1946. Andra kammaren. Nr 23 (Riksdagens protokoll 1946:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 23.

Lördagen den 1 juni.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollet för den 25 nästlidna maj.

§ 2-

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 303, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget
Ceaverken, m. m.;

nr 304, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferol
jeaktiebolaget;

nr 305, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret
1946/47;

nr 30b, med förslag till beräkning av inkomsterna å riksstaten för budgetåret
1946/47, m. m.;

nr 307, med förslag till förordning om preliminärt uttagande av värnskatt
för senare hälften av budgetåret 1946/47; och

nr 308, med förslag till investeringsplan för budgetåret 1946/47.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen, nr 300, angående godkännande av en mellan
Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskommelse; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 301, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.; och

nr 302, angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

§ 4-

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen
nr 543 av herr Törnkvist;
nr 544 av herr von Friesen m. fl.;
nr 545 av herr von Friesen;
nr 546 av herr Lundberg m. fl.;
nr 547 av herrar Mattsson och Gustafsson i Lekåsa;
nr 548 av herrar Hällgren och Utbult; samt
nr 549—552 av herrar Fagerholm och Kuling.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr SS.

Nr 23.

Lördagen den 1 juni 1946.

§ Ö.

Föredrogs den av herr Stattin vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående den rådande
bristen på godsvagnar vid landets järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr von Friesen, som anförde: Herr talman! I dessa lärarbristens tider, då
folkskollärare snabbutbildas för att täcka bristen, kan man fråga sig, om
detta är enda utvägen och för övrigt den bästa ur undervisningssynpunkt. Då
flera av våra större städer i många år lia funnit med sin fördel förenat att
anställa sånglärare med musiklärares kompetens -— i lönehänseende jämställda
med folkskollärare — för att handha undervisningen i sång samt låta folkskollärare
tjänstgöra motsvarande timantal i andra klasser, borde det varit
självklart att staten vid övertagandet av avlöningarna till folkskollärarkåren
samtidigt inrangerat denna grupp av lärare i statens lönesystem. Så blev emellertid
ej fallet. På grund av denna uraktlåtenhet inrättas inga nya sånglärartjänster,
eftersom kommunerna tvingas att helt avlöna denna lärargrupp.. I
stället har det t. o. m. hänt, att kommun i sparsamhetssyfte har minskat timantalet
för synnerligen välförtjänta icke ordinarie sånglärare samt låtit folkskollärare
övertaga denna sångundervisning, sedan dessa äro helt avlönade av
staten.

För att möjliggöra för kommun att anställa sånglärare med statsbidrag i
samma utsträckning som för folkskollärare, synes därför just nu vara lämpligt
att fästa ecklesiastikministerns uppmärksamhet på saken i syfte att påsk julda
1941 års lärarlönesakkunnigas utredning angående de s. k. övningslärarnas löner,
så att förslag i frågan örn möjligt kan framläggas för riksdagen och behandlas
redan i höst.

Det torde observeras att inrättandet av nya sånglärartjänster på detta sätt
ej medför någon ökning av statens budget, då antalet folkskollärartjänster
minskas i samma utsträckning som antalet sånglärartjänster ökas.

Genom att successivt tillsätta sånglärartjänster över hela landet i alla större
samhällen, med början i de större städerna, skulle en ny lärargrupp så småningom
växa fram, som i högsta grad skulle kunna bidraga till att höja musikkulturen
ute i landet. I mindre städer bör musiklärartjänst vid samrealskola
och annan statlig skola med ett fåtal tjänstgöringstinunar kombineras med
sånglärartjänst vid folkskola för att ge musikläraren full tjänstgöring. Härigenom
skulle både skolans och musiklärarens intressen bli bättre tillgodosedda.
Sånglärares kompetens bör vara musiklärarexamen, avlagd vid kungl, musikhögskolan
i Stockholm. Likaledes bör sånglärare vara fullt likställd med folkskollärare
i såväl löne- som pensionshänseende på grund av den dyrbara utbildning,
som musiklärarexamen kräver.

Givetvis bör kungl, skolöverstyrelsen avgöra, hur många sånglärartjänster,
som få inrättas i olika kommuner.

Vad här ovan anförts beträffande sånglärare gäller i tillämpliga delar också
beträffande andra övningslärartjänster.

Med anförd motivering anhåller jag örn andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa följande
fråga:

Lördagen den t juni 1946.

Nr 23.

Interpellation. (Forts.)

Är statsrådet beredd att snarast medverka till att vid folkskolorna må kunna
inrättas särskilda lärartjänster i musik, teckning, gymnastik m. fl. s. k.
övningsämnen med statsbidrag i motsvarande omfattning som för folkskollärartjänster? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller
kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m., i
vad propositionen angår förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november
1920 örn val till riksdagen, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 156, i anledning av vissa i Kungl. Maj :ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47 behandlade allmänna principfrågor;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat’
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; „ , ,

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allman beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat’
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 164, angående anslag för budgetåret 1946/47 till rundradiosändare för
kortvåg i Hörby;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till åtgärder för främjande av tillverkningen av tegelrör;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag föj
budgetåret 1946/47 till riksförsäkringsanstalten m. m.;

Nr 23.

Lördagen den 1 juni 1946.

nr 170, i anledning- av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till fångvården m. m., jämte i ämnet väckta motioner:

nr 171, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar
i stadens rannsakningsfängelse;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till allmän bostadsräkning m. m.;

nr 174, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående anslag för
budgetåret 1946/47 till bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor samt angående
provisorisk förbättring av deras löneförmåner jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 175, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47 till
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner örn skattefrihet för Nobelstiftelsen;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) örn
skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen över pälsskinn; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17)
örn accis å silke, m. m.;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

_ nr 12, angående regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av vissa
familjepensioner m. m.;

nr 51, i anledning av Kungl. Majts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. m.; och

nr 52, angående fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till utarbetande av
ett person- och sakregister till riksdagens protokoll med bihang för åren 1941
—‘1950;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av Kungl. Majlis propositioner
dels med förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m. dels ock angående anslag
till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid
virkesavverkning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 16, över motion örn
utredning angående en effektiv statlig kvalitetskontroll på saluförda varor
och motion örn utredning och förslag angående en teknisk och ekonomisk kontroll
över den industriella produktionen; samt

Tisdagen den 4 juni 194Ö.

Nr 23.

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av
väckt motion om utredning och förslag angående riktlinjer för planläggning
av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Enith.

Tisdagen den 4 juni.

Kl. 8.30 em.

§ 1.

Herr talmannen yttrade: dag vill meddela kammaren, att anledningen till
att dagens plenum blivit utsatt till kl. 8.30 em. är den, att statsrådet och chefen
för justitiedepartementet meddelat, att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Norups interpellation angående antalet tingssammanträden
i domsaga. På förekommen anledning har emellertid detta interpellationssvar
måst uppskjutas till ett senare tillfälle.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna läkarintyg.

Riksdagsman Waldemar Svensson, Ljungskile, är på grund av sjukdom (ledbesvär)
arbetsoförmögen från och med den 3 juni till och med den 8 juni 1946,
intygar

Ljungskile den 3 juni 1946.

B. T. Ringerts,
leg. läkare.

Vidare upplästes följande till kammaren ingivna ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Åberopande bilagda läkarintyg anhålles om ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 11 juni 1946.

Falun den 3 juni 1946.

Gustaf Andersson.

Det däri omförmälda läkarintyget var av följande lydelse:

Falun den 3 juni 1946.

Härmed får jag på begäran intyga att ledamoten av riksdagens andra kammare
landshövding Gustaf Andersson på grund av akut övre luftvägsinfektion

Nr 23.

Tisdagen den 4 juni 1946.

är i behov av ledighet från riksdägsgöromålen under tio dagar från dagens
datum.

Högbo som ovan

Åke Björklund,

sanatorielätare.

Kammaren beviljade herr Andersson i Falun ledighet från riksdägsgöromålen
från och med den 3 till och med den 11 innevarande juni.

§ 3.

Justerades protokollet för den 28 nästlidna maj.

§ 4.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 309, angående
överskridande av viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för
budgetåret 1945/46.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Föredrogs var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner, nämligen

nr 303, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget
Ceaverken,'' m. m.;

nr 304, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget;
och

nr 305, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret
1946/47.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 306, med
förslag till beräkning av inkomsterna å riksstaten för budgetåret 1946/47,
m. m., hänvisades propositionen, i vad den rörde bottenskatt enligt 18 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts propositioner; och
hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 307, med förslag till förordning
örn preliminärt uttagande av värnskatt för senare hälften av budgetåret 1946/
47; samt

till statsutskottet propositionen, nr 308, med förslag till investeringsplan för
budgetåret 1946/47.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, statsutskottets
utlåtanden nr 156—175, bevillningsutskottets betänkanden nr 34—36,
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, bankoutskottets
utlåtanden nr 12 och 50—52, jordbruksutskottets utlåtande nr 61, andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 16 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Nr 23.

§ 7.

Föredrogs den av herr von Friesen vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående inrättande
av särskilda lärartjänster i övningsämnen vid folkskolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till herr andre vice talmannen, som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden bankoutskottets utlåtande nr 12 matte
uppföras närmast efter samma utskotts utlåtande nr 52 och övriga ärenden i
den ordning de förekomma å dagens föredragningslista.

Henna hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 460,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 16, i anledning av väckt motion örn demokratisering
av medaljutdelningen till statstjänare samt av resereglementet m. m.

Enär andra kammaren den 29 sistlidna maj vid behandling av sitt första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i anledning av en i samma ämne väckt motion,
II: 84, fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit kammaren delgivet,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen, att delgivningen icke
skulle föranleda någon kammarens åtgärd.

§ 10.

Herr Persson i Stockholm avlämnade en av honom undertecknad motion, nr
553, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 293, angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m.

Vidare avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 279, angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen,
nämligen av

herr Hagberg i Malmö m. fl., nr 554;

herr Pettersson i Hahl m. fl., nr 555;

herr Kempe m. fl., nr 556;

herr Ståhl, nr 557; samt

herrar Nilson i Spånstad och Pettersson i Norregård, nr 558.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 11-

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad till
normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar jämte i ämnet väckta motioner;
o , .

nr 211, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. lii.;

Nr 23.

Tisdagen den 4 juni 1946.

nr 286, i anledning av väckta motioner om lotsverkets övertagande av handhavandet
av säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till örn- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovningsanstalt
m. m.;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av anställnings-
och avlöningsförhållandena för folkskolans Överlärare m. m.;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån med statlig
kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen,
m. m., jämte i ämnet väckt motion;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till uppförande av ett radiohus i Stockholm;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden jämte i ämnet väckta motioner;

nr 292, i anledning av väckta motioner angående inplacering å övergångsstat
av personal, som i samband med statens övertagande av enskild järnväg övergått
i statens järnvägars tjänst före den 1 juli 1945;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kreditgivning till
Finland;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;
och

nr 295, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till konjunkturinstitutet
för budgetåret 1946/47.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni.

Kl. 11 fm.

§ I Justerades

protokollen för den 29 nästlidna maj.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 309, angående överskridande aV viss anslagspost
i pensionsstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1945/46.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet följande på
kammarens bord liggande motioner, nämligen:

nr 553 av herr Persson i Stockholm;

nr 554 av herr Hagberg i Malmö m. fl.;

nr 555 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;

nr 556 av herr Kempe m. fl.;

nr 557 av herr Ståhl; samt

nr 558 av herrar Nilson i Spånstad och Pettersson i Norregård.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition
med förslag örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller
kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten, m. m., i
vad propositionen angår förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november
1920 örn val till riksdagen, m. m.; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 156. i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47 behandlade allmänna principfrågor;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag å allmän
beredskapsstat

under kommu -nikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Anslag till
rundradiosändare
för
kortvåg i
Hörby m. m.

§ 5.

Föredrogs'' statsutskottets utlåtande, nr 160, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6, angående telefonstationisbyggnader m. m.

Kungl. Majit hade i propositionen nr 211, punkten 2, föreslagit riksdagen
att å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47 uppföra i statsrådsprotokollet
angivna anslag till telefonstationsbyggnader m. m., däribland ett anslag å
5 270 Ö00 kronor till Rundradiosändare för kortvåg i Hörby.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren, av herr Sjödahl m. fl.
(I: 332) och den andra inom andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl.
(II: 501), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att två kortvågssändare
i huvudsaklig överensstämmelse med förslag av 1943 års rundradioutredning
skulle anläggas, att å riksstaten för budgetåret 1946/47 till rundradiosändare
för kortvåg i Hörby anyisades ett investeringsanslag av 1 200 000
kronor samt att å allmän beredskapsstat iför budgetåret 1946/47 för ändamålet
uppfördes ett anslag av 4 070 000 kronor.

Utskottet, som i särskilt utlåtande (nr 164) hemställde om ett anslag å riksstaten
av 1 200 000 kronor till rundradiosändare för kortvåg i Hörby, hemställde
i förevarande sammanhang att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna 1:332 och 11:501, å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47 uppföra de av Kungl. Majit begärda
anslagen med den ändringen, att anslaget till rundradiosändare för kortvåg i
Hörby nedsattes till 4 070 000 kronor.

Utskottets i punkten gjorda hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
begärde ordet på denna punkt, då statsutskottet här gjort en ändring i Kungl.
Maj:ts förslag, vilken visserligen kan förefalla mindre betydande men vilken
har en så stor principiell räckvidd, att jag icke vill underlåta att hemställa till
kammaren att överväga, örn det är riktigt att här följa statsutskottet.

Utskottet hemställer, att anslaget till en kortvågssändare, vilket regeringen
har ifört upp på beredskapSstaten, i stället skall upptagas på riksstaten för
nästa budgetår. Hela anslaget gäller något över 5 miljoner kronor, men den
omedelbara anvisningen endast 1,2 miljoner. Man kan tillägga, att dessa 1,2
miljoner avse saker, som skola väsentligen köpas i utlandet och alltså icke ha
betydelse för läget på den svenska arbetsmarknaden just nu. Men just därför
att anslaget är relativt litet och just därför att det gäller en sak, som vi alla
säkerligen anse önskvärd, är det så mycket bättre att här se hela frågan örn
vårt finansiella läge så att säga i ett extremt fall.

Jag har under det sistförflutna året vid flera tillfällen, då kammaren har
voterat högre anslag än vad regeringen har föreslagit, haft anledning att erinra
örn att, sedan vi väl fått klart för oss, hurudant det finansiella läget under de
närmaste åren kommer att te sig, riksdagen torde komma att bli tvungen att
föra en mera återhållsam utgiftspolitik än vad tidigare ansetts vara nödvän -

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 23.

Anslag till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. (Forts.)
digt. Jag har vid dessa tillfällen icke kunnat hänvisa till någon framlagd plan
för utgifter och inkomster under de följande åren utan har endast kunnat uttala
allmänna omdömen. Nu sedan finansieringsplanen för de kommande årens utgifter
är framlagd och även en plan, som innebär skattesänkningar, och sedan
man från andra partiers sida också har börjat formulera sina meningar, är det
lättare att bedöma vad som i fortsättningen är försvarbara utgifter och vad
som icke är det.

Jag kan icke tro annat än att alla kammarens ledamöter av den framlagda
finansieringsplanen lia fått det bestämda intrycket, att om — jag säger om —
riksdagen vill följa Kungl. Majit — jag skulle förresten vilja tillägga: även
örn riksdagen icke vill följa Kungl. Majit utan i fråga örn nya utgifter icke
går längre än som är föreslaget i högermotionen — sträcker man sig så långt,
att man måste kalla vårt statsfinansiella läge mycket spänt. Jag kan icke belysa
detta bättre än genom att erinra örn att, för att få utrymme för alla de nya utgifter
regeringen föreslår, det icke endast varit nödvändigt att räkna med starka
nedskärningar av vissa utgifter utan dessutom med en viss underbalansering
av budgeten. Örn man följer regeringen, är man sålunda beredd att under de
följande åren förklara, att vissa av de utgifter, som vi anse oundgängliga, icke
kunna täckas med skattemedel. Under sådana förhållanden är det självklart,
att något utrymme för nya utgifter utöver dem som regeringen föreslagit icke
kan förefinnas inom den balanserade budgeten, utan att en utökning av utgifterna
måste innebära en ökning av den underbalansering, som regeringen föreslår
och har ansett sig kunna föreslå under en bestämd förutsättning, den nämligen
att dels inom regeringen, dels låt oss säga mellan regeringen och riksdagen
träffas en tyst överenskommelse örn att underbalanseringen icke får sträcka
sig längre än regeringen har föreslagit. Det är detta som gör, att varje nytt
tillägg på utgiftssidan måste betraktas icke bara från den begränsade synpunkten
örn vad utgiften i och för sig innebär, örn den är större eller mindre, örn
saken är mer eller mindre önskvärd, utan måste ses i samband med hela det
statsfinansiella läget.

Nu kanske man från högerhåll säger: vi ha tillrått detta därför att vi icke
räkna med en underbalansering av budgeten. Jag vill då erinra örn, att denna
högerns ståndpunkt är möjlig endast därför att högern icke räknar med. så
stora utgifter till undervisningsväsendet som regeringen gör i sin proposition.
Örn man räknar med dessa ökade utgifter för undervisningsväsendet, är en
underbalansering ofrånkomlig, såvida man samtidigt vill genomföra den skattesänkning,
varom man från alla håll nu tycks vara enig.

Jag kan under sådana förhållanden icke underlåta att säga, att ett bifall till
statsutskottets förslag i detta fall skulle, såsom jag uppfattar saken, vara ett
avsteg från den linje, som jag tror är den enda hållbara, örn vi under de kommande
åren skola kunna lotsa statsfinanserna genom det svåra läget.

Jag förstår mycket väl, att man från riksdagens sida har anledning att säga,
att riksdagen icke kan vara bunden av regeringens förslag och att riksdagen
måste lia sin fria prövningsrätt, måste kunna både minska och öka de utgifter
regeringen föreslår. Det är alldeles givet, och jag gör icke den ringaste invändning
mot detta. Jag vill bara erinra örn att sedan regeringen lagt fram sina
förslag och sedan man försökt visa upp, att så långt kan man gå men icke vidan1.
är det skäligt att de som önska ökade utgifter också förklara varifrån
medlen därtill skola tagas, om de skola tagas genom nedskärning av andra utgifter
eller på annat sätt. Örn vi icke skola råka in i ett i längden ohållbart läge,
går det icke an, att först regeringen sträcker sig så långt som den överhuvud
taget anser möjligt, ja sträcker sig så långt att regeringen utsattes för en kritik
för att den gått för långt och icke vidhåller principen om en balanserad bud -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. (Forts.)
get, och sedan riksdagen Säger: vi måste göra upp vår egen finansplan; vi kunna
icke finna oss i att vara bundna inom den ram regeringen föreslagit, utan
måste finna utrymme för önskemål, som regeringen icke kunnat taga hänsyn
till. Jag tror, att man i så fall kommer i ett fullständigt ohållbart läge.

Jag vill därför så starkt jag kan understryka, att så vitt jag förstår har regeringen
valt den försiktigare vägen, när vi hemställt, att frågan örn kortvågssändaren
skall skjutas på ''framtiden. Det är kanske säkrast att understryka, att det
helt enkelt gäller en begäran örn uppskov. De planer på mycket stora utgifter,
om vilka riksdagen nu tycks kunna enas, gälla visserligen en rätt lång tid framåt.
Men det är ju på det sättet, att ingen i detta ögonblick kan med bestämdhet
uttala sig örn hur inkomster och utgifter komma att gestalta sig under ett antal
år härefter. Det är möjligt, att de optimistiska röster få rätt, som mena att
regeringen räknat alltför försiktigt i fråga örn de kommande inkomsterna.
Skulle detta visa sig vara fallet, kommer den tidpunkt snabbare, vid vilken
det kan vara möjligt att revidera regeringens finansplan i riktning mot ökade
utgifter. Men så länge denna optimistiska beräkning icke i praktiken visat sig
svara mot verkligheten, så länge förefaller det som örn den återhållsamhet, som
präglar regeringens förslag, borde vinna överhand.

Jag kan bara hemställa, att kammaren, när den går att fatta beslut i denna
fråga, gör klart för sig, att det i viss mening är ett principavgörande som
träiffas, ett principavgörande örn man skall förklara att regeringens finansplan
trots underbalansering tillåter ökade utgifter eller örn man skall medgiva, att
den framlagda finansplanen är så spänd, att alla andra utgifter, som icke kunna
anses vara absolut oundgängliga, måste få anstå till dess vi bättre kunna överblicka
och se, örn det verkligen finns ekonomiskt utrymme för dem.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet för att ställa ett
yrkande på denna punkt.

För den som de sista veckorna dagligen suttit i särskilda utskottet och
behandlat det förslag till finansplan, som Kungl. Maj :t har förelagt riksdagen,
måste det stå alldeles klart, att all försiktighet är erforderlig, detta så mycket
mer som den proposition, som Kungl. Maj :t nyss framlagt angående utfallet
av innevarande budgetårs inkomster, tyder på att läget ingalunda förbättrats.
Den av Kungl. Maj:t framlagda propositionen med justeringar för budgetåret
1946/47 pekar i precis samma riktning.

Jag måste, herr talman, säga, att man då blir en smula förvånad när man
ser. att statsutskottet utan vidare från beredskapsstaten flyttar över en utgift
av den omfattning, som det här kan komma att gälla. Ty vi lia i dag icke bara
att taga ställning till beloppet 1,2 miljoner kronor utan även till fortsättningen,
sålunda 51// miljoner-kronorsanslaget. Örn man plockar ut denna utgift ur
beredskapsstaten och säger, att den är brådskande, vem kan garantera, att
icke någon annan en vacker dag, liksom de som motionerat på denna punkt, hittar
på att man skall plocka ut något annat ur beredskapsstaten, som då också
skall trängas på driftsbudgeten?

Det är, herr talman, dessa synpunkter som göra, att jag hemställer, att kammaren
gör den ändringen i statsutskottets här föreliggande förslag, att utgiftssumman
4 070 000 kronor, som är upptagen på sidan 32 i betänkandet, ökas med
1 200 000 kronor, således till det belopp Kungl. Majit föreslagit. Detta innebär
ju också ett avslagsyrkande på statsutskottets hemställan i utlåtandet nr 164.

Jag skulle till sist vilja säga, att om det visar sig, att det är möjligt att i
fortsättningen räkna med ökade inkomster, finns den utvägen att, när vi befinna
oss i det läget, taga upp och pröva saken. Men även örn inga delade

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Anslag till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. (Forts.)
meningar råda örn behovet av rundradions utbyggande, är det här fråga örn i
vilken takt detta skall ske nied hänsyn till andra minst lika viktiga utgifter.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
örn uppförande av ifrågavarande belopp på beredskapsstaten oell yrkar sålunda
höjning av det av statsutskottet föreslagna beloppet med 1 200 000 kronor.

I detta anförande instämde herrar Lindqvist, Hermansson, Bladh, Forsberg,
Paulsen och Witzell.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Med anledning av den diskussion
som har uppstått i detta ärende vill jag i korthet relatera de synpunkter som
varit vägledande för utskottets ställningstagande. Såväl finansministern som
herr Olsson i Gävle har tagit detta utskottsutlåtande till utgångspunkt för
vissa principiella erinringar om det statsfinansiella läget. Jag vill icke ett
ögonblick underskatta betydelsen av varsamhet och försiktighet, men jag skall
icke i detta sammanhang ingå på den delen av frågan utan nöja mig med att
stanna vid den sakliga motiveringen för utskottets ståndpunkt.

Jag vill då först erinra örn att frågan om utbyggande av kortvågssändare
varit föremål för riksdagens behandling 1943, 1944 och 1945, och vid dessa
tillfällen har riksdagen tagit positiv ståndpunkt. Vid 1943 års riksdag beslutade
riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t örn utredning angående rundradiorörelsen
och uttalade i samband därmed också vissa önskemål örn förbättrade tekniska
resurser för kortvågssändningar till utlandet. I de direktiv, som Kungl. Maj :t
sedan gav till utsedda sakkunniga, åberopades vad riksdagen sålunda anfört.
Rundradioutredningen framlade någon gång i februari 1944 sitt betänkande,
vari också inbegreps förslag till kortvågssändningar till utlandet. Detta förslag
föranledde emellertid som bekant ingen åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Vid
förra årets riksdag fördes frågan fram motionsvis, och i dessa motioner hemställdes
örn bifall till rundradioutredningens förslag. Detta föranledde skrivelse
från riksdagen till Kungl. Majit. I denna skrivelse relateras mycket utförligt
de skäl som utredningen förebragt för att bygga ut kortvågssändarna. Jag skall
icke trötta kammaren med att relatera dessa skäl. Jag vill bara betona, att det
i skrivelsen sammanfattningsvis sägs, att verkställda utredningar bestyrkt den
uppfattning örn behovet av förbättrad kortvågssändare, som riksdagen redan
1943 givit uttryck åt. Kravet på förbättrade kortvågssändare har av naturliga
skäl i främsta rummet uppstått av behov av förbindelse med utländska, framför
allt transoceana länder, men det bör uppmärksammas, att förbättrad kortvågssändare,
förlagd exempelvis till Hörby, skulle skapa betydligt bättre lyssningsmöjligheter
för de delar av norra Sverige, som för närvarande äro sämst
ställda i detta hänseende. I denna skrivelse från riksdagen sades det emellertid
också ifrån att realiserandet av rundradioutredningens förslag skulle vara
förenat med betydande engångs- och årliga utgifter. Med hänsyn härtill ansåg
sig riksdagen icke då böra fatta beslut rörande utgifter av denna storleksordning,
innan frågan varit föremål för Kungl. Marits bedömande. Det säges
emellertid också i skrivelsen att frågan om förbättrad kortvågssändning bör
av Kungl. Majit prövas och därav föranlett förslag snarast möjligt föreläggas
riksdagen.

Nu ha motionärerna vid årets riksdag anknutit till detta uttalande av riksdagen.
Som bekant har frågan varit föremål för prövning i arbetsmarknadskommissionen,
och arbetsmarknadskommissionen har i sitt betänkande med
förslag till investeringsreserv anfört, att man kunde ifrågasätta lämpligheten
att medtaga denna anläggning i reserven, men att kommissionen funnit frågan
vara av hög angelägenhets grad och att man kan räkna med att genom förslå -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. (Forts.)
gets förverkligande sysselsättning i viss utsträckning beredes åt inhemsk arbetskraft.
Nu har Kungl. Majit efter prövning uppfört anslag för ändamålet
på allmän beredskapsstat. Med anledning härav anföra motionärerna, att frågan
sålunda kommit under Kungl. Majlis bedömande, och då den är av hög angelägenhetsgrad,
ha de framlagt det förslag, som utskottet nu haft att behandla.
Detta innebär ju, att åtgärder skulle vidtagas för att påskynda utbyggandet av
kortvågssändare utöver vad som skulle följa av omedelbart bifall till Kungl.
Maj :ts förslag. Utskottet har anslutit isig till denna motionärernas uppfattning.
Utskottet betonar också, vilket för övrigt redan framgått av diskussionen här,
att inga delade meningar råda örn behovet av utbyggda kortvågsanläggningar.
Men utskottet har också sagt, att vi beträffande tidpunkten för anläggningarnas
genomförande måste taga hänsyn till det allmänna stat,sfinansiella läget. \7i
ha sålunda klart för oss, att det icke är tänkbart att nu i full utsträckning
genomföra detta projekt.

Det är emellertid en omständighet som man härvidlag icke får förbise, nämligen
att vissa risker äro förbundna med att uppskjuta företagandet av förberedande
åtgärder. Det förhåller sig nämligen så, vilket framgått av de erfarenheter
som gjorts vid internationella konferenser, att det enda som berörda länder
respektera vid fördelningen av våglängder är befintliga eller möjligen
under konstruktion varande stationer av stor effekt. Man kan därför befara,
att örn det icke kan påvisas, att Sverige beslutat bygga kraftiga sändare eller
vidtagit förberedande åtgärder härför, våra önskemål i kortvågsfrågan knappast
komma att beaktas. Därigenom skulle vi i hög grad ha försvårat möjligheten
för oss att på lämpligt isätt anskaffa och anordna ett betydelsefullt kommunikationsmedel,
som andra nationer i stor utsträckning framgångsrikt utnyttjat.
Icke minst dessa omständigheter, herr talman, ha gjort, att utskottet
funnit sig böra gå den föreslagna vägen. Jag vill betona, att det gäller här att
vidtaga förberedande åtgärder eller, som finansministern sade, att anskaffa
material. Därigenom kan man sedan få möjligheter att vid lämplig tidpunkt
gå till förverkligande av hela projektet.

Jag ber, herr talman, i anslutning till dessa synpunkter att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag kan icke neka till att jag kände
mig något överraskad över att finansministern ville till en fråga av denna beskaffenhet
knyta de statsfinansiella betraktelser som han här framfört ifrån
statsrådsbänken. Att han satte in detta ärende i det stora perspektiv, som han
där drog upp, överraskade mig i någon mån. Jag ger naturligtvis finansministern
alldeles rätt däri — och det gör väl alla i denna kammare — att vårt
statsfinansiella läge är mycket spänt. Därutöver vill jag betyga min erkänsla
för att finansministern så starkt som han gjorde underströk angelägenheten av
återhållsamhet vid utgiftsbesluten här i riksdagen. Jag skulle gärna sett, att
eli sadan kategorisk deklaration kommit tidigare och även vid många andra
tillfällen, men då den nu framförts och fått en så fast formulering som den
fick, bör man enligt min mening, såsom jag redan sagt, vara erkännsam därför.
Finansministern menade, och han lade ju särskild vikt därvid, att detta
var ett avgöranle av principiell innebörd. Han vädjade direkt till kammaren
att beakta den principiella sidan av denna sak.

Jag^anser också detta ärende som ett ärende av principiell innebörd, ehuru
icke på samma sätt som finansministern. Örn jag icke missuppfattade finansministern,
ifragasatte han, huruvida riksdagen i förhandenvarande läge överhuvud
taget borde göra ändringar, när det gäller förslag som framläggas i

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Anslag till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. (Forts.)
kungl, propositioner. Det är klart, att lian i grund och botten kanske icke menade
detta, men formuleringen var otvivelaktigt sådan. Jag kan icke underlåta
att reagera mot ett sådant betraktelsesätt, ty det skulle innebära ett slags
diktatur från kanslihusets sida och eliminera riksdagens möjligheter att pröva
framställningar från Kungl. Maj :t icke blott i fråga örn utgifter utan även
i fråga örn inkomster.

Jag skall emellertid försöka att till den nu föreliggande frågan knyta ett
par reflexioner, som icke ligga på samma höga statsfinansiella plan sorn finansministerns.
Jag tycker icke, att frågan är av den beskaffenheten, utan
jag skulle i stället vilja flytta ned den en liten smula och betrakta den sådan
den i verkligheten är. Finansministern talade örn nödvändigheten av återhållsamhet.
Mot detta har jag intet att invända. Vi stå inför en mycket lång rad
av utomordentligt betydelsefulla utgifter i olika sammanhang. Men jag vill
fästa uppmärksamheten på och lägga kammarens ledamöter på hjärtat, att den
utgift det här är fråga örn till sin karaktär dock är väsentligt skild från nästan
alla de andra utgifter, som finansministern synbarligen har i åtanke. Här
gäller det nämligen ett investeringsanslag och en investering för ett ändamål
som såvitt jag kan förstå är av ovanligt produktiv karaktär.

Vilket är då syftet nied att hålla en kortvågsradiostation? Det är intet lyssnarintresse,
det är faktiskt mera ett näringslivets intresse, ett statens intresse
i allra högsta grad. Hur skola vi kunna skaffa pengar till dessa komplex av
sociala föranstaltningar, som vi så småningom skola besluta, örn icke produktiviteten
kan okas? Alla äro numera ense örn att förutsättningarna för att
skaffa de behövliga pengarna är en produktivitetsökning inom vårt näringsliv.
När man har den uppfattningen bör därav följa, att man är beredd att medverka
i alla hänseenden för att få till stånd en sådan produktivitetsökning. Ett
medel härvidlag är naturligtvis att underlätta och förbättra våra kommersiella
förbindelser med utlandet. Det är just ett sådant medel, som det här är fråga
örn. Jag föreställer mig att det är denna synpunkt, som statsutskottet lagt på
frågan, då statsutskottet enhälligt har tillstyrkt motionerna härvidlag.

Jag vill utöver vad statsutskottets talesman tidigare har framhållit rörande
ärendets förhistoria erinra örn följande. När 1943 års rundradioutredning
framlade sitt enhälliga betänkande, blev detta i vanlig ordning föremål för remissbehandling.
Denna remissbehandling var dock så till vida ovanlig, att
såvitt jag kan erinra mig alla remissinstanser mycket varmt och oförbehållsamt
tillstyrkte de åtgärder, som denna kungl, kommitté rekommenderade just med
hänsyn till att det i ovanligt hög graci gällde ett produktivt ändamål. Jag vill
erinra örn vad kommerskollegium sade den gången. Kommerskollegium ville
»för sin del kraftigt understryka önskvärdheten av att åtgärder i förevarande
hänseende vidtagas utan dröjsmål», varefter kommerskollegium tilläde: »Vid
återuppbyggnaden av världshandeln kommer det att vara av stor betydelse
för Sverige att äga tillgång till det verkningsfulla propagandamedel, som effektivt
utnyttjade radiosändningar onekligen innebära.» Jag tycker att kommerskollegium
har träffat kärnpunkten i hela detta problem med dessa få rader.
Jag skall inte trötta kammarens ledamöter med att föredraga utdrag ur
den långa raden av liknande uttalanden, som finnas i handlingarna. Frågan
har ju varit före i kammaren tidigare.

Men då finansministern så starkt vädjade till kammaren att inte godta vad
statsutskottet har anfört, så undrar jag om inte finansministern har i någon
mån förbisett den sida av saken, som jag har försökt att understryka, nämligen
detta ärendes produktiva karaktär. Finansministern behöver mycket pengar
under de närmaste åren för att kunna klara det väldiga sociala program,
som vi alla äro så intresserade av. Under sådana förhållanden kan jag icke

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag till rundradiosändare för bortväg i Hörby. (Forts.)
hjälpa att jag- är mycket överraskad av att finansministern just på denna
punkt har satt in ett slags sparsamhetskampanj. Jag tror att detta är en sparsamhet
som är ganska svagt motiverad.

Till slut, herr talman, skulle jag vilja göra ännu ett litet påpekande. Även
örn riksdagen i dag skulle bevilja det delanslag, som det här är fråga örn —
det gäller ju endast 1 200 000 kronor av det stora anslaget på omkring 5 miljoner
kronor — så dröjer det dock icke mindre än tre år innan anläggningen kan
komma till stånd. Det beslut vi fatta i dag är av stor betydelse. Följer kammaren
finansministern, då skjutes hela detta problem ytterligare framåt i tiden
och då kanske Sveriges först någon gång på andra sidan 1950 blir i tillfälle
att i det svenska näringslivets tjänst taga detta ytterligt värdefulla medel
som en^ kortvågsradioanläggning utgör. För min del skulle jag mycket beklaga
en sådan utveckling, inte minst därför att jag tror att ett negativt beslut
i dag skulle motverka de möjligheter, som annars skulle kunna finnas att
skaffa pengar till icke minst de sociala föränstaltningar, som nu inom kort
komma att i ganska stor utsträckning bringas under denna kammares prövning.

Med dessa reflexioner, herr talman, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Rubbestad: Herr talman! Eftersom jag i statsutskottet varit med örn
att tillstyrka detta utskottets förslag i förevarande punkt, kan jag inte underlåta
att säga några ord med anledning av finansministerns uttalande. Att jag
för min del har kunnat vara med örn detta förslag är helt och hållet beroende
på det uttalande, som göres av statsutskottets fjärde avdelning. Avdelningen
säger nämligen: »Å andra sidan får icke förbises, att ett definitivt ställningstagande
till frågan örn anläggningens utförande med hänsyn till de internationella
förhållandena på radioområdet icke kan utan allvarliga risker uppskjutas
på obestämd lid.» På grund av detta uttalande från fjärde avdelningen hade
jag kommit^ till den uppfattningen, att det vore en trängande nödvändighet att
frånträda Kungl. Maj :ts förslag. Det förekom ingen som helst diskussion i det
samlade utskottet, när frågan avgjordes, utan där bifölls utan vidare det förslag,
som kommit från fjärde avdelningen. Hade man då haft en aning örn att
Kungl. Majit, med sin bättre kännedom örn det internationella läget på detta
område, på det bestämdaste motsatte sig detta förslag och hade den uppfattningen,
att denna sak väl kunde uppskjutas, hade man givetvis tagit en annan
ställning till frågan. Det är förklarligt, om vi, som nu stå för detta utskottsutlåtande,
med hänsyn till de uttalanden, som finansministern här har gjort,
inte längre komma att vidhålla den hemställan, som i utlåtandet göres om ett
anslag på 1 200 000 kronor för ändamålet. Jag åtminstone kan inte göra det.
Jag tillmäter nämligen regeringens prövning av angelägenhetsgraden av denna
anläggning större vikt än utskottets uttalande. Efter de upplysningar som
här äro lämnade måste jag säga, att jag nu för min del i stället kommer att
biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Jag tycker man bör sätta synnerligen stort värde på de uttalanden som finansministern
har gjort i dag. Jag har många gånger här i kammaren försökt
att förfäkta nödvändigheten av sparsamhet, men såväl Kungl. Maj:t som riksdagen
har i alla händelser kommit med ganska stora krav på utgifter, vilka enligt
min mening skulle ha kunnat skjutas fram i tiden. Är det nu så, att man
inom regeringen har kommit mera in på sparsamhetstankar, är detta bara att
hälsa med tillfredsställelse. Jag skall för min del biträda denna strävan med
att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna fråga.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Anslag till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. (Forts.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
skall inte säga många ord ytterligare. — Det är med en viss överraskning man
på detta stadium av frågan behandling finner att de kommersiella synpunkterna
skjutits i förgrunden. Jag har varit med vid behandlingen av denna fråga
under ett antal år, och från början var det rent känslomässiga skäl som starkast
talade för saken. Det var frågan örn våra sjömän, det var frågan örn våra utlandssvenskar,
och de kommersiella synpunkterna voro helt skjutna i bakgrunden.
Det ledde till att detta inte betraktades såsom en räntabel investering.
Örn det skulle utgöra ett led i utbyggnaden av vårt lands ekonomiska liv, skulle
telegrafverket haft berättigad anledning att säga, att anläggningen kunde
förräntas på samma sätt som övriga anläggningar. Men alla ha utgått ifrån att
det är en ren så att säga konsumtionsvara det är fråga örn, alltså en höjning av
vår standard i ett visst hänseende, vilket medför att utgiften skall täckas av
skattemedel.

Jag har för övrigt inte tänkt taga upp någon sakdebatt i frågan. Jag har
ju från början framhållit att jag är fullt övertygad örn önskvärdheten av denna
anläggning, och den Baken behöver man alltså inte tvista örn. Det är bara
fråga örn när vi ha råd med den. Men när nu herr Hagberg i Malmö antyder,
att detta skulle vara en vad jag skulle vilja kalla indirekt räntabel utgift, vill
jag erinra örn att vi lia en mångfald sådana indirekt räntabla utgifter, och ingen
har velat förorda att dessa skulle pressas in i en budget, som ändå inte kan
fullt balanseras. Jag ber kammaren erinra sig att läget har ansetts vara så
spånt, att hela det socialreformatoriska programmet inte på en gång har kunnat
tagas upp i den femårsplan som uppgjorts. Man har sålunda menat att en
del av de utgifter för sociala ändamål, som vi alla anse nödvändiga, lia vi inte
råd till. eller vi kunna i alla händelser inte nu i detta ögonblick säga att vi
ha. råd till dem örn ett visst antal år. Men denna indirekt räntabla utgift, som
kanske skulle underlätta för en del affärsmän — jag vet inte i vilken utsträckning
— att få möjlighet att något snabbare än eljest komma i förbindelse med
utlandet, den skulle alltså vara så trängande. Det förhåller sig dock så, att det
utmärkande för vårt nuvarande läge — och det kommer att vara utmärkande
för vårt läge under en lång tid framåt — är inte någon svårighet att göra
utlandsaffärer. Det är tvärtom så, att vi lia en ovanlig lätthet att göra utlandsaffärer
med därav följande risk för alltför höga priser på exportvarorna.
Det är alltså nu inte något lämpligt ögonblick att plädera för detta anslag,
som jag emellertid — det vill jag understryka — har betraktat ur den, man
kan gärna säga principiella synpunkten.

Man har frågat varför inte dessa sparsamhetstoner kommit tidigare. Jag tror
jag kan erinra mig en råd tillfällen — när det just gällt mindre anslag — då
jag känt mig föranlåten att påpeka flir riksdagen, inte att nian skall vara sparsam
i allmänhet, ty det har ganska litet värde, utan att man skall väga de utgifter
man vill göra mot varandra. Men sedan man gjort sitt val och bestämt
sig för vilka utgifter man skall anse såsom mest nödvändiga, då skall man
stanna där och säga sig, att vi måste vänta med det andra. Detta innebär inte,
såsom herr Hagberg i Malmö vill göra gällande, att man från regeringens sida
skull förmena riksdagen rättighet att ändra på utgifterna — både sänka och
höja dem — men det är väl ändå en skälig begäran att om riksdagen höjer en
utgift, skall den klart uttala att den anser att det finns utrymme för den ökade
utgiften. Det hade därför varit skäl ali laga upp frågan, huruvida don utgift
det här är fråga örn kommer ali, ytterligare; öka den underbalansering sorn vi
måste räkna med, eller örn den skall finansieras på annat sätt. Det är klart, alf
örn riksdagen bär full rättighet ali. (ika utgifterna utöver vad en finansminister
föreslagit, har finansministern också sin rättighet ograverad.

Andra kammarens protokoll 19kG. Nr 28.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. (Forts.)

Det argument som här tycks spela den största rollen är emellertid, att det här
gäller ett så litet anslag. Med anledning härav vill jag till slut framhålla, att
vad som under de närmaste åren nog mest kommer att hota våra statsfinanser
är inte några enstaka jätteanslag, som riksdagen skulle komma att besluta.
Det kan ju visserligen hända att riksdagen kommer att besluta byggande av
mycket stora flygfält, vilket skulle kunna fordra sådana jätteanslag. Men risken
ligger i stället däri, att det ena anslaget efter det andra av begränsad omfattning
av en majoritet i kamrarna uppfattas inte bara såsom önskvärt utan
också såsom varande av så liten storleksordning, att det ändå inte kan rubba
den stora balansen. Det kan bildas en majoritet, som anser att en kortvågssändare
är så önskvärd, att den bör komma till stånd, och det kan bildas en annan
majoritet, som vill driva igenom någon annan sak, som kräver ett anslag på
några miljoner, o. s. v. Jag tror att det är denna rad av inte små men ändå
mindre anslag som hotar den någorlunda upprätthållna balans i fråga örn budgeten,
som jag anser det vara min skyldighet att söka försvara.

Herr Åkerström: Herr talman! Det är redan känt, att första kammaren
bifallit utskottets förslag utan debatt. För egen del har jag den uppfattningen,
att utskottets ståndpunkt är sakligt sett riktig. Jag skulle vilja säga till herr
Rubbestad, som suttit med i utskottet och tagit ansvaret där och nu i dag springer
ifrån detta i kammaren, att vad som han anser sig lurad av i avdelningens
skrivsätt alltjämt är ett faktum. Ty av dessa 1,2 miljoner kronor skola 950 000
kronor gå till utlandet i form av betalning för beställningar av behövlig radiomateriel,
och de återstående 250 000 kronorna skola gå till markköp.

Härutöver vill jag tillägga, att cn internationell konferens kommer att ordnas
i Bryssel till midsommar, där man skall bestämma sig för vilka länder
som skola få de och de våglängderna. Örn Sverige vill ha en kortvågslängd,
som landet skall ha rätt att disponera, gäller det att passa på tillfället. Det
är sannolikt för att inte säga säkert, att om riksdagen i dag avvisar statsutskottets
förslag, vi få taga risken att bli utan en sådan kortvågslängd. Det
är innebörden av det hela. Jag tror inte att herr Rubbestad har skälig anledning
att springa ifrån den ståndpunkt han intagit i utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag var mycket förvånad över herr
Rubbestads anförande._ Sedan förstod jag emellertid varför hail utttalade sig
på det sätt som han gjorde. Förklaringen torde ligga däri att herr Rubbestad
synbarligen icke lyssnade till finansministerns deklaration i kammaren tidigare,
och örn han gjorde det har han uppenbarligen missförstått densamma.
Herr Rubbestad förklarade att anledningen till att han i statsutskottet anslöt
sig till utskottsutlåtandet var ett uttalande från statsutskottets fjärde
avdelning, formulerat sålunda: »Å andra sidan får icke förbises, att ett definitivt
ställningstagande till frågan om anläggningens utförande med hänsyn
till de internationella förhållandena på radioområdet icke kan utan allvarliga
risker uppskjutas på obestämd tid.» Detta uttalande fann herr Rubbestad i
statsutskottet vara av sådan betydelse, att han godtog det och satte sitt namn
under utlåtandet. Han menade nu, att finansministern i kammaren givit uttryck
åt en helt annan uppfattning.

Jag vill påpeka för herr Rubbestad, att finansministerns betänkligheter
uteslutande lågo _ på det statsfinansiella området. Finansministern berörde
överhuvud taget inte den sidan av saken, huruvida vi skulle bli utslagna i
radiokonkurrensen eller ej — herr Åkerström framhöll ju nyss riskerna i detta
avseende. Hade herr Rubbestad observerat detta, hade herr Rubbestad måhända

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Anslag till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. (Forts.)
mte så snabbt gått över stag som han nu gjorde. Jag han förstå att finansministerns
sparsamhetsappell skulle mycket angenämt beröra herr Rubbestad,
men jag trodde inte att han skulle falla så i farstun för den som han gjorde
vid detta tillfälle.

Så skulle jag vilja göra en replik till finansministern. Finansministern antydde,
att detta skulle vara, som han sade, en angelägenhet för några affärsmän.
Men, herr statsråd, saken har mycket större dimensioner. Jag vill erinra
örn, vilket jag icke gjorde i mitt förra anförande, att då radiokommitténs
betänkande var på remiss, tillstyrktes det enhälligt och entusiastiskt av alla
organ för det svenska arbetslivet, för näringslivet och för parterna på arbetsmarknaden,
däribland Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges
fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,
vilka sammanslutningar alla underströko den starkt kommersiella
betydelsen av en kortvågsanläggning. Jag vill erinra örn vad ett sådant representativt
organ som Sveriges allmänna exportförening hade att anföra. Det
hette i dess remissyttrande bl. a.: »I betraktande av Sveriges växande betydelse
som industriland och dess i anledning härav ökade beroende av världsmarknaden
är det otvivelaktigt av vikt, att dess röst blir hörd i etern och att
därigenom en goodwill skapas, som kan verka främjande även på de svenska
affärsintressena i utlandet».

Nu gjorde finansministern ett uttalande, som naturligtvis är alldeles riktigt.
Finansministern påpekade att det för närvarande sannerligen icke råder några
svårigheter att göra. affärer med utlandet. Tvärtom gåve lättheten att göra
sådana, affärer penningpolitiskt sett anledning till vissa bekymmer. Men denna
radioanläggning kan inte komma att tagas i anspråk förrän allra tidigast
örn 3 ä 4 år. Det är inte osannolikt att det vid denna tidpunkt inte är så
lätt att göra affärer med utlandet som nu är fallet. Jag tror att situationen
för vårt vidkommande frampå 1950-talet i det hänseendet kommer att bli så
pass bekymmersam, att vi få engagera oss med alla de propagandamedel och
alla de andra resurser, som man kan inventera, för att kunna klara våra exportaffärer.

Till slut vill jag meddela, att första kammaren utan debatt har tagit statsutskottets
hemställan, och jag tror att andra kammaren gjorde klokt i att
förfara på samma sätt. Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall
till statsutskottets hemställan.

_ Herr Rubbestad: .Herr talman! Herr Hagberg framhöll, att uteslutande
finansiella skäl varit orsaken till finansministerns uttalande. Detta kan ju
vara riktigt. Jag är dock förvissad om, att örn finansministern hade samma
uppfattning som statsutskottets fjärde avdelning, att synnerligen allvarliga
risker äro förbundna med att denna sak uppskjutes, så hade han inte vägrat
att bevilja detta anslag. Jag har därför den uppfattningen, att finansministern
talar å regeringens vägnar, då han nu går in för att vi inte skola göra denna
anläggning, och att han gör detta i den fasta övertygelsen, att saken kan
skjutas på och att det i det avseendet alltså inte förefinnes några allvarliga
risker. Det är detta som gjort att jag kunnat ändra den ståndpunkt jag hade,
då frågan behandlades i statsutskottet.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till Kungl. Maj :ts förslag i ämnet oförändrat; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Olsson i
Gävle begärde emellertid votering, i anledning varav efter given, varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets förevarande utlåtande nr 160, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren bifallit Kungl. Maj:ts förslag i ämnet oförändrat.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmapnen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Hagberg i Malmö, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 61 ja
och 126 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit Kungl. Majlis förslag i ämnet oförändrat.

Punkterna 7—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7-

Anslag å
riksstalen till
rundradiosän -

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 164, angående anslag för budgetåret
1946/47 till rundradiosändare för kortvåg i Hörby.

dare för kortvåg
i Hörby.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Med hänvisning till det av kammaren
nyss fattade beslutet i samma ärende hemställer jag örn avslag å statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 164.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
avslagen.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor
örn befrielse från ersättningsskyldighet;

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

nr 167, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1946/47 till åtgärder för främjande av tillverkningen av tegelrör;
och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1946/47 till riksförsäkringsanstalten m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för budgetåret 1946/47 till fångvården
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 225 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för den 29 mars
1946, för riksdagen framlagt vissa förslag i fråga örn anslag för budgetåret
1946/47 till fångvården m. m.

Vid prövningen av de frågor, som upptagits till behandling i berörda statsrådsprotokoll,
hade utskottet förehaft ett flertal inom kamrarna väckta motioner.

I en inom andra kammaren av herrar Johansson i Stockholm och Nordström
i Kramfors väckt motion (II: 479) hade hemställts, att samtliga vaktkonstaplar,
som enligt propositionen föreslagits uppflyttade från A 6 till A 7, i stället
måtte uppflyttas till A 8 samt att de överkonstaplar och yrkesmästare samt
den uppsyningsman, som föreslagits placerade i A 9, måtte uppflyttas till
A Kl -ätt sådana befattningshavare, som under större eller mindre del av sin
tjänstgöring omhänderhade ledningen av de intagnas arbete jämte vanlig
övervakning, gåves samma ställning i lönehänseende som övrig bevakningsoch
verkstadspersonal;

att alla kvinnliga tjänster, vilkas löner reglerades genom denna proposition,
skulle erhålla samma löneställning som motsvarande manliga tjänster;

att posten till utspisning måtte beräknas efter en portionskostnad av 1 krona
20 öre i stället för 1 krona 10 öre, samt
att propositionen i övrigt måtte bifallas.

Utskottets hemställan innefattade, såvitt angick förenämnda motion, II: 479,
avslag å motionen samt bifall till Kungl. Maj :ts förslag i motsvarande delar.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! När riksdagen under höstsessionen
förra året beslöt den stora reformen på fångvårdens område hälsades
detta med tillfredsställelse av majoriteten av dem som sysslade med dessa
frågor. De frågor, som inrymmas i statsutskottets utlåtande nr 170, hänga enligt
min uppfattning mycket intimt samman med frågan örn fängelsereformens
genomförande i praktiken. I detta utlåtande beröres exempelvis frågan
örn utspisningen och frågan örn fångvårdspersonalen och dess avlöning.

Herr Johansson i Stockholm och jag lia i anslutning till Kungl. Maj :ts proposition
i år angående anslag till fångvården väckt en motion, där vi yrkat på
vissa ändringar i Kungl. Maj :ts förslag, som stå mera i överensstämmelse med
av fångvårdsstyrelsen ställda yrkanden. Jag har den känslan, att fångvårdsstyrelsen
har försökt att utarbeta riktlinjerna för lönesättningen just med ut -

Afislag till
fångvården
m. m.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag till fångvården m. tn. (Forts.)
gångspunkt ifrån nödvändigheten av att genomföra fängelsereformen på bästa
möjliga sätt. Därför har jag också ansett det nödvändigt att taga upp de förslag,
som fångvårdsstyrelsen framställt i de olika frågorna. Detta gäller i
främsta rummet vaktkonstaplarnas löneställning. I detta avseende har fångvårdsstyrelsen,
fångvårdssällskapet och fångvårdsmannaförbundet framhållit
nödvändigheten av en uppflyttning med två lönegrader.

Jag kan säga kammaren, att även örn det är rätt länge sedan så har jag i
alla fall praktisk insyn över arbetsförhållandena på detta område, och jag tror
att jag håller mig till fakta, när jag säger, att avlöningsförhållandena alltid
ha varit undermåliga för fångvårdspersonalens vidkommande. Jag hade därför
trott att departementschefen skulle lia kunnat biträda fångvårdsstyrelsens
hemställan, särskilt med hänsyn till hans uttalande i den i år avlämnade propositionen
i anslutning till fängelsereformen. I denna proposition säger departementschefen
nämligen: »Sedan denna genomgripande reform nu blivit antagen
av riksdagen, framstår en allmän förbättring av de nuvarande löneförhållandena
för dessa befattningshavare såsom en nödvändig följd härav. Utan en
sådan förbättring kan man ej räkna med att fångvården framdeles skall kunna
rekrytera och behålla personal med de kvalifikationer straffverkställighetsreformen
förutsätter.» Örn man tar detta departementschefens yttrande på allvar
och undersöker lönesättningarna för fångvårdspersonalen, måste man komma
till den uppfattningen, att det hade varit nödvändigt att flytta upp vaktkonstapelkåren
från lönegrad A 6 till lönegrad A 8 i enlighet med fångvårdsstyrelsens
hemställan. Jag har ansett detta vara nödvändigt både ur fångvårdspersonalens
egen synpunkt, alltså för att denna personal skall få en dräglig
levnadsstandard, och ur den synpunkt, som departementschefen framhäver,
nämligen att man skall kunna erhålla och behålla personal med tillräckliga
kvalifikationer för sträffverkställighetsreformens genomförande. På grundval
av denna uppfattning ber jag därför att få yrka bifall till vår motion nr 479
på denna punkt, d. v. s. att vaktkonstaplarna flyttas upp från lönegrad A 6
till lönegrad A 8.

Vidare finnes det i propositionen en egendomlighet i själva personalstaten,
som jag inte kan bli riktigt klok på. Jag finner där, att eldare och köksföreståndare
äro hänförda till ekonomipersonalen vid fångvården. Jag vet inte örn
det har skett så värst stora förändringar på de sista 10—12 åren inom svenskt
fångvårdsväsende, men det förefaller mig som örn varken departementschefen
eller statsutskottet hade klart för sig vilka sysselsättningar dessa människor
egentligen ha. Min erfarenhet av dessa personalgruppers arbete är, att
eldare och köksföreståndare ha hand örn de intagna under hela arbetsdagen
och leda och övervaka deras arbete. När fångarna sedan slutfört arbetet i köket,
verkstaden eller ångpannerummet, få de gå upp till sina celler. Sedan slås
celldörrarna igen, och därefter skola vaktkonstaplarna gå på vakt utanför i
korridorerna. Trots detta säger man att just denna personal, eldare och köksföreståndare,
skulle ha mindre bevakningsuppgifter än vaktkonstapelkåren i
dess helhet, då de praktiskt taget under hela arbetsdagen ha att syssla med
fångvårdsklientelet och ha fångarna under sin ledning och sin övervakning
från morgonen till kvällen, så länge arbetet pågår. Jag gör den reservationen,
att man inom någon anstalt inom det svenska fångvårdsväsendet har annat
folk som sköter eldningen. När man talar örn eldare vid centralfängelserna är
det faktiskt fråga örn sådana personer som ha uppsikt över intagna, vilka i sin
tur sköta eldningen av anstalterna. På samma sätt förhåller det sig med köksföreståndarna,
vilka skola ha hand örn de intagna praktiskt taget hela dagen.

Det förefaller därför litet egendomligt, att departementschefen och utskottet
ha stannat för att inrangera en viss del av bevakningspersonalen under

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Anslag till fångvården m. m. (Forts.)
rubriken »ekonomipersonal» och därigenom försöka placera dem i en lägre lönegrad
än vaktkonstaplarna i allmänhet. Jag anser att det inte finns någon
rimlig anledning till en sådan anordning. Vid de flesta, åtminstone vid de
större fångvårdsanstalterna, torde arbetsförhållandena vara så ordnade, att
köksföreståndarna och eldarna huvudsakligen ha övervakningsuppgifter över
de intagna, vilka skola sköta de ifrågavarande uppgifterna, och följaktligen
borde dessa personalgrupper hänföras till vaktkonstaplarna och därmed ställas
i samma löncklass som dessa. Jag vill även på denna punkt yrka bifall till
motionen nr 479, där vi ställt yrkande örn att alla de befattningshavare inom
fångvården, som under större eller mindre del av sin tjänstgöring omhänderha
ledningen av de intagnas arbete jämte vanlig övervakning, ges samma ställning
i lönehänseende som övrig bevaknings- och verkstadspersonal.

Sedan lia vi också i vår motion tagit upp frågan örn den kvinnliga bevakningspersonalens
lönegradsplacering. Efter de diskussioner, som förts i riksdagen
angående likalönsprincipens berättigande, samt riksdagens tidigare beslut
i detta sammanhang, torde det knappast vara nödvändigt med en principdebatt
örn likalönsprincipens berättigande. Vad som förvånar mig är, att riksdagen
och Kungl. Maj :t avge platoniska kärleksförklaringar till likalönsprincipens
berättigande, men när nian kommer till en konkret frågeställning där
man har möjlighet att i praktiken omsätta denna kärleksförklaring, da. tvekar
man och säger att frågan bör lösas i ett större sammanhang. Jag vet inte örn
det ligger någon fara i detta, jag vill ogärna tro att sa skulle vara fallet. Jag
kail dock inte underlåta att uttala en liten misstanke örn att man räknar nied
att föra upp frågan örn likalönsprincipen i ett sa stort sammanhang, att man
sedan på grund av de statsfinansiella skälen kommer att backa. Jag tror därför
att det finns tillräckliga skäl att här följa riksdagens tidigare principuttalande,
när man nu har en konkret frågeställning som,^ enligt vad jag kan
förstå, inte alls behöver utredas. Här säger utredningen, Kungl. Maj:t och utskottet
att arbetsuppgifterna för den kvinnliga personalen äro exakt desamma
som för den manliga. Man har inte kunnat upptäcka någon som helst skillnad
i arbetsuppgifterna, men lika väl skall den kvinnliga personalen stå kvar tre
eller fyra lönegrader lägre än sina manliga kolleger. . . .

Jag anser att riksdagen borde börja lösa frågan om likalönsprincipen ° vid
alla de tillfällen, där riksdagen konkret kan taga ställning till spörsmålet.
Inom fångvården Ilar man möjlighet att tämligen snabbt få klart för sig konsekvenserna
av ett sådant beslut. Det skulle inte tarva sa särskilt stora utredningar
att genomföra en sådan anordning. Jag anser det som sagt.inte vara
nödvändigt med någon principbehandling av fragan örn likalönsprincipen. Jag
vill för mitt vidkommande inte frångå, att riksdagen borde gå i bräschen för
att man äntligen börjar genomföra likalönsprincipen, och därför ber jag, herr
talman, att även på denna punkt få yrka bifall till motionen nr 479.

Till sist vill jag även säga några ord om utspisningen av de intagna. Fångvårdsstyrelsen
har, med hänvisning till att fångvårdsreformen förutsätter att
de intagna skola skickas lil, i tyngre arbete än tidigare, uttalat sig för nödvändigheten
av en kostförbättring. Departementschefen säger att denna kostförbättring
redan begynt, i det man det senaste kalenderåret ökat kostvärdet från
1 krona till 1 krona 8 öre per dag. Fångvårdsstyrelsen har i alla fall .ansett
sig nödsakad begära 1 krona 20 öre per dag till kostnaderna förutspisning av
de intagna. Jag tror att denna fångvårdsstyrelsens begäran står i full samklang
nied riksdagens beslut örn fängelsereformen. Denna reform stipulerar,
att själva frihetens berövande skall vara huvudsaken när det gäller straffverkställighet.
Det är inte tvivel örn att de nuvarande utspisningsstaterna vid
fångvården även utgjort ett led i straffverkställigheten, och jag är rädd för

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag till fångvården m. m. (Forts.)
att man inte heller med en utspisningskostnad på 1:20 kr. kan frikänna utspisningen
från att begagnas såsom straffverkställighet. Jag menar således att
även fångvårdsstyrelsens begäran örn 1: 20 kr. per dag är så blygsam, att
Kungl. Maj :t och statsutskottet bort kunna gå med på det.

Jag vet att det skett en omläggning av utspisningen inom fångvården under
de senaste 12—15 åren, men jag försäkrar kammaren att denna förändring
inte skett i så snabbt tempo, att den nuvarande utspisningen avsevärt skiljer
sig från den ursprungliga; enformighet är faktiskt ett karakteristiskt drag i
utspisningen vid hela det svenska fångvårdsväsendet. Det torde inte vara så,
att det är de statliga anstalterna som skola gå före, när det gäller nedpressningen
av utspisningskostnaderna för intagna på olika anstalter, och inte heller
för de intagna vid fångvårdsanstalterna.

Jag skulle därför önska att riksdagen, för att understryka allvaret i sin
mening med att åstadkomma en effektiv fängelsereform, även på denna punkt
biträder vår motion nr 479. Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen nr 479 i de av mig berörda punkterna.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! De av den föregående talaren
berörda lönefrågorna och den motion, till vilken han yrkade bifall, ansluta sig
till fångvårdsstyrelsens i ärendet framställda förslag, vilket sedermera varit
föremål för en genom statens försorg verkställd utredning. Kungl. Maj:ts
förslag, till vilket utskottet nu anslutit sig, innebär ju ett godtagande av det
förslag, som denna utredning framlagt.

Som den föregående ärade talaren framhöll ligger skillnaden mellan de båda
ståndpunkterna huvudsakligen däri, att fångvårdsstyrelsen föreslagit en uppflyttning
med två lönegrader för de stora personalrika grupperna inom fångvården,
medan utredningen liksom Kungl. Maj:t och utskottet föreslår uppflyttning
av endast en lönegrad. Jag har personligen mycket stora sympatier för
den mening, som framfördes av den föregående ärade talaren, men det är ju
ganska självfallet att när det verkställts en utredning, som kommit till ett
visst resultat, och Kungl. Majit sedan godtager detta, då är det svårt att samla
majoritet för en annan mening inom det riksdagsutskott, som får frågan till
behandling. Det är nästan allt vad jag kan ha att säga i denna fråga som förklaring
till den ståndpunkt beträffande lönesättningen, som utskottet nu tillstyrkt.

Den föregående ärade talaren uppehöll sig även vid den differentiering, som
man i det här föreliggande förslaget genomfört mellan ekonomipersonalen och
den egentliga vaktpersonalen, där likställighet i viss utsträckning tidigare varit
rådande. Detta är också ett resultat av utredningens förslag. Jag vill emellertid
framhålla, att ''statsutskottet här gjort en ändring beträffande en viss grupp i
såväl utredningens som Kungl. Maj:ts förslag. Sfan hade nämligen ifrågasatt
att den eldarpersonal, som icke nått ordinarie anställning, skulle nedflyttas
från nuvarande 6 :e till 5 :e lönegraden. I detta avseende har statsutskottet,
vilket framgår av utlåtandet på s. 33, förklarat, att någon nedflyttning av eldarbefattningar
till lönegrad 5 ej bör äga rum, utan att den personal som ännu
icke nått ordinarie anställning skall kvarbli i den 6:e lönegraden. Jag betraktar
detta statsutskottets ståndpunktstagande såsom mycket viktigt, och jag har
särskilt velat fästa uppmärksamheten på den saken.

Att utskottet sedan i övrigt godtagit denna differentiering, det beror, som
jag förut sade, på att man ansett sig böra ansluta sig till den ställning, vartill
utredningen kommit. Frågan om lönesättningen för kvinnliga befattningshavare
jämfört med manliga har ju ganska nyligen varit föremål för riksdagens behandling,
och riksdagen har ju i det avseendet i båda kamrarna beslutat en

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Anslay till fångvården m. m. (Forts.)
skrivelse till Kungl. Majit, där det yrkas, att denna fråga skall underkastas
utredning. Vi som tidigare intogo en annan ståndpunkt i denna fråga än den
mening, som blev kamrarnas beslut, ha ansett oss böra böja oss för majoritetens
ståndpunkt. Vi ha sålunda i det avseendet hänvisat till riksdagens beslut örn
utredning, och vi ha endast velat tillägga, att vi förutsätta att denna utredning
kommer till stånd snarast möjligt. Det är också min förhoppning att så
skall bli fallet och att sålunda detta ständiga diskussionsämne, som man nu
möter på olika punkter när det gäller lönesättningen i statsförvaltningen, skall
kunna falla bort.

Slutligen uppehöll sig den ärade talaren vid frågan om kostförbättringen.
Fångvårdsstyrelsen har beräknat att kostförbättringen skulle kräva ett portionspris
av 1:20 kr. medan departementschefen stannat för 1:10 kr. I det avseendet
vill jag emellertid fästa uppmärksamheten på, att departementschefen
har framhållit, att en kostförbättring redan kommit till stånd och att han icke
har någonting att erinra mot att en ytterligare skälig förbättring sker. Utskottet
har nöjt sig med detta och har gjort beräkningen efter samma dagkostnadstal
som departementschefen. Detta innebär ju dock inte på något sätt, att
vare sig departgmentschefen eller statsutskottet gått emot den ståndpunkt, som
fångvårdsstyrelsen intagit. Man anser i stället att fångvårdsstyrelsen skall
fortsätta på den inslagna vägen. Frågan om hur anslaget skall beräknas med
hänsyn till kostnaderna per dag är av mycket underordnad betydelse därför
att det anslag, med vilket kostnaderna skola bestridas, är ett förslagsanslag.
Man kan alltså rätta kostnaderna efter utspisningsstaterna. Det finns sålunda
ingen anledning till farhågor i detta avseende.

Med hänvisning till utskottets utlåtande och vad jag nu sagt ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! .Tåg skall bara be att få framföra
mitt tack till herr Eriksson i Stockholm, statsutskottets talesman, för
hans goda motivering för vår motion. Herr Eriksson i Stockholm var ju överens
med mig på praktiskt taget alla punkter. Jag endast beklagar att han
inte, i konsekvens därmed, yrkade bifall till vår motion.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som innefattades i bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 479; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ io.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 171, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens tvångsarbetsoeh
alkoholistanstalter, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 234 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 29 mars 1946, för riksdagen
framlagt vissa förslag i fråga örn anslag för budgetåret 1946/47 till
ifrågavarande anstalter.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två inom andra kammaren väckta motioner. I motionen
11:481 hade herrar Johansson i Stockholm och Nordström i Kramfors hemställt,
att riksdagen måtte besluta bifalla propositionen nr 234 med vissa ändringar
beträffande lönegradsuppflyttningen för vård- och arbctsledarpersonalen
inom tvångsarbets- och alkoholistanstalterna.

Anslag till
statens tvångs
arbets- och al
koholistanstal
ter m. m.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Ansiag till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan innefattade, såvitt anginge förenämnda motion,
II: 481, avslag å motionen samt bifall till Kungl. Maurts förslag i motsvarande
delar.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lindberg: Herr talman! I anledning av den del av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, som rör avlöningar till personalen vid alkoholistanstalten
å Venngarn, har jag väekt en motion, vari yrkas en förstärkning av
anslaget till personalavlöningar vid nämnda anstalt. Denna motion är avstyrkt,
och det finns egentligen inte någon närmare motivering för detta avstyrkande.
Jag har således inte reda på det verkliga skälet till utskottets avslag på denna
motion, men jag gissar att det är av s. k. statsfinansiella skäl som man inte
har kunnat gå med på en ökning med 12 500 kronor.

Nu förhåller det sig så, att man från anstaltsstyrelsens sida gått in med
en begäran om viss personalförstärkning och därmed också inrättandet av vissa
nya tjänster. Kungl. Maj:t har på sätt och vis tillmötesgått denna begäran
men samtidigt tagit bort ett par tjänster, vilket gör att någon personalförstärkning
i egentlig mening inte kommit till stånd. Man har således bara tagit
bort en person på ett ställe och placerat honom på ett annat och givit honom
en annan titel, och därmed tror man att det hela skall vara avklarat. Nu är
det klart att dessa alkoholistanstalter måste draga stora kostnader därför att
den personal, som där är anställd, får sköta ett mycket betungande arbete. Personalen
måste kanske även vara relativt stor vid vissa tillfällen i förhållande
till klientelet. Det går emellertid inte för sig att ha personalens storlek avvägd
efter det lägsta antalet interner som förekommer, utan det måste vara
något medeltal. Är det så att man vill spara på utgifterna för dessa anstalter,
så får man nog söka finna andra vägar än att göra det i form av personalindragningar.
Resultatet av sådant har man ju vid olika tillfällen kunnat iakttaga.
Ett sådant förfaringssätt är i varje fall inte önskvärt för vare sig staten
eller anstaltssystemet.

Nu är det också så, att hela frågan örn lönesystemet vid dessa anstalter nog
ganska snart måste tagas upp till allmän omprövning, därför att det visar
sig hart när omöjligt att få personal till de löner, som kunna bjudas. Det kommer
personer dit, arbeta där en kortare tid och försvinna sedan därifrån på
grund av att löneförmånerna och de övriga förmånerna äro för små. Det bjuds
bättre på andra håll, till och med inom statens verk och inrättningar. Man
kan således inte fortsätta på detta sätt, och därför vore det angeläget att den
utredning rörande anstalternas verksamhet som är beslutad med det snaraste
kommer till stånd. Det är nämligen många problem som böra klaras upp i
samband med anstalternas verksamhet.

Om jag i detta sammanhang — även örn det icke är berört i vare sig* motionen,
utskottets utlåtande eller i den kungl, propositionen — skulle säga ett
par ord örn de erkända alkoholistanstalterna, så kan jag nämna att personalproblemet
även där är ganska brännande för närvarande. Det går inte att få
folk att stanna vid anstalterna tillräckligt länge för att de skola bli vana vid
de arbeten, som de där ha sig förelagda. De som äro föreståndare eller direktörer
för anstalterna bli således utslitna i förväg, därför att de måste vara
med och bevaka hela arbetssystemet. Det går inte att fortsätta på det sättet
någon längre tid till. Det måste bli en ändring.

Vad beträffar Venngarn och personalförhållandena där finns det stärka skäl
att misstänka, att man i departementet gjort sig skyldig till ett förbiseende,
när man dragit in en sådan tjänst som telefonisttjänsten. Det går ju helt enkelt
inte att vid en anstalt sådan som Venngarn vara utan en person som passar

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 28.

Anslag till statens tvångsarbets- och atho kolis ha ns taller m. m. (Forts.)
telefonen. Det skulle bli alldeles för svårhanterligt om var och en av förmännen
och tjänstemännen själva skulle passa sina telefoner, och man skulle
komma in på olika linjer. Detta går inte, utan det måste finnas en telefonväxel,
och det mäste finnas en person som sköter denna.

Jag förstår att det för dagen inte är möjligt att göra någonting åt den här
frågan. Ett enhälligt statsutskott har ju fattat sitt beslut, och Kungl. Maj :t
har fått så mycket som begärts från det hållet. Jag måste emellerid rikta en
vädjan till det statsråd, som har hand örn dessa angelägenheter, att han gör
vad han kan för att det inte skall bli en egentlig personalminskning vid alkoholistanstalten
å Venngarn. Örn man inte anser sig lia råd att betala skäliga
löner till den personal, som behövs vid dessa anstalter, så finns det kanske
ingen annan utväg att ernå erforderliga besparingar än att avskaffa alkoholisterna
och följaktligen också avskaffa anstalterna.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Med hänsyn till den motivering
jag gav under föregående punkt ber jag att få yrka bifall till vår motion
nr 481 beträffande statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter i de delar, som
här kunna vara tillämpliga.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Med anledning av det yrkande
som framställts av herr Nordström i Kramfors ber jag, med hänvisning till vad
jag sade i föregående ärende, att få yrka bifall till statsutskottets förslag i
denna del.

Herr Lindberg förklarade, att han inte i utskottets utlåtande kunde finna de
verkliga skälen till att hans motion icke hade blivit av utskottet bifallen. Det
förefaller mig dock som om dessa skäl äro ganska klara. Anstaltens styrelse
har ju gjort framställning till Kungl. Maj :t om förstärkning av personalen
och framlagt sina motiv härför. Kungl. Maj:t har prövat saken men har inte
ansett sig böra bifalla alla kraven utan gjort vissa omdispositioner och inskränkningar.
Då sedan herr Lindberg som ledamot av anstaltens styrelse
väcker en motion, står utskottet i ungefär samma läge som Kungl. Maj :t, då
Kungl. Maj :t prövade anstaltsstyrelsens petita. Utskottet har då vägt mellan
auktoriteterna, motionären och Kungl. Maj :t, och med hänsyn till den auktoritetstro,
som är en ganska mänsklig egenskap, är det rätt naturligt, att den
större auktoriteten segrade över den mindre. Det är egentligen hela motivet för
utskottets ställningstagande.

Jag tror nog, att anstaltens styrelse bättre än någon annan känner till det
verkliga läget, och jag tror sålunda, att det är fullt berättigat av den ärade
motionären att rikta en vädjan till det statsråd, som är föredragande i detta
ärende, örn att han håller sin blick på dessa frågor. Jag tror också, att denna
vädjan för till det enda praktiska resultat, som i dagens läge kan ernås.

Härmed har jag velat ge en antydan örn det verkliga skälet till utskottets
ställning till den motion, som framförts av herr Lindberg.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring dari, som föranleddes av bifall till den
i ämnet väckta motionen 11:481; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ IL

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar
i stadens rannsakningsfängelse; och

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

nr 173, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till allmän bostadsräkning m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Bidrag till'' Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
"disiTiktsbarn ^raPs^l^inSar angående anslag för budgetåret 1946/47 till bidrag till avmorslorm"m.
Aningar åt distriktsbammorskor samt angående provisorisk förbättring av de‘ras
löneförmåner jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln (punkten 180,
s. 316 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4
januari 1946) föreslagit riksdagen att till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor
m. m. för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av
3 300 000 kronor.

Därjämte hade Kungl. Majit i propostionen nr 227, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 29 mars 1946,
föreslagit riksdagen medgiva, att provisorisk löneförbättring under nämnda
budgetår måtte beredas distriktsbarnmorskorna i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet angivna riktlinjer.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att det skulle utgå ett månatligt tillägg å
lönen av 50 kronor eller för helt år med 600 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första
kammaren av fröken Andersson m. fl. (1:302) och den andra inom andra
kammaren av herr von Friesen m. fl. (11:467), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ett lönetillägg örn 1 200 kronor skulle utgå till
distriktsbammorskor, som innehade ordinarie befattning, från och med ingången
av budgetåret 1946/47, att distriktsbarnmorskorna måtte, under samma villkor
som gällde befattningshavare i statens tjänst, för innevarande budgetår
erhålla ett kontant engångsbelopp örn 300 kronor, samt att riksdagen måtte
anvisa härför erforderliga medel.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 302 och II: 467

a) medgiva, att provisorisk löneförbättring under budgetåret 1946/47 finge
— med anlitande av förslagsanslaget till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor
m. m. — beredas nämnda barnmorskor i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 29 mars 1946
angivna riktlinjer.

b) till Bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor m. m. för budgetåret
1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 300 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Fru Sandström: Herr talman! Det är ganska egendomligt att med kännedom
örn de stora svårigheter, som just nu äro för handen när det gäller att
rekrytera folk till såväl sjukvården som förlossningsvården — det är egendomligt,
säger jag, att med detta för ögonen läsa statsutskottets utlåtande i
denna fråga. Här säges, att ett bifall till motionerna örn löneförhöjning åt
barnmorskorna skulle medföra att, som statsutskottet uttrycker det, »distriktsbarnmorskorna
komme upp i en högre löneinkomst än distriktssköterskorna».
Detta, säger utskottet, måste »uppmärksammas».

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)

Jag måste inför detta fråga: varför skulle då det vara så särskilt anmärkningsvärt?
Sjukhusen få — enligt vad man ser i pressen — stänga olika avdelningar
både nu och då på grund av personalbrist. Semesterfrågorna vid
sjukinrättningar vålla bekymmer på grund av personalbrist. Den tid kommer säkert,
då man får gå till roten med detta, och vad som då först kommer i blickpunkten
är sjukhuspersonalens lönefråga. Ingen människa torde val kunna
stiga upp och med lugnt samvete förkunna, att svensk sjukhuspersonal är väl
tillgodosedd i lönehänseende, ännu mindre att den är överbetald. När man då
kommer med ett sådant påstående, att barnmorskorna inte kunna få de i motionen
föreslagna löneförhöjningarna, därför att deras löner då skulle överstiga
distriktssköterskornas, förefaller detta åtminstone mig, som jag framhöll,
rätt egendomligt.

Svenska barnmorskeförbundet har framhållit, att det är mycket svårt att
få elever till utbildningskurserna, och endast en ordentlig höjning av lönerna
torde kunna öka rekryteringen till denna i vår moderna socialvård så oerhört
viktiga yrkesgren. Jag skulle i all blygsamhet vilja fråga kammarens herrar,
örn de verkligen vilja påtaga sig ansvaret för att inte vid detta tillfälle vidtaga
den enkla åtgärden att bifalla motionens förslag till löneförbättring. Säkerligen
skulle den för den närmaste framtiden ha en verkan i positiv riktning,
d. v. s. så snabbt som det nu är möjligt öka rekryteringen till barnmorskeväsendets
utbildningsanstalter.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till de i detta ärende avgivna
motionerna.

Häruti instämde fru Nordgren och fru Linderot.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Det råder som bekant brist på distriktsbarnmorskor,
vilket tyvärr är samma förhållande som beträffande övrig
sjukhuspersonal. Orsaken till detta beklagliga förhållande är givetvis att söka
i de dåliga avlöningsbestämmelserna. 1941 års befolkningsutredning framhåller
även detta i det betänkande den avlämnade angående förlossningsvården.
Alla de remissinstanser, som tagit del av befolkningsutredningens betänkande,
ansluta sig också till denna tankegång.

Bekymren för denna grupp äro alltså av ganska gammalt datum. I praktiken
har det också visat sig, att det inte bara för närvarande råder brist på
barnmorskor, utan att bristen kommer att bestå även i framtiden. Med andra
ord: man är redan för sent ute för att förebygga de avvita förhållanden, som
äro rådande. Man strävar efter en så hög standard som möjligt för vår sjukoch
förlossningsvård, men denna höga standard rimmar dåligt med de låga lönerna
åt dem, som skola arbeta inom detta oerhört viktiga område.

Även departementschefen understryker i propositionen den brist på barnmorskor,
som råder. Vidare anför barnmorskeförbundet, att nian fått sänka
kraven på kvalifikationer hos dem, som söka in till barnmorskekurserna. Bedömt
med detta som utgångspunkt är läget ganska allvarligt. Enda lösningen
torde, vilket siven framhålles från olika håll, vara högre löner. Det är också
enda sättet att göra hanan mera attraherande. Men det förslag, som i dag ligger
på riksdagens bord, vittnar inte örn den rätta förståelsen för det svåra läget.
Det lielopp av f>0 kronor mer i månaden, som förordas både i propositionen
och av utskottet, är mer än blygsamt. Motionen har enligt min uppfattning
gått efter klokare beräkningsgrunder. 100 kronor mer i månaden anser
jag vara bättre avvägt med tanke på det prekära läget. Det vittnar framför
allt örn att man även ser frågan på längre sikt.

Det rör sig här örn ett provisorium. Men när man ändå funnit, att barnmorskornas
löneproblem måste ryckas ur lönekommitténs arbete, borde utskot -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorslcor m, m. (Forts.)
tet enligt min mening kunnat komma till ett mera positivt resultat. Den motivering
utskottet avslår motionen med och som jag förmodar utskottet anser
mycket bärande, nämligen att barnmorskornas löner, örn de höjdes med 100
kronor, skulle ligga över distriktssköterskornas, anser jag inte hållbar. Jag
framhöll inledningsvis, att även övrig sjukhuspersonal har samma problem
som barnmorskorna. De förra ha också rätt att vänta kraftåtgärder från samhällets
sida. Örn nu sköterskorna se, att man på ett riktigt sätt hävdar barnmorskornas
intressen, kanske detta i sin tur kan medföra att flykten från sjukhusen
hämmas. Sköterskornas högre löner böra alltså inte utgöra något hinder
för barnmorskorna i deras berättigade strävan att erhålla drägligare försörjningsmöjligheter.
I stället bör ett bifall till motionen tolkas som ett led i en
allmän strävan att behärska de svårigheter, vilka i dag anmäla sig på sjukhusvårdens
område.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till motionen.

Fru Boman: Herr talman! Det skulle egentligen kunna räcka med ett instämmande
i vad som här anförts, men jag anser det dock vara min plikt
att såsom representant för det län, vilket i dag har det största födelsetalet,
kraftigt understryka vad som har sagts. Då vi tre kvinnor orda här i kammaren,
verkar det som örn denna fråga vore en kvinnosak — och kopplade vi bort
männen i det här sammanhanget bleve barnmorskefrågan strax löst i sin helhet
— men det här är ett gemensamt intresse och ett högst behjärtansvärt sådant.

Förlossningsvårdens nödläge på grund av det stora antalet förlossningar,
det otillräckliga antalet vårdplatser på förlossningsanstalterna och de alltför
få barnmorskorna har redan från alla sidor belysts. I samband därmed har
lönefrågan en alldeles särskild betydelse. Det har, som redan nämnts, påpekats
både av departementschefen och av befolkningsutredningen, att så är fallet. Då
är det ju angeläget att vi på den punkten ta sådana mått och steg att vi kunna
lösa frågan. Här har talats örn att göra yrket attraktivt för att få så stor
rekrytering till det som möjligt. Den synpunkten bör beaktas, men jag vill påminna
örn en annan sida av saken. De, som redan äro upptagna i aktiv tjänst
på det här området, böra få sitt arbete erkänt för vad det är, och i tjänst varande
distriktsbarnmorskor böra få skälig ersättning för sitt arbete. Man kanske kan
säga, att en del av dem inte har så många eller så långa arbetsdagar, men det här
är ett arbetsområde, där man inte kan föreskriva några arbetstider utan där
arbetet kan sträcka sig över hela dygnet. För närvarande är det ju inte bara
förlossningsvården som faller på barnmorskornas lott. Det är ju också den
förebyggande mödravården, och för den påkallas deras arbete och prestationer
alla tider på dygnet. Distriktsbarnmorskorna i våra nordligaste län veta sannerligen
att de leva; det är långt mellan gårdar och byar och många förlossningar.

Jag vill till alla delar understryka vad fru Sandström och fru Rönn-Christiansson
tidigare sagt i detta ämne och samtidigt yrka bifall till motionen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter väl
känna till, utgöra lönefrågorna ett av de mera obehagliga arbetsområden, som
statsutskottet har att syssla med. Vilken grupp av de statsavlönade som vi än
behandla, alltid finns det några ledamöter i kammaren, som äro intresserade
av just den gruppen och tala varmt för den. Alldeles nyss hörde vi ett sådant
anförande örn löneställningen för fångvårdspersonalen, och just nu ha vi hört
tre av kammarens högt aktade kvinnliga ledamöter med ännu mera värme i
rösten gå in för den grupp, som vi nu behandla.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Bidrag till avlöningar åt distr iktsbarmnorskor m. m. (Forts.)

Jag föreställer mig, att ni alla förstå i vilken obehaglig ställning jag i detta
ögonblick befinner mig. Jag har ju att företräda den krassa statsutskottssynpunkten.
Man kan inte i lönefrågor låta känslorna skena i väg med sig, man måste
i varje fall jämföra den ena gruppen med den andra. När vi ha gjort detta, ha
vi inte kunnat komma till något annat resultat än det som Kungl. Majit kommit
till. Kungl. Majit har ju prövat denna fråga och framlagt ett förslag, och
statsutskottet tillstyrker detta. Vi måste emellertid observera, att det har varit
med någon självövervinnelse som Kungl. Majit fört denna fråga till riksdagen.
Det är nämligen känt, att löneställningen för den kår, som vi nu behandla,
under de senaste åren har varit föremål för åtskilliga regleringar i förbättrande
syfte, och just nu arbetar en särskild utredning med denna fråga i syfte
att åstadkomma ytterligare någon förbättring. Då säger föredragande statsrådet,
att lämpligheten att nu framlägga denna lönefråga för riksdagen kan ju
förefalla tveksam, enär avlöningsförhållandena äro föremål för utredning. Det
brukar ju vara en vanlig riksdagsprincip att när en fråga är föremål för utredning,
gör man ingenting i saken, ty man är rädd för att ett positivt beslut kan
föregripa utredningen. Här har emellertid Kungl. Majit övervunnit sina betänkligheter
i detta avseende och framlagt frågan, och det bar statsutskottet
biträtt, men att gå ytterligare därutöver har utskottet inte varit berett att
tillstyrka. Jag förmodar sålunda, att örn man bara hade haft att behandla denna
fråga utan att aktgiva på andra grupper, hade man kunnat bedöma frågan
ur de synpunkter, som de ärade talarinnorna, den ena efter den andra gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Fru Rönn-Cristiansson: Herr talman! Utskottets talesman framhåller, att
det kan vara tveksamt, huruvida man bör rycka ut en lönefråga, som är under
utredning. Nu har så skett, men längre bör man inte gå. Då vill jag framhålla,
att när den slutliga utredningen blir färdig, är det väl på det sättet att
man alltid tar hänsyn till vad departementschefen och utskottet ha sagt. Här
har man framhållit, att 50 kronor i månaden räcker. Jag är rädd för att det
blir normgivande för utredningens fortsatta arbete, och det är därför man redan
i dag, när frågan i alla fall ryckts ut, bör gå in för de 100 kronorna.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till
de i ämnet väckta motionerna I: 302 och lii 467; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 175, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1946/47 till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
m. m.; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner om skattefrihet för Nobelstiftelsen;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen den 30 juni 1943 (nr 477)
örn skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen över pälsskinn; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Prisutjäm ningsavgifter m.

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17) om
accis å silke, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och betänkanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Hå jag till detta utskottsutlåtande
tecknat en blank reservation, är icke min avsikt därmed att i kammaren komma
med något särskilt yrkande, utan avsikten är endast att med några ord beröra
det föreliggande spörsmålet.

De statsingripanden genom fastställande av normalpriser på rundvirke, som
föreg!ngn den nya ordning på detta område, vilken propositionen och det nu
föreliggande utskottsutlåtandet avse att införa, vörö, för att använda ett
mycket milt uttryck, mindre lyckade. Dessa ingripanden med normalprisbestämmelser
å rundvirke skapade irritation hos skogsägarna, som Hilgo anledning
att ifrågasätta statsmakternas förmåga att klara upp de föreliggande problemen.
Man torde utan tvekan kunna påstå, att normalprissättningen å rundvirke
blev fullständigt misslyckad och motverkade syftet att åstadkomma största
möjliga produktion. Slopandet av dessa bestämmelser hälsades därför av våra
skogsägare med allmän tillfredsställelse.

Avverkningen av virke till sågtimmer och massaved har under de gångna
åren delvis fått stå tillbaka för bränsleförsörjningen med ved. Bristen på arbetskraft
i skogarna har omöjliggjort större avverkningar. Skogsägarnas villighet
att under många gånger svåra förhållanden och till relativt låga priser
avverka vedskog har erkänts och är värd ett tacksamt erkännande från statsmakternas
sida. När statsmakterna föreslå åtgärder, som kunna komma att
medföra onödiga svårigheter och skapa irritation, reagerar man emellertid ute
i bygderna. Så är fallet, när man nu hotar med beslag på rundvirket. Skogsägarna
se — med rätt eller orätt, därom skall jag inte döma, då beslaget ännu
inte tillgripits å rundvirket — häri ett hot om återinförande av de olidliga förhållanden,
som voro rådande när normalprissättningen skulle föras ut i praktiken.
Själva ordet beslag klingar för dem såsom ett återupprepande av statsmakternas
tidigare misslyckade försök att ordna denna sak på ett förnuftigt
sätt.

Utan tvivel verkar varje onödigt ingripande på detta område produktionsTiammande.
Detta bör undvikas, inte minst i dessa tider, då allas vår strävan
bör gå ut på att åstadkomma största möjliga virkesproduktion. Jag har därför
inom utskottet talat för att utskottet skulle tillråda största möjliga försiktighet
med tillgripande av beslag på rundtimmer, emedan ett generellt tillgripande av
denna åtgärd enligt min bestämda uppfattning skulle verka direkt produktionshämmande.
Utskottet har inte velat gå med på denna skrivning. Man har inom
utskottet sagt sig vara förvissad örn att folkhushållningsministern inte kommer
att tillgripa beslag utom i yttersta nödfall. Men om så är fallet — och jag
delar denna åsikt — borde det väl vara ännu större skäl för utskottet att
ställa sig på samma linje och understryka detta uttalande.

Herr talman! Avsikten med detta är endast att understryka, att enligt min
bestämda uppfattning, grundad på personlig kännedom örn förhållandena och
på mitt arbete inom skogsägarnas organisationer, ett alltför osmidigt och rigo -

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
röst tillämpande av beslag på rundvirke och normalprissättning på detsamma
kommer att motverka syftet att få avverkningar i gång i största möjliga utsträckning.
Emot det förslag till fördelning av de influtna avgiftsmedlen, som
utskottet kommit till, har jag ingen invändning att göra, även örn man kan
kosta på sig en stilla undran, huruvida den ursprungliga avsikten var, att ett
så betydande belopp som 5 miljoner kronor av dessa avgiftsmedel skulle användas
till sociala ändamål. De 11 miljoner kronor, som departementschefen
och utskottet föreslå skola avisättas till en fond för skogsforskningsändamål,
äro säkerligen väl använda pengar. Likaledes är det med tillfredsställelse jag
konstaterar, att föreningen för växtförädling av skogsträd erhåller ett byggnadsanslag
på 553 000 kronor. Dessa båda anslag komma säkerligen skogsbruket
till godo på lång sikt, och man måste ju i skogsbruket räkna långt
framåt.

Det var emellertid även på en annan punkt i utskottets utlåtande som jag
ville ha ett litet förtydligande. Kungl. Majit föreslår i propositionen, att
under nästa budgetår inflytande utjämningsavgifter skola fonderas, varvid det
bör ankomma på riksdagen att fatta beslut örn medlens användning. Därutöver
begär Kungl. Majit bemyndigande att under tiden använda vissa medel för
utbetalande av prisutjämningsbidrag å trävaror eller för andra clearinganordningar
av prispolitiskt angelägen natur. Ehuru enligt utskottets mening i detta
bemyndigande för Kungl. Majit, som utskottet nu tillstyrker, även ingår rätt
för Kungl. Maj :t att besluta, att avverkningar av virke under vissa förhållanden
skola kunna stimuleras genom utbetalande av sådant prisutjämningsbidrag,
anser jag, att utskottet bort göra ett uttalande på denna punkt. Alla äro vi ju
överens örn att största möjliga avverkningar böra komma till stånd för att vi
skola kunna möta behovet inom landet och kunna uppehålla så stor export som
möjligt. Enligt mitt förmenande beror svårigheten att hålla prisläget inom
landet fast i främsta rummet på att produktionen är för liten. Den gamla regeln,
att tillgång och efterfrågan bestämma priset, är riktig även här. De statliga
åtgärderna av prispolitisk natur kunna lättare genomföras, örn tillgången på
virke är riklig. Såsom jag förut framhållit, torde redan hotet örn beslag medföra,
att produktionen minskas. Det hade varit lyckligt, om utskottet velat
understryka, att även vägen med prisutjämningsavgifter borde lia prövats, örn
man på det sättet vill åstadkomma större produktion. Utskottets uttalande, att
ett genomförande av dessa åtgärder skulle medföra stora tekniska svårigheter,
tolkar jag däremot såsom utskottets direkta ovilja att gå denna väg. Enligt
mitt förmenande borde denna sak kunna ordnas minst lika enkelt som när det
gällt statsmedel till huggnings- och körarpremier vid brännvedsavverkningen.

Jag har, herr talman, ansett det angeläget att framföra dessa synpunkter.
Jag vill samtidigt understryka, att skogsägarna och deras organisationer under
de gångna åren på allt sätt sökt ställa sig solidariska mot samhället och fullgöra
sin plikt när det gällt försörjningen på detta viktiga område. Men skogsägarna
förvänta uppmuntran i stället för åtgärder, som verka hindrande för
dem i deras strävan.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jamte en annan ledamot av kammaren
har jag i detta ämne väckt en motion, och jag anser mig därför böra säga
några ord.

Frågan örn prisutjämningsavgifter är ju enastående så till vida att dessa av Andra

hammarens protokoll Nr S3. ‘i

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Prisutjämnmgscivgifter m. m. (Forts.)
gifter, under de år som Kungl. Maj:t varit bemyndigad att taga ut dem, blivit
utkrävda endast från en enda näringsgren, nämligen skogsnäringen. Det skulle
emellertid förvåna mig, örn man inte under krigets gång och kanske även senare
med ungefär lika stora skäl hade kunnat säga sig, att det borde vara
exportavgifter även på andra varor. Jag undrar, hur det kan vara med kullager
i detta avseende, för att nämna ett exempel? Genom att man på det här
sättet pålägger en exportavgift på varor, som gå ut ur landet, undandrager man
en del av de intäkter, som eljest skulle gå till dem, som äro delaktiga i skogsägarnas
inkomster. Örn exportavgiften icke foges ut, kunde ju skogsägarna få
något mera, likaså huggarna, körarna, flottarna och de som arbeta i förädlingsindustrien.
Det är det man inte velat vara med örn, utan man har i stället dragit
in en del av likviderna till det allmänna, visserligen i en sådan form att
medlen inte gå direkt till statskassan.

Det skäl, som åberopas i propositionen för införande av exportavgift, är ju
att det eljest blir en spänning emellan hemmamarknadens och exportmarknadens
priser, och att denna spänning bör utjämnas. Detta syfte är uppenbarligen
mycket lovvärt. Man kan ju inte i längden ha ett system med två väsentligt
skilda priser, ett högre pris vid export och ett lågt pris vid hemmaförsäljning,
utan här måste ske en utjämning. Men behöver denna utjämning ovillkorligen
ske på det sättet, att exportpriset pressas ned till hemmamarknadsprisets nivå?
Att man inte gärna vill höja priset inom landet förstår jag ■— det skulle ju i
någon mån påverka byggnadsköstnaderna, örn konsumenterna finge betala ett
högre pris för trävarorna — men skulle man inte kunna gå en medelväg genom
att taga ut en mindre exportavgift på deli exporterade kvantiteten och använda
medlen för att ge en premie åt dem, som försälja virke inom landet. På det
sättet åstadkommer man också en utjämning. Örn jag, för att åskådliggöra
vad jag menar, i ett tänkt exempel utgår ifrån att för en given kvantitet hemmamarknadspriset
är 100 kronor och exportpriset 150 kronor och vi sedan för
enkelhetens skull utgå ifrån att kvantiteterna äro ungefär lika stora för exportmarknaden
och hemmamarknaden, skulle man inte då kunna tänka sig, att man
av de 150 kronorna nöjde sig med att taga en exportavgift av 25 kronor och
använde dessa 25 kronor för att premiera dem som sälja på hemmamarknaden?
Då har man åstadkommit just vad man vill: man har fått en jämnhet i priset,
och det har man fått utan att göra mera våld på förhållandena än vad nöden
kräver. Jag menar nämligen, att nu har man använt mera våld än som varit
oundgängligen nödvändigt.

Utskottet säger på den punkten, att de tekniska svårigheterna äro mycket
stora, så stora att man inte kan förorda en sådan anordning. Det är riktigt, att
de tekniska svårigheterna äro stora, men det sägs ju i propositionen att Kungl.
Maj :t är införstådd med en clearing i viss omfattning. Under sådana förhållanden
synes det mig att utskottet, örn det varit intresserat av att se till, att
man inte tillgriper större våld än som är behövligt, bort understryka, att dessa
prisutjämningsmedel skola användas till en sådan clearing så långt det är
möjligt.

Nu kan det hända, att man här i debatten kommer med andra skäl än dem som
åberopats i propositionen för att införa en prisutjämningsavgift och att dessa
skäl äro sådana att syftet med prisutjämningsavgifterna skulle motverkas genom
den av mig antydda clearingen. Man kanske säger, att örn de pengar som
gå till exportavgifter i stället delas ut i landet till olika kategorier, industriarbetare,
skogshuggare, skogsägare o. s. v., ökar köpkraften vilket i sin tur
skärper inflationsrisken. Det är möjligt, att man kan föra ett sådant resonemang,
men örn man inom utskottet varit intresserad av att se till, att skogsnäringen
så långt möjligt får vad den tillkommer, kunde man ordnat det på det sättet,

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 23.

Prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
att man sparar dessa pengar och sedan använder dem under en lågkonjunktur
för att då hålla hjulen i gång vid de stora industriella anläggningarna, för att
hålla avverkningarna i gång o. s. v. Mig förefaller det, som örn man inte visat
tillräckligt intresse för att se till att dessa pengar, som rätteligen tillhöra skogsnäringen
—mch dit räknar lag då inte bara skogsbruket utan även förädlingsindustrien
— få stanna kvar där. I detta sammanhang kan jag ej underlåta
att ge uttryck åt en reflexion som jag vid flera tillfällen funnit anledning göra.
Ibland, när man resonerar örn prisfrågor för skogsnäringen, möter man den invändningen,
att skogsägarna äro storkapitalister och att man därför i dessa
tider ej behöver taga så stor hänsyn till dem. Äro då flertalet skogsägare verkligen
i den ekonomiska ställningen _att man icke bör fara varsamt fram vid
regleringar av priserna å skogens produkter. Tyvärr är jag inte i tillfälle att
prestera några dagsfärska siffror örn hur det förhåller sig i detta avseende,
men jag skall vid ett annat tillfälle återkomma till saken. Jag får i dag nöja
mig med att återge några siffror ur en äldre fastighetstaxering — 1928 års —•
för att därigenom giva åtminstone en antydan örn skogsägarnas förmögenhetsförhålllanden.
Av de ca 10 milj. hektar skogsmark som finns i privat ägo ingingo
vid denna tidpunkt endast ca 0,7 miljon hektar i godsen. Resten består av
hemmansskog. I den grupp som upptager de största av hemmanen — över 100
hektar — är medeltaxeringsvärdet 14 000 kr. Det var som nämnt för ca 18 år
sedan — nu äro ju taxeringarna högre — men för att ge en antydan örn hur det
ligger till kan det ändå vara försvarligt att anföra siffrorna från denna taxering,
den sista från vilken i tryck, så vitt jag kunna finna, förevarande uppgifter
finnas. Örn vi sedan utgå ifrån att fastigheterna äro belånade till ungefär 50
procent, förstår man att det här inte är fråga om några storkapitalister utan
att de i allmänhet äro i behov av att få vad som rätteligen tillkommer dem.
Vad de ha i behållning är i stort sett värt ungefär vad lösöreboet hos en tjänsteman
i medelgod ställning uppgår till, och deras inkomster, som det här är fråga
örn, understiga vad en spårvagnskonduktör i Stockholm har.

I detta anförande instämde herrar Edberg, Johansson i Norrfors och Jönsson
i Rossbol.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag känner mig föranlåten att taga
till orda i anledning av ett par uttalanden av herr Jonsson i Skedsbygd här i
kammaren. Han beklagade, att regeringen utfärdat förordning om beslag på
virke, och gjorde det allmänna påståendet, att det kommer att innebära en
hämsko på skogsavverkningarna och därmed ett motarbetande av statsmakternas
strävanden att söka åstadkomma en bättre försörjning med trävaror. Jag
fick närmast den uppfattningen, att herr Jonsson i Skedsbygd hyste den meningen,
att det behövdes överhuvud taget ingen kontroll, när det gäller trävarumarknaden,
utan den kunde sköta sig själv.

Jag vill då påpeka, att de åtgärder, som nu äro vidtagna, lia vidtagits för
att säkra tillgången på virke på den svenska marknaden. Det råder viii ingen
tvekan om att hade exporten lämnats alldeles fri, hade det varit omöjligt att
kunna få några trävaror här hemma under annan förutsättning än att priset
kom upp till dc priser, som gälla på världsmarknaden. Det är vill allmänt bekant
att don spänning, som råder emellan hemmamarknadspriset och exportpriset,
är avsevärd. Den tar sig uttryck i den höjning av utjämningsavgifterna,
som regeringen har beslutat, och det är alldeles uppenbart att örn priset
på den inhemska marknaden skulle höjts på ett sådant sätt, att det kommit upp
till världsmarknadspriset, hade det blivit betydande konsekvenser pä olika
områden, inte minst när det gäller bostadsbyggandet. Jag tror inte det är till
fördel för någon part att man här släpper i viig priserna och låter dem stiga

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Prisutjämnmgsavgifter m. m. (Forts.)
hur mycket som helst. Jag vill erinra örn att i samband med de åtgärder, som
nu äro vidtagna, genomfördes också en justering av det inhemska priset med
25 kronor per standard. Detta var i och för sig en åtgärd, som kanske är diskutabel.
Man kan fråga sig, örn det var berättigat, men beslutet fattades, och
det innebär, efter vad jag kan förstå, att man försöker få en sådan avvägning
av priserna på hemmamarknaden att man kan tillgodose de önskemål,
när det gäller avverkningar och annat, som man syftar till.

Jag vill betona, att örn man slopar normalpriserna på rundvirke, så skall
det inte uppfattas såsom ett bevis för att statsmakterna ämna släppa priserna
fria på de sågade varorna. Jag tror det är i högsta grad angeläget alt uppmärksamma
detta, och det blir ofrånkomligt att priskontrollen kommer att
sätta in hårdare, när det gäller de sågade varorna, helt enkelt därför att försörjningssituationen
nödvändiggör det. Det blir nödvändigt att reglera byggnadsverksamheten,
och det blir också nödvändigt, när nu priserna justerats
uppåt, att se till att. dessa priser komma att hållas i verkligheten.

Här har beklagats ifrån ett par håll, att man inte ger skogsbruket och
skogsnäringarna den uppmuntran, som de äro värda. Jag tror att man måste
se alla sortiment som en enhet, och att man måste bedöma prissättningen på
sådant sätt, att örn man höjer ett pris. måste detta leda till att man får höja
ett annat pris, och att det även medför en höjning av förädlingsprodukterna,
massa, papper och annat, överhuvud taget. När man gått till mötes skogsägarna
och slopat normalpriserna på rundvirke, hade jag faktiskt trott att
detta skulle uppfattas som ett steg i rätt riktning. När man går så långt att
man påstår, att det är onödigt allt vad som förekommer här i regleringsväg,
måste jag säga, att den meningen kan inte vara allmän. Det kan väl heller
inte behöva sägas här — det är alldeles uppenbart — att örn man, kan åstadkomma
ett sådant försörjningsläge, att tillgång och efterfrågan motsvara varandra,
kommer spänningen i prissystemet att bli mindre. Det är detta som vi
söka åstadkomma genom att kvotera exporten och genom att reglera byggnadsverksamheten.
Men då vi vidtagit dessa åtgärder skall man, inte tro, att vi
skola ha möjlighet att avverka så stora kvantiteter i nuvarande situation,
att de skulle tillfredsställa både de enorma behov, som uppträda då det gäller
exporten, och de behov, som vi ha på hemmamarknaden, om vi inte reglera
förbrukningen. Jag tror således att det är ofrånkomligt att denna reglering
kommer att genomföras, och jag vill för min del förklara, att det kommer att
läggas stor vikt vid att de priser, som man nu har fastställt, också komma att
hållas i verkligheten.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag kan inte undgå att i någon
mån känna mig förvånad över statsrådets uttalande. Jag kan inte förstå, hur
han ur mitt anförande kunnat utläsa, att jag har vänt mig emot åtgärder i
någon form för en reglering på virkesmarknaden. Jag har inte med ett enda
ord nämnt normalpriserna på färdigsågat virke, vilka jag anser vara fullt tillräckliga
för att reglera dessa varor. Vad jag däremot vänt mig emot var hotet
örn beslag, och motivet till detta är, att jag vill försöka medverka till sådana
åtgärder, som åstadkomma största möjliga produktion. Jag sade, att min
erfarenhet som skogsman och som ledamot av skogsägarföreningar och dessas
styrelser, säger mig, att just sådana hot örn tvångsingripanden som exempelvis
beslag verka produktionshämmande. Jag föreslog därför, som jag även gjort
i utskottet, att man skulle uttala, att beslag endast i yttersta nödfall får
tillgripas. Detta är någonting helt annat än att vilja vända sig emot alla
nödvändiga restriktioner på detta område.

När man talar örn det dyra träet, har man kanske inte alltid satt sig in i

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 23.

Prisutjämning sav gifter m. m. (Forts.)
varför träet blir så dyrt. Det bär på mitt föranstaltande gjorts en utredning
om vad själva träkostnaden, alltså råvarukostnaden, för ett enfamiljshus av
trä går upp till. Jag Ilar inte alla siffror här, men det visade sig, att träet till
ett sådant hus från en av våra moderna fabriker för färdiga hus, som i färdigt
skick kostade 18 000 kronor, betingade ett pris av 5 500 kronor vid fabriken.
Av dessa pengar fick skogsägaren inte fullt 1 000 kronor, resten var arbetslöner
och någon företagarvinst. Örn virkespriset på rot hade stigit med 10
procent, skulle hela byggnaden blott ha blivit 100 kronor dyrare ■— en summa
som inte har någon avgörande betydelse. Det är alla mellankommande faktorer,
som ha den största inverkan på att det får eli g arbetade träet blir så dyrt.

Jag har däremot visst inte sagt, att jag vill medverka till att priserna släppas
fria. Jag anser bara, att man bör sätta sådana priser, som stimulera till
ökad avverkning. Man kan säga, att skogsägaren i mitt exempel i alla fall fick
bortåt 1 000 kronor för virket till huset, men hur stor är hans verkliga behållning?
Han har under en lång följd av år låtit skogen växa, och man måste
räkna med räntan på investerat kapital samt årliga fastighetsskatter på skogsmark
och virkesbestånd. Vid avverkningen får han sedan betala skatt, beroende
på avverkningens storlek, och som kanske går upp till en tredjedel av
värdet. Hans nettoinkomst blir då inte så stor.

Jag har velat nämna detta, därför att man ofta hör sägas, att träet är
dyrt. Jag tror det även är skäl att ta i betraktande alla de övriga faktorer, som
medverka till att träpriset blir högt. Jag vill ännu en gång säga, att jag inte på
något sätt vänt mig mot priskontrollen på den färdiga varan. Jag anser den
fullständigt nödvändig i nuvarande läge. Jag har däremot varnat för att tillgripa
beslag i oträngt mål, och jag vill vädja till folkhushållningsministern
att noga överväga varje steg i denna riktning, ty det kan hända, att resultatet
blir ett helt annat än vad man åsyftat.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Statsrådet Ericsson frågade, örn inte
borttagandet av normalpriset på rundvirke vore ett steg i rätt riktning. Det är
uppenbart, att så är fallet. I mitt anförande sträckte jag mig för övrigt väsentligt
längre, då jag medgav, att åtgärderna i syfte att utjämna priserna mellan
hemmarknaden och exportmarknaden voro lovvärda; vad jag däremot opponerade
mig emot var att man enligt min mening har använt större våld än nöden
kräver. Man har här vidtagit åtgärder för att frånhända en enda näringsgren
en massa pengar, trots att, såvitt jag förstår, ungefär motsvarande skäl funnits
tidigare beträffande en hel del andra produkter. Jag erinrade i detta sammanhang
om kullagerexporten och exportpriserna på denna vara. Jag sade också,
att man enligt min mening borde ha försökt ordna en clearing på annat sätt,
så att man tagit lägre exportavgifter och i stället premierat hemmamarknaden,
alltså något i stil med vad Kungl. Majit tänkt isig, men i större omfattning.
Örn inte detta hade gått, borde man enligt min mening fondera de överblivna
medlen till kommande dåliga år. Vi som haft att göra med skogsbruket veta,
att priserna inom skogsnäringen och på exportmarknaden under vissa år varit
så låga, att skogsarbetarna inte ha kunnat få mer än 5 å G kronor örn dagen,
.även örn do fått hela värdet av det huggna och framkörda timret. Sådana voro
tiderna åren 1932 och 1933.

Örn man haft tillräckligt intresse för här ifrågavarande kategorier, kunde
man lia reserverat medlen för en depressionsperiod, försåvitt clearingen inte
tekniskt kunnat ordnas, eller om den medfört risker i inflationshänseende.

Herr Mäler: Herr talman! Det är ytterligare en synpunkt på detta problem,
som utskottet haft anledning att överväga. När herr Jonsson i Skedsbygd för -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Prisutjämning sav gifter m. m. (Forts.)
klarar, att man bör undvika sådana åtgärder, som skulle verka hindrande på
produktionen, och i stället vill ha åtgärder, som stimulera till ökad avverkning,
får man väl ändå lov att erinra sig, att man både i fråga om exporten
och i fråga om hemmamarknadskonsumtionen måste vara inriktad på att söka
begränsa åtgången av virke. För exportens del sker detta genom kvotering och
när det gäller hemmamarknaden genom byggnadsreglering. Det kan nämligen
under rådande onormala förhållanden inte vara angeläget ur folkhushållningens
synpunkt att man stimulerar till en avverkning som omfattar ett enda träd
mer än som är absolut nödvändigt. Utskottet har därför för sin del funnit
det ganska rimligt att förfara på detta sätt, även örn någon skogsägare på
här angivna grunder skulle underlåta att till hundra procent avverka vad han
skulle kunna avverka, därför att det är angeläget att vi Ira virke tillgängligt
för kommande behov, och att man inte brandskattar kapitalvärdet på detta
område.

När det gäller frågan örn prisutjämningsavgifternas användning innebär
såvitt jag förstår den föreliggande motionen, att man i fråga örn träkonsumtionen
skulle åstadkomma ett slags mjölkrabatt, så att inhemska förbrukare
skulle få rabattkort för att kunna erhålla billigare virke. Jag tror det är tekniskt
ganska svårt att genomföra en sådan anordning, som på ett något så när
rimligt sätt skulle komma de behövande förbrukarna till del. Jag har inte
sett något förslag örn hur en sådan anordning skulle vara utformad för att ge
det åsyftade resultatet.

Denna sak har emellertid även en annan sida, som utskottet uppmärksammat
och tagit hänsyn till. Örn man släpper ut de pengar det här är fråga örn
— för det nu löpande budgetåret beräknas summan till omkring 20 miljoner
kronor men är kanske i verkligheten åtskilligt större och blir för nästkommande
budgetår säkert dubbelt så stor — för att omedelbart använda dem till
produktionsstimulerande åtgärder, skulle man därigenom öppna ytterligare en
glugg, genom vilken inflationen skulle ha möjlighet att tränga in i vår ekonomiska
hushållning. Beträffande prisutjämningsmedlens användning i allmänhet
vill jag erinra örn att det föreliggande förslaget från utskottets sida
beträffande användningen av årets medel går ut på att pengarna i alldeles
övervägande grad eller praktiskt taget helt och hållet skola användas till
fromma för just den näringsgren, varifrån de kommit. Det betyder alltså inte
att man från skogsnäringen tar pengar, som rätteligen borde tillkomma denna,
och lägger ned dem på andra områden, utan man tar från skogsnäringen pengar,
som man ur både virkeshushållnings- och valutasynpunkt bör ta, och reserverar
dem att användas till senare uppkommande behov i just skogsnäringens
tjänst. Jag tror inte, att man kan finna någon rimligare form för att ordna
detta problem än att på detta sätt låta de pengar vi nu ta användas till skogsnäringens
fromma.

Jag ber, herr talman, att efter att ha framfört dessa synpunkter på utskottets
förslag få yrka bifall till detsamma.

Herr Jonsson i Skedsbygd, söm på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag måste säga, att efter det att jag åhört herr Mälers
anförande har det klarnat litet för mig i fråga om, varför utskottet varit så
restriktivt som det har varit. Under det att jag sett saken så, att man i nuvarande
situation skulle söka åstadkomma största möjliga avverkning för att
fylla behovet, så säger herr Mäler, att man inte skall avverka mer än nätt
och jämnt så mycket, att man kan reda sig därmed.

Herr Mälers jämförelse med mjölkrabatterna, när man talar örn att till
skogsnäringen återföra de medel som skogsnäringen själv har givit, hattar väl

Onsdagen den 5 juni 194G fm.

Nr 23.

Prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
ganska betydligt. Här är det dock skogsägarnas egna medel, som man ställer
till disposition. Jag har redan i mitt förra anförande sagt, att jag godkänner
de åtgärder som utskottet föreslagit rörande medlens fördelning, men jag har
inom utskottet pläderat för att, om det skulle visa sig nödvändigt för att stimulera
till en större avverkning, Kungl. Maj :t skulle kunna få tillgripa den
utvägen att återföra en del av dessa medel till skogsnäringen för att därmed
stimulera produktionen. Jag kan försäkra herr Mäler, att den behöver stimuleras.
Den oerhörda brist på arbetskraft som för närvarande är rådande på
landsbygden gör, att det är mycket svart att avverka skog, och det verkar i
högsta grad produktionshämmande, att man inte kan få arbetskraft, i varje
fall inte till de avtalsenliga priser som man härvidlag räknar med.

Härpå yttrade:

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag hade icke precis tänkt mig,
att det skulle vara rabattkort till förbrukarna, utan att man skulle kunna utbetala
medlen till försäljarna, alltså till den industri som driver försäljning
på hemmamarknaden. Att Kungl. Maj :t icke är främmande för den tankegången,
tycker jag framgår av propositionen, ehuru man enligt den avsett ett
sådant förfarande endast i begränsad omfattning. Vad jag velat framhålla är,
att man skulle försöka förfara på detta sätt, så långt det vore tekniskt möjligt
att göra det. __

Vad användningen av pengarna beträffar säger herr Mäler, att det icke är
fråga örn att brandskatta skogsnäringen och beröva skogen och den därpå
grundade förädlingsindustrien, vad den egentligen borde ha. Man reserverar
pengarna, säger han, för ändamål som äro likvärdiga med det, att de ga den
normala vägen och alltså delas ut till alla de kategorier som normalt äro delaktiga
av skogsnäringens intäkter. Häremot vill jag göra en erinran. Det är
ju avsett, att det största beloppet av de inflytande medlen skall gå till skogsforskningen.
Forskningen är en ytterligt viktig angelägenhet. Därom kan det
inte vara tu tal. En annan sak är, om man kan förmå de grupper som nu ha
del i skogsnäringens pengar att förstå, att örn en del av medlen gå till de experiment
som göras i dag, nästa ar och några ar framåt och vilkas resultat sedan
skola omsättas i praktiken och väl icke komma att vara fruktbärande för
vår skogsvård förr än vi slutat skriva 1900 — att första, säger jag, att detta
är jämförligt med att pengarna gå dit de egentligen skola gå. Jag betvivlar

den saken. .

Gentemot vad herr Mäler i övrigt sade vill jag upprepa att jag varit beredd
på den invändningen, att örn man ordnar en sådan clearing mellan hemmamarknaden
och exportmarknaden, så kommer det. ut för mycket pengar på
hemmamarknaden och därigenom befrämjas inflationen. Men menar man,, att
det föreligger en sådan risk, da ha vi andra metoder att tillgodose ^skogsnäringens
folk, nämligen att reservera dessa pengar för kommande dåliga år, när skogsbruket
lämnar så liten avkastning, att körarnas och huggarnas dagspenning
inte blir större än 5 ä 6 kronor, även örn man tar hela virkesvärdet i anspråk.
Jag menar alltså, att man skulle reservera dessa pengar för ett sådant ändamål.
Det kommer ju här in mycket pengar. o .

Jag skulle vilja hemställa till vederbörande statsråd att ta den fragan i
övervägande, örn icke en sådan clearing som jag antytt kunde åstadkommas,
en clearing mellan de feta och de magra åren, så att man bättre kunde hålla
skogsnäringen i gang, när det blir kris pa detta område.

Herr Mäler: Herr talman! Jag vill gentemot herr Jonsson i .Skedsbygd
erinra om att statsmakterna med andra gruppers medverkan vidtagit åtskilliga

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse
för riksbanken
att inlösa
sedlar
med guldm.tn.

Prisutjämning sav gifter m. m. (Forts.)
åtgärder till stimulerande av arbetskrafttillförseln till skogarna. Detta bär
gjorts genom arbetspremier av olika slag såväl till huggare som till körare
både det ena och det andra året. Det är ju åtskilligt av statens pengar som
gått till detta ändamål. Men vi få väl ändå förutsätta, att detta problem
skall bedömas ur arbetsmarknadssynpunkt undan för undan och att det alltså
är överflödigt att koppla ihop det med denna sak.

Vad clearingen beträffar, så behöver jag ju inte polemisera mot herr Hedlund
i Radom, därför att utskottet har understrukit vederbörande statsråds
uttalande örn att man skall kunna använda dessa pengar, i den mån det visar
sig tekniskt möjligt, för att åstadkomma viss prisutjämning. Jag tror emellertid,
att möjligheterna i detta avseende äro ganska begränsade.

I anledning av vad herr Hedlund senast yttrade vill jag också säga, att
jag tror att det kommer att bli rätt besvärligt att på ett enstaka produktionsområde
åstadkomma en clearing mellan olika perioder i vårt allmänna ekonomiska
liv. Vi fa ju da anamma planhushållning i sekularformat. Det skulle vi
väl kunna försöka, med, men örn vi orka med att ge skogsägarna och skogsarbetarna
samma inkomster under en lågkonjunktur på världsmarknaden som
under en högkonjunktur, det är ju något som vi få lov att undersöka rätt noga.
I varje fall är det klart, att denna planmässiga hushållning mellan goda och
dåliga tider icke kan appliceras på en enstaka näringsgren utan måste avse
landets hela ekonomiska liv.

Herr Hedlund i Radom: Herr talman! Jag är fullt ense med herr Mäler,
när lian i sista delen av sitt anförande säger, att man inte kan åstadkomma
en sadan clearing mellan feta och magra, mellan goda och dåliga år inom en
enda näringsgren, och jag vill understryka, att jag icke heller med mitt uttalande
ville göra mig till tolk för den uppfattningen, att man bör gå in för
en sådan allmän utjämning. Jag har icke haft tillfälle att ta ställning till
den frågan. Den är ju mycket svårbedömbar. Vad jag velat framhålla är, att
nar man tagit hand örn pengarna, vidtagit en åtgärd och sagt A, så bör man
också säga B och låta pengarna gå över till de magra åren. Det har ju redan
beslutats, att pengarna skola tas örn hand, och då är det den bästa användningen
av dem, om man kan åstadkomma en sådan utjämning som jag tidigare
talat örn och alltså får en utjämning mellan goda och dåliga konjunkturer med
de pengar som man ändå lagt beslag på.

Härmed var överläggningen slutad. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av vissa familjepensioner m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande har jag fogat
en blank reservation. Denna riktar sig icke så mycket mot vad utlåtandet innehåller
som snarare mot vad det icke innehåller. Jag skall också tillåta mig

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken från att inlösa sedlar med guld m. m.
att i kammaren göra några kommentarer till några av de olika momenten
i de stora och betydelsefulla problem varom nu är fråga.

Bankoutskottet framhåller att man måste räkna med möjligheten av att
knapphetsläget och därmed sammanhängande penningpolitiska svårigheter
komma att under den närmaste tiden än ytterligare skärpas. Jag hade tillfälle
åhöra utskottets ordförande herr Åkerbergs anförande i den nu pågående
debatten i första kammaren. Herr Åkerberg uttryckte saken på det sättet, att
faran för inflation kan undvikas, endast örn nationens alla krafter uppbådas.
Jag ansluter mig för mitt vidkommande fullkomligt såväl härtill som till utskottets
konstaterande. Riskerna för en inflatorisk utveckling äro av allt att
döma nu större än någon gång tidigare under förflutna år. Det förtjänar också
att understrykas, att bankoutskottet, såsom riksdagens ledamöter säkerligen
väl erinra sig, år för år har uttalat mycket kraftiga varningar för en
politik, som icke tar tillbörlig hänsyn till riskerna för en penningvärdeförsämring.
Jag förmodar också, att det icke är någon, som vill förneka, att de
riktlinjer som utskottet år efter år förordat för den allmänna penning-, valuta-
och finanspolitiken vittnat örn en fullkomligt riktig bedömning från utskottets
sida. Det har städse för utskottet stått klart, att en inflation hårdast
måste drabba de stora löntagargrupperna i vårt land och att icke mycket vöre
vunnet för dessa grupper med nominella lönehöjningar, vilka samtidigt kunde
åtföljas av och i verkligheten själva leda till en försämring av penningvärdet.
Utskottet har också gång efter annan starkt tryckt på sambandet mellan löneoch
prisstoppspolitiken. Att under en knapphetsperiod söka uppehålla ett prisstopp,
samtidigt med att man raserade de fördämningar som återhållsamhet i
fråga örn lönesättningen innebär, måste helt självfallet betraktas som någonting
i längden omöjligt. Gör man en återblick över de senaste årens politik,
måste man nog också fastslå, att det beklagliga är, att icke bankoutskottets rekommendationer
kommit att efterföljas i större omfattning än vad som varit
fallet.

I proposition nr 252 år 1944 framhöll finansministern, att »penninginkomsterna
böra i regel varken höjas eller sänkas». Redan på hösten år 1944 var
emellertid finansministern beredd att göra ett principiellt utomordentligt betydelsefullt
avsteg härifrån. Jag såg i dagens tidningar, att finansministern vid
den diskussion under gårdagen, vilken inleddes av honom och herr Domö, hade
frågat, om det icke hade varit riktigt, att lönestoppet icke kunnat hållas enbart
för statstjänarna. Det ligger i öppen dag, att det hade varit alldeles oriktigt,
om statstjänarna skulle hava varit den enda grupp som icke hade fått en löneförbättring
och därmed kommit i sämre läge än andra grupper. Kritiken mot
finansministerns åtgörande hösten 1944 åsyftar ej heller förslaget om höjning
av statstjänarnas löner, ett förslag vilket som bekant vann riksdagens anslutning,
utan de uttalanden som finansministern i samband därmed gjorde och
vilka allmänt betraktades såsom en uppmaning till allmänna lönerörelser. Följden
blev som bekant också en löneutveckling, vilken obestridligen är en av de
allvarliga orsakerna till att inflationsproblemet blivit så brännande som vad
nu är fallet. Att finansministern den gången åsyftade, att hans uttalande
skulle betraktas som en appell, vilken borde följas i praktiken, framgår av bl. a.
finansministerns uttalande vid 1945 års remissdebatt, varvid finansministern
yttrade: »Jag vill erinra örn att riksdagen ganska enhälligt i höstas beslöt en
förbättring av statstjänarnas löner, vilken såvitt jag förstår alla uppfattade
såsom ett prejudikat, när det gällde den öppna arbetsmarknaden.»

Vid samma tillfälle uttalade finansministern följande: »Fasthållandet vid
prisstoppet är fortfarande det väsentliga.» Detta rimmar inte väl med det förhållandet,
att det i längden icke går att bibehålla ett prisstopp, om sambandet

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
mellan detta och lönestoppspolitiken avbrutits. Bankoutskottet har nu i år också
funnit skäl att göra ett mycket starkt uttalande på denna punkt. Jag tillåter
mig citera: »Med hänsyn till det ömsesidiga samband som föreligger mellan prisoch
lönepolitiken finner utskottet anledning att liksom i fjol varna mot konsekvenserna
av en prisuppdrivande lönestegring.» Utskottet erinrar också om, att
lönesituationen är särskilt känslig för ytterligare lönestegringar med hänsyn
till att en ökning av socialstyrelsens levnadskostnadsindex med endast några
få enheter automatiskt medför sådana konsekvenser, att prisstoppet omöjligen
kan hållas. Utskottet finner situationen vara så betänklig att det ifrågasätter,
huruvida icke medverkan från parterna på arbetsmarknaden nu borde påkallas.
I sitt första majtal varnade finansministern för sin del också för inflationsifaran,
som finansministern tydligen nu betraktar som mer överhängande än
förut. Man får också hoppas, att finansministern medverkar till att en konferens
av motsvarande karaktär som 1942 års pris- och lönestoppsmöte kommer
till stånd inom en nära framtid. Att döma av en tidningsintervju för några
dagar sedan synes finansministern också dela den uppfattningen, att en sådan
åtgärd verkligen är behövlig. Dess reella syfte måste naturligtvis bliva att
skydda löntagarna, som icke hava någonting att vinna men väl åtskilligt att
förlora på en inflation.

I detta sammanhang skulle jag i fråga örn investeringsverksamhetens omfattning
och inriktning vilja understryka, att det otvivelaktigt borde vara anledning
för både statsmakterna och kommunerna att taga under omprövning,
vilka arbeten som borde betraktas som verkligt erforderliga i den nu föreliggande
situationen. Man måste t. ex. fråga sig, örn tunnelbanebygget i Stockholm,
som torde komma att kräva tusentals och åter tusentals arbetare och
stora mängder material, verkligen icke är ett sådant arbete som kan anstå, till
dess att vi ha det bättre ställt med arbetskraft och råvaror.

Av övriga faktorer, vilka verka i riktning mot ett starkare tryck på penningvärdet,
framstår naturligtvis export- och pris förhållandena i utlandet såsom
några av de väsentligaste. Vad exporten beträffar bör man ej gärna kunna
bortse härifrån, när det gäller anspråken på ytterligare krediter. Vi hava i
vårt land gått in för att i män av förmåga bistå med återuppbyggnadsarbetet
i världen. Men man kan väl svårligen komma ifrån, att statsmakterna i vårt
land hava skyldighet tillse, att denna politik icke drives så långt, att den rubbar
fundamenten för vårt eget penningvärde med allt vad därav kan följa.

Bankofullmäktige hava i fråga örn exporten gjort ett uttalande, vilket icke
vunnit bankoutskottets anslutning. Det är anledning att särskilt understryka
detta. Fullmäktige hava nämligen förklarat, att det vore oundvikligt att återhållsamhet
iakttages beträffande sådan export, som icke erfordras för fullföljandet
av vårt deltagande i det internationella återuppbyggnadsarbetet. I det
första utkastet till utskottets yttrande förafanns följande passus: »Det är i detta
läge ofrånkomligt att en export i syfte att uppbygga eller vidmakthålla gamla
marknader endast i begränsad utsträckning kan ifrågakomma.» Utskottet beslöt
emellertid enhälligt att taga avsteg från en sådan rekommendation. Lika
enhälligt beslöt man, att uttalandet skulle utgå. Man är i stället fullt medveten
örn nödvändigheten med tanke på framtiden av att vårt land söker bevara och
i möjligaste mån också utbygga sina gamla marknader. Man torde också få antaga,
att detta överensstämmer med regeringens politik. Det uttalande som gjordes
av handelsministern vid den handelspolitiska exposé som han lämnade i
riksdagen helt nyligen tyder i vart fall på att man vid exportpolitikens utformning
icke alls åsyftar att fördärva våra gamla inarbetade marknader utan
tvärtom. Naturligtvis bör detta också komma till uttryck i direktiven till statens
handelskommission.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med nald m. m. (Forts.)

Vad den höga prisnivån på exportvaror beträffar föreligger utan tvekan ett
synnerligen Svårt problem, vilket ju också föranlett vissa prisutjämningsavgifter.
Även importvarorna betinga rent allmänt ett pris. Som ligger högre än priset
på motsvarande inhemska produkter. En dubbelbottnad prisnivå har också
uppkommit litet varstans med en tendens till utjämning uppåt. Nu är emellertid
frågan, örn icke motsvarande fenomen göra sig gällande i ett flertal andra
länder och då främst i dem med vilka vi hava ett stort handelsutbyte. En sådan
företeelse på det ekonomiska området är något fullkomligt nytt och allt annat
än önskvärt ur stabiliseringssynpunkt. Uppenbart är också, vilket även
bankoutskottet nu betonar, att man har anledning att taga valutafrågan under
prövning samt med uppmärksamhet följa nied densamma förenade omständigheter.
Jag skall emellertid i detta sammanhang icke närmare ingå på detta
spörsmål, vilket jag hade anledning taga upp redan vid årets remissdebatt.

Av allra största vikt är att man från svensk sida utnyttjar den efterfrågan
på våra exportvaror som gör sig gällande till att i samband med de olika
handelsavtalen tillförsäkra oss sådan import, som vi behöva och som de andra
länderna skäligen böra kunna medge. Naturligtvis föreligger på detta område
en intressemotsats mellan de olika länderna. I det kritiska läge, vari den
svenska kronan befinner sig, torde man nog få taga under övervägande, om
vi icke i eftergifter hittills hava gått längre än vad vi rimligen orkat med,
och örn vi icke i fortsättningen i högre grad än hittills mäste skydda våra
intressen. Man har nog anledning att städse hava för ögonen, att den dag kommer,
då nuvarande brist på internationell konkurrens och stor efterfrågan på
arbetskraft kan förbytas i motsatsen. Örn prisnivån i vårt land den gången
skulle ligga alltför högt, skulle uppenbarligen våra övergångssvårigheter bliva
än kännbarare.

Vad importen beträffar är det tyvärr nödvändigt att påminna örn att icke
minst från handelskommissionens sida påtagliga tendenser till en beklaglig
byråkrati framträtt, som måste hållas efter. Det är icke någon enstaka företeelse,
att handelskommissionen, trots att exportlicens på ur svensk synpunkt
synnerligen åtråvärda halvfabrikat från Förenta staterna förelegat, dragit ut
på de licensavgöranden vilka ankomma på handelskommissionen på sådant
sätt, att det icke alls vore märkligt, örn varorna skulle gå vårt land förbi.

Jag skall till sist med några ord beröra ränt of rågan,. Bankoutskottet _ är
överens med fullmäktige örn att några förutsättningar för en räntesänkning
icke äro för handen. När diskontot förra året sänktes, riktade sig kritiken icke
i så hög grad mot sänkningen i och för sig som mot det förhållandet, att riksbanken
hade försatt sig i det läget, att den icke hade annat val än att sänka
räntan. Tidigare i år hava en del tendenser kunnat förmärkas, vilka tytt på
att man möjligen räknade med en ytterligare sänkning. Nu föreliggande utlåtande
måste emellertid anses innebära ett ganska klart besked, att någon ny
diskontosänkning icke skall företagas. Tvärtom har utskottet tryckt på betydelsen
av en fortsatt stabilitet. Inom utskottet övervägde man också att skärpa
detta uttalande genom att framhålla, att det är möjligt att sådana förhållanden
kunna inträda, att även en räntestegring temporärt kan ifrågakomma
till stöd för övriga penningpolitiska åtgärder. Meningarna voro emellertid
delade örn huruvida man skulle behöva uttala detta memento. Avgörandet träffades
med lottens utslag. Klart är emellertid, att även om uttalandet icke kommit
med i utlåtandet, saken bör vara en tankeställare för dem som tro det vara
riktigt, att kapitalvärdena kunna baseras på nuvarande ränta. Den dag kan
komma, då en räntehöjning inträffar, och det är icke önskvärt, att det kännbara
bakslag då inträffar, som skulle bliva följden, örn kapitalvärdena icke tagit
hiins.yn till möjligheten och sannolikheten av en framtida höjning.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)

Givetvis skulle det kunna anföras åtskilligt utöver vad nu sagts om de
svårbemästrade men också så oerhört betydelsefulla problem, som i första hand
skyddet för penningvärdet utgör och bevarandet av förutsättningarna för en
sänkning av prisnivån, när förhållandena åstadkomma att denna kan bliva
möjlig och lämplig. Jag skall emellertid för närvarande inskränka mig till
det nu sagda.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ohlin: Herr talman! Het utlåtande, som bankoutskottet här presenterar
för kammaren, förefaller mig ge en klar bild av de mest väsentliga sammanhangen
i vårt penningpolitiska problem. Alla äro ju överens örn den oerhört
stora betydelsen av att vårt penningvärde försvaras och alla inse mer än väl,
att denna uppgift är mycket svår, särskilt med hänsyn till den varuknapphet,
sorn .tycks dröja sig kvar längre än man tidigare hade räknat med. Jag skall
nu tillåta mig att säga några ord örn en del av de punkter, som bankoutskottet
vidrör i sitt utlåtande.

Risken för en prisstegring, som skulle genombryta det nuvarande lönestoppet,
kommer väl i första rummet från lönepolitiken, och utskottet varnar
också bestämt för en prisuppdriyande lönestegring. Jag vill i detta sammanhang
peka på en egendomlighet i det nuvarande systemet för lönerörelser här
i Sverige. Å ena sidan har man ett ramavtal, som garanterar en automatisk
prisstegring, om levnadskostnaderna stiga upp till en viss punkt, å andra sidan
Ilar man rörliga grundlöner. Örn då grundlönerna — det kan ju lätt gå därhän
— genom avtalen pressas upp så mycket, att levnadskostnadsindex stiger
upp över det farliga taket, inträder av denna anledning automatiskt en lönestegring
genom indextillägg. Jag måste säga, att detta förefaller mig knappast
vara någon rationell kombination, och det vore nog anledning att överväga, örn
inte de parter, som Mr närmast äro avgörande, kunde åstadkomma ett mera
rationellt system. Risken för att index för levnadskostnaderna når upp till den
farliga punkten är ju inte så liten, och det är bl. a. av den anledningen, som
man från det håll, jag representerar, har föreslagit, att omsättningsskatten
skall avskaffas redan vid årsskiftet. Därigenom skulle risken för en allmän
levnadskostnadsstegring under 1947 bli väsentligt mindre än eljest.

På tal om lönepolitiken är jag glad över att herr Wiberg preciserade sin
ståndpunkt — jag förmodar att han därvidlag även talade för herr Domö —
rörande vad som skedde på hösten 1944. Det har nämligen understundom förekommit
uttalanden av den innebörden, att det var lönestegringen på hösten
1944, som genombröt lönestoppet och gjorde att hela lönefronten sattes i rullning.
Det har varit en viss oklarhet på den punkten. Jag måste för min del
säga, att jag anser att den lönejustering, som för statstjänstemännens del ägde
rum på hösten 1944, var naturlig och motiverad, då dessa grupper i kompensationshänseende
hade kommit i efterhand och andra grupper i allmänhet hade
fått större lönestegringar. Man kan därför inte säga, att denna speciella reglering
av statstjänstemännens löner på något sätt var det, som bröt igenom taket,
utan den utgjorde bara en anpassning till ett läge, som andra .stora grupper
redan förut hade uppnått. ■— Jag har förut diskuterat denna fråga med herr
Rubbestad, och jag tror att det har en viss betydelse, att man här preciserar
sina ståndpunkter.

Det som däremot var betänkligt enligt min uppfattning var, att finansministern
inte riktigt klart höll den linjen, att lönekompensationen för statstjänstemännen
endast innebar att lönerna för dem, som blivit efter, något så när
bragtes upp — i varje fall vad beträffar de lägre avlönade tjänstemännen — i
nivå med lönerna för andra grupper. Finansministern gjorde i stället uttalan -

Onsdagen den 5 juni 194G fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld rn. m. (Forts.)
den — jag tror att herr Wiberg berörde den saken — där han sade, att denna
lönereglering helt naturligt hade uppfattats som ett prejudikat för att väsentliga
lönestegringar i övrigt kunde ifrågakomma. Jag tror att den tendens att begära
betydande stegringar av grundlönerna, som sedan visat sig, i någon mån
berodde på detta finansministerns uttalande. Regeringens ställning till frågan
örn ett modifierat lönestopp ansågs därmed Ira undergått en förändring, vilket
efterlämnade ett oklart tillstånd.

Såvitt jag kan förstå, är det alldeles nödvändigt, att man i fråga örn lönesättningen,
med utgångspunkt från regeringens, bankofullmäktiges och bankoutskottets
uttalanden angående nödvändigheten av penningvärdets stabilisering,
bestämt hävdar, att lönestegringarna icke böra överstiga vad som motsvarar
produktivitetens stegring när det gäller grupper, som inte kunna säga att de
blivit satta i efterhand och alltså inte kunna göra anspråk på en kompensation,
som bringar deras löneutveckling i takt med andra gruppers, och jag undrar,
örn inte från regeringens sida detta, örn jag så får uttrycka det, samband mellan
efifektivitetsstegringen och den nominella lönestegringen, som finansministern
flera gånger vidrört, skulle kunna något starkare understrykas.

Det är emellertid alldeles klart, att skall man kunna vänta, att vårt lands
fackorganiserade arbetare — tjänstemännen också för övrigt — skola respektera
detta, måste de ha den känslan att det inte bara är dem det gäller, utan att
det gäller även andra grupper. De måste veta med sig, att man från centralt håll
vill försöka att genom frivilliga överenskommelser — på den linjen befinna vi
väl oss alla utom möjligen representanterna för det kommunistiska partiet -—
uppnå ett tillstånd, där ingen genom att visa en sådan moderation försämrar sitt
läge i förhållande till de andra.

Från den utgångspunkten finner jag bankoutskottets, låt vara försiktigt formulerade
rekommendation, att man skall föra tillsammans parterna på arbetsmarknaden
och försöka uppnå en stabilisering av priser och löner, vara ett steg
i rätt riktning. Men jag understryker, att det inte bara bör vara parterna på arbetsmarknaden,
som här tagas med, utan representanter för alla folkgrupper,
som härvidlag ha någon betydelse — särskilt skulle jag vilja understryka, att
representanter för spararna böra vara med. Finansministern har, när han någon
gång tidigare talat örn spararna, gjort detta i rätt kyliga ordalag och förklarat,
att de breda lagren hade mycket små förmögenheter och att för deras del lönerna
utgjorde det dominerande intresset. Jag tror för min del, av skäl som jag
strax skall komma till, att det vore motiverat att till en sådan överläggning taga
med representanter för alla de olika folkgrupper och intressen, som det här
gäller. Jag har också med glädje konstaterat, att finansministern inte står alldeles
främmande för en sådan tanke, och jag delar även den mening, som han
tycktes antyda, att det inte alls är klart, att man direkt skall börja med en sådan
konferens, utan att det kunde vara lämpligt att på olika vägar förbereda
densamma.

En annan risk för vår prisutveckling kommer naturligtvis från en hotande
stegring av import- och exportpriser. Den prisstegring, som delvis redan ägt
rum i utlandet, delvis framstår såsom icke osannolik, kan ju lätt sprida sig till
Sverige. Jag skall av lätt förklarliga skäl här icke ingå på någon närmare diskussion
örn växelkurserna och deras lämpliga höjd. Jag nöjer mig med det uttalandet,
att det förefaller uppenbart att utvecklingen i utlandet kan bli sådan,
att man inte kan hålla växelkurserna utanför den avvägning, som här behöver
göras.

Vad exportpriserna beträffar, har ju kammaren nyss behandlat frågan örn
en exportavgift, som avser att skydda den inhemska prisnivån. Eftersom jag
inte deltog i den mer speciella debatt, som då fördes, är jag i detta samman -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
hang angelägen understryka, att exportavgifter uppenbarligen icke få användas
för något annat ändamål än för att trygga den inhemska prisnivån. Sådana
avgifter få icke införas med den motiveringen, att den ena eller andra näringsgrenen
tjänar så mycket pengar, att man anser att den kan bära en extra pålaga.
Exportavgifterna få icke bli någon sådan där extra skatt, utan de skola
vara vad de äro avsedda att vara, nämligen en prisutjämningsavgift.

De förklaringar, som från regeringshåll härvidlag lämnats, inte minst i
samband med vad bevillningsutskottet skrev i fjol, förefalla mig betryggande,
men det kan i alla fall inte skada att saken understrykes.

Vad vidare exportvolymen beträffar, finns det naturligtvis också där
faror. Örn särskilt vår export mot krediter skulle bli mycket stor, få
vi ju inte in några varor i stället. Det har emellertid vid diskussionen
av vårt handelspolitiska problem även från handelsministerns sida
framhållits, att vi ha begränsade möjligheter att exportera på kredit.
Därom råder alltså inte någon oenighet, men jag skulle vilja understryka,
att det för svenska exportintressen på lång sikt är av stor betydelse, att man
råd avvägningen av vilken slags export, som i första rummet bör tillåtas, beaktar
önskvärdheten av att försvara en viktig marknad och i vissa fall även
önskvärdheten av att erövra en ny marknad — det är kanske då andra slag av
export, som framstå såsom mindre nödvändiga.

Att vår handelspolitik även går ut på att åstadkomma så stor import som
möjligt av viktiga varor, är alltför självklart för att här behöva närmare utvecklas.
De exempel, som herr Wiberg gav, visade väl egentligen inte något
annat än att även med god vilja kan det understundom hända, att det går litet
långsamt, när staten skall reglera importen, och att därför en del tillfällen
försittas. Man får emellertid hoppas, att detta är undantagsfall.

Vad prissättningen på i Sverige producerade varor angår, skall jag inte behandla
den här. Jag är överens med utskottet på den punkten, att priskontroll
allt fortfarande är nödvändig. Med anledning av att priskontrollnämndens
ordförande, herr Bergvall, nu har avgått, vill jag — jag hoppas att det inte
är någon, som betraktar det såsom en bara av partivänskap framkallad komplimang
— säga, att det är mitt intryck att under de närmare fyra år, som herr
Bergvall har stått för rusthållet, har priskontrollnämnden skött sina uppgifter
på ett i det stora hela mycket framgångsrikt sätt, för vilket den förtjänar
vår tacksamhet.

Det är ett annat spörsmål, som jag skall be att få säga några ord om. Det
gäller en frågeställning, som för ett pär årtionden sedan ofta presenterades
i den penningpolitiska debatten men som därefter förlorat i aktualitet för att,
enligt vad jag tyckt mig märka, nu återigen börja tränga sig fram. Vad jag
syftar pa är helt enkelt spörsmålet örn våra möjligheter att investera kapital i
nya fabriker, maskiner och allra andra slag av realvärden. Det är uppenbart,
att örn man försöker att skapa för mycket realvärden i relation till vad som
är möjligt genom ett samtidigt skeende sparande, så uppkommer det en del
komplikationer. Det är nämligen tyvärr inte så, att man kan, oberoende av örn
människorna spara eller ej, bygga hur mycket fabriker som helst, producera
så mycket bilar som helst, ge så stora krediter till utlandet som helst etc, Dessa
saker mäste köpas med uppoffring av nuvarande konsumtion genom sparande.

Vad inträffar då, örn man försöker investera för mycket kapital i bostadsbyggande
eller annat? Jo, örn man har priskontroll, så att det inte kan bli
en vanlig inflation, vilket det annars skulle bli, tror jag att man får en knapphetssituation
både på varumarknaden och arbetsmarknaden. Jag tror att den
varuknapphet, varav vi nu ha känning här i Sverige, inte bara beror på att
tillförseln fran utlandet är sämre än vi hoppats. Den beror också på att vi på

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld in. m. (Forts.)
kapitalmarknaden lia, om jag så får uttrycka det, en tendens till bristande
jämvikt mellan den investeringslust, som finns och som slappes fram, å ena
sidan och sparviljan å andra sidan. Vore sparandet större, skulle efterfrågan
på konsumtionsvaror vara mindre och möjligheten att få fram andra varor
större, vilket skulle göra att varuknappheten skulle lätta.

Men det är inte bara på varumarknaden, som detta kommer till uttryck, utan
också på arbetsmarknaden, och den brist på arbetskraft, varom vi nu alla
tala, är därför, såvitt jag förstår, till största delen ett rent inflationsfenomen.
Vi lia aldrig haft så mångå människor i arbete i Sverige som i dag. Hur kan
det då komma sig att vi lia en känsla av skriande brist på arbetskraft? Orsaken
är helt enkelt, att man genom denna stora investering, som tenderar att
överstiga vad som svarar mot sparandet, får en köpkraftsökning, som vid någorlunda
stabil pris- och lönenivå gör att folk vill köpa mer varor än som
produceras, och att producenterna vilja anställa fler arbetare än som finnas.
Man får ett inflationstryck, som så länge man har en effektiv priskontroll
och någorlunda stabilitet i lönerna tar sig uttryck i en känsla av brist.

Frågan örn budgetens balansering, som jag inte här skall närmare behandla,
ser jag i främsta rummet som ett delproblem av detta stora problem, att skapa
jämvikt mellan lånebehov och möjligheterna att ställa sparmedel till förfogande.
Örn staten har brist i sin budget, behöver staten låna även för detta
ändamål, och detta ökar trycket.

Man frågar, vad man skall göra åt den saken. Ja, för det första är det
klart att det är mycket angeläget, att arbetsmarknaden så väl som möjligt
anpassar sig efter allt som kail göras t. ex. för utnyttjande av partiellt arbetsför
arbetskraft, för ökande av rörligheten på arbetsmarknaden o. s. v. För
det andra är det klart att ju mer sparandet uppmuntras, desto större möjligheter
har man att bygga högst nödvändiga bostäder utan att få detta inflationstryck.

Därför hoppas jag, att när finansministern under de närmaste veckorna bestämmer
sig för ett förslag örn skatteavvägningen — jag'' utgår från att det,
även örn det inte presenteras för riksdagen förrän i höst, kommer att presenteras
för svenska folket före valet — då beaktar det uppenbara intresset av att
man i dagens läge stimulerar sparandet och inte bestämmer skatterna så att
man lever på äldre sparande och tar tidigare kapital i anspråk för konsumtion.
Det betyder nämligen ett intrång på det sparande, som eljest skulle vara
disponibelt.

Det är klart att det, när investeringarna måste begränsas, gäller att hålla
tillbaka dem, som äro mindre väsentliga. Den åtstramning som på sista tiden
skett i fråga örn sportstugebyggen finner jag för min del vara synnerligen väl
motiverad. Frågan är bara örn den inte kunde skett litet tidigare. Mot slutet
av den korta tid jag var medlem av regeringen var detta ett av de problem jag
funderade mest över. Nu har det gått tolv månader sedan dess och jag undrar,
örn inte frågan kunde varit mogen för avgörande litet tidigare. Jag är i alla
fall glad, att man nu har vidtagit vissa åtgärder.

Till sist frågan om vilken roll räntepolitiken skall spela, när det gäller den
[sortering mellan investeringsbehov, som skola släppas fram, och investeringsbehov,
som måste hållas tillbaka, därför att vi inte ha tillräckligt sparande.
Där säger bankoutskott, och det är den enda punkt, där jag måste bekänna
att jag har en något annan syn på frågan jin bankoutskottet: »En fortsatt
stabilisering av räntenivån inom landet utgör jämsides med en begränsning av
lik vidite tsöverskottet ett värdefullt stöd för de penningpolitiska strävandena.»

Bara allting stabiliseras, även räntenivån, så blir det bra. Är inte detta i någon
mån ett exempel på analogitänkande? Man har ju förr i tiden alltid räknat

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. rn. (Forts.)
med att penningvärdet tvärtom stabiliseras genom en rörlig räntenivå, så att
man under tider, då man måste begränsa investeringarna, höjer räntan för att
inte få något inflationstryck, och under tider då investeringarna, Särskilt i bostadsbyggadet,
behöva stimuleras, sänker räntan.

Jag skall inte här ta ''ställning till detta stora spörsmål örn räntepolitiken i
samband med bostadsbyggandet — det finns ju en särskild proposition örn den
saken och jag får väl anledning återkomma då — men jag måste här ställa en
fråga till finansministern. Delar finansministern den uppfattningen, att vi skola
gå in för en stabil räntenivå och att variation av räntorna inte bör tas upp i
den framtida penningpolitiken? Det skulle ju betyda en revolution i förutsättningarna
för den Svenska penningpolitiken, om detta fastställdes, och då saken
inte närmare har principiellt diskuterats tror jag det är av betydelse att det
sker nu.

Jag vill tillägga, att centralbankens, i vårt land riksbankens, möjligheter att
utöva inflytande i så fall blir mycket starkt begränsat, och då är det mera en
from önskan när bankoutskottet uttrycker den förhoppningen »att riksbanken
genom sin med finansieringen av statsutgifterna samordnade kreditmarknadspolitik
fortsättningsvis söker upprätthålla balansen på kapital- och penningmarknaderna».
Möjligheterna att påverka kapital- och penningsmarknaderna bli
ju då begränsade, även örn inflytandet på själva likviditeten naturligtvis inte
är alldeles utan betydelse.

Såvitt jag han se har finansministern, både när det gäller räntepolitiken och
när det gäller lönepolitiken, i viss mån lämnat oss i ovisshet örn hur regeringen
ser på detta spörsmål. Man har det litet på känn, han har gjort många uttalanden,
senast för någon vecka sedan i första kammaren. Men han säger i propositionen,
att han för närvarande saknar anledning att närmare gå in på frågan om
det penningpolitiska programmet etc. Det är där jag måste anmäla en annan
mening. Det förefaller mig tvärt örn vara så, att vi nu ha kommit i en situation,
som kännetecknas av så pass intensivt inflationstryck, att det är högst
angeläget att regeringen kommer med ett klart preciserat och utformat program,
och vidare att regeringen gör allt som göras kan för att få detta program
accepterat och respekterat av alla folkgrupper. Jag tror att det är av vikt,
att svenska folket får känslan av att här finns en fast hand, som verkligen
vill söka försvara penningvärdet.

Det är som led i en sådan politik som jag för min del efterlyser: för det första
ett mera bestämt program, för det andra eventuella förberedande underhandlingar,
för det tredje någon rundabordskonferens med representanter, inte bara
för arbetsmarknadens parter utan också för en hel del andra människor i analogi
med vad som ägde rum hösten 1942, kanske med vissa förändringar.

Enligt min mening tillkommer det regeringen att ta ledningen och söka
skapa ett sådant program. Jag tror jag kan säga, att örn det visar sig vara ett
väl genomtänkt program, som har utsikter att leda till avsett resultat, kommer
regeringen att få stöd, i varje fall från det håll jag representerar. Jag tror
nämligen, att det är både möjligt och angeläget, att denna fråga höjes över
de partipolitiska motsättningar, som kanske inte kunna undvikas vid behandlingen
av en del andra spörsmål under de närmaste månaderna.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hagberg: i Malmö: Herr talman! I likhet med de föregående båda
talarna vill jag gärna skänka min erkänsla åt bankoutskottets här föreliggande
utlåtande. Jag tycker, att det är präglat av klokhet och verklighetssinne även
örn man, som herr Wiberg enligt min mening alldeles riktigt påpekade, i vissa

Onsdagen dea 5 juni 194G fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld tu. m. (Forts.)
detaljer gärna skulle sett att utlåtandet varit något mera preciserat. Utskottets
uttalande om att det är »av största vikt, att alla till buds stående möjligheter
att motverka de inflationsfrämjande krafterna tillvaratagas» tycker jag bör
kunna vinna allmän anslutning i riksdagen. Jag skulle kunna göra flera sådana
citat ur utlåtandet, men jag skall avstå därifrån för att i stället framföra ett
pär, som kanske någon kommer att tycka, en smula pessimistiska reflexioner
i denna sak.

Alla avgörande instanser synas vara eniga örn riskerna av en fortsatt penningvärdesförsämring.
Bankofullmäktige, bankoutskottet, regering oell riksdag
lia vid skilda tillfällen i mycket bestämda former sagt sin mening om detta,
och som herr Wiberg påpekade, Ilar t. ex. bankoutskottet gång på gång mycket
klart påpekat dessa risker. Trots allt detta är det uppenbart, att vi gå mot
ett krisläge, som rycker närmare dag för dag. Vad beror detta på, när alla
äro ense örn att det just är en sådan kris, sorn vi med alla medel måste söka
undvika? Äro alla dessa deklarationer från statsmakterna och från de avgörande
instanserna uteslutande av platonisk karaktär, då de såvitt jag förstår
inte leda till några praktiska resultat?

Ja, herr talman, jag vågar för min del inte utan vidare ge svar på den frågan,
men nog kan man väl säga, att myndigheter och myndighetspersoner, även
mycket högt uppsatta sådana, och institutioner av skilda slag, ofta när de stå
inför det praktiska handlandet i dessa ting, lia ganska svårt för att komma
ihåg vad de i andra sammanhang varit med om att fastställa i fråga örn målsättningen
för vår penningpolitik. Jag förstår dock inte för min del hur man
på allvar tror sig kunna nå målet, som alla äro ense örn, örn man inte samtidigt
är beredd att tillgripa de nödvändiga medlen. Som det nu går till,
tappar man ofta målet ur sikte för önskemålen att vinna tillfälliga fördelar
eller kompromisser både i fråga örn priser och löner.

Häromdagen var det i Stockholm en mycket stor kongress. Det var Kooperativa
förbundet, som hade samlat ett par tusen av sina medlemmar här. Vid
den kongressen fäste jag mig vid, att det framfördes många, som jag tyckte,
kloka och riktiga råd i inflationsfrågan. »Med stort allvar se vi på möjligheten
att behärska den inhemska prisnivån», sade en av de närvarande, och han
framhöll angelägenheten av att, som det hette, »klargöra för hela vårt folk,
vilken olycka det skulle bli örn prisstoppet kom på glid.» Enligt min mening
har här talaren, det var förresten statsrådet Gjöres, pekat på vad jag anser
vara det centrala, eller i varje fall något av det centrala i detta problem. Faktum
är helt enkelt, att folk i allmänhet inte har riktigt klart för sig hur allvarligt
läget är och vilka värden som här stå på spel. Det är tyvärr så, att
i fråga om sambandet mellan löner, priser och penningvärde råda ofta ganska
dunkla föreställningar.

En part, som naturligtvis har stora möjligheter att ge upplysning i dessa
ting, är arbetarpressen. Jag vill visst inte bestrida, att en viss objektiv informationsverksamhet
också förekommer. I många fall får emellertid denna upplysningsverksamhet
ganska ensidig utformning. Bland dessa mina kolleger
inom arbetarvärlden fäster man uppmärksamheten på vilken verkan prisstegringstendensen
har, man räknar med impulserna utifrån och man framhåller
angelägenheten av att behålla prisstoppet. Allt detta , är bra och riktigt, och
mot det har jag naturligtvis ingenting att erinra. Men det anmärkningsvärda
är, att man i betänklig grad försummar alf fästa uppmärksamheten på det
andra elementet i inflationsprocessen, nämligen löneinflationen. Jag kan för
min del förstå, att det är en föga tacksam uppgift för exempelvis en socialdemokratisk
tidning att mana arbetarna till återhållsamhet i sina lönekrav.

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 2$.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsal! befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
Det är säkert inte alltför angenämt att försöka förklara för arbetarna, att
deras löneökningar bli illusoriska, så länge man inte förmår stoppa inflationen.
Man blir naturligtvis inte populär på en sådan politik. Det gives dagligen tillfällen
att konstatera hur motvilligt tidningarna inom arbetarlägret nämna
tingen vid deras rätta namn. Rubriceringarna av de titt och tätt inströmmande
rapporterna om lönerörelser och liknande tala sitt tydliga språk. Här visas
ofta ganska ringa förståelse för, för att nu återigen citera statsrådet Gjöres,
vilken olycka det skulle vara örn prisstoppet koni på glid. Jag är övertygad
örn att många av mina kolleger här i kammaren ha observerat, att resultaten
av dessa lönerörelser i stället utmålas som framgångar för arbetarna. Dessa
lia, som det brukar heta, fått bättre villkor och höjda löner, då förhållandet i
själva verket är att nästan varje löneökning av större omfattning blott utgör
ett nytt element i den fortskridande inflationsprocessen. Det blir ju frågan
om ett utpumpande av ytterligare köpkraft i det alltjämt bestående knapphetsläget
i fråga örn varuförsörjningen.

I detta sammanhang skulle jag också vilja påpeka, att lönestegringarna tyvärr
inte begränsa sig till de avtalsmässiga. Därutöver måste man räkna med
högst betydande löneökningar, som framkallats av den allmänna bristen på
arbetskraft.

I det anförande, som herr Ohlin höll för ett ögonblick sedan, uppehöll han
sig något vid priskontrollnämndens nu avgående chef, herr Bergvall, och jag
kan inte underlåta att nämna hans namn i detta sammanhang. Jag gör det
med anledning av det anförande, som han höll i första kammaren härförleden,
då man diskuterade detta spörsmål. Priskontrollnämndens avgående chef påpekade
att man år 1942 inte tänkte sig något hundraprocentigt prisstopp, men
man räknade då inte med att utvecklingen skulle bli den nuvarande. Detta uttalande
tycker jag det kan vara värt att understryka även i denna kammare.
Löneförhöjningarna ha väsentligt överskridit de produktivitetsökningar, som
skett. Fortsätta löneförhöjningarna i samma takt som hittills utan att produktiviteten
kan höjas, befarade herr Bergvall att prisstoppet brytes. Med hänsyn
till den erfarenhet han vunnit under den ganska avsevärda tid han beklätt sin
befattning, tror jag man har anledning att allvarligt begrunda detta uttalande,
som för övrigt helt sammanfaller med vad bankoutskottet sagt i denna sak.
Det heter i utskottsutlåtandet på sidan 4: »Möjligheterna att kompensera kostnadsökningen
genom höjd produktivitet äro i nuvarande knapphetsläge i allmänhet
begränsade.»

Alla veta, hur nära taket i ramavtalet vi nu ligga; ett par enheters ökning
i index och vi befinna oss vid det ominösa talet 248, som automatiskt utlöser
lönestegringar över hela linjen. Man skulle vilja fråga: Ar en sådan utveckling
i arbetarnas intresse? Man har anledning skänka sitt erkännande åt en
tidskrift som Metallarbetaren, då den i sitt sista nummer klart och otvetydigt
säger ifrån, att så icke är fallet. »Överskrides siffran 248 inträda automatiskt
löneförhöjningar över hela linjen», skriver Metallarbetaren och tillägger, »ett
perspektiv, som blott ett mycket kortsiktigt betraktelsesätt kan uppfatta som
gynnsamt.»

Jag skulle gärna se. att uttalanden av sådan art kommo till synes i den
press, som har särskilda möjligheter att nå kontakt med arbetarvärlden. Utskottet
har också tagit fasta på talet 248 och konstaterar alldeles riktigt att
det ligger »i löntagarnas eget intresse att, så länge bristande varutillgång
omöjliggör en reell standardhöjning och faran för inflatorisk prishöjning består,
iakttaga återhållsamhet i fråga örn krav på lönehöjningar». Detta uttalande
är enligt min mening befogat, men jag måste tyvärr fråga: Får detta
uttalande i bankoutskottets utlåtande någon praktisk effekt?

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med (juhl vi. m. (Forts.)

Emellertid är det inte bara, oell det vill jag särskilt framhålla, från arbetarnas
sida, som man ofta lägger i dagen bristande förståelse för vad det här
ytterst gäller. Tyvärr tar sig sorglösheten ofta uttryck även på arbetsgivarnas
sida. Mångå känna säkert igen resonemanget, när arbetsgivarna säga: »Vi ha
överfullt med beställningar. Vi befinna oss i en högkonjunktur. Vad spelar
det för roll, örn våra arbetare få sina senaste lönekrav helt eller delvis uppfyllda?
Vi skola nog veta att ta igen kostnaderna på annat håll. Huvudsaken
är. att vi få arbetsro och att vi kunna utnyttja konjunkturerna.»

För min del finner jag ett sådant tal ganska omdömeslöst. Uppfattningar
av denna art, i den mån de äro för handen, äro icke utan ansvar för den situation,
där vi för närvarande befinna oss. Förhållandet är obestridligen också
det, att i fråga örn arbetsbeställningar och reparationer föreligger en faktisk
prisökning.

Ett stort ansvar vilar naturligtvis i dessa ting på arbetsmarknadens parter.
Utskottet ifrågasätter, »huruvida icke medverkan från parterna på arbetsmarknaden
borde påkallas för att såvitt möjligt ernå en stabilisering av löner
och priser för viss tid framåt», och jag vill understryka detta uttalande. Just
de stora organisationerna av arbetsgivare och arbetstagare ha genom de fria
förhållanden vi lyckligtvis äga på detta område i vårt land otvivelaktigt i sin
hand möjligheter att starkt påverka utvecklingen. Bankoutskottets hela utlåtande
bär därför, såvitt jag kan förstå, likaväl bud till dem som till den
svenska riksdagen.

Det har nu talats, särskilt på KF-kongressen och även i andra sammanhang,
så mycket örn behovet av upplysning i dessa ting, och nog är, herr talman,
ett sådant behov för handen. Jag undrar örn exempelvis många småsparare
på det hela taget ha klart för sig, hur det hittills har gått med deras hopknogade
sparmedel. Jag var ute i biblioteket och letade reda på den officiella
statistiken. Jag skall ta ett par exempel från 1939 som gälla småspararna och
ha ganska stort intresse. Vid denna tidpunkt var insättarnas behållning i våra
enskilda sparbanker —• jag begränsar mig till detta skikt — 3 600 miljoner
kronor, fördelade på ungefär 3 700 000 bankböcker; detta är väl den grupp
som man i egentlig mening kan kalla för småsparare.

Då frågar jag: Vad äro dessa 3 600 miljoner kronor värda i dag? Räknar
man så försiktigt att man anser, att kronans köpkraft inte har försämrats med
mer än en tredjedel, betyder detta att dessa småsparare blivit av med mer än
1 000 miljoner kronor. Men veta de örn det? Nej, sannolikt inte.

Jag tror att vårt folk, örn det hade bättre insikter i dessa ting än som uppenbarligen
är fallet på inte så få håll, skulle se på inflationsfaran med mycket
större allvar än man flerstädes nu gör. Detta gäller småspararna, men det
gäller inte minst de stora löntagarkategorierna, som naturligtvis i sig också
inkludera småspararna i stor utsträckning. Det är främst just i löntagarnas
intresse — det har redan här tidigare understrukits — en stabilisering av penningvärdet
måste åstadkommas, även örn man för ögonblicket inte vågar hoppas
på någon hel eller ens delvis återgång lill penningvärdet av 1939. Vår ursprungliga,
plan, som ofia diskuterat» här i kammaren, ali återgå till förkrigstidens
penningvärde, synes ju lia uppgivit» av regeringen.

Jag minns, herr talman, ett yttrande av finansministern i en stor tredagarsdebatt
i denna kammare i början av november 1942, då vi diskuterade prisoch
lönestoppet. Finansministern varnade i ett mycket uppmärksammat anförande
den gången för en utveckling fram emot en punkt, där, som han yttrade
— jag citerar detta ur riksdagsprotokollet — »tävlan börjar mellan de
olika grupperna att öka sina inkomster i pengar med det ofrånkomliga resultatet,
att ingen vet vilken grupp som till sist blir den vinnande eller den lidande.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Fortsatt bef rielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld ni. m. (Forts.)
Det enda man kan säga är att sannolikt alla bli mer eller mindre lidande, i
alla händelser de som ha svårast att bära bördan av en prisstegring.» Det var
alltså finansministern år 1942.

Ja, herr talman, jag undrar om det inte är vid den allvarsmättade tidpunkten
vi nu snart äro framme. Hur det har gått till skall jag utöver vad jagredan
antytt inte här ytterligare uppehålla mig vid. Finansministerns roll i
sammanhanget vöre annars förtjänt av en kommentar. Jag skall dock som sagt
inte gå närmare in på denna sak.

Jag vill, när jag nu slutar, som min mening framhålla, att frågan om vårt
penningvärdes bevarande i ögonblicket måhända är det allra viktigaste av alla
de problem som vi ha att ta ställning till i denna kammare, innan vi åtskiljas.
Kunna vi inte klara den uppgiften, blir det allra mesta av vad vi beslutat eller
komma att besluta i detta hus utan sammanhang, utan mening och utan
innehåll.

Herr Fast: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att göra några
reflexioner i anledning av bankoutskottets utlåtande. Jag kan fatta mig så
mycket kortare som jag har en allmän känsla av att vad som framhålles i bankoutskottets
utlåtande kommer att accepteras av riksdagen med mycket stor
enighet.

Mot den skildring, som bankoutskottet g;er av riskerna inom vårt land för en
inflation, torde knappast några invändningar kunna göras. Ty att sådana
risker föreligga tror jag inte att man kan förneka. Dessa risker bli också svårare
att undgå genom att de delvis äro förorsakade av förhållanden utanför
vårt eget land. Vad vi kunnat iaktta är att prisnivån är i starkt stigande
mångenstädes ute i världen och att denna prisnivå för närvarande befinner sig
i ett mycket högt läge, och detta i länder med vilka vi ha förbindelser och
med vilka vi äro tvungna att lia ett varuutbyte i större eller mindre utsträckning.
Vi äro ju för vår inhemska produktion beroende av import av råvaror
och halvfabrikat i ganska stor utsträckning. Det är då självklart aft örn vi
tvingas köpa dessa varor till mycket höga priser, så måste dessa priser slutligen
också påverka priserna på de inhemska produkterna, d. v. s. på våra egna
konsumtionsvaror.

Det är också ganska självklart att vi vid den byteshandel som pagår mellan
länderna måste avväga priserna på de varor som vi exportera, så att de stå
i rimlig relation till priserna på de varor som vi själva få in. Det betyder,
som här också tidigare framhållits, att vi få en mycket stark spänning mellan
det inhemska priset och exportpriset, som det är mycket svårt att i vissa fall
bemästra.. Vi ha stor brist på råvaror och vi ha också brist på arbetskraft.
På grund av dessa båda faktorer ha vi stora svårigheter att inrikta produktionen
på det sätt soln vore önskligt för att kunna tillfredsställande tillgodose
konsumenternas behov av varor, så att det veikligen motsvarar köpkraften
inom landet. Kunde detta ske behövde i varje fall inte det problem vi nu diskutera
te sig så särskilt allvarligt. Vi måste också komina ihåg att arbetskraften
i mycket stor utsträckning tages i anspråk för uppgifter sådana som
t. ex. bränsleförsörjningen m. m., uppgifter som mera normalt ligga utanför
våra produktionsuppgifter.

I detta läge är det vidare självfallet att man inte kan lyssna till de röster,
som då och då på möten och i tidningspressen göra sig hörda och som framhålla,
att tiden nu borde vara inne att upphäva alla regleringar på näringslivets
område. Snarare är det väl så att dessa regleringsåtgärder behöva skärpas
av samhället, om man vill behålla kontrollen över vår valuta. Jag tänker då
särskilt på hur olyckligt det skulle vara, örn exempelvis anläggningsarbetena,

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
framför allt de. som inte avse att framställa förnödenhetsvaror inom landet,
skulle få tillfälle att oreglerat svälla ut över sin nuvarande ram, som redan kan
anses vara ganska vid.

Men, herr talman, alla säga sig vara anhängare av att kronans inhemska
köpvärde skall bevaras, mep knappast någon vill att detta skall medföra några
uppoffringar för honom själv. Det är ganska mänskligt och ingenting att
säga om att producenten vill ha högsta möjliga pris för sina varor och så vid
vinstmarginal som det överhuvud taget är möjligt att åstadkomma. Dte som
sälja sin arbetskraft och sina tjänster till samhället eller det enskilda näringslivet
vilja också ha största möjliga ersättning härför. Grossister, distributörer
och alla mellanhänder vilja likaledes ha största möjliga vinstmarginal.
Man förmenar att det enskilda fallet, det som berör en själv, inte inverkan
nå läget i stort, men man kräver att i alla andra fall skall samhället gå radikalt
och målmedvetet fram. Denna inställning, som jag tror är ganska utbredd
inom vårt folk, vittnar om att man inte har tagit hotet örn en inflation så
värst allvarligt. På den punkten är jag beredd att i väsentliga delar instämma
uti vad herr Hagberg i Malmö nyss anförde. Jag tror emellertid också att får
man verkligen klart för sig att allvarliga risker föreligga, är man nog mera
överens örn att åtgärder kunna vara befogade även då de gå ut över de egna
intressena.

Bankoutskottet varnar emellertid nu mot en alltför långt gående höjning av
lönerna som skulle ogynnsamt påverka penningvärdet. Ja, vad utskottet egentligen
men,ar med detta sitt skrivsätt är val inte så alldeles klart, åtminstone har
det inte varit riktigt klart för mig. Men jag har tolkat detta ungefärligen så
att man här gör ett uttalande mot lönestegringar, som ligga, ovanför full kompensation.
Jag vill dock fästa uppmärksamheten vid att då det är fråga örn
lönekrav kan man inte helt gå ut ifrån löneläget föra kriget, ty i vissa fall
kan det vara lika befogat med överkompensation för en viss medborgargrupp
som det kan vara befogat med en underkompensation för en annan grupp. Detta
är helt och hållet beroende på löneläget sådant det var avvägt innan kriget
bröt ut. Men detta löneläge var många gånger helt enkelt dikterat av maktförhållanden
eller andra irrationella faktorer på arbetsmarknaden och således
ingalunda alltid dikterat av rättvisesynpunkter.

Utskottets ifrågasättande, huruvida det inte kunde vara lämpligt och påkallat
att huvudparterna på arbetsmarknaden träffade samman för överläggningar
angående en stabilisering av priser och löner för en viss tid framåt, är
ju ägnat att väcka intresse. Jag vill då framhålla att skola positiva resultat
av sådana förtroendefulla överläggningar kunna åstadkommas gäller det att
bibringa parterna vid dessa förhandlingar tilltro till både samhällets vilja och
förmåga att hålla en stabil prisnivå, så att eventuellt gjorda utfästelser icke
medföra en sänkt levnadsstandard för vederbörande.

Ur dessa synpunkter, herr talman, vill jag kraftigt understryka vad bankoutskottet
framhållit örn betydelsen av en fortsatt priskontroll i förening med
en reglering av förbrukningen inom mer utpräglade knapphetsområden samt
en skärpt kontroll över investeringsverksamhetens omfattning och inriktning.
Örn det skulle visa. sig vara erforderligt få vi underkasta oss obehaget av
skärpt kontroll i fråga örn priserna, lika viii som i de avseenden, där utskottet
talar örn skärpt kontroll. Beträffande lönestoppet vill jag emellertid erinra
om att detta, när det kom lill, ju inte avsåg att utgöra ett hinder för löneökningar
för de sämst, ställda. I vissa fall blev det inte de sämst ställda som
kunde hålla sig framme, utan det var andra medborgargrupper som hade större
förmåga alf hålla sig framme.

Det är därför räll naturligt örn en allmän lönejustering nu göres som tar

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
sikte på ett återställande på det sätt jag här nyss angav; även om löneläget
1939 inte var avvägt efter sakliga grunder vore det i varje fall önskligt med
en utjämning som i stort sett får hänsyn till 1939 års standard. Jag anser en
sådan åtgärd inte bara påkallad utan även möjlig att rymma inom ramen
för det program som vi nu ha att ställa upp. Det är enligt mitt förmenande
otänkbart att en grupp, nämligen lönearbetare, skall vara den enda stom
medborgargrupp, som egentligen skulle komma att sitta emellan, medan
alla andra grupper fått ut sitt och väl det i förhållande till 1939 års levnadsstandard.

I fråga örn exportens inverkan på vår prisnivå hade vi tillfälle att föra en
debatt här för endast några dagar sedan. Det finns inte heller i det uttalande
som bankoutskottet gör på denna punkt något som ger mig anledning till erinringar.
Jag vill endast framhålla att avvägningen av var återhållsamheten
skall sättas in givetvis får bli beroende av vad vi få i utbyte för vad vi exportera.
Jag tror att man får akta sig för att generalisera härvidlag. Om vi ha
ett verkligt behov av en viss import, få vi också göra ansträngningar för att
t. o. m. exportera varor, som vi under andra betingelser kanske inte skulle
önska exportera.

När utskottet talar örn stabilisering av räntenivån har jag för mitt vidkommande
tolkat detta så, att det är med utgångspunkt från det nuvarande ränteläget,
som bankoutskottet har tänkt sig denna stabilisering av räntan. Jag har
för min del ingenting att erinra mot ett sådant resonemang.

I slutet av utlåtandet understryker utskottet ovissheten i det nuvarande läget,
inte minst med hänsyn till de internationella förhållandena. Utskottet ser
dock optimistiskt på framtiden och hoppas att vår import och vår varuproduktion
snart skola komma i gång i mera normala former och i normal omfattning.
Örn man som jag delar dessa förhoppningar framstår det som än mer angeläget
att vi kunna bemästra dagens svårigheter och alltså inte, till mer eller
mindre stor skada för konsumenter, producenter, arbetare, tjänstemän och sparare,
drabbas av en väsentlig nedsättning i kronans värde, som gör alla medborgargrupper
fattigare ju mer pengar de få att röra sig med.

Skall man lyckas nå det resultat, som jag tror att man här i kammaren är
ganska enig örn bör nås, bör detta tydligen bli en angelägenhet inte bara för
regeringen — som givetvis skall ha ledningen av detta arbete — utan det
måste bli en gemensam angelägenhet för alla medborgargrupper, även där
dessa lia mot varandra ganska divergerande åsikter i ekonomiska frågor.

Att det är regeringen som skall ha ledningen, herr talman, har jag redan
understrukit, men regeringen bör känna att den i detta arbete har riksdagen
och även folkgrupperna med sig. Jag tänker därvid alldeles särskilt på de
strävanden som finansministern har gjort sig till tolk för, när han vid åtskilliga
tillfällen talat om vikten av att budgeten mera regelmässigt är balanserad.
Detta innebär, örn man inte är överdrivet optimistisk — vilket man på
sina håll, förefaller det mig, visar tendenser att vara — att vi komma att få
vissa svårigheter med att inom ramen för beslutade eller beräknade utgifter
finansiera dessa utgifter inom en balanserad budget. Framför allt är det erforderligt
med försiktighet när det gäller investeringar för icke räntabla ändamål.
Detsamma är också förhållandet när det gäller användandet av arbetskraft
för andra ändamål än sådana, som avse framställande av förnödenhetsvaror.

Detta var, herr talman, några reflexioner som jag ansett mig böra göra i anledning
av bankoutskottets utlåtande, och jag hemställer om bifall till vad
som där föreslagits.

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar .med guld m. m. (Forts.)

Herr Svedman: Herr talman! I utskottets utlåtande förekommer en passus,
nyligen citerad av herr Hagberg i Malmö, som jag skulle önska kunde bli
signaturmelodien för vår ekonomiska politik under de närmaste aren. Den
lyder så: »Det synes utskottet vara av största vikt, att alla till buds stående
möjligheter att motverka de inflationsfrämjande krafterna tillvaratagas.»

Säkerligen är, som en föregående talare betonat, vår främsta uppgift för
närvarande att söka medverka till att bevara vårt penningvärde. Penningens
inhemska värde eller köpkraft är betingad närmast av tvenne omständigheter:
varupriserna —- eller prisnivån, priset på tjänster — eller lönenivån.
Ju mer varupriserna och penninglönerna stiga, desto svagare är penningens
köpkraft.

Nå — frågar man — vilka äro då de inflationsdrivande krafterna och med
vilka medel skola de bekämpas? Ja, tyngdpunkten i utskottsutlåtandet utgör
säkerligen den del, som talar örn faran av löneökningarna. Det har visat sig
— vi ha exempel i Finland och Förenta staterna — hurusom, när lönerna
kunnat underminera prisstoppet, statsmakterna föra en fruktlös kamp för att
hejda inflationen. Men det gäller givetvis att i tid företaga de åtgärder som
kunna företagas. Det gäller att spänningen mellan köpkraft och varutillgång
icke får bli för stark. Det gäller därför att hålla produktionen i gång så
mycket som möjligt.

För närvarande lia vi en högkonjunktur. Vi ha alla klutar tillsatta för
varutillverkning, och arbetskraften tryter så gott som över hela linjen. Men
vi måste akta oss för att tro, att denna tillfälliga högkonjunktur innebär
något löfte för en varaktig framtid. Tvivelsutan kan ett omslag komma fortare
än vi ana, och vi måste vara beredda på en sådan eventualitet.

En omständighet, som är av allvarlig art, är givetvis vår bränslefråga.
Nyligen bär en internationell kolkonferens hållits i Paris, där det meddelades,
att ett kolunderskott på 46 miljoner ton föreligger under loppet av de
närmaste tolv månaderna. Detta är givetvis en omständighet, som i hög grad
kan komma att inverka på vår fortsatta industriella produktion och som
alltså måste ställas i samband med de inflationsdrivande krafterna.

Som sagt, den ökade penningtillgången kan innebära en avgjord fara. I
Förenta staterna har penningtillgången inklusive _ bankdepositionerna under
kriget tredubblats samtidigt som varutillgången i hög grad minskats och
därmed priserna med naturnödvändighet gått upp. Så har också denna inflation
som bekant medfört omfattande strejker i Förenta staterna. Jämväl
i andra länder, särskilt i Finland, har ju inflations faran nyligen visat sitt
allvarliga anlete.

Skydd mot inflationsfaran kan ungefär liknas vid en fördämning mot ett
vattentryck. Det kan bli litet håligheter i fördämningsmuren och det kan
sippra fram litet vatten här och där, men muren står där ändå. Men så en
vacker dag bli skadorna för många och för stora; då rasar det hela. Det är
just den omständigheten, som man måste ha för ögonen i detta sammanhang.
Det är därför man måste se till att förhållandet mellan köpkraft och varutillgång
förblir i balans.

Vi ha ju att finansiera de nya stora socialutgifterna med beräknade ökade
inkomster. Vi räkna med en fortsatt höjning av nationalinkomsten för att i
det långa loppet utgifter och inkomster någorlunda skola gå ihop. Skulle
detta icke inträffa, kommer givetvis förr eller senare vårt penningväsen i
desorganisation. Därför är också underbalanseringen i statsbudgeten, särskilt
i det långa loppet, en inflationsdrivande kraft av allvarlig art.

Jag skall tillåta mig att citera några ord av den socialdemokratiske norske

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
statsministern Gerhardson, som på LO-kongressen i Oslo för en tid sedan
yttrade följande: »En reell lösning på problemet örn höjda inkomster kunna
vi endast få genom att öka produktionen, genom större arbetsinsats. En höjd
inkomst utan ökad produktion ger ingen lösning. Örn man kommer utanför
ramen, är faran för inflation överhängande, och det är löntagarna som förlora
på en inflation. Skall ett krav beviljas, finnes det även andra som vi icke
kunna komma förbi. Möjligheterna inom stabiliseringspolitikens ram äro begränsade,
och produktionen måste därför ökas. Vi måste sörja för en bättre
planläggning, större arbetseffektivitet och större arbetsinsats.»

Det förefaller som örn detta skulle vara ett klokt formulerat ekonomiskt
program, som i detta sammanhang förtjänade att beaktas även på denna sidan
av Kölen.

Jag skall icke bli långrandig. Jag har endast velat understryka ett par
synpunkter, som ha formulerats i utskottets utlåtande.

I anledning av att herr Ohlin gjorde anmärkning på vad som i utskottets
utlåtande står beträffande önskvärdheten av räntans stabilisering, vill jag
säga, att avsikten med denna formulering närmast är att förtaga förhoppningen
örn en förestående räntesänkning. Man hade från flera håll uttalat sin
tro på att en ytterligare räntesänkning skulle kunna vara både nyttig och
önskvärd. Men inom utskottet liksom inom riksbanksfullmäktige har man en
annan uppfattning. Det är denna uppfattning, att icke någon förhoppning
för närvarande finnes på en ytterligare räntesänkning, som här tagit sig
uttryck. Men jag medger gärna, att herr Ohlin hade rätt i sitt resonemang
om den rörliga räntans uppgift för penningpolitiken. Herr Wiberg har redan
meddelat, att inom utskottet förelåg en formulering, där man uttalade sig för
möjligheten av en temporär räntehöjning i visst sammanhang, men att denna
formulering genom lottens hjälp bortföll. Jag kan till sist instämma i ett
uttalande, som finansministern hade i ett tal den 1 maj, då han karakteriserade
»prisstegringen som det farligaste hotet mot en förbättring av levnadsstandarden.
Faran kan ej mötas, därest icke alla. grupper av producenter oell
löntagare enigt kunna samlas på en gemensam försvarslinje.»

Med förhoppning att denna lära också kommer att taga det levande livets
form ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är från våra utgångspunkter
naturligtvis ingen anledning att resa invändningar mot utskottet, när det talar
örn angelägenheten av att förhindra prisstegring. Så långt äro naturligtvis,
såsom herr Fast sade, vi allihop i denna kammare fullständigt överens.

Det är emellertid en del saker, som blandats in i denna fråga och som jag
för min del icke kan underlåta att vidröra, då icke minst olika förklarare i
pressen och i denna kammare lia åt utskottets utlåtande givit en sådan innebörd,
att jag tror. att det vore mycket skadligt, örn vad som sålunda yttrats
finge stå oemotsagt.

Den borgerliga »Katzenjammcrn» i pressen mot arbetarnas lönekrav kari jag
förbigå med tystnad. Den har upprepats från borgerligt håll här i kammaren.
Såvitt jag förstår är det denna fråga plus den något kufiska behandlingen i
utskottet av frågan om räntepolitiken som här bär utlöst de borgerligas stora
tillfredsställelse. Jag tror också, att när man från borgerligt håll i likhet nied
herr Ohlin begär ett konstruktivt penningprogram, så är det väl i huvudsak
lönestoppet och ränteförhöjningen som leka vederbörande i hågen.

Jag har ett intryck av att man håller på att skapa ett nytt slags panik
kring de penningpolitiska frågorna ungefär så som man gjorde 1942, då man
i panikens namn genomförde lönestoppet. Jag frågar mig: vad är det som

Onsdagen deli 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Fortsatt bef rielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
ligger bakom denna panikpropaganda? Vad är det som inträffat och som gör,
att läget nu är så prekärt, att — för att tala nied bankoutskottets ordförande
— alla nationens krafter måste sättas in för att hindra en inflation?

Utskottet redovisar bland de alarmerande faktorerna det förhållandet, att
den väntade ekonomiska krisen efter kriget icke har infunnit sig: det är full
sysselsättning, det är till och med knapphet på arbetskraft. Detta skulle alltså
vara en av dessa företeelser, som nu vålla så oerhört stora bekymmer för penningstabiliteten.

En annan sak, som utskottet visserligen icke säger men som jag ändå tycker,
att man borde kunna konstatera, är att vi nu ha det åtskilligt bättre med varor
än vad vi hade bara för — låt mig säga — två år sedan. Regeringen och dess
organ ha upphävt åtskilliga ransoneringar: oljan är fri, kläder, textilier och
skor äro fria, och även på vissa ransonerade varor har det blivit en ökad tilldelning.
Jag har icke kunnat föreställa mig att detta, såsom utskottet försöker
göra gällande, skulle vara uttryck för ett försämrat läge i fråga om tillgången
på nödvändighetsvaror. Jag tycker, att de åtgärder som vidtagits tala för att
varutillgången, i stället för att vara knappare, tvärtom har blivit bättre än
tidigare.

Jag kan taga en tredje faktor, som utskottet också hänvisar till. Det är närhet
uttrycker förhoppningen för att icke säga förvissningen om att vi ganska
snart komma att lia rätt gott om varor. Man räknar med att när en tid förgått
och den amerikanska arbetsmarknaden kommit i funktion samt den värsta
varuhungern släppt, kommer man att kunna emotse en ökad tillgång på varor.
Örn bankoutskottet gissar på detta och utgår från att det kommer att ske
ganska snart, förstår jag ej, hur det kan vara någon bakgrund till panikmålningar
om att det nu är stor fara för varuknapphet och inflation.

Sedan har man hänvisat till att man får så bra betalt för exportvarorna
och att det skulle vara en sådan där prisuppdrivande faktor, som ökade farorna
för den svenska valutan.

Det är alltså i huvudsak de faktorer, som egentligen både utskottet och vem
som helst som betraktar den allmänna ekonomiska situationen icke kunna undgå
att taga hänsyn till.

Herr talman! Jag vill på intet sätt förneka, att det finnes vissa prisuppdrivande
faktorer. Men å andra sidan vill jag understryka, att det finnes också
motverkande faktorer och att den propaganda, som här drives från borgerligt
håll från riksdagens talarstol och i pressen och som också på visst sätt har
kommit till uttryck i bankoutskottets utlåtande, vilar på ett oriktigt underlag.

Ty, herr talman, för att taga frågorna ganska kort: är exportprisernas
höjd verkligen en farofaktor? Man har ju nyss diskuterat frågan om prisutjämning
för skogsprodukter. Här har man ju redan genomfört en princip, som
möjliggör att utnyttja en ökad inkomst på exporten av vissa varor i syfte
att exempelvis motverka prisstegring på andra varor. Det är naturligtvis tekniskt
icke någon svår fråga att lösa. Man tar av dessa ökade vinster på exporten
och använder dem för att hålla nere- priserna på, viktiga importvaror.
Tekniskt är icke frågan svår. Statsmakterna lia varit inne på den tidigare.
Därmed skulle nian ju kunna så mycket lättare nå resultat, som exporten för
närvarande är åtskilligt större än importen.

Beträffande de s. k. inflationsfaktorer, som här så energiskt understrukits,
kan jag alltså icke finna, att de utgöra ett sådant problem, att man ej med
vissa åtgärder från statsmakternas sida kan lösa detsamma.

Man har talat, om löneökningar. Herr Wigforss har från de borgerliga talesmännens
sida fått mottaga förebråelser för att han genom ett lättfärdig! ut -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
talande 1942 animerade en lönerörelse bland arbetarna, som drev upp deras
löner. Det hade ju varit all anledning att prisa herr Wigforss, om han med sina
uttalanden åstadkommit sådana verkningar. Jag tror emellertid, att man ger
herr Wigforss litet för stor ära därvidlag. Jag tror, att hans uttalande egentligen
registrerade ett förhållande, som hade inträffat på den svenska arbetsmarknaden,
nämligen att här gick det ej att hålla tillbaka arbetarnas lönekrav
längre, utan man var tvungen att släppa efter och möjliggöra vissa lönehöjningar.
Man har diskuterat storleken av dessa lönehöjningar. Jag såg ett
uttalande från LO-håll häromdagen där man menade, att i allmänhet hade
man kanske uppnått 1939 års reallönenivå.

Det är ju, om man tar saken rent statistiskt, möjligt att det förhåller sig
på det sättet. Men örn man struntar i statistiken i den mån den ej kan avspegla
exempelvis den faktiska försämring av varorna, som ägt rum, blir man
icke alls lika säker på att arbetarna ens ha uppnått 1939 års reallöner. Det är
det första jag vill framhålla.

Vidare måste jag säga, att jag verkligen gärna instämmer med herr Fast,
när han icke tycker, att man skall låsa fast lönedebatten på detta sätt. Herr
Fast ville väl göra en reservation för de bäst betalda; han tyckte icke att det
var så alldeles nödvändigt, att dessa uppnådde 1939 års nivå. Men i allmänhet
menade han, örn jag fattade honom rätt, att det. vore alla skäl att icke
bara låsa fast sig vid att uppnå denna lönenivå, utan man borde söka ytterligare
höja lönerna för de sämre betalda arbetargrupperna.

Jag tror, att det finnes ännu ett skäl. Det är att mot dessa arbetare, som
under åtskilliga krigsår ha fått finna sig i en ganska försämrad reallönenivå,
är det icke ens en formell rättvisa, örn man säger, att de skola lia samma reallön
som 1939, därför att de behöva faktiskt, för att taga igen vad de förlorat,
en högre reallön.

Därmed tar jag icke ställning för att 1939 års reallön ens med viss kompensation
för vad som förlorats skulle ligga på den ideala höjden. Ty jag anser,
att det finnes möjlighet att här i landet åstadkomma åtskilliga förbättringar
för arbetarklassen och för alla inom jordbruk, hantverk och dylikt sysselsatta,
som äro beroende av sina händers arbete.

Jag har redan tidigare diskuterat frågan om vad penninglönerna kunna ha
för verkningar. Jag skall icke här gå in på dem. När jag tar del av de lönestegringar,
som under de senaste åren förekommit för industri och handel och
som redovisats i Sociala Meddelanden, innebärande en lönestegring på ungefär
20 procent av den samlade lönesumman, medan arbetarnas antal stigit med
ungefär 8 procent, måste jag säga. att skall detta nu utgöra underlaget för
att man. gör en stor aktion här i landet mot arbetarnas strävanden att förbättra
sin lönestandard, har man tillgripit ganska långsökta argument. Ty
fortfarande kommer man ej ifrån det faktum, att dessa lönestegringar kanske
röra sig kring, låt mig säga, 300 miljoner kronor av en nationalinkomst på 18
miljarder kronor. Det måste vara ytterst små verkningar på penningvärdet,
som kunna åstadkommas härav.

Jag tror för övrigt, att den löneökning, som genomförts, icke ens motsvarar
den okompenserade kredit, som Sverige under det senaste året givit till England.
Det är meningen, att England skall erhålla motsvarande kredit även
under det kommande verksamhetsåret enligt Kungl. Maj :ts förslag. Alltså tror
jag, att man har anledning att se mycket kritiskt på detta tal örn lönerna såsom
den stora drivkraften för att nu förvandla vår valuta till någonting av
vad den tyska valutan eller andra länders valuta var efter föregående världskrig.

Som jag här Ilar sagt äro alla ense örn den målsättningen, att man skall för -

Onsdagen den 5 juni 1946 fin.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
hindra prisstegring. Vi ha väckt en motion, där vi förordat åtgärder, som enligt
vår mening skulle kunna leda till prissänkning på åtskilliga produkter.
Denna motion har ännu ej behandlats av riksdagen. Kommer den att behandlas
på samma sätt som åtskilliga andra motioner, som vi väckt om den ekonomiska
politiken, måste jag säga, att då tar icke riksdagen dessa rekommendationer
örn att hindra prisstegring på allvar. Vi ha också motionerat om eu
skärpt investeringskontroll eller att investeringsrådet skulle erhålla tillräckliga
befogenheter i det avseendet. Det är mycket roligt att se, att bankoutskottet nu
önskar få till stånd en skärpt investeringskontroll, men det hade ju varit mycket
bättre örn riksdagen, när vår motion behandlades, hade behandlat den utifrån
den synpunkten, att det kunde vara till nytta för den ekonomiska politiken
— bland annat för upprätthållandet av detta stabilare penningvärde,
som så många bekänna sig vara anhängare av — örn man toge litet allvarligare
på frågan örn en ökning av befogenheterna för investeringsrådet. Även
om man i dag kan förutse en ökad knapphet på förnödenhetsvaror, anser jag
att regeringen har samma möjligheter nu som den haft tidigare att återinföra
ransoneringarna. Jag tror att tidigare erfarenheter visat, att varuknappheten
i händelse man har en ordentligt fungerande priskontroll icke behöver leda
till prisstegringar.

Herr Wiberg och utskottets talesman, herr Svedman, ha talat örn en episod
i bankoutskottet, där lotten fick avgöra, örn riksdagen skulle rekommendera
regeringen att vidta åtgärder för att höja räntorna. Jag har försökt att läsa
och sätta mig in i de olika argumenteringar, som finnas för olika åtgärder i
syfte att stabilisera, valutan. Jag har emellertid icke kunnat finna några, övertygande
skäl för att en räntestegring skulle kunna åstadkomma något mirakel
i här förevarande avseende. Jag för min del uppfattar en räntestegring såsom
ingenting annat än en stegring av den allmänna profitnivån, som en försämring
av villkoren för vissa medborgare och en förbättring av villkoren
för vissa andra. Den betyder alltså en överflyttning av köpkraft från
det ena hållet till det andra. Att en stegring av räntan skulle kunna
ha någon väsentlig betydelse för stabiliseringen av priserna för närvarande,
håller jag för tämligen uteslutet. Jag är för min del icke. alls ängslig för att
en räntesänkning skall åstadkomma ett raserande av penningvärdet, I det avseendet
vill jag för närvarande emellertid nöja mig med att säga, att endast
lotten räddat utskottet från att inför det svenska folket i dag stå såsom propaganda
för höjda räntor.

Herr talman! Ytterligare en anmärkning måste jag göra med anledning av
detta bankoutskottsutlåtande. Man har här liksom tidigare, när man sökt bilda
sig en uppfattning om lönernas betydelse för prisnivån, återigen alldeles glömt
bort att det finns en annan faktor, som härvidlag spelar in, nämligen profiten.
Den omständigheten att profiten stiger tycks man från bankoutskottets sida
icke finna oroande, såvida nu icke en viss oro i det avseendet möjligen kommit
till uttryck i hänvisningen till exportprisernas stegring. Men eljest bär man
tydligen ingenting att anföra mot de profitökningar och förmögenhetsökningar,
som ägt rum. Detta är på sitt sätt också en komprometterande karakteristik
av utskottets framställning i dessa frågor. Man har bitr anfört även andra
exempel. Herr Svedman, utskottets talesman, nämnde i detta sammanhang det
finska exemplet. Jag frågar emellertid: är det rim och reson att göra en »mekanisk»
jämförelse mellan Sverige och ett land, som har varit i två olyckliga
krig och vars ekonomiska förutsättningar äro helt andra och absolut sämre än
våra? Herr Svedman aniförde ytterligare ett exempel för att illustrera det kritiska
läget. Man hade sålunda på en konferens •— i Paris tror jag det var —
konstaterat ett underskott på kol på 46 miljoner Ion. Jag tänkte när jag hörde

Xr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
siffran, att det måste val ändå vara något fel på den, ty annars skulle ju läget
vara långt från så allvarligt som jag föreställt mig detsamma. Örn
jag minns rätt var val vår normala årsförbrukning av kol före kriget
något mellan 9 och 10 miljoner Ion. Vi äro ju ett litet land,

men skulle bristen på kol i världen icke vara större än 46 miljoner ton måste
jag säga, att man hunnit mycket längre än jag föreställt mig, när det gällt att
återställa kolbrytningen. Dessa exempel spela naturligtvis i och för sig mindre
roll; de syfta väl till att liksom understryka allvaret i den fruktansvärda inflationsfara,
som nu hotar gamla Sverige. Är syftet detta tycker jag emellertid,
att det hela är ganska misslyckat.

Herr Wiberg, vilken jag skulle vilja polemisera mot på åtskilliga punkter,
ehuru jag icke finner det nödvändigt, gjorde emellertid ett uttalande, som jag för
min del skulle vilja understryka. Det var när han varnade emot åtgärder för
att begränsa exporten. Han hade — om jag förstod honom rätt — av utskottsutlåtandet
läst ut någon mening i den riktningen. Ja, det är ju självklart att
regeringen måste titta även på dessa frågor, och en export, som sker utan att
man erhåller kompensation, och en export, som sker mot krediter, som man
kanske aldrig har möjlighet att kunna göra sig någon nytta av, bör man naturligtvis
alltid vara återhållsam med. Men detta måste ju, så vitt jag förstår,
ligga i regeringens eget intresse. Däremot kan jag icke inse, att läget skulle
vara sådant att här behöver göras någon allmän rekommendation att begränsa
exporten. Jag tror i stället att det. både med hänsyn till det allmänna läget
och med hänsyn till Sveriges framtida intresse av att kunna säkra åt sig eller
åtminstone försvara en marknad på det internationella området, är nödvändigt
att man anstränger sig så mycket som möjligt icke bara för att upprätthålla
utan för att om möjligt öka exporten.

Herr talman.! Med dessa anmärkningar har jag ännu en gång velat understyrka,
att själva bekännelsen till en stabiliserad nivå vill naturligtvis jag liksom
alla andra ansluta mig till. Jag har försökt ge några synpunkter på frågan
örn hur man skall kunna upprätthålla en sådan nivå och kanske också
åstadkomma en sänkning av åtminstone vissa produktionspriser, som skulle
kunna leda till en generell prissänkning. Men jag har icke kunnat finna att vare
sig rekommendationen av ett nytt lönestopp eller rekommendationen av en räntestegring
skulle vara nödvändig att följa för statsmakterna och att de i denna
situation egentligen skulle befordra de strävanden, som man på olika håll säger
sig vilja tjäna. Den svenska arbetarklassen kommer att lyssna till vad som
sägs i dessa frågor, och den kommer alf dra sina egna slutsatser. Örn den skulle
tvingas dra den slutsatsen, att statsmakterna ånyo beträda vägen från 1942,
ja, då tror jag att både regering och riksdag skall få stor anledning att beklaga
detta.. Utskottets motivering utmynnar i en rekommendation att riksbanken även
i fortsättningen skall erhålla fullmakt att vägra inlösa sedlar mot guld. Vad
vi här diskuterat har ju i verkligheten ingenting att göra med den frågan,
men eftersom detta utskottsutlåtande utmynnar i en rekommendation av fortsatt
vägran att inlösa sedlar med guld, måste jag ju säga, att så långt bär jag
absolut ingenting att invända mot utskottsförslaget.

Herr Wiberg, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Herr Hagberg i Luleå frågade till att börja med vad det är som inträffat
och som gjort, att man nu hyser så stora bekymmer för penningens stabilitet.
Herr Hagberg i Luleå besvarade emellertid själv frågan så, att såvitt
han kunnat, finna strängt taget ingenting inträffat, som bort kunna föranleda
denna oro. Jag måste nog för min del säga, att örn herr Hagberg i Luleå ville
noga studera riksbanksfullmäktiges utlåtande, propositionen och utskottets ut -

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med c/uld m. m. (Forts.)
låtande samt även ägna uppmärksamhet åt vad som tidigare sagts här i dag
i denna fråga han säkerligen skall finna, att det har uttömmande redovisats
synnerligen starka skäl varför man har all anledning att hysa mycket stora
farhågor för den föreliggande situationen.

Herr Hagberg i Luleå gjorde i sitt anförande gällande, att bankoutskottet
skulle ha bedömt framtidsmöjligheterna utomordentligt optimistiskt, särskilt
utsikterna att varuknappheten skulle försvinna. Herr Hagberg i Luleå påstod
för att citera honom ordagrant, att enligt utskottets mening »ganska snart»
en sådan import skulle komma till stånd att varuknappheten skulle försvinna.
Jag vill fästa herr Hagbergs i Luleå uppmärksamhet på att bankoutskottet
icke alls har uttalat sig på ett sådant sätt. Tvärt örn har utskottet sagt, att vid
den tidpunkt när de stora länderna, främst då Amerikas förenta stater, fått
sin produktion i full gång, en stegring av vårt lands import kan komma till
stånd med den effekten, att den nuvarande varuknappheten kan övervinnas
och en prissänkning genom lägre kostnader möjliggöras. Utskottet har icke
alls uttalat sig örn tidpunkten, ty utskottet är fullt medvetet om att tidpunkten
är beroende på vad som händer i Förenta staterna med de svåra förhållanden,
som där råda icke minst på arbetsmarknaden.

Herr Hagbergs i Luleå finanspolitik torde svårligen kunna påräkna att bli
följd av någon ansvarig regering i detta land, och jag är förvissad om att vad
hail i dag rekommenderat som lämplig finanspolitik icke kommer att följas av
den sittande regeringens finansminister, även om finansministern skulle vara
aldrig så inställd på att vilja tillmötesgå honom. När herr Hagberg i Luleå
vidare nämner, att vi kritiserat finansministerns uttalande 1942 så måste jag
på den punkten göra en korrigering av hans påstående. Vi ha ingalunda kritiserat
finansministern för uttalandet 1942. Tvärt örn ansågo vi, att finansministerns
ställningstagande den gången var alldeles riktigt. Det enda vi möjligen
kunnat invända den gången var, att uttalandet kom något väl sent. Däremot
ha vi riktat kritik mot finansministerns prejudicerande appell 1944.

Andare anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det förefaller mig som örn det i denna debatt örn mål och medel för vår penningpolitik
råder rörande enighet om målet. I grund och botten tycks icke
heller meningsskiljaktigheten i fråga om medlen vara av någon verkligt principiell
natur. Men det som skiljer — och där jag förmodar att det finns en hel
rad olika nyanser — är naturligtvis dels frågan om var de egentliga farorna
äro att söka och dels frågan örn storleksgraden hos dessa faror. När jag hörde
herr Hagberg i Luleå fick jag närmast det intrycket, att han av vissa anledningar
var föranlåten att rikta kritik mot ett visst håll, men att han i grund
och botten icke kunde komma ifrån att det fanns risker, fastän han icke ansåg
att de voro så stora, och att han fortfarande ville vända sig mot den uppfattningen,
som vill göra lönepolitiken till det centrala i hela denna debatt. På den
senare punkten kan jag följa honom därför att enligt min mening lönepolitiken
visserligen spelar en roll men icke den centrala rollen och i alla händelser icke
den primära rollen. När emellertid herr Hagberg i Luleå frågar: vad är det
egentligen som hänt och som gör att man nu börjar bli så orolig, lia vi icke
mera varor än förut, lia vi icke full sysselsättning och lia vi icke i grund och
botten ett bättre läge lin jin tidigare, tror jag att nian kan svara, att en icke
ringa del av förklaringen till oron ligger däri, att utvecklingen icke har förlupit
på det sätt, som nian hade hoppats, dag vill icke säga alf det är eli ny upptäckt,
att utvecklingen icke gick precis på det sätt, sorn vi väntat. Vi väntade alla

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar nied guld ni. m. (Forts.)
länge, att när kriget var slut, skulle vi få en import av varor från länder med
stor produktionskapacitet på världsmarknaden och med en mycket lägre prisnivå
än vår. Den effektivisering av näringslivet, som där försiggått under krigsåren,
skulle leda till att priserna på världsmarknaden ytterligare skulle sänkas.
Vi voro till och med oroliga för hur det skulle gå med vår svenska exportindustri
och för hur den skulle klara sig i konkurrensen på världsmarknaden med främmande
effektiva industrier och under trycket av en billig utländsk import.
Bilden har i stället i grund och botten förändrats, så att vi icke längre vänta
en prissänkning här hemma genom en import från utlandet av mycket billiga
varor, utan vad vi fått bevittna är i stället att priserna på världsmarknaden
åtminstone på vissa punkter ligga högre än vad de göra i Sverige. Detta tryck
från de utländska prisernas sida är, så vitt jag förstår, den primära orsaken
.till den oro som råder. I den mån herr Hagberg i Luleå skulle ha rätt i sitt
uttalande, att det skulle vara en enkel sak att komma till rätta med dessa höga
priser från utlandet både när det gäller vår import och vår export skulle jag
också säga, att vi icke ha anledning att vara så förfärligt oroliga. Men nu är
jag icke av den meningen, att det verkligen är en lätt sak att komma till rätta
med dessa höga utlandspriser. Det är riktigt, att vi i fråga örn trävaror ha
infört prisutjämningsavgifter. Men trävarorna äro bara en del av marknaden,
och om man ställer sig den frågan, örn det skall bli möjligt att över lag genomföra
sådana prisutjämningsavgifter, måste man svara, att det visserligen icke är
omöjligt men i alla händelser ett administrativt problem av en storleksordning,
som vi icke tidigare bemästrat. Det finns en annan utväg, som säkerligen icke
ensam kan leda till målet. Det är att säga, att de höga utlandspriserna bero
på att den svenska kronan är undervärderad och att vi därför böra höja den
svenska kronans värde. Det är en tanke, som varit uppe och som vi kanske få
anledning att syssla med. Det är ju så som herr Ohlin sade, att skulle dessa
förhållanden fortsätta en lång tid framåt och inga ändringar inträda, och
skulle det visa sig, att man får en inflation i Förenta staterna och kanske
också i England, måste vi säkerligen taga alla våra ekonomiska dispositioner
under förnyat övervägande.

Herr Hagberg i Luleå pekar på att örn vi bara få en tillräckligt hård priskontroll,
kunna vi klara saken. Ja, jag vill ju icke göra någon missmodig i fråga
om våra möjligheter, men jag måste säga, att vi måste ha klart för oss, vari
svårigheterna ligga. När det nyligen — kanske icke så nyligen förresten —-meddelades, att importpriserna på råbomull stigit så mycket, att örn man
skulle inräkna denna stegring i priserna på de färdiga bomullsvarorna, kunde
man icke undvika en prisstegring på dessa, måste man göra sig den frågan, örn
priskalkylerna voro riktiga och örn det icke var möjligt att undvika en prisstegring
tack vare att vinsterna voro så stora. Det är klart, att sådana frågor
resa sig. Men vi kunna icke komma ifrån att en dyr import från utlandet
kommer att utgöra en press på de inhemska priserna, som man på ett eller
annat sätt måste söka komma till rätta med. Herr Hagberg ville, liksom herr
Linderot i första kammaren — av vilken anledning kan jag icke riktigt förstå
— uttryckligen varna för en begränsning av exporten i syfte att hålla nere
de inhemska priserna. Jag vill då gärna påpeka, att en sådan utväg i viss
utsträckning kan bli nödvändig. Alla erkänna vi önskvärdheten av att kunna
exportera så mycket som möjligt — icke minst till dessa mycket goda priser
— men man får icke glömma, att vi icke kunna lämna exporten helt fri. Låt
mig taga exemplet med trävarorna. Jag förmodar, att ingen skulle rekommendera,
att vi släppte exporten fri och läte producenterna av trävaror skicka
ut så mycket varor som helst. Även med den skillnad som finns sedan prisutjämningsavgifterna
blivit införda skulle den svenska marknaden säkerligen

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
snart tömmas i sådan utsträckning, att det bleve en brist hemma, som vi sedan
finge söka komma till rätta med. Under sådana förhållanden måste vi göra
en avvägning och se, hur mycket vi kunna exportera och hur mycket vi vilja
behålla på hemmamarknaden. En sådan avvägning ha vi gjort, och jag tror
icke, att man behöver varna för en begränsning av exporten, då kraven från
de länder som vilja köpa våra varor äro så starka och underbyggas med de
medel vederbörande lia att säga, att få de icke våra trävaror, få vi icke några
varor från dem. Trycket på oss att skicka ut så mycket som möjligt av våra
varor kommer sålunda att vara mycket starkt. Men örn vi av den anledningen
skicka ut så mycket varor, att det blir brist på den svenska marknaden —
jag kan taga det typiska exemplet trävarorna igen — skulle detta bereda priskontrollen
kanske oövervinneliga svårigheter. Det är uppenbart, att priskontrollen
kan uträtta mycket — det vill jag icke förneka. Den har uträttat kanske
mer än många vid krigets början trodde att den kunde göra. Men den kan
icke göra vad som helst, och blir det en oerhört stor efterfrågan på trävaror
för byggnadsändamål och samtidigt brist på trävaror, kan man icke komma
ifrån, att priskontrollen på ett eller annat sätt kommer Sitt kringgås. Detta är
vad man påstår har skett under det sista året. Man säljer visserligen till normalpriser,
men vad är normalpriser? Herr Hagberg erinrade örn att man kan
försämra varorna och sälja varor av annan kvalitet. Man säljer sekunda för
prima och på detta sätt kringgår man priskontrollen. På den punkten tror jag
alltså icke att det behöver råda några meningsskiljaktigheter. Vi måste säkerligen
söka behärska exporten, så att vi hålla tillgången på exportmarknaden och
hemmamarknaden på den nivå, som för våra förhållanden är den mest lämpliga.

Men det är givet, att i ett sådant läge, då vi ha goda priser på vara exportvaror
och då man från arbetarhåll ser, att vinsterna stiga, arbetarna måste
säga sig: skola alla dessa vinster gå till aktieägarna och skola vi icke få del
av dem i form av högre löner? Örn vi icke på båda punkterna hindra en sådan
utveckling, leder detta utan tvivel till att en högre lönenivå på grund av
högre utlandspriser pressar fram en högre kostnadsnivå, och så äro vi framme
vid en högre prisnivå även på hemmamarknaden. Det är detta som gör, att
man enligt min mening måste sätta in även lönepolitiken i dess naturliga sammanhang,
tillsammans med alla de andra utvägar man väljer för att söka
komma till rätta med tendenserna till prisstegring.

Jag tror icke, att bankoutskottet talat örn något nytt lönestopp. Eftersom
jag är den mest ansvarige för denna synd med lönestoppet 1942, vill jag icke
underlåta att säga, att erfarenheten visat, att lönestoppet icke kunnat hållas
helt. Vårt näringsliv och våra industrier visade sig nämligen äga större förmåga
att absorbera höjda löner än vi hösten 1942 trodde. Detta tycka vi kanske
alla är ganska bra. Men jag är fullständigt utan ånger över vad jag gjorde hösten
1942. Jag tror, att den politik, som då inaugurerades, nämligen att sätta
stopp för priserna och säga att lönepolitiken får rätta sig efter prisstoppet,
har skyddat oss mot olyckor, som vi annars skulle ha råkat ut flir. Jag ångrar
icke heller vad jag sade hösten 1944. Jag finner till min glädje, att herr
Ohlin tolkade läget rätt — på samma sätt som herr Hagberg i Malmö förresten
— när han erinrade örn att vad som skett var att från år 1942 till år
1944 hade man på den öppna arbetsmarknaden genomfört icke så stora men
icke heller alldeles oväsentliga lönestegringar. Det hade varit oriktigt att säga,
att statstjänarna med de låga inkomsterna utgjorde den enda grupp, för vilken
lönestoppet skulle hållas alldeles obrottsligt, och detta var motiveringen till
att man 1944 gick till en höjning av de lägre statstjänare löner. Att jag då
klart uttalade, att om regeringen ansåg att man kunde höja lönerna för statens

Nr 23.

Oasdagen deri 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med Huld m. m. (Forts.)
anställda ripp till en viss inkomst, regeringen heller icke kunde vägra att erkänna,
att den ansåg att en höjning också skulle vara möjlig för arbetarna på
den öppna arbetsmarknaden, det är den stora synd man på högerhåll i alla
möjliga olika vändningar söker påbörda mig, något som jag i grund och bolten
icke anser vara någon synd utan helt enkelt en konsekvens av den ståndpunkt,
som den då sittande samlingsregeringen intog.

När jag begärde ordet, var det emellertid närmast därför att herr Ohlin
ställde ett pär frågor till mig. Han frågade, örn jag instämmer i talet om en
stabilisering av räntenivån och örn detta skall betyda en fullständigt revolutionerande
nyhet i svensk penningpolitik. Den andra frågan var, hur jag ställer
mig till tanken att söka föra samman olika grupper till ett resonligt övervägande
av de medel, som kunna användas för att hindra en prisstegring.

På den första frågan skall jag svara, att örn bankoutskottet hade uttalat,
att nu väntar man att långtidsräntan här i Sverige skall ligga vid 3 % för
beständigt — den skall varken kunna höjas eller sänkas — hade det varit en
revolutionerande nyhet. Att överhuvud taget tänka sig att låsa fast räntan på
en viss punkt tror jag är icke bara revolutionerande utan jag skulle vilja säga
något som säkerligen ingen har haft en tanke på. Vad som står i utskottsbetänkandet
och vad jag också kan ansluta mig till är emellertid, att man för
närvarande vill ha en stabilisering, och så vitt jag uppfattar saken rätt, står
yttrandet i ett sådant sammanhang, att det närmast syftar på att man icke
vill förorda en ny räntesänkning. Ty det är alldeles uppenbart, att det är tendenserna
till räntesänkning man haft anledning att här fundera på. Jag tror
icke ett ögonblick, att det vore önskvärt att taga upp en diskussion om att
ytterligare sänka räntan, även örn jag liksom många andra menar, att det kan
vara relativt likgiltigt på vilken punkt räntan står. Hade vi av någon anledning
hamnat vid ett ränteläge av 2 V2 %, hade vi haft ungefär samma situation
som nu. Vad en räntehöjning beträffar, är det klart, att det kan finnas en
teoretisk möjlighet att höja räntan. Det kan givetvis uppkomma förhållanden,
under vilka man icke kan undgå att även överväga en räntehöjning. Sådana
abstrakta, teoretiska möjligheter kan ingen avvisa. Men så vitt jag förstår,
är det ingen som i detta ögonblick anser, att en sådan höjning skulle ha någon
uppgift att fylla. Vad beträffar möjligheterna att sammanföra olika grupper
för överläggningar, kan man för ögonblicket icke säga någonting örn den saken.
För min del skulle jag anse det önskvärt att i nuvarande läge undersöka
möjligheterna att på olika punkter få parterna att gå på en gemensam linje
liksom 1942. Regeringen har emellertid ännu icke vidtagit några åtgärder i
den riktningen. Det är en hel rad olika praktiska problem som pocka på sin
lösning såsom frågan örn de höga exportpriserna, frågan om priskontrollen,
som jag för min del tror på nytt måste skärpas, och frågan örn utvecklingen
på investeringsmarknaden. Beträffande sistnämnda fråga är att märka, att vi
ha en investeringskontroll. Vi ha en byggnadsberedning, där en av ledamöterna
i regeringen varje vecka utövar det mycket besvärliga hantverket att slå
ihjäl det ena projektet efter det andra ifrån näringslivet att bygga ut och utvidga
för att kunna använda sina stora resurser. Det är klart, att det kan
tänkas, att denna investeringskontroll behöver få nya former. Under sådana
förhållanden föreligga alla möjliga förutsättningar för att ett sammanförande
av de olika grupperna till överläggningar skall kunna vara en lämplig utväg.
Något mera har jag icke att tillägga i denna fråga.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet närmast i anledning
av vad herr Hagberg i Malmö sade örn arbetarpressens roll i den debatt
om vårt penningvärde som förts sedan en tid tillbaka. Han framhöll, att det

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
naturligtvis vore otacksamt för arbetarpressen att mana arbetarna till återhållsamhet
med sina lönekrav, eftersom dylika maningar givetvis icke kunde vara
populära. Nu har jag själv den uppfattningen, att det är klart, att lönerna såväl
som alla andra faktorer, som ingå i den ekonomiska balansen, öva sitt inflytande
på vårt penningvärde och sålunda på prisnivån. Det föreföll emellertid,
som örn herr Hagberg i Malmö och för övrigt även herr Wiberg närmast menade,
att man rent generellt borde vända sig mot alla löneförhöjningar och framhålla
att varje löneförhöjning för närvarande vore otänkbar, eftersom den innebär
ökad fara för inflation.

Vid varje löneförhöjning är det ju fråga om en avvägning mellan olika intressen.
Då ett avtal säges upp och förhandlingar börja, vet i själva verket arbetarparten
aldrig, hur mycket lönen skall kunna stegras. I en sådan situation
lia arbetarna en allmän föreställning örn att det är möjligt att uppnå en lönestegring,
men hur stor vet man icke. De få känna sig för, och under förhandlingarnas
gång kommer man oftast, här i landet utan öppna strider, till slut till
den punkt, där båda parterna kunna enas.

Dessa varningar mot löneförhöjningar lia så att säga pågått ända sedan 1942,
men det har trots allt visat sig, att även ganska betydande lönestegringar varit
möjliga utan att däremot svarande prisstegringar behövt företagas och utan att
företagens vinster gått ned i motsvarande grad. Följaktligen måste produktiviteten
under samma tid ha ökats. Vad som skett är alltså ingenting annat än att
arbetarna erövrat en del av resultatet av denna ökade produktivitet. Det är klart,
att arbetarnas egen press under dessa förhållanden icke kan rent generellt avråda
från varje försök att uppnå löneförhöjning.

Trots löneförhöjningarna har ju prisnivån hittills åtminstone snarare företett
en tendens till sänkning än till stegring. Partipriserna ha sedan ett år tillbaka
sjunkit med ett tiotal enheter. Enligt kommerskollegii siffror har partiprisnivån
från december förra året sjunkit från 190 till 184, trots att ytterligare
lönestegringar ägt rum sedan dess. Däremot har Svensk Finanstidnings index
stigit ett pär enheter. Ändringarna i fråga örn dessa båda index äro emellertid
så pass små, att man på det hela taget kan säga, att prisnivån i stort sett är
oförändrad. Detsamma är förhållandet med levnadskostnaderna, som trots lönestegringarna
ännu icke stigit men möjligen komma att göra det.

Visserligen kan man räkna upp faktorer, som kunna inverka i inflatorisk
riktning —• sådana faktorer finnas otvivelaktigt — och säga, att örn dessa förhållanden
få fritt verka måste det bli inflation. Men en sådan allmän slutsats
av de ekonomiska faktorernas samspel för ögonblicket blir en rent teoretisk
slutsats. Vi kunna alltså icke för de lönestegringsönskande arbetarna framlägga
några konkreta fakta, som bevisa, att den och den lönestegringen måste ha
det och det inflytandet på priserna. Och varför kunna vi icke det? Jo. därför att
man aldrig från företagens sida velat tillmötesgå de krav på öppenhet rörande
företagens räkenskaper som man framställt från socialdemokratiskt håll. Örn
företagen öppet framlagt sina kalkyler och kunnat säga, att en kostnadsstegring,
vad det nu må gälla — löner, råvaruinköp eller andra kostnadselement — av så
och så mycket ovillkorligen måste medföra en prisstegring, förutsatt att icke
produktionen skall gå med förlust eller i varje fall med så ringa vinst, att det
kan anses oskäligt, skulle det säkerligen vara mycket lättare att övertyga även
de lönestegringskrävändo arbetarna örn att de kommit för högt. Det är nämligen
självfallet, att när en fackförening stiger upp ett avtal och kräver vissa lönestegringar
är icke avsikten att genomdriva lönestegringar, sorn göra det omöjligt
för företaget att fortsätta sin verksamhet. Det är naturligtvis icke meningen
att genom lönestegringar framtvinga förlustbringande produktion. Lika litet
räkna arbetarna med att den lönestegring de tilltvinga sig skall medföra en

Andra kammarens protokoll 194(1. Nr SS.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
däremot svarande prisstegring. Därigenom skulle lönestegringen så att säga
ätas upp, och det har arbetarna naturligtvis ingen glädje av. Därmed skulle ju
den inflation inträda, som vi alla varna för. Att framhålla faran av inflation
är dock icke mera otacksamt än att arbetarpressen i allmänna ordalag upprepade
gånger påpekat denna fara och hur starka de faktorer äro som för närvarande
kunna anses verka i prisstegrande riktning.

Jag skulle, då jag i alla fall bär ordet, ytterligare vilja erinra herr Hagberg
i Luleå örn att det beslut, som fattades 1942, i själva verket icke innebar ett lönestopp,
såsom han påstod här och som städse påståtts i den kommunistiska
pressen. Den innebar endast ett prisstopp och därmed måste naturligtvis menas,
att örn priserna skulle kunna hållas på dåvarande nivå, måste arbetarna på ett
eller annat sätta anpassa sina löner därefter. Däri låg icke, att varje lönestegring
skulle förhindras, örn produktiviteten steg i sådan grad, att lönerna kunde
höjas utan motsvarande prisstegringar, utan beslutet innebar, att sådana lönestegringar
skulle vara tillåtna. Och i själva verket har icke heller något lönestopp
varit rådande. Lönerna ha stigit även under 1943 och 1944 och ytterligare
under 1945. Enligt socialstyrelsens statistik var timlönen för samtliga industriarbetare
i genomsnitt 1942 1 krona 61 öre och 1944 1 krona 72 öre, och har
sålunda under de år, då det s. k. lönestoppet gällt, stigit med 11 öre.

Förhållandet är helt enkelt det, att lönerna ha stigit även utan att avtalen
sagts upp. Detta medför, herr Hagberg i Malmö, en ytterligare svårighet
för arbetarpressen att övertyga arbetarna örn att de skola avstå från varje lönestegring.
Konkurrensen örn arbetskraften är för närvarande så stor, att företagare,
som äro mycket angelägna örn att få arbetskraft, höja lönen även utan påtryckning
från fackföreningarna. De måste ha arbetskraft och därför medge
de löneförhöjning. Det är sålunda för närvarande icke blott otacksamt utan helt
enkelt omöjligt att övertyga arbetarna örn att de skola avstå från lönestegringar.
Men som jag förut sagt försummas ingenting, när det gäller de rent allmänna
framställningarna örn inflationens faror. Jag vågar nästan säga, att dylika
varningar förekomma lika ofta i arbetarpressen som i högerpressen och folkpartipressen,
ehuru man givetvis i arbetarpressen icke så ensidigt betonar, att lönestegring
är den enda faktor, som kan medföra inflation, utan att det även finns
andra faktorer, som verka i samma riktning.

Som tiden nu var långt .framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande utlåtande samt övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.43 em.

Tn fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes därvid förhandlingarna
till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Fortsattes

den från förmiddagens sammanträde uppskjutna överläggningen Fortsatt bejrirörande
bankoutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts propo- e^se f°r rikssition
angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banhm •“in

banken utgivna sedlar med guld m. m.

Enligt förut skedd anteckning lämnades därvid ordet till

Herr Pelirsson-Bramstorp, som anförde: Herr talman! Av såväl utskottsutlåtandet.
som tidigare yttranden i dag framgår klart och tydligt, att inga
meningsskiljaktigheter rada örn en av de vitala ekonomiska riktlinjerna för
svensk politik. Vi äro tämligen eniga örn — därtill ha väl i många fall de
bistra erfarenheter vi Engö göra efter förra världskrigets slut bidragit — att
vi skola, försöka med all kraft hindra en ekonomisk utveckling, som innebär
en verklig inflation.

Beträffande, medlen för att uppnå detta mål ha olika synpunkter anlagts.
Utskottet har i sitt betänkande enligt min mening berört de olika synpunkterna
på det allsidiga sätt som är nödvändigt, om man verkligen skall beakta de
olika utvecklingsstadierna. Om man jämför utskottets skrivsätt med vad bankofullmäktige
ha skrivit, skulle jag vilja säga, att utskottets ledamöter hålla
sig på. fast mark, medan däremot bankofullmäktige förefalla att, då det gäl*er
prisnivåns bevarande, snegla åt vissa synpunkter. Bankofullmäktige beröra
bland annat löne- och jordbrukspolitiken och bortse därvid fullständigt
ifrån att det ju inte är direkt från jordbrukarna konsumenterna få de nödvändighetsvaror
de behöva. Det är väl distributionsväsendet som sörjer för detta.

1.™. varorna Bnge lov att stiga i pris i vilken utsträckning som helst under
förädlingen och under distributionen, skulle precis lika stor fara för en inflationistisk
utveckling föreligga som om priserna på jordbrukets produkter vore
högre. Det skulle under sådana förhållanden icke hjälpa, hur man än försökte
bromsa upp jordbrukspolitiken.

Jag kan inte direkt säga att finansministern gjort samma uttalanden som
banko! ullmaktige. Men han har inte tagit avstånd från vad bankofullmäktige
skrivit, och följaktligen har finansministern märkligt nog varit ute på villovägar
för en gångs skull. Han brukar ju vara ganska säker då det gäller att
penetrera de olika problemen.

Det enda jag skulle vilja göra en viss erinran mot i utskottets skrivsätt är
att utskottet rekommenderar ett bevarande av en s. k. fast ränta. Jag fattar
emellertid utskottets skrivsätt på det viset att utskottet närmast anser, att
(let inte kan vara tal örn någon räntesänkning, och att utskottet inte heller anser
att någon räntehöjning bör ske. Nu är självfallet en relativt låg ränta
agnad att stimulera investeringarna under tider, då tillgången på råvaror är
ringa och arbetskraften inte är tillräcklig. Då räntan senast sänktes hade jag

lösa sedlar
med guldm.m.
(Forte.)

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
den uppfattningen, att det ur näringslivets synpunkt utan tvivel är önskvärt
med en så låg ränta som man överhuvud taget kan finna riktig med hänsyn till
dem som på ålderdomens dagar äro hänvisade att leva på sina besparingar.
Jag tror emellertid att man bedömde läget mera pessimistiskt vid det tillfälle,
då räntesänkningen företogs, än vad utvecklingen sedan givit anledning till.

Finansministern erkände i debatten i dag, att den utveckling man räknat med
inte hade ägt rum, emedan införseln av varor utifrån inte hade kommit i gång
i den utsträckning man beräknat. Örn man hade räknat med en sadan åtstramning
på världsmarknaden med dess verkan på vår import, hade det s. k. efterkrigsprogrammet
fått väsentligt mindre betydelse i den allmänna debatten.
Efterkrigsprogrammet skulle ju vara av stor betydelse, ifall en stor import
hade kommit till stånd, priserna hade fallit utomlands och detta hack inverkat
på vår produktion. Genom denna återhållsamhet i importen och svårigheterna
att få in olika för vår produktion nödvändiga råvaror har en tidigare icke beräknad
åtstramning inträffat.

Det har under debatten i dag rått olika meningar örn i vad mån lönepolitiken
inverkar på de ekonomiska förhållandena. Jag tror för min del att man
inte skall överdriva lönepolitikens inverkan på den ekonomiska utvecklingen
men att man inte heller skall underskatta den. Det är olika faktorer, som gemensamt
inverka i detta avseende, och det är svårare att behärska utvecklingen,
ifall denna går i inflationistisk riktning på båda hållen.

Örn de producerande företagen ha relativt tillfredsställande vinster eller
mycket stora vinster, skola vi — även örn vi ha genomfört ett s. k. pris- och
lönestopp — å andra sidan förstå arbetarnas synpunkter, då de säga: nu ha vi
låtit oss nöja så länge med att företagarna få stora, i vissa fall oskäliga vinster,
att vi nu vilja ha en viss del av de bruttovinster som åstadkommas i produktionen.
— Den industriella produktionen i landet har, genom den större
omslutning den på grund av olika faktorer fått, givetvis haft mycket gjmnsamma
konjunkturer. Det är ju klart att lönerna sedan i viss utsträckning
kunna inverka på den ekonomiska utvecklingen. Jag delar dock fullständigt
herr Ohlins uppfattning, att den kompensation som statstjänarna fingo 1944
inte kan i någon mera betydande grad ha inverkat på löneutvecklingen i hela
detta stora sammanhang.

Däremot inverkar det naturligtvis i inflationistisk riktning — jämsides
med lättheten att skaffa pengar, som visar sig i en ökning av investeringarna
—■ örn man utöver relativt goda inkomster åstadkommer stora möjligheter för
medborgarna att skaffa förnödenheter av olika slag. Det kan ifrågasättas,
örn man på högsta ort är riktigt samspelt när det gäller att bedöma denna utveckling,
när man å ena sidan varnar för tendenser till en inflationistisk
utveckling men å andra sidan underlättar en sådan utveckling. Jag tänker
därvid på det i och för sig utmärkta systemet att bereda nygifta möjligheter
att erhålla lån till inköp av möbler, husgeråd och dylikt. Samtidigt som det
råder högkonjunktur flir arbetstagarna och även för andra, ökar man alltså
efterfrågan på en hel del varor, som behövas för familjebildningen genom
att underlätta möjligheterna att få lån på relativt förmånliga villkor. Detta
spelar måhända ingen roll i hela den stora ekonomiska utvecklingen, men
enligt min mening bidrager det till att öka den efterfrågan, som man i vissa
fall vill dämpa och som man i andra fall nödvändigtvis måste dämpa med
hänsyn till tillgången på varor.

Samma förhållande inträder, då man underlättar lånemöjligheterna för företagsamheten.
Då bidrager man givetvis till att öka investeringarna. Vi kunna
ju som exempel ta förhållandena på byggnadsmarknaden. Örn man åstadkommer
lägre ränta och större möjligheter för folk att erhålla lån, kanske

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
ända npp till toppvärdena, öka investeringarna på detta område. Skulle man
då begränsa investeringarna till sådana områden, där man har möjlighet att
göra investeringar med hänsyn till råvarutillgången, måste det bli en inskränkning
på andra områden, där investeringar kanske i vissa fall skulle
vara nödvändiga.

Exporten inverkar även alldeles självfallet på vårt penningpolitiska ^läge.
Detta har ju framhållits i kammaren tidigare i dag. Goda priser äro råda,nde,
och det är därför en fördel för oss att exportera. Jag sade efter handelsministerns
redogörelse för våra handelsavtal med olika länder för någon vecka
sedan, att det är att hälsa med tillfredsställelse, dels att vi kunna upprätthålla
de gamla marknaderna och där avsätta allt som vårt ^näringsliv överhuvud
taget har möjlighet att prestera och dels att vi kunna fa nya marknader, där
vi kunna finna avsättning för våra produkter, då förhållandena en. gang bli
sämre. Jag vill emellertid understryka vad som sagts här tidigare i dag, att
hur önskvärt det än är att exportera så mycket som möjligt till nu rådande
höga exportpriser, det nog, örn man vill bevara penningvärdet och därmed
hålla prisnivån stabil inom vårt land, är önskvärt att man ser till, att exporten
inte får lov att svälla ut i en sådan utsträckning, att det inte blir möjligt
att bevara prisnivån inom landet. Ju mindre tillgängen på varor blir, desto
svårare blir det även att ur priskontrollsynpunkt övervaka det ekonomiska
livet och få det att flyta så jämnt som det bör.

Herr Fast nämnde i sitt anförande att alla äro eniga örn den utveckling
sorn bör ske men att ingen vill göra några insatser för att befordra densamma.
Ja, jag vill då förklara, att ifrån jordbrukets och dess organisationers
sida äro vi fullt beredda att hjälpa till så mycket som överhuvud taget ar
möjligt för att förhindra en ekonomisk utveckling, som ur hela folkets synpunkt
och alltså även ur jordbrukarnas synpunkt skulle vara olycklig. Men vi
vilja naturligtvis samtidigt understryka, att ^ det för att vi skola kunna begränsa
prisstegringarna på jordbrukets område är nödvändigt, att produktionskostnaderna
hållas inom en sådan ram, att det är möjligt att producera
lill de priser som äro gällande. Örn produktionskostnaderna rent av skulle
sjunka, bör produktionen ge samma eller ett bättre ekonomiskt resultat.

Alla dessa olika förhållanden har utskottet i sitt utlåtande berört, och såvitt
jag förstår har utskottet sett realistiskt på förhållandena. Det går givetvis
inte att släppa lös prisutvecklingen på ett område, t. ex. på distributionens
oller transportväsendets område, men tro, att man kan hindra priskurvan
att stiga, därför att man kan hålla igen på andra områden.

Finansministern nämnde i sitt anförande, att vi hade missräknat oss i fråga
örn importen. Vi hade räknat med att importen skulle bli av den storleksordningen,
att man skulle behöva vidtaga reglerande åtgärder för att upprätthålla
näringslivet i tillräcklig utsträckning. Denna beräkning slog emellertid
inte in. Men vi kunna väl vara tämligen eniga örn att den ^utveckling som nu
har ägt rum på grund av råvarubrist och bristande tillgång på arbetskraft
inte är någon önskvärd utveckling. Men en sådan utveckling bär under alla förhållanden,
örn vi alla hjälpas åt, kunna motverkas, sa att .vi . inte av deli anledningen
skola bli nödsakade att släppa den nuvarande prisnivån och komma
in i en inflation, som ur alla synpunkter inte är önskvärd.

Jag vill dock ännu en gång understryka, inte minst, med hänsyn till vad
bankofullmäktige ha yttrat, att vi skola observera skillnaden i livsbetingelserna
och inkomstförhållandena mellan dem . som arbeta inom det svenska
jordbruket och dem som arbeta inom exempelvis transportväsendet och distributionsvorksamheten.
Det råder en ofantlig skillnad i standard allt fortfarande,
trots att vi genom en god samverkan mellan olika politiska riktningar lyckats

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
förbättra förhållandena för de sämst ställda inom jordbruket. Denna utveckling
måste självfallet fortskrida, så att alla uppnå lika god levnadsstandard
och lika goda existensbetingelser. Vi få se realistiskt på tingen och göra allt
för att. få till stånd en utveckling som ger en förbättring åt de sämst ställda.
Behövligheten av detta har understrukits tidigare i dag. Men samtidigt få vi
söka tillse, att denna utveckling sker med bibehållande av det nuvarande penningvärdet
och att en ytterligare inflationistisk utveckling förhindras. Ty nog
kan man säga att en tendens i denna riktning förefinnes. Men en ytterligare
sådan utveckling böra vi nog i allas intresse be Gud bevara oss ifrån.

Jag har velat framföra dessa synpunkter i samband med behandlingen av
detta utskottsutlåtande och har intet annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har tänkt göra några anmärkningar
med anledning av vad som förekommit i debatten och i anslutning därtill
taga upp några saker, som jag inte berörde i mitt tidigare anförande.

Med anledning av vad finansministern sade örn begränsning av exporten
vill jag framhålla, att jag på den punkten inte har någon avvikande mening
att anmäla. Jag underströk ju själv att regeringen alltid bör vara uppmärksam
på exportens betydelse och innebörd, och det är ju ganska självklart, som
finansministern framhöll, att man inte kan exportera varor, som man själv
lider brist på. Örn jag fattat de borgerligas framställning av bankoutskottets
utlåtande rätt, skulle egentligen styrkan i utlåtandet vara de rekommendationer
som man där tycker sig kunna utläsa om ett nytt lönestopp och en
eventuell räntehöjning. Efter finansministerns förklaringar här tror jag det
är tämligen klart, att det som för dessa borgerliga talesmän framstått såsom
en styrka inte längre är så mycket att prisa.

Herr Wiberg har i polemik mot mig framhållit att bankoutskottet kommit
med en långt utförligare redovisning för inflationistiska anledningar än vad
jag återgivit. Det har utskottet inte gjort. Men det är ju ganska anmärkningsvärt-,
att när finansministern tar upp denna fråga, reducerar han de inflationistiska
faktorerna till exportpriserna och den stegring av importpriserna som
kan äga rum. Han godtar alltså inte resonemanget örn den ökade varuknappheten
eller de stigande lönerna såsom inflationsdrivande faktorer. Han säde
tvärtom att lönerna spela en underordnad roll, de äro inte den primära inflationsfaktom.
Jag fattar alltså finansministerns uttalande såsom ett underkännande
av den redovisning av inflationsfaktorer som bankoutskottet har givit.

Det är för övrigt ganska naturligt att finansministern måste komma till det
resultatet, att lönerna inte kunna få denna centrala roll såsom inflationsfaktor,
när man kan konstatera, att den löneökning som ägt rum under det senaste
året sannolikt inte är så stor, att den ens motsvarar den okompenserade export
som vårt land, mot kredit, levererat till ett enda land, nämligen England.
Under sådana förhållanden bör man ju tala ganska tyst om lönernas betydelse
i detta sammanhang. Jag fann också att finansministern konstaterade, afl de
prisstegrande faktorerna, det vill säga exportpriserna, kunna neutraliseras framför
allt på den väg som jag rekommenderade, nämligen genom att man skapar
ett slags clearingförfarande: man kapar topparna på exportpriserna, det vill
säga man tar den överprofit som erhålles på exporten och använder den såsom
prisutjämning för att minska importpriserna. Man säger att detta är ett svårt
administrativt problem, och det tror jag nog att här kunna förefinnas vissa
svårigheter. Men örn man på borgerligt håll anser att bekämpandet av inflationen
är den stora politiska huvudfrågan — ett av de viktigaste problemen

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
som behandlats i år, för att återge tankegången i herr Wibergs framställning
— då kan man inte vara motståndare till att tillgripa sådana åtgärder som
verkligen kunna leda till att denna s. k. inflationsfara neutraliseras.

Vad beträffar lönernas sammanhang med prisstegringarna har jag tidigare
upprepade gånger framhållit, att man skall ställa in lönerna i deras sammanhang
nied profiterna. En höjning av lönerna leder ju i allmänhet till en sänkning
av profiterna, medan en sänkning av lönerna i nuvarande ekonomiska
system betyder en ökning av profiterna. Vad som sker när man manipulerar
med lönerna är inte att man förändrar den befintliga köpkraften i förhållande
till varutillgången, utan det är bara att man omfördelar denna köpkraft. Det
är därför klart att vi hela tiden lia bekämpat denna form för lösning av de
ekonomiska problemen, som har uttryckts med det föraktliga och förhatliga
ordet lönestopp. Man har häremot invänt att om arbetarna få högre lön, så
handla de mera, medan en ökning av kapitalisternas profiter betyder en ökning
av sparkapitalet. Härtill genmäler jag som jag tidigare gjort, att örn vi ha
varuknapphet, så låt oss då ransonera de knappa varorna. Men dessutom är
det väl inte uteslutet att man kan dirigera även arbetarnas köpkraft i viss
riktning. Vi ha t. ex. påpekat, att även en arbetare kan önska sig en sommarstuga
eller kanske lägga ned de slantar som kunna bli över på en tomt eller
på annat sätt göra en investering för sin framtid.

Det framgick av finansministerns framställning, att man tidigare underskattat
företagens förmåga att betala högre löner. Det hade visal: sig att företagen
kunde prestera åtskilligt mera än man tidigare tänkt sig. Herr Severin
kompletterade detta med att erinra örn den svaghet som den bristande insynen
i företagen egentligen innebär, när det gäller att taga ställning till frågan
örn lönernas storlek. Det må tillåtas mig att utan någon som helst självförhävelse
konstatera att vi tydligen insett företagens möjligheter att betala högre
löner bättre än vad riksdagen gjorde när den gick in för lönestoppet. Enligt
herr Severin var det ju i verkligheten aldrig fråga om något lönestopp, utan
det var hela tiden fråga örn ett prisstopp. Men nu är det obestridligt att
regeringen i de rekommendationer som gåvos riksdagen i de ekonomiska frågorna
talade om lönestopp. Riksdagens majoritet godtog detta, och termen lönestopp
gick in i svenska fokets medvetande såsom karakteristisk för en viss
politik som statsmakterna uttalat sig för. Örn nu herr Severin har rätt, när
han säger att det hela tiden bara var fråga om ett prisstopp, var ju hans och
finansministerns syfte tydligen bara att lura kapitalisterna och att lura riksdagen
genom att med tal örn lönestopp åstadkomma den förbättring av lönerna,
som tydligen herr Severin vill tillskriva sig och sina åsiktsfränder äran
av. Ty eljest skulle han ju inte kunna prisa det resultat i form av förbättrade
löner som uppnåtts trots lönestoppet. Örn jag uppfattade herr Severin
rätt, är alltså läget det, att de som talade örn lönestopp voro de som höjde
lönerna eller möjliggjorde höjning av lönerna, medan de som förnekade det
motiverade och rättfärdiga i att genomföra lönestopp motverkade dessa lönestegringar.
När jag hörde denna herr Severins argumentation, tänkte jag för
mig själv, att det iir en gammal sanning att de vägar som leda till dygdens
tempel kunna vara både krokiga och besvärliga. Han har i alla fall genom
sin argumentation lyckats göra svart till vilt i denna fråga.

Herr Wiberg anförde i polemik mot mig, att bankoutskottet för sin del inte
tror på en snabb ökning av varutillgången. Det är ju möjligt att utskottet inte
tror pä det, men utskottet talar i alla fall örn att när don extraordinära varuknappheten
minskar, skall den lämna utrymme för en förbättring av penningvärdet.
Sedan är det naturligtvis en trosfråga både för mig och för den som
haren annan uppfattning, när en sådan förbättring kan ske. Del iir lärn ligell
klart att den inte skulle kunna ske så snart, orri enbart varubehovet skulle vara

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
avgörande för produktionens omfattning och vidare utveckling. Men det är ju så,
att det är helt andra ifaktorer som äro avgörande. Några år efter första världskriget
fingo vi en mycket svår ekonomisk kris, där det plötsligt uppstod stort
varuöverskott. Men detta varuöverskott berodde inte på att det inte behövdes
varor i de krigshärjade länderna, utan det berodde på de särskilda konstitutiva
egenskaper som höra samman med eller äro en del av det kapitalistiska systemet.
Jag tror att man också skulle kunna peka på att den prisstegring som
finansministern varnar för — och som också bankoutskottet delvis varnar för
i den mån utskottet ansluter sig till finansministern — denna prisstegring är
en örn inte typisk så dock en högkonjunkturprisstegring i ganska hög grad. Det
är naturligtvis svårt att säga att här föreligga alla typiska tecken på en högkonjunktur.
Men om man ser på de länder som någorlunda oskadda gått igenom
kriget, såsom Förenta staterna, England och framför allt vårt eget land,
så nog finnas de karakteristiska dragen för en högkonjunktur. Och det är inte
någon nyhet, som vi upptäckt i år, att priserna stiga vid en högkonjunktur.
Prisstegringen är tvärtom en företeelse, som hänger samman med högkonjunkturen,
ett resultat av högkonjunkturen. Utan prisstegring skulle man väl i det
kapitalistiska systemet näppeligen kunna tänka sig en högkonjunktur, såvida
det inte är fråga örn en rent inflationistisk företeelse, vilket jag inte räknar
nied i detta sammanhang.

Finansministern hyser oro för, som han säger i sin proposition, att en ökad
varutillgång inte får samina prissänkande effekt som eljest. Finansministern
har inte redovisat skälen till att han hyser denna oro. Men jag tror att oron är
berättigad under en förutsättning, nämligen att det genom det andra världskriget
skett en sådan förändring i det kapitalistiska ekonomiska systemet, att
inte samma karakteristiska företeelser skulle framträda som tidigare. Jag tror
för min del inte att en sådan förändring ägt rum i de dominerande kapitalistiska
länderna. Och därför tror jag också att när nästa kris kommer ■— man
hyser ju långt in i de borgerliga kretsarna den uppfattningen, att det inte dröjer
länge innan den kommer — så får den på priserna samma effekt som tidigare
ekonomiska kriser, nämligen en nedpressning av priserna.

Herr Ohlin har för sin del sökt framställa den nuvarande prisstegringen såsom
inflationistisk. Jag vill inte ingå på ett närmare bemötande härav. Men
jag måste säga att det på mig verkar som om herr Ohlin utsatt själva inflationsbegreppet
för en inflationistisk värdeförstörelse, när han framställer exempelvis
knapphet på arbetskraft i vårt land — en knapphet som uppenbarligen
har samband dels med att det är högkonjunktur och dels med att man får använda
en mängd arbetskraft i ersättningsproduktion, som slukar exceptionellt
mycket arbetskraft — när han framställer denna knapphet såsom ett inflations
fenomen.

Örn man skulle draga ut kontentan av vad som förekommit här i debatten,
tror jag man skall finna, att såväl finansministern som den socialdemokratiske
gruppledaren i sina anföranden varit mycket skeptiska mot lönestoppet men
däremot varit eniga med mig — och jag antar med åtskilliga andra — örn att
vad som nu behövs är ett skärpt prisstopp. Jag tror att prisstegringsfaktorn —
eller inflationsfaktorn, som man säger — efter finansministerns förklaringar
har i det väsentliga reducerats till de höga priserna på utlandshandeln. Det
har från finansministerns sida klart angivits att det finns medel för att neutralisera
dessa verkningar, som inte ha med lönestoppet att göra, och ett av dessa
är att följa den linje som jag för min del rekommenderat. Bankoutskottet har
för sin del godtagit vad vi tidigare ha rekommenderat, nämligen en skärpt
investeringskontroll. Jag vill tillägga att en sådan bör man inte skapa för att
begränsa framställningen av nyttigheter, men det finns faktiskt en hel del pro -

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forte.)
duktion, som inte kan betraktas såsom hörande till den nyttiga produktionen,
den för dagen nödvändiga produktionen. Sådan produktion anser jag för min
del att man kan begränsa, därest det visar sig nödvändigt för att kunna nå
vissa andra syften, som man anser mera angelägna.

Ja, herr talman, efter detta tror jag man med ganska stort lugn kan överlämna
åt riksbanken att ruva på sitt guld och låta det svenska folket klara sig
på de sedlar, silverpengar, kopparmynt och för övrigt även järnpengar, som
riksbanken levererar. Dessa mynt ha faktiskt visat sig bättre än geschäftsmakarna
i inflation velat framställa dem. Det återstår för mig bara att lita ^ på
regeringens goda omdöme i denna fråga. Det kan ju räcka med att en gång
underskatta arbetarnas goda omdöme. Att göra det två gånger kan bli ödesdigert
till och med för den skicklige och respektable finansministern. Med
andra ord, jag tror att regeringen kommer att visa det goda omdömet att inte
ännu en gång rekommendera lönestoppspolitiken, från 1942.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och miförde:
Herr talman! Jag har för visso ingen anledning att svara för finansministerns
räkning. Men jag kan inte underlåta att reagera mot den tolkning av finansministerns’
anförande som herr Hagberg i Luleå gav. Den tolkningen påminner
väl i alla fall rätt mycket örn den tolkning som en viss potentat anser sig
böra giva av bibeln. Herr Hagberg menade att finansministern reducerat de
inflationsdrivande faktorerna till att omfatta impulser fran utlandet och de
element som kunna innefattas i den pågående starka expansionen inom vår exportnäring.
Det gjorde dock inte finansministern, och han kan helt enkelt
inte göra det av följande anledning. Vad lia nämligen bankofullmäktige sagt
i denna sak? Jo, fullmäktige säga följande, när de skola draga upp riktlinjerna
och lägga fram programmet: »Härvid gäller alltjämt, att löne- och jordbrukspolitiken
är av dominerande betydelse för prisutvecklingen och följaktligen
bör bliva föremål för särskilt beaktande i detta sammanhang.» Har
nu finansministern reagerat mot detta? Ingalunda! Finansministern säger själv
enligt referatet i bankoutskottets utlåtande följande: »Den bild av det ekonomiska
läget och dess konsekvenser för utformningen av penningpolitiken,
som bankofullmäktige lämnat i sin här återgivna skrivelse^ synes mig på ett
riktigt sätt karakterisera den problemställning vi i dag stå inför på ifrågavarande
område.» Och finansministern tillägger senare: »I likhet med fullmäktige
vill jag understryka, att vi under rådande förhållanden fortsättningsvis
måste räkna med att vidmakthålla krigstidens knapphetshushållning och
att försiktighet alltjämt måste iakttagas vid löne- och jordbrukspolitikens utformning.
» Detta är ju helt andra uttalanden än herr Hagberg i Luleå här
återgivit.

Till slut ytterligare en replik i anslutning tdl herr Hagbergs anförande.
Herr Hagberg menade att det inte kunde medföra några stora risker, örn arbetarna
i nuvarande läge finge sa stora inkomster, att de inte kunde konsumera
dem utan det bleve medel (iver till andra ändamål. Och han ansag att det
inte kunde vara någon större fara, om en arbetare t. ex. köpte en sommarstuga
eller investerade pengarna i en tomt. Jag kan inte låta bil att reagera inför detta
sista uttalande. Ty vad betyder det alf en kommunistisk talare rekommenderar
ett sådant disponerande av överskottsmedel? Jo, det betyder ingenting
annat än att han rekommenderar en flykt till realvärden, en investering i realvärden.
Oell detta måste ju betyda att han inte litar på en placering av överskottsmedlen
under andra förhållanden. När man på borgerligt håll varnar för
flykten från kapitalvärdena, sakna ju kommunisterna ord^för att karakterisera
ett sådant tillvägagångssätt. Nu har andra kammaren fatt uppleva, att ord -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
förander), i den ^kommunistiska partigruppen rekommenderar arbetarna att på
detta sätt också sälla sig till dem som fly till realvärdena undan inflationsfaran.

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag vet inte örn det är ett så farligt brott att rekommendera
även arbetarna att söka sig till realvärdena, Det ha ju kapitalisterna
gjort för länge sedan.

Vad beträffar uttolkningen av finansministerns anförande är lian naturligtvis
själv kapabel att klara ut vad han egentligen menat. Men jag skulle
vilja hjälpa herr Hagberg i Malmö att skapa klarhet genom att fråga finansministern,
örn5 han inte bär framhöll att det var de höga exportpriserna och
verkningarna på importpriserna, som var det primära för närvarande, och att
arbetslönerna var en faktor som bör ställas in i ett annat sammanhang. Så tolkade
i alla fall jag hans uttalande.

Härefter anförde

Herr Ohlin: Herr talman! Innan jag tillåter mig att ge uttryck åt några
observanda beträffande finansministerns anförande före middagsrasten, skall
jag be att få säga en enda sak till herr Fast. Han framhöll att det inte låg
något märkvärdigt i att alla grupper av folket ville ha det bättre och få högre
inkomster. Han gjorde det på ett sådant sätt, att det lätt kunde tolkas såsom
en ursäkt för vilka anspråk som helst. Jag tror inte att han menade det, men
han sade att vi människor väl äro ungefär lika härvidlag. Jag vill betona för
honom, att i den mån det gäller köpmän och producenter ha vi en priskontroll,
som, även örn den inte är hundraprocentigt effektiv, dock icke tillåter dem att
pressa upp sina krav så att vinsterna ökas.

Det är ju den skillnaden att vi icke ha och enligt min mening icke heller
under nuvarande förhållanden höra lia någon statlig lönekontroll. Det är
denna omständighet som gör, att man där har i alla fall på ett helt annat sätt
ett oreglerat fält. Jag upprepar, att jag inte anser detta vara ett tillräckligt
skäl för staten att ingripa, men jag anser det vara skäl för staten att noga beakta
detta läge. Där kan man alltså riskera att krav kunna framkomma, som absolut
inte äro förenliga med en stabil prisnivå.

Ställer man nu frågan, örn det inte är berättigat att de grupper, som ha det
besvärligt, begära och få en bättre standard, en realinkomst höjd till 1939 års,
så vill jag säga, att så länge människor blott begära kompensation upp till
1939 års nivå, så länge behövs det inte någon särskild motivering. Alla grupper
kunna i dag begära att få komma tillbaka till 1939 års nivå, d. v. s. innan
skatterna avdragits. De bättre situerade få finna sig i en sänkning genom de
höjda skatterna. Men den, som begär en högre reallön än den han hade före
1939, måste ha en alldeles särskild motivering. Ty den del av nationalinkomsten
här i landet, som är disponibel för konsumtion, är väl realiter inte större per
huvud än den var före kriget. Staten tar ju nu en mycket större del av inkomsterna
till försvars- och andra ändamål. Den statistiskt framräknade ökningen
av nationalinkomsten för 1944 var fyra—fem procent. Denna ökning
motsvaras av att den för konsumtion och kapitalbildning tillgängliga delen av
nationalinkomsten vara fyra—fem procent under 1939 års. Örn vi se på konsumtionsmöjligheterna,
måste vi finna, att vi nu genomsnittligt icke kunna
leva bättre än vi gjorde 1939.

Om det nu skulle finnas några grupper, som kunna motivera sina krav på en
förbättring realiter över 1939 års standard, så skulle det vara de grupper, som
hade det sämst då. Denna förbättring måste alltså tillfalla de grupper, som

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
tillhöra den mindre väl ställda tredjedelen, ty om två tredjedelar börja begära
högre standard, så går det inte ihop, när ju det som skall delas inte är större
än förut. En icke ringa del av jordbruksbefolkningen, särskilt småbrukarna,
hade det liksom fiskarna relativt dåligt ställt före kriget. Om de begära och
få en viss standardhöjning, så är det naturligt.

För det andra är det lika val motiverat att skogsarbetarna fått en standardhöjning.
Det är dessutom av produktivitetshänsyn nödvändigt. Att åt vissa
andra lågt avlönade arbetargrupper gives den bättre ställning som LO strävat
efter att giva dem, är också naturligt. Vidare är det berättigat att den kvinnliga
arbetskraften kommer i åtnjutande av en standardhöjning. Kvinnorna voro
relativt lågt avlönade före kriget. Men nu bar jag redan nämnt så stora grupper,
att de utgöra en icke ringa del av hela folket. Örn man dessutom skulle
säga att alla andra arbetarkategorier, inklusive jordbrukarbefolkningen i sin
helhet, vill lia en högre realstandard, så går det för närvarande tyvärr inte
ihop. Det är mycket beklagligt, men nationalinkomsten räcker inte till för det.
Man får hoppas att den stiger, så att man örn ett par år har möjlighet att successivt
höja standarden.

I fall nu dessa stora grupper icke nöja sig med detta utan insistera på att
var och en av dem skall få högre inkomst, trots att kakan inte räcker till större
bitar, blir följden en inflation. Då kommer den nominella inkomststegringen
att leda till prisstegring, och de bli på det sättet berövade vad de trodde
sig ha fått. Det blir väl inte mera varor för att människorna få höjda inkomster,
och inflationen är inte något medel med vilket man kan öka produktionen.

Det förefaller mig som örn det härvidlag finns många saker, som det vore
anledning att upplysa svenska folket örn ännu effektivare än som hittills skett,
och jag har den uppfattningen, att endast regeringen kan göra detta på ett
auktoritativt sätt. Men inte ens regeringen kan finna gehör för en sådan upplysning,
örn den inte kombinerar upplysningen med någon sorts avtal eller överenskommelse
de olika grupperna emellan. Av den anledningen tillät jag mig
att rekommedera rundabordskonferenser mellan de olika grupperna.

När herr Hagberg i Luleå sedan vill överlämna åt riksbanken att »ruva på
sitt guld», måste jag säga, att jag tycker detta är ett dåligt råd. Det torde innebära
att man skjuter stora delar av detta problem åt sidan. När herr Hagberg
i Luleå säger att han litar på regeringens goda omdöme i denna sak, kan man
endast konstatera att förhållandet mellan regeringen, arbetarpartiet oell det
kommunistiska partiet blir allt mer och mer förtroendefullt för varje dag som
går.

Så skall jag be att få säga ett par ord till finansministern. Han uttalade,
att lönepolitiken inte spelar den centrala rollen i inflationsspörsmålet och instämde
där med herr Hagberg i Luleå. Dennes närmanden äro tydligen icke
alldeles obesvarade. — Jag tillät mig framhålla tre huvudfaktorer, nämligen
löneutvecklingen, pressen från utlandet och kapitalmarknadsjämvikten. Det
kan väl icke bestridas, att en väsentlig faktor måste vara att lönestegringen
kan driva fram en kostnadsstegring, som genombryter prisstoppspolitiken och
därmed leder till inflation, även om vi icke hade något tryck från utlandet!
Örn man för det andra på grund av bristande kapitalmarknadsjämvikt har ett
inflationstryck, som tar sig uttryck inte bara i varubrist utan också i brist på
arbetskraft, så kommer detta att utöva en press uppåt på lönerna. Arbetsgivarna
konkurrera då med varandra och bjuda över varandra, och lönerna stiga
oberoende av avtal. När nya kollektivavtal skola slutas, är det också ganska
förklarligt om arbetarparten i ett sådant läge begär större lönestegring än man
skulle gjort vid mera normal arbetsmarknad. Den överfulla sysselsättningen
måste ju innebära en frestelse till detta. Nilr därför herr Wigforss säger, att

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
den primära orsaken till utvecklingen ligger i utlandets pristryck, vill jag
säga, att där ligger en av de primära orsakerna. Och jag måste tolka finansministerns
sätt att lägga sitt anförande som ett medvetet eller omedvetet försök
att skjuta åt sidan den aspekt av problemet som gäller lönepolitiken —
vilken jag förstår att han kanske inte kan nalkas utan en del farhågor. Men
jag konstaterar också, örn jag inte hörde fel, att finansminstern inte hade någon
upplysning att lämna kammaren örn vad han tänker göra åt denna fråga
om pristrycket från utlandet. Finansministern sade endast i anslutning till ett
uttalande av mig, att det kunde tänkas vara så stark inflation i utlandet, att
man måste överväga växelkursen etc. Men örn finansministern inte kan göra
någonting åt denna löne- och penningpolitik, så sker ingenting, och då fortsätta
vi på samma farliga stråt, där vi nu befinna oss.

Finansministern hade en extra motivering när han sade, att det inte är så
farligt med lönepolitiken. Det har visat sig, sade han, att näringslivet efter
1942 med bibehållet prisstopp kunnat bära större lönestegringar än nian då
trodde vara möjligt. Det är möjligt att han har rätt däri. Men under dessa år
ha vi haft en gynnsam faktor som förklarar detta, en faktor, som man tyvärr
inte kan räkna med för framtiden. Vi hade dåliga skördar 1940 och 1941 och
en icke särskilt god 1942, men den var dock något bättre. Sedan dess ha vi
haft i genomsnitt avsevärt mycket bättre skördar än under de första krigsåren.
Det är klart att detta höjer nationalinkomsten. Denna höjning av nationalinkomsten
har kommit icke endast jordbrukarna utan även arbetarna till
del. Örn vi få en större skörd, kunna vi, när vi göra upp jordbrukskalkylerna,
slippa att räkna med att höja jordbrukspriserna. Jordbrukarna få det bättre
med oförändrade priser och i vissa fall också med något sänkta priser. Detta
leder i sin tur till höjda reallöner för arbetarna. Genom en förbättring av
skörden får man en ökning av nationalinkomsten, som även arbetarna få del
av. Men detta innebär icke att man, när man har normal skörd, kan räkna
med att få en serie av rekordskördar och att man således skulle kunna fortsätta
på samma sätt. Örn därför reallönen för arbetarna har kunnat höjas med
fyra procent örn året, vilket är utomordentligt glädjande, så skulle jag tro att
man under andra omständigheter icke kan räkna med en höjning av reallönen
med mer än två—tre procent örn året, om man vill behålla prisstoppet. Om fackföreningarna
i alla fall driva fram en större lönestegring, spränges prisstoppet,
och varupriserna komma i rullning uppåt. För övrigt är det redan nu på
en del håll så, att kostnadsstegringen har varit så stor med bibehållna priser,
att man nalkas en faropunkt, där priskontrollen kan bli tvungen att medgiva
en höjning av priserna. Jag skulle tro att det inom vissa delar av textilindustrien
kan förhålla sig på det sättet. Därför skulle jag vilja varna för att draga
alltför långtgående slutsatser av det som inträffat de senaste åren. Det är
nog tyvärr så, att man inte kan höja lönerna mycket kraftigt, långt över normal
effektivitetsstegring, och i alla fall ha fasta priser.

Jag vill till dem som tala om att näringslivets vinster äro så stora, att man
kan inkräkta på dem några år till och på det sättet höja lönerna, påpeka, att
näringslivets vinster efter det att skatterna betalats, såvitt man kan bedöma
nu, inte äro väsentligt större än de voro före kriget. Räknat i oförändrat penningvärde
har alltså näringslivets vinster redan undergått en mycket betydande
reduktion. Örn man inte skall fortsätta fram till ett tillstånd, där företagen
tjäna nästan ingenting, får man medgiva, att där finns ingen större rnariginal
att utnyttja. En rent kvantitativ jämförelse mellan löneposterna, som
uppgå till cirka 7 000 miljoner kronor, och bolagsvinsterna, som efter skattebetalningen
uppgå till omkring 700 miljoner kronor, torde göra klart att där
inte finns någon bred marginal att röra sig inom.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)

Herr Severin kom sedan med ett uttalande, som föreföll mig i flera avseenden
värdefullt. Men när han säger att orsaken till att det är^ så svårt att tala
örn för arbetarna, att de icke kunna begära stora löneförhöjningar, är den, att
arbetsgivarna icke vilja ge besked örn hur stora deras vinster äro, att det därför
är svårt att förklara för arbetarna att deras löner icke kunna väsentligt
höjas utan att man samtidigt får en prisstegring, så vill jag till detta säga,
att även om man hade en ännu bättre belysning av vinsterna än man har —
och den är inte så dålig, även örn den fria avskrivningsrätten naturligtvis inför
ett element av ovisshet — så undrar jag ändå om det skulle vara någon
stark broms på arbetarna i exempelvis maskinindustrien. Ty ävensom företagarna
skulle förklara att de måste höja priserna med två procent på grand av
lönestegringarna, skulle arbetarna säga att det just inte betyder någonting för
levnadsomkostnaderna, örn maskinpriserna höjas med två procent. Däremot
instämmer jag helt med herr Severin däri, att arbetsmarknadens nuvarande
läge med överfull sysselsättning naturligtvis gör det alldeles särskilt svårt för
någon part att övertyga arbetarna om att en viss begränsning av anspråken ligger
i deras eget intresse.

När finansministern försvarade sitt uttalande av 1944 föreföll det mig som
om det var en glidning i hans resonemang. Han säger, att jag uttalat, att när
nu regeringen gått med på lönetillägg för statstjänstemän, det vöre naturligt
att regeringen också tilläde att detta är naturligtvis möjligt även på den öppna
marknaden. Men beträffande statstjänstemännen gällde det ju att de skulle
få kompensation för att de blivit efter i utvecklingen. Därför fing-o de en relativt
stor lönestegring på en gång. Det var ersättning för flera års utebliven
förbättring. På den öppna marknaden däremot hade vi haft lönejusteringar
varje år. Därför var det olyckligt att finansministerns uttalande kom att tolkas
så. att det som här skett för statstjänstemännen kunde och borde ske även
på den öppna marknaden. Det fanns en olikhet i förutsättningarna mellan
statstjänstemannens löneläge och arbetarnas, som jag tror finansministern försummade
att ordentligt klargöra. Därför kom också hans uttalande att få en
effekt sorn han måhända icke avsett.

Beträffande räntestabiliseringen säger finansministern att det är uppenbart
att man inte skall låsa fast räntan vid tre procent, men för närvarande är en
stabilisering vid denna nivå naturlig. Han har fattat bankoutskottet så, att
man inte nu skall överväga räntesänkning. Jag vill då betona, att när bankoutskottet
säger att en räntestabilitet är fördelaktig, så är det svårt att tolka
det som finansministern gör, nämligen att man så att säga vill undvika den
skada som en räntesänkning skulle medföra. Ty i så fall skulle väl resonemanget
örn räntestabiliteten inte förts på detta sätt — vilket verkar analogitänkande
med prisstabiliteten — utan på det sättet att man ville varna för en
sådan räntesänkning, som skulle ha en tendens i verkligt inflationsbefrämjande
riktning. Utskottet skulle också motivera varför en räntestegring inte anses
lämplig. Det är dock möjligt att finansministern tolkar bankoutskottet råth
men i så fall använder utskottet ett egendomligt uttryckssätt.

När finansministern sedan säger, att det enligt hans mening är relativt likgiltigt
örn räntenivån stabiliseras vid tre eller två och en halv procent, kommer
han i uppenbar strid med bankoutskottet — enligt lians egen förklaring — ty
bankoutskottet anser just denna ränta på två och en halv procent såsom icke
fördelaktig. Finansministern kan näppeligen hänvisa till att det är själva rörelsen
sorn sådan som skulle vara så farlig. Det är räntenivåns höjd som är det
avgörande, inte vanskligheterna vid övergången när själva sänkningen göres.
Enligt min mening är finansministerns ståndpunkt, att det är ganska likgiltigt
örn man Ilar två och en halv eller tre procents ränta, inte acceptabel. Ty det

Nr 23.

Onsdagen elen 5 juni 1946 em.

Fortsatt[ befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
måste ändå vara så att t. ex. ivern att få bygga — och de svårigheter som statsrådet
Ericsson har att ransonera byggnadstillstånden — måste bil ännu större
ju lägre räntan är. Örn man därför skall ta finansministern på orden, så måste
detta innebära, att han skjuter räntepolitiken åt sidan som medel att upprätthålla
jämvikten på kapitalmarknaden och att han litar till helt andra medel.

Kanske får jag skjuta in en fråga där till finansministern, eftersom det i
dag uppenbarligen gäller att begränsa investeringarna : hur är det med lagstiftningen
beträffande de investeringsfonder som näringslivet äger och har
rätt att använda för investeringsändamål? Under vissa tider har regeringen
förklarat att det varit angeläget att investera och att företagen få behålla sin
skattefrihet örn de göra det — örn de icke göra det, bli de efterbeskattade på
dessa investeringsfonder. Förhåller det sig inte så, att regeringen tillåtit disposition
av dessa fonder 1945? Tillåter regeringen även disposition av fonderna
under 1946? Jag vore tacksam att bli korrigerad örn jag säger fel men
.lag har för mig att under 1944 och 1945 tilläts sådan disposition. Det kan väl
liragasattas örn verkligen staten behövde stimulera till investeringar under tider
som de då rådande.

Kvar står det^ emellertid, att det är fråga örn ett inflationstryck, som inte
bara kommer från utlandet utan också tar sig uttryck i varuknapphet och
knapphet pa arbetskraft samt en tendens att investera mer än vi kunna finansiera.
Vad tänker, regeringen göra åt den saken, när man uppenbarligen inte vill
använda räntepolitiken och alltså i viss man avlyfter ansvaret från riksbanken?
Något mäste göras åt saken, om man inte bara vill låta det gå vind för våg.

. FöJ!,m1ln del intar jag för närvarande i dessa spörsmål den attityden, att
jag efterlyser direktiv och program från regeringens sida. Det torde i främsta
rummet vara regeringen som har att taga ledningen i sådana spörsmål. Jag
gläder mig åt att finansministern ansåg att det fanns förutsättningar för sammanförande
av olika folkgrupper, men jag skulle vilja betona, att örn man vill
göra detta är det av vikt att man förbereder en sådan aktion opinionsmässigf,
i tid lägger fram klargörande framställningar så att opinionen i de olika grupperna
påverkas, så att inte grupperna skicka befullmäktiga de ombud som ha
händerna bundna. Just i en demokrati är det nödvändigt att de olika grupperna
ha en någorlunda klar insikt. Det är därför jag tror att det brådskar för
regeringen att lägga fram program om vad den tänker göra. Det räcker inte
att säga, att orsaken, till inflationsrisken till största delen ligger i utlandet.
Detta påstående tror jag är ett låt vara omedvetet uttryck för en viss olust att
gripa sig an med detta problem. I varje fall ha vi, så vitt jag kan förstå, i dag
inte fått någon klarhet från regeringens sida om lönestegringens och’ andra
faktorers betydelse, och inte heller ha vi fatt besked örn vad regeringen tänker
göra åt denna sak.

Enligt mitt sätt att se är handläggningen av detta spörsmål en av huvuduppgifterna
för Sveriges regering för närvarande. Jag konstaterar med tillfredsställelse
att hans excellens herr Statsministern bevistat denna diskussion
och mahanda får det tolkas som ett uttryck för att. även han har den uppfattningen,
att detta är ett spörsmål som kommer att kräva hans och regeringens
samlade uppmärksamhet och initiativ.

Herr Fast erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag förstår inte hur herr Ohlin kunde så missförstå vad jag sade angående
den ganska egoistiska syn man i allmänhet hade, då man betraktade problemet
ensamt och isolerat, Ty när jag hade talat om detta tilläde jag nämligen
strax efteråt: man förmenar tydligen att det enskilda fallet, det som rör en
själv, inte inverkar på läget i stort, men man kräver att i alla andra fall skall

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
samhället gå radikalt och målmedvetet fram. Jag yttrade vidare, att denna
inställning, som jag trodde vara ganska utbredd inom vårt folk, vittnade om
att man inte tagit hotet om en inflation så värst allvarligt. Jag trodde också,
att örn man verkligen finge klart för sig att allvarliga risker förelåge, man nog
skulle vara mera överens örn att åtgärder kunde vara befogade, även då de
ginge utöver de egna intressena. Jag menade sålunda alldeles tvärtemot vad herr
Ohlin, vad jag kan förstå, fattat mitt uttalande. Jag har då ingenting annat
att göra än att konstatera ett beklagligt faktum.

Sedan vill jag bara säga, beträffande vad herr Ohlin nämnde örn förbättringar
utöver 1939 års löneram för de sämst ställda, att jag rörande denna fråga
yttrade, att det är självklart, att det inte finns något heligt tal. Det kan vara
lika berättigat med en överkompensation som med en underkompensation i vissa
fall, ty det löneläge, som avvägdes 1939, vilar på rätt irrationella grunder och
på sådana förhållanden, Som i varje fall inte sammanhänga med rättvisesynpunkter.

Härpå anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Jag skulle vilja
göra några tillägg till mitt yttrande på förmiddagen. Det är överhuvud taget
inte lockande att efter det man hållit ett anförande uppträda som uttolkare av
vad man sagt.

Jag ger herr Hagberg i Luleå alldeles rätt, ty han citerade mig tämligen
ordagrant. Jag sade på förmiddagen, att enligt min uppfattning ligger den
primära _ risken för prisstegring just nu i förhållandena utomlands. Därmed
har jag inte sagt att det icke kan vid andra tillfällen finnas risker från andra
håll.

Jag skulle vilja framhålla, att skall någonting göras i dag och under den
allra närmaste tiden, då har man att hålla sig till två stora områden. Vi
mäste försöka få hand över utrikeshandeln, så att inte utlandspriserna på
olika vägar tvinga upp den inhemska prisnivån. Det som vidare är aktuellt
just nu är den inhemska investeringsverksamheten som pågår dag för dag
och vecka för vecka.. På detta område ha vi, skulle man kunna säga, en investeringskontroll,
utövad, som jag nämnde, av en av regeringens ledamöter och
som man kan behöva skärpa. I fråga örn utrikeshandeln veta ni ju att vi gripit
in på en punkt, nämligen i fråga örn träpriserna. Det är mycket möjligt
att det blir nödvändigt att ingripa på en rad andra områden.
o Eftersom herr Ohlin inte ville skjuta undan frågan örn priserna i utlandet
så skulle jag, i gengäld för hans många frågor till mig, vilja fråga herr Ohlin,
örn han har något att invända emot att man gör en sådan central byråkratisk
dirigering av det svenska näringslivet som består i att vi se till, att inte för
stora varukvantiteter skickas till utlandet och att priserna på dessa varor inte
få återverka på den svenska marknaden. På den punkten har regeringen redan
givit besked.

Herr Ohlin talar som örn detta vore den första diskussion vi haft här i
denna sak och som om han vore den förste som var nyfiken över regeringens
politik. Det var inte så många veckor sedan en högerledamot i första kammaren^
i en interpellation ställde en stor fråga till statsministern, vilken besvarades
i ett mycket långt anförande. Alla frågor som herr Ohlin nu ställt framställdes
då till regeringen, och vi svarade dels att utrikeshandeln måste ställas
under kontroll, dels att vi måste ställa investeringsverksamheten i landet under
kontroll, dels att priskontrollen måste skärpas. Nu frågar herr Ohlin om
vi inte erkänna lönebildningens betydelse i detta sammanhang, och herr Hag -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken att ''inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
berg i Malmö erinrade om jordbrukspriserna och vilken roll de kunna spela.
Ja, det är riktigt. Örn herr Hagberg i Malmö hade citerat bankofullmäktiges
yttrande litet mera fullständigt med några satser ovanför citatet, så hade det
blivit ännu tydligare, att bankofullmäktige inte skjuter undan inflytandet
från utlandet. När utskottet kommer till frågorna om den svenska hemmamarknaden
heter det, att här är det fråga om jordbrukspriser och arbetslöner,
som äro de dominerande faktorerna. Örn jag har yttrat att jag inte menat att
dessa faktorer i dag äro dominerande, så är det helt enkelt därför att vi för
en kort tid sedan tagit ett måhända ganska farligt steg på väg mot högre
jordbrukspriser genom den nya uppgörelsen med jordbrukarnas organisationer,
som ju innebär inte oväsentligt stegrade priser. Som herr Ohlin väl vet
innebär ju hans eget förslag örn att taga bort omsättningsskatten just ett försök
att motverka denna prisstegring, som vi med öppna ögon tagit. Vi ha alltså
redan tagit ståndpunkt här. Vi lia lyft upp nivån ett stycke. Frågan om lönerna
blir aktuell vid omkring årsskiftet, och den kunna vi inte göra något
åt i dag. Det hindrar emellertid inte att jag ger herr Ohlin rätt däri att örn
man vill förbereda för en sådan omläggning, där även frågan om lönerna och
jordbrukspriserna måste ingå som viktiga faktorer, så finns det ganska stor
anledning att börja förbereda detta redan nu, och det är inte någon hemlighet
att man inom regeringen gång på gång varit inne på dessa frågor och egentligen
endast avvaktar den lämpligaste tidpunkten för att beträffande dessa
spörsmål gå in på resonemang med de olika parterna.

dag kan som sagt inte annat än vidhålla, att just under det sista halvåret
frågan örn utlandspriserna och deras inverkan på den svenska marknaden varit
och att den fortfarande är den dominerande faktorn, den som man i första
hand har att gripa in emot.

Jag skall inte taga upp den gamla tvistefrågan örn 1944 års löneförbättring
för statstjänarna. Det lönar sig litet att efteråt försöka konstruera vilken
inverkan dessa mina yttranden haft. Pierr Ohlin säger, att jag lämnade oklart
vad som menades med den löneförbättring, som statstjänarna fingo. Det var
en löneförbättring, som kom i efterhand. Statstjänarna hade blivit missgynnade
och fingo alltså en större löneförbättring än som varit motiverad på den
öppna marknaden, där man redan hade fått tidigare förbättringar. Ja, jag tror
inte att jag någonsin förbisett det, och örn herr Ohlin följt med de förhandlingar
som fördes mellan de kollektivavtalsanställda i statens tjänst skulle han
veta, att denna skillnad emellan de statsanställda, som stått på reglementet,
och de kollektivavtalsanställda var en av de avgörande punkterna, där det fick
göras och gjordes mycket klart, att den förbättring, som skulle tillerkännas
dem som hade kollektivavtal, skulle föra dem upp i nivå nied statstjänarna,
vilka fått tilläggen på en gång.

Jag vill inte förlänga debatten, annars skulle jag kunna ställa ännu en
fråga till herr Ohlin. Han, säger, att regeringen skjuter undan räntan såsom
en faktor i stabiliseringen, regeringen vill inte tillgripa en räntehöjning. Nej,
för ögonblicket är det enligt min mening ett grovt och ojämnt verkande medel,
som jag inte tror vi skola tillgripa. Jag kan, ju fråga herr Ohlin, örn herr
Ohlin skulle vara villig att ''förorda, att man försöker dämma upp den nuvarande
högkonjunkturen genom räntehöjning. Bankoutskottet har skrivit på
följande sätt — jag har tolkat detta yttrande på det enda sätt jag tror man
kan tolka det, det tjänar ingenting till att vi skola diskutera, vad bankoutskottet
menat, eftersom det kan svara för sig själv: »En fortsatt stabilisering av
räntenivån inom landet utgör jämsides med en begränsning av likviditetsöverskottet
ett värdefullt stöd för de penningpolitiska strävandena. Enligt vad ut -

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
skottet inhämtat äro banko fullmäktige eniga om att en räntesänkning i nuvarande
läge icke bör ifrågakomma.» Jag har inte kunnat undgå att fatta
detta så, att det varit en, diskussion om huruvida man skulle sänka räntan
ytterligare.

När jag yttrade, att enligt min uppfattning det inte var räntehöjden som
var avgörande, utan rörelseriktningen, så är det verkligen min mening. Herr
Ohlin har tydligen en apnan mening. Örn vi i detta ögonblick på grund av historiska
och institutionella förhållanden hade haft räntenivån vid 2,5 %, menar
jag att inte något väsentligt ändrats i vårt ekonomiska läge. Örn vi däremot i
detta ögonblick skulle besluta att räntan skulle bli en, halv procent lägre,
så skulle detta ha många psykologiska och andra konsekvenser, som nog skulle
verka i den inflatoriska riktningen. Sedan yttrade jag inte •—- och det kanske
herr Ohlin missförstod en smula — att jag trodde det fanns förutsättningar
för att de olika grupperna, som skulle sammanföras, skulle komma överens.
Vad jag menade med att det fanns förutsättningar var, att förhållandena hade
utvecklat sig så, att det fanns alla möjliga utgångspunkter för regeringen att
börja sondera ställningen inom de olika grupperna för att försöka åstadkomma
ett sådant sammanförande. Att regeringen inte ansett detta lika brådskande
beror på att frågorna här gällt jordbrukspriser och arbetslöner och priser på
vissa andra inhemska produkter, och där anser jag att vi lia ett visst rådrum,
under det att frågan örn vad som skall göras i fråga örn utrikeshandeln; och
den inhemska investeringsverksamheten kräver relativt snabba beslut.

Herr Hagberg i Luleå, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Herr Ohlin tyckte att min rekommendation att man
skulle överlämna åt riksbanken att ruva på sitt guld var orimlig. Det kanske
berodde på att han inte vet, att detta utlåtande utmynnar i ett yrkande örn
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. Med andra ord, det sköna löfte, som står på våra sedlar, att
Sveriges riksbank vid anfordran inlöser sedeln med guldmynt, det är bara en
skön lögn, vilket dock inte gör sedlarna sämre för det, ty den lögnen har man
kunnat upprätthålla i 15 år utan att sedlarna blivit sämre. Det var det jag
avsåg, när jag sade att riksbanken kan få ruva på sitt guld i enlighet med
denna rekommendation.

Sedan sade herr Ohlin att nationalinkomsten tyvärr inte räcker till vid en
fördelning, så att industriarbetarna kunde erhålla något mera. Han nämnde
inte ordet »industriarbetare», men eftersom han utelämnade en viss grupp
antar jag, att han menade dem. Nationalinkomsten utgör enligt uppgift 18 miljarder.
Dividerar jag den summan med folkmängden, 6,5 miljoner, får jag
2 700 kronor, d. v. s. närmare 12 000 kronor per genomisnittsfamilj.

Herr Ohlin sade, att finansministern inte kan nalkas lönefrågorna utan farhågor.
Ja, herr Ohlin, det kail till och med vara farligt för en professor i
nationalekonomi att nalkas lönefrågorna, ty det ståndpunktstagande han här
i realiteten intog mot industriarbetarnas lönekrav kan få sina konsekvenser
även för folkpartiet, även örn partiet inte har så mycket att säga till örn bland
industriarbetarna.

Sedan vill jag till slut endast registrera, att herr Ohlin icke längre upprätthöll
sin tes om att knappheten på arbetskraft är ett inflationsfenomen. Jag
antager, att man får tolka det så, att han, när han uppställde denna tes, nalkades
detta problem utan farhågor, men han har kanske kommit underfund
nied att det var inte utan risk.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 28. 6

Xr 23.

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av att herr Hagberg i Luleå, envist fasthaller, att det 1942 fattades beslut om
lönestopp. Man har visserligen kallat det för lönestopp, men det föreligger en
mycket väsentlig skillnad mellan beslutet rörande priserna och beslutet rörande
lönerna, och detta framgår redan därutav att priserna befunno sig och fortfarande
befinna sig under statens kontroll genom ett särskilt organ, priskontrollnämnden,
medan däremot lönerna icke ha befunnit sig och icke befinna sig
under någon dylik kontroll. Staten har alltså tagit sig rätt att fastställa priser
och icke tillåta någon att fritt höja sina priser; detta skall pnskontrollnämnden
först medgiva. Något dylikt beslut föreligger icke beträffande lönerna.
Det står parterna fritt att bestämma vilka löner de behaga, och något
annat lönestopp än det, som man för närvarande rekommenderar i bankoutskottets
utlåtande, bär icke heller funnits. Här säger bankoutskottet: »Med
hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke medverkan från
parterna på arbetsmarknaden borde påkallas för att såvitt möjligt ernå en stabilisering
av priser och löner för viss tid framåt.» Ett godkännande av detta,
sorn naturligtvis kommer att lämnas, innebär inte att det fattas ett beslut örn
lönestopp. När 1942 års beslut fattades, deklarerades för övrigt från fackföreningsrörelsens
sida, att den förbehöll sig friheten, trots överenskommelsen örn
att föra en varsam lönepolitik, att höja lönerna för de^ sämst betalda. Het gjordes
en uttrycklig reservation härför, och som jag påpekade förut steg verkligen
lönerna under 1943 och 1944, trots detta s. k. lönestopp.

Jag skulle härtill vilja lägga, att jag tror mig uttrycka en mycket allmän
mening inom fackföreningsrörelsen örn jag säger, att fackföreningsrörelsen
skulle vara en mycket bestämd motståndare till ett beslut om lönestopp, d. v. s.
ett beslut örn att staten förbehöll sig rätten att fastställa lönerna på arbetsmarknaden.
Det vore detsamma som införande av den obligatoriska skiljedomen,
och den har den svenska fackföreningsrörelsen så uttryckligen uttalat sig
emot att det inte kan finnas minsta tvivel om att man hos fackföreningsrörelsen
icke skulle finna något gehör för ett beslut örn dylikt lönestopp. Därmed
är intet sagt örn att fackföreningsrörelsen i en viss situation skulle finna
sig nödgad att underkasta sig ett sadant beslut fran staten.

När jag nu har ordet vill jag inte neka mig att liksom herr Hagberg i Malmö
ägna ett par ord åt herr Hagbergs i Luleå utväg för de slantar, som arbetarna
finge över, därför att varubrist och därav följande ransonering inte medgåvo
dem att köpa konsumtionsvaror för hela lönen. Vid sådant förhållande
skulle man alltså köpa en sommarstuga eller tomt och placera pengarna i
realvärden. Jag vet inte örn herr Hagberg i Luleå menade, att man med denna
metod skulle undkomma en eventuell inflationistisk verkan, trots att man
hade så höga inkomster, att de inte motsvarades utav en varumängd till gällande
priser. I det fallet skulle jag rekommendera honom att tänka på nästa
led i bytet. När arbetaren köpte en stuga eller en tomt gjorde han visserligen
av med sina pengar på det, men den som saide stugan eller tomten fick i stallet
in pengar. Har herr Hagberg i Luleå tänkt på vad han skulle göra med
dem? Skulle han också köpa en stuga eller en tomt för att han inte kunde få
ut konsumtionsvaror, eller förutsatte herr Hagberg möjligen att tomtförsäljaren
skulle vara så lojal, att han i stället placerade pengarna i statsobligationer
eller i en bank? I förstnämnda fallet skulle man köpa av varandra,^ så att
den som köpte tomten i dag sålde den igen i morgon, och det skulle på detta
sätt bli möjligt att få användning för pengarna utan någon prisstegrande verkan!
Sådant brukar man kalla för jobberi, och det vore ju en originell metod
att hindra prisstegringen!

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)

Herr talmanen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Ohlin: Herr talman! Låt mig bara allra först till herr Hagberg i
Luleå säga, att han observerade tydligen inte, när jag utöver mindre välsituerade
jordbrukare, skogsarbetare och kvinnlig arbetskraft just nämnde
andra lägre avlönade arbetare, vilket uppenbarligen måste avse en del av den
stora gruppen industriarbetare. Jag tror inte att herr Hagberg behöver ha
några farhågor å mina vägnar. Folk förstår nog ganska bra, att det får betecknas
som en allmän demokratisk inställning att den tredjedel, örn jag så
får uttrycka det, av svenska folket som har den lägsta levnadsstandarden, har
anspråk på att komma först, när det gäller standardhöjning. Skulle det vara
som det nu är, att det finns en del industriarbetare, som ligga i mellangruppen
och som därför inte komma först, tror jag de förstå den saken ganska bra.

När herr Hagberg i Luleå utgick ifrån att jag ändrat mening i fråga örn
bristen på arbetskraft, så är det ett misstag. Jag har tvärtom den uppfattningen.
, att det är en mycket viktig synpunkt att bristen på arbetskraft, som
beror på flera faktorer, huvudsakligen beror på det som jag kallade för ett
visst inflationstryck. Herr Hagberg var själv inne på samma mening. Han
sade, att under högkonjunktur är det alltid ont örn arbetskraft. Ja, ur den
.synpunkt vi nu diskutera är dagens situation ingenting annat än en forcerad
högkonjunktur. Att man får överflöd på arbetskraft vid depression beror på
samma faktorer som att man får ont örn arbetskraft under högkonjunktur och
förfärlig brist på arbetskraft under en forcerad högkonjunktur. Örn man inte
håller den saken i minnet, kan man lätt felbedöma läget och draga den slutsatsen
att vi alltid eller ganska länge skola ha ett sådant extraordinärt underskott
på arbetskraft och underlåta de försiktighetsmått, som äro väl motiverade.
Ty herr Hagberg och jag äro väl medvetna om att det inte alls är säkert
att det inte kan komma en kris inom ett par år.

Till finansministern vill jag säga, att jag instämmer nied honom i att en
diskussion här utan citatsamling av vad som yttrades 1944 för oss inte så
långt, men han undgick att tala örn den öppna arbetsmarknaden och talade om
de kollektivavtalsanställda arbetarna i statens tjänst och om statstjänarna.
Min jämförelse gällde just den öppna arbetsmarknadens arbetare.

När finansministern säger, att han begränsat sig till att påvisa, att den
primära risken för inflation just nu är trycket från utlandet, skulle jag vilja
säga att jag tror inte det är riktigt, utan jag tror att det finns en annan lika
primär och lika viktig risk just nu, nämligen den som kommer från arbetsmarknaden,
från den extra ordinära knappheten på arbetskraft. Vissa slutsatser
därav kunna under de närmaste månaderna sätta sig fast i arbetarkretsarnas
åsikter och därför få konsekvenser för höstens avtal. Det förefaller, som
örn finansministern i någon mån medgav det då han sade, att visserligen kan
man förbereda detta etc. Det är därför inte så, att när det gäller reaktionen
på arbetsmarknaden det blir aktuellt först i november—december. Jag tror
tvärtom att den frågan måste anses vara redan i dag synnerligen aktuell, örn
man skall hinna göra något i tid.

Nu säger finansministern att regeringen redan i debatten i första kammaren
för två veckor sedan förklarat vissa saker. Jag vill då erinra örn att. den
debatten gällde, örn man skall utgå från hans excellens statsministerns svar,
väsentligen de försörjningspolitiska sidorna, och statsministern hänvisade speciellt
till att en närmare debatt av dessa spörsmål lämpligen .skulle förläggas
lill diskussionen örn penningpolitiken. Det är just det som jag gjort, och jag
anser mig lia ingående studerat vad både statsministern och finansministern
uttalade i första kammaren, men att det skulle vara ett så uttömmande skäl att

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. rn. (Forte.)
inte något ytterligare meningsutbyte är erforderligt, tror jag är mycket svårt
att hävda.

Finansministern säger att man måste vidtaga åtgärder mot det prisuppdrivande
trycket från utlandet och frågar, om jag har något att invända emot att
man där vidtager åtgärder. Finansministern nämnde själv, att exportavgifterna
på trävaror är det enda som regeringen tills vidare gjort. Det förhöll sig ju
så att folkhushållningsministern och jag haft åtskilligt att skaffa med att
dessa avgifter infördes, och det torde däri få anses ligga att jag inte är någon
principiell motståndare till en sådan metod att hindra en utländsk prisrörelse
att slå över hit, när det är möjligt. Det angav jag i mitt första yttrande i
eftermiddag. Men jag har inte från finansministern, varken i dag eller någon
.annan gång, fått någon sådan konkret exempelsamling som visar, att det är
behövligt att göra detta i stor skala över ett vidsträckt fält. Då får man väl
tills vidare draga den slutsatsen av regeringens handlingssätt att regeringen
också har den uppfattningen att det inte är lämpligt att använda denna metod
i större skala. Jag skulle tvärtom vilja rekommendera regeringen att gå
fram på frivillighetens väg och träffa avtal med exportörerna och säga till
dem: trots att ni kunna sälja edra maskiner till utlandet till högre priser, böra
ni sälja på hemmamarknaden till oförändrade priser, ty därigenom undgå vi
en komplicerad situation. Detta sker nämligen i dag i mycket stor omfattning.
Jag skulle kunna nämna t. ex. kontorsmaskiner av olika slag, som säljas på
export till högre priser än i Sverige, men detta föranleder icke den inhemska
industrien att vägra att sälja mycket stora kvantiteter på hemmamarknaden.
Det tycker jag är ett klokt handlingssätt, och jag tror att regeringen bör ha
vissa möjligheter att få industrien att fortsätta på denna väg och därigenom
undgå att spörsmålet örn sådana här avgifter behöver tagas upp.

Sedan frågade finansministern, örn jag ville vara med örn en central byråkratisk
reglering av exportkvantiteterna. Jag skulle vilja säga, att det lia vi
ju redan genom våra handelsavtal. Örn finansministern var något förvånad
över en och annan av mina frågor ina jag tillåtas vara litet förvånad över
denna fråga. Jag trodde att det var så uppenbart för alla, att våra handelsavtal,
som t. ex. innehålla kvoter för exporten och som innehålla reglering av
vår exportförsäljning på kredit, innebära en sådan reglering av exportkvantiteterna.
Att jag ser fram emot ett tillstånd så snart som möjligt, då det skall
bli överflödigt att använda en sådan kvotreglering, är en sak, men jag har ju
många gånger här i kammaren, senast för kort tid sedan, uttalat mitt instämmande
i att denna handelspolitik tyvärr är nödvändig för närvarande.

Till sist frågade finansministern, om jag ville förorda en räntehöjning. Mej,
inte vill jag det för närvarande. Men jag menar, att örn man skall hålla nuvarande
räntenivå, uppkommer ett problem, vad man skall göra som ersättning
för den räntehöjning, som man kanske i annat läge skulle kunna tillgripa men
som man inte nu anser tillrådlig. Att svara på frågan vad dessa andra åtgärder
skulle gå ut på tillkommer i första hand regeringen, som bör lägga fram
ett samlat program. Yi ha här i landet kommit in i ett tillstånd, där regeringen
och dess företrädare allt oftare finna sig kunna fråga oppositionen:
Vad är ert program? — ungefär som örn varje oppositionsparti i varje situation
skulle vara förpliktat att lägga fram ett lika fullständigt program som regeringen.
Men regeringen har ju hela utredningsapparaten, hela tjänstemannastaben
och många andra möjligheter till kontakter åt olika håll. Örn man går
till andra länder tror jag man skall finna, att det är allmänt erkänt att den
första plikten, i varje fall från en regering som vill göra anspråk på att betecknas
som en någorlunda stark regering, är att den skall prestera ett samlat
program, när det gäller viktigare spörsmål. Den frågan kan man inte

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Ni 23.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
komma ifrån genom att bara kasta bollen tillbaka och fråga: vad vill oppositionen
från det och det partiet göra?

När finansministern säger, att 21/2 procent kan vara lika bra som 3 procent
vore det frestande att fråga: varför då inte t. ex. 2 procent? Om bara räntan
en gång ligger stilla där, kan man ha den var som helst, tycks han mena. Men
den praktiska konsekvensen av denna finansministerns ståndpunkt måste ju
vara, att man hävdar att räntepolitiken inte har någon väsentlig mission att
fylla för reglering av investeringarna. Det innebär, att regeringen går mycket
långt i den riktning, som jag måste medge att herr Hagberg i Luleå och hans
kamrater på ett tidigt stadium intagit. Då frågar jag, örn det är regeringens
ståndpunkt att räntepolitiken skall för lång tid skjutas åt sidan och man i
stället skall ha en annan investeringskontroill. Efter vilka linjer och på vad
sätt vill man sköta denna investeringskontroll? Hur skall man åstadkomma,
att en sådan investeringskontroll blir så litet centralbyråkratisk som möjligt?
Det är ett viktigt problem, som jag är säker på att statsrådet Ericsson ägnar
mycken uppmärksamhet i sitt dagliga arbete, men som riksdagen och svenska
folket hört bra litet örn. Det förefaller mig, som örn här vore ett spörsmål som
inte har offentligt närmare behandlats av regeringen, och därtill ett mycket
viktigt spörsmål. Ett bra exempel alltså på en otillräcklig vägledning åt den
allmänna debatten, när det gäller denna viktiga fråga.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Om det fanns någon rimlig mening med professor Ohlins replik
mot mig om industriarbetarnas löner måste det vara den, att han anser att de
böra höjas, liksom även jag gör. Då finner jag, att här ha både socialdemokraternas
och bondeförbundets och nu senast folkpartiets inklusive kommunisternas^
talesmän uttalat sig emot de funderingar, som bankoutskottet haft i
lönefrågan. Det är ju ett storartat resultat.

För det andra skulle jag bara i anledning av herr Ohlins uttalande i räntefrågan
vilja konstatera, att där befinner man sig på ungefär samma linje. Här
ha egentligen samtliga partier utom högern uttalat sig emot en mening, som
bankoutskottet genom lottdragning beslöt att stryka ur motiveringen.

Herr Ohlin, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill bara understryka, att herr Hagberg i Luleå alldeles
gick förbi vad jag sade, nämligen »en stor del av jordbruksbefolkningen, speciellt
småbrukare, skogsarbetare, en del kvinnlig arbetskraft och vissa andra
lågt avlönade arbetargrupper». Den formuleringen tror jag är tillräckligt klar
för att rycka undan grunden för herr Hagbergs sista mycket längre gående
slutsats.

Härefter yttrade

Herr Wiberg: Herr talman! Innan debatten avslutas skulle jag gärna vilja
göra ett konstaterande.

I propositionen framhöll departementschefen, att anledning inte syntes föreligga
att i rådande oklara läge ingå på någon närmare diskussion beträffande
det penningpolitiska programmet. Det är därför givetvis också med alldeles
särskilt stort intresse finansministerns tvenne anföranden i dag mottagits. Men
jag måstse nog konstatera, att finansministern inte har givit något klart besked
vare sig beträffande sin inställning eller om regeringens linje i fråga om
lönepolitikens utformning. Finansministern har visserligen medgivit, att lönepolitiken
mäste tillmätas en icke oväsentlig betydelse. Finansministern bär, så -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Ang. skogsvårdsslyrelsernas
organisation
m. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld m. m. (Forts.)
vitt jag förstår, i motsats till vad herr Hagberg i Luleå menar, ej heller tagit
avstånd från bankoutskottets mycket positiva och klara uttalanden. Men finansministern
har dock inte givit något rent besked beträffande sin personliga
och regeringens inställning. Finansministern Ilar skjutit denna betydelsefulla
fråga åt sidan under motivering, att lönepolitiken och lönefrågorna för närvarande
inte lia aktualitet och först få aktualitet vid årsskiftet. Jag tror att
man kan ha delade meningar på den punkten, och jag måste uttala ett beklagande
av att vi i fråga örn lönepolitiken nu inte ha fått en välbehövlig,
vägiedande, klar och tydlig appell från regeringsbänken.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 2.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 52, angående fullmäktiges i riksgäldskontoret
förslag till utarbetande av ett person- och sakregister till riksdagens
protokoll med bihang för åren 1941—1950.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 12, angående regleringen för budgetåret
1946/47 av utgifterna under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—5.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner dels med förslag till förordning örn ändring i förordningen den
30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m. dels ock angående
anslag till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde
vid virkesavverkning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 126, hade Kungl. Majit, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden föreslagit
riksdagen att

A. antaga vid propositionen fogade förslag till förordning örn ändring i förordningen
den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser och till
förordning örn skogsvårdsavgift;

B. godkänna de grunder för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och personalförhållanden
samt verksamhetens finansiering m. m., som departementschefen
i propositionen förordat;

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Nr 23.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

C. för skogsstyrelsen fastställa ändrad personalförteckning och godkänna

ändrad avlöningsstat; . ,

D för budgetåret 1946/47 å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa

a) '' till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 215 700 kronor;

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 51 000 kronor;

c) till Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet ett

reservationsanslag av 6 150 000 kronor; . .

d) till Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag ett reservationsanslag

av 175 000 kronor. 1

Vidare hade Kungl. Majit i en till riksdagen avlaten den 26 april 194b
dlagtecknad proposition, nr 246, iföreslagit riksdagen att till Skogsvård m. m.:
Ersättning åt skogs vårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverknmg m. m.
å riksstaten för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln anvisa ett ior -

silagsanslag av 400 000 kronor. .

I det av Kungl. Majit framlagda förslaget till förordning örn ändring i förordningen
den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m. hade

4 § sista stycket följande lydelse: ...

»Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelsen att stalla sig tili
efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i författningar och av Kungl.
Majit eller skogsstyrelsen meddelade bestämmelser.»

Kungl. Majlis förslag till förordning om skogsvårdsavgift innehöll följande

övergångsbestämmelser: , . ..

»Denna förordning träder i kraft såvitt angår 4 S den 1 juli 1946 och i öv -

riga delar den 1 juli 1947.

1 § andra stycket och 4 § .förordningen den 11 oktober 1912 (nr 27-0) örn
skogsvårdsavgift skola upphöra att gälla den 1 juli 1946. I övriga delar skall
sistnämnda förordning upphöra att gälla den 1 juli 1947. I fråga örn skogsvårdsavgift,
som skall erläggas för virke som eftertaxerats till skogsaccis för
år 1946 eller tidigare år, skola dock bestämmelserna i 1 § första_ stycket och
2 § i den sålunda upphävda .förordningen fortfarande äga tillämpning.»

Kungl. Majit, som .föreslagit, att länsskogvaktarnas. nuvarande tjänstetitel

skulle utbytas mot titeln distriktsskogsmästare, hade i avseende å löneställningen
för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare föreslagit, bland annat, för
förste distriktsskogsmästare lönegraden A 15, för distriktsskogsmästare A 12
och för biträdande distriktsskogsmästare A 8 samt för länsjägmästare lönegraderna
A 30, A 29 och A 27 ävensom för biträdande länsjägmästare och di -

striktsjägmästare lönegraden A 26. .

Enligt Kungl. ,Maj:ts förslag skulle i fråga örn skogsvårdsstyrelsernas verksamhet0
det s. k. normalprogrammet realiseras till omkring 65 procent.

I samband med förenämnda propositioner hade utskottet till behandling förehaft
ett flertal i ämnet väckta motioner. .

I motionen I: 285 av herrar Wagnsson och Åman, likalydande med motionen
11:445 av herr Ryling m. fl., hade hemställts att riksdagen måtte besluta,
bland annat, att förste distriktsskogsmästare skulle avlönas enligt_ lönegrad
A 16, distriktsskogsmästare enligt lönegrad A 13 och biträdande distriktsskogsmästarc
enligt lönegrad A 9. I motionerna 1:293 av herrar Wagnsson och
''Åman och 11:444 av herr Fagerholm hade hemställts, bland annat, att Samtliga
befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna _ skulle för placering i löneklass
äga tillgodoräkna sig den tid de före den 1 juli 1946 innehaft motsvarande
befattning hos skogsvårdsstyrelse.

I motionen 1: 287 av herr Näsgård hade hemställts, att riksdagen matte besluta,
att tjänstetiteln länsskogvaktare skulle bibehållas.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

I motionen I: 289 av herrar Tjällgren och Näsgård, likalydande med II: 453
av herrar Edberg och Jönsson i Rossbol, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att första länsskogvaktare skulle erhålla en löneställning motsvarande
lönegrad A 16 och länsskogvaktare lönegrad A 13.

I motionerna I: 291 av herr Sundberg m. fl. samt II: 452 av herr Hellbacken
m. fl., vilka motioner hade likalydande motivering så när som i fråga örn länsskogvaktarnas
titel, hade hemställts, att riksdagen med bifall i övrigt till Kungl.
Maj :ts proposition matte, bland annat, uttala sig för det s. k. normalprogrammets
genomförande i princip till 75 procent samt godkänna de grunder i fråga
örn skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation och befattningshavarnas anställnings-
och avlöningsförhållanden och därmed sammanhängande övergångsanordningar
som i motionerna angivits.

Enligt dessa motioner skulle förste länsskogvaktare inplaceras i lönegraden
A 16 och länsskogvaktare i lönegraden A 13.

Utskottet, som ansett den skogsskoleutbildade personalen alltjämt böra kallas
länsskogvaktare, hade i det nu föreliggande utlåtandet under åberopande
av vad däri aniförts hemställt:

A. att riksdagen måtte

1) antaga förenämnda förslag till förordning örn ändring i förordningen den
30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser och till förordning örn
skogsvårdsavgift;

2) godkänna de grunder för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och personalförhållanden
samt verksamhetens finansiering m. m., som utskottet i utlåtandet
förordat;

3) för skogsstyrelsen fastställa under punkten införd personalförteckning;

4) godkänna under punkten införd avlöningsstat för skogsstyrelsen att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

■5) för budgetåret 1946/47 å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 215 700 kronor;

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 51 000 kronor;

c) till Skogsvård m. m.: Bidrag till Bkogsvårdsstyrelsernas verksamhet ett
reservationsanslag av 6 200000 kronor;

d) till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde
vid virkesavverkning m. m. ett förslagsanslag av 400 000 kronor;

e) till Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag ett reservationsanslag av
175 000 kronor.

B. att motionerna 1:285 och 11:445, 1:286 och 11:442, 1:287, 1:288 och
II: 450, 1:289 och II: 453, I: 290 och 11:449, I: 291 och II: 452, I: 292, I: 293
och 11:444, 1:294, 1:295 och 11:448, 11:446 samt 11:451, i den mån de ej
kunde anses besvarade med vad utskottet anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets utlåtande omfattade 13 särskilda avdelningar med följande rubriker,
nämligen:

I. Inledning.

II. Huvuddragen av skogsvårdsstyrelseutredningens förslag.

III. Skogsvårdsstyrelsernas ställning och sammansättning m. m.

IV. Skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter.

V. Förslag till normalprogram för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
( »skogsprogrammet» ).

VI. Skogsvårdsstyrelsernas personalbehov.

VII. Personalens anställnings- och avlöningsvillkor.

VIII. Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

IX. Skogsvårdsstyrelsernas medelsförvaltning. Kontroll och tillsyn.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

X. övergångsanordningar och anslagsberäkningar för skogsvårdsstyrelsernas
del m. m.

XI. Skogsstyrelsen.

XII. Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning
m. m.

XIII. Statens skogsodlingsanslag.

Under avdelningen Y hade utskottet på anförda skäl uttalat sig för Kungl.
Maj:ts förslag i frågan om realiserandet av det s. k. normalprogrammets genomförande
till omkring 65 procent. I den mån förändrade förhållanden på
arbetsmarknaden medgåve en snabbare arbetstakt, borde dock enligt utskottets
mening en härtill anpassad utökning av verksamheten övervägas.

I fråga örn löneställningen för skogsvårdsstyrelsens ordinarie personal hade
utskottet ■—- som ansett att tjänstetiteln länsskogvaktare borde bibehållas •— i
sitt uttalande under avdelning VII tillstyrkt vad Kungl. Majit härutinnan
föreslagit.

Den föreslagna rätten för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare att för
placering i löneklaiss tillgodoräkna föregående tjänstgöring hade utskottet på
skäl, som anförts under avdelningen X, icke biträtt.

Reservationer hade avgivits

under avdelning III av herrar Bondeson och Stattin, vilka i anslutning till
motionerna I: 291 och II: 452 samt I: 295 och II: 448 ansett att sista stycket
av 4 § i förslaget angående ändring av skogsvårdsstyrelseförordningen bort
utgå;

under avdelning VII av herr Bondeson, vilken i anslutning till motionerna
I: 291 och II: 452 ansett, bland annat, att länsjägmästarna bort erhålla löneställning,
motsvarande lönegraderna A 28, A 29 och A 30 i stället för respektive
A 27, A 29 och A 30;

under avdelning VIII av herrar Tjällgren, Gabrielsson!, Bondeson, Pettersson
i Rosta och Stattin, vilka i anslutning till motionerna I: 290 och II: 449,
I: 294, I: 295 och II: 448, på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Majis förslag till ny förordning örn skogsvårdsavgift
utom i vad gäller upphävande av gällande förordning i ämnet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Andersson i Löbbo, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av jordbruksutskottets utlåtande nr 61 hemställer jag, att detsamma
må företagas till avgörande punktvis samt punkterna A 1 och A 2 på följande
sätt:

Under punkten A 1 föredrages först de däri tillstyrkta förordningsförslagen
vart för sig, det första paragrafvis med övergångsbestämmelser, ingress och
rubrik sist. Härvid iakttages, att författningstext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens ledamot begäres. Sedan båda förordningsförslagen
blivit genomgångna, föredrages utskottets hemställan i punkten
A 1.

Punkten A 2 företages till avgörande på det sätt, att först föredragas utskottets
under avdelningarna III—X i utlåtandet gjorda uttalanden, under
avdelningen X dock med undantag av vad som rör anslagsberäkningarna och
förordningsförslagen. Sedan ifrågavarande uttalanden blivit genomgångna, vid
vilken genomgång texten ej må behöva uppläsas, föredrages utskottets hemställan
under punkten A 2.

Vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
må denna omfatta utlåtandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

Punkten A. 1.

Kungl. Maj:ts förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj
19il (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 2 §.

Ordet begärdes därvid av

Herr Hyling, som anförde: Herr talman! Jag skall be att få ägna någon tid
åHeii av de mångå frågor, som behandlas i detta utskottsutlåtande, nämligen
frågan örn länsskogvaktarnas lönegradsplacering.

_ Det har ju vid åtskilliga tillfällen både här i riksdagen och annorstädes omvittnats,
vilket betydelsefullt och gediget arbete denn,a kår utför. För varje
år som gått ha fordringarna på länsskogvaktarna blivit större, samtidigt som
deras arbete blivit mer krävande och ansvarsfullt. Även fordringarna på dessa
befattningshavares personliga förmåga att på ett smidigt och hänsynsfullt sätt
och med fasthet och urskilning hjälpa de enskilda skogsägarna i dessas förvaltning
av skogarna lia skärpts från åt till år. Det är inte lätt att erhålla
lämplig personal för dessa uppgifter, då, som jag tidigare framhållit, tjänsten
ställer osedvanligt stora krav på dess innehavare. Förutom goda och'' allsidiga
skogliga kunskaper samt förmåga att fatta skyndsamma beslut kräver
den även en smidig personlig läggning och psykologisk blick. Det fordras
vidare fallenhet att uttrycka sig på ett klart och övertygande sätt i olika situationer.
En länsskogvaktares arbetstid bestämmes praktiskt taget helt av
arbetsbördan, och han kan därför sällan känna sig fullt ledig. Den fritid, som
många andra människor ha, saknar han i viss utsträckning, då han till stor del
måste offra den för att kunna stå i kontakt med de olika skogsägarna. Den
som känner till förhållandet ute pä landsbygden, vet, att den bästa tiden för
skogsägarna att resonera med läns skogvaktaren är kvällar samt sön- och helgdagar.
Dessutom får det expeditionella arbetet göras när kvällen kommer.

Vi förstå, att det arbete som dessa personer utföra är betydelsefullt, då vi
höra, att inom flertalet länsskogvaktardistrikt finns det över 1 000 mark- och
skogsägare, och i vissa fall, då skogslotterna äro särskilt små, uppgår detta
antal till ca 2 000. Arealen av produktiv skogsmark inom ett distrikt uppgår
till i genomsnitt 70 000 hektar. Jag behöver inte i detta sammanhang påpeka,
av vilken oerhörd betydelse skogen är såsom inkomstkälla, inte bara för den
enskilde skogsägaren utan för hela landet. Man kan säga, att dessa befattningshavare
arbeta med ett produktivt kapital av utomordentlig betydelse inte
bara för näringslivet och för folkhushållet. Det har beräkn,ats, att värdet av
den växande skogen inom varje länsskogvaktardistrikt uppgår till 15 ä 20 miljoner
kronor. Värdeavkastningen från dessa oerhörda tillgångar är i inte oväsentlig
grad beroende på dessa befattningshavares initiativ och förmåga att
sporra och leda skogsägarna till ett rationellt utnyttjande av skogen.

Den lönefråga, som står på dagordningen i dag, har diskuterats under
många år, men fortfarande väntar kåren på att få frågan, löst. Skogsvårdsstyrelseutredningen,
som avgav sitt betänkande för en tid sedan, har föreslagit
en inplacering av förste länsskogvaktare i lönegrad A 16, av länsskogvaktare i
A 13 och av biträdande länsskogvaktare i A 9. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund Ilar också uttalat sig mycket positivt för att denna fråga skall bli
löst på ett sådant sätt, att det blir bättre möjligheter att rekrytera kåren. Jag
vill citera vad föreningen uttalat i denna fråga:

»Riksförbundet önskar endast rent allmänt framhålla, att den personal det
här är fråga om har fått sig ålagt arbetsuppgifter, känsligare och mera svår -

Onsdagen den 5 juni 1946 era.

Nr 23.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
bemästrade än inom flertalet områden i allmän tjänst, och att dess villkor bör
bedömas med hänsyn härtill. Landets skogsägare äro utomordentligt beroende
av denna personal och anse endast det bästa materialet gott nog för sig. Med
hänsyn härtill och i någon mån till att ifrågavarande tjänstemän, kanske särskilt
länsskogvaktama, tidigare otvivelaktigt varit underbetalda, vill riksförbundet
principiellt deklarera som ett önskemål, att personalen både i löneoch
pensionshänseende placeras så gynnsamt, att rekryteringen till denna för
det allmänna liksom den enskilde synnerligen viktiga tjänstemannakår i all
möjlig mån underlättas.» _ . .

Detta var alltså Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds åsikt. När jag
nu går till utskottets behandling av denna fråga, frestar det mig ^att även citera
vad det säger på sidan 32 i sitt utlåtande: »Särskilt vad. angar länsskogvaktarna
har utskottet ställt sig tveksamt till dessas placering, motsvarande
endast lönegrad A 12. I betraktande av dessa befattningshavares ^utbildning
och arbetsuppgifter har utskottet funnit starka skäl tala föll en något bättre
löneställning eller närmast i 13 :e lönegraden.»

Detta uttalande tyder alltså på att utskottet för sin, del varit beläget att
placera länsskogvaktama i 13 :e lönegraden. I fortsättningen säger emellertid
utskottet, att det skulle följa vissa konsekvenser av en sådan löneförbättring för
länsskogvaktama. Men utskottet redovisar inte, vilka dessa konsekvenser äro,
och det skulle vara intressant att höra vad utskottet tänkt pa därvidlag.

Vidare har det i den motion, som jag och ett tjugutal andra kammarledamöter
undertecknat, föreslagits förutom denna löneg''radsplaeering även att befattningshavarna
skola ha rätt att vid löneklassplacering tillgodoräkna sig den
tid under vilken de innehaft motsvarande befattning hos skogsvårdsstyrelse
före den 1 juli 1946. Utskottet Ilar på denna punkt delvis tillmötesgått motionärerna,
nämligen i så måtto, att alla länsskogvaktare skola kunna komma upp
i högsta löneklassen, alltså 16 :e löneklassen i 12 :e lönegraden, tre år före pensionsåldern.
Detta kommer dock att medföra den orättvisan, att länsskogvaktare
med ett tjugutal tjänstår till en början placeras ett par löneklasser lägre
än de rätteligen borde placeras. .

Jag skall inte vidare förlänga debatten, men då kammaren just besiutit, att
utlåtandet skall föredragas punktvis, kommer jag, herr talman, att under puukt
VII yrka, att förste länsskogvaktare placeras i lönegrad A 16, ^länsskogvaktare
i A 13 och biträdande länsskogvaktare i A 9. Under punkt X kommer jag
att yrka, att nyssnämnda befattningshavare för placering i löneklass skola äga
att tillgodoräkna sig den tid före den, 1 juli 1946. varunder de innehaft motsvarande
befattning hos skogsvårdsstyrelse. Härdar kammaren tillfälle att
hjälpa en kår, som, vilket omvittnats ''från olika håll, är värd att fa denna av
många förordade lönegradsplacering. Det är inte någon numerärt stor kår
det rör sig örn ca 300 befattningshavare. Jag hoppas att kammaren; vid den
kommande röstningen skall ställa sig positiv till de av mig här framförda yrkandena
för att bereda de nuvarande befattningshavarna en skälig och rättvis
ersättning för deras betydelsefulla arbete och för att sörja för en god framtida
rekrytering av kåren.

Häruti instämde herrar Sundberg, Hansson i Skediga, Jonsson i Malmgrava,
Nolin. Sveningsson, Björling, Werner, Larsson i Karlstad och Stjärne.

Härpå .yttrade:

Herr Nilsson i Varuträsk: Herr talman! När den organisation, varom det
här är fråga, nämligen skogsvårdsorganisationen, på 1930-talet nådde upp till
våra bygder i övre Norrland, var det inte många av de privata skogsägarna
som hälsade den med så glada känslor. De flesta skogsägarna trodde, att de

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
genom de nya förordningarna skulle bli liksom satta under förmynderskap
och förlora rätten att fritt handha sina egna ägodelar. Förhållandena på detta
område äro emellertid nu helt andra. Under årens lopp lia nämligen skogsägarna
blivit alltmer nöjda med skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och visa numera
ett mycket stort intresse för denna. De, som tidigare missaktade skogsvårdsstyrelsens
arbete, äro numera angelägna om att erhålla styrelsens hjälp

1 skogsfrågor. Denna förändrade inställning bland den skogsägande allmänheten
beror givetvis främst på länsskogvaktare själva. De lia ständigt varit i
kontakt med skogsägarna och med all sin diplomati sökt förmå dessa att förstå
värdet av en rationell skogsskötsel, och de ha fullgjort denna uppgift på
ett tillfredsställande sätt. Numera hör man aldrig talas örn att någon ringaktar
skogsvårdsstyrelsen, utan skogsägarna bruka vid minsta uttag anlita
dess tjänstemän och visa på så sätt styrelsen sitt förtroende.

När vi nu gå att besluta örn denna omorganisation, vill jag säga, att utskottets
behandling av frågan, som jag varit i tillfälle att åhöra, har varit mycket
försiktig, samtidigt som utskottet velat på allt sätt gagna de olika parternas
intressen. Det är, emellertid ett par saker jag inte tycker riktigt örn. Den första
gäller de skogsvårdsavgifter, som varje skogsägare skall erlägga till staten och
som enligt mitt förmenande inte drabba rättvist. För oss skogsägare framstår
det givetvis sona naturligt, att vi skola ersätta skogsvårdsstyrelsens tjänstemän
för det arbete de utföra i våra skogar, och denna ersättning har också
debiterats oss av skogsvårdsstyrelsen. Nu få vi emellertid därutöver betala en
ersättning, som jag inte finner vara rättvis, allra helst som vi i vanlig omfattning
få betala skatt efter taxeringsvärdet på skogen. När vi gjort ett, uttag
från skogen, få vi dessutom ta upp vinsten i deklarationen och skatta för den
som för vanlig inkomst. Man tycker det kunde vara nog med detta utan att
man dessutom betalade denna extra skatt. Den är visserligen inte så hög —
1,5 promille — men det blir pengar även det. Det är emellertid en sak i denna
förordning angående avgiftsplikt som jag är särskilt belåten med, nämligen
att avgiften inte behöver erläggas för skog, vars taxeringsvärde understiger

2 000 kronor.

Jag är vidare inte riktigt belåten med länsskogvaktare^ löner. Jag nämnde
tidigare, att det är tack vare länsskogvaktarna som skogsägarna fått blicken
öppen för vilken nytta och vilket värde som ligger i en rationell skogsskötsel.
Det är länsskogvaktarna som gjort grovarbetet när det gällt att instruera och
hjälpa bönderna till rätta pa detta område. Länsskogvaktarna ha sannerligen
hittills icke haft så hög lön — jag kan nästan säga, att de med tanke på det
ansvarsfulla arbetet varit underbetalda. När vi nu gå att besluta örn en omläggning
av skogsvårdsorganisationen, hade jag hoppats och trott, att länsskogvaktarna
skulle kompenseras för att deras lön tidigare varit låg. Av utskottets
utlåtande att döma är emellertid detta ingalunda avsikten, utan länsskogvaktarna
komma tydligen att kvarstå på samma lönenivå som förut eller
blott få en obetydlig förbättring. Jag anser det synnerligen önskvärt, att de,
såsom herr Nyling nyss yrkade, placeras i lönegrad A 13. Många av utskottets
ledamöter ha framhållit nödvändigheten av att så sker. I utlåtandet
är dock klart och tydligt utsagt, att de skola placeras i A 12. Jag mäste naturligtvis
medge, att även detta innebär en viss förbättring, vilket också Damgar
av vad iitskottet säger på sidan 44 i utlåtandet: »När utskottet såsom
Damgar av tidigare avsnitt ansett sig förhindrat att förorda högre lönegrad
för länsskogvaktarna än den 12 :e, har utskottet funnit så mycket mera angeläget
att medverka till att dessa befattningshavare genom övergångsanordningarna
få sina intressen tillgodosedda i möjligaste utsträckning.»

Jag hoppas, att denna anordning kommer att visa sig lycklig, emedan jag

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
vet, vilket oerhört uppoffrande arbete länsskogsvaktarna utföra och, som jag
tidigare sagt, vilket lågt löneläge de tidigare befunnit sig i. Många skogvaktare
ha talat om för mig, att de erbjudits privata uppdrag i en eller annan
form, på vilka de skulle kunna tjäna någon krona extra, men därför att tjänstens
stränghet omöjliggjort detta, ha de måst avböja. De ha flera gånger sagt
till mig, att det skulle vara värdefullt för dem att få dessa tillskott till de
ordinarie inkomsterna, men de ha icke kunnat åtaga sig uppgifterna, emedan
tjänsten kräver all deras tid.

Jag skall inte ställa något yrkande. Jag har bara velat säga detta, och jag
hoppas framför allt, att ett bifall till utskottets förslag skall innebära en större
förbättring än som framgår, då man läser utlåtandet.

Jag har, herr talman, icke något särskilt yrkande.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Jag har jämte fyra andra utskottsledamöter
undertecknat en reservation angående skogsvårdsavgifternas uttagande.
Hittills ha dessa avgifter uttagits, då avverkning skett, men det nya
förslaget innebär, att de skola uttagas varje år och uppgå till 1,5 promille av
taxeringsvärdet på skog och skogsbärande mark. Det är givet, att tillämpningen
av detta nya system kan komma att medföra stora svårigheter för
mångå skogsägare. Vi kunna tänka oss, att det kommer en bonde med litet
kapital men med kraftiga armar till en gård, vars hela skog är avverkad. Han
får varje år betala skogsvårdsavgift, kanske hela livet igenom, utan att kunna
avverka någonting därför att det inte finns någonting att avverka, f så fall
kommer denna avgift naturligtvis att verka som en straffskatt i stället för
soini en skogsvårdsskatt. Även i andra avseenden kommer det att verka oförmånligt
för skogsägarna, exempelvis vid uttagandet av husbehovsbränsle. Det
har aldrig skogsägarna behövt betala någon skatt för enligt det gamla systemet,
men efter det nya systemet komma de naturligtvis, när de få erlägga
skatt för varje år, att även få erlägga skatt för sitt husbehovsbränsle, och det
kan väl icke anses riktigt. Vi hade ju här i dag för icke så länge sedan en
diskussion örn prisutjämningsavgifter. Visserligen skulle de ju gå till annat
ändamål, men hur det är skola de tas ut av virket, och det blir ökad skatt även
där. Det har genom krisen uppstått sådana förhållanden, att virkespriser och
skatter blivit en samhällets angelägenhet mer än förr, så att man skulle ju
kunna tycka, att det skulle kunna räcka med att skogsägarna blott betala förrättningsavgifter.

Emellertid lia reservanterna här framfört ett yrkande, sorn jag för min del
ber att få ansluta mig till, dock med den ändringen, ali sista satsen strykes. så
att yrkandet skulle bli, »att riksdagen må besluta att avslå Kungl. Maj :ts förslag
till ny förordning örn skogsvårdsavgift». Ett liknande yrkande har även
framställts i första kammaren.

Herr Andersson i Tjobbo: Herr talman! Det är bara i några mindre avseenden
som jordbruksutskottet har föreslagit ändringar i vad som föreslås i den
kungl, propositionen örn skogs vårdsstyrelser m. m. Jag skall nämna några av
dessa ändringar, nämligen tillsättandet av ytterligare en skogstcknisk ledare
med placering i Gävleborgs län och förbättrade övergångsbestämmelser för den
lägre tjänstepersonalen, främst län sskogvaktarna. Utskottets förslag på sistnämnda
punkt innebär, att dessa befattningshavare Ire år föro avgången ur
tjänst beräknas komma att uppnå högsta löncklassen inom respektive lönegrad.
Dessutom har utskottet icke funnit tillräckliga skill tala för att man
utbyter länsskogvaktartiteln emot den föreslagna benämningen distriktsskogsmästare,
utan utskottet föreslår, att den gamla hävdvunna, välkända och hed -

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. .skog s vå niss ty tels enias organisation m. m. (Forts.)
rande titeln länsskogvaktare skall bibehållas. Då de föregående talarna icke
ha invänt något mot dessa föreslagna ändringar, varom utskottet är enigt, och
då jag dessutom hoppas, att departementschefen, för den händelse lian får
anledning uppträda i denna debatt, fiir sin del skall rekommendera kammaren
att godkänna utskottets förslag, har jag ingen anledning att i dessa avseenden
närmare motivera utskottets ställningstagande.

_ Jag skall därför övergå till att först säga några ord örn min egen rent principiella
inställning till skogsvårdsstyrelsernas ställning gentemot det allmänna.
Jag har inom utskottet framfört den tanken, att vid det tillfälle, då skogsvårdsstyrelseorganisationen
i sin ställning till det allmänna genomgått en betydande
omgestaltning, hade det varit lämpligt och ändamålsenligt, örn skogsvårdsstyrelserna
helt förstatligats. Detta har emellertid departementschefen
åtminstone för tillfället icke ansett sig böra föreslå. Då jag uraktlåtit att i
utskottet ställa något yrkande i detta avseende, beror det uteslutande därpå,
att då jag är medveten örn att det från skogsvårdsstyrelsehåll rests ett betydande
motstånd mot tanken på ett fullständigt förstatligande, skulle ett sådant
yrkande måhända kunna missförstås och hade sannolikt icke heller kunnat
leda till något positivt resultat.

Jag erinrar om att våra skogsvårdsstyrelsers verksamhet hitintills i stora
drag bedrivits på ett i högsta grad förtjänstfullt sätt och även efter skogsstyrelsens
tillkomst i bästa samförstånd med densamma. Jag är för min del
mycket angelägen örn att. detta goda samförstånd måtte äga bestånd i fortsättningen.
och jag hoppas livligt, att det skall kunna ytterligare utvecklas
och främjas. Det är i direkt anslutning till denna tankegång som jag i dagens
situation har stannat för att den principiella avvägning mellan å ena sidan
det allmännas och å andra sidan skogsägarnas intressen, som tagit sig uttryck
i den kungl, propositionen, måhända är den bästa lösningen.

Jag övergår nu till att säga några få ord om de olika vid betänkandet
fogade reservationerna. Under avdelning lil ha herrar Bondeson och Stattin
yrkat, att sista stycket av § 4 i den föreslagna skogsvårdsstyrelseförordningen
skulle utgå. Det gäller den bestämmelse, som syftar till att ge de
statliga myndigheterna ökad möjlighet att påverka skogsvårds- och avverkningspolitiken
för landet i dess helhet. De betänkligheter som reservanterna
hysa häremot förefalla mig vara rätt svagt grundade. Det är nog icke riktigt
bra pa alla hall som det varit hitintills. Skogsvårdsstyrelseverksamheten visar
nämligen en brokig karta på olika arbetsmetoder, bestämmelser och reglementen,
och vi äro litet var medvetna örn den svårighet som uppstått beträffande
finansieringen av vissa skogsvårdsstyrelseområden. När det nu är avsikten
att i fortsättningen ungefär en tredjedel av skogsvårdsstyrelsernas Intala medelsbehov
skall täckas av skattemedel, finnér jag det vara icke bara önskvärt,
utan rent av nödvändigt att de överordnade myndigheterna få något ökat
inflytande. Det är rätt självfallet — jag ber att få understryka detta — att
de direkt skogsvårdande åtgärderna icke kunna och icke heller böra uniformeras
för hela landet, utan att en viss rörelsefrihet är befogad. Detta är också
meningen. Att de statliga myndigheterna skulle förbise det behov av variation,
som främst med hänsyn till geografiska och klimatiska förhållanden är påkallat,
tycker jag, att det näppeligen finns någon rimlig anledning att befara.
Utskottet har också funnit, att departementschefens förslag innebär en
godtagbar avvägning av allmänna och enskilda intressen.

Innan jag lämnar denna reservation kanske jag bör ytterligare tillägga, att
då reservanterna föreslå, att sista stycket av § 4 skall utgå, så kan jag icke
törsta annat än att, örn detta skulle bli riksdagens beslut, skulle i fortsättningen
förhållandet emellan skogsvardsstyrelsema och de överordnade myndigheterna

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Äng. skog svärds* tyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
bli fullständigt oreglerat, ty det finns ju redan nu bestämmelser, sådan som § 4
är avfattad i detta avseende, och det är uppenbart endast en ändring eller, som
departementschefen säger, jämkning i detta avseende som härvidlag föreslås.

Jag skall slutligen säga några ord örn det yrkande under avdelning VIII, som
har framställts av reservanten herr Tjällgren m. fl. oell till vilket herr Pettersson
i Rosta i viss förändrad form yrkat bifall. Den reservationen innebär, sådan
den är utformad, att alla kostnader för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
skola bestridas av allmänna medel, och det framgick också av herr Petterssons
i Rosta anförande, att detta var hans uppfattning. Ja, herr talman, om det hade
varit så, att skogsvårdsstyrelserna hade blivit helt förstatligade, så medger jag,
att det hade kunnat övervägas, huruvida det vid sådant förhållande hade funnits
tillräcklig anledning att fortfarande belasta skogsägarna med särskild avgift.
Men när skogsvårdsstyrelserna till sin natur bibehållas såsom organ för de lokala
skogsvårdsintressena i länet finns icke samma skäl till övervägande av
skogsvårdsavgifternas slopande. I propositionen föreslås, och utskottet tillstyrker,
att skogsvårdsavgifter, i stället för att som nu uttagas i förhållande till
värdet av avverkat virke, i fortsättningen skola utgå efter vid fastighetstaxeringen
åsätta värden av skogsmark och växande skog med högst 1,5 promille.
Dessa avgifter skola inlevereras till statsverket, och därefter skola skogsvårdsstyrelserna
erhålla statsanslag i vanlig ordning för täckande av sina behov. Reservanterna
göra gällande, att denna omläggning av sättet för skogsvårdsavgifternas
uttagande skulle innebära en sådan förändring, att den förutvarande
karaktären av en avgift för skogsvårdande verksamhet skulle utan vidare förvandlas
till en ny form av statsskatt. Jag kan omöjligen förstå detta resonemang,
ty antingen har det varit en skatt förut eller också en avgift avsedd
att tjäna vissa bestämda ändamål, och därvidlag föreslås ingen som helst ändring.
Skogsvårdsavgifterna äro nämligen avsedda att jämväl i framtiden liksom
hitintills i sin helhet komma skogsvården till godo. Den enda förändring,
som i det avseendet gjorts är fördelningen mellan de olika skogsvårdsstyrelseområdena,
där en viss förskjutning kan ske. Det kan alltså aldrig ifrågakomma,
att skogsvårdsavgifter bli använda för andra ändamål än dem vartill de ursprungligen
äro avsedda, och då skogsvårdsstyrelserna lämna sina tjänster åt
skogsägarna för priser, som betydligt understiga självkostnadspriserna, kan
det ju icke vara oriktigt, att skogsägarna själva i begränsad män bidraga till
kostnaderna för den rent skogsvårdande verksamheten. Kanske man kan betrakta
skogsvårdsavgifterna som en försäkringspremie, vilken berättigar skogsägarna
att för en billig kostnad få tillgång till yrkeskunnig personal vid de
tillfällen, då sådan är behövlig. Det förtjänar vidare erinras om att det tvifvelsutan
är de självägande skogsbruken, som ha den största fördelen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Statens skogar och de ecklesiastika skogarna ha regelrätt
sin egen förvaltning och ombestyra själva den skogsvårdande verksamheten.
Detta gäller jämväl i stor utsträckning bolagsskogarna. Det förefaller därför
som örn kritiken mot skogsvårdsavgifter i allmänhet ur det rena bondeskogsbrukets
synpunkt knappast skulle ha något större berättigande. Det blir åtminstone
i stora delar av Norrland på det sättet, att det blir bolagens skogar
och de allmänna skogarna, som få betala den största delen av skogsvardsavgifterna,
och detta gäller oavsett örn det nuvarande eller det föreslagna sättet
för avgifternas uttagande tillämpas.

EU bifall lill det yrkande herr Pettersson i Rosia framställt, dä lian sirök
sista delen av yrkandet i reservationen, skulle innebära, att den gamla förordningen
örn skogsvårdsavgifter bibehölles. Örn detta blir fallet, så måste jag
för min del säga, att jag är betänksam även ur en annan .synpunkt. Det är be
kant, att det föreligger ett förslag örn ny kommunalskatteförordning, som vän -

Nr 28.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
tar på att bli framlagt för riksdagen. Detta förslag innebär, att den förutvarande
skogsaccisen skall borttagas, och bleve det så, att skogsaccisen borttages
och skogsvårdsavgiften skulle finnas kvar, bleve följden den, att man finge ha
kvar det omständliga taxeringsförfarandet enbart för att uttaga skogsvårdsavgifter.
Även ur den synpunkten bör det vara angeläget att så fort som möjligt
få en ändring till stånd i nu berörda hänseende, och detta så mycket mer
som enligt mitt sätt att bedöma saken det med den förändring som föreslås i
departementsförslaget icke kommer att begås någon orättvisa.

Innan jag lämnar denna plats skall jag, herr talman, säga några ord med
anledning av det yrkande, som framställts av herr Ryling. Han frågade efter
konsekvenserna och vad utskottet hade tänkt, då utskottet först mycket välvilligt
uttalat sig för en bättre löneplacering av länsskogvaktare än vad propositionen
upptar men i sitt yrkande stannat för Kungl. Maj :ts förslag på denna
punkt. Jo, konsekvenserna äro bland annat att örn nian ruckar på löneläget för
en viss grupp av statsanställda —• nu äro ju länsskogvaktarna, som han talade
för, icke direkt statsanställda, men de bli i alla fall inplacerade i det statliga
lönereglementet — kommer därav att följa, att man rullar upp ett problem på
ett område, som vi inom jordbruksutskottet, då vi äro lekmän på lönemysteriets
område, icke vågat oss på. Vi ha en allmän lönenämnd, som man litar på i sådana
frågor, och den allmänna lönenämnden har förordat den placering, som
föreslås i den kungl, propositionen, vilken utskottet tillstyrker. Jag tror därför,
att försiktigheten bjuder kammaren att i detta avseende icke gå längre än vad
utskottet nu har gjort, detta så mycket mer som det ju är allom bekant, att en
allmän lönerevision är omedelbart förestående, och vid denna allmänna lönerevision
komma samtliga statstjänstemäns löneplaceringar att upptagas till ny
behandling. Det är vidare jämväl kammaren bekant, att vid flera tillfällen
under denna riksdag ha lönekrav, som framställts från andra gruppers sida,
avvisats därför att man med hänsyn till den pågående lönerevisionen icke vågat
sig på att rucka de cirklar löneexperterna uppdragit.

Vad övergångsbestämmelserna beträffar tycker jag, att herr Ryling borde
vara belåten, ty enligt den ändring, som utskottet i detta avseende föreslagit,
tryggas i alla fall vid övergången tjänstemännen på så sätt, att de, som jag
förut nämnde, garanteras att minst tre år före avgången ur tjänst komma upp
i den högsta löneklassen inom respektive lönegrad.

Herr talman! Jag tillåter mig att med det här anförda be att få yrka bifall
till utskottets hemställan i dess helhet.

rT/

Herr Hellbacken: Herr talman! Avkastningen av de svenska skogarna är
för vårt land av synnerligen stor betydelse både nationalekonomiskt och för
folkförsörjningen. Det är därför även av mycket stor betydelse, att skogarna
skötas på ett sådant sätt, att de ge mesta möjliga avkastning. Under den tid,
som har gått sedan det allmänna började mera intressera sig för skogsbruket,
har det visat sig, att trots allt avkastningen av våra skogar blivit större och
större år efter år, och samtidigt som avkastningen har ökat har också värdet
av skogsprodukterna i väsentlig grad ökats. Om vi gå tillbaka en period av
tio år, veta vi, att skogens värde då var ett helt annat än det för närvarande
är. Yi ha under dessa sista år genom att vi ha kunnat ta ut så mycket ur våra
skogar tillfört landet betydande fördelar både i ekonomiskt avseende och på
annat sätt.

I den utredning i den nu föreliggande frågan, som ägt rum innan propositionen
framlades, har man konstaterat betydelsen av ett gott skogsbruk. Man
har också konstaterat, att skogarna under sista tiden skötts bättre och bättre,
så att man kan säga, att skogarna för närvarande äro i sådant skick, att de

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
stå betydligt högre i rationellt hänseende än dc gjorde för några år sedan.
Riksskogstaxeringen har också visat, att medan man förut såg brister i de enskilda
skogarna, har man nu kunnat konstatera, att de enskilda mindre skogsägarna
sköta sina skogar på ett sätt som gör, att man har förhoppning örn att
denna skötsel skall förbättras ytterligare. Då frågar man sig: vad är det som
gjort, att skogarna blivit bättre och bättre skötta och ge större och större avkastning?
Vid den sista riksskogstaxeringen har man konstaterat, att skogsskötseln
sedan den förra riksskogstaxeringen varit sådan, att skogarnas avkastning
ökat väsentligt mycket mer än man beräknade, när den förra riksskogstaxeringen
ägde rum. Vad har då medverkat till att denna avkastning
blivit så mycket bättre nu? Jo, det som medverkat därtill är den upplysningsverksamhet,
som bedrivits överallt ute i landet och medfört en god skogsvård.
Att så har skett tror jag man kan tillskriva skogsvårdsstyrelserna. Men om
man skall gå till dem, som närmast kunna ta åt sig äran därför, tror jag man
kan säga, att det är skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän och enkannerligen länsskogvaktarna.
Under dessa år har det bedrivits en upplysningsverksamhet från
dessa tjänstemän, som har varit till ovärderlig nytta för skogarna, och samtidigt
har den också varit till nytta för skogsägarna och för hela vårt land.
Jag tror därför, att när utredningen gick till verket och skulle framlägga förslag,
hur man skulle ordna dessa speciella saker i fortsättningen, var man nog
av den uppfattningen, att det som hitills gjorts på detta område av skogsvårdsstyrelserna
var av den art, att man borde fortsätta på denna väg.

^Den talare, som hade ordet före mig, sade att han skulle önska, att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet kunde förstatligas. Jag har svårt att förstå, hur
herr Andersson i Löbbo, realistisk som han är på alla områden och även när
det gäller skogens skötsel, kan ha en sådan uppfattning, ty den som känner
till förhållandena riktigt kan väl knappast vilja kasta åt sidan den fond av
sakkunskap och erfarenhet, som finns hös skogsvårdsstyrelserna. Jag tror inte
att ett statligt verk skulle kunna tillägna sig det förtroende, som skogsvårdsstyrelserna
ha haft ute hos den skogsägande allmänheten. Jag skulle också
tro, ^att landet i sin helhet har bästa nyttan av att vi icke förstatliga på ett
område, där det måste anses synnerligen opåkallat att göra detta. Vi äro nog
inne i en period, när man vill att alli ing skall skötas från Stockholm, och jag
håller^ statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet räkning för att han
inte låtit förleda sig av locktonerna från dem, som vilja förstatliga både likt
och olikt, jutan att han har funnit det rätta och riktiga vara, att man bygger
ut skogsvårdsstyrelseorganisationen på ett sådant sätt, att man även i fortsättningen
kan tillgodogöra sig den erfarenhet och sakkunskap samt det förtroende
ute i kommunerna som vederbörande inom skogsvårdsstyrelserna ha skaffat
sig.

Den största förändring, som föreslås i den föreliggande propositionen, är nog
den att man vill gå ifrån det nuvarande systemet för uttagande av skogsvårdsavgifter
och i stället införa avgifter, som utgå med en viss procent av taxeringsväsendet.
Den kommitté, som arbetar med frågan om skogsaccisen, har
föreslagit att denna skall avskaffas, och givetvis måste en följd därav bli, att
också skogsvårdsavgifterna tagas bort. Inom den utredning, som haft att förberedande
behandla frågan om finansiering av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
m. m., har man elter manga resonemang kommit till det resultat, som nu
återfinnes i propositionen, ehuru man inte sträckt sig fullt så långt som i propositionen
föreslås. Man har inom utredningen gjort en beräkning av hur stor
Procent de senaste fem årens avgifter utgöra i förhållande till taxeringsvärdet
och därvid kommit till siffran 0.9 promille. Emellertid har utredningen beundra
hammarens protokoll, tokil. Nr 23. 7

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
slutat gå in för en procentsats av 1,3 promille, men i den kungl, propositionen
har det föreslagits en högsta beräkningsgrund av 1,5 promille.

Jag skulle ha önskat, herr talman, att man på denna punkt inte gått utöver
vad utredningen föreslagit, ty genom denna höjning blir det i själva verket
en väsentligt större belastning på skogsbruket än med de tidigare utgående
skogsvårdsavgifterna.

Nu räknar man ju med att kunna ställa större anspråk än tidigare i fråga
örn den skogsvårdande verksamheten på den organisation, som blir en följd
av att propositionen bifalles, något som skulle kompensera de högre avgifterna.
Örn kammarens ledamöter tagit del, inte bara av propositionen utan även av
betänkandet, som ligger till grund för densamma, ha ni nog funnit, att det
inte är så väl ställt med de svenska skogarna, som man kanske hade hoppats.
Jag sade nyss, att utvecklingen på detta område under de senaste tio, tjugo
åren har gått mycket fort framåt i den riktning, som vi önskat, nämligen mot
ett rationellt skogsbruk. Men utredningen har visat, att det fortfarande finns
stora områden av de svenska skogarna, vilkas produktiva kraft det ur nationalekonomisk
synpunkt icke är försvarligt att lämna outnyttjad. Man har inom utredningen
diskuterat, hur snabbt man skall försöka avhjälpa dessa brister, och
majoriteten har kommit till den uppfattningen, att man bör inom viss tid söka
sätta i stånd 65 procent av dessa områden. Man har stannat vid denna siffra,
därför att man ansett att det statsfinansiella läget knappast skulle tillåta ettman
sträckte sig längre.

Jag för min del jämte ett par medreservanter inom utredningen har inte
kunnat stanna därvid, utan vi ha ansett att man måste i något snabbare
tempo avhjälpa det förfall eller jag kanske rent av får säga den vanhävd, som
nu är för handen i dessa skogar. Vi ha sålunda påyrkat, att 75 procent av
programmet skall förverkligas och detta på kortare tid. Det kostar givetvis
betydligt mer pengar att göra detta, men jag skulle tro att det på lång sikt är
väl placerade medel. Äterväxten kommer nämligen att bli snabbare, och det
konimer att nationalekonomiskt sett ge en väsentlig merinkomst, som väl täcker
den extra utgift som man gör.

Jag hoppas emellertid, herr talman, att även örn nian nu i propositionen och
utskottsutlåtandet inte går längre än till 65 procent, och jag kanske inte vågar
räkna med att riksdagen skulle sträcka sig till 75 procent, så skall Kungl.
Maj :t försöka att så snabbt som möjligt avhjälpa dessa brister, som råda på
det svenska skogsbrukets område, och förverkliga det skogsprogram som uppställts,
helst i ändå snabbare takt än som föreslagits, dels i reservationen till
utredningens betänkande, dels i den motion, som jag står såsom en av undertecknarna
av.

Det är ett pär saker, som jag tror bekymra skogsvårdsstyrelserna. Man är
där rädd för att den självständighet, som skogsvårdsstyrelserna tidigare haft,
skall genom vad som nu föreslås i propositionen och utskottsutlåtandet komma
att i någon mån elimineras. Jag skulle tro, att den verksamhet, som skogsvårdsstyrelserna
hittills ha bedrivit, har visat att man försökt på bästa sätt
tillgodose de anspråk, som kunna ställas på en upplysande verksamhet i syfte
att åstadkomma god skogsvård. Jag har därför svårt att förstå, varför man
nu har ansett att det bör göras ett särskilt tillägg till den nuvarande skogsstyrelseförordningen,
enligt vilket högre myndigheter skulle kunna ingripa
på ett sätt som tidigare icke varit fallet. Örn man hade motiverat detta med
att skogsvårdsstyrelserna ryktat sitt värv på ett sådant sätt, att statsmakterna
måste stipulera, att de skulle kunna göra vissa ingripanden, då hade
det hela varit mer förklarligt. Men när man icke har kunnat peka på någonting,
sorn kunde ge anledning till att man skärper kontrollen av skogsvårds -

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

Ang. skogsvårdsslyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
styrelsernas verksamhet, så anser jag att denna passus i sista stycket av § 4
icke borde ha kommit till utan det hade räckt med vad nuvarande skogsvårdsstyrelseförordning
härvidlag innehåller.

Det är också en annan sak, som jag vill beröra. När vi skola bestämma
lönerna för de tjänstemän, som nu bli statstjänstemän, böra vi också tänka
på att lönerna icke sättas så lågt, att den goda kvaliteten i fråga örn rekryteringen
äventyras. Man har under debatten här riktat vissa erinringar mot
den framställning om uppflyttning av vissa befattningshavare, som gjorts
dels i motioner, dels av den förste talaren här i dag, och sagt att detta skulle
medföra en hel del konsekvenser. Ja, det är klart att det kunde medföra vissa
konsekvenser,. men arn jag jämför länsskogvaktarna och förste länsskogvaktarna,
vilka ju ha en synnerligen viktig uppgift att fylla, med t. ex. våra
vägmästare, kan jag inte finna, att de förra böra ha mindre betalt än vägmästarna.
Vägmästarna böra ha det som de nu lia — jag biträdde för min
del förslaget örn deras lönegradsplacering, när detta var före i riksdagen —
men jag har mycket svårt att förstå, hur man örn man skall skipa rättvisa,
kan sätta länsskogvaktarna i en lägre lönegrad än man satte vägmästarna.
Jag skall därför för min del be att få instämma i det yrkande, som här framställts
av herr Nyling och vilket också återfinnes i den motion, som lag har
väckt.

Utskottet Ilar här velat gå in för att tidigare tjänstgöring skall få tillgodoräknas
vid inplacering i löneklass. Jag anser också att så bör vara förhållandet,
men det bör inte stå i motiveringen till förordningen, utan det bör
bli ett självständigt beslut av riksdagen örn den Baken. Jag kan inte finna
annat än att det är i sin ordning att riksdagen beslutar därom.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden längre. Jag kommer kanske att
vid de olika punkterna framställa en del yrkanden. Jag skulle emellertid,
innan jag slutar, vilja vädja till kammarens ledamöter, som jag tror väl inse
betydelsen av det arbete, som utföres av skogsvårdsstyrelserna och deras
tjänstemän, att se till, att åtminstone de lägsta löntagarna på detta område,
d. v. s. förste länsskogvaktare, länsskogvaktare och biträdande länsskogvaktare,
få en sådan lön, att de känna att man uppskattar deras arbete.

Herr Hedlund i Rådom! Herr talman! Jag vill bara säga några ord örn en
enda punkt i det föreliggande förslaget, nämligen örn skogsvårdsavgifterna.

Man frågar sig, örn det egentligen finns skäl för en särskild avgift för
den skogsvårdande verksamhet, som det här gäller, och om inte denna verksamhet
i stället borde finansieras med medel ur statskassan. I varje fall ha jag
och några motionärer till haft den meningen. Yi ha utgått ifrån att en ökning
av virkesproduktionen kommer till nytta inte bara för skogsägarna utan även
för alla andra som ha sin sysselsättning inom skogsbruket och den därpå
baserade förädlingsindustrien. Ja, man kan väl gå ännu ett steg längre
och säga, att örn råvarutillgångarna i landet öka, så kommer detta inte bara
att vara till nytta för de grupper av människor, som närmast ha sin utkomst
mom de berörda näringsgrenarna, utan det kommer att vara av betydelse
för hela folkhushållet.

Det är också svårt att undgå att göra den reflexionen, att på andra områden
har man inte förfarit på detta sätt, att man har tagit ut en särskild avgift
av en viss grupp människor. Det rinner mig i tankarna, hur det förhåller sig
med exempelvis isbrytarverksamheten, lotsväsendet o. s. v. Därvidlag har
man inte gjort pa det sättet, att man har belagt varje fartyg med en viss
avgift i syfte att få in medel, som helt eller till större delen skulle förslå
att täcka utgifterna.

100

Nr 28.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

Utskottet framhåller, att förslaget till omorganisation av _ skogsvårdsstyrelserna,
sådant det nu föreligger, inte innebär sådana förändringar, att dessa
i och för sig skulle motivera ett borttagande av skogsvårdsavgifterna. Jag
skulle nog i stort sett kunna ge utskottet rätt i det avseendet, men vi få inte
glömma, att förhållandena ha förändrats sedan den dag man först beslutade
om em skogsvårdsavgift. På den tiden var det inte lika vanligt som nu, att
det allmänna åtog sig olika arbetsuppgifter, utan var och en fick i regel
sköta sig själv. Efter hand har emellertid den ordningen trängt igenom, att
staten tar sig an uppgifter, som äro gemensamma för större eller mindre
grupper av människor i vårt land, och jag tycker att det ligger i linje med
denna utveckling, örn staten nu påtar sig utgifterna för den verksamhet som
det här gäller.

dag ber därför, herr talman, att få yrka, att riksdagen måtte besluta, att
förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift skall upphöra
att gälla den 1 juli 1947.

Herr Liedberg: Herr talman! Det är egentligen min avsikt att bara beröra
en detalj i det ganska stora frågekomplex, som här föreligger till behandling,
men innan jag gör det, vill jag i förbigående anmäla min anslutning till de
av herr Hyling framförda synpunkterna, speciellt när det gäller lönesättningen
för länsskogvaktare. Jag kan inte heller underlåta att beträffande den föreslagna
omläggningen av skogsvårdsavgifterna säga, att örn detta förslag nu
skall genomföras, kommer det att av de gamla skogsvårdsavgifterna endast
kvarstå namnet, ty avgifterna komma ju i fråga örn beräkningsgrund och sättet
för uttagandet helt och hållet att ändra karaktär och i stället bli en regelrätt
fastighetsskatt, något som jag knappast kan finna vara riktigt.

Men. herr talman, det var som sagt endast i förbigående jag ville beröra
dessa frågor, som ju redan ha blivit tillräckligt belysta i debatten. Det är i
stället en annan punkt, som jag skall be att få knyta några anmärkningar till,
nämligen § 4, sådan den är utformad enligt Kungl. Majlis förslag till ändringar
av förordningen.

Kungl. Majit har ju i sitt yttrande till statsrådsprotokollet uttryckligen
framhållit, att det inte är någon avsikt från Kungl. Majits sida att härvidlag
skrida till ett förstatligande. Tvärtom ha skogsvårdsstyrelserna fått goda vitsord
för sitt sätt att sköta verksamheten under de relativt fria former, under vilka
den hittills bedrivits. Mellan det centrala verket skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
ute i bygderna ha vi ju gränser uppdragna för deras kompetenser
och uppgifter. Jag menar på intet sätt, herr talman, att de regler, som därvidlag
äro knäsatta, skulle vara av sådan art, att de inte under några förhållanden
kunna jämkas eller ändras. Men det sista stycket i 4 §: »Vid fullgörande av
sin uppgift har s k ogs v år dss ty reise n att ställa sig till efterrättelse vad i övrigt
finnes föreskrivet i författningar och av Kungl. Maj :t eller skogsstyrelsen meddelade
bestämmelser», det innebär ju, att man med mycket enkla penndrag
från Kungl. Majits eller skogsstyrelsens sida kan helt och hållet förändra
det hittillsvarande förhållandet mellan dessa olika organisationer.

Det förefaller mig ingalunda orimligt, för att återknyta till min reflexion
över föränderligheten eller oföränderligheten av dessa förordningar, att mera
vittgående förändringar för skogsvårdsstyrelserna, som mig veterligt på ett
mycket förtjänstfullt sätt fyllt sina uppgifter, borde underställas riksdagens
prövning. Jag tycker inte, att skogsvårdsstyrelserna ha förtjänat att på detta
vis sättas under totalt förmynderskap. Jag tycker inte heller, att Kungl.
Majit, med den ställning Kungl. Majit har och med den riksdag Kungl. Majit
åtminstone för närvarande kan räkna med, hade behövt begära så totala full -

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

101

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
makter. Om Kungl. Majit eller skogsstyrelsen kommer till den uppfattningen,
att mera genomgripande förändringar i förordningar eller instruktioner böra
genomföras, bör det ju inte vara förenat med så stora risker för Kungl. Majit
att underställa dessa frågor riksdagens prövning.

Vad jag särskilt tycker är motbjudande är allt sådant fullmaktsgivande
av vittomfattande och total karaktär. Det leder till ett undergrävande av det
lokala självstyre, vi ännu ha ute i bygderna, låt vara att det är begränsat.
Nästan varenda lag, som nu stiftas, avser att kringskära detta självstyre och
lägga hela bestämmandet i Stockholm uppe i Kungl. Majits kansli eller i de
centrala verken.

Det är mot denna utveckling jag inte kunnat undgå att reagera, och därför,
herr talman, ber jag förutom till de övriga reservationer som jag inledningsvis
berörde, även få ansluta mig till den av herrar Bondeson och Stattin till utskottsutlåtandet
knutna reservationen, vari yrkas att detta sista stycke skall
ur förordningen utgå.

Herr Andersson i Löbbo erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Med anledning av att herr Liedberg talade mot den centraliserade
verksamheten vill jag påpeka, vilket herr Liedberg naturligtvis inte
kunnat undgå att finna, att Kungl. Maj :t i propositionen har gjort detta uttalande:
»Ett alltför starkt centralt reglerande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
är uppenbarligen varken lämpligt eller önskvärt. Styrelserna böra äga
frihet att inom av statsmakterna uppdragen ram och efter av dessa fastställda
riktlinjer bedriva sin verksamhet under hänsynstagande till de lokala förhållandena
och behoven. Ett riktigt avvägande av nu framhållna synpunkter måste
eftersträvas örn styrelserna skola kunna fullfölja sitt betydelsefulla arbete pa
ett framgångsrikt sätt.»

Herr Liedberg vet nog. med den kännedom han har örn svensk statsförvaltning,
att man alltid tar hänsyn till vad utskott och Kungl. Majit sagt, när
innebörden i lagar, förordningar och bestämmelser skall tolkas. Utskottet har
understrukit detta departementschefens uttalande, och jag har här i dag
givit uttryck åt den uppfattningen att ett hänsynstagande till de geografiska
och lokala förhållandena naturligtvis måste ske.

Slutligen vill jag påpeka, att örn herr fredbergs yrkande vinner kammarens
bifall innebär detta, som jag framhöll i mitt förra anförande, att skogsstyrelsens
och Kungl. Majits förhållande till skogsvårdsstyrelserna blir oreglerat.
Reservanterna föreslå nämligen, att hela detta stycke i 4 § utgår. Jag
undrar, om herr Liedberg verkligen menar, att man inte skall sätta något annat
i stället. Örn herr Liedberg ställt det yrkandet, att paragrafen skulle få
den lydelse den hade tidigare, skulle jag bättre kunnat förstå det, men nu har
jag mycket svårt för att inse, att herr Liedberg verkligen kunde mena allvar
med det yrkande han nyss ställde.

Herr Liedberg, sorn jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Den närmast till hands liggande repliken är väl, att örn
Kungl. Maj :t avsett att i stor utsträckning bevara frihet och självständighet
för skogsvårdsstyrelserna, hade inte sista stycket av 4 § behövt skrivas på
det sättet. Jag är på det klara med att örn stycket strykes helt, blir, som herr
Andersson säger, förhållandet oreglerat, d. v. s. det blir väl vid status quo.
Det upphäver ju inte det gällande förhållandet, örn riksdagen emellertid gick
på den linjen fick väl Kungl. Majit komma med ett annat förslag örn reglering
av förhållandet mellan Kungl. Majit, skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna.

102

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 era.

Äng. skogsvårdsstyrelsenias organisation m. m. (Forts.)

Ja g kan för övrigt inte underlåta att göra den reflexionen, att det, även
om Kungl. Maj :t nu och i framtiden kommer att följa vissa linjer, därmed
inte är sagt, att skogsstyrelsen kommer att göra det. Jag uttalar därmed ingen
misstro mot skogsstyrelsen, men den är ju ett centralt ämbetsverk, som inte
alltid behöver fråga Kungl. Maj:ts kansli till råds örn de föreskrifter eller instruktioner
det önskar utfärda.

Jag kan inte komma ifrån, att det förslag som föreligger är ytterligt vittgående.
Hade jag suttit på frågan i utskottet kanske jag i stället sökt skapa
en bättre formulering och lagt fram den reservationsvis, men nu återstår mig
ingenting annat än att ansluta mig till den vid utskottsultåtandet fogade
reservationen i detta ärende.

Herr Andersson i Löbbo, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Men det är ju ändå så, herr Liedberg, att reservanterna
yrka på att sista stycket av 4 § i förslaget angående ändring av skogsvårdsstyrelseförordningen
skall utgå. I nämnda stycke regleras förhållandet mellan
Kungl. Maj :t och den överordnade myndigheten å ena sidan och skogsvårdsstyrelserna
å den andra. Kungl. Maj :t har föreslagit en jämkning i dessa bestämmelser.
Örn reservanternas yrkande bifalles, bibehålies inte den tidigare
formuleringen, utan stycket bortfaller, och något annat sättes ej i stället.

Herr Liedberg erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag skall gå herr Andersson i Löbbo till mötes och
ändra mitt yrkande. Jag skall be att få ställa det yrkandet, att 4 §, sista
stycket, blir av följande lydelse: »Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelsen
att ställa sig till efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i
författningar.» Örn kammaren skulle bifalla detta, kan ju Kungl. Maj:t sedan
återkomma med förslag örn hur man framdeles skall förfara, när man vill
ändra på författningar och instruktioner.

Härefter anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Vid de reflexioner i denna fråga, som jag här tillåter mig framföra, vill jag
börja med den sak, som nu varit föremål för replikväxling mellan herr Liedberg
och herr Andersson i Löbbo.

Som kammarens ledamöter ha sig väl bekant, var det ursprungligen så att
beslut av skogsvårdsstyrelserna kunde överklagas hos länsstyrelsen. Praxis
blev mycket växlande, den ena länsstyrelsen intog en ståndpunkt, den andra en
annan. Med tillkomsten av skogsstyrelsen förlädes besvärsrätten dit från länsstyrelserna.
Den första förutsättningen hade därmed skapats för en något så
när enhetlig rättstillämpning. Samtidigt har, som alla veta, den utvecklingen
ägt rum, att staten givit anslag efter anslag till olika åtgärder för skogsvårdens
befrämjande: till skogsvägar, till skogsodling, till skogsdikning o. s. v.
Beträffande alla dessa anslag finnas av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande
utfärdade bestämmelser. Det finns alltså nu ett mycket stort antal bestämmelser,
som skogsvårdsstyrelserna måste hålla reda på, och det är helt naturligt
ganska viktigt att skogsvårdsstyrelserna tillämpa dessa föreskrifter något
så när enhetligt.

Jag har för min del en god erfarenhet av vilken betydelse det i ett sådant
fall kan ha, att den centrala myndigheten utfärdar anvisningar örn de olika
bestämmelsernas tillämpning och tolkning. Inom försvars väsendet ger försvarets
civilförvaltning ut sådana anvisningar, och detta har inte visat sig vara

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

103

Ang. skogsvårdsstyrelsemas organisation m. m. (Forts.)
till någon nackdel för myndigheterna. Det har tvärtom varit endast till fördel.
Det har t. o. m. lett dithän, att myndigheterna i mycket stor utsträckning
skriva och fråga örn hur saker och ting skola tolkas.

Det kommer att bli till stor lättnad för skogsvårdsstyrelserna om skogsstyrelsen
på det sätt, som här är föreslaget, kan ge enhetliga anvisningar och
direktiv rörande dessa administrativa frågor. Det kommer att förminska arbetsbördan
och kommer visst inte att verka som någon black örn foten. Frihet
att gå emot statsmakternas beslut kan ju inte vara någon frihet att skria efter.
Det är heller inte vad skogsvårdsstyrelserna vilja, men det är inte alltid, så
lätt att klara ut vad statsmakterna mena; man kan inte skriva precis allting
i lagar och författningar.

Det är detta, som är meningen med det tillägg, som är föreslaget till 4 §.
Det är väl ingen som tror, att meningen är att skogsstyrelsen skall utfärda bebestämmelser
örn hur man skall stämpla till gallring, hur man skall stämpla
till kalavverkning eller bestämmelser om plantavstånd, örn dikenas sträckning
o. s. v. Det ligger ju i sakens natur, att det praktiska, dagliga arbetet kommer
att skötas av skogsvårdsstyrelserna precis som förut. Det är att se spöken
på ljusa dagen, när man vill göra denna enkla lilla bestämmelse till avgörande
för frågan huruvida skogsvårdsstyrelserna skola ha rörelsefrihet eller inte.

Jag vill också yttra några ord örn de lönefrågor, som här varit på tapeten.
Jag hörde det icke själv, men det har talats örn för mig, att. herr Ryling i
början av debatten efterlyste de konsekvenser, som kunna följa av ett frångående
av Kungl. Maj:ts och utskottets förslag. Jag tror säkert, att herr
Ryling och kammarens ledamöter ha tillräcklig fantasi för att själva kunna
räkna ut det, men har inte herr Ryling det, så kan jag ju stå till tjänst med
några antydningar.

Staten bär ett mycket stort antal anställda skogsutbildade personer med
högre och lägre utbildning i skogsstaten. Staten kommer genom föreliggande
beslut att också i huvudsak betala lönerna till skogsvårdsstyrelsemas personal
enligt samma lönesystem som gäller för statens tjänstemän. Var och en
kan väl ändå förstå att det beslut, som här fattas rörande löneplaceringen
för skogsvårdsstyrelsemas personal, kammer att få konsekvenser för skogsstatens
personal och dess löneställning. Det är inte min mening att ingå i
någon sakdiskussion och sätta i fråga huruvida, det föreliggande beslutet till
löner för skogsvårdsstyrelsemas personal är för högt, för lågt eller väl avvägt
ur rent materiella synpunkter, och inte heller vill jag diskutera örn
skogsstatens personal har de lämpliga lönerna. Men vi stå inför en. stor och
omfattande lönereglering, där vi förr eller senare måste tvingas till en ny
avvägning av lönerna för olika grupper. Vi kunna icke i dag besluta i denna
fråga utan att det medför konsekvenser, och jag säger att Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag ligger så högt .som man överhuvud taget kan våga gå»
utan att beröva statsmakterna möjligheten till fri prövning av lönefrågan i
hela dess vidd. Jag kan naturligtvis förstå, att statstjänstemännen här i kammaren
inte tycka att dc konsekvenserna äro någonting att rysa för. Rån man
skapa konsekvenser, så är det kanske så mycket bättre. Men vi andra, som
se saken även ur andra synpunkter, måste ha i minnet att man i vår statsförvaltning
inte löser lönefrågorna isolerade och utan att ta hänsyn till återverkningar
på andra håll. Jag måste därför säga, att vi inför de förestående
löneregleringarna nog inte våga göra mer än vad som här föreslås.

Jag hörde också, att här behandlats frågan örn rätten att räkna sig tidigare
tjänsteår till godo. Jag fäster uppmärksamheten på att det numera rätt
så ofta förekommer, att personalgrupper flyttas in i statens lönesystem från
andra lönesystem, och att det hittills har varit en nästan obruten regel, att

104

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
man icke vid sådana överflyttningar tillåtit tillgodoräknande av tidigare
tjänstetid. Utskottet Ilar här gått längre än Kungl. Majit och framlagt ett
förslag, som leder till att all personal vid skogsvårdsstyrelserna kommer upp
i högsta löneklassen, somliga förr och andra senare. Jag- måste säga, att örn
vi inte på detta område skola skapa ett prejudikat, som kan leda till svårigheter
i framtiden, få vi nog nöja oss med vad utskottet bjuder. Jag tror det
är ungefär det mesta man kan komma till. Med detta har jag icke velat säga,
att det beslut, som nu fattas i dessa frågor, kommer att bli slutgiltigt; saken
får ånyo prövas när man kommer fram till löneavvägningarna i ett större
sammanhang.

Till sist skulle jag också vilja yttra några ord örn skogsvårdsavgiften. Reservanterna
förklara, att det nu har skett en sådan omläggning av hela systemet
för finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, att det icke
längre finns skäl för bibehållande av skogsvårdsavgiften. Jag bestrider att
det är så. Det kan mycket väl principiellt diskuteras, huruvida det skall finnas
en skogsvårdsavgift eller ej. Den saken kunde diskuteras 1904 eller när
det var skogsvårdsavgiften kom till, den har kunnat diskuteras hela tiden
sedan dess, och den kan diskuteras i dag. Men det är väl inte det som saken
egentligen gäller. Jag för min del betraktar det som fullkomligt uteslutet,
att vi i en tid, då vi gå in för mycket stora, för de flesta av oss såsom nödvändiga
ansedda utgifter på en mängd områden, skulle kunna göra någon
reform av betydelse beträffande skogsvårdsstyrelserna, örn vi slopa skogsvårdsavgiftema
och tvinga fram en motsvarande höjning av statens direkta
utgifter. Jag anser därför inte tidpunkten lämplig att nu diskutera denna
principiella fråga, örn vi skola ha en skogsvårdsavgift eller ej.

På tal om att det genom föreliggande förslag skulle ha inträtt ändrade
förhållanden vill jag fästa uppmärksamheten vid att de sakkunniga föreslogo
en skogsvårdsavgift av samma natur som den som utskottet föreslår. Enda
skillnaden är att Kungl. Majit och utskottet höjt skattesatsen från 1,3 promille
till 1,5 promille, vilket väl inte kan anses vara något större avsteg. De
sakkunniga hade föreslagit att staten skulle direkt, med vanliga statsmedel,
betala skogsvårdsstyrelsernas löner, medan skogsvårdsavgiftterna skulle användas
för att täcka skogsvårdsstyrelsernas övriga utgifter. I det föreliggande
förslaget ha vi i stället intagit den ståndpunkten, att vi låta skogsvårdsavgifterna
ligga i botten och sedan fyller staten på vad som behövs. Jag kan
icke se att det förslag som Kungl. Majit framlagt är ur skogsägarnas synpunkt
sämre. Detta system innebär att varje ny förbättring vi skola göra
kommer staten att få betala, under det att enligt de sakkunnigas förslag varje
förbättring skulle medföra ökning av skogsvårdsavgifterna. Den ändringen
kan väl inte vara något motiv för att man nu skulle inta någon annan ståndpunkt.

De sakkunniga föreslogo vidare, att de besparingar som skogsvårdsstyrelserna
kunde göra på sina anslag skulle reserveras hos styrelserna. I stället
föreslås här att alla besparingar som kunna göras skola reserveras hos Kungl.
Maj :t. Hade det nu varit så att man kunnat säga, att en skogsvårdsstyrelse
som får pengar över skött sig bättre än en skogsvårdsstyrelse som får brist,
då skulle man ju kunnat tycka att de sakkunnigas förslag var utmärkt. Men
det är inte så. Det förhåller sig i stället så att det inte är så lätt att från
början räkna ut precis vad var och en skall ha. Den ene kan få litet för mycket,
den andre litet för litet. Det måste väl då vara bättre att reservationen
finns centralt och kan användas för att fylla på där det behövs.

Det finns enligt mitt sätt att se inte sådana avgörande förändringar i det
förslag som här föreligger jämfört med de sakkunnigas förslag, som tillstyrk -

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Nr 23.

105

Ang. skog svår dsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
tes av praktiskt taget alla myndigheter, att man skulle kunna ta detta sorn
förevändning för att säga, att nu skola vi inte ha skogsvårdsavgift^ längre.

Som läget är, är det nödvändigt, örn man vill göra denna reform, att behålla
skogsvårdsavgifterna i någon form. Man kan fråga: Varför har formen
ändrats, varför kunde man inte ha kvar den gamla? Jag säger till mitt försvar,
att när enhälliga sakkunniga, och praktiskt taget en enhällig opinion har
föreslagit och krävt en ändring, skulle det väl vara märkvärdigt örn jag inte
lystrade till de önskemålen. Följaktligen anser jag för mm del det nödvändigt
att riksdagen låter skogsvårdsavgifterna vara kvar, örn man vill bifalla
den utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet som här föreslås. Själva
principfrågan örn skogsvårdsstyrelsernas vara eller icke vara bör fortfarande
skjutas något på framtiden. Den kan tas upp i samband med exempelvis
en ny reform på kommunalbeskattningens område. Och skulle det inträffa att
det en dag kommer ett förslag örn att skogsvårdsstyrelserna skola förstatligas,
så kan frågan tas upp då, men i nuvarande situation kan jag inte finna att
det är någon särskild anledning till detta.

Det föreliggande förslaget tror jag är så bra som det överhuvud taget är möjligt
att göra det i detta läge. Skogsvårdsstyrelserna lia enligt min uppfattning
lyckats väl under de fyrtio år de existerat. De ha kunnat skaffa sig de
skogägande böndernas förtroende och detta i sin tur har otvivelaktigt lett till
skapandet av stora värden för vårt land. Jag är fullständigt ense med alla
andra örn att det är av oskattbar betydelse, att skogsvårdsstyrelserna bli i tillfälle
att även i fortsättningen bibehålla och förkovra detta förtroende. Det
skall i varje fall inte från min sida göras någonting, som kan lägga, hinder
i vägen för skogsvårdsstyrelserna att åstadkomma detta, och det gör inte heller
det föreliggande förslaget. Det innebär en anpassning av skogsvårdsstyrelseorganisationen
efter alla de förändringar och utvidgningar, som de två senaste
decennierna företagits. Det innebär ingenting annat än att vi följa med
tiden och låta organisationen anpassa sig efter de krav, som vi i dag lia på
den, och jag tror den kommer att väl motsvara förväntningarna och väl fylla
det ändamål, som vi här anse att den bör tjäna.

Herr Ryling, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Statsrådet Sköld varnade i sitt anförande kammaren för att i dag
gå på förslaget om lönegrad A 13 under motivering att denna fråga kommer
upp i samband med den förebådade löneregleringen. Men om jag har läst de direktiv
rätt, som finansministern givit lönekommittén, så är det pä intet sätt
meningen att den nu sittande lönekommittén skulle få placera tjänstemännen
i högre lönegrad, utan det arbete kommittén har sig förelagt är uteslutande att
försöka återställa lönerna till 1935 års reallönenivå.

Jag skall be att få ställa en fråga till statsrådet Sköld: örn vi förra året
skulle ha tagit löneregleringen för länsskogvaktarna —- då det alltså inte var
tal örn någon lönereglering för tjänstemännen — hade statsrådet Sköld även
dä hänvisat till att denna fråga skulle tas upp till förnyad omprövning? Jag
har hört av ledamöter i första kammaren, som lyssnat lill statsrådets anförande
där, att de av anförandet fått den uppfattningen att denna speciella fråga örn
länsskogvaktarna^ löner skulle tas upp till förnyad behandling i höst. Det vöre
rätt värdefullt för kammaren att få veta, huruvida det föreligger någon sådan
tanke eller inte.

Statsrådet yttrade att det inte är lämpligt att nu låta denna personalgrupp,
länsskogvaktarna alltså, få tillgodoräkna, sig de tjänsteår, som de tidigare
intjänat, av den anledningen att dej, skulle bli prejudicerande för framtiden.
Jag vill dock påminna kammaren om att när folkskollärarkåren inflyttades i

106

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
det civila avlöningsreglementet 1937, fick denna stora kår rätt att tillgodoräkna
sig de förut invänta tjänsteåren. Det gällde dock en kår som var betydligt
större än den det i dag gäller. Den kår som vi nu lia att ta Ställning
till omfattar inte flera än cirka 300 personer, under det att folkskollärarkåren
var nästan hundra gånger så stor.

Jag måste säga, herr talman, att ur ren rättvisesynpunkt böra länsskogvaktarna
— örn kammaren kommer att avslå förslaget örn deras placering i lönegrad
A 13 — åtminstone få tillgodoräkna sig de tjänsteår de tidigare intjänat.

Herr Hedlund i Rådom erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! För en stund sedan framhöll jag att det inte var
så mycket förändringar i förslaget till organisation av skogsvårdsstyrelserna,
som kunde motivera att man tog upp frågan, huruvida skogsvårdsavgifterna
skulle avskaffas. Det är fastmera den ändring i fråga örn statens uppgifter som
skett alltsedan den dag man första gången införde skogsvårdsavgifter, som motiverar
att man nu tar ställning till frågan, .när de ändrade grunderna för
skogsvårdsavgifterna nu diskuteras. Man måste ju undra: finns det några särskilda
skäl för att inte vid detta tillfälle ta upp saken?

Det pekas på att vi stå inför åtskilliga nya utgifter. För min del tror jag
nog vi komma att stå inför nya utgifter litet då och då, och att vi få räkna
med som något tämligen permanent, att nya behov komma att anmäla sig tid
efter annan. Har man den inställningen, frågar man sig, örn inte det är skäl
uti att göra en sådan reform vid ett tillfälle, när inkomsterna ändå flöda
så pass rikligt som nu.

Härpå yttrade:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Med anledning av vad herr Hedlund här yttrade vill jag fästa uppmärksamheten
på att när den nuvarande kommunalbeskattningen lagfästes, så infördes
ett lägre repartitionstal för skogsvärdet med hänsyn till den utgående skogsaccisen.
Denna accis tillsammans med det lägre repartitionstalet för skogsvärdet
motsvarar alltså skatten för fastigheter i övrigt. Följaktligen kommer ett
borttagande nu av skogsvårdsavgifterna att medföra en snedvridning av det
kommunalskattesystem som tillämpas, och det kan därför inte vara lämpligt
att vid denna tidpunkt ta bort skogsvårdsavgifterna.

Till herr Hyling vill jag säga att jag inte uttalat mig så, att den nu sittande
lönekommittén skulle framlägga förslag till ändrade lönegradsplaceringar, utan
jag sade att i samband med de löneregleringsförslag som förr eller senare framläggas
komma också dessa frågor att tas upp till behandling. Jag har för länge
sedan inhämtat av finansministern, att när löneregleringsfrågan kommer upp,
skola också — kanske därefter, men i alla fall i anslutning därtill — alla de
spörsmål som ha att göra med förändringar i lönegradsplaceringen tagas upp,
så jag tror nog jag har tämligen rätt i vad jag yttrat härvidlag.

Slutligen skulle jag vilja säga beträffande tjänsteårstillgodoräknandet, att
även örn folkskollärarna fingo den förmånen — de få kanske ett och annat
ibland som inte andra få — så är det många, många flera grupper, som inte
ha fått en sådan förmån i samband med deras inplacering i det statliga lönesystemet.

Herr Hedlund i Rådom erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag nödgas tyvärr åter begära ordet, då jag inte riktigt uppfattade
herr jordbruksministerns anförande.

Onsdagen den ö juni 1946 em.

Nr 23.

107

Äng. skog svår dsstyrelse mas organisation m. m. (Forts.)

Om jag fattade statsrådet rätt, säde han att skogsaccisen är ett komplement
till fastighetsbeskattningen, och det vet jag mycket väl att så är förhållandet.
Men sedan kunde jag inte följa med när statsrådet drog den slutsatsen, att vi
av den anledningen inte kunde ta bort skogsvårdsavgifterna.

Härpå yttrade:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Så till vida var
det en lapsus från min sida, att jag lade tillsammans skogsaccisen och skogsvårdsavgifterna.

Herr Hedlund i Rådom: Inte heller i så fall kan jag förstå jordbruksministern.
Jag vet att skogsaccisen var avsedd som ett komplement till beskattningen i
fråga, men jag har aldrig förr hört att skogsvårdsavgift®!! var avsedd som ett
sådant. När den tillkom, var det f. ö. en avgift på exporterade varor men inte
alls på avverkat virke som nu. Den berörde då endast sådana fastigheter från
vilka export av virke — i förädlad eller oförädlad form — ägde rum.

Herr von Seth: Herr talman! Med hänsyn till det nuvarande finansiella
läget och de olika lönekrav som framställas från många håll, är det alldeles
självklart, att man måste behandla frågan örn länsskogvaktarnas löner med
särskild vaksamhet. Jag skulle vilja erinra örn vad utskottet sagt i sitt utlåtande
på sidan 32, för den händelse inte alla av kammarens ärade ledamöter
läst igenom detta:

»Emellertid bör tilläggas att inom utskottet framförts härifrån avvikande
meningar rörande flera befattningar. Särskilt vad angår länsskogvaktarna har
utskottet ställt sig tveksamt till dessas placering, motsvarande endast lönegrad
A 12. I betraktande av dessa befattningshavares utbildning och arbetsuppgifter
har utskottet funnit starka skäl tala för en något bättre löneställning
eller närmast 13 :e lönegraden.» I fortsättningen, heter det emellertid att
man på grund av befarade konsekvenser dock inte ansett sig kunna tillstyrka
den ifrågasatta uppflyttningen.

Det har under många år när det gällt länsskogvaktarnas avlöning och när
de gjort framstötar örn förbättrade ekonomiska förhållanden sagts, att frågan
kommer att lösas i samband nied den stora skogsvårdsstyrelsepropositionen.
För min del kan jag inte finna att statsrådet har anfört så många bärande
skäl, att man utan vidare bör avvisa detta krav, särskilt som utskottet skrivit
på sådant sätt att man närmast tillstj?rker det. Jag är därför, herr talman,
fullt beredd att tillstyrka herr Ivylings yrkande på denna punkt.

Vad jag emellertid begärde ordet för, herr talman, var herr statsrådets och
chefens för jordbruksdepartementet tal örn centralisering av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Herr statsrådet säger att denna omtalade passus, sista
momentet av § 4, inte kommer att få några farliga verkningar. Det ligger dock
nära till hands, herr statsråd, att göra en jämförelse mellan domänstyrelsens
sätt att sköta sina skogar och det sätt, på vilket skogsvårdsstyrelserna skött
sin verksamhet. Jag tror inte att det därom råder mer än en mening bland menige
man och bland skogsmän, nämligen att skogsvårdsstyrelserna på ett ovanligt
smidigt vis kunnat genomföra sina uppgifter.

Statsrådet frågade örn de, som hålla på att § 4 skall ändras, tro att kungl,
skogsstyrelsen, örn den skall centraliseras, kommer att bestämma örn avstånd
mellan plantorna, hur dikena skola läggas osv., osv. Det är givetvis ingen
som tror detta, allra minst med nuvarande skogsstyrelse. Men vi som hålla
på den fria kommunala självbestämmanderätten och framför allt hålla på att

108

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
det inte alls skall centraliseras, utan att man så långt möjligt skall bibehålla
decentraliseringen, vi anse att har man, sagt A säger man snart både B och
C. Därför är det ofrånkomligt, när § 4 fått den utformning som utskottets majoritet
givit den, att man ger dem rätt som säga, att här har den väg nu
blivit utstakad på vilken man fört in skogsvårdsstyrelserna, så att de helt
kunna förstatligas.

Jag är fullt ense med utskottets ärade vice ordförande att örn man tar bort
sista punkten i 4 § fattas det något, och här borde reservanterna ha kommit
med ett tillägg. Jag måste dock förena mig med herr Liedberg i hans yrkande,
att paragrafen icke skall bifallas med den utformning som utskottet nu givit
den.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja tillägga, att alla äro vi ense med
herr statsrådet örn att skogsvårdsstyrelserna under sin fyrtioåriga verksamhet
skött sina uppgifter på ett utomordentligt vis. Men, herr statsråd, de ha
till stor del kunnat fylla sina uppgifter på detta sätt tack vare den frihet de
haft och tack vare den självständighet de kunnat arbeta under. Inte minst har
kanske befolkningen inom varje län haft en känsla av att här arbetar denna
skogsvårdsstyrelse för vårt län, och därigenom har den kunnat friktionsfritt
vidta åtgärder till skogsvårdens befrämjande. Därför har man kommit långt
och det har man gjort på frivillighetens väg. Som vår nyligen avgångne länsjägmästare
i Jönköpings län Lothigius brukade säga: skogsvårdsstyrelserna
ha kommit så långt »genom evangelium och inte genom lag».

Örn nu skogsvårdsstyrelsernas verksamhet skall centraliseras så blir det
mera lag än evangelium man kommer att få gå fram med, och det är däri vi
anse att det ligger en ganska stor fara.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Då herr Hedlunds yrkande nära
sammanfaller med det jag framställt ber jag få återta mitt yrkande och instämmer
i hans.

Efter härmed slutad överläggning godkändes paragrafen.

Efter föredragning av 4 <$ anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! Av konstitutionella skäl nödgas jag precisera
mitt yrkande så att 4 § sista stycket bi behålles vid sin nuvarande lydelse,
d. v. s. »Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelse att ställa sig
till efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i författningar och det reglemente,
som Kungl. Maj :t efter styrelsens förslag fastställer.»

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Med hänvisning till vad som anförts
i debatten av talesmännen för utskottet ber jag att få hemställa örn bifall till
utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av Kungl. Maj:ts av utskottet biträdda förslag
till lydelse av förevarande paragraf dels ock på godkännande av den lydelse
av paragrafen, som under överläggningen föreslagits av herr Liedberg; och
blev paragrafen godkänd i den lydelse som föreslagits av Kungl. Majit.

Övriga delar av förordningsförslaget.

Godkändes.

Kungl. Maj:ts förslag till förordning om skogsvårdsavgift.

1 § föredrogs; och yttrade därvid:

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

109

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Torts.)

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på Kungl.
Maj :ts förslag och att kammaren i stället måtte antaga följande förslag till
Förordning örn upphävande av förordningen den 11 oktober 1912 örn skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att kungl, förordningen den 11 oktober 1912 örn skogsvårdsavgift
skall upphöra att gälla den 30 juni 1947.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag beträffande förslaget till förordning av skogsvårdsavgift.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av Kungl. Maj:ts av utskottet biträdda förslag till lydelse
av förevarande paragraf dels ock på avslag därå samt godkännande av den förordning
örn upphävande av gällande förordning örn skogsvårdsavgift, som under
överläggningen föreslagits av herr Hedlund i Rådom; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hedlund i
Rådom begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag till förordning örn skogsvårdsavgift röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit berörda förslag samt godkänt den förordning
örn upphävande av nu gällande förordning om skogsvårdsavgift, som
under överläggningen föreslagits av herr Hedlund i Rådom.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen. Kammaren
hade alltså godkänt Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av 1 § i förordningen
örn skogsvårdsavgift.

Övriga delar av förordningen om skogsvårdsavgift.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga örn författningsförslagen.

Punkten A 2.

Utskottets under avdelningarna lil och IV i utlåtandet georda uttalanden.

Godkändes.

Utskottets uttalanden under avdelningen V.

Efter föredragningen härav anförde:

Herr Hellbacken: Herr talman! Med hänvisning till vad jag tidigare anfört
hemställer jag, att kammaren måtte bifalla motionerna 1: 291 och II: 452 och
sålunda uttala sig för det s. k. normalprogrammets genomförande i princip
till 75 procent.

Ilo

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förevarande uttalande dels ock på bifall till det
av herr Hellbacken under överläggningen framställda yrkandet; och blev utskottets
uttalande av kammaren godkänt.

Utskottets under avdelningen VI gjorda uttalanden.

Godkändes.

Utskottets uttalanden under avdelningen VII.

Sedan utskottets berörda uttalanden föredragits, anförde:

Herr Hyling: Herr talman! Jag ber att få yrka, att utskottets uttalande
under denna punkt godkännes med den ändringen, att förste länsskogvaktare
erhålla en löneställning motsvarande lönegrad A 16, länsskogvaktare lönegrad
A 13 och biträdande länsskogvaktare lönegrad A 9.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
Kungl. Maj :ts förslag angående länsskogvaktamas lönegradsplacering, vilket
förslag tillstyrkts av utskottet.

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr
Bondesons reservation, så att längsjägmästarna erhålla löneställning, motsvarande
lönegraderna A 28. A 29 och A 30 i stället för respektive A 27, A 29
och A 30.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde till en början
i vad angick löneställningen för förste länsskogvaktare, länsskogvaktare
och biträdande, länsskogvaktare propositioner dels på godkännande av utskottets
uttalande i denna del dels ock på godkännande av berörda uttalande med
den ändring däri, som under överläggningen yrkats av herr Kyling; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kyling begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner jordbruksutskottets uttalande under
avdelning VII i utskottets förevarande utlåtande nr 61, i vad angår löneställningen
för förste länsskogvaktare, länsskogvaktare och biträdande länsskogvaktare,
röstar

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda uttalande med den ändring däri,
som under överläggningen yrkats av herr Kyling.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
.Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Kyling, vadan votering,
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos’ 96 ja och
74 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta. Kammaren hade alitsa godkänt utskottets uttalande i förevarande delar.

Härpå gav herr talmannen beträffande utskottets uttalanden under avdelning
VII i vad angick löneställningen för länsjägmästarna propositioner dels

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

lil

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
på godkännande av utskottets uttalanden i berörda del dels ock på godkännande
av berörda uttalanden med den ändring däri, som föranleddes av att löneställningen
för länsjägmästarna bestämdes på sätt som förordnats i den av herr
Bondeson avgivna, vid punkten fogade reservationen i motsvarande, del; och
godkände kammaren utskottets uttalande oförändrat.

På av herr talmannen därå given proposition godkände kammaren härefter
utskottets uttalanden i övrigt under avdelning VII.

Utskottets uttalanden under avdelningarna VIII och IX.

Godkändes.

Utskottets uttalanden under avdelning X med undantag av vad som rörde anslagsberäkningarna
och förordningsf årslagen.

Efter föredragning härav anförde:

Herr Hyling: Herr talman! Då kammaren avslagit förslaget örn lönegradsuppflyttning,
ber jag att få hemställa örn godkännande av utskottets förevarande
uttalande med den ändring däri, att befattningshavare må för placering
i löneklass äga tillgodoräkna sig tid, varunder vederbörande före den 1 juli
1946 oavbrutet innehaft motsvarande befattning hos skogsvårdsstyrelse.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets uttalande under förevarande avdelning dels ock
på godkännande av utskottets berörda uttalande med den ändring däri, som
under överläggningen yrkats av herr Hyling; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen med övervägande ja besvarad. Herr Hyling begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner jordbruksutskottets uttalande under
avdelning X i utskottets förevarande utlåtande nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda uttalande med den ändring däri,
som under överläggningen yrkats av herr Hyling.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning medelst uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 81 ja och 83 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren hade alltså godkänt utskottets
uttalande under avdelning X med den ändring däri, som under överläggningen
yrkats av herr Hyling.

UIskottets uttalanden under avdelningarna XI, XII och XIII.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 2.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

112

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Statlig kontroll
på saluförda
varor
m. m.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
Punkterna A 3—A 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 16, över
motion örn utredning- angående en effektiv statlig kvalitetskontroll på saluförda
varor och motion örn utredning och förslag angående en teknisk och
ekonomisk kontroll över den industriella produktionen.

I motionen II: 134, som hänvisats till andra kammarens andra tillfälliga
utskott, hade herr Jansson i Örebro m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning för genomförande
av en effektiv statlig kvalitetskontroll omfattande inom landet tillverkade samt
också från utlandet importerade och på den svenska marknaden saluförda varor.
I motionen 11:381, som likaledes hänvisats till andra kammarens andra
tillfälliga utskott, hade herr Malmborg i Stockholm m. fl. hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn en förutsättningslös
utredning beträffande förekomsten inom industrien av sådana förfaringssätt,
som utan berättigande skäl förkorta brukbarhetstiden för allmänt förekommande
nyttigheter, liksom också förekomsten av underlåtenhet att taga i bruk
kända tillverkningsmetoder eller uppfinningar av uppenbar betydelse för varuförsörjningen,
samt att härefter framlägga de förslag till en teknisk och ekonomisk
kontroll över den industriella produktionen, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottet, som upptagit motionerna till samtidig behandling, hemställde, att
andra kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa örn utredning för genomförande av en effektiv kvalitetskontroll av
på den svenska marknaden saluförda viktigare varor samt hur resultaten av
dylik kontroll skulle bringas till konsumenternas kännedom.

Reservation hade avgivits av herrar Fahlman, Ljungqvist och Swedberg,
som ansett, att utskottet hort hemställa, att motionerna II: 134 och II: 381 ej
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Ljungqvist: Herr talman! Inledningsvis skall jag be att få säga
några ord örn den ena av de i denna kammare väckta motionerna i ämnet, vilken
jag tycker är ett i flera avseenden ganska sorglustigt aktstycke. Man rör
sig i den ideligen med »förmodanden» och »rykten» och med uppgifter från
någon sorts vad jag skulle vilja kalla anonyma viskningscentraler, som man
icke vill redovisa för, men vilka uppgifter man bygger sina slutsatser på.

Jag skall ge några exempel. Det heter sålunda i motionen: »Man (d. v. s.
allmänheten) är medveten örn —■ dock utan säkra belägg ■—• att allehanda vardagliga,
för livet nödvändiga ting förr i världen voro mycket .starkare och
räckte mycket längre än nu för tiden, men som regel är dylikt naturligtvis
rätt svårt att påvisa.» Vidare sägs det på tal örn textilindustrien, att ur dess
synpunkt »är det uppenbarligen icke önskvärt att människor kunna köpa sig
tyger och sy sig kläder som räcka livet ut». Det synes — bortsett från den
omständigheten att människorna, särskilt då damerna, icke vilja ta på sig klä -

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

113

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
der, som räcka livet ut, eftersom modet skiftar •— vara ganska högt ställda
pretentioner, som därvidlag kommit till uttryck i denna motion; men det är
typiskt för de överdrifter i motiveringen, som kommit till uttryck i motionen.
Jag skall ta ännu ett par exempel: »Ett par stövlar förr i världen räckte mycket
längre än nu, men den (fortfarande allmänheten) måste ju stillatigande
finna sig i förhållandet, liksom örn den trodde att denna varuförsämring var
nödvändig eller beroende på högre makters spel», och vidare: »Det vore onekligen
katastrofalt t. ex. för skoindustrien, örn allmänheten trampade omkring i
skor som icke snart nog sletes ut.» I ett annat avsnitt av motionen heter det,
och det är också typiskt för densamma: »På samma sätt lär man enligt uppgift
inom tändsticksindustrien förhindra utnyttjandet av patent som avse att medelst
kemiska stenkompositioner eller dylikt frambringa eld till dagligt bruk
utan användande av tändstickor.» Vidare sägs, att »det uppges med bestämdhet»,
att bilar, symaskiner, skrivmaskiner, reservoarpennor etc. förkortas till
sin livslängd, att »det ligger i porslinsfabrikanternas intresse att så och så

mycket porslin krossas per år», och att »patentväsendet---— synes •— •— -—

alltmera överlevt sig självt». Och så kör man fram det tunga artilleriet: »Effekten
härav blir steg för steg, att hela mänsklighetens liv, trots den moderna
tekniken och trots tagandet i bruk i allt högre grad av den elektriska energien,
blir alltmera jäktat och slitsamt. Hela mänskligheten är satt som spann framför
den storindustriella produktionsapparaten, vars uppgift icke är annan än
att ytterligare utvidga sig själv, öka sin kapacitet och samtidigt vara ekonomiskt
lönsam, d. v. s. förränta, förnya och utvidga sitt alltjämt växande kapital.
» I fortsättningen heter det: »Kraft slösas bort, både naturkraft och
mänsklig arbetskraft, tempot ökas oavbrutet, mänskligheten hetsas framåt för
att monopolkapitalismen skall kunna fortsätta att fungera», och vidare, att
»det kapitalistiska produktionssystemet visar allt tydligare degenerationstecken.
---Allmänheten är nu på nåd och onåd utlämnad i fråga örn sin varuförsörjning
till ett suveränt och okontrollerat företagardöme, som ingalunda
drar sig för utplundring.»

Så nu veta vårt lands näringsidkare vad man på vissa håll — dock få vi
hoppas i rätt begränsad omfattning — inom majoritetspartiet anser örn deras
verksamhet! Det är icke underligt att en stark reaktion uppstått bland dem
mot de överdrivna uppgifter, som lämnats i denna motion, och som jag för
min del icke tvekar att i stora stycken kalla rent ovederhäftiga. Det sägs också
i Sveriges industriförbunds över motionen infordrade yttrande, att förbundet
hos åtskilliga industriföretag försport en synnerligen kraftig reaktion mot i
motionen framförda påståenden och mot arten av den argumentering, »sorn
personer i ansvarig ställning funnit tillständig i frågor av denna allvarliga
art». Det vore rena barmhärtigheten att icke till riksdagens debattprotokoll
befordra vad remissinstanserna sagt örn denna, lyckligtvis måste jag säga,
rätt unika motion i den svenska riksdagens historia.

Det framhålles i industriförbundets yttrande, att motionärernas önskemål
örn fabrikantmärkning »redan i stor utsträckning tillmötesgåtts på frivillig
väg», och man anger närmare den omfattning, i vilken detta har skett. Vidare
framhåller man, att det är en mycket komplicerad historia .särskilt för vissa
varuslag att kunna åstadkomma en effektiv varukontroll, vare sig denna skall
ske från statens sida eller genom samverkan mellan staten och näringslivet.
Man anser, att motionärerna i stället för att använda sig av anonyma upplysningsgivare
borde lia vänt sig till vederbörande inom respektive bransch och
där sökt inhämta de upplysningar, som kunnat std till buds, ty därigenom
skulle man kunnat undanröja många missförstånd och skadeverkningar, som
eventuellt kunna följa av motionärernas framstöt. Man påpekar exempelvis

Andra kammarens protokoll Nr SS. 8

114

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
beträffande anmärkningarna mot den elektriska industrien, »att svenska glödlampor
sedan ett tiotal år tillbaka allmänt tillverkas i överensstämmelse med
kvalitetsnormer, utarbetade av en sakkunnigkommitté, vars flesta medlemmar
utgjordes av icke fabrikanter», samt beträffande läderindustrien, att den
försämring av lädervarorna, som i viss utsträckning icke kunnat undgås under
kriget, haft sina orsaker, bl. a. den att under kriget importen reducerades avsevärt
av fullgoda hudar från Sydamerika. »Att under sådana förhållanden
läderproduktionen för civila ändamål blev lidande förefaller icke så anmärkningsvärt»,
säger industriförbundet. I det sammanhanget framhåller man också,
att den statliga prispolitiken i sin mån minskat garveriindustriens intresse
av kvalitetsproduktion. Från priskontrollnämndens sida hade nämligen 1943
föreskrivits slopandet av de tre kvalitetsklasser, som tidigare funnits, och införandet
av en enda sortering. Vidare framhålles, att den i motionen påtalade
»förtyngningen» av lädret vad beträffar tillverkningen av bottenläder är reglerad
genom bestämmelserna i kungl, förordningen den 14 april 1919 angående
förbud mot förtyngning av vissa lädersorter, och slutligen framhålles i sammanhanget,
att genom samarbete mellan statens provningsanstalt och Svenska garveriidkareföreningen
efterlevnaden kontrolleras av berörda bestämmelser genom
provningsanstaltens försorg.

Anmärkningarna mot kullagerindustrien bemötas, så vitt jag och väl alla,
som objektivt läsa vad som därvidlag anförts, kunna finna på ett fullt övertygande
sätt. Beträffande anmärkningarna mot tändsticksindustrien framhålles
i yttrandet, att tändsticksbolaget i sina laboratorier gjort många och ihärdiga
försök att framställa s. k. tändstavar, vilket man förmodar är det, som motionärerna
i det sammanhanget syfta på, men att man icke lyckats framställa en
tändstav med sådana egenskaper, att den kan uppta konkurrensen med tändstickan
vare sig i fråga örn pris eller kvalitet. Det framhålles nämligen, att en
stav, som räcker till ca 100 tandningar, har betingat ett pris av 30 öre, motsvarande
priset för ca 500 tändstickor.

Man har, när det gäller bilar, i motionen anmärkt, att tidslängden, varunder
de kunna vara i gång, blivit kortvarigare. Meningen, säger industriförbundet,
när en bil överbelastas, är att den billiga drivaxeln skall gå sönder, icke de
tio gånger så dyra delarna i pinjong, kronhjul och differential. Det som motionärerna
uppfatta såsom ett utslag av fabrikanternas vinstbegär är alltså i
själva verket en säkerhetsåtgärd i kundens intresse.

Sedan påpekar man, att bilarnas livslängd i stället ökats, och man anför
lastbilarna som exempel.

Beträffande symaskiner och skrivmaskiner har man en helt annan uppfattning
än motionärerna och ger också belägg härför.

Något krossfritt porslin, som motionärerna gjort gällande skulle finnas,
känner icke industriförbundet till. Det finnes en mycket kraftig art av porslin,
som användes av militären. Det finnes också en ganska bastant tjocklek,
som begagnas på sjukhusen. Den senare tjockleken finnes att köpa i handeln.
Den är emellertid icke lika begärlig som det smäckrare, för ögat mera tilltalande
och trevliga porslinet.

Vidare påpekar man, att fastän det finnes en jurist bland motionärerna ha
de icke fattat, att enligt svensk rätt det icke endast är fysiska personer som
kunna förvärva patenträtt. När det från motionärernas sida påstås, att patent
utnyttjas för att förebygga produktion av vissa varuslag och att man söker
belägga vissa områden med patent i förebyggande syfte, gendrives detta bl. a.
med hänvisning till 15 § patentförordningen, som talar örn utövningstvång,
innebärande att tvångslicens vid underlåtenhet att utöva patent kan upplåtas
till den som önskar utöva uppfinningen.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

115

Statlig kontroll vå saluförda varor m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag har dragit dessa exempel bara för att visa av vilken art
denna motion är. Jag skulle vilja göra en rent personlig reflexion, örn det icke
synes alltför förmätet. Jag erinrar mig från min barndom, att det var en tidning
— jag vet ej örn det var Brokiga Blad eller Allers Familje-Journal -—
som hade en serie som hette »Farbror ritar och berättar». Jag tycker icke,
att riksdagsfarbröderna böra rita och berätta på detta sätt. Beträffande min
ungdoms farbror, som ritade och berättade, visste man i förväg, att han hämtat
sina händelser från fantasiens värld. Men när det är fråga örn riksdagsmän,
väntar man, att de skola bygga på verklighetens fasta grund och framlägga
förslag som äro värda att allvarligt övervägas.

Även utskottsmajoriteten har, bildligt sett, tagit motionärerna vid örat. Den
har enligt mitt förmenande givit ett klart underkännande åt motionärerna,
då den icke på något sätt anknutit till motionen i sina uttalanden. Man har
tydligen ansett motionen olämplig att ens omnämnas med ett ord i motiveringen.
Då man förbigår den med tystnad, måste det väl innebära, att man
ogillar den. Ett yrkande gör man visserligen, men man vill icke knyta an till
motionens motivering.

Jag skulle för övrigt vilja giva utskottsmajoriteten en komplimang för det
sätt, varpå den ur sina synpunkter tagit på denna fråga, den vederhäftiga
formulering, som — till skillnad från motionen — givits åt utskottets utlåtande,
samt det tillmötesgående av även andra synpunkter som därvidlag skett.

Nu vill jag, herr talman, ej göra gällande att allting är idealiskt ordnat på
detta område. Säkerligen finnes det företeelser, där det kan göras väl befogade
anmärkningar. Men det är en sak. En annan sak är att tillgripa större
våld än nöden kräver. Yi, som reserverat oss, lia ansett, att det varit riktigast
och klokast, örn man fortsatt på frivillighetens väg när det gällt att utbygga
en kvalitetskontroll. Jag vill också omnämna att det förekommer intensiva
strävanden inom näringslivet, både när det gäller att skapa organ lämpade för
kvalitetskontroll av import- och exportvaror, och när det är fråga örn de enskilda
företagens kontroll över sin egen varuproduktion. Exempel på detta lia
vi fått i dagens tidningar, som damerna och herrarna måhända observerat. Där
annonserar svenska yllekoncernen örn egenskapskontroll. »Tyg med betyg»
heter annonsen.. Det är således ett steg som man tar i full överensstämmelse
med de tankar, man på sina håll hyst örn det sätt, på vilket kvalitetskontrollen
bör ordnas.

Det ena skälet för reservationen är således, att det redan förekommer frivilliga
åtgärder i stor omfattning. Det andra skälet är, att man kan i många
avseenden knyta an till åtgärder som vidtagits från statsmakterna sida eller
den samverkan mellan statsmakterna och näringslivet, som redan förekommit.
För att fortskrida på denna väg behöves, säga vi, inte något särskilt riksdagsbeslut.
Till sist peka vi på det för var och en självklara förhållandet, att i längden
blir konkurrensen den effektivaste kvalitetsskapande faktorn, eftersom kunderna
i stor utsträckning måste taga sikte på kvaliteten. Slutligen ha vi som
ett fjärde skill anfört, att åtminstone den motion, som jag nyss med några ord
tillåtit mig karakterisera, överhuvud ej på grund av sin art bör läggas till
grund för ett yrkande från utskottets sida.

Jag vill säga, att det är icke så förfärligt mycket som ur principiella synpunkter
i denna fråga skiljer mellan majoriteten och minoriteten, örn vi bortse
från motionen, som också majoriteten vill bortse ifrån så långt det är möjligt.
Enligt min åsikt borde majoriteten lika gärna kunnat komma till samma ståndpunkt
som minoriteten.

Det är en sak jag vill nämna, som jag icke haft reda på förrän i dag; åtminstone
har jag icke erinrat mig den förrän i dag, då jag vid en kontakt

116

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
med industriförbundet fick den klar för mig. På industriförbundets begäran
har standardiseringskommissionen redan för omkring ett år sedan tagit upp
frågan örn kvalitetskontroll på sådana områden, där den är lämplig och genomförbar.
Örn jag ej är fel underrättad, har arbetet på dessa områden särskilt
gällt porslinsfahrikationen. Detta område har enligt uppgift visat sig
ganska svårbemästrat. Åtgärder äro således i gång; som sagt, för ett år sedan
har standardiseringskommissionen kommit att taga i saken.

Under sådana förhållanden finner jag, herr talman, ingen som helst anledning,
varför ej kammaren skulle godtaga reservationen, till vilken jag yrkar
bifall.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Fahlman.

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Motionen nr 381 syftar till detsamma
som punkten 26 i arbetarrörelsens efterkrigsprogram: »konsumtionsvaror
under offentlig kvalitetskontroll och verksamma åtgärder för spridande av
objektiv varukunskap. De flesta konsumenter ha beträffande flertalet varor
varken tid eller förmåga att bedöma förhållandet mellan pris och kvalitet. När
olika produkter konkurrera, är det för dem ofta omöjligt, att avgöra, vilken av
produkterna som ger den största valutan för pengarna. Deras inköp bestämmas
till stor del av reklamen. Denna kan visserligen ofta giva en del värdefull
upplysning, men denna upplysning är ofullständig, partisk och i många fall
direkt vilseledande. För att motverka denna ensidighet bör varorna ställas
under en mera effektiv offentlig kvalitetskontroll. Resultaten av kontrollundersökningarna
böra ges största möjliga spridning. Där så är lämpligt, bör material
och beskaffenhet anges genom märkning å varorna. Dessutom tillhandahålles
officiella varuförteckningar med kvalitetsbeskrivningar och prisuppgifter.
»

Reservanterna framhålla svårigheterna att bedöma saluförda varors kvalitet
och prisernas skälighet men de erkänna att »I och för sig måste det därför
vara önskvärt, att ökad möjlighet — så långt detta är praktiskt genomförbart
—• beredes både konsumenter och detaljister att erhålla ledning vid bedömande
av olika varors kvalitet i jämförelse med de priser dessa varor betinga».
Det är alltså herr Ljungqvists önskan.

Beträffande lädervaror har Kooperativa förbundets styrelse framhållit att
gällande förordningar beträffande lädertillverkning nu torde vara så pass föråldrade,
att en översyn av dessa bör vara påkallad. Styrelsen framhåller även,
»att deklarationer, som skola ge allmänheten vägledning vid kvalitetsbedömning,
böra innehålla sådana upplysningar örn varorna, som ur konsumentsynpunkt
äro väsentliga. Som exempel på upplysningar, vilka kunna åsättas varorna,
vill styrelsen anföra följande: För tyger lämnas uppgift örn material,
trådtäthet, kvadratmetervikt, tvättäkthet, färgäkthet, krympning m. m. För
porslin lämnas uppgift om varans hållfasthet mot stötar, glasyrens motståndskraft
mot repor, Syror, diskmedel m. m. För konserver lämnas uppgift örn råvaror,
innehållets vikt, i förekommande fall varans och såsens vikt var för
sig, i vissa fall kalorivärde m. m.» Kooperativa förbundets styrelse anser »att
varorna i den utsträckning som är praktiskt genomförbart böra förses med dylika
deklarationer. Härigenom skulle allmänheten bli i stånd att redan vid köptillfället
bilda sig en god uppfattning örn varornas bruksvärde och att objektivt
kunna jämföra olika kvalitéer eller varumärken av ett och samma varuslag.
Detta skulle vidare medföra att producenterna i högre grad än hittills
bleve tvungna att taga hänsyn till konsumenternas anspråk.» Kooperativa för -

Onsdagen den 5 juni 1946 erci.

Nr 23.

117

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
bundets styrelse är positivt inställd till dessa problem och meddelar att arbete
pågår i denna riktning.

Herr Ljungqvist talade örn motionen som ett sorgligt aktstycke och var inne
på husgerådsartiklarna. Man har gjort sig lustig över uttrycket »krossfritt
porslin». Sådana ting finnas icke, säger man. Kanske. Men vad sägs örn
krossfritt glas? Detta, som jag håller i handen, är ett krossfritt glas. Det är
icke tillverkat i Sverige. Det är från Teplitz i Tjeckoslovakien. Varför finnas
icke så starka glas att köpa i Sverige?

I Industria nr 26 årgång 1945 finns en artikel av Wendel Berge, biträdande
statsåklagare i U. S. A., »Vetenskap alstrar monopol.», som till stor del har
inspirerat mig vid denna motions tillkomst. I denna artikel anklagas kartellerna
för otillbörlig avspärrning av marknaden, för differentierande prispolitik,
för missbruk och medvetet undanhållande av patent, för skadegörelse mot
Amerikas nationalekonomiska intressen och till och med för lättsinnigt nonchalerande
av landets ekonomiska försvarsberedskap. Är det alldeles otänkbart,
att kartellväsendet fått insteg även i Sverige? Vi lia den uppfattningen att det
finns sådant även i Sverige i ganska stor utsträckning. Förnekar nian karteller-1
nas existens för Sveriges vidkommande, då bör det icke heller vara svårt för
reservanterna att gå med på en kontroll ur tekniska synpunkter till förmån
för konsumenterna. Det är icke bara fråga örn att producera utan också örn
vad som produceras och till vilka priser. Vad som numera anses självklart, när
det gäller landsbygdens livsmedelsproduktion, bör i motsvarande mån gälla för
den industriella produktionen.

Vad vi här vilja komma åt är just den omständigheten att konkurrensen icke
är fri, ty vore konkurrensen fri här i landet, skulle icke punkt 26 i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram finnas. Det som säges i vår motion står i full överensstämmelse
med denna punkt, och där säges detsamma som Wendel Berge
har sagt och som är avtryckt i artikeln i Industria i nr 26 årgång 1945. Där
säges: Bekämpande av all slags trustpolitik. Därigenom skulle även en mängd
främmande karteller brytas. Kunde man bryta de främmande kartellerna, som
göra intrång på den svenska arbetsmarknaden, skulle man även gagna svenska
affärsintressen. Det är ett svenskt allmänt intresse att göra konkurrensen verkligt
fri, och det är dit vi bland annat syfta med denna kontroll, tekniskt och
ekonomiskt.

Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ohlin: Herr talman! Efter herr Ljungqvists anförande kan jag fatta
mig ganska kort och avstå från en mera ingående kritik av motionen och
utskottets utlåtande. Jag måste säga som allmänt intryck, att det är väl sällan
som man får se en motivering i en motion så effektivt nedkritiserad av sakkunniga
instanser som i detta fall. Alla de exempel, som jag nu icke skall gå
in på närmare, vilka anförts i herr Malmborgs motion, förefalla ju vara mycket
svaga som motivering för hans yrkande. Jag tror icke det är någon överdrift,
örn jag säger, att många socialdemokrater av den gamla .skolan skulle vända
sig i sin grav, om de vissto, att kammaren måhända beslutar, att en motion
med en sådan motivering lägges till grund för ett utredningsyrkande. För
min del drar jag den slutsatsen, att örn det är lämpligt med kvalitetskontroll,
skulle det vara lämpligt med kvalitetskontroll även på motioner, så
att motiveringarna vore litet mera hållbara jin i detta fall. Därvid hänvisar
jag till remissyttrandena. Endast den sema timmen gör, att jag icke ingår på
närmare exemplifiering.

Vidare förtjänar detta utskottsmajoritetens tillstyrkande av en utredning på
så svaga grunder att uppmärksammas och detta i ganska hög grad, därför att

118

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
det är ett tecken på att, såvitt man kan se, för närvarande alla motioner i
riksdagen, som innebära krav på utredning örn ökat statsinflytande över näringslivet,
skola godtagas hur svag motiveringen än är. Det är ett mycket intressant
och politiskt relevant faktum att kunna konstatera vad som här inträffat
under denna riksdag och som nu utmynnar i den vackraste blomman
här, nämligen utredning på grundval av en sådan motivering som i dessa båda
motioner under full samverkan mellan socialdemokratiska och kommunistiska
motionärer.

Sedan vill jag, herr talman, bara säga, att det naturligtvis är riktigt, att
varken konsumenter eller köpmän, allt eftersom varorna bli mera invecklade
och tekniken mera komplicerad, äro i stånd att till fullo bedöma varornas
kvalitet. Därför finns det två vägar att gå. Man kan antingen gå kontrollvägen
och säga, att här skola myndigheterna på olika sätt godkänna, så att kvaliteterna
äro tillräckligt bra, etc. Jag tror det är omöjligt i många fall, som också
blivit visat. Jag tror det blir ett byråkratiskt system även i de fall, där det
går att genomföra. Det leder enligt min mening till ett formulärväsende av
ganska omfattande slag, så att vi därmed ta ännu ett steg i den utbyggnad av
formulärväsendet och blankettväsendet, som vi nu uppleva.

Nu framställer herr Malmborg som motivering för sitt yrkande örn att man
i alla fall skall lia en sådan bär kontroll följande fråga: Är det verkligen
någon, som vågar göra sannolikt, att det icke här i Sverige finns karteller,
som missbruka sin ställning genom att icke utnyttja nya uppfinningar? Vågar
jag erinra herr Malmborg örn att riksdagen fått mottaga en proposition från
handelsministern, vilken proposition innehåller utarbetat förslag om övervakande
av monopolistiska sammanslutningar, där det ingalunda blott är fråga
örn priserna utan även att övervaka sådana företeelser, eventuella missbruk i
övrigt. Är det meningen att riksdagen nu skall besluta en utredning, som till
mycket väsentlig del motiveras med att monopolistiska företag kunna missbruka
sin ställning och göra det, efter det att regeringen lagt på riksdagens
bord ett särskilt utarbetat förslag örn övervakning av sådana företag, vilken
proposition man kan antaga kommer att av riksdagen godkännas? Jag måste
säga, att vi varit med örn att majoriteten beslutat, medan en utredning av en
fråga pågår, att samma fråga skall upptagas till ny utredning men med vidsträcktare
direktiv, exempelvis i fråga örn försäkringsväsendet, men här går
man ännu ett steg längre, när det finns en proposition, som är föremål för utskottsbehandling.

Utom att välja den rena kontrollen, förmynderskapslinjen, kan man gå den
väg, som — förefaller det mig — utskottsreservanterna vilja gå, nämligen
konsumentvägledningens väg, att alltså bedriva sådan upplysningsverksamhet,
att konsumenter men även köpmän bättre kunna bedöma varornas kvalitet.
Det är klart, att i viss begränsad omfattning behövas kvalitetsföreskrifter
t. ex. på livsmedelslagstiftningens område. Men i fråga örn livsmedel finns det
ett färdigt kommittébetänkande, som legat flera år utan att regeringen gjort
något åt det. Det är väl anledning att taga upp denna sak.

I övrigt tror jag, att det finns två vägar till effektiv konsumentvägledning.
Den ena är att ange vissa uppgifter rörande varornas kvalitet och kvantitet.
Det går icke så enkelt och allmänt som motionärerna synas föreställa sig, men
det går i viss omfattning. Det sker också i många fall frivilligt. Frågan är
bara, örn man icke kan främja denna utveckling till ökad frivillig användning
av sådana uppgifter. Det förefaller mig som örn ett forsknings- och upplysningsinstitut,
sådant som Hemmens forskningsinstitut, här skulle kunna —
som det för övrigt är inne på att göra — i vidgad omfattning genom frivillig
samverkan med producenterna sörja för att där det är praktiskt och lämp -

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Nr 23.

119

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
ligt man får en sådan utvidgning av uppgifterna. Överhuvud taget tror jag,
att Hemmens forskningsinstitut genom sin samverkan med Aktiv hushållning
har stora möjligheter att här göra en nyttig insats. Jag tillät mig vid min
första eller kanske andra riksdag motionera örn ett organ med sådana uppgifter
som Hemmens forskningsinstitut. Då avslog riksdagen denna motion,
men jag är så mycket mera glad över att man sedan fått dessa institut, som
enligt min mening förtjäna ökat stöd. Jag tror, att här är en utveckling i
gång. genom vilken man kan åstadkomma effektiv frivillig samverkan och
uppnå resultat, som icke lika bra uppnås genom statligt tvång. Denna inställning
förefaller mig vara densamma som reservanternas, medan den är en annan
än motionärernas och utskottsmajoritetens. Därför ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Jag tror jag kan inskränka mig till
några korta kommentarer till reservationens motivering.

Reservanterna framhålla, att bedömningen av saluförda varors kvalitet och
prisernas skälighet har försvårats i den mån tekniken utvecklats och varornas
mångfald ökats. Ja, det är just detta förhållande, som gett oss anledning att
motionera i denna fråga, Numera kan kundkretsen mången gång näppeligen
göra sig en riktig föreställning om varorgas beskaffenhet. Tidigare fanns det
färre företag, och av dessa företag visste kanske mången vilka man kunde lita
på och vilka som nian kunde vara tveksam örn. Jag vill därför påstå, att detta
reservanternas uttalande bör kunna anföras som motivering för den föreslagna
utredningen. Reservanterna fortsätta och säga, att det är viktigt, att kontrollåtgärderna
icke verka hämmande på produktionslivet och varuutbytet med
utlandet. Ja, det är naturligtvis viktigt, och vi ha icke heller avsett sådana
kontrollåtgärder, som skulle bromsa i dessa avseenden. Tvärtom räkna vi med
att kontrollen skulle vara av sådan natur, att den skulle verka befordrande
såväl på produktionen som i fråga o''m varuutbytet med utlandet. Reservan,-terna förklara också, att det kan starkt ifrågasättas örn en allmän kvalitetskontroll
av effektiv praktisk nytta kan genomföras. Jag tycker det är något
vågat av högerns ledamöter att göra ett sådant uttalande. Jag uppfattar det
nämligen som en inkompetegsförklaring för vårt nuvarande näringsliv. Och
är det så att vi icke kunna genomföra en verklig kvalitetskontroll, behövs det
tydligen starkare åtgärder. Då behövs det en kontroll, som grundar sig på allmän
eller statlig äganderätt.

Man fruktar också bland reservanterna, att ett statligt kontrollorgan skulle
svälla ut till ett omfattande ämbetsverk, vars verksamhet kan befaras få mera
hämmande än gagnelig inverkan på företagsamheten i landet. Det är givetvis
nödvändigt att se till att man gör denna kontroll smidig, och jag hoppas, att
utredningen skall komma fram till ett sådant resultat. Reservanterna och deras
talesmän åberopa också konkurrensen. Jag är på den punkten förekommen,
av herr Malmborg. Konkurrensen avtar betydligt, och i synnerhet under kriget
Ilar monopolismen framträtt på ett mycket markant sätt under den ekonomiska
utvecklingens gång. Där konkurrens finns, vill jag påstå, att den icke
alltid främjar kvalitetsutvecklingen. Man kan också tänka sig, att en del företag
måste för att klara sig i konkurrensen försämra kvaliteten, och jag tror,
att det skulle vara mycket nyttigt för sådana företagare med ett statligt stöd
i detta avseende.

Såväl i min motion som i herrar Malmborgs och Bräntings likalydande motioner
har det förhållandet påtalats, att man, har anledning misstänka genomförandet
av kvalitets försämring för att öka omsättningen. Jag kan icke ge
mig in på det område som motionen II: 381 behandlar. Jag är icke sakkunnig

120

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Statlig kontroll på saluförda varor ni. m. (Forts.)
på det området. När jag gjorde denna förmodan i min motion utgick jag från
de erfarenheter som jag själv gjort som konsument i fråga om vissa massartiklar,
och jag tror, att detta förhållande är så allmänt känt, att jag icke behöver
trötta med exempel. Ibland dessa massartiklar finner man varor av mycket
god kvalitet men med någon liten teknisk detalj som förstör det hela. Jag har
varit utsatt för sådana äventyr, och man har svårt att tro, att det härvidlag
skulle ligga okunnighet bakom med de stora möjligheter att pröva varans kvalitet
som företagare i verkligheten ha. Man har i sådana fall svårt att undgå
en viss misstänksamhet att dessa anordningar lia tillkommit just för att förringa
artikelns brukbarhet. Jag tror icke, att en statskontroll i detta avseende
skulle vara ägnad att försvåra produktionen eller varuutbytet utan tvärtom.
Jag är övertygad örn att örn t. ex. utlandet vore medvetet om att i Sverige svarar
staten för de producerade varornas kvalitet skulle detta verka mycket
gynnsamt på vårt renommé i utlandet och kanhända öka våra exportmöjligheter.

Jag vill slutligen till utskottets utlåtande göra en kort kommentar. Jag skulle
vilja understryka utskottets förklaring, att utredningen bör bland annat ta
sikte på utformningen av ett lämpligt organ för upplysningsverksamhet. Jag
anser det vara ett mycket nyttigt komplement till motionen. Jag skulle även
vilja tillägga, att ett dylikt organ borde också vara sådant, att det kunde
mottaga anmälningar ifrån konsumenterna för att upptaga deras anmärkningar
i fråga om varukvalitet och undersöka desamma. Därigenom tror jag, att
man skulle kunna undvika byråkrati, som reservanterna äro mycket rädda för.

Jag vill, herr talman, slutligen yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Jag är angelägen att få säga, att
när jag anslutit mig till utskottsmajoritetens ståndpunkt, har det icke berott
därpå, att jag blivit påverkad av motionen nr 381. Jag har läst denna motion
på samma sätt som man, såsom herr Ljungqvist här tidigare sade, i barndomen
läste en saga. Jag har någon gång tidigare framhållit att man söker
popularisera riksdagstrycket och få det mera lättläst, och jag undrar, om man
icke här skulle få litet stoff. I motionen vimlar det av felaktigheter, vilket
man genast observerar. Dessa ha också så grundligt tillbakavisats i remissyttrandena,
att det må vara tillräckligt.

Det är emellertid icke säkert, att därför att en motion är illa skriven, den
saknar allt fog. Idén i motionen kan dock vara något att taga fasta på. När
jag anslutit mig till utskottets uttalande, har det skett av rent principiella
skäl och därför att jag finner motionens idé sådan, att man icke kan se bort
från den. Jag utgår nämligen ifrån att det är alla medborgares skyldighet,
på vilket område de än lämna sitt tillskott till den gemensamma produktionen
och antingen det sker i form av varor eller i form av tjänster, att prestera
bästa och mesta möjliga arbetsresultat. Ur den synpunkten finner jag det vara
ganska svårt att gå emot ett förslag, som vill söka få fram en bättre kontroll
på vissa producenters produktion.

Jag har mycket svårt att tro — och jag vill icke heller tro det — att industrien
i rent spekulationssyfte medvetet försämrar sin produktion. Men jag
är icke alldeles övertygad örn att icke vissa förhållanden kunna inträffa, då
det blir en förslappning av den kontroll, som man gärna skulle vilja utöva.
Såsom det här tidigare sagts kan det vara vissa monopolistiska strävanden,
det kan vara forcering av arbetstakten, och det kan vara efterfrågan på produkter,
som kunna komma att sudda ut möjligheterna till kontroll.

När det gäller en mycket stor del av svensk produktion, nämligen livsmedelsproduktionen,
veta vi alla, att den är ställd under en synnerligen sträng

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

121

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
kvalitetskontroll. Dels lia vi livsmedelslagstiftningens bestämmelser, dels lia
lantbrukarna själva tillämpat oell tillämpa alltjämt en mycket sträng kontroll
över varornas kvalitet. Avräkning sker efter kvalitetsbedömning, när jordbrukaren
lämnar sin produktion till sina ekonomiska föreningar. Och vi jordbrukare
se heller icke med blida ögon, när något av vår produktion går vid sidan
örn de ekonomiska föreningarna, just därför att den delen av produktionen
undandrages kvalitetskontroll. Vi vilja vidmakthålla kontrollen icke bara därför
att vi vilja tillhandahålla bästa möjliga varor utan även därför att vi
tro, att den är av framtidsvärde för den svenska jordbruksproduktionen. Man
kan kanske säga, att det är möjligt att en gång igen importera utländska livsmedel,
men jag tror icke att man skall kunna säga, att det är möjligt att få
bättre kvaliteter på dessa livsmedel än kvaliteten på dem vi själva producera
inom vårt eget land. Samma synpunkter kunna säkerligen också läggas på all
produktion, även industriproduktionen.

Det är därför jag icke kan finna, att ett bifall till utskottets hemställan
på något sätt kan anses riktat som ett slag mot industrien. Det gäller ju i
alla fall icke att ålägga industrien att producera vissa kvalitets varor. Det är
endast fråga örn att kontrollera den kvalitet, som industrien har på sina varor,
för att med ledning därav lättare kunna bedöma det pris de olika varorna betinga.
Som jag nämnde är det nog så — vi få erkänna det — att i samma
mån som de monopolistiska strävandena utvecklas —- och de hålla väl på
att utvecklas ytterligare — konkurrensen mellan företagen minskas avsevärt.
Därigenom försvåras också den möjlighet till varukontroll, som man skulle
vilja ha. Samma kan förhållandet bli, örn man försöker genom forcerad arbetstakt
borteliminera eventuellt ökade produktionskostnader, liksom en ökad
avsättning kan åstadkomma en avslappning i varukontrollen. Jag kan i det
fallet nämna ett så typiskt exempel som byggnadsämnena just för närvarande.
Yi erhålla ju vissa byggnadsmaterial, som på grund av för dålig lagring
icke hålla den kvalitet, som man skulle vilja att de hade. På sådana områden
är det, menar jag, befogat att det finns ett kontrollorgan, som kan upplysa
konsumenten örn att varan representerar det eller det bruksvärdet varefter
kunden lättare kan bedöma prisfrågan.

Avsikten med utskottets ställningstagande är alltså icke att på något sätt
försvåra produktionen för vare sig den ene eller den andre utan att hjälpa
konsumenterna till rätta bland den mängd varor, där de nu många gånger gå
vilse.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Henriksson: Herr talman! Det är åtskilligt som är anmärkningsvärt i
denna fråga, Jag kan till fullo instämma både i vad som sagts av herr Ljungqvist
och av herr Ohlin. Jag skulle emellertid vilja peka på ytterligare en anmärkningsvärd
sak. När man tager del av utlåtandet efter att tidigare ha läst
den något underliga motion, som där behandlas, förvånar man sig över att utskottet
så ytterst knapphändigt återger remissyttrandena i ärendet. Den som
haft tillfälle att taga del av dessa vet, ''att de äro mycket värdefulla för dem
sorn skola bedöma frågan, och att de innehålla en fullständigt nedgörande
kritik av motionerna. Det förefaller, som örn herrarna i utskottet skulle lia känt
sig obehagligt berörda, när de kommo fram till att med utgångspunkt från
motionerna yrka på en utredning, och att de därför faktiskt icke vågade för
kammarens ledamöter lägga fram vad remissinstanserna sagt i ärendet. Jag
tycker, att detta är en svaghet av ganska betänklig art,

Niir jag hörde herrar motionärer tala örn den statliga kvalitetskontrollen,
som .skulle bli så betydelsefull, kom jag faktiskt att tänka på den mycket

122

Nr 23.

Onsdagen dea 5 juni 1946 em.

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
gamla historien om svenskamerikanen, som kom hem och berättade för sin vän,
att i Amerika rakade man folk med maskin. »Men alla ansikten är väl icke
lika»? sade vännen. »De blir», svarade svensk-amerikanen. Det verkar, som
örn både vi och hela vår livsföring skulle bli fullständigt likriktade. Jag tror,
att sådant icke är i konsumenternas intresse. Dessutom är jag övertygad örn
att konsumenterna ha litet större förmåga att tillvarataga sin egna intressen
och bedöma sina egna åtgöranden, än vad herrar motionärer och utskottet synas
föreställa sig. Yi skola väl ändå icke på alla livets områden lia barnsköterskor
som säga oss vad vi skola göra.

Här har det talats örn särskilt vissa varor. Jag föTstår, att man syftar på de
s. k. basarvarorna. Det är alldeles riktigt, att dessa icke alla gånger äro av så
utomordentligt hög kvalitet. Men varför finnas de? Jo, därför att det är efterfrågan
på dem. De fylla ett behov. Vi kunna taga bara ett par exempel. Örn
man går in i en basarliknande affär och köper en hammare, så gör man det därför
att man i hushållet behöver använda en hammare en och annan gång för att
slå i en spik i väggen. Därvidlag är det priset som är avgörande. Men ingen tror
val, att en hantverkare tager en sådan hammare i sin hand och tänker använda
den i sitt yrke. Nej, han vet, att han behöver en hammare av en annan kvalitet,
han söker vad han behöver, och han får det därför att handeln och industrien
tillhandahålla honom en sådan vara.

Jag skall bara beröra en sak bland alla de många som berörts i motionen nr
381. Man talar där örn glödlamporna — herr Ljungqvist var också inne på
dem. När det gäller en sådan vara som glödlamporna — det är ett ganska intressant
exempel förresten — är det ju icke inköpspriset eller livslängden i och
för sig, som är avgörande för värdet ur konsumentens synpunkt, utan det väsentliga
är, hur mycket lampan förbrukar i ström och vad den ger i utbyte i
ljus. Man skulle kunna göra en glödlampa som holle, jag höll nästan på att
säga i evighet, men den skulle bli så oerhört dyrbar i drift, att det icke skulle
löna sig att använda den. Frågan gäller, örn inköpspriset på glödlampan är
skäligt i förhållande till strömkostnaden för att utnyttja lampan under den tid
man har den. Den för konsumenten ekonomiska lampan är alltså den som
brinner så länge, att den är ekonomisk i fråga om ljusutbyte och strömförbrukning.

Det är alltså många ekonomiska faktorer, som spela in. Det är teknikens
framsteg och konkurrensen, som driva fram en vara och leda fram till fler
och fler förbättringar. Jag tvivlar i mycket hög grad på att denna utveckling
för att nå bästa möjliga resultat skulle stimuleras av några statliga föreskrifter
örn hur varje vara skall vara beskaffad. Det skulle säkerligen låsa till utvecklingen
i stället, örn man ginge den vägen. Och skulle man gå den väg, som
tydligen herr Hansson i Skegrie vill gå, skulle ju staten först och främst bestämma,
vad varan skall ha för sammansättning och utförande och därefter
vad priset skall vara. Ja, då äro vi inne i rena ämbetsmannaväsendet, när det
gäller skötseln av dessa saker. Jag tror, att det sannerligen icke skulle vara i
konsumenternas intresse.

Herr talman! Jag har velat framföra dessa synpunkter, men skall icke utveckla
dem mera. Jag måste ännu en gång uttala min förvåning över att utskottet
här kommit till ett sådant resultat. Jag tror icke, att det är riktigt nyttigt
för riksdagens anseende, örn man driver hänsynen till, vi kanske kunna
kalla det kamratkretsen i partierna så utomordentligt långt, att man icke reagerar
när vederbörande har alltför ovederhäftigt underlag för sitt yrkande.
Även ur den synpunkten vore det säkerligen nyttigt, örn kammaren biträdde
reservationen.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

123

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Herr Ohlin talade örn dem
som vände sig i sin grav. Det var visst icke han utan andra som gjorde det —
det är litet för tidigt för honom ännu. Herr Ohlin är en rätt ung man, och han
är tydligen lika fräck som han är ung. Han talar mycket och ofta i kammaren,
men säger litet. Så var det nu också.

Vad sade egentligen herr Ohlin? Han talade om att det var politiskt relevant,
att händelsevis kommunisterna och socialdemokraterna här mötts på
samma linje. Men örn vi ha förnuftiga tankar och goda idéer, såsom bondeförbundaren
herr Hansson i Skegrie erkände, är det väl icke något fel att vi gjort
det? Det är tydligen så, att de liberala och högern icke ha så gott örn goda
idéer. Ni kanske ha goda reservanter —- det är möjligt ■—- men örn ni kunna
föra en positiv politik på det, är en annan sak.

Jag ställde den retoriska frågan till herr Ljungkvist, örn han icke visste, att
det finns karteller här i landet. Naturligtvis kommer då skolläraren och professorn
Ohlin och skall undervisa mig! Jag ville påvisa var det var skon klämde.
Vi vilja ha teknisk insyn i företagen på grund av den struktur samhället
har. Kanske professor Ohlin kommer ihåg, att den första lagstiftning vi ha
angående karteller är sedan år 1925. Frågan är alltså icke så ny för Sveriges
vidkommande. Jag minns, att professor Ohlin och jag talades vid i förbigående
den gången. Det tycks icke ha rört sig mycket mellan åren 1922 och 1946 när dtet
gäller liberalismens sociala linje. Här gäller det en social linje, nämligen att
åstadkomma en verkligt demokratisk insyn och få fram socialt ansvar hos det
privata näringslivet.

Jag beklagar för min del, att icke samtliga remissvar äro tryckta i utlåtandet.
Örn 25 år komma de nog att bedömas på ett helt annat sätt än i dag.
De komma att vittna örn vilket samhälle vi levde i år 1946, men de visa också,
att det finns vissa instanser, såsom t. ex. statens institut för folkhälsan, som
säga en hel del kloka saker.

Jag tror icke, att riksdagens anseende på något sätt skulle förloras, örn den
bifaller denna motion, som ju anses så illa skriven. Men herrarna läsa dåligt
innantill. Ni förbise, att denna motion spelar på internationella strängar, belyser
internationella förhållanden och visar, att det också i Sverige existerar vissa
missförhållanden. Den påpekar, hur man går fram överallt och förfalskar varor
och att detta sker även här i landet. Så är det, det vet jag av personlig erfarenhet.
Min kamrat här till höger talade örn för mig, att lion i förra veckan köpte
en blus, som icke höll att tvätta. Eller ett annat exempel: köp ett par strumpor
till er fru och se hur länge de hålla! På samma sätt är det med många varor
på den svenska marknaden, och jag tror icke, att man kan skylla detta på krisförhållandena.
Orsakerna ligga nog djupare.

Jag vill till sist säga, att jag uppskattar, att man i utskottet kunnat få så
stor nationell samling. Det är minoriteten, som här representerar dem som äro
i klämma.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! När jag först läste dessa motioner,
herr Malmborgs i synnerhet, kände jag en stark olust inför en del av de oriktiga
och överdrivna påståenden, som i olika avseenden framslungats gentemot den
svenska industrien. Örn jag sålunda skulle ha låtit detta första intryck dominera
mitt ställningstagande, skulle jag utan tvekan ha förordat avslag på motionerna.
Men det är delvis andra synpunkter än do, som framförts i motionerna,
som lia legat till grund för mitt och herr Hanssons i Skegrie ställningstagande,
vilket herr Hansson tidigare deklarerat.

Utskottet har också i sin motivering tagit ett ganska bestämt avstånd ifrån
motionärernas argumentation. Jag tillåter mig att ange några av de av utskottet

124

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
gjorda ståndpunktstagandena. Utskottet anför bland annat: »Utskottet vill härmed
ingalunda säga, att ansvarskännande fabrikanter icke redan nu nedlägga
stor omsorg på att få fram bästa möjliga kvalitet hos en vara till ett visst pris.
Tvärtom är det otvivelaktigt så, att tillverkningen på många områden och hos
många producenter är underkastad en fortlöpande och noggrann kontroll ur
kvalitetssynpunkt, vilket det är utskottet angeläget att framhålla.»

När vi som jordbrukare och producenter av det väsentliga av våra viktigaste
livsmedel delvis genom statliga åtgöranden och i ganska stor utsträckning
genom egna åtaganden ha gått in för en mycket ingående kontroll av
våra varor både ur hygienisk synpunkt och kvalitetssynpunkt, ha vi inte ansett
oss ha någon anledning att hesitera för att även andra producenter kunna
bli ställda inför en måhända effektivare kontroll än som nu förekommer.

Jag har däremot inte den uppfattningen, att vi i fortsättningen skola behöva
få en kvalitetskontroll med ett till varans kvalitet bundet pris. Jag tror
att kontrollen i huvudsak skall kunna komma till stånd genom ett frivilligt
arbete från producenternas sida, i fortsättningen som för närvarande, och måhända
genom samarbete mellan statliga organ och producenterna. Jag är inte
alls av den uppfattningen, att vi för detta ändamål behöva ett statligt byråkratiskt
organ. Vi skola genom den föreslagna utredningen alldeles säkert kunna
fastslå, att ett statligt organ är minst av allt önskvärt för detta syfte. Vi skola
kunna ge impulser till en kontroll på frivillighetens väg och genom samarbete.

Härmed har jag i korta drag velat ange min principiella inställning till denna
fråga.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Herr Henriksson utgick ifrån att utskottet
hade känt sig obehagligt berört, sedan utskottet gått igenom remissinstansernas
utlåtanden, och av denna anledning avstått ifrån att ge en fylligare
bild av remissyttrandena. Det är nog riktigt att de flesta remissinstanserna
ha skrivit många och hårda ord, särskilt om motion nr 381. men därmed är
det inte sagt att remissutlåtandena på ett övertygande sätt ha klargjort att all
kontroll och upplysningsverksamhet i kundtjänstsyfte skulle vara obehövlig.
Det har tvärtom framgått av många av remissyttrandena, att en utvidgning
av denna kontrollverksamhet är önskvärd och att en utvidgad upplysningsverksamhet
bland kundkretsen likaledes är önskvärd.

Det är inte alldeles så säkert heller, att man får falla i farstun för allt vad
remissinstanserna ha att komma med. Jag skall tillåta mig att anföra ett enda
litet exempel härpå. Industriförbundet talar i sitt remissvar bland annat örn
betydelsen av annonsering och reklam såsom medel för kunden att få tag i
den riktiga varan till det lämpliga priset. När jag läste denna passus i industriförbundets
utlåtande, kom jag att tänka på en föreläsning av doktor
Iwan Bohlin, som jag åhörde en gång i tiden, vari denne blan.d annat berörde
Kruschensaltets inverkan på människokroppen. Detta kunde enligt reklamen få
gamla gubbar och giktbrutna gummor att hoppa jämfota över staket, men enligt
Iwan Bohlin var det fullständigt värdelöst och på sin höjd lämpligt att användas
som laxativ åt hästar. Det är följaktligen inte alltid så säkert, att reklam
och annonsering äro av vägledande betydelse för kunden. Det är således
inte ägnat att övertyga utskottet, när remissinstanserna i sina yttranden taga
upp denna sida av saken och hänga upp sig på en sådan detalj. Det har inte
utskottet gjort lika litet som utskottet har hängt sig fast vid det ovederhäftiga,
som framförallt herr Ljungqvist har påvisat i motionerna. Men som bekant kan
även en blind höna hitta ett korn, och i dessa motioner finnas givetvis sanningar,
som man icke kan komma ifrån.

Det var mig ett nöje att höra herr Ohlin tala örn, att han någon gång i sina

Onsdagen den 5 juni 1D46 em.

Nr 23.

125

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
yngre år hade motionerat om inrättandet av ett Hemmens forskningsinstitut.
Motionen avslogs visserligen den gången, men till hans glädje hade sedan detta
institut skapats. Vad säger n,u Hemmens forskningsinstitut i sitt remissyttrande?
I utskottets redogörelse för detta yttrande heter det: »Innehållsdeklarationer
sägas understundom vara vilseledande, varför utredning tillstyrkes
jämväl i fråga örn i vilken utsträckning preparat utgörande blandningar av olika
ingredienser skola förses med innehållsdeklaration. För allmän kvalitetskontroll
och för åstadkommande av rimliga relationer mellan priser och kostnader
på konsumtionsvaror bör översyn och eventuell skärpning av förefintlig
lagstiftning företagas, men institutet anser att utredning örn åstadkommande
av ett bättre konsumentskydd och effektiviserad konsumentupplysning synes
befogad.»

Detta institut, som sålunda har tillkommit under medverkan av herr Ohlin
och som till hans stora glädje visat sig fylla vissa viktiga funktioner i samhället,
har funnit brister i sin kundtjänst, som det inte har kunnat komma
till rätta med. Kan det då inte vara tillåtet och rimligt, att utskottet tar fasta
på dylika ting, på grundval härav vill fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på
de rådande förhållandena och begär en utredning, som tar sikte på frågan, huruvida
inte statliga institutioner eller ett statligt organ i samråd med producenterna
kunde effektivisera kontrollen på vissa varuområden. Utskottet är väl
medvetet om att detta inte kan lyckas på alla områden. Brister komma alltid
att finnas. Kan det inte också vara rimligt, att Kungl. Majit tar upp till utredning
frågan, huruvida man inte för konsumenternas1 räkning bland konsumenterna
själva kan skapa en institution, som hjälper konsumenterna med upplysningar
örn vilka varor de böra köpa, varor vilkas pris stå i rimligt förhållande
till kvaliteten. Man kan givetsvis som herr Ohlin säga att en sådan
upplysningstjänst är önskvärd bland konsumenterna. Man kan också fortsätta
resonemanget och säga, att det är ett instrument, som konsumenterna själva
böra skapa. Jag tror att någon av reservanterna sade i utskottet, att ett dylikt
instrument borde komma till stånd genom samarbete mellan konsumenter och
producenter. Jag tror inte att producentintresset och konsumentintresset kunna
förenas på den punkten. Men däremot tror jag på att staten genom ekonomiskt
stöd åt en sådan konsumentorganisationen bör kunna medverka till att skapa
förutsättningar för kunderna att få ett bättre grepp över varumarknaden.

Herr förste vice talman! Jag skall inte förlänga debatten. Jag har bara velat
anföra dessa synpunkter såsom ett komplement till vad som tidigare har sagts
av motionärerna och bondeförbundets representanter i utskottet, alltså från
utskottsmajoritetens sida. Herr förste vice talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Det är alldeles tydligt att utskottets talesman
står på samma- linje som jag vid bedömningen av motionen. Han har t. o. m.
varit skarpare än jag. Mina ord lia bara varit sorn en mild vänstanfläkt i jämförelse
med utskottets ärade ordförande, som dristade sig att likna motionärerna
vid blinda hönor. Jag vill vara litet skonsammare och utbyta adjektivet blind
mot yr.

När man lyssnat till debatten här och hört både herr Malmborgs i Stockholm
och herr Janssons i örebro inlägg, så har man intrycket ali det är näringslivets
och industriens fel örn en kvalitetskontroll icke kan etableras på ett fullt
tillfredsställande sätt. Herr Jansson i Örebro läste också upp den mening i reservationen,
som är av följande lydelse: »Det kan starkt i frågasättas, örn en
allmän kvalitetskontroll av effektiv praktisk nytta överhuvud låter sig genomföra.
» Sedan säde herr Jansson i Örebro att det är näringslivets fel — att det

126

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Stattin hontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
är en inkompetensförklaring från näringslivets sida —- om denna kvalitetskontroll
icke kan genomföras.

Jag ber därför att få hänvisa till vad textilrådet anfört beträffande svårigheterna
att genomföra en kvalitetskontroll. Textilrådet skriver: »Eftersom den
svenska textilindustrien arbetar under fri konkurrens inom landet och även i
konkurrens med utlandet, har den icke möjlighet att motsätta sig konsumenternas
krav eller att mot deras vilja framtvinga konsumtion av speciella kvaliteter.
Genom modeväxlingarna sker en snabb omsättning av klädbeståndet. Konsumenterna
efterfråga ofta en viss mängd textilvaror årligen och genom att olika
konsumenter fästa olika stort avseende vid textilvarans utseende, slitstyrka,
snygghetstid samt pris, beroende bl. a. på varierande smak, behov, känslighet
för modeväxlingar, intresse för kläder samt inkomster, blir det vid ett fritt konsumtionsval
nödvändigt för fabrikanten att tillverka icke endast varor med olika
utseende utan också varor med ungefär samma utseende men i olika pris
och kvalitets klasser.»

Naturligtvis kan en mera effektiv kvalitetskontroll anordnas örn man — som
det tydligen på vissa håll föresvävar en och annan — vill att staten skall dirigera
konsumtionsvanorna. Det har också funnits tider här i landet, då myndigheterna
bestämt hur folk skulle få kläda sig, vad folk skulle äta o. s. v. Det går
givetvis lättare att genomföra en kvalitetskontroll örn man tillhandahåller standardvaror
än örn man rättar sig efter konsumenternas synpunkter. Men det ter
sig inte alltför lockande att göra konsumenterna mer eller mindre till marionetter,
som röra sig och kläda sig efter statens anvisningar.

Vad slutligen det internationella sammanhanget beträffar, herr Malmborg,
hyste jag den förhoppningen, att herr Malmborg skulle kunna dela min uppfattning
att de svenska varorna även internationellt sett ha ett synnerligen gott
rykte.

Till sist bara en rent personlik replik till herr Malmborg. Han beklagade att
remissutlåtandena inte voro tryckta. Örn de hade varit det, hade man efter 25
år kunnat se vilka av oss som varit oförståndiga och vilka som varit förnuftiga
här i kammaren i dag, hävdade herr Malmborg. Jag fattade att herr Malmborg
var säker på att han i så fall skulle kommit att räknas till de förnuftiga. Herr
Malmborg bör då vara Synnerligen tacksam mot mig och ge mig en eloge för
mitt uppträdande här i kväll, ty jag har åtminstone gjort mitt bästa för att
återgiva remissynpunkterna.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag glömde att berätta en sak för kammarens
ärade ledamöter. När jag såg herr Malmborgs trollkonster när han slängde
glaset i golvet framme vid talarstolen, skulle jag ha kunnat upplysa honom örn
att den sortens glas icke är okänd för oss. Men jag tror det har sina skäl varför
det inte funnits någon efterfrågan på dem i marknaden. Jag har en god vän,
som ägde ett dussin sådana glas, och de hade den egenheten att när de stått något
år i skåpet, så exploderade de av sig själva. Det låter konstigt, men fenomenet
beror på att spänningen1 i materialet är så kolossalt stor. Därför håller
glaset när man slår det i golvet, men tack vare den stora spänningen i glaset
tröttar materialet ut sig självt. Glaset exploderar efter en tid och faller sönder
nära nog i pulverform. Jag tror inte att de svenska konsumenterna skulle vara
så förtjusta i sådana glas. För övrigt kan man ju också ha olika typer av varor.

Vi kanske erinra oss de muggar, som svenska armén tillhandahöll oss när vi
exercerade. De voro ungefär en halv tum tjocka för att de skulle vara hållbara,
men de voro inte särskilt behagliga att dricka ur. Jag tror att konsumenterna,
när det gäller sådana varor som glas och kaffekoppar, tycker det är behagligare

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 23.

127

Statlig kontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
att använda dem ju tunnare de äro. Det är väl bättre att de äro behagliga vid
användningen än att de hålla att elå i golvet.

Till slut vill jag ta upp en sak, som herr Jansson i Örebro berörde. Herr
Jansson sade sig vara övertygad om att om i Sverige staten skulle svara
för kvalitetskontrollen, det skulle bli succé för svenska varor på den internationella
marknaden. Jag är inte så alldeles övertygad örn det, utan jag befarar
snarare motsatsen. Se t. ex. på det land som är herr Janssons andliga fädernesland,
nämligen Sovjetryssland. Det har förekommit att ryssarna vid underhandlingar
med utlandet undanbett sig att nödgas förhandla med statliga organ och
begärt att få förhandla med företagarna direkt. Det är därför inte säkert att
statens inkoppling skulle vara en rekommendation för varorna i utrikeshandeln.

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Jag är tvungen att förkorta
debatten, ty annars falla kanske mina motståndare också sönder i pulverform,
och det vore förskräckligt.

Jag kan upplysa herr Henriksson örn att jag haft detta glas sedan 1936 och
att det använts i familjen varenda dag. Det håller fortfarande! Det exploderar
inte! Det är inte heller något fult glas! Det går mycket väl att använda. Man
skulle rent av kunna kalla det för vackrare vardagsvara. Och dessutom är det
hållbart, vilket är synnerligen värdefullt. Vi vilja lia hållbara saker.

Slutligen sade någon, att man skall se detta problem ur konsumenternas
synpunkt — det är just det vi vilja!

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å utskottets
berörda hemställan och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Ljungqvist begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 80 ja och 46 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Jämlikt _§ 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 6.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i
anledning av väckt motion örn utredning och förslag angående riktlinjer för
planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen.

128

Nr 23.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47
till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 299, i anledning av väckta motioner örn skattefrihet för Nobelstiftelsen;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen den 30 juni 1943 (nr
477) örn skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen över pälsskinn; och

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17)
örn accis å silke, m. m.; samt

från bankoutskottet:

nr 296, i anledning av väckta motioner örn ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring;
och

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
hypoteksaktiebolag.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.13 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

482145