1946. Andra kammaren. Nr 13 (Riksdagens protokoll 1946:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 13.

Lördagen den 23 mars.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Carl Lindmark, Drängsmark, är på grund av sjukdom (sepsis)
helt oförmögen till arbete från nedanstående datum preliminärt en månad framåt.
Vilket på heder och samvete intygas.

Skellefteå den 19 mars 1946.

Einar Franke,

leg. läk.

Kammaren, som den 16 mars beviljat herr Lindmark ledighet fran riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 12 t. o. m. den 21 i samma månad, beviljade honom nu
fortsatt ledighet tills vidare.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Majlis proposition, nr 210, med
förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 421 och 422 av herr Lindberg;

nr 423 av herr Ragberg i Malmö m. fl.;

nr 424 av herrar Svensson i Ljungskile och Utbult;

nr 425 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.;

nr 426 av herrar Kempe och Persson i Landafors;

nr 427 av herr Andersson i Mölndal m. fl.;

nr 428 av herr Nilson i Spånstad m. fl.;

nr 429 av herrar Pettersson i Dahl och Hansson i Skegrie;

nr 430 av fröken Nygren m. fl.;

nr 431 av herr Malmborg i Skövde m. fl.; och

nr 432 av herr Ryling m. fl.;

Andra kammarens protokoll 1046. Nr 13. 1

Nr 13.

Lördagen den 23 mars 1946.

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 433 av herr Fagerholm m. fl.; och
nr 434 av herr Svensson i Vä m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna nr 435 och 436 av herr Persson i Landafors.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förrådsorganisation
för försvarets läkemedel;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående .ytterligare anslag
till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet m. m.;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets fonder för budgetåret 1946/47;
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1946/47;

bevillningsutskottets betänkande, nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

bankoutskottets memorial och utlåtanden:
nr 11, angående användande av riksbankens vinst för år 1945;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd åt
skogvaktaren å Såtenäs egendom 0. Boman m. fl.; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för förre ämnesläraren vid skeppsgosseskolan i Karlskrona
M. Karlkvist m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

iir 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m.; och

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till familjebidragsförordning,
dels ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlagskredit till
hästexportberedningen; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckt motion; andra

kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående sänkning av räntan å byggnadsförskott
ur kyrkofonden;

Lördagen den 23 mars 1946.

Nr 13.

nr 5, i anledning av väckt motion om en översyn av riksheraldikerämbetets
former för organisation och finansiering; och

nr 6, i anledning av väckt motion angående främjande av tillkomsten av
npplysningsfilmer för spridande av kunskap örn samhällets sociala hjälpverksamhet;
samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 6, över motion örn beredande av bättre försörjningsmöjligheter åt änkor;
nr 7, över motion angående utredning rörande behovet av nya bestämmelser
i 2 kap. hälsovårdsstadgan;

nr 8, över motion örn utredning och förslag till föreskrifter rörande minderårigas
användande för vissa riskfyllda arbetsuppgifter; och

nr 9, över motion örn undanröjande av rättsliga hinder mot en kommunalisering
av stuverirörelsen.

§ 6.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Håstad och fru Johansson, nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 120, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1946/47;

herr Ohlin, nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 183, angående
anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m.;

herr Persson i Landafors, nr 439, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 187, angående vissa anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården
m. m.;

herrar Lövgren och Gavelin, nr 440, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 207, angående disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna;
samt

fru Ewerlöf m. fl., nr 441, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 156,
med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn
avbrytande av havandeskap, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till iståndsättande av vissa
beski ckningsfastigheter;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
kostnader i samband med sprängningsolycka vid Göteborgs örlogsvarv;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
byråchefsbefattningen i försvarets fabriksstyrelse å ordinarie stat; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av fastigheter,
som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

från bankoutskottet:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under fjortonde huvudtiteln till tillfälligt
lönetillägg;

Nr 13.

Tisdagen den 26 mars 1946.

Svar på
nterpellation.

från första lagutskottet:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn
å fartyg; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal; samt

från jordbruksutskottet:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 9 § 1 och 4 mom. samt 10 § 1 och 5 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom;
och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppplåtelse i vissa
fall av mark å renbetesfjällen i Jämtlands län m. m. jämte i ämnet väckt motion.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 26 mars.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollet för den 19 innevarande mars.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! Kammarens ledamot herr Adolfsson har till mig riktat ett
par frågor i anslutning till handläggningen inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
av ärenden rörande utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar.

Interpellanten erinrar örn att arbeten med förbättring av fiskehamnen i
Nogersund i Blekinge påbörjades i juni förra året samt uppger, att fiskarenas
organisation i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 18 juni samma
år begärt ändringar i den fastställda arbetsplanen. Denna skrivelse och
gjorda telefonförfrågningar skulle ha besvarats först den 19 december. Interpellanten
frågar nu, örn jag inte anser det oriktigt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i över sex månader underlåtit att besvara framställningarna.

Jag har tagit del av den åberopade skrivelsen. Den har ingivits av en person
på uppdrag av ett antal vid sammanträde i Nogersund närvarande fiskare.
I skrivelsen anhålles, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ville överväga vissa
förslag till utvidgning av de beslutade hamnarbetena. Beträffande dessa beslutade
arbeten, för vilka arbetsplan fastställts av Kungl. Maj:t, uttalas följande:

Tisdagen den 26 mars 1940.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

»Fiskarebefolkningen i Nogersund har tagit del av hamnförbättringsplanen,
och har det uttalats stor tillfredsställelse över att ett länge förefintligt behov
av hamnförbättring nu kan bliva tillgodosett. Samtidigt vill man uttala sitt
tack till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för ett enligt befolkningens mening
väl utarbetat byggnadsförslag ur såväl trafik- som skyddssynpunkt.»

Några anmärkningar, vilka skulle kunnat föranleda ändring av arbetsplanen,
framställdes sålunda icke. Frågan om behovet av ytterligare förbättringsarbeten
i hamnen har däremot varit föremål för prövning såväl av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som av 1944 års fiskehamnsutredning, varvid även förslag
till sådana arbeten upprättats. Detta förslag överensstämmer i allt väsentligt
med de önskemål, som fiskarena i den åberopade framställningen framförde.
Frågan huruvida och vid vilken tid dessa arbeten böra komma till utförande
torde bliva beroende av Kungl. Maj :ts prövning, sedan fiskehamnsutredningen i
sinom tid framlagt resultaten av sitt arbete.

Då sålunda frågan örn ytterligare förbättring av Nogersunds fiskehamn alltjämt
är under prövning, finner jag det knappast anmärkningsvärt, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen icke meddelat något beslut i ärendet, ehuru besked örn
att så icke kunde ske måhända skriftligen bort lämnas. Ett eventuellt svar på
framställningen från fiskarena skulle emellertid endast kunnat innehålla meddelande
örn att önskemålen voro under prövning inom fiskehamnsutredningen.
Härom torde fiskarena dock icke ha varit omedvetna, då utredningsmännen besökt
platsen och därvid enligt uppgift sammanträffat med tillkallade representanter
för fiskarena.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att fiskarena vid arbetenas påbörjande
icke haft några farhågor av det slag, som interpellanten uppgiver, nämligen att
arbetsplanens genomförande skulle komma att öka vagrörelserna i hamnen. Inte
heller framlades då något sådant ändringsförslag, som av interpellanten beskrives.
Detta har, såvitt av inhämtade upplysningar framgår, framlagts först vid
ett sammanträde på platsen, som ägde rum den 18 januari i år, sedan fiskarena
anhållit därom i skrivelse till fiskehamnsutredningen den 3 december 1945.

Fiskarenas förslag till ändring av planen för de beslutade och pågående arbetena
är icke sådant, att den tekniska sakkunskapen kunnat godtaga det. Däremot
hävdas, att de ökade vågrörelser, som av fiskarena iakttagits i hamnen
under nu pågående arbeten, föranledas av de provisoriska anordningar, som
erfordras under byggnadstiden.

Jag anser därför, att det icke föreligger någon anledning befara att de beslutade
arbetena icke äro ändamålsenliga eller icke kunna förväntas komma
till avsedd nytta, allra helst som den tekniska sakkunskapen förklarat sig villig
att även under arbetets gång taga hänsyn till och pröva de synpunkter, som
fiskarena erfarenhetsmässigt kommit fram till.

På interpellantens andra fråga, huruvida jag icke anser att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bör på utlysta allmänna möten med fiskarena diskutera hamnbyggnadsplaner,
av vilka fiskarena beröras, vill jag först svara, att någon formell
skyldighet för styrelsen att ordna dylika möten icke föreligger. Emellertid
har styrelsen uppgivit, att den alltid bereder fiskarena tillfälle att taga del av
förslagen. Så har ju skett även i det åberopade fallet; fiskarenas granskning av
förslaget föranledde dem ju att i särskild skrivelse uttala sin tillfredsställelse
med förslagets utformning.

Givetvis kan och bör fiskarenas erfarenhet av förhållandena på platsen alltid
beaktas vid hamnbyggnadsplanernas fastställande. Huruvida detta skall ske genom
anordnande av offentliga möten eller, såsom hittills, genom att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen under hand bereder fiskarena tillfälle taga del av planerna
och meddela sina synpunkter på dem, torde det bliva tillfälle att pröva,

Nr 13.

Tisdagen den 26 mars 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

sedan fiskehamnsutredningen inom en nära framtid framlagt resultaten av sitt
arbete. Dessa torde nämligen även komma att innefatta förslag till vissa ändringar
a,v nu gällande bestämmelser örn handläggningen av fiskehamnsärenden.

Vidare yttrade:

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet Nilsson
för det svar på min interpellation som han har avgivit. Jag måste dock fortfarande
hävda, att vederbörande myndigheter underlåtit att förhöra sig örn
fiskarenas erfarenheter och vilja, när det gällde att planlägga hamnutvidningen
i Nogersund. Jag anför som ett exempel härpå, att när statens fiskenämnd
förra sommaren besökte Nogersund, ingen som helst kontakt upptogs med de
närmast berörda, nämligen fiskarena. Därmed vill jag dock inte ha sagt, att
inte besök hos andra personer i samhället kunde ha skett vid detta tillfälle.
Där finnas verkligen ett par tre personer som inte äro fiskare.

I interpellationen citeras ett brev från, som det heter, en person. Enligt detta
brev har hamnbyggnadsplanen i stort sett godkänts. Jag vill passa på att
framhålla, att detta brev inte uttrycker fiskarbefolkningens redan då kungjorda
vilja. Det har skrivits av en enskild medlem av organisationen, vars namn
jag inte behöver nämna, åtminstone inte för ögonblicket, och fiskarena hävda
fortfarande enstämmigt, att de vid detta sammanträde hos hamnmästaren
framhållit ungefär samma synpunkter som senare framförts, bland annat vid
det sammanträde som förekom den 18 januari i år. En annan sak är, att de
vid sammanträdet hos hamnmästaren ännu inte hunnit vinna någon fullständig
bekräftelse på sina farhagor beträffande planerna för hamnens utbyggnad,
en bekräftelse som de fingo först i och med att fördämningen fördes upp tvärs
över hamnen.

Det citerade brevet — örn vars ordalydelse fiskarena inte haft någon kännedom
—- kan naturligtvis ha misslett väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga
örn fiskarenas inställning till denna fråga. Men detta kan knappast ursäkta,
att flera senare framställningar inte besvarats. Det har varit omöjligt för fiskarena
att ^få besked i dessa frågor, och de ha ända tills min interpellation framställts
fatt sväva i okunnighet örn huruvida någon ändring i planerna vore
påtänkt oller om planerna voro definitivt fastställda. Det är väl rätt rimligt,
att begära, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kosta på sig åtminstone
mödan att skriva ett svarsbrev, så att fiskarena kunna få veta någonting örn
vad de i framtiden ha att rätta sig efter.

Vad själva fiskehamnsanläggningens struktur beträffar — örn jag får säga
några ord örn den — vill jag hoppas, att en ändring skall kunna komma till
stånd. Jag vet, att meningarna äro mycket delade mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och möjligen också dess hamnbyrå å ena sidan samt fiskarena å
den andra. Men jag vill säga. att visserligen tillgodoser hamnen önskemålen
hos platsens fiskgrossister — det betvivlar jag inte ett enda ögonblick — men
varenda fiskare på platsen önskar en sådan omläggning, att kajen eller vågbrytaren
får en annan sträckning, nämligen i öster och väster. Vågrörelserna
och strömmarna i hamnen ha framför allt varit svåra vid sydlig vind, och
manga fiskebåtar på infart ha helt enkelt kastats ut igen genom hamninloppet
på grund av dessa vågrörelser. När denna fördämning nu lagts upp vid arbetenas
utförande, har man fått bekräftat, att vågrörelserna och strömmarna
komma att bli mycket svåra även i fortsättningen, därest väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planer realiseras. Jag kan nämna som ett exempel, att det är
icke många veckor sedan som en fiskebåt på infart vändes helt örn av vågrörelserna
och kastades ut genom inloppet igen. Lyckligtvis hamnade den icke

Tisdagen den 26 mars 1946.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

på stenskyddet, men detta kunde ju också ha hänt då inloppet är så smalt som
det är.

Den hamnstruktur, som fiskarena föreslå, förekommer litet varstans, bi. a.
i Danmark, och enligt fiskarenas utsago fungera dessa hamnar synnerligen bra,
Jag kan alltså icke förstå, varför icke samma hamnstruktur skulle kunna prövas
även här, och jag förstår i vart fall icke, att icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle kunna vara villig att ytterligare diskutera hithörande frågor
med de berörda fiskarena. Örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
genomföres exakt sådant det föreligger, skulle detta ytterligare innebära bl. a.,
att hamnen så att säga flyttas bort från fiskarena. Flertalet fiskare får dubbelt
så lång väg att transportera sina redskap, örn myndigheternas planer
komma att förverkligas.

Av det svar statsrådet nyss gav framgår, att förändringar i planen kunna
övervägas, dock icke i den utsträckning, som fiskarena föreslagit och önska.
Jag hoppas emellertid, att ett allvarligt övervägande kommer att äga rum och
att kontinuerlig kontakt upprätthålles med fiskarena i dessa frågor.

Så några få ord också om den mera allmängiltiga eller låt mig säga mera principiella
delen av frågan, nämligen spörsmålet örn formerna för information och
beslut rörande fiskehamnsbyggen. Jag utgår ifrån att fiskehamnsbyggena under
de närmaste åren bli talrikare än hittills varit fallet, och under sådana
förhållanden kan det ha sin stora betydelse att det klarlägges, på vilket sätt
myndigheterna skola förfara när det gäller kontakten med de närmast berörda,
nämligen fiskarena. Vi böra väl nu ha kommit så långt här i landet, att det
arbetande folket icke ställes åt sidan vid avgöranden, som intimt beröra det
arbetande folket självt.

Jag finner av interpellationssvaret, att statsrådet är gynnsamt mstalld till
frågan om att låta fiskarenas praktiska erfarenhet komma till utryck vid fiskehamnarnas
planering. För min del anser jag, att sammankomster mellan vederbörande
myndigheter och fiskarkåren, eventuellt andra närmare intresserade,
alltid böra äga rum, innan planritningar för sådana hyggen göras upp. Detta
borde ske •— det framgår delvis av min interpellation — i form av allmänna
möten, där saken kunde fritt diskuteras. Sedan dessa allmänna möten hållits,
borde kontinuerlig kontakt mellan vederbörande myndigheter och den praktiska
erfarenhetens män uppehållas under hela den tid planiaggmngsarbetet
närmare utformas och innan det slutjusteras. I Nogersund, som det nu närmast
rör sig örn, förekom ett sadant möte först nära sju mannder efter det att
arbetet slutplanerats, och då först efter det att en mycket stark opinion en

längre tid gjort sig hörd. , , „ , . , ,

Herr talman! Jag vill hara uttala den förhoppningen, att tiskehamnsutredningen
skall anse tiden mogen att föreslå en anordning, som så mycket som
möjligt liknar den jag nu har antytt.

Herr Hällgren: Herr talman! Det är inte så mycket örn själva frågorna i
interpellationen som jag tänkt yttra mig utan örn vad som har anförts i interpellationer
motivering.

Nogersunds fiskehamn ligger på öppen kust vid Hanöbukten. Det är en gammal
hamn. Den förbättrades under åren 1916—1921. Man förstärkte då vågbrytaren
och ordnade kajer m. m. Stormar fran sydost och sydsydost äro de
mest besvärliga för Nogersunds fiskehamn, men vid övriga vindar är området
i hamnen relativt skyddat. Hade hamnen nybyggts nu, hade den antagligen fått
en annan konstruktion än den har. Men skulle den nuvarande hamnen kasseras
och en helt ny byggas, skulle detta komma att draga stora kostnader i fiir -

Nr 13.

Tisdagen den 26 mars 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

hållande till de statsanslag som riksdagen beviljar för sådana ändamål, vilka
äro ganska blygsamma.

Jag var med när det förekom en diskussion mellan väg- oell vattenbyggnadsstyrelsens
experter och en fiskare, ledamot av denna kammare, angående hamnbyggnadens
konstruktion. Denne fiskare anförde som exempel en dansk hamn
på öppen kust. som det gick bra att angöra under alla väder, oell han sade. att
sa skulle andra hamnar byggas. Chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hamnbyrå, som var närvarande, säde: det är klart, den hamnen har kostat 24
miljoner kronor, och få vi sådana anslag till att bygga en hamn, så kunna vi
också bygga en bra hamn. Jag vill erinra örn att under flera år ha riksdagens
anslag till olika slags fiskehamnar i hela landet rört sig örn ett par eller tre
hundra tusen kronor.

Det har emellertid vid de vindar som jag nämnde varit svårt att angöra
Aogersunds hamn, ty hamninloppet ligger för nära land, så att båtarna, då
de skola gå in i hamnen, besväras av grundbrotten. Jag har själv under en månads
tid så gott som dagligen färdats ut och in i hamnen. Svårigheterna i Nogersunds
hamn äro inte nya utan ha funnits sedan äldre tider. En gång när en fiskare
skulle löpa in i hamnen vid en svår storm, måste han göra på det sättet, att
han styrde båten rakt pa land och sedan vadade i land. På det sättet räddade
han livet. Jag har velat anföra detta som ett exempel på att det är svårt att
angöra hamnen. Hamnen har emellertid förbättrats, som jag sagt, men det har
visat sig, att den har blivit för liten. Den har 185 meter kaj för tilläggsplatser.
Men det är icke bara samhällets egna båtar utan även båtar från Hanö som
landa där med sin fisk, och till följd därav har det blivit stora svårigheter att
fa rum med båtarna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen far givetvis inte omkring och säger, att
här skall det byggas en hamn eller här skall hamnen byggas örn, utan när ett
behov gjort sig gällande, har detta förts fram till vederbörande, och så lär
också ha skett i detta fall. Man har begärt att få en ändring av hamnen, så
att man skulle fa bättre plats med batarna. Givetvis har bakom denna framställning
även legat önskemålet, att man skulle kunna åstadkomma en förbättrad
msegling. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har gjort upp ett förslag, där
nian först tagit sikte på att söka skaffa större utrymme i hamnen. Förslaget
innebär åstadkommande av en lugn innerbassäng i nordöstra delen av hamnen.
Man skulle dela upp hamnområdet sa, att man skapade en innerhamn och man
skulle fa° 585 meter kaj. Innerbassängen skulle vinnas genom att tvenne vågbrytare,
åtskilda av ett hamninlopp, uppdelade hamnen i två bassänger. Den
sydvästliga delen skulle bli ytterbassäng och den andra delen innerbassäng.
Jag framställde, när jag först såg detta förslag, farhågor för att det skulle bli
oroligare i yttre hamnbassängen. Man ville inte bestrida, att det kanske skulle
bli det, men detta skulle man komma ifrån genom att förse utsidan av vågbrytarna
för innerhamnen med långa slänter av naturlig sten, som skulle bryta
sönderna vågorna och eliminera vågrörelserna, och vidare genom att förlänga
den större östra vågbrytaren och på det sättet även få en lugn och bättre insegling.

Emellertid säger interpellanten, att statens fiskenämnd i våras besökte platsen
utan att söka kontakt med fiskarena. Statens fiskenämnd avskaffades emellertid
1942, och jag antar, att interpellanten åsyftar 1944 års fiskehamnsutredning.
Vi besökte platsen den 6 juni på färd till Hanö. Då var ombyggnaden av Nogersunds
hamn beslutad. Vi besago hamnen och sökte höra efter vilka önskemål
som funnos i Nogersund. Nu ha vi också klandrats för att det inte utlysts något
sammanträde. Hamnutredningen har emellertid införskaffat uppgifter från hushållningssällskap
och länsstyrelser örn önskemålen beträffande hamnar. Man

Tisdagen den 20 mars 1940.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

ansåg dock, att det vore värdefullt, om liamiiutredningen gjorde ett besök på
platserna i fråga. Nu är det icke så, att hamnutredningens huvuduppgift är att
göra upp förslag i fråga örn hur hamnar skola byggas och att dessa förslag ovillkorligen
skola följas. Hamnutredningens uppgift är att försöka få fram en
plan för de kostnader som de nödvändiga fiskehamnsarbetena i landet kräva.
Det är det väsentliga. Några detaljändringar i planer för arbeten sorn skola
utföras längre fram i tiden kan den nu inte föreslå. Det är inte meningen, att
hamnutredningen skall fastsla, att allt ovillkorligen skall utföras precis pa det

Att emellertid hålla diskussionsmöten, när denna utredning besökte bortåt 300
platser i landet, det skulle medfört en sådan tidsutdräkt i utredningsarbetet, att det
inte ur ekonomisk synpunkt kunnat försvaras att handla på det sättet. Utredningens
ledning förfor så att det först meddelades respektive landshövding,
att utredningen komme att vid den och den tiden besöka de platser som kunde
komma i fråga inom länet. Man har vidare anmodat väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
distriktschefer att vända sig till personer på ifrågakommande plats,
som skulle styra om att det utsåges förtroendemän för fiskarena eller sådana
som skulle representera fiskarena och som vi skulle kunna tala nied och därvid
efterhöra deras önskemål. Så har man även gått till väga i fråga örn Nogersund.
Jag tror inte, att det är, som interpellanten säger, att man gått exempelvis
till fiskgrossisterna, även örn de hållit sig framme, och bett dem infinna sig.
Hamnmästaren i Nogersund är även fiskare och har givetvis även han en fiskares
syn på dessa spörsmål. För övrigt voro så gott som samtliga fiskare hemma,
och hade de haft anledning att framföra några önskningar till utredningen,

hade de givetvis icke dragit sig därför.

Emellertid hade, som jag sade, uppgjorts ett förslag örn att skapa en innerbassäng
i Nogersunds hamn. Den 18 juni det är redan framhållet i statsrådets

svar _ hade fiskarena ett sammanträde och diskuterade hamnbyggnadspla nerna.

Från detta sammanträde finns det en skrivelse — örn det nu är en person
som varit befullmäktigad att uppsätta en sådan eller han själv funnit på det.
I denna skrivelse står emellertid, att man uttalade sin tillfredsställelse med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, och därutöver hade man en del
önskemål att framföra, och dessa önskemål lia givetvis kommit under omprövning.
När emellertid hamnarbetet skulle utföras, gick man till väga på det sättet,
att man slog ned två spontade plankväggar i hamnbassängen och utfyllde
området där emellan med pinnmo oell annat material. Sedan pumpade man läns
ena halvan av hamnen för att kunna torrgräva och utföra andra arbeten, och
därefter skulle vattnet släppas på. Det är klart, att när vattenområdet i hamnen
inte blir mer än hälften så stort och slutar med en lodrät vägg, de vågrörelser
som komma in genom inloppet och sia mot denna vägg, skola åstadkomma
reflex och oro i den yttre hamnbassängen. Meningen är emellertid, att utsidorna
av fördämningen skola utgöra mittkroppen i vågbrytaren och att plankorna
skola sågas av jäms med vattenytan. Sedan skall det göras stora slänter, som
skola fyllas med natursten, och de avses skola splittra sönder sjön, enligt teknikernas
resonemang. Det är tydligt och klart, att just under hamnbyggnadsarbetena,
innan slänterna blivit utfyllda och innan en del av fördämningen
sprängts för hamninlopp, det blir oro i den yttre bassängen. Man har emellertid
konstaterat, att de slänter, som man håller på med att fylla ut och redan delvis
fyllt ut, gjort den verkan, att det blivit lugnare i den yttre bassängen.

Den 3 december förra året ingav ordföranden i Svenska sydkustfiskarnas centralförbund
en skrivelse till fiskehamnsutredningen, och jag skrev själv till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 5 december. Jag överlämnade båda dessa
skrivelser dels i huvudskrift och dels i avskrift till väg- och vattenbyggnadssty -

Nr 13.

Tisdagen den 26 mars 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

reisen^ hamnbyrå den 5 december och begärde ett sammanträde, där man skulle
få diskutera hamnbyggnadsprojektet i Nogersund och eventuella planer på ändringar.
Man utlovade ett sammanträde, och jag bad, att landshövdingen i länet
skulle vara närvarande.^ Fiskarena ha givetvis önskat, att så skulle ske. Att
sammanträdet skulle hallas, meddelades vederbörande fiskare och dem som
gjort denna. framställning. Tiden för sammanträdet blev sedermera bestämt
till den 18 januari enligt skrivelse som utsändes den 10 januari 1946.

Nu har jag själv som lekman framkastat det förslaget hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hamnbyra, att man skulle förlägga två innerbassänger
närmast den bebyggda delen av samhället och söka få en ytterbassäng längs
östra vågbrytaren. Denna bassäng skulle då bli lång och smal. Man har
emellertid från ingenjörshåll uttalat, att förslaget ur tekniska synpunkter
icke är lämpligt. Man bär hävdat, att örn en våg intränger genom ett hamninlopp
och vågen^ skall dämpas för att vattnet i hamnen skall bli lugnare,
mäste detta ske pa det sättet, att vägen får plats att utvidga sig och sjunka,
såvida det icke finns något motstånd, som splittrar den i fortsättningen.
Örn det ^ lägges en smal ytterbassäng längs östra vågbrytaren, menar man,
skulle vågen icke dämpas utan skulle fortsätta längs vågbrytaren hela fältet
igenom. Trots att jag har sett många fiskehamnar och skisser av danska fiskehamnar,
vilka bruka tagas som mönster för de svenska, vågar jag icke alls säga,
att jag har rätt. Tvärtom börjar jag luta åt den åsikten, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tekniker ha mera rätt än jag.

Emellertid hade vi en sydostlig storm över södra Sverige den 23 februari
^ år jag vill minnas att det rapporteras från Hanö, att vindstyrkan var 29
sekundmeter. Då voro en del stenslänter lagda längs fördämningen i Nogersunds
fiskehamn. Man förklarade där — jag talade med hamnmästaren — att
dessa slänter vid fördämningen verkade lugnande på sjön, medan däremot vid
den del av fördämningen, där inga slänter voro anbringade, baksjön var större
än på annat håll. Vid det tillfället lågo samtliga Nogersunds båtar i yttre
hamnbassängen, men — jag rättar mig fortfarande efter hamnmästaren på
platsen — ingen av dem gjorde haveri. Och det blåser ju ändå rätt friskt, när
man mäter upp 29 sekundmeter.

