1946. Andra kammaren. Nr 24 (Riksdagens protokoll 1946:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 24.

Tredagen den 7 juni.

Kl. 4.30 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande juni.

§ 2.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 310, angående
godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 485,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående riktlinjer för planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen.

Enär andra kammaren den 5 innevarande juni vid behandling av sitt tredje
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av en i samma ämne väckt
motion, nr 379, fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit kammaren delgivet,
beslöt kammaren, att delgivningen icke skulle föranleda någon kammarens
åtgärd.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tillämpningen av det svensk-engelska betalningsavtalet av den 6 mars
1945;

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden oell memorial:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
vissa investeringsanslag för budgetåret 1946/47 för uppförande av centrala
tvätt- och reparationsanstalter för försvaret jämte i ämnet väckt motion;

nr 178, i anledning av väckt motion örn engångsanslag till vissa arbeten å
fritidslägret vid Skönstavik;

Andra hammarens protokoll 1946. Nr Zh.

Nr 24.

Fredagen den 7 juni 1946.

nr 179, i anledning av väckta motioner örn anslag för budgetåret 1916/47
till befrämjande av fartygs förseende med radiotelegraf- eller radiotelefonstation
;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
anordnande av skolmåltider jämte i ämnet väckta motioner;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
reumatikervården jämte i ämnet väckta motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av sjukdom, ådragen under arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet
;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till bidrag till barnhusen;

nr 185, i anledning av väckt motion angående skadestånd åt förre fabriksarbetaren
J. E. Andersson;

nr 186, i anledning av väckt motion örn utredning angående utbyggnad av
kommunikationsnätet i norra Värmland;

nr 187, i anledning av väckta motioner angående utredning örn byggande
av en tvärbana Mellansel—Meselefors;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalinvestering
i värnpliktslånefonden för budgetåret 1946/47;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående markbyte med
Hälsingborgs stad;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
mästerlotsen P. O. Kolberg och lotsen F. H. Pettersson från viss ersättningsskyldighet
till kronan; och

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.;

bevillningsutskottets betänkande, nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946 jämte
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 (nr 325)
örn jordbrukets kreditkassor;

nr 54, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn reglering av vissa familjepensioner vid riksdagens verk; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna jämte en i ämnet väckt
motion;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
införande av nya rättegångsbalken, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
handläggning av domstolsärenden m. m. ;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i sjölagen m. m.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation, m. m.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

Fredagen den 7 juni 194<5.

Nr 24.

ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1)
i avseende på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn ändring
i vattenlagen;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet;

nr 43, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, m. m.;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar; och

nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315), dels ock väckt motion
angående viss ändring av 56 § samma lag;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag);

nr 30, i anledning av väckt motion angående viss förbättring av semesterförmånerna
för arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder av bristande
arbetstillgång;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) örn tillståndstvång
för byggnadsarbete;

nr 35, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående överinseendet
över anstalter för bildbara sinnesslöa; och

nr 36, i anledning av väckta motioner örn utredning angående en frivillig
pensionering av i enskild tjänst anställda;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket, m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 63, i anledning av väckta motioner örn utredning angående statligt stöd
åt seminföreningar för nötboskap;

nr 64, i anledning av väckta motioner örn utbetalning av premier till fiskare
för viss trålsill som fiskas i Nordsjön;

nr 65, i anledning av väckta motioner om översyn av gällande bestämmelser
angående vägnämnds arbetsuppgifter och befogenhetsområde, m. m.;

nr 66, i anledning av väckta motioner om rätt för landskommuner att övertaga
byggande och underhåll av enskilda vägar och broar;

nr 67, i anledning av väckta motioner om upphävande av priskontrollen på
rundvirke och rotstående skog;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till rikets
allmänna kartverk för budgetåret 1946/47 m. m. jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 17, över motion
angående förslag örn statens övertagande av Svenska sockerfabriksaktiebolaget
och dess verksamhet samt motion örn ökat statligt inflytande inom sockerindustrien;
samt

Nr 24.

Fredagen den 7 juni 1946.

andra kammarens tredje tillfälliga utskottets utlåtanden:

nr 11, beträffande utredning angående befolkningsfördelningen mellan landsbygd
och stadsbygd m. m.; och

nr 12, i anledning av väckt motion örn åstadkommande av för hela riket
enhetliga varupriser.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet nr 305, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från bankoutskottet:

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
vissa familjepensioner m. m.; och

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.35 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni.

Kl. 4.30 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Hansson i Skediga till mig riktat
en fråga örn jag ämnar låta vidtaga sådana åtgärder, att den arbetskraftsreserv,
som folkpensionärerna och de partiellt arbetsföra utgöra, i ökad utsträckning
och snarast möjligt kan komma arbetsmarknaden till godo. Interpellanten
har särskilt framhållit angelägenheten av att finna en sådan form
för prövningen av nu utgående tilläggspensioner att dessa icke minskas genom
förekomsten av egen arbetsinkomst. Till svar å interpellationen får jag
anföra följande.

Av tekniska och andra skäl torde det vara ogörligt att, inom rimlig tid
före den 1 januari 1948 och utan att uppskjuta den nya folkpensioneringslagens
ikraftträdande, genomföra en allmän ändring i den nu gällande lagens
regler för arbetsinkomstens inverkan på tilläggspensionens storlek. Enligt vad
jag inhämtat delas denna uppfattning av pensionsstyrelsen och socialvårdsk
nm millén, Pensions styrelsen har emellertid inom gällande lagstiftnings ram
vidtagit vissa åtgärder, genom vilka interpellantens önskemål i viss mån komma
att tillgodoses. Härmed förhåller sig sålunda.

Den årsinkomst som fastställes för den pensionsberättigade skall enligt 7 §
i gällande folkpensioneringslag utgöra den inkomst som denne »skäligen kan
antagas komma att tills vidare årligen åtnjuta». Denna formulering innefattar
krav på att inkomsten skall ha en viss grad av varaktighet och medger
vid bedömningen en ej ringa tolerans till den pensionsberättigades fördel.
Uppskattningen av en åldrings arbetsinkomster hos än den ene än den andre
arbetsgivaren torde sålunda kunna göras relativt mild utan att lagens bokstav
trädes alltför nära. Pensionsstyrelsen ämnar för tiden intill den nya lagens
ikraftträdande i detta avseende tillämpa en mildare praxis än tidigare. Örn en
pensionstagare, som fyllt 67 år, under den nu gällande lagens återstående
giltighetstid mer eller mindre tillfälligt vill och kan rycka in i jordbruks-, industri-
eller annat arbete, kommer styrelsen sålunda, där det ej är fråga örn större
inkomster, i regel icke ha något att erinra mot att pensionstagaren får behålla
de redan utgående pensionsförmånerna.

Även i fråga om pensionstagare som icke fyllt 67 år — invaliderna —
kommer styrelsen att överväga om en inkomstförbättring skall medföra en
omedelbar omprövning av pensionen eller örn en sådan omprövning bör kunna
anstå till den nya lagens ikraftträdande.

En sådan mildrad praxis, till vilken jag vill lämna min fulla anslutning,
torde vara ägnad att motverka anledningar till missnöje under den nuvarande

Svar på
interpellation.

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

lagens återstående giltighetstid. Pensionsstyrelsens nya praxis har redan tillkännagivits
i ett till pensionsnämnder och pensionsstyrelsens ortsombud riktat
meddelande, vari styrelsen även erinrat om att det kan finnas anledning att
till den 1 januari 1948 tillämpa en något mildare praxis också när det gäller
nya ansökningar om folkpension.

Yad angår frågan om utnyttjandet av de partiellt arbetsföras arbetskraft
pågå, såsom också nämnts av interpellanten, omfattande utredningar genom
en särskild kommitté. Denna kommitté har nyligen avgivit förslag till effektiviserad
kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra;
detta förslag är för närvarande föremål för sedvanlig remissbehandling. För
egen del kommer jag att tillse att den vidare handläggningen av förslaget liksom
av kommitténs övriga kommande förslag sker med all skyndsamhet.

Härefter yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för det positiva svar
som lämnats. Anledningen till att jag framställt dessa frågor är att de pensionärer,
vilka ännu kunna deltaga i arbete, hindras därifrån av gällande förordningar.
Till belysande härav vill jag anföra ett par exempel.

En jägmästare skulle ha personal till ett brandvakttorn för högsommartiden
och frågade därför ett par pensionärer, om de voro villiga att åta sig
detta relativt lindriga arbete. Dessa voro mycket tacksamma för möjligheten
till en extrainkomst, men när de frågade, hur det skulle gå med deras pension,
framhölls det, att risk förelåge att pensionen skulle indragas. Vederbörande
pensionärer voro självfallet ej villiga att riskera detta och avstodo
därför från detta inkomsttillskott, som annars skulle ha varit mycket välkommet.
Jag har även fått ett brev om ett annat liknande fall.

Jag vill omnämna ytterligare en belysande episod. Två män, vilka efter
mångårig anställning i en fabrik just erhållit folkpension, blevo tillfrågade,
örn de ville fortsätta att arbeta som extra anställda en tid under sommaren,
De accepterade glatt med tanke på den extraförtjänst de skulle komma i åtnjutande
av. Då gränsen för att få full pension är satt till en årsinkomst av
400 kronor —■ vilket dessa båda hade glömt — fingo de snart meddelande
örn att deras folkpensioner indragits. De slutade då arbetet, och näringslivet
gick på så sätt miste örn deras arbetskraft.

Här ha bara ett par fall relaterats, vilka visa, hur nödvändigt det är med en
ändring i gällande författning. Jag är tacksam för de åtgärder statsrådet redan
vidtagit på detta område, och jag tror att denna tacksamhet delas av
tusentals folkpensionärer. Frågan örn de partiellt arbetsföra och deras möjligheter
att själva bidraga till sitt uppehälle genom deltagande i arbete är
av utomordentlig betydelse. Jag vet, att dessa människor tryckas mindre av
sin nedsatta arbetsförmåga än av känslan av att de alltid måste förbli sysslolösa
och stå utan möjligheter att göra en produktiv insats i samhället. Det är
med största tillfredsställelse och tacksamhet jag konstaterar, att herr statsrådet
i sitt svar på denna punkt meddelat, att frågan skall behandlas med
största skyndsamhet. Företagare och organisationer ha en stor social uppgift
i att försöka placera in de partiellt arbetsföra i produktionen och på så sätt
lätta bördorna för dem som utan egen förskyllan berövats det värdefullaste
av allt — deras hälsa.

Jag vill till sist nämna, att jag vid flera tillfällen talat med sådana som lia
barnförlamning. Det är många av dessa som kunna utföra något arbete, och
de lida framför allt av arbetssysslolöshet. Jag vill än en gång poängtera,

Tisdagen den 11 juni 1946.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

att såväl företag som organisationer säkerligen skulle kunna bereda dem en
oerhörd glädje genom att sätta dem i arbete. Örn dessa människors arbetsintensitet
inte är så stor, få vi, som kunna vara lyckliga över att vara friska,
betänka att vi böra underlätta bördan för dem som drabbats av sjukdom.

Jag vill än en gång tacka statsrådet för hans välvilliga inställning till
denna fråga och, redan nu, även för det förslag, som han utan tvivel kommer
att framlägga för riksdagen, och för de åtgärder han kommer att vidta i syfte
att hjälpa folkpensionärer och partiellt arbetsföra i nu berörda avseende.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall göra några reflexioner som tillägg till själva svaret på interpellationen.

Sedan flera år arbetar en kommitté med spörsmålet hur man skall kunna
sysselsätta de partiellt arbetsföra. Det är ett utomordentligt viktigt samhällsintresse
att denna arbetskraft kommer in i produktionen. Vi börja nu på allvar
märka följderna av den starka barnbegränsningen på 1920- och delvis även
1930-talen. Av denna anledning äro förutsättningarna ur arbetsmarknadssynpunkt
för att ordna denna fråga örn de partiellt arbetsföra nu gynnsammare
än någonsin förut och komma säkerligen att förbli mycket gynnsamma under
de närmaste 15 åren. Det är min förhoppning, att den arbetande kommittén
snart skall framlägga förslag till en genomgripande omorganisation på detta
område.

Enligt det nya cirkulär, som pensionsstyrelsen utsänt till pensionsnämnderna
och till sina ortsombud, borde, åtminstone i det förra av de av interpellanten
anförda fallen, någon reduktion av pensionen icke behöva befaras efter detta
cirkulärs tillkomst, då brandvakterna icke ha årsanställning, utan anställning
för viss del av året. Örn det andra fallet vågar jag inte yttra mig, men jag
hoppas, att både pensionsstyrelsen själv och pensionsnämnderna efter cirkulärets
tillkomst skola tillämpa en så mild praxis, att man inte behöver befara,
några drastiska ingripanden därför att vederbörande folkpensionär fått tillfälle
att skaffa sig extra inkomst genom arbete. Däremot vill jag tillägga, såsom
jag redan i förbigående har nämnt, att tekniska och andra skäl göra det omöjligt
att nu lagmässigt reglera förhållandena för de D/2 år, som såvitt vi förstå
återstå tills den nya pensionslagen skall träda i kraft. Örn man helt upphävde
bestämmelsen örn att pension kan reduceras på grund av arbetsinkomst,
skulle det i ett rätt stort antal fall kunna inträffa, att de som äro hänförda till
grupp 3 med det nuvarande provisoriska tillägget och dyrtidstillägget skulle
få högre pension än de komma att få efter den nya lagens ikraftträdande, beroende
på hur stora inkomster de lia. Man skall observera, att örn riksdagen
beslutar i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag, den i högsta ortsgruppen från
inkomstprövning befriade pensionen utgör 1 000 kronor för enskild person och
1 600 kronor för äkta makar. För de återstående 600 respektive 800 kronor, som
kunna komma att utgå i bostadstillägg, kommer inkomstprövning att ske. Detta
medför, att örn man nu upphävde ali sådan inkomstprövning, de skulle kunna
få reducerade pensioner efter den nya pensionslagens ikraftträdande. Det
är en konsekvens man av psykologiska skäl inte gärna vill se.

Det andra avgörande skälet är att det finns omkring 100 000 pensionstagare,
som åtnjuta reducerade tilläggspensioner. Örn det skall skrivas ut nya s. k.
kvittenshäften på posten för dessa 100 000 personer, som lia reducerade tillläggspensioner,
finns det enligt pensionsstyrelsen icke någon möjlighet att
tekniskt genomföra denna ordning. Pensionsstyrelsen kommer under den tid
som ännu återstår till den nya lagens ikraftträdande att nödgas till det yttersta
utnyttja både arbetskraft och tekniska anordningar redan för omläggning av
utgående pensioner enligt den föreslagna nya lagens föreskrifter. Örn styrelsen

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Svar på
nterpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

dessutom skulle göra motsvarande tillägg för övergångstiden för omkring
100 000 pensionstagare, komme den icke att hinna med själva arbetet. Det skulle
då uppstå risk för att man nödgades uppskjuta den nya lagens ikraftträdande
under någon tid, örn man skulle reglera örn de nuvarande förhållandena på
det sätt, som framkastats i interpellationen.

Jag har med detta bara velat redogöra för svårigheterna. Alla mina principiella
sympatier äro emellertid på interpellantens sida.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag vill ännu en gång uttala min
tacksamhet för vad statsrådet sade örn folkpensionärerna. Jag hoppas, att pressen
noga relaterar detta. Jag tror det finns i detta som herr statsrådet sagt en
oskriven lag som kommer att respekteras ute i bygderna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3-

Ordet lämnades på begäran till

Cefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd till mig riktad interpellation har
herr Hansson i Skediga uttalat, att det vid expropriationer, som under de senaste
åren skett för militära ändamål, på ett skrämmande sätt visat sig att
mycket lång tid kunde förflyta från det mark foges i anspråk: till dess ägaren
utfinge expropriationsersättningen. Expropriationen av mark för Göta pansarlivgardes
övningsområde utanför Enköping utgjorde ett belysande exempel
på detta missförhållande. I detta expropriationsärende, som berörde ett mycket
stort antal jordbruksfastigheter och smålägenheter, hade förbud mot skogsavverkning
och grustäkt delgivits jordägarna i november 1944 och expropriationsstämning
utfärdats i januari 1945. Ehuru fastigheterna tagits i besittning
för sitt nya ändamål redan i maj 1945, hade expropriationsersättningarna
ännu icke blivit bestämda. Enär de expropriationsersättningar, som komme
att fastställas, skulle nedsättas först 90 dagar från det rättens utslag vunnit
laga kraft, kunde jordägarna påräkna att i bästa fall få betalt i slutet av innevarande
år. Detta långa dröjsmål hade medfört flera olägenheter. Först den
14 mars 1947 kunde ägarna av de exproprierade jordbruksegendomarna skaffa
sig nya jordbruk. Under tiden hade kreaturen måst säljas och inventarierna
brådstörtat realiseras.

Interpellanten har även i ett annat avseende framställt anmärkning mot
expropriationslagens bestämmelser, nämligen i fråga om värderingsförfarandet.
Han har därvid framhållit, att lagen helt överlämnade åt expropriationsnämnden
att bestämma värdet av det exproprierade. Någon föreskrift örn särskild
sakkunskap hos nämndens ledamöter gåves icke. Parterna ägde visserligen tillkalla
sakkunniga, men erfarenheten visade att dessas uttalanden ofta ginge
starkt isär. De som företrädde kronan ansåge sig i regel pliktiga att söka
pressa priset till det yttersta, Omedelbart före nyssnämnda expropriation hade
opartiska värderingsman, utsedda av länsstyrelsen, värderat åkerjord, gränsande
till det område som exproprierats, till 4 000 kr. per hektar. Kronan hade
medgivit en ersättning a.v endast 500—950 kr. per hektar för bättre åkerjord.
Ehuru grus från de grustag, som exproprierats, i november 1944 sålts för
ett genomsnittligt pris av 1 krona per m3, hade kronan med stöd av sina sakkunniga
bjudit 7 öre per m3. Det anförda vore nog för att förklara den känsla
av ovisshet och rättslöshet, som ägarna måste ha, i synnerhet som nämndens
beslut ej finge överklagas och ersättningsbeloppet vore oberäkneligt. Under
åberopande av vad sålunda anförts har interpellanten frågat örn man kan för -

Tisdagen den 11 juni 1946.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

vänta, att jag vidtager sådana, åtgärder att de olägenheter, som visat sig vara
konsekvenser av bristerna i gällande rätt, undanröjas.

I anledning härav vill jag till en början erinra, att 1917 års lag om expropriation
såsom huvudregel stadgar att den egendom, som är föremål för expropriationsförfarande,
icke må av den exproprierande tvångsvis tagas i besittning
förrän den av rätten i expropriationsmålet bestämda ersättningen blivit
hos länsstyrelsen nedsatt. Till stöd för denna princip uttalades under lagens
förarbeten, att en fastighetsägare kunde, om hans fastighet helt och hållet
eller till väsentlig acl bleve föremål för expropriation, komma i en mycket
prekär situation, därest egendomen — såsom tidigare icke så sällan skett —
tillträddes av den exproprierande långt innan ersättningen utbetalades, detta
givetvis alldeles särskilt örn fastigheten utgjorde ägarens enda inkomstkälla.
Från den angivna huvudregeln gjordes emellertid vissa undantag. Vid expropriation
för allmänna vägar, järnvägar och farleder samt för rätt att framdraga
elektriska svagströmsledningar äger den exproprierande sålunda taga
marken i besittning så snart stämning i expropriationsmålet har utfärdats och
— örn den exproprierande är annan än kronan — hos länsstyrelsen har ställts
pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte ränta. Det är emellertid
att märka, att de nu nämnda undantagen från huvudregeln i de allra flesta
fall avse expropriation av mindre delar av fastighet. Avståendet av mark utan
omedelbar betalning torde följaktligen i dessa fall icke medföra någon större
olägenhet för jordägarna.

Då det vid expropriation för rikets försvar visat sig att allvarliga olägenheter
uppkomma därigenom att marken enligt den angivna huvudregeln icke
kunde tagas i besittning förrän efter lång tid, då expropriationsersättning
fastställts och nedsatts, stadgades genom en år 1941 vidtagen ändring av
expropriationslagen, att Konungen vid bifall till ansökning örn expropriationsrätt
för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana eller eljest för rikets försvar äger att, örn »särskilda skäl därtill
äro», medgiva att marken må tagas i besittning redan när stämning i expropriationsmålet
har utfärdats. I den proposition, som låg till grund för
denna lagändring, uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, att dylika särskilda skäl i regel förelåge under sådana förhållanden
som de då rådande, medan under normala förhållanden speciella
omständigheter måste kunna åberopas.

Besittningstagandet av den för Göta pansarlivgardes övningsplats erforderliga
marken måste ses mot bakgrunden av de särskilda förhållanden som
rådde vid tiden för expropriationsmedgivandet. Med hänsyn till innehållet i
nyssnämnda stadgande i expropriationslagen torde man kunna utgå från att
under normala fredsförhållandcn medgivande till dylikt besittningstagande,
innan expropriationsersättningen fastställts och nedsatts, icke kommer att
lämnas annat än i alldeles särskilda undantagsfall. Sådant medgivande torde
icke böra lämnas örn jordägarna skulle lida avsevärt men. Att av hänsyn till
de olägenheter, som i enstaka fall kunna uppkomma för jordägarna, helt avhända
sig möjligheten att omedelbart efter expropriationsstämningens utfärdande
taga i besittning för rikets försvar erforderlig mark, då så påkallas
av viktiga skäl, synes icke lämpligt. Det är att märka att jordägarna
icke — såsom interpellanten synes förutsätta — helt sakna rätt till gottgörelse
för den skada, som föranlcdes av att expropriationsersättningen gäldas
först efter did, marken tagits i besittning. Enligt gällande lag är ägaren berättigad
lill full ersättning icke blott för marken utan liven för (leii skada, som
eljest uppkommer genom expropriationen. Gottgörelse kan sålunda bl. a.
utgå för flyttningskostnad och för förlust på grund av avbrott i rörelse. Örn

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

dylikt avbrott till följd av omständigheter, över vilka sakägaren icke kunnat
råda, blivit långvarigt, skall hänsyn härtill givetvis tagas vid ersättningens
bestämmande. Slutligen är sakägaren berättigad till ränta efter sex procent
örn året från tillträdesdagen, till dess betalning sker.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag tillräckliga skäl för en lagändring
på denna punkt icke föreligga.

Vad därefter angår det andra av interpellanten berörda spörsmålet —
sättet för bestämmande av expropriationsersättning — vill jag erinra örn
att denna, örn överenskommelse ej träffas, skall bestämmas av expropriationsnämnd.
Beträffande nämndens sammansättning gäller att parterna, örn de
äro ense, få utse de personer de själva önska. I annat fall skall ordförande i
nämnden vara en med avseende å alla expropriationer i länet för en tid av
tre år av länsstyrelsen utsedd person. Övriga ledamöter i nämnden väljas av
parterna och domstolen inom en grupp av personer som för denna uppgift
utsetts av landstinget och stadsfullmäktige i stad, som ej ingår i landsting,
samt länsstyrelsen. Vid utseendet av de personer, som sålunda äro valbara
till expropriationsnämnd, skall, i den mån så är möjligt, iakttagas att länets
olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som för expropriationer
inom länet äga den största betydelsen, bliva behörigen företrädda; minst
hälften av de av landstinget och vissa av de av länsstyrelsen utsedda böra
vara ägare av jordbruksfastighet. Inför nämnden äga parterna att närmare
utföra sin talan och kunna även låta höra sakkunniga. I nämndens uppskattning
äger rätten ej göra ändring annat än i vissa undantagsfall.

Interpellanten gör gällande att resultatet av nämndernas uppskattning är
fullkomligt oberäkneligt. Denna anmärkning torde icke vara alldeles obefogad.
Erfarenheten visar, att ersättningarna bestämmas på ett mycket oenhetligt
sätt. Det ligger visserligen i sakens natur, att all uppskattning måste
bliva i viss mån skönsmässig. Oenhetligheten i nämndernas uppskattningar är
emellertid större än som kan förklaras enbart härav.

Interpellanten synes anse, att den bristande enhetligheten beror på otillräcklig
sakkunskap hos nämnderna. De nyss omnämnda bestämmelserna
angående nämndens sammansättning utgöra väl en viss garanti för att erforderlig
insikt i jordbruksförhållanden är företrädd inom nämnden. Med
nutidens mycket mångskiftande sätt att utnyttja mark är det däremot tveksamt,
örn bestämmelserna kunna tillförsäkra nämnderna den tillgång på erforderlig
sakkunskap inom andra näringsgrenar, som är en förutsättning för
en riktig uppskattning av expropriationsföremålet. Vid markvärderingar uppkomma
därjämte ej sällan, särskilt då det gäller bebyggd mark eller mark
som avses för bebyggelse, invecklade spörsmål rörande principerna för värderingen.
Reglerna för nämndens sammansättning utgöra knappast någon garanti
för att dylika principfrågor avgöras på ett riktigt sätt.

En bidragande orsak till att uppskattningen ej sällan giver ett otillfredsställande
resultat torde vara, att lagen ej tillåter att skälen för nämndens
beslut uppgivas. Som en följd härav föreligger risk att nämnderna icke ens
för sig själva klargöra grunderna för uppskattningen.

Den bristande enhetligheten i värderingarna ger anledning att överväga,
örn icke nämndernas beslut borde få omprövas av högre instans eller någon
annan åtgärd i samma syfte vidtagas. Om en sak kan behandlas blott i en
instans, medför detta lätt vissa vådor, även om bedömarna äro mycket kvalificerade
för sin uppgift. Yrkanden kunna missuppfattas och andra misstag
begås.

Vikten av att ersättningarna fastställas på ett riktigt sätt torde icke behöva
närmare utvecklas. Det har ej blott, såsom nu av interpellanten, uppgivits att

Tisdagen den 11 juni 1946.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

sakägare i vissa fall lia erhållit alltför låg ersättning, utan det har ofta gjorts
gällande, att de exproprierande få betala för mycket. Även olägenheter av
mera indirekt natur lia yppat sig. I ett flertal yttranden över stadsplaneutredningens
under år 1945 avgivna betänkande med förslag till byggnadsliag uppgavs
exempelvis, att städerna ej sällan nödgats avstå från att lösa för stadsplans
genomförande erforderlig mark på grund av farhågor för att expropriationsersättningarna
skulle fastställas till alltför höga belopp.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes mig en revision av expropriationslagens
föreskrifter örn sättet för expropriationsersättningarnas bestämmande
påkallad. Frågan örn en sådan revision har i anledning av framställningar
från olika håll sedan någon tid varit föremål för övervägande inom
justitiedepartementet, och jag torde få tillfälle att inom kort återkomma till
denna fråga.

Härpå anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få framföra mitt tack för det positiva svaret.

Jag är ense med statsrådet örn att skäl kunna föreligga för ett tidigare ianspråktagande
för militära ändamål, men detta sammanhänger även med storleken,
av det område som exproprieras. Hänsyn bör tagas till örn det gäller en
mindre del av en fastighet eller örn det gäller en så stor del, att ägaren berövas
inkomsten av fastigheten. Jag tar fasta på statsrådets påpekande, att sådan
expropriation endast bör företagas, då speciella skäl härför föreligga, och således
icke under normala fredsförhållanden.

Till sist vill jag uttala min glädje över att statsrådet i sitt svar angivit, att
en revision av expropriationslagens föreskrifter örn ersättningarnas bestämmande
anses påkallad, och jag vill uttrycka en förhoppning örn att en sådan
revision så snart som möjligt kommer till stånd.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag ber att få uttala min tillfredsställelse
över att bestämmelserna i 1941 års lag i fortsättningen endast i undantagsfall
skola komma att användas, och jag tillåter mig därtill knyta dea
förhoppningen, att dessa undantagsfall skola bli så få som överhuvud taget är
möjligt. . . o . .

Många med mig lia säkerligen gjort den erfarenheten, när vi i var omgivning
fått tillfälle att studera verkningarna av 1941 års lag, att tillämpningen inte
överallt är så värst lycklig för rättstryggheten. Det är gott och väl med de
regler, som nu gälla, men de äro inte alltid tillräckliga, i all synnerhet inte
när det gäller att ge de fattiga, som hotas av expropriation, möjlighet att bevaka
sin rätt såsom de skulle önska och behöva. Jag har också varit med örn
fall, där fattiga människor inte haft möjlighet att taga expropriationslagens
bestämmelser i anspråk, därför att det har dröjt alldeles för länge med ersättningen
och de under tiden varit avhända varje möjlighet till försörjning. Den
fattige kan inte vänta ett eller två år på expropriationsersättningens fastställande.
Han tvingas till en uppgörelse, en uppgörelse, där det energiska uppträdandet
från kronans ombud inte alltid bidrager till att öka den fattiges känsla
av trygghet och rätt, när han på detta sätt tvingas att avstå från sin egendom.

Jag uttalar min tillfredsställelse med vad statsrådet sagt på denna punkt,
och jag vill ännu en gång understryka, att jag hoppas att 1941 års lag skall
tagas i anspråk mycket sällan.

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Svar pä interpellation. (Forts.)

Herr Lundberg: Herr talman! När jag tar till orda i denna sak har jag givetvis
ingen anledning att gå emot det kravet, att dessa ärenden böra handhavas
med största skyndsamhet och med tillbörlig takt och ten, men då det gäller
själva värderingsförfarandet, är jag, det måste jag säga, förvånad över interpellantens
syn på prissättningen vid påtalad expropriation av mark utanför
Enköping. Jag vill nämligen erinra om att interpellanten 1941 här i kammaren
påtalade det höga priset vid en försäljning av ett arrendeegnahem. Det hade
en areal av 34 hektar, och man hade begärt 29 500 kronor. Detta pris ansåg
interpellanten då oskäligt och ansåg ett pris av 15 000 kronor för jord och
byggnader vara det riktiga.

Jag vill, för att man inte skall vara fel underrättad, anföra vad man begärt
för jord utanför Enköping. För ett jordbruk på 22,17 hektar, därav 6
hektar åker, 4,63 hektar ängsmark och 11,54 hektar skog, begär man 143 315
kronor plus 21 500 kronor i avträde för arrendatorn. Härjämte finns ett s. k.
förrådsavtal, alltså till förmån för ägaren, där han begär 3 865 kronor. Vi ha
ett annat jordbruk, vars areal är 11,20 hektar. För detta begär man 135 000
kronor. För ytterligare ett jordbruk på 69,4 hektar begärdes 393 324 kronor
plus en del andra ersättningar.

Det är givetvis angeläget att vid värderingsförfarandet do, som skola
avträda mark, inte framställa större krav än vad som kan anses skäligt. I det
här fallet tror jag man måste säga, att jordägarna i viss mån ha framställt så
pass kraftiga ersättningsanspråk, att stor prutmån måste vara till finnandes.

Jag har velat göra detta påpekande därför att även i sådana fall, där en
stad eller kronan står som förvärvare av mark, det icke bör tillåtas att anse
vilka priser som helst såsom skäliga.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag tänkte inte yttra mig mera i
denna fråga, men vad herr Lundberg sagt tarvar en viss justering. De höga
priser, som han nämnde, avsågo samtidigt även grustillgång. Vi behöva blott
utgå ifrån den värdering av 4 000 kronor per hektar, sorn länsstyrelsens värderingsman
gjort. Denna värdering avsåg icke expropriation utan var en helt
saklig värdering. Vi få komma ihåg, att området ligger alldeles intill en stad
i stark utveckling. Där kan man räkna med högre värden.

Vad gäller egnahemmet vid Jälla är det inte mark. som ligger intill en stad.
Läget är visserligen inte dåligt, men å andra sidan kan det inte bli fråga örn
något tomtvärde. Dessutom var det då inte samma tider som nu. Penningvärdet
är nu ett helt annat. Skall man göra jätnförelser, kan man utgå ifrån det protokoll.
som nuvarande kommunikationsministern anförde i en debatt angående
denna fråga för några år sedan, enligt vilket hade begärts ända upp till 4 miljoner
kronor för ett tomtområde, som inte var större än Gustav Adolfs torg.

Här är det exempelvis fråga örn att en jordbrukare, som har en rätt stor
skogsareal och som gjort utstämpling för avverkning, blir förbjuden att hugga,
eller att en person, som har ett grustag, där han tidigare gjort stora uttag, blir
förbjuden att utnyttja det. De värden, som det här gäller, har jag emellertid
inte ingått på i min interpellation, utan bär gäller det sättet för expropriationen,
och det har statsrådet så klart och tydligt svarat på, att den saken behöva vi
inte diskutera. Jag tror att alla ledamöter i kammaren äro på det klara med
att sättet för expropriationen inte passar under nuvarande förhållanden. Annorlunda
förhåller det sig under krigstid. Då det gäller ianspråktagande av
hela gårdar är herr statsrådet emellertid med på att man bör förfara med en
viss försiktighet. I fråga örn tomtvärden är det, som statsrådet sade, nödvändigt
att det blir en översyn även för städernas del. Jag omtalade under den föregående
debatten i denna sak, att jag läst i en tidskrift örn en stad i Amerika,
där man inte ens kunde bredda gatorna på grund av de oerhörda tomtvärdena.

Tisdagen den 11 juni 1940.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är möjligheten att granska och överse bestämmelserna örn prissättning vid
expropriation som jag har interpellerat örn, och det har varit mitt huvudsyfte.

Jag väntade inte att herr Lundberg skulle vara den som i det här fallet fått
uppdraget att försöka bevaka de här intressena. Jag kanner till att sådant varit
i gång, och jag tycker det är synd på min gode vän på länsbänken örn han skulle
ha sålt sig för ändamålet.

Herr Limdberg: Herr talman! Det sista må jag säga är i allra högsta grad
missvisande, ty jag har ingen som helst anledning att sälja mig för vare sig
det ena eller det andra ändamålet. Däremot vet jag, enligt de upplysningar
jag fått angående interpellationer att det mäste ligga vissa intressen bakom
den, men det torde herr Hansson kunna göra upp med sina kommittenter.

Angående värderingen vill jag erinra örn att den mark, som man vill expropriera,
inte i sin helhet ligger inom Enköpings stad. En viss del ligger där,
men det är en mycket liten del. Det pris, som interpellanten anfört, 4 000 kronor
per hektar, är ett pris som åsatts tomtmark inom Enköpings stad. Beträffande
det anförda priset för marken vid Jälla vill jag bara erinra darone att
det jordområde, som det där var fråga örn, kommer att inkorporeras med Uppsala
stad inom de närmaste åren och således också är värdefull mark.

Jag har velat göra detta påtalande därför att herr Hansson vid olika tillfällen
kritiserat den oskäliga jordvärdestegring, som skett på olika håll. Jag
har funnit det anmärkningsvärt att herr Hallsson i detta fall ville vara försvarare
av jordvärdestegring, en jordvärdestegring som jag också betecknar
såsom oskälig. Själva sättet för expropriation och att det kan finnas anledning
till omprövning av den frågan har jag inte uttalat mig örn, utan det enda som
jag har velat påpeka är att när man kritiserar jordvärdestegringen — och
det är med fullt berättigande som man måste påtala jordvärdestegringen —
bör man vara konsekvent även örn det exempelvis gäller en grupp, som man
kanske anser sig representera mer än andra.

Sedan har det också talats om grus i detta fall, och det har sagts mycket
i den frågan förut. Jag bär själv vid olika tillfällen varit förespråkare för
att man skall ingripa här. Att gruspriset utanför Enköping stigit har ju
berott på den ökning i byggnadsverksamheten som uppstått i och med att
Enköpings stad bär utvecklats.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! När herr Lundberg i Uppsala anser
att andra kammaren är lämpligt forum för att meddela anvisning åt jordägare,
vad de skola begära vid expropriationsförrättningar, må det vara tilllåtet
att i detta sammanhang framställa en stilla förhoppning, att också de
som få i uppdrag att företräda det allmännas rätt, när det gäller de expropriationerna
föregående uppgörelserna, också få en anmodan att vid sitt ställningstagande
lämna rimliga bud. Örn man skulle granska vad som skett på
ömse sidor, skulle man kanske finna, att överdrifterna icke äro störst på jordägarsidan.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har alltid varit ivrig att försöka
motarbeta den tomtvärdestegring, som uppträder vid bebyggelse o. d., men
örn man i fråga örn de här markerna försöker räkna örn till kvadratmeterspriser,
skall man finna, att det här inte är några priser att tala örn, utan att
priset håller sig omkring 10—12 öre per m2. Kronan har ju bjudit 500—950
per hektar, d. v. s. 5—9 öre per m2.

Jag har som sagt med ali kraft försökt motarbeta markvärdestegringar,
och jag har här protokollet från lördagen den 9 juni 1945, då vi hade en rätt
livlig debatt här i kammaren, där jag relaterade några fall och där även nu -

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

varande kommunikationsministern deltog. Jag anförde då ett fall, där värdestegringen
på tomtmark hade lett till att tomtkostnaderna för bostadsutrymmen
hade blivit 216 kronor per m2 nettovåningsyta. Totala våningsytan var
830 m2 och tomtkostnaden för denna var 180 000 kronor. Det är just sådana
förhållanden som man har anledning påtala.

Jag skall inte behålla ordet längre, men ber att få framhålla, att jag inte
har ändrat ståndpunkt, då det gäller tomtvärdena. Jag vill att det skall vara
skälig ersättning. Man får naturligtvis också ta hänsyn till penningvärdets
förändring.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4-

Srål- på Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, erhöll på begäran
interpellation.ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd bär dess
ledamot herr Norup riktat en fråga till mig örn principerna för bestämmandet
av antalet ting i domsagorna för tiden efter det nya rättegångsbalken trätt i
kraft.

Jag vill först erinra örn vissa stadganden i nya rättegångsbalken, som interpellanten
också har omnämnt. Enligt 1 kap. 7 § skall- allmänt ting hållas
varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag
eller andra omständigheter. Enligt 8 § samma kapitel kan särskilt ting utsättas,
då det finnes erforderligt för arbetets jämna gång eller eljest, Interpellanten
har påpekat, att dessa lagbestämmelser medge avvikelser i båda
riktningarna från huvudregeln örn ting en gång i veckan, så att antalet ting
med hänsyn till rättsskipningens behov och omständigheterna i övrigt kan såväl
ökas som minskas. I propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna
för rättegångsreformen uttalade dåvarande departementschefen, att
det var uppenbart att tingsordningarna borde lämpas efter förhållandena och
behovet på varje särskild ort, varvid nödig hänsyn också borde tagas till att
nämnden ej oskäligt betungades. Interpellanten har erinrat örn detta uttalande,
som godkänts, av riksdagen.

Med utgångspunkt från förhållandena i två domsagor i interpellantens hemtrakt
har interpellanten framhållit angelägenheten av att antalet ting ej göres
för stort i de blivande tingsordningarna. Förutom det nyss återgivna allmänna
uttalandet under förarbetena till nya rättegångsbalken har interpellanten åberopat
flera andra skäl, nämligen att i små eller medelstora domsagor ej erfordras
lika täta tingsturer som i de största, vidare att betydande kostnader för
det allmänna för reseersättningar och traktamenten åt nämndemännen uppkomma
för varje ting samt dessutom att rättegångskostnaderna för parterna
kunna springa, i höjden, därför att advokaterna ej lia möjlighet att fördela
sina inställelsekostnader på ett flertal mål, örn det vid varje ting endast handlägges
ett mål eller ett mindre antal mål. Interpellanten har också understrukit
önskemålet att nämnden ej onödigt betungas. En tingsordning enligt
vilken nämndemännen måste sätta till alltför mycket tid skulle ej vara ägnad
att befordra en god rekrytering av nämnden.

Interpellanten har frågat mig, örn jag anser att antalet tingssammanträden i
domsagorna bör anpassas efter de av honom sålunda framförda, synpunkterna.

Frågan synes närmast vara föranledd av ett förslag i ämnet, som har utsänts
från justitiedepartementets processreformbyrå, och jag ber därför att få
redogöra för vad som hittills har åtgjorts i saken. För att förbereda det tidskrävande
utarbetandet av tingsordningar för rikets 115 domsagor ha yttranden
inhämtats i två omgångar. Under våren 1944 utremitterades sålunda en promemoria
i ämnet till häradsrätterna i samtliga tingslag samt hovrätterna. Med

Tisdagen den 11 juni 194(5.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

ledning av de yttranden, som inkommo över denna promemoria, utarbetades
och utremitterades på hösten 1945 förslag till kungörelse örn tingsordningar
m. m. Detta förslag innehöll detaljerade bestämmelser för samtliga domsagor.
Över förslaget hördes hovrätterna, häradsrätterna, häradshövdingarna och i
vissa fall de tingshusbyggnadsskyldiga samt stadsfullmäktige i några städer
under landsrätt. Tillfälle har vidare heretta styrelsen för Sveriges advokatsamfund
samt samfundets lokalavdelningar att yttra sig över förslagen. Ärendet
är nu föremål för slutlig beredning inom justitiedepartementet. Slutgiltig
ståndpunkt till den mängd av spörsmål som här föreligga lär emellertid knappast
kunna eller böra tagas förrän under nästa år.

Vad angår de två av interpellanten särskilt nämnda domsagorna — Villands
och Östra Göinge domsagor — angavs för dem i det remitterade kungörelseförslaget
en tingsordning med ting en dag i veckan med undantag för tiden
under domstolarnas ferier. Häradsrätterna i dessa båda domsagor hade, som
interpellanten nämnt, redan dessförinnan föreslagit att allmänt ting skulle
hållas där endast var fjortonde dag. Hovrätten över Skåne och Blekinge, som
haft att yttra sig över häradsrätternas förslag, ansåg emellertid, att någon
anledning icke syntes föreligga till mera väsentliga skiljaktigheter i organisationen
av de olika domsagorna under hovrätten. I häradsrätternas förslag
borde därför göras vissa jämkningar för uppnående av större enhetlighet. För
östra Göinge domsaga föreslog hovrätten en tingsordning med allmänt ting
varje vecka. Beträffande Villands domsaga ansåg hovrätten att dess jdtrande
borde anstå, eftersom frågan örn förflyttning av domsagans tingsställe då
ännu ej var avgjord. Att hovrätten varit av den meningen, att även där borde
hållas allmänt ting varje vecka, framgår emellertid bl. a. därav, att hovrätten
icke föreslagit tingsordning med färre ting för någon domsaga inom hovrättens
domkrets, trots att en av dem är betydligt mindre än de två som interpellanten
särskilt nämnt.

I sina yttranden över departementsförslaget till tingsordningskungörelse ha
Villands och Östra Göinge häradsrätter ånyo påyrkat, att ting måtte hållas
allenast varannan vecka. Hovrätten har häremot anfört, att det enligt hovrättens
mening beträffande dessa häradsrätter icke förelåg tillräckliga skäl
till avvikelse från vad som enligt nya rättegångsbalken borde vara regel. De
muntliga huvudförhandlingarna torde — anförde hovrätten — komma att taga
längre tid än målens nuvarande handläggning inför rätten. Vidare skulle det
innebära en fördel att endast ett fåtal mål utsattes till varje ting. Bleve
tjänstgöringen som nämndeman alltför betungande, kunde nämndemännens antal
ökas.

Från domhavanden, nämndemännen och landsfiskalerna i östra Göinge domsaga
samt vid domsagans häradsrätt uppträdande advokater och övriga rattsbildade
rättegångsbiträden i orten har den 24 april i år till justitiedepartementet
inkommit en framställning att i blivande tingsordning för domsagan
allmänt ting måtte utsättas till endast var fjortonde dag. Till stöd för framställningen
har åberopats i huvudsak samma skäl som i interpeilationen.

På detta sätt ligger alltså ifrågavarande ärende för närvarande till. Som
jag redan nämnt lär något slutgiltigt beslut Häri ej kunna meddelas förrän
under 1947. Ett av skälen härtill är, att det nu försiggår försök vid underrätterna
att anpassa det proeessuella förfarandet efter principerna i den nya
rättegångsbalken. Ett cirkulär härom utsändes i oktober 1944 till de allmänna
underrätterna och åklagarna (SFS 1944: 712). Man bör, synes det mig. innan
de nya tingsordningarna fastställas, söka tillgodogöra sig de erfarenheter som
man kan få av tillämpningen av detta cirkulär, särskilt i fråga örn rättegångsreformens
inverkan på sammanträdenas längd. Cirkuläret har emellertid först
mot slutet av förra året kommit i mera allmän tillämpning. Den inom justitie -

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

departementet nyligen tillsatta processnämnden ämnar inom kort till underrätternas
tjänst utsända vissa anvisningar för cirkulärets tillämpning.

Jag är alltså icke i stånd att giva interpellanten några direkta utfästelser
rörande utformningen av de blivande tingsordningarna för domsagorna. Detta
har interpellanten säkerligen ej heller förväntat. Jag är däremot beredd förklara,
att jag anser de av interpellanten anförda synpunkterna böra beaktas
så långt de låta förena sig med vad hänsyn till en god rättsskipning kräver.

Ridare yttrade

Herr Norup: Herr talman! Jag vill till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framföra ett tack för svaret på min interpellation och i ankytning
därtill framhålla några synpunkter.

^Av de diskussioner, yttranden och förslag, som föranlett ändring av rättegångsbalken
och därmed av tingsordningen, finner man, att syftemålet med
ändringen varit att åstadkomma ett smidigare rättegångsförfarande, till gagn
för såväl domare som allmänhet, med andra ord att åstadkomma sådana förhållanden
som god rättsskipning kräver. I min interpellation har jag tagit upp
några synpunkter på tingsordningen, vilka för den stora allmänheten och även
för statsverket måste ha ett visst intresse.

Det framgår tydligt av yttranden i samband med förändringen av rättegångsbalken,
att tidpunkten för tings hållande tidigare icke stod i rätt förhållande
till ärendenas och målens mängd och omfattning. Genom hållandet av
ting endast en gång i månaden blevo tingssammanträdena för långa och anhopningen
av arbete för domare och nämnd alltför stor, vilket föranledde ett
osäkerhetstillstånd både för den stora allmänheten och för parterna, då man
inte visste, om ett mål skulle komma att handläggas den dag vederbörande var
kallad till tingsstället. Det har därför hälsats med allmän tillfredsställelse, att
ting numera hålles var fjortonde dag, vilket möjliggör en betydligt smidigare
handläggning av ärendena. Det skall villigt medgivas, att på många ställen
behöver man hålla ting oftare, eller varje vecka, men då är det ju bara tillfredsställande
att möjlighet därtill finnes. Det är dock enligt min mening
att gå från en ytterlighet till en annan, örn man nu skall fastslå att ting ovillkorligen
skall hållas varje vecka. Det kan i de små domsagorna medföra vad
som enligt ett tidningsreferat hände i Blekinge för en tid sedan, nämligen att
ett tingssammanträde, vartill man hade inkallat nämndemän med relativt långa
resor — de fingo alltså sätta till en hel dag — endast varade cirka en timme.

I en motion, som år 1931 väcktes av herr Karl Mellén m. fl. i första kammaren,
nr 219, föreslogs bl. a.: »att då antalet ting smidigt bör anpassa sig
efter behovet inom varje domsaga och då det icke alls är nödigt att ting allestädes
hålles minst var fjortonde dag eller oftare, det vid utfärdande av bestämmelser
härutinnan fästes det allra största avseende vid ortsbefolkningens
uttalade behov och önskningar.»

Denna motion behandlades av 1931 års särskilda utskott, vilket i sitt utlåtande
nr 1 framhöll följande örn tingsordningen: »Den nu flerstädes tillämpade
ordningen med ett jämförelsevis ringa antal tingssammanträden och ett
betydande antal mål utsatta till varje sammanträde utgör, såsom redan antytts,
ett hinder för en god rättsskipning vid häradsrätterna. Såsom departementschefen
förutsatt, torde en förändring på detta område böra avse tätare
tingssammanträden med ett mindre antal mål på varje sammanträde. Tillika
har departementschefen framhållit såsom uppenbart, att varje tingsordning
borde lämpas efter förhållandena och behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn
borde tagas jämväl till att nämnden ej oskäligt betungas.» Och så fort -

Tisdagen den 11 juni 1946.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

sätter utskottet: »Mot departementschefens uttalande, vilket torde på ett vä! avvägt
sätt tillgodose de i motionen anförda synpunkterna, lärer intet vara att
erinra.» Detta utskottets uttalande vann sedermera i princip riksdagens godkännande.

Örn jag jämför detta riksdagens uttalande med det svar, som jag i dag erhållit
av herr statsrådet, måste jag säga, att jag väntat ett något mera positivt
uttalande örn tingsordningen, vad beträffar tidpunkten för tings hållande. I
ovan relaterade riksdagsuttalande har i olika sammanhang understrukits, att
stor hänsyn bör tagas till ortsbefolkningens, domarens och nämndens önskemål,
då det gäller frågan om hur ofta ting skall hållas.

I min interpellation har jag exemplifierat, hurusom i en domsaga — nämligen
den där jag själv är bosatt — domare, nämndemän och advokater varit
eniga örn en smidig anpassning av tingssammanträdena efter anhopningen
av ärenden och ansett att ting i regel skulle hållas var fjortonde dag och, örn
så behövdes, däremellan. Jag har i min interpellation tillåtit mig framhålla
fördelen av en sådan ordning med hänsyn till de kostnader ett alltför stort
antal ting kommer att åsamka såväl allmänheten som statsverket.

I olika sammanhang har framhållits det förtroende och det anseende, som
häradsrätten, med inslag av lekmän i nämnden, av hävd äger, och det är sålunda
icke ovidkommande vilken inställning nämndemännen ha till en tingsordning,
som i mer eller mindre hög grad påverkar deras utövande av sitt borgerliga
kall. De flesta nämndemän äro näringsidkare, och i dessa dagar med
brist på arbetskraft på olika områden har man enligt min mening anledning
att taga så mycken hänsyn som möjligt till deras egna intressen. Och vad allmänheten
och advokaterna beträffar, måste ju en advokat ha möjlighet att
samla ihop ärenden, som skola behandlas, för att icke i onödan belasta sina
klienter med rese- och traktamentskostnader. För statsverkets del kan det heller
icke vara oviktigt, örn rese- och traktamentsersättningar i onödan utbetalas
— varsamhet härmed kommer tyvärr i allt för ringa grad till synes vid
handhavandet av allmänna medel. Jag kan emellertid icke underlåta att framhålla
önskvärdheten av att även den ekonomiska sidan i någon mån beaktas
i detta sammanhang.

I interpellationssvaret anföras en del synpunkter, som utan angivande av
skäl framhållits från hovrättens sida. Här skall blott påpekas, att trots att
från två domsagor, Villand och Östra Göinge, begärs att ting endast skall behöva
hållas var fjortonde dag, örn det icke är påkallat att hålla sådant oftare,
har hovrätten till kungörelseförslaget fogat det uttalandet, att någon anledning
icke synes föreligga till mera väsentliga skiljaktigheter i organisationen
av de olika domsagorna under hovrätten. I häradsrättens förslag borde därför
göras vissa jämkningar för uppnående av större enhetlighet. För Östra Göinge
domsaga har hovrätten föreslagit en tingsordning med allmänt ting varje
vecka.

Ja, herr talman, detta är ett exempel på hur man i ett riksdagsbeslut med
fullt beaktande av lekmannens och det allmännas intressen gör uttalanden, som,
då de bli ställda under enbart ämbetsmannabedömning, få en helt annan utformning
i kungörelsebestämmelsen. Detta är anledningen till att jag framställt
min interpellation. De önskemål, som bär framförts från min bygd —
och jag är övertygad om att dylika äro aktuella på flera håll — avse icke
någon ändring av författningen, utan det är endast fråga örn rätten att smidigt
anpassa en förordning i linje med vad riksdagen uttalat.

örn jag sålunda till sini. icke kan förklara mig helt tillfredsställd med svaret,
dels därför att det icke ger bestämt svar i något avseende, dels därför att
avgörandet icke kan komma till stånd förrän nästa år, så vill jag emellertid

Andra hammarens protokoll 1946. Nr Zh. 2

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1940.

Svar pä interpellation. (Forts.)

uttala den förhoppningen, att när kungörelsen om tingsordningen kommer, det
skall visa sig, icke endast att hänsyn tagits, såsom herr statsrådet här anfört,
till vad en god rättsskipning kräver, utan också att, i samstämmighet med
riksdagsbeslutet, större hänsyn tagits till ortsbefolkningens synpunkter än vad
som varit fallet i de kungörelseförslag, som redan framlagts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar pd Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som yttrade
: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Hansson i Skegrie frågat
mig

1) örn jag observerat svårigheten att tillämpa normalbrandordningens bestämmelse,
att halmstack skall placeras på minst 12 meters avstånd från
byggnad,

2) om jag är villig medverka till att lättnader i berörda avseende mera generellt
kunna lämnas sådana områden, där påtalade svårigheter förefinnas, så
att stack av otröskad gröda, halm eller hö må få anbringas å minst 6 meters avstånd
från byggnad.

Inom varje kommun skall finnas en brandordning, upptagande de bestämmelser
som utöver vad i allmän lag eller i brandstadgan eller eljest i vederbörlig
ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av kommunens brandförsvar.
Brandordningen antages av kommunalfullmäktige. Beslut örn antagande
skall emellertid underställas länsstyrelsens prövning, därvid brandordningen
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

För att tjäna till ledning vid upprättandet av brandordningar ha särskilda
sakkunniga efter uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet utarbetat
en normalbrandordning. Då förhållandena inom de olika kommunerna
äro mycket skiftande, ligger det i sakens natur, att denna normalbrandordning
icke kan i oförändrat skick passa för alla kommuner utan att i många fall en
anpassning måste ske efter de särskilda förhållandena.

Normalbrandordningen innehåller i fråga örn åtgärder till förebyggande av
brandfara bland annat förbud mot att anbringa stack av otröskad gröda, halm
eller hö på närmare avstånd än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad
med eldstad.

Före tillkomsten av den nya brandlagstiftningen ha å landsbygden stackar
kunnat placeras utan hänsynstagande till närhet till byggnad. Sedan gammalt
ha emellertid, enligt vad som framgår av ett yttrande av landsbygdens försäkringsbolags
förening, brandstodsbolagen i sina försäkringsvillkor intagit olika
säkerhetsföreskrifter, vilkas efterföljande från delägarnas-försäkringstagarnas
sida erfarenhetsmässigt varit ägnat att förebygga uppkomsten av brand eller
att begränsa omfattningen av utbruten brand. Det faromoment, som de intill
lantgårdsbyggnaderna upplagda halmstackarna utgjorde, hade, enligt vad föreningen
framhållit, bolagen därvid allmänt beaktat. En avvägning hade emellertid
skett mellan brandskyddssynpunktema och de jordbruksekonomiska intressena.
Skiftande förhållanden inom landets skilda delar hade givetvis påverkat
de olika bolagens ställningstaganden i dessa frågor. I de fall, där föreskrift örn
visst minsta avstånd mellan halmstack och byggnad förekommit, hade detta avstånd
sålunda växlat; vanliga avstånd hade varit 20 meter, 15 meter, 12 meter
och 9 meter, men även avstånd av 6 meter hade undantagsvis förekommit. Att
märka vore dock, att avsteg från de nyssnämnda strängare avståndssiffrorna
ofta tolererats, ehuru mot premieförhöjning. Samtliga till föreningen anslutna

Tisdagen den 11 juni 1940.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

bolag utom ett hade emellertid numera såsom försäkringsvillkor för lantgårdar

föreskrivit bl. a. följande: »Det är sålunda förbjudet---att anbringa stack

av otröskad gröda, halm, hö eller annat lättantändligt upplag på närmare avstånd
än----12 meter från djurstall, loge, lagerbyggnad eller därmed sam manbyggd

byggnad eller byggnad med eldstad, därvid utrymmet mellan upplaget
och byggnad skall hållas fritt från brännbara ämnen; dock att avståndet
må minskas intill 6 meter, där så medgivits jämlikt gällande brandordning
--—.»

Interpellanten har framhållit, att svårigheter ofta förelåge att efterleva bestämmelsen
om halmstacks placering minst 12 meter från byggnad. Detta berodde
på att nuvarande maskinella hjälpmedel (halmpressar), vilkas ersättande
med mänsklig arbetskraft under nuvarande förhållanden erbjöde de största svårigheter,
i flertalet fall icke kunde transportera halmen 12 meter. Vidare har
interpellanten uttalat, att det ur statistisk synpunkt knappast torde kunna klart
påvisas, att halmstack, belägen på ett avstånd av 6 meter från byggnad, utgjorde
en så stor fara, att bestämmelsen örn 12-metersgränsen vore nödvändig. Enligt
interpellanten hade vidare försäkringsbolag i södra Skåne förklarat sig godtaga
försäkringar och utbetala brandskadeersättningar, även örn halmstack icke läge
utöver 6 meter från närmaste byggnad.

Vad brandrisken beträffar, torde densamma enligt vad erfarenheten visat vara
-— i motsats till vad interpellanten uttalat — ganska betydande. Riksbrandinspektören
bär sålunda uppgivit, att enbart under tiden 13—27 april i år bränder
inträffat i icke mindre än 8 fall, där orsaken varit att hänföra till halmstackar.
Dessutom hade två eldsvådor uppstått genom att invid byggnad placerad
halm, som nedrivits från tak, antänts. Härvid hade endast i två fall branden kunnat
begränsas till den brinnande halmen, medan i övrigt jämväl en eller flera
byggnader förstörts. Skadorna hade uppskattningsvis beräknats till minst
250 000 kronor. Riksbrandinspektören har i anslutning därtill framhållit, att
man icke kunde räkna med att ortens brandkår skulle kunna hindra spridning
av brand från en halmstack till en omedelbart intill densamma liggande byggnad.
För medgivande av det rådrum, som för brandkårens utryckning och släckningsmaterielens
insättande regelmässigt erfordras, vore nämligen ett visst fritt
avstånd erforderligt. Dessutom måste släckningspersonalen ha möjlighet att åtminstone
tillfälligt uppehålla sig mellan den brinnande stacken och den hotade
byggnaden. Erfarenheten hade visat, att detta fria avstånd icke borde understiga
12 meter. Endast under särskilt gynnsamma omständigheter, icke minst
vad beträffade vid brandtill fället rådande vindförhållanden, kunde det i fråga
örn en närmare byggnad belägen brinnande stack finnas möjlighet att hindra
brandens spridning till byggnaden.

Landsbygdens brandförsilkringsbolags förening har vidare upplyst, att de
senaste årens erfarenheter kraftigt understrukit betydelsen av att halmstackar
upplades på ett ur brandskyddssynpunkt betryggande avstånd från byggnader.
^ Man hade tidigare, säger föreningen, främst haft för ögonen den fara
som läge däri, att gnistor från byggnadernas rökutlopp lätt kunde antända
närbelägna halmstackar och att det i regel vore omöjligt att hindra ilen utbrutna
brandens spridning, till byggnaderna. Nu hade emellertid tillkommit
en oroväckande ökning — i såväl antal som omfattning — av sådana brandskador,
som uppkoinme genom att lekande barn sälte eld på de lättantändliga
halmstackarna, varefter branden spridde sig till närbelägna byggnader. Enligt
inom föreningen förd representativ statistik hade sålunda under åren 1037—
1944 av sammanlagda antalet brandskador 3,5 % uppkommit genom barns lek
med eld, varvid de av dessa skador föranledda brandskadeersättningarna uppgått
till icke mindre än 6,1 % av de sammanlagda ersättningsbeloppen. Skador

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppkomna genom barns lek med eld bestode för de ifrågavarande bolagens
vidkommande till alldeles övervägande delen av sådana skador, som uppkommit
genom att halmstackar stuckits i brand. Det förtjänade framhållas, säger
föreningen vidare, att motsvarande procenttal för Skånes del vore 4,0 och 7,5.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden måste det anses vara ett angeläget
intresse att få till stånd betryggande säkerhetsföreskrifter på ifrågavarande
område. Det är därför naturligt, att den i anslutning till den nya brandlagstiftningen
utarbetade normalbrandordningen innehåller en bestämmelse örn
minimiavstånd mellan byggnad och stack och att detta avsånd icke satts alltför
kort.

Å andra sidan är det av vikt, att brandskyddsbestämmelserna icke så utformas,
att de allvarligt hindra en rationell jordbruksdrift. Särskilt gäller
detta under nu rådande förhållanden med avsevärda svårigheter att anskaffa
arbetskraft. Enligt interpellantens redogörelse skulle 12-metersbestämmelsen
i många fall medföra olägenheter vid uppläggning av halmen. Interpellantens
uttalanden i denna fråga ha bestyrkts av några till kommunikationsdepartementet
inkomna skrivelser från vissa jordbrukarsammanslutningar i Skåne.

Då interpellanten torde bygga sina erfarenheter i frågan på skåneförhållanden,
har jag inhämtat yttranden av länssyrelserna i Kristianstads och Malmöhus
län. Av deras yttranden framgår, att länsstyrelserna med representanter
för landskommunerna ingående diskuterat bland annat den här ifrågavarande
bestämmelsen örn 12-metersgränsen och att därvid erinringar framställts
mot bestämmelsen men att å andra sidan från kommunhåll många synnerligen
vägande skäl anförts för antagande av bestämmelsen i oförändrat
skick. Båda länsstyrelserna ha förklarat sig kunna godkänna en sådan uppmjukning
av bestämmelsen, att där särskilda skäl föreligga, stack av otröskad
gröda under tiden augusti—oktober må placeras å ett avstånd från byggnad
av lägst 6 meter.

Interpellanten har icke ansett denna uppmjukning tillräcklig utan önskar,
att för sådana områden, där svårigheter uppkomma vid tillämpning av 12-metersgränsen, generella tillstånd skola meddelas att få anbringa stack å ett avstånd
från byggnad av minst 6 meter.

Av det anförda framgår, att bestämmandet av minsta tillåtna avstånd mellan
byggnad och halmstack är ett problem, där det gäller att mot varandra
väga å ena sidan brandskyddsintressena och å andra sidan intresset att icke
försvåra jordbrukets rationella drift. Det är därvid att märka, att intresset
att skydda jordbrukarnas byggnader från brand givetvis är ett intresse i
första hand för jordbrukarna själva.

Den uppställda 12-metersgränsen torde såsom förut framhållits främst medföra
olägenheter i sådana fall, där halmpressar användas och dessa icke kunna
transportera halmen 12 meter. Enligt vad jag från sakkunnigt håll inhämtat
lärer det emellertid i allmänhet icke föreligga några svårigheter att
medelst relativt enkla åtgärder förlänga transportbanan till 12 meter. Därest
detta arbete utföres av gårdens eget folk, torde enligt vad som uppgivits för
mig kostnaden hålla sig omkring 200 kronor. Detta är alltså en engångskostnad
som, i den mån ett och samma tröskverk användes vid flera gårdar, bör
fördelas mellan gårdarna. Uppdrages däremot arbetet åt någon utomstående
byggmästare, kommer givetvis kostnaden att bliva högre.

Efter att sålunda ha övervägt frågan har jag kommit till den uppfattningen,
_ att några åtgärder från min sida icke kunna anses motiverade i syfte att
i viss riktning påverka kommunerna och länsstyrelserna vid deras ställningstagande
till här berörda brandskyddsfråga. 1 de allra flesta fall torde 12-metersregeln vara fullt befogad och ej behöva medföra någon oskälig beläst -

Tisdagen den 11 juni 1940.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

ning för jordbrukarna. Såsom jag förut framhållit, kan det emellertid icke
förutsättas, att normalbrandordningen skall kunna i oförändrat skick passa
för alla kommuner. Skulle en kommun och vederbörande länsstyrelse lia olika
uppfattning rörande brandordningens innehåll, torde frågan efter besvär av
kommunen få underställas Kungl. Majrts prövning.

Härpå anförde:

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få uttala mitt tack för interpellationssvaret,
även om jag inte har anledning att oreserverat tacka för dess innehåll.
Jag vill ändå med tillfredsställelse konstatera, att statsrådet inte är
alldeles oförstående för att två intressen här brytas mot varandra, mellan vilka
man måste göra en lämplig avvägning, nämligen dels nödvändigheten och
önskvärdheten av att iakttaga så effektivt brandskydd som möjligt och dels
svårigheten att efterleva vederbörande bestämmelser på grund av den skriande
bristen på arbetskraft. Jag är honom tacksam för det uttalande^ han gav
örn normalbrandordningen, där han sade att det, på grund av att förhållandena
inom de olika kommunerna äro mycket skiftande, ligger i sakens natur, att
denna normalbrandordning icke i oförändrat skick kan passa för alla kommuner,
utan att på många håll en anpassning måste ske efter de lokala förhållandena.
Detta uttalande tycker jag står i god överensstämmelse med det
uttalande, som gjordes av första lagutskottet vid behandlingen av motionen
nr 352 i denna kammare. Utskottet säger: »Det har inom utskottet upplysts,
att man på sina håll icke ansett sig berättigad frångå denna normalbrandordning
oaktat bestämmelserna däri icke i allo varit lämpade för förhållandena.
—---I vissa fall t. ex. i fråga örn rena landskommuner torde sålunda åt skilliga

av de i normalbrandordningen upptagna bestämmelserna kunna undvaras.
»

Jag hoppas, att vederbörande efter detta uttalande örn normalbrandordningen
ställa sig detta till efterrättelse.

Det är ju alldeles självklart, att det ur brand.skyddssynpunkt är bättre ju
längre bort man kan flytta en halmstack från en byggnad, men jag vill understryka,
att man i detta fall alldeles särskilt måste väga det teoretiskt önskvärda
mot det praktiskt möjliga och att man inte bör bruka större våld än nöden
kräver. Jag tror inte att någon jordbrukare önskar eftersätta brandskyddet,
varken på sin egendom eller på någon annans. Man får därför inte stämpla
en uppmjukning av denna bestämmelse som en åtgärd av vårdslöshet från
vederbörandes sida. Jag tror, att praktiska erfarenheter ådagalagt, att risken
för antändning från närliggande stackar inte är så stor att den motiverar
åtgärder av denna omfattning.

Det har ju också varit motivet till att ett brandförsäkringsbolag i min hemtrakt
också nu tillåter försäkringar, även örn halmstackar ligga endast 6
meter från huset. Denna bestämmelse har i alla fall utformats av praktiskt
kunniga män, som stå i ansvar för sitt handlande gentemot alla de försäkringstagare
som inte äro jordbrukare. Jag tycker att det bör vara ett bevis för
vilken ringa betydelse man tillmäter en skärpning av denna omtalade avstån
dsbestämmelse.

Vad beträffar den statistik, som lämnades i interpellationssvaret och som
skulle bevisa motsatsen, ber jag få säga att jag, innan jag väckte denna interpellation,
gjorde en förfrågan hos tvenne topporganisationer för brandförsäkringsbolag
och fick beskedet att det inte var möjligt att beräkna de fall,
där elden orsakats utanför byggnaden respektive där den orsakats inne i bygg -

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

nåden. Jag vill bara konstatera att det som då, för ett pär månader sedan,
var en omöjlighet, nu tydligen blivit en möjlighet i statistiskt avseende.

När man vidare, såsom av interpellationssvaret framgår, åberopar barns lek
med eld såsom ett faromoment, när det gäller att bedöma hur nära en byggnad
stackarna kunna vara belägna, så vill jag framhålla, att barns lek med eld
lika ofta, om inte oftare orsakar eld inne i en byggnad som utanför densamma.
Jag har fått det beskedet, att man i statistiskt avseende inte skiljer på
dessa båda kategorier, utan har sammanfört dem under rubriken »barns lek
med eld».

Jag vill alltså inte förringa de riskmoment, som här kunna föreligga, men
det finns dock en annan olägenhet, som väger tyngre, och det är, såsom jag
tidigare påpekat, den brist på arbetskraft som för närvarande råder. Det är
väl i alla fall så, att ett första krav på en lagbestämmelse måste vara, att den
kan efterlevas. Kan den inte det, kommer den bara att väcka irritation och
kan åstadkomma trakasserier från vederbörande myndigheters sida. Och i regel
åtminstone har man, när man enligt lag förbjudes att göra vissa saker
eller tillhålles att ställa sig vissa bestämmelser till efterrättelse, möjlighet att
själv inrikta sitt handlande på det sätt man önskar. Men här finns ett stadgande,
för vars efterlevnad man kommer att bli beroende av förhållanden, som
man inte själv råder över. Man blir här beroende av andra människors goda
vilja för att inte behöva bryta mot lagens bestämmelser och riskera att i sista
hand bli ådömd dagsböter för detta. Åtminstone i mina trakter är det så, att
man kan skatta sig lycklig, örn man vid trösknirigstillfällena kan skaffa så
mycket arbetskraft, att man får ihop det minimiantal som är nödvändigt, och
många gånger kan man göra detta endast tack vare att äldre personer, som
inte äro fullt arbetsföra, av ren välvilja ställa sig till förfogande, då de känna
till de risker som föreligga. Hur det då skall vara möjligt att skaffa arbetskraft
för att flytta halmen ända till 12 meter utanför byggnaden och därmed
komma undan lagens straffbestämmelser, kan jag för min del inte förstå.

Det är därför inte någon överdrift, när man påstår, att med ett fasthållande
vid denna bestämmelse örn ett avstånd på 12 meter, många jordbrukare kunna
bli ställda i den situationen, att de mot sin vilja bli lagöverträdare. Det är
detta som jag menar kan väcka irritation och som även gör att lagen inte får
den effekt, som den skulle ha.

Herr statsrådet åberopar vidare här ett sakkunniguttalande om att det för
en kostnad av 200 kronor går att bygga en anordning, med vilken halmen kan
transporteras bort dessa 12 meter. Jag är visst inte främmande för att en sådan
möjlighet finnes, och jag tror t. o. m. — jag saknar själv inte all erfarenhet
på detta område — att jag skulle kunna bygga denna anordning för
en lägre kostnad än 200 kronor. Men nu är det inte alltid så lyckligt, att
man kan pressa halmen rakt fram, utan i regel är det så, att när man skall
flytta halmen utanför en byggnad, så måste detta ske i vinkel, och hittills
har jag i varje fall inte sett någon halmpress, med vilken man med någon utsikt
till framgång kan forsla halmen i vinkel 12 meter utanför en byggnad.
Jag tror inte heller att vederbörande sakkunniga kunna visa, att detta är
möjligt.

Nu hoppas jag emellertid, att efter de uttalanden, som herr statsrådet och
tidigare första lagutskottet i denna fråga gjort, de länsstyrelser, som tidigare
icke ha ansett sig kunna frångå normalbrandordningens bestämmelser, skola
överväga, huruvida inte tillämpningen av dessa bestämmelser kan bli en annan
än hittills varit fallet. Örn så inte sker från länsstyrelsernas sida, tror
jag för min del, att man inom kommunikationsdepartementet kommer att få
ganska mycket arbete med de dispensansökningar, som många jordbrukare

Tisdagen den 11 juni 1940.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

måste lämna in för att åtminstone lia ett bevis för sina svårigheter att följa
lagen, därest de mot sin vilja skulle tvingas att överträda de bestämmelser som
finnas.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Det är klart, att örn det vore så som den ärade interpellanten gör
gällande, nämligen att det här vore fråga om en lagbestämmelse, som inte
kunde efterlevas, skulle detta i och för sig vara ganska betänkligt, eftersom
respekten för sådana lagar ganska snart förflyktigas. Nu torde det emellertid
inom större delen, av landet inte erbjuda några nämnvärda svårigheter att
efterleva den bestämmelse, som det här gäller, utan det är i de södra delarna
av landet, där man använder halmpressar, som detta kan vara fallet. Och fråga
är väl, örn man där undersökt alla möjligheter att ordna saken som finnas.
Det har här talats örn den s. k. sakkunskap, som jag skulle ha tillfrågat. Det
är emellertid faktiskt den förnämligaste sakkunskap, vi ha på detta område,
som jag har rådgjort med. Och när herr Hansson talar örn att man inte
bara skall gå in för det teoretiskt önskvärda, utan också för det praktiskt
möjliga, så undrar jag, örn det inte skulle vara på sin, plats, att herr Hansson
inte inskränkte sig till att teoretisera i detta avseende, utan i praktiken tittade
litet närmare på de halmpressar, som han anser inte skulle mäkta transportera
halmen de 12 meter, som det här gäller, även örn det blir fråga om att göra
det i en viss vinkel — det var nämligen just örn den saken, som jag i min tur
interpellerat den s. k. sakkunskapen. Det kan ju tänkas, att man då skulle
finna det möjligt att åstadkomma just det, som herr Hansson anser vara omöjligt
men som den sakkunskap, som jag har tillfrågat, lika bestämt anser vara
en ganska enkel sak.

I anledning av den senare delen av herr Hanssons anförande vill jag medge
att man med statistik kan bevisa mångahanda ting. Jag vill emellertid understryka,
att vad jag anfört i mitt interpellationssvar inte grundar sig på någon
statistisk beräkning för en längre tid, utan det avser bara några fall, som
av riksbrandsinspektören, andragits i anslutning till interpellationen. Och om
interpellanten tidigare inte kunnat få besked örn i vilken utsträckning bränder
orsakats av eld i halmstackar utanför byggnad eller av eld i halm inne i
byggnad, så beror detta på att det är hans interpellation, som föranlett den undersökning,
med vars hjälp man kunnat visa, att det härvidlag är fråga örn eld
i halmstackar, som varit placerade vid sidan om en byggnad.

När herr Hansson vidare talar örn det arbete, som han tror, att denna bestämmelse
skulle komma att medföra för kommunikationsdepartementet, därigenom
att kommunerna och länsstyrelserna inte skulle kunna komma överens
och att man i anledning därav måste vända sig till Kungl. Maj :t, så vill jag
säga, att det är en sak, som vi i kommunikationsdepartementet få försöka
bära. Men jag hoppas ändå, att herr Hansson och hans kolleger därnere i de
södra delarna av landet i varje fall skola ha undersökt möjligheterna av att
använda transportbanor, som kunna föra bort halmen 12 meter från byggnaden,
innan man kastar yxan i sjön och vänder sig till Kungl. Maj :t och anhåller
om dispens.

Herr Vigelsbo: Herr talman! Herr statsrådet tycktes vilja dra den slutsatsen,
att det endast är i de södra landsdelarna man har svårt att iakttaga denna bestämmelse
örn 12-metersavståndet, men så är inte fallet, utan saken har aktualitet
också för bygderna i Mellansverige. Det har under den sista. tiden, när
frågan om normalbrandstadgan diskuterats i kommunerna, visat sig att man
på en hel del håll har svårt att tillämpa bestämmelsen om 12 meters avstånd
mellan byggnad och stack.

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

Statsrådet nämnde här, att det finns brandförsäkringsbolag, som i sina
försäkringsbestämmelser ba stipulerat, att det endast behöver vara 6 meter
mellan hus och stack. Inom Västmanlands nya brandstodsbolag ha vi sålunda
hela tiden baft denna bestämmelse örn 6 meters avstånd, men trots detta
visar det sig, att ersättningar för bränder, härstammande från eld i stack, ha
utbetalats i mycket begränsad omfattning. Jag tog nu under pingsthelgen
och plockade fram tio årsberättelser för Västmanlands nya brandstodsbolag för
att räkna ut, hur det förhöll sig med de olika brandorsakerna — det finns
nämligen, i marginalen antecknat, om det är fråga örn eid i stack, antändning
inne i hus eller från elektriska ledningar eller genom blixtnedslag. Jag hade
trott, och det är nog en allmän uppfattning, att stackarna utgjorde en mycket
stor eldfara, och jag blev verkligen förvånad, när jag konstaterade, att inom
Västmanlands nya brandstodsbolag har med anledning av eld från stack under
en period av tio år inte betalats ut mer än 30 000 kronor i skadeersättningar,
trots att vi där lia en försäkringsstock på 404 miljoner kronor. Däremot visar
det sig, att under samma tid har eld, uppkommen i halm inomhus, medfört
utbetalande av ersättningar på mellan 3 och 4 hundra tusen kronor, under det
att eld, uppkommen genom blixtnedslag, har åsamkat bolaget en förlust på
150 000 kronor.

Jag kommer således till det resultatet, att den eldfara, som stackarna representera,
är mycket överdriven, åtminstone med hänsyn till den statistik som
man kan få fram ur verksamhetsberättelserna för det försäkringsbolag, som jag
här talat örn.

En punkt, där jag skulle kunna ge statsrådet rätt, är när det gäller den eldfara,
som halmstackarna medföra såsom förbindelseled mellan två byggnader.
Örn en halmstack står uppsatt mellan två byggnader och den ena byggnaden
antändes av eld, kan elden föras över av halmstacken till den andra byggnaden.
Men örn en halmstack står alldeles fritt utanför en byggnadskropp, så kan
jag inte förstå, att halmstacken utgör den allvarliga brandfara, sorn vi allihop
säkerligen tidigare lia föreställt oss.

När det gäller frågan örn vad som är en stack eller en lada, har man nu vänt
sig till sakkunskapen för att få klarhet om huruvida en s. k. foderlada med
stalpresning och tak utan väggar skall betraktas som stack eller som lada. Man
har då fått det svaret, att det är givet att detta är en lada. Men det som enligt
mitt förmenande är det verkligt farliga ur eldsvådesynpunkt är att lägga in
foder i en sådan lada, ty då kommer inte det brännbara materialet att påverkas
av vare sig regn eller snö, utan kommer att hålla sig torrt året runt och kan
följaktligen åstadkomma brand vilken tid på året som helst. Och utmed sidorna
är ju denna lada öppen och halmen blottad, och det finns inte något som hindrar
elden att sprida sig. Lägger man bara på ett tak, kan man alltså placera en
stack, hur primitiv den än är, så nära ett hus som helst och därigenom komma
ifrån bestämmelsen örn 12-metersavståndet, något som jag anser vara mycket
egendomligt.

Vidare är det inte bara avståndet till ett hus, som man har att taga hänsyn
till, utan det- har också utfärdats bestämmelser om hur långt en stack skall
ligga från elektriska ledningar, och man kanske även har att taga hänsyn till
allmänna vägar, som ligga i närheten eller till skog, granngårdar o. s. v. Detta
gör att det även för det mindre mellansvenska jordbruket i vissa fall kan vara
ett mycket svårt problem att placera stackarna på ett riktigt sätt.

Det finns en annan möjlighet — en möjlighet som jag dock är den siste att
vilja rekommendera — och det är att bränna upp halmen, sedan man tröskat.
Det finns ingenting som förbjuder oss att låta halmen gå i halmfläkten, blåsa
ut den och så antända den och låta den brinna upp, och jag är övertygad örn att

Tisdagen den 11 juni 194G.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

inånga jordbrukare komma att befinna sig i den belägenheten, att de, om denna
bestämmelse om 12-metersavståndet kommer att tillämpas utan några dispensmöjligheter,
bli absolut piskade att bränna upp halmen. Jag vill hoppas att
vi inte skola komma i samma kritiska försörjningsläge som 1940 och 1941, sedan
man sålunda genom obetänksamma åtgärder kanske har tvingat jordbrukarna
att förstöra de halmlager, som under ett missväxtår kunde vara en värdefull
tillgång, när det gäller att fylla ut förrådet av kreatursfoder.

Jag har, herr talman, velat understryka att frågan om halmstackarnas placering
inte är ett problem enbart för södra Sverige, utan att det är det för
praktiskt taget samtliga jordbrukare, som äro hänvisade till att stacka sin halm,
oavsett örn det sker i lös eller pressad form. Jag skulle vilja hemställa till herr
statsrådet att örn möjligt skärpa bestämmelserna på det sättet, att det blir förbjudet
att sätta upp stackar, som utgöra förbindelseled mellan olika byggnadskroppar,
ty det är där som den verkliga faran hotar. Men låt gärna 6-metersavståndet
vara kvar, ty detta medför inte några nämnvärda risker — det visar
erfarenheterna från Västmanlands nya brandstodsbolag, och jag tror inte att
riskerna skola vara större på andra håll.

Herr Falla: Herr talman! Att detta är en ganska kinkig fråga, kan nog inte
bestridas. Det är alldeles naturligt, att man på brandskyddstekniskt håll försöker
få bestämmelser, som så långt som möjligt eliminera de brandrisker som
kunna finnas, men jag tror att man, när det gäller den nya normalbrandordningen,
har förbisett en hel del praktiska omständigheter, som kanske dessa
brandskyddstekniker inte ha så stor möjlighet att bedöma. Och när herr statsrådet
nu gör gällande, att om man bara förlänger ett transportband med 6 meter,
så klarar man därmed brandordningens bestämmelse örn 12-metersavståndet,
så vill jag säga, att det kan hända, att detta låter sig göra i en del fall,
men i allmänhet är nog inte saken så enkel. Vad man här måste taga hänsyn
till, är nämligen inte bara förhandenvaron av andra driftsbyggnader, utan man
måste också se till, att man inte ilägger stackarna alltför nära vägar, elektriska
ledningar o. s. v. Detta gör, att örn man inte får lägga en stack på, låt mig
säga 6 å 10 meters avstånd, såsom kanske oftast varit fallet, så måste man måhända
lägga den på 30, 40 eller 50 meters avstånd eller mera. Då blir ju problemet
med flyttningen av halmen ett helt annat och då klarar man inte saken
med att skarva ett transportband.

När man vill försöka vidtaga åtgärder för att ställa sig brandordningens
bestämmelse örn dessa 12 meter till efterrättelse, är det i mångå fall en oerhört
komplicerad sak. Man kanske kail göra det med stort kapitalutlägg; i mångå
fall går det knappast ens med det. Den här bestämmelsen är inte bara sådan,
att den kan vålla besvärligheter och ohägn inom vissa begränsade områden,
som herr statsrådet nämnde, utan den kommer att bli ytterst besvärlig för
en stor del av lantbrukarna ute i landet. Den kommer ofta att vålla mycket
stora kostnader — örn det inte vore frågan örn mera än de 200 kronor, som
det här har talats om! — när det gäller att bygga nya byggnader och transportanordningar
och anskaffa arbetskraft, vilket numera är nästan omöjligt.

Jag tror att herr statsrådet borde överväga denna sak litet grundligare och
med hjälp av praktiska lantbrukare försöka komma fram till bestämmelser,
som bättre motsvara det praktiska behovet än denna bestämmelse gör.

Sedan är det nog så, att detta avstånd på G oller 12 meter betyder mycket
litet ur brandskyddssynpunkt. Jag bär sett stackar brinna på 4 meters avstånd
från en driftsbyggnad, utan att någon annan olycka skett än att halmen
brunnit upp. Naturligtvis går det inte alltid så, men om det är storin eller
hård blåst betyder det heller ingenting örn stacken står på 12 eller G meters

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

avstånd. I många fall kan det förresten vara så, det visar erfarenlieten, att
gnistorna vid en brand kastas över de närmaste byggnaderna och tända längre
bort. Man klarar inte upp det här problemet genom en bestämmelse örn 12
meters avstånd. Vinsten av dessa meter är ytterst oviss, men nackdelarna äro
mycket påtagliga och stora,

Jag hemställer ännu en gång till statsrådet att med hjälp av praktiska människor
ägna denna fråga grundligare övervägande än hittills skett.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Som svar på herr statsrådets anmärkning
rörande sakkunskapen från min sida ber jag få säga att jag är övertygad
örn att, därest det hade funnits praktiska möjligheter att pressa halm
i vinkel 12 meter utanför byggnaderna, skulle det lia skett för länge sedan,
ty det är avsevärt billigare att använda den maskinkraft som redan finns
för att utföra transporten än att avbryta denna och föra halmen vidare med
mänsklig arbetskraft. Jag är övertygad örn att det en viss liten sträcka går
att driva i vinkel, men det går inte någon längre sträcka, ty såvitt jag begriper
blir påfrestningen just i vinkeln så stor att knappast något material håller.

Jag blev glad över det konstaterande, som gjordes av herr Vigelsbo, att här
nämnda förhållanden gälla också hans landsända. Jag hade den uppfattningen,
att man uppåt landet i huvudsak blåste halmen för fläkt, och då vet jag
att man kan flytta den mycket längre än med en halmpress, men jag hör
att man även där har samma svårigheter som vi i de sydligare delarna.
Detta må understrykas, då herr statsrådet ville göra gällande, att det var en
mycket liten del av landet, som berördes ogynnsamt av den här bestämmelsen.
^ad° jag hegärde i interpellationen var ju särskilda bestämmelser för vissa
områden i landet, där det är svårt att tillämpa stadgarna. Jag menade, att de
personer, som i praktiken icke kunna följa brandordningens stadgande, i varje
fall då skulle gå fria från straff. Även om vi hade uppmjukade bestämmelser,
är jag övertygad örn att alla som kunde ur brandskyddssynpunkt skulle vara
intresserade av att ändå flytta sin halmstack denna sträcka på 12 meter.

o Nu råder i min hemtrakt den mycket penibla situationen att man, om man
råkar ut för en eldsvåda, utan resonemang får sin försäkring av brandförsäkringsbolaget
men kan bli åtalad av myndigheterna för att man inte följt
brandordningens bestämmelser.

Vad jag har velat peka på är i huvudsak att man här tillämpar ett stadgande
på ett sätt, som man inte är van vid inom svensk rättstillämpning.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Det är kanske inte så mycket att tillägga i denna fråga, men jag kan
understryka vad den ärade interpellanten anförde örn att man i denna fråga
har att avväga fördelar och nackdelar, och att det gäller brandskyddsintressena
å ena sidan och de jordbruksekonomiska intressena å den andra.

Jag kan ju t. ex. berätta, att häromdagen en man kom och föreslog, att
man helt enkelt skulle upphäva alla brandskyddsbestämmelser i detta land.
låta det brinna och sedan betala ut vad som behövs. Det var hans mening; han
hade kommit till den uppfattningen, att detta skulle vara fördelaktigt ur ekonomisk
synpunkt.

Med samma rätt kan herr Falla lia den meningen, att det inte spelar någon
roll örn en halmstack ligger 2, 3, 4, 6 eller 12 meter från byggnaden och det
kommer alltid att finnas delade meningar örn en sådan sak. Här har man emellertid
efter ett visst övervägande kommit till det resultatet, att 12 meter
skulle vara bättre än 6 meter. Det hindrar naturligtvis inte, att hus ändå

Tisdagen den 11 juni 1910.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

kunna brinna ned, där halmstackarna ligga 12 meter bort, eller att andra byggnader
kunna klara sig, fast halmstackarna bara ligga 6 meter bort.

Vad som gjort att den uppfattningen bibringats mig, att detta i första hand
var en angelägenhet, som gällde södra Sverige, har bl. a. varit interpellantens
egna påståenden. Han levde tydligen i samma uppfattning som jag och många
andra, att man i Mellan- och Nordsverige i allmänhet blåser halmen och inte
använder halmpressar, i varje fall inte i samma utsträckning som där nere. Jag
måste säga, att jag inte känner till dessa saker i detalj : jag har bara fått upplysningar
från sakkunniga personer. Vi ha ju emellertid av herr Vigelsbo hört,
att det inte är detta frågan gäller, utan det gäller att överhuvud taget kunna
placera halmstackarna. De komma att ligga i vägen för elektriska ledningar,
byggnader och vägar, och han säger, att vi måhända komma i det läget, att
vi knappast lia möjlighet att placera halmstackarna alls. Det är en sak, som
jag tidigare i viss män förbisett, då jag trodde, att det fanns ganska stora
möjligheter att i detta avlånga land placera halmstackar, i den mån .sådana
behövas.

Jag undrar emellertid, örn inte herrarna i någon män göra denna sak till
en alltför stor fråga. När herr Falla talar om andra svårigheter medförande
stora ekonomiska utgifter, som t. ex. uppförandet av nya byggnader, tror
.jag nog att saken kan ordnas på ett något mera rationellt sätt. Här ha ju
kommun och länsstyrelse möjlighet att träffa överenskommelser, och om kommunen
kan framlägga skäl för att man inte skall tillämpa bestämmelserna
alltför hårt, har länsstyrelsen möjlighet att ställa saken till rätta. Då vi veta,
att våra kommunala representanter och även representanterna i länsstyrelsen
äro praktiskt kunniga och duktiga karlar, tror jag att dessa svårigheter kunna
klaras utan att förorsaka så stora jordbruksekonomiska utgifter som herrarna
velat göra gällande.

Och därest mot all förmodan kommun och länsstyrelse inte kunna komma
överens, kan man ju gå till Kungl. Majit och få bestämmelserna korrigerade
på den vägen, om så verkligen skulle erfordras.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet Mossberg, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Dickson till chefen för socialdepartementet riktat följande två
frågor:

1. Har regeringen observerat den möjlighet till minskande av bristen pa
arbetskraft som synes ligga i överenskommelser om tillfälligt anställande av
framför allt danska abetare inom svenskt näringsliv?

2. Är statsrådet i tillfälle här lämna något meddelande huruvida åtgärder
i nyss antydd riktning nu övervägas?

Då det numera ankommer på mig att i departementschefens ställe handlägga
arbetsmarknadsärendena ber jag att som svar på dessa frågor få anföra
följande: o .

Frågan örn överförande av arbetskraft från Danmark till Sverige aktualiserades
efter ockupationens upphörande. Då det vid denna tid, bland annat på
grund av svårigheter med råvarutillförseln, rådde en viss arbetslöshet i Danmark
var man från dansk sida villig att i begränsad omfattning medverka till
en placering av danska arbetslösa i Sverige. I slutet av augusti 1945 upptogos
sålunda förhandlingar mellan de danska och svenska myndigheterna örn möj -

Svar på
nterpellation.

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 194G.

Svar pä interpellation. (Forts.)

ligheterna att bereda ett mindre antal demobiliserade danska frihetskämpar
anställning i vårt land.

De svenska myndigheterna voro intresserade av det danska förslaget och
överenskommelse träffades, att statens arbetsmarknadskommission i samråd
med Centralarbejdsanvisningskontoret skulle medverka till placeringen av ett
75-tal frihetskämpar. Det härmed inledda samarbetet mellan de danska och
svenska arbetsförmedlingsmyndigheterna har därefter fortsatts.

Då överflyttningen av arbetssökande från Danmark och Norge till Sverige
efter hand syntes få allt större omfattning sammanträffade representanter för
de danska, norska och svenska arbetsmarknadsmyndigheterna i början av december
1945 i Stockholm för att överlägga örn möjligheten av att i fortsättningen
tillämpa vissa bestämda riktlinjer för en fortsatt samverkan mellan
arbetsförmedlingsorganen i Danmark, Norge och Sverige. I vad detta
samarbete gäller arbetssökande från Danmark, som önska anställning i Sverige,
har överenskommelse träffats örn följande ordning.

De danska arbetsförmedlingarna insända samtliga ansökningar till Arbejdsdirektoriatet
i Köpenhamn, som därefter vidarebefordrar anmälningarna till
statens arbetsmarknadskommission i Sverige. Sedan kommissionen granskat
varje ansökan, fördelas ansökningarna bland länsarbetsnämnderna, som söka
anskaffa lämpliga anställningar. Resan till den första anställningen i Sverige
ordnas för den sökande av vederbörande myndigheter i hemlandet. Den kostnad,
som avser resan inom Sverige, bestrides av statens arbetsmarknadskommission.
För resor till senare anställningar i Sverige äger arbetsförmedlingen
att lämna resebidrag enligt samma grunder, som gälla för svenska-arbetssökande.
Arbetare, som slutar sin anställning i Sverige och önskar återvända till
Danmark, skall själv bekosta återresan. Statens arbetsmarknadskommission har
vidare delgivit de lokala arbetsförmedlingsorganen vissa föreskrifter angående
tillhandahållande av utrustning, utbetalande av förskott etc. för dem, som beretts
anställning på det sätt nämnda överenskommelse förutsätter.

Genom denna samverkan mellan de danska och svenska arbetsförmedlingsorganen
lia under tiden september 1945—april 1946 inemot 1 000 danskar placerats
i arbete i Sverige, varav omkring 600 i skogsbruk och cirka 400 i industri
och hantverk. Detaljrapporten för april månad redovisar 83 manliga
och 10 kvinnliga arbetssökande, som hänvisats genom arbetsförmedlingsorganen.
Männen gingo till handeln och industrien och kvinnorna till industrien
och husligt arbete.

Vid sidan av den överföring av dansk arbetskraft, som ägt rum genom samverkan
mellan de danska och svenska arbetsförmedlingsorganen, ha ett betydande
antal danskar på egen hand skaffat sig arbete i Sverige. Det möter
nämligen inga hinder för danskar, som inneha giltigt pass, att här söka arbete.
Danskt utresetillstånd är ej erforderligt härför, och de svenska bestämmelserna
medge vistelse i landet tre månader utan uppehållstillstånd. I de
flesta fall ha dessa danskar genom annonser i svenska eller danska tidningar
kommit i kontakt med svenska arbetsgivare, men många ha även rest till Sverige
utan att i förväg ha försäkrat sig örn någon anställning. Under tiden
Vs—-15/ii 1945, då resandeströmmen var som kraftigast, beräknas sålunda 1 500
danskar utan arbetsmarknadsmyndigheternas medverkan ha rest till Sverige
och sökt kontakt med arbetsförmedlingen först sedan de personligen kunnat
inställa sig där. Av dessa placerade arbetsförmedlingen under samma tid 1 250.

Statens utlänningskommission uppger den 19 maj i år att 12 978 danskarnämnda
dag voro bostadsanmälda här i landet. Av dessa hade 8 500 beviljats
uppehållstillstånd. Resten, d. v. s. i runt tal 4 500, utgjordes alltså av personer,
som enligt den så kallade tre-månaders-regeln vid sagda tidpunkt kunde

Tisdagen den 11 juni 1940.

Nr 24.

Svar pä interpellation. (Forts.)

vistas här utan sådant tillstånd. Som en jämförelse kan nämnas att antalet
danska medborgare, som med vederbörligt tillstånd vistades i vårt land vid
tidpunkten för krigsutbrottet 1939, uppgick till 2 100.

Som jag redan framhållit, fanns tidigare inom det danska näringslivet ^ ett
visst överskott av arbetskraft, främst förorsakat av svårigheterna att erhålla
för produktionen erforderliga råvaror. Efter hand har emellertid situationen
i stort sett utvecklat sig i gynnsam riktning och för jordbrukets vidkommande
liksom för vissa andra områden redovisas för närvarande en betydande brist
på arbetare. De danska myndigheterna kunna därför självfallet endast medverka
till överföring av arbetskraft från områden, inom vilka arbetslöshet alltjämt
råder. Arbejdsdirektoriatet i Köpenhamn har tillställt statens arbetsmarknadskommission
en förteckning över de yrken, från vilka överföring av dansk
arbetskraft för närvarande ej är önskvärd. Förteckningen gäller bland annat
jordbruks- och trädgårdsarbetare, hembiträden, sjukvårdspersonal, snickare av
alla slag, bilmekaniker, elektriker samt skräddare och sömmerskor.

Efter hand som råvaruinförseln till Danmark förbättras, kommer denna förteckning
sannolikt att omfatta allt flera yrkeskategorier. Enligt uppgift från
Arbejdsdirektoriatet kommer därför överföringen av dansk arbetskraft till Sverige
att ytterligare begränsas och någon möjlighet att i större omfattning täcka
bristen på arbetskraft här hemma med danska arbetssökande finnes sålunda
inte.

I den mån arbetskraften behövs i Danmark böra vi icke företaga oss något
på detta område, som kan försvåra det danska arbetslivets återgång till normala
förhållanden. Vad som för närvarande är möjligt att åstadkomma i av
interpellanten angivet syfte är beaktat i förslaget till den bilaterala arbetsro
arknadskon ven tion mellan Danmark och Sverige som inom kort väntas bli
ratificerad samt genom det fortlöpande, av mig här berörda samarbetet mellan
de danska och svenska arbetsförmedlingsorganen.

Icke heller från andra länder, i och utom Norden, synes det för närvarande
vara möjligt att erhålla tillfällig arbetskraft.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat de av interpellanten framställda
frågorna.

Vidare yttrade

Herr Dickson: Herr talman! Jag tar den närvarande fåtaliga skaran till
vittne beträffande det tack, jag härmed ber att få framföra till statsrådet för
hans svar på interpellationen. Det synes mig vara en mycket intressant redogörelse,
som här har lämnats för omständigheter, vilka tidigare nog varit
mycket litet kända bland allmänheten.

Vid den tidpunkt, då interpellationen framställdes, för ett par månader
sedan och litet mer, rådde i Danmark enligt vederhäftiga uppgifter en arbetslöshet
på åtskilliga tiotusentals personer, delvis kanske mindre kvalificerad
arbetskraft, men dock en arbetslöshet, som ansågs vara av besvärande mått.
Samtidigt kunde man i varje svensk tidning så gott sorn dagligen läsa örn hur
arbetskraften här tröt och örn hur detta förhållande förvärrades för varje dag.
Det föreföll ganska naturligt, när man sammanställde dessa båda omständigheter,
att då framföra interpellationen. Sedermera lia ju förhållandena, som
statsrådet säger, förbättrats, oell numera bär man från dansk sida inte längre
något intresse av att ens tillfälligt placera arbetskraft i Sverige.

Mycket mer är väl kanske inte att säga. Jag får förklara mig alldeles nöjd
med svaret, men jag tror att den undersökning, som ligger bakom detta komplex
bär visat, att det är rätt ömtåliga frågor, nian här behandlar. Statsrådet beto -

Nr 24.

Tisdagen den 11 juni 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

nado mycket starkt vikten, av att man i en sådan här fråga inte går grannländernas
intressen för nära, och säkerligen är det mycket betydelsefullt. Nu har
ju riksdagen tidigare uttalat sig principiellt för någonting, som kan kallas gemensam
nordisk arbetsmarknad, men den föreliggande situationen visar, att
detta är en delikat fråga. Säkerligen skulle vi själva vara rätt tveksamma att
ens tillfälligt släppa ut arbetskraft ur landet, och givetvis känna våra grannländer
på samma sätt. Jag hoppas emellertid, att regeringen håller ögonen på
dessa förhållanden så att, örn de skulle förändras, åtgärder kunna vidtagas i
enlighet med de riktlinjer, som då kunna befinnas vara de lämpligaste.

Härmed var överläggningen 6lutad.

§ 7.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Majda å kammarens
bord villande proposition, nr 310, angående godkännande av en mellan Sverige
och Island träffad handelsöverenskommelse.

§8.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, statsutskottets utlåtanden och memorial nr 176
—191, bevillningsutskottets betänkande nr 37, bankoutskottets utlåtanden nr
53—5:5, första lagutskottets utlåtanden nr 36—45, andra lagutskottets utlåtanden
nr 29, 30 och 33—36, jordbruksutskottets utlåtanden nr 62—69, andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 17 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 11 och 12.

§9.

Herr Lövgren avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 559, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 302, angående aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag m. m.

Denna motion bordlädes.

§ io.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 212, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet:

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till åtgärder för främjande av tillverkningen av tegelrör;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

Tisdagen den 11 juni 1946.

Nr 24.

nr 311, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående allmän hére
dskap sstat för budgetåret 1946/47 behandlade allmänna principfrågor;

nr 312, i anledning av Kungl. Majis proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde
;

nr 315, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till riksförsäkringsanstalten m. m.;

nr 316, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar i
stadens rannsakningsfängelse;

nr 317, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till allmän bostadsräkning m. m.;

nr 318, i anledning av Kungl. Majis framställningar angående anslag för
budgetåret 1946/47 till bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor samt angående
provisorisk förbättring av deras löneförmåner;

nr 319, i anledning av Kungl. Majis proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen, avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.42 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm

Tillämpningen
av det
svensk-engelska
betalningsavtalet

den 6 mars
1945.

Onsdagen den 12 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetets ordnande
meddela, att arbetsplena med kamrarna komma att hållas nästa lördag, den
15 juni. Bordläggningsplena anordnas tisdagen den 18 juni. De sista arbetsplena
före midsommaren komma att hållas onsdagen den 19 och, örn så erfordras,
torsdagen den 20 juni. Sedermera hålles intet plenum förrän onsdagen
den 26 juni, då sammanträdena börja kl. 11 förmiddagen. Därefter komma
arbetsplena att hållas så ofta arbetet det kräver.

§ 2.

Justerades protokollen för den 5 innevarande juni.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den å kammarens bord vilande
motionen nr 559 av herr Lövgren.

§ 4-

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpningen av det svensk-engelska betalningsavtalet
av den 6 mars 1945.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Wiberg: Herr talman! Redan det handelsavtal, som Sverige på våren
1945 träffade med England, innebar, såsom vi alla veta, att Sverige lämnade
England en betydande kredit. Utvecklingen under den gångna tiden har medfört
att vårt pundinnehav ytterligare ökat, vilket i sin tur givetvis är liktydigt
med att kreditgivningen blivit betydligt större än som från början beräknats.
Här föreslås nu ytterligare ganska betydande krediter eller ett belopp
om icke mindre än 15 eller möjligen 16 miljoner pund.

Det är icke min avsikt att kritisera principen örn kredit till England i och
för sig. Jag är väl medveten örn, att vårt land i det läge, vari Sverige och
England befinna sig, bör lämna viss kredit åt England och att vi själva också
lia intresse därav. Det är emellertid icke desto mindre anledning att särskilt
fästa uppmärksamheten på de vådor, som en alltför omfattande kreditgivning
icke minst ur penningvärdets synpunkt måste innebära. Jag tror också att man
bör understryka, att vi nu ha gått längre än man från början hade tänkt sig.

Något som i detta sammanhang också förtjänar att särskilt uppmärksammas
är icke endast kvantiteten utan också sammansättningen av exporten från
England till Sverige. Då vi lämna dessa betydande krediter borde vi med
större fog än eljest kunna göra anspråk på att från England erhålla sådana

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Tillämpningen av det svensk-en g elsb a b et al nin g sa v t al e t den 6 mars 1945.

(Forts.)

varor, som vi i första hand behöva och som England rimligen bör kunna exportera;
detta är en synpunkt, som man även från engelsk sida borde kunna
hysa en viss förståelse för. En blick på handelsutvecklingen ger anledning
till frågan, om vi på detta område tillräckligt tillvaratagit våra intressen. Man
tycker sig nämligen märka en tendens från engelsk sida att vilja medgiva licensgivning
för färdiga varor i stället för råvaror och halvfabrikat, som ur
svensk synpunkt äro mera begärliga. Jag vill därför ånyo uttala den förhoppningen,
att våra myndigheter ägna sin uppmärksamhet särskilt åt utvecklingen
i fråga örn sammansättningen av importen från England och därvid beakta
vad som ur den synvinkel, som jag här anlagt på problemet, måste anses vara
ett befogat svenskt önskemål.

Jag har, herr talman, icke något yrkande, som skiljer sig från utrikesutskottets
hemställan.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Låt mig till att börja med säga, att jag finner det fullkomligt naturligt att
herr Wiberg gör den reflexionen, att våra affärer med England och det brittiska
imperiet ha förorsakat en större ökning av vårt pundtillgodohavande under det
sistfönflutna året än vi ursprungligen räknade med. Det är också en naturlig
reflexion, när han konstaterar att vi nu ge oss in i ett andra år, där vi lova att
ytterligare taga 15 å 16 miljoner pund sterling. Emellertid vill jag i sammanhanget
särskilt fästa uppmärksamheten på att herr Wiberg icke fann detta
''förhållande vara anledning till någon erinran mot den överenskommelse, som
kommit till stånd, och mot det utlåtande, som utskottet här avgivit.

Jag skulle vid detta tillfälle vilja påpeka, att denna uppgörelse ligger helt
och hållet inom ramen för det avtal, som slöts i våras. Ty i detta avtal förutsattes,
att vi icke bara under första året utan att det — jag kommer icke ihåg
hur saken uttrycktes — även under de närmaste åren kunde befinnas nödvändigt
för oss att ha en handelsbalans, som var starkt positiv gentemot sterlingområdet.

Ett annat påpekande, som jag vill göra beträffande vårt övertagande av
pundvaluta är att det därvidlag icke bara är fråga örn England utan om hela
sterlingområdet och örn en valuta, som är en vär.ldsvaluta. I och för sig är det
naturligt örn Sveriges riksbank har en avsevärd behållning av pund sterling.
När utskottet, som närmare har genomgått de kalkyler, som legat till grund
för denna kredit på 15 å, 16 miljoner pund Sterling, kommit till det resultatet,
att man icke kan göra någon erinran härvidlag, beror detta naturligtvis därpå,
att en analys av vår handel nied sterlingområdet måste resultera i den uppfattningen,
att det är ett svenskt intresse, att vi handla på detta sätt.

Utan att gå in på siffrorna i fråga om själva handelsbalansen med England —
som med all sannolikhet kommer att bli mycket mera balanserad än som var
normalt före kriget — skulle jag vilja påpeka, att en mycket stor del, ja den
allra största delen av dessa pundtillgodohavanden, som vi komma att uppsamla,
komma att vara betalning för den svenska handelsflottans arbete inom sterlingområdet
och för den export till områden utanför England, som ingå i sterlingområdet,
där vi ha ett normalt och naturligt stort exportöverskott.

överhuvud taget tror jag att man bör hålla i minnet, att ett mellan två länder
balanserat handelsutbyte ingalunda är normalt. Den normala handel, som
Sverige haft, och den handel, som vi inrikta oss på, är en multilateral handel,
där det är självfallet att, vi sälja mer lin vi köpa i en viss riktning och köpa
mer än vi sälja i en annan riktning. Djupare sett är orsaken till att England

Andra kammarens protokoll 1946. Nr S4. 3

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Tillämpningen av det svensk,-engelska betalning savtalet den 6 mars 1915.

(Forts.)

behöver detta medgivande från svensk sida att ta ett överskott av pund sterling,
icke bara det förhållandet att England genomkämpat ett krig och fått sitt
näringsliv relativt starkt försämrat för en tid framåt, utan det förhållandet,
att det multilaterala handelssystemet och det internationella valutasystemet,
där valutorna äro inbördes omväxlingsbara, för tillfället är brutet. Ur svensk
synpunkt är den på längre sikt riktiga lösningen av problemet att vi ånyo få
till stånd ett nytt internationellt valutasystem. Ty utan ett sådant system kunna
vi komma att stå inför tvånget — och det rätt snart —■ att nödgas gå in för
ett mellan länderna två och två balanserat utbyte, vilket skulle betyda en
krympning av vår internationella handel.

Låt mig sluta detta avsnitt av mitt anförande med att säga, att örn vi skulle
gå in för den principen skulle det vara oförenligt med våra svenska intressen
att låta den Svenska handelsflottan göra de tjänster i världshushållet, som vi
önska, och dra de inkomster till landet, som vi önska. Det skulle också vara
oförenligt med den svenska industriens'' exportintressen.

Jag skulle även vilja påpeka, att på sätt och vis är vårt förhållande till våra
grannländer detsamma, vilka länder vi ju också beviljat stora krediter. Normalt
har Sverige, ett stort exportöverskott både till Danmark, Norge och Finland,
och normalt betala våra grannländer detta exportöverskott med det exportöverskott,
som de i sin tur ha i förhållande till andra länder. När nu situationen
är sådan att valutorna icke äro omväxlingsbara och man icke vill krympa
utrikeshandeln för mycket, blir resultatet att vi måste lämna krediter.

Bakom lämnandet av krediter ligger naturligtvis det förhållandet, att vi finansiera
exporten till ett visst land utan att få motsvarande import tillbaka
från det landet. Det är icke underligt örn allmänheten, när den läser örn dessa
krediter, får den uppfattningen, att vad som härvidlag sker är att vi även totalt
exportera mycket mera än vi importera. Detta var också fallet under det första
halvåret eller måhända de tre första kvartalen efter krigsslutet, men så är det
icke för närvarande. Örn kammarens ledamöter studera handelsstatistiken skola
ni finna, att vi under de första månaderna i år i själva verket haft ett stort
importöverskott. Dessa siffror skola emellertid läsas med en viss reservation,
ty det är att märka att när de stora skeppningarna av trävaror m. m. börja,
kommer förhållandet mellan import och export att bli mera balanserat. För
min del förutser jag emellertid icke att den svenska utrikeshandeln såsom helhet
kommer att lämna något större exportöverskott. Vad som sker är att vi
lämna krediter i vissa riktningar, där vi normalt ha ett exportöverskott, medan
vi däremot ha ett importöverskott från andra håll, för vilket vi betala med
de valutor vi ha tillgängliga.

Jag skulle i detta sammanhang vilja begagna tillfället — ett för mig kärkommet
tillfälle — att varna för att här i landet sprida ovilja mot exporten.
I en tid, då det råder knapphet på många varor och vi leva i en inflationskonjunktur,
och då vi känna att det finns risk för att vi icke skola kunna
bevara vårt penningvärde, är det helt naturligt att medborgarna, som i tidningarna
läsa örn de stora krediter vi lämna utlandet, få den föreställningen,
att en väsentlig orsak till svårigheterna att kunna hålla prisjämvikten inom
landet är den omständigheten, att företagarna exportera för mycket till utlandet.
Som jag nyss påpekade ge handelsstatistikens siffror icke underlag för
ett sådant omdöme. Vad som skett är i själva verket att det finns en stor
spänning mellan prisnivån i vårt land och prisnivån utomlands. Denna stora
prisspänning och andra faktorer ha resulterat i en stark, ja, överdriven investeringskonjunktur
i vårt land. Utan tvivel skola många av de investeringsprojekt,
som företagarna nu komma med, örn fem ä tio år visa sig ha varit

Onsdagen den 12 juni 1916 fm.

Nr 24.

Tillämpningen av det svensk-engelska betalning savtalet den 6 mars 1945.

(Forts.)

felinvesteringar. Denna stora investeringskonjunktur tar sig uttryck i en stark
orderbeläggning hos den svenska industrien, vilken i själva verket gör att exporten
krympes samman. Vi ha gjort en statistik angående orderbeläggningen
inom verkstadsindustrien, och vi funno då, att endast 17 ä 18 procent av dessa
order gällde export, medan 30 procent eller någonting därutöver är det normala
inom samma industri. Skulle vi söka få en fullt balanserad ekonomisk
situation här i landet skulle det förutsätta att investeringarna inom landet
trycktes ned så mycket, att efterfrågan på vår industris produkter inskränktes
i den grad att vi icke bara finge en större jämvikt mellan utbud och efterfrågan
utan också större möjligheter till export. I nuvarande läge, när det
icke alls är någon konst att exportera, är faran den, att vi komma att exportera
för litet, allt för litet för att kunna bevara de möjligheter vi tidigare haft
på utländska marknader, när vi åter bli i stånd till normal export. Vad jag
bär framhållit är naturligtvis en stark generalisering, ty förhållandena växla
givetvis mycket inom olika näringsgrenar. Men allmänt sett finns det ingen
anledning anta, att exporten för närvarande tenderar att bli för stor, detta
allra minst örn man ser saken ur svensk allmän exportpolitisk eller handelspolitisk
intressesynpunkt.

Låt mig till slut beröra den farhåga, som herr Wiberg uttalade i slutet av
sitt anförande, nämligen att svenska intressen icke skulle bli tillräckligt tillvaratagna
vid våra uppgörelser med England i fråga om den engelska exportens.
sammansättning. Herr Wiberg framhöll i det sammanhanget mycket
riktigt, att när vi i nuvarande läge äro beredda att lämna krediter till så relativt
stora belopp i pund sterling som det här är fråga om, böra vi också ha
rätt att göra anspråk på att engelsmännen visa så stor hänsyn som möjligt till
våra. önskemål att kunna importera varor, som äro särskilt betydelsefulla för
Sverige. Det är givet att denna synpunkt varit av stor betydelse för de svenska
representanterna vid de förhandlingar, som föregått denna uppgörelse. Jag
tror att jag helt allmänt kan säga, att vi ha kunnat konstatera att engelsmännen
visat oss stort tillmötesgående härvidlag. Naturligtvis kunna tagas upp
till diskussion särskilda varor, i fråga om vilka olika synpunkter kunna göra
sig gällande, men i stort sett tror jag att vi ha vunnit vad vi sökt vinna. Jag
vill emellertid påpeka, att de svenska intressena av en uppgörelse med England
icke bara ligga däri att vi få en fördelaktigt sammansatt import från
England, utan att det också gäller att få en fördelaktigt sammansatt export
till England,^ att vi .alltså skola kunna förmå England att ta emot varor,
som detta land måhända icke anser vara de för sig allra nödvändigaste. Framfor
allt gå de svenska intressena ut på att få till stånd så fria handelsförhållanden
som möjligt med hela imperiet, att sålunda få en sådan chans för den
svenska exportindustrien att den icke minst i de delar av imperiet, som ligga
utanför England, kan arbeta sa fritt som möjligt. När vi sammanställt vad
vi vunnit i olika här berörda avseenden, lia vi icke ansett oss behöva känna
anledning till missnöje.

Herr Wiberg: Herr talman! Handelsministerns anförande i sin helhet och
särskilt vissa uttalanden örn. allmänna principer innehöll enligt min mening
åtskilligt av det allra största intresse och av stort värde. Jag skulle också gärna
vara beredd att ansluta mig till det mesta av vad handelsministern sade.
Givetvis är det sålunda liven ett svenskt intresse att ett multilateralt handelssystem
kan komma till stånd så snart som möjligt. Vidare delar jag helt och
hållet handelsministerns mening, att det också är betydelsefullt, att ett internationellt
valutasystem snarast kan byggas upp. Jag är också medveten om

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Tillämpningen av det svensk-engelska betalning savtalet den 6 mars 1945.

(Forts.)

att vårt land i viss mån har plikt att medverka till att ett önskvärt resultat
uppnås och därmed också ett direkt intresse av att understödja utvecklingen
genom kreditgivning. Å andra sidan kan man aldrig komma ifrån, att vi måste
göra en mycket noggrann avvägning, därför att en kreditgivning dock är någonting
på både gott och ont.

Vad våra pundtillgångar beträffar är det riktigt, att sterlingen är en världsvaluta.
Det kanske emellertid bör noteras att vår politik hittills, ända till
avtalet för ett år sedan, har gått ut på att konvertera pund till guld eller dollar.
Klart är också, att vi under normala förhållanden icke skulle ha utökat vårt
valutaförråd med den betydande kvantitet pund, som blivit följden av det
sista avtalet med England, och att alltså vårt utökade innehav av denna
valuta är att anse som en direkt följd av de överväganden, vilka ledde till det
nuvarande betalningsavtalet.

När handelsministern framhåller, att vi icke få underskatta exportens betydelse,
så vill jag helt och fullt instämma med honom. Vad som är anledning till
allra största tillfredsställelse är att handelsministern så starkt trycker på betydelsen
av att vi bibehålla och — örn jag förstår honom rätt — örn möjligt också
utvidga våra marknader i skilda länder. Med hänsyn till handelsministerns uttalanden
nyligen här i kammaren vid det tillfälle, då vi diskuterade den allmänna
handelspolitiken, är jag övertygad, att handelsministern därvid icke
minst hade i tankarna de stora marknader, som redan finnas och i framtiden
komma att finnas på den amerikanska och särskilt den sydamerikanska kontinenten.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Förslag tilltag Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl.
rörande ny Maj :ts proposition med förslag till lag rörande ny indelning av riket i borindelmng
av „erjj o-a kommuner m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

riket i borger- ö °

liga korn- Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 25 april
muner m. m. 294(5 hänvisat en av Kungl. Majit till riksdagen avlåten proposition, nr 236,
däri Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden den 29 mars 1946, föreslagit riksdagen att
dels antaga i utskottets utlåtande intagna förslag till lag rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner m. m., dels ock bifalla det förslag i
övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
inom riksdagen väckta, till konstitutionsutskottet hänvisade motioner.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick bifallas, i anledning av sagda proposition
ville

a) för sin del antaga ett av utskottet framlagt förslag till lag rörande
ny indelning av riket i borgerliga kommuner;

b) godkänna de av utskottet i dess motivering förordade riktlinjerna för
nyindelningens genomförande;

2) att motionerna

a) 1:299 och 11:462,

b) I: 300 och II: 461,

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

c) 1:326 och 11:500,

d) 1:327 och 11:498 samt

e) 11:499,

i den män de icke blivit besvarade genom vad utskottet ovan under 1) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt Kungl. Maj :ts av utskottet biträdda förslag skulle 1 § lagen rörande
ny indelning av riket i borgerliga kommuner erhålla följande lydelse:

»1 §•

För att möjliggöra genomförandet av en med hänsyn till de kommunala
förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i
övrigt lämplig indelning av riket i borgerliga kommuner skall en allmän
översyn av kommunindelningen äga rum i enlighet med vad i denna lag sägs.

Vid indelningsändring i anledning av översynen må, när förhållandena
därtill föranleda, kommuner sammanläggas utan hinder av vad eljest är stadgat
örn villkor för ändring i kommunal indelning.»

Reservationer bade avgivits:

1) av herr Haeggblom, som med instämmande av herr Björck ansett, att
utskottets uttalande å s. 11—13 i det tryckta utlåtandet bort ha i reservationen
angiven lydelse;

2) av herr Larsson i Stockholm, som med instämmande av herr Björck
hemställt, att första paragrafen i dan föreslagna nya lagen måtte givas följande
ändrade avfattning:

»1 §•

För att möjliggöra genomförandet av en med hänsyn till de kommunala
förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i
övrigt lämplig indelning av riket i borgerliga kommuner skall en allmän översyn
av kommunindelningen äga rum i enlighet med vad i denna lag sägs.

I anledning av översynen må, när förhållandena därtill föranleda, kommuner
sammanläggas med varandra. Motsätter sig kommun sådan sammanläggning,
må därom förordnas, endast då densamma finnes vara av betydande
allmänt behov påkallad. Såsom sådant behov skall anses, att en med hänsyn
till de i första stycket här ovan angivna omständigheterna lämplig kommunindelning
icke kan idan sammanläggningen vinnas.»

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Haeggblom: Herr talman! Denna fråga örn ny kommunindelning eller
kommunsammanläggning, som ju konstitutionsutskottet mera riktigt uttrycker
saken, ligger väl så till vida litet grand egenartat till, som stora delar av vårt
land, där kommunerna redan nu ha en lämplig storlek, äro helt och hållet
oberörda av lagstiftningen, medan vi för andra delar av landet ha att räkna med
betydande förändringar. Dessa sistnämnda delar torde tillhöra rikets äldsta
befolkade bygder, där alltjämt befolkningen ute på landsbygden är förhållandevis
tät och där alltså gamla traditioner dragit upp gränserna mellan kommunerna.
Man har där funnit sig i de förhållanden, som skapats av dessa gränser,
och man har icke bara funnit sig i dem såsom drägliga utan i många fall också
lärt sig älska och värdesätta dessa förhållanden. I dessa småkommunområden
räknas sannolikt denna fråga som en av de viktigaste, som riksdagen i år haft
att taga ställning till.

Med hänsyn till att vi här i Sverige ju sedan gammalt haft rätt stor bena -

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

genhet att även låta minoritetens rätt vara okränkt, föreligger det ju synnerligen
starka skäl för att denna sammanläggning av kommuner icke genomföres
med större våld än nöden kräver och också genomföres så, att påtagliga förbättringar
åstadkommas. I (sådana fall, där småkommunernas medlemmar ej äro
övertygade örn att förändringarna också betyda förbättringar, är det självklart,
att man ställer sig i mycket hög grad undrande och i viss mån otrygg inför
vad denna nya lagstiftning skall medföra. Jag är säker på att den oro, som
på många sätt givit sig till känna från dessa småkommunområden i form av
uttalanden från olika kommunala myndigheter o. d., bär ett ärligt vittnesbörd
örn en farhåga för att få det sämre i framtiden än vad de nuvarande förhållandena
innebära. Denna oro påverkas nog ej heller av vad som anförts för att i
någon mån lugna stämningarna. Man har t. ex. sagt, att den borgerliga kommunindelningen
är en förhållandevis ung tradition, som icke går längre tillbaka
än till 1860-talets kommunallagstiftning. Mea alla, som tillhöra dessa gamla
kommuner, veta att traditionen går tillbaka ända till den första sockenkyrkans
byggande. Lika litet torde man lugnas av det påpekandet, att örn man ej tar
denna sammanläggning av kommuner, kan man råka ut för någonting ännu
värre, nämligen socialvårdskommuner, som komme att skära över de nuvarande
kommunernas gränser. I fråga örn detta har man väl anledning att beakta den
utveckling, som socialvården tycks vara inriktad på och som i någon män
kommer att medföra en minskning av de kommunala insatserna på socialvårdens
område.

Det har vidare pekats på att en anledning till att kommunsammanläggningen
nu icke kan uppskjutas är att tanken, att kommunalförbund skulle bildas i
tillräcklig grad, icke bär blivit förverkligad så som man hade väntat sig. Men i
de områden, där småkommuner i full klarhet örn den verkliga situationen ha
bildat sådana fattigvårdsförbund eller andra kommunalförbund, tycker man att
man gjort ,sin sak rätt, och man är icke tilltalad av att ändå drabbas av de
kanske långt gående kommunsammanslagningar, som kunna bli följden av denna
lagstiftning.

Kommunerna ha vidare oroats av att avgörandet i denna fråga kommer att
ligga helt i tjänstemännens händer. Först är det tjänstemän hos länsstyrelserna,
som göra upp förslagen. Sedan sändes saken till kammarkollegium, och slutligen
går ärendet via departementet till Kungl. Majit. Det blir alltså en hel
rad av tjänstemän som får utgöra den överhet, som får taga hand om bestämmanderätten.
Jag misstänker, att många kommuner inför denna situation —
även med löftet att det skall bli välgärningar som åstadkommas — intaga samma
ställning som en gång i tiden den franska frihetskampens pionjärer gjorde
gentemot den despotiska statsmakten, när de sade: antingen man blir föremål
för överhetens välgärningar eller ogärningar är det i själva verket lika illa,
när man är berövad rätten att fritt välja. Kommunerna kunna ha en känsla av
att strida en ojämn strid: de ha rätt att yttra sig och att giva sin mening tillkänna
under utredningsarbetet; de ha alltså rätt att övertyga länsstyrelserna
örn sin ståndpunkts riktighet, men länsstyrelserna ha ingen skyldighet att övertyga
kommunerna örn att det förslag, som uppgöres, är det riktiga, utan sedan
en länsstyrelse upprättat förslaget, få kommunerna endast yttra sig över det.

I detta avseende måste konstateras, att konstitutionsutskottet vid frågans
behandling gjort en som jag hoppas betydande förbättring i propositionens
förslag i den riktningen att landstingets förvaltningsutskott också skall skicka
med sitt yttrande över det förslag till kommunsammanläggning'', som uppgjorts
för ett helt län. Det bör för kommunerna vara en stor trygghet att veta, att
de icke ensamma kämpa för sina synpunkter utan att det är ett folkvalt or -

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

gart, som också får yttra sig. Jag räknar också med att länsstyrelserna, som
veta att deras förslag skall utsättas för kritik av ett så auktoritativt organ
som landstingens förvaltningsutskott, måste påverkas av detta. Jag tror, att
alla småkommuner lia anledning att vara konstitutionsutskottet tacksamma för
att det föreslagit denna utformning av själva förfarandet vid kommunsammanläggningar.

Även i ett annat fall har konstitutionsutskottet berett ökat inflytande at
ortsintressena, nämligen i så måtto att ett länsombud föreslås såsom medlem i
kammarkollegium vid behandlingen av de olika länsfragorna. Dessutom skola
tvenne lekmän taga plats i kammarkollegium. Konstitutionsutskottet föreslår,
att dessa skola vara utrustade med rösträtt och att ärendena skola avgöras på
kollegialt sätt. För detta torde kommunerna ha all anledning att vara konsti -

tutionsutskottet tacksamma.

Den fråga, som torde tilldraga sig det största intresse ute i landets småkommuner,
är frågan örn vilken storlek som skall skapas för de nybildade kommunerna.
Av ståndpunktstagandet därvidlag beror hur stora förändringarna
bli i det, som nu vuxit fram organiskt och är invant i bygderna, Enighet har
nåtts inom konstitutionsutskottet — och det finnes för övrigt även uttalat av
Kungl. Majit — att någon schablonmässig sammanläggning icke skall ske,
utan att hänsyn skall tagas till en hel del förhållanden. Men i Kungl. Maj :ts
proposition följer efter detta resonemang den betydande begränsningen, att
Kungl. Maj :t säger, att en minimistorlek på 2 000 invånare skall man dock
kunna nå överallt utom i fråga örn ökommuner, alltså kommuner som lia sina
områden splittrade över ett flertal öar.

I fråga örn detta har konstitutionsutskottet vidtagit en verkligt stor förbättring.
Konstitutionsutskottet säger nämligen i mycket uppmjukande ordalag:
»Huruvida en kommun med mindre invånarantal än 2 000 kan anses äga förutsättning
att på ett tillfredsställande sätt fylla de anspråk, som böra ställas
på en kommunal förvaltnings- och självstyrelseenhet, må i förekommande fall
prövas med hänsyn tagen icke blott till befolkningstal och skatteunderlag utan
även till andra faktorer såsom geografiska betingelser, bebyggelser och .kommunikationsförhållanden,
existerande indelningar, befintligheten av lämpligt
beläget administrativt centrum, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas

inriktning m. m.»

I det mycket besvärliga fall, där en landskommun skall sammanläggas med
närliggande stad och där man alltså har de största riskerna för att landsbygdens
värden komma att förintas genom sammanläggningen, framhåller utskottet.
att särskild hänsyn skall tagas till de speciella omständigheter, som därvid
kunna tala för bibehållande av gällande indelning.

Man torde ha anledning att vara konstitutionsutskottet tacksam för denna
formulering. Man skulle nog också kunna säga, att med denna utformning och
uppmjukning av bestämmelserna kan det rent av vara meningslöst att ha en
minimigräns. Man kan å andra sidan även säga, att om den står där behöver
det heller icke betyda någon olycka.

Herr talman! Jag är fullt på det klara med att när jag gör detta medgivande
så undanrycker jag i viss mån det berättigade i min reservation om en
minimistorlek på 1 500 invånare. Men jag vill säga, att rätt skall vara rätt.
När konstitutionsutskottet behandlat denna fråga har från alla håll inom utskottet
kommit till synes i;tt klart behjärtande av att man icke här skab åstadkomma,
annat än förbättringar och afl man har tulli, förstått de små kommunernas
synpunkter. Det är egentligen också bara en skönhetsfläck i denna
uppmjukning, som jag anser mig böra peka pa. X utskottsutlatandet heter det,

40 Nr 24. Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

att uppmjukningsbestämmelserna skola gälla icke endast i fråga om ökommuner
utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter skulle uppkomma
genom en sammanslagning. En uppmjukning skall alltså ifrågakomma, örn
mera betydande olägenheter uppstå. Jag tycker, att denna formulering är litet
för restriktiv. Man har visserligen inom utskottet sagt, att tonvikten icke skall
läggas på mera utan på betydande, och att detta skulle innebära en uppmjukning
även av begreppet betydande. Jag bar dragit fram detta för att få till
kammarens protokoll antecknat, att utskottet åsyftar en sådan läsart. För min
egen ringa del bar jag mycket svårt att anse denna läsart logisk. Man ställer
frågan, om^ mera betydande skall vara mindre strängt än betydande. Vad menar
man då med uttrycket mindre betydande? Jag måste uttala den förhoppningen,
att när Kungl. Maj :t utformar reglerna för sammanläggning, uttryckssättet
måtte bli ett annat än det utskottet här föreslagit.

Anledningen till att jag ändå velat avgiva en reservation för en minimistorlek
på kommunerna av 1 500 invånare i stället för av utskottet föreslagna
2 000 invånare är den, att jag icke haft någon svårighet att i de delar av landet
jag känner till leta upp en hel mängd kommuner med ett invånarantal av
mellan 1 500 och 2 000, som måste betecknas som bra och fullgoda kommunbildningar.
I mitt eget härad, Norra Möre härad, är den socken, som jag själv
tillhör, den enda som kommer upp till ett invånarantal av 2 000. Men jag måste
örn de andra fem socknarna säga, att de icke på något sätt äro sämre ur kommunsynpunkt
än min egen något större kommun. Örn man fastställer så stora
enheter som de föreslagna, kommer man i områden med småkommuner att råka
ut för betydande svårigheter. På Öland har det t. ex. kunnat visas, att örn
man skall försöka indela landskapets kommuner efter denna minimistorlek, kommer
det att bildas kommuner tillhörande flera olika pastorat — icke bara ett
eller två utan t. o. m. flera pastorat. Man kommer också att få olika, nu existerande
kommunalvårdsförbund inom de nybildade kommunerna. Man kan
därför tycka, att det borde ha räckt med att i utskottsutlåtandet fixera normalstorleken.
Det är i viss mån ologiskt att först fastställa en normalstorlek
som eftersträvansvärd och därefter bestämma en minimistorlek, som icke bör
underskridas annat än i vissa fall. Jag ställde i utskottet till en början yrkande
om att ingen nedre gräns skulle dragas upp, men då det visade sig, att
den minoritet, som var för en annan gränsdragning än den vid 2 000, var
större för siffran 1 500 än för ingen gräns alls, reserverade jag mig slutligen
för denna gräns.

Herr talman! Jag har tydligt givit till känna, att de som i någon mån ha
anledning att känna sig som representanter för småkommunerna lia orsak till
stor erkänsla mot konstitutionsutskottet för dess sätt att utforma det förslag,
som nu ligger på riksdagens hord. När jag ändock här ber att få yrka bifall
till reservationen är det av de skälen, att en minskning av minimistorleken
möjliggör en lättare anpassning efter den livets skiftande mångfald, som gäller
även i fråga om kommunerna, att den vidare skulle befria länsstyrelserna
från onödiga besvär, när de skola lägga samman det puzzle som det blir när
det gäller att få det hela att gå ihop — ju mindre antalet bitar är i ett puzzle,
desto lättare är det att få det sammanfogat — samt att den slutligen skulle
befria många välskötta kommuner från sådana ändringar, som de icke önska
och som icke heller alltid äro sakligt motiverade.

Häruti instämide herrar förste vice talmannen Magnusson och Staxäng.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Då jag reserverat mig mot konstitutionsutskottets
föreliggande utlåtande, känner jag mig skyldig att först

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

här säga, att jag haft mycket stort utbyte av och i huvudsak kan ansluta mig
till den utredning och det förslag, grundat på denna utredning, som föreligger
i den kungl, propositionen. Den är i själva verket en högst intressant utredning.
Den innehåller en fullständig och fängslande undersökning av det
sätt, varpå 1862 års kommunindelning har bestått provet under den stora inre
folkvandring, den stadsbildning, som pågått i vårt land de sista 50 åren och
som naturligen i grund förskjutit förutsättningarna för vad som fastslogs
för snart 100 år sedan. Jag måste säga, att kommittén och Kungl. Majit har
bevisat riktigheten av sin tes, att den gällande kommunindelningen icke bestått
provet och icke är lämplig i det moderna samhälle vi nu leva i, med de ständigt
växande, komplicerade och ekonomiskt krävande nya uppgifter, som
statsmakterna i ett ständigt flöde lägga på våra kommuner, vilka ofta äro små
och föga bärkraftiga men ändå utgöra elementen i det svenska samhället. Jag
måste alltså medgiva, att denna Kungl. Maj :ts och utredningens huvudtes är
riktig. Vidare erkänner jag, att översynen av det sätt, varpå den kommunala
förvaltningen fyller sina uppgifter, bevisar behovet av större kommuner av
ungefär den storleksordning, som i den kungl, propositionen angivits.

De betänkligheter mot fastställande av en bestämd miniminorm för kommunstorleken,
som man kunnat hysa, lia i väsentlig mån undanröjts genom konstitutionsutskottets
mjukare skrivsätt i förhållande till propositionens. Jag kan
alltså icke följa den närmast föregående talaren i hans analys av uttrycket
»mera betydande». Jag tycker nu, att »mera betydande» är mindre betydande
än »betydande», liksom ju, såsom i utskottet anmärktes, en »äldre» dam i
själva verket är yngre än en »gammal» dam. Jag kan icke heller finna, att
till de mycket betydelsefulla uppmjukningarna, som herr Haeggblom särskilt
fäste sig vid, skulle höra att landstingens förvaltningsutskott skola höras. Det
torde ha undgått herr Haeggblom, att så är fallet redan enligt den kungl, propositionen.

Jag finner emellertid, att konstitutionsutskottet har förvandlat den fasta
och hårda juridiska regeln om ett invånarantal av 2 000 till en norm, som
skall tillämpas med ali elasticitet och med all hänsyn till skiftande lokala
förutsättningar, såsom utskottet i sitt skrivsätt närmare angiver. Örn man
läser propositionen och kommittéutredningen, som ligger bakom, får man ett
intryck av att reformens önskedröm är en kommun på 2 000 ä 3 000 eller
kanske ett något större antal invånare, som innesluter landsbygd och tätorter
och olika trakter inom en stor kommun med skilda bygdeintressen men dock
alla förenade i en harmonisk enhet med ett utbildat administrativt centrum,
lämpligt trafikmässigt orienterat med hänsyn till hela kommunen, och med alla
medborgare av olika sociala grupper och yrkesintressen endräkteligen förenade
för att nå den höga förvaltningsstandard som statsmakternas ständigt fortgående,
pådrivande verksamhet fordrar och driver på. Detta är alltså den bärkraftiga
och livskraftiga lokala enhet, som skall vara den moderna socialstatens
arbetskraftiga element. Den skall lia hand örn icke bara socialvård och
undervisningsväsende utan också bl. a. bebyggelseväsendet, ty man räknar ju
i det långa loppet icke med några särskilda samhällsbildningar inom dessa
kommuner. Dessa skola i den mån de uppstå redan från födseln omhändertagas
av förutseende och också offervilliga och vakna landskommunala myndigheter.
Det är en vacker tanke och ett eftersträvansvärt mål.

Jag skall icke närmare gå in på konsekvenserna av municipalsamhällenas
avskaffande enligt kommitténs förslag, då det icke talas därom i don kungl,
propositionen, men jag skall be att få sätta ett frågetecken inför möjligheten
att reskost kunna förverkliga denna önskedröm. Det är ju nämligen så, att

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

inom dessa tillämnade storkommuner finnas olika bygdeintressen, som nu lia
sin självständiga kommunala ställning. Det kan finnas tätorter, som äro förenade
av gemensamma intressen och som ha sin egen offentliga organisation.
Jag tror, att det är mycket viktigt, att den offentliga organisationen för dessa
lokala intressen, tack vare vilken de ha sin självständighet och där de kunna
samlas i kommunal medborgaranda, alltjämt får ha sin ställning, och att självstyrelseintresset
därvidlag icke trädes för nära. Ty det är, herr talman, på
detta intresse, som vår kommunalförvaltning i själva verket vilar. Det är det
psykologiska och moraliska underlaget för allt det offervilliga, oavlönade arbete,
som är vår kommunalförvaltnings grund i stora liksom i små kommuner.
Det är det som är underlaget för den kommunala självstyrelsen, vars
principer vi ju alla vid högtidliga tillfällen hylla. När man går till denna
reform, skall man komma ihåg, att vi här röra oss med levande Amsen och
sammansatta organismer. Alltför schematiska operationer kunna leda till att
fruktbara lokala intressen vissna och dö och att vårt kommunala liv därigenom
blir fattigare.

Det är detta, herr talman, som jag åsyftar i den reservation, som jag fogat
till konstitutionsutskottets utlåtande. Jag kan alltså icke följa herr Haeggblom,
som stannar vid att yrka på en ändring av den siffermässiga gränsen för
kommunernas storlek. Jag finner nämligen, att kommunindelningskommittén
och Kungl. Maj :t gett övertygande skäl för den högre siffran, och jag anser
tillika, att konstitutionsutskottets »mera betydande» uppmjukningar av den
kungl, propositionen innebära — jag ber kammarens ledamöter observera det
— ett tydligt avståndstagande från det mera kärva skrivsätt, som föredragande
statsrådet använt. Jag har icke kunnat finna, att det är något verkligt
kommunalt intresse att, då regeln alltså har innebörden av en riktningsgivande
norm allenast, här reservera sig för en lägre siffermässig norm för
att främja intressen, vilka ändå här komma att tillgodoses. Däremot har jag
velat peka på angelägenheten av att den kommunala självstyrelsen och den
andliga gemenskap, på vilken den vilar och som förenar en bygd, icke i onödan
trädas för nära.

Jag ber emellertid, herr talman, att få erinra därom — såsom jag framhållit
i min reservation — att vi redan ha en kommunindelningslagstiftning av år
1919, vari behandlas precis samma problem, en lagstiftning som man kanske
skulle kunna säga är en i och för sig fullt tillräcklig fullmakt för Kungl. Majit
att genomföra även den nu föreslagna reformen. Det finns emellertid ingen anledning
från riksdagens sida att reagera mot den ståndpunkt Kungl. Maj :t intagit,
då Kungl. Majit ansett en särskild lagstiftning nödvändig såsom fullmakt
för ett så vittgående ingrepp. Emellertid har man anledning, då man gör
denna särskilda lag, att se till att de principer, som nu gälla enligt 1919 års lag
och som alltjämt komma att parallellt tillämpas, örn möjligt även måtte gälla
i den nya lagstiftningen. Nu är det så, att den nya lagen skall gälla allenast för
sammanläggning av kommuner. Alltså kan det icke bli frågan örn att tillämpa
denna lag, örn vid den allmänna översyn av den kommunala indelningen, som
nu förestår, skulle befinnas lämpligt att dela kommuner eller t. o. m. göra en
mindre gränsreglering mellan kommuner. Av flera exempel som vi haft uppe
i konstitutionsutskottet framgår, vad väl var och en av egen erfarenhet också
torde kunna bekräfta, nämligen att vid en översyn av indelningen för en större
trakt man mycket lätt kommer till det resultatet, att en rationell indelning
skulle fordra, att den eller den bygden skiljes ifrån den ena kommunen och
lägges till den andra. De kommunala gränserna kunna bero på historiska förhållanden
eller på kamerala tillfälligheter, som göra att en del av en kommun

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

ligger t. ex. på andra sidan en skogstrakt och icke har sammanhang med huvuddelen
av kommunen eller att delar av en kommun skiljas åt av vattendrag,
såsom konstitutionsutskottets ordförande vid behandlingen i utskottet nämnde
exempel på från sin egen hembygd. I alla dessa fall, då alltså delning av kommuner
befinnes lämplig för att man skall nå en rationell kommunindelning,
måste 1919 års lag tillämpas. Är det däremot fråga örn -rena sammanslagningar,
tillämpas den nya lagen.

Det är, herr talman, ett egendomligt förhållande, att man får två lagar för
att genomföra ändringar, som ha samma syfte och som i varje fall på utredningsstadiet
behandlas i ett och samma sammanhang. Oegentligheten är ju
emellertid formell, och den får man väl taga, då ju förfarandet enligt båda lagarna
är i huvudsak detsamma. Men här kommer nu det förhållandet — och
det är där min särskilda mening sätter in — att enligt 1919 års lag har den
vilja, som kommunen ger uttryck åt, den åsikt som samlar kommunen, ett särskilt
rättsskydd. Det heter nämligen i lagen, att en ändring av kommunindelningen
må genomföras, örn den innebär en fördel i förhållande till den gällande
indelningen, men att örn kommunen motsätter sig en indelningsändring, må örn
densamma förordnas allenast där indelningsändringen finnes vara påkallad av
ett betydande allmänt behov. Och vad detta kan vara anger lagtexten sedan i
form av vissa exempel. Detta betyder alltså,- att för d''et fall en kommun motsätter
sig indelningsändringen, måste de slutligt avgörande myndigheterna ägna
förutsättningarna för ändringen en skärpt prövning. Myndigheterna, måste fråga
sig, örn det finns tillräckliga skäl för ändringen och örn den är påkallad av
ett betydande allmänt behov. Då saken kommer upp i samband med den allmänna
indelningsändringen, ler det sig naturligtvis så, att man bär flera alternativ
att välja på. För det ena finns det en större kommunal anslutning än för det
andra, och då får man fråga: är det ena alternativets fördelar så övervägande,
att det är nödvändigt att välja det för att man skall vinna en rationell kommunindelning?
Kan man icke svara ja på den frågan, skall den kommunala åsikten
gälla.

Detta är innebörden i det kommunala vetot. Det är alltså icke något absolut
veto. Konungen har i sista hand sin fria prövningsrätt, ehuru bunden av de särskilda
hänsyn som jag nyss angivit. Den kommunala självstyrelsen har här
fått det rättsskydd som vederbör, ty etet är riktigt, herr talman, att den kommunala
allmänandan, alla de psykologiska moment, som förena en bygd till en
samfällighet och göra den till en levande organism i vår förvaltning, också har
och bör ha sitt särskilda rättsskydd.

Såsom jag har utvecklat i min reservation gäller emellertid, sådant det föreliggande
lagförslaget är skrivet, icke detta rättsskydd, då det är fråga örn sammanläggning
av kommuner. Det föreskrives sålunda i varje fall icke i lagen, att,
örn kommunen bestrider sammanläggningen, frågan skall ägnas skärpt prövning.
utan då är Konungen alldeles obunden vid ändringens genomförande. Avser
däremot ändringen en delning av en kommun eller en gränsrcglering, gäller
detta rättsskydd. Man bär kommit fram till det högst egendomliga förhållandet,
att kommunerna för de mindre ändringarna ha ett starkare skydd än då det
gäller den större ändring, som till äventyrs kan innebära, att den kommunala
samfälligheten helt utsläckes. Jag kan icke finna detta riktigt. Jag tycker det
är en motsägelsefylld konstruktion, och jag kan icke finna, att det är riktigt med
hänsyn till innebörden av och motiveringen för det rättsskydd, som gäller enligt
1919 års lag. Jag har följaktligen tillåtit mig, herr talman, att till utskottets
utlåtande foga en reservation med förslag till annan lydelse av den nya lagens
1 §, av sådan innebörd, att örn kommun motsätter sig den föreslagna sam -

44 Nr 24. Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

manläggningen, så må sådan förordnas allenast därest man icke utan denna sammanläggning
kan vinna en tillfredsställande kommunal indelning. Konungen
kommer alltså att få överväga saken precis som när det gäller delning av kommun.
Han får väga mellan olika alternativ för kommunal indelning, och därvidlag
måste en väsentlig plats inrymmas åt kommunens egen åsikt.

Till skydd för den kommunala självstyrelsen hemställer jag alltså, herr talman,
att kammaren ville bifalla den av mig anförda reservationen.

Herr Haeggblom erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! För att en felaktig uppgift icke skall stå oemotsagd ber jag att få påpeka,
att herr Larssons i Stockholm uppgift örn att förvaltningsutskotten redan
enligt propositionen skulle ha samma uppgift som enligt konstitutionsutskottets
förslag icke är riktig. I propositionen uttalas, att länsstyrelserna skola samråda
med landstingens förvaltningsutskott. Alltså placeras förvaltningsutskotten på
samma ställe som kommunerna enligt 2 § i lagen, enligt vilken de under utredningens
gång ifå framföra sina synpunkter. Enligt propositionen försvinna dock
sedan förvaltningsutskotten och få icke i likhet med kommunerna avge yttrande
över det färdiga förslaget. Det är dock en skillnad, som man bör kunna märka.

Herr Larsson i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag är givetvis på det klara med att det är en
skillnad. Jag har emellertid icke utan förstoringsglas kunnat märka denna
skillnad, som måste sagås vara utomordentligt formell. Landstingens förvaltningsutskott
skola även enligt den kungl, propositionen kunna yttra sig, ty
Samråd med förvaltningsutskotten måste innebära, att de må yttra sig.

Härpå yttrade:

Herr Fast: Herr talman! Att det föreligger ett behov av en ny indelning
för rikets landskommuner är i olika sammanhang bestyrkt, och det bär också
blivit rätt allmänt erkänt, så att därom anser jag mig icke behöva ingå på någon
närmare bevisning.

Jag vill blott erinra örn att såväl kommunallagskommittén år 1859 som rikets
ständer år 1862 ansågo, att kommuner enligt sockengränserna redan vid
starten blevo för sitt ändamål alltför svaga. Man följde emellertid det minsta
motståndets lag och gjorde socknarna till kommuner.

Sedan dess har det emellertid, herr talman, hänt åtskilligt, som försvagat
dessa kommuner. Antalet landskommuner med mindre än 500 invånare har
okat från 388 år 1910 till 524 år 1943 eller med icke mindre än 35 % på 33 år.
Denna utveckling hänger givetvis samman med befolkningsminskningen på rikets
landsbygd, där befolkningen minskats från 3,5 miljoner år 1900 till 2,8 miljoner
år 1940 eller med icke mindre än en femtedel på 40 år. Även örn denna
befolkningsminskning på landsbygden hädanefter kommer att fortskrida i saktare
takt än hittills, tror jag icke, att man kan konstatera, att den helt upphört.

Vad man sålunda kan konstatera är, att det finnes mycket fler små kommuner
nu än vid starten 1862. Vid sidan av denna befolkningsminskning har även
tillkomsten av en hel rad städer och köpingar liksom dessas behov av inkorporeringsområden
undan för undan medverkat till landskomunernas försvagning.
En viss försvagning av dessa kommuner har även tillkomsten av en mängd
municipalsamhällen inneburit, en samhällsform, som knappast tillfredsställer
någon.

Man måste vidare konstatera, att de kommunala uppgifterna flerdubblats

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

under de senaste decennierna och att den kommunala förvaltningen blivit alltmera
komplicerad. De små kommunerna äro alltför ekonomiskt sårbara, och
svårigheter finnas mångenstädes att finna lämpligt och dugligt folk till de
kommunala förtroendeposterna. Den som vill studera detta närmare har ju tillfälle
att ta del av yttranden av landskommunernas förbund. Det råder ingen
tvekan örn att de små kommunerna genomsnittligt ha en lägre kommunal standard
än de större, och många av statsmakterna beslutade reformer ha hos dem
aldrig förts ut i levande livet.

Detta tillstånd kan enligt utskottets, utredningskommitténs och regeringens
mening icke gärna få fortsätta. Man kan också erinra örn att staten, delvis med
hänsyn till de många ekonomiskt och förvaltningsmässigt svaga kommunerna,
tillskapat ett kontrollsystem över de kommunala uppgifter, vartill statsbidrag
utgå, som knappast vore erforderligt, örn man hade större och bärkraftigare
kommuner. I varje fall borde i så fall kontrollåtgärderna ifrån statens sida
väsentligen kunna lättas. Helt utan kontroll kan statsbidrag naturligtvis icke
lämnas, men kontrollen bör kunna förenklas.

Jag erinrar örn att vi nu befinna oss i det läget, som här också tidigare vitsordats,
att vi antingen måste besluta oss för en nyindelning av landskommunerna
över hela riket eller också måste det bildas ytterligare specialkommuner för
de väsentligaste kommunala uppgifterna, såsom exemplevis för socialvårdens
omhänderhavande. Var och en som känner till dessa ting vet, att allt eftersom
det bildas kommunalförbund eller specialkommuner för handhavandet av olika
kommunala uppgifter, så försvagas väsentligen den kommunala självstyrelsen,
budgetbehandlingen splittras och glider ur händerna på kommunalnämnd och
fullmäktige, som så småningom sjunka ned till förvaltningsorgan, som endast
utdebitera medel, som andra beslutat örn.

Jag vill i det sammanhanget säga till min vän herr Haeggblom, när han här
talade örn dessa kommunalförbund på ett sådant sätt som örn han ansåg, att
detta var en tillfredsställande utveckling och att kommunerna skulle vara nöjda
med detta skenliv, att jag icke tror, att detta är förhållandet. Det har nämligen
klart framgått, att när kommunerna ställts inför valet att antingen skapa
kommunala förvaltningsenheter, som skulle ta hand örn alla förvaltningsbestyren
eller fortsätta på splittringens väg, ha kommunerna i det valet ingalunda
tvekat att ta ståndpunkt till förmån för en nyindelning.

Kommunerna stå nu inför valet att ytterligare försvaga den kommunala förvaltningen
och självstyrelsen eller också att stärka den genom en radikal nyindelningsreform.
Jag vill säga, att i den situationen bör valet icke vara särskilt
svårt för kommunerna. Det kan i detta sammanhang erinras örn att i den utredningskommitté,
som arbetat med denna sak, kom man, trots att kommittén var
sammansatt av ledamöter från olika politiska partier och där även annan sakkunskap
var företrädd, fram till ett enhälligt resultat. Det har också vid den fortsatta
behandlingen visat sig, att detta förslag av utredningskommittén kunnat
i allt väsentligt godtagas av Kungl. Maj :t, och det har sedermera också kunnat
godtagas av utskottet. Därest statsrådet Mossberg icke varit förhindrad att vara
närvarande här i kammaren i dag, hade han säkert som förste talesman gått
upp och deklarerat regeringens anslutning till det utskottsförslag, som bär föreligger.
Jag har anledning att säga detta efter ett samtal, som jag hade med
honom under gårdagen. Det kan ju också förtjäna erinras örn att trots att detta
ärende ilr av mycket ömtålig karaktär, så finns det icke mer än tre reservanter
i utskottet, vilka äro delade på två reservationer.

Dötta visar enhälligheten rörande det föreliggande behovet av en reform, .sådan
som den man nu syftar till. Men det visar också en verkligt god vilja från

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

alla håll att göra sitt bästa för att uppnå ett gott resultat. Jag uttalar min glädje
över att man i allmänhet avstått ifrån partipolitiska spekulationer i denna
fråga och sökt bedöma den ur rent sakliga synpunkter. Förutsättningar och goda
sådana ha därför funnits för att pröva denna fråga lidelsefritt såväl inom kommittén
som regeringen och utskottet och här i dag i riksdagens kamrar.

Jag vill efter denna inledning, herr talman, nu övergå till att säga några
ord örn de föreliggande reservationerna oell motionerna.

Jag skall då först beröra den reservation som avgivits av herrar Haeggblom
och Björck, i vilken reservation man, som herr Haeggblom tidigare angivit,
yrkat på att minimigränsen skall sättas till 1 500 invånare i stället för den
av utredningen, Kungl. Maj :t och utskottet föreslagna minimigränsen av
2 000 invånare. Jag erinrar i det sammanhanget om vad såväl kommittén som
regeringen och utskottet anfört i fråga örn dessa minimisiffror och de hänsyn
som i det sammanhanget skola tagas till de väsentliga olägenheter som i
skilda fall kunna uppkomma, när det gäller en sammanläggning av kommuner
med varandra. Jag konstaterar emellertid, att utskottet härvidlag gått
motionärerna ännu ett steg till mötes, örn man jämför med det förslag, som
föreligger i den kungl, propositionen. Vi ha inom utskottet strävat efter att
få största möjliga samling ''omkring det förslag, som vi trott skulle bli riksdagens
beslut. Denna min uppgift angående utskottets strävan har till min
glädje också vitsordats av båda de reservanter som här yttrat sig före mig.

I anledning av utskottets inställning förordar utskottet sådana regler för
undantagsfall som enligt mitt förmenande borde kunna accepteras av alla
som nu vilja en reform, som tillgodoser vad man avsett att vinna med reformen.
I detta syfte uttalar utskottet i fråga örn normalfallen, att en för alla
fall och ur alla synpunkter tillfredsställande norm för kommunernas storlek
icke är möjlig att åstadkomma. En schablonmässig lösning av storleksfrågan
bör därför icke förekomma, vilket dock ej får hindra att vissa normerande
riktlinjer fastslås, varigenom reformens huvudsyfte garanteras, nämligen att
nu skapa kommuner av sådan storlek att de göras lämpade som fristående
förvaltnings- och självstyrelseenheter med hänsyn tagen till samtliga en kommun
åvilande arbetsuppgifter. Rörande detta syfte tror jag vi kunna vara
fullständigt överens. Men är man överens om det syftet, bör man se till att
skrivningen skett på sådant sätt, att nödig hänsyn till de särskilda förhållanden
som böra beaktas vid kommunsammanslagningen verkligen ägt rum.

I fråga örn minimigränsen och undantagen från denna minimigräns har
utskottet anfört bland annat, att denna minimigräns icke kan bliva undantagslös,
och fortsätter: »Icke blott ökommuner eller kommuner med jämförliga
kommunikationssvårigheter kunna bilda undantag från minimiregeln, utan
även i andra fall, där mera betydande olägenheter skulle uppkomma genom
en sammanslagning, böra avvikelser från den uppställda regeln kunna äga
rum. Huruvida en kommun med mindre invånarantal än 2 000 kan anses äga
förutsättning att på ett tillfredsställande sätt fylla de anspråk, som böra
ställas på en kommunal förvaltnings- och självstyrelseenhet, må i förekommande
fall prövas med hänsyn tagen icke blott till befolkningstal och skatteunderlag
utan även till andra faktorer såsom geografiska betingelser, bebyggelser
och kommunikationsförhållanden, existerande indelningar, befintligheten
av lämpligt beläget administrativt centrum, de ekonomiska och kulturella
förbindelsernas inriktning m. m.»

Ja, herr talman, jag undrar, därest man verkligen vill en reform som skall
fylla det avsedda syftet, örn man kan gå längre i medgivanden än vad utskottet
här verkligen gjort. Utskottet har för sin del ansett, att en reform

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

sådan som denna är en så allvarlig och smärtsam affär för dem som bli berörda
därav, att den icke bör göras örn, åtminstone icke på en mansålder. Ty
om man i dag fattar ett beslut, där man åstadkommer en halvmesyr så att
man icke vinner reformens huvudsyfte, stå vi ganska snart ånyo inför ett nytt
ställningstagande, och jag tror ingen kan önska en sådan utveckling.

Syfta reservanterna och motionärerna endast till ett hänsynstagande i de
enskilda fallen, där mera väsentliga olägenheter kunna väntas uppstå vid en
sammanslagning, så tror jag verkligen, att utskottets skrivning har varit så
pass tillmötesgående, att jag för min del t. o. m. vågar uttala, att den i vissa
avseenden är lämpligare och smidigare för sitt ändamål än vad som föreslagits
såväl i reservationerna som också i vissa motioner.

Jag är fullt medveten örn att utskottet i sinia enhetsisträvanden har gått
så långt, i medgivanden, som varit förenligt med reformens huvudsyfte, som
vi alla i alla fall tyckas vara överens örn. A andra sidan är jag livligt övertygad
örn — och det har också utskottet varit — att det är möjligt att vinna
en tillfredsställande och rationell kommunindelning med tillämpning av de
regler som utskottet här förelägger riksdagen till antagande.

1 det sammanhanget kanske jag också får säga ett ord om de motioner,
vari yrkas, att kommun icke skall tvingas att ingå i kommunenheter, som
omfatta större område än det pastorat kommunen tillhör, och det också motionsledes
framförda yrkandet örn att pastoratsindelningen skall läggas till
grund för kommunsammanslagningar, dock så att två eller flera pastorat
kunna sammanslås till en kommun. Härvidlag vill jag understryka vad utskottet
uttalat, nämligen att pastoraten äro mycket växlande till sin storlek
och ofta .så geografiskt avgränsade att de icke lämpa sig för en borgerlig
förvaltningsenhet.

Jag erinrar örn att pastoratsindelningen ständigt har undergått förändringar.
Den har ju kommit till för helt andra ändamål än för att utgöra grund
för en kommunindelning. Men såväl utredningsmännen som Kungl. Maj :t och
utskottet ha betonat att i de fall, då gamla indelningsgränser kunna följas, sålunda
jämväl pastoratsgränserna, böra sådana gränser också följas vid indelningen.

Att tillerkänna en kommun vetorätt vid nyindelningen, varom förslag motionsledes
framförts, skulle sannolikt komma att medföra sådana svårigheter,
att en lämplig och rationell kommunindelning icke skulle vara möjlig att uppnå.
Den som sålunda är anhängare av en indelningsreform som fyller det
syfte, varom man från olika utgångspunkter synes -vara enig, måste också i
detta sammanhang var beredd att uppoffra något av den kommunala självbestämningsrätten.
Jag har för min del vid åtskilliga tillfällen under de mångå
år jag suttit i denna kammare sökt att i min ringa mån värna om den kommunala
självstyrelsen, men jag är likväl beredd att bringa detta offer, och jag
gör det i känsla av att jag därigenom i det långa loppet bevarar och stärker
kommunernas självstyrelse och självförvaltning. Örn nian nu icke vill vara med
örn en reform, som går tillräckligt långt och därmed tror sig tjäna syftet att
bevara den kommunala självstyrelsen, är jag övertygad om att denna självstyrelse
pä ett eller annat sätt blir så kringskuren, att den blir betydelselös.

Jag vill också säga några ord om den reservation, som avgivits av herrar
Larsson i Stockholm och Björck. I denna reservation yrkas, som huvudreservanten
själv angivit, sådan ändring i lagtexten, att reglerna för kommunsammanslagningen
skola överenssllimma med motsvarande regler i nu gällande
indelningslag. Det betyder med andra ord, afl man inför ett visst kommunalt
veto, vars räckvidd varken reservanten eller jag i dagens läge kunna bedöma.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

Lagtexten skulle sålunda innehålla bestämmelser som ange, att om kommun
motsätter sig sammanläggning, »må därom förordnas, endast då densamma
finnes vara av betydande allmänt behov påkallad». Jag har en känsla av att
reservanten själv har känt sig stå på något osäker mark med hänsyn till att
han inte velat äventyra reformens syfte. Han har därför föreslagit ett tilllägg
av följande lydelse: »Såsom sådant behov skall anses, att en med hänsyn
till de i första stycket här ovan angivna omständigheterna lämplig kommunindelning
icke kan utan sammanläggningen vinnas.» Jag är övertygad örn
att det blir Kungl. Maj :t som får bedöma, huruvida ett sådant betydande allmänt
behov föreligger, att man även i det enskilda fallet kan göra en sammanslagning
jämväl emot kommuns bestridande, vilket reservanten ju själv
angivit. Alla äro överens örn att denna reform är betingad av ett betydande
allmänt behov och därmed kan man väl analogivis också säga, att även i de
enskilda fallen en sammanläggning är betingad av samma betydande samhällsbehov.

Den ändring av lagtexten, som i denna reservation föreslås, betyder med
andra ord att den särskilda lagen skall i fråga örn huvudstadgande överensstämma
med den nuvarande indelningslagen men att såvitt jag förstår denna
senare lag skall tolkas såsom i 1 §, första stycket i den särskilda lagen angles,
nämligen att sammanläggningen av kommuner är en sådan angelägenhet,
som befinnes påkallad av fett betjMande allmänt behov. Jag vet inte vad
juristerna säga örn en lagskrivning av detta innehåll. För egen del måste jag
säga, att jag inte kan godkänna den. Jag finner den högst irrationell och
ägnad att skapa ovisshet och oreda samt tillika inverka väsentligt tyngande
och försvårande vid indelningen.

Man är allmänt överens örn att en nyindelning av rikets kommuner är påkallad
av ett betydande allmänt behov. När man kemmer till det enskilda
fallet är det mera vanskligt att avgöra, huruvida ett sådant behov föreligger.
Det blir, då Kungl. Majit som härvidlag bär att träffa avgörande. Kungl.
Maj :t mäste därvid riskera att få en anmärkning ifrån konstitutionsutskottet,
understruken av riksdagen, örn Kungl. Maj :t inte ger lagen den tolkning som
kan anses riktig. Jag undrar örn det kan vara riktigt att man tillägger Kungl.
Majit befogenheter, som inte äro något så när klart avgränsade. Jag finner
det i varje fall varken sympatiskt eller rationellt. Örn man skulle följa reservanten
i denna punkt, torde det emellertid bli oundvikligt, att tvister komma
att uppsta örn lagens innehall vid tillämpningen. Jag har anledning förmoda

— och reservanten bär ju själv vitsordat detta i sitt anförande alldeles nyss

— att reservanten inte har avsett att skapa sådana svårigheter vid kommunsammanslagning,
. som skulle äventyra reformens huvudsyfte. Jag stöder denna
min uppfattning även pa att herr Larsson — örn jag inte missminner mig
—- i utskottet röstade mot de förslag, som motionsledes förelågo örn uppmjukning
av huvudbestämmelserna.

Enligt utskottets mening behövas i dag på detta område klara föreskrifter i
en särskild lag. Deri nuvarande indelningslagen har aldrig varit avsedd att
tillämpas annat än i temporära fall och under en längre period, under det
att den nu föreslagna på riksdagens bord liggande lagen syftar till någonting
annat, nämligen en sammanslagning av kommuner i förekommande fall
över hela riket. Herr Larsson framhåller i sin reservation, att denna, närmast
avser att råda bot pa de olägenheter, som han anser kunna uppkomma
av att tvenne lagar skola tillämpas jämsides i särskilda fall, vilket han nyss
i sitt anförande utvecklade. Jag kan inte för mitt vidkommande finna, att
några särskilda olägenheter föreligga i det hänseendet. Ser man efter i vilka

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

fall som de båda lagarna kulina komma att tillämpas samtidigt, skall man
finna, att det är i de få fall, där två eller flera komjuuner uppenbarligen böra
sammanläggas med varandra men.där det också ligger en kommun intill, vars
ena hälft det till följd av geografiska förhållanden, t. ex. att ett vattendrag
bryter av den på mitten — kanske vore lämpligt att lägga till den nybildade
kommunen men vars andra hälft kanske borde föras till en annan kommun,
som i sin tur kan sammanläggas med en annan kommun eller också få vara
orubbad. Jag kan inte finna att det härvidlag kommer att uppstå några olägenheter
eller något trassel. Ty när det gäller sammanläggningen tillämpas
den särskilda lagen, men när det gäller sönderdelningen av kommunen tilllämpas
den gamla indelningslagen. Det är också nödvändigt att dess regler i
det senare fallet tillämpas, då ersättningsfrågor och dylikt kunna uppkomma
på ett helt annat sätt än då det blir fråga örn sammanslagning av två odelade
kommuner nied varandra. En kommunindelning genom sönderdelnmg av kommun
kunde man lia låtit anstå, tills man hade gjort sammanläggningar över
hela landet. Men konstitutionsutskottet har varit angeläget om att bereda möjlighet
att i detta sammanhang nied hjälp av indelningslagen klara upp ett
dylikt fall, därest man hinner nied att göra en sådan anordning, innan tiden
för lagens giltighet utlöper. Jag kan inte inse att det åstadkommer något
som helst trassel eller någon som helst oreda, örn nian åstadkommer möjlighet
att nu på en gång ta hänsyn till de särskilda förhållanden som kunna
föreligga, då behov uppkommer att dela upp en kommun i samband med sammanslagning.
Reservanterna säga att det är ett svårare ingrepp att sammanlägga.
en kommun nied en annan än att dela en kommun och sammanslå de
skilda delarna med två eller flera kommuner. Jag måste för mitt vidkommande
bestrida riktigheten av detta uttalande. Det måste ur befolkningens
synpunkt vara en vida smärtsammare operation, örn nian på detta sätt utplånar
en kommun, bryter den samhörighet sorn vunnits inom kommunen och
lägger den till två skilda kommuner än att lägga samman en kommun i dess
helhet med en annan kommun. 1 det förra fallet bry tes samhörigheten helt
ned, i det senare bevaras enigheten men inom ramen av en större enhet.

Jag vill också, herr talman, fästa uppmärksamheten vid en omständighet,
som kanske inte blivit på något sätt berörd. Örn jag nu skall använda den
gamla indelningslagens huvudbestämmelse och då måste tolka in i denna lag,
att det är ett allmänt och viktigt behov ur samhällets synpunkt att sammanläggning
sker, kail jag fråga mig, huruvida jag icke därmed också för framtiden
åstadkommer en uppmjukning av lagtillämpningen, som inte varit avsedd.
Jag vill i varje fall fästa uppmärksamheten vid att resultatet lätt kan
bli sådant.

Starka skäl tala enligt mitt förmenande till förmån för Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag, vilket också ingående prövats av utredningskommittén, sorn
är enhällig örn resultatet. Jag uttalar därför förhoppningen, att riksdagen nu
skall följa utskottets förslag. Jag är fullt medveten örn att kammarkollegium
har förordat den gamla indelningslagens bestämmelser, men detta är väl närmast
beroende av att kollegiet bär ansett, att man kunde göra en nyindelning
av kommunerna utan någon särskild lagstiftning. Jag vill emellertid i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten vid att utredningskommittén vid prövningen
av detta ärende var fullständigt enhällig. Även kammarrådet Schalling, som
tillhörde utredningskommittén och vars erfarenhet och kunnighet på detta område
säkerligen icke bestrida av någon, var fullt enig med den övriga kommittén
örn lämpligheten av den här föreslagna lagen.

Andra kammarens protokoll U)''iO. Nr Hh.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

Ett pär ord, herr talman, kanske jag också får säga om de motioner, där man
uttrycker farhågor för att genom kommunsammanslagningen förtroendemannaförvaltningen
skulle väsentligt minska i betydelse och avlösas av ett tjänstemannavälde.
Dessa uttalanden innebära enligt min mening en oerhörd överdrift.
De kommuner, det här är fråga örn att tvångsvis sammanlägga med varandra,
äro inte av sådan storleksordning, att efter sammanslagningen en övergång
ifrån förtroendemannaförvaltning till tjänstemannaförvaltning påkallas. En
undersökning av rådande förhållanden visar, att redan nu många inte alls stora
kommuner ha anställt t. ex. kommunalkamrer och övergått till centraliserad
medelsförvaltning, medan andra väsentligt större kommuner ha behållit förtroendemannaförvaltningen
och icke anställt någon kommunal tjänsteman, detta
till och med örn de övergått till en centraliserad medelsförvaltning. Så kommer
det enligt mitt och utskottets mening att bli även i fortsättningen. Anställandet
av kommunala tjänstemän är i rätt hög grad beroende på inriktningen
inom en kommun och tillgången på dugliga förtroendemän, som för en
rimlig ersättning kunna utföra det arbete, som annars heltids- eller halvtidsavlönade
tjänstemän skulle komma att utföra. Jag tror också att det är bra
att man får olika system i olika kommuner. Därigenom få de olika systemen
med sina olika variationer tillfälle att tävla fritt med varandra och visa hur
livsdugliga de äro. Å andra sidan vill jag, herr talman, uttala en varning
mot att underskatta värdet av de kommunala tjänstemän, som i regel ha utfört
och utföra ett mycket förtjänstfullt arbete utan att på något sätt förtroendemannaförvaltningen
och förtroendemännens beslutanderätt därigenom har blivit
i någon avsevärd män förminskad.

Det torde vara överflödigt, herr talman, att orda örn de punkter, där meningsskiljaktigheter
inom utskottet icke rått. Det är säkert tillräckligt att göra de
antydningar jag nu gjort rörande de fall, då meningsskiljaktigheter ha förekommit.
Utskottet är fullt medvetet örn att den förestående kommunsammanslagningen
är ett smärtsamt operationsingrepp, som många finna onödigt. Att
det icke är onödigt inses emellertid även av de allra flesta som beröras av reformen.
Smärtan blir givetvis mindre örn man vid sammanslagningsproceduren
går fram med den urskiljning och med den hänsyn till de särskilda förhållanden,
som kan vara påkallad och som förordas av utskottet. Jag vill ännu
en gång betona, att utskottet gått så långt i tillmötesgående, då det gällt en
uppmjukning av bestämmelserna, att utskottet sagt, att tillbörlig hänsyn skall
tagas till de särskilda förhållandena i de enskilda fallen. Men det kan inte
vara lämpligt, herr talman, att nu göra minimigränsen för invånarantalet till
s. k. normalgräns. Vi ha i detta sammanhang att göra med tre olika gränser
för befolkningen i en kommun. Det är för det första den gräns som kommunerna
enligt direktiven borde sträva till att erhålla och för det andra en minimigräns.
Men därtill ha också Kungl. Majit och utskottet ytterligare understrukit,
att denna minimigräns i isin tur får underskridas i de särskilda fallen. Det
kan under sådana förhållanden icke vara lämpligt, att man föreslår en ännu
lägre gräns, som även den i sin tur måste kunna underskridas. Om minimigränsen
kommer att bli normalgräns, förskjutes hela syftemålet med reformen, som
därigenom blir förfuskad.

Herr talman! Jag är övertygad örn att man när några år ha gått även i de
kommuner, där man nu är orolig för följderna av den lagstiftning, som kommer
att beslutas, icke blott skall finna, att denna reform har varit nödvändig
utan också att olägenheterna vid och efter reformens genomförande ha varit
väsentligt mycket mindre än man räknade med liksom också att fördelarna,
inte minst med hänsyn till bevarandet av den kommunala självbestämmande -

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner ni. m.

(Forts.)

rätten, ha varit större än man tänkt sig. Jag tror det skulle vara av betydelse,
om det vid beslutet i denna ömtåliga fråga kunde bli den allra största samling
här i riksdagen omkring utskottets hemställan. Det är i förvissning om
att utvecklingen kommer att gå i den riktning jag nyss antytt, nämligen att
svårigheterna komma att visa sig mindre och värdet av reformen större än man
på mångå håll har föreställt sig, som jag, herr talman, nu ber att få yrka bifall
dels till utskottets hemställan och dels till utskottets uttalanden i de särskilda
punkterna.

I detta anförande instämde herrar Wallentheim, Hellbacken och Persson i
Land afors.

Herr Jonsson i Malmgrava: Herr talman! Den fråga som riksdagen nu skall
taga ställning till följes med synnerligen stort intresse över allt ute i landet.
När det gäller att införa en ny kommunindelning komma de förhållanden, som
ha gamla traditioner, att brytas. Det är också mycket svårt att genomföra en
ny kommunindelning, varmed man kari ernå ett tillfredsställande resultat för
de kommuner som komma att beröras. Därför har det på många håll uppstått
en stark opinion mot det nya förslag, som kommunindelningskommittén framlagt.
Sedermera lia ju länsstyrelserna i vissa län framlagt indelningsförslag,
över vilka kommunerna fått yttra sig, men även de lia utsatts för mycket
stark kritik från kommunernas sida och i många fall helt underkänts.

Inom mitt eget län lia kommunalmännen varit samlade till sammanträden
inför landshövdingen och representanter för länsstyrelsen för att diskutera det
av länsstyrelsen uppgjorda förslaget för norra Kalmar län. Debatterna vid
dessa sammanträden utvisa, att det praktiskt taget inte finns något intresse
för det nya förslag som länsstyrelsen presenterade, och största delen av kommunernas
representanter voro emot all sammanslagning av socknarna. De
ville bibehålla den nuvarande indelningen.

För mili del måste jag säga, att den kritik som dessa erfarna kommunalmän
framförde var mycket saklig och berättigad. Det visade sig — och det
har kunnat bestyrkas — att de mindre kommunerna där ha skött sina angelägenheter
på ett lika förträffligt sätt som de större, såväl när det gällt det
ekonomiska som det sociala området. Kommunalmännen tillbakavisade på det
bestämdaste k orri m u ni n d e 1 n i ngs kommi t ten s påstående att de mindre kommunerna
icke lia tillgång till kvalificerade krafter för att sköta de kommunala
uppdragen. Detta påstående är också enligt min mening felaktigt. Som väl
är har det numera bland alla folkskikt på landsbygden vuxit fram ett oerhört
starkt intresse för kommunalkunskap, icke minst ibland ungdomen, som
flitigt studerar kommunalkunskap i studiecirklar o. s. v. Den yngre generationen
är väl skickad att övertaga de äldres uppdrag när den äldre generationen
lämnar dem. Jag vet mycket väl att en sammanslagning av mindre kommuner
till större enheter — vi ha ju kommuner sorn ha knappa hundratalet invånare—
är ett steg i rätt riktning. Men helst hade jag sett att kommuner,
sorn själva icke vilja bli sammanslagna med en eller flera andra, ej tvingats
därtill. Därför skulle jag med tillfredsställelse lia sett att utskottet''icke hade
uttalat sig tor den minimigräns på 2 000 invånare, som nu är föreslagen. Utskottet
har i huvudsak följt kommunindelningskommitténs förslag, vilket ocksfi
ligger till grund för Kungl. Majlis proposition. Utskottet skriver dock:

.huru utskottet som ovan sagts ansluter sig till tanken på en fixerad minimigräns
vill utskottet, bland annat i anledning av ovan angivna motioner belöna,
ali denna gräns icke kail bliva undantagslös, Icke blott ökommuner eller

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

kommuner med jämförliga kommunikationssvårighe-ter kunna bilda undantag
från minimiregeln, utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter
skulle uppkomma genom en sammanslagning, böra avvikelser från den uppställda
regeln kunna äga rum.»

Denna passus i utskottets utlåtande ger ju möjlighet till vissa modifikationer
av bestämmelsen om 2 000-invånargränsen, men jag tror, att när utskottet
dock har uttalat sig för en viss minimigräns, så kommer denna också att
så gott som undantagslöst följas vid den nya- kommunindelningen. Denna av
utskottsmajoriteten föreslagna minimigräns anser jag vara för hög, och som
jag förut sagt hade jag helst sett att ingen gräns alls hade stipulerats. Men då
denna gräns nu satts måste jag förorda den av reservanterna, herrar Haeggblom
och Björck, föreslagna minimigränsen 1 500. Enligt min uppfattning
kan en kommun med ett invånarantal av 1 500 Arni hävda sig och, när det
gäller det ekonomiska underlaget, komma upp till ett skatteunderlag på minst
8—10 000 skattekronor, vilket utskottet anser önskvärt. Skall man nu gå in
för att sätta minimigränsen till 2 000. så kommer antalet kommuner som beröras
av den nya kommunindelningen att bli oerhört stort. Jag kan som
exempel taga häradet Norra Tjust i norra Kalmar län. Där finnas tio socknar,
och inte mindre än fem av dessa ha en befolkningssiffra mellan 1 500 och
2 000. Jag anser att kommuner av denna storleksordning gott kunna få vara
i fred för denna nya kommunindelningslag. Ty skola två kommuner som var
och en har 1 500—2 000 invånare sammanslås, så blir den nya kommunen till
ytinnehållet av den storleksordningen, att det blir ganska svårt att få någon
samhörighet där på grund av de långa avstånden. Framför allt blir det besvärligt
att få någon verkligt central samlingspunkt för socknens administration.
Detta gäller för skogsbygden. För slättbygden blir förhållandet ett helt
annat. Där komma icke de nämnda olägenheterna att framträda i samma
grad eller att ha någon större betydelse.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den av herrar
Haeggblom och Björck avgivna reservationen.

Herr Ståhl: Herr talman! Inte bara utskottets ärade talesman utan även
vi, som motionerat örn en uppmjukning av det kungliga förslaget, notera med
tillfredsställelse det tillmötesgående vi rönt i utskottets förslag. Det är alldeles
uppenbart att utskottets skrivsätt är mjukare och mera förstående för de
betänkligheter man kan hysa mot denna kommunsammanslagning, än vad det
kungliga förslaget är.

Nu säger herr Fast, att man kan känna sig lugn och trygg för att inga sådana
sammanslagningar komma att ske, som icke äro naturliga och av nödtvång
betingade. Det är möjligt att man inom utskottet har inlagt en sådan
tolkning i skrivningen, och då jag tror att vad som säges här under debatten
kommer att få stor betydelse som kommentarer vid tillämpningen av den ''nya
lagen, noterar jag även detta med stor tacksamhet. Jag måste emellertid säga,
att den passus, som den siste ärade talaren läste upp ur utskottsutlåtandet,
icke ger en utomstående intryck av att innehålla de garantier, som herr Fast
talade örn. Det säges ju dock ganska klart ifrån, att gränsen skall gå vid ett
invånarantal av 2 000 och att undantagen därifrån skola vara betingande av
alldeles speciella skäl.

Nu är jag den förste att medgiva att de rena småkommunerna, särskilt på
slättbygden, som icke äro bärkraftiga för de uppgifter som förestå, böra reformeras.
Jag tycker det är väsentligt att nian här i diskussionen differentierar
ut sådana kommuner, så att striden icke står om dem. De kommuner som man

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. rut.

(Forts.)

är tveksam örn — eller för vilka man måste hävda ett medinflytande — äro
de som ligga på gränsen i storleksordning och som lia 1 200, 1 400, 1 600 eller
1 800 invånare, kommuner som lia en ordnad ekonomi och som dessutom äro
belägna i sådana skogsbygder att deras naturliga administrationsenhet skulle
förryckas genom en sammanslagning. Det är ur den synpunkten som jag måste
säga att inte ens herr Hreggbloms reservation är tillfredsställande. Jag har i
min hand uppgifter från en sådan kommun, som skulle falla för herr Hfeggbloms
gränsstreck, men som har i det närmaste 1 500 invånare. Den kommunen
har en uttaxering på 5:40. Skattekronornas antal uppgår till 13 000. de sammanlagda
tillgångarna till 227 831 kronor och skulderna till 30 000 kronor.
Därtill kommer att skatten skulle stiga i denna kommun, om den skulle sammanslås
med någon av de omkringliggande kommunerna, vilka ha högre
skatt och sämre ekonomi.

Jag skulle vilja fråga herr Fast, örn utskottsutlåtande! kan anses lämna
några garantier för att en sådan kommun som denna kommer att få bestå?
Jag är övertygad örn att landstingets förvaltningsutskott skulle yrka det,
men jag är icke lika övertygad om att länsstyrelsen skulle gå på den vägen.
Så som utskottet har skrivit och så som herr Haeggblom har utformat sin reservation
fruktar jag för att en sådan kommuns öde som självständig enhet
vore beseglat. Jag kan icke finna det sunt och naturligt att gå fram på den
vägen.

Det finns i mitt hemlän flera kommuner, som inte äro i precis samma predikament,
men som befinna sig i detta mellanläge. De skulle sammanslagna
med andra kommuner komma att bli ytterst onaturliga kommunbildningar med
långa avstånd och stora administrationssvårigheter. Det kan icke vara något
intresse att sådana kommuner med tvång skola slås ihop med andra.

Så säger man, att de uppgifter som under de närmaste åren komma att påläggas
kommunerna tvinga fram denna reform. Jag vill icke bestrida detta.
Jag tror på möjligheten av en sådan utveckling. Men när jag här förordar
herr Larssons i Stockholm reservation, är det framför allt därför att utskottet
liksom utifrån pressar ihop olika kommuner till i många fall onaturliga enheter,
då de nya kommunbildningarna i stället borde växa fram ur kommunerna
själva till naturliga enheter. Jag kan icke se annat än att den enda väg
som erbjuder sig, om man har en sådan principiell inställning, är den av herr
Larsson avgivna reservationen.

Herr Fast säger vidare, att skillnaden mellan herr Larssons ståndpunkt och
utskottets är minimal. Han ifrågasätter örn icke utskottslinjen ur den av mig
antydda synpunkten är att föredraga. Jag måste då säga, att det är en klar
skillnad — i varje fall en klar accentuering — mellan å ena sidan utskottslinjen
och å andra sidan herr Larssons linje. Herr Larssons reservation medgiver
ju ändå för kommunerna att resa en annan grad av motstånd och, gärna
det, fördröja sammanpressningen. Kommunerna få då tid på sig att växa sig
in i vad som skall ske, och det hela får mogna fram på ett helt annat sätt,.

Jag har också en annan invändning mot utskottsförslaget. Jag tycker att
det alltför litet bygger på demokratien i vår kommunala förvaltning, på den
mognad sorn våra kommunala förtroendemän under alla dessa år lia visat. De
lia skött kommunerna med omtanke och omsikt. Vi lia kunnat lita på deni hittills.
Jag är övertygad örn att vi kunna göra det även i nuvarande läge och vara
förvissade orri, att när förtroendemännen kommit till insikt om att de gamla
kommunerna icke längre äro i stånd att bära de uppgifter som påläggas dem,
så komma de frivilligt att gå in för den sammanslagning till större enheter,
som det här är fråga örn.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. rn.

(Forts.)

Detta innebär ju att man på ett helt annat sätt än i utskottets och framför
allt i Kungl. Maj :ts förslag knyter an till demokratien i vår kommunala förvaltning
och visar det förtroende för de kommunala förtroendemännen, som
de äro värda. Jag vågar också tro att det är större våld än nöden kräver ali
nu genomföra — jag talar fortfarande örn kommunerna i detta mellanläge —
en reform på detta något tvångsbetonade sätt, innan man har fått tillfälle att
pröva vilka kommuner som äro bärkraftiga. Örn man tar det litet lugnare — i
enlighet med den Larssonska reservationen — så beredas kommunerna tillfälle
att komma fram till en naturlig sållning. De få själva välja mellan att försöka
att på egen hand bära de uppgifter, som påläggas dem, eller att genom sammanslagning
med andra kommuner öka sin bärkraft. Även detta är ett motiv
för att man i detta läge borde gå på den Larssonska linjen. Jag tycker att just
det ökade förtroende, som man här visar den kommunala självstyrelsen, är ett
huvudargument. Jag tycker också att den kommunala självstyrelsen hittills
fungerat på ett sådant sätt att kommunerna gjort sig förtjänta av ett sådant
förtroende som ett beslut i denna riktning skulle innebära. Därtill kommer de
obestridliga formella inadvertenser som förefinnas mellan den lag, som vi här
enligt utskottets förslag skulle besluta örn, och 1919 års kommunindelningslag.
Dessa inadvertenser ha redan påpekats av reservanten och jag behöver icke
ytterligare poängtera den sidan av saken. Jag vill endast konstatera, att inte
heller utskottets ärade talesman kunnat komma helt förbi dem. Det är väl ändå
en orimlighet att en kommun icke skall kunna resa något motstånd när det
gäller kommunens egen existens, men att kommunen skall ha medinflytande
när det endast gäller en liten avsöndring eller en förändrad gränsdragning.

Jag tror att man med förtroende kan överlåta sammanslagningsfrågan åt
kommunerna i den utsträckning som den Larssonska reservationen innebär.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Larsson i Stockholm
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Fast erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag skall endast säga några ord i anledning av elen fråga, som här
ställts till mig, huruvida jag kan lämna några garantier för att i det enskilda
fall, som här nämndes, och som jag icke känner till, kommunen får leva sitt
eget fria liv. Det är mig givetvis omöjligt att svara på den saken, eftersom
jag icke känner till förhållandena i den kommunen. Men det vore att köpa grisen
i säcken att uttala sig innan man kunnat verkställa en prövning. Så vårdslöst
får man icke handla då det gäller frågor av denna vikt.

Så vill jag rikta en motfråga till herr Ståhl: Kan herr Ståhl lämna garantier
här i kammaren för att den omnämnda kommunen får leva, även örn man
följer herr Larssons reservation? Finns det större sannolikhet för att den kommer
att bestå, örn man, följer reservationen än örn man går på utskottets linje?
Jag betvivlar det! Jag vill i detta sammanhang erinra om, att man här skapat
garantier så långt som det är möjligt. Det framgår av själva förfarandet.
Länsstyrelserna äro anmodade att i olika sammanhang föra förhandlingar med
vederbörande kommuner och med ortens förtroendemän o. s. v. Länsstyrelserna
skola göra upp förslag och ånyo underställa kommunerna dem, därest de avvika
från de tidigare förslagen. Den avdelning av kammarkollegiet, som skall
behandla dessa ärenden, skall förstärkas med två stycken lekmän, som skola
vara verkligt sakkunniga på ifrågavarande områden. Utskottet har dessutom
föreslagit att vid beredning av de ärenden, som angå ett visst län, skall inträda
jämväl en representant ifrån länet. Man kommer vidare inte bara att
samråda med förvaltningsutskottet utan detta kommer att få avge ett slut -

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

ligt, skriftligt yttrande i frågan, som sedan, följe? ärendet upp till kammarkollegium
och Kungl. Majit. Om man inte har förtroende för en sådan ordning,
är det enligt min mening överhuvud taget inte möjligt att skapa garantier.
Det är sant att det här kan komma att begås misstag. Allt mänskligt är
ju bristfälligt, men. det föreligger enligt min uppfattning ingen anledning att
uppskjuta eller förhindra genomförandet av denna reform i erforderlig utsträckning
bara därför att det i det enskilda fallet möjligtvis kan komma att
begås misstag. Man behöver emellertid inte begå sådana misstag, örn man verkligen
tar de hänsyn som utskottet här förordat.

Herr Ståhl, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag ställde min fråga till herr Fast inte för att lian, skulle ge
svar på hur man skulle förfara i ett enskilt fall, utan för att få reda på vad
han ansåg örn hur utskottets skrivsätt skulle tolkas i det av mig berörda fallet.
Jag ville således att herr Fast skulle precisera vad utskottsförslaget på den
punkten verkligen innebär. Jag noterar nu med en viss beklämning, att herr
Fast såsom utskottets talesman i det fallet inte velat ge någon tolkning av
utskottets skrivsätt.

Till svar på herr Fasts motfråga till mig vill jag säga, att jag själv tyvärr
måste konstatera, att inte ens herr Larssons i Stockholm reservation helt och
hållet tillgodoser mina önskemål. Jag finner emellertid _ att reservationen är
bättre än utskottets förslag. Reservationen ger nämligen i det av mig berörda
fallet större garantier för kommunernas meddelaktighet och större möjlighet
för kommunerna att utveckla sina synpunkter.

Herr Fast erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill till protokollet få fastslaget, att herr Ståhl gjort anspråk
på att jag utan att känna till en kommuns struktur, geografiska förhållanden,
samfärdselmöjligheter o. d. skall kunna göra^ett uttalande örn, huruvida
utskottets skrivsätt medger att denna kommun får behålla sitt fria och
självständiga liv utan någon sammanslagning. Jag måste säga, herr Stahl,
att örn man har sådana anspråk på att garantier i olika hänseenden skola lämnas
utan att vederbörande känner till de särskilda förhållanden som föreligga,
då äro vi överhuvud taget inte mogna för en reform på detta område. I så fall
vore det nog bäst att bara följa utvecklingen och låta splittringen fortsätta.
Man skulle då även från herr Ståhls sida så småningom komma underfund
med att det bästa sättet att bevara självstyrelsen är att genomföra den nu föreslagna
reformen.

Herr Larsson i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag vill först och främst betona att i varje
fall kommunernas självbestäinningsrätt blir bättre och säkrare skyddad genom
reservationen än genom utskottets förslag. I övrigt kan jag inte underlåta att
göra den anmärkningen, att herr Fast här i sina repliker liksom i sitt huvudanförande
verkar att vara särdeles angelägen örn att betona, att det tilltänkta
förfarandet kommer att ge tillräckligt skydd åt de kommunala intressena överhuvud
och åt de olika omständigheter, som böra vara bestämmande vid den
kommunala indelningen. Jag vill därtill endast foga den frågan, varför utskottet
under herr Fasts ledning då inte vill medverka till att även låta kommunernas
självbestämningsrätt få sitt särskilda rättsskydd. Jag kan flir min
del inte finna annat än att herr Fast bevisar något för mycket, ty de skäl som
han anfört emot det av mig föreslagna rättsskyddet gälla i alla fall i lika man
1919 års lag. De skäl, som föranlett lagstiftaren att i den allmänna kommun -

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

indelningslagen uppställa ett sådant rättsskydd för kommunernas självbestämningsrätt
böra enligt min mening vara gällande beträffande den nu föreslagna
lagstiftningen. På grund därav har jag föreslagit detta tillägg till lagtexten
för att föra in dessa sammanläggningar av kommuner under samma regler som
gälla för delning av kommuner.

Herr Fast har framhållit, att vi alla äro i stort sett eniga örn att en reform
måste vidtagas. Jag vitsordar att en reform är ur många synpunkter betingad
av ett betydande allmänt behov. Herr Fast drar emellertid därav alltför lätt
den slutsatsen, att en ändring även i det enskilda fallet skulle vara betingad
av ett betydande allmänt behov. Det är på den punkten som min invändning
kommer in. Vid den planerade översynen av förhållandena på detta område
komma flera alternativ att framstå såsom acceptabla. Vid valet mellan dessa
bör utslagsgivande hänsyn tagas till det förslag, som minst inkräktar på den
kommunala självbestämningsrätten.

Herr Fast erhöll nu på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag har redan redogjort för varför man från utskottets sida
icke kunnat acceptera herr Larssons i Stockholm linje. Jag har vidare redogjort
för varför även kommittén på — enligt mitt förmenande — goda skäl
avvisat en lösning efter de av herr Larsson föreslagna linjerna. Herr Larsson i
Stockholm har själv vitsordat, att det til syvende og sidst blir Kungl. Majit
som får en fri prövningsrätt, huruvida ett allmänt behov föreligger även i det
enskilda fallet.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att herr Larssons reservation inte
på något sätt är ägnad att skapa några klara linjer genom att Kungl. Majit
skulle få avgöra dessa frågor utan några mer bestämda och klara direktiv. Jag
har vidare berört att det ur rent juridisk synpunkt måste vara olämpligt att
ifrågavarande lag endast skall tolkas på det sätt, som den gamla kommun -indelningslagen bestämmer i sitt huvudstadgande, samtidigt som det dock medges
att det föreligger ett allmänt behov redan vid genomförandet av den nya
reformen. Jag tror att även herr Larsson måste medge att, örn man underställer
denna lagtext en juridisk prövning, kommer denna prövning inte att utfalla
till reservationens förmån.

Herr Ståhl, som likaledes på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Utöver vad herr Larsson i Stockholm yttrat till herr
Fast ber jag att ännu en gång få säga några ord.

Det bör väl anses vara ganska rimligt att man här begär ett något mer
preciserat uttalande om hur utskottet tänkt sig hela denna procedur. Herr Fast
har här gett en kommentar till utskottsutlåtandet, som medger en tänjbarhet
och en kautschuktolkning, som går mycket långt. I det läget bör man visserligen
inte kräva några uttryckliga garantier men i varje fall en exemplifiering,
hur herr Fast för sin del, såsom talesman för utskottet, tänkt sig tillämpningen
av lagen. I detta syfte har jag framfört ett konkret fall för att få hela
frågan åtminstone ungefärligen belyst. Efter den kommentar, som herr Fast
nu lämnat, är man faktiskt inte på det klara med hur utskottets utlåtande
skall tolkas. Jag konstaterar ännu en gång med ett visst vemod att herr
Fast drar sig för att ge ett klart besked i denna punkt,

Herr Larsson i Stockholm erhöll likaledes på begäran ånyo ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Herr Fast i-iktade ännu en gång den förebråelsen
mot mig att Kungl. Maj:ts befogenheter enligt mitt förslag icke skulle

Onsdagen elen 12 juni 1940 fm.

Nr 24.

Förslår/ till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

vara klart avgränsade. Jag vill då ge uttryck åt en reflexion, som jag gjorde,
när jag hörde herr Fasts första anförande, nämligen att den klarhet, som herr
Fast här begär, icke är av denna världen. En sådan klarhet finns nämligen
inte i något enda av Kungl. Majrts avgöranden, llesluten i dessa liksom i alla
andra administrativa frågor måste bestämmas av en mängd olika hänsyn, vilka
vi i detta sammanhang lika litet som i 1919 års lag kunna precisera i form
av hårda regler av aritmetisk natur, med vilkas hjälp den tillämpande myndigheten
endast har att summera ned ett resultat. Sådant är nu inte det administrativa
livet, utan här gäller det att ta hänsyn till olika föreliggande förhållanden.
Min ståndpunkt i denna fråga går ut på att man uttryckligen
säger ifrån att kommunernas rättsskydd just är en sådan omständighet, till
vilken hänsyn bör tagas. Det blir därigenom inte mindre oklart än vad varje
avgörande enligt 1919 års lag ändock måste vara.

Huruvida den av mig nu föreslagna lagtexten står sig för en närmare juridisk
granskning är jag inte kompetent att besvara. Jag har i varje fall inte
från herr Fasts sida hört någon mer preciserad anmärkning mot avfattningen.
Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att nämna, att det förslag som jag
här uppgjort i viss mån grundat sig på skrivövningar som jag tidigare utövat
i samband med uppgörandet av 1919 års lagstiftning. Jag tar under sådana
förhållanden herr Fasts juridiska diskvalifikation med ro.

Härpå yttrade:

Herr Nolin: Herr talman! Riksdagen har att i detta ärende ta ställning till
en fråga av mycket genomgripande art, då det gäller de mindre kommunernas
ställning i samhället. Jag har den uppfattningen, att de mindre kommunerna
hittills på ett ganska tillfredsställande sätt fullgjort sina uppgifter. Det
skulle säkert ställa sig ganska svårt att peka på några, större missförhållanden,
som förekommit ute i kommunerna och vilka ha någon större betydelse,
då det gäller den kommunala förvaltningen överhuvud. Emellertid går utvecklingen
framåt och det rör sig på detta område liksom på alla andra ganska
snabbt. Det är inget tvivel örn att även kommunerna och det administrativa
arbetet där beröras och röna ett stort inflytande av den allmänna samhällsutvecklingen.
Inte minst betydelsefull härvidlag är den befolkningsminskning
i de rena landsbygdskommunerna, som nu förekommit under en lång
följd av år. Därtill kommer att ständigt nya och vidgade uppgifter åläggas
kommunerna inte minst på det sociala Området samt då det gäller undervisningen.
Under sådana förhållanden måste vissa reformer i den riktning som
här föreslås bli i längden ofrånkomliga. Detta bevisas också därav att ingen
(nada representant här i riksdagen synes lia vågat ta på sitt ansvar att framlägga
en motion örn avslag på den föreliggande propositionen i ämnet. Detta
■måste klart tyda på att den uppfattningen är tämligen allmänt utbredd, att
någonting behöver göras på detta område. Enighet synes således föreligga
därom, att åtgärder måste vidtagas i syfte att ernå en bättre indelning av
kommunerna flir att. åstadkomma större kommunala enheter än dem som nu
finnas. Det är endast örn detaljbestämmelser vid genomförandet av denna
reform, som meningarna nu äro delade.

Efter att lia deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende har jag kommit
till den uppfattningen, att det är tämligen likgiltigt, om man som minimigräns
för befolkningsantalet i kommunerna uppställer 2 000 (dier 1 f*00 invånare.
Jag tror inte, att skillnaden härvidlag kan få någon större betydelse.
Det måste nämligen i varje särskilt fall bero på omständigheterna hur denna
gränsdragning kommer att verka. Även arn man nu skulle sätta minimigrän -

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner ;n. ni.

(Forts.)

sen till 2 000 invånare, vilket Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit, förefinnas
enligt min mening just på grund av det skrivsätt, som utskottet här använt
sig av, ganska stora möjligheter att anpassa avgörandena i de enskilda fallen
efter föreliggande behov och lämplighet. Den omständigheten att en minimigräns
icke blivit under alla förhållanden fastlåst framstår för mig såsom
huvudsaken. Alla synas förutsätta att denna minimigräns inte skall schablonmässigt
tillämpas. Utskottet har också givit utrs^mme för en ganska stor
handlingsfrihet åt länsstyrelserna, då det gäller att uppgöra förslag till dessa
sammanslagningar av kommuner. Jag tror därför, att det finns goda möjligheter
för att man skall kunna rätta sig efter förhållandena i varje särskilt
fall, så att de sammanslagningar som komma till stånd verkligen bli till
praktisk nytta, samtidigt som hänsyn kommer att tagas till sådana olika föreliggande
förhållanden som traditioner, huvudorter, kommunikationsmedel o. d.
För min del anser jag det vara synnerligen viktigt att hänsyn till dylika
förhållanden oundgängligen tages. Då länsstyrelserna fått möjligheter att här
pröva sig fram och — vilket jag tar för givet — även komma att i dessa
frågor samråda med representanter för de olika kommunerna, komma länsstyrelserna
säkerligen att söka få till stånd så förnuftiga sammanslagningar som
möjligt.

Som jag tidigare nämnt har jag den uppfattningen att det i denna fråga
synes föreligga enighet därom, att någonting måste göras. Vi komma väl alla
ihåg att det för något år sedan framlades ett förslag från socialvårdskommittén
örn att särskilda socialvårdskommuner skulle upprättas. I mitt hemlän
hade man då en större sammankomst i anledning av socialvårdskommitténs
förslag. Ordföranden i denna kommitté var närvarande och redogjorde för
förslaget. Jag minns mycket väl den väldiga reaktion som från mötesdeltagarnas
sida kom till synes mot dessa s. k. socialvårdskommuner. Själv reagerade
jag mycket starkt mot socialvårdskommitténs förslag. Jag kom då
till den uppfattningen att hellre än att man skulle inlåta sig på sådana
särskilda kommunbildningar, så borde man ta steget fullt ut och medverka
till en sådan indelning av kommunerna i borgerligt avseende, att den finansiella
sidan och administrationen i övrigt kommo att helt och hållet få tillhöra
den borgerliga kommunen som sådan. Jag ville förhindra att man bildade
några specialkommuner, som skulle ha möjlighet att fatta beslut örn utgifter,
beträffande vilka den enskilda primärkommunen inte hade något att säga
till om.

Herr talman! De reservationer som bär föreligga betraktar jag som i stort
sett tämligen betydelselösa för hela denna fråga. Örn man skall göra ett
tvångsingrepp för att få till stånd större kommunala enheter, är det nödvändigt
att ge detta ingrepp den formen, att de kunna bestå för en längre
framtid, så att man slipper att alltför ofta vidta sådana ingrepp. Det är
inget tvivel örn att dessa åtgärder komma att i mycket hög grad uppröra
känslorna i de olika kommunerna. Under den tid som gått efter det förslaget
lagts fram ha vi nogsamt fått erfara den reaktion, som förslaget åstadkommit
ute i bygderna. I stort sett synes man emellertid vara enig örn att någonting
måste göras. Då man här, enligt min uppfattning, tvistar om ganska obetydliga
detaljer, vilka icke synas komma att få någon större betydelse i framtiden,
vill jag endast hemställa om bifall till konstitutionsutskottets föreliggande
förslag.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

Herr Hallén: Herr talman! När man hörde en sådan sansad, försiktig och
i ordets bästa mening moderat talare som herr Nolin tillstyrka detta förslag,
borde åtskilligt av tvehågsenheten försvinna för dem som äro tveksamma, Jag
vill också beträffande dessa båda reservationer säga att jag har den uppfattningen,
att den Hreggblomska reservationen dels är skadlig eftersom den kan
uppamma tillkomsten av en för stor grupp små kommuner genom att sänka minimigränsen,
dels är den onödig med anledning av att de kommuner, reservanten
har i åtanke, mycket väl kunna inkluderas i utskottets motivering just
genom de mjuka tillämpningsbestämmelser för undantagsfall, som bär äro angivna.
Dessa kunna komma att beröra även de kommuner, som herr Haeggblom
har i åtanke.

Viad herr Larssons i Stockholm reservation beträffar måste jag ärligt säga,
att jag har den uppfattningen, att den skulle kunna bli en Sprängkil i hela
denna reform. Vi skola visserligen visa största tänkbara pietet mot kommunerna
och deras rätt att bestämma över sig själva, men vi skola inte gå så långt
att huvudtanken med reformen blir att rädda så många kommuner som möjligt
från en omreglering på något sätt. Jag tycker, att hela den råd av restriktiva
och kontrollerande åtgärder, som skola sättas i gång innan en kommunsammanslagning
äger rum, de äro borgen nog. Man behöver således inte gå på den
Larssonska linjen.

Jag begärde ordet för att i egenskap av representant för Värmland få säga
något örn de kommuner, som där beröras. Där finnas faktiskt en hel del kommuner,
som inte nå upp till denna ungefärliga minimisiffra på 2 000, som
omnämnes här, men vilka inte endast ha det föreskrivna skatteunderlaget med
minst 8 å 10 000 skattekronor utan trots sin relativa litenhet och ringa folkmängd
kunna komma upp till både 10 och 12 000 skattekronor. Det kan tänkas
aitt dylika kommuner dessutom ha ett så geografiskt utsträckt läge -— de kunna
vara sönderdelade av sjöar och avgränsade av stora skogsbälten — att man
genom en sammanslagning visserligen kommer upp till 3 000 invånare men tilllika
åstadkommer att avståndet till sammanträdescentrum blir kanske bortåt
3 å 5 mil. Nu kan man säga, att detta inte är så farligt. Det finns en hel
rad norrlandskommuner, där förtroendemännen ha lika stora avstånd att tillryggalägga.
Det är sant, men vi veta vilken makt vanan har. I Norrland är
man vad vid sådana förhållanden men inte i Mellan-sverige och annorstädes.
Det torde bli svårt att få till exempel en lantman att vara borta en hel dag
för att delta i ett sammanträde. Resorna bli långa, besvärliga och kostsamma,
och det är mycket vanskligt att hoppas på att detta skall gå. Följden blir att
man måste befara, att i en sådan kommun en hel del arbete överflyttas på
tjänstemännen. Jag säger inte detta för att på något sätt rikta anmärkningar
mot de kommunala tjänstemännen. Jag har själv i mer än tjugo år suttit som
ordförande i styrelser och nämnder, både barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder,
och jag har endast de bästa erfarenheter av våra tjänstemän. Men
saken har den allvarliga sidan, att det är dessa frivilligt åtagna förtroendeuppdrag
som bilda de mest fostrande momenten för hela den svenska demokratien.
oell jag skulle se med mycken sorg i fall dessa moment på något sätt skulle
trängas tillbaka. Jag tror inte det är någon överdrift att säga, att det just är
de kommunala förtroendemännens ansvarskännande gärning, som bildat ryggraden
i hela den svenska demokratien, och därför bör man vara ytterst försiktig.

Jag skulle också vilja påpeka, att det finns en annan sak, som inte alls kail
påtalas i dag. men som kanske i framtiden anmäler sig; man bör se till att man
inte får alltför stora kommuner. Det finns ingen tvekan örn att ju större kom -

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner rn. m.

(Forts.)

mimerna bli — se till exempel på storstäderna •— i desto högre grad måste, enligt
sakens natur, arbetet flyttas över till tjänstemännen. Då visar det sig också,
att den stora allmänhetens kunskap om och ansvarskänsla för det kommunala
arbetet sjunker oerhört. Jag vågar utan att säga något ont om stockholmarna
överhuvud taget påstå, att den kommunala allmänbildningen och ansvarskänslan
och det kommunala intresset är mycket större ute i en landskommun
med exempelvis blandad jordbruks- och industribefolkning än i vår ärade
huvudstad. I Stockholm kan man träffa massor av människor, vilka stå på en
sådan hög bildningsnivå att man skulle kunna begära, att de hade bättre reda
på sig i sådana här ting. De ha knappast den blekaste aning örn vårt kommunala
liv, och vad värre är, människorna komma aldrig i personlig kontakt med
dem, som sitta i de kommunala styrelserna och nämnderna. Vi må skatta våra
organisationer och det mekaniska handlandet aldrig så högt, vi komma dock
aldrig ifrån den stora betydelsen av den personliga relationen mellan medborgare
i förtroendeställning och dem som på ett eller annat sätt skola hjälpas och
visas till rätta. Jag tror att våra stora kommuner i en framtid skola undergå
den förändringen — även örn man självfallet måste bibehålla kommunernas ekonomiska
enhet — att de måste uppdelas i förvaltningsområden, vilka äro betydligt
mindre än nu. Detta kommer man inte att göra som ett misstroende mot
tjänstemännen, utan för att engagera medborgarna mera personligt i det kommunala
arbetet.

Jag vill, herr talman, sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag tog som Sagt till orda närmast för att säga ett ord örn värmlandskommunerna,
vilka jag verkligen anser stå i en sådan mellanställning, att på dem bör
tillämpas vad utskottet anför om att minimigränsen på 2 000 innevånare icke
kan bliva undantagslös. Jag hoppas man skall ta hänsyn till detta vid den
slutliga prövningen. Jag har nämligen, i motsats till herr Larsson, en stark
tro på att vad kommunerna säga, vad förvaltningsutskottet och de kommunala
sakkunniga i kammarkollegium säga och vad Kungl. Majit till sist beslutar
skäll bli till kommunernas bästa.

Herr Nordström i Torsby instämde häruti.

Herr Hagård: Herr talman! Debatten har kommit så pass långt, att de
huvudsakliga synpunkterna redan äro framförda från olika håll, och därför
vill jag inskränka mig till att endast göra några små understrykningar.

Jag vill börja med att även för min del understryka det som sagts här från
olika talare, nämligen att denna fråga är synnerligen betydelsefull. Den berör
vårt kommunala liv på ett mycket ingående sätt. Den berör i själva verket
inte mindre än halva antalet kommuner i detta land. Det är svårt för personer
från stora kommuner att fullt fatta, vad detta ingrepp kommer att betyda.
Jag vill också säga, att vad vi hittills gjort i denna fråga endast är en ringa
början. De stora svårigheterna komma efter detta, när de olika kommunerna
ställas inför ett avgörande.

Rent historiskt sett har denna fråga tvingats fram under årens gång; nu senast
var det önskvärdheten av att skapa bättre förutsättningar för det sociala
arbetet i kommunerna, som förde fram frågan. Jag vill erinra om att socialvårdskommittén
i sitt förslag örn socialvårdskommuner tog hänsyn till de små
kommunernas önskemål att leva sitt liv ensamma i fortsättningen. I remissutlåtandena
över förslaget var det huvudsakligen de stora kommunerna, eller de
kommuner som kunde anses stå utanför detta, som yttrade sig tillstyrkande
beträffande total sammanslagning och enhet. De mindre kommunerna läto sin

Onsdagen ilen 12 juni 1940 fni.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

stämma vila; de uttalade sig i stort sett inte i detta sammanhang. Lika fullt
är denna nyindelning nödvändig. Det är det man också måste understryka,
och det är även av vikt, att, när detta genomföres, man inte använder större
våld än nöden kräver, som någon sade här.

Jag skulle vilja erinra om, att beträffande det uttalande statsrådet gör i
propositionen örn de 2 000 innevånarna, så är detta tal alltför kategoriskt utmejslat.
Det innebär, att kommuner med ett innevånareantal under denna siffra
knappast ha någon möjlighet att få leva sitt eget liv i fortsättningen. Emellertid
har jag klart för mig att det finns ofantligt många kommuner med
mindre än 2 000 innevånare, som på grund av sin ekonomiska struktur och
andra förhållanden kunna leva ett fullständigt självständigt liv. I denna tro
har jag styrkts genom min egen erfarenhet, då jag sysslat med att göra upp
provindelningar. Jag har också styrkts i min tro därav att Svenska landskommunernas
förbund, då fråga uppkommer om central medelsförvaltning,
ofta rekommenderar kommuner med ett innevånareantal vida lägre än 2 000
att inrikta sig på sådana anordningar som kommunalkontor och kommunalkamrer.

Det är en annan sak som jag tagit mig friheten att stryka under i min motion,
och det är vikten av att man vid denna indelning tar en mycket bestämd
hänsyn till pastoratsindelningen. Dess bättre har man vid behandling av denna
fråga låtit den kyrkliga indelningen vara orubbad, och detta är av allra största
betydelse. När den borgerliga kommunen skall omstöpas, är det av vikt, att
man bevarar den samhörighet som finns inom pastoratet och låter den komma
till uttryck. Nu har utskottet faktiskt skrivit tillstyrkande på den punkten,
så jag har ingenting att erinra. Jag vill bara kraftigare markera detta. Det
är kanhända en smula känslobetonat att tala om kommunen kring kyrkan, men
det är en realitet. Känslan av samhörigheten är stark på detta område.

Jag vill också liksom herr Hallén stryka under, att även om man har tjänstemän
och värderar deras arbete, så är det alltjämt av allra största betydelse,
att förtroendemän i kommunerna så mycket som möjligt få handha de olika
uppgifterna inom kommunen.

Det har sagts, att man borde markera att man ville sätta minimigränsen
lägre än Kungl. Majit. Jag anser inte detta så nödvändigt, eftersom utskottet
faktiskt skrivit på ett tillfredsställande sätt. Det har angivits, att man har skäl
att frångå denna gräns, 2 000 innevånare, under vissa förhållanden, vilka beskrivits
så att beskrivningen i stort sett svarar mot mina önskningar. De myndigheter,
länsstyrelser med flera, vilka komma att syssla med detta och äro
tillräckligt hänsynsfulla, för dem behövas inga andra direktiv än de som förekomma
i motiveringen. Men för dem som inte äro tillräckligt hänsynsfulla
och försiktiga behövs det i själva lagstiftningen ett inskrivande av dessa synpunkter.
Det är därför, herr talman, sorn jag anser det lyckligt örn man här i
kammaren kan få en anslutning till önskemålet att gränsen skall sättas vid
1 500, men att man dock söker fasthålla strävan att åstadkomma så stora kommuner
som det finns möjligheter att göra.

Jag vill alltså, herr talman, instämma i den reservation herr Haeggblom
avgivit och till detta också lägga en varm och innerlig önskan om, att när
man nu går ut för att omsätta detta beslut i praktiken, myndigheterna då
också handskas med frågan med ali den varlighet som detta ömtåliga ämne
verkligen kräver.

Herr Thorell: Herr talman! dag skall lie att få börja med att säga några
ord till herr Ståhl i anledning av den del av hans uttalande, som inte redan

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

besvarats av herr Fast. Herr Ståhl tillät sig där lämna en uppgift till protokollet,
som^ gjort att jag funderat mycket på om hail överhuvud taget läst det
utskottsutlåtande, som denna debatt anknyter sig till.

Herr Ståhl sade, att utskottet pressade tillhopa kommuner till onaturliga
enheter. Jag undrar då örn inte herr Ståhl läst följande i: utskottsutlåtandet,
där utskottet klart och tydligt säger ifrån: »Huruvida en kommun med mindre
innevånareantal än 2 000 kan anses äga förutsättning att på ett tillfredsställande
sätt fylla de anspråk, som böra ställas på en kommunal förvaltnings- och
självstyrelseenhet, må i förekommande fall prövas med hänsyn tagen icke blott
till befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer såsom geografiska
betingelser, bebyggelser och kommunikationsförhållanden, existerande
indelningar, befintligheten av lämpligt beläget administrativt centrum, de
ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning m. m.»

Det är så långt ifrån att vi vilja pressa ihop kommunerna till onaturliga enheter,
att vi tydligt och klart påpekat en hel del omständigheter, som man
måste ta hänsyn till, då kommunerna skola slås samman.

Beträffande herr Larssons reservation vill jag endast säga, att jag inte
skulle ha önskat någonting hellre än att jag, då denna fråga kom på riksdagens
bord, haft möjligheten att lämna fram en ren avslagsmotion. Jag såg mig
dock ingen möjlighet att göra detta på grund av en ganska lång kommunal erfarenhet
från en trakt, som så gott som uteslutande består av små kommuner.
Jag tycker, att vi. klarat vår egen kommun mycket bra. Vi ha ett gott skatteunderlag,
och jag tror att vi hittills i huvudsak gjort vad vi överhuvud taget
bort göra. Jag har emellertid sett, att vi. och i ännu högre grad andra kommuner,
dragas med vissa svårigheter särskilt i fråga örn skolväsendet men
även i fråga örn socialvården o. s. v., och därför, herr Larsson, ansåg jag mig
inte i stånd att väcka en sådan avslagsmotion.

När vi sedan behandlade frågan i utskottet., så hade vi ju propositionen att
gå efter. Jag såg redan från början, att den var för skarpt skriven. Jag önskade
vissa uppmjukningar, och jag var från början inne på tanken att möjligen
gå på den motion, som den Hseggblomska reservationen, vilken talar örn
en minimigräns på 1 500 innevånare, stöder sig på. Men, herr talman, med det
skrivsätt som här av utskottet använts, har såsom från olika håll under debatten
framhållits åstadkommits en, mycket värdefull uppmjukning utav lagen.
Jag ansåg att detta gav mig och de andra som hade samma uppfattning som jag
lika mycket som jag skulle vunnit om jag gått på linjen 1 500 innevånare.

Det fanns också, herr talman, en annan sak som gjorde, att jag rentav inte
vågade gå på herr Hfeggbloms reservation. Saken är den att det inom utskottet
fanns de, som från början överhuvud taget inte voro hågade att gå med
på någon uppmjukning av skrivningen. Dc ansågo. att skulle vi vinna syftet
med denna smärtsamma operation även på längre sikt och inte endast för dagen,
då borde vi inte gå alltför lamt till väga, särskilt med tanke på den minskning
av befolkningen, som nu överallt försiggår på landsbygden. Kommuner, som
nu ha ett någorlunda tillräckligt befolkningstal, kunna vara mycket folkfattiga
örn några år, och vi få då göra örn operationen på nytt. Dessa utskottsledamöter
voro emellertid hyggliga, de gingo med på en uppmjukning. Jag
skulle dock tro, att örn vi hade varit för många som gått på herr Hseggbloms
reservation eller rent av herr Larssons reservation,, så hade det kommit fram
en ny reservation, som gått på Kungl. Maj :ts förslag. Denna linje hade kanske
till och med kunnat samla majoritet i utskottet. När man alltså kunde vinna
så mycket som vi gjorde med denna skrivning, så resonerade jag som så, att
man borde ta vad man kunde vara säker om att vinna och inte riskera att förlora
något genom att gå för långt.

Onsdagen den 12 juni 1946 lin.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

Beträffande den Larssonska reservationen vill jag säga att jag tycker att
det varit mycket bättre att gå på rent avslag. Jag förstår inte, hur det skulle
vara möjligt att överhuvud taget genomföra denna sammanslagning av kommuner
i någorlunda god ordning och inom en rimlig tid, örn herr Larssons
reservation skulle vinna riksdagens bifall. Trots att jag lika mycket som herr
Larsson önskar, att kommunerna skola få behålla sin självbestämmanderätt,
så vet jag även, att örn man överhuvud taget skall kunna få någon effekt i
fråga örn dessa sammanslagningar, då får man inte gå längre än utskottet
sagt, ty då anser jag för min del att det skulle bli ett fullständigt sammelsurium
av det hela. Detta örn detta.

Om jag sedan skulle gå in på några detaljer, så skulle jag vilja nämna något
örn de ekonomiska uppgörelserna mellan kommunerna. Herr Ståhl ställde
en fråga till herr Fast om hur det skulle bli för en viss kommun, som han
nämnde, som hade det mycket bra ställt, dag förstår så väl, herr Ståhl, att
den kommunen vill vara ensam i forsättningen; den saken är ju klar. Men
jag tänker närmast på de små kommunerna, som finnas däromkring och Ira
det dåligt ställt. Örn man vill vinna den skatteutjämning, som är avsikten
med en sammanslagning, går det knappast att lämna dem utanför i ett sådant
fall. dag kanner inte till orts förhållandena lika bra som herr Ståhl, men jag
skulle tro att det kan finnas'' sådana fall, som det talas örn, där det knappast
går att låta en sådan liten kommun vara för sig själv på grund av att det
finns andra små kommuner eller någon enstaka liten kommun, som ligga geografiskt
så till att de inte kunga läggas till en annan kommun. En kommun
kanske bara har 500 eller 600 invånare och den måste läggas någonstans, och
då faller det sig av sig självt att den måste läggas till den större kommun,
som bäst passar och som har den större bärkraften.

De ekonomiska uppgörelserna komma säkert att vålla mycket stor irritation.
I vissa kommuner ha kommunalmännen knogat, arbetat och sparat och
fört" en förståndig kommunalpolitik. De ha sett, att grannarna kanske inte varit
fullt så förtänksamma, och de äro därför inte så glada åt att tillgångarna
skola slås ihop i samma pott och att man sedan skall fortsätta^ att hushålla
gemensamt och kanske rent av riskera att de mindre försiktiga få bestämmanderätten
över deras mödosamt hopsparade medel och deras goda ekonomi. Den
saken får man nog gä försiktigt fram med, och det är nog nödvändigt, som
Kungl. Majit föreslagit och utskottet tillstyrkt, att i vissa fall, om det_ föreligger
direkt vanvård av en kommuns ekonomi, åtminstone det hotet föreligger,
att man kan få efterdebitering. Dock vill jag inte därvidlag att det skall gå

för långt. .

En annan frå^a. sorn li^^cr oss värml om hjärtat inom smäkommiinGrna, ai
våra donationsfonder. Vi lia i var kommun oell jag vet att det är samma
förhållande i många andra — en del donationsfonder, som inte alltid äro donerade
av rikt folk från de få stora gårdarna, som vi lia, utan som skänkts
av sådana som med möda under ett helt liv sparat ihop litet pengar. Det hai
varit ett ändamål, sorn legat dem varmt örn hjärtat, och de ha donerat till
detta ändamål med föreskrift, att medlen skola förvaltas av det eller det kommunala
organet, men icke satt någon gräns för hur långt man fick sträcka
sig i fråga om utdelning. Det har naturligtvis varit donatorernas syfte, att
dessa fonder skulle få användas inom socknen, som således då sammanfallit
med kommunen. Nu har visserligen Kungl. Majit föreslagit och utskottet har
lill styrkt ett ganska gott skrivsätt på denna punkt, men det har sagts ifrån
att i vissa fall skola bestämmelserna örn användningen kunna ändras. Förvaltningen
av sådana fonder övergår nu lill kommunalmän från ett mycket

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

större område. Dessa ha inte samma kännedom om ortsförhålianden och dylikt
som deras företrädare, och följaktligen kan det lili ganska osäkert örn medlen
komma det avsedda ändamålet till godo. Jag skulle här, herr talman, vilja
uttala den förhoppningen, att man i detta fall går fram med mycket stor
försiktighet och inte rubbar på de gamla bestämmelserna, såvitt möjlighet
därtill föreligger.

Till slut vill jag säga, att i dag gå många kommunalmäns tankar till den
svenska riksdagen. Den insats, som dessa kommunala förtroendemän, såsom
poängterats av olika talare, ha gjort under svåra förhållanden, många gånger
med liten skolunderbyggnad men med stor duglighet, kommer dock genom
det beslut, som riksdagen om en stund fattar, att ändras ganska mycket. I det
fallet har jag inte riktigt samma uppfattning som herr Fast som sade, att det
var nog en betydlig överdrift, när man var rädd för att det skulle bli tjänstemannavälde.
Det tror jag inte heller att det blir, örn man tar de orden i deras
sämre mening, men det blir svårare för de förtroendevalda kommunalmännen
att behålla ledningen, då kommunerna bli så stora, att nästan allt arbete samlas
hos en kommunalkamrer, som kanske kommer från en annan trakt och inte
känner de ekonomiska betingelserna för den nya storkommunen, inte känner
folkets kynne o. s. v. Då blir det nog ganska kinkigt för en kommunalnämndsordförande
exempelvis, som inte som nu har böckerna hos sig, känner förhållandena,
tänker på dem ständigt och får folk till sig i sitt hem, där han
vanligtvis har sin expeddit.ion, och på det sättet kommer i förbindelse med ortsbefolkningen.
Detta förhållande kommer att upphöra. Befolkningen kommer
att vända sig till den nya kommunalexpeditionen, kommunalhuset eller vad
det kan komma att kallas, och det gamla förtroendeingivande samarbetet melian
kommunalmännen och bygdens folk kommer att i stor utsträckning bli en
saga blott.

Nu sade herr Fast, att man kan ju tänka sig att förtroendevalda män och
kvinnor skulle'' kunna fortsätta sitt arbete som hittills. Ja, man tycker det,
när man tänker på att vi äldre — och ännu mera de som voro före oss — trots
en många gånger dålig skolunderbyggnad och ringa erfarenhet i bokföring
och dylikt ändå klarade oss. De unga ha tillgång till folkhögskolor och
andra utbildningsmöjligheter och lia därigenom mycket större förutsättningar
än de äldre. Då tycker man, att det skulle kunna gå även i fortsättningen,
men det blir så mycket att sköta i en kommun på 2 000 eller 3 000 invånare’
då även skolväsendet lagts eller kommer att läggas till den kommunala förvaltningen,
att det blir mycket svårt att få folk som kan uppoffra sig och som
förtroendevalda kommunalmän sköta dessa uppgifter på frivillig väg.

En annan sak, som också kommer att förändras, är nämndledamöternas förhållande
till sin nämnd. Hos oss och väl även i de flesta andra kommuner lia
nämndledamöterna inte haft någon som helst betalning. Man kan inte begära,
nu då kommunerna bli mycket större och sammanträdena betydligt tätare, att
de skola försätta med detta, utan de måste ha betalt. I och med detta försvinner
känslan av att det är ett förtroendeuppdrag på samma sätt som hittills. Det
är en ren och klar förlust, som vi måste räkna med, då detta från och med
nu försvinner. De bil inte heller betraktade av befolkningen på samma sätt.
I de mångå fall, där vi ännu lia behållit våra kommunalstämmor, där var
och en haft möjlighet att komma fram och säga sin mening om den kommunala
förvaltningen, blir detta nu slut, eftersom samtliga kommuner få över 700
invånare.

Vi gå således i dag att avsluta ett skede, som visserligen formellt varat
bara sedan 1862 men som i verkligheten sträcker sig till hedenhös, då vi i

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

våra socknar haft cn kommunal förvaltning sedan tider, som försvinna i sagans
natt. Det få vi inte glömma bort, då nu talmannens klubba stadfäster detta
förslag, och jag tror att vi alla med det sanna allvaret gå till detta beslut.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Då jag väckt en motion i den fråga,
som vi här diskutera, skall jag be att få säga några ord.

Jag skulle först vilja instämma i herr Fasts uttalande, att denna fråga är av
ömtålig art. Herr Fast uttalade också, att de förberedande instanserna varit
eniga och att utskottet i dag är i stort sett enigt. Herr Fast värdesatte emellertid
inte mycket de avvikande meningarna, dock litet mera än vad min läskamrat
herr Nolin gjorde, som tycktes vilja frånkänna dem allt värde. Jag
skulle sedan vilja något analysera de skäl, som ha. varit bärande för Jern, som
framfört tanken på detta förslags genomförande.

Det har ju varit så, att de små kommunerna inte ansetts ha tillräcklig ekonomisk
bärkraft för att genomföra vissa sociala reformer, vilket genom riksdagens
beslut ålagts dem. Det har också gjorts gällande, att vissa reformer, som
här beslutats, på grund av detta förhållande icke ha kommit till verkställighet.
Jag undrar emellertid, örn man inte i det hänseendet drar en förhastad slutsats.
Inte beror det väl på kommunernas mindre omfattning, på deras mindre befolkningstal
eller än mindre på deras ekonomiska bärkraft örn reformerna komma
till utförande Jag tror det beror på andra faktorer, som egentligen icke kunna
uttryckas i pengar. Jag tror alltså, att det argumentet inte har så stor reell innebörd
som man har velat göra gällande.

Ett annat motiv, som framförts för genomförande av detta förslag, har varit
att man inom en begränsad folkmängd har mindre möjlighet att få fram begåvningar,
som kunna taga till sin uppgift att sköta de kommunala angelägenheterna.
Man har större utsikter att få fram dessa, örn man har en större befolkning
att välja ibland.

Angående den saken är det väl gudskelov på det sättet, att man inte kan
räkna begåvningarna efter befolkningsantalet. Det kail vara ont örn dem i såväl
stora som små kommuner. Örn man begränsar sig till mindre kommunala
enheter, blir självfallet denna synpunkt örn begåvningarna inte så dominerande
som eljest, ty vi få väl erkänna att det på grund av en mängd olika omständigheter
är enklare att sköta en mindre kommun än en större. Jag tror att man
har överskattat betydelsen av denna synpunkt, varför inte heller detta argument
synes mig kunna tillerkännas den bärkraft, som man velat göra gällande.

Sedan har man framfört den rent ekonomiska sidan av saken. Man har framhållit,
att det finns små kommuner med så liten ekonomisk bärkraft, att utgången
av en fattigvårdsprocess kunnat helt och hållet kullkasta utdebiteringen.
Men i dag diskutera vi inte detta, utan vi diskutera, örn en kommun, som med
glans har kunnat uppfylla sina förpliktelser i kommunala angelägenheter, skall
få bibehållas. Örn man granskar utdebiteringen inom olika kommuner skall man
finna, att det är inte alltid de största kommunerna som ha de lägsta skatterna.
Snarare är det så, att ju större en kommun är, desto högre är utdebiteringen,
och om man med en sammanslagning inte avser att kommunerna skola få högre
skatter, tycker jag inte att det föreligger tillräckliga motiv för den nu planerade
sammanslagningen. Den högre utdebiteringen i de större kommunerna har
nog sin förklaring. I mindre kommuner har man givetvis mindre anspråk, men
man har också möjlighet att bedöma varje sak på ett helt annat sätt, och slumpartade
beslut komma inte i fråga. Det är visserligen sant att sparsamheten kan
gå väl långt, men å andra sidan är det en lycklig omständighet att man kan
bedöma värjo sak med större säkerhet. Man känner individerna, och detta inne Andra

kammarens protokoll. 1946. Nr Sif- 5

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

bär i fråga om den kommunala förvaltningen en tillgång, som vi inte utan vidare
skola låta gå förlorad.

Ytterligare en sak skulle jag vilja anföra såsom motiv mot att vi nu forcera
detta sammanslagningsprojekt. Såsom herr Hallén förut understrukit, lia vi
väl nästan alla fostrats i den kommunala förvaltningen. Jag undrar, hur många
det är i denna kammare och medkammaren som inte ha fått sitt första intresse
för allmänna angelägenheter väckt just i det kommunala arbetet. Det är en
skola som är mycket värdefull. I den skolan har krävts att man med omsikt
skall granska de utgiftsförslag som föreligga och taga ansvaret för uppgifterna
på ett sätt, som för visso är mycket värdefullt även i den statliga förvaltningen.
Örn vi få större kommuner, blir det ett mindre antal medborgare som kommer
att fostras till dessa värv. Jag tycker inte vi skola underskatta betydelsen av
denna synpunkt.

Do för förslaget anförda motiven, som jag här sökt i korthet referera, ha
inte övertygat mig om att vi för dagen nödvändigtvis måste komma fram till
att något bör göras i denna sak. Det hade varit bättre med en lugnare utveckling.
Men om genom beslutet i dag det blir så, som den siste talaren drastiskt slutade
med, att vi gå att avsluta ett skede och att vi skola börja med något helt nytt
och oprövat, är frågan mycket allvarligare än vad jag trott att den var. De talare,
som här tidigare ha uppträtt med herr Fast i spetsen, ha sagt att här är
det bara fråga örn att göra en förändring, som gör det möjligt för den kommunala
självstyrelsen att fungera. Nu vet jag inte, vilken av herrarna som ha
rätt i detta avseende, men örn jag följer herr Thorell är frågan verkligen av
allvarlig natur, och vilken av herrarna som man än följer är jag övertygad örn
att det beslut, som i dag kommer att fattas av den svenska riksdagen, kommer
att få ett mycket blandat mottagande inom de kommuner, där frivilliga krafter,
uttagna genom val, ansvarsfullt skött förvaltningen på ett sådant sätt, att
möjlighet till någon anmärkning icke givits.

Går jag sedan över till att försöka bedöma värdet av de uppmjukningar, vilket
herr Fast och flera andra sökt klargöra, så skulle jag vilja anknyta till
vad herr Hallén sade, att han hade ett mycket stort förtroende för de myndigheter,
som skola granska och handlägga dessa frågor. Men, mina damer och
herrar, det är väl ändå så, att dessa myndigheter ha skyldighet att följa de
författningar, som riksdagen beslutat, och de ha också skyldighet att följa de
direktiv, som finnas i utskottets motivering. Nu har man, som jag ser saken,
överskattat de uppmjukningar, som här åstadkommits. Utskottet säger nämligen
på s. 11, följande: »Mot de riktlinjer, som av föredraganden i anslutning
till kommittén uppdragits för normalstorleken å kommunerna, har utskottet
intet att erinra.» Utskottet fortsätter: »Den föreslagna minimigränsen på 2 000
invånare och kravet på ett skatteunderlag å 8—10 000 skattekronor finner utskottet
med iakttagande av vad här nedan anföres godtagbara.» Uppmjukningen
skulle således bestå i uttrycket »med iakttagande av vad här nedan anföres»,
men örn man läser de första av mig citerade orden i detta sammanhang, måste
jag för min del beteckna dem såsom utslagsgivande och liksom tvingande för
de myndigheter, som ha att verkställa denna utredning. Jag har därför den
uppfattningen, att de herrar, som talat om denna uppmjukning och t. o. m.
använt uttrycket »värdefulla uppmjukning» ha betydligt överskattat värdet av
densamma.

När det sedan gäller att taga ställning till de förslag, som här föreligga —
det är ju två reservationer till utskottets utlåtande — så får jag bekänna^att
jag inte är riktigt tillfredsställd med något av dessa förslag. Till sist måste
man dock taga ståndpunkt, och när jag försökt bilda mig en uppfattning örn de

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24,

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

olika förslagen Ilar jag funnit, att herr Larssons reservation i varje fall går
mindre hänsynslöst fram. Den är avsedd att ge större möjlighet åt kommunernas
självbestämmanderätt än de andra förslagen, och därför, herr talman, kommer
jag i den kommande voteringen att rösta för denna reservation.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Dunker, Svensson i Vä,
Pettersson i Norregård, Svensson i Stenkyrka, Johansson i Mysinge, Jonsson
i Skedsbygd, Pettersson i Dahl, Carlsson i Bakeröd, Onsjö, Gustafsson i Lekåsa,
Byberg, Rubbestad, Larsson i Luttra, Tjerner och Pettersson i Rosta.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag hoppas jag uttryckte mig så tydligt när jag talade om det. avslutade
skedet, att kammarens ärade ledamöter förstodo, att jag därmed avsåg,
att de kommunala^ förtroendemännen i allmänhet icke längre skulle kunna
sköta sina uppdrag i våra landskommuner, utan att man måste överlämna dem
åt avlönad personal.

När det sedan gäller herr Svenssons i Grönvik uppfattning, att utskottets
uppmjukning av Kungl. Maj :ts förslag inte skulle vara av något större värde,
kan jag inte hjälpa att det förvånar mig ganska mycket. Herr Svenssons i
Grönvik partikamrater, utskottets värderade vice ordförande herr Jones Erik
Andersson och °herr Hansson i Skediga, som suttit i utskottet och trängt ordentligt
in i frågan, ha ansett detta synnerligen värdefullt och de tillhöra som
synes båda utskottsmajoriteten.

Herr Svensson i Grönvik, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag kan inte med bästa vilja i världen förstå motivet
för det yttrande, som herr Thorell här fällde om att vi i dag skulle
avsluta ett skede eller hur det nu var formulerat. Jag tyckte mig märka, att
det var med en viss resignation i rösten som herr Thorell konstaterade, att så
vore fallet.

Vad sedan beträffar vilka som suttit i utskottet, har ju herr Thorel] ingen
möjlighet att kontrollera, vilken mening de olika ledamöterna haft eller i varje
fall inte att dirigera dem. Om jag skulle gå in på partipolitik, kan jag konstatera,
att henmar Haeggblom och Thorell tillhöra samma parti men äro av
olika uppfattning. Varför skulle då inte också vi kunna få ha olika meningar
i en fråga?

Härefter anförde

Herr Hallgren: Herr talman! Det förvanar mig inte, att det gjorts ganska
manga invändningar mot det föreliggande förslaget, då det ju är av ganska
ingripande natur beträffande våra primärkommuner, d. v. s. den samhällsbildning
som finns längst ned i botten. Det förvånar mig däremot, att oppositionen
huvudsakligen kommer från Syd- och Mellansverige, där man i regel har
små kommuner och korta avstånd, under det att man i Norrland, där det är
langa avstånd och stora kommuner, synes ta denna sak med jämnmod.

Det förslag som här föreligger har egentligen riksdagen själv be°ärt Riksdagen
har nämligen en gång på konstitutionsutskottets förslag i skrivelse begärt
en utredning om ny kommunindelning med större kommuner. Anledningen
till detta var att utskottet ansåg, att våra primärkommuner inte skulle
kunna bestå i längden med den nuvarande utvecklingen på detta område. Vi
skulle inte få lia kvar den kommunala självstyrelsen, som vi sätta så stort
varde på. Landskommunerna splittras ju dels genom att municipalsamhällen

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. nt.

(Forts.)

och köpingar bildas och avsöndra sig från landskommunerna och dels genom
att städerna inkorporera en del av dem. Den utredning, som riksdagen sålunda
begärt, har effektuerats ganska skyndsamt och resultatet föreligger i dag
till behandling. Denna utredning har påskyndats framför allt av soc.ialvårdskommitténs
förslag örn att bilda speciella socialvårdskomniuner. Vi ha ju redan
nu kommunalförbund, som avse skolväsen, polis- och ordningsväsen samt
fattigvård. Skulle man dessutom få kommunalförbund för hälsovård, folkpensionering
eller pensionsväsende o. s. v., skulle det snart inte återstå någonting
annat för en primärkommun att behandla än att välja taxeringsnämnd,
som skulle uttaxera det belopp, som kommunalförbunden beslutat. Det är
sålunda för att bibehålla den kommunala självstyrelsen som man försöker
skapa fram så stora kommuner, att de kunna fylla de kommunala uppgifterna
utan att behöva gå med i kommunalförbund.

Hur stor skall då en sådan kommun vara? I propositionen föreslås omkring
3,000 invånare. Jag vill här inflicka, att jag mycket energiskt varit med örn
att koppla in landstingens förvaltningsutskott. Kommunerna böra vara så
stora, att de själva kunna handha folkskoleväsendet, socialvården, pensionsoch
ordningsväsendet. De böra ha så stor befolkning, att de ha sysselsättning
för en fjärdingsman eller polisman. De skola också vara så stora, att de
kunna utgöra ett eget barnmorskedistrikt och ett eget sjuksköterskedistrikt.
Då få vi en kommunal enhet, som ensam kan sköta sina angelägenheter. Man
har, såsom flera talare förut framhållit, försökt så mycket som möjligt tillmötesgå
dem som vilja ha små kommunala enheter. Jag har sagt i utskottet,
att jag kan gå med på att. sätta gränsen vid 1 000 invånare, örn så visar sig
nödvändigt. Utanför Stockholm finns det två kommuner. Öregrund och Östhammar,
små stadsidyller med 1 200 och 1 300 invånare. Varför skulle inte de
få finnas kvar? Dessa äro stadkommuner, örn det finns landskommuner, som
kunna klara de kommunala uppgifterna med lågt invånarantal, få de gärna
för mig finnas kvar. Utskottet har lämnat möjligheter i sina direktiv för
Kungl. Majit att ta alla sådana hänsyn. Örn man läser igenom årsbok för
Sveriges landskommuner, förstår man, att den nuvarande kommunindelningen
inte kan bestå i längden, örn den bibehölles, skulle den kommunala självstyrelsen
i vårt land försvinna. Jag skall emellertid inte sysselsätta mig mer med
detta, utan övergå till reservationerna.

Den Hseggblomska reservationen tycker jag nästan är överflödig med tanke
på vad utskottet skrivit. Den Janssonska reservationen säga sig en del ledamöter
av utskottet inte förstå. Herr Larsson ger den antagligen en tolkning,
herr Ståhl en annan. Reservanten har åberopat lagen om kommunal indelning,
där det i tredje paragrafen andra stycket heter: »Motsätter sig kommun, som
av ifrågasatt ändring i kommunal indelning beröres, sådan ändring eller villkor,
som med densamma förbindes, och skulle ändringen eller villkoret finnas
medföra avsevärd olägenhet för kommunen, må därom förordnas endast då
ändringen finnes vara av betydande allmänt behov påkallad, såsom då oregelbundenhet
i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet
i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov,
eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att
avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller samhällets
behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke
kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses, eller bestående indelning
lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten»
o. s. v.

Där står tydligt angivet, vad man menar med det allmänna behov, som kan

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. mi.

(Forts.)

motivera, att Kungl. Majit åsidosätter en kommuns beslut att vägra gå med
på ny kommunalindelning. Vad säger då reservanten i första paragrafen? I
andra stycket står det: »I anledning av översynen må, när förhållandena därtill
föranleda, kommuner sammanläggas med varandra. Motsätter sig kommun
sådan sammanläggning, må därom förordnas, endast da densamma finnes vara
av betydande allmänt behov påkallad.» Vad menar då reservanten med »allmänt
behov» i detta fall? »Såsom sådant behov skall anses, att en med hänsyn
till de i första stycket här ovan angivna omständigheterna lämplig kommunindelning
icke kan utan sammanläggningen vinnas.» Första stycket i denna paragraf
är detsamma som i Kungl. Maj:ts och utskottets förslag. Det är sålunda
när förutsättningarna enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslags första
paragraf förefinnas, som Kungl. Majit äger åsidosätta, att kommunen motsätter
sig den nya indelningen — jag kan inte läsa denna reservations paragraf pa
annat sätt. Herr Ståhl tolkar paragrafen så, att Kungl. Maj _:t inte skulle få
tvinga kommunen till sammanläggning eller ny kommunindelning. Jag förstår,
att den är skriven så att den kan tolkas på olika vis, men örn herr Stahl har
rätt, skulle den vara tillkommen endast för att sätta hela förordningen ur
kraft. Under sådana förhållanden tycker jag. det skulle ha varit mera renhårigt
att yrka avslag på Kungl. Mj :ts proposition, ty enligt herr Stahls utläggning
skulle det anstå med sammanläggning och den nuvarande utvecklingen
skulle fortsätta tills det av sig självt växte fram ett behov av förändringar
i den kommunala indelningen. Den tillfälliga lag som utskottet förordat skulle
helt enkelt inte tillämpas, utan man skulle gå efter den gamla kommumndelningslagen.
Ett sådant förslag tycker jag man inte kan reflektera på, ty hur
vi än besluta, få vi väl ändå gå fram efter rena och klara linjer.

Jag är inte rädd för att man skall få för stora kommuner. Själv tillhör jag
en kommun som har mellan 5 600 och 5 700 invånare och vi ha ännu inga
anställda kommunala tjänstemän, utan de kommunala sysslorna äro rena förtroendeuppdrag.
Det har gått hittills och vi hoppas det skall gå i fortsättningen
också. Jag vill anföra detta som ett exempel på att det inte är nödvändigt
att införa en kommunal tjänstemannabesättning därför att man får en kommun
på 2 000 å 3 000 invånare. _ _

Om vi vilja bevara den kommunala självstyrelsen, är det viktigt, att det genomföres
en ny kommunindelning med större kommuner. Det är vidare viktigt
att man diskuterar i vilken utsträckning staten kan lämna dessa nybildade
kommuner hjälp, så att de kunna komma i gång med det kommunala arbetet.
Det har såväl i kommitténs betänkande som i reservationen antytts, att man
mäste lämna hjälp för åstadkommande av bättre vägar från den nybildade
kommunens olika delar till dess centrum, förbättrade telefonförhållanden så att
man kan växa in i den nya samfälligheten, vidare hjälp till uppförande av
kommunalhus och inrättande av samlingslokaler, överhuvud taget allt som
behövs för den kommunala verksamhetens bedrivande.

Jag vill innan jag slutar uttrycka en önskan, att Kungl. Majit matte ägna
dessa detaljer synnerlig uppmärksamhet vid dea fortsatta behandlingen av de
ärenden, som tillhöra den nya kommunindelningen. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr [jarsson i Stockholm erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Såvitt jag förstår ha de föregående talarna uppfattat
den av mig förslagna avfattningen av första paragrafen så att jag i själva
verket gick i cirkel. De menade, att jag i första stycket angivit, att en ny kommunal
indelning vore ett allmänt behov, att jag alitsa fran sista meningen i

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

sista stycket går tillbaka till första stycket, och de ansågo därför det hela
tämligen meningslöst. Å andra sidan har det givits den tolkning, som först
framfördes av herr Thorell, nämligen att min reservation i det närmaste går
ut på. rent avslag på hela reformen. Det är vida latituder man rör sig på i
polemiken mot min ståndpunkt.

Jag ber att för min del endast få upprepa vad jag förut sagt, att örn man
läser dennna första paragraf så som jag vill ge herr Hällgren rätt i att den bör
läsas, innefattar detta »betydande allmänt behov» ett nytt exempel jämte de
i andra stycket tredje paragrafen indelningslagen redan givna, nämligen att
en ur här föreliggande synpunkter lämplig kommunindelning icke kan vinnas
utan denna sammanläggning, varom det är fråga och som någon av kommunerna
motsatt Sig. Jag upprepar, att min reservation syftar på den praktiska situation,
som säkerligen kommer att bli mycket vanlig, nämligen att det finns olika
alternativ för att vinna lämplig kommunindelning. Vid valet mellan dessa olika
alternativ bör den kommunala självbestämningsrätten ha samma rättsliga ställning
som enligt gällande kommunala indelningslag. Det är innebörden i min
ståndpunkt, och jag tror den är ganska klar. Jag kan inte finna annat än att
den väl överensstämmer med både hittills gällande lag och med praxis. Det förhåller
sig säkerligen icke alls så som herr Thorell nyss ville göra gällande,
nämligen att ett bifall till den av mig föreslagna avfattningen skulle leda ej
blott till avslag pa hela reformen, utan även till fullkomlig förvirring och
kaos.. Jag förstår mig inte alls på den läsarten, då den princip jag förfäktar
i själva verket varit den som gällt i 25, 26 eller 27 år och enligt vilken
kommunerna hittills klarat sina indelningsfrågor på ett ganska gott sätt.

Herr talman! Vad Som hittills förekommit kan för mitt vidkommande icke
föranleda annat yrkande än örn bifall till min reservation.

Vidare anförde:

o Herr Sveningsson: Herr talman! Man kan efter att lia lyssnat till denna
långt utdragna debatt konstatera, att motståndet mot en reformerad kommunindelning
börjar ge vika. Jag tror också, att detta motstånd inte är så stort ute
i landet, som det varit tidigare. Jag skall inte gå närmare in på var gränsen
skall dragas, när det gäller fastställandet av invånarantalet i de framtida storkommunerna.
Men. nog tycker jag, att man borde ha kunnat beakta vad vi
föreslagit i. en^motion, att örn en minimigräns skall fastställas, den borde sättas
till 1 500 invånare. Jag vill kraftigt understryka vad här tidigare sagts, att
pastoratens gränser icke böra överskridas när det gäller fastställandet av de
nya kommunernas gränser. Endast i rena undantagsfall böra dessa gränser överskridas,
och här kan inte nog kraftigt understrykas vad som har sagts på något
ställe, i den kungl, propositionen, att det är så mycket i kommunerna, och jag
vill tillägga ännu mera i pastoraten, som har traditionens helgd över sig. Detta,
liksom vad som sagts i debatten, talar för att man bör gå fram så försiktigt
som möjligt och så mycket som möjligt lyssna till och ta hänsyn till
önskemål och uppfattningar ute i kommunerna.

Jag skall icke mera beröra dessa frågor. Jag vill bara framföra några synpunkter
som jag tror inte tidigare äro här berörda. Jag vill fästa Kungl.
Majlis och andra myndigheters uppmärksamhet på att det finns en hel del
kommuner, där man i samband med denna kommunala omorganisation försöker
företaga sådana åtgärder — man har gjort det under de senaste åren och man
kommer kanske att göra det än mera under de närmaste åren, innan denna reform
blir genomförd — att man skall kunna bevara vissa värden för den egna

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

För slån till lar/ rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

kommunen även i fortsättningen inom den nya kommunen. Här har förekommit
bland annat, att man inom kommuner har sålt skogsallmänningar från den borgerliga
kommunen till den kyrkliga för att på detta sätt bevara dessa värden
åt den nuvarande egna kommunen. Här har vidare förekommit, att man ^inom
kommunerna uppfört eller försökt uppföra kommunala byggnader på ett sådant
sätt, att man skulle trygga den egna kommunen som en central punkt i den blivande
stor kommunen. Jag vet inte, örn dessa förhållanden ha beaktats när det
gällt att bevilja byggnadstillstånd. Jag är inte säker på den saken. Det har
vidare förekommit i mindre kommuner, när det gällt den kommunala utdebiteringen,
att man resonerat som så: vi böra fastställa en så låg utdebitering
som möjligt av den orsaken, att det snart blir andra kommuner som också få
vara med örn att svara för finansieringen av våra angelägenheter.

Ja, det var bara dessa förhållanden jag ville fästa uppmärksamheten på. De
böra uppmärksammas fram till den dag, den 1 januari 1950, då denna reform
skall vara genomförd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Hmggbloms reservation.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! För den som under ett pär års
tid arbetat inom den kommitté, som fått till uppgift att söka utreda vad vi bruka
kalla småkommunproblemet, har det givetvis varit synnerligen intressant att
få lyssna till debatten här. Måhända var man inom utredningen i dess första
skede inställd på att den fråga det här gäller var en mycket ömtålig fråga.
Den kommer rent psykologiskt att röra vid ett område som är känsligt för de
flesta eller åtminstone för många medborgare. Man var också inställd på att
denna fråga skulle komma att låta mycket tala örn sig och åstadkomma mycket
buller och bång. Ute i bygderna litet varstans, framför allt i de län där man
hade klart för sig, att denna kommunsammanslagning skulle komma att gå
särskilt hårt fram, hade man från början en mycket strong inställning till tanken
att överhuvud taget rubba på någon av de gamla sockengränserna. Men det
har varit ganska märkbart och det har varit underligt att konstatera, att under
den tid som utredningen pågått en tydlig omsvängning skett i detta fall. I
den mån som man litet varstans ute i bygderna kommit att fundera över frågan
i hela dess vidd, har man mer och mer konstaterat, att det är nödvändigt att
göra något och att man i det långa loppet icke kan låta det vara som det är.

Jag skall nu inte, herr talman, då debatten varat så länge, närmare ingå
på alla de olika problem som vi under utredningen haft att brottas med. De
ha här skisserats upp i ett långt anförande av herr Fast, och jag anser detta
vara tillfyllest. Jag skall bara med några ord beröra de reservationer, som äro
fogade till konstitutionsutskottets utlåtande. Jag ber att få säga, att Kungl.
Maj :ts proposition, som väl blivit resultatet av det enhälliga kommittébetänkande,
som i höstas presenterades för Kungl. Maj:t, i någon mån skärpte, vad
som hade sagts i betänkandet i fråga örn huvudlinjerna för reformen. När
Kungl. Maj :ts proposition varit föremål för utskottets behandling, har jag fått
den uppfattningen, att det blivit en uppmjukning, så att utskottsbetänkandet
i stort sett mera sammanfaller med kommittébetänkandet än med den kungl,
propositionen i vissa detaljer.

Då man i herrar Hseggbloms och Björcks reservation önskat, att minimigränsen
för invånarantalet i kommunerna skall sättas till 1 500, så vill jag för
min del erkänna, att jag inom kommittén vid dess tidigare utredningsarbete
varit betänkt på att hålla på denna gräns, 1 500 invånare. Men efter att litet

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m nr.

(Forts.)

närmare ha kommit in i problemet och framför allt tagit del av de befolkningsstatistiska
siffrorna, som ju särskilt under de sista tjugo åren, i den mån
vi ^ tänka på landsbygdens avfolkning, har aktualiserat detta problem örn
små kommuner, har jag funnit, att dessa siffror klart och tydligt visa, att vi
inte få lov att sätta minimigränsen för lågt, när vi nu skola gå att fatta
ett beslut, som icke bara skall gälla, för 10, 20, 30 år framåt utan, som vi

hoppas, för betydligt längre tid framåt. Jag erinrar mig särskilt ett fall _

jag vill minnas att det var ett rent jordbruksdistrikt i Skaraborgs län det gällde
“.där vi kommo till det resultatet, då vi sammanställde de befolkningsstatistiska
siffrorna, att örn vi under åren 1945—1950 gjorde en storkommun
med 4 000 invånare skulle denna, örn den befolkningsutveckling som där ägt
rum fortsatte, örn 40 ar vara nere vid 2 000 invånare. Inför en sådan utveckling
måste man säga, att det vore allvarligt, örn vi nu skulle sätta minimigränsen
för en kommuns invånarantal för lågt. Jag skulle för min del hålla
före, att 2 000 invånare icke är ett för högt antal. Men jag vill i detta sammanhang
betona, att man skall ha möjlighet, såsom det i betänkandet har sagts
ifrån, att rubba pa denna gräns och i många fall laga efter läglighet icke bara
i fråga örn ökommuner och med dem likställda kommuner.

Herr Larssons i Stockholm reservation är enligt min uppfattning betydligt
allvarligare, örn det så tokigt skulle vara, att kammaren ginge med på den. Jag
erkänner, att jag icke är kapabel att från juridisk synpunkt yttra mig örn
dessa paragrafer. Men jag är medveten örn att det skulle bli ett oerhört irritationsmoment
och att det dessutom skulle förlänga proceduren i mycket hög
grad, örn § 1 i denna lag skulle få den utformning som herr Larsson i sin reservation
föreslagit.

I utskottets utlåtande och i kommitténs yttrande talas det om att vid denna
operation, örn jag så får kalla den, nödig hänsyn skulle tagas till de städer
och tätorter som under den närmaste tiden skulle behöva inkorporera mark
och områden från omkringliggande församlingar. Jag skulle vid detta tillfälle,
då beslut skall fattas i denna fråga, vilja trycka på att den dag, då inom respektive
län de nya kommunerna komma att fastställas, idå skall det också
samtidigt ses till, att om städer och tätorter få sig tilldelade tillräckliga örnraden,
det gamla och besvärande irritationsmomentet i fråga örn inkorporering
till städer och tätorter från omkringliggande kommuner samtidigt kommer bort.

Herr talman! Jag tror, att i den män denna sak kommer att få den utformning
och denna lag kommer att tillämpas så, som utskottet i här föreliggande
betänkande har önskat, detta kommer att bli till nytta för vårt land i fortsättningen.
Jag är övertygad om att länsstyrelserna, i samråd med de kommunala
myndigheterna och de vettiga män som bli utredningsmän samt de,
män som kammarkollegium skall utökas med, komma att på ett sunt och förnuftigt
sätt och med hänsynstagande till föreliggande omständigheter på bästa
sätt ordna denna sak, så att vi i framtiden komma att uppnå det mål vi i utredningsarbetet
från första stund satte för oss, nämligen ett bevarande av vår
gamla kommunala självstyrelse, och att samtidigt möjlighet ges kommunerna
inte bara att tillvarataga sina rättigheter utan även att fullgöra de skyldigheter
som åligga en kommun i våra dagars moderna samhälle.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

. Herr Fast: Herr talman! Jag lät anteckna mig bland talarna, därför att
jag inte ville bruka replikrätten på ett sådant sätt, att det kunde bli ett missbruk.
Jag har begärt ordet för att göra några få erinringar i anledning av vad
här sagts.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

Jag vill då först fästa uppmärksamheten vid det anförande som konstitutionsutskottets
värderade ordförande här höll, när han talade örn det kommunala
intresset uti våra småkommuner och den kommunala fostran som där ägde rum.
Jag ger honom fullkomligt rätt, men jag måste säga, att detta inte har något
samband med den fråga vi här behandla. Ty med den kännedom jag har —
och den är inte så liten — om de kommunala förhållandena och det kommunala
intresset, vill jag påstå, att detta intresse är precis lika stort i en kommun på
2 500 eller 3 000 invånare som i en kommun med 1 500 invånare. Det är först,
när man kommer fram till storkommunerna — och deni tala vi inte örn i detta
sammanhang — som det möjligen blir annorlunda. Här är det inte fråga örn
sammanslagning till storkommuner tvångsvis. Men i den mån kommunerna själva
vilja sammansluta sig till en storkommun, bör samhället inte lägga några
hinder i vägen härför. Jag tror därför, att man kan helt se bort från dem i detta
resonemang.

I detta sammanhang vill jag erinra örn ett par yttranden av herr Svensson i
Grönvik. Han sade, att det givetvis fanns begåvningar i lika hög grad inom de
små som inom de stora kommunerna, kanske procentuellt i större utsträckning
i de små kommunerna. Jag vill ingalunda bestrida detta förhållande, men det
rubbar ingenting, herr Svensson i Grönvik, i fråga örn det föreliggande behovet
av en ny kommunindelning och förstorade kommuner, ty i fråga örn de små
kommunerna är det ju omvittnat och konstaterat, att man Ilar verkligen svårt
i dessa kommuner att få det riktiga urvalet när det gäller att välja kommunala
förtroendemän, och det är väl obestridligt, att man har ett rikare urval, när kommunerna
äro större.

Vi ha inom kommittén roat oss med att undersöka, hur mycket folk man,
därest man inte vill hemfalla åt mångsyssleri, skulle med hänsyn till den nuvarande
kommunalförvaltningen behöva som valda förtroendemän och då kommit
fram till 90 ä 100 stycken. Det är klart, att örn man under sådana förhållanden
skall få ett någorlunda gott urval, kommunen icke får vara för liten.

Herr Svensson sade också, att en kommuns ekonomiska skötsel icke är beroende
på örn den är liten eller stor och att vi tillmäta de större och därmed ekonomiskt
bärkraftigare kommunerna ett alltför stort värde gentemot de små
kommunerna med den aktsamhet och den skötsamhet som de kommunala förtroendemännen
där ådagalägga. Jag kan ge herr Svensson rätt på denna punkt,
och jag vill passa på tillfället att ge ett varmt erkännande åt den kommunala
förvaltningen såsom den skötes i vårt land både i små och medelstora kommuner.
Men kvar står det faktum, att den lilla och därmed också oftast fattiga
kommunen inte har de möjligheter som de större kommunerna ha. Även om
jag icke anses såsom landsbygdsrepresentant — jag betraktar mig dock i lika
hög grad som landsbygdsrepresentant som stadsrepresentant — så vill jag
dock framhålla, att om vi mena allvar med att försöka hindra flykten från
landsbygden och om vi vilja göra livet trivsammare på landsbygden, så få vi
också vara beredda att effektivisera vår förvaltning ute i bygderna. Det kvarstår
dock det faktum, att när man gör en undersökning i de små kommunerna
— därvidlag kan jag mycket väl stå fast vid vad jag uttalade i mitt inledningsanförande
— så visar det sig i många fall, att de sociala reformer, som riksdagen
beslutat, stannat på papperet. Det är självklart, att man under sådana
förhållanden har sackat efter. Vad vi i indelningskommittén härvidlag menat
och som utskottet för sitt vidkommande understryker lif, att vi vilja lia en effektiviserad
kommunal förvaltning och framför allt effektiviserad i kommuner
där man på detta sätt blivit efter i utvecklingen. Jag tror, att detta är ganska
angeläget icke minst från landsbygdens egen synpunkt.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

Sedan har man sagt här, att det icke hjälper vad vi skriva i konstitutionsutskottet,
ty man har inte förtroende för länsstyrelserna, man har inte förtroende
för kammarkollegium och man har inte förtroende för de lekmannarepresentanter
som skola kopplas in i kammarkollegium eller för de representanter som
komma in från länet vid beredning av de ärenden som angå vederbörande län.
Ja, har man inte detta förtroende, så hjälper ingen skrivning överhuvud taget,
och jag vill i detta sammanhang säga, att icke hjälper det med herr Larssons i
Stockholm reservation, där han ju själv erkänt, att förhållandena äro sådana,
att tolkningen av indelningslagens bestämmelser i fråga örn huruvida det föreligger
ett mera allmänt behov tillkommer regeringen själv. Det beror på regeringens,
d. v. s. på vederbörande statsråds egen syn på saken. Jag måste säga,
att efter allt som förekommit i detta ärende, det skulle mycket förvåna mig,
örn inte från Kungl. Maj:ts sida skulle ges en vidsynt tolkning i detta avseende.
Genom ett bifall till herr Larssons reservation kommer man då till samma resultat
som utskottet här gjort, ja, kanske i någon mån till ett sämre resultat,
ty då får man icke detta underlag av alla de uttalanden som vi velat skulle
komma i beaktande, när det gäller att pröva särskilda omständigheter i undantagsfallen,
som säkerligen inte bliva så få, något som vi här tidigare ha yttrat
oss örn.

Detta är, herr talman, de mycket korta erinringar, som jag nu i debattens sista
timme velat göra, och jag uttalar ännu en gång, trots de yrkanden som här
framställts, den förhoppningen, att det skall bli den största möjliga samling
inom kammaren örn utskottets förslag. Jag tror också, att detta överensstämmer
med läget och vad befolkningen väntar sig. Jag tillhör dem som inom kommittén
och även annorledes haft tillfälle möta befolkningen i olika kommuner,
sedan utredningskommittén lagt fram sin utredning. Jag har nämligen varit
på ett rätt stort antal sammanträden i länen och deras residensstäder, och jag
har varit i det mest typiska småkommunlänet och i dess residensstad, där det
fanns representanter närvarande för de flesta kommunerna. Där antog man,
utan att jag gav den ringaste vink till något uttalande, en resolution, vari
man förklarade, att man godkände de riktlinjer som uppdragits i komrnunindelningskommitténs
betänkande. Jag tycker, att man inte skall låta vilseleda
sig av de uttalanden som här gjorts och som i och för sig äro mycket mänskliga
till följd av att frågan är besvärlig och att det här gäller en smärtsam
operation. Men jag måste instämma i vad herr Nilsson i Göingegården bär anfört,
nämligen att denna fråga bär undan för undan mognat till lösning och att
befolkningen i dag mycket mer inser nödvändigheten av denna reform än bara
för något år sedan eller vid de båda tidpunkter, när riksdagen på konstitutionsutskottets
hemställan skrev till Kungl. Majit och begärde denna utredning.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan
och dess uttalanden i de olika punkterna.

Herr Svensson i Grönvik, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Herr Fast erkände ju riktigheten av några av de uttalanden,
som jag här gjort, bl. a. att begåvningarna i lika hög grad äro till finnandes
i de små kommunerna som i de större. Men han gjorde den reflexionen,
att örn det inte skulle bli fråga örn mångsyssleri, utan de olika kommunala
uppdragen skulle kunna delas upp, så måste man komma upp till ett hundratal
befattningshavare. Jag tycker att den siffran låter litet skrämmande och
föga trovärdig, även örn den kommer från en ledamot av konstitutionsutskottet,
vilken deltagit så mycket i arbetet med den här frågan, som herr Fast
säger sig ha gjort och som jag inte har anledning tvivla på att han gjort.
Jag vill därför fråga, hur man räknar, när man kommit till att det i en liten

Onsdagen den 12 juni 1946 frii. Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. ml.

(Forts.)

kommun med 1 500 invånare eller därunder skulle behövas så många kommunala
befattningshavare.

Herr Fast underströk särskilt, att den kommunala förvaltningen måste effektiviseras,
därest inte avfolkningen, av landsbygden skall påskyndas. Skulle
det betyda, att lian menar att man skrämmer folk från landsbygden, örn man
ger dem möjlighet att deltaga i den kommunala förvaltningen? Om detta är
herr Fasts uppfattning, tror jag att han bedömer saken alldeles felaktigt, ty
intresset för de kommunala angelägenheterna är för närvarande mycket stort
på landsbygden, och man drar sig sannerligen inte — det gäller särskilt de
unga — för de uppoffringar, som det kan innebära att ta ett kommunalt uppdrag
i en kommun av den storleksordning, som jag här talat örn.

Herr Fast räknar tydligep med att den stora kommunen skulle lia bättre
möjligheter att bevara folket åt landsbygden. Jag kan inte se, att storleken av
kommunen har någon som helst betydelse härvidlag, och örn den skulle ha det,
ginge det väl i motsatt riktning mot vad herr Fast gör gällande. I en kommun,
där det stora flertalet ställes utanför allt ansvar för de kommunala angelägenheterna,
kan det hända att intresset för den egna kommunen minskar och
att man därigenom föranledes att tänka på att lämna den, då man tycker sig
inte ha någon uppgift att fylla där.

Herr Fast erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det var väl ett misstag från herr Svenssons i Grönvik sida, när han
talade örn hundratalet kommunala befattningshavare. Jag talade ju örn kommunala
förtroendemän, men jag förmodar att vi mena samma sak. När det
gäller denna siffra, vill jag hänvisa honom till att litet närmare ta del av de
utredningar, som kommittén gjort i sitt betänkande.

Vad beträffar avfolkningen av våra kommuner, kvarstår det såsom ett faktum,
att avfolkningen har skridit snabbare fram i småkommunema ute på
landsbygden, än i storkommunerna. Huruvida kommunernas storlek har någon
betydelse i detta sammanhang, vågar jag emellertid inte ha någon bestämd
uppfattning örn — jag brukar ju akta mig för att dra förhastade slutsatser.

Till sist vill jag, herr talman, när herr Svensson i Grönvik talar örn det
kommunala intresset hos befolkningen, säga att jag har den, bestämda uppfattningen,
att det i en välordnad kommun går mycket bra att ge allt det
kommunala intresset utlopp, även om kommunen består t. ex. av 2 000 eller
3 000 invånare i stället för 1 000 eller 1 500 invånare.

Herr Svensson i Grönvik, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Herr Fast påpekar här, att avfolkningen av de
mindre kommunerna är procentuellt högre än av de större kommunerna. Men
därvidlag är det väl helt andra omständigheter som äro avgörande än möjligheten,
att deltaga i det kommunala arbetet. I de mindre, perifert liggande kommunerna
är möjligheten till utkomst mindre, och det är på grund därav folk
lämnar landsbygden och inte på grund av att man inte får några kommunala
förtroendeuppdrag. Jag säger ännu en gång, att kommunens storlek i och för
sig inte har någon som helst betydelse härvidlag, och skulle den lia det, är
det den rakt motsatta mot vad herr Fast gör gällande.

Härpå anförde:

Herr Dickson: Herr talman! Dödsstraffet är ju avskaffat här i landet, men
på de håll, där det fortfarande finns kvar, brukar det höra till god ordning,
att man lagar så att proceduren blir så behaglig som möjligt för delinkventen.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

I detta fall är det väl inte en avrättning, som är det aktuella, men ute på
landsbygden känner man det nog på många håll så som om det vore fråga om
något liknande. Nu kan, örn det är en sympatisk och konciliant skarprättare,
även en avrättning göras angenäm, och jag skulle i detta sammanhang vilja
understryka, att det beror mycket på hur proceduren, utföres, hurdant resultatet
skall bli.

Det har på många sätt manifesterats, att en ny kommunindelning nog är nödvändig.
Politiska motiv kunna kanske göra, att alla inte ha fått detta klart för
sig, men det förhåller sig nog så, att företaga vi inte denna operation nu, löper
den, kommunala självstyrelsen stora risker i framtiden. Jag är därför, trots
att jag bor i ett län, där frågan örn sammanslagning av kommuner är mycket
aktuell, fullt medveten om att en åtgärd av denna art måste vidtagas. Men
mycket beror, såsom jag nyss sade, på hur det hela skötes, och jag har, långt
innan denna fråga kom upp, sagt här i kammaren,, att det är av stor vikt att
kommunerna få sitt ord med i laget, inte bara vid ett utan vid flera tillfällen,
så att de verkligen ha en känsla av att det inte är fråga örn ett dekret från
Stockholm, utan örn ett övervägande mellan likställda parter, därvid alla lå
komma fram med siga argument, innan man slutligen kommer till ett resultat.

Jag har inte kunnat underlåta att säga detta. Jag är inte riktigt nöjd med
utskottets formulering, utan jag har egentligen rätt stora sympatier för den
tankegång, som döljer sig, eller som jag tror döljer sig bakom herr Larssons
i Stockholm reservation, men jag tycker inte att han fungit den rätta formuleringen,
och därför kan jag inte ansluta mig till hans yrkande.

I det jag sålunda, herr talman, vill understryka att det är viktigt, att de
som här makten hava, landshövdingar, kammarkollegium och i sista hand
Kungl. Maj :t, se till. att det blir en trivsam och angenäm avrättning för de
kommuner, som nu skola därhän, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Falla: Herr talman! Jag är i stort sett mycket tillfredsställd med
utskottets förslag liksom jag också varit med utredningens resultat och regeringens
proposition. Jag har dock en viss sympati för herr Hseggbloms reservation,
men i grund och botten är det ju inte så stor skillnad mellan denna reservation
och utskottets förslag.

Jag har hela tiden denna fråga varit aktuell haft fullkomligt klart för
mig nödvändigheten av att en reform beträffande kommunindelningen genomföres
och detta så snart som möjligt, men det hindrar inte att jag måste säga
mig, att här finns ett krux, nämligen det mycket stora inflytande, som respektive
länsstyrelser alldeles givet måste komma att få, när det gäller sammanslagning
av kommuner. Det kanske kan gå bra ändå i många fall — jag hoppas
att det skall göra det — men vad som här inger bekymmer är, att länsstyrelser
i vissa fall inte skulle ta hänsyn till kommunernas vilja, sådan den kommer
fram, eller till regeringens och riksdagens anvisningar örn hur sammanslagningen
skall ske, utan komma att begagna detta tillfälle att driva igenom egna
önskemål, som inte sammanfalla med kommunernas eller med de anvisningar
som givits. Jag hoppas emellertid, att regeringen, när reformen skall genomföras,
kommer att ha sin uppmärksamhet fästad på saken och se till, att de
riktlinjer följas, som ha uppdragits i regeringens proposition och i riksdagens
beslut.

Örn så sker, tror jag att vi med glädje kunna hälsa denna reform, och då
har den nog kommit till i en lycklig stund. Varom inte, så kommer den nog att

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

väcka en hel del olust ute i landet. Jag vill emellertid hoppas att det hela skall
komma att gå bra.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag skall inte länge uppehålla kammaren.
Jag begärde ordet, när jag hörde min kamrat här pa länsbänken göra det uttalandet
— om jag fattade honom rätt — att den avrättning, som det här gäller,
bör kunna ske på ett sådant sätt, att den inte alls blir oangenäm.

jag tror inte att det under några omständigheter går att göra denna operation
så lätt, utan den kommer nog att medföra många och stora besvärligheter
litet varstans ute i de kommuner, som komma att beröras därav. Jag vågar,
även med risk att bli betecknad såsom den mest konservativa i hela riksdagen,
påstå att en reform av kommunipdelningen nu inte är synnerligen pakallad,
Enligt min mening hade den varit mycket mer pakallad tidigare, när kommunerna
var och en i sin stad hade att sörja för de sociala välfärdsanordningarna
på ett annat sätt än nu. På senare tid ha ju statsmakterna vidtagit en
mängd åtgärder för att lindra bördan för de svagare kommunerna. De i skatteavseende
sämst ställda ha sålunda fått skatteutjämningsbidrag, och vi äro
snart mogna för att fatta beslut örn en pensionsreform, som säkerligen kommer
att avlyfta större delen av fattigvårdsbördan för^ flertalet kommuner. Aven i
många andra avseenden har utvecklingen varit sådan, att det är mindre skäl
nu än förut att göra en omändring av kommunindelningen. Jag tillhör en
mindre kommun, och jag får säga, att kommunalmännen där ha, såvitt jag kan
förstå, skött sina åligganden lika plikttroget som i större kommuner. Något
eftersättande av de sociala välfärdsåtgärderna har inte heller förekommit, utan
den saken har där klarats lika bra som i de andra kommunerna. Och detta tal,
som föres både från kommitténs sida och av företrädare för utskottet, örn att
det i småkommunerna är svårare att finna personer, lämpliga att sköta de kommunala
angelägenheterna, är enligt min mening en överdrift. Jag tror att det
går lika bra att uppbringa lämpliga kommunalmän i de små som i de större
kommunerna.

Jag skulle därför helst ha sett, att förslaget örn denna reform inte nu hade
förts fram, utan det kunde ha fått vila många, många år ännu. Jag vågar påstå,
att finge folket ute i de kommuner, som beröras av förslaget, genom en allmän
omröstning visa vad de önska, sa .skulle jag inte komma att bli ensam, utan
jag skulle då säkerligen komma att tillhöra majoritetspartiet bland de röstande.

Jag förstår emellertid, att ett yrkande om avslag har ganska liten utsikt att
här vinna gehör, och därför kommer jag att gå på den linje, som enligt min
mening ger kommunerna större möjligheter att bevara sin självbestämningsrätt
än vad utskottets förslag gör. nämligen den linje som rekommenderas av
herr Larsson i Stockholm. Jag kommer således, herr talman, att ge min anslutning
till herr Larssons i Stockholm reservation.

Herr Rickson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill bara konstatera, att när herr Rubbestad intar denna ståndpunkt,
så är han antingen inkonsekvent eller också har han inte läst Kungl.
Maj :ts förslag. I onsdags, då det var fråga om kortvågssändarna, var kontentan
av herr Rubbestads resonemang, att Kungl. Maj :ts vishet övergick inte endast
statsutskottets, utan även hans eget förnuft och att han därför måste rösta
i enlighet med Kungl. Majlis förslag. Så är tydligen inte fallet i dag.

78 Nr 24. Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. wc.

(Forts.)

Herr Rubbestad, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Förliden onsdag lämnades av finansministern upplysningar,
som visade att den uppfattning, som man tidigare fått, baserade sig på
felaktiga uppgifter, och detta gjorde, att det kunde vara befogat att ändra
ståndpunkt sedan nya upplysningar lämnats. I förevarande ärende ha inte
några som helst nya upplysningar lämnats utöver föreliggande handlingar,
som kunde göra att man finge en annan uppfattning örn saken.

Vidare yttrade:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Då
statsrådet Mossberg inte har möjlighet att närvara vid riksdagens behandling
av detta ärende, har jag såsom gammal socialminister och den, som under
många år inom regeringen haft att handlägga de kommunala indelningsärendena,
ansett att jag kanske borde säga några ord, även örn debatten nu
lider mot sitt slut. Det skulle kanske verka egendomligt, örn man inte från
regeringsbänken hade något att säga, när ett av de mest genomgripande reformförslag,
som på många år har presenterats riksdagen, behandlas.

Jag har inte haft tillfälle att åhöra hela debatten, och det är möjligt att
vad jag här kommer att säga blir en upprepning av vad som anförts tidigare,
men jag vill ändå inte låta detta tillfälle gå förbi utan att ha yttrat några
ord.

Jag vill då först fästa kammarens uppmärksamhet på att socialvårdskommittén
enhälligt kom till den uppfattningen, sedan man hade genomgått de
uppgifter, som förestod kommittén, att det vad den framtida socialvården
beträffade icke vore möjligt att laborera med så många småkommuner, som
finnas i vårt land, åtminstone vad åtskilliga län angår. Det föreslogs därför
i socialvårdskommitténs betänkande, att man skulle bilda s. k. socialvårdskommuner,
d. v. s. skapa nya kommunala enheter utan att det företogs någon
ny kommunindelning i egentlig mening. Dessa nya kommunala enheter skulle
ta ansvaret för den utbyggnad av socialvården, som regering och riksdag gemensamt
med all sannolikhet komme att besluta. Detta förslag örn socialvårdskommuner
är det verkliga alternativet till det förslag, som behandlas här
i dag.

Man blev emellertid ganska snart på det klara med att därest man genomförde
socialvårdskommuner vid sidan av polisförbund och skolförbund — det
kan hända att man inte behövde behålla de gamla fattigvårdsförbunden —
och alltså befriade primärkommunerna från den ena uppgiften efter den andra,
så skulle kommunernas egna fullmäktigegrupper i själva verket inte ha någonting
annat att göra än att addera ihop de anslagsbelopp, som socialvårdskommunen
krävde för socialvården, skolkommunen för skolväsendet och det kommunala
polisförbundet för tillgodoseendet av sina uppgifter, och sedan bestämma
om utdebiteringen — d. v. s. örn den saken kunde de inte heller fatta
något självständigt beslut, ty de skulle ju bli tvungna att utdebitera det belopp,
som de olika kommunalförbunden förklarat vara nödvändiga. Om t. ex.
fem kommuner äro sammanslagna, får inte kommunalfullmäktigeförsamlingen
frihet att ändra på de anspråk, som ställts av socialvårdsförbundet, polisförbundet
eller skolförbundet.

Jag tillhörde dem, som genast sade att den vägen är omöjlig. Den innebär
ett totalt förkvävande av den kommunala självstyrelsen. De enda uppgifter
vilka, som sagt, återstå äro ju att addera summorna, se efter hur många skattekronor
man har och avgöra hur stor skatten blir.

Jag vill meddela kammarens ledamöter, att jag redan när jag första gången

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

var socialminister — det är nu 20 år sedan — fick klart för mig, att den
gamla kommunala indelningen är föråldrad med hänsyn till de uppgifter, som
lagstiftningen ålägger kommunerna. Det blev i själva verket en allmän uppslutning
kring den tanken, att det icke är rationellt att införa en ny sorts
specialkommuner, utan det enda rationella är att gå in för en verkligt ny kommunindelning.
Denna tankegång ingår också i motiveringen för det förslag,
som nu behandlas av riksdagens båda kamrar, och jag tror för min del att den
motiveringen är fullkomligt hållbar.

De argument, som här framförts av herr Svensson i Grönvik och andra,
borde ju leda till avslag och inte till bifall till herr Larssons reservation. Det
är egendomligt, att man icke vågar dra slutsatserna ur de premisser man lägger
fram. Man vågar inte; och av vilket skäl? Därför att man har på känn, att den
kommunindelning vi ha inte är tillfredsställande med hänsyn till de uppgifter
kommunerna ställas inför.

Jag skall inte säga någonting annat örn herr Larssons reservation än att
det är ett komplett misstag, örn herr Larsson tror att den nuvarande indelningslagen
hindrar tvångsinkorporering av kommuner, d. v. s. inkorporering mot den
ena kommunens vilja. Det har på min föredragning fattats beslut örn tvångsinkorporering
av kommuner, t. ex. av en landsbygdssocken i en stad, som inte
alls ville ha denna landsbygdssocken. Lagen bjuder intet hinder för en sådan
tvångsinkorporering. Den socken det är fråga örn ville den gången inkorporeras.
Samma stad har två gånger under min livstid, fast inte under min socialministertid,
blivit påtvingad landsbygdssocknar, som den inte velat veta av.
Naturligtvis har det skett av mycket starka skäl. När jag läser denna reservation,
blir jag alltså faktiskt förbluffad över att man tror, att den skall kunna
få någon effekt.

»Motsätter sig kommun sådan sammanläggning, må därom förordnas, endast
då densamma finnes vara av betydande allmänt behov påkallad.»

Ja, herr talman, att vi överhuvud taget diskutera en ny kommunindelning
i dag beror ju på att praktiskt taget alla, även bondeförbundets representanter
i kammaren som inte våga yrka avslag, ha blivit övertygade örn att en ny
kommunal indelning är av ett betydande allmänt behov påkallad. Hade det
inte varit så, då hade inte denna fråga blivit aktuell, och man hade aldrig
kommit att ta upp den. Det är därför jag knappast kan undertycka ett leende,
då man tror, att den Larssonska reservationen är någonting så märkvärdigt, att
man yrkar bifall till den för att åtminstone rädda sin själ. Det gör man nämligen
absolut inte på det sättet.

Man kan ju få tro örn myndigheterna och regeringen vad man vill, men att
tro att regeringen slutligen skulle ta det sämsta alternativet, om det finns flera
alternativ för en sammanläggning av kommunerna, tycker jag ändå är att
underskatta både det sunda förnuft, som plägar vara representerat i Kungl.
Maj :ts regering, och dess önskan att ta hänsyn till befolkningens vilja. Att
man överhuvud taget gör något väsen av den Larssonska reservationen är för
mig en besynnerlighet. Jag vågar säga, att kammaren, om den följer konstitutionsutskottet
i denna sak, gör landets omvårdnad av vårt folk och inte minst
den lokala självstyrelsen den största tjänst den i dag kan göra dem.

Herr Hagård: Herr talman! Jag har inte någon egentlig invändning att
göra mot statsrådets anförande, men det var en passus däri, som jag nödgas
polemisera mot ett ögonblick.

Statsrådet talade örn socialvårdskommittén och dess förslag om socialvårdskommunema
och gjorde en återblick på vad detta förslag innebar. Han nämnde
då, att man i socialvårdskommunerna skulle lia hand örn sådana uppgifter som

80 Nr 24. Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

hänga Samman med skolkommun, polisväsen m. m. Det förhöll sig emellertid
inte så. Själva socialvårdskommunens arbete gällde endast de sociala uppgifterna
inom sammanslagningen.

Det var bara den korrigeringen jag ville göra.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan, nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den av herr Larsson i Stockholm avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Larsson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 19, röstar

J a;

Den, det ej -vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av herr Larsson i Stockholm avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Larsson i Stockholm,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 138
ja och 45 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets uttalanden dels ock på godkännande av
utskottets uttalanden med den ändring dari, som föreslagits i den av herr Haeggblom
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Haeggblom
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner konstitutionsutskottets uttalanden
i utskottets förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren godkänt utskottets berörda uttalanden med den
ändring däri, som föreslagits i den av herr Haeggblom avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Haeggblom begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 136 ja och

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

(Forts.)

36 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets uttalanden.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 177, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående anvisande av vissa investeringsanslag för budgetåret
1946/47 för uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret
jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 132 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 1 mars 1946,
föreslagit riksdagen att för budgetåret 1946/47 under Försvarets fabriksfond
anvisa dels till Uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter ett
investeringsanslag av 410 000 kronor, dels ock till Anskaffning av maskiner
och annan utrustning för centrala tvätt- och reparationsanstalter ett investeringsanslag
av 610 000 kronor.

Vidare hade i en inom första kammaren av herr Mannerskantz m. fl. väckt
motion (I: 270) hemställts, att riksdagen måtte dels besluta att avslå Kungl.
Majits proposition nr 132, dels ock uttala att med uppförande av de häruti
föreslagna centrala tvätt- och reparationsverkstäderna skulle anstå tills materialläget
på byggnadsmarknaden avsevärt bättrats samt att förnyade undersökningar
rörande de framtida besparingsmöjligheterna skulle vidtagas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen 1:270, för budgetåret 1946/47 under försvarets
fabriksfond anvisa

a) till Uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter ett investeringsanslag
av 410 000 kronor;

b) till Anskaffning av maskiner och annan utrustning för centrala tvättoch
reparationsanstalter ett investeringsanslag av 610 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson och Mannerskantz, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka motionen 1:270 och alltså hemställa, att riksdagen
måtte

a) avslå förevarande proposition;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att med uppförande av de i propositionen
föreslagna centrala tvätt- och reparationsverkstäderna skulle anstå
tills materialläget på byggnadsmarknaden avsevärt bättrats samt att förnyade
undersökningar rörande de framtida besparingsmöjligheterna skulle vidtagas;

2) av herrar Andrén och Staxäng, utan angivet yrkande.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 24. 6

Anslag till
centrala tvättoch
reparationsanstalter

för försvaret.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Anslag till centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ekdahl: Herr talman! Sedan lång tid tillbaka har jag stått i nära
kontakt nied representanter för den personal, som närmast beröres av den centralisering,
där försvarsministern tydligen genom föreliggande proposition, nr
13)2, tänker sätta pricken över i-et. Det lär nog dröja, innan det blir någon ny
möjlighet att i riksdagen resonera örn denna angelägenhet, och jag ber därför
att få begagna detta tillfälle att framföra några erinringar.

Det iförekommer inom den personalgrupp jag nyss nämnde, organiserad i försvarsverkens
civila personals förbund, en mycket utbredd skeptisk inställning
till den centralisering det här är fråga örn. Man anser sig kunna peka på vissa
redan inkasserade mindre goda erfarenheter. Under krigsåren utfördes en stor
mängd skoreparationer för försvarets räkning vid större privata skofabriker, alltså
ett arbete i centraliseringens tecken. När dessa arbeten granskades i kontrollen,
befunnos de vara av mindervärdig kvalitet och betydligt sämre utförda
än tidigare vid försvarets egna icke centraliserade skomakeriverkstäder. Mindre
goda erfarenheter ha även gjorts beträffande arbeten, som utförts vid centraliserade
verkstäder i försvarets egen regi, .fastän arbetet där varit av avgjort
bättre kvalitet; således en markerad skillnad mellan den statsdrivna och den privatdrivna
centraliserade reparationstjänsten. Man anser således på personalhåll
alldeles tvärtemot statsutskottet att någonting verkligen »framkommit, som
kunde utgöra skäl för frångående av eentralisationsplanen».

Icke heller kostnadsbesparingarna tror nian så vidare på bland denna inom
verksamheten arbetande och erfarna personal. Vederbörande statsråd räknar visserligen
med så bred marginal att det, även örn beräkningarna inte hålla alldeles,
blir besparingar av så stora mått, att motiveringen håller. Det förhåller
sig emellertid bl. a, så, att man på personalhåll har gjort vissa iakttagelser beträffande
arbetet för kalkylerna bakom de beräknade besparingarna, iakttagelser
som kommit iakttagarna att sätta ganska bestämda frågetecken för tillförlitligheten
i beräkningarna, även om där räknas med mycket bred marginal.

Det ligger givetvis nära till hands att söka bortresonera dessa invändningar
med hänvisning till de egna intressen, som här komma i kläm. Men de personalrepresentanter
jag talat med känner jag såsom mycket vederhäftiga och mycket
ansvarskännande medborgare. Jag vågar påstå, att de erkänna rationaliseringens
idé av »allt sitt hjärta, och all sin håg och allt sitt förstånd», som
det heter i den gamla katekesutvecklingen. Men de anse sig inte kunna tycka,
att hittills gjorda erfarenheter ge tillfredsställande garanti för god kvalitet
hos den centraliserade reparations- och underhållstjänstens arbeten, och de törs
inte tro på bärigheten av kalkylerna bakom kostnadsberäkningarna.

Det jag nu sagt skulle jag vilja ha betraktat såsom underlag för en hemställan
till försvarsministern. Det måste ligga i statens intresse att komma, till
största möjliga klarhet beträffande vad som är bra eller inte bra i den centralisering,
det här är fråga örn. För egen del håller jag; för givet, att bästa vägen
till sådan klarhet ligger i tillfällen till representativa jämförelser mellan den
enligt föreliggande och tidigare propositioner planerade längre drivna centraliseringen
och en betydligt mera begränsad sådan, t. ex. genom att låta mindre
verkstäder och anstalter betjäna de militära förbanden å den egna garnisonsorten
och på närliggande garnisonsorter eller förläggningar — jag utgår nämligen
från att den ursprungliga fullständiga decentraliseringen aldrig kommer
tillbaka. I de föreliggande planerna ingår en central anläggning i Hässleholm,
avsedd att betjäna den militära tvätt- och reparationstjänsten för hela södra
Sverige upp till Växjö. Jag ber statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
att taga under mycket allvarligt övervägande en bordläggning tills vidare

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Anslag till centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret. (Forts.)
av alitualiseringen av denna hässleholmsanläggning och under tiden låta t. ex.
de verkstäder och anstalter, som finnas i Kristianstad, betjäna de till denna
stad förlagda förbanden liksom de, som äro förlagda till Hässleholm och Ljungbyhed.
Det torde inte behövas så värst många år för att på detta sätt få ett
representativt jämförelsematerial till belysande av för- eller nackdelar med en
längre driven eller mera begränsad centralisering.

Det torde, bur centraliseringen än till sist ordnas, vara av mycket stor betydelse,
att det vid varje förband finns ett par man för varje verksamhetsgren
— skrädderi, skomakeri, o. s. v. — vilka kunna vara till hands för ständigt
förekommande, mindre servicearbeten. Av departementschefens yttrande
på s. 15 i propositionen framgår inte, huruvida han är inställd på bibehållande
av dessa servicemän vid de lokala förläggningarna. Skulle så inte vara fallet,
ber jag få hemställa att statsrådet ordnar förhållandena på det sätt jag här
antytt.

Jag kommer så till sist över på de ekonomiska villkor, som tillämnas för
sådan personal, som i detta sammanhang inte kan undgå att bli bortrationaliserad.
Jag ber då att med ledning av hittills företagna uppsägningar, där nu gällande
bestämmelser örn avskedsersättning äro tillämpliga, få anföra några
exempel.

Vid ett förband har en manlig arbetare, 54 år gammal och med 29V2 tjänstgöringsår,
uppsagts. Han kommer att erhålla en årlig ersättning på 1 619 kronor
tills han blir 65 år, då ersättningen utbytes mot tjänstelivränta, i detta fall på
omkring 1 550 kronor. Hade denne arbetare fått kvarstå till pensionsåldern, 60
år, hade han fått en ålderpension om 2 887 kronor per år. Han får i det långa
loppet således knappt mer än hälften av vad han skulle ha fått, örn han fått
tjänstgöra sex år till.

En uppsagd 55-årig kvinnlig arbetare vid ett annat förband, anställd vid
försvaret i tjugo års tid, får 1 030 kronor örn året tills hon fyller 65 år, därefter
tjänstelivränta med 900 kronor. För henne skulle ålderspensionen fr. o. m.
65 års ålder belöpt sig till 1 610 kronor. Det blir en mycket dålig korrespondens
mellan de ersättningar, som vederbörande få, och den pension de skulle
erhållit örn några få år, därest de inte bortrationaliserats; och med hänsyn just
till de få år de hade kvar till pensionsåldern borde det kunna gå för sig att
ge dem ersättningar, som te sig mera rimliga.

Vid ett tredje förband har en 35-årig kvinnlig arbetare med 18 års anställningstid
uppsagts. Gällande bestämmelser tillerkänna henne endast en avskedsersättning,
ett engångsbelopp alltså, motsvarande två månadslöner.

Det är givet att samtliga här anförda exempel äro av den art, att vederbörande
i vissa fall inte alls och i andra fall endast i ringa grad ha utsikter
att kunna övergå till annan, ekonomiskt bärande sysselsättning. Då även
yngre arbetare torde få räkna med vissa övergångssvårigheter när det blir
fråga om att inpassa sig på den öppna arbetsmarknaden, måste nu gällande
engångsersättningar anses för låga som hjälp förbi dessa svårigheter. Om
man utgår ifrån att staten bör uppträda som mönsterarbetsgivare så kunna
inte de ersättningsnormer, som enligt nu gällande bestämmelser tillämpas på
den från försvarets arbctsanställningar bortrationaliserade personalen, anses
såsom tillfredsställande.

Jag ber därför att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få
framföra en vädjan, att han till snar och allvarlig omprövning upptager frågan,
efter vilka grunder denna bortrationaliserade personal skall kunna få en
gottgörelse, som är ägnad att tillfredsställa berättigade anspråk på skälighet
och sålunda också är försvarlig för staten såsom arbetsgivare.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Anslag till centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret. (Forts.)

Herr Wiberg: Herr talman! Utöver de påpekanden, som herr Ekdahl nu
gjort, skulle jag vilja göra några erinringar. Jag vill då först säga, att jag
tror att det ligger åtskilligt i vad herr Ekdahl sade. Naturligtvis är varje
rationalisering eftersträvansvärd, men rationalisering och centralisering behöva
inte alls vara samma sak.

Det har framhållits i motiveringen, att enligt utredningsmannen ganska avsevärda
besparingar torde kunna uppnås. Å andra sidan har intendenturavdelningen
för sitt vidkommande kommit fram till ett avsevärt lägre belopp.
Jag delar herr Ekdahls skepsis beträffande sifferberäkningarna. Det är inte
så lätt att räkna ut varken vad som kan vinnas på en centralisering eller vilka
avbränningar, som i praktiken komma att uppstå. En centralisering skulle
exempelvis medföra transport-, förpacknings- och distributionsproblem m. m„
för vilka det är svårt att i förväg beräkna kostnaderna.

Vad som emellertid är ytterst väsentligt och som också berördes av herr
Ekdahl, är faran för kvalitetsförsämring. Jag delar också den skepsis, som
herr Ekdahl gjorde sig till tolk för i fråga örn de kvalitativa resultaten av en
centralisering.

Men saken har ännu en sida. Riksdagen har tidigare anslagit ett belopp på
6 902 000 kronor till investering i byggnader och maskiner. Därutöver begäres
nu ett belopp, på 1 020 000 kronor. Det är alltså fråga örn en ganska avsevärd
investering. Av dessa belopp har endast en viss del redan tagits i anspråk.
Jag kan icke undgå att erinra kammaren örn, att det inte är många
dagar sedan andra kammaren trots ett enhälligt statsutskott beslöt att avslå
en framställning örn ett investeringsanslag av 1 200 000 kronor till en kortvågssändare.
Kammaren föranleddes eller förleddes till detta beslut genom
ingripande av finansministern. Hans motivering var, att man måste beakta
vådorna av stora investeringar i dessa tider, som i så hög grad karakteriseras
av brist på arbetskraft och brist på material. Örn det verkligen vore så att
man med fog borde vägra att gå med på anslaget till kortvågsradion, borde
väl så mycket större skäl vara för handen att allvarligt överväga, örn kammaren
bör gå med på att denna betydande och i varje fall för närvarande icke
nödvändiga investering nu skall göras, i all synnerhet som effektivitets- och
räntabilitetsfrågan ej synes vara helt och fullständigt utredd.

Jag vill också peka på att i remissyttrandena åtskilliga skäl framförts, som
tala för uppskov och vidare utredning. På sidan 4 i trycket refereras bl. a.
överbefälhavarens syn på saken, överbefälhavaren anför åtskilliga, såvitt jag
kan finna ganska tungt vägande skäl och slutar med att betona, att nu angivna
omständigheter synas »tala för en viss återhållsamhet i fråga örn det fastställda
programmets genomförande».

Utskottet har visserligen sagt sig icke förbise material- och arbetskraftssvårigheterna,
men utskottet har dock i princip tillstyrkt det av Kungl. Maj :t
begärda anslaget och lagt avgörandet i Kungl. Maj :ts hand. Jag förmenar att
det riktigaste vore att låta vid saken bero till dess en förnyad, genomgripande
utredning i första hand kunnat göras. Jag anser därför att man borde följa den
reservation, som avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson och Mannerskantz.
Jag ber också, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Törnkvist: Herr talman! År 1943 fattade riksdagen beslut örn att
centralisera tvätt- och reparationstjänsten vid försvaret. Sedermera har från
olika håll uttalats tvivel, huruvida det var klokt att fullfölja detta beslut.
Skälen härför ansågos vara bl. a. att centraliseringen uppenbarligen skulle bli
dyrare och att reparationstjänsten skulle bli sämre, framhölls det.

Det första skälet, att omläggningen skulle bli dyrare, har nu också under -

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Anslag till centrala tvätt- och reparationsanstaiter för försvaret. (Forts.)
sökts av organisationsnämnden, varvid bekräftats i princip att beräkningarna
före beslutet 1943 höllö streck. Departementschefen har synbarligen känt
behov av att skaffa en sådan försäkran, och den framlägges också i den föreliggande
propositionen.

De av herr Ekdahl nämnda dåliga erfarenheterna rörande utfallet av den
reparationstjänst, som han kallar, om jag uppfattade honom rätt, den centraliserade,
ha varit under omprövning för två år sedan genom föredragningar i
statsutskottet. Ilen det säger sig självt, att om man 1943 beslöt upprättandet
av dessa centraliserade anstalter, skulle man inte kunna ha någon arbetserfarenhet
ifrån dem år 1944. Vad som nu föredrogs av herr Ekdahl faller
under samma dom. Från den enda anstalt som är klar och bär tagits i bruk,
och det för kort tid sedan, kan det inte heller ännu föreligga någon^ erfarenhet
av hur arbetstjönsten där utfallit; övriga anstalter äro inte ens påbörjade.

Den centraliserade arbetstjänst, som det talas örn här, har sålunda icke
något samband med det beslut som fattades 1943 örn att bygga dessa tvätt -och reparationsanstaiter på olika ställen i landet och centralisera verksamheten.
Det är alltså icke skäl i att ta alltför starkt intryck av herr Ekdahls
exempel. I och för sig måste man ju göra det, då man konstaterar, att denna
arbetstjänst ännu är i högsta grad bristfällig, men det är ju det som skall
avhjälpas genom dessa anstalters tillkomst.

Vad utskottet haft att ta ställning till är följande: Skola vi rekommendera
riksdagen att upphäva beslutet från 1943 utan att ha några andra än högst
teoretiska skäl för ett sådant beslut? Eller skola vi tro, att när dessa anstalter
bli färdiga skola vi få det bättre i fråga örn denna reparationstjänst, och
därför biträda Kungl. Maj :ts hemställan örn det ökade anslaget m. m.? Vi
valde självfallet den senare vägen, alldenstund de förnyade beräkningarna
bekräftat kalkylerna från 1943.

Keservationen till utskottets utlåtande knyter an till en motion, som i
huvudsak binder fast arbetskraft- och materialfrågan. Det göres gällande att
som läget nu är på marknaden i fråga örn både arbetskraft och material, är
det inte riktigt att man driver fram dessa byggen i konkurrens med andra
civila, legitima behov. Därvidlag har utskottet ansett sig böra göra ett medgivande,
som går ut på att örn civila, legitima behov anmäla sig och ha en
tyngd som är värd att beakta, skall Kungl. Maj :t låta dem gå före byggandet
av dessa anstalter. Dessa böra således inte få tränga undan andra, viktiga
civila behov. Det gäller med andra ord här ett förtroendeuppdrag till Kungl.
Maj :t.

Herr talman! Med denna kommentar till utskottets utlåtande ber jag få
yrka bifall till dess hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag kan inte underlåta att här tala
något örn de framställda kraven på ytterligare utredning.

Om det finns något ärende som har blivit ordentligt genomarbetat måtte
det väl ändå vara detta. Först tillsattes en sakkunnigkommitté, som i sig
inrymde militär och civil sakkunskap utav högsta kvalitet. Dessa sakkunniga
avlämnade eif betänkande som visade, vilka fördelar som följa av ett sammanförande
av tvätt- och rcparationstjänsten. Deras förslag blev tillstyrkt
nästan överallt och förelädes riksdagen, som fattade beslut örn centralisering.
På grund av detta beslut ha tre anstalter byggts och tre ha ställts mera på
framtiden. Nu erfordras en, liten, ytterligare kapitalinsats för att programmet
skall kunna genomföras.

I detta läge riktades kritik emot planen från två håll. Dels från vissa militära
kretsar, en kritik vilken så tydligt som helst utgjorde ett försök från

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Anslag till centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret. (Forts.)
militärt håll att under sig hålla kvar uppgifter av även rent civil natur. Dels
koni det också kritik från personalen, som herr Ekdahl här delvis återgivit.
Den kritiken byggde på uppgifter att kvaliteten skulle bli sämre. När den då
framfördes byggde den emellertid dels på prestationer inom den privata industrien
— den dåliga kvaliteten hänförde sig alltså till reparationer som
utförts av den privata industrien — och dels också på vissa åtgärder, som
vidtagits av arméförvaltningens intendenturavdelning, som själv kritiserat
planen.

Med anledning av denna kritik talade jag med parterna i målet: intendenturavdelningen
och fabriksstyrelsen. Jag presenterade dem en utredningsman,
generaldirektör Sällfors, som båda parter ansågo vara lämplig. Generaldirektör
Sällfors gör då en genomgripande, ny utredning med utgångspunkt från
den framställda kritiken och verifierar i sin utredning att de ursprungliga
kalkylerna voro riktiga, kanske t. o. m. hållna en smula i underkant. Senare
riktades kritik mot generaldirektör Sällfors'' utredning, och den kritiken har
han övertygande vederlagt.

Jag måste säga, att om det finns någon fråga som har blivit utredd, så
är det som sagt denna. Det är svepskäl när man försöker att skjuta på denna
sak med hänvisning till bristande utredning — det säger jag öppet.

I vad det sedan gäller den personal som kan bli överflödig, så kan det vara
riktigt, som herr Ekdahl här anfört, att avvecklingsersättningarna äro knappa.
Men jag fäster herr Ekdahls uppmärksamhet på att i den proposition, där
detta förslag första gången förelädes riksdagen, gjordes uttalanden örn att
man skulle göra vad man kunde för att inom försvarsväsendet tillvarata den
friställda arbetskraften och således inte i onödan tvinga vederbörande att
ta arbete utanför försvarsväsendet. Jag tror att mycket kan göras för att
tillförsäkra dem fortsatt arbete inom försvarsväsendet. Det bör ju vara så
mycket lättare som det inte är sådant överflöd på arbetskraft, att man har
anledning att i onödan kasta ut folk i arbetslöshet. Jag tror nog att Kungl.
Majit skall ha sin uppmärksamhet riktad på den saken.

Sedan ett ord till herr Wiberg och hans kortvågsradio. Jag måste säga, att
det anförande, som herr Wiberg här höll, kan jag för min del icke anse lia
kommit från den framstående industriman, som herr Wiberg är. Jag vet icke,
men jag tror, att herr Wiberg gör någon skillnad mellan en investering för
en kortvågsradio, som icke sparar någon arbetskraft för andra ändamål utan
ökar behove.t av arbetskraft, och det föreliggande förslaget, vars väsentliga
uppgift är att friställa arbetskraft och därmed också skaffa folk för nya
ändamål. Ingen kan väl tveka om vilket av dessa ändamål som bör lia företräde.
Sedan är det en annan sak — såsom utskottet också påpekat och som
jag för min del icke har något att invända mot — att dessa anstalter icke
kunna uppföras i annan takt än som arbetstillgång och materielläge tillåta
och att dessa företag få prövas efter precis samma grunder som alla andra
företag; det har jag ingenting emot. Men jag kan icke tänka mig att riksdagen
skulle frånfalla sitt en gång fattade beslut, vilket visat sig vara synnerligen
klokt.

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag vill fästa statsrådet Skölds uppmärksamhet
på, att jag icke yrkat någon ny utredning och ej heller avslag på den föreliggande
propositionen. Både statsrådet och herr Törnkvist, som talesman för
utskottet, ha talat örn kvaliteten på dessa reparationer. Jag skall icke ge mig
in på något bemötande i det avseendet, men jag vill betona, att vad jag har
framfört önskemål örn är närmast, att man skulle få möjlighet till jämförelse
mellan arbeten vid en mera centraliserad verksamhet och en mindre centrali -

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Anslag till centrala tvätt- och reparatiorisanstalter för försvaret. (Forts.)
serad verksamhet. Jag har alltså speciellt rekommenderat, att man skulle låta
de verkstäder och anstalter, som finnas i Kristianstad, tills vidare utöva en
begränsad centraliserad verksamhet genom reparationstjänst åt förbanden i
Kristianstad och exempelvis även i Hässleholm och Ljungbyhed. Jag är mycket
tacksam för den försäkran, som nu återigen givits från statsrådets Skölds
sida, att de som bli överflödiga i sin nuvarande verksamhet i försvarsarbetet
skola, så långt det finns någon möjlighet därtill, beredas annan och, om jag
icke fattade statsrådet Sköld fel, en ekonomiskt sett likvärdig sysselsättning
i försvarets tjänst. Detta är mycket bra för dem som få denna förmån, men
jag har naturligtvis tänkt på dem, som icke på något sätt kunna rädda sig
undan ett avsked. Desto färre det därvidlag blir fråga örn, desto lättare bör
det vara för statsmakterna att komma till rätta med de ersättningsnormer,
som böra gälla för dem som icke kunna rädda sig undan ett avsked, så att
de bli så skäliga som möjligt och — jag upprepar det — för staten som arbetsgivare
så hedrande som möjligt.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag ber statsrådet Sköld vara övertygad örn
att jag, därest utredningsmannens förslag måste anses visa, att en så väsentlig
besparing kunde uppnås, för min del utan tvekan skulle rösta för utskottsinajoritetens
förslag. Statsrådet Sköld får väl emellertid medge, att man har
anledning bli betänksam, när man ser en annan utredning utmynna i en beräknad
besparing av endast en femtedel av det ifrågavarande beloppet. När
därtill kommer att man på skilda håll — icke minst från fackmännens sida
— uttalat sig åtskilligt skeptiskt i fråga örn kvaliteten beträffande de arbeten,
som skulle uppnås vid en centralisering, finns det väl ytterligare fog att bli
betänksam. Härtill kommer givetvis den omständigheten, att tidpunkten för
uppförandet av byggnader och verkställandet av andra investeringar utan tvekan
— vilket statsrådet säkert vill medge — icke är den lyckligaste. Jagföreställer
mig vidare, att de tilltänkta investeringarna icke kunna göras nu
omedelbart. Det borde knappast vara någon skada skedd med ett uppskov då
vederbörande statsråd hade möjlighet att örn han så önskade redan till höstriksdagen
eller till nästa års riksdag komma med förslag i ämnet; detta skulle
säkerligen vara fullt tillräckligt.

Vad frågan örn kortvågsradion angår medger jag gärna, att densamma
kanske icke skulle ge ett direkt ekonomiskt utbyte. Men det finns dock många
utgifter, som vi besluta utan att de lämna annat än ett indirekt utbyte. Jag
tänker då på hela kulturbudgeten. Vi böra väl ändå följa den principen att
ett materiellt framåtskridande bör går hand i hand med ett kulturellt. Jagar
rädd att statsrådet Sköld och jag ha alltför olika meningar om värdet av
kortvågssändaren för att våra meningar därvidlag skola gå att förena.

Herr talman! Jag vidhåller min hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herrar Johan Bernhard Johansson och Mannerskantz
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 178, i anledning av väckt motion
örn engångsanslag till vissa arbeten å fritidslägret vid Skönstavik.

Uti en inom första kammaren av herrar Wetter och Petersson väckt motion
(1:116) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i engångskostnad

Engångs■
anslag till
arbeten å
Skönstavik s
fritidsläger.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Engångsanslag till arbeten å Skönstaviks fritidsläger. (Forts.)
för utförande av erforderliga arbeten å fritidslägret vid Skönstavik anvisa
ett belopp av 95 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av motionen I: 116
medgiva, att däri angivna byggnadsföretag finge komma till utförande med
anlitande av det för nästa budgetår under försvarets fastighetsfond, marinens
delfond, anvisade investeringsanslaget till Vissa byggnadsarbeten.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Som kammaren finner har statsutskottet
här föreslagit, att ett belopp av 95 000 kronor från investeringsanslaget under
försvarets fastighetsfond, marinens delfond, för nästa år skall få användas
för uppförande av vissa byggnader på ett fritidsläger, som tillhör Karlskrona
örlogsstations manskapskassa.

Jag har tagit till orda för att uttrycka min förvåning över det förslag,
som statsutskottet här framlagt. Örn statsutskottet bara hade föreslagit, att riksdagen
skulle anvisa 95 000 kronor till uppförande av dessa byggnader skulle
jag icke tagit till orda, trots att det naturligtvis kan ifrågasättas, örn det är
riktigt lämpligt att utan någon utredning och utan att frågan någon gång
varit underställd Kungl. Maj :ts prövning bevilja 95 000 kronor för detta ändamål.
Nej, det som jag tycker är något överraskande är den omständigheten
att utskottet föreslår, att dessa medel skola tagas ur ett investeringsanslag
under fastighetsfonden. Enligt gällande grunder skola investeringar under
försvarets fastighetsfond finansieras till hälften med skattemedel och till hälften
med lånemedel. Principen är att de fastigheter, som skapats med bidrag från
dylika investeringsanslag, skola bokföras på fastighetsfonden och sålunda utöka
statens förmögenhet. Genom det förslag, som här framlägges, skapas emellertid
icke någon ny fastighet. Marken på vilken dessa byggnader skola byggas tillhör
Karlskrona stad, och byggnaderna komma därför att bli lös egendom och
icke fast egendom. De kunna följaktligen enligt gällande bestämmelser
icke bokföras på fastighetsfonden. Härtill kommer ytterligare den omständigheten
att byggnader, som tillhöra manskapskassor, aldrig varit bokförda på
fastighetsfonden och aldrig inräknats i statens förmögenhet, detta helt enkelt
därför att de ju i allmänhet ligga på kronans och icke på manskapskassans
mark och alltså hittills alltid ha betraktats som lös egendom.

Det är ju alldeles uppenbart att det enligt nu rådande princip icke kan vara
riktigt att anvisa lånemedel för det ändamål, som här föreligger, och det skulle
val uppenbart leda till ganska besvärande konsekvenser, om riksdagen nu bestämmer
sig för att bifalla statsutskottets förslag. Ingen kan säga varthän det
skulle leda, örn man på detta sätt skulle gå ifrån nu gällande princip. Jag
skulle därför vilja hemställa till kammaren att ta under övervägande huruvida
det kan vara lämpligt att fatta ett sådant beslut som statsutskottet här
föreslår. Det hade varit riktigare att man här lagt fram förslag örn ett direkt
anslag på 95 000 kronor, men att man därvid naturligtvis gjort klart för sig
att även detta skulle ha sina konsekvenser. Beslutar man ett statsbidrag
till byggnader åt en manskapskassa på ett ställe måste man också betänka,
att sådana här kassor finnas inom ett 70-tal förband av det svenska försvarsväsendet.
Örn man hade framlagt förslag örn ett direkt anslag hade man likväl
vetat vad man gjorde, men det försäkrar jag att man icke gör, örn man bifaller
det förslag, som här föreligger.

Herr Törnkvist: Herr talman! Den fråga, som här föreligger, är enligt de
informationer jag fått mycket gammal. Den har emellertid aldrig kommit så
långt som till Kungl. Maj :t på grund av det kineseri, som råder hos de myndigheter,
vilka lyda under Kungl. Majit. Enligt vad stationschefen i Karlskrona

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Engångsanslag till arbeten å Skönstaviks fritidsläger. (Forts.)
meddelat mig ha åtminstone tre framställningar i ämnet gjorts till marinförvaltningen,
men frågan har aldrig underställts Kungl. Maj:ts prövning. Under
sådana omständigheter ligger det icke tillräcklig tyngd i påståendet och
klandret, att saken i nuvarande läge icke skulle vara tillräckligt utredd.

Innan jag fortsätter mitt anförande vill jag påminna örn att jag väl är
karlskron^ men icke motionär i frågan, och att jag, därest jag icke vore ordförande
i den avdelning av statsutskottet, som haft att behandla frågan, icke
skulle ha kommit att figurera här. Av gammalt har jag alltid varit glad över
att icke å egna vägnar behöva tala i frågor, som röra Karlskrona, men nu är
jag i egenskap av utskottets talesman tvungen att säga några ord.

Statsrådet Sköld sade, att örn förslag framförts örn ett direkt anslag för här
ifrågavarande ändamål skulle han icke ha lagt sig i saken. Jag finner det för
min del på det hela taget egendomligt, att statsrådet lagt sig i den här saken.
Ett riksdagens utskott som statsutskottet äger att ta initiativ i frågor som denna.
Utskottet kan emellertid endast rekommendera riksdagen att fatta ett visst
beslut, och för att det beslutet skall kunna verkställas måste vissa former uppfyllas;
i detta fall, såvitt jag kan förstå, att Kungl. Majit ger sitt bifall. Det
skulle dock vara en allvarlig sak örn Kungl. Maj :t icke skulle expediera en av
riksdagen beslutad önskan. Vi få sålunda utgå från, att örn riksdagen fattar ett
beslut i enlighet med utskottets förslag, Kungl. Majit skall rätta sig därefter,
örn nämligen regeringen är en parlamentarisk sådan.

Jag förvånar mig som sagt över att själva anslagsfrågan överhuvud taget
tagits upp till debatt här. En annan sida av saken är, hur anslaget skall bokföras.
Den angår helt Kungl. Majit. Den frågan får riksdagen icke lägga sig
i, men så bör icke heller Kungl. Majit lägga sig i, örn riksdagen anslår medel
till ett visst ändamål. Det tillkommer Kungl. Majit att så att säga sköta böckerna
och se till att de föras i enlighet med gällande bestämmelser. Jag ser
att herrarna på regeringsbänken ha roligt, och det kanhända de ha fog för, men
jag upprepar ännu en gång, att själva bokföringsfrågan är en angelägenhet, som
Kungl. Maj :t själv har att sköta. Skulle riksdagens anvisningar i det avseendet
icke gå riktigt i lås, får Kungl. Maj :t rikta riksdagens uppmärksamhet på
en sådan sak och begära de åtgärder som regeringen kan anse tarvas.

Jag tror icke att ärendet såsom sådant ligger så illa till som herr statsrådet
ville göra gällande. Framställning har gjorts till Karlskrona stad att manskapskassan
skulle med äganderätt få förvärva det ifrågavarande området. I egenskap
av stadsfullmäktig tillstyrkte jag framställningen, men stadsfullmäktige
motsatte sig densamma, huvudsakligen av den anledningen att man icke visste
örn icke staden i framtiden kunde behöva området i fråga. Stadsfullmäktige beslöto
emellertid att utan vederlag upplåta området på 50 år till manskapskassan.
I beslutet inrymmes dock en klausul, som går ut på att örn det under dessa
50 år skulle visa sig, att staden är i trängande behov av området eller del därav,
skall staden kunna resonera med Kungl. Maj :t om modifikation av beslutet.
Detta upplåtande av området på 50 år vill förefalla betryggande för en bebygj
gelse av detta slag. Man brukar ju icke beräkna att få lån för byggnader på
längre tid än 30, 25 eller 20 år, växlande efter omständigheterna. Om man sålunda
skulle tänka sig, att dessa pengar måst upplånas nu, hade de måst vara
betalda inom högst 30 år. Enligt allmänna beräkningsgrunder får således detta
anslag anses vara helt förräntat när dessa 50 år gått till ända. Någon särskild
tribut till staden för upplåtelsen behöver icke lämnas av vare sig staten eller
manskapskassan.

För min personliga del har jag resonerat som så, att när det mellan en högsta
lånetid på 30 år och denna upplåtelsetid av 50 år föreligger en sådan marginal
som 20 år, kan vem som helst anse investeringen tryggad.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Edgång samlag till arbeten å Skönstaviks fritidsläger. (Forts.)

Då komma vi till själva bokföringsspörsmålet, att man icke kan uppföra
dessa pengar som investering i någon fastighet, därför att anläggningen blir lös
egendom. Ja, vill man se det sakligt, bör man väl betänka att det är en mycket
stor manskapsstyrka där nere på vår största örlogsstation. Kungl. Majit kan
mycket val därest frågan ses på det sättet vidtaga åtgärder för att överföra medlen
på driftbudgeten. Ett förslag härom kunna vi få till hösten, eller vi kunna få
det till nästa år. Det hänger samman med bokföringen hur man vill göra det. Anses
det lämpligt att skaffa dessa människor, som nu ha svårigheter att ordna sina
fritidsförhållanden på ett tillfredsställande sätt, bättre möjligheter därtill, kan
man handla sa att de också kunna det. Det hade också motionärerna tänkt sig.
Motionärerna hade direkt yrkat 95 000 kronor. Men avdelningen har konstaterat,
att det inom detta anslag finnes reserver, som kunde användas för ändamålet
i fråga. Statsutskottet har godkänt detta, vilket skett — det vill jag understryka
— utan min personliga medverkan. Hur det sedan som sagt skall bokföras
är en fråga som strängt taget icke är av förstahandsintresse.

Vi ha under fem—sex år haft en väldig penningflod, som rört sig med ett antal
miljarder. Men härvid har en mängd intressen som gällt manskapet och
personalen i övrigt måst lämnas å sido, därför att under dessa hotfulla år har
det rent militära intresset att tillgodose våra förstörelseresurser legat i förgrunden.
Det kan därför vara på tiden att man gör något även för personalen, som
tjänar fredens sak. Jag vill icke kalla detta för bekvämlighet, ty jag har mycket
svårt att tro, att den som är bunden vid militärtjänst har det bekvämt. Men
jag vill säga, att så långt man överhuvud taget kan giva, dem litet understöd
och hjälp för deras fritidsliv, bör tiden nu vara inne att också tänka på den
saken.

Jag är icke okänslig, herr talman, för det slags argument som framförts och
kanske avsetts som avgörande argument, när man vänt sig mot detta begränsade
tal. Det går ej att göra någon dignitet av 95 000 i detta- sammanhang, men
det kan komma ytterligare anslagskrav från olika håll. Jag är icke alls okänslig
för den sidan av argumenteringen. Men vi få väl, i den mån sådana krav komma
upp, pröva, örn de äro av den natur, att man rimligtvis måste beakta dem.
Men vi böra icke låta skrämma oss på förhand och på grund därav gå emot de
mest skäliga anspråk från människor, som måst binda sig vid vissa bestämda
orter en längre eller kortare tid av sitt liv. Man må behandla varje sak för sig
och bedöma den efter dess värde.

Jag kan försäkra statsrådet Sköld, att här föreligger ett mycket starkt behov
av^ att man får den hjälp, som man strävat efter att få av Kungl. Maj :t,
fast frågan aldrig har kommit dit.

Jag behöver icke säga, att jag ej har något personligt intresse i denna fråga.
Det har jag icke alls. Jag har blivit anmodad att taga initiativ, men jag har
ansett detta olämpligt och icke tagit något initiativ. Mili roll har varit att såsom
ordförande i avdelningen föra talan för den mening, som blivit statsutskottets
beslut.

Trots de svårigheter som här sägas kunna uppstå i fråga örn bokföringen
hemställer jag, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Örn jag tar del i denna debatt är det för att den berör en bokföringsfråga. Tyvärr
är det min uppgift att tänka på den sidan också. När herr Törnkvist uttalade
sin förvåning över att statsrådet Sköld deltog i debatten var det väl närmast
med tanke på, att det var finansministern som skulle tala om den
formella sidan och icke en av försvarsministrarna. Men med anledning av det
sista som herr Törnkvist sade skall jag gärna erkänna, att örn saken kommit

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Engångsanslag till arbeten å Skönstaviks fritidsläger. (Forts.)
fram som ett rent anslag för dessa semesterändamål, hade både kamrarna
och regeringen fått bedöma det på samma sätt som andra anslag och fråga sig,
örn anslaget möjligen trots allt borde beviljas. Jag vill fråga herr Törnkvist,
hur det kan komma sig, att icke saken i statsutskottet har behandlats pa detta
sätt. Om det är så, att där förelågo alla dessa mänskliga skäl för saken, varför
då icke gå rakt på ett bifall till motionen?

Jag ber örn ursäkt för att jag säger det, men jag bär faktiskt uppfattat, det
så, att man på deras sida, som voro intresserade av detta anslag, liksom icke
vågade gå fram med ett direkt bifall till 95 000 kronor med tanke på, att det
skulle väcka uppmärksamhet inom statsutskottet, och att man skulle diskutera,
örn det vore mera skäl att bevilja dessa 95 000 kronor än andra anslag. Därför
fann man på den utvägen att säga, att man borde taga det på fastighetsfonden
av lånemedel. Den vägen var liksom litet mera framkomlig. Det är alldeles
riktigt. Men just därför att denna väg ofta är mera framkomlig får man
vara försiktig.

När herr Törnkvist talade örn miljon- och miljardrullning, vill jag tillägga,
att just därför att det gäller så väldiga belopp är bokföringsfrågan så mycket
mera viktig. Det är icke så, att detta är en sak, som bara rör regeringen eller
finansdepartementet. Frågan örn fastighetsfonden och hur den skall användas
är en fråga, som reglerats av riksdagen: riksdagen har sagt, att de och de
reglerna skola gälla. Som jordbruksministern nyss erinrade örn är frågan bara:
Skall man i detta fall gå ifrån dessa regler? Jag skall icke förneka det möjliga
i att vi skulle kunna göra regler för fastighetsfonden, som tilläte att placera
lånemedel i annat än fastigheter. Det är alldeles klart, att örn riksdagen
vill säga, att vi skola taga lånemedel och skriva av dem även för sådana ändamål
sorn det föreliggande, är det riksdagen och Kungl. Maj :t obetaget att gå
på den linjen. Men när man en gång fastslagit, hur fastighetsfondens medel
skola användas, frågar man sig, varför man skall gå förbi detta.

Herr Törnkvist säger, att detta är ett mycket nyttigt ändamål; Kungl.
Maj :t kan senare komma med förslag att anslå medel. Örn riksdagen nu beslutar
att det skall tagas på fastighetsfonden med lånemedel och avskrivas till hälften,
kan sedan icke regeringen på hösten begära medel till samma ändamål.
Det är i grund och botten en ordningsfråga; det är en fråga örn man skall ha
riktig reda i statens bokföring, när det gäller de affärer som göras..

Det förefaller klokt att låta frågan vila, till dess Kungl. Maj :t kan pröva
den, och att tills vidare ej fatta ett beslut, som trots allt kanske kan bli ett
prejudikat, vilket vi litet var i större sammanhang skulle önska att vi ej hade
skapat.

Herr Törnkvist: Herr talman! Till finansministerns anförande vill jag säga,
att hans antagande, att vi inom statsutskottet sökt smussla igenom detta anslag,
icke är riktigt; vi bruka icke arbeta på det sättet. Saken är helt enkelt
den. att detta kvotanslag har under de sista fyra åren fått utgöra en reservoar,
när det gällt medel för försvarets byggnadsbehov. I den mån som vi erkänna,
att den personal, som är inkopplad i uppgifter på olika platser, tillhör försvaret,
lia vi ansett den kunna bli delaktig härav. Det är helt enkelt så, att det
fanns pengar här. Med statsutskottets vanliga rädsla att kräva nya pengar
valde vi denna väg. Jag skulle tänka mig, att finansministern kan anse, att
dessa 95 000 kronor icke äro avsedda att återbetalas; avsikten är tydligen att
här skall givas ett anslag. Då är denna viig bättre att gå, örn man vill uppnå
en besparing. Ty det är icke nödvändigt, alf man förbrukar alla pengarna av
fonden, utan man kan mycket viii minska fonden med 95 000 kronor, när den
slutliga redogörelsen sker inför riksdagen rörande de olika delfonderna.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Engång sanslag till arbeten å Skönstaviks fritidsläger. (Forts.)

Enligt mitt sätt att se är den saken klar. Här är icke fråga örn något beslut,
som kan framkalla framtida komplikationer särskilt när det gäller bokföringen.
När man vill framföra det argumentet, att från 20, 25, 30 eller 40
platser kunna komma enahanda anspråk i kommande tider, så har jag ansett,
att dessa frågor i den mån de komma upp skola behandlas var för sig. Denna
synpunkt får icke leda till att man skulle avslå detta anslag. Skulle det avslås
med en sådan motivering, herr talman, bleve det mycket svårt för dem, som
tjäna kronan, att överhuvud taget få gehör för de mänskliga synpunkter som
ligga bakom deras framställningar av detta slag, att få litet bättre vistelseplatser
än de ha.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!

Jag skall icke röra vid den sida av saken, som togs upp av statsrådet Sköld
på grund av att han handlägger ärenden örn kapitalbudgeten. Men jag för
min del vill säga, att örn jag hade att taga ställning — vilket för övrigt skulle
skett i samråd med statsrådet Sköld — till frågan, hur man skall fördela de
medel som man kan räkna nied som anslag för fritidsnöjen eller fritidssysselsättningar
vid förbanden, måste jag sätta Skönstavik ganska långt ner i kön.
Jag har haft tillfälle att besöka Skönstavik; det är en mycket trevlig plats
nere vid sjön. Men det finns många förband, där man icke haft råd att bygga
badanläggningar, som göra det möjligt för folket att få bada i sommarvärmen.
Det är förband, som i många fall ligga långt bort från sjön. Jag kan
icke finna, att anläggningen vid Skönstavik har en sådan angelägenhetsgrad,
att det skulle vara särskilt befogat att skjuta fram detta ändamål framför
många andra ändamål, som måste tillgodoses.

Det är endast denna synpunkt, herr talman, som jag velat framhålla.

Herr Sköld: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på statsutskottets förevarande
framställning.

Herr Törnkvist: Herr talman! Efter denna kraftmobilisering från regeringen
har väl min ringhet icke så mycket att säga till örn. Men när man nu
behöver lösgöra sig från regeringsuppgiften för att yrka avslag, är det hela
ännu mera egedomligt än vad jag tillät mig beteckna i mitt första anförande.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Sköld begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 178, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 24.

Engångsanslag till arbeten å Skönstaviks fritidsläger. (Forts.)
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 80 ja och 85 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen.

§ 9-

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 179, i anledning av väckta motioner
örn anslag för budgetåret 1946/47 till befrämjande av fartygs förseende med
radiotelegraf- eller radiotelefonstation.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriven, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handlägggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komma att fortsättas.

§ 10.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Edberg, som yttrade: Herr talman! Frågan örn skogsägarnas medinflytande
vid handhavandet av flottningsföreningarnas angelägenheter är av gammalt
datum. Någon ändring har dock icke kommit till stånd, trots den kritik
som framförts mot de allvarliga missförhållanden, som rått i fråga örn flottledernas
användning och utnyttjande. Anledningen till missnöjet har varit det
sätt, på vilket flottledernas huvudintressenter förstått att lägga en orimligt
stor del av kostnaderna för såväl anläggning som underhåll på de mindre skogsägarna.

Vid åtskilliga tillfällen ha framstötar gjorts i riksdagen för att åstadkomma
en bättre tingens ordning. Men ej heller dessa ha hittills avsatt några bestående
resultat. Sålunda begärde riksdagen år 1925 med anledning av väckta motioner
utredning angående möjligheterna att ge skogsägarna skäligt inflytande i
flottningsföreningarna. Den kommitté, som på grund härav tillsattes, avlämnade
också 1928 förslag till frågans lösning. Nämnda förslag ledde tyvärr
aldrig till någon åtgärd från regeringens sida. År 1935 framfördes ånyo motioner
i riksdagen med krav på »skyndsam och allsidig utredning angående beredande
av medinjflytande åt skogsägarna vid handhavande av flottningsföreningarnas
angelägenheter». Frågan överlämnades sedermera till den skogsutredning,
som tillsattes av regeringen år 1936.

Av ett interpellationssvar, som dåvarande jordbruksministern lämnade i denna
kammare vid föregående års riksdag, framgick att de arbetsuppgifter, som
åvilade 1936 års skogsutredning, övertagits av skogsstyrelsen. Bland de utredningsuppdrag,
som överflyttades till skogsstyrelsen, ingick en granskning av
flottningsväsendet och flottningslagstiftningen. Härvid hade, såsom även meddelats
i svaret, direktiv givits, att frågan om skogsägarnas medinflytande vid
handhavandet av flottningsföreningarnas angelägenheter skulle upptagas till
prövning.

Skogsstyrelsen har sedermera efter samråd med särskilda sakkunniga utarbetat
förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m. (SOU
1946: 3). Nämnda betänkande överlämnades den 10 januari 1946 till Kungl.

Majit. Statsmakterna ha härigenom fått ett underlag för praktiskt handlande
i fråga om flottningens ordnande på ett tillfredsställande sätt för skogsägarna.

Med anledning av Vad jag anfört får jag hemställa örn andra kammarens

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Interpellation. (Forts.)

tillstånd att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att för årets höstriksdag framlägga proposition
angående ändrade grunder för flottningslagstiftningen i enlighet med
de förslag, som kungl, skogsstyrelsen utarbetat?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.59 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 12 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I .

statsbidragför Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
“skolmåltider”VT0position angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider jämte i äm’
net väckta motioner.

I propositionen nr 174 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 8 mars 1946,
föreslagit riksdagen att

1. medgiva, att till kostnaderna för anordnande av skolmåltider och anskaffande
av inventarier för samma ändamål finge utgå statsbidrag i huvudsaklig
överensstämmelse med vad chefen för ecklesiastikdepartementet i sistnämnda
statsrådsprotokoll förordat;

2. till Bidrag till anordnande av skolmåltider för budgetåret 1946/47 anvisa
ett förslagsanslag av 3 500 000 kronor;

3. till Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 200 000 kronor;

4. till Kurser för utbildande av personal för skolmåltider för budgetåret
1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 51 000 kronor;

5. medgiva, att den apslagspost till avlöningar åt övrig icke-ordin arie personal,
som kunde komma att uppföras i skolöverstyrelsens avlöningsstat för
budgetåret 1946/47, finge för av departementschefen angivna ändamål överskridas
med högst 20 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. väckt
motion (11:447), i vilken hemställts, att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 174 måtte besluta

l:o) att nu icke bifalla det av departementschefen framlagda förslaget örn

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
genomförande under en femårsperiod av för alla barn, öppna avgiftsfria skolfrukostar
i folkskolorna;

2:o) att 1942 års kungörelse angående statsbidrag till skolbarnsbespisning
i folkskolorna skulle i fortsättningen tillämpas, dock med den ändringen att
kommuner, som ville anordna skolbarnsbespisning, måtte oavsett skattetryckets
höjd eller örn arbetslöshet rådde bli berättigade till statsbidrag för av kommunen
lämnade avgiftsfria måltider enligt de grunder som funnes angivna å
s. 100—101 i propositionen nr 174;

3:o) att godkänna den av departementschefen föreslagna försöksverksamheten
med bespisning i högre skolor; samt

4:o) att i övrigt bevilja de i propositionen för budgetåret 1946/47 begärda
anslagen å tillhopa 3 771 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Pettersson i Dahl och Nilson
i Spånstad väckt motion (11:443), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition n,r 174 måtte taga hänsyn till de i motionen
framförda synpunkterna.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 11:447, i vad den skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag.

2. till Bidrag till anordnande av skolmåltider för budgetåret 1946/47 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 500 000 kronor;

3. till Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider för budgetåret
1946/47 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 200 000
kronor;

4. till Kurser för utbildande av personal för skolmåltider för budgetåret
1946/47 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 51000
kronor;

5. medgiva, att anslagsposten till avlöningar åt övrig icke-ordinarie personal
i skolöverstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1946/47 finge för av departementschefen
angivna ändamål överskridas med högst 20 000 kronor;

B. att motionen II: 443, i den mån den icke kunde anses besvarad med vad
utskottet i sin motivering anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Hagnar Bergh, Staxäng och Sefve, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande under Kap. lil. Principfrågor kring skolmåltiderna
bort hava i reservationen angiven lydelse,

dels ock att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts’ förslag och med bifall
till motionen II: 447, i vad den skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag,

1. medgiva, att till kostnaderna för anordnande av skolmåltider _ och anskaffande
av inventarier för samma ändamål finge utgå statsbidrag i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet förordat;

2. till Bidrag--- 3 500 000 kronor;

3. till Bidrag--- 200 000 kronor;

4. till Kurser---- 51 000 kronor;

5. medgiva, att--- 20 000 kronor;

B. att motionen —---åtgärd föranleda.

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sefve: Herr talman! Sedan ganska många år tillbaka har arbete pågått
för att försöka förbättra näringsförhållandena för skolbarnen. Riksdagen
har under en följd av år anslagit medel för ändamålet. Men det återstår
åtskilligt att göra på detta område. En stor mängd barn kunna exempelvis icke
få någon lagad måltid under skoldagen.

Inom statsutskottet har det icke rått mer än en mening örn denna sak: att
det skulle vara önskvärt att få den ordnad; däremot har det visat sig råda
olika meningar i fråga örn sättet för önskemålets förverkligande. Ecklesiastikministern
har i sin proposition på ett välgörande sakligt sätt fört fram de
olika problem, som uppkommit i samband med denna fråga. Därvid har han
kommit till det resultatet, att riksdagen redan nu bör besluta införande av
fria skolfrukostar för alla de barn som vilja ha sådana. I sin redogörelse
framhåller ecklesiastikministern svårigheterna i samband därmed. Han talar
t. ex. örn besvärligheterna med lokaler, svårigheterna att skaffa lämplig personal
o. s. v. och anser, att hela förslaget icke kan genomföras genast utan
att det måste bli en övergångstid, och denna har han tänkt sig vara fem år.
Men ecklesiastikministern har också klart för sig, att det är möjligt att de fem
åren på sina håll icke räcka till, och har därför ställt i utsikt, att man skall
kunna taga saken under förnyad prövning, sedan man sett vad försöken gett
för resultat. Dessutom förutsätter han, att det skall finnas möjlighet till dispens
för kommuner, som även efter de fem årens utgång ha svårighet att ordna
saken. Han tror emellertid, att det i allmänhet skall kunna gå bra efter övergångstidens
slut, och hans mening delas av utskottsmajoriteten.

Yi reservanter äro emellertid icke övertygade örn att det hela skall kunna
ga fullt så lätt. Orsaken till att vi äro tveksamma är de för närarande rådande
förhållandena dels i fråga örn byggnadsmateriel och dels och framför
allt i fråga örn personal. Det är ju på det sättet, att vi för närvarande lida
brist på arbetskraft, framför allt kvinnlig arbetskraft. Det har visat sig mycket
svårt att få vad som behövs i den vägen när det gäller sjukvård, socialvård,
hemhjälp och sådant, och det förefaller av många omständigheter att
döma solbom svårigheterna snarare skulle förvärras än förbättras under de
närmaste åren.

Byggnadsmaterielen behövs för en rad nyttiga ändamål, och det är tydligt
att om dessa planer skola kunna realiseras, det behöver byggas en hel del
av skolkommunerna. Den nya kommunindelningen, som beslutats av riksdagen
i dag, kanske också kommer att ställa till åtskilligt trassel innan den blir
fullt genomförd.

Nu är naturligtvis problemet härvidlag, hur man skall bedöma svårigheterna
och huruvida man skall tro att de äro av övergående natur eller ej. Jag
skulle för min del hålla för troligt, att svårigheten att få byggnadsmateriel
har sin övergång, något som icke är så säkert när det gäller arbetskraften.
Ty bristen på arbetskraft sammanhänger nog i ganska stor utsträckning med
det förhållandet, att vi nu ha en mycket kraftig minskning av antalet personer
i de produktiva åldrarna, vilket i sin tur sammanhänger med den låga
nativitet, som vi haft under en följd av år, närmast under 1920-talet.

Örn det är sa, att dessa svårigheter icke äro av övergående natur, tycka vi
att det vore bättre, örn man icke nu diskonterade en kommande gynnsam utveckling
utan. i stället sage tiden an, att man alltså nu ordnade måltider i
den utsträckning det låter sig göra men icke bestämde något definitivt förrän
man kan se, hur det hela kommer att utveckla sig. Under den tiden skulle,
hade vi tänkt oss, samma villkor gälla för barnen som enligt ecklesiastik -

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
ministerns eget förslag i fråga om övergångsanordningarna. Det skulle alltså
då ordnas skolmåltider för alla de barn, som verkligen behöva dem, d. v. s.,
örn man skall räkna upp kategorierna, barn med lång skolväg, klena eller
sjuka barn, barn från hem med svag ekonomisk ställning samt barn, vilka
eljest icke kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt fullgod
måltid i hemmet.

Skillnaden mellan den uppfattning utskottsmajoriteten har och den reservanterna
göra gällande ligger sålunda i bedömningen av framtidsutsikterna
och i det sätt, på vilket man anser att man bör ställa sig till dessa.

Vi skilja oss emellertid också i ett annat avseende, och det är i fråga örn
avgifterna. Ecklesiastikministern har föreslagit — och utskottsmajoriteten har
tillstyrkt det — att måltiderna skola bli avgiftsfria. Nu förhåller det sig ju
så, att de kommuner, vilka skola ordna med måltiderna, få en hel del utgifter.
Visserligen erhålla de statsbidrag, men dessa skulle komma att utgöra endast
en del av kostnaderna. Det gäller först och främst lokalerna, men dessutom
även de löpande utgifterna. Under sådana förhållanden ha vi ansett, att kommunerna
också skola ha en viss rätt att bestämma, huruvida de vilja täcka
sina utgifter eller en del av dem genom måltidsavgifter. Samtidigt ha vi
emellertid sökt utforma villkoren för statsbidrag på det sättet, att det kommer
att ligga i alla kommuners intresse att snarast möjligt skaffa måltider åt
barnen, och detta utan avgift. Vi ha nämligen föreslagit, att statsbidrag endast
skall utgå för de avgiftsfria måltiderna. I detta ligger, tycka vi, ett så
kraftigt incitament för kommunerna, att man icke har anledning att befara,
att de icke göra vad de kunna på detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag ber först att få uttrycka min glädje över att den stora reform,
som genomförandet av de fria skolmåltiderna innebär, nu står inför sitt förverkligande,
och detta under en uppslutning som, när det gäller de principiella
sidorna av saken, är praktiskt taget enhällig, örn jag får anse herr Sefve
såsom representativ för reservanterna. En talesman för reservanterna i första
kammaren uttaladte sig på ett sätt som kom mig att få den föreställningen,
att reservanterna intogo en principiellt ovillig inställning till reformen. Jag
kan med glädje konstatera, att någonting av detta icke framskymtade hos
reservanternas talesman i denna kammare.

Jag är alltså tacksam för att denna reform kan genomföras i enighetens
tecken. Jag ar också glad över att det statsbidragssystem, som Kungl. Maj :t
har föreslagit, vunnit riksdagens enhälliga anslutning, örn man får döma av
utskottsutlåtandet. Det är ju icke mer än ett halvår sedan Kungl. Maj :t i ett
annat skolärende föreslog en likartad statsbidragsfördelning, därvid den
principiella ståndpunkten intogs, att skolväsendets kostnader skulle drabba
de fattiga och de rika kommunerna ungefär lika hårt, antingen det var landsbygdskommuner
eller stadskommuner. Vid det tillfället var det en viss opposition
mot förslaget. Jag betecknar det som en stor tillgång, att vi nu stå
eniga bakom principen, att vi få hjälpas åt — städer och landsbygd — för
att effektivisera vårt skolväsende och bära kostnaderna för effektiviserandet.

Om jag sedan ett ögonblick uppehåller mig vid reservationen, vill jag säga,
att när man läser den, man till en början får just det intryck, som den föregående
ärade talaren gav, att skillnaden mellan departementschefens, utskottsmajoritetens
och reservanternas ståndpunkt var liten. Ty vi äro alla ense örn
att det bleve betydande tekniska svårigheter att genomföra denna reform, örn

Andra kammarens protokoll 1946. Nr S4. 7

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
den skulle omedelbart träda i kraft i hela landet. Jag tror icke så mycket på
arbetskraftssväriglieterna. Icke därför att jag icke vet, hur befolkningsutvecklingen
kommer att prägla förhållandena på vår arbetsmarknad under det
närmaste decenniet, utan helt enkelt därför att jag har en annan värdering
av skolmåltidernas roll för arbetsmarknaden än reservanterna och den föregående
ärade talaren. Jag tillät mig i första kammaren berätta ett samtal,
som jag hade med ett annat lands undervisningsminister, och jag skall be
att få berätta det också för denna kammares ledamöter. Yi kommo att tala
örn skolmåltiderna, och jag frågade: »Tog det lång tid för er att genomföra
skolmåltider för alla barn?» »Ja, det gjorde det», sade han, »det tog två år.»
»Två år», sade jag, »det tycka vi är en kort tid». »För oss var det en lång
tid», svarade han, »ty vi voro tvungna att forcera. Vi behövde den kvinnliga
arbetskraften.» Jag tror, att det helt enkelt förhåller sig så, att det måste bli
en väsentlig lättnad i fråga örn den kvinnliga arbetskraften, örn man anordnar
en bespisning för ett stort antal barn i stället för att kvinnorna skola stå
och laga maten, så att en stor del av deras arbetsdag går åt för att laga mat
vid olika tider på dagen. Hur sedan våra husmödrar komma att använda denna
friställda arbetstid vet icke jag, men åtskilliga av dem komma säkerligen att
ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande. Och göra de detta,
är jag övertygad om att reformen icke innebär en belastning på vår arbetsmarknad
utan tvärtom en lättnad för densamma, en lättnad för sjukvården,
en lättnad på hembiträdesmarknaden o. s. v.

Enligt min mening är det alltså icke när det gäller förhållandena på arbetsmarknaderna
svårigheter uppstå att genomföra reformen, utan svårigheterna
komma nog att ligga mera i lokalfrågan. Därvidlag skall jag gärna
göra den deklarationen, att icke ens jag, som är så intresserad av skolmåltiderna,
anser mig kunna förorda, att byggandet av skolmåltidslokaler får
prioritet framför andra väsentliga och viktiga undervisningslokalers uppförande.
Jag vill icke tränga undan lösningen av en enda av de skollokals frågor,
som vi nu ha på skolöverstyrelsens och regeringens bord. Jag vill icke ens
låta skolmåltidslokalerna tränga undan gymnastiklokalerna. Gymnastik är
dock ett ämne, som vi länge ha haft på schemat, och jag tycker, att det är
ytterst beklagligt, att jag själv i byggnadsberedningen och min efterträdare
där fått stoppa så många gymnastiklokaler i vårt land, något som förhållandena
tvingat oss att göra. Jag deklarerar sålunda, att icke ens mitt varma
intresse för skolmåltidsfrågans lösning kan förmå mig att. göra en annan
värdering. Jag är därför beredd på att det kommer att taga sin tid att genomföra
reformen. Men vi skola å andra sidan icke överdriva lokalfrågans betydelse.
Yi ha en rad av de fattigaste kommunerna i landet, som ha orkat med
att lösa sin lokalfråga, praktiskt taget utan stöd från det allmännas sida och
lia genomfört skolmåltider för 100 procent av sina barn. Om jag tillmäter lokalsvårigheterna
aldrig så stor vikt, tror jag dock icke det skall dröja många
år innan vi kunnat bemästra dem.

Men det är klart, att det låter mycket bestickande, när herr Sefve säger, a h
»även departementschefen erkänner att lokalfrågan kan komma att bereda
svårigheter», och när han frågar, varför då icke vänta med ett principiellt
beslut till dess lokalsvårigheterna äro övervunna. Jag skulle vilja fråga
reservanterna, örn det skulle vara en klok politik att icke fatta ett principiellt
avgörande i dag, utan. skjuta detta på framtiden. Det skulle betyda, att vi
lämnade kommunerna i fullständig ovisshet om hur det en gång i framtiden
skall ordnas med skolmåltiderna. Det Iean väl ändå icke vara en rimlig politik,
att man icke ger svar på kommunernas frågor på denna punkt. Då är det
rimligare att säga: det kan dröja kanske fem år, kanske tio år — om man är

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
pessimistisk — meri statsmakterna ha tagit den positionen, att när de tekniska
hindren äro övervunna, skola alla barn; som vilja det ha fria skolmåltider.
Efter ett sådant besked kunna kommunerna planera, efter ett sådant besked
veta de vad de ha att rätta sig efter, när de nu planera skolbyggen för hundratals
miljoner kronor. Jag tror, att det skulle vara en mycket oklok och mycket
oförsiktig politik att följa reservanternas linje och icke ge kommunerna det
besked de behöva. Riksdagen har ju i sin hand latt t. ex. när slutet av femårsperioden
nalkas säga, att förhållandena fortfarande äro sådana att vi behöva
ytterligare en övergångstid. Det finns intet som hindrar, att 1947, 1948
eller 1949 års riksdag fattar beslut örn att utsträcka övergångstiden. Är det
bara fråga örn tidpunkten, är jag fullt övertygad örn att utskottets ställningstagande
är det besked, som kommunerna behöva.

_ Men dess värre innehåller reservationen en punkt, där det blottas en principiell
olikhet i uppfattningarna. Det gäller frågan örn behovsprövningen i
fråga om skolmåltiderna. I det fallet måste jag säga att jag icke kan förstå
reservanternas inställning. Vi glädja oss åt att alla partier äro ense örn att
försöka begränsa behovsprövningen inom folkpensioneringen till den minsta
möjliga, men örn det finns något område, där man skall akta sig för
behovsprövning, är det skolans område. Barn äro mycket känsligare än
man tror. Jag har själv haft tillfälle att konstatera, hur barnen i
Stockholms skolor komma hem och tala örn de rika barnen och de fattiga
barnen. Kan det, ärade reservanter, vara lämpligt, att man använder skolan
som ett instrument för att i barnen inpränta skillnaden mellan rika och
fattiga? Jag säde i första kammaren, och jag tillåter mig upprepa det här,
att det egentligen blir värst för dem som tro att de tillhöra de rika barnen.
De fattiga barnen komma nog att klara sig, men hos dem som inbilla sig
tillhöra en privilegierad klass kan det bli märken för livet. Jag tycker att det
är mycket egendomligt, att högerpartiet, som uppger sig företräda medelklassen,
icke här kan vara så generöst mot medelklassen, att denna kan få
vara med örn att draga fördel av en reform, för vars finansiering vi dock
komma att få använda medelklassens pengar.

Här ha vi ett område, där praktiskt taget hela den pedagogiska sakkunskap
i landet, som sysslar med folkskolans barn, står enig, alla folkskollärarorganisationerna,
skolöverstyrelsens folkskoleavdelning och numera den alldeles
övervägande delen av landets skolstyrelser. Här föreligger ett intressant exempel
på hur opinionen hastigt kan svänga. När befolkningsutredningen på
sm tid Dagade landets skolstyrelser, huruvida de ville införa avgiftsfria
skolmåltider, öppna för alla, svarade 37 procent av skolstyrelserna, att de
ville ha avgifter. Nära 50 procent försäkrade, att de ville ha avgiftsfrihet, men
37 procent svarade dock, att de ville lia avgifter. Det förslag, som nu ligger
till grund för den kungl, propositionen, har varit remitterat till länsstyrelserna,
och dessa lia passat på att fråga ett stort antal kommuner örn deras
uppfattning i dag. Det är mycket intressant att iakttaga, att medan för något
ar sedan o7 procent av skolstyrelserna ansago, att man skulle lia behovsprövning,
svarade nu av 607 hörda kommuner 492, att de ville lia bort behovsprövningen.
Med andra ord: 81 procent av landets skolstyrelser lia- för sin del
förklarat, att de icke anse, att man bör ha behovsprövning. Och vad man
mäste taga hänsyn till därvidlag är, att i de län, där man Ilar praktisk erfarenhet
av skolmåltiderna, opinionen iir praktiskt taget enhällig. I Norrbottens
Ilin hördes 23 kommuner, och dessa 23 kommuner förklarade sig för avgiftsfrihet.
I Västerbottens län hördes 17 kommuner, av vilka 16 tillstyrkte avgiftsfrihet.
I Västernorrlands län hördes 29 kommuner; samtliga dessa 29
kommuner tillstyrkte avgiftsfrihet. Det skulle, herr talman, vara ganska be -

100

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
synnerligt, orri man icke inför denna opinion ifrån praktiskt taget liela vår
lärarkår, som sysslar med folkskolans barn, och alla de skolstyrelser, som ha
praktisk erfarenhet av skolmåltiderna, skulle säga sig, att det är en oklok politik
att på detta område ha kvar behovsprövning.

Jag skall nöja mig med dessa randanmärkningar. I principfrågorna, utom
den örn avgiftsfriheten, äro vi ense. Jag slutar med att säga, att ingen kan
vara mera glad åt denna enighet än jag.

Herr Sefve, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Beträffande avgifterna tror jag det är riktigt som statsrådet säger,
men under sådana förhållanden finns det ju ej heller någon anledning för kommunerna
att ta avgifter enligt det förslag som reservanterna framlagt, detta
så mycket mindre som ju villkoren för statsbidrag direkt uppmana kommunerna
att icke ta några avgifter.

I fråga örn behovsprövningen är ju vad som föreslagits av reservanterna precis
detsamma som i propositionen i fråga örn övergångsanordningarna och
såvitt jag vet taget direkt därifrån.

Jag tillåter mig ha en annan mening än ecklesiastikministern i fråga örn arbetsmarknadsproblemet.
Han säger, att det är anledning tro, att de, i och med
att husmödrarna slippa stå till tjänst med frukostar åt barnen, komma att ta
arbete i den fria arbetsmarknaden. Det är mycket möjligt, att så kommer att
ske i en del fall, men den möjligheten ha de i så fall också enligt reservanternas
förslag. Där står nämligen, att fria skolmåltider kunna ges alla barn,
som icke eljest kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssypunkt fullgod
måltid i sina hem. Är det så att modern tagit anställning, kommer det fallet
utan vidare in under den kategorien. De fall som icke komma in under den
kategorien äro sådana, där modern icke tagit något arbete. Mödrarna skulle
troligen använda förmånen av fri skolmåltid till att få en lättnad — som jag
för övrigt väl unnar dem — i deras arbete i hemmet.

Härpå anförde

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag skall icke ta upp någon diskussion örn förhållandena på arbetsmarknaden.
Därvidlag har jag deklarerat min uppfattning och herr Sefve sin.

Men det första som herr Sefve sade tål väl ändå att fundera litet grand
på. Han säde, att eftersom det övervägande antalet kommuner förklarat sig för
avgiftsfrihet, så är det ju ingen risk att lämna dem rörelsefrihet. Då kunna
de ju själva bestämma, ty de flesta kommuner komma att göra, som departementschefen
föreslagit. Men, herr Sefve, är det rimligt resonerat? Det betyder
i alla fall, att kanske 19, 20 eller 25 procent av kommunerna behålla avgifterna.
Då skulle vi alltså komma i ett sådant läge, att i fråga örn t. ex. storstädernas
och industriorternas barn möjlighet öppnas för alla att få fria skolmåltider, och
där få alltså skattebetalarna betala för vartenda barn, som vill komma, men
i ett litet antal kommuner, 19—25 procent, väntar man och ställer sig avvisande.
Det förhållandet, att det är en liten grupp, som anser att man icke bör
ha avgiftsfrihet, är, tycker jag, ett skäl för Kungl. Majlis och utskottets linje.
Ty varför skola barnen i dessa kommuner ställas i särklass, beroende på den
uppfattning som man i denna fråga har på ledande håll inom kommunen?

Herr Sefve erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill för säkerhets skull rätta litet i vad ecklesiastikministern sade.
Jag sade, att när det varit så pass många kommuner, som med nuvarande

Onsdagen1 den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

101

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
bestämmelser givit avgiftsfria skolmåltider, kan jag icke förstå, varför icke ett
mycket större antal skulle göra det, när det skulle uppställas som särskilt villkor
för statsbidrag. Jag måste för min del tycka, att den kommun vore mycket
egendomlig som icke accepterade detta erbjudande.

Vidare anförde:

Herr Ekdahl: Herr talman! Endast ett kort inlägg! I sitt utlåtande säger
utskottet på sidan 35 följande: »Vidkommande personalfrågan vill utskottet
till en början framhålla, att enligt utskottets mening biträde vid skolmåltiderna
bör i viss utsträckning kunna påräknas från de i måltiderna deltagande
äldre barnen.» Jag är fullkomligt ense med utskottet örn denna formulering
under förutsättning att åt densamma ges den rätta innebörden. Nu skulle jag
tro, att utskottet menar, att dessa äldre barn skola hjälpa till, t. ex. med serveringen.
Det är en mycket nyttig övning. De behöva lära sig att göra andra
tjänster, och utskottet tänker sig kanske också, att dessa äldre barn skola
hjälpa de mindre barnen till rätta, i den mån det är stor åldersskillnad mellan
dem som deltaga i måltiderna. I denna utskottets uppfattning är jag fullkomligt
ense med utskottet. Men nu är det ju så, att utskottets motivering kommer
att bli riksdagens motivering, och riksdagens motivering kommer att i viss mån
få karaktär av lag, och lag skall tolkas och tolkas rätt. Det är därför jag menar,
att det vore mycket bra, om vi i detta sammanhang finge fastslaget, att
barnens hjälp icke får missbrukas, låt oss säga till diskning efter måltiderna
eller sådant, så att barnens ledighet på något sätt inskränkes. Det är icke
meningen, säger herr Bergström, och jag tror det icke heller, men jag har
med mitt inlägg avsett att få till stånd en förklaring från utskottets talesmäns
sida, att jag har fattat deras mening rätt. Jag skulle också vilja hemställa till
ecklesiastikministern, att han nied tanke på den passus i riksdagens motivering,
som vi härvidlag komma att skriva in, vid utformningen av tillämpningsföreskrifterna
ser till att barnens fritid under alla förhållanden garanteras.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! I min hemkommun ha vi genom frivilliga
bidrag vid en skola prövat skolbarnsbespisning och därvid också genom
skolrådet anmodat lärarinnan att lämna en redogörelse för sina erfarenheter
örn hur skolbarnsbespisningen verkat. De slående bevis på nyttan av densamma
som framgick av denna redogörelse var enbart glädjande. I redogörelsen
meddelar lärarinnan bland annat, att den fördel barnen haft av anordningen är
påfallande. Medan de tidigare mot slutet av terminerna varit så uttröttade, att
det var nästan tröttsamt att läsa med dem, som hon uttrycker sig, var detta
icke alls fallet, när de i skolan fingo god lagad mat. Lärarinnan, som var
mycket intresserad av saken, ordnade själv det hela, och kostnaderna blevo
icke alls stora.

När jag läste den kungl, propositionen örn skolmåltiderna och hur statsrådet
i detalj tänkt sig genomförandet av denna reform, därvid han lämnar kommunerna
mycket stor frihet att på bästa sätt ordna detta, kände jag en verkligt
stor tillfredsställelse. Men sedan jag tagit del av utskottsutlåtandet och i
högerns reservation funnit, att man ville bibehålla en behovsprövning, måste
jag reagera. Det kan väl knappast finnas någonting som så mycket kan såra
barnasjälen som att klassificera barnen i fattiga och rika. Det är någonting
verkligt motbjudande. Skola vi gå in för skolmåltider, skall det icke vara någon
skillnad mellan barnen. Skulle det bli en sådan skillnad, att endast de fattiga
barnen skola få fria skolmåltider, skulle vi allvarligt skada det intresse för
denna fråga, som är det centrala.

102

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Ingen av de sociala reformerna torde väl kunna hälsas med så stor tillfredsställelse
som skolbarnsbespisningen. I min hemkommun kan det i många fall
vara 5 å 6 km för barnen att gå till skolan. Vintertiden kan det inträffa att
den medhavda matsäcken frusit i ryggsäcken. Man kan förstå vilka matförhållanden
det blir, när barn, som ha lång väg till skolan, måste i väg mycket
tidigt på morgonen och kanske i inte så få fall just då modern måste sköta
djuren i ladugården. Det är en väsentlig skillnad, örn skolan ligger endast
någon kilometer från hemmet och örn skolvägen är lång och kanske icke heller
lättframkomlig. Det har ju visserligen ordnats med skolskjutsar på flera håll.
Det är dock icke sagt, att bussen eller bilen alltid kommer så precis, utan
barnen kunna få stå och vänta och frysa. I sådana fall tror jag, att skolgången
kan var rätt påfrestande för barnens hälsa. Då är det säkert av stort värde
för barnen, örn de få lagad, god och närande mat i skolan och det hela ordnas
på bästa tänkbara sätt för barnen såsom enligt det förslag som framlagts i
Kungl. Maj :ts proposition och tillstyrkts av utskottet. Med sådan ordning kunna
vi vara säkra på att maten för det uppväxande släktet blir till nytta, och
ingenting är i alla fall viktigare för ett land än bästa möjliga vård för det
uppväxande släktet, som skall ta vid, när vi äldre komma undan.

När jag således med tillfredsställelse vill tillstyrka utskottets förslag vill
jag dock varna för någon som helst behovsprövning. Att här införa en sådan
skulle icke vara .1946 års riksdag värdigt. Vi skola akta oss för att slå in på
sådana vägar. Ingenting skulle i så hög grad vara ägnat att såra barnen som
örn man genom behovsprövning skulle dela upp dem i två grupper. När vi
avskaffa behovsprövningen i fråga örn folkpensionerna, skola vi icke införa en
sådan på detta område. Allt vad behovsprövning heter skall bort, örn vi skola
kunna göra socialreformerna så goda som möjligt för vårt folk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fahlman: Herr talman! Det var ecklesiastikministerns optimistiska
uppfattning, som föranledde mig att begära ordet. Statsrådet sade, att han icke
tror så mycket på svårigheterna på arbetsmarknaden. Han hade den uppfattningen
att i och med att från husmödrarna avlastades visst arbete, skulle detta
komma arbetsmarknaden till godo. Nu är det emellertid så, att i ett hushåll
lagas det ju alltid mat åt någon. Örn det är en mer eller mindre i detta hushåll,
betyder det icke så mycket. Jag skulle vara glad, örn jag kunde ha samma
optimistiska syn som statsrådet på denna fråga, men tyvärr säger mig den erfarenhet,
som jag förvärvat under dessa krigsår i handhavandet av en hel del
kvinnlig personal, att svårigheterna äro avsevärda och att den uppfattning, som
herr statsrådet här har givit uttryck åt, nog måste anses ligga på det mera
teoretiska planet. Jag är också övertygad örn att han skulle få en helt annan
uppfattning, örn han konfronterats med det verkliga arbetslivet.

Herr Ekdahl betonade att barnen icke skulle få lov att användas till vissa
göromål. Jag skall be att få fråga: hur skall det gå, örn man t. ex. vid ett
tillfälle blir utan arbetskraft? Den kan mycket väl tänkas, att en kvinna tar sådan
anställning men mycket snart tröttnar på den och att det är alldeles omöjligt
att uppdriva en ny arbetskraft. Vad skall man då göra vid ett sådant tillfälle?
Det förekommer dagligen ute i det allmänna förvärvsarbetet, att man hux flux
står utan någon som helst arbetskraft, och jag förutser, att detta kommer att
bli fallet även på detta område vid otaliga tillfällen. Då ligger det oerhört
nära till hands, att man tar just den hjälp man kan få i de litet större, mera
vuxna flickorna i skolan. Jag skulle icke alls bli förvånad, örn utvecklingen
bleve sådan. För min egen del ser jag icke någon som helst anledning till den

Onsdagen den 12 juni 194G em.

Nr 24.

103

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
optimistiska syn statsrådet givit uttryck åt. Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Statsrådet gav uttryck åt sin
glädje över att man i stort sett var enig i denna fråga. Jag tror statsrådet har
rätt. Vad motionen beträffar bör den ses mot bakgrunden av den optimism,
som präglat statsrådets alla uttalanden både i propositionen och tidigare i den
offentliga diskussionen. Vad motionärerna, av vilka jag är en, velat vända
oss emot ar egentligen den takt, i vilken Kungl. Maj :t synes vilja genomföra
alla de vid årets riksdag förebådade stora sociala reformerna. Vi hade någon
gång på 1930-talet en sådan här reformperiod, då allting skulle föras fram
på mycket kort tid. Det dröjde dock icke så länge förrän kommunalmännen
ute i landet började på att säga ifrån, att det icke går att hålla på i vilken,
fart som helst. När sådana uttalanden komma från borgerligt håll, avvisade
man dem, men snart nog började även socialdemokratiska representanter och
socialdemokratiska tidningar att göra dylika uttalanden. Efter att så skett
myntades en vacker dag från regeringshåll ordet reformpaus, man hade tydligen
blivit klar på att man måste ta hänsyn till de verkliga förhållandena,

Jag måste säga, att statsrådet i sitt anförande här i dag gått motionärerna
till mötes rätt långt, och efter de uttalanden, som där ha gjorts, är jag villig
erkänna, att avståndet mellan Kungl. Maj :t i detta fall och oss, som företräda
motionärerna, har minskats. Vad vi voro rädda för var, att kommunerna i denna
angelägenhet skulle drivas i en takt, som icke överensstämde med vad som
kan vara rimligt och lämpligt att genomföra, dels på grund av de svårigheter
att bygga nya lokaler som måste uppstå, dels på grund av svårigheterna beträffande
arbetskraften. Vi ha med vår motion velat framhålla, att man borde
ge kommunalmännen ett större förtroende och större möjligheter att själva
avväga, när de kunna genomföra skolbarnsbespisningen. Att skolbarnsbespisningen
i och för sig är en, sak, som man gärna vill söka åstadkomma, tror jag
de flesta i landets skoldistrikt äro fullständigt ense örn. Men när man ser hur
många dåliga skollokaler som finnas och hur många andra kommunala behov
som behöva täckas, så undrar man, örn det är möjligt att på det sätt, som man
måste anse ecklesiastikministerns proposition innebära, genomföra även byggnader
för skolbarnsbespisningen. Nu säger statsrådet Erlander här i dag, att
han icke vill ge dessa lokaler för skolbarnsbespisning förtursrätt framför
exempelvis behov av bättre skollokaler eller andra liknande trängande behov.
Jag måste då säga att en sådan deklaration från, statsrådet ställer frågan på
ett annat plan. Jag kan dock inte dela statsrådets uttalande i arbetskrafts frågan.
När man ser på förhållandena ute på landsbygden och på de svårigheter
som där föreligga, när det gäller att få lämpliga människor till att sköta även
ganska enkla uppdrag, så kommer man nog till det resultatet, att det inte är
så lätt afl hitta lämpliga och dugliga personer till att sköta denna bespisning.
Den arbeskraft, som statsrådet tror skall kunna frigöras genom barnbespisningen,
tror jag inte blir av den storleksordning, som han hoppas på.

Statsrådet säger, och jag vill alldeles särskilt fastslå det, att örn fem år kan
ju riksdagen, utsträcka övergångstiden, om det visar sig att bespisningen är
svår att genomföra. Ja, men lägger man fram en kungl, proposition och gör
man sådana uttalanden sorn gjorts i denna fråga, då förutsätter man väl inte
att riksdagen örn feni år skall nödgas konstatera, att det inte var möjligt att
genomföra vad som beslutats och att tiden för genomförandet därför måste utsträckas.
I så fall befinner man sig i samma läge som när det gäller folktandvården.
dag var sjiilv en av de utredningsmän, som framlade förslaget örn
folktandvård, och jag måste säga, att av allt det utredningsarbete jag deltagit

104

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
i knappast något skänkt mig större tillfredsställelse än folktandvårdsförslaget.
Jag hoppades för min del att det skulle kunna genomföras inom en rimlig
tid. Det visade sig sedan att detta icke var möjligt, och det förhållandet
har lärt mig åtskilligt örn den takt, i vilken man kan genomföra sådana här
stora reformer.

Gå vi sedan till den fråga som herr Hansson i Skediga och andra här tagit
upp, nämligen behovsprövningen, så ha ju vi motionärer endast velat ge kommunerna
och kommunalmännen litet större rörelsefrihet i det avseendet. Jag
känner till förhållandena i åtskilliga kommuner, och jag kan för övrigt ta min
egen hemkommun som exempel. Denna kommun har en mycket stabil socialdemokratisk
majoritet och mycket duktiga kommunalmän — jag undantar givetvis
att uttala mig örn sådana högermän som jag själv — vilka statsrådet för
övrigt har gjort personlig bekantskap med. Där har man genomfört ett sådant
här system med behovsprövning utan att, vad jag vet, någon har övat påtryckning
örn det. Man anser tydligen det vara riktigt att tillämpa detta system till
dess att lokalerna bli utbyggda och man kan ordna bespisningsfrågan för samtliga
barn. Denna behovsprövning behöver inte gälla endast ekonomien utan
också vilka barn som lämpligen kunna gå till sina hem och där intaga sin
måltid, avståndet till skolan o. s. v. Det finns en hel rad olika förhållapden
som där inverka. Jag tror det är överdrivet att tala örn att man med ett sådant
förfarande märker barnen för livet. Jag är ingen vän av metoden att
dela upp barnen i, som statsrådet sade, fattiga och rika, när vi en gång i tiden
få systemet fullständigt utbyggt och det finns större förutsättningar än nu.
Men vi skola dock komma ihåg, att vi här icke föreslå någon obligatorisk bespisning,
någon tvångsmatning, utan barn och föräldrar få själva välja, huruvida
barnen skola deltaga i bespisningen eller inte. Och då blir det i alla
händelser en viss uppdelning.

Jag understryker min tillfredsställelse över att avståndet mellan Kungl.
Maj :t och motionärerna i denna fråga inte är större än det här visat sig vara.
Statsrådets uttalande får väl tydas på sådant sätt, att kommunerna icke skola
pressas över hövan, utan att systemet skall genomföras på ett så lugnt oell
klokt sätt som förhållandena medgiva.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag nödgas ännu en gång ta till orda för att ytterligare belysa varför
jag tror att reservanterna överdriva skolbarnsbespisningens inverkan på arbetsmarknaden.

Kungl. Maj :t, reservanterna och utskottsmajoriteten äro ju ense örn att vi
skola införa skolmåltider för alla behövande, och det finns en lång lista på
vilka som äro behövande. Örn jag vågade trötta kammarens ledamöter, skulle
jag kunna visa, att med den definition man ger åt begreppet behövande skulle
det i flera kommuner bli bortåt 75—80, kanske 90 procent av barnen, som också
enligt reservanternas uppfattning skulle komma i åtnjutande av skolmåltiderna.
Den utökning av arbetskraften, som behövs för att slippa behovsprövningen
och öppna skolmåltiderna -för alla, är inte en sådan belastning på
arbetsmarknaden som reservanterna vilja göra gällande. Ty maten skall ju i
alla fall lägås för de 50—-60, kanske ända upp till 90 procenten av barnen,
som reservanterna och vi äro ense örn att det skall lagas mat till. Herr Fahlman
tycks tro, att jag är alldeles okunnig i arbetsmarknadsfrågor. Jag har visserligen
icke haft något företag att sköta, men jag har i nära tio års tid haft
anledning att varje dag på det mest intima sätt diskutera arbetsmarknadsfrågor.
Jag vill inte förneka att det lokalt kan uppstå svårigheter att få folk
till skolmåltiderna,, men den merbelastning, som inträder genom bifall till ut -

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

105

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
skottsmajoritetens förslag, få vi mångfaldigt igen genom alla de fördelar som
i övrigt vinnas genom att behovsprövningen strykes.

Sedan tyckte herr Skoglund i Doverstorp att genom mitt anförande förut
i dag hade reservanterna, motionärerna och Kungl. Maj :t kommit närmare varandra.
Ja, herr Skoglund, det tycker jag också. Jag har uppriktigt Sagt inte
begripit varför denna motion kommit till. Ty vad jag sagt här i dag örn hänsyn
till svårigheterna och att man skall låta kommunerna få rörelsefrihet står
att läsa i den kungl, propositionen, vilken väckt sådan misstänksamhet hos
herr Skoglund. Örn herr Skoglund inte varit så misstänksam mot regeringens
propositioner och örn han läst exempelvis vad som står på s. 37, så hade kanske
motionen, när allt kommer omkring, icke väckts. Där står nämligen på
följande sätt: »Jag delar befolkningsutredningens uppfattning, att det under
en övergångstid av fem år borde vara möjligt att medhinna utbyggandet av
skolbarnsbespisningen till full omfattning. Åtskilliga remissinstanser — däribland
ett flertal kommuner — ha emellertid ansett en längre övergångstid erforderlig.
Med hänsyn härtill har jag för avsikt att, sedan erfarenhet vunnits
örn kommunernas möjligheter att lösa de med utbyggnaden förbundna tekniska
svårigheterna, upptaga övergångstidens längd till förnyad prövning. Oavsett
vilket resultat jag vid en sådan prövning kan komma till anser jag, att övergångstiden
skall efter dispens av skolöverstyrelsen i särskilda fall kunna förlängas
ytterligare viss bestämd tid.»

Om nu herr Skoglund varit så belåten med mitt första anförande, kunde väl
herr Skoglund också kunnat kosta på sig att uttrycka sin belåtenhet även med
den kungl, propositionen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Man bedömer denna fråga ur något
olika synvinklar, och det förefaller mig som örn herr Skoglund i Doverstorp
närmast skulle överskatta de föreliggande svårigheterna. När herr Skoglund vill
göra gällande, att det närmast var ecklesiastikministerns anförande som närmade
statsrådet till motionärerna, så tycker jag i likhet med herr statsrådet att
både i propositionen och i utskottsutlåtandet största möjliga hänsyn tagits till
de svårigheter som här föreligga och vilka man varit förberedd på. Det står i
detta utskottsutlåtande bl. a. följande: »Departementschefen har likväl, på
grund av att åtskilliga remissinstanser — däribland ett flertal kommuner —
ansett en längre övergångstid erforderlig, framhållit, att han hade för avsikt
att, sedan erfarenhet vunnits örn kommunernas möjligheter att lösa de med utbyggnaden
förbundna tekniska svårigheterna, upptaga övergångstidens längd
till förnyad prövning.»

Sedan fortsätter utskottet: »Oavsett till vilket resultat man vid en dylik
prövning kunde komma har departementschefen föreslagit, att övergångstiden
efter dispens av skolöverstyrelsen i särskilda fall skulle kunna förlängas ytterligare
viss bestämd tid.»

Där är ju frågan lämnad öppen, dels genom det uttalande som departementschefen
gjort och dels genom det uttalande som utskottet här föreslår att riksdagen
skall göra till sitt. Jag menar alltså, att i detta hänseende kan ingen göra
gällande, att nian har rusat i väg oell underskattat de svårigheter som ligga
framför oss för systemets genomförande i dess helhet.

När man sedan diskuterar arbetsinarknadsproblemet, och svårigheterna att få
arbetskraft för att fullfölja frågan och få systemet genomfört — alltså den personal
som behövs vid denna skolbarnsbespisning -— så är det klart att man där
kan hysa vissa farhågor. Men vi skola göra klart för oss att detta icke är någon
uppgift sorn tar människorna i anspråk hela dagarna. Det är en uppgift som
lämpar sig för sådana kvinnor, vilka icke ha möjlighet att ta någon annan an -

106

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
ställning och som därför kunna avstå en del av den tid de ha till förfogande just
för detta ändamål.

I detta sammanhang ber jag att få lämna en förklaring på vad vi ha skrivit
på s. 35 i utskottsutlåtandet. Herr Ekdahl frågade vad vi avsågo med den sats,
som han läste upp och som är av följande lydelse: »Vidkommande personalfrågan
vill utskottet till en början framhålla, att enligt utskottets mening biträde
vid skolmåltiderna bör i viss utsträckning kunna påräknas från de i måltiderna
deltagande äldre barnen.»

Vi ha diskuterat denna Sak inom avdelningen och kommit överens örn att
vi skulle låta de tankar vi då hade komma till uttryck i någon form. Jag tror
nämligen att det är av utomordentligt värde, att barnen få lära sig ordning och
reda, att de få lära sig hjälpa till vid servering och diskning o. s. v. Det är
värdefullt inte bara med hänsyn till den arbetskraft som vi därigenom erhålla,
utan det har också rent pedagogiskt sin betydelse. Det är alldeles klart, att vi
inte tänkt att detta arbete skulle inkräkta på barnens fritid. Vi ansågo oss icke
behöva skriva ut detta tydligare än vad vi gjorde. Detta ger bara en möjlighet
att pröva sig fram. Barnen få under lärarens ledning lära sig att hjälpa till
både vid servering och diskning, så att de inte bara störta i väg med servis
o. s. v. Jag är övertygad örn att detta, örn det skötes på ett rätt sätt, skall kunna
underlätta arbetskraftsproblemets lösning. Barnen själva kunna göra nytta,
men det har inte varit det väsentliga för utskottet. Det väsentliga har varit
just den erfarenhet, som barnen härigenom få, den lärdom de erhålla redan på
detta tidiga stadium. Det är den meningen utskottet haft med sin formulering.
Jag hoppas att herr Ekdahl är belåten med den förklaring som jag här har
lämnat.

Örn vi nu se på frågan sådan den är och varken förstora dess betydelse eller
överdriva dess svårigheter, så tror jag — som statsrådet mycket riktigt sade —
att vi kunna vara överens örn att förslaget i detta avseende innebär ett framsteg.
Vi ha ju ont örn folk i landet. Vi behöva ta vara på de unga och redan från
början bygga upp vårt folkmaterial på bästa möjliga sätt, så att de unga bli
lämpade för de arbetsuppgifter, som de i framtiden gå till mötes. Denna fråga
har alitsa inte betydelse bara för nuet, utan det är en fråga som har betydelse
också på lång sikt.

_ Dåt mig sedan säga ett pär ord om betydelsen av att skoldistrikten på ett tidigt
stadium få reda på statsmakternas uppfattning. I de skoldistrikt, där man
planerar byggnader, är det väl en fördel att man i samband med planeringen av
undervisningslokalerna också kan planera lokaler för bespisningsändamål. Därigenom
kunna kostnaderna för dessa lokalers färdigställande betydligt minskas.

Örn vi alltså bedöma denna fråga med kallt huvud och med tanke på dess betydelse,
kunna vi säkerligen med glatt mod gå att rösta för bifall till utskottets
förslag och den kungl, propositionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekdahl, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag avstod nyss från min replikrätt efter herr Fahlman, ty jag hoppades
att utskottets talesman skulle lägga begreppet till rätta i vad gäller den
mycket betänkliga utväg, som herr Fahlman föreslog. Men jag finner till min
förfäran att herr Svensson i Grönvik uttryckligen säger ifrån att han tänkt sig
—• och därmed har han satt avdelningen i sticket — att barnen skola hjälpa till
med diskning o. s. v. Bakom herr Fahlmans inlägg låg tanken att örn arbetskraftsproblemet
var svårlöst, så skulle barnen rädda situationen. Jag vill då
fråga kammaren, om kammaren i hast kan göra klart för sig vilka möjligheter
som här föreligga för skoldistrikten att spara arbetskraft på barnens bekostnad?

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

107

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
Jag kan inte tänka mig att det kan få lov att stå som riksdagens mening att
vi här skola öppna alla dammar. Barnens fritid måste räddas!

Herr Fahlman erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det kan vara mycket bestickande att, som herr Svensson
i Grönvik sagt, taga halvtidsanställd arbetskraft i anspråk. I städerna är för
övrigt den möjligheten redan i allra största utsträckning utnyttjad. Det kan ju
hända att förhållandena på landsbygden äro något annorlunda, det känner jag
inte till. Men man skall akta sig för att tro att problemet löses bara genom att
man säger att man skall ta en halvtidsanställd. Så enkelt är det inte, ty även
denna arbetskraft är i mycket stor utsträckning redan utnyttjad.

Herr Svensson i Grönvik, Sorn jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag blev verkligen överraskad av herr Ekdahls
replik. Jag trodde att han kände till barnpsykologien så mycket, att han skulle
finna denna anordning — där arbetet bedrevs under lärarens ledning, som jag uttryckligen
sade — vara till fördel för barnen själva. Huvudsyftet är icke — jag
underströk det särskilt — att spara arbetskraft, utan det är att lära barnen
hjälpa till. Örn herr Ekdahl tänker efter, så vill jag hoppas att han icke anser
detta vara detsamma som att öppna alla dammar.

Herr Ekdahl erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Den pedagogiska synpunkt som herr Svensson i Grönvik gjorde sig
till talesman för, då han framhöll vikten av att man lär barnen hjälpa till, har
jag redan uttryckt min mycket stora förståelse för, men denna hjälp skall ske
inom förnuftiga gränser. Jag framhöll i mitt första anförande, att örn man vänjer
de större barnen vid att ta hand örn de mindre, lär dem att vi skola tjäna varandra
— alltså vänjer dem vid vanlig, hälsosam solidaritet — då är jag fullkomligt
med i resonemanget. Men att däri inbegripa ett sådant grovgöra som
diskning efter en skolmiddag, så tidsödande som detta arbete är, kan jag inte
vara med örn. Då går man utanför det som har pedagogisk nytta.

Vidare yttrade:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! I departementschefens uttalande i
propositionen förekommer en passus, som jag skall be att få citera. Departementschefen
säger: »I detta .sammanhang vill jag erinra om att det också föreligger
ett otvetydigt samband mellan barnens hälsotillstånd och deras förmåga
att inhämta kunskap. Även ur rent pedagogiska synpunkter lia därför strävandena
att stärka barnens fysik sin givna betydelse. Särskilt bör uppmärksammas
den av statens institut för folkhälsan hävdade uppfattningen, att skolmåltiderna
måste anses ha en konstruktiv betydelse för barnens hälsa.» Vad departementschefen
här uttalar finner jag bestyrkt av en mångårig erfarenhet. I
det skoldistrikt, där jag är verksam, införde vi skolbarnsbespisning för snart
30 år sedan. Vid den tiden hade jag en klass, där flera elever kommo från
ekonomiskt svaga hem och därtill hade mycket lång skolväg. Det var i stort
sett normalt begåvade barn, men det var uppenbart, att de inte kunde hävda
sig i skolarbetet i tävlan med sina kamrater. De kunde inte utnyttja undervisningen
pä det rätta sättet på grund av överansträngning bl. a. till följd av
att de inle lingö ur näringsfysiologiska synpunkter tillfredsställande föda. Så
införde vi barnbespisning vid vår skola, och dessa clever kommo med i denna
bespisning, i vilken för övrigt ett ganska begränsat antal barn kunde få deltaga.
Jag kunde efter kort tid konstatera, vilken verkligt gynnsam inverkan
skolmåltiderna hade på dessa elever i såväl kroppsligt som själsligt avseende.

108

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 194G em

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Det dröjde inte länge förrän de kunde mäta sig med de kamrater, som i begåvningshänseende
voro jämställda med dem. Sedan den dagen har jag varit övertygad
örn skolmåltidernas utomordentliga betydelse. Jag vill särskilt understryka,
att de ur rent pedagogiska synpunkter äro synnerligen välmotiverade.
Någon motivering därutöver är inte behövlig för att man skall ha tillräcklig
grund för att nu gå att utbygga skolbarnsbespisningen.

Jag delar även den uppfattning, som såväl departementschefen som utskottet
hyser, nämligen att dessa skolmåltider principiellt sett böra stå öppna för alla
barn, som önska deltaga i dem. Jag konstaterar liksom herr Skoglund med
tillfredsställelse, att departementschefen har avvisat tanken på obligatoriskt
deltagande. Det hade varit en stor olycka, örn man skulle ha infört något slags
tvångsmatning.

Jag är också ense med departementschefen och utskottet örn att dessa måltider
böra vara avgiftsfria. Till stöd för denna uppfattning kan jag även åberopa
en mångårig erfarenhet. Jag har i min hemtrakt som representant för
lärarkåren deltagit i skolstyrelsens sammanträden och har därvid hl. a. haft till
uppgift att behovspröva ansökningar örn skolbespisning. Det hände därvid ofta
att vi måste avvisa elever, som inte voro berättigade till sådan bespisning på
grund'' av att de inte voro kvalificerade i ekonomiskt avseende. Men jag måste
säga att hur vi än inom skolstyrelsen försökte att skapa rättvisa, misslyckades
vi i väsentliga avseenden. Vi kunde konstatera att vi hade begått misstag och
gjort felbedömningar gång på gång. Ur dessa rent praktiska synpunkter kommer
jag, herr talman, till den uppfattningen, att behovsprövning inte bör förekomma.
Jag delar också utskottets uppfattning, att principiella synpunkter
tala i samma riktning.

Det har från åtskilliga håll, såsom i en del av remissvaren och i reservationen,
anförts betänkligheter i fråga örn möjligheterna att bygga ut barnbespisningen
i överensstämmelse med det i propositionen framlagda förslaget. Man
tänker därvid på svårigheterna att anskaffa lämpliga lokaler och tillräcklig
arbetskraft för denna bespisning. Det är uppenbart att man i dessa avseenden
kan stöta på väsentliga svårigheter. Jag hoppas emellertid, herr talman, att
departementschefen får rätt, när han anser, att det under en övergångstid av
fern år borde vara möjligt att medhinna utbyggandet av skolbarnsbespisningen
till full omfattning. Det är också att märka — vilket anförts tidigare i dag —
att denna tidrymd av fem år inte är slutgiltigt fixerad utan eventuellt kan utsträckas,
varjämte dispenser kunna medgivas. Med hänsyn därtill anser jag,
herr talman, att de betänkligheter man på grund av dessa praktiska orsaker kan
ha mot att fatta ett principbeslut, böra kunna övervinnas. Jag är för min del
beredd att ansluta mig till utskottets förslag.

Jag vill också betona — det har också sagts tidigare under diskussionen —
att skillnaden mellan utskottets förslag och reservationen är ganska obetydlig.
Det gäller egentligen endast, örn man nu skall fatta ett principbeslut örn att
skolmåltider skola tillhandahållas alla barn, som önska sådana, efter fem år
eller den övergångstid, som senare kan bli bestämd, eller örn man nu skall nöja
sig med att genomföra liberalare statsbidragsregler. Med hänsyn till att vi ha
möjligheter att tänja övergångstiden, örn så skulle befinnas nödvändigt, anser
jag mig böra i föreliggande situation ansluta mig till utskottets förslag, till
vilket jag således, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Bergström: Herr talman! Jag får för min ringa del instämma i vad
någon talare tidigare anfört, att det är synnerligen svårt att förstå den ståndpunkt
som högern har intagit i denna fråga, örn man inte får uppfatta den
som ett uttryck för ett principiellt motstånd mot det föreliggande förslaget.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Xr 24.

109

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
Sådant principiellt motstånd har ju anmälts av en av högerns representanter
i den utskottsavdelning som sysslat med ärendet. Det är kanske ytterst detta,
som ligger bakom högerns ställningstagande, och då blir motståndet strax förståeligare.
Det föreligger intet behov att polemisera mot denna ståndpunkt,
ty det förefaller som örn denna kammare till övervägande del vore beredd att
principiellt gå in för allmänna, avgiftsfria skolmåltider. Jag skall därför
inte närmare syssla med den principiella sidan av saken, då detta kan betraktas
sorn tämligen överflödigt.

Följer man herr Sefves tankegång, som ju var — örn jag så får uttrycka
mig — av smidigare slag, blir man enbart överraskad av att han anmält sitt
motstånd mot förslaget. Han tycks ha den uppfattningen, att genom att
kommunerna skulle erhålla bidrag till avgiftsfria skolmåltider de i allmänhet
skulle komma att införa sådana. Under sådana förhållanden förstår jag inte,
varför man skall rida på denna avgiftsprincip. Det måste då vara ganska
meningslöst. Örn det förhåller sig på det sättet, att kanske 80—90'' procent
av kommunerna skulle tillhandahålla avgiftsfria skolmåltider tack vare statsbidraget,
är det väl ändå bäst att ta steget fullt ut och inrymma även det återstående
fåtalet kommuner inom samma ram.

Herr Skoglund sade någonting örn att takten i reformarbetet har varit
så snabb, att våra kommunalmän inte ha hunnit taga sig an alla uppgifter,
som de härigenom förelagts, och anpassa sig till uppgifterna i fråga. Han tilllade
att han kände till en hel del kommuner, som haft det besvärligt och bekymmersamt
i detta hänseende. Ja, herr Skoglund, jag känner också en del
kommuner, många förresten, örn vilka man inte precis kan säga, att de haft
det besvärligt med att gripa sig an dessa uppgifter men där det kanske har
brustit i god vilja att göra någonting av de möjligheter till reformarbete och
de resurser, som staten har ställt till deras förfogande. För ett par år sedan
lämnades t. ex. den uppgiften här i kammaren, att endast 20 procent av landskommunerna
i Skåne ha utnyttjat de möjligheter att ordna hyggliga bostadsförhållanden
för barnrika familjer, som staten ställt till deras förfogande. Jag
finner detta vara ett ganska anmärkningsvärt förhållande, då man samtidigt
kan peka på att kommunerna uppe i Norrbotten begagnat dessa möjligheter
till ungefär 80 procent. Det är nog mångå gånger den goda viljan som brister.
Vi ha dock en hel del rätt konservativt betonade kommunalmän, som tyvärr
ännu stå i ledningen för åtskilliga kommuner och som högst ogärna vilja
medverka till genomförandet av reformer av olika slag och helt visst även hysa
stor olust att vara med örn att genomföra en sådan sak som barnbespisning,
som det nu närmast är fråga om. Det är närmast med tanke på detta som
jag finner det klokt att man fixerar en tidsram, inom vilken den allmänna och
fria barnbespisningen i skolorna i stort sett bör vara genomförd. Man kan göra
detta så mycket hellre som det, såsom ecklesiastikministern nyss har erinra!
om, gives möjligheter att få denna tidsram utvidgad i de fall, där det visar
sig att verkliga svårigheter föreligga att genomföra dessa skolmåltider, .sålunda
inte brist på god vilja. Jag vill erinra om att de kommuner, som mötas
av verkliga besvärligheter, icke blott skulle ha dessa fem år, som tänkts i
propositionen, till sitt förfogande för reformens genomförande, utan också genom
ett smidigt utnyttjande av det dispensförfarande som införts, kunna få
denna tid ytterligare utsträckt.

Till sist skall jag be att få säga ett par ord med anledning av herr Fahlmans
anförande rörande svårigheterna att anskaffa den för denna bespisning
behövliga arbetskraften, dag finner det uppenbart att husmödrarna i de hem,
där skolbarnen deltaga i skolmåltiderna, mycket ofta bli frigjorda från matlagningsbestyren
under den tid på dagen, då barnen lia frukostrast. Det kan

Ilo

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
visserligen hända att de få laga mat åt husfadern och andra icke skolpliktiga
barn i familjen. Men ofta äro både mannen och de äldre barnen ute i förvärvsarbete
på verkstäder och fabriker, där de i regel icke ha mer än en halv timmes
middagsrast, under vilken de icke kunna gå hem och förtära ett lagat middagsmål.
De få under dagens lopp leva på torrska ffning och komma hem först
vid 5-tiden på eftermiddagen för att då få sin första lagade måltid. Det borde
ju står klart även för herr Fahlman, att husmodern i sådana hem blir frigjord
^från de matlagningsbesvär, som skolbarnen under nuvarande förhållanden
vålla. Det vöre väl då mer än underligt, örn icke åtskilliga av dessa husmödrar
skulle stå kommunerna till tjänst med att, i den mån det visar sig
erforderligt, taga deltidsarbete vid skolbarnsbespisningen och sålunda ur arbetskraftssynpunkt
möjliggöra för kommunerna att genomföra denna skolbarnsbespisning.
Herr Fahlman kan icke i detta stycke draga upp jämförelser med
de svårigheter han såsom näringsidkare på ett visst område haft att skaffa arbetskraft,
ty det ena arbetsområdet är inte jämförligt med det andra.

Jag vill till sist, herr talman, säga ett par ord med anledning av de bekymmer,
som herr Ekdahl i sitt anförande uttalade för att skolbarnen skulle bli
alltför hart utnyttjade genom att användas till handräckningstjänst. Vi ha på
utskottsavdelningen inte gått förbi denna fråga, utan i alla fall berört den,
även om vi inte ägnat den någon grundligare behandling. Såvitt jag kan erinra
mig höjdes vid detta tillfälle icke någon röst för att barnen skulle användas
till diskningsarbete, utan meningen var att de skulle kunna utnyttjas för att
duka ett hord, sätta fram servis, duka av igen och ingenting därutöver. Jag
förutsätter att Kungl. Maj :t genom utfärdande av anvisningar sörjer för att
i detta stycke en rimlig gräns uppdrages.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sefve, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Herr Bergström sade att han inte förstod, varför vi reservanter ville
ha in i utskottsutlåtandet, att kommunerna skulle ha möjlighet att upptaga
en avgift för bespisningen, när vi i alla fall uppsatte det villkoret, att statsbidrag
bör utgå endast för avgiftsfria måltider. Jag vill då säga, att orsaken
därtill är, att vi anse, att man här i Stockholm har mycket svårt att överskåda
de besvärligheter, som kunna finnas ute i de olika kommunerna i landet. Det
kan tänkas att det finns kommuner, som ha så besvärligt med att skaffa lokaler,
betjäning o. s. v. för alla barn. att de. trots att det är ofördelaktigt
för dem, i alla fall böra ha möjlighet att fa en viss frist med införandet av
denna barnbespisning.

Härpå yttrade:

Herr Wallentheim: Herr talman! Herr statsrådet nämnde i sitt sista anförande,
att utvecklingen går fort fram på detta område och att uppfattningar,
som man tidigare kunde ha, ganska snabbt förändrats. Man kan konstatera
detta, örn man jämför den motion, som från högerhåll väckts i denna fråga,
med den reservation som avgivits av högerrepresentanterna i utskottet. I den
motion, som man från högerhåll gått fram med, hävdar man delvis mycket
starkt, att det inte skulle förefinnas något verkligt behov av att utbygga skolbarnsbespisningen
i hastigare takt. Man har försökt att mobilisera en del uttalanden
från läkarhåll för denna uppfattning. Det kan då inte skada att
erinra örn att de läkarkategorier, som väl i detta fall kunna anses vara de
mest ansvariga, nämligen skolläkarna och provinsialläkarna, vilka i det övervägande
antalet skoldistrikt ha hand om skolbälsovården, ha ställt sig syn -

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

lil

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
nerligen positivt till det föreliggande förslaget. Det är nog farligt att driva
den uppfattningen för långt, att något behov av en sådan bespisning verkligen
inte skulle förefinnas. Jag tror att statens institut för folkhälsan givit det
bästa uttrycket för förhållandena på detta område, när institutet i sitt remissyttrande
säger, att det råder en skillnad mellan vad som kan kallas god hälsa
i vanlig mening oell fullgod. Det är på den skillnaden man motiverar de åtgärder,
som ansetts vara nödvändiga på detta område.

Jag begärde, herr talman, närmast ordet för att få säga ett par ord beträffande
svårigheterna att anskaffa lokaler för skolbarnsbespisningen. Jag skall
ingalunda blunda för att dessa svårigheter i många fall kunna vara ganska
betydande. Men jag ber å andra sidan att mycket starkt få understryka, att
man inte skall överdriva den. Jag vet att det finns skoldistrikt, där man trots
besvärliga förhållanden lyckats åstadkomma rätt hyggliga provisoriska lösningar
av lokalfrågan. Jag vet också att vi vid utredningsarbetet inom befolkningsutredningens
socialpedagogiska delegation från en rad kommuner
fingo uppgifter örn att det överhuvud taget var omöjligt att åstadkomma lokaler.
Det ginge inte för sig att ombygga vissa utrymmen i gamla skolhus
och använda dem som lokaler för skolbespisningen. Vi gjorde på några ställen
en direkt besiktning av sådana lokaler och funno då, att de svårigheter,
som man från kommunalt håll hade uttalat, voro i betydande grad överdrivna.
Yi funno, att en hel rad kommuner, som tidigare deklarerat att de inte hade
några möjligheter att med enkla medel åstadkomma lämpliga bespisningslokaler,
likväl med relativt små anordningar kunde få fram ganska hyggliga provisoriska
lokaler.

Jag vill vidare framhålla, att det enligt min uppfattning är en mycket svår,
för att icke säga omöjlig uppgift att i det ena eller andra fallet pröva örn
behov av skolmåltider kan anses föreligga eller inte. Om man för avsevärd
tid framåt skall gå fram efter en linje, som innebär, att exempelvis endast
skolbarn med långa skolvägar skola ifrågakomma för denna bespisning, blir
det en tolkningsfråga vad som överhuvud taget skall menas med lång skolväg.
Den saken kunna människor lia delade meningar örn. Det blir ju en väsentlig
skillnad, örn en person skall gå denna väg till fots eller tillryggalägga densamma
på cykel. Jag tror att man genom att för en längre tid framåt bygga
verksamheten på sådana grunder alldeles i onödan ute i kommunerna tillskapar
en mängd svårigheter.

Jag skall sedan be att ytterligare få säga några ord beträffande frågan
huruvida avgift för skolmåltiderna skall upptas eller inte. När jag för min
del har anslutit mig till den ståndpunkten, att skolmåltiderna böra bli avgiftsfria,
har detta skett både av sociala och pedagogiska skäl, men därtill
även av administrativa skäl när det gäller det rena skolarbetet. Jag skall
inte upprepa vad som ur sociala och pedagogiska synpunkter anförts till
förmån flir do fria skolmåltiderna. Jag vill endast framhålla, att kommunerna
i de fall. då de haft rätt att bestämma örn avgift skall upptas eller inte, kommit
fram till de mest skilda former för fastställandet av reglerna för avgiftsupptagandet.

I den utredning, sorn befolkningsutredningen avlämnade, finns en redogörelse
med en provkarta på olika kommunala uppslag att lösa detta problem.
Jag skall inte trötta kammaren nied att bär föredra de olika linjer, som kommunerna
tillämpat. Jag vill emellertid erinra örn att man i en del kommuner
lägger i skolläkarens hand att avgöra vilka som skola erlägga avgifter. I en
del andra fall lägger man detta avgörande i lärarens hand. I andra fall åter
söker man genom en graderad inkomstskala, anpassad efter antalet barn i familjen
o. s. v., komma fram till ett rättvist resultat. I en kommun har man

112

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
haft den principen, att om modern varit sjuk eller bortrest en tid eller haft
arbete utom hemmet eller dylikt, har man utkrävt avgift, om tillgångar funnits.
Man har där således på olika håll företagit ett mycket noggrant snokande
i familjeförhållanden och omständigheter, som skulle ligga till grund
för om avgift skulle utbetalas eller ej. I vissa kommuner har man låtit barnen
själva få betala grynen till havregrynsgröten. Vidare ha barnen själva
haft med sig socker och salt, I en kommun har man låtit den lön som utbetalas
till en sergeant bli den måttstock, efter vilken man gått, då det gällt
att avgöra, arn avgift skall utkrävas eller ej. Familjer med lägre inkomst
än en sergeant ha blivit befriade från att erlägga avgift.

De av mig nu anförda exemplen visa med tillräcklig tydlighet vilka besvärligheter
och orättvisor som kunna uppstå i denna fråga ute i kommunerna,
även örn man där har. den största vilja att söka åstadkomma det bästa resultatet.

Jag vill med några ord beröra även de administrativa svårigheterna i detta
ärende. Örn man har ett avgiftssystem, där barnen exempelvis varje vecka
skola ha med sig pengar till skolan, kan det lätt hända, att en del barn glömma
att ta med sig avgiften för veckan. En annan vecka kanske barnen således ha
med sig avgifter för två veckor. Det måste användas ett detaljerat redovisningssystem,
som för med sig att en god del av undervisningstiden tas i anspråk
för rent administrativa uppgifter. Det kan enligt min mening inte vara
rationellt att handla på det viset,

I den reservation i ärendet, som avgivits från högerhåll, försöker man förringa
värdet av den rent befolkningspolitiska betydelsen av de fria skolmåltiderna.
Jag vill ta ett exempel från min egen kommun, som i det fallet, såvitt
jag förstår, belyser att denna hjälp verkligen betyder någonting. Jag vill
då först i förbigående nämna, att man inom min hemkommun har en allmän
barnbespisning, som är gratis för alla. Vi åtnjuta inget statsbidrag härför, utan
kommunen får själv betala kostnaderna. Detta medför en utdebitering på 30
öre. En arbetarfamilj i min hemkommun med den genomsnittsinkomst, som
förekommer där, får i skatt erlägga 10—11 kronor örn året för denna frukostbespisning
för skolbarnen. Om en sådan arbetarfamilj har två barn i skolan
få dessa två barn frukost under 200 dagar av året, Värdet av denna förmån
kan uppskattas till 50 öre per dag eller således sammanlagt 200 kronor per
år. Förtjänsten för denna arbetarfamilj blir således i runt tal 190 kronor. Nu
invändes kanske från något håll, att man på det sättet kan räkna ut hur det
ställer sig för de enskilda familjerna, men att det ur folkhushållets synpunkt
ändock blir mycket dyrbart med denna fria skolbarnsbespisning. Jag tror
emellertid att man väsentligt överdriver, när man gör gällande att denna
hjälpform blir så dyr för folkhushållet. Vi måste nämligen ha klart för oss.
att det ingalunda är så billigt att ge barnen smörgås med pålägg, som ofta
är mycket dyrbart.

Jag vill även säga några ord i anledning av herr Ekdahls fråga. För min
del anser jag att det var mycket lyckligt att herr Ekdahl framställde sin fråga
beträffande barnens medverkan vid bespisningen. Utskottsavdelningens ordförande
och herr Bergström ha på den frågan svarat, att avsikten ingalunda
är att .söka. utnyttja barnens arbetskraft. Man avser endast att använda barnens
hjälp i uppfostrande och pedagogiskt syfte. Jag vill för egen del starkt
understryka^ dessa synpunkter. Det måste nämligen — vilket även herr Ekdahl
själv framhållit — vara nyttigt för barnen att få lära sig hjälpa till. Ur uppfostrande
synpunkt är det angeläget att man i tid inpräntar hos barnen att de
inte tillhöra en grupp människor, som ständigt skola betjänas av andra. Det är
av vikt att barnen få lära sig att gemensamt hjälpas åt vid utförande av olika

Onsdagen den 12 juni 194G em.

Nr 24.

113

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
arbetsuppgifter. Jag är, som jag tidigare isagt, glad över att herr Ekdahl
ställt denna fråga. Ty därigenom har det givits tillfälle att lämna en förklaring
på denna punkt, så att det icke kan bli någon misstolkning i det enskilda
fallet av utskottets utlåtande.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fröken Nygren: Herr talman! Det är med verklig tillfredsställelse jag här
konstaterar dea enighet, som nu tycks råda beträffande principen örn fria skolmåltider,
öppna för alla. När man läste herr Skoglunds i Doverstorp motion
i frågan, fick man emellertid en helt annan uppfattning örn den principiella
inställningen till ärendet på högerhåll. Det är under sådana förhållanden värdefullt
att motionärernas och reservanternas talesmän här i kväll så tydligt uttalat
sig i annan riktning än den som motionens formulering gav vid handen.

I likhet med herr Malmborg i Skövde kan jag stödja mig på en mångårig
erfarenhet, när jag tar ställning i denna fråga. Den som i skolan varit med örn
att organisera skolbarnsbespisning och tagit ut barn till denna bespisning vet
vilken oerhört stor betydelse denna anordning har. Man har emellertid också
vunnit en hel del sorgliga erfarenheter av den praxis, som hittills varit mest
rådande, nämligen att man delat upp barnen och tagit ut avgifter av en del.
A i hörde av herr Wallentheims anförande hur många olika grunder man tilllämpat
för att bestämma vilka som skulle betala och vilka som skulle få bespisningen
gratis. Det har sannerligen varit ett verkligt kineseri för att nå ett
rättvist resultat. Örn mänomi, då det gäller en allmän bespisning med statsbidrag,
fortfarande skall hålla på att vissa deltagare i denna bespisning skola
erlägga avgifter, måste man självfallet gå efter andra linjer än hittills och fastställa
en viss maximiinkomst för de familjer, som skola få bespisningen gratis.
Vi veta emellertid alla att man ej heller på den vägen når fullständig rättvisa.
Ty även två familjer med samma inkomster och barnantal kunna ha en inbördes
sa olika ekonomisk ställning, att det i det ena fallet skulle vara välmotiverat
med en avgiftsfri bespisning, medan man i det andra fallet skäligen borde utkräva
en avgift.

Vi äro alla medvetna örn de svårigheter, som komma att uppstå när man
skall genomföra denna reform. Jag syftar då i första hand på lokalbristen och
bilsten på arbetskraft. Man får emellertid icke överdriva dessa svårigheter. En
talare här i debatten ville ställa de nu i stor utsträckning förekommande dåliga
skollokalerna i motsats till bespisningslokalerna och ville göra gällande, att om
man nu skulle anskaffa nya bespisningslokaler, skulle man bli tvingad att
fortfarande använda sig av dåliga skollokaler. Ecklesiastikministern har för
ein del redan sagt ifrån, att man under inga förhållanden skall ge lokaler för
skolbarnsbespisning någon prioritetsrätt. Just det förhållandet att många skoldistrikt
nu behöva skaffa sig nya lokaler gör det emellertid nödvändigt med
ett klarläggande principuttalande i frågan för att kommunerna skola kunna
bestämma hur lokalerna skola inrättas. Det är naturligt att åtminstone många
fattiga kommuner skulle dra sig för att inrätta lokaler för skolmåltider, örn
man icke var på det klara med att dessa skulle komma att utnyttjas i tillräcklig
omfattning.

Beträffande den kvinnliga arbetskraften bär man här i debatten ordat tillräckligt
mycket. Jag vill dock mycket starkt understryka, att det är av den
största betydelse för husmödrarna att få denna hjälp. Herr Fahlman påstod

Andra kammarens protokoll 1946. Nr Sif. 8

114

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
att det i hushållen ändock måste lagas mat till olika måltider. Reformen skulle
i så fall icke betyda så mycket för de husmödrar, som icke äro förvärvsarbetande.
Från husmodershåll har man under de senaste åren vid flera tillfällen gjort
framställningar örn införande av gemensamma måltidstimmar i kommunerna.
Vi ha från skolhåll medverkat i utredningar för att nå detta syfte. Den provkarta
man därigenom fått över hur husmödrarna Ira det ställt beträffande den
måltid, som det här gäller, gör att man blir förskräckt. Det finns husmödrar
som faktiskt måste ha en fullständig restaurang hemma med måltider så gott
som oavbrutet under flera timmar på förmiddagen. Skolbarnen ha sina måltider,
husfadern har en annan måltidsrast och örn familjen har vuxna barn
komma de hem på sina tider. Örn man genom denna reform kan något lätta
arbetsbördan för dessa husmödrar, tror jag inte att någon skulle vilja missunna
dem den hjälpen.

I industriorter och städer överhuvud taget behöver man, såsom det redan
framhållits från flera håll, under de närmaste åren så mycket som möjligt
frigöra den kvinnliga arbetskraften för att få ut den i industrien och inom
andra områden. Detta är omöjligt att genomföra, örn man inte sörjer för skolbarnens
matfråga. På mindre orter är det alldeles säkert inte så svårt som man
tror att få deltidstjänster besatta med husmödrar, som genom att deras egna barn
icke behöva komma hem och få ett lagat mål under förmiddagen kunna disponera
en del av sin tid för arbete utom hemmet.

Under vårt utredningsarbete i denna fråga ha vi genom besök på olika orter
kunnat konstatera, att man på de platser, där man infört en bambespisning,
haft goda erfarenheter av denna och att husmödrarna blivit mer och mer intresserade
för att själva delta i arbetet med barnbespisningen. Jag tror därför,
att man inte behöver se så pessimistiskt på denna del av problemet, även om
jag är medveten örn, att det i vissa fall kan bli en del svårigheter.

Jag vill även nämna några ord i anledning av det i reservationen framförda
förslaget örn att kommunerna skola ha rätt att själva ta upp avgifter.

Herr Sefve argumenterade för detta förslag. Jag undrar emellertid om det
egentligen inte var rena spegelfäkterier, när herr Sefve själv påstod att de
kommuner vore konstiga, som togo upp avgifter med stöd av dessa bestämmelser.
Örn man från, reservanternas håll anser de kommuner vara konstiga,
som ta ut avgifter, varför skall man då föreslå införandet av en bestämmelse
som möjliggör att dylika avgifter kunna uttagas. Hela problemet blir mycket
enklare, örn man utan vidare fråntar kommunerna en sådan rätt.

Beträffande sedan barnens medverkan vid anordnandet av skolmåltider vill
jag först framhålla, att förhållandena härvidlag äro synnerligen skiftande på
olika orter samt i stora och små skolor. Man har redan nu en mycket god
erfarenhet av att. barnen kunna hjälpa till. Det är emellertid, som redan framhållits
av flera talare, av stor betydelse att man i det sammanhanget understryker,
att barnen icke få tagas i anspråk på det sättet, att deras arbete med
skolbespisningen inkräktar på deras fritid. Det måste bli vägledande att man
här sagt ifrån att man i vissa kommuner handlat olämpligt i detta hänseende.
Herr Svensson i Grönvik framhöll, att barnen borde hjälpa till med disk utan
att detta skulle inkräkta på barnens fritid. I fråga om bambespisnmgar av
någon större omfattning är det emellertid alldeles omöjligt a/tt barnen skola
delta i detta arbete utan att detta inkräktar på deras fritid. Örn barnen däremot
beredas tillfälle att visa sin hjälpsamhet och sitt intresse genom att sköta
servering och dukning, kan detta inte vara till något men för barnen. Det är
lämpligt ur alla synpunkter, inte minst ur uppfostrande synpunkt.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

115

Statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Statsrådet hänvisade mig till
att läsa hans uttalande i propositionen angående möjligheterna att få dispens.
Jag mäste säga, att jag läste detta uttalande mer än en gång, innan jag motionerade.
Jag fick klart för mig, att man räknade med att det skulle ta fem
år innan ^ denna reform skulle kunna helt genomföras och att det skulle stå
vissa möjligheter öppna för de kommuner, vilka inte hunno med reformen
på den beräknade tiden, att få uppskov. Både jag och jag vågar säga ett mycket
stort antal kommunalmän i landet drogo emellertid den slutsatsen, att det
efter fem år var ganska stora utsikter, att kommunerna blevo helt hänvisade
till att lita till Kungl. Maj :ts välvilja.

Då jag i dag säger, att statsrådet och motionärerna nalkats varandra, tänker
jag framför allt på statsrådets uttalande här i kammaren, att han inte
avsåg att ge lokaler för skolbespisningsändamål någon förtursrätt framför andra
nödvändiga lokaler, exempelvis undervisningslokaler eller t. o. m. gymnastiksalar.
Örn man adderar samman allt som är att göra ute i kommunerna, finner
man att mångå kommuner ha på sitt program ett flertal nödvändiga byggen.
Vid avvägningen mellan vad man inom sådana kommuner betraktar såsom
mest nödvändigt samt dessa lokaler för skolbespisning måste man säga
sig, att det kan bli en ganska svår: konkurrens. Statsrådets uttalande i dag
har emellertid klarlagt dessa problem på ett bättre sätt än jag för min del
tidigare vågade tro.

Jag vill betona att vi nog icke ha anledning att vara alltför pessimistiska i
denna fråga. Jag tror emellertid att en del av de talare som yttrat sig här i
dag dock äro överdrivet optimistiska. Örn vi skola kunna genomföra detta förslag
i den omfattning, som är tänkt, måste vi säkerligen ta längre tid på oss
än vad statsrådet i propositionen utgått ifrån. Vi få säkerligen en hel del
icke så lättlösta problem att brottas med.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 181, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående vissa anslag för budgetåret 1946/47 till skolor tillhörande
harna- och ungdomsvården jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Majit °hade i propositionen nr 187, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 8 mars 1946, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av föredragande statsrådet Mossberg
förordad personalförteckning och avlöningsstat för statens skolor tillhörande
harna- och ungdomsvården, avlöningsstaten att tillämpas tills vidare från och
med _ budgetåret 1946/47, dels för nämnda budgetår under femte huvudtiteln,
rubriken Statens skolor tillhörande harna- och ungdomsvården, anvisa till
Avlöningar ett förslagsanslag av 919 000 kronor, till Omkostnader ett''förslagsanslag
av 1 090 500 kronor och till Byggnadsarbeten m. m. ett reservationsanslag
av 300 500 kronor, dels medgiva, att till stiftelsen Anna-Lisa
Lidbecks uppfostringsanstalt i Lidköping finge utgå statsbidrag med högst
3 000 kronor för anställande av en assistent vid Margretelunds jordbrukson»
under budgetaret 1946/47 och att till Håkantorps yrkesskola, Bistaborg
yrkes- och hemskola, Morängens yrkesskola saint Skarvik-Tallåsens skolhem
och yrkesskola måtte utgå bidrag av statsmedel för täckande av driftsunder -

Anslag till
skolor för
harna, och
ungdomsvården.

116

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Anslag till skolor för harna- och ungdomsvården. (Forts.)
skott med respektive 7 647, 8 030, 3 121 samt 19 000 kronor, dels för budgetåret
19461/47 under femte huvudtiteln anvisa till Bidrag till driften av icke
statliga skolor tillhörande harna- och ungdomsvården ett förslagsanslag av

I 000 000 kronor, till Fortbildningskurs för befattningshavare vid skolor
tillhörande harna- och ungdomsvården ett reservationsanslag av 13 000 kronor
och till Bidrag till inrättande av inackorderingshem ett reservationsanslag
av 77 000 kronor, dels ock för nämnda budgetår under fonden för låneunderstöd
till Ytterligare lån till Göteborgs diakonissällskap för vissa byggnadsarbeten
vid Härsjögårdens yrkesskola anvisa ett investeringsanslag av

II 600 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru
Alm m. fl. (I: 274) och den andra inom andra kammaren av fröken Nygren
m. fl. (II: 430) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta i enlighet med
socialstyrelsens i propositionen nr 187 redovisade förslag örn viss löneuppflyttning
av de kvinnliga rektorerna och folkskollärarna vid skolor tillhörande
harna- och ungdomsvården.

I en inom andra kammaren av herr Persson i Ihlandafors väckt motion
(II: 439) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att inrättandet
av inackorderingshem för pojkar och flickor — där även försöksutskrivna
elever från skyddshem skulle placeras — skulle handhavas av staten och
kommuner samt att icke överlämna till IOGT, annan enskild organisation
eller sammanslutning att inrätta, sköta eller förvalta, de ifrågavarande inackorderingshemmen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna I: 274
och II: 430

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för statens
skolor tillhörande harna- och ungdomsvården;

b) fastställa en i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för statens skolor
tillhörande harna- och ungdomsvården, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1946/47;

c) till Statens skolor tillhörande harna- och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 919 000
kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

a) till Statens skolor tillhörande harna- och ungdomsvården: Omkostnader för
budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 090 500 kronor,

b) till Statens skolor tillhörande harna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. m. för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 500 kronor,

c) medgiva, att till stiftelsen Anna-Lisa Lidbecks uppfostringsanstalt i Lidköping
finge utgå statsbidrag med högst 3 000 kronor för anställande av en
assistent vid Margretelunds jordbrukshem under budgetåret 1946/47,

d) medgiva att till Håkanstorps yrkeshem, Bistaborgs yrkeshem och hemskola,
Morängens yrkeshem samt Skarvik-Tallåsens skol- och yrkeshem finge
utgå bidrag av statsmedel för täckande av driftsunderskott med respektive 7 647,
8 030, 3 121 samt 19 000 kronor,

e) till Bidrag till driften av icke statliga skolor tillhörande harna- och ung -

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

117

Anslag till skolor för harna- och ungdomsvården. (Forts.)
domsvården för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor,

f) till Fortbildningskurs för befattningshavare vid skolor tillhörande barnaoeh
ungdomsvården för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 13 000 kronor;

lil. nied bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionen II: 439
till Bidrag å till inrättande av inackorderingshem för budgetåret 1946/47 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 77 000 kronor;

IV. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag till Ytterligare lån till Göteborgs
diakonissällskap för vissa byggnadsarbeten vid Härsjögårdens yrkeshem för budgetåret
1946/47 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av
11 600 kronor;

B. att motionerna I: 275 och II: 429 måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Det är ett par punkter i denna
proposition som jag vill säga några ord örn. Ett av de angelägna mål, som de
föreslagna åtgärderna syfta till, är ju att förkorta anstaltstiden för de på skyddshem
intagna eleverna.

Jag delar helt och fullt de sakkunnigas och propositionens'' åsikt härvidlag.
Det är ju en erfarenhet i all anstaltsvård, att den första tiden alltid sporrar
till ansträngningar att ändra livsföringen. Örn interneringstiden emellertid
blir för lång och utskrivningsdagen för obestämd, faller det gärna något av
hopplöshet och bitterhet över den intagne. Det kan emellertid visa sig mycket
svårt att avväga vad som är en lämplig tidrymd, innan utskrivningen skall
ske, och den saken måste alltid behandlas individuellt. Som huvudregel kan
man nog uppställa, att det är bättre, att den intagne får komma ut, misslyckas
och tas tillbaka igen, än att han får stanna kvar för länge och bli bitter
och trotsig.

Men det är också en annan synpunkt att ta fasta på i detta sammanhang.
Det är många av dessa intagna, som äro alldeles rotlösa och som inte ha någon
enda människa., som riktigt bryr sig om dem. Då kan det vara av betydelse,
att de få stanna en så lång tid på skyddshemmet, att de få en bindning
till detta. Jag kan av egen erfarenhet vittna örn många skyddshemselever,
som på detta sätt blivit »bundna» till sitt skyddshem och känt detta såsom
sitt andra hem här i världen och därmed fått det stöd, de behövt. När det därför
enligt propositionen skall sörjas för en effektiv eftervård, är det angeläget,
att också denna synpunkt blir beaktad, så att nian inte gör det till en schablon
att utskriva så fort som möjligt efter intagningen.

Det har sedan också föreslagits en råd inackorderingshem för de villkorligt
utskrivna. Vi lia i den verksamhet, jag representerar, prövat olika vägar i
detta stycke. Vi lia upprättat hem för enbart skyddshemselever och andra för
s. k. blandat klientel. Det är vår erfarenhet, att ett hem nied enbart skyddshemselever
inte är lämpligt. Men även det andra alternativet är en sak på
gott och ont. Även örn eleverna skola blandas i en sådan proportion som 3
skyddshemselever emot 4 oförvitliga ungdomar, kan det ofta bli på det sättet,
att det är de tre som komina att bestämma äver de andra 4 och sålunda bli till
förförelse för de andra. 1 varje fall kunna skyddshem seleverna sammangadda
sig och inspirera till fortsatt asocialitef. Därför menar jag att vi skola akta
oss för att utan vidare betrakta det. som det lämpligaste och normala att
efter utskrivning skicka skyddshemselever till sådana hem. Med den vanligtvis
mycket starka självhävdelse, som dessa elever lia, komma de nämligen

118

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Anslag till skolor för borna- och ungdomsvården. (Forts.)
snart att känna även detta hem som ett förmynderskap, som de äro angelägna
om att fortast möjligt skaka av sig. Det normala tror jag även i fortsättningen
måste bli att först och främst placera de villkorligt utskrivna i ett lustbetonat
arbete och för övrigt i en miljö, där de inte lia daglig och omedelbar
kontakt med flera andra skyddshemselever. Därför hade jag för min del helst
sett, att man börjat med konsulenterna, och under en tid sett vad de kunde
åstadkomma med de resurser, som redan finnas litet varstans i vårt land.
Först sedan konsulenternas erfarenheter kunnat hopsummeras, kunde man
börja upprätta speciella hem. Men statsrådets förslag går ju ut på en försöksorganisation,
och jag har ingenting emot att man försöker med det, dock med
den reservationen att den troligen bör prövas under mer än ett år, innan den
påbygges så som det är tänkt i propositionen.

Att upprätta dessa inackorderingshem skall, enligt propositionens förslag,
uppdras åt IOGT. De sakkunniga understryka visserligen att någon viss organisation
inte bör erhålla monopol på dessa hem. Detta skrivsätt verkar kanske
till stor del camouflage, då det redan deklarerats i pressen, att Goodtemplarorden
inställt sig på att upprätta samtliga de föreslagna 35 hemmen och det
vid samtal med initierade framgår, att den saken är avgjord. Det är i och
för sig ingenting att anmärka på den saken. Jag tror mycket örn Goodtemplarorden.
Den har stora möjligheter, och jag unnar den att här få pröva sina
moraliska resurser. Jag kan dock inte underlåta att säga, att det sårat mig,
när de sakkunniga uttalat, att religiösa organisationer inte skulle vara lämpliga
i fråga örn detta arbete. Det står visserligen »extremt» religiös, men ordet
»extremt» står där nog utan egentlig innebörd. Såvitt jag förstår, är det meningen
att diskvalificera en religiös organisation för detta slag av vårdarbete,
och detta just därför att den är religiös. Det är detta, som synes mig en smula
hänsynslöst, när man vet vad dessa organisationer uträttat på detta område.
De voro i själva verket under en lång tid de enda, som togo hand om dessa
ungdomar och gjorde folk av dem. Tänk bara pa en sadan stiftelse sorn Elsa
Borgs hem emot slutet av förra århundradet, som drog så mångå sedeslösa
flickor ur eländet här i Stockholm! Tänk på KFUM, KFUK, Vita Bandet,
Frälsningsarmén och Stadsmissionen! Dessa organisationer fingo inga statsbidrag
varken till det ena eller det andra. När nu »gyllene lideng komma
och man kan räkna med anslag för sådant arbete, skola de ställas at sidan.
Jag anser att det inte är riktigt rätt handlat mot dem. Jag vill emellertid
gärna ta fasta på utskottets skrivsätt, som i alla fall vill lämna det öppet även
för kristna organisationer att åtminstone ansöka om bidrag.

Sedan vill jag endast stanna för en sak till i detta sammanhang, och det är
när det gäller socialstyrelsens framställning örn täckande av uppkomna bidragsunderskott
vid en del enskilda yrkes- och hemskolor inom skyddshems vår den.
När statskontoret haft att yttra sig över dessa ansökningar har det föreslagit,
och statsrådet har anslutit sig till det, att som villkor för att dessa enskilda
organisationer skola få bidrag till uppkomna underskott bör ställas, att statsverket
erhåller ökat inflytande och ökad kontroll över skolornas skötsel i ekonomiskt
avseende. Innan bidrag beviljas, böra därför förhandlingar inledas mellan
styrelserna och statsverket örn sådan kontroll, och det bör övervägas, örn
inte såsom villkor för bidrag skall föreskrivas, att skolornas utgiftsstater i
fortsättningen skola granskas i förväg av socialstyrelsen.

Nu är det ju så, att varje skyddshem, även de icke statliga, varje år får
ingiva en ytterst specificerad och noggrann uppgift rörande sina utgifter och
inkomster. Dessa sammanställas sedan av socialstyrelsens skyddshemsinspektion,
och en jämförande tablå sändes därefter till alla skyddshem. Av dessa
sammandrag bör statskontoret kunna inhämta, huruvida några medel använts

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

119

Anslag till skolor för harna- och ungdomsvården. (Forte.)
på ett oriktigt sätt av de enskilda institutionerna. Det är inte alls underligt
att dessa enskilda organisationer under dessa sista år nödgats arbeta med underskott.
Det är nämligen den skillnaden mellan ett icke statligt och ett statligt
skyddshem, att det förra har en mycket begränsad årlig avgift per plats
och elev att röra sig med, under det att statens skolor inte äro bundna av en
sådan bestämd avgift. Medan till exempel skyddshemmet Skarvik-Tallåsen
som tillhör Stadsmissionen, med 91 platser bär 1 200 kronor örn året per plats
och 300 kronor från kommunen örn platsen är belagd, och hemmet alltså för
varje elev erhåller 1 500 kronor plus för närvarande 25 % dyrtidstillägg, eller
i runt tal 1 900 kronor, så kostar en pojke vid det motsvarande hemmet Lövsta
i runt tal 3 100 kronor per år.

^När då, såsom under de sistlidna åren, lönerna vid de enskilda hemmen
måst nära fördubblas för att hemmen överhuvud taget skola kunna få personal,
och personalen mäst utökas på grund av klientelets växande besvärligheter,
^ och när såsom vid Skarvik två av personalen måste få sjukersättning
hela året, och dessutom omfattande ändringsarbeten för många tusen kronor
måste göras inom hemmet på grund av klientelets tilltagande besvärlighet,
och därtill också kommer att beläggningen på ett pär av hemmen tidvis varit
oberäknat liten, då är det inte underligt om ett tillfälligt underskott på 19 000
kronor uppkommer pa en anstalt med 91 platser. En enda gång tidigare har
detta hem begärt ett extra anslag för driftsunderskott, trots att det varit i
verksamhet under snart tjugo år.

Ett annat exempel är Håkanstorp, sam står under Vita Bandet. Man har
begärt ett tillfälligt bidrag, på något över 7 000 kronor för att täcka ett driftsunderskott.
Hemmet redovisar i sammandraget en dagskostnad per elev med
kronor 4:73, medan den statliga Brättegården redovisar kronor 7:99 eller
8: — jämnt.

Med detta som bakgrund tycker jag, att man knappast kan behöva kräva
mera insyn i de enskilda hemmens ekonomiska förvaltning. Örn herr statsrådet
varit närvarande i kammaren, skulle jag vördsamt ha vädjat till honom
att i motiveringen till sitt anslagsäskande på denna punkt återtaga kravet på
villkor för bidragens utbetalande. Detta inte därför att de enskilda institutionerna
inte skulle kunna uppfylla villkoren, utan därför att de med allt skäl
betrakta detta krav såsom ett bevis på misstroende, som de inte anse sig förtjänta
av. De enskilda institutionerna lia slitit mycket hårt med detta arbete,
och det är inte skäl att löna dem med restriktioner och misstroende.

Häri instämde fru Boman.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! I en motion nr 439 bär hemställts,
att riksdagen måtte besluta att inrättandet av inackorderingshem för pojkar
och flickor — där även försöksutskrivna elever från skyddshem skola placeras
— skall handhavas av staten och kommunen samt att icke överlämna till
IOGT, annan enskild organisation eller sammanslutning att inrätta, sköta eller
förvalta de ifrågavarande inackorderingshemmen.

Det har ju redan träffats preliminär överenskommelse örn att IOGT skulle
få bli huvudman för dessa inackorderingshem, dag anser för min del, att det
borde vara en statens och kommunernas uppgift; därmed har jag inte på något
sätt ifrågasatt IOGT:s goda uppsåt eller dess möjligheter i åtskilliga fall.
dag tror emellertid, att det enda rationella är att denna uppgift ligger på staten
och kommunerna. Dessutom tillkommer ju det faktum, att genom att, man nu
på detta sätt överlämnar åt en organisation att sköta detta, komma nya organisationer
att anmäla sig såsom huvudmän för denna verksamhet. Det står ju
redan en del organisationer och knackar på hos vederbörande departementschef

120

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Anslag till skolor för harna- och ungdomsvården. (Forts.)
och vill vara med om att dela detta ansvar. Jag- tror, att det enda rationella är
att denna sak handhas av staten och kommunerna, och därför vill jag, herr
talman, yrka bifall till motionen nr 439.

Samtidigt vill jag uttala min sympati för den motion, som väckts av fröken
Nygren här i andra kammaren, nr 430, som ju innebär, att en vissi löneuppflyttning
skulle ske för db kvinnliga rektorerna och folkskollärarna, som skulle sysselsättas
i denna verksamhet. Denna motion har utskottet hänvisat till departementschefen,
som i sill tur hänvisar till att frågan behöver utredas ytterligare
och att man därför inte nu bör fatta beslut. Det är ju en enkel fråga. Principen
är klar! Riksdagen har i olika sammanhang uttalat sig för likalönsprincipen.
Här finnas inga större svårigheter att klara ut, vad som måste göras. Det handlar
örn att uppflytta vederbörande till en högre lönegrad eller någonting sådant.
Det är alltså en mycket enkel fråga att taga ställning till. Det kan inte vara
några rimliga skäl, tycker jag, att dessa befattningshavare, därför att de råka
vara kvinnor, skola ha sämre lön än sina manliga kolleger. Jag vill därför också
yrka bifall till motionerna I: 274 och II: 430.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag skall inte gå in på det ekonomiska
resonemang, som herr Johnsson i Stockholm var inne på. Jag anser, att de
ekonomiska frågorna böra prövas i ett annat och större sammanhang. Jag skall
bara med ett par ord beröra innebörden i det föreliggande förslaget. Den huvudsakliga
innebörden i här föreliggande förslag går ut på ett effektiviserande av
yrkesutbildningen och en effektivare eftervård av de ungdomar, som varit
intagna på skyddshem. Dessa ungdomar skola hjälpas och handledas på ett
bättre och effektivare sätt än vad som hittills varit fallet. För de ungdomar,
som inte kunna återvända till sina verkliga hem, skall det ordnas med lämpliga
fosterhem. Vidare skall det, som herr Johnsson i Stockholm var inne på, anordnas
ett mindre antal inackorderingshem efter mönster av de s. k. eskilstunahemmen.
I dessa hem skola eleverna erhålla bostad1, vård och skötsel samtidigt
som de stå under en lämplig uppsikt. Det är möjligt att denna lösning av dessa
frågor inte är den allra lämpligaste, men det hela är ju ett provisorium, och visar
det sig att denna organisation inte är den bästa, då får naturligtvis en överarbetning
företagas av de nu förevarande förslagen.

Det har vidare ansetts lämpligt att huvudmannaskapet för dessa hem bör anförtros
åt den ledande nykterhetsorganisationen i landet. Det är alldeles riktigt,
som herr Hagberg i Luleå här framhöll, att det råder delade meningar örn
lämpligheten av att överlämna huvudmannaskapet för denna verksamhet till en
enskild organisation. Men det hela är ju, som jag förut sade, en försöksverksamhet,
och det är i anledning därav som utskottet ansett att denna verksamhet
tills vidare bör handhas av IOGT. Det är alltså samma inställning som såväl
utredningskommittén som föredragande statsrådet haft. Hemmen komma ju för
övrigt, som framgår av detta förslag, att stå under särskild kontroll av tillsatta
konsulenter.

Vad sedan gäller den fråga, som herr Hagberg i Luleå var inne på i sitt
anförande, nämligen frågan örn likalönsprincipens tillämpning beträffande lärarbefattningarna
vid dessa ungdomsskolor, så förhåller det sig ju på det sättet,
att frågan örn likalönsprincipen varit föremål för riksdagens prövning endast
för ett par veckor sedan. Då beslöt riksdagen att begära en utredning
örn likalönsprincipens tillämpning — inom de statliga verken. Under sådana
förhållanden kan det väl inte gärna vara lämpligt att nu fatta beslut örn likalönsprincipens
genomförande vid dessa ungdomsskolor.

Jag ber därför, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

121

Anslag till skolor för öarna- och ungdomsvården. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först beträffande utskottets
hemställan under punkten A I propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i nämnda del dels ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes av bifall till de i ämnet väckta motionerna
1:274 och 11:430; och biföll kammaren utskottets hemställan i denna
del.

På därå av herr talmannen given proposition blev härefter utskottets hemställan
under punkten A II av kammaren bifallen.

Beträffande utskottets hemställan under punkten A III framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i angivna del dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 439; och biföll kammaren utskottets hemställan
i nämnda del.

Slutligen biföll kammaren på därå av herr talmannen givna propositioner vad
utskottet hemställt under punkterna A/IV och B.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts pro- Utbyggnad

position angående utbyggnad av reumatikervården jämte i ämnet väckta motioner.

reumatiker vården.

I propositionen nr 224 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 29 mars 1946, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen anfört låta träffa avtal angående inrättande
vid därför lämpade sjukhus av ytterligare högst 250 vårdplatser för
reumatiskt sjuka, dock att statens ekonomiska ansvar för vårdplatsernas inrättande
och andel i vederbörande sjukhus’, gemensamma lokaler icke finge överstiga
15 000 kronor per plats.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft tre motioner.

I de likalydande motionerna I: 314 av herr Bror Nilsson och II: 477 av herr
Larsson i Luttra hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära, att Kungl. Maj :t måtte utarbeta och för nästa års riksdag framlägga
förslag till utbyggnad av den förebyggande och öppna reumatikervården.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag, bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet förordat
låta träffa avtal angående inrättande vid därför lämpade sjukhus av ytterligare
högst 250 vårdplatser för reumatiskt sjuka, dock att statens ekonomiska ansvar
för vårdplatsernas inrättande och andel i vederbörande sjukhus’ gemensamma
lokaler icke finge överstiga 15 000 kronor per plats;

b) att motionerna I: 314 och 11:477 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen II: 478 ej måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Larsson i Luttra: Herr talman! I förevarande ärende har jag väckt
en motion med anhållan, att riksdagen måtte begära förslag till nästa års
riksdag angående utbyggnad av den förebyggande och öppna reumatiker -

122

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Ersättningar
för sjukdom
under arbete
för flyktingar■

Utbyggnad av reumatiker vår den. (Forts.)
vården. Utskottet har inte kunnat tillstyrka motionen med hänvisning dels
till att reumatikervårdssakkunniga icke ansett tiden vara inne för framläggande
av konkreta förslag, dels till att medicinalstyrelsen håller på att utreda
den öppna vårdens organisation i allmänhet.

Utskottet har alitsa tagit sin tillflykt till den flitigt anlitade räddningsplankan
att hänvisa till pågående utredning. Örn man vore övertygad örn
att denna utredning -— eller rättare sagt dessa utredningar, eftersom man
icke blott . hänvisat till medicinalstyrelsens utredning örn den öppna sjukvården
i sin helhet, utan även till kommittén för partiellt arbetsföra — kunde
slutföras tämligen snabbt, skulle man kanske kunna ansluta sig till utskottet.
Med hänsyn till frågekomplexets storlek och till svårigheten att ena olika
meningar på dessa ämnesområden, torde man dock icke kunna förvänta, att
utredningen snart blir slutförd. Då man allmänt synes vara på det klara med
att full effektivitet i kampen mot reumatismen icke kan nås utan samverkan
mellan öppen och sluten vård, torde det bli nödvändigt att frågan om den
öppna och förebyggande reumatikervården löses utan att man avvaktar dessa
utredningars slutförande. Det bör här påpekas, att centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund anser, att denna fråga bör lösas i samband med utbyggandet
av den slutna vården och andra yttranden gå i enahanda riktning.

Även ^andra omständigheter kräva en snabb lösning av frågan örn den
öppna järden.^ Befolkningens åldersfördelning synes innebära stor risk för
brist på sjukvårdspersonal, en brist som ju för övrigt redan framträtt och som
lett till att man mäste överväga stängning av sjukhusavdelningar, vilket skulle
äventyra anstaltsvården. Den öppna vården, som åtminstone delvis torde kunna
byggas upp på =de nuvarande tjänsteläkarna och distriktssjuksköterskorna.
skulle i någon mån kunna avlasta den slutna vården genom att taga om hand
lindrigare fall och ^ eftervårda dem som åtnjutit sjukhusvård. Erfarenheten
bär ju visat, att manga personer genom att tidigt bli omhändertagna av den
öppna vardén kunna ga till hälsa i stället för att få underkasta sig kanske
långvarig sjukhusvård och ända riskera invaliditet. Där de öppna vårdformerna
kunna användas, ställa de sig dessutom betydligt billigare och mindre
personalkrävande.

Herr talman, det är givet, att då det gäller en reform, som avser att bispringa
lidande människor^ som i mångå fall hotas av invaliditet genom de
reumatiska sjukdomarna, måste de humanitära synpunkterna bli dominerande.
Man kan dock icke helt bortse från de ekonomiska synpunkterna, då man
genom en välordnad reumatikervård säkerligen kan rädda många, som hotas
av invaliditet, till hälsa och därmed till arbetsförmåga och försörjning. Då
förutsättningen för en god reumatikervård synes vara att anstaltsvården kompletteras
nied speciella former av öppen, vard och att detta sker fortast möjligt,
tillåter jag mig, herr talman, ställa följande yrkande: i punkten a) bifall till
utskottets förslag, i punkten b) bifall till motion nr 477 i denna kammare.

vrEfiter-,!lärTd s*u^ad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes av bifall till de i ämnet väckta
motionerna I: 314 och 11:477; och blev utskottets hemställan av kammaren bilalien.

§E

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av sjukdom, ådragen
under arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet.

Onsdagen den 12 juni 1941) era.

Nr 24.

123

Ersättningar för sjukdom under arbete för flyktingar. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag Ilar inte begärt ordet för att
ställa något annat yrkande än om bifall till vad utskottet föreslagit, men jag
har velat begagna tillfället för att göra en hemställan i detta ärende angående
ersättning i vissa fall i anledning av sjukdom, ådragen under arbete i civilförsvarets
flyktingverksamhet.

Det gäller bär ersättning åt dem som blivit sjuka under arbete i flyktingverksamheten
i vårt land. De personer, som det här är fråga örn, ha frivilligt
offrat sig i en barmhärtighetstjänst. Det förekommer även fall, då de på grund
av smittosam sjukdom ha fått sätta livet till. Det finns ett exempel härpå i
Kungl. Majlis proposition nr 281. Det gäller där Gertrud Fröberg i Malmö.

Nu har Kungl. Majit föreslagit, att ersättning skall utgå tills vidare i enlighet
med bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen men att samtliga fall.
som det här gäller, skola under den kommande tiden ställas under omprövning.
Detta har jag ingenting emot — tvärt örn tycker jag det är klokt handlat —
och vad jag nu vill, herr talman, är ingenting annat än att rikta en hemställan
till vederbörande i departementet — det gäller här socialdepartementet — att
man vid den kommande omprövningen visar en skälig vidsynthet och generositet
vid behandlingen av denna angelägenhet. Det anser jag att situationen
kräver. Dessa personer ha gjort en tjänst åt landet och åt de flyktingar, som
kommit till vårt land som gör, att de kunna vara värda att vi ifrån vår sida
visa vår uppskattning av det arbete de utfört.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru Alvén: Herr talman! Jag skulle kunna,inskränka mig till att instämma
i de ord, som yttrats från mabnöbänken, men jag vill ytterligare understryka
hur nödvändigt det är att den utredning, som Kungl. Majit här ämnar
företaga, sker så snart som möjligt.

Det har inkallats både sjuksköterskor och annan personal för tjänstgöring
i beredskapslägren för dessa människor, som kommit från fånglägren i Tyskland,
och det är många bland denna personal som under detta arbete ådragit
sig sjukdomar, som kanske nedsätta deras arbetsförmåga för hela livet.
Många kanske kunna återvinna hälsa, men jag har full kännedom örn fall, där
man har nekat sjuksköterskor, som ådragit sig smitta, ersättning under den
tid som de med läkarintyg kunnat styrka att de varit i behov av ytterligare
vård, och det är detta som jag här skulle vilja föra fram. Jag tror nämligen
att man begått ett misstag, då man inte vill utbetala ersättning åt dem som
verkligen kunna bevisa, att de under denna tjänsteutövning bland fångar från
koncentrationslägren lia ådragit sig sjukdom.

Jag har heller inget annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag, men
jag har velat uttala önskemålet att den utredning, som Kungl. Majit ämnar
företaga, måtte ske så skyndsamt som möjligt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial, nr 184, i anledning
av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning örn anslag
till bidrag till barnhusen.

124

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 194fi em.

Motion om
skadestånd åt
J. E. Andersson.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 185, i anledning av väckt motion angå''
ende skadestånd åt förre fabriksarbetaren J. E. Andersson.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Om man skulle bedöma denna
fråga uteslutande med utgångspunkt från det magra utlåtande, som statsutskottet
här har avgivit, så skulle man kunna tro att frågan vore av mycket
liten betydelse. Jag har emellertid den uppfattningen, att det är en fråga som
har en mycket stor räckvidd, då den berör ett för arbetarna vitalt område, och
jag hade därför hoppats att utskottet skulle ha kunnat kosta på sig en mera
tillmötesgående behandling av denna fråga.

Det är ju så att vi för närvarande bedriva en ganska kraftig kampanj för
att åstadkomma ett bättre arbetarskydd. Man bedriver propaganda på arbetsplatser
och i tidningspressen för ökat skydd på arbetsplatserna, och ibland
kanske man också vill göra gällande att olycksfallen inträffa på grund av arbetarnas
egen ovarsamhet. Dtet gäller här ett specialfall, där man absolut
inte kan tala örn att olycksfallet har skett på grund av ovarsamhet från arbetarens
sida, men däremot har olycksfallet råkat inträffa på en SJ tillhörig
järnvägsvagn, som icke har haft något som helst skyddsräcke under den tid
arbetarna varit sysselsatta å densamma. Den arbetare vid Kramfors fabrik,
Edvin Andersson, som i mars månad 1942 under snöslask och ishalka var
med och lastade massa på en järnvägsvagn på Kramfors järnvägsstation,
hade en mycket liten plats på kanten av vagnen att stå på och skulle lyfta
upp 200-kilogramsbalarna, när man skulle kista dem på varandra. Han begagnade
därvid en järnkrok, som man har för att få tåg på massabalarna.
Kroken släppte och han föll från vagnen och skadade sig så allvarligt, att
en hel rael läkare förklarat honom för oförmögen till arbete för all framtid.
Det är fråga om en arbetare i sina bästa år, som har familj att försörja. På
grund av att det saknas skyddsräcke omkring hans arbetsplats, minskas hux
flux hans arbetsinkomst från att förut ha varit omkring 3 000 kronor till vad
han nu får i livränta eller 1 333 kronor örn året. Han har genom sin fackförening
undersökt, örn han på juridisk väg skulle kunna utfå något skadestånd.
Fackföreningen och han själv ha blivit av juristerna avrådda från att genom
rättegång försöka utverka skadestånd. Juristerna mena, att olyckshändelsen
har skett på en järnvägsvagn, som icke tillhör Kramfors bolag. Järnvägsvagnen
tillhör statens järnvägar, och därigenom skulle kramforsbolaget icke
kunna åläggas skyldighet att hålla skyddsräcke kring järnvägsvagnen. Nu
säger utskottet, sedan det hört järnvägsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten,
att av utlåtanden från de av utskottet hörda myndigheterna synes framgå, att
någon rätt till skadestånd för Andersson icke föreligger och att förhållandena
icke heller äro sådana, att utevaron av dylik rätt kan anses innebära en »lucka
i lagen». Jag vill då påpeka det egendomliga i att man strax efter det
denna olyckshändelse inträffat ansåg sig skyldig att hålla skyddsräcken omkring
järnvägsvagnen. Järnvägsstyrelsens avslagsyrkande är också enligt
min åsikt av tämligen kategoriskt innehåll. Järnvägsstyrelsen framhåller, att
statens järnvägars öppna godsvagnar äro av samma typ och konstruktion, som
sedan lång tid tillbaka allmänt använts såväl inom Sverige sorn utomlands
utan att något behov av skyddsräck framkommit.

Jag vet inte, örn detta är den första olycka som inträffar genom fall från
järnvägsvagn, men även om det skulle vara den första, borde detta, med den
inställning statsmakterna tidigare intagit till frågan örn förebyggande av
olycksfall i arbete, vara tillräckligt för att bevisa nödvändigheten av att mot -

Onsdagen den 12 juni 1940 eili.

Nr 24.

125

Motion om skadestånd åt J. E. Andersson. (Forts.)
åtgärder vidtagas. Järnvägsstj-reisen? avslagsyrkande tyder på att man här
räknat mycket kallt ekonomiskt. Man räknar ut, hur mycket det skulle kosta
att anordna skyddsräcken på järnvägsvagnar och eventuellt även andra liknande
åtgärder som järnvägsstyrelsen anför samt vilka utgifter staten kan
åsamkas genom olycksfall som kunna inträffa därför att skyddsräcken saknas.
Blir den senare summan mindre, får man väl låta bli att uppföra skyddsräcken,
ty ekonomien bör ju vara utslagsgivande — att det är människor som
trasas sönder är här av mindre betydelse.

Man har sagt, att räcken skulle vara alltför hindrande vid lastning och lossning
av vagnarna. Det är klart, att det uppstår olägenheter, det ha bolagen,
speciellt byggnadsfirmorna, hävdat praktiskt taget varje gång arbetarna krävt
någon skyddsåtgärd och de lia sagt, att det skulle utgöra ett hinder för arbetets
fullgörande och försökt så länge som möjligt komma från att bygga
dem. Man är nu skyldig att ha skyddsräck kring cementblandarbryggor vid
byggen, men man är inte skyldig att hålla skyddsräck på järnvägsvagnar och
varken utskottet eller järnvägsstyrelsen vill erkänna nödvändigheten därav.
»Olycksfall av ifrågavarande slag vid lossning eller lastning uv järnvägsvagnar
äro sällsynta och giva icke anledning till att några särskilda skyddsåtgärder
utöver vad som redan finnes behöva vidtagas», säger järnvägsstyrelsen.
Emedan dessa olyckshändelser äro sällsynta, anser man sig följaktligen
inte behöva vidtaga några åtgärder för att förhindra dem, även örn dessa sällsynta
olyckshändelser medföra mycket stora ekonomiska uppoffringar för att
inte tala örn andra lidanden både för dem de direkt drabba och för deras anhöriga.

Andersson är en arbetare som byggt ett egnahem för flera år sedan, för
vilket han är skyldig 8 000 ä 10 000 kronor. Han har ett minderårigt barn
att försörja. Då det inte finns några möjligheter för honom att betala amorteringarna
av de 1 300 kronor om året som svenska staten ger honom i livränta,
riskerar han att behöva gå ifrån sitt egnahem. Han är för all framtid
oförmögen till arbete. Kramforsbolaget har försökt giva honom en telefonvaktssyssla,
vilken han emellertid inte kunde sköta. Han har inte bara ådragit
sig fysiska skador. Genom en skada i huvudet har han även erhållit en
psykisk defekt, som gör att han inte längre kan utföra något arbete. Trots
detta får han inte mer än 662/3 % invaliditetsersättning eller 1 333 kronor
per år. Att ersättningen är låg kanske inte hör hemma i detta sammanhang,
det är en fråga som riksdagen kommer att behandla inom den närmaste tiden
och då är det kanske lämpligt att hålla detta exempel i minnet.

I lagen örn arbetarskydd står det: »Arbetsgivare är pliktig iakttaga allt.
som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn
till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom
sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet.» Andersson var visserligen
anställd hos Kramfors AB, men då juristerna hävda, att Kramfors
AB icke kan vara ansvarigt för att skyddsräck saknas å SJ :s vagnar, förklarade
vissa advokater, att här måste föreligga en lucka i lagen, därför att det
inte finns någon möjlighet för denne arbetare att med arbetarskyddslagens
stöd utfå något skadestånd, och det är därför jag ansett det nödvändigt att
föra frågan inför riksdagen.

Att utskottet inte kostat på iner jin sex rader i denna fråga finner jag viii
magert och nonchalant. Då jag hoppades, att min motion åtminstone i viss
män skulle vinna utskottets gehiir, yrkade jag inte, att någon viss summa
skulle utbetalas, utan endast att Andersson skulle tilldelas det skadestånd
han på grund av skadans art kan anses berättigad till. Då något konkret yrkande
sålunda inte finns, kan jag inte yrka bifall till motionen. Jag har emel -

126

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Motioner
rörande
byggande av
en tvärbana
Mellansel—
Mesélefors.

Motion om skadestånd åt J. E. Andersson. (Forts.)
lertid velat anföra detta och jag uttalar mitt beklagande av alt statsutskottet
så nonchalant förbigått en så betydelsefull fråga.

Herr Mårtensson: Herr talman! Det är utan tvivel ett mycket behjärtansvärt
fall, som herr Nordström bär påtalat. Med hänsyn till de yttranden som
avgivits dels av järnvägsstyrelsen och dels av riksförsäkringsanstalten, vilka
yttranden äro fogade till utskottets utlåtande, bar dock utskottet icke
kunnat intaga någon annan ståndpunkt än att yrka avslag på motionen. Det
är naturligtvis riktigt som herr Nordström bär påpekar, att utskottet kunde
ha gjort en fylligare motivering, men det kan ifrågasättas, örn detta hade
gagnat denna sak.

Herr Nordström talade något örn arbetarskyddslagstiftningen. Jag vill i
detta sammanhang erinra örn att liela arbetarskyddslagstiftningen är föremål
för en omfattande utredning, och örn jag inte är fel underrättad, kommer denna
utredning att inom den närmaste tiden framlägga ett betänkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 186, i anledning av väckt motion örn
utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 187, i anledning av väckta motioner
angående utredning örn byggande av en tvärbana Mellansel—Meselefors.

I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
-Näsström (1:202) och den andra inom andra kammaren av herr Andersson
i Alfredshem (11:324) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta örn skrivelse
till Kungl. Majit med anhållan örn skyndsam utredning genom järnvägsstyrelsen
och norrlandskommmittén örn byggande av en tvärbana Mellansel—
Meselefors.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 202 och II: 324 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! Det har för länge sedan från
visst håll signalerats, att byggandet av järnvägar i vårt land skulle vara slut
—- endast kompletteringar skulle hädanefter få äga rum. Om tvärbanor mellan,
de olika stambanorna äro att räkna som komplettering av bannätet, vågar jag
inte uttala mig örn, eftersom jag inte anser mig sakkunnig på området. Trots
detta uttalande har jag vid början av detta års riksdag väckt en motion, som
syftar till en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn utredning örn byggande
av en tvärbana Mellansel—Meselefors. Med anledning härav ber jag att
få taga kammarens ärade ledamöters intresse i anspråk för att närmare redogöra
för denna fråga.

Till banprojektets historia hör, att redan i slutet av 1908 bildades en jämvägskommitté
i Örnsköldsvik, som fick i uppdrag att utreda frågan om en
blivande tvärbana Örnsköldsvik—Lappmarken, som det då benämndes. Upp -

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

127

Motioner rörande byggande av en tvärbana Mellansel—Meselefors. (Forts.)
draget verkställdes av överstelöjtnant A. Limdström vid väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt hans'' förslag skulle den planerade järnvägen följa den,
gamla handelsvägen genom Anundsjö socken över Bredbyn, Kubbe och Seltjärn
till Åsele och Vilhelmina med anslutning i Dalasjö. På ett järnvägs inö te
i Bredbyn hösten 1909 med representanter för Anundsjö, Åsele, Vilhelmina
och Örnsköldsvik beslöts att en undersökning skulle genomföras och en fullständig
plan utarbetas, och sedan förslag framlagts, hölls i början av år 1912
ett nytt järnvägsmöte i Örnsköldsvik. Vid detta möte utsågs en deputation,
som skulle närmare utreda och framlägga förslaget inför Konungen. Den naturligaste
utgångspunkten för tvärbanan ansågs då vara Mellansel, där stambanan
kom närmast kusten. Anknytning till inlandsbanan föreslogs till Råsele.

Emellertid hade järnvägsstyrelsen 1912 uppdragit åt aktuarien Sven Morrman
att verkställa en allsidig och opartisk utredning rörande de olika tvärbanealternativen.
Denna utredning framlades 1914—1915 och låg ^ till grund
för de följande årens kungl, propositioner till riksdagen i dessa frågor. Oförbehållsamt
erkändes vid denna tidpunkt, att Råselebanan ur handelssynpunkt
ägde det lyckligaste läget. Man säde vidare, att örn endast en tvärbana skulle
byggas, borde denna bana i första rummet komma till utförande.

Till riksdagen 1916 avlämnades kungl, proposition om fortsättning av inlandsbanan
från Volgsjön norrut samt örn anläggning av vissa tvärbanor. Medan
förslaget i sin förra del mottogs med förståelse, blev det en intensiv
dragkamp örn tvärbanorna. Något avgörande i tvärbanefrågan kom dock ej
till stånd. Proposition till 1917 års riksdag upptog samma tvär- och bibaneförslag
som året förut, och riksdagen beslöt bifall till densamma. Med. detta
beslut blevo tvärbanorna Forsmo—Hoting och Jörn—Avaviken samt bibanor
från Hällnäs till Lycksele och från Umeå till Holmsund påbörjade och därmed
slutligen avförda från dagordningen.

Den segslitga tvärbanefrågan var därmed tills vidare avskriven, men befolkningen
i de trakter, vilkas krav på bättre kommunikationer icke blevo tillgodosedda
genom 1917 års riksdagsbeslut, har alltjämt levat i den_ tron att
det skulle vara lönsamt att återkomma till statsmakterna med framställning örn
nytt övervägande till förbättring av traktens kommunikationer. Då jag såsom
tillhörande ortens järn vägskommitté har tagit del av handlingarna från ärendets
tidigare behandling, tillåter jag mig att citera ur ett protokoll, som^jag
anser ger ett visst stöd för det berättigade i att återkomma till denna fråga.
Enligt protokoll från debatten om de olika tvärbaneförslagen vid 1917 års
riksdag yttrade dåvarande ledamoten av denna kammare herr Rydén bland annat
följande: »Jag känner mig övertygad om att även om_ de medlemmar av
kammaren, som särskilt verksamt lia arbetat för vissa linjer, som ° nu genom
statsutskottets förslag skulle för ögonblicket lämnas åsido, icke få sin vilja
igenom, så ligger med den motivering, som statsutskottet givit för sin framställning,
icke deras jämvägsfråga i ett hopplöst läge. Går utvecklingen fram
som vi få hoppas och är befolkningen livaktig och arbetar för sin sak, är jag
övertygad om att statsutskottets framställning, örn den nu blir riksdagens
beslut, icke lägger någon som helst bom för ett framtida ordnande av järnvägsfrågorna
i de delar, där den nuvarande situationen nödgat oss att lämna
dem olösta.» Så långt detta protokoll.

Detta har varit en styrka. Man har i denna bygd funnit sig i det beslut,
som fattats. Åren lia gått och allmänheten har följt och följer hela detta ärende
med den största uppmärksamhet. Man har funnit liksom ett stöd i^protokollet
från järnvägsfrågans senaste behandling för att man skulle få återkomma
motion.sviigen eller nied framställning till Kungl. Majit med hopp örn
att få framställningen bifallen. Man ser i tvärbanans tillblivelse en ny tid

128

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Motioner rörande byggande av en tvärbana Mellansel—Meselefors. (Forts.)
för deri, bygd, som utan egen förskyllan kommit att intaga ett undanskymt
läge i vårt natursköna landskap. Var och en som haft tillfälle att färdas i
dessa bygder, har säkerligen någon gång gjort den reflexionen, att det vilar
något efterblivet över kommunikationerna. För persontrafiken kanske detta
icke spelar så stor roll, då densamma torde kunna tillgodoses genom annat
samfärdsmedel än järnväg, men för industriens, handelns och turisttrafikens
tillgodoseende är tillkomsten av tvärbanan Mellansel—Meselefors en livsfråga.

Utvecklingen i vårt land visar, att varje ort, som fått någon ny kommunikationsled,
vanligen bär gått en blomstringens tid till mötes. Det är en gärd av
rättvisa att staten ordnar med bättre kommunikationer däruppe, så att det
skapas möjligheter till billiga fraktkostnader för gödningsämnen och jordbruksmaskiner
och därtill möjligheter till en lönande avsättning av jord- och
skogsprodukter för de människor, som leva sitt strävsamma och mången gång
trista och hårda liv i dessa trakter.

Till belysande av förhållandena sådana de äro vill jag som exempel nämna,
att Bredbyns municipalsamhälle, som är centralt beläget inom den trakt, där
banan tänkts framdragen, för närvarande har stora och allvarliga ekonomiska
problem att brottas med, ja, så allvarliga att man överväger en återgång till
Anundsjö socken. Detta är i huvudsak beroende på att järnväg saknas. Den
schism, som utspelades för omkring 30 år sedan, medförde att samhället blev
starkt handikappat under den tid, då de största möjligheterna till lycklig
utveckling förelågo. En framställning till järnvägsstyrelsen och kommunikationsministern
med förslag till omläggning av stambanan över Bredbyn har
ej heller från dessa håll mötts med någon förståelse, trots att denna omläggning
synas välbehövlig och kan utföras för en ringa penning. Vidare må nämnas,
att de trakter, där banan föreslagits framdragen, äro rika på naturtillgångar,
bland annat skogsprodukter, av vilka en del icke lämpa sig för flottning,
samt väldiga arealer myrmarker, som äro lämpliga för uppodling. Inom
socknarna finnas dessutom många småindustrier, som kunna avsevärt utvidga
sin tillverkning, örn bättre transportmöjligheter ordnas. Icke heller malmfyndigheter
saknas inom området. Inmutningar utfördes redan år 1916, men
först nu har man företagit provborrningar för att utröna värdet av fyndigheterna.
Det idoga folket i bygden bär varit synnerligen opitimistiskt inställt
till den framförda motionen och samlat ihop nödigt kapital för att bekosta
provborrningen, som utförts av Svenska diamantbergborrningsaktiebolaget i
Stockholm. Visa borrningarna, att brytbar malm förekommer i större utsträckning,
kan man vänta ett stegrat intresse för företaget och därmed fortsatt arbete,
samtidigt som detta antagligen kommer att betyda åtskilligt för tillkomsten
av en järnväg.

Kulturens frukter ha i vårt land ännu inte fördelats rättvist och icke ens
inom Norrlands geografiska områden har i detta avseende full rättvisa nåtts.
I de bygder det bär är fråga örn, vilka alltjämt bära prägeln av obygder,
ser befolkningen med avundsamma blickar på bättre gynnade landsdelar.
Följden därav blir, att de yngre lämna fädernebygden och slå ned sina bopålar,
där bättre möjligheter till utkomst och trivsel finnas. De äldre stanna
visserligen helt naturligt kvar, men de ge ingen prägel åt bygden. Chefen för
civildepartementet, herr von Sydow, sade redan år 1916 i samband med debatten
örn inlandsbanans förlängning: »Norrland, mina herrar, är icke längre
ett de drömda framtidsmöjligheternas land, det är de ekonomiska verkligheternas
land.» Detta uttalande torde år 1946 vara en sanning som gäller och
förpliktar.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

129

Motion rörande byggande av en tvärbana Mellansel—Meselefors. (Forts.)

Motionen, som av kammaren hänvisats till statsutskottet, har där icke rönt
någon välvilja och utskottet hemställer, att motionen icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Utskottet säger i sitt utlåtande, att norrlandskommittén
låtit verkställa en inventering av föreliggande behov av utbyggnad av
järnvägsnätet samt av anordnande av omnibus- och lastbilslinjer inom det område
motionen avser. Vidare säger utskottet, att de på enskilt initiativ igångsatta
utredningarna böra slutföras och därefter må det ankomma på vederbörande
myndighet att framlägga de förslag som må befinnas påkallade. Det
är mycket tacknämligt, att utskottet tar hänsyn till utredningar som gjorts
på enskilt initiativ, men resultatet av en utredning, som verkställts på enskilt
initiativ bör knappast ligga till grund för en eventuell senare framställning
från järnvägsstyrelsen örn byggande av en tvärbana genom Norrbotten.

Utredningen är såväl beträffande den trafikekonomiska delen som beträffande
kostnaderna för järnvägsbyggandet redan färdig, och jag har tidigare överlämnat
till utskottet en utredning jämte kartor, som utvisar både kostnaderna
och var järnvägen skall framdragas. Det torde bli lämpligt att få tillbaka denna
utredning ifrån utskottet, där man inte haft någon särskild användning folden,
och sedan får man vända sig till annat håll än statsutskottet för att få
förståelse.

Jag skulle vilja fråga: är det järnvägsstyrelsen som ensam äger rätt att
väcka sådana frågor? Är norrlandskommittén en sådan myndighet för Norrlands
vidkommande, att en enskild riksdagsman, sedan denna kommitté tillsatts,
inte äger rätt att framföra bygdens krav i den ena eller andra frågan?
Jag har trott och är övertygad örn att man fortfarande har den rätten. Det
är kanske bra att Värmland inte har en sådan »norrlandsutredning», ty annars
skulle väl kraven från det hållet inte ha blivit så välvilligt behandlade
i statsutskottet som skett, utan då kanske värmlandsbänkens representanter
fått nöja sig med ungefär detsamma från kommitténs sida som jag har fått
göra. Norrlandskommitténs åtgöranden ha mig veterligt som sagt inte medfört
något resultat. Örn något förslag förefinnes inom kommittén, så är det
väl än så länge en skrivbordsprodukt, som tar sin tid innan den kan komma till
praktiskt utförande.

Efter vad jag kan förstå hänger hela denna fråga i luften, och att här kämpa
emot är väl ungefär detsamma som att försöka ta ner månen. Jag kan ändå
inte, herr talman, uraktlåta att yrka bifall till min motion.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalinvestering
i värnpliktslånefonden för budgetåret 1946/47:

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående markbyte med
Hälsingborgs stad;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för mästerlotsen
P. O. Kolberg och lotsen F. H. Pettersson från viss ersättningsskyldighet
till kronan; och

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Andra hammarens protokoll 19A0. Nr H,h.

130

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordning
orri krigskonjunkturskatt

för år 1946.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år
1946 jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 8 mars 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 210, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1946.

Till utskottets behandling hade överlämnats tio i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 210 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas ävensom i anledning
av de likalydande motionerna 1:298 av herr Mannerskantz m. fl.
och 11:460 av herr Hasggblom m. fl., de likalydande motionerna I:
306 av herr Nordenson m. fl. och II: 470 av herr Wiberg m. fl., de likalydande
motionerna I: 307 av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och II: 473 av herr Hagberg
i Malmö m. fl. samt de likalydande motionerna 1:308 av herr Elon Andersson
m. fl. och II: 472 av herrar Ohlin och Kristensson, antaga ett i utskottets
hemställan intaget såsom utskottets förslag betecknat förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1946 med därvid fogade anvisningar;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1: 208 av herr Mannerskantz m. fl. och 11:460
av herr Haeggblom m. fl.,

de likalydande motionerna 1:306 av herr Nordenson m. fl. och 11:470 av
herr Wiberg m. fl.,

de likalydande motionerna. I: 307 av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och II:
473 av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

de likalydande motionerna I: 308 av herr Elon Andersson m. fl. och II: 472
av herrar Ohlin och Kristensson, samt

de likalydande motionerna 1:309 av herrar Wistrand och Wetter samt II:
471 av herr Olson i Göteborg m. fl.,

måtte, i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Elon Andersson, Velander, friherre I)c
Geer, Wehtje, Hammarlund, Janson i Frändesta, Jansson i Skedsbygd, Olson
i Göteborg och Kristensson, vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 210 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas ävensom i anledning
av de likalydande motionerna I: 298 av herr Mannerskantz m. fl. och II:
4601 av herr Haeggblom m. fl., de likalydande motionerna 1: 300 av herr Nordenson
m. fl. och 11:470 av herr Wiberg m. fl., de likalydande motionerna
I: 307 av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och II: 473 av herr Hagberg i Malmö
m. fl. samt de likalydande motionerna 1:308 av herr Elon Andersson m. fl.
och 11:472 av herrar Ohlin och Kristensson, antaga det vid bevillningsutskottets
betänkande nr 37 fogade, såsom utskottets förslag betecknade förslaget tilli
förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946 med de ändringar, att 4, 5, 6, 7
och 9 §§ samt anvisningarna till >5 § erhölle i reservationen angiven lydelse;

B) att följande motioner — -—- — (= utskottet)---utan åtgärd.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

131

Förordning om krig skonfunktur skatt för år 1940. (Forts.)

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Björklund, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande nr 37 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A. 1 på det
sätt, att till en början föredrages utskottets förordningsförslag paragrafvis
och, där så erfordras, momentvis, med iakttagande att de vid förslaget fogade
anvisningarna behandlas i sammanhang med de paragrafer, vartill de höra,
samt att övergångsbestämmelser, ingress och rubrik förekomma sist, varefter
utskottets hemställan i punkten A. 1 föredrages;

att vid behandling av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Henna hemställan bifölls.

I enlighet härmed upptogs först till behandling -punkten A.

Utskottets förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946.

1 §■

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Kristensson: Herr talman! Förvisso väcker det allmän tillfredsställelse
att vi nu stå inför en avveckling av krigskonjunkturskatten. När denna
skatt infördes visste man mycket litet örn utvecklingen under kriget. Det var
framför allt psykologiska och penningpolitiska skäl som lago till grund för
skattens införande: ingen enskild borde tjäna på den olycka som kriget innebar.
Och fortfarande råder enighet örn att vad man kan kalla orättmätiga
krigsvinster böra drabbas av denna skatt.

I fråga örn penningvärdets bevarande har skatten dock haft ett obetydligt
inflytande. Från skilda håll erkänner man vidare att den utgjort en hämsko
på produktionen och ofta slumpvis drabbat företag med låg jämförelseinkomst.
Den har dessutom förorsakat ett invecklat deklarations- och taxeringsförfarande
och givit upphov till många skattemål.

Vid avräkningförfarandet gäller det nu att klarlägga i vad mån skattskyldigs
inkomster påverkats av krigskonjunkturen och ifå fram denna merinkomst
till beskattning. De dolda reserver som rörelseidkare nyskapat under kriget skola
nu deklareras. Dessa ha under krigsåren framför allt uppstått genom att man
medgivit avskrivningsrätt på kontraherade varor och genom att lagerökning
fått nedskrivas till förkrigspriser. Det är dyrköpta erfarenheter från förra kriget
som göra att dessa medgivanden ha lämnats. Man har vidare förutsatt, att
dessa reserver skulle beskattas vid slutavräkningen, örn de då funnos kvar. Som
grundregel för avvecklingen gäller, att endast verklig inkomstökning under tiden
1 september 1939—31 december 1945 skall beskattas, i den mån dånna
ökning berott på krigskonjunkturen. Hela denna tid skall alltså betraktas som
en beskattningsperiod.

1913 voro 13 138 enskilda och juridiska personer i vårt land taxerade till
krigskonjunkturskatt. Vid avvecklingen kommer antalet skattskyldiga att öka
i hög grad, då lagerökning nu skall uppskrivas till 140 % av förkrigspriset och
avskrivningen på surrogatvaror i hög grad begränsas. Inte minst för dtessa nya
skattskyldiga är det av vikt att tidigare inkomstminskningar få avdragas.
Från denna grundregel att krigsåren skola betraktas som en period gör pro -

132

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordning om krig skon junkturskatt för år 1946. (Forts.)
positionen ett undantag för dem, som redan taxerats till denna skatt och därvid
inte begärt provisorisk påföring. Dessa skulle icke erhålla full kvittningsrätt
för senare inkomstminskningar.

På grundval av taxeringarna åren 1940—43 har utdebiterats krigskonjunkturskatt
med sammanlagt omkring 180 miljoner kronor och därav lia omkring
98 miljoner kronor påförts provisoriskt. I många fall har alltså provisorisk påföring
icke ägt rum. Detta har många gånger, framför allt bland mindre och
medelstora rörelseidkare, berott på okunnighet örn gällande bestämmelser och
att sakkunnig hjälp icke anlitats. I andra fall kan det ha berott på att möjlighet
saknats att i bokföringen upplägga fond för denna provisoriska påföring.
Vare sig det nu berott på okunnighet eller bristande förmåga till fondbildhing
bör icke detta leda till orättmätig beskattning.

I herr Ohlins och min motion föreslå vi restitution även i de fall, då provisorisk
påföring ej skett. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att bevillningsutskottet
tillmötesgått dessa önskemål. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att enligt utskottets förslag sådan restitution erhålles, endast örn
framställning från den skattskyldige göres hos prövningsnämnden. Det är därför
av stor vikt att detta förhållande blir känt för den som icke använt provisorisk
påföring.

I samma motion yrka vi också på att det i propositionen angivna utjämningsavdraget
på 15 % skall höjas till 40 % och att den progressiva skatteskalan
— 50, 60, 70 % —- borttages och att i stället grundbeloppet bestämmes till 50 %
av merinkomsten.

I propositionen till 1940 års riksdag, då denna skatt infördes, erinrade departementschefen
örn att krigskonjunkturskatten under förra kriget drabbade
fiktiva vinster genom utvecklingen av priserna och penningvärdet. Därefter
tillägger departementschefen i samma proposition: »En huvudsynpunkt vid
utformningen av den nu ifrågasatta nya krigskonjunkturskatten lärer i belysning
av dessa erfarenheter böra vara, att den kommer att avse endast ökning
av realinkomst och ej fiktiva vinster.»

Skall detta ske bör enligt min uppfattning jämförelseinkomsten och den nu
taxerade inkomsten uttryckas i samma penningvärde. Då nu efterkrigspriset
på grund av prisstegringen bestämmes till 140 % av förkrigsvärdet, finner jag
det konsekvent att jämförelsetalet sättes till 40 %. I många fall kommer nu vid
slutavräkningen uppskrivningen av lagerökning att ingå som en väsentlig del
av merinkomsten. Denna beror alltså inte enbart på reella affärshandlingar utan
också på denna lagervärdering. Det förefaller då rimligt att även jämförelsetalet
får omräknas efter penningvärdets fall. Så bör också ske då sparande i
kontant form ägt rum. I § 3 i lagen är angivet ett visst samband mellan utjämningsavdraget
och den allmänna prisnivån. Denna synpunkt bör beaktas nu
i slutspurten.

1944 års allmänna skattekommitté, vars betänkande i stort sett ligger till
grund för avvecklingen, föreslår ett efterkrigspris på 125 % och ett utjämningsavdrag
på 25 / och betraktar det som en logisk konsekvens, att utjamni
ngsavdråget bör stå i relation till penningvärdets fall. Kammarrätten har i
sitt”yttrande understrukit det följdriktiga i att utjämningsavdraget och efterkrigspriset
fastställas efter samma grunder. Utskottet invänder däremot att de
skattskyldiga, som successivt framtagit sina merinkomster till beskattning komma
i sämre läge än de som uppskjutit beskattningen till slutavräkningen. Jag
medger att det är svårt att få rättvisa och full likställighet i fråga örn denna
skatt. Men jag vill erinra örn att vi nu stå inför en ny faktor genom lagerökningens
uppskrivning och genom de nya bestämmelserna angående värderingen
av surrogatvaror. När man å ena sidan lyfter upp vissa tillgångars värde

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

133

Förordning om lerig .^konjunktur skatt för år 1946. (Forts.)
på grund av prisstegringen, bör enligt min uppfattning jämförelseinkomsten
även beräknas i samma penningvärde.

I propositionen bibehålies den progressiva, skatteskalan och utskottet har
anslutit sig därtill under den motiveringen, att en sänkning av skatteskalan
skulle medföra, att de som uppskjutit deklaration av merinkomsten till slutavräkningen
i många fall skulle komma i bättre läge än de som framtagit merinkomsten
tidigare år. Jag vill inte förneka att en sänkning av skatteskalan i
vissa fall får en sådan konsekvens. Men jag vill framhålla att ett bibehållande
av den progressiva skalan innebär, att många som använt sig av sin fullt
legitima rätt att uppskjuta beskattningen nu komma i sämre läge än örn de
fördelat merinkomsten på tidigare år. I så fall hade de åtnjutit det årliga
skattefria avdraget på 3 000 kronor, årligt utjämningsavdrag och i många fall
lägre skatteprocent. Anhopningen av merinkomster till slutavräkningen medför
sålunda en skatteskärpning. Detta kommer att gälla många skattskyldiga,
som först nu vid avvecklingen bli krigskonjunkturbeskattade.

iSkattekommittén har föreslagit ett borttagande av den progressiva skatteskalan
och att grundbeloppet skulle bestämmas till 50 % av merinkomsten.
Centrala krigskonjunkturskattenämnden har anslutit sig därtill i sitt yttrande.
Det finns åtskilligt som talar därför. Ju längre vi komma från krigets
början desto svårare är det att ange, örn merinkomsten är föranledd av kriget.
Inkomstens natur av krigskonjunkturvinst grundas ofta på ett antagande som
varken kan bevisas eller motbevisas, och felbedömningar kunna tyvärr _ inte
undvikas. Mervinst beror ofta på skicklig ledning, en god arbetarstam, rationalisering
av tillverkningen och andra faktorer oberoende av kriget. Detta inbjuder
till viss försiktighet vid bestämmande av skattens storlek. Hänsyn till
företagens likviditet och näringslivets konsolidering talar även för borttagandet
av den föreslagna progressiva skatteskalan.

Herr talman! Med stöd av dessa synpunkter yrkar jag bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! När efter lång väntan från näringsidkarnas
sida Kungl. Maj:ts proposition med förslag till krigskonjunkturskattens
avveckling sent omsider avgavs utlöste den på goda grunder en allmän
reaktion av besvikelse hos dem som voro berörda av denna skatt. Man kunde
konstatera att awecklingsbestämmelserna i stor utsträckning avveko från vad
man ansett sig böra kunna räkna med på grund av en hel mängd uttalanden,
gjorda under tidigare skeden vid utarbetandet av föregående krigskonjunkturskatteförordningar
men främst på grund av de utredningar och förslag som
framlagts av 1944 års allmänna skattekommitté.

Den grundläggande principen, att endast verkliga, till krigskonjunkturförhållanden
hänförliga vinster skulle beskattas och inte sådana vinster, som på
grund av ett förändrat penningvärde kunde ha framkommit, s. k. fiktiva vinster,
visar sig inte ha blivit lika strikt tillämpad nu som i förarbetena till hela
denna lag förutsatts. Man kunde även skönja ett avvikande från den ursprungliga
uppläggningen däruti att de statsfinansiella och fiskala sypunkterna nu
vid avvecklingen begynt få ett utrymme, som tidigare inte tillmätts dessa synpunkter.
Krigskonjunkturskattens betydelse har ju baserats på psykologiska faktorer
och penningvårdande skäl i övrigt. Man märker tydligt, att en annan
band fört pennan vid tillkomsten av denna proposition än när de tidigare propositionerna
skrivits.

134

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 era.

Förordning örn krigskonjunkturskatt för år Wild. (Forts.)

Utöver det långa dröjsmålet med propositionen — den framlades först sedan
boksluten voro färdiga och det sålunda ieke var möjligt att vidtaga med hänsyn
till avvecklingen nödiga dispositioner — fanns det en särskild anledning till
olustkänslor i det förhållandet, att uppfattningen, att man kunde hämta ledning
i finansministerns uttalande i propositionen angående lagerinventeringen i höstas,
där han klart och tydligt förklarat, att avvecklingen av krigskonjunkturskatten
i huvudsak skulle komma att bygga på 1944 års allmänna skattekommittés
förslag, visade sig på väsentliga punkter icke hålla streck. Jag vill ge
några exempel på detta. Den föregående talaren har omnämnt kvittningsprincipen.
Möjligheten till kvittning mellan vinster och förluster under hela krigskonjunkturperioden
var i Kungl. Maj :ts förslag begränsad till nackdel för den
skattskyldige, en begränsning, som skattekommittén icke upptagit i sitt förslag.
Det s. k. efterkrigspriset, E-priset, sattes relativt högt, och däremot korresponderande
utjämningsavdrag för ett minskat penningvärde medgavs icke. Nödig
hänsyn till lagerökningar på grund av varaktigt utvidgad rörelse togs icke. Av
skattekommittén åberopade skäl för upphävande av progressiviteten vid krigs -konjunkturskattens avveckling beaktades icke o. s. v.

Som ett belysande exempel på den allmänna besvikelsen över dessa förhållanden
kan tjäna den sammanfattning ett ledande näringsorgan gjorde av huvudpunkterna
i finansministerns program för krigskonjunkturskattens avveckling
vilken lydde sålunda: Minsta möjliga antal restitutionsberättigade, lägsta
möjliga avdrag för prisstegringen, minsta möjliga hänsyn till gjorda nyinvesteringar,
högsta progressivitet i skatteskalan och minsta möjliga avdragsrätt för
allmänna skatter. — Det var ju starka ord, som där uttalades. Men det är nog
icke möjligt att komma förbi, att Kungl. Maj :ts proposition i rätt stor utsträckning
givit fog för det missmod som spred sig, och att man i de många nyheterna
i förhållande till skattekommitténs förslag, nyheter, som alla vörö till
nackdel för företagarna, saknade något av den välvilja, som man skulle väntat
från statsmakternas sida gentemot produktiv verksamhet, av vars framgång
folkhushållet i dagens situation är alldeles särskilt beroende.

Det är att hälsa med tillfredsställelse, att utskottet i sitt föreliggande utlåtande
på några viktiga punkter beaktat framförda näringssynpunkter, ehuru
det i åtskilliga fall sannolikt skulle varit gagneligt för företagsamheten och även
för den ekonomiska utvecklingen i landet, att företagsamhetens möjligheter att
genom konsolideringsåtgärder trygga sin framtid icke beskurits i den utsträckning
som i vissa fall skett.

I detta avseende kan det pekas på bland annat varven, som genom en särbestämmelse
till skillnad från annan företagarverksamhet betagits rätten att nedskriva
förkrigslagerkvantiteten, i den mån det rör sig om fartyg under byggnad,
till 1938 års bokförda värden. Detta är en bestämmelse, som kan medföra,
att dolda reserver, som tidigare skapats, icke i samma utsträckning kunna upprätthållas,
och att denna starkt konjunkturkänsliga näringsgren, som har att
utbalansera betydande förlustrisker under lågkonjunktur, med visserligen betydande
vinstmöjligheter under högkonjunktur, erhåller minskade möjligheter att
möta kristidens oundvikliga förluster genom prisfall och genom betalningssvårigheter
från beställarnas sida.

Utskottsmajoriteten har som nyss antytts varit med örn vissa uppmjukningar
i propositionens bestämmelser i näringsverksamhetens intresse. Man har för varvens
och rederiernas del gått med på att avräkningsförfarandet kan få uppskjutas
till 1950, då, enligt vad man räknat med, förlustriskerna skola ha konkretiserats
och sålunda blivit klarlagda. I andra fall har man t. ex. i fråga om ersättningsbränsle
tagit hänsyn till icke blott prisfallsrisken på ett normallager
av sådant bränsle utan även till att industrien under rådande förhållanden kan

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

135

Förordning om krig skonjunktur skaf t för år 1946. (Forts.)
nödgas ligga inne nied större bränslelager än under normala tider. Det är en
uppmjukning av icke oväsentligt värde. Den principiellt viktigaste modifikationen
i propositionen rör i alla fall den utvidgning av kvittningsrätten, som jag
här icke skall gå in på närmare, då den av herr Kristensson utförligt behandlats.
Man kan säga, att utskottet återupprättat principen örn att hela krigsperioden
i redovisningshänseende skall betraktas som en helhet.

På en del viktiga punkter har utskottets majoritet icke varit benägen att gå
med på några jämkningar. Dessa punkter finnas i huvudsak redovisade i den till
utskottsutlåtandet fogade reservationen, örn vilken samtliga borgerliga ledamöter
i utskottet förenat sig. Jag skall icke uppehålla mig mer än nödvändigt
vid denna reservation, men i fråga örn en del punkter i densamma måste jag i
all fall säga några ord.

Vad först utjämnings avdraget beträffar skulle jag utöver vad herr Kristensson
sagt i denna fråga vilja säga, att man när det gäller detta utjämningsavdrags
utvecklingshistoria är frestad att tala om en cause celebre. Detta avdrag,
som den skattskyldige berättigas göra från sin inkomst, innan den s. k.
merinkomsten fastställes, var från början avsett som ett hänsynstagande till
penningvärdesförsämring och ett led i strävan att krigskonjunkturskat.ten
icke skulle komma att drabba fiktiva vinster. Sättet för avdragets beräknande
vid dess införande 1942 gav otvetydigt vid handen, att utjämningsavdraget
skulle utgöra kompensation för prisstegring och de 15 procenten bestämdes
i anslutning till lönekompensationer som vid samma tid medgivits på arbetsmarknaden
som kompensation för inträdd prisstegring. I upprepade uttalanden
från finansministerns sida har man sedermera kunnat konstatera en
motiv för sk j utning beträffande detta utjämningsavdrag, som dock varit så pass
obegriplig att den aldrig tagits för gott eller uppfattats av opinionen. Belysande
härför är att ännu 1944 års allmänna skattekommitté, i vilken socialdemokraterna
hade en synnerligen kunnig representant i ledamoten i första
kammaren herr Strand, tydligen icke uppfattat utjämningsavdraget som departementschefen
menat att det skulle uppfattas. Det är heller verkligen icke
lätt att följa med, när man i föreliggande proposition läser departementschefens
förklaring till detta prisutjämningsavdrag, där varje samband mellan utjämningsavdraget
och prisnivån kastats över bord. Där får man en förklaring
till detta utjämningsavdrag, som ingen människa tidigare hort talas örn.
Det kanske är för mycket sagt, men åtminstone har många icke tidigare
hört talas örn den förklaringen. Kring hela detta utjämningsbegrepp, som
från början har varit klart nog, har det uppkommit en dimma genom denna
underliga motivförskjutning, vars orsaker och grunder jag icke är i stånd att
utfundera eller ge någon förklaring till. Men ur denna dimma, som lägrat
sig (iver dessa begrepp, lyser i alla fall som en fyrbåk krigskonjunkturskatteförordningens
§ 8, där det klart och tydligt står skrivet, att vid fastställande
av den taxerade merinkomsten hänsyn skall genom särskilt utjämningsavdrag
tagas till höjning av den allmänna prisnivån. När författningen klart och tydligt
gör ett sådant konstaterande är det ofattbart, att det samtidigt kan drivas
en sådan omfattande bevisföring örn en helt annan innebörd i utjämningsavdraget
lili vad dill'' står skrivet.

När man nu erfar, ali det s. k. E-priset satts till 40 % över förkrigspriset,
är det viii icke så underligt, att man ute bland landels näringsidkare har svårt
att därmed förlika ett utjämningsavdrag av 15 %. E-priset utgör bottengränsen
flir nedskrivning av under kriget inträdd lagerökning. Det sätter en gräns
för företagens konsolideringssträvanden och det inverkar på den krigskonjunkturbeskattade
vinstens storlek. Det ligger sålunda i företagens intresse, att
detta pris sättes med all försiktighet. Beträffande detta pris har emellertid ett

136

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordning om krigskonfunktur skatt för år 1916. (Forts.)
relativt fullständigt hänsynstagande till prisnivåns höjning skett, när det satts
till 140 % av förkrigspriset. När det gäller utjämningsavdraget åter ligger det
i företagens intresse, att det så nära som möjligt anslutes till prisstegringen.
Sker ej detta komma krigsperiodens vinster att uttryckas i ett högre penningvärde
än de förkrigsvinster, med vilka de skola jämföras, vilket har fiktiva
vinster till följd. Detta utjämningsavdrag har, som sagts, satts till 15 %. Man
har anledning att ställa sig fundersam inför det envisa motstånd som gjort
sig gällande mot att låta utjämningsavdrag och E-pris korrespondera.

Till sist, herr talman, bara några ord om skatteskalorna vid avvecklingen.
Jag tar härvid fasta på skattekommitténs inställning. Skattekommittén har i
progressiviteten sett en orätt som begås mot sådana skattskyldiga som använt
den enligt författningarna medgivna möjligheten att uppskjuta krigskonjunkturbeskattningen.
Progressionen gör denna skatt större än om vinsterna
tagits till beskattning varje år. Skattekommittén har sålunda ansett, att så
länge progressionen finns, en orätt begås emot de skattskyldiga, som uppskjutit
beskattningen. Häremot uppställer departementschefen en annan rättvisesynpunkt,
nämligen att de, som begagnat sig av möjligheten att uppskjuta
beskattningen, skulle, om progressionen upphävdes, särskilt gynnas, och ett
sada.nt hänsynstagande skulle icke gärna ses av dem som icke begagnat sig
av denna möjlighet. Det är en rättvisesynpunkt, som man med ett riktigare
uttryck i stället skulle kunna beteckna som avundssynpunkt. Rättvisesynpunkterna
kunna, som man salunda ser, vändas åt båda hållen. Bäst är nog i
fall som dessa att se saken en smula generöst och ej bäva för örn i vissa fall
fördelar pa fullt lojalt sätt skulle tillfalla vissa skattskyldiga, örn ej därigenom
skada tillfogas andra. Finansministerns rättvisa går ut på att ingen skall
få det bättre än andra, under det att näringslivet är fullt till freds med en
rättvisa enligt vilken ingen skall få det sämre än han rättvisligen kan göra
anspråk på, även örn ej alla kunna få det lika fördelaktigt.

Herr talman! Med det anförda har jag velat belysa några av de synpunkter
som legat bakom minoritetens inställning i denna fråga, som tagit sig uttryck
1 “en yid utskottsutlåtandet fogade reservationen, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Sefve, Wiberg och Birke.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Efter de försök som gjorts från
utskottets sida att tillmötesgå rimliga krav på modifikationer i fråga örn krigs -konjunkturskatten hade man väntat, att man på reservanternas sida skulle använt
en något mindre lidelsefull ton i sitt skrivsätt. Detsamma gäller även
åtminstone herr Olsons i Göteborg anförande.

Utskottet är fullkomligt medvetet örn att denna skatt på vissa punkter varit
irrationell och stundom kunnat drabba ojämnt, och det har varit utskottets uppsåt
att undanröja de allra värsta stötestenarna. En uppmärksam läsare skall
också finna, att det har skett mycket vittgående tillrättalägganden och lättnader.
Jag skall inte nu trötta med en uppräkning av alla dessa; det är nog att
erinra örn möjligheterna att få avdrag för inkomstminskningar även örn provisorisk
skattepåföring inte ägt rum och örn det uppskov, som beviljats rederier
och varv, varigenom dessa fått alla tänkbara möjligheter att slippa skatta för
fiktiva vinster.

Att utskottet emellertid inte har kunnat tillgodose alla de önskemål, som
herr Olson i Göteborg här räknade upp som en kritik från näringslivets sida,
har inte berott på att utskottet har velat komma näringslivet till livs eller på
något sätt skada det eller velat driva alltför långt gående fiskaliska synpunk -

Onsdagen den 12 juni 1940 eili.

Nr 24.

137

Förordning om krigskonjunktur s ka 11 för är Wikt. (Forts.)
ter, utan det beror på att ett tillmötesgående av alla de önskemål, som framkommit
t. ex. i mammutmotionen nr 306, sannolikt skulle givit till resultat att
avräkning av denna krigskonjunkturskatt skulle kunnat undvaras, da troligen
alla krigskonjunkturvinster enligt denna förordning blivit obeskattade, och säkerligen
ingen större beskattning ägt rum än efter de gängse reglerna för ordinarie
statsbeskattning. Att motionärerna i motionen nr 306 också obestridligen
skjutit över målet framgår med ali önskvärd tydlighet av att endast ett fåtal
av de där framställda önskemålen och yrkandena fullföljts i reservationen.

Jag skall nu tillåta mig att gå in på de tre punkter, som behandlas i reservationen,
och först då den kanske mest omdebatterade frågan, nämligen den örn
utjämningsavdraget. Både i herr Olsons anförande och i motionen nr 306 har
man försökt sig på en historieskrivning, som avser att visa att departementschefen
här ifört någon sorts tvetungad argumentation. Det behöver naturligtvis
inte ens sägas, att detta är fullkomligt felaktigt. Det har i denna fråga skett
en förskjutning av betraktelsesättet som är både naturlig och förklarlig. Det
enda man här kan åberopa är, att detta utjämningsavdrag under förarbetena
för denna skatt och i de första författningarna motiverades på ett annat sätt
än vad som skedde efter 1942. Den som vill vara resonlig måste emellertid erkänna,
att vi 1940, när denna skatt kom till visste ganska litet örn förhållandena.
Det är klart, att de resonemang som då fördes inte kunde bibehållas under
alla dessa år, och 1942 skedde en bestämd förskjutning av betraktelsesättet rörande
detta utjämningsavdrag.

I 1942 års proposition tog departementschefen bestämt avstånd från varje
resonemang som avsåg kompensation för det minskade penningvärdet. Det visas
bäst av att man då helt och hållet frångick beteckningen kompensationsavdrag
och förklarade, att beteckningen utjämningsavdrag skulle ha en annan innebörd
än kompensation för det minskade penningvärdet. Departementschefen säger
där: »För egen del finner jag det i likhet med bankofullmäktige mindre
lämpligt att nu till ifrågavarande område överföra ett eller annat slags kompensationsresonemang,
vilket emellertid sker sa snart som man vill anknyta
en omräkning av merinkomsten till prisutvecklingen.» Sedan detta är klart, att
man inte längre skall betrakta utjämningsavdraget som kompensation för penningvärdesförsämring,
övergår departementschefen till att motivera hur och vartill
utjämningsavdraget skall tjäna. Det fastslås, att detta fiirst och främst
avser att hjälpa upp den skattskyldiges jämförelseinkomst och vidare att tjäna
till utjämning av jämförelseinkomsten i den mån en ökning av inkomsten kan
bero på en naturlig utveckling av rörelsen.

Jag vågar säga, att det sålunda efter 1942 har rått fullkomlig klarhet örn
vartill utjämningsavdraget skall tjäna och vilken funktion det har i denna
skattelagstiftning. Att, då detta betraktelsesätt varit ^ gällan de den långa tiden
sedan 1942, nu plötsligt återgå till resonemangen från 1940 kan ju inte vara
rimligt med hänsyn till de skattedragare, som under alla dessa år fått nöja sig
med detta utjämningsavdrag. Det borde heller inte vara okänt att denna inställning
varit rådande, ty vid varje tillfälle sedan 1942. då denna fråga varit på
tal. ha departementschefen och utskottet upprepat, att utjämningsavdraget icke
skall tjäna som kompensation för penningvärdets försämring.

Inte heller remissinstanserna lia här tvekat att säga, att det är tvivelaktigt
om det överhuvud taget är riktigt att göra något som helst extra avdrag för
penningvärdets försämring. Länsstyrelsen i Jönköping har påvisat, att företagen
genom att använda sina ökade inkomster till reparationer, till underhåll
av byggnader och maskiner, in. m. lia skaffat sig en så god utrustning, att
realtillgångarna säkerligen äro större nu lin före kriget. Sålunda lia de skattskyldiga
här fått mycket god gottgörelsc för penningvärdets försämring.

138

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordning om krig skon]unklurskatt för år 19J6. (Forts.)

Alldeles särskilt misslyckat anser jas det vara att anknyta utjämningsavdraget
till efterkrigspriset. Efterkrigspriset kommer i betraktande uteslutande
vid lagervärderingar och har sålunda ingenting med penningvärdet att göra.
E-priset skall inte heller gälla för hela lagertillgången, utan en del av denna
skall, som vi veta, värderas till förkrigspris, en del till det verkliga inköpspriset
och en del till ett pris under E-priset, när det kan påvisas vara av särskilt
stark surrogatkaraktär.

Jag kan sålunda inte finna annat än att yrkandena på denna punkt sakna
varje grund, och särskilt vill jag på det bestämdaste reagera mot den polemik
gentemot departementschefens ställning i denna fråga, som framföres på sidan
87 i utskottets betänkande.

Den andra punkten i reservationen rör skatteskalan. Det framföres, att det
skulle vara riktigt att genomföra en sänkning av skatteskalan så, att man toge
den lägsta procentsatsen i den progressiva skalan och läte den gälla för hela
den merinkomst, som skall beskattas. Jag undrar emellertid örn detta ur rättvisesynpunkt
kan vara riktigt. Det måste anses mycket tvivelaktigt, huruvida
det nu är möjligt att frångå progressiviteten i skatteuttaget, sedan denna
tillämpats från skattens tillkomst. Det är också mycket märkligt att det,
ehuru man i reservationen kommit till enighet örn en fix procentsats, kan iakttagas
en bestämd nyansskillnad mellan de olika partier som ing''å bland reservanterna.
I folkpartimotionen yrkar man visserligen från början alf procentsatsen
skall vara 50, men redan i motionen är man villig att acceptera 60
procent. Det visar att man inte är riktigt säker på att en fix procentsats är
det absolut och slutgiltigt riktiga.

Ett fastställande av en procentsats av 60 skulle kanske ur statsverkets synpunkt
vara acceptabelt, därför att genomsnittsuttaget torde ligga omkring 60
procent, men för de mindre skattedragarna. i vars namn man påstår sig gå
till aktion, skulle det säkerligen bli till nackdel. Det är också svårt att förstå
vilka rörelseidkare man egentligen här talar örn. Jag kan inte fatta, att progressiviteten
har något som helst samband med storleken av en rörelse. Ett
stort lika väl som ett litet företag kan ha en merinkomst, som inte uppgår till
mer än 20 procent av jämförelseinkomsten, och då blir skatteuttaget 50 procent.
Ar merinkomsten uppe i 50 procent av jämförelseinkomsten blir det 60
procents uttag, och överskrider merinkomsten detta blir uttaget 70 procent.
Men denna progressiva skatteskala tillämpas ju på alla företag, vare sig de
äro stora eller små. Jag tror emellertid, att det är oriktigt att som motionärerna
skjuta fram de mindre inkomsttagarna, ty för dem tror jag att den här
progressiviteten kommer att bli av ganska liten betydelse. I sanningens namn
skall emellertid medgivas, att den för dem, som ha stora belopp att erlägga,
säkerligen kommer att bli ganska kännbar, men jag tror att det måste anses
ganska rättvist, att dessa nu lämna den skattetribut, som är avsedd med hela
förordningen. Då det dessutom skapats sådana garantier för att endast verkliga
vinster komma att beskattas, tror jag att man i fortsättningen liksom tidigare
kan uttaga denna skatt utan att de skadeverkningar, som motionärerna
sökt utmåla, behöva uppstå.

Herr Kristensson var inne på påståendet, att ett missgynnande uppstår genom
provisorisk påföring. Det är klart att genom denna provisoriska påföring
uppstått vad man skulle kunna kalla en stark höjning av kurvan, örn
man tänker sig en kurva över hela krigskonjunkturskatteperioden. Men varför
har denna topp i kurvan uppstått just i år? Jo, däiför att man genom
nedvärdering av lager o; d. har uraktlåtit att taga fram krigskonjunkturvinsterna
under föregående år. Örn man tagit fram dem år från år och icke gjort
dessa provisoriska påföringar är det mycket möjligt att summan av alla sirat -

Onsdagen den 12 juni 1940 era.

Nr 24.

139

Förordning om krig skonjunktur skatt för år 19i6. (Forts.)
terna under perioden från 1940 till 1946 hade blivit lika stor som skatten nu
blir, när skatteuttaget koncentreras på en gång. Jag tror därför inte, att man
med säkerhet kan göra påstående örn missgynnande av dem som gjort sådan
provisorisk påföring.

Det har inte här tidigare sagts någonting örn det avdrag, som på grund av
uppbördsreformen skulle utebliva. I den sista punkten i reservationen beskylles
utskottsmajoriteten t. o. m. för att uppträda som rövare, och reservanterna
sätta upp ett förvånat anlete över att utskottet sökt värja sig för den beskyllningen.
Den rovgirighet, som utskottet skulle ha ådagalagt, ligger i att
utskottet sökt förneka, att den som nu erlägger krigskonjunkturskatt »berövas
den förmån av skattebefrielse, varom förmäles i övergångsbestämmelserna till
den nya uppbördsförordningen». Beskyllningen är ganska kraftig, men man
får väl uppföra den på argumentnödens konto och omedelbart göra en avskrivning.

Sammanhanget är emellertid ungefär följande: Alltsedan 1941 gäller, att
från krigskonjunkturskattens grundbelopp får avdragas ett belopp, som är
lika stort som den skatt, som skulle ha utgått, örn hela grundbeloppet belagts
med inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt. Detta har fått sin utformning
i 9 § i förordningen örn krigskonjunkturskalt.

Schematiskt kan sammanhanget åskådliggöras med ett litet exempel. Örn
vi anta, att en skattedragare har en merinkomst på 2 000 kronor och att hela
den taxerade inkomsten inklusive merinkomsten utgör 20 000 kronor, så är
jämförelseinkomsten 18 000 kronor. Grundbeloppet blir 50 procent av 2 000
kronor, d. v. s. 1 000 kronor, varifrån dock avgår t. ex. 30 procent i statsskatt
på 1 000 kronor, så att hela grundbeloppet blir 700 kronor. I år ha dessa regler
på grund av uppbördsreformen i viss mån modifierats. Enligt övergångsbestämmelserna
i uppbördsreformen skola skatter, som under 1947 skulle betalts på
grundval av innevarande års taxering, efterskänkas. Det innebär, att vi av hela
det debiterade beloppet inte skola betala mer än vad som förfaller vid första uppbörden
i november i år. Det är ganska naturligt, att detta förhållande måste uppmärksammas
i samband med krigskonjunkturskattens utformning. Örn detta
har också i 9 §, som jag tidigare omnämnt, stadgats att avdrag icke skall
göras för skatter, som komma att efterskänkas. Reservanterna äro av annan
mening. De yrka på, att debiteringen i år och inte den faktiskt utgående skatten
skall ligga till grund för ovan angivna avdrag. Det är de, som bestrida
denna ståndpunkts riktighet, som betecknas som rövare. För min del anser jag
också reservanternas exempel föga övertygande. Enligt reservanternas förslag
skulle en skattebetalare i oförändrat läge år 1947 komma undan med 1 000 kronor
lägre skatt än han hade att erlägga 1942, 1943, 1944 och 1945. Jag frågar
mig: kan verkligen detta anses rättvist?

I detta sammanhang har man också hänvisat till reglerna från år 1940 och
sagt att, örn dessa regler varit gällande, effekten skulle blivit den som reservanterna
önska att den skall bli. Jag tror att detta är en fullständig missuppfattning.
Örn 1940 års regler varit gällande skulle skatteberäkningen skett
så, att hela krigskonjunkturskattens grundbelopp uttagits som skatt, och någon
nedsättning skulle icke kommit i fråga med anledning av den ordinarie
statsskatten i annan mån än den verkligen erlagts. Hela denna fråga skulle.
örn 1940 års regler varit i funktion, säkerligen inte. lia blivit aktuell. Restitution
och efterskänkning av statlig skatt och förmögenhetsskatt som inte
kommer att erläggas kan ju inte gärna komma i fråga.

Frånsett dessa hänvisningar lia emellertid samma beräkningsgrunder varit
gällande sedan 1941, och att nu i samband med krigskonjunkturskattens avveckling
på dessa tre viktiga punkter göra så allvarliga ändringar som reser -

140

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordning om krig skonfunkturskatt för år 1946. (Forts.)
varl terna föreslå anser utskottet vara fullständigt uteslutet. Vi tro nämligen
inte, att denna skatt haft eller kommer att få några för näringslivet skadliga
verkningar. Jag vill på nytt hänvisa till de jämkningar och uppmjukningar,
som utskottet föreslagit och som säkerligen komma att förebygga att några
större svårigheter uppstå.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bladh: Herr talman! När jag hörde herr Olson i Göteborg tala om de
enligt hans mening relativt små avdrag som fått göras vid beräknandet av
krigskonjunkturskatten under de gångna åren, föll mig i minnet den motivering
en partivän till herr Olson i Göteborg — jag syftar på herr Lundell —
för inte många år sedan anförde i denna kammare som ett skäl för att krigskonjunkturskatten
aldrig bort införas, än mindre behållas. Han sade: damerna
och herrarna skola komma ihåg att det är rätt naturligt att man gör
alla de möjliga — eventuellt också omöjliga — avdrag som kunna ifrågakomma
just för att komma ifrån denna skatt. I dag sägeil man: skatten trycker
näringslivet alltför hårt. Jag vill inte yttra mig örn detta, men jag tror man
kan säga så mycket, att denna skatt haft en mycket viktig uppgift att fylla.

Propositionen, nr 210 och det föreliggande utskottsförslaget syftar som bekant
bl. a till att ta fram sådana faktiska vinster som uppkommit under
kriget _ men vilkas beskattning på grund av tidigare gällande regler fått
uppskjutas. Däremot är det icke meningen att förkrigsreserver eller förkrigsvinster
skola beskattas. Det säges mycket bestämt ifrån, dels i propositionen
och dels i utskottsbetänkandet, att den del av skattskyldigs lager som i förkrigsvärde
motsvarar förkrigslagret skall behandlas och beräknas efter samma
grunder, samma principer och samma prisnivå som tidigare gällt beträffande
dessa lager. Detta har utskottet uttalat för att i görligaste mån undvika beskattning
av fiktiva vinster, och det anse vi vara riktigt. Frågan, är emellertid
örn inte skillnaden på förkrigsvärdet i lagret och efterkrigsvärdet också är en
verklig vinst, men det bortse vi från.

I vad det gäller lagerökning har man utgått ifrån att vi nu skulle stipulera
de bestämmelser, som kunna vara behövliga vid övergången och avvecklingen
av skatten. Under kriget har som bekant tillämpats den bestämmelsen, att lagerökning
fått skrivas ned till anskaffningskostnaden vid utgången av senaste
förkrigsåret. Detta betyder att under de gångna åren icke oväsentliga
avskrivningsmöjligheter förefunnits. Örn man därtill lägger de betydande avdrag
som medgivits under kriget, är det väl inte överord örn jag säger: med
skatten har också avsetts att i görligaste mån stabilisera näringslivet här i
landet.

Nu föreslås att i fråga örn lagerökning sådan beräkning skall göras att den
tages upp till efterkrigsvärdet. Det betyder ingenting annat än att lagerökning
skall tagas upp till ett värde som motsvarar vad man får för varorna
då de säljas. Jag kan inte se att det ligger någonting oriktigt eller orimligt
i detta. I utskottsförslaget liksom i propositionen har förordats att efterkrigspriset
sättes till 140 procent av förkrigspriset. Yi kunna nog vara tämligen
överens örn att, för den händelse vi inte få ytterligare prisstegring än vi nu
ha, vi kunna vara glada, men redan denna prisstegring är förmodligen högre
än 140 procent.

Därtill kommer en annan sak. Örn anskaffningskostnaderna för lagerökningarna
vid bokslutstillfället eller före taxeringens avslutande understiga de
140 procent, få dessa lagerökningar beräknas till det lägre dagspriset — man
behöver således inte då hålla sig till de 140 procent. Örn däremot som troligt

Onsdagen- den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

141

Förordning om krig skonjunktur skatt för år 1946. (Forts.)
är, anskaffningskostnaderna för lagerökningen komma att överstiga 140 procent,
behöver man icke räkna upp dessa lagerökningar över denna procentsats.
Det kan bli icke obetydliga belopp utan rätt väsentliga belopp som här
gå fria från beskattning.

För att i görligaste mån skydda varven och rederierna mot en oskälig beskattning
har utskottet tillmötesgått deras begäran att, när det finns anledning
därtill, få anstånd ända fram till 1950 med fastställandet av de vinster
som skola beskattas. Jag kan inte -se att detta är ett hårt förfarande. De
skattedragare som av okunnighet eller av annan orsak icke påyrkat provisorisk
påföring, då möjlighet därtill kunnat föreligga, få liksom andra, som
inte utnyttjat möjligheterna till lagenliga avdrag, en viss kompensation, genom
den utökade rätt till restitution som utskottet föreslår. Men att, som
vissa reservanter föreslå, höja utjämningsavdraget eller sänka skatteskalans
grundbelopp skulle på ett oskäligt sätt gynna de skattedragare, -sorn under
krigstiden smusslat med skatten, inte betalat den, utan försökt och lyckats
komma ifrån den. På samma gång skulle på så sätt de missgynnas som helt
och fullt ställt sig lojala och betalat sin skatt, och det är det stora flertalet
av skattepliktiga som gjort detta.

En sådan anordning som reservanterna påyrka har utskottsmajori-teten icke
kunnat vara med om. Jag tillåter mig säga: det skall inte bli lätt för reservanterna
att med sakskäl bevisa och styrka, att utskottet farit oresonligt fram.
Enligt mitt förmenande har all möjlig hänsyn tagits dels av departementschefen
och dels sedan av utskottet. Lika viktigt och lika säkert är, att den avveckling
av krigskonjunkturskatten som här föreslås innebär en icke ringa
skattelättnad för vårt näringsliv, en sak som jag tycker, ärligt sagt, att våra
reservanter mycket väl hade kunnat erkänna. Det hade inte varit mer än riktigt
att de gjort det medgivandet, att vad som nu följer på det beslut, som
jag hoppas att kammaren skall fatta, betyder en skattelättnad för det svenska
näringslivet. Många andra, som skulle önska fa den, skattelättnaden och
också behöva den, kunna för närvarande inte få den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Då jag vid detta utskottsbetänkande
är att återfinna bland reservanterna, må det kanske trots den sena timmen
vara tillåtet att med några ord beröra varför jag gått med på en reservation
och varför jag har vissa invändningar att göra emot det föreliggande
utskotts förslaget.

När denna skatteform infördes vid krigets början var ju. avsikten att nå
de på grund av kriget uppkommande oförtjänta vinster, som vissa företag hade
möjlighet att erhålla, Även penningpolitiska synpunkter gjorde kanske sitt
till, då man gick in för att fastställa denna skatteform. Men ju mer man avlägsnar
sig från utgångsläget desto värre måste det nödvändigtvis bli att
fastställa vad som verkligen är krigskonjunkturvinst. Det gäller att bedöma
företagens utveckling under årens lopp, det gäller att kunna bestämma hur
ett företag sett ut, vilka inkomster det haft örn det inte blivit krig och vilka
inkomster det har i dag. Redan detta är ett problem som gör att hela denna
skatts tillämpning i mycket stor utsträckning blir beroende på omdömet hos
vederbörande taxeringsnämnder som skola handha ärendena.

När den kungl, propositionen avlämnades var det särskilt vissa saker jag
fäste mig vid. Bl. a. föreslog Kungl. Majit att våra ekonomiska kooperativa
föreningar skulle under vissa förhållanden bli krigskonjunkturskattskyldiga.

142

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946. (Forts.)

I regel är det så att dessa föreningar utdela till sina medlemmar ganska försiktigt
vid_ en första avräkning. Så gör man vid årsskiftet en sluträkning,
där man tilldelar dem efterlikvider, som bli beroende på hur försiktig man
varit när man gjorde den första avräkningen. Enligt propositionen skulle
dessa efterbetalningar, som utgå i form av likvid för levererade varor och för
vilka den skattskyldige mottagaren bar att utge skatt, anses såsom krigsvinst.
Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att utskottet på denna punkt har
gått oss till mötes och vidtagit en uppmjukning av bestämmelserna, som gör,
att man torde kunna vara relativt belåten på den punkten.

När det gäller de skattesatser som ha utgått och skola utgå kan man emellertid,
just därför att man nu har ytterst svårt att avgöra vad som är verklig
krigsvinst. dra i tvivelsmål, huruvida man i fortsättningen skall gå så
högt i skatteskalan som upp till 70'' procent beträffande dessa beräknade —
jag säger med avsikt beräknade — krigskonjunkturvinster. Jag tror att försiktigheten
borde ha bjudit, att man här följt den gamla domarregeln: hellre
fria än fälla. Man hade så mycket lättare kunnat göra detta som de överskjutande
vinsterna naturligtvis inte varit skattefria utan drabbats av de övriga
relativt höga skattesatserna.

Dessa överväganden ha gjort att jag befinner mig på reservanternas sida i
denna sak, och de föranleda mig också att yrka bifall till den vid utskottsbetänkandet
fogade reservationen.

Herr Ohlin: Herr talman! Denna fråga har ju redan under debatten blivit
utförligt belyst, och framför allt ha både utskottet och reservanterna diskuterat
den ingående. Då jag delar reservanternas uppfattning och anser deras
resonemang vara i väsentliga stycken hållbart, skall jag be att helt kort få
understryka ett par synpunkter.

Det förefaller mig som örn det borde vara ganska uppenbart, att man icke
bör krigskonjunkturbeskatta annan vinst än sådan som verkligen föreligger.
Och för att man skall kunna fa reda pa vad som är en verklig vinst, måste
man justera, siffrorna med utgångspunkt från det förhållandet, att en krona
i dag mte är detsamma, som en krona före kriget. Det finns ingen annan metod,
såvitt jag kan se, att fa reda pa örn ett företag eller en enskild haft
krigsvinst,^ verkligen haft en reell ökning av sill vinst, än att man med ledning
av någon pnsmdex, som finansministern nu själv räknar med till 140
jämfört med 100 före kriget, justerar de nuvarande vinstsiffrorna, d.v.s använder
ett utjämningsavdrag på t. ex. 40 procent. Om man nämligen icke gör en sådan
justering kommer man att krigskonjunkturbeskatta även belopp, som icke
innebära någon egentlig vinstökning. Så mycket torde val vara klart, även örn
det skett en viss glidning i betraktelsesättet från ren krigskonjunkturbeskattning
till i viss man en mervmstbeskattning, att det skall vara fråga örn en
skatt vmstökninff för att det ska11 vara berättigat att lägga på en särskild

När Ratten infördes var detta en tankegång som till fullo erkändes på alla
lorn sasom res ervan terna också påpekat. Emellertid använde finansministern
U42 en annan motivering. Han påpekar att det blivit allt svårare att jämföra
med förhallandena före kriget och vill därför tillåta ett utjämningsavdrag
pa 15 Procent utan att sätta detta i någon speciell relation till priss
egringen. ^Såvitt jag kan förstå finns det inte något naturligt samband mellan
detta papekande, att det är svårt att göra jämförelser med förkrigsförhållandena,
svarare för varje år som går, och å andra sidan slutsatsen att man
nu skall underlåta att beakta, att en krona i dag icke är detsamma som en

Onsdagen den 12 juni 194G em.

Nr 24.

143

Förordning om krigskonjunkturskatt för är 1946. (Forts.)
krona före kriget. Jag kan för min del inte se att det finns något samband
mellan detta påpekande örn svårigheterna och å andra sidan påståendet, att
nu skall man underlåta att verkligen undersöka, örn bär föreligger någon
reell mervinst eller icke.

Man kan fråga: varför skulle ett företag, som inte haft någon reell mervinst,
som har tjänat t. ex. 100 000 kronor före kriget och 140 000 kronor nu, överhuvud
taget behöva betala krigskonjunkturskatt? Varför skall den krigskonjunkturskatt
som tas ut av ett företag stiga allteftersom prisnivån stiger, även
örn det inte haft någon reell vinstökning? Antag att krigskonjunkturskatten
fortsatt att existera och att prisnivån fortsätter att stiga. Då kommer ett företag
som inte haft någon reell vinstökning att få betala mer och mer i krigskonjunkturskatt.
För min del kan jag icke se att detta är motiverat.

Jag måste också, som reservanterna och ett par tidigare talare påpekat, i förbigående
nämna att det står ju i slutet av § 3, att hänsyn skall tagas till höjning
av den allmänna prisnivån. Detta måste väl i alla fall innebära att man
icke övergivit synpunkten örn en justering av siffrorna, så att jämförelsen grundas
på en krona av någorlunda lika köpkraft. Hur man ifrån hänsynen till prisnivåns
stegring kan komma till procenttalet 15 har jag svårt att förstå, eftersom
finansministern val inte vill göra gällande, att det finns någon sannolikhet för
att prisnivån snart skall sjunka ned emot gränsen 115.

Bara ytterligare en synpunkt. Tidigare har det varit tillåtet för expanderande
företag, som helt naturligt ökat sitt lager, att skriva ned lagerökningen till
förkrigstidens marknadsvärde. Detta har alltså icke inneburit något försök till
sådant smussel, varom herr Bladh nyss talade, utan det har varit fullt legitimt.
Nu förklarar staten plötsligt, att man icke får ha lagerökningen bokförd till
förkrigstidens marknadsvärde utan att detta måste höjas med 40 procent. Därigenom
åstadkommes ju att en vinst, som icke är någon vinst utan endast ett formellt
överskott, vilket för övrigt uppkommit under flera år, plötsligt tages fram
under ett enda år som en kanske ganska betydande formell mervinst. Observera
att den beskattningsbara vinsten i fjol kan ha uppkommit helt och hållet genom
denna påbjudna uppskrivning av varulager. Ett företag har utvidgat sin
rörelse och inköpt en del varor till ett pris, som låg 20 procent över förkrigstidens.
Nu skall företaget ta upp de varor, som det skrivit ned till förkrigstidens
100 procent, till 140 procent och alltså krigskonjunkturbeskattas för en
vinst, som delvis uppkommit genom uppskrivning av varulagret över dess anskaffningsvärde.
När det gäller ett varulager, som är nödvilndigt för en rörelse
som håller på att expandera och därför icke kan realiseras, har jag för min del
svårt att se det berättigade i att vederbörande innehavare på detta sätt krigskonjunkturbeskattas.

Framför allt måste jag emellertid understryka det berättigade i att reservanterna
påpeka det märkvärdiga i att man på detta sätt under ett enda år får
fram vinster uppkomna under flera år, och på dem tillämpar de progressiva
skatteskalor, som kommit till användning varje särskilt år. Det kan då lätt bli så
att högsta procentsatsen, 70 procent, blir gällande för en mycket stor del av
dessa vinster. Enligt min mening hade det varit naturligare med en fix procentsats.
Man kunde eventuellt lia tagit genomsnittet av de procentsatser, med vilka
krigskonjunkturskatten utgått under tidigare år, och sagt, att under avveeklingsåirot
skall räknas med denna genomsnittliga procentsals. Den skulle troligen ha
kommit att ligga mellan 50 och (10 procent.

Herr talman! Enligt mitt sätt att se bör huvudsynpunkten vara den, att
det icke kan vara motiverat att beskatta rent fiktiva vinster, som boltföringsmässigt
trollas fram genom att man räknar med ett sämre värde på kronan i dag
än före kriget. Det är ur den synpunkten jag finner det uppenbart att ett ut -

144

Nr 24.

Ousdagen den 12 juni 1946 em.

Förordning om leri g s Jeon] un k turskatt för år 19i6. (Forts.)
jämningsavdrag å 40 procent är väl motiverat, och därför, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag skall bara be att få replikera
ett par punkter i herr Ohlins anförande.

När här framställts krav på full kompensation för det försämrade penningvärdet,
ställer man sig ovillkorligen frågan, vilka de kategorier äro, som fått
en sådan kompensation. Av löntagarna är det bara de allra lägsta, som fått
full kompensation för dyrtiden, men de övriga ha endast fått tillägg på en viss
del av lönen.

När man här vidare åberopar 3 § i denna förordning som stöd för den uppfattningen,
att utjämningsavdraget skulle vara anknutet till penningvärdet,
måste jag för min del säga, att det väl finns formell grund för ett sådant påstående,
men att det dock är att märka att i alla citat, som härvidlag anförts,
har man uraktlåtit den mycket viktiga del av 3 §, där det heter, att i den utsträckning
det är möjligt skall kompensation givas för det försämrade penningvärdet.
I stället har man ständigt velat motivera utjämningsavdraget med att
jämförelseinkomsten borde förbättras så att den gåve en utjämning för den naturliga
utvecklingen.

Herr Ohlin måste vidare ha missuppfattat bestämmelserna örn lagerökning.
Det är nämligen icke fråga om att man skall skriva upp någon enda del av
förkrigslagret eller hela detta till efterkrigspris eller till ett pris, som överskrider
anskaffningsvärdet. Det är ju i stället endast lagerökningen, som skall värderas
till 140 procent. Med hänsyn till den prisstegring, som ägt rum, måste
man säga, att detta får anses fullt betryggande. Det heter i propositionen, att
prishöjningen grovt kan beräknas till 150 procent. Om en del av lagret anskaffas
till lägre pris än 140 procent värderas det till de verkliga kostnaderna och
hela lagerökningen, oavsett om priset varit 160 eller 170 procent av förkrigspriset,
till 140 procent.

I fråga örn varvsindustrien har det uppgivits, att ett visst lagervärde är 100
procent av förkrigspriset, och då måste väl ändå ett lagervärde av 140 procent
anses vara synnerligen skäligt och ge en fullt betryggande garanti för att lagret
fått sitt sannolika värde. Jag vill i detta sammanhang påminna örn vad
länsstyrelsen i Jönköpings län anfört, nämligen att när det gällt reparationer
och dylikt har det slösats ganska kraftigt med just de medel, som man fruktat
skulle bli krigskonjunkturbeskattade, och att man därigenom åstadkommit mycket,
mycket gedigna förbättringar på maskiner, lager- och kontorslokaler m. m.,
så att man på den vägen fått en mycket kraftig kompensation för det minskade
penningvärdet, varför summan av vederbörande företags realtillgångar säkerligen
nu är lika stor som den någon gång varit. Jag tror sålunda att påståendet,
att de krigskonjunkturbeskattade företagarna icke fått kompensation för det
försämrade penningvärdet, är alldeles oriktigt. Vederbörande ha i själva verket
fått större kompensation än andra medborgare i detta land, och därför kan det
icke anföras något motiv för att de nu skulle gynnas genom en höjning av utjämningsavdraget
till 40 procent,

Herr Ohlin: Herr talman! Bara en kort replik till herr Sundström. Han
kommer att se av protokollet, att jag uttryckligen talat örn lager ökning. Det som
jag vände mig mot var just, att man på detta sätt tar fram flera års vinster på
en gång och sedan i alla fall beskattar dem progressivt. I herr Sundströms
replik fanns icke något svar på den kritiken.

Men huvudsynpunkten för mig blir i alla fall, att man endast bör beskatta
verklig vinstökning. Nu säger herr Sundström: vilka andra kategorier medborgare
ha fått full kompensation för prisstegringen? Det är ett märkligt be -

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

145

Förordning om krig skonjunktur skatt för är 1946. (Forts.)
traktelsesätt. Det är icke fråga om att staten skall giva eller icke giva medborgarna
full kompensation, utan frågan är: skall staten beskatta, när det föreligger
en verklig vinstökning, eller skall staten beskatta även när det icke är
en reell ökning av vinsten? Herr Sundströms ståndpunkt är, att staten skall
beskatta även när det icke är en reell ökning av vinsten. Det tycker jag strider
mot hela krigskonjunkturbeskattningens idé. Parallellen med löntagarna kan
jag alltså överhuvud taget icke finna vara riktig att anföra.

Örn vi haft en prisstegring som legat icke på 140 utan på 300 eller 400 %,
skulle man även i detta fall kunnat säga: vi bry oss icke örn att justera med
hänsyn till prisnivåns förändring, utan vi giva avdrag med 15 procent. Då
skulle alla företagare ha fått mycket stora krigskonjunkturvinster. Det hade
i så fall varit så uppenbart, att alla måst erkänna det, att vi varit tvungna
att radikalt justera vinstsiffrorna och beakta, att en krona i dag icke mera är
detsamma, örn prisnivån är 400 % högre än före kriget.

Visserligen ha vi icke kommit så högt upp som till 400 %, men vi ha ändå
fått betydande förändringar i kronans värde. När man till stor del underlåter
att beakta detta, tycker jag att man beskattar även när det ej förligger någon
reell vinstökning.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Att man tagit fram dessa vinster
på en gång är helt och hållet betingat av åtgärder av den skattskyldige själv.
Han har föredragit att göra provisorisk påföring och därigenom fått fram
vinsterna på en gång. Men, såsom jag påpekat i mitt förra anförande, det är
icke säkert, att därigenom summan av alla krigskonjunkturskatterna under alla
fem åren blir större för honom än örn han varje år för sig hade deklarerat dea
summa, som rätteligen skulle krigskonjunktursbeskattas1, och betalt krigskon,-junkturskatt med lägre belopp under alla dessa fem år. Det kan mycket väl
hända, att därigenom den summa, som han då skulle haft att betala, blivit lika
hög som den han nu får betala, när han samlat ihop det till en enda skattebetalning.

Det extrema fall som herr Ohlin, drog fram, när han talade om en inflationsartad
utveckling, som höjde prisnivån till 300 ä 400 procent, är icke här jämförbart.
Det är alldeles orimligt att draga konsekvenserna så långt, när det i
detta fall gäller en skillnad på mellan 15 och 40 procent.

Efter härmed slutad överläggning godkände kammaren utskottets förslag till
lydelse av 1 § i förordningen.

2 och 3 §§.

Godkändes.

I 4 § skulle enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag 6 mom. hava följande
lydelse:

6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,

såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten,
och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, om jämförelseinkomsten ej överstiger
50 000 kronor, till femton procent av denna och, om jämförelseinkomsten
är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger
tolv procent av genomsnittligt eget kapital i förvärvskällan under andra
förkrigsinkoinståret — eller, såvitt angår skattskyldig som börjat bedriva ifrågavarande
rörelse först efter andra förkrigsinkomstårets utgång, under första
verksamhetsåret — men minst 7 500 kronor,

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 24.

146

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordning om krigskonjunktnrskatt för år 1946. (Forts.)

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Örn kostnadsutjämningsfond Som avses i 16 § förordningarna örn krigs konjunkturskatt
för åren 1941—1945 tages i anspråk under beskattningsåret, må
utjämningsavdrag ej åtnjutas med högre belopp än den merinkomst, som skulle
hava beräknats enligt 2 mom. andra stycket, därest sådan fond ej tagits i anspråk.

I den vid utlåtandet fogade reservationen hade yrkats, att ifrågavarande moment
måtte givas följande avfattning:

4 §.

6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,

såvitt den skattskyldige är fysisk person, till fyrtio procent av jämförelseinkomsten,
och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, örn jämförelseinkomsten ej
överstiger 50 000 kronor, till fyrtio procent av denna och, örn jämförelseinkomsten
är högre, till fyrtio procent av den del av jämförelseinkomsten, som
ej överstiger tolv procent av genomsnittligt eget kapital i förvärvskällan under
andra förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig som börjat
bedriva ifrågavarande rörelse först efter andra förkrigsinkomstårets utgång,
under första verksamhetsåret — men minst 20 000 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst fyrtio procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Örn kostnadsutjämningsfond--— (= utskottet) -— --i anspråk.

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Kristensson: Herr talman! Jag ber att vid denna paragraf få yrka
bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Sundström i Skövde: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av förevarande paragraf dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Herr Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 4 § i bevillningsutskottets förevarande
förslag till förordning örn krigs konjunkturs katt för år 1946, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf i den lydelse, som
föreslagits i den vid betänkandet fogade reservationen.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 24.

147

Förordning om krig skon,jun Utur skatt för år 1946. (Forts.)
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Ohlin, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 98 ja och 62
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 4 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Anvisningarna till 4 § samt 5—8 §§ med anvisningar.

Godkändes.

9 § skulle enligt utskottets förslag hava följande lydelse:

9 §.

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta

skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst: .............. 50

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ........ 60 %,

överstiger 50 % av motsvarande jämförelseinkomst:.................. 70 %,

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret,
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn
härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulin
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

2 mom. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda
grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och särskild skatt å förmögenhet för år 1946 skulle hava
minskats, örn krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits från det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och det därefter återstående
beloppet utgjort taxerat belopp.

Vid tillämpning av stadgandet i föregående stycke skall hänsyn icke tagas
till skatt, som enligt punkt 1 av övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) icke skall erläggas.

Har skattskyldig jämlikt 19 § 2 mom. erhållit uppskov med taxeringen till
k ri gs k on j u rik tu r skatt och har skatt till staten påförts på grund av nyssnämnda
övergångsbestämmelser innan taxeringen till krigskonjunkturskatt verkställes,
skall vid tillämpning av första stycket i detta mom. hänsyn tagas jämväl
till sålunda påförd skatt.

I reservationen hade yrkats, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

9 §.

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta skall
utgöra 50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret---r (= utskottet)--— kronor, bortfaller.

2 mom. Krigskonjunkturskatten skall---(=i utskottet) —---taxe rat

belopp.

Vid tillämpning av stadgandet i föregående stycke skall hänsyn jämväl
tagas till skatt, som enligt punkt 1 av övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) icke skall erläggas.

148

Nr 24.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Förordning örn k vig skon ju n k tura hatt för år 1946. (Forts.)

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Kristensson: Beträffande 9 § yrkar jag bifall till reservationen.

Herr Sundström i Skövde: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen dels ock
på godkännande av berörda paragraf i den lydelse, som föreslagits i den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
var med övervägande ja besvarad. Herr Kristensson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 9 § i bevillningsutskottets förevarande
förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen. Kammaren
hade alltså godkänt 9 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Övriga delar av förordningsförslaget med anvisningar.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga örn förordningsförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

§11.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksdagens fjärde huvudtitel för budgetåret 1946/47 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag för budgetåret
1946/47 till Krigsmaterielverket: Avlöningar;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till avveckling av beredskapen m. m.;

nr 195, i anledning av väckt motion örn utbetalning av retroaktivt arvode
m. m. åt f. d. extra ordinarie kontorsskrivaren C. H. Svensson;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning m. m.;

nr 197, i anledning av väckt motion örn obligatorisk läkarundersökning av navigationsskolornas
elever;

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 24.

149

nr 198, i anledning av väckt motion angående lärarinnorna Lily Lundins och
Gertrud Matz’ löneklassplacermg;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens bosättningslånefond jämte i ämnet väckta motioner;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag för budgetåret
1946/47 till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete m. m.; och

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till värmeledningsanläggning m. m. vid rannsakningshäktet
i Halmstad; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner örn utvidgning av skattskyldigs rätt att
åtnjuta famlijeavdrag för barn; och

nr 39, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående åtgärder
för skyddande av deklarationshemligheten.

§ 12.

Herr förste vice talmannen Magnusson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 560, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 304, angående
anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Denna motion bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.24 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.