1946. Andra kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1946:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 18.

Fredagen den 3 maj.

Kl. 4 em.

§ I Upplästes

följande till kammaren ankomna Kungl. Maj:ts brev:

V i GUSTAF, med Guds nåd e, Sveriges, Götes och Vendes
Konung, tillbjuda Eder, ledamöter av riksdagens andra kammare, Vår ynnest
och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig!

Med djup tacksamhet för Försynens nåd meddela Vi Eder härigenom
den glädjande underrättelsen, att Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten
denna dag klockan 10.20 lyckligen blivit förlöst med en prins, som
kommer att i det heliga dopet erhålla namnen Carl Gustaf Folke Hubertus
och bära titeln Hertig av Jämtland samt kallas Carl Gustaf.

Förvissade att I, med Oss och Vårt Kungl. Hus delen glädjen över denna
lyckliga tilldragelse, förbliva Vi Eder med all Kungl, nåd och ynnest städse
välbevågne. Stockholms slott den 30 april 1946.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Uppläsningen härav åhördes av kammarens ledamöter stående.

Härefter yttrade herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag anhåller
att kammaren i anledning av det upplästa kungl, brevet måtte uppdraga åt talmannen
att till Hans Majit Konungen, Deras Kungl. Högheter Kronprinsen
och Kronprinsessan samt de höga .föräldrarna framföra kammarens lyckönskningar
med anledning av den glädjande tilldragelsen.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt blev av kammaren bifallet;
och beslöt kammaren tillika att lägga det upplästa brevet till handlingarna.

§ 2.

Justerades protokollet för den 25 nästlidna april.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg och ansökan:

Att J. A. Persson på grund av nephritis ac. är oförmögen att uppehålla sin
befattning såsom riksdagsman från 29 april under 6 veckor intygas.

Falköping den 29 april 1946.

S. Pettersson,
lasarettsläkare.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 18.

Nr 18.

Fredagen den 3 maj 1946.

Till riksdagens andra kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller jag vördsamt örn ledighet tillsvidare
från riksdagsarbetet.

Hallsberg den 30 april 1946.

Gunnar Falla.

Att riksdagsman Gunnar Falla tills vidare på grund av sjukdom icke kan
deltaga i riksdagsarbetet intygas härmed.

Hallsberg den 30 april 1946.

Gunnar Bång,
prov.läk.

Kammaren beviljade herrar Persson i Tidaholm och Falla ledighet från
riksdagsgöromålen, herr Persson i Tidaholm under sex veckor fr. o. m. den 29
nästlidna april och herr Falla tills vidare fr. o. m. den 30 april.

Slutligen meddelade herr talmannen, att herr Pehrsson-Brarnstorp, som vid
kammarens sammanträde den 5 februari med läkarintyg styrkt sig från och
med den 4 februari tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till statsutskottet propositionerna:

nr 239, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.;

nr 240, angående vissa löneställnings- och ersättningsspörsmål vid Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, m. m.;

nr 241, angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.; och

nr 242, angående anslag för budgetaret 1946/47 till folkskoleseminarierna
m. m.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 243, angående
reglering av sockernäringen i riket m. m. hänvisades propositionen, i
vad angick anslagsfrågorna, till jordbruksutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan följande Kungl. Majrts propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 244, angående omorganisation av de
tekniska högskolorna m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 245, angående anslag till uppförande av kontorsbyggnader för domänverket;
och

nr 246, angående anslag till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesavverkning m. m.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 477 av herr Larsson i Luttra;

nr 478 av herrar Severin i Gävle och Or gård;

Fredagen den 3 maj 1946.

Nr 18.

nr 479 av herrar Johansson i Stockholm och Nordström i Kramfors;

nr 480 av herr Hansson i Skediga och fru Gustafson; och

nr 481 av herrar Johansson i Stockholm och Nordström i Kramfors;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 482 av fru Alvén och fru Nordgren;

nr 483 och 484 av herr Henriksson; och

nr 485 av herrar Dahlgren och Jansson i örebro; samt

till särskilda utskottet motionerna:

nr 486 av herr Senander m. fl.;

nr 487 av herr Andersson i Löbbo m. fl.;

nr 488 av herr Ohlin m. fl.;

nr 489 av herr Larsson i Stockholm;

nr 490 av herrar A ndersson i Alfredshem och Lindholm;

nr 491 av herr Johansson i Torp;

nr 492 av herr Larsson i Östersund m. fl.;

nr 493 av herr Ekdahl;

nr 494 av herr Andersson i Dunker m. fl.;

nr 495 av herr Fagerholm;

nr 496 av herr Werner m. fl.; och

nr 497 av herr Tersson i Landafors m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, statsutskottets
utlåtanden nr 96—107, första lagutskottets utlåtanden nr 28—31,
andra lagutskottets utlåtande nr 26, andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 10—12, samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 7 och 8.

§ 7.

Föredrogs den av fröken Öberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående övervakningen av från
sinnessjukhus utskrivna patienter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående vidtagande
av åtgärder i syfte att tillgodoföra arbetsmarknaden partiellt arbetsföra pensionärers
arbetskraft.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
236, med förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner
m. m., nämligen

nr 498 av herr Hagård m. fl.;

nr 499 av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile; samt
nr 500 av herr Svensson i Grönvik m. fl.

Nr 18.

Fredagen den 3 maj 1946.

Vidare avlämnade herr Hagberg i Malmö en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 501, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 211, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47.

Härpå avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 225, angående vissa anslag till fångvården m. m., nämligen:
nr 502 av herr Hedlund i Östersund m. fl.;
nr 503 av herr Hedlund i Östersund och fröken Öberg;
nr 504 av herrar Andersson i Tungelsta och Nilsson i Göteborg; samt
nr 505 av herrar Andersson i Löbbo och Persson i Växjö.

Slutligen avlämnades följande motioner, nämligen av:

fru Johansson m. fl., nr 506, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
233, angående åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och
barn;

herr Hagård, nr 507, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 233;

herr Adolfsson, nr 508, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 235,
angående ombyggnad till normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar;

herrar Hedlund i Rådom och Jonsson i Skedsbygd, nr 509, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 237, angående prisutjämningsavgifter m. m.;

herr Stattin m. fl., nr 510, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 237;

herr Ohlin, nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 222, med
anhållan örn riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten;
och

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., nr 512, likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 222.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 249, angående
försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark
i Trollhättan.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till understöd åt inhemska
skönlitterära författare av utmärkt förtjänst;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

Fredagen den 3 maj 1946.

Nr 18.

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 196 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsrådet och yrkesinspektionen;

nr 199, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till barnavdelningar vid lasarett m. m.;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till förlossningsvården; och

nr 201, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Lördagen den 4 maj.

Kl. 11 fin.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att fru Humla, som vid kammarens sammanträde
den 9 nästlidna april med läkarintyg styrkt sig från och med den 8
april tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 248,
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18
juni 1987 (nr 382) örn barnbidrag, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Svarpå Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation. Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Karlsson i Stuvsta till mig
riktat följande frågor.

Har den framtida användningen av Bogesunds gods och därvid frågan örn
dess användning för föreningsjordbruk eller statligt mönsterbruk varit föremål
för Kungl. Maj:ts övervägande och är statsrådet beredd delgiva kammaren resultatet
härav?

Örn ett sådant övervägande icke ägt rum, är herr statsrådet i tillfälle delgiva
kammaren sin mening örn huruvida Bogesunds gods bör kvarstanna i statlig
ägo?

Lagen örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, vilken antagits av
riksdagen den 27 mars 1946, trädde i kraft den 30 i samma månad. Efter framställning
från jordbrukskommissionen i Stockholms län och stad beslöt Kungl.
Majit sistnämnda dag att ifideikommissegendomen Bogesund skulle mot lösen
avstås till kronan samt att domänstyrelsen skulle för kronans räkning taga
egendomen i besittning sedan stämning i exproprdationsmålet utfärdats. Stämning
delgavs fideikommissets innehavare, friherre Nils von Lantingshausen von
Höpken redan samma dag den 30 mars. Målet skall förekomma inför Södra
Roslags häradsrätt den 10 maj 1946.

Det torde kunna förväntas att expropriationsmålet mot friherre von Höpken
angående ersättning för egendomen kommer att taga avsevärd tid i anspråk med
hänsyn till egendomens storlek och beskaffenhet i övrigt. En trängande uppgift
är därför att iordningställa det material, som av kronan behöver åberopas i processen.
Domänstyrelsen kommer härvid att biträda med uppskattning och beräkningar
i skilda hänseenden. En annan uppgift av brådskande natur är att
snarast preliminärt sätta jordbruket och skogsbruket i något så när godtagbart
skick. För närvarande är domänstyrelsen även sysselsatt med att uppgöra planer

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

rörande iordningställande av egendomen samt angående disponeringen därav
under den tid expropriationsmålet pågår.

Rörande den mera definitiva dispositionen av Bogesund lia ännu inga utredningar
företagits. Då dylika planer icke böra sättas i verket, förrän egendomen
slutgiltigt övergått till staten, torde tillräcklig tid för erforderliga överväganden
stå till buds. Min avsikt är dock att inom den närmaste tiden upptaga denna
fråga till prövning. I avvaktan härpå kan jag icke giva närmare upplysningar
örn egendomens användning för framtiden. Vad den framtida äganderätten angår
torde dock såvitt nu kan bedömas övervägande skäl tala för att densamma
i huvudsak bör kvarbliva hos staten. Givet är dock, att i speciella fall försäljning
av vissa delar kan ske. En särskild fråga gäller läggningen av jordbruksdriften
inom egendomen. Olika möjligheter föreligga för visso här. Åtskilligt
av vad interpellanten härutinnan anfört torde böra prövas. Emellertid
lärer interpellanten något ha missuppfattat jordbrukets beskaffenhet a Bogesund.
Visserligen är åkerarealen ansenlig, nära 700 hektar, men den är mycket
splittrad, vilket även framgår därav, att i början av 1900-talet, innan vanhävden
på allvar satte in, här funnos 20 bebyggda hemman och 103 bebyggda lägenheter.
Det är därför svårt att på förhand avgöra örn förutsättningar för verkliga
storbruk föreligga.

Andare yttrade

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet lfa framföra mitt tack för svaret på min interpellation
I detta tack inbegripes också tillfredsställelsen över svarets innehåll.

Orsakerna till att denna interpellation framställdes voro dels vissa kannstoperier
i pressen angående såväl ifrågan örn godsets kvarstannande i statlig ägo
som också ifrågan örn dess framtida användning, dels vissa meningar härom, som
jag ansåg redan nu borde framföras. Jag förstår naturligtvis,, örn regeringen
ännu inte tagit vare sig definitiv eller preliminär ståndpunkt till dessa frågor,
dag vill naturligtvis inte heller söka utläsa mera ur interpellationssvaret än vad
som verkligen återfinnes där, men det synes mig Som örn de meningar i dessa
frågor, som kommit till uttryck i svaret, i mångt och mycket sammanfalla med
dem som kommit till uttryck i interpellationen. Statsrådet ansåg sålunda dels
övervägande skäl tala för att åtminstone större delen av godset bör förbli i statlig
ägo, dels att åtminstone vissa i interpellationen framkastade förslag beträffande
egendomens framtida användning böra prövas.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång få tacka för interpellationssvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majlis a kammarens
bord vilande proposition, nr 249, angående försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens
förvaltning stående tomtmark i Trollhättan.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:

nr 498 av herr Har/ård m. fl.;

nr 499 av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile; och

nr 500 av herr Svensson i Grönvik m. fl.;

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

till statsutskottet motionerna:

nr 501 av herr Hagberg i Malmö m. fl.;

nr 502 av herr Hedlund i Östersund m. fl.;

nr 503 av herr Hedlund i Östersund och fröken Öberg;

nr 504 av herrar Andersson i Tungelsta och Nilsson i Göteborg nr

505 av herrar Andersson i Löbbo och Persson i Växjö;

nr 506 av fru Johansson m. fl.;

nr 507 av herr Hagård; och

nr 508 av herr Adolfsson;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr r?? av harrar Hedlund i Radom och Jonsson i Skedsbygd- och
nr 510 av herr Stattin m. fl.; samt

till särskilda utskottet motionerna:

nr 511 av herr Ohlin; och

nr 512 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan örn omläggning av riksdagens budgetar Utskottets

hemställan bifölls.

Anslag till
vissa bygg.

nadsarbeten

m. m.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts
t ramställningar angående anslag för budgetåret 1946/47 till vissa byggnadsarbeten
m. m.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag tili Punkten 7, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för flygvapnet.

arbeten m. m.
för flygvapnet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! På denna punkt har bland annat föreslagits
ett anslag av 190 800 kronor för inköp av mark till en bombfällningsplats
för Hallands flygflottilj. Av propositionen och övriga handlingar framgår
emellertid, att det för närvarande inte finns någon bombfällningsplats i
södra Sverige, och därför är det väl troligt, att fältet kommer att användas
även av andra flygflottiljer än Hallands.

Området omfattar omkring 1 250 hektar och utgöres huvudsakligen av skogsmark
och mossar, och man kan inte säga annat än att det är lämpligt för ändamålet.
Emellertid framgår det av propositionen, och det påpekas även av utskottet,
att det inom detta område ligger två fastigheter och att det finns möjlighet
att förskjuta bombfällningsplatsen så, att den ena av dessa fastigheter
kan^ räddas och kostnaderna härigenom minskas.

Under utskottsbehandlingen har jag försökt att få närmare reda på hur
förhållandena ligga till. Därom kan föga inhämtas av handlingarna i ärendet,
och inte heller inom utskottet kunde upplysningar härom lämnas. Jag har
emellertid varit i kontakt med de kommunala myndigheterna där nere och fått
litet närmare upplysningar. Den ena av de båda fastigheter som ligga inom
ifrågavarande område heter Viltrabygget. Den är värderad till 8 000 kronor
och äges av en direktör i Malmö. Den brukas inte längre och ägaren bor inte

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till byggnadsarbeten m.. m. för flygvapnet. (Forts.)
där. Jag tror därför ingen anser att någon skada skulle ske om den inlöstes av
kronan. Däremot ligger det annorlunda till med den andra fastigheten. Det
är ett något större ställe som kallas Lassabygd, värderat till 29 000 ä 30 000
kronor. Märkligt nog har inte ägaren själv, Åke Svensson, tillfrågats, huruvida
han är nöjd med detta pris. Själv värderar han fastigheten till 35 000 kronor.
Det är hans fädernehem som han övertagit för tre år sedan, och han vill gärna
bo kvar där. Han är nu 28 år gammal och gift sedan tre år tillbaka. Frågan är
nu örn han, för den händelse skjutfältet kan förläggas så att han får ho kvar,
har möjlighet att få ersättning för det intrång, som dessa militärer göra på
platsen. Enligt uppgift har det nu i vår fraktats en hel massa tung tross på vägarna,
som därigenom blivit sönderkörda och nästan ofarbara, utan att han
blivit tillfrågad eller fått någon skadeersättning. Örn staten nödgas lägga beslag
på stora jordområden, hör naturligtvis staten ersätta den skada och det intrång,
som åsamkas de på området boende, vare sig dessa skola bo kvar eller
flytta.

Här föreligga alltså två problem, som jag velat anmäla för kammaren till
det gagn det kan åstadkomma. Örn denne person skall sälja sitt ställe till staten,
bör han givetvis tillfrågas, örn han är nöjd med priset, och örn han skall
bo kvar, bör han få ersättning för skada och intrång, som lian kan lida.

Sedan, herr talman, tillkommer en annan omständighet. Vad denne man är
oroad för det är att han så nyligen tillträtt hemmanet och är rädd för att han
skall drabbas av skatt för s. k. realisationsvinst och få betala ett avsevärt belopp
i skatt, och då lider han givetvis en mycket stor skada.

Det sägs i propositionen, att örn en förskjutning av området kunde äga rum,
så att den ena fastigheten komme utanför området, skulle statens kostnader kunna
reduceras. Nu ligger det emellertid så till att flottiljchefen och andra personer
varit där nere och förhört sig örn att köpa ytterligare mark från ett tredje
ställe. Det brukar vara så, att bara militärerna komma dit och få fast fot, vilja
de gärna utvidga, och det blir säkerligen då inte billigare utan dyrare. Jagbegagnar
detta tillfälle att säga, att jag tycker det är underligt att — som
många gånger hänt — militären underhandlar och köper, medan regering och
riksdag sättas i efterhand och bara få konfirmera det som redan skett.

Jag tror det är anledning för det statsråd, som har hand örn detta ärende,
att observera det jag här påpekat och se till att den skada eller det intrång,
som sker, blir ersatt till sitt fulla värde, oavsett örn den person, som lider skadan
eller intrånget, skall bo kvar på platsen eller icke.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till småskoleseminarierna;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till Medicinalstyrelsen: Avlöningar m. m.;

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

nr 101, i anledning av väckta motioner angående upphörande av den »erkänsla»,
som vid försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka; nr

102. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till landsfogdarna m. fl.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m.; och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m.; och
. ?0r. ^9, i anledning av väckt motion örn utredning angående sänkning av ementiåldern
för ordinarie präster.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9.

Ändring av Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av dels Kungl.
lagen den 17 Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni
juni 1938 om 193g (nr 318) om avbrytande av havandeskap, m. m., dels ock i ämnet väckta
havandeskap, motloner''

m. m. Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 156, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande
av havandeskap ; och

2) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.

I samband med propositionen hade utskottet till Khan (liing förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 283 i första kammaren
av fröken Andersson och herr Velander samt nr 441 i andra kammaren
av fru Ewerlöf m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte beakta vissa i motionerna framförda synpunkter i fråga
om utformningen av de genom propositionen framlagda lagförslagen.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom förevarande proposition framlagda lagförslaffen
■—- för sin del antaga i utlåtandet intagna, såsom utskottets betecknade
förslag till

1) Lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap;

2) Lag örn ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen;

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 283 och II: 441, i vad de icke blivit
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Löthner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Ewerlöf: Herr talman! Som motionär tillåter jag mig framföra några
synpunkter på detta ärende. Jag skall endast uppehålla mig vid den föreslagna
särskilda social-medicinska indikationen il § 2) i förevarande lagförslag trots
att jag med mitt lekmannaförnuft har svårt att förstå utskottets förslag till
strafflagsändring. Ifrågavarande bestämmelse innehåller att havandeskap må
avbrytas när med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt
nedsättas genom barnets tillkomst och vården örn barnet. Jag vill från
början framhålla, att jag är fullt på det klara med att denna nya indikation upptagits
i det behjärtansvärda syftet att minska antalet illegala aborter, att få dem
som nu störta i väg till kvacksalvare att vända sig till de legala instanserna,
där ingrepp kan ske med minsta möjliga risk för kvinnans liv och hälsa, och
där man kanske kan tala en del till rätta. Jag måste emellertid också, herr talman,
framhålla, att jag är fullt övertygad örn att den skirlle komma att öka
det totala antalet aborter. Innan jag går in på att motivera denna min övertygelse,
skall jag be att få göra en kort översikt över abortfrågans tidigare behandling.

År 1935 kom abortkommittén med sitt betänkande, där det föreslogs införande
av en rent social indikation vid sidan av den eugeniska och den humanitära.
Därvid förutsattes, att havandeskap utan reglering i lag skulle kunna avbrytas
på medicinsk indikation. Lagrådet avvisade emellertid de sociala indikationernas
införande och ville i stället ha en blandat social-medicinsk indikation.
Lagrådet föreslog att hänsyn skulle tagas inte endast — som vid rent medicinsk
indikation — till kvinnans fysiska eller psykiska sjukdom, utan även till hennes
fysiska eller psykiska svaghet. Lagrådet motiverade sin ståndpunkt att havandeskap
icke borde få avbrytas vid rent sociala indikationer med att det var
ytterligt svårt såväl att i lag beskriva rent sociala indikationer som att flå
fasta och objektiva hållpunkter för dylika indikationers beaktande vid rättstilllämpningen.
Samma uppfattning kom också till synes i befolkningskommissionens
år 1937 avgivna yttrande. Även befolknings kommissionen avvisade den
sociala indikationen och förordade blandat social-medicinska indikationer. Denna
ståndpunkt kom också till uttryck i 1938 års lag.

Så komma vi fram till befolkningsutredningens betänkande år 1944. Även
denna utredning går emot de sociala indikationerna. Den framhåller, att man
inte bör söka minska antalet illegala aborter genom att legalisera aborterna, utan
man bör i första hand söka nedbringa det totala antalet aborter. Befolkningsutredningen
kommer dels med allmänt abortprofylaktiska, ekonomiska och sociala
förslag och dels förordar den ett mera effektivt utnyttjande av möjligheten till
abort på blandat social-medicinska indikationer samt införande av klagorätt för
kvinnor som nekats abort.

Departementschefen har i förevarande proposition inte tagit upp förslaget om
klagorätten, men däremot har han föreslagit en utvidgning av den social-medicinska
indikationen. Han anser, att de medicinska kraven böra avtrubbas och
det sociala momentet starkare understrykas, och med hänsyn härtill förordar han
således införande i 1 § 2) av en särskild social-medicinsk indikation. Hänsyn
skall tagas inte endast till kvinnans tillstånd vid prövningstiden och barnets till -

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

komst, utan även till hennes levnadsomständigheter i övrigt, till barnets vård,
till den framtida utvecklingen. Då ifrågar jag, herr talman, vad är detta — örn
hänsyn skall tagas till kvinnans levnadsomständigheter, till vården örn barnet,
till den framtida utvecklingen — annat än ett hänsynstagande till hennes ställning
på arbetsmarknaden och till hennes ekonomiska förhållanden; vad är det
annat än en rent social indikation?

Ha vi då något erifarenhetsmaterial att falla tillbaka på när det gäller de
sociala indikationerna? Inte mycket, därför att det för närvarande inte finns något
land i världen där abort på rent sociala indikationer är tillåten. Vi ha dock
ett visst erfarenhetsmaterial att bygga på, därför att abort på dylika indikationer
under viss tid varit tillåten i två länder: Lettland och Ryssland. I Ryssland
infördes år 1920 en lag, som medgav abort på sociala indikationer. Det
tillsattes kvinnokommittéer med läkarinslag, till vilka de abortsökande kunde
vända sig och där hänsyn i första hand togs till kvinnans ekonomiska ställning.
De abortsökande togos i tur och ordning in på statens sjukhus alltefter som tillgången
på vårdsplatser medgav det, dock hade ensamstående och arbetslösa förtursrätt.
Sedan denna lag tillämpats i 16 år, ändrades den år 1936, därför att
man gjort den erfarenheten, att det totala antalet aborter icke hade minskat sedan
denna lag infördes. År 1925, sedan lagen tillämpats i fem år, konstaterade man
till och med, att de illegala aborterna överstego de legala i antal.

Måste man inte medge, för att återvända till den i nu förevarande lagförslag
upptagna särskilda social-medicinska indikationen, som jag har tillåtit mig kalla
en rent social indikation, att örn det finns stöd i lagen för att hänsyn skall tagas
inte endast till kvinnans tillstånd vid prövningen eller tillkomsten av barnet,
utan även till hennes framtida möjligheter att taga hand örn barnet, detta
måste befordra abortmentaliteten och att- det måste medföra att de ogifta kvinnorna
i större utsträckning än hittills söka abort i den situation i vilken de
befinna sig vid konstaterande av graviditet?

Nu vet jag, att jag kommer att möta den invändningen, att- det är just detta
nian vill, att dessa kvinnor skola vända sig till legala institutioner, och det
tror jag också kominer att ske i större utsträckning. Men jag tror i alla fall
att det kommer att befordra abortmentaliteten, det kommer att inspirera kvinnor
till att på grund av sociala förhållanden söka abort i mycket större utsträckning
än nu är fallet, och det är inte så underligt. Det vore nästan övermänskligt
att begära att unga ogifta kvinnor eller överhuvud taget ogifta
kvinnor i den ytterligt ömtåliga tid som havandeskapets första månader är, då
ju detta ställningstagande skall ske, skulle kunna med lugn och balans se
fram emot huru de, kanske ensamma, under hela livet, skola kunna taga hand
örn det väntade barnet, även örn erfarenheten visar, att kvinnorna ofta då
det är för sent ångra ett abortingripande. Det är under den första ömtåliga
tiden sorn det är så ytterligt svårt för dem att kunna lugnt bedöma situationen.
Och mäste inte den föreslagna lagbestämmelsens införande — även örn vi
utgå ifrån att vi ha en ansvarskännande läkarkår — göra det svårare för läkarna
än vad det nu är att avvisa de abortsökande kvinnorna? Måste det inte
även för dem innebära en ökad svårighet att det finns en bestämmelse i lagen
som säger, att även kvinnans levnadsomständigheter, hennes ekonomiska förhållanden,
måste tagas med i räkningen? Jag är djupt övertygad om att detta
kominer att öka antalet aborter, hur välmenande än avsikten varit med införandet
av denna särskilda indikation.

Jag tror att de åtgärder, som befolkningsutredningen har föreslagit i abortprofylaktiskt
syfte, äro mycket värdefulla. De äro: sexuell upplysning, undervisning
i födelsekontroll, vissa sociala och ekonomiska hjälpåtgärder, ut -

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

vidgning av arbetstagarnas rätt vid barnsbörd, inrättande av kuratorsinstitutionen
och fri havandeskapsdiagnos. Dessa förslag äro utomordentligt betydelsefulla,
och en del av dem ha redan lagfästs av 1945 års riksdag. Ännu viktigare
är emellertid hela samhällets inställning till de ogifta kvinnorna. Vi
måste göra klart för oss själva och också visa det, att ogifta mödrar, som
taga hand örn sina barn och uppfostra dem, äro värela all aktning. De måste
också få klart för sig, att den aktning, som de kunna känna för sig själva,
betyder oändligt mycket mer än att de vinna allas aktning, ty detta kunna de
ändå aldrig göra, eftersom brackor alltid komma att finnas. De måste också
få klart för sig, att vi anse att de utomäktenskapliga barnen äro lika värdefulla
som de inom äktenskap födda. Jag tror att dessa samfällda åtgärder
och en sådan inställning till frågan är lösningen, icke att uppluckra ansvaret
och minska respekten för livet. Respekten för livet, ja när det gäller
gamla och sjuka, de må vara hur gamla och sjuka som helst, då visa vi respekt
för livet, en respekt som är helt på sin plats, men när det gäller fostret, som
dock har livets alla möjligheter, då anser man, att dess fortvaro bör göras beroende
av ekonomiska hänsyn.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka, att punkt 2 i 1 § måtte utgå ur utskottets
förslag, och jag tillåter mig också att till kammaren rikta en varm vädjan
att biträda detta mitt yrkande.

Häri instämde herr Hagård, fru Boman och herr förste vice talmannen Magnusson.

Herr Osterman: Herr talman! Som ju var att vänta, så finns det, då en så
brännbar fråga som den här står på dagordningen, mycket olika meningar beträffande
vad som uppfattats och. i viss mån kanske bör uppfattas som en utvidgning
av abortlagens tillämplighetsområde. Jag kan mycket väl förstå, att fru
Ewerlöf utifrån sina synpunkter ställer sig avvisande till ändringen, jag är
själv mycket betänksam mot en utveckling, som kunde innebära en flytande
övergång till rent sociala abortindikationer, ett mycket tänjbart begrepp. Örn
vi skulle komma så långt, att vi accepterade en sådan utveckling, torde det väl
knappast löna sig att uppehålla en fiktion av gränsdragning mellan legala och
andra aborter i annan mån än att endast de som utföras av legitimerad läkare
skulle betraktas som legala. Det förefaller mig också som örn man ibland väl
mycket tryckte på förekomsten av smutsabortörverksamheten som en anledning
till uppmjukning av abortlagen. Åtminstone synes det mig som läkare klart,
att man också och framför allt bör ha positiva skäl för sitt handlande. Enbart
den omständigheten, att en kvinna kan befaras vända sig till en kvacksalvare
för att få sitt havandeskap avbrutet, är ej tillräckligt skäl för att man skall
skapa motsvarande möjligheter på legal väg.

På sista tiden har det från läkarhåll riktats en viss kritik mot abortlagens
handhavande av de ansvariga myndigheterna, men den har snarast gått ut på
att lagen redan nu givits en för vid tolkning, då det gäller den rent medicinska
indikationen. Beträffande den eugeniska och humanitära finns det väl däremot
knappast någon meningsskiljaktighet. Det är framför allt gynekologerna i
Stockholm, som påstått att utan bärande skäl i många fall abort beviljades på
medicinskt-psykiatriska grunder, och man har därvid pekat på den betydande
ökningen av legala aborter under de två sista åren (flera hundra procent jämfört
med siffrorna för fem år sedan), vilken ökning till största delen faller på
medicinska, psykiatriska fall. Det är vanligen fråga örn s. k. psykogena depressioner,
d. v. s. sådana förstämningstillstånd, som kan sättas i samband med
yttre inflytelser, oftast då det olägliga havandeskapet som sådant. I ett stort

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Alldring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

antal, dylika fall förekommer självmordsrisk eller i varje fall självmordshot.
Det ligger i sakens natur, att utredningarna i dylika fall ofta inte bli fullständiga,
att man i mångt och mycket måste lita till kvinnans egna uppgifter förutom
de egna iakttagelserna, och överhuvud kan man nog säga, att risken för
felbedömningar ej är obetydlig. Men å andra sidan får man taga denna risk
för att inte i ett mycket större antal fall, där abort är indicerad och nödvändig,
något^skall bli försummat. Vid det medicinska avgörandet måste ju tillståndet
som sådant vara av avgörande betydelse, mindre de orsaker, som framkallat detsamma,
det må nu vara ekonomiska bekymmer, äktenskapligt trassel eller havandeskapet
som sådant. På det sjukhus, där jag har mitt arbete, göra vi gärna
i oklara fall så, att vi föreslå en kvinna, som lider av depression och som söker
för abort, att lägga in sig på sjukhuset någon tid för grundligare utredning av
hennes förhallanden, observation av tillståndet och behandling av depressionen.
Finna vi då anledning till abort utföres denna under sjukhusvistelsen. I vissa
fall har förstämningen gått över utan att något ingrepp måst företagas, och
å andra sidan har det ofta hänt, att allvarligare sjukdomar än en psykogen
depression avslöjat sig under observationen, sjukdomar som motivera en abort
av eugeniska skäl. Jag tror, att ett bättre samarbete mellan läkarna, operatör
och psykiater, skulle klara upp många fall, där indikationerna te sig tveksamma.

Örn orsakerna till ökningen av aborterna på medicinsk indikation under senare
ar kan man i brist pa kännedom örn alla bidragande faktorer endast yttra
sig med stor försiktighet. En orsak bör väl rimligtvis antagas vara att lagen
blivit mera känd i olika sociala instanser och bland allmänheten, och örn antalet
konsultationer hos läkare och ansökningar ökar, blir resultatet också en ökning
av antalet beviljade tillstånd, även örn indikationerna och lagens tillämpning
icke ändras.

Den fråga, det nu närmast gäller, ligger på ett annat plan. Här vänder sig
kritiken mot att lagen pa ett annat indika.tionsområde, det socialt medicinska,
kommit att tillämpas i allt för ringa omfattning, i ett 50-tal fall på fem år.
Även örn statistiken kan vara vilseledande, det måste finnas mängder sådana
fall, som kommit in under andra grupper, så rör det sig sannolikt örn ganska
låga siffror, som visa, att denna abortanledning allt för litet beaktats. Mot att
ge den ökad aktualitet kan därför i och för sig intet vara att invända. Man kan
väl dock ifrågasätta, örn detta inte kunnat ske genom att medicinalstyrelsen
med påpekande av förhållandet givit ut några skriftliga anvisningar till tjänsteläkare
och socialvårdstjänstemän.

I fråga örn den utformning, som den nya punkt 2 i lagens första paragraf fått,
mäste man emellertid medge, att det inte bara är fråga örn ett förtydligande
tillägg till den förra socialmedicinska indikationen, svaghet, utan örn en utvidgning
av indikationsområdet. Inte endast en aktuell situation med viss svaghet
hos kvinnan och insufficiens av hennes kroppsliga eller psykiska krafter
skall spela in vid ståndpunktstagandet utan även en beräknad olycklig utveckling
på detta område. Man måste säga sig, att här kommer att ställas ganska
stora krav på läkarens divinatoriska förmåga. Å andra sidan är det ju inte
omöjligt att stalla en sådan prognos, örn utredningen och undersökningen utföras
med stor. omsorg och grundlighet och hänsyn tages till kvinnans psykiska
konstitution och alla faktorer i det förflutna. Många gånger kan säkert én tillräcklig
utredning icke åstadkommas utan observation på sjukhus, och här kunna
de planerade psykiatriska avdelningarna vid lasaretten få en betydelsefull upp^ift,
när det är fråga om psykiatriskt betonade fall. Men man måste också förutsätta
att medicinalstyrelsens och läkarnas diskretionära prövningsrätt bibehalles
oförkränkt och att i oklara fall tillstånd hellre vägras än lämnas.

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

Jag tror inte, att man behöver befara några revolutionerande nyheter i tilllämpningen
av abortlagen, om vi anta denna lagändring med det förbehållet,
att den inte får bli en inkörsport till en utvidgning till rent sociala indikationer.
Den kommer endast att göra rättvisa åt en tidigare förbisedd grupp av
hjälpsökande. Några fasta garantier för en utveckling i icke önskvärd riktning
finnas ej. Jo, kanske en, herr talman, den svenska läkarkåren, som är av
ett mycket konservativt kynne. Ingen kan påstå, att dessa ingrepp äro populära
bland läkarna, som i bevarandet av liv se sin främsta uppgift. I denna
konservatism ligger en garanti för att lagen även i fortsättningen tillämpas
med nödig försiktighet.

Herr talman! Jag för min del hyser inga större betänkligheter mot att rösta
för bifall till den föreslagna lagändringen.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag försäkrar kammaren, att inom
första lagutskottet har rått samina bekymmer och tveksamhet beträffande
denna lagstiftning, som fru Ewerlöf här givit uttryck åt. Jag har själv under
alla de år jag tillhört första lagutskottet, som har att behandla sådana frågor
som den nu föreliggande, intagit en mycket konservativ ståndpunkt. Jag har
nämligen förlitat mig på, att man genom upplysning och sociallagstiftning skulle
kunna hämma den utveckling, som de illegala aborterna tagit. Men allt
sådant har hittills visat sig vara verkningslöst. Vi ha år 1917 genom lagstiftning
vårdat oss örn de utomäktenskapliga barnen och deras mödrar genom
barnavårdsmannainstitutionen. Jag var ung riksdagsman då, och vi drömde
örn, att detta institut skulle bli ett verkligt stöd åt ogifta mödrar och att
därigenom de illegala aborterna skulle upphöra. Den lagens ideella innebörd
blev en illusion. Barnavårdsmannainstitutet blev mera fiskaliskt än idéelit.
Vi ha sedan lagstiftat på livets alla områden för att neutralisera de ekonomiska
bekymmer, som skulle tvinga en ogift kvinna att underkasta sig den
riskfyllda aborten. Men det oaktat ökar varje år de illegala aborterna, som
nu beräknas till 10 000 per år, men som enligt vad sakkunskapen säger utan
överdrift kunna beräknas till 20 000.

Varje abort är moraliskt stötande, nion ännu värre är att varje illegal
abort medför risk till liv och hälsa för den kvinna som underkastar sig densamma,
och risk för kvinnan att möta strafflagen förefinnes även. Man frågar
sig då vilka åtgärder som äro påkallade för att man skall kunna förhindra den
utveckling, som de illegala aborterna tagit. Ja, jag för min del har numera
kommit till den uppfattningen, att för att förhindra de olyckor, som uppstå
genom illegala aborter, måste kvinnan vid abort få rådgöra med legitimerad
läkare. Jag förstår icke varför man reagerar så våldsamt mot den lagändring,
som här föreslås. Den social-medicinska indikationen tillfredsställer icke mig,
men av helt andra skäl än de fru Ewerlöf anfört. Jag skulle — ehuru intet
annat rike i världen gått in för en sådan lagstiftning — icke rygga tillbaka
för att i lagen införa en renodlad social indikation för abort. Varför? Ja, icke
därför att man på det sättet skulle göra det lättare för kvinnorna att abortera,
nej, visst icke! Hela denna lagstiftning beror givetvis på den tilltro man har
till de medicinska myndigheterna och vår läkarkår. Jag har den uppfattningen
att vår läkarkår liksom också den medicinska myndigheten, vilka tagit till sin
livsuppgift att rädda liv och bota människor till hälsan, skulle— om den komme
i kontakt med förtvivlade kvinnor — kunna avvärja många även legala
aborter. Det skulle för mig vara alldeles orimligt att tänka mig att medicinalstyrelsen
och läkarna skulle i fall av social indikation medverka till abort
utan att starkt bärande skäl därtill förelåge.

16 Nr 18. Lördagen den 4 maj 1946.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

Varför kommer man icke till rätta med aborterna genom sociallagstiftning,
och varför kommer man icke till rätta med aborterna med strafflagens bestämmelser?
Jo, därför att samhället ännu icke har givit moraliskt erkännande
åt mödrar utom äktenskapet. Det är icke fruktan för att icke kunna försörja
sitt barn, som tvingar den ogifta kvinnan att abortera. Det är icke fruktan
för besväret med att fostra och uppfostra barnet som utgör hennes största
bekymmer, när hon kommit i omständigheter; det är samhällets hårda och
grymma dom hon är rädd för. Fru Ewerlöf sade fullt riktigt, att det måste
vara samhällets uppgift att så vårda de utomäktenskapliga barnen att de få
samma skydd och samma ställning i samhället som de inom äktenskap födda.
Men därmed kommer man inte långt. Åt de utomäktenskapliga barnen ger
samhället redan nu skydd på allt sätt, men deras mödrar gå alltjämt ärelösa.
Detta är icke ett för starkt uttryck av mig. Jag har under min 27-åriga verksamhet
som barnavårdskonsulent lagt märke till, att de kommunala myndigheterna,
liksom den stora allmänheten, döma mödrar till utomäktenskapliga barn
ärelösa. Samma dom möter hon icke så sällan av sina föräldrar, och mannen
har ofta endast det rådet att giva: sök upp abortören. Så länge samhället
behärskas av slika känslor hjälper det föga hur mycket vi än sociallagstifta.
Kvinnorna riskera hellre liv och hälsa än de våga bära ärelöshetens stämpel
som ogift moder. Först när missaktningen för de ogifta mödrarna blivit bortarbetad,
ja, först då kunna vi införa en sådan lagstiftning, som den fru Ewerlöf
talade örn.

Jag säde tidigare, att jag icke skulle tveka att gå in för en rent social
indikation. Jag gör det därför att jag litar på våra läkares omdöme och ansvarskänsla,
och jag tror, att en sådan indikation icke skulle komma att leda
till så många legala aborter, som man befarar. Jag förordar en sådan indikation
därför att i den förtvivlan dessa kvinnor befinna sig, skulle de lockas att
rådgöra med läkare, som skulle bli i tillfälle att föreställa dem risken av en
abort och övertyga dem örn att moderskapet icke är vanhedrande, örn detsamma
håres hedersamt. Läkaren skulle också bli i tillfälle att sammanföra kvinnan
med den sociala kuratorn, vilken skulle i hög grad stödja henne.

När det emellertid är meningslöst att yrka på en social indikation — det
skulle vara orimligt att ställa ett sådant yrkande med hänsyn till den stämning
som råder i detta fall — biträder jag förslaget örn införande av en ny socialmedicinsk
indikation såsom varande ett steg i rätt riktning. Det blir alltjämt,
fru Ewerlöf, den medicinska indikationen som blir avgörande; den renodlade
medicinska är visserligen litet uttunnad, men den social-medicinska indikationen
är övervägande en medicinsk indikation. Läkaren skall ta hänsyn till
hälsotillståndet hos kvinnan vid det tillfälle då abort skall ske och till hennes
möjligheter att i framtiden utan att skadas till hälsan kunna försörja sitt
barn. Jag har inom första lagutskottet reagerat mot lagutskottets skrivsätt,
varigenom utskottet fullständigt utdömt en renodlad social indikation. Den kommer
förr eller senare, det är min bestämda uppfattning. Men det är ett steg i
rätt riktning, som justitieministern tagit genom den föreliggande propositionen.
Den tillfredsställer åtminstone mig tillnärmelsevis, och därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till första lagutskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Gustafson, fru Västberg, fru Ekendahl, fru
Björck, fru Johansson, herr Paulsen, fru Nordgren, fru Eriksson, fröken Olsson
och fru Svedberg.

Herr Lundstedt; Herr talman! Jag skall alls icke yttra mig i den sak, som
bär föreligger såsom stridsfråga. Och jag skulle överhuvud icke ha yttrat mig,

Lördagen den 4 maj 194(5.

Nr 18.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

om jag icke hyst fruktan för att min tystnad på vissa håll skulle komma att
missförstås. Jag skulle icke heller lia begärt ordet, om icke lyckligtvis herr
Mosesson för ögonblicket vore frånvarande. Jag vill nämligen högst ogärna
med mina ord kränka någons känslor, och han brukar ju alltid bli särskilt
upprörd, när jag talar i frågor av denna art.

Jag skall, herr talman, bli synnerligen kortfattad och vill därför endast
säga, att det är alldeles uteslutet att få någon som helst rätsida på denna sak,
förrän kriminaliseringen av aborterna helt och hållet upphört. Jag har, herr
talman, vid en mängd tillfällen berört denna fråga här i kammaren, jag tror
bortåt ett tiotal gånger. Sista gången det skedde utvecklade jag ganska utförligt
mina synpunkter på frågan. Jag hänvisar till detta sista anförande,
och vill nu endast kort och gott erinra därom, att man aldrig kunnat påvisa någon
saklig grund för kriminaliseringen av aborterna; men väl har man kunnat
vidlyftigt åberopa sig på känsloskäl. Vidare har jag påvisat, att kriminaliseringens
upphörande skulle utgöra en verklig välgärning för samhället. Vi
skulle slippa ifrån det fruktansvärda kvacksalveriet på detta område, och de
unga mödrarna skulle med förtroende kunna hänvända sig till på området
skickliga läkare.

Herr talman! Jag har som sagt icke velat göra något detaljinlägg i det just
nu till debatt föreliggande ämnet, utan jag har endast velat uttala dessa ord,
på det att icke min tystnad skulle kunna förstås så, att jag numera övergivit
den ståndpunkt, som jag så ofta pläderat för här i kammaren.

Fru Linderot; Herr talman! Första lagutskottets förslag innebär en tydlig
förbättring, men hur gott syftet än är, så avhjälpas ändå icke därmed svårigheterna
för tusentals kvinnor i Sverige.

I övrigt skall jag be att få instämma i nästan allt vad herr Hedlund
i Östersund anförde. Herr Hedlund sade: Samhället gör allt för att stödja
de ogifta mödrarna. Det underlåter att lämna dem moraliskt stöd och utsätter
dem till följd härav för frestelsen att söka få abort utförd. Herr Hedlunds påstående
är missvisande. Befolkningsutredningen säger i denna sak att, på ^ sätt
tydligt framgår av doktor Inghes utredning, det ännu är de ekonomiska svårigheterna,
som äro den förnämsta orsaken till att så många kvinnor vända sig
till kvacksalvarabortörer. Det är väl ingen som anser, att de ogifta mödrarna
ha en sådan ställning i vårt samhälle, att de kunna taga emot sina barn utan bekymmer?
Jag vågar påstå, att just de ogifta mödrarna ha den al Ira ^Svåraste
ställningen i vårt samhälle. Så länge de goda förslag, som nu ligga på riksdagens
bord, icke äro genomförda, ha vi ingen rättighet att säga att samhället ger
den ekonomiska trygghet Som kvinnorna behöva för att verkligen kunna taga
emot de barn de vänta.

Fru Ewerlöf sade, att syftet med reformförslaget var gott, men hon befarade
att det totala antalet aborter icke kommer att minska. Varför skall man
hysa en sådan farhåga? Jag är alldeles säker på att antalet legala aborter
kommer att stiga och att de illegala aborternas antal kommer att minskas —
och det är väl just det vi syfta till.

Det har icke vid årets riksdag motionerats i denna fråga från kommunisternas
sida. Vi ha ansett det lagförslag, som ligger på riksdagens bord, och de
uttalanden, som gjorts från Tege ringshåll, så positiva, att vi velat vänta och se
hur utvecklingen kommer att gestalta isig. Vi ha dock icke gått ifrån vår uppfattning
att abort bör tillåtas på rent sociala indikationer.

Fru Ewerlöf har i dagens debatt framhållit, att man bör ha aktning för

Andra kammarens protokoll 1QA6. Nr 18. 2

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forte.)

livet. Det är just aktning för livet som avhåller många kvinnor från att bliva
mödrar. Det gäller ju för kvinnorna inte bara att föda barn. De skola också
svara för att deras barn verkligen få leva människovärdigt. Den synpunkten
är den avgörande. Här vill jag återigen hänvisa till doktor Inghe, som med stöd
av erfarenheter från sin omfattande praktik framhåller, att vi, först när vi
skänkt både gifta och ogifta mödrar den ekonomiska trygghet som behövs, ha
rättighet att kriminalisera aborterna. Jag instämmer i vad herr Lundstedt här
sagt, nämligen att kriminaliseringen måste bort. Så länge vi icke kunna ge
mödrarna den ekonomiska trygghetskänsla som är nödvändig, så länge kunna
vi icke kriminalisera aborterna.

^ Till slut vill jag fråga fru Ewerlöf var hon har fått sina uppgifter angående
lagstiftningen i Sovjetunionen ifrån. Utskottet säger här på s. 13 att år
1925 medgavs från. officiellt sovjetryskt håll, att antalet kvacksalvaraborter
Pa landsbygden i själva verket översteg antalet legala aborter. Det tror jag
är alldeles riktigt. Men 1925 funnos inte i Sovjetunionen de sjukhus, som skulle
varit nödvändiga för att verkligen hjälpa alla de kvinnor, som behövde hjälp.
Den senaste lagstiftningen ger vid handen, att när landet ekonomiskt hunnit
sa långt att det fanns möjligheter att ge mödrarna ekonomisk trygghet, då
medgav man dem icke rätt till abort. Grunden till att man tog bort rätten
att företaga abort var alitsa att ekonomien blivit sådan, att kvinnorna icke
behövde ha några ekonomiska bekymmer för moderskapet.

Herr talman! Jag ber att få instämma i första lagutskottets förslag till
uttalande i denna fråga.

Fru Ewerlöf erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag undrar, örn det inte ligger ett missförstånd bakom fru Linderots
uppfattning. Avsikten är väl inte att minska de illegala aborterna och öka
de legala, utan avsikten är väl i stället att minska aborternas totalsumma.
Detta har väl varit riktlinjen för utskottets arbete.

Fru Linderot frågade sedan varifrån jag hade hämtat uppgifterna från
Sovjetunionen. Jag har hämtat dem ur utskottsutlåtande!''. Jag kan gärna gå
med på att den erfarenhet, som man fått efter fem års praktiserande av
indikationen, nämligen att de illegala aborterna alltjämt överstiga de legala,
inte var så mycket att bygga på. Men det måste väl ändå säga en hel del att
1920 års ryska lagstiftning örn rätt till abort på social indikation avskaffades
efter 16 år eller således år 1936. Detta söker fru Linderot förklara så, att
Sovjetunionen vid den tiden kommit fram till sådana sociala och ekonomiska
förhållanden, att den legala aborten inte längre behövdes. Den saken kan jag
inte yttra mig örn. Jag vet för litet örn Sovjetunionen för det. Jag har endast
uppfattat den omständigheten, att man efter 16 års tillämpning avskaffat lagstiftningen
i fråga, som ett bevis på att experimentet inte utfallit på det sätt,
som man tänkt sig att det skulle utfalla.

Vidare anförde

Herr Håstad: Herr talman! I fråga örn den reform av abortlagen, som här
diskuteras, delar jag i stort sett den uppfattning, som fru Ewerlöf givit uttryck
åt, nämligen att man bör vänta och se verkningarna av de sociala åtgärderna.

Herr Hedlund i Östersund talade mera generellt örn större frihet för kvinnorna
och önskade en sådan utvidgning av gällande rätt, att även sociala
indikationer helt skulle få bliva utslagsgivande. Han talade örn gamla för -

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

domar. En ny generation håller dock på att växa upp. Uppfattningen i hithörande
ting har givetvis hittills bestämts av den äldre generationen. Dess
grundsyn tarvar all respekt. Det är skäl i att vänta på verkningarna av den
aktuella sociala lagstiftningen för mödrar och barn och de planerade sociala
reformåtgärderna, innan nya steg tagas mot ovissa mai. Socialreformerna pa
detta område kunna omforma rättsuppfattningarna.

Jag har egentligen begärt ordet för att taga upp en annan fråga, nämligen
frågan örn de ändringar, som utskottet föreslår i 14 kap. 26 § strafflagen.
Jag kommer därvid in på det spörsmål, som herr Lundstedt nyss berörde,
nämligen frågan örn kriminaliseringen av aborterna ° överhuvud taget. Där
vill jag endast understryka, att den allmänna rättsåskådningen för närvarande
icke på något sätt kan anses vara vunnen för den radikala ståndpunkt,
som herr Lundstedt intar i denna fråga. Jag vill erinra om, att såväl 1935
års befolkningskommission som den nuvarande, av statsrådet Erlander ledda
befolkningsutredningen vänt sig emot en mildring av 26 § i strafflagen. I
propositionen framhålles även, att det ojämförligt största antalet remissinstanser
intagit samma, ståndpunkt som befolkningsutredningen. Likaså kan jag
hänvisa till hur lagrådet 1938 bestämt motsatte sig någon mildring överhuvud
taget. Endast ett fåtal instanser eller hörda myndigheter och organisationer,
i första hand landsorganisationen och kvinnliga läkares klubb, ha påkallat
en uppmjukning av straffreglerna. Det bör vidare nämnias att kriminalpolisintendenten
i Stockholm och Överståthållarämbetet, som väl få anses särskilt
sakkunniga på detta område, alls inte förordat någon uppmjukning av § 26,
men däremot ifrågasatt införande av åtalseftergift. Inte heller den allsidigt
sammansatta socialvårdskommittén har egentligen gått på någon annan linje
än den, som befolkningsutredningen följt. Det finns sannerligen ingen starkare
ens för att mildra straffen, ännu mindre för att slopa kriminaliseringen.

Nu bär justitieministern likväl föreslagit en regel som säger, att kvinnan
skall kunna frias från straff, örn »synnerligen mildrande omständigheter»
föreligga.. Jag skall icke vända mig mot denna bestämmelse i och för sig,
även om den kan ingiva vissa betänkligheter. Utskottet har också enhälligt
framhållit risken av att införa en generell stra.ffrihetsregel vid sidan av en
generell straffbestämmelse.

Vad som mest intresserat mig har varit utformningen av bestämmelsen
örn åtalseftergift. Herr statsrådet har i propositionen intagit den ståndpunkten,
att obligatorisk straffrihet borde införas i fall, där synnerligen förmildrande
omständigheter föreligga, men däremot har han inte där berört frågan
örn åtalseftergift. Med anledning av vad lagrådet framhållit har utskottet något
modifierat det förslag, som justitieministern framlagt, men i gengäld infört
ett institut med åtalseftergift. Som kammarens ärade ledamöter sett har
detta institut konstruerats på det sättet, att först skall landsfogden — i Stockholm
förste stadsfiskalen — pröva, huruvida åtal bör äga rum, och sedan
skall justitiekanslern bestämma, örn åtal skall få väckas. Det skall alltså föreligga
skyldighet för överåklagare att underställa justitiekanslern frågan örn
åtal, dock endast örn överåklagaren överhuvud finner skäl för att väcka åtal.

Man fäster sig här vid att det införts ett annat institut för åtalseftergift
när det gäller kvinnor över 18 år än för kvinnor under 18 år. För kvinnor under
18 år gäller den allmänna lagstiftningen om åtalseftergift i fråga om
minderåriga. Detta innebär att landsfogden, i Stockholm förste stadsfiskalen,
har rätt att själv bedöma, huruvida åtal skall väckas eller icke. När det däremot
gil Iler kvinnor över 18 år skall frågan underställas justitiekanslern i de
fall. då överåklagaren oj anser sig kunna underlåta att åtala. Nu har utskot -

Nr 18.

Lördagen deli 4 maj 1946.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 örn avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

tet såsom skäl för sitt tillägg framfört, att »rättssäkerhets- och enhetlighetssynpunkter»
kräva att åtalsfrågan regleras centralt. Med hänsyn till det allvarliga
problem för unga flickor, som en abort är, kan man fråga sig, örn det
icke föreligger samma krav på enhetlighet i rättskipningen för dem som när
det gäller kvinnor över 18 år.

. Alldeles oavsett detta är själva konstruktionen av utskottets tillägg anmärkningsvärd.
Det hade varit ganska naturligt, om åtalsrätten lagts i landsfogdens
och förste stadsfiskals händer, men att undantag från åtalsplikten hade
måst^godkännas av justitiekanslern. Nu tycks utskottet förutsätta, att såväl
överaklagarna som justitiekanslern faktiskt skola ha rätt att medge åtalseftergift.
Ty. paragrafen måste tolkas så att landsfogde, respektive förste
stadsfiskalen i Stockholm, har rätt att bestämma att åtal icke skall väckas.

Jag skall ej inga på fragan huruvida åklagare enligt svensk sträffprocessrätt
har skyldighet att åtala, så snart sannolika skäl föreligga att den misstänkte
gjort sig skyldig till brott, eller örn det uteslutande är domstolarnas sak
i ,0m förmildrande omständigheter föreligga och straffrihet därför

skall ifrågakomma. Jag konstaterar endast, att justitieministern i lagrådsremissen
gjort sig till tolk för den uppfattningen, att det i allmänhet skulle ligga
i _aklagarens skön att företaga en sadan prövning. Lagrådet däremot har intagit
en annan ståndpunkt. Vilken uppfattning utskottet har i denna processuella
Laga framgår knappast av motiveringen, men utskottet har ju genom
utformningen av paragrafens andra stycke tagit ståndpunkt till frågan och
tillerkänt aklagarna en dylik prövningsrätt.

Örn man skall döma.av vad utskottet skrivit både i motiveringen och i förslaget
till lagtext blir det ovisst örn dessa frågor i allmänhet komma att underställas
justitiekanslern. Endast vissa »affärer» komma antagligen att underställas
denne. Men det stora problemet är, om en enda man — justitiekans^ePIr.
fT s . Snöras till faktisk domare i landet rörande detta lagrum. Ty i
realiteten blir han domare på. detta område. Han har makt att hindra, att
manga av dessa fall komma inför domstols prövning. Och det finns ingen
egentlig kontroll över justitiekanslerns sätt att handha denna uppgift. Visserligen
är han underordnad Kungl. Majit, men det är väl knappast att begära
att en justitieminister skall ha tid att ägna sig åt dessa frågor. Teoretiskt kan
också, justitieombudsmannen tänkas ingripa mot justitiekanslern, men det har
veterligen aldrig hänt att en justitieombudsman ingripit mot kronans ombudsman,
som ju justitiekanslern är. Dessutom åtnjuter justitiekanslern stor auktoritet
i underdomstolarna, och det kan förutsättas att denna hans stora auktoritet
kommer att påverka underdomstolarnas utslag.

Jag vill tillägga, att alla strävanden pa straffrättens eller processrättens
område pa sista tiden gått ut på att få ett så brett underlag som möjligt för
"5. f° ,rättsåskådningen i rättsskipningen. Lekmannaelementet i härads rätterna

kommer framdeles att få en starkare ställning än tidigare, och även
vid straffprocesser i städerna skall nu ett lekmannaelement införas i rådhusrätter11^
Utskottet har gått en annan väg och i en jurists hand lagt att ensam
tralla utomordentligt betydelsefulla avgöranden i de ömtåliga frågor det här
gäller.

Nu kan man invända att justitiekanslern redan i vissa fall allena har rätt
att bestämma örn åtal. I dessa fall är det emellertid fråga om kronans fiskaliska
intresse eller om kronans intresse som arbetsgivare. Rätten är sålunda begransad
Eller också kan justitiekanslern vara representant för regeringen i
tryckfrihetsmål, där statliga intressen anses stå på spel.

Jag skulle därför ha funnit det naturligare örn landsfogdarna, i Stockholm

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

förste stadsfiskal, hade fått rätt att här bestämma örn åtal enligt den gamla
legalitetsprincipen, och att det överlåtits åt domstolarna att avgöra, huruvida
sådana synnerligen mildrande skäl kunde anses föreligga, att vederbörande åtalade
borde frias från straff.

Trots allt som här sagts av herr Lundstedt och herr Hedlund i Östersund
kan man inte komma ifrån, att rättsuppfattningen ännu är mycket skiftande
i fråga om abort. Denna frågas förbehandling vittnar snarast örn att det icke
existerar något sådant allmänt rättsmedvetande, som kan vara till stöd för någon
mildring av straffbestämmelserna på detta område. Enligt mitt lekmannasätt
att se på svenskt processväsende äro endast domstolarna i stånd att giva
ett fullgott uttryck för folkets rättsuppfattning. Människan har ju numera
enligt allmänt vedertagen uppfattning fullständig frihet att förebygga konception.
örn havandeskap inträtt erkänner samhället en rätt till avbrytande av
havandeskap i anledning av medicinska, humanitära eller etiska rekvisit. Moderns
rätt i övrigt att avbryta havandeskap däremot är för närvarande omstridd
och kommer helt visst alltid att vara omstridd. Jag vill erinra örn ett
uttalande som professor Forssner på sin tid gjorde. Denne yttrade: »ett redan
skapat liv måste erkännas ha sin rätt till detta, liksom samhället har sin rätt
till detta. Yi veta föga eller intet örn vad vi göra när vi släcka ett påbörjat
liv.» Fostrets egen rätt men framför allt: samhällets rätt och intressen måste
här vägas mot den enskildes omständigheter. Denna avvägning är enligt min
mening så grannlaga och svår men också så viktig att den icke, som faktiskt
här föreslås enligt utskottets förslag, bör läggas i en enda mans hand utan
hos domstolarna. Jag ser mig därför, herr talman, nödsakad att yrka avslag på
det stycke i 14 kap. 26 § som börjar »I fråga örn brott» och slutar med »justitiekanslerns
prövning», alltså det stycke, som avhandlar frågan örn åtalseftergift,
medan jag kommer att rösta för första stycket i den utskottets lydelse,
alltså när det gäller att medge sträf frihet i synnerligen mildrande fall.

Herr Lundstedt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det är alldeles riktigt, som herr Håstad framhöll, att de synpunkter
som jag antydde icke omfattas av folkåskådningen. Detta beror emellertid på
att folkåskådningen i detta ämne är influerad av särskilda synpunkter, som
jag skulle vilja beteckna som rättsideologiska, men som man också kan kalla
för känsloskäl. Denna åskådning har nämligen ■— det är det som jag vill understryka
— icke några sakliga grunder för sig. För något decennium sedan
tyckte jag mig, herr talman, märka, att det kanske icke skulle ha varit så
omöjligt att då få folkåskådningen över på min sida. Vad som spelat en viss
roll är, tror jag, den omsvängning som skedde i Sovjetunionen. Tyvärr känna
vi icke till de verkliga grunderna för de lagstiftningsåtgärder, som i detta
avseende på den tiden vidtogos där.

Jag vill till sist säga, att jag visserligen förstår att fru Linderot icke har
samma inställning som jag, utan att hon icke i princip anser, att kriminalisering
av abort bör upphävas. Men hon synes närma sig den av mig hävdade
ståndpunkten. Om vi icke på detta sätt skilt oss åt, skulle jag gärna ha velat
instämma i hennes varmhjärtade uttalande.

Härpå anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Anledningen till att jag begärt ordet i denna
fråga är den, att jag under hela min offentliga verksamhet varit sysselsatt
med att utbilda sådana som ämna bli själasörjare. Jag har omkring 800 f. d.

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

elever, som i vårt land äro verksamma som själasörjare. När de befinna sig i
allvarliga situationer och inte veta hur de skola ställa sig, skriva de ■— det
är ju naturligt — till sin gamle lärare och tala om det problem de stå inför.
Någon har kanske i flera fall blivit konsulterad av en människa med fullkomligt
sönderrivet själsliv, en kvinna som antingen varit hos någon illegal abortör
eller vänt sig till någon läkare som förbarmat sig över henne. Ja, så har
det gått några år för en människa, som erfor en lättnad, när hon blev av med
det foster hon hade. Hon hade först trott att alla bekymmer voro borta, men
så förhåller det sig ju icke alltid, som vi veta. Det gäller om oss alla, att det
är blott ett litet segment av den totalitet vi kalla ett människoliv. Som vi i
nuet kunna överblicka. Vad vi veta är, att det segment av sitt liv som en människa,
när hon befinner sig i trångmål och nöd, överblickar, alltid är mindre
än det hon kan överblicka, när hon icke befinner sig i sådana yttre omständigheter.
Detta gör att mycket kan få liv inom en människa som hon trodde vara
dött. Örn en människa vid ett sådant tillfälle finner att hennes bekännelser kunna
leda till att de som förbarmade sig över henne — läkare och andra — komma
i svårigheter, är det givet att dessa följder så att säga koncentreras hos en
människa som skall försöka råda och hjälpa i dessa situationer. Sådana fall
äro anledningen till att jag, jag kan säga tyvärr, blivit sakkunnig i detta hänseende
d. v. s. icke när det gäller läget i fallet för stunden, utan när det gäller
konsekvenserna för framtiden. Jag har den uppfattningen, att det alltid är angeläget,
att vi icke i våra lagstiftningsåtgärder se bort från de framtida konsekvenserna
under förmenande att örn vi blott för tillfället åstadkomma en lättnad
detta innebär en verklig lättnad för de människor som det här gäller. Livet
måste ses såsom en totalitet. Utan denna syn på livet döma vi som lagstiftare
en oriktig och t. o. m. en farlig dom.

Jag må säga att jag hade innerligen önskat att denna proposition aldrig hade
kommit på riksdagens bord, detta därför att jag fruktar att detta lagförslag
icke är slutstenen i en byggnad, utan blott innebär att vissa återhållande moment
avlägsnats så att det blir en glidning hän mot något som jag tror varken
justitieministern eller första lagutskottet vill komma till. Jag har, herr talman,
liksom var och en som läst propositionen, med den allra största tillfredsställelse
noterat den varsamhet, den djupa ansvarskänsla som utmärker statsrådet i hans
uttalande, och jag har på samma sätt med tacksamhet och glädje funnit motsvarande
sinnelag hos första lagutskottet i dess föreliggande utlåtande. Det
är således icke rätt att på något sätt insinuera att löslighet kommit till uttryck
i dessa dokument. Men vi äro inne på ett område, där det rör sig örn omdömesfrågor.
Såväl statsrådet i sin proposition som första lagutskottet i sitt utlåtande
tar främst sikte på sådana fall som röra utsläpade mödrar eller där särskilt
ömmande förhållanden föreligga. Med tanke på sådana fall menar man
det vara rätt att något mildra den nu gällande lagen.

Jag talade för en kort tid sedan med en läkare som på grund av sin verksamhet
tvingats att taga hand örn sådana här abortsökande kvinnor. Denne var
alldeles översiggiven över att framställningar örn abort kom från sådana hos
vilka skälet för att söka abort egentligen var ren olust att föda eller att de
hindrades i sitt nöjesliv, m. m. Allt inom denne läkare uppreste sig givetvis
mot slika motiv. Första lagutskottet liksom statsrådet har, som jag sade, tagit
sikte på de ömmande fallen. Jag och andra behjärta dessa fall, men vi ha tvingats
i en löslig tid att taga hänsyn till de många fall, där icke sådana ömmande
skäl föreligga. Det gäller härvidlag att spörja: vilket skall härvidlag vara avgörande.
den humanitet som man känner för lidande eller den oro som man

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

känner för de icke önskvärda eller de icke på något sätt försvarbara ingreppen
i människolivet?

Av propositionen framgår att vad som framför allt verkar skrämmande på
lagstiftaren och myndigheterna är det stora antalet illegala aborter. Yern som
i domstolarna eller under andra förhållanden mött detta vidriga klientel, som
är verksamt i gränderna och annorstädes, har icke reagerat våldsamt mot denna
verksamhet? Men, herr talman, den fråga jag gör mig i dag är denna: Örn denna
lag går igenom •— det gör den naturligtvis ■— och får vara gällande en tid,
men effekten icke visar sig vara någon avsevärd nedgång^av antalet illegala
aborter, vad skall då riksdagen göra? Skall den då säga: då få vi låta de rent
sociala indikationerna vara bestämmande. Då komma vi därhän att en kvinna
må ha samma rättighet att avlägsna sitt foster som hon kan ha att utföra andra
handlingar, som för henne kunna te sig såsom lämpliga. Då kunna vi komma
därhän att konsekvenserna bliva synnerligen oroande. Det har ju påpekats att
oroande erfarenheter av allmänna aborter gjorts i andra länder. Örn det hade
varit möjligt för mig att åtminstone hysa den förhoppningen att det steg, som
nu kommer att tagas, blott är ett steg och att man sedan säger: här göra vi
halt, här stanna vi och gå ej vidare — ja, då skulle jag vara ödmjukt glad och
tacksam. Men jag fruktar, som jag redan sagt, att så icke blir fallet. Denna
lag ingiver mig sorg och bekymmer, då jag förmenar att vi förr eller senare
komma att glida utför och komma dit vi i dag icke önska komma.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Herr Mosessons av djupt allvar
präglade anförande giver mig anledning begära ordet icke för att polemisera
mot honom utan för att göra honom uppmärksam på ett förhållande, som man
måste beakta vid behandlingen av detta ärende.

Vi lia icke, herr Mosesson, tre alternativ att välja på, illegal abort, legal
abort eller icke någon abort alls, utan här lia vi att välja mellan: skall samhället
stå likgiltigt inför de illegala aborterna eller skall samhället tillgripa
medel för att hindra dem. Här står riksdagen inför att taga ställning och
säger: vi måste, även om det frestar på, gå in för ökade möjligheter för legala
alhter, örn, herr Mosesson, alla aborterande kvinnor kunde tillägna sig den
livsåskådning som herr Mosesson företräder, då behövde vi inte diskutera
någon abortlag i dag. Då skulle varje kvinna, gift eller ogift, frimodigt bära
fram sitt foster och taga riskerna och även besväret att uppfostra barnet.
Men tyvärr de tiotusen som abortera lia icke denna livsåskådning och de äro
dessutom deprimerade av den vanära, som följer den ogifta modern. Jag förlitar
mig på läkarnas omdöme och deras ansvarskänsla, när jag säger, att jag går
hellre in för en renodlad social indikation än jag tar en blandad medicinsksocial.
Jag skulle med glädje instämma med herr Mosesson, om nämligen
förutsättningen för ett instämmande vore att vi ha att välja mellan illegal
abort, legal abort eller ingen abort alls. Då skulle jag säga: bort med både
den illegala och den legala aborten. Men så är icke förhållandet. Kom ihåg, att
det gäller här ändå omkring 20 000 kvinnor som med risk för liv och hälsa
underkasta sig abort. Det måste vi förhindra.

Jag begärde emellertid ordet också med anledning av herr Håstads och herr
Lundstedts anföranden. Jag kan icke alls instämma i herr Lundstedts uppfattning
att icke kriminalisera aborterna. Det vore att öppna alla slussar för asociala
abortörer, oell det vore liktydigt med att legalisera ett allvarligt samhällsont.
Em förutsättning för att icke kriminalisera de kvinnors handlingar, som underkasta
sig abort, är dock att vi få den renodlade sociala indikationen och lägga
ansvaret för det hela på läkarna. Företager läkaren abort utanför lagen, ina

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av hav ande skärt, m. m.

(Forts.)

han stå sitt kast, men den kvinna som litar till läkaren skall naturligtvis icke
straffas. Tyvärr äro vi ej där ännu.

Herr Håstad kritiserade första lagutskottets omskrivning av 14 kap., strafflagen
örn straffrihet beträffande aborterande kvinnor. Det är riktigt, som han
säger, att vi genom den här lagstiftningen få två slag av åtalseftergifter, dels
den åtalseftergift som reglerar förhållandet för dem som äro under 18 år och
som gäller brott i allmänhet där landsfogden har rätt att bestämma huruvida
det skall bli åtal eller icke, dels den åtalseftergift, som gäller för dem som
äro över 18 år och som göra sig skyldiga till brott mot abortlagen. Dessa
senare^skulle endast kunna åtalas under förutsättning att iustitiekanslern medgiver
åtal. Skillnaden är den att i fråga örn de minderåriga överåklagaren kan
bestämma om åtal skall anställas eller icke, medan åklagaren beträffande abortörerna
måste ha justitiekanslerns medgivande för att åtala. Detta, säger herr
Hastad, skulle innebära, att man gör justitiekanslern och icke domstolarna till
domare. Ja, teoretiskt har han kanske rätt. Det är möjligt, att när åklagaren
kommer med åtal, som justitiekanslern medgivit, domstolen får den uppfattningen
att där skall dömas. Det är väl troligt, när åtal skett, en dom kommer att avkunnas,
men jag har svårt att tro att domstolarna komma att avkunna fällande
dom enbart därför att kanslern medgivit åtal. Örn herr Håstad, som jag förmodar,
erkänner riktigheten av att det i en hel del fall bör vara straffrihet för en
kvinna som låter abortera, frågar jag: är det då rimligt att släpa denna
kvinna till domstol, denna kvinna som både moraliskt och juridiskt sett bör
vara straffri? Det är ju dom hard nog att hon dras inför domstol, och även örn
inte namnet utsättes i tidningarna blir det likväl känt, att hon varit inför domstol.
Är det inte rättfärdigare, när man vill göra kvinnan straffri att också befria
henne från att schavottera inför domstol?

Jag hörde inte, örn herr Håstad var mera tilltalad av propositionen i detta
fall än av utskottets förslag. Var han mera intresserad för propositionen, måste
jag säga, att da förstår jag inte alls herr Håstad. Ty följer man propositionen
säger man bara: fram med kvinnan till domstol, men ni domare skola frikänna
henne! Det blir ingen prövning av hennes brottslighet, utan det blir bara att
domarna få se kvinnan och sedan förklara, att hon är fri från straff. I det
senare fallet, utskottets förslag, får ju domstolen pröva ärendet, höra henne,
höra åklagaren och höra andra. Det är ju att upprätthålla den riktiga rättsordningen.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Mosesson: Herr talman! Det finns ytterligare ett alternativ som herr
Hedlund i Östersund inte räknade med, och det är status quo i fråga örn abortlagen.

Herr Hedlund har varit med örn att förelägga riksdagen den nu gällande lagen.
Såvitt jag förstår innebär herr Hedlunds resonemang, att därest ett par
tre läkare, som inte hade några sorn helst betänkligheter emot att företaga abort
utan någon sådan grundlig prövning, som vi nu här tala örn, ville upprätta
abortanstalter, där man iakttager alla de hygieniska krav, som kunde ställas
på dem, för att, örn jag får använda uttrycket, kunna konkurrera med dessa
illegala abortörer, så har herr Hedlund, såvitt jag förstår, inga betänkligheter
däremot. Det måste bli en konsekvens av hans nu förda resonemang, att, örn vad
vi nu besluta inte visar sig vara effektivt nog, utan vi även i fortsättningen få
en mängd illegala aborter utförda av alla möjliga kvacksalvare, så få vi för att
råda bot på sådana missförhållanden lov att taga ett sådant steg, att staten antingen
själv sköter örn och upprättar institutioner och blir en sorts änglamakare

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Andrina av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

eller också tillåter att läkare, som inte lia några skrupler, taga detta som
födkrok.

Örn jag bär missuppfattat herr Hedlund i Ostersund, skulle jag vara glad.

Herr Hedlund i Östersund erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Ingen har så grundligt missuppfattat mig som herr Mosesson.
Detta beror givetvis på att herr Mosesson icke var närvarande, då jag höll
mitt första anförande.

Jag sade i detta anförande, att jag gärna går med på en social indikation för
att man därmed skulle kunna locka kvinnorna över till ansvarskännande läkare,
som icke skulle tillgripa abort men väl övertyga kvinnan örn vådorna av att
abortera och ge henne den tröst hon behöver för att uppgiva tanken på abort.
Man skulle tillika på ett smidigt sätt föra över dem till kuratorerna. Detta är,
herr Mosesson, min uppfattning och jag är viss därom, att örn herr Mosesson
och jag finge diskutera saken, det klart skulle framgå att vi två — ehuru på
olika vägar — vilja nå samma mål. Något så grymt som att staten skulle upprätta
en anstalt för att konkurrera med asociala abortörer, är så absurt och så
främmande för mig att jag ifrågasätter örn herr Mosesson vid närmare eftertanke
vill utläsa detta ur mitt anförande.

Herr Mosesson, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag ber då att få begagna tillfället att fråga herr Hedlund
örn en sak. Jag förstår, att herr Hedlund vill att ansvarskännande
läkare skola tala med vederbörande och försöka förmå dem att bära
fram fostret; samhället gör sedan vad det kan för att hjälpa dem.
Min fråga är: antag att trots läkarens vädjan till vederbörande och trots vad
som göres för att jämna vägen för henne hon insisterar på att icke gå den anvisade
vägen. (Herr Hedlund i Östersund: Då vägrar läkaren —.) Herr Hedlund
säger, att läkaren då skall vägra abort, men då ha vi att räkna med att
det finus en del skumraskmänniskor, och så blir kvinnan en av dessa 5 000 eller
10 000. Vad skall göras för det fallet?

Vidare yttrade:

Fru Ewerlöf: Herr talman! Till de skäl som jag redan anfört för det yrkande
jag ställt, att punkt 2) i 1 § skall utgå, vill jag också foga, att denna särskilda
indikation är enligt min mening varken det ena eller det andra. Det är en indikation
med falsk ursprungsbeteckning. Den är icke ärlig. Jag förstår herr Hedlunds
resonemang, att hellre än att ha en indikation, som inte är vad den utger
sig för att vara, så vore en rent social indikation att föredraga under förutsättning
att avgörandet lägges icke hos de mer eller mindre otillräkneliga, som man
måste anse att många kvinnor äro i detta sammanhang, utan hos tjänsteläkare
eller ansvariga myndigheter.

Jag ville bara tillägga detta, herr talman, såsom ytterligare ett skäl för mitt
yrkande att nämnda punkt må utgå.

Herr Håstad: Herr talman: I anledning av vad herr Hedlund yttrade gentemot
mig vill jag först framhålla, att mitt yrkande sammanfaller med regeringsförslaget
sådant det såg ut när det gick till lagrådet,

Vidare väntade jag mig att herr Hedlund just skulle säga, att det var ett
intresse att man inte släpade inför domstol kvinnor, vilka enligt vad man kunde
utgå ifrån skulle bli frikända. Naturligtvis ligger det något i detta, och det

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Ändring av lagen den 17 juni 193S om avbrytande av havandeskap, m. m.

(Forts.)

har också ofta sagts. Jag vill dock erinra om vad förste polisintendenten här i
Stockholm säger, nämligen att enligt den erfarenhet, som vunnits inom kriminalpolisen,
det icke är polisutredningen och domstolsinställelsen utan förundersökningen
för den villkorliga domen som kvinnorna mest hysa fruktan för.
Förundersökning måste ju ändock förekomma, även örn det är fråga om åtalseftergift;
åtalseftergiften skall ju grundas på vissa sociala skäl eller andra förhållanden,
som inte torde kunna utredas utan att en apparat sättes i gång, vilken
är ungefär detsamma soia förundersökning; åklagarna få med andra ord hänvända
sig till vissa, personer för att införskaffa uppgifter om huruvida omständigheterna
äro sådana, att åtal inte bör väckas.

Vidare vill jag erinra om att gällande processlagstiftndng medger förhandlingar
inför lyckta dörrar; vidare medger sekretesslagen att polisrapporter i
dessa ärenden, i den mån de kunna lända enskilda till men, inte utlämnas.
Därigenom finnas ju mycket stora garantier för att inte vederbörande kommer
att utlämnas åt offentligheten. Örn man genom straffrihet för kvinnorna vill
skapa större möjligheter att få fast yrkesabortörerna, står det dessutom fast, att
åklagaren måste använda dessa kvinnor såsom vittnen, och då måste de ändå
träda inför domstol, åtminstone i vissa fall.

Idag kan därför inte finna, att de skäl, som herr Hedlund anfört, kunna
vara avgörande, utan måste vägas emot andra synpunkter. Och då står det
kvar, att justitieministern lika väl som lagrådet veterligen aldrig reflekterat
på tanken att centralisera åtalsväsendet på detta område till en enda myndighet.
Justitieministern antyder visserligen denna möjlighet i propositionen, men
han avvisar den, redan av rent praktiska skäl.

Jag tror, herr talman, att jag kan nöja mig med att framhålla detta utöver
vad jag förut yttrat. Faktum är — och det bemötte aldrig herr Hedlund —
att justitiekanslern i fråga arn detta lagrum faktiskt kommer att tjänstgöra
som domstol, dels såtillvida att en hel mängd fall genom hans utslag kommer
att undandras domstolsprövning, dels därigenom att den omständigheten att
just han blir åklagare kommer att leda till att domstolarnas frihet faktiskt kan
beskäras. Jag frågar verkligen: tror herr Hedlund att det är stora utsikter
för en kvinna,, som blir åtalad av justitiekanslern att gå fri från straff, även
örn omständigheterna äro mycket förmildrande? Utsikterna för henne äro tvivelsutan
större, örn åtalet väckes av landsfogde eller förste stadsfiskal, ty dem
känna sig underdomstolama inte förpliktade att taga samma hänsyn till. Formellt
har naturligtvis domstolen samma rätt, vem som än är åklagare, men
reellt ligger frågan helt visst, annorlunda till i det ena och det andra fallet.

Jag fick — det vill jag till sist säga — inte heller något svar från herr
Hedlund på frågan, varför enhetlighetsintresset skulle vara större, när det
gäller kvinnor över 18 år än när det gäller kvinnor under 18 år, och varför
detta enhetlighetsintresse skulle vara så speciellt stort just i fråga om vissa
abortstraff. Vi ha ju inte någon annan lagstiftning, som ger justitiekanslern
samma befogenheter, utom när justitiekanslern har att tillvarataga kronans
rätt^eller särskilda intressen. Det borde inte vara svårt att leta reda på rättsområden,
där skälen för enhetlig rättstillämpning kunna anses vara lika stora
som i detta fall.

Slutligen skall jag, herr talman, rent personligen tillägga, att vad som skett
under sista tiden i ett par affärer i och för sig icke förstärker motionen för
att justitiekanslern ensam skall vara åklagare.

Herr Sveningsson: Herr talman! Såsom framgår av första lagutskottets utlåtande
angående avbrytande av havandeskap har jag varit med örn att godkänna
vad utskottet föreslagit. Jag vill emellertid säga, att det nu blivit en

Lördagen den 4 maj 1946,

Nr 18.

Ändring av lagen den 17 juni 1938 örn avbrytande av hav ande sirap, m. m.

(Forts.)

lång debatt i frågan, att det är inte nied någon förtjusning som jag^ godkänt
det. Jag vill också säga, att jag har den uppfattning i denna fråga, som
motionärerna framfört i sin motion, att det icke bör bli någon utökad möjlighet
till abort på grund av socialmedicinska indikationer, och jag har minst av
allt någon önskan att lagen skall missbrukas. Jag hoppas i stället att lagen
skall tillämpas strikt och strängt, så att det inte kommer att utveckla sig
någon praxis i tillämpningen, som inte har varit meningen vid lagens tillkomst.
o .

Även örn mitt namn återfinnes under utskottsutlåtandet, delar jag ända fullständigt
den uppfattning, som motionärerna ha anfört i sin motion och vidare
utvecklat i dagens debatt. Meningen var också, att det skulle ha blivit en reservation
med ett annat förslag angående den omstridda punkten, punkt 2)
i § 1. Vissa omständigheter gjorde, att det inte blev någon reservation, omständigheter,
som jag inte här närmare skall gå in på. Jag vill ha sagt, att
det beror på en formell felaktighet vid utskottsbehandlingen för min egen del,
att mitt namn återfinnes under utskottsutlåtandet och inte under en reservation.
När det nu är på det sättet, vill jag, herr talman, ha sagt detta utan
att framställa något yrkande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i punkten A) 1), nämligen dels
på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på bifall till det av
fru Ewerlöf under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fru Ewerlöf
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i punkten
A) 1) i utskottets förevarande utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av fru Ewerlöf under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i förevarande del.

Härefter framställde herr talmannen i fråga örn utskottets hemställan i Pakten
A) 2) propositioner dels på bifall till utskottets berörda hemställan dels
ock på bifall till det av herr Håstad under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets hemställan i nämnda del.

Slutligen blev på därå av herr talmannen given proposition utskottets hemställan
i punkten B) av kammaren bifallen.

§ 10.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 253, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet; och
nr 254, angående anslag till åtgärder för främjande av tillverkningen av
.tegelrör.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

§ 11.

Motioner örn . Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av väckta moom
förnyad översyn av frågan om landsbygdens brandväsen.

bygdens Första lagutskottet bade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
brandväsen, till lagutskott hänvisade motioner, nr 221 i första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. samt nr 352 i andra kammaren av herr Thorell m. fl. I motionerna,
vilka vörö likalydande, hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla, att frågan örn landsbygdens brandväsen tages
upp till förnyad översyn i syfte att åvägabringa en mindre betungande organisation
samt att generellt uppskov med brandordningens antagande ges åt
alla landskommuner tills riksdagen fattat nytt beslut i frågan».

Utskottet hemställde att förevarande motioner, I: 221 och II: 352, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Sveningsson, som ansett, att utskottet bort
hemställa örn bifall till motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Sveningsson: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande finnes en rereservation
av undertecknad. Jag skall dock icke med anledning därav förlänga
dagens sammanträde mer än med några minuter.

Het gäller här en tämligen ny lagstiftning, som antogs för några år sedan
men som ännu inte trätt i funktion. Att på ett så tidigt stadium framställa
yrkande om generellt uppskov med tillämpningen och örn en allmän översyn
av lagen, är val inte^så vanligt, och jag skall också villigt erkänna, att på det
sättet bör det inte ga till, om det skall bli någon stadga och styrka i lagstiftningsarbetet.
När det gäller den brandlag, som antogs av riksdagen 1944, föreligger
dock en alldeles särskild omständighet. Även örn orsaken till lagstiftningen
var en annan, är dock den uppfattningen allmän ute i bygderna, att
den tillkom under krigshändelsernas tryck. Man har där den uppfattningen,
att denna lagstiftning genomfördes liksom många andra lagar inför risken att
världskriget skulle komma att nå även vårt land, varför vi hade ett verkligt
stort behov av ett starkt brandförsvar. Då herr Thorell m. fl. i motion nr 352
framfört vissa betänkligheter i fråga örn genomförandet och tillämpningen av
den nya brandlagen, så ha vi, som undertecknat denna motion, inte på något
sätt den uppfattningen, att vi inte böra ha ett starkt brandförsvar även på
landsbygden. Helt naturligt böra alla krafter sättas till för att minska de skador
som årligen orsakas genom eldsvådor, men som vi framhållit i den av första
lagutskottet behandlade motionen har brandlagen förorsakat stora bekymmer,
och i mångå landsbygdskommuner har man ännu inte trots myndigheternas
påtryckningar någon klarhet om hur det hela skall ordnas.

Genomförandet och tillämpningen av brandlagen har blivit mera omständlig
än man från början trodde skulle bli fallet. Visserligen har genom Kungl.
Maj :ts kungörelse den 14 december 1945, nr 786, möjlighet givits för kommunerna
till uppskov med antagande av brandordning för en tid av ett år i sänder,
men enligt min uppfattning har denna möjlighet till uppskov inte så stort
värde. Det är nämligen att märka, att för de kommuner, som vilja ha och behöva
ett sadant uppskov, detta kan omfatta endast själva antagandet av brand°rdning
men inte vad brandlag och brandstadga i övrigt föreskriva. I Brandkårstidskrift,
organ för svenska brandkårernas riksförbund, har riksbrandchefen
i februari manad i ar skrivit en artikel, där han säger: »Under nu angivna förutsättning
ma länsstyrelse pa ansökan av kommun och efter hörande av riksbrandinspektören
medgiva anstånd med antagande av brandordning. Anståndet,

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Motioner örn förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
som sålunda endast innefattar antagande av brandordning och av densamma
beroende åtgärder, medför alltså icke befrielse från därutöver i brandlag och
brandstadga angivna förpliktelser.» Och litet längre ned i samma artikel heter
det: »Det bör emellertid framhållas, att det sålunda medgivna dispensförfarandet
ingalunda är avsett att fördröja det pågående organisationsarbetet.»
Således måste även en kommun som får uppskov ta på sig eller vara med örn
att dela de stora kostnader, som anskaffandet av brandkår eller tecknandet av
släckningsavtal medför. Man är ute i kommunerna mycket tveksam örn hur
brandförsvaret skall ordnas, och orsaken härtill är kommunsammanslagningen.
När denna örn några år blir genomförd, kommer man att finna, att gränserna
för stor kommunerna inte sammanfalla med gränserna för släckningsområdena.
Resultatet kommer att bli att man i fråga örn brandförsvaret har bundit sig åt
ett håll, medan man i fråga örn kommunsammanslagningen får binda sig åt
ett annat.

Beträffande behandlingen av motionen nr 352 i denna kammaren kan man
säga som det vanligen brukar heta, nämligen att motionen blivit välvilligt behandlad.
Efter en motivering i denna riktning kommer dock utskottet fram
till att motionen bör avstyrkas, att densamma »icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda». Örn utskottet inte kommit fram till detta slutresultat,
skulle jag i långa stycken kanske kunnat ansluta mig till vad utskottet skrivit,
men ett uttalande, som utskottet gör på s. 4 i sitt utlåtande, tycker jag
nog är litet underligt. Utskottet säger där: »Huruvida vederbörande myndigheter
i ett eller annat fall ställt alltför stränga krav på kommunerna i fråga
om brandväsendets ordnande undandrager sig utskottets bedömande.» På den
punkten tycker jag att utskottet borde ha gjort ett något klarare uttalande.
Jag har den uppfattningen, att utskottets samtliga ledamöter ha sådan kontakt
med det kommunala arbetet ute i bygderna att utskottet på denna punkt
bort kunna ge ett klarare besked, detta oavsett i vilken riktning beskedet gått.

Ett par uttalanden i remissyttrandena över motionen, som jag tycker föga
sammanfalla med varandra, äro de, där å ena sidan riksbrandchefen säger:
»Brandlagen och brandstadgan äro kategoriska i fråga örn väsentligheterna,
men i övrigt medgiva de en smidig anpassning efter det verkliga behovet av
erforderliga anordningar samt till kommunernas ekonomiska möjligheter», och
å andra sidan styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller,
att det hänt att en kommun, som varit beredd att på egen hand och efter eget
gottfinnande ordna ett tillfredsställande brandförsvar av länsbrandinspektören
fått veta, att kommunen inte kunde räkna med att erhålla statsbidrag i eljest
vanlig omfattning. Inför ett sådant hot hade kommunen i fråga måst falla till
föga. Det har också hänt, heter det vidare, att en kommun med länsbrandinspektörens
gillande begärt förslag till eget modernt brandförsvar, inköpt tomt
till brandstation och skaffat byggnadstillstånd för att sedan plötsligt erhålla
»föreläggande» att gemensamt nied annan kommun ordna sitt brandväsende.
Det senare uttalandet tycker jag vittnar föga om smidig anpassning. Jag förstår
mycket väl att när det gäller att i hela landet på landsbygden organisera
upp brandförsvaret man på många håll kan stöta på stora svårigheter. Det
finns naturligtvis i vårt land orter, där det finns ett antal socknar som med
hänsyn till sitt geografiska läge .skulle lämpa sig för ett kommunalförbund
eller ett gemensamt brandförsvarsområde, men där det kanske inte finns folk,
.sorn året om lämpligen kan tjänstgöra i en brandkår, allt synpunkter, som
framkommit vid utskottsbehandlingen. Särskilt i Norrland, där männen i byarna
på vintern äro ute på skogsarbete långt från den plats där de äro bosatta,
göra sig dylika bekymmer mycket starkt gällande, när man går att organisera
en frivillig brandkår som skall bli av något praktiskt värde. I olika samman -

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Motioner om förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
hang har framhållits värdet av ett starkt brandförsvar även för landsbygdens
vidkommande, och säkert har här ingen, såsom jag redan framhållit, en annan
uppfattning i själva saken. Men på rena landsbygden med de långa avstånden
och dess i många, många fall svårframkomliga vägar, i hur många tusen och
åter tusen fall är icke där vägförhållandena sådana, att en brandkår inte kan
komma fram, i synnerhet inte på vintern, då så många vägar äro oframkomliga
för motorfordon. Örn man från det allmännas sida är så intresserad av
ett gott brandförsvar, skulle det vara på sin plats att man offrade mer än för
närvarande sker på förbättrandet av vägförbindelserna på den rena landsbygden.
En annan fråga är vattentillgången, och i många fall torde det vara så
att även örn brandkåren kan komma till olycksplatsen, så saknas där vatten
för släckningsarbetet.

Allmänheten har nog en stark känsla av att alla dessa svårigheter då det
gäller att på olika platser sätta upp brandkårer -— de dåliga vägarna, de långa
avstånden och inte minst den bristande vattentillgången —• inte tillräckligt
beaktas. Låt vara att det sagts, att kostnaderna inte få bli större än att de
svara mot kommunernas bärkraft och de värden som skola skyddas, så kunna
kostnaderna för brandförsvaret bli för stora och reformen allenast en reform
på papperet och ingenting annat, en uppfattning, som i viss mån kommer till
uttryck i landstingsförbundets yttrande. I de remissinstanser, som yttrat sig
över motionen, ha de organisationer och institutioner, som stå i direkt kontakt
med brandskyddet, hemställt örn avslag på motionen. Men hur skulle dessa organ
kunna göra något annat, örn de skola fylla sin uppgift? Organen för den
kommunala förvaltningen, som haft tillfälle att yttra sig, ha emellertid starkt
framfört sina betänkligheter mot denna lagstiftning och dess tillämpning, vilken
vållat oro och bekymmer på många håll. Jag tror inte att det skulle föra
med sig någon olycka, örn riksdagen skulle besluta i överensstämmelse med
vad vi föreslagit i motionen, nämligen en hemställan till Kungl. Maj:t örn en
allmän översyn av brandlagen och ett generellt uppskov med brandordningens
antagande, så att dess tillämpning kan bli mera rimlig och smidig än vad nu
är fallet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min reservation och således bifall
till motionen nr 352 i denna kammare.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lindahl: Herr talman! Den som hörde herr Sveningssons anförande
fick säkert anledning erinra sig det gamla uttrycket, att örn man ger en viss
potentat ett finger så tar vederbörande snart hela handen. De av kammarens
ledamöter, som läst utskottets motivering och dess yrkande örn avslag på motionen,
måste nog ha gjort det konstaterandet, att utskottet varit i högsta grad
välvilligt. Det är sällsynt att man kan få se ett så vänligt drag återspeglat i ett
utskottsutlåtande, vilket som det föreliggande utmynnar i yrkande örn avslag
på en motion.

Utskottet har emellertid icke velat gå med på en avtrubbning av den upprustning
av brandförsvaret, som håller på att växa fram över allt i Sveriges
bygder. Det är icke riktigt att, såsom motionärerna och reservanterna vilja
göra gällande, på grund av att vi fått fred i världen frågan örn behovet av en
brandlag icke längre skulle vara aktuell och att de ålägganden, som den föreskriver,
icke skulle behöva utföras i den utsträckning, som tidigare sagts. Det
är klart att förhållandena i vissa avseenden ändrat sig, men själva principen,
nämligen att det för landsbygdens vidkommande är av ofantlig vikt att man

Lördagen den 4 maj 1940.

Nr 18.

Motioner om förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
skaffar sig ett brandförsvar, den kommer man icke ifrån. Det är en högst allvarlig
sak — och det har väl också utskottet tryckt på •— att avtrubba eller
sätta pågående upprustning av brandförsvaret ur spel. Här har redan åberopats
vad riksbrandinspektören sagt i denna sak, och jag vill erinra örn att han även
framhållit att icke bara värden för många tiotals miljoner kronor gå förlorade
varje år genom eldsvådor på den rena landsbygden — 1943 beräknades värdet
till cirka 25 miljoner — utan även att årligen omkring 50 människoliv gå till
spillo, och han talar också örn vilka ofantliga massor av kreatur av olika slag
som brännas inne. Nog borde vi således kunna vara överens på den punkten, att
brandförsvaret är minst lika viktigt på landsbygden som i tätbebyggda orter.

Men även på en annan punkt har utskottet visat sig välvilligt, nämligen när
utskottet säger sig anse att någon forcering av brandordningens antagande och
andra anordningars vidtagande icke bör ske. Utskottet framhåller, att allt detta
bör kunna ställas på längre sikt, och vi ha all anledning tro, att myndigheterna
skola dela denna uppfattning. För övrigt äro ju kommunerna icke skyddslösa och
så alldeles i händerna på vederbörande myndighet att denna har rätt att dekretera,
att ett så och så beskaffat brandförsvar skall en kommun skaffa sig, oavsett
vad det kommer att kosta. Det har ju i brandlagen ganska tydligt sagts
ifrån, att meningen icke är att brandförsvaret skall dra några oskäliga kostnader
utan anpassas efter varje orts förhållanden. Man kan ju nämligen icke
tänka sig, att brandförsvaret skall vara likadant på en industriort som i en kommun
på rena landsbygden. Det är givet att förhållandena växla olika kommuner
emellan, varför brandordningarna i dessa kommuner också måste bli olika.
Såväl motionärerna som reservanten tyckas ha elen uppfattningen, att härvidlag
någon fullständig likformighet måste iakttagas och att en normalbrandordning
måste accepteras av alla. Detta är ingalunda fallet. Det rör sig om en normalbrandordning,
ur vilken kan plockas bort det som icke anses erforderligt på
en ort men väl på en annan. Brandordningen går ju till länsstyrelsen för fastställande,
och nied länsstyrelsen kan man ju diskutera frågan om hur brandförsvaret
slutligt skall utformas. Jag måste med den erfarenhet jag har av min
egen länsstyrelse säga, att det går mycket bra att diskutera med den i sådana
här frågor och att man helt säkert kan resonera sig fram till ett gott brandförsvar,
som för den ort det vederbör kan vara den lämpligaste och ur kostnadssynpunkt
den rimligaste.

Utskottet har här velat säga att det skulle vara ganska olyckligt, om man nu
skulle stoppa den utveckling, som pågår i syfte att genomföra ett bättre brandförsvar
å landsbygden, därvid möjlighet givetvis finns för små kommuner att
få sitt brandförsvar ordnat gemensamt med en eller flera grannkommuner. För
ett nedbringande av kostnaderna bör man antingen gå den vägen att man bildar
kommunalförbund eller förfara på det sättet att man slår sig ihop enbart för
att klara upp brandförsvaret. Ingenting i denna sak talar emot att brandförsvaret
på landsbygden skulle kunna på ett smidigt Sätt ordnas. Det är en betänklig
överdrift när motionärerna låtit — och det är en sak som för utskottet
varit omöjlig att acceptera — en anonym auktoritet säga, att det är billigare
ätt låta det brinna än att skaffa sig ett brand hirs var. Bara eli. sådant uttalande
i motionen borde lia kunnat övertyga reservanten örn, att det icke funnits någon
möjlighet för utskottet att kunna acceptera tankegångar i denna riktning. Vad
det här faktiskt gäller är ju endast vad som uttalades redan i propositionen vid
1944 års riksdag, då departementschefen förklarade att brandförsvaret borde
anpassas så att kostnaderna för detsamma komma att stå i rimlig proportion till
de värden, som samma brandförsvar är avsett att skydda. Jag tycker att detta
är ganska klara ord örn hur ett brandförsvar i dess helhet bör vara ordnat. Utskottet
har icke kunnat konstatera någon sådan skärpning i fråga örn lagtillämp -

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Motioner örn förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
ningen, som motionärerna påtalat, och icke heller att vederbörande myndighet
på ett eller annat sätt på något håll satt lagen ur funktion. Säkert är att lagen
kan tillämpas på ett smidigt sätt, så att landsbygdskommunerna kunna känna
stig tillfreds och utan att konstnaderna för brandförsvaret skola behöva bli alltför
höga. Jag vill i detta sammanhang också erinra örn, att staten själv icke
ställt sig likgiltig då det gällt att bidra till kostnaderna för brandförsvaret.
Riksdagen har sålunda anslagit åtskilligt med medel både till brandsprutor och
brandstationer och alla dessa branddammar, som motionärerna särskilt synas
ondgöra sig över. De senare äro emellertid något som får komma till undan för
undan; i mångå fall äro de ju avsedda som beredskapsarbeten. Såvitt jag vet
och med den kännedom jag har från mitt eget län har det icke förekommit att
man tvingat fram något dammbyggande någonstans där bebyggelsen icke varit
av någon större omfattning. Branddammarna ha som sagt tagits upp i beredskapsprogrammet,
och i den man detta program behöver förverkligas, komma
dessa byggen att sättas i gång på olika ställen i landet.

Jag vill till sist, herr talman, säga att utskottet för sitt vidkommande helt
enkelt har gått in för den princip, Som lagstiftningen fastslagit, nämligen att
det gäller att skapa ett bättre brandförsvar på landsbygden; den principen vill
utskottet icke rubba på. Utskottet visar sig välvilligt mot motionärerna när det
säger, att någon forcering i detta avseende icke bör ske, men utskottet vill icke
rucka på ett av riksdagen en gång fattat beslut, nämligen att man även örn all
hänsyn tages till olika förhållanden skall söka fullfölja uppgiften att skapa
ett effektivt brandförsvar på landsbygden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorell: Herr talman! Jag skall med några ord beröra en sak som den
förste talaren nämnde, nämligen den tolkning riksbrandinspektören givit bestämmelserna.
Kommunikationsministern gav i höstas svar på den interpellation
i denna angelägenhet som jag då framställde, och detta svar var positivt.
På grundval av detta svar utgavs sedan den kungörelse, vars nummer talaren
nämnde. Men riksbrandinspektören har tolkat denna så, att anstånd endast
kan erhållas med upprättandet av brandordning, men att man är tvungen att
göra det övriga, skaffa brandstation, anlägga brandbrunnar och skaffa materiel.
Jag tycker att det är skada att kommunikationsministern inte är inne i kammaren
just nu. Jag ämnade nämligen till honom ställa en direkt fråga, örn
detta kan vara en riktig tolkning. Det är nämligen på det sättet, att örn detta
skulle vara rätt, det icke alls rimmar med kommunikationsministerns slutkläm
i interpellationssvaret av innebörd, att om det för vissa av de berörda kommunerna,
som kunde komma att bli föremål för den nya kommunindelningen,
skulle vara synnerligen värdefullt att få uppskov med upprättande av brandordning,
han ämnade vidtaga åtgärder i syfte att öppna möjlighet härför. Jag
tror icke att en så förståndig man som statsrådet Nilsson sulle ha sagt åt oss
i landskommunerna, att han ämnade göra en sak, som vore synnerligen värdefull,
för att detta sedan bara skulle innebära, att vi sluppe att sätta upp ett
papper.

En sådan tolkning skulle också, herr talman, innebära en annan sak, nämligen
att vi icke alls visste hur vi skola lösa dessa problem. Vi veta icke vilka
kommuner som komma att slås tillsammans. Om vi skola drivas att bygga
brandstationer, vilka kommuner skola då göra det och betala det? Vilka skola
anskaffa materiel o. s. v.? Det är ju meningen, att de storkommuner som skola
bildas gemensamt skola lösa dessa frågor.

Jag kan icke se att riksbrandinspektörens tolkning är riktig. Visserligen har

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Motioner om förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
hail fått den bestyrkt från ett håll som har viss auktoritet, men jag tror icke
att man där har samma uppfattning som statsrådet givit till känna i denna
fråga. Då skulle vi i de svenska landskommuner, som äro berörda av den nya
kommunindelningen, lia anledning att känna oss synnerligen överraskade över
innehållet i dessa bestämmelser. Detta om detta.

Örn jag så, herr talman, går över till det föreliggande utskottsutlåtandet
är jag liksom den föregående talaren ganska tillfredsställd med detsamma.
Jag ger herr Lindahl rätt i att det är ett av de mest tillmötesgående utskottsutlåtanden
som man kan tänka sig, när det ändock utmynnar i ett avslag. Men
jag kan icke, av skäl som jag så småningom skall komma till, gärna förstå att
inte utskottet med så positiv motivering helt tillstyrkt motionen.

Bland annat understryker utskottet — fastän det använder andra ord —
att den i motionen framförda åsikten, att lagen genomfördes under intryck av
krigshändelserna, är riktig. Och utskottet uttalar, att sedan fredsförhållanden
numera återinträtt samma skäl icke längre föreligga att forcera fram den nya
organisationen.

Här skulle jag, herr talman, lia önskat, att utskottet tillagt några ord, nämligen
att den nya organisationen också måtte kunna bli förenklad och förbilligad.
Det har dock givit uttryck åt detta på annat sätt, som jag också
skall komma till.

Värdefullt är utskottets uttalande, att anskaffningen av byggnader, materiel
lii. lii. kan fördelas på längre tidrymd. Däremot ställer jag mig undrande
inför denna mening i utskottets utlåtande: »Huruvida vederbörande myndigheter
i ett eller annat fall ställt alltför stränga krav på kommunerna i fråga
örn brandväsendets ordnande underdrager sig utskottets bedömande.» Det beror
på vilka myndigheter man avser. Länsstyrelserna ha nog ännu icke hunnit i
full utsträckning taga ställning till dessa frågor; dessa befinna sig där alltjämt
på ett förberedande stadium. De myndigheter, som vi hittills huvudsakligast
haft erfarenhet av, äro länsbrandinsnektörerna. Men de lia nog icke tolkat
bestämmelserna i brandlagen som herr Lindahl och utskottet göra. Därför är
jag glad åt utskottets uttalande, emedan de nu kanske få litet mera att tänka
på och måste gå fram försiktigare än vissa av dem hittills gjort. I instniktionen
för länsbrandinspektörerna heter det, att de skola lämna biträde i frågor
rörande länets brandförsvar, förskaffa sig såvitt möjligt fullständig och allsidig
kännedom örn brandförsvaret i länet och medverka vid planläggning och
genomförande av civilförsvaret, särskilt i vad angår brandtjänsten samt till
sist bland annat bistå kommunerna i länet med råd i frågor rörande brandförsvaret.

.Tåg vet inte hur många av länsbrandinspektörerna som läst detta. Men en
sak, herr talman, är jag säker på. Det är att icke alla handlat efter instruktionen.
Man skulle i stället kunna säga. att en del av dem handlat efter det
gamla kända receptet: härefter rätter och packer eder! Så har det åtminstone
varit hos oss, och så har jag hört att det varit på många håll ute i länen,
icke minst från kamrater i denna kammare. Jag vet också, att cn del kamrater
var på sin ort varit med om ganska spännande uppgörelser med länsbrandinspektörerna.
Svenska landskommunernas förbunds tidskrift säger också,
att man på kommunalt håll nog har en känsla av att länsbrandinspektörerna
varit väl nitiska. Det är en försiktig och hygglig kritik, men då den kommer
från det hållet saknar den icke sin stora betydelse.

Man talar ju gärna om sitt eget. Jag skall delvis upprepa vad jag säde i
interpellationsdebatten förra gången i denna angelägenhet. Kallelse utgick
under fjolåret till ett sammanträde i Markims socken mellan representanter för

Andra hammarens protokoll 194G. Nr IS. 3

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Motioner om förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
fyra kommuner, som det var meningen att sammanföra för att ordna ett gemensamt
brandskydd. Det var Markim, Orkesta, Frösunda och Lunda, Nog ringö
kommunalmännen, som voro där, den bestämda uppfattningen — som jag för
övrigt fått bekräftad vid ett samtal nyss med en av de närvarande kommunalnä,
mn<1 sordförandena — att det icke, när det gällde den nya ordningen, var
fråga örn någon underhandling. Brandinspektören sade bara ifrån, att så och så
skulle det vara. Det tycker jag rimmar tämligen dåligt med instruktionen för
dessa tjänstemän.

o Det krävdes, att det skulle byggas en brandstation för dessa kommuner med
något över 2 100 personer tillsamman, vid Lindholmens järnvägsstation, och att
kommunerna där skulle hålla en borgarbrandkår på 16 man. I övrigt skulle
det vara den materiel och annat som fordras på ett sådant ställe. Övningar
skulle hållas tio gånger årligen; dessa motsvara 160 dagsverken.

Så var det också frågan örn branddammar. Man gick icke alls så försiktigt
fram, herr Lindahl — örn han finnes i kammaren — som herr Lindahl vill
att man skall göra. Det talades till och med örn att det skulle borras, örn det
icke gick att få vatten på annat sätt. Det gjordes invändningar, och en av
kommunalnämndsledamöterna genmälde att det skulle bli allt för stora kostnader.
Även jag tyckte, att detta var alldeles för dyrt. Vi gjorde ett överslag
över vad det skulle komma att kosta. Jag ringde sedan upp vederbörande
och sade, att detta kunde vi icke rå med; det hela bleve för dyrbart för dessa
fyra små kommuner. Dessförinnan hade jag talat vid de ledande kommunalmännen
i Vallentuna, huruvida våra tre kommuner Markim, Orkesta och Frösunda
— Lunda låg längre bort —- skulle kunna få släckningsavtal med den
kommunen. På så sätt skulle de slippa billigare undan. Trots att en sådan
anordning har stöd av lagen, vann förslaget därom icke någon som helst anklang,
utan inspektören sade bestämt ifrån, att det kunde han inte godkänna.
Sedan har det kommit fram ett annat förslag, att Lunda skulle utbytas mot
Kårsta, Jag gjorde då en ny framställning, att de tre i första hand ifrågavarande
kommunerna skulle få ordna brandförsvaret som de tidigare önskat
och att Kårsta skulle få ingå släckningsavtal med Rimbo. Även här sade vederbörande
ifrån, att detta icke kunde gå för sig.

Den först föreslagna brandstationen Lindholmen ligger så, att man kan
köra dit på tio minuter från Vallentuna brandstation. Lindholmen är en plats,
där flertalet av folket har sitt arbete i Stockholm eller på andra platser. Vår
brandkår skulle icke kunna mobiliseras förrän Senare än Vallentunas. Vi kunde
därför inte ha några utsikter att få vår brandkår ut till brandplatsen innan
Vallentuna brandkår vore i ordning att rycka ut. Denna synpunkt upptogs
emellertid icke utan avvisades av vederbörande.

Herr Lindahl tog upp en sak i motionen, som han ansåg chockerande. Vi
hade refererat en landstingsmans från Värmland yttrande. Denne hade icke
sagt så som herr Lindahl gjorde gällande, att det vore bättre att låta det brinna.
Det ha vi aldrig sagt i motionen heller. Herr Lindahl får vara så god och
läsa upp detta ur motionen, örn herr Lindahl kan. Men vi ha i motionen omnämnt
yttrandet, att det kan bli billigare för kommunerna att betala de skador,
som alla bränder i kommunerna skulle åsamka, än att hålla ett brandförsvar
enligt 1944 års lag.

Herr Lindahl! Jag skall be att få bevisa att så verkligen kan vara fallet.
Jag begärde hos Stockholms läns brandstodsbolag, där så gott som varje fastighet
inom dessa kommuner är försäkrad, uppgift på hur mycket pengar bolaget
givit ut i brandskadeersättningar inom kommunerna under 25 år. Jag
skall icke nämna delsiffrorna; det skulle bli för långrandigt. Det visade sig,
därvid att alla kostnader för de fyra nämnda kommunerna sammanlagt gick

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Motioner om förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
till 2 793 kronor per år i genomsnitt, lika med 15,4 öre per skattekrona. I
samband härmed gjorde vi, herr Lindahl, en annan utredning, som är av intresse.
Vi togo reda på vad det ungefärligen skulle kosta att sätta upp ett
brandförsvar enligt det förslag, som vi kunna få anstånd med enligt utskottets
och herr Lindahls mening men som vi kanske ändå slutligen måste genomföra.
Jag skall nämna siffrorna till protokollet.

Kostnaderna för dessa kommuner för brandstation och materiel skulle gå till
45 000 kronor, efter en annan beräkning till 60 000 kronor. Efter tre procent
ränta på 45 000 kronor skulle det innebära 1 350 kronor årligen. Brandchefens
m. fl. löner beräknas till 400 kronor. Borgarbrandkår på 16 man med minst
tio övningsdagar ä 12 kronor per man och dag kostar 1 920 kronor. Bränsle för
brandstationens uppvärmning 400 kronor samt eldning och tillsyn till 650
kronor. Reparationer och underhåll av sprutor, slangar och hus beräknas til!
600 kronor, drivmedel och diverse kostnader till 500 kronor. Brand- och eftersyner,
två man i 24 dagar h 15 kronor per man och dag uppgå till 720 kronor.
Sotning i cirka 460 fastigheter efter fem kronor per fastighet betingar 2 300
kronor, vilket är lågt beräknat, därför att man kan göra det själv. Det blix
tillsammans 8 840 kronor. Detta belopp utslaget på 17 610 skattekronor blix
50 öre per skattekrona — herr Lindahl torde observera summan — under det
att om kommunen betalt alla brandskador det blivit 15,4 öre.

Nu kanske herr Lindahl eller någon annan gör den invändningen, att det
är icke säkert, att man haft så många skattekronor hela tiden, och att det
kanske blivit dyrare örn man haft lägre antal skattekronor. Men summan i sin
helhet har icke kunnat ändras. Därtill en sak, herr Lindahl: örn vi ha ett aldrig
så fint brandförsvar, förstklassigt och dyrbart, kunna vi icke rädda allt.
Den största branden hos oss, den som kostade mest pengar, uppstod i en loge,
där man tröskade, och i omedelbar närhet var ett stall och ladugård. Man använde
en explosionsmotor. Byggnaden blev i den stärka blåsten övertänd på
några minuter. Grannar Kunno icke dit en gång, än mindre brandkåren. Det
var slut med en gång. Det uppväger mer än väl, herr talman, den skillnad
som kommer till synes vid den omräkning man möjligen får göra på grund av
att vi icke alltid haft samma antal skattekronor.

Nu talar Svenska brandskyddsföreningen om att. det brunnit mera senare
år och att skadorna ökat från 16 miljoner kronor 1936 till 25 miljoner 1943.
Då borde man upplysa om, att under mellantiden i regel brandförsäkringsvärden
blivit avsevärt höjda, dels på grund av vissa påtryckningar från brandförsäkringsbolagen,
dels på grund av att krigsförhållandena helt naturligt
medfört att folk varit rädda för att lia för lågt brandförsäkrat.

På sista tiden har jag haft en del samtal med riksbrandinspektören. Jag
fann honom mera tillmötesgående och förstående, än vad en del länsbrandinspektörer
synas vara. Jag tror att. det skulle vara möjligt att få ett bättre
samarbete, örn vi hade med honom direkt att göra. Beklagligtvis är det så, att
han är tillförordnad. Jag vet ej, vad den ordinarie riksbrandinspektören har
för inställning i denna fråga.

För någon tid sedan fingo vi från länsstyrelsen ut ett förslag till brandordning.
Det innebar precis samma fordringar för våra fyra kommuner som
1 ändsbrandinspektören nämnde. Det säges ifrån, att det skall anläggas branddammar,
där så erfordras — det tror jag var uttrycket. Då tänkte jag: vem
skall bestämma, om dessa erfordras eller icke? Skall det bli så, att länsbrandinspektören
skall bestämma, är jag rädd, att det blir mycket av det slaget och
att det kommer att kosta stora pengar. Örn det blir statsanslag eller annat gör
detsamma; allmänheten skall ändå betala.

En sak, som för övrigt är ganska litet känd, är att vi icke äro skyldiga

Nr 18.

Lördalen den 4 maj 1940.

Motioner om förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
att börja anlägga branddammar förrän vi lia utsikt att få statsanslag. Jag tror.
att vi få hjälpa till litet var med att sprida den upplysningen bland kommunernas
folk. Jag har^ icke hört, att någon brandinspektör gjort det — kanske
det skett på något håll — och jag tror därför att det är säkrast att vi sköta
den saken själva.

Vad brandsynen beträffar, så är det ju på det sättet, att brandsyn skall
hallas varje år. Skall det behövas, herr Lindahl, att vi hålla brandsyn en
gång örn året i en socken, där vi känna lokaliteterna så väl? Ha vi gått omkring
och hållit syn ett år, äro vi väl alldeles på det klara med att icke några
stora förändringar skett till ett annat år. Jag håller före, att den bestämmelsen
åtminstone borde uppmjukas, så att syn bara behöver hållas exempelvis
vart tredje år, ja kanske^ endast vart femte år. Med brandsynen äro också förenade
stora kostnader, såsom framgick av vad jag nyss anförde här.

Vidare är det en annan sak: hur skola vi kunna klara allting på landsbygden,
örn allt flera personer bli sysselsatta med sysslor som dessa, som icke
äro produktiva men som ° taga mycket tid i anspråk, när vi icke veta, hur vi
skola lösa arbetskraftsfrågan redan under nuvarande förhållanden?

I våra kommuner har länsbolaget för övrigt haft en ingenjör ute för att
se på de elektriska anläggningarna. Talet örn att anordningarna skulle vara
farliga och att det t. ex. visat sig att det förekommer riskabelt utförda kontäkter
har åtminstone ingen tillämpning på oss. Vi ha nyligen gått igenom
allt och sett till, att det varit ordentligt.

I motionen och här anförda synpunkter ä.ro vi icke ensamma om, herr talman.
Herr sveningsson har redan nämnt om en del av vad som uttalas i
Svenska landskommunernas förbunds yttrande. Jag skall citera ytterligare litet
ur detta.

Först vill jag nämna, att sedan jag interpellerade, har jag från kommunalmän
ute i landet fått. bestyrkt, att uppfattningen på mångå håll är precis densamma
som den jag här gjort mig till tolk för. I Landskommunernas förbunds
yttrande, som väl skall vara auktoritativt, säges det bl. a.: »Det har också
hänt, att kommunen med länsbrandinspektörens gillande uppgjort förslag till
eget modernt brandförsvar, inköpt tomt till brandstation och skaffat byggnadstillstånd
for att sedan plötsligt erhålla ''föreläggande’, fortfarande vid
äventyr av förlust av statsbidrag, av länsbrandinspektören att gemensamt med
annan kommun ordna sitt brandväsende.» Jag ber att få fråga kammarens
arade ledamöter, örn ni tycka att det rimmar nied länsbrandsinspektörens instruktion
att bistå kommunerna i länet med råd. Mig förefaller det icke rimma
alls. Vidare vitsordar förenämnda förbund vår uppgift i motionen, att man på
manga hail kant oro inför såväl den korta tid, som utmätts för brandförsvarets
iordningställande enligt den nya brandlagstiftningen, som de kostnader denna
medfört och medför. Salunda äro vi icke heller i det hänseendet ensamma örn
var uppfattning.

Vidare har Svenska landstingsförbundets styrelse yttrat sig. Där sitta erfarna
män, hl. a. herrar Fast och Olsson i Mellerud från denna kammare, och
de ha ansett att skal tala för att lagstiftningen blir föremål för en översyn.
De stryka också under, att lagen tillkom under trycket av världskriget

dag ar som sagt tacksam för utskottsmajoritetens understrvkande av departementschefens
uttalande i propositionen år 1944, att kraven på kommunerna
1 förvarande hänseende icke få ställas alltför högt. »Här vore», heter det
i utlåtandet, »Haga om ett avvagnmgsproblem. De utgifter som nedlades å
brandförsvaret borde sta i rimligt förhållande till de värden, som skulle skyddas
och till kommunens ekonomiska bärkraft.» Ja, herr Lindahl, jag har nyss
as upp en utredning örn hur dåligt det star i relation till de värden, som skola

Lördasen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Motioner om förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
■skyddas. En höjning till 50 öre eller iner per skattekrona tycker jag är synnerligen
allvarlig för våra kommuner.

»Vad anginge anläggningar för tryggande av vattentillgången», fortsätter
utskottet sitt referat av propositionen, »— branddammar och hrandbrunnar —
syntes med hänsyn till därmed förbundna kostnader åläggande för kommun
att utföra dylika anläggningar i regel icke böra meddelas där ej bidrag till
anläggningskostnaden kunde erhållas av staten eller från annat håll.» Detta
är ett mycket värdefullt uttalande. Jag är säker örn att landskommunerna härefter
komma att stå i betydligt tryggare ställning vid de underhandlingar
som komma att föras örn deras brandförsvar med i första hand länsbrandinspektörerna
men även med civilförsvarsdirektörema och länsstyrelserna.

Ehuru jag sålunda erkänner, herr talman, att mycket är vunnet med utskottets
uttalande, anser jag ändå av de skäl, som jag nyss anfört och som också
Svenska landstingsförbundets styrelse framfört, att en utredning erfordras. Örn
vi slutligen skola genomföra allt detta enligt lagen blir det alldeles för dyrt
för kommunerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, vilket är detsamma
som bifall till motionen.

Herr Svensson i ljungskile: Det kan vara nyttigt, att det säges ett ord från
olika håll i denna fråga.

Det är ofta på det sättet, att vi här stifta en lag, som vi tycka är rätt nyanserad
och ger utrymme för en smidig tillämpning när den föres ut i praktiska
livet. Men sedan blir det vanligtvis så, att när tillämpningen skall ske och övervakning
skall verkställas av tjänstemän och inspektörer, det hela blir stelare
och mera enkelspårigt än man egentligen från statsmakternas sida menat. Ju
mera skiftande de praktiska förhållandena äro, dess värre blir det att få
tillämpningen sådan, att den på ett förnuftigt sätt anpassar sig efter förhållandena.

Här ha vi ett verksamhetsområde, där de praktiska förhållandena äro oerhört
skiftande. Den svenska landsbygden är alls icke något enhetligt begrepp.
Vi ha gott örn tätorter på landsbygden. Vi ha industrianläggningar och andra
dyrbara anläggningar här och var ute på den rena landsbygden, där brandriskerna
äro stora, och det är alldeles klart, att där behöver man lägga ned
omsorg på brandskyddet, Men sedan finns det här och var hela socknar med
ren ströbebyggelse, socknar i vilka icke ett enda hus är värt 50 000 kronor,
där brandriskerna äro små och bebyggelsen spridd, så att någon brandkatastrof
i egentlig mening är otänkbar. Jag har träffat kommunalmän från sådana
socknar med typisk ströbebyggelse. För dem har genomförandet av denna lagstiftning
förefallit vara ett exempel på hur man icke bör stifta en lag. De ha
faktiskt icke vetat om, att det behövdes en ny brandlag, innan de fingo dessa
meddelanden från Stockholm. Det lär icke kunna bestridas, att dessa gamla
erfarna kommunalmän, som ha levat i sin bygd en mansålder, som veta allt
vad som hänt där under denna tid och veta hur allt ser ut, ha större kunskap
i fråga om behovet av brandskydd i sin bygd än vad riksdagen och regeringen
och riksbrandinspektören ha. Nu kunde man visserligen säga, när lagen genomfördes,
att skulle krigsförhållanden inträda, stöde man inför en fara, av vilken
dessa bygders folk icke hade någon erfarenhet. Men i den mån vi nu äro
inne i fredsmässiga förhållanden och kunna räkna med att de få vara någon
tid bortåt, kunna vi icke hänvisa till krigsrisken, utan vi måste helt enkelt
erkänna, att dessa människors syn på saken, när det gäller deras egen bygd, i
många fall är värd vitsord gentemot de inspekterande myndigheternas.

Nu Ilar ju utskottet, såsom det framhållits, uttalat sig mycket välvilligt och

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Motioner om förnyad översyn av landsbygdens brandväsen. (Forts.)
varit mycket försiktigt. Utskottet säger, att huruvida vederbörande myndigheter
här ställt upp för stränga krav på kommunerna undandrager sig utskottets
bedömande. Jag tror för min del, att man i vissa fall drivit saken alldeles
för hårt, detta icke minst med hänsyn till den nya kommunindelningen. Sedan
vi nu kommit igenom krigsperioden kan jag icke se några som helst olägenheter
av att saken får vila- när det gäller socknar med ren ströbebyggelse. Att såsom
herr Lindahl gör påstå, att själva principen örn ett allmänt genomfört brandskydd
är så värdefull, att man icke kan släppa den, är väl ändå att gå för
långt. Värdet beror väl på den praktiska nyttan i de olika bygderna, och örn
den praktiska nyttan i vissa bygder är obefintlig, är också principens tillämpning
i dessa bygder värdelös, så vitt jag förstår.

Jag tror därför, herr talman, att det bör understrykas mycket starkt här i
kammaren, att man icke skall tvinga på socknar med ströbebyggelse några rigorösa
bestämmelser. Man skall tillämpa lagen generöst och ge rum för de kommunala
förtroendemännens mening. För egen del skulle jag helst ha sett, att det
hade blivit resning i målet och att man bifallit motionen. Jag förstår emellertid,
att inga förutsättningar finnas härför. För min del tror jag, att det var en
stor olycka, då riksdagen vid sin återkomst under semestern i juli månad 1944
tämligen hastigt genomförde civilförsvarslagen med alla dess släktingar, ja,
hela detta knippe av i många fall illa genomtänkta lagar. Det skulle behövas
en omprövning av allt som hörde samman med detta beslut.

Jag har, herr talman, i varje fall velat lägga mitt vittnesbörd till andras
om att man icke här bör gå fram alltför hårt mot landsbygden.

Herr Werner: Herr talman! Man kan utan vidare ge motionärerna rätt i
deras påstående, att lagen tillkom under trycket av det rådande världskriget.
Man kari också ge dem rätt i att lagens tillämpning bär uppvisat en osmidighet
och en stränghet, som medfört oskäliga kostnader för många kommuner,
särskilt småkommunerna. Det är alldeles uppenbart, att vad som brustit kanske
mindre hänför sig till lagens utformning än till dess tillämpning. Det har från
vederbörande brandchefers och brandinspektörers, ja kanske också länsstyrelsers
sida icke visats den hänsyn till de olika förhållanden, vilka, såsom påvisades
av den siste ärade talaren, råda ute på den svenska landsbygden. Det
är detta utskottet velat ge till känna, då utskottet uttalat, att det icke varit
lagens mening att skapa fram en schablon, som skall kunna passa överallt
i olika orter inom vårt avlånga land. Utskottet har med sitt skrivsätt velat ge
direktiv för tillämpningen, vilka jag hoppas skola läsas och begrundas av dem
som ha att tillämpa lagen i fortsättningen. Man har emellertid icke velat gå
på en revision omedelbart utan att avvakta resultatet av de anvisningar utskottet
givit i förhoppning att de skola lända till efterrättelse. Visar det sig, att
anvisningarna, som aro mycket försiktigt avfattade och som icke bara ge
uttryck åt en_ välvillig inställning gentemot motionärernas krav utan avse att
utgöra direktiv för tillämpningen, icke ha åsyftad verkan, så torde en revision
av lagen visa sig nödvändig för att man därmed skall uppnå en smidigare
och riktigare anpassning.

I avvaktan på det resultat, som kan väntas av utskottets ställningstagande,
ber jag att för dagen få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Lördagen den 4 maj 1940.

Nr 18.

§ 12.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av väckta niotio
ner angående ändrad lydelse av 10 § i förordningen om uttagning under freds
tid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov (uttagningsförordning).

Utskottets hemställan ''föredrogs; och anförde därvid

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Ifrågavarande motion är föranledd
av det förhållandet, att myndigheten, som i detta fall är arméförvaltningen,
under mönstringen av hästar i höstas förbisåg en synpunkt, som är ganska
väsentlig, särskilt när det råder sådan brist på arbetskraft som för närvarande.

I remissyttrandet säger arméförvaltningen, att man så snart olägenheterna i det
påtalade skärfallet förmärktes, blev på grund av skrivelse till Kungl. Majit
tidpunkten ändrad. Men det är på fler ställen än i Skåne det förhållandet inträffat,
att man förbisett de rent praktiska synpunkterna, även om det kanske
är uteslutande från Skåne det framförts anmärkningar örn saken. Av denna anledning
ansåg jag, att det var lämpligt att få en bestämmelse om att en institution
borde höras, som toge hänsyn till de praktiska synpunkterna.

Nu finner jag emellertid av arméförvaltningens yttrande, att man inhämtat
yttrande från blockmyndigheten. I detta fall är det alltså blockmyndigheten,
som saknat det praktiska förstånd som den borde ha haft.

Arméförvaltningen anför, att det kan bereda svårigheter att under beredskaps-
och krigsförhållanden först låta en viss institution avgiva yttrande i saken.
Jag erkänner, att detta är en riktig synpunkt. Av den anledningen har jag
intet yrkande i anledning av motionen. Jag förutsätter, att vederbörande myndigheter,
som i fortsättningen skola handha dessa ärenden, beakta de praktiska
synpunkter, som det är angeläget att man anlägger, icke minst under dessa
tider.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i an- . om

ledning av väckt motion angående inrättande av en statlig teaterhögskola. a^ligav

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hän- teaterhögskola.
visad motion, 11:325, av herr Johansson i Stockholm hade yrkats, att riksdagen
måtte hemställa till Kungl. Majit om utredning och förslag om en statlig
teaterhögskola.

Utskottet hemställde, att förevarande motion, 11:325, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! I den nyss förda debatten yttrade
utskottets talesman bl. a., att man sällan sett ett utskott uppvisa ett så
välvilligt ansikte, när det yrkat avslag på en motion. Samma slags välvilja har
också kommit min motion till del från ett annat utskotts sida. Men jag vill
tillägga, att man också sällan sett ett utskott göra en så vacker logisk dubbelsaltomortal
med bibehållen välvilja i ansiktet, som när utskottet fran motiveringen
övergått till yrkandet.

Första tillfälliga utskottet har hänvänt sig till en rad remissinstanser, bl. a.

Svenska författarföreningen, Svenska teaterförbundet, Riksteaterns publikorganisation
och dramatiska teaterns styrelse, och alla ba varmt instämt i motionen
och yrkat utredning. Ändå kommer utskottet, som självt talar mycket vac -

Motion om
ändrad lydelse
av 10 § uttagningsförordningen.

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1940.

Motion om inrättande av en statlig teaterhögskola. (Forts.)
kert för alla motionens syften, fram till ett avslagsyrkande. Därvid Ilar utskottet
tyckt sig finna ett visst stöd i uttalandet från dramatiska teatern, trots att
också detta slutar med ett yrkande, att den betydelsefulla frågan göres till
föremål för en ingående utredning. Utskottet har särskilt hänvisat till att
tidigare en lång rad utredningar sysslat med dessa frågor. Ja, det lia de, och
det är väl knappast på något område, som det blivit så litet ull av så mycket
vasen. Det enda som blivit resultatet är tillkomsten av Riksteaterns publiorganisation,
som är en ganska omstridd företeelse och som icke nått fram till de
med utredningarna avsedda syftena, d. v. s. att göra god teaterkonst tillgänglig
för hela ifolket. Riksteatern ger statliga premier åt folk, som i alla fall
skulle gå pa teatern, medan man icke lyckats nå fram till några nya kretsar.
Vad som för övrigt framkommit som resultat av denna utredning är plus minus
noll. Utredningen örn riksteaterns omorganisation ligger tydligen begraven hos
teaterrådet.

Av *te allmänna önskemål i fråga örn teaterkonstens ställning, som utskottet
angivit i fyra punkter och av vilka teaterhögskolan är den sista, har ju frågan
örn skapandet av folkteatrar med låga biljettpriser för att ge folkets
breda lager möjlighet att ta del av god teaterkonst i alla fall varit föremål för
goda initiativ under senare år, men icke på grund av statliga utredningar ertan
kanske delvis genom impulser från Per Lindbergs storslagna arbete, framför
allt genom kommunala initiativ. Som det bästa räknar jag tillkomsten av stadsteatrarna
i Göteborg och Malmö, av vilka åtminstone den första tillämpar sådana
priser och har ett sadant samarbete med de folkliga massorganisationerna,
att den håller på att bli en verklig kommunal folkteater. Den motion jag väckt
örn en statlig teaterhögskolas skapande är alltså icke fristående från dessa allmänna
strävanden utan tvärtom en del av dem. Jag understryker detta särskilt,
därför att jag tidigare som medlem av en annan institution, nämligen
Stockholms stadsfullmäktige, väckt motion örn en kommunal folkteater i Stockholm,
vilken motion nu ligger som grund för den pågående utredningen. Denna
utredning har accepterat principen, att teatern skall söka hålla priserna på de
bättre biografteatrarnas niva, att den skall mista sin exklusiva karaktär och
bli mera tillgänglig för de breda folklagren, att den skall samarbeta med de
folkliga massorganisationerna med abonnemang och på annat sätt, och att
den på det sättet skall bli en verklig folkteater. Det hade varit lämpligt att
söka lösa frågan örn skådespelarutbildningen i samband med denna nya utredning,
som kommit sa långt, att man diskuterar det nya bygget och har tomter
på förslag. Där borde man ju kunna finna en möjlighet att ge plats för en
teaterhögskola. Den ersätter alltså icke de andra förslagen. Man behöver icke
välja antingen-eller, utan det är ett sammanhängande helt.

Utskottet säger, att det föreligger ingen brist på utbildade skådespelare.
Detta uttalande skulle vara riktigt, om man skulle räkna dem som utbildade
skådespelare, som haft ett par filmroller och sedan kanske, därför att deras
roller inom filmen varit någorlunda stora, så att deras namn blivit kända, fått
engagemang vid en scen men som vid sina första steg på tiljan närmast väckt
medlidande, eller örn de skola räknas som utbildade, vilka blivit offer för det geschäft
de privata teaterskolorna bedriva. Några av dem äro visserligen bra, men
de flesta äro rena svindeln, vilket också utskottet och Svenska teaterförbundet
understrukit. Jag vägrar emellertid att räkna dessa som väl utbildade skådespelare.
Med undantag för dem som kommit från dramatiska teaterns elevskola
och ett par, tre av de bästa teaterskolorna ha de alla fått en synnerligen bristfällig
utbildning.

Örn något år komma vi dithän, att Stockholm får en folkteater med billiga
biljettpriser, kanske med annexscen för mera speciella avantgardespjäser och

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Motion om inrättande av en statlig teaterhögskola. (Forts.)
dessutom annexteatrar i Stockholms omnejd. Då kommer behovet av bättre utbildade
skådespelare att göra sig starkt gällande. När vi för huvudstadens
vidkommande fått denna centrala scen, som också enligt min mening även i sin
repertoar bör följa med tidens dramatik och knyta an till de folkliga organisationerna,
komma vi att stå inför problemet örn nyrekryteringar av regissörer
och goda skådespelare, dekorationsmålare och andra krafter. Då har man bara
ett ganska slarvigt utbildat material att tillgå. Jag tycker, att den rätta tidpunkten
för en utredning örn den i motionen föreslagna teaterhögskolan är
just nu. Det föreligger vissa tecken på en kris på filmens område. Speciellt
den amerikanska dussinfilmen har kanske sett sin bästa tid. Det är riktigt,
som Carl Björkman nyligen sagt i ett uttalande, att var gång man går och
ser på en av dessa filmer har man en känsla av att man sett den hundra gånger,
och att man i motsats till när man varit på en bra teater nästan alltid får en
känsla av att man råkat i dåligt sällskap.

Jag har personligen, som redaktör för en stockholmstidning, ägnat en del
av min tid åt abonnemangsföreställningar på de bättre teatrarna, när det
bjudits något värdefullt, vilket tyvärr varit alltför sällan under nuvarande teaterförhållanden.
Jag har därvid fått en känsla av det levande och nästan rörande
intresse de breda lagren ha för god teaterkonst, när verkligen detta intresse
väckes och stimuleras. Har man något sinne för vilken betydande kulturfaktor
god teater är, måste man erkänna, att den har något att ge utöver
vad filmen kan ge, filmen, som nu är den enda masskonsten. Teatern ger den
direkta kontakten mellan skådespelarna och publiken. Örn man haft något sinne
för teaterns betydelse som kulturfaktor, borde man ägnat denna motion ett
större intresse, speciellt som alla instanser som tillfrågats varit ense örn att tillstyrka
den.

Det säges i utskottsutlåtandet, att man kanske kan vidtaga vissa åtgärder för
att stävja de privata skolornas geschäft i ungdomens naiva film- och teaterdrömmar.
Det säges, att man kan ge stipendier till dem som gå genom dramatiska
teaterns elevskola. Men alla hörda instanser äro ense örn att dramatiska
teaterns elevskola icke på långt när räcker till. Den tar bara in 9 ä 10 elever
örn året. Utskottet hänvisar till att i teaterutredningens förslag av år 1934
också elevproblemet behandlats. Vi ha emellertid kommit dithän, att dess förslag
att omorganisera dramatiska teaterns elevskola i samarbete med operaskolan
under musikaliska akademiens styre för närvarande icke har den minsta
aktualitet och icke på något sätt ersätter vad vi här föreslagit. I motionen lia
vi också kommit med en rad nya uppslag, exempelvis att staten genom tillräckliga
stipendier bör se till att också mindre bemedlade begåvningar på detta
område kunna få genomgå en gedigen utbildning, och att utbildningen även
skall innefatta allmän samhälls- och kulturhistoria, alltså ämnen utöver den
direkta utbildningen för yrket.

Då remissinstanserna så enhälligt uttalat sig för motionens syfte och då utskottet
självt måst medge, att allt icke är bra beställt på detta område, och då
jag måste beteckna utskottets slingringar för att komma fram till ett avslagsyrkande
som synnerligen dåligt underbyggda, ber jag, herr talman, att, samtidigt
som jag meddelar, att om frågan nu faller, så skall den komma igen,
få yrka bifall till motionen.

Herr Ståhl: Herr talman! Herr Johanisson började med att säga, att utskottet
gör en logisk saltomortal, därför att utskottet, sedan motionen tillstyrkts i en
hel rad av utskottet infordrade remissyttranden, icke finner sig kunna tillstyrka
motionen. Jag måste säga herr Johansson, att vi infordrat dessa yttranden
för att kunna få en hake att hänga upp en bifallsmotivering till hans

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Motion om inrättande av en statlig teaterhögskola. (Forts.)
motion på, vilken motivering tyvärr icke finns i hans egen motion. Men när
vi sedan gått igenom dessa remissyttranden så pass kritiskt, som man måste
göra i detta sammanhang, befanns det, att icke heller där fanns någon hållbar
grund för att yrka bifall till yrkandet örn en utredning av det — jag tvekar
icke att säga — ganska lösliga slag, som här är föreslagen. Ett utskott måste
val ändå vara i sin fulla rätt att självt bedöma värdet av infordrade remissyttranden
och säga, att utskottet icke anser, att genom dessa framkommit tillräckliga
skäl för att på grundval av dem yrka bifall till en motion.

När herr Johansson förklarar, att utskottet slingrar sig för att komma fram
till ett avslagsyrkande, måste jag säga, att det yttrandet vittnar örn ett ganska
underligt sätt att läsa ett utlåtande. I själva verket har utskottet försökt bena
upp hela den sammanblandning av de olika teaterfrågor som herr Johansson i
sin motion åstadkommit. Vad det gäller är å ena sidan att inrätta en teaterhögskola
men å andra sidan också att bygga folkteatrar för att väcka den breda
publikens intresse för god teaterkonst. Detta är ju två problem, som icke ha ett
dugg med varandra att göra. Herr Johansson Ilar ju också mycket riktigt erkänt,
att inrättandet av en teaterhögskola och en teaterakademi icke skulle
kunna åstadkomma dessa billiga folkteatrar, som måste vara det stora problemet.
Därför har herr Johansson i Stockholms stadsfullmäktige, alltså i ett helt
annat sammanhang, motionerat örn att bygga en sådan folkteater i Stockholm.
Det^ kan hända, att det, när detta önskemål blir realiserat, blir anledning
att återkomma till frågan om en teaterhögskola.

Jag skulle emellertid, herr talman, vilja säga, att det finns ett mycket större
teaterproblem, som herr Johansson både i sin motion och här förbisett, nämligen
landsortens teaterfråga, som fortfarande är olöst trots de berömvärda
men _ delvis mindre lyckade ansträngningar, som gjorts genom riksteatems
publikorganisation. Det är den stora teaterfrågan för närvarande. Den som
något sysslar med detta problem — jag har haft anledning att göra det i
egenskap av intresserad medlem i en sådan organisation i en landsortsstad —•
sä,ger sig snart att man icke med en statlig teaterhögskola löser den nu mest
brännande teaterfrågan.

o Även i övrigt måste jag tyvärr säga, att herr Johanssons framställning
både i motionen och här kännetecknas av en viss brist på sakkunskap. Herr
Johansson har tänkt sig en treårig utbildningsanstalt med 30 elever per år. Varje
sakkunnig person på detta område säger, att i inget land i världen har man
en sådan proportion. Sovjetunionen, som jag antar herr Johansson anser förebildlig
även i detta avseende, haller sig i sin teaterutbildning med en elev för
varje miljon invånare i landet. Det skulle innebära, att man här i landet skulle
lia sex per årsklass i stället för de 30 herr Johansson vill ha. Jag kan upplysa
herr Johansson örn att vi för närvarande ha åtta elever i den tvååriga
kurs, som dramatiska teaterns elevskola har, och det visar sig vara något för
mycket. Herr Johansson får förlåta, att man, när man konstaterar denna grad
av vederhäftighet, icke på grundval därav kan komma fram till ett tillstyrkande
utlåtande, i synnerhet när man dessutom måste konstatera, att själva
kärnfrågan, nämligen jiur landsortens teaterproblem skall lösas, icke på något
sätt är berörd. Det ma vara gott och väl med en teaterakademi och teaterhögskola_
att bygga på den nuvarande mycket trassliga och mycket osanerade utbildningen
— jag tillåter mig örn denna använda ordet träsk, därför att jag
tror, att herr Johansson också använde ordet. Men låt oss lösa problemet örn
denna utbildning först; det kan och bör ordnas och lösas i ett annat sammanhang.
Utskottet har här påvisat en annan och framkomligare väg än motionären.

Sedan önskar jag herr Johansson all lycka med hans stora folkteater i Stockholm.
Men man bör också ta itu med landsortens teaterproblem, så att vi

Lördagen den 4 maj 194G.

Nr 18.

Motion om inrättande av en statlig teaterhögskola. (Forts.)
Funna överblicka vad den svenska folkteatern kommer att växa till och bli
för något. Därefter är kanske tiden mogen för att bygga på de legaliserade
utbildningsanstalter, som vi få, med en teaterhögskola. Det är möjligt. Men först
då skola vi återkomma till saken. Jag tillåter mig karakterisera utredningskravet
i motionen som omoget. Jag tvekar icke att säga det. Jag vill säga, adi
när man så ofta hör den kritiken framställas utifrån, att man i riksdagen vill
utreda alla möjliga och omöjliga saker, delar jag icke den uppfattningen.
Jag tror, att de flesta utredningar, som beslutas här i riksdagen, äro i hög grad
påkallade. Men skulle vi här följa herr Johanssons önskan och besluta utredning
i detta fall, anser jag, att riksdagen skulle göra sig skyldig till att begära
en utredning, som är både omogen och opåkallad.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag har aldrig bestritt herr Ståhl*
och utskottets rätt att yrka avslag på motionen, men jag begär, att man åtminstone
skiljer mellan motivering och yrkande i motionen. Jag har yrkat en
enda sak, nämligen en statlig teaterhögskola. Jag har som motivering därför
anfört vad som är i gång, nämligen byggande av kommunala folkteatrar i
Stockholm och omnejd, och vidare anfört denna pågående utveckling som exempel
på behovet av utbildat folk från en central skola, icke från djungeln av
privata geschäft.

Herr Ståhl ville bestrida min sakkunskap. Jag skall bara erinra örn att samtliga
fem tillfrågade remissinstanser äro av min mening. Jag hade härom kvällen
tillfälle att få varma instämmanden i motionen från Svenska teaterförbundets
ordförande Sven Bergvall, från en framstående regissör, Anders Henrikson,
från skådespelaren Edvin Adolphson och även från Agne Beijer, vår ende
teaterprofessor. Jag vet icke, om herr Ståhl räknar dem som sakkunniga, men
jag gör det i alla fall. En av oss har sakkunskapen med sig men det är icke
herr Ståhl.

Herr Ståhl anförde vidare, att i Sovjetunionen har man bara en elev per
miljon invånare i den stora centrala teaterakademien. Jag vet icke, om herr
Ståhl varit i Sovjetunionen. Jag har varit där. Sovjetunionens arbetarklubbar
och fabriksklubbar äro ett enda stort komplex av skolor för utbildning av begåvningarna
på teaterns område, och den centrala akademi, som herr Ståhl
avser, är bara den allra översta överbyggnaden på undervisningen på detta kulturområde.
som vi icke ha eller kanske någonsin få maken till här i Sverige.

Herr Ståhl säger, att jag har förbisett landsbygdens teaterfråga. Jag kunde
ju ha tagit upp även den frågan i motiveringen till min motion, men jag tyckte
inte, att det var nödvändigt att släpa med allt detta för att motivera inrättandet
av en teaterhögskola. Men varje initiativ på grundval av 1934 års utredning
sorn herr Ståhl kan komma med skall i mig och min grupp räkna en varm anhängare.
Denna sak hänger givetvis samman med den nu föreliggande frågan.

Herr Ståhl påstår tvärsäkert, att de åtta eller nio eleverna årligen från dramatiska
teaterns elevskola redan är litet för mycket. Jag har, herr Ståhl, stått
i kontakt med gamla elever från denna teaterskola och teaterförbundets Sociala
sektion, och funnit en alldeles motsatt mening. Jag kan även replikera herr
Ståhl med att återge vad regissören Anders Henriksson yttrade, då någon i den
förut omnämnda debatten kom med en liknande invändning. Han hade undersökt,
hur många som årligen utbildas till skådespelare här i landet, och därvid
kommit till siffran 500. Han ställde nu den ifrågan — och jag låter den gå vidare
till herr Ståhl — örn det inte vore bättre att 30 av dessa finge en ordentlig
utbildning. Och det vore väl inte lyckligt, när stora teaterprojekt stå inför sitt
förverkligande, örn företagen finge köra i gång utan att lia väl sammansvetsade

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Motion om inrättande av en statlig teaterhögskola. (Forts.)
och väl utbildade ensembler till de nya programmen, beroende på att riksdagen
har avvisat sakkunskapens välmotiverade förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Ståhl: Herr talman! Herr Johansson framhåller, att här i landet årligen
utbildas inte mindre än 500 skådespelare, men med alltför dålig kvalitet.
Detta är riktigt. Men jag vill påpeka för herr Johansson, att det är utskottet
och inte han, som fört fram denna fråga örn proletariseringen av skådespelarkåren.
Det skall inte heller lyckas för herr Johansson att framställa utskottets
utlåtande så, att utskottet skulle ha mindre intresse än herr Johansson för att
lösa teaterns nu aktuella mycket svåra och allvarliga problem. Men vad det här
gäller är endast frågan, om man skall gå den av herr Johansson föreslagna vägen
och utreda frågan örn inrättande av en teaterhögskola eller örn man inte
skall göra det. Det är alldeles riktigt, när herr Johansson framhåller, att det
är detta yrkande han har ställt. Örn herr Johansson hade ställt ett allmännare
yrkande och begärt en utredning örn hur man skall komma till rätta med det
stora teaterproblemet i landet, kan jag försäkra, att utskottet skulle ha haft betydligt
svårare att yrka avslag på hans framställning.

Jag hade^tyvärr ej tillfälle att åhöra den av herr Johansson omnämnda diskussionen
på Fritt Forum. Men jag läste så noga jag kunde referaten från diskussionen
i samtliga tidningar, och jag fann inte i dessa referat argument och
stöd för inrättande av en teaterhögskola hos mer än en enda talare. De övriga
talarna ställde sig, att döma av referaten, ganska tveksamma till denna tanke
och voro i varje fall int^ oreserverat med på herr Johanssons linje.

Å andra sidan är det självklart, att teaterns folk, när det föres fram förslag
av det ena eller andra slaget i syfte att stödja teatern, gärna nappar på dem,
ty man tänker, att det är bättre att något göres än ingenting. För min del bär
.lag den uppfattningen —- jag talar på den punkten inte för utskottet, som heller
inte har skrivit något örn saken — att de undersökningar som vi gjort ge det
bestämda intrycket, att örn man på grundval av de nuvarande elementära utbildnmgsanstalterna
skulle inrätta en teaterhögskola enligt herr Johanssons förslag,
skulle vi försena eller kanske rent av förhindra den sanering av de elementära
utbildningsanstalterna, som är mest av behovet påkallad. Jag vill i detta^
sammanhang understryka ytterligare en synpunkt. Om vi ha en mängd
skådespelare, som redan äro eller löpa risk att bli proletariserade, bör det vara
ett intresse för alla som intressera sig för teatern, för herr Johansson likaväl
som för alla andra, att se till att intet göres som ökar denna risk. Man bör
tvärtom tillse, att de skådespelare som komma fram här i landet bli så väl utbildade
och ha så hög standard som möjligt, och att de inte bli så talrika, att
risken för proletarisering ökar. Allt bör i stället göras för att nedbringa denna
risk.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Det var synd att herr Ståhl inte
var närvarande vid diskussionen i Fritt Forum utan bara har läst kortfattade
referat därifrån. Jag kan intyga, att av det tiotal talare, som voro uppe, representanter
för författarföreningen, skådespelarkåren och andra, var det ingen som
svarade nej på frågan örn en teaterhögskola var av behovet påkallad, utan alla
svarade ja. Och redan i remissvaren borde ju herr Ståhl och utskottet ha funnit
det stöd för motionen, som de säga sig sakna. Jag har sällan sett, att remissinstanserna
varit så eniga i fråga örn en framställning som här är fallet.

Herr Stahl säger, att det gäller att utbygga vad som redan finns. Men herr

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Motion om inrättande av en statliga teaterhögskola. (Forts).
Ståhl, dramatiska teaterns elevskola har inga utvecklingsmöjligheter. Dramatiska
teatern har överhuvud taget inga möjligheter att utvecklas inom sina
väggar. Det vore därför särskilt lämpligt att man nu utnyttjar de möjligheter
som stå till buds att åstadkomma denna utveckling inom andra lokaler.

När herr Ståhl sannolikt invänder, att utskottet dock visat på, att man hör
sanera de privata teaterskolorna genom att lägga dem under yrkesutbildningsbestämmelserna,
och även framlagt en del andra förslag, som äro ganska vaga,
vill jag framhålla, att dessa förslag i varje fall inte på något sätt kommit till
uttryck i en hemställan från utskottet och då är ju det hela rätt meningslöst.

Herr Ståhl talar örn skådespelarnas proletarisering, och han vädjar till mig
att man bör tillse, att de som utbildas få en så hög standard som möjligt. Men
det måste val då enligt hans egna ord vara ett förnuftigt förslag, att man skall
låta 30 av de 500 skådespelare som årligen utbildas ■— och dessa 30 kunna
.säkert få sysselsättning — få en sådan utbildning, som vi kunna stå till svars
med.

Herr Fahlman: Herr talman! Jag skall först he att få ge det mest oreserverade
erkännande åt den tanke som ligger bakom denna motion. Vi önska
givetvis litet var, att det utomordentligt fostrande medel som teatern utgör
mycket mer än som hittills varit fallet skall tågås i anspråk för fostran av vårt
folk. Tyvärr ser det emellertid ut, som örn man bedömt frågan örn behovet
av en teaterhögskola från Stockholms horisont, där teatrarna i regel gå överfulla
kväll efter kväll. Herr Ståhl har tidigare berört de förhållanden som äro
rådande i landsorten. Jag skulle önska, att herrarna i Stockholm finge en litet
klarare inblick i dessa förhållanden.

Det är ju bekant för alla, att teaterverksamheten kostar oerhört mycket, och
att det är staten som bekostar en hel del av denna verksamhet. En utvidgning
av verksamheten skulle alltså bli ganska kostsam för statsverket. Det har här
även talats örn den proletarisering av skådespelarkåren, som möjligen skulle
bli en följd av att man nu inrättade en teaterhögskola. Det råder ingen tvekan
örn och måste bestämt sägas ifrån, att en ökning av antalet utbildade skådespelare
skulle medföra en ökad proletarisering. De skolor, som för närvarande
drivas i enskild regi, framför allt här i Stockholm, ha nog i alltför stor utsträckning
enskild vinning till syfte. Efter det beslut som riksdagen i år fattat
på grundval av en motion angående kontroll över yrkesutbildningen har man
emellertid anledning att antaga, att förhållandena skola bli bättre och att det
framdeles inte skall utbildas en mängd dåliga skådespelare.

För närvarande torde emellertid det viktigaste vara att fostra en publik
för teatern. Här ha de redan bestående teaterföretagen en uppgift att fylla
genom att ge god skolteater, men enligt min uppfattning försumma de detta
i stor utsträckning. En hel del av de stora teaterföretagen försöka sig nog på
uppgiften, men i alltför ringa utsträckning.

Herr Johansson säger, att dramatiska teatern inte har några möjligheter till
utbildning. Detta är väl i alla fall att överdriva något. Dramatiska teatern ger
ju den förnämsta utbildning som vårt land i detta avseende kan bjuda. Utskottets
ordförande berättade nyss i fråga örn Sovjetunionen, att man där räknar
med att det behövs en elev årligen för varje miljon av befolkningen. Den
siffran drygt lia vi även här i Sverige på dramatiska teaterns elevskola. Det
år även en annan viktig synpunkt att framhålla i detta sammanhang, och det
är att det är av oerhört stort värde för en teaterskola att ha tillgång till en
teaterscen. Detta är ju i hög grad fallet med dramatiska teaterns elevskola.
Det åskådningsmaterial som där kan bjudas bör vara skolan till den allra
.största nytta. I närvarande stund lia vi i landet alltför liten tillgång till teater -

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Motion om inrättande av en statlig teaterhögskola. (Forts.)
byggnader. Om vi skola utbilda ett större antal skådespelare, förutsätter detta,
att landet förser sig med ett större antal teaterbyggnader än vi nu ha.

Här har nu begärts en utredning örn inrättande av en teaterhögskola, men
detta är nog alltför vittfamnande för närvarande, och jag tror inte, att det
skulle vara gynnsamt att för tillfället tänka på en dylik utredning. Jag kari
inte annat än instämma i utskottets avslagsyrkande.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag vill först rätta ett horf el hos
herr Fahlman. Han talade örn att jag skulle ha sagt, att dramatiska teatern
inte hade några möjligheter till utbildning. I själva verket talade jag örn att
den inte hade några möjligheter till utveckling inom den nuvarande teaterbyggnadens
ram.

Att landsbygdens teaterfråga blivit eftersatt är sant. Utredningsmaskinoriets
hittillsvarande produkt, riksteatern, är ju ett problembarn av första ordningen.
Men vad beträffar yrkandet i den föreliggande motionen är det klart,
att en statlig teaterhögskola, även örn den ligger i Stockholm, kommer att
vara till gagn även t. ex. för den mycket värdefulla scen som vi hoppas skall
bli kvar i Hälsingborg, en av de städer som gjort mest på området, trots att man
det sista året misslyckades, så att den gamla ensemblen måste skiljas från
teatern och en ny pröva sin lycka. En teaterhögskola kommer sålunda hela
landet till godo. Och de övriga frågorna beträffande landsbygdens teaterförhållanden
kunna vi ju taga upp i andra sammanhang.

.Jag begärde ordet närmast för att ännu en gång påvisa, att både herr Ståhls
och herr Fahlmans invändningar mot min motion sväva i luften. Motionen
innebär inte, att antalet utbildade skådespelare och skådespelarproletariatet
skulle okas. Det är inte alls fråga örn detta. Jag är ense med utskottet örn
att den utbildning som bedrives av privata geschäftsmakare bör saneras. Det
enda som jag föreslagit är, att av alla dem som utbildas skola åtminstone 30
utbildas ordentligt, vilket är något helt annat.

Herr Fahlman: Herr talman! Jag ville bara rätta herr Johansson på en
punkt. Han talade örn att Hälsingborgs teater hade misslyckats. Jag vill inte
att detta skall stå oemotsagt. Det förhåller sig snarare tvärtom.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i anledning
av väckt motion örn utredning av frågan angående modernisering, större
spridning och eventuellt förbilligande av de statliga publikationerna.

Kammaren biföll utskottets hemställan; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 15.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i anledning
av väckt motion örn utredning angående yrkesskolornas och folkhögskolornas
ställning och uppgifter i samhället.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

§ 16.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion angående utredning örn införande av genomgående
taxeberäkning mellan järnväg och därtill anslutna billinjer.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Staxäng: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet behandlar
en av mig med flera ledamöter av denna kammare undertecknad motion, som
går ut på en utredning angående införande av en genomgående taxeberäkning mellan
järnväg och därtill anslutna busslinjer, vidare en ytterligare utvidgning av
förmånen att få köpa s. k. veckoslutsbiljetter och slutligen utsträckt giltighetstid
för månadsbiljetter för skolbarn.

Utskottet har i sitt yttrande uttalat sig ganska välvilligt trots att det inte
ansett sig kunna tillstyrka motionen. Jag skall inte så mycket orda örn de två
sista punkterna i motionen utan i stället beröra den första punkten, alltså frågan
örn genomgående taxeberäkning mellan järnväg och busslinje. Denna fråga
fördes som bekant inför riksdagen även förra året genom två motioner. Även
då avstyrktes motionerna under motivering att denna fråga borde hänskjuta^
till 1944 års trafikutredning och tagas upp i samband med dess arbete.

Frågan är helt säkert av mycket stor betydelse. När man tog del av de remissyttranden,
som avgivits när denna fråga behandlades förra året, fick man
klart för sig, hur rentav chockerande detta nya uppslag verkade på de instanser,
som hade yttrat sig, icke minst järnvägsstyrelsen. Jag är fullt medveten
örn att ett förverkligande av detta förslag kan ha mycket stora återverkningar
på t. ex. statens järnvägars ekonomi. Jag anser emellertid, att man trots dessa
betydande ekonomiska återverkningar icke kan skjuta undan denna fråga hur
länge Som helst. Utvecklingen på kommunikationsmedlens område har nämligen
gått in i en ny epok. Vi måste följa med i utvecklingen och ta ställning till de
nya förhållanden som inträtt. När det förr gällde att tillgodose de olika delarna
av landet med kommunikationsmedel så anlade man järnvägar. Men sedan
lång tid tillbaka är en utbyggnad av våra trafikmedel efter dessa linjer inte
aktuell i samma grad. Man måste nog tvärtom räkna med att järn vägsbyggandet
i stort sett — visserligen med vissa undantag — är ett avslutat kapitel för
många år framåt. Utvecklingen har gått fram på andra vägar. Man har slutat
att bygga ut järnvägarna och i stället gatt in för ett annat trafikmedel. Genom
nya busslinjer har nian sökt tillgodose de landsdelar, som inte ha kunnat betjänas
av järnvägarna. Men genom alf dessa landsdelar kommit att genomdragas
av busslinjer ha de kommit i en helt annan ställning till samhället och fått
mindre hjälp från staten i kommunikationshänseende än de bygder, som ligga
intill järnväg. Detta har i många fall blivit en stor belastning för dessa bygder.
Även när det gällt en ganska kort kombinerad järnvägs- och busslinje ha
frakterna och även passageraravgifterna blivit mångdubbelt större på den del
av linjen som trafikeras av buss än på den del Som trafikeras med järnväg. Detta
innebär en snedvridning när det gäller att tillgodose de olika landsdelarnas trafikbehov.
Utvecklingen har rentav gått i den riktningen, att man undan för un.
dan förbättrar befintliga järnvägslinjer t. ex. genom dubbelspår och genom insättande
av Snabbgående godståg. Men de trakter, som ligga utanför järnvägarnas
trafikområde få varken åtnjuta fördelen av det billigare fortskaffningsmedel,
som järnvägarna utgöra, eller bil delaktiga av andra förbättringar, som införas
på järnvägarna. Det var av denna anledning som motionärer från olika
håll förra året begärde, att en utredning örn denna fråga skulle komma till
stånd. Jag höjde mig för min del för det beslut, som tredje tillfälliga utskottet
förra året kom till, då utskottet hänvisade till 1944 års trafikutredning. Jag

Motion angående
införande
av genomgående
taxeberäkning

mellan järnväg
och därtill
anslutna billinjer.

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1D4C.

Motion angående införande av genomgående taxeberäkning mellan järnväg
och därtill anslutna billinjer. (Forts.)

ville för min del avvakta det resultat, till vilket denna utredning kunde
komma.

Det är dock ett par omständigheter som gjort, att vi nödgats komma igen med
vår motion i år. Det var dels de ganska negativa yttrandena från remissinstanserna
förra året och dels utskottets ovilja att yttra sig tillräckligt positivt i själva
sakfrågan. Yi önskade att utskottet mera positivt skulle uttala sig för den
princip, som vi förde fram. Jag tycker, att utskottet har yttrat sig betydligt
välvilligare i år. Utskottet säger klart ifrån, att det anser »den i motionen väckta
frågan örn införande av dylik taxeberäkning förtjänt av uppmärksamhet.»
Jag skulle i likhet med en talare i första kammaren önska, att utskottet yttrat
sig ännu välvilligare.

Det är ytterligare en omständighet som gör, att jag inte kommer att ställa
något yrkande i dag. Jag tycker nämligen att remissyttrandena i år lia fått en
mera positiv prägel än föregående år. Inte minst järnvägsstyrelsen har yttrat
sig ganska välvilligt, om ock inte så positivt som man skulle önskat. Järnvägsstyrelsen
uttalar — jag citerar här utskottsutlåtandet ■— »att styrelsen för sin
del ingalunda vill motsätta sig att en utredning sedermera kommer till stånd;
styrelsen finner det fastmer självfallet, att i motionen framförda önskemål och
synpunkter böra upptagas till prövning och ägnas vederbörligt beaktande vid
de undersökningar beträffande kommunikationsväsendets planering på längre
sikt, vilka enligt styrelsens mening böra igångsättas, sedan trafikutredningens
— på den närmare efterkrigstidens förhållanden inriktade — arbete slutförts.»
Jag skulle dock vilja beklaga, att järnvägsstyrelsen delar upp utredningen i
olika stadier på ett sådant sätt, att den sätter utredningskravet beträffande
gemensam taxeberäkning liksom i efterhand. Jag tycker i alla fall, att järnvägsstyrelsen
ställt sig ganska positiv till frågan, då den dock accepterar en utredning
och anser en sådan ganska behövlig.

Det är även en annan omständighet, som fört denna fråga framåt. 1944 års
trafikutredning har i sitt yttrande till denna motion rekommenderat, att man
praktiskt borde pröva sig fram till en lösning av frågan redan nu genom att på
något särskilt ställe införa en genomgående taxeberäkning och på det sättet
samla erfarenheter. Jag skulle i detta sammanhang vilja uttala, att dessa försök
inte böra göras i det syftemålet, att örn man därvid skulle komma fram
till vissa ekonomiska kalkyler, som kanske verka nedslående, man skulle ta
detta till intäkt för att hindra ett godkännande av själva principen. Jag skulle
beklaga örn så skulle bli förhållandet. Man mäste hålla fast vid målet, nämligen
att komma fram till en genomgående taxeberäkning. Sedan må man gärna genom
ett isolerat försök skaffa sig erfarenhet men inte på det sättet, att man därigenom
för frågan ur världen, utan man bör verkligen söka komma fram till
vissa erfarenheter örn på vilket sätt en dylik taxeberäkning skall byggas upp.
Jag är själv val medveten örn att en sådan inte kan införas generellt utan endast
vid vissa billinjer, som äro mera nödvändiga än andra eller framför andra
tillgodose vissa landsdelars behov.

Jag kan icke heller undgå att beröra ett uttalande som handelskamrarnas
nämnd gör i sitt avstyrkande remissvar. Det heter där: »Den av motionärerna
föreslagna taxeberäkningen gynnar därjämte den inom statsförvaltningen alltmer
påtagliga tendensen att undvika att visa vad olika rörelsegrenar verkligen
kosta, vilket i sista hand måste leda till en förtäckt subvention i en eller annan
form.» Jag är för min del fullt på det klara med att man kan gå för långt på
subventionslinjen och att man helst bör söka undvika densamma. Men man skall
inte handskas med detta ord i onödan, som man faktiskt gör, när man i detta
fall talar örn en förtäckt subvention. Jag skulle vilja fråga: är man beredd att

Lördagen den 4 maj 1940.

Nr 18.

Motion angående införande av genomgående taxeberäkning mellan järnväg

och därtill anslutna billinjer. (Forts.)
tala örn förtäckt subvention när det gäller vissa järnvägslinjer på statens järnvägar,
som inte alls visat sig vara bärkraftiga men som dock trots allt ha måst
trafikeras för att gagna vissa orter? Jag tror också att det ställer sig svårt att
tala örn förtäckt subvention när det gäller vårt vägväsende. I sådana här fall
bör man nog begagna ordet subvention med en viss försiktighet.

Som jag nämnde för en stund sedan ämnar jag inte här framställa något särskilt
yrkande örn bifall till motionen, då jag med ledning av utskottets utlåtande
finnér att frågan avancerat framåt. Jag kan i förbigående nämna, att det på
vissa håll råder så pass stort intresse för denna fråga, att man rentav tillsatt
landstingsutredningar för att taga upp detta spörsmål till undersökning. Därför
går det nog inte att stoppa denna fråga, utan den måste så småningom föras
fram till en lösning.

Jag har endast velat framföra dessa synpunkter och har, herr talman, intet
yrkande.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag skulle helst ha velat stödja ett bifallsyrkande
till herr Staxängs motion. Men när motionären själv anser, att man
kan uppnå det syfte som han har avsett med sin motion på annat sätt, skall
även jag nöja mig med att understryka vikten av att den ifrågasatta utredningen
i denna fråga kommer till stånd så snart som möjligt.

För de nordligaste landsdelarna är denna fråga av allra största aktualitet.
Bussförbindelserna äro nämligen inom betydande områden de enda kommunikationer
som finnas, och befolkningen inom mera avskilt belägna trakter har
under många år dragits med de olägenheter, som äro förbundna med det nuvarande
systemet. Dessa busslinjer ha nämligen tillkommit utan tillräckligt samarbete
de olika företagen emellan. Det råder därför nu ett fullständigt virrvarr
beträffande trafiktider, taxeförhållanden o. s. v. Den av dessa busslinjer berörda
befolkningen har fått sina levnadskostnader ganska väsentligt ökade genom
de brister, som råda i fråga örn kommunikationerna. Framför allt när
det gällt frakter och transporter av skrymmande gods har det varit fullständigt
odrägliga förhållanden i de områden i Norrbotten, som inte ha järnväg.
För trafikanterna har det varit mycket bristfälligt ordnat i fråga om väntkurar,
magasin för gods och sådant.

Av dessa olika anledningar tillsatte Norrbottens läns landsting i fjol en utredning,
som fick till uppgift att verkställa en allmän översyn över och komma
med förslag örn hur man bättre skulle tillgodose dessa områden med kommunikationer.
Utredningen gällde inte bara de busslinjer, som ha direkt anknytning
till järnvägar, utan busstrafikerade linjer överhuvud taget. Utredningen
har kommit till det resultatet, att just sådana olägenheter råda, som bland annat
påtalats av motionärerna och som jag nyss påpekat. Den norrbottniska
utredningen har ansett, att man näppeligen kan åstadkomma en bestående förbättring
på annat sätt än genom att förstatliga hela busstrafiken i de stora
områden, som ligga mellan Tornedalen och Malmberget i Norrbotten. Eventuellt
skulle statens järnvägar kunna övertaga ledningen av bussnätet där. Utredningen
är nu avslutad och resultatet kommer att översändas till regeringen
och Norrlandskommittén. Det blir alltså ytterligare ett bidrag till belysning av
den fråga som motionärerna fört på tal.

Dessutom har länsstyrelsen i Norrbotten för några veckor sedan till regeringen
framfört synpunkter och förslag, som i huvudsak äro desamma som
kommit till uttryck i landstingsutredningens yttrande. Alin som direkt känna
till bristfälligheterna i det nuvarande systemet äro följaktligen mycket angelägna
om att en ändring så snart som möjligt skall komma till stånd. Jag hop Andra

kammarens protokoll 19JiG. Nr 18. 4

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

Motion angående införande av genomgående taxeb er åkning mellan järnväg
och därtill anslutna billinjer. (Forts.)

pas också att herr Staxängs motion och det utskottsuttalande, som nu föreligger,
skola bidraga till att denna fråga forceras fram så mycket som möjligt.
Jag vill i det hänseendet understryka vad herr Staxäng nyss har sagt. Inte
minst för utvecklingen av näringslivet i Norrland och kanske framför allt i
Norrbotten är detta en mycket viktig fråga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av väckta motioner dels angående utredning av frågan örn ett enhetligt
pris inom hela landet för flytande drivmedel till motorfordon, dels angående
utredning örn utjämning av de avståndsbetingade prisvariationerna i fråga
örn flytande motorbränsle, dels ock örn utredning angående ett enhetligt
pris på flytande motorbränsle.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Vigelsbo, som anförde: Herr talman! Under de senaste åren har i ett
flertal fall inträffat.att från Salberga sinnessjukhus i Västmanlands län försöksutskrivna
patienter blivit mantalsskrivna i de kommuner där de vistas som försöksutskrivna.
Vistelsekommunerna ha som regel överklagat angivna mantalsskrivning,
men utan resultat. Numera föreligger ett flertal fall, där utslag meddelats
från såväl Västmanlands läns länsstyrelse som kung. kammarrätten, där
emellertid vederbörande kommuners besvär lämnats utan avseende. Patienterna
bli följaktligen mantalsskrivna, för att senare, efter ett understödsfritt år,
även erhålla hemortsrätt. Inträffar därefter en så väsentlig försämring i patientens
tillstånd att han måste återföras till sjukhuset, blir det den nya hemortskommunen
som får taga det ekonomiska ansvaret för bemälde patients fortsatta
vård.

Härovan berörda förhållanden innebära för kommuner belägna omkring sjukhusorten
ekonomiska risker av betydande mått. Möjligheten att hemsända en
försöksutskriven patient till hans hemortskommun synes enligt sakkunskapen ej
föreligga, då man genom ett sådant förfarande riskerar att vederbörande genom
att återförenas med sin tidigare miljö drabbas av återfall i sjukdomen.
Då dessutom en försöksutskriven patient även efter försöksutskrivningen kvarstår
under sjukhusets översyn och kontroll, har det befunnits nödvändigt att
försöksutskrivningsorten förlägges så nära sjukhuset som möjligt för att kostnader
och övriga olägenheter i samband med övervakningen ej onödigtvis skola
förstoras. Detta innebär sålunda att ett mycket stort antal patienter kommit
och kommer att försöksutskrivas i sjukhusets omedelbara närhet, i de kommuner
som ligga närmast och lämpligast till.

Kommunerna omkring Salberga sinnessjukhus’ förläggningsort Sala se sålunda
med anledning av angivna förhållanden med mycken stor oro på de ekonomiska
risker som härmed uppkomma. I ett fåtal fattiga landsbygdskommuner
kring Sala äro för närvarande inte mindre än ett 30-tal patienter försöksutskrivna,
vilka man samtliga befarar få mantalsskrivna i deras nuvarande
vistelsekommuner. Dessutom är det för närvarande 80 patienter utskrivna i familjevård
i dessa kommuner, av vilka man också kan påräkna att en hel del

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

Interpellation. (Forts.)

komma att försöksutskrivas med ytterligare risk för mantalsskrivning och senare
hemortsrätt.

Med anledning av angivna förhållanden hölls den 3 januari i år ett sammanträde
i Sala med representanter för sex av de närmast staden belägna kommunerna
—- de kommuner som hårdast drabbats av dessa förhållanden och vilka
även för framtiden löpa den största risken — vid vilket man dryftade de åtgärder
som lämpligast borde vidtagas. Härvid framfördes bland annat tanken på
att kommunerna skulle, örn en ändring i angivna avseende ej vore att påräkna,
stoppa mottagandet av dessa försöksutskrivna patienter. Ett sådant steg från
berörda kommuners sida, vilket dock av ekonomiska skäl kanhända visar sig
bli ofrånkomligt, skulle för det allmänna och även för sinnessjukvården komma
att medföra mycket svårbemästrade problem. Patienterna kunna av redan
angivna skäl ej återsändas till sina hemorter, av utrymmesskäl kunna de ej
kvarhållas på sjukhuset, ur sjukvårdande synpunkt är ej heller lämpligt
att så sker. Patienterna kunna ej heller med fördel spridas ut på ett alltför
stort område; bristande personaltillgång och kostnadsskäl lägga härvid svåra
hinder i vägen för övervakningen. Återstår så endast möjligheten att vädja
till de närmast sjukhuset liggande kommunernas och deras medborgares beredvillighet
att taga sig an dessa familjevårdspatienter. Detta har också skett,
och efter vad jag har mig bekant har ett mycket gott förhållande varit rådande
mellan ortsbefolkningen och sjukhusledningen. [Vakna och målmedvetna
mantalsskrivningsjurister i vederbörande patienters hemkommuner ha emellertid
kommit underfund med att man på detta sätt enkelt kan undkomma att för
framtiden draga försorg örn dessa utan i stället kasta hela trycket av denna
ekonomiska belastning över på fullständigt ovidkommande kommuner, ett litet
fåtal sådana, belägna i sjukhusets närhet, vilka beredvilligt ställa sina hem
till förfogande för denna sjukvårds ändamålsenliga genomförande. Då man
från sakkunnigt håll förklarar, att familjevården och försöksutskrivningen är
en så viktig detalj i denna sjukvård, att den överhuvud taget ej kan undvaras,
vore det beklagligt, örn man med utnyttjande av mantalsskrivningsförordningens
bokstavsmässiga innehåll skulle äventyra hela denna vårdform såsom sådan.

Med hänvisning till vad nu anförts hemställer jag härmed, herr talman, om
andra kammarens medgivande att få till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställa följande frågor:

Har herr statsrådet sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande, hur mantalsskrivningsförordningen
i detta fall på ett för de drabbade kommunerna
olyckligt sätt utnyttjas, samt

ämnar herr statsrådet med anledning av påtalade förhållanden vidtaga i densamma
erforderliga ändringar, och hur snart kunna dessa i så fall vara att
förvänta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till konstfackskolan;

Nr 18.

Lördagen den 4 maj 1946.

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete med
Stockholms stad och Stockholms läns landsting för uppförande och drift av
en medicinsk tuberkulosklinik och en thoraxkirurgisk klinik vid karolinska
sjukhuset;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till omkostnader för lagring m. m. av gengaskol genom Svenska
gengasaktiebolaget;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till tillverkning av syntetiskt gummi;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
luftfartsstyrelsen;

nr 115, i anledning av Kungl. Majlis framställningar angående anslag till
vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna m. m.;

nr 116, i anledning av väckt motion angående utredning örn byggande av
väg från Sädvaluspen till Graddis;

nr 117, i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan
å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån;

nr 118, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande behovet av
vissa anslag, som beviljats under krigsåren men ännu icke tagits i anspråk;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner örn nedsättning av postportot för vissa
bokförsändelser; och

nr 29, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i och en allmän översyn
av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 32, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande i utskottets
utlåtande nr 31 framlagt förslag rörande försäljning av Havstena nr 7 Grubbagården
och Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad;

nr 33, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen
örn rätt till jakt;

nr 34, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna i
lagen örn rätt till jakt m. m.;

nr 35, i anledning av väckta motioner örn införande av enhetliga ordningsföreskrifter
vid slakterierna i samband med obligatoriskt köttbesiktningstvång;

nr 36, i anledning av väckt motion örn utfärdande av en förordning därom
att hästs ålder skall vara offentligt känd och angiven;

nr 37, i anledning av väckta motioner angående utredning om effektivisering
och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten;

nr 38, i anledning av väckta motioner om anslag till anordnande i lantbruksstyrelsens
regi av försök med gödsling av salta fiskevatten;

nr 39, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund;

nr 40, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser rörande bidrag
till byggnadsarbeten vid anstalter för lägre lantbruksundervisning;

nr 41, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 42, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i grunderna för statsbidrag
till jordbrukets yrkesskolor; och

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 18.

nr 43, i anledning av väckt motion om gottgörelse åt jordägare i Kumla m. fl.
socknar för förluster, åsamkade av Sagåns översvämning år 1944; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning av
väckta motioner örn återinförande genom postverkets försorg av utbärning av
värdepost samt angående utredning av frågan om återinförande av värdebrevbäringen.

§ 20.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 189, till Konungen angående användande av riksbankens vinst för år 1945.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.31 em.

In fidem
Gunnar Britth.