Jag har talat med hamnmästaren i Nogersunds fiskehamn om hur det kommer
att verka, när hamnen blir utbyggd i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag och de tillägg gjorts, som sedermera ha tillstyrkts av
fiskehamnsutredningen men som ännu icke äro beslutade av Kungl. Majit,
nämligen förlängning av. östra vågbrytaren för åstadkommande av en lugnare
insegling — en förlängning som skall utföras först efter det de modellförsök
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen haller pa med bli slutförda — och uppmuddra
på utsidan av södra vågbrytaren utanför hamninloppet för att minska på
grundbrotten.. Hamnmästaren gjorde gällande, att det då icke blir värre att
lägga båtar i yttre hamnbassängen i Nogersund än det varit förut och att
Nogersunds hamn icke kommer att vara någon dödsfälla i större utsträckning
än den förut varit. Jag har frågat, örn han står fast vid sitt yttrande, och
det förklarar han att han gör. Jag bär bara velat anföra detta för att framhålla
hur saken ses från olika håll.

För att ytterligare åstadkomma skydd i yttre eller södra hamnbassängen bär
fiskehamnsutredningen tillstyrkt en liten vågbrytare i vinkel med södra vågbrytaren,
detta för att skapa ett lugnare hörn därinne. Den skulle icke vara
stor - endast 15—17 meter lång. Själv hade jag tänkt framföra ytterligare
ett förslag . jag tror icke det skulle vara omöjligt att genomföra och det
skulle bli relativt billigt — nämligen åstadkommande av ett avbrott icke direkt
parallellt med men i sned riktning längs västra kajen, örn jag så får säga,

Tisdagen den 26 mars 1946.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

och hamninlopp mellan dessa två utbyggnader, som jag senast talat om. Man
förklarar nere i Nogersund — åtminstone de jag träffat och^de fiskare jag
talat med — att om detta blir utfört, kommer man att vara belåten med fiskehamnen
i Nogersund. . .

Ja, detta är den uppfattning jag kommit till efter en helt och hållet opartisk
provning av frågan och med hänsyn endast till önskan att åstadkomma de
bästa möjliga förhållanden för fiskarena i Nogersund. Jag kan i förbigående
nämna, att jag har två svågrar, som bo i Nogersund, den ene i den ena delen
av samhället, den andre i den andra delen, och skulle jag se på släktens intressen,
skulle jag ju önska att de finge en skyddad hamn bada. Men jag har
ingen annan önskan än att tillgodose samtliga fiskarenas intressen i ett av
Blekinges livligaste fiskesamhällen, kanske de duktigaste och djärvaste fiskare
vi ha i länet. Jag önskar alltså intet annat än åtgärder till deras bästa.

Vad sedan beträffar frågan örn vad sorn brister i kommunikationerna mellan
vederbörande och myndigheterna, skall jag med ett par ord gå in på den
saken. Vi ha ju ett 30-tal statliga fiskehamnar, däribland fiskehamnen i Nogersund.
Staten betalar för dessa fiskehamnar hela hamnbyggnaden och även
de fortsatta arbetena för ombyggnad eller förbättring av hamnarna. Så ha vi
den andra kategorien, de statsunderstödda fiskehamnarna, till vilka intressenterna
få bidraga med en viss procent. Vid samtliga dessa hamnbyggnader skall
hamnområde ställas till förfogande — det är i regel kommunen som gör detta.
När saken första gången är uppe är det givetvis så, att vederbörande få tillfälle
att yttra sig beträffande hamnens tillblivelse, allmännyttan o. s. v. Detta
står inskrivet i de gamla författningarna. I de nya har det emellertid fallit
bort. På något ställe står det, att kommunen skall yttra sig. När det gäller de
statsunderstödda fiskehamnarna, skola givetvis intressenterna yttra sig örn
alla förslag till omändring av hamnarna, eftersom de skola hjälpa till att betala.
Men här brister det när det gäller de statliga fiskehamnarna. Departementschefen
antydde något örn att man skulle kunna tänka sig, att när fiskehamnsutredningen
granskar författningarna en förändring, härutinnan skulle
kunna föreslås i så måtto, att även trafikanterna i de statliga fiskehamnarna,
d. v. s. fiskarena, få rätt att yttra sig. En sådan ändring i författningarna
måste givetvis anses i hög grad önskvärd.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag har lyssnat på herr Hällgrens långa och
omfattande utredning örn Nogersunds hamnanläggnings nuvarande och. kommande
struktur, och jag har sålunda fått en ingående repetition av vad jag tidigare
visste. För egen del har jag icke ansett det nödvändigt att upptaga en
sådan diskussion, utan jag har endast i mycket korta ordalag angivit, vad
fiskarbefolkningen själv anser om dessa spörsmål. Jag avser icke heller att vid
detta tillfälle sträcka mig längre. Jag vill inom parentes också säga, att jag
vägrar att här diskutera hamnmästarens i Nogersund uppfattning i frågan. Det
.skulle nämligen vara ett alltför delikat ämne att föra fram till diskussion här
i kammaren.

Emellertid observerade jag, att herr Hällgren framför allt önskade redogöra
för sakförhållandena när det gäller Nogersunds fiskehamn, medan han icke i
större utsträckning gick in på det mera principiella och allmängiltiga i min
interpellation. Herr Hällgren erinrade t. ex. örn att 1944 års fiskehamnsutredning
förra året besökte Nogersund, och han meddelade, att fiskarena vid det
tillfället lågo inne i hamnen. Hade de haft några anmärkningar att framföra,
borde de, menade han, trätt fram och anfört vad de hade på hjärtat. Jag kan
emellertid icke riktigt förstå denna mycket exklusiva ståndpunkt. Jag menar
för min del, att en fiskehamnsutredning, i vilken för övrigt arbetare äro re -

Nr 13.

Tisdagen den 26 mars 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

presenterade, borde vid ett sådant tillfälle som detta lia förhört sig hos fiskarena
i stället för att låta fiskarena vända sig till fiskehamnsutredningen. Jag vill
också i detta sammanhang framhålla, att landshövdingen i Blekinge län likaså
har beklagat, att man icke i tid satte sig i förbindelse med den närmast berörda
gruppen, nämligen fiskarena, och detta kan kanske ha en viss betydelse.

Vad nu den allmängiltiga delen av frågeställningen angår, vill jag för min
del icke säga annat — och det har jag icke heller gjort i min interpellation
eller mitt anförande efter statsrådets svar — än att myndigheterna handlat
efter instruktion. Men anser man icke, att de av frågan närmast berörda böra
höras utan att klar instruktion därom föreligger, är nog tiden inne att man
åstadkommer en ny instruktion.

Beträffande den skrivelse som statsrådet omnämnde i sitt interpellationssvar
och som herr Hällgren anknutit till vill jag upprepa, att den inte uttrycker
fiskarbefolkningens önskemål, men även örn den hade gjort det, skulle det inte
kunna motivera, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inte besvarade de muntliga
framställningar som sedermera gjorts vid talrika tillfällen. Jag diskuterar
således inte frågan örn de olika skyddsanordningar som herr Hällgren talat örn.
Beträffande hans uttalande att även vi skulle kunna bygga en mycket bra
hamn för 24 miljoner kronor, vill jag bara säga, att Nogersunds fiskare aldrig
begärt någon fiskehamn för vare sig 25, 15 eller 10 miljoner kronor. Vad de
begära är endast en förändring som inte kommer att kosta staten ett enda öre
utöver kostnaderna för de hamnbyggnader som äro planerade. Jag vill bara
uttrycka en förhoppning, att man inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anordnar
.ytterligare en diskussion med fiskarena örn dessa angelägenheter och
att det åstadkommes en sådan instruktion, att fiskarena i mycket god tid kunna
få ta del av de planer som föreligga och örn möjligt få tillfälle att färga dessa
planer genom sina uppfattningar.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Jag skall inte lägga mig i den diskussion av mera privat slag, som föres
mellan.herr Hällgren och herr Adolfsson angående hur de anse att fiskehamnsberedningens
ledamöter bort förfara vid besöket i Nogersund.

Jag vill emellertid göra herr Adolfsson uppmärksam på att det kan vara
ganska, svårt att avgöra, huruvida det brev som tillställts väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
representerar den allmänna meningen bland fiskarena. I
brevet står bl. a.: »Samtidigt vill man uttala sitt tack till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för ett enligt befolkningens mening väl utarbetat byggnadsförslag
ur såväl trafik- som skyddssynpunkt.» Om man Ilar fått ett brev
av. denna karaktär, där det å fiskarbefolkningens vägnar givits uttryck åt de
åsikter som framkommit vid ett möte, måste man väl dra den slutsatsen, att
detta var de åsikter som fiskarena givit uttryck åt.

Vidare har jag inte i mitt svar till herr Adolfsson bestritt önskvärdheten
av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde ha besvarat senare framställningar.
Svaret skulle, emellertid måhända endast kommit att innehålla, att
man tänkt låta bl. a. fiskehamnsutredningen pröva de meningar som framförts.

Den tekniska sidan av saken tror jag varken herr Adolfsson eller jag har
några.större förutsättningar att diskutera. Beträffande herr Adolfssons förhoppning
att det s''kall bli en viss ändring av uppgjorda byggnadsplaner, kan
jag bara lämna det svaret, att teknikerna äro beredda att ta del av de synpunkter
som fiskarena komma att framlägga, men jag tror inte det är alldeles
säkert, att det kommer att leda till att fiskarenas synpunkter utan vidare
bli beaktade. Det kan ju tänkas, att teknikerna, med de erfarenheter de ha
av fiskehamnsbyggande, kunna övertyga fiskarena örn lämpligheten av de åt -

Tisdagen den 26 mars 1946.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

gärder de ha vidtagit. Det är emellertid här fråga om vad som är det ändamålsenligaste.
Teknikernas löfte att ta vederbörlig hänsyn till de synpunkter som
fiskarena med stöd av sina erfarenheter kunna framlägga utgör enligt min
mening en viss garanti för att man kan komma till ett för alla parter önskvärt
resultat.

När det sedan gäller den allmänna principen som herr Adolfsson varit inne
på, vill jag inte alls uttala mig örn huruvida man bör anordna folkmöten
för att bestämma hur en hamn tekniskt skall utbyggas eller om man bör förfara
på något annat sätt. Om jag skulle dra en slutsats av herr Adolfssons
omnämnande örn det folkmöte som ägt rum, måste den bli att det inte är sa
önskvärt att man ger någon i uppdrag att vidarebefordra till vederbörande
myndighet de åsikter man enats örn på ett sådant möte. Det är emellertid, som
sagt en fråga som jag inte velat slutgiltigt ta ståndpunkt tili, eftersom fiskehamnsutredningen
också skall behandla den. Med utgångspunkt från de förslag
denna utredning kommer till få vi kanske anledning att mer ingående
behandla den allmänna principen, huruvida de det närmast berör, den arbetande
befolkningen, som herr Adolfsson uttryckte sig, skola ha möjlighet att
göra sina åsikter gällande. Därom råder det inte delade meningar — det är
bara fråga örn vilket som är det organisatoriskt mest lämpliga sättet att låta
det arbetande folkets mening komma till uttryck.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har icke sagt att Nogersunds hamn behöver
kosta några 24 miljoner kronor. Det jag anförde var såsom ett exempel på att
det finns saker som tvinga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som i detta fall
har att verkställa riksdagens beslut, att inte kassera allt gammalt därför att
det kanske inte är lika bra som örn det vore nybyggt. Örn hamnen skulle ha
byggts nu, hade den kanske fått en helt och hållet annan konstruktion, men
när det finns en anläggning, gäller det nog att lappa på och företaga förbättringar.
När det från fiskarhåll framställts önskemål örn hur saken skall ordnas
torde genom ett meningsutbyte dessa önskemål också komma att prövas.

Jag har tillrått en förflyttning från den. östra sidan av den av vågbrytarna,
som skall dela upp hamnområdet i en inre och en yttre bassäng till södra vågbrytaren.
Vederbörande i hamnbyrån har gått med så långt att man skall såga
av fördämningen efter vattenytan och låta bygga slänter men ej göra påbyggnaden
av cementbetong, så man får se hur de föreslagna åtgärderna verka. Visar
det sig att vågbrytaren, som fiskarena påstå, skulle fördärva eller försämra
förhållandena i hamnen, får man plocka upp stenarna och basta dem utanför
den östra vågbrytaren för att skydda denna. Härigenom har man ej nedlagt
större mängd pengar på experimentet än som är nödvändigt. Man önskar gå
fiskarena till mötes så långt som möjligt.

Det talas i interpellationen örn, att man skulle få en ganska lång yttre bassäng
genom att göra ett brott i den östra vågbrytaren. Då skulle vågorna splittras
i stormen och gå in genom det ena hamninloppet från sydsydost och de
skulle gå ut genom det andra hamninloppet i öster. Härtill vill jag säga, att
det är intet som hindrar, att det kommer vågor också från östra sidan, och örn
vågorna brytas mot varandra mitt i hamnen, blir det ganska svårt. Vattenståndet
är detsamma på båda sidor. Vi kunna ej diskutera ett sådant förslag på
allvar, säga teknikerna. Jag vet inte hur ett sådant experiment skulle utfalla.
Man kan naturligtvis göra ett sådant brott, när avståndet mellan vågbrytarna
är långt och man vill lia en ström genom hamnbassängen för att hålla vattendjupet,
exempelvis där det är drivsand. Jag vet att det finns hamnar, som äro
konstruerade på det sättet, men på annat håll har man misslyckats.

Nr 13.

Tisdagen den 26 mars 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag vägrar fortfarande att ge mig in i en

diskussion — herr statsrådet betecknade den som en privatdiskussion ___ med

herr Hällgren örn tekniska detaljer beträffande Norrsunda fiskeläge. Jag finner
att någon egentlig anledning därtill icke föreligger. För icke så särdeles
iänge sedan förde herr Hällgren själv fram fiskarenas förslag till diskussion.
När herr Hällgren emellertid nu förklarar, att vad fiskarena nu föreslagit under
inga förhållanden kan genomföras, vill jag säga, att han hade ju kunnat
resa den där sträckan pn 2,5 kilometer fran sin hemort Hällevik till Nogersund
för att konstatera att fiskarena diskuterat detta förslag och fortfarande diskutera
det. Örn jag icke tar fel, finns det 98 fiskare i Nogersund. Samtliga ha
undertecknat skrivelsen till landshövdingen, där de framlagt detta förslag. Jag
vill ej för egen del säga något, men jag vill utan att direkt citera de mera
robusta fiskaruttrycken tillägga, att ett hundratal fiskares praktiska erfarenhot
val bör tillmätas större betydelse än ett par fiskegrossisters önskningar.

Till herr statsrådet vill jag uttala min tillfredsställelse över den förklaring
han nyss avgivit, varav framgick att teknikerna fortfarande äro beredda att
diskutera frågorna örn denna hamnanläggning med fiskarena och att ta ståndpunkt
till framlagda förslag. Jag har för egen del icke velat hävda, att man
vid sådant tillfälle ovillkorligen till hundra procent skall gå med på vad fiskarena
föreslå. Jag har endast hävdat, att man bör tillmäta den praktiska sakkunskapen
tillbörlig uppmärksamhet, vilket enligt min mening icke varit fallet
i denna historia, som är av mycket stor principiell betydelse.

Vad slutligen detta olycksaliga brev angår, har herr statsrådet självfallet rätt
i att det är svart att avgöra, om detta brev representerar fiskarenas vilja eller
icke. Det måste ha varit svårt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avgöra
den saken. Jag har sagt tidigare, att bortsett från denna eventuella missuppfattning
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida, borde man ha givit fiskarena
det svar pa deras framställning som de begärt fa, men som de icke lyckats erhålla.
Det är framför allt örn detta striden har stått.

Innan jag slutar vill jag också säga, att det ju egentligen är skönt att enighet
råder örn att den arbetande befolkningen bör höras i frågor som intimt beröra
det arbetande folket självt. Jag vill uttala den förhoppningen att det i
mycket större utsträckning än hittills varit fallet icke skall komma att bli bara
ord utan även gärning.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
När befolkningen i Nogersund tackat, tycker man, att man därav kunde
draga den slutsatsen, att det här rörde sig om en allmän mening, och man
styrkes häri örn man läser det protokoll, som bifogats skrivelsen, där det heter:
»Protokoll fört vid sammanträde isted fiskarena från Nogersund den 18 juni
194-5». Sedan stå där en del paragrafer. I § 3 heter det: »Till att utfärda och
underskriva en skrivelse i ärendet befullmäktigades» den och den. Det var också
denne som undertecknade denna skrivelse. Han hade uttalat sig å Nogersunds
fiskarbefolknings vägnar. Det var fiskare som hade närvarit vid mötet, och
detta var naturligtvis anledningen till -att man i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
drog den slutsatsen, att allmän belåtenhet rådde hos fiskarena.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag vill endast gentemot herr Adolfsson ha
sagt, att den mening jag framfört i denna sak även delas av fiskare på plåtson.
vidare kan jag upplysa örn att jag besökte Nogersund senast i söndags.

Interpellanten säger, att han önskar bättre kommunikation mellan de "statliga
myndigheterna och alla som beröras av deras åtgärder. Ja, jag har givetvis
ingenting emot att det ordnas så, men jag skulle vilja förorda att i detta

Tisdagen den 26 mars 1946.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

fall en sådan praxis inskrives i en författning, så att intet avsteg från ett
sådant förfarande behöver riskeras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet Kungl. Majlis å kammarens
bord vilande proposition, nr 210, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1946.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 437 av herr Håstad och fru Johansson;

nr 438 av herr Ohlin;

nr 439 av herr Persson i Landafors; och

nr 440 av herrar Lövgren och Gavelin; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 441 av fru Ewerlöf m. fl.

§5.

Föredrogos men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 58—62, bevillningsutskottets
betänkande nr 18, bankoutskottets memorial och utlåtanden nr
11, 17 och 18, andra lagutskottets utlåtanden nr 16—18, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1, 9 och 10, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 4—6 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr
6—9.

§ 6.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta att å morgondagens
föredragningslista andra lagutskottets utlåtande nr 18 skall uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden samt övriga ärenden i den ordning de
förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till herr Staxäng, som anförde: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av Kungl. Maj:ts proposition nr 210 tillåter
jag mig hemställa, att kammaren ville besluta, att tiden för väckande av motioner
i anledning av densamma skall utsträckas till det sammanträde, som
infaller näst efter tjugo dagar från den dag, då propositionen avlämnats.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Herr Staxäng avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 442,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 126, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser
m. m.

Denna motion bordlädes.

Nr 13.

Tisdagen lien 20 mars 1946.

§ 9.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Kristensson, som anförde:

Herr talman! Från befolkningen i Knäbäck i Ravlunda socken har vid flera
tillfällen framkommit klagomål på grund av olägenheter i samband med skjutövningar
på Havängs skjutfält. Det uppgives sålunda, att den 20 mars i år
kreverade granater i byns närhet och grianatsplitter slogo ned i byn, vilken i
tre väderstreck gränsar intill skjutfältet, Skjutövningarna medföra även ekonomiska
svårigheter för byns invånare, då de lägga hinder i vägen för fiskarena
i utövningen av deras näring och vidare leda till att badgästernas antal
minskas.

Med anledning av det anförda anhåller jag örn kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande frågor:

„!• Har statsrådet uppmärksammat ifrågavarande förhållanden,'' och är statsrådet
villig att vidtaga åtgärder för att rättelse må ske i omtalade missförhållanden? 2.

Vilka åtgärder vill statsrådet i så fall vidtaga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Skoglund i Doverstorp,
som anförde: Herr talman! Den ekonomiska situationen i vårt land företer
nu, mera än ett halvt år efter krigstillståndets upphörande ute i världen, en
helt annan bild än många kanske hoppats oell väntat sig. Ett utmärkande
drag är den ytterst kännbara bristen på arbetskraft och material, vilken vållat
svårigheter inte minst inom den ur olika synpunkter betydelsefulla byggnadsproduktionen.
Av många tecken att döma förefaller det osäkert, när en avveckling
verkligen skall kunna ske av den statliga regleringen på nyssnämnda områden,
ehuru vissa auktoritativa uttalanden givit anledning till sådant antagande.

Denna statliga reglering bör givetvis icke få fortsätta längre än som är
absolut nödvändigt med hänsyn till den rådande bristen på arbetskraft och
material. Det är säkerligen icke till fördel för det ekonomiska livet att en
sådan viktig företagsamhet som byggnadsproduktionen är underkastad en central
kontroll, som hämmar en smidig och naturlig utveckling samt mycket lätt
medför misstag och därigenom skador för det ekonomiska livet.

För allmänheten vore det därför av stort värde att få en auktoritativ upplysning
hur man inom regeringen bedömer möjligheterna i fråga örn regleringarnas.
upphävande i vad gäller byggnadsverksamheten. Vidare vöre det av
stort intresse att erhålla kännedom örn de nuvarande tillgångarna på arbetskraft
och material för byggnadsproduktionen samt örn de grunder efter vilka
byggnadstillstånden komma att fördelas intill dess att regleringarna upphöra.
Det gäller ju här att väga många viktiga krav mot varandra. Bostadsbristen
måste hävas. Men samtidigt får inte övrig för produktiv verksamhet nödvändig
byggnadsverksamhet hämmas. Den utgör förutsättning inte bara för att nödiga
materialier skola kunna tillhandahållas bostadsbyggnadsverksamheten
utan också för att vårt land överhuvud taget skall kunna återhämta sig, utnyttja
sina ekonomiska utvecklingsmöjligheter samt tillgodonjuta en önskvärd
välståndsstegring. De planerade stora industriella investeringarna måste därför
ha sin skäliga anpart av de knappa tillgångarna. Härtill kommer byggnadsbehoven
inom jordbruk, småindustri, hantverk och handel, vilka äro väl
så betydelsefulla med hänsyn till dessa näringars vikt inom vårt lands produktiva
liv. Slutligen resa givetvis också de statliga affärsverken krav på
arbetskraft och material för sina investeringar.

Tisdagen den 26 mars 1946.

Nr 13.

Interpellation. (Forts.)

På grund av vad sålunda anförts och då jag anser det vara synnerligen
önskvärt, att riksdagen och alla de ute i landet ■—- kommuner såväl som enskilda
— vilka planera byggnadsföretag, få en sammanfattande redogörelse
beträffande läget på byggnadsmarknaden, får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Ericsson framställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna riksdagen en redogörelse för den nuvarande
tillgången inom vårt land på arbetskraft samt på materiel för byggnadsproduktion? 2.

Vid vilken tidpunkt anser herr statsrådet att nu gällande statliga regleringar
av byggnadsproduktionen kunna komma att upphävas?

3. Efter vilka grunder kommer byggnadstillstånd, tills vidare och intill
dess regleringarna upphävas, att fördelas med hänsyn till behoven av bostadsbyggande,
byggnadsproduktion i och för industri, hantverk, handel och jordbruk
m. m. samt statens och kommunernas investeringar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till om- och tillbyggnad av flygtekniska försöksanstaltens
verkstadsavdelning;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående organisationen
av garnisonssjukvården för Stockholms garnison;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till nytt garnisonssjukhus
för Stockholms garnison;

nr 94, i anledning av Kungl. Majis proposition angående beredande av
täckning för vissa medelsbristcr, redovisade såsom propriebalanser i försvarets
civilförvaltnings räkenskaper;

nr 95, i anledning av Kungl. Majis proposition angående livränta åt Carl
Johan Eric Tersmeden m. fl.;

nr 96, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställning angående anslag
för budgetåret 1946/47 till Distributionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk;

nr 97, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen under diverse
kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47,
i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond; och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj Is framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk m. m.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra hammarens protolcoll 1946. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Svar pi
interpellation

Onsdagen den 27 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 20 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 212, angående godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse rörande det svensk-finska varuutbytet m. m.; och
nr 213, angående kreditgivning till Finland.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare fru Nordgren har med kammarens tillstånd
till mig riktat vissa frågor i anledning av en uppgiven förväxling av
två nyfödda gossebarn å sjukstugan i Bureå. I interpellationen framhålles att,
örn det förhölle sig så att föreskrifter till undvikande av förväxling saknades,
det syntes vara i högsta grad angeläget att sådana skyndsammast komme till
stånd. Interpellanten frågar i anslutning därtill, örn jag uppmärksammat huruvida
brister i anförda avseende förefinnas, samt, därest så skulle vara fallet,
örn jag är beredd att skyndsammast vidtaga sådana åtgärder att största möjlig
trygghet skapas för att förväxling av barn, som födas å förlossningsanstalt,
icke skall kunna äga rum.

Några föreskrifter i författningsform rörande märkning av nyfödda barn
finnas icke. De större förlossningsanstalterna, som tjäna såsom utbildningsanstalter
för läkare och barnmorskor, ha emellertid mycket detaljerade föreskrifter
för märkning av nyfödda barn, varför såväl läkarna som barnmorskorna
måste anses vara väl medvetna om vikten av att sådana åtgärder vidtagas, att
förväxling uteslutes. Medicinalstyrelsen har också givit anvisningar örn, huru
sådan märkning bör ske, i de »Råd och anvisningar rörande planläggning och
utrustning av avdelningar för barnsbörd och kvinnosjukdomar, granskade och
godkända av Kungl. Medicinalstyrelsen», som utgivits av centrala sjukvårdsberedningen
år 1945.

Med anledning av vad som förevarit har medicinalstyrelsen för att ytterligare
inskärpa vikten av att identifieringsmärken anbringas utarbetat ett cirkulär
angående åtgärder för säkerställande av barns identitet. Enligt cirkuläret-,
som redan utsänts till samtliga förlossningsanstalter, skall å anstalt, där
två eller flera barnaföderskor samtidigt vårdas, vid varje förlossning iakttagas
att barnet före avnavlingen förses med sådant märke, att dess identitet med
full säkerhet kan fastställas. Det skall åligga den för anstalten ansvarige läka -

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

ren att tillse att i detta syfte utfärdade föreskrifter finnas tillgäng-liga på
anstalten och noggrant iakttagas.

Jag har även tagit del av de i cirkuläret ingående detaljanvisningarna för
märkningen och finner vad medicinalstyrelsen förordat innebära en fullt betryggande
ordning.

Vidare yttrade

Fru Nordgren: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret och för den skyndsamhet,
varmed han behandlat den av mig påtalade saken.

Av svaret framgår att några föreskrifter i författningsform rörande märkning
av barn icke finnas, vilket väl får anses innebära att några enhetliga
former för sådan märkning icke existera, utan att en viss praxis härför utbildats.
Enligt vad som berättats mig använder man sig också av olika metoder
på förlossningsanstalterna, när det gäller nyfödda barns märkning. På en del
anstalter har man ett system med nummerbrickor, medan man å andra binder
ett n Timmerm ä/rkt band kring barnets handled. Vid badning exempelvis av
flera barn samtidigt, varvid måhända bandet tages av, föreligga naturligtvis
vissa risker för att förväxling kan ske med ett dylikt system.

I statsrådets svar framhålles att de större förlossningsanstalterna, vilka
tjäna som utbildningsanstalter för läkare och barnmorskor, ha mycket detaljerade
föreskrifter för märkning av nyfödda barn, varför vederbörande måste
anses vara väl medvetna örn vikten av att sådana åtgärder vidtagas, att förväxling
uteslutes. Vidare har medicinalstyrelsen givit anvisningar härom i ett
av centrala sjukvårdsberedningen i fjol utgivet cirkulär.

Jag tror dock att, efter vad som inträffat, behov förelegat att från vederbörande
myndigheters sida åtgärder vidtagits för att ytterligare inskärpa vikten
av att identifieringsmärken anbringas på sådant sätt, att barnets identitet
med full visshet kan fastställas. Jag tror också, att det meddelande härom,
som för något mera än en vecka sedan gick genom pressen, har varit ägnat att
lugna oroliga blivande mödrar och hos dem skapa den trygghetskänsla i fråga
om sina barns identitet, som de ha full rätt att fordra.

Herr statsrådets upplysning, att han personligen tagit del av de nu utfärdade
föreskrifterna och funnit vad medicinalstyrelsen förordat innebära en
fullt betryggande ordning, är säkerligen ytterligare ägnad att ingiva en sådan
trygghetskänsla hos mödrarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Hansson i Skediga till mig
riktat följande interpellation.

Har statsrådet för avsikt att låta verkställa den utredning, som 1943 års
riksdag begärde, örn återförande av nyttjanderätten till gruvskogarna i kronans
hand?

Är herr statsrådet beredd att låta undersöka möjligheterna att komplettera
redan avstyckade eller eljest upplåtna ofullständiga jordbruk, belägna på
och intill gruvskogarnas områden, med skog därifrån?

T anledning härav får jag anföra följande.

Frågan örn avveckling av de ålderdomliga rättsförhållanden, som bestå med

Svar på
interpellation.

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

avseende på gruvskogarna i riket, tiar länge varit föremål för uppmärksamhet.
I proposition nr 139 till 1943 års riksdag framlade Kungl. Majit ett förslag,
som gick ut på att äganderätten till gruvskogarna skulle överlåtas till vederbörande
gruvägare, utom i två fall, där kronan skulle inlösa gruvägarnas
nyttjanderätt.

Jordbruksutskottet anförde i utlåtande med anledning av propositionen
bland annat, att utskottet funne det lämpligare att nyttjanderättshavarnas rätt
till viss del av skogarnas avkastning bringades att upphöra och att kronan övertoge
den odelade rätten till skogarna. Utskottet föreslog därför, att ytterligare
utredning i ämnet komme till stånd, varvid utskottet förutsatte bland annat,
att förhandlingar komme att upptagas med gruvbolagen rörande statens övertagande
av bolagens nyttjanderätt till avkastningen av skogarna. Därest dylika
förhandlingar icke skulle leda till resultat, finge det ankomma på Kungl.
Majit att överväga och utreda, huruvida icke i andra former ett återförande
i kronans band av gruvbolagens nuvarande rätt till avkastningen kunde åstadkommas.
Utskottet fann ej anledning att, innan rättsförhållandena mellan kronan^
och nyttjanderättshavarna slutgiltigt avvecklats, taga ställning till i vissa
motioner framställda yrkanden i avseende å gruvskogarnas framtida disposition.
Dessa yrkanden inneburo i huvudsak, att utredning borde verkställas
örn möjligheten att använda gruvskogarna till komplettering av ofullständiga
jordbruk på respektive orter.

Utskottet avstyrkte sålunda bifall till propositionen och förordade utredning
rörande möjligheterna att i kronans hand återföra vederbörande nyttjanderättshavares
rätt till ifrågavarande skogar. Utskottets utlåtande bifölls av
riksdagen, vars beslut anmäldes i skrivelse nr 306.

Såsom framgår av det i nyssnämnda proposition åberopade statsrådsanförandet
är det i vissa avseenden oklart, vilken rätt vederbörande gruvägare ha
till gruvskogarnas avkastning. Det i propositionen framlagda förslaget till
avveckling torde närmast ha varit att betrakta såsom en förlikning, varigenom
rättsförhållandena mellan kronan och gruvägarna avsågos bliva slutgiltigt
lösta utan att tvistefrågorna skulle behöva underkastas domstols prövning.

En förutsättning för den av riksdagen begärda fortsatta utredningen synes
vara, att gruvägarnas nuvarande rättigheter med avseende på gruvskogarna
bliva klarlagda även i de delar där frågan hittills lämnats öppen. Utan att så
sker lärer nämligen värdet av kronans respektive gruvägarnas rätt icke kunna
närmare bestämmas.

Ett hithörande spörsmål av stor räckvidd är frågan, för vilka ändamål en
nyttjanderättshavare äger erhålla utsyning av virke å gruvskog. Den 19
december 1944 har kommerskollegium meddelat utslag i ett antal besvärsmål,
där tvisten gällde gruvägarnas rätt att erhålla utsyning av bland annat brännved
åt gruvägare eller deras anställda och virke avsett att evalveras i elektrisk
kraft. Innebörden av utslagen är att utsyningsrätt medgivits för dessa
ändamål. Utslagen ha överklagats av domänstyrelsen och äro för närvarande
beroende på prövning av Kungl. Majit i regeringsrätten. I dessa mål har vidlyftig
utredning förebragts från gruvägarnas sida. Kammarkollegiet har i
avgivet utlåtande den 2 februari innevarande år uttalat den uppfattningen att
nyttjanderätten till gruvskog icke kunde anses innefatta rätt att använda
gagnvirke från gruvskogen till husbehovsved och icke heller att försälja virke
från skogen för att i stället inköpa elektrisk kraft.

Örn anledning därtill föreligger torde sedermera frågan örn gruvägarnas
rätt i angivna hänseenden komma att dragas under allmän domstols prövning.

Även i ett annat avseende är innebörden av gruvägarnas nyttjanderätt oklar.
Enligt statsmakternas beslut år 1823 angående reglering av gruvskogarnas

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

rättsliga ställning skulle skogarna få bibehållas och begagnas för respektive
gruvors behov och nytta, så länge samma gruvor bearbetades. Med hänsyn till
att en gruvägare numera har möjlighet att under obegränsad tid försvara
gruvrätten på annat sätt än genom gruvarbete, synes tvekan kunna råda örn
hur nämnda villkor numera bör tolkas. Det är att antaga att jämväl denna
fråga kommer a/tt göras till föremål för rättegång, eftersom vissa av gruvskogarna
äro anslagna till gruvor, som för närvarande icke drivas.

Enligt min mening är sålunda tiden ännu icke inne att företaga den av
riksdagen begärda utredningen.

Vad angår interpellantens fråga örn möjligheterna att från gruvskogama
förse ofullständiga jordbruk med stödskog vill jag framhålla, att jag förutsätter
att vid en framtida rationalisering av landets jordbruk skog kommer att
i den mån så finnes lämpligt och möjligt tilldelas ofullständiga jordbruk för att
göra dessa bärkraftiga. Härvid avses givetvis att även ifrågavarande skogar
oavsett äganderätts- och nyttjanderättsfrågans läge skola få tagas i anspråk
för ändamålet.

Härpå yttrade

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framföra mitt tack för svaret och
särskilt ett tack för att han icke låter frågan vila utan följer den med vakande
öga.

När man funderar litet över den utredning som skett skall man finna, att
man icke var så formalistisk, när dessa skogar tillägnades gruvorna. Det står
t. ex. i en handling från den 10 augusti 1696, att dåvarande landshövdingen
efter nådiga order och med domar terminerat vissa skogstrakter och allmänningar,
som bekvämligast kunna underläggas Dannemora gruva för virkesbehov
och för malmens brytning. Man kan också förstå, att då gavs det icke
samma möjligheter till malmbrytning som det finnes nu. Det var den tiden
icke så mycket skog, som låg i de dåvarande gruvägarnas händer, utan kronan
måste hålla sin vakande hand över att bergshanteringen kunde upprätthållas.
Å andra sidan tycker man som vanlig lekman, att då samhället skapat andra
förutsättningar, varvid man ej får bortse från den stora hjälp, som från statens
och det allmännas sida givits för att man i gruvdriften skall kunna använda
helt andra metoder, så borde naturligtvis dessa skogar ha återgått till sina forna
ägare eller staten. Men det tyckes icke vara så lätt att få någon reda på detta.
Man vet särskilt, att i de trakter, där dc stora gruvskogama ligga, är det ett
flertal småbrukare, som äro fullständigt utan skog. Man kan, när man studerar
dessa förhållanden, också fråga sig, örn icke kanske just denna skog som saknas
hört till ett litet ställe, vars ägare 1696 fick landshövdingens order, att han
skulle lämna skogen, som låg lämpligt till för att tillföras järnbruken för deras
hantering och nytta.

Jag vill även tacka statsrådet för att han lovat övervaka, att dessa småbrukare
i framtiden komma att få litet stödskog. När man ser på småbruken i dessa
trakter, finner man att det är dåliga jordbruk, men å andra sidan är skogen
mycket bra. Man kan säga att naturen utvecklat sig så att där det är dåliga
jordbruksförhållanden är det bättre skogar och tvärtom. Därför skulle jag ännu
en gång vilja tacka statsrådet för att han utfäst sig att även i fortsättningen
hålla ett vakande öga över detta, så att skogarna kunna återföras till sina
gamla ägare.

Det är fullständigt avvita, att när man upplåtit skogarna med viss nyttjanderätt
för en viss tids behov, man efter ett par hundra år med helt andra

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Förslag till
familjebidragsförordning.

Svar på interpellation. (Forts.)

förhållanden icke låter ägarna tillgodogöra sig dessa värden. De kunna icke utnyttja
dem. Enligt vad statsrådet i sitt svar angivit försöka de att på det ena
eller andra sättet taga ut litet mera, men de ha fått bakslag. Det skulle vara
mycket tacknämligt och på samma gång rättfärdigt, örn denna fråga kunde
få en sådan lösning, att skogarna återfördes till de gamla ägarna eller, örn
de tidigare tillhört kronan eller allmänningar, till dessa. Enligt vad man kan
finna från Dannemora finns det där troligtvis en del gamla bondskogar som
också följt med.

Jag ber ännu en gång att få framföra mitt tack och hoppas, att man en gång
skall få erfara att det blir rättvisa på detta område. Det tarvas verkligen, att
frågan blir löst på det sätt som rättsmedvetandet kräver. Som jag ser på saken
måste dessa bondskogar gå tillbaka till sina ägare.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den på kammarens bord liggande
motionen nr 442 av herr Staxäng m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Kristensson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående vissa olägenheter
i samband med skjutövningar på Havängs skjutfält.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Skoglund i Doverstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Ericsson, angående tillgången inom vårt land på
arbetskraft samt på materiel för byggnadsproduktionen jämte i samband därmed
stående frågor rörande de statliga regleringarna av byggnadsverksamheten.

Denna anhållan bifölls.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till familjebidragsförordning, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 15 februari 1946 dagtecknad proposition, nr 73, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning)
.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 256 av herr Gränebo m. fl. samt

nr 257 av herr Albertsson m. fl. ävensom

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Förslag till familjebidrags förordning. (Forts.)

inom andra kammaren

nr 403 av herrar Persson i Svensköp och Johnsson i Kastanjegården, likalydande
med nr 257 i första kammaren,

nr 407 av herr Svensson i iGrönvik m. fl., likalydande med nr 256 i första
kammaren, samt

nr 408 av herrar Johansson i Stockholm och Karlsson i Stuvsta.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle familjepenningen liksom i gällande
krigs- och fredsfamiljebidragsförordningar vara dyrortsgraderad, varvid den
enligt lagen om folkpensionering verkställda indelningen i ortsgrupper skulle
tillämpas.

I motionerna 1:257 och 11:403 samt, utom annat, i motionerna I: 256 och
11:407 hade yrkats, att dyrortsgraderingen av familjepenningen matte.avskaffas
samt att familjepenningen måtte fastställas till de belopp, som i propositionen
föreslagits skola utgå i ortsgrupp II.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 257 och II: 403 och med
förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda författningsförslaget för sin del antaga ett i utlåtandet
intaget, såsom utskottets betecknat förslag till Förordning om familjebidrag
åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning),

B. att motionerna 1:256, 11:407 och 11:408, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hallagård, Carlsson i Bakeröd och
Jacobsson i Igelsbo, vilka i anslutning till i motionerna I: 257 och II: 403 samt
1:256 och 11:407 framställda yrkanden örn avskaffande av dyrortsgraderingen
hemställt, att 6 och 28 §§ i förslaget till familjebidragsförordning måtte
erhålla i reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Vid föreliggande utskottsutlåtande
har jag tillsammans med herrar Hallagård och Jacobsson i Igelsbo fogat en
reservation, där vi yrka på att dyrortsgraderingen av familjepenningen skulle
avskaffas.

Jag skall icke här taga upp frågan örn dyrortsgrupperingens berättigande
överhuvud taget. Argumenten för och emot denna dyrortsgradering äro ju kända
av alla riksdagens ledamöter, liksom också vår inställning till denna fråga.
Alla äro ju också numera överens örn att dyrortsgrupperingen i dess nuvarande
form icke är tillfredsställande. Men då det gäller att vidtaga praktiska åtgärder
för att få en ändring till stånd förefaller det som om viljan icke vore så
särdeles stor.

Vi äro ju emellertid alla medvetna örn att en utjämning, då det gäller levnadsomkostnaderna
på de olika orterna, har skett under senare år. Spänningen
har blivit mindre. Ilen skillnad, som ännu kvarstår, hänför sig ju huvudsakligen
till kostnaderna för bostad och bränsle. När man avser att täcka dessa
kostnader genom särskilt bostadsbidrag, där såväl bostadskostnaden som kostnaden
för bostadens uppvärmning inräknas, finns det enligt min mening knappast
någon bärande motivering för bibehållande av dyrortsgraderingen, då det
gäller familjepenningen.

Det har inom utskottet framhållits, att familjepenningen skulle vara att anse
som kompensation för inkomstbortfall och att man med hänsyn till de olika

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1940.

Förslag till familjebidrags förordning. (Forts.)
inkomsterna på olika orter borde behålla denna dyrortsgradering. Detta kan
givetvis vara riktigt. Men ser man saken ur denna synpunkt, torde man få medgiva,
att den förändring vi föreslå icke innebär någon större höjning eller sänkning
av de värnpliktigas familjepenning utan endast en utjämning. Den inkomstförlust,
som en värnpliktig gör, då han inkallas till militärtjänst, är nog
på alla orter så pass stor, att den icke på långt när täckes av den eventuella familjepenningen,
och den tjugufemöring det här gäller spelar nog icke så förfärligt
stor roll.

Vi lia i vår reservation föreslagit, att familjepenningen skulle utgå med de
belopp, som föreslås för ortsgrupp II i den kungl, propositionen, alltså med
tre kronor för hustru, en krona 65 öre för barn över 16 år och en krona 20 öre
för barn under 16 år. Tyvärr ha vi icke lyckats skaffa någon uppgift örn hur
stora kostnadsvariationer detta skulle medföra för statskassan, men jag föreställer
mig, att skillnaden icke kornme att bli så stor.

Det har under utskottsbehandlingen av detta lagförslag framkommit exempel
på. att det finnes en viss benägenhet hos en del värnpliktiga att under eller
före tjänstgöringstiden låta familjen flytta från den tidigare bostadsorten till
tjänstgöringsorten, och att detta särskilt förekommer örn tjänstgöringsorten tillhör
en högre dyrortsgrupp än den tidigare bostadsorten. Detta medför givetvis,
att vederbörande får en dyrare, kanske också bättre bostad än han tidigare hade.
Men det innebär också en massa besvär för såväl den värnpliktige som för
tillsynsmyndigheterna, när dessa skola pröva sådana fall. För egen del har jag
den uppfattningen, att sådana flyttningar icke bara motiveras av den värnpliktiges
önskan att ha familjen så nära som möjligt, utan att även utsikten att
få en högre familjepenning kanske lockar, låt vara att skillnaden ej är så stor.
Bostadsbidraget utgår ju endast med ett belopp, som motsvarar den verkliga
bostadskostnaden, då däremot familjepenningen, örn man räknar med skillnaden
mellan högsta och lägsta dyrort, kanske i någon mån kan locka vederbörande
att företa en flyttning.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över det av arbetsmarknadskommissionen
ursprungligen uppgjorda förslaget till familjebidragsförordning uttalat följande:
»Örn också olika landsdelar och ortstyper utvisa vissa differenser i fråga
om de utgifter, som i det hela skulle täckas genom familjepenningen, äro dessa
differenser, såvitt man kan döma av tillgängligt material, dock icke mera
av den betydelse, att det synes motivera en dyrortsgradering av familjepenningen.
»

Utskottet skriver ju också på s. 14: »Otvivelaktigt tala åtskilliga skäl
för avskaffandet av dyrortsgrupperingen beträffande familjepenningen. Särskilt
kan åberopas, att de kostnader i fråga örn vilka skillnaden mellan olika
dvrorter mest framträder, nämligen utgifter för bostad och bränsle, tillgodoses
i särskild ordning, och att familjepenningen sålunda icke är avsedd att täcka
dessa utgifter.» Men man anser sig icke böra tillstyrka motionärernas yrkande,
därför att man vill avvakta riksdagens beslut i motsvarande fråga, då det gäller
folkpensionerna. Utskottet förutsätter, att denna fråga åter skall tagas upp,
då beslut har fattats angående folkpensionerna.

För egen del kan jag icke anse denna motivering vidare övertygande. Jag
anser tvärtom, att här är ett område, där man i första hand bör skapa likartade
förhållanden. Familjepenningen berör ju ett förhållandevis litet antal medborgare,
men i fråga örn de värnpliktiga är det kanske viktigare än eljest att
behandlingen är så likformad som möjligt. Varje familjebidragsnämnd ute på
landsbygden har säkert erfarenhet örn det missnöje, som rått bland de inkallade
beredskapsmännen över dyrortsgrupperingen på detta område. Det är säkerligen
ej lyckligt att föra in denna missnöjesanledning också bland de värnpliktiga.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Förslag till familjebidrags förordning. (Forte.)

Jag anser alla skäl tala för rättvisan i ett avskaffande av dyrortsgraderingen,
då det gäller familjepenningen. Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Adolfsson: Herr talman! Det förslag till f amil jebidragsf oordning,
som vi här ha att behandla, kan, såsom vi understrukit i deli kommunistiska
motionen, anses innebära stora förbättringar och administrativa förenklingar.
Det finns dock i förslaget detaljer, som vi ej kunna godkänna. Det gäller
bland annat gränsdragningen mellan värnpliktiga av olika kategorier.

Innan jag övergår till att säga några ord örn denna sak vill jag med anledning
av bondeförbundets motioner och herr Carlssons i Bakeröd anförande
nyss hava sagt, att jag för min del tycker, att det verkar litet grand fia tigt
med dessa ständiga framstötar från ledande bondeförbundshåll örn att dyrortsgraderingen
skall slopas endast pa villkor, att förmanema i den högsta dj.rorten
sänkas till mellangruppens. Man ger på detta sätt så gott man kan sitt
lilla bidrag till försöken att vidmakthålla eller vidga den konstlade ^ klyftan
mellan stad och land, en klyfta som reaktionen skapat i syfte att få tvenne
klassgrupper, som i mycket ha gemensamma intressen, att ligga i strid mot
varandra. Med anledning av dessa ideliga framstötar från ledande bondeförbundshåll
skulle jag vilja fråga, hur länge det egentligen skall dröja, innan
man kommer underfund med att lösningen pa fragan icke är att sänka realstandarden
hos det arbetande folket i städerna, utan att den är att pa bekostnad
av andras profiter höja realstandarden för det arbetande folket pa
landsbygden och i tätorterna upp till den nivå, som det arbetande folket i
städerna kunnat uppnå. Den, örn det tillåtes mig säga primitiva uppfattningen,
att städerna äro en enhet, som står mot en annan, enhet, som heter
landsbygden, borde snarast möjligt avskrivas, eftersom det ju kan observeras,
att såväl landsbygden som städerna ha starkt markerade klassgränser. Vi på
kommunistiskt håll skulle mycket gärna na velat vara med örn att höja bidraget
i lägsta ortsgruppen till mellangruppens belopp, som man föreslår
på bondeförbundshåll, men vi vilja icke vara med örn att införa en princip,
enligt vilken en arbetande grupps ställning skulle förbättras genom, att en
annans ställning försämras. Av denna anledning, som för oss är av principiell
betydelse, kunna vi för vår del alltså icke instämma i bondeförbundets och
herr Carlssons i Bakeröd givet negativa yrkande.

Vad den kommunistiska motionen beträffar fästa vi i denna bl. a. uppmärksamheten
på att kommunerna skola gälda en del av kostnaderna för familjebidragen,
och vi ha föreslagit, att denna bestämmelse måtte slopas. Därvidlag
ha vi stöd bl. a. i yttranden av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund. Det förstnämnda förbundet betecknar för sin del de
principiella skäl som anförts såsom »en obegriplig fördom» och ingenting
annat. Kommunerna böra enligt vår mening icke pa detta sått omyndigförklaras
och icke heller stimuleras att visa njugghet, vilket formen för fördelningen
av kostnaderna otvivelaktigt bidrar till. Denna av mig nu sist
nämnda avsikt lyser ju igenom överallt på det sociala och det socialvårdande
området. Man borde kunna bannlysa detta åtminstone i det avseende det här
gäller. Att kommunerna skulle övervältra sina social vardande plikter pa staten,
därest de slippa att bidra till familjebidragskostnaderna, kan väl knappast
förutsättas bli fallet redan av det skälet, att de kommunala familjebidragsnämndernas
beslut äro underkastade saklig och teknisk granskning av
statliga myndigheter. Dessutom tycker jag, att ar be tarma jonte ten i riksdagen
icke skall visa så stor misstro gentemot de många arbetarmajoriteterna
ute i de kommunala församlingarna. Staten borde naturligtvis ensam svara för

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Förslag till familjebidrags förordning. (Forts.)
de kostnader, som uppstå genom statens åtgärder för tillgodoseende av rent
statliga ändamål. Propositionens och utskottets ståndpunkt grundar sig tydligen
också och framför allt på det krassa skälet, att om kommunerna åläggas
viss bidragsskyldighet så bli de genast mera försiktiga, mera restriktiva vid
beviljandet av familjebidrag. Detta skäl förefaller såväl i propositionen som i
utskottsutlåtandet vara det avgörande, fastän man söker täcka det med några
ord örn att vissa sociala utgifter för kommunerna komma att falla bort genom
att familjebidrag utgår.

Det är icke bara kommunerna som så att säga omyndigförklaras, utan de
yngsta värnpliktiga lia också rönt samma öde. Både i fråga om statsbidrag
och i fråga om bostadsbidrag lia de yngsta värnpliktiga försatts i en faktisk
undantagsställning. Mest restriktiva till sina verkningar bli givetvis bestämmelserna
om bostadsbidrag, då en ungkarls rätt att få dylikt bidrag under
vissa förutsättningar upphävts i fråga örn värnpliktiga som fullgöra sin
första tjänstgöring; dessa värnpliktiga kunna få bostadsbidrag endast med
tillsynsmyndighetens medgivande.

Man talar många vackra ord örn ungdomen, och man ger dessa ungdomar
plikten och även förtroendet att bära vapen till landets och frihetens försvar.
Men längre än så tycks förtroendet fortfarande icke sträcka sig. Man är rädd
för att ett medgivande i fråga om bostadsbidrag skulle komma att missbrukas.
Alla värnpliktiga, och det gäller även dem som bo hos sina föräldrar, borde
erhålla bostadsbidrag såsom en dem ovillkorligen tillkommande rättighet och
icke av något slags nåd, som en tillsynsmyndighet i ett eller annat fall låter
vederbörande komma till del. Även de unga värnpliktiga, som bo hemma hos
sina föräldrar, ha naturligtvis kostnad för sin bostad. Det är alltså icke rimligt,
tycks det mig, att dessa yngsta värnpliktiga, som fullgöra sina skyldigheter
mot samhället liksom alla andra och ha det ekonomiskt svårt ställt
emedan de icke hunnit avancera så särskilt långt i sina respektive yrken, skola
på detta sätt komma på undantag. Liknande restriktioner ha också införts i
fråga örn bostadsbidragets storlek och i fråga om rätten till näringsbidrag.
Där kanske man dock får erkänna, att restriktionerna icke ha så särskilt stor
betydelse. Landsorganisationen har ju i sitt remissvar givit till känna starka
betänkligheter mot de förslag, som nu föreligga i propositionen och utskottsutlåtandet,
och i den kommunistiska motionen föreslås, att dessa mycket osympatiska
och ur sociala och även försvarspolitiska synpunkter så skadliga undantagsbestämmelser
skulle gallras bort. Departementschefen har ju i propositionen
ganska eftertryckligt sablat ner statskontorets synpunkter i dessa frågor,
som jag nu berört, men därefter låter han sig i sitt förslag beträffande
dessa detaljer vägledas av just de synpunkter, som han tidigare sablat ner —
örn det nu tillätes mig använda det uttrycket. Utskottet för sin del delar
de nedsablade synpunkterna och avstyrker därför den kommunistiska motionen.

Herr talman! Da något förslag till lagtext icke föreligger, anser jag mig
tyvärr förhindrad att yrka bifall till den kommunistiska motionen, nr 408,
men jag vill innan jag slutar mitt anförande uttrycka den förhoppningen, att
saväl de kommunala myndigheterna som de yngsta värnpliktiga snarast möjligt
matte helt myndigförklaras.

Herr Håstad; Herr talman! Det skulle givetvis icke heller denna gång gå
att ta upp en debatt örn familjebidragsförordningen — trots de avsevärda förbättringar,
som här föreslagits i densamma — utan att dyrortsgrupperingsfrågan
på nytt blir ventilerad. Det skall gärna medges, att det denna gång

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Förslag till familjebidragsförordning. (Forts.)
förelegat ganska starka skäl — vilket också utskottet framhåller — för att
dryfta just denna fråga. Jag tänker då på den utredning angående levnadskostnaderna,
som företagits, och de uppgifter man där fått, att det numera
huvudsakligen är bostads- och bränslekostnaderna som betinga skillnaderna.

Herr Carlsson i Bakeröd, talesmannen för reservanterna, ville här göra gällande,
att det uteslutande är bostads- och bränslekostnaderna, som markera skillnaden.
Men han lämnade inte en fullt åskådlig bild av läget så långt^ det
belyses av dyrortskommitténs framställning. Jag skall bara nämna några

siffror. .

Örn man ser på kommitténs förslag finner man, att mellan den egentliga
landsbygden och städerna utom Stockholm, d. v. s. i stort sett städerna i andra
ortsgrupper, är skillnaden i levnadskostnaderna för indexfamiljen 460 kronor.
Bostad och bränsle betinga härav 322 kronor, och återstår sålunda en skillnad
på 138 kronor. I familjepenning under ett år^ betyder detta, att en hustru
i ortsgrupp II får 90 kronor och örn hon har tva barn ytterligare 72 kronor
mer än motsvarande i ortsgrupp I. Det blir tillsammans 162 kronor. Skillnaden
mellan 138 och 162 är ju icke stor. Örn antalet barn blott är ett, understiger
skillnaden i familjepenning levnadskostnadsdifferensen.^ Ser man på det
andra fall, som kommittén omnämner, finner man, att spännvidden mellan den
egentliga landsbygden och dyrortskommunerna uppe i norra Sverige är 502
kronor, varav bostad och bränsle betinga 191 kronor. liesten blir 311 kronor.
För hustru och två barn betyder skillnaden mellan högsta och lägsta ortsgrupp
en merinkomst på 324 kronor i familjepenning, alltså nästan exakt detsamma
som skillnaden i levnadskostnader sedan bostad och bränsle avdragits^.
Och skulle man slutligen ta skillnaden mellan landsbygden och Stockholm, så
är den 1 185 kronor, därav bostad och bränsle gå till 913 kronor. Den resterande
skillnaden blir här alltså 272 kronor. För familj med hustru och två
barn blir skillnaden i familjepenning 324 kronor, och det rör sig alltså även
härvidlag i det närmaste örn samma belopp, sorn den återstående levnadskostnadsdifferensen
uppgår till enligt dyrortskommitténs betänkande.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa siffror för att stödja den uppfattningen,
att det finns en grund för att familjepenningen fortfarande bör vara
dyrortsgraderad. Nu har emellertid utskottet väl beaktat den pågående utjämningen
av levnadskostnaderna, som påpekats i motionen, och utskottet har i
år faktiskt icke velat ta någon slutlig ståndpunkt till detta spörsmål. Som
herr Carlsson i Bakeröd framhöll hänvisar utskottet till att denna fråga måste
komma upp till förnyad behandling i samband nied lönefrågornas och andra
liknande frågors avgörande. Att nu ta ställning till frågan örn dyrortsgraderingens
slopande i och med omreglering av familjepenningen finner utskottet
därför icke vara lämpligt. _

Dessutom är det två andra omständigheter, som man i detta sammanhang
icke får glömma. För det första har spännvidden mellan ortsgrupperna efterhand
minskats i och med att familjepenningen undan för undan höjts utan att
skillnaden i familjepenning förminskats. Det har alltså skett en relativ reduktion
av spännvidden sedan .1940. För det andra bör man komma ihåg, att familjebidraget,
även om det är konstruerat så att det skall ge en skälig utkomst
åt den inkallades anhöriga, dock i någon män också måste betraktas som ersättning
för inkomstbortfall. Detta är alldeles uppenbart. Den som har någon
erfarenhet av familjebidragsnämndernas verksamhet känner väl till att löneskillnaderna
mellan land och stad fortfarande — tyvärr måste jag säga äro
mycket stora. Skulle man se familjepenningens små variationer mot bakgrunden
av inkomstvariationerna, äro dessa familjepenningens variationer mycket,

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Förslag till familjebidragsförordning. (Forts.)
mycket små, och jag tror att man har rätt att våga det påståendet, att kompensationen
för de värnpliktiga genom familjebidraget fortfarande är genomsnittligt
större på landsbygden än i vissa städer.

Jag har icke velat underlåta att framhålla detta men vill ännu en gång
understryka, att utskottet med sitt ställningstagande endast avser att avbida
riksdagens slutliga beslut i dyrortsgrupperingsfrågan.

Vad herr Adolfssons anförande beträffar kan jag fatta mig ganska kort
redan av det skälet, att han icke framställde något yrkande. Jag vill emellertid
betona, att såvitt jag vet finns det icke inom kommunerna någon starkare
opinion att överflytta familjebidragsverksamheten på staten. Vid den konferens,
som hölls mellan arbetsmarknadskommissionen och ombud för åtskilliga
stads- och landsbygdskommuner, var den önskan allmän, att man skulle fortsätta
på den hittills inslagna vägen så att de inkallade och deras anhöriga fortfarande
skulle ha möjligheter att kunna komma i direkt kontakt med nämnderna,
. Örn man med tanke pa de inkallades bästa intar denna ståndpunkt, kan
man icke komma ifrån, att kommunerna böra lämna vissa bidrag. När det gäller
de väsentliga kostnaderna, nämligen familjepenningen, få hustru och barn enligt
författningen icke något kommunalt bidrag alls, utan staten tar hela kostnaden,
och när det gäller den näst viktigaste posten, bostadsbidraget, är ju kommunbidraget
endast 5 %. Det är först när man kommer till de mera svårbedömiiga
bidragen såsom sjukbidrag och bidrag till mindre närstående anförvanter,
som kommunbidraget blir av någon nämnvärd storlek. Härvidlag vill jag bara
Iramhalla, att utskottet sa att säga rektifierat Kungl. Maj :ts förslag genom
att det avstyrkt av Kungl. Majit i vissa fall föreslagen höjning av kommunbidraget
till 30 % och förordat bibehållande även i det fallet av nuvarande
bidragsprocent, 20 %. Arbetsmarknadskommissionens erfarenheter gå i den bestämda
riktningen, att när det gäller vissa former av bidrag är det nödvändigt
att kommunerna genom att själva bära en andel få känna ett ekonomiskt ansvar
för denna socialvård. Örn man jämför summan av de statliga bidragen å ena
sidan och summan av kommunbidragen å andra sidan, finner man, att den
överväldigande huvudparten kommer på staten.

Vad slutligen beträffar det förmynderskap — för att tala med herr Adolfsson
— som de värnpliktiga, vilka fullgöra sin första tjänstgöring, skulle bli
utsatta för i den nya förordningen, bör det understrykas att dessa värnpliktiga
nu få avsevärt större förmåner än som kommit dem till del genom 1942 års
familjebidragsförordning. I jämförelse med arbetsmarknadskommissionens förslag
ha ju för övrigt dessa värnpliktiga erhållit ytterligare förbättring frånsett
när det gäller bostäderna, så^ att möjlighet bereds dem till högre bostadsbidrag,
örn de haft större bostad tidigare, låt vara först efter tillsynsmyndighetens
prövning. Men det ligger i öppen dag, att en värnpliktig, som vet att han skall
vara inkallad under ett helt år, kan ordna det för sig på sådant sätt, att han
kan tillskansa sig förmåner, som det nr samhällets synpunkt icke kan anses
skäligt eller nödvändigt att lämna. Framför allt måste det ju anses ytterligt
rimligt från samhällets sida, att värnpliktiga, som fullgöra sin första tjänstgöring,
icke uppmuntras att ta med sig familjerna från sin hemort till den plats,
där garnisonen ligger och där stor bostadsbrist kanske råder. En viss kontroll
häröver torde vara helt enkelt ofrånkomlig. Även när det gäller bostadsbidrag
till de gifta av dem, sorn fullgöra sin första tjänstgöring, behöver tillsynsmyndighetens
prövning dock i de flesta fall icke påkallas, utan familjebidragsnämnderna
få såsom hittills själva rätt att avgöra frågan.

, . Med hänsyn till vad jag här har anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Förslag till familjebidrags förordning. (Forts.)

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! När jag läste propositionen och utskottsutlåtandet
i detta ärende måste jag säga, att jag blev mycket överraskad
över att utskottet kommit fram till negativt resultat i fråga om dyrortsgrupperingen.
Men när jag hörde herr Håstad fann jag, att det i varje fall skulle
kunna tänkas, att det inom utskotet funnits krafter, som velat ha ett skärpt
skrivsätt, när det gäller dess uttalande, att det nu icke anser lämpligt med någon
strykning av dyrortsgrupperingen på detta område. Jag förmodar, att herr
Håstad med de siffror rörande skillnaden i levnadskostnader på olika orter han
anförde ansåg sig framföra starka motiv för dyrortsgrupperingens bibehållande.
När jag hörde honom gjorde jag den reflexionen: men har då icke socialstyrelsen,
som väl ändå har haft till uppgift att undersöka dessa förhållanden, rätt
uppfattat ställningen i detta hänseende? Jag tycker, att i socialstyrelsens utlåtande,
såsom det återgivits i denna proposition, anföras starka skäl för grupperingens
strykande i detta fall, och man far väl förutsätta med hänsyn till
det ansvar denna myndighet har, att den vägt de olika skälen för och emot efter
den vikt de kunna anses ha. Trots detta ha ju Kungl. Maj:t och utskottet icke
ansett sig böra, när det gäller denna i och för sig ganska obetydliga fråga om
familjepenning, ändra nu rådande ordning beträffande dyrortsgruppering. Utskottet
säger ju härom följande: »Att nu taga slutlig ställning till frågan örn
d.yrortsgraderingens slopande inom det speciella område som bestämmelserna
örn familjepenning utgöra torde dock icke vara lämpligt. Riksdagen. synes
först, såsom föredragande departementschefen anfört, böra fatta beslut i motsvarande
fråga rörande de avsevärt mera betydelsefulla folkpensionerna.»

Skall man bakom detta yttrande läsa den meningen, att det icke heller är
utan vidare avgjort, att Kungl. Maj:t och riksdagen komma att acceptera förslaget
om slopande av dyrortsgrupperingen i fråga om folkpensionerna? Jag
kan icke fatta annat än att det synes ligga så till. Särskilt med hänsyn till de
motiv för att icke göra någonting nu, som herr Håstad här framförde, kan det
icke hjälpas, att man får den misstanken, att frågan om dyrortsgrupperingens
slopande anses vara en lämplighetsfråga, som får avgöras i samband med avvägningen
av folkpensionerna. Har man då den uppfattning som herr Håstad
här framförde, att det är en så väsentlig skillnad i fråga om levnadskostnader
på olika orter, kommer man ju fram till att ha kvar dyrortsgrupperingen även
i detta fall. Det är detta jag tänkte säga, men jag tror, att beträffande den
fråga, som vi nu diskutera, är det väl genom socialstyrelsens yttrande till full
evidens visat, att de sakskäl som skulle återstå för bibehållande av grupperingen
i föreliggande fall äro obefintliga, och att de skäl som herr Håstad
anförde motbevisas av socialstyrelsens utlåtande på denna punkt. Det var med
en viss irritation herr Håstad beklagade, att det vid behandlingen av denna
fråga skulle bli diskussion örn dyrortsgrupperingen, då det ju enligt det föreliggande
förslaget i alla fall blir en väsentlig förbättring för vederbörande.
Jag förstår mycket väl, att frågan örn dyrortsgrupperingens slopande icke är
något angenämt diskussionsämne i detta sammanhang och kanske icke heller
i något annat sammanhang. Men jag kan icke hjälpa, att vi, när vi ha så
kraftigt stöd av den statliga myndighet, som här har yttrat sig, anse, att
det icke är mer än skäligt, att vi använda oss av det, när vi gå att yrka på slopande
av grupperingen i detta fall.

Vad sedan herr Adolfsson beträffar måste jag säga, att jag icke riktigt
förstod honom. Han hade ju kunnat rösta med bondeförbundsresorvationen, som
lian uttryckte sig, därest vi i reservationen hade gått in för den högsta dyrortsgruppen.
Då hade han kunnat gå med, men när vi förordade elen mellersta
gruppen, tyckte han, att det var olämpligt av flera skäl, varför han för sin
egen del och även för sina partivänners del ansåg sig förhindrad att rösta

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 194R.

Förslag till familjebidrags förordning. (Forts.)
för reservationen i detta fall. Jag måste bekänna, att då är den principiella
sidan av saken utan betydelse för herr Adolfsson i detta sammanhang.

Herr Adolfsson yttrade sig också om procentbidraget från kommunerna, och
han ansåg, att det därvidlag var fråga örn något slags förmyndarställning.
Jag är på denna punkt tacksam för att utskottet har biträtt motionens yrkande
och motsatt sig det förslag örn höjning av bidragsprocenten som propositionen
innebär. Det motiv som i propositionen anföres för höjningen är detsamma,
som man alltid framfört här i riksdagen, när det gällt att engagera kommunerna,
nämligen att de kommunala myndigheterna därigenom av sparsamhet
skulle tvingas till en mera restriktiv tillämpning av bestämmelserna i ämnet.
Det ligger naturligtvis mycket i detta. Nu ville herr Adolfsson gå helt radikalt
till väga och överlämna allt till staten. Naturligtvis kan man resonera på det
sätt han gjorde, men jag tror, att det ligger något i det motiv som här framförts
för att kommunerna skola bära någon del av ifrågavarande kostnader,
och det kan ju hända, att det även från kommunal synpunkt spelar en viss roll,
att de lia andel i bördan och även i viss utsträckning dela ansvaret, när det
gäller detta bidrag.

Med det jag nu anfört hoppas jag, herr talman, ha visat, att det med hänsyn
framför allt till de motiv som enligt propositionen anföras av socialstyrelsen
saknas skäl för att i fortsättningen bibehålla dyrortsgrupperingen på detta
område. Med den motivering som anförts i reservationen borde det icke vara
någon svårighet för dem som vilja rättvisa att gå med på reservationen. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid detta utlåtande fogade reservationen.

Herr Håstad, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Den goda viljan hos utskottet framgår ju av att utskottet vill förlägga
avgörandet i denna fråga till det tillfälle, då riksdagen tagit slutlig ståndpunkt
till frågan örn pensions- och lönefrågorna. Vad utskottet gör är, såvitt jag
förstår, ingenting annat än vad bondeförbundet självt föreslog i fjol höstas,
när frågan örn ortsgrupperingen var.uppe, nämligen att det konkreta avgörandet
skulle förläggas till nästa ars riksdag. Utskottet har alltså icke frångått
den linje, som då var bondeförbundets.

I övrigt måste jag säga, att vi i utskottet icke ha — i varje fall icke jag —
sett denna fråga ur någon annan synpunkt än att försöka skapa största möjliga
rättvisa at de inkallade. Oavsett alla doktriner i fråga örn dyrortsgrupperingen
och vad än socialstyrelsen må säga örn den, står det fast, att om man
tar bort bränsle- och bostadskostnader, så återstår det en skillnad i levnadskostnader
inom olika dyrortsgrupper. som i stort sett sammanfaller med skillnaden
i familjepenning åt hustru och två barn. Varken bondeförbundet eller
utskottet har någonting annat än det officiella materialet i dyrortsutredningen
att stödja sig på, men detta material visar, huru sakligt det förslag är, som
innefattas i den nya förordningen.

Slutligen vill jag bara tillägga, att socialstyrelsen, som bondeförbundet i
dagens debatt tytt sig till, mig veterlig! icke föreslagit, att familjepenningen
skulle bestämmas till tre kronor över hela linjen, d. v. s. det belopp som bär upptas
för ortsgrupp II, utan socialstyrelsen har väl i händelse av dyrortsgrupperingens
slopande tänkt sig ett annat och högre belopp. Örn bondeförbundets linje
skulle accepteras, skulle det innebära, att en stor del av de inkallade och deras familjoner
komme i sämre läge än för närvarande är fallet. Detta har utskottet
icke velat medverka till.

Herr Adolfsson, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Svensson i Grönvik tycktes inte riktigt ha förstått

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Förslag till familjebidrags för ordning. (Forts.)
min och mina partikamraters inställning till frågan om dyrortsgraderingen.
Jag vill därför ännu en gång upprepa, att vi inte vilja vara med örn att på
detta sätt försöka skapa en inkörsport för principen att vissa arbetande gruppers
standard skall höjas på bekostnad av att andra gruppers standard sänkes.
En sådan princip komma vi aldrig att vilja eller våga godtaga. För min egen
del tycker jag också, att bondeförbundets ledning själv borde kunna finna,
att en sådan princip icke kan vara acceptabel ur arbetande människors synpunkt.

Herr Håstad förklarade sedan, att det inte framkommit någon stark opinion
från kommunernas sida i denna fråga. Jag vill med anledning därav fråga,
om icke de i propositionen citerade uttalandena från svenska stadsförbundet
och landskommunernas förbund kunna betraktas som opinion nog. Dessa båda
institutioner äro ju samlande organ för kommunerna.

Slutligen också några ord örn herr Håstads erinran örn att de yngsta värnpliktiga
nu kunna komma att erhålla större bidrag än vad som tidigare varit
fallet. Det föreföll som örn herr Håstad betraktade sitt yttrande i det fallet
som något bemötande av vad jag anfört. I så fall har herr Håstad inte lyssnat
tillräckligt uppmärksamt på vad jag sagt. Jag underströk nämligen i mitt
första inlägg, att en dylik förbättring utan tvivel kommer till stånd i stor utsträckning.
Vad jag och den kommunistiska motionen protesterat emot är den
orättvisa, som uppstått genom gränsdragningen mellan olika kategorier av värnpliktiga.
Det var denna orättvisa jag i mitt första anförande talade örn.

Herr Svensson i Grönvik erhöll likaledes ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Adolfsson sade sig inte kunna gå med på den principen att
vissa värnpliktiga skola få sina ersättningar höjda och andra skola få sina
ersättningar sänkta. Herr Håstads yttrande gick i liknande riktning. Men örn
det är så, att socialstyrelsen har rätt — och herr Håstad får ursäkta, att jag
ännu så länge tror mera på en officiell myndighet än på herr Håstads personliga
kapacitet, det kan inte hjälpas — då är den föreslagna åtgärden en
förbättring för mångå. Även örn åtgärden ej skulle vara till fördel för det
mindre antal värnpliktiga, som icke äro berättigade'' till en höjning, så kan
jag inte se något orätt i att dela ut lika till alla i det avseende, som här diskuteras.
Det återstår ännu att bevisa, att den rättvisa, som utskottet av lämplighetsskäl
föreslagit, är den riktiga. Jag är i varje fall inte övertygad örn
den saken.

Vidare yttrade:

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Jag har begärt ordet för att till
utskottets föredragande, herr Håstad, få ställa en fråga och samtidigt bedja om
ett förtydligande.

Örn lagförslaget i dess helhet är inte mycket att säga. Det överensstämmer
i allt väsentligt med de riktlinjer, som drogos upp på konferensen mellan arbetsmarknadskommissionen
och representanter för länsstyrelserna och familjebidragsnämnderna.
Men på en punkt skulle jag vilja lia ett förtydligande. I
min egenskap av ordförande i en familjebidragsnämnd har jag ofta ställts inför
stora svårigheter vid tolkningen av § 3. I denna paragraf preciseras under
punkterna a) och b) vilka personer som tillböra familjekretsen. Till familjekretsen
räknas den värnpliktiges hustru, med vilken han sammanlever,
samt hans barn och adoptivbarn under sexton år, som stå under hans vård.
Men till familjekretsen kan också räknas husföreståndarinna, under förutsättning
att den värnpliktige sammanbor med egna eller hustrus barn eller adop -

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Förslag till familjebidr ags förordning. (Forts.)
tivbarn under sexton år samt, därest han sammanbor jämväl med hustru, att
hustrun är oförmögen till arbete. I § 3 står vidare: »Annan den värnpliktiges
anhörig än i a) och b) sägs samt husföreståndarinna i andra fall än som avses
i c) må, när synnerliga skäl därtill äro, efter särskilt medgivande enligt
vad i 39 § stadgas jämställas med familjemedlem.»

I 39 § står, att dylikt medgivande att räkna även annan anhörig som familjemedlem
kan lämnas av tillsynsmyndigheten på ansökan av familjebidragsnämnd.
Man kan alltså hemställa örn att vissa anhöriga, som icke äro närmare
specificerade, måtte kunna räknas som familjemedlemmar. Att husföreståndarinna
skall räknas som familjemedlem är tydligt utsagt, och villkoret
är endast att det finns minderåriga barn i familjen. Också den kvinnliga parten
i s. k. samvetsäktenskap räknas dit. Men det finns en annan grupp, som
inte har medräknats. Jag syftar här på den grupp av ungkarlar och småbrukare,
som har en gård med några husdjur. Låt oss anta, att en sådan ungkarl
har en gris och några kor, vilka skötas av husföreståndarinnan. I sådana
fall har det varit mycket svårt att få näringsbidrag, ty dylika småbrukares
förhållanden ha icke varit av sådan art, att de passat in på vad i de olika
paragraferna stadgats.

Jag vill därför till herr Håstad rikta följande fråga: finns det någon möjlighet
att i § 3, med den hänvisning som i slutet av densamma göres, inbegripa
även husföreståndarinna i sådana fall, där minderåriga barn saknas,
men där det finns husdjur som gör, att den värnpliktige icke kan lämna gården
utan tillsyn? Bestämmelserna ge inte klara besked härvidlag. Jag vill inte
ställa något yrkande, men det vore värdefullt om herr Håstad, som är sakkunnig
på detta område, kunde lämna ett svar på hur härmed förhåller sig.
Anser herr Håstad, att § 3 kan tolkas på sådant sätt, att även husföreståndarinna
i det av mig anförda exemplet kan räknas som familjemedlem?

Herr Jacobsson i Igelsbo: Herr talman! Jag har tillsammans med tvenne
andra ledamöter av andra lagutskottet reserverat mig mot utskottets förslag
då det gäller familjebidragsförordningens dyrortsgradering. Vi ha därvid yrkat
att dyrortsgraderingen skulle slopas och att man i stället skulle fastställa famil
jepenningen till de belopp, som i propositionen föreslås skola utgå i ortsgrupp
II. Vad som legat bakom vår ståndpunkt i detta avseende har varit, att
vilken ställning man än intar till dyrortsfrågan, så torde det ändå vara kostnaderna
för bostad och bränsle som till största delen utgöra villkoren för skillnaden
mellan dyrorterna. Detta framgår också av socialstyrelsens yttrande
med anledning av det här framlagda lagförslaget. Jag tar mig friheten citera
vad som sägs i socialstyrelsens yttrande: »Det synes med skäl kunna ifrågasättas,
om dyrortsgraderingen av familjepenningen är befogad, när utgifterna
för bostad och bränsle tillgodoses i särskild ordning. 1943 års dyrortskommittés
utredning angående dyrortsgraderingen har bland annat givit vid handen,
att skiljaktigheterna i fråga örn levnadskostnaderna på olika orter i betydande
grad ha utjämnats under senare år och numera i väsentlig mån hänföra
sig till utgifterna för skatter, bostad och bränsle.»

Detta är alltså vad socialstyrelsen anser örn dyrortsgraderingen av familjebidragspenningen.
Från utskottets talesman har här åberopats, att det skulle
förefinnas vissa övriga kostnader utöver kostnaderna för bostad och bränsle,
vilka skulle vara olika på olika orter. Men socialstyrelsen, med dess erfarenhet
och sakkunskap, anser inte sådana övriga kostnader vara av det slaget, att de
kunna läggas till grund för en dyrortsgrupperad familjebidragspenning. Departementschefen
har också för sin del medgivit, att vissa skäl tala för upphävande
av denna dyrortsgradering, men anser, att frågan skall tas upp när

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Förstad till familjebidragsförordning. (Forts.)
riksdagen fattat beslut i folkpensioneringsfrågan.

Socialvårdskommittén har när det gäller folkpensioneringen föreslagit, _ att
pensionerna icke skola vara dyrortsgraderade, utan att det skall utgå särskilda
bostadsbidrag för de dyrare orterna. Såvitt jag förstår kommer väl också folkpensioneringen
att lösas efter dessa linjer. Utskottet har dock skrivit ganska
välvilligt och sagt, att frågan bör tas upp sedan riksdagen fattat beslut huruvida
folkpensioneringen skall vara dyrortsgraderad eller icke. Vi reservanter
ha dock icke ansett, att det finns tillräckliga skäl för att skjuta på ett beslut
i denna fråga. Vi ha ansett att riksdagen redan nu bör besluta, att familjepenningens
dyrortsgradering bör tas bort.

Det finns naturligtvis, utöver vad som tidigare anförts, åtskilliga skäl som
tala för att vissa värnpliktiga borde få sina merkostnader ersatta. Jag tänker
här på sådana värnpliktiga, som äro bosatta på andra orter än sådana där
regementena äro förlagda. Sådana värnpliktiga ha ju vissa kostnader i samband
med resor och dylikt, vilka icke bli kompenserade i full utsträckning. Dessutom
ha sådana värnpliktiga, som äro bosatta på den plats där regementena finnas,
i regel högre ersättning. Allt detta har hittills icke i full utsträckning blivit
beaktat.

Herr talman! Med vad jag här anfört ber jag att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Håstad: Herr talman! Som svar på den fråga, som herr Petterson i
Degerfors riktat till mig, vill jag först framhålla, att jag endast kan uttala
min personliga uppfattning. Jag anser att tolkningen av ifrågavarande del
av § 3 är en tillämpningsfråga, som närmare bör utvecklas i råd och anvisningar,
och att paragrafens uttryck mycket väl kan åberopas för bidrag i
det angivna fallet, förutsatt att de synnerliga skäl förefinnas, som paragrafen
uppsatt som villkor för att bidrag skall kunna utgå.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag har fäst mig vid ett uttalande som utskottet
gjort örn att avvakta ställningstagandet om dyrortsgraderingen till
dess man tagit ståndpunkt till folkpensioneringsfrågan. Enligt min mening
skulle det dock vara värdefullt för regeringen att redan nu få besked örn hur
riksdagen ser på denna fråga. Jag tror att Kungl. Maj :t skulle bli mycket
tacksam, örn riksdagen redan nu vågade ta ställning till denna relativt betydelselösa
fråga. Kungl. Maj :t visste då vilken ställning Kungl. Maj :t skulle
intaga, när den stora frågan örn folkpensioneringen kommer upp.

Det framgår av utskottsutlåtandet att det nu inträtt en förändring i förhållandena
beträffande dyrortsgrupperingen så att till och med socialstyrelsen
— vilken är den instans som är mest sakkunnig på detta område — har uttalat
sig för att det inte längre föreligger någon som helst anledning att i detta
hänseende ha någon dyrortsgruppering. Här resonerar herr Håstad som örn
ingenting hade inträffat under den sista tiden. Men herr Håstad vet ju ändå,
att skillnaden i dyrortsgrupperingshänseende har minskat från 48 procent för
något fåtal år sedan och till de 20 procent, som dyrortskommittén nu konstaterat.
Den saken bör vill ändå inverka åtskilligt! I här föreliggande fall är ju meningen
att bostadsutgiften, som är den väsentligaste kostnaden i dyrortsgrupperingen,
skall ersättas särskilt med vad den kostar, och då föreligger det ju
knappast någon anledning till att lia dyrortsgrupperingen kvar för övrigt.
Jag tycker det skulle vara mycket svårt för landsbygdens representanter att
komma till sina hemtrakter och där försvara en ståndpunkt, som går ut på att
städernas invånare skola lia mera betalt än de som bo på rena landsbygden. Jag
förstår att herr Håstad och alla andra som företräda städernas intressen kan

Andra hammarens protokoll IDAG. Nr IG. 3

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Förslag till familjebidragsförordning. (Forts.)
lia en sådan uppfattning. Men hur landsbygdens representanter skola kunna
försvara en dylik ståndpunkt har jag mycket svårt att förstå. Jag tror därför,
att landsbygdens representanter göm klokast i att följa reservationen. De
stå sig då säkerligen bättre, när de skola försvara sin ståndpunkt ute bland
folket. Jag ber för egen del att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Med anledning av vad herr Rubbestad
bär förklarat i sin polemik med herr Håstad känner jag mig nödsakad påpeka,
att det inte bara är herr Håstad, som ser saken på det sätt som herr Rabbestad
påtalade, utan det gör också jag, som varit med örn utskottets uttalande.

Enligt utskottets mening skulle det vara ganska orimligt, örn riksdagen vid
det stora avgörande, som förestår beträffande dyrortsgrupperingen, skulle stödja
sig på vad som framkommer vid behandlingen av en familjebidragsförordning.
Det är ju en mycket liten sida av saken. När avgörandet örn dyrortsgrupperingen
skall ske, så bör det väl fattas på en fylligare grundval än den, vi nu
lia att bygga på. Utskottet har ju också klart sagt ifrån, att när riksdagen tagit
ställning till denna dyrortsgruppering, skall familjebidragsförordningen omedelbart
omprövas i överensstämmelse därmed. Någon annan väg kan man väl
rimligen inte tänka sig. Den skillnad, som ligger mellan de olika dyrortsgrupperna
i detta fall, är ju knappast någonting att tala örn. Jag behöver inte upprepa
vad det här gäller, ty var och en kan ju själv taga del av den saken.

Herr Rubbestad vände sig sedan till landsbygdens representanter och vädjade
örn stöd för reservationen. Herr Rubbestad sade sig mycket väl kunna förstå,
att herr Håstad — och han menade väl även utskottsmajoriteten ■— kunde ba
den uppfattningen att landsbygdens folk skall ha lägre avlöning än städernas.
Jag undrar jag, örn inte herr Rubbestad i den mån han haft att avlöna folk
på landsbygden också hävdat den meningen, att landsbygdens folk skall ha
mindre betalt än folk i städerna. Jag är övertygad örn det.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag vill endast till detta sista säga, att
herr Olovson misstar sig grundligt.

Härmed^ var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att ban funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Svensson i Grönvik,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 117

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Förslag till familjebidrags förordning. (Forts.)
ja och 62 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förrådsorganisation
för försvarets läkemedel;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag under försvarets
fonder för budgetåret 1946/47.

Punkterna 1, 6, 8 och 11.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1946/47;

bevillningsutskottets betänkande, nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 11, angående användande av riksbankens vinst för år 1945;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd
åt skogvaktaren å Såtenäs egendom O. Boman m. fl.; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjäna tårsberäkning
i pensionshänseende för förre ämnesläraren vid skeppsgosseskolan i Karlskrona
M. Karlkvist m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr
430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m.

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Utgifter
under riksstatens
nionde
huvudtitel.

Anslag till
avlöningar
vid lantbruksingenjörsorganisationen.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden, betänkande och memorial
hemställt.

§ 12-

Herr statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 214, angående
medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget att teckna viss borgen.

Denna proposition bordlädes.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Majda
i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5, angående lantbruksingenjörsorganisationen: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Larsson i Luttra: Herr talman! På denna punkt föreligger en motion,
som avser förhållandena i Skaraborgs län. Motionen är föranledd av att i synnerhet
i detta län antalet balanserade ärenden på lantbruksingenjörskontoret är
onormalt stort och att på grund därav sökandena få räkna med i vissa fall
mycket lång väntetid. Detta har varit förhållandet under flera år, men under
de senaste åren bär en markerad ökning skett. Under år 1944 handlades sammanlagt
275 ärenden, under det att 368 måste balanseras till följande år. Under
år 1945 har en ytterligare ökning skett, och utöver de ärenden, som handlades
av lantbruksingenjören, låg vid årets slut 122 ansökningar hos torrläggningsnämnden,
för vilka ansökningar man ej ens kunnat föreslå förrättningsman.

Statsrevisorerna ha också uppmärksammat dessa missförhållanden och skriva
i berättelsen: »Revisorerna hava inhämtat, att bland de balanserade förrättningarna
förekomma ärenden, där den, som rekvirerat biträde av landbruksingeniör,
varit nödsakad att vänta flera år, innan förrättningsmannen eller dennes
tjänstebiträde kommit till platsen.» Det har ju som bekant skett en omorganisation
av lantbruksingenjörverksamheten, men enligt vad revisorerna ha inhämtat,
torde omorganisationen icke kunna förväntas tillfredsställa fordringarna
på en skyndsam handläggning av förrättningarna. Visserligen torde den nytillkomna
bestämmelsen att särskilt utbildade jordbrukskonsulenter skola få
handlägga vissa ärenden innebära en viss förbättring, men även jordbrukskonsulenternas
arbetsbörda är mycket stor i. synnerhet som de fått ett extra arbete
med att kontrollera underhållet av statsunderstödda torrläggningsföretag. Man
kan alltså inte förvänta, att jordbrukskonsulenterna skola kunna nämnvärt avlasta
lantbruksingenjörernas arbetsbörda. Man kan dessutom utgå från — och
det framgår också av lantbruksingenjörernas berättelse — att antalet ansökningar
kommer att stiga, då nu fredliga tider inträtt och man inte längre behöver
räkna med beredskapsinkallelsernas påfrestningar i arbetskraftshänseende.

Det är alltså ytterst angeläget att man vidtar åtgärder för att komma till rätta
med missförhållandena på detta område. I likhet med utskottet utgår jag från
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på frågan och snarast föranstaltar
örn de åtgärder som kunna erfordras. Då det måste anses självklart att
Skaraborgs län, där missförhållandena i detta avseende äro störst, i första hand
bör få en förstärkning av lantbruksingenjörsorganisationen, kan jag, herr tal -

Onsdagen den 27 mars 1946. Nr 13. 37

Anslag till avlöningar vid lantbruksingenjörsorganisationen. (Forts.)
man, nöja mig med att understryka att behovet av åtgärder är trängande. Jag
avstår således från att ställa något yrkande.

Vidare yttrades ej. Vad utskottets hemställt bifölls.

Punkterna 6—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17, angående lantbrukshögskolan: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Den av mig till denna punkt väckta
motionen avser en befattningshavare vid jordbruksförsöksanstalten, som på
arvodesstat arbetat därstädes1 sedan år 1932, alltså i över 13 år. Den första
juli i fjol överfördes han till Eo-stat, och därvid begicks enligt min mening en
orättvisa därigenom att han placerades två lönegrader lägre än som borde ha
skett. . .

På den arvodeslön av 400 kronor i månaden, som han åtnjöt före överföringen,
utgick inte det av 1944 års höstriksdag beslutade provisoriska lönetillägget.
Detta skulle som bekant utgå till innehavare av arvodesbefattningar efter individuell
prövning, och han hade därför inte hunnit få det. Vid inplaceringen i
lönestat Eo togs emellertid ingen hänsyn till detta förhållande, utan när man
skulle bestämma lönegraden jämförde man hans förutvarande arvodeslön utan
provisoriskt tillägg med en Eo-lön med sådant tillägg. Enligt vad jag inhämtat
från sakkunnigt håll brukar, åtminstone då det gäller personer med så lång
anställningstid, hänsyn tagas till en sådan omständighet. Örn vederbörande hade
överförts till Eo-stat ett år tidigare, skulle han ha kommit hela två lönegrader
högre — i Eo 9 mot nu Eo 7. Som det nu är har han trots övergången till Eo-stat
icke de facto erhållit det provisoriska tillägg, som andra statstjänare fått. Detta
är desto mer orättvist som befattningshavaren i fråga under så lång tid innehaft
samma anställning och har goda vitsord. I remissyttrande över motionen
har såväl lantbrukshögskolan som jordbruksförsöksanstalten ansett att vederbörande
befattningshavare borde uppflyttas i Eo 9, även örn lantbrukshögskolan
inte vill erkänna att något fel har begåtts.

Utskottet har i sin välvilliga skrivning ansett att saken bör bli föremål för
prövning av vederbörande instanser. Med hänsyn härtill och med förhoppning
örn att saken skall bli föremål för såväl lantbrukshögskolans som departementets
prövning skall jag, herr talman, icke ställa något yrkande.

Vidare yttrades'' ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 18—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Lades till handlingarna.

Anslag till
avlöningar
vid lantbrukshögskolan.

Punkterna 36—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till
särskilda utbildningsIcurser
inom
den lägre
lantbruksundervisningen.

Bidrag till
byggnadsarbeten
vid
vissa lantbrulcsundervisningsanstalter.

Punkten 43, angående lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till särskilda
utbildningskurser.

Efter föredragning av punkten anförde

•• r Haeggblom: Herr talman! Det är inte mycket att säga örn utlåtandet
över de väckta motionerna. Utskottet bär skrivit vänligt. Jag har emellertid begärt
ordet för att understryka att de åtgärder som vidtagas för undervisningen
mäste räknas som betydligt mer fruktbärande än de bidrag, som utgå till än
det ena och än det andra jordbruksändamålet under nionde huvudtiteln.

Vidare tycker jag att utskottet har varit litet för tacksamt för att Kungl.
Maj :t, med anledning av att utskottet förra året uttalade sig välvilligt örn anordnande
av fyra slags kurser, nu har gått med på att anordna en kurs för
.nsulenter. Det är ju ända ganska litet som blivit följden av utskottets
vänliga uttalande i fjol, och om det kommer att bli lika dåligt resultat av det
vänliga uttalande som utskottet gör i ar, kan det dröja åtskilliga år, innan vi
fa yrkesutbildningen. för framför allt smådjursskötseln tillfredsställande ordnad.
Det tycker jag ju är rätt tråkiga framtidsutsikter, men, herr talman, jag
har ingen anledning att yrka annat än bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkten 44.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkten 46, angående lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln (punkten
46) föreslagit riksdagen att för budgetåret 1946/47 till ändamålet anvisa
ett reservationsanslag av 2 600 000 kronor.

. I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:98 av herr Wahlund m. fl., likalydande med 11:179 av herr Onsjö
m. fl., vari, såvitt anginge förevarande punkt, hemställts, att riksdagen ville
besluta att som bidrag till byggnadsarbeten vid vissa anstalter inom den lägre
lantbruksundervisningen för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor;

2) 1:175 av herr Haaman m. fl., likalydande med 11:863 av herr Janson
i .Frändesta m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte till byggnadsarbeten
vid lantmanna- och lanthushållsskolor samt vid jordbrukets yrkesskolor för
budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag å 4 000 000 kronor; samt

3) 11:32 av herrar Persson i Svensköp och Kristensson, vari hemställts,
att riksdagen måtte såsom bidrag till byggnadsarbeten vid lantmanna- och
lanthushållsskolor samt vid jordbrukets yrkesskolor för budgetåret 1946/47
anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å de likalydande motionerna I: 98 och II: 179
i förevarande del, 1:175 och 11:363, jämväl likalydande, samt 11:32, till
Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

(Forts.)

lantbraksundervisningsanstalter för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 2 600 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Tjällgren, friherre
Beck-Friis, Lundbom och Pettersson i Rosta, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Ma,j:ts framställning
samt motionerna I: 98 och II: 179 i förevarande del, I: 175 och II: 363 ävensom
11:32 till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbraksundervisningsanstalter för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Onsjö: Herr talman! När riksdagen år 1939 beslöt att reformera den
lägre lantbruksundervisningen, var det många som tyckte, att beslutet inte var
tillräckligt radikalt, d. v. s. man tyckte, att beslutet ej i tillräcklig utsträckning
var ägnat att tillgodose jordbrukets behov av yrkesutbildning. Emellertid
ansåg man nog allmänt, att 1939 års reform innebar ett stort framsteg. Man
hoppades nog också, att den skulle kunna genomföras i någorlunda hastigt
tempo och att det på så sätt skulle bli möjligt att ta igen vad som försummats
på detta område.

Det skulle kanske innebära en överdrift att påstå, att 1939 års reform blev
en besvikelse, men man måste beklaga den återhållsamhet som av olika anledningar
har måst iakttagas när det gällt att förverkliga den, i all synnerhet som
behovet av kunskaper och yrkesutbildning inom jordbruket har ökat i långt
större utsträckning än man kunde förutse år 1939. Det är beklagligt, att våra
lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor ej ha kunnat byggas ut så att de
ha möjlighet att ta emot den i och för sig lilla del av bondeungdomen, som har
möjlighet och vill gå igenom en sådan skola. Jag har ingen exakt uppgift på
antalet sökande som ej lia kunnat tas emot vid jordbrukets yrkesskolor under
de senaste åren, men jag vet att antalet är betydande, och det är betydligt
större än som siffermässigt kan visas, alldenstund många underlåta att lämna
in ansökningar när de under hand få veta, att elevantalet är fyllt.

Vårt skolväsende ligger ju i stöpsleven, och det talas örn stora brister i vårt
undervisningsväsende, och det är kanske berättigat. Jag tror emellertid att det
största missförhållandet föreligger när det gäller att tillgodose jordbrukarungdomens
yrkesutbildning. Det finns säkert inget annat yrke som kräver så stor
yrkesskicklighet och mångsidighet som just jordbrukaryrket, men det oaktat
iir det endast några få procent av dom, som skola bruka jorden, och till och
med bland dem, som skola bli självständiga företagare, som få någon yrkesutbildning
utöver vad en sex veckors kurs vid en yrkesbetonad fortsättningsskola
möjligen kan ge, och det är ju uppenbarligen ett missförhållande.

Om man gör en jämförelse mellan vad samhället kostar på yrkesutbildning
inom jordbruket och inom andra områden, finner man, att proportionerna äro
orimliga. Inom åttonde huvudtiteln äro dessa kostnader många gånger större
än inom nionde huvudtiteln, som ändå direkt berör närmare en tredjedel av
Sveriges befolkning. Inom jordbrukets .skolor får man räkna eleverna i tusental,
då man inom övriga skolor räknar dem i tiotusental. Därför tycker jag det
bör stå klart för var och en, att någonting måste göras för att man skall kunna
komma till rätta med detta missförhållande. Alla måste inse, att det är en
angelägenhet av första ordningen, att de som skola fylla jordbrukarnas uppgifter
i framtiden kunna göra det och känna trivsel i arbetet, ökade kunskaper
hos lantbrukarna skulle dessutom betyda en lyftning både andligt och mate -

Nr 18.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisning sanstalter.

(Forts.)

riellt för jordbruket. Det skulle också betyda ökade ekonomiska möjligheter och
ökat socialt anseende, vilket är icke minst viktigt med hänsyn till flykten från
landsbygden.

Det har gjorts framstötar genom motioner snart sagt vid varje riksdag för
att få ökat anslag för detta ändamål. Motionerna ha så till vida haft framgång,
att utskottet och riksdagen ha gjort välvilliga uttalanden. Så förhåller det sig
även i år. Utskottet uttalar sig välvilligt, men längre har utskottet icke ansett
sig kunna gå. Departementschefen har visserligen höjt anslaget med 1 miljon
kronor, från 1,6 till 2,6 miljoner kronor. Yi få dock tänka på att det aktuella
behovet är 7 miljoner kronor.

Utskottsmajoriteten har icke ansett sig kunna gå längre än Kungl. Majit
med hänsyn till förhållandena på byggnadsmarknaden. Det är otvivelaktigt skäl
som väga tungt. Det är emellertid en avvägningsfråga, vilka byggnadsbehov
som i första hand skola tillgodoses. Under alla förhållanden kunna väl inte de
byggnadsbehov det här gäller skjutas åt sidan hur länge som helst. Åtminstone
har jag sett exempel på att byggnadstillstånd beviljats till ändamål, som i mitt
tycke varit mindre angelägna än det ändamål det här är fråga örn.

. Lantbruksstyrelsen har i sina petita påpekat att det aktuella behovet av statsbidrag
är 7 miljoner kronor men har ändå stannat vid att begära 4 miljoner kronor.
Så långt har emellertid Kungl. Majit inte velat gå. Enligt min mening
är dock det av lantbruksstyrelsen begärda anslaget det minsta belopp man kan
tänka sig. Jag har tillsammans med ett antal partikamrater motionerat örn att
anslaget skall skrivas upp till det belopp, som motsvarar det verkliga behovet,
alltså 7 miljoner kronor. Jag förstår emellertid att utsikterna äro små att få
igenom ett sådant förslag i riksdagen. Jag vill därför ansluta mig till det förslag,
som reservanterna lia framställt, nämligen att anslaget höjes till den summa
som lantbruksstyrelsen har begärt, nämligen 4 miljoner kronor.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som vid
denna punkt har avgivits av herr Tjällgren m. fl.

Herr Lundbom: Herr talman! Jag har jämte tre andra ledamöter av utskottet
pa denna punkt reserverat mig mot utskottets förslag. I likhet med föregående
talare anse vi reservanter, att det anslag, som Kungl. Maj :t har föreslagit för
detta ändamål, 2,6 miljoner kronor, är för litet med hänsyn till det föreliggande
behovet. Örn storleken av detta behov får man en uppfattning örn man läser
lantbruksstyrelsens redogörelse härför, vilken återfinnes på s. 37 i utskottsutlåtandet.
Lantbruksstyrelsen konstaterar i detta uttalande, att det föreliggande
behovet är synnerligen stort och uppgår till inemot 10 miljoner kronor. Lantbruksstyrelsen
har i alla fall nöjt sig med att äska ett anslag på 4 miljoner
kronor.

Kungl. Maj :t, som haft en mycket välvillig inställning till lantbruksstyrelsens
förslag, säger, att det är nödvändigt att dessa nybyggnadsarbeten ske i
raskare takt, och har gått med på en ökning av anslaget med 1 miljon kronor.
Detta belopp anse emellertid vi reservanter inte vara tillräckligt. Utskottet har
anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag och bl. a. motiverat detta med svårigheterna
att anskaffa byggnadsmaterial och erhålla byggnadstillstånd. Det är
mycket möjligt att svårigheterna på detta område äro stora just nu. Det gäller
emellertid i detta fall ett anslag, som skall användas under nästa budgetår,
alltså under tiden 1 juli 1946 till 1 juli 1947. Under denna tid kunna förhållandena
förbättras på byggnadsmarknaden. Utskottet ger uttryck åt den meningen
att möjlighet alltid föreligger för Kungl. Maj :t att för detta ändamål
bevilja ett anslag på tilläggsstat. Det är ju gott och väl. Vi reservanter anse

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisning sanstalter.

(Forts.)

det emellertid vara bäst att nu anslå ett belopp på 4 miljoner kronor. Då är
beloppet beviljat, och Kungl. Maj :t behöver inte komma med några förslag örn
tilläggsanslag.

Vad som emellertid främst bidrager till att såväl motionärer som reservanter
ha yrkat på ett högre anslagsbelopp än utskottet föreslagit__är vår vetskap om
att det föreligger ett stort behov av medel för detta ändamål. Detta har redan
herr Onsjö framhållit. I Sörmland ha vi ansökningar inne örn nybyggnader av
fyra sådana skolor utan att kunna vidtaga några åtgärder. Det är en beklämmande
situation. Jag skall inte närmare relatera de eländiga förhållanden, Som
vi ha att dragas med. Under nuvarande omständigheter kunna vi icke mottaga
flera elever. Det finns ingen möjlighet att ta emot alla sökande vid den enda
lantmannaskola som vi ha, nämligen den i Strängnäs, utan en hel del måste årligen
avvisas. Likadant är det vid lanthushållsskolorna. Där ha vi måst avvisa
en hel del unga flickor på grund av bristen på platser. Det är inte alls säkert
att de avvisade komma igen ett annat år. De kanske gå till andra yrken. För
all del, det är ingenting att säga om det, men om man vill göra någonting för
att hålla ungdomen kvar på landsbygden borde man se till, att sådana skolor
finnas och kunna fylla sin uppgift att taga emot det behövliga antalet elever.

Jag skall inte ingå på någon längre utläggning i detta ämne, utan jag ber
för min del att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr Tjällgren
m. fl.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Såsom framgår av utskottets utlåtande
har Kungl. Maj :t i nionde huvudtiteln föreslagit att anslaget under
denna punkt skall ökas med 1 miljon kronor till nästa budgetår,, alltså från
1,6 till 2,6 miljoner kronor. Lantbruksstyrelsen har begärt 4 miljoner kronor
och som motivering härför anfört, att sedan fredsförhållanden inträtt skulle
byggnadsarbetena vid lantbruksundervisningsanstalterna kunna genomföras i
raskare takt. Även utskottet har ansett det önskvärt att behovet av ökat antal
platser vid dessa skolor kunde tillgodoses. Utskottet är mer än medvetet om
att det föreligger ett mycket stort behov härav.

Lantbruksstyrelsen och motionärerna hänvisa alltså till att de inträdda fredsförhållandena
skulle medge en utbyggnad av skolorna i den takt som är önskvärd.
Även utskottet är intresserat av att denna utbyggnad sker i snabbare
takt men måste likväl konstatera att detta ännu icke är möjligt att genomföra.
Fredsförhållanden ha visserligen inträtt, men detta har inte medfört, att krisförhållandena
på byggnadsmarknaden ha minskat, svårigheterna i fråga örn
materialanskaffning och dylikt förefinnas alltjämt. Dessa svårigheter äro lika
stora i dag som de voro under krigsåren. Följaktligen torde det inte vara möjligt
att i önskvärd utsträckning erhålla material för uppförandet av byggnader
av den art som det här är fråga om. Det gäller i detta fall att avgöra
vilka byggnadsarbeten som äro mest nödvändiga. De myndigheter, som ha hand
örn licensgivningen till byggen, måste ta hänsyn till vad som ur samhällets
synpunkt är mest angeläget. Därvidlag går bostadsbyggandet i första hand.
Det torde inte såvitt utskottet har kunnat finna vara tänkbart att denna sommar
förverkliga större byggnadsplaner beträffande de skolor det här gäller än
vad som kan rymmas inom det anslagsbelopp, som Kungl. Majit och utskottet
lia föreslagit.

Vad gäller de ändrade förhållanden, som kunna tänkas uppstå till ett annat
år, alltså till sommaren 1947, har utskottet hänvisat till att Kungl. Majit,
därest ett förbättrat läge på byggnadsmarknaden skulle inträda, som möjliggör
ett utbyggande i raskare takt av dessa nödvändiga och behövliga undervis -

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till
kurser i trädgårdsskötsel.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

(Forts.)

ningsanstalter, har möjlighet att på tilläggsstat vid årets början begära det
belopp som är behövligt. Jag hoppas för min del att Kungl. Maj :t även skall
beakta denna möjlighet, därest förhållandena skulle bli sådana, att tillstånd
kari beviljas för ytterligare utbyggande av lanthushålls- och lantmannaskolorna.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Onsjö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
4b :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

^ Ja;

Den, det ej vill, röstar

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen,
sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angaende
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verks lall des. Därvid avgavos 100 ja och 83 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 47—49.
Lädes till handlingarna.

Punkten 50, angående trädgårdsundervisningen: Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Sveningsson: Herr talman! I anslutning till vad Kungl. Maj:t har
föreslagit under punkt 50 i nionde huvudtiteln, »Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel»,
bar jag avlämnat en motion och vill med anledning härav säga ett
par ord. Av det under denna punkt begärda anslaget skall 25 000 kronor enligt
Kungl. Maj :ts och jordbruksutskottets förslag användas till kurser för utbildning
av trädskötare. Dessa trädskötare skola utbildas för tjänstgöring hos de
mångå fruktodlarföreningar, som finnas i södra och mellersta Sverige.

Enligt vad som är redovisat i statsverkspropositionen finnas 1 427 sådana
fruktodlarföreningar med nära 100 000 medlemmar. Vi motionärer ha i likhet
med lantbruksstyrelsen den erfarenheten, att många av dessa föreningar sakna
trädskötare och av denna anledning icke kunna bedriva någon verksamhet. I
många andra fall ha de trädskötare, som utföra arbete i frukto diar föreningarna,
inte _fått någon sakkunnig utbildning. Det är givet, att arbetet under sådana
förhållanden inte kan bli av allra bästa beskaffenhet. Jag har därför i år liksom
förra året i en motion föreslagit, att ett högre belopp skall utgå till dessa
utbildningskurser. I år ha motionärerna varit mera blygsamma i sina förslag
än förra året, och vi ha nöjt oss med att yrka samma belopp som lantbruks -

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Anslag till kurser i trädgårdsskötsel. (Forts.)
styrelsen har föreslagit, nämligen en höjning av anslaget från 25 000 kronor
till 30 000 kronor.

Nu innebär visserligen det anslag, som jordbruksutskottet har tillstyrkt, en
höjning från förra året med 5 000 kronor. Utskottet har därför inte ansett sig
kunna gå med på någon ytterligare höjning. Men när vi i propositionen ta del
av uppgifterna rörande det antal deltagare, som under 1945 varit anmälda till
att genomgå denna utbildning, förstå vi att på detta område saknas icke tillgång
på arbetskraft, som fallet är på så många andra verksamhetsområden.
Det är i stället så, att tillgång till utbildning saknas på grund av bristen på
medel till utbildningskurser.

Jag tror också att jordbruksutskottet delar den uppfattningen, att det tillstyrkta
anslaget är otillräckligt, även örn inte detta har sagts ut i utskottsutlåtande!
När vi nöjt oss med att föreslå ett så blygsamt anslag som en höjning
med 5 000 kronor och när detta förslag sammanfaller med vad lantbruksstyrelsen
har begärt, tycker man att utskottet kunnat kosta på sig ett bifall till detta
förslag, då säkert detta höjda anslag skulle kommit till mycket god användning.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden med att framhålla betydelsen av
det arbete som dessa fruktodlarföreningar och de i dem anställda trädskötarna
utföra. Men i medvetande örn att stora kvantiteter frukt och trädgårdsalster
komma att importeras, när tillfälle därtill åter bjudes, vill jag endast ha understrukit,
att den inhemska odlingen bör åtnjuta statens stöd på ett sådant
sätt, att den kan fylla vårt konsumtionsbehov på detta område i så stor utsträckning
som möjligt.

Med kännedom örn de principer, efter vilka riksdagen arbetar, förstår jag
att det skulle vara meningslöst att yrka bifall till min motion nr 288 i denna
kammare. Jag skall också, herr talman, avstå från detta. Jag vill bara vädja
till Kungl. Maj :t och jordbruksutskottet att till nästa år mer beakta behovet av
anslag till det ändamål, varom här är fråga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 51—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59, angående nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande
het av nötboskapsaveln.

Kungl. Majit hade i propositionen nr 1 under nionde huvudtiteln
59) föreslagit riksdagen att till ändamålet för budgetåret 1946/47 anvisa ett
oförändrat belopp av 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I de likalydande motionerna I: 47 av herr Nilsson, Bror, m. fl. och II: 78 av
herr Johansson i Mysinge m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att
till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln för budgetåret 1946/47 anvisa
ett anslag av 333 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna 1:47 och 11:78, likalydande, ävensom
I: 235 och II: 284, jämväl likalydande, till Nötboskapsavelns befrämjande:
Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln för budgetåret 1946/47 anvisa ett
anslag av 300 000 kronor.

i allmän- Anslag till
befrämjande
i allmänhet
(punkten^ nötboskaps -

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln. (Forts.)

Reservation hade vid punkten avgivits av herrar Tjällgren och Pettersson i
Rosta, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till de likalydande motionerna
I: 47 och II: 78.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Johansson i Mysinge: Herr talman! För den i denna punkt avsedda
verksamheten har föreslagits ett anslag av 300 000 kronor. Detta belopp användes
ju i huvudsak till befrämjande av tjurföreningsverksamheten. Såsom alla
i denna kammare känna till är denna verksamhet av oerhört stor betydelse för
de mindre och medelstora jordbruken, och därmed har den också sin stora betydelse
för jordbruket i allmänhet. Vi veta även, att försämringen av penningvärdet
medfört betydande förskjutningar uppåt av priserna framför allt
på tjurmaterialet. Detta har givetvis medverkat till att hushållningssällskapens
möjligheter att bistå de mindre jordbruken i detta hänseende blivit sämre.

Lantbruksstyrelsen har nu i sina petita till Kungl. Maj :t begärt en höjning
av anslaget nied 33 000 kronor, vilken höjning i huvudsak skulle komma tjurföreningsverksamheten
till godo. Vi ha i en motion upptagit de synpunkter
som lantbruksstyrelsen anfört. Utskottet säger sig visserligen kunna biträda
de synpunkter, som ligga till grund för detta anslagskrav, och utskottet vitsordar
sålunda behovet av ökad anslagsberäkning för ifrågavarande verksamheter
för befrämjande av nötboskapsaveln. »I nuvarande läge» anser sig dock
utskottet icke kunna tillstyrka en utvidgning av kostnadsramen för hithörande
ändamål. Vad utskottet avser med uttrycket »nuvarande läge» är mig fördolt,
men jag förmodar, att det varit statsfinansiella synpunkter, som legat till
grund för utskottets ställningstagande.

Då jag anser, att det inte minst med hänsyn till den viktiga och nu så omdebatterade
rationaliseringen av jordbruksnäringen föreligger stort behov av
medel till utökande av denna verksamhet, så att även den minsta höjning av
anslaget vore av betydelse, vill jag, herr talman, trots allt yrka bifall till motionen.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Detta anslag har i likhet med
en hel rad av anslag under denna huvudtitel ursprungligen tillkommit för att
stimulera jordbrukarna till att använda sig av de möjligheter till förbättring
av kreatursaveln som stå till buds. Till en början insåg man inte allmänt
bland jordbrukarna nyttan och värdet av den förbättring av djurmaterialet
och därmed av jordbrukets ekonomiska lönsamhet, som kunde vinnas genom
att man skaffade sig goda avelsdjur. Den synpunkten är inte lika aktuell i
dag, ty numera torde man inom jordhrukarkretsar allmänt inse värdet av ett
förstklassigt djurmaterial och värdet av att skaffa sig goda avelsdjur.

Detta anslag är — såsom motionären framhållit och vilket även vitsordats
av utskottet ■— av mycket stort värde framför allt för de mindre jordbrukarna.
Det kan ju ofta på grund av spridd bebyggelse vara svårt för dem att få
sammanhållning inom tjurföreningarna och få ordnat med goda avelsdjur,
varför bidrag av statsmedel är av mycket stort värde. Förra året fastställdes
anslaget till 300 000 kronor, och det har för nästa budgetår upptagits med
samma belopp. Utskottet har inte ansett sig böra med anledning av de väckta
motionerna föreslå någon höjning av anslaget. För min del vill jag gärna säga,
att det skulle vara önskvärt att till nästa år få någon höjning av anslaget till
stånd. Därigenom skulle den reella försämring som inträtt genom minskningen
av penningvärdet kompenseras. Jag hoppas, att utskottets välvilliga skrivning
på denna punkt skall medföra, att man vid uppgörande av nästa års budget

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln. (Forts.)
beaktar den som jag tror enhälliga mening som finns örn önskvärdheten av
rikligare bidrag till denna verksamhet.

Med denna korta motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till motionerna 1:47 och
II: 78, och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 60—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74, angående förekommande och hämmande av smittsamma husdjurs- Anslag till
sjukdomar: Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen. tuberkulos1

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maji under nionde huvudtiteln (punkten hos ^ nötkrea74)
föreslagit riksdagen att till ändamålet för budgetåret 1946/47 anvisa ett
oförändrat belopp av 1 500 000 kronor.

turén.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 290, av herr Hansson i
Skediga, vari hemställts att riksdagen till åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen
måtte besluta anvisa ett förslagsanslag av 2 000 000 kronor för budgetåret
194)6/47 och att av detta anslag 1 000 000 kronor måtte ställas till förfogande
för utrensning av tuberkulos inom mindre besättningar. I motionen
hade därjämte föreslagits viss ändring i bestämmelserna rörande anslagets användning.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
och med avslag å motionen II: 290, till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen
för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 1 500 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har i detta ärende väckt en
motion, där jag begärt ett högre anslag. Motiveringen härför är dels penningvärdesförsämringen
och dels eftersläpningen av bidrag till utrensning av
tuberkulos inom mindre kreatursbesättningar. Kreaturstuberkulosen är ju en
sjukdom, som trots allt har mycket stor omfattning i vårt land. Vi veta väl
hur besvärligt det är för en småbrukare, örn det efter veterinärundersökning
av besättningen befinnes, att hela besättningen måste utrangeras på grund av
förekomsten av tuberkulos. Han ställes då inför frågan, örn han skall kunna
ta ett sådant steg eller örn han skall lia besättningen kvar med därav följande
risker för familjen och i andra avseenden.

Som jag nämnde har det blivit en eftersläpning vid fördelningen av det
förutvarande anslaget. På grund av att anslaget bar varit så litet ha hushållningssällskapen
försökt ransonera ut det i mindre belopp, men inte ens på den
vägen har det gått att få anslaget att räcka till. Jag har nu i motionen begärt
en höjning av anslaget med 500 000 kronor till 2 000 000 kronor. Åvsikten med
den föreslagna höjningen är, som jag förut nämnde, dels att anslaget skall bli
tillräckligt stort för att hjälpa småbrukarna att komma till rätta med denna
svåra sjukdom och dels att råda hot på den eftersläpning som föreligger. Utskottet
vill emellertid inte vara med örn detta. Utskottet anser, att Kungl.
Maj :ts förslag är lämpligt avvägt och att sålunda 1 500 000 kronor skulle vara

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till åtgärder mot tuberkulos kos nötkreatur. (Forts.)
tillräckligt för ändamålet. Med hänsyn till den inställning samhället har till
frågan örn tuberkulosens bekämpande tycker jag, att utskottet har behandlat
motionen illa. Det är ju inte en fråga, som enbart berör småbrukarna, utan
det är en samhällsfraga av stora matt att bekämpa tuberkulosens framträngande.
Jag är medlem av direktionen för ett sanatorium och har sett hur ungdomar
angripits av denna sjukdom. Det är beklagligt, att sjukdomen fått så oerhörd
spridning som fallet är.

Det måste därför anses riktigt, att en höjning av anslaget sker, så att vi
verkligen kunna fa det ena länet efter det andra utrensat från denna för samhället
så besvärliga^ sjukdom. Det är naturligtvis hopplöst att försöka få riksdagen
att gå med på en ändring av anslaget, men jag kan ändå inte underlåta
att yrka bifall till min motion. Jag anser det mer än välmotiverat att vi här
ta ett riktig krafttag. För någon tid sedan var riksdagen inte så försiktig, när
den gick med på betydande löneförbättringar för vissa anställda med anledning
av penningvärdesförsämringen. Varför man har så negativ inställning i
detta fall är verkligen mer än jag kan förstå. Att det skulle finnas några
bärande skäl för denna stora sparsamhet i ett fall som detta kan jag inte inse.
Jag anser, att detta är en alltför kall inställning till en fråga, som har så
ofantligt stor betydelse för samhället.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den i detta ärende väckta
motionen.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! När den ärade motionären säger,
att statsmakterna äro negativt inställda till frågan om utrensning av tuberkulosen
hos nötkreaturen i landet, är detta inte riktigt. Jag ber att få erinra örn
att det bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur, som alltjämt med ganska goda
resultat pågar här i landet, sker i anslutning till den plan som antogs av 1941
års riksdag och som innebär, bland annat, att för varje djur över tvä års
ålder, som är anslutet till bekämpandet, utgår ett statsbidrag av 2 kronor
50 öre örn året. Härutöver tillkomma direkta anslag till dem, som måste, slå
ut djur på grund av att kreatursbesättningen är angripen av tuberkulos.

Det anslag som föreslås på denna punkt i år är detsamma som förra året
begärdes av Kungl. Maj :t och som da även beviljades av riksdagen. Statsmakterna,
ha salunda i år icke någon annan inställning till denna fråga än
den som i fjol förefanns hos dåvarande jordbruksministern och hos riksdagen.
Detta innebär inte, att man från det allmännas sida är negativt inställd till
denna verksamhet, utan tvärtom. Det anslag som här begäres är beräknat
med hänsyn till det behov som föreligger enligt gällande plan för bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur, och det torde såvitt jag förstår vara tillräckligt.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag förstår herr Anderssons i
tungelsta tanke, att anslaget bör vara tillräckligt, eftersom det varit det förut.
Men det är väl inte .obekant för någon, att det just under de senare åren
pä grund av penningvärdesförsämringen blivit en stegring av kreaturspriserna.
Jag känner till ett fall, där en småbrukare på grund av förekomst av
tuberkulos fick göra en fullkomlig utrensning och slå ut hela besättningen,
och etter några år, då han fått ny besättning, inträffade samma sak igen.

.STi.V:ir 0fa,kei1 härtill vet jag inte, men anslaget han fick var alldeles
otillräckligt, och han fullkomligt dignade under bördan att åter göra en så
svar förlust. Det är för att kompensera penningvärdesförsämringen och göra
det möjligt för småbrukarna att komma till rätta med kreaturstuberkulosen

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Anslag till åtgärder mot tuberkulos hos nötkreatur. (Forts.)
som jag väckt min motion. Man förstår vilken svår situation det måste bli
för en familj med flera barn, örn man Ilar tuberkulos i ladugården. Då mjölken
användes hemma, blir den ju inte pastöriserad, och det kan inte vara lätt
för föräldrarna att vara tvungna att ge sina barn mjölk från kor, som de veta
äro behäftade med tuberkulos.

Jag skulle verkligen vilja vädja till herr Andersson i Tungelsta, som ju
känner till inställningen hos såväl småbrukarna som jordbrukarna i övrigt,
att på denna punkt försöka få till stånd en ändring till det bättre.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Med anledning av herr Hanssons
i Skediga sista anförande vill jag framhålla, att det inte får gå tili på det
sättet, att föräldrar, som veta att de ha tuberkulos hos sin djurbesättning,
ändå använda mjölken i hushållet. Sådant får inte förekomma numera, det
vaka våra hälsovårdsmyndigheter ganska noga över. Mjölken tuberkulosundersökes
centralt, och örn det visar sig att samlingsprovet innehåller tuberkulossmittad
mjölk, blir det genast genom hälsovårdsmyndigheternas försorg en
närmare undersökning, varefter förbud utfärdas mot användande av de smittade
djurens mjölk till människoföda.

Beträffande tillräckligheten av anslaget ber jag få hänvisa till s. 62 i utskottets
utlåtande, där det finnes en tablå över dispositionen av fjolårets anslag.
Det visar sig där, att anslaget inte behövt till fullo utnyttjas, enär ansökningar
örn bidrag icke kommit in i den omfattning som man beräknat.
Det finnes alltså icke för närvarande något behov av den ökning av anslaget,
som herr Hansson i Skediga föreslagit.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 75—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80.

Lades till handlingarna.

Punkterna 81—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87, angående befrämjande av fröodlingen m. m.: Statens centrala
frökontrollanstalt: Omkostnader.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Under punkt 87 har jag fäst mig
vid, att man här föreslår ett ökat anslag. Av ökningen, som uppgår till 23 000
kr., hänför sig 3 000 kr. till posten sjukvård m. m., och man framhåller, att
uppräkningen av sjukvårdsposten har berott på, att man under åren 1944
och 1945 anställt ett relativt stort antal nya timavlönade biträden.

Ja, det är säkert riktigt. Men det är nog också beroende på att arbetsförhållandena
för personalen ute vid frökontrollanstalten här strax utanför Stockholm
äro synnerligen undermåliga. Jag har gjort mig en smula underrättad
om förhallandena där. En stor del av den där anställda kvinnliga personalen
får sitta i korridorer, källarlokaler och tamburer eller liknande utrymmen.
Där få de sitta i åtta timmar med ett ganska pressande arbete. Detta är ju

Anslag till
omkostnader
vid statens
centrala frökontrollanstalt.

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till
understödjande
av den
praktiskt
vetenskapliga
verksamheten
å Weihullsholm.

Anslag till omkostnader vid statens centrala frökontrollanstalt. (Forts.)
förhållanden, som inte alls borde få existera. Där finnas icke heller några
utrymmen, där personalen under rasterna kan uppehålla sig och äta sin medhavda
lunch, utan man får tränga ihop sig och tillbringa denna tid under
synnerligen ogynnsamma förhållanden.

Jag tror, att det just på grund av att arbetsförhållandena vid frökontrollanstalten
i många avseenden äro så särskilt olämpliga, som ett högre anslag
har måst begäras till sjukvårdskostnaden. Det kan knappast vara värdigt
staten att ha personal anställd under de förhållanden, som råda där.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande än bifall till utskottets förslag,
men jag skulle vilja hemställa till jordbruksdepartementet, att man med det
snaraste ägnade uppmärksamhet åt lokalförhållandena och arbetsförhållandena
vid frökontrollanstalten. Jag tror att det finns verklig anledning till att
undersöka förhållandena där.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 88—92.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93, angående befrämjande av fröodlingen m. m.: Understödjande av
den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

Kungl. Majit hade i propositionen nr 1 under nionde huvudtiteln (punkten
93) gjort framställning örn anslags anvisning för ändamål med 125 000 kronor,
vilket i jämförelse med anvisningen för innevarande budgetår innebar en ökning
med 25 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 184, av herr Karlsson i
Stuvsta, vari hemställts att anslaget till Weibullsholms växtförädlingsanstalt
tills vidare måtte utgå med oförändrat belopp av 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
och med avslag å motionen II: 184, till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 125 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! I anslutning till denna punkt har jag
väckt en motion, som går ut på ett mindre anslag än det, som föreslagits av regeringen.

Jordbruksministern har föreslagit en höjning av det årliga bidraget till Weibullsholm
med 25 000 kronor till 125 000 kronor. I min motion har jag utvecklat
en del skäl för att detta anslag för närvarande inte borde höjas. För det
första är hela frågan örn jordbrukets försöksverksamhet föremål för utredning,
och beträffande en rad andra punkter i huvudtiteln ha nödvändiga anslagshöjningar
uteblivit med hänsyn till pågående utredning.

I sin motivering vill utskottet inte bestrida, att denna invändning mot anslagshöjningen
har sitt berättigande. Emellertid anser utskottet, att denna anslagshöjning
med 25 % inte ens motsvarar den inträffade minskningen av penningvärdet.
Jag skulle vilja fråga utskottet, varför man inte tänkt på det minskade
penningvärdet vid behandlingen av t. ex. punkt 26 örn bidrag till lokala
gödslings-, sort- och ogräsförsök? Där har anslaget till varje försök varit tämligen
oförändrat under hela krigstiden, med påföljd att denna så viktiga försöksverksamhet
börjat gå tillbaka avsevärt.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Anslag till understödjande av praktiskt vetenskaplig verksamhet å Wei bullsliolm.

(Forts.)

Weibullsholms växtförädlingsanstalt äges av firman Weibull AB, Landskrona,
och försöksverksamhetens resultat exploateras kommersiellt uteslutande
av denna firma. I växtförädlingsanstaltens styrelse har staten inget inflytande,
även örn anstaltens försöksplaner formellt granskas av statliga organ. Samtidigt
finns det en rad andra privata utsädesfirmor, som inte åtnjuta något som
helst statligt understöd. Statsbidraget till Weibullsholm uppgår redan förut till
bortåt en tredjedel av anstaltens kostnader, trots att försöksresultaten helt omhändertagas
av firma Weibull.

Utskottet har i sitt utlåtande givit mig rätt i sak men ändå tillstyrkt regeringens
förslag. Frågan är givetvis inte av särdeles stor ekonomisk betydelse
för staten, men då jag anser, att anslagen för olika former av statlig försöksverksamhet
i år hållits tillbaka, så tycker jag att konsekvensen borde bjuda,
att man borde vara mindre rundhänt när det gäller anslag till en stor privatfirmas
försöksverksamhet. Med hänsyn till detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionen nr 184.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Motionären har här
strukit under, att denna firma är ett enskilt företag, och att man under sådana
förhållanden och eftersom det pågår utredning örn jordbrukets försöksverksamhet,
borde hålla fast vid det anslag, som hitintills utgått och inte gå med på ökningen
med de 25 000 kronorna.

Jag nödgas nog erkänna, att jag för min del ställde mig mycket skeptisk, när
Weibullsholm först kom fram med krav på bidrag till sin verksamhet. Eftersom
vi redan hade Svalöv, som var statsunderstött, ansåg jag, att det kanske
inte fanns anledning att taga med en enskild firma och giva den statsunderstöd.
Jag måste emellertid säga, att jag under årens lopp ändrat uppfattning
på denna punkt. Weibullsholm har uppenbarligen varit av sådan betydelse då
det gäller rent praktiska metoder till stöd för jordbruket, att jag nu inte kan
annat än gå med på en förhöjning av detta anslag, och detta bland annat med
hänsyn till penningvärdets utveckling.

Herr Karlsson i Stuvsta har här framhållit, att det finns andra privata
företag i branschen, vilka även arbeta på utsädets område men som inte fått
sådana här bidrag. Jag tror dock, utan att göra någon värdesättning, att inget
annat företag på ett sådant markant sätt medverkat till en verklig höjning av
jordbrukets avkastning då det gäller vissa fröer och sädesodlingar, som Weibullsholm
gjort.

Jag ber därför, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 94—109.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 110—112.

Kades till handlingarna.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 18. 4

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Punkterna 113—125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till Punkten 126, angående bidrag till ladugårdsförbättringar.

förbättrimjar. I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under nionde huvudtiteln (punkten
126) föreslagit riksdagen att till ändamålet för budgetåret 1946/47 anvisa ett
reservationsanslag av 400 000 kronor, innebärande oförändrad medelsanvisning.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 144, av herr Andersson
i Hedensbyn m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte till bidrag till ladugårdsförbättringar
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionen II: 144, till Bidrag till ladugårdsförbättringar
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Pettersson i Kosta, vilken
ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen II: 144.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Ladugårdsförbättringsbidragen
höjdes genom riksdagens fjolårsbeslut, efter en motion av bland andra undertecknad,
från 250 000 kr. till 400 000 kr. Denna höjning av bidraget var fullt
berättigad, vilket återspeglas i ett avsevärt ökat antal ansökningar, som kommit
in till hushållningssällskapen. Enbart för Norrbottens vidkommande ligger
det inne kvalificerade ansökningar, vilka tillsammans uppgå till ett belopp av
335 000 kr., som skola täckas i den mån bidragstilldelningen innevarande år
förslår. Detta betyder, att de av riksdagen anvisade 400 000 kronorna i själva
verket skulle behövas enbart för Norrbottens län.

Vid behandlingen av denna fråga får man även taga hänsyn till att å beredskapsstater
ha uppförts betydande belopp för att tillgodose det behov, som
föreligger på detta område. Dessa belopp skola emellertid komma till användning
först när en eventuell arbetslöshetskris inträder. Nu är det lyckligtvis så,
att vi inte ha någon arbetslöshet, och vi skola hoppas, att vi i fortsättningen
skola slippa det. Men detta betyder, att dessa ladugårdar, som inventerats och
planlagts för att iståndsättas genom beredskapsarbete, under väntan härpå
allt mer och mer gå sin undergång till mötes. Det gäller här ladugårdar av trär
och ha dessa börjat bli fallfärdiga, äå går förfallet ganska fort. I väntan på
att kunna draga fördel av detta beredskapsanslag, som upptagits i planerna för
att bekämpa arbetslösheten, ha jordbrukarna väntat och väntat, innan de satt
i gång med ladugårdsförbättringar, och följden har blivit den, att det nu finns
ett stort antal ladugårdar, som omedelbart böra bli föremål för grundförbättringar.

Utskottet bär avstyrkt min motion i detta ämne med den motiveringen, att
riksdagen så sent som i fjol höjde anslaget från 250 000 till 400 000 kronor.
Under sådana förhållanden anser utskottet det inte vara motiverat med en ytterligare
höjning. Jag måste emellertid säga, att denna motivering är mycket
svag, ty det bör väl inte vara anslagsökningen från i fjol, som skall vara det
grundläggande för anslagets utformning i år. Det bör väl ändå vara det verkliga
behovet, som skall ligga till grund för bestämmandet av det anslag, som
riksdagen i år bör bevilja.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Bidrag till ladugårds förbättringar. (Forts.)

Jag skall, herr talman, inte upptaga tiden med något långt inlägg i denna
fråga, ty jag tycker, att den är tillräckligt ventilerad tidigare, och den bör
för samtliga riksdagens ledamöter framstå såsom så pass värdefull, att det
här väckta förslaget örn att höja bidraget från 400 000 kronor till 600000 kronor
torde vara motiverat. Det föreligger ett så trängande behov av dessa pengar,
att det inte borde finnas någon tvekan hos riksdagen att gå med på bifall till
motionen.

Herr talman! Jag inskränker mig till detta och yrkar bifall till den av mig
i detta ämne väckta motionen nr 144.

Fru Boman: Herr talman! Jag har också behov av att understryka vikten
av att det begärda anslaget beviljas. Jag har understrukit detta behov tidigare,
och jag gör det ännu en gång. Det faktum, att anslaget förra året höjdes till
400 000 kronor, är inte detsamma som att behovet är tillfyllest. Lantbruksstyrelsen
har här redan påvisat, att de oundgängliga medlen, omkring 536 400
kronor, i huvudsak torde komma att förbrukas före utgången av innevarande
budgetår, och vi påvisade förra året, att enbart för att fylla de allra största
behoven i översta Norrbotten skulle det krävas omkring 700 000 kronor. Det
är ju klart, att en hel del har gjorts med de medel, som ställts till förfogande,
■men ännu är behovet oerhört stort.

I egenskap av småbrukarhustru har jag också ett särskilt stort intresse för
denna fråga, ty i vår landsända är det oftast kvinnorna, som syssla med ladugårdsiarbete.
Det har ju blivit ett allmänt intresse att underlätta kvinnornas
arbete. Man vet ju örn att det saknas möjligheter att skaffa hemhjälp. I Norrbotten
är det många barn, som växa upp i hemmen, och husmödrarna äro hårt
ansträngda i sitt dubbla arbete att sköta hem och hushåll och dessutom omvårdnaden
örn ladugården och djuren. Våra män äro ju, som bekant, i så stor
utsträckning hänvisade till förvärvsarbete i skogarna och vid flottningslederna.
Ännu sakna vi i största utsträckning den hjälp, som rinnande vatten
och avlopp skulle betyda för underlättandet av vårt arbete. Kvinnorna måste
bära vatten både in i köket och till djuren i ladugården. Det skulle vara en
ofantligt stor lättnad, om åtminstone ladugården vore av sådan beskaffenhet,
att arbetet där inte tog ut kvinnans krafter till det yttersta.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till motionen, som begär de 600 000
kronorna.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag ber att få erinra örn, att
särskilda bestämmelser äro fogade till detta anslag. Det utgår till sådana hushållningssällskap,
inom vilkas områden det anses vara särskilt stort behov
av pengar för detta ändamål. Framför allt skall sådana områden komma i
åtanke, där det råder arbetslöshet, där det är bristande tillgång på lämpligt
virke och områden med långa avstånd och dåliga kommunikationer.

Dessa bestämmelser gälla fortfarande för detta anslag, som ursprungligen
tillkom för att inom de allra svåraste områdena i övre Norrland giva vederbörande
jordbrukare möjligheter att skaffa sig någorlunda hyggliga ladugårdar.
Nu ha bestämmelserna tillämpats så, att anslaget använts inom något vidare
områden. Men alltjämt gälla dessa bestämmelser, som jag här nämnt.

Det anslag av 400 000 kronor som utgick under innevarande budgetår, och
som även är föreslaget för nästa budgetår, är ju i och för sig ett mycket litet
belopp, då det gäller att tillgodose ett behov, som är så ofantligt stort, som
det här gäller. Det har tidigare loir i debatten från motionärernas sida erinrats
örn, att det under krisåren varit upptaget mycket betydande belopp på tilläggsstat.
Det rör sig här örn många miljoner, som kammarens ledamöter torde er -

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Bidrag till ladugårdsförbättringar. (Forts.)
inra sig. Avsikten med dessa stora belopp på tilläggsstaten har ju varit den,
att man i händelse av arbetslöshet skulle taga dessa medel i anspråk för att
sätta i gång arbeten i betydande omfattning inom hela landet för att motverka
denna arbetslöshet.

I anslutning till det förslag, som 1942 års jordbrukskommitté under innevarande
år lär komma att avlämna, skall, efter vad som sagts, även frågan
om rationaliseringen av jordbruket, enkannerligen det mindre jordbruket, tagas
upp. Dessa spörsmål hänga ju intimt samman med de behov, som detta anslag
avser att tillgodose, nämligen förbättring av ekonomibyggnaderna inom jordbruket.

Jag tror för min del, att det är riktigt att hålla detta anslag inom en viss
gräns. Gränsen är visserligen ganska snäv, men den tillgodoser dock ett stort
behov. När det sedan gäller att tillgodose de behov av bidrag, som förefinnas
vid en mera planmässig rationalisering av det svenska jordbruket, framför allt
det mindre jordbruket, hoppas jag att statsmakterna i anslutning därtill komma
att anslå de belopp som erfordras för att verkligen åstadkomma den förbättring
av ekonomibyggnaderna, som alla äro överens örn bör komma till stånd.

När fru Boman här i samband med denna fråga talade örn ordnandet av
vatten och avlopp på landsbygden för de mindre jordbrukarna, så ber jag att
få erinra örn att detta är en fråga, som rimligen inte kan lösas i samband med
detta anslag. Härför utgår bidrag och lån enligt särskilda bestämmelser. Jag
tror därför inte, att man i samband med detta anslag och dess användning bör
blanda in den stora och mycket kostnadskrävande fråga, som fru Boman tog upp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag även på denna
punkt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets i denna punkt gjorda hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta motionen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Hedensbyn begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
12)6 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava.
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Andersson i
Hedensbyn, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 95 ja och 73 nej, medan 9 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Vimkten 127.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 27 mars 1940.

Nr 13.

Bidrag lill
uppförande
av siloanläggningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å motionen I: 234, till Bidrag till uppförande av
siloanläggningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Tjällgren, Hagman och
Pettersson i Rosta, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen
I:234.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Jag har vid denna punkt avgivit en
reservation, som rör storleken av statsbidraget till uppförande av siloanläggningar.

Den produkt, som beredes i dessa silos, går under namnet AlV-foder och är
av jämförelsevis sent datum. Man har under årens lopp kommit underfund med
att detta foder har stort värde vid mjölkproduktionen, och man har kommit så
långt att man vet att det går att driva en lönande ladugårdsskötsel utan att
köpa det dyra importkraftfodret. Jag vågar till och med påstå, att det är tack
vare AlV-fodret som det svenska jordbruket under krisåren bar kunnat tillhandahålla
svenska folket mjölk utan att man behövt införa ransonering. ^ Det
är därför av vikt att man gör allt som göras kan för att få till stånd så många
siloanläggningar som möjligt.

Det har redan tidigare utgått bidrag till detta ändamål. Under budgetåret
1943/44 utgingo omkring 119 000 kronor och påföljande budgetår över 227 000
kronor, och lantbruksstyrelsen har i år beräknat åtgången till omkring 450 000
kronor. Med hänsyn till den besparing, som finns, skulle det erfordras 200 000
kronor för verksamheten under nästa budgetår. Statens livsmedelskommission
har tillstyrkt att detta belopp beviljas. Departementschefen har däremot nedprutat
anslaget till 100 000 kronor, och även utskottet har stannat vid denna
summa. Utskottet säger emellertid i sitt utlåtande: »Då emellertid förevarande
statsunderstöd främst torde ha betydelse i propagandasyfte och nyttan av ifrågavarande
vetenskapliga upptäckt numera torde vara allmänt känd bland jordbrukarna,
synes utskottet för närvarande knappast finna anledning att tillstyrka
högre anslag till ändamålet än som beräknats av departementschefen.»

Emot detta skulle jag vilja påstå, att de bidrag, som utlämnas till de mindre
jordbrukarna för uppförande av siloanläggningar, nog göra större nytta än
t. o. m. propaganda. Det visar ju de bidrag på 119 000 och 227 000 kronor, som
utgått under årens lopp. För min del anser jag, att just AlV-foderberedningen
är en för Norrland synnerligen viktig fråga. Jag har under våra studieresor i
Norrland funnit, att norrlänningarna i allmänhet slå sitt hö alldeles för sent,
och jag har undrat över orsaken härtill. Häromdagen träffade jag emellertid
en i jordbruksfrågor kunnig norrlänning, och han förklarade den sena slåttern
med att det växer upp en cici smågräs, som ökar skörden, men han sade samtidigt,
att om man ginge över till AIY-beredning och sloge vallarna tidigt,

Punkten 128, angående bidrag till uppförande av siloanläggningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1 under nionde huvudtiteln (punkten
128) föreslagit riksdagen att till ändamålet för niis ta budgetår anvisa ett belopp
av 100 000 kronor, innebärande en anslagsökning med 50 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang förehaft en inom första kammaren väckt,
till utskottet hänvisad motion, nr 234, av herr Nilsson, Bror, m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte till bidrag till uppförande av siloanläggningar för
budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kronor.

Nr 13.

Onsdagen deli 27 mars 1946.

Bidrar) till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)
skulle man få en andra skörd, sorn man kunde bereda enligt AlV-metoden. Vi
veta ju alla, att hösten är en dålig bärgningstid för Norrland, men örn man
kunde i grönt tillstånd lägga ned den andra skörden i silos, skulle man kunna
bättre tillgodogöra sig skörden och därmed få en ökad mjölkproduktion. Örn
så kunde ske, kan det tänkas att det komme att råda större belåtenhet med
den nyss träffade uppgörelsen i mjölkfrågan än det för närvarande gör.

Jag får säga att jag tycker det är ett dåligt tack till Sveriges jordbrukare
att pruta på detta anslag. Svenska folket har under alla dessa krisår fått
mjölk utan att den behövt ransoneras, och då tycker man att allt borde göras
som kan göras för att vidga användningen av detta foder. Då emellertid så
inte har skett ifrån utskottets sida, har jag måst reservera mig för det högre
anslag, som lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen ha föreslagit, och
jag ber med anledning härav att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid att det inte är på det sätt, som herr Pettersson i Rosta här ville
göra gällande, att Kungl. Majit har prutat på detta anslag. I stället är det ju
så, att detta anslag utgår nästa budgetår med dubbelt så stort belopp som
under innevarande budgetår, därest Kungl. Maj:ts och utskottets förslag bifalles
av riksdagen.

Detta anslag tillkom på sin tid i syfte att stimulera jordbrukarna till att
göra siloanläggningar och därmed skaffa sig erfarenhet örn det stora värde,
som denna konserveringsmetod för hö och andra foderväxter har. Jag tror
att anslaget fyller, deri uppgiften ganska väl. Utsikten att erhålla ett bidrag
till en siloanläggning, även om bidraget inte utgår med så stort belopp, stimulerar
givetvis jordbrukarna till att göra försök. I själva verket är det ju så,
att dessa anläggningar icke äro särskilt dyrbara att utföra. De äro så pass
billiga, att jordbrukarna i allmänhet mycket väl kunna utföra dem på egen
bekostnad utan några bidrag. Det arbete, som en sådan anläggning kräver,
brukar ju i regel utföras med eget folk, och det kontanta belopp som åtgår
är i allmänhet inte särskilt stort.

Örn riksdagen går nied på den höjning av anslaget med 50 000 kronor, som
är föreslagen .för nästa budgetår, kan man säga att riksdagen även på denna
punkt visat sig välvillig, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets i denna punkt gjorda hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta motionen I: 234; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Rosta begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
128 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen I: 234.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Bidrag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)
ning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
99 ja och 67 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkten 129.

Lades till handlingarna.

Punkterna 130—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143, angående egnahemsbildning: Ersättningar åt egnahemsom- Anslag tiU

.. ’ ° eraattningar

budén. & egnahems I

propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln (punkten ombuden.
143) för budgetåret 1946/47 till ändamålet föreslagit ett oförändrat anslagsbelopp
av 50 000 kronor.

Utskottet hade i samband härmed till behandling förehaft tre inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionen II: 146 av herrar Ericsson i Sörsjön och Edberg hade hemställts,

att riksdagen måtte besluta att ersättning till egnahemsombud skulle bestämmas
till sex kronor för varje ärende varmed ombud i mera väsentlig utsträckning
tagit befattning, dock högst sexton kronor för en och samma dag,
samt

att till Egnahemsbildning: Ersättningar åt egnahemsombuden för budgetåret
1946/47 måtte anvisas ett reservationsanslag av 55 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å de likalydande motionerna 1:45 och 11:81 ävensom
å 11:146, till Egnahemsbildning: Ersättningar åt egnahemsombuden för
budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Ericsson i Sörsjön, vilken
ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen II: 146.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Den punkt i huvudtiteln, som nu är
föremål för behandling, gäller frågan om ersättning till egnahemsombuden. För
den som inte närmare känner till, hur dessa ombud tillsättas, vill jag meddela,
att det åligger egnahemsnämnderna att var och en inom sitt län tillsätta egnahemsombud,
och i regel torde det finnas ett egnahemsombud inom varje kommun.

Dessa ombud ha till uppgift att taga befattning med egnahemslåneärenden. De
måste stå till tjänst med råd och upplysningar åt dem som ämna söka egnahemslån
och tillhandahålla erforderligt material i form av ansökningshandlingar
och dylikt. Men inte bara detta, de måste också undersöka de sökandes personliga
förhållanden, och man kan säga, att egnahemsombuden måste bevaka
såväl statens som den enskilde sökandens intresse. I statens intresse är det
angeläget för egnahemsombuden att icke tillstyrka en ansökan, där sökanden
och kanske även hans hustru äro olämpliga att vara innehavare av exempelvis
jordbruksfastighet. I den enskilde lånesökandens intresse är det angeläget att
se till, att den lånesökande inte blir invecklad i sådana företag, som han inte
har vare sig personliga eller ekonomiska förutsättningar att kunna genomföra.

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till ersättningar åt egndhemsombuden. (Forts.)

Det är helt naturligt, att den tid som åtgår för att klargöra dessa saker ofta
blir orimligt lång i förhållande till den ersättning, som ombudet erhåller för
det arbete, som han nödgas utföra. Enligt de bestämmelser, som hittills gällt,
har det utgått 4 kronor till egnahemsombud för handläggning av ett ärende,
som han i någon mera väsentlig utsträckning tagit befattning med, och dessutom
har det funnits en maximigräns stadgad för den högsta dagsersättning,
som får utgå. Även örn man har haft flera ärenden att behandla under samma
dag, har man nämligen inte erhållit iner än 12 kronor för en och samma
dag.

Det är ju klark att missnöjet bland dessa egnahemsombud har varit ganska
stort under den gångna tiden, och enligt mili mening har också detta misnöje
varit synnerligen berättigat med hänsyn till den ringa ersättning, som utgått
för deras arbete med handläggning av egnahemslåneärenden. Man kan sålunda
säga, att under förutsättning att de verkligen velat fylla sin uppgift, ha de
måst utöva en välgörenhet, som det egentligen bort åligga diet allmänna att
bekosta. Det är klart att det kunde gå bra, örn alla egnahemsombud varit förmögna
personer, meli alla egnahemsombud tillhöra inte den förmögnare kategorien.
Det är också helt naturligt att egnahemsnämnderna icke kunna tillsätta
ombud med hänsyn till deras större eller mindre förmögenhet. Jag vill såsom
exempel på det missnöje, som råder, anföra att jag träffade ett av egnahemsombuden.
moni mitt verksamhetsområde för en tid sedan, och han säde, att
lian var inte någon stor inkomsttagare, vilket är självfallet, eftersom han bara
är småbrukare, men han hade aldrig under hela sitt liv erhållit så ringa ersättning
för något arbete som för det han utfört såsom egnahemsombud.

Jag har för min personliga del här i kammaren vid tidigare tillfällen påtalat
dessa missförhållanden. Detta ha också andra ledamöter såväl i denna kammare
sorn i första kammaren gjort, men vi lia hittills icke lyckats ernå någon förbättring.
Jag vill också nämna, att man inom egnahemsnämnderna framhållit
nödvändigheten av en höjning av ersättningen till egnahemsombuden, och det är
med tillfredsställelse jag konstaterar att egnahemsstyrelsen framlagt förslag
örn ^en något högre ersättning till dessa ombud än den, som för närvarande
utgår. Örn egnahemsstyrelsens förslag bifalles, innebär detta, att ett egnahemsombud
kan fa tillgodoräkna sig en ersättning med G kronor för varje ärende,
som han tagit mera väsentlig befattning med, samt en högre dagersättning än
den, som hittills utgått, Departementschefen har emellertid icke velat helt och
fullt tillmötesgå denna egnahemsstyrelsens framställning, och därför har jag
jämte mina medmotionärer ävensom en motionär i första kammaren tagit upp
detta egnahemsstyrelsens förslag och hemställt hos riksdagen om bifall till
det av styrelsen framlagda förslaget. Visserligen är skillnaden mellan departementschefens
och de motionsvis väckta förslagen icke så stor, men skillnaden
är inte heller så stor mellan de av departementschefen föreslagna och de nu
gällande bestämmelserna. Varje krona, varmed man ökar denna ersättning, betyder
ändå något.

Jag hade nog för min personliga del tänkt mig, att det skulle finnas ganska
goda förutsättningar för att kunna genomföra det motionsvis väckta förslaget,
eftersom vi hade så pass goda skäl för vår framställning och de ärade representanterna
i egnahemsstyrelsen också antogos stå på vår sida, Jag har icke
kunnat föreställa mig annat än att de ledamöter av riksdagen, som tillhöra
egnahemsstyrelsen, skulle vara mig och de andra motionärerna behjälpliga
med att genomföra den lilla höjning, som vi föreslå. Jag måste emellertid med
besvikelse konstatera, att de av egnahemsstyrelsens ledamöter, som deltagit i
behandlingen av detta ärende, yrkat avslag på både min och sin egen framställning.
Jag anser emellertid, att det förslag som såväl egnahemsstyrelsen som mo -

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Anslag till ersättningar åt egnahemsombuden. (Forts.)
tionärerna framfört, icke alls är tilltaget i överkant. Det är ett minimikrav, som
här framställts, och dessutom ett mycket berättigat krav.

Med anledning av vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
de i ämnet väckta motionerna.

I detta anförande instämde herrar Eriksson i Sandby, Pettersson i Dahl,
Boman i Stafsund, Jönsson i Rossbol, Johansson i Norrfors, Johansson i Mysinge,
Ekdahl och Mäler.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Såsom det framgick av den föregående
ärade talarens anförande har Kungl. Maj:t här föreslagit en ganska
betydande höjning av ersättningen till egnahemsombuden. Ersättningen för
varje särskilt ärende, som de tagit mera väsentlig befattning med, skulle ökas
från 4 kronor till 5 kronor och för en och samma dag skulle ersättning
utgå med högst 15 kronor i stället för med högst 12 kronor. Nu påstår herr
Ericsson i Sörsjön, att denna fråga Ilar en mycket allvarlig innebörd, därför
att, därest riksdagen icke beslutar en sådan höjning av ersättningen som motionärerna
och egnahemsstyrelsen föreslagit, komme egnahemsombuden ute i
landet att lämna sina befattningar, och därigenom komme egnahemslånerörelsen
att lida allvarligt avbräck. Jag tror emellertid icke, att det förhåller
sig på det sättet. Det är nog ganska tacknämligt, att vi få denna höjning av
deras ersättningar. Även örn man icke får precis allt som man begärt, är
jag så blygsam, att jag anser, att örn man får det mesta av vad man
önskat, vilket sker i detta fall, får man åtminstone för denna gång nöja sig
därmed. Jag tror därför, att kammaren kan med ganska lugnt samvete bifalla
utskottets förslag. Det innebär visserligen icke att man därigenom får
så mycket som man önskar, men man får det mesta, och därmed anser jag,
att man kan låta sig nöja.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Den siste talaren gav en oriktig
framställning av vad jag sagt i förra delen av mitt yttrande. Jag har nämligen
icke sagt, att egnahemsombuden över lag komma att lämna sina befattningar,
därest de icke bli tillerkända den ersättning, som vi föreslagit i motionerna.
Jag har blott lämnat den upplysningen, att ett egnahemsombud inom
mitt verksamhetsområde sagt till mig, att han skulle sluta sin anställning
på grund av att ersättningen vore för liten. Detta ger en helt annan bild av
förhållandena. Jag tror nog, att egnahemsombuden i allmänhet komma att
stanna kvar, men jag anser det oriktigt och orättvist att icke tillerkänna dem
den ersättning, motionärerna i likhet med egnahemsstyrelsen föreslagit. Jag
skulle givetvis icke för min del riktat någon sorn helst anmärkning mot dem
som, trots att de sitta i egnahemsstyrelsen, yrkat avslag på både sin egen
och vår framställning, ifall de under utskotl sbehandlingen gjort något försök
att hjälpa till med att främja denna frågas lösning i den av styrelsen
förordade riktningen. Det är emellertid detta de icke gjort, och jag vidhåller,
herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till motionen
11:146; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Ericsson i Sörsjön begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till ersättningar åt egnahemsombuden. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
143 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit motionen II: 146.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Ericsson i
Sörsjön, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
81 ja och 79 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkten 144.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till Punkten 145, angående egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premieavsättning
lån till egnahemslåntagare.
till fonden

för premielån I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln (punkten
till egnahems- 145) föreslagit riksdagen att för ändamålet anvisa ett anslag av 2 500 000
läntagare. kr0n01\ vilket belopp med 500 000 kronor översteg motsvarande anvisning för
innevarande budgetår.

Utskottet hade i samband härmed till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:46 av herr Andersson, Alfred, och herr Albertsson, likalydande med
II: 80 av herrar Svensson i Ljungskile och Sandberg;

2) I: 61 av herr Nilsson, Bror, m. fl.; samt

3) II: 185 av herr Svensson i Grönvik m. fl., vari hemställts

att riksdagen måtte besluta att till Egnahemsbildning: Avsättning till fonden
för premielån till egnahemslåntagare för budgetåret 1946/47 anvisa ett
anslag av 3 000 000 kronor; samt

att riksdagen i avvaktan på de förslag, som torde vara att förvänta i syfte
att rationalisera jordbruket, icke måtte godtaga vissa av departementschefen i
propositionen gjorda uttalanden.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna 1:61 och 11:185 i vad angår anslagsfrågan, till
Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare
för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 2 500 000 kronor;

B. att motionerna 1:46 och 11:80, likalydande, ävensom motionerna 1:61
samt II: 185 i övrigt måtte anses besvarade med vad utskottet i sin motivering
anfört.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Andersson i Hedensbyn.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Såsom damerna och herrarna finna
förekommer jag icke vare sig såsom motionär eller reservant vid denna punkt

Onsdagen den 27 mars 1940.

Nr 13.

Anslag lill avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare.

(Forts.)

1 utskottets utlåtande. Jag har emellertid inom utskottet framfört vissa reflexioner
med anledning av ett departementschefens uttalande, som refereras
på s. 102 i utlåtandet, och där han säger: »Under förutsättning att premielån
framdeles endast tilldelas egnahemslåntagare för åtgärder för iordningställande
av verkligt bärkraftiga jordbruk synes det enligt min mening vara
till fyllest, därest ifrågavarande anslag för budgetåret 1946/47 bestämmes till

2 500 000 kronor.» Jag har visserligen erfarit, att detta uttalande icke behöver
ges den innebörd, som man vid en genomläsning måste inlägga i detsamma,
men icke förty önskar jag framhålla, att örn dessa mera restriktiva
bestämmelser skulle tillämpas i fortsättningen, skulle det bli ganska svårt
att utöva någon låneverk,samhet med premielån till innehavare av jordbruksfastigheter
inom de till mig närmast liggande områdena tillhörande det län,
som jag representerar. Det förhåller sig nämligen så, att i norra Dalarna äro
jordbruksfastigheterna i regel mycket små eller med andra ord så gott som
allesammans ofullständiga jordbruk. Man förstår då, att det skulle bereda
ganska stora svårigheter, örn man icke skulle ha rätt att under samma förutsättningar
som hittills bevilja lån till personer, som önska förvärva småbruk.
Jag anser det för min del fullkomligt riktigt, att man, när det gäller
att taga ståndpunkt till framställningar örn lån, i varje särskilt falt gör
klart för sig, huruvida den fastighet, för vilken lån önskas, har några som
helst förutsättningar att kunna existera i framtiden. Finner man då, att dylika
förutsättningar icke föreligga, bör man naturligtvis icke utlämna något
lån. Örn det gäller ett småbruk, där arronderingen är otillfredsställande —
ett småbruk som består av långt ifrån varandra liggande brukningsdelar får
man nog taga sig en allvarlig 1‘underare, huruvida man i ett dylikt fall skall
bevilja lån. Det är naturligtvis nödvändigt, att en val planerad arrondering
.åstadkommes, och härvidlag finns det mycket att uträtta, när det gäller småbruk
uppe i skogsbygderna. Även i fråga om småbruk borde arronderingen
vara mera tillfredsställande än den för närvarande är.

Jag har också en reflexion att göra beträffande anslagssumman. Den är
kanske för knappt tilltagen. Det är möjligt, att detta kommer att visa sig
vara förhållandet, när maximigränsen för premielånen nu höjes ganska avsevärt
— en åtgärd som jag finner synnerligen lämplig. Jag utgår ifrån, att
departementschefen framställt sitt anslagsäskande med tanke på att premielånen
skola utlämnas på ett mera återhållsamt sätt och endast i sådana fall,
då man kan tala örn bärkraftiga jordbruk.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, att örn det i fortsättningen
skulle komma att visa sig. att dessa till premielån anslagna medel icke
räcka till, statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet skall finna en
utväg att anskaffa de medel, som eventuellt kunna befinnas vara erforderliga.

Herr talman! Jag har icke annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har jämte några andra ledamöter
av denna kammare väckt en motion på denna punkt. När vi först togo
del av statsverkspropositionens nionde huvudtitel, var det nog mer än en som
reagerade mot det kraftiga uttalande som departementschefen här har gjort.
Jag är ju beredd att omedelbart erkänna, att herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet med det påpekande han i detta fall gjorde under remissdebatten
medgivit, att departementschefsyttrandet med den formulering det
fått på denna punkt icke finge tolkas så restriktivt, som ordalydelsen angav.
I likhet med den närmast föregående ärade talaren måste jag ändå under alla
förhållanden framhålla, att jag befarar, att man i fortsättningen kommer att

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till • avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare.

(Forts.)

gå mera restriktivt till väga, när det gäller utlämnande av premielån, än som
hittills varit fallet. Ett bevis härpå är också, att departementschefen prutat ned
den summa som egnahemsstyrelsen i detta fall begärt.

Det är klart, att egnahemsnämnderna ute i landet, när de skola handha denna
verksamhet med utlämnande av lån, stå inför olika problem. Trots det vid remissdebatten
lämnade förtydligandet är jag inte säker på att inte den restriktivitet
som kommit till uttryck i propositionen kommer att väsentligt försvåra möjligheterna
för egnahemsnämnderna att handha denna verksamhet så, som de anse att
den bör handhavas. Jag förutsätter, att det inte finns någon egnahemsnämnd,
som lämnar ut premielån i de fall, där en fastighetsbildning icke bör stödjas,
där den alltså är olämplig. Men när diskussion i denna fråga kommer upp, är det
svårt att få en annan uppfattning, än att departementschefsyttrandet även —
jag upprepar det — med den justering därav som gjorts av statsrådet i remissdebatten
kommer att medföra, särskilt med hänsyn till den nedprutning av anslaget
som gjorts, att man går fram mera restriktivt på detta område än tidigare.
Jag anser, att detta är en mycket allvarlig fråga, och det vöre under sådana
förhållanden av mycket stor betydelse, örn man finge ett mera tydligt uttalande
örn hur egnahemsnämnderna skola handha denna verksamhet, så att inte en
del nämnder komma att bli mycket mer restriktiva, än de varit tidigare.

Utvecklingen på detta område har ju varit den, att lånebeloppen på sista tiden
ökats. Alla äro också ense därom, att i den mån det blir möjligt, utvecklingen
bör gå i den riktningen, att mindre bärkraftiga jordbruk och ofullständiga
jordbruk, örn de icke kunna hänföras till stödjordbruk, mera sällan skola
beviljas lån och då efter särskild prövning, men det här är en fråga om hjälp
till självhjälp åt en lånesökande.

När man går in för att bevilja större lån, så följer därav, att medelstilldelningen
till premielån bör ökas, så att man kan ge en mera effektiv hjälp, än som
hittills varit fallet. På sista tiden har det varit stora svårigheter att få anslagen
till premielån att räcka till. Åtminstone i den egnahemsnämnd, där jag har äran
att verka, ha vi haft det mycket svårt att av de anslag vi fått kunna lämna ut de
lån som vi velat bevilja vederbörande sökande. Jag försäkrar, att det i många fall
varit starkt motiverat att lämna större lån än vi gjort, men vi ha icke haft
möjlighet till det på grund av brist på medel.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag, även med full uppskattning av
vad utskottet här skrivit, ändå velat understryka, vad i motionen sagts. Jag
skulle också vilja citera, vad egnahemsstyrelsen i detta sammanhang yttrat. Den
säger: »Egnahemsstyrelsen kan vitsorda, att premielånen ha en mycket viktig
uppgift att fylla i egnahems verksamheten. För jordbruket är det ett livsvillkor,
att de särskilda brukningsdelarna anordnas och utrustas så rationellt som
möjligt. I det ständigt fortgående arbetet mot detta mål böra de ekonomiskt
svagt ställda förvärvarna av jordbruksegnahem beredas möjlighet att deltaga.»
Örn man skall ha möjlighet att uppfylla, vad som här sägs, då menar jag, att
man måste lämna en mera effektiv hjälp. Förut ha vi icke haft några egentliga
restriktioner i detta fall, men jag kan inte läsa mig till annat, än att det är meningen,
att man nu skall behandla dessa ärenden mera restriktivt.

Jag tror emellertid inte, att detta är en lycklig utveckling, och jag ber darfur,
herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av mig m. fl. i denna
kammare väckta motionen nr 185.

I detta anförande instämde herr Andersson i Hedensbyn.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! På denna punkt har utskottet
i sin motivering skrivit på ett sådant sätt, att jag trodde, att det skulle ge

Onsdagen den 27 mars 194G.

Nr 13.

Anslag till avsättning lill fonden för premielån till egnahemslåntagare.

(Forts.)

klarhet i den fråga som närmast tagits upp av den näst föregående talaren
liksom av andra motionärer. De direktiv som för närvarande gälla beträffande
tilldelningen av premielån ha också belysts genom vad utskottet skrivit i detta
betänkande.

Jag tror inte, att det i själva verket på denna punkt råder några delade meningar,
eller åtminstone inte några nämnvärt delade meningar mellan egnahemsstyrelsen
å ena sidan samt vederbörande ordförande och ledamöter i egnahemsnämnderna
ute i landet å den andra. Jag tror, att alla äro överens örn att,
när det gäller tilldelning av egnahemslån och när det gäller att bidraga med
premielån till hjälp för bildande av nya jordbruk eller då det överhuvud taget
gäller att med hjälp av premielån iordningställa jordbruk, har man inom
egnahemsnämnderna liksom inom egnahemsstyrelsen och, såvitt jag funnit,
från Kungl. Maj:ts sida inte intagit en annan ståndpunkt än den, att man
•skall framgå med den varsamhet som är betingad av föreliggande omständigheter.
Det är alltså klart att de som handha egnahems verksamheten icke
böra med egnahemslån och premielån understödja sådan fastighetsbildning
som måste anses olämplig. Därom råder såvitt jag förstått icke delade meningar.

Då är frågan den, hur avvägandet skall ske. När egnahemslånesökande komma
och begära egnahemslån och premielån, så står vederbörande egnahemsnämnd
inför ett ofta vanskligt bedömande. Egnahemsnämnden har skyldighet
att bedöma, huruvida en fastighet eller ett företag är av den beskaffenhet,
att de böra understödjas. Jag tror, att man där måste laga efter lägenhet, och
det göra också säkerligen egnahemsnämnderna med bibehållande av det målet
i sikte, att man icke med lån eller bidrag skall stödja en fastighetsbildning
som icke är lämplig.

Vad särskilt gäller de farhågor som herr Ericsson i Sörsjön gjorde sig till
talesman för, har det aldrig från något håll ifrågasatts, att man skulle helt
upphöra med den hjälp man tidigare givit i form av egnahemslån och premielån
för övertagande av jordbruk av den karaktär som gemenligen går under
namnet av stödjordbruk. Där måste egnahemsnämnderna i fortsättningen liksom
hittills, särskilt i de norra delarna av landet, medverka i den omfattning
som kan anses lämpligt.

Vad i övrigt gäller överväganden som egnahemsnämnderna ställas inför ute
i landet, så är det alldeles uppenbart, att när det ä,r fråga om att understödja
iordningställandet av ett ofullständigt jordbruk, bör en prövning äga rum,
huruvida jordbruket är av den beskaffenhet, att det bör i fortsättningen bestå.
Denna prövning bör givetvis egnahemsnämnden företaga, innan den med statsmedel
i form av lån och kanske betydande bidrag understödjer ett sådant
företag.

Jag tror, herr talman, att med vad som förekommit i detta ärende och med
den behandling som ärendet fått i utskottet egnahemsnämnderna ute i landet
icke skola behöva vara i oklarhet om vad som är statsmakternas mening då
det gäller denna verksamhet, och detta desto mera som man från egnahemsstyrelsens
sida i särskilda cirkulär fäst egnahemsnämndernas uppmärksamhet
på att dc skola so till, att de icke med lån och bidrag understödja sådan fastighetsbildning,
som icke kan anses tillrådlig.

Vad gäller ökningen av anslaget till premielån från 2 */2 miljoner till 3 miljoner
kronor, vore det givetvis tacknämligt, om man kunde få denna ytterligare
ökning. Utskottet har emellertid för sin del nöjt sig med den mycket väsentliga
ökningen av detta anslag som föreslagits i den kungl, propositionen.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren bifaller utskottets förslag.

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntag are.

(Forts.)

Överläggning-en förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen II: 185; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Hedensbyn begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
145 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till motionen II: 185.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Andersson i
Hedensbyn, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 55 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt i förevarande punkt.
Punkt 146.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 147, angående egnahemsbildning: byggande av odlingsvägar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln (punkten
147) föreslagit riksdagen att bidragstilldelningen och anslagsanvisningen under
budgetåret 1946/47 för ändamålet bestämdes till oförändrade belopp av 125 OOO
kronor respektive 50 000 kronor.

Utskottet hade i samband härmed till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 79, av herrar Johansson
i Norrfors och Andersson i Hedensbyn, vari hemställts att riksdagen till Egnahemsbildning:
Byggande av odlingsvägar för budgetåret 1946/47 måtte anvisa
ett förslagsanslag av 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å motionen 11:79,

1) medgiva, att för budgetåret 1946/47 finge beviljas statsbidrag intill
125 000 kronor för byggande av odlingsvägar;

2) till Egnahemsbildning: Byggande av odlingsvägar för budgetåret 1946/47
anvisa ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade under denna punkt avgivits av herr
Andersson i Hedensbyn.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Johansson i Norrfors: Herr talman! Jag har tillsammans med några
andra ledamöter i denna kammare väckt en motion, nr 79, där vi hemställt örn

Anslag till
byggande av
odlingsvägar.

Onsdagen den 27 mars 1940.

Nr 13.

Anslag till byggande av odlingsvägar. (Forts.)
ett större anslag för byggande av odlingsvägar i Norrland och Dalarna. Trots
att det anslag som departementschefen föreslagit är av förslagsanslags karaktär,
ha vä ändå ansett, att det bör höjas, och därför ha vi i vår motion begärt
en ökning av detsamma till 500 000 kronor.

I all synnerhet som dessa vägar äro ett medel till att effektivisera jordbruket
i de områden varom här är fråga, måste jag verkligen göra mig den frågan,
varför utskottet intagit den ståndpunkt som det gjort. Vad vi föreslagit är
faktiskt ett led i verksamheten att förbättra jordbruket i Norrland med dess
små åkerarealer så att man får möjlighet att komma ut till dessa s. k. odlingsskiften.
Vägarna till dessa skiften äro i regel mycket bristfälliga. Man måste
i allmänhet passera bäckar och andra vattendrag, och det är svårt att komma
över dem med maskinaggregat. När man numera går in för maskinföreningar
och s. k. maskinlånehållare, är det synnerligen viktigt, att dessa vägar förbättras.
Enbart inom Norrbottens och Västerbotttns län finnas uträknade och
färdiga kostnadsförslag för sådana vägförbättringar nå över 2 miljoner kronor.
Med de små anslag man har att röra sig med, torde det draga en oerhört
lång tid, innan de upprättade förslagen kunna sättas i verket. I Västerbottens
län som är det län jag bäst känner till, ha vi för innevarande budgetår blivit
tilldelade 24 000 kronor. Det kommer att ta en tid av 40 år, innan vi få alla
vägar byggda som vi faktiskt ha förslag uppgjorda för. Det är därför som vi
motionärer ansett, att detta anslag är otillräckligt.

Vi hoppas, när det nu talas örn en förbättring av jordbrukets lönsamhet,
att en sådan sak som denna skall få en bättre plats i fråga örn tilldelning av
anslag. Jag kan därför, herr talman, inte avstå från att yrka bifall till den
motion vi väckt, ty jag anser, att den är väl motiverad, i synnerhet med tanke
på det norrländska jordbrukets förhållanden. Örn man skall medverka till en
effektivisering av jordbruksdriften i Norrland, bör man faktiskt offra, vad vi
här begärt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 79 i denna kammare.

I detta anförande instämde herr Andersson i Hedensbyn.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! I regel är det så, att örn
det begäres ökade anslag på en viss punkt, bruka vi inom jordbruksutskottet
också räkna efter, örn man inte kan i motsvarande grad sänka anslag på en
eller flera andra punkter. Man måste väl ge departementschefen det erkännandet,
att han i fråga örn anslag till jordbruket har visat god vilja över hela
linjen, även örn naturligtvis icke alla äro tillfredsställda med de förslag som
han framlagt.

Här har nu i dag tidigare kritiserats, att ledamöter, som sitta i egnahemsstyrelsen,
gått med på vissa jämkningar av vad styrelsen begärt. På denna
punkt har utskottet emellertid gått in för egnahemsstyrelsens förslag. Man
kan ju förstå att motionärerna gärna skulle se, att det bleve ännu mer pengar
tillgängliga för detta ändamål. Utskottet har ändå inte ansett sig böra följa
deras förslag. Jag kan heller icke undgå att göra den reflexionen att det, när
det gäller denna sak, kan vara av ett visst intresse att se, hur det går med
jordbrukets rationaliseringsfråga. Det är möjligt, att både det anslag vi nyss
beviljade, och detta anslag i längden komma att visa sig meningslösa.

Det är av dessa skäl, som jag också tror, att man kan och bör vara tillfredsställd
med vad utskottet här har föreslagit, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till byggande av odlingsvägar. (Forts.)
på bifall till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 148.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 149.

Lades till handlingarna.

Punkterna 150 och 151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152.

Lades till handlingarna.

Punkten 153.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 154, angående grundförbättringar; Statens avdikningsanslag.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under nionde huvudtiteln (punkten
154) föreslagit, att bidragstilldelningen och anslagsanvisningen till ändamålet
för budgetåret 1946/47 bestämdes till oförändrade belopp av 4 000 000
respektive 3 600 000 kronor.

Utskottet hade i samband härmed till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) II: 132 av herr Pettersson i Kosta m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte

a) medgiva, att under budgetåret 1946/47 finge beviljas bidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa högst 5 000 000 kronor; samt

b) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag för budgetåret 1946/
47 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor;

2) II: 181 av herrar Sandberg och Boman i Kieryd, vari hemställts att riksdagen
måtte

a) medgiva, att under budgetåret 1946/47 finge beviljas bidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa högst 5 000 000 kronor; och

b) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag för budgetåret 1946/47
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor; och

3) II: 183 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte

a) medgiva, att under budgetåret 1946/47 finge beviljas bidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa högst 8 000 000 kronor;

b) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag för budgetåret 1946/47
anvisa ett förslagsanslag av 6 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna II: 132, II: 181 och II: 183,

1) medgiva, att under budgetåret 1946/47 finge beviljas bidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa högst 4 000 000 kronor ;

2) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag för budgetåret 1946/47
anvisa ett förslagsanslag av 3 600 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservationer utan angivna yrkanden avgivits dels av
herr Tjällgren dels ock av herr Andersson i Hedensbyn.

Statens avdikning
sanslag.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Statens av dikning sanslag. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! På denna punkt har jag jämte några
kamrater väckt en motion, vari vi yrka, att anslaget för nästa budgetår måtte
höjas i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag. Det har i denna sak uppstått
en avsevärd eftersläpning. Vid ingången av budgetåret 1945/46 funnos
hos lantbruksstyrelsen inneliggande ansökningar örn statsbidrag till 1 586 torrläggningsföretag,
representerande ett bidragsbelopp av omkring 9 300 000 kronor.
Utöver nämnda ansökningar torde under budgetårets lopp ytterligare ansökningar
inkomma med begäran örn ett sammanlagt belopp av ca 4 miljoner
kronor. Det blir sammanlagt 13 300 000 kronor. Eftersläpningen är enligt min
mening alldeles för stor, och därför bör man åtminstone följa lantbruksstyrelsen,
som äskar 5 miljoner kronor.

Nu har departementschefen framhållit, att med hänsyn till att statsmakterna
ännu icke tagit ståndpunkt till frågan örn jordbrukets framtida rationalisering
bör en viss försiktighet iakttagas med beviljande av medel från anslaget
i fråga. Jag får för min del säga, att jag tycker att denna sak bör gå före all
rationalisering. Örn en bygd ligger lågt och marken behöver dikas, är väl första
villkoret för att man skall få skörd, att avdikning sker. Och skall en sådan
ske, måste det stora utloppet först dikas. Skall nu i denna bygd rationalisering
ske genom sammanslagning av jordbruk, är det väl nödvändigt att avdikning
sker först och att sammanslagningen alltså kommer senare. Det är väl
den riktiga g-ången av utvecklingen. Icke bör man först sammanslå en del
vattensjuka jordlotter, som icke ge några bra skördar, för att sedan längre
fram i tiden avdika marken. Det kan gå så, att ägarna av de sammanslagna
hemmanen äro färdiga att gå sin väg, innan de få dikat.

Vi anse för vår del, att det härvidlag bör anslås större belopp, d. v. s. det
belopp lantbruksstyrelsen begär. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
vår motion.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Då riksdagen i fjol behandlade regeringens
förslag örn omorganisation av den statliga torrläggningsverksamheten,
vilket förslag baserades på 1942 års torrläggningssakkunnigas betänkande,
hade jag tillsammans med några andra av kammarens ledamöter väckt en motion,
som syftade till en betydlig utvidgning av denna statliga verksamhet.
Vi ha i år upprepat denna motion.

Av det material, som är framlagt i den kungl, propositionen under denna
punkt av nionde huvudtiteln framgår, att en tvåårig köbildning uppstått i
fråga örn ansökningar om bidrag från statens avdikningsanslag. I lantbruksstyrelsens
skrivelse den 31 augusti 1945 anfördes, att man för nästa budgetår
skulle behöva ett belopp av över 13 miljoner kronor för att kunna klara av
inneliggande ansökningar samt de ansökningar man med säkerhet kan beräkna
skola inkomma under budgetåret. Samma belopp skulle för övrigt också lia
behövts under innevarande budgetår.

Den bidragstilldelning av 8 miljoner kronor vi i vår motion yrkat för nästkommande
budgetår — d. v. s. dubbelt så mycket sorn jordbruksministern äskat
— kan kanske tyckas vara orimlig. Emellertid beräknas, såsom jag nyss
nämnde, att vid nästa budgetårs början ansökningar örn bidrag komma att
ligga inne med begäran örn ett sammanlagt belopp av minst 9 miljoner kronor,
detta bortsett från vad som kan tillkomma under budgetårets lopp. Med
hänsyn härtill är vårt yrkande mycket rimligt. Det avser att under nästa och
därpå följande budgetår, alltså på två års tid, avskaffa köbildningen i fråga
om bidragsansökningarna. Ur denna synpunkt lia vi också föreslagit en höj Andra

kammarens protokoll 1946. Nr 13. 5

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Statens avdikningsanslag. (Forts.)

ning av förslagsanslaget från 3,6 miljoner, som beviljats för innevarande budgetår
och som är regeringens bud även för nästa budgetår, till 6 miljoner
kronor. Andra motionärer ha gått på lantbruksstyrelsens förslag örn en bidragstill
delning av 5 miljoner mot regeringens förslag örn 4 miljoner kronor.
Även ett belopp av 5 miljoner motsvarar föga mer än vad som begäres i ansökningarna
för varje år och kan sålunda icke bidraga till en minskad köbildning
i fråga örn bidragsansökningarna.

Departementschefen har i likhet med föredragande statsrådet i fjol framhållit
det önskvärda i att den långa, mer än tvååriga väntetiden för ansökningarnas
avgörande minskas, men han anför en del skäl för att han ändå stannar
vid ett i jämförelse med innevarande års anslag oförändrat belopp. De skäl
som anföras äro dels att bidragstilldelningen avsevärt höjdes i samband med
fjolårets omorganisation av den statliga torrläggningsverksamheten, dels att
man beträffande den statliga torrläggningsverksamheten bör gå fram med försiktighet
med hänsyn till att statsmakterna ännu icke tagit ställning till frågan
örn jordbrukets framtida rationalisering. Jag tillåter mig framhålla, att dessa
skäl äro föga hållbara. Den ökning- av anslaget, som gjordes i fjol, uppgick
till mindre än 1 miljon kronor, d. v. s. ökningen motsvarade försämringen i
penningvärdet. Det andra argumentet anser jag vara ännu svagare. Visserligen
har jordbrukets rationalisering under flera år varit föremål för utredning,
men vad 27-mannakommitténs arbete kan ha med föreliggande ärende att göra
kan jag för min del icke förstå. 27-mannakommittén har sysslat med frågan
örn jordbrukets driftsformer och en rationaliserad jordbruksdrift. Men här
gäller frågan jordens beskaffenhet och en förbättring av värdet ur jordbrukssynpunkt,
vinnande av nya arealer för jordbraket genom anläggning av avloppsdiken
och annat som kan underlätta jordbrukets maskinisering, och sådana
åtgärder äro nödvändiga oavsett vilka driftsformer 27-mannakommittén
kan komma att föreslå. Vi anse för vår del, att förbättringen av jordens beskaffenhet
och ökningen av möjligheterna att använda maskiner äro av grundläggande
betydelse och en lämplig början och utgångspunkt för maskinisering
och effektivisering av den svenska jordbruksdriften. Jag kan härvidlag
till alla delar instämma med herr Pettersson i Rosta.

Det tjänar givetvis icke något till att sticka under stol med att vi ha andra
utgångspunkter för vår inställning till saken än vad jordbruksministern har.
Vi äro. liksom han anhängare av statligt stöd för jordbruksnäringens utveckling,
men vi företräda i väsentliga stycken en annan linje. Bakom jordbruksministerns
uttalande till statsrådsprotokollet i denna punkt ligger hans i andra sammanhang
framförda ståndpunkt, att man skall inleda den nya given i statens
jordbrukspolitik med att sammanslå småbruken i familjejordbruk. Och detta
lär också vara vad 27-mannakommittén skall komma med i maskinteknikens
tidevarv. Vi ha en annan uppfattning örn vad vi böra börja med och anse, att
jordförbättringsverksamhet av olika slag, såsom torrläggning, täckdikning, anläggande
av öppna diken, stenröjning o. s. v., är en lämplig början för underlättande
av maskinanvändning inom jordbruket. Därmed höjes jordbruksnäringens
effektivitet, och det är enligt vår mening av särskild vikt för småbruken,
vilka ju utgöra flertalet av landets jordbruk och vilka dessutom som regel
ha den sämre jorden med de sämre betingelserna för en mekaniserad produktion.
Vi anse sålunda, att dessa jordförbättrande åtgärder utgöra grundbetingelserna
för ökad effektivisering av jordbruket, särskilt det mindre. Däremot anse vi
icke småbrukens sammanläggning till familjejordbruk om 30 tunnland vara
en sådan nödvändig betingelse för maskinisering, detta vare sig det gäller problemet
att göra maskinerna användbara eller problemet att göra dem räntabla.
Jordförbättrande åtgärder lösa det förra problemet, och gemensam maskinan -

Onsdagen den 27 mars 194C.

Nr 13.

Statens avdikningsanslag. (Forts.)

vändning det senare. ,Vår åsikt är, att familjejordbruket icke löser något av
dessa problem.

Från dessa principiella synpunkter har jag, herr talman, velat motivera vår
motion nr 83 till denna punkt, och därmed har jag också motiverat motionen nr
182 av mig m. fl. om ökat anslag till täckdikningar, en fråga som behandlas
under punkt 156.

Jag skulle vilja tillägga, att vi anse att statens verksamhet till stöd för
jordbruket mera bör vara inriktad på att förbättra jordbrukets produktionsresurser,
och i detta fall torde man val utan överdrift kunna säga, att den statliga
hjälpen hittills varit föga effektiv. En blick på de 264 punkterna i jordbrukshuvudtiteln
ger visserligen belägg för att staten giver bidrag till praktiskt
taget allting, alltifrån ordnad bokföring vid mindre jordbruk till tilläggsawittring
i Västerbottens läns lappmark, men effekten av det hela år en annan
sak. Jordbruksdepartementet med alla departementet underställda institutioner
är ett omfattande maskineri, och vad jordbruksutskottet framför allt har
att göra är att taga ställning till frågan! om uppfattning av en eller annan
tjänsteman från en lönegrad till en annan och tillsättande av en eller annan ny
tjänst. Men effekten av allt anser jag icke stå i rimlig proportion till maskineriets
storlek och ständiga utbyggnad. Kanske vore det behövligt att även här
genomföra en rationalisering, och kanske skulle detta också göra ett gott intryck
bland landets jordbrukare.

Jag har, herr talman, anfört detta utan några biavsikter, endast för att motivera
vår inställning till förevarande slag av statlig stödverksamhet för jordbruket
och för att polemisera mot utskottets1 motivering för dess negativa hållning
till vår motion. Jag vet, att utskottets talesman, herr andre vice talmannen,
ofta gärna framhåller, att vi måste spara och icke få slösa med pengar,
och denna hans ofta upprepade vädjan kunna vi väl i och för sig anse befogad.
Men då det gäller statsfinansiella skäl är jag verkligen av den åsikten, att man
skulle kunna i allmänhet avsevärt nedskära förvaltningsutgifterna utan att
skada själva saken, tvärtom, och detta även på nu ifrågavarande område. Jag
anser mig på det sättet också lia kunnat — i viss mån i varje fall — anvisa en
utväg och angiva, varifrån pengarna skola tagas till lösning av detta enligt
vår mening mycket viktiga och för jordbruksnäringens utveckling synnerligen
grundläggande spörsmål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 183 i denna kammare.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Den siste ärade talaren
hade vänligheten att påpeka, att jag ofta tala.r örn vad vi ha råd till med hänsyn
till det statsfinansiella läget. I denna fråga har jag egentligen icke inom
utskottet så starkt betonat den saken, ty på senare tiden har jag märkt,_ att
talet örn det statsfinansiella läget icke lönar sig. Vi ha nämligen numera inga
hämningar i det avseendet. Jag har sålunda på den punkten nästan fått ge mig
en smula.

Vad som däremot i detta fall främst varit anledningen till att jag har gått
med på Kungl. Maj:ts förslag äro de omständigheter, som på denna punkt anföras
i utskottets utlåtande, där det heter: »En lång tids erfarenhet har givit
vid handen att sådana stora vanskligheter möta vid bedömandet av ett torrläggningsföretags
nyttighetsgrad och ekonomiska bärkraft att dessa mana till
försiktighet med igångsättandet av dylika företag. De nuvarande höga kostnaderna
för ett torrläggningsföretags genomförande kunna bliva mycket be -

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Statens avdikning samlag. (Forts.)

tungande för deltagarna i företaget vid ett eventuellt försämrat konjunkturläge
i fortsättningen för jordbruket.» Vi lia på riksdagens bord ett pär kungl,
propositioner, nr 107 oell nr 124, vilka kunna vara ganska nyttiga för litet var
att studera i detta sammanhang. I propositionen nr 107 begär Kungl. Majit
1 500 000 kronor som reservationsanslag för att hjälpa dem som under krigsåren
lia satt i gång med torrläggningsföretag men på grund av penningvärdets
fall och andra omständigheter nu icke orka klara upp situationen.

Lantbruksstyrelsen har i det avseendet påpekat, att i runt tal 4 miljoner kronor
behövas för att bisträcka dem som under de 6 åren närmast före 1945 råkat
i besvärligheter på grund av dessa förhållanden. I propositionen nr 124 till
innevarande års riksdag hemställde Kungl. Majit, att till Virestadssjöarnas
sänkningsföretag i Kronobergs län måtte från statens avdikningsanslag anvisas
ett statsbidrag av 120 000 kronor, alltså ett rent bidrag. Detta arbete blev
av lantbruksstyrelsen godkänt så sent som den 19 april 1933. Den slutliga kostden
har i runt tal uppgått till 950 000 kronor, vilket belopp med omkring 196 000
kronor översteg den vid planens fastställelse beräknade kostnaden. Det var alltså
innan kriget satte in. Nu säger arbetsstyrelsen för företaget i fråga: »Därest
delägarnas genom sänknings företaget utvunna och uppodlade marker nu
icke åter skola försumpas och bliva odugliga för brukning och odling erfordras
arbeten för nygrävning och rensning i företagens avloppssystem för en kostnad
av minst 134 000 kronor.» Efter så kort tid står man inför en ny rensningshistoria,
som kostar ganska mycket pengar, vartill kommer, att man ej kan
klara upp de kostnader, som fastställts vid syneförrättningen. Dessa exempel
tala sitt tydliga språk örn att man ofta sätter i gång större företag, som i själva
verket bli ganska betungande för intressenterna.

Sedan kommer jag till den andra frågan, som jag tycker är än mera väsentlig.
Är det verkligen rim och reson att sätta i gång nied ett torrläggningsföretag
under nuvarande förhållanden på arbetsmarknaden med de priser som betingas.
Kan man överhuvud taget tänka sig att få folk, villiga att biträda vid dessa
torrläggningsföretags utförande. I min hemtrakt går det icke att till bondejordbruken
uppbringa en jordbruksarbetare för hur hög lön som helst. Jag är
själv ordförande i ett torrläggningsföretag, som för ett tiotal år sen slutförts.
Även om det nu vore lämpligt att företaga en rensning av detta, finns det icke
någon människa att få för utförandet därav. Det går helt enkelt icke, och örn
man skulle kunna få folk att utföra det arbetet, skulle det givetvis medföra
kostnader som man icke på något sätt räknat med när företaget sattes i gång.
Dessa förhållanden beträffande möjligheterna att få arbetskraft till företags utförande
göra, att det icke finns anledning att nu skynda på med dessa företag.

Även örn man får bidrag med 50 .procent till ett torrläggningsföretag _ efter

ändringarna i fjolårets direktiv för beviljande av bidrag till dessa företags utförande
blir det ju bara. företag av mera social karaktär, som få så högt anslag
som 50 procent — blir det ändå lån till halva summan som vederbörande under
lång tid får söka klara upp. Örn vi också skulle få det miljonanslag, som
herr Karlsson^ Stuvsta vill ha, anser jag därför, att man icke kan göra något
på detta område för närvarande. Örn så emellertid skulle kunna ske, blir det
bara förlust för intressenterna.

Då man ser på den väldiga balans beträffande ansökningar som förefinnes,
undrar man, örn det icke vore lämpligt att lantbruksstyrelsen vid beviljande
av bidrag fran anslaget gallrade ut sådana småföretag, där vederbörande själva
kunna^utföra det mesta arbetet. Bland dessa tusentals företag finns det sannolikt
många, där det endast rör sig örn en mindre avdikning, som jordägaren själv
kanhända kan utföra utan att anlita någon lejd arbetskraft. I Norrland tilllämpas
det systemet, att man, när det är besvärligt att få arbete, sysslar med

Onsdagen den 27 mars 1940.

Nr 13.

Statens avdikning sanslag. (Forts.)

sådana här företag under något eller några år. Genom bidragen har man då
fått en viss inkomst även örn företaget i det långa loppet haft ganska liten betydelse
ur jordbrukssynpunkt.

På dessa skäl, herr talman, måste jag för min del biträda utskottets förslag
och yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition. Om man inom lantbruksstyrelsen
hade möjlighet att göra en sådan gallring, som jag här talat örn, skulle det
— tror jag — leda till avlastning av en del, ja, kanske av flertalet småföretag,
som det här kan vara fråga örn.

Jag skall icke efter jordbruksministerns anförande närmare gå in på herr
Karlssons i Stuvsta »andra linje» i fråga örn jordbrukets framtid. I själva verket
är det nog icke så stor skillnad mellan de olika linjerna. Jag kan vara överens
mer herr Karlsson i Stuvsta i det avseendet, att man icke skall rationalisera
bort för många småjordbruk. En mycket stor del av dem, som icke ha förutsättningar
att vara kvar, rationalisera f. ö. bort sig själva.

Herr Karlsson i Stuvsta talade örn de väldiga möjligheter dessa jordbruk överhuvud
taget ha att anlita maskinell drift, Ja, det kan ligga åtskilligt däri, men
det är icke så säkert, att de små jordbruken i allmänhet efter företagna avdikningar
kunna använda maskinell drift i större utsträckning än dessförinnan.

Herr Karlsson i Stuvsta nämnde också, att vissa anslag givits till jordbrukets
upplysningsverksamhet och sådana saker, men någon rejäl förbättring av jordbrukets
produktion kunde han emellertid icke finna för senare tid. Ja, herr Karlsson
i Stuvsta, örn man tänker på vad det svenska jordbruket åstadkommit under
dessa krigsår och på den standard, som kunnat upprätthållas för svenska folket
i fråga örn livsmedel, måste det nog sägas att jordbruket sannerligen utfört
ett arbete som är ganska, jag höll på att säga, beundransvärt. Det kan hända
att det kan komma tider — utskottet har i sitt utlåtande snuddat därvid — då
jordbruket kan få det besvärligare när det gäller avsättningen av produkterna
än för närvarande. Örn vi importera mindre kraftfoder och odla mera oljeväxter,
kommer något överskott kanhända icke i fråga. Men jag kan icke undgå att
erinra mig våra tidigare svårigheter vid avsättningen av den produktion som
Sverige då var mäktig åstadkomma.

Ja. herr talman, med denna motivering och under uttalande av en maning att,
såväl när det gäller detta anslag som vid beviljande av bidrag till täckdikningar
under punkten här närmast, gå fram med försiktighet, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman,
mina herrar! Det har redan i denna diskussion påpekats, att riksdagen förra
året tog ståndpunkt till grunderna för avdikningsverksamheten och fastställde
ett anslagsbelopp. Frågan är nu örn man redan i år skall vara beredd att rucka
på vad som då beslöts. Herr Karlsson i Stuvsta kunde visserligen icke förstå
på vilket sätt denna fråga kunde lia något att göra med 1942 års jordbrukskommittés
arbete. Härtill vill jