1946. Andra kammaren. Nr 21 (Riksdagens protokoll 1946:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 21.

Lördagen den 18 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Majlis propositioner och skrivelse: nr

270, med förslag till lag örn ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945
(nr 315);

nr 273, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.;

nr 278, angående anslag till ersättning till Stockholms stad för underhåll
av fångar i stadens rannsakningsfängelse;

nr 279, angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;

nr 282, angående anslag till allmän bostadsräkning m. m.;

nr 287, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke, m. m.;

nr 288, med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) örn kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor;

nr 290, med tillkännagivande, att i statsverkspropositionen bebådad framställning
angående anslag till bidrag till barnhusen icke kominer att föreläggas
riksdagen; och

nr 291, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 21 § 2 och
3 mom. förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes.

§ 3.

I enlighet med kammarens beslut den 15 innevarande maj företogs nu val
av tolv ledamöter i andra särskilda utskottet. Därvid avgåvos 64 godkända
valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam lista» och upptagande
namnen på nedan nämnda personer i följande ordning:

herr Hedlund i Östersund,

» Karlsson i Granebo,

» Nordström i Torsby,

» Andersson i Dunker,

» Gustafson i Dädesjö,

» Rylander,

» Hoppe,

» Larsson i Karlstad,

Andra hammarens protokoll 194G. Nr Hl.

Nr 21.

Lördagen den 18 maj 1946.

herr Bladh,

» Gustafsson i Lekåsa,

» Severin i Gävle och
» Allard.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i andra särskilda utskottet.

§ 4.

Anställdes val av tjugu suppleanter i andra särskilda utskottet. Därvid avlämnades
64 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam
lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande ordning:
fru Ekendahl,
herr Nolin,

» Hedqvist,

» Persson i Norrby,

» Johansson i Kalmar,

» Johnsson i Stockholm,
fru Svedberg,
herr Skantze,

» Jansson i Kalix,

» Hansson i Skegrie,

» Engström,

» Jonsson i Malmgrava,

» Nilsson i Varuträsk,

» Kempe,

» Olsson i Oskarshamn,

» Kristensson,
fröken Olsson,
herr Larsson i Luttra,

» Lundqvist och
fru Ewerlöf.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 3 och 4 här ovan omförmälda
valen.

§ 6.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 286, angående anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna;
och

nr 292, angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
proposition, nr 274, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet,
m. m.

Därvid lämnade herr talmannen på begäran ordet till

Herr förste vice talmannen Magnusson, som anförde: Jag skall med herr talmannens
tillstånd yttra några ord, därtill närmast föranlåten av de digra luntor
propositioner, som i dag avlämnats.

Lördagen den 18 maj 1946.

Nr 21.

Vi veta. att det för närvarande ute i landet pågår en ganska häftig diskussion
angående riksdagen och dess arbetsformer samt de enskilda riksdagsmännens
förhållande vid utövandet av riksdagsmannauppdraget. Jag har tidigare
vid åtskilliga tillfällen både för statsråd och andra påpekat, att örn det skall
fortgå på samma sätt som det gjort nu under en lång följd av år — naturligtvis
i viss män beroende på kristiden men även på andra förhållanden — att
riksdagarna genom det sena avlämnandet av propositioner utsträckas över
alltför lång tid, kommer det i längden att fräta sönder riksdagen och ohjälpligt
tära på riksdagens och riksdagsmännens anseende. Det kan nämligen inte
undgås, att den enskilde riksdagsmannen kanske i någon mån finner sin lust
men framför allt sin möjlighet att tillräckligt träget utöva riksdagsmannakallet
alltför mycket kringskuren genom dessa långt utdragna riksdagar. Vi
som här i landet ha fullmakt till riksdagens kamrar äro — lyckligtvis vill
jag säga — inte bara riksdagsmän, utan vi äro även enskilda medborgare, enskilda
näringsidkare och familjeförsörjare. Vi kunna inte lämna allting hemma
åt sitt öde och bara sköta riksdagsmannauppdraget. När riksdagarna koncentrerades
till fyra månader eller något mera, kunde man lättare koppla av bestyren
där hemma och mera träget sköta riksdagsmannauppdraget än vad fallet
blivit nu, när riksdagarna vara åtta ä tio månader. Vi äro tvungna att begagna
oss av de dagar som bli lediga för att fara hem och sörja för våra företag
i hemorten, och dessutom vill man ju gärna ägna någon tid åt hem och
familj.

Följden av detta blir, att bänkarna alltför ofta äro glest besatta. Jag skall
inte taga den i försvar som skolkar mer än nödvändigt. Men å andra sidan
måste det sägas ifrån, att genom det sena avlämnandet av propositionerna
skolkningen blir större än den eljest behövde bli. Jag förstår att man kan peka
pa angelägenhetsgraden, när det gäller sent avlämnade propositioner. Örn jag
nu yttrar mig litet tillspetsat och tar exempel, mot vilka man kan resa invändningar,
så gör jag det för att illustrera vad jag menar. Skulle det ha skett någon
nksolycka, örn åtskilliga av de stora propositioner, som under de senare åren
avlämnats sent under riksdagen, uppskjutits till en kommande riksdag? Jag
skall taga ett exempel, som avser ett ärende vilket jag varit i mycket hög grad
personligen intresserad av såsom riksdagsman. Det gäller källskattereformen.
Jag kan erinra, örn att det var jag och herr Svedman, som motionerade och
ingo fram ett beslut örn utredning i frågan. Jag var sålunda mycket intresserad
av saken. Men skulle det ha skett någon riksol.ycka, örn t. ex. propositio lle”!i“

n6,x, ansta ett år och reformen fått träda i kraft år 1948
i stallet tor ar 1947? Det gäller ju en reform som är avsedd att bestå för all
iramtia. lietta såsom exempel.

f5rmodar; att, de V°cka. Pr°P°sitioner som nu avlämnats i kammaren
skulle kunnat utan fara for någon nksolycka anstå åtminstone till höstriksdagen,
nar nu en sadan är bebådad, eller kanske till nästa års ordinarie vintersession,

mÄfar; 1hcrr talman'' mi^ föranlåten att uttala dessa betänkligheter
mot det utdragande av nksdagssessionerna, som nu äger rum. Jag gör det
förnämligast darfor att jag är rädd örn den svenska riksdagen och dess an
seende. Jag har snart fullgjort mitt långa riksdagsår!.^ — det är säkerligen

vecWino-S1SmPeeJ°fd-r+?h-idei iir lnte med fflädj‘e ''ia« scr fram emot en utdö
enskihD 1 f°rt '' riks,d»Tns anseende naggas i kanterna och att även

som fSut Det £ fTTen ff känn,ai att dTas anseende inf® är detsamma
som lorn!. Det ar inte högmod som dikterat denna min deklaration utan det
ar omsorg örn dan verkligt sunda demokratien.

Häruti instämde herr Onsjö.

Vidare yttrades ej. Propositionen hänvisades til] statsutskottet.

Nr 21.

Lördagen den 18 maj 1946.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas det inom kammaren i anledning av
propositionen avgivna yttrandet.

Härefter föredrogos var efter annan följande på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till bankoutskottet propositionen nr 275, med förslag till vissa ändringar i
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 280, angående anslag till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret
1946/47 m. m.;

nr 283, angående anslag för budgetåret 1946/47 till avveckling av beredskapen
m. m.; och

nr 284, angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen nr 285, med förslag till lag örn
användande av statspolispersonal för vissa särskilda uppgifter.

§ 8.

Föredrogos följande å kammarens bord vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr 520 av herr Janson i Frändesta; och
till bankoutskottet motionen nr 521 av herr Andersson i Gisselås m. fl.

§ 9.

Föredrogs den av herr Pettersson i Ersbacken vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående
omprövning av bestämmelserna örn statsbidrag till vattenförsörjning
och avlopp.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Norup vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående antalet tingssammanträden
i domsagorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11-

Föredrogs den av herr Eriksson i Sandby vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående behovet
av en överarbetning av hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Kammaren biföll denna anhållan.

Lördagen den 18 maj 1946.

Nr 21.

§ 12.

Föredrogs deri av herr Kristensson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående vissa inköp från
försvarets fabriksstyrelse av skodon och andra beklädnadspersedlar för krigsmaterielverkets
räkning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

Föredrogs den av herr Persson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men da bordlagda anhållan att fa framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern, angående dispositionsrätten över
vissa omåden å Djurgården i Stockholm.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Adolfsson, nr 522, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 261,
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m.; och

herr Dahlgren m. fl., nr 523, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
251, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17
juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 131, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens institut för folkhälsan;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för vissa
undersökningar vid statens institut för folkhälsan;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
för budgetåret 1945/46 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte huvudtiteln;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till trådradioanläggningar;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning stående fastigheter;

nr 137, i anledning av väckt motion om familjebidrag åt de värnpliktiga;
nr 138, i anledning av väckt motion angående löneställningen för löjtnanten
vid Dalregementet N. L. Melander; och

nr 139, i anledning av väckta motioner om lotsverkets övertagande av handhavandet
av säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg.

Nr 21.

Lördagen den 18 maj 1946.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 243, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 32, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående
rätt till avdrag för gift kvinnas inkomst vid den statliga beskattningen;
första lagutskottets utlåtanden;

nr 32, i anledning av väckta motioner om. beredande av möjlighet för vissa
köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans med omkringliggande
socknar;

nr 33, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna i
6 kap. strafflagen örn skadestånd m. m.;

nr 34, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn kommission,
handelsagentur och handelsresande; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten;

andra lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., så
vitt propositionen hänvisats till. lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 44, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 39 över väckta motioner örn statsbidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund;

nr 45, i anledning av andra kammarens återremiss av utskottets utlåtande
nr 43 över väckt motion örn gottgörelse åt jordägare i Kumla m. fl. socknar
för förluster, åsamkade av Sagåns översvämning år 1944;

nr 46, angående departementsvis uppgjorda förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom;

nr 47, angående förteckningar över av domänstyrelsen försålda hemman
och lägenheter;

nr 48, i anledning av väckt motion örn viss ändring av bestämmelserna i
kungörelsen angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt
lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet;

nr 49, i anledning av väckt motion angående förstärkning av de s. k. ofullständiga
jordbruken med skog;

nr 50, i anledning av väckta motioner örn beredande av bättre ekonomiska
levnadsvillkor åt innehavare av s. k. ofullständiga jordbruk;

nr 51, i anledning av väckta motioner örn utredning angående ändrade rösträttsgrunder
vid allmännings- och jordägarstämmor ;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av priserna
å vissa slag av fisk m. m.;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till trädgårdsundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående regleringen av
sockernäringen i riket m. m., såvitt angår anslag till kostnader i samband med
sockerregleringen ;

nr 56, i anledning av väckta motioner örn utredning angående jordbrukets
fastighetskredit m. m.;

Lördagen den 18 maj 1946.

Nr 21.

nr 57, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag rörande
komplettering av ofullständiga jordbruk med skog;

nr 58, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om
statliga stödåtgärder för befrämjande av försöksvis inrättade föreningsladu -

gårdar;
nr 59,

anledning av väckt motion angående åtgärder till befrämjande av

linodlingen i Norrbotten; och

nr 60, i anledning av väckt motion angående översyn av åtgärderna för
bekämpande av fjäderfäsjukdomarna i riket;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i anledning av
väckt motion angående demokratisering av medaljutdelningen till statens befattningshavare;
samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 14, över motion örn utredning och förslag angående den psykiska hälsooch
sjukvårdens planering och organisering; och

nr 15, över motion örn framläggande av en plan för utveckling och inriktning
av landets produktiva resurser m. m.

§ 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter in. m. jämte

i ämnet väckta motioner; o ,

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till konstfackskolan;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete med
Stockholms stad och Stockholms läns landsting för uppförande och drift av
en medicinsk turberkulosklinik och en thorax-kirurgisk klinik vid karolinska

sjukhuset; „ .

nr 241, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag for budgetåret
1946/47 till omkostnader för lagring m. m. av gengaskol genom Svenska
gengasaktiebolaget;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, angående anslag för budgetåret
1946/47 till tillverkning av syntetiskt gummi;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till markförvärv för flygfältsarbeten;

nr 244, i anledning av Kungl. Majda proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lastkommittén i New York;.och

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till sprängämnesinspektionen.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.25 em.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 21.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Tisdagen den 21 maj.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 14 och den 15 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammarens talman inkomna skrivelse:

Herr talmannen i riksdagens andra kammare.

Med anledning av 500-arsminnet av det äldsta nu kända, år 1446 av Konung
Kristofer av Bayern utfärdade skydds- och privilegiebrevet för Gävle stad

kommer en jubileumsutställning att hållas i staden under tiden den 21 juni_4

augusti detta år.

Invigningen av utställningen skall äga rum den 21 juni i närvaro av D. D.
K. K. H. H. Kronprinsen och Kronprinsessan.

. Då nämnda utställning blir en manifestation av nutida produktiva insatser
inte blott från Gävle stad och dess län utan även från hela riket, får Gävle stad
vördsamt inbjuda riksdagens andra kammare att låta sig representeras vid
utställningens öppnande med en ledamot av kammaren.

Ett inbjudningskort bifogas härmed.

Gävle den 14 maj 1946.

På jubileumsfestkommitténs vägnar:
N. S. NORLING.

Louis Campanello.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag ber att få hemställa, att kammaren måtte besluta att antaga den
erhållna inbjudningen samt att låta sig representeras av sin talman eller, i
händelse av förfall för honom, av den ledamot av kammaren, som talmannen i
sitt ställe förordnar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 3.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 277, angående anslag för budgetåret 1946/47 till ersättningar för viss från
ockuperat land härrörande egendom;

nr 295, angående tillämpningen av det svensk-engelska betalningsavtalet av
den 6 mars 1945; och

nr 296, angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Nr 21.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till ‘Svar på

interpellation.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som yttrade: Herr talman! Med
kammarens tillstånd Ilar herr Hagberg i Malmö till mig riktat en interpellation
rörande det statliga remissväsendet. Interpellanten frågar, örn jag uppmärksammat
brister, som vidlåda det statliga remissförfarandet, och örn jag
ämnar snarast vidtaga åtgärder för en systematisk planering av remissväsendet,
så att de beslutande kommunala organen ävensom andra övliga remissinstanser
erhålla skälig tid för ett ställningstagande och en anhopning av ett
flertal utlåtanden inom samma tid undvikes.

Naturligtvis har jag uppmärksammat de brister som vidlåda det statliga
remissförfarandet. Men de synas mig icke ge anledning till de hårda omdömen,
som interpellanten uttalar. Det är sådana brister som man skall göra allt för
att avhjälpa men som icke helt kunna undvikas under en snabbt pågående utveckling.
Interpellanten erinrar själv örn, att remissförfarandet erhållit en
alltmer vidsträckt tillämpning, i samma mån som den statliga förvaltningsapparaten
spänt över allt vidare områden. Ett allt större antal frågor, som
äro föremål för regeringens behandling, ha efter hand utsänts på remiss i viktigare
och mera allmängiltiga fall till ett mycket stort antal myndigheter, institutioner
och organisationer, i mera speciella fall åtminstone till de direkt
berörda. Gällande praxis går långt utöver grundlagens stadgande om hörande
av vederbörande ämbetsverk.

Till belysning av remissförfarandets tillämpning har jag från statsdepartementen
infordrat uppgifter rörande antalet remisser, remissinstanser och tider
för remissvarens, avgivande under de två sistförflutna kalenderåren. Materialet
är för vidlyftigt att redovisas i detta interpellationssvar. Jag ställer det emellertid
gärna till förfogande för interpellanten eller andra, som önska taga del
av detsamma. Som exempel på omfattningen kan jag nämna, att ett enda departement
under ett år utsände sammanlagt 3 500 ärenden på remiss. Från
ett annat departement utgick under ett år ett femtiotal remisser enbart i sådana
större frågor, som föregåtts av offentlig utredning eller eljest äro föremål för
riksdagens intresse och behandling. Det ligger i sakens natur, att ett så omfattande
förfarande icke kan försiggå alldeles friktionsfritt.

Interpellanten har riktat skarpa anmärkningar mot att i vissa fall remisstiderna
varit för knappt tillmätta. Det stora antalet remisser torde redan i och
för sig ge vid handen, att icke obegränsad eller alltför rundlig tid alltid kan
avsättas till den enskilda frågans behandling vare sig hos remissinstanserna
eller inom statsdepartementen och regeringen. I allmänhet torde emellertid berättigad
anmärkning icke kunna göras mot remisstidens längd. Ett stort antal
ärenden utsändes på remiss utan tidsbegränsning. Sålunda utsändes 1944 från
försvarsdepartementet 3 200 remisser, varav blott 716 eller 24 % voro tidsbegränsade.
Motsvarande siffror voro 1945 3 350 och 590 eller 18 % tidsbegränsade.
För övrigt äro terminerna mycket varierande. För kommunikationsdepartementets
område varierar under två år tiden från sju till etthundra
dagar, från socialdepartementets område från nio till etthundrafyrtio dagar.

Skälet för tidsbegränsning av remisser är givetvis önskan att söka få fram
ärendena till avgörande inom viss tid. Delade meningar kunna alltid finnas, örn
vad som är angeläget — ofta klandras emellertid också den alltför långa tidsutdräkten
vid ärendenas behandling. Interpellanten har särskilt vänt sig mot
vad han kallar »en alltmer forcerad behandling av stora socialprojekt». I och
för sig är det icke överraskande, örn utifrån interpellantens allmänna uppfattning
lösningen av dessa projekt ter sig mindre angelägen än den nuvarande
regeringen anser den vara. Det må kunna förstås, att särskilt efter den

Nr 21.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

återhållsamhet på det socialpolitiska området, som betingats av krigstidens
förhållanden, regeringen önskat att relativt snabbt bringa vilande reformfrågor
till sin lösning. Något eftersättande av den sakliga behandlingen bär
därigenom icke skett.

Det kan säkerligen icke heller för framtiden undvikas, att i vissa fall önskan
örn en icke alltför utdragen handläggning kommer i motsättning till önskemålet
hos de vid remisserna tillfrågade att få god tid för sina yttranden. Hur befogat
detta önskemål än må vara, kan takten icke få bestämmas enbart med hänsyn
härtill.

Interpellanten åberopar bl. a, en framställning från stadskollegiet i Stockholm
till Överståthållarämbetet med syfte att söka utverka, att vid remisser,
»större hänsyn tages till det förhållandet, att remissärenden på grund av
stadens från övriga kommuners skiljaktiga förvaltningsorganisation måste
passera ett flertal skilda instanser, vilka var och en måste beredas skäligt
rådrum för ärendets prövning». Detta önskemål har Överståthållarämbetet
sedermera i en utförlig skrivelse befordrat till regeringen. Ämbetet understryker
intresset för såväl statsmakterna som kommunerna, att »de senare
beredas tillfälle till noggrann granskning av varje sådant förslag som är av
betydelse för den kommunala verksamheten eller som i övrigt för sitt genomförande.
är beroende av medverkan från kommunala myndigheters sida». Skrivelsen
innehåller en beräkning av den tid som ett remissärendes behandling
i alla vederbörliga instanser hos staden skulle kräva och kommer till en sammanlagd
normaltid av nittioåtta dagar. Kungl. Maj:t har delgivit samtliga
statsdepartement Överståthållarämbetet® skrivelse till kännedom. Ali rimlig
hänsyn till densamma kommer säkerligen att tagas, men den omständigheten
att man i Stockholm har en särskild omgång vid remissärendenas behandling
kan icke få vara i allo utslagsgivande.

Att jag i vissa stycken polemiserat mot interpellanten, får icke fattas så,
att jag anser allt gott och väl. Det är en uppgift att så långt som möjligt söka
förena de olika intressen sorn på berörda område finnas. Det skall vara regeringens
strävan att medverka till största möjliga smidighet i remissförfarandet.
Hur långt man kan komma med den systematiska planering, för vars
åvägabringande interpellanten önskar att åtgärder skola vidtagas, är jag icke
beredd att yttra mig örn. Uppenbart är att en allmän centralisering av remissväsendet^
icke är möjlig. Men det kan tänkas, att i fråga örn större ärenden
ett samråd mellan departementen beträffande såväl remissinstanserna som remisstiden
kan bidraga till en förbättring av förhållandena. Organiserandet
av ett sådant samråd kommer att övervägas.

Härpå anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag ber att till herr statsministern få
framföra mitt vördsamma tack för svaret på min interpellation, ävensom
för att jag erhållit det i mycket god tid före dess officiella avlämnande.
Svaret är ju utförligt och jag måste skänka min erkänsla åt det uppenbarligen
mycket omsorgsfulla utredningsarbete, som föregått detsamma och
varom svarets innehåll vittnar.

Såvitt jag kan se,o bör interpellationssvaret kunna uppdelas i tvenne avsnitt,
ett i någon mån polemiskt hållet, det andra buret av mera positiva
tonfall. Statsministern inser säkert, att jag för min del är mera tillfredsställd
med svarets senare del än med den förra.

I ingressen låter statsministern — låt vara i mjuka ordalag — antyda,
att åtminstone en av anledningarna till interpellationens framställande skulle
vara att finna i någon hos interpellanten förefintlig mindre förstående in -

Tisdagen den 21 maj 1946.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

ställning i fråga om den takt, i vilken det sociala reformarbetet för närvarande
pågår. Jag kan inte hjälpa, att jag känner mig en liten smula överraskad
över denna erinran. Jag ber ers excellens vara övertygad örn att min
interpellation intet som helst har att skaffa med de politiska synpunkterna
på det ena eller det andra sociala reformförslaget. Jag tror mig i stället i
interpellationen ha givit uttryck åt uppfattningar beträffande det statliga
remissförfarandet — eller vad man brukar kalla remisshetsen — vilka nu
till dags äro till finnandes i de vidaste kretsar, alldeles oberoende av partitillhörighet.
Att så är fallet framgår ju också _ av den omständigheten, att
min interpellation, om man får döma av tidningarnas reaktion, mottagits
med gillande inom olika meningsriktningar. Män bör också betänka, att flertalet
av våra större kommuner, där ju missnöjet med den nu rådande ordningen
synes vara alldeles särskilt framträdande, ha majoriteter, som — tyvärr
kanske jag skulle säga — politiskt torde stå statsministern närmare än
vad de stå mig. Uppmärksamheten kanske också skulle kunna i detta sammanhang
fästas vid det auktoritativa uttalande, som efter interpellationens
framställande offentliggjordes i Svenska stadsförbundets tidskrift, vilket organ
självfallet icke kan tillvitas några partipolitiska synpunkter på detta
spörsmål.

I det nämnda uttalande i Svenska stadsförbundets tidskrift framhålles
— enligt min mening med fullt fog — att remissen ju »utgör ett led i det
förberedande arbetet på lagförslag och dylikt och detta lod måste örn det
överhuvud skall vara med, tas lika allvarligt som de andra ledén, d. v. s.
den grundläggande sakkunnigeutredningen och förslagets _ slutliga utformning
efter remissbehandlingen». Detta uttalande är enligt min mening riktigt.
Men det är just på denna punkt som remissförfarandet brister. Det förefaller,
som örn man inte tar de kommunala remisserna riktigt på allvar utan mera
betraktar dem som ett nödvändigt ont, som man för formens skull måste dras
med men vill klara sig ifrån så lindrigt som möjligt. Detta intryck kan man
åtminstone få i sådana fall då man märker, att många, månaders försening av
till viss tid påräknade sakkunnigbetänkanden få gå ut över remissfristerna
eller att — vilket är ganska anmärkningsvärt — längre tid understundom kan
förflyta från ett förslags framläggande till dess utremitterande än som medgives
för remissens besvarande.

Statsministern nämner som ett exempel på det statliga remissväsendets omfattning,
att ett enda departement under ett år utsände sammanlagt 3 500
ärenden på remiss. Detta är givetvis en högst imponerande siffra, men statsministern
medger helt visst, att det alldeles överväldigande antalet av dessa
remisser är av ren rutinkaraktär och det är självfallet inte ärenden av den
beskaffenheten, som jag avsett i min interpellation. Jag menar i främsta rummet
sådana remisser, som röra större frågor, spörsmål vilka föregåtts av offentlig
utredning eller eljest komma att bli föremal för riksdagens intresse
och behandling.

Låt mig ta folkpensioneringsreformen som ett exempel på hur det kan gå
till. I skrivelse av den 13 december 1945 anmodade länsstyrelsen i Malmö
stadsfullmäktige därstädes att senast den 12 januari 1946 avge och till länsstyrelsen
insända utlåtande i ämnet. Framställningen kom i samma veva som
de kommunala organen arbetade för högtryck med budgetens färdigställande
för vederbörligt beslut i fullmäktige. Tiden innefattade ju även de helger,
som ligga kring jul och nyår. Resultatet blev, att stadsfullmäktige icke i tid
kunde avge något yttrande. Drätselkammaren var den 8 januari färdig med
ett mycket kortfattat uttalande i saken. Detta kunde icke behandlas av fullmäktige
förrän vid deras sammanträde den 22 februari. Fullmäktigebehand -

Nr 21.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

lingen fick inskränka sig till ett godkännande av de åtgärder, som drätselkammaren
vidtagit, utan något stadsfullmäktiges eget ställningstagande.
Drätselkammaren började sitt utlåtande med att tillkännage, att »den korta
tid, som tillmätts för avgivande av detta yttrande, har icke medgivit ett så
grundligt inträngande i ärendets alla delar, som varit önskvärt med hänsyn
till dettas stora vikt».

Jag skall ta även ett annat fall. Yi hade i Malmö att yttra oss över skolmåltiderna.
Resolutionen från länsstyrelsen var dagtecknad den 30 november
1945 och svaret skulle vara inne senast den 1 januari. Detta var naturligtvis
omöjligt bl. a. av skäl, som jag redan antytt. Folkskolestyrelsen i staden fick
i all hast göra ett eget utlåtande. Att inhämta de högre skolornas mening medhanns
icke. I frågan skrev drätselkammaren: »Den osedvanligt korta remisstiden,
vilken är beklaglig i ett fall som detta, när det rör ett för kommunerna
ur ekonomisk synpunkt så^ betydelsefullt spörsmål, har ej medgivit inhämtande
av yttrande från övriga av förslaget berörda skolor i staden. Ej heller
har avdelningen fått den tid på sig, som ärendets vikt krävt, till övervägande
av i betänkandet framlagda förslag, och avdelningen ser sig på grund härav
ur stånd att avgiva yttrande över betänkandet. Avdelningen har till efterkommande
av anmodan att avgiva utlåtande överlämnat folkskolestyrelsens
yttrande till länsstyrelsen men utan att själv taga ställning till vad dari anförts.
» Detta gällde ett lagstiftningsärende, sorn, såvitt man kan förstå, för
Malmö kan komma att betyda en årlig merutgift på omkring en miljon kronor
jämte en engångsutgift på i det närmaste två miljoner kronor.

Fall som dessa äro mycket talrika och jag har, efter det interpellationen
framställdes, fått fyrfaldiga exempel därpå från skilda delar av landet. Stockholms
stads yttrande i fråga örn den stora folkpensioneringsreformen fick ske
i form av ett s. k. tredagarsärende, vilket innebär att stadsfullmäktige endast
ha tre dagar till sitt förfogande för ärendets övervägande.

Självfallet kan man diskutera frågan örn den minimitid, som normalt kan
krävas för kommunernas behandling av remissärendena. Men det bör erinras,
att denna tid ej får beräknas utan att man besinnar de kommunala arbetsformerna
— särskilt handläggningens beroende av nödvändiga intervaller mellan
de kommunala organens sammanträden och av en beredning, som ofta måste
ankomma på en enda tjänsteman samtidigt för flera dylika ärenden och vid
sidan av andra mer ordinarie arbetsuppgifter. Sist men icke minst har man att
beakta, att kommunalmännen såsom sådana verka på fritid och därvid ingalunda
få disponera denna uteslutande för remissärenden. Utan tvekan kan det
påståendet göras, att omkring tre månader måste anses som minimitid för
remisser till kommunerna.

Naturligtvis inser jag, att detta är en svår och komplicerad fråga. Det
gäller — såsom statsministern själv antydde — att söka samordna kanske
i viss mån stridiga intressen. Frågans betydelse synes mig dock vara sådan,
att ett verkligt krafttag borde försökas för att få en lösning till stånd, så långt
detta nu är möjligt.

Från Svenska stadsförbundets sida har många gånger förut påtalats, att
kommunerna ofta få alldeles för korta tidsfrister för avgivande av yttranden
i anledning av remisser från departementen. Sålunda har stadsförbundets styrelse
i två omgångar — 1934 och 1938 — gjort särskilda framställningar i
ämnet till Kungl. Maj :t, men hittills har ingen rättelse vunnits, tvärtom, skulle
man nästan kunna säga. Missnöjet i saken Ilar under tiden blivit allt starkare
i kommunerna. Såvitt jag är riktigt informerad, äro alla som i kommunerna
beröras av frågan — både kommunalmän och kommunala befattningshavare —
ense örn att en ändring måste åstadkommas. Ett avgörande måste träffas,

Tisdagen den 21 maj 1940.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

lmr man skall lia det, om man vill höra kommunernas mening eller icke i de
remitterade ärendena. Och vill man detta, vilket jag förmodar och hoppas, så
får man lov att ordna remisserna på ett annat sätt. Annars riskerar man, att
de redan allt färre och på grund av tidsnöd allt mindre genomtänkta kommunala
svaren till sist alldeles utebli.

De reflexioner, jag här knutit till statsministerns svar, ha kommit att begränsa
sig till stadskommunernas erfarenheter av den nuvarande ordningen på
remissväsendets område. Detta är kanske ur min synpunkt ganska naturligt.
Men motsvarande erfarenheter lia dock till övermått gjorts av övriga, vanligen
i anspråk tagna remissinstanser, såsom länsstyrelser, landskommunerna och
deras sammanslutningar, näringslivets och arbetsmarknadens centrala organisation,
handelskamrar m. fl. Från dessa organ ges allt oftare till känna missnöje
med det forcerade remissförfarandet. _ . .

Som jag redan påpekat, är senare delen av statsministerns svar på mm interpellation
buret av mera positiva tongångar än dess inledande avsnitt. Statsministern
tillkännager, att det skall vara regeringens strävan att medverka
till största möjliga smidighet i remissförfarandet. Det är ^naturligtvis med stor
tillfredsställelse, jag noterar denna utfästelse. Tag tillåter mig uttrycka en
förhoppning, att statsministern skall lyckas finna en lösning på problemet, en
lösning, som avlägsnar detta ständiga irritationsmoment mellan de lokala organen
och den centrala förvaltningen.

Jag är också övertygad örn att statsministern liksom jag anser det här avhandlade
spörsmålet vara en fråga av väsentlig betydelse inom vårt demokratiska
statsliv. Det måste, synes det mig, ligga i allas intresse, att det statliga
remissväsendet, såvitt möjligt, uppehälles i de former och vid den standard,
som är andemeningen med grundlagens stadganden i dessa stycken. Det får
icke nedsjunka till en tom formalitet utan inre mening. En dylik utveckling
vore helt visst till skada både för den lokala självverksamheten och för det
statliga lagstiftningsarbetet.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är endast ett
uttalande av interpellanten, som föranleder mig att ta till orda. Jag vill inte
att det i protokollet skall stå någonting, som kan tolkas så, att man inom regeringen
skulle betrakta remisserna till de kommunala myndigheterna endast
såsom ett nödvändigt ont. Så är inte alls förhållandet. Regeringen uppskattar
i hög grad de uttalanden i olika frågor, som kunna erhållas från kommunerna.

Jag vill även göra en annan erinran med anledning av interpellantens anförande.
Interpellanten berörde särskilt remissen av betänkandet rörande folkpensioneringen.
Detta är nog ett ganska typiskt fall, där man verkligen kan
fråga, örn man för att bereda längre remisstid skulle ha uppskjutit ärendets
avgörande ett helt år. Detta hade nämligen blivit följden, ty frågan hade i
så fall inte kunnat avgöras förr än 1947. Jag tror att flertalet ledamöter av
denna kammare anse, att det hade varit orimligt med ett sådant uppskov.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern för
hans försäkran, att man inom regeringen fäster det största avseende vid de
kommunala instansernas remissyttranden i olika frågor och att man inte har
någon som helst åstundan att negligera dessa uttalanden. Detta styrker mig i
den förhoppning, som jag redan uttryckt, nämligen att statsministern skall
försöka finna former för remissförfarandet, som göra det lättare för kommunerna
än. vad som hittills varit fallet att avge åtminstone något så när

Nr 21.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

vederhäftiga och uttömmande förklaringar i de spörsmål, som underställas
dem.

I den senare delen av sin replik till mig riktade statsministern en fråga
till kammaren, huruvida man hade önskat att exempelvis ärendet om folkpensioneringsref
ormen skulle uppskjuta ett helt år. Jag vill inte ta upp
denna fråga till närmare diskussion i detta sammanhang. Mea jag vill erinra
örn att ett annat betydelsefullt ärende, nämligen sjukförsäkringen, dock ansetts
vara av beskaffenheten att kunna skjutas något framåt i tiden.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! I anledning av
herr Hagbergs i Malmö sista påstående vill jag endast påpeka, att det varit
särskilda omständigheter som föranlett uppskov med sjukkassereformen. Man
skulle nämligen icke vinna någonting på en tidigare behandling, ty landstingen
hinna i allmänhet icke ordna pa sätt som de böra för den nya sjukvården.

Herr Vigelsbo: Herr talman! Här har interpellanten talat örn att en del kommunala
institutioner tillförsäkras en alltför kort tid att yttra sig över utredningar,
som komma på remiss. Jag bar visserligen inte så stora erfarenheter
från detta område, men eftersom interpellanten nämnde att det även var en
del näringspolitiska organisationer, som hade att yttra sig, så vill jag nämna
ett exempel.

Jag Ilar här i min hand en dagordning från ett hushållningssällskaps förvaltningsutskotts
sammanträde. På denna lista äro icke mindre än fyra stora
utredningar, som befunno sig på remiss, upptagna. Nu bär det sagts här av
interpellanten — om jag inte missuppfattade det — att remisstiden var för
kort när det rörde sig örn två månader. I de av mig nämnda exemplen rör det
sig emellertid örn, en remisstid på endast nio dagar! På så kort tid skulle
man alltså yttra sig över dessa ärenden.

Som punkt 5 på_ föredragningslistan ha vi här »yttrande till Kungl. Majit
före den 1 februari 1946 över betänkande örn åtgärder för beredande av vila
och rekreation åt mödrar och barn, avgivet av 1941 års befolkningsutredning».
Det var den första av de stora frågorna. Sedan kommer som punkt 6
på föredragningslistan »yttrande till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
före den 1 februari 1946 och till länsstyrelsen före den 20 januari
1946 över promemoria med förslag till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom m. m.» — Punkt 7 upptar »yttrande till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet före den 1 februari 1946 över betänkande med
förslag angående skogsvårdsstyrelserna». I punkt 8 slutligen ha vi den fjärde
remissen, nämligen »yttrande till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
före den 15 februari 1946 över betänkande med förslag till ändrade
grunder för flottningslagstiftningen m. m.».

_ Dessa fyra remisser gällde ju rätt omfattande frågor, och över dem skulle
vi inom hushållningssällskapets förvaltningsutskott avge yttrande inom en
tidrymd av drygt en vecka. Hur man än ser på saken så måste man ändå
inse, att detta inte är möjligt. Vi hade haft ett sammanträde strax före jul,
men då voro naturligtvis inte betänkandena på hushållningssällskapets bord,
och de kunde följaktligen inte bli föremål för behandling. Ärendena måste lia
anlänt vid^ jultiden eller dagarna_ strax efter. Man måste förstå, att det är
ganska svårt för vederbörande tjänstemän att hastigt draca igenom dessa
betänkanden och bilda sig ett omdöme örn innehållet och sedan sätta upp ett
förslag till yttrande över dessa.

Jag skulle vilja framföra som ett önskemål — det finns inga som helst
partipolitiska baktankar i detta —- att man om möjligt försökte fördela dessa

Tisdagen den 21 maj 1946.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

handlingar, som tillställas näringsorganisationerna ute i landet för yttrande,
på ett sådant sätt att det gavs längre remisstid, så att man hade större
möjligheter att sätta sig in i frågorna. På det sättet skulle man bättre kunna
taga det ansvar, som jag förutsätter en gång kommer att krävas av de remissyttrande
instanserna. Det är uppenbart att remissyttrandena många gånger
ges på lösa boliner, eftersom vederbörande inte hunnit sätta sig in i saken på
ett så grundligt sätt, som ärendenas betydelse mångå gånger motiverar.

Jag anser att de av interpellanten framförda synpunkterna äro riktiga.
Det vore, herr talman, i högsta grad önskvärt, örn en längre remisstid kunde
medges på utsända reformförslag.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall inte diskutera
de speciella fallen, men när jag lyssnade till den siste ärade talarens yttrande,
så föreföll det mig som örn man ändå haft möjlighet att ett par tre veckor
innan sammanträdet hölls tillställa ledamöterna i hushållningssällskapets förvaltningsutskott
de ifrågavarande betänkandena. Det kanske kan vara fel även
på andra håll än inom regeringen.

Jag vill slutligen endast påpeka att man redan nu tillämpar det systemet,
att man remitterar ärendena endast till vissa kommuner, vissa näringsorganisationer
o. s. v. och inte till alla möjliga. Detta gör man för att på det sättet kunna
få en bättre fördelning och mindre belastning. Det är precis den vägen jag
tänker mig att man bör gå för att få en bättre organisation, som undanröjer
en del av de brister, som onekligen finnas på detta område.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Som chef för kommunikationsdepartementet
hade jag tillfälle att ordna med åtskilliga remisser till myndigheter och
korporationer, och som landshövding har jag haft tillfälle att under en långlid
taga emot remisser. Jag har således haft möjlighet att bedöma saken från båda
hållen.

Jag är villig att understryka vad som sagts beträffande svårigheterna från
departementens sida. Förslagen komma — måhända efter åtskillig gnuggning
i kommittéer och sakkunnigberedningar — fram i sista laget, och omständigheterna
göra, att de måste expedieras antingen till riksdagen eller till annat
håll inom en viss tid. och då blir den tid som står till buds för remissinstanserna
naturligt nog för knapp.

Jag vill erinra örn möjligheten att — vilket statsministern också antydde här,
och som jag under min tid som chef för kommunikationsdepartementet försökte
praktisera — i så stor utsträckning som möjligt, inskränka antalet remissinstanser.
Det är inte nödvändigt, att alla förslag gå ut till hela den långa lista
av verk och inrättningar, vilka överhuvud taget kunna taga emot förslag och
avge yttrande. Jag har nog den uppfattningen, att man inom departementen
förfar rätt olika i det hänseendet. I somliga departement gör man en begränsning
av antalet remissinstanser, men ifrån andra departement matas remisskvarnen
på samma sätt som det skett i alla tider utan någon hänsyn till den
onödiga belastning, som de mottagande myndigheterna därvid få vidkännas.

För att nämna ett exempel vill jag ställa den frågan, som jag och många med
mig undrat över, vad länsstyrelserna egentligen kunna ha för möjligheter att
berika diskussionen örn vidtagande av åtgärder för lättande av den universitetsstuderande
ungdomens skuldbörda. Ett sådant ärende kom på remiss till
länsstyrelsen, och jag och många kolleger måste säga, att vi ingenting hade att
yttra i saken. Men lika fullt skulle yttrande avges inom en viss tid!

Jag skulle alltså vilja rekommendera en återhållsamhet inom departementen,
så att man icke remitterar lill andra myndigheter än dem, som lia att anföra nå -

Nr 21.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

got av värde för frågans fortsatta behandling. Man skall inte bara automatiskt
spruta ut ärendena efter en lista över alla möjliga remissinstanser, som upprättats
för åtskilliga tiotal år sedan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord
vilande propositioner och skrivelse; och remitterades därvid:

till behandling av lagutskott propositionen, nr 270, med förslag till lag
örn ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315);

till statsutskottet propositionerna:

nr 273, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.;

nr 278, angående anslag till ersättning till Stockholms stad för underhåll
av fångar i stadens rannsakningsfängelse;

nr 279, angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;
nr 282, angående anslag till allmän bostadsräkning m. m.; och
nr 286, angående anslag till väg- och vattenbyggnadsst.yrelsen samt vägförvaltningarna; till

bevillningsutskottet propositionen, nr 287, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17)
örn accis å silke, m. nartin
behandling av lagutskott propositionen, nr 288, med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944
(nr 779), örn kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor;

till statsutskottet skrivelsen, nr 290, med tillkännagivande, att i statsverkspropositionen
bebådad framställning angående anslag till bidrag till barnhusen
icke kommer att föreläggas riksdagen;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 291, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 21 § 2 och 3 mom. förordningen den
15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor; samt

till statsutskottet propositionen, nr 292, angående avsättning till statens
automobilskattemedelsfond.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr 522 av herr Adolfsson; och
till behandling av lagutskott motionen nr 523 av herr Dahlgren m. fl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 131—139,
bevillningsutskottets betänkanden nr 31 och 32, första lagutskottets utlåtanden
nr 32—35, andra lagutskottets utlåtande nr 28, jordbruksutskottets
memorial och utlåtanden nr 44—60, andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 14 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 14 och 15.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Nr 21.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmanmien, som yttrade: Hbrr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte besluta, att bland två gånger bordlagda ärenden
å morgondagens föredragningslista utrikesutskottets utlåtanden nr 2 och 3 måtte
uppföras främst, därefter första lagutskottets utlåtanden nr 32—35, första
tillfälliga utskottets utlåtande nr 13 och andra tillfälliga utskottets utlåtanden
nr 12 och 13 närmast efter jordbruksutskottets utlåtande nr 60 samt övriga
ärenden i den ordning, de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan befölls.

§ 9.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av Kungl. Maj:ts proposition nr 279 tilllåter
jag mig hemställa, att kammaren ville besluta, att tiden för väckande av
motioner i anledning av densamma skall utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från den dag, då propositionen avlämnades.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 10.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Wiberg m. fl., nr 5i2i4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 261,
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 2*51) örn kommunalstyrelse på landet, m. m.:

herr Hagård, nr 525, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
261;

herr Vigelsbo m. fl., nr 526, i anledning av Kungl. Maj ris proposition, nr
255, med förslag till folkbokföringsförordning, m. m.; och

herr Nilsson i Kristinehamn, nr 527, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 262, med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Svensson i Ljungskile, som yttrade: Herr talman! Från alla håll vittnas
örn att stora delar av Europas folk stå inför livsmedelsbrist. Samtidigt
gör sig bristen på andra varor, som behövas för att få näringslivet i gång och
de mest elementära behoven av bostad, husgeråd och kläder fyllda, starkt
gällande. Detta i förening med den minskade rekryteringen av vår arbetsmarknad
har skapat en situation, som kännetecknas av att knappast något arbetsområde
har tillgång på ali den arbetskraft, som nu skulle kunna sättas in
i produktionen.

Jordbrukets ställning är i detta avseende särskilt prekär. Löneklyftan
emellan jordbrukets folk och andra arbetsområden gör att arbetskraften i
växande utsträckning söker sig ifrån jordbruket. Den bundenhet, som följer
särskilt med husdjurskötseln, bidrager också till att mångå yngre personer,
som tidigare sysselsatts i jordbruket, nu vägra att taga emot jordbruksarbete
även om den lön som bjudes är fullt jämförbar med eller t. o. m. överträffar
vad de kunna få på annat håll. Det gives gott örn exempel på gårdar örn 60

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 21. 2

Nr 21.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Interpellation. (Forts.)

till 80 tunnland åker, där det inte finnes annan arbetskraft än ägaren och
hans hustru. Resultatet blir att alla arbeten, som överhuvud taget kunna undvikas,
få eftersättas. Det bilf ändå inte möjligt att klara alla löpande arbeten
med sådd och skörd samt djurens skötsel. Den arbetskraft som ännu finnes
kvar blir utsliten och förutsättningarna för en normal produktion undergrävas.
Mot bakgrunden av hungersnöden i Europa måste ett dylikt läge tvinga
till en omprövning av vad som kan göras i den aktuella situationen.

När Folkpartiets valkretsförbund i Bohuslän i söndags hade sitt årsmöte
framfördes tanken att man borde kunna inställa de militära övningarna under
minst två månader i sommar för att därigenom förbättra situationen på
arbetsmarknaden i allmänhet och för jordbruket i synnerhet. Under krigsåren
ha i många fall alla andra hänsyn fått vika inför behovet av att tillgodose de
militära kraven. Detta har givetvis varit riktigt. Den situation, som nu föreligger.
är på sitt sätt lika onormal som krigstidens, ehuru problemen och farorna
äro av annan art. Det borde då inte väcka alltför stora betänkligheter
att nu tillfälligt pruta av på de militära kraven för att i någon mån tillgodose
den civila frontens skriande behov av arbetskraft.

En kortare skördepermission på två ä tre veckor är givetvis i och för sig
en hjälp. De skiftande förhållandena i olika landsdelar och vid olika gårdar
samt de avbrott i arbetet, som kunna orsakas av dåligt skördeväder, göra
emellertid att en kort skördepermission inte blir särskilt effektiv. En del av
arbetskraftens bristande kunnighet och träning bidrager också till svårigheten
att väl utnyttja en kort skördepermission. De exceptionella förhållandena
under innevarande år borde därför motivera ett längre uppehåll i de militära
övningarna.

Med hänsyn till det ovan anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få rikta
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att bristen på arbetskraft inom näringslivet i allmänhet
och inom jordbruket i synnerhet samt behovet av största möjliga livsmedelsproduktion
motiverar ett längre uppehåll i de militära övningarna innevarande
sommar?

2. Örn så är fallet anser sig herr statsrådet omedelbart kunna vidtaga erfoderliga
åtgärder för militärövningarnas inställande under de två å tre månader,
då behovet av arbetskraft i jordbruket är störst?

3. Örn dylika åtgärder kräva riksdagens medverkan, kan man då emotse
framställning till riksdagen härom?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Onsjö, som anförde: Herr talman! Bristen på arbetskraft inom jordbruket
bär sedan lång tid tillbaka varit besvärande. Särskilt ansträngt var läget
under krigsåren, då speciella åtgärder måste vidtagas för att säkerställa arbetskraft
till de nödvändigaste arbetena. Krigets och den militära beredskapens
upphörande har emellertid icke förbättrat arbetskraftstillgången. I år är bristen
större än vad den sannolikt någonsin tidigare har varit. Från skilda områden
i landet ingå rapporter om att läget är ytterst allvarligt. Det finns helt
enkelt ingen arbetskraft att tillgå.

Situationen är otvivelaktigt sådan, att extraordinära åtgärder måste vidtagas
för att säkerställa jordbrukets behov av arbetskraft, om jordbruket skall
kunna fylla sin i dagens läge utomordentligt betydelsefulla uppgift.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Nr 21.

Interpellation. (Forts.)

Länsarbetsnämnderna ha ju uppmärksammat saken och försökt vidta olika
åtgärder för att tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft, men det är givetvis
svårt att vidtaga åtgärder som äro tillräckligt effektiva. Den mest effektiva
åtgärden är otvivelaktigt att så långt det är möjligt befria jordbrukets
ordinarie arbetskraft från militär tjänstgöring. Enligt gällande värnpliktslag
skall efterutbildning av värnpliktiga äga rum under trettio dagar
senast under adertonde året efter inskrivningsåret. Under innevarande år skall
således dylik efterutbildning äga rum för år 1928 inskrivna värnpliktiga.
Denna tjänstgöring blir särskilt betungande för de värnpliktiga, alldenstund
den avser de åldersgrupper, som ofta äro egna företagare. Alldeles särskilt
gäller detta jordbrukarna. Det finns många exempel där man och hustru ensamma
bruka ett jordbruk örn 60—70 tunnland och förutom arbetet med sådd
och skörd måste sköta ett 30-tal djur. Då mannen i ett sådant fall blir utkallad
till militärtjänst är det uppenbart att situationen blir förtvivlad, när extra
arbetskraft omöjligen kan anskaffas. Det kan allvarligt ifrågasättas, örn det
icke ur landets synpunkt vore lämpligare att dessa värnpliktiga fingo stanna
hemma för att fylla sina uppgifter i folkförsörjningens tjänst, antingen därigenom
att de befriades från tjänstgöring eller också erhöllo uppskov till ett
annat år, då situationen på arbetsmarknaden möjligen lättat.

Detta torde emellertid icke vara möjligt utan att värnpliktslagen ändras
på så sätt, att fullmakt beviljas för regeringen antingen att befria de värnpliktiga
från denna efterutbildning eller, örn detta anses olämpligt, att förordna
örn uppskov till ett kommande år med denna efterutbildning. Beslut
därom borde emellertid kunna fattas av årets riksdag innan vårsessionen avslutas,
örn propositionen därom snarast möjligt framlägges av regeringen.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig att för riksdagen framlägga proposition örn sådan
ändring av gällande värnpliktslag, att möjlighet beredes regeringen antingen
att befria värnpliktiga eller förordna örn uppskov till ett följande år med sådan
efterutbildning, som i nämnda lag omförmäles?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: -

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens
ledamöter. sota hilvi t utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetidning,
den 18 maj 1946.

Beviljades stenografen Ernst Wallin tjänstledighet på grund av sjukdom tills
vidare från och med den 20 i denna månad, och förordnades till vikarie för honom
kanslisten hos kammaren fil. stud. Lars A. Nilsson och till vikarie för denne
fil. stud. P. Göran Ohlin.

In fidem
Gunnar Britt-h.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Nr 21.

Tisdagen den 21 maj 1946.

från konstitutionsutskottet:

nr 261, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av § 36 regeringsformen
m. m.;

från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till barnhem;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet och avlönings reglementet för de högre kommunala
skolorna, m. m.;

nr 255, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens tillämpning
inom det statliga avlöningssystemet;

nr 256, i anledning av väckta motioner angående gottgörelse i vissa fall åt befattningshavare
för förlängning av väntetid på befordran;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag för budgetåret 1946/47 till poliskåren i Boden; och

nr 258, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående arméns ingenjörpersonal;
samt

från bankoutskottet:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
lägre pensioner vid vissa förstatligade m. fl. järnvägar;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 248, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 249, i anledning av väckta motioner örn pension åt vissa f. d. vägarbetare;
nr 250, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); och

nr 252, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.47 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes oell lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna intyg:
Att riksdagsman Georg Fahlman, Hälsingborg, f. n. hos mig undergår behandling
för akut periostit, intygas på begäran.

Hälsingborg den 11 maj 1946.

Erik Bogren,

leg. tandläkare.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid:

till statsutskottet propositionen, nr 277, angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättningar för viss från ockuperat land härrörande egendom;

till utrikesutskottet propositionen, nr 295, angående tillämpningen av det
svensk-engelska betalningsavtalet av den 6 mars 1945; samt

till statsutskottet propositionen, nr 296, angående anslag till bidrag till
internationellt återuppbyggnadsarbete m. m.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 524 av herr Wiberg m. fl.; och

nr 525 av herr Hagård;

till andra särskilda utskottet motionen nr 526 av herr Vigelsbo m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 527 av herr Nilsson i Kristinehamn.

§ 4.

Föredrogs den av herr Svensson i Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet; angående inställande
av vissa militärövningar i syfte att avhjälpa jordbrukets brist på arbetskraft.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

§ 5.

Föredrogs den av herrr Onsjö vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående beredande av möjlighet
för vissa jordbrukare att erhålla befrielse från eller uppskov med den
i värnpliktslagen föreskrivna efterutbildningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Överenskom- Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts

melse rörane pr0p0S^0n angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad
det svensk- .. -i -i .. j j ±_ iji kl ±. j

danska varu- öv6r6nsKomnicls6 rör£Lnd.6 det svensk-danska varuutbytet.

utbytet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Avsikten
med detta mitt anförande är att fullfölja traditionen att med vissa mellanrum
lämna, riksdagen en redogörelse för det handelspolitiska läget och den
handelspolitiska utvecklingen. Och det är ju ett lämpligt tillfälle, har det förefallit
mig, att göra detta i dag, när den nya ordningen inaugureras med att
handelsavtal föreläggas riksdagen. Under denna ordning kunde det kanske
synas, som om någon sådan redogörelse icke skulle vara nödvändig. Men det
händer ju en hel del under tiden mellan att de särskilda handelsavtalen framläggas,
och dessutom kan det ju vara av intresse, att man kan få ställa in
dessa avtal i deras allmänna sammanhang.

I den redogörelse för det handelspolitiska läget, som jag den 2 december
i fjol lämnade andra kammaren, hade jag tillfälle att närmare ange de vägledande
principerna för inriktningen av vår handelspolitik under detta övergångsskede
mellan krig och fred. Till vad jag då yttrade örn dessa principer
har jag i dag inga väsentliga tillägg att göra. På längre sikt måste målet för
vår handelspolitik vara största möjliga och friast möjliga handel med hela utlandet.
Regeringen är beredd att ge sin anslutning till varje sakligt välgrundat
försök att förbereda överenskommelser och organisationer på verkligt internationell
basis med syfte att främja en mera rationell ordning för handeln länderna
emellan och motverka de nationalistiska tendenser till autarki som naturligt
nog från många håll göra sig starkt gällande även efter detta krig. I den
mån förhållandena det medge, söka vi fullfölja denna målsättning även i de
kortsiktiga handelspolitiska överenskommelser med olika länder som nu träffas,
och vi ha med tillfredsställelse sett, att våra handelspartner i glädjande utsträckning
kommit dessa strävanden till mötes.

Det mera omedelbara syftet med vårt handelspolitiska förhandlingsarbete är
alltjämt att i hila riktningar slå upp handelsvägarna. Vi måste därvid å ena
sidan eftersträva att säkra oss en så stor andel, som förhållandena och hänsynen
till behoven i andra länder medge, av särskilt de importvaror, vilka äro
betydelsefulla för vår produktion och konsumtion, såsom kol, järn, gummi, salt
och textilvaror. Å andra sidan måste vi även söka ånyo bygga upp vår export
till att svara till det ideal av välståndsskapande internationell arbetsfördelning,
sorn vi uppställt för oss. På många av våra exportvaror — särskilt naturligtvis
skogsprodukter — vilka spela en stor roll i återuppbyggnadsarbetet i många
länder, råder en oerhörd efterfrågan. Vi sträva naturligtvis, så långt våra
krafter räcka, att möta dessa återuppbyggnadsbehov utomlands, och, i den mån
en ransonering av vår export blir nödvändig, att genomföra denna efter så rättvisa
fördelningsgrunder som möjligt. Vår export omfattar emellertid normalt

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
även mångå produkter, vilka, i dagens trängda läge utomlands icke framstå i
samma grad oumbärliga. I fråga örn dessa produkter är vårt handelspolitiska
intresse att uppnå en viss balans i vår export, så att icke svenska exportindustrier
utdrivas från sina naturliga utomlandsmarknader.

Vår beredvillighet att exportera och i viss utsträckning lämna krediter —
vilket varit vårt viktigaste bidrag till världens återuppbyggnad — bär såväl
gentemot de internationella ransoneringsorganen som i förhållande till enskilda
länder varit en viktig förutsättning för att dock en så stor tilldelning av
knappa importvaror ställts tilli vårt förfogande som faktiskt skett och likaledes
naturligtvis en förutsättning för att vi i så relativt hög grad lyckats hävda
våra speciella exportintressen. Den ojämna handelsbalansen är emellertid i
sista hand icke politiskt bestämd utan grundad i ofrånkomliga fakta. Vi böra
inte fördölja för oss, att det helt svarar till det relativa knapphetsläget i världen
— där vi stå med en oförstörd produktionsapparat, som smidigt kunnat
ställas örn till fredsförhållanden, medan flerstädes utomlands en oerhörd varuknapphet
råder och produktionen ännu icke på långa vägar nått sin normala
höjd igen efter kriget — att vår handelsbalans i början varit kraftigt positiv
eller, som man förr i världen säde, »gynnsam», d. v. s. att exporten kommit
snabbare i gång och hållit sig högre än importen, vilket — tillsammans med
den osynliga export som det fulla utnyttjandet av vår handelsflotta inneburit
— finansiellt avspeglat sig i en efter våra förhållanden mycket avsevärd kreditgivning
till utlandet. Utan att i någon män vilja dölja de allvarliga konsekvenser,
som härav kunna följa för prisbildningen och hela den ekonomiska utvecklingen
i vårt land — och vilka föranlett regeringen att i alla handelsförhandlingar
söka hålla nere kreditgivningen — bör jag på denna punkt framhålla.
att under de faktiskt givna förhållandena i världen efter krigets slut
det skulle ha varit fullkomligt omöjligt att återuppta Sveriges internationella
handel och sjöfart utan att samtidigt för en tid acceptera, att de varor och tjänster
vi ställa till förfogande i världshandeln övervägt i värde vad vi kunnat få
från utlandet.

Jag vill inte underlåta att påpeka, att den internationella prisutvecklingen
för närvarande utgör en bidragande och väsentlig orsak till den svårighet vi
måhända komma att möta att nå en bättre balanserad utrikeshandel. I ett flertal
länder och i fråga örn ett flertal varor ligga både import och exportpriserna
så högt i förhållande till den prisnivå vi inom landet vilja fasthålla
vid, att importen hämmas och exporten ges en extra stimulans. Det är särskilt
oroande att prisutvecklingen utomlands flerstädes ser ut att fortfarande tendera
uppåt, vilket kan göra spänningen än mera markerad inom en nära framtid.
Jag behöver icke framhålla, att denna prisspänning har verkningar på
vårt ekonomiska läge även utöver verkningarna på import och export. Via
utrikeshandeln — på många vägar, direkt och indirekt — utsättes vårt prissystem
för ett allmänt tryck i inflationistisk riktning.

Denna prisspänning och hänsynen till den inre försörjningen utgöra huvudskälen,
varför regleringen av vår exporthandel ej kunnat släppas. Den importreglering
vi alltjämt upprätthålla är huvudsakligen begränsad till järn- och
textilvaror. Den är förestavad av hänsyn till den inhemska fördelningen av
dessa knappa varor och har naturligtvis icke utnyttjats för att hålla nere
importen av dessa varor. I fråga örn importen kail det allmänt sägas, att vi i
enlighet med våra frihandelsgrund,satser fört, och med vår valutaställning
hittills liven kunnat föra, en liberal politik. Vi måste naturligtvis söka upprätthålla
vår prispolitik även gentemot importerade varor. Men vid sidan av
dessa hänsyn till prisnivån, vilka kunna komma att bli ännu mera vägande
i en nära framtid, örn prisutvecklingen utomlands forts!Uter att följa en sti -

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
gande tendens, ha vi med relativt få undantag underlåtit att lägga några
hinder för något slags import.

Efter dessa allmänna anmärkningar övergår jag till att i största korthet
lämna en redogörelse för våra handelsförbindelser med skilda länder. Den
lyckliga utveckling till gradvis normalisering av våra handelsförbindelser med
Danmark och Norge, som jag i min redogörelse den 2 december i fjol konstaterade
och som jag då ledde tillbaka till de handelsavtal, vilka träffades med
båda dessa länder vid halvårsskiftet i fjol, har fortsatt. På riksdagens bord
ligga nu de överenskommelser med Danmark rörande handels- och betalningsförbindelserna
under perioden från den 1 februari 1946 till den 31 januari
1947, som undertecknades den 1 februari och sedan dess efter utrikesnämnden®
hörande provisoriskt tillämpats. Med Norge gäller en överenskommelse
beträffande varuutbytet under år 1946, som träffades dagarna före jul i fjol,
kompletterad med ett avtal, träffat i februari i år, örn betalningsförbindelserna
de båda länderna emellan. Sveriges handel med Danmark och Norge har i
stort sett utvecklat sig efter de i dessa avtal uppdragna riktlinjerna. Som
även varit avsett har tid efter annan kompletterande överenskommelser träffats,
huvudsakligen innebärande en närmare fixering av åtaganden i fråga
om exportlicensiering av knappa varor eller utvidgning av tidigare gjorda
åtaganden.

Den ekonomiska strukturen av de tre skandinaviska länderna är sådan, att
samhandeln dem emellan normalt innesluter ett väsentligt exportöverskott från
Sverige, som i Norge och Danmark finansieras genom den norska handelsflottans
stora nettoförtjänster och av ett norskt och danskt exportöverskott
västerut. Särskilt stort var vårt exportöverskott i förhållande till Norge, men
i realiteten var det även mycket stort i förhållande till Danmark, örn man
nämligen tar i betraktande, att den danska exporten till Sverige till icke ringa
del bestod av transitvaror och till en annan del av den danska förädlingsindustriens
produktion, som i särskilt hög grad var baserad på råvarutillförsel
utifrån. Den nordiska samhandeln var med andra ord en integrerande del av ett
multilateralt Väldishandelssystem mled inbördes utväxlingsbara valutor och
hade nått sin relativa betydelse just tack vare detta internationella handelsoch
valutasystem.

Då nu detta internationella system för tillfället brutit samman, bör det
skänka oss tillfredsställelse att likväl en skandinavisk samhandel av en så
relativt stor omfattning kunnat planläggas och genomföras. Mot denna bakgrund
bör det ej heller förvåna oss att en balans i betalningsförhållandena blott
kunnat uppnås genom ianspråktagandet av den ännu ej utnyttjade återstoden
av de återuppbyggnadskrediter, som på sin tid ställdes till grannländernas
förfogande. Dessa kreditmedel torde komma att helt förbrukas under
innevarande år. Trots denna extraordinära exportkredit medför knappheten
på valuta i våra skandinaviska grannländer, att de allt fortfarande måste
hårt reglera varuutbytet med Sverige.

Förhoppningarna örn en friare samhandel inom Skandinavien och en därigenom
möjliggjord utvidgning av den industriella arbetsfördelningen mellan
våra länder måste därför enligt min mening knytas till strävandena att ånyo
bygga upp ett fast internationellt valutasystem och en multilateral världshandel
med möjligheter för våra skandinaviska grannländer att återvinna och
vidga sina ekonomiska förbindelser åt alla håll. På detta intima sätt är vårt
önskemål örn ett ökat ekonomiskt samarbete inom Skandinavien förbundet med
vår allmänna frihandelspolitik. För en politik inriktad på nordisk autarki
saknas helt de realekonomiska förutsättningarna. Vi ha med tillfredsställelse

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
kunnat konstatera att denna den svenska regeringens inställning överensstämmer
med vad man mycket allmänt menar även i Danmark och Norge.

Inom frihandelsinställningens allmänna ram finnes emellertid stort utrymme
för ett vidgat samarbete i många praktiska fall, där en utökad specialisering
och industriell arbetsfördelning är till ömsesidigt gagn. Vissa sådana
samarbets frågor lia varit föremål för förberedande diskussion meliam oss och
våra skandinaviska grannländer. Allmänt skulle jag vidare vilja framhålla,
att i sådana frågor Sveriges intresse alldeles icke primärt kan vara att söka
skapa ökat utrymme för vår industriella export till grannländerna, soni i den
allmänna diskussionen i dessa länder ibland befarats. Tvärtom måste vart intresse
i första hand vara att i Sverige skapa en större marknad för danska och
norska industriprodukter — så även ur exportpolitisk synpunkt eftersom under
nu rådande förhållanden en ökad import till^ konkurrenskraftiga priser tran
dessa länder är en förutsättning för en upphållen svensk export. _

Vad här sagts om våra handelsförbindelser med Norge och Danmark gäller
i stora delar även våra handelsförbindelser nied Finland. De överenskommelser
rörande de svensk-finska handels- och betalningsförbindelserna, varom proposition
avgivits till riksdagen, avse perioden från den 1 februari 1946 till den
31 januari 1947. Till komplettering av vad propositionen innehåller vill jag
här'' anmäla, att i april månad överläggningar förts mellan svenska och finska
regeringsrepresentanter rörande den överenskommelse örn en enhetlig reglering
av samtliga äldre svenska statskrediter till Finland, som ställdes som förutsättning
för den nya kreditgivningen. Ett förslag till riktlinjer för återbetalningen
av dessa statskrediter Ilar utarbetats. Förslaget är för närvarande föremål
för prövning av de båda regeringarna. .

Med Island har nu ett nytt avtal uppdragits för reglering av handeln tor
tiden efter den 1 april i år. Ännu utestående frågor gälla framfor allt storleken
av de svenska trävaruleveranserna samt de villkor, under vilka ae svenska
fiskarena skola kunna delta i fisket omkring Islands kuster.

Jag erinrar om att det mellan Schweiz och Sverige rått enighet örn att en
tillfredsställande utveckling av handeln mellan de båda länderna icke kravt ett
formligt avtal utan blott vissa begränsade utfästelser örn export och importlicensiering,
närmast avseende sådana varuslag, beträffande vilka särskilda
svårigheter göra sig gällande, t. ex. med hänsyn till det inhemska försörjnings
läget. I övrigt ha de båda regeringarna nöjt sig med att konstatera en beredvillighet
att å ömse sidor tillämpa största möjliga frihet i handels- och befälningsförbindelserna
de båda länderna emellan i syfte att vidmakthålla varuu -bytet på högsta möjliga nivå. Det har därvid understrukits, att man °bade i
Sverige och Schweiz är inställd på att understödja varje strävan att ater na
frihet och multilateralism i det internationella varu- och betalningsutbytet.
Dessa riktlinjer för de ekonomiska förbindelserna mellan de båda länderna ha
ånyo konfirmerats vid överläggningar, som hållits mellan representanter för
regeringarna i mars i år, varvid riktlinjer uppdragits för den fortsatta handeln
under en ettårsperiod, omfattande tiden från den 1 april 1946 till den 31
mars 1947. _

Bortsett från vissa eftersläpningar med avseende pa de schweiziska leveranserna
av konstsillcegarner har utvecklingen av varuutbytet med Schweiz under
den hittills förflutna delen av innevarande år varit i stort sett tillfredsställande
med en total omslutning under första kvartalet av närmare 80 miljoner kronor.
Ur svensk synpunkt framstår det såsom särskilt viktigt, att den planerade
importen från Schweiz av vissa textilvaror — framför allt garner och råvävnader
— kan genomföras i enlighet med de uppdragna riktlinjerna. Sär -

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
skilt i nuvarande lage., da det erbjuder svårigheter att köpa Schweizerfrancs
med annan fri valuta, är det även önskvärt att undvika mera betydande betalningsunderskott
i förhållande till Schweiz. En förutsättning härför är givetvis,
att å schweizisk sida inga åtgärder vidtas, som kunna vara ägnade att försvåra
importen av svenska varor.

I min redogörelse den 2 december i fjol var jag i tillfälle att beröra de handels-
och betalmngsavtal med Holland, som några dagar tidigare undertecknats.
I handelsavtalet, som avser tiden till utgången av år 1946, beräknades de
ömsesidiga leveranserna uppgå till ett värde av 320 miljoner kronor, varav
omkring 130 miljoner kronor för import från Holland och 190 miljoner kronor
för export dit. Varuutbytet har i stort sett utvecklat sig i enlighet med de riktlinjer
som uppdragits i handelsavtalet. En överläggning mellan representanter
för de båda regeringarna är avsedd att äga rum inom en nära framtid. Därvid
torde även spörsmålet örn de holländska koksleveranserna under andra halvåret
1946 samt exporten av sågade trävaror från Sverige bli föremål för behandling.
Importen av den nu i avtalet upptagna kokskvantiteten — vilken
skulle levereras i rater om 10 000 ton i månaden — har hittills försiggått
programenligt.

De förhoppningar, som vid avslutandet av handelsöverenskommelsen med
Belgien—Luxemburg i maj förra året knötos till utvecklingen av det ömsesidiga
varuutbytet ha under den tilländalupna tiden i stort sett på ett glädjande
sätt infriats. En viss utökning av avtalsramen kunde sålunda äga rum
redan sommaren 1945. Såsom var att räkna med kännetecknades dock den
svensk-belgiska handeln under avtalets första sexmånadersperiod av ett betydande
svenskt exportöverskott. Emellertid lia siffrorna månad för månad visat
jämnare relation mellan export och import. Efter överläggningar i Bryssel under
januari—februari i år befanns förutsättningar vara för handen för en väsentlig
utökning av de ömsesidiga leveranserna. Förhandlingarna ledde till
undertecknande den 8 mars 1946 av ett tilläggsprotokoll till gällande handelsavtal
mellan Sverige och Belgien—Luxemburg.

Den nya överenskommelsen innebär en av praktiska skäl betingad omläggning^
av handelsavtalet, varigenom den ömsesidiga export- och importlicensgivningen
baseras på nya kontingentförteckningar, avseende kalenderåret 1946.
De ömsesidiga leveranserna under detta kalenderår enligt det nya tilläggsavtalet
uppgå till ett värde av 380 miljoner kronor, varav cirka 210 miljoner kronor
falla på importen från Belgien och 170 miljoner på exporten dit. De ur försörjningssynpunkt
viktigaste leveranserna utgöras av cirka 270000 ton handelsjärn
av olika kvaliteter samt kallvalsade och dragna järnprodukter till ett
värde av omkring 9,6 miljoner kronor.

Frågan om belgiska leveranser av koks och svensk export av sågade trävaror
var under förhandlingarna föremål för särskild uppmärksamhet. Någon bestämd
årskontingent för sågat virke kunde vid denna tidpunkt av kända skäl icke
upptagas i avtalet. Ej heller för koks fastställdes någon kontingent. Under diskussionerna
framlades emellertid från belgisk sida ett leveransprogram enligt
vilket förutsågos leveranser till Sverige örn sammanlagt 300 000 ton koks före
1 juli 1947. En bidragande orsak till att uppgörelserna härutinnan måste uppskjutas
var att förutsättningen för en överenskommelse i prisfrågan då icke
förelåg. Denna fråga synes numera kunna lösas. Förutsättningen för fixerandet
av en trävarukvot för Belgien föreligger ävenledes.

I den förra redogörelsen till riksdagen i höstas framhöll jag på tal örn handeln
med FvciHhrihc att under de mannder, som de svensk-franska varuutbytesoch
betalningsavtalen av den 21 juni 1945 varit i kraft, handeln med nämnda
land varit praktiskt taget ensidig. Fransmännen hade i Sverige gjort stora

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
avslut särskilt i de för Frankrike mest begärliga varorna, nämligen trävaror,
pappersmassa och papper, medan de franska exportaffärerna på Sverige ej kommit
i gång. De franska prisutjämningsbidragen visade sig vara otillräckliga för
att möjliggöra svenska inköp av de på grund av dåvande växelkurs artificiellt
för dyra franska varorna. Handelsutbytet utvecklade sig i själva verket rörliden
höst därhän, att fransmännen måste helt utnyttja sina avtalsmässiga kreditmöjligheter
med ty åtföljande avtalsenlig rätt för de svenska myndigheterna
att avbryta exportlicensgivningen. I detta läge sammanträdde i Stockholm i
början av december förra året den svensk-franska regeringskommissionen för
att dryfta utestående frågor. Överläggningarna resulterade i en uppgörelse som
med hänsyn till ovissheten örn den kommande utvecklingen begränsade sig till
handelsutbytet under första kvartalet i år. Å svensk sida utfäste man sig att
utställa exportlicenser fram till den 1 april i den proportionella omfattning som
förutses i handelsavtalet mot det att man å fransk sida förband sig att fylla
det för ifrågavarande period förutsedda deficitet i betalningshänseende genom
en guldöverföring till Sverige med visst belopp. . .

I slutet av december genomfördes som bekant i Frankrike den sedan lange
väntade francdevalveringen och man trodde sig då kunna hysa vissa förhoppningar
örn att den franska exporten till Sverige skulle genom den nya kursell
komma bättre i gång. Emellertid uppvisade importen från Frankrike ej någon
nämnvärd ökning under de första manaderna av innevarande ar, beroende dels
på för höga priser trots devalveringen, dels på bristande leveransförmåga. T
slutet av mars såg man sig nödsakad räkna med att importen från Frankrike
under hela avtalsåret, alltså fram till den 1 juli i år, bomme att ej ens uppgå
till hälften av det i avtalet förutsedda exportvärdet. Under sådana ^forlinilanden
ansågs det å både svensk och fransk sida erforderligt att ånyo låta den
blandade regeringskommissionen dryfta läget. Denna sammanträdde i Paris
i slutet av mars. Från fransk sida lämnades därvid uppgifter örn verkställd
exportlicensiering på Sverige under februari och mars, som enligt franska
vederbörandes uppfattning tydde på att den franska exporten under nämnda
månader undergått en kraftig utveckling. Man framhöll, att denna tendens
komme att fortsätta och ytterligare accentueras under årets lopp. Den hade
— sades det från fransk sida — sin grand dels i de prissänkningar som devalveringen
medfört, dels i en pa sista tiden ökad fransk produktion, dels slutligen
i att den franska produktionen inom vissa industrigrenar sa gott som fullständigt
reserverats för export.

Med anledning av de franska uppgifterna örn exportutvecklingen, vilkas
riktighet man å svensk sida ej hade anledning betvivla, utfäste vi oss att i avtalet
förutsedda och för sista avtalskvartalet resterande svenska exportlicenser

skulle utställas. „ „

Det är att hoppas, att den nyss omnämnda tendensen till ökad import tran
Frankrike kommer att fortsätta i en omfattning som gör det möjligt att basera
det kommande handelsutbytet mellan Sverige och Frankrike på full balans.
Förhandlingar örn handels- och betalningsförbindelsernas gestaltning under
nästa avtalsår, alltså från och med den 1 juli, lia utsatts att äga ram i
Stockholm med början i mitten av nästkommande juni.

Gällande handels- och betalningsöverenskommelse med Italien undertecknades
som bekant i Rom i slutet av november i fjol och sattes i kraft genom en
särskild noteväxling den 1 december. För -att i korthet rekapitulera de viktigaste
punkterna av avtalskomplexet må erinras örn att de i avtalet förutsedda
leveranserna beräknas uppgå till ett värde av ungefär 50 miljoner kronor
i vardera riktningen och avses skola komma till stand under löpande avtalsperiod
d. v. s. före den 1 juni 194G. Betalningsöverenskommelsen innebär att

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
betalningarna för de ömsesidiga leveranserna liksom med varuutbytet sammanhängande
kostnader regleras över en svensk-italiensk clearing, som helt baseras
på svenska kronor. För att utjämna tillfälliga divergenser i clearingbalansen
har från svensk sida ställts till Italiens förfogande en buffertkredit uppgående
till 5 miljoner kronor.

I ör den del till värdet ungefär hälften — av det svensk-italienska varuutbytet,
som representeras å svensk sida av cellulosa och å italiensk sida av
textilvaror ha mellan privata intressenter uppgörelser träffats örn priserna.
Vad ater beträffar övriga i avtalet förutsedda importvaror från Italien kan
6-tt den italienska prisnivån i allmänhet ligger så högt att deras
utförsel till Sverige försvaras. Den fran italiensk sida i början av innevarande
ar införda exportsubventioneringen i form av prisutjämningsavgifter Ilar
visat sig helt otillräcklig för att mera väsentligt underlätta exporten till Sverige.
Varuutbytet med Italien har främst på grund härav hittills icke kunnat
genomföras i den omfattning som förutsågs i avtalet. Den svenska exporten
har huvudsakligen inskränkt sig till pappers- och viskosmassa, medan de italienska
leveranserna huvudsakligen bestått av tyger saint vissa kvantiteter
apelsiner och mandel, överläggningar pågå med italienska vederbörande i syfte
att komma till rätta med de svårigheter — närmast på prisområdet — varmed
den svensk-italienska handeln kämpar. I avvaktan härpå har avtalet förlängts
att gälla för ytterligare sex månader. Avsikten är vidare att inom en
nära framtid överse och revidera de nu tillämpade kontingentlistorna med hänsyn
till de föreliggande önskemålen örn varuutbytet under nästa sexmånaderspenod.

Frågan örn avvecklingen av utestående saldo på den gamla svensk-italienska
clearingen liksom örn återupptagandet av transferering av finansiella fordringar
är avsedd att göras till föremål för särskilda förhandlingar så snart
omständigheterna medgiva.

. Handelsförbindelserna med Spanien regleras för närvarande genom en modusvivendiöverenskommelse,
som undertecknades i Madrid den 26 januari i år
mellan svenska beskickningen därstädes och spanska vederbörande och som
blott gäller fram till den 1 juli. Avtalet förutser jämvikt i varuutbytet. Det
torde ha sitt största värde ur svensk synpunkt däri, att man å spansk sida utläst
sig att utställa import- och valutalicenser bl. a. för i avtalet fastställda
kontingenter järn och stål, oädla metaller samt verkstadsprodukter till värden
som sammanlagt motsvara mera än hälften av det totala exportvärdet. Huru
handelsutbytet skall gestaltas för tiden efter den 1 juli, är det ännu för tidigt
att uttala sig örn.

Beträffande utvecklingen av våra ekonomiska förbindelser med Storbritannien
och övriga delar av det brittiska imperiet, utom Canada, vilka valutamässigt
sammanhållas inom det s. k. sterlingområdet, får jag till en början
hänvisa till den proposition, som i går avlämnades i riksdagen. I denna proposition
återfinnes en ur finansiella synpunkter gjord kort sammanfattning
av de huvudsakliga resultaten av de diskussioner, som den senaste tiden förts
mellan representanter för de engelska och svenska regeringarna. Jag torde här
få tillfoga vissa synpunkter på problemets handelspolitiska sida.

Den viktigaste av våra exportvaror under nuvarande rekonstruktionsperiod
utgör sågade trävaror. Den betydelse, som tillkommer denna produkt, gör fördelningen
av vår export till ett allvarligt problem. Å ena sidan är det angeläget,
att Sverige lämnar största möjliga bidrag till återuppbyggnadsarbetet
och att detta bidrag rationellt fördelas med hänsyn till föreliggande behov.
A andra sidan äro Sveriges leveransmöjligheter i fråga örn just trävaror i betydande
utsträckning beroende av vår egen försörjning med bränslen. I sam -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm. Nr 21. 29

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
baad med förhandlingarna med den europeiska kolorganisationen örn leveranser
till Sverige av fossilt bränsle upptogs till behandling även frågan örn den totala
svenska träexporten. Sverige utfäste sig därvid att exportera sammanlagt
400 000 stds. När denna utfästelse lämnades, utgick regeringen från att
Sverige från utlandet skulle erhålla kolleveranser i enlighet med kolorganisationens
rekommendationer. Så har icke skett. Samtidigt ha produktionsförhållandena
i Sverige utvecklats så, att en export av 400 000 stds i dag framstår
såsom en tyngre belastning än när utfästelsen lämnades. Trots detta är
det svenska regeringens avsikt att försöka till fullo infria utfästelsen.. Men
en reservation är ofrånkomlig med hänsyn till de försämrade förutsättningar,

som inträtt. . ,

När det gäller fördelningen av den sålunda preliminärt utlovade traexporten
har man ansett det riktigt att i första hand taga sikte på olika marknaders
andel i den svenska förkrigsexporten av trävaror. Det resultat man därvid
når måste emellertid jämkas med hänsyn till omfattningen av de behov,
som i olika länder föreligga. Det är givet, att länder, där den materiella förstörelsen
varit betydande, böra kunna påräkna leveranser utöver den normala
tilldelningen och att dessa överskottsleveranser i viss mån måste gå ut över
exporten till länder där ingen eller blott ringa förstörelse förekommit. Sverige
kan emellertid icke heller underlåta att taga hänsyn till den utsträckning, i
vilken olika länder, ofta med stora egna uppoffringar, till oss leverera fossila
bränslen eller varor med ett högt bränslevärde, såsom järn- och stålprodukter.

Det är för närvarande även svårt att säkert överblicka, vilka särskilda behov
som i olika fall kunna komma att göra sig gällande. Främst med hänsyn
därtill har det icke synts tillrådligt att nu omedelbart medgiva utläggandet
av kontrakt örn export av hela den kvantitet, som omfattas av .den svenska
utfästelsen. Man har sålunda tills vidare reserverat en viss kvantitet, som får
fördelas mellan exportmarknaderna först när läget kan bättre överblickas. Vid
förhandlingarna med Storbritannien ha exportlicenser för trävaror utlovats i
enlighet med de här angivna principerna. Det har vidare från svensk sida förklarats,
att man vid fördelningen av trävarorna mellan de olika länder, som
ingå i det s. k. sterlingblocket, skall utgå från förkrigstilldelningen, justerad
med hänsyn till föreliggande relativa behov. Från engelsk sida har man icke
sett sig i stånd att för närvarande utlova några leveranser av kol. Däremot
har man givit oss ett vägande bidrag till vår bränsleförsörjning genom leverans
av oljor. Beträffande järn- och stålprodukter är läget för närvarande
svårt att överblicka, då rekonstruktionsbehovet hårt belastar den engelska produktionsapparaten.
Jag hoppas emellertid, att vi även på detta område skola
få ett värdefullt bidrag till vår försörjning från Storbritannien. I övrigt vill
jag med avseende å de förda handelsdiskussionerna här endast nämna, att ömsesidiga
utfästelser lämnats örn att främja exporten till det andra landet och
att upplysningar utväxlats rörande de importbehov, som man är särskilt angelägen
örn att få fyllda.

Vår export har under det gångna året haft att kämpa med rätt stora svårigheter
när det gällt att hävda sin ställning på sterlingmarknaderna. Förklaringen
därtill är, att olika länder inom sterlingområdet under rekonstruktionstiden
i syfte att spara valutor inskränkt sin import från länder utom detta
område till det mest nödvändiga. De därav för Sverige betingade problemen
lia varit föremål för ingående överläggningar med de engelska representanterna.
Det finnes anledning att räkna med att utvecklingen härefter skall gå
i liberalare riktning. Hänsyn därtill har tagits vid regleringen av de finansiella
förbindelserna. Från svensk sida finner man det vidare naturligt att den
strävan till en lika och jämn behandling av de olika länderna inom sterling -

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
området, som är avsedd att prägla vår exportpolitik mot detta område, mötes
med en lika och jämn behandling av våra skilda exportintressen. Det har vid
förhandlingarna eftersträvats att na en sa normal balans som möjligt i fråga
örn ^fördelningen av vår export mellan olika industrier och varor.

o Vårt handelspolitiska förhållande till Sovjetunionen är som bekant baserat
på - förutom 1924 års handelsavtal — det i september 1940 avslutade och
alltjämt gällande varuutbytes- och betalningsavtalet. 1940 års avtal utgår
fran ett i princip balanserat varuutbyte mellan Sverige och Sovjetunionen
(till ett värde under första avtalsaret av 75 miljoner kronor i vardera riktningen
) och därutöver — under de två första avtalsåren — en export från
hveinge till Sovjetunionen, finansierad med tillhjälp av den kredit på 100 miljoner
kronor, som i samband med avtalets ingående beviljades av svenska regeringen.
Det tyska överfallet på Sovjetunionen i juni 1941 avbröt den utveckling
mot en avsevärt ökad svensk-rysk handel, som 1940 års avtal avsåg
att möjliggöra. Iran denna tidpunkt fram till det finska vapenstilleståndet
blev laget varuutbyte alls möjligt mellan Sverige och Ryssland — örn man
undantar den utförsel till Sovjetunionen av vissa högvärdiga stålprodukter
(kullager) som även under dessa avspärrningsår kunde komma till stånd via
.ingland, (xenom det avtal angående handeln under ändrade förhållanden, som
i november 1941 avslöts mellan svenska beskickningen i Moskva och ryska
utrikeshandelsmimsteriet — båda vid denna tidpunkt evakuerade till Kujbysbestämdes
vilka hos den svenska industrien placerade ryska beställningar,
som skulle annulleras, och vilka som skulle fullgöras i och för leverans
till Sovjetunionen efter krigets slut. När de direkta kommunikationerna
mellan Sverige och Sovjetunionen i och med det finska vapenstilleståndet på
hösten 1944 ater öppnades, lågo svenska industrivaror till ett värde av ca 40
miljoner kronor också färdiga här för skeppning.

Efter krigsslutet har någon reglering av sammansättningen av det svenskryska
varuutbytet för tolvmånadersperioden — på sätt 1940 års avtal i och

lör sig förutser —^ icke skett. Importen från Sovjetunionen till Sverige _

huvudsakligen bestående av för vår försörjning värdefulla råvaror _ kom

emellertid under förra året upp till ett värde av omkring 30 miljoner kronor,
och våra verkstads-, respektive järn- och stålindustrier torde för närvarande
ligga inne med efter kriget tillkomna beställningar från Sovjetunionen till
ett sammanlagt värde av uppskattningsvis omkring 22 miljoner kronor.

Ike täln in gen av detta varuutbyte sker över den svensk-ryska clearing, som
upprattades genom 1940 års avtal. Överskjutande saldon i denna clearing
transfereras emellertid i dollars. På tal örn de svensk-ryska betalningsförhålianctena
vill j''ag i detta sammanhang också påpeka, att den 1940 beviljade
femariga krediten — av vilken ryssarna undbr 1940 och 1941 använde ca
30 miljoner kronor — nu håller på att återbetalas, i den mån skuldförbindelserna
förfalla.

1940 års svensk-ryska avtal förutsåg, att en fortlöpande kontakt skulle
genom särskilda ombud upprätthållas mellan de båda parterna med ändamål

/?j1a a;vtalets genomförande och den handelspolitiska utvecklingen mellan
de bada länderna i allmänhet. En sådan kontakt har också uppehållits såväl
under krigsåren som under tiden efter krigsslutet. Ett utvidgat handelsutbyte
med Sovjetunionen har uppställts som ett av de viktigaste målen för
var handelspolitik under efterkrigstiden. Vid dessa kontakter ha därför också
prövats förutsättningarna för en väsentlig ökning av vår handel österut och
det behov, som i samband därmed kan uppstå av en revidering av den avtals»
massiga grundvalen för den svensk-ryska handeln. Under de senaste månaderna
ha vi bade har i Stockholm och genom beskickningen i Moskva haft en

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
rätt livlig förberedande diskussion med de sovjetiska handelspolitiska instanserna
och vi ha nu hunnit så långt, att förutsättningar föreligga för upptagande
av mera konkreta handelsförhandlingar. Som bekant avreser en av dessa
dagar en svensk regeringsdelegation i detta syfte till Moskva.

Handelsutbytet med Polen äger alltjämt rum på grundval av de båda avtalen
av den 9 juli och den 20 augusti 1945. T. o. m. mars månad i år hade
Sverige inom ramen för dessa avtal exporterat varor till Polen för omkring
21,6 miljoner kronor och importerat polska varor för ca 21,1 miljoner kronor.
På exportsidan utgjordes de största posterna, av järnmalm, cellulosa, garvämnesextrakter,
maskinfilt, kul- och rullager samt fisk och nötkreatur. På
importsidan dominerade givetvis kol och koks, men vi ha även infört vissa
mängder zink, zinkvitt, zinkplåt och soda m. m.

Vad kol och koksleveranserna beträffar kan med tillfredsställelse konstateras,
att en betydande ökning av dessa inträtt under de senaste månaderna.
Statistiken över från polsk hamn avskeppade kvantiteter visar följande siffror:
efter ett bottenläge i november förra året, då skeppningarna uppgingo
till endast ca 22 000 ton, steg siffran i december till ca 30 000 ton, i januari
till ca 70 000 ton, i februari till ca 99 000 ton och i mars till ca 157 000 ton.
Aprilsiffran blev något lägre, ca 156 000 ton. vilket huvudsakligen torde förklaras
av att antalet arbetsdagar på grund av påskhelgen var mindre under
denna månad. Under de 10 första dagarna i maj lia emellertid över 65 000
ton skeppats till vårt land över de polska hamnarna.

Sammanlagt har Polen, från det de svensk-polska avtalen trädde i kraft
sommaren 1945 t. o. m. april månad i år, levererat ca 650 000 ton kol och
koks till Sverige. Givetvis motsvarar denna kvantitet ingalunda vad vi enligt
avtalen haft rätt att förvänta; jag erinrar örn att dessa förutse en totalexport
till Sverige örn 6 miljoner ton under tiden fram till den 1 december i år. Eftersläpningarna
ha som bekant huvudsakligen berott pa det svåra transportläget
inom Polen och utskeppningshamnarnas bristande kapacitet. I det förra
avseendet har läget förbättrats; man förfogar numera i Polen över rullande
materiel i tillräcklig mängd och anser sig icke längre ha behov av de 1 300
svenska godsvagnar, vilka, hade utlovats i juliavtalet och i höstas översändes
till de polska järnvägarna. Vagnarna återsändas nu successivt till Sverige.
Vad som nu i främsta rummet hindrar en ökning av kolleveranserna torde vara
den otillräckliga lastningskapaciteten i de polska Östersjöhamnarna. Återuppbyggnaden
av dessa synes kräva avsevärd tid, varför man icke torde kunna
hoppas på en fortsatt stegring av leveranserna i samma takt som under de
senaste månaderna.

Vid de överläggningar, som i februari ägde rum i Stockholm inom den
blandade svensk-polska regeringskommissionen, förklarade man sig från polsk
sida kunna säkert garantera — utan ändring av bestämmelserna i gällande

avtal _- export till Sverige av en minimikvantitet örn 1,5 miljoner ton under

1946. De polska regeringsrepresentanterna meddelade emellertid samtidigt, att
de bade grundad anledning antaga, att leveranserna faktiskt skulle komma att
icke oväsentligt överstiga nyssnämnda siffra, och de senaste månadernas leveranser
synas ge dem rätt. Vid samma tillfälle lämnades från polsk sida
vissa utfästelser rörande Sveriges relativa andel i exporten över Östersjöhamnarna.
Man förklarade sig sålunda beredd att vid fördelningen av kol- och
koksexporten över dessa hamnar tillförsäkra vart land en andel, som minst
motsvarar förhållandet mellan å ena sidan de i gällande svensk-polska avtal
angivna kvantiteterna och å andra sidan de leveranser, som på grundval av
andra av holen under 1945 ingångna överenskommelser skola^ verkställas sjövägen.
Vad gäller fördelningen bli således kvantiteterna i våra kolavtal av -

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
görande. Beträffande kolskeppningarna vill jag slutligen tillägga, att de
svenska myndigheterna givetvis ständigt lia sin uppmärksamhet riktad på
önskvärdheten av att öka desamma och i möjligaste mån söka att i samarbete
med polska vederbörande underlätta dem.

Så vitt angår varuutbytet i övrigt må nämnas, att vid den svensk-polska
kommissionens sammanträde i februari överenskommelse träffades örn vissa
tilläggsleveranser i båda riktningarna. Från polsk sida förklarade man sig
sålunda beredd att utöver i gällande avtal fastställda kontingenter medgiva
export av bland annat zink och zinkplåt, kreosotolja, stenkolstjärbeck, vissa
kemikalier och textilvaror, textilmaskiner samt vissa järnvaror. De polska
importönskemålen avsågo bland annat fisk och hästar, för vilka varuslag nya
kontingenter fastställdes. Senare hava på polsk framställning även lämnats
vissa . exportmedgivanden beträffande nötkreatur och utsäde. Livsmedelsförsörjningen
och jordbrukets återuppbyggnad äro som bekant brännande problem
i dagens Polen. För inköp av fisk och hästar ha vissa särskilda kreditlättnader
beviljats den polska parten.

_ Av den 100-miljonerskredit, som beviljades Polen i augustiavtalet 1945, har
hittills tagits i anspråk något över en tredjedel. Vid februariförhandlingarna
i år .medgåvos från svensk sida vissa lättnader av teknisk natur beträffande
möjligheterna att utnyttja krediten.

Vidare vill jag i detta sammanhang erinra om att ett viktigt steg för underlättande
av förbindelserna mellan Sverige och Polen, icke minst på affärslivets
område, tagits genom öppnandet i slutet av april av en regelbunden färjtrafik
mellan Trelleborg och Gdynia.

Såsom ett slutomdöme beträffande gestaltningen av de svensk-polska handelsförbindelserna
under de senaste månaderna skulle jag vilja framhålla, att
man nu synes ganska väl ha övervunnit de begynnelsesvårigheter, som oundvikligen
voro förbundna med återupptagandet av handeln med ett land, vilket
så till grunden förhärjats av kriget som Polen. Man torde nu med en viss tillförsikt
kunna se fram emot en mera stabil och jämn utveckling av varuutbytet
på grundval av de träffade avtalen. Dock kan man givetvis å svensk sida icke

— trots den glädjande vändning till det bättre, som inträdde kring årsskiftet

— bortse från det faktum, att kolleveranserna hittills ingalunda motsvarat
våra berättigade förhoppningar, utan vi måste fortsätta våra ansträngningar
att, i den mån vi kunna medverka därtill, få till stånd en ökning av desamma.

Även Polen är numera medlem av den europeiska kolorganisationen, men
den polska regeringen har förklarat, att dess medlemskap därav icke kan påverka
dess kontraktsförpliktelser till Sverige. Jag erinrar örn att denna organisation
tilldelat oss 900 000 ton kol och köks för andra kvartalet, d. v. s.
endast 300 000 ton i månaden, varav en mycket betydande del skulle komma
från Förenta staterna och från Ruhr. Kolstrejken och andra vanskligheter i
Förenta staterna och nedgången i produktionen i Ruhr ha skapat en allvarlig
fara för att leveranserna till Sverige från dessa båda områden icke skola kunna
fullföljas enligt uppgjord plan. Den fortsatta behandlingen av kolimportfrågorna
inom den europeiska kolorganisationen har givit ett intryck av att
man där strävar att i möjligaste mån fullfölja de uppgjorde planerna. Under
den första månad, som omfattades av uppgörelsen med kolorganisationen, var
emellertid importen av kol och koks från Förenta staterna endast 44 000 ton
och från Ruhr 23 000 ton. Kolimporten under april från Polen uppgick till
156 000 ton och förväntningarna för maj i allt fall till 180 000 ton. Jag behöver
icke tillägga, att Polens betydelse såsom kolleverentör till Sverige naturligtvis
kommit att framträda med en alldeles särskild styrka på grund av de miss -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
räkningar vi nu erfarit i fråga örn både den av kolorganisationen utlovade
kvantiteten, som är mycket mindre än den vi räknat med, och de utlovade leveransernas
fullgörande från Förenta staterna och Ruhr.

Vår handel med Tjeckoslovakien reglerades som bekant genom det varuutbytes-
och betalningsavtal, som avslutades'' i Stockholm i november 1945.
Genom betalningsavtalet ställdes från svensk sida en kredit på sammanlagt 24
miljoner kronor till förfogande för att finansiera den svenska exporten under
övergångsperioden, intill dess importen ifrån Tjeckoslovakien skulle komma i
gång. Varuutbytet fram till den 1 juli 1946 beräknades komma att uppgå till
omkring 35 miljoner kronor i vardera riktningen — från svensk sida huvudsakligen
malm, kullager, järn och stål och vissa verksta.dsprodukter samt
fisk, från tjeckoslovakisk framför allt koks, handelstjära, humle, maskiner och
textilier. Beräkningen kunde förefalla något optimistisk i betraktande bl. a.
av att det vid tidpunkten för avtalets ingående ännu icke fanns några andra
transportmöjligheter mellan Tjeckoslovakien och Sverige än de, vilka en begränsad
lastbilstrafik erbjöd. Optimismen har emellertid i så måtto visat sig
berättigad, som det lyckats att sedan dess återupprätta varutransporter mellan
Sverige och Tjeckoslovakien dels med fartyg till Bremen eller Hamburg och
vidare med järnväg till Tjeckoslovakien dels nu nyligen även med svenska och
tjeckoslovakiska s. k. blocktåg via Tyskland och Danmark. De''därmed öppnade
transportmöjligheterna torde i huvudsak räcka till för det svensk-tjeckoslovakiska
varuutbytet, med undantag för koks- och malmtransportema. Genom
att flodtrafiken på Elbe nu gradvis återupptages, torde einellertid förutsättningar
föreligga även för transporter av svensk malm till Tjeckoslovakien
och tjeckisk koks som returgods till Sverige.

Till och med utgången av mars månad i’ år lia vi efter krigsslutet exporterat
varor till Tjeckoslovakien för inemot 19 miljoner kronor och importerat för
omkring 10 miljoner kronor. Den stigande tendensen i vår import från Tjeckoslovakien,
vilken varit särskilt märkbar under de senaste månaderna, är ett
tecken på det tjeckiska näringslivets snabba återhämtning efter krigsårens
hemsökelser och samtidigt på att förutsättningar finnas för ett växande svensktjeckoslovakiskt
handelsutbyte under efterkrigstiden.

Från såväl svensk som ungersk sida har intresse manifesterats för ett snart
återupptagande, i den utsträckning så visar sig praktiskt möjligt, av varuutbytet
mellan Sverige och Ungern. Förhandlingar om en reglering av härmed
sammanhängande frågor torde också komma att inledas under sommaren, då
en ungersk delegation väntas till Stockholm.

Inom intresserade affärskretsar sonderas f. n. möjligheterna att återupptaga
varuutbytet med Rumänien. Frågan om en reglering av handelsförbindelserna
på avtalsmässig grundval har emellertid ännu icke aktualiserats. Sedan
tiden före kriget har Sverige betydande finansiella och industriella intressen
i Rumänien.

Återupptagandet av handelsförbindelserna med Bulgarien bär — förutom
genom transportsvårigheterna — komplicerats av en sedan 1943 pågående tvist
mellan Svenska Tändsticks AB och bulgariska regeringen angående ersättning
för en det svenska bolaget tillhörig fabrik i Bulgarien, vilken exproprierades
nämnda år. En uppgörelse i tvisten är nu i sikte, och det är regeringens förhoppning,
att sedan en sådan träffats, ett för båda länderna givande handelsutbyte
åter skall komma i gång.

Förutsättningar ha tyvärr ännu icke funnits föreligga för ett. återknytande
av handelsförbindelserna med Jugoslavien. Detta sammanhänger med de åtgärden-,
som jugoslaviska myndigheter vidtagit mot de helt eller delvis svenskägda
industri- och affärsföretagen i Jugoslavien. Dessa, lia — utan ali, så vitt

Andra kammarens protokoll 1D46. Nr Z1. ’>

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
man å svensk sida kunnat finna, berättigad anledning därtill givits — blivit
föremål för konfiskations- och tvångsförvaltningsåtgärder, varigenom de
svenska ägarna helt berövats kontrollen av desamma utan att någon som helst
ersättning lämnats dem. I syfte att ernå en lösning av dessa tvistefrågor upptogos
i mitten av mars i Belgrad förhandlingar mellan jugoslaviska vederbörande
och en svensk delegation. Då dessa förhandlingar i slutet av april ännu
icke medfört något resultat utan de jugoslaviska myndigheterna tvärtom fortsatte
sina ingripanden mot de svenskägda företagen, fann man sig å svensk
sida nödsakad avbryta förhandlingarna och delegationen hemreste. Under dessa
omständigheter lia vi icke ansett oss kunna medverka till ett återupptagande
av handelsutbytet med Jugoslavien. Därest en för bägge parter tillfredsställande
lösning av frågan örn de svenskägda företagen i Jugoslavien så småningom
uppnås -— vilket man å svensk sida livligt vill hoppas — är man här
givetvis gärna beredd att med jugoslaviska vederbörande diskutera en reglering
av handeln de båda länderna emellan.

Handelsförhandlingarna med Grekland ha ännu icke lett till något resultat.
En viss och icke obetydlig handel på kompensationsbas eller i fria valutor
äger dock rum.

Handeln med Turkiet har hittills försiggått huvudsakligen i form av privata
kompensationsaffärer. I kraft av ett nyligen avslutat handelsavtal, som
skall underställas riksdagen för godkännande, kommer emellertid kompensationssystemet
att avlysas. I stället skall handeln äga rum mot ömsesidig betalning
i fria valutor. Det förutsättes härvid att från turkisk sida ansträngningar
göras för att sänka prisnivån i sådan utsträckning att import till
Sverige av turkiska varor möjliggöres. I viss utsträckning har hänsyn härtill
tagits genom den av turkiska regeringen beviljade exportpremien å 40 procent
vid utförsel mot betalning i fri valuta. Från turkisk sida torde man vara medveten
örn att svenska inköp i Turkiet kunna i nödvändig utsträckning ske
endast under förutsättning att den rådande prisspänningen utjämnas genom
sänkning av de turkiska priserna. Å andra sidan har från turkisk sida uttalats
önskemålet att man i Sverige måtte överväga möjligheten av en sådan jämkning
i den svenska beskattningen av tobaksvaror, att import av turkisk tobak
underlättas. För närvarande pågår utredning i frågan, och i den mån anledning
härtill förekommer, torde förslag härom komma att föreläggas riksdagen.

De energiska ansträngningar som sedan i fjol höst med stor ihärdighet gjorts
från svensk sida i syfte att få i gång en handel med de olika zonerna i Tyskland
lia tyvärr hittills knappast nått något resultat alls. Bortsett från vissa
gåvosändningar har det icke ens möjliggjorts för oss att leverera fisk till de
brittiska och amerikanska zonerna, trots den svårartade livsmedelsbrist i dessa
zoner, som på officiellt håll rapporterats. En större kvantitet salt sill, som
länge hållits reserverad för den amerikanska kontrollmyndigheten, har nu,
då besked icke kunnat fås, måst disponeras till annat håll.

Med den ryska zonen har emellertid på sistone en viss handelsförbindelse
uppnåtts. Genom förmedling av ryska handelsrepresentationen i Stockholm
har sålunda i dagarna kontrakt avslutats örn inköp av en mycket betydande
kvantitet kali från den ryska ockupationszonen i Tyskland — något som kan
tillmätas stort värde för vårt jordbruks försörjning med gödselmedel. Likaledes
genom förmedling av ryska handelsrepresentationen ha vidare svenska
affärsmän under april och maj beretts tillfälle besöka Berlin för att undersöka
de praktiska möjligheterna till ett återupptagande av ett åtminstone begränsat
varuutbyte med den ryskockuperade delen av Tyskland.

Beträffande de amerikanska och brittiska zonerna överlämnades efter sam -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
råd med härvarande amerikanska och brittiska beskickningar redan i december
förra året till dessa ett svenskt förslag till ett begränsat varuutbyte med
Tyskland, i vilket angåvos de ur svensk försörjningssynpunkt viktigaste importönskemålen
samt de svenska exportmöjligheterna med avseende på bland
annat fisk. Enligt vad vi erfarit, har förslaget delgivits vederbörande ockupationsmyndigheter,
vilka emellertid ännu ej tagit ställning till. detsamma. Förhandlingskontakten
har emellertid vidmakthållits genom legationerna i Stockholm,
och de senaste informationerna tyda på ett mera aktivt intresse än tidigare
för ett visst ehuru begränsat varuutbyte.

Ett varuutbyte, ehuru av ytterst ringa omfattning, har även kommit till
stånd med de amerikanska och brittiska ockupationszonerna. I syfte att söka
få i gång handeln ha sålunda från svensk sida medgivits vissa leveranser av
papper m. m. till de amerikanska ockupationstrupperna samt av ett mindre
parti cellulosa till den brittiska zonen, varifrån en begränsad kvantitet salt
kunnat importeras. Även med franska vederbörande har kontakt tagits i syfte
att tillvarataga möjligheterna att upptaga ett varuutbyte med den franska
ockupationszonen.

I detta sammanhang må även hämnas, att försök sedan länge pågå i syfte att
få hemtaga svenskägda och av svenska företag i Tyskland beställda varor, som
icke levererats före ockupationen.

Då Sverige ännu så länge saknar representation hos österrikiska regeringen,
har frågan örn ett varuutbyte med Österrike tills vidare upptagits med de allierade
ockupationsmyndigheterna. Någon överenskommelse örn handeln har ej
heller för Österrike kunnat träffas, men underhandlingar om vissa mindre kompensationsaffärer
pågå.

I samband med strävandena att få till stånd ett varuutbyte nied det ockuperade
Tyskland vill jag i korthet beröra frågan om den svenska egendomen i
Tyskland, särskilt de svenska exportindustriernas dotterbolag och deras tillgångar.
Även för den sakens bedrivande är frånvaron av en reguljär svensk
representation i Tyskland givetvis en stor olägenhet. Någon fullständig bild
av det nuvarande läget för de svenska dotterbolagen och övrig svensk egendom
i Tyskland har icke stått att vinna. Vi ha huvudsakligen varit hänvisade till
rapporter, som på olika vägar nått moderföretagen eller övriga ägare här i
landet. Härav har man kunnat få en viss uppfattning örn omfattningen av de
skador, som under kriget drabbade egendomen. Det är emellertid icke blott
dessa skador, som äro av betydelse, utan även verkningarna av olika åtgärder,
som efter stilleståndet vidtagits från ockupationsmakternas sida. Det har sålunda
rapporterats, att i de olika zonerna industriell utrustning och andra inventarier
i vissa fall bortförts. Dylika rapporter ha helt förklarligt väckt oro
och undran hos de berörda intressenterna i Sverige.

Vidare ha som bekant ockupationsmyndigheterna, såsom ett led i den industriella
och ekonomiska nedrustningen av Tyskland, beslutat, att tillverkning
av vissa varuslag skall helt inställas. Sådana tillverkningsförbud lia utfärdats
för en serie industrier, i främsta rummet givetvis rustningsindustrien i egentlig
mening. Även tillverkning av kul- och rullagcr har emellertid enligt ett
principbeslut förbjudits, ehuru verkställigheten av detta beslut uppskjutits i
avvaktan på en reglering av den för de civila behoven i Tyskland erforderliga
importen av dessa varor.

Slutligen ha ockupationsmyndigheterna, såsom även framgått av meddelanden
i dagspressen, vidtagit vissa förfoganden över svenska dotterföretag bl. a. i
Berlin. Dessa förfoganden synas lia vidtagits på grund av en av militärregeringen
utfärdad lag att egendom i Tyskland, som tillhör eller kontrolleras av
frånvarande ägare, är underkastad beslag, förvaltning och annan kontroll av

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
militärregeringen. På grund av denna lag har militärregeringen insatt förvaltare
— i regel de gamla företagsledarna — vilka icke få utlämna eller på annat
sätt förfoga över egendomen men skola bevara och skydda densamma och
däröver föra räkenskaper. Sådana räkenskaper ha i ett antal fall genom ockupationsmyndigheternas
försorg vidarebefordrats till de svenska moderbolagen.
Då det icke är klart vad dessa allierade förfoganden i realiteten innebära, Ira
de helt naturligt framkallat en önskan från svensk sida att få närmare upplysningar
härom.

Från svensk officiell sida har man också för åtskillig tid sedan upptagit
denna fråga nied de allierade. Den har även officiellt upptagits i samband med
den inbjudan till förhandlingar örn de tyska tillgångarna i Sverige, som vi
mottagit från amerikanska, brittiska och franska regeringarna. Vi hävda nämligen
att- frågan örn den svenska egendomen i Tyskland och ockupationsmakternas
förfogande däröver bör ses i samband med behandlingen av den tyska egendomen
i Sverige. Som bekant skola förhandlingar härom upptagas i Washington
i slutet av denna månad. Från svensk sida har man emellertid föreslagit,
att tillfälle snarast möjligt matte beredas svenska representanter att på ort och
ställe undersöka den svenska egendomens nuvarande tillstånd. Man har därvid
betonat att denna undersökning bör äga rum utan avvaktande av resultatet av
de nämnda förhandlingarna.

I sitt handelsutbyte med Förenta staterna har Sverige kunnat glädja sig åt
fortsatta lättnader i fråga om tillämpningen av exportkontrollen. Även örn sålunda
de amerikanska myndigheterna besjälas av en tacknämlig önskan att
underlätta^ återgången ti 11^ normala handelsförbindelser, lider handelsutbytet
dock på mångå viktiga områden av svårigheter att få leveranser. Dessa svårigheter
mäste tyvärr befaras bliva ytterligare accentuerade, då återverkningarna
av kolstrejken, som nu varat i två månader, göra sig till fullo gällande. Genom
att amerikanska priskontrollen höjt ceilingpriset för svensk massa har intresset
för försäljningar till Förenta staterna stimulerats. De nya ceilingpnserna
ligga dock i fråga örn blekt sulfit och blekt sulfat alltjämt avsevärt
under världsmarknadspriset. Ett glädjande tecken på återgång till normala
förhållanden är, att Svenska Amerika Liniens direkttrafik med passagerarfartyg^
återupptagits med Förenta staterna.

bad angår Canada och de latinamerikanska länderna fortlöper handeln normalt
i betraktande av givna förutsättningar. Några svårigheter av större betydelse
för vår införsel respektive utförsel orsakade av förhållanden i de olika
latinamerikanska länderna själva föreligger sålunda icke. På det internationella
planet har livsimedelsläget i världen däremot medfört allt mer märkbara
inskränkningar i vår införsel av ett flertal för det svenska folkhushållet viktiga
jaror, bl. a. brödspannmål, ris. fettråvaror och socker. Dels har Sverige
avstatt Dan kvantiteter tilldelade av de brittisk-amerikanska kontrollorganen
och dels ha dessa organ vidtagit nedskärningar i gällande svenska kvoter.
Aven för en vara som t. ex. hudar synes det skärpta världsmarknadsläget göra
det osäkert, örn den hittills relativt tillfredsställande införseln skall kunna
uppratthallas. Huruvida utförseln till det köpstarka Latinamerika kommer
att bibehållas på samma i förhållande till vår totala förkrigsutförsel ökade nivå,
sorn var fallet i fjol, kan icke ännu förutsägas. Emellertid torde alltjämt några
svårigheter icke ^föreligga för _ de svenska exportföretagen att placera avsevart
mera varor på de latinamerikanska marknaderna än som för närvarande
pa grund av kända faktorer kan ske.

Med några av de sydamerikanska staterna planeras ett återupptagande av
under kriget avbrutna diskussioner örn avslutandet av handelsavtal av mest
gynnad nations typ. Dylika avtal lia i allmänhet visat sig väl ägnade att till -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
godose svenska intressen, ''särskilt i ett läge, vari svårigheter ånyo mota för ett
upprätthållande av vår utförsel. Regeringen delar det stora intresse, som inom
näringslivet gör sig gällande för att knyta allt närmare handelspolitiska
förbindelser med Latinamerika.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Utan något varsel har kammaren
i dag fått del av en omfattande handelspolitisk redogörelse, som givetvis var
värdefull. I den mera programmatiska inledning, handelsministern började sin
redogörelse med, nämnde han först vilken betydelse han tillmätte vår utrikeshandel.
Jag vill minnas, att han talade om den som en välståndsskapande faktor.
Jag tror det är alldeles riktigt, och det kunna vi alla instämma i. Han betygade
sedan i olika ordvändningar sin frihandelsvänliga inställning, vilken jag inte
har någon anledning betvivla, men redogörelsen i övrigt visade hur svårt det är
att förena teori och praktik, och jag vill säga att jag är glad så länge det inte
är teorien utan hänsynstagandet till de verkliga förhållandena som får vara
avgörande.

Jag har, herr talman, närmast begärt ordet för att få litet bättre klarhet i
ett uttalande, som är gjort från regeringshåll i ett annat sammanhang. Det är i
Kungl. Maj:ts proposition, nr 218, angående vår penningpolitik, där närmast finansministern
har gjort ett uttalande. Det säges, att målsättningen för penningpolitiken
kvarstår oförändrad, och i fråga om medlen tvingas man alltjämt lita
till de utvägar, som prövats under krigsåren. Därefter säges följande: »Som ett
nytt moment tillkommer den återhållsamhet, som kan bli nödvändig vid exportpolitikens
utformning på grund av en stigande pristendens utomlands och varuknapphet
på hemmamarknaden.» Detta uttalande har uppmärksammats på många
håll och man har frågat på vad sätt det skall tydas. Jag tror, att jag i någon
män kunde få svar på den frågan ur handelsministerns redogörelse, men jag är
inte alldeles säker. Betyder det att regeringen anser läget vara sådant att en ytterligare
kontroll över exporthandeln är nödvändig? Skulle så vara fallet beror
mycket på de metoder, som komma att användas för en sådan ytterligare kontroll.
Det kan bli fråga om en försiktigare kreditgivning. \7i ha ju, åtminstone
i vissa ifall, varit mycket generösa, när det gällt krediter till utlandet, och man
kan givetvis genom en åtstramning av krediterna begränsa exporten. Man kan
ju också fråga sig, örn meningen är att beskära vad vi betrakta som i vanlig
kommersiell ordning uppkommen export, alltså den export, som har fått börja
söka sig fram efter mera normala handelsvägar. Det beror här inte bara på hur
sådana åtgärder uppfattas av de svenska företagarna, de svenska exportörerna,
utan också på hur det kommer att uppfattas i utlandet. Jag vill tillägga, att man
i detta fall naturligtvis avser sådana varor, som vår produktionskapacitet tillåter
oss att åstadkomma. Redan nu orsakar ju bristande tillgång på bränsle och råvaror
en viss nedskärning av exporten.

Jag passar på att göra ännu en fråga, när jag har ordet. T slutet av sin redogörelse
nämnde handelsministern, att vissa förhandlingar upptagits med de allierade
beträffande de .svenska företagen i Tyskland. Man ville göra sig underrättad
örn storleken av de skador som åstadkommits pä de av svenskar ägda anläggningarna,
vilka, åtgärder som vidtagits av ockupationsmyndigheterna o. s. v.,
och man hade begärt att få undersöka detta på ort och ställe. Jag uppfattade inte
ur statsrådets redogörelse örn man nied de allierade i detta fall avsåg även Ryssland,
så att vi skulle kunna få någon uppfattning om hur det är med våra tillgångar
i den ryska zonen. Det är ju ett glädjande tecken ali, vi ha lyckats åstadkomma
åtminstone en viss handelsförbindelse med den ryska zonen.

Detta var några spörsmål, som jag tillåtit mig dra fram med anledning av
handelsministerns redogörelse.

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)

Herr Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Det var intressant att ta elei av den
redogörelse, som handelsministern lämnade, om svårigheterna att åstadkomma
ett tillfredsställande varuutbyte med olika länder. Jag är överens med
honom örn att allt, som överhuvud taget kan göras, måste göras för att den
svenska exportindustrien skall kunna behålla sina marknader och få nya marknader
i olika länder. Det är naturligtvis nödvändigt, att de olika länderna
förstå vilka svårigheter det medför för vår produktion, örn vi inte få tillräckligt
med bränsle, och jag förmodar, att man från svensk sida i tid och otid framhåller,
att ett av huvudvillkoren för att vår industriella produktion skall
kunna fungera tillfredsställande är att vi få bränsle och inte i större utsträckning
än nödvändigt behöva använda skogen för detta ändamål. Jag är även
överens nied handelsministern om att en viss kredit kan vara nödvändig för
att behålla eller utvidga exportmöjlighetema, men jag utgår ifrån, att regeringen
delar uppfattningen, att man med hänsyn till penningvärdesbevarandet
inom landet och med hänsyn till våra ekonomiska resurser i övrigt bör begränsa
de krediterna i ali den utsträckning, som det överhuvud taget är möjligt. Beträffande
exporten av industriprodukter, som det är angeläget att få så stor
som möjligt, böra vi naturligtvis beakta den tendens till stigande priser i
andra länder, vilken handelsministern omnämnde och sorn kail tänkas influera
på prisutvecklingen även i vårt land. Örn man vill försöka vidmakthålla
prisnivån inom landet för att i möjligaste måll hindra en inflationistisk utveckling,
behöver man givetvis se tili att inte den svenska produktionen —
jag tänker nu närmast på jordbruket — som är beroende av kostnadsutvecklingen
för denna produktion får lida av en sådan prisutveckling. Ty då är det
enligt min mening inte möjligt att överhuvud taget tänka sig ett bevarande av
de förhållanden på området som vi haft under denna tid.

På tal örn import och export lia ju de olika länderna olika varor att betala
med — Island har bl. a. sin sill — och jag förutsätter att man ser till att
svenska berättigade intressen inte trädas för nära. Förra året träffades ett
avtal just med Island örn införsel av sill till ett pris, som var angivet på grundval
av en viss prisnivå. Såvitt jag inte är felaktigt underrättad fastställdes
försäljningspriset på sillen för de svenska fiskarena efter dessa priser. Därest
de uppgifter jag fått äro riktiga kunde Island emellertid inte till det åsätta priset
leverera hela den kvantitet sill som Island åtagit sig och fick då leverera viss
kvantitet till ett högre pris. Följaktligen blevo de svenska fiskarena lidande,
på detta förhållande, då deras pris som sagt var fastställt nied hänsyn till det
tidigare avtalade inköpspriset för den isländska sillen. Jag utgår ifrån att man
beaktar sådant så att dylika händelser inte inträffa i fortsättningen.

Det avtal med Danmark, som utskottsutlåtandet närmast gäller, uppgjordes
i en tid då vi tänkte oss att kunna släppa ransoneringen. Då jordbrukets organisationer
tillstyrkte en viss införsel skedde detta av den anledningen, att
man ville lia ett buffertlager som behövdes när ransoneringen skulle slopas.
Då nu förhållandena på grund av världssituationen i övrigt utvecklat sig på
det sättet att ransoneringen inte kan släppas, är det naturligtvis nödvändigt
att se till att inte de kontingenter, som skola införas, äro fasta. Regeringen
måste ha rätt att pröva saken, då så är nödvändigt, ty annars kan jordbruksproduktionen
komma i den beträngda situationen att en prissänkning åstadkommes
som inte är överensstämmande med den träffade prisuppgörelsen eller
med den prispolitik, som såväl riksdag som regering ha gått in för.

Jag har velat påpeka detta därför att ett dylikt avtal under andra förhållanden
skulle kunna spränga förutsättningarna för en viss näringsgren i vårt
land, medan andra näringsgrenar lia en tillfredsställande konjunktur med hänsyn
till prisstegringarna utomlands. Då handelsministern nämnde att Tege -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
ringen ansett att en frihandelsvänlig politik skulle föras, går Jag ut ifrån att
han menar, att fastställande av kontingenter och bestämmelser med hänsyn) till
en viss utveckling inom vissa näringsgrenar är en utväg som inte skall åsidosättas.

Beträffande omnämnandet — uppgiften har också varit synlig i pressen — att
en handelsdelegation utsetts för att avresa till Sovjetunionen, tror jag att kammaren
hälsar med tillfredsställelse örn man med detta land kunde få ett avtal
av varaktig beskaffenhet, grundat på en överenskommelse rörande eventuella
krediter, örn sådana behövas, men ändå en överenskommelse som kunde
gälla för någon tid framåt. Detta skulle enligt mitt sätt att se vara till fördel
i första hand för den svenska industrien, ty även örn den har goda avsättningsmöjligheter
i närvarande stund, skola vi naturligtvis inte begränsa synvinkeln
till nuläget utan få tänka på framtiden. Örn jag även i det fallet har jordbruket
i åtanke har jag därvidlag samma uppfattning som jag gav uttryck åt för
flera år sedan, nämligen att örn industriens hjul rulla och dess avsättning är
tillfredsställande, så är detta också tillfredsställande för jordbruket därest
positiva åtgärder vidtagas för denna näringsgrens standardförbättring.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag skall först tillåta mig att uttala min stora
tillfredsställelse över att handelsministern nu i riksdagen lämnat denna översikt
över skilda handelsavtal och allmänna handelspolitiska förhållanden. Jag har
särskilt fäst mig vid handelsministerns uttalande, att det var hans avsikt att
med jämna mellanrum framlägga sådana redogörelser, och jag tror att man ur
riksdagens synpunkt har all anledning att uppskatta, örn handelsministern
inaugurerar denna nya ordning.

Jag skulle också gärna vilja betyga att man inom näringslivet är på det klara
med att icke minst från utrikesdepartementets sida har. när det gällt dessa
många förhandlingar med olika stater, utförts ett synnerligen omfattande och
även i kvalitativt avseende mycket förtjänstfullt arbete. I många fall ha goda
och ur svensk synpunkt ytterst tillfredsställande resultat kunnat uppnås, i
andra kanske så icke kan anses vara fallet. Men man mäste givetvis också ha
klart för sig, att det i nu rådande onormala tider inte är så lätt för förhandla-re
att alltid uppnå optimum. Av väsentlig vikt är emellertid att våra traktatförhandlare
från högre ort städse ha fullt klara besked örn omfattningen av vad
som kan medgivas, respektive vad som bör uppnås, så att det på den punkten
aldrig råder någon tvekan.

Den föregående ärade talaren berörde handelspolitikens inverkan på penningvärdet.
Det är säkerligen också full anledning att göra detta. Under nuvarande
tider har handelspolitiken, naturligtvis på ett helt annat sätt än under
normala förhållanden, en påtaglig inverkan på finans-, penning- och valutapolitiken.
Som herr Skoglund i Doverstorp tidigare berörde har denna fråga
också i viss mån kommit till uttryck i Kungl. Majlis proposition nr 218.
Man måste också beakta att riskerna för en inflatorisk utveckling i vårt land i
nuvarande läge av allt att döma äro avsevärt större än tidigare under hela
kriget. .

Departementschefen framhåller också synbarligen i känslan härav i sm
förenämnda proposition bland annat följande: »Situationen kompliceras genom
det höga, delvis just av varubristen betingade prisläget i de länder, med vilka
vi driva handel. Denna faktor måste beaktas särskilt vid utformningen av vår
exportpolitik. Det är givetvis angeläget att undvika, att det internationella
marknadsläget får sådana återverkningar på det svenska näringslivet, att en
senare anpassning efter ändrade förhållanden försvaras eller förhindras.»

Detta uttalande är utan tvivel fullt riktigt. Det föreligger en uppenbar fara

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 fm.

Över ensi;ommel se rörande det svensk-danska varuutbytet. (Foris.)
för import av inflation. Man måste också i detta sammanhang göra det konstaterandet.
att det med tanke på utformningen av exporten oell handelspolitiken
säkerligen hör övervägas örn man från svensk sida bör intaga en annan ställning
än hittills till frågan örn den svenska kronans värde. Det är ej min avsikt
att på denna punkt söka riva upp någon diskussion; icke heller tänker jag till
finansministern framställa några frågor. Jag är väl medveten om. att skäl
kunna åberopas både för och emot en ändring av den svenska kronans internationella
värde. Jag har endast velat understryka, att det här föreligger ett
problem, som man får hoppas, att regeringen och de valutavårdande myndigheterna
ägna den allra största uppmärksamhet; jag är också övertygad att de
komma att göra det.

o Beträffande de olika avtalen med skilda stater skall jag tillåta mig att göra
några kanske, i vissa avseenden periferiska erinringar. Vad handelsavtalet med
England angår torde man väl i första hand kunna konstatera, att utvecklingen
icke varit ur svensk synpunkt tillfredsställande. Man hade för ett år sedan
icke tänkt sig att vi nu skulle behöva gå in för ytterligare en synnerligen betydande
kreditgivning.

När handelsministern nämner, att orsaken till den ojämna handelsbalansen
icke är att söka i politiska förhållanden utan hänför sig till den söndrade värld,
vari vi leva, och den förstörelse, som övergått många länder, undrar jag örn vi
icke måste i viss man sätta ett frågetecken för Englands vidkommande. Man har
på skilda områden tyckt sig märka en tendens från engelsk sida att tillvarataga
sina egna intressen så att säga på lang sikt. Man tycker sig finna en strävan
från engelsmännen att vilja exportera färdiga varor i stället för de råvaror
eller halvfabrikat, vilka i ökad utsträckning önskas av den svenska industrien.
En sådan tendens ha statsmakterna säkerligen all anledning att observera för
alfvid fortsatta förhandlingar kunna vidtaga de åtgärder, som lämpligen böra
ifrågakomma.

Vad kreditgivningen angår förstår jag fullständigt, att det finnes skäl både
för och emot och att det i detta fall förelegat skäl, vilka man från regeringens
sida ansett vara så tvingande, att man velat gå med på denna stora utökning
av krediten. Men det^kommer den dag då krediten skall återbetalas. Det kanske
icke far anses vara sa uteslutet, att man fran lantagarens sida den gången kommer
att vilja betala med sådana exportvaror, som man i vederbörande land helst
vill vara av med men som ur svensk synpunkt kanske icke kunna anses vara så
begärliga. Den stora kreditgivningen till England har särskilt inom textilindustrien
väckt åtskilliga betänkligheter.

Vad avtalsförhandlingarna med Ryssland beträffar kan man nog i första
hand fastslå, att näringslivet med tillfredsställelse ser, att såsom följd av ett
handelsavtal med Ryssland en ny marknad uppkommer, vilken kan bli av för
framtiden bestående värde. Emellertid far man icke förbise, att vårt näringsliv
för närvarande arbetar med brist på arbetare och under vissa andra svåicke
möjligt att tillfredsställa hela den efterfrågan, som från
skilda hall föreligger. Ett handelsavtal med Ryssland kommer naturligtvis
att ytterligare belasta vår exportförmåga. Man får därför icke förbise, att ett
avtal örn ökat handelsutbyte icke bör erhålla sådan form eller sådant innehåll
att därigenom vår export på våra andra och lika naturliga marknader blir förhindrad
eller försvårad.

} °m. en„eventueH kreditgivning är det naturligtvis icke min avsikt

att försöka få något svar från handelsministern, örn han avsett att lämna
kredit. Jag vill endast påpeka, att frågan örn kreditgivning bör mycket noga
övervägas med tanke icke endast pa de hittills anförda skälen utan också och
icke minst med hänsyn till penningpolitiska konsekvenser.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)

Vad Schweiz beträffar nämnde handelsministern, att en viss eftersläpning
av leveransen av konstsilkegarn förekommit men att utbytet i övrigt utvecklat
sig tillfredsställande. Det beklagliga i fråga om denna eftersläpning är
att man vid de sista förhandlingarna från svensk sida strök de icke levererade
kvantiteterna, något som säkerligen kommer att vålla åtskilliga svårigheter
för svensk industri.

Överhuvud taget får man givetvis vid de handelspolitiska övervägandena
väga vår moraliska skyldighet att deltaga i återuppbyggnadsarbetet i Europa
mot vårt lands egna intressen både på kort och på längre sikt.

Vad Sydamerika angår nämnde handelsministern, att handelsutbytet hade
utvecklats normalt »i betraktande av givna förutsättningar» men att en avsevärt
större export skulle kunna vara möjlig. När handelsministern tilläde, att
man inom näringslivet synbarligen hade ett allt större intresse av ett utökande
av förbindelserna med Latinamerika, så gjorde handelsministern ett fullständigt
riktigt konstaterande. Det vore överhuvud taget mycket beklagligt,
örn vi här i vårt land förde en sådan handelspolitik, att vi icke kunde tillräckligt
hålla eller upparbeta sådana marknader, som för oss måste framstå
såsom, räknat på lång sikt, utomordentligt viktiga och betydelsefulla. En sådan
marknad är icke minst Latinamerika, som har möjlighet att taga emot
stora kvantiteter av färdiga svenska industrivaror, under det vederbörande i
sin tur ha intresse av att leverera sådana råvaror och i vissa fall halvfabrikat,
som svenskt näringsliv för sin del behöver. Latinamerika är en marknad, där
Sverige har och i än högre grad kan få stora intressen att bevaka och som
vårt land bör ägna en mycket stor uppmärksamhet.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få uttala min tillfredsställelse över att
handelsministern fortsätter traditionen att då och då giva en ganska^ fyllig
redogörelse för det handelspolitiska läget. Han har ju visat sig vara på olika
sätt intresserad av att hålla kontakt med riksdagen genom en fyllig information
på detta område.

Mot denna bakgrund måste jag erkänna, att hos mig framkallade det någon
överraskning, när för kort tid sedan ett meddelande framkom i pressen, att
handelsministern tillsatt en beredning, som skulle utreda handelspolitiken på
längre sikt. I denna beredning hade han tillkallat ett antal väl valda representanter
för näringslivet. Han förklarade, att han skulle senare dessutom
adjungera vissa tjänstemän. Däremot tycktes det icke ha fallit handelsministern
in att det kunde vara lämpligt att tillkalla representanter för riksdagen
— som dock i sinom tid skall godkänna de eventuella förslag, som detta utredningsarbete
kan leda till, sedan regeringen handlagt det. Representanter
för riksdagen, ledamöter av utrikesutskottet eller bevillningsutskottet eller andra
riksdagsmän, skulle väl med fördel kunna deltaga i dessa förberedande diskussioner.
Det förhåller sig nämligen icke så, att en sådan upplysande redogörelse
som här i dag lämnats möjliggör för riksdagens ledamöter att bli experter
i handelspolitiska spörsmål. Det är av rätt stor betydelse, att åtminstone
några av dem, som skola komma att inom riksdagen arbeta med dessa
problem, få sysselsätta sig med dem redan på ett förberedande stadium. Jag
tror att det är mycket lämpligt, att riksdagsmän få tillfälle att diskutera
spörsmålen med representanter för näringsliv och administration.

Jag tillåter mig därför uttala det önskemålet, att handelsministern icke måtte
dröja med att vidtaga sådana anordningar att icke ondast affärsvärlden och
administrationen utan även riksdagen får en så intim kontakt sorn möjligt med
detta förberedande arbete. Det torde kunna sägas, att dagens läge måhända
innebär, att en del kretsar utanför riksdagen erhålla en oftare förekommande

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
och fylligare information om dessa spörsmål än den som kommer riksdagen till
del, trots handelsministerns uppenbara intresse att hålla kontakt med riksdagen.

dag tillåter mig att uttala mitt instämmande i ett pär saker som handelsministern
framhöll, nämligen att vi i Sverige, när den nordiska handelspolitiken
planeras och när vi förhandla nied våra grannländer, lia ett uppenbart intresse
icke bara av att få exportera till Danmark och Norge samt också Finland
utan även därav att det öppnas marknader i Sverige icke minst för industrivaror
från dessa grannländer. Jag tror att det är av vikt att detta understrykes
så som handelsministern gjorde det. Ty endast på den vägen kan
man skapa förutsättning för ett tilltagande nordiskt varuutbyte.

På tal örn relationerna med våra nordiska grannländer vill jag emellertid
ännu en gång understryka vad jag troligen* vid något tidigare tillfälle påpekat,
nämligen att vår uppgift i dag till mycket stor del utgör att förhindra
bakslag och förekomma tillbakasteg genom att man i våra grannländer uppammar
ny produktion, som direkt överflödiggör import från Sverige. Särskilt när
det gäller ny produktion av den art, att framställning i stora serier är nödvändig
för att den skall bli ekonomisk och effektiv, måste detta uppmärksammas.
Det vöre i och för sig ej onaturligt, att dessa grannländer av hänsyn till bristen
på valuta skulle känna sig höjda att tillgripa sådana åtgärder. Men det
vore utomordentligt olyckligt, på längre sikt sett, för såväl dem som oss. Jag
anser det därför betydelsefullt att vi hålla en intim kontakt med dem i dessa
hänseenden.

Nu har föreningen Norden såväl här i Sverige som i dessa länder tillskrivit
regeringarna och föreslagit, att regeringarna åter skulle utse grannlandsdelegationer
av samma slag som funnos före kriget. Detta har emellertid icke lett
till någon åtgärd, vilket jag för min del måste beklaga. Jag inser fuller väl,
att både regeringen själv och de tjänstemän, som närmast syssla med dessa
angelägenheter, äro synnerligen intresserade av att uppnå bästa möjliga resultat
och bevaka att icke onödiga olyckor inträffa. Å andra sidan kan det ej bestridas,
att dessa tjänstemän, även örn regelbundna sammanträffanden ordnas,
äro utomordentligt upptagna personer. Det gäller även handelsministern, att
han har annat att syssla med. Det kanske icke vore så olämpligt, om det funnes
en delegation av något slag. som hade till särskild uppgift att bevaka, att
förutsättningarna för det nordiska varuutbytet och den ekonomiska kontakten
länderna emellan bibehållas och utvecklas så gynnsamt som möjligt. Då vore
det naturligt, att i en sådan delegation finge ingå någon representant från utrikesdepartementets
tjänstemän. Jag hoppas emellertid att regeringen skall
ägna denna fråga uppmärksamhet och vidtaga i varje fall några åtgärder som
trygga, att man bär uppnår bästa möjliga resultat.

Vad ett annat nordiskt grannland, Island, beträffar är det med stor tillfredsställelse
man konstaterar, att det tycks finnas förutsättningar för ett fortsatt
varuutbyte av icke ringa omfattning. Jag skulle i detta sammanhang vilja
rikta en fråga till handelsministern: Har man under de ''förberedande förhandlingarna
med den isländska regeringen uppnått några framsteg i fråga örn
svenska fiskares rättigheter att på isländskt territorium utföra visst arbete,
som är av väsentlig betydelse för deras fångst? Under förhandlingarna i fjol
var denna sak uppe. Den diskuterades även bär i riksdagen. Man hade under
dessa förhandlingar icke kommit mera än ett litet steg framåt ur svensk synpunkt.
Det brukar vara så, att mot ett hårt motstånd når man icke mycket
i första taget. Men det underströks här i riksdagen från flera håll vilken betydelse
man från svensk sida fäste vid detta spörsmål.

Jag undrar därför, huruvida man vid de förhandlingar, som sedan dess ägt

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
rum, kunnat uppnå ytterligare åtminstone något litet framsteg. De upplysningar,
som i pressen framkommit rörande de isländska delegaternas instruktion,
göra icke något särskilt gynnsamt intryck ur svensk synpunkt.

I likhet med herr Pehrsson-Bramstorp gläder jag mig åt att förhandlingar
nu komma att upptagas med Sovjet-Ryssland örn ett varuutbyte, som jag hoppas
skall bli av betydande storleksordning och stor vikt för det svenska näringslivet
på längre sikt. , .

Jac instämmer också med herr Wiberg i hans betonande av den sydamerikanska
marknadens betydelse. Jag är säker att handelsministern delar denna
uppfattning nied oss. Detta har han ju för övrigt intygat i sm deklaration
Vidare vill jag helt allmänt uttala, att jag naturligtvis instämmer i handelsministerns
deklaration, att vi äro av omständigheterna^ föranledda att exportera
svenska varor till vissa länder även pa kredit. Men a andra sidan äro, såsom
redan herr Skoglund och andra framhållit, våra möjligheter till en sadan
kreditgivning begränsade. Det förefaller som örn vid den engelsk-svenska uppgörelsen
enligt föreliggande uppgifter regeringen gått mycket långt i fråga örn
sådan kredit. Jag riktar icke någon kritik mot detta men vill endast framhålla,
att jag hoppas, att regeringen för Storbritanniens förhandlare klargjort,
att förutsättningarna för en brittisk-svensk uppgörelse ett kommande år bil helt
andra än de varit i år, såvitt avser krediternas omfattning. . ^ .

Sedan vill jag till sist förklara, att den svenska handelspolitikens inriktning,
sådan den här beskrivits av handelsministern, är, såvitt jag förstår, i stort sett
bestämd av föreliggande förutsättningar, svenska och internationella. Såvitt
jag kan finna har icke heller regeringen gjort något försök att bedriva delina
handelspolitik på något sätt, som kan anses vara väsentligen influerat av dess
— hur skall jag säga — socialistiska tankegånger, utan det är de radande omständigheterna.
som ha betingat karaktären av de uppgörelser som träffats och
de reglerande åtgärder som nian använt. „

Så länge regeringen avstår från att gå utöver detta och avstar tran att lata
en principiell socialistisk inställning påverka. handelspolitiken, så länge, tror
jag, att handelsministern kan liksom i dag glädja sig åt att det finnes enighe^
i stort sett örn denna politiks riktlinjer, även örn det förekommer kritik pa
enstaka punkter. Det förefaller som om det ej skulle finnas något behov att ga
utöver nuvarande handelspolitiska metoder, när det gäller att trygga de intressen
som böra bevakas. . . ,., ri

På det håll jag representerar kommer man emellertid att i framtiden iiKSom
hittills med stor uppmärksamhet följa regeringens handlingssätt i detta avseende.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
tager till orda för att kort svara på vissa direkta frågor som ställts i anledning
av min redogörelse för vårt handelspolitiska läge eller synpunkter som i anslutning
därtill gjort sig gällande.

Herr Skoglund i Doverstorp tog upp ett yttrande i en tidigare proposition,
som närmast gällde penningpolitiken och där det skulle ha sagts, att omständigheterna
och närmast det inflationstryck, varunder vi befinna oss, kunna gora
det nödvändigt att iakttaga viss återhållsamhet och kanske större återhållsamhet
vid exporten. Hans fråga gällde närmast, huruvida vi hade att se iram
mot nya inskränkningar i exportens frihet. . . ,. , ,

Jag skulle därvid bara helt kort vilja peka på, att såvitt jag vet praktiskt
taget hela vår export är bunden av exportlicensiering. En kontroll över exportens
omfattning sker alltså för nästan alla varor. Nu är det givet att en återhållande
inställning beträffande licensieringen gör sig bara gallande betra!-

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
famie sådana varor, varpå det är stor knapphet; jag kan som exempel taga
större delen av järnprodukterna eller tidningspapper, för att taga ett mera
extremt fall. Eller jag kail taga trävarorna, i fråga örn vilka vi ju ha förhandlat
och vid förhandlingarna drivits att lova så mycket som 400 000 standards
trävaror, vilket vi ansett vara det maximala. Den återhållsamhet sorn
här gör sig gällande tar sig alltså det uttrycket, att vi i fråga om knappa
varor måste vid licensieringen i första hand se till att vi tillgodose vårt eget
försörjningsbehov. Jag fattade icke om herr Skoglund i Doverstorp hade en
annan inställning därvidlag; jag tror det icke, utan vi äro nog ense på den
punkten.

Herr Skoglund i Doverstorp frågade också, örn den svenska regeringen i sitt
intresse att tillvarata svenska företags intressen i Tyskland begränsade sig till
de zoner som kontrolleras av västmakterna eller örn detta intresse gällde även
den av Ryssland kontrollerade zonen. Jag vill framhålla, att regeringens intresse
i det avseendet gäller förhållandena inom samtliga zoner i Tyskland.
Örn jag därvidlag gav anledning till en oriktig slutsats, berodde det kanske
på det förhållandet, att när vi nu i Washington skola förhandla örn tysk egendom
i Sverige, vi enligt uppgörelsen i Potsdam ha att förhandla med västmakterna.
Men som sagt äro vi naturligtvis lika intresserade av att göra våra
synpunkter gällande i den ryskockuperade zonen som i de andra; därvidlag
finns det således ingen skillnad i den svenska regeringens inställning till dessa
frågor.

Herr Wiberg berörde i sitt anförande något vårt lands nya handelsöverenskommelse
med England. Låt mig då i det avseendet redan från början säga,
att det. härvidlag icke är fråga örn ett avtal i egentlig mening. Ett betalningsavtal
finns nämligen sedan i fjol. och vad som skett är ingenting annat än att
man företagit en sådan omprövning av förhållandena, som detta avtal förutsätter
att man skall göra fran tid till annan. Regeringen har emellertid ansett,
att isaken i och för sig var av stor betydelse — det gäller ju dock Sveriges
handel med en mycket stor del av världen — och därför försökte den finna
en form att lägga frågan under riksdagens prövning, och det har skett i denna
proposition, som närmast tar sikte på de finansiella problemen. För ögonblicket
är det naturligtvis för mig bara att hänvisa till den framtida behandlingen i
utskottet av den ifrågavarande propositionen. Jag vill emellertid i detta sammanhang^
med anledning av herr Wibergs inlägg, som jag för min del icke
fattade såsom innebärande en kritik mot regeringen, göra ett påpekande. Herr
Wiberg ville för sin del konstatera, att handels- och betalningsutvecklingen i
vad gäller förhållandet Sverige och det brittiska imperiet icke varit tillfredsställande,
och framför^ allt påtalade han handelsutbytet och menade, att man
hade anledning att fråga sig varför varuutbytet med England blivit sådant
det nu är. Jag iskall därvidlag göra det allmänna påpekandet — riksdagen
kommer att få anledning att ta närmare kännedom om detta vid behandlingen
av ifrågavarande proposition — att det är icke bara fråga örn handelsutbyte
och varuutbyte mellan England och Sverige. T vår finansiella uppgörelse med
sterlingblocket ingår såsom det första ledet en mycket stor post, som utgör
betalning för den svenska handelsflottans tjänster i fart icke bara mellan Sverige
och England utan inom hela imperiet. Det rör sig örn rätt stora belopp.
Däri ingår även var handel med alla delar av sterlingområdet, som ligga
utanför moderlandet och där vi lia ett normalt och naturligt exportöverskott.
Man häste halla- dessa ting i minnet, när nian söker bilda sig ett omdöme om
den stora kreditsumnia, som det här är fråga örn. Det ligger en mycket viktig
sanning i det påpekandet, som finns i den proposition som jag nu hänvisar

Onsdagen den 22 maj 1940 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
till, där det sass, att ifrågavarande summa bestämts med hänsyn till våra betalnings-
och handelsförhållanden med hela det brittiska imperiet.

Herr Ohlin frågade, örn regeringen hade gjort några framsteg: i sina förhandlingar
med Island i fråga örn skyddet av våra svenska fiskares rätt
att fiska vid Island, en rätt, som enligt hans mening örn möjligt borde ökas. Som
jag nämnde är denna fråga en av dem, som det ännu återstår att lösa, ty den
regleras icke genom det avtal, som herr Ohlin bar det konstitutionella ansvaret
för. Det bär visat sig att den förhoppning, som han därvidlag hyste och
ansåg sig ha grundad anledning att hysa, bär slagit fel; frågan har alltid
varit och är alltjämt utestående. Regeringen gör emellertid sitt allra yttersta
för att i det avseendet få ett rimligt tillmötesgående från Islands sida och
vill också göra vissa av sina prestanda i handelsutbytet villkorade av att vi
få en rimlig uppgörelse till stånd på denna punkt. Det förhåller sig emellertid
så att islänningarna i denna fråga äro mycket negativa. Måhända kan man
— utan att dock på något vis sätta ned våra krav på att bär få en överenskommelse
till stånd, som åtminstone bevarar de gamla förhållandena — säga,
att detta är naturligt från islänningarnas sida, när man nämligen betänker
vilken betydelsefull del av hela deras näringsliv som detta fiske utgör. Regeringen
har som sagt inga framsteg att notera, men jag kan försäkra att den
gör sitt allra bästa för att komma till en lösning av frågan.

Herr Ohlin riktade vidare en direkt fråga till mig örn sammansättningen av
den beredning jag tillkallat för en förberedande undersökning angående handelspolitikens
omläggning på något längre sikt. Jag vill i det avseendet säga,
att det icke tett sig naturligt att för denna beredning söka sakkunskap från
annat håll än näringlivet. Det är emellertid klart utsagt, att vad det här gäller
är att förbereda ett ståndpunktstagande i denna sak från statsmakternas
sida. Det heter att hithörande problem böra till att börja med göras till föremål
för överläggningar mellan företrädare för olika intressen inom näringslivet.
Bakgrunden till det hela är att den amerikanska regeringens förslag
till en ny internationell bandelsorganisation sänts ut på remiss till olika
näringsorganisationer. Vi vilja klargöra för oss, så långt det är möjligt, skilda
intressens inom näringslivet ställning till en handelspolitik på längre
sikt. Det är givet att en sådan beredning icke skall formulera de svenska statsmakternas
inställning till denna sak. Det blir en senare fråga. När den blir
aktuell, skall — det förutsätter jag såsom självklart — det bli mycket angeläget
för regeringen att försöka förvärva också hjälp från riksdagens sida.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag tror att handelsministern i någon mån missuppfattat
mig. Jag har icke på något sätt ifrågasatt, att den svenska regeringen
skulle sakna intresse för att vilja skaffa sig kunskap om svenska företag, i
den ryska zonen. Örn jag yttrat något ditåt, var det en felaktighet från min
sida. Min avsikt var närmast att få veta av handelsministern, örn den svenska
regeringen lyckats uppnå någon kontakt och nå något resultat beträffande
vad sorn i ifrågavarande avseende finns inom det ryskockuperaide området.
Jag för min del uppfattade nog handelsministerns tal så, att regeringen ännu
icke lyckats uppnå något resultat.

Vad beträffar handelsministerns svar i övrigt, där han framhåller, att vad
som sägs i propositionen nr 218 örn större återhållsamhet, avser licenseringen
av produkter, som det råder knapphet på Ilar i Sverige, måste jag noga säga
att svaret i denna, del något förvånade mig därför afl. handelsministerns uttalande
tar sikte på åtgärder icke föranledda därav att vi lia en viss varu -

Nr 21.

Od sdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
knapphet här hemma, utan av utvecklingen i länder, som vi köpa varor från.
Jag tror salunda icke, att dessa båda uttalanden stå i överensstämmelse med
varandra.

Herr Ohlin erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Handelsministern gjorde i sitt anförande ett uttalande, vars formulering
jag förmodar att han icke håller så styvt på. Han sade, att mina förhoppningar
på ett framsteg i fråga örn möjligheterna att tillvarata de svenska
fiskarnas intressen med avseende å fisket vid Island visat sig ha slagit fel. Låt
mig som bevis för det befogade i mina förhoppningar anföra, att vid de förhandlingar,
som i detta avseende fördes under fjolåret, uppnåddes det resultatet,
att de isländska förhandlarna utlovade en rätt bestämd rekommendation
hos sin regering att ägna problemet allvarlig uppmärksamhet, vilket väl
får anses innebära icke att man bara skulle säga detta för att sedan säga nej,
utan att man verkligen menade något med vad man sade. Detta är ett framsteg
ur svensk synpunkt; det torde sedan ankomma på den svenska regeringen
och på den, som i densamma förestår handelsdepartementet, att fullfölja
det hela sa, att ännu ett litet steg framåt kan tagas. Det är nämligen här fråga
om ett synnerligen betydande svenskt önskemål.

Till handelsministerns uttalande örn förberedelserna för vår handelspolitik
där han säger, att den ifrågavarande beredningen endast är en preliminär åtgärd
med uppgift att olika näringsgrupper skola få uttala sig i dylika frågor,
vill jag foga den reflexionen, att jag faktiskt tror att det skulle vara ganska
nyttigt örn i denna beredning bereddes plats även för riksdagsmän, exempelvis
ledamöter av utrikesutskottet eller bevillningsutskottet, så att de på ett
tidigt stadium kunde sätta sig in i dessa problem.

När. handelsministern som särskilt skäl för sin åtgärd att tillsätta denna
beredning hänvisar till att den amerikanska rapporten örn handelspolitiken
— ett enligt min mening mycket viktigt dokument — skickas ut på remiss till
de olika näringsorganisationerna, måste jag nog för min del konstatera, att
—- såvitt jag har mig bekant — den svenska riksdagen icke genom handelsministerns
åtgörande fått någon kunskap örn detta dokument.

Härefter yttrade:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Herr
Ohlin berörde i senare delen av sitt anförande ett större problem. Eftersom
vi två gånger kommit tillbaka till den saken skall jag gärna vilja säga även
några ord mer allmänt örn kontakten med riksdagen i handelspolitiska spörsmål.
Men kanske jag dessförinnan får påpeka en sak, nämligen att denna handelspolitiska
beredning, som jag tillsatt och som i själva verket bara är ett
utskott, örn man så vill, en mindre grupp i det handelspolitiska rådet, i och
för sig innebär allenast ett fullföljande av de rekommendationer, som på sin
tid lämnades av planeringskommissionen, där ju samtliga partier voro representerade.
Man skisserade där ett organ, som skulle tjäna syftet att hålla näringslivet
informerat och göra det möjligt för olika intressen inom näringslivet
att på ett tidigt stadium göra sina synpunkter gällande vid en planering
av handelspolitiken. I det förslag till organisation som lades fram av kommissionen
rådde skilda meningar örn hur stort organet skulle vara och hur många
representanter för näringslivet som skulle vara med, ävensom hur förbindelsen
skulle ordnas mellan organet och ett större råd. Däremot fanns det inom
kommissionen, vilken som jag redan sagt inneslöt representanter för de olika
partierna, icke något krav på, såvitt jag nu kommer ihåg, att man skulle ha
en blandad kommission med representanter för både näringsliv och riksdag.

Onsdagen den 22 maj 194G fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)

Jag tror att det är riktigt med denna särskillnad. Det är ett viktigt allmänt
intresse att näringslivet på ett tidigt stadium blir informerat och kan göra
sina synpunkter gällande. Men näringslivet får icke bestämma handelspolitiken,
vilken i stället skall bestämmas av regeringen under parlamentariskt
ansvar inför riksdagen. Jag tror därför att det är riktigt att hålla denna gränslinje
klar.

Medan jag är inne på denna fråga kanske jag som allra hastigast kan få
peka på vad som från den sittande regeringens sida gjorts för att få ökad
kontakt med näringsliv och riksdag. I vad gäller näringslivet ha vi skapat
det redan omnämnda handelspolitiska rådet med, som jag vill minnas, 25 ledamöter.
Rådet måste bli så stort, eftersom näringslivet är så rikt nyanserat att
man helt enkelt icke kan få det representerat genom en mindre församling.
Det handelspolitiska rådet får löpande informationer örn pågående förhandlingar
och örn planerade förhandlingar, och det får naturligtvis på ett tidigt
stadium informationer örn de överenskommelser som träffas. Bakom denna regeringens
inställning ligger en känsla av att den svenska handelspolitiken icke
innesluter några sådana sinistra hemligheter som man skall hålla fjärran från
näringslivet. Bakom den ligger också en övertygelse örn att det är till gagn
för regeringen och regeringsorganen örn de olika delarna av näringslivet bli
på ett tidigt stadium informerade och få göra sina synpunkter gällande. Som
ett ytterligare steg i denna riktning hade jag tänkt mig denna mindre beredning,
där man skulle syssla med de problem, som gälla handelspolitikens inriktning
på längre sikt.

Om vi så vända oss till det andra problemet eller frågan örn kontakt med
riksdagen, så hade ju planeringskommissionen på sin tid föreslagit en utredning
därom. Vi gjorde inom handelsdepartementet, så fort jag där efterträtt
herr Ohlin, en förberedande utredning och kommo därvid till det resultat, som
jag fortfarande tror är riktigt och som jag hade tillfälle att redovisa i direktiven
för det handelspolitiska rådet, nämligen att några särskilda lagstiftningsåtgärder
icke behövas för att öka denna kontakt. Däremot är det en hel
del praktiska ting som kunna göras och som också gjorts i detta avseende.
Från och med ingången av detta år läggas alla handelsavtal fram för riksdagen,
stora som små. De turkiska och isländska handelsavtalen komma sålunda
att läggas fram för riksdagen, och vad angår resultaten av de överläggningar,
som förts med Storbritannien, ha de lagts fram genom proposition,
trots att det formellt skulle varit möjligt att icke göra det, därför att det därvidlag
icke varit fråga örn något nytt avtal. Vidare ha vi anknutit till den
praxis, som fanns före kriget men som försummats under detta, nämligen att
med jämna mellanrum så där en gång varannan månad till utrikesnämndens
ledamöter och suppleanter ävensom de partiledare, som icke sitta i utrikesnämnden,
skicka mycket detaljerade redogörelser för vår handelspolitik.

Slutligen har jag tänkt mig att vi skola fortsätta en tradition, som grundlagts
under kriget, och lämna riksdagen utförliga redogörelser för handelspolitiken.
Under fredstid måste de bli utförliga nog, eftersom länderna ä ro så
många och våra förbindelser äro så komplicerade. Nu under fredstid kunna
vi även giva offentlighet åt dessa redogörelser och behöva icke lämna dem vid
hemliga sammanträden. En annan praxis, som också införts, är den att utrikesnämnden,
som är riksdagens speciella organ då det gil Iler att följa utrikespolitiken,
alltså även handelspolitiken, på förhand blir ingående informerad och
hörd örn de åtgärder regeringen ämnar vidtaga och icke skall, som herr Ohlin
torde erinra sig från en tidigare tid, behöva komma mera i efterhand.

Ali), det anförda är saker oell ting som regeringen kan göra. Mycket mer
kan naturligtvis göras, men jag vill därvidlag säga. att initiativet ligger —

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
åtminstone till en elei — även på riksdagens sida. Riksdagens utrikesutskott
har ju särskilda möjligheter att träda i direkt kontakt icke bara med utrikesministern
utan även med de statsråd, som ha ett konstitutionellt ansvar för
vissa grupper av de frågor, som ligga under utrikesutskottets domvärjo, och
kan alltså begära redogörelse och diskussion. Men det hela får ju bero på örn
och i vad mån man inom riksdagen verkligen känner sig ha någon tid att
avstå för dessa frågor. Ingenting skulle glädja mig personligen mera än om
utrikesutskottet i ökad utsträckning begagnade sig av möjligheten att diskutera
de handelspolitiska frågorna. Det är självklart, att utskottet tämligen
suveränt bestämmer vilka frågor utskottet vill taga upp till diskussion med
den som är ansvarig för handelspolitiken.

Som herr Ohlin sade — jag vet, att han talade ur hjärtat, och jag kan
försäkra att han har rätt — kan ingen ha ett varmare, rent principiellt demokratiskt
intresse än jag av att främja en ökad parlamentarisk kontroll av
handelspolitiken, ett ökat deltagande från folkrepresentationens sida i handelspolitiken.
Jag måste, örn jag är ärlig, bekänna, att jag ibland blir litet
rädd när jag tänker på att denna förnämliga folkrepresentation, som tager
så allvarligt på många små ting, låter de väldiga affärer, som det här är
fråga om och som ha avgörande betydelse för hela den ekonomiska utvecklingen.
passera över sitt huvud, utan att det alltid blir fråga örn en verklig
prövning och kontroll. Jag har hittills sökt göra allt vad jag kunnat för att förverkliga
önskemålet om en intensifierad parlamentarisk kontroll, och jag är
beredd att i fortsättningen göra det. I det speciella fall det här gäller vill
jag försäkra, att det icke skulle falla mig — eller överhuvud taget någon i
den sittande regeringen — in att fastslå definitiva principer för vår framtida
handelspolitik utan att söka engagera sakkunskapen inom riksdagen
på olika vägar, förberedelsevis på kommittéstadiet och sedan hela vägen upp.

Herr Wiberg, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! När handelsministern i sitt föregående anförande betonade, att resultatet
av de överläggningar med England, som föreligger i den proposition,
vilken under gårdagen framlades för riksdagen, icke har karaktären av
ett handelsavtal, så vill jag försäkra honom om att jag på den punkten icke
söker någon tvist. Jag har nämligen en känsla av att det i så fall skulle
bli en lek med ord. Det avtal, som träffades med England i mars 1945, hade,
som vi alla veta, icke karaktären av ett handelsavtal i vanlig mening utan
ett betalningsavtal. Men i sak kan man icke komma ifrån, att det var detta
avtal som i sin tur reglerade omfattningen av vår export och de facto också
omfattningen av Englands export på Sverige. De överläggningar, som beröras
i den föreliggande propositionen, komma naturligtvis i verkligheten
också att bli normgivande för exporten och importen, örn också icke på vanligt
sätt. Icke minst komma de att bestämma sammansättningen av både exporten
från Sverige och exporten från England, och det är i fråga örn innehållet
i dessa överläggningar eller, vad man nu må kalla dem, i vad de röra
Englands export på Sverige, som jag menar att vi icke uppnått ett resultat
som är ur svensk synpunkt önskvärt. Därmed har jag icke sagt. att vi kunde
ha uppnått något bättre. Men jag vill uttala den förhoppningen, att handelsministern
i vart fall skall ha sin uppmärksamhet inriktad på förevarande
faktum.

Vad slutligen handelsministerns sista anförande beträffar, vill jag för min
del endast understryka, att jag är övertygad om att varje åtgärd handelsministern
vidtager i syfte att få till stånd ökad kontakt mellan riksdag och
regering eller bättre insyn från näringslivets respektive riksdagens sida i

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
handelspolitiska frågor överallt kommer att mottagas med den största tillfredsställelse.

Herr Ohlin, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Handelsministern uttalade, att det tillkommer även riksdagen och utrikesutskottet
att taga initiativ för att uppnå en intimare kontakt mellan regering
och riksdag i handelspolitiska spörsmål. Jag kanske får hänvisa till mitt
yttrande i dag. Jag hoppas, att jag kanske i ringa mån tagit ett sådant litet
initiativ och pekat på möjligheten att få representanter för riksdagen att medverka
på ett relativt tidigt stadium i förberedelsearbetet. Får icke riksdagen
tillfälle därtill, blir det trots allt mindre möjligheter för riksdagen att
utöva vare sig kontrollverksamhet eller den medverkan som jag tror är naturlig.
Det har förekommit förut, att vi haft tull- och traktatkommittéer och
tull- och traktatberedningar med parlamentarisk sammansättning. Jag har
svårt att se, varför det icke är lämpligt att även nu ha en organisation av
den typen. Om jag får lov att tolka handelsministerns avslutningsyttrande
på det sättet, att han delar denna uppfattning, trots inledningens »å ena sidan
—å andra sidan», skulle det vara mig en glädje.

Härpå anförde:

Herr Fast: Herr talman! Efter det rika replikskiftet skall jag bara ge uttryck
åt ett par enkla reflexioner över vad som här förekommit.

Den långa redogörelse vi fått av handelsministern har säkerligen glatt kammaren.
Den var fyllig, men naturligtvis var den kanske också litet för omfattande
för att den som icke förut är initierad skulle kunna genast smälta
den eller få en överblick av läget. Den utgör emellertid en utmärkt grund för
det fortsatta samarbetet mellan regeringen och riksdagen i dessa ting. Jag har
i flera sammanhang här gjort mig till tolk för önskemålet örn ett intimare
samarbete och ett normaliserande av samarbetet, både när det gäller utrikespolitiken
och när det gäller handelspolitiken, och det är för mig mycket kärt att
konstatera, att man nu börjat nå ett gott resultat. Jag ser nämligen i den
framlagda propositionen angående det engelska betalningsavtalet en mycket
bestämd vilja från regeringens sida att upprätthålla en god kontakt med riksdagen.
Detta avtal är ju eljest till sitt innehåll formellt sett sådant, att någon
anmärkning icke kunde ha riktats mot regeringen, örn det icke framlagts
för riksdagen. Men samarbete innebär ju icke bara, att man gör vad man är
skyldig till, utan också att det blir ömsesidighet i fråga om förtroende och
utbytande av tankar även på de områden, där man icke är tvungen till samarbete.
Det är detta glädjande faktum jag här nu inledningsvis velat konstatera.

Handelsministern sade, att för detta samarbete behöva vi säkerligen icke
någon ytterligare lagstiftning. Jag delar denna uppfattning i stort sett. Men
på ett område får man kanske göra vissa överväganden, örn icke en ändring av
våra grundlagar är nödvändig. Det gäller förhållandet mellan utrikesnämnden
och utrikesutskottet. A ena sidan kan ju den intimaste kontakt upprätthållas
mellan regering och riksdag via utrikesutskottet, å andra sidan måste
man därvidlag rent formellt anlita utrikesnämnden. Det kan ifrågasättas, huruvida
icke vissa jämkningar och justeringar skulle vara erforderliga för att ytterligare
främja det syfte, som alla äro ense örn att man vill nå.

Den redogörelse vi finga vittnar örn både omfattningen och intensiteten i det
arbete, som måste bedrivas för att man skall kunna återknyta förbindelserna
med andra hinder. Handelsministerns deklaration örn att man önskar åstadkom Andra

kammarens protokoll 1946. Nr Zl. ‘r

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
ina en fri handel med alla länder har ju icke mött någon motsägelse, och jag
tror att detta är det motto man både kan och bör uppställa för den svenska
handelspolitiken. Men det är självklart, att man måste, när man skall bedöma
de uppnådda resultaten och taga i betraktande det arbete som bör bedrivas i
fortsättningen, göra klart för sig själva utgångsläget, vilket icke är så värst
lysande. Vi ha att göra med en sönderslagen värld, där återuppbyggnadsarbetet
knappt kommit i gång, där bristen på varor är oerhörd, där betalningsmedlen
äro fåtaliga, där arbetslivet bär svårt att komma i gång och där kommunikationsmedlen
äro söndertrasade. Det är mot denna bakgrund man får se
en rad överenskommelser, och det är mot bakgrunden av dessa omständigheter
man har rätt att ställa fordringar. Örn man ser på resultaten med hänsyn
därtill kan man ändå vara glad, att vi kommit ett steg på vägen. Det är
emellertid ett par faktorer, som måhända te sig oroande och som utgöra en
utomordentlig belastning för oss när det gäller att skydda den svenska kronans
värde. Det är å ena sidan våra exportkrediter, å andra sidan de starkt
stigande varupriserna utomlands, som givetvis måste inverka på priset på de
varor, som vi skola importera., men också på de varor vi skola exportera, och
sålunda åstadkomma den spänning på den inhemska marknaden, som uppstår
mellan de varor som säljas på den svenska marknaden och dem som exporteras.
Jag tror icke, att man kan uppställa några bestämda riktlinjer och säga, att
vi skola till snart sagt varje pris undvika att ge några krediter. Detta får väl
i fortsättningen liksom hittills bli beroende av det resultat man vill uppnå
och de svårigheter man får räkna med. Men det är givet, att med prisnivån
utomlands och den påfrestning dessa förhållanden skapa inom vårt eget land,
när det gäller att hålla en stabiliserad valuta och en rimlig prisbildning, man
är tvungen att, hur osmakligt det än må vara, vidtaga reglerande åtgärder. För
mig framstår det som viktigare, att man skyddar prisbildningen inom landet
än att man undviker regleringsåtgärder, när dessa äro ofrånkomliga.

Detta var endast några reflexioner i anledning av vad som förekommit. Jag
vill i likhet med andra här deklarera min glädje över att man nu kommer fram
till verkliga handelsförhandlingar med Ryssland. G-ivetvis kunna vi icke i det
nuvarande läget bedöma förutsättningarna för det resultat, som man vill uppnå.
Jag vill emellertid uttala förhoppningen, att det skall bli möjligt att
knyta förbindelser, som med hänsyn till förhållandena på längre sikt icke
bara bli godtagbara för vårt land utan också i någon mån bli en ersättning
för den stora marknad, som vi ha gått förlustig och som vi trots alla ansträngningar
icke kunna lyckas återvinna i samma utsträckning. Det är klart, att
vad som kan göras bör göras för att återknyta handelsförbindelserna med
Tyskland och att söka uppnå kontakter med de olika ockupationszonerna. Om
det arbete som bedrives i det hänseendet kan ge några resultat är det tillfredsställande,
men vi måste också räkna med de svårigheter, som därvidlag äro
att övervinna.

Herr Pehrsson-Bramstorp sade angående det ärende, som vi egentligen nu
handlägga, d. v. s. överenskommelsen med Danmark, att vi borde iakttaga
mycket stor försiktighet i fråga örn de varulistor, som ligga vid sidan örn avtalet.
Jag vill fästa uppmärksamheten vid vad utrikesutskottet anfört, nämligen
för det första att man betraktar avtalet som ett provisorium och att det
sålunda icke kan bli normgivande för framtiden och för det andra att dessa
listor icke äro av den beskaffenheten, att vi ovillkorligen behöva taga ut de
ifrågavarande kvantiteterna, utan att saken blir beroende på vår egen prövning
åtminstone i allra största utsträckning. Herr Pehrsson-Bramstorp talade
örn den förutsättning, som detta avtal var knutet vid, nämligen upphävande
av våra regleringsåtgärder inom livsmedelsområdet. Själva utgångslä -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
get har emellertid icke nämnvärt förändrats. Snarare är det väl så, att genom
vad som ägt rum under de senaste månaderna läget blivit i viss mån skärpt
och bristen blivit större än man vid en tidigare tidpunkt räknat med. Men med
utgångspunkt från att det icke är fråga örn annat än ett provisoriskt avtal
och att storleken av de kvantiteter, varom man resonerat oell vilka man varit
färdig att i viss utsträckning lämna licens för, ankommer på vår egen prövning,
tror jag icke heller att det på den punkten finns några erinringar att
göra.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det finns icke någon anledning för mig
att ingå på en detaljerad granskning av den redogörelse handelsministern här
lämnade. Helt alltmänt skulle jag vilja uttrycka min tillfredsställelse över det
sätt, varpå den nuvarande regeringen, och särskilt handelsministern, försöker
hålla riksdagen ä jour med de strävanden regeringen utvecklar på handelspolitikens
område.

Jag skulle också vilja peka på det ganska glädjande förhållandet, att alla
partier i den svenska riksdagen genom sina talesmän i dag uttalat sin tillfredsställelse
över regeringens ansträngningar att åstadkomma ett förbättrat handelsutbyte
österut. Jag anser denna sak viktig ur flera synpunkter. För det
första är den betydelsefull med tanke på vår politik framdeles i det nya Europa,
som ändå efter mycken vånda måste uppstå. Det är självklart, att det
är både en nödvändighet och ett intresse för vårt land att utveckla så goda
förbindelser som möjligt med Sovjetunionen. Men det finns också ett par andra
skäl. För närvarande är det inga ''svårigheter för vårt land att, visserligen i
allmänhet mot kredit, bli av med det varuöverskott vi eventuellt kunna lia här
i landet. Man måste emellertid räkna med att så kan ske blott under en Hacket
begränsad tid. Vi veta icke, om en kris kommer nästa år eller när den kommer,
men i allmänhet tycks man ha den uppfattningen i ekonomiska kretsar,
att en kris kommer att inträda i Förenta staterna eller England, som kommer
att påverka världsekonomien. Jag tror, att om regeringen lyckas åstadkomma
en god handelsförbindelse österut, detta blir en stabiliserande faktor i vårt
ekonomiska liv, och med tanke på den betydelse som utrikeshandeln har för
det svenska ekonomiska livet i allmänhet betraktar jag det som en mycket
gynnsam förutsättning för ett förverkligande av arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som naturligtvis har samband med den handelspolitik vi föra.

Ännu en synpunkt skulle jag vilja framlägga i detta sammanhang. Under
kriget har en oerhörd rationalisering och effektivisering av produktionen ägt
rum både i Förenta staterna och i England, framför allt naturligtvis i Förenta
staterna^ Jag tror att vårt land kommer att få stora svårigheter att hålla jämna
steg i den konkurrens, som mycket snart kommer att uppstå, sedan det
omedelbara varubehovet har fyllts. Icke minst ur den synpunkten''mäste man
med tillfredsställelse hälsa värjo tecken på att man kan öppna ett fönster österut.
för den svenska handeln.

Jag skulle också vilja peka pa att en medlem av den tidigare samlingsregeringen
i dag varnar den nuvarande regeringen för att alltför — jag vet icke,
om jag skall använda uttrycket — bokstavligt fullfölja intentionerna från
samlingsregeringens tid, när det gäller handelspolitiken västerut. Det är ju
uppenbart, att vårt land för närvarande är nödsakat att driva handel med
hjälp av krediter. Det är en ofrånkomlig sak, och för mitt vidkommande finns
det ingen anledning att resa invändningar mot att regeringen åt olika håll och

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
i olika väderstreck ger krediter för att, på det sättet befordra de handelspolitiska
strävandena. Jag tror emellertid att man ändå skall iakttaga en viss varsamhet,
så att man icke ger ensidiga favörer i en utsträckning, som man sedan
kan komma att få ångra.

En av anledningarna till att jag begärde ordet var, att jag ville lia närmare
besked, örn innebörden av ett uttalande nyss av herr Ohlin, som han för övrigt
även tidigare gjort. Han gav nämligen den rekommendationen åt regeringen,
att den icke i sin handelspolitik skulle uppmuntra uppkomsten av sådan ny
produktion i våra nordiska grannländer, som skulle kunna bli en konkurrent
till det svenska näringslivet. Jag skulle gärna vilja ha reda på vad herr Ohlin
menar med denna rekommendation, som han gång på gång kommit med här i
riksdagen.. Om han exempelvis avser att rekommendera regeringen att sticka
pinnar i hjulet för .låt mig säga Norges försök att skapa egen järnförädling i
Nordnorge, skulle jag för min del vilja råda regeringen att mycket noga akta
sig för att följa sådana råd. Jag tror icke, att det finns skäl till större farhågor
för att icke Sverige kan utveckla sitt näringsliv, även örn man i våra nordiska
grannländer råkar bygga upp någon industrigren, som kan bli konkurrent till
Sverige på det området.

.Vidare vill jag, herr talman, beröra en annan sak. Det har från handelsministerns
och från åtskilliga talares sida framhållits, att vi skola eftersträva
att åstadkomma fri handel med alla länder. Som princip reser jag ingen invändning
mot detta. Det är klart. Men det finns ett land, i fråga örn vilket
jag icke kan förstå att vårt land nu befinner sig i det läget, att det skulle
behöva bedriva handel med detsamma, Jag tänker på Franco-Spanien. Man
brukar säga, att pengar lukta icke. Men jag tycker mig i alla fall känna, att
de miljoner, som Sverige får på handeln med Franco-Spanien, lia en obehaglig
lukt, och här fean icke regeringen, såsom i fråga om andra länder, skylla på
att vi. befinna oss i ett tvångsläge, ty den handel vi i dag bedriva med FrancoSpanien
gynnar säkert Spanien i högre grad än den gynnar Sverige. Vi skola
icke glömma bort att de maskiner, som Sverige eventuellt levererar till FrancoSpanien,
kunna befordra den fascistiska krigsindustrien där eller att det papper,
som Sverige, genom att självt ransonera papperstilldelningen till pressen
och till bokförlagen, levererar till Franco-Spanien, användes för att förgifta
det spanska folket med fascistisk propaganda. Jag skulle verkligen, herr” talman,
vilja rekommendera regeringen att taga upp frågan örn det verkligen finns
sakliga skäl för att Sverige i fortsättningen skall skylta såsom leverantör av
nödvändighetsvaror till Franco-Spanien. Det är icke nödvändigt, såvitt jag
förstår.

Till slut vill jag bara ytterligare säga en sak. Det genomföres ju nu, som
jag kail förstå, en nästan oavbruten skärpning av ransoneringen här i landet.
Det skulle vara mycket intressant att från regeringens sida erhålla en sakkunUlff
redogörelse för döt ''allmänna livsmcd-GlslägGt uto i Europa. När nian sött,
att Sverige bland annat har de minsta ransonerna av vissa nödvändighetsvaror,
exempelvis bröd, och när man samtidigt i pressen tar del av hur i vissa veteproducerande
länder lokomotiv eldas med vete, blir man betänksam. När det
icke går en dag utan att man genom pressen får uppgifter som tyda på att det
finns mycket stora möjligheter att tillgodose livsmedelsbehovet i'' de förhärjade
länderna i Europa, därest en förnuftig organisation kommer till stånd, tror jag,
att regeringen, när den fortsätter att på detta sätt draga åt svångremmen i
fråga örn svenska folkets livsmedelskonsumtion, bör se efter, örn allt, som nu
göres på detta område, verkligen kan vara nödvändigt. Med detta vänder jaomig
naturligtvis icke mot att Sverige skall understödja svältande folk efter
förmåga. Den saken är ju ganska självklar för oss allesammans. Men jag tyc -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
ker, att regeringen på detta område skall iakttaga en viss varsamhet, oell framför
allt skulle jag vilja uttrycka det önskemålet, att det ges möjlighet för riksdagen
att taga del av en redogörelse för hur det ligger till med dessa frågor.
Det omdömet kan man nämligen under alla förhållanden avge örn det allmänna
läget, att det är oklart, att uppgifterna korsa varandra och delvis vederlägga
varandra, och ur den synpunkten skulle det vara önskvärt, att vi vid lämpligt
tillfälle finge en närmare belysning av dessa spörsmål.

Jag har som sagt i stort sett ingen anledning att ingå på en kritik av regeringens
handelspolitik. Jag tror, att man i stort sett kan vara tillfredsställd
med regeringens och den nuvarande handelsministerns strävanden på dessa
områden.

Herr Staxäng: Herr talman! Sedan såväl herr statsrådet som efterföljande talare
i anknytning till statsrådets redogörelse för de handelspolitiska avtal
som avslutats berört fiskerinäringens avsättningsproblem örn också endast i
mera allmänna ordalag, skall jag inskränka mig till att beröra några enskilda
detaljer. Det är särskilt frågan om landning av svenska fiskares fångster, som
jag till att börja med vill stanna vid. Det är med tillfredsställelse man ser,
att utrikesutskottet i anknytning till det svensk-danska varuutbytet i fråga
örn den svenska fiskerinäringen betonar vikten av en återgång till förkrigspraxis
så snart sådan låter sig göra, så att svenska fiskare, då Danmarks fiskexport
till andra länder åter kommit i gång, få möjlighet att lossa fisk i
danska hamnar. Det är med tillfredsställelse man här tiar del av utskottets uttalande,
ty just denna export eller landning av svenska fiskares fångster i ut -ländska hamnar är i själva verket en förutsättning för att man skall kunna gå
med på vissa åtaganden, när det gäller en import av fisk utifrån. Jag framhöll
det i remissdebatten, då vi diskuterade ett avtal mellan Sverige och Norge.
Jag vill i samband därmed bara säga, att före kriget ganska stora kvantiteter
på det sättet kunde få avsättning. Jag inser dock, att det kan vara mycket
svårt att ordna den saken nu. Den export, som på detta sätt kom till stånd före
kriget, hade i viss grad form av reexport, och en sådan är kanske icke nu så
lätt att åstadkomma.

Då herr statsrådet berörde handeln mellan Belgien och Sverige, sade han
mycket riktigt, att man i denna kunde konstatera en av de ljusa punkterna i
utrikeshandeln under föregående år och att denna undan för undan utvecklar
sig allt mera gynnsamt. Emellertid har det tråkigt nog ifrån fullt tillförlitligt
håll talats om att när det gäller svenska fiskares direkta landning i belgiska
hamnar det gjorts stora svårigheter och att fiskare rent av hindrats att där
föra i land sina ifångster. Det skulle vara önskligt, att statsrådet på den
punkten kunde ge någon upplysning.

Vidare berörde statsrådet de nu pågående avtalsförhandlingarna mellan Island
och Sverige. Jag är fullt medveten om att när förhandlingar pågå, det år
en känslig sak att diskutera just ifrågavarande avtal. Jag har val i allt fall
rätt att påpeka vad statsrådet själv framhållit, nämligen att isländarna äro
mycket negativa. I anknytning till vad herr Ohlin berörde om den saken, nämligen
att man förra året fick vissa utfästelser från de isländska underhandlarna
örn att de ämnade rekommendera sin regering att ge vissa förmåner till
svenska fiskare, tror jag vi ha rätt att säga, att dessa utfästelser i mycket
ringa grad blivit infriade.

Vidare är det en annan sak som jag här vill framhålla. Jag hoppas att statsrådet.
även örn han icke direkt vill svara på min fråga i saken, i alla fall vill
ha saken i åtanke. Det är, som jag också framhöll i remissdebatten, så, att vi
fått ett nytt sillfiske, som man inom fiskerinäringen hoppas mycket på, nain -

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
ligen sillfisket på Flatengrundarne. Detta nya sillfiske började man med förra
året, och det har försäkrats från sakkunnigt håll på fiskets område, att ju tidigare
man kan börja detta fiske desto större utsikter har man att föra i land
fångster av denna mycket högklassiga vara, som är fullt jämbördig med den
importerade sillen. Men ett vilkor för att detta fiske skall kunna bedrivas i
full utsträckning detta år är att tillgången på tomtunnor är tillräcklig. Det är
just på den punkten jag vill uttala ett önskemål : att statsrådet åtminstone har i
åtanke att icke åtagandena, när det gäller export av tomtunnor till andra länder,
bli så stora, att det blir risk iför fiskarenas möjligheter att utan inskränkning
bedriva sillfiske vid Flatengrundarne. Det har meddelats mig från fiskarhåll,
att fiskarena äro oroliga för att tillräcklig kvantitet tomtunnor icke skall
kunna tillförsäkras dem, när det gäller detta fiske. Jag hoppas därför att man
ser till att tillräcklig kvantitet tomtunnor står till förfogande, så att detta
fiske kan bedrivas i den utsträckning som är nödvändig för att fisket skall
kunna hållas uppe under den säkerligen mycket svåra tid som väntar vår
svenska fiskarkår.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Herr
Staxängs anförande ger mig en välkommen anledning att med några ord beröra
fisket i våra handelsförhandlingar.

Vad först gäller de direkta frågor han ställde skulle jag beträffande svenska
fiskares rätt att ilandföra fisk i Danmark vilja meddela, att det är överenskommet
med danskarna, att så snart de få normal avsättning för sin ilandförda
fisk — som de förr i världen hade huvudsakligen på Tyskland —• skall
frågan om att svenska fiskare skola få tillbaka sin gamla rätt att ilandföra
fisk i Danmark upptagas till diskussion.

I fråga om svenska fiskares rätt i Norge har det redan meddelats kammaren,
att vi vid handelsförhandlingarna strax före jul utverkade för svenska
fiskare samma rätt som de hade 1939. Det pågår för närvarande förhandlingar
i syfte att därvidlag tillförsäkra svenska fiskare bättre rätt i vissa hänseenden.

Vad beträffar Island har jag redan deklarerat, att förhandlingar pågå, men
att de förhoppningar, som vi bade fått genom den deklaration, som herr Ohlin
berörde, tyvärr hittills icke infriats.

Rörande den historia, som vi läst örn i tidningarna och som herr Staxäng
här erinrat örn, nämligen dc svårigheter vissa svenska fiskebåtar hade att möta
i Belgien, skulle jag bara vilja säga, att jag känner icke närmare till den saken.
Den berättelse som lämnades i tidningarna stämmer alls icke med den
uppfattning vi ha örn belgiernas sätt att hantera sina ekonomiska problem och
stämmer än mindre överens med de relationer vi ha med belgarna, i all synnerhet
som det finns en fiskkvot i avtalet, örn jag icke tar fel, avsedd både
för kommersiell export och för ilandförande. Detta kan betyda antingen att
tidningsuppgifterna äro felaktiga eller att några omständigheter i alla händelser
föreligga, som vi icke nu känna till. Jag underlåter därför att närmare gå
in på saken men vill försäkra herr Staxäng, att de svenska myndigheterna naturligtvis
komma att ha sitt intresse riktat på saken.

Beträffande exporten av tomma tunnor vill jag också säga, att det har varit
en viktig angelägenhet för regeringen att icke utlova större sådan export, än
att de svenska fiskarenas möjligheter att kunna få avsättning för sin sill skulle
vara tryggade.

Låt mig emellertid, sedan jag svarat på dessa direkta frågor, säga ytterligare
några ord, eftersom fisket förts på tal. Jag skulle vilja konstatera, att vi nu
genom framgångsrika förhandlingar med många olika länder lyckats skaffa

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
det svenska fisket en större export än jag för min del tror, att det svenska
fisket någonsin haft. Vi ha lyckats göra detta, trots att den stora avnämaren
före kriget, Tyskland, som ju tog kvantitativt ungefär två tredjedelar av hela
vår fiskexport, för tillfället har fallit bort. Detta resultat, som jag betraktar
som mycket gott, ha vi vunnit genom energiska handelspolitiska ansträngningar.
Vi ha därvidlag haft gott samarbete med fiskarenas organisationer.
Ifall vi skulle kunna räkna med, vilket förefaller mig rimligt, att också i någon
grad kunna återvinna vår marknad på Tyskland, så förefalla mig framtidsutsikterna
för den svenska fiskexporten för närvarande gynnsamma. Jag tror
att detta är en sak, som man har alldeles särskild, anledning att glädja sig åt,
eftersom vi — jag gissar att herr Staxäng därutinnan delar min uppfattning
— knappast kunna tänka oss en riktigt sund ekonomisk utveckling för den
svenska fiskerinäringen, såvida vi inte kunna upprätthålla en stor och växande
export. På alla andra vägar komma vi att snöras in i restriktioner, som,
hur höga subventionerna än göras och hur svåra de än bli att bära för konsumenterna,
komma att lämna fiskerinäringen som en fattig, betryckt och beroende
näring. Det är genom att skapa en stor export som vi kunna göra en
väsentlig insats för den svenska fiskerinäringen. Och i det hänseendet ha vi,
tycker jag, under det sista halvåret nått resultat, som äro goda.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skulle endast vilja få till protokollet antecknat, att när
handelsministern nu haft ordet och tagit upp vad som förekommit i debatten,
har han inte berört den enligt min mening viktiga frågan, huruvida vi skola
upprätthålla handelsförbindelserna med Franeo-Spanien. Han formulerar ju
den principen, att vi skola ha fri handel at alla hall, och da är det av stor
vikt att få ett svar på den frågan. Jag skulle vilja veta vad som är anledningen
till att han tiger på den punkten. Handelsministern är väl medveten örn
att det här i landet finnes en långt utanför det kommunistiska partiets verkningskrets
gående opinion, som vill ha en förändring på denna punkt.

Vidare yttrade

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
är inte säker på att herr Hagberg kommer att finna att jag svarar på hans
fråga, när jag emellertid säger honom, att det är oriktigt att pasta, att den
svenska regeringen tiger på denna punkt. Det har varit en ingående debatt
örn saken, inte i denna kammare men i första kammaren, vilken debatt föranleddes
av en interpellation av en partivän till herr Hagberg. Såvitt jag kan
minnas från den debatten, där jag var närvarande, gavs det från regeringens
sida ett klart besked, som jag tror står sig i dag. Det finns ingen anledning
för mig, i all synnerhet som detta är en rent utrikespolitisk fråga, att göra
något tillägg till den deklaration, som då avgavs från regeringens sida.

Herr Hagberg i Luleå, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Detta innebär alltså, att regeringen vidhåller sin ståndpunkt,
att Sverige skall göra affärer med Franeo-Spanien i fortsättningen. Jag
har ansett det värdefullt att få klarhet även inför andra kammaren på denna
punkt. Jag beklagar mycket detta besked, och jag hoppas att regeringen skall
tvingas att taga upp frågan till omprövning så snart som möjligt, överhuvud
taget bör hela politiken gentemot Franeo-Spanien underkastas en granskning,
men man är ju i detta sammanhang hänvisad till att begränsa sig till frågan
örn handeln. Jag tror verkligen, att regeringen har all anledning att ompröva
denna fråga.

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)

Härpå yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Eftersom herr Staxäng åberopade
utskottets skrivning, skall jag tillåta mig såsom talesman för utskottet att
framhålla, att utskottet haft föredragningar och långa överläggningar örn just
sådana spörsmål, som framför allt berörde fiskarena. Därvid ifrågasattes på
en del punkter — utan att man på något sätt ville underkänna det arbete som
de svenska förhandlarna nedlagt och de resultat de lyckats komma till — örn
man verkligen uppnått vad som kunde vara önskvärt. Och när utskottet i sitt
utlåtande inflickat en del av det som herr Staxäng åberopade, har det just varit
med tanke på att man ville från utrikesutskottets sida kraftigt understryka, att
det var en hel del som nog tålde att ytterligare omprövas. Man ville i det hänseendet
ge den svenska regeringen allt möjligt stöd vid de fortsatta underhandlingarna.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag hade inte tillfälle att åhöra herr Hagbergs
i Luleå hela anförande i fråga örn förbindelserna med Spanien, men jag kan
inte underlåta att göra några små reflexioner i anledning av detta anförande.
Örn herr Hagberg inte står i vänskapligt förhållande till Franco, är en sak som
inte gärna kan påverka vår handelspolitik. Jag är inte alldeles övertygad örn
att innehavarna av de butiker där herr Hagberg handlar samtliga äro så särskilt
vänskapligt inställda till herr Hagberg. Däremot har vårt land såvitt jag
känner till ett vänskapligt förhållande till Spanien och dess folk. För övrigt
erinrar jag mig inte något tillfälle under de gångna krigsåren, då herr Hagberg
föreslagit att Sverige skulle avbryta handelsförbindelsena med Tyskland.
I vart fall gjorde han aldrig detta under åren 1940 eller 1941.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Vid 1940 års urtima riksdag gjorde jag
ett inlägg i kammaren, där jag framhöll, att det fanns tendenser som tydde på
att vi.höllö på att vingla in i det tyska livsrummet, och med detta inlägg varnade
jag mot den anpassningspolitik, som regeringen då hade börjat tillämpa.
Det riktiga förhållandet i detta avseende är alltså rakt motsatt det av herr
Wiberg påstådda. Däremot ansåg jag aldrig under kriget, att Sverige skulle
kunna genomföra ett generellt avbrytande av handelsförbindelserna med Tyskland.
Skälen härtill äro kända. \ i befunno oss i ett tvångsläge. Vi voro tvungna
att byta varor med Tyskland bland annat för att få kol.

Men detta skäl kan inte anföras, när det gäller förbindelserna med FrancoSpanien.
Sverige är inte i något tvångsläge. Den handel och de förbindelser
som vi uppehålla med Franco-Spanien äro icke dikterade av något tvångsläge
utan av en politik, som skall tolerera vilka regimer som helst, som skall tolerera
den sista fascistiska regimen i Europa. Jag anser att regeringen verkligen bör
ompröva sin politik i det hänseendet. Det finns så mycket som tyder på nödvändigheten
därav. Jag bär aldrig rekommenderat att Sverige skall intaga
någon fientlig attityd mot det spanska folket, som vi alla beundra. Men för
att ge uttryck at vart ogillande av en regim, som påtvingats det spanska
folket med de tyska och italienska vapnens hjälp, borde vi göra en sådan, jag
vill inte använda ordet gest men en omprövning av den svenska handelspolitiken.
Det är inte bra som det för närvarande är. När man från regeringens
sida varnar för att hissa den spanska republikens flagga på offentlig plats
i Stockholm utanför konserthuset, där kommunisterna ha en kongress med
spanska delegater närvarande, då är det verkligen skäl att göra regeringen
uppmärksam på att den bör ompröva sin politik i denna fråga. I dag gäller

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. (Forts.)
det som sagt .närmast handelsförbindelserna, och vi skulle komma ett gott
stycke på väg, örn Sverige, som på detta område inte alls befinner sig i något
tvångsläge, verkligen radikalt ville bryta handelsförbindelserna med Spanien.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Mossberg propositionerna:

nr 293, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
och

nr 294, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1946/47; samt

av herr statsrådet Myrdal propositionerna:

nr 276, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) örn återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom m. m.; och . .

nr 289, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
rörande det svensk-finska varuutbytet m. m.; och

första lagutskottets utlåtande, n,r 32, i anledning av väckta motioner om beredande
av möjlighet för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt
tillsammans med omkringliggande socknar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av väckt mo- Motion anilon
angående revision av bestämmelserna i 6 kap. strafflagen örn skadestånd gående vevi sion

av straff
lagens bestäm

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde: ^skadestånd

Herr Lundstedt: Herr talman! Frågan om den utomobligatoriska ■—■ eller m'' m''
med ett bättre uttryck utomkontraktliga -— skadeståndsrätten, som genom denna
motion dragits inför riksdagen, är ett utomordentligt intrikat problem. Jag
vill redan från början säga, att ehuru här inte föreligger någon reservation och
jag helt och fullt instämmer med utskottet, kommer jag att ganska ingående
uppehålla mig vid detta ärende.

Utskottet har inte förordat bifall till den föreliggande motionen i dess helhet
utan endast såvitt angår revision av 6 kap. 4 § strafflagen. Mlen utskottet
har indirekt givit stöd åt motionen i dess helhet. Jag gillar denna utskottets
restriktiva hållning. Denna jättefråga är enligt min mening ännu icke
i sådant läge, att den redan nu bör anförtros åt en lagberedande kommission.

Å andra sidan finner jag utskottets positiva inställning till frågan örn 6 kap.

58 Nr 21. Onsdagen den 22 maj 194(i fm.

Motion angående revision av strafflagens bestämmelser om skadestånd m. m.

(Forts.)

4 § strafflagen och denna frågas utbrytning till omedelbar lagstiftningsåtgärd
vara synnerligen välbetänkt. Jag kan nämligen inte finna annat, än att en
sådan utbrytning mycket väl kan ske, och då bör den också ske. Revisionen
av detta lagrum är nämligen icke beroende av de svårartade problem, som
eljest inneslutas i den utomkontraktliga skadeståndsrätten. När jag sålunda
helt ansluter mig till utskottets ståndpunktstagande, kan jag inte neka mig
nöjet att samtidigt få lyckönska utskottet till den utmärkta redogörelse, utskottet
här lämnat för detta invecklade frågekomplex. Jag skall ju anses vara
ett slags fackman i detta ämne, och därför vågar jag belasta protokollet med
en komplimang till utskottet för detta utlåtande, därför att utskottet oaktat
den trånga ramen likväl lyckats därinom giva en så allsidig och klar uppläggning
av etet lika stora som svåra ämnet.

Av vad jag nyss sagt är det klart, att jag måste instämma med utskottet,
när det — på s. 7—9 i betänkandet — uttalar sina tvivelsmål angående lämpligheten
av att redan nu förorda igångsättande av ett lagstiftningsarbete i
fråga örn den utomkontraktliga skadeståndsrätten. Jag ber emellertid — och
detta är anledningen till att jag begärt ordet — att med några synpunkter
från min egen studieerfarenhet få ytterligare belysa dessa tvivelsmål.

Man plägar i detta ämne utgå från tvådelningen: culpaansvar eller skuldansvar
å ena sidan och strikt ansvar å andra sidan. Det kan emellertid mot
den hittills antagna grunden för eulpa- eller skuldansvaret riktas en mycket
genomgripande kritik. Den kritiken leder till en ganska omfattande utvidgning
av området för det gamla culpaansvar et. Härigenom förryckes så att säga
proportionen i den nämnda utgångspunkten. Detta är en sak, som ännu
inte blivit klart beaktad inom vare sig doktrin eller praxis. Frågan är också
utomordentligt komplicerad, och jag kan därför naturligtvis inte gå in på den
här. Jag får nöja mig med att säga, att jag anser idet vara av största vikt, att
man vinner så stor klarhet som möjligt i den nu antydda frågan, innan man
skrider till det ifrågasatta lagstiftningsarbetet. Egentligen kan man inte komma
fram till en sammanhängande lösning av hela problemet, förrän man till
fullo förstår, att distinktionen mellan eulpa- eller skuldansvar å ena sidan
och strikt ansvar å andra sidan är en rent formell, blott och bart terminologisk
fråga, utan varje reell betydelse. Allt ansvar är strikt; intet ansvar är
eulpa- eller skuldansviar. Det område som man brukar beteckna såsom culpaeller
skuldansvar hänför jag numera tillsammans med en del andra ting under
vad jag kallar den allmänna regeln örn ansvar för den egna handlingen.
o Örn jag därefter övergår till frågan örn det s. k. strikta ansvaret — d. v. s.
såsom motsättning till det gamla culpaansvaret —- blir huvudfrågan eller i
varje fall en av huvudfrågorna problemet om en persons ansvar för skada å
annan genom hos honom anställda personers handlingar. Här har i vår praxis
och vår doktrin inträngt sig en ytterst olycklig tanke, nämligen att en viss
kontraktsförpliktelse i allmänhet måste åvila arbetsgivaren eller principalen
gentemot den skadelidande, för att arbetsgivaren eller principalen skall bli
skadeståndsskyldig. Ohållbarheten i denna tanke kan vetenskapligt utredas,
men naturligtvis får jag här avstå även från den utredningen. Jag vill dock
framföra några synpunkter, som då kanske få karaktären av en rapsodi. Eftersom
jag inte, på grund av tidsbrist och därför att det inte lämpar sig att
göra det här i kammaren, direkt kan framlägga en övertygande utredning örn
riktigheten av mitt påstående, vill jag i stället genom exempel söka åtminstone
indicera ohållbarheten i tanken om kontraktsförpliktelse såsom förutsättning
för arbetsgivarens ansvar. De flesta exemplen äro hämtade från vår
rättspraxis.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm. Nr 21.

Motion angående revision av strafflagens bestämmelser örn skadestånd m. ni.

(Forts.)

En husägare skulle lägga om rörledningssystemet eller införa nytt sådant
i sin fastighet -— vilketdera kommer jag just nu icke ihåg. Han engagerade
emellertid en rörläggningsfirma för ändamålet. Arbetarna slarvade, så att en
läcka uppstod i ett rör. Följden blev att en butik översvämmades av vatten,
och butiksinnehavarens varulager skadades. Butiksinnehavaren stämdfe då rörläggningsfirman
med yrkande örn skadestånd. Hans talan ogillades. Men den
ogillades med en sådan motivering, att man kan förstå, att — örn husägaren
själv jämväl varit innehavare av den ifrågavarande butiken — _ skulle talan
ha bifallits. Det verkar ju ganska egendomligt, att entreprenörfirman skulle
vara skadeståndsskyldig, örn butiken varit husägarens egen, men däremot inte
skadeståndsskyldig, örn skadan drabbade en butiksinnehavare i fastigheten,
som blott var hyresgäst. Man bör kanske lägga märke till att talan blott rörde
sig örn skada å lösören.

Ett annat fall gällde en trupp militärer, som inkvarterats i en lada. Det
fanns naturligtvis hö i ladan, och genom vårdslöshet med elden antändes höet,
och ladan brann upp. Här blev nu kronan ansvarig för skadan. Motiveringen
för deima ansvarighet var den — eller rättare sagt man synes tolka motiveringen
för denna ansvarighet så — att det mellan kronan och ägaren av ladan
visserligen inte förelåg ett kontrakt men i alla fall något som såg ut som
ett kontrakt. Eftersom man ville nå fram till kronans ansvar, nödgades man
här laborera med något, som man kallar kvasikontrakt, det vill säga något
som liknar ett kontrakt. Därefter bedömer man förhållandet, som örn ett kontrakt
förelåg. — Gör nu emellertid det antagandet, att intill den lada, i vilken
manskapet var inkvarterat och som brann ned, låg en annan lada, som kanske
hade annan ägare. Låt oss vidare antaga, att elden inte kunde begränsas till
den första ladan utan att följaktligen båda ladorna brunno upp. Med den
ståndpunkt, som jag nyss skildrat, skulle nu den senare ladans ägare icke
med framgång kunna föra någon skadeståndstalan mot kronan, ty beträffande
honom vore det ju omöjligt att konstruera upp ens. ett s. k. kvasikontraktsförhållande.

Låt mig ta ett annat fall. Man går in i ett varuhus med parkettgolv och halkar
på en såpfläck, som av slarv glömts kvar på golvet, och bryter därvid ett
ben. Örn man då har kommit in i varuhuset såsom kund, alltså för att köpa varor,
är det lätt att konstruera upp en kontraktsförpliktelse, vilande å etablissementets
ägare gentemot den skadelidande. Med stöd härav finner man så principalens
ansvarighet gentemot den skadelidande kunden motiverad. Men antag,
att den halkande personen kommit in i varuhuset t. ex. såsom turist, för att hälsa
på ett biträde eller för att lämna ett meddelande till ett biträde eller kanske
till och med till principalen. I dessa fall är det omöjligt att konstruera upp det
nödiga kontraktsförhållandet, och det skulle alltså inte löna sig att föra skadeståndstalan
mot principalen.

Ett fall som låtit mycket tala örn sig är följande. Det var en dräng pa landet,
som .skulle hugga sönder en vedklabb. Den var sa kvistig och besvärlig, att
man inte kunde få sönder den med yxan. Då gick han in till sin husbonde och
bad att få en dynamitpatron att spränga sönder vedklabben med. Det fick han,
och när sprängningen skedde, hamnade en del brinnande träflisor pa en grannbyggnads
tak och antände detta, med påföljd att både denna och andra grannens
byggnader brunno ned. Denne förde nu skadestandstalan mot drängens husbonde,
men denna talan ogillades. Här förelåg ju inte något kontraktsförhållande
mellan husbonden och grannen. Men jämför nu med detta fall följande. Gran71
e 11 själv ägde den där vedklabben. Han gick med den till den där husbonden
och bad att denne skulle låta hugga sönder den, låt oss säga mot en 50-öring i

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Motion angående revision av strafflagens bestämmelser om skadestånd m. m.

(Forts.)

vederlag. Sedan husbonden lämnat vedklabben åt drängen, förfor denne på nyss
beskrivit sätt och med den ödesdigra effekten. Här föreligger ett kontraktsförhållande,
och det är klart, att man lätt kan konstruera fram en »biförpliktelse»
att icke uppfylla avtalet på sådant sätt, att medkontrahentens egendom därvid
ödelägges. Följaktligen ''skulle i detta fall skadeståndstalan ha bifallits. Men
vore det inte egendomligt, örn skadeståndstalan skulle bifallas just när vederbörande
själv så att säga tagit initiativ till olyckan genom att sluta avtal örn att
iå vedklabben sönderhuggen, medan han däremot inte skall kunna få skadestånd
av drängens husbonde, när han fullkomligt oanande örn hela handlingen får sin
egendom ödelagd genom densamma?

Till sist skall jag nämna ett fall — det är inte från rättspraxis — för att på
ett enkelt sätt praktiskt belysa arten av de principer, som här synas bli tillämpade.
En person har köpt en segedyacht för att ha på sommaren, och han engagerar
en gast för ändamålet. Vi tänka oss nu två olika situationer. I det ena fallet har
han avtalat med ägaren till en brygga om rätt att få förtöja båten vid bryggan.
I det andra fallet gäller det en privat brygga, till vilken han inte har någon
som helst rätt. Gästen kommer nu seglande, och genom en vårdslös manöver seglar
han sönder bryggan. Vad är nu doktrinens ståndpunkt beträffande segalyachtsägarens
ansvar? Jo, gäller det den brygga, vid vilken han enligt avtal
har rätt att förtöja båten, blir han enligt doktrinen ansvarig. Men i fråga örn
den andra bryggan, som han inte har någon rätt att lägga till vid, blir lian
inte ansvarig. Detta verkar ju ganska överraskande.

Jag har velat på detta sätt exemplifiera mitt påstående, att det måste ligga
något galet i tanken att förutsätta en kontraktsförpliktelse å principalens sida,
för att han skall bli ansvarig. Denna oriktiga tanke leder ju i själva verket till
att det här inte alls kan vara fråga om skadestånd i så kallade utomobligatoriska
förhållanden utan blott örn skadestånd i obligatoriska eller kontraktsförhållanden.
Detta Synes man inte tänka så mycket på.

Denna enligt min mening falska tanke om kontraktsförhållandet såsom förutsättning
för principalens ansvarighet har stundom tillämpats på ett mycket
egendomligt och inkonsekvent sätt, såsom nu skall antydas.

När den skadelidande själv är anställd hos arbetsgivaren-svaranden har man
konstruerat kontraktsobligationen sa, att arbetsgivaren icke blir ansvarig, när
skadan vållats genom en arbetskamrats vårdslöshet. Ansvarighet inträder blott
om skadan berott på vårdslöshet hos arbetsförman eller annan i arbetsledningen.
Här ha vi,. märk väl, ett klart kontrakt även beträffande den skadelidande, nämligen
en tjänstelega mellan principalen och den skadelidande. Men ehuru man
sålunda kan åberopa sig på ett kontraktsförhållande, låter man inte — hur man
resonerar kan jag inte här gå in på — den s. k. obligationen ha den effekten,
att principalen blir ansvarig i det fall, då skadan försorsakats av enkel arbetares
åtgärd, utan som jag nämnde blott örn skadevållaren är en person i åtminstone
något högre ställning inom företaget.

Denna konstruktion har man sedan överfört på frågan om kronans ansvar
för skada å anställd genom annan anställd. Kronan blir sålunda inte ansvarig,
örn exempelvis en värnpliktig skadas genom felaktig åtgärd av en annan enkel
värnpliktig. Skadevållaren måste ha varit mer än menig man, alltså något slags
förman, för att kronan skall bli ansvarig. Jag är inte så hemma i de olika militära
graderna, men det måste väl alltså vara minst en vicekorpral som vållat
skadan.

Det nu sagda betyder i själva verket, att man i dessa situationer — det vill
säga när den skadelidande själv också är anställd hos arbetsgivaren — inte låter
det mellan arbetsgivaren och den skadelidande bestående kontraktet spela någon

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Motion angående revision av strafflagens bestämmelser om skadestånd m. m.

(Forts.)

som helst roll. Ty nu kommer något märkligt: om den skadelidande icke är
anställd i arbetsgivarens tjänst utan en outsider, som inte heller på annat Sätt
står i något kontraktsförhållande till arbetsgivaren, torde denne enligt vår
praxis i alla fall bli ansvarig, örn den i hans tjänst varande skadevållaren haft
.någon ledande ställning, exempelvis varit arbetsförman eller, i fråga om det militära.
furir eller kanske bara vicekorpral. Men örn det i ett dylikt fall, det vill
säga där den skadelidande själv inte är anställd hos arbetsgivaren, likväl kan
uppkonstrueras en viss kontraktsförpliktelse hos principalen gentemot den skadelidande,
svarar principalen till och med för den enklaste arbetares försummelse.
Med andra ord, man synes egendomligt nog inte konsekvent fullfölja sin
lära örn kontraktets betydelse för arbetsgivarens ansvarighet, när kontraktet är
en tjänstelega.

Jag kan, herr talman, inte sluta denna lilla rapsodi utan att även antyda
den brokiga bilden av kronans ansvar gentemot en skadelidande, som icke är
anställd i kronans tjänst. Denna antydan skall göras genom att nämna några
fall från vår rättspraxis. En furir avlossade under en övning på Järvafältet
ett s. k. lysskott. Ett hus. som låg 125 m från platsen för skottets avlossande,
fattade eld och brann ned. Talan fördes mot kronan örn skadestånd, och den
talan bifölls. Ett annat fall inträffade under en nattlig fälttjänstövning i nordöstra
Skåne, utanför Hässleholm. En beriden trupp på tio man hade suttit av
och överlämnat hästarna till två hästskötare. Dessa uppehöllo sig med hästarna
på ett avstånd av 250 m från en landsväg. Av någon anledning blev en av hästarna
orolig och eggade upp de övriga, så att hästarna plötsligt råkade i sken
och sprungo ut på landsvägen. En av dem kolliderade med en bil, som blev
ramponerad. Bilens ägare förde skadeståndstalan mot kronan, och hans talan
bifölls. I båda dessa fall motiverade man kronans ansvarighet med att situationen
hade varit av särskilt farlig beskaffenhet. Yi skola nu jämföra det senare
fallet med ett annat. Det inträffade i Boden, att några hästar med signalkärror
råkade i sken på gatorna. En av hästarna sprang på en dam, som promenerade
på gatan. Hon förde skadeståndstalan mot kronan, men denna talan bifölls inte.
Ett liknande fall med signalkärror inträffade i Östergötland. I det fallet motiverades
kronans frihet från ansvar med att befälhavaren för signalavdelningen
icke gjort sig skyldig till försummelse. Varför kunde man inte också i dessa fall
anse, att en farlig situation förelåg? Jag har med detta bara velat visa hur
i viss mening ojämn själva praxis på detta sätt har blivit.

Vad beträffar förefintligheten av culpa hos »befälhavaren» såsom förutsättning
för ansvarighet för kronan, tycks det inte spela någon roll vad befälhavaren
har för grad. Den förut omnämnda signalavdelningen omfattade, vill jag
minnas, högst omkring femton man. Och efter vad jag hört sägas, kan en vicekorpral
föra. befäl över en sådan avdelning. Det tycks verkligen vara så, att
örn det inte föreligger en direkt farlig situation, blir kronan likväl ansvarig
gentemot en skadelidande outsider, därest skadan vållats av en i kronans tjänst
varande person, som har något slags överordnad ställning. Jag skall till belysning
av detta nämna ytterligare ett fall, som ni kanske förut hört talas örn.
Det var en ammunitions!ross, som körde på Stockholms gator. När den körde
förbi ett läroverk, folio en del sprängpatronor från materialvagnen ut på gatan.
Skolvaktmästarens pojke sprang där och lekte och fick tag på en patron. Den
exploderade och pojken skadades. Detta fall har eli vissi intresse på grund av de
avvikande meningar som förelågo. Skadeståndstalan bifölls av högsta domstollen
nied den motiveringen att chefen för ammunitionstrossen hade handlat oförsiktigt.
»Chefen för ammunitionstrossen» later nog så fint, men det var bara
en vicekorpral! Två justitieråd ansågo emellertid i detta fall, ali befälhavaren

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Motion angående revision av strafflagens bestämmelser örn skadestånd m m.

(Forts.)

inte hade tillräckligt hög ställning för att kronan skulle ådragas ansvarighet
genom hans handlingssätt.

Kronan skall sålunda svara för skadan, om den vållats av en person, som har
något skgs överordnad ställning; någon rang måste vederbörande ha. Jag skall
emellertid nu beröra ytterligare ett fall, där detta resonemang tycks kastas
över ända. Det är för övrigt ett fall som riksdagen en gång tagit befattning
med. Kommendanten i Boden — det var för all del inte den nuvarande kommendanten,
som det talats och skrivits så mycket örn — hade utnämnt en poliskommissarie
_ i Malmö till fästningspoliskommissarie i Boden. I samband
med utnämningen hade kommendanten givit vederbörande uttrycklig order
att omedelbart infinna sig till tjänstgöring. Detta gjorde han också.
Han säde upp sin dittillsvarande tjänst och flyttade upp till Boden.
Kommendanten tänkte inte pa att utnämningen kunde överklagas. Den överklagades
emellertid, och en annan blev utnämnd. Där stod alltså den först
utnämnde, som fatt order att omedelbart inställa sig. Han hade förlorat
sin gamla tjänst och naturligtvis haft en mängd kostnader i samband med
flyttningen. Han förde talan örn skadestånd mot kronan. Man skulle nu kunna
tänka sig, att örn kronan svarar för skada genom handling, som företages
av en vicekorpral, bör kronan så mycket mera svara för skada genom handling
av en person i så hög ställning som kommendanten. Till kommendantens heder
vill jag säga, att det inte är så säkert, att han begått ett misstag. Det var
nämligen en mycket svar fråga att avgöra, huruvida situationen var sådan, att
utnämningen kunde överklagas. Det var många, som ansågo det egendomligt,
att Kungl. Maj:t kom tuledet resultat som blev fallet. Det gick emellertid så.
Vad nu den förda skadeståndstalan beträffar förklarades i domen, att även om
kommendanten handlat felaktigt och gjort sig skyldig till försummelse, vore
kronan likväl icke ansvarig för skadan. Det göres alltså skillnad mellan detta
lall och det förut omnämnda fallet med ammunitionstrossen. Hur skall denna
skillnad kunna. förklaras? Man tager nog icke miste, örn man antager, att
ansvarsfrågan i Bodenfallet bedömts ur förvaltningsrättslig, men i andra
fallet ur civilrättslig synpunkt. Denna distinktion har emellertid något glidande
över sig. Stundom blir skillnaden icke verklig utan endast ord. Grundtanken
synes^ emellertid vara, att örn en ämbetsman direkt genom utövande av sitt ämbete
åstadkommer skada för annan, är inte kronan ansvarig annat än i de få
fall, som särskilt reglerats i lagen. Se vi frågan ur synpunkten vad den allmänna
tryggheten kräver, måste det väl ändå vara ett socialt intresse, att medborgarna
i landet kunna känna största möjliga trygghet gentemot skador från
sjelva kronans sida, vare sig dessa kunna ses ur »förvaltningsrättslig» eller
»civilrättslig» synpunkt. Och för det skadelidande offret kommer skadan säkerligen
icke att kännas mindre tung att bära. därför att det upplyses örn att
skadan tillfogats genom »förvaltningsrättsligt» misstag.

Det är ganska tydligt att här måste ske en ändring. Örn justitieministern
hade varit närvarande, skulle jag önskat vända mig till honom, inte med en
fråga — ty det skulle ha varit taktlöst för att inte säga dumt att ifrågasätta,
att han i en sadan sak skulle stante pede ge ett svar — utan med en hemställan
att taga under övervägande, huruvida inte på detta område en provisorisk lag,
uttryckligen fastställd att gälla endast tills vidare, borde komma till
stand. Denna provisoriska lag skulle upphäva den skillnad som göres
mellan _ förvaltningsrättslig och civilrättslig skada, en skillnad som synes
mi5°ijT J''ag- Skulle kunna belysa det med flera fall — vara alldeles
ohallbar. Vidare skulle en sådan provisorisk lag innehålla bestämmelser
örn att kronan skall svara för skada som tillskyndas t. ex. en menig mili -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Motion angående revision av strafflagens bestämmelser om skadestånd m. m.

(Forts.)

tär, likgiltigt om skadan vållats av överordnad eller av annan menig. Vidare
kan ifrågasättas, örn inte en sådan lag borde innehålla bestämmelser örn ansvar
för kronan — ty kronan kommer ju på detta område i en särklass — även
gentemot skadelidande civila personer, fastän skadan vållats av anställd person,
civil eller militär, i enkel och icke överordnad ställning. Jag anser att en sådan
lag borde kunna givas en viss retroaktiv verkan. Jag ber er beakta, att jag
menar, att en sådan lag inte på något sätt skulle få vara prejudicerande för
det slutliga lagstiftningsarbetet i hela det vittfamnande ämnet. Jag finner
en sådan provisorisk lag motiverad av den anledningen, att man på sist antydda
områden ofta finner de mest upprörande fallen av bristande full ansvarighet.
Jag anser också, att medborgarna på ett alldeles särskilt sätt böra kunna
känna trygghet gentemot kronan och inte riskera att fördärvas till kropp
eller egendom genom åtgärder, som dock vidtagas under kronans regim, låt
vara att inte någon bestämd överordnad kan påvisas ha brustit åt s. k. normal
aktsamhet. Eljest är min ståndpunkt emellertid den, att hela frågan örn det
utomkontraktliga ansvaret ännu inte är mogen för ett djupgående lagstiftningsarbete.

Till vad jag i sådant avseende redan har anfört kommer något — som utskottet
ingalunda förbisett — nämligen ansvarighetsförsäkringen, såsom en
ytterligare komplicerande faktor. Det skulle ta för lång tid att försöka ge en
utredning av dennas influerande på den utomkontraktliga skadeståndsrätten.
Jag vågar kanske säga, att jag, eftersom det är omöjligt att komma ifrån
ansvarighetsförsäkringen, trots dess i visst avseende för skadeståndsrätten dubiösa
karaktär, tänker mig den framtidsbilden, att en principal blir ansvarig för
skada genom varje anställds handlingar i tjänsten, men att han har möjlighet
skydda sig själv genom ansvarighetsförsäkring, dock på ett sådant sätt att han
själv får bära en icke okännbar risk, s. k. självrisk.

Jag vill ytterligare förebygga ett missförstånd, som lätt kunde insmyga sig.
Man skulle kunna tro. att de exempel från vår rättspraxis, som jag här givit,
innefattade någon kritik av domstolarnas tillvägagångssätt. Sådant har varit
mig fullständigt fjärran. Det är inte fråga örn annat, än att domstolarna
antingen räkna med den eller den principen, och då måste de naturligtvis följa
densamma, eller ock att de söka utfinna en princip åt sig. En sådan princip
får då utarbetas så, att den inte råkar i kollision med redan befintliga principer.
På detta sätt kunna domstolarna naturligtvis i brist på lagstiftning nödgas
till domslut, som på lekmannen stundom verka rätt abderitiska. Själv hade
jag i många år grubblat på de här frågorna, när jag här i kammaren för åtta år
sedan uttalade mig på ett sätt, som väl delvis står i strid med vad jag nu har
sagt. Det sammanhänger då med, att jag ytterligare har grubblat på problemet;
ju mer nian tänker däröver, ju djupare man Böker tränga in däri, desto
mera invecklat ter det sig, och det är svårt att känna sig ''fullt övertygad örn
vilken eller vilka linjer som kunna vara de för samhället nyttigaste.

Jag tror emellertid, herr talman, att jag nied detta har motiverat min ställning
och varför jag helt och hållet instämmer i utskottets utlåtande, och ber
följaktligen att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Werner: Herr talman! Jag skall inte inlåta mig i någon debatt med
herr Lundstedt. Det iir ju alldeles givet, att jag som lekman saknar möjligheter
att föra en diskussion på detta rättsvetenskapliga område, där herr Lundstedt
dock ibland kanske rör sig med icke gripbara realiteter.

Det kan emellertid inte lia undgått kammaren, att under de senare åren ett
mycket omfattande lagstiftningsarbete har genomförts på olika områden, vilket

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 fm.

Motion angående revision av strafflagens bestämmelser om skadestånd m. m.

(Forts.)

tagit till syfte att modernisera lagarna, att anpassa deni efter en modernare
rättsuppfattning och att ge domstolarna klarare tillämpningsregler. Då man
vågar sig på att forska på skadeståndsrättens område, blir det emellertid tydligt,
att ett mycket viktigt och omfattande lagstiftningsarbete här har försummats.
Man finner, att medan det för närvarande sysslas med en omarbetning
av den gamla strafflagen, närmast med syfte till en bättre systematisering av
densamma med en uppdelning i en brottsbalk och en straff- eller skyddsbalk.
kommer det här ifrågavarande 6 kapitlet, som närmast avser skadeståndsrätten
i så kallade utomobligatoriska förhållanden, att lämnas kvar sorn ett åldrigt
och otillfredsställande rudiment i den nya och moderniserade strafflagen, där
detta kapitel inte har något egentligt sammanhang med strafflagen i övrigt.
Strafflagens uppgift är ju närmast att utgöra en samhällets reaktion mot förbrytarna
och mot förbrytelser, då däremot skadeståndsrätten rör sig på det civilrättsliga
området, där avsikten närmast är att återställa ett genom brottsligt
ingrepp eller genom annans vållande rubbat ekonomiskt jämviktsförhållande.

Örn man följer domstolarnas rättstillämpning i dessa frågor, finner man, att
de haft mycket svårt att få denna rättstillämpning sammanhängande och följdriktig.
Jag kan inte underlåta att påpeka, att skadeståndslagens, eller G kap.
SL 1 paragraf, som omfattar tre rader lagtext härstammande från 1864,
kompletteras genom hänvisningar till prejudikat i olika avseenden i inte mindre
än 165 eller 170 olika fall, till vilka hänvisas i lagboken. Med hänsyn till denna^
lagtextens knapphändiga och oklara utformning måste det vara mycket
svårt för domstolarna att enhetligt tillämpa skadeståndsrätten. Detta ger också
herr Lundstedts eget anförande vid handen, där han uttryckte att lagtillämpningen
är förvirrad. Man kan inte på ett bättre sätt beskriva tillståndet, då
lagtexten inte har tillbörlig klarhet och tillbörligt uttömmande anvisningar.
Herr Lundstedts definition av rättstillståndet på området utgör ett starkt bevis
för att hela detta viktiga och svåra lagstiftningsområde snarast möjligt
upptages till allmän översyn.

Motionärerna lia haft till utgångspunkt ett rättsfall från ett län i Mellansverige.
Det gäller en person, som blev dödad genom brottsligt vållande, nämligen
genom vårdslös bilkörning. Den vållande var ägare till 100 000 kronors
kapital och hade 16 000 kronors inkomst. Han hade framfört sin bil på ett
sadant sätt, att han dömdes till mycket kännbart straff för vållande av annans
död, men pa grund av att den dödes efterlevande för sin försörjning icke ansågos
vara beroende av den döde, frikändes vederbörande från skadeståndsansvar.
I det avseendet har utskottet odelat anslutit sig till motionärernas hemställan
örn en revision av 6 kap. 4 § strafflagen, som just behandlar efterlevandes
rätt till skadestånd.

Följer man domstolarnas tillämpning, finner man att utdömandet av skadestånd
i manga fall varit otillfredsställande. Man finner ofta, hurusom gamla
föräldrar, som på grund av annans brottsliga förvållande mistat en son eller
ett barn som kanske utgjorde deras enda försörjning, lia lämnats utan skadestandsersättning,
. Och i det här fallet, där den dödade var en husmor i ett jordbrukarhem,
finner man, att de efterlevandes skadeståndskrav underkändes på
grund av att stärbhuset hade en behållning av 30 000—35 000 kronor. Det ger
anledning till den konklusionen, att man kanske i denna otillfredsställande lagtext
har en formell täckning för uppfattningen att man kan värdera man och
kvinna olika. Hade det varit husfadern, familjeförsörjaren, som dödats, hade
antagligen domstolen ansett sig förpliktad att utmäta skadestånd. Emellertid
har ju utskottet här tillmötesgått motionärerna, och jag vill liksom herr Lund -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Motion angående revision av strafflagens bestämmelser örn skadestånd m. m.

(Forts.)

stedt uttrycka ulin erkänsla för det utomordentliga arbete som nedlagts vid
behandlingen av denna motion, där utskottets utlåtande utgör en värdefull
analys av liela detta rättsområde. Jag hoppas det skall tjäna till ledning för
en utredning, över hela detta omfattande rättsområde, som jag, trots att utskottet
hemställt om revision endast av den rätt till skadestånd som regleras i
SL G: 4, eller efterlevandes rätt till skadestånd, hoppas skall komma till stånd
inom den närmaste tiden, och givas en större omfattning. Det kan inte vara tillfredsställande
att, som här har skett, skadeståndsanspråk underkännas, framför
allt då det som herr Lundstedt angav gällt rättsanspråk exempelvis gentemot
kronan.

Jag skulle kunna komplettera herr Lundstedt^ exempel med ett ytterligare
rättsfall, som just nu avgjorts av högsta domstolen. Det gällde en cyklande
vägtrafikant, som passerade ett militärt förband, som reparera,det en tank på
vägen, och där vid inslåendet av en bult eller dylikt lossnade en flisa, som
krossade ett öga på den vägfarande, vilken befann sig på 10 meters avstånd
från de reparerande. Häradsrätt och hovrätt dömde kronan skadeståndsskyldig,
men högsta domstolen har just i år frikänt kronan från skadeståndsplikt,
varför den skadade står där med sin skada utan att kunna erhålla någon som
helst ersättning för sin nedsatta synförmåga.

I vissa andra fall, där en familjefader dödats genom en förbrytelse eller hans
arbetsförmåga nedsatts, straffas naturligtvis förbrytaren, men han har ingen
ekonomisk ansvarsskyldighet, därför att han oftast saknar tillgångar att betala
med. Utöver den sociala försäkringen, som nu dess bättre finnes att tillgå,
kunna inte de efterlevande utkräva något som helst skadestånd då den, skyldige
saknar tillgångar. Örn man utgår från att det är samhällets plikt att söka skydda
den laglydige medborgaren så långt det är möjligt, kan man inte undgå
att dra deni slutsatsen, att det även är samhällets skyldighet att åtminstone
i första hand träda i ett visst ansvar för genom brott vållade skador och förändringar
i den skadelidandes försörjning eller andra ekonomiska förhållanden.
Jag kan heller inte godkänna den principen att frågan örn ett skadestånds
utmätande eller om skadeståndets storlek avgöres efter den skadevållandes
ekonomiska möjlighet att svara för den skada han åstadkommit eller att
den skadelidandes ekonomiska möjlighet att själv bära följderna av en skada,
vartill han icke själv är vållande, skall vara avgörande.

Att nöja sig med en lagstiftning, där man endast reviderar en detalj, som
är så pass föråldrad och oklar som 6 kap. 4 § strafflagen visat sig vara, anser
jag otillfredsställande, och jag kan inte (leia utskottets eller herr Lundstedts
uppfattning, att denna fråga inte nu skulle vara mogen för en allmän
revision, eller varför man skulle lägga den åt sidan under den fortlöpande modernisering
av lagstiftningen, som vi kunnat glädja oss åt under de senaste
åren. Jag vill sluta med att uttrycka den förhoppningen att justitieministern,
som vi hoppas ägnar hela detta område sin uppmärksamhet, inte måtte, såsom
herr Lundstedt förordar, gå till en provisorisk lagstiftning, som herr
Lundstedt anser icke skulle lia prejudicerande inverkan — jag har mycket
svårt att finna logiken i det resonemanget — utan att han tvärtom föranstaltar
en allmän revision av hela skadeståndsrätten, och bryter ut den ur den gamla
strafflagen samt skapar en särskild skadeståndsbalk eller en särskild skadeståndslag.
där man så långt möjligt ger uttryck för en modern rättsuppfattning
och samtidigt ger klarare vägledning för domstolarnas handhav,ande av
detta besvärliga och vittomfattande rättsområde.

Trots att jag hade önskat, att utskottet velat bifalla motionen i dess helhet,
ber jag med dessa ord, under uttryckande av den förhoppningen att justitie Andra

kammarens protokoll 1940. Nr 321. g

66 Nr 21. Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Motion angående revision av strafflagens bestämmelser örn skadestånd m. m.
(Forts.)

ministern måtte gå ännu längre än utskottet förordat, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn kommission,
handelsagentur och handelsresande; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten; samt
statsutskottets utlåtanden:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens institut för folkhälsan;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för vissa
undersökningar vid statens institut för folkhälsan; och

nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare medel
för budgetåret 1945/46 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga under
femte huvudtiteln.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§11.

Disposition av Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 134, i anledning av Kungl. Ma.j:ts
fonden för proposition angående disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malm vissa

stokat- kommunerna jämte i ämnet väckta motioner.
garder inom

malmkolm- I propositionen nr 207 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utmunerna.
drag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 1 mars 1946, föreslagit
riksdagen medgiva, att de till fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
avsatta medlen tills vidare finge av Kungl. Maj:t disponeras i
enlighet med vad chefen för finansdepartementet i nämnda statsrådsprotokoll
förordat.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Hage
(1:282) och den andra inom andra kammaren av herrar Lövgren och Gavelin
(11:440), i vilka hemställts, att riksdagen vid ett bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 207 måtte härtill foga det uttalandet, att det överlämnades till
Kungl. Maj :t att i den mån förhållandena därtill föranledde använda den
befintliga fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna även till utdelande
av hyresbidrag till korttidsarbetande gruvarbetare under hänsynstagande
helt eller delvis till den framställning, som rörande denna fråga gjorts
av gruvindustriarbetareförbundets avdelningar i Kiruna, Malmberget och
Svartön.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte medgiva, att de till fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunema avsatta medlen tills vidare finge av Kungl. Majit

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Disposition ar fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna.

(Forts.)

disponeras i enliget med vad chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 1 mars 1946 förordat;

b) att motionerna 1:282 och 11:440 icke måtte av riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Holmberg: Herr talman! Även om man skulle kunna hålla med utskottet
örn, att den definitiva utformningen av bestämmelserna örn fondens användning
skulle kunna anstå till senare, så finns det enligt min mening mycket
starka skäl att göra invändningar mot den uppfattning departementschefen
och utskottet gjort sig till tolk för. För det första är det ett högst formellt och
i realiteten felaktigt resonemang när departementschefen anser, att kravet om
en starkt nedsatt arbetstid inte är fyllt i detta fall då det gäller gruvarbetarna.
En reducering av arbetstiden med en sjättedel borde väl kunna anses
vara ett sådant inkomstbortfall, att det fyller dessa krav. Därtill kommer att
en mycket stor del av de arbetare det här gäller fått sitt ekonomiska läge undergrävt
genom långa beredskapsinkallelser och andra förhållanden under
kriget, vilka medfört att deras svårigheter ytterligare skärpts. Detta är ett
faktum som inte rubbas av de formella resonemang, som departementschefen
och utskottet använda i utlåtandet.

Det faktum att hundratals gruvarbetare i Malmberget och Kiruna vid det
senaste avlöningstillfället endast hade en eller några tior att hämta, och att
det fanns åtminstone ett 30-tal gruvarbetare i LKAB i Kiruna som inte fingo
något alls i avlöningskuverten därför att de måst taga ut förskott för att
klara av skatter och andra överhängande bekymmer, visar väl att här inträtt
ett sådant läge, att det vore skäl att använda fonden för det ändamål som
ifrågasatts av fackföreningarna där uppe. När det faktiska läget alltså är
sådant, så kan man inte resonera som departementschefen och utskottet gjort
i detta fall.

Min andra invändning gäller användning av fondmedel för offentliga arbeten.
Jag kan inte förstå annat än att offentliga arbeten i malmfälten böra finansieras
med beredskapsmedel på samma sätt som man är beredd att finansiera offentliga
arbeten på andra håll. Det finns väl ingen som helst anledning att på det
området göra undantag för malmfältskommunema. Det bekymmersamma läget
för gruvarbetarna, som genom tidigare framställning kommit till uttryck
och som även motionen i detta ärende vill understryka, har ytterligare påtalats
genom fackföreningsmöten den senaste tiden i m al m f nits samhällen a. Det har
Siven på dessa fackföreningsmöten valts en deputation, som inom de närmaste
dagarna kommer att för statsmakterna framföra kravet örn att hyresersättning
skall utgå ur tremiljonersfonden. Detta är som bekant samma förslag, som
framförts i den motion, som herrar Lövgren och Gavelin avgivit.

Detta är, enligt min mening, ett minimum av vad man bör göra för att hjälpa
gruvfolket, och jag vill därför, herr talman, yrka bifall till motionen nr 440
av herrar Lövgren och Gavelin.

Herr Åkerström: Herr talman! Kammarens ledamöter konstatera vid genomläsningen
av detta utskottsutlåtande, att utskottet haft att pröva ett förslag
från Kungl. Maj :t, sorn avser en uppmjukning av fondbestämmelserna, eller
ett inläggande i desamma av rätt för Kungl. Majit att ge pensionsutfyllnad ur
denna fond till dem som liro förtidspensionerade. Detta bär utskottet haft att
taga ställning till, och vi ha här stannat för att tillstyrka, Kungl. Majlis
förslag.

Som här redan nämnts föreligger även en motion, vari föreslås, att man

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Reglering av
sockemäringen
i riket

m. m.

Disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna.

(Forts.)

skulle få använda dessa fondmedel även till hyresbidrag för vederbörande anställda.
Kungl. Maj :t har i det avseendet redan i förväg sagt, att bestämmelserna
i och för sig inte lägga hinder i vägen för att så kan ske. Förutsättningen
är emellertid, att det skall vara fråga örn en väsentlig nedsättning
av arbetstiden, och Kungl. Majit anser, att man här inte kan tala örn en
sådan väsentlig nedsättning, och följaktligen kan man heller inte taga pengar
ur denna fond för hyresbidrag till dessa korttidsarbetande. Utskottet har
stannat för samma uppfattning som Kungl. Majit och sålunda inte ansett
lämpligt att gå utöver vad som från Kungl. Maj :ts sida angivits.

Det ligger även så till, vilket redovisats i utskottsutlåtandet, att malmfältsarbetarna
arbeta alla sex dagarna under fem veckor, och sedan är man ledig
från arbetet under hela den sjätte veckan. Men möjligheter finnas — och
dessa hava även, enligt de upplysningar vi fått, på senare tid utnyttjats —
att utbetala understöd ur arbetslöshetskassa för fem dagar i denna sjätte vecka.
Följaktligen äger inkomstbortfall rum endast en dag på sex veckor.

Naturligtvis kan man säga att kompensationen här är alldeles för liten, och
det är möjligt att det är riktigt, i varje fall när det är fråga örn vissa grupper,
som äro hänvisade till sådant arbete som är sämre betalt. Men motionen
har ju inte gått ut på ett yrkande örn hyresbidrag till vissa av de lägre inkomsttagarna.
Något sådant har ju aldrig varit föremål för prövning, och då
kan det heller inte krävas av utskottet att det skulle ha gått in på detta i sin
motivering.

Jag ber, herr talman, att med det sagda få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till trådradioanläggningar;

nr 136, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning av
vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning stående fastigheter;

nr 137, i anledning av väckt motion om familjebidrag åt de värnpliktiga;
nr 138, i anledning av väckt motion angående löneställningen för löjtnanten
vid Dalregementet N. L. Melander; och

nr 139, i anledning av väckta motioner om lotsverkets övertagande av handhavandet
av säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 243, angående reglering av sockernäringen i riket m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 26 april 1946 dagtecknad proposition, nr 243, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, hade Kungl. Majit, under åbero -

Onsdagen den 22 maj 194li fm.

Nr 21.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
pande av propositionen bilagt utdrag- av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) besluta, att för tiden från och med den 1 februari 1947 till och med dag,
som Kungl. Majit bestämde, dock senast den 31 januari 1948, rätt att till
riket införa socker (tulltaxenummer 119 och 120) med av Kungl. Majit stadgade
undantag icke skulle tillkomma annan än staten eller den, åt vilken
Kungl. Majit överläte sådan rätt;

2) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de närmare föreskrifter, som kunde
erfordras för upprätthållande av nu angivna ensamrätt; samt

3) medgiva, att avtal finge träffas mellan staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget
rörande sockertillverkningen m. m. i huvudsaklig överensstämmelse
med vad föredragande departementschefen vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj :t anfört.

Till behandling i detta sammanhang hade utskottet upptagit de under motionstiden
vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 250 av herr
Näsgård och fru Svenson samt lii 378 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära, att
ett för hela riket enhetligt detaljhandelspris på socker måtte fastställas».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 243, i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet,

1) besluta, att för tiden från och med den 1 februari 1947 till och med dag,
som Kungl. Maj :t bestämde, dock senast den 31 januari 1948, rätt att till riket
införa socker (tulltaxenummer 119 och 120) med av Kungl. Majit stadgade
undantag icke skulle tillkomma annan än staten eller den, åt vilken
Kungl. Majit överläte sådan rätt;

2) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de närmare föreskrifter, som kunde
erfordras för upprätthållande av nu angivna ensamrätt; och

3) medgiva, att avtal finge träffas mellan staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget
rörande sockertillverkningen m. m. i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl.
Majit anfört; samt

B) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna 1:250
av herr Näsgård och frii Svenson samt lii 378 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl. om fastställande av ett för hela riket enhetligt detaljhandelspris på socker,
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville, med beaktande
av vad i utskottets betänkande anförts, föranstalta om utredning rörande
möjligheten att åstadkomma ett enhetligt eller i varje fall mera enhetligt
detaljhandelspris å socker samt för riksdagen framlägga det förslag, till vilket
utredningen kunde föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Elon Andersson,
Wehtje, Hagberg i Malmö, Hammarlund och Janson i Frändesta.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Till detta utlåtande lia jag och ytterligare
några ledamöter fogat en blank reservation, och jag vill nu med några
ord ange skälen härtill. Jag ilmnar framföra några reflexioner kring de motioner,
som väckts i detta ärende, och vilka båda motioner som bekant gälla
en framställning om utredning rörande ett flir hela riket enhetligt detaljhandelspris
på socker.

Som kammarens ledamöter viii veta, få vi inom den allra närmaste liden

Ni 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 fm.

Reglering av sockei-näringen i riket rn. m. (Forts.)
en. som jag antar, tämligen stor debatt örn hela enhetsprisproblemet, en debatt
som gäller hela fältet och inte bara detta mycket begränsade avsnitt.
Det föreligger nämligen motioner i sådan riktning, vilka äro hänvisade
till ett tillfälligt utskott. Jag har därför ingen anledning att här i detalj
granska detta naturligtvis mycket intressanta, men också mycket komplicerade
problem. Jag skall därför inskränka mig till ett par korta reflexioner
rörande den begränsade del av problemet, som rör ett enhetligt, eller för att
nu citera bevillningsutskottets skrivsätt, mera enhetligt detaljhandelspris på
socker.

När man talar om dessa ting, får man ofta det intrycket — i varje fall har
jag fått det — att folk tycks ha en ganska egendomlig benägenhet att sätta
likhetstecken emellan enhetspris och billigt pris. Man har, såvitt jag förstår,
i ganska vida kretsar den uppfattningen, att får man bara till stånd ett enhetspris
på en eller annan vara, så får man därmed också till stånd ett billigt
pris på denna vara. Jag tror att man här står inför ännu ett exempel på ordets
makt över tanken. Tyvärr förhåller det sig inte alltid så, att ett enhetspris
är detsamma som ett billigt pris. Jag tror att man snarare kan säga att motsatsen
är fallet, nämligen att ett enhetspris ofta blir detsamma som ett dyrt
pris.

Den fråga som bevillningsutskottet berör, och som motionärerna uppehållit
sig. vid, nämligen ett eventuellt enhetspris inom detaljhandeln på socker,
är ju ingalunda någon ny fråga. Den har varit uppe i bevillningsutskottet
och kammaren vid flerfaldiga tillfällen, och man har tidigare skrivit till Konungen
i den. Så skedde i slutet på 1930-talet, och Kungl. Maj :t föranstaltade
då om en utredning i saken. Den utredningen uppdrogs åt statens sockernämnd.
Det kanske kan ha sitt lilla intresse att erinra örn det resultat, till vilket statens
sockernämnd den gången kom. Nämnden påvisade i sin utredning att
enhetliga priser, även örn sådana i praktiken kunde genomföras, skulle medföra
avsevärda olägenheter. Man framhöll vidare, att den för systemet erforderliga
fraktutjämningen skulle bli komplicerad, förorsaka betydande rubbningar
i nuvarande väl upplagda distributionssystem och därigenom bli till
skada för distributionen. Med ali sannolikhet skulle, anförde nämnden vidare,
en allmän fördyring av transporterna och därmed även av distributionen bli
den oundvikliga följden av den ifrågasatta omläggningen.

Nu kan man naturligtvis erinra emot dessa sockernämndens uttalanden, att
de äro fem år gamla. De redovisades för 1941 års riksdag. Erinran är naturligtvis
alldeles riktig, men jag tror, att i stort sett stå sig de omdömen, sorn
sockernämnden vid den tidpunkten avgav i frågan. Jag tror inte att några
förändringar sedan dess inträffat, som äro av den beskaffenhet, att de väsentligt
kunna förändra det omdöme, som statens sockernämnd då avgav.

Utan tvivel lia vi ju enhetliga priser inom vår detaljhandel på vissa ting.
Sådan enhetlig prissättning förekommer ju särskilt beträffande vissa s. k.
märkesvaror och andra artiklar. Dessa varor, det kanske man bör observera,
lia ett mycket högt försäljningsvärde i förhållande till sin vikt. För den enhetliga
prissättningen spela alltså här frakt- och distributionskostnaderna ingen
större roll. Ett enhetspris för hela landet på socker skulle däremot, så vitt jag
förstår, fordra att sockerbolaget eller eventuellt någon statlig myndighet eller
något annat organ skulle fastställa detaljhandelns avans. Att så göra är som
sagt inte så svårt när det gäller en vara, som är relativt dyr i förhållande till
sin vikt, och där t. ex. 15 % rabatt för detaljhandeln innebär en bruttoavans på
40 öre per kg eller kanske mera. För socker däremot varierar, örn jag inte är
alldeles oriktigt underrättad, detaljhandelns bruttoavans mellan 6,1 och 13,8 %.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Reglering av sockernäringen i riket rn. m. (Forts.)
Att med någorlunda anspråk på rimlighet utjämna dessa avanser skulle säkerligen
bli ganska svårt.

Jag tror att man kan föra resonemanget ännu ett stycke vidare. Ett enhetspris
på socker skulle antagligen lia ännu en olägenhet med sig. I detta sammanhang
påpekar man gärna — och detta naturligtvis alldeles riktigt — att mellan
producenten, d. v. s. sockerbolaget, och konsumenten-detaljhandeln finns ett led,
nämligen sockerengrossisterna. Man menar att detta led är onödigt. Tar man
bort det, menar man, så talar väl sannolikheten för att den avans, som detta
mellanskikt betingar sig, skulle komma detaljhandeln d. v. s. konsumenterna
till godo i form av ett billigare pris. Resonemanget är naturligtvis ganska bestickande,
men jag tror inte att det är alldeles riktigt, och detta av följande
skäl. Skulle man taga bort denna engrossistorganisation mäste man naturligtvis
ersätta den med någonting annat. Man skulle kunna tänka sig att sockerbolaget
självt etablerade sig som engrossist och självt distribuerade sockret
ända fram till detaljisterna. Men kan man sköta detta billigare än på nuvarande
sätt? Det är kärnpunkten i det hela. Hur skötes distributionen för närvarande
med engrossisterna som mellanled? Den skötes i stor utsträckning i form av
samlastning med andra produkter. Engrossisterna handla naturligtvis med ett
mycket stort antal andra artiklar. Dessa samlastas, antingen det nu sker på
järnvägsvagnar, båtar eller, vilket är mycket vanligt, på bilar. Skulle emellertid
sockerbolaget etablera sig som engrossist, bleve bolaget nödsakat att distribuera
detta socker ensamt till detaljhandlarna. Det har inte fördelen av den
samlastning, som engrossisterna kan använda sig av, och därav måste, så vitt
jag förstår, följa fördyrade transportkostnader.

Vid tillämpning av ett system som skulle innebära likformiga fraktkostnader
för alla varusändningar, oavsett örn de fraktades kortare eller längre
väg eller i större eller mindre partier, skulle — det vill jag också tillägga —
ovillkorligen drivfjädrarna till ansträngning från grossist- och detaljhandelsföretagens
sida att genom en rationellare organisation hålla fraktkostnaderna
nere i hög grad försvagas. Detta kommer att resultera i ett motsvarande slöseri
med transportmedlen i vårt land, ty blir det så att man sätter ett enhetligt
detaljhandelspris på socker för hela landet, då har detaljhandeln ingen som
helst anledning att vidtaga några särskilda åtgärder för att förbilliga transporterna.
Priset blir ju nämligen alldeles detsamma oavsett detaljhandlarnas ansträngningar.
Industri- och transportvaror av livsmedelsnatur, och dit hör
sockret, torde sammanlagt representera endast mellan 25 och 30 % av vikten
av alla de livsmedel, som ingå i en normal hushållisbudget. De två viktigaste
post erna i en dylik budget äro, som kammarens ledamöter veta, mjölk och potatis.
Dessa och andra jordbruksprodukter äro så mycket billigare på landsbygden.
att den totala livsmedelskostnaden där i allmänhet är väsentligt lägre än
i tätorterna. Detsamma är som bekant förhållandet med t. ex. bränslekostnaderna.
Vad skulle följden bli, om den enhetliga prissättningen begränsades till
att omfatta den förstnämnda gruppen av varor, sådana som tillverkas i eller
importeras till tätorterna, för att nu hålla oss till sockret? Jo, skillnaden i
dyrortshänscende mellan tätorter och landsbygd skulle bli ännu mer accentuerad
än den redan är.

Man kan gå vidare i resonemanget. Skulle även jordbruksprodukterna bli
föremål för en prisutjämning — och det fordrar kanske konsekvensen — skulle
ju levnadskostnaderna på landsbygden komma att stiga, vilket ingen, och allra
minst motionärerna, önskar. Jag håller inte. för alldeles osannolikt, att örn man
■starkt hävdar ett krav på enhetspriscr på sådana produkter jag nu talat om,
nämligen de som tillverkas i tätorterna, kommer dessas befolkning att med

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
motsvarande styrka resa ett krav på att även landsbygdens produkter skola
bli föremål för enhetlig prissättning. I så fall måste följden bli en stark prisstegring
på jordbruksprodukterna. Det kan inte vara något intresse för vare sig
motionärerna eller någon annan att medverka till en sådan utveckling.

Örn man studerar bevillningsutskottets betänkande, finner man nederst på
s. 2 och överst på s. 3 en mycket utförlig tabell över detaljhandelspriser på
strösocker. Tabellen, som är hämtad ur »Sociala meddelanden», visar priserna
uttryckta i öre per kilogram för olika orter i riket under december 1945. Man
måste bli en smula konfunderad när man studerar denna tabell. Man finnér,
att priserna variera mellan 59 öre för Stockholm och 68 öre för Kiruna. Här
föreligger alltså en skillnad i detaljhandelspriset på 9 öre per kilogram. Av de
större konsumtionsorterna betalar exempelvis Göteborg 62 öre, Malmö 60 öre,
Borås 61 öre. Eskilstuna 60 öre, Norrköping 61 öre o. s. v.

Vad skulle då en utjämning eller kanske rent av förenhetligande av sockerpriset
innebära? Jag har redan försökt antyda, att en sådan utjämning måste
leda till en fördyring av sockerpriset för de stora konsumentgrupperna, alltså
för befolkningen i våra större industrisamhällen och övriga tätorter. Jag vill
fråga, örn det verkligen kan vara något allmänt intresse, att man på. det sättet
ökar priserna just för de mycket stora medborgargrupper, som redan, det bör
man hålla i minnet, få betala höga priser för en stor del av sina livsförnödenheter
jämfört med de landsortsbor, vilkas intresse förslagsställarna här vilja
tjäna. Jag tror att denna fråga är så pass komplicerad, att man bör tänka
över den mer än en gång, innan man tar ståndpunkt till densamma. Jag tror
också man kan våga säga, att även bevillningsutskottets majoritet har sina
dubier rörande möjligheterna att verkligen få till stånd en sådan enhetlig prissättning.
Som kammarens ledamöter säkert ha observerat, ger nämligen utskottet
på s. 4 uttryck åt den meningen, att en utredning sådan som den motionärerna
ifrågasätter och som alltså utskottet tillstyrker, bör företagas endast
under förutsättning att någon genomsnittlig prishöjning härigenom icke kommer
att äga rum. Såvitt jag kan begripa föreligger emellertid knappast den
förutsättningen. Örn ett enhetspris införes, måste enligt min mening konsekvensen
bli en prishöjning. Hur stor eller hur begränsad den skulle komma att bli
vågar jag inte uttala mig örn, men att en prishöjning skulle komma att inträda
måste vi nog vara på det klara med. Vi måste också vara på det klara med att
en prishöjning skulle komma att drabba konsumentgrupperna på de orter, som
för närvarande lia det lägsta sockerpriset.

_ Jag var med i bevillningsutskottet, när det förra året behandlade ett par
liknande motioner. Utskottet skrev då bland annat: »I likhet med 1941 års
bevillningsutskott anser utskottet angeläget, att sådana ojämnheter i detaljhandelsprisema
på socker i möjligaste mån elimineras» — alltså sådana olägenheter,
som förra årets motionärer påvisade — »Utskottet förutsätter därför,
att Kungl. Maj :t låter verkställa ytterligare utredning rörande denna fråga
i syfte att utröna i vad män en sådan utjämning av nämnda priser kan åstadkommas.
Däremot anser sig utskottet icke böra förorda skrivelse till Kungl.
Maj :t i ämnet och avstyrker alltså bifall till motionärernas hemställan.» Detta
var utskottets ståndpunkt i fjol, vilken även jag delade. Jag kan inte se, att
utskottet har någon anledning att i år gå på en annan linje. Det är ju alldeles
riktigt, att Kungl. Majit inte gjort någonting åt denna sak; man har inte beaktat.
den hemställan utekottet gjorde i denna fråga förra året. Jag vet självfallet
inte, vad man inom jordbruksdepartementet haft för anledning att inte
vidta några åtgärder. Det skulle ju kunna tänkas bero på att man finner svårigheterna
att nå fram till ett sådant enhetligt pris vara så stora, att man

Onsdagen den 22 maj 1940 fm.

Nr 21.

73-

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
hesiterat inför dem. Därom vet jag som sagt ingenting, men alldeles osannolikt
är det ju inte att saken legat så till.

I år har utskottet åter tagit upp ärendet nied anledning av motionerna oell
har, som jag antydde för ett ögonblick sedan, intagit en något härdare hällning.
Det rekommenderar nämligen riksdagen att direkt skriva till Kungl.
Majit och anhålla örn en utredning rörande möjligheten att åstadkomma ett
enhetligt eller i varje fall mera enhetligt detaljhandelspris på socker samt för
riksdagen framlägga det förslag, till vilket utredningen kan föranleda. Jag
har inte kunnat biträda detta majoritetens ståndpunktstagande. Jag förmenar,
att om Kungl. Majit vill göra något i denna fråga, kan ju Kungl. Majit göra
det och falla tillbaka på vad utskottet skrivit förra året. Under sådana förhållanden
finner jag det onödigt att utskottet går den väg, som majoriteten har
föreslagit.

Jag har ingen anledning att gå ytterligare in på. denna angelägenhet, ty
den stora frågan örn enhetspriserna komma vi, som jag sade, att diskutera i
ett annat sammanhang, men jag har velat göra dessa påpekanden när det gällt
denna detalj, sockret. Med hänsyn till vad jag här anfört och till den ståndpunkt
jag intog förra året, då jag medverkade till den skrivelse, jag här har
relaterat, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan i vad avser punkt
A), men avslag å densamma i vad avser punkt B).

Herr Lövgren: Herr talman! Frågan örn åstadkommande av enhetligare priser
på socker i detaljhandeln har varit föremål för överläggningar vid upprepade
tillfällen sedan år 1932. Det är ingenting att förundra sig över, ty det
är, såsom framgår av sifferuppgifterna på s. 2 och 3 i bevillningsutskottets
betänkande, något galet med distributionen av socker. Detta är så mycket mer
anmärkningsvärt som sockemäringen i övrigt är reglerad in i minsta detalj.

Man ser exempelvis i tabellen, att Stockholm har ett pris. på 59 öre per kilogram,
medan man i Uppsala betalar 64 öre. Det är alltså 5 öres skillnad i detaljhandelspriset,
och det låter kanske inte så mycket, men det blir dock 50
kronor per ton, och ingen vettig människa kan väl finna något fog för en så
stor prisskillnad mellan Stockholm och Uppsala. Samma förhållande gäller
Luleå och Karlstad, där priset är 62 respektive 65 öre. Det vill med andra ord
säga, att karlstadsbon betalar 30 kronor per ton mer än luleåbon.. Inga fraktkostnader
kunna motivera en sådan differens. Man kan ej heller säga, att prisskillnaden
mellan Stockholm och Kiruna, 9 öre per kilogram eller 90 kronor
per ton, är rimlig.

Bevillningsutskottet har upprepade gånger skrivit lill Kungl. Majit och begärt,
att regeringen skall ha sin uppmärksamhet fästad på detta och försöka
åstadkomma enhetligare sockerpriser. Detta har inte lett till något resultat,
och därför har bevillningsutskottet i år, sedan frågan varit föremål för behandling
under 14 års tid, skärpt sitt uttalande på sätt som framgår av punkt. B)
i utskottets kläm. Det innebär alltså, att man nu verkligen vill ha till stånd en
undersökning på detta område. Jag tror inte det finns någon anledning att
föra in denna detalj i en allmän diskussion örn enhetspriser, ty det finns enligt
min uppfattning goda skäl flir att man skall reglera denna detalj av sockerdistributionen
separat, liksom man tidigare klarat av alla andra detaljer i sockerproduktionen
.

Jag tror, herr talman, att jag med detta har sagt allt som behöver sägas i
denna fråga. I själva verket innebär herr Hagbergs i Malmö återfallande på
vad utskottet skrev i fjol ingenting annat än att han i sak är överens med oss.
Han vill bara inte skärpa utlåtandet och medverka till en skrivelse till Kungl.
Majit, utan han vill låta det vara en from önskan i motiveringen. Har man

Xr 21.

Onsdagen deli 22 maj 1946 fm.

Reglering av socker näring en i riket m. m. (Forts.)
emellertid uttalat fromma önskningar i 14 års tid, kan man det lare året uttala
sig skarpare och säga, att man verkligen vill se någonting gjort.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet. ''

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag har till utskottets betänkande fogat en
biarne reservation, vilket emellertid inte innebär, att jag har någonting att anmärka
mot vad utskottet sagt om sockerdistributionen. Jag vill till alla delar
instämma i utskottets skrivning beträffande denna utredning, och jag anser
det lämpligt att riksdagen i dag bifaller betänkandet i punkt B), därför att
utskottet nu i så många ar skrivit utan resultat. Jag har emellertid antecknat
ling sorn reservant, därför att jag bär vissa randanmärkningar att göra till
bevillningsutskottets betänkande.

Som vi alla veta är den överenskommelse, som träffats mellan staten och
betodlarna, ett trekantsavtal. Örn man skulle försöka ändra på detta, skulle
alltihop falla samman, och jag vill för min del inte göra några ansträngningar
i den riktningen, utan jag vill tvärtom godkänna vad som redan gjorts på
detta område. Y_ad jag vänder mig mot är däremot, att man i år tagit bort vad
som förut stod i överenskommelsen angående betodlarlönerna. Jag tycker att
dessa bestämmelser lia varit en stor styrka för båda parter, både för jordbrukarna
och betarbetarna. Xu säger man emellertid, att de inte behövas, därför
att betarbetarna kunna ta nt sin lön och kanske mer än det, men det har varit
en styrka åtminstone för oss mindre jordbrukare, som inte äro anslutna till
arbetsgivarorganisationen, att det funnits bestämmelser härom i kontraktet.
Både arbetarna och jordbrukarna lia vetat vad de haft att rätta sig efter. Nu
är det emellertid omöjligt att fa någon ändring till stånd på den punkten.

Ja_g skall med talmannens tillåtelse beröra en annan fråga, sorn jag förut
dragit upp här i kammaren, men som aldrig blivit löst, nämligen örn den enligt
min asikt orättvisa fördelningen av! socker. Jag blev ytterligare stärkt i
denna mili åsikt av en redogörelse för betskörden under förra året, som lämnades
vid ett betodlarmöte i Hund i varas. Av denna redogörelse framgick, att
vi under förra året hade en sockerproduktion av inte mindre än 43 kilogram
per person. Sockerransonen är emellertid endast 25 kilogram per person? och
det går _således åt 18 kilogram så att säga som spillvatten, vilket jag tycker
är oriktigt.

Man kail fråga sig- vart detta socker, som inte ingår i de enskildas ransoner,
tar vägen. Det går till chokladindustrien, bagerierna, marmeladfabrikerna och
till kaféer och restauranger. Eftersom denna fråga intresserar mig mycket,
har jag inhämtat litet närmare upplysningar örn hur det går till från en marmeladfabrik
i mili hemtrakt. Det är mycket lukrativt att bygga marmeladfabriker
i dessa tider och det växer upp sådana som svampar ur marken. En
fullt trovärdig person har berättat för mig, att man ibland, då det varit svårt
att skaffa frukt och bär, har hällt socker i de stora kittlarna i stället för
trukt och bär, och därefter fyllt detta på burkar. Sedan säljes detta till högt
pris i butikerna såsom fruktmarmelad, fastän det till stor de! endast är sockersirap.
Dessa fabriker, som nu växa upp överallt, föra tillbaka tanken på de
gulascher, som funnos under förra världskriget. När våra husmödrar klaga
över att tilldelningen är för liten, svarar man, att odlingen är för låg. Odlingen
är emellertid visst inte för låg; den skulle räcka till, örn vi finge 43
kilogram^ per person, utan det är. fördelningen sorn är felaktig. Hur skall då
denna fråga lösas? Jo, man bör införa växlingskort på socker liksom det nu
finns på bröd. I de flesta enskilda hushållen går det mesta sockret åt till
bakning och syltning, och det blir inte mycket över för övrigt bruk. Den som
köper bröd och marmelad i butikerna får emellertid på så sätt dubbel socker -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
ranson. Ute på landet får man ofta höra husmödrarna säga, att bären och
frukterna få ruttna bort, därför att man inte har socker att konservera dem
med. De som ha gott örn pengar kunna däremot utan kort köpa sådana lyxvaror
som choklad, tårtor och marmelad i butikerna och ändå få full sockerranson.
Jag tycker detta är en så viktig fråga för vår folkförsörjning, att
man snarast bör försöka lösa den.

Jag tog mig för två år sedan friheten att vädja till vår folkhushållningsminister,
som vi alla känna som en klok man, att han skulle försöka på något
sätt lösa denna fråga, och jag upprepar denna vädjan i dag. För några månader
sedan hoppades vi, att alla ransoneringarna snart skulle avskaffas, men
efter vad som hänt den senaste tiden veta vi, att vi få dras med dem en ganska
lång tid framåt. Under sådana förhållanden anser jag det vara välbetänkt att
fördela sockret litet rättvisare än man gjort tillförne.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande
i såväl punkt A) som punkt B").

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! De meningar, som herr Hammarlund
här framfört, äro ju inte alldeles nya för kammaren och ännu mindre äro de
nya för bevillningsutskottets ledamöter. Herr Hammarlund har vid flera tillfällen
varit inne på detta ämne, och senast vid förra årets riksdag höll han
ett anförande, som ganska mycket påminde örn detta.

Jag kan emellertid inte underlåta att, som jag har gjort någon gång tidigare,
framföra en visserligen stillsam men i alla fall bestämd erinran emot den
karakteristik av sockerfördelningen, som herr Hammarlund här framfört. Han
talar örn att 18 kilogram per invånare går bort i form av spillvatten — en
underlig term för övrigt i detta sammanhang — men det är ju knappast riktigt
att resonera på det sättet. Vad är tilldelningen? Jo, uppenbarligen är den
43 kilogram per medborgare. Av dessa avsättas 25 kilogram att gå till hushållen
i vanlig mening, och i dessa 25 kilogram inkluderas då, som vi alla
veta, syltsockret. Sedan ha vi de 18 kilogram därutöver, som herr Hammarlund
talar om. Han antydde själv de ändamål, till vilka dessa 18 kilogram gå.
Det är till vissa industriella ändamål, till bagerier, till näringslivet i olika
hänseenden, kaféer o. s. v. Först och främst får man ju säga, att folkhushållet
tillgodogör sig dessa 18 kilogram på samma sätt som det tillgodogör
sig de 25 kilogrammen, fastän det sker i andra former. Men jag undrar, örn
det går att här göra någon väsentlig justering. Vi få tänka på att en av de
största konsumenterna av socker är ju bageriindustrien här i landet, och jag
vet inte örn svenska folket vill vara med örn att någon inskränkning på denna
punkt skall göras. En annan stor konsument är kafé- och restaurangväsendet,
men jag vet inte örn de miljoner svenskar, som besöka sådana ställen, gärna
skulle se sig ställda inför mera väsentliga restriktioner därvidlag.

Herr Hammarlund erinrade mot detta denna gång liksom han gjort tidigare,
att en betydande del av dessa 18 kilogram går till sötsaksindustrien. Ja,
det är klart afl- man kan lia mycket delade meningar örn sötsaksindustrien.
Mångå ha den uppfattningen, att del. är en typisk lyxindustri, som mycket väl
skulle kunna starkt inskränkas till sina former. Andra ha den uppfattningen,
att den inte alls är någon lyxindustri, utan att det är gemene mans absoluta
rättighet att örn han så vill köpa choklad, karameller eller vad det nu kan
vara. Jag tror det är svårt för statsmakterna att lägga sig i sådana detaljer
och uppträda såsom något slags dirigent av den svenska konsumtionen, när
det gäller sådana ting. Jag tror det klokaste är att konsumenterna själva få
bestämma över hur de vilja lia det, och att i varje fall inte riksdagen lägger
sig hilli.

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)

Jag har bara velat, herr talman, knyta dessa korta reflexioner till herr Hammarlunds
framställning för en stund sedan.

Herr Hammarlund: Herr talman! Min vän herr Hagberg säger, att det svenska
folkhushållet tillgodogör sig alla dessa nyttigheter. Man får kanske säga en
del av det svenska folkhushållet, därför att det blir ju, som jag nämnde i mitt
första anförande, en stor del familjer, som få använda sitt socker hemma och
i sitt eget kök förädla de produkter, som jag förut nämnt, och tillverka bakelser,
tårtor, sylt, saft och dylika saker, och det är detta som jag vänt mig
emot. Vännen Hagberg har missuppfattat mig helt och hållet när han tror,
att jag på något sätt vill komma åt någon industri. Det vill jag visst inte, varken
marmeladindustrien eller sötsaksindustrien. Vad jag vill komma åt, herr
Hagberg, är dessa som så att säga ha dubbla sockerkort. En stor del av svenska
folket får nämligen dubbla ransoner därigenom att de dels kunna köpa sötsaker
i butikerna utan sockerkort och dels kunna använda sina sockerkort
hemma. Det är detta, herr Hagberg, som jag vänt mig emot. Jag har icke vänt
mig emot någon fabrikation, varken av choklad eller marmelad, eller mot kafénäringen.
Örn min tanke skulle realiseras, herr Hagberg, skulle detta inte pä
något sätt hota dessa näringsgrenar, utan de skulle kunna sälja lika mycket
som förut, men sockret bleve rättvisare fördelat här i landet, så att varje medlem
av det svenska folkhushållet fick vad han skulle ha. Han fick kanske 2
kilogram i månaden i stället för 1, som han får nu. 18 kilogram är ju ganska
nära 25 kilogram, så skillnaden blir inte så stor. Det är detta, herr Hagberg,
som jag menar, och jag vill inte komma åt någon industri. Långt därifrån!

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr Hammarlund förutsätter, såvitt
jag kan första, i sitt resonemang att vi skola behålla sockerransoneringen under
en mycket avsevärd tid framåt. Vi få dock hoppas, att detta är ett onormalt
tillstånd, från vilket vi så småningom skola bli befriade, och bli vi det
faller också grunden för herr Hammarlunds allmänna sätt att resonera i dessa
ting. Jag vill erinra örn den stora rundblick över vårt försörjningsläge, som
statsministern givit i dag i första kammaren och örn vilket man kan läsa i eftermiddagstidningarna.
Det framgick — örn jag inte vid en mycket hastiggenomläsning
missuppfattat det hela — att i fråga örn sockret äro vi ganska
väl ställda, under det att i andra hänseenden situationen är tämligen bekymmersam.
Detta får väl anses tyda på, örn man skall våga draga någon bestämd
slutsats av statsministerns uttalande, att en av de ransoneringar, som man
kanske så småningom kan bli av med. är sockerransoneringen, och då bortfaller
grunden för de erinringar, som herr Hammarlund framställt, erinringar
som jag kan förstå men som jag inte kan dela.

^Herr Haminarlund: Herr talman! Örn jag skall deklarera min ståndpunkt angående
den sak, som vi nu tala örn, nämligen hur länge vi skola ha kvar ransoneringen,
så är jag av samma mening som herr Hagberg, att vi skola naturligtvis
inte lia denna ransonering en enda dag längre än vi behöva den, men
jag menar också att så länge vi ha ransonering, skola vi se till att det råder
full rättvisa även i denna sak.

Härmed var överläggningen slutad. På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början utskotta hemställan i punkten A).

Herr talmannen gav härefter beträffande utskottets hemställan i punkten
B) propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i nämnda del dels
ock pa avslag a saväl utskottets berörda hemställan som de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan i denna del.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande nr 32, i anledning av väckta
motioner örn utredning och förslag angående rätt till avdrag för gift kvinnas
inkomst vid den statliga beskattningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av dels Kungl. Förslag till lag
Majlis proposition med förslag till lag angående fortsatt _ giltighet av lagen äng. fortsatt
den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, ^e^90em aJiss
m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta begränsning

motioner. “» legitima n

, q i -i -jr tion som tand Genom

en den 8 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 148, hade Ivian gl. ifrare, m. m.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll bl. a. föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467)
örn viss begränsning av legitimation som tandläkare.

Propositionen hade såvitt anginge det sålunda framlagda lagförslaget hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade andra lagutskottet till behandling förehaft
tre i anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 277,

I: 284 och II: 433 antaga det genom propositionen nr 148 framlagda lagförslaget.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Holmbäck och Osterman, utan angivet yrkande;

2) av fröken Andersson och herr Carl Eric Ericsson, vilka hemställt, att
det genom propositionen framlagda lagförslaget icke måtte av riksdagen antagas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Fagerholm: Herr talman! De frågeställningar, som rullas upp när det
gäller förlängning av lagen örn begränsning av legitimation för tandläkare,
äro ju utomordentligt omfattande. Det gäller dels den principiella, frågan örn
arbetskraftens frihet på arbetsmarknaden och dels den socialpolitiska, frågan
örn sättet för genomförande av sociala åtgärder av det slag, som folktandvården
innebär.

När denna lag genomfördes 1943, skedde det, såvitt jag har förstått saken
rätt, med mycket stor tvekan, och det betonades alldeles tydligt, att det var
en lag av provisorisk karaktär. Vid genomförandet knötos vissa allmänna villkor
till lagen. Man framhöll, att den var betingad av att så många tandläkare
voro inkallade till bered skapstjänst, man framhöll att en förutsättning för lagens
genomförande vore att utbildningskostnaderna avsevärt minskades, och
man framhöll uttryckligen att det var en provisorisk lag. Det är ganska egendomligt,
att när denna fråga kommer upp i dag, äro de skäl, som åberopas för
lagens förlängning, ungefär desamma som de som anfördes, när Ingen på sin
tid genomfördes. Den gamla farhågan har besannats, att provisorier ofta se ut
att bli ganska permanenta. Enligt min uppfattning är det en synnerligen allvarlig
sak man ger sig in på, örn man låter provisorier av detta slag få draga
ut på tiden och få för lång räckvidd.

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 194G fm.

Förslag till lag ang. fortsatt giltighet av lagen om viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m. (Forts.)

När detta lagförslag var föremål för yttrande av lagrådet i samband med
den här föreliggande propositionen, uttalade sig lagrådet i princip mycket kraftigt
mot lagen. Alla lagrådets medlemmar framhold, vilket avsteg det var
från gällande rättsgrundsatser, och en av lagrådets medlemmar uttalade bestämt,
att lagen icke skulle förlängas. Denna ståndpunkt från dessa högt kvalificerade
jurister är i och för sig enligt min mening ganska förklarlig. Det är
ju en rätt märklig sak, att man i ett samhälle som vårt tillgriper tvångsinedelslagstiftning
mot en viss grupp av arbetskraft för att tvinga den att utföra arbete,
när inte de allmänna betingelserna eller övriga förhållanden göra att den
frivilligt vill göra det. Sådan tvångslagstiftning kan givetvis vara berättigad
när det gäller krigs- eller krisartade förhållanden — tjänsteplikt värnplikt och
sådant, vilket är en sak för sig — men det ligger ju på ett annat plan, när det
gäller tvångslagstiftning för tandläkare.

Örn man skulle draga konsekvenserna av och paralleller till det beslut, som
här föreslås i propositionen, blir det ganska skrämmande perspektiv, som upprullas.
Låt oss säga alt det visar sig. att det är en klar brist pä arbetskraft på
ett visst område, exempelvis inom sjukvården, hemmens skötsel eller vad det nu
kan vara, och att man da skulle uppställa som ett allmänt villkor för en person,
som t. ex. ämnar studera vid universitet eller genomgå den och den utbildningen,
att han först tjänstgjort på sjukhus eller inom hemvården eller något
sådant! Det är ju en sak som ligger ungefär likadant till som när det gäller
denna tvångslagstiftning mot tandläkarna.

. Man skulle kunna gå ännu längre. Örn man tänker sig, att det inom en
viss landsända, t. ex. vid ett järnbruk i Norrland, skulle visa sig omöjligt att
få arbetskraft, därför att arbetsbetingelserna inte vore godtagbara, och man
då skulle, skaffa arbetskraft genom att tvångsvis utskriva den och förflytta
den dit, så vore det också en parallell till den lagstiftning, som här föreslås.

Jag tycker man bör lia klart för sig, att det är en utomordentligt allvarlig
sak för frihetsbegreppet eller frihetsrätten i vårt samhälle, örn man på det
sättet skall ge sig in på tvångsmedelslagstiftning mot olika arbetstagargrupper.
Att det här gäller en liten grupp, tandläkarna, gör inte den principiella rättskränkningen
mindre.

Vad som här föreligger är ju, såvitt jag förstår, en felnlanering från statsmakternas
sida. ifan har rusat i väg och satt i gang en i och för sig mycket bra
sak som folktandvård utan att man haft klart för sig att möjlighet finns att
genomföra den. Skulle den privata företagsamheten göra på samma sätt. skulle
ett företag ataga sig för stora beställningar eller skulle en organisation åtaga
sig för mycket förhandlingsärenden, så att man inte kunde fullfölja vad man
åtagit sig, sätts ju företaget i konkurs, om det inte kan fullgöra sina förpliktelser,
och organisationen förlorar sina medlemmar. Men när det gäller staten
förfar man pa det sättet, att da försöker man rätta till sina misstag och sin
missriktade planering genom en tvångslagstiftning för att få folk att utföra
arbetet! Jag tycker det är ett ganska märkvärdigt förhållande.

Överhuvud taget är ju frågan örn arbetskraftens frihet i det samhällssystem,
som nu synes växa ut, ett stort problem, och jag vill innerligt hoppas att de
åtgärder, som här vidtagits mot tandläkarna, inte äro signal till åtgärder, som
man överhuvud skall vidtaga mot den svenska arbetsmarknaden, när man vill
ha den att syssla med det som är nödvändigt eller önskvärt från statsmakternas
sida. Då kommer man nämligen in på den direkta ofrihet, som följer av den
fullt genomförda planhushållningen och statsdirigeringen, den form av ofrihet,
som för arbetskraften råder i Ryssland och som på sin tid rådde i Tyskland".

Denna fråga måste emellertid också ses ur en annan synpunkt än den rent

Onsdagen deli 22 maj 1946 fm. Nr 21. 79''

Förslag till lag ang. fortsatt giltighet av lagen örn viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m. (Forts.)
principiella arbetsmarknadssynpunkten; den måste också ses ur socialvårdens
och då särskilt folktandvårdens synpunkt. Såsom jag ser saken är det en utomordentligt
angelägen uppgift att man utnyttjar de resurser som ett samhälle
har och de möjligheter sorn finnas för att bygga ut socialvården och på det
sättet investera i folkets hälsa, sköta örn dem som behöva få ett handtag och
allt sådant. Men jag tror att dessa socialpolitiska åtgärder skulle till väsentlig
del förfela sin effekt, örn de komma i vanrykte. Vi äro inte betjänta med att få
en folktandvård eller folksjukvård — vad man nu vill kalla det, örn man skall
gå vidare — örn den måste betraktas som ett surrogat, som inte är likvärdigt
med annan vård. Örn den får en stämpel av mindervärdighet, har man inte
nått dit man vill komma genom socialpolitikens utveckling, nämligen en likställighet
mellan olika folklager, när det gäller sådana primära mänskliga behov
som sjukvård och socialvård överhuvud taget.

Det är ganska märkligt, att beträffande folktandvården har effekten av
detta statsingripande blivit precis det som man fruktade, när ingripandet föreslogs.
Folktandvården har ju, såsom praktiskt taget enstämmigt omvittnats
från alla håll, kommit i ett ganska betydande vanrykte. Det har uttalats från
i hög grad sakkunnigt håll, att den nedklassning av folktandvården, som nu
sker, är ägnad att äventyra folktandvårdens fortsatta lyckliga bestånd. Jag
har fäst mig vid ett uttalande i medicinalstyrelsens yttrande, där man gör
gällande, att praktiken inom folktandvården är ägnad att ge de unga tandläkarna
rutin i yrket etc. Detta tycker jag är något ganska skrämmande. Inte
bygga vi väl upp en folktandvård för att den skall bli en övningsplats för unga
tandläkare! Det är val att örn något förstöra folktandvården.

Tandinspektörerna ha ju också yttrat sig över de erfarenheter de Ira gjort
av denna tvångslag beträffande tandläkare i folktandvården, och på detta mest
sakkunniga håll är man beredd att avstyrka en fortsatt tillämpning av lagen.
Det tycker jag skulle säga ganska mycket, att de som närmast ha ansvaret för
hur det hela fungerar säga ifrån att det inte kan fortsätta på detta sätt,

Det har blandats in många synpunkter i denna sak från olika håll. Att
man på tandläkarhåll anser att lagen inte bör förlängas, är ju en ganska naturlig
sak. och jag anser att det är fullt riktigt och naturligt att en kår som tandläkarkåren
bestämt protesterar mot det ingrepp i dess frihet, som dessa åtgärder
inneburit.

Om man skulle försöka göra en sammanfattning av de synpunkter jag har
anfört, skulle jag vilja göra det på det sättet, att denna lag, som här föreslås
förlängd, innebär ett principiellt mycket farligt ingrepp i friheten på arbetsmarknaden.
ett ingrepp, vars betydelse sträcker sig långt utöver den begränsade
krets det här gäller. Den är ägnad att äventyra folktandvårdens lyckliga
fortbestånd, och den iir framför allt ägnad att ge dem, som anlita folktandvården.
en sämre tandvård än vad de egentligen borde ha.

Herr talman! Jag vill dock icke i detta sammanhang yrka på att lagen skall
omedelbart sättas ur kraft, d. v. s. att propositionen skulle avslås. Det har ju
tillsatts en särskild utredning för att försöka få ordning på dessa saker, och
man bör viii i rimlighetens namn ge denna utredning möjlighet att åtminstone
komma med något förslag, innan saken definitivt avgöres. Jag vill därför,
herr talman, för min del framställa det yrkandet, att med hänsyn till den utredning,
som nu pågår, lagen endast förlänges till den 30 september 1947, alltså
att lagen förlänges på ett år i stället för på två år.

Herr Osterman: Herr talman! Att folktandvården redan från början kom i
ett så ogynnsamt läge beror givetvis i första hand på att man icke tagit hän -

SO Nl'' 21. Onsdagen den 22 maj 1940 fm.

Förslag till lag äng. fortsatt giltighet av lagen om viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m. (Forts.)
syn till att resurserna för detta stora och betydelsefulla företags genomförande
icke voro för handen. På grund av de otillräckliga utbildningsmöjligheterna
hade faktiskt i landet uppstått ett kroniskt underskott på tandläkare. Först
de två sista åren ha positiva åtgärder vidtagits för att skapa flera utbildningsplatser,
men resultatet härav kommer ej samhället till godo förrän örn några år.

Nu har en kommitté tillsatts med direktiv att verkställa en översyn av folktandvårdsorganisationen
och bland annat också överväga åtgärder för att stimulera
rekryteringen av tandläkare till folktandvården. Utan alf vilja falla
denna kommitté i ämbetet skulle jag gärna med några ord vilja beröra detta
ämne. Vi måste nämligen hålla i minnet, att den primära svagheten i organisationen
just är brist på arbetskraft. Och det gäller att utreda de djupare orsakerna
till denna. Det väsentliga är visserligen att för litet antal tandläkare
utbildats för att kunna tillfredsställa de ökade krav på fullgod tandvård, som
med stigande välstånd och ökad upplysning och förbättrad hygien blivit ett
allmänt medborgarintresse. En stark ökning av tandläkarkårens numerär är
sålunda en första förutsättning för att folktandvården skall få sina intressen
tillgodosedda. Men även med beaktande härav måste man säga, att redan de
nuvarande resurserna borde kunna utnyttjas eller snarare disponeras bättre.

Till att börja med skulle jag vilja nämna några siffror i detta sammanhang.
Jag skall icke trötta kammaren med att ange siffrorna för landet i dess helhet
utan bara nämna, att av i folktandvården tjänstgörande läkare är det 80
med begränsad legitimation och 69 utlänningar. Om de 80 med begränsad legitimation
skulle avgå, vilket säkert blir fallet, om lagen om begränsning av
legitimation avskaffas, skulle det innebära, att möjligheterna till folktandvård
bortfölle för ett klientel, som kan uppskattas till 50 000 å 60 000 barn. Därigenom
skulle kontinuiteten i behandlingen och undersökningen av dessa barn
brytas. Därmed är givetvis icke utsagt, att de icke skulle få tandvård på något
sätt, men att förhållandena skulle bli mycket sämre för landsbygden är
tydligt. I det län jag har äran representera ha vi för närvarande endast 13 av
planerade 55 tandläkartjänster, och av dem är det 4 med begränsad legitimation
och ^3 utlänningar. Alltså är bara hälften ordinarie. Ungefär likadana
äro förhållandena i Värmlands län. Av 16 där tjänstgörande tandläkare ha 9
begränsad legitimation.

Det förefaller mig som örn, i avvaktan på att de stora årskullarna från tandläkarinstitutet
komma ut i arbete, dock något kunde göras för att göra folktandvårdstjänsterna
mera lockande och för att fylla vakanserna på ett mera
tilltalande sätt än genom tvångstjänstgöring efter utbildningens slut. Jag tycker
man bland annat borde undersöka möjligheten — jag vet icke. om det går
att genomföra — att låta tjänstgöring vid distriktspoliklinikerna ingå som ett
led i utbildningen utan att denna därigenom behövde förlängas. Vi ha där en
analogi i den medicinska undervisningen, där viss tjänstgöring helt eller delvis
kan fullgöras på en del lasarett, bland annat assistenttjänstgöring i medicin
och kirurgi och epidemi- och tuberkulostjänstgöring. En liknande undervisning
i fråga örn tandläkarna skulle kunna ske under sakkunnig ledning på
större tandvårdskliniker, där 2 eller 3 tandläkare äro anställda. Denna praktiska
tjänstgöring skulle betygsättas, och det skulle ske ett uppehåll i den
teoretiska undervisningen, dag tror, att det också skulle verka stimulerande
på studieintresset. Jag minns från min egen studietid, hur intresset vid kurser,
där själwerksamhet och eget initiativ fordrades eller uppmuntrades, var på
högspänn.

För det andra var ju huvudsyftet med folktandvården att bättre tillgodose
landsbygdens behov, och det är därför förklarligt, att de flesta distriktspoli -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Förslag till lag ang. fortsatt giltighet av lagen om viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m. (Forts.)
klinikerna kommit att förläggas till den rena landsbygden. Men fråga är, örn
inte vad som på kort sikt därvidlag tett sig fördelaktigt i viss mån motverkat
detta huvudsyfte. Som det nu är, ökar tandläkarnas antal i städerna utan att
detta alltid har sin förklaring i en motsvarande befolkningsökning. Sålunda lia
vi i Sundsvall på l1/2 år fått fem nya tandläkare utan att staden ökat i folkmängd.
Städerna ha alltså alltjämt stark dragningskraft. Men funnes det i
städerna tillgång till billig tandvård, skulle det stärka konkurrensmomentet
enligt mitt förmenande komma att verka reglerande på antalet tandläkare. Man
skulle då hellre ta en tjänst på landsbygden, som garanterade en måttlig men
säker inkomst, eller slå sig ner som praktiker där, än att fresta lyckan med
en nyinrättad praktik i staden eller tätorten.

För det tredje ha vi att ta hänsyn till de ekonomiska villkoren. Jag vill inte
påstå, att inkomsterna för de tandläkare, som arbeta inom folktandvården, äro
dåliga — i genomsnitt torde de uppgå till cirka 13 000 kronor, men det finns
också tandläkare vid folktandvården, som komma upp till 15 000 ä 16 000 kronors
inkomst. Mot dessa inkomster svarar emellertid en pension på endast
4 500 kronor. Vidare kan ifrågasättas, örn det inte borde ske en ökning av den
andel av det inarbetade bruttot, som tandläkarna få och som för närvarande
utgör 20 procent.

Jag tycker också att man inom folktandvården kunde försöka utnyttja halvtidstjänstgörande
krafter, så som nu ofta sker med gott resultat inom den kommunala
tandvården. Sju timmars arbete i barntandvård är för mycket för en
kvinna, men örn arbetstiden begränsades till tre, fyra timmar per dag, är det
inte omöjligt att man skulle kunna locka gifta kvinnliga tandläkare, som annars
helt skulle ägna sig åt sitt hem eller haft någon privatpraktik, att taga anställning
inom folktandvården. Det är ju också inte så sällan som tandläkare gifta
sig sinsemellan, och i sådana fall skrälle man kunna tänka sig något praktiskt
arrangemang med tjänster för båda makarna.

Något som jag också tror kunde åstadkomma en ökad rekrytering till folktandvården
vore, om en viss cirkulation på tjänsterna ägde rum, i det att tandläkare,
som under några år suttit på en poliklinik i en isolerad trakt, hade företrädesrätt,
när de sökte till polikliniker i städer och tätorter.

De förslag, som jag här skisserat, äro kanske varken originella eller praktiskt
genomförbara, men jag bär inte velat underlåta att föra fram deni, i förhoppning
om att. de kunde bidraga till att den kommitté, som tillsatts för en
översyn av förhållandena inom folktandvården, skulle kunna finna någon framkomlig
väg ut ur det nuvarande dödläget, så att vi inte behöva behålla denna
tvångslag, förhatlig som den är ur principiell liberal synpunkt, längre än som
är absolut nödvändigt. Vi lia fått bort de gamla skråförordningarna, men här
utövar faktiskt statens myndighet ett besvärande tvång.

Jag vill därför, herr talman, instämma i det yrkande, som den närmast föregående
talaren här framfört, nämligen att ifrågavarande lag icke förlänges för
längre tid än ett år, d. v. s. till den 30 september 1947.

Herr voll Friesen: Herr talman! Då vi på försommaren 1943 för första gången
debatterade denna fråga, var det, vilket säkert många av kammarens ledamöter
erinra sig, en mycket livlig debatt, som helt naturligt mest rörde sig örn
de principiella synpunkterna, vilket ju icke var så märkvärdigt. Det gällde
ju någonting mycket ovanligt och dittills främmande för .svenska förhållanden,
nämligen att statsmakten fann sig föranlåten att, utan att det gällde
krigsförhållanden, förfoga över medborgarnas arbetskraft på sätt som här förutsattes
helt enkelt av det skälet, att det på ett visst arbetsområde hade upp Andra

kammarens protokoll IDAG. Nr SI. 6

Nr 21.

Onsdagen deli 22 maj 1940 till.

Förslag till lag ang. fortsatt giltighet av lagen örn viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m. (Forts.)
stått brist på arbetskraft. Från olika håll framhölls ju också, att det måste
betraktas såsom ganska främmande för svensk rättsuppfattning, att en grupp
medborgare på detta sätt skulle tvingas att fullgöra tjänsteåligganden för det
allmänna. Det är alldeles klart, att dessa allmänna principiella invändningar
icke lia förlorat i styrka under de år. som ha gått. Tvärtom lia de återigen
anmält sig, då det gäller att ta ställning till frågan huruvida denna lag skall
prolongeras med två år.

De myndigheter som yttrat sig i frågan äro ganska betänksamma. Sålunda
medger departementschefen, att det är med en viss ovilja, som han föreslår
ett ingripande av detta slag. Herr Fagerholm har tidigare åberopat lagrådets
yttrande med anledning av årets proposition, där tre av lagrådets ledamöter
säga, att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det är riktigt att nu förlänga
lagens giltighetstid, och den fjärde ledamoten av lagrådet säger följande: »Efter
beredskapens avveckling ha förutsättningarna för ifrågavarande lagstiftning
så förändrats, att densamma, som innebär ett allvarligt avsteg från gällande
rättsgrundsatser, icke kail försvaras. Jag avstyrker fördenskull, att förslaget
upphöjes till lag.»

Annorlunda hade förhållandet varit, om det gällt att ålägga de unga tandläkarna
en tjänstgöring, som motiverades med att det var nödvändigt för dem
att fullgöra detta arbete för att de skulle kunna skaffa sig tillräcklig praktik
och tillräcklig skicklighet inom yrket, ungefär på samma sätt som man
har föreskrivit beträffande de två åren för de danska tandläkarna. Inga invändningar
skulle till exempel kunna resas mot att ålägga de unga tandläkarna
en åtta månaders assistenttjänstgöring för rättighet att få fortsatt anställning
i det allmännas tjänst. Lika litet kan man göra några jämförelser
med låt oss säga lärarnas provår, som ju helt enkelt bara är ett led i deras
egen utbildning, där man icke avser att utnyttja deras arbetskraft. Nu har
det otvivelaktigt varit på det sättet, när det gällt exempelvis de svenska assistentläkarbefattningarna,
att landstingen och primärkommunerna många gånger
ansett sig kunna använda denna arbetskraft direkt i sjukvårdens tjänst, och
det har på många håll visat sig, att det också var nödvändigt för sjukvården.
Men att man på det sättet kringgått bestämmelserna motiverar ju knappast
det väsentliga avsteg från tidigare allmänt godtagna rättsgrundsatser, som
här har skett.

Redan då lagen debatterades 1943 uttalades det farhågor för att kvaliteten
hos denna folktandvård, bedriven på detta sätt, icke skulle bli den bästa. Man
måste tyvärr säga. att alla de farhågor, som då uttalades, ha besannats. Sålunda
anför svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation. som för sin del avstyrker
fortsatt giltighet av lagen, att den medför konsekvenser för folktandvårdens
renommé. Och de personer, som måste anses alldeles särskilt skickade
att bedöma tillämpningen av denna lag, nämligen tandvårdsinspektörerna, ha
ju genom sin organisation, Sveriges tandvårdsinspektörsförening, också avstyrkt
en förlängning av lagen. Flera av de instanser, som ha möjlighet att
bedöma denna fråga, ha sålunda icke bara av principiella skäl utan också med
hänsyn till de praktiska konsekvenserna avstyrkt en förlängning av lagen.

Man kan alltså säga, att allmänheten ser med en viss skepsis på de unga
tandläkarna, som man betraktar ungefär på samma sätt, sorn man alltid har
betraktat de unga medicine kandidaterna på undervisningssjukhusen, nämligen
som en sorts lärpojkar, som få öva sig, innan de bli fullt färdiga och skickade
för sitt yrke. Allmänheten får sålunda redan i portföret för denna folktandvård,
örn vars nödvändighet knappast några delade meningar torde råda,
en skärpt misstro, som kan verka ödesdiger för den kommande utvecklingen

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Försina till Ina ana. fortsatt giltighet av lagen om viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m. (Forts.)
av denna tandvård. Man skall icke heller bortse från de invändningar, som resas
från tandläkarnas sida. Det har ju faktiskt blivit på det sättet, att tandläkarna
fått en alltmer ökad motvilja mot folktandvården, någonting, som icke
är ägnat att främja en god utveckling på detta område.

Med hänsyn till vad jag nu anfört har det förefallit mig, herr talman, som
örn såväl de principiella som praktiska skälen talade mot en förlängning av
lagen denna gång och att det alltså vöre riktigare och rimligare att avvakta
den ökade utbildning av tandläkare, som otvivelaktigt blir nödvändig och för
vilken riksdagen redan uttalat sig.

Med hänsyn till de invändningar jag här gjort mig till tolk för, har jag i
första hand varit beredd att yrka avslag på den kungl, propositionen. Nu har
emellertid herr Fagerholm formulerat ett yrkande, i vilket herr Osterman instämt,
vilket yrkande innebär, att man endast går med på att förlänga lagen
ett år. Det är alldeles klart, att från rent sakliga synpunkter skulle man måhända
icke odelat kunna försvara en sådan ståndpunkt. Men örn jag ändå
som en kompromiss går med på ett sådant förslag, så är det därför att jag
fattar det som ett mycket kraftigt understrykande från riksdagens sida, att
här gäller det verkligen endast en provisorisk lagstiftning och att man genom
att gå med på en förlängning av denna lag på bara ett år ger en fingervisning
örn att lagen med. det snaraste bör bringas att upphöra. Av det skälet
skall jag, ehuru med viss tvekan, förena mig med herr Fagerholms yrkande
och hemställer alltså örn bifall till yrkandet örn förlängning enbart på ett år.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Det finns ju ingen anledning att ta
upp denna fråga till diskussion ur principiella synpunkter. Den saken diskuterades
ju ingående vid det tillfälle, då ifrågavarande förslag antogs första gången.
Jag skall bara med några ord uppehålla mig vid de förslag, som herr Osterman
framförde för att göra denna åtgärd liksom litet rimligare och varigenom
man skulle kunna eliminera en del av de olägenheter, som anses vidlåda förslaget.
Vad han yttrade om att det skulle vara möjligt att förlägga denna
tjänstgöring såsom ett led i utbildningen, vågar jag för min del icke ha någon
mening örn, men jag anser, att man bör pröva, örn den vägen kan leda till något
av värde.

Vidare måste jag framhålla, att landstingen icke ansett sig kunna i första
hand förlägga tandpoliklinikerna till städer och andra förorter. Landstingen ha
utgått från den synpunkten, att det vore värdefullt att i första hand få tandvård
ute pa rena landsbygden, där det icke har funnits någon annan möjlighet
ån att resa m till städerna för att erhålla denna vard. Det ä-r därför ganska
naturligt, att städerna ha legat efter i fråga örn den billiga tandvården.

Vad beträffar herr Östermans förslag att man skulle göra denna verksamhet
ekonomiskt än mera lönande för tandläkarna, anser jag för min del, att det
ändå måste anses vara en ganska god lön att erhålla mellan lil 000 och 14 000
kronor örn året genast när man kommer ut från en utbildningsanstalt, Särskilt
som vederbörande få denna lägre inkomst, som det nu anses vara inom detta
yrke, endast under en mycket kort tidrymd.

Jag vill gentemot herr von Friesen säga, att vi liro fullt medvetna om att
den tandvård, som ges i en del av dessa tandvårdspolikliniker, kanske icke kan
anses som den allra mest förstklassiga, därför att det ju är fråga örn oerfarna
yrkesmän. Å andra sidan är ju den verksamhet, som utövas genom folktandvården,
av utomordentligt stor betydelse, och jag tror att det icke finns någon, som
vill försvåra möjligheterna att upprätthålla folktandvården. Det avgörande skälet
i detta sammanhang är ju emellertid att det här föreligger en så stor brist

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 fm.

Förslag till lag äng. fortsatt giltighet av lagen örn viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m. (Forts.)
på utbildat folk, att om man icke vidtoge denna åtgärd, skulle folktandvården
bli en reform som stannade på papperet. Det är just på grund av den hårda nödvändigheten,
som alla betänkligheter ur olika synpunkter ha fått vika.

Eftersom jag är övertygad örn att läget i fråga örn antalet för folktandvården
tillgängliga tandläkare nästa år är likadant som i år, anser jag att vi icke böra
följa det förslag som här väckts, nämligen att man skulle förlänga denna lag
på endast ett år. Jag anser, att riksdagen för att nästa år slippa debattera denna
fråga från ungefär enahanda utgångspunkter som nu bör följa utskottets
förslag och alltså bestämma, att lagen skall gälla för den tid Kungl. Maj :t har
föreslagit.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Fast och fröken Nygren.

Herr Osterman: Herr talman! Jag skulle vilja säga till herr Larsson i Östersund,
att när jag talade om att man skulle förlägga en del av poliklinikerna till
städerna var det naturligtvis bara i de fall, då man därigenom gjorde det lättare
för landsbygden att konkurrera örn tandläkarna. Det var naturligtvis icke
meningen, att poliklinikerna i första hand skulle förläggas till städerna.

När herr Larsson i Östersund säger, att inkomsterna äro goda med tanke på
att dessa unga människor ifå sin första anställning, är det ju riktigt. Men det
är väl ändå meningen, herr Larsson, att de helst skola stanna kvar inom folktandvården,
och då kan man icke helt undgå att ta hänsyn till de inkomster,
Som de skulle kunna få i den fria marknaden. Särskilt vill jag understryka, att
pensionsförhållandena borde förbättras.

Herr Fagerholm: Herr talman! Det är ett yttrande av herr Larsson i Östersund,
som jag skall be att få återkomma till.

Herr Larsson sade, att det var väl inte någon anledning att nu diskutera
denna sak ur principiell synpunkt, ty det gjorde vi ju 1943. Jag undrar, örn
herr Larsson så enkelt kan avfärda den principiella sidan av saken varje gång
frågan örn denna lag ånyo kommer före. Jag anser för min del, att det finns
all anledning att gå in på den principiella sidan. När denna lag 1943 antogs
såsom ett provisorium, skedde det under starka meningsmotsättningar, och såvitt
jag kan förstå framhävdes just den omständigheten att det var fråga om
ett provisorium såsom ett verkligt skäl för att övertyga de vankelmodiga örn
att de borde vara med på saken. Nu vill man, sedan tre år gått, förlänga lagen
på ytterligare två år. Därmed har man, synes det mig. i någon mån ryckt undan
förutsättningarna för det beslut som fattades 1943. Jag vet inte, om man kan
kalla en lag, som skall gälla i fem år — detta blir ju fallet, örn propositionen
går igenom — för ett rent provisorium; i varje fall anser jag för min del inte
att man kan göra det, när det gäller en lag av denna typ. Men att lagen skulle
vara ett provisorium var, som sagt, en av förutsättningarna för riksdagens beslut
1943.

Vidare säde herr Larsson i Östersund, att han var medveten om att den vård,
som gavs inom folktandvården, kanske inte var av det mest förstklassiga slag.
Det är ju ett mycket försiktigt uttalande, och det är väl inte heller annat att
vänta, eftersom uttalandet kommer från en försvarare av propositionen. Det
riktiga hade varit, att man medgivit att det finns allvarliga brister när det
gäller folktandvården, och när så är förhållandet, frågar jag mig: är det inte
bättre att låta den utomordentligt viktiga verksamhet, som folktandvården representerar,
successivt komma i gång, så att man från början kan se till att
det blir en förstklassig vård, som där ges — det anser jag att det finns all an -

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Forslat) till lag ang. fortsatt giltighet av lagen om viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m. (Forts.)
ledning att kräva — och att folktandvården på ett riktigt sätt infoga® i våra
sociala anordningar, i stället för att man till varje pris skall pressa fram hela
organisationen på en gång och därigenom kanske på lång sikt förstöra det hela?
Jag vill ännu en gång återkomma till vad tandvårdsinspektörerna sagt, nämligen
att de inte vilja ha lagen förlängd, och man kan väl ändå inte misstänka att
de syfta till något annat än vad de anse bäst både ur folktandvårdens egen
synpunkt och ur klientelets synpunkt. Jag tycker därför att det finns grundad
anledning att taga hänsyn till vad tandvårdsinspektörerna här anfört.

Herr talman! Vad herr Larsson i Östersund här yttrat har inte, i varje fall
inte på mig, verkat övertygande. Jag tror att saken helt enkelt ligger så till
att man från statsmakternas sida här har rusat i väg och, kanske med någon
överdrift sagt, ställt till med en hel del trassel och att man nu på allt sätt försöker
göra konsekvenserna därav ur sin egen synpunkt så små som möjligt, även
örn det i någon mån får ske på bekostnad av den tandvårdssökande allmänhetens
intressen.

Det är möjligt att detta omdöme är för starkt — det kan ju alltid diskuteras
— men jag vill sluta med att säga, att jag tror att det ur de tandvårdssökandes''
egen synpunkt är bäst, att man icke forcerar utbyggnaden av folktandvården,
utan att man ser till, att folktandvården får den lämpliga och stabila organisation,
som den med ali rätt förtjänar att få.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Endast några ord!

Jag anser det ganska ofruktbart att ur principiell synpunkt diskutera denna
åtgärd, så länge samma förhållande kvarstår som gjorde att riksdagen ansåg
sig nödsakad att fatta sitt beslut därom. Det är också detta som gör, att
jag, såsom jag förut framhöll, finner det förklarligt, örn den tandvård, som
lämnas inom folktandvården, till att börja med inte kan vara så förstklassig,
då det ju mest är unga, oerfarna tandläkare, som ha fått inkopplas på detta
arbete.

Och jag vidhåller, herr Osterman, att en lön på omkring 14 000 kronor är en
ganska god inkomst för dem det här gäller. Jag minns att 1936, när jag deltog
i taxeringsarbetet på min hemort, var det inte många av de femton, sexton
tandläkare, som drevo praktik där, som lämnade uppgift örn en inkomst på
mer än 14 000 ä 15 000 kronor — jag tror att en enda kom upp till 19 000
kronor. Jag kan därför inte finna att en fast lön på 14 000 kronor, med vilken
ju även är förenad rätt till pension, i och för sig utgör någon dålig inkomst.
Det är möjligt att det behöver ske någon justering, men det får väl erfarenheten
utvisa.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det av herr Fagerholm
under överläggningen framställa yrkandet; och förklarade herr talmannen sig
anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Fagerholm
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit det av herr Fagerholm under överläggningen
framställda yrkandet.

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Motion om
gottgörelse åt
vissa jordägare,
för förluster
genom
Uagåns översvämning
år
1944.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 44, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 39 över väckta niotioner
örn statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 17.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 298, angående
anslag till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 18.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 45, i anledning av andra kammarens
aterremiss av utskottets utlåtande nr 43 över väckt motion örn gottgörelse
åt jordägare i Kumla m. fl. socknar för förluster, åsamkade av Sagans
översvämning år 1944.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 293, av herr Vigelsbo hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja 28 784
kronor som gottgörelse åt de jordägare i Kumla, Tärna och Simtuna socknar,
Västmanlands län, vilka åsamkades förluster av Sagans översvämning år 1944.

Utskottet hade i sitt utlåtande, nr 43, hemställt, att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid detta ärendes behandling i kamrarna hade första kammaren bifallit denna
utskottets hemställan, medan andra kammaren återförvisat ärendet till utskottet
för ny behandling.

Utskottet hemställde i sitt förevarande memorial, nr 45, att andra kammaren
måtte fatta beslut i saken.

Med anledning härav föredrogs utskottets i dess utlåtande nr 43 gjorda hemställan;
och anförde därvid:

Herr Vigelsbo: Herr talman! Jag skall be att få hemställa örn bifall till motionen
nr 293 i denna kammare, enligt vilken ett anslag på 28 784 kronor måtte
anvisas såsom gottgörelse åt de jordägare, vilka åsamkats förluster genom
Sagåns översvämning år 1944. Jag anser detta vara en mycket ringa gottgörelse
för de skador, som sålunda uppkommit, och med hänsyn till den benägenhet
att stödja dem, som här lidit förluster, vilken kom till uttryck när kammaren
för fjorton dagar sedan diskuterade denna fråga och beslöt återremittera
densamma, vågar jag hoppas att kammaren nu skall vara villig att lämna
ett sådant stöd.

Jag yrkar alltså bifall till motionen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Såsom jag framhöll, när kammaren
förra gången behandlade denna fråga, skulle följden av ett beslut örn återremiss
av densamma till utskottet inte bli någon annan än att kammaren vid
två skilda plena skulle få behandla samma ärende. Jag skall i detta läge följa

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Nr 21.

Motion om gottgörelse åt vissa jordägare för förluster genom Sagans översvämning
år 19A-i. (Forts.)

den ärade motionärens exempel och icke taga upp någon ny sakdebatt, utan
skall nöja mig med att endast påpeka en omständighet, som jag fått kännedom
örn under de senaste dagama. Enligt uppgift från lantbruksstyrelsen har sammanträde
utlysts till den 14 juni 1946 för fortsatt behandling av frågan örn
Sagåns reglering. Vid sådant förhållande har man kanske anledning hoppas,
att den långvariga utredning, som pågått beträffande denna sak, nu äntligen

skall vara fullbordad. ,

Med detta vill jag, herr talman, hemställa örn bifall till utskottets yrkande.

Herr Vigelsbo: Herr talman! Jag förstod nästan att kungörelsen om detta
sammanträde skulle komma att dragas in i diskussionen här — jag undrar örn
inte sammanträdet var avsett att spela en viss roll för handläggningen i dag
av detta ärende.

Det är mycket riktigt, att det har kommit en kungörelse örn att intressenterna
i Sagåns reglering kallas till sammanträde den 18 juni. Men när intressenterna
begära att få se akterna fran det utredningsarbete, som verkställts, för
att kunna taga ställning till fördelningsgrunderna i fråga örn det framtida
underhållet, så säger lantbruksingenjören som så: »Det är ett sa pass litet
företag, som det här gäller, att herrarna mycket väl kunna taga del av akterna
och siffrorna, när herrarna komma till sammanträdet.» Det kan lia sitt intresse
att jämföra detta uttalande med vad lantbruksingenjören hade sagt enligt
det interpellationssvar, som den 13 februari 1945 lämnades av statsrådet
Rubbestad i detta ärende. Då hette det, att frågan örn Sagåns reglering hade
med avsikt ställts på framtiden, därför att det där gällde ett så stort företag
och det fanns små företag, som måste ha förtursrätt.

Som bonde frågar jag mig: vad är sant? Är det fråga, örn ett stort eller
litet företag? Av det resonemang, som hittills förts i denna fråga, framgår inte,

hur det egentligen förhåller sig därvidlag. x •

Jag ber, herr talman, att fortfarande lfa yrka bifall till motionen, ty jag
tror inte att det annars blir något resultat.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall inte alls diskutera med herr
Vigelsbo örn huruvida Sagåns reglering är något stort eller litet företag
därom har jag ju inte fällt något omdöme. Jag har bara meddelat en sakupp
gift, som jag fått av lantbruksstyrelsen och beträffande vilken jag inte har
anledning förmoda annat än att den är riktig. Och mot den förhoppning som
jag i detta sammanhang tillät mig uttala örn att utredningen beträffande detta
företag nu äntligen måtte stå inför sin fullbordan, har väl ända herr Vigelsbo
inte någon anledning att polemisera.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i dess utlåtande nr 43 gjorda hemställan dels ock på
avslag å utskottets berörda hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen II: 293; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
(ivervägande ja besvarad. Herr Vigelsbo begärde emellertid votering, i anlettning
varav följande voteringsproposition efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 fm.

Motion om gottgörelse åt vissa jordägare för förluster genom Sagans översvämning
år 1944. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 293.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Vigelsbo, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 92 ja och 69
nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets ifrågavarande hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat och lades till handlingarna jordbruksutskottets
memorial:

nr 46, angående departementsvis uppgjorda förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom; och
nr 47, angående förteckningar över av domänstyrelsen försålda hemman
och lägenheter.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 20.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Andersson i Falun och Rylander, nr 528, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 280, angående anslag till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1946/47 m. möllerr
Dahlgren m. fl., nr 529, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
250, angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

herr Haggblom m. fl., nr 530, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 267, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; samt
herr Persson i Norrby m. fl., nr 531, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 267.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.00 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I -

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av väckt motion
örn viss ändring av bestämmelserna i kungörelsen angående villkor för
erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 om
delning av jord å landet.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Motion cm
ändrade bestämmelser
i
kungörelsen
angående villkor
för statsbidrag
till
vissa förrätt -

Herr Johansson i Norrfors: Herr talman! I motionen nr 322 i denna kammare mngar enligt
har hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utarbetande >ordf^n9S''
av förslag till sådana ändrade bestämmelser angående villkor för erhållande g
av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 av delning av
jord å landet, att bidrag må utgå jämväl till kostnader för förrättning, som
på grund av jordpolitiska skäl icke kunnat fastställas».

Jordbruksutskottet, som behandlat motionen, har ansett, att den icke bör
bifallas, men utskottet har dock i anslutning till ett från lantmäteristyrelsen
i ärendet infordrat yttrande gjort ett uttalande, däri utskottet faktiskt erkänner
det berättigade i motionärernas påstående, att det icke är bra som det nu
är på detta område. Statsmakterna ha själva genom sin restriktiva inställning
vid behandlingen av frågor, som hänga samman med laga skiftesförrättningar,
bidragit till detta förhållande, och därför måste det väl anses berättigat med
en, ändring. Utskottet anser, att det är svårt att nu genomföra någon författningsändring,
och hänvisar i det sammanhanget till det förslag i avseende å den
framtida jordbrukspolitiken, som inom en nära framtid kan förväntas från den
s. k. 27-mannakommittén.

Vi ha med vår motion avsett, att statsbidrag bör kunna utgå även till jordbrukare,
som då han gjort framställning örn laga skifte fått denna framställning
prövad och befunnen fylla lagens fordringar och därför satt i gång med
vederbörliga åtgärder. Det tar ju sedan åtskillig tid innan fastställelse av laga
skifte sker, och statsmakternas restriktiva politik på detta område har lett till
att många jordägare på grund av att laga skiftesförrättning undanröjts själva
fått vidkännas uppkomna kostnader. Sakkunniga på området ha därför ansett
en ändring av författningsbestämmelserna i detta avseende vara av behovet
påkallad. Utskottet säger ju också i sin motivering, att vederbörande ofta
ingenting fått för sina utgifter och att en författningsändring därför är önskvärd.
Utskottet vill emellertid vänta och se, örn icke 27-mannakommittén kommer
att ta upp detta spörsmål i sina utredningar. För min del vill jag framhålla,
att när motionen skrevs visste jag mycket väl vad som i det avseendet
dittills förevarit i 27-mannakommittén, ty jag råkar nämligen själv vara ledamot
av densamma. Jag är emellertid i dag icke beredd att ställa något yrkande,
då så sent som i går föredrogs en promemoria i donna fråga, och jag

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Motion om ändrade bestämmelser i kungörelsen angående villkor för statsbidrag
till vissa förrättningar enligt för ddelning slag en. (Forts.)
sålunda har anledning hysa förhoppning- om att frågan kommer att tagas
upp i annat sammanhang längre fram. Jag hoppas emellertid att jordbruksministern
tar frågan under övervägande och ser till att de orättvisor, som
jag här påtalat och som drabba vissa sökande av laga skifte på grund av den
allt restriktivare jordbrukspolitiken, bli undanröjda.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Motion angå- Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av väckt motion

ende förstärk- angående förstärkning av de s. k. ofullständiga jordbruken med skog.

ning av ojull bruk

medskog. Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Frågan örn förstärkning av de s. k.
ofullständiga jordbruken med skog är icke ny för året. Redan 1936 års egnahemsutredning
tog upp frågan i sitt till Kungl. Majit avgivna betänkande,
vilket föranledde att egnahemsstyrelsen fick i uppdrag att verkställa fortsatt
utredning i frågan. Senast 1944 väcktes två motioner i ärendet, och även i år
föreligger en motion, vari påyrkas utredning av frågan. Utskottet har nu för
sin del under hänvisning till den utredning i ärendet, som kan förväntas från
1942 års jordbrukskommitté, avstyrkt bifall till motionen. Utskottet har väl
icke kunnat handla annorlunda, och jag skall icke kritisera jordbruksutskottet
för detta dess ställningstagande.

Vad jag emellertid skulle vilja påtala är det förhållandet, att frågan legat
under utredning i hela tio år utan att något egentligen blivit gjort. Många
mindre jordbrukare, som icke kunnat försörja sig på sina ofullständiga jordbruk,
ha tröttnat på det hela och sökt sig in till städerna och annat arbete,
och härav har följt den här så ofta påtalade starka flykten från landsbygden.
Det är att beklaga att riksdagen sett på denna fråga ur en allt för liten synvinkel
och icke begripit vilken verkligt stor fråga det här gäller. Det gäller
nämligen att hålla jordbruksbefolkningen kvar på landsbygden genom att komplettera
de s. k. ofullständiga jordbruken med jord eller skog eller på annat
sätt, så att de kunna ge en dräglig försörjning.

I frågans nuvarande läge skulle jag vilja uttala den förhoppningen, att
statsrådet Sträng, som är här närvarande, ville se till att frågan inte blir liggande
längre, utan att något verkligen blir gjort på detta område, så att det
inte går som det gick med frågorna örn Sagån och Tämnaren, som vi nyligen
debatterade. Jag hoppas sålunda att något vidtages för att rätta till de missförhållanden,
som råda på detta område. Det är nästan så att man tycker att
det är en skandal att ärendet ännu efter sex års utredning icke skall ha hunnit
till riksdagen, och jag vädjar som sagt ännu en gång till statsrådet Sträng
att se till att frågan får sin lösning inom en snar framtid, så att det blir
någon rätsida på det hela.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

_ Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckta motioner
örn beredande av bättre ekonomiska levnadsvillkor åt innehavare av
s. k. ofullständiga jordbruk.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 22 maj 194G em.

Nr 2!.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av väckta lilo- Motioner an"
* " ’ " ’ " ..... 1 • t n • i gående änd rade

rösträttsgrunder

vid allmännings-
och

tioner om utredning angående ändrade rösträttsgrunder vid allmännings- oell
jordägarstämmor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag deltog i den förberedande be_ jordägarstam
handlingen av detta ärende i andra avdelningen av jordbruksutskottet,. men
jag hade på grund av vissa mellankommande omständigheter icke möjlighet
att delta i utskottets justering.

Jag vill nu först erinra om, att år 1938 antog riksdagen en lag örn allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna och att i denna lag bland annat föresikrives
efter vilka grunder deltagarna i allmänningsstämmorna äga rösta. 47 §
fjärde stycket nämnda lag lyder sålunda: »Ej må någon å allmänningsstämma
för egen eller annans räkning utöva rösträtt för iner än en tiondel av hela det
delaktighetstal, som är företrätt å stämman, eller den mindre del därav, som
må vara bestämd i reglementet.» Jag kanske här bör nämna, att vid sidan av
själva lagen finnas för allmänningsskogarna s. k. reglementen, vilka fastställas
av Kungl. Maj :t. Redan vid lagens tillkomst gjordes sålunda ett ingrepp
i syfte att lägga hinder i vägen för vissa större delägare att kunna utöva
ett dominerande inflytande på allmänningsstämmorna; det var med tanke
på de stora skogsbolagen, vilka åtminstone beträffande vissa allmänningsskogar
äro ganska stora delägare, man genomförde denna begränsning i rösträtten.
Det föreligger sålunda ingen principiell skillnad mellan ett ingripande,
som en enhällig riksdag gjorde år 1938, och det ingripande, som föreslås här
från motionärernas sida. Vad motionärerna syfta till är att de vilja åstadkomma
en ytterligare begränsning av den rösträtt, varom här är fråga. Vi ha tänkt
oss att man skulle kunna genomföra det genom en begränsning av röstetalet så
att ingen skulle äga rätt till mer än en trettiondel av å stämma förekommande
röstetal. Exempel från mitt eget län ha visat, att bestämmelsen örn en tiondel
icke är till fyllest för att hindra skogsbolagen från att utöva ett ur övriga delägares
synpunkt mindre önskvärt inflytande vid vissa allmänningsstämmor.

Jag skall med ett exempel visa hur det har gått till inom en socken i Kopparbergs
län. Där hölls en allmänningssstämma. Närvarande var ett förhållandevis
stort antal mindre delägare, som representerade ett röstetal på tillhopa 46 556
röster, medan fyra delägare — det var ombud för fyra skogsbolag — röstade
för icke mindre än 135 541 röster. När på grund av de nuvarande bestämmelserna
ingen får rösta för mer än en tiondel av de vid stämman närvarandes
röstetal, reducerades bolagens röstetal till 55 716. Men det är ju självfallet att
även med denna reducering av röstetalet kunde de vid denna stämma fullständigt
dominera, och de insatte även tvenne skogsförvaltare i allmänningsstyrelsen.
För mitt eget vidkommande finner jag det ganska olämpligt att man
från skogsbolagens sida förfar på detta sätt. Detta skogsbolagens ställningstagande
har också väckt ganska stor förbittring bland allmogen
däruppe. Jag vill nämligen i detta sammanhang framhålla, att skogsbolagen
ju äro både säljare och köpare av virke från allmänningsskogarna
och att det framför allt ur synpunkten av att de äro köpare av virkes
måste anses mindre lämpligt att de använda sitt stora röstetal för att tillsätta
representanter både i allmänningsistyrelsen och i jordägarenämnd. Allmänningsstyrelsen
skall ju nämligen ta ställning till det pris man vill lia på det virke
man vill sälja.

Utskottet har ju yttrat sig ganska välvilligt över motionen, och så vitt man
kan döma av detta yttrande är utskottet liksom motionärerna inställt på att en
ändring härvidlag bör komma till stånd. Dock menar utskottet, att det är

92 Nr 21. Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Motion angående ändrade rösträttsgrunder vid allmännings- och jordäg ar -stämmor. (Forts).

lämpligast att man gör en framställning till Kungl. Maj:t örn en ändring i de
reglementen jag nyss talade om. Det är ju ganska svårt att yttra sig örn, huruvida,
det kan vara lämpligare att gå den väg utskottet rekommenderar, men
åtminstone ur bekvämlighetssynpunkt torde det för utskottet ha ansetts lämpligare,
då utskottet på det viset åstadkommit en nära nog enig samling kring
detta utlåtande. Men nog hade det varit betydligt enklare enligt mitt sätt att
se, om riksdagen redan nu gjort den av oss föreslagna ändringen, ty nu måste
ju, örn man följer utskottets förslag, de, som önska få en ändring till stånd, via
länsstyrelsen vända sig till Kungl. Majit med en begäran örn ändring i reglementet.
Jag menar att detta kan vara onödigt, men jag skall med hänsyn till
det omöjliga i att vid detta tillfälle kunna ernå någon ändring i vad utskottet
föreslagit nöja mig med utskottets förslag. Jag hoppas att det skall komma
att gå såsom utskottet här tänkt sig, nämligen att man genom en; framställning
till Kungl. Majit skall kunna nå det mål motionärerna här åsyfta att
vinna. Skulle emellertid så icke bliva fallet, kommer frågan örn en ändring av
bestämmelserna örn rösträtt å allmännings stämma att motionsledes ånyo aktualiseras
i riksdagen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Majits proposition angående reglering av priserna
å vissa slag av fisk m. m.; och

nr 53, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till trädgårdsundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Anslag till
kapitalinvesteringar

under rikssta
tens nionde
huvudtitel.

Punkterna 12—17.

Lädes till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 19.

Lades till handlingarna.
Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—23.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av Kungl. Majits
i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar
örn anslag till kapitalinvesteringar jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 22 maj 194G em.

Nr 21.

Punkten 2-''/, angående egnahemslånefonden.

I statsverkspropositionen hade Kungl. Maj :t under kapitalbudgeten, bil. 8,
punkten 24 föreslagit riksdagen att

1) besluta, att maximivärdena vid egnahemsbelåning av jordbruks- och bostadsfastigheter
skulle från och med den 1 juli 1946 höjas till belopp, som av
departementschefen i propositionen förordats;

2) medgiva, att för budgetåret 1946/47 finge beviljas lån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 32 000 000 kronor, därav 20 000 000 kronor
för jordbruksfastigheter och 12 000 000 kronor för bostadsfastigheter, med rätt
dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning mellan jordbruks- och bostadsfastigheter;

3) medgiva, att för budgetåret 1946/47 finge för viss försöksverksamhet för
åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland av egnahemslånefonden
disponeras ett belopp av högst 1 000 000 kronor;

4) till Egnahemslånefonden för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor;

5) medgiva, att den årliga räntan å den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången av år 1920 men före den 1 juli
1940 och för vilka amorteringsskyldighet inträtt, finge för åren 1947 och 1948
nedsättas till 3,6 procent eller den lägre procentsats, som kunde varda bestämd
för egnahemslån i allmänhet;

6) medgiva, att i avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller senare år försålts eller komme att försäljas
från kronoegendom, ränta finge, i den mån köpeskillingen förräntades enligt
enahanda grunder som gällt eller gällde för den stående delen av före
den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheter, under åren 1947
och 1948, utgå efter 3,6 procent.

Egnahems lånefonden.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft sex motioner.

I motionen I: 9 av fru Svenson m. fl., likalydande med II: 5 av herr Pettersson
i Dahl m. fl., hade hemställts att riksdagen måtte besluta örn en sänkning
av räntan på egnahemslån, såväl jordbrukslån som bostadslån, till 3 procent.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) besluta, att maximivärdena vid egnahemsbelåning av jordbruks- och bostadsfastigheter
-skulle från och med den 1 juli 1946 höjas till belopp, som av
utskottet förordats;

2) medgiva, att för budgetåret 1946/47 finge beviljas lån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 32 000 000 kronor, därav 20 000 000 kronor
för jordbruksfastigheter och 12 000 000 kronor för bostadsfastigheter, med rätt
dock för Kungl. Majit, att, därest förhållandena skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning mellan jordbruks- och bostadsfastigheter
;

4) till Egnahemslånet onden för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor;

5) medgiva, att den årliga räntan å den stående delen av lån från egnahemslånefonden.
som beviljats efter ingången av år 1920 men före den 1 juli 1940
och flir vilka amorteringsskyldighet inträtt, finge flir åren 1947 och 1948 n|edsättas
till 3,6 procent eller den lägre procentsats som kunde vara bestämd för
egnahemslån i allmänhet;

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Egnahemslånefonden. (Forts.)

6) medgiva, att i avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller senare år försålts eller komme att
försäljas från kronoegendom, räntan skulle i den man köpeskillingen förräntades
enligt enahanda grunder som gällt eller gällde för den stående delen
av före den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheten under
åren 1947 och 1948 utgå efter 3,6 procent eller den lägre procentsats som kunde
varda bestämd för egnahemslån i allmänhet;

c7) °i skrivelse till Kungl. Maj.it anhålla, att Kungl. Majit ville med avseende
på frågan örn införande av rörlig egnahemslåneränta föranstalta örn den utredning
som kunde vara erforderlig samt för riksdagen framlägga det förslag i
ämnet som därav kunde föranledas;

B. att motionerna 1:9 och 11:5, likalydande, 1:10 och 11:14. likalydande,
samt 1:23 och 11:35, jämväl likalydande, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade under denna punkt avgivits av herr
Hagman.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Meningen med egnahemslånefonden
har från början varit att man från statens sida skulle lämna de s. k. egnahemslåntagarna
förmånen med bland annat lån mot förmånlig ränta. Så skedde väl
också till att börja med, men numera kan man fråga sig, örn detta är förhållandet.
Ingen kan bestrida att räntan på egnahemslånen ligger högst av alla, och man
kommer verkligen i misshumör när man tänker på, att de framstötar, som gjorts
och göras här i riksdagen år från år och nu senast i motionen nr 5 i denna kammare
för att få denna ränta sänkt, alltid möta ett så starkt motstånd. Man
frågar sig verkligen vad orsaken kan vara till att regering och riksdag resa
ett så kompakt motstånd mot en sänkning av denna ränta i nivå med räntan
av lån för liknande ändamål som det här föreliggande. Utskottet säger ju,
när det »svarar pa» motionen, att »en räntefot av 3,6 procent i nuvarande läge
torde få anses vara alltför hög för inteckningslån, även örn hänsyn tages till
att det här är fråga örn lån som för jordbruks- och bostadsfastigheter numera
må uppgå till 90 respektive 75 procent av fastigheternas värden, d. v. s. som
innefatta sekundär kreditgivning». Enligt utskottets sätt att skriva tycks man
mena, att dessa lån ligga så pass högt att risken för staten gör det försvarbart
att man har denna höga ränta. Gent emot en sådan tankegång får väl dock i all
underdånighet erinras om ett annat kungligt förslag, som nu ligger på riksdagens
bord. nämligen propositionen nr 279, som avser en ändring i tertiärlånen
för bostadskredit. Där har regeringen gått in för en så radikal sänkning av
räntan som till 3 procent. Denna ränta har, som vi alla erinra oss, nyligen varit
4,5 procent. Föregående år eller vid 1945 års riksdag sänktes räntan till 4
procent. Nu gör man omigen en nedskärning och sänker den till 3 procent,
och samtidigt höjer man belåningsmöjligheten till 100 procent. Det gör man icke
bara för s. k. allmännyttiga bostadsföretag utan även för s. k. byggmästarföretag.
alltså företag som igångsättas med viss möjlighet till spekulationsvinst.
Även där tar man detta radikala steg och sänker räntan till 3 procent.

Jag säger ingenting om detta i detta sammanhang, men det kan icke hjälpas
att när man jämför detta med förhållandena för egnahemslåntagarna vid jordbruksegnahemmen
måste man i rimlighetens namn erkänna, att dessa komma
ohjälpligt i efterhand.

Nu säger utskottet, att frågan skall prövas i annat och större sammanhang.
Jag vet ej vad man menar därmed. Men jag föreställer mig, såsom det sagts i

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

Egnahemslånefonden. (Forts.)

debatten oell även sagts i första kammaren, att det blir i det sammanhang, där
man väntar, att förslagen från den s. k. 1942 års jordbrukskommitté eller tjugusjumannakommittén
skola behandlas. I det sammanhanget skulle riksdagen då
pröva även denna fråga. Men örn det blir så — vilket det kanske blir -—•
dröjer det i alla fall ett eller två år, innan en räntesänkning för dessa egnahemslåntagare
kommer till stånd.

Nu kan man säga, att dessa egnahemstagare behöva icke taga egnahemslån.
De göra det ofta icke heller. I många egnahemsdistrikt bryr man sig icke om
att använda sig av denna möjlighet, utan man anlitar andra kreditmöjligheter.
Likaså är det ganska vanligt, att egnahemstagaren betalar igen egnahemslånen
och tar nya lån i bank. sparbank, jordbrukskreditkassa o. s. v. Man kan icke
säga, att de göra någon orätt i detta, ty genom detta spara de 0,6 procent av
räntan. För en jordbrukare, som har knappt örn inkomster, är också detta
pengar. Man kan icke säga annat än att de göra rätt då.

Man frågar sig. vad är det då för förmån med denna egnahemsmöjlighet.
Man kan säga, att när de skaffa sig eget hem, kunna de få hjälp genom premielån
o. s. v. Det har säkerligen varit statsmakternas mening från början, att
vid sidan av andra förmåner, som dessa egnahemstagare skulle ha, skulle de
ha en räntefot, som helst läge någon aning under den allmänna räntenivån;
i varje fall skulle den icke ligga högre än annan ränta.

Jag kan icke förstå annat än att det här varit skäl för utskottet säga,
att räntan bör icke vara högre än 3 procent och att den bör ligga i nivå med
räntenivån på de övriga områdena.

Nu hänvisar utskottet till riksdagens tidigare beslut och de diskussioner, som
ägt rum beträffande s. k. fasta och rörliga räntor. Utskottet föreslår skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran örn en förändring från fast till rörlig ränta.

Nu kan man naturligtvis ha olika meningar, huruvida detta är klokt eller
ej. Man kan säga såsom det tidigare sagts, att det kan vara till förmån för
egnahemstagaren. när han tar sitt lån. att han vet vilken räntefot han får under
den tid han har detta egnahemslån. Men man kan också säga, att örn denna
räntefot skall vara så fast och hög, som riksdagen tydligen här kommer att
besluta, är det naturligtvis förmånligare med en rörlig ränta, som kan anpassas
efter olika ränteförhållanden.

Jag tycker, att när utskottet kostat på sig en skrivelse till Kungl. Maj:t örn
en ändring av räntan till rörlig ränta, skulle man lika gärna kunnat säga
något bestämt örn denna räntefot, d. v. s. att räntefoten bör gå ned till 3
procent. Det enda som utskottet och Kungl. Majit i detta fall gjort är att de
gått med på att räntan för de lån, som beviljats mellan 1920 och 1940, skall
få gå ned till 3,6 procent. Jag tycker icke alls, att dessa låntagare ha någon
anledning att tacka för att räntefoten i detta fall får gå ned till 3,6 procent.
Det hade varit mera rättvist och låntagarna kunde ha haft någon anledning
till tacksamhet, om man sagt. att räntefoten skulle vara 3 procent.

Herr talman! Jag vet ej, örn det tjänar någonting till att orda mera i denna
fråga. Som jag sagt tycker jag, att det ser ganska hopplöst ut. Jag
tillåter mig i alla fall yrka bifall till motionen TI: 5, vilket innebär att räntefoten
skulle sänkas till 3 procent på egnahemslån, såväl jordbrukslån som
bostadslån.

Häruti instämde herrar Vigelsbo, Boman i Stafsund, Johansson i Mysinge
och Stjärne.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Jag skall icke tala om egnehemslåneräntan,
ehuru jag anser, att räntan bör bringas i nivå med de andra låneräntor,
såsom berördes av herr Pettersson i Dahl.

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Egnahemslånefonden. (Forts.)

Jag har begärt ordet därför att jag tillsammans med andra ledamöter avlämnat
en motion som behandlas i denna punkt, däri vi begärt en ändring av
högsta värdet för egnahemsbelåning. Jag skulle kanske först säga. att jag är
i viss mån tillfredsställd med den välvilliga skrivning, som i alla fall utskottet
kostat på sig, när det avstyrkt denna motion. Men jag beklagar, att icke utskottet
kunnat sträcka sig längre än till att föreslå en höjning av nuvarande
JO 000 kronor såsom högsta värde till 35 00:0 kronor. Därmed har man icke
nått. att dessa värden motsvara det försämrade penningvärdet. Man kan icke
i dag köpa samma fastighet för 35 000 kronor som man kunde köpa 1940 för
30 000 kronor. Det gör, att det klientel, sorn, nu kan komma i åtnjutande av
egnahemslån, har avsevärt förminskats.

Jag måste också säga, att jag finner det ej vara fullt konsekvent i förhållande
till andra beslut, som vi tidigare fattat i riksdagen, då det gällt att bestämma
inkomst- och förmögenhetsspärrarna för vissa sociala förmåner och då
vi räknat upp dessa med hela penningvärdeförsämringen.

Därför kan jag icke annat än säga, att utskottet enligt min mening här borde
ha gått litet längre än till 35 000 kronor som högsta belåningsvärde.

Vi lia även i denna motion påpekat en annan sak, nämligen att egnahemslånen
borde få utgå jämväl till sådana jordbrukare som nu icke falla direkt
under gällande bestämmelser. För närvarande är det ju så, att egnahemslån kan
utgå dels i samband med ett fastighetsförvärv, dels örn vederbörande jordbrukare
köper tillskotts jord och dels örn han vill göra en ombyggnad på sin
fastighet och tidigare har egnahemslån. Den jordbrukare däremot, som har
dåliga byggnader och behöver förbättra dessa men icke faller inom dessa kategorier,
kan icke med nuvarande bestämmelser erhålla egnahemslån. Detta är
förhållandet med ett mycket stort antal jordbrukare. Örn däremot en sådan
jordbrukare, som icke har egnahemslån tidigare, ej vill köpa tillskottsjord för
att få lån utan säljer sin fastighet till grannen, kan denne genast erhålla egnahemslån
både till fastighetsförvärvet och till bebyggelsen. Jag kan icke annat
än säga, att här finnes i bestämmelserna en viss inkonsekvens, som bort kunna
rättas till.

Det är ju nu i alla fall så, att byggnadsfrågan vid jordbruket är ett mycket
brännande problem. Det har ju enligt en utredning fastslagits, att byggnadskostna-dema
vid det svenska jordbrarbet stigit från 1922 och 1923 till 1939 med
50 procent och sedan 1939 till 1943 med ytterligare minst 40 procent. Detta
gäller icke minst de medelstora och mindre jordbruken, där byggnadskostnaderna
äro mest betungande. Det är enligt denna utredning fastslaget, att byggnadskostnaden
utgör vid ett jordbruk på 2—10 hektar 3 600 kronor per hektar,
vid ett jordbruk med en areal av 10—20 hektar 2 600 kronor per hektar, vid
jordbruk mellan 20 och 50 hektar 2 000 kronor per hektar samt vid jordbruk
över 50 hektar 1 700 kronor per hektar jordbruksjord. Det framgår tydligt,
att det är de mindre och medelstora jordbruken som äro mest betungade av de
höga byggnadskostnadema just nu.

Nu säger visserligen utskottet, att det pågår utredning örn denna sak. Man
menar, att 1942 års jordbruksutredning skall komma fram med förslag till
förbättring av dessa förhållanden. Jag vill livligt hoppas, att den också gör
detta.

Jag kan med den behandling denna motion fått och det förslag utskottet
kommit till icke här yrka bifall lill motionen. Men jag kan, icke underlåta
att uttala den förhoppningen, att, när 1942 års jordbruksutredning blir klar,
och den proposition till 1947 års riksdag, som utlovats på grundval av denna
utredning, skall skrivas, man där tar hänsyn till dessa förhållanden och söker
att få ordning på den fråga, som mu är mest brännande för vårt jordbruk, nämligen
dess byggnadsfråga.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

Egnahemslånefonden. (Forts.)

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Då den siste ärade talaren icke
ställde något yrkande, skall jag icke gå in på hans motivering för bifall till
sin motion.

Beträffande den övre gränsen för jordbrukslånen har utskottet ansett, att
man bör iakttaga viss försiktighet i fråga örn att höja denna lånegräns och
därför stannat vid Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende.

Vad gäller räntan å egnahemslånen föreligger det i sakfrågan icke några
delade meningar mellan å ena sidan motionärerna och å andra sidan utskottet.
Utskottet är för sin del av samma mening som motionärerna, nämligen att
egnahemslåneräntan i dagens läge, då det gäller lån till bostadsegnahem och
jordbruk, är för hög. När man från utskottets sida ändå stannat för att yrka
bifall till Kungl. Maj :ts förslag, har det ju skett därför att man är medveten
örn att när man skall gå att vidtaga en ändring i dessa lånebestämmelser, är
det nödvändigt att man tar med alla de lånefonder och övriga hjälpanordningar,
där lånen löpa med samma ränta eller liknande ränta. Det är därför
enligt utskottets mening nödvändigt, att man löser denna fråga i ett större
sammanhang och under tiden icke vidtager några småändringar beträffande
vissa lånefonder eller vissa detaljer. Det bär länge varit ett önskemål hos dem,
som syssla med egnahemslåneverksamheten. och bland egnahemslåntagarna att
komma fram till en enhetlig låneform, särskilt då det gäller bostadsegnahemslånen,
och på detta sätt slippa från de olika lånevillkor, som äro gällande dels
beträffande sådana lån, som beviljas av statens byggnadslånebyrå, och dels i
fråga örn de lån som beviljas genom egnahemslåneverksamheten. Det föreligger
nu förslag av bostadssociala utredningen i dess första betänkande, där
man tagit upp denna fråga. Det har tydligen icke varit möjligt för Kungl.
Maj :t att till detta års riksdag få fram utarbetade förslag örn enhetliga lånevillkor
beträffande egnahemsverksamheten och den verksamhet som bedrives
av statens byggnadslånebyrå i fråga örn bostadsegnahem. Emellertid torde det
väl med säkerhet kunna förväntas att förslag av sådan innebörd inom den
allra närmaste tiden kommer att föreläggas riksdagen från Kungl. Majlis
sida. När en fråga på detta sätt förberedes av Kungl. Majit, brukar man ju
icke här i riksdagen besluta om ändring i fråga örn vissa detaljer i en sådan
fråga. Jag tror, att alla — i varje fall är det fallet inom jordbruksutskottet —
äro överens örn att man beträffande lån till jordbruksegnahem och de bostadslån
som avse landsbygden bör få minst lika förmånliga lånevillkor som dem,
som gälla för bostäder inom tättbebyggda samhällen. Jag vill med detta, herr
talman, ha sagt, att man ifrån utskottets sida är ense med motionärerna örn att
det är önskvärt med lägre ränta och att man förväntar, att Kungl. Majit så
snart som det är möjligt framlägger förslag i detta avseende för riksdagen.
Även hoppas jag för min del, och det tror jag också är en allmän mening, att
man snarast kan få förslag om mera enhetliga låneformer för bostadsbyggande
på landsbygden.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag vill först deklarera, att jag tycker, att
man skrivit mycket välvilligt beträffande räntesatserna i jordbruksutskottets
utlåtande. Jag tycker emellertid efter det anförande, som vi nyss hörde av
herr Andersson i Tungelsta, att det icke skulle varit så förfärligt farligt, om
utskottet tagit steget fullt ut och sagt, att räntan får nedskrivas till 3 %. Det
hade enligt min mening varit mera konsekvent och i överensstämmelse med
vad herr Andersson för övrigt sade i sitt anförande. _

Anledningen till att jag begärt ordet är emellertid det uttalande utskottet

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 21. 1

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Tlgnahemslånefonden. (Forts.)

gör beträffande räntans rörlighet. Jag är för min del litet förvånad över att
utskottet enhälligt har gått in för denna sak, då det endast är ett fåtal år
sedan, som riksdagens majoritet beslöt, att räntan skulle vara fast. Enligt
min mening är det en synnerligen stor fördel att ha fast ränta. Jag undrar,
hur egentligen en fastighetsägare kommer att känna det, när han är beroende
av hur ränteläget kommer att utveckla sig, så att han, örn han t. ex. tar ett
lån på sin fastighet på upp till 60 ä 70 % av taxeringsvärdet, får finna sig i
att framdeles kanske betala högre ränta än när han tog lånet. Jag för min
del skulle icke gärna vilja ta något lån under dylika förhållanden, såvida jag
kan slippa det. Jag vill hellre ha det på samma sätt som nu, att jag har
garanti för att det lån jag tagit icke under lånetiden kommer att löpa med

högre ränta än jag förbundit mig att svara för. Det tycker jag är en syn nerligen

stor fördel, och jag tror, att den omständigheten att hypotekslån och
dylika lån med fast ränta fått så stor avsättning beror på att man har trygghet
för att ränteläget står fast gentemot låntagaren. Jag skulle tro. att ledamöterna
i jordbruksutskottet gått in för att rekommendera rörlig ränta, därför
att man nu en längre tid haft sjunkande räntor, och för att slippa dessa
ofta återkommande diskussioner örn sänkning av räntan, har man tyckt, att
det vore ett bra system att ha rörlig ränta. Men jag vill säga, att jag icke

tror. att egnahemslåntagare och folk, som behöver låna pengar, komma att

känna sig tillfredsställda med rörlig ränta, utan jag tror tvärtom, att det för
en låntagare än en stor trygghet att veta, att räntan är fast under hela lånetiden.
Därför hemställer jag, herr talman, att det stycke på s. 21 i utskottets
utlåtande, som berör frågan om införande av rörlig ränta liksom den däremot
svarande punkten 7) i klämmen måtte utgå.

Herr Falk: Herr talman! Den motivering för avslag på yrkandet örn sänkning
av räntan, som jordbruksutskottet presenterar och som framföres här av
herr Andersson i Tungelsta, går ut på att vänta, tills man i ett större sammanhang
kan genomföra en räntesänkning. Det erkännes såväl i det tryckta
utlåtandet som i herr Anderssons anförande, att man anser räntan för hög och
att en sänkning är önskvärd. Sedan utskottet behandlat denna fråga har en
ny omständighet tillkommit, nämligen att Kungl. Maj :t framlagt en proposition,
vari föreslås 3 % ränta vid lån till byggnadsverksamhet i allmänhet, men
i denna proposition har man utbrutit egnahemsbyggande! under motivering,
att det skall närmare överarbetas. Nu skulle jag tro, att när denna proposition
om byggnadsverksamheten skall behandlas, kommer det att föreligga motioner,
kanske många fler än i denna fråga, där räntan begäres sänkt till 3 %
även i fråga örn de egnahem, som byggas i byggnadslånebyråns regi. Därför
vore det enligt min mening lämpligt att nu besluta örn sänkning av egnahemslåneräntan,
och när vi behandla den andra propositionen, nr 249, besluta sänkning
av°räntan i fråga örn enfamiljshus, som byggas under byggnadslånebyråns
regi. Då kunde man på en gång skapa enhetlighet vad räntesatserna beträffar
och sedan nästa år få enhetliga grunder i övrigt. Jag finner det alltså fullt
rationellt av riksdagen att gå den vägen och icke vänta ett helt budgetår, innan
denna orättvisa mellan olika byggnadsintressenter kari avskaffas. Utvecklingen
har ju gått dithän, att egnahemsnämndernas verksamhet kommit allt mer och
mer åt sidan. Ingen egnahemsbyggare kan gå till egnahemsnämnden och begära
lån, därför att hitintills har han bara fått lån upp till ett värde av 15 000 kronor,
och det går ju icke att bygga tillnärmelsevis för det priset. Då går vederbörande
hellre till byggnadslånebyrån, där de kunna få lån utan hinder av
någon maximigräns i fråga örn värdet, vilket är nödvändigt, då ju byggnadens
värde kan uppgå till 40 000 ä 60 000 kronor. Denna belastning i fråga om rån -

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

Egnahemslånefonden. (Forts.)

tan gör ju också, att de verkliga egnahemsbyggarna, när° de icke ha någon
förmån jämfört med övriga, draga sig för att söka dessa lån och gå ut i den
privata marknaden. Då jag anser dessa förhållanden vara av sadan art, att
de böra göras till föremål för utredning, tänker jag icke ställa något yrkande
på dessa punkter utan instämmer i det yrkande örn bifall till motionen II: 5,
som innebär sänkning av egnahemslåneräntan till 3 %.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! De
konsekvenser, som herr Falk här utmålat, äro kanske i själva verket av rakt
motsatt innebörd mot vad han ville göra gällande, örn man ser litet närmare
på dem. Herr Falk antydde, att i den proposition i bostadsfrågan, somframlagts
för riksdagen, äro egnahemsbyggen undantagna. Det finns alltså icke
något förslag örn ändring i gällande bestämmelser för sådana egna hem, som
hittills finansierats genom bostadslånebyrån. Jag antar, att denna kammares
ledamöter så väl känna till socialministerns intresse för bostadsfrågan, att var
och en förstår, att örn han icke har kunnat lägga fram detta förslag till årets
riksdag, så har han verkligt bärande skäl för detta. Det är skäl av teknisk
natur, som gjort det absolut omöjligt att kunna framlägga förslag i frågan
redan till årets riksdag. Det förslag i frågan som föreligger hos regeringen
är ju av en långt mera vittutseende karaktär än bara en sänkning av räntan
till 3 %. Detta innebär ju i själva verket en fullständigt radikal omläggning
av även denna sida av statens bostadspolitik, och avsikten i förslaget är ju,
att även de bostadsegnahem, som hittills sorterat under egnahemsnämnderna
skulle överföras till bostadslånebyrån. Det ligger väl ända i sakens natur, att
när det ligger ett förslag av denna genomgripande natur på regeringens bord,
som man kan vänta kommer att föreläggas riksdagen, så snart det överhuvud
taget är möjligt, skulle det vara ganska underligt, örn riksdagen redan nu
skulle ge sig in på att besluta örn en sådan detalj i det hela, som en räntesänkning
till 3 % för bostadsegnahem innebär. Jag kan icke säga, när socialministern
blir färdig att förelägga riksdagen detta förslag. Men jag vet, att
det har talats örn att det kanske skulle kunna föreläggas höstriksdagen. Kunna
herr Falk och herr Pettersson i Dahl i dag avgöra vilka konsekvenser det
skulle medföra, örn riksdagen i dag fattar ett beslut på denna punkt? Kan riksdagen
då på hösten fatta beslut örn samma sak en gång till? Ha herr Falk
och herr Pettersson i Dahl övervägt de konsekvenserna?

Beträffande jordbruksegnahemmen är det ju på det sättet, att hela frågan
måste bli en integrerande del av 1942 års jordbrukskommittés betänkande, där
man otvivelaktigt kommer att föreslå en omläggning i många avseenden och
där frågan örn förmånerna måste tagas upp till allvarligt övervägande. Jag
tycker det skulle vara ganska märkvärdigt, örn riksdagen inför dessa utsikter
skulle vara beredd att i dag fatta ett beslut som på sitt sätt kan bli prejudicerande.
Det är ingen som anser, att den nuvarande egnahemslåneräntan är tillräckligt
låg eller att de samlade förmåner som egnahemslåntagare åtnjuta äro
tillfredsställande, utan alla äro ju överens om att en justering bör ske. Jag
tycker för min del, att inför de tekniska och administrativa utsikter, som här
föreligga, vore det skäligt, örn andra kammaren liksom första kammaren nu
vilade på hanen i den förvissningen att förmånerna för bostadsbyggande i
form av egna hem på landsbygden enligt det förslag, som regeringen kommer
latt framlägga, skola bli minst lika goda som för annan byggnadsverksamhet.
Ingen har någon annan mening än att så skall bli fallet liksom att de regler
som gälla för jordbruksegnahem skola omläggas så, att. de stå i överensstämmelse
med det nuvarande ränteläget, och dessutom möjliggöra för mindre

100

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Egnahemslånet onden. (Forts.)

bemedlade personer, som ha önskan örn att bli självständiga jordbrukare att
förhjälpas därtill.

Jag skulle för min del vilja hemställa, att andra kammaren bifaller utskottets
förslag.

Herr Falk, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Jordbruksministern riktade till herr Pettersson i Dahl och mig frågan om
vi kunde överblicka vilka konsekvenser ett beslut örn sänkning av räntan skulle
lia vid behandling av denna fråga eventuellt i höst och om riksdagen kunde
besluta i denna sak två gånger. Jag vill ställa en motfråga til! jordbruksministern.
Vad är det för skillnad, örn vi i dag besluta 3,6 % ränta eller 3 %
ränta? Det inverkar väl lika mycket på behandlingen av denna fråga i höst.
Däri ligger det väl ingen skillnad. Därför anser jag, att vi mycket väl nu kunna
fatta beslut örn 3 % ränta. Det förrycker icke behandlingen på annat sätt än om
vi bifalla Kungl. Maj :ts proposition på den punkten.

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag har försökt i korthet antyda, vari konsekvenserna ligga. Förmånerna för
egnahemslåntagare ligga icke endast i låneräntan utan även i övriga förmåner
i form av subventioner, och det ligger ju i sakens natur, att dessa olika förmåner
måste samordnas, och följaktligen kan man icke bara ta hänsyn till
räntan.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Med anledning av det anförande,
som hölls av herr Riibbcstad och som riktade sig mot utskottets rekommendation
till Kungl. Maj :t att överväga, huruvida vid utformningen av de nya
lånevillkor, som man förväntar beträffande egnahemslån, bestämmelser örn rörlig
ränta skulle kunna införas, vill jag säga, att det är klart, att man kan ha
delade meningar om vilket som är fördelaktigast, fast eller rörlig ränta. Det
är givet, att det också kan anföras goda skäl för att man ifrån låntagarnas sida
kan vilja ha en fast ränta. Men enligt min mening och den är ju densamma,
som ett enhälligt jordbruksutskott i detta fall gått in för, så kan man också
med mycket goda skäl rekommendera, att räntan å dessa lån, jordbrukslån
och bostadsegnahemslån, anpassas till det allmänna ränteläget. Den förmån,
som man avser att lämna genom denna sociala verksamhet ligger nämligen egentligen
icke i räntan utan däri. att en relativt hög procent av taxeringsvärdet får
belånas, varigenom vederbörande beredas möjlighet att skaffa sig ett jordbruksegnahem
eller ett bostadsegnahem. Det ansågs på sin tid ifrån egnahemsutredningens
sida, och det var också jordbruksutskottets mening vid det tillfälle, då
beslut angående den nuvarande egnahemsverksamhetens utformning fattades
här i riksdagen, att det vore riktigt med en ränta, som anpassade sig efter det
allmänna ränteläget. De förmåner som skulle vara förenade och äro förenade
med verksamheten borde, ansågs det, ges på annat sätt än genom subvention
i form av lägre ränta. Därigenom kunde dessa förmåner mera rättvist anpassas
för det klientel, som det här gäller. Den som behöver hjälp i form av egnahemslån
och isom dessutom är i behov utav och kan erhålla bidrag och lån utan
återbetalningsskyldighet erhåller ju därmed ett stöd vid det tillfälle då vederbörande
bäst behöver hjälp, nämligen vid starten, medan förräntningen av det
lån, som han erhåller, icke innebär någon direkt subvention, utan räntan anpassas
efter det allmänna ränteläget. Det är bland annat denna motivering,
som legat till grund för jordbruksutskottets uppfattning i denna fråga. Det kan
ju finnas andra meningar, och jag skall icke gå in på någon polemik i det av -

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

101

Egnahemslånefonden. (Forts.)

seendet. Vad det nu är fråga om, är ju den rekommendation till Kungl. Majit
som utskottet gjort, att man vid utformningen av de nya lånevillkor, som man
nu har under utarbetande, skall ta i övervägande, huruvida man icke skulle
kunna övergå till en räntebestämning, som anpassade sig efter det allmänna
ränteläget. Vi kunna ju konstatera, att om ett sådant beslut hade varit gällande
under de gångna åren, hade det varit till fördel för låntagarna under
åtminstone ett rätt stort antal år. Den ränta, som man skulle kommit fram
till genom en anpassning av egnahemslåneräntan efter det allmänna marknadsläget,
hade ju under åtminstone de senaste åren blivit något lägre för egnahemslåntagarna
än vad den varit och än vad den är i dag.

Jag ber med denna korta motivering, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande
örn bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill bara säga några ord i anledning
av statsrådets anförande.

Statsrådet frågade herr Falk och mig, örn det vore lämpligt att riksdagen
nu fattade beslut örn sänkning av räntan och sedan fattade ett ytterligare beslut
i höst. Herr Falk har redan svarat på den saken, och jag skall kanske
därför icke ge mig in på detta. Det är klart, att örn riksdagen beslutar att sänka
räntan till 3 % innebär det, att staten förlorar en del ränteinkomster. Det
kan vem som helst räkna ut. Å andra sidan får man säga, att staten gärna kan
taga den förlusten. De som betala denna dryga ränta äro människor, som icke
lia så lätt att göra det, och det vöre därför icke mer än rättvist, örn det bleve
en sänkning för dem.

Vidare försäkrade statsrådet, att socialministern är så intresserad av denna
bostadsverksamhet, att om det vore möjligt skulle han säkerligen komma fram
med ett förslag örn sänkning av räntan. Nu har åtminstone jag fått lära mig
under min riksdagstid, att man många gånger så tappert försäkrar från statsrådsbänken,
när det gäller någon fråga som rör landsbygdens förhållanden —
särskilt då bostadsverksamheten och förbättringen av landsbygdens bostäder
— att man icke kan göra något åt saken eftersom det stöter på tekniska svårigheter.
Det är arbetsbrist, materialbrist och alla möjliga förhinder. Men dessa
förhinder anmäla sig aldrig när det är fråga om att sanera bostadsförhållandena
i städer och tätt bebyggda samhällen. Jag tror icke så värst mycket på
omöjligheterna i detta fall, örn verkligen viljan hade funnits.

Statsrådet framhåller, att här är det icke bara räntan på dessa lån det gäller
utan här är det också fråga örn subvention. Statsrådet menar väl de s. k. premielånen.
Örn dem har ju riksdagen redan fattat beslut. Det är självklart, att
vi som äro intresserade av denna verksamhet icke lia den blekaste tanke på att
rucka på bestämmelserna örn de subventioner som kunna ges. Men faktum är,
att många, som skola skaffa sig egnahem och skola välja form för de lån de behöva,
icke anlita egnahemslån utan anse det förmånligare att gå till privatbankerna
för att låna pengar. När läget är sådant, måste det vara något skevt
med det hela.

Nu säger herr Andersson i Tungelsta, att man måste kunna överblicka alltihop
och att det här kan vara tal örn så många former och så mångå möjligheter.
Ja, det tror jag nog. Vi ha en form som heter sekundärlån åt jordbrukare,
en form som egentligen icke alls anlitas. Örn jag icke är fel underrättad,
ha vi två stycken sekundärlån i Halland. De löpa dessutom med för hög ränta
och för att få dem gälla mycket restriktiva bestämmelser. Det vore stor anledning
för jordbruksministern att titta litet på dem också och söka få en ändring
till stånd vad dem beträffar. Det är en låneform på papperet, som icke är
till gagn för någon.

102

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Egnahemslånet onden. (Forts.)

Det är många förslag i stöpsleven, säger statsrådet, och man kan icke lösgöra
en, detalj. Det underliga är ju emellertid, att socialministern i sin proposition
nr 279 har lösryckt detaljer och gått inför en sänkning av räntan när
det gäller tertiärlånen. När socialministern kan lösrycka detaljer och taga dem
i den tur han tycker är lämpligt med hänsyn till det mest trängande behovet,
tycker jag att man också skulle kunna göra på samma sätt när det gäller nu
ifrågavarande verksamhet.

Så framhåller statsrådet, att det kanske är meningen att överföra alltsammans
från egnahemsstyrelsen till staten byggnadslånebyrå. Jag föreställer mig
att det är enfamiljshusen man därvidlag har i tankarna. Det är möjligt —
jag kan icke yttra mig örn avsikterna därvidlag — men i varje fall bör detta
icke inverka på de möjligheter som finnas att sänka räntan på dessa lån.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde först beträffande utskottets hemställan under A 1)—6) och B propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i angivna delar dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:9 och II: 5; och biföll kammaren utskottets hemställan
i dessa delar.

Beträffande utskottets hemställan under A 7) gav herr andre vice talmannen
härefter propositioner dels på bifall till utskottets berörda hemställan dels ock
på avslag därå; och biföll kammaren utskottets hemställan i förevarande del.

Slutligen framställde herr andre vice talmannen beträffande motiveringen
propositioner dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande
av nämnda motivering med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Rubbestad; och blev utskottets motivering av kammaren
godkänd.

Punkterna 25—28.

Lades till handlingarna.

Punkten 29.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 30-

Lades till handlingarna.

Punkten 31.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32.

Lades till handlingarna.

Punkten 33.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 34 och 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36 och 37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

103

Punkterna 38 och 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40 och 41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående regleringen av sockernäringen i riket m. m., såvitt angår
anslag till kostnader i samband med sockerregleringen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av väckta motioner
örn utredning angående jordbrukets fastigbetskredit m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Denna fråga har varit uppe i riksdagen
vid flera tillfällen. År 1943 väckte jag en motion örn att man skulle
söka åstadkomma möjligheter för jordbruksarbetare att genom statliga lån kunna
sätta upp inventarier på ett litet jordbruk. Alla förslag i denna riktning ha
emellertid rönt motstånd. Det är därför jag med verklig tillfredsställelse ser,
att jordbruksutskottet i år gått in för att hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville taga under övervägande olika möjligheter att förbättra jordbrukets
kreditförhållanden. Den sinnesändring som skett inom utskottet gläder mig.

När dessa jordbruksarbetare skola skaffa sig jordbruk har det alltid varit
svårt för dem att erhålla medel till inventarier. När det gäller andra grupper
i samhället bidrager staten ofta, så att de kunna trygga sin utkomst på det
ena eller det andra sättet. Men när lantarbetarna eller bondsöner som icke kunnat
få hjälp av sina föräldrar ha försökt att bli självständiga, ha de varit stängda.
Man har dagligdags sett exempel på den saken ute på landsbygden. Man kan
tycka, att det är gott örn pengar i landet, men att taga upp lån har alltid ställt
sig besvärligt för dessa.

Jag hoppas nu, att Kungl. Maj:t icke alltför länge ligger på denna fråga
utan gör en utredning snarast möjligt. Dessa jordbruksarbetare, som äro i tjänst
hos andra år efter år, tröttna och vilja som alla andra få en egen verksamhet.
Då icke möjligheter till kredit stått att få ha de övergivit jordbruksnäringen
och sökt sig över till andra områden. Det är många hundra fall bara inom mitt
län, där så skett. Därför är jag verkligen tacksam för att jordbruksutskottet
nu tagit upp saken och fått en ändrad inställning.

Herr talman! Jag ber att lfa yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande
komplettering av ofullständiga jordbruk med skog; och

nr 58, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn statliga
stödåtgärder för befrämjande av försöksvis inrättade föreningsladugårdar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Motioner orri
utredning
ang. j ordb
rukels
fastighetskredit
m. m.

104

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

§ 10.

Motion om Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av väckt motion

åtgärder till angående åtgärder till befrämjande av linodlingen i Norrbotten.

befrämjande

i Norrbotten™ Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Holmberg: Herr talman! Jag tror, att jag uttrycker samtliga motionärers
uppfattning, när jag uttalar min tillfredsställelse med den mycket välvilliga
behandling vår motion fått av utskottet. Få vi i första hand ett tiotal försöksodlingar
i Norrbotten för att utröna förutsättningarna för linodlingen, har
denna fråga säkerligen förts ett stort steg framåt. Utskottet har ju också mycket
starkt understrukit frågans betydelse dels för åstadkommande av en Större
omväxling i växtföljden än vad som möjliggöres med de växtslag, som företrädesvis
finnas i Norrbotten, dels också för beredande av bättre ekonomiska betingelser
för jordbrukets utövare i Norrbotten. Visar det sig, att försöksodlingarna
slå väl ut, så att de i sin tur leda till att vi få linberedningsverk i Norrbotten
och kanske också en ytterligare avancerad textilindustri i någon form,
kommer detta säkerligen att få mycket stort värde för att åstadkomma ett mera
differentierat näringsliv i Norrbotten, vilket ju är allas önskemål, ett önskemål
som är en av anledningarna till att denna motion tillkommit.

Beträffande utskottets förslag har jag alltså ingenting att tillägga. Det finns
däremot i utskottsutlatandet en uppgift, som jag skall be att få säga några ord
örn. Det gäller uppgiften örn landets behov av spånadslin. Utskottet har beräknat,
att detta behov skulle kunna tillgodoses genom odlingar på ytterligare
3 000 hektar utöver den areal som redan finns. Tydligen stöder sig utskottet
i dessa beräkningar på en uppgift från lantbruksstyrelsen, vilken är redovisad i
utskottsutlatandet, där det heter, att »de i landet nu förefintliga beredningsapstalterna
tillgodose ungefär två tredjedelar av det i vårt land normalt förefintliga
behovet av linprodukter», och att »den ytterligare linodling, som erfordras
för att landet skall uppnå full självförsörjning å berörda område utgör omkring
3 000 hektar och icke som i motionen uppgivits 25 000 hektar». Vi ha i vår
motion icke endast talat örn behovet av spånadslin för nu befintliga beredningsverk
utan också örn hur stora arealer för spånadslin, som skulle behövas för
att ersätta nuvarande import av linprodukter överhuvud taget. Det importeras
som bekant utöver råvarorna även linprodukter av annat slag. Skall den importen
ersättas genom svensk odling och svensk förädling, behövs det odlingar
ungefär av den omfattning vi angivit i vår motion. .lag stöder mig därvid på
en utredning som verkställts av professor Osvald. Detta bör man alltså taga hänsyn
till vid den fortsatta bedömningen av denna sida av svensk folkförsörjning.
För den etapp i utvecklingen på detta område, som det närmast gäller,
ha emellertid dessa divergerande uppfattningar ingen större betydelse. Redan
det (faktum, att, som utskottet säger, det behövs odling på ytterligare ungefär
3 000 hektar för att man skall kunna tillgodose behovet bara av råvaror för
de linberedningsverk som redan finnas, ger en grundval för en väldig utvidgning
av Norrbottens näringsliv. Det motsvarar den sammanlagda arealen av
minst 700 å 800 jordbruk av den genomsnittsstorlek, som för närvarande finnas
i Norrbotten. För odling och förädling av lin skulle arbete kunna beredas åt
tusentals ungdomar i Norrbotten^ som för närvarande söka sig utkomst på
andra håll.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

105

§ 11-

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av väckt motion
angående översyn av åtgärderna för bekämpande av fjäderfäsjukdomarna i
riket.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Persson i Svensköp: Herr talman! Efter framläggandet av den motion,
som jordbruksutskottet i nu förevarande utlåtande avstyrker, ha ett par saker
inträffat, som vittna örn att det — örn än långsamt — rör sig på det område,
som motionen avhandlar. Den 15 februari detta år avlämnade professor H.
Magnusson i Malmö till medicinalstyrelsen efter verkställd utredning ett förslag
till nya åtgärder för bekämpande av hönstyfus. Förslaget innefattar bland
annat reglering av den yrkesmässiga handeln med avelsägg och levande fjäderfä
ävensom kontroll över maskinkläckning och uppfödning av kycklingar för
annans än egen räkning. Jag har i motionen pavisat önskvärdheten av dylika
åtgärder och tillåter mig nu uttala den förhoppningen, att det efter tre års
utredningsarbete av professor Magnusson inte skall dröja ytterligare tre ar
innan åtgärder i detta hänseende bli företagna. Vidare har statens medicinska
forskningsråd nyligen beviljat medel till vissa vetenskapliga undersökningar
rörande vitblodsjuka hos höns. Då denna sjukdom, såsom medicinalstyrelsen
vitsordar i sitt utlåtande, är till orsaker, omfattning och diagnostik mycket
ofullständigt utforskad, är detta forskningsunderstöd synnerligen tacknämligt,
och härigenom tillgodoses i denna del motionens syftemål.

Såväl medicinalstyrelsen som styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt
ha i sina utlåtanden understött motionens krav på inrättandet av särskilda
konsulentbefattningar inom varje hushållningssällskap till tjänst för fjäderfäodlarna.
Detta skulle ha stor betydelse icke minst för det förebyggande bekämpandet
av fjäderfäsjukdomarna. Det hade varit önskvärt, att även jordbruksutskottet
anslutit sig till detta önskemål och på något sätt burit förslaget
fram till Kungl. Maj:t. Detsamma gäller ett av veterinärmedicinska anstalten
i yttrandet framlagt förslag örn uppdelning av den nuvarande konsulenttjänsten
inom anstalten för fjäderfä- och pälsdjurssjukdomar. Även beträffande den
frågan hade utskottet haft ett tillfälle att redovisa ett positivt intresse för den
sak det här gäller.

Veterinärmedicinska anstalten påpekar till sist i sitt yttrande att det utredningskrav,
som framlägges i motionen, möjligen skulle kunna samordnas med
en hos chefen för jordbruksdepartementet begärd utredning örn intensifiering
av den förebyggande husdjurssjukvården. Inte heller detta uppslag har jordbruksutskottet
velat understödja.

Fjäderfäskötselns betydelse, i synnerhet för det mindre jordbruket, ävensom
storleken av de förluster, som genom fjäderfäsjukdomarnas stora utbredning
årligen åsamkas denna näring, har ingen velat ifrågasätta. Det måste
vara en uppgift för det allmänna att kraftigt understödja fjäderfäodlarna på
alla sätt som äro möjliga när det gäller bekämpandet av dessa sjukdomar.

Jag har, herr talman, med dessa erinringar velat understryka angelägenheten
härav.

Motion ang.
översyn av
åtgärderna
för bekämpande
av fjäderfäsjukdomama
i
riket.

Herr talmannen hade under detta anförande övertagit ledningen av förhandlingarna.
Sedan överläggningen förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

106

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

§ 12.

Motion örn Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i angällande
Te- lening av vackt motion om revision av gällande bestämmelser för beviljandet
stämmelser av statsbidrag eller stipendier av social eller kulturell art.

Tv Ttat8bi£aq 1 en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott häneiler
stigen- visad motion, II: 312, av herr Johansson i Mysinge m. fl. hade hemställts, »att
dier av sociaZriksdagen i skrivelse till Kungl. Maj rfc måtte begära skyndsam revision av nu
"Uer ^ftureUgällande bestämmelser för beviljandet av statsbidrag eller stipendier av social
eller kulturell art, i syfte att göra dessa bestämmelser mera enhetliga, samt att
vid ärendenas behandling bidragssökandenas förmögenhetsförhållanden beräknas
efter likvärdiga grunder.»

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att förevarande
motion, I: 312, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Svensson i Stenkyrka.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Johansson i Mysinge: Herr talman! Trots att jag inser det lönlösa i att
plädera för bifall till den motion, som vi i föreliggande ämne framlagt för
riksdagen, särskilt som första kammaren avslagit en likalydande motion, vill
jag dock icke underlåta att med några ord beröra detta utskottsutlåtande.

Utskottsutlåtandet, som är synnerligen kortfattat och enligt min mening
mycket knappt redovisar inkomna yttranden, ger därför knappast någon vägledning
för att se hur utskottet kommit fram till sitt avslagsyrkande. I de
positiva uttalanden, som första kammarens första tillfälliga utskott gjort,
vilka andra kammarens första tillfälliga utskott också gjort till sina och anför
i sitt utlåtande, heter det bland annat: »Motionärernas uppfattning om att de
bestämmelser, som reglera utmätandet av statliga stipendier åt elever vid olika
skolor, så långt möjligt böra vara enhetliga, vill utskottet livligt understryka.»
På denna punkt vill således utskottet helt instämma i motionärernas påpekanden.
Utskottet säger vidare: »Även när det gäller bidrag av social natur vill
utskottet understryka vikten av att bestämmelserna utformas så att jordbrukare
och andra fria företagare icke komma i en oförmånligare ställning
än andra befolkningsgrupper.» Även i detta avseende instämmer alltså utskottet
i motionärernas önskemål. Till yttermera visso anför utskottet till
slut: »Den föreskrivna förmögenhetsspärren i samband med vissa slag av
bidrag verkar otvivelaktigt missgynnande för jordbrukare och andra mindre
näringsidkare. Beräkningen av de bidragssökandes förmögenhetsförhållanden
borde ske med större hänsynstagande till de av motionärerna anförda synpunkterna.
»

Älla dessa positiva uttalanden borde enligt mitt förmenande lett fram till
ett tillstyrkande av motionen. Så har emellertid inte blivit fallet. I stället
söker man sin tillflykt till och sätter sin lit till socialvårdskommittén och befolkningsutredningen,
vilka väl snart i det väsentligaste fullgjort sitt värv.
Även örn jag högt värdesätter dessa kommittéers arbete, kan jag inte dela utskottets
tro på att dessa kommittéer skola i sitt fortsatta arbete kunna få ett
mera rättvist förhållande till stånd vad beträffar hithörande önskemål. Vad vi
motionärer önska är ju en revision av nu gällande bestämmelser för beviljandet
av statsbidrag eller stipendier av social eller kulturell art, i syfte att göra dessa
bestämmelser mera enhetliga, samt att vid ärendenas behandling bidragssökandenas
förmögenhetsförhållanden beräknas efter likvärdiga grunder.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

107

Motion om revision av gällande bestämmelser för beviljandet av statsbidrag
eller stipendier av social eller kulturell art. (Forts.)

Hur skall det vara möjligt, frågar man sig, att få enhetliga bestämmelser
och likvärdiga grunder till stånd, om olika kommittéer och myndigheter skola
fullgöra uppgiften att utreda denna fråga? Det förefaller åtminstone mig
orimligt att begära. Skall man ernå enhetlighet är det nödvändigt att dessa
problem utredas centralt och av ett organ. Först sedan man fatt fram materia]
och med ledning av detta kan bedöma frågan, kan man få. bestämmelser, som
mera ansluta sig till de önskemål, vi motionärer vagat framföra och vilka,
såvitt jag kan förstå av utskottsutlåtandet, även omfattas av utskottet.

Hur det är ställt med enhetligheten i fråga örn förmögenhetsspärren för sociala
och kulturella ändamål lämna nuvarande bestämmelser en rik provkarta
på. Jag vill erinra om att då det gäller t. ex. rabattkort är den icke behovsprövade
gränsen 10 000 kronor men i fråga örn statsbidrag till lindrande
av landsbygdens sjukvårdskostnader är samma gräns 12 000 kronor. Alla torde
väl också känna till att det är åtskilligt övrigt att önska i fråga örn enhetlighet,
då det gäller bedömandet av de olika omständigheterna vid tilldelningen
av studiestipendierna både vid de högre skolorna i och för sig och i
jämförelse med grunderna för stipendietilldelningen vid ''folkhögskolor, lantmannaskolor
och dylikt. Jag tycker knappast att det föreligger skäl att i högre
grad ingå på dessa allmänt kända förhållanden, då de äro allt för väl kända
av kammarens ledamöter.

Under årets riksdag har då det gäller djursjukvården förmögenhetsspärren
satts till 20 000 kronor, och i en proposition, som nu ligger på riksdagens
bord, har spärren föreslagits till samma summa när det gäller husmoderssemestrarna.
Man frågar sig då, örn den spärr på 20 000 kronor, som på senare
tid förelagts riksdagen, är den spärr som skall standardiseras och örn i så fall
denna är den riktiga. Jag har för min personliga del ingen åsikt örn huruvida
det överhuvud taget skall vara förmögenhetsspärr, om den i så fall skall vara
enhetlig eller ej eller efter vilka grunder den skall beräknas. Ingen kan väl
med säkerhet avgöra detta utan en ingående prövning. Att förmögenhet skall
vara utslagsgivande vid bidrags beviljande torde man dock nödgas utgå ifrån,
Men till vilket belopp denna förmögenhet skall sättas och under vilka omständigheter
den skall tillåtas verka för att få en rättvis avvägning till stånd är
omöjligt att utan vidare avgöra.

Nu ligga som grund för prövningen av medborgarnas behov av sociala, kulturella
och eventuellt andra förmåner de nuvarande skattebestämmelserna. Det
förefaller mig minst sagt tvivelaktigt om denna grund är riktig. Den täger endast
hänsyn till förmögenhet ur skatteteknisk synpunkt utan att taga sikte
på verkliga ekonomiska förhållanden. Sålunda tillmätas inte pensioner, utbildning,
vissa försäkringar o. s. v. något värde, medan ^däremot »värden», som
uppkomma genom penningvärdets förändringar utan någon reell förmögenhetsökning
spela stor roll. Detta inverkar på det sättet, att en hel del jordbrukare,
hantverkare, egnahemsägare och andra riskera att i väsentliga avseenden ställas
utanför samhällets omsorger, vilket enligt vad jag för min del tror många
gånger sker oavsiktligt från statens sida. Detta förhållande bör givetvis rättas
till.

Jag skall för att belysa detta påstående anföra ett exempel. Vi antaga at.t
en jordbrukare åren 1938—39 köpt en liten gård och erlagt taxeringsvärdet,
låt oss säga 20 000 kronor, för densamma och dessutom övertagit inventarierna
för 6 000 kronor. Han hade icke några kontanter att, betala detta med, utan
förvärvet ordnades genom inteckningar och borgen. Vi tänka oss att vid den
senaste taxeringen värdet av hans fastighet höjdes med 10 000 kronor och att
genom penningvärdets försämring inventariernas värde ökat med 4 000 kronor.

108

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Motion om revision av gällande bestämmelser för beviljandet av statsbidrag
eller stipendier av social eller kulturell art. (Forts.)

Honom påföres då, utan att han haft någon sådan inkomst, som kunnat bilda
förmögenhet, en förmögenhet av 14 000 kronor, som i många fall ställer honom
utanför samhällets omsorg.

.Tåg finner att ett sådant förhållande icke kan vara rätt och riktigt. I detta
avseende behöver man verkligen se till, att det blir en annan ordning. Ju
längre utvecklingen fortskrider, och desto bättre möjligheter vi genom olika
statliga _ åtgärder kunna bereda människorna att skaffa sig egna hem, desto
flera bli också dessa små förmögenhetsägare. Det föreligger då risk för att
dessa personer med nu gällande bestämmelser komma in under sådana förmogenhetsspärrar,
att dei i många avseenden försättas i en särskild undantagsställning
i förhållande till andra medborgare.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare utveckla denna sak. Jag vill bara
säga, att såvitt jag kan förstå leder både mitt och utskottets resonemang fram
till att det behövs en utredning av dessa problem. Men utskottet nöjer sig med
att sätta sin tro och lit till att frågan skall reda upp sig själv under arbetet
inom de olika kommittéer, som äro verksamma på olika områden. Det tror.
herr talman, däremot icke jag. Jag anser fortfarande att en central översyn
av dessa frågor är sakligt motiverad. Därför vill jag trots allt, herr talman,
för min del yrka bifall till motionen.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag måste säga, att motionärens yrkande kommer
en smula överraskande, i synnerhet som första kammaren redan avslagit denna
motion. Då frågan i realiteten har fallit, kan jag fatta mig ganska kort.

Jag måste emellertid säga ett par ord örn motionärens anmärkning mot utskottet
för alltför stor knapphändighet vid behandlingen av hans motion. Vi
ha i alla fall i utskottsutlåtandet ganska klart redovisat både de remissuttalanden,
som inkommit till förstakammarutskottet och de som kommit till andrakammarutskottet,
inte mindre än sammanlagt tio. Att vi inte i reciten tagit
upp referat av alla yttranden, som inkommit till förstakammarutskottet, beror
därpå att vi hänvisat den intresserade läsaren till vederbörande förstakammarutskotts
utlåtande, där dessa yttranden mycket riktigt återfinnas. Jag måste
därför säga, att den ärade motionären har all anledning att vara belåten med
den välvillighet, som har visats på den punkten.

Såsom framgår av utlåtandet ha också både första kammarens tillfälliga
utskott och vårt visat mycket stort intresse för denna fråga. Jag tror att vi
allesamman i utskottet i långa stycken skulle kunna instämma i den kritik, som
av motionärerna har framförts mot de nuvarande förhållandena på detta område.
Men motionärerna förbise här eller underlåta att nämna, att hela denna
fråga faktiskt ligger under utredning. Här sitter skolkommissionen och arbetar
med detta stora komplex i vad det gäller anslag till stipendier av kulturell
ark och här sitter soeialvårdskommittén och arbetar med samma komplex utifrån
de sociala utgångspunkterna. Och när det gäller bedömningen av förmögenhetens
värde i förhållande till inkomsten arbetar slutligen 1945 års skatteberedning
enligt sina direktiv just med frågan, vad som är att hänföra till
skattepliktig förmögenhet. Att innan man känner resultatet av dessa tre högst
betydelsefulla instansers arbete, vilket ändå rör centrala områden av vad det
här gäller och av vad motionärerna velat komma åt. begära ännu en utredning,
vore väl ändå, herr talman, att lägga tårta på tårta. Man bör kunna avvakta
resultatet av dessa utredningars arbete. Örn detta inte blir tillfredsställande ur
motionärernas synpunkt, ha de möjlighet att återkomma med frågan.

Jag tycker därför, att kammaren med mycket gott samvete kan för i år och
tills vidare låta detta stora problem ligga, i förhoppning om att det genom de

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

109

Motion om revision av gällande bestämmelser för beviljandet av statsbidrag
eller stipendier av social eller kulturell art. (Forts.)
instanser, som nu bearbeta detta centrala område, skall kunna åstadkommas en
förbättring i den riktning, som motionärerna önska.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Stenkyrka: Herr talman! Eftersom jag tillhör första tillfälliga
utskottet, ber jag att få säga, att jag delar huvudmotionärens uppfattning,
att denna motion verkligen blivit ganska summariskt behandlad. När utskottets
ordförande hänvisar till de utredningar som pågå vill jag invända, att
jag inte är alldeles säker på att det ingår i dessas direktiv att taga upp just
det av motionärerna berörda spörsmålet till prövning. Jag menar alltså, att även
örn första kammaren tidigare avslagit en likalydande motion men denna kammare
bifallit denna motion, så skulle det ha förelegat anledning för de nu arbetande
kommittéerna att ägna det spörsmål, som framförts i denna motion,
en mera omfattande prövning. Det är därför jag reserverat mig till detta utskottsutlåtande.

Jag instämmer, herr talman, i yrkandet örn bifall till motionen.

Herr Ståhl: Herr talman! Eftersom herr Svensson i Stenkyrka tillhör motionärerna
är det självklart att han hade önskat en ännu fylligare behandling
av motionen. Han säger sig emellertid tvivla på att det ingår i de av mig omnämnda
instansernas direktiv att ta upp dessa frågor till behandling. Jag ber
då att få hänvisa till att socialvårdskommittén själv uttalar sig i denna fråga
i sitt yttrande. Sedan kommittén förklarat, att den icke kan tillstyrka den i
motionen föreslagna utredningen, tillägger den: »I vissa delar skulle en dylik
utredning komma att sammanfalla med de utredningar, som nu handhavas bl. a.
av socialvårdskommittén och skolkommissionen.» Där säges det klart ut, att
denna fråga ligger under behandling av dessa instanser. Socialvårdskommittén
säger vidare i fortsättningen av sitt yttrande: »Frågan örn en likvärdig bedömning
av bidragssökandenas förmögenhetsförhållanden hör samman med beskattningens
utformande. Då 1945 års skatteberedning enligt sina direktiv äger
upptaga frågan örn vad som är att hänföra till skattepliktig förmögenhet, finner
kommittén ytterligare utredning härutinnan överflödig.» Där säges ändå
klart och tydligt ut, vad herr Svensson i Stenkyrka säger sig betvivla. Saken
får alltså anses fastslagen. Jag har för att undvika missförstånd velat klargöra
detta inför kammaren.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos i ett sammanhang andra kammarens andra tillfälliga utskotts Motion örn
utlåtande, nr 12, över motion örn överförande i statlig besittning av vissa malm- överförandet
och mineraltillgångar m. m. och till kammaren överlämnat utdrag, nr 404, avntng^av^issa
första kammarens protokoll, innefattande delgivning av sistnämnda kamma- malm- och
res beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av mineraltillväckt
motion i samma ämne. gångar m. m.

I motionen II: 297, vilken hänvisats till andra kammarens andra tillfälliga
utskott, hade herr Hagberg i Luleå m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag till överförande

Ilo

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

i statlig besittning och på skäliga villkor av de i privat eller halvprivat ägo
befintliga viktigare malm- och mineraltillgångarna och anläggningar i anslutning
till dessa.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att, då resultaten av nu pågående utredningar
och undersökningar på ifrågavarande område förelåge, förutsättningslös
utredning måtte verkställas om och i så fall på vilket sätt och i vilken utsträckning
samhällets kontroll över malm- och mineraltillgångarna borde ökas.

Reservation hade avgivits av herrar Fahlman, Swedberg, Ljungqvist, Hansson
i Skegrie och fru Sandström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
motionen ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ljunggvist: Herr talman! Såsom framgick av det upplästa protokollsutdraget
från första kammaren, har första kammaren redan fattat beslut i
denna fråga. Jag hyser givetvis inga större förhoppningar att andra kammaren
skall intaga en annan ståndpunkt. Eftersom jag är med bland reservanterna,
vill jag ändå ge tillkänna några synpunkter på spörsmålet.

Reservanterna påpeka, att önskemålet örn de norrbottniska malmfältens förstatligande
fått tjäna som utgångspunkt för kravet på en allmän socialisering
av eller åtminstone en utredning rörande socialiseringen av gruvhanteringen
i vårt land. Emellertid frapperas man av att några sakliga skäl för en sådan
socialisering inte ha anförts vare sig i motionen eller i utskottets motivering.
Reservanterna anse av skäl, som jag i korthet skall utveckla, en utredning på
detta område för närvarande opåkallad.

Utskottet säger endast i korthet att det anser möjligt, att det kan befinnas
lämpligt att efter de pågående undersökningarnas slutförande den statliga
kontrollen kan behöva ytterligare ökas. Angeläget synes vara, säger utskottet,
att även dessa spörsmål övervägas så snart nu pågående undersökningar avslutats,
och tillägger, att hänsyn därvid bör tagas såväl till malmpolitiska som
konjunkturväxlings- och andra synpunkter.

Det är anledning att påpeka, att de skäl som anförts för lapplandsgruvornas
förstatligande ingalunda utan vidare tala för en allmän socialisering av
gruvhanteringen. Det är nämligen att märka, att frågan örn statlig inlösen av
aktierna i Luossavaara-Kirunavaara Aktiebolag är grundad på 1927 års s. k.
malmavtal och att en utsträckning av statens inflytande härvidlag sålunda
inte innebär någonting annat än ett ianspråktagande av en avtalsenlig rätt.
Statskontoret påpekar också, att tanken på överförande i statlig besittning av,
som det heter, viktigare malm- och mineraltillgångar måste kräva kapitalinvesteringar
av sådan storleksordning, att det måste förefalla i högsta grad
tveksamt, örn de ekonomiska förutsättningarna därför för närvarande äro för
handen. Den omständigheten, säger statskontoret, att man icke ansett sig böra
begagna sig av den avtalsenliga rätten till inlösen år 1947, måste förstärka
ståndpunkten, att det inte är lämpligt att för närvarande utsträcka statens
inflytande. Statskontoret påpekar, att det är just i de norrbottniska malmfälten
våra ojämförligt viktigaste malmtillgångar äro belägna. Av dessa skäl finner
sig statskontoret icke kunna tillstyrka bifall till motionen.

Som jag nyss nämnde ha, såvitt jag har kunnat finna, varken i motionen
eller i utskottets motivering några egentliga sakskäl förebragts för en utredning
på detta område. Några konkreta synpunkter och skäl som anses tala för

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

lil

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

att viktigare malm- och mineraltillgångar helt böra undandras den privata
exploateringen oell göras till samhällelig egendom lia således där icke anförts.
Detta är desto märkligare, som ännu så sent som år 1938 den nu gällande gruvlagen
antogs, genom vilken — väl att märka — den enskilda inmutningsrätten
bibehölls samtidigt som rätt till kronoandel bereddes kronan, d. v. s. hälften
av gruvegendomen, i alla nyinmutade fyndigheter.

De sakskäl, som kunna andragas och som ha andragits från socialiseringsivrarhåll
för ett ökat samhälleligt inflytande när det gäller gruvhanteringen,
återfinnas i stället i gruvindustriarbetarförbundets remissvar. Gruvindustriarbetarförbundet
påpekar emellertid, att när det gäller de av järnbruken ägda
och huvudsakligen för egna behov brutna gruvorna det förefaller mindre angeläget
att i statlig ägo överföra dessa fyndigheter, så vitt icke järnbruken samtidigt
förstatligas. Man kan ju här tacksamt konstatera, att gruvindustriarbetarförbundet
således hesiterat inför ett förstatligande av de s. k. bruksgruvorna,
för vilket förstatligande också har varnats i remissuttalanden. Emellertid
gör man gällande ifrån gruvindustriarbetarförbundets sida, att exportgruvorna
borde helt befinna sig i samhällets ägo. Det ligger en liten motsägelse
i detta uttalande, ty samtidigt säger man, att örn brukets egen malmbas
inte är tillräckligt kraftig, få de berörda exportgruvorna tjäna som utfyllnad
av det inhemska malmbehovet. Det har även från reservanternas sida understrukits
att — såsom det heter i reservationen — de »svenska gruvornas främsta
uppgift är att utgöra en kvalitativt och kvantitativt tillräcklig malmbas för
den svenska järnindustrien». Har man nu den uppfattningen, att det inte är så
angeläget med bruksgruvornas förstatligande, och anser att exportgruvorna
måste tjäna som en utfyllnad av malmbasen, kommer man logiskt till slutsatsen,
att man bör ställa sig mycket betänksam också inför exportgruvornas förstatligande.

När det gäller exportgruvornas förstatligande anför gruvindustriarbetarförbundet
i och för sig beaktansvärda synpunkter, som dock inte äro i sådan grad
vägande, att de kunna vara av någon avgörande betydelse. Man säger att järnmalmsexporten
hittills kännetecknats av betydande konjunkturväxlingar, vilket
föranlett avskedande av arbetskraft, och man tror att örn staten hade ägt större
inflytande, så skulle staten på ett annat sätt nödgats att avväga, hur mycket
exporten med tanke på efterföljande kostnader för arbetslöshet borde expandera.
Gruvindustriarbetarförbundet säger vidare att inom malmkommunerna överväganden
av sådan art varit av väsentlig betydelse när man fattat ståndpunkt,
d. v. s. man har motiverat sill ståndpunkt med sysselsättningssynpunkter.

Emellertid framkommer en ganska märklig synpunkt i gruvindustriarbetarförbundets
uttalande. Efter att ha påpekat att Grängesbergs exportfält kommer
i storleksordning närmast efter de norrbottniska järnmalmsgruvorna säger
man, att med hänsyn till dels storleksordningen och dels malmens metallinnehåll
det ur samhällsekonomisk synpunkt kan vara önskvärt att även denna
fyndighet förstatligas. Man säger på ett annat ställe, örn jag fattat remissyttrandet
rätt, att det är mindre angeläget med förstatligande när det gäller mindre
enheter, som äro avsänkta till ett väsentligt djup eller vilkas framtida ekonomiska
värde är osäkert. Jag vill ha anfört dessa gruvindustriarbetarförbundets
niora sakligt betonade synpunkter för ett förstatligande för att kunna
motivera min ståndpunkt såsom reservant i detta avseende.

I motiveringen för och emot förstatligande rör man sig med tre olika komplex
av skill, de malmpolitiska skälen, de sociala skälen och statens privatekonomiska
synpunkter. När det gäller de malmpolitiska skälen är det att
märka, att bolagen givetvis själva måste ha intresse av att inte misshushålla

112

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

med sina egna gruvor, och det ligger väl ändå nära till hands att antaga, att
bolaget såsom gruvägare bäst bör kunna bedöma kvalitets- och kvantitetsfrågor.
Man kommer då till samma slutsats som gruvindustriarbetarförbundet,
fastän detta framför sin ståndpunkt i mera betänksam form, nämligen att bruksgruvorna
lämpligen böra kvarbli i malmkonsumenternas ägo, även örn dessa
bruksgruvor skulle bearbetas i ganska ringa omfattning eller betraktas som reserver
för framtiden.

När man vidare i motionen gör sig till tolk för kravet på utredning rörande
överförande i samhällets ägo av viktigare malm- och mineraltillgångar, vill
jag ställa frågan: vad menar man med »viktigare» malm- och mineraltillgångar?
Man får en liten fingervisning i det hänseendet i gruvindustriarbetarförbundets
remissvar, där det talas örn storleken och kvaliteten av gruvorna
såsom motiv för deras förstatligande. Mindre, osäkra gruvtillgångar skulle man
enligt gruvindustriarbetarförbundet lämna åsido till den privata exploateringen.
Man kan emellertid å andra sidan göra gällande, att just de gruvor böra förbli
i förädlingsverkens ägo eller förvärvas av dessa, som äro viktiga på grund
av belägenhet eller kvalitet. Och i den mån »viktigheten» av malmtillgångarna
är motiv för ett förstatligande — jag tolkar här storleken som en ingrediens
i begreppet viktiga malmtillgångar — så måste man komma ihåg, att
de större verken ha behov av betydande malmreserver för att klara verksamheten
på lång sikt.

Jag kan inte underlåta att på denna punkt i korthet citera ett uttalande av
kommerskollegium i dess remissyttrande: »Det kan i detta sammanhang också
påpekas», säger kommerskollegium, »att det ligger en fara i att låta en viss
storlek eller en viss avkastning vara gräns för vilka fyndigheter som böra
förstatligas eller icke.» I fortsättningen heter det: »Det är långt ifrån alltid
en fyndighets omfattning är känd långt i förväg, utan undersökningsarbeten
mäste successivt utföras. Det kan då tänkas, att undersökningarna hållas tillbaka
så att den kritiska storleken icke skall uppnås eller överskridas, ett förhållande,
som ur statens synpunkt icke kan anses tillfredsställande. Tvärt örn
bör det. vara ett statsintresse att undersökningar företagas i största möjliga
omfattning, i den mån de motiveras av geologiska och andra förhållanden.»
Här ser man således ett exempel på hurusom en statlig myndighet varnar för
ett statsingripande för att det enskilda initiativet inte skall förlamas och hejdas
i sin verksamhet att öka produktiviteten och effektiviteten inom ett visst
avsnitt av vårt ekonomiska liv.

_ De malmpolitiska synpunkterna behandlades för övrigt av kommerskollegium
i dess utlåtande över socialiseringsnämndens utlåtande år 1927. Kommerskollegium
påpekar, att det mycket väl på administrativ väg kan åstadkommas
föreskrifter, som tillfredsställa de statliga intressena, och att ändamålets
uppnående inte alls kräver att staten övertager gruvorna. Kommerskollegiurn
påpekar också, att erfarenheten hittills inte givit vid handen, att behov
av dylika restriktiva föreskrifter skulle föreligga.

Beträffande de sociala synpunkterna kan man endast hänvisa till att kommerskollegium
ansluter sig till samma ståndpunkt som industriförbundet, nämligen
att frågan bör lösas genom social lagstiftning liksom beträffande alla
företagare. Det är riktigt, att en fyndighet kan vara längre eller vara slutbruten
efter ganska kort tid och att i det senare fallet ogynnsamma förhållanden
kunna inträda. Men konjunkturerna äro överhuvud någonting som vi inte ensamma
bestämma över här i landet. Konjunkturväxlingar äro ingenting som är
särskilt karakteristiskt för denna näringsgren framför en annan. Man säger
från kommerskollegii sida i detta sammanhang följande: »Statlig äganderätt

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Nr 21.

113

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

torde i detta fall icke väsentligt kunna påverka utvecklingen under förutsättning
att de av staten ägda fyndigheterna icke bearbetas på sätt, som är oförenligt
med sunda företagsekonomiska principer.» Sociala skyldigheter åvila
naturligtvis, som jag förut sade, alla företagare och inte bara dem som äro
verksamma inom en viss näringsgren, och frågan om välfärdsanordningar av
detta slag hör givetvis hemma inom sociallagstiftningen.

Så komma vi då, herr talman, till sist till statens privatekonomiska synpunkter
— statens ekonomiska synpunkter kanske det skall heta. Kommerskollegium
utgår härvid ifrån att staten icke »bör tillförsäkra sig endast sådana
Myndigheter som äro särskilt lönsamma». Här märker man således motsättningen
mellan argumenteringen för socialisering och detta ämbetsverks synpunkter
på saken. Kommerskollegium varnar för ett förstatligande av de särskilt lönsamma
företagen för att inte därmed menliga verkningar i ekonomiskt avseende
beträffande företagsamheten på detta område överhuvud taget skola inträda.
Man påpekar att företagandet på detta område ofta är mycket riskfyllt
och fäster uppmärksamheten på risken av att initiativ från enskilt håll kan
utebli, örn »statsinlösen kan förväntas, när företaget visat sig giva god avkastning».
Vad som ytterligare säges i remissutlåtandet förtjänar särskilt att understrykas.
Det heter nämligen: »Riskmomentet vid gruvdrift sett i samband
med statsföretagens speciella natur, deras bundenhet och deras mindre lätthet
till anpassning efter växlande förhållanden, kan befaras medföra att statens
roll inom gruvhanteringen skulle bli mera passiv än som med hänsyn till den
framtida utvecklingen vore önskligt.»

Statens privatekonomiska intressen i gruvhanteringen äro redan synnerligen
väl tillgodosedda. Jag skall begagna tillfället att konkretisera statens gravinhessen.
Av det till 110 miljoner kronor uppgående aktiekapitalet i LKAB äger
.staten för det första hälften med rätt att, såsom tidigare antytts — för det
andra —- inlösa den andra hälften. Där ligga som man påpekat våra ojämförligt
viktigaste malmtillgångar. För det tredje äger staten dessutom andra mycket
betydande järnmalmsfyndigheter i Norrbotten—Svappavaara, Ekströmsberg och
Mertainen och andra såsom i reservationen påpekats. För det fjärde ha verkställts
och verkställas alltjämt av Sveriges geologiska undersökning inmutningar
för statens räkning. För det femte har staten genom köp förvärvat och
förvärvar gruvtillgångar, och för det sjätte har staten ytterligare i stor utsträckning
tillgodosett sina gruvintressen genom utläggandet av betydande malmförande
områden som statsgruvfält. År 1938 medgav också vederbörande departementschef,
att den utvidgning av statens privatekonomiska intressesfär som
utvecklingen medfört naturligtvis också underlättat möjligheten för staten att
utöva inflytande på malmhushållningen och malmpolitiken.

Till sist skulle jag vilja peka på ett principiellt skäl som i ett av remissvaren
anförts för förstatligande. I gruvindustriarbetarförbundets remissvar står det
bland annat följande: »Malmfyndigheter och andra mineraltillgångar ha icke
skapats genom enskilt initiativ, varför ur principiell synpunkt det inte är rikligt
att sådana malmtillgångar skola kontrolleras av privatintresset.» Man gör
dock ett, undantag då man säger, att snart utbrutna fyndigheter eller mahn som
pä grund av låg malinhall inte kan bli av värde inom en överskådlig tid naturligtvis
inte skola medräknas i detta sammanhang.

Ja. man har en rent principiell utgångspunkt, örn man så vill en marxistisk
utgångspunkt, för kravet på utredning örn ett förstatligande. Tänker man efter
skall man finna, hur nära till hands det kan ligga ari, tolka detta resonemang
på så sätt, att, för dem som hysa den principiellt socialistiska uppfattningen
detsamma måste gälla många andra, ja de flesta andra naturtillgångar. Tänker

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 21. 8

114

Nr 21.

Onsdagen deri 22 maj 1940 em.

Motion örn överförande i statut) besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

man på jorden eller tänker nian på skogen, så måste i alla fall elen mänskliga
arbetskraften till för att det skall bli något resultat i produktivitetshänseende.
Det är .således icke något skäl som ur principiell synpunkt enbart gäller gruvhanteringen
— om man ser det ur socialistisk synvinkel — utan också våra viktigaste
naturtillgångar överhuvud taget. Här blir det således til syvende og
sidst två vitt skilda principiella uppfattningar som brytas mot varandra. Jag
vill bara påpeka detta, ty när man talar örn att det inte skall vara principiella
skäl som skola ligga till grund för förstatligande utan praktiska och ekonomiska
hänsynstaganden samt effektivitetshänsyn, så bör det framhållas att
beträffande denna isolerade näringsgren principiella skäl anförts som också
skulle kunna användas beträffande flera andra näringsgrenar.

För att återgå till det förutvarande resonemanget tror jag man kan säga, att
statens gruvintressen äro tillgodosedda i all rimlig utsträckning örn man tänker
på de nya fyndigheterna. Detta angav ju även departementschefen, som jag
nyss sade. Nu siktar alltså staten till återstående existerande enskilda gruvföretag,
och tydligen företrädesvis sådana som arbetat sig upp till en hög nivå
och som förete höggradig effektivitet. Jag återupprepar, att i den politiska
debatten brukar man ofta från socialdemokratiskt håll framhålla, att frågan örn
statlig eller enskild drift bör bedömas ur effektivitetssynpunkt. I det här sammanhanget,
herr talman, har det i motionen eller utskottets motivering inte ens
talats örn att staten skulle kunna sköta gruvhanteringen mera rationellt och effektivt
än de enskilda gruvföretagen. Jag tillåter mig för min del hävda, att den
svenska gruvindustrien både när det gäller brytningsmetoder och arbetsplanering
även efter internationell måttstock står på en synnerligen hög nivå. Örn det
nu är så, att statens intressen i fråga örn existerande och i framtiden exploaterbara
tillgångar äro väl tillgodosedda, och dessutom att den svenska gruvindustrien
ur effektivitetssynpunkt står på en internationellt sett hög nivå, varför
vill man då socialisera den återstående enskilda gruvhanteringen i landet?
Är det ändå inte att driva socialiseringskravet väl långt! Är det inte egentligen
så, att man här byggt på doktrinära och principiella grundsatser, vilket
.ju också framskymtar i ett av remissutlåtandena?

Till. dessa synpunkter skulle jag vilja foga det påpekandet, att en hel del
utredningar på detta område redan pågå. Förhandlingar pågå örn ett nytt fraktavtal
med LKAB, och det är inte osannolikt, vilket vi också nämna i reservationen,
att de av detta bolag ägda gruvorna komma att helt överföras i samhällets
ägo, d. v. s. staten skulle begagna sin inlösningsrätt. Vidare pågår utredning
om_ bästa sättet för de förut tyskägda gruvornas inlemmande i det svenska
näringslivet. Slutligen ha vi den pågående gruvutredningen. Det är som sagt,
med hänvisning framför allt till dessa pågående utredningar, som statskontoret
ansett att frågan tills vidare bör få vila.

o Med denna motivering ber jag att .få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Jag kan dess bättre bli ganska fåordig.
I samband med behandlingen av en belgiskägd gruva hade riksdagen föregående
år att taga ställning till vad andra kammarens första tillfälliga utskott
sade: »Frågan örn överförandet i det allmännas ägo av förutvarande malmtillgångar
kan emellertid ses jämväl ur ytterligare en synpunkt. Motionen sammanhänger
med spörsmålet om en allmännare socialisering av malm och mineralfyndigheter,
och utskottet finner att frågan därom bör underkastas ingående
övervägande.» Andra kammaren biföll tillfälliga utskottets förslag och har
sålunda redan en gång gjort ett uttalande i denna fråga. Det skulle väl se tärn -

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

115

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

ligen märkvärdigt ut, örn andra kammaren har ändrat uppfattning från föregående
år. Det är möjligt att herr Ljungqvist röstade nied reservanterna även
den gången, men det gjorde i varje fall inte utskottets majoritet. Utskottets
majoritet i år har sålunda följt andra kammarens anvisningar från föregående
år, när den har rekommenderat kammaren att hos Kungl. Majit hemställa örn
en förutsättningslös utredning i ärendet.

Det säges från herr Ljungqvists sida, att utskottet icke har lämnat några
som helst möjligheter för det enskilda näringslivet att visa sin effektivitet.
Och ändå säger utskottet i sitt utlåtande: »Utskottet vill på nuvarande stadium
icke uttala sig örn huruvida en sådan ökad kontroll lämpligen bör vinnas
genom tillgångarnas överförande helt eller delvis i statlig ägo eller örn vissa
fyndigheter böra kvarligga i enskild ägo eller örn någon annan form såsom
halvstatligt bolag kan vara att föredraga.»

Utskottet har sålunda förutsatt att utredningen skall bli förutsättningslös.
Man skall således även taga hänsyn till sådana omständigheter som att enskilda
bolag drivit upp effektiviteten i fråga örn malmrikedomarnas utvinnande
och arbetstillfällenas nyskapande samt konjunkturutvecklingen under
olika skeden.

Det har visat sig, att det är väl framför allt detta som legat till grund för
gruvarbetarnas inställning till frågan, att de enskilda gruvägarna vid lågkonjunkturer
och vid ett labilt konjunkturläge inte äro så synnerligen angelägna
att hålla gruvdriften i gång, så att fullt antal veckodagsverk kan erhållas.
Vi lia för resten för närvarande en sådan labil konjunkturkurva, då
arbetarstammen får arbeta endast halva veckan. Vem är det som får betala
skillnaden mellan vad som kräves för att hålla uppe levnadsstandarden och
vad man utvinner genom arbetseffekten i gruvorna? Helt naturligt staten!
Det är ingalunda så, att de enskilda gruvbolagen vilja vara med och vidtaga
sociala åtgärder i ett sådant läge, utan det överflyttas helt på staten. Man kan
ju då fråga sig om inte det spörsmålet bör bli föremål för utredning, huruvida
en omläggning till statlig drift vid statligt ägda gruvföretag inte vore att
föredraga, och detta inte enbart ur arbetarnas synpunkt utan jämväl ur samhällets.
Men detta må vi komma tillbaka till och tvista örn den dag utredningsresultatet
föreligger. I dag begära vi en förutsättningslös utredning. Jag
hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det har sagts från reservanternas sida
både i utlåtandet och av deras talesman i debatten här i dag, att inga sakliga
skäl avgivits för gruvornas förstatligande. Jag tycker det är sakligt skäl nog
att sådana naturtillgångar i vårt land som järnmalm böra betraktas som hela
nationens egendom och inte som ett naturligt spekulationsfält för enskilda, som
försöka att berika sig på dom. Vi anse för vår del att gruvorna böra vara
samhällets tillgång, att inkomsten därifrån hör gå till den gemensamma
folkhushållningen, och att mali alltså icke skall tillåta möjligheten för enskilda
att profitera på dem. Detta resonemang är ju också godtaget inom
mycket vida kretsar. Riksdagen har ju tidigare vid olika tillfällen behandlat
denna sak. Åtminstone för det parti jag företräder samt för det parti, vars
representanter bilda majoritet i detta utskotts utlåtande, har det ansetts vara
en evig sanning sorn inte längre behöver ingående motiveras, att man måste
göra slut på möjligheterna för enskilda att tillägna sig vinster av en gemensam
naturtillgång. Detta skall vara hela samhällets sak.

Det är riktigt, att det framför allt är lapplandsgruvorna och deras framtida
status som bildat utgångspunkten för denna motion. De utgöra kanske det mest

116

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

slående exemplet på hur orimligt det är, att enskilda skola kunna tillgodogöra
sig frukterna av en sådan naturtillgång, som järnmalmen i Lappland är. Med
20 miljoner kronor som ursprunglig insats i dessa gruvor har trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund under detta sekel erhållit i vinster och i faktisk
förmögenhetsökning närmare en miljard kronor. Sådana profiter ges ingenstans.
Jag tror att man till och med efter världsmåttstock inte finner många
exempel på en motsvarande rik avkastning på ett i början insatt relativt blygsamt
kapital. Dessa väldiga inkomster ha i stor utsträckning undandragits det
gemensamma folkhushållet, och naturligtvis tänker jag därvid inte minst på
Norrbotten, som bland annat genom denna exploateringspolitik har hållits i
ett slags halvkolonialt tillstånd.

När det här talas örn malmpolitiska förhållanden höra vi inte heller glömma,
att det sätt, varpå denna naturtillgång disponerats, vid flera tillfällen skapat
en brydsam situation för landet. Både vid första världskriget 1914 och vid det
andra världskriget 1939 uppstod ju frågan för håda parterna att säkra tillgången
till lapplandsmalmen. Denna strävan var en väsentlig orsak till olika
dispositioner som vidtogos, i ena fallet med syfte att säkra tillgången och i
andra med syfte att hindra motparten att erhålla denna malm. Ockupationen
av Norge var ju i verkligheten till större delen säkert motiverad av omtanken
örn att för den tyska krigsindustrien säkra tillgången till den norrbottniska
järnmalmen. Kiruna var den yttre förutsättningen även när västmakterna under
världskriget övervägde frågan örn att skicka trupper till Finland. Det
har ju framgått av de dokument som senare publicerats, bland annat från den
franska generalstaben, att vad som förespeglade generalstaben var inte frågan
örn att militärt stödja Finland, utan det var att säkra kontrollen över lapplandsmalmen,
för att hindra att denna malm skulle komma den tyska industrien
till godo. Detta är alltså den ena sidan av dessa malmpolitiska förhållanden,
som jag tror man inte alldeles kan lämna ur sikte när man för framtiden bedömer
frågan om vilken malmpolitik Sverige skall bedriva.

Den andra sidan gäller själva rovbrytningen. Kiruna har varit utsatt för
isbrytning, det är. ingen överdrift att säga detta. Detta har skett på ett sådant
sätt, att framtida gravbrytning måste bli långt mindre räntabel än den tidigare
varit. Inom mycket kort tid kommer man där — såvida man kail upprätthålla
en lika stor brytning som under kriget och åren närmast före — att
bli hänvisad till enbart underjordsbrytning, och följden blir att produktionskostnaderna
per ton malm komma att icke oväsentligt öka i jämförelse med de
nuvarande kostnaderna. Jag tror att detta också är en av anledningarna till
att trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktieägare under detta år varit
så intresserade av att staten skulle utnyttja den okloka uppgörelsen, som
träffades 1927 örn grunderna för statens fullständiga inlösen av aktierna i
bolaget. När vi år 1938 föreslogo att staten skulle utnyttja en passus i malmavtalet,
som enligt vår mening gav tillräcklig juridisk grund för att förstatliga
bolaget, då blev det en oerhörd baisse på börsen. Under åtskilliga veckor
präglades den av oron för a.tt staten skulle utnyttja den gynnsamma situation,
som då var för handen, då det kostade ungefär 140 miljoner kronor eller något
ditåt för att bli ensam ägare. Nu är förhållandet motsatt. På grund av att
staten icke utnyttjade möjligheterna har man nu att räkna med — örn man
skall följa de formella grunder, varpå 1927 års avtal gjordes upp — att det
skall kosta närmare 400 miljoner kronor, vilket framgick av regeringspropositionen
i fjol. Enbart genom att amortera och förränta denna skuld, som staten
vid en sådan inlösning skulle ådraga .sig, skulle praktiskt taget all vinst
uppslukas, som man skulle erhålla på gruvbrytningen där.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

117

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

Men del finns också en politisk sida, vilken redan påpekats av utskottets
talesman, herr Jansson i Kalix. De privata ägarna tillägna sig vinsterna på
denna exploatering av järnmalmsfyndiigheterna, men staten och kommunerna
och landstinget i Norrbotten få bära de negativa följderna av denna framgångsrika
verksamhet. Även gruvarbetarna få bära dessa följder i form av inskränkt
arbetstid. Samtidigt som vi här ha ett regeringsprogram, som går ut på att skapa
full sysselsättning, ha dessa arbetare under snart ett och ett halvt år fått
finna sig i att arbeta högst fem dagar i veckan. Det är alltså ingen nyhet, att
det är på det sättet. Så har det varit vid varje kris, och naturligtvis i ännu
högre grad tidigare, när de borgerliga hade hand örn avgörandena här i riksdagen
och i regeringen. Under 1920-talet kunde man pressa ned arbetstiden till
tio timmar per vecka. Det var således en svälttillvaro utöver alla gränser för
de människor, som voro hänvisade att existera på gruvarbete. Så ha förhållandena
varit, och ännu är det så att. trots att dessa gruvor ge oerhörda vinster,
staten vid det ena tillfället efter det andra skall bli nödsakad att ingripa för
att hindra, att de negativa följderna av den sorts malmpolitik, som drivits här
i landet, skola gå alltför hårt ut över de enskilda människorna där uppe i Lappland.

Jag tror för min del att inte heller gruvbrytningen är ett sådant område
inom det. ekonomiska livet, att man inte även där skulle kunna genomföra en
planerad produktion, som utjämnade dessa stora motsättningar mellan å ena
sidan högkonjunkturernas maximala brytning och å andra sidan krisernas och
lågkonjunkturernas minimibrytning. Inom gruvindustrien föreligga alldeles
särskilt gynnsamma betingelser, åtminstone inom vissa gränser, för att man
under exempelvis en kris skall kunna genomföra förberedande arbeten såsom
att lagra och göra i ordning lager av lössprängd malm, som får ligga kvar och
inte fraktas bort, men som sedan bara behöver tappas ut, när malmen åter kan
säljas. På detta sätt skulle man kunna åstadkomma en utjämning, vilket skulle
leda till att man vid en senare inträffad högkonjunktur, då man behöver sätta
i gång malmproduktionen för fullt, kan göra detta utan någon nämnvärd ökning
av arbetsstyrkan. Men så länge man skall följa — för att citera kommerskollegium
— »sunda företagsekonomiska principer», då struntar man naturligtvis
i att genomföra en sådan planering. Då drar man i stället åt sig arbetskraft
från alla håll under en högkonjunktur, men sedan, när krisen sätter
in, kastar man dessa arbetare bildligt talat på gatan och inskränker produktionen
så långt man tidigare haft makt att göra till ett minimum. Som jag redan
anmärkt ha förhållandena blivit bättre på detta område, sedan vi fått en
annan regering och sedan riksdagen fått en annan sammansättning. Jag tror,
att förbättringen kommit till stånd inte minst på grund därav att ifrågavarande
bolag nu blivit infamt påpassat. Detta har medfört, att man inte kunnat
fortsätta att tillämpa den s. k. sunda företagsekonomiska princip, som tidigare
varit rådande. Det är alldeles givet, att gruvindustrien är mycket konjunkturkänslig.
Men jag vill understryka, att detta inte är något skäl för att man inte
skulle kunna åstadkomma en långsiktig planering även på detta område, som
skulle kunnat ge någorlunda jämn sysselsättning för de människor, som för
sin existens äro beroende av arbetet inom gruvindustrien.

Vad frågan örn de s. k. bruksgruvorna beträffar har gruvindustriarbetareförbundet
menat, att så länge järnbruken äro i privat ägo, böra också de järnmalmsfyndigheter,
sorn bearbetas för dessa järnbruk, kunna vara i privat ägo.
För min del anser jag att hela den tunga industrien hör överföras i .statlig besittning
så snart, som möjligt. Vi ställa visserligen inte den frågan för närvarande
på dagordningen, men jag anser att i varje läll den del av den tunga in -

lis

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Motion örn överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
rn. m. (Forts.)

dustrien, som exploaterandet av mineraltillgångarna och gruvorna utgör, bör
överföras i statens ägo så skyndsamt som möjligt. Jag kan för mili del inte förstå
vilka nackdelar som skulle uppstå för våra järnbruk, örn de fingo sin malm
från de statsägda gruvorna. Jag föreställer mig att staten skulle ha minst lika
stora möjligheter som de olika järnbruken, av vilka en del inte äro så särskilt
kapitalstarka, att driva en rationell malmbrytning och åstadkomma järnmalm
till så billigt och konkurrensdugligt pris som möjligt.

Beträffande talet örn att de svenska gruvornas främsta uppgift är att vara
malmbas åt den svenska järnhanteringen vill jag säga, att man bör akta sig
för att inte ordet alldeles tar makten över tanken. Ty det har faktiskt hittills
varit så, att den svenska gruvhanteringen till åtminstone 4/5 varit inriktad på
inte att tillgodose den svenska järnförädlingens behov av råvaror, utan på att
skaffa riskfria profiter genom export av järnmalm på den internationella
börsen.

Till det föreliggande utskottsutlåtandet har jag för min del i stort sett ingenting
att tillägga. Detta utlåtande står, såvitt jag kan förstå, helt i överensstämmelse
med motionärernas syfte, när vi i vår motion krävt en utredning örn
förstatligandet av de viktigare malmtillgångarna. Jag skall här bara göra ett
något formellt påpekande i anslutning till att det i utskottsutlåtandet talas
örn att malmexporten begränsats genom 1927 års malmavtal. Här föreligger återigen
ett sådant fall, där risken för att ordets makt över tanken är snubblande
nära. I verkligheten förhåller det sig så, att gruvbrytningen aldrig varit så
stor som den blivit efter 1927 års malmavtal. Den begränsning, som man talat
örn, innebar att man i realiteten stipulerade en oerhört hög brytningskvot, som
också vid vissa tidpunkter helt har utnyttjats.

Det talas i utlåtandet vidare örn att man bör avvakta utredningen örn de
s. k. tyskägda gruvorna. På den punkten vill jag i princip inte ta upp någon
diskussion med utskottet. Jag tror emellertid inte, att man skall avvakta med
utredning av denna fråga så länge, att dessa gruvor hamna i amerikanarnas
händer. Ty detta skulle, såvitt jag kan förstå, inte förbättra läget härvidlag.
Jag anser att det finns vissa risker för att amerikanarna, örn nu inte statsmakterna
handla tillräckligt raskt på detta område, komma att överta tyskarnas
gruvor här i landet liksom de förbereda sig på att överta deras övriga egendom
här.

Utskottet har åberopat 1945 års gruvutredning som skäl för en viss avvaktan
med att genomföra den av oss begärda utredningen. Jag är inte tillräckligt
informerad för att kunna inse, att det är nödvändigt med en sådan avvaktan.
Jag ser emellertid, att denna utredning själv påpekar att den egentligen
inte har någonting med de i vår motion ställda frågorna att göra.

Jag vill i detta sammanhang även påpeka, att det föreligger en nyansskillnad
mellan de tillfälliga utskotten i första och andra kammaren. Första kammarens
tillfälliga utskott, vars beslut nyss refererats här i debatten, säger
nämligen klart ifrån, att det är olämpligt att gruvorna äro i privat besittning,
och ifrågasätter, om de inte böra överföras i statlig besittning. Den enda reservation,
som första kammarens tillfälliga utskott här gör, är, huruvida alla
gruvor böra förstatligas. För min del tycker även jag, att det är en ganska
rimlig reservation. Gruvfyndigheter, som redan blivit utplundrade, kan det
inte vara skäl för staten att i detta sammanhang lägga sig till med. Andra
kammarens tillfälliga utskott talar däremot om en statlig kontroll och antyder
egentligen möjligheterna till en ökning av denna kontroll. Utskottets talesman.
herr Jansson i Kalix, har särskilt tryckt på att utskottet egentligen
avser en förutsättningslös utredning. Nu är det ju så i alla utredningar att

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Nr 21.

119

Motion om överförande i statlir/ besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

(Ml viss frihet att pröva, olika alternativ alltid måste finnas. Det är bl. a. därför
man utreder. Men nog bör man väl ändå vara klar över att en förutsättning
bör föreligga för en sådan utredning, nämligen att järnmalmstillgångarna
så skyndsamt som möjligt böra överföras i statens besittning oell att de
i fortsättningen inte skola vara privat egendom. Jag vill emellertid intelägga
alltför stor vikt vid denna reservation från utskottsordförandens sida
och vid den nyansskillnad i motiveringen, som således föreligger mellan utskotten
i forsta och andra kammaren. Jag föreställer mig nämligen, att det inte
kan vara någon tvekan örn att majoriteten av denna kammare med en votering
för bifall till utskottsutlåtandet avser att gruvorna verkligen skola bil statliga.
Sedan blir det en senare fråga att fastställa villkoren för att överföra
gruvorna i statlig besittning. Därvidlag ser jag med en viss tillfredsställelse
att även reservanterna hänvisa till förestående förhandlingar örn ett nytt fraktavtal.
Därjämte ha reservanterna hänvisat till att Luossavaara Iviirunavaara
Aktiebolag kan komma att helt överföras i samhällets ägo. Detta uttalande
från reservanternas sida bör väl tolkas sa, att man menar, att regeringen nu
bör utnyttja möjligheterna till att vid dessa fraktavtalsförhandlingar åstadkomma
en revision av 1927 års malmavtal för att staten pa så sätt skall
kunna övertaga lapplandsgruvorna till rimliga priser. Om det är reservanternas
mening, bör detta liksom utskottets uppfattning i frågan bil ett mycket
gott stöd åt finansminister Wigforss. Jag hoppas att lian icke skall försumma
att använda sig av den chans, som ligger däri, att både högern, folkpartiet
och bondeförbundet liksom de båda övriga partierna i denna kammare
synas vara ense örn att nian bör utnyttja dessa fraktavtalsförhandlingar föi
alf ställa till rätta vad som blev skevt och krokigt, när 1927 ars malmavtal
träffades.

Jag vill i denna fråga även erinra örn att kommunalnämnden i Kiruna tillställt
länets riksdagsmän en skrivelse, varav framgår, att kommunalnämnden
vid sammanträde den 29 april i år beslutat rekommendera länets riksdagsmän
att understödja planerna på att i statlig besittning överföra lapplandsgruvorna.
I kommunalnämndens skrivelse omtalas, att detta är ett hela gruvarbetarkårens
krav och att det ur kommunal synpunkt är att föredra att malmtillgångarna
överföras i statlig besittning. Ett direkt förstatligande är enligt
kommunalnämndens uppfattning det bästa sättet att öka den statliga
kontrollen. Man hänvisar vidare till de svårigheter för gruvarbetarnas försörjning
och för ungdomens existensmöjligheter som det nuvarande privata
exploaterandet av gruvorna på de s. k. sunda företagsekonomiska principernas
grundval har inneburit.

Jag har vid avgivandet av denna motion om gruvornas förstatligande icke
räknat med att det här gäller en fråga, som kan lösas från den ena dagen
till den andra. Men å andra sidan har jag icke kunnat inse, att den utredning,
som nu skall igångsättas, skall ta så lång tid på sig, att denna fråga
skjutes in i en oviss framtid. Man får dock icke glömma, att den svenska
riksdagen redan 1907, på fiirslag av en högerregering, fattade ett beslut örn
att dessa gruvor skulle lia överförts i statens besittning redan 1992. Vi skola
komma ihåg hur denna sak undan för undan har fiirhalats, samtidigt som de
enskilda exploatörerna för dessa tillgångar för varje år blivit allt rikare och
rikare. Jag vill därför understryka betydelsen av att man, när nu riksdagen,
vilket jag förutsätter som självklart, kommer att godkänna utskottets fiirslag,
icke skall dröja alltför länge med att verkställa detta beslut. Jag vill vidare
framhålla angelägenheten av att denna utredning inte skall vara så förutsättningslös,
att den inte vet vad den vill. Den bör arbeta med den förutsätt -

120

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

ningen för ögonen, att järnmalmstillgångarna skola överföras i samhällets besittning
så skyndsamt som möjligt.

Herr talman! Med vad jag nu anfört vill jag hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag begärde ordet huvudsakligen
för att fästa uppmärksamheten vid den politiska taktik man använder sig av i
denna fråga.

Utskottets ordförande, herr Jansson i Kalix, åberopade i sitt anförande, att
riksdagen redan förra året gjort ett uttalande örn förstatligande av våra mineraltillgångar.
Örn jag inte missminner mig — vilket jag knappast tror mig
göra på denna punkt — tillgick det på följande sätt vid föregående års riksdag.
Det förelåg en motion från socialdemokratiskt håll örn förstatligande av
zipkgruvorna vid Åmmeberg. Utskottet var enigt örn att avstyrka motionen,
men utskottsmajoriteten förde in en mening i motiveringen av följande lydelse:
»Utskottet utgår emellertid ifrån! att förhållandena i Vieille Montague skolabeaktas
såväl vid den generella utredning angående de svenska malin- oell
mineralfyndigheternas överförande i samhällets ägo, sorn utskottet förutsätter
böra komma till stånd . . .»

Då detta utskottsutlåtande behandlades här i kammaren fäste jag uppmärksamheten
pa detta uttalande och framhöll, att det var ganska underligt
att man i samband med avstyrkandet av en motion avgav en sådan deklaration.
Den socialdemokratiska riksdagsgruppens ordförande, herr Vougt, erkände också
att det var en ganska ovanlig form för ett principuttalande, men han ville
inte tillmäta detta så särskilt stor betydelse. Jag å min sida förklarade emellertid,
att jag befarade att det tillfälle kanske snart skulle komma, då man
grävde fram detta uttalande för att åberopa det. Detta har vi nu upplevat,
men jag trodde inte, att det skulle ske efter bara ett år.

Man har i årets motion direkt påyrkat ett överförande i statens ägo av hela
den svenska gruvindustrien. För att ställa denna fråga örn förstatligandet i
sin rätta belysning, vill jag något uppehålla mig vid den ganska livliga debatt,
som pagatt bade i pressen och pa diskussionsmöten. Under förra vintern
gjordes en rad framstötar från socialdemokratiskt håll örn förstatligande av
stora delar av det svenska näringslivet. Det visade sig emellertid, när diskussionen
gick vidare ute i landet, att meningarna voro mycket delade. Inte annat
än jag kan förstå började man då från socialdemokratiskt håll att dämpa
ned dessa toner. Det är framför allt statsministern som i det fallet gjort en
rad uttalanden, som gatt i utjämnande och lugnande riktning. Vid denna riksdag
ha socialdemokraterna upphört att komma med så mångå förslag örn förstatligande.
Man har tydligen använt en försiktigare taktik. Men vad har nu
hänt i stället? Jo, nu fullfölja kommunisterna socialdemokraternas politik från
föregående år. Örn jag minns rätt utlovade herr Hagberg i Luleå vid en diskussion
med finansminister Wigforss på ett Konserthus-möte, att kommunisterna
skulle tjänstgöra som vänligt pådrivande krafter. Alltså har denna vänligt
pådrivande kraft nu burit fram en motion med långt gående yrkanden om
förstatligande. Då frågar man sig: hur komma socialdemokraterna att ställa
sig? Komma de att foga sig efter denna pådrivande kraft eller komma de att
inta en mer självständig hållning? Jag bara konstaterar, att herr Hagberg ser
ut att nå sitt mål. En utskottsmajoritet biträder åtminstone till viss del hans
yrkande. Jag erkänner, att utskottet har skrivit försiktigare än vad herr
Hagberg föreslog i sin motion. Det framgick också av det yttrande herr Hag -

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Nr 21.

121

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

berg- hållit i dag, att lian inte är särskilt belåten med denna skrivning utan
vill lägga in ett väsentligt längre gående krav i sina framställningar.

Jag har velat framhålla detta för kammaren, därför att det tyder på att
man inte får fatta de lugnande uttalanden, som både hans excellens statsministern
och många andra framträdande personligheter ha gjort, alldeles ordagrant,
utan det alltjämt pågår en rörelse i samma riktning som vid förra årets
riksdag, om än med andra förridare.

Det förefaller mig rätt uppseendeväckande, att man tillåter kommunisterna
ta ledningen. Vid den nyligen hållna kommunistiska partikongressen klarlade
partichefen, herr Linderot, enligt ett referat i dagens nummer av Ny Dag
vart det är man vill komma. Han försäkrar, att den marxistiska ståndpunkt
som säger, att utvecklingen måste medföra ett avskaffande av privat äganderätt
till produktionsmedlen, ha kommunisterna aldrig velat uppge och ersätta
med någon liberal ståndpunkt. Det är sedan endast fråga örn vad som kan
göras i den aktuella situationen, örn vi i dag skola skjuta frågan, om en statlig
kontroll över eller ett socialiserande av äganderätten till produktionsmedlen i
förgrunden.

Herr Hagberg var i slutet av sitt anförande inne på arbetsförhållandena vid
gruvorna. Han framhöll, att ett förstatligande skulle medföra en jämnare fördelning
av arbetstillfällena, men han erkände samtidigt, att gruvindustrien är
ytterst konjunkturbetonad. Han har säkerligen rätt i sistnämnda avseende,
och jag har ingalunda någon annan uppfattning än han i fråga om att man
bör kunna göra åtskilligt i utjämnande syfte för arbetarna. Men detta bör
kunna ske även utan socialisering av gruvorna. Det sker ju redan nu lagerbrytning
i stor utsträckning, men jag skulle tänka mig, att en allt för stor
sådan under en följd av år även kunde medföra besvärligheter. Jag har hört
befaras av personer som bo där uppe, att en mycket stor lagerbehållning vid
ett senare tillfälle kunde verka hämmande på möjligheterna att utnyttja en
konjunkturförändring.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som finnes
fogad vid utskottsutlåtandet. Sådan som denna fråga nu föreligger, anser jag
det vara klokast av riksdagen att följa reservanterna.

I detta anförande instämde herr förste vice talmannen Magnusson.

Herr Swedberg: Herr talman! Då jag befinner mig bland reservanterna i
detta ärende, må det tillåtas mig att avge en mycket kort deklaration av min
ståndpunkt.

Under utskottsbehandlingen av denna fråga liksom under den hittills förda
debatten här i kammaren har jag stärkts i den uppfattning jag redan tidigare
hade, nämligen att statens inflytande på denna mycket viktiga gren av vårt
näringsliv redan är säkrat. Detta inflytande har enligt min uppfattning i varje
fall en sådan omfattning, att jag inte kan finna det angeläget att för dagen
yrka bifall till den i motionen begärda utredningen. Det har också ytterligare
utvidgats genom den nya gruvlagen, enligt vilken kronan har rätt till kronoandel,
d. v. s. hälften av gruvegendomen i alla nyinmutade fyndigheter. Statens
naturliga intresse av att förhindra misshushållning och säkra försörjningen
av mineral- och metallprodukter är redan, såvitt jag kan förstå, rätt väl
tillgodosett. Slaten har nämligen möjlighet alt genom vederbörande tillsynsmyndigheter
förordna om anstalter till förhindrande av misshushållning. Vid
fall av uppenbar misshushållning med malm kan enligt nu gällande lag gruvarbetets
fortsatta bedrivande helt enkelt förbjudas, örn man, vilket även skei!,

122

Xr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Motion örn överförande i statlig besittning av vissa mahn- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

som skäl för statens övertagande av all gruvdrift åberopar behovet av ut-byggda
sociala välfärdsanordningar, må det erinras om att denna fråga principiellt
ligger lika till för alla företagare och sålunda bör lösas genom sociallagstiftning.

Jag har emellertid gått på reservationen även av ett skäl av närmast formell
art. Det pågår ju flera utredningar, vilka kunna förmodas komma att direkt
beröra eller åminstone indirekt öva inflytande på i motionen åsyftade förhållanden.
Jag har inte någon större erfarenhet av utskottsarbete eller av riksdagsarbete
överhuvud taget, men jag har fått en mycket bestämd uppfattning, att
man inte gärna begär utredning på ett område, där en sådan redan pågår. I detta
fall anser jag det sålunda rimligt och naturligt att avvakta de pågående utredningarnas
resultat. Dessutom finner jag det något egendomligt att. som
utskottsmajoriteten gör, redan nu begära, att en ny utredning skall företagas
först sedan de pågående utredningarna slutförts och deras resultat föreligger.
Såvitt jag förstår vet nian ännu inte, när ifrågavarande utredningar bli klara,
och man vet i varje fall inte med någon bestämdhet, vilket resultat de kunna
komma att ge. Under sådana förhållanden synes det mig även rent formellt
vara rimligt att avvakta resultaten av de pågående utredningarna för att därefter
bestämma, huruvida någon ny utredning skall företagas. Jag är absolut
övertygad örn att, därest en sådan anses motiverad, riksdagen utan någon
tvekan kommer att begära en ny utredning.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jansson i Kalix, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Utskottet anser, att de utredningar, som herr Swedberg här
talat om, inte ha någonting att göra med den utredning utskottet begär. Den
första avser fraktavtalet med Luossa vaar a-Kiiruna vaara AB, och det skall
den föreslagna utredningen icke behandla tills vidare. Den andra skall undersöka.
under vilka förutsättningar de tyskägda gruvorna kunna överföras i
svenska statens ägo. Den tredje, som man särskilt hängt upp sig på, gäller
möjligheterna a-tt skapa ett organ, som kan tillvarata statens gruvintressen,
men den har ingenting att göra med den av utskottet föreslagna utredningen.
Utskottet har endast velat framhålla, att så länge frågan örn fraktavtalet mellan
staten och Luossavaara—Kiirunavaara AB inte är klart och det inte är avgjort,
hur det skall bli med de tyskägda gruvorna, bör icke en ny utredning
igångsättas. Så fort dessa resultat föreligga, bör emellertid en utredning i det
syfte utskottet har uttalat företagas.

Härpå anförde:

Herr Ljunggvist: Herr talman! Jag ber att få knyta några reflexioner till
de anföranden, som ha hållits av herr Jansson i Kalix och herr Hagberg i Luleå.
Herr Hagberg tror sig se någon tendens i reservationen, när den påpekar
fraktavtalets innebörd. Jag vill bara upplysa, alldeles oavsett att vår ståndpunkt
inte är doktrinär, att denna formulering i reservationen endast innebär
ett konstaterande av omfattningen av de statliga intressena på detta område.
Herr Hagberg talar om rovbrytning. Jag ber då att få påpeka, att i 69 §
gruvlagen står det, att vederbörande tillsynsmyndigheter skola »tillse, att gruvarbetet
icke bedrives på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras
eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres eller
i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med malm
äger rum». Misshushållning och rovdrift kan således förekommas med stöd av

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Nr 21.

123

Motion om överförande i stattin besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

denna lag, sorn man ju kan kalla en vanhävdslag på gruvhanteringens område.

Herr Hagberg talar örn att sunda företagsekonomiska principer skulle innebära,
som han så drastiskt uttrycker sig, att man kastar ut folk på gatan.
Detta tycker jag är en val stark förenkling av problemet, som egentligen inte
passar i kammaren. Yi liro väl ändå överens örn att sunda företagsekonomiska
principer betyda, att samtidigt som man vill tillse, att ett företag arbetar så
effektivt och produktivt som möjligt, man försöker kämpa mot och övervinna
konjunkturväxlingarnas vedermödor. Man kommer inte ifrån att detta kan
medföra behov av en omställning av arbetskraften, annars kan det hela bli
ett stelbent och föga effektivt system.

Jag vill med anledning av ett uttalande med principiell innebörd av herr
Hagberg och med stöd av ett remissutlåtande, som jag vidrörde i mitt inledningsanförande,
rikta en fråga till herr Hagberg. Frågan är kanske onödig,
därför att svaret må synas självklart, men det kan kanske ändå intressera
kammarens ledamöter att höra det. Herr Hagberg sade enligt mina anteckningar,
att det inte bör tillåtas, att enskilda tillägna sig vinster av en naturtillgång.
Gäller detta också jorden?

Beträffande herr Janssons i Kalix anförande vill jag säga, att örn andra
kammaren ändrat uppfattning sedan den behandlade frågan om Vieille Montague,
har jag ingenting emot en sådan ändrad uppfattning. För övrigt var
det ett annat utskott än det herr Jansson i Kalix och jag sitta i, som behandlade
denna fråga. Om vi hade haft hand örn frågan angående Vieille Montague,
skulle vi kanske ha kommit till en lyckligare formulering med tanke
på de lovvärda försök att överbrygga meningsmotsättningar, som vår ärade
utskottsordförande alltid gör. Jag tror det ligger sanning i vad herr Skoglund
i Doverstorp sade, att när man betraktar omfattningen av statens gruvintressen
och den höga standard, på vilken vår svenska gruvhantering står, så måste
man tro, att det är den kommunistiska pådrivningen som ger utslag i denna
motion i detta utskottsutlåtande. Jag skulle vilja undanröja ett missförstånd
från herr Hagbergs sida — om det nu är ett missförstånd. Han talar om den
utredning, som nu bör igångsättas och som bör leda till sa snabbt resultat som
möjligt. Utskottets majoritet har ingalunda begärt, att en utredning nu skulle
igångsättas. Tvärtom anser utskottet, att de pågående utredningarna först
skola slutföras, innan en ny påbörjas. Det är just därför jag vänder mig mot
utskottsmajoriteten, ty varför skall man lämna den tributen åt utredningsraseriet,
att man begär en utredning innan den ännu är nödvändig och tidpunkten,
inte ens ur utskott smajoritetens synpunkt, borde vara inne att begära den?
Även där tycker jag man kan avläsa effekten av pådrivningen från vänster.

Jag vill för att inte förlänga debatten inte gå närmare in på att bemöta
herr Hagbergs påpekande, att en högerregering på sin tid förutsatt en överföring
i samhällets ägo av vissa gruvtillgångar. Var och en vet emellertid —
och herr Hagberg, som är där uppifrån, vet det säkert bättre än jag — att där
spelade inte bara svenska statens intressen in, utan också allmänna nationella
intressen, eftersom utländska, närmast engelska, inflytelser gjorde sig gällande
i en utsträckning, som man inte fann lämplig ur de svenska statsmakternas
.synpunkt.

Jag nämnde förut den svenska gruvhanteringens effektivitet och glömde
därvid att påpeka en sak. År 1041 — strax före det tysk-ryska krigets utbrott
— besöktes .Sverige i studiesyfte av framstående gruvehefer och gruvtekniker
från Sovjetunionen. Man hade då gjort framställning från officiellt ryskt håll
att tillfälle skulle beredas en delegation från Sovjetunionen att studera den

124

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Motion örn överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

svenska gruvhanteringen. 15 ryska experter anlände hit till Sverige och tillbragte
14 dagar med att på olika håll studera näringsgrenen i fråga. Enligt
vad jag försport var det därvid den mellansvenska gruvhanteringen som var
föremål för delegationens studier — icke den norrländska. Ryssarna förklarade,
enligt de uppgifter som givits mig, att de vid sina studier erhållit samma
allmänna intryck som man redan förut haft på ryskt håll, nämligen att den
svenska gruvhanteringen i tekniskt avseende står på en synnerligen hög nivå
både när det gäller produktionseffekten och i fråga om den maskinella utrustningen.
Jag tror att detta understrykande av den svenska gruvhanteringens
höga standard och goda internationella anseende bör vara av särskilt intresse
för våra kommunister, som ju inte bruka vara alldeles okänsliga för de uppfattningar,
som komma dem till del österifrån. När man eljest är så lyhörd
för dem, kanske man för konsekvensens skull kan vara det även denna gång.

Jag tycker mig skönja två olika, utgångspunkter hos dem som vilja följa
utskottet, en kommunistisk och en socialdemokratisk. Herr Hagberg är konsekvent.
om han som svar på min fråga om jorden säger: »Samhället skall
ha hand om dessa naturtillgångar, det är min principiella uppfattning.» Från
socialdemokratiskt håll har det emellertid ideligen på socialiseringsmöten runt
örn i landet och i tidningar framhållits, att socialdemokraterna inte önska en
socialisering för dess egen skull. De säga sig vilja lia ett förstatligande endast
där det ur effektivitets- och produktivitetssynpunkt är riktigt och ändamålsenligt.

När jag förra- onsdagen, då jag trodde, att detta ärende skulle komma före
i kammaren, läste Aftontidningen, föll min blick på en underledare, som knöt
ån till sir William Beveridges besök i Stockholm och hans föredrag här. Nu
äro, enligt vad jag sett i tidningarna, båda parterna, s. k. PHM:are och s. k.
anti-PHM :are, angelägna att räkna honom som en av de sina. Mig förefaller
det som örn dimman skilt de stridande åt. Aftontidningen säger: »Med min
liberala utgångspunkt tror jag inte på socialiseringen för dess egen skull,
förklarade sir William Beveridge. Industrier, som vinner i effektivitet på
att socialiseras. bör socialiseras; man skall inte vara rädd för det, men inte
ett steg därutöver.» Sedan fortsätter Aftontidningen: »Örn vi inte minns fel
nu har Sveriges socialdemokratiske statsminister förklarat detsamma, naturligtvis
utom beträffande utgångspunkten. — Det går sålunda att från
liberala och socialdemokratiska utgångspunkter nå fram till samma resultat
nämligen att industrier, som vinner i effektivitet på att socialiseras. bör socialiseras.
Men inte mer. Under sådana förhållanden kan vi helt enkelt eliminera
utgångspunkterna.»

Nu frågar jag: Om staten har så dominerande intressen, att man inte ens
inlöser återstoden av aktierna i LKAB, om den enskilda svenska gruvhanteringen
ur internationell synpunkt står på en hög nivå, örn man vill socialisera
för effektivitetens och icke för principens eller socialiseringens egen skull,
varför begär man då en utredning, som skall begynna, när de övriga utredningarna
en gång i framtiden bli slutförda?

Jag vill sluta med att säga — jag hyser dock inga förhoppningar örn att
kunna omvända någon — att när förhållandena äro sådana som jag nyss angivit
och när vårt majoritetsparti förklarat sig icke vilja socialisera för principens
skull, borde vi, låt vara att gruvindustrien på olika sätt är aktuell i
England och Amerika, kunna lugna oss här hemma tills de pågående utredningarna,
äro klara och tills vidare låta det vara som det är.

Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

125

Motion om överförande i statlig besittning av vissa mahn- och mineraltill gångar

to. to. (Forts.)

Herr Fast: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Skoglund höll sitt anförande,
oell jag får bekänna att jag blev ganska överraskad. Mitt minne
fördes tillbaka till förra onsdagens debatt, när man bär i mycket häftiga repliker
mellan kommunister och högermän ifrån högerns sida med citat ur
kongressuttalanden, tidningsurklipp o. s. v. försökte förklara den verkligt principiella
skillnad som finns mellan socialdemokrater och kommunister. Jag tänkte
då för mitt vidkommande, att det skulle väl bli ganska svårt att i valrörelsen
i höst komma fram med den gamla förkunnelsen örn svansen som alltid
styr. Men det visar sig ju i dagens debatt, att det inte gick mer än en vecka
förrän man glömt allt vad som då förekom, och i dag är det alltså svansen som
styr. Jag förmodar att det är en uppläggning till höstens valrörelse, som herr
Skoglund på detta sätt inledde, men jag tror inte den har varit så särskilt
lyckad.

Nu vill man bär göra gällande, att den omständigheten i och för sig att denna
motion har kommit från kommunistiskt håll borde egentligen vara tillräcklig
för att man skulle utan vidare avslå det yrkande, som där framställes.
Jag tror att intet system skulle vara mera ägnat att gagna kommunisterna
än om man förfore på det sättet. Jag går så långt att jag säger, att
till och med om herr Skoglund skulle komma på den idén att väcka en motion
av detta innehåll, så skulle jag och jag förmodar även den socialdemokratiska
riksdagsgruppen ge herr Skoglund och hans yrkande vårt stöd. Vi få väl
ändå lov att försöka se till saken härvidlag, och örn en motion väcks, som
står i linje med den socialdemokratiska uppfattningen, så är det korrekt att
antingen ge den sin anslutning i motiveringen eller också, om man finner det
påkallat, ge den anslutning både i motivering och kläm.

Herr Ljungqvist liksom också herr Skoglund menade, att här råder en
väsentlig motsättning emot uttalanden, som gjorts av t. ex. statsministern både
i år och tidigare, särskilt uttalanden som ägt ram under den s. k. PHM-debatten.
Jag erinrar örn att det uttryck, som herr Ljungqvist nyss fällde, att man
inte skall socialisera för socialiseringens egen skull, var mina egna ord från
årets remissdebatt, och jag har ingen anledning att taga tillbaka något av detta
uttalande. Men örn jag står kvar på denna ståndpunkt, som också partiet gör
— att man inte skall socialisera för socialiseringens egen skull — så kan jag
icke finna något som helst stöd för den uppfattningen, att nian skulle frångå
denna princip genom det förslag till uttalande som föreligger i detta utskottsutlåtande.
Jag har för egen del sagt, att det skall just vara effektivitetsprincipen,
det skall vara tryggheten, och det skall vara möjligheten att få en
ökad försörjning för medborgarna som skall vara utslagsgivande för huruvida
man bör antingen utvidga den samhälleliga kontrollen eller överföra i samhällets
ägo viktigare produktionsmedel. Jag bär emellertid för mitt vidkommande
trott, att när det var fråga om betydelsefulla naturrikedomar, enigheten
skulle vara större jin i fråga örn andra socialiseringsobjekt. Det förhåller
sig ju i verkligheten så, att när det man och man emellan diskuteras örn dessa
ting, har nian långt in i det borgerliga lägret den uppfattningen, att samhället
antingen bör äga eller i vart fall kontrollera just dessa viktiga mineraltillgångar.
Vilket svar herr Hagberg för egen del kommer att ge för jordens vidkommande
vet jag inte, men jag tror att jag skulle kunna säga det. Herr
Ljungqvist har inte begärt något svar från socialdemokratiskt håll, och den
tid är ju förbi, då det verkligen gick flir sig att säga på valmötena, att
socialdemokraterna komma att taga jorden från bönderna. Men det bär varit
en tid, då man verkligen med framgång lyckades driva denna propaganda.

örn man bär den uppfattningen, att man inte vill socialisering för dess

126

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltill gångar

m. m. (Forts.)

egen skull, utan att det skall finnas samhälleliga krav i detta avseende, menar
jag att de äro till finnandes på detta område, och jag vill erinra om det uttalande.
som herr Ljungqvist nyss gjorde angående det engelska besöket. I
England finner man på den borgerliga sidan, i varje fall på den borgerliga vänsterns
sida, det inte så orimligt, t. ex. att den engelska staten nu äntligen gått
från ord till handling och tillskapar ett annat förhållande i fråga örn den
engelska gruvindustrien än som där varit rådande tidigare.

När jag nu går till detta utskottsutlåtande och ser, vilken grund det finns
för de påståenden, som gjorts dels av herr Skoglund och dels av herr Ljungqvist,
måste jag säga, att antingen är det jag som läser dåligt innantill eller
också måste det vara fel på något annat sätt. I detta utlåtande står det ju
följande: »Enligt utskottets mening tala starka skäl för att dessa naturtillgångars
utnyttjande är underkastat samhällets kontroll i erforderlig omfattning.
» Längre ned säger man: »Utskottet vill på nuvarande stadium icke
uttala sig örn huruvida en sådan ökad kontroll lämpligen bör vinnas genom
tillgångarnas överförande helt eller delvis i statlig ägo eller om vissa fyndigheter
böra kvarligga i enskild ägo eller örn någon annan form såsom halvstatligt
bolag kan vara att föredraga.» Mina damer och herrar! Hur kan man
av detta läsa ut, vare sig att det är kommunisterna som nu dikterat den socialdemokratiska
ståndpunkten oller att man vill socialisera för dess egen skull?
Det, får väl bero på den sakliga utredningen och på det resultat, som man vid
den sakliga utredningen kommer till. hur man i detta avseende skall förfara.
örn det föreligger behov av ökad statskontroll, hur den statliga kontrollen
skulle komma att se ut eller huruvida man finner det vara med samhällets
och folkets intressen förenligt att också överföra dessa naturtillgångar i statens
ägo. Man kan ju inte göra detta konstaterande utan vidare så här på fri hand.
utan vi mena, när vi tala om dessa ting, att det är befogat att man verkligen
gör en grundlig undersökning och ser till att man får det bästa resultatet. Eftersom
herr Ljungqvist är så livligt övertygad örn att den svenska gruvindustrien
bedrives så rationellt och effektivt och att arbetarnas intresse är så tillgodosett
att man inte kan komma stort längre, ja, då måste jag ju säga, att då är det
underligt att man är så rädd för en utredning, att man inte vågar tillstyrka
denna, som är så pass förutsättningslös, vågar jag säga, som vad den bär är
skriven från utskottets sida.

Jag har vid ett par tillfällen sagt, att den tiden är förbi, när vi diskuterade
den renodlade principen örn samhällets kontroll över och övertagande av vissa
produktionsföretag, ty undan för undan har det ju blivit så att statens kontroll
har vidgats, statens äganderätt till vissa tillgångar har ökats, och detta har
i viss utsträckning skett med de borgerligas bistånd. Därför kan man inte
längre fortsätta denna princip diskus sion, utan det blir det aktuella fallet som
nu bör prövas, örn man bör gå vidare, och det menar jag inte är möjligt
utan en ingående utredning. De utredningar, som man här tidigare talat örn,
ligga inte på detta plan, och därför finner jag det ganska naturligt att man
redan på ett tidigt stadium, medan dessa utredningar pågå, gör en viss samordning
och i varje fall har denna större utredning i åtanke. Utredningen tar i
alla händelser sin rundliga tid, det veta vi, även om utredningsmännen påskynda
arbetet. Jag finner inga skäl, varför man inte skulle kunna bifalla
detta utskottsutlåtande, och jag är förvånad över att det inte vinner understöd
även på den bogerliga sidan.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Mellerud, Bladh, Svensson i
Alingsås och Nilsson i Göteborg.

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Nr 21.

127

Motion örn överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få fästa herr Fästs
uppmärksamhet på att förra onsdagens debatt rörde sig örn de olika politiska
partiernas inställning till försvarspolitiska och utrikespolitiska frågor, deras
hållfasthet i för nationen ömtåliga situationer, och framför allt hur pass stort
deras intresse var för demokratien. I den debatten drog jag upp en skarp skillnad
mellan socialdemokrater och kommunister, och jag vill försäkra herr Fast
att det är min absoluta övertygelse att det i dessa avseenden förefinnes en
verklig skillnad. Jag tror inte att skillnaden är lika klar när det gäller inrikespolitiska
frågor. Där hänga sig kommunisterna på socialdemokraterna,
ansluta sig till deras efterkrigsprogram och försöka sudda ut skiljaktigheterna.

Jag kan inte uppfatta det på annat sätt än att här ha kommunisterna gjort
en framstöt, som socialdemokraterna ha svårt att värja sig för och ge klart
besked, och där socialdemokraternas inställning till dagens motion direkt korresponderar
med att vi nalkas ett politiskt val.

Herr Fast erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Min replik skall bli kort.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram är inte kommunisternas verk. Det har
genomarbetats av det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen i
gemen, och vi stå för detta. Örn man sedan vill vara nied örn att ge sitt understöd
åt genomförandet av detta program, så ha vi givetvis ingenting att erinra
mot ett sådant understöd, vare sig det kommer från kommunistiskt eller annat
håll. men jag tror inte det skall lyckas i fortsättningen att göra arbetarrörelsens
efterkrigsprogram till ett kommunistiskt partiprogram.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Med all respekt för talmannens önskan
att avsluta debatten måste jag ge några repliker här.

När utskottets talesman, herr Jansson i Kalix, säger att förhandlingar örn
ett nytt fraktavtal är ett skäl för att uppskjuta en sådan här utredning, så
vill jag säga att det är inget skäl alls, ty staten kan naturligtvis fixera fraktsatserna
utan att det behöver på något sätt hindra en utredning, som avser
den principiella frågan att överföra gruvorna i statens besittning. Dessutom
bör man inte glömma bort. att fraktavtalet endast berör ett enda företag,
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, medan motionen ju berör hela deri,
svenska gruvindustrien. Jag finner alltså inte att det är några skäl alls för
att man skulle uppskjuta utredningen till dess, fastän jag medger att det finns
ett samband mellan den uppgörelse i fraktfrågan, som måste träffas, och möjligheterna
att på rimliga villkor göra staten till ensam ägare av lapplandsgruvorna.
Men det ena utesluter inte det andra, och det kan inte vara något
skäl varför man skall uppskjuta en sådan här utredning till någon gång i en
oviss framtid.

När herr Ljungqvist här talar örn att den innebörd han och hans kamrater
bland reservanterna inlägga i formuleringen om fraktavtalet bara är den, att
man vill gardera de statliga intressena härvidlag gentemot bolaget, vill jag
framhålla, att det täcker precis hela den innebörd som jag inlägger i den hänvisning,
som reservanterna ha gjort, till fraktavtalet. Örn bara de statliga intressena
här beaktas, måste det viii förutsätta att detta bolag inte i fortsättningen
skall få ha fraktavgifter, som jag tror med en tredjedel genomsnittligt
understiga de frakter, som övriga befraktare få betala på dessa järnvägar.
Staten driver nu verksamhet exempelvis vid Norrbottens järnverk. Detta före -

128

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

tag får betala fulla fraktavgifter på statens järnvägar, men detta privata eller
halvprivata företag har gynnats med fraktsatser, som äro makalöst låga,
under vissa tider av inflation till och med häpnadsväckande otillfredsställande
ur statens synpunkt. Jag tror att vad man behöver härvidlag är att verkligen
tillgodose statens intresse och att få upp dessa frakter åtminstone i nivå
med vad övriga som använda statens järnvägar få betala, och då tror jag också
den andra frågan örn det belopp, som staten skall betala för fulla inlösen,
kommer att lösa sig betydligt lättare.

Sedan sade herr Ljungqvist, att jag hade gjort en djärv förenkling, när jag
med hänvisning till talet örn sunda företagsekonomiska principer hänvisade
till hur denna sundhet har praktiserats, i det att bolaget vid olika tillfällen
av kriser bara låtit dessa gå ut över arbetarna. Fortfarande är det ju så, att
riksdagen varje år får anslå många miljoner kronor i form av räntefria lån
för att man skall kunna uppehålla en gråbergsbrytning där uppe och hålla
arbetarna i arbete, och det skall ske för ett bolag, som under krigsåren ibland
har redovisat uppåt 100 miljoner kronor i vinst. Det är dessa sunda företagsekonomiska
principer, som man av och till hänvisar till, som jag inte kan finna
att det finns något rimligt samhälleligt skäl att taga vederbörlig hänsyn
till. Men vilja reservanterna inlägga den innebörden i detta som jag gör, att
man skall sörja för att arbetarna erhålla så jämn sysselsättning som möjligt,
då är det inga större meningsskiljaktigheter mellan oss på detta område.

Vidare ställde herr Ljungqvist en fråga till mig, örn mitt krav att naturrikedomarna
skola överföras i statlig besittning även gäller jorden. Ja, herr Ljungqvist.
jag betraktar inte jorden på principiellt samma sätt som när det gäller
naturrikedomar, ty det föreligger dock en påtaglig skillnad härvidlag. Eftersom
herr Ljungqvist har åberopat Sovjetunionen i ett annat sammanhang, vill
jag erinra örn att i de avtal, som träffas mellan kollektivjordbrukarna och den
ryska staten, föreskrives det att bönderna tryggas evig besittningsrätt till jorden.
Herr Fast trodde, att jag i mitt svar till herr Ljungqvist på denna fråga
icke skulle ge något stöd åt antagandet, att vi för vår del tänkte beröva de
svenska bönderna jorden, och det är ju självklart. Man har bara gjort en enkel
konstruktion, när man i den borgerliga propagandan inte bara mot kommunisterna
utan mot arbetarrörelsen i allmänhet har sagt, att vi syfta till att beröva
bönderna jorden. Raka motsatsen är ju fallet för oss, och det har ju herr
Fast också understrukit, nämligen att trygga besittningsrätten till jorden och ge
dea något mera än det formella innehåll, som den för närvarande har för massor
av svenska jordbrukare, som i verkligheten närmast kunna betraktas som
arrendatorer åt bankerna.

Sedan ville herr Ljungqvist lägga huvudvikten — och tyvärr gav herr Fast
honom också ett visst understöd däri — vid frågan, örn det här kan påvisas att
man genomför en effektiv produktion däruppe. Ja. den är så rasande effektiv,
denna produktion! Vissa år har det visat sig, att när gruvarbetarna komma upp
till en inkomst av 5 000 kronor per man, har nettovinsten per gruvarbetare uppgått
till inte mindre än 30 000 kronor för bolaget. Visst är det effektivt, och
beträffande LKAB, vars gruvor jag känner mycket väl, är det min övertygelse
att nog drivas dess gruvor efter mycket rationella kapitalistiska grunder. Men
—- och här vänder jag mig särskilt till herr Fast — jag kan inte inse, att detta
är en huvudfråga. Man får vä! se det hela i ett större sammanhang. Örn här
en utredning kommer att klarlägga, att gruvproduktionen i stort sett drives efter
rationella ekonomiska grunder, utgör det inget skäl för att icke dessa naturrikedomar
ändå skola överföras i statlig besittning. Det är inget skäl mot att
man eventuellt exploaterar dessa malmtillgångar, att de i fortsättningen skola

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

129

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltill gångar

m. m. (Forts.)

kulina ge profiter åt enskilda vinstintressen. När herr Fast understryker effektivitetssynpunkten
vill jag för övrigt erinra om att i det partiprogram som
herr Faste parti fastställde så sent som för två år sedan — och som vi. principiellt
kritiserade ganska hårt på vissa punkter — står det klart och tydligt —
jag minns inte den exakta ordalydelsen •—• att i syfte att åstadkomma en planmässig
produktion, att höja den ekonomiska nivån och förbättra medborgarnas
existensvillkor överföras naturtillgångar, kreditanstalter o. s. v. i statens besittning.
Kammarens ledamöter känna själva till hela den långa raden av olika
kategorier i det svenska näringslivet, som berördes i detta partiprogram. I det
programmet lägger man inte huvudvikten vid efifektiviseringen på samma sätt
som när det gäller det enskilda företaget, utan huvudvikten lägges — örn jag
bär fattat den socialdemokratiska partipropagandan rätt — vid effektiviseringen
av hela näringslivet. Man ser saken ur totalitetssynpunkt. När det alltså förordas
att viktiga delar av det svenska näringslivet överföras i statlig besittning,
så är ju avsikten att därmed åstadkomma en högre effektivitet och en högre levnadsstandard
för hela folket. Man vill komma bort från det nuvarande och på
sitt sätt anarkiska tillståndet på produktionens område, där icke behovs- utan
profitsynpunkterna äro avgörande för huruvida man skall skapa en produktion
och örn densamma skall hållas i gång.

Man bör kanske inte lägga alltför stora stenar i vägen för den socialdemokratiska
gruppledaren, när han här försöker att taktiskt lägga upp saken så bra
som möjligt. Jag vill dock understryka, att vad som här varit en gemensam utgångspunkt
för socialdemokrater och kommunister är att kreditanstalter, naturtillgångar,
storproduktion o. s. v. verkligen skola överföras i statlig besittning.
Vi se därmed en möjlighet att lösa de olika frågor, som stått på dagordningen
sedan många år tillbaka, nämligen att skapa en tryggare tillvaro för människorna
i samhället, att göra slut på exploateringen, att få bort de nuvarande kriserna
och att på det sättet göra helia livet drägligare och bättre för’ människorna.

Jag vill också säga, att herr Skoglund i Doverstorp alldeles riktigt har citerat
den kommunistiska partikongressens allmänna linjer. Vi mena verkligen
att det privata ägandet av produktionsmedlen i allmänhet är en produktionsform,
som icke längre tillgodoser kraven på högsta effektivitet och största behovstillfredsställelse.
Därför tro vi att det icke gives någon annan lösning än
att produktionsmedlen överföras i statlig besittning, örn man verkligen skall
kunna utnyttja de oerhörda tillgångar som skapats genom mänskligt arbete
och utnyttja dem på det ur hela samhällets och alla medborgares synpunkt bästa
sättet. Jag menar också att detta är en fråga, som vi allmänt och generellt icke
nu ställt på dagordningen. I dag diskutera vi frågan örn malmtillgångarna, och
det ligger väl inom ofterkrigsprogrammets ram att positivt lösa den frågan
utan att man därför behöver inlägga någon större principiell innebörd i ett förstatligande
av (lein. Ty det är som bekant — det kan kanske ännu en gång erinras
örn den saken — en högerregering, som först i detta land tagit initiativet
till och lagt upp en plan för överförande av samtliga lapplandsgruvor i statlig
besittning. Därför verka också de principiella invändningarna här inte så litet
skenifäkteri.

Herr Jansson i Örebro: Herr laiman! Jag föranleddes begära ordet med anledning
av min ärade bänkkamrats yttrande i den fråga som här diskuteras.
Han anser att statens inflytande på malmfyndigheterna nu är säkrad, och
lian talar liksom herr Ljungkvist om att staten har möjlighet att ingripa vid
tillfällen av misshushållning vid gruvdriften, och att staten t. o. m. kan kom Andra

hammarens protoholl 1940. Nr 21. 9

130

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

ma med förbud. Jag erinrar mig då hur jag under krigsåren läst, att en del
experter befarat rovdrift av viss malm i de mellansvenska malmfälten, men
jag har inte förmärkt att några åtgärder ha vidtagits i anledning därav. Det
säger sig självt att det är svårt för det allmänna, för staten, att avgöra när
misshushållning eller rovdrift förekommer, då fyndigheterna befinna sig i privata
händer. Detta går givetvis lättare örn staten helt kontrollerar fyndigheterna
och malmdriften.

Det är också en annan sak, som jag här vill med några ord beröra. Herr
Swedberg säger att de sociala välfärdsanordningarna äro av samma slag för
gruvarbetarna som för arbetarna inom andra näringsgrenar. Jag känner dock
till under vilka förhållanden gruvarbetarna leva i de mellansvenska malmfälten,
och jag vet hur gruvsamhällena där se ut. Till följd av arbetets konjunkturartade
karaktär känner sig befolkningen knappast bofast, och företagarna
göra inte heller mycket för att förbättra förhållandena genom att t. ex. bygga
bra bostäder och utföra andra sanitära inrättningar, ty även företagarna känna
sig ganska otrygga. Jag påminner örn hur det under förra världskriget
växte upp gruvtorn litet här och var ute i bergslagsskogarna, men hur man
efter kriget kunde se dessa företag ligga obrukade. Det växte mossa på brytningsverken,
och stora bostadsbyggnader stodo öde och tomma. De arbetare,
som hade någon möjlighet därtill, flyttade från trakten, och de som blevo
kvar fingo draga sig fram på AK-arbeten eller understöd så gott de kunde.
Jag har funnit att det i stort sett finns två typer av gruvsamhällen i dessa
trakter. Den ena typen är av nybyggarkaraktär, där man så att säga bygger
för tillfället, och där de sociala välfärdsanordningarna sannerligen icke äro
storslagna. Man kostar inte på mer än vad man anser vara nödvändigt för att
provisoriskt draga sig fram en tid. Men jag har också å andra sidan sett gruvarbetarbostäder
som äro oerhört gamla. Jag vill påstå, att det finns gruvarbetare,
som bo sämre än man gjorde för 100 år sedan. Det finns nämligen bostäder
som äro sa gamla och som därtill äro illa underhållna. Jag tror mig
därför kunna säga, att det är ett mycket stort intresse både ur arbetarnas och
de sociala myndigheternas synpunkt att det allmänna får inflytande över
gruvdriften.° Da finns det hopp örn att man skall kunna åstadkomma bättre
sociala förhållanden för de anställda vid dessa gruvor.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill säga i anledning av herr Hagbergs erinran,
att jag inte trodde det var nödvändigt att utveckla vad jag menade med ett
företags effektivitet. Den saken framgår också av det socialdemokratiska partiprogrammet,
där man förmenar att effektivitet skall vara- erforderlig även
vid en socialisering.

När jag talade örn effektivitet •— detta framgick även av ordens valör —•
uttalade jag mig örn den ställning den bör ha i ett svenskt samhälle: den
skall vara till gagn för folket och landet och således inte vara en isolerad
effektivitet, som endast begränsar sig till företaget självt. Den roll som ett
företag spelar måste givetvis inordnas i hela vårt produktionsliv, den tjänande
ställning alltså som ett sådant företag intar, vilket arbetar på ett så pass
viktigt område och skall lämna råvaror till övrig industri inom landet. Det
är ju självklart att man inte kan se detta ur synpunkten av en isolerad företeelse
— men detta trodde jag som sagt inte det var nödvändigt att utveckla.

Herr Swedberg: Herr talman! Jag skulle mycket beklaga örn min aktade
kamrat här i bänken och kammaren i övrigt fattade mitt tidigare anförande så
som örn jag kategoriskt skulle uttala, att välfärdsanordningarna i samband

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

131

Motion om överförande i statlig besittning av vissa malm- och mineraltillgångar
m. m. (Forts.)

med gruvindustrien under alla förhållanden äro tillfredsställande för närvarande.
Något sådant skulle det inte ett ögonblick falla mig in att påstå.

Vad jag menade och vad jag också tror att jag sade var, att de sociala välfärdsanordningarna
på detta som på andra områden inom vårt samhälle kunna
och böra ordnas genom sociallagstiftning. Örn särskilda svårigheter i det här
speciella fallet därvid möta, anser jag att dessa liksom svårigheter i allmänhet
väl äro till för att övervinnas, ty jag förmodar som sagt att det skall vara
möjligt att ordna denna angelägenhet genom vår allmänna sociallagstiftning.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall bara be att få uttala min tillfredsställelse
med herr Fasts förtydligande, att han lägger denna vidare innebörd
i effektivitetsbegreppet. Jag hoppas att alla av detta förtydligande
fått klart för sig, att om en utredning rörande gruvindustrien -—• som väl skall
igångsättas snart, hoppas jag — visar att gruvorna såsom enskilda företag
drivas effektivt, så är detta intet skäl för någon, som eljest är anhängare
av deras förstatligande, att utgå ifrån att ett sådant icke skall genomföras.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ljungqvist begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Ljungqvist, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 92 ja och
68 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta. Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan och biträtt första
kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 14.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Onsjö m. fl., nr 532, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 272,
angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond;

fröken ''Nygren m. fl., nr 533, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
274, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.; och
fröken Nygren m. fl., nr 534, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 274.

Dessa motioner bordlädes.

132

Nr 21.

Onsdagen den 22 maj 1940 em.

Interpellation

§ 15.

Ordet lämnades på begäran till

Fru Rönn-Christiansson, som anförde: Herr talman! Sedan Gustavsfors bruk
anlades omkring år 1870 har det haft olika ägare. Under senare år har det ägts
av ett familjebolag de Verdier men såldes i augusti 1944 till AB Billingsfors-Långed.
Vid full drift tillverkades 10 000 ton sulfatcellulosa och över
9 000 ton kraftpapper årligen.

Genom Billingsforsbolagets övertagande av Gustavsfors uppstodo stora svårigheter
för brukets arbetare. Avsikten från bolagsledningens sida är att koncentrera
driften till Billingsfors. Resultatet av detta har blivit att driften nu
inställts i Gustavsfors.

Självklart medför detta stora svårigheter för brukssamhällets invånare. Samtliga
äro på ett eller annat sätt beroende av att arbetet på fabriken pågår i full
utsträckning. Därtill kommer att många arbetare under årens lopp låtit uppföra
egnahem, där de satsat sina små besparingar, givetvis i förhoppningen
att kunna försörja sig med arbete på hemorten.

Delvis samma svårigheter som här anförts för Gustavsfors äro också för
handen i Skåpafors. Detta bruk ligger omkring en mil från Billingsfors. Genom
att bolagsledningen koncentrerar all verksamhet till Billingsfors måste
det givetvis uppstå stora problem för de här omnämnda bruken. Det bör även
framhållas att Billingsforsbolaget planerar förläggandet av en wellpappfabrik
till Billingsfors. Denna beräknas få en årsproduktion av 2 000 ten papp.

Gustavsfors arbetare ha genom sin fackförening flera gånger till bolagsledningen
påtalat det prekära läge vari de befinna sig. Direktör Rosendal vid Billingsfors
har vid dessa tillfällen utlovat att annan industri skulle anläggas på
platsen. Tyvärr har det stannat vid löften. Hur allvarligt läget är framgår
av att Torrskogs kommunalfullmäktige på sitt för kort tid sedan hållna sammanträde
diskuterade industrifrågan och beslutade utse en kommitté att uppvakta
chefen för Billingsfors för att framlägga kommunens syn på frågan. De
tidigare erfarenheterna understryka att det tyvärr inte finns stora förhoppningar
att kunna erhålla bättre förhållanden.

Orsaken till svårigheterna är givetvis att söka i det privata vinstintresset.
som får vara utslagsgivande för huruvida driften vid Gustavsfors skall
pågå eller ej. Som det nu är utlämnas en lie! kommun till ekonomiska bekymmer
och osäkerhet för morgondagen. Det lilla, förr så blomstrande Gustavsfors
kommer att bli ett dött samhälle. Därför måste andra och bättre krafter
ingripa. De statliga myndigheterna böra enligt min mening vara rätt forum
för denna, frågas lösande. Förstatligande av företaget är enligt Gustavsfors
arbetares mening en av lösningarna. De ha som erfaret och kunnigt folk den
uppfattningen att fabriken utomordentligt val lämpar sig för sin nuvarande
uppgift; pappersmassa är ju en produkt som även framdeles kommer att finna
avsättning. Alla skäl tala också för att just Gustavsfors fabrik lämpar sig för
framställande av densamma. Fabriken är belägen i Torrskogs socken mellan
sjöarna Delängen och Västra Silen med kanalförbindelse såväl söderut till
Bengtsfors och Vänern som norrut till Silarna och Lennartsfors. Vidare är
Gustavsfors omgiven av stora skogar, och endast 500 meter från fabriksbyggnaden
är järnvägen framdragen.

Som synes är inställningen mycket positiv från arbetarnas sida. Ur sådana
synpunkter måste det vara oförsvarligt att underlåta ett ingripande till hjälp
åt bruksinvånarna. Givetvis är ett snabbt ingripande ytterst värdefullt, inte
minst med tanke på de avvita förhållanden som så länge varit rådande i nämnda
brukssamhälle.

Med hänvisning till det anförda anhålles örn andra kammarens tillstånd att

Onsdagen den 22 maj 1946 em.

Nr 21.

133

Interpellation. (Forts.)

till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande frågor: 1)

Vore inte ett statligt ingTipande, i syfte att få driften vid sulfatfabriken
i Gustavsfors återupptagen, befogat och nödvändigt?

2) Örn statsrådet inte anser att så är fallet, vilka andra åtgärder finner statsrådet
lämpligt att vidtaga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
sinnessjukvården m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
för budgetåret 1945/46 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte huvudtiteln;

från bevillningsutskottet:

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 243, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

från jordbruksutskottet:

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
priserna å vissa slag av fisk m. m.;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar;
och

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
sockemäringen i riket m. m., såvitt angår anslag till kostnader i samband med
sockerregleringen.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.40 em.

In fidem
Gunnar Brittin,.