick
ju ett alldeles särskilt starkt intryck av detta. Enligt vår uppfattning är det
icke heller tillrådligt att betydande driftsutgifter föras utanför balanseringsramen,
och därför ha vi gjort vissa beräkningar och omdispositioner som angivas
i vår motion och vilka leda till att man bör kunna undvika underbalansering
och överflyttning av s. k. »indirekt räntabla» utgifter.

Det torde icke vara möjligt att fördjupa sig i delproblemen här. Jag går
alitsa vidare. Finansministern hai icke heller kunnat ange någon fast bedömningsgrund
eller som det uttryckts »enkel och därför hållbar regel» för vilka
utgifter sorn kemna föras utanför balanseringsramen. Utskottet har diskuterat
spörsmålet ingående men icke heller kunnat utforma några mera bestämda
regler. Det enda utskottet kommit med är ett försynt råd att underbalansering
måste föranleda återhållsamhet i fråga örn nya utgiftskrav. Därtill har
ju utskottet gjort den erinran mot departementschefens förslag, att utskottet
uttalat, att utskottet anser, att normala kostnader för arbetsmarknadens reglering
böra läggas inom balanseringsramen.

Ari reservanter ha tillåtit oss att starkt understryka att det framför allt gäller
att öka samhällets reala tillgångar för produktion och konsumtion och att
det bör skedvid bibehållna eller sänkta varupriser. Det kan hända att finansministern
far ökade statsinkomster under de närmaste åren, så att det pappersmässigt
ser ut att gå bra, men i verkligheten icke är något annat än en penmngvärdeförsämring.
En sadan utveckling skulle i avsevärd grad äventyra
icke bara våra sociala reformer utan även i övrigt utplundra människor, som
ha en sparad slant. Det måste vara angeläget att den ekonomiska politiken och
därvid även skattepolitiken får en sådan utformning att produktionen av nyttiga
v?r.or stimuleras och priserna icke gå i höjden. Jag skulle i det sammanhanget
vilja tillägga jag skulle önska att finansministern nu vore närvarande —
att .det är ingalunda någon oviktig sak vad folk tror örn utvecklingen. Jag skulle
vilja tala örn för finansministern att jag har träffat många människor, som
numera icke tro at.t statsmakten har greppet örn utvecklingen å penningpolitiks11^
och lönepolitikens område. Börja dessa människor icke bara tvivla utan
också, inrätta sitt handlande därefter, så befarar jag att vi komma i ett olyckligt
läge. Beskattning spelar givetvis en stor roll. Örn den skatt, omsättningsskatten,
vars avveckling behandlas i nu förevarande proposition, synes ingen
annan mening råda än att den bör avskaffas; frågan gäller tidpunkten. Rege -

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
ringens förslag är att den skall vara kvar under år 1947. Utskottsmajoriteten
föreslår att den skall bort den 1 juli 1947 och folkpartireservanterna lia tidpunkten
den 1 januari 1947. — Huruvida finansministern får räknas till dem
som stå bakom utskottets mening ha vi ännu ej fått besked örn.

Det finns skäl både för och emot ett borttagande av omsättningsskatten tidigare
än finansministern föreslagit. Skälet emot är att betydande skattebelopp
falla bort och måste ersättas på annat sätt, eventuellt genom upplåning.

För ett tidigt borttagande av beskattningen skulle tala att därigenom skulle
kunna uppnås en viss sänkning av varupriserna. Ett sadant resultat vore gi
vetvis lättare att uppnå i en tid av god varutillgång. Som det nu ser ut med
varuförsörjningen är det svårare. . , ,

Vi torde sakna möjligheter att hålla en så effektiv och noggrann priskontroll
som skulle erfordras för att åstadkomma en genomgående sänkning av de skattebelagda
varorna. En så ingående övervakning skulle för övrigt väcka stor
olust inom köpenskapen och röna motstånd på flera håll. Det utesluter givetvis
icke att vi kunna få en viss prissänkning, men knappast i den utsträckning

som vore önskvärt. , ,

Vi högerreservanter ha icke låst oss för annan tidpunkt för skattens borttagande
än senast utgången av år 1947. Finansministern måste göra ett övervägande
både med hänsyn till den penningpolitiska utvecklingen, det statsfinansiella
läget och varutillgången. Kommer han då till att statens inkomster
tillåta skattens bortfallande på en tidigare tidpunkt, anse vi att detta bor ske.

Finansministern är, som jag tidigare vidrörde, beredd att sänka även vissa
direkta skatter. Jag tror att detta är riktigt. Ser man närmare på finansministerns
skattesänkning, finner man emellertid, att den i stort sett bara rör
sig örn en omfördelning av skatten. Han sänker skatten för vissa grupper och
gör motsvarande höjningar för andra grupper. Hur det skatt ga till ia vi
väl närmare besked örn när skatteutredningen blir klar med sitt arbete. Enligt
vår uppfattning är beskattningen numera så .hög, att atta inkomstgrupper
borde kunna ha anspråk pa att undgå ytterligare skattehöjningar och i
stället tillförsäkras en påtaglig sänkning. Att sänkningen sedan i större utsträckning
kommer de mindre inkomsttagarna titt godo kan utan vidare

°°Vår motion har den målsättningen, att. vi under ett antal år framåt skola
söka åstadkomma en verklig skattesänkning. Detta betrakta vi som en avgörande
förutsättning för en reell ökning av nationalinkomsten.

Finansministern påminner om möjligheterna_ att höja förmögenhetsbeskattningen
och skärpa arvsbeskattningen samt ifrågasätter även höjning av bolagsskatten.
Jag tror inte vi komma så mycket längre i fråga örn förmögenhetsbeskattning’
utan att det verkar konfiskation. Vad arvsskatten beträttar
är den på ett alldeles särskilt sätt kännbar för vår jordbruksägande befolkliing
och för företagare överhuvud taget

Låt mig ett ögonblick stanna vid fragan om arvsbeskattningen. Den tormogenhet,
som samlas i exempelvis ett jordbrukarhem, är oftast ingenting
annat än en motsvarighet titt den pension, som statstjänare etter andra anställda
åtnjuta. Den svarar även mot det bidrag ungdomen får titt utbildning
i andra hem. Den tillförsäkrar den äldre generationen en försörjning,
när den inte längre är arbetsför. Den är också den dag den skatt skiftas avsedd
att utgöra ett startkapital för de barn, som bilda eget^ hem och skapa
sig en egen verksamhet. En ytterligare skärpt arvsskatt på en sadan förmögenhet
kommer att försvåra starten i livet för många unga människor.

Men därtill kommer, vilket bör beaktas, att de förmögenhetsvärden, som
i vissa fatt numera ha uppstått, endast äro eri fiktion, ingen realitet. Jag för -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
modar att många bönder i det här landet varit utsatta för ungefär samma
slags förmögenhetsökning som exempelvis jag själv. Min gård steg mellan
40 och 50 procent i värde under en timmes sammanträde i fastighetstaxeringsnämnden.
Lat oss sä.ga att taxeringsvärdet på jordbruksfastigheter på grund
av det försämrade penningvärdet har höjts med mellan 20 och 50 procent.
Det är^ ingalunda obetydliga förmögenhetsvärden som på det sättet lia uppstått
pa papperet men bakom vilka det dock icke ligger någon realitet. Jag
har mycket svårt att tänka mig, att inte en avsevärt skärpt arvsskatt, om
en sådan kommer i fråga, kommer att skapa en ytterligare uttunning och
en ytterligare utarmning av framför allt den svenska landsbygden. Men den
får givetvis även återverkningar inom andra samhällsområden.

Det förundrar mig något att utskottet så pass oreserverat har godtagit
finansministerns uttalande i detta avseende. Majoriteten har dock i detta avsnitt
blivit litet uttunnad. Herrar Holmbäck och Ohlin ansluta sig inte till
utskottets uttalande utan äro väsentligt försiktigare i sitt uttryckssätt. De säga.
i sm reservation, att de sakna anledning att tills vidare överväga en
höjning av arvs- och förmögenhetsbeskattningen. Jag måste säga, att i detta
tall en ganska önskvärd utveckling ägt rum med tanke på den ståndpunkt,
som intogs i folkpartimotionen. Ty i denna motion ha herrar Ohlin och Elon
Andersson omnämnt fastän de inte framlagt några direkta förslag i denna
riktning att även en utökad arvsbeskattning under vissa omständigheter
bör kunna komma till stånd på grund av att arvsbeskattningen här
i landet skulle vara lägre än på andra håll.

Herr Löfvander och hans medreservanter göra också en viss omformulermg
av utskottets uttalande. De understryka »att förmögenhets- och arvsskahtema
ej fa bli av sådan storleksordning, att sparviljan och därmed kapitalbildningen
försvåras eller sättes ur spel». Tillåt mig säga, att detta är en
något obestämd formulering, sorn måhända är tillkommen för att utgöra underlag
för en eventuell kompromiss.

Vad bolagsbeskattningen beträffar torde vi redan nu böra fråga oss, om
den inte börjar tendera till en ny form för varuskatt. Det är otänkbart att
kunna pressa ut hälften av bolagens sammanlagda vinstsumma i skatt och
inte tro, att företagen måste söka kalkylera in skatterna i produktionskostnaderna.
Jag vet att omdömesgilla personer även i finansministerns parti äro
rädda för en för långt gående beskattning på bolagsvinsterna just ur den synpunkt
jag nu anfört, nämligen att skatterna tagas igen på varupriserna. Jag
skulle i detta samband vilja erinra örn vad finansministern själv i annat sammanhang
sagt örn betydelsen av goda vinstutsikter för företagsamheten.

Finansministern Ilar vidare räknat med en nedskärning av försvarsutgifterna
med som jag tidigare i mitt anförande vidrört — till en början 100
miljoner kronor örn året. de två första åren och sedan 250 miljoner'' kronor
per ar. Det förefaller mig föga välbetänkt att under det försvarsberedningen
arbetar och när. den utrikespolitiska sikten är så oklar som den för närvarande
är utan vidare slå fast en sådan nedskärning. Vi tro även för vår
del pa vissa besparingsmöjligheter i och med att försvarsberedskapen är
slut, men vi anse det olyckligt, örn försvarets effektivitet skall försämras i ett
sa ovisst tidsläge som det nuvarande. Vi kunna alltså inte, herr talman, ansluta
oss till propositionens av utskottet godtagna ståndpunkt.

Jag skall till sist - jag har lovat att inte tala alltför länge — endast vidröra
ett särskilt uttalande i propositionen. Jag syftar på vad finansministern
sager om befolkningsutvecklingen och den eventuella tillgången på en arbetskrattsr.
eserv på landsbygden. Finansministern tror att det på landsbygden
skall imnäs viss arbetskraft, som inte är fullt utnyttjad och som skulle kun -

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Ben allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.
na överflyttas och göras mera effektiv i produktionen. Det förefaller åtminstone
mig som örn detta påstående har föga underlag i verkligheten. Skall
man på landsbygden hitta arbetskraft, som går att tillvarataga och överföra
till andra verksamhetsområden, i alla händelser i° någon större utsträckning,
förutsätter detta en fullständig omläggning av vårt jordbruk. Då mäste
vi gå över till någon sorts präriejordbruk, och detta kan väl knappast vara
ur någon synpunkt önskvärt.

Jag upprepar, att jag anser det vara en fördel att i denna proposition
gjorts en så utförlig ekonomisk planering som skett och att denna får. bil
föremål för diskussion. Därmed skapas större klarhet rörande de ekonomiska
förutsättningarna i olika avseenden och vad vi kunna anse oss lia råd med.
Men jag tillägger, att vi pä vårt håll inte utan vidare kunna godtaga den
motivering som utskottet har kommit till, inte heller i väsentliga punkter i

dess slutyrkande. , , .... , , ,,

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid särskilda utskottets

utlåtande nr 2 av herr Domö m. fl. fogade reservationen.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag vill till att börja med uttrycka min glädje
över att enighet har kunnat uppnås örn att omsättningsskatten skall avskaffas
i en ganska nära framtid. Men den fråga, vari delade meningar rada,
nämligen örn den tidpunkt under 1947 då skatten lämpligen bör försvinna, är
dock av väsentlig betydelse. Av skäl som jag har tillåtit mig framhålla i var
reservation anser jag, att de alldeles övervägande motiven tala tor att man
söker avskaffa omsättningsskatten så snart som möjligt, vilket med hänsyn
till de utredningar, som måste föregå ett sådant avskaffande jag tänker
då på den särskilda varuskatten, som är sammankopplad med omsättningsskatten
— inte gärna kan ske före den 1 januari 1947 men såvitt jag kan försm
utan svårighet bör kunna ske då. . .

Jag behöver inte trötta kammaren med att mera ingående upprepa de penningpolitiska
motiv, som tala för denna tidpunkt. Vi veta alla, att^man pa
ansvarigt håll hyser oro för hur det skall gå med prisutvecklingen i vart land.
Man är ingalunda säker på att inte priserna kunna komma att stiga upp tili
det farliga tal. efter vars uppnående en automatisk lönestegring med omkring
4 procent skulle äga rum. Därmed skulle da följa, att ^prisstoppet säkerligen
skulle ganska allmänt genombrytas och man skulle få en kanske kumulativ
prisstegring. Under sådana omständigheter framstår det som synnerligen angeläget
att man försöker att vidga marginalen mellan dagens prisnivå och den
kritiska punkten för levnadskostnadernas stegring, så att .nian inte under den
närmaste framtiden behöver räkna med att nå denna kritiska^ punkt och fa
skruvrörelsen uppåt i gång. Jag tror också att det med tanke på de kollektivavtalsförhandlingar,
som förestå mot slutet av året, har ganska stor betydelse,
om man kunde ställa i utsikt en, låt vara mindre sänkning av levnadskostnaderna
vid årsskiftet. Det är från dessa utgångspunkter som vi i det parti jag
representerar ha kommit till den bestämda uppfattningen,^. att de starkaste
skälen tala för att avskaffa omsättningsskatten redan vid årsskiftet.

När det sedan blir fråga örn de statsfinansiella möjligheterna att göra deran,
skall jag här inte uppta tiden med att diskutera dessa möjligheter i avseende
på budgetåret 1947/48, då utskottets majoritet nu Inar kommit till den uppfattningen
att skatten kan avskaffas redan den 1 juli 1947, och problemet när det
gäller budgetåret 1947/48 alltså är detsamma för dem, som omfatta den ståndpunkt
jag företräder, som för utskottsma jonte ten. Beträffande budgetåret
1946/47 kan jag kanske få säga ett pär ord. Såvitt jag kan förstå blir det
inte möjlighet att uppräkna krigskonjunkturskatteinkomsten så mycket som

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
man tidigare kunde lia anledning förvänta, eftersom det skett vissa förändringar
i fråga örn beskattningen av rederier, vilket kommer att medföra att en
del belopp inflyta först längre fram. Under sådana omständigheter och med
tanke på att finansministern har minskat det belopp, som kan användas till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster, varför det inte heller där finns
några större belopp att hämta, måste man förvänta, att ett avskaffande av
omsättningsskatten vid årsskiftet skulle leda till ett visst formellt budgetunderskott
under närmast följande budgetår. Frågan är endast, huruvida det
kan anses vara legitimt att så förfara, att ett sådant underskott uppstår.

Jag vill då framhålla, att detta nästkommande budgetår, vilket torde vara
val bekant, har den speciella egenskapen att vi på grund av skattesystemets
omläggning fa in mellan 300 och 400 miljoner kronor mindre än vi skulle ha
ln °.m det gamla skattesystemet varit i kraft hela året och mellan 400 och
500 miljoner kronor mindre än vi skulle lia fått in örn det nya skattesystemet
varit i kraft under hela året. Vi lia alltså att göra med ett typiskt övergångs(U''
fft är mm bestämda uppfattning, att örn finansministern hade kommit
till riksdagen och sagt: här gäller det ett övergångsår, då vi tillfälligt få in
sa mycket mindre skatter än vanligt, och därför visar budgeten formellt ett
visst underskott, men jag tycker inte det är anledning att t. ex. höja skatterna
tor att få formell balans — skulle knappast någon enda röst i riksdagen
•iV n i r man s^ude gjort skattehöjningar eller några speciella utgiitsreduktioner.
Man skulle lia sagt: det är klart att ett sådant övergångsår
som detta har kravet på en formell budgetbalans ett helt annat innehåll än
eljest 1 stallet for att vara uttrycket för en sund hushållning skulle detta
krav i det laget snarare vara uttrycket för någon sorts siffermagi eller hur
man vill halla det. Om det underskott som formellt uppkommer inte blir mer
än en brakdel av den pa grund av skattesystemets omläggning bortfallna inkomsten
och det kanske skulle belöpa sig på bortåt ett hundratal miljoner kronor
i ormelit, da mäste en sådan budget enligt min mening betecknas som
synnerligen stark. Man har ju i sådant fall i själva verket kunnat täcka den
nurif" s*örre de en av det inkomstbortfall, som skattesystemets omläggning

Jag vill emellertid framföra även det andra skäl för omsättningsskattens
slopande vid en tidigare tidpunkt, som är angivet i reservationen. Antag att
regering och riksdag hade beslutat att skatten vid källan skall betalas varje
månad i stallet för varannan månad till uppbördskassan. Då skulle vi under
första halvaret 1947 ha fått in fem månadsbetalningar i stället för fyra. Vi
+• ii ± r ^iunl1^ med aft få in betalningarna för månaderna januari—maj i
stallet för endast för månaderna januari—april, som nu blir förhållandet! T
sa lall skulle 110 miljoner kronor mer lia influtit till statskassan. Är det verkligen
någon som menar, att staten då skulle lia varit mycket rikare och att
staten da skulle haft råd att ge ut mera pengar. Det är ganska klart att om
man av praktiska skäl väljer att taga in skattebetalningarna varje månad eller
varannan månad, så är detta en formell omständighet, som inte kan få utöva
något inflytande pa frågan, örn staten har råd till den ena eller andra utgiften
eller skattesänkningen. Men med en sådan skattebetalning varje månad skulle
budgeten ha blivit balanserad även formellt utan omsättningsskatt under tiden
januari till juli. Jag är angelägen att understryka, att detta enligt mitt sätt
att se inte ar något skäl mot det beslut som fattats att ta in skatt vid källan
bara varannan månad. Jag anför det som ett skäl för den ståndpunkten att
under sådana omständigheter uppenbarligen ett formellt budgetunderskott
under ett sadant övergångsår icke alls har samma innebörd som ett budgetunderskott
under andra förhållanden.

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

Utskottet har till min stora glädje frångått propositionen så till vida, att
det framflyttat tidpunkten för omsättningsskattens avskaffande till den 1 juli
1947 och dessutom tillagt, att »därest förhållandena skulle utveckla sig pa sadant
sätt att det kan befinnas angeläget att omsättningsskatten slopas redan
före den 1 juli 1947, frågan därom bör upptagas till omprövning». Det har ett
visst intresse att få närmare belyst — och jag hoppas att utskottets talesmän
komma att göra detta — vilka utsikter som anses. föreligga att avskaffa omsättningsskatten
före den 1 juli 1947. För min del finner jag detta uttryckssätt,
»därest förhållandena skulle utveckla sig pa sådant sätt», vara sa allmänt
hållet, att man misstänker att utskottsmajoriteten här känner sig vara pa
mycket osäker grund och har aktat sig väl för att precisera, örn det är den
statsfinansiella utvecklingen eller örn det är prisutvecklingen eller vad det är
för förhållanden man tänker på. Jag är förvissad örn att svenska folket, som
nog gärna vill ha bort omsättningsskatten före den 1 juli 1947, skulle vara
tacksamt — i varje fall är jag det — örn man kunde få litet bestämdare besked
örn hur utskottsmajoriteten själv bedömer utsikterna att avskaffa omsättningsskatten
redan före den 1 juli nästa år. Örn det skulle gå åtskilliga månader
innan man kan bedöma örn de där förhållandena ha ändrat sig och man sedan
skall vidtaga vissa förberedande åtgärder för omsättningsskattens slopande,
är det enligt min mening inte så alldeles lätt att föreställa sig, att omsättningsskatten
skall kunna borttagas före den 1 juli. Jag hoppas att majoritetens talesmän
här kunna visa, att jag har fel, att jag är för pessimistisk och att
det i själva verket kommer att finnas goda utsikter för att skatten skall komma
bort redan före den 1 juli. I så fall blir skillnaden mellan majoritetens ståndpunkt
och vår ståndpunkt i praktiken inte så stor. Tills vidare måste jag
emellertid anmäla en viss skepsis på denna punkt.

Beträffande den ståndpunkt högerreservanterna intagit vill jag bara konstatera,
att högern tycks ha mest sympati för att behålla skatten under hela
1947. Högerreservanterna framföra påståendet, att örn man redan nu eller för
tidigt skulle fixera tidpunkten för skattens avskaffande, skulle det medföra
allvarliga olägenheter. Men man får inte reda på vilka dessa allvarliga olägenheter
äro. Det verkar som om högerreservanterna tänkte sig, att man skulle
vänta till nästa år och då på nytt taga ställning till frågan. Men örn man inte
vidtager förberedelser blir konsekvensen, att skatten inte kan avskaffas förrän
tidigast på höstsidan 1947 och kanske inte förrän vid årsskiftet. Det verkar
sorn örn högerreservanterna inte skulle vara så ledsna, ifall detta sista blir
resultatet.

Vad sedan bondeförbundets ställning till frågan örn tidpunkten beträffar
vill jag erkänna att jag har varit litet överraskad över den passivitet man från
bondeförbundshåll har visat i detta viktiga spörsmål. Det förhåller sig ju så,
att bondeförbundet tidigare under krigsåren flera gånger har motionerat örn
omsättningsskattens avskaffande. Visserligen skedde det första gången vid en
tidpunkt, då vi i budgeten hade ett underskott på i varje fall väsentligt över
en miljard kronor. Ett förslag att då avskaffa omsättningsskatten utan anvisande
av några vägar till nya inkomstkällor av motsvarande storleksordning
tog kanske riksdagen därför inte så allvarligt. Men åtminstone jag hade den
känslan, att det var en ganska allmän mening, att bondeförbundet inte precis
ville driva denna fråga med någon större energi. Man gjorde intet verkligt försök
att närmare upplysa örn vilka andra inkomstkällor av motsvarande storleksordning,
som skulle stå till förfogande. Vid en senare tidpunkt hänvisade
man till en inkomstkälla, en skatteförändring, som emellertid befanns skola
kunna ge ett långt mindre belopp än som behövdes för att täcka den genom^omsättningsskattens
bortfallande uppkommande bristen. Även när motionen åter -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
kom 1945 visade det sig. att bondeförbundet nöjt sig med ganska allmänna uttalanden
örn hur man skulle skaffa täckning för inkomstbortfallet.

Örn man från bondeförbundets sida skulle fråga, varför vi inom folkpartiet
inte redan då ville förorda omsättningsskattens borttagande, vill jag svara att
det i det läget uppenbarligen varit nödvändigt att ersätta omsättningsskatten
med skattehöjningar, som ungefär kompenserade densamma. Och enligt min
mening skulle det ha varit ganska olyckligt, örn vi år 1945, då vi kunde räkna
med att om ett eller annat år komma i ett gynnsammare statsfinansiellt läge, beslutat
genomföra väsentliga_ skattehöjningar. Med ali den tillit jag har till’ vår
finansministers stora kapacitet, skulle jag ända inte med fullt förtroende lia
velat vara med örn ett beslut örn stora skattehöjningar vid 1945 års riksdag
för att kompensera ett borttagande av omsättningsskatten vid den tidpunkten.
Det föreföU riktigare att för omsättningsskattens borttagande välja cn sådan
tidpunkt, då det kunde ske utan att man behövde tillgripa andra skattehöjmngar.
Hade man vidtagit dessa andra skattehöjningar, vet man aldrig örn
man hade blivit av med dem igen.

Det brukar ju sägas att politiken är det möjligas konst. Örn det är riktigt,
drar jag den slutsatsen att det är lämpligt att föreslå avskaffande av en skatt,
da det finns utsikt att fa igenom ett sadant förslag. Däremot är det svårare
att första ett förfarande, som innebär att man föreslår skattens borttagande
vid tidpunkter, då det inte tycks finnas sådana förutsättningar, men sedan
när läget äntligen blir sadant att förutsättningarna bli gynnsammare underlåter
att föreslå skattens borttagande. Jag har svårt att förstå ett sådant handlingssätt
såsom uttryck för en målmedveten vilja att snarast möjligt få bort
omsättningsskatten. Jag måste därför till bondeförbundets talesmän inom utskottet
rikta den frågan, hur det Iean komma sig att bondeförbundet, som tidigare
förefallit intresserat av omsättningsskattens borttagande, inte kunnat
vara med örn att stödja folkpartiets krav på dess borttagande vid årsskiftet.
Det är kanske inte alldeles uteslutet att, örn bondeförbundet redan från början
bestämt uppträtt pa samma linje som folkpartiet, det socialdemokratiska
partiet, som visat sig kunna framflytta sina positioner sex månader och
eventuellt ännu längre, i ett sadant läge beslutat att med en gång framflytta
dem tolv månader. Då hade alltså resultatet blivit att bondeförbundet
på ett effektivt sätt medverkat till skattens avskaffande på ett tidigare
stadium.

Jag skall nu, herr talman, be att fa övergå till att säga några ord örn finansplanen
i allmänhet. Jag skall inte taga upp tiden med att gå in på några detaljer,
särskilt som finansministern tydligen för tillfället är upptagen i första
kammaren. Men jag vill erinra örn två saker, som har karakteriserat regeringens
inställning till dessa spörsmål under den gångna hösten och vintern. För det
första har finansministern med stor bestämdhet hävdat, att det inte blir lättare
att finansiera nya utgifter för sociala eller andra ändamål efter några
ar, utan gar det inte nu sa gar det inte heller örn några år. Han vände sig bestämt
mot tron att en växande nationalinkomst skulle ge så starkt växande
statsinkomster, att det bleve lättare att finansiera de sociala utgifterna, i det
statsintäkterna skulle växa mer än de automatiskt stigande utgifterna. När jag
tillät mig framföra den motsatta tanken, opponerade sig finansministern bestämt.
Nu framgår det emellertid av den framlagda finansplanen, att finansministern
glädjande nog kommit till den uppfattningen att men i ett expansivt
samhälle med ett skattesystem av vår typ bör ha möjlighet att få in så pass
växande statsinkomster, att det blir lättare att finansiera vissa nya sociala utgifter
längre fram. Jag tillät mig vid ett föregående tillfälle att fråga örn det
verkligen var finansministerns mening att det, när levnadsstandarden höjes för

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
alla inkomsttagare i vårt land, inte skulle bli lättare att också bereda, dem som
äro föremål för den sociala omvårdnaden bättre förhållanden. Mig föreföll det
uppenbart att det allt eftersom utvecklingen fortskrider går lättare att bereda
dessa medborgare bättre villkor. Finansministern var som sagt då mycket skeptisk,
och det är därför med mycket stor glädje jag n,u konstaterar att han av
finansplanen att döma tycks ha ändrat mening, vilket bland annat har den
viktiga konsekvensen, att han nu tydligen vill genomföra de sociala reformerna
steg för steg. Han förklarar att frågan örn tidpunkten för genomförande
av vissa av de sociala reformerna får bedömas längre fram och att han funnit
det vara möjligt att föreslå en skattesänkning, framför allt borttagandet av omsättningsskatten.
Tidigare hävdade finansministern, liksom jag tror även hans
excellens herr statsministern, att det var angeläget att hela . reformprogrammet
skulle genomföras, även örn det skulle visa sig omöjligt att vidtaga några nämnvärda
skattesänkningar. Nu lia vi sett hurusom regeringens förslag innebär att
dels vissa sociala reformer skola genomföras och dels en del väsentliga skattesänkningar,
framför allt borttagande av omsättningsskatten, skola vidtagas. I
varje fall anser man sig böra skjuta på en del av. de sociala reformerna. .Man
har alltså kommit ett långt stycke in på den linje som oppositionen tidigare
hävdat, nämligen att man steg för steg skall genomföra både sociala reformer
och skattesänkningar. Jag beklagar för min del att resurserna inte tillåta att
vi nu gå ett stycke längre åt båda hållen, men det är bättre att erkänna faktum
än att inte göra det.

Vad finansministerns beräkningar beträffar skall jag inte här säga annat örn
dem än att de i och för sig förefalla mig ganska rimliga, även örn en del mindre
modifikationer måhända borde göras. Detta innebär emellertid inte att man nödvändigtvis
måste säga sig att vi skola räkna precis med dessa siffror, utan enligt
min mening bör man räkna med att det kan gå både bättre och sämre. Att det
enligt min mening finus en viss anledning att räkna med att det skall gå bättre
beror inte på att jag vågar räkna med en snabbare .stegring av nationalinkomsten.
Visst är en sådan tänkbar, men det vore oförsiktigt att räkna därmed.
Däremot tror jag att det antagande rörande en fortgående, utjämning .av inkomstfördelningen,
som ligger under beräkningen av statsintäkterna, inte är
mera sannolikt men inte heller mindre sannolikt än andra hypoteser som man
kan göra. Jag har tillåtit mig att i den s. k. finansdelegationen föra fram den
åsikten att man borde ha en kalkyl, som räknade nied en något långsammare
fortgående utjämning av inkomstfördelningen än som skett under krigsåren,
då speciella faktorer gjort sig gällande. I så fall skulle man komma till det
resultatet att .staten skulle få in väsentligt större belopp än finansministern
räknat med. Vidare är det ju alltjämt en öppen fråga, hur mycket det samlade
taxerade beloppet kommer att stiga, när nationalinkomsten stiger, och hur stor
del av de taxerade beloppen som blir beskattningsbar.

Enligt min mening leda- sådana överväganden till den slutsatsen, att det är
så pass ovisst hur det kommer att gå, att man inte bör taga ställning till en
konkret fråga, innan det är nödvändigt. Det gäller t. ex. spörsmålet huruvida
en sänkning av inkomstbeskattningen skall ersättas av andra skattehöjningar.
Denna fråga behöver ju inte avgöras förrän till nästa vår. Eftersom skatteändringen
inte kan träda i kraft förrän den 1 januari 1948, saknas det anledning
för riksdagen att nu binda sig för en viss ståndpunkt på grundval av
siffror som alla erkänna äro ovissa.

Man frågar sig kanske vad det under sådana omständigheter tjänar till att
ha en långsiktig finansplan. På det skulle jag vilja svara att en sådan dock
ger en allmän orientering rörande framtidsutsikterna. Även om dess kalkyler
äro ovissa, komma dock de aktuella siffror som man mäste räkna med och de

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
beslut som måste fattas att framstå mot en bakgrund, som gör att man får ett
fastare grepp örn frågan än man annars skulle få.

Enligt min mening bör man sålunda inte i onödan i förtid taga ställning till
de skatteavvägningsproblem, som uppkomma därigenom att man vill sänka
de direkta skatterna. Det program som folkpartiet företräder går ju ut på —
det framgår av vår reservation — att den direkta beskattningen bör mycket
väsentligt sänkas. Den totala sänkningen bör uppgå till ett större belopp än
de 150 miljoner som nämnts från andra håll. Den bör innebära en sänkning
av den direkta beskattningen för familjer med inkomster upp till 15 000—
20 000 kronor. Frågan örn vilka skattejusteringar på andra punkter som en
sådan sänkning kan nödvändiggöra få vi återkomma till. Detta betyder naturligtvis
ingalunda —• det vill jag säga till herr Skoglund i Doverstorp med anledning
av hans anmärkning — att vi i folkpartiet skulle ha bundit oss för att
alla andra skatter skola vara oförändrade. Det förefaller mig vara en oförsiktig
ståndpunkt, som högern gått in för, att man redan nu skall bestämma
sig antingen för att andra skatter skola vara oförändrade eller också. — vilket
tycks vara den socialdemokratiska linjen — att vissa preciserade höjningar
skola ske. Naturligtvis kan det sägas vissa allmänna ting, t. ex. att en sänkning
av förmögenhetsbeskattningen för smärre förmögenheter är synnerligen
angelägen. Även en del andra påpekanden skulle kunna göras, men jag behöver
nu inte komma närmare in på dem.

Jag skall emellertid göra ett påpekande beträffande högerns kalkyl, eftersom
vad herr Skoglund i Doverstorp i det sammanhanget anförde innebär
någon kritik mot min ståndpunkt. Såvitt jag kan förstå hänger högerreservanternas
och även högermotionärernas ståndpunkt framför allt samman med
antagandet rörande skatteunderlagets stegring med ungefär 400 miljoner
kronor örn året. Denna siffra komma högerreservanterna fram till på så sätt,
att de säga att skatteunderlaget från år 1933 till år 1945 stigit med i genomsnitt
410 miljoner kronor örn året, och så räkna de nied att det skall stiga
lika mycket i fortsättningen. Men låt oss tänka efter, herr talman! Från år
1933 till år 1945 ha vi haft en prisstegring, en höjning av levnadskostnaderna
med mer än 50 procent. Den stegring av inkomsterna och skatteunderlaget,
som inträffat är till stor del resultatet av en inflation och är till denna del
ingen verklig inkomststegring. Då nu framtidsprognosen enligt högerns liksom
alla andra kalkyler utgår från oförändrat penningvärde, förefaller det åtminstone
mig ganska djärvt att på grundval av förhållandena under en period,
då vi haft inflation, utan vidare förklara att man låter kurvan fortsätta fram
i tiden och räknar med lika snabb stegring som förut. Jag har många gånger
varit med örn att »extrapolera» kurvor, som man säger, det vill säga draga ut
dem i framtiden, men jag måste erkänna att en så djärv extrapolation som
denna har jag knappast påträffat under mina statistiska eller andra studier.

Tar nian hänsyn till införandet av skatten vid källan och annat, kommer
man till den slutsatsen att det under 1947/48 blir ett språng uppåt i statsinkomsterna
på grund av det nya skattesystemet, medan, man därefter får en
något långsammare stegring, allt under förutsättning att utvecklingen går i
den riktning som vi i brist på säker kunskap räknat med. Högern har för sin
del räknat alldeles tvärtom. Högern räknar med en inkomstökning i jämförelse
med finansministerns siffror, som t. ex. för 1948/49 uppgår till 160 miljoner
kronor men för 1949/50 plötsligt ökar till 200 miljoner kronor. Enligt mitt
sätt att se hade man snarare bort räkna med ett något lägre inkomstöverskott
i förhållande till finansministerns siffror framemot 1950 än för budgetåret
1947/48.

Jag skall här inte taga upp någon diskussion med högerreservanterna rö -

Onsdagen deli 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
rande frågan om de direkta skatternas storlek och andra därmed sammanhängande
frågor. Jag tror att högerns och folkpartiets reservanter äro på
ungefär samma linje beträffande de direkta skatterna. Vy äro angelägna att
åstadkomma en mycket betydande sänkning, och under sådana förhållanden
saknas det enligt min mening anledning att här närmare diskutera huruvida
sänkningen bör vara 10 miljoner kronor större eller 10 miljoner mindre. Det
blir tillfälle att återkomma till det, när skatteberedningens osiffror läggas
fram. Men jag skulle gärna vilja av högerns representanter få någon belysning
av frågan hur högern ser på spörsmålet om barnbidragen. Det bär från
högerhåll gjorts gällande, att man vill ha bättre barnbidrag, men såvitt jag
kan se innefattar högerns finansplan inte några medel för några sådana bättre
barnbidrag under perioden fram till 1952, utan man nöjeT sig med ett provisorium,
som kostar mycket litet. Svaret på den frågan har den största betydelse
för bedömningen av hur finansplanen skall gå ihop.

Jag skall, herr talman, inte ingå på någon närmare principiell diskussion
av frågan om budgetens balansering. Jag nöjer mig med att konstatera att enligt
min mening budgetens balansering inte får betraktas såsom något självändamål.
Man kan knappast med fördel isolera det problemet från en del andra
samhällsekonomiska problem. Enligt mitt sätt att se är detta ett delproblem
av det större problemet örn vidmakthållande av en sådan samhällsekonomis.!?:
balans, att man inte får starka inflationstendenser eller tvingas göra
icke önskvärda inskränkningar av enskild investering. Jag trodde egentligen
att finansministern hade ungefär samma inställning till denna fråga som jag,
men av propositionen att döma är det litet oklart hur han ser pa saken. Han
framhåller, att frågan örn avvägning av olika investeringar enskilda och oifentliga,
frågan liur mycket staten och enskilda kunna låna för olika ändamål
och ge ut utan att det blir inflation, den frågan faller väsentligen utanför diskussionen
örn budgetens balansering. För mig är tvärtom fragan örn budgetens
balansering en del av detta större problem. Varför anse yi oss under en depression
inte behöva formellt balansera budgeten? Det är ju just därför att man räknar
med att de enskilda investeringarna under en depression ha en tendens att
bli små varför det är önskvärt att staten ökar sina investeringar, pa ett eiler
annat sätt ökar sina utbetalningar och på det sättet håller uppe köpkraften.
Från den utgångspunkten kommer man inte att intaga någon doktrinär hanning
till frågan, örn den formella budgetbalanseringen. Man kommer till en uppfattning
som jag tror nära ansluter sig till finansministerns, örn jag nu tolkar
honom rätt. Spörsmålet om en viss statlig upplåning för det som brukar kaflås
löpande utgifter får tydligen ses mot bakgrunden av det allmänna ekonomiska
läget och möjligheterna att tillgodose behovet av viktigare enskilda eller offentliga
investeringar. Men det är alldeles klart att man inte kan öppna slussarna
för finansiering av löpande utgifter med lånemedel utan att ha någorlunda
hållfasta regler för statsmakternas handlingssätt. Det var darior med
stor glädje jag i propositionen nr 222 på sidan 10 laste följande uttalande av
finansministern: »Om man inte vill hamna i godtycke, mäste man finna en
linje, som någorlunda enkelt kan beskrivas och sedan aberopas.» Något längre
ner säger finansministern; »Om utgifter av det slag som kallats indirekt rantala
läggas utanför balansen för finansiering med lånemedel far det ske endast
i sådana enstaka och begränsade fall, som kunna innefattas under cn enkel
och därför hållbar regel.» . , . , ..,

När man sedan läser denna proposition med förstoringsglas söker man dock
förgäves efter någon upplysning örn denna enkla och hallfasta regel. Jag bär
nämnt detta i förbigående i annat sammanhang, och jag tillåter mig att Ilar

Andra kammarens protokoll Nr 26. ^

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Deri allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
ställa en direkt fråga till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet:
vilken är enligt hans mening denna enkla och hållbara regel som man måste ha,
och vilken skall fastställas och sedan åberopas i framtiden? Jag vill förekomma
en argnmentationsmetod Sorn, enligt vad det tycks mig, väl ofta; använts
från regeringspartiets sida, när man bara kastar tillbaka: »vad vill ni?» Det
kan väl inte råda några delade meningar om att det från regeringshåll bör ges
besked örn en så pass viktig sak. Sedan skola vi nog från vår sida efter tillbörlig
tid taga ställning till det regeringen hävdar och föreslår.

Enligt min mening skulle finansministern kanske kunnat undvika en del av
den kritik, som senast från herr Skoglunds sida riktades mot honom, örn han
i stället för att använda uttrycket »att lägga vissa utgifter utanför balansen»
— detta uttryck verkar mycket farligt på något sätt — hade sagt, att vissa
utgifter på driftbudgeten enligt hans mening kunde betraktas såsom varande
indirekta investeringar därför att de, enligt vad han påpekade, ha en indirekt
produktiv effekt. Det är inte så förfärligt stor skillnad mellan å ena sidan det
förhållandet, att staten lånar pengar för att uppföra byggnader till försvarsväsendet
och sedan avskriver dessa lån successivt, även örn försvarsväsendet
får betala hyra till staten för att få använda dessa fastigheter, och å andra
sidan_ statliga åtgärder för uppförande av byggnader till exempelvis vetenskaplig
forskning, som jag tror finansministern tänker på. Här måste en indirekt
räntabilitet anses föreligga.

Slutsatsen av ett sådant påpekande blir, enligt mitt sätt att se, att man kan
vara med örn att låna pengar till exempelvis institutioner för vetenskaplig forskning
lika väl som till byggnader för försvarsväsendet. Utgifterna äro ju av
bestämt slag och av någorlunda lättbedömlig storleksordning.

Jag vill nämligen inte vara med på att helt allmänt öppna slussarna. Detta
vill inte heller finansministern. Finansministern har i ett yttrande i nationalekonomiska
föreningen givit en kompletterande förklaring. Jag får kanske överlåta
åt herr statsrådet att själv inför kammaren framlägga denna förklaring.
Det är väl den lämpligaste tidpunkten för en auktoritativ förklaring från regeringens
sida just nu, när frågan diskuteras i riksdagen. Häri ligger naturligtvis
inte alls någon kritik mot finansministern. Jag vill endast påpeka att tidpunkten
nu är lämplig för en förklaring.

Till sist, herr talman, vill jag säga, att i de kretsar jag representerar välkomna
vi i hög grad att det visat sig vara möjligt att genomföra stora och
för vårt folks sociala standard mycket väsentliga sociala reformer, och detta
samtidigt som ett skattelättnadsprogram planeras och genomföres. Jag ser inte
dessa sociala reformer såsom någon samhällsekonomisk belastning. Det är min
övertygelse att på lång sikt en bättre social omvårdnad, som man hoppas
kunna genomföra under de närmaste årtiondena, skall visa sig icke endast ha
de fördelar man närmast tänker på, utan även i många fall komma att bli en
indirekt produktiv investering. Det är dock alldeles klart att, liksom när det
gäller andra mera egentliga investeringar, man får handla i takt med tillgängliga
resurser. Örn det beklagligt nog inte går att bygga ut det sociala reformprogrammet
på sex år, så får man taga ett pär år längre tid på sig och
sedan göra ett nytt program. Det är enligt min mening även ur social synpunkt
bäst, örn man försöker att bygga på en fast och hållbar grund. I uttrycket
»fast och hållbar grund» inlägger jag, att man beflitar sig örn ett
rimligt skattetryck.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är naturligt att när vi nu stå inför
genomförandet av den första stora reformen i det sociala reformprogrammet

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

5:1:

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
den finansplan som framlagts i sammanhang därmed skall tilldraga sig ett
särskilt intresse. Men det är också rätt intressant att konstatera den förskjutning
i omdömena som ägt rum från den dagen finansplanen framlades, då
alla dessa varningar från olika håll i fråga om omsättningsskattens avskaffande
yar den dominerande texten, till högermotionen och den tämligen stillsamma
reservation, som herr Domö och hans partikamrater fogat till utskottsutlåtandet.
Det är en mycket intressant utveckling, och det har sin betydelse att
få konstatera detta.

Det särskilda utskottet har vid sitt bedömande av det framlagda materialet,
såväl när det gäller beräkningen av nationalinkomstens utveckling som beräkningen
av statens inkomster och utgifter under de kommande åren, kommit
till det resultatet, att vi ha ansett oss kunna ansluta oss till de synpunkter,
som finansministern framlagt i propositionen. Detta gäller såväl i fråga om
den allmänna ekonomiska utvecklingen som i fråga om kalkylerna angående
intäkterna, vilka verkställts på basis av den framlagda prognosen. Man skulle,
när man följt vad som förekommit i detta ärende, kunna säga —■ professor
Ohlin snuddade vid det ett ögonblick, men, som jag antar för sämjans skull
inom den borgerliga familjen, så avbröt han plötsligt ämnet — att örn man
gör en jämförelse mellan de beräkningar, de synpunkter och de offentliga uttalanden
som gjordes omedelbart efter det propositionen framlagts, och de beräkningar
som från samma håll göras numera, så förefaller det som om det skulle
vara finansministern, som representerade försiktigheten i särskilt hög grad.

Då det, herr talman, gällt att bedöma de stats finansiella möjligheterna vid
sidan av frågan örn omsättningsskattens avskaffande och även att i samband
med detta åstadkomma en märkbar sänkning av inkomstskatten, så har utskottsmajoriteten
varit tämligen enig örn att en av förutsättningarna för detta är en
väsentlig reduktion av vissa av de nuvarande statsutgifterna, Det är inte
bara de generella subventionerna, som här kunna komma i fråga, det är inte
endast prisrabatterna, utan det är i första hand de stora kostnader som vårt
försvar kräver, som måste undergå en väsentlig sänkning. Är inte riksdagen
beredd att handla efter dessa linjer, till vilka särskilda utskottet helt anslutit
sig, så måste man också begränsa sina krav på såväl ett snabbt genomförande
av de sociala reformerna som framför allt avskriva önskningarna örn sänkning
av inkomstskatten. Nu har det, vilket framgår av det föreliggande betänkandet
och av de båda anföranden, som talesmän för reservanterna här hållit, klart
ådagalagts, att alla meningsriktningar sträva efter en märkbar skattesänkning.
I propositionen har finansministern uttalat, att för att en skattesänkning skall
bli märkbar, måste den omfatta en summa av minst 100 miljoner kronor. Vi
lia nog vid behandlingen av denna punkt i utskottet kommit till det resultatet,
att om det skall bli fråga om en verkligt märkbar skattesänkning på inkomsterna,
och det är ju dem det här närmast är fråga örn, så är det nog nödvändigt
att sträcka sig ett stycke liingre oell således höja denna summa på minst 100
miljoner till omkring 150 miljoner kronor. På (leii linjen har ju också herr
Ohlin ställt sig i sin reservation. Han sade vid ett tillfälle att lian och högern i
det avseendet reste samma krav. Jag kan väl knappast tänka mig att det fallit
herr Ohlin ur minnet, att högern i sin motion kräver en skattesänkning på 350
miljoner, fastän det lyckats att i utskottet visa upp, att inte en gång motionärerna
tänkt att detta skulle kunna inträffa förrän möjligen i slutet av 1950-talet.

Vi ha från utskottets sida ansett, att när vi gå in för att kräva en skattesänkning
av den stora omfattning det här gäller samtidigt med genomförandet
av de sociala reformerna, så är det nödvändigt att skaffa ersättning för statens
inkomstbortfall. Vi lia därför utan tvekan anslutit oss till finansministerns

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
uttalade uppfattning att skapa denna ersättning, då vi inte vilja ställa oss i
valet mellan å ena sidan reformer och å den andra skattesänkningar. Då vi
alltså vilja ha både reformer och skattesänkningar ha vi ansett oss böra ansluta
oss helt till finansministerns synpunkter att ersättningen skall skapas
genom en höjning av bolagsbeskattningen plus en höjning av förmögenhetsbeskattningen.
Yi ha så mycket lättare kunnat göra detta som vi i det avseendet
kunna falla tillbaka på ett uttalande av riksdagen föregående år. I samband
med behandlingen av en motion örn engångsskatt föreslog bevillningsutskottet
en skrivelse till Kungl. Maj:t, där just dessa synpunkter framhöllos
att man i samband med prövningen av förmögenhetens andel av bördorna skulle
taga under omprövning örn det inte vore en tänkbar väg att i stället för en
•engångsskatt, som möjligen skulle visa sig vara tekniskt svår att genomföra,
genomföra en skärpning av den vanliga förmögenhetsskatten och arvsbeskattningen.
Det förefaller mig, som örn det inte funnes någon som helst anledning
att i detta avseende rygga tillbaka för de krav, som utskottet här understryker,
att förmögenheterna borde bära sin andel av bördorna. När man nu
tänker sig en omläggning av vår skattelagstiftning för att eventuellt komma
fram till en renodlad inkomstskatt, så borde det vara så mycket lättare att
genom att lägga en höjning på förmögenheterna komma till ett rättvisare resultat.

Jag vill i det avseendet även säga herr Skoglund, att när han varnar så
mycket för arvsbeskattningen eller rättare sagt den eventuella nya form av
arvsbeskattning, som 1945 års skattesakkunniga kunna komma att föreslå, så
skulle det vara klokt av honom örn han, innan han talar örn hur denna skatt
kommer att drabba de svenska jordbrukarna, avvaktade resultatet av den kommande
utredningen. Det skulle ju vara möjligt att herr Skoglund den dagen
förslaget ligger på bordet och han får tillfälle att studera det i åtskilliga avseenden
får taga tillbaka sina bestämda uttalanden om hur denna skatt skulle
komma att drabba jordbrukarna. Det är utskottsmajoritetens bestämda uppfattning,
att skall man genomföra det program som nu utvecklas i propositionen,
de sociala reformerna och omsättningsskattens avskaffande, och vill
man sänkning av den direkta beskattningen, så finns det ingen möjlighet att
utföra detta utan att skaffa ersättning ifrån annat håll. Nu inträffar visserligen
det underliga, att både högerpartiet och folkpartiet anse sig kunna genomföra
denna anordning, trots att högerpartiet bestämt avböjer varje justering
av skatterna och herr Ohlin visserligen ställer det en smula på framtiden
men är beredd att redan i dag förklara, att han strävar efter att få en skattesänkning
av mer än 150 miljoner kronor. Det är intressanta uttalanden, men,
mina damer och herrar, jag tycker det skulle vara ännu mera intressant att
få se det där trollerinumret utfört i verkligheten.

I fråga om högern finns det ju dock någon liten möjlighet, ty den avböjer
ju barnbidraget i den form som föreslagits i den föreliggande propositionen.
Vidare veta vi ju, att högern förklarar: »Som Du röstar får Du skatta.»
Och då högern väl har föga utsikt att skaffa sig en majoritet i höst, som
skulle kunna bli avgörande, så är kanske icke risken alltför stor för löftets
infriande. Det skulle ju kunna tänkas, att en stor del av denna skattesänkning
blir vad en högertalare sade under en debatt örn dessa ting, nämligen att
•den blir kanske åtminstone — symbolisk.

Men det förefaller enig, herr talman, som om problemet vore en liten smula
svarare för herr Ohlin. Han har ju ställt sig på den linje som härstammar
från finans delegationen. Visserligen har han väl i någon mån justerat sina
siffror i reservationen, men i det stora hela måste han ju räkna med ungefär
samma utgifter som propositionen. I budgeten för 1948/49 ha vi ett av

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
finansministern konstaterat underskott av 235 miljoner kronor. Herr Ohlins
underskott måste väl bli ungefär detsamma, och han lägger därtill 150 nya
miljoner. Såvitt jag kan förstå måste det bli ett konststycke att åstadkomma
detta. Men herr Ohlin vill icke heller åstadkomma det. Om man mycket noggrant
läser hans reservation, finner man, att han menar, att på våren 1947
går det bättre att bedöma vad som kan ändras i fråga om den direkta beskattningen.
Jag vill bara uttala en stilla undran örn det icke för den som
nyss krävt en 10-årsplan kunde ha sitt stora intresse att icke skjuta en så
väsentlig del därav som detta till våren 1947. Jag har försökt att finna en
förklaring till detta, herr talman, men jag har icke kunnat komma till något
annat resultat när jag läst det än att varje tidpunkt, som ligger före den
15 september i år, är olämplig för folkpartiet att ange sin ställning till dessa
ting.

Nu vill jag, herr talman, ingalunda förneka, att den ekonomiska utvecklingen
kan bli bättre än vi i dag lia möjlighet att överskåda. Meli i så fall
synes det mig som örn det viktigaste icke vore att avstå från beskattning av
de stora förmögenheterna. Det är nämligen icke fråga örn de små förmögenheterna
— dessa kunna, örn jag icke missuppfattat saken — i stället ^vänta
en skattelättnad. Jag skulle således icke anse det vara riktigt att avstå från
beskattningen av de stora förmögenheterna, utan i stället bör man enligt min
mening använda de pengar som man eventuellt kan få in utöver vad man
räknar med till en ytterligare sänkning av inkomstskatten. I så fall kanske
det skulle vara möjligt, herr Ohlin, att även bereda inkomsttagare med 15 OOO
ä 20 000 kronors inkomst skattelättnad.

En fråga som också diskuterades mycket i utskottet och som ju också föranlett
uttalanden här i debatten av båda representanterna för reservanterna,
har varit frågan om underbalan seringen under vad man skulle kunna kalla
för högkonjunktur. Herr Skoglund har här i dag liksom i motionen och liksom
högerrepresentanterna i utskottet hävdat, att de under inga förhållanden
kunna följa finansministerns linje. Det är klart att all försiktighet skall iakttagas,
därom tror jag vi kunna vara överens. Utskottet framhåller också i
sitt uttalande nödvändigheten av att när en viss underbalansering under högkonjunktur
tillrådes, bör det föranleda återhållsamhet vid prövningen av nya
utgifter. I propositionen nr 297 med nya beräkningar för det nu snart avslutade
budgetåret uppvisas en underbalansering med utgångspunkt från de nya
beräkningarna av i runt tal 50 miljoner kronor. Även i förslaget till nästa års
budget föreligger det ett underskott. Det torde emellertid på grund av vissa
nya uppgifter kunna justeras så att det i stället för underskott blir ett överskott.
Men örn den princip fasthålles som högern i sin reservation ansett bör
tagas till rättesnöre, så kommer man ju icke ifrån att den underbalansering
som skett vid en högkonjunktur på ett eller annat sätt måste täckas. I utskottet
ställde jag till högern och i dag ställer jag till reservanterna frågan,
hur detta skall kunna ske? Den saken har man hittills icke velat tala örn.

Jag anser emellertid, herr talman, och det skall starkt imderstrykas, att
när vi godtaga en underbalansering under högkonjunktur, så bör detta vara
en maning till försiktighet vid prövning av nya utgifter, icke bara för herrar
statsråd utan även för riksdagens egna ledamöter.

Till sist ha vi den delen av utskottsbetänkandet som avser den fråga, på
vilken ett svar skall ges Kungl. Majit. Det är frågan örn tidpunkten för omsättningsskattens
avveckling. Nilr utskottet kommit till det resultatet, att
man skall svara Kungl. Majit, att riksdagen anser, att omsättningsskatten
kan avvecklas den 1 juli 1947, så förefaller det åtminstone mig personligen
stå i full överensstämmelse med, och jag tvekar icke att säga i bättre över -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
ensstämmelse med riksdagens uttalande i fjol än Kungl. Maj:ts förslag. Vi
lia vågat ta flotta steg, därför att det icke kommer att rubba den statsreglering
vi örn några dagar skola besluta örn, och det kanske finns en möjlighet att
man skall kunna täcka en relativt betydande del av den förlust som uppstår
genom omsättningsskattens slopande. Man kan ju tänka sig, att andra indirekta
skatter skulle komma att ge så mycket att därav skulle uppstå en viss
kompensation. Jag vill framhålla för herr Ohlin, att utskottet ju också har
tänkt sig att läget skulle kunna bli sådant, att denna skatt skulle kunna slopas
tidigare än den 1 juli 1947. Nu var ju herr Ohlin synnerligen angelägen
att.få. veta — så angelägen att man skulle kunna tro, att han icke hade deltagit
i utskottets behandling av den här föreliggande propositionen — hur
detta skulle kunna gå till och vilka förutsättningar som skulle föreligga för
atf skatten skulle kunna slopas exempelvis låt oss säga tre ä fyra månader
tidigare. Ingen bör väl kunna sväva i okunnighet örn vad de rader som finnas
på s. 23 i utskottsutlatandet innebära. Jag behöver väl icke, herr Ohlin,
uttiycka mig tydligare än att säga, att det kan tänkas, att en sådan situation
skulle kunna inträffa, da det visar sig nödvändigt att låta skatten försvinna
för att rädda oss ur en situation som skulle kunna bli mycket dyrbarare för
det svenska folkhushållet än avståendet av omsättningsskatten skulle bli för
statskassan. Det är vad som avses med detta uttalande, och vi hoppas ju,
att det skall vara möjligt att örn tre å fyra månader, då riksdagen ånyo får
anledning att ompröva denna sak, bättre bedöma den saken än man kan göra
i dag.

Herr Ohlin var ju tacksam för det tillmötesgående, som hade visats honom
tran utskottets sida. Han talade också örn för kammaren att han hade gjort
en mycket stor upptäckt. Han hade nämligen upptäckt, herr talman, att örn
socialdemokraterna och bondeförbundet hade anslutit sig till folkpartiets förslag
hade det kunnat genomföras. Ja, det är utan tvivel en stor upptäckt. Men.
herr Ohlin, det läget förelåg icke. Därför tycker jag vi kunna sluta med den
diskussion som pågått i vissa tidningar örn vem som skall ha äran av det beslut
som skall fattas . örn omsättningsskattens slopande före den tidpunkt
Kungl. Majit föreslagit. Herr Ohlin vill kanske ha den. Jag skulle tro, att
om det bara kommer an på motionerande, får herr Ohlin en allvarlig konkurrent
i kommunisterna, och fråga är örn de icke i så fall ha rätt att ta åt sig
åtminstone halva äran. Jag skulle tro, att det tjänar ingenting till att tvista
örn det. Jag skulle vilja säga, att utan hänsyn till partilinjer tillkommer väl
äran av att ha slopat omsättningsskatten dem som i dag rösta för skattens
slopande.

Herr Ohlin har emellertid ansträngt sig att uppvisa, att ett bifall till folkpartilmjen
icke skulle innebära någon verklig underbalansering utan bara en
formell underbalansering. Jag vill säga herr Ohlin, även med risk att herr
Ohlin betraktar mig som obotligt konservativ, att jag icke kan godtaga hans
sätt att göra en statsreglering förrän det lyckats honom att få den princip han
gör sig till tolk för erkänd av statsutskottet, när det gör upp sitt förslag till
statsreglering. Lyckas han med det skall jag känna mig beredd att gå till en
omvändelse. Men jag skulle tro, att det icke bara är detta som är felet i herr
Ohlins resonemang. Visserligen resonerar herr Ohlin från den utgångspunkten
att vi befinna oss i en övergångsperiod, och det är riktigt. Jag ger honom rätt
i det,, men herr Ohlin skall icke i detta sammanhang glömma bort att liksom
det finns försiktiga underbalanserare, kommer det i alla tider att finnas oförsiktiga
underbalanserare. Jag träffade för någon tid sedan en person som var
så litet konservativ, att han t. o. m. hävdade den meningen, att örn det som är
över av nationalinkomsten, sedan vi täckt våra konsumtionsbehov, räcker till

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
räntorna på statsskulden är det ingen fara med underbalansering. Det kommer
således alltid att finnas människor som man har anledning att frukta i detta
avseende. Med hänsyn därtill tycker jag, att det är farligt, när professor
Ohlin lär ut dessa metoder och säger, att det hela kan förklaras med att det är
en formell underbalansering. Herr Ohlin bygger på att det är en övergångsperiod,
men herr Ohlin skall icke vara säker på att de lärjungar han eventuellt
kan få på denna linje ta hänsyn till örn det är en övergångsperiod
eller icke.

Herr talman! Jag har med anförande av detta angivit de synpunkter som
utskottsmajoriteten lägger på det här föreliggande ärendet. Jag skall sluta
med att säga ett par ord till. När nu omsättningsskatten slopas, skulle jag
vilja uttala den förhoppningen, att vid förberedelsearbetena för genomförandet
av denna avveckling skall stå som ögonmärke, att skatten atergar till konsumenterna.
Litet till mans beklagar man i dag, att vi icke gjorde denna skatt
synlig, när vi genomförde den. Då hade saken varit klar i dag. I så fall hade
det varit möjligt för konsumenterna att själva utöva kontroll. När nu icke
detta skedde 1940, så är det nödvändigt att intresset på alla håll, hos alla myndigheter,
inriktas på att vårt beslut i dag icke blir en tom gest, så att de 400
miljoner kronor som det här gäller avhändas statskassan men i verkligheten
icke bli någon skattelättnad. Det är nödvändigt att särskild uppmärksamhet
ägnas åt den saken. _

Med anförande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till såväl utskottets hemställan som dess motivering.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Man diskuterar ju här frågorna örn
att slopa omsättningsskatten, att ordna med reformer av stor social räckvidd
för samhällets olika medborgare, och i samband därmed också möjligheterna
att sänka skatterna för det stora flertalet. Dessutom diskuterar man möjligheten
att få en balanserad budget trots alla dessa stora ökade utgifter, som samhället
kommer att åtaga sig, samtidigt som omsättningsskatten försvinner som
skattekälla. Det säges uttryckligen av högerpartiet, och även av folkpartiet,
och vi kunna ju också säga, att regeringen och bondeförbundet ansluta sig till
denna uppfattning, att man naturligtvis bör se till att man får budgeten balanserad.

Men den fråga som man enligt min mening här i första hand bör diskutera
är möjligheterna till att få en väsentligt ökad nationalinkomst. Det är nämligen
enligt min mening icke möjligt att få vare sig en balanserad budget eller
lindring i skattetrycket, för så vitt icke folk i allmänhet har sysselsättning
och för så vitt icke folk i allmänhet har stora inkomster, så att det finns möjlighet
att ta ut skatter. Blir icke detta fallet är det givetvis alldeles otänkbart
att samtidigt kunna genomföra någon skattelättnad. _ Det är egentligen
finansministern som tagit upp detta problem, vilket skett i propositionen. Vi,
säger bondeförbundet, ha under utskottsbehandlingen efterlyst en diskussion
av detta, och vi ha i vår reservation tagit upp detta problem, därför att vi
icke kunna se problemet från samma utgångspunkter som finansministern här
har gjort. Finansministern har uttalat, att flera osäkra faktorer inverka och
att man inte kan ställa en så säker prognos som man skulle vilja. Det kan hända,
att beräkningarna slå fel. Man har emellertid räknat med olika alternativ
för inkomstökningen. Man räknar med en inkomstökning på 11, 17 eller 22
procent, och så stannar man vid 22 procent. Vi lia ifrån vårt hall sagt, att vi
givetvis inte kunna säga, att detta är oriktigt. Vi erkänna, att inkomstökningen
kan komma att visa denna önskvärda utveckling, men a andra sidan vilja vi
heller icke sticka under stol med att inverkan av osäkra faktorer kan göra, att

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Deri allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
inkomstutvecklingen inte blir så gynnsam som man skulle önska. Det är huvudsakligen
tre osäkra faktorer, som finansministern pekat på, nämligen utrikeshandeln,
befolkningsutvecklingen och möjligheterna för samhället att påskynda
utvecklingen av näringarnas mera effektiva utnyttjande. Det är givet, att dessa
tre faktorer mäste spela stor roll härvidlag. Jag skulle tro, att den första av dem,
nämligen utrikeshandeln, är den mest osäkra. Man bygger här på att denna
skall utvecklas i önskvärd riktning, att vår industri skall ha möjlighet att
arbeta för fullt och att vi skola kunna medverka till den stora återuppbyggnad,
som val nu hela världen står inför. Vi ha undgått krigets förstörelse, hela vår
produktionsapparat ^är i gång, och vi hoppas kunna utnyttja den så mycket
som möjligt. Vi måste emellertid räkna med en hel mängd osäkra faktorer,
och det har också professor Lundberg i sin promemoria framhållit. Han har
uttalat, att det inte alls är säkert att vi kunna räkna med denna önskvärda
utveckling, utan han menar, vilket vi tro är riktigt, att i slutet på 1940-talet
och i början på 1950-talet kommer exporten att stagnera.

Finansministerns och regeringens uppfattning har godtagits av alla i utskottet
med undantag av bondeförbundets representanter, som avgivit en reservation
på denna punkt och anse, att det inte är säkert att man har möjlighet
att utnyttja arbetskraften på det sätt som finansministern säger. Finansministern
framhåller, att nationalinkomstens stegring de sista åren har ägt rum
inte minst genom förskjutning av arbetskraft till näringsgrenar, där arbetskraften
frambringar mera än förut. Strax efter detta säger finansministern, att
det bör vara utrymme för ett planmässigt arbete i syfte att påskynda förskjutningen
till mera givande och bättre betalda arbeten. Örn dem som arbeta inom
industrien, särskilt exportindustrien, kan man givetvis säga, att de utföra ett
givande och bra betalt arbete, och en förskjutning till sådana arbeten, som
medföra en höjning av nationalinkomsten, är givetvis en önskvärd utveckling.
Men då uppkommer frågan, örn man skall anse att mindre betalda arbeten
nationalekonomiskt sett icke betyda lika mycket som andra arbeten. Jag tänker
i främsta rummet på jordbruket, som inte har möjlighet att konkurrera med
dessa givande, bättre betalda arbeten. Man kan väl i rimlighetens namn inte
säga, att jordbruksarbetet nationalekonomiskt sett är mindre värt än de högt
betalda arbetena inom exportindustrien! Örn det är regeringens uppfattning,
att man skall räkna nationalinkomsten ifrån dessa utgångspunkter, ha vi velat
anmäla en bestämd protest häremot. Det kan inte vara riktigt att räkna på
detta sätt.

Vidare säger finansministern, att man skall använda arbetskraften på riktigt
sätt, och därmed menar han inte bara vad jag förut relaterat, att den skall
användas i bättre betalda, givande arbeten, utan också att dessa arbeten skola
suga till sig den arbetskraft, som inte är helt och fullt sysselsatt i sitt nuvarande
yrke och arbetsplats. Jag föreställer mig, att detta skulle gå till på det
sättet, att man skall locka denna arbetskraft till sådana arbeten, där den ur
samhällets synpunkt kan mera effektivt utnyttjas. Finansministern säger, att
trots allt torde reserver av arbetskraft förefinnas, framför allt på landsbygden,
men på grund av bristande rörlighet undandrages den en effektiv produktion.
Vi ha i dag varit åhörare till en interpellation debatt i första kammaren örn
möjligheterna att skaffa arbetskraft till jordbruket, och där underströks av
såväl interpellanten och dem som deltogo i debatten som av statsrådet Sträng,
som besvarade interpellationer att det är besvärligt att få arbetskraft på landsbygden
och att allt bör göras för att skaffa arbetskraft till jordbruket. Alltså,
för den som känner till arbetsförhållandena inom jordbruket torde det stå
klart, att några reserver icke finnas att hämta där. Detta har också i debatten
här förut understrukits av herr Skoglund i Doverstorp. Det skulle då vara

Onadagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
annan arbetskraft på landsbygden, som skulle gå partiellt arbetslös. Jag tror
inte det är många på landsbygden som man kan anse vara partiellt arbetslösa
och som man skulle kunna utnyttja på annat sätt. Örn några till äventyrs inte
skulle helt utnyttjas, tror jag det är sådana arbetare som ha någon mindre
sysselsättning vid sidan av ett eget jordbruk eller hantverk. De kunna lia ett
s. k. stödjordbruk eller ett hantverk samt därjämte hjälpa till med jordbruksarbete
hos andra under säsongen. Vi ifrågasätta därför i vår reservation, örn
det inte finns större möjlighet att fa sådana partiellt arbetsföra fran stä Är

det verkligen så, att alla i städerna äro effektivt utnyttjade? Äro exempelvis
i Stockholm eller andra städer och samhällen alla verkligt effektivt
utnyttjade, eller skulle man inte kunna tänka sig att här skulle vara en del
arbetskraft att hämta, som skulle kunna användas på ett bättre sätt än som

nu sker? . ,

Man talar örn att jordbruket skall rationaliseras och att jordbruket genom
att sammanföras i större enheter skulle kunna använda mera maskinell arbetskraft.
Man skulle på det sättet kunna lösgöra arbetare, och de skulle kunna
användas i annan produktion. Jag föreställer mig, att det är denna tanke, som
ligger bakom finansministerns resonemang. Det anvisas också i finansplanen
pengar för jordbrukets rationalisering. Det är visserligen inte upptaget mer än
75 miljoner kronor, men jag skulle tro att fortsättning följer. Man menar, att
härigenom skulle såväl jordbrukets problem som arbetskraftproblemet kunna
lösas. Vi ha emellertid i vår reservation framhållit, att vi icke kunna godtaga

detta resonemang. ■,

Örn man fullföljer finansministerns tankegang, att samhället skall påskynda
förskjutningen tili mera givande och bättre betalda arbeten, och även antar, att
man lyckas med jordbrukets rationalisering, så blir det en del lösgjord arbetskraft.
Det har varit olika versioner örn antalet jordbruk, som skulle försvinna,
örn det skall bli 50 000 eller dubbla detta antal eller örn antalet skall bil
mindre, men i varje fall blir det en del frigjord arbetskraft. Om denna arbetskraft
överföres till exportindustrien och denna en vacker dag stagnerar pa
grund av avsättningssvårigheter, kan det inte hjälpas att den överförda arbetskraften
kommer i en mycket svår belägenhet. Örn samhället da pa ett eller annat
sätt har medverkat till denna överflyttning, är det val också samhällets skyldighet
att taga sig an dessa arbetslösa. Man kommer då att fråga sig: har verkligen
riksdagen medverkat till en rationell utveckling av önskvärd art, eller
ha vi i stället gjort något som ur samhällets synpunkt inte alls är önskvärt?
Jag kan inte annat än bestämt varna för en sådan utveckling, örn det är denna
tankegång som ligger bakom, vilket jag tror är sannolikt. Ar det så, att
man från regeringsbänken får en annan version av detta, är ingenting annat
än gott att säga därom, och i så fall äro inga gladare över detta än just reservanterna
från bondeförbundet.

Jag berörde nyss möjligheten att fa arbetskraft fran städerna, och jag kan
inte underlåta att taga Stockholm som exempel. Är det. som sagt verkligen
rationellt ordnat i Stockholm och inom näringar utanför jordbruket. Man gör
stora utredningar och stora nationalekonomiska utläggningar örn möjligheterna
att rationalisera jordbruket, men görs det allt som kan göras inom andra näringar?
Jag skall inte i detta fall gå in på industrien, ty den har jag ingen
möjlighet att överblicka. Jag skulle tro att man inom industrien försöker att
utnyttja arbetskraften så effektivt som möjligt i eget intresse. Men om vi se
på handeln eller andra näringar, har man där verkligen gjort allt vad man kan.
Jag skall endast anföra ett exempel.

Sedan jordbrukarorganisationerna ar 1937 gemensamt tagit hand örn mjölk -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Ben allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
distributionen i Stockholm ha 350 mjölkbutiker lagts1 ned, och jag tror ingen
stockholmare kan klaga på att mjölkdistributionen inte är välordnad. Trots att
den allmänna kostnadsnivån även vad beträffar löner och byggnadskostnader
stigit sedan ar 1937 lia distributionskostnaderna för mjölk, vilka även innefatta
hyror och löner, inte stigit med mer än 10 procent. Detta är ett utmärkt
exempel pa vad man genom rationalisering kan åstadkomma på ett område,
som man knappast tänker på. Jag kan som ytterligare ett exempel på antalet
toneri 1 btock..olm nämna, att det enligt uppgift finns 400 radioaffärer och
330 pälsvaruallärer. Det är klart, att dessa butiker i och för sig äro nyttiga,
och det är väl heller ingen som vill säga annat än att de måste finnas, meli
jag tror att man här kan genomföra en stor rationalisering och använda den
frigjorda arbetskraften på andra områden, a/4 av dessa butiker räckte väl till.
Jag kan vidare påpeka, att när man går omkring här i Stockholm, ser man en
mängd till synes fullt arbetsföra personer, som syssla med något så litet ansträngande
soln att sälja dragningslistor och liknande, och när det varit ett
starkt snöfall på vintern, se vi en väldig massa nymobiliserad arbetskraft, men
a,v såväl klädsel som utseende att döma är det inte kroppsarbetare, utan partiellt
arbetsföra. Dessa exempel tror jag visa, att det finns en arbetskraftsreserv
här i Stockholm, och jag tror det är på samma sätt i andra städer. Jag
tror att det skulle vara mycket nyttigt, ur samhällets synpunkt, om finansministern
ville försöka göra en skrapning där och använda dessa personer i produktivt
arbete.

Jag hörde en gång en utläggning över denna finansplan, som jag tyckte var
mycket riktig. Det var en man som ansåg, att arbetslönerna borde avvägas så,
att det för arbetarna var likgiltigt, örn de arbetade i den ena eller andra näringen.
Örn arbetskraften kunde bli ungefär lika högt betald i jordbruk och
industri jag vagar väl inte sträcka mig sa långt som till att säga exportindustri
—■ skulle givetvis mycket vara vunnet, och då tror jag man skulle
slippa de slitningar som förekommit i riksdagen och annorstädes om de olika
arbetenas art.

Örn vi gå vidare i propositionen, lia vi för övrigt i det väsentliga givit vår
anslutning till utskottsmajoriteten. Det är uppenbart, att vi här få göra en
avvägning mellan möjligheterna till ökade utgifter och möjligheterna till minskade
inkomster. Jag har ingen anledning att gå närmare in på detta, och det
är för övrigt^ redovisat i vår reservation. Örn jag uppfattade herr Skoglund i
Doverstorp riktigt, sade han. att han finner den reservation vi lia anfört beträffande
förmögenhets- och arvsskatterna vagt formulerad, och att det är
oklart, örn det, som han uttryckte sig, skulle läggas som underlag till en kompromiss.
Enligt min uppfattning kunna dessa uttalanden i fråga örn skattesänkningar
och dylikt inte bli annat än vagt formulerade. Jag vet inte, örn
det finns möjligheter att, som här deklarerats från såväl högern som folkpartiet,
göra bestämda uttalanden, som sedan kunna ligga till grund för riksdagens^
vidare ställningstagande. Detta måste man val i alla fall avväga från,
gång tillgång och se i samband med utgiftsstegringar och de utgiftskrav, som
ställas på samhället. Det har i utskottets motivering sagts, vilket jag tycker
är riktigt, att man skall vara försiktig med nya utgiftskrav, för såvitt de jnte
kunna. tillgodoses inom ramen för den balanserade budgeten,. Jag tycker det är
ingenting mer att tillägga örn detta, utan man bör kunna ha möjlighet att
godta det.

Folkpartiet med herr Ohlin i spetsen har vid föredrag ute i landet gjort ett
stort nummer av omsättningsskattens försvinnande. Jag tror herr Olsson i
Gävle hade rätt pär han sade, att Ohlin vill ha en säker grund att stå på när
vi komma fram till den 15 september. Herr Ohlin är överraskad över att bonde -

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
förbundet i detta ärende är synnerligen passivt, därför att det tidigare intagit
en positiv hållning'' till frågan och därför att vi tidigare vid upprepade tillfällen
motionerat om att omsättningsskatten skulle försvinna så fort som möjligt.
Herr Ohlin undrar nu, örn vi ändrat mening i detta fall. Han Ilar emelle!-tid långt innan ären;det behandlats i utskott och kammare ute i landet deklarerat
sin uppfattning och även tagit munnen ganska full och sagt, att bondeförbundet
har samina uppfattning som regeringen, nämligen att omsättningsskatten
inte skall försvinna förrän den 1 januari 1948. Jag vet inte, vilken rätt
och vilka möjligheter herr Ohlin har att uttala andra partiers uppfattning, och
i detta fall äro hans uttalanden helt och hållet felaktiga.^ Att bondeförbundet
inte motionerat i frågan vid innevarande riksdag beror på att vi tidigare vid
upprepade tillfällen alltsedan omsättningsskattens tillkomst tydligt markerat,
att vi anse denna skatt mycket orättvis, att den särskilt drabbar de barnrika
familjerna och de små inkomsttagarna, samt att, örn den borttoges, staten
säkerligen skulle kunna öka sina inkomster på andra områden. Nu säger herr
Ohlin att det inte kunde bli tal örn detta förut, därför att vi då hade ett miljardunderskott
i budgeten. Det var väl så att folkpartiet inte var sa värst
intresserat av de förslag, som bondeförbundet i det fallet hade anvisat. I varje
fall har folkpartiet tillsammans med andra hela tiden när vi motionerat tran
sin sida slagit ned på att omsättningsskatten skulle försvinna och endast ve -

lat att den skulle finnas kvar. .

Yi motionerade även föregående år och begärde da, att riksdagen i en skrivelse
skulle uttala sig för att omsättningsskatten så fort som möjligt skulle
försvinna, och vi talade om att det fanns andra möjligheter att kompensera ue
minskade inkomsterna med. Jag tror bondeförbundets ställning är lulli kiar.
Yi ha hela tiden sagt, att vi anse detta vara en av de mest otympliga och orättvisa
beskattningar, som någonsin förekommit, och att det vore riktigare att,
där så är möjligt, ta ut större skatter på de stora förmögenheterna och inkomsterna.
Nu kan man naturligtvis lia olika meningar om vad som skall menas
med större och mindre förmögenheter. Om jag har fattat herr Ohlins reservation
rätt, anser han att gränsen mellan större och mindre inkomst gar vid
15 000 ä 20 000 kronor. Detta är ju så högt att bondelörbundet aldrig kan
tänka denna inkomst som medelinkomst. Vi lia i vår reservation sagt att vi
vilja medverka till att skatterna på de mindre inkomsterna sänkas Men örn
skatterna skola sänkas på ett håll och statsverket anda skall tillföras lika stora
inkomster, måste ju pengar oundvikligen tas någon annanstans Örn inkomstutvecklingen,
såsom högern och även folkpartiet raknat med. skulle bil annu
gynnsammare än herr Wigforss tänkt sig, blir det givetvis möjligt att sänka
skatterna även för andra grupper och i större utsträckning an vi ha föreslagit.
Yi ha dock i detta fall räknat försiktigt och, som jag tror, också ganska

Herr Ohlin säger, att örn vi hade anslutit oss till folkpartimotionen örn att
omsättningsskatten skall försvinna den 1 januari 1947, skulle detta aven lia
blivit riksdagens beslut. Jag måste personligen tacka herr Ohlin flir hans starka
tro på bondeförbundets makt, nion vi ha aldrig väga! sträcka vara förhoppningar
så långt, att vi fyra bondeförbundare tillsammans med de iva folkpartisterna
i utskottet, alltså sex ledamöter, skulle ha möjlighet att diktera riksdagens
beslut. Det är väl ändå väl optimistiskt räknat, och jag tror inte det
ligger någon reell möjlighet bakom detta. Örn herr Ohlin verkligen hade velat
medverka till ett positivt resultat, hade lian hatt all anledning att ansluta sig
till det kompromissförslag som framkom i utskottet örn att omsättningsskatten
borde upphöra före den 1 juli 1947, och att, därest det vöre mojligt eller kanske
rent av nödvändigt att skatten försvinner löre denna tidpunkt, regeringen

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
borde ta detta under övervägande. Men det kanske inte är så lätt att falla,
tran den ståndpunkt man annonserat om i tidningarna och vid föredrag ute i
landet, nämligen att omsättningsskatten enligt folkpartiets åsikt borde försvinna
den 1 januari 1947, och i stället ansluta sig till en kompromisslösning.

Herr talman, med dessa reflexioner ber jag att få yrka bifall till den av
herr Löfvander med flera avgivna reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det är fel när man ifrån bondeförbundsreservanternas
liksom nu ifrån herr Petterssons i Dahl sida — och jag
tror även herr Skoglund i Doverstorp var inne på samma sak — försöker att i
den här föreliggande kungl, propositionen inlägga den meningen, att regeringen
skulle vara intresserad av att vidtaga åtgärder för att åstadkomma en utflyttning
av folk från landsbygden till tätorterna.

När det i den kungl, propositionen talas om outnyttjad arbetskraft och särskilt
landsbygden nämnes, så avses därmed, såsom var och en som läser uppmärksamt
kan finna, att understryka att det är svårare att effektivt utnyttja
arbetskraften pa landsbygden än i städerna och övriga tätorter. Jag kan exemplifiera
detta därmed att det t. ex. uppstår ett arbetskraftsbehov på sjukhusen
i Stockholm. Det vidtages åtgärder för att halvtidsanställa gifta kvinnor,
och det verkar som örn åtgärden skulle lyckas. Eller det blir en trängande
situation vid jordbruket! Det kan i många fall liksom nu i år vid sockerbetsskötseln
mobiliseras åtskillig arbetskraft från städer och samhällen till
landsbygden. Just den omständigheten att näringslivet är så differentierat
i tätorterna och att folktätheten är sa stor medför större möjlighet att åstadkomma
rörlighet i arbetskraften än vad som kan bli fallet på landsbygden.
Där ha människorna ofta för litet att göra, men de äro bundna till sina trånga
förhållanden, och det går inte att anordna arbetskraftsutbyte på ett tillräckligt
effektivt sätt. Det är därför som vi ifrån regeringens sida lia velat understryka,
att här kunna behövas alldeles särskilda åtgärder. Och för att något
belysa detta vill jag taga upp ett litet resonemang örn jordbrukets arbetskraftsbehov
sett på längre sikt.

Redan i dag har i första kammaren i ett interpellationssvar förklarats, att
fran myndigheternas sida skall allt göras, som är möjligt, för att jordbruket
skall få erforderlig arbetskraft. Men å andra sidan är det ingen inom regeringen
som har den uppfattningen, att tjänsteplikt skall införas eller att den
enskilde medborgaren i vårt land skall förhindras att själv välja sitt arbete.
Om det star> herr Pettersson i Dahl, en karl och säljer dragningslistor på
stockholms gator, har åtminstone inte jag den meningen att man skall i lag
förbjuda detta. De åtgärder, som kunna vidtagas, måste alltså ske inom ramen
för den enskilde medborgarens rätt att själv välja sitt arbete — det kan
inte hjälpas men inom den ramen skall allt göras som kan göras. På längre

j" j}r ^et naturligtvis möjligt att vidtaga åtgärder, som kunna leda till en
iörbättrad arbetskraftsbalans.

Örn jag nu först skulle yttra några ord örn behovet av fast anställd arbetskrait
vid jordbruket, sa är det självklart att där kommer konkurrensen att
ha sm gang. Arbetarna ga dit där de bli bäst betalda och där de finna sin
bästa trivsel. Jordbruket måste där kunna konkurrera, det äro vi alla överens
om. Det kan föreligga en meningsskiljaktighet mellan mig och många
inom bondeförbundet såtillvida att jag är övertygad örn att man icke kan
lösa den frågan enbart på prispolitikens väg genom att höja priserna på jordbrukets
produkter. Jag skall inte ga in pa det ganska långa resonemang, som
jag skulle behöva för att visa min ståndpunkt där. Jag tror egentligen innerst

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.
inne, att det inte finns någon som tänkt över detta problem som inte förstår,
att lösningen där inte är sa entydig. Det mäste ske ett nedbringande av bekovet
av arbetskraft genom arbetets mekanisering — det kommer man icke
ifrån — och därigenom vinner man också till slut den balans, som eftersträvas.
Jordbruket får det folk som behövs, när man kunnat få ned arbetskraftsbehovet
tillräckligt och när man kunnat taga maskinkraften till hjälp i tillräcklig
grad.

En helt annan sak är det i fråga örn jordbrukets behov av sasongarbetskraft.
När herr Pettersson i Dahl skulle belysa denna fråga kunde han inte
förneka, att det på landsbygden kan finnas personer, som ha för litet att göra.
Det kan vara en liten jordbrukare som hjälper större jordbrukare under säsongerna.
Jag kan ge herr Pettersson i Dahl ett exempel, som jag nyligen
läste i en framstående bondeförbundstidning. En lantbrukare i Kalmar län
hade skaffat sig en potatissättningsmaskin. Den sparade mycket arbetskraft
och gick bra, men när jordbrukaren kom för att få hjälp med att hålla rotfrukter
och potatis fria från ogräs, sade de kvinnor, som förut arbetat där,
att när vi nu ha förlorat arbetet med potatissättningen, så få vi för litet att
göra på landet, så nu flytta vi till staden. Bondeförbundstidningen hade naturligtvis
sin mening med detta. Vi andra tro inte, att en potatissättningsmaskin
har en sådan effekt, men exemplet leder in tankarna pa ratu spar. En
mängd arbeten inom jordbruket ha på det senaste årtiondet blivit starkt säsongbetonade.
Vissa kategorier av människor kunna, inte få ständigt arbete,
utan de måste ta tillfälliga arbetsanställningar. De finna detta tillstånd otillfredsställande,
och den ene efter den andre flyttar från landsbygden och jordbruket
till tätorterna. Det är således inte dessa i och för sig som locka dem,
utan det är förhållandena på landsbygden som skapa flykten från lands byinoni

regeringen lia vi då frågat oss, hur detta skall kunna rättas till. Vi
anse det inte finnes någon annan möjlighet än att försöka göra näringslivet på
landsbygden mer differentierat. Samhället måste med alla möjligheter som
stå till buds försöka påverka företagens lokalisering för att få mer industri
på landsbygden och skapa en tätare bebyggelse där^ så att man kan få människorna
att stanna kvar. Hur kan då industrien påverka jordbrukets behov
av säsongarbetskraft? I samband med all industriell verksamhet finns det
inom befolkningen alltid en del element, som icke ha full sysselsättning. Det
finns t. ex. många hustrur till industriarbetare, vilka tycka det är fördelaktigt
att ta någon månads arbete med rotfrukterna för att hjälpa upp sin
ekonomi utan att därför binda sig för hela året. Det finns även andra människor,
som på samma sätt kunna gripa in och delta i skördearbetet.

Jag vill ge ett litet exempel på detta från min egen erfarenhet. Jag var
för någon månad sedan i min födelsebygd någon mil söder örn Malmö och
frågade då olika jordbrukare, som jag träffade, hur de skulle få arbetskraft
till sockerbetsskötseln. De svarade: »Om inte vi, som lia våra jordbruk i en tätbebyggd
trakt intill industrisamhällen, skulle kunna få arbetskraft, vem skulle
då kunna få det?» De voro alldeles på det klara med att för dem var det
intet problem att få detta arbete utfört. Vi se alltså denna fråga örn ett
rikare differentierat näringsliv på landsbygden även som en fråga örn att
skapa möjligheter att tillgodose jordbrukarnas nödtorftiga behov av säsongarbetskraft.
Örn vi inte göra någonting i den riktningen, komma människorna
att flytta vad som än händer. Det är ganska meningslöst att som herr Pettersson
i Dahl här antydde säga, att örn man inte gör någonting, komma
människorna att stanna kvar på landsbygden, och i så fall blir det lättare
för oss att uthärda en arbetslöshetskris. Vi hade emellertid vår hittills värsta

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Ben allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
arbetslöshetskris i början av 1930-talet, och det är ett faktum, att flykten
™ landsbygden aldrig i vårt lands historia har varit så stark som under
1930-talet. Jordbrukets förmåga att vid kriser binda folk kvar vid jordbruket
är således mycket begränsad.

^Jag vill även säga, att det är fel, när man i bondeförbundsreservationen
paster, att regeringen har för avsikt att sammanlägga små jordbruk för att
pa så sätt skaffa industrien arbetskraft. Läget är ju i verkligheten det helt
omvanda. Aven de mindre jordbrukarna börja ju flytta från landsbygden till
staderna. Jag vill fasta uppmärksamheten på att mellan jordbruksräkningarna
arén 1927 och 1937 har antalet, brukningsdelar på mellan två och tio hektar
åkerjord i Sverige utom de fyra nordligaste länen minskats med 7 000.
Vi äro val alla på det klara med att den utvecklingen kommer att fortsätta och
örn den fortsätter som hittills, betyder det, att dessa små jordbruk efter hand
kopas upp av innehavare av de större jordbruken. Min erfarenhet säger mig, att
de icke invändes för att göra andra jordbruk bärkraftiga. Följden blir’ dä
a sJälvständiga jordbrukarnas antal minskas och att de ersättas av lantarbetare.
Var avsikt är, att vi genom sammanläggningen av jordbruk skola
kunna använda sådana mindre ställen, som bil lediga, därför att människorna
inte längre vilja fortsatta med dem, till att göra andra små ställen bärkraf.
ff'' V*'' sa satt skulle det enligt vår mening bevaras bönder på landsbygden,
v .. ,a åtminstone jag för min del betraktar såsom ur social synpunkt bättre
stallda an Jönearbetarna. En sådan sammanläggningsverksamhet leder alltså
pa intet satt till en minskning av jordbruksbefolkningen. Det leder till att
man vid den utveckling; som pågår ser till att man behåller ett antal självs
andima jordbruk, som i annat fall skulle lia försvunnit.

Jag tycker att det är litet märkvärdigt, att herr Pettersson i Dahl här såreservant
talar emot en sådan sammanläggning, när han anser det vara en
alldeles riktig tanke att i Stockholm minska antalet mjölkbutiker med 300
, ™an1ar “ sadan vän av rationalisering för stadens del, kunde man väl
också tanka litet rationellt, då det gäller jordbruket.

Jag trodde också att vi numera, sedan herr Nilson i Spånstad m. fl i januari
månad vackt den motion, vari förklaras att det mindre jordbrukets ekonomiska
ställning inte kan tryggas genom den allmänna prispolitiken beträffa,
„e. J°rabrukets produkter, voro överens örn att det måste någonting annat
till for att klara den saken, och då finns det, såvitt jag förstår, inte någon
annan utväg an att gora jordbruket mer bärkraftigt genom rationaliseringar.

Jag bär har velat ge denna förklaring med hänsyn till den tolkning, som
man i bondelorbundets reservation Ilar velat ge åt propositionens skrivsätt

humle?1'' Jag nU gJOlt det’ kanSke jag får ställa några frå®or tm bondeför .

Vad ar det egentligen som bondeförbundet här vill? Det kan ju hända att
jag i min tur läser reservationen fel, men jag måste fråga: är det bondeförbundets
mening, att man inte skall arbeta för att få industrier ut på landsbygden.
Om det ar bondef orbundets mening, kan jag inte tro, att arbetarbefolkningen
pa landsbygden tycker, att bondeförbundet intar en riktig ståndpunkt.
Oell vidare vill jag fråga: är det bondeförbundets mening att motsatta
sig att man fran statens sida verkar för att sådana små ställen, sorn
pa grund av utvecklingens gång blivit lediga, användas för att göra andra
mindre jordbruk bärkraftiga i stället för att, såsom tendensen hittills varit
ga upp i större jordbruk? Örn det skulle vara bondeförbundets ståndpunkt’
JaS inte heller att de mindre jordbrukarna i det långa loppet komma att
tycka, att detta ar en förståndig- politik.

Man blir litet fundersam när man hör och ser bondeförbundets olika sätt att

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
resonera i dessa frågor, och den tanken inställer sig osökt, om det inte egentligen
är på det sättet, att bondeförbundet har större intresse för den frågan,
hur man skall kunna skaffa det jordbruk, som behöver lejd arbetskraft, sådan
på billigaste villkor, än för frågan örn hur arbetarbefolkningen på landsbygden
och de mindre jordbrukarna i det långa loppet skola kunna nå upp till
en levnadsstandard, som är likvärdig med motsvarande folkgruppers

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! I anledning av de frågor, som herr statsrådet här ställde,
vill jag först säga, att jag bar i min egenskap av ordförande i egnahemsnämnden
i Hallands län rätt mycket medverkat till att sanera mindre jordbruk^ genom
sammanläggning med sådana jordbruk, beträffande vilka herr statsrådet
själv säger, att det är lämpligt att de försvinna. Jag har givetvis ingenting att
invända mot en sådan sammanläggning, utan jag tycker den är alldeles riktig,
när den, såsom nu, kan ske frivilligt och på ett naturligt, sätt.

Statsrådet ifrågasatte vidare, huruvida inte det största intresset från bondeförbundets
sida skulle gälla frågan örn hur man skulle kunna skaffa billigaste
möjliga arbetskraft till det större jordbruket. Jag måste bestämt protestera
mot detta, och jag tycker verkligen, herr statsråd, att det borde vara klart,
att vi inom bondeförbundet inte sträva efter något sadant. Från bondeförbundets
sida har man, åtminstone så länge jag varit här, i olika sammanhang gjort
upprepade framställningar örn att vi på landsbygden skulle få möjlighet
att betala våra arbetare på samma sätt som sker inom andra näringar. Jag
har ju också i ett tidigare anförande sagt, att just denna dragning mellan
olika näringar örn arbetskraften är olycklig och att vi skulle, örn arbetskraften
på landsbygden betalades bättre, slippa dessa strider, som nu förekomma.
.

Jag begärde ju en förklaring från regenngsbänken örn hur man skall läsa
propositionens uttalande örn den arbetskraft, som skall lösgöras på landsbygden
_örn det är meningen att denna arbetskraft skall bevaras åt landsbygden

eller inte — men nu säger herr statsrådet, att man inte alls bär tänkt sig att
det skall lösgöras någon arbetskraft genom att jordbruk sammanläggas. Jag
får säga, att jag är mycket glad för detta uttalande. Örn jag inte läser tidningarna
fel, har herr statsrådet på en diskussion i Kalmar sagt någonting
som gick i rakt motsatt riktning, men det är ju möjligt, att herr statsrådet
kommer att säga, att tidingsreferatet var oriktigt.

Det sägs här, att arbetskraften på landsbygden är för litet rörlig och att vi
ofta ha för litet att göra. Jag skulle i stället tro, att vi där i allmänhet ha för
mycket att göra. Det borde väl herr statsrådet veta, att man där inte kan räkna
med åtta timmars arbetsdag. Det finns många jordbrukar- och småbrukarhustrur
och för all del även jordbrukare, som arbeta det dubbla antalet timmar,
och örn man någon gång är litet ledig, behöver man nog denna ledighet
för att yila upp sig en smula.

Härpå anförde

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag kan inte förstå, hur herr Pettersson
i Dahl kan komma med sådana påståenden som att jag skulle, sagt, att jordbrukarna
och jordbrukarhustrurna ha för litet att göra. Yad jag sagt är, att
det numera på'' landsbygden finns ett stort antal människor som få leva på dåligt
betalda säsongarbeten, vilket de finna otryggt. Därför lämna dessa människor
jordbruket och landsbygden och ge sig in till städerna. Detta är väl en
helt annan sak.

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl säger sedan, att han givetvis kan vara med örn en
sammanslagning av mindre jordbruk, örn den kan ske utan tvång. Har jag
sagt, att det skall ske med tvång? Det kommer snart ett betänkande från jordbrukskommittén,
där, såvitt det är riktigt vad som berättats mig, alla medlemmar,
även bondeförbundets representanter, äro eniga örn de åtgärder som
man där har tänkt sig, åtminstone de lagstiftningsåtgärder som kunna ha någonting
med tvång att skaffa. Jag har inte yttrat någonting om att folk skall
lösgöras från jordbruket. Det ligger i sakens natur, att örn folk sälja sina stalIon
och flytta till tätorter samt deras ställen sammanslås med andra ställen,
de mindre jordbrukarna då bli färre än de voro förut. Vad jag här velat framhålla
är, att regeringen inte går in för sin politik med sammanslagningar för
att skapa detta tillstånd, utan för att se till, att det blir största möjliga fördelar
för jordbruket av de förhållanden som uppkomma genom att dessa människor
flytta.

Sedan vill jag bara säga, att jag tror visst, att bondeförbundet gärna vill,
att jordbrukets arbetskraft skall vara ordentligt betald. Men jag frågar här: vill
bondeförbundet inte särskilt arbeta för att få industri på landsbygden och
därigenom ge arbetskraften på landsbygden bättre möjligheter, och vill bondeförbundet
inte medverka till sammanslagningar av jordbruk för att bevara bönderna?
Den sista frågan har ju herr Pettersson svarat på, men icke på den
första. När man ser sådana uttalanden som här gjorts, kommer man till slut
fram till den frågan, örn det inte egentligen är det något större jordbrukets
intressen som bondeförbundet mest har i tankarna.

Herr Pettersson i Dahl, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag beklagar, att minuterna inte räckte till, då jag skulle
svara på statsrådets frågor. Jag hade nämligen ämnat besvara även den tredje
frågan som statsrådet riktade till mig. Den frågan gällde, örn vi inte ha intresse
för att få ut industri och hantverk på landsbygden. Vi ha här tidigare
avlämnat motioner till riksdagen, och statsrådet hai själv talat om den motion
som väckts av herr Nilson i Spånstad m. fl. Vårt intresse härför ha vi tidigare
betygat, och därför behöver jag nu inte ytterligare understryka detta.
Men jag vill tillägga en reflexion, och det är den, att det är inte säkert, att jordbruket
härigenom tillföres någon extra arbetskraft. Jag bor i närheten av ett
litet samhälle, som i viss mån blivit industrialiserat genom att dit kommit småhantverk
och småindustri. Nu har man börjat med en ny industri. Men det
märkvärdiga är, att ehuru denna industri betalar sin arbetskraft med 75 öre
i timmen, när jordbrukets arbetspriser ligga väsentligt högre, så gå arbetarna
i alla fall från jordbruket till denna industri. Då har man alltså icke tillfört
jordbruket någon ny arbetskraft genom denna industri. Problemet är, kan man
säga, att industrien måste vara säsongbetonad, så att man kan lägga ned den
under den tid, då jordbruket bäst behöver arbetskraft. Jag tror att ordna så
torde vara alldeles otänkbart.

Statsrådet säger, att man inte kan i lag förbjuda människorna att sälja dragningslistor.
Det ha vi naturligtvis inte ifrågasatt. Men man kan heller icke i
lag påbjuda, säger statsrådet, att det och det jordbruket skall försvinna. Det
anser jag inte heller, men det finns många möjligheter ändå att påverka utvecklingen.
Jag minns hurusom statsrådet stod i den bänk, där han nu sitter, och
sade, att samhället hade ofantligt många möjligheter att påverka utvecklingen.
Jag tror, att det nog finns sådana möjligheter, och det måste vara detta som ligger
bakom jordbruksministerns resonemang i detta fall.

_Vad sedan gäller att man inte kan genom prispolitiken ordna så, att det
mindre jordbruket blir lönsamt, vill jag säga: nej, det kanske man inte kan,

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
såvitt man inte går in för några nya metoder. Om jag inte tar fel, lia sådana
diskuterats i 27-mannakommittén, och vi ha här i kammaren nyligen diskuterat
möjligheterna att hjälpa det mindre jordbruket genom att låta det få taga
hand örn en stor del av äggproduktionen. Jag tror, att med litet god vilja finns
det nog möjligheter till att påverka utvecklingen till jordbrukets gagn utan att
stå efter en massa småbruk.

Ja, herr talman, nu tror jag, att jag har svarat på de frågor som statsrådet
här framställt.

Vidare anförde

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det vore kanske mycket att säga till
vad herr Pettersson i Dahl senast yttrade, men jag skall1 icke trötta därmed.

Jag vill bara till sist framhålla, att när nu herr Pettersson i dag anser, att det
både kan vara nyttigt med en sammanläggning av mindre jordbruk och med
en lokalisering av industri till landsbygden, då kan jag icke begripa, hur
bondeförbundet kunnat skriva i sin reservation så som det gjort. Det var
egentligen det jag velat framföra.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande ärende till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Janson i Frändesta, som yttrade: Herr talman! Redan före årsskiftet
1945—1946 visade det sig att tillgångarna på fodersäd och kli voro knappa
i förhållande till de kvantiteter av dessa varor för vilka jordbrukarna erhållit
inköpskuponger. Strax efter nyåret blev härigenom också situationen främst
beträffande kli men även beträffande fodersäd mycket bekymmersam och har
allt sedan dess varit i hög grad otillfredsställande. Beträffande fodersäden torde
en förklaring till de påtalade förhållandena åtminstone delvis ligga i att
jordbrukarna till det allmänna icke kunnat avstå de myckenheter fodersäd,
som livsmedelskommissionen beräknat.

I fråga örn kli är emellertid det påtalade förhållandet desto mera anmärkningsvärt.
Livsmedelskommissionen har mycket väl med tämligen liten felmarginal
kunnat beräkna den inhemska produktionen, och i fråga örn det importerade
kliet ha någorlunda tillfredsställande beräkningar också varit möjliga,
även örn importen i början av året försenades och försvårades på grund av
strejker och andra svårigheter i exportländerna. Från den berörda handelns sida
har upprepade gånger hos respektive statliga regleringsmyndigheter och organ
påtalats, att kupongtilldelningarna särskilt av kli försatt handeln i en mycket
bekymmersam situation då de så avsevärt överstigit de disponibla tillgångarna
därav.

Intill utgången av april månad 1946 fanns av inom landet tillverkat och av
importerat kli 119 000 ton, under det att genom krisorganen till jordbrukarna
utdelats kuponger för icke mindre än 154 000 ton. — Det är att märka att vid
ovannämnda tidpunkt importen i full omfattning hade kommit i gång. — Här
har alltså utdelats kuponger för 35 000 ton kli, som icke funnos disponibla och
som icke heller kunna beräknas komma att finnas tillgängliga förrän i bästa
fall långt fram på sommaren.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna
omsättningsskattens

avveckling.

(Forts.)

Interpellation. (Forts.)

Det torde ej närmare behöva utvecklas, hur ovannämnda förhållande inverkar
på jordbrukarnas tilltro till ransoneringssystemet.

Jag anhåller i anledning av ovanstående att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få framföra följande fråga:

Är herr statsrådet berett att vidtaga åtgärder för att förhindra att ovannämnda
förhållanden under kommande utfodringssäsong upprepas?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.22 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt behandling första särskilda
utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Enligt förut skedd anteckning lämnades därvid ordet till

Herr Fast, som anförde: Herr talman! Någon skall ju börja debatten efter
middagen, och denna gång har det blivit min tur. Jag skall försöka att fatta
mig kort, särskilt som vi ju fört två detta ämne ganska närbesläktade debatter.

Jag har tidigare vid ett par tillfällen givit uttryck åt min uppfattning, att
det inte är så lätt att vara finansminister i det här landet, då det inte går att
göra alla till lags. Denna känsla har hos mig förstärkts när jag tagit del av
de reservationer som åtfölja detta utlåtande. Örn finansministern ser pessimistiskt
på utvecklingen, så är det alltid några som äro ännu mera försiktiga. Örn
han av tänkta utvecklingslinjer följer den mest optimistiska visar det sig, att
det alltid är några som äro ännu mer optimistiska. Om finansministern vill
avskaffa en skatt, så är det också alltid en del som vill att detta skall ske
omedelbart, om det skall ha något värde. Föreslår finansministern att skatter
skola sänkas, så förmenar man på sina håll att det skall ske i betydligt
större utsträckning än som föreslagits. Och skulle finansministern föreslå
sådana skatteökningar, som äro avsedda att täcka vissa oundgängliga utgifter
eller utgöra ersättning för bortfallande skatter eller för en sänkning av andra
skatter, ja, då är man genast färdig att anmäla sitt missnöje.

Detta är, herr talman, ett intryck som jag inte har kunnat undgå att få
när jag genomläst dessa reservationer. Men jag har också funnit att den
svenska högern, som ju velat vara känd för stor försiktighet i ekonomiska ting,
nu förordar den egentligen mest optimistiska utvecklingslinjen när det gäller

Onsdagen den 19 juni 1946 em. Nr 26. 67

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Jörts.)
att bedöma inkomstutvecklingen och skatteunderlaget för de närmast liggande
åren. Det är onekligen uppfriskande, herr talman, och jag gör inga förebråelser
på grund av denna ståndpunktsskiftning. Ingen skall bli gladare än
jag örn det visar sig att nian får rätt på högerhåll i sina förhoppningar. Jag
skall också gärna tillägga att det är klart, att i en fråga ^sådan som den vi nu
diskutera finns utrymme för mycket olika meningar, så svårbedömbar som
den ekonomiska framtida utvecklingen ter sig. Här bär man att räkna med
inte bara våra egna förhållanden, som vi borde kunna i kanske rätt hög grad
bemästra, utan vi ha också att ta hänsyn till den omgivande söndertrasade
världen, med vilken vi måste driva handel, då vi äro i hög grad^beroende av
import av vissa varor för att kunna upprätthålla och utveckla vår egen produktion,
betingelser sålunda som mycket starkt inverka pa den utvecklingslinje
som den ene eller den andre tänker sig. . .

Under sådana förhållanden vågar jag för min del inte räkna mera optimistiskt
än vad finansministern gjort. Jag skall gärna erkänna att jag vid första
genomläsandet av propositionen t. o. m. fick det intrycket, att finansministern
så att säga tagit till i överkant. Men jag har sedermera kommit till den uppfattningen,
att de skäl, som i propositionen angivits, varit godtagbara och att
således denna finansieringslinje kan förordas. Jag förutsätter, när vi tala om
dessa olika linjer, att vi allesamman utgå ifrån att det skall lyckas oss att^i
vårt land förhindra åtminstone en okontrollerbar inflationsutveckling och således
hålla kronans köpvärde uppe. I motsatt fall är det ju ingen svårighet att
kunna få inkomster, men det betyder bara att man i ett sådant utvecklingsskede
också får motsvarande utgifter.

Rörande arbetskraftsproblemet, som blivit berört _i bondeförbundets reservation.
vill jag, sedan nu jordbruksministern deltagit i denna debatt, endast
säga. att jag anser att man skall utnyttja arbetskraftsreserven, var den än är
tillfinnandes, på landsbygden eller i städerna. Men det är oomtvistligt — det
tror jag vi måste vara överens örn — att jordbrukarna under statens medverkan
och kanske också på samhällets bekostnad måste påskynda rationaliseringen av
det svenska jordbruket och att mindre brukningsdelar, likaså under statens
medverkan, sammanslås med varandra. Då är det ju inte orimligt att det kan
resultera i sådana arbetsbesparingar, som också lediggjorde arbetskraft ute pa

landsbygden. . n , . ,,

När det gäller förläggning av industrier delar jag helt den meningen att
det inte är önskvärt, att redan stora städer växa sig allt större och suga till
sig allt större delar av den svenska industrien. För vårt samhällsliv och även
för industrien själv skulle det säkerligen vara hälsosamt med en större spridning
av industrien även ut till samhällena pa landsbygden.

I fråga örn propositionens och utskottets uttalanden örn nödvändigheten att
sänka försvarskostnaderna motsätter sig högern, som framgår av reservationen,
att man på denna punkt gör något som helst uttalande. I folkpartiets reservation
finner man det visserligen vara motiverat med en sänkning, men även i
denna reservation anser nian att något egentligt uttalande i frågan inte bör
göras, frånsett denna sympatiförklaring, förrän försvarsberedmngen blivit
färdig med sitt förslag. Men, herr talman, örn man inte kan göra väsentliga
besparingar i fråga om försvarskostnaderna, kan jag för min del icke se hur
det skall vara möjligt att få utrymme för utgifterna till samtliga de sociala
reformer sorn jag, efter alla deklarationerna, trodde att vi vörö ganska ense
örn att genomföra. Men det är här inte bara fråga örn att fa rum med alla
dessa nya utgifter, utan detta skall också ske — vilket man väl i stort sett år
överens örn _ väsentligen inom ramen av en balanserad budget, trots omsätt ningsskattens

borttagande och en icke obetydlig sänkning av inkomstskatten.

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

Jag tror inte det blir möjligt för någon finansminister att göra det konststycket
i synnerhet icke, om man skulle följa högerns uppfattning, att man
inte skall få öka beskattningen och således inte få någon ersättning för den
sänkta inkomstskatten och de bortfallande skatterna, inte få genomföra någon
ökning av skatterna vare sig på de större förmögenheterna eller i fråga örn
bolagen eller genom arvsbeskattningen.

Att man nu skulle vara förhindrad att göra ett antagande rörande de ungefärliga
besparingar i fråga om försvarskostnaderna, som man anser det nödvändigt
att ernå, kan jag omöjligen, inse. Enligt mitt förmenande har riksdagen
samma möjligheter som också svårigheter som försvarsutredningen att förutse
utvecklingen i världen och i Europa i det nuvarande osäkra läget. Dessa
svårigheter komma sannolikt att bli rådande under en tidrymd, varunder försvarsutredningen
ändå är tvungen att lägga fram ett förslag. Det är i och
för sig ingen orimlig ståndpunkt att utgå ifrån vad som är möjligt att i ett
visst utvecklingsläge utge i kostnader för försvaret. Låt mig få tillägga som
en personlig uppfattning, att kan man inte nu göra några besparingar i fråga
om försvarskostnaderna — när skall man då tänka sig att kunna göra detta?

Örn man väntar några år, har väl världen ekonomiskt börjat återhämta sig,
men örn man inte heller då har kommit fram till den organiserade och tryggade
freden, är det klart att vi få räkna med ytterligare stegringar av dessa kostnader.
Men örn ett sådant tryggande av freden skulle kunna äga rum på ett
tidigare stadium, finns ju ännu större anledning att kunna något minska på
försvarskostnaderna. För egen del niåste jag säga, att hur pessimistiskt man än
må bedöma läget ute i världen, får man väl ändå utgå ifrån att folken just
under de närmast följande åren äro sa till den grad utmattade och krigströtta,
att man kan räkna med en längre eller kortare fredsperiod. För övrigt, vad är
det som sker vid uppgörandet och antagandet av försvarsplaner? Blir det
inte till sist en avvägning av vad man bär råd att ge åt de olika ändamålen
—• en avvägning som ju alltid är svår att göra i och för sig och där meningarna
givetvis äro synnerligen delade i fråga örn vad man skall ge företräde.
Här är inte heller fråga örn fastslående av någon viss summa, utan här gäller
det ett uttalande „ för att kunna åtminstone bilda ram och förutsättningar för
besparingar av sådan storleksordning att man har anledning diskutera den i
samband med finansplanen för socialreformerna.

Enligt min mening ha vi inte råd till allt som vi skulle kunna önska oss,
vare sig det är fråga örn ett starkt försvar eller sociala reformer. Vi måste
ålägga oss en viss, begränsning, och det har nog märkts både i fråga om takten
i genomförandet liksom innehållet i reformerna att man inte kan göra vad som
helst. Därför är det nödvändigt att man både minskar försvarskostnaderna
och finner en täckning åtminstone till en viss del, för den minskning i inkomster,
som uppstår genom borttagandet av skatter och sänkning av skatter.

Jag vill också understryka ett uttalande som gjordes här för en stund sedan
av herr Adolv Olsson, nämligen att vi nog få finna oss i att finansministern
håller en ledande och ganska hård hand över jämväl de av statens utgifter, som
riksdagen annars kan tycka det kan vara ganska intressant och trevligt att få
operera med på egen hand utan den nödiga översikten av de stora sammanhangen.
Redan nu borde det vara klart att de löneökningar, som vi ha att
räkna med, komma att med något tiotal miljoner kronor överstiga den kostnadsram,
som man från finansministerns sida har räknat med i finansplanen. Örn
omsättningsskatten borttages vid den tidpunkt som föreslås i folkpartireservationen,
skapar detta — örn icke annat — ett svagare ekonomiskt utgångsläge
än vad jag tycker det kan vara klokt att gå ut ifrån. Det kan heller inte vara
den stora och väsentliga saken, huruvida omsättningsskatten skall bortfalla den

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Nr 2G.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

1 januari 1947 eller den 1 juli 1947. Vad jag anser vara stort och väsentligt
är, att man nu kan gå från ord till handling och här fatta ett beslut rörande
omsättningsskattens bortfallande inom en relativt kort tid.

Jag skall gärna medge, herr talman, att skäl som i dag saknas kunna uppkomma
för ett slopande av omsättningsskatten tidigare än utskottet här förutsett.
Jag tänker därvidlag på möjligheten av en situation, där levnadskostnadsindex
skulle hota att stiga så väsentligt, att det helt enkelt kan vara nödvändigt
med borttagande av omsättningsskatten för att därigenom förhindra
denna stegring av index. Men i sådant fall finns det ju också möjlighet att
följa utskottets anvisningar och säga, att det då skall tillkomma finansministern
att ta initiativ.

Jag vill emellertid på det allra enträgnaste understryka vad utskottet framhållit
och också tidigare här i debatten sagts örn behovet av en så effektiv och
vaksam priskontroll när omsättningsskatten bortfaller, att åtminstone den väsentliga
delen av vad denna skatt bär utgjort kommer att tillfalla konsumenterna.
Jag erinrar örn att jag förde denna sak på tal i årets remissdebatt. Jag
blev för detta utsatt för åtskillig kritik och fick mig tillsända tidningsuttalanden,
där man ansåg att det var förolämpande att ifrågasätta, att inte konsumenterna
utan vidare skulle få sig till godo hela omsättningsskatten i form
av sänkta varupriser. Jag konstaterar nu att jag ingalunda varit ensam om
mina farhågor, utan dessa skymta såväl i utskottets utlåtande som i reservationerna.

Vid remissdebatten framhöll jag, utan att känna till den finansplan som
sedermera skulle komma att framläggas, att jag mycket väl kunde tänka mig
att vissa utgifter skulle kunna läggas utanför den balanserade budgeten. Jag
nämnde att det i så fall skulle vara fråga örn ändamål av mera varaktig beskaffenhet,
där man på längre sikt skapade sådana värden, som kunde väsentligt
inverka på den ekonomiska utvecklingen och således vore ägnade att
också öka vår produktion. Jag tror att det finns sådana utgifter från statens
sida. Men jag är angelägen att understryka att jag tror det är mycket önskvärt
att för dessa indirekt räntabla utgifter finna en sådan formel, att man
inte i vissa givna situationer lockas att gå utanför den ram vi nu tänka oss,
när vi gemensamt diskutera denna angelägenhet. Jag tror också det skall vara
möjligt att finna en sådan beskrivning på sådana ändamål, att det kan vara
möjligt att åstadkomma en god eller i varje fall relativ säkerhet på området.

Högerns ståndpunkt i fråga örn budgetens balansering och örn indirekt räntabla
utgifters finansiering inom ramen för den balanserade budgeten utan nya
eller ökade skatter, ytterligare skattelättnader utöver vad som föreslagits i
propositionen liksom också det bestämda motstånd man bär rest mot en sänkning
av försvarskostnaderna, ja, det är, herr talman, en inställning som jag
inte för mitt vidkommande kan anse vara förenlig med en allvarlig tanke på
att också kunna genomföra det .sociala reformprogram som framlagts av regeringen.
Vill man åstadkomma reformer och man finner dessa vara nödvändiga,
då får man vara beredd att bringa de erforderliga offren. För egen del
finner jag att dessa reformer äro för vårt svenska folk så pass nödvändiga, att
jag inte tvekar att yrka bifall till utskottets hemställan, däri också inbegripet
vad .sorn kan vara erforderligt att bringa i form av offer för dessa reformers
finansiering.

Jag vill tillägga att jag finner det ganska självklart att de skattelättnader,
som kunna vara möjliga att genomföra, i första hand böra komma de små inkomsttagarna
till godo, som onekligen trots allt tyngas hårdast av det nuvarande
.skattetrycket. Skulle högerns optimistiska beräkningar angående inkomstutvecklingen
i vårt land visa sig vara hållbara, så händer ju, herr talman,

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
ingeri annan olycka än den, att då blir det oss möjligt att senare göra ytterligare
sänkningar av skatterna, som säkerligen det svenska folket kommer att
mottaga utan några som helst protester. I det nuvarande läget har jag ansett
det finnas all anledning att iakttaga en viss försiktighet i beräkningarna.

Jag är glad, herr talman, åt att det varit möjligt för regeringen och finansministern
att framlägga en hållbar plan till finansiering av det sociala reformprogrammet,
vars förverkligande vi nu stå i begrepp att inleda. Nästa punkt
på föredragningslistan är den största och mest betydelsefulla i det avseendet,
och vårt beslut där emotses med stor förväntan bland de stora folkgrupper, där
man hyst oro inför den ekonomiskt icke tryggade ålderdomen.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr Fast tog upp till diskussion
den i och för sig naturligtvis beaktansvärda frågan, vem som är optimistisk och
vem som är mindre optimistisk i de sammanhang som här äro för handen. Jag
skall inte närmare gå in på detta spörsmål — hur man ser på utvecklingen är ju
en bedömningsfråga — men jag kan inte underlåta att i anslutning till herr
Fasts anförande meddela något av innehållet i den sedvanliga promemoria angående
utfallet av årets taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som just
kommit bevillningsutskottet tillhanda. Jag drar för egen del naturligtvis inte
alltför omfattande konklusioner för framtiden av detta dokument, men å andra
sidan tycker jag inte det är alldeles orimligt att häri dock se en indikation på
den sannolika utvecklingen.

I denna förnyade genomgång, som riksräkenskapsverket har verkställt, får
man veta att denna sammanvägning av det hopbragta materialet beträffande
taxering av fysiska personer m. fl. ger till resultat, att det taxerade beloppet för
dessa skattskyldiga nu skulle kunna uppskattas till 11 280 miljoner kronor,
eller något mer än i statsverkspropositionen antagits, utvisande en stegring
med 7,3 % i förhållande till det taxerade beloppet vid 1945 års taxering. Den
tidigare beräkningen ligger alltså, som kammarens ledamöter torde finna, något
i underkant. För samtliga skattskyldiga — den siffran är ju den mest intressanta
i det här sammanhanget — erhålles ett beskattningsbart belopp av
7 365 miljoner kronor mot 7 065 miljoner kronor enligt riksräkenskapsverkets
tidigare beräkningar, innebärande en stegring med 4,2 procent av denna. Inkomst-
och förmögenhetsskatten kan därför nu uppskattas till 750 miljoner
mot 714 miljoner enligt den tidigare beräkning, som kom riksdagen tillhanda
när vi samlades i januari. Jag vill som sagt inte för egen del dra alltför omfattande
slutsatser av dessa siffror, men jag tycker man har anledning fästa
ett visst avseende vid dem, när man försöker bilda sig en uppfattning örn den
sannolika utvecklingen under de närmaste fyra, fem åren.

Vad som närmast gav mig anledning att begära ordet var herr Adolv Olssons
i Gävle anförande. I slutet av detta gjorde han ett uttalande, som jag
gärna vill understryka. Han tog där fasta på något, som utan tvivel utgör det
centrala i det problem vi nu diskutera, d. v. s. omsättningsskattens avskaffande.
Det är så mycket mera angeläget, tycker jag, att understryka vad herr
Olsson i Gävle i det hänseendet framhöll som herr Ohlin, egendomligt nog
eftersom han på ett intimt sätt intresserat sig för omsättningsskatten, i sitt
anförande inte berörde den sidan av saken. Herr Adolv Olsson underströk, att,
för att det skall vara någon mening med den genomgripande åtgärd, som riksdagen
^ nu går att vidtaga, bör omsättningsskatten, som han uttryckte det,
»återgå till konsumenterna». Detta är givetvis riktigt, ty återgår inte skatten
till konsumenterna, är det ganska meningslöst att besluta om omsättningsskat -

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
tens avskaffande. Detta blir ju då endast fråga om en rent bokförmgsmässig
transaktion i statens räkenskaper, och konsumenterna, d. v. s. den stora allmänheten,
få ingen som helst glädje av riksdagsbeslutet.

Herr Ohlin var intresserad av att framhålla angelägenheten av att avskatta
omsättningsskatten med hänsyn till den omständigheten att inflationen nu hai
nått så långt, att vi befinna oss nära det ominösa talet 248, som rullar upp
hela lönespörsmålet och i sin tur naturligtvis har i följe en mängd perspektiv
av oroväckande karaktär. Det är ju riktigt, det som herr Ohlin har har framhållit,
och det är också klart, att örn man avskaffar omsättningsskatten komma
levnadskostnaderna att påverkas så att utrymmet mellan nuvarande mdexnivå
och talet 248 något vidgas. Därigenom erhålles en viss säkerhet för att
den inflationistiska utvecklingen kan tänkas bli hejdad, åtminstone tilli a

llSDetta är riktigt, men herr talman, det är riktigt dock endast under en bestämd
förutsättning, nämligen den förutsättning, som herr Olsson i Gävle framhöll
alltså att skatten återgår till konsumenterna, d. v. s._ att det av riksdagen
beslutade avskaffandet av omsättningsskatten resulterar i en motsvarande reduktion
i priserna för det svenska folkhushållet. Populärt kan man uttrycka
det så att om riksdagen avskaffar omsättningsskatten, som ger cirka 860 miljoner
kronor, skall det svenska folkhushållet därigenom avlyftas 360 miljoner
kronor i sina konsumtionsutgifter. Nu är naturligtvis det stora spörsmålet:
kommer detta att bli resultatet? Detta spörsmål bör stå i centrum för diskussionen,
ty blir inte det resultatet, lia vi inte vunnit någonting med denna åtgärd.
För egen del är jag en liten smula tveksam huruvida följden av ett avskaffande
av omsättningsskatten blir just detta, och jag skall försöka motivera

Jag vill naturligtvis inte — och jag tror inte att jag behöver särskilt understryka
detta — ifrågasätta handelns lojalitet i detta sammanhang. V ara köpmän
som ju i fråga örn omsättningsskatten ha varit statens skatteindrivare
under alla dessa år, lia sannerligen fullgjort denna sin uppgift på ett sadant
sätt, att icke en skugga av en misstanke kan falla på deni De ha icke bara
fullgjort denna skatteindrivning på ett föredömligt vis, de ha också gjort det
utan någon som helst ersättning. Inom parentes vill jag påpeka, att det val
inte finns någon skatt, där staten får in relativt taget ett så stort nettobelopp
som när det gäller omsättningsskatten. Det allmänna har ju tack vare köpmännens
lojalitet och goda samhällsanda praktiskt taget inga som helst omkostnader
för uttaget av dessa hundratals miljoner örn året fran skattebeta -

Anledningen .till att jag ställer mig en smula tveksam, huruvida det uppställda
målet kommer att nås, är alltså ingalunda att finna i någon oro för
att köpmännen härvidlag skulle svika, utan det beror pa helt andra omständigheter.
Jag skall försöka antyda några motiv för att en sådan tveksamhet

kan vara på sin plats. ...

För ett ekonomiskt betraktelsesätt torde det sta klart, att den enda verkligt
prissänkande effekten kan nås genom ökat utbud av varor eller minskad efterfrågan
på varor. Intetdera fallet är nu aktuellt, som vi alla veta,= och inte
heller existerar den fria marknad, som låter mekanismen fungera på har antytt
sätt. Efterfrågan på varor är mycket stark och tillgången är relativt begränsad.
Det blir då priskontrollens uppgift att verka så, att det i alla lall
uppstår en prissänkande tendens. Det är inte obekant, att priskontrollen reaan
arbetar under vissa svårigheter, och ännu större skulle de bli örn registret lör
kontrollens verksamhet utvidgades. Ett annat resultat av ett hastigt borttagande
av omsättningsskatten skulle bli, att priskontrollen helt enkelt mäste

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
permanentas, intill dess den situationen inträder, då tillgången på varor blir
så riklig att efterfrågan reduceras. Denna konsekvens diskuteras överhuvud
taget inte i utskottets utlåtande, ännu mindre tar man upp tili bedömande
frågan huruvida priskontrollen kommer att räcka till i dess nuvarande orgamsation.
Det är desto angelägnare att dessa problem bli föremål för övervägande,
^ som man vet att kontrollens effektivitet redan nu börjar svikta. Jag
vill erinra kammarens ledamöter örn det intressanta anförande som finansministern
höll just i den saken, när vi häromdagen hade vår stora inflationsdebatt
kär i kammaren. Finansministern ansåg det nödvändigt att för kammaren
påpeka, att priskontrollen inte kan hålla i alla väder. Det kan uppstå en
situation, där trycket på priserna blir så starkt, att priskontrollen bryter sammalb.
Jj mansministern var, så vitt jag kunde förstå, själv ingalunda blind för
möjligheten av en sådan utveckling. Jag för mili del skulle vilja säga att ju
starkare lönestegringarna påverka prisbildningen, liksom för övrigt importen
av varor, desto svårare blir det att hålla priserna i schack.

Jag tycker inte det kan ha varit opåkallat att göra dessa påpekanden för
kammaren, da vi nu gå att avskaffa omsättningsskatten. För egen del tillhör
jag. dem som anse, att skatten skall avskaffas. Jag har i bevillningsutskottet
varit ense med dem som haft den meningen. Jag har där inte anmält någon
avvikande uppfattning. Den fråga, som jag är tveksam om, är vilken tidpunkt
som kail vara den mest riktiga. Jag. menar, att man bort ge sig till tåls en
liten smula, vänta och se hur det blir med varuförsörjningen, innan man beslutar
att avskaffa omsättningsskatten, ty örn den i vissa hänseenden rätt
knappa varuförsörjning, vi nu ha, blir bestående för avsevärd tid framåt, då
mina damer _ och herrar, är det min bestämda uppfattning att skatten ''inte
kommer att återgå till konsumenterna pa det sätt, som vi alla hoppas. Blir det
däremot en rikligare varutillförsel, då. nås detta resultat, som vi alla syfta till.

I detta sammanhang skulle jag vilja erinra om att våra myndigheter i dagarna
haft besök av representanter för de norska statsmakterna, som varit
intresserade av att höra vår uppfattning just i omsättningsskattefrågan. Härvid
erfor man, att samtliga de stora partierna i Norge hade träffat en överenskommelse
örn att omsättningsskatten, tills vidare skulle bibehållas, just på den
grund att man tror, att, örn man, i nuvarande knapphetsläge avskaffade omsättningsskatten,
skulle den inte i större utsträckning komma att återgå till konsumenterna.
Därför behåller man omsättningsskatten i Norge för att avskaffa
den i ett läge, då^ varutillförseln är rikligare och utsikterna att skattens avskaffande
skall sia igenom hundraprocentigt äro större. Jag vill understryka,
att omsättningsskatten i Norge träffar väsentligt hårdare än den gör i Sverige.
I Norge är den ^tioprocontig och går över hela fältet, i Sverige är den femprocentig
och från densamma är, som kammarens ledamöter val veta, de väsentliga
livsmedlen undantagna. Detta om omsättningsskatten.

Så skulle jag gärna vilja säga ett par ord rörande skattesänkningsprogrammet.
i dess helhet. Herr Olsson i Gävle bär ganska starkt framhållit, att finansministern,
förutom att avskaffa omsättningsskatten, även avser att sänka dea
direkta beskattningen med 100 miljoner. Ja, herr Olsson i Gävle antydde —
till min överraskning, då den siffran, såvitt jag vet, inte har varit nämnd i
första särskilda utskottet — att man från majoritetens sida syftade till ett
större belopp, nämligen 150 miljoner kronor. Det är ju tacknämligt, att få
denna nya siffra presenterad på detta sätt inför kammaren. Måhända är det
ett tillmötesgående gentemot den argumentering, som från vårt håll har förts
i detta sammanhang. Jag håller mig emellertid i fortsättningen endast till det
belopp, 100 miljoner, som finansministern själv har ifrågasatt. Som i debatten
riktigt har påpekats, är det enillertid här inte fråga om en skattesänkning, det

Onsdagen elen 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Ben allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
är endast fråga om en omfördelning av de direkta skatterna pa så sätt, att
finansministern lyfter av ungefär 100 miljoner i skatter från de lägre inkomsttagarna
och lägger på 100 miljoner på de högre inkomsttagarna. Denna anordning
medför ju ingen reell förändring i beskattningen såsom sadan.

Hur ställer sig då vår beskattning för närvarande? Det kan ju vara intressant
att erinra kammarens ledamöter — därest de ha glömt detta . hur fördelningen
mellan direkta och indirekta skatter för ögonblicket tager sig ut i vårt
land. Jag håller mig då till riksbudgeten, sådan den presenterades riksdagen,
när denna kom samman i januari i år. I denna upptas de direkta skatterna till
1 141 200 000 kronor och de indirekta skatterna till 1 424 500 000 kronor. Här
föreligger, som man naturligtvis genast observerar, en viss dominans för de
indirekta skatterna, men denna dominans, det vill jag understryka, är ganska
skenbar. Man får nämligen hålla i minnet, att i de indirekta skatterna äro här
inräknade sådana skatter som t. ex. sprit- och maltdrycks skatterna. Det kr ju
en indirekt beskattning, som inte är tvingande på samma sätt som annan beskattning.
Den skatten kunna ju medborgarna, örn de så önska, undandraga sig
genom att inte konsumera de varor det här är fråga örn. Det gäller här ett
betydande belopp, Jag har roat mig med att räkna samman de olika sprit- oen
maltdryeksskatterna — de bilda ju ett komplex av olika skatter. Tillsammans
ge de emellertid 429 miljoner kronor. Drar man dessa 429 miljoner fran det
sammanlagda beloppet för den indirekta beskattningen, nämligen. 1 424 miljoner
kronor, kommer man ned till en siffra för den indirekta beskattningen
på 995 miljoner, medan den direkta beskattningen var 1 141 miljoner kronor.
Här ligger alltså den indirekta beskattningen under. Jag vill för fullstandighetens
skull påpeka, att jag för dessa beräkningar inte tagit hänsyn till automobilskattemedlen,
som ju föras på en särskild budget.

Om man nu från dessa 995 miljoner, som representera de indirekta skatterna
drager de 360 miljoner, som omsättningsskatten ger, komma vi ned till 635
miljoner för de indirekta skatterna mot 1 141 miljoner för de direkta. Här inträder
då, som kammarens ledamöter naturligtvis genast finna, en påtaglig
snedbelastning av det svenska skattesystemet, och jag undrar örn vi 1m anledning
att utan vidare konstatera detta utan att söka göra någonting därat. I
varje fall ha vi på högerhåll inte ansett detta vara rimligt. Vi mena, att man
skall sträva efter att såvitt möjligt återställa den gamla balansen mellan direkta
och indirekta skatter, så att de ge ungefär hälften var. Det är darlor vi
i vårt skattesänkningsprogram strävat efter en successiv skattesänkning lian
emot ungefär 350 miljoner. Nå vi det målet, lia vi ju återställt en viss balans

i detta hänseende. , „ ,; .. . .

Herr Adolv Olsson i Gävle talade också örn de ifrågasätta sanknmgarna i
förmögenhetsskatterna och hänvisade till att bevillningsutskottet på den Pun^''
ten gjort vissa uttalanden vid förra årets riksdag. Det är alldeles riktigt, att
bevillningsutskottet gjorde detta, men jag vill erinra om att det var bevillningsutskottets
socialdemokratiska majoritet som gjorde det. Den samlade borgerliga
minoriteten hade en annan uppfattning. Jag vill också erinra kammarens ledamöter,
därest de möjligen glömt det, att detta bevillningsutskottets majoritets
uttalande om en höjning av förmögenhetsskatten framfördes i anslutning till en
kommunistisk motion. Man kanske kunde säga, att den »vänligt padnvande»
verksamheten från kommunistisk sida i det hänseendet som i åtskilliga andra
här tagit sig uttryck. Från den borgerliga minoritetens sida spordes, huruvida
inte skattestegringarna under kriget drabbat jämväl ägare av förmögenhet. Det
kunde ifrågasättas, skrevo reservanterna, »örn icke förmögenheterna därigenom
fått till fullo bära sin anpart av de bördor, som kristiden pålagt». o

dag skall lie att få ta ett konkret exempel för att visa vad det här är fråga

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Deri allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
om. Låt oss som exempel ta en man, som 1939 hade en inkomst av kapital på
3 000 kronor. \ad är denne mans lott i dag? Jo, han Ilar fått en högre beskattning,
och, vad värre är, värdet av hans förmögenhet har blivit väsentligt sänkt.
1939 var köpkraften i avkastningen av hans förmögenhet 3 000 kronor, men
i dag är den knappt 2 000 kronor. Han har alltså förlorat ungefär 1 000 kronor.
Jag tror att man med skäl kan fråga sig, örn icke en sådan förmögenhetsägare
verkligen burit sin del av krigets påfrestningar. Jag skulle vilja gå så
långt, att jag skulle vilja fråga, örn det finns många i vårt land som burit sina
bördor på samma sätt som landets många småsparare gjort.

Under den här förda debatten har från socialdemokratiskt håll uttalats önskvärdheten
av en skattesänkning. Jag är glad över att kunna konstatera detta,
men jag skulle varit ännu mera tillfredsställd, örn dessa uttalanden tagit sikte
på en reell sänkning också av den direkta beskattningen. Jag påpekade för en
stund sedan, att finansministern icke föreslår någon generell sänkning i den direkta
beskattningen. Sänkningen av inkomstskatten och bortfallet av krigskonjunkturskaften
böra motvägas — säger ju finansministern med användande
av en ganska ovanlig terminologi — genom »ökade tillskott från andra håll
inom den direkta beskattningens ram». Men, herr talman, det är härvidlag icke
bara fråga örn en omfördelning, utan det är, så vitt jag kan förstå, realiter fråga
örn en höjning i fråga om de direkta skatterna för en ganska stor del av landets
invånare, även i de lägre och lägsta inkomstskikten, detta beroende på
källbeskattningen och dess verkningssätt. Det är kanske icke så många som
tänka på, att källbeskattningen, som i och för sig innebär en viss lättnad, också
för ganska många kan betyda en högre beskattning eller i vart fall en betalning
av skatt under ogynnsammare förhållanden än som den förutan skulle
varit för handen. För närvarande betalar man ju sin skatt ett eller två år efter
inkomstens förvärvande. I regel är det så att människorna — löntagarna i vart
fall i betydande utsträckning — få en år för år ökad inkomst; inkomsten går
med andra ord ofta i en kurva uppåt. Det är därför naturligtvis lättare för
en löntagare att betala skatten efter den gamla ordningen, då han får mera
pengar att ta av. Enligt den nya ordningen går det icke till på det sättet, utan
han skall betala av det löpandet årets inkomst. Man har, örn jag icke är oriktigt
underrättad, räknat ut, att det nya systemet med skatt vid källan innebär, att
medborgarna på detta sätt varje år få betala 100 ä 120 miljoner kronor mer än
de skulle ha gjort enligt den gamla metoden. Jag tycker, att det kan vara
anledning att göra detta påpekande nu, när vi ha denna skattedebatt, ty detta
är en sida av källskatten, som tyvärr av någon anledning icke blivit tillräckligt
beaktad.

Nu skola vi alltså avskaffa omsättningsskatten och samtidigt genomföra en
mycket stor social reform, en reform, vilken, lyckligt att säga, vi alla äro ense
om. Jag tror emellertid, att intrycket ute i landet skulle ha blivit väsentligt
gynnsammare, örn vi samtidigt med genomförandet av denna reform hade kunnat
sänka icke bara den indirekta beskattningen på det sätt, som här är avsett,
utan verkligen sänkt ett bra stycke också av den direkta beskattningen och sålunda
nu icke bara vidtagit den omfördelning inom den direkta beskattningens
ram, vilket är en kärnpunkt i finansministerns finansplan.

Med dessa ord, herr talman, tillåter jag mig att yrka bifall till den av herr
Domö m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olsson i Gävle, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle anförde;
Herr talman! För att det icke skall råda någon tvekan under den fortsatta debatten
vill jag i anledning av herr Hagbergs i Malmö anförande framhålla,
att siffran 150 miljoner, som var en nyhet för honom, nämnts under hela de -

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
hatten om skattesänkningen i första särskilda utskottet. Om den debatten ägt
rum någon eller några dagar, da herr Hagberg i Malmö var borta, vagar jag
icke säga, men i anförande efter anförande nämndes just denna siffra.

Medan jag har ordet skulle jag, herr talman, vilja säga till herr Hagberg
i Malmö, att jag tycker att det är en smula för enkelt att örn riksdagsbeslutet
i fjol bara påstå, att det tillkom efter en kommunistmotion, som bevillmngsj
utskottets majoritet tillstyrkte men dess minoritet avstyrkte. Det var val sa
att riksdagens båda kamrar fattade beslutet i saken. Sedan ina motionen ha
kommit från det ena eller det andra hållet och majoriteten varit för och minoriteten
emot densamma, resultatet blev dock ett riksdagsbeslut, som man har
rätt att kräva att den nuvarande minoriteten visar lojalitet, liksom skedde da
minoriteten var en annan, och de borgerliga hade majoritet här i riksdagen.

Jag blev en smula betänksam, när herr Hagberg i Malmö sade, att han
var alldeles övertygad örn att dessa skattepengar icke skulle komma tillbaka
till konsumenterna. Jag vet ju nämligen, att herr Hagberg i Malmö i fjol var
mycket intresserad av att medverka till att bevillningsutskottet skrev, att
omsättningsskatten skulle avskaffas så fort det fanns någon möjlighet därtill.
Hela hans resonemang i dag leder emellertid närmast till, att han borde lia
krävt ett väsentligt längre uppskov än som följer av Kungl. Maj :ts proposition.
Det är väl nämligen icke tänkbart, att man vid den tidpunkten kunnat
åstadkomma det resultat, som herr Hagberg i Malmö menar skulle vara förutsättningen
för en återgång. Jag tror, herr talman, att om vi kräva allmänhetens
medverkan och kontroll i detta avseende, så bör det kunna finnas möjligheter
att skapa nödiga garantier härför.

Herr Hagberg i Malmö erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag nödgas erinra herr Olsson i Gävle örn klämmen
i bevillningsutskottets utlåtande vid förra årets riksdag, där det beträffande
den fråga vi nu behandla hette: »att riksdagen måtte i anledning^ motionen
11:172 av herr Hagberg i Luleå m. fl. örn uttagande av en engångsskatt pa
förmögenhet i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj .t ville snarast
möjligt föranstalta örn en utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna
böra bidraga till täckning av under krigsperioden uppkomna
utgifter». Detta kan omöjligt tydas på annat sätt än att nian anslöt sig till det
av kommunisterna ställda yrkandet. Att det sedan här föreligger ett ^riksdagsbeslut
är ju alldeles riktigt, och att det skall respekteras är också alldeles
riktigt, men det är en annan sida av saken. _ .

Vidare erinrade herr Olsson i Gävle örn att jag varit intresserad av att
medverka vid skrivningen, av bevillningsutskottets betänkande, till ^förman för
omsättningsskattens avskaffande. Detta är fallet. Men jag vill påminna om,
att situationen i dag ter sig något olika mot vad den var då vi förra aret
diskuterade dessa ting i bevillningsutskottet. Då hyste man allmänt den uppfattningen,
att i och med krigshandlingarnas upphörande ganska snart en ökad
varu tillförsel till vårt land skulle sätta in. Jag erinrar mig, att även finansministern
vid den tiden gav uttryck åt en dylik förhoppning, och den delades^,
skulle jag tro, av många i den svenska riksdagen. Men, som alla veta, har sa
tyvärr icke blivit fallet. Fastmera äro vi medvetna örn, att vårt försörjningsläge
nu i vissa hänseenden ter sig sämre än det var under kriget. Under sådana
förhållanden synes det mig finnas anledning till viss försiktighet, i vart tall
när man går att fastställa tidpunkten för omsättningsskattens avskaffande.
Därmed har jag ingalunda sagt, att jag icke vill vara med örn att avskaffa
den, så fort det går. Men jag vill icke vara med örn ett sådant beslut i den

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Ben allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
svenska riksdagen, som kan leda till bakslag och svåra besvikelser för dem,
som vi närmast ha att tjäna.

Herr Olsson i Gävle, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag skall bara säga till herr Hagberg i Malmö, att''lika
angeläget som det är att man i den föreliggande frågan kopplar samman högerreservanternas
kläm med den motivering högern presterat, lika angeläget är
det att han, när han läser bevillningsutskottets kläm av i fjol också har i ögonsikte
dess motivering då.

Vidare yttrade:

Herr Pelirsson-Uramstorp: Herr talman! Det utlåtande vi nu diskutera härleder
sig sa att säga fran nästa ärende pa föredragningslistan. Fmansministern
har här i enlighet med av riksdagen uttalad önskan framlagt en prognos
över hur stor nationalinkomst vi under vissa förutsättningar under vissa år
framåt kunna räkna med. Jag vill passa på tillfället att förklara, att vi inom
det parti jag företräder med tillfredsställelse hälsa förverkligandet av ett
förslag rörande folkpensioneringen av den beskaffenhet som det här föreliggande,
vilket utskottet har tillstyrkt. Jag hälsar också med tillfredsställelse,
att regeringen till sist resignerade inför de starka skäl, som enligt min mening
förelegat mot en folkpensionering i enlighet med behovsprincipen. Jag
vet ju att starka krafter inom regeringspartiet förfäktade den meningen, att
man mild hänsyn, till vissa synpunkter borde ha kvar behovsprövningen. Jag
minns från den tid, då jag som pensionsnämndsordförande hade att handlägga
dylika ärenden, hur motbjudande det var att minutiöst pröva behovet av pension
at människor, som dels hade försökt att av sina inkomster spana en slant
till sin framtida försörjning och dels försökt ge sitt bidrag till landets utveckling
i produktivt avseende.

Denna sociala reform kommer självfallet nu och framgent att kosta pengar,
liksom också den reform som jag vid riksdagens början var angelägen erinra
örn och som jag menade var lättare att lösa än andra reformer och som skulle
gå desto fortare att genomföra, enligt mitt sätt att se, därför att den administrativt
sett var relativt enkel att genomföra. Jag tänker på barnbidragen,
som ju även omnämnas i det föreliggande förslaget. Jag hälsar med tillfredsställelse
dessa tva genomgripande reformer, varigenom dels den breda massan
av svenska folket pa äldre dagar får en erkänsla för vad den mången gång under
blygsamma förhallanden utfört och dels de bamrika familjerna komma
att beredas ekonomisk lättnad för barnens uppfostran.

Ytterligare andra sociala reformer än den föreliggande äro ju avsedda att
förverkligas under den tid som prognosen avser, eller de närmaste fem åren.
Men rent mänskligt sett betraktar jag för ögonblicket denria som den mest
aktuella. Även örn övriga sociala reformer icke nu äro så aktuella, måste
vi dock självfallet söka bedöma vad de kunna komma att kosta och hur vi
skola finansiera dem. Som jag nämnde i remissdebatten i år måste vi akta
oss granneligen för att i alltför stor utsträckning genomföra reformer och
ställa finansieringen av dem på framtiden. Nu må jag säga, att den prognos
finansministern här givit, där han stannat för den högsta procentuella stegringen
av nationalinkomsten, är mycket djärv med hänsyn till förhållandena,
sådana .de för ögonblicket äro. Vi fa nämligen betänka, att våra. varor efterfrågas
i en alldeles^ utomordentlig omfattning just nu och att det självfallet
är sa, att örn förhallandena skulle ändra sig på världsmarknaden, även vi
kunna raka i svårigheter, da det gäller att få in den nationalinkomst, som man

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
här räknat med. Det parti jag representerar är mycket angeläget att vi, då
vi gått in för denna reform, också böra ha en bestämd mening därom, att vi
kunna finansiera den även i framtiden och att vi mahanda mäste spänna bagen
något mer än vi under andra omständigheter behövt göra. Om det
skulle inträffa svårigheter för avsättningen av våra exportartiklar på
världsmarknaden, vilket skulle innebära minskad sysselsättning här. hemma,
menar jag, som för 13 år sedan, att det allmänna får hjälpa till att
skapa sysselsättningsmöjligheter åt de människor, som drabbas av svårigheterna.
Yi måste ha klart för oss, att besvärligheter kunna uppstå genom
att nationalinkomsten sjunker. Skulle vi under en längre eller kortare
tid försöka finansiera dessa utgifter med en icke balanserad budget, skulle vi
enligt min mening råka in på farliga vägar. Jag ger finansministern en honnör,
ty jag har av den proposition, som föranlett detta utskottsutlåtande, fått
det intrycket, att finansministern så att säga resignerat inför sådana svårigheter,
som kunna inträffa, om framtiden skulle te sig på annat sätt än den nu
gör. Det är självklart, att man, då man nu vill diskutera våra utgifter för en
tid av fem år framåt, också måste diskutera vilka inkomster vi under samma
tid kunna räkna med. Dessa inkomster kunna endast vara skatter och andra
intäkter. Alla äro angelägna att minska skatterna för de enskilda skattebetalarna,
men det är ju också angeläget att tillföra statskassan de inkomster,
som den kan behöva i form av ökade skatter från vissa inkomstgrupper. I budgetens
inkomstsumma ingår ju även omsättningsskatten.

Till herr Ohlin, som sade att bondeförbundet tidigare hyst starkt intresse
för omsättningsskattens avskaffande, vill jag redan nu säga, att samma intresse
hysa vi fortfarande. Vi äro av den uppfattningen, att omsättningsskatten
snarast möjligt bör avskaffas. Men örn vi äro rätt besjälade av den reformanda
som kommit till uttryck i detta reformförslag, veta vi, att vi hjälpa dessa
människor mera örn vi vänta ett halvår eller ett år med att avskaffa omsättningsskatten
än örn detta sker nu med detsamma. Jag vill i detta sammanhang
erinra herr Ohlin örn, att då vi tillhörde samma regering diskuterade vi
frågan örn omsättningsskattens vara eller icke vara och att vi därvid blevo
ganska eniga om att denna skatt icke alltför brådstörtat kunde avskaffas,
detta av den anledningen, att det icke var så alldeles säkert att vid själva
slopandet fördelarna därav skulle komma konsumenterna till godo. Det kan
icke vara någon förnuftig ekonomisk politik att avskaffa omsättningsskatten
på ett sådant sätt, att fördelarna därav icke komma allmänheten till godo.
Herr Ohlin efterlyste bondeförbundets ståndpunkt i frågan, och jag har därför
nödgats nämna detta, och jag tycker att det är mera kitslighet än saklighet
att säga, att man i stället för att avskaffa omsättningsskatten den 1 juli
1947 bör utan förberedelse göra det sex månader tidigare; så ser jag hela
problemet rörande den saken.

Herr Ohlin säde vidare, att det parti han representerar vill vara med örn att
sänka skatterna och det ganska väsentligt. Ja, det är jag och det parti jag representerar
också, men det kan ju hända, att jag icke kan göra samma skickliga
manöver som han och vänta att taga ståndpunkt till de höjningar, som
kunna ifrågakomma, tills valet är över ty det är väl detta som det är fråga örn.
Jag tycker att det är ärligare att säga, att, då man går in för en utgift, som
man måste täcka med motsvarande inkomst och att man vill hitta på skattebördan
för den ena eller den andra inkomsttagargruppen, så måste man skaffa
pengarna på annat sätt. Av den anledning har mitt partis representanter i utskottet
avgivit en reservation i vilken de sagt, att de icke ha så mycket att
erina mot vad departementschefen föreslagit men att de ur samhällsekonomisk
synpunkt finna det angeläget att varna departementschefen för att icke i vil -

Nr 26.

Onsda''gen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
ken utsträckning som helst öka beskattningen. Ty det är ändå på det sättet
nu såväl för de mindre inkomsttagarna som för dem som komma ganska högt
lipp i inkomst, att detta är en kännbar sak. Man hör rätt ofta, åtminstone då
det gäller enskilda företagare, det talet: Nog skulle vi kunna bidraga med
ytterligare ett strå till den ekonomiska utvecklingen och den ekonomiska produktionen;
men det skall sjutton göra, ty Wigforss tar det mesta i skatt.

Även örn jag är besjälad av social anda och vill hjälpa i första hand dem,
som befinna sig på samhällets skuggsida, men även dem, som ha det relativt
bra men ändå icke så bra som ett kultiverat samhälle som vårt borde erbjuda
dem, är det farligt att börja komma in på den linjen och pressa ut så mycket,
att var och en får en känsla av, att här skola vi akta oss för att öka inkomsten
ytterligare.

Jag är gammal kollega till finansministern. Det är rätt många år vi ha kamperat
ihop. Vi ha duellerat rätt mycket men kommit bra överens många gånger.
Jag vill giva honom ett varningens ord att akta sig för att gå för långt när det
gäller de skatteökningar som. enligt vad vi äro på det klara med, behövas
för att ersätta de skattelindringar som ifrågasatts.

Sedan var det en sak, som jag ställde mig frågande inför, när nationalekonomen
Ohlin sade, att en balanserad budget är intet självändamål. Folket i gemen,
dit jag räknar mig, förstår icke sådant tal. Det råder den instinkten eller
den känslan hos gemene man i landet, att örn man i fråga örn rent privatekonomiska
ting driver underbalanseringen för långt, går det till sisi åt häcklefjäll.
Det kan hända, att det ej är samma fara, då det gäller att plocka ut av
andra. Men det kan komma dithän, att man i en lågkonjunktur och svår
ekonomisk situation måste höja skatten även för dem, som trots relativt goda
inkomster ändå lida oerhört under trycket av existerande lågkonjunktur.

Vi skola hjälpas åt. Jag tror, att det enskilda näringslivet i vårt land, till
skillnad mot för tretton år sedan, kommit dithän, att man där inser, att ett
gott samarbete mellan det enskilda näringslivet och statens myndigheter är
av nöden. Då skall det enligt min mening bli möjligt att på ett helt annat sätt
än på 1930-talet var fallet i den då inträdda svåra situationen, manövrera i
en lågkonjunktur eller rent av depression.

Men vi måste ju ändå räkna med att vi som en liten nation icke kunna bemästra
de storas och mäktigas åtgöranden. Vi kunna icke bemästra hela den
konkurrens som låt mig säga den största nationen i världen kan åstadkomma
när det gäller massproduktion. Det brister i våra konkurrensmöjligheter när
det gäller industrien, även örn den är mycket rationaliserad. Men även örn så
är fallet att industrien är slagkraftig, kan den icke med den lilla produktionsvolym
den har tävla med de stora producenterna, som i mycket stor utsträckning
producera på löpande band.

Det är på denna punkt som den reservation våra representanter avlämnat tar
något avstånd från vad finansministern och utskottet skrivit. Det avser just
överförandet av arbetskraft till den industriella produktionen. Jag är oerhört
rädd för den saken. Jag erkänner villigt, att det inom det svenska småbruket
finns många personer, som icke kunna erhålla full sysselsättning enbart genom
det arbete som de utföra inom det egna jordbruket. Men det svenska småbrukets
utövare äro av sådant kynne, att de, om möjlighet därtill finns, skaffa sig
annan sysselsättning vid sidan av jordbruksarbetet för att därmed komplettera
de inkomster de erhålla från, det egna jordbruket. Det finns säsongarbeten av
både det ena och det andra slaget. Jag vågar bestämt påstå, att de svenska
småbrukarna ha både vilja och förmåga att utföra sådana säsongarbeten och
tjäna pengar därpå.

Jag erinrar mig att någon i dag sade, att dessa småbrukare icke ha någon

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
högre levnadsstandard. Då vill jag säga, att det nog händer, att människor,
som äro sysselsatta i relativt bra betalt industriarbete, sluta denna verksamhet
och gå till ett jordbruk, där del jämsides med gårdens skötsel kunna erhålla
relativt bra betalt säsongarbete, såsom torvupptagning, vedavverkning sockerbetsskötsel
m. m. Detta gör, att de förtjäna bra med pengar pa kort tid och
på det sättet blir deras ekonomiska ställning icke dålig. Foijer man taxenngsarbetet
ute i bygderna ser man att denna grupp sannerligen icke är missgynnad
i inkomsthänseende. , , , ...,. ,

Vi äro emellertid beredda att göra allt vad som överhuvud taget ar möjligt
för att skapa ökade sysselsättningsmöjligheter, så att vi kunna bereda tolket
såväl på landsbygden som i städerna och tätorterna en verkligt god iorsorjning.
Jag skulle emellertid i det här sammanhanget vilja erinra örn att det i
de stora tätortscentra, Stockholm och andra, finns mycket ledig arbetskraft,
som sannerligen icke utför många nyttiga dagsverken pa året. Särskilt nar
det är snörika vintrar får man fram denna arbetskraft. Da ser man hur det
strömmar fram en oerhörd massa människor. Vilken effektivitet de prestera
i sitt arbete skall jag låta vara osagt, men örn man betraktar hur de utföra
arbetet så får man nog det intrycket, att effektiviteten mäste anses mindre god
Men det är kanske inte riktigt att efter en hastig blick falla ett bestämt

^Nä^våra representanter i utskottet reserverat sig och skrivit så som de gjort
i sin reservation, så är detta en motivering som, efter vad jag kunde forsta av
finansministern när han talade i första kammaren, han tyckte var relativt bra.
Jag vågar visserligen icke påstå, att han menade, att den var bättre an utskottets
motivering, men jag fick det intrycket, att han fran sina utgång;,

punkter kunde godkänna densamma. • i g t i ™ laira olla

Men vad inträffar nu här i denna kammare i dag? Jo den som lcke^ alls

kunde godkänna den motivering våra representanter framlagt det var jordbruksminister
Sköld. Han ställde en hel mängd frågor till bondcforbundet. Ja*,
skulle icke ha tagit lipp detta till bemötande, örn han icke stadt fragorna tid

bondeförbundet som parti. . . ... fS ,, j rip+

Jag skulle vilja säga. att bade vi och andra mycket val forsta, att vad det

i första hand gäller, det är att skapa arbetsmöjligheter lan^byg.fens folk i

dess helhet. Men örn man säger sorn jordbruksminister Skötd gjort bade x s
efterkrigsplanering för jordbruket och i flera föredrag, att vi skola skaffa .
och så mångå tusen arbetare till den svenska industrien sa ar detta enligt mm
mening förhastade uttalanden. Jag mäste säga, att jag finnér det olyckligt, att
dessa uttalanden gjorts. Det växer nämligen ute i bygderna fram en känsla,
som jag hört många människor ge uttryck at, da de saga, att har vill jord
bruksminister Sköld till sist ordna det så, att människorna skola bortrationa -seras från sina små jordbruk, som de klarat sig relativt bra pa. Örn man v
ha en förnuftig ordning till stånd i fråga örn svenskt jordbruk och arbetsförhållandena
på den svenska landsbygden, sa mäste man följaktligen vara försiktig
i sina**uttalanden och framför allt icke lägga upp saken sa, att man vill
förbättra småbrukets ekonomiska ställning genom en rationalisering som samtidigt,
skulle lia till uppgift att lösgöra arbetskraft för industriens behov

Det är måhända förmätet att göra detta, men jag vill dock saga, att den
broschyr, som utgivits av herr Sköld gemensamt med en tjänstemän i jordbruksdepartementet,
är en kopia av direktiven till 194- ars joulinnksutred
ning Vi två, herr Sköld och jag, lia ju hjälpts at att utarbeta dessa direktiv
För" min del bär jag velat vänta med att laga ståndpunkt i dessa frågor till
dess att det bär blivit offentligt känt till vilka resultat 1942 ars jordbruksutredning
har kommit med ledning av dc givna direktiven.

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Deri allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

Jordbruksministern fragade: Vad vill bondeförbundet i fråga örn sammanläggning-
av mindre jordbruk nied andra mindre jordbruk? Ja, jag kan ju
svara pa den frågan, eftersom jag ju ändå Ilar skrivit koncessionslagen, som
vi kalla den. Den avser förbud mot att på vad sätt som helst förvärva fastighet.
Lagen kom till därför, att så länge som man efter grundsatserna i den
gamla ekonomiska liberalismen hade frihet att förvärva fast egendom precis
på vilka villkor som helst, så gick fastighetsförvärven i regel till på det sättet,
att den, som behövde köpa jord för att förbättra sitt lilla jordbruk, icke kunde
göra detta, därför att sådan jord aldrig blev till salu på sådana villkor för
den mannen, att han kunde köpa den. Denna lag är följaktligen ett led i den
avvägning, som sker för att hjälpa dem, som lia otillfredsställande fastigheter,
att kunna förbättra dessa.

Direktiven fö/ 1942 års jordbruksutredning avse även att få fram ett system,
dar det icke behöver rationaliseras bort varken ett tusen eller flera tusen personer
från det svenska jordbruket, men där det säges till dem, som icke lia
tillfredsställande bärgning av sina fastigheter: Er skola statsmakterna hjälpa
och m skola genom en utökning av Edra fastigheter erhålla en tillfredsställande
bärgning och bättre sysselsättning på dessa.

Vi måste skilja på bäriga och icke bäriga jordbruk. Ett jordbruks areal är
icke alltid utslagsgivande för dess bärighet. Ett jordbruk kan ämligen producera
oerhört vitt skilda alster med större eller mindre lönsamhet. Jag kan
som exempel taga en produkt, som vi ha behov av och som är mycket omtyckt
nämligen de svenska äpplena. Det är allmänt erkänt, att de svenska äpplena
aro av sådan beskaffenhet, i synnerhet vad det gäller aromen, att någon motsyarighet
icke Enns att få i andra länder. Låt oss då tänka oss, att vi ha ett
ofullständigt jordbruk, som ligger på sådan jordmån som passar för fruktodlmg.
Örn vi hjälpa vederbörande att komplettera detta jordbruk nied lämplig
fruktodling, så kan det bli en rent av lysande inkomstkälla för brukaren och
hans familj Utan att utöka jordbrukets areal, kan denna familj mycket väl
klara sig. Åkerarealen kan också kompletteras med skog, vilket bör vara möjligt
i många trakter av vart skogrika land. Följaktligen behöver rationaliseringen
icke innebära, att man skall sända i väg en hel del människor från
jordbruket mer eller mindre mot deras egen vilja.

Örn jag förstod jordbruksministern rätt i dag, Ilar han börjat retirera från
den ståndpunkt han tidigare intagit. Han har väl börjat känna, att den tankegång
han givit uttryck åt icke är opportun. Och det blir den sannerligen
aldrig Det är möjligt att de resonemang, som nu förts i riksdagen, kunna
iorhjaipa en hel del av Sveriges mindre jordbrukare att fortsätta med den
näring, som de verkligen äro danade för. Mångå små jordbruk läggas ju ner
i alla fall; jordbruksministern nämnde visst, att det i en viss del av landet
skulle galla 7 000 stycken. Jag är övertygad örn att det under årens lopp blir
allteftersom inkomsterna stigit för alla andra samhällsgrupper,
ar det ju icke längre samma förnöjsamhet hos dem, som ha små inkomster’
som det var. så länge inkomsterna voro låga för alla, Nedläggnino- av små
jordbruk sker under sådana förhållanden av sig självt. Men jag vill säga att
enligt mm mening ha statsmakterna en stor uppgift att hjälpa dem, som vilja
bil kvar och fortsätta med sm näring, något som ur hela nationens synpunkt
är synnerligen viktigt.

I vad gäller komplettering av småbruken har jag således svarat på den
Iraga jordbruksministern ställde. Det kan hända, att inom vårt parti de finnas,
som ha en annan mening än jag, men flertalet av våra anhängare dela
denna uppfattning och mena att vi böra skapa förutsättningar för att lägga

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
överloppsställen till sådana ställen, som lia förutsättningar att kunna bestå
för framtiden, om de bli kompletterade.

Om jag sedan återgår till att tala örn arbetskraften så ställde jordbruksministern
den frågan vilken ståndpunkt bondeförbundet intar till spörsmålet,
huruvida industrier böra förläggas ute på landsbygden eller ej. Yi ha tidigare
motionsvis framfört tanken pa att fa ut industrier pa landsbygden, men
då hette det att vi ville dirigera utvecklingen på den punkten. Det kan nog inte
undvikas, att vi i samråd med den enskilda företagsamheten söka hjälpas åt
att dirigera så mycket det överhuvud taget är möjligt. Jag tror, att det till
sist skulle bli en olycka och uppstå en ur ekonomiska synpunkter mycket svårbemästrad
situation, örn människor bara för att få arbete skulle.flytta till de
stora städerna och andra tätorter. De som salunda flyttat kunde icke användas
i jordbruket den gång det bleve andra tider och det skulle inträda^ en viss
stagnation i de övriga näringarnas verksamhet. Det behövs icke lång tids
vistelse i exempelvis Stockholm för att sådana fran jordbruket utflyttade
skulle förlora kontakten med de människor, som uträtta ett idogt arbete i
landets jordbruk, och överhuvud taget med arbetet i detta.

En sådan kombination vore givetvis önskvärd, att industrien kunde stoppa
en tid utan att det uppstod rubbningar i större utsträckning, men. det är givet
att örn produktionskapaciteten under någon del av aret minskas i ^alltför stor
omfattning, bli produktionskostnaderna högre. Men kunde man få till stand
en så att säga säsongmässig drift inom industrien och de anställda under den
övriga tiden av året kunde sysselsättas inom jordbruket, sorn — det erkänna
väl alla — behöver denna arbetskraft för att kunna fullgöra sina skyldigheter
mot människorna och samhället i dess helhet, så vore det en kombination, där
man nästan skulle kunna tala om ett idealtillstånd, såväl .för dera, som behövde
sysselsättning, som för industrien. Kunde det bli sa, da skulle även örn den
proo-nos som finansministern gjort, nied mycket större tillförsikt kunna
sägas att den vore hållbar. Läget kan kanske, som herr Ohlin sade, ar 1951
komma att överträffa de djärvaste förhoppningar som finansministern räknat
med. Men det behövs någonting till för att verkligen komma dithän

Då jordbruksminister Sköld sade, att bondeförbundet vill ha arbetskraft till
billigare pris, vill jag bestämt opponera mot detta. Örn jag vill tala örn sammanslutningar
och organisationer och vad de kunnat åstadkomma, dristar jag
mig att göra detta ty jag tror att någon saklig invändning icke kail göras..
Vad hade lantarbetarna vunnit sammanslutning förutan? Tror någon har i
kammaren att lantarbetarna kommit dithän, örn ej vi, som representera, det
svenska folket, hade kommit överens om att de svenska jordbrukarna skulle
ha en bättre ekonomisk ställning än de hade före 1933? Sedan vi kommit
överens örn att det var nödvändigt ur såväl försvarssynpunkt som andra synpunkter
voro vi ögonblickligen med och hävdade, att de som åro sysselsatta
inom det svenska jordbruket, med andra ord lantarbetarna och alla heltids-,
halvtids- och korttidssysselssatta inom jordbruket, måste få sm del i detta.
Men det hade icke varit möjligt på något annat sätt. Hur än vederbörande
hade organiserat sig, hade de kommit till korta, Sådant ha vi många bevis
på från tidigare år från arbetskonflikter, där det gällt industriarbetare, skogsarbetare
och jordbrukets arbetare. När uppgörelsens timme kommit, bär det
varit jordbrukets och skogsbrukets arbetare, som dragit det kortaste strået tor
att industriens arbetare skulle få något öre mera i timmen.. .

Nog lia vi alltså ett verkligt intresse här, och vi skola givetvis göra alia de
ansträngningar, som åvila företagare, vilka vilja ha ställningen som företagare
i den meningen, att de vilja göra sitt båsta för att åstadkomma bästa

Andra kammarens protokoll 1946. Yr 26. 6

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Deri allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
möjliga villkor för näringen under rådande betingelser. Men detta kan enligt
mitt sätt att se icke ske med mindre vi få arbeta under trygga förhållanden
och veta, att statsmakterna äro med oss. Jag är glad över att vi nu ha kommit
i den situationen, att vi kunna diskutera saken med vårt största parti och
verkligen komma fram till att det måste göras på det ena eller andra sättet för
att vi skola kunna upprätthålla en viss lönenivå även för dem som äro anställda
vid jordbruket. Jag skulle på det livligaste beklaga, örn vägarna skulle skiljas
igen, så att vi finge börja -tala örn dessa saker ute på_folkmötena och utan
skulle leda till något resultat. Det skulle enligt min mening skada
såväl jordbruksnäringen som andra näringar och andra medborgargrupper
ifall vi skulle komma dithän. Det är därför jag med tillfredsställelse hälsar
allt vad som överhuvud taget kan åstadkommas genom överenskommelse mellan
de ekonomiska organisationerna och Kungl. Maj :ts regering, så att man icke
skall kunna politisera i vilken liten fråga som helst och skilja på stora och
små jordbrukare — det är i verkligheten icke någon skillnad annat än i fråga
om förutsättningarna.

Jag skall nu icke upptaga kammarens tid för länge — jag kanske redan
har gjort det ■ • men jag har försökt förklara orsaken till att reservationen
fran våra representanter i utskottet skrivits på det sätt som skett. Bakom densamma
ligger nog vår mening örn vissa uttalanden som gjorts och viss lektyr
som studerats,_ där finansministern icke bär samma uppfattning som vi. Men
har finansministern en önskan att åstadkomma en förbättring av arbetsmöjligheterna
för de människor på landsbygden, som sakna sysselsättning, äro
vi helt pa samma linje. Men vi vilja naturligtvis då samtidigt räkna med att
jordbruket får sådana betingelser, att det kan konkurrera örn arbetskraften
med ali annan produktion, så att verkligen jordbruket i samhällets intresse
kan ge sitt bidrag till åstadkommande av det ekonomiska resultat, som förutsättes
i prognosen.

Såsom jag ser problemet skulle jag tycka, att det vore riktigast örn andra
kammaren ville bifalla utskottets hemställan med den motivering, som skrivits
av herr Löfvander m. fl. Jag anser, att man där håller sig på säker
mark. Man söker icke överbjuda finansministern, men man säger, att det är
ett djärvt steg vi taga. Men för att man verkligen skall börja med något som
kan lända folket till gagn är det bäst att säga ifrån, att så långt vilja vi gå
men icke därutöver.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag skulle icke lia tagit till orda nu, örn icke herr Pehrsson-Bramstorp så
direkt vänt signot det resonemang i propositionen, som utgör en del av bakgrunden
för våra förhoppningar örn en gynnsam ekonomisk utveckling.

0 tror, att örn herr Pehrsson-Bramstorp läst uttalandet i propositionen
sa noggrant som han säkerligen kan läsa det och erinrat sig de många ingående
resonemang om jordbruket och dess framtid, som vi under många år
haft, han kunde ha strukit en del av den polemik, som han först var inne
pa, och nöjt sig med de uttalanden örn ett samarbete i fortsättningen, sorn han
slutade med. Jag har ju visserligen skrivit ned dessa sidor i propositionen,
men det har skett efter överläggningar med alla de ledamöter i regeringen’
som närmast sysslat med^ dessa frågor, och jag kan försäkra, att avsikten
uttalari''dena där så långt ifrån varit att åstadkomma något för landets
jordbruksnäring skadligt, att de tvärtom från vår sida varit ett försök att

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Ben allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
antyda, hur man skulle kunna förena den utveckling till ökad industrialisering,
som vi säkerligen alla måste räkna med, med ett vidmakthållande av
ett livskraftigt jordbruk. Vi ha ingalunda velat säga, att vi skola locka folk
från jordbruket. Jag behöver kanske icke erinra om att hela denna finansieringsplan
bygger på vår ekonomiska utveckling under de närmaste fem åren,
och frågan om jordbrukets rationalisering på längre sikt, där det kan vara
tal örn den minskning av jordbruksbefolkningen som herr Pehrsson-Bramstorp
talade örn, är ju en fråga om en utveckling, som icke i större utsträckning
kan ske inom dessa fem år. Men vad vi gått ut ifrån är som sagt så långt
ifrån en önskan att få folk från jordbruksarbetet, att tvärtom frågan gällt
hur man skulle kunna föra ut industriell verksamhet och olika former av
sådan verksamhet som vi behöva och inom vilken arbetskraften är knapp, till
landsbygden och där taga i bruk den arbetskraft, som icke stadigt finner användning
vare sig i jordbruket eller på annat håll. Detta är en fråga örn hur
de faktiska förhållandena ligga till, och det är klart, att man därvidlag får
akta sig för alla generaliseringar. Men vi ha gått ut ifrån — och jag tror att
detta kommer att bekräftas av undersökningar ■— att på olika håll i landet
finnas folkgrupper på landsbygden, som icke äro vare sig självständiga jordbrukare
eller överhuvud taget arbeta i jordbruket. Jag vet, att herr PehrssonBramstorp
varit ense med mig örn att det är ett missbruk av ord att tala
örn de flera hundratusen jordbrukarna när man menar dem, som sitta med
endast en liten jordbit där de lia ett hus och som måste söka arbete på annat
håll. Herr Pehrsson-Bramstorp är säkerligen överens med mig örn att
man icke kan bygga jordbrukets framtid på sådana brukningsdelar. Det finns
alltså utan tvivel folk, som skulle kunna få en utökad och mera lönande
sysselsättning, om de hade olika näringsgrenar och olika företag på närmare
håll. Det är mycket möjligt t. o. m., att man skulle kunna komma fram till
det ideal herr Pehrsson-Bramstorp talade örn, nämligen att sådan verksamhet
skulle kunna inskränka sin drift vid de tillfällen, då jordbrukarna behövde
en utökning av sin arbetsstyrka, vilket däremot är mycket svårare örn
man drager dessa nu bara delvis sysselsatta arbetskrafter till de stora industricentra.
Tankegången var sålunda just den, att man skulle försöka lösa
det problem, som vi inse måste lösas, nämligen problemet hur man skall
kunna förena en ökad industrialisering med bevarande av den för jordbruket
nödvändiga arbetskraften.

Sedan jag sagt. detta, förefaller det mig som om vi i fortsättningen skulle
kunna taga saken såsom en praktisk fråga, hur detta skall kunna ske. Att
den svenska jordbrukande befolkningen under de sista 50, 00, 70 åren stadigt
minskats är ju beroende på — det vet ju herr Pehrsson-Bramstorp lika väl
som jag — att jordbruket ökat sin effektivitet och att vi alltså kunna producera
vad vi behöva med mindre användning av arbetskraft. Att en sådan
utveckling även i fortsättningen •— få vi hoppas — kommer att ske och att
detta leder till en högre levnadsstandard för jordbrukarna kunna vi väl också
vara överens om. Men det betyder naturligtvis, att på längre sikt kommer en
mindre del av den svenska befolkningen att vara sysselsatt med att tillverka
livsmedel, såvida vi nämligen skola nöja oss med att producera vad vi själva
behöva och icke tänka oss ali bli en nation, som exporterar jordbruksprodukter,
något som är förbundet med mycket stora vanskligheter.

Man kan då fråga sig, varför dessa sidor i propositionen kommit till. Jo,
de ha kommit till beroende på att i den prognos för nationalinkomstutvecklingen,
som uppgjordes av konjunkturinstitutet och där man framhållit de
positiva faktorer, vilka tala för att vi skulle kunna räkna med en utveckling
av samma slag som den vi hade under 1930-talet, 1920-talet och tidigare, har

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
man också pekat på de negativa faktorerna, d. v. s. de faktorer som man kan
tänka sig äro mindre gynnsamma nu än tidigare, och därvid dragit fram.
att den starka övergång från jordbruk till industri, från landsbygd till industrisamhällen
som vi tidigare haft, kan man på grund av befolkningsutvecklingen
icke räkna med i samma utsträckning. Detta har konjunkturinstitutet
betraktat som någonting som tvingar oss att vara mera försiktiga, när
vi räkna med hur hastigt nationalinkomsten skall utvecklas. Och för att i
viss mån så att säga förtaga effekten eller bemöta denna negativa kritik,
som menar att vi få vara försiktiga vid beräkningarna, eftersom det icke är
säkert att det kommer att gå, lika fort som på 19b0-talet med hänsyn till att
det kanske icke blir tillräckligt med folk i de nya näringarna, ha vi i propositionen
sagt: vi få försöka alla möjliga medel och åtgärder för att fullt ut
lillgodogöra oss all arbetskraft, sorn överhuvud taget finns. Jag skulle tro,
att just örn man ansluter sig till den i propositionen uttalade meningen örn
den hastiga utvecklingen av nationalinkomsten, får man också söka att med
gemensamma ansträngningar åstadkomma en tillräcklig tillströmning av arbetskraft.

Jag antecknade med ^stor tillfredsställelse, att herr Pettersson i Dahl. som
yttrade sig i samma fråga, icke alls var blind för att det på många områden
finns arbetskraft över. Han talade icke örn den arbetskraft, som icke var
fullständigt sysselsatt, utan örn den arbetskraft som han ansåg var mindre
effektivt sysselsatt. Jag tror icke, att hans mening på den punkten alldeles
avvikej från den herr Pehrsson-Bramstorp företräder. Jag vågar säga, att jag
haft så mångå resonemang med herr Pehrsson-Bramstorp örn kostnaderna för
distributionen, att jag kan draga den slutsatsen, att herr Pehrsson-Bramstorp
lika väl som herr Pettersson i Dahl kan tänka sig att antalet arbetande inom
distributionen kanske med fördel skulle kunna minskas. Det är samma problem,
och jag vill säga, att i fråga örn de vägar, på vilka man får gå. måste
man taga hänsyn till de olika förhållandena. När en rationalisering inträffat
inom industrien, har det skett med mycket liten hänsyn till människornas önskningar.
Då ha stora företag trängt fram med sin prispolitik och slagit ihjäl
de små företagen. Dessa ha helt enkelt fått foga sig, och arbetarna ha fått
strömma bort från det arbete de kanske helst velat ha kvar örn de hade kunnat
få sin bärgning på det. Nu äro vi alla överens örn att när det gäller jordbruket
vilja vi icke gå så brutalt till väga utan skola taga den allra största
hänsyn just till de enskilda människornas önskningar. Jag tror, att herr Pehrsson-Bramstorp
kan vara övertygad örn att det på intet håll finns någon annan
önskan än att den förändring, som på lång sikt kan bli nödvändig, skall
genomföras under största möjliga hänsynstagande till vad de enskilda människorna
önska. Att det emellertid får ske under viss dirigering'' komma vi
icke ifrån.

Örn jag från dessa allmänna reflexioner om förutsättningarna för den gynnsamma
_ nationalinkomstutvecklingen går över till vad därmed följer, skall jag
icke bli alltför lång här i kammaren. Här har sagts — även under den del
av debatten som jag kunnat avlyssna — i grund och botten allt vad som kan
sägas. Att man kan ha delade meningar både beträffande nationalinkomstens
utveckling och utvecklingen av de därpå grundade statsinkomsterna är självklart.
Jag vill icke med bestämdhet påstå, att den punkt där regeringen i sina
beräkningar stannat är så väsentligt mycket riktigare än den punkt till vilken
man pa annat hall kan ha kommit. Jag bara konstaterar med viss överraskning,
att den enda reservation i mera försiktig riktning som kommit fram är
den som finnes uttalad i bondeförbundets yttrande. Av denna framgår det, att
regeringens beräkning kan man nog acceptera, men man finner att den sna -

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
rast ligger i överkant. Däremot har, såsom flera gånger papekats, från både
högern och folkpartiet den meningen uttalats, att man visserligen icke vill
höja beräkningarna i fråga om nationalinkomsten men att man på ^grundval
av denna vill beräkna högre statsinkomster. Jag har icke helt och hållet kunnat
skilja dessa båda ting från varandra, Örn man kunde göra det, skulle man
kunna säga: nu ha vi kommit fram till en beräkning av nationalinkomsten som
vi finna rimlig. När vi väl sagt detta, kunde vi ställa oss den fragan: hur
kunna statsinkomsterna utveckla sig på grundval av denna? Så kunde vi taga
upp detta som ett nytt problem och säga: ja, det är icke så farligt att räkna
litet optimistiskt även där. Örn det vore så, att man vore fullt övertygad om
att man hade denna nationalinkomst säker i sin hand under ^de närmaste 3—5
åren, skulle jag ingenting ha att invända mot att man ovanpå nationalinkomstberäkningen
lade en optimistisk inkomstberäkning för statsinkomsterna. Men
när själva grunden är oviss och da man mycket väl kan möta invändningen,
att vi räknat för optimistiskt i fråga om nationalinkomsten, ställer det hela
sig litet annorlunda, Jag vill erinra örn att det är i riksdagen denna optimism
tagit sig uttryck. Utanför dessa väggar har det uttalats de allra bestämdaste
varningar mot en sådan optimistisk beräkning för nationalinkomsten. Då saken
diskuterades i nationalekonomiska föreningen, framträdde en av våra
främsta representanter för det svenska näringslivet och kunde icke med nog
starka ord ge uttryck åt sin förvåning över att man vågade räkna med en så
snabb utveckling av den svenska nationalinkomsten. Jag är alldeles övertygad
örn att han representerar en mycket betydelsefull opinion, som emellertid, såsom
vi alla veta, är mycket svagt representerad i den svenska riksdagen.. Han
representerar den opinion, som hyses av hela raden av. dem som sitta i den
svenska finansen och det svenska näringslivet och som icke lika snabbt hunnit
svänga örn från sin tidigare inställning, att man skall ^vara försiktig och
snarare räkna pessimistiskt än optimistiskt, till den, jag vågar säga, av politiska
skäl framkallade starkare optimismen inom riksdagen. Men under sådana
förhållanden har jag ansett det riktigt att säga: vi ha ju när det gäller
både nationalinkomsten och statsinkomsterna att röra oss inom ett visst fält;
vi kunna säga, att över en viss gräns våga vi icke gå och att under den gränsen
är det icke skäl att sträcka sig. nedåt. Någonstans mitt .emellan ligger det
sannolika. På samma sätt och utifrån varje sådan beräkning av nationalinkomsten
kan man säga, att över den gränsen för statsinkomsterna väga vi icke
sträcka oss och att under den behöva vi icke gå. Då vöre det naturligare att
anse, att vi skola gå medelvägen på båda. punkterna. Vi räkna med ett medeloptimistiskt
alternativ när det är fråga örn nationalinkomsten och ett medeloptimistiskt
alternativ i fråga örn statsinkomsterna, eller eventuellt där ett
optimistiskt alternativ. Men att på båda punkterna gå upp i överkant har
icke förefallit vara riktigt. Frågan är: varför är det nödvändigt enligt vissa
partiers mening? Och nu kommer jag till kärnpunkten. Man kan fråga bade
högern och folkpartiet, varför det för dem varit nödvändigt att räkna med
dessa optimistiska inkomstsiffror, som med följande belopp överstiga dem
regeringen vågat räkna med nämligen budgetåret 1947/48 icke mindre än 190
miljoner, 1948/49 100 miljoner, 1949/50 200 miljoner, 1950/51 145 miljoner
och 1951/52 150 miljoner. Lägg märke till, att jag icke förnekar, att dessa
optimistiska antaganden kunna visa sig bli verklighet. Jag herde herr Hagberg
i Malmö tala om att vi i fråga om de inkomster som taxeras i år komma
att kunna räkna med en större taxerad inkomst än vi tidigare beräknat..
Det är alldeles riktigt. Att detta sker i år innebär emellertid ingen garanti
flir att den taxerade inkomsten kommer att fortsätta att stiga följande år.
Det är beroende av många faktorer. Det är helt enkelt så, skulle jag tro, att

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
den inkomststegring som faktiskt ägt rum de förflutna åren på grund av de
stigande lönerna och annat har nu tagit sig uttryck i de stigande taxeringssiffrorna.
Skulle vi vara pessimistiska och räkna med en inflatorisk inkomstutveckling
behöva vi icke vara ängsliga för statsinkomsterna. Dc komma att
stiga mycket mer än högern och folkpartiet räknat med, men då komma pengarna
att vara sa mycket mindre vårda., att både den ena och den andra av statens
utgifter även kommer att stiga. Jag förutsätter dock, att vi skola kunna
sätta stopp för en sådan inflatorisk prisutveckling.

Man frågor sig emellertid varför högern och folkpartiet funnit sig böra utgå
från så optimistiska kalkyler. Jag kan icke tro annat än att det för dem varit
en politisk nödvändighet. Högern har på grund av hela sin tradition och sitt
förflutna icke kunnat — jag säger icke ett ont ord örn det — besluta sig för
att tänka sig en sänkning av våra försvarsutgifter. Om man icke kan göra det,
frågar man sig vad man da kan tänka sig för utvägar. Jo, jag förmodar, att
den första utväg man på högerhåll övervägde var att icke ta bort omsättningsskatten,
^ men när man fann, att det var en politisk nödvändighet att ta bort
omsättningsskatten, vilket jag finner bekräftat av herr Hagbergs uttalande,
uppkom frågan varifrån man efter omsättningsskattens borttagande skulle få
pengar till de högre försvarsutgifterna. Man hade två vägar att välja mellan.
Den ena var att räkna med lägre utgifter för sociala reformer och den andra
att räkna med högre inkomster. Man har valt bägge vägarna. Man har sagt, att
de barnbidrag som regeringen tänker föreslå kunna vi icke vara med örn. Där
sparar man ungefär 150 miljoner kronor. Sedan har man sagt: örn vi räkna
inkomsterna rikligare få vi ändå utrymme för den skattesänkning på den
direkta skattens väg som vi anse vara nödvändig.

Hur har folkpartiet resonerat? Ja, jag förmodar att man i grund och botten
aär har ^kommit fram pa ungefär samma vägar, men där har man icke velat
avstå från barnbidragen. Folkpartiet får alltså lika stora utgifter som socialdemokraterna.
Man har icke velat binda sig för större sänkning av försvarsutgafterna
än de 100 miljonerna under de två första åren, som även i propositionen
äro upptagna, och för att då få det att se ut som örn det skulle gå ihop.
bär man där också varit tvungen att räkna med högre inkomster. Jag skulle
icke säga mycket örn detta, om det verkligen hade lett till målet. Men örn jag
gör mina sammanräkningar — som jag icke skall trötta kammaren med — av
vilket utrymme som skulle komma att finnas, visar det sig att örn folkpartiet
som år 1948/49 har samma utgifter som regeringen — 400 miljoner kronor till
in0C.h, 200 milJ°ner kronor till barnbidrag — icke under budgetåret
ii '' ^ . räknat nied sa höga statsinkomster som folkpartiet gjort, så

s.7ju man till de 235 miljoner kronor i underbalansering, som regeringen har
räknat med, fått lägga ytterligare, låt mig säga, 150 miljoner kronor, och varför.
Jo, därför att den skattesänkning för löntagare och andra inkomsttagare,
f®1?1 ^efferiIiSe^ räknat med, har regeringen antagit bli kompenserad genom
höjd. bolagsbeskattning och höjd förmögenhetsbeskattning, men detta vill folkpartiet
icke ta ståndpunkt till. Under sådana förhållanden skulle folkpartiet
™ det icke under budgetåret 1948/49 räknat med en sådan ökad inkomst, fått
till de 235 miljoner kronor i underbalansering som regeringen räknat med lägga
denna brist på ytterligare 150 miljoner kronor. Jag kan icke säga annat än
att man kan sammanfatta läget, vilket kanske redan skett förut i denna
kammare, så, att om regeringen får rätt i sina mera försiktiga beräkningar,
sa kommer det icke att finnas utrymme både för de sociala reformerna och för
skattesänkningen, utan att man skaffar ersättning på det sätt regeringen tänkt
ölir läget om däremot högern och folkpartiet få rätt i sina optimistiska
beräkningar? Då blir läget helt enkelt det, att det står till förfogande för

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
regeringen, som har räknat försiktigt och ändå får det att gå ihop 1949/50,
en ökning av statsinkomsterna av låt oss säga 150 miljoner kronor, som kunna
användas till ytterligare skattesänkning eller till sociala reformer eller till
bådadera.

Nu frågar man och jag skall svara på den frågan också: varför kunna vi då
ioke vänta? Ja, om man vill gå ut till folket och säga: vi tro, att vi kunna ge
er folkpensioner för 400 miljoner kronor och barnbidrag för 200 miljoner
kronor och skattesänkningar icke bara i form av omsättningsskattens slopande
utan dessutom en skattesänkning på den direkta skattevägen på minst 150 miljoner
kronor, skulle jag nog tycka, att det vore skäl att säga, att detta är möjligt
endast under ytterst gynnsamma antaganden. Vi få åtminstone vara beredda
på att skaffa ersättning för detta genom att man får nya bidrag skattevägen,
t. ex. som sagt, från bolag och från förmögenhet.

Men det räcker icke. När vi ifrån socialdemokratisk sida föreslå en sådan
förskjutning av beskattningen, så göra vi det icke bara för att därigenom
trygga, att skattesänkningen verkligen kan genomföras, utan vi göra det också
därför att en sådan förskjutning i beskattningen är sakligt befogad, även om
vi icke hade behövt den för att trygga skattesänkningen. Även om vi skulle
vara fullständigt ense om hur mycket vi kunna ge ut, skulle det vara riktigt
att nu, när kriget är slut, företaga en översyn av våra direkta skatter med det
syftet för ögonen att lätta på inkomsttagarnas beskattning genom att lägga
en större del av bördan på förmögenhetsägare. Det har kanske icke sagts så
tydligt här förut i dag, och jag skall därför nied ett par ord belysa den saken.

När vi på hösten 1939 införde den nya värnskatten och när vi sedan höjde
denna värnskatt, voro vi fullständigt på det klara med att härmed lade man
på alla inkomsttagare en ökad börda av sådan storleksordning, att det hade
varit fullt skäligt att samtidigt vidtaga en höjning också av skatten på förmögenhet.
Varför gjorde man det icke? Jo, alla partier enades örn att det var
så svårt att finna den rätta avvägningen i fråga örn denna förmögenhetsbeskattning,
och därför enades man örn att uppskjuta den till ett senare tillfälle, då
man kunde se, hur mycket krisen överhuvud taget hade kostat oss, och då
rekommenderade man att överväga en engångsbeskattning på förmögenhet. Den
har icke kommit till stånd, och det innebär, som var och en kan förstå, att
skattebördan i vårt land har förskjutits, jag vågar säga nästan oskäligt, till
nackdel för inkomsttagarna. Det är faktiskt så, att medan statens inkomster av
inkomstskatt har stigit till det femdubbla under krisen, ha statens inkomster
av förmögenhetsskatt bara stigit med det dubbla. Men det är icke bevisande,
därför att inkomsterna lia stigit så mycket snabbare än förmögenheterna. Men
örn man gör en mera direkt jämförelse nämligen mellan hur stor procentuell
stegring som inträtt i fråga örn inkomstskatten för ett visst inkomstläge och
hur stor procentuell stegring för förmögenhetsskatten vid visst förmögenhetsläge,
finner man, att inkomstskatten har stigit högst väsentligt mycket mera.
Dessutom har förmögenhetsskatten stigit mycket snabbare på de små förmögenheterna
än på de stora förmögenheterna. Varför? Jo, helt enkelt av följande
skäl. Vi ha en förmögenhetsbeskattning, som består dels av en kombinerad inkomst-
och förmögenhetsskatt, dels av en särskild förmögenhetsskatt. När
man höjer den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten leder det till att
skatten på den förmögenhet, som drabbas av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt,
stiger. För dc mindre förmögenhet sägarna ligger en mindre del
av deras förmögenhetsskatt i den särskilda förmögenhet sskatten och cn större
del i den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten, under det att för de
större förmögenhetsägarna en relativt mindre del ligger på den kombinerade
och en relativt större del på den särskilda förmögenhetsskatten. Inkomstta -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Deri allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
garna lia fått bära oförtjänt stor andel av beskattningen i jämförelse med förmögenhetsägarna,
och förmögenhetsägare med små förmögenheter lia fått mycket
hårdare höjning av förmögenhetsskatten än de stora förmögenhetsägarna. Jag
kan nämna, att även för de förmögenheter, som ligga under 10 000 kronor, är
skattehöjningen 150 %. Förmögenhetsbeskattningen har stigit — örn kammaren
tillåter skall jag slå upp det, så att jag icke säger en oriktig siffra: det är
lika gott att ta den riktiga — vid en förmögenhet upp till 10 000 kronor, alltså
små sparmedel, med 150 %, och ännu vid förmögenheter mellan 50 000 och
100 000 kronor har den stigit med 100 %. Däremot har den i fråga örn förmögenheter
mellan en och två miljoner kronor icke stigit mer än 25 % och vid
förmögenheter över 5 miljoner kronor med knappast 14 %. Det är, såvitt jag
förstår, alldeles nödvändigt att företaga en sådan omläggning av våra direkta
skatter, att man lyfter bort en del av skattebördan från löntagare och andra
inkomsttagare och lägger den på förmögenhetsägare. Det är vad som kommer
att ske, örn regeringens linje kommer att segra. Vad kommer det att innebära?
Som ni nog märkt gör man i agitationen från högerns och folkpartiets sida
gällande, att visserligen vilja alla partier ta bort omsättningsskatten, även
örn det ena partiet vill göra det litet tidigare än det andra, och visserligen
vilja alla partier sänka inkomstskatten, men det är bara högern och folkpartiet
som vilja sänka inkomstbeskattningen riktigt, ty när socialdemokraterna
säga, att de vilja sänka den lika mycket ämna de ta tillbaka detta av
bolag och förmögenhetsägare. Det är emellertid icke riktigt. Örn vi tänka oss,
att högern och folkpartiet få rätt i sina optimistiska antaganden, komma de
att kunna sänka inkomstskatten med 150 miljoner kronor, men socialdemokraterna
kunna då sänka inkomstskatten med 250 miljoner kronor och dessutom
ha 50 miljoner kronor över till sociala reformer. Det är det faktiska
förhållandet, och jag hoppas, att det skall kunna klarläggas, icke för att man
skall tvista örn det, utan bara för att människor skola veta vad de lia att välja
emellan.

Jag vet att herr Skoglund i Doverstorp sagt, att det är egendomligt med en
finansminister, som så länge förslag om skattesänkning kommer från borgerligt
håll, ställer sig ovillig, men nu kommit till annan uppfattning, vilket väl är
beroende på att han fått påstötningar från partiet, att det är politiskt önskvärt.
Ja, herr Skoglund kan vara lugn. Jag vill icke förneka, att jag visat mig
kallsinnig mot de tankegångar i fråga örn skattesänkningar, som framförts från
högerhåll, men det är därför att vid de tankegångarna har man gått ut ifrån
att man i främsta rummet skulle tänka på de bättre situerade och deras skatter.
Det är väl ändå en relativ nyhet, att man från högerhåll blivit intresserad även
för att avskaffa omsättningsskatten, som närmast går ut över de mindre inkomsttagarna.
Jag förmodar, att när det gäller att sänka inkomstskatten, kommer
det väl också att finnas en skillnad mellan dem som mena, att örn man har
150 miljoner kronor att röra sig med, skall man använda dem där de behövas
bäst, under det att jag förmodar, att herr Skoglunds parti kräver, att denna
skattesänkning skall fördelas, så att den kommer även de allra högsta inkomsttagarna
till godo.

I övrigt skall jag till slut bara säga en sak. Jag har sagt den i första
kammaren och vill gärna upprepa den här. Vad jag har att säga gäller, som
jag där säde, alla partierna, även mitt eget. Med anledning av den optimism,
som här tagit sig uttryck och som jag icke vill förklara vara orimlig, vill jag
framhålla, att så oviss som hela vår utveckling är, är det mycket möjligt, att
nationalinkomsten och statsinkomsterna komma att utveckla sig på det sätt,
som man på höger- och folkpartihåll har antagit. Jag kan bara uttrycka en
viss överraskning över att man kan förena denna optimism i fråga örn vår

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
ekonomiska utveckling under de närmaste fem åren med att man målar regeringens
inflytande på näringslivet och dess utveckling med den allra svartaste
färg. Men låt gå för det. Optimismen kan vara riktig, men även med denna
optimism få vi komma ihåg, att vi sta inför tvånget att halla våra statsutgifter
och våra skattesänkningar inom vissa bestämda gränser. Vi kunna icke gå över
dessa. Och när man under sista tiden Ilar vänt sig mot att jag ifrån denna plats
varnat riksdagen för utgifter, som icke inga i de här framlagda finansieringsplanerna,
har man sagt. att detta är ett utslag av att regeringen vill utöva
något slags diktatur. Det innebär ingenting sådant utan bara en erinran örn a,tt
om regeringen och riksdagen äro överens örn vilka utgifter och vilka skattesänkningar
som skola göras, kan man icke rubba denna utgiftsplan eller skattesänkningarna
genom låt mig säga ökade utgifter i väsentlig omfattning pa
någon punkt utan att rubba hela finansieringsplanen. Vill man till de utgifter
som här äro tänkta och vid sidan av de skattesänkningar som äro tänkta lägga
nya stora utgifter är det nödvändigt att man antingen minskar på de nya utgifter
man tänkt sig eller också minskar på skattesänkningen. Jag kan icke
se något diktatoriskt i att erinra riksdagen örn att inom en begränsad ram
kan man icke få plats för mer än en viss mängd utgifter och en viss mängd skattesänkningar.
Jag hoppas, att detta icke skall uppfattas för annat än vad det
är, nämligen en erinran om att det ansvar som åvilar oss är ett gemensamt
ansvar. Man kan naturligtvis säga, att man hellre går in för en ny utgift
än för en skattesänkning, men man skall icke intala folk att vi ha obegränsade
resurser att göra vilken skattesänkning och vilka utgifter som helst. Vi la hålla
oss inom den ram som är betingad av de faktiska förhallandena. Det är också
de faktiska förhållandena som komma att avgöra hur mycket man har råd
till både i fråga örn utgifter och skattesänkning och icke de beräkningar man
kan göra på papperet.

Herr Pelirsson-Bramstorp erhöll på begäran oidet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag är tacksam för den förklaring, som finansministern
lämnade rörande innehållet i propositionen. Jag har läst den mycket noga
och även andra representanter för vårt parti ha säkerligen läst den med. omsorg.
Vissa uttalanden ha emellertid gjorts från annat håll, och i propositionen
finnes någonting skrivet, som nära ansluter sig till dessa uttalanden. Det kan
ju under sådana förhållanden som jag sade i mitt förra anförande vara ganska
lätt att blanda ihop det hela. Det är därför som vi ha velat få fram en varning
beträffande de synpunkter, som uttalats tidigare.^ Det är alldeles självklart
att vi lia velat medverka till att åstadkomma så bärkraftiga jordbruk
som överhuvud taget är möjligt, men detta kan enligt mitt förmenande ske
utan något våldförande vare sig på det ena eller andra sättet.

Vidare konstaterar jag med en viss tillfredsställelse, att finansministern fatt
det intrycket att representanter för Nationalekonomiska föreningen och andra
sorn representera industrien ha samma uppfattning, som vi lia framfört i var
motion. Det kanske kan föranleda, att de få litet mera aktning för bondeförbundet
än de haft tidigare. . o

Finansministern talade om att industriens rationalisering försiggått utan
medkänsla för någon människa. Jag vill da påminna örn att det även finns
många mindre aktieägare, som ha rationaliserats bort, d. v. s. de ha mistat
sitt lilla kapital nied tiden. Och det börjar ju bli sfi också med de små jordbrukarna.
En sådan utveckling måste vi be Gud bevara oss ifrån. Vi äro rädda
för att man från statsmakternas sida skall gå in för samma system när det
gäller jordbruket. Innan vi vidtaga sådana operationer, böra vi kanske begrunda
satsen, att folkets väl går före storfinansens.

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Ben allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

Herr Hagberg i Malmö, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Finansministern berörde i sitt intressanta antorn110^]
ett par av de uttalanden, som jag hade gjort. Finansministern framhöll
bland annat följande, som jag noterade: högern har måst räkna så optimistiskt
sorn skett i fråga örn statens realinkomstökning, därför att denna meningsriktning
trogen sina traditioner och sin föregående politik icke vill vara med
örn någon sänkning av försvarskostnaderna. Jag undrar örn inte herr statsrådet
har pressat högerreservanternas uttalanden på denna punkt. Reservanterna
ha ingalunda sagt, att de inte kunna vara med örn en sänkning av försvarskostnaderna.
Vad högerreservanterna ha sagt är, att någon större minskning
pa försvarshuvudtiteln i nuvarande läge knappast är möjlig att räkna med, så
länge den nu pågående utredningen varar. De tillägga: »Det skulle vara oklokt
att föregripa forsvarsutrednmgen och bestämma en kostnadsram för de militära
utgifterna, om vilken man icke vet huruvida den tillgodoser kraven på
nödvändig militär beredskap.» Det är någonting ganska annorlunda än vad
finansministern i sitt anförande antydde.

Vidare gjorde finansministern en del uttalanden örn skattetrycket, som jag
tycker inte kunna få lov att stå oemotsagda. Finansministern framhöll hurusom
skattebördan under kriget har förskjutits till nackdel för löntagarna och
ansag sig kunna visa upp, hurusom förmögenhetsägarna här i landet på det
nela taget hade gått ganska torrskodda genom bränningarna. Han visade hurusorn
ökningen av förmögenhetsbeskattningen på större förmögenheter — jag
tror han nämnde miljonförmögenheter — inte var mer än 25 procent, under
det att ökningen i förmögenhetsskatt på mindre förmögenheter var vida större.
''kV detta är i och för sig alldeles riktigt, men dessa procenttal säga ingenting.
Man tar ju tänka pa hur denna beskattning låg till, innan ökningen inträdde.
Förfar man på det sättet, föreställer jag mig, att finansministern vill ge mig
rätt härutinnan, att de stora förmögenheterna redan tidigare voro så hårt skattebelastade,
att man på det hela taget inte kunnat lägga på mera än man
sedan har gjort.^En omständighet, som tyder på att detta är förhållandet, är
också, att vi mast införa en s. k. skattespärr på de större inkomsterna just
försatt komma till rätta med det problem, som jag här antytt.

Vidare menade finansministern sig kunna dra upp en skiljelinje mellan högern
och folkpartiet å ena sidan och bondeförbundet å andra sidan, när det
f:allde Hagan örn beskattningen och bedömningen av de ekonomiska framtidsutsikterna.
Jag undrar, om det är alldeles riktigt att gå till väga på det
sattet.^ i varje fall har jag svårt att fatta, att bondeförbundet i skattefrågan
star pa, en väsentligt annan linje än de båda övriga borgerliga partierna. Jag
Y.1 ermra uttalande, som bondeförbundets egna representanter inom

forsta särskilda utskottet därvidlag ha gjort i sin reservation till utskottsut -

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Finansministern säger att örn utvecklingen
blir någorlunda god och han i övrigt får rätt, har han möjlighet att sänka
skatterna inte bara med 150 miljoner kronor utan med kanske 200 miljoner
kronor eller mera. Jag får då svara, att örn den internationella utvecklingen
inte blir sådan, att vi kunna göra den minskning av försvarsutgifterna, som
finansminister11.har tänkt sig. kommer väl ett motsatt förhållande att inträda.
Då får finansministern höja skatterna igen, kanske minst med det belopp, med
vilket det enligt hans mening här skulle bli fråga om att sänka dem. Men blic
det en fredlig utveckling och försvarsutredningen kommer till det resultatet,
att det blir möjligt att minska försvarsorganisationen, då, herr finansminister,

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
har högern 250 miljoner kronor, som kunna användas till både skattesänkningar
och sociala reformer. Skillnaden är den, att finansministern räknat
bort och utnyttjat 250 miljoner kronor av försvarsmedlen och därutöver räknat
med underbalansering.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Samtliga partier ha ju utnyttjat sina
möjligheter att vid behandlingen av denna fråga avge deklarationer, på vilka
de sedermera hängt sina yrkanden. Vi ha inte haft någon representant för
vårt parti med i det utskott, som behandlat denna fråga, och jag vill inte säga,
att detta gör saken enklare för mig. Det är möjligt att även vi i sa fall hade
avgivit en deklaration. När jag har tittat igenom de motiveringar som avgivits
av respektive partier — socialdemokraterna stå ju för utskottets motivering och
sedan har varje parti sin särskilda reservation — har jag kommit till den slutsatsen,
att den åsikt, som utvecklas i utskottets betänkande, är så. befryndad
med den åsikt jag själv har i dessa frågor, att det inte är nödvändigt att närmare
ingå på dem.

Det kanske också är på det sättet, att vi för vår del i motsats till de andra
partierna inte känna riktigt samma behov av att utveckla en massa olika teorier
i samband med det enkla yrkande, i vilket det hela i alla fall utmynnar.
Det har ju forts en diskussion i pressen örn vilket parti, som bär äran utav att
man nu kommit därhän, att riksdagen är beredd att besluta avskaffa denna
omsättningsskatt. Det är ju framför allt folkpartiet — örn man får tro dess
representanter — som i detta avseende gjort de största insatserna. Eftersom
vi för vår del hela tiden ha varit motståndare till denna form för beskattning,
eftersom vi hela tiden ha rekommenderat andra alternativ och eftersom det
beslut, som nu skall fattas, i princip är detsamma, som vi alla dessa år ha rekommenderat,
ha vi ingen anledning att göra några större krumbukter inför
det beslut som nu förestår. Jag skulle därför bara vilja uttrycka min stora
tillfredsställelse med att inte bara regeringspartiet utan samtliga partier, som
äro representerade i svenska riksdagen, nu ha funnit tiden inne att avskaffa
denna orättfärdiga omsättningsskatt. Därom råder nu i dag enighet, och det
tycker jag är förträffligt. Att man sedan tvistar örn huruvida denna händelse
skall inträffa den 1 januari 1947 eller den 1 juli samma år eller den 1
januari 1948 är i jämförelse med att beslut nu verkligen fattats om denna skatts
avskaffande av underordnad betydelse. ....

Yi ha emellertid i denna fråga avgivit en särskild motion, där vi rekommendera,
att man fr. o. m. den 1 januari 1947 skall avskaffa omsättningsskatten,
och därför tyckte jag att det skulle vara lämpligt att ställa ett yrkande.
Jag skulle, herr talman, vilja yrka bifall till utskottets ^utlåtande och till uty
skottets kläm med endast den förändringen att orden »fran och med den 1 juli
1947» ändras till »från och med den 1 januari 1947». Det är möjligt att man
i de sista voteringarna kan ställas inför tvånget att rösta på folkpartiets reservation,
eftersom denna utmynnar i samma yrkande i fråga örn tidpunkten.
Jag har därför velat säga ifrån redan nu, att detta inte betyder, att vi äro eniga
med folkpartiet örn den motivering, som detta parti anfört för sitt yrkande.

Örn jag sedan i korthet skulle göra några kommentarer, .skulle jag vilja uttala
min tillfredsställelse med att finansministern i propositionen verkligen har
försökt att göra en ekonomisk långtidsprognos. Det ger ett relativt hoppingivande
perspektiv att finna att nian räknar med att nationalinkomsten maxi
malt skall stiga med 22 procent inom loppet av 6 till 7 år och att man enligt
den mest pessimistiska kalkylen skulle komma fram till en ökning på 11 procent,
d. v. s. omkring 2 miljarder kronor. Detta ger också ett underlag för den

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Deri allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
svenska arbetarklassen och för de människor, som äro betryckta i vårt land,
att ytterligare trycka på sitt krav på åstadkommandet av en rättfärdigare fördelning
av nationalinkomsten än vad som för närvarande är fallet.

Jag skulle också vilja passa på att uttala min glädje över det storartade
sociala reformprogram, som regeringen anger i den hopsummering av utgifterna
för de nya reformerna, som slutar på över en miljard kronor. Alldeles
oberoende av att man när de enskilda frågorna skola tagas upp kan ha ännu
större och mera välmotiverade önskemål att framställa tolkar jag dock detta
som ett uttryck för att regeringen verkligen allvarligt vill gå in för att genomföra
sitt regeringsprogram i dessa frågor.

Aven örn finansministern har uttryckt en annan mening tycker jag att det
faktiskt råder enighet inom riksdagen örn att även försvarsutgifterna borde
nedbringas. Visserligen är högerns formulering i det fallet vag, men även denna
formulering tolkar jag för min del såsom ett positivt bejakande av att man
mäste nedbringa utgifterna för försvaret. Jag vill i detta sammanhang erinra
örn den skrivelse, som försvarsutredningen avlämnat till regeringen för några
dagar sedan och i vilken olika alternativ på 650, 750 och 900 miljoner kronor
för förs varskos tnaderna framlades. Inget av dessa alternativ gav uttryck för
något särskilt partis mening. Det var alltså uppenbart, att samtliga partier,
som äro företrädda i försvarsutredningen, därmed uttalade sig för en minskning
av försvarsutgifterna.

Även från bondeförbundets sida bär man uttalat sig för en sänkning av försvarsutgifterna,
men man har poängterat att hänsyn därvid skall tagas till det
internationella läget. Jag tror att man får anse detta som en självklar sak, då
alla väsentliga nedskärningar av försvarsutgifterna ha som förutsättning att
det kommer att vara fred i världen åminstone en tid framåt.

Jag skall be att få polemisera litet även i ett annat avseende. Den reservation
som bondeförbundet har avgivit har redan kommenterats av finansministern.
Enligt vad jag kan förstå ansluter sig bondeförbundet i allt väsentligt
till de tankegångar, som äro uttryckta i utskottsmajoritetens utlåtande. Man
reserverar sig emellertid i fråga örn utskottets uttalande angående arbetskraften
på landet och tycks utgå ifrån att avsikten skulle vara att taga arbetskraft
ifrån jordbruket och överföra den till industrien. När jag läste detta uttalande
i bondeförbundets reservation, tittade jag ännu en gång igenom vad
finansministern hade sagt i denna fråga. Jag måste för min del passa på att
säga, att jag tyckte det var mycket kloka synpunkter han framhöll, när han
utgick ifrån att man skulle, jag vill inte säga förena stad och land, men åstadkomma
en större differentiering av näringslivet på den svenska landsbygden,
få till stånd en förening av industri och jordbruk på ett. mera utpräglat sätt
än vad som hittills har skett. Jag anser att regeringen i detta avseende är inne
på riktiga vägar, vilket naturligtvis inte heller utesluter att man måste anstränga
sig för att åstadkomma rationalisering av jordbruket. Jag såg på den
stora lantbruksutställning, som slutade i söndags, en statistik som visade, att
för hundra år sedan behövdes tre jordbrukare för att förse en stadsbo med mat
medan det nu behövs en jordbrukare för att förse två stadsbor med den föda
som de behöva. Man fick emellertid på denna utställning ett mycket starkt intryck
av att det finns lysande möjligheter att mekanisera och därmed effektivisera
det svenska jordbruk som redan finnes men att några dylika möjligheter
inte stå småjordbruket till buds i någon större utsträckning. Jag tror
att man från bondeförbundets sida inte skall vara så ängslig inför talet om
att man måste gå in för att rationalisera jordbruket och att detta bör ske genom
statsmakternas ingripande.

När jag läste igenom högerns reservation fick jag, herr talman, det intrycket

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
att högern visserligen bekänner sig till sociala reformer —- i fråga om folkpensionerna
är ju högerns ställning därvidlag tämligen klar — men att man
ställer som förutsättning för dessa reformer, att nian skall åstadkomma sänkning
av bolagsskatten och förmögenhetsskatten, alltså de skatter, som särskilt
drabba de rika. ...

Till slut, herr talman, ännu en reflexion. Jag har redan sagt, att jag i det
väsentliga känner mig befryndad med de tankegangar, som utskottet uttalat i
dessa frågor. Men det har redan sagts och det kan inte upprepas nog ofta
vi lia också påpekat saken i vår motion. — att när denna omsättningsskatt nu
skall tagas bort är det nödvändigt att man skärper priskontrollen, så. att skattens
borttagande verkligen medför en sänkning av priserna och att inte detta
beslut i stället bereder möjlighet för mellanhänder och andra att tillskansa
sig extra vinster på de breda folklagrens bekostnad.

Jag skall med hänsyn till den sena timmen inte .uppehålla tiden längre. Jag
vill endast ännu en gång uttrycka min stora glädje över att vi nu ha kommit
så långt, att man äntligen kan fatta beslut örn att bringa denna förhatliga
skatt ur världen.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning av det
yttrande, som herr Adolv Olsson hade tidigare i dag och i någon män med anledning
av finansministerns yttrande, kanske i någon ringa mån också med anledning
av vad som enligt vad jag hört förekommit i första kammaren.

Jag skall be att få börja med att säga några ord rörande den jämförelse
som gjorts mellan folkpartiets och högerns inställning till den omdebatterade
finansplanen. Herr Adolv Olsson ansåg att det skulle vara svårare för folkpartiet
att få det hela att gå ihop än för högern. Örn jag nu får lov att ange det
väsentliga i skillnaden mellan folkpartiets och högerns ståndpunkt, så är det
ju, att högern som ett provisorium räknar med mindre kostnader till barnbidrag.
Men högerns ordförande herr Domö har förklarat att högern vill åstadkomma
bättre barnbidrag. Jag har tidigare i dag ställt frågan: vid vilken tidpunkt
tänker högern ersätta detta provisorium med de bättre barnbidragen? Ehuru
en rad av högerns talesmän ha varit uppe, har jag ännu inte fått något svar
på den frågan. Jag tar för alldeles givet att man utgår ifrån att det skall
ske ganska snart. I så fall blir det inte någon väsentlig skillnad mellan partierna
i fråga om den årliga kostnaden för barnbidragen, sedan högern har övergivit
sitt provisorium.

Högern vill för det andra ha en striktare budgetbalans. Det är klart att detta
ställer större krav på statens finanser, vilket inte i och för sig kan göra det
lättare för högern att få det hela att gå ihop. Sedan vill högern beträffande
jordbrukets rationalisering tänka sig mindre utgifter och i stället höja jordbrukspriserna.
Men denna besparing blir endast en del av den belastning, som
blir en följd av de restriktivare budgetsbalanseringsprinciperna. Nettot så till
vida är alltså en viss ökad svårighet för högern. Sedan kommer därtill att högern
i fråga om försvarsutgifterna intager skola vi säga den minst tillbakahållande
attityden och icke vill genomföra någon nämnvärd reduktion av dessa utgifter.
Åtminstone tills vidare vill högern inte vara med om någon sänkning
av försvarsutgifterna. Herr Skoglund hade nyligen ett utomordentligt intressant
yttrande på den punkten, men det föranleder inte någon förändring i
karakteristiken av högerns i motionen framlagda ståndpunkt.

Jag kan alltså sammanfattningsvis säga, att högern vill ha större utgifter,
närmast för försvarsändamål, och så vitt man nu kan se en strängare budgetbalansering.
Resultatet av dessa båda ståndpunkter kan ju knappast bli, att hö -

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
gern får det lättare att få kalkylen att gå ihop. Man behöver inte några invecklade
tablåer och uppställningar med poster på 5 miljoner kronor här, 6
miljoner kronor där och 10 miljoner där för att förstå detta resonemang. Observera
emellertid, att när det gäller budgetåret 1948/49 får högern tablån att
ga ihop, emedan man plötsligt underlåter att göra någon avskrivning på nya
kapitalinvesteringar och oreglerade kapitalmedelsförluster. På dessa poster ha
vi alltid haft betydande avskrivningar. Budgetåret 1946/47 bli dessa avskrivningar^
i alla fall mellan 140 och 150 miljoner kronor. Då man nu plötsligt
underlåter att göra dylika avskrivningar, är det ju klart, att detta underlättar
möjligheterna att få det hela att gå ihop. Men ingen kan väl hävda, att
en sådan underlåtenhet att göra en fullständigt normal avskrivning på nya
kapitalinvesteringar i och för sig kan göra det lättare att finansiera skattesänkningar
eller dylikt. Ty om man påstår det, blir ju kravet på budgetbalans
endast en lek med ord.

Det finns en annan skillnad mellan högerns och folkpartiets ståndpunkter.
Högern har nämligen givit ett bestämt löfte — som jag har fattat det — att den
skall sänka vissa direkta skatter utan att kompensera detta genom att höja
andra dylika.skatter. .Med mitt sätt att se är detta en ganska oförsiktig ståndpunkt,
som ej oväsentligt skiljer sig från folkpartiets. Denna skillnad har, tycks
det mig, herr statsrådet och chefen för finansdepartementet inte egentligen observerat
eller i varje fall inte till fullo apprecierat. Folkpartiet säger: låt oss
vänta till våren och se hurudant läget är då, se huruvida och i vilken omfattning
eventuellt kompenserande skatteinkomster kunna behövas! Det går inte,
tycker jag, att sammanföra högerns och folkpartiets ståndpunkter i detta avseende,
.utan jag måste säga att vår är väsentligt försiktigare.

Om jag nu gör en jämförelse mellan folkpartiets linje och den kungl, propositionens,
ha vi bl. a. i den av herr Holmbäck och mig framförda reservationen
anfört, att det finns vissa skäl att antaga en starkare inkomststegring
för statskassan än man i den kungl, propositionen räknat med. Jag säger inte,
att det är sannolikare att inkomsterna bli större än man i propositionen räknat
med, jag säger bara, att det förefaller mig vara ungefär lika sannolikt.
För det första är det ju, som jag vid flera tillfällen tillåtit mig framhålla
redan i finansdelegationen, inte orimligt att anta att den taxerade inkomsten
skulle stiga i något snabbare proportion än nationalinkomsten, då den del av
nationalinkomsten, som inte alls blir taxerad därför att den ligger under 600-kronorsgränsen eller därför att den genom skattesvek undandrages beskattning,
inte behöver antagas vara en fullständig konstant procentuell andel av nationalinkomsten.
Den del. som ligger under 600-kronorsgränsen, bör väl bli en mindre
andel av den totala nationalinkomsten, da denna stiger. Örn man gör detta antagande,
kommer man till att staten vid slutet av denna period skulle få 50 60
eller 70 miljoner kronor mer om året, och jag hävdar att det antagandet är
precis lika sannolikt som det som finansministern bygger på.

Sedan ha vi frågan örn inkomstfördelningens ojämnhet. Jag kan väl avslöja,
att det på ett visst stadium förelåg en kalkyl, där man räknade med att utjämningen
av nationalinkomstens fördelning skulle fortsätta i ungefär samma takt
som den, har fortgått under krigsåren, trots att särskilda förhållanden gjorde
sig gällande under kriget genom att dyrtidstilläggen varit större i botten genom
utdelmngsbegränsningen o. s. v. Den kalkylen visade något mindre inkomststegring
än, den som finnes redovisad i propositionen. Örn man däremot
gör en kalkyl på grundval av antagandet, att nationalinkomstens fördelning
skulle förbli ungefär vad den är för närvarande, visar det sig att staten, under
antagande av samma nationalinkomststegring, skulle få in 150 å 175 miljoner

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
kronor mer om året mot slutet av perioden. Man valde då en medelväg'' och kom
till den siffra, som finns i tabellen.

Såvitt jag förstår är det ungefär lika sannolikt, att utjämningen av nationalinkomstens
fördelning kommer att gå ganska långsamt, då vi för. närvarande
ha en eftersläpning i de medelstora inkomsternas ökning. Inte minst för
att staten nu reglerar lönerna för medelhögt och högre placerade tjänstemän,
kommer denna eftersläpning i viss mån att upphöra. Ändras ej fördelningen,
kan man få in ytterligare ett belopp på 50 å 75 miljoner kronor örn året.

När man konstaterar, att finansministern sedan januari redan har fått lov
att justera inkomstberäkningen för budgetåret 1946/47 med ungefär 100 miljoner
kronor i positiv riktning, kan man väl knappast underlåta att draga den
slutsatsen att man här rör sig med en betydande osäkerhetsmarginal och att
det finns vissa skäl att räkna med inte bara ett alternativ utan flera.

Jag säger alltså bara, att det är möjligt att inkomstökningen blir icke oväsentligt
större än finansministern räknat med. Det är också möjligt att den blir
väsentligt mindre. Härav följer att frågan, huru mycket man i statsinkomster
får skaffa som kompensation för sänkningen av den direkta beskattningen, blir
beroende av den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren. Man bör
alltså inte, som finansministern gör, räkna bara med ett enda alternativ, vare
sig det är optimistiskt eller mindre optimistiskt, man bör räkna med flera olika
alternativ. Örn man gör det, vad blir då den pratiska, konsekvensen? Jo, att
man inte bör fatta beslut om skattehöjningar eller dylika saker, förrän det är
nödvändigt. Man bör inte göra det t. ex. ett år i förväg, om dessa skattehöjningar
— eller skattesänkningar —• ändå inte kunna träda i kraft.

På denna fråga, varför man nu skulle fatta beslut om t. ex. höjning av förmögenhetsskatter
och arvsskatter och eventuellt skatter för stora inkomster,
svarade herr Adolv Olsson i sitt anförande, såvitt jag hörde, ingenting alls, och
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet svarade såvitt jag kunde
anteckna vad han sade, att man åtminstone borde tala örn för svenska folket,
innan man, lovar det och det, att det inte kan få detta utom under förutsättning
av en gynnsam utveckling etc. Ja, finansministerns uttalande går. ut på
vad man bör och inte bör tala örn för att anse sig ge fullständig redovisning,
och jag kan mycket väl ge honom rätt i att man bör tala om någonting^ den
stilen, men det är ju inte något skäl för att riksdagen och regeringen långt i
förväg skola fatta beslut örn vissa skattehöjningar, som eventuellt visa sig icke
vara nödvändiga.

Herr Adolv Olsson fällde en sidoanmärkning, som hail själv måhända betraktade
som ett argument. Han sade: ja, örn det skulle gå så att man får in
så mycket pengar som folkpartiet räknar med, kunna vi ju sänka inkomstbeskattningen
ännu mera. Ja, men hur vet man på förband att man inte hellre
då skulle vilja underlåta en del av de skattehöjningar, som man i onödan genomfört
för tidigt? Är det inte bättre att behålla handlingsfriheten, så alnian
kan disponera på grundval av den bättre kunskap örn förhållandena man då har
än att bestämma sig i förväg.

När herr Adolv Olsson säger, att man inte skall skjuta upp en så väsentlig
sak som skattepolitiken till våren 1947, måste jag konstatera att man har
stärka skäl att göra detta, därför att man då kan bättre bedöma i vad män Jet
är nödvändigt att höja skatterna. Man brukar här i landet inte besluta skattehöjningar
ett år tidigare än det är behövligt. Finansplanens uppgift kan inte
gärna vara att tvinga riksdagen och regeringen att bestämma sig i förväg, utan
den bör ju vara att ge en allmän orientering, en riktig bakgrund åt de aktuella
siffror, som ligga, till grund för de aktuella besluten.

När''jag först förde fram tanken på en sådan finansplan oell nu i januari

Nr 26.

Onsda''gen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
sade: varför har inte finansministern talat om hur han ser på utvecklingen,
varför har han ställt sig i efterhand? svarade finansministern, att vi bruka
ju inte tala örn finansieringen, förrän vi ha utgiftsförslagen på bordet. Nu
har fininsministern svängt helt örn och säger, att nu skola vi behandla och
besluta, inte blott budgeten för nästkommande år, utan även för de följande
åren. Det verkar, som om vi nu kommit in i ett nytt system med en tvåårs
finansplan, med en budget som skall bestämmas för två år genom ganska
preciserade beslut. Jag har för min del inte kunnat finna anledning till att
frångå hittillsvarande praxis med en tolvmånadersbudget. Det verkar på mig
i någon mån, som örn finansministern efter att först ha ställt sig mycket
kylig till tanken på en finansplan på längre sikt, nu har blivit så fångad av
denna tanke, att han — jag vågar säga något i onödan — vill inskränka sin
och riksdagens handlingsfrihet, därför att man satt vissa prognoser på papperet.

Då finansministern talade örn försvarsutgifterna, vilket ju också herr Skoglund
gjorde, vill jag understryka, att också försvarsutgifterna, vilka på grund
av sin storlek utgöra en väsentlig faktor, troligen kunna bedömas bättre våren
1947. Vi ha anledning hoppas, att försvarsutredningen då skall lia kommit
till vissa resultat. Även detta bör väl vara en anledning att man tar ställning
till frågan örn skatternas avvägning först när en så viktig utgiftspost som
denna kan bättre bedömas. Finansministern säger själv i propositionen, att örn
försvarsutgifterna inte kunna reduceras med 250 miljoner kronor etc., får man
höja skatterna igen. Ja, det är väl just ett argument för den ståndpunkt jag
nyss här angivit.

Men det vill jag säga till herr Adolv Olsson, att i fråga om beslut rörande
omsättningsskattens avskaffande bär man praktiska skäl att ta ståndpunkt
omedelbart, ty örn man gör det hinner man vidtaga de förberedelser, som
äro erforderliga för den händelse man verkligen skulle vilja avskaffa skatten
vid årsskiftet. Men herr Adolv Olsson och utskottsmajoriteten säga, att vi
skola skjuta just på frågan örn omsättningsskatten. Såvitt jag kan se förhåller
det sig alldeles tvärtom. I frågan om omsättningsskatten finns det praktiska
skäl att fatta beslut i dag, men frågan örn avvägningen av de direkta skatterna
finns det mycket starka skäl att uppskjuta till våren, då man bättre kan bedöma
de statsfinansiella utsikterna och bättre kan bedöma försvarsutgifterna.

Finansministern säger, att om högerns och folkpartiets optimistiska kalkyler
rörande inkomsterna skulle visa sig överensstämma med verkligheten kan regeringen
sänka skatterna ända mera., jag tyckte han sade med 100 av 150 miljoner
kronor, och trots detta ändå ha 50 miljoner kvar till andra utgifter. Jag vill
bara göra den reflexionen, att det är mycket glädjande, att finansministern
nu intar den standpunkten att han, om han far mera pengar, tänker använda
t._ ex. 2/3 till skattesänkningar och V3 till nya utgifter. Jag fäster mig inte
vid det där örn 2/3 eller Va, jag fäster mig bara vid att han menar att en väsentlig
del skall gå till skattesänkningar. Den linje, som vi i folkpartiet företrätt,
är ju, att man steg för steg skall sänka skatterna och förbättra den sociala
standarden. Att finansministern nu finner det alldeles naturligt att i sin
exemplifiering falla in i den tankegången, måste jag betrakta som ett stort
framsteg i jämförelse med de tankegångar, som finansministern under höstmånaderna
framförde här i kammaren.

När finansministern vidare säger, att det är mycket tillfredsställande, fastän
överraskande, att högern och folkpartiet äro så optimistiska rörande framtidsutvecklingen,
trots att regeringens inflytande på den ekonomiska utvecklingen
i landet målas i de mörkaste färger, skulle jag vilja svara honom, att
det dock finns vissa anledningar att inte se alltför mörkt på läget. Vi ha’sett

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
hur regeringen — jag tänker närmast på finansministern —• i fråga örn skattepolitiken
modifierat sin uppfattning ganska väsentligt sedan i höstas. Yi
lia också sett hur statsministern som chef för regeringen i socialiseringsfrågan
har intagit en ställning, som jag vill beteckna som en reträtt, med tanke^på
de socialistiska motionerna vid 1945 års riksdag. Jag vill gärna tro, att båda
dessa ändringar i regeringens attityd lia något litet samband med den opposition,
som från samtliga oppositionspartiers sida riktats mot regeringens politik.
Vi äro visserligen inte på något sätt lugna i fråga örn den ekonomiska
politik, regeringen kan komma att föra, men vi ha vissa förhoppningar om att
det skall finnas möjligheter för oppositionen att påverka regeringens politik
i gynnsam riktning även i framtiden.

Herr Adolf Olsson talade med stort patos örn balanseringen av budgeten.
Jag skulle vilja fråga honom, hur han med denna sin inställning har kunnat
svälja finansministerns förslag örn en brist i budgeten på 235 miljoner kronor
under budgetåret 1948/49. Det skulle vara intressant att höra. Herr Olsson
sade: kan herr Ohlin få statsutskottet att acceptera denna brist i statens budget?
Jag vill fråga: kan herr Olsson få statsutskottet att acceptera den brist i
budgeten, som finansministern här med kallt blod föreslår, fast han dessutom
lägger vissa utgifter utanför balanseringen?

Till finansministern, som ju också tar i med ganska allvarliga tonfall, när
han säger att vi måste hålla oss inom ramen för våra resurser, vill jag säga
att jag varmt sympatiserar med den tankegången. Men det är egendomligt,
att den praktiska konsekvensen blir att det, när det enligt regeringens mening
är lämpligt, uppföres en budgetbrist på t. ex. 235 miljoner kronor, medan herr
Wigforss, örn någon annan i riksdagen föreslår en utgiftsökning med 1 miljon
kronor örn året under några år, svarar att det går inte inom ramen. Jag tycker
inte det är någon riktig korrespondens mellan att först sätta upp en brist på
235 miljoner och i nästa ögonblick, när det gäller en utgift på 1 miljon, säga:
tänk på att ni måste hålla er inom ramen!

Vidare säger herr Adolv Olsson, att folkpartiet naturligtvis låtit sig ledas
av valtaktiska hänsyn, och herr Pettersson i Dahl var inne och spelade på
samma melodi. Jag förstår ju. att herr Adolv Olsson aldrig anlagt några som
helst valtaktiska synpunkter. Jag antar, att han är oskyldig som ett lamm till
allt sådant. Eller skulle det kanske snarare förhålla sig på det sättet, att han
ser andra och deras handlingar, som man ofta gör, i ljuset av sin egen tankevärld?
Han kanske vet, hur ofta det kan vara frestande att anlägga sådana synpunkter
och kanske har han själv någon gång fallit. För min del måste jag
nog konstatera, att jag många gånger funnit, att när folk kommer med sådana
påståenden som herr Olssons, är det därför att de sakliga argument de ha inte
äro tillräckligt vägande. De ha behov av att komplettera dem på något sätt,
och då kunna de inte göra detta på annat vis än genom att misstänkliggöra
motståndarens motiv. Jag tror inte, att man befrämjar denna debatt det ringaste
genom ett misstänkliggörande av den andra sidans motiv. Vi få nog anta, att
vi på båda håll ledas av ungefär lika höga och ädla motiv.

Jag har för min del visat starka sakliga skäl för att omsättningsskatten
avskaffas så snart som möjligt, d. v. s. den 1 januari 1947. Jag har visat, att
det sannolikt kommer att minska inflationsriskerna. Då behöver man i detta
fall inte anlägga några som helst valtekniska hänsyn, men örn det nu skulle
vara så, att det svenska folket verkligen tycker att det är bra att omsättningsskatten
avskaffas redan vid årsskiftet, och örn det sedan dessutom råkar vara
val i höst, kan jag inte finna att sammanträffandet av dessa båda omständigheter
är ett skäl mot att man skall förfara på ett sådant sätt, som i alla fall
av helt andra skäl är sakligt motiverat.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Ben allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

Jag skall bara be att få göra ett litet tillägg beträffande skatteavvägningen,
därför att finansministern lämnade några mycket intressanta och belysande
siffror om förmögenhetsbeskattningen. Jag vill därför deklarera, att jag
tycker att de siffrorna liro så slående, att de nästan nödvändiggöra att vissa
slutsatser dragas redan nu, även med den principella inställning jag har örn
att vi skola uppskjuta den definitiva avvägningen av de direkta skatterna till
våren 1947, om det inte inträffar något oväntat innan dess. Jag tycker att
finansministerns siffror berättiga till att man omedelbart drar den slutsatsen,
att en ändring måste vidtagas i förmögenhetsbeskattningen på så sätt, att de
mindre förmögenheterna få bära något mindre av skattebördan. Jag ifrågasätter
emellertid inte någon sänkning av den totala förmögenhetsbeskattningen.
Därför få de större förmögenheterna bära något mera av bördan. Jag tycker
att det i nuvarande läge är ganska naturligt, att dra en sådan slutsats. Däremot
är det tids nog att senare återkomma till frågan, huruvida arvsbeska.ttningen
eller förmögenhetsbeskattningen totaliter behöver höjas och i så fall
hur mycket.

o -lag måste be kammaren om ursäkt för att jag tar kammarens tid i anspråk
några minuter för en fråga, som egentligen förefaller mig vara överflödig att
närmare beröra. Herr Olsson i Gävle säde emellertid med stor emfas att jag
skulle ha gjort en stor upptäckt, som jag meddelat kammaren, nämligen att
örn bondeförbundet och socialdemokraterna hade stött folkpartiets ståndpunkt,
så hade denna ståndpunkt segrat i kammaren. Ja, herr Olsson i Gävle tyckte
tydligen själv att detta var mycket lustigt. Jag har emellertid icke alls yttrat
mig på det sättet. Vad jag sade var, att örn bondeförbundet från början bestämt
stött folkpartiet i dess krav beträffande den 1 januari 1947 som datum
för omsättningsskattens avskaffande, är det ej uteslutet att socialdemokraterna
skulle ha låtit sig pressas icke bara såsom nu sex månader plus eventuellt
någon ytterligare kortare tid, utan kanske t. o. m. tolv månader, så att omsättningsskattens
avskaffande fastställts till den 1 januari 1947. Jag känner
herr Olsson altför väl för att tro, att han inte fattat den stora skillnaden mellan
vad jag i verkligheten sade och det yttrande som han tillskrev mig.

Herr Olsson berörde även vem som hade äran av att utskottet nu beslutat
att omsättningsskatten skulle avskaffas minst sex månader tidigare än vad regeringen
föreslagit. Jag skall gärna medge, att herr Olsson har sin del i detta
utskottsutlåtande, som måhända och sannolikt blir riksdagens beslut.

Herr Olsson framhöll även att det finns försiktiga underbalanser och oförsiktiga
underbalanser i budgeten. Med hänvisning till vad jag sade nyss örn
hans förmåga att svälja en budgetbrist på 235 milj. kronor 1948/49 förefaller
det egendomligt, att han under sådana förhållanden opponerar sig mot vårt
förslag för budgetåret 194(3/47. Jag kan inte finna någon annan förklaring
till detta ställningstagande än att när herr Olsson i Gävle gör så, är detta
försiktigt. Då folkpartiet däremot gör så. är detta oförsiktigt, Detta är en
mycket svag motivering för en klassindelning. Herr Olsson var dessutom
rädd för att vi i folkpartiet inte skulle »lära ut» denna metod att underbalansera,
Jag vill svara herr Olsson med att det inte föreligger någon större risk
för att det skall bli ett ofta åberopat prejudikat, örn man föreslår en underbalansering
under en period, då hela skattesystemet omlägges på ett sådant
sätt, att man blir av med en inkomst på 300—500 milj. kronor. Den underbalansering
som herr Olsson accepterat för 1948/49 är snarare farlig, ty där
har man icke någon sådan ursäkt att falla tillbaka på.

Jag skall tillåta mig att i övrigt starkt understryka ett enligt min mening
utomordentligt slående argument i denna fråga. Enligt propositionen har
svenska staten råd till att fr. o. m. den 1 januari 1948 bära en ökad utgift

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
för folkpensioner med 400 milj. kronor, för barnbidrag med 200 milj. kronor,
för avskaffandet av omsättningsskatten med åtminstone 350 milj. kronor samt
för höjning av tjänstemannalönerna med något över 1001 milj. kronor per den
1 juli 1947, vilken höjning således gäller hela kalenderåret 1948. Detta gör
således en sammanlagd belastning på statskassan med 1 000—1 100 milj. kronor.
Allt detta ha vi således råd med fr. o. m. den 1 januari 1948. Hur mycket
lia vi emellertid enligt finansministern råd nied för kalenderåret 1947?
Yi ha då endast råd med ett halvt års löneförhöjning för statstjänarna, vilken
i runt tal medför en ökad belastning på 50 milj. kronor. Det har icke visats
några sannolika skäl för att svenska staten 1947 endast har råd att öka sina
utgifter med 50 milj. kronor, medan man 1948 har råd med en ny belastning
på inte mindre än 1 000—1 100 milj. kronor.

Folkpartiets linje skulle således innebära en ytterligare belastning på statsfinanserna
under 1947 med ungefär 400 milj. kronor, d. v. s. 350 milj. kronor
för omsättningsskattens borttagande och 50 milj. kronor för ett halvt års
löneförhöjning av statstjänarnas löner. Regeringen har nu föreslagit och vi
ha i stora drag accepterat en utgiftsökning på 1 000—1 100 milj. kronor
1948. Den som närmare överväger dessa siffror kan näppeligen komma till
någon annan slutsats än att det under sådana förhållanden är ganska tvivelaktigt,
örn svenska staten 1948 plötsligt får råd till 600 milj. kronor i ökad
utgiftsbelastning. Det är under alla förhållanden mer tvivelaktigt, örn vi 1948
få råd till alla dessa utgifter än att vi 1947 kunna klara oss utan den inkomst,
som omsättningsskatten ger.

Enligt min mening bör detta resonemang i och för sig visa, att det är försvarligt
att avskaffa omsättningsskatten den 1/1 1947. Under alla förhållanden
förefaller detta vara mycket mindre våghalsigt än regeringens plan för
1948. Örn det skulle anses vara förenligt med en viss grad av försiktighet att
acceptera regeringens plan för 1948, bör det väl anses vara synnerligen försiktigt
att acceptera vår plan för 1947. Om man följer folkpartiets linje, uppstår
det en skillnad i utgiftsökningen på 600 milj. kronor mellan 1947 och
1948.

Jag vill även yttra några ord till herr Pehrsson-Bramstorp. Han förklarade
att bondeförbundet velat avskaffa omsättningsskatten så snart som möjligt.
Han ansåg emellertid att vi gott kunde vänta någon tid, örn detta skulle underlätta
genomförandet av en del sociala reformer. Jag måste då konstatera,
att bondeförbundet frångått sin tidigare uppfattning örn att man genast ville
avskaffa omsättningsskatten. Eller förhåller det sig på det sättet, att bondeförbundet
för närvarande inte är berett att skaffa de ersättande inkomster,
som bondeförbundet tidigare velat .skaffa i stället för omsättningsskatten?

Herr Pehrsson-Bramstorp hänvisade också till att han och jag, då vi sutto
i regeringen, voro ense örn att inte avskaffa omsättningsskatten alltför snabbt.
Jag vill då svara honom, att detta är alldeles riktigt. Det var därför som
jag, och för övrigt även andra i folkpartiet, icke då motionerade örn ett avskaffande
av omsättningsskatten. Från bondeförbundshåll framfördes emellertid
då motioner i frågan. Herr Bramstorp hade således på den tiden samma
åsikt som folkpartiet och jag, men en motsatt åsikt till motionärerna inom
bondeförbundet.

Herr talman! Som avslutning på detta mitt afförande vill jag framhålla,
att man enligt min mening bör vara särskilt försiktig, när det gäller att fatta
beslut om nya eller höjda skatter. Örn man inte vet, örn alla dessa nya eller
höjda skatter verkligen behövas till fullo och om man inte vet i vilken utsträckning
det kan bli behövligt med omedelbara beslut av denna art. då iir det
försiktigare, att man väntar till dess att den tidpunkt är inne, då detta beslut

100

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
behöver fattas, d. v. s. i detta fall med tanke på att det skulle träda i kraft
den 1 januari 1948. Men varken det socialdemokratiska partiet här i riksdagen
eller finansministern har väl karakteriserats av några större hämningar, då
det gällt att besluta örn skattehöjningar. Det är kanske därför som finansministern
och det socialdemokratiska partiet här inte tycka att det gör så mycket
om man beslutar dessa skattehöjningar för tidigt. Därför vill man taga
till i överkant. Folkpartiet däremot har ansett att man bör gå fram med
större försiktighet och att man inte bör vidta dylika skattestegringsbeslut
förrän de visa sig absolut behövliga. Då det föreligger praktiska skäl att
redan nu fatta beslut om borttagande av omsättningsskatten, bör denna skatt
enligt vår mening också borttagas. På grund härav hemställer jag örn bifall
till den av herr Holmbäck och mig själv avgivna reservationen.

Herr Olsson i Gävle, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle anförde:
Herr talman! Örn det kan glädja herr Ohlin, ber jag att få meddela honom, att
då jag fällde mitt påstående, att det var »lättare» för högern, skedde detta
därtör att jag förutsatte att högern på grund av sin uppläggning var utesluten
från möjligheten att i det sista upploppet få sina skattesänkningsförslag prövade.
Det förhåller sig naturligtvis på det sättet, att jag byggde detta på
herr Ohlins egen reservation, att han ändå inte avvisade möjligheten att pröva
ersättningen för det som man tog bort.

Herr Ohlin framhöll att vi här ämnade besluta om skatteökningar, men samtidigt
inte gjorde någon avägning. Jag vill då framhålla, att det alls inte är
fråga örn detta. Det gäller endast ett understrykande av den mening, som riksdagen
tidigare en gång uttalat, att i samband med den omprövning, som skall
äga rum, skall man göra en anordning sådan som denna.

Herr Ohlin frågade, hur jag kunde vara med örn att underbalansera budgeten
1948/49 med ett så stort belopp. Jag har inte vänt mig mot underbalanseringen
då. Jag har vänt mig mot att herr Ohlin envisas med att förklara, att det förslag,
han lägger fram här, inte innebär någon underbalansering utan en försiktigt
balanserad budget.

Jag skall inte tvista örn jag har predikat. Men predikande anses väl inte
vara något fel eller vara okänt för folkpartiet.

Så främmande för valtaktiska synpunkter kan väl ändå inte herr Ohlin göra
gällande att han är. Sakligheten är mycket betydelsefull, men trots all den
undervisning, som herr Ohlin kostat på utskottets ledamöter, har han inte lyckats
övertyga mer än en enda man örn sakligheten i sin ståndpunkt. Detta
måste väl då innebära att alla vi andra 22 ledamöter av utskottet gjort herr
Ohlin till en »missförstådd oskuld».

Herr Pelirsson-Bramstorp erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman,! Det är alldeles riktigt att bondeförbundet tidigare
motionerat örn avskaffande av omsättningsskatten. Herr Ohlin har förmodligen
inte läst dessa motioner tillräckligt ingående. Den motion som förra
året framställdes från bondeförbundshåll gällde en skrivelse till Kungl. Maj :t
med förfrågan, huruvida omsättningsskatten kunde avskaffas och ersättas med
andra skatteformer som vore enklare ur kontrollsynpunkt. Att jag även då den
motionen, väcktes hade en annan mening är väl ingenting som herr Ohlin behöver
förvåna sig över. Ty detta visar ju att inte ens bondeförbundet är likriktat.
Att folkpartiet inom sig hyser många olika meningar känna vi alla till.
Då kan det vara en tröst för herr Ohlin att det även inom andra partier finns
olika meningar. Jag står emellertid fortfarande kvar på min ståndpunkt, att

Onsdagen den 19 juni 194G em.

Nr 26.

101

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
man skall avskaffa omsättningsskatten så snart som möjligt. Men då skall
också den, stora massan av folket, d. v. s. konsumenterna, få nytta därav. Detta
bör dock inte genomföras förrän man verkligen kan kontrollera tillämpningen
av de högsta priser, som gälla den gången, då omsättningsskatten icke längre
behöver läggas på. Herr Ohlin, bär således fel, da han pastar att bondeförbundet
inte begärt någonting annat i stället för omsättningsskatten. Bondeförbundet
har begärt att det skall bli en annan skatteform, som är enklare och
som kan ersätta omsättningsskatten.

Herr Ohlin, som även på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Till herr Pehrsson-Bramstorp vill jag säga, att om bondeförbundet
haft möjlighet att fortsätta med att halla fast vid att omsättningsskatten
skulle avskaffas så snart som möjligt •— exempelvis den 1 januari 1947
särskilt som i år inte ens behövts några nya ersättande skatter.

Herr Olsson i Gävle sade, att jag envisades med att icke kalla folkpartiets
förslag för någon verklig underbalansering. Jag är mycket smickrad över att
herr Olsson tydligen fäster så stor vikt vid min terminologi. Jag skall emellertid
inte närmare gå in på detta nu. Vi böra halla oss till fragan örn innebörden
av den s. k. underbalanseringen som sådan. Det var på den punkten som
herr Olsson vände sig mot folkpartiets förslag. Enligt mitt sätt att se är^ han
emellertid just på grund härav skyldig att ta ställning till frågan om bristen
på 275 miljoner kronor år 1948/49 och inte här gå som katten kring het gröt.

Herr Olsson framhöll vidare, att jag bara lyckats övertyga en enda ledamot
av särskilda utskottet. Jag vill emellertid konstatera, att det dock skett en rätt
stor förändring, då utskottets samtliga socialdemokratiska ledamöter kommit
till en annan slutsats i frågan än Kungl. Majit. Detta får måhända anses innebära
att en åsiktsförskjutning ägt rum. Detta kan val förmodas ha berott pa
några argument som framförts i utskottet av exempelvis herr Olsson, mig eller
någon annan. Ty denna ändrade inställning kan ju under inga förhållanden ha
framkallats av några valtaktiska spekulationer.

Vidare yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Kammaren håller mig säkert räkning
för att jag vid denna sena timme inte går till ett bemötande av allt som
sagts. Jag inskränker mig till att svara på några frågor, som herr Ohlin

ställt till mig. .

I sitt tidigare anförande här i dag framhöll herr Ohlin, att högern vid beräkningen
av utvecklingen av nationalinkomsten under tiden 1933—1944 inte
beaktat den försämring av penningvärdet som skett under denna tid. Inte annat
än jag förstår — jag har även senare försökt gå igenom detta ytterligare ha
vi just i den beräkning, som är genomförd, tagit hänsyn till den förskjutning
i penningvärdet, som, såsom herr Ohlin mycket riktigt papekade, har ägt rum.

Nästa fråga var huruvida högern ville genomföra barnbidragen. Vi lia sagt
förut, att vi vilja vara med örn det. Herr Ohlin vill veta tidpunkten härför och
närmare detaljer örn hur vi tänkt oss det. Vad vi lia att invända på denna
punkt är att barnbidragen, sådana de äro utformade i befolkningsutredningens
förslag, inte tillgodose de synpunkter, som vi i detta fall tro äro riktiga. För
att spara tid skall jag tilllåta mig att nämna ett par exempel, och jag tror
då att kammaren skall förstå mig bättre.

En familj med tre barn i inkomstgrupp 8 000 kronor får visserligen i barnbidrag
600 kronor, men av detta belopp tar staten tillbaka inte mindre än
485 kronor, varför bidraget stannar vid 115 kronor. Jag befarar, att efter allt

102

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
vad som sagts i tidningarna en sådan familj trott, att den skall få 600 kronor
till en direkt förbättring av standarden.

En arbetarfamilj med tre barn och 5 000 kronors inkomst får i bidrag 600
kronor och avstar 137 kronor till staten. Ännu ett exempel: en familj med man,
hustru och ett barn, ett hushall alitsa på tre personer, med en inkomst på 8 000
kronor och således en standard av cirka 2 700 kronor per person, får sitt läge
förbättrat med 68 kronor, medan däremot en familj med man, hustru och fem
barn, sju personers hushåll alltså, och där inkomsten är 12 000 kronor eller
1 714 kronor per familjemedlem, får sitt läge förbättrat med 70 kronor.

Vi mena, att detta verkar sa pass ojämnt att det finns alla skäl att ompröva
huruvida inte en kombination med skattefria barnavdrag och direkta barnbidrag
skulle giva ett rättvisare resultat. Vi äro fullt medvetna örn att just
de nu gällande skattefria barnavdragen inte äro riktiga när det gäller de
minsta inkomsttagarna, och vi vilja därför medverka till en annan form, men
knappast utan den justering som utvecklas i befolkningsutredningens förslag.

. ''^a- herr Ohlin, jag skulle kunna fortsätta att tala om kostnaderna. Det har
ju tidigare i utskottet debatterats ganska utförligt vad slopandet av skattelättnaderna
för barnrika familjer skulle betyda i fråga örn större inkomster i
skatt för staten. Man räknade där med 70 miljoner kronor. Det betydde alltså,
att om barnbidragen gå till 270 miljoner kronor, så skulle den verkliga utgiftsökningen
för staten bli 200 miljoner kronor. Detta belopp räknades på grundval
av 1940 års inkomster. År 1948, då barnbidragen beräknats träda i kraft, torde
den taxerade inkomsten ha ökats avsevärt. Jag är inte alldeles säker på min
sak — jag har en representant för socialdepartementet här i närheten, han kan
det kanske bättre — men jag skulle tro att man räknat med en fördubbling av
den taxerade inkomsten. Örn inkomstökningen sedan 1940 pågår oförändrat,
borde en skatt ar 1948 pa detta avsevärt högre belopp ge — enligt vad jag
skulle förmoda — åtskilligt över 100 miljoner kronor. Taga vi alltså bort
detta belopp och samtidigt räkna med de minskade livsmedelsrabatterna, så
blir det faktiska belopp, som staten skall utbetala i barnbidrag, inte av den
storleksordning som många tänkt sig.

Högerns motion, säger herr Ohlin, räknar med avskrivningar under budgetåret
1948/49 på endast 25 miljoner kronor. Jag ber herr Ohlin fortsätta att
läsa i motionen. Då skall han finna, att i högerns motion är det visserligen
räknat med avskrivningar år 1948/49 på 25 miljoner kronor, men i stället äro
avskrivningarna året 1947/48 beräknade till 175 miljoner kronor. Slår man
ihop dessa siffror för dessa två år, blir det sammanlagt 200 miljoner kronor,
eller samma summa som är beräknad för två år i propositionen.

Sedan säger herr Ohlin, att högern utlovat skattesänkningar utan kompensation
från annat hall, och det räknar han som en ganska vågad sak. Folkpartiet
däremot, säger herr Ohlin, vill vänta till våren och se örn vi kunna
sänka skatterna på sätt, som vi tänkt oss. Det betyder väl ingenting annat,
förmodar jag, än att herr Ohlin med andra ord kunde ha sagt, att folkpartiet
vill vänta tills herr Elon Andersson tagit ställning i skatteberedningen. Jag
tycker att detta är en ganska försiktig och förnuftig tanke, men den står
knappast i överensstämmelse med folkpartiets annons, som jag här har, där
man tvärsäkert säger: sänkning av inkomstskatten från och med 1948. —•
Där ger man i alla händelser ett långt mera bestämt besked.

Jag ber också, herr talman, att medan jag har ordet alldeles särskilt få taga
fasta på ett löfte, som finansministern gav i sitt anförande här. Finansministern
säger, att han förutsätter att vi skola kunna stoppa inflationen. Vill
finansministern sätta in ali den energi, han förfogar över, och lyckas han nå
ett resultat just på detta viktiga område — jag förmodar, att han har rege -

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

103

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
ringen bakom sig — då tror jag, att riksdagen skall vara honom och regeringen
alldeles särskilt tacksam.

Jag slutar, herr talman, med att upprepa vad jag sagt tidigare här i° dag.
Jag tror det är nyttigt att våra finansiella möjligheter debatteras på det
sätt, som skett just omkring den proposition vi nu behandla. Det visar oss,
att vi inte behöva se alltför pessimistiskt på utvecklingen, men också att
våra finansiella resurser ha sin mycket starka begränsning. Jag skulle dock
vilja tillägga, att finansministerns uppfattning angående behovet av rörelsekapital
i de enskilda företagarnas händer gör oss mycket betänksamma. _Han
förefaller att ha mycket mindre respekt för denna nödvändighet, än jag i
verkligheten hade trott. Hela vår motion och vår uppfattning i övrigt bygger
på, att den enskilda företagsamheten här i landet skall ha möjlighet att utveckla
sig och driva sin verksamhet —• låt vara i gott samförstånd med staten.
Då får man inte via olika skatter, såsom bolagsbeskattning och arvsbeskattning
m. m., försöka plocka ifrån företagarna allt som finns.

Jag skulle också i detta sammanhang till herr Ohlin vilja säga, att det varit
roligare med ett fastare ställningstagande i fråga örn arvsskatten. Visserligen
är herr Ohlin på glid från sitt tidigare uttalande i motionen, men han kunde
dock ha givit en något klarare deklaration här i dag.

Vad bondeförbundet beträffar, förundrar jag mig över att det i sin reservation
gått i motsatt riktning till de uttalanden, jag hört från det hållet tidigare.
I det utskottsutlåtande, som nu föreligger, synes man vilja rekommendera en
direkt skärpning av arvsbeskattningen.

Herr Ohlin: Herr talman! Endast några ord med anledning av herr Skoglunds
senaste anförande. Han säger utan närmare motivering, att högern i
sin kalkyl tagit hänsyn till penningvärdets försämring. Örn man emellertid
läser herr Domös motion s. 15, hela senare delen av sidan, så skall man finna,
att där förs ett resonemang, som inte på något sätt beaktar försämringen av
penningvärdet. Jag skall endast läsa en del av första meningen: »Under tolvårsperioden
före 1945, d. v. s. sedan år 1933, har skatteunderlaget genomsnittligen
ökat med 410 milj. kronor årligen, trots att samtidigt» etc., etc. Man har
således tagit miljonsiffrorna utan någon justering, och sedan säger man, att
det är försvarligt att räkna med en lika stor ökning av skatteunderlaget per
år i framtiden. Jag kan inte se, att herr Skoglund kunnat dokumentera sitt
påstående.

Vad sedan frågan om barnbidragen beträffar, så tycker jag inte, att vi fått
något besked om den tidpunkt, vid vilken högern avser att denna reform skall
genomföras. Högern tänker sig, att provisoriet, som är relativt billigt för statskassan.
skall utbytas mot en större hjälp åt barnfamiljerna, men när skall det
ske? Herr Skoglund säger, att kostnaderna för att genomföra dessa barnbidrag,
örn man förutsätter, att skatteavdragen slopas, inte bli så stora som 200 miljoner
kronor, eftersom skatteavdragen skulle komma att kosta staten inte 70
miljoner kronor utan över 100 miljoner kronor. Jag vågar inte lia någon bestämd
uppfattning örn detta. De experter, jag talat med, säga emellertid, att
man inte kan räkna med en högre siffra än 80 ä 90 miljoner kronor. Det betyder,
att. de av regeringen föreslagna barnbidragen skulle medföra en nettoutgiftsökning
på icke 200 miljoner kronor utan mellan 180 och 190 miljoner
kronor. Men även om man skulle taga herr Skoglunds egen siffra på 170 miljoner
kronor och sedan draga ifrån 55 miljoner kronor, så återstår i alla fall
115 miljoner kronor. Om högern alltså inte redovisar ett motsvarande belopp
i sin sexårsplan, måste det betyda, att högern tänker bibehålla detta provisorium
under minst sex år.

104

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)

När herr Skoglund blandar in i diskussionen några folkpartiannonser, måste
jag till svar påpeka, att högerns ledare, herr Domö, för en tid sedan i ett
anförande uttalade: »Högern vill ha bättre barnbidrag.» Han glömde emellertid
att tala om att det tydligen var först efter år 19521 Detta är ju innebörden
av att underlåta att anvisa några medel under sexårsperioden 1946—52.

Sedan misstolkade herr Skoglund mitt yttrande i fråga örn skattesänkningar.
Jag bar inte sagt, att man skall vänta och se, örn det är möjligt att sänka
den direkta beskattningen. Jag har sagt, att man redan nu kan se, att man bör
kunna genomföra en sänkning av de direkta skatterna och detta med en storleksordning
av 150 miljoner kronor. Frågan, huruvida och i vilken mån andra
kompenserande skattekällor behöva anlitas kan man bedöma bättre år 1947,
och då är det tids nog att ta ställning härtill.

Vidare vill jag säga, att herr finansministern naturligtvis har alldeles rätt
i sitt påpekande, att det inte blir mer pengar till skattesänkning eller sociala
utgifter därför att man räknar mer eller mindre optimistiskt — i detta fall
mer optimistiskt — ty inkomsterna växa inte därför att man är optimistisk.
Detta är ett mycket viktigt påpekande. Men om man inte vet, huruvida inkomsterna
komma att inflyta rikligt eller mindre rikligt, då är det ett skäl
att inte fatta beslut örn skattehöjningar förrän vid den tidpunkt då det är
nödvändigt med hänsyn till skattehöjningarnas ikraftträdande.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill endast säga några ord i anledning
av vad herr Skoglund sade, att vi inom bondeförbundet rekommenderade
en skärpning av arvsbeskattningen. Vi lia hänvisat till propositionen,
där det säges att »sänkningen av inkomsskatten och bortfallet av krigskonjunkturskatten
böra därför motvägas genom ökade tillskott från andra håll
inom den direkta beskattningens ram. Riksdagen har pekat på höjda bidrag
från förmögenheter, både i arvsskattens och den särskilda förmögenhetsskattens
form.»

Örn detta säga vi i reservationen, att vi inte ha något att erinra mot detta,
men vi sluta med att understryka att »förmögenhets- och arvsskatterna ej få
bli av sådan storleksordning, att sparviljan och därmed kapitalbildningen försvåras
eller sättes ur spel». Jag förstår inte, hur det kan vara möjligt att tolka
detta uttalande som en direkt rekommendation att skärpa arvsskatten.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Domö m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen, som föreslagits i den av
herrar Löfvander m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; 4:o)
bifall till den av herrar Holmbäck och Ohlin avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 5:o) bifall till det av herr Hagberg i Luleå under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de fyra återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen äskades likväl votering av herr
Pettersson i Dahl, i anledning varav herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i den sålunda begärda voteringen ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 3:o) angivna
samla flertalet röster. Denna herr talmannens uppfattning bestreds
emellertid av herr Ohlin genom begäran örn votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition i denna votering antagits den under 4:o) upptagna

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

105

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
propositionen efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i den förberedande votering,
som k rimmer att företagas för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen
angående första särskilda utskottets utlåtande nr 2 antager utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen, som föreslagits i den av
herr Löfvander m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering
antagit den av herrar Holmbäck och Ohlin avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen. Kammaren
hade alltså till kontraproposition i den förberedande votering, som
skulle företagas för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen, antagit
utskottets hemställan med den ändring i motiveringen, som föreslagits i
den av herr Löfvander m. fl. avgivna reservationen. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
första särskilda utskottets utlåtande nr 2 antager den av herr Domö
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med den ändring i motiveringen, som föreslagits
i den av herr Löfvander m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härpå ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition ånyo blivit uppläst, anställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Pettersson i Dahl,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 106
ja och 79 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit
den av herr Domö m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen. I
överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller första särskilda utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Domö m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes om -

106

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Den allmänna omsättningsskattens avveckling. (Forts.)
röstning genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen.
Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående medgivande för Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder, som erfordras
för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 212, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående nybyggnad för
vissa militära institutioner i Stockholm;

. nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa hyreskostnader;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag; nr

215, i anledning av Kungl. Majrts propositioner angående dels nedläggande
av driften vid Svenska skifferoljeaktiebolagets oljeutvinningsanläggningar
vid Kinne-Kleva m. m., dels ock medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget
att teckna viss borgen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 216, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 217, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget Ceaverken m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetaret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 220, i anledning av väckta motioner örn vissa förändringar i gällande bestämmelser
för befordringar inom krigsmakten;

nr 221, i anledning av väckt motion angående ordnande av permanenta lokaler
för arméns motorskola;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till understöd åt folkhögskolor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 223, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till utbildning
av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 224, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vidtagande av
vissa åtgärder inom sinnessjukvårdsorganisationen;

nr 225, i anledning av Kungl. Majrts framställningar om vissa anslag för
budgetaret 1946/47 till länsstyrelserna och landsfiskalerna, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 226, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till civilförsvaret;

. nr 227, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till statistiska
centralbyrån och folkbokföringen för budgetåret 1946/47;

nr 228, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1945/46;

nr 229, i anledning av väckta motioner om inrättande av ett sjukhus för
medicinsk vård av alkoholister och forskning på alkoholsjukdomens område;

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 26.

107

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlönings reglementet, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond ;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till uppförande
av kontorsbyggnader för domänverket; och

nr 74, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn lönegradsplacering
av kronojägare och biträdande kronojägare; samt

andra särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till folkbokföringsförordning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1946/47 till Krigsmaterielverket: Avlöningar;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till avveckling av beredskapen m. m.;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.; och

nr 373, i anledning av väckt motion angående lärarinnorna Lily Lundins och
Gertrud Matz’ löneklassplacering.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 324, angående de statliga publikationerna;
nr 325, angående medaljutdelningen till statstjänare;

nr 349, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och

nr 355, angående val av ordförande och tre andra fullmäktige i riksgäldskontoret
samt suppleanter för fullmäktige i samma kontor;
dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 350, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Carl Petrus Valdemar
Gränebo att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 351, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Ivar Anderson
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 352, för ledamoten av riksdagens första kammare herr John Helmer
Bergvall att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 353, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Stig Janson i
Frändesta att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 354, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Olof Andersson i
Malmö att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 356, för generaldirektören Anders Emanuel Örne att vara ordförande i
riksgäldskontoret;

nr 357, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Artur Byberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

108

Nr 26.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

nr 358, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Hilding
Magnusson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 359, för ledamoten av riksdagens första kammare herr John Elon Andersson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 360, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Falla att
vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 361, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson i Grönvik att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;
och

nr 362, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson i Kristinehamn att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

492658