1946. Andra kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1946:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 15.

Lördagen den 6 april.

Kl. 4 em.''

§ I Justerades

protokollet för den 30 nästlidna mars.

§ 2.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts
å kammarens bord vilande propositioner:

nr 217, angående försäljning av vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter; och

nr 219, angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr 454 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.;
samt

till statsutskottet motionen nr 455 av herr Stjärne.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hedlund i Rådom vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående
upphävande av prisregleringen å rundvirke m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ratificering av vissa ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen
;

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckt motion angående
ändring av bestämmelserna om motionsrätt i lagen om kommunalstyrelse
på landet;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorde framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 15.

Nr 15.

Lördagen den 6 april 1946.

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inora kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen under folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Majlis framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till anskaffande av apparatur m. m.
för allmän skärmbildsundersökning;

nr 74, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 75, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 76, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 77, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse;

nr 78, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 79, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa anslag till
vetenskapsakademien ;

nr 80, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 81, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 84, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsrådet och yrkesinspektionen;

nr 85, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till barnavdelningar vid lasarett m. m. jämte i ämnet väckt
motion ;

nr 86, i anledning av Kungl, Majits proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till förlossningsvården;

nr 87, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 88, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av fastigheten Heimdal nr 1 i Stockholm;

mr 89, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till kraftstation vid Jösseforsen m. m.;

Lördagen den 6 april 1946.

Nr 15.

nr 90, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m.;

nr 91, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till anordnande av telefonkabel å bandelen Köping—Frövi
m. m.;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till iståndsättning av uthyrningsfastiglieter vid Drottningholms
slott;

nr 93, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående disposition av
vissa äldre reservationsanslag;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förfogande över
visst äldre reservationsanslag; och

nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1946/47 till understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt
förtjänst;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, i anledning av väckt motion angående ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser örn rätt för skogsarbetare m. fl. till avdrag för vissa fördyrade
levnadskostnader;

nr 26, i anledning av väckta motioner om beskattning av medlemsavgifter
till ekonomiska och ideella föreningar; och

nr 27, i anledning av väckta motioner örn hävande eller begränsning av
den för staten gällande skattefriheten i fråga örn kommunal fastighetsskatt;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 27, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

nr 28, angående avlöningsförmånerna åt förste vaktmästaren hos riksdagens
första kammare Öhr. Jensen och vaktmästaren hos samma kammare M. J.
Ericsson under tjänstledighet på grund av sjukdom;

nr 29, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn
pension åt städerskan vid riksdagshuset Elin Matilda Larsson, född Persson;

nr 30, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 31, i anledning av väckt motion angående f. lokomotivföraren K. H.
Karlssons pensionsförmåner; och

nr 32, angående tillfälligt lönetillägg och provisoriskt lönetillägg åt den
hos riksdagen anställda personalen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förbättring av löneställningcn för präster, dels ock väckta motioner angående
utredning och förslag i samma ämne;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk;

Nr 15.

Lördagen den 6 april 1946.

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 23, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag
örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940'' (nr 995) om straff
för sabotage;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Majrts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens
år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde fattade beslut;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 1—6 mom. och 3 § 1 mom. lagen den 27 juni
1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
radioanläggningar m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 juni 1945 (nr 384) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för försök
med täckdikningsmaskiner m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till odlings-
och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter m. fl.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår
jordbruksärenden;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom jämte i ämnet väckt motion;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
två allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

Lördagen den 6 april 1946,

Nr 15.

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 25, i anledning av väckta motioner angående anslag för bidrag till arvoden
åt skolläkare vid lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor;

nr 26, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring
för frukt till Norrbottens och Västerbottens län;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
till prisreglerande åtgärder för budgetåret 1945/46 jämte i ämnet väckta
motioner ;

nr 30, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag angående
statsbidrag till rensning av vattendrag, som icke företages i anslutning till
redan fullbordade torrläggningsföretag; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Havstena nr 7 Grubbagården och Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av
väckt motion angående utbildningen av tandtekniker och tandsköterskor; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskottets utlåtanden:
nr 10, över motion örn nya direktiv för socialvårdskommittén m. m.; och
nr 11, över motion angående förstatligande av AEG-koncernens och Elektriska
AB Siemens företag i Sverige.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpetlalion.

Herr Karlsson i Stuvsta, som anförde: Herr talman! Med statens övertagande
av Bogesunds fideikommiss uppstår frågan örn godsets framtida användning.

Stockholms stad har sedan flera år varit intresserad av att förvärva godset att
användas som fritidsreservat. Av allt att döma torde fortfarande stort intresse
från nämnda håll förefinnas att förvärva egendomen för angivna ändamål.

Det är naturligt att jämväl städer och andra tätorter utanför huvudstaden äro
intresserade av möjligheterna att å godset Bogesund bereda plats för barn- och
skollovskolonier och andra anläggningar för vila och rekreation för såväl äldre
som yngre. Emellertid torde dessa kringliggande samhällen helst önska, att
egendomen i fråga förbleve i statens ägo för att i samma mån och på lika
grunder som Stockholms stad kunna för ovan angivna ändamål arrendera lämpliga
områden å Bogesunds ägor. Örn egendomen förvärvades av Stockholms stad
skulle självfallet inga garantier förefinnas i fråga om jämställdhet i detta
hänseende.

Samtidigt anmäler sig för socknen Östra Ryds och kringliggande bygds vidkommande
intresset av att godsets jordbruk åter kommer i kultur och kan ge
utkomst åt ett större antal människor. Vanhävden å Bogesund har starkt ^bidragit
till den avfolkning inom östra Ryds socken, som sedan länge pågått,
och därjämte hindrat all utveckling i övrigt. Enligt min mening kan inte^ hänsyn
till aldrig så befogade men speciella intressen för fritidsområden få avgöra
vare sig frågan örn vem som skall äga Bogesund eller frågan örn hur den
till detta gods hörande marken huvudsakligen skall användas. Med en areal
av nära 1 400 tunnland odlad örn än vanhävdad jord finnas här de yppersta

Nr 15.

Lördagen den 6 april 1946.

Interpellation. (Forts.)

möjligheter för rationell jordbruksdrift i stor skala. Dessutom torde med hänsyn
till de jämväl stora skogs- och strandområdena å Bogesunds gods såväl
jordbruksintressena som fritidsintressena val kunna förenas. Bäst tillgodoses
dessa intressen örn staten förblir ägare till Bogesund.

Genom den av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i fjol
tillsatta utredningen om gemensam jordbruksdrift har frågan örn föreningsjordbruk
blivit aktuell. Jag ber i detta sammanhang få erinra örn vad herr statsrådet
på tal om olika former för utarrendering av statlig jord anförde i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet vid tillsättandet av nämnda utredning den 31
juli 1945:

»Som jag anfört, synes den ekonomiska och tekniska utvecklingen i allt
högre grad gynna jordbruksdrift på större brukningsdelar. Åtminstone i vissa
delar av landet torde därför den ändamålsenligaste företagsstorleken vara avsevärt
större än som motsvarar jordinnehavet vid de fastigheter, vilka jämlikt
gällande bestämmelser kunna upplåtas såsom arrendeegnahem. Därför synes i
detta sammanhang även andra brukningstyper böra prövas. Denna fråga skulle
emellertid icke kunna lösas därigenom, att bestämmelserna örn arrendeegnahem
ändrades för att möjliggöra upplåtandet till enskilda personer av större fastigheter,
än som motsvarar vad i allmänhet brukar betecknas som familjejordbruk.
Det skulle förmodligen strida mot rådande uppfattning, örn staten engagerade
sig genom att ikläda sig alla risker och förpliktelser för att å kronoegendomar
inrätta enskilda storföretagare. Däremot torde inga berättigade invändningar
kunna resas mot att staten vid sidan av upplåtandet åt enskilda av arrendeegnahem
även på liknande sätt inrättade och uppläte större jordbruksfastigheter
på arrende till ekonomiska föreningar av lantarbetare och andra mindre bemedlade
yrkesutövare i jordbruket. Dylika ekonomiska föreningar torde böra organiseras
i anslutning till de bestämmelser, som finnas lämpliga rörande förenings
jordbruk.»

Godset Bogesunds stora arealer, dess ypperliga läge i fråga örn avsättningsmöjligheter,
andra fördelaktiga betingelser samt det förhållandet att den mesta
jorden är omedelbart ledig borde göra ifrågavarande gods väl lämpat för experiment
med den form för jordbruk, varom här är fråga. Det råder inget tvivel
örn att, därest staten ställer sig villig att utarrendera detta gods till föreningsjordbruk,
detta skulle utlösa stor tillfredsställelse bland alla för denna form av
jordbruk intresserade lantarbetare, arrendatorer och småbönder.

Örn denna användning av Bogesunds jordbruksareal av olika skäl likväl anses
olämplig borde, enligt min mening, frågan örn att där anlägga ett statligt
mönster-, och försöksjordbruk upptagas till prövning, eventuellt i samband med
förläggning dit av vissa jordbrukets försöksanstalter.

Med hänsyn härtill ber jag örn andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande frågor:

1) Har den framtida användningen av Bogesunds gods och därvid frågan
örn dess användning för föreningsjordbruk eller statligt mönsterbruk varit föremål
för Kungl. Maj:ts övervägande och är statsrådet beredd delge kammaren
resultatet härav?

2) Örn ett sådant övervägande icke ägt rum, är herr statsrådet i tillfälle delge
kammaren sin mening örn huruvida Bogesunds gods bör kvarstanna i statlig ägo?

Denna anhållan bordlädes.

Anmäldes och godkändes
Konungen, nämligen

§ 7.

följande förslag till riksdagens skrivelser till

Lördagen den 6 april 1946.

Nr 15.

från konstitutionsutskottet:

nr 126, i anledning av väckta motioner angående ändring av 33 § lagen
örn val till riksdagen;

från bankoutskottet:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
vissa tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner, m. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dels e. o. byråsekreteraren
hos statskontoret N. iG. Svensons pensionsförmåner, dels ock pension
åt ingenjören vid arméförvaltningens tygavdelning E.-E. Stollenwerks
efterlevande; och

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till bidrag
till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) arn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret; och

nr 125, i anledning av väckt motion örn förhöjd engångsersättning åt efterlevande
till sjöfolk, som omkommit genom krigsförlisning före den 1 januari
1940; samt

från jordbruksutskottet:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning i
vissa fall av arbetarsmåbrukslån;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker,
m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
dödsboet efter F. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avvecklingen
av 1941 och 1942 års krislån; och

nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Virestadssjöarnas sänkningsföretag i Kronobergs län.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Tisdagen den 9 april.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 2 oell den 3 innevarande april.

§ 2.

Upplästes oell lades till handlingarna följande till kammaren inkomna läkarintyg: Riksdagsman

J. Onsjö, född den 22 maj 1895, Onsjö Larv, är på grund av
influensa oförmögen delta i riksdagsarbetet tills vidare fr. o. m. den 6 april
1946 t. o. m. den 12 april 1946. Detta intygas härmed på begäran.

Onsjö Larv den 6 april 1946.

G. Domeij,

e. prov.-läk., leg. läk.

Vidare upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att fru Hildur Humla från Munkfors är i behov av sjukhusvård och för
den skull är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet tillsvidare, intygas härmed
på heder och samvete.

Uddeholm den 7 april 1946.

Ivar Elliot,

provinsialläkare.

Kammaren beviljade fru Humla ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare
fr. o. m. den 7 innevarande april.

§ 3.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 220, med förslag till lag örn folkpensionering, m. m.;
nr 221, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.; och

nr 223, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Svar på
interpellation.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har herr
Kristensson anfört, att från befolkningen i Knäbäck i Ravlunda socken vid flera
tillfällen framkommit klagomål på grund av olägenheter i samband med skjutövningar
på Havängs skjutfält. Det hade sålunda uppgivits, att den 20 mars

Tisdagen den 9 april 1946.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

i år granater kreverat i byns närhet och att granatsplitter slagit ned i byn.
Skjutövningarna medförde även ekonomiska svårigheter för byns innevånare, då
de lade hinder i vägen för fisket och ledde till en minskning i badgästernas antal.
Interpellanten har frågat:

1. Har statsrådet uppmärksammat ifrågavarande förhållanden och är statsrådet
villig att vidtaga åtgärder för att rättelse må ske i omtalade missförhållanden? 2.

Vilka åtgärder vill ''statsrådet i så fall vidtaga?

Med anledning härav må anföras följande.

Jag har föranstaltat örn utredning i denna fråga dels genom arméchetens
försorg och dels genom polismyndigheternas. Av utredningen framgår, att fältet
vid skjutningen den 20 mars använts av en övningsdivision ur A 3, alltså
icke av det förband — P 2 — för vilket fältet närmast är avsett. Vid skjutningen
folio granatsplitter ned i Knäbäcks by. Chefen för artilleriregementet,
som ledde skjutningen, har förklarat sig ha kommit till insikt örn att målområdet
varit olämpligt valt. Det kunde, utan att syftet med övningen blivit lidande,
ha förlagts längre söderut, d. v. s. på större avstånd från Knäbäck och inom
det för stridsvagnar bestämda skjut området. Någon risk för att splitter fallit
ned i Knäbäck torde då icke ha förelegat. Övningsledaren har medgivit, att han
före skjutningen icke tagit del av gällande säkerhetsbestämmelser för övningsplatsen.
Han har därigenom gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten och
har av tjänsteförrättande militärbefälhavaren ådömts straff härför..

Utredningen tyder icke på att något motsvarande förekommer vid de skjutningar
som utföras av P 2. En representant för befolkningen har vitsordat, att
vid dessa skjutningar numera tider och gränser noga hållas.

Utredningen ger icke vid handen, att anledning föreligger att skärpa de nuvarande
säkerhetsbestämmelserna. Dessa anses redan nu vara rigorösa.

För egen del vill jag anföra, att det inträffade bör vara ett kraftigt memento
för de truppförband, som nyttja denna värdefulla skjutplats, att noga följa säkerhetsbestämmelserna
och även i övrigt planlägga skjutningarna med försiktighet
och omdöme. Att skjutningarna måste medföra vissa obehag för befolkningen
kan givetvis icke undvikas. I den mån dessa olägenheter, såsom i interpellationen
antytts, äro av ekonomisk innebörd och icke avhjälpts genom en
tillämpning av redan utfärdade bestämmelser, står det givetvis öppet för vederbörande
att hos arméns fortifikationsförvaltning göra de framställningar som
äro befogade.

Härmed torde interpellationens båda frågor vara besvarade.

Härpå yttrade:

Herr Kristensson: Herr talman! Jag tackar herr statsrådet, och chefen för
försvarsdepartementet för det snabba svaret på min interpellation.

Anledningen till mina frågor var närmast skjutövningen den 20 mars i år,
då granatsplitter föll över Knäbäcks by. Vid iandsfiskalens undersökning omtalar
en av ortsborna, att splitter anträffats litet varstans över hela samhället
och att uppenbar fara för liv och lem förelegat för samhällets innevånare. En
annan uttalar som sin mening, att det var en tillfällighet att inte någon av
byns innevånare träffats av splitter. En ledare lör ett arbetslag förtäljer, att
en hel svärm av splitter slagit ned omkring en fastighet i närheten. Ett splitterstycke
på omkring ett halvt kilogram hade slagit ned strax intill en kista,
som var avsedd för förvaring av sprängämnen. Efter skjutningarna hade denne
man sett en grop efter en krevad 47 meter från vägen genom samhället. Enligt
ett intervjuuttalande i en tidning kände sig knäbäcksborna den dagen »sorn örn
de bodde vid dödens portar». Om man sätter sig in i deras belägenhet kan man

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Svar pä interpellation. (Forts.)

förstå-att de fråga, om någon allvarlig olycka först måste ske, innan statsmakterna
mgripa för att få bort detta oefterrättliga tillstånd. Då staten hade planer
på att förvärva Haväng till skjutfält, restes opposition häremot på grund
av de fornminnesmärken, som finnas där. Inför denna opposition tillkommo bestämmelser
örn att skydda de gamla fornminnesgravarna. Befolkningen i Knäbäck
har intet att invända däremot men anser med rätta, att det är ändå mera
angeläget att hänsyn tages till deras liv.

Som jag nämnt i min interpellation ha klagomål tidigare framförts från befolkningen
i Knäbäck. I en skrivelse av den 26 juni 1944 till länsstyrelsen, undertecknad
av 11 personer, klagas över att kungjorda tider för skjutningarna
överskridas och att därför olyckstillbud förekommit. Vidare omnämnes i sam -ma skrivelse, att nedslag av kulspruteprojektiler inträffat inom byn och att en
kula slagit igenom taket i en fiskares fastighet. Regementschefen medgav, att
tiderna ej hållits, men uppgav, att framgent så stor marginal i reservtid skulle
utsättas, att ett överskridande av uppgivna tider uteslöts.

Av statsrådets svar framgar, att fältet vid skjutningen den 20 mars använts
av en övningsdivision ur A 3 och inte av P 2, för vilket förband fältet närmast
är avsett. Vidare framgår, att målområdet var olämpligt valt och att övningsledaren
före skjutningen icke tagit del av gällande säkerhetsbestämmelser för
övningsplatsen. Statsrådet är av den uppfattningen, att gällande säkerhetsföreskrifter
inte behöva skärpas.

Jag förmodar, att skjutfältet också i framtiden kommer att användas av andra
förband än P 2. Detta kan nied nuvarande ordning innebära en risk för ett
upprepande av händelserna den 20 mars. Jag vill hemställa till statsrådet att
taga under övervägande möjligheten av att inlösa husen i Knäbäcks by till
kronan och lägga byn till skjutfältet. Jag vill framhålla vikten av att en bestående
och varaktig förbättring sker för innevånarna i Knäbäck. Det är av
synnerlig vikt att sådana händelser, som skedde den 20 mars, inte upprepas både
med hänsyn till människoliv och därför att de skapa avoghet och ovilja mot
det militära.

. Med min interpellation ville jag även bringa i statsrådets åtanke de ersättningsanspråk,
som fiskarena i Knäbäck framställt på grund av att skjutövningarna
göra allvarligt intrång i deras näring. Lantbruksstyrelsen har i en
skrivelse till försvarsdepartementet i oktober 1943 framhållit'', att det är skäligt,
att staten träder hjälpande emellan, och anser vidare, att omständigheterna
äro så egenartade, att det knappast kommer att medföra några mera vittgående
konsekvenser att lämna ersättning åt de fiskare det här gäller. Beträffande
dessa ersättningsanspråk uppger , statsrådet i sitt svar, att det står öppet för
vederbörande att göra framställning hos arméns fortifikations.förvaltning. Detta
ha fiskarena i Knäbäck gjort i september 1943. Med anledning härav tillsattes
en utredningskommitté i januari 1944. Fiskarena vänta nu ivrigt på resultatet
av denna utredning. Jag vill uttala den önskan, att denna utredning
nu ma ske med största skyndsamhet och att därvid vederbörlig hänsyn tages
till de säregna och ömmande omständigheter, som föreligga.

. Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
vill till en början säga, att jag är interpellanten tacksam för att han givit mig
detta tillfälle att här säga ifrån — och jag hoppas att det skall kunna höras
ute i landet •— att de militära befattningshavarna måste iakttaga alla möjliga
hänsyn vid övningar, där de på något sätt kunna komma i konflikt med civila
intressen.

Sedan vill jag inte tvista med interpellanten örn huruvida möjligen de i pressen
lämnade skildringarna kunna lia inneburit en och annan överdrift, när det

Tisdagen den 9 april 1946.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

gällt att beskriva våldsamheten i etet splitterregn, som den 20 mars skulle ha
fallit över byn Knäbäck. Det är ju ganska naturligt, att man i ett sådant sammanhang
gärna färglägger en smula.

Interpellanten använder ett enligt min uppfattning något starkt uttryck,
när han säger att det råder ett oefterrättligt tillstånd där nere. Jag har själv
avlagt ett besök på platsen, och även örn jag inte kommit i så intim kontakt
med befolkningen på skjutfältet eller i dess närhet som jag skulle ha önskat,
är jag i alla fall säker på att man på något sätt skulle lia låtit mig veta av
det, örn man verkligen ansett tillståndet oefterrättligt. Jag ser saken pa det
sättet, att civilbefolkningen och militärerna få försöka att så småningom komma
fram till en modus vivendi, ett samarbete med ömsesidigt hänsynstagande.
Uppenbart är i varje fall, att det med hänsyn till de stora kostnader som statsverket
nedlagt på skjutfältet i Ravlunda är omöjligt att åstadkomma någon i
väsentlig grad annan ordning än den som för närvarande råder.

Det har vitsordats från ortsbefolkningens sida, att det numera icke brukar
framkomma några klagomål, när det truppförband, för vilket fältet närmast
är avsett — alltså pansarregementet i Hälsingborg, P 2 — har sina skjutövningar.
Vad som nu inträffat är att A 3 i samband med den fälttjänstövning,
som avslutade årets rekrytutbildning, gick in på fältet och där hade övningar.
Chefen för detta regemente, som nu blivit ådömd straff av ställföreträdande
militärbefälhavaren, är ny i sin befattning, och detta får väl anses vara en förklaring
till — om än naturligtvis icke någon ursäkt för — att han icke följt
de gällande säkerhetsbestämmelserna. Jag tror för min del, att det inte är så
stor risk för ett upprepande, och jag hoppas att interpellanten och jag skola få
fog för vårt antagande, att detta skall bli en varning till de militära myndigheterna.

Låt mig sedan nämna några ord örn knäbäcksbornas förhållanden. När inköpet
av mark för skjutfältet i Ravlunda skedde, tog man med även Knäbäcks
by, trots att detta icke var alldeles nödvändigt med hänsyn till själva skjutfältets
utsträckning. Detta gjorde man närmast med tanke på att man ville berecia
knäbäcksborna möjlighet att friköpa sina hus, som dittills stått på ofri
grund. Nu är frågan den örn knäbäcksborna önska friköpa jorden och följaktligen
bo kvar i sin by. Interpellanten har anvisat en annan möjlighet, nämligen
att knäbäcksborna skulle flytta, vilket alltså skulle innebära^ att kronan skulle
inlösa husen. Jag förmodar att meningen är att kronan också skulle medverka
till anskaffande av bostäder på annat håll. Detta är emellertid en ganska dyrbar
transaktion, som kronan inte har anledning att överväga, nied mindre det
är fullständigt klarlagt, att nian inte kan begagna skjutfältet utan risk för
knäbäcksbornas liv och lem. Jag kan följaktligen inte ge någon utfästelse på
denna punkt. Statsverket skall givetvis överväga alla möjligheter. Detta är ju
för övrigt en fråga, som i sista hand kommer inför riksdagen.

Vad beträffar frågan örn understöd åt fiskarena i Knäbäck, förhåller det
sig- visserligen så, som den ärade interpellanten nämnde, att de i slutet av ar
1943 gjorde en framställning om ersättning för förluster på fisket. Denna framställning
föranledde tillsättandet av en kommission, som omfattade representanter
dels för bygden och dels för regementet P 2. Kommissionen utsände
frågeformulär, och fiskarena anmodades uppge örn de hade några anspråk att
framställa och i jakande fall vilka belopp anspråken avsåge. Några svar härå
ha ännu icke kommit kronan tillhanda. Det förhåller sig emellertid så, att en
advokat — jag tror i Kristianstad — förklarat, att han såsom representant för
fiskarena kommer att formulera deras önskemål. Det är i varje fall inte möjligt
för arméförvaltningen eller andra militära myndigheter att taga ställning
till anspråk, som ännu icke blivit framställda. För övrigt kan jag glädja in -

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

terpellanten med att det enligt vad som upplysts från fiskesakkunnigt håll förhåller
sig så, att avkastningen av fisket i Knäbäcks by stegrats, sedan skjutfältet
kommit till. Örn detta har något samband med tillkomsten av skjutfältet,
vill jag lämna därhän. Det påstås i varje fall, att havet varit givmilt mot
fiskarena och att de fått bättre avkastning än tidigare. Det är under sådana
omständigheter ganska naturligt, att de hittills inte fullföljt den framställning,
som de gjorde år 1943. Jag betraktar det också som helt naturligt, att de då
höllö för sannolikt, att tillkomsten av skjutfältet skulle minska deras möjligheter
att idka fiske.

Herr Kristensson: Herr talman! De uppgifter jag lämnade örn händelserna i
Knäbäck den 20 mars i år har jag i mindre utsträckning hämtat från pressen
än från landsfiskalens rapport. Örn skjutövningarna på Haväng uteslutande
bedrivits av P 2 tror jag att risken för invånarna i Knäbäck skulle varit så
gott som obefintlig. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att P 2 under
den sista tiden noga hållit de angivna tiderna och även hållit sig inom de tiliana
gränserna vid skjutningarna. Men fortfarande upplåtes fältet åt andra
förband. Jag anser därför att risk föreligger för ett upprepande av de tråkiga
händelser som inträffat.

Jag skulle därför på nytt vilja hemställa till försvarsministern att allvarligt
överväga den utväg som bl. a. föreslagits av knäbäcksborna själva, nämligen
att deras hus inlösas av kronan och att de få flytta till en annan del av
Ravlunda socken. Där finnes nämligen ett område, till vilket de uppge sig
vilja..flytta. Jag är tacksam för att försvarsministern även i fortsättningen
vill agna denna angelägenhet sin uppmärksamhet. Jag hoppas liksom han
pa en god och varaktig lösning av denna fråga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
hoppas att den ärade interpellanten förstår, att jag inte kan ansluta mig till
uppfattningen att det skulle vara omöjligt att få de militära myndigheterna
att iakttaga de° bestämmelser som gälla för skjutfältet, Jag är övertygad örn
att det skall ga bra att fa dem att hålla sig till dessa bestämmelser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på
interpellation.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet Ericsson, som yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Skoglund i Doverstorp till mig ställt följande frågor:

1) Vill statsrådet lämna riksdagen en redogörelse för den nuvarande tillgången
inom vårt land på arbetskraft samt på material för byggnadsproduktionen? 2)

Vid vilken tidpunkt anser statsrådet att nu gällande regleringar av byggnadsproduktionen
kunna komma att upphävas?

3) Efter vilka grunder komma byggnadstillstånd, tills vidare och intill dess
regleringarna upphävas, att fördelas nied hänsyn till behoven av bostadsbyggande,
byggnadsproduktion i och för industri, hantverk, handel och jordbruk
m. m. samt statens och kommunernas investeringar.

Innan jag går in på de spörsmål, som beröras i interpellantens frågor, vill
jag till en början lämna en allmän redogörelse för byggnadsregleringen och
dess tillämpning. Vid bedömningen av en ansökan örn tillstånd för ett byggnadsföretag
har åtgången av material och arbetskraft för arbetets utförande

Tisdagen den 9 april 1946.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

alltid tillmätts största betydelse. Eftersom tillgången på olika slags byggnadsmaterial
och arbetskraft skiftat under årens lopp ha också bedömningsgrunderna
vid handläggningen av ärendena varierat. Hänsyn har vidare måst tagas
till vid vilken årstid det planerade byggnadsarbetet är avsett att utföras.
Arbetskraftsbehovet särskilt inom jordbruket ökas starkt under sommarhalvåret.
Med hänsyn härtill har man vid byggnadsregleringens tillämpning målmedvetet
sökt förhindra den koncentration av byggnadsverksamheten till sommarhalvåret
som förr var vanlig. Byggnadsarbeten som lämpligen kunnat utföras
under vinterhalvåret lia regelmässigt blott erhållit tillstånd^ för utförande
som vinterarbeten. Genom att på detta sätt i görligaste mån. fördela
byggnadstillstånden över hela året har man uppnått en viss säsongutjämning
inom byggnadsindustrien. Ansökningarna om byggnadstillstånd bli föremål
för en angelägenhetsprövning hos vederbörande myndigheter. Det ligger, i
sakens natur att grunderna härför under årens lopp växlat med hänsyn till
att vid olika tillfällen olika behov trängt sig i förgrunden.

Vissa byggnadsarbeten ha ansetts vara till sin natur så angelägna att
generellt byggnadstillstånd utfärdats för dem. Som exempel härpå kan nämnas
pensionärshem, s. k. barnrikehus, bostadsförbättringsföretag med lån eller
bidrag från egnahemsstyrelsen samt vissa nybyggnadsarbeten under en varierande
kostnadsgräns som utföras av domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen
m. fl. För att smidigt kunna tillmötesgå industriens behov av underhålls- och
reparationsarbeten beviljas byggnadstillstånd gällande ett halvt år i taget för
dessa arbeten. I tillstånden undantages dock uttryckligen inredning av befintliga
byggnader till lokaler för ny eller utökad produktion eller användning
som kontors- eller serveringslokaler. Statliga och kommunala underhålls- och
reparationsarbeten få vidare bedrivas utan byggnadstillstånd med arbetstagare
som äro fast anställda för dylikt arbete. För att undvika en överbelastning
av den administrativa apparaten äro från tillståndstvång undantagna sådana
byggnadsarbeten, som förutom vissa särskilt angivna yrkesarbetare kunna utföras
av tre personer, den s. k. tremannaregeln.

I första hand har nian vid tillståndsgivningen sökt tillgodose behovet av nya
bostäder. Med hänsyn till de knappa materialresurserna har bostadsbyggandet
emellertid måst begränsas. Detta sker på så sätt att byggnadsberedningen för
ett kalenderår i sänder fastställer en total bostadsbyggnadsvolym för rikets
tätorter. Denna totala bostadsvolym uppdelas på tätorterna i lokala bostadsbyggnadskvoter,
som avse att utgöra ett ungefärligt mått på minimibehovet av
nya bostadslägenheter. Kvotberäkningen utgöres av statens byggnadslånebyrå
som härvid bl. a. stöder sig på av dess förmedlingsorgan införskaffade demografiska
uppgifter m. m. Innevarande års kvot omfattar i likhet med fjolårets
45 000 lägenheter. Till följd av de utav verkstadskonflikten orsakade förseningarna
lia dock endast 37 000 lägenheter hunnit färdigställas under fjolåret,
och resterande 8 000 väntas bli färdiga under innevarande halvår. Örn man
räknar med en normal eftersläpning å 1946 års kvot vid kommande årsskifte
med 3 000 lägenheter skulle det faktiska lägenhetstillskottet i år bli 50 000
lägenheter. Motsvarande siffror för åren 1941—44 äro: 1911 12 000, 1942
23 000, 1943 33 000 och 1911 36 000. I detta sammanhang kan det kanske
vara av intresse att nämna, att man vid bedömning av huru stor del av kvoten
för en tätort som blivit fylld genom beviljade byggnadstillstånd räknar lägenheter
i pensionärshem för en halv lägenhet och bostadsrum i s. k. ungkarlshotell
för en tredjedels lägenhet. För att visa omfattningen av bostadsproduktionen
kan nämnas att i fjol meddelades byggnadstillstånd för bostadshus med
en total byggnadskostnad av 1 065 miljoner kronor eller cirka 90 miljoner

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

kronor mer än under 1914. I detta belopp inräknas även bostadsbyggnadsverksamheten
på landsbygden som, oberoende av tätorternas kvotsystem, lämnas
byggnadstillstånd i relativt obegränsad omfattning, försåvitt fråga icke
är örn bostadshus i kombination med affärs- eller andra lokaler.

Den del av byggnadsverksamheten som i storlek kommer närmast bostadsproduktionen
är industribyggena. I fjol lämnades byggnadstillstånd för industriella
byggnadsföretag med en sammanlagd byggnadskostnad av 384 miljoner
kronor, vilket överstiger motsvarande belopp år 1944 med cirka 100 miljoner
kronor. I detta belopp inräknas även de hantverksbyggnader som lämnats
byggnadstillstånd.

. De ändringar i bedömningsgrunderna för angelägenhetsprövningen, som
lag omnämnde inledningvis, lia gjort sig särskilt gällande beträffande industriens
byggnadsprojekt. Under krigsåren var ett industriellt byggnadsprojekts
betydelse för försvaret eller folkförsörjningen avgörande för frågan
örn byggnadstillstånd. Sådana industribyggen som icke skulle tillgodose dessa
för oss da särskilt vitala intressen fingo anstå. När kriget närmade sig sitt
slutskede och framför allt efter krigsslutet har angelägenhetsbedömningen
blivit en annan. Under fjolårets senare del ansåg man sig lia goda skäl att
vänta en förbättring i materialförsörjningen under detta år, och i förskott härpå
fann Kungl. Maj :t lämpligt att med övergivande av sin tidigare restriktiva
hållning meddela byggnadstillstånd för åtskilliga större industriella byggnadsföretag
i avsikt att underlätta den svenska industriens möjligheter att hävda
sig i konkurrensen på världsmarknaden. Vidare lämnades ett avsevärt antal
industribyggnadsföretag schaktnings- och sprängningstillstånd. Härigenom
uppnåddes en ökad sysselsättning för grovarbetarna under vintern. Vederbörande
byggherre vinner i sin tur tid, även örn byggnadsföretagets bedrivande
i övrigt får lov att vänta tills materialförsörjningen blir bättre.

^Med hänsyn till den knapphet på arbetskraft, som gör sig märkbar på vissa
håll inom näringslivet, och svårigheterna att åstadkomma nödvändig rörlighet
av arbetskraften har frågan örn industriens lokalisering ägnats allt större intresse.
Vid behandlingen av ansökningar örn tillstånd för industriföretag avseende
utökad eller ny produktion företagas numera undersökningar örn härför
erforderlig arbetskraft finnes på orten och övriga konsekvenser som kunna
uppkomma i form av ökat bostadsbehov respektive anläggningar av olika slag.
I överensstämmelse med dessa synpunkter taga myndigheterna nu också särskild
hänsyn till sådana byggnadsföretag som åsyfta att genom rationalisering
åstadkomma en minskning av arbetskraftsbehovet.

Vad jordbruket beträffar kan nämnas att under år 1945 tillstånd meddelats
för byggnader inom gruppen jordbruk, skogsbruk och fiske till ett sammanlagt
belopp av 39 miljoner kronor eller 10 miljoner kronor mer än under 1944.
Generellt byggnadstillstånd gäller vidare för gödselvårdsanläggningar och siloanläggningar
för beredande av ensilagefoder. En avsevärd del av byggnadsverksamheten
på den egentliga landsbygden torde emellertid ske utan byggnadstillstånd
jämlikt den s. k. tremannaregeln. Som allmänt omdöme skulle
kunna sägas att ansökningar örn tillstånd för byggnadsföretag för jordbrukets
behov endast i undantagsfall avslagits. Det rör sig i så fall endast örn större
anläggningar, spannmålssilos eller liknande.

Till byggnader för handelns behov har tillstånd meddelats under 1945 för
en sammanlagd byggnadskostnad av 45 miljoner kronor eller 10 miljoner kronor
mer än under 1944. Inom denna grupp dominera affärs- och kontorslokaler
med 36 miljoner kronor. Tillstånd till hotell- och restaurangbyggen ha
lämnats endast i begränsad omfattning. Renoveringsarbet-en inom denna bransch
torde dock ofta ha utförts utan byggnadstillstånd jämlikt den s. k. tremannaregeln.

Tisdagen den 9 april 1946.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

Angående de statliga och kommunala byggnadsföretagen kan nämnas att
de militära byggnadsarbetenas omfattning minskat från 117 miljoner kronor
1944 till 29 miljoner kronor 1945. Yad angår de civila anläggningsarbetena
har tillstånd meddelats för betydande kraftverksbyggen och flygfältsanläggningar
och åtskilliga arbeten av mycket betydande storleksordning för tillgodoseende
av det ökade trafikbehovet,

Tillstånd för sjukhus- och skolhusbyggen ha meddelats i den mån behovet
av sådana byggen visats vara ofrånkomligt. Byggnadskostnaderna för under
fjolåret beviljade sjukhusbyggen uppgå till 48,8 miljoner kronor och för under
samma tid beviljade skolhusbyggnader till 59 miljoner kronor. Tillstånden
ha i ett flertal fall utformats så att arbetenas bedrivande anpassas efter materialtillgångens
växlande beskaffenhet.

Interpellanten efterlyser i sin första fråga en redogörelse för den nuvarande
tillgången på arbetskraft och material dör byggnadsproduktionen. Jag skall här
först lämna en kort översikt över läget beträffande de viktigaste materialgrupperna.
Till en början kan det konstateras, att en viss förbättring i tillgången
på armeringsjärn under innevarande halvår kan väntas i jämförelse med situationen
under föregående halvår. Under första halvåret 1946 beräknas 65 000 ton
stå till förfogande för inhemsk konsumtion. Förbrukningen under första halvåret
1945 uppgick till 50 000 ton. Importen är emellertid ännu oviss och svårighet
föreligger att få in klena dimensioner. Produktionen och importen av järnbalkar
beräknas ge en disponibel tillgång för innevarande halvår av 23 000 ton. Fjolårets
hela förbrukning av järnbalkar beräknas ha uppgått till 29 000 ton. I
övrigt är materialförsörjningen bekymmersam. Produktionen av trådspik planeras
under tiden 15 mars till 31 december i år komma upp till 28 000 ton.
Detta är cirka 2 000 ton mindre än fjolårets produktion. Möjligheterna till
import av valstråd äro begränsade, och det är ovisst, om erforderliga kvantiteter
valstråd kunna frambringas inom landet. Även beträffande tillverkningen av
radiatorer är läget ansträngt, men en viss förbättring kan sägas ha inträtt. Under
innevarande halvår räknar man nämligen med att kunna tilldela radiatorfabrikerna
2 000 ton plåt per månad gentemot endast 1 500 ton plåt tidigare. Vad
rörförsörjningen beträffar har brist nu uppstått även på smidda rör, speciellt
klenare dimensioner. Den inhemska produktionen i år beräknas till 30—32 000
ton, vilket är samma som i fjol. Innevarande års behov uppskattas dock till
45—50 000 ton. Lagertillgångarna inom landet ha minskats till omkring 10 000
ton vid senaste årsskifte. Importen under detta halvår beräknas till blott 500
ton. Försörjningen med smidda rör synes sålunda under innevarande halvår bli
sämre än i fjol. Tillgången på raka normalrör väntas bli av ungefär samma
omfattning som i fjol. Behovet i år beräknas till 11 000 ton. Produktionen
under samma tid beräknas till 9 000 ton. Differensen får lov att täckas genom
anlitande av ersättningsrör. Lagren äro obetydliga. På gjutna normalrördelar
råder fortfarande brist trots åtgärder för ökad produktion. Normalrördelarna
kunna sägas för närvarande utgöra den trängsta sektionen inom rörbranschen.
På tryckrör råder ävenledes viss brist. Under innevarande halvår beräknas en
kvantitet om 8 000 ton stå till förfogande. Detta innebär en förbättring gentemot
föregående halvår, men det normala årsbehovet utgör 15—18 000 ton.
Bristen torde delvis beträffande grova dimensioner kunna täckas genom användning
av s. k. Bonnarör och beträffande klena dimensioner genom att använda
smidda stålmuffrör. Vad cementen beträffar beräknas årets produktionskapacitet
till omkring 1 569 000 ton, varav 377 000 Ion standardcement och
1 192 000 ton E-cement. Konsumtionen i fjol uppgick till 1 250 000 Ion, därav
280 000 Ion standardcement och 970 000 ton E-cement. Örn produktionen kan
upprätthållas i planerad utsträckning kan konsumtionen sålunda ökas med 20 %.

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Svar på interpellation. (Forts.'')

Emellertid är att märka att förbättringen av försörjningsläget i fråga om
armeringsjärn torde medföra, att betong i större utsträckning tages i anspråk
för byggnadsändamål. Detta kommer å andra sidan att i motsvarande mån
minska behovet av tegel. Tillgången på tegel väntas för övrigt bli något större
under innevarande halvår än under motsvarande tid i fjol. Synnerligen långa
leveranstider beträffande speciellt murtegel torde dock för en stor del av landet
bli bestående åtminstone fram emot hösten. Den nuvarande månadsproduktionen
av glas beräknas täcka konsumtionen, men svårigheter kunna alltjämt väntas
beträffande tjockare eller större dimensioner. Slutligen lia vi som bekant också
fått bekymmer för vår försörjning med trävaror, vilket i vissa fall kan göra en
övergång från trä- till betong- eller lättbetongkonstruktioner önskvärd.

Den andra väsentliga faktorn, som inverkar på byggnadsverksamhetens omfattning,
är arbetskrafttillgången. För utförande av under år 1945 beviljade
byggnadsarbeten erfordrades enligt lämnade uppgifter sammanlagt 32,5 miljoner
dagsverken. Örn man räknar med att en byggnadsarbetare i genomsnitt
utför 240 dagsverken per år, motsvarar detta sammanlagt 135 000 årsarbetare.

Skulle man öka den nuvarande bostadsproduktionen i tätorterna från 45 000
till 50 000 lägenheter per år erfordras omkring 6 400 årsarbetare. Enligt till
kommerskollegium lämnade uppgifter utgör vidare totalkostnaden för de industriella
nybyggnadsbehov, som planeras till utförande under 1946, icke mindre
än 667 miljoner kronor eller 91 % mer än kostnaden för under år 1945 beviljade
industriella nybyggnadsarbeten, som uppgick till 349,5 miljoner kronor. Den
mängd arbetskraft, som ytterligare skulle erfordras för utförande av hela detta
planerade nybyggnadsprogram inom industrien, kan efter nyss angivna grunder
beräknas till 23 000 årsarbetare. Örn man således skulle tillmötesgå alla krav
på nybyggnader inom industrien och en ökning av bostadskvoten för tätorterna
till 50 000 lägenheter, skulle enbart härför krävas ett arbetskraftstillskott örn
nära .30 000 årsarbetare utöver den arbetsstyrka som beräknas lia erfordrats
för fjolårets tillståndsreglerade byggnadsproduktion. Härutöver förefinns emellertid
ett uppdämt byggnadsbehov, vars storlek till viss del framgår av hittills
bordlagda tillståndsansökningar. Fram till den 2 april i år ha bordlagts ansökningar
om byggnadstillstånd med en sammanlagd byggnadskostnad av 162
miljoner kronor. Av detta belopp belöpa bl. a. 45 miljoner på industribyggen,
30 miljoner på skolbyggnader, 22 miljoner på kontors- och lagerbyggnader, 12
miljoner på sjukhusbygnader, 11 miljoner på förvaltningsbyggnader och 8 miljoner
på anläggningsarbeten. Ytterligare kan nämnas att under första kvartalet
i år inkommit 8 250 ansökningar örn byggnadstillstånd, vilket är omkring 2 700
ansökningar mer än under samma tid i fjol, vilket motsvarar en ökning örn
cirka 50 %.

Tillgången på arbetskraft inom övriga näringsområden är knapp. Av de uppgifter,
som företagare inom samtliga näringsgrupper lämna till socialstyrelsen
angående väntade större permitteringar eller avskedanden före maj månad,
kan inhämtas, att endast 94 företag rapporterat permittering eller avskedanden
av sammanlagt 1 271 arbetare, därav 312 kvinnor. Enligt företagarnas i samma
sammanhang lämnade uppgifter örn före maj manad planerade återintagningar
elier nyanställningar avse emellertid icke mindre än 433 företag att återeller
nyanställa 10 644 arbetare, därav 2 274 kvinnor. Större delen av detta
ökade arbetskraftsbehov hänför sig till industrigrupperna, där man beräknar att
före maj permittera 842 arbetare men samtidigt åter- eller nyanställa 8 100
arbetare. Inom tegelindustrien räknas exempelvis med behov av ett arbetskraftstillskott
före maj månad av 1 121 arbetare. Av denna siffra framgår att
tegelindustrien fortfarande i mycket hög grad har kvar sin säsongkaraktär.

Ett annat näringsområde med avsevärd efterfrågan på arbetskraft är skogs -

Tisdagen den 9 april 1946.

Nr 15.

Svar vä interpellation. (Forts.)

bruket. Enligt den sista inventeringen per den 28 februari i år sysselsattes då
i skogsarbete 88 661 arbetare och samtidigt hade man ett ytterligare arbetskraftsbehov
av 16 249 arbetare, varav blott 964 man kunde anskaffas genom
avverkarna själva.

Till sommaren ha vi vidare som vanligt att vänta behov av ett avsevärt
tillfälligt arbetskraftstillskott till jordbruket. Som exempel på omfattningen
härav kan nämnas att i fjol genom arbetsförmedlingen utplacerades i jordbruket
frivillig arbetskraft till ett antal av 51 000 personer, därav 39 700 i
arbete av blott kort varaktighet. Torvindustrien fordrar även avsevärd arbetskraft
under upptagningssäsongen och redan före maj månad räknar man
med att ha åter- eller nyanställt 1 500, därav ungefär 200 kvinnor.

Som framgår av vad här sagts är efterfrågan på arbetskraft avsevärd. Även
örn nuvarande svårigheter beträffande materialförsörjningen icke funnes,
skulle det säkerligen vålla omfattande rubbningar med en alltför snabb avveckling
av byggnadsregleringen. Örn tillståndslagstiftningen häves torde
man sålunda kunna emotse en våldsamt stegrad byggnadsproduktion. Detta
kan i sin tur medföra en på längre sikt icke önskvärd ökning av byggnadsarbetarkåren.
En sådan utveckling kan ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt icke
anses önskvärd. Med hänsyn till vad som anförts beträffande, tillgången på
material och arbetskraft för byggnadsproduktionen vill jag på interpellantens
andra fråga svara, att det för närvarande icke är möjligt att ange den tidpunkt
när den statliga byggnadsregleringen skall kunna avvecklas.

I sin tredje fråga efterlyser interpellanten de grunder efter vilka byggnadstillstånd
framgent kommer att utfärdas. Jag anser att man bör eftersträva att
hålla bostadsproduktionen uppe på en sådan nivå att den omfattar omkring
45 000 lägenheter i tätorterna. Vad industrien beträffar förefaller det vara
önskvärt med en byggnadsvolym av minst samma omfattning som under fjolåret,
varvid de nya bedömningsgrunder, som jag i det föregående nämnt, böra
följas. Beträffande byggnadsverksamheten i övrigt bör man eftersträva att
hålla densamma på en så hög nivå, som tillgången på material och arbetskraft
tillåter utan att nämnvärt öka den nuvarande byggnadsarbetarkåren. I och
med fredsomställningen har emellertid uppkommit nya byggnadsbehov. Som
exempel härpå kan nämnas nyanläggningar för tillvaratagande av våra exportintressen,
bilverkstäder och anläggningar i de stora hamnarna m. m. Det under
krigsåren uppdämda byggnadsbehovet i form av bl. a. gymnastiksalar,
samlingslokaler, biografer, hotell, restauranger, semesteranläggningar och liknande
företag kommer att med ökad styrka kräva att bli tillgodosett. Huruvida
byggnadsarbeten av denna art skola kunna i ökad omfattning lämnas
byggnadstillstånd blir beroende av materialförsörjningens utveckling men
även på möjligheterna att inskränka på annan byggnadsverksamhet till förmån
för byggnadsarbeten av detta slag. Som exempel härpå kan jag nämna
att en av våra städer ansett sig ha ett sådant tvingande behov av barnbespisningslokal
och gymnastiksal, den senare samtidigt avsedd som samlingslokal,
att stadens kommunala myndigheter begärt och jämväl erhållit byggnadstillstånd
för dessa senare byggnader mot avstående av viss del av den bostadsproduktion
som staden i övrigt varit berättigad till. Åtskilligt tyder på att
bristen på samlingslokaler av olika slag på ett beklagligt sätt så hämmar bl. a.
de ideella rörelsernas verksamhet, att allvarliga ansträngningar böra göras för
att lätta på dessa svårigheter.

Avslutningsvis skulle jag vilja framhålla att tillståndslagstiftningen såsom
instrument för reglering av investeringarna inom byggnadsverksamheten är
svårhanterlig. Den är avsedd att användas under en period då bristhushåll Andra

Tcammarens protokoll 1946. Nr 15. 2

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

ning- råder. Alldeles uppenbart är ock att nian allmänt önskar, att den tid
snart skall komma, då möjligheter öppnas att tillmötesgå de olika anspråk
på byggnader som nu föreligga. Intill dess en markerad förbättring av materialförsörjningen
inträder får man emellertid räkna med nödvändigheten att
lia kvar tillståndslagstiftningen för att kunna i första hand tillgodose de viktigaste
byggnadsbehoven och förhindra en ogynnsam utveckling i prispolitiskt
avseende. Möjligheterna att vid en förbättring i försörjningsläget anpassa tillståndsgivningen
efter nya förhållanden skola naturligtvis tillvaratagas. Den
nuvarande situationen på arbetsmarknaden tyder på att knappheten på arbetskraft
inom den närmaste framtiden kommer att bli en begränsande faktor av
betydelse för bedömandet av möjligheterna att tillmötesgå önskemålet örn en
vidgad _ byggnadsverksamhet. Den överrörlighet på arbetsmarknaden, som
skulle inträda vid en oreglerad byggnadsverksamhet, är icke önskvärd ur samhällets
synpunkt. Möjligheterna att ersätta nu gällande lagstiftning med eventuellt
andra åtgärder för reglering av denna del av arbetsmarknaden komma
emellertid att göras till föremål för prövning.

Med vad jag här anfort torde interpellantens frågor få anses vara besvarade.

Vidare anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Till de frågor, som tilldraga sig
mycket stor uppmärksamhet och oftast äro föremål för växlande omdömen, hör
byggnadsregleringen. Man har svårt att förstå efter vilka grunder byggnadstillstånd
beviljas. Många anse att det sker godtyckligt och inte med tillräckligt
hänsynstagande till verkliga förhållanden. Tidigare uttalanden från ledade håll
-—- örn jag inte missminner mig även av statsrådet Ericsson ■—• ha nog tolkats
så att man kunde vänta en viss uppmjukning och kanske inom en icke allt för
avlägsen framtid ett upphörande av regleringsförfarandet. Detta har gett hopp
örn friare förhållanden, som skulle kunna eliminera de nu ofrånkomliga olägenheterna
med tillståndssystemet.

Det är en rad sådana frågor som ställas till en riksdagsman, när han besöker
olika delar av landet. Detta har föranlett mig att framställa denna interpellation
till statsrådet Ericsson. Jag har nämligen den uppfattningen, att ett rätt
så utförligt svar, som publiceras, kan tillrättalägga en hel del och undanröja
många missförstånd.

Jag tror mig också kunna utläsa av statsrådets svar, att han uppfattat min
interpellation på det sätt jag önskade. Statsrådet har lämnat en värdefull översikt
av läget beträffande såväl materieltillgången som tillgången på arbetskraft.
Jag ber att få tacka statsrådet Ericsson för detta svar.

En interpellant är ju oftast inte helt nöjd med det svar han får, och även jag
skulle nog önska något klarare besked på vissa punkter. Själva målsättningen i
stort, som statsrådet anger vara att hålla byggnadsverksamheten på en så hög
nivå som tillgången på materiel och arbetskraft tillåter utan att nämnvärt öka
byggnadsarbetarkåren, kan jag helt ansluta mig till.

Statsrådet redogör först för omfattningen av byggnadsverksamheten och vilka
byggnader som ges företrädesrätt. Uppgifterna visa att det i år är ett mycket
stort antal bostäder som produceras och vidare att även investeringarna i industribyggen
äro betydande. Det är främst samlingslokaler, hotell och restaurangbyggen
och till viss del kommunala och statliga byggen för mera allmänna
ändamål, som fått stå tillbaka. Jag förstår denna uppdelning, även örn jag tillåter
mig framhålla, att man givetvis icke får gå alltför schablonmässigt fram.
Det kan finnas förhållanden, då en byggnad av något av de uppräknade slagen
betyder mycket för en bygds trevnad och utveckling. Det kan å en plats vara

Tisdagen den 9 april 1946.

Nr 15.

Svar pä interpellation. (Forts.)

samlingslokaler som man är i särskilt behov av. På en annan plats kan det
vara fråga örn en ny lantmannaskola eller folkhögskola, till vilkas uppförande
man gjort stora uppoffringar och förberedelser. På en tredje plats kan det
gälla uppförande av en ny restaurang, ett hotell eller liknande.

I .fråga örn materielen föreligger en ljusning på vissa områden. Jag noterade
exempelvis cement. Men jag fäste mig samtidigt vid att statsrådet sa att säga
halkade förbi det verkligt betydande byggnadsmaterialet trä. Jag skulle ha
satt värde på, örn statsrådet varit något mera utförlig på den punkten.

När statsrådet sedan går över till frågan om arbetstillgången och redovisar
vilket betydande antal dagsverken, som ett ytterligare utvidgat byggnadsprogram
skulle kräva, och samtidigt redogör för det behov av arbetskraft, som förefinnes
inom andra viktiga produktionsområden, så är jag överens med honom
örn att det nog icke för närvarande går att låta byggnadsverksamheten rusa i
väg hur fort som helst. Detta skulle medföra långt ifrån önskvärda konsekvenser
på arbetsmarknaden i övrigt.

Statsrådet kommer fram till att han under nuvarande förhållanden icke anser
det möjligt att ange den tidpunkt, när den statliga ^ byggnadsregleringen
skall kunna avvecklas. I slutet av sitt svar övergår statsrådet till att diskutera
den mycket väsentliga ifrågan örn tillståndslagstiftningen såsom instrument för
regleringen av investeringarna inom byggnadsverksamheten och medger att den
är »svårhanterlig».

Statsrådet tillägger i sitt svar att tillståndslagstiftningen är avsedd att användas
endast under en period då bristhushållning råder. Jag tillåter mig göra
den frågan, om man i detta konstaterande får lägga in den tolkningen, att så
fort mera normala förhållanden inträda, bör den nuvarande tillståndslagstiftningen
på detta område avskaffas?

Jag vet att statsrådet är intresserad av en jämnare fördelning av byggnadsverksamheten
över de olika årstiderna. Jag anser emellertid att detta bör kunna
ordnas på ett väsentligt enklare sätt än med det omständliga och pappersmässiga
regleringsförfarande, som vi nu ha. Bortse vi alltså från detta särskilda avsnitt,
tror jag det vore av stort värde, örn statsrådet Ericsson bestämt sade ut —
liksom folkhushållningsminister Gjöres gjort beträffande regleringar som falla
inom hans område — att krisregleringarna så fort läget det medger skola avskaffas.
Detta skulle skapa klarare sikt framöver och göra det lättare för såväl
.företagare som enskilda bostadsbyggare att planera för framtiden.

Kunde herr statsrådet — låt vara blott rent preliminärt — ange att man till
den eller den tidpunkten vill sträva efter att söka få regleringen avvecklad, så
skulle detta ur psykologisk synpunkt vara synnerligen viktigt, eftersom man
då på alla håll — såväl enskilt som allmänt — rinder tiden skulle ha ett visst
mål för ögonen, varigenom man kunde ställa in sig på en mer bestämt angiven
tidpunkt, då regleringen av byggnadsverksamheten skulle kunna ske på ett enklare
sätt jin nu eller örn möjligt helt upphöra.

En avveckling av byggnadsregleringen skulle innebära en betydande lättnad
för alla berörda parter. Enligt statsrådet Ericsson har tillståndslagstiftningen
såsom instrument för reglering av investeringarna inom byggnadsverksamheten
visat sig vara — som jag nyss citerade — »svårhanterlig». Detta uttryck synes
mig vara mycket milt och jag är övertygad om att alla som känna till de
verkliga förhållandena dela denna min uppfattning. En reglering inom en gren
av detta område har med nödvändighet medfört en motsvarande reglering inom
närliggande gren. Följden av allt detta har blivit en ansvällning inom den
statliga förvaltnings- och kontrollverksamheten, som måste inge stora principiella
betänkligheter. Författningsfloran har blomstrat på ett sätt, som gjort att
den enskilde icke haft någon möjlighet att överblicka densamma. Den enskilde

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Sval- på interpellation. (Forts.)

Ilar därigenom ofta ådragit sig straffansvar utan att varken uppsåt eller oaktsamhet
förelegat. Inom regleringssystemet Ilar ådagalagts — vilket ligger i sakens
natur — en viss tröghet, som omöjliggjort en smidig anpassning efter
skiftande förhållanden, samt en byråkratisk tågordning beträffande tillståndsförfarandet,
varigenom uppstått stor tidsutdrägt för de enskilda byggherrarna
och försening av produktionen.

. Slutligen har nog regleringen visat sig medföra en stark förskjutning i det
tidigare förhållandet mellan å ena sidan de produktiva arbetsinsatserna inom
byggnads- och byggnadsmaterielindustrierna samt å andra sidan den i detta
sammanhang mera improduktiva användningen av arbetskraften inom det allmänna
kontrollsystemet till de förras nackdel. Enligt en i pressen nyligen synlig
uppgift skulle det sålunda för ett nybygge av ett hyreshus till en kostnad
av ca 300 000 kronor, krävas 20 arbetare, 2 arbetsledare samt 4 konsulenter
förutom byggherren själv, d. v. s. summa 27 produktiva arbetskrafter, medan
genom det allmännas tillstands- och kontrollverksamhet för bygget sammanlagt
110 ämbets- och tjänstemän skulle bli mer eller mindre inblandade.

Jag står icke för riktigheten av dessa uppgifter. De låta ganska förbluffande.
Men uppställda i tabellform verkade uppgifterna ganska bestickande. Även
örn man prutar åtskilligt på dessa uppgifter, är det uppenbart att den nuvarande
regleringen med dess olika åtgärder från det allmännas sida medför stor tidsutdrägt
och i hög grad försenar produktionen. Detta kan icke förnekas av någon.

I detta sammanhang vill jag betona att jag med vad jag här sagt icke velat
rikta kritik mot statsrådet Ericsson utan endast mot systemet som sådant. Jag
är övertygad örn att statsrådet gjort vad på honom ankommit. Det förefaller
mig som örn statsrådet Ericsson hade ett gott handlag, när det gäller att rätta
till en del missförhållanden just på ifrågavarande område.

Till sist vill jag understryka att ur såväl praktiska som principiella synpunkter
vore ett svar på följande fråga synnerligen önskvärd: Är herr statsrådet,
så snart läget det medger, beredd att göra vad på herr statsrådet ankommer
för att avveckla de nuvarande regleringarna inom byggnadsverksamheten?

.Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Det framstår helt naturligt som en
brist i detta svar. att jag icke utförligare sysslat med försörjningen av trävaror.
Jag har emellertid uppfattat situationen så, att då man i medkammaren framställt.
en interpellation i just denna fråga, så skulle hela frågan örn trävaruförsörjningen
bli bättre belyst, örn ett svar i den frågan lämnades i ett sammanhang.
. I stort sett torde det väl vara känt att det skulle uppstå en total brist
på trävaror, örn vi skulle lata exporten utveckla sig fritt. Vi ha nu lämnat besked
till. utlandet att det icke är möjligt att exportera mer än 400 000 standards.
Vi ha då.räknat med.en förbrukning inom landet på 650 000 standards.

. Jag har tillåtit mig att vid flera tillfällen framhålla nödvändigheten av att
vi här. i landet göra allt vad som kan göras för att spara trä. I den mån det
är möjligt att föra över byggnadsverksamheten från träkonstruktioner till
exempelvis betongkonstruktioner, uppstår det givetvis en lättnad i träförsörjningen.
Jag skulle gärna vilja se att även själva hushållningen med trävaror
bleve bättre. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå, att vi värdera träet
pa det sätt som vi borde göra. Det är alldeles uppenbart att vi böra sträva
efter, att låta sa stora kvantiteter trävaror finnas på den svenska marknaden,
att rimliga behov kunna tillgodoses. Men det innebär inte att alla sådana byggnåder,
till vilka det sa gott som uteslutande åtgår trä och endast i mindre
kvantiteter annan materiel, oundgängligen skola komma till utförande.

Herr Skoglund framhöll det som önskvärt att få besked örn när denna till -

Tisdagen den 9 april 1946.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

ståndslagstiftning skall kunna upphöra för att eventuellt ersättas med en lagstiftning
av enklare karaktär. Jag har, som interpellanten mycket riktigt påpekade,
förra året givit uttryck åt en uppfattning, som innebar att man skulle
kunna räkna med en sådan förbättring då det gäller materielförsörjningen, att
vi vid halvårsskiftet i år skulle kunna slopa gällande reglering. Jag ser mig
emellertid nu nödsakad erkänna att utvecklingen icke blivit sådan som jag
hoppats. Å andra sidan har investeringsverksamheten blivit så stor att den
spränger alla gränser. Detta är visserligen i och för sig mycket tillfredsställande,
men örn det inträffar under en period, då vi ha mycket små resurser
att röra oss med, är det helt naturligt att spänningen blir alltför hård. Det
blir allt fler företag och byggherrar, som bli missnöjda. De ha tänkt sig att
utföra en byggnation, som de planerat sedan lång tid, men få ett beklagligt
nej då de söka tillstånd att bygga. Det är klart att det under sådana förhållanden
uppstår missnöje.

Jag framhöll i mitt svar på interpellationen att så snart omständigheterna
det medge, skall tillståndsgivningen anpassas efter de förbättrade förhållanden,
som eventuellt kunna komma att inträda. Jag vill emellertid erinra örn, att vi
under förra årets senare del beviljade tillstånd i en utsträckning som nog låg
i överkant. Vi fingo också tämligen omgående bevis på den rådande knappheten.
Att vi sökte utnyttja marknadens alla möjligheter framgår därav, att
5 000 bostadslägenheter icke kunde färdigställas på grund av brist på materiel.
Lagstiftningen örn reglering av byggnadsverksamheten bibehålies icke
därför att vi ha lust att reglera, utan därför att det alltjämt råder brist på
byggnadsmateriel.

Jag delar interpellantens uppfattning att det bör kunna gå att tillvarataga
den säsongutjämning, som vi nu fått inom byggnadsverksamheten. Jag anser
också att vi skulle kunna bevara denna förmån genom en lagstiftning av betydligt
enklare slag än den nuvarande. Jag har också igångsatt en utredning
härom. Denna utredning bör rimligen kunna leda till att man inte skall behöva
behålla den nu gällande granskningen och prövningen olika företag emellan.
När vi väl fått riklig tillgång på materiel, skulle det egentligen bara bli
fråga örn när tidpunkten för en byggnations igångsättande anses vara den mest
lämpliga. Detta är en typisk åtgärd för reglering av arbetsmarknaden. Det
är mycket angeläget att vi åstadkomma någonting dylikt, ty vi måste ta hänsyn
till den brist på arbetskraft som nu kommit till synes vid olika tillfällen.
Jag vågar påstå, att vi genom våra hittillsvarande åtgärder för att fördela
byggnationen någorlunda jämnt å sommar- och vinterhalvår ha kunnat »spara»
ungefär 10 000—15 000 byggnadsarbetare. Det är ett betydelsefullt framsteg.

Jag kan tyvärr inte närmare precisera min ståndpunkt i fråga om tidpunkten
för den nuvarande lagstiftningens avskaffande. Jag konstaterar med tillfredsställelse
att interpellanten själv gärna medger att det för närvarande är
uteslutet att avskaffa byggnadsregleringen. Jag ser mig också nödsakad att
komma till riksdagen på nytt och hemställa örn en förlängning av denna fullmaktslag.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Jag vill i diskussionen föra in en
detalj, som vållat oss i Östersund åtskilligt med bryderi under de sista veckorna.

Som kammaren hörde redogjorde statsrådet Ericsson för hur man uppgjort
särskilda förslag till kvoter för bostadsproduktionen inom ett visst bostadsområde,
I den mån materiel stod till förfogande, skulle man under året få
utnyttja donna bostadskvot. Nu förhåller det sig emellertid så, att bostadskvoten
för ett visst år kan ha uppnåtts, men statens byggnadslånebyrå och

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetsmarknadskommission fortsätta ändå att lämna tillstånd för bostadsproduktion
under nästa år. Det är då klart att frågan örn tidpunkten för igångsättandet
av dessa nya arbeten blir beroende på när licenser kunna erhållas.
Jag har emellertid av egen erfarenhet funnit, att detta system tillämpas så
att beträffande exempelvis nästa års bostadsproduktion för ett visst bostadsområde
licenserna beviljas redan nu. Finns det då stora och företagsamma
firmor, kunna dessa mycket väl upphandla all den materiel, som står till förfogande
på marknaden. Brist har uppstått särskilt på materiel för värmeoch
sanitetsanläggningar.

Jag skall be att få anföra ett exempel, som visar vilka olägenheter detta
system kan medföra. Yi ha i Östersund sex stycken bostadsfastigheter örn
tillsammans 102 lägenheter under uppförande. Byggnadstillstånd till dessa
erhölls i december 1945. Av vissa skäl blev utförandet av programmet för
värme- och sanitetsinstallationerna något fördröjt, men för cirka tre veckor
sedan fingo vi in anbud på dessa installationer. Anbuden voro mycket skiftande.
Bland dem fanns dock ett, som höll sig ungefärligen till de kalkyler,
som gjorts upp av fackmännen, och där hänsyn tagits till kostnaderna för liknande
installationer under de senaste åren. Samtliga övriga anbud lågo 20—
30 % över de uppgjorda kalkylerna.

Nu inträffade emellertid den olyckliga omständigheten att i förra veckan
förklarade sig den firma, som inkommit med det lägsta anbudet, icke kunna
igångsätta arbetena på grund av materielbrist och då närmast brist på rör.
Vid förfrågan hos de firmor, som inkommit med de högre anbuden, upplyste
dessa firmor att de förfogade över sådan materiel som behövdes för att arbetena
skulle kunna igångsättas.

Under verkstadskonflikten infördes det systemet, att de som fått byggnadstillstånd
erhöllo förtursrätt till inköp av byggnadsmateriel, så att deras byggen
kunde färdigställas inom rimlig tid. Örn icke ett sådant system åter införes,
blir resultatet i östersundsfallet att arbetet med bygget måste avstanna
och att man måste vänta till i höst för att kunna få fram den materiel, som
behövs för värme- och sanitetsinstallationerna. Färdigställandet av bostäderna
skulle under sådana förhållanden bli väsentligt fördröjt.

Till detta kommer, att vi i Östersund ha ett bostadsunderskott örn cirka
400 ä 500 lägenheter. Det är därför enligt min uppfattning inte alls tillfredsställande
att statsmakterna numera upphört att »hålla sin hand över förtursrätten».
Jag har samma principiella uppfattning som herr Skoglund i Doverstorp,
nämligen att det vore lyckligt örn handhavandet av dessa ting kunde
ske smidigare och utan för mycket byråkratism. Men de av mig här anförda
och andra exempel som jag haft för ögonen tyda på. att statsmakterna här
få gripa in ganska hårt för att man skall kunna låta den ena materielleveransen
komma i samklang med den andra. Man vinner nämligen ganska litet med
ett licensförfarande, varigenom man erhåller materiel för färdigställande av
bara en del av en byggnad men inte en annan del. I östersundsfallet har det
kanske funnits en kartell mellan anbudsgivarna. Det är också möjligt att anbudsgivarna
på något sätt varit förbundna med leverantörerna. Det finns materiel
hos de firmor, som ingivit de högre anbuden, men inte hos den firma,
som ingivit det lägsta anbudet!

Det förefaller oss i Jämtland mycket egendomligt att Kungl. Majit — det
skedde för någon vecka sedan — avslagit en mycket rimlig framställning från
Jämtlands läns landsting. För närvarande pågår inom mitt hemlän uppförandet
av länets första centrala verkstadsskola. Den ligger vid infartsväg och
har alltså ett sådant läge att byggnaden bör vara monumental. Skolbyggnaden
är på grund av sin konstruktion mest lämpad att uppföras i fasadtegel.

Tisdagen den 9 april 1946.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

De 200 000 tegel som åtgå härför torde även med nuvarande knapphet på
tegel vara en ganska rimlig mängd att tilldelas detta bygge. Industrikommissionen
har emellertid lämnat det beskedet, att fuktigheten på västkusten
och i södra Sverige gör det angeläget att man för dessa områden reserverar
det fasadtegel, som kan framställas inom landet. Vi finna denna industrikommissionens
politik synnerligen ogin och njugg gentemot detta norrländska —
och som vi tycka mycket berättigade — intresse.

Jag vill sluta med att framställa en direkt fråga till statsrådet Ericsson,
örn det inte finns någon möjlighet för industrikommissionen att bevilja förtursrätt
beträffande leverans av värme- och sanitetsmateriel samt elektrisk
materiel till byggen, som redan äro igångsatta.

Jag skulle gärna se att jag fick den frågan besvarad, ty det är inte bara
för vårt vidkommande i Jämtland av stort intresse att veta hur statsmakterna
ställa sig därvidlag. Jag känner till flera fall, där förhållandena äro ungefär
likartade.

Herr Ohlin: Herr talman! Statsrådet Ericsson har redan i en fyllig framställning
redogjort för situationen i de avseenden, som beröras i interpellationen.
Jag är säker på att kammarens ledamöter och många intresserade ute bland
allmänheten äro tacksamma för denna framställning.

Statsrådets redogörelse ger mig dock anledning att komma med ett litet
tilläggsspörsmål rörande ett byggnadsmateriel, som är av ganska stor betydelse.
Jag har vid några tillfällen fått hänvändelser med förfrågningar örn tillgången
på badkar. Jag tillåter mig därför fråga örn herr statsrådet är i stånd att
nu nämna något örn utsikterna till en förbättrad försörjning med. badkar, Jag
föreställer mig, att man mycket väl borde kunna vidtaga särskilda åtgärder
för att öka den under fjolåret mycket knappa tillgången på denna viktiga
artikel. Det vore av intresse att höra örn myndigheterna närmare behandlat
denna fråga och eventuellt övervägt att vidtaga några speciella åtgärder för
att ersätta den import från utlandet, som numera upphört.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Larsson i Östersund frågade örn
det kunde tänkas vara lämpligt att återinföra det system med förtursrätt,
som vi hade under verkstadskonflikten och en tid efter densamma och som
fortfarande delvis gäller.

Yi ha efter rapporter från industrikommissionen funnit det vara lämpligt
att så långt som möjligt släppa efter på detta förturssystem, med tanke på
de svårigheter som i administrativt och annat avseende otvivelaktigt äro förknippade
med systemet. Med hänsyn till att försörjningen av olika materiel
blivit bättre undan för undan har man ansett sig böra våga försöket att släppa
loss mera materiel endast mot licens. Förtursrätt tillämpas nu endast när det
gäller exempelvis radiatorer, pannor och en del annan materiel. Man kan naturligtvis
säga att varje byggherre som får byggnadstillstånd också skall garanteras
materiel. I princip är detta riktigt. Men örn de som ha för avsikt
att bygga kräva att få ett sådant besked, så måste det finnas starka garantier
för att marknaden har erforderliga materielkvantiteter tillgängliga. Dessförinnan
kan icke tillstånd givas. Jag tror att det skulle framkalla en hel del
kritik örn regeringen gåve sig in på en sådan linje.

Industrikommissionen har ju fått till uppgift att sköta licenseringssystemet
och taga hänsyn till de olika behov som uppkomma genom de tillstånd
som lämnas. Det är självfallet, att det härvid kan uppkomma en hel del svårigheter.
Men jag har icke hört att någon enda person, som erhållit byggnads -

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

tillstånd, funnit det omöjligt att skaffa materiel, låt vara att man många
gånger har fått vänta på leverans av det materiel man köpt.

Vad sedan gäller det speciella fallet med verkstadsskolan i Jämtland, där
vederbörande ansåg det rimligt med tilldelning av fasadtegel, så är det bara
den haken i resonemanget att samma upofattning lia alla örn sina byggen. Var
och en anser sina önskemål rimliga. Det är inte bara för verkstadsskolan i
Jämtland som det begärts att få fasadtegel. Jag blev nyligen uppvaktad av
ett antal herrar från Sundsvall, som hade fått tillstånd att bygga ett mejeri i
sin hemstad. De förklarade bestämt, att det icke gick att bygga den fastigheten
utan att använda fasadtegel. Det var nämligen alldeles speciella skäl
man hade att ta hänsyn till i detta fall på grund av byggnadens användning
som mejeri. Man framhöll att det alltid uppstår fuktighet, »mejeridimma», i
mejerier o. s. v.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas, ty de flesta byggherrar vilja ha
fasadtegel. Nu ha vi emellertid inte tillräcklig produktionskapacitet när det
gäller att tillverka fasadtegel. Vi tillverka inte heller så stor mängd vanligt
murtegel som skulle behövas. Det är klart att den enskilde byggherren kan
säga, att myndigheterna borde kunna tillmötesgå honom i hans speciella fall,
men örn så sker i tillräckligt många fall, så blir leveranstiden ännu längre.
Man kan icke klandra myndigheterna för att de ibland vägra att bevilja tilldelning
av fasadtegel.

Vad sedan beträffar den fråga herr Ohlin framställde till mig med anledning
av den för närvarande rådande bristen på badkar, kan jag för dagen icke
ge ett exakt besked. Jag vet bara, att man planerar en betydande produktion
av badkar här i landet, men att vi inte på länge kunna få denna industri fullt
utbyggd. Jag har dock med tillfredsställelse annotera! att industrien uppmärksammat
detta spörsmål. Jag vågar därför uttala den förhoppningen, att det
inom rimlig tid skall kunna komma till stånd en ökad produktion av badkar.

Herr Lareson i Östersund: Herr talman! Statsrådet Ericsson gick alldeles
förbi kärnpunkten i min framställning. Herr statsrådet sade att det skulle bli
osmidigt att samtidigt med att licens beviljades ge garantier för att materiel
skulle stå att erhålla. Men när det sökes licens för tegel, cement, järn etc.
går det väl att till ansökningen foga en sammanställning av andra viktiga,
allmänt förekommande artiklar inom byggnadsproduktionen, t. ex. rör, ledningar,
badkar m. m. Enligt industrikommissionens översiktsberäkningar kan det
ofta finnas tillräckliga mängder av för byggnadsproduktionen nödvändiga varor,
men de kunna ligga fördelade på sådant sätt, att den enskilde byggherren
inte kan använda sig av den byggnadslicens han erhållit. Jag vill än en gång
poängtera, att beträffande värme- och sanitets- samt elektriska artiklar är det
ofta så att stora firmor, som ligga inne med betydande lager och ha goda förbindelser
överallt inom industrien, först bli försedda med dessa artiklar. Dylika
firmor kunna under snart sagt vilka förhållanden som helst åtaga sig ett arbete.
Men följden av ett sådant system är naturligtvis, att vederbörande byggherre
är helt i händerna på dem, som kunna skaffa fram materielen.

I det exempel från Östersund, som jag nämnde i mitt tidigare anförande, rör
det sig örn en merkostnad av ungefär 60 000 kronor. Det är naturligtvis inte
angenämt för någon byggherre att vara tvungen att gå över till en annan leverantör
för att kunna få arbetet färdigställt och samtidigt betala ett så pass högt
merpris som 60 000 kronor. Då det i detta fall därjämte gäller en bostadsproduktion
som stödes av staten, måste således åtminstone en del av den merkostnad
som kan uppstå i sista hand drabba staten.

Tisdagen den 9 april 1946.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag hoppas emellertid det skall vara statsrådet Ericsson angeläget att pa
privat väg bli informerad örn detta ärende och örn möjligt ställa saker och
ting till rätta.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Med anledning av vad herr Larsson i
Östersund här framhållit vill jag säga några ord örn förtursrätten.

Systemet med förtursrätt infördes på grund av läget efter verkstadskonflikten.
Hade inte verkstadskonflikten åstadkommit ett avstannande i produktionen
under så lång tid som skedde, så hade detta system överhuvud taget
icke behövt införas. Det infördes icke av hänsyn till de större företagarna, som
ha möjlighet att skaffa sig materiel i konkurrens med andra företagare, utan
det infördes av hänsyn till egnahemsbyggarna, kanske framför allt på landsbygden.
Egnahemsbyggarna hade i många fall sina hus färdiga till tva tredjedelar
eller mer än så. Örn de varit tvungna att kämpa mot storföretagarna örn
materielen, så skulle de t. ex. inte haft någon möjlighet att få värmeledning
installerad i sina hus. Det var alltså för att skydda egnahemsbyggarna, vilka
icke kunde hävda sig i konkurrensen, som systemet med förtursrätt infördes.

Jag tror att de, som tala örn byråkrati i samband med tillståndsgivningen,
borde i samma veva bedja Gud bevara sig för den utbyggnad av byråkratien,
som skulle uppstå på detta område, örn förtursrätten infördes på nytt.

När man talar örn byggnadsregleringen är det nödvändigt att erinra sig en
sak, som hänger samman med kvoteringen. De krav, som städer och tätorter
ställt beträffande byggnadskvoten för 1946, avsågo något över 60 000 lägenheter.
Innevarande års byggnadskvot för rikets tätorter har bestämts till 45 000
lägenheter, örn tillståndsgivningen avskaffades, skulle följden, helt säkert bli
att städer och tätorter med sina större möjligheter komme att låta uppföra hus
innehållande 60 000 lägenheter under det att landsbygden skulle komma att få
sitta emellan. Jag tycker man bör ägna en smula uppmärksamhet också åt
den delen av problemet. .

Man skall naturligtvis försöka pröva sig fram efter nya linjer, och jag delar
helt statsrådet Ericssons uppfattning att örn man kunde få ett bättre system
här — det finns en kommitté som har den saken under omprövning -så vore det lyckligt.

Sedan vill jag säga till herr Skoglund i Doverstorp, att den sammanställning
som en av hans partivänner i Göteborg gjort upp och som marscherat genom
den svenska pressen, ju i och för sig är mycket intressant. Men man märker
ögonblickligen när man studerar den att där har tagits med alla de kommunala
organ, som redan i normala tider ha att syssla med byggnadsverksamheten.
För att få sammanställningen att helt och hållet överensstämma med
vad man åsyftat, d. v. s. att konstatera byråkratien i dess raraste flora, har
man räknat samma ämbetsverk 15—20 gånger. På det sättet kan man roa sig
ganska länge och tala örn att det finnes en byråkrati, som skulle kunna avskaffas
om man upphävde tillståndsgivningen. Men de myndigheter som bevilja
byggnadslånen, och de kommunala myndigheter, som äro inskrivna^ i våra
byggnadsordningar för att granska saker och ting, slippa vi inte ifrån hur
vi än gå till väga med tillståndsgivningen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag har inte förmånen att personligen
känna författaren till den tidningsartikel jag talade örn, vilket däremot
ledamoten av statens byggnadslånebyrå herr Olsson i Gävle tycks göra. . Men
även om — som jag uttryckligen framhöll i mitt anförande — det kan finnas
åtskilliga överdrifter i de uppgifter, som förekommo i artikeln, tror jag ändå
inte att herr Olsson i Gävle, med den mycket stora erfarenhet han har av

Nr 15.

Tisdagen den 9 april 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

denna byggnadsverksamhet, vill förneka, att det är ett oerhört tungrott system
som vi för närvarande tillämpa.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, statsutskottets utlåtanden och memorial nr 5,
6, 11 och 73—95, bevillningsutskottets betänkanden nr 25—27, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 26—31 och 38, första lagutskottets utlåtanden nr
13 och 20 27, andra lagutskottets utlåtanden nr 21—25, jordbruksutskottets

utlåtanden nr 17—31, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 9 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 10 och 11.

§ 7.

Föredrogs den av herr Karlsson i Stuvsta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet angående den
framtida användningen av Bogesunds fideikommissegendom.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr Sundström i Skövde avlämnade två av honom undertecknade motioner,
nr 456 och 457, båda i anledning av Kungl. Majlis proposition, nr 214, angående
medgivande för Svenska ''skifferoljeaktiebölaget att teckna viss borgen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1946/47, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 134, i anledning av Kungl. Majda proposition angående bidrag till uppförande
av nybyggnad för barnsjukhuset vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund m. m.;

nr 135, i anledning av Kungl. Majds proposition angående statsbidrag till
yrkesutbildning av ''sjöfolk av manskapsgrad m. m., jämte i ämnet väckt motion; nr

136, i anledning av Kungl. Maj:ts. proposition angående lån till Aktiebolaget
Stadsholmen;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående befrielse för Birger
Olof Lennart Löfberg från ersättningsskyldighet;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från viss
betalningsskyldighet för varvsarbetaren Oscar Sigurd Andersson m. fl.;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avstående från
åter krav av vissa ersättningar för vård av krigsskadade; och

Onsdagen den 10 april 1946 fm. Nr 15. 27

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag.

§ io.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.28 em.

In fidem
Gunnar Britih.

Onsdagen den 10 april.

Kl. 11 fm.

§ I Föredrogs

ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 291,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition, nr 220, med förslag till lag örn folkpensionering
m. m., än även de ytterligare framställningar, som kunde komma
att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i
omedelbart samband därmed stående frågor; och beslöt kammaren antaga berörda
inbjudan.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum torsdagen
den 25 innevarande april förrätta val av ledamöter och suppleanter i det
särskilda utskott, som sålunda på grund av kamrarnas samstämmiga beslut
skulle tillsättas.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
föreslå, att andra kammaren måtte besluta att till detta särskilda utskott välja
lika många suppleanter som antalet suppleanter i statsutskottet eller således 20.

Denna hemställan bifölls.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 225,
angående vissa anslag till fångvården m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Sträng, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Malmborg i Stockholm till mig riktat följande fråga.

Svar på fråga.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

Varför har ingen tryckeritekniskt sakkunnig kallats att deltaga i utredningen
angående organisationen av Statens reproduktionsanstalt m. m.?

Den av herr Malmborg avsedda utredningen har enligt de för densamma utfärdade
direktiven att upptaga till övervägande huvudsakligen två frågor,
nämligen dels fragan örn karttryckets ordnande ur ekonomiska och kommersiella
synpunkter och dels spörsmålet huruvida statens reproduktionsanstalts
nuvarande organisation kan anses tillfredsställande i betraktande av de arbetsuppgifter
som åvila anstalten eller som i anledning av utredningens förslag sedermera
kunna komma att paläggas densamma. Med hänsyn till de utredningsuppdrag,
som salunda främst avila utredningen, har densamma sammansatts.
Uppenbart är emellertid, att under utredningens gång kan uppkomma ett flertal
problem, som kunna påkalla speciell sakkunskap på skilda områden. I den
mån det skulle visa ^ sig erforderligt för utredningen att erhålla tillgång till
dylik sakkunskap på tryckeriteknikens område kommer sådan att ställas till
utredningens förfogande.

Härefter yttrade

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Sträng
ia uttala mm tacksamhet för det positiva svaret.

Anledningen till att jag ställt denna enkla fråga är den, att man haft sina
funderingar, vaTför inte tryckeritekniken är representerad i denna utredning,
men då det nu ges ett klart löfte att den kommer att vara med i fortsättningen,
iar jag uttala min tillfredsställelse med svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§4.

Svar på Ordet lämnades på begäran till
interpellation.

(melen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har
herr Senander till mig riktat följande frågor:

överväger regeringen några åtgärder som tillmötesgå kraven att från de
militära nyckelpositionerna avlägsna officerare, som gjort sig kända för fascistiska
och nazistiska åsikter, respektive understött sådana rörelser, och ersätta
dem med officerare som äro pålitliga ur demokratisk synpunkt?

Vad är orsaken till beslutet att uppdraga åt krigsfiskalen i Boden att utreda
förhållandena kring en petition från 348 värnpliktiga i Boden, i vilken uttryckts
önskemål örn att kravet på en demokratisk samhällsuppfattning hos
officerarna måtte förverkligas?

Med anledning härav må anföras följande:

Det är självklart, att svenska officerare liksom svenska ämbets- och tjänstemän
i övrigt mäste fylla kravet på obrottslig pålitlighet och lojalitet mot det
egna landet. Örn lojaliteten hos det övervägande flertalet kan någon tvekan
icke råda.^ Regeringen har dock ägnat stor uppmärksamhet åt företeelserna på
detta område. Så har bl. a. skett vid utnämningar.

Självfallet är det en vansklig och grannlaga uppgift att pröva en enskilds
plikttrohet, laglydnad, lojalitet och medborgarsinne. Ett bedömande kan ej
baseras pa lösa rykten, obestyrkta beskyllningar eller påståenden utan verklighetsgrund.
Opinionsyttringar i sådana fall äro ävenså oberättigade, örn de
icke grundas på en opartisk och saklig granskning.

Omständigheterna i ett aktuellt fall, vilket i interpellationen berörts, äro
belysande för nödvändigheten av att iakttaga måtta vid sådana bedömanden.

Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

Utan. att här ingå närmare på detta fall hänvisar jag till den omfattande
dokumentation som sammanställts av justitiekanslern, hos vilken den angripne
— generalmajoren Rosenblad — hemställt att få avge en förklaring. Justitiekanslem
har på grundval av verkställd undersökning sammanfattningsvis
uttalat, att uppfattningen att Rosenblad skulle kunna tänkas av politiska skäl
brista i pålitlighet som svensk officer saknar fog. Justitiekanslern har funnit
anmärkningsvärt, att Rosenblad örn sitt aktieinnehav i tidningen Dagsposten
lämnat uppgifter, som icke varit riktiga, men å andra sidan på anförda
skäl kommit till den uppfattningen, att Rosenblad varit i god tro då
han lämnat de missvisande uppgifterna.

Den väsentliga anklagelsen mot Rosenblad har varit, att han under någon
tid åren 1941 och 1942 stått såsom aktieägare i Dagsposten.

Ett understödjande i en eller annan form av en tidning av Dagspostens art
från en förtroendeämbetsmans sida kan obestridligen under vissa omständigheter
anses utgöra ett faktum som väcker tvivel om pålitligheten hos ämbetsmannen
i fråga i kritiska lägen. I föreliggande fall märkes emellertid, dels
att vederbörande engagerat sig i tidningen innan den ännu börjat utgivas,
dels att han relativt snart efter aktiernas förvärvande avsagt sig äganderätten
till dem, dels ock att övriga av justitiekanslern redovisade omständigheter visa,
att den angripnes lojalitet mot landet ej kan dragas i tvivelsmål.

För försvarets del är jag beredd att inskrida om anledning finnes att misstänka,
att av någon i förtroendeställning icke kan påräknas lojalitet mot Sverige.
Uppkomma sådana frågor, är det givetvis angeläget att vederbörande vederfares
rättvisa i överensstämmelse med vad svenskt rättsmedvetande och demokratisk
ordning bjuder.

Härmed torde den först framställda frågan få anses besvarad.

Vad angår interpellantens andra fråga — örn orsaken till att chefen för armén
beslutat uppdraga åt krigsfiskalen i Boden att utreda förhållandena kring
den förutnämnda petitionen — torde det vara tillräckligt att framhålla, att
det enligt gällande lag får anses åligga militär befälhavare att verkställa
förhör då skäl finnas att antaga att förseelse mot gällande bestämmelser blivit
begången. Att utredningen av arméchefen uppdrogs just åt krigsfiskalen i Boden
hade sin grund i lämplighetsskäl. I vanliga fall sker förhör genom vederbörande
truppförbands försorg och som regel av någon officer. Petitionärerna
tillhörde olika truppförband. Då utredningen givetvis borde ske enhetligt, var
det icke lämpligt att förhöret skedde i vanlig ordning genom officerare vid
de olika truppförbanden. Därför valdes en av strafflagen för krigsmakten
anvisad möjlighet att anförtro förhören åt en för det särskilda fallet förordnad
person. Med hänsyn till petitionens innehåll kunde det för övrigt ha ansetts
mindre lämpligt att utredningen skedde på föranstaltande av någon befattningshavare
som var underordnad den i petitionen åsyftade. Detta var
anledningen till att arméchefen i detta fall ingrep.

Härpå yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret, som jag emellertid finner
vara synnerligen negativt. Där finns ingenting som antyder, att regeringen är
beredd att tillmötesgå det starka folkkravet på en utrensning av nazistiska
element från militärapparaten. Försvarsministern döljer sig bakom juridiska
talesätt och inskränker sig till förklaringen, att »om anledning finnes att
misstänka, att av någon i förtroendeställning icke kan påräknas lojalitet mot
Sverige», är han beredd att inskrida. Han tillägger, att det givetvis under

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

sådana förhållanden är »angeläget att vederbörande vederfares rättvisa i överensstämmelse
med vad svenskt rättsmedvetande och demokratisk ordning bjuder».

För min del vill jag inledningsvis framhålla, att jag inte betraktar denna
fråga som i första hand ett juridiskt spörsmål. Frågan är enligt min mening i
huvudsak av politisk karaktär. De som skjuta de juridiska synpunkterna i förgrunden
äro ute för att bagatellisera den allvarliga fara, som består däri, att
man på kommandoposter inom försvarsväsendet har personer, som genom sina
politiska handlingar och ställningstaganden dokumenterat sin opålitlighet eller
fientlighet gentemot demokratien. Frågan örn utrensningen är inte heller en
fråga örn huruvida bindande juridisk bevisning kan förebringas för att vederbörande
misskött sina tjänsteåligganden. Spörsmålet är icke bara en fråga om
tjänsteduglighet och tjänstbarhet. Det rör sig inte bara örn huruvida militärbefälet
kan hålla lysande manövrer och parader och få truppen att vända på
klackarna så att fåglarna trilla ur sina bon i Australien. Besättandet av kommandoposterna
inom försvaret är i allra högsta grad en politisk lämplighetsfråga.
Örn man inte betraktar saken på det sättet kan man riskera att få bocken
till trädgårdsmästare.

_ Mot bakgrunden av denna principiella uppfattning vill jag göra några ostridiga
konstateranden beträffande det nu aktuella fallet, nämligen general Rosenblad.
Jag skall, därvidlag i främsta rummet hålla mig till den utredning,
som företagits av justitiekanslern. Först måste jag emellertid säga några ord i
syfte att karakterisera detta dokument. Jag vill då betona, att det var länge
sedan jag sag ett aktstycke av liknande karaktär, som ger ett så starkt intryck
av partiskhet som justitiekanslerns utredning och slutomdöme. Det mest påtagl.
iga. beviset för vad jag här sagt är det uppseendeväckande förhållandet, att
justitiekanslern, ^ som mycket noggrant återgivit vad den långa vittnesparaden
uttalat till förman för general Rosenblad, undertryckt en för sakens bedömande
synnerligen, viktig del av överbefälhavarens yttrande i saken. Överbefälhavaren
har i sitt inlägg till justitiekanslern yttrat bland annat följande: »Men
hans vårdslöshet vid lämnandet av betydelsefulla uppgifter finnér jag vara av
den art, att min tillit till honom numera allvarligt rubbats.» Detta överbefälhavarens
omdöme är enligt min mening av en avgörande betydelse. Örn överbefälhavaren
förklarar, att. hans tillit till en general allvarligt rubbats, synes det
mig som örn enda följden mäste bil en tillämpning i ena eller andra formen
av regeringsformens § 35. Då så är fallet frågar man sig, varför detta uttalande
icke medtagits i justitiekanslerns utredning. Det måste lia varit alldeles
speciella skäl som föranlett justitiekanslern att utelämna överbefälhavarens ifrågavarande.
omdöme. Vilka dessa skäl äro står det var och en fritt att spekulera
över tills justitiekanslern avgivit en nöjaktig förklaring.

Utredningen har fastslagit, att generalen tecknat 50 aktier i den nazistiska
tidningen Dagspostcn. Da denna sak uppmärksammades av pressen och generåd
Rosenblad avfordrades förklaring av chefen för försvarsdepartementet, förklarade
han i ett brev: »Jag äger sålunda inga aktier och har ej ägt sådana»
Senare erkände han, att han tecknat sig å en lista för 50 aktier. Men inte nog
härmed. Han medgav även att han utfärdat en fullmakt för den beryktade
dagspostenredaktören T. Telander att företräda honom vid den konstituerande
stämman med tidningen.

Ingen förnuftig människa kan falla på den orimliga tanken, att det här var
fråga örn en penningtransaktion i vinstsyfte. Aktieköpet var ämnat som ett
understöd åt en tidning och en rörelse, som redan vid starten deklarerade
sina sympatier för Hitlersystemet. General Rosenblad har också förklarat att
han med sitt aktieköp avsåg att stödja tidningen. Då generalen enligt egen

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppgift tidigare varit politiskt aktiv — och då alltid längst ut på högerkanten
— så borde han varit väl medveten örn att han med sin aktieteckning understödde
en tidning och en rörelse, som hyste odelade sympatier för det nazistiska
Tyskland och dess krigföring i syfte att krossa demokratien och beröva
andra stater deras nationella oavhängighet. Både i sin egenskap av militär och
politiskt intresserad borde han dessutom varit underkunnig om att Tyskland
var den enda stat, som hotade Sveriges nationella frihet och oavhängighet.

Jag fastslår alltså såsom otänkbart, att generalen kunnat sväva i okunnighet
örn Dagspostens nazistiska inställning. Skulle han emellertid tilläventyrs
ha missräknat sig i sådant avseende, så borde den programförklaring tidningen
avgav vid sin start den 3 december 1941, vilken programförklaring intagits
i justitiekanslerns utredning, ha förvissat honom örn vems andas barn han
understött. I denna förklaring saknas egentligen ingenting av det som är karakteristiskt
för en nazistisk och antidemokratisk uppfattning, ehuru den
klätts i något finurligare ordalag än den öppna nazistiska förkunnelsen. För
övrigt var det redan från starten bekant för hela Sveriges folk, att tidningen
skulle bli ett organ för tyska intressen.

Icke mindre komprometterande är generalens samröre med den tyske tidnings
doktorn Fleck. I justitiekanslerns utredning bekräftas riktigheten av att
generalen haft besök av Fleck och att han hänvisat denne till en för sin nazistiska
åskådning allmänt känd advokat i Umeå. Justitiekanslern betecknar
denna sak som en episod, som icke bör kunna åberopas mot Rosenblad. Dessförinnan
har emellertid justitiekanslern förklarat: »Huru Rosenblads åtgärd
att hänvisa Fleck till en person, som allmänt ansågs hysa nationalsocialistiska
åsikter, bör bedömas, kan möjligen vara tveksamt.» Detta yttrande är lindrigast
sagt milt men har givetvis sin förklaring i att justitiekanslern bedömt
hela spörsmålet ur juridisk synpunkt. Ett bedömande ur politisk synpunkt
måste emellertid föra till ett annat resultat. Då kan man varken avfärda
saken som en episod eller som ett resultat av otur, vilket en del tidningar gjort.

Givetvis kan ingen helt värja sig mot spioner och provokatörer, men i detta
fall borde man kunna fordra, att general Rosenblad hade vetat lika mycket örn
dylika tyska resenärer som det svenska folkets stora massa. Det var nämligen
ett allmänt känt förhållande, att tyska turister och ännu mera de tyskar, som
hade uppdrag av ena eller andra slaget, arbetade för den tyska nazismens räkning
och så gott som regelmässigt kunde presumeras vara ute i spionsyfte. Här
gällde det en tysk doktor, som skulle »studera» den svenska pressen och som
för att få hjälp med denna sin uppgift företrädesvis vände sig till tidningsredaktioner
och enskilda personer, som stodo Tyskland och nationalsocialismen
nära. General Rosenblad icke bara mottog besök av nazistdoktorn utan hänvisade
honom också till en ökänd nazist för hjälp och vägledning. Man kan ju
ställa frågan, varför inte generalen hänvisade honom till en tidningsman i stället
för att skicka honom till en nazistisk advokat, då ju denne tysk var ute i
syfte att studera pressen. General Rosenblad själv har uppgivit, att denna åtgärd
skedde »helt oreflekterat». Denna förklaring tycker jag verkar förtvivlat
enkel. Det har sagts, att general Rosenblad är en intelligent man. Det är styrkt,
att han tidigare varit politiskt aktiv. Under sådana förhållanden synes det åtminstone
mig vara otänkbart, att han inte förmått fatta, att den tyske doktorns
intresse för svenska tidningar var ett grovt tyskt försök till inblandning i
svenska angelägenheter.

Slutligen några ord örn general Rosenblads ställning till tidningen Pressfront.
Denna tidning var en ganska sällsam militärtidning, som propagerade
svensk motståndsvilja till varje pris och i varje läge. Den utgavs av västra
arméns stabsledning. General Rosenblad jämte två andra högre officerare har

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Svar. på interpellation. (Forts.)

beskyllts för att ha hindrat denna tidnings spridning. General Rosenblad lär
ha ansett, att den icke var tillräckligt neutral, vilket väl bör uttryckas så, att
den icke var tillräckligt hänsynsfull mot tyskarna.

Justitiekanslern förklarar i sitt yttrande, att de mot Rosenblad framförda beskyllningarna
i sådant hänseende »få anses innebära, att från Rosenblads sida
skulle ha förekommit någon åtgärd eller något yttrande beträffande denna tidning
av beskaffenhet att röja bristande motstånds vil ja hos Rosenblad». Justitiekanslern
drar emellertid den slutsatsen av utredningen, att »någon åtgärd
i saken icke vidtagits av Rosenblad».

Det är här att marka, att justitiekanslern endast förklarar, att någon åtgärd
icke vidtagits i saken till förhindrande av tidningens spridning. Däremot synes
det av utredningen vara till fullo styrkt, att general Rosenblad icke sett tidningen
med gillande och att den icke utdelats vid något eller några förband
inom dåvarande överste Rosenblads regemente. På grund härav vidtog också
stabschefen bland annat den åtgärden att genom pressdetaljen fästa uppmärksamheten
vid att Pressfront var utgiven av armékårsstaben och att den enligt
tidigare kårorder skulle utdelas bland trupperna. Örn inte svårigheter förekommit
beträffande tidningens spridning, skulle det givetvis ha varit överflödigt
att göra dessa påpekanden.

I detta sammanhang förtjänar det påpekas, att generalmajor Ehrensvärd i
sitt uttalande till utredningen omtalat, att han vid ett besök i Stockholm i slutet
av maj eller början av juni 1940 fick mottaga »ytterst kraftiga förebråelser
från överbefälhavaren med anledning av tidningens allmänna tendens, vilken
betecknades såsom oneutral». Överbefälhavaren framhöll, fortfarande enligt generalmajor
Ehrensvärd, som sin bestämda önskan att tonen i tidningen skulle
ändras. När andan var sådan hos högste befälhavaren, var det givetvis på intet
sätt märkligt, att general Rosenblad och andra tyskvänliga officerare inte sågo
tidningens spridning med blida ögon.

För min del tycker jag, att dessa fakta inte borde lämna rum för någon tvekan
örn var general Rosenblad har sina politiska sympatier. Det kan inte råda
något tvivelsmål örn att han i sin egenskap av antidemokrat knappast kan anses
vara lämplig på sin post. Det borde följaktligen ha varit en självklar sak
för regeringen att ingripa redan på ett tidigt stadium. I stället befordrades han
till general, av allt att döma i full medvetenhet från regeringens sida örn hans
politiska inställning. Det är tydligen häri man har att söka förklaringen till
att regeringen även nu, sedan saken blivit en offentlig skandal, underlåter att
vidtaga erforderliga åtgärder. Han man sagt A, får man säga B, resonerar tydligen
regeringen.

Nu inträffar det otroliga, att medan general Rosenblad lämnas oantastad,
bestraffas de värnpliktiga, som dristat sig att kräva hans avlägsnande. Den
smäleken kunde väl regeringen ändock ha besparat den svenska demokratien!
Det måste betecknas som häpnadsväckande, att en regering, Som representerar
en arbetarmajoritet, kunnat tillåta en dylik utveckling av denna affär. Å andra
sidan måste det anses som ett utslag av militär självtillräcklighet att vederbörande
militära chef i en sak, som så upprört den allmänna opinionen, tar sig
före att bestraffa dem som velat hålla försvaret fritt från opålitliga befälspersoner.

Jag tror emellertid inte jag tar fel örn jag säger, att den bestraffande militära
myndigheten hämtat mod till sin utmanande handling i statsministerns uppseendeväckande
skövdetal i denna sak. Statsministern förklarade därvidlag
bl. a.: »Jag kan inte underlåta att reagera mot den lättvindighet, varmed man
tror sig kunna uppträda som domare. Det kan nog sägas, att det sällan bakom
resolutionerna finns en självständig prövning. Man tar en beskyllning för god

Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Nr 15.

Svar på interpellation. (''Forts.)

och skärper ofta utan vidare en anklagelse. Det räcker med att någon blir utpekad
som tyskvänlig för att man skall vara färdig att fråndöma honom medborgerligt
förtroende. Sådant är orimligt. En svensk kan lia sympatier i syd,
öst eller väst och ändå vara framför allt svensk.» Statsministern tilläde, att det
var denna synpunkt som varit bestämmande för honom, när han haft att bedöma
placeringen på ansvarsposter.

Sådana uttalanden av statsministern måste enligt min mening verka stimulerande
på dem som hade planer på en bestraffning av de värnpliktiga som rest
kravet på general Rosenblads avlägsnande. Statsministerns beskyllning för
»lättvindighet» har sin spets riktad mot petitionärerna. A andra sidan kan man
notera urskuldande och överslätande tonfall när det gäller tyskvänliga eller
nazianstuckna officerare. Det är enligt min mening uppenbart, att den utmanande
bestraffningen av de värnpliktiga har samband med statsministerns anatema
över den »lättvindiga» opinionen.

Jag kan inte lämna detta avsnitt utan att säga några ord örn innehållet i en
annan punkt av statsministerns skövdetal. Han förklarar sig inte vilja öppna
process på lösa misstankar. Han kräver med andra ord full bevisning. Jag tilllåter
mig fråga: i vilket avseende brister bevisningen för att general Rosenblad
kan betraktas som mindre pålitlig ur demokratisk synpunkt? Räcker det inte
med vad som obestridligen har förekommit i saken?

Örn inte detta numera räcker för ett ingripande, måste statsministerns uppfattning
i hithörande ting ha radikalt förändrats på senare år. Förr i tiden var
det inte så noga med bevisningen. När tyskeriet stod på sin höjdpunkt kunde
inte en svensk utan betydande risker ha sina sympatier i öst eller väst, medan
det var praktiskt taget riskfritt att placera dem i söder. Officerare med sympatier
i väster betraktades som misstänkta individer och kunde till och med
uppmanas att övergå till övergångsstat. Kommunister och andra radikala
arbetare, som misstänktes för att ha sina sympatier i öster, betraktades nära
nog som fågelfria av samlingsregeringen. Denna beläde den kommunistiska
pressen med transportförbud, beordrade jätterazzior mot det kommunistiska
partiet och anbefallde inrättandet av särskilda militära arbetsläger för detta
partis medlemmar och andra radikala arbetare. Medan nazisterna obehindrat
fingo bedriva sin undermineringsverksamhet i hitlerismens intresse, medan
militärer som kämpat i Waffen SS belönades med befordran vid sin hemkomst
och medan kommandoposterna inom försvaret besattes med tyskorienterade eller
nazianstuckna officerare, berövades exempelvis svenska spanienfrivilliga, som
under sin kamp för demokratien befordrats till löjtnanter och kaptener i spanska
folkarmén, rätten att bära vapen och insattes i militära arbetsläger. Någon
särskild juridisk bevisning behövdes inte på den tiden. För en diskriminering
räckte det om vederbörande var kommunist eller prenumerant på en kommunistisk
tidning eller hade varit i Spanien och kämpat för demokratien. Det må
ursäktas, örn jag finner statsministerns strikta uppfattning beträffande bevisföringen
vara något hastigt påkommen.

Jag vill vidröra ytterligare en punkt i .statsministerns skövdetal. Han förklarade
däri, att han »tar sitt ansvar utan förbehåll». Det låter ju kärvt och
manligt. Jag hoppas emellertid, att statsministern också ägnar en tanke, åt
att det kan bli andra än han själv som få bära följderna av eventuella missgrepp
i hans ämbetsutövning. Gjorda missgrepp ändra inte karaktär, därför
att regeringschefen påtar sig ansvaret för desamma. De värnpliktiga, som bestraffats
för att de påtalat ett av de grövsta missgreppen i fråga örn militära
utnämningar, finna säkert en klen tröst i statsministerns förklaring, att han
tar ansvaret utan förbehåll.

Andra kammarens protokoll 19Jt6. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

I interpellationssvaret framhålles, att regeringen ägnat stor uppmärksamhet
åt företeelserna på detta område, och det anges, att detta bl. a. skett vid utnämningar.
Att så verkligen varit fallet har jag varit i tillfälle att konstatera.
Jag mäste emellertid säga, att de uttryck regeringens uppmärksamhet hittills
tagit sig inte ha någonting med en verklig och effektiv utrensning att skaffa.
Det är att märka, att den personalkontroll, på vilken man grundat avstängningsåtgärderna,
icke sträcker sig längre än till befordran till major; detta är
en personalkontroll som inte har någonting med effektivitet att skaffa. Den
rör fänrikar, löjtnanter och kaptener, men berör inte alls de utslagsgivande
militära posterna. Medan en fänrik stoppas från befordran om han haft samröre
med nazisterna eller innehar en aktie i Dagsposten, inträffar ingenting nied
en general som har 50 aktier i samma tidning. Innehavarna av de högre posterna,
på vilka man självfallet måste ställa de högsta kraven på pålitlighet,
äro tabu och få inte vidröras. Detta betecknar jag som en upp- och nedvänd
personalkontroll.

Herr talman! Fallet Rosenblad är inte det enda som upprört det svenska
folket. Upprepade gånger har det gjörla avslöjanden, som visa, att det ur demokratisk
synpunkt är långt ifrån välbeställt med allt inom försvarsväsendet.
Jag skulle kunna erinra örn namnen på en hel rad militärer, som beträtts med
att vara exponenter för den nazistiska ideologien och som dragit ned en i
övrigt lojal och pålitlig officerskårs anseende. De upprepade avslöjandena på
detta område ha lett till att man kan tala örn en förtroendekris beträffande försvarsmaktens
förhållande till folket.

Denna kris har fått sin särskilda tillspetsning genom vad som förekommit
i fallet Rosenblad. Man får nu bevittna, att medan de värnpliktiga bestraffas,
har general Rosenblad fått ett intyg från justitiekanslern på att han är pålitlig
och lojal. Försvarsministerns svar utvisar, att inte heller regeringen ifrågasätter
general Rosenblads demokratiska lödighet. De värnpliktiga ha fått sin
bestraffning med. stöd av krigslagarnas förbud att företaga sig något som
kan »minska tilliten till krigsmaktens trohet och lydnad, skada andan inom
krigsmakten, nedsätta överordnads anseende» o. s. v. Det är emellertid icke
de värnpliktiga som ha minskat tilliten till krigsmaktens trohet och lydnad mot
det demokratiska Sverige, skadat andan inom krigsmakten och nedsatt officerskårens
anseende, utan det är general Rosenblad och med honom likatänkande.
Denna sanning är helt uppenbar för en samlad folkopinion, en opinion
som inte kommer att försvinna efter denna interpellation debatt, utan kommer
att finnas kvar till dess att regeringen inser nödvändigheten av att tillgripa
radikala åtgärder i syfte att åstadkomma en verklig demokratisering av försvarsmakten.

flans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Som var att vänta
blir detta en debatt, dels örn vissa allmänna principer, dels örn ett speciellt fall.
Interpellanten har i sitt anförande sörjt för att den allmänna debatten förts
över från att gälla enbart anställda vid krigsmakten till att gälla hur man i
allmänhet skall förfara med de s. k. utrensningarna. Han har därvid inte bara
hänvisat till utan också riktat ur hans synpunkt allvarliga anmärkningar mot
vad jag har yttrat i Skövde.

o Jag tror att det kan vara anledning att något dröja vid detta allmänna krav
på utrensning. Jag har för ingen del avvisat det kravet. Jag har i Skövde i
stället meddelat, att regeringen sedan länge försöker få taga del av handlingar,
som kunna finnas i utlandet och som möjligen skulle kunna ge den svenska
regeringen någon ledtråd för bedömandet, hur personer i Sverige ha förhållit
sig under kriget. Regeringen har alltså visat ett positivt intresse för att få

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

fram sådana upplysningar, som kunna ge ett underlag för bedömande, huruvida
vi ha, låt mig säga inom vår ämbetsmannakår, män som äro opålitliga,
men där vi hittills icke ha fått några belägg för deras opålitlighet.

Denna hänvisning till vad regeringen i detta avseende har gjort säger också
en annan sak. Den understryker, att man måste lia en annan grund att stå på
än vanlig enkel misstänksamhet. Jag inledde mitt föredrag i Skövde med att
hänvisa till den skillnad, som föreligger för oss i Sverige i förhållande till de
länder, som ha varit ockuperade. När man i Norge eller Danmark går till sin
utrensning, har man handlingar att hålla sig till. Det gäller där personer, som
under ockupationen ha förhållit sig på ett sådant sätt, att mot dem kunde riktas
allvarliga anklagelser för svekfullhet mot sitt fädernesland. Det är uppenbart,
att i ett sådant läge har man en grund för bedömandet. Vi lia dess bättre
icke varit ockuperade; här ha alltså de personer, som i ett läge liknande det
som Danmark och Norge nyligen befunnit sig i skulle ha brustit i pålitlighet
mot landet, icke haft tillfälle att framträda. Men detta berättigar oss inte att
utan vidare säga, att den eller den personen skulle ha svikit, örn Sverige kommit
i ett sådant läge. Jag tror man får vara litet försiktig när man gör antaganden
om vilka personer som skulle ha förblivit lojala och vilka som skulle
ha svikit. Det är mycket möjligt att vi, örn vi hade haft någon erfarenhet,
skulle bland svikarna lia kunnat finna en hel del av dem som nu äro mest högröstade
i fråga örn kravet på utrensning.

Vår utgångspunkt är alltså den att man måste ha en säker grund att stå
på. Det finns ju den utvägen att personer, som veta eller i likhet med interpellanten
påstå sig veta, att det finns opålitliga element, anmäla detta till regeringen
och därmed ge denna möjlighet till undersökning. Det är gott och
väl, att interpellanten står här i kammaren och säger, att han känner en hel
del fall och att han skulle kunna nämna dem, men varsågod, rapportera dem
till regeringen, så skall jag sörja för att de bli ordentligt undersökta.

Men hur skall regeringen annars förfara? Finns det någon möjlighet till en
allmän rannsakan? Skola vi införa någon sorts trohetsed för ämbetsmännen?
Det anser jag inte bara omöjligt utan också orimligt. Skall regeringen sätta
i gång ett allmänt förhör med tjänstemännen och låta poliser eller andra
undersökare gå från den ene ämbetsmannen till den andre och fråga, »är
du pålitlig? har du gjort någonting som gör att du känner din ämbetsmannaställning
besvärande?» Det skulle vara orimligt, därför att större delen
av vår ämbetsmannakår, såsom även interpellanten här har sagt, är pålitlig.
Det finns ingen som helst anledning till den misstänksamhet, som skulle
vara utgångspunkten för en sådan allmän undersökning. På det sättet skulle
man heller inte kunna fånga de fulaste fiskarna, därför att de som äro mest
komprometterade inte skulle erkänna, om man inte kunde prestera bevis mot
dem.

Därmed har jag kommit tillbaka till frågan om bevis. Jag måste än en gång
understryka, att man inte kan vidtaga åtgärder på blotta misstankar, utan att
man måste lia belägg för vederbörandes opålitlighet. Regeringen försöker få
sådana belägg, och enligt mitt förmenande är var och en, som kan lämna upplysningar
i detta avseende, skyldig att göra det.

Naturligtvis kan denna allmänna diskussion föras även örn andra än ämbetsmän.
Jag skall dock icke göra det, då interpellanten icke berört den sidan av
saken.

När det gäller frågan örn bevisningen, lia vi här ett fall som är ett exempel.
Jag har ingen som helst anledning att träda upp såsom försvarare av general
Rosenblad. Jag har anledning att motivera, att jag i regeringen har varit med
örn att utnämna honom till general och sätta honom på den post, där han sitter,

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 194G fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

och. låta honom sitta på den posten. Jag har hänvisat till att jag i sådana fall
tager mitt ansvar utan förbehåll, och jag deklarerar utan vidare här, att vad
som hittills har framkommit icke har givit mig anledning att anse, att mitt
omdöme var oriktigt, när jag räknade med Rosenblad som pålitlig ur svensk
synpunkt.

Vad är det nu den föreliggande dokumentationen visar? Örn kammarens ledamöter,
såsom jag förutsätter, med stort intresse och mycken noggrannhet
följde herr Senanders utläggning, funno de, att han rörde sig med en hel del
olika beteckningar. Han använde uttrycken nazistisk, fascistisk, antidemokratisk,
icke demokratiskt lödig, omdömeslös — ja, jag vet icke, örn han använde
det sista ordet; det kanske han icke gjorde då det väl för honom vore litet farligt
att införa det begreppet i debatten. I varje fall rörde han sig med en rad
olika beteckningar, och det blev ingen verklig distinktion. Vad är det nu man
först sagt icke skulle anses lämpligt för officerare? Man har sagt, att en fascistisk
och nazistisk uppfattning kan ge anledning att ifrågasätta deras lämplighet.
Detta har faktiskt understrukits mycket starkt i interpellationssvaret,
då det t. o. m. sägs, att en sådan omständighet som delägarskap i Dagsposten
kan vara anledning till misstro på den punkten. Men låt oss nu taga frågorna
i rätt ordning. Då måste man först ställa frågan: lia vi här att göra med en
dokumenterad nazist eller fascist? Och lia vi här att göra nied en person, som
vi på grund av hans åskådning eller andra omständigheter icke kunna räkna
såsom pålitlig? Det är möjligt, att de ärade ledamöterna ännu icke hunnit taga
del av JK:s utredning. Jag vill påpeka, att denna tillkommit på det sättet, att
Rosenblad själv begärt att inför JK få framlägga omständigheterna i saken.
Det är alltså icke en av JK på hans eget eller regeringens initiativ igångsatt
undersökning utan en undersökning som Rosenblad själv bett att få till stånd.

Vad framgår nu i fråga örn beskyllningarna för nazism och fascism? Rosenblad
säger själv i sina uttalanden: »Jag har alltid hyst aktning för tysk kultur,
grundlighet och organisation på olika områden. Detta har intet med nationalsocialism
att göra. Denna och dess metoder har jag bestämt ogillat.» —
»Framhållas kan», säger han vidare, »att jag är aktiv frimurare, vilket icke är
förenligt med nationalsocialistiskt tänkesätt.» Rosenblad själv bestrider alltså på
det mest uttryckliga sätt, att han är nationalsocialist. Han säger ut, att han
ogillar åskådningen och metoderna. Alla de som känna Rosenblad veta, att han
på det sättet är en karl, att han är ganska enveten och icke ryggar inför en
beskyllning. Men man skulle ändå kunna säga: »Ja, det där säger han bara.»
Men då får man gå vidare i texten, till alla de uttalanden, som gjorts örn Rosenblad
av människor, som ha haft tillfälle att följa hans verksamhet. I intet av
dessa uttalanden finns en antydan örn att man haft anledning antaga, att han
hyste nazistisk eller fascistisk åskådning. De gå tvärtom i en annan riktning.
I allmänhet beröra de mindre själva denna omständighet än frågan örn Rosenblads
pålitlighet. För egen del upprepar jag vad jag sade i Skövde, att man kan
ha sina sympatier i syd, i väst eller i öst och ändå vara en god svensk. Jag
har försökt att hålla på detta under de tider vi genomlevat, då jag menat, att
för vår inre sammanhållning skulle det vara i högsta grad farligt, örn detta att
man hade en viss åskådning skulle utan vidare leda till att man stämplades såsom
icke svensk eller såsom en tänkt svikare i ett för Sverige farligt ögonblick.
Jag vidhåller, att man kan ha sina sympatier i och hos ett annat land men ändå
vara fullkomligt pålitlig när det gäller att kämpa för Sverige och att värna
örn landet. Det finns i dessa uttalanden en hel rad mycket klara omdömen
på den punkten beträffande Rosenblad. Det är ingen som ifrågasätter hans pålitlighet.
Läser man de uttalanden han vid olika tillfällen gjort för att också
bedöma beskyllningen mot honom för att vara defaitist, finner man återigen,

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

att det ingenting finns i hans egna uttalanden, som skulle kunna tyda på önskan
att slå ned lusten till motstånd. Det är tvärtom militärt korthuggna men
mycket karska proklamationer, att här stå vi på vår post, och den skall hållas
mot vem det vara månde. Vad rätt har interpellanten och vad rätt har jag då
att mot Rosenblads eget bestridande och mot alla vittnesmål örn hurudan han
är till sin karaktär och hur han förhållit sig, ifrågasätta hans pålitlighet på
den post, där han blivit satt?

En annan sak är, örn man av andra grunder riktar anmärkningar mot Rosenblad,
men då man sökt på ett särskilt sätt utnyttja överbefälhavarens uttalande,
vill jag påpeka, att även överbefälhavaren säger, att det icke funnits anledning
att ifrågasätta Rosenblads lojalitet och pålitlighet. Även sedan han diskuterat
Rosenblads förbindelser med Dagsposten upprepar överbefälhavaren: »Att fördenskull
ifrågasätta hans pålitlighet finner jag icke berättigat.» Det är sålunda
klart, att i den väsentliga frågan örn pålitligheten gå alla omdömen i
samma riktning. Men sedan förklarar överbefälhavaren, att på grund av den
vårdslöshet, som Rosenblad har lagt i dagen vid lämnande av sina uppgifter
angående förhållandet till Dagsposten, har numera hans tilltro till hans pålitlighet
rubbats. Men det hänför sig varken till Rosenblads politiska uppfattning
eller till hans militära tjänst. Jag skall icke diskutera de grunder, på vilka
ÖB har detta omdöme. Han har emellertid meddelat, att han har för avsikt
att göra en framställning till regeringen. När en sådan framställning inkommer,
har regeringen att behandla den på samma sätt som andra framställningar
av liknande art.

De föreliggande omständigheterna visa alltså icke, att man på blotta misstanken
kan döma. I stället skulle väl vad som förekommit säga oss, att det finns
all anledning att vara försiktig och verkligen skaffa sig fakta, innan man skrider
till ett domslut.

Jag har ingen orsak att upptaga en utförlig diskussion med interpellanten i
fråga örn vad som skedde när tyskeriet stod på sin höjdpunkt. Det skulle bli
den gamla erinran örn att just då befann sig herr Senander och hans partikamrater
på den sida, som bockade sig ganska djupt för tyskeriet. Men vi ha ingen
särskilt anledning att tala om det nu. örn allt vad som skedde under krigsåren
var riktigt kan naturligtvis diskuteras. Jag vill emellertid erinra örn att den
speciella misstänksamheten mot kommunisterna härledde sig från deras hållning
under första Finlandskriget. Men jag skall heller icke dröja vid den saken.
Här är det uppenbart så, att vi alla lia en gemensam önskan att så långt det
är möjligt få klarhet örn hur det kan stå till inom olika kretsar. Interpellanten
menade tydligen, att bara man sätter en klick på en människa, skall hon vara
färdig. Jag menar, att den människan dels skall ha tillfälle till försvar, dels
åtnjuta alla de rättigheter, som bruka anses förenliga med god rättsvård och
demokratisk ordning. Jag upprepar vad jag sade i början av detta anförande: det
är icke riktigt att regeringen saknar intresse för hithörande ting. Regeringen
har tvärtom visat detta intresse. Det finns kvar, men regeringen kommer icke
att löpa bara efter opinionsvindar, som icke grunda sig på tillräckliga överväganden.
Jag har sagt, att bakom en del resolutioner icke står en självständig
prövning, och det är väl alldeles uppenbart, att man icke vid ett möte kan göra
den nödvändiga undersökningen. Man nöjer sig med att det eller det stått i tidningarna,
och därav drager man sina slutsatser. Ett karakteristiskt exempel:
jag fick en resolution, som icke bara angrep Rosenblad utan också vissa av
våra marinofficerare, vari man åberopade sig på tidningsuppgifter men där
man ändå var försiktig nog att säga, att då man hade anledning att tro, att
dessa uppgifter i tidningarna voro riktiga, protesterade man. Men man hade
ingen möjlighet att kontrollera dem. Och det mäste väl vara vår sak, icke att

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppmuntra den sortens opinion utan att i demokratisk ordning söka få in det
sinnelaget, att man försöker skaffa sig en verklig grund för ett omdöme.

Sedan skall jag bara deklarera, att när jag talade i Skövde örn detta, tänkte
jag icke ett ögonblick på den petition, som inkommit från vissa värnpliktiga.
Jag kan också till sist säga, att när regeringen lade denna petition till handlingarna,
var det från den utgångspunkten, att man ansåg att det icke fanns anledning
från regeringens sida att göra någonting i denna sak. Jag tror alldeles
visst, att dessa värnpliktiga ■—-.åtminstone de flesta av dem — ledas av ett
ärligt uppsåt. Vart man siktar har icke alltid varit riktigt klart. Det påstås,
att den egentlige upphovsmannen skulle ha förklarat, att egentligen var
det synd att Rosenblad skulle komma i gluggen — hans avsikt var att komma
åt Per Edvin Sköld och mig. Även örn detta var fallet, kan väl syftet ha varit
vällovligt.

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! J. K. har utfärdat ett intyg örn
general Rosenblads pålitlighet. Det har också understrukits här från regeringsbänken,
att han är pålitlig. Men är det icke litet konstigt med pålitligheten,
då »Trots allt» för mycket länge sedan talade örn, att denne person var
innehavare av aktier i Dagsposten? Örn man är så pålitlig, varför icke då tala
örn för allmänheten, att man icke vill ha med den tidningen att göra? Då
hade saken snart kunnat avvecklas. Så har emellertid icke skett, och därför
har det uppstått misstänksamhet och tvivel.

Ledaren för de 348 värnpliktiga, Karl Evert Johansson, fick fyra dagars
vaktarrest för petitionen mot general Rosenblad. Detta är ju enligt lagen,
men man blir litet förvånad, eftersom de värnpliktiga dock gjorde denna sak
av omtanke örn landets och försvarets bästa. De ville lia general Rosenblad
avlägsnad från sin post. De kunde också glädja sig åt ett allmänt instämmande
från olika håll. Det har hållits protestmöten på olika platser i landet. Man
säger, att sådant har icke så stor betydelse, men det är i alla fall opinionsyttringar.
Flera av vårt regeringspartis tidningar lia också sagt sin mening i
denna sak. Bl. a. kan jag citera Morgontidningen, som beträffande arméchefens
åtgärd att döma den petitionerande värnpliktige Johansson bl. a. uttalade:
»Örn man accepterar ståndpunkten, att formen för de värnpliktigas opinion
var klandervärd, bör det tilläggas, att det också måste nied eftertryck
krävas, att befälskårens uppförande är sådant, att det icke — såsom åberopat-s
gentemot de värnpliktiga — kan minska tilliten till krigsmaktens trohet och
lydnad, skada andan inom krigsmakten, nedsätta överordnads anseende» o. s. v.
Morgontidningen har också ett ord i detta sammanhang örn officerskåren och
citerar arniéchefens dagorderuttalande: »Det åligger oss krigsmän en ovillkorlig
plikt att noga väga våra ord när det gäller så ömtåliga och för vårt
försvar omistliga värden som förtroendet inom och till krigsmakten.» — »Och»,
säger tidningen, »det gäller icke bara ord. Hade general Rosenblad på sin tid
bättre vägt sina gärningar i förbindelsen med redaktör Telander och Dagsposten,
hade vad som nu förevarit kunnat undvikas, och alldeles utan konsekvenser
lär detta faktum knappast kunna bli.» Det är väl obestridligt, att general
Rosenblads gärningar frätt på tilliten till försvaret och försvarets män?
I radion i går kväll fick man ett understrykande härav när man fick höra, att
överbefälhavaren till JK meddelat, att hans tillit till general Rosenblad numera
rubbats.

När man granskar JIv:s uttalande ser man, att en hel del personer ha uttalat
sig välvilligt till den anklagades förmån. Men det egendomliga är, att överbefälhavarens
uttalande är censurerat i JK:s redogörelse. Hur hänger det
ihop med den saken? Varför kunde icke klämmen komma med, som gällde

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

vårdslösheten i fråga om uppgifterna om aktieinnehavet i Dagsposten och vari
ÖB på ett fint sätt uttalade, att karlen ljuger? Det är med nöje man instämmen
med Östgöten, som skriver: »En hög officer, tjänande i det demokratiska
Sveriges armé, är aktieägare i en antidemokratisk, av utländsk makt besoldad
tidning, som enligt hans överordnades order inte får framläggas på en mäss.»
De värnpliktiga kunna måhända tystas ned. »Men», betonar Östgöten, »värre
lär det bli för Svenska Dagbladet att åstadkomma ingripande mot Bodens arbetarkommun,
som sagt sin mening i denna sak.» Det kan väl med fog ifrågasättas,
örn utnämningspolitiken varit så lyckad i fallet Rosenblad.

Det är också med nöje jag citerar Afton-Tidningen, som säkerligen ger ett
klart uttryck för vad fackföreningsfolket tänker i denna sak. Det heter: »Efter
utredningen står det klarare än någonsin, att något straff inte bör drabbapetitionärerna.
Lika klart är, att general Rosenblad inte får stanna på sin
post. Han må ha sina militära förtjänster, men av en hög befälhavare måste
man fordra även ett klart förstånd och omdöme i politiska frågor. Hans vägran
att ta avstånd från Dagsposten bar försatt honom i ett ohållbart läge i
förhållandet till sina underlydande.»

Och med icke mindre nöje skall jag slutligen citera vad riksdagsman Bergström
i Hälsingborg skrivit i Skånska Sociai-Demokraten: »Det är för oss
fullkomligt obegripligt att man en enda dag kan i synnerhet på ansvarsfulla
chefsposter behålla officerare, som förfallit till en nazistisk inställning. En
demokratisk samhällsordning kan omöjligen Ira något förtroende för dem.»

Något bör således enligt samstämmiga uttalanden göras för att återställa
förtroendet för försvaret, så att icke oviljan breder ut sig till förfång för försvarsintresset
i vårt land.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall ickte
polemisera mot den senaste talaren. Det är ju anmärkningsvärt, att han endast
anförde vad andra sagt och icke tycktes ha brytt sig så mycket örn att
skaffa sig ett eget omdöme.

Vad gäller de frågor som framställts här beträffande uteslutningen i JK:s
skrivelse av viss del av överbefälhavarens yttrande har, enligt vad som meddelats
mig, justitiekanslern utskickat en kommuniké av följande innehåll: »Den
delen av ÖB:s uttalande som allenast omnämnes av JK avser frågan örn Rosenblads
allmänna lämplighet, en fråga som JK icke haft att taga ställning
till. Med den särskilda publicitet som var avsedd att givas åt JK:s skrivelse
till försvarsministern ansåg JK ÖB:s uttalande i denna del icke böra på annat
sätt ingå i skrivelsen än som skett och varav framgår att ÖB skulle till särskild
behandling upptaga vad som förekommit. Härom har ÖB underrättats
av JK och därigenom erhållit tillfälle vidtaga åtgärder för att hans uttalande
även i nu berörda del skulle bringas till offentligheten samtidigt med JK:s
skrivelse till försvarsministern. JK har ock i samband med förfrågan från
försvarsministerns sida, örn JK:s skrivelse kunde föreligga före interpellationens
besvarande, tillställt försvarsministern ÖB:s uttalande i dess helhet. Detta
skedde under måndagen omedelbart efter det ÖB:s uttalande kommit JK tillhanda.

Inga andra uttalanden föreligga än de i skrivelsen till försvarsministern
upptagna.

Förestående har JK velat meddela till tidningsredaktionernas information.»

Härav framgår, att justitiekanslern har ansett den del av ÖB:s uttalande
som icke refererats i hans utlåtande egentligen icke tillhöra det ärende som han
hade att behandla. Han hade emellertid vidtagit en åtgärd, så att ÖB:s uttalande
i denna del kunde bli känt på samma gång som JK :s utredning. Det

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Svar r>å interpellation. (Forts.)

finns sålunda ingen anledning att tro, att här föreligger ett försök att undertrycka
vad ÖB sagt. I så fall skulle väl JK inte haft anledning att på förhand
underrätta ÖB och giva honom tillfälle att vidtaga åtgärder.

Herr Malmborg i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag uppskattar hans excellens herr statsministerns
älskvärdhet. Jag ansåg, att jag inte behövde så mycket framhäva mina egna
meningar i denna fråga, ty det är väl känt sedan långt tillbaka, att jag är en
klar motståndare till att nazistiska element skola göra sig breda i Sveriges demokratiska
förvaltning. Jag är emellertid van att stå ganska ensam i dessa
frågor, och jag tyckte därför, att det var angenämt, att jag för en gångs skull
kommit i ett gott sällskap.

Vad justitiekanslerns förklaring angår må den gälla vad den kan.

Vidare yttrade:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag vill icke uppträda
som någon grundlagstolkare, men det torde icke vara alldeles obefogat att i
detta sammanhang erinra örn regeringsformens § 90, som har följande lydelse:
»Under riksdagens, dess kamrars eller utskotts överläggningar och prövning
må icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagarna bokstavligen
föreskriva, komma frågor om ämbets- och tjänstemäns till- och avsättande,
regerings- och domaremakternas beslut, resolutioner och utslag, enskilda
medborgares och korporationers förhållanden, eller verkställigheten av någon
lag, författning eller inrättning.» Det är väl svårt att komma ifrån att den interpellation,
som här med kammarens tillstånd fått framställas, och än mer
den diskussion som här förts av interpellanten varit av det slaget, att det går
bestämmelserna i § 90 alltför nära.

Jag har tagit upp frågan för att påpeka, att genom att kammaren har medgivit,
att interpellationen får framställas, har man i viss mån fråntagit presidiet
möjligheten att ingripa. Kammaren har en gång fattat ståndpunkt och
sagt, att interpellationen får framställas och följaktligen även diskuteras. Äfen
det råder intet tvivel om att här ha diskuterats ämbetsmans förhållanden, ja
t. o. m. dömande myndighets beslut och dylikt. Jag skulle vilja framhålla, att
det kommer att föra oss ganska långt, ja, att det kommer att föra oss in på
demokratiens avvägar, örn här alla möjliga omständigheter, även de Som i
hög grad beröra icke bara en tjänstemans förhållande i tjänsten utan även hans
enskilda förhållanden, få interpellationsvägen diskuteras i riksdagens kamrar.

Jag vill tillägga, att eftersom jag har denna uppfattning örn § 90 regeringsformen
är jag förhindrad att ingå på någon vidare diskussion i denna fråga.

Herr Ståhl: Herr talman! Departementschefen synes mig i sitt interpellationssvar
i dag icke tillräckligt lia beaktat, att efter vad dagens tidningar haft att
förmäla fallet Rosenblad faktiskt inträtt i ett nytt skede.

Det visar sig, att interiörerna äro mera anmärkningsvärda än man tidigare
trott. Petitionärerna och deras behandling har därmed mer än tidigare skjutits
i bakgrunden. För min del håller jag före, att även örn petitionen från början
var frukten av kommunistisk propaganda, så är det i strid med svenskt
rättsmedvetande att straffa folk som fäst allmänhetens uppmärksamhet på en
sak som är ytterst anmärkningsvärd. Petitionärerna ha i detta fall faktiskt sagt
detsamma, ehuru i annan form, som överbefälhavaren för rikets försvarsmakt,
nämligen att förtroendet för general Rosenblad rubbats. Det förefaller mig, som
örn en värnpliktig borde kunna få vända sig till Konungen precis som en civil
medborgare. Jag tror, att den uppfattningen arbetar sig fram, oavsett vad man

Onsdagen den 10 april 194G fm.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

har för åsikt därom. I längden går det icke att uppehålla den meningen, att i
sådant fall föreligger en straffbar handling. , ,,

Herr statsministern har här på ett skickligt sätt lagt upp Hagan om den alimanna
utrensningen i förhållande till detta speciella fall. För mm del ror jag
icke, att han haft för avsikt att blanda bort korten, men jag tror, att man bor
hålla sig till det föreliggande konkreta fallet. Efter överbefälhavarens general
Jung, uttalande måste man fråga sig, örn regeringen hav förtroende för general
Jung, när han säger, att hans tillit till general Rosenblad har rubbats^ eller
örn regeringen har förtroende för general Rosenblad. Det är väl ända pa den
punkten, som regeringen måste lämna en precisering.

Jag skall icke ingå på någon diskussion i frågan, huruvida överbefälhavarens
uttalande är förenligt med vad statsministern gjort gällande. Men det tinas
i ÖB:s uttalande en tidsföljd som det förefaller mig att statsministern förbisett
ÖB argumenterar nämligen så, att det tidigare icke funnits anledning
att icke ha förtroende för general Rosenblad men att »numera» — det ordet
finns med — genom vad som uppdagats i fråga örn aktieposten i Dagsposten
hans tillit till general Rosenblad allvarligt rubbats. Jag skulle vilja fråga
statsministern, örn han i detta fall har förtroende för ÖB eller för general Rosenblad.
, , .

Det finns på s. 22 i justitiekanslerns skrivelse en passus som ar av stort intresse.
Han skriver där, att Jung på anförda grunder — vilka icke hänföra sig
till den fråga som i detta ärende föreligger till bedömande _ förklarat sig
skola i tjänsteväg till behandling upptaga vad som förekommit. Jag skulle
vilja fråga statsministern, som känner till den uppvaktning som general Jung
gjort hos regeringen och som omtalas i dagens tidningar: föreligger det någonting
utöver vad som kommit till allmänhetens kännedom, någon skrivelse eller
någon framställning från ÖB, som kan vara av betydelse vid frågans bedo Att

jag begärt ordet har berott därpå, att eftersom det är överbefälhavaren,
general Jung, som har förtjänsten av att dessa förhållanden klarlagts och utan
omsvep delgivits allmänheten, har jag ansett det rätt och tillbörligt, att det bär
i kammaren ges uttryck åt en oreserverad erkänsla för överbefälhavarens ställningstagande
på denna punkt. Det förefaller mig också, som örn efter överbefälhavarens
betygssättning general Rosenblads ställning, alldeles oavsett förhållandena
i övrigt, måste anses ohållbar. En militärområdesbefälhavare torde
väl icke vara i stånd att utöva sin verksamhet, sedan han av sin högste chef er -

hållit ett offentligt misstroendevotum. . .

Jag skall icke komma in på statsministerns förklaring över sm inställning
till frågan örn den allmänna utrensningen. I många stycken måste jag ge honom
rätt, och jag är den förste att erkänna, att det är ytterst vanskligt att döma
någon person utan att man har preciserade fakta att ga efter. Men det är da
också av vikt, att man icke suddar ut de konkreta fallen i nuvarande situa -

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att ÖB genom försvarsstaben enligt
meddelande i pressen givit den svenske militärattachén i Washington i uppdrag
att se på en del papper som finnas där och lära innehålla upplysningar,
som på ett egendomligt sätt sipprat ut lill tyskarna under kriget. Nog måste
man säga, att det är ett centralt svenskt intresse, att man med kraft vidtager
sådana åtgärder, att dessa förhållanden verkligen klarläggas. Det är icke bekant,
hur regeringen ställer sig till de konkreta fallen, och även här tycker
jag, att det är påkallat att begära ett klarläggande. ÖB har med berömvärd
kraft tagit itu även med denna sak, och det synes mig vara av vikt, att han
härvidlag inte lämnas åt sitt öde.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Med de proportioner som detta ärende nu fått gäller det förtroendet till innehavaren
av en mycket viktig post inom vårt försvar. Det vore därför, herr
talman, enligt min uppfattning en olycka för hela vårt försvar, örn den i stort
sett — man skulle vilja säga hundraprocentigt, men man kanske får nöja sig
med att säga inemot hundraprocentigt — lojala befälskåren skulle utsättas för
misstro, bara därför att man på ansvarigt håll icke tar itu med de undersökningar,
grundade på konkreta fall, som ändå här ligga inom räckhåll. Jag vill
hoppas, att försvarsministern icke i detta fall vill stryka över och gå vidare.
På det sättet skulle den förtroendekris, som vi nu äro inne i, icke avvärjas.
Det måste vara ett första och ett centralt intresse för försvarsministern i detta
fall att bidraga till en klarläggning av saken, ty endast på detta sätt kan förtroendet
för det militära återvinnas.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja framhålla, att de initiativ som överbefälhavaren
här tagit innebära något efterföljansvärt, och örn försvarsministern
på denna punkt vill göra sitt yttersta för att stödja ÖB, så har han i denna
fråga bakom sig en vitt utbredd opinion, som är klart dokumenterad i pressen,
icke minst i en rad social demokrati ska tidningar. Jag skulle därför vilja
hemställa, att försvarsministern på allt sätt medverkar till ett klarläggande av
saken och sätter i gang den undersökning som ÖB påyrkat. Jag tror, att man
På detta sätt kan komma långa stycken fram för att återställa det i någon
mån rubbade förtroendet för försvaret.

I detta anförande instämde herrar von Friesen och Osterman.

Hans^ excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag bör kanske
först påpeka för kammaren, att jag i mitt förra anförande möjligen använde
ett för starkt ord, när jag citerade överbefälhavarens uttalande. Jag talade
han skulle ha sagt att förtroendet till Rosenblads pålitlighet
rubbats. Han sade ingenting annat än att »min tillit till honom numera allvarligt
rubbats». Det är alltså ett mildare uttryck än det jag använde.

. beträffar de frågor som ställts till mig vill jag först förklara, att hade

jag icke haft förtroende för ÖB, så hade jag icke varit med örn att sätta honom
pa den post där han sitter. Beträffande general Rosenblad vill jag förklara,
att när jag gick med på hans utnämning, var jag övertygad örn hans pålitlighet,
och jag har ingen anledning att ändra något i fråga örn denna min uppfattning.

Den andra frågan gällde, örn det funnes några ytterligare handlingar i saken
som icke kommit fram. Såvitt jag känner till, finns det inga sådana. Jag har
ännu icke sett någon framställning från ÖB. Den är mig bekant endast genom
tidningarna.

Vad slutligen beträffar regeringens intresse för att få in de upplysningar
som kunna finnas i utländska arkiv, har jag klart och tydligt meddelat, att
regeringen för länge sedan gjort diplomatiska framstötar för att få del av
lfrågavarande papper, som inte, såvitt jag_ vet, utgöras av till utlandet komna
svenska papper utan, såsom jag har anledning tro, innehålla av tyskarna gjorda
anteckningar örn svenska förhållanden, som kunna vara av intresse för den
svenska regeringen.

Herr Senander: Herr talman! Jag vill konstatera, att statsministern förklarat,
att general Rosenblad har regeringens fulla förtroende även i fortsättningen.
Jag anser ett sådant konstaterande vara värdefullt med hänsyn till den allmänna
opinionen, som har en helt annan mening i saken och dömer efter vad
som hittills framkommit såsom obestridligt beträffande Rosenblad.

Statsministern förklarade, att general Rosenblad själv uppgivit, att han icke

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

vore nazist. Ja, i det nuvarande läget vore det väl märkvärdigt, om han skulle
medge, att han vore nazist. Han har till och med bestritt, att han varit nazist,
men aktieköpet i Dagsposten måste väl ändå säga någonting. Då regeringen
förklarat, att man måste tillmäta innehav från militärpersoners sida av aktier
i denna tidning stor betydelse, förefaller det mig egendomligt, att man icke
i detta fall tillmäter detta faktum det värde som det enligt denna förklaring
borde ha. _ ... ....

Man måste säga, att det var ganska intressant att höra med vilken, jag noll
på att säga, emfas statsministern förklarade, att han under hela krigstiden
haft den uppfattningen, att man inte bör dela upp det svenska folket i pålitliga
och icke pålitliga. Jag finner detta så mycket mera anmärkningsvärt, som
jag i mitt första anförande erinrade örn att man verkligen gjorde detta under
krigsåren beträffande kommunisterna och andra radikala arbetare. Man fortsatte
därmed ända till 1943—1944, och det kunde sålunda inte bara ha samband
med den ställning som vi kommunister intogo till den finsk-ryska konflikten
1939—1940.

Herr statsministern tillmätte de till JK :s utredning avgivna intygen ett
mycket stort värde. Jag måste säga, att när jag läste dessa ofta bombastiska
vittnesuttalanden föreföllo de att vara ganska »lavede». Jag är^ för övrigt
övertygad örn att, därest någon skulle sätta i gång en apparat för sådant ändamål,
så kunde man få in minst lika många intyg av motsatt innebörd beträffande
general Rosenblad. _ .

Statsministern torde ha missuppfattat mig när han förmenade, att jag skulle
ha uttalat att han med sitt tal i Skövde åsyftade att få petitionärerna bestraffade.
Något sådant har jag aldrig yttrat. Jag har sagt, att ett dylikt tal
vore ägnat att uppmuntra dem som gingo havande med tanken på att petitionärerna
borde bestraffas. Statsministerns tal verkade stimulerande i sådan riktning.
Den saken tror jag ej kan bestridas.

Statsministern har för vana att som klimax i sin polemik mot oss kommunister
örn och om igen upprepa det så många gånger ihjälslagna påståendet,
att vi under en viss period av kriget skulle ha varit pa samma sida som nazisterna.
Jag tänker icke upptaga tiden med att än en gång gendriva hans uppfattning
på den punkten. Ej heller tänker jag begära, att han skall avstå
från en polemisk metod som han tydligen räknar som ett attribut till »stor
statskonst». Däremot skulle jag vilja rikta en vördsam hemställan till honom
att i fortsättningen utveckla litet mera variation när han serverar sina plattheter
mot oss kommunister. Eljest kan man lätt fa den uppfattningen att han
saknar fantasi och icke förmår åstadkomma några nyheter på området i fråga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
skall endast be att få säga några ord med anledning av herr Senander anförande.
Inledningsvis yttrade herr Senander att den här frågan icke uteslutande
bör betraktas som en fråga av juridisk art utan att^ den även måste
anses vara av politisk natur. Men herr Senander vill val ändå giva mig rätt i
att det varit nödvändigt för mig att, innan jag underställde regeringen den
konkreta fråga, som här föreligger, se till att det lanns en juridisk grund
att stå på. Det ingår icke i min uppfattning örn min ämbetsplikt att ^människor,
som det är fråga örn att man skall fälla dom över, icke skola få tillfälle
att rättfärdiga sig. Det var därför för mig tillfredsställande, att den
utredning som åstadkoms genom JK kunde bilda en grund för ett omdöme i
saken. Självfallet är jag också glad över att det kunnat klargöras, att det
icke funnits någon anledning till misstanke för opålitlighet mot landet hos
en svensk officer.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det förefaller mig som örn den ärade interpellanten skulle lia tagit ett visst
intryck av det material som framlagts av JK. Jag följde också uppmärksamt
herr Senanders första anförande och fann, i likhet med statsministern, att
han använde ganska försiktiga uttryck när det gällde att karakterisera den militäre
befälhavare som vi resonera örn. Han kallade honom för antidemokrat, för
mindre pålitlig ur demokratisk synpunkt, och han förundrade sig över att regeringen
icke ifrågasatt hans demokratiska lödighet. Det är i alla fall ganska
försiktiga uttryck av herr Senander, och de kontrastera ganska starkt mot de
uttryck, som använts i den petition som givit tonell åt den opinionsrörelse
som rullat fram i Norrbotten sedan några månader tillbaka.

Herr Senander anser alltså att vederbörande icke fyller de krav som böra
ställas på en demokrat. Det är klart, att det är mycket svårt att bilda sig
en föreställning örn olika ämbetsmäns demokratiska inställning. Jag skulle
bara be att få fråga herr Senander, vilken demokratisk katekes han önskar
att jag skall, låta dem svära på. Är det en allmänt liberal eller borgerlig
demokrati? Är det en demokrati i överensstämmelse med det program som
mitt parti omfattar? Är det en konservativ demokrati, eller är det exempelvis
den nya företeelse i form av en kommunistisk demokrati som herr Senander
själv hyllar sig till? Det vöre bra, örn han i det avseendet kunde giva
mig klart besked.

Herr Senander ansåg att en förtroendekris dragit upp inom och omkring
försvaret. Ja, det är klart att iså måste bli förhållandet, därest man på visst
håll målmedvetet arbetar för att misstänkliggöra de män som stå i försvarets
ledning. Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen, att nästa gång man
på något håll känner frestelse att draga upp en sådan här strid vederbörande
måtte från begynnelsen skaffa sig bättre dokumentation än det visat sig att
man i detta fall kunnat åstadkomma. Då slippa vi bevittna att personfrågor
drivas fram på otillbörligt sätt och skapa sken av en förtroendekris, när någon
sådan icke är för handen.

Jag begärde också ordet för att göra en liten replik till herr Ståhl, som
yttrade, att det föreföll honom naturligt att de värnpliktiga få vända sig till
regeringen i likhet med alla andra medborgare. Härtill vill jag säga, att jag
snart sa-gt dagligen får besök av värnpliktiga som föra fram olika ärenden, och
jag får också nästan dagligen mottaga brev från värnpliktiga som föra fram
sina olika bekymmer. Men här gäller det en annan sak, nämligen huruvida
det kan anses lämpligt att en stor skara värnpliktiga i en petition, som här
skeft, frambär sin mening örn det befäl under vilket de äro ställda. Därtill
kommer också den form som petitionen erhöll. Jag tror nog ändå att herr
Ståhl, som ju själv, såvitt jag vet, i beredskapen varit i tjänst som svensk
militär, är ense med mig örn att det i varje fall icke kan vara lämpligt att
den tendensen lämnas obeivrad, även örn det i detta fall gärna skall erkännas
att det föreligger förmildrande omständigheter.

. Till slut vill jag, med anledning av vad herr Ståhl sist yttrade, säga, att det
givetvis är regleringens sak att bedöma på vilket sätt en undersökning skall
göras^när det gäller frågan örn människors pålitlighet eller när det gäller personfrågor
inom försvaret eller inom ämbetsmannavärlden i övrigt.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Försvarsministern torde nog
finna att dokumentationen kommer att visa sig tillräcklig för stora delar av
hans. eget parti. Aktieteckningen i Dagsposten räcker nog för de flesta. Det
var icke obekant, när denna tidning startades under Tysklands glansdagar
1941, att den startades just därför att icke ens den mest tyskvänliga pressen
ansågs tillräckligt tyskvänlig. Var det icke så förresten, herr statsråd, att

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Svar på interpellation. (Forts.)

överbefälhavaren telegrafiskt tillfrågade general Rosenblad, huruvida denne
tecknat aktier, och fick ett nekande svar? Sedan visade, det sig, att. general
Rosenblad personligen gjort sådan teckning men överlåtit aktierna på andra.
Detta har jag hört från mycket initierad källa.

JK och general Rosenblad ha talat örn att det var den gamle vännen Telander
som tänkte starta en ny tidning av den gamla aftonbladstypen. Gamle
vännen Telander var då sedan minst åtta år känd som en av förgrundsfigurerna
i den från högern utbrutna nazistiska rörelsen. Tidningen Aftonbladet
var som bekant en kortare tid organ för Nationella ungdomsförbundet just under
dess nazistiska orientering, då Telander var med. Jag tror det vore att
underskatta den militära säkerhetstjänsten — den har visserligen. varit svag
när det gällt att se åt höger — örn man tror att den ej hade en aning örn hur
den tidning skulle se ut som Telander startade.

Hans excellens herr statsministern liksom försvarsministern har . gång på
gång talat örn att ingen bör dömas ohörd och att här skall demokratisk praxis
gälla. Det är bara sorgligt att dessa goda bekännelser till en demokratisk
rättsordning togo semester under så lång tid under åren 1940 och 1941. Statsministern
var mycket försiktig när det gällde att taga upp de exempel som
herr Senander anförde. Det var icke bara för att de hade bockat sig för tyskarna
som åtskilliga hundratal svenskar sändes till arbetsläger, utan för att
de hävdat att Sverige borde vara neutralt i kriget mellan Sovjetunionen och
Finland. Två ledamöter av denna kammare och en ledamot av första kammaren
ha prövat dessa läger. De fingo icke avgiva några förklaringar. För dem
gällde icke rättsordningen. Varken statsministern, dåvarande försvarsministern
eller den nuvarande försvarsministern hade något att anmärka mot den
summariska process som tillämpades gentemot dem, och då är att märka att
all erfarenhet från Europa visade, att det icke var från det hållet, alltså från
arbetarklassen, som förräderiet mot den internationella frihetskampen korn. De
som företrädde den åskådningen ha hållit i alla väder. Vi behöva ej gå längre
än till Norge för att se vilka de voro som sveko. Den man som där efterträdde
Judas Iskariot som symbol för förräderiet var Norges förutvarande försvarsminister,
och hans närmaste män voro polischefen i Oslo och befälhavaren
för Norges nordligaste militärdistrikt, i Narvik. Det räcker. Jag tror
därför det finns anledning skapa en viss jämvikt mellan behandlingen av vissa
svenskar 1940 och behandlingen av nazisterna nu — den som tecknat aktier i
Dagsposten tycker jag har meriterat sig tillräckligt — så mycket mer som det
den gången gällde att utestänga fattiga arbetare från arbetstillfällen, när det
byggdes bunkrar och befästningar. Man smädade människor som voro beredda
att dö för demokratien i Spanien, och man berövade dem rätten att
bära vapen till försvar för sitt eget land.

Försvarsministern anser att saken nu kan anses utagerad och att general
Rosenblad fått upprättelse. Den opinion som visat sig i denna fråga är, herr
försvarsminister, icke endast en norrbottensopinion. Jag såg härom dagen ett
mycket gott uttalande i frågan från socialdemokratiska ungdomsdistriktet i
Skåne, alltså från en provins som ligger statsministern och försvarsministern
nära. Varken vad JK eller de vittnen, som anförts i JK:s berättelse, yttrat

— det är ju möjligt att de vittnen som haft andra meningar ej fått vara med

— kommer att väga tyngre på folkopinionens våg än deras uppfattning, som
anse att här borde för försvarets skull en ändring ha skett. Frågan är ej utagerad
med detta. Jag tror att den kommer att bli en av de stora frågorna i
årets politiska debatt.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Utgifter under
riksstatens
femte huvudtitel.

Avlöningar
till viss personal
för större
statistiska
specialundersökningar.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till det särskilda utskott, som riksdagen för ändamålet beslutit tillsätta, propositionen
nr 220, med förslag till lag örn folkpensionering, m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 221, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) örn semester, m. m.; och

nr 223, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

§ 6.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet de på bordet liggande
motionerna nr 456 och 457 av herr Sundström i Skövde.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ratificering av vissa ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen;
samt

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckt motion angående
ändring av bestämmelserna örn motionsrätt i lagen örn kommunalstyrelse
på landet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 211, angående ^allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47;

nr 222, med anhållan örn riksdagens yttrande angående avvecklingen av
den allmänna omsättningsskatten;

nr 226, angående reglering av vissa familjepensioner m. m.;

nr 229, angående markförvärv för flygfältsarbeten; samt

nr 235, angående ombyggnad till normalspår av vissa av Blekingenätets
järnvägar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4, angående socialstyrelsen: Avlöningar till viss personal för större
statistiska specialundersökningar.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i propositionen nr 1 under femte huvudtiteln,
punkten 4, framlagda förslag hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Avlöningar till viss personal för större statistiska specialundersökningar.

(Forts.)

till Socialstyrelsen: Avlöningar till viss personal för större statistiska specialundersökningar
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 30 000
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, Heiding, Mannerskantz, Ragnar Bergh, Rubbestad, Staxäng,
Onsjö och Birke, vilka ansett att utskottets motivering bort hava i reservationen
angiven lydelse.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Rubbestad: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna, har jag på
denna punkt tillsammans med andra ledamöter av statsutskottet begärt viss
ändring i utskottets förslag till motivering, Vi ha icke framställt något ändringsförslag
beträffande anslagsbeloppet utan biträda Kungl. Maj:ts förslag
om ^anordnande av 30 000 kronor för det speciella ändamål som avses i punkten.
Vårt uttalande riktar sig mot de statistiska utredningarna överhuvud
taget, mot den ansvällning av uppgifter som begäras, då man går in för att
tillskapa statistiskt material. När socialstyrelsen utformar blanketterna, sker
det på ett sätt som vi finna alldeles onödigt omfattande. Man begär en massa
uppgifter, som icke äro av någon betydelse. Exempel härpå kan man finna
vid många dylika utredningar. Jag tänker då speciellt på den utredning som
företogs i fjol höst, då det gällde att lämna uppgifter örn bostäder, med detaljerade
besked örn deras beskaffenhet och belägenhet m. m. Det var en massa
frågor som då skulle besvaras. Allt detta gör ju att det behövs en mycket stor
personal för dessa statistiska utredningar och bearbetningar.

Vi ha därför med vår motivering velat göra ett observandum till vederbörande,
att när man förordnar örn dylika statistiska undersökningar, dessa
böra begränsas till det absolut nödvändiga och inte få svälla ut på sätt som
skett. Med hänsyn härtill lia vi som motivering i utskottets utlåtande föreslagit
följande: »Utskottet vill framhålla nödvändigheten av att statistiska
undersökningar i görligaste mån begränsas till antal och omfattning såväl
ur synpunkten av besparingar i ekonomiskt hänseende som med hänsyn till
att myndigheter och allmänheten icke i onödan besväras.»

Detta är som sagt en opinionsyttring för att man skall begränsa sig i detta
avseende, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag har fattat reservanternas
ståndpunkt närmast så, att man ville använda tillfället för att demonstrera sin
olust inför de kostnader som statistiska bearbetningar i och för sig medföra.
Nu gav emellertid reservanternas talesman ytterligare något exempel på vad
man ville nå, då han för sin del önskade att de blankettformulär, som begagnas
vid infordrandet av de uppgifter, vilka skola ligga till grund för statistiska
utredningar, skulle göras mindre omfattande och således vålla myndigheterna
och de enskilda mindre besvär.

Jag för min del skulle knappast tro att det kan vara lämpligt, att riksdagen
på det sätt reservanterna här föreslå i en allmän motivering ger anvisning till
den statens myndighet som skall handha dessa ärenden. Det är alltså närmast
den ståndpunkten jag företräder, och den skiljer sig från den reservanterna utvecklat.
Det är också därför utskottsmajoriteten i detta avseende icke anför
någon motivering utan nöjer sig med att ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten vid att den punkt det här är fråga
örn — 30 000 kronor under femte huvudtiteln — gäller en av socialstyrelsen

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Avlöningar till viss personal för större statistiska specialundersökningar.
(Forts.)

planerad utredning- rörande fattigvårdsklientelets sammansättning, och det kan
väl knappast vara lämpligt att detta lilla anslag skall tagas till intäkt för anvisningar
ifrån riksdagens sida med den ganska vittgående adress, som den ärade
reservanten nyss föreslog.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets motivering i den
föredragna punkten.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20 och 21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43 och 44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkterna 46—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkten 59.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 60.

Lades till handlingarna.

Punkterna 61 och 62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63.

Lades till handlingarna.

Punkterna 64 och 65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

Lades till handlingarna.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Punkterna 67—76.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag för Punkten 77, angående motioner örn ökat anslag till bidrag för anskaffande
anskaffande av bostäder åt provinsialläkare å landsbygden

av bostäder åt 0 ri

provinsial- I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
läkare å E. Hage m. fl. (I: 119) och den andra inom andra kammaren av herr Gavelin
a s yfJ en'' m- U- (11:220), hade hemställts, »att riksdagen måtte till anskaffande av bostäder
till provinsialläkare å landsbygden för budgetåret 1946/47 anvisa ett
reservationsanslag av 150 000 kronor samt att riksdagen måtte bestämma, att
detta anslag må kunna i första hand användas till anskaffande av sådan bostad
at provinsialläkare i distrikt inom rikets ödemarksområden, där lämplig läkarbostad
icke kan på annat sätt erhållas, men även för samma ändamål inom
kommun i övrigt, där skattetungan m. m. motiverar ett sådant anslag».

Utskottet hemställde,

a) att motionerna 1:119 och II: 220, i vad de avsåge anslagsfrågan, ej måtte
av riksdagen bifallas;

o b) att nämnda motioner, i den mån de ej behandlats under a) ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Ragnar Bergh, Staxäng och Viklund, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

a) att motionerna -----— riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte i anledning av nämnda motioner, i den mån de ej
behandlats under a), i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad reservanterna
i sin motivering anfört.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Viklund: Herr talman! Under denna punkt redovisas två likalydande
motioner väckta av herr Hage m. fl. i första kammaren och av herr Gavelin
m. fl. i denna kammare. I motionen hemställes »att riksdagen måtte till anskaffande
av bostäder till provinsialläkare å landsbygden för budgetåret 1946/
47 anvisa ett reservationsanslag av 150 000 kronor samt att riksdagen måtte bestämma,
att detta anslag må kunna i första hand användas till anskaffande
av sådan bostad åt provinsialläkare i distrikt inom rikets ödemarksområden, där
lämplig läkarbostad icke kan på annat sätt erhållas, men även för samma ändamål
inom kommun i övrigt, där skattetungan m. m. motiverar ett sådant anslag».

Beträffande motionens första yrkande, om höjt bidrag till uppförande av
läkarbostäder i ödemarken, har ju riksdagen vid ett tidigare tillfälle tillmötesgått
motionärernas önskemål. Vid behandlingen av tilläggsstat II för innevarande
år beslöts nämligen medgiva en höjning av maximibeloppet för anläggandet
av dessa tjänsteläkarbostäder från 18 000 till 25 000 kronor.

_ När det däremot gäller det andra yrkandet, att bidragsrätten skall utsträckas
till även andra kommuner än sådana i ödemarksområde, har statsutskottets majoritet
ställt sig avvisande, medan fyra ledamöter vid utskottsbehandlingen ansett
frågan vara av den vikt, att en undersökning i saken bör rekommenderas.
Reservanterna ha därvid begärt att följande yrkande skulle ingå i utskottets
hemställan: »Med hänsyn till pågående utbyggnad av provinsialläkarorganisationen
anser utskottet, att denna fråga nu bör tagas under närmare övervägande,
helst som åtskilliga smärre kommuner med ringa skatteunderlag kunna
antagas bliva belastade med avsevärda kostnader för byggande av bostäder

Onsdagen den 10 april 1946 fm. Nr 15.

Bidraa för anskaffande av bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

(Forts.)

åt provinsialläkare. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t låter undersöka frågans
ekonomiska sida och för riksdagen framlägger resultatet av de överväganden,
vilka utskottet funnit påkallade.»

Då jag anslutit mig till reservanternas ståndpunkt vill jag, herr talman, i
allra största korthet ange de skäl som därvid varit vägledande för mig. I den
stora och betydelsefulla sociala upprustning som nu pågår i landet ha åtgärderna
på hälso- och sjukvårdens område varit att räkna, bland de mest genomgripande.
Som ett mycket viktigt led i samhällets strävanden på detta område
pågår den fortlöpande utökningen av tjänsteläkar- och provinsialläkardistrikt.
Redan under tidigare år har ett stort antal nya provinsialläkartjänster
beslutats här i riksdagen, och i detta utlåtande föreligger förslag om inrättande
av ytterligare ett femtiotal sådana tjänster. Härigenom blir det nu möjligt
att få läkare ut i bygderna, att åstadkomma en delning av de större provinsialläkardistrikten
och vidare också att ordna med nybildning av läkardistrikt.
Särskilt värdefullt är att bygder som tidigare haft svårt att få läkare hädanefter
kunna komma i kontakt med läkare och erhålla önskad sjukvård. De kunna
nu genom utökningen av antalet läkare få möjlighet till bättre vårdformer.
Medicinalstyrelsen har också företagit en kartläggning av behovet och har
framlagt förslag till uppdelning av nya provinsialläkardistrikt.

Skall syftet med dessa åtgärder vinnas är det alldeles nödvändigt att man
också beaktar behovet av läkarbostäder ute i bygderna. Det blir omöjligt för
landsbygdsdistrikten att i tävlan med städer och tätorter hävda sig i konkurrensen
örn läkare, såvida de inte kunna erbjuda goda läkarbostäder. När en läkare
på landsbygden jämför sina förhållanden med läkarens i det centrala samhället,
utfaller inte den jämförelsen till hans fördel. Hans tjänst blir naturligtvis
mycket besvärligare och inkomstförhållandena sämre. Mångenstädes bo landsbygdsläkarna
på billigaste ort men måste hålla sina barn i skolor på dyrort,
och åtskilligt av den trivsel det centrala samhället erbjuder sina befattningshavare
kan den verkliga landsbygden inte ge. Finnas åtminstone goda bostäder
på landsbygden, är det emellertid någon utsikt för att man också skall få dit
goda läkarkrafter.

Det gäller i detta sammanhang även att tillse att läkarens bostad placeras så
att i första rummet sjukvårdens intressen tillgodoses. Bostadsorten är dock inte
alltid en kommun som har de bästa resurserna att klara kostnaderna för en god
läkarbostad. Det kan hända att det för invånarna i den ur sjukvårdssynpunkt
lämpligaste kommunen betyder ett tiotal kronor per skattekrona i belastning
att åstadkomma en läkarbostad, medan denna i en annan kommun endast åsamkar
skattedragarna en ökad belastning på några tiotal ören per bevillningskrona.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla mig längre vid denna fråga, detta
med hänsyn till den långa föredragningslistan, som föreligger. Reservanternas
önskemål anser jag vara fullt i linje med de strävanden på socialpolitikens område,
som varit vägledande för riksdagen under senare år och alltjämt äro det.
Att åstadkomma en utjämning av bördorna kommunerna emellan har ju också
på ett tydligt sätt ingått i statsmakternas strävanden. Då så är förhållandet
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som på denna punkt
är fogad till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar Gavelin och Jansson i Kalix.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! När jag begärt ordet har jag gjort det
därför att jag på avdelningen varit nied örn ali behandla detta ärende, varvid
jag anslutit mig till den mening som företrädes av reservanterna. Jag kan i

52 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Bidrag för anskaffande av bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

(Forts.)

allt väsentligt instämma i vad herr Viklund nu anfört och har kanske inte så
värst mycket att tillägga. Jag vill dock till en början endast hänvisa till det
beslut riksdagen för några minuter sedan fattade angående utökning av provinsialläkarnas
antal, där riksdagen enhälligt beslutade att göra ett tillägg
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit. Med detta har ju riksdagen tydligt visat
sitt intresse för att så många tjänsteläkare som möjligt skola bli anställda ute
i bygderna.

Jag skulle tro att vi allesamman veta att det för närvarande pågår en
ganska stark uppdelning av nuvarande provinsialläkardistrikt. Medicinalstyrelsen
har sammanträden med länsstyrelserna i de olika länen och diskuterar
förslagen örn denna uppdelning. Man vågar väl säga att det i hela landet finns
ett mycket starkt intresse för detta och likaså för att man skall placera tjänsteläkarna
i de respektive distrikten på allra lämpligaste plats. Det har varit
så hemma i Hallands län, och jag tror inte jag tar fel om jag säger, att intresset
är lika stort överallt. Då uppstår givetvis frågan, örn det kan bli möjligt för
dessa kommuner, som gärna vilja ha läkare i närheten, att få en tjänsteläkare
dit.

Av de författningar som anslutas till denna punkt framgår, att en bostad
för provinsialläkare skall bestå av sex rum och kök och dessutom tre mottagningsrum,
alltså sammanlagt nio runi, och vidare skall det vara tillgång till
garage samt nödiga uthus. Med nuvarande byggnadskostnader tror jag att en
dylik bostad går på bortåt 100 000 kronor. Före kriget, när dessa författningsbestämmelser
fastställdes, utgick man ifrån att provinsialläkarbostaden skulle
kosta 54 000 kronor, och då maximerade man statsbidraget till en tredjedel av
kostnaden, dock högst 18 000 kronor. Som herr Viklund här anfört äro dessa
bidrag endast förbehållna ödemarksdistrikten i Norrland — de andra provinsialläkardistrikten
få inga bidrag alls.

Här skall således byggas en bostad som går på 100 000 kronor eller bra nära.
och denna bostad skall givetvis förläggas där det är lämpligast att placera
provinsialläkaren i fråga inom distriktet, alltså oberoende av kommunens ekonomiska
möjligheter att åstadkomma bostaden. Enligt författningarna skall
provinsialläkaren inte betala högre hyra för denna bostad än 1 800 kronor. Säg
att bostaden kostar 90 000 kronor, och örn vi räkna med 7 % ränta däri inräknat
amortering får kommunen en utgift på 6 300 kronor. Den får en hyresinkomst
på 1 800 kronor jämte skatteinkomster från provinsialläkaren. Man kanske bör
räkna med att han har en inkomst på 20 000 kronor eller 200 skattekronor,
med en kommunalskatt på 10 kronor per skattekrona betalar han 2 000 kronor
i kommunalskatt. 2 000 plus 1 800 är 3 800, och då kommunen har en utgift
på 6 300 kronor gör den alltså en förlust på 2 500 kronor per år.

Man kan då inte värja sig för den tanken att man i respektive kommun, som
givetvis gärna ville lia provinsialläkaren boende inom sitt distrikt — i varje
fall örn det är en liten kommun, som det många gånger kan vara frågan örn —
inte får så värst stort intresse för att uppföra denna bostad. Man får också
tillägga att örn det inte blir en bostad som fyller fordringarna eller är av
samma kvalitet som läkarbostaden i en stad eller annan tätort, säkerligen ingen
tjänsteläkare kommer att vara intresserad av att söka tjänsten i detta distrikt.
Man kan nog säga, att möjligheten att få läkare ute i bygderna till stor del är
beroende av kvaliteten av den bostad vederbörande läkare kan få. Det är alltså
särskilt angeläget, att bostaden icke blir för dyr för kommunen.

Jag menar således, herr talman, att det vore fullt berättigat att bestämmelserna
i detta fall ändrades så att även andra kommuner än sådana i rikets
ödebygdsområden hade möjlighet att få statsbidrag till uppförande av pro -

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Bidrag för anskaffande av bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

(Forts.)

vinsialläkarbostäder. Därför anser jag att riksdagen gjorde rätt, om riksdagen
bifölle den reservation, som vid denna punkt, nr 77, är redovisad i utskottets
utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! De båda föregående ärade talarna,
som ju talat för bifall till den vid denna punkt i utskottets utlåtande fogade
reservationen, ba ju erinrat om att det för närvarande finnes en författning, vilken
stadgar, att bidrag till byggande av provinsialläkarbostäder kan utgå för
sådana distrikt, som äro belägna i rikets ödemarksområden. Denna regel, att
staten ger bidrag allenast till ödebygdsområdena, har ju gällt under åtskillig
tid, och några yrkanden ha icke tidigare framställts i det avseendet, att detta
bidrag skulle utvidgas att gälla landet i övrigt.

Nu har den motion, som föranlett denna reservation, två yrkanden. Det första
är, att på riksstaten för nästa budgetår måtte uppföras ett anslag för detta
ändamål. I detta avseende har utskottet avstyrkt motionen, och reservanterna
göra icke någon invändning däremot. Det andra yrkandet går ut på att rätten
till statsbidrag för uppförande av provinsialläkarbostäder skall utvidgas till
att gälla riket i dess helhet. Reservanternas motivering syftar närmast till att
Kungl. Majit skall låta undersöka denna frågas ekonomiska sida och för
riksdagen framlägga resultatet av de överväganden, vilka utskottet bort finna
påkallade.

När utskottsmajoriteten icke har velat biträda denna motivering och yrkandet
beror det ju på formaliteter, kan man säga, vid utskottsbehandlingen. Då
avdelningen behandlade detta ärende, ställdes icke i anslutning till motionen
något som helst yrkande av de ledamöter, som deltogo i ärendets behandling.
När däremot ärendet justerades, var det en delvis annan sammansättning
av utskottsavdelningen. Då framkom detta yrkande, som sedermera upptogs vid
frågans behandling inom utskottet och där samlade ett antal ledamöter som
reservanter.

Vi ha sålunda på utskottsavdelningen, på grund av att där ingen var intresserad
för denna sak, egentligen icke underkastat denna fråga någon större
undersökning.

Personligen har jag emellertid den uppfattningen, att hela frågan örn utbyggnad
av vårt provinsialläkarväsen kommer i ett annat ekonomiskt läge, örn
man här skulle utgå ifrån vad som synes vara motionärernas och reservanternas
uppfattning, nämligen att det skall utgå statsbidrag över hela landet till
byggande av provinsialläkarbostäder. Det är möjligt, att man får överväga,
huruvida finansiella förutsättningar föreligga att utöka provinsialläkardistriktens
antal i den hastiga takt, som medicinalstyrelsen avser och jag för min del har
sympati för. Jag ber att få fästa uppmärksamheten vid att under fjolåret riksdagen
utökade antalet provinsialläkardistrikt med femton flera än Kungl.
Majit föreslagit. Kungl. Majit hade då föreslagit en ökning med tjugu nya
distrikt, men utskottet höjde detta antal till trettiofem. T år ligger denna fråga
så till, att Kungl. Majit har föreslagit en utökning med ytterligare trettiofem
nya distrikt. Utskottet har — vilket kammaren redan bifallit — på grund av
motioner tillstyrkt en ökning med femtio nya tjänster, d. v. s. femtio nya
distrikt.

Statens utgifter för denna utökning av antalet tjänsteläkare lia hittills begränsats
till blott lönekostnader. Dessa lönekostnader ba under det budgetår,
som behandlats, inträtt allenast successivt på grund av att alla tjänster icke tillsatts
vid budgetårets början. Första tiden av året har utökningen på lönekontot

64 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Bidrag för anskaffande av bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

(Forts.)

blivit förhållandevis ringa, och sedan har den stigit efter hand. Om nu prövningen
av frågan om inrättande av ett antal nya tjänster skall kombineras
med frågan örn kostnaderna för uppförande av ett antal provinsialläkarbostäder,
så är det ganska självfallet, att utskottet måste ägna frågan ur dessa
synpunkter en sorgfällig ekonomisk omprövning.

Jag tror således, att det önskemål, som den förste av de ärade reservanterna
utvecklade, nämligen att man skall få provinsialläkardistriktens antal utökat,
kommer att i avsevärd mån motverkas i och med att man kopplar på denna
fråga spörsmålet om byggnadsskyldighet för staten av de mått det här är
fråga örn.

Nu vill jag icke anse, att det krav reservanterna ställt i och för sig är oberättigat.
Det kan mycket väl anses, att då staten inrättar nya provinsialläkartjänster,
den också skall taga på sig denna kostnad. Men eftersom en mycket
stor del av utbyggnaden av vår socialbudget närmast är en avvägning mellan
intressen på olika punkter, kommer onekligen den ekonomiska omprövning,
varom jag nyss talade, att bli oundviklig. Jag har velat fästa uppmärksamheten
på denna konsekvens av reservanternas ståndpunkt. Men vill man taga denna
konsekvens, är det klart, att kommande års riksdagar få i detta avseende pröva
den ekonomiska frågan i hela dess vidd.

Nu vill jag icke alls gå in på något som helst ekonomiskt resonemang med
den siste av reservanterna. Han sökte ju leda i bevis, att en kommun, som uppför
en provinsialläkarbostad för de kostnader, varom han talade, får ringa
kompensation i skatteintäkter och hyror för denna bostad. Detta resonemang
får gälla för vad det kan. Jag bara konstaterar, att det föreligger en allmän
konkurrens mellan kommunerna att få provinsialläkare placerad just till deras
ort. Detta faktiska förhållande jävar enligt min uppfattning det ekonomiska
resonemang, som de ärade reservanterna i detta avseende fört. Det är ju möjligt
att man anser, att andra värden ha större betydelse än de rent ekonomiska,
men på den saken skall jag icke alls gå in.

Jag har för min del icke ansett att, i det läge vari denna fråga befunnit sig
denna riksdag, det kunnat motiveras, att utskottet till detta spörsmål skulle
intaga en annan ståndpunkt än att det förutsätter, att statsbidrag skall utgå till
uppförande av bostäder inom ödemarksområdena, men att kommuner i övriga
delar av landet själva få sörja för detta, där så behövs. Jag vill för övrigt säga,
att skall man införa en annan ordning på detta område än tidigare gällt, blir
det ju på det sättet, att orter, där nytt provinsialläkardistrikt inrättats och bostad
för läkaren uppförts, bli illa behandlade, jämfört med de orter, som
komma i samma läge efter det att en annan ordning införts. Då återkommer
väl också detta spörsmål, förmodar jag, på så sätt att man skall få någon
retroaktivitet beträffande denna utökade förmån att få hjälp av statsmedel.
Dessa konsekvenser torde väl också komma framdeles.

I frågans nuvarande läge, herr talman, yrkar jag bifall till statsutskottets
motivering i den föredragna punkten.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Endast ett par ord med anledning av
herr Erikssons i Stockholm anförande. Jag skall icke gå in på hans bemötande
i vad gäller att någon framställning i ifrågavarande hänseende tidigare icke
gjorts. Det beror givetvis på att denna strävan att placera ut läkarna i bygderna
tidigare icke varit sa stark som nu. Jag skall icke heller gå in på den
formella behandlingen av ärendet i utskottet. Men jag begärde ordet, när herr
Eriksson säde, att arn nu riksdagen skulle gå in för detta, riksdagen kanske
framdeles finge anlägga en restriktivare synpunkt när det gällde beredande av

Onsdagen den 10 april 1946 fm. Nr 15.

Bidrag för anskaffande av* bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

(Forts.)

möjligheter att utöka provinsialläkardistriktens antal. Jag tror icke, herr
Eriksson, att herr Eriksson själv menar detta. Jag har samarbetat med herr
Eriksson så mycket, att jag vet, att herr Eriksson har en stark social uppfattning
och gärna medverkar till att åstadkomma förbättringar också när
det gäller landsbygdens hälsovård. Jag har därför icke fattat herr Erikssons
yttrande på det sättet.

Nu är detta i själva verket endast en fördelningsfråga mellan staten och
kommunerna. Herr Eriksson har själv vittnat örn att här föreligger ett stort
behov. Han har icke polemiserat mot rättvisan i det framförda kravet. Det
gäller endast en avvägning mellan staten och kommunerna. Då måste man väl
säga att kommunerna — och i detta fall gäller det ju kommuner med svagare
skattekraft — äro den svagare parten gentemot staten. Därför kan staten
icke rimligtvis handla efter den synpunkten, att örn man skall gå in för detta,
måste det bli färre provinsialläkare än örn kommunerna skulle betala det
hela.

Likaså tycker jag icke heller, att man kan säga, att de kommuner, som icke
ha fått denna möjlighet tidigare, bli illa ställda vid jämförelse med dem som få
del av denna förmån. I så fall skulle vi aldrig kunna skrida till ändring av
någon sorts bestämmelse utan måste alltid köra i de gamla hjulspåren. Är
det så, att bestämmelserna äro orättvisa i något hänseende, böra vi kunna
ändra dem.

Sedan är det endast begärt, att Kungl. Majit skall taga detta under övervägande.
Givetvis finnes det möjlighet för Kungl. Majit, örn Kungl. Majit får
detta bemyndigande, att komma med förslag, avpassat med hänsyn till kommunernas
skatteförmåga. Ty herr Eriksson vet, att kommunerna på landsbj''gden
ha sinsemellan olika skatteförmåga.

I detta anförande instämde herr Werner.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Viklund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
77 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

J a;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

§ 10.

Herr statsrådet Möller avlämnade följande Kungl. Majits propositioner:
nr 224, angående utbyggnad av reumatikervården;

nr 227, angående provisorisk förbättring av distriktsbarnmorskornas löneförmåner; -

Vid avlämnande
av
proposition.

Utgijter under
rik8statens
femte huvudtitel.

(Forts.)

56 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1946 fm.

nr 228, angående anslag för vissa undersöknihgar vid statens institut för
folkhälsan;

nr 230, med förslag till lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253);

nr 231, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1946/47 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

nr 233, angående åtgärder för beredande av vila .och rekreation åt mödrar
och barn;

nr 234, angående anslag till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter;
och

nr 236, med förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner
m. m.

I samband härmed anförde herr statsrådet Möller: Med talmannens tillåtelse
får jag nu göra en kommentar. I och med framläggandet av propositionen nr
227 torde även den interpellation, som ledamoten av denna kammare herr von
Friesen riktat till mig angående frågan örn rekryteringen till barnmorskeyrket
m. m. få anses besvarad.

Vidare avlämnades följande Kungl. Maj :ts propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Sträng propositionen, nr 232, angående reglering av priserna
å vissa slag av fisk m. m.; samt

av herr statsrådet Gjöres propositionen, nr 237, angående prisutjämningsavgifter
m. m.

Samtliga ovannämnda propositioner bordlädes.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 11.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln, avseende
anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 78—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 82—90.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91.

kades till handlingarna.

Punkterna 92—94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Punkterna 96 och 97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Lades till handlingarna.

Punkterna 98—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119.

Lades till handlingarna.

Punkten 120.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 121.

Lades till handlingarna.

Punkterna 122—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 127.

Lades till handlingarna.

Punkterna 128—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134, angående abortförebyggande åtgärder. Anslag till

. . i abortfore I

propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under sjätte huvudtiteln, punkten byggande åt187,
föreslagit riksdagen att till Abortförebyggande åtgärder för budgetåret gärder.
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av fru Linderot m. fl. väckt motion
(II: 227), vari hemställts, att riksdagen utöver det av Kungl. Maj:t äskade
anslaget på 150 000 kronor till abortförebyggande åtgärder måtte anvisa
30 000 kronor för anordnande av kurser i sexualhygien för läkare samt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att kursplanerna vid
karolinska institutet och de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund kompletterades
med en kurs i sexualhygien.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 227 i vad nämnda motion avsåge anslagsfrågan, till Abortförebyggande
åtgärder för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 150 000
kronor,

b) att motionen II: 227, i vad densamma ej behandlats under a), ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Fru Linderot: Herr talman! Statsutskottet förutsätter, att behovet av undervisning
i födelsekontroll för medicine studerande blir mer framträdande i sam -

58 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Anslag till abortförebyggande åtgärder. (Forts.)
band med den verksamhet, som avses med anslaget å 150 000 kronor för abortförebyggande
åtgärder. Frågan örn dessa kursers avhållande bör bli föremål
för övervägande av medicinalstyrelsen, säger utskottet vidare. Jag förmodar,
att statsutskottet här väntat sig, att motionärerna skulle bli nöjda med
denna positiva inställning från utskottets sida och att de skulle taga avslagsyrkandet
med ro. Men så är icke fallet. Denna fråga är så oerhört viktig för
tusentals kvinnor i vårt land, att vi hade väntat, att statsutskottet skulle givit
sig tid till att verkligen sätta sig in i hur nödvändigt det är att använda olika
metoder för att förekomma aborterna. Följer man aldrig så litet med utvecklingen
på detta område, blir man klar över att riksdagen har all anledning att
giva klara besked örn hur det skall förfaras för att på kortast möjliga tid
komma till rätta med abortproblemet.

Enligt vår mening kommer icke aborternas antal att minska så länge reaktionära
och okunniga läkare få bestämma takten. Vid samtal med de läkare,
som arbeta inom detta område, får man den upplysningen, att de flesta läkare
icke behärska uppgiften och icke heller lia intresse av att lära sig den på
grund av att det ännu finnes risk för att de skola förlora »sitt sociala anseende».
som det heter, örn de befatta sig med undervisning i födelsekontroll.
Men det skadar icke deras sociala anseende, att de låta patienterna gå raka
vägen till abortörerna, och de få kanske sedan försöka reparera de skador
som uppstått härigenom.

Redan på 1930-talet begärde några medicine kandidater hos vederbörande
att erhålla undervisning i dessa ting, men deras begäran avslogs med motiveringen,
att det icke fanns någon docent som kunde åtaga sig undervisningen.

Enligt befolkningsutredningens förslag skall läkare icke lia rätt att neka
kvinna hjälp med inprovning av skyddsmedel. Men hur skall detta förslag
kunna godkännas, örn man icke ger läkarna tillfälle att lära sig behärska detta
område?

I detta sammanhang kan nämnas, att i nr 2 av Medicinska föreningens tidskrift
meddelas, att denna vår motion örn obligatorisk undervisning i sexualhygien
för medicine studerande hade inlämnats, och man anslöt sig där livligt
till förslaget. Den kostnad som det medför att skaffa sig dessa kunskaper
vid sidan örn de obligatoriska kurserna avhåller det stora flertalet att tillägna
sig dessa kunskaper. Med glädje konstaterar man emellertid, att många av de
yngre läkarna taga del av de frivilliga kurser som anordnats av intresserade
organisationer. Så var t. ex. den nyligen avhållna kursen i sexualfrågor för
läkare, som organiserades av Riksförbundet för sexuell upplysning, besökt av
149 läkare.

_ Detta förbund säger i sin tidskrift, att rådgivningsverksamheten bör utvidgas
därhän att hjälp med skyddsmedel står att erhålla även på sjukhus
och hos tjänsteläkare. Nu finnas skyddsmedel att få, men hjälpen med hur de
skola användas saknas.

Uttalandet av professor Olow i dagens nummer av Morgon-Tidningen ger
ytterligare belägg för hur mycket mer ändamålsenligt det skulle vara, örn
läkarna gåve undervisning i födelsekontroll i stället för att taga hand örn alla
abortfall.

Doktor Gerda Kjellberg, som har många års erfarenhet på detta område,
säger vid ett tillfälle, att »vägen från abortkliniken alltid borde gå genom
födelsekontrollbyrån».

Jag finner det i högsta grad påkallat, att riksdagen äntligen ger klara
direktiv att denna brist i läkarnas utbildning elimineras. Det gör man bäst
genom att anslå medel till utbildningen.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till motionen.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Anslag till abortf''öreby g gande åtgärder. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade motionären började sitt
anförande med att beklaga, att statsutskottet icke givit sig tid att sätta sig
in i den föreliggande frågan. Jag vill emellertid försäkra, att vi lia gjort vad
som i det avseendet varit möjligt. Yi ha haft samtal med medicinalstyrelsens
chef örn detta ärende, därvid han för sin del vitsordat de synpunkter, som framförts
i den motion, som väckts i frågan. Att utskottet det oaktat icke varit
färdigt att tillstyrka ett anslag för detta ändamål beror på att utskottet anser,
att örn man skall bevilja ett anslag, man också måste ge anvisning på hur anslaget
skall användas. Statsutskottet anser sig icke vara i medicinskt avseende
kompetent att anvisa, hur ett visst slags anslag på det medicinska området skall
användas, och därför ha vi för vår del nöjt oss med att konstatera, att kursplanen
för utbildning till medicine licentiatexamen är under omprövning. I
fråga örn blivande läkare får man alltså förutsätta, att kunskaperna på detta
område skola bli bättre än de varit tidigare, om kursplanerna bliva ändrade.

Vad angår frågan örn fortsatt utbildning av redan praktiserande läkare ha
vi vid samtal med medicinalstyrelsens chef fått den uppfattningen, att medicinalstyrelsen
har uppmärksamheten riktad på saken, varför statsutskottet förväntar,
att initiativet skall komma från det hållet och att det skall omfatta
en plan över hur utbildningen skall vara lagd. På det sättet kommer man ur
det dilemma, som statsutskottet befann sig i genom att utskottet var intresserat
av frågan som sådan men icke kunde ge några direktiv rörande utformningen
av en viss undervisning. Jag tror sålunda att den ärade motionären
lugnt kan se framtiden an, då de synpunkter, som utvecklas i motionen och
även framförts i detta anförande, komma att beaktas och frågan sålunda snarast
möjligt bringas till en lösning.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren vad utskottet
i punkten hemställt.

Punkten 135.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 136.

Lades till handlingarna.

Punkterna 137—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Lades till handlingarna.

Punkterna 144-—146.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 147, angående motion örn anslag till anordnande av vissa sjuktransporter.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Llindqvist; Herr talman! Orsaken till att vi ansett oss böra framföra
motion örn anslag för det ifrågavarande ändamålet är ju att, såsom i motionen

Motion om
anslag till
anordnande av
vissa sjuktransporter.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Motion om anslag till anordnande av vissa sjuktransporter. (Forts.)
namnes, det tidigare utgått ett anslag för Ilar ifrågavarande ändamål. Bestämmelserna
örn detta statsbidrag återfinnas i kungl, kungörelsen nr 208/1928.

Det heter i utskottsutlåtandet, att då detta anslag 1933 indrogs, detta icke
kommit till någon^ vidare användning. Detta skulle med andra ord ha varit
en orsak till att något nytt anslag icke ställts till förfogande för ändamålet.
Det finns emellertid nu kommuner som själva ordnat denna sak. Efter framställning
av Fuxerna kommun, där man har en sjuktransportautomobil i drift
och där man önskar att detta anslag på nytt skall utgå, ha vi väckt denna
motion. Under de 15 år som gått sedan statsbidraget drogs in, har det uppstått
ett driftunderskott för bilen pa i runt tal 13 000 kronor. Kommunen
kommer emellertid att även i fortsättningen använda denna automobil för
sjuktransporter, och det är ju tänkbart att när det nu blir bättre tillgång på
dyiika motorfordon och antalet tjänsteläkare stiger, allt flera kommuner vilja
skaffa sig ambulansautomobiler, men då behöva de bidrag av statsmedel för
detta ändamål.

• Utskottet har avstyrkt motionen med den motiveringen, att utskottet anser
förhindrat att utan tillräcklig utredning örn behovet av statsbidrag till
här ifrågavarande ändamål tillstyrka den medelsanvisning, som motionärerna
föreslagit. Jag förstår att i det förhandenvarande läget det icke är möjligt
att ,v0inna bifall till vår motion, men jag vill hemställa — vilket jag också
iorstar är utskottets mening -— att Kungl. Maj:t ett kommande år prövar örn
icke något kan göras för att tillgodose det syfte, som vi avsett med vår motion.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 148—154.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 156—159.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 160—162.

Lades till handlingarna.

Punkterna 163—168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169.

Lades till handlingarna.

Punkterna 170—177.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 178.

Lades till handlingarna.

Punkterna 179—189.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Punkten 190, angående jordbrukets byggnadsstudiekommitté.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten på det
uttalande utskottet gör i denna fråga: »Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit
ägnar uppmärksamhet åt frågan örn lämplig arbetsfördelning och erforderligt
samarbete mellan de olika statliga organ, vilka ägna sig åt forskning på
byggnadsom rådet.»

Det är ett icke ringa antal organ, som syssla med byggnadsforskning, dag
kan nämna, att utöver den inom socialdepartementets verksamhetsområde arbetande
jordbrukets byggnadsstudiekommitté, som detta anslag gäller, finns,
utom anslagen under sjätte huvudtiteln, under nionde huvudtiteln ett anslag
till statens forskningskommitté för lantmannabyggnader och under tionde huvudtiteln,
handelsdepartementet, ett betydande anslag till standardiseringskommissionen,
vilken i icke ringa grad arbetar med byggnadsproblemen. Jag måste
säga att det icke förefaller så alldeles självklart, att det är praktiskt att ha detta
forskningsarbete fördelat på så många olika organ — kanske finns det också
ytterligare något sådant här organ, och dessutom har man ju hört talas örn
att ännu ett skulle vara planerat. Statsrevisorerna lia i sin fjolårsberättelse
varit inne på detta spörsmål och uttalat vissa tvivel om det kan vara en praktisk
anordning. Jag skulle för min del funnit det ganska naturligt, örn regeringen
lämnat någon upplysning örn hur den ser på frågan örn en lämplig
samordning av detta arbete. Alldeles särskilt tycker jag detta bör gälla i fråga
örn de båda kommittéer som syssla med forskning rörande jordbrukets byggnader.
Emellertid har statsrådet och chefen för socialdepartementet utan någon
som helst motivering begärt ett förhöjt anslag till denna byggnadskommitté.
Jag tillåter mig då uttala den önskan, att regeringen nästkommande år något
fylligare motiverar varför den anser att en anordning sådan som den föreliggande
är ''praktisk eller också anger vilka modifikationer som komma att föreslås.
Detta är ett spörsmål av utomordentligt stor betydelse, och alla äro säkerligen
överens örn, att det är av vikt att detta forskningsarbete bedrives
så att det uppnår maximal effektivitet. Det är för att framföra dessa önskemål
örn effektivitet och planmässighet som jag, herr talman, velat fästa uppmärksamheten
på detta spörsmål.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till
jordbruk et 8

studiekom mitté.

Punkterna 191—194.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i Utgifter under
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgif- riksstatens
ter för budgetåret 1946/47 under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom 8iäUe.h^vudkommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta mo- Me''
tioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Anslag till
barmarksunderhållet.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6, angående barmarksunderhållet.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1, under sjätte huvudtiteln, punkten 9,
föreslagit riksdagen att till Barmarksunderhållet för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 73 700 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar G. Velander och
G. Björkman (I: 200) och den andra inom andra kammaren av herrar Nilsson
i Göingegården och Fahlman (II: 323), däri hemställts, att riksdagen för
budgetåret 1946/47 måtte besluta dels att 70 procent av de egentliga vägkostnaderna
skulle avräknas mot automobilskattemedel, dels att dessa medel
i övrigt skulle överföras till budgetutjämningsfonden till nedbringande av såsom
bilismens »skuld» å denna fond redovisade 291 miljoner kronor, dels
ock att härav ett belopp motsvarande 30 procent av vägkostnaderna skulle
överföras från budgetutjämningsfonden till anslagen för vägväsendets kostnader.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Barmarksunderhållet för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 73 700 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

att motionerna I: 200 och II: 323 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! I anledning av Kungl. Majlis
i årets statsverksproposition gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för nästkommande budgetår under sjätte huvudtiteln väcktes i denna
kammare av herr Fahlman och mig en motion, i vilken under hänvisning till
riksdagens tidigare beslut i berörda sammanhang hemställdes, att riksdagen för
budgetåret 1946/47 måtte besluta dels att 70 procent av de egentliga vägkostnaderna
skola avräknas mot automobilskattemedel, dels att dessa medel i övrigt
skola överföras till budgetutjämningsfonden till nedbringande av såsom bilismens
»skuld» å denna fond redovisade 291 miljoner kronor, dels ock att härav
ett belopp motsvarande 30 procent av vägkostnaderna skall överföras från budgetutjämningsfonden
till anslagen för vägväsendets kostnader. Statsutskottet
har nu i föreliggande utlåtande hemställt att denna motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Jag har, herr talman, icke kunnat underlåta att upptaga utskottets skäl för
detta avslagsyrkande till en närmare granskning. Utskottet uttalar sin tillfredsställelse
över, att »i stort sett hela inkomsten av automobilskattemedlen tages i
anspråk för vägväsendet». Detta uttalande synes mig synnerligen anmärkningsvärt
med hänsyn till att såväl Kungl. Maj :t som riksdagen ett flertal
gånger tidigare och senast hösten förra året — på sätt som också refererats i
motionen — uttalat sig för att bilismen endast skall svara för sin skäliga andel
av vägkostnaderna. I det till grund för sistnämnda beslut liggande bevillningsutskottets
betänkande nr 62 förutsattes uttryckligen, att en utredning
skulle komma till stånd rörande »i vilken omfattning vägkostnaderna skäligen
skola bestridas genom andra statsmedel än automobilskattemedel». Även om
riksdagen sålunda ännu icke bundit sig för storleken av den andel av de totala

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Anslag till barmarhsunderhållet. (Forts.)
vägkostnaderna, för vilken automobilskattemedlen skola svara, har dock städse
betonats, att motortrafiken endast skall svara för sin skäliga andel därav. 1
årets statsverksproposition har emellertid förutsatts, att motortrafiken skall
belastas med hela kostnaden för vägväsendet. Riksdagens bifall till utskottets
hemställan i denna del skulle således innebära ett klart avståndstagande ifrån
tidigare tillämpade och förordade principer för vägkostnadernas fördelning,
vilket icke synes mig motiverat.

Utskottet håller visserligen före, att ett bifall till nu förevarande motioner
skulle innebära ett ställningstagande i princip till frågan om fördelningen av
vägkostnaderna mellan olika trafikantgrupper och därmed sammanhängande
avvägning av skattesatsernas storlek. Denna argumentering synes mig dock
behäftad med vissa brister i logiken. I motionen har yrkats, att motortrafiken
i enlighet med tidigare tillämpade maximer samt i avvaktan på den förutnämnda
utredningens verkställande skall svara för högst 70 % av vägkostnaderna.
Det har sålunda uttryckligen förutsatts i motionerna, att de 70 % endast
är en nödvändig arbetshypotes intill dess andra grunder fastställts. Hur utskottet
kan finna, att ett bifall till motionerna skulle kunna innebära »ett ställningstagande
i princip till frågan om fördelningen av vägkostnaderna mellan
olika trafikantgrupper» framstår därför fullständigt oförståeligt.

Mot utskottets ståndpunkt kan för övrigt invändas, att riksdagen vid ett
eventuellt avslag å motionerna även måste taga principiell ställning till frågan
örn denna fördelning för nästa budgetår, ehuru detta synes lia undgått utskottet.
Ett avslag å motionerna betyder ju helt enkelt, att någon fördelning av
kostnaderna för vägväsendet icke skall ske för nästa budgetår. Att detta icke
skulle innebära ett principiellt ställningstagande är ju orimligt. Någon avvägning
av skattesatsernas storlek kan det vidare här icke vara tal om, då något
yrkande därom icke framställts i motionerna. Ett bifall till motionerna skulle
icke kunna medföra ett dylikt resultat.

Vidare bör enligt utskottets mening ett dylikt principbeslut icke fattas på
enskild motion. Därest riksdagen tidigare haft för praxis att ej fatta principbeslut
i anledning av yrkanden i enskilda motioner, så har i varje fall detta
helt förbigått mig. Därest i en enskild motion framföras yrkanden av principiell
innebörd, anser jag för min del att det inte torde vara någon anledning
för riksdagen att avslå motionen, om dess syfte är berättigat och vettigt.

För att ytterligare belysa denna sak vill jag ställa följande fråga till utskottets
talesman i denna kammare: Menar utskottet, att kostnaderna för vägväsendet
helt skola bestridas av automobilskattemedel intill dess den av förra
årets riksdag tillsatta utredningens förslag genom Kungl. Majit framlagts för
riksdagen? Blir svaret på denna fråga ja, då måste jag konstatera en helomvändning
från de fördelningsprinciper, som alltid tidigare tillämpats av riksdagen
i detta sammanhang. Något sådant frångående synes mig helt omotiverat.
Blir svaret nej, anser jag att de i motionen framförda yrkandena i princip
gillats av utskottet.

Herr talman! Jag skall inte göra något särskilt yrkande med anledning av
motionen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det spörsmål vi här diskutera är hur
mycket biltrafikanterna skola betala när det gäller utgifterna för vägarbetena
och vägunderhållet. Motionärerna ha föreslagit, att 70 % av de egentliga vägkostnaderna
skola betalas med automobilskattemedel. Vid 1945 års riksdag
väcktes liknande motioner, vilka riksdagen avslog. T stället beslöt riksdagen
att begära en utredning. I år har utskottet icke i princip tagit ställning till
frågan örn hur stor del av kostnaderna för vägväsendet som skall bestridas av

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Anslay till barmarksunderhållet. (Forts.)
automobilskattemedel. När riksdagen begärt en utredning, anse vi att resultatet
av utredningen bör avvaktas, innan riksdagen fattar beslut. I motsats till
motionärerna anser utskottet, att örn riksdagen nu beslutar att 70 % av dessa
kostnader skola tagas av automobilskattemedel och resten av vanliga skattemedel,
då har också riksdagen i viss mån i princip bundit sig för denna fördelningsgrund.
I slutet av sitt anförande frågade herr Nilsson i Göingegården om
utskottet menade att kostnaderna för vägväsendet helt skulle bestridas av automobilskattemedel,
till dess utredningen bleve klar. Den frågan har utskottet
icke tagit ställning till. En prövning får ske från fall till fall.

Utskottet har icke ifunnit skäl föreslå några ändringar i departementschefens
förslag utan hemställt örn bifall till propositionen. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Vad vi motionärer tagit sikte på
är just själva principen. Utskottets talesman herr Andersson i Malmö säger,
att utskottet inte velat frångå departementschefens hemställan i detta fall. Men
det är just med anledning av departementschefens hemställan i årets statsverks -proposition, som vi motionärer gjort vår framställning. Vi anse nämligen, att
departementschefen frångått riksdagens tidigare tillämpade praxis på detta område,
nämligen att icke hela vägunderhållet skall bekostas enbart av bilskattemedel,
eller, med andra ord, att bilskattemedlen icke oavkortade skola gå till
vägunderhållet. Vi ha i vår motion framhållit, att det vore rättvisare — med
hänsyn till vad riksdagen tidigare ansett vara rätt och riktigt härvidlag —
örn även under innevarande år bilskattemedlen till 70 % toges i anspråk för
vägunderhållet, och de övriga 30 % disponerades ifrån den s. k. budgetutjämningsfonden.
Det är den tidigare tillämpade praxis, som vi ansett att departementschef,
utskott och riksdag icke böra frångå, då man hittills inte genom
någon utredning bevisat, att bilskattemedlen helt och hållet böra stå för
vägunderhållet.

Jag ställde, herr talman, i mitt första anförande en fråga till utskottets talesman.
Då utskottets talesman fastslagit, att utskottet tagit en principiell ställning
i denna fråga och ansett, att bilskattemedlen oavkortat skola gå till vägunderhållet,
ber jag att få yrka bifall till den av mig och herr Fahlman väckta
motionen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag måste ha blivit missförstådd
på något sätt av herr Nilsson i Göingegården. Utskottet har inte tagit principiell
ställning till frågan örn hur stor del av kostnaderna för vägarbetena i
landet som under kommande år skall bestridas av automobilskattemedel. Frågan
står fullkomligt öppen. Innan vi fatta ståndpunkt till denna fråga vilja vi
ha den utredning klar, som 1945 års riksdag begärde. Denna ståndpunkt tycker
jag även motionärerna skulle kunna acceptera.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Endast ett par ord rent principiellt
i denna fråga. Det är visserligen sant att riksdagen begärt en utredning örn hur
stor del av vägkostnaderna, som biltrafiken skäligen skall betala. Det sades
redan under fjolårets diskussion i denna sak att utredningen, liksom många andra
utredningar som riksdagen begärt, egentligen vore ändamålslös. Frågan örn automobiltrafikens
skäliga andel i vägkostnaderna kan överhuvud taget inte utredas.
Procentsiffran 70, som nämnes i motionen, är en fullkomligt godtyckligt
vald siffra. Man kunde lika gärna ha sagt 80 % eller 90 %. Skulle man försöka
göra en verkligt ingående utredning av frågan, finge man söka utreda
hur mycket en fotgängare, en cyklist, en ryttare, ett hästdraget fordon o. s. v.

Onsdagen den 10 april 1946 fm. Nr 15. 65

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
sliter på vägarna. Sedan skulle vägkostnaderna delas upp på dessa. Bättre vore
naturligtvis att gå till väga mera summariskt och söka räkna ut hur mycket som
skulle bekostas av automobilskattemedel. Resten finge betalas med vanliga
skattemedel, ehuru det kanske inte vore riktigt att belasta bilisterna med fotgängarnas
slitning.

Varenda människa måste emellertid inse, att det är meningslöst att försöka
göra en utredning. Frågan kan inte utredas. Vi kunna inte komma till någon
exakt riktig fördelning, utan vi måste taga en godtycklig siffra. Det må vara,
att motionärerna tycka, att 70 % är lagom. Denna siffra har en viss tradition
för sig, eftersom den en gång i tiden i ett betänkande förklarats vara skälig.
På den tiden då vägskatt utgick inträffade det åtminstone något år att vägskatten,
som då för tiden brukade hålla sig vid 25 ä 30 miljoner kronor örn
året, utgjorde 30 % av samtliga vägkostnader. Men därav följer ingalunda, att
biltrafikens skäliga andel av vägkostnaderna är 70 %■ Ingen människa kan
bevisa detta, lika litet som någon kan bevisa, att 80 eller 90 är den rätta procentsiffran.
Man tycker, att vägkostnaderna inte uteslutande böra vila på automobilägarna,
och så kommer man till, att en viss procent skall finansieras genom
de vanliga skatterna. Men det är ett grundlöst påstående när man säger, att
en utredning härvidlag skulle ha något att gå efter när det gäller att fastställa,
att just så stor är automobiltrafikens andel av vägkostnaderna, ty denna
fråga kan man, som sagt, inte utreda.

Nu utfärdades för några år sedan parollen »gör riksdagen motorvänlig». Örn
jag vågar chockera kammaren med att säga, att enligt min mening vägkostnaderna
böra betalas av biltrafikanterna, så vill jag tillägga, att detta inte kan
tagas till intäkt för någon anklagelse mot mig för att inte vara motorvänlig.
Jag är själv bilist sedan många år. Sedan staten berövat mig gummiringarna
har jag visserligen inte kunnat köra bil, men jag skall börja så snart som möjligt.
Det är således inte ur någon motorfientlig synpunkt, som jag anser att
vägkostnaderna skäligen böra läggas på automobiltrafiken. Så vitt jag kan se
är det både praktiskt och rättvist att vägkostnaderna helt läggas på motortrafiken.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Herr Severin säger, att procentsiffran
70 är fullkomligt godtyckligt vald. I vår motion ha vi framhållit, att
motortrafikens andel i vägkostnaderna för tioårsperioden 1929—1939 varierat
mellan 47,7 och 68,1 %. Med beaktande av dessa siffror torde man, i avvaktan
på utredningens verkställande, kunna räkna med att motortrafiken i fortsättningen
bör svara för just 70 % av vägkostnaderna. Det är alltså med stöd av
nämnda siffror, som vi valt procentsiffran 70.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren
vad utskottet i denna punkt hemställt.

Punkterna 7—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10, angående nyanläggning av ödebygdsvägar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under sjätte huvudtiteln, punkten
13, föreslagit riksdagen att till Nyanläggning av ödebygdsvägar för budgetAndra
kammarens protokoll 1946. Nr 15. 5

Anslag till
nyanläggning
av ödebygdsvägar.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar. (Forts.)
året 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 3 300 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
J. F. Grym m. fl. (I: 126) och den andra inom andra kammaren av herr Jacobson
i Vilhelmina m. fl. (II: 234) hade, såvitt nn vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte till nyanläggning av ödebygdsvägar för budgetåret 1946/47
anvisa ett reservationsanslag av 3 500 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr Sandberg och fru Sandström
väckt motion (II: 123), såvitt nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till förevarande ändamål för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 4 300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majis förslag
och med avslag å motionerna I: 126 och II: 234 samt II: 123, i vad
motionerna^ avsåge förevarande anslag, till Nyanläggning av ödebygdsvägar
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 3 300 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Bäckström, Viklund
och Åkerström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Majis förslag och motionen II: 123 samt med bifall
till motionerna I: 126 och. II: 234, i vad motionerna avsåge förevarande anslag,
till Nyanläggning av ödebygdsvägar för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 3 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Åkerström: Herr talman! Jag har begärt ordet, därför att jag är en av
reservanterna vid denna punkt, 10, i förevarande utskottsutlåtande. Jag ämnar
yrka bifall till reservationen.

Innan jag gör det, ber jag att fa göra ett papekande. Det kan ju synas en
smula, underligt, att vi reservanter utan anmärkning godtagit vad som skrivits
i motiveringen vid punkt 6, där man från utskottets sida deklarerar att man
ar ense med Kungl. Maj :t örn att de medel, som man skall ställa till förfogande,
bora hålla sig inom ramen för den summa, som man beräknat skall
komma att inflyta i automobilskattemedel. Utskottet har visserligen vidtagit
vissa omflyttningar men hållit sig inom denna ram, som är angiven till 180
miljoner kronor. .Salunda räknar man ju med att, för så vitt beräkningarna
halla, man praktiskt taget helt skall kunna täcka utgifterna för vägväsendet
för nästkommande budgetar med dessa medel. När vi ändock här från reservanternas
sida påyrkat, att man skall ge ytterligare 200 000 kronor till nyanläggningar
av ödebygdsvägar, och sagt, att det beloppet också skall tågås av
bilskattemedlen, mena vi, att den där uppskattningen, 180 miljoner kronor, icke
behöver anses vara sa absolut, att man icke också skulle kunna inom den ramen
inrymma ytterligare 200 000 kronor. Man kan sålunda med utgångspunkt
fran det. resonemanget säga, att denna inställning från reservanternas sida icke
nödvändigtvis behöver komma i strid med vad utskottet uttalat i motiveringen
vid punkten 6.

. Utskottet har vid den nu föredragna punkten haft att behandla tvenne motioner.
I den ena yrkas, att anslaget skall höjas med en hel miljon kronor,
och i den andra motionen, som reservanterna yrka bifall till och som väckts
i båda kamrarna, har man nöjt sig med en höjning av 200 000 kronor, d. v. s.
samma summa, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen pa mycket goda grunder
ansett sig böra föreslå Kungl. Maj:t att äska. Jag avstår från att närmare

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar. (Forts.)
ingå på elen motivering som kan anföras för denna tämligen blygsamma höjning
och nöjer mig, herr talman, med att yrka bifall till den av herr Bäckström
m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Sandberg: Herr talman! Beträffande den nu föreliggande huvudtiteln
är det ju påfallande, att enigheten inom utskottet är ganska stor. Det finns
ju endast en reservation. Jag vill gärna här säga, att statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet med relativt stor välvillighet och gott omdöme
behandlat sitt område. Det hindrar emellertid icke, att det kan finnas delade
meningar i detaljerna beträffande hur de tillgängliga medlen skola fördelas
mellan de olika behoven. Det är i fråga örn angelägenhetsgraden i olika fall,
som man kan ha olika meningar.

Först vill jag uttala min tacksamhet till utskottet, som tillstyrkt åtskilliga
motioner, bland annat den jag och en kamrat i denna kammare väckt örn ökning
av anslaget till nybyggnad av bygdevägar med en miljon kronor. Det är
mycket tacknämligt, att denna ökning kommit till stånd, och jag tror icke,
att den däremot svarande minskning av andra anslag som skett kommer att
medföra några olägenheter.

Här gäller det emellertid nu anslaget till nybyggnad av ödebygdsvägar,
och på den punkten föreslår utskottet samma belopp, som departementschefen
föreslagit. Här föreligger emellertid också, i likhet med vad fallet är beträffande
bygdevägar, ett utomordentligt stort behov, och jag ber, herr talman,
att med några ord få belysa den saken.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar, att i samband med upprättande
av investeringsplanerna för mötande av befarad arbetslöshet uppskattades kostnaderna
för att tillgodose det aktuella behovet i fråga örn nybyggnad av ödebygdsvägar
till 27 miljoner kronor, och dessa planer utvisa ändå på intet
sätt det totala behovet, vilket är ännu mycket större. Vidare måste man bemärka,
att byggandet av vägar av denna typ mindre väl lämpar sig som arbetsobjekt
vid arbetslöshet, emedan arbetena utföras i avlägsna bygder. Man
måste därför genomföra det byggnadsprogram, vars storleksordning antydes
genom den av mig nämnda siffran, på vanligt sätt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gör vidare ett uttalande, som på ett koncentrerat sätt belyser vikten
av den sak det här gäller. Styrelsen säger, att tillkomsten av dessa vägar bryter
de avlägsna bygdernas isolering, motverkar landsbygdens avfolkning och ger
möjlighet till drägligare levnadsvillkor för deras invånare, vilka genom nyttig
verksamhet i landets ödebygder och skogsområden påtagit sig stora offer.
Dessa ord gälla givetvis i stor utsträckning som allmän motivering för nya
vägförbindelser, men de gälla i alldeles särskilt hög grad beträffande den typ
av vägar, som det här är fråga örn. Behovet av sådana vägar är alltjämt lika
aktuellt för de människor som bo i dessa avlägsna trakter och där utföra sitt
betydelsefulla pionjärarbete. Dessa människor lia ju icke haft möjlighet att
i allo följa med i den materiella utvecklingen till höjd levnadsstandard, men
de lia ändå genom förbättrad undervisning, genom pressen och genom radion
och på andra sätt knutits fastare till samhället i andligt avseende. Man har
där fått bättre kännedom örn förhållandena på andra håll, och det gör, att
det missnöje, den olust och den oro, som man måste känna på grund av att nian
i dessa isolerade bygder bor och verkar under besvärliga förhållanden, förstärkes.
Vi måste förstå, att det känns underligt för befolkningen i dessa
avlägsna bygder att läsa örn hur staten anslår många hundratals miljoner
kronor till en alltmer utbyggd socialvård till samhällsmedlemmarnas
fromma, och samtidigt få höra, att för dem finns det icke pengar för att inom
rimlig tid genomföra de nödvändigaste vägföretagen. I åtskilliga fall har man

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar. (Forts.)
väntat 10-talet, ja 20-talet år på att få sin efterlängtade vägförbindelse genomförd.
Utan att vilja säga något annat än gott om många andra ting, särskilt
på det sociala området, som vi åstadkommit och som vi ämna åstadkomma till
befolkningens fromma, måste jag betona, att för de människor det bär gäller
ställer sig saken så, att det som för dem framstår som i allra första rummet
nödvändigt är att få väg. Först och främst väg, det är ett grundläggande villkor
för deras tillvaro och trivsel! Frånvaron av väg lägger sin förlamande hand
över dem i all deras strävan. Jag vill tillägga, att här är det icke fråga örn
bara enstaka eller små jordbruksgårdar, om vilkas ekonomiska betydelse och
framtida bestånd man kan tvista, utan det är i många fall fråga örn byar med
femtio eller hundraårig odlingshistoria och med ett stort antal hushåll.

Ett mycket påtagligt bevis på den oro som nu starkare än tidigare gripit
befolkningen i de väglösa bygderna utgöra de mångå skrivelser, som riktats till
länsstyrelsen, till landshövdingen personligen, till vägdirektören och till andra
personer, som ha intresse för dessa ting. Jag skall bara be att få anföra något
exempel på hur det kan låta i en sådan skrivelse. I en skrivelse från byamän
inom Lycksele och Åsele socknar begäres en ödebygdsväg, som berör fyra byar
med sammanlagt över 200 personer. I skrivelsen anföres, att man icke utan
beklämning kan se, hurusom folk lämnar sina hem för att bege sig till bygder,
som äro bättre lottade, för att där söka sig utkomst, och dock skulle många,
ja de flesta, stannat kvar, örn framkomstmöjligheterna varit drägliga. Det säges
också i samma skrivelse, att det icke är underligt, örn man börjar tänka
som så, att det nog är bäst, att vi utvandra härifrån och att staten får lösa
ut oss och skaffa oss hem på annan plats. Så låter det i dessa framställningar
i ett stort antal fall. Det är ju, måste man säga sig, ganska allvarliga ting.
som det här är fråga örn. Man nöjer sig ju icke nu längre med att finna sig
i att som förfäderna gjort bo i väglös bygd i hela sitt liv med samma skattebörda
som andra, utan man talar alltmer hotfullt örn tvånget att flytta. Jag
förmenar, att någonting måste därför göras för att komma dessa bygders folk
till hjälp.

Yad jag här sagt har, som jag tidigare framhållit, betydelse överhuvud
taget, då det gäller frågan örn utbyggnad av vägnätet, men i alldeles särskilt
hög grad, då det gäller dessa ödebygdsvägar. Vi ha därför i vår motion yrkat,
att man skulle med prutning — om man icke kan finna någon annan utväg —
på anslaget till byggande av huvudvägar öka anslaget till ödebygdsvägarna
med en miljon kronor. Det vore i hög grad befogat att yrka bifall till detta
förslag. Jag tror dock, att det kan vara »starkare» att förena mig med reservanterna
för att på den vägen möjligen vinna något, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr Bäckström m. fl. vid denna punkt
avgivna reservationen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Inom avdelningen voro vi överens
örn att vi skulle hålla oss inom ramen för automobilskattemedlens slutsumma.
180 miljoner kronor, och inom denna ram skulle vi göra de justeringar och
överflyttningar olika anslag emellan, som vi ansago befogade. Det var inom
avdelningen olika meningar örn hur man därvidlag skulle förfara beträffande
nu ifrågavarande anslag. Det är icke endast i fråga örn ödebygdsvägar, som
det finns ett mycket stort behov av uppryckning och följaktligen också av utökade
anslag. Många förslag framfördes, men vi träffade slutligen den kompromiss,
som föreligger i utskottsförslaget. Jag vill för min del deklarera, att
jag icke är fullt nöjd med denna kompromiss men har gått med på den för
att vi skulle kunna na enighet inom avdelningen. Vid denna kompromiss prutade
man, för att höja anslagen på andra håll, på det anslag till huvudvägar,

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar. (Forts.)
som skulle utgå enligt Kungl. Maj:ts förslag, vilket förslag jag för min del
ansåg mycket väl motiverat. Det är antagligen från trafikanterna på huvudvägarna
en väsentlig del av vad som inflyter i bilskattemedel kommer.

För innevarande budgetår är anslaget till ödebygdsvägar upptaget till 1,8
miljoner kronor. Departementschefen har höjt det till 3,3 miljoner kronor, således
med 11/2 miljon kronor. Man måste ju säga, att det är en väsentlig höjning,
och just den omständigheten gör, att när man skall väga de olika anslagsbehoven
mot varandra, ha vi icke ansett oss kunna höja detta anslag utöver vad
departementschefen föreslagit. Vid föredragningarna i utskottet lämnades den
upplysningen, att under de gångna åren en del beredskapsvägar byggts i dessa
trakter, vilket kommit ortsbefolkningen till godo, och att dessa beredskapsvägar
i rätt stor utsträckning ligga i trakter, där det annars skulle ha lagts ut
ödebygdsvägar. Det är dessa skäl, herr talman, som dikterat utskottets hållning
i denna fråga, och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sandberg: Herr talman! Det är riktigt, som utskottets talesman, herr
Andersson i Malmö säger, att ifrågavarande anslag undergått en betydande
höjning jämfört med fjolåret, och örn det vore så, att man här hade att göra
med ett anslag, som i någon må.n hade svarat mot behovet, så hade den argumentationen
varit tillräcklig för att man skulle kunnat stanna vid vad Kungl.
Maj :t föreslagit. Men här finns ett samlat behov av, jag vågar säga, rent fantastisk
storlek, och det är därför vi mena, att man måste försöka att till yttersta
gränsen av vad som är möjligt stegra tillgången på medel för byggande av
ödebygdsvägar.

Att man bör hålla sig inom ramen för de tillgängliga automobilskattemedlen
har framhållits även av herr Åkerström. Då det gäller den blygsamma ökning
som i reservationen föreslås, lär det icke på denna huvudtitel vålla några
större svårigheter ur budgetteknisk synpunkt att bifalla reservationen. Skulle
man gått längre, hade man fått ställa ett direkt yrkande örn minskning på
någon annan punkt, och jag hade för min del varit beredd att göra även detta,
örn jag funnit det vara nödvändigt.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sandberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
10 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 11—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Bidrag till
underhåll av
enskilda vägar
m. m.

Punkten 18, angående bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under sjätte huvudtiteln, punkten
21, föreslagit riksdagen att till Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 3 215 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft ett flertal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
G. Sundelin m. fl. (I: 33) och den andra inom andra kammaren av herr Stjärne
m. fl. (II: 39), hade hemställts, att riksdagen måtte till bidrag till underhåll
av enskilda vägar m. m. anvisa ett reservationsanslag av 3 400 000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 33 och II: 39 samt I: 54 och II: 100, de båda sistnämnda i vad
de avsåge anslagsberäkningen, till Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 3 215 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen;

b) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 54 och II: 100, i vad
de avsåge bidragsprocenten, samt motionerna I: 128 och II: 321, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet i angivna hänseenden i sin motivering
anfört;

c) att motionerna I: 127 och II: 306 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Sveningsson: Herr talman! Under denna och nästa punkt äro redovisade
dels anslaget till underhåll av enskilda vägar, dels anslaget till byggande av
enskilda utfartsvägar. I anslutning till dessa frågor har jag väckt ett par
motioner, som också äro redovisade under dessa båda punkter. Jag har i dessa
motioner först och främst föreslagit, att ett större anslag borde utgå till byggande
och till underhåll av dessa enskilda vägar. När statsverkspropositionen
i år var avlämnad, uttalade man från olika håll i tidningspressen sin stora
tillfredsställelse med, ja, man nästan höjde lovsånger till kommunikationsministerns
ära för att han i år, när automobilskattemedlen återigen börjat öka,
så väl tillgodosett anslagsbehovet i fråga örn de allmänna vägarna. Man kan
emellertid icke lämna honom samma beröm, när det gäller anslagen till de
enskilda vägarna. Hade man kunnat det, skulle jag för min del varit alldeles
särskilt tillfredsställd. När automobilskattemedlen för innevarande år beräknats
stiga ifrån 55 miljoner till 180 miljoner kronor, således en höjning av
125 miljoner kronor, så kan man tycka, att det hade varit skäligt, örn här hade
föreslagits en betydande höjning även när det gäller anslaget till enskilda
vägar. Som det nu är, har jag för min del litet svårt att tro, att de enskilda
vägarna fått den andel av automobilskattemedlen, som motsvarar biltrafiken
på dessa vägar. En uppfattning härvidlag kan naturligtvis endast bygga på
antaganden, men som jag förmodar denna min uppfattning är riktig, anser
jag detta förhållande vara en synnerligen stor orättvisa gentemot avlägset
liggande bygder ute på landsbygden. När såsom utskottet framhåller en höjning
av bidragsprocenten har skett både 1944 och 1945 och när därtill kommer,
att en utredning för närvarande pågår inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen gemensamt när det gäller denna enskilda väghållning
i syfte att som det heter »under ekonomiskt rimliga former förbättra
vägförbindelserna genom landets mera avlägsna skogsområden ävensom

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
andra i samfärdselhänseende missgynnade bygder», anser sig utskottet icke
kunna föreslå någon ändring i år. Ja, denna synpunkt kan man i någon mån
förstå, men jag anser att utskottet borde litet mera utförligt ha redovisat,
hur gällande bi dragsbestämmelser för närvarande tillämpas. Både när det gäller
anslag till vägunderhåll och till byggande av enskilda vägar finnes en övre
bidrags gräns på 75 procent. Jag vill fråga: hur manga enskilda väghållare
lia fått anslag efter denna högre bidragsprocent? Jag ^har fått uppgift örn
att när det gäller byggande av enskild väg har icke i något enda ^ fall. anslag
beviljats efter denna högre bidragsprocent. När det gäller underhållsbidragen
har man endast i ett par norrlandslän och ett län i de sydligare delarna av
landet beviljat 75 procent av kostnaden i statsbidrag, men i många andra län
har man inte i något fall tillämpat denna högre bidragsprocent. Jag vill
vid detta tillfälle till kommunikationsministern — ehuru han såvitt jag kan
sc inte är närvarande i kammaren — rikta en varm vädjan att han ser till,
att gällande bi dragsbestämmelser bli någorlunda likartat tillämpade över hela

landet. .

Om således utskottet ansett, att det i år inte varit anledning att höja bidragsprocenten,
borde däremot inga hinder lia legat i vägen för en anslagshöjning
när det gäller bidrag till byggande av enskilda vägar. Det råder som jag i
min motion har påtalat härvidlag en så stor eftersläpning i behandlandet av
ansökningar, att det på denna punkt hade varit, all anledning att bifalla min
motion, så att denna eftersläpning inom rimlig tid hade kunnat försvinna. Utskottet
motiverar sitt ställningstagande på denna punkt med att utskottet vill
»i detta sammanhang uttala angelägenheten av att, sedan det visat, sig huru
automobilskattemedelsinkomsterna utveckla sig, frågan örn en ytterligare höjning
av förevarande anslag av Kungl. Maj :t tages under övervägande». Detta
uttalande är naturligtvis värdefullt, men nog kan man tycka, att utvecklingen
när det gäller automobilskattemedlen för närvarande ter sig på ett sådant sätt
att utskottet inte hade tagit några större risker, om utskottet hade bedömt läget
i detta avseende så optimistiskt, att utskottet i enlighet med vad jag föreslagit
hade tillstyrkt en höjning av anslaget till byggande av enskilda vägar med fyra
miljoner kronor.

När man jämför de redovisningar, som i statsverkspropositionerna 1945 och
1946 lämnas för inneliggande ansökningar om byggnadsbidrag, finner man,
att dessa redovisningar ha skett på mycket olika sätt. Jag kan. därför inte
underlåta att fästa uppmärksamheten härpå. I statsverkspropositionen 1945
heter det på följande sätt: »I juli 1944 hade enligt från länsstyrelserna inhämtade
uppgifter förelegat ansökningar örn bidrag till sammanlagt 850 företag
med en total väglängd av cirka 147 mil oell en beräknad byggnadskostnad
av cirka 13 720 000 kronor. En stor del av dessa ansökningar hade avlämnats
redan år 1939 eller tidigare.» Och 1946 heter det på följande sätt: »Av uppgifter
som inhämtats från länsstyrelserna framgår, att inneliggande ansökningar
örn bidrag avse 581 företag med en total väglängd av cirka 130 mil och
en sammanlagd beräknad byggnadskostnad av cirka 11 200 000 kronor.» Enligt
denna redovisning ha sålunda inte mindre än 269 ansökningar behandlats
och försvunnit men samtidigt har det bara försvunnit eirka 17 mil av vägsträckan.
Även örn inga nya ansökningar inkommit under budgetåret 1944/45,
skulle det lia fordrats ett mycket större belopp av statsmedel än vad som har
varit tillräckligt för att så många vägföretag skulle lia kunnat försvinna ur
den långa kön. Man kan nog fastslå, dels att här använts olika principer för
redovisningen dels att bedömandet av anslagsbehovet 1946 skett i underkant.
Tyvärr torde en del ansökningar örn byggande av enskild väg, som avlämnats
hos länsstyrelserna för så lång lid sedan som år 1939, alltjämt ligga och

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
vänta på behandling och bidragstilldelning. I allmänhet kan man nog säga,
att det dröjer fyra, fem, sex år, innan en ansökan behandlas och bidrag utbetalas.
Under sådana förhållanden måste man förstå den i bygderna rådande
uppfattningen, att det är meningslöst att försöka utnyttja detta anslag.

Jag vill även framhålla att jag icke heller kan vara tillfredsställd med den
behandling motionen nr 321 i denna kammare fått röna. Jag har i denna motion
föreslagit, att de statliga vägförvaltningarna skola vara skyldiga att till
självkostnadspris låna ut vägmaskiner samt, ävenledes till självkostnadspris,
sälja grus och sten och att allt detta skall ske under sådana former, att de
enskilda och kommunala väghållarna skola få dessa tjänster utförda på ett
Sätt, som någorlunda motsvarar förhållandena innan staten övertog vägväsendet.
Redan 1944 motionerade jag i detta syfte, men motionen avvisades. Statsutskottet
konstaterade, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnat sitt medgivande
åt vägförvaltningarna att i mån av tillgång lämna dessa tjänster till de
enskilda och kommunala väghållarna. Det har emellertid visat sig, att vägförvaltningarna
i vissa län inte alls ha varit tilltalade av att lämna denna hjälp.
Och det torde vara välbekant, att överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan 1944 påtalade det sätt, varpå detta löfte har blivit infriat eller
omsatt i praktiken. Jag vet också att det i mitt eget län inte är någon lätt sak
att få någon hjälp av vägförvaltningen med den enskilda väghållningen.

Taxorna äro även orimligt höga jämfört med de taxor, som vägdistrikten på
sin tid tillämpade. Jag vill belysa detta nied ett exempel. Jag köpte själv 1943
grus av vägdistriktet till min egen utfartsväg. Detta grus kostade då utspritt
på ^vägen 4 kronor per kubikmeter. Jag vet med säkerhet att ingen subvention
ifrån .vägdistriktets sida ingick i detta pris. Det var självkostnadspris och
ingenting annat. Skall jag i år köpa grus av staten kostar detta, utspritt på
samma väg, mellan 8 och 9 kronor per kubikmeter. Detta är enligt min mening
ett dåligt exempel på ett statligt driftsresultat.

Jag kan även erinra örn vissa andra »rationella» metoder, som tillämpas i
den statliga driften. Örn man får tillåtelse att köpa grus av vägförvaltningen,
får man icke detta grus utkört med vägförvaltningens bilar. Till denna körning
far man skaffa trafikbil, och samtidigt som det grus som på detta sätt
utköres krossas i krossverket i grusgropen står vägförvaltningens bil med tillhörande
förare där och väntar på arbete. Något sådant kan man väl inte kalla
för rationell stats drift.

Nu tror statsutskottet att dessa besvärligheter skola försvinna utan att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen får några ytterligare ålägganden. Blir det på det
sättet, är jag för min del mycket tillfredsställd. I annat fall får väl frågan
komma tillbaka till förnyad behandling i riksdagen. Med tanke på att vi av
vägdistriktet tidigare haft god hjälp med den enskilda väghållningen räknar
jag det som ett missförhållande att vi nu ha stora svårigheter att i vissa fall
få någon som helst hjälp.

Jag vill också säga att meningen med min motion icke har varit att vägunderhållet
på de allmänna vägarna på något sätt skulle eftersättas. Med litet god
vilja från de statliga organens sida skulle dessa uppgifter säkerligen kunna
klaras, och jag hoppas också att denna goda vilja så småningom skall komma
till uttryck ute i vägförvaltningarna.

När nu statsutskottet visat den förståelse för dessa båda motioner, som det
har gjort, skall jag, herr talman, hur angeläget det än kan vara, inte framställa
något yrkande. Jag vill i stället sluta med en vädjan till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet, att han noga tillser att den utredning,
som igångsatts i en delegation med representanter från skogsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, inte drar onödigt ut på tiden. På det

Onsdagen den 10 april 19-16 fm.

Nr 15.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
område det här gäller saknas inte frågor att utreda, och även gällande författningar
böra bli föremål för en översyn, så att de kunna förbättras i positiv
riktning. Jag vill nämna att till mig lämnats den uppgiften, att utredningskommittén
under innevarande år ännu inte bedrivit något aktivt utredningsarbete.
En av utredningsmännen har till mig uttalat, att utredningsmännen helst
skulle se, att denna utredning toges upp och verkställdes i ett annat och större
sammanhang.

Jag har, herr talman, kanske uppehållit mig litet längre vid dessa frågor
än vad som skulle vara tillåtet med tanke på de manga frågor vi i dag lia att
behandla. Men jag har inte kunnat underlåta att framföra de synpunkter, jaghär
givit uttryck åt, då jag anser de frågor och problem, som röra de enskilda
vägarna, vara mycket stora och betydelsefulla för avlägset liggande bygder
ute på landsbygden. Den som bor långt från allmän väg har ingen avundsvärd
lott i samhället, och örn han får ett ärligt handtag av staten, är detta synnerligen
berättigat.

Herr Svensson i Vä: Herr talman! Då jag jämte några andra av riksdagens
ledamöter vid denna punkt avlämnat en motion, skall jag, ehuru motionen avstyrkts
av ett enhälligt utskott, be att få säga några ord örn det stora problem,
som den föregående talaren nyss berörde, nämligen frågan om den enskilda väghållningen.

Jag vill då först säga, att när det gäller att bemästra problemet örn f lykten
från landsbygden, räcker det i realiteten inte till med allt det vackra poeterna
bruka tala örn som landsbygdens företräden. Det räcker inte med de blommande
ängarna, de glittrande sjöarna, de susande skogarna, fågelsången, solskenet^]!
allt annat vackert. Hur härligt allt detta än må vara behövs det ändå något
mera. I den lilla röda stugan invid grinden behövs elektriskt ljus att lysa upp
de långa höst- och vinterkvällarna. Centralvärme, vatten och avlopp är också
något som förhöjer trevnaden, icke minst hos stugornas folk i de mest avlägsna
bygderna. Detta är en sak som jag tror att alla här äro medvetna örn.

I många fall är dock inte allt detta, som jag här uppräknat, det största och
mest brännande problemet. Ofta är det vägfrågorna som äro det mest bekymmersamma
för dessa människor. I många trakter av vårt land är den enskilda
väghållningen ett verkligt stort problem. Det skall i detta sammanhang villigt
erkännas, att från statsmakternas sida en hel del gjorts för att lätta bördan
för de enskilda väghållarna. Sålunda har bidragsprocenten till byggande och
underhåll av enskilda vägar rätt väsentligt höjts under de senaste åren. Och
när det gällt den maskinella utrustning, som är nödvändig för iordningställande
och underhåll av de enskilda vägarna, ha statsmakterna, såsom, redan
den föregående talaren fäst uppmärksamheten på, gått de enskilda väghållarna
till mötes i så måtto, att vägförvaltningarna ha örn inte skyldighet så i varte
fall rättighet att ställa sina maskiner till de enskilda väghållarnas förfogande
i den mån de kunna lösgöra sina maskiner ifrån deras arbete i det allmänna
vägunderhållet. Det är klart att detta är värdefullt, och på en hel del håll i
våra mera tättbebyggda trakter, där det enskilda vägunderhållet inte är av. så
stor omfattning, ha kanske vägförvaltningarna i stort sett kunnat ställa sina
maskiner till förfogande för arbete å de enskilda vägarna i den utsträckning
som behövts. I andra mera glest bebyggda trakter, där det enskilda vägnätet
är mycket större, har det visat sig, att vägförvaltningarna inte . på långt, när
kunnat tillfredsställa det enskilda vägunderhållets behov av nödiga maskiner.
Följden har blivit, att de enskilda väghållarna fått vänta med sina i de flesta
fall mycket trängande vägförbättringar i åratal. I synnerhet i trakter, där det
enskilda vägnätet har en stor utsträckning, skulle ett särskilt organ, som på ett

IS''r 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
lämpligt och ekonomiskt riktigt sätt kunde lämna väghållarna hjälp med arbetet,
anskaffa maskiner m. m., ha en stor uppgift att fylla.

Anledningen till att jag har avlämnat en motion med begäran örn utredning,
huruvida icke statsbidrag skulle kunna lämnas till ekonomiska föreningar eller
enskilda, som äro villiga att tillhandahålla vägmaskiner åt det enskilda vägunderhållet,
är den, att i min hemtrakt, Västbo härad i Jönköpings län, ett försök
i ovannämnda syfte gjorts, i det att en ekonomisk förening, benämnd Västbo
Vägunderhåll, bildats. Föreningens verksamhetsområde omfattar 25 socknar,
samtliga belägna inom Västbo härad. Antalet medlemmar är 325 och det tecknade
andelskapitalet uppgår till cirka 2,5 000 kronor. Inom detta område uppgår
de allmänna vägarnas sammanlagda längd till 88 mil, under det att det enskilda
vägnätet omfattar inte mindre än 125 mil.

Man kan nog förstå, att behovet av maskiner för de enskilda vägarna här
är så pass stort att vägförvaltningen icke, hur gärna den än vill, kan ställa sina
maskiner till förfogande på långt när i den utsträckning som behövs. Nyssnämnda
förening har, i syfte att biträda i arbetet med att iordningställa och
underhålla de enskilda vägarna, inköpt fyra stycken begagnade stenkrossar och
en likaledes begagnad krossvält. Dessa ha reparerats nödtorftigt och sedan insatts
i det enskilda vägarbetet. Efterfrågan på dessa maskiner har varit mycket
stor. Krossvälten har sålunda varit i arbete 1 751 timmar under år 1945.
Ytterligare en krossvält har senare inköpts och beräknas efter genomgången
reparation vara körklar denna månad. Vidare har en väghyvel förhyrts och
ett antal mindre vägsladdar anskaffats och placerats ut här och var i bygderna.
Dessutom har föreningens styrelse och driftsledare biträtt väghållarna med
råd i vägfrågor. Den erfarenhet man gjort under den korta tid föreningen varit
i arbete, ungefär ett år, är mycket god och visar klart och tydligt, att man
är inne på rätt väg när det gäller att bemästra den enskilda vägunderhållningens
problem.

Det är emellertid klart att verksamheten inom en dylik förening medför så
stora kostnader, att föreningen inte har möjlighet att på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift om den inte kan påräkna stöd av staten. Enligt en av
fackman uppgjord kalkyl fordras för att föreningen i min hembygd skall
kunna effektivt sköta det enskilda vägunderhållet ytterligare inköp av maskiner
till en sammanlagd kostnad av 119 000 kronor. Och då är inte vintervägunderhållet
inräknat i denna summa, utan därutöver tillkomma särskilda kostnader
för snöplogar m. m. Örn dylika maskinföreningar såsom jag föreslagit
bleve berättigade till bidrag efter samma grunder som det enskilda vägunderhållet
i övrigt skulle föreningarna kunna få ekonomiska möjligheter att anskaffa
och tillhandahålla de vägmaskiner, som behövas, vilket i mycket hög
grad skulle förbättra och effektivisera det enskilda vägunderhållet. Härigenom
skulle det enskilda vägnätet få en bra mycket större betydelse för folkhushållet
och produktionen i dess helhet.

Jag vill här påtala det allvarliga hinder som dessa dåligt underhållna enskilda
vägar utgjort i mångå trakter i vårt land — icke minst i min egen hemtrakt
— när det gällt att bemästra bränslesituationen och veddistributionen
i dessa avspärrningstider. Den ved och de skogsprodukter i övrigt, som
varit nödvändiga för att kunna hålla vårt produktionsliv i gång, ha i ganska
stor utsträckning måst forslas fram ur skogarna just på enskilda vägar.
Ursprungligen i dåligt skick ha dessa vägar ej tålt den hårda påfrestning,
soirn de tunga virkestransporterna utgjort, utan ha blivit så sönderkörda att
de under mycket långa tider varit fullständigt oanvändbara för virkestransporter
och nära nog ofarbara för alla slags fordon. I brist på nödvändig maskinell
utrustning ha de icke kunnat repareras vare sig effektivt eller inom
rimlig tid.

Onsdagen ilen 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)

Frånsett det allvarliga hinder detta utgjort för vår bränsle- och virkes försörjning
kan nian nog lätt första vilka svårigheter det asamkat alla människoi
som i sitt dagliga liv äro beroende av dessa vägar. I många trakter av vårt
land utgör det enskilda vägnätet praktiskt taget den enda möjligheten för
människorna att komma i kontakt med andra orter och andra människor. Det
gäller här många människor, som på grund av dylika vidriga kommunikationsförhållanden
ofta åsamkas stora svårigheter och i många fall ekonomiska
förluster. De ha inte samma möjlighet att få del av sådana kulturens förmåner,
som människor boende i trakter, bättre lottade i kommunikationshänseende,
ha ständig tillgång till. Jag anser det vara en stor och förnämlig kulturuppgift
att söka hjälpa dessa människor att lösa det för dem så viktiga problemet
om de enskilda vägarna. Löstes detta problem skulle ett förbättrat
ekonomiskt utbyte för jordbruk, hantverk och andra näringar kunna astadkommas
i många trakter, och tillgången till de kulturella förmåner jag förut
talat örn skulle underlättas. Det allmänna försörjningsläget skulle förbättras
och trivseln ökas.

Statsutskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till den utredning
och de förslag i hithörande frågor, varom hemställts i motionen nr 306 i denna
kammare. Utskottet säger bland annat, att det icke synes tillrådligt att
införa en ny bidragsform, innan praktisk erfarenhet vunnits rörande den ifrågasätta
verksamheten. _ _

Herr talman! Jag har intet yrkande, men jag ser i utskottets skrivsätt en
antydan om möjlighet att återkomma, när mera erfarenhet vunnits av den
verksamhet det här är fråga om.

Herr Stjärne: Herr talman! De båda föregående talarna ha berört några
viktiga avsnitt av den fråga som här föreligger till behandling. Jag skall endast
be att få säga några ord i anslutning till den motion som jag jämte andra
ledamöter av kammaren har avgivit.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för det ifrågavarande ändamålet —
bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. — begärt ett reservationsanslag
av 3 400 000 kronor. Detta innebär en ökning i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår med 185 000 kronor. Ökningen hänför sig i sin helhet
till iståndsättningsbidrag. Departementschefen och utskottet ha förordat ett
anslag av 3 215 000 kronor.

Under de senaste åren har arbetet med förbättring av de enskilda vägarna
med hjälp av statsbidrag bedrivits i ökad omfattning. Oavsett knappheten
på arbetskraft har utvecklingen framtvingat dessa företag. De enskilda vägarna
kunde väl någorlunda nöjaktigt tillgodose behovet, så länge transporterna
i huvudsak skedde med hästfordon. Nu är läget ett helt annat. När
alla tyngre transporter måste ske med lastbilar, bli snart nog de enskilda
vägarna sönderkörda och förstörda. Och det måste väl anses såsom en grundläggande
förutsättning för den eftersträvade rationaliseringen av jordbruket,
att vägarna till de olika hemimansdelarna äro framkomliga. Örn denna förutsättning
saknas, äro ju andra rationaliseringsåtgärder nästan resultatlösa. Det
måste därför anses såsom ytterst angeläget att dessa förbättringsarbeten ej
förhindras eller fördröjas av brist på statsbidrag.

Då man skall igångsätta ett företag för förbättring av en enskild väg, är
just iståndsättningsbidraget, som avser broar, trummor o. dyl., av den allra
största betydelse. Utan detta bidrag kan i många fall arbetet ej genomföras.
Det belopp med vilket departementschefen och utskottet prutat ned det av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna anslaget — som säkerligen även
det ligger i underkant med hänsyn till behovet •— hänför sig som jag nämnde

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Bidrag till
byggande av
enskilda
vägar.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (Forts.)
till iståndsätta! ngshidraget. Enligt vad som uttalats från sakkunnigt håll blir
konsekvensen av nedprutningen, att en del vägföretag med relativt höga iståndsättningskostnader
helt enkelt måste nedläggas. Och detta måste ju anses
mycket beklagligt.

Tillsammans nied tolv andra ledamöter av kammaren har jag motionerat
örn beviljande av det högre anslaget. Även örn det får anses utsiktslöst att
ställa ett yrkande mot ett enhälligt utskott, kan jag, herr talman, med hänsyn
till sakens betydelse ej underlåta att yrka bifall till den ifrågavarande
motionen.

. Herr Andersson i Malmö: Herr talman! De två första talarna i debatten lia
inte ställt något yrkande, det är endast den siste talaren som gjort detta. Jag
tänker inte nu rulla upp hela det spörsmål, som talarna bär ha behandlat, då
ärendet finnes redovisat dels i motionerna och dels i den föreliggande propositionen
jämte utskottets utlåtande, till vilka källor jag tillåter mig" hänvisa.

Jag vill emellertid med anledning av herr Sveningssons yttrande, att utskottet
icke skulle.ha tagit reda på den ringa omfattning, i vilken den högre
bidragsprocenten tillämpats, erinra herr Sveningsson örn utskottets yttrande
pa s. 26: »Utskottet, som inhämtat, att stadgandena örn 75 % statsbidrag hittills
endast i ringa omfattning tillämpats, finner emellertid angeläget att
frågan örn behovet av och formerna för en ändring av statsbidragsgrunderna
blir prövad i samband med nu pågående utredning.» Där står sålunda klart
utsagt, att utskottet tagit reda på, att 75 % statsbidrag tillämpats endast i
ringa grad. Utskottet ställer detta problem pa utredning liksom frågan örn vägförbindelser
till avlägsna skogsområden och andra i samfärdselhänseende missgynnade
bygder.

Jag tror mig kunna säga, att utskottet så långt det varit möjligt ställt sig
välvilligt till de motioner som förelegat. Beträffande motionen II: 306 tall
jag säga, att utskottet icke velat vara med örn att nu införa en ny bidragsform,
vilket skulle bli konsekvensen av ett bifall till denna motion. Vi få först
avvakta verkningarna av utskottets uttalanden beträffande utlåning av vägmaskiner
m. m. från den statliga vägförvaltningen till enskilda väghållare.

Jag skall, herr talman, inte. tränga djupare in i problemet. Vad som sagts
fran .motionärernas sida ger vid handen, att det föreligger behov av vägförbättringar
pa olika områden, alitsa även beträffande de enskilda vägarna,
Detta äro vi, som jag förut framhållit, fullt medvetna örn. Det finns emellertid
behov av förbättringar även av andra vägar än de enskilda, och vi få försöka
fördela de medel, som stå till förfogande så rättvist som möjligt. Det är detta
vi försökt göra inom utskottet, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositiojUF
del.s På bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 33 och II: 39; och biföll kammaren vad utskottet i
punkten hemställt.

Punkten 19, angående bidrag till byggande av enskilda vägar.

I .^ro5®^on?n ?r 1 hade Kungl. Maj:t, under sjätte huvudtiteln, punkten
22, föreslagit riksdagen att till Byggande av enskilda vägar för budgetåret
1946/47 .anvisa ett reservationsanslag av 3 200 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Nr 15.

Bidrag till byggande av enskilda vägar. (Forts.)

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft fem inom riksdagens
kamrar avgivna motioner.

I en inom andra kammaren av herr IIansson i Skediga väckt motion (II: 92)
hade hemställts, att riksdagen måtte till förevarande ändamål för budgetåret
1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 6 000000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 54
och II: 100, i vad de avsåge anslagsberäkningen, samt motionen II: 92, till Bidrag
till byggande av enskilda vägar för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 3 200 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen;

b) i anledning av motionerna II: 115 och 140, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i sin motivering anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Egentligen behövde jag inte yttra mig
nu efter de anföranden, som hållits vid behandlingen av den föregående punkten.
Men då jag väckt en motion, som behandlas under den nu föredragna
punkten, vill jag ändå yttra några ord. Behovet av bidrag till enskilda utfartsvägar
har berörts tidigare. Vi hörde, att inneliggande ansökningar avsågo
581 företag med en sammanlagd vägsträcka av 130 mil och med en byggnadskostnad
av 11,2 miljoner kronor. Man förstår härav, att det rör sig om
stora arbeten. Men det anslag som Kungl. Maj:t föreslagit täcker inte på
långt när behovet. Med den stora eftersläpning som redan finns är det givet,
att det kommer att bli ytterligare eftersläpning. När riksdagen beslöt att bidrag
skulle utgå till enskilda utfartsvägar, hälsades detta med stor tillfredsställelse.
Men man börjar nu märka ute på landsbygden, hur mycket detta
egentligen är värt. Man begär bidrag till iståndsättande av enskilda utfartsvägar,
men ansökningarna bli liggande hos länsstyrelsen, och det dröjer mycket
länge, innan det blir något resultat. Följderna av en sådan bidragspolitik
från statsmakternas sida låta icke vänta på sig. Man märker hur gårdarna
mer och mer avfolkas. Det är bara ägarna, som sitta kvar på gårdarna, och
de ha knappast någon möjlighet att få arbetskraft. Ungdomen vill nämligen
inte bo i trakter, där den under lång tid av året har svårt att använda sig av
det enkla fortskaffningsmedel, som cykeln utgör. Den väldiga folkvandringen
till städerna beror till stor del på att vi på många håll i vårt land ha så dåliga
vägar. Följden härav blir, att det reses krav på ett omfattande bostadsbyggande
i städerna. Detta kan i viss mån förebyggas, örn man höjer detta anslag,
så att det blir bättre möjligheter att sätta vägarna på landsbygden i
stånd.

Utskottet antyder i sitt utlåtande, att det väntar sig att en anslagshöjning
skall ske, när inkomsterna av automobilskattemedlen börja öka. Men när så
blir fallet, komma säkerligen en hel mängd andra anslagskrav att framställas,
och de enskilda utfartsvägarna på landsbygden komma utan tvekan att sättas
långt ned på listan.

•lag vill även framhålla, att behovet av bidrag för detta ändamål säkerligen^
mycket större än som framgår av de siffror som jag nämnde i början
av mitt anförande. Örn framställningar skulle göras i alla de fall, då ett verkligt
behov föreligger, skulle siffrorna antagligen flerdubblas. Örn riksdagen
beaktade detta förhållande och beviljade ett tillräckligt anslag, skulle kanske
resultatet bli en betydande minskning av behovet av anslag till bostäder i städerna.
Samtidigt skulle man skapa möjligheter till lösning av det på en del
håll på landsbygden olösliga problemet att skaffa arbetskraft till jordbruket.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Anslag till
stensättning
av vägar.

Bidrag till byggande av enskilda vägar. (Forts.)

Vi stå här inför ett problem, som riksdagen inte kan undgå att med verkligt
allvar ta itu med. En förbättring av de enskilda utfartsvägarna har i det
sammanhanget mycket stor betydelse vid sidan av post, telefon och andra
sådana bekvämligheter. Även de avlägset liggande gårdarna och byarna dra
ju sitt strå till stacken i samhällsutvecklingen, och de borde då också få del
av förmånerna. Örn inte en ändring kommer till stånd, blir konsekvensen den,
att befolkningen i dessa trakter tar saken i egna händer och lämnar gårdarna.

Det anslag som jag begärt i motionen täcker inte hela det behov som redovisats,
men man skulle i alla fall komma ett bra stycke på väg. Det är naturligtvis
fullkomligt utsiktslöst att få igenom detta förslag i riksdagen. Men
jag vill varna för att anlägga rent ekonomiska synpunkter, när det gäller anslagen
till landsbygden. Som jag nämnde kan alltför stor sparsamhet härvidlag
föra med sig behov av anslag på andra områden, och dessutom blir följden,
att landsbygden mer och mer avfolkas. Jag läste nyligen i tidningarna, ätt
jordbrukarna på många håll omöjligt kunna få arbetskraft till vårbruket.
Det kan bli mycket ödesdigra konsekvenser av att man inte med tillräckligt
allvar beaktar landsbygdens intressen.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till min motion örn
ett anslag av 6 000 000 kronor till byggande av enskilda vägar.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Herr Hansson i Skediga har framhållit
det stora behov av bidrag till detta ändamål som föreligger. Ingen vill
bestrida, att detta behov verkligen är stort, och allra minst vill utskottet göradet.
Såsom tidigare anförts bar utskottet emellertid ansett, att vi böra hålla
oss inom den givna ramen och inom densamma fördela anslagen efter den
prövning som företagits och som har gjorts efter bästa förmåga. I detta fall
har ju vidtagits en höjning av det tidigare anslaget, och jag tror att den avvägning
som skett är riktig.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 92; och biföll kammaren utskottets hemställan i denna punkt.

Punkten 20, angående stensättning av vägar.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Falla: Herr talman! Under denna punkt, stensättning av vägar, har
under årens lopp anslagits mycket stora belopp. Jag har vid denna punkt
avgivit en reservation, som jag något vill motivera.

Beställningarna av gatsten ha bl. a. haft ett rent socialt syfte. Örn detta syfte
ha praktiskt taget alla varit ense. Det har emellertid aldrig företagits några
tekniskt-ekonomiska undersökningar örn vad stensättningen såsom en social
åtgärd i verkligheten kostat i jämförelse med andra tillämpliga hjälpformer.
Det har på detta område hela tiden rått ett oklart och planlöst sakernas tillstånd.

Det anslag, som nu av utskottet föreslagits under denna punkt, är frukten
av en kompromiss. Kungl. Maj:t föreslog att det för stensättning av vägar
skulle under nästa budgetår beviljas 1 miljon kronor. Ett antal motionärer
från stendistrikten föreslogo en höjning av detta anslag till 3 miljoner kronor.
Utskottet har nu föreslagit en typisk kompromisslösning, nämligen ett anslag

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

''Anslag till stensättning av vägar. (Forts.)
på 1 800 000 kronor. Denna kompromiss är ganska utmärkande för den grad
av rationell plamnässighet som utmärker denna stenpolitik, d. v. s. den saknar
fullständigt någon plan och några rationella överväganden. Vad som här borde
lia klarlagts är stensättningens vägekonomiska betydelse.

Man har hört påståenden i olika riktningar beträffande sättet att bygga vägar.
Det har påståtts att stensättningen av vägar skulle vara synnerligen oekonomisk.
Å andra sidan har från de närmast stenintresserade parterna påståtts
att inget annat vägbyggande var så ekonomiskt som att sätta med
gatsten och nu särskilt med smågatsten. Något klarläggande rent tekniskt-ekonomiskt
sett av detta problem har emellertid aldrig skett. På en punkt synes
man emellertid ha kommit till fullständig klarhet. Det torde vara ostridigt att
den tidigare använda metoden att sätta gatsten med manuell arbetskraft gav ett
ur ekonomisk synpunkt ganska horribelt resultat. Nu lär det vara mycket
bättre att sätta gatstenen med maskin och därigenom har man nedbringat kostnaderna
till en viss grad. Fortfarande är man emellertid i verkligheten oklar
om stensättningens ekonomi. De ekonomiska konsekvenserna borde väl rimligtvis
vara på något sätt utredda och klarlagda innan man, som nu skett, år efter
år matar in den ena miljonen efter den andra för stensättning av vägarna.

Innan staten för några år sedan övertog vägvården och då det således var vägdistrikten
som svarade för vägunderhållet och staten erbjöd vägdistrikten gatsten,
som staten hade i praktiskt taget obegränsade mängder, då ville vägdistrikten
icke ta emot gatsten i någon större utsträckning. Trots att vägdistrikten
skulle ha fått stenen gratis ville man inte använda sig därav, utan
staten fick år efter år anslå stora summor för att få stenen satt ute på vägarna.
Detta vittnar ju inte örn att man inom vägdistrikten, där man väl dock
skulle besitta den största sakkunskapen för att kunna bedöma detta, ansåg
att stensättning var en ur teknisk-ekonomisk synpunkt lämplig metod, som
borde användas. Inte ens i städerna, där det ju är alldeles uppenbart att exempelvis
smågatsten är mer lämpligt än ute på landsvägarna, ville man använda
sig av gatstenen i sådan utsträckning att staten kunde få tillräcklig avsättning
därav. Det är enligt min mening egendomligt att smågatstenen inte fått
större användning i städerna, då man ju där med vissa mellanrum ofta måste
riva upp gatorna för att lägga ned ledningar och dylikt. Under sådana förhållanden
bör det vara ganska lämpligt med smågatsten i stadsgatorna, vilka ju
då böra kunna både rivas upp och iordningställas igen utan större svårigheter.
Obenägenheten att använda gatsten tyder emellertid på att man inom de institutioner
som besitta den största sakkunskapen anser att stensättningen är ur
teknisk-ekonomisk synpunkt mindre fördelaktig.

Tvivel örn stensättningens värde och betydelse ur ekonomisk synpunkt har
således hysts under hela den tid örn snart ett tjugotal år, som den statliga
stenpolitiken förekommit. Både inom och utom riksdagen har ganska stark kritik
framförts mot don statliga stenpolitiken. Det har emellertid aldrig presterats
någon utredning och beräkning av de verkliga förhållandena. Man har bara
fortsatt med att åter och återigen mata in nya miljoner.

Departementschefen har nu för nästa budgetår, som jag förut sade, begärt
ett anslag på 1 miljon kronor och motionärerna lia gladeligen begärt 3 miljoner.
Departementschefen presterar ingen som helst ekonomisk utredning och det
göra inte heller motionärerna. Ej ens utskottet har någon utredning att bygga
på. Det hela går således på lösa boliner. Man kanske inte kan begära, att en
kompromisslösning som denna skall vara grundad på en .saklig utredning. Man
skulle emellertid, synes det mig. lia grundad anledning att begära en sådan utredning
av en departementschef, när det nu gäller ett så stort oell årligen återkommande
belopp. Man skulle väl likaledes rimligtvis kunna begära av några

80 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Anslag till stensättning av vägar. (Forts.)
motionärer, som dock komma med ett krav på 3 miljoner i anslag, att de åtminstone
skulle göra ett försök att prestera ett sakligt underlag för ett sådant
yrkande. Nå, det anses kanske otillständigt att begära någonting sådant. Motionärer
böra kanske rimligtvis vara befriade från att ge ett sakligt underlag
för sina yrkanden. För egen del anser jag emellertid att när man ställer så
stora ekonomiska, krav, som man här gjort, vore det inte ur vägen att man
presterade någonting av en saklig utredning att falla tillbaka på.

Under mer än ett och ett halvt årtionde har statens stenpolitik varit föremål
för kritik och stridiga meningar både här i riksdagen och annorstädes. Detta
borde väl varit tillräcklig anledning för att man skulle från grunden ta upp
denna sak om stensättningens tekniskt-ekonomiska värde och betydelse i jämförelse
med andra.metoder för vägbeläggning. Man borde väl också ha haft
tillräcklig tid på sig för att verkställa en dylik undersökning.

Herr talman! Vad jag närmast syftar till är att man skall verkställa en objektiv
och vederhäftig utredning. Jag vill inte att man skall komma och presentera
en del mer eller mindre välfriserade kalkyler. Vi ha i detta fall ett
enligt mili mening mycket åskådligt .exempel på statlig planhushållning utan
klarhet, utan plan och utan hushållning.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag vet inte örn man lämpligen bör
tränga in alltför djupt i denna fråga genom att bemöta det anförande som
herr Falla nu hållit. Jag vill dock framhålla några synpunkter i frågan.

Herr Falla förklarade att resultatet av utskottets behandling av detta ärende
är en kompromiss. Detta har han ju rätt i. Utskottsutlåtandet på

denna punkt är emellertid inte enbart en kompromiss mellan propositionen
och motionärerna i fråga, utan utskottsutlåtandet är även resultatet
av en avvägning mellan olika anslag för vägändamål. Herr Falla

finner det egendomligt att det inte finns några bestämda uppgifter örn
hur stensättningen ställer sig rent vägekonomiskt sett i förhållande till
andra beläggningsämnen. Nu lia vi emellertid inte heller några uppgifter
i det avseendet beträffande andra beläggningsämnen. Åtminstone känner inte
jag till några sådana uppgifter. Jag vet inte, örn herr Falla har kännedom

härom. Under alla förhållanden anser jag att han borde lia lika stor anled ning

att begära liknande uppgifter även beträffande andra beläggningsämnen
än sten.

Beträffande stensättningens vägekonomiska betydelse har under hand inhämtats.
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägbyrå, att stensättningen
före kriget ställde sig billigare än betong på vägar, vilka voro fasta och
hade ett bra underlag. Detta är nämligen ett villkor för att stensättningen
överhuvud taget skall vara vägekonomisk. Vid dessa beläggningar hade även
kostnaderna för själva stenen medtagits. Stensättningsalternativet ställer sig
således ännu mer gynnsamt, örn man räknade med att stenen tillhandahölls
gratis. Örn en jäg gick över ^lerbotten var emellertid kostnadsrelationen den
omvända. I fråga örn underhållskostnaderna, sägs det från samma vägbyrå,
gäller att dessa äro ungefär lika stora antingen sten eller betong kommer till
användning. Örn asfalt användes ställer sig underhållet däremot något dyrare.
I fråga örn livslängden hos de olika vägbeläggningsämnena finnas inga säkra
beräkningar. Sannolikt är emellertid livslängden för betong och sten ungefär
densamma.

Detta, är således vad man kommit till i fråga örn jämförelse mellan olika
beläggningsämnen för vägar^ rörande deras hållbarhet och livslängd. Under
många år lia ju utredningar pagatt i dessa frågor och vad jag nu här föredragit
är också ett resultat av dessa utredningar. Man har emellertid inte kunnat

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Anslag till stensättning av vägar. (Forts.)
komma längre, men för den skull bör man väl inte underlåta att göra vad
man kan för vägunderhållet. Eftersom herr Falla inte heller har några beräkningar
på kostnader och livslängd för betong och asfalt, så borde ju herr
Falla dra den konsekvensen av sitt ställningstagande beträffande stenen, att
man borde avvakta även med sådana beläggningsämnen som betong och
asfalt.

Även örn det nu inte finns några hållfasta beräkningsgrunder på hur de
olika alternativen ställa sig i förhållande till varandra, måste vi väl i alla fall
fortsätta med att underhålla våra vägar och därvid använda oss av än det
ena och än det andra beläggningsämnet för att pröva oss fram i olika fall
och därigenom nå bästa möjliga resultat. Det är också såvitt jag kan se just
vad man gjort sedan länge. Jag tror inte att någon annan metod vore lämpligare
i nuvarande situation.

Det har meddelats att vägar å landsbygden till en sammanlagd sträcka av
över 200 kilometer äro utbyggda och färdigställda för stensättning. Kostnaden
för stensättning av denna vägsträcka har beräknats till 14 miljoner kronor.
Det finns således goda skäl för en höjning av ifrågavarande anslagsbelopp
från 1 miljon kronor till 1 800 000 kronor.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag nu anfört ber jag att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr Hällgren: Herr talman! Om jag inte hörde fel så påstod herr Falla
att vägdistrikten, trots att staten erbjöd gatstenen gratis, inte ville använda
sig av detta beläggningsämne annat än då staten lämnade bidrag till själva
sättningen. Örn herr Falla uppfattat saken så, så visar detta, att han inte satt
sig in i de regler, som gällde för de gamla vägdistrikten, örn de ville använda
sig av denna högklassiga beläggning. Enligt gällande regler fick nämligen
inte ett vägdistrikt självt avgöra vilket beläggningsämne som skulle komma
till användning för en väg. Vilken vägbeläggning som skulle komma till användning
berodde på storleken av trafiken på vägen i fråga. Under sådana
förhållanden måste vägdistrikten rätta sig efter de bestämmelser som gällde;
detta även örn gatstenen tillhandahölls gratis.

Nu kan det givetvis förekomma olika uppfattningar örn vilket vägbeläggningsämne
som är bäst. Enligt en uppfattning är asfalt bäst. enligt en annan
är betongen lämpligast, och enligt en tredje uppfattning är gatstenen den mest
ekonomiska. Under den tid som jag sysslat med vägfrågor har jag emellertid
funnit, att smågatstenen varit nätt upp det bästa beläggningsämnet. Därtill
kommer att detta beläggningsämne är helt och hållet svenskt, under det att
exempelvis asfalten måste importeras. Enligt min uppfattning bör detta förhållande
väga rätt tungt till förmån för stenbeläggningen. Herr Falla borde
betänka detta, när han så starkt kritiserar det här ifrågavarande anslaget. Den
svenska smågatstenen är det enligt min uppfattning bästa vägbeläggningsänme,
som vi kunna erhålla för våra vägar.

Herr Falla: Herr talman! Jag skall kanske börja med det sista som herr
Hällgren anförde, nämligen svenskheten. Herr Hällgren tycktes ju fästa ett
ganska stort avseende därvid. Jag vill då betona, att jag för min del inte förordat
något visst vägbeläggningsmedel. I varje fall har jag inte -— som herr
Hällgren tycktes tro -— förordat asfalten. Det allmännast förekommande vägbeläggningsämnet,
nämligen betongen, är väl ungefär lika svenskt som smågatstenen.
I nationellt avseende skulle således smågatstenen och betongen stå på
ungefärligen samma nivå.

Andra kammarens protokoll 10Ji6. Nr 15. 6

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Anslag till stensättning av vägar. (Forts.)

Herr Hällgren sade vidare att trafikintensiteten på vägarna skulle vara avgörande
för vilket vägbeläggningsämne som skulle komma till användning.
Detta håller jag med honom om. Herr Andersson i Malmö lämnade emellertid
nyss en uppgift, som han hade fått från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om
att betongvägar och smågatstensvägar hade samma slitstyrka och varaktighet.
Det förefaller mig då som om de av herr Hällgren använda argumenten inte
skulle ha någon särskild styrka till förmån för smågatstenen.

Jag vill emellertid än en gång betona, att jag inte på något sätt velat utdöma
användningen av smågatsten. Vad jag har velat trycka på är — som
jag förut sagt — att man väl lämpligen borde få en objektiv och vederhäftig
utredning örn hur de olika vägbeläggningsmedlen ur ekonomisk och teknisk synpunkt
ställa sig i förhållande till varandra. En utredning härom borde verkställas
innan man som nu sker år efter år matar in nya miljoner för här ifrågavarande
ändamål.

Herr Andersson i Malmö sade vidare att örn jag begär en utredning örn
gatstenen, så borde jag begära en utredning även beträffande de andra vägbeläggningsämnena.
Ja, detta är ju just vad jag gör. Jag vill ha en utredning
örn alla de olika vägbeläggningsämnena och deras värde i förhållande till varandra.
Jag har ansett det vara ganska självklart, att det måste företas samma
utredning beträffande samtliga beläggningsämnen. Jag har alltså inte som herr
Andersson tycktes vilja göra gällande underlåtit att begära en utredning för
andra vägbeläggningsämnen än gatsten.

Nu sade herr Andersson i Malmö, att han varit i förbindelse med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för att där få reda på vad man överhuvud taget
kunde lämna för upplysningar om denna fråga. Han redogjorde också här nyss
för svaret därifrån. Man ansåg där. att då man hade att göra med en väl underbyggd
väg, så blir det något billigare med stensatt väg än med betongväg.
Över lermarker vore förhållandet emellertid annorlunda. Där skulle stenvågarna
ställa sig dyrare. Lermarken är måhända den vanligaste marken i vårt
land, åtminstone på slättbygderna, och kanske överhuvud taget. Men sedan
är det inte bara frågan örn själva ytbeläggningen, utan det gäller ju även
underbyggnaden. Det får man inte glömma bort i det här sammanhanget.
Stensättningen fordrar en alldeles särskilt god och fast underbyggnad, vilken
naturligtvis också ställer sig särskilt dyrbar. Allt detta bör man ha klarhet
örn. och det är det jag har begärt.

Jag kommer till samma slutsats som i mitt förra anförande. De upplysningar
som herr Andersson i Malmö lämnade voro inte av det slag, att vi
kunna bygga något på dem här. De utredningar och uppgifter vi behöva för
detta ändamål skola vara officiella, de skola inte komma från herr Andersson
i Malmö eller på andra underhandsvägar. Det måste vara officiella fakta, som
en departementschef kan stå för och som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan stå för och som vi kunna ha lif till. Det är vad jag begärt. Några sådana
uppgifter lia vi ännu inte fått.

Jag har inte något att taga tillbaka av det, som jag sade i slutet av mitt
förra anförande: denna statens stenpolitik saknar fullständigt saklig underbyggnad,
plan och ekonomisk beräkning.

Herr Mårtensson: Herr talman! Som bekant ingår den s. k. stenpolitiken som
ett led i en större plan för att hjälpa en nödlidande landsända-. Jag håller bestämt
före, att denna politik ur såväl ekonomisk som förnuftig synpunkt varit
och fortfarande är fullt försvarbar.

Vad beträffar kostnaderna för de olika beläggningsmedlen skulle jag vilja
hänvisa herr Falla till 1937 års granitutrednings betänkande. I samband med

Onsdagen den 10 april 1941> fm.

Nr 15.

Anslag till stensättning av vägar. (Forts.)
denna utredning förekomma omfattande undersökningar och kostnadsberäkningar
för olika beläggningsmedel innefattande såväl sten, cementbetong som
asfalt. Av dessa undersökningar framgår, att örn det gäller att hårdgöra en
gammal vägkropp med packstensunderlag — herr Andersson i Malmö var inne
på den detaljen — drager stenbeläggningen en kostnad av 7: 30 kronor per m2.
För eementbetong blir samma kostnad 8:80 kronor per m2. I dessa kostnader
för stenbeläggningen ingå kantstöd, stensättningen, steninköp och transport,
således alla förekommande kostnader. Om det däremot gäller att hårdgöra en
nyanlagd vägkropp, så drager stensättningen, på grund av det mera massiva
underlaget, en något större kostnad än cementbetongen. I detta fall beräknas
kostnaderna för stenläggning till kronor 10: 80 per m2 och för cementbetong
till kronor 8:80 per m2. Dessa beräkningar hänföra sig huvudsakligen till arbeten,
som utfördes under år 1938.

Jag har velat omnämna dessa siffror för att påvisa, att det före krigsutbrottet
förekom omfattande undersökningar och kostnadsberäkningar för olika beläggningsmedel
för hårdgöring av vägkroppen. Under kriget ha av kända skäl
sådana undersökningar inte kunnat förekomma i någon större utsträckning.
Det kan dock tänkas, att örn sådana undersökningar förekommit under krigsåren,
så hade dessa utfallit till stenens förmån. Det är knappast något tvivel örn
den saken. Jag håller det till och med inte för alldeles otroligt, att örn dylika
kostnadsundersökningar företagits under krigsåren, dessa även skulle ha gjort
herr Falla vänligare stämd mot stenen och de fattiga stenarbetarna.

I detta sammanhang vill jag erinra om att anledningen till att sådana undersökningar
inte kunnat göras under kriget är bl. a. den, att det fordras fossilt
bränsle för att kunna framställa cement. Följaktligen är inte, som herr
Falla sade, cementen en rent svensk vara, ty för att kunna framställa denna
vara fordras det ganska stora bränslekvantiteter, och dessa kunna inte skaffas
inom landet utan måste importeras.

För min del har jag för övrigt svårt att förstå, att den svenska gatstenen
inte skulle vara lämplig som beläggningsmedel på de svenska vägarna, eftersom
det kan påvisas att det finns länder, som trots omfattande ekonomiska svårigheter
ändå köpa stora kvantiteter svensk gatsten. Jag vill i detta sammanhang
omnämna, att för Rotterdams stads räkning har det tillverkats gatsten
även under krigsåren, och det räknas med att gatstensexporten enbart till denna
stad under de närmaste månaderna skall uppgå till en kvantitet av 3 000
ton. När detta är förhållandet, skulle det väl ändå se egendomligt ut, att det
land, som har de största stentillgångarna, inte självt skall kunna använda stenen
som beläggningsmedel på sina vägar och gator.

I fråga örn stenens lämplighet som beläggningsmedel vill jag inskränka mig
till att även i detta fall hänvisa till 1937 års granitutrednings betänkande. Där
förekomma många vittnesbörd örn stenens förträfflighet som vägbeläggningsmedel,
inte minst från chaufförernas sida.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Falla: Herr talman! Först vill jag säga några ord om herr Mårtenssons
sifferuppgifter från 1937 års granitutredning. Av dess uppgifter framgå, att
för hårdgöring av gamla vägar ställer det sig 1 krona 50 öre billigare per m2
med stenbeläggning än med cementbetong. Beträffande beläggning av nya vägar,
och det är ju det som det är fråga om här, ställde sig emellertid cementbetongen
2 kronor billigare per m2 än stenbeläggningen. Det skulle bli kronor
10:80 för stenbeläggning och kronor 8:80 för cementbetongbeläggning. Stenbeläggningen
skulle alltså bli i runt tal 23 % dyrare än cementbetongen. Nu
kan jag inte på något sätt gå i god för dessa granitutredningens kalkyler; jag

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Utvidgning
och förbättring
i av statens
fiskehamnar
och farleder.

Anslag till stensättning av vägar. (Forts.)
föreställer mig att de äro så förmånliga för stenen, som det är möjligt. Jag
tar emellertid fasta på herr Mårtenssons egna uppgifter, vilka gå i en för stenen
oförmånlig riktning.

Sedan sade herr Mårtensson, att det nu går omfattande partier gatsten till
Rotterdam, och han fann det synnerligen egendomligt, att man under sådana
omständigheter inte med fördel skulle kunna få avsättning för stenen på de
svenska vägarna. Ja, det där är i högsta grad ett transportproblem, herr Mårtensson,
och det förvånar mig att höra en sådan slutledning från herr Mårtenssons
sida. Stenen är en tung och skrymmande vara, och den drar mycket
stora kostnader vid transport inåt landet. Däremot bli transportkostnaderna,
relativt sett, någorlunda drägliga när frakten sker på båt, och så är just fallet
i herr Mårtenssons exempel. Stenen hugges vid kusten, fraktas på båt till
Rotterdam och sättes där omedelbart på gatorna. Det blir inte fråga örn några
större transportkostnader, såsom fallet är när hos oss stenen skall fraktas inåt
landet. Transportkostnaderna äro överhuvud taget en av de allra tyngst vägande
ekonomiska faktorer, som man har att räkna med i denna fråga.

Herr Mårtensson yttrade sedan några ord örn att jag inte skulle vara vänligt
stämd mot de fattiga stenarbetarna. Detta yttrande kunde herr Mårtensson
ha besparat sig. Jag har förut sagt, att stenbeställningarna ha ett socialt syfte.
Örn själva syftet kunna vi alla vara eniga. Det är endast fråga örn de metoder
man skall använda för att tillgodose detta syfte. Jag tycker verkligen, att herr
Mårtensson inte skall behöva ifrågasätta vår goda vilja när det gäller stenarbetarnas
bästa. Sedan kunna vi resonera örn det ändamålsenligaste sättet, när
det gäller väg- och gatubeläggningen.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag vill endast erinra örn att i fall en liknande
kostnadsundersökning som 1938 års skulle göras nu, så skulle dessa
kostnadsundersökningar med all säkerhet utfalla till stenens förmån, örn man
räknar med de priser som för närvarande gälla på cementbetong.

För övrigt vill jag göra ytterligare ett tillägg i frågan om cementen som rent
svensk vara. Det är, som jag förut sade, inte enbart på det sättet, att vi måste
importera bränsle utifrån för att framställa denna vara, utan det åtgår även
en hel del armeringsjärn för detta beläggningsmedel, och även detta måste i
stor utsträckning importeras.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28 och 29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30, angående utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar och
farleder.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Hällgren: Herr talman! Beträffande anslagen dels under punkt 30,
angående utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar och farleder, och
under punkt 32, angående bidrag till byggande och underhåll av statsunder -

Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Nr 15.

Utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar och farleder. (Forts.)
stödda fiskehamnar, har jag- skrivit under en motion, som avlämnats här i kammaren.
Kungl. Maj:t har begärt ett anslag av 500 000 kronor på vardera av
dessa punkter. I motionen ha begärts till de statliga hamnarna 1 300 000 kronor
och till de statsunderstödda hamnarna 4 500 000 kronor. Motionen är byggd
på det faktiska behovet i fråga om anslagsmedel, örn man ställer dessa anslagsbehov
i relation till varandra.

Statsutskottet har gått med på att öka anslaget till statens fiskehamnar och
farleder med 0.5 miljoner kronor, och man tycker kanske, som en kammarledamot
sade till mig för en stund sedan, att man skall vara nöjd med en ökning
på 0,5 miljoner. Jag skulle emellertid lia varit mera nöjd — när nu utskottet
inte kunnat följa motionen — örn man tagit hänsyn till kutymen under de senare
åren och gjort dessa båda anslag lika stora," d. v. s. även höjt anslaget
till de statsunderstödda fiskehamnarna med 0,5 miljoner kronor. Statsutskottet
är emellertid enhälligt, någon reservation finns inte, och det finns naturligtvis
ingen möjlighet att få någon ändring på denna punkt.

I statsutskottets utlåtande finns full motivering för ökning av anslaget till
de statliga hamnarna. Därför skulle jag endast vilja göra det uttalandet, att
till ett annat år dessa båda anslag utgå med en storleksordning i förhållande
till varandra, som bättre motsvarar det faktiska behovet ute i landet. Vidare
önskar jag, att anslaget till byggande och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar
ökas betydligt.

Det är, herr talman, endast dessa önskningar jag velat uttala.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 31—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1946/47 under elfte huvudtiteln, avseende anslagen under folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Inledningen.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 1, angående folkliushållningsdepartementet: Avlöningar. Folkhushållningsdepartementet.
: Omkostnader.

Efter föredragning av punkten anförde

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Eftersom utskottet på alla punkter har anslutit sig- till vad ifrån departementschefens
sida har föreslagits, kan det möjligen anses vara en ren överflödsgärning,
att jag tar till orda i kammaren. Men det finns ett skäl, som jag

Utgifter under
riksstatens
elfte huvudtitel.

Anslag till
avlöningar och
omkostnader
vid folkhushållningsdepartementet.

86 Nr 15. Onsdagen den 10 april IMG fm.

Anslag till avlöningar och omkostnader vid folkhushållning sdepartementet.

tror kan motivera att jag, trots att det inte föreligger någon som helst divergens
mellan utskott och departementschef, säger några ord, då ärendet nu passerar
kammaren.

I huvudtiteln i propositionen finns det uttalat vissa förmodanden, som utskottet
förklarat sig dela, förmodanden rörande snabbheten i den avveckling
av krisförvaltning och regleringar, som vi alla så varmt åstunda, Det uttalades
av mig. att man skulle ha anledning räkna med att vi den 1 juli 1946 skulle
lia endast ett mindre antal ransoneringar kvar. Jag tror, att örn man inte bara
fäster sig vid livsmedelsransoneringarna utan också tar in i bilden hela den
mångfald av produktionsregleringar och ransoneringar, som lia rört industrivarornas
användning, så kommer detta omdöme alltjämt att stå sig. Yi ha
lyckats att i ganska rask takt avveckla åtskilliga av dessa ransoneringar, och
jag föreställer mig, att det kan intressera kammaren att få ett mera siffermässigt
mått på den avveckling av krisapparaten, som till dags dato har skett.

Industrikommissionen har kunnat reduceras högst avsevärt. Örn jag ser på
antalet befattningshavare finner jag. att vi den 1 april hade kunnat minska
antalet befattningshavare där med icke mindre än 47,5 % från 1 oktober förra
året. Det hade varit vår förhoppning, och det tycktes länge ligga inom möjligheternas
gräns, att vi skulle komma ännu längre, men på grund av den under
senare tid inträdda försämringen på vissa för den industriella försörjningen
viktiga råvaruområden lia vi inte kunnat komma längre än till 47,5 %, vilket
dock kanske får betecknas såsom ett ganska gott resultat.

Avvecklingen .av de övriga kristidskommissionerna och institutionerna har
inte kunnat gå riktigt lika långt. När det t. ex. gäller kristids styrelsernas kontrollbyråer
har man visserligen kunnat minska personalbeståndet nied 51,8 %,
men i övrigt måste man säga, att minskningarna lia varit mindre. Räknar man
med allt, alltså de centrala kommissionerna och kristidsstyrelserna med därtill
knutna olika kontor, finner man, att vi den 1 april detta år lia minskat antalet
befattningshavare med 32,4 % i jämförelse med den 1 oktober 1945.

Jag tror således nian kan säga, att det omdöme som finns uttalat i statsverkspropositionen
på denna punkt tills vidare har blivit rättfärdigat. Jag vill
emellertid inte dölja för kammarens ledamöter, att när jag uttalade en förhoppning
örn att det den 1 juli 1946 bara skulle finnas kvar ett fåtal ransoneringar,
tänkte jag närmast på livsmedelsransoneringarna. Jag måste bekänna,
att klarläggandet av den internationella situationen på för livsmedelsförsörjningen
viktiga områden under senare tid har lett till att vi nu måste se frågan
ur en vidare synvinkel.

Jag skall inte gå in på någon redogörelse för hur den internationella livsmedelssituationen
ter sig. Det är emellertid uppenbart, att vår egen försörjning
på så många punkter sammanhänger med den internationella försörjningen,
att vi icke äro oberoende av, utan tvärtom på många viktiga punkter i hög grad
beroende av det internationella försörjningsläget. Vi kunna av den anledningen
— och det är därför jag har tagit till orda — inte längre hysa förhoppningar
örn en snabb avveckling av de återstående livsmedelsransoneringarna, utan vi
få räkna med att de måste finnas kvar längre än vad vi trodde då propositionen
skrevs och längre än vad utskottet kunde föreställa sig vid den tidpunkt, då
dess betänkande avfattades.

Man måste hålla i minnet, att den konferens, som förra veckan hölls i London
och vid vilken särskilt brödsäds- och fodersädssituationen redovisades, har
åstadkommit en markant förskjutning i vår bedömning av hushållningen på
detta område.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Punkten 2.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 3—6‘.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10, angående statens priskontrollnämnd: Avlöningar. Statens prisiontrollnämnd:
Omkostnader. a

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Det är med stort intresse man har
tagit del av såväl statsrådets uttalande i statsverkspropositionen rörande avvecklingen
av vissa kristidsapparater sorn hans uttalande i dag. Man har kunnat
konstatera med tillfredsställelse, att statsrådet velat medverka till att så
fort som möjligt försöka komma från det läge, vari vi råkat genom kriget, och
försöka låta systemet med fri prisbildning återinträda.

Jag kan emellertid inte underlåta att säga några ord på en punkt i den förevarande
propositionen, nämligen den punkt, som handlar örn priskon trollnämndens
verksamhet. Tillsammans med några kamrater från båda kamrarna har
jag väckt en motion, i vilken vi yrka på att anslaget till priskontrollnämndens
verksamhet måtte avsevärt beskäras. Som motiv för detta yrkande ha vi i motionen
angivit, att nämndens verksamhet på ett område, nämligen beträffande
priskontrollen på rundvirke, kan slopas. Denna verksamhet har inte medfört
de verkningar man kunde vänta av en sådan priskontroll, utan den har tvärtom
ställt till mycket obehag. Vidare ha vi i vår motion påpekat, att när varutillgången
blir rikligare, kan den konsumentkooperativa rörelsen, med den omfattning
denna nu har på många områden, utöva en viss kontroll över priserna.

Jag har tidigare i denna kammare varit i tillfälle att uttala min åsikt, att
den statliga priskontrollen på rundvirke endast varit till skada. Dessa bestämmelser
äro nämligen utformade så, att de knappast kunna efterlevas, och de
efterlevas inte heller ute i bygderna. Därtill kommer att staten genom denna
priskontroll avhändes betydande belopp, som, örn dessa bestämmelser inte funnos,
i stället skulle inflyta i statskassan. Jag anser det därför inte vara riktigt,
att en sådan verksamhet bekostas av staten.

Jag har tidigare framhållit som min åsikt, att priskontrollen varit nödvändig
under de år som gått, och den kan på vissa områden behövas även i fortsättningen.
Jag delar också statsrådets uppfattning, att man snarast möjligt
bör avveckla priskontrollen. Framför allt gäller detta dock kontrollen på rundvirke,
vilken åtminstone i de delar av södra Sverige, där jag känner till förhållandena,
har visat sig medföra rent av skadliga verkningar. Jag anser, att
anslaget till priskontrollnämnden bör beskäras i sådan omfattning, att nämnden
icke får möjlighet att priskontrollera på områden, som den inte behärskar.

Detta, herr talman, är orsaken till att vi väckt vår motion. Jag ber att få
yrka bifall till motion nr 88 i denna kammare.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Jag är fullt införstådd med att vi
måste behålla en viss priskontroll till förhindrande av en icke önskvärd pris -

Anslag till
rlöningar och
omkostnader
vid statens
priskcmtrolinämnd.

88 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Anslag till avlöningar och omkostnader vid statens priskontrollnämnd.

(Forts.)

utveckling, så länge det råder brist på vissa förnödenheter. Jag vill emellertid
samtidigt oförbehållsamt instämma i yrkandet i motionen nr 88 om en nedskärning
av anslaget med den motivering, som motionärerna lia anfört, nämligen
att man snabbare skulle kunna sänka dessa kostnader, örn man upphör med
en för närvarande fullständigt illusorisk kontrollverksamhet, som är så ödesdiger
för dem den drabbar, och med bestämmelser vilka medföra orättvisor som
nästan äro utan motstycke.

Jag vill, herr talman, med ett exempel belysa, hur dessa bestämmelser verka.
Enligt beräkningar av skogsvårdsstyrelsen i det län jag representerar. Jämtlands
län, förekommer det ett uttag från enskilda skogar på ungefär 40 miljoner
kubikfot per år. Siffran kan variera — den har vid flera tillfällen varit
åtskilligt högre — men om vi utgå från siffran 40 miljoner och från att vederhäftiga
utredningar ha gett vid handen, att marginalen mellan förädlade
och oförädlade träprodukter är 15 öre för stor, finna vi, att de enskilda skogsägarna
i en enda provins genom dessa bestämmelser årligen avhändas 6 miljoner
kronor. Till detta belopp komma, som herr Jonsson i Skedsbygd nyss antydde,
de stora förlusterna på statens skogar. Detta ger vid handen, vilka väldiga
inkomstförskjutningar som uppstå mellan de enskilda skogsägarna å ena
sidan och förädlingsföretagen å den andra. Detta är så mycket pinsammare
som de stora förädlingsföretagen på hithörande område tillhandlat sig 43 procent
av den bästa skogsmarken under former som länge ha smärtat dem som fått
se hurusom större delen av skogen har gått från deras förfäder. När man med
dessa förhållanden som bakgrund ser på bestämmelserna och dems verkningar,
ä,r det inte för mycket sagt, att här sker en oerhörd orättvisa, som måste
elimineras.

Det kan invändas, att dessa vinster bli beskattade. Då kan man fråga sig:
var sker _ denna beskattning? Den kan endast till mycket ringa del komma de
bygder till. godo, som få släppa till dessa förluster. Med hänsyn till bolagens
mantalsskrivningsort kommer det att i huvudsak bli Stockholm och andra städer
som få tillgodogöra sig skatteintäkterna.

Under dessa förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen
nr 88 i denna kammare.

Chefen för^folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet G jares: Herr talman!
Den fråga, som de båda senaste ärade talarna ha berört, har varit föremål
för debatt här i riksdagen strax före jul.

Det skall inte pa något sätt fördöljas, att det här gäller en av de besvärligaste
priskontrolluppgifter vi haft att brottas med under dessa år. Jag- har emellertid
ingen anledning att ta upp någon diskussion här i kammaren i dag örn
detta ämne, därför att det tidigare i dag har lämnats en proposition till riksdagen
angående prisutjämningsavgifter m. m., vari hela frågan örn regleringen
på detta område tagits upp till behandling och där det förutsättes, att man
med bibehållande av normalprissättningen på sågade och hyvlade varor skulle
upphäva normalprissättningen på sågtimmer av furu och gran. Kammaren
kommer salunda att senare få ta ställning till detta problem, som, ehuru det
är ganska viktigt, dock är ett specialproblem som inte kan få inverka på bedömningen
av den priskontrollerande verksamhetens nödvändighet överhuvud
taget.

Jag vill, herr talman, i anslutning till vad jag nyss anförde säga, att förhållandena,
i världen både i fråga om varor och priser äro så oenhetliga och svåröverskådliga
och utvecklingen så vansklig att förutse, att det skulle vara ett
äventyr att i detta läge ställa in sig på en snabb avveckling av priskontroll -

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

Anslay till avlöningar och omkostnader vid statens priskontroUnämnd.

(Forts.)

verksamheten. Denna får förvisso behållas till dess vi kommit i ett mora normalt
marknadsläge. Jag kan därvidlag endast understryka vad jag yttrade i
remissdebatten i fjol höstas — jag begär inte, att någon skall komma ihåg det,
men det står i kammarens protokoll — att när vi komma in i normalare iornallanden
med normala varu- och prisrörelser, kan man tänka sig en avveckling
av priskontrollen, men intill dess mäste den behallas.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Efter statsrådets anförande skall jag
fatta mig mycket kort. Av detta anförande framgår, att den fråga de bada
närmast föregående talarna yttrade sig örn senare kommer att bil föremål tor
riksdagsbehandling och att det inte nu finns någon anledning att ta upp den
fråsan till bedömande. Utskottet har med fullt erkännande av statsrådets förslag
i detta hänseende redan beskurit priskontrollnämndens anslag. Fa grund
härav har utskottet inte ansett sig kunna gå med på en ytterligare beskärning
av dessa belopp, utan utskottet tillstyrker vad beloppen hetraffar Kungl. JVfaj.ts

f°Jag”’skall inskränka mig till detta och ber att .få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Efter statsrådets senaste anförande,
där han tillkännager, att en fullständig avveckling av priskontrollen pa rundvirke,
vilket vi syftat till i vår motion, är förestående, har jag ingen anledning
att vidhålla mitt yrkande, utan jag ber att få återta detsamma.

Jag kan inte underlåta, att då denna fråga nu går mot sm lösning med ett
exempel belysa en liten detalj av hur detta system verkat Häromdagen säde
en intressent för en större virkesfirma, som hade tilldelats stora kvantiteter av
kronans virke: »Nu för tiden behöver man inte göra någonting tor attala
pengar. Yi ha fått 300 000 kronor av staten i år på de inköp vi gjort av domänverket.
»

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Jag ber att få återta mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Kades till handlingarna.
Punkten lii.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Ilades till handlingarna.

Punkterna 17—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46
till anskaffande av apparatur m. m. för allmän skärmbildsundersökning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 74, i anledning av Kungl. Majlis i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47 å kapitalbudgeten, i Vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkten 5.

Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47 å kapitalbudgeten, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—3.

Kades till handlingarna.

Punkterna 4—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47 å kapitalbudgeten, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

§ 18.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit för försvarets fabriksstyrelse.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Nr 15.

§ 19.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahallande av fri ^ under_
undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. m. jämte i ämnet väckta motioner, ^sningsmau viel

åt folk•

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde: skoldam

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag är av formella skäl förhindrad att yrka
bifall till den motion i detta ämne, som avgivits av oss kommunister i andra
kammaren, men jag vill trots detta i allra största korthet anföra några synpunkter
på frågan. . c „

För att inget missförstånd skall uppstå är det kanske säkrast att jag tran
första stund framhåller, att vi betrakta propositionens förslag som ett mycket
stort framsteg. Jag kanske också kan våga hävda, att det i stor utsträckning
betecknar ett fullföljande av det som vi för vår del länge lia opinerat för, men
den goda princip, som i propositionen uttryckes, är tyvärr inte alldeles konsekvent
genomförd, och det var av denna anledning som vi framlämnade motion

Vad kostnadsfördelningen mellan stat och skoldistrikt beträffar så mellar
man, att det skulle komma att slösas, örn inte skoldistrikten skulle få hjälpa
till att gälda dessa kostnader. Jag vill fråga: varför denna ständiga misstro
mot folkets valda representanter ute i landet, som så ofta tar sig uttryck. Det
är ju i dag inte mer än en vecka sedan andra kammaren behandlade ett ärende,
där en liknande misstro kom till synes. Vi ha för vår del ansett, att de sakkunnigas
förslag i detta stycke bort bifallas. 1937 års sakkunniga ha ju såsom
framhålles i propositionen, hävdat att sparsamhetskravet givetvis borde röna
största möjliga beaktande men finna det icke motiverat att låta distrikten gälda
en låss procent för att befrämja detta sparsamhetsintresse. Kravet pa^ sparsamhet
borde vägas mot kravet att materielen inom samtliga skoldistrikt borde
vara av fullt tillfredsställande kvalitet. Man fortsätter: »Sparsamhet och omsorg
skulle under alla omständigheter bli i hög grad påkallade från distriktens
sida vid medlens administration. Däremot motiverade icke sparsamhetens krav,
att distrikten skulle åläggas att betala en viss procent till helt fri skolmateriel »
Denna ståndpunkt ha vi motionärer funnit bärande, och dessutom anse vi att
det ligger en fara i propositionens förslag med tanke på att ekonomiskt svaga
kommuner kunde animeras att spara pa bekostnad av skolmaterielens standard

och allmänna kvalitet. ... .

Jag har sagt några ord om detta endast parentetiskt, vart viktigaste torslag
är att materielen skall bli fri också i de högre statliga och kommunala skolorna.
Det förslaget har givetvis inte tillkommit av en tillfällighet. Förslaget grundas
på och ligger i linje med den principmotion i skolfrågan, som vi framlämnade
här i riksdagen i fjol. Förslaget ligger också i linje — och det betraktar jag
såsom självklart — med arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Vi ha sett det
som en väsentlig uppgift att försöka medverka till att de välsituerades utbildningsmonopol
äntligen brytes i ali den utsträckning, som utan tvivel redan är
möjlig. Detta monopol, utbildningsmonopolet, kan självklart inte helt brytas
genom att man får fri skolmateriel i de skolor, som vi omnämna i vår motion,
men en sådan åtgärd skulle medverka till att möjligheterna för det fattigare
folket att få del av en högre utbildning än folkskolan skulle komma att okas.

Jag vågar alltså säga, att i vår motion, som utskottet nu avstyrker, ha vi
tagit oss friheten att icke blott tala örn efterkrigsprogrammet utan också att
konkretisera det. Vi anse att efterkrigsprogrammet både kan oell bär förverkligas
i ett snabbt tempo. Även motionärerna herrar Hagård och Hyling äro i
sin motion delvis inne på samma linje som vi beträffande skolmaterielen. Man
säger i denna motion: »En påtaglig konsekvens av ett bifall till föreliggande

92 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Statsbidrag till kostnaderna för fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn
m. m. (Forts.)

förslag- blir vidare, att frågan om statsbidrag till fri undervisningsmateriel för
de barn inom den obligatoriska skolåldern, som övergått till läroverk oell andra
skolor, snarast måste upptagas.»

Den fråga det Ilar gäller bör snarast möjligt praktiskt förverkligas. Den bär
praktiskt förverkligats inte bara i Stockholm utan också på skilda orter litet
varstädes ute i landet. Hur gott vi än finna regeringens förslag vara, äro vi
dock besvikna över att man inte dragit de fulla konsekvenserna av den riktiga
princip, som detta förslag i stort sett uttrycker. Man har inte dragit de fulla
konsekvenserna av detta utan bibehållit en av de spärrar till den högre undervisningen,
som mycket lätt kunde ha raserats vid detta tillfälle.

Herr talman! Jag kan som sagt av formella skäl inte yrka bifall till vår
motion. Jag vill dock ha framhållit, att vi böra söka bryta sönder utbildningsmonopolet
med all den skyndsamhet och i all den utsträckning-, som med
nuvarande politiska och andra förhållanden är möjligt.

Utskottet tycks principiellt dela vår uppfattning men vill ha utrett kostnaderna
för det förslag, som vi lia ställt. Dessa kostnader kunna ju inte vara så
överväldigande stora, att de kunna få utgöra ett hinder för detta självklara
demokratiska folkkravs förverkligande. Anser man trots detta att en utredning
är nödvändig, så få vi hoppas att en sådan skall ske med skyndsamhet, och
eftersom statsrådet Erlander befinner sig i kammaren skulle jag vilja sluta
med att rikta en hemställan till honom att medverka till att en sådan utredning;
så skyndsamt som möjligt kommer till stånd.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag kunde inte riktigt följa den
siste ärade talaren, när han ville göra gällande att det kunde vara motiverat
att hysa misstro till kommunernas möjlighet att handhava detta. Det är väl
inte bara den frågan det gäller, utan det gäller också utgifterna, och när
herr Adolfsson gick in på den motion, som han närmast talade för, så var
det en viss nonchalans i tonen, när det gällde kostnaderna. Yi äro ju — eller
borde åtminstone vara — mycket angelägna att innan vi godtaga ett förslag
skola vi ha möjlighet att bedöma kostnaderna för förslagets genomförande,
och det är på denna grund som utskottet avstyrkt motionen. Jag förmodar
det var de likalydande motionerna I: 255 och II: 406 som herr Adolfsson närmast
talade för.

Sedan, herr talman, bär jag vid detta utlåtande fogat en blank reservation.
Jag skall inte bli mångordig, ty det är inte så stora saker det gäller.
Reservationen har tillkommit bland annat därför att jag inte alls är belåten
med den formulering, som utskottet använt, då den i sista ögonblicket, jag vill
inte säga hyfsades till utan gjordes örn, så att tredje stycket på sidan 8 fick
en helt annan lydelse än vad vi på avdelningen hade tänkt oss. Jag trodde vi
voro överens, men det blev sedan en helt annan utformning. För min del
tycker jag det är onödigt att man i en riksdagsskrivelse talar om att skoldistrikten
äro oförhindrade att om de finna det lämpligt på egen bekostnad
°; s. v. Det tror jag att skoldistrikten och kommunerna känna till utan att
riksdagen behöver skriva därom. Det är den omständigheten, att jag inte
gärna kan godkänna denna formulering, som bland annat ingår i den avvikande
mening, som jag låtit anteckna.

Det egentliga skälet till min reservation är emellertid att utskottet tillstyrkt
två motioner I: 254 och II: 402, vari yrkas att fri undervisningsmateriel måtte
utgå jämväl till elever i frivillig åttonde klass i folkskolan. På den punkten
säger departementschefen: »Jag förordar därför att statsbidraget till ifrågavarande
ändamål för närvarande fastställes till nämnda belopp för samtliga

Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Nr 15.

Statsbidrag till kostnaderna för fri undervisningsmateriel åt folkskolelära

m. m. (Forts.)

skoldistrikt att utgå för alla folkskolelever som fullgöra obligatorisk skolgång
således även för elever i obligatorisk åttonde klass i den man sadan
förekommer.»

Då departementschefen således understryker att det endast skall galla obligatorisk
undervisning finnér jag det inte riktigt att uttänja detta till att örnfatta
även frivillig’ åttonde klass. I varje fall anser jag att det blir betydligt
svårare med kontrollen då det gäller en frivillig klass. Yi kunna tänka oss
ett skoldistrikt, där man ena året anordnar en åttonde klass men nästa år inte
gör det. Då blir det att hoppa fram och tillbaka, och det kommer att i väsentlig
mån försvåra kontrollen. Det är från dessa utgångspunkter som jag
uppfattat statsrådets uttalande, vari det understrykes att det^ skall gälla
obligatorisk åttonde klass. Därför har jag icke kunnat gå med på den del av
utskottets utlåtande, nämligen andra stycket på sidan 13, som avser bifall
till motionerna I: 254 och II: 402. I det fallet anser jag att det varit riktigare
att förorda Kungl. Maj:ts förslag och avstyrka motionerna. Endast då det
åttonde skolåret är obligatoriskt bör denna förmån beviljas. Mitt förslag var
att man bort tillstyrka propositionen sådan den är avfattad i denna del och icke
gå med på någon utvidgning.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Herr Hoppe: Herr talman! Om vårt skolväsendes framtida gestaltning råda
kanske rätt olika meningar. På en punkt tror jag emellertid att det råder
rätt stor, för att inte säga nästan fullkomlig enighet, och det är beträffande
nödvändigheten av en förlängning av skoltiden för folkets barn. Vad man
alltså vill och anser nödvändigt är att man så småningom kommer fram till
ett åttonde skolår.

Nu torde det vara så, att det för närvarande inte finns någon möjlighet
att generellt över hela Sverige genomföra en 8-årig skolplikt. Bland annat
förbjudes detta av den mycket kännbara bristen på lärare. Emellertid ha en
del skoldistrikt redan infört ett åttonde skolår. Somliga ha gjort detta skolår
obligatoriskt och andra ha gjort det frivilligt. I vissa andra skoldistrikt finns
det för närvarande goda förutsättningar för införande av detta åttonde skolår.
IJtskottsmajoriteten anser, att det åttonde skolåret är av sådant värde, att^det
finns all anledning för statsmakterna att stödja strävandena att införa såväl
ett obligatoriskt som ett frivilligt åttonde skolår.

Herr Svensson i Grönvik har anfört betänkligheter emot den linje som utskottsmajoriteten
gått in för. Han har menat att det kunde vara svårt med
kontrollen beträffande det åttonde skolåret. Jag är inte säker på att herr
Svensson i Grönvik tänkt igenom detta problem riktigt när han misstänker
att det skulle bli svårt med kontrollen. Man måste nämligen här liksom på
andra punkter när det gäller folkskoleväsendet rekvirera statsbidrag efter
läget för innevarande år, och det kan vidare ej vara någon som helst svårighet
att sedan skoldistrikten erhållit av vederbörande myndigheter fastställda
skolreglementen utöva den kontroll ifrån myndigheternas sida som är önskvärd.
IJtskottsmajoriteten menar alltså att då man för närvarande icke kan
genomföra det åttonde skolåret generellt överallt i Sveriges rike borde det vara
fördelaktigt om man inför det i de skoldistrikt där förutsättningar härför
finnas.

Dessutom, herr talman, torde man kunna säga, att örn man i väntan på
det åttonde skolårets generella införande kunde få en råd av skoldistrikt att
införa ett åttonde skolår, skulle man därmed förvärva erfarenheter, som sedan
kunde komma övriga svenska folkskolor till del.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Interpellation.

Statsbidrag till kostnaderna för fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn
m. m. (Forts.)

När utskottet här alltså föreslagit att utsträcka rätten till fri skolmateriel
även till elever vid frivillig åttonde klass, lia vi gjort det, tror jag, för att
ge ett erkännande åt de skoldistrikt, som varit förutseende nog att införa
ett åttonde skolår, och vidare för att stimulera andra skoldistrikt att genomföra
det. Det synes utskottet stå i överensstämmelse med rättvisa och billighet
att elever, som gå i åttonde klassen frivilligt, skola ha samma förmån
som de som gå det obligatoriska åttonde skolåret.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.-

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 79, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa anslag till
vetenskapsakademien; samt

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7,30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsätta.

§ 21.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Johansson i Torp m. fl., nr 458, i anledning av Kungl. Majis proposition,
nr 219, angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden;

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 459, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 219; och

herr Haggblom m. fl., nr 460, i anledning av Kungl. Majis proposition,
nr 210, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt- för år 1946.

Dessa motioner bordlädes.

§ 22.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Persson i Stockholm, som anförde: Herr talman! Arkivarbete anges
vara en hjälpform för sådana arbetslösa personer som på grund av den tidigare
yrkesutövningens art, vederbörandes speciella yrkeskvalifikationer, ålder
eller särskilda personliga förhållanden icke lämpa sig för utförande av
tyngre arbete men väl äro ägnade att sysselsättas vid arbeten, som anordnats
för att särskilt tillgodose dylika personers behov av arbete och inkomst.

De arbeten som utföras av svenska arkivarbetare äro av sådan art, att det
är nödvändigt att få dem utförda. Skulle ämbetsverken inte kunna rekvirera
arkivarbetare från arbetsmarknadskommissionen, så vore man tvingad att i
vanlig ordning anställa arbetskraft för att få dessa arbeten utförda. En del
av de förekommande arbetena fordra sådana kvalifikationer, att det erfordras1
till och med akademisk bildning för att kunna utföra desamma. Men lönen
för arbetet bestämmes inte av arbetets nödvändighet och art. Samhället

Onsdagen den 10 april 1940 fm.

Nr 15.

Interpellation. (Forts.)

utnyttjar i stället de kända svårigheter som föreligga för yrkesutövare, vilka
av skilda anledningar efter att ha uppnått högre ålder varit tvingade att
lämna sitt dittillsvarande arbetsfält, att erhålla ny anställning i öppna marknaden
för att underbetala för samhället erforderlig arbetskraft.

För arkivarbetarna gäller fortfarande det gamla AK-systemet. I lägsta dyrortsgrupp
utgår lönen med 45,15 kronor per vecka och å högsta dyrort med
74,90 kronor. Därtill kommer att den svenske medborgare, som erhållit arkivarbete
och är under 55 år, efter en tid av högst G månader avkopplas från detta
arbete, och då andra arbetsmöjligheter i regel inte kunna anvisas av statens officiella
arbetsförmedling, hänvisas arkivarbetaren och hans anhöriga att vid avkopplingen
under en tid av en till två månader leva på arbetslöshetsunderstöd.
Har arkivarbetarens hustru under avkopplingsperioden någon arbetsinkomst,
så utsträckes avkopplingen under ännu längre tid. Vid sjukdomsfall får arkivarbetaren
sjukersättning under högst 10 dagar, sedan blir det avkoppling.
Om han utför ett arbete på ett så gott sätt, att arbetsledningen önskar att han
skall få fortsätta detsamma, så måste han ändock avbryta arbetet efter sexmånadersperiodens
slut. Svensk arkivarbetare måste slutligen anmäla sig hos
offentlig arbetsförmedling minst en gång varje månad.

Under senare tid ha även flyktingar, främst baltiska sådana, erhållit anställning
som arkivarbetare. Mellan de svenska och utländska arkivarbetarna
föreligger stor skillnad såväl i fråga örn arbetskraftens nödvändighet som kvalifikationerna.
Hittills förefinnes även stor skillnad mellan de löner och förmåner,
som de två olika kategorierna komma i åtnjutande av.

De utländska arkivarbetarna föreläggas enligt uppgift ofta onödiga, uppkonstruerade
arbetsuppgifter, vilka även arbetsledningen betraktar som camouflage
för ett slags statligt arbetslöshetsunderstöd. Så gott som undantagslöst
sakna också främlingarna kunskaper i svenska språket, vilket väl ändock
borde vara en oeftergivlig förutsättning för erhållandet av arbete i svenska
ämbetsverk. Deras kvalifikationer kunna på intet sätt jämföras med de svenska
arkivarbetarnas.

Trots att troligtvis alla vid ämbetsverk i huvudstaden sysselsatta arkivarbetare
av utländsk nationalitet äro bosatta i Stockholm, lia de allt från den 1
oktober 1945 betraktats sorn, för att använda arbetsmarknadskommissionens
terminologi, »interlokalt hänvisad arbetskraft». Detta medför, att de utländska
och svenska arkivarbetarna erhålla samma lön, men därutöver erhåller utlänningen
60 kronor i månaden i hyresbidrag, om lian är gift, oell 45 kronor i månaden,
örn han är ogift. Fall förekommer där såväl man som hustru bland
flyktingarna erhållit anställning som arkivarbetare, varvid mannen erhåller
60 kronor i hyresbidrag och hustrun 45 kronor. Dessa olika lönebestämmelser
lia lett till att i ett ämbetsverk arbetar en universitetsutbildad svensk man i
högkvalificerat arbete för 60 kronor lägre ersättning per månad än vad en
utländsk kvinna, sorn sysselsattes med paginering av handlingar, erhåller för
sitt arbete. Utlänningarna ha därtill erhållit visst bidrag från utlänningskommissionen,
och de ha varit såväl befriade från anmälningsplikt till arbetsförmedlingen
som också undantagna från skiftning. Utlänningarna erhålla sjukhjälp
under 30 dagar, de svenska arkivarbetama endast under 10 dagar.

Påtalade förhållanden lia givetvis väckt stor misstämning bland de svenska
arkivarbetarna. Redan den 1 november förra året gjorde dessa genom sin organisation,
»Föreningen Arkivmän», framställning örn att komma i åtnjutande
av samma förmåner som utlänningarna. Efter två månader erhöll föreningen
svar från arbetsmarknadskommissionen. 1 svaret framhölls, att »principiell
likställighet råder mellan alla kategorier av arkivarbetare, men att modifikationer
temporärt nödvändiggjorts för att underlätta vissa särskilt tyngda flyk -

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 fm.

Interpellation. (Forts.)

tinggruppers existens». De svenska arkivarbetarna kunna inte godkänna detta
argument. Flertalet av dessa bär nämligen, innan de blivit tilldelade arkivarbete,
kommit i sådant ekonomiskt nödläge, att de varit tvingade att anlita
fattigvården, avyttra bohag etc. De underkastades alla behovsprövning, innan
de erhöllo arkivarbete, under det att arbetsmarknadskommissionen, när det
gällde de baltiska flyktingarna, i november månad förra året beslutade örn
extra förmåner för dessa, med retroaktiv verkan från 1 oktober, och dessa förmåner
utgingo sedan utan särskild ansökan eller behovsprövning.

Först den 13 mars i år fattade arbetsmarknadskommissionen beslut örn vissa
förändringar beträffande de utländska arkivarbetarnas löner och arbetsvillkor.
Enligt detta beslut skall hyresbidrag fortfarande och intill utgången av juni
månad 1946 utgå till familjeförsörjare, och till icke-familjeförsörjare skall hyresbidrag
utgå till och med den 13 april enligt de för »interlokalt hänvisad»
arbetskraft gällande bestämmelserna. Vidare skola utlänningarna ha samma
anmälningsskyldighet till arbetsförmedlingen, som gäller för svensk arkivarbetare,
och skiftning skall kunna komma i fråga för dem, dock först efter beslut
i varje enskilt fall av arbetsmarknadskommissionen.

I samband med detta beslut fann sig arbetsmarknadskommissionen föranlåten
att utfärda särskilda direktiv, syftande till att åstadkomma den arbetsdisciplin
och ordning bland de utländska arkivarbetarna, beträffande vilken
det tidigare brustit. Ett stort antal av dem ha enligt de svenska arkivarbetarnas
mening brustit i högsta grad vad det gäller pliktkänsla. De lia i likhet
med en del av deras överordnade tydligen uppfattat hela anordningen med a.rbetshänvisning
som en formsak. Det torde också vara berättigat att ställa
frågan, huruvida det kan vara lämpligt att anställa utländska undersåtar, örn
vilkas föregående myndigheterna måste känna litet eller intet, på arbetsplatser
där de få tillträde till avdelningar, till vilka utlänningar eljest inte få tillträde.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
frågor:

Ha de av arbetsmarknadskommissionen utfärdade löne- och arbetsdirektiven
för i arkivarbete sysselsatt utländsk arbetskraft utarbetats med regeringens
vetskap och medgivande?

Kräver icke rättvisan att de svenska arkivarbetarna, med retroaktiv verkan
från 1 oktober 1945, tilldelas de extra förmåner, som den utländska arbetskraften
åtnjutit och åtnjuter?

Anser statsrådet att det är befogat att även i framtiden bibehålla den kvarleva
från den tidigare arbetslöshetspolitiken, som arbets- och lönebestämmelserna
för arkivarbetarna utgöra?

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 10 april 1940 em.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april.

Kl. 7.30 em.

Kortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde ;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsrådet och yrkesinspektionen;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till barnavdelningar vid lasarett m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till förlossningsvården;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46 i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av fastigheten Heimdal nr 1 i Stockholm;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till kraftstation vid Jösseforsen m. m.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lån till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till anordnande av telefonkabel å bandelen Köping-—Frövi
m. m.;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till iståndsättning av uthyrningsfastigheter vid Drottningholms
slott;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
vissa äldre reservationsanslag; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förfogande över
visst äldre reservationsanslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Andra hammarens protoholl 1946. Nr 15. n

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn anslag för budgetåret 1946/47 till understöd åt inhemska
skönlitterära författare av utmärkt förtjänst.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 3.

Motion angående
ändring
av kommunalskattelagens

bestämmelser
örn rätt för
skogsarbetare
m. fl. till avdrag
för vissa
fördyrade
levnadskostnader.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 25, i anledning av väckt
motion angående ändring av kommunalskattelagens bestämmelser örn rätt för
skogsarbetare m. fl. till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde;

Herr ''Holmberg: Herr talman! Utskottet har i sitt yttrande i stort sett understrukit
alla de skäl som vi anfört i vår motion i denna fråga. Det har också
genom de remissyttranden som infordrats fastslagits, att länen tillämpa mycket
olika metoder när det gäller skogsarbetarnas avdragsrätt. Jag vill för min del
framhålla, att det särskilt gäller den skillnad som nu uppehälles mellan gifta
och ogifta skogsarbetare vid bedömandet av i vilken mån de skola få göra avdrag
för fördyrade levnadskostnader. Jag hoppas att det skall kunna åstadkommas
en rättelse därvidlag.

Utskottet framhåller också, att skogsarbetare och med dem jämställda grupper
böra medges en oomtvistlig rätt till avdrag, bl. a. av sådana skäl som vi anfört
i motionen. Emellertid har utskottet föreslagit, att detta skall åstadkommas
på annan väg än vi tänkt oss, nämligen genom att frågan tages upp till behandling
vid ett landskamrerarmöte, varvid man skulle söka genomföra enhetliga
principer för avdragsbestämmelserna. Jag har ingenting emot att denna utväg
först prövas, och liksom utskottet förutsätter jag, att sedan saken nu ytterligare
förts på tal genom denna motion och genom utskottsutlåtandet det mycket snabbt
skall kunna åstadkommas en ändring av de missförhållanden som råda härvidlag.
Och med denna förhoppning ber jag, herr talman, att få yrka bifall till ut-''
skottets förslag.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det förtjänar understrykas att det inte
är° erforderligt att ändra kommunalskattelagen, utan att det hela närmast är en
fråga örn tillämpningen av densamma.

Denna fråga är ingalunda ny —- vi hade den uppe för ett pär år sedan. Utskottet
underströk då samma synpunkter som i år, och jag ber att få erinra örn
vad utskottet nu^säger på s. 5, där utskottet vill »framhålla, att skäliga avdragsbelopp
i ifrågavarande hänseende givetvis böra medgivas vid taxeringen».
Då det emellertid är med denna punkt liksom med en annan, gällande avdrag på
grund av ömmande omständigheter, att det ofta brister i tillämpningen, har utskottet
här velat framhålla -— jag stryker starkt under detta, herr talman —
att det är nödvändigt att detta ärende tages upp på ett landskamrerarmöte, så att
all den likformighet som är möjlig i detta avseende kan åstadkommas.

Härmed var överläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av väckta motioner örn beskattning av medlemsavgifter
till ekonomiska och ideella föreningar; och

Onsdagen dien 10 april 1946 em.

Nr 15.

nr 27, i anledning av väckta motioner om hävande eller begränsning av den
för staten gällande skattefriheten i fråga örn kommunal fastighetsskatt; samt

bankoutskottets ut låtanden och memorial:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 27, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

nr 28, angående avlöningsförmånerna åt förste vaktmästaren hos riksdagens
första kammare Chr. Jensen och vaktmästaren hos samma kammare M. J.
Ericsson under tjänstledighet på grund av sjukdom; och

nr 29, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn pension
åt städerskan vid riksdagshuset Elin Matilda Larsson, född Persson.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden, utlåtanden och memorial
hemställt.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer

m. fl.

Inledningen.

Utskottets däri gjorda uttalande godkändes.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14, angående motion örn pension åt förre vågmästaren Carl Anselm
Ek.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Jacobsson i Igelsbo: Herr talman! Utskottet har under denna punkt
avstyrkt den motion som avlämnats av herr Hansson i Skediga och mig. Utskottet
framhåller, att vägmästare Ek icke har förpliktats att bidra till kostnaden
för pensionering. Detta beror, enligt vad jag inhämtat, på det förhållandet
att vägmästare Ek på grund av undergången operation — borttagandet av en
njure — inte kunde antas till försäkring i S. P. P. till fullt belopp. Nedsättningen
av pensionen berodde således inte på att han inte ville påtaga sig vederbörlig
avgift för sin pensionering. Jag har också inhämtat, att det varit vägdistriktets
avsikt att utfylla Eks pension, men när sedan vägväsendet blev förstatligat
kunde distriktet inte fullfölja detta.

I förhoppning att staten under dessa förhållanden skulle gottgöra detta har
vår motion kommit till. Då emellertid ett enigt bankoutskott står bakom avstyrkandet
av motionen har jag, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 15—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Motion om
pension åt
O. A. Ek.

100

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Motion om
pension åt
A. V. Gustavsson.

Punkten 29, angående pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren Axel
Valfrid Gustavsson.

I en inom andra kammaren av herr Ekdahl väckt motion (II: 127) hade hemställts,
att riksdagen måtte medgiva, att förre ban- och byggnadsarbetaren Axel
Valfrid Gustavsson finge från och med den 1 januari 1946 under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 504 kronor jämte rörliga tilläggsförmåner.

Utskottet hemställde, att förevarande motion 11:127 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Ekdahl: Herr talman! Den motion som här föreligger och som undertecknad
har väckt har av bankoutskottet avstyrkts. Utskottet har därvid följt
en praxis, som stöder sig på en kungl, kungörelse utfärdad år 1942. Jag kan alltså
icke säga något örn utskottets ställningstagande, men däremot vill jag yttra
några ord angående den princip som denna kungörelse bygger på.

Den f. d. ban- och byggnadsarbetare örn vars pension jag väckt förslag har,
enligt utredningar som järnvägsstyrelsen gjort, haft en sammanlagd anställningstid
vid statens järnvägar på 13 år, 9 månader 23 dagar. Denna anställningstid
får man genom att lägga samman den tid som Gustavsson arbetat varje
kalenderår. Gustavsson har emellertid varit anställd hos statens järnvägar under
en tid, som omfattar icke mindre än 20 kalenderår, och därunder har han arbetat
varje år så lång tid som statens järnvägar haft arbete för honom. Slår man
ut på dessa 20 kalenderår den tid han arbetat, blir det för varje år nära 8 månader,
d. v. s. Gustavsson har varje år haft en arbetstid som med ett par månader —
21/2 månader kan man säga — överstiger den tid som t. ex. en folkhögskollärare
tjänstgör under ett kalenderår och med endast cirka en månad underskrider årlig
tjänstgöringstid för folkskole- och läroverkslärare. Jag tycker icke det är
rimligt att staten när det gäller dess arbetarpersonal tillämpar så snäva grunder
som sker, i förevarande fall. Det vore enligt min mening riktigare, endast
enkel rättvisa, örn man vid beräkningen av tjänstetidsunderlaget för pension åt
arbetare i denna ställning toge hänsyn till att vederbörande i sin egenskap av
säsongarbetare varje år arbetar under full tid, alltså den tid, som det kan bli
fråga örn, när han, såsom i Gustavssons fall, ställer sin arbetskraft till förfogande
så länge staten har användning för densamma.

Jag hemställer alltså till regeringen att taga den pensioneringsprincip, som
här tillämpas, under förnyad omprövning och söka få till stånd en beräkningsgrund,
jämförlig med den, som gäller för t. ex. olika grupper av statsavlönade
lärare, d. v. s. att varje kalenderår, då vederbörande arbetat så länge staten haft
arbete åt honom, räknas såsom ett år vid beräkning av underlag för pension.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till motionen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 30—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

101

§ 6.

Föredrogos vart efter annat
bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 31, i anledning av väckt motion angående f. lokomotivföraren K. H. Karlssons
pensionsförmåner; och

nr 32, angående tillfälligt lönetillägg och provisoriskt lönetillägg åt den hos
riksdagen anställda personalen;
första lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förbättring av löneställningen för präster, dels ock väckta motioner angående
utredning och förslag i samma ämne;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten;

nr 21, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 25, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för sabotage
;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; och

nr 27, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av internationella arbetsorganisationens konferens
år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde fattade beslut;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 1—6 mom. och 3 § 1 morn. lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
radioanläggningar m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tilllägg
till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; samt

102

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för försök
med täckdikningsmaskiner m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till odlings-
och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter m. fl.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj'' :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår jordbruksärenden;
och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte
i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 7.

Bemyndigan- Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl.
dMa°-t attnär'' :^s proposition angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig
,, Jöja vil°r'' fast egendom jämte i ämnet väckt motion.

*jT??I en till riksdagen den 8 mars 1946 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
egendom, proposition, nr 198, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, framlagt vissa förslag
i fråga örn rätt för Kungl. Maj :t att under budgetåret 1946/47 utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall besluta örn försäljning av kronan tillhörig
fast egendom, m. m.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Persson i Landafors väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 436, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta att avslå förevarande
proposition i vad den avsåge rätt för Kungl. Maj :t att utan riksdagens samtycke
i varje särskilt fall försälja kronan tillhörig fast egendom eller utan ersättning
avstå kronomark samt att propositionen, i vad densamma avsåge
byte samt upplåtelse under åborätt och tomträtt av fast egendom, måtte godkännas
av riksdagen.

Utskottet hemställde,

1) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

2) att motionen II: 436 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! I propositionen nr 198 hemställer
Kungl. Maj :t, att riksdagen måtte låta nu gällande bemyndigande för försäljning
av viss kronan tillhörig fast egendom gälla även för budgetåret 1946/1947.
Detta bemyndigande innebär, att Kungl. Majit äger rätt att, utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall, besluta örn försäljning av kronan tillhörig fast
egendom, därest taxeringsvärdet ej överstiger 25 000 kronor eller, örn taxeringsvärde
ej finnes åsatt, saluvärdet uppgår till högst nyssnämnda belopp.
Kungl. Majit har rätt att, örn så befinnes lämpligt, överlämna beslutanderätten
till central förvaltningsmyndighet, såvitt avser försäljning av egendom,
vars taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstiger 20 000 kronor. Vid
byte, upplåtelse under åborätt eller tomträtt ävensom avstående utan ersättning
av kronomark, vilken erfordras till järnväg eller allmän väg, begränsas dock
rätten för Kungl. Maj :t att överlämna avgörandet till central förvaltnings -

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15

103

Bemyndigande för Kungl. Maj.t att försälja viss bronan tillhörig fast egendom.
(Forts.)

myndighet till att avse obebyggt område av högst fem hektars yta eller 2 000
kronors värde. För Kungl. Majit gäller dock rätten att förordna om byte, upplåtelse
under åborätt och tomträtt av fast egendom ävensom avstående av kronomark
utan ersättning till järnväg eller allmän väg, nied den begränsning, som
gäller för försäljning, d. v. s. intill ett taxeringsvärde eller saluvärde av 25 000
kronor.

Rörande detta riksdagens bemyndigande för regeringen har jag i motionen
nr 436 yrkat avslag å propositionen att förlänga giltighetstiden för budgetåret
1946/1947. Det har jag gjort, icke därför att kronan skall under alla förhållanden
i sin ägo behålla varenda kvadratmeter mark, som den hittills förvärvat.
Frågan är av principiell innebörd och bör underkastas ett mera bestämt
ståndpunktstagande.

Att försälja eller på annat sätt överlåta kronomark till städer och kommuner
till ett för orten skäligt pris för bostads- och industribebyggelse finner jag,
i den mån det påvisas föreligga ett behov och en viss garanti lämnas för att
denna mark ej blir föremål för enskild spekulation, vara i överensstämmelse
med statens medverkan till en sund bostadspolitik och industribebyggelse. Mot
detta är intet att erinra. Bostadslånebyrån har i detta sammanhang påpekat,
att staten icke bör taga så mycket betalt vid försäljning av kronomark för bostadsbebyggelse,
att dessa priser ej kunna läggas till grund för de statliga subventionsåtgärderna
för bostadsbyggandet. Det är viktigt, att denna sak blir
fastställd och att man därmed också bringar priset på tomtmark vid försäljning
av kronomark till en för de olika orterna skälig nivå.

Däremot blir man synnerligen betänksam, då en rad försäljningar av kronojord
sker till såväl enskilda jordbrukare som till enskilda industribolag. Då
det gäller kronotorpare och arrendatorer å kronojord förefaller det naturligt,
att kronan bör vara mån örn att behålla äganderätten till jorden, se till att
hålla ordentliga byggnader och i övrigt ur social och ekonomisk synpunkt på
lämpliga och hyggliga villkor upplåta dessa små eller större jordbruk med
tryggad åbo- eller arrenderätt. Örn icke staten anser det ekonomiskt välbetänkt
att följa en sådan linje i fråga örn kronoegendom utan i stället anser det förmånligt
att försälja exempelvis en kronoegendom, där byggnaderna äro i dåligt
skick, i avsikt att låta köparen uppföra nödvändiga nybyggnader, så sammanfaller
detta med vanlig ekonomisk spekulations- och affärstaktik. Men
man måste dock vara i vetskap örn att har kronan gjort en bra affär så torde i de
flesta fall köparen lia gjort en så mycket sämre.

Det synes mig som örn det är den bristande byggnads- och underhållsskyldigheten
från kronans sida beträffande dessa byggnader som är orsaken till
att en arrendator eller en åbo tröttnar och avflyttar eller föredrager att inköpa
egendomen för att självständigt ordna bättre bostads- och ekonomibyggnader.
Det är naturligt, att med statens ekonomiska resurser skulle dessa jordbruk
kunna bli föredömliga och dessa arrendatorer kunna få en ekonomisk bärgning
av sitt arbete under socialt hyggliga förhållanden.

Att kronan upplåter kronomark med åborätt, tomträtt eller arrende eller
verkställer byte eller upplåter mark utan vederlag för allmänna trafikföretag
såsom järnväg, landsväg eller liknande, är något som jag finner vara i sin ordning.

I propositionen nr 171, som behandlats av jordbruksutskottet i dess utlåtande
nr 24, bär föreslagits en rad försäljningar av kronomark. Jag har i motionen
nr 435 yrkat avslag å dessa försäljningar i vad de gälla enskilda bolag
och en arrendator. Punkten 1) gäller överlåtelse av mark till Stocksunds köping
utan ersättning. Det anser jag vara i god ordning, och det kan jag för

104

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att försälja viss kronan tillhörig fast egendom.
(Forts.)

min del godkänna. Punkten 2) avser försäljning vid Upplands-Väsby av
28 000 kvadratmeter, alltså inemot tre hektar, från kronoegendomen Runby
Nedre nr 1 till Aktiebolaget Vägförbättringar. Bolaget ämnar där uppföra i
första hand verkstads-, förråds- och garagebyggnader samt därefter jämväl
en cementvarufabrik. Försäljningen göres från hemskiftet, beläget omedelbart
väster örn Upplands-Väsby järnvägsstation. Marken å området utgöres av åkerjord
i god hävd. Spekulation med anledning av förslaget om att det planerade
atlantflygfältet skulle förläggas till Väsby är sannolik. Varför avhänder sig
kronan detta centralt belägna område i en tätort som Väsby?

På detta förslag har jag i min motion nr 435 yrkat avslag.

I punkten 3) gäller det en försäljning från kronoegendomen Grytbäcken nr
1 i Säby socken av Jönköpings län. Det skall säljas fem lotter mark inom Sommens
stationssamhälle till fem olika bolag. Det är fyra industritomter och en
lott med åtta tomter för bostäder till bolagsarbetare. På denna försäljning har
jag yrkat avslag.

Punkten .4) gäller försäljning av kronoegendomen Slättåkra 93 och en del
av 91 örn cirka 18 hektar åker och cirka 60 hektar skogsmark till ett pris av
55 000 kronor. Det är fråga örn en försäljning til] den nuvarande arrendatorn.
Här äro byggnaderna fallfärdiga. Då uppstår också frågan, örn denne arrendator
skall kunna köpa egendomen för 55 000 kronor och utföra de byggnadsarbeten
som tydligen behövas, medan kronan anser det vara en förderatt sälja
i stället för att bebygga denna egendom. Det förefaller ganska egendomligt, att
denne arrendator skall kunna gå ekonomiskt i land med en sådan sak. På detta
har jag också yrkat avslag.

_ Punkten 5) gäller ett litet soldattorp, vilket såldes år 1916 för 1 800 kronor
till soldaten A. Djup. Lägenheten äges numera av två dennes barn. Sedermera
har det visat sig, att kronan ägde hälften av torpet. Nu föreslår departementschefen,
att kronan utan vederlag överlåter sin hälft av fastigheten på innehavarna.
Detta anser jag vara i sin fulla ordning, och det kan jag godkänna.

Det är sålunda fråga örn huruvida dessa försäljningar i fortsättningen skola
ske till enskilda bolag och spekulanter av olika slag. Även örn jordbruksutskottet
har framhållit, att en viss återhållsamhet bör iakttagas i fråga örn försäljning
av kronoegendomar, medger ju denna anordning Kungl. Maj :t rätt att
avhända kronan fast egendom även till enskilda köpare utan riksdagens hörande,
med den begränsning som jag tidigare refererat.

Min principiella syn på saken är den, att staten skall i undantagsfall sälja
fast kronoegendom men däremot köpa sådan, då det är ur allmän och samhällelig
synpunkt påkallat. Till städer och kommuner må staten sälja eller
med tomträtt överlåta mark för bostads- och industribebyggelse mot viss garanti
att icke denna jord blir spekulationsobjekt. I övrigt bör upplåtelse ske
mot arrende, med åborätt eller tomträtt och även genom byte. Jordbruksegendom
bör av kronan hållas med ordentliga byggnader, så att icke hela statens
jordbrukspolitik a kronoegendomarna misskrediteras och leder fram till en realisation
av egendomarna, sedan byggnaderna blivit obeboeliga.

Det är en sak av allra största betydelse att kronan icke planlöst avhänder sig
mark, som inom en nära framtid borde vara tillgänglig vid en landsomfattande
planläggning av industri- och bostadsbebyggelse. Denna synpunkt har enligt
min mening pa ett principiellt riktigt sätt framlagts i den kommunistiska motionen
nr 346 vid 1945 års riksdag av herr Persson i Stockholm m. fl., angående
utredning örn inrättandet av ett centralt organ för genomförande av en
landsplanering. Riksdagen beslutade också örn utredning i denna fråga. Alldeles

105

Onsdagen den 10 april 1946 era. Nr 15.

Bemyndigande för Kungl. Majit att försälja viss bronan tillhörig fast egendom.
(Forts.)

särskild återhållsamhet i fråga om försäljning av här angivna slag är därför enligt
min mening påkallad.

Herr talman! Utskottet har avvisat mina båda motioner, som jag här velat
motivera. Jag ber dock att få yrka bifall till min vid förevarande jordbruksutskottets
utlåtande nr 22 avgivna motion nr 436.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Den föregående talaren erinrade om
att jordbruksutskottet vid flera tillfällen uttalat, att en viss försiktighet borde
iakttagas vid försäljning av kronans fasta egendom. Ett sådant uttalande gjorde
jordbruksutskottet bland annat år 1942 i samband med då föreliggande proposition
örn ändring av grunderna beträffande försäljning av kronoegendom.
Det har sedan upprepats vid ett par tillfällen, då jordförsäljningsärenden handlagts
av utskottet. Jag tror mig ha funnit, att under de allra senaste åren har
också en större återhållsamhet beträffande statens försäljning av jord ägt rum
än vad tidigare varit fallet.

Sedan 1942 gäller, att Kungl. Majit kan, antingen direkt genom departementsbeslut
eller också genom bemyndigande åt något affärsdrivande verk försälja
egendom upp till ett taxeringsvärde av högst 25 000 kronor. I den .nu
framlagda propositionen föreslås ingen annan ändring än att vid försäljning
av fastighet, som är avsedd för bostadsändamål, skulle avsteg göras från den
annars gällande allmänna regeln, att försäljningspriset ur affärssynpunkt
skall vara så fördelaktigt som möjligt.

Utskottet har funnit det icke vara mera än rätt och skäligt, att staten ej betingar
sig så hög ersättning för tomtmark, att byggnadslånebyrån anser sig
förhindrad lägga tomtpriset såsom grund för beviljande av ett eller annat
slag av de subventioner, som utgå för bostadsfrämjande ändamål. Den föreslagna
ändringen är alltså en åtgärd i direkt socialt syfte och en åtgärd som
utskottet vid behandlingen av ärendet för sin del funnit välbetänkt.

Nu vill motionären, herr Persson i Landafors, att all försäljning av kronojord,
skall underställas riksdagens prövning. Detta krav kan utskottet för sin
del ej biträda. Med tanke på den stora mängd av jordförsäljningsärenden, som
årligen avgöras, skulle ett bifall till motionärens framställning innebära en
högst betydande ökning av riksdagens arbetsbörda. Jag kan sålunda nämna.,
att enligt ett memorial, som jordbruksutskottet avlämnade år 1945 och vari
fanns upptagen en förteckning över de egendomar, som genom Kungl. Maj :ts
eget beslut eller enligt lämnat bemyndigande av något affärsdrivande verk
försålts, voro dylika försäljningsärenden till antalet icke mindre än 385. Dessa
försäljningsärenden avsågo i regel mindre jordarealer. De bestodo i alla största
utsträckning av bostadstomter, redan utnyttjade grustag, smärre remsor tillhörande
järnvägs- eller kanalmark o. s. v. I en del fall gällde det byten med andra
jordområden, som voro av synnerligen ringa omfattning. Det var endast till
helt obetydlig del som försäljningarna avsågo jordbruks- eller skogsfastigheter
i egentlig bemärkelse.

Jag ber att få framhålla, att det ofta är önskvärt att försäljning sker fortast
möjligt. Man mäste i regel räkna med en avsevärd tidsutdrägt för den händelse
ärendet skall underställas riksdagens prövning.

Den föregående talaren Ilar yttrat sig icke bara om det nu föreliggande utskottsutlåtandet
utan även örn jordbruksutskottets utlåtande nr 24. Med talmannens
benägna tillstånd skall jag nämna, att jordbruksutskottet vid sin prövning
av sistnämnda ärende kommit till den uppfattningen, att de försäljningar,
som Kungl. Majit i detta fall föreslår, icke äro av den art, att utskottet ur sina

Försäljning
av vissa kronoegendomar

m. m.

106 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1946 em.

Bemyndigande för Kungl. Magd att försälja viss kronan tillhöria fast egendom.
(Forts.)

synpunkter kunnat rikta någon anmärkning däremot. Utskottet är för sin del
berett att tillstyrka samtliga försäljningar, som omnämnas i utlåtandet nr 24.

Jag har velat nämna detta därför att jag förmodar, att vi vid behandlingen
av sistnämnda utskottsutlåtande kunna nöja oss med att enbart ställa enkla
yrkanden.

Herr talman! Med vad jag nu anfört ber jag beträffande det nu föredragna
ärendet eller jordbruksutskottets utlåtande nr 22 få hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning av två allmänna arvsfonden tillfallna
iastigheter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Kungl.
Majits proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m. jämte
i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen den 8 mars 1946 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 171, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
ur statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
bifalla de förslag angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.,
örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt
under punkterna l:o—5:o.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Persson i Landafors väckt, till utskottet hänvisad motion, nr
435, däri hemställts,_ att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Majits förevarande
proposition i de delar densamma icke avsåge punkt 1 :o, förslag till
uppgörelse med Stocksunds köping, och punkt 5 :o, att den rätt till fastigheten
Sunnerby Storegården l18 i Otterstads socken, Skaraborgs län, som tillkomme
Kungl. Majit och kronan, skulle få utan vederlag överlåtas på innehavarna
av fastigheten.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i enlighet med Kungl. Majits förslag under punkterna
1 :o—5 :o måtte på vissa närmare angivna villkor medgiva överlåtelse av däri
angivna kronoegendomar m. m.;

B. att motionen lii 435 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min
motion nr 435.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

107

Försäljning av vissa kronoe g endomar m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Med hänvisning till vad jag anfört
vid behandlingen av jordbruksutskottets utlåtande nr 22 ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan i det nu föredragna ärendet.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner angående anslag för bidrag till arvoden
åt skolläkare vid lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskoloroch

nr 26, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring för
frukt till Norrbottens och Västerbottens län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts Anslag till
proposition angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader
djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner. /odes kost I

propositionen nr 51 hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att till Lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård å riksstaten för budgetåret
1946/47 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 230 000
kronor.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle de för statsbidrag i förevarande hänseende
kvalificerande inkomst- och förmögenhetsbeloppen fastställas, det beskattningsbara
beloppet till 600 kronor, det taxerade beloppet till 2 200 kronor
och den skattepliktiga förmögenheten till 20 000 kronor. Beträffande de djurslag,
till vilkas sjukvård statsbidrag skulle få utgå, hade Kungl. Maj :t föreslagit,
att bidragsverksamheten skulle avse sjukdomsfall bland husdjur, dock att
från statsbidrag skulle undantagas fjäderfä, kanin, pälsdjur, hund och katt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 253 av fru Svenson, likalydande med II: 398 av herr Pettersson i
Dahl m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta

dels att de för statsbidrag kvalificerande beloppen skulle fastställas, det beskattningsbara
beloppet till 800 kronor, det taxerade beloppet till 3 600 kronor
och den skattepliktiga förmögenheten till 20 000 kronor,

dels ock att även fjäderfä skulle inräknas bland de djurslag, till vilkas sjukvård
statsbidrag finge utgå; samt

2) II: 401 av herr Hansson i Skediga m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
å riksstaten för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 230 000 kronor;

B. att motionerna I: 253 och II: 398, likalydande, samt II: 401 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

108

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. (Forts.)

Efter föredragning- av utskottets hemställan anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Såsom framgår av handlingarna kan
detta ärende aterföras till en motion vid fjolårets riksdag, i vilken påyrkades
en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning angående ändring i
gällande bestämmelser örn statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård. Kungl. Maj :t gav medicinalstyrelsen i uppdrag att
utreda frågan, och medicinalstyrelsen föreslog en höjning av de för statsbidrag
kvalificerande beloppen. Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle det beskattningsbara
beloppet höjas från 400 till 800 kronor, det taxerade beloppet från
1 800 till 3. 600 kronor och den skattepliktiga förmögenheten från 12 000 till
20 000 kronor. Kungl. Maj :t har beträffande de två förstnämnda beloppen
gått en medelväg och föreslagit respektive 600 och 2 200 kronor, medan den
skattepliktiga förmögenheten skall vara 20 000 kronor.

I en motion lia jag och några andra riksdagskamrater yrkat höjning av ifrågavarande
belopp till den av medicinalstyrelsen föreslagna storleken, och som
motivering härför lia vi anfört, att de av Kungl. Maj :t föreslagna beloppen äro
alltför snävt tilltagna med hänsyn till penningvärdets fall och andra omständigheter.
Lantbruksstyrelsen anser hittills gällande bestämmelser för vida.
Enligt bestämmelserna skall statsbidrag utgå för alla husdjur med undantag
av hund, katt och i djurfarm hållet djur, men enligt stj^relsens mening bör bidrag
icke heller utgå med avseende å fjäderfä, kanin och get eller enstaka gödsvin
och får. Kungl. Maj :t har gått på lantbruksstyrelsens förslag, och utskottet
har biträtt propositionen. Alltså har fjäderfä undantagits. Man kan verkligen
fråga sig, om detta kan vara rättvist. Lantbruksstyrelsen framhåller i
sitt ^remissvar, att statsbidrag till täckande av sådana här kostnader torde böra
utgå allenast med avseende å sådana husdjur, vilkas tillfrisknande kan anses
vara av särskilt stor betydelse för innehavarens ekonomi, och utskottet har
sagt, att det icke har någon erinran att framställa mot att fjäderfä, kanin,
pälsdjur, hund och katt undantagas. Man kan verkligen fråga sig, örn icke
mindre jordbrukare, som lia 50, 75 eller 100 höns, äro mera beroende av dessa
såsom husdjur än exempelvis av en kalv eller något annat mindre djur.

Jag vill bringa i kammarens erinran den debatt vi hade här för en vecka
sedan, då en interpellant klagade över de sänkta äggpriserna och den prispolitik
regeringen i det avseendet fört. Interpellanten gjorde därvid gällande, att
äggproduktionen var mycket värdefull särskilt för det mindre jordbruket och
att — och det tycker jag med allt skäl — det mindre jordbruket borde få ett
handtag genom ett förhöjt äggpris. Nu ser jag till min överraskning att interpellanten,
Svensson i Ljungskile, deltagit i utskottsbehandlingen av detta
ärende och sålunda avstyrkt motionen. Jag tycker att det skulle ha varit mera
konsekvent handlat av honom och bättre i överensstämmelse med den framstöt
han gjorde förra onsdagen, då han så varmt talade för det mindre jordbruket,
örn han i dag velat ge det mindre jordbruket ett handtag genom att till bidragsobjekten
även räkna fjäderfä. Man säger kanske, att det är alldeles omöjligt
att tänka sig att en jordbrukare skall anlita veterinär så fort en eller annan
höna blir sjuk, och det är klart att så går det icke till. Men alla veta vi ju, att
det härvidlag är fråga örn s. k. flocksjukdomar, tuberkulos o. d. Örn några
hönor bli sjuka och dör för en jordbrukare, eller örn hönsen se sjuka ut får
han enligt nu gällande bestämmelser och enligt utskottets förslag ingen hjälp
till den sjukvård, som kan ifrågakomma. Jag ian icke finna annat än att utskottet
borde ha tagit litet allvarligare på den här saken; utskottet borde med
andra ord enligt mitt förmenande ha tillstyrkt motionen.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

109

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. (Forts.)

Herr talman! Jag skall icke orda mer om denna sak, utan jag ber att få sluta
mitt anförande med att yrka bifall till motionen nr II: 398.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Det förhållandet att Kungl. Majit i
propositionen böjt kvalifikationsgrunderna för rätt till statsbidrag till ett beskattningsbart
belopp av 600 kronor, ett taxerat belopp av 2 200 kronor och en
skattepliktig förmögenhet av 20 000 kronor måste väl ur alla objektiva synpunkter
betraktas såsom tillfredsställande. Man kan ju fråga sig, hur det ställer
sig i praktiken i här ifrågavarande avseende. Ja, örn jag tar som exempel en
normalfamilj med man, hustru och två barn blir den familjen med en taxerad
inkomst av 3 320 kronor bidragsberättigad. En familj örn man, hustru och tre
barn är bidragsberättigad, örn den har en taxerad inkomst av 4 020 kronor. Av
riksräkenskapsverkets inkomstberäkning framgår, att medelinkomsten för företagare
i jordbruket eller dess binäringar är 3 402 kronor. Eftersom det härvidlag
i rubriken heter, att det är fråga örn ett anslag till mindre bemedlade, och
man vill göra anspråk på att det skall vara någon korrespondens mellan rubrik
och sakinnehåll kan det icke gärna bli tal örn att man skall sträcka sig över den
medelinkomst våra jordbrukare ha. Det har varit den avgörande synpunkten,
när regeringen icke ansett sig kunna acceptera de av medicinalstyrelsen föreslagna
beloppen.

Den omständigheten att ägare av fjäderfä ställts utanför möjligheten att få
statsbidrag för dessa är förknippad därmed att enligt de nya grunderna staten
betalar de kostnader för veterinär, som överstiga 10 kronor. Dessa bestämmelser
äro betydligt generösare än de förutvarande, och vid sådant förhållande kan
man fråga sig, örn det icke vore litet väl äventyrligt att utsträcka bidragen även
till fjäderfä.

Jag har, herr talman, velat lämna dessa upplysningar för att kammarens ledamöter
skola få klart för sig de bevekelsegrunder som legat bakom regeringens
uppfattning.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Haeggblom: Herr talman! Vad statsrådet Sträng nyss nämnde örn att det
skulle bli äventyrligt, örn man här toge med fjäderfäbesättningarna, tycker jag
rimmar dåligt med uttalandet i propositionens motivering, att det här gäller att
komma de ofullständiga jordbruken till hjälp.

Jag kan verifiera vad herr Pettersson i Dahl här sade och nämna, att i fråga
om inkomstsumman kommer för jordbrukets vidkommande fjäderfäaveln på
tredje plats efter mjölkdjuren och svinen. De räkenskapsresultat lantbruksstyrelsen
publicerar ge det beskedet, att för jordbrukets vidkommande ägginkomsterna
komma i andra rummet efter mjölkinkomsterna. Uppgifterna verifieras av
en undersökning, som verkställts i Skaraborgs län, vilken också visar, att inkomsterna
av fjäderfäskötseln komma på andra plats efter mjölkinkomsterna.
Ändå vill man här icke inräkna fjäderfä bland de djur, som böra komma i fråga
till veterinärvård.

Bland de skäl, som ur allmän synpunkt tala för att det ena djuret bör vara
lika mycket värt som det andra och att hänsyn därvidlag särskilt bör tagas till
det mindre jordbruket, kan jag peka på att när det gäller fjäderfä finns det i
allmänhet icke tillräcklig sakkunskap hos våra distriktsveterinärer. Det finns
i stället i medicinalstyrelsen en särskild sakkunnig —- assistent eller konsulent
eller vad han nu kallas ■—• som är den enda sakkunskap man i detta fall kan anlita.
Bryter det ut en allvarlig sjukdom måste denna fjäderfäexpert här i Stock -

Ilo

Nr 15.

Onsdagen den 10 apiil 1946 em.

Ytterligare
anslag till
prisreglerande
åtgärder -på
jordbrukets
område för
budgetåret
1945/46.

Anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. (Forts.)
holm tillkallas, och det gör ju givetvis att kostnaderna bli väsentligt större än
om man kunde vända sig till en vanlig distriktsveterinär. Jag tycker därför att
goda skäl tala för att med hänsyn till den betydelse här ifrågavarande produktion
har för det mindre och ofullständiga jordbruket och med hänsyn till de svårigheter
och dryga kostnader, som följa därav att man måste anlita särskild expertis
på detta område, man icke från husdjuren hör Särskilja just fjäderfä.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill endast till statsrådet Sträng,
som här talade örn riksräkenskapsverkets beräkning av medelinkomsten i jordbruket,
säga, att statskontoret anfört att det icke kan vara möjligt att gå på
medicinalstyrelsens belopp av 3 600 kronor, när jordbruket 1945 uppvisade en
medelinkomst av endast 2 670 kronor. Nu är det naturligtvis beklagligt att jordbrukarna
äro så fattiga att många av dem icke kunna komma i åtnjutande av
detta anslag, men jag tycker icke att det är riktigt av statsrådet att här använda
den laga medelinkomsten såsom motiv för att vägra höjning av bidragsbeloppet.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag har endast understrukit, att detta
statsbidrag är avsett för mindre bemedlade, vilket naturligtvis betyder mindre
bemedlade jordbrukare. Skall det vara någon rim och reson med själva rubriceringen,
kan man icke sträcka sig så långt, att jordbrukare med mer än medelinkomst
skola utnyttja detta speciella anslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 253 och II: 398; och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 12.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 28. i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder för budgetåret
1945/46 jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 29 mars 1946 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 216, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdragav
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

Utskottet hade i samband härmed till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 296
av herr Albertsson m. fl. samt II: 454 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.,
vari hemställts »att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition
måtte

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

lil

Ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forte.)

1) bevilja de 20 000 000 kronor, som Kungl. Majit begärt;

2) uttala, att den del av dessa medel, som beräknats för en höjning av det
allmänna mjölkpriset med 0,5 öre per kg, i stället måtte i första hand användas
för en höjning av producentbidraget till det mindre jordbruket med 1 öre
per kg».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under nioende huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 296 och II: 454 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Näslund och Svensson i Ljungskile, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 296 och II: 454 måtte anses besvarade
med vad reservanterna i sin motivering anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Här ifrågavarande proposition
avser ett anslag på 20 miljoner kronor dels för vissa prisförhöjningar på jordbrukets
produkter och dels i någon mån för prissänkning på jordbrukets förnödenheter.
Denna begäran om ett anslag på 20 miljoner kronor står i visst
samband med de förhandlingar, som ha förts angående jordbrukspriserna. Jag
har tillsammans med några kamrater här i kammaren tillåtit mig motionera
örn en viss ändring av själva fördelningen av detta anslagsbelopp, alltså även
en viss ändring i den föreslagna inkomstfördelningen, emellan olika landsändar
och olika grupper av jordbruk.

Om denna motion säger utskottet, att det med hänsyn till den i ärendet åberopade
överenskommelsen av den 13 mars 1946 icke kan biträda motionen.
Detta uttalande i utskottets betänkande, som jag här refererat, är praktiskt
taget den enda motivering, som utskottet anfört. I övrigt går utskottet alltså
icke in i någon sakdebatt beträffande den fråga, som vi ha tagit upp i motionen.
Då reser sig ju den frågan, huruvida det samtal, som förts mellan vissa
medlemmar av regeringen och vissa delegerade för ett par jordbrukarorganisationer,
och det protokoll över resultatet av detta samtal som finns skulle förhindra
riksdagen att gå in i en närmare prövning av detta ärende. Det förefaller
som örn utskottet hade den meningen. Jag vill icke göra ett bestämt påstående
i det fallet — det får väl utskottsmajoritetens talesman närmare klargöra
— men jag skulle vilja säga, att örn riksdagen skulle vara förhindrad att
här göra ett uttalande och en rekommendation beträffande dessa pengars användning
måste riksdagen i ännu högre grad vara förhindrad att avslå Kungl.
Maj :ts förslag om 20 milj. för berörda ändamål.

Drar man ut konsekvenserna, blir resultatet att denna uppgörelse ålägger
svenska riksdagen att både bevilja pengarna och att avhålla sig från att ha
någon egen mening örn hur dessa pengar skola användas. Jag tror förstås inte
att någon riksdagsman skulle vilja driva resonemanget så långt. Har man nu
den mening som jag här nämnt beträffande den lilla del av uppgörelsen det
här är fråga örn, så måste man naturligtvis ha precis samma mening beträffande
den större del av uppgörelsen, som gäller nästa regleringsår och som

112

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1940 em.

Ytterligare anslay till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

man väntar en proposition örn litet längre fram. Ty där gäller det ju ännu
större anslagsbelopp och ännu viktigare fördelningsfrågor. Örn det är på det
sättet, så är ju både denna proposition och dess behandling i riksdagen, liksom
också den kommande stora propositionen och dess behandling i riksdagen, inte
något annat än rena formaliteter utan någon som helst reell innebörd. För min
del kan jag inte acceptera ett sådant resonemang och sådana slutsatser. Jag
tror inte att förhandlingar av det slag som här förts kunna förta riksdagen
vare sig dess rätt eller dess plikt att pröva både anslagsfrågorna och frågan
örn hur pengarna skola användas. Därför tror jag att det ur principiell synpunkt
hade varit lyckligare, örn utskottsmajoriteten ordnat med en sakdebatt
örn den fördelningsfråga det här gäller. Detta har man icke gjort. Orsaken
härtill kan i någon mån ha varit att bakom den ståndpunkt, som man enat sig
örn, finnas ganska olika meningar när det gäller de önskemål som framförts
i motionen.

o Avfärdar man nu detta formella hinder och alltså vägrar att acceptera det,
så återstår _ frågan huruvida det från saklig synpunkt är rimligt att begära
någon ändring i denna medelsdisposition. Örn den saken kan det — liksom örn
så mycket annat här i världen — råda delade meningar. I detta fall gäller
det samma sak som för ett par år sedan, då riksdagen i förväg uttalade sig för
att över 100 miljoner kronor skulle få användas till löneförhöjningar, nämligen
att kompensera en enda omkostnadspost i jordbruket med prishöjningar, med
uteblivna prissänkningar på produkterna eller med genomförda prissänkningar
på förnödenheterna. Det är alltså fråga örn att balansera en höjd omkostnadspost
med prisförändringar.

Nu Ilar det sagts i många olika sammanhang att vad man här syftar till är
att höja arbetsinkomsten för det i jordbruket arbetande folket, oavsett om det
är fråga om lejda arbetare eller om familjernas egen arbetskraft. Man har
ofta mycket starkt understrukit, att det icke minst gäller att höja arbetsinkomsten
för småbrukare och innehavare av familjejordbruk, som till största
delen sköta sina jordbruk med familjens egen arbetskraft. Örn man nu med
höjda priser skall åstadkomma en kompensation för höjda arbetskostnader, så
är det alldeles klart att det mest önskvärda är att inkomsten placeras inom
jordbruket i proportion till arbetskostnaden för de olika jordbruken. Ty kan
man icke placera inkomstökningen i proportion till den höjda arbetskostnaden
vid olika jordbruk, sa har man icke genomfört en lika lönehöjning. Då har man
i stället genomfört en i hög grad ojämn löneförhöjning inom jordbruket.

^Nu är jag naturligtvis fullt medveten örn att man här icke kail åstadkomma
någon fullständig likformighet och rättvisa. Man får naturligtvis nöja sig
med att sträva ^åt rätt håll och försöka nå så långt som det är praktiskt möjligt.
Med det får man låta sig nöja.

Om man emellertid försöker att öka arbetsinkomsten enbart med generella
prishöjningar, kommer detta att i stort verka så, att arbetskraften i det
större jordbruket får en större löneförhöjning än vad som genomsnittligt blir
fallet, och utbetalas icke denna större löneförhöjning, så uppstår en extra
företagarvinst. Arbetskraften vid det mindre jordbruket däremot kan icke tillgodogöra
sig °en lika stor löneförhöjning som man i genomsnitt räknar med.
Det var också denna sak som observerades i fjol, när dessa frågor behandlades
i riksdagen. Jag skall be att få anföra vad jordbruksutskottet då yttrade
och riksdagens kamrar enhälligt godkände. Utskottet skrev: »Örn ett
överskott i jordbrukets inkomstkalkyl, på sätt utskottet förutsett, balanseras
genom höjda arbetslöner samt genom att den jordbruksidkande befolkningen i
kalkylen tillgodoräknas en i motsvarande grad höjd arbetsinkomst, så innebär

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

113

Ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1915146. (Forts.)

emellertid detta icke att inkomstöverskottet i sin helhet kommer att jämnt fördelas
såsom höjd ''arbetslön’ åt den i jordbruket sysselsatta_ arbetskraften.
Då det rationaliserade större jordbruket försäljer en betydligt större produktmängd
per arbetare än vad det svenska jordbruket i genomsnitt taget kan
göra, måste en prishöjning eller en utebliven prissänkning för dessa jordbruk
medföra icke blott att den ökade arbetskostnaden täckes utan även att en
ökad företagarvinst uppstår. Det mindre jordbruket återigen, som icke torde
kunna saluföra så stora produktmängder som det svenska jordbruket i genomsnitt,
kan ej tillgodogöra sig hela den höjning av arbetsinkomsten, som beräknas
i kalkylen över jordbrukets utgifter. En i möjligaste mån jämn höjning
av den jordbruksidkande befolkningens arbetsinkomst förutsätter därför, enligt
utskottets mening, att detta förhållande beaktas.»

Jag har här i dag ingen annan mening örn sakens principiella, innebörd än
den, som riksdagen i fjol enhälligt uttalade. Den meningen var ju känd för
underhandlarna både inom regeringen och på jordbrukarsidan, och man hade
enligt min mening alla möjligheter att ta hänsyn till den.

Nu kan man fråga sig hurudana förskjutningarna inom jordbruksregleringen
under de senaste åren lia varit och hurudan tendensen i det fallet är. Låt mig
då ta ett litet exempel, som har en viss reell innebörd. Låt oss anta att traktorkostnaden
minskas med ett visst antal miljoner kronor och att inkomsten på
äggförsäljningen minskas med lika många miljoner. Då är balansen i jordbruksregleringen
i sin helhet ändå orubbad. Det är bara det, att utgiftsminskningen
kommer att ligga huvudsakligen på det stora jordbruket och inkomstminskningen
huvudsakligen på det mindre jordbruket. Detta är i själva verket vad
som skett under det senaste året. På våren 1945 räknade man i den jordbrukskalkyl
som då fanns med en traktordrift av 11,8 miljoner timmar för en
sammanlagd kostnad av 71,4 miljoner kronor. I vår räknar man med en traktordrift
av 15,2 miljoner timmar för en sammanlagd kostnad av 56,18 miljoner
kronor. Vill man räkna ned årets kostnadssumma till samma volym som
i fjol vår, kommer man ner under 44 miljoner kronor. Här ha vi alltså en
skillnad på 27 miljoner mellan kalkylen från i fjol och i kalkylen för i år.
Jag vill inte säga att dessa 27 miljoner kronor hittills ha inhöstats av jordbruket,
ty kalkylen i vår gäller ju framåt i tiden. Siffrorna visa dock ganska
klart tendensen på detta område. En minskad traktorkostnad på 25 miljoner
kronor räcker till en timlöneförhöjning av 10 öre för närmare 100 000 årsarbetare.
Detta betyder att de större jordbruken, som i huvudsak använda- traktorerna,
påverkas ganska starkt i gynnsam riktning av dessa sänkta traktorkostnader.

Yad slutresultatet blir av äggprisernas nuvarande berg- och dalbana vet jag
inte. Man har i alla fall från tongivande håll gått ut ifrån att medelpriset
skulle komma att ligga väsentligt under fjolårets medelpris. Ett sådant inkomstbortfall
kommer i första hand att gå ut över det mindre jordbruket, dag
tror att de faktorer, jag här nämnt, äro väl värda att observeras i detta
sammanhang.

Sedan har det förebådats — även om det inte fattats några definitiva beslut
ännu — att när det gäller att sänka produktionskostnaderna på förnödenheter,
så skulle man lia att räkna med ett ganska, starkt prisfall på konstgödsel,
medan man däremot kunde räkna med prishöjningar på kraftfoder. I pressen
har nämnts, att prishöjningen skulle komma att bli två kronor per deciton
oljekraftfoder och fyra kronor per deciton kli. Jag tycker att dessa justeringar
leda i ungefär samma riktning. Det är nämligen de jordbruk, vilka till

Andra kammarens protokoll IDIG. Nr 15. ö

114 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1940 em.

Ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

stor del ägna sig åt odling av handelsväxter, som framför allt använda mycket
konstgödsel, och det är småbruket som måste köpa relativt stora mängder
foder. Vad kliet beträffar är det till stor del hönsodlare och mjölkproducenter
i Norrland, som med förkärlek bruka använda den varan. Jag vet inte
örn man tänker genomföra dessa prishöjningar, men om så är fallet blir följden
en ganska säregen hälsning till norrlandsjordbrukarna och till äggproducenterna.

Nu har det sagts att småbruket inte gärna kan vara missgynnat, eftersom
dessa prishöjningar ligga helt och hållet på den animaliska produktionen. När
det gäller prishöjningarna för innevarande regleringsår fanns det väl inte
någon ^annanstans att lägga dem, eftersom vegetabilierna i stort sett redan
voro sålda. Där kunde nian alltså inte lägga dem. Men det finns väl inga
varor, på vilka prishöjningar äro lagda, där inte storjordbruket kan utnyttja
prishöjningarna lika bra som andra jordbruk. Det är inte så gott örn vare sig
foder eller grisar hos de mindre jordbrukarna vid den här årstiden och fram
till sommaren och högsommaren. Inte heller är det alltid så lätt för småbruket^
att utnyttja säsongmässiga prishöjningar när det gäller storboskap, ty
småbrukaren får ofta sälja när krubban eller plånboken är tom.

Nu innebär yrkandet i vår motion och i den reservation som är knuten till
betänkandet en tämligen måttfull förändring i medelsdispositionen. Denna
förändring skulle innebära, att man i stället för en allmän höjning av mjölkpriset
av ett halvt öre per kilo skulle få en höjning av producentbidraget för
det mindre jordbruket av ett öre. Detta betyder att något mindre än en tredjedel
av de pengar som det här är fråga örn skulle användas för detta ändamål.
Jag tror det finns goda skäl för en sådan justering av medelsdispositionen.

__ Det har i pressen diskuterats varför uppgörelsen i detta speciella fall blev
sådan den är. Socialdemokratiska tidningar ha därvid förklarat, att detta icke
berott på regeringen utan att det därvidlag varit andra krafter som bestämt
kursen. Den saken kan jag givetvis icke uttala mig örn. Det får de klargöra,
som själva varit med. Jag vill dock läsa upp ett par rader ur tidningen ÖrebroKuriren,
där man efter att ha skildrat vad jag här nämnt, skriver: »Däremot
torde det kunna sägas, att örn motparten i förhandlingarna tagit sig an småbrukets
speciella sak, så skulle den funnit villiga lyssnare inom socialdemokratien
och inom regeringen.»

Jag tycker inte att det är för sent att lyssna till denna fråga inom socialdemokratiens
led — och för övrigt också på andra håll — örn lusten därtill
finns.

Herr talman! Jag skall sluta här med ett litet påpekande i marginalen.
Förra onsdagen läste statsrådet Sträng in i riksdagens protokoll en emot mig
polemisk artikel ur Jordbrukarnas Föreningsblad. Jag har av den anledningen
tillställt tidningen i fråga ett svar, som i koncentrerad form innehåller i huvudsak
vad jag här sagt. Eventuella läsare av riksdagens protokoll kunna
därför i detta mitt anförande läsa svaret på den artikel, som lästes in i riksdagens
protokoll förra onsdagen. På det sättet blir det litet mer balans i det
hela.

Herr talman! Med dessa erinringar ber jag att få yrka bifall till den av herr
Näslund och undertecknad till utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Skillnaden mellan utskottets förslag
och den mening, som den föregående ärade talaren förfäktade, är icke så

Onsdagen dien 10 april 1940 em.

Nr 15.

115

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forts.)

synnerligen stor. Alla äro ense om att de föreslagna 20 miljonerna skola beviljas.
Likaledes äro vi ense om storleken av det belopp som skall användas
för att höja priset på mjölk. Skillnaden i uppfattningarna ligger väsentligen
däri. att utskottet har följt regeringens förslag att prisförhöjningen på
mjölk skall ske på sådant sätt att det kommer att utgå ett halvt öres förhöjning
i allmänt mjölkprisbidrag, d. v. s. på all levererad mjölk. Motionären
vill att i stället hela summan skall läggas till prisdifferentieringskvoten,
så att prisdifferentieringsbidraget enligt motionärens beräkningar kommer att
stiga med ett öre.

Jag kan ge den föregående ärade talaren rätt i att utskottets motivering
icke är så synnerligen utförlig. Jag kan också ge honom rätt i att orsaken till
att motiveringen är så pass knapphändig nog är den påtalade, nämligen att
den majoritet, som dikterade utskottets beslut, kanske inte var fullt enig
om hur motiveringen skulle skrivits örn den hade fått en mera utförlig form.

Jag kan försäkra herr Svensson i Ljungskile, att det icke enbart är den
rent formella sidan av saken som gjort, att jordbruksutskottet icke har kunnat
biträda hans yrkande. Jag sade inom utskottet, att örn herr Svensson i Ljungskile
kunde övertyga ULF och lantbruksförbundet om att det omstridda bidraget
skulle läggas helt på prisdifferentieringen, så skulle jag väl kanske
inte vara benägen att acceptera det men väl att diskutera saken mera utförligt
med herr Svensson.

Nu komma ju dessa 20 miljoner kronor uteslutande den animaliska produktionen
till del. Jag vill minnas att herr Svensson i Ljungskile tidigare varit
— och för all del fortfarande är — en skicklig talesman för den uppfattningen,
att det uteslutande är den animaliska produktionen som utgör småböndernas
kontantinkomster. Det är nog allmänt bekant att det bland våra
jordbrukare är godsägargruppen, som i allra största utsträckning levererar
spannmål och andra vegetabiliska produkter.

Det är självklart att utskottet inte kunnat undgå att mycket starkt ta intryck
av den uppgörelse, som kommit till stånd mellan å ena sidan regeringen
och å andra sidan representanter för jordbrukets ekonomiska och fackliga
organisationer.

Det må kanske tillåtas mig att här säga något om vad som tidigare skett.
Ar 1945 framlade dåvarande jordbruksministern Pehrsson-Bramstorp en proposition
örn prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Denna proposition
blev i princip enhälligt tillstyrkt av jordbruksutskottet. Örn jag inte minns
fel, bifölls den också enhälligt av riksdagen. Åtminstone var detta fallet
beträffande prissättningen å jordbrukets produkter. Den prissättning som
föreslogs i propositionen var grundad på den årligen upprättade kalkylen över
jordbrukets inkomster och kostnader. Denna kalkyl och prissättning hade
godkänts av lantbruksförbundet. RLF hade dock icke godkänt den utan ansåg.
sig vid ett .senare tillfälle, hösten 1945, oförhindrat att igångsätta en
aktion för åstadkommande av ett högre mjölkpris. Förhandlingar inleddes
därför, och den överenskommelse som herr Svensson i Ljungskile förut omnämnt
kom till stånd mellan regeringen och lantbrukets representanter. Jag
har icke nämnt detta för att jag på något sätt haft anledning att kommentera
vad ^som skett eller den uppgörelse som kom till stånd, utan bara för att
notera några fakta. Vi veta allesammans, att situationen nog var ansträngd
under de dagar, veckor och månader, som förhandlingarna fördes, och jag
tror, att vi allesammans äro glada över att en uppslitande strid på mjölkfrontens
område kunde undvikas.

Nu är det emellertid så, att det icke bara är herr Svensson i Ljungskile,

116

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1940 em.

Ytterligare anslag till prisre gier ande åtgärder vå jordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

som anmäler sig som fordringsägare till de pengar, som det allmänna i dag
står berett att bevilja som en följd av den gjorda överenskommelsen, icke
bara herr Svensson och småbrukarna överlag här i landet, utan det har ju
kommit krav jämväl från andra håll. Jag erinrar sålunda örn att i dagens
morgontidningar stod det notiser örn att norrlänningarna hävdat, att de skulle
vara de mest berättigade fordringsägarna tili det belopp, som riksdagen nu
går att anvisa, nämligen i form av ett förhöjt lokalt differentieringsbidrag
för Norrlands del. Det är ju även allmänt bekant, att betodlarna, hur underligt
det än låter, under den sista veckan igångsatt en aktion, som tydligen
bottnar i att också dessa anse sig vara fordringsägare till det belopp, som kommer
att stå till förfogande.

Ja, herr Svensson, saken är icke så enkel. Jag skall utan vidare ge herr
Svensson rätt i att riksdagen är naturligtvis oförhindrad att fatta vilket beslut
riksdagen vill. Den saken hävdar jag i lika hög grad som herr Svensson,
men jag undrar ändå, örn icke de fakta, som här föreligga, äro av sådan
karaktär, att riksdagen icke gärna kan undvika att ta en viss hänsyn till
dem. Yad skulle följden bli, örn riksdagen nu beslöt att dessa pengar skulle
användas på ett annat sätt än vad som överenskommits vid förhandlingsbordet
mellan regeringen och jordbrukets representanter? Ja, med kännedom örn
mentaliteten hos jordbrukets fackföreningsrörelse förefaller det mig icke alls
otroligt, att om riksdagen icke i dag vill godkänna den träffade överenskommelsen,
skulle sannolikt också den andra parten känna sig oförhindrad
att gå till aktion och uppställa nya förändrade krav och nya villkor.

Jag har icke kunnat undgå att åtminstone ta en viss hänsyn till dessa
förhållanden. Då jag dessutom icke heller rent sakligt sett kan finna, att mot
det förslag till användning av pengarna, som här framlagts, kan riktas alltför
nedgörande kritik, hemställer jag för min del örn bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att ställa en fråga,
som jag under det fortsatta anförandet av herr Andersson i Löbbo i viss mån
fick svar på. Utskottets talesman säger, att han i lika hög grad som jag håller
på att det är riksdagen obetaget-att fatta det beslut den vill. Det betyder alltså,
att den formella motivering, som egentligen är den enda motivering, som
finns i utskottsutlåtandet, avskriver utskottets talesman, i varje fall såsom
något för riksdagen bindande.

. Vidare säger jordbruksutskottets ordförande, att det är flera, som anmäla
sig och vilja ha ändringar, och han nämner i det sammanhanget norrlänningarna.
Ja, på norrlänningar och småbrukare är det ju i stort sett samma skillnad
som mellan vegetarianer och brödätare, och örn de få förstärkning på det
ena eller andra sättet gör väl icke så mycket. Jag tror norrlänningarna äro
ganska överens med småbrukarna i övrigt örn en sådan förändring som vi föreslagit.
Jag kail ju icke tala å RLF :s vägnar, men när man närmare lyssnat
litet grand till hur det låter ute i landet, undrar man, örn icke majoriteten inom
denna organisation skulle vara väl så nöjd med en sådan medelsdisposition, som
vi föreslagit.

Herr Andersson i Löbbo, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag hyser för min del den uppfattningen, att även örn
man som herr Svensson och jag är överens örn att vi skola bevara riksdagens
rätt att handla och besluta i alla de frågor, där detta tillkommer riksdagen,

Onsdagen den 10 april 1940 em.

Xr 15.

117

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1915146. (Forts.)

finns det dock situationer, då rena klokheten bjuder, att man tar hänsyn till
viktiga faktorer och rådande förhållanden.

Med anledning av vad herr Svensson sedan yttrade beträffande det belopp,
som skall lämnas till norrlandsjordbrukarna i form av lokalt differentieringstillägg,
undrar jag, örn herr Svensson vid närmare eftertanke vill stå kvar vid
den uppfattningen. Det skulle ju betyda, att småbrukarna i såväl Bohuslän
som Småland skulle bli utan den ökade prisdifferentiering på mjölken som
herr Svensson motionerat örn.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Den sista delen av herr Anderssons anförande berodde
väl på något missförstånd beroende antingen på att jag uttryckt mig
otydligt eller utskottets vice ordförande hörde fel. Jag sade, att det gör väl detsamma
för norrlänningarna, örn de få det i form av lokalt bidrag eller i den
form vi föreslagit. Jag har för min del icke frångått reservationens linje.

Jämväl herr Andersson i Löbbo erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Det må vara hänt, att det gör detsamma för
norrlänningarna, men det kan icke göra detsamma för Bohusläns och andra
sydliga orters småbrukare.

Härefter anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! I egenskap av en av företrädarna för Sveriges
lantbruksförbund vid de överläggningar, som ledde till den nu omdebatterade
överenskommelsen, är det kanske icke helt ur vägen, att jag också lägger mig
i denna debatt. Jag skall tillåta mig att börja med den fråga, som herr Svensson
i Ljungskile såväl i sitt första som i sitt sista anförande här berörde, nämligen
riksdagens rätt eller icke rätt att i denna fråga fatta sitt beslut efter fri
prövning. Det gäller, som herr Svensson säde, huruvida de samtal som förts
skulle förhindra riksdagen att följa sin uppfattning. Om jag fortsättningsvis
i någon mån kommer att beröra dessa samtal, så hoppas jag att kunna göra det
utan att överskrida de gränser, som uppdragas av oskrivna lagar, när det gäller
förhandlingar och diskussioner örn dylika förhandlingar i efterhand.

Jag tror, att det skulle vara fullständigt ruinerande för varje framtida möjlighet
till diskussioner och förhandlingar mellan vilka parter som helst, örn
man efteråt skulle börja processa örn de enskildheter som därvid berörts och
börja upprepa de fria samtal, som vid sådana tillfällen så ofta föras och mäste
föras. Det är ju så att man tili slut kommer fram till ett resultat, och det är
väl också det man har att hålla sig till. Skall man överhuvud taget kunna mötas
på nytt utan att nya misshälligheter uppstå och gamla sår rivas upp, så gölman
bäst i att följa den regeln, och jag beklagar för min del varje tillfälle, då
man bryter mot denna regel. Jag hoppas, som sagt, att jag själv icke skall
göra mig skyldig till något dylikt. Det, som jag kommer att beröra, hör till
det, som i en eller annan form. i regeringskommunikéen eller jordbruksorganisationernas
redogörelse, är tillkännagivet eller som i övrigt är allmänt bekant.

För att återgå till riksdagens fria prövningsrätt, så har jag för min del
aldrig ifrågasatt den rätten. Att regeringen står vid sitt ord är jag övertygad
om, att de organisationer, som lia gjort denna pakt, komma att göra det, är jag
också övertygad örn. Men det är klart, att örn den förutsättning, som ligger bakom
det hela, nämligen att riksdagen följer Kungl. Majit, skulle rubbas, så är na -

118

Nr 13.

Onsdagen den 10 april 1940 em.

Ytterligare anslag till pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forts.)

turligtvis underlaget för liela överenskommelsen rubbat. .Tåg tror emellertid icke.
att riksdagen enbart på grund av att det föreligger en överenskommelse och enbart
på den grund, att man naturligtvis, skulle jag tro, från riksdagens sida hyser
en viss betänksamhet mot att —efter den situation, som rådde, och med hänsyn
till de parter som till slut kommo överens -—■ kullkasta det hela, bör gå den
vägen. Jag tror nämligen, att riksdagen även med fullständigt fri prövning
av läget och förhållandena kommer till precis samma slutsats som parterna.
Denna överenskommelse innebär ju en avvägning mellan ett ovanligt stort antal
intressen och parter — vi kunna- nämna statsmakterna — regering och riksdag
— jordbrukets båda stora organisationer, den fackliga och den ekonomiska,
arbetsgivarparten på jordbrukets område och de löneanställda.

De sistnämnda utgöra ju en grupp, varom jordbruksutskottet i fjol vår uttalade,
att den framför allt borde komma i åtnjutande av de förbättringar, som
utskottet och riksdagen då främst hoppades skulle komma till stånd genom
förbättrad gröda och minskning av andra omkostnader än arbetsomkostnader.
Jag skulle tro, att vad som nu har skett har inneburit en förbättring för jordbrukets
löneanställda av en storleksordning, som nog i ganska hög grad motsvarar
de förhoppningar dessa i förväg hyst. Utan att närmare ingå på detaljer
vill jag framhålla, att det innebär redan nu och sedan någon tid tillbaka en
löneförhöjning av 10 öre i timmen generellt och mer för somliga grupper. Det
är en förbättring, som hela nästa avtalsår innebär en löneförhöjning av 14 öre
i timmen generellt och mer för somliga grupper, t. ex. 18 öro för kreatursskötarna.
Sålunda kan denna förbättring väl taxeras till ungefär 330—350 kronor
per år för genomsnittsarbetaren. Och det som gjordes innebar dock, att detta
löne- och arbetsavtal bragtes i hamn.

Vi ha en annan stor grupp av folk, tillhörande jordbruket, i vad man kallar
små omständigheter. Jag avser småbrukarna, den grupp som herr Svensson
i Ljungskile gör sig till målsman för. Jag vill inte alls bestrida, att han
delvis har rätt att göra detta. Han är ju funktionär i ett förbund, som omfattar
icke mindre än bortåt 4 000 medlemmar av de val omkring 200 000, som räknas
till den gruppen.

Jag skall då gå litet närmare in på de åtgärder, som kunna komma i fråga
beträffande denna grupp, och därvid särskilt uppehålla mig vid den åtgärd,
som herr Svensson i Ljungskile och hans medmotionärer så varmt rekommendera,
nämligen en ökning av producentbidraget. Det kan kanske vara av intresse
att se efter vad producentbidraget, som är ett differentierat stöd, och vad
de särskilda smörfettsbidragen — »ytterligare mjölkpnistillägg» vill jag minnas
att det heter — ge i form av differentierade priser. Jag har framför mig
ett sammandrag för år 1945, som visar det särskilda mjölkpristillägget för de
olika länen. Tillägget ökar i en progressiv skala ju längre norrut man kommer.
Tar jag t. ex. Norrbottens län, gav tillägget för år 194 5 5,64 öre per kg
mjölk. ^ Örn vi draga ifrån den ettöring, som utgår generellt för hela landet,
kvarstår dock för Norrbottens län ett extra tillägg av 4,64 öre. Då inte inräknat
det halva öre, som kommer den s. k. konsumtionsmjölken till del.

Hur verkar då producentbidraget? Örn man slår ut det på all invägd mjölk
här i landet, utgår det för år 1945 med 1,49 öre. Men det är klart, att inom sådana
områden, där man har ett flertal mindre jordbruk, utfaller en både relativt
och absolut större del av producentbidragen än i de landsdelar, där man
har större jordbruk. Man kan utläsa detta av producentbidragens storlek för
de olika länen. Jag skall inte trötta kammaren med för mångå siffror, men
nämna Stockholms län, där bidraget i medeltal per liter mjölk är 0,89 öre,
Norrbottens län med 3,17 öre, Västerbottens län med 3,16 öre, Västernorrlands

Onsdagen den 10 april 1940 em.

Nr 15.

119

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945/46. (Forts.)

län med 3,08 öre och Jämtlands län med 2,97 öre. Om man för Norrbottens län
lägger tillsammans de 5,64 örena med de 3,17, få vi alltså 8,81 öre, och draga
vi därifrån det öre, som alla få i form av mjölkfettsbidrag, ha vi i det länet ett
tillägg på ungefär 8 öre. Jag är fullt på det klara med, att det på vissa håll
kan vara sådana produktionsförhållanden, att man inte borde ha 8 öre utan
16 öre eller kanske 24 öre, örn man skulle kunna driva sitt jordbruk och leva
enbart på det med samma behållning som andra mera gynnade jordbrukare
eller landsdelar. Men man måste väl ändå säga, att det inte är så dåligt, när
statsmakterna i ett län utanordna i medeltal 8 öre per liter på all invägd
mjölk.

Man kan naturligtvis gå vidare på den vägen och öka på med ett öre, som
herr Svensson i Ljungskile föreslår, eller med ett halvt öre. Men även örn jag
naturligtvis inte skulle ha något att invända mot att Kungl. Maj :t tar ett
initiativ framemot våren och föreslår riksdagen att utanför jordbrukskalkylen
och uppgörelsen anslå medel till den ena eller andra gruppens stöd, är jag ganska
tveksam örn lämpligheten av att alltför mycket utnyttja en enda stödform.
Från de många och långa debatter som förekommo i fjol inom planeringskommissionen
under numera statsrådet Myrdals ordförandeskap erinrar jag mig ett
uttryck, som jag inte tror det är någon indiskretion att här citera. Diskussionen
rörde sig ofta örn stöd i olika former, stöd åt näringslivet, at arbetstagarna
o. s. v. under de krisår, som man väntade snart skulle komma efter freden.
Herr Myrdal sade då ibland, att han nog ansåg lyckligast om dessa olika stödformer
kunde spridas ut över näringlivet såsom ett milt vårregn. Det skulle
alltså inte vara några hårda och häftiga skurar. Man skulle inte sätta sin
lif till en enda åtgärd •— misslyckas den så misslyckas^ allt! •— utan man skulle
tillämpa en serie olika stödformer. Jag tror faktiskt, ärade kammarledamöter,
att örn man skall komma till rätta med jordbruksproblemem får man
söka sig fram på liknande vägar. Vi ha så olikartade förhållanden inom vårt
svenska jordbruk från Ystad till Haparanda i fråga örn storleksordning, jordmån,
driftsformer o. s. v., att vi nog få söka oss fram med olika åtgärder,
både med dem som redan äro prövade och med andra, för att sa småningom
komma fram till bättre och bättre förhållanden. Det är inte alls säkert, att det
är den rätta vägen att lägga ännu mera just på producentbidraget. Det finns ju
så mycket annat att överväga. Vi fa väl också räkna med, att den stora
bruksutredningen, som nu snart skall lia avslutat sitt arbete — vilket arbete
väl skall följas av att regeringen lägger fram förslag inför _ riksdagen —• skall
kunna ge uppslag till åtgärder, som kunna vara tillrådliga vid sidan av eller utöver
dem som vi redan givit oss in på.

Jag tror inte att jag begår någon indiskretion, örn jag säger att regeringen
vid förhandlingarna —■ jag är nu inne på de samtal och protokoll som herr
Svensson i Ljungskile efterlyste — förbehöll sig att sätta in åtgärderna, där
de ur försörjnings- eller ur andra synpunkter bäst lämpade sig. Delina^ inställning
var helt naturlig från regeringens utgångspunkter. Avsteget från detta
regeringens förbehåll gjordes endast därigenom, att regeringen i _ överenskommelsen
utfäste sig att låta vissa belopp utgå på mjölken. Det är likaså ganska
naturligt, att jordbrukets företrädare, som för övrigt utgingo från ett allmänt
önskemål om en generell höjning av mjölkpriset med 3 öre över hela landet,
höllö på det önskemålet och så långt möjligt sökte få det förverkligat. Och det
är även högst naturligt, att man i den mån det önskemålet måste cederas sökte
sig till den närmast därintill liggande formen, som da måste bestå i åtgärder
som för flertalet jordbrukare äro av väsentlig betydelse. Detta har i protokollet
tagit sig det uttryck, som herr Svensson i Ljungskile säkert känner till:

120

Nr 15.

Onsdagen elen 10 april 1946 em.

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

». . . dels ock genom allmän prishöjning å viss eller vissa av jordbrukets produkter
och/eller allmän prissänkning å viss eller vissa av jordbrukets förnödenheter.
—---Dessa prisändringar böra, i den mån försörjnings- eller mark nadspolitiska

synpunkter ej annat påkalla, avse varor, som för flertalet jordbrukare
äro av väsentlig betydelse.» Detta var det enligt vår samfällda uppfattning
bästa sättet att tillgodose jordbrukarnas önskemål. Och även om mjölken
är den produkt, som är bäst lämpad att göras till föremål för prisförbättringar,
örn man vill sprida ut dessa på bästa sätt, får det väl ändå sägas, att
därnäst kommer — såsom herr Andersson i Löbbo också påpekat — animalierna
i allmänhet. Och vidare förhåller det sig ingalunda så, att de prishöjningar
på fläsk, gödkalv o. s. v., som tillkommit på regeringens initiativ —
ehuru i detaljutformningen i samråd med livsmedelskommissionen och slakteriförbundet
— äro utan betydelse för det mindre jordbruket. Det är ju tvärtom
dessa produkter, som näst efter mjölken, och delvis jämte mjölken, äro av den
största betydelsen för de mindre jordbrukarna.

Det torde stå klart för var och en, att det inte finns någon prisregleringsåtgärd
och följaktligen ingen överenskommelse, som kan vara samtliga jordbrukare
till lags. Jag skulle vilja gå så långt, att jag säger, att det inte finns
någon överenskommelse, som inte utlöser ett visst missnöje hos alla och envar
i något avseende. Man måste alltså försöka komma fram till något som likväl
kan ena människorna. Och detta har faktiskt varit fallet här. Delegaterna
voro ense, deras styrelser voro ense, och uppdragsgivarna ute i bygderna ha -—
med större eller mindre belåtenhet — dock ansett att denna uppgörelse inte bara
kunde godtagas utan också var den bästa som i det rådande läget stod att få.
Man har i denna överenskommelse lyckats ena arbetsmarknadens parter. Och
det kan ju vara skäl att påpeka, att den av regeringen garanterade täckningen
ingalunda täcker arbetsgivarpartens utfästelser. Man har med öppna ögon
tagit på sig åtskilligt utöver den täckningen, och det har man gjort dels för
att säkra arbetsfreden inom jordbruket och dels i medvetande örn att man åtminstone
under en övergångstid i de större storleksgrupperna kan taga på sig
något mera i fråga örn utgiftsbördor än kanske medeltalet tål. det vill säga det
medeltal, som är baserat även på minus varianterna.

Det kan vara av ett visst intresse att i detta sammanhang erinra örn en i dagarna
publicerad uppsats i »Jordbruksekonomiska uppgifter», som utgivas av
kommerskollegium och livsmedelskommissionen. Uppsatsen, som är intagen i
häftet för mars månad 1946, heter »Jordbrukarnas kontanta inkomster och utgifter
år 1944». Man får där ganska intressanta upplysningar. Jag kari hänvisa
den intresserade till s. 87, där det lämnas en del uppgifter örn förhållandet
mellan taxerad nettointäkt av jordbruksfastighet och samtliga taxerade
nettointäkter för olika storleksgrupper från söder till norr. Dessa uppgifter ge
en ganska uppseendeväckande ehuru icke alldeles ny bild av läget, i det de
visa, att inkomsterna faktiskt tendera att bli bättre ju längre norrut man kommer.
Det är ju väl att det är så, och anledningen till förhållandet är väl den,
att man inte har en så ensidig näringsutövning, som många föreställa sig, utan
att inkomsterna för de mindre och minsta jordbrukarna ofta basera sig på en
f lerf ald olika inkomstkällor. Jag skall inte trötta kammaren med att återgiva
några siffror, men be att få citera slutraderna på s. 88 i denna av herrar Otto
Zetterberg och Helmer Olsson undertecknade avhandling: »För södra och mellersta
Sverige framträder en minskning för de större jordbruken, vilken är särskiltskilt
betydande inom skogs- och dalbygderna. För de mindre och medelstora
gårdarna redovisas däremot inom såväl slättbygderna som skogs- och
dalbygderna en fortsatt ökning, vilken dock i allmänhet är väsentligt svagare

Onsdagen den 10 april 1940 em.

Nr 15.

121

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forts.)

än under de föregående krigsåren.» Det har lyckligtvis varit så, att förbättringarna
ökats för de mindre och medelstora gårdarna, vilket ju visar, att det
system som vi nu tillämpa, även örn det är behäftat med vissa brister, dock
icke verkar fullt så illa som herr Svensson i Ljungskile gärna vill göra gällande.
Jag har nog ändå den uppfattningen, att när jordbrukarna genom små
huvudorganisationer, den ena omfattande omkring 370 000 och den andra
160 000—170 000 medlemmar, ställt sig bakom denna uppgörelse, när arbetsmarknadens
parter äro överens och när, såvitt jag förstår, statsmakterna och
konsumenterna inte ha någon särskild anledning att klaga, vore det knappast
klokt ätt riva upp beslutet.

Till sist, herr talman, några små anmärkningar i anslutning till herr Svenssons
i Ljungskile anförande. Han framhåller det enligt hans mening egendomliga
och felaktiga i att traktorskostnadernas utveckling verkat så och så, varigenom
enligt hans mening_ endast de stora och medelstora jordbruken blivit
gynnade, medan å andra sidan äggpriserna och äggproduktionen gå i en för
småbruket ogynnsam riktning. Jag tror inte att jag behöver gå närmare in på
frågan om äggregleringen. Det förefaller mig som örn herr Svensson fick tillräckligt
svar och kammaren tillräcklig kunskap örn den saken genom statsrådet
Strängs interpellationssvar häromdagen. Men jag kan inte neka mig nöjet att
läsa upp ett litet tidningsurklipp från i förrgår, alltså den 8 april. Det står där:
»Skånes äggcentrals avräkningspris till producenterna är för veckan den 8—13
dennes 2 kr. 75 öre per kg (föreg. not. 2 kr. 50 öre).» Detta säger väl tillräckligt
örn risken att på så lösa antaganden som herr Svensson i Ljungskile
gjort både den gången och nu basera sin uppfattning örn det för småbruket
ogynnsamma i äggproduktions- och äggprisutvecklingen. Det är vanskligt att
göra sådana uttalanden, när verkligheten så snart efteråt visar en helt annan
bild. Jag är nog förhoppningsfull att tro, att när efterkalkylen för regleringsåret
1945/46 göres upp, kommer posten ägg att uppvisa en ganska hygglig
bild både med hänsyn till de uppnådda a-priserna och med hänsyn till de producerade
mängderna.

Även örn det är omöjligt att i en sådan totalkalkyl som vi här röra oss med
ständigt ordna så att varje inkomstförbättring och varje utgiftsminskning går
i en bestämd riktning i förhållande till den ena eller andra gruppen inom jordbruket,
tror jag dock att man i fråga örn traktorskostnaderna kan anföra ett
moment, som till väsentlig del eliminerar den av herr Svensson i Ljungskile
såsom orättmätig påtalade omkostnadsminskningen. Örn traktorskostnaderna
gå ned — vilket man nog kan våga räkna med att de skola göra •— är det en
annan utgiftspost, som efter allt att döma kommer att i högsta grad öka under
det kommande år, som överenskommelsen avser, och det är traktorsanskaffningskostnaden.
Denna kommer visserligen med sin avskrivningsprocent att tillgodoräknas
jordbruket som utgiftspost. Men efter den utslitning med gengasjdrift
som skett under åren 1939—1946 är större delen av traktorsbeståndet på
en gång i behov av förnyelse.

Herr Svensson i Ljungskile uttalade nyligen — jag tror det var i årets remissdebatt,
ehuru i annat sammanhang — värdet av att hålla ord. Jag tror att det
vore mindre lyckligt, örn riksdagen skulle ställa så till, att parterna icke finge
tillfälle att hålla sitt ord. Och jag skulle tro att den organisation sorn herr
Svensson representerar — om inte i riksdagen så i alla fall vid många andra
tillfällen — också kommer alf lojalt följa överenskommelsen. Åtminstone står
namnet på denna organisations ordförande under utskottets utlåtande.

Till sist, herr talman, undrar jag vad jordbrukarna i det stora hela äro bäst
betjänta med: understöd i skilda tonner — dessa särpriser bli alltid understöd

122

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder vå jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forts.)

i iner eller mindre bristfälliga former — eller att kunna existera och utvecklas
under de allmänna betingelserna. Jag tvekar för min del inte om svaret. Det
övervägande stora flertalet önskar leva under de allmänna betingelser och
villkor, som tillåta dem att såsom fria näringsutövare klara sig själva.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Som regeringens föredragande i detta
ärende har det varit ganska angenämt att sitta i bänken och lyssna till denna
debatt. Jordbrukaren Waldemar Svensson går till storms mot regeringens
uppfattning i denna fråga och mötes på halva vägen av jordbrukaren godsägare
Liedberg, sa att attacken praktiskt taget aldrig når fram till regeringen.
Det har också varit angenämt ur den synpunkten, att herr Svensson som representant
för småbrukarorganisationen här fäller lansen och går till angrepp
emot sin egen huvudorganisations ledning, även örn jag kanske sade mig, att
den där tvätten borde man kanske försökt byka hemma och inte förlägga uppgörelsen
till riksdagen. När man emellertid inte lyckats med detta, är det alldeles
självfallet, att jag inte gärna kan uraktlåta att säga några ord även i
detta ärende.

Man kan säga att herr Svensson i Ljungskile gjort inlägg i debatten i
dubbel bemärkelse här i kväll. Dels har han med den energi han besitter
talat vid ett pär tillfällen och därvid kommenterat både den uppgörelse, som
träffats för innevarande ar, d. v. s. det ärende, som nu ligger på riksdagens
bord, och den kungl, proposition, som ännu inte är skriven men som kommer
att presenteras riksdagen någon gång efter påsk, d. v. s. förslaget till prissättning
för nästkommande regleringsår. Detta kan ju vara ett rationellt sätt
att debattera, förutsatt att det är herr Svenssons avsikt att uraktlåta att yttra
sig, när denna proposition kommer på kammarens bord. Skulle emellertid så
inte vara fallet, är det kanske inte riktigt honnett emot kammaren att vid denna
sena timme kommentera nästa års regleringsåtgärder på jordbrukets område
som förövning till en kommande generaldiskussion.

För att göra ett mera allvarligt inlägg i de föreliggande frågorna ber jag
att få erinra örn att jag under förra veckans äggdebatt var mycket angelägen
örn att understryka att de 30 miljoner kronor, som ha ställts till jorbrukets
förfogande för innevarande år, i allt väsentligt äro avsedda att vara en hjälp
för den svenska smabrukarklassen. Även örn 20 miljoner kronor av detta belopp
väsentligen belöpa sig på fläsk och på en prisstegring på gödkalv och 10
miljoner i runt tal falla på mjölken, så är dock produktionen av dessa tre varuslag
en typisk småbrukets angelägenhet. Jag sade detta i förra veckan och
jag anser det ganska angeläget att understryka det även nu.

När det gäller fördelningen av dessa 30 miljoner har även en viss del reserverats.
för subvention av konstgödningen. Detta är ganska naturligt, eftersom
vi i dagens knapphetsläge äro angelägna örn att bringa jordbruket all den
produktionsstimulans som det finns möjligheter att lämna detsamma. En av
de mera effektiva åtgärderna härvidlag är att subventionera konstgödningen.

När det gäller att fördela de 10 miljoner kronor, som äro avsedda att förbättra
mjölkpriset innevarande regleringsår, kan man mycket väl diskutera de
bada alternativa linjerna att antingen göra detta i form av en generell prisförbättring,
som kommer alla jordbrukare tillgodo, de må vara stora eller små,
•ii ^0rm av en typisk differentierad hjälp. I senare fall ligger det närmast
till hands att tänka sig att söka åstadkomma ett ökat producentbidrag eller
skapa några alldeles speciella differentierade tillägg för de norrländska länen.
Godsägare Liedberg uttalade en förmodan örn att han inte gjorde sig

Onsdagen den 10 april 194G em.

Nr 15.

123

Ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forts.)

skyldig till några indiskretioner, om lian refererade några allmänna synpunkter,
som kommit till uttryck vid förhandlingsdebatten. Jag skulle kanske kunna
åberopa honom och säga att jag väl icke heller gör mig skyldig till några
indiskretioner, örn jag lämnar några kompletterande upplysningar örn vad som
förekom vid denna debatt. Det är alldeles uppenbart, att när uppgörelsen fick
den formella lydelsen, att prisförbättringarna skulle lia generell karaktär, så
valde man inte utan vidare denna formulering, även örn det är riktigt som herr
Liedberg säger, att regeringen förbehöll sig rätten att göra vissa avvägningar
med hänsyn till regleringstekniska och försörjningspolitiska faktorer och synpunkter.
Denna formulering tillkom givetvis efter föregående överläggningar,
och när man kommit dithän, diskuterade man till slut den summa, som skulle
reserveras för en stegring av mjölkpriset. Jag gör mig icke skyldig till några
indiskretioner örn jag understryker, att det var en utomordentligt starkt hävdad
uppfattning ifrån jordbrukets representativa organisationer, att denna
prisjustering på mjölken skulle ta sig det uttryck, som den sedermera fick i
uppgörelsen.

Jag har kanske anledning att här inför kammaren understryka detta, då
jag med ganska stor förvåning har följt ett visst slags bondepress i dess kommentarer
till denna prisuppgörelse. Det bär inte heller varit ovanligt att
t. o. m. de, som sutto med som representanter ifrån jordbrukarsidan, efteråt
inför sin uppdragsgivare lia kommenterat uppgörelsen på ett sådant egenartat
sätt, att det hela har resulterat i en protest, inte mot uppgörelsen utan mot
regeringen. Detta är för mig i min egenskap av gammal fackföreningsmän
lika förunderligt som örn jag sedan jag signerat en avtalsuppgörelse skulle ha
rest ut till ett lantarbetardistrikt och kommenterat uppgörelsen på ett sådant
sätt, att en protest avgivits mot godsägare Liedberg och hans förhandlingsdelegater
i lantarbetsgivareföreningen. Jag har den mycket bestämda uppfattningen,
att har man signerat en uppgörelse, då har man satt sin heder i pant
på att det är en riktig uppgörelse utifrån sina egna utgångspunkter. Och då
är det inte riktigt honnett förhandlingsmässigt sett att utåt göra gällande, att
det är en part, som är orsaken till att ett visst missnöje har uppstått efter
denna uppgörelse.

Det bär sagts ifrån riksdagsman Svenssons sida, att den träffade uppgörelsen
innebär, att. riksdagen är betagen möjligheten alf korrigera densamma,
därest detta skulle vara angeläget. Riksdagen har givetvis formellt denna möjlighet.
För min egen del är jag mycket angelägen om att riksdagen inte gör
detta, och jag kommer för allt jag är värd att tala för att det inte skall
ske. ..Tag tror att mina regeringskolleger lia samma uppfattning. Det saknar
väl inte alldeles betydelse, att en uppgörelse hålles i helgd, och skola vi inte
råka ut i rena anarkien, få vi väl se till att de olika momenten i denna uppgörelse
stå i ett någorlunda logiskt förhållande till varandra.

Jag ber att få erinra om att riksdagen under fjolåret beslöt vissa regler för
prisreglering på jordbrukets område för innevarande verksamhetsår. Detta
hindrade emellertid icke jordbrukarnas fackliga organisation att känna sig
obunden av riksdagens uttalande och reagera som örn detta uttalande skulle
lia varit en nullitet. Jag ber vidare att få påminna örn att i remissdebatten i
år en hel rad ledande bondepolitiker visserligen fördömde metoden och framgångssättet
i jordbrukets fackliga spelöppning men solidariserade sig med
tanken därbakom och med innebörden därav.

Jag förmenar således, att regeringen under sådana förhållanden måste säga
sig, att skall en uppgörelse åstadkommas, så bör man väl försöka få fram ett
förhandlingsmässigt resultat med de båda organisationer, som viii ändå få be -

124

Xr 15.

Onsdagen deli 10 april 1946 em.

Ytterligare anslag till grisregler ande åtgärder på jordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

traktas som representativa för den svenska jordbrukarkåren, nämligen lantbruksförbundet
och Riksförbundet landsbygdens folk. Av denna anledning inbjöd
regeringen till förhandlingar, och efter dessa förhandlingar kom man fram
till ett resultat, som innebar en uppgörelse. Jag tror det också är riktigt som
jordbruksutskottets ordförande herr Andersson i Löbbo här sagt, att det nog
rådde en allmän tillfredsställelse, när man kom hithän, att man kunde konstatera
att det var arbetsfred — eller prisfred, örn jag så får uttrycka mig —
inom jordbruket för ett och ett halvt år framåt. Örn nu riksdagen anser att
den bär underkänna denna förhandlingsmässigt tillkomna uppgörelse, är det
också riktigt som herr Andersson i Löbbo sade, att man inte kan göra gällande,
att vare sig RLF eller lantbruksförbundet skola känna sig bundna av en uppgörelse,
som riksdagen förändrar. Vill man att uppgörelsen skall ha karaktär
av uppgörelse, vill man ha garantier för prisfred för den tid, som uppgörelsen
omfattar, tror jag att det är klokt att riksdagen accepterar vad som skett som
en lycklig och rimlig lösning i den utomordentligt irritabla situation, som rådde
i början av innevarande år.

o Ja!? har inte sä mycket härutöver att säga. Det är förnämligast dessa
båda grun dsynpunkter jag har velat understryka, nämligen att denna uppgörelse
med dess generella karaktär i avseende å prisjusteringen på mjölk är ett
uttryck för uppfattningen hos de representativa organisationer för Sveriges
jordbrukare, som voro kallade till regeringens förhandlingsbord, och att det
var på dessas förhandlingsorganisationers uttryckliga önskan och begäran som
den fördelning som skedde verkställdes. Jag vill slutligen ytterligare poängtera,
att örn man inte vill hamna i rena hållningslösheten är det klokt att acceptera
den träffade uppgörelsen i det skick den befinner sig.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Vid denna sena timme torde det
inte vara lämpligt att fortsätta denna debatt så mycket längre till. Då jag emellertid
tillhör den utskottsmajoritet, som tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition i
förevarande ärende, kan jag ändå inte underlåta att säga några ord.

Herr Svensson i Ljungskile har ställt frågan, huruvida de förhandlingar, som
förts med regeringen, och de resultat, sorn därvid uppnåtts, skulle föranleda, att
riksdagen inte skulle fa uttala en avvikande mening i förevarande ärende. Vi
ha nog alla den uppfattningen att ingen kan eller för övrigt vill binda riksdagens
ståndpunktstagande.

Det är sedan en helt annan sak att — som det brukar heta -— utomordentliga
förhållanden kräva utomordentliga åtgärder. Jag skulle tro att när regeringen
å sin sida tog upp förhandlingar med tillkallade representanter ifrån den fackliga
och ekonomiska föreningsrörelsens sida, var det just därför att regeringen
fattade det läge som förelåg såsom på sitt sätt allvarligt och utomordentligt.
Det är val den omständigheten, som har föranlett regeringen att med jordbrukets
organisationer träffa den uppgörelse som kom till stånd. Riksdagen torde
också hava anledning grunda sitt ståndpunktstagande på nämnda synpunkter.
Jag vill i varje fall för min del här i kammaren ha sagt ut, att även örn jag
skulle önska, att den lönsamhetsförbättring, som på det sättet utmättes åt dem
som arbeta inom jordbruket, i vissa avseenden hade utmätts efter något andra
grunder, så skulle det aldrig komma i fråga, att jag icke skulle vara beredd att
biträda en uppgörelse, som träffas vid förhandlingar med jordbrukets ekonomiska
och fackliga organisationer.

Jag skulle också vilja göra en reflexion, som kanske kan ge herr Svensson i
Ljungskile anledning till vissa funderingar. Herr Svensson anser så vitt jag
förstår att den träffade uppgörelsen lägger hinder i vägen för en fördelning av

Onsdagen den 10 april 1940 eiri.

Nr 15.

125

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forts.)

inkomstökningen åt jordbruket på ett sätt som han anser vara lämpligt. Det
bör då endast fastslås, att den inkomstökning på 30 miljoner kronor för innevarande
produktionsår, som vi nu diskutera, inte hade förelegat och alltså inte
kunnat bli föremål för några förslag örn ändringar ifrån herr Svenssons sida,
därest denna uppgörelse icke bade träffats.

Sedan framhöll herr Svensson i Ljungskile önskvärdheten av att inkomstökningarna
kunde fördelas i proportion till arbetskostnadsökningarna. Det är i och
för sig ingenting att säga örn ett sådant önskemål. Jag har för min del många
gånger haft anledning att ge uttryck åt den uppfattningen, att det vore önskvärt
örn man på ett rimligt sätt kunde fördela jordbrukets samlade inkomster
mellan jordbruk av skilda storleksordningar och med skilda produktionsförutsättningar
i olika delar av landet. Örn jag förstod herr Svensson i Ljungskile
rätt, gav han dock i fortsättningen uttryck åt den uppfattningen, att det icke
var möjligt att hundraprocentigt komma fram till en sådan fördelning. Tyvärr
förhåller det sig nog på det sättet. Så som våra prisregleringsanordningar hittills
utformats lia vi i varje fall icke de härför erforderliga förutsättningarna.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på en annan sak. Marn
kan fråga sig vad som legat bakom önskemålet örn förbättrade inkomster åt
jordbruket. En i hög grad bidragande orsak härtill var nog den omständigheten,
att förhandlingar förestodo örn nytt löneavtal för de i jordbruket anställda arbetarna.
Det var givetvis nödvändigt med en inkomstökning, som gjorde det
möjligt för jordbruket att bl. a. bestrida jordbrukets ökade arbetskostnader. Jag
vili icke bestrida att herr Svensson i Ljungskile kan ha rätt, när han erinrar
om vad jordbruksutskottet förra året skrev örn att lönsamheten för de större och
medelstora jordbruken fördelade sig ganska olika och att den saken var värd
att uppmärksammas. Vi måste emellertid i detta speciella fall ha blicken öppen
för det faktum att även örn det finns många plusvarianter i inkomst- och lönsamhetshänseende
inom de större jordbruken, så höra dock i stora delar av landet
inte ens de något större jordbruken alltid till plusvarianterna i fråga örn
lönsamheten. Men när det gäller den avtalsenliga lönesättningen så förekommer
ingen differentiering. Jag kan därför förstå örn de, som haft uppdraget att
å jordbrukets vägnar förhandla med regeringen, ha sagt sig att man skall eftersträva
att få till stånd generella prisförbättringar. Om man inte i detta fall
kunnat komma fram på den vägen, så hade det blivit svårt, för att icke säga
omöjligt, för jordbruk med anställd arbetskraft — företrädesvis i skogsbygderna
och i de mindre gynnade delarna av vårt land — att gå med på den löneförbättring.
varom avtal slutits mellan lantarbetsgivarföreningen och lantarbetarförbundet.

Herr talman! Jag har endast velat foga dessa ord till debatten. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman Jag skall inte vid denna sena timma
ta kammarens tid i anspråk många minuter. Jag anser dock att denna fråga
har så stor principiell betydelse att jag ändå vågar ta till orda i denna sak.

I den motion som i denna fråga väckts av min bänkkamrat och några av hans
partikamrater framhålles vikten av att det mindre jordbrukets intressen bli
beaktade på sätt som riksdagen i fjol förutsatte. Därför föreslår man i motionen
att den del av det begärda anslaget å 20 miljoner kronor, som är avsedd att
åstadkomma en höjning av mjölkpriset med 0,5 öre per kilo, i första hand
skall användas till att höja producentbidraget till de mindre jordbrukarna med
ett öre per kilo levererad mjölk. Vad som bleve över skulle användas till att
höja det allmänna producentbidraget. Herr Svensson i Ljungskile har såväl

126

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 194G em.

Ytterligare anslag till prisregi er ande åtgärder på jordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

i reservationen som här i debatten hävdat samma åsikt. Jag är fullt ense med
herr Svensson i Ljungskile örn att den ekonomiska ställningen för det mindre
jordbruket bör förbättras. Jag föreställer mig också att alla riksdagens ledamöter
hysa samma önskan.

Riksdagen är naturligtvis oförhindrad att ändra på fördelningen av dessa
pengar. Jag vill emellertid starkt ifrågasätta lämpligheten av att denna förbättring
för det mindre jordbruket sker på lantarbetarnas bekostnad. Jag
tvivlar också på att man i längden gagnar jordbruket genom att nonchalera
och riva upp de överenskommelser och avtal, som träffats mellan regeringen
och representanter i ansvarig ställning för jordbrukets fackliga och ekonomiska
organisationer. Man får väl ändå inte helt se bort ifrån, att ifrågavarande
proposition tillkommit som en följd av den uppgörelse, som träffats efter underhandlingar
mellan regeringen och representanter för de olika jordbruksorganisationerna.

Man bör också Ira klart för sig att den uppgörelse som då kom till stånd innebar
ett kombinerat pris- och löneavtal. En nödvändig förutsättning för att
ett löneavtal vid det tillfället överhuvud taget skulle kunna komma till stånd
var att de jordbrukare, som hade anställd arbetskraft, finge kompensation för
de av det nya avtalet föranledda ökade kostnaderna. Det var också dessa kostnader
som i första hand motiverade kravet på höjda produktpriser. Huruvida
de prisförbättringar som nu vidtagits komma att täcka dessa ökade kostnader
är jag för min del icke kapabel att helt bedöma. Från jordbrukarhåll påstår
man att löneförbättringarna äro otillräckliga. Säkert är väl ändå, att jordbrukarnas
möjligheter att betala dessa ökade kostnader bli mindre örn man,
som herr Svensson i Ljungskile föreslår, sänker jordbrukarnas mjölkpris med
ett halvt öre per kg. Därmed skulle ju själva grunden för lantarbetareavtalet
och prissättningen av jordbrukets produkter vara undanryckt. Vi kunde då lia
att motse en ny strid på detta område.

Det förefaller mig inte vara särskilt lyckligt att nu riva upp en sådan strid
här. så mycket mindre som väl ingen vill komma och påstå att lantarbetarlönen
är för hög, eller att mjölkpriset är tilltaget i överkant. De jordbrukare, som
själva arbeta i sina jordbruk och kanske endast i mindre utsträckning behöva
anlita anställd arbetskraft, få ju själva helt tillgodogöra sig de höjda produktpriserna,
Att de mindre jordbruken ge sina innehavare en låg inkomst,
därom äro som sagt herr Svensson i Ljungskile och jag fullt ense. Jag tror för
egen del att samma förhållande råder för de medelstora jordbruken. De storajordbruken
känner jag däremot inte så mycket till. Men att förbättra de mindre
jordbrukens ställning genom att beröva de medelstora och de större jordbruken
vad som bevisligen behövs för att täcka deras omkostnader anser jag vara en
fullständigt felaktig taktik. Man löser inte jordbrukets problem genom att sätta
in sprängkilar i jordbrukets organisationer och misstänkliggöra våra förtroendemäns
handlingar, och inte heller genom att skapa motsättningar mellan
olika kategorier av jordbrukare.

Jag hade förstått, motionärernas inställning bättre, om de för att höja producentbidraget
för de mindre jordbrukarna hade föreslagit, att det i propositionen
begärda anslaget skulle höjas med därför erforderligt belopp. Men den
åtgärd som motionärerna nu föreslagit skulle, såvitt jag förstår, resultera i
sänkta lantarbetarlöner och ett upprivande av den träffade överenskommelsen.
Detta kan jag för min del icke medverka till. Jag har nämligen den åsikten att
ett träffat avtal skall hållas, även örn uppgörelsen icke ger vad man väntat
sig och vad jordbruket rätteligen borde ha. Herr Liedberg var inne på samma
tankegångar. Jag tillåter mig påminna örn att även herr Svensson i Ljungskile

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

127

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forts.)

själv tidigare haft samma åsikt i denna sak. Vid remissdebatten den 17 januari
i år förklarade nämligen herr Svensson i Ljungskile, att avtal böra hållas och
vedertagen förhandlingsordning följas även i ett fall som detta. Herr Svensson
i Ljungskile ansåg då den saken stå utanför all diskussion. Det är ännu icke
tre månader sedan herr Svensson gav uttryck åt denna övertygelse, och jag kan
bara beklaga, att den icke stått sig längre.

Jordbrukarna och deras organisationer ha faktiskt under år som gått vunnit
viss respekt och aktning även utanför jordbrukarnas egna led. Det är av stor
betydelse att förtroendet för jordbrukarnas organisationer icke rubbas. Därför
tror jag man gör jordbruket i gemen — också det mindre jordbruket — en
björntjänst genom att på sätt som motionärer och reservanter här föreslagit
söka riva upp en överenskommelse, som, även örn den ur jordbrukarnas _ synpunkt
är mager, dock förhindrat en strid som kunde fått ödesdigra verkningar
för alla parter. .

Småbrukarförbundet, där herr Svensson i Ljungskile intager en framskjuten
ställning och vars talan han brukar föra — åtminstone i tidningspressen
och från talarstolen — var ju via lantbruksförbundet representerat vid dessa
förhandlingar. Småbrukarförbundet har följaktligen varit med om att godkänna
de beslut, som där fattades. Under sådana förhållanden förefaller mig
framstöten från herr Svensson i Ljungskile vara ganska anmärkningsvärd. För
egen del kan jag icke vara med örn att bryta det avtal som träffats.

Herr talman! Med vad jag nu anfört ber jag få suka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Gustaf sson i Lekåsa.

Herr Norup: Herr talman! Till att börja med vill jag instämma i det uttalande,
som utskottets vice ordförande gjorde örn att det skedde en avspänning,
när ifrågavarande avtal blev klart. I sådana här frågor är det bättre
att försöka komma tillsammans och diskutera. Även örn man har olika uppfattningar,
och även örn olika intressegrupper få ge med sig, så måste det i
alla fall vara till gagn för det hela om man kan nå fram till ett resultat. Jag
anser den träffade överenskommelsen vara till nytta såväl för jordbruket som
för hela vårt samhälle.

När spänningen vid diskussionen örn dessa frågor var som störst, dokumenterade
sig herr Svensson i Ljungskile på olika sätt som motståndare till tanken
att man skulle vitaga några stridsåtgärder. En del andra motionsundertecknare
vädjade under de spänningsfyllda dagarna till mig resonemangsvisj
»Gör allt vad du kan för att man icke skall tillgripa några stridsåtgärder på
jordbrukets område!» Men när en överenskommelse sedan väl träffats, dröjer
det inte många dagar förrän man — i vilket syfte kan jag icke uttala mig örn
— är beredd att slå in en sprängkil för att förstöra överenskommelsen. Jag
tycker ett sådant förfarande är ganska märkligt, i synnerhet när det gäller
en person som intar en mycket framskjuten förtroendeställning i en organisation,
vilken är ansluten till den större organisation som gjort upp avtalet.

När man bedömer hur den kompensation som ges skall fördelas, får man
väl ändå komma ihåg anledningen till att man fran jordbrukets sida framställde
krav på förhöjda priser. Denna anledning var, att jordbruket skulle komma
att få ökade lönekostnader, som man ville ha kompenserade. Man kommer inte
ifrån, att huvudparten av det som skulle ges till jordbruket inte var en prisreglering
i vanlig mening. Avsikten var i stället att åstadkomma täckning just
för den merutgift, som skulle bli en följd av uppgörelsen inom jordbruket. När

128

Nr 15.

Onsdagen deli 10 april 1940 eiri.

Ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder vå jordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

vi förhandlade om denna sak och framförde våra synpunkter till regeringen,
förfäktade vi den åsikten, att den kompensation som gavs borde komma så
många jordbrukare som möjligt till del. På det sättet fingo de jordbrukare som
ha anställda i sin tjänst möjlighet att betala dem bättre. Därjämte fingo de, som
själva arbetade i jordbruket, ökad lön för sitt arbete. Båda dessa saker tror jag
väga lika tungt. Tyvärr gavs det inte några möjligheter för jordbruket att få ut
vad man på jordbrukarhåll ansåg berättigat. Inte heller lyckades det oss att
utverka att överenskommelsen utformades på ett sådant sätt att flertalet jordbrukare
kunde känna sig rättvist behandlade. Saken har dock nu förevarit.
Överenskommelsen är ett faktum. Jag hör också till dem som anse, att man
skall hålla träffade överenskommelser. Jag har här ingen anledning att närmare
gå in på vad som hände när vi förhandlade örn dessa ting.

I motionen söker man åstadkomma bättre möjligheter för en viss grupp av
jordbrukare, för vilka man begär att medel skola utgå i form av producentbidrag.
Det finns kanske anledning att fråga sig vad det egentligen är för
skillnad mellan de resultat, som uppnåddes vid denna överenskommelse, och
vad man här begär i motionen. Jag förmodar motionärerna tänkt sig att producentbidraget
skulle utgå efter ungefär samma principer som nu tillämpas. Till
de jordbrukare som få allra mest, utgår för närvarande producentbidrag med
80 kronor i kvartalet. Örn nu motionärerna skulle få sina önskningar tillgodosedda
beträffande en ökning av producentbidraget, så skulle resultatet bli en
inkomsthöjning av 32 kronor per kvartal för jordbrukare, som inväga 2 000
kilo mjölk. Tillsammans med de förut nämnda 80 kronorna skulle, örn producentbidraget
kunde utnyttjas till fullo, hela summan bli 112 kronor per kvartal.
Enligt överenskommelsen få sådana jordbrukare nu 10 kronor, plus de förut
nämnda 80 kronorna, d. v. s. tillsammans 90 kronor. De jordbrukare, som
få den alla största nyttan av den anordning motionärerna tänkt sig, erhålla
alltså 22 kronor mera per kvartal, d. v. s. 44 kronor under hela den tid det här
rör sig örn. Jag undrar, örn inte den överenskommelse, som är träffad och som har
åstadkommit någorlunda ro på båda håll, är värd att accepteras! Jag är övertygad
om att båda parter komma att förlora bra mycket mer än dessa 44 kronor
per halvår, örn man låter det gå till stridsåtgärder.

Herr Svensson i Ljungskile har sagt att man genom att ingå denna överenskommelse
föregripit riksdagens beslut. Jag vill ingalunda vara med örn att
så skall ske. Riksdagen har väl sin fulla rätt att ta ställning till dessa frågor.
Men det är min bestämda uppfattning, att örn dessa frågor kommit inför riksdagen
utan att överenskommelse förut varit träffad, så skulle det i riksdagen
funnits majoritet för deras lösning efter den linje, som nu kommer att accepteras.

Det har i denna debatt ordats mera än vad hela saken förtjänar. Jag har en
känsla av att en del inlägg i debatten tillkommit för att sprida oro i jordbrukarläget.
Jag tycker det är tråkigt att sådana inlägg förekommit.

Innan jag slutar vill jag säga några ord till jordbruksutskottets vice ordförande,
som något berörde vilka det var, som anmält sig till inteckningar i
dessa 20 miljoner kronor. Han sade att man frän Norrland hade inkommit med
begäran örn inteckning. Detta är riktigt. Men man har från mejeriernas riksförening
försökt tillgodose Norrlands speciella krav. Helt nyligen fattades också
ett enhälligt beslut av representanter från olika håll i vårt land om att mejeriorganisationen
skulle åstadkomma den förbättring som ansågs nödvändig för
att få ro i de norra delarna av landet, där man kanske är mest aggressiv i sitt
ställningstagande till dessa frågor.

Herr Andersson i Löbbo nämnde också att betodlarna hade anmält sig som
inteckningshavare i dessa pengar. Jag kan inte för min del uttala mig om

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

129

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945/46. (Forts.)

huruvida de anmält sig som inteckningshavare i dessa 20 miljoner kronor eller
örn de anmält sig ha krav på några nya miljoner. I varje fall begära väl icke
betodlarna att de skola få täckning för mer än vad deras arbetares ökade arbetslöner
motivera. Det sågs att de inte ens begära så mycket. De ökade betodlingskostnaderna
uppgå till 19 öre per 100 kg, och betodlarna ha begärt 15
öre i kompensation. Denna fråga skall väl lösas inför annat forum, och jag
skall därför icke här ta upp någon debatt på den punkten. Jag vill endast framhålla,
att arbetskostnaderna vid betodlingen äro åtta—nio gånger större än vid
spannmålsodlingen. Då nu lönekostnaderna för betodlingen redan förut äro stora,
är det ganska naturligt att man från jordbrukarhåll anser att de ökade kostnaderna
skola täckas.

Herr talman! Jag skall icke säga mera i denna sak. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Sandberg: Herr talman! Herr Andersson i Löbbo nämnde någonting
örn att man från norrlandshåll framfört vissa önskemål örn att på något sätt
av det extra stöd som givits jordbruket få en större anpart än vad som direkt
genom ifrågavarande uppgörelse skulle komma denna landsdel till godo. Vad
herr Andersson i Löbbo berörde är nog alldeles riktigt. Från norrlandshåll har
nämligen missnöje yppats med den träffade överenskommelsen, och man har
framfört vissa önskemål örn justeringar av densamma.

I det tidningsmeddelande. som herr Andersson i Löbbo tydligen tänkte på,
meddelades att RLF :s norrlandssektion haft ett sammanträde i Sollefteå. Man
hade därvid fattat ett enhälligt beslut att begära Svenska mejeriernas riksförenings
stöd för en aktion i syfte att skapa differentierad pristillämpning
mellan norra och södra Sverige. Man hade därvid förslagsvis nämnt en ytterligare
ökning om 2 öre per kg mjölk. I detta tidningsmeddelande heter det
vidare, att norrlänningarna ansågo att jordbrukarna i södra Sverige kunde
avstå en del av prisutjämningsbidraget på kött och fläsk, eftersom dessa
bidrag gåvo mycket litet till Norrland med dess låga produktion. Därigenom
skulle de norrländska mjölkproducenterna kunna få sitt mjölkpris ökat med
exempelvis 2 öre per liter. Man ansåg emellertid möjligheterna att få regeringen
att frångå sitt beslut vara mycket små. Därför ville man själv försöka
åstadkomma en utjämning mellan Norrland och andra delar av Sverige genom
en fördelning inom jordbrukets ekonomiska organisationer.

Jag skall icke yttra mig örn denna sak i annan mån än att jag vill säga
att tanken att åstadkomma en utjämning mellan de olika landsdelarna genom
en viss clearing, ombesörjd av jordbrukets egna ekonomiska organisationer,
i och för sig är mycket riktig. Det vore mycket lämpligt, om man kunde gå
fram på den vägen i större utsträckning än vad som hittills skett. Detta skulle
högst väsentligt underlätta statsmakternas uppgift.

Nu har det också fattats ett beslut, som i viss mån går i denna riktning, i det
mejeriernas riksförening redan har tillerkänt mjölkproducenterna i Norrland
ett visst högre avräkningspris på mjölken. Den ekonomiska innebörden av detta
beslut torde vara att Norrland därigenom tillföres en summa på närmare ett
par miljoner. Om man emellertid skulle sträcka sig så långt, som de här förut
nämnda anspråken ange, torde det komma att medföra svårigheter i fortsättningen.
Statsmakterna måste nog också ha sitt ord med i laget. Jag har för
egen del den uppfattningen att lösandet av hela denna besvärliga fråga skulle
i hög grad underlättas genom en mindre justering beträffande fördelningen
av här ifrågavarande understöd. En höjning av producentbidragen kommer i aliandra
kammarens protokoll 10JiG. Nr 15. o

130

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

deles särskild grad Norrland till godo, eftersom jordbruket i denna landsända
företrädesvis består av mindre brukningsdelar. En rättvis fördelning av stödet
till jordbruket skulle underlättas genom ett bifall till det förslag som herr
Svensson i Ljungskile här talat för. Jag har personligen mycket svårt att tro
att den i reservationen föreslagna anordningen skulle medföra risk att det nyligen
ingångna avtalet sattes ur kraft. Även jag anser att det är i högsta grad
önskvärt att detta avtal består.

Herr talman! Jag skall inte längre ta kammarens tid i anspråk, utan jag vill
med hänvisning till vad jag nu anfört hemställa örn bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr Andersson i Löbbo erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Örn jag skall uppfatta herr Sandbergs anförande som en replik
mot vad jag yttrade, då jag hade ordet, vill jag säga, att herr Sandbergs anförande
inte på något sätt motbevisar det resultat, som jag kom till. Yad jag
gjorde gällande var ingenting annat än att örn man tar en del av det belopp,
som står till förfogande, och använder detta för lokala prisdifferentieringsbidrag,
måste följden bli att småbönderna inom andra delar av landet, där dessa
bidrag inte komma att utnyttjas, få mindre betalt.

Så vill jag samtidigt säga ett ord till herr Norup. Han visste tydligen inte
örn betodlarnas krav på ökade priser för sockerbetorna skulle inräknas i dessa
20 miljoner kronor eller om det skulle fordras nya miljoner härför. Jag vill
härtill bara foga den randanmärkningen att örn det skulle vara fråga örn nya
miljoner, är saken så mycket värre. Jag kan nämligen inte tänka mig annat än
att de förhöjda kostnaderna för den nya betskörden, som sockerbetsodlarna hänvisa
till. icke äro av den storleksordningen, att de kunna beräknas överstiga
den s. k. fyraprocentsregeln. De ökade arbetskostnaderna äro för övrigt redan
inräknade på kalkylens kostnadssida.

Herr Sandberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Mitt anförande var inte tänkt som en replik till herr Andersson
i Löbbo, fastän jag i viss mån tog hans anförande som utgångspunkt. Jag vill
emellertid understryka att jag för min del drog en helt annan slutsats än herr
Andersson i Löbbo ur de förhållanden, som vi båda berörde.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag vill säga några ord som avslutning
för min del på denna debatt.

Herr Norup påstod att denna motion tillkommit för att sprida oro i jordbrukarlägret.
Vad har herr Norup vare sig för förutsättningar eller för rätt
att uttala sig örn de motiv, som äro bestämmande för andra människors handlingssätt?
Örn man vill påbörda en människa att handla i det syftet att sprida
oro och ställa till° skadegörelse i ett eller annat avseende, då bör man väl åtminstone
kunna påvisa att vederbörande ändrat ståndpunkt från den ena gången
till den andra för att därigenom ständigt få tillfälle att fullfölja sina onda
avsikter. Jag tror emellertid att den som följt med vad jag yttrat och i praktiken
försökt göra i dessa frågor, både sedan jag kom in i riksdagen och tidigare,
måste erkänna, att det legat en viss följdriktighet i mitt framträdande.
Detta måste väl erkännas även av dem som icke dela min sakståndpunkt.

Herr Norup yttrade vidare, att de fördelar som småbrukarna skulle få''genom
ett bifall till reservationen skulle vara ytterst små. Detta skall jag villigt.

Onsdagen den 10 april 1940 em.

Nr 15.

131

Ytterligare anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forts.)

erkänna. Men det är precis lika mycket eller lika litet för den ena parten som
för den andra. Man kan när det gäller småbrukarna tydligen aldrig begära tillräckligt
litet här i riksdagen för att man skall kunna få kraven genomförda.

Även i anledning av herr Liedbergs anförande skulle jag vilja komma med
ett par rättelser och erinringar. Herr Liedberg påstod, att jag skulle lia sagt,
att det vore felaktigt att traktorkostnaderna gingo ned och att det skulle ligga
någonting orättmätigt häri. Detta har jag naturligtvis inte sagt. Det är enligt
min mening glädjande att traktorkostnaderna minska. Detta är en glädjande
tendens beträffande alla omkostnadsposter överhuvud. Men örn man får en
stark minskning av en omkostnadspost, som ligger på en viss del av jordbruket,
har man anledning att observera detta, när man bedömer hela problemet.

Sedan tog herr Liedberg dagens äggpris örn 2,75 per kg som utgångspunkt
för att förklara, att jag kommit med lösa antaganden och ohållbara påståenden
beträffande äggpriserna. Herr Liedberg sade vidare att det var troligt att
slutavräkningen för detta regleringsår kommer att visa att äggpriset icke varit
så dåligt som nian tidigare tycks ha förutsatt.

I den proposition som vi nu diskutera har bl. a. uppgivits att man ur konsumenternas
synpunkt räknar med att prisfallet på ägg skall minska levnadskostnadsindex
med en enhet. Prissättningen på fläsk och — örn jag inte minns
fel — kalvkött beräknas höja index med en halv enhet. Detta skulle således
betyda, att man räknar med att prisfallet på ägg skulle väga dubbelt så tungt
som prishöjningen på fläsk och gödkalv. I jordbrukarnas föreningsblad och
andra tidningar har man kunnat inhämta vilka oerhörda risker som tydligen
förelegat för en överproduktion och prisfall på ägg. Nu visar dagens situation
att faran inte var så stor. Jag har emellertid hela tiden hävdat, att det hor de
finnas möjligheter att hålla äggpriset. Enligt min uppfattning skulle det behövas
mycket små exportkvantiteter i vissa situationer för att styra detta pris.
Jag tror därför inte att nian med fog skall kunna använda de senaste erfarenheterna
på äggmarknaden som ett argument emot min uppfattning.

Jag skulle även vilja något beröra statsrådet Strängs yttrande. Jag tycker
att hans ton ibland är litet onödigt högdragen. Här äro vi nog lika goda kålsupare
allihopa och var och en har väl rätt att säga sin mening.

Jag fick nu förebråelser för att jag gjorde ett pär små randanmärkningar
till den för nästa år träffade överenskommelsen. Denna överenskommelse finns
emellertid intagen i samma protokoll, som det vi nu här diskuterat. Det ligger
således ganska nära till hands att man berör även nästa års överenskommelse.

Sedan statsrådet Sträng på det viset undervisat mig örn hur jag bör uppträda
i debatten, lämnar han ett exempel på hur han själv för egen del kan
uppträda. Han sade, att jag gick till storms mot ledningen för den organisation
som jag tillhör. Han syftar då på småbrukar förbundet. Jag vet inte varifrån
statsrådet har inhämtat dessa för mig märkliga upplysningar. Om statsrådet
a priori går ut ifrån att den som är ordförande för en organisation även
är identisk med dess ledning, då kan han möjligen dra de slutsatser som han
här gjort. Småbrukarförbundot har emellertid inte tagit ståndpunkt i detta
ärende. Både ordföranden och sekreteraren i förbundet, sorn råkat hamna i
olika ståndpunkter i denna fråga, ha handlat som riksdagsmän och ha icke
gått organisationens speciella ärenden.

Det har under debatten här framhållits, att man givetvis måste 1a hänsyn
till den överenskommelse som träffats. Även jag är för min del villig att erkänna
rimligheten härav. Jag tycker emellertid, att det jämförelsevis obetydliga
ändringsförslag, som vi här kommit med, är skrivet under stort hänsynstagande
till den träffade överenskommelsen.

132

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på iordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

^Konsekvenserna av många av de åsikter, som här i kväll framförts av motståndarna
till reservationen,^ äro egentligen rätt »livsfarliga» för det fortsatta
parlamentariska arbetet. Från alla håll erkänner man visserligen att riksdagen
formellt har rätt att fatta vilket beslut den vill. Men man är snabb att tillägga,
att det skulle vara förfärligt äventyrligt örn riksdagen icke till alla delar
godkände den träffade överenskommelsen. Herr Liedberg påstod till och med
att det skulle vara ruinerande för alla förhandlingar, örn man efteråt skulle
kunna ändra på detaljer. Man ifrågasätter således icke riksdagens rätt, men
förutsättningen för att förhandlingar sådana som dessa skola kunna föras är
att riksdagen godkänner vad Kungl. Maj :t beslutat. Statsrådet Sträng var inne
på ungefär liknande tankegångar. Han bestred icke riksdagens formella rätt
att handla som den ville, men han förklarade att det skulle vara mycket olyckligt
örn man på någon punkt gick ifrån vad Kungl. Maj :t förut beslutat.

Det har under debatten vidare hänvisats till ett uttalande i överenskommelsen
om att prisutjämningen borde läggas så, att den kom största möjliga antal
jordbrukare till del. Jag vill då erinra örn att den närmast till hands liggande
tolkningen av riksdagens uttalande i fjol är, att det inrymmer en rekommendation
till differentierade priser för att kompensera småbruket. De ifrågavarande
förhandlingsparterna ha emellertid i år enats örn ett uttalande, som utesluter
den närmast liggande konsekvensen av riksdagens fjolårsuttalande. Trots
detta tillåter man sig emellertid framhålla, att det skulle vara ruinerande, örn
icke riksdagen till alla delar goduänt vad man kommit överens örn vid dessa
förhandlingar. Jag vill fråga statsrådet Sträng örn det under sådana förhållanden
verkligen är möjligt att utan reservation för riksdagens bifall träffa en
dylik överenskommelse, som dock inrymmer krav på statsanslag om ca 150
miljoner kronor och i övrigt en hel massa detaljer örn hur dessa pengar skola
användas. Anser verkligen statsrådet Sträng att han kunnat sluta detta avtal
på grundval av sin auktoritet för att sedan komma och säga att detta måste
riksdagen till alla delar godkänna? Här tror jag att vi äro inne på en fråga
av mycket stor principiell räckvidd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag vill gärna kvittera herr Svenssons i
Ljungskile anförande, som ju knappast innebar någon polemik emot mina åsikter
eller påståenden, med att inte polemisera ytterligare mot honom ty det
tycks ju inte, behövas. Jag vill bara lägga en sak till rätta. Jag har naturligtvis
aldrig påstått, att herr Svensson skulle anse att traktorkostnadernas nedgång
var felaktig. Vad jag påstod var det som jag förmodar att herr Svensson
anser, nämligen att konsekvenserna av traktorkostnadernas nedgång äro felaktigt
behandlade i både jordbrukskarl och överenskommelse.

Beträffande äggpriset gläder det mig oerhört, att vi äro ense. Herr Svensson
säger, att priset sjunkit alldeles som han förutsett, men att det skulle gå upp
lätt nog bara man vidtoge^ de rätta åtgärderna. Är det på det sättet få vi väl
hoppas på en lycklig utgång av äggproduktionen med dess konsekvenser för
det mindre jordbruket. Det få vi väl hoppas på tillsammans, herr Svensson och
lag, och då finns det ingen anledning att under tiden, åtminstone så länge detta
hopp varar, inför småbrukarna framställa saken på annat sätt.

Till sist vill jag gärna, i anledning av herr statsrådet Strängs redogörelse
tor vad vid avtalsförhandlingarna förekom, där herr statsrådet talade örn att
uttrycket generella prishöjningar eller omkostnadsminskningar var »i alla händelser
en starkt hävdad uppfattning från jordbruksdelegerades sida» och vidare
att det skrevs in på en uttrycklig önskan och begäran, bara säga att

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

133

Ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för

budgetåret 1945146. (Forts.)

jag förmodar att herr statsrådet är ense med mig därom, att regeringen inte
heller drev någon annan linje. Jag kan ju tillägga, att jag hela tiden hade
den uppfattningen, att därom voro vi fullt ense, och att denna vår uppfattning
tog sig detta uttryck i överenskommelsen skedde i fullaste samförstånd.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag skall inte förlänga denna debatt
med herr Svensson i Ljungskile så synnerligen mycket mera, även om det
skulle finnas anledning till det.

Det är klart att jag har min uppfattning och herr Svensson har sin uppfattning
örn vårt sätt att argumentera. När herr Svensson behagade uttrycka
det på så sätt, att jag hade benägenhet att undervisa, så vågar jag nog personligen
ha en kanske subjektiv, men dock mycket stark uppfattning örn att
när det är fråga örn att undervisa riksdagen, så ligger nog herr Svensson i
Ljungskile några hästlängder före mig. Jag tycker att tendensen är mera
accentuerad på den sidan än vad jag i min livligaste fantasi skulle kunnat
förmå mig att prestera.

Jag vill beklaga, att mitt uttalande blev så missförstått från herr Svenssons
sida. När jag talade örn att han red till storms mot sin egen organisation, såg
jag inte framför mig bilden av herr Svensson i Ljungskile och herr Andersson
i Bussjö som några motståndare, utan jag såg framför mig herr Svensson i
Ljungskile som representant för småbrukarförbundet opponera emot Sveriges
lantbruksförbund i dess egenskap av huvudorganisation även för Sveriges småbrukarförbund.
Jag har velat tillrättalägga detta. Jag tror emellertid inte att
det var så många av kammarens ledamöter som missuppfattade mig så grovt
som herr Svensson i Ljungskile gjorde i sitt anförande.

Jag skall gå herr Svensson till mötes såtillvida att jag anser, att riksdagen
har inte bara formell utan även reell rätt att desavuera regeringen beträffande
den förhandlingsuppgörelse, som regeringen har träffat med jordbrukarnas
organisationer. Den saken var klar även när förhandlingarna fördes, men
det bör ju inte vara överraskande, örn jordbrukarnas förhandlare med åtminstone
ganska stor säkerhet räknade med att den uppgörelse, som regeringen
enhälligt skulle tillstyrka, borde också riksdagen kunna acceptera. Därmed
är det ju inte sagt, att riksdagen under alla förhållanden skulle acceptera den,
men det är klart att bakom uppgörelsen låg förhoppning örn att så skulle ske.
Jag har därför gärna velat understryka, att riksdagen inte bara har den formella
utan även den reella rätten att desavuera uppgörelsen, men jag ville
i mitt förra anförande också understryka, att jag tror det vore en olycklig utgång
i det läge, som är rådande just i dag.

Herr Liedberg ställde allra sist en fråga till mig, om jag ansåg att principerna
örn de generella tilläggen voro lämpliga eller olämpliga. Ja, herr
Liedberg, detta är en principfråga av sådan art, att jag föreställer mig att
regeringen borde diskutera den inom sig. När frågan fördes fram vid förhandlingarna
deklarerades det ifrån jordbrukarnas delegationer med all den emfas
och all den kraft man kunde begära, att det riktigaste vore att kompensation
borde ges efter generella linjer. Det är ju förklarligt, örn regeringen efter detta
mycket bestämda uttalande ansåg, att då man på jordbrukarhåll hade en så
pass representativ och enhällig mening i denna principfråga, så fanns det
andra saker att inrikta sin förhandlingsenergi på än att försöka få jordbrukarna
att gå ifrån denna.

Herr Liedberg: Herr talman! Det var ett litet missförstånd från herr statsrådets
sida beträffande min fråga.

134

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Ytterligare anslag till prisre gier ande åtgärder vå jordbrukets område för
budgetåret 1945146. (Forts.)

Jag tillät mig inte fråga, huruvida regeringen ansåg linjen lämplig eller
olämplig, utan jag tillät mig fråga, om det inte var på det sättet, att herr statsrådet
Sträng var ense med mig i iden uppfattningen, att regeringen inte vid förhandlingarna
drev någon annan linje. I vart fall var jag av den uppfattningen
under förhandlingarna, att det som skedde, skedde i samförstånd.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Det kanske kan vara anledning att även en till, som har deltagit i förhandlingarna
från regeringens sida, här säger ett ord i denna sista fråga.

Det är inte roligt att fördjupa sig i vad som förekommit vid förhandlingar,
ty det är alldeles riktigt som här sagts, att sedan överenskommelse är träffad
skall man stå för den. Men det bör ändå klargöras, hur läget var.

Från jordbrukarnas sida ställdes kravet örn 3 öres förhöjning per liter mjölk.
Vi förklarade från regeringens sida, att vi icke kunde acceptera detta utan
måste ha frihet att lägga kompensationen där den med hänsyn till folkförsörjningen
var nödvändigast, och att vi därför förbehöllo åt regeringen och livsmedelskommissionen
fria händer. När jordbrukarnas förhandlare kommo under
fund med att på den punkten var regeringen alldeles bestämd, ställde, såsom
också herr Liedberg antydde i sitt anförande, jordbrukarnas delegationer kravet
på att örn de nu släppte tanken på att kompensationen enbart skulle gälla mjölken,
så ville de dock ha fastslagit, att kompensationen skulle utgå genom prisstegringar
eller prissänkningar, som kommo så många jordbrukare som möjligt
till godo och som skulle vara av allmän natur. Det kan inte ha undfallit
herr Liedberg, att från regeringens sida då visades intresse för en -diskussion
även av andra möjligheter, t. ex. producentbidrag, och jag tror inte att herr
Liedberg har glömt, hurusom ordföranden vid förhandlingarna med något förvånade
ögon frågade, örn detta var jordbrukardelegationens enhälliga mening.
Det är alldeles klart, såsom statsrådet Sträng här påpekade, att sedan vi hade
fått detta besked från jordbrukarna, att detta var deras enhälliga mening, så
intogo vi efter överläggning den ståndpunkten, att det i så fall inte var möjligt
eller lämpligt eller för förhandlingarnas gång riktigt att vi skulle fortsätta att
diskutera den saken, utan vi accepterade det framställda önskemålet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av väckt motion
örn utredning och förslag angående statsbidrag till rensning av vattendrag, som
icke företages i anslutning till redan fullbordade torrläggningsföretag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Försäljning Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
från Havstena proposition angånde försäljning »av» Havstena nr 7 Grubbagården och Havnr^Skövde
^ 1 s^ena nr ^ Storegården i Skövde stad.

I en till riksdagen den 15 februari 1946 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 88, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, under

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

135

Försäljnino från Havstena nr 7 och 9 i Skövde. (Forts.)
punkt 6:o föreslagit riksdagen medgiva, att, sedan från kronoegendomarna
1 mantal Havstena nr 7 Grubbagården och 1 mantal Havstena nr 9 Storegården
i Skövde stad avstyckats vissa salulotter, dessa på angivna villkor
finge försäljas till staden.

Enligt Kungl. Maj:ts berörda förslag skulle försäljningen omfatta, dels av
Havstena nr 7 Grubbagården hemskiftet (stadsegorna nr 264 + 265) örn ca 9,10
hektar, skiftet Dälderna (stadsägorna nr 261 + 262 + 263) om ca 1,25 hektar
och ängsskiftet (stadsägorna nr 260 + 266 + 267) örn cirka 14 hektar för
köpeskillingar av respektive 63 700, 2 050 och 14 350 kronor samt med tillträde
den 14 mars 1946, dels ock av Havstena nr 9 Storegården hemskiftet
(stadsägan nr 119) örn cirka 22,70 hektar och ängsskiftet (stadsägorna nr
117 + 118) om cirka 15,60 hektar för köpeskillingar av 77 200 respektive
17 600 kronor samt med tillträde den 14 mars 1947.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande proposition
måtte medgiva att, sedan från kronoegendomarna 1 mantal Havstena nr 7
Grubbagården och 1 mantal Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad avstyckats
vissa salulotter, vilka närmare utmärkts å två av distriktslantmätaren
E. O. Janson upprättade kartor över egendomarna, följande lotter linge försäljas
till Skövde stad, nämligen

dels av Havstena nr 7 Grubbagården hemskiftet (stadsägorna nr 2b4 +
265) örn cirka 9,10 hektar och skiftet Dälderna (stadsägorna nr 261 + 262 +
263) örn cirka 1,25 hektar för köpeskillingar av respektive 63 700 och 2 050
kronor samt med tillträde den 14 mars 1947,

dels ock av Havstena nr 9 Storegården hemskiftet (stadsägan nr 119) örn
cirka 22,70 hektar för en köpeskilling av 77 200 kronor samt med tillträde den
14 mars 1947;

allt under vissa av utskottet närmare angivna villkor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Det hade varit mycket önskvärt örn
jordbruksutskottet, när det behandlade detta ärende, hade varit lika känsligt
för en ingången uppgörelse som det var när det behandlade ärendet i utlåtandet
nr 29.

Det förslag till försäljning, som utskottet här framlägger, är nämligen ifrån
stadens synpunkt synnerligen oförmånligt i jämförelse med den uppgörelse,
som domänstyrelsens representanter ha kommit till vid förhandlingar, med stadens
drätselkammare. Det är väl nu ingen, som har propositionen till hands,
men därav framgår att värderingen av dessa två gårdar jämte en, som såldes
i fjol, genomfördes i ett enda sammanhang, och slutresultatet blev för kronans
del synnerligen förmånligt. Dessa tre gardar voro nämligen ^taxerade till
78 000 kronor, och salusumman slutade på 270 000 kronor, alitsa 3 1/2 gånger
taxeringsvärdet. Det skulle då, när en så förmånlig uppgörelse hade träffats,
varit ganska naturligt att den hade genomförts i sin helhet. Men vad är det nu
som har inträffat? Jo, det har hänt att inte mindre än omkring 30 hektar av
detta område och därtill det område, som i fråga örn prissättningen, var för
staden förmånligast, ha utbrutits ur det hela, varigenom den prissättning, som
genomförts för området i övrigt, har blivit snedvriden på ett för staden mycket
oförmånligt sätt. _ .

Jag kan inte finna, att det ligger den minsta rättvisa i att på detta sätt behandla
ett ärende, i synnerhet som det inte kan vara något som helst intresse
för statsverket att på ett orimligt sätt driva upp jordvärdena i en stad eller
ett tättbebyggt samhälle. Det borde tvärt om vara önskvärt för statsverket att

136

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Försäljning från Havstena nr 7 och 9 i Skövde. (Forts.)
se till, att jordvärdena även för städernas del hållas så rimliga som möjligt,
ty annars blir det ju, med den bostads subventionspolitik som föres, inte annat
än att det man får in i form av ökade jordvärden, får man ge ut i form av
ökade bidrag till bostadsproduktionen. Jag kan således inte finna annat än att
det här har varit mycket litet skäl att frångå den uppgörelse, som har träffats,
och förhindra staden att erhålla de ängsskiften, som tillhöra de båda
gårdarna.

Men jag vill se saken även ifrån en annan synpunkt, trots att tiden lider,
och det är att genom att. man tar bort dessa ängsskiften, så ha möjligheterna
att driva dessa gårdar såsom jordbruk i oerhörd grad försämrats. Det beslöts
i r .^j?agar sedan en ny lag, varigenom städerna skulle vara skyldiga att på
de jordbruk, som finnas och bedrivas inom deras område, hålla ekonomibyggnader
och se till att jorden icke vanhävdas. Örn denna lagstiftning kan man
ha delade meningar, men den är för närvarande ett faktum. Det kommer att
innebära, att staden på dessa gårdar säkerligen får uppföra ekonomibyggnader
till ett värde, som sannolikt inte understiger 100 000 kronor. Kronan överlämnar
nämligen byggnaderna i ett sådant skick, att såväl mangårdsbyggnaden

fast det har mindre betydelse — som framför allt ekonomibyggnaderna äro
praktiskt taget fallfärdiga. Då inträffar det förhållandet, att trots att vi
säkerligen under manga ar framåt nödgas driva dessa gårdar såsom jordbruk
och hålla dem med ekonomibyggnader, fråntagas dessa 30 hektar, som
utgöra den betesmark, som gör gårdarna överhuvud taget i någon mån räntabla
tran stadens synpunkt. Genom bortfallet av dessa ängsskiften kommer arrendevärdet
för dessa gardar att i mycket hög grad sjunka. Då är man således i den
situationen, att en lag föreskriver mycket dryga pålagor i form av byggnadsskyldighet,
men när man skall köpa dessa gårdar av kronan, då vidtages det
sådana åtgärder, att möjligheterna att förränta det nedlagda kapitalet starkt
förminskas. Här är återigen ett bevis på att man ofta får göra den iakttagelsen,
att den högra handen inte vet vad den vänstra gör.

Nu anför utskottet, jag vågar säga en hel massa svepskäl, för att bevara
dessa ängsskiften i statens ägo i fortsättningen. Man säger, att inom överskådlig
tid skulle staden ej behöva denna jord. Ja, men det veta väl varken vi eller
jordbruksutskottet något om! Vi som äro erfarna kommunalmän lia reda på att
vid nästan varje inköp av mark, som ligger på något avstånd från stadens centrum,
kommer alltid en del klokt folk nied den invändningen: det finns ingen
anledning att köpa detta jordområde, ty det kommer under överskådlig tid
inte att behöva utnyttjas. Och vad händer i de allra flesta fall? Jo, kanske
redan inom 1, 2^ eller ^3 ar är det ett livsvillkor för städerna att äga just dessa
områden, som några ar. tidigare lia förklarats icke på något sätt behövas. Den
omständigheten att vi. i en skrift ha medgivit, att något omedelbart behov av
denna mark inte föreligger, innebär givetvis inte att det på något sätt skulle
förringa värdet för stadens del att behärska och äga detta område i en mycket
snar framtid. För övrigt ligger detta område ungefär lika långt ifrån stadens
centrum som hemskiftena till dessa båda gårdar. Avståndet från stadens centrum
till detta område är endast 3 km. Var och en förstår, att det för staden
mäste framsta såsom ett utomordentligt värde att behärska, äga och förfoga
över ett område av denna storleksordning så nära centrum. Vi veta ju allesamman.
, som ha någon erfarenhet av hithörande frågor, att det tid efter annan
yppar sig förhallanden som göra det mycket värdefullt och önskvärt för ett
samhälle att äga ett dylikt sammanhängande område.

Nu star det också i utskottets betänkande, att staten skulle ha visst behov
av att fortfarande äga detta område. Det skulle vara mycket intressant att
veta, vilket statligt behov som skulle bli tillfredsställt genom att staten avstår

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

137

Försäljning från Havstena nr 7 och 9 i Skövde. (Forts.)
från att sälja det. Det kan väl inte gärna tänkas annat än att det fortfarande
skall vara som det är: en betesmark, som utarrenderas på ungefär samma
villkor som tidigare. Att det skulle föreligga någon plan på att göra några
stora statliga anläggningar på området är åtminstone för mig fullständigt
förborgat.

Sedan kommer utskottet också med en antydan om att vissa delar av området
äro ur geologisk synpunkt så intressanta att det bör naturskyddas. Tror
någon, att staden har det ringaste intresse av att vandalisera ett ur geologisk
synpunkt intressant område? Anser någon här i kammaren, att det inte är lika
säkert, att området blir naturskyddat, om det är värt att skyddas, örn staden
äger det, som örn staten äger det? Hittills har staten varit ägare, men det har
inte vidtagits några som helst åtgärder för att få det naturskyddat. Däremot
ha vi vid underhandlingar med representanter för domänstyrelsen framhållit,
att det gäller ett geologiskt så värdefullt landskap, att det bör fridlysas. Vi
skulle förverkliga denna tanke, därest vi bleve ägare till detsamma.

Jag kan sålunda inte finna minsta fog för utskottets avstyrkande av denna
försäljning, som Kungl. Maj :t för sin del har ansett skälig. Jag kan för min del
inte erinra mig, att det under deni tid jag har suttit här i kammaren har förekommit,
att man på detta sätt styckat två gårdar och frånrövat deni två för
deras ekonomiska drift mycket värdefulla områden och sedan sålt återstoden
till sådana priser som det här gäller, men hindrat köparen att få viktiga, men
lägre värderade områden.

Jag vet mycket väl, att första kammaren redan bar följt utskottets förslag.
Jag ber emellertid, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Majlis förslag
sådant det är framställt på s. 28 i propositionen nr 88.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall börja med att fråga^ varför
är Skövde stad så angelägen örn att förvärva jord? Jag kan inte förstå annat
än att det är därför att staden för framtiden vill ha tillgång till ^ tomtmark för
såväl bostads- som industriell bebyggelse. Jag har synnerligen svårt att tro, att
staden skulle önska förvärva mark enbart för att driva jordbruk. Av herr
Sundströms anförande framgick emellertid, att han lägger stor vikt vid detta.
Då han polemiserade mot utskottets motivering, kan jag erinra örn att Skövde
stads drätselkammare själv uttalat — och herr Sundström har också i sitt anförande
givit uttryck åt den åsikten — att även de delar av fastigheten, som
utskottet nu föreslår skola försäljas, inte anses komma att bli bebyggda inom
den närmaste tiden. Herr Sundström räknar med att dessa fastigheter skola komma
att utgöra en jordbruksfastighet, och han är angelägen om att denna fastighet
får tillgång till betesmarker.

Jag vill i korthet erinra örn några saker. Föregående års riksdag sålde till
staden en del av dessa fastigheter, nämligen hemskiftena till Havstena nr 4. omfattande
8,4 hektar. I år föreslår utskottet, att hemskiftena till Havstena 7 och
9 örn tillsammans 24 hektar skola försäljas till Skövde stad. Örn detta förslag
följes av riksdagen, förvärvar staden under dessa båda år sammanlagt 33 hektar
tomtmark från kronan. De båda ängsskiften, som Kungl. Maj :t jämväl har föreslagit
till försäljning, omfatta ca 29 hektar och ligga något längre bort än hemskiftena.
Örn drätselkammarens uppgift att bebyggelse på hemskiftena inte kan
ske under den närmaste tiden och herr Sundströms uppgift att staden blir nödsakad
att bygga ladugård på dessa hemskiften äro riktiga, behöver följaktligen
staden inte på lång tid de längre bort liggande ängsskiftena för tomtexploatering
— om den saken tycker jag man knappast behöver diskutera. Örn utskottet
föreslagit, att områdena skulle försäljas till någon enskild person, skulle jag
kunna förstå herr Sundströms farhågor, men det har inte utskottet gjort. Jag

138

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Försäljning från Havstena nr 7 och 9 i Skövde. (Forts.)
tror inte att han med fog kan göra gällande, att riksdagen någonsin har behandlat
Skövde stad illa då det gällt tomtförsäljningar.

Herr Sundström frågade vidare, vartill utskottet tror att staten skall kunna
använda de områden utskottet vill att staten skall behålla i stället för att sälja.
Domänstyrelsen har framhållit, att de möjligen i framtiden kunna användas för
något statens eget ändamål. Det kan hända, att det ändamål domänstyrelsen
vid detta tillfälle närmast tänkte på inte längre är aktuellt. Trots detta är
det inte otänkbart, att det, med den utveckling Skövde stad undergått och med
tanke på de regementen och allmänna inrättningar som finnas där, inom en inte
allt för avlägsen framtid kan uppstå behov för staten att disponera tomtmark
i Skövdes närmaste omgivningar.

Härtill kommer ett annat skäl till att utskottet inte kunnat tillstyrka försäljningspropositionen
i dess helhet, nämligen att en del av ängsskiftena är
mycket intressant ur geologisk och botanisk synpunkt och att denna del därför
bör bli föremål för naturskyddande åtgärder. Utskottet föreställer sig, att dessa
lika bra -—• jag skall inte säga bättre för att inte såra Skövde stad — kunna
vidtagas av staten som av staden. Örn herr Sundström avser att dessa områden
i fortsättningen skola användas till betesmark, bli de inte naturskyddade på det
sätt jag för min del anser att de borde bli. För den händelse riksdagen följer
utskottets förslag, kan jag efter vad som förekommit inte tänka mig annat än
att domänstyrelsen är angelägen att se till, att områdena i fortsättningen bli
naturskyddade och inte utsättas för den vandaliserande betesgång de hittills
varit utsatta för. Då som sagt stadens drätselkammare framhållit, att staden
för närvarande icke behöver förvärva dessa områden för tomtexploatering, och
då områdena, om riksdagen följer utskottets förslag, inte försäljas, utan fortfarande
bibehållas i statens ägo, räknar jag som självfallet, att örn det hastigare
än vad herr Sundström och jag i dag kunna förutse skulle inträda ett behov
för Skövde stad att förvärva jämväl dessa områden möjligheterna till att
göra detta stå kvar. Jag tror inte att staden på något sätt behöver riskera, att
det allmänna härvidlag kommer att uppskörta vederbörande köpare. Jag bör
kanske nämna, att då några ledamöter av utskottets andra avdelning i fjol
besökte Skövde — själv hade jag inte tillfälle att vara med — och besiktigade
de områden som då såldes till staden, gjorde de gällande, att det var en mycket
human köpeskilling det allmänna betingade sig. Jämfört med vad staten
betingat sig då vissa andra städer köpt mark, föreföll den vederbörande delegater
vara rätt låg.

Första kammaren har redan godkänt utskottets förslag, och jag tror andra
kammaren har all anledning att göra detsamma. Skulle andra kammaren fatta
beslut i överensstämmelse med herr Sundströms yrkande, måste såvitt jag förstår
följden kunna bli, att inte heller försäljningen av hemskiftena kommer till
stånd. Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Gustafson i Vimmerby.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Liksom herr Sundström i Skövde blev jag ganska överraskad över den hemställan
jordbruksutskottet gjort. Herr Andersson i Löbbo har här gjort en ganska
lång utläggning örn vad Skövde skulle kunna använda dessa områden till. Är
det icke ganska naturligt, att städer och kommuner försöka skaffa sig mark
även i sina ytterområden för att kunna möta en oförutsebar utveckling? Jag
tycker det är fullt förståeligt, att Skövde stad vill köpa dessa områden. Låt
mig emellertid se saken ur kronans synpunkt.

Jordbruksutskottet föreslår, att vi skola sälja hemskiftena till Skövde stad,

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

139

Försäljning från Havstena nr 7 och 9 i Skövde. (Forts.)
som skulle använda dem till jordbruk, medan vi skulle behålla ängsskiftena.
Om som herr Andersson i Löbbo säger, Skövde stad inte har något intresse av
att få dessa ängsskiften. därför att det kommer att dröja länge innan utvecklingen
gått så långt, att de behöva tas i anspråk, vill jag fråga: vad skall staten
lia dem till’ De höra inte längre till något jordbruk. De komma att utgöra
några tunnland som ligga skilda från annan kronojord och som inte kunna användas
på annat sätt än att de utarrenderas utan byggnader Det kan enligt
min mening inte vara någon ekonomisk fördel för staten att behålla angsskif tena,

när staten säljer hemskiftena, _ _ i..

Det statliga ändamål, som spökar i jordbruksutskottets utlåtande, har jag
undersökt — det är givet att jag inte skulle ha föreslagit att ängsskiftena skulle
säljas, örn kronan hade behov av dem. Det har någon gang kastats fram ett
påstående, det är svårt att säga i vad syfte, att Haten dar skulle bygga en sinnesslöanstalt
eller ett sinnessjukhus. Jag har frågat de socialvardande myndigheterna,
örn det överhuvud taget finns några sådana planer, men jag har fatt

beskedet att det finns det inte. ..

Låt mig till slut tala örn naturskyddssynpunkten. Det ar riktigt, att området
i fråga är säreget, och det är ju mycket önskvärt, att det åtminstone i vissa delar
kan bevaras i sitt ursprungliga skick, men vem har lättast att anlägga naturvårdande
synpunkter på detta: Skövde stad, där området ligger, eller staten
som ju inte har någon naturskyddsorganisation pa platsen. Varthan skulle de
bära, örn staten upprätthölle naturskyddsorganisationer på ett otal små områden
spridda över hela landet? Jag måste för min del säga, att området inte
kan försäljas till någon annan än Skövde stad, ty vi kunna, ju inte själva företa
någon statlig tomtexploatering, och inte heller vilja vi sälja området till någon
privat exploatör. Då det är så uppenbart, att det ändå förr eller senare mäste
säljas till Skövde stad, kail jag inte förstå, varför jordbruksutskottet inte gatt
med på att sälja det nu lika väl som örn något år.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Till statsrådet och chefen för jorbruks
departementet vill jag framhålla, att domänstyrelsen för sin del har varit
synnerligen tveksam och ifrågasatt, att ängsmarkerna åtminstone Hils vidare
horde bibehållas i allmän ägo. När nu Skövde stad inte kan pavisa, att den har
något omedelbart behov av området annat än möjligtvis som betesmark kan
jag inte förstå, varför det allmänna under sådana förhallanden skulle avhanda

sig detsamma. „ . .. . , n ..

Jag har tidigare i dag givit uttryck åt den uppfattningen, att staten bor vara

försiktig med försäljning av kronojord. Det är mycket möjligt herr statsråd
att området inte bör försäljas till någon annan än Skövde stad, och jag viii
visst inte rekommendera, att försäljning sker till någon annan köpare, biar
statsrådet talar om statens svårigheter att sköta små naturskyddsomraden vili
jag erinra örn att vi här i landet lia flera nationalparker, varav åtskilliga aro
synnerligen små och till vilka staten är ägare. Någon olägenhet härav har e,i
försports. Utskottet har, som jag förut nämnde, kommit till den bestämda uppfattningen.
att staten i nuvarande läge icke bör avhända sig ängsskiftena, utan
låta frågan örn försäljning av dessa anstå.

Jag kari ej förstå, varför det skulle vara sa svart att förvalta dessa ängsskiften,
ty domänstyrelsen har på ett som jag tror skickligt sätt hittills gått
i land med sina många uppgifter. Jag tror inte man behöver hysa några som
helst farhågor för att den inte skall klara den inte alltför betungande uppgiften
att i fortsättningen förvalta även dessa små områden.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Utskottets
ärade vice ordförande kan viii inte här hävda den principiella ståndpunkt

140

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Försäljning från Havstena nr 7 och 9 i Skövde. (Forts.)
som uttryckts i jordbruksutskottets utlåtande nr 22, eftersom det nu gäller
försäljning till en kommun och det i det nämnda utlåtandet uttryckligen sades,
att restriktionerna inte gälla vid försäljning till kommun.

Jag vill vidare tillägga en sak, som jag glömde att säga i mitt senaste anförande.
Herr Andersson i Löbbo tror. att hela förslaget faller, örn andra kammaren
inte fattar samma beslut som första kammaren. Första kammaren har
emellertid delvis bifallit Kungl. Maj :ts proposition, och örn andra kammaren
bifaller densamma oförändrad, är jordbruksutskottet skyldigt att försöka företaga
sammanjämkning.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall icke taga upp.någon juridisk
tvist med statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet örn hur det kommer
att ga, för den händelse kamrarna fatta olika beslut. Jag måste dock tills
vidare hävda den meningen, att har en kammare avslagit yrkandet örn försäljning
av två jordområden, kan icke samma kammare under samma år fatta ett
rakt motsatt beslut.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Vi skola väl icke fortsätta denna konstitutionella diskussion. Men Kungl. Majit
bär icke föreslagit försäljning av dessa jordområden vart för sig, utan Kungl.
Maj :ts förslag är sammanhängande, och första kammaren har delvis bifallit
detta. Andra kammaren kan helt bifalla det. Då har ingen kammare avslagit
Kungl. Maj :ts förslag, och alltså kan en sammanjämkning ske.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Bara ett par ord, och det är det, att
törsta kammaren dock har, herr statsråd, avslagit den del av den kungl, propositionen,
som avser försäljning av ängsskiftena.

^änned var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
pa bil ali till utskottets hemställan dels ock på bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet oförändrat; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i Löbbo begärde emelieé
lid votering’, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren beträffande jordbruksutskottets förevarande
utlåtande nr 31 bifaller Kungl. Maj:ts däri omförmälda förslag oförändrat,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i nämnda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppHerr
talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes Därvid.avgåvos 67 ja och 64 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit Kungl. Maj :ts förslag i ämnet oförändrat.

§ 16.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i
anledning av väckt motion angående utbildningen av tandtekniker och tandsköterskor.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

141

§ 17.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, över Motion om
motion om nya direktiv för socialvårdskommittén m. m. nva direktiv

för social I

en inom andra kammaren av herr Tersson i Stockholm m. fl. väckt mo- vårdskomtion,
nr 22, vilken hänvisats till dess andra tillfälliga utskott, hade hemställts, m■ m »att

nya direktiv av sådant principinnehåll som förordats i denna motion utfärdas
för socialvårdskommittén och i tillämpliga delar även för andra utredningar,
vilka syssla med socialpolitiska frågor, samt att riksdagen uttalar
önskemålet örn att socialvårdskommittén genomför sitt arbete i högsta möjliga
arbetstakt, så att riksdagen snarast lämnas tillfälle att fatta beslut i fråga
örn revision av fattigvårdslagstiftningen».

Utskottet hemställde, att motionen II: 22 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Den nuvarande socialhjälpen med
dess organisation kan närmast karakteriseras med fyra ord, nämligen orden
planlös, splittrad, ineffektiv och dyrbar. Det var därför i och för sig en alldeles
befogad åtgärd, regeringen vidtog, när den för snart nio år sedan tillsatte
socialvårdskommittén och gav denna kommitté i uppdrag att utarbeta förslag
till en revision av fattigvårdslagstiftningen, till en effektivisering av de socialpolitiska
stödåtgärderna, till en ändrad fördelning av socialvårdsutgifterna
mellan stat och kommun och — det icke minst viktiga — till en samordning av
socialvårdens olika grenar.

Det skall villigt erkännas, att socialvårdskommittén ställdes inför uppgiften
att arbeta i en djungel. Det är svårt att tänka sig någonting mera förvirrat
och tilltrasslat än den svenska socialhjälpens organisation, ekonomiseringsgrunder
och bidragsföreskrifter. Men just på grund av detta förhållande borde
socialvårdskommittén enligt vår mening ha börjat med att utarbeta en plan,
som syftat till en verklig samordning av socialhjälpens olika grenar, vilken
plan sedan socialvårdskommittén själv och andra utredningar, som syssla med
socialpolitiska utredningar, haft att följa. Hade så skett, hade man kanske
sluppit se det sista plottret, som kommit från utredningar, vilka syssla med
socialpolitiska frågor; jag syftar närmast på befolkningsutredningens förslag
örn införande av barnbeklädnadsbidrag och uppdelande av barnen i två kategorier,
rabattbarn och — vad skall jag säga? — kortfria barn.

Det är beklagligt och samtidigt belysande för det svenska utredningsväsendet,
att socialvårdskommittén, trots att den haft över åtta år på sig, icke har
mäktat åstadkomma någon planmässighet i arbetet för reformering av den sociala
hjälpen. Enligt de reformförslag som hittills framlagts skall egentligen
allt bli vid det gamla i fråga om plotter och splittring.

Mot detta tillstånd ha vi nu i den motion som behandlas ställt förslag om
att 1) samhället skall garantera den som av någon anledning icke kan eller
får utnyttja sin arbetskraft i förvärvsarbete ett godtagbart existensminimum
som laglig rätt, 2) socialhjälpen skall effektiviseras, förenklas och förbilligas
genom att de nu så mångå olika sociala hjälpgrenarna samordnas såväl centralt
som lokalt och genom att staten övertager ekonomiseringen av socialhjälpen,
varvid kommunerna skola bli i huvudsak de kontrollerande och verkställande
organen. De reformförslag, som hittills avlämnats eller signalerats, stå i motsättning
till de av oss förordade framgångslinjema. Bidragsbeloppens storlek
bestämmes fortfarande godtyckligt utan att vare sig utredningsorganen eller
statsmakterna våga sig på försöket att giva ett auktoritativt svar på frågan:

142

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Motion om nya direktiv för socialvårdskommittén m. m. (Forts.)
vilket belopp erfordras som inkomst för att en medborgare skall kunna leva
ett ur såväl fysiska som psykiska hälsosynpunkter godtagbart liv? Fortfarande
skall det finnas ett flertal centrala ämbetsverk som syssla med sociala hjälpåtgärder.
Från vart och ett av de centrala verken skall sedan i fortsättningen
liksom hittills en hel härskara av nämndsledamöter, assistenter, kuratorer och
kontorsfolk, som syssla med en speciell del av socialhjälpsklientelet, breda ut
sig över landet. Kostnaderna för socialvården skola fortfarande belasta medborgarna
på ett ojämnt och orättvist sätt dels genom att de i större eller mindre
grad läggas på kommunerna och dels genom att särskilda försäkringsavgifter
skola uttagas för pensionering, för arbetslöshetsförsäkring, för sjukförsäkring,
för olycksfallsförsäkring och kanske ännu fler kommande försäkringar. De nu
aktuella sociala reformplanerna äro ju på sitt sätt mycket omfattande. Hela
socialhjälpen har lagts i stöpsleven, men man ämnar väl egentligen stöpa örn
den efter samma former som tidigare. Vi ha alltså föreslagit, att existensminimum
vid inkomstbortfall skall tillförsäkras alla medborgare, att socialersättningen
skall utgå efter enhetliga grunder, att staten skall bli huvudman för
socialhjälpen och att denna skall ekonomiseras genom en efter rättvisa grunder
utformad beskattning. Fördelarna för folkflertalet av sådana anordningar
mäste vara uppenbara för alla, och sådana beslut skulle lösa många problem
och avskaffa många missförhållanden. Det skulle, för att nämna några exempel,
medföra, att social trygghet skulle skapas för medborgarna, att godtyckliga
förfaranden skulle över hela linjen ersättas med lagstadgad rätt, att det
sociala reformarbetet skulle kunna fullföljas oberoende av den långvariga procedur
som den nya kommunindelningen säkerligen kommer att innebära. Socialhjälpens
omkostnader och löner skulle vidare kraftigt kunna minskas. At
socialvårdspersonalen skulle ges större möjligheter att ägna sig åt människovårdande
verksamhet. Hemortsrättsbestämmelserna. hemsändandet av hjälpbehövande,
tvångsintagning på fattigvårdsanstalten kommunalmäns tragikomiska
äktenskapsförmedling i syfte att kommunerna skola slippa undan fattigvårdskostnader
och de förnedrande fattigvårdsprocesserna — allt skulle kunna
slopas. Det hårda skattetrycket i fattiga kommuner skulle lindras, de ekonomiska
bördor, som socialreformema måste medföra, kunde på ett rättvist
sätt fördelas på medborgarna att bäras allt efter deras ekonomiska bärkraft.
Fragan om att höja socialhjälpsmvan skulle, om vara tankar bleve verklighet
kunna bli en ekonomisk och politisk fråga, vars lösning på ett smidigt sätt
kunde anpassas till sådana faktorer som nationalinkomstens ökning och den
ekonomiska demokratiens utveckling.

,Vi ha föreslagit, att riksdagen skulle hemställa till Kungl. Majit, att nya
direktiv av sådant principinnehåll som förordats i motionen utfärdas för socialvardskommittén
och i tillämpliga delar även för andra utredningar som syssla
med socialpolitiska frågor. Vidare ha vi föreslagit, att riksdagen skulle uttala
önskemålet, att socialvårdskommittén genomför sitt arbete i högsta möjliga
arbetstakt, så att riksdagen snarast möjligt kunde lämnas tillfälle att fatta
beslut i fråga örn en revision av fattigvårdslagstiftningen.

„ Utskottet har märkligt nog icke funnit lämpligt att infordra yttrande från
någon annan institution än den, vars verksamhet vi önska korrigerad. Utskottet
har nöjt sig med att fråga socialvårdskommittén vad den tycker örn våra
förslag. Och naturligtvis tycker socialvårdskommittén illa örn dem, och naturligtvis
föreslår kommittén, att motionen icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd. Något annat var väl icke att vänta. Men argumenten för detta yrkande
tran kommitténs sida äro, även örn de förefallit utskottet tillräckligt starka
enligt min mening svaga. Kommittén Ilar icke kunnat förneka, att de av oss
nämnda fördelarna skulle följa av en reformering av socialhjälpen enligt "i

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

143

Motion om nya direktiv för socialvårdskommittén m. m. (Forts.)
motionen föreslagna riktlinjer. Tvärtom förklarar kommittén att den kan ansluta
sig till den kritik, motionärerna riktat mot ett kommunalt handhavande
av en hjälp som syftar till att trygga medborgarna vid inkomstbortfall. Och
kommittén anför vidare, att intet kan finnas att erinra mot försäkringsformens
ersättande med ett system med direkta understöd. Men sedan åberopar kommittén
något som den kallar för den sanktion av försäkringsprincipen, som statsmakterna
sedan årtionden givit. Har då icke socialvårdskommittén uppmärksammat,
att dess uppgift var att framkomma med förslag till något bättre än
vad statsmakterna hittills givit sin sanktion till? Vidare talar kommittén om
vissa mystiska psykologiska faktorer. De där psykologiska faktorerna innefatta
föreställningen örn att den som erhåller hjälp från samhället skrälle
kunna känna sig mera tillfredsställd, örn han erlagt vissa bestämda premier.
Då skulle han få en känsla av att lia gjort rätt för sig, menai'' man. Nog Ilar
en folkpensionär också av i dag känslan av att ha gjort rätt för sig, rätt för
folkpensionen som han får. och mera därtill. Men icke har han den känslan på
grund av deli egna obetydliga andel han i form av pensionsavgifter inbetalat
till sin egen pensionering. Dessa avgifter skulle icke kunna ge honom mera än
167 kronor per år. Han har denna känsla av rätt i alla fall pa grund av att
han givit sin arbetskraft och betalat sin skatt under sin krafts dagar.

Socialvårdskommittén anmärker mot motionärerna, att de skjutit fram fattigvården
som en hörnsten i den sociala omvårdnaden. Anmärkningen är fullständigt
oberättigad, vilket också måste framgå av yrkandet i motionen, att
riksdagen skall uttala önskemålet, att socialvårdskommittén genomför sitt arbete
i högsta möjliga takt, så att riksdagen snarast möjligt^kan fatta beslut i
fråga örn att revidera fattigvårdslagstiftningen. Av innehållet i vår motion
framgår, att vi önska denna revision så grundligt utförd, att intet skall finnas
kvar av gammaldags och grymt fattigvårdsförfarande. Ty systemet i. fattigvårdsförfarandet
är innerst inne ett grymt system. Den grundval ali socialhjälp
vilar på skulle enligt vår mening raseras. Hittills har trots allt ali socialhjälp
vilat på fattigvården. Socialvårdskommitténs reformeringsprinciper leda däremot
till utt fattigvården kommer att behållas som grundval också i fortsättningen,
och kommittén har för övrigt själv i sitt principutlåtande signalerat,
att icke ens de oefterrättliga hemortsrättsbestämmelserna är man inställd pa
att avskaffa. Så kan icke heller ske så länge man motsätter sig förslaget att
■staten skall bli huvudman för socialhjälpen och så länge man motsätter sig
förslaget på ett sådant sätt, att man envisas med att bygga reformförslag pa
spekulationen örn att man genom att lägga kostnaderna i större eller mindre
grad på kommunerna skall tvinga dessa att av ekonomiska eller skatteegoistiska
skäl hålla socialhjälpsstandarden på lägsta möjliga nivå. Det är denna spekulation
som är orsak till det envetna fasthållandet vid att kommunerna, trots
ojämnheten när det gäller att bära bördorna, skola bära dem. Och den metoden
användes vid genomförandet av praktiskt taget alla reformer av social karaktär.
Vi ha gång på gång i riksdagen fattat sådana beslut. Senast i dag har fattats
ett tidigare påtalat beslut i samma riktning. Följden blir, att de ekonomiska
bördorna fördelas ojämnt och att reformarbetet på ett farligt sätt kan bil misskrediterat
bland massorna på grund av denna politik. . ,

Utskottet avstyrker motionen med motiveringen, att det skulle tor socialvårdskommittén,
örn den skulle få nya direktiv, försvåra och fördröja arbetet.
Utskottet anser i stället, att först skall kommittén få slutföra sitt arbete och
därefter skola riktlinjerna dragas upp för den framtida socialpolitiken och för
samordningen av skilda socialhjälpsgrenar. Det blir så dags att centralisera
då'' Olli man vill centralisera en organisation, brukar man icke först bygga pa

144

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Motion örn nya direktiv för socialvårdskommittén m. m. (Forts.)
och konsolidera de enskilda delar man avser att sammanfoga till ett helt. Att
göra så måste ju vara att börja i galen ända.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till vad jag anfört få yrka bifall
till motionen nr 22 i andra kammaren. Jag förutsätter, att yrkandet kommer att
avslås, men de i motionen framställda förslagen komma genom ett sådant
eventuellt avslag icke att vara ur världen. Det programmatiska innehållet i
motionen kommer att utvecklas i många olika sammanhang vid behandlingen av
de_ reformförslag, örn vilka riksdagen framdeles har att fatta beslut, och jag
tvivlar icke ett ögonblick på framgången i det långa loppet för de linjer, som
äro anvisade i denna motion. Jag tvivlar icke på den framgången, eftersom dessa
linjer representera en förnuftig lösning av socialvårdsfrågorna.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag vill till herr Persson i Stockholm säga,
a° ar ^arLS^a sent att här komma med förslag till nya direktiv för socialva,
skommittén då ju kommitténs arbete i det närmaste är färdigt. Därutöver
vill jag endast tillägga, att socialvårdskommittén har följt de direktiv kommittén
fatt av socialministern, när kommittén tillsattes.

Herr mansson i Kalix: Herr talman! Då motionären klagar över att utskottet
Ilar vant sig endast till socialvårdskommittén och inhämtat dess utlåtande över
motionen, vill jag säga, att det ju beror på motionärernas yrkande om en revision
av direktiven för kommittén. Örn motionärerna yrkat på ett avskaffande
av kommittén, hade vi givetvis icke kunnat vända oss till kommittén och
begära dess utlåtande över förslag örn dess eget avskaffande, men eftersom yrkandet
gällde de. direktiv, efter vilka kommittén hittills arbetat, är det helt
naturligt att vi inhämtat dess utlåtande, ty om någon måste känna till örn
kommittén är i behov av nya direktiv, måste det vara kommittén själv.

ii rU . 1ordgren har ju i egenskap av medlem i socialvårdskommittén påvisat
att motionärerna äro ganska sent ute, eftersom ju redan nu en del av kommitténs
arbete ar redovisat och vi t. o. m. på riksdagens bord fått resultatet av
detta arbete. Vi ha inom utskottet den uppfattningen, att de synpunkter, som
aro. ant orda av socialvårdskommittén i dess mycket utförliga utlåtande äro
hanga pa värjo punkt och att de icke på något sätt lia jävats av den motion,
som herr Persson m. fl. lågt fram i kammaren. Här därtill kommer att utskotta1''
linner, att vad som i motionen har yrkats beträffande en revision av fatti.
gvardslagen redan har tagits upp av socialvårdskommittén och det är meningen
. att redan i början av nästkommande år lägga fram ett förslag till nv
socialhjälpslag, som skall ersätta den gamla fattigvårdslagen, kunna vi icke
heller finna, att det pa den punkten kan föreligga några skäl för riksdagen
att nu begära nya, direktiv och en ny utredning. När vi nått så långt, att utredningen
ar färdig att laggas fram, måste vi väl ändå vänta och se det sam“
resultatet av socialvardskommitténs arbete. Eftersom riksdagen dessutom
1945 uttalade som sm mening, att sedan socialvårdskommittén redovisat sitt
arbete, det inom departementet borde sättas i gång med en planläggning av
vad som framkommit under kommitténs arbete och att det vidare skulle uppdragas
riktlinjer för den framtida socialpolitiken, så måste ju utskottet säga
att vi bora ha tid att genomföra det ena beslutet, innan vi äro beredda att
riva upp saken och kasta oss in på någonting nytt, på något så pass svävande
som det förslag, som ar framfört i herr Perssons m fl motion

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets förslag

Onsdagen den 10 april 1940 em.

Nr 15.

145

Motion om nya direktiv för socialvårdskommittén m. m. (Forts.)

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Fru Nordgren anser att vi äro väl
sent ute med vår motion. Ja, nog är det sent, men när skulle det kunnat göras
tidigare? Kom ihåg, att vi ha väntat i åtta långa år, innan man fick se så
pass utformade förslag från socialvårdskommitténs sida, att man fick klart för
sig, vart den syftade. Tidigare hade vi endast Kungl. Maj :ts direktiv att rätta
oss efter, och dem hade vi icke så mycket att invända emot. Men vi anse, som
jag också framhållit i motionen, att kommittén icke följt direktiven från Kungl.
Maj :t på ett sådant sätt som varit önskvärt, kanske beroende på att dessa direktiv
ändock voro för vaga. Därför tro vi, att det skulle vara bra med nya
och klarare direktiv.

Herr Jansson i Kalix menar, att vi skola vänta och se resultatet av det
hela. Skall man, om man av redan avlämnade förslag kan se, att det hela pekar
åt skogen, sätta sig ned och vänta att det skall komma fler förslag med samma
inriktning, innan man försöker åstadkomma en ändring? Slikt våld mot all
övertygelse kan väl icke vara nödvändigt, även om man är en aldrig så utpräglad
parlamentariker.

Det gläder mig emellertid, att herr Jansson i Kalix bedyrar, att om det
blir fråga om ett förslag örn att avskaffa socialvårdskommittén, den icke skall
vara ensam om att få avge yttrande. Det kan ju vara bra, för den händelse
en sådan situation framdeles skulle uppstå, att man önskar väcka även en sådan
motion. Men även om man nu ansåg sig böra remittera denna motion till
socialvårdskommittén, vilket jag icke i och för sig gjort anmärkning mot, borde
det val icke ha hindrat, att man även remitterat den till några andra institutioner,
alldeles särskilt som jag vet, att intresse för de linjer, som äro skisserade
i denna motion, finns icke bara inom det parti jag representerar, utan att
det intresset är väckt och finns icke minst hos socialpolitisk expertis och att
det ju finns en hel del institutioner även utanför socialvårdskommittén, som
omfatta sådan expertis.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag vill erinra herr Persson om att det är ett
par år sedan socialvårdskommittén avgav sitt förslag till sociala nämnder m. m.,
och att där uppdragits principlinjerna för hur man tänkt sig att socialvården
skulle läggas upp. Det hade ju då varit möjligt för motionären att framföra
sina önskemål örn nya direktiv för kommittén.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Med herr Perssons sätt att argumentera
skulle jag också kunnat komma fram med ett sådant påstående som att herr
Persson i dag ville yrka, att vi skulle bordlägga .frågan om genomförandet av
folkpensioneringen i enlighet med det av socialministern framlagda förslaget
i avvaktan på en ny utredning, dag misstänker, att örn herr Persson skulle ställa
ett sådant yrkande han icke skulle få folkpensionärerna bakom sig.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag har i ett anförande tidigare i
denna kammare, i anslutning till det program det där rörde sig örn, klart och
tydligt sagt ifrån, att trots att vi icke äro tillfredsställda med de principer, efter
vilka hittills framlagda förslag utarbetats, vi icke vilja på något sätt förhindra
genomförandet av en sådan reform som folkpensioneringsreformen. Vi
komma väl att motionera i den frågan för att i görligaste mån bringa också den
i samklang med de linjer vi företräda, men vi komma icke att försiika försena
genomförandet av denna reform. Det är för många åldringar här i landet som
med oro och spänning väntat på att det äntligen skulle Vili resultat i den frågan
för att vi skulle göra det. Men herr Jansson i Kalix är väl icke ovetande
örn att det återstår en hel rad reformer att genomföra, som icke ännu äro så
konkret utarbetade som när det gäller folkpensioneringsreformen. För övrigt;

Andra kammarens protokoll 1046. Nr 15. 10

146

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Motion angående
förstatligande
av
AEG-koncernens
och Elektriska
AB
Siemens företag
i Sverige.

Motion om nya direktiv för sodalvårdskommittén m. m. (Forts.)
skulle det väl också finnas tid att reformera en del av de förslag som skola komma
på riksdagens bord i år, då man ju signalerar, att tiden för ikraftträdandet
skall flyttas fram 2 ä 3 år. Så alldeles hopplöst att rätta till det är det icke, örn
bara viljan finns hos dem som ha den beslutande makten i denna riksdag.

_ Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, över
motion angående förstatligande av AEG-koncernens och Elektriska AB Siemens
företag i Sverige.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag skall fatta mig kort, då utskottet
visserligen avstyrker motionen men gör det med en hänvisning till att
Hagan kommer att ägnas uppmärksamhet vid den undersökning som regeringen
redan låtit igångsätta. Jag betraktar detta som löftesrikt för de krav, som
icke bara motionärerna utan också arbetarna i det berörda företaget ställt. Jag
skall bara helt kort beröra remissinstansernas yttranden.

De flesta ha ju betonat, att det är önskvärt, att den verksamhet som ifrågavarande
företag bedriver fortsättes. En instans betonar dessutom, att det är
önskvärt, att staten förvärvar ekonomiskt inflytande över företaget, och hänvisar
till utredningen. En enda remissinstans, nämligen vattenfallsstyrelsen, anser
emellertid, att ett statsföretag skulle ha mycket svårt att bära sig i en sådan
rörelse som det här är fråga örn. Jag har rakt motsatt uppfattning. Vad
exempelvis AEG beträffar har denna industri under många år under kriget
nästan uteslutande arbetat med beställningar för försvaret av strålkastare oell
radiosändare, och det är också att förutse, att man under lång tid framåt uteslutande
kommer att arbeta för allmänna företag såsom telegrafstyrelsen, statens
järnvägar och spårvägarna. Vad är alternativet, örn denna industri övergår
i privat ägo? Den elektriska industrien är ju så gott som helt monopoliserad.
AEG är det enda betydande företaget utanför. Om det skulle övergå i privat
ägo, finns det risk för att monopolföretagen lägga sig till med patenten och
lägga ned företaget och sedan diktera monopolpriser för de statliga beställarna.
Det är säkert, att av dessa företag icke bara AEG utan också en del därmed besläktade
alldeles utmärkt lämpa sig för förstatligande. Det är ett statsintresse
av största vikt, att så sker, och dessutom kunna då arbetarnas erfarenheter i företaget
utnyttjas på annat sätt än eljest. Dessa anse, att det nu är synnerligen
illa planerat och att åtskilligt kan göras för en bättre planering.

Jag har, herr talman, såsom saken ligger till icke något yrkande men hoppas
på ett positivt beslut som resultat av dessa undersökningar.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 309,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att särskilda utskottet skulle behandla
jämväl Kungl. Majlis proposition nr 222, med anhållan om riksdagens yttrande
angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten, ävensom de
ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl. Majit eller i
enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i oskiljaktigt sammanhang
därmed stående frågor; och beslöt kammaren antaga berörda inbjudan.

Onsdagen den 10 april 1946 em.

Nr 15.

147

§ 20.

Ordet lämnades på begäran till herr Eriksson i Stockholm, som yttrade: Herr
talman! Jag hemställer att kammaren ville besluta, att tiden för väckande av
motioner med anledning av Kungl. Maurts propositioner nr 211 och 220 2o7

skall med hänsyn till infallande helg utsträckas till det sammanträde som in
faller näst efter tjugu dagar från den dag propositionerna i fråga avlämnats.

Denna hemställan bifölls.

§21.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet: . o .

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratiiicermg av
vissa ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen;

från statsutskottet:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till anskaffande av apparatur
tn. m. för allmän skärmbildsundersökning;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
vetenskapsakademien; och

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

från bevillningsutskottet:

nr 163, i anledning av väckta motioner örn hävande eller begränsning av
den för staten gällande skattefriheten i fråga örn kommunal fastighetsskatt;

från bankoutskottet:

nr 143. i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 144, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; och

nr 145, i anledning av väckt motion angående f. lokomotivföraren K. H.
Karlssons pensionsförmåner;

från jordbruksutskottet:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond m. in.;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för försök
med täckdikningsmaskiner m. m.;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till odlings-
och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter m. fl.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår
jordbruksärenden;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden;

148

Nr 15.

Onsdageu den 10 april 1946 em.

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående försäljning av
två allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.;

nr 154, i anledning av väckta motioner angående anslag för bidrag till arvoden
åt skolläkare vid lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor;

nr 155, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring
för frukt till Norrbottens och Västerbottens län;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård;

nr 159, i anledning av Kungl. Majda proposition angående anslag för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare anslag
till prisreglerande åtgärder för budgetåret 1945/46.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 171, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående provisorisk förbättring
av löneställningen för präster; samt

från andra lagutskottet:

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens
år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde fattade beslut;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 1—6 morn. och 3 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
radioanläggningar m. m.;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 juni 1945 (nr 384) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; och

nr 170, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn
tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Slutligen anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 179, angående en översyn av riksheraldikerämbetet;
nr 180, angående räntan å byggnadsförskott ur kyrkofonden; och
nr 181, angående en redogörelse över svenska handelsflottans förluster under
andra världskriget av människoliv och egendom.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.47 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461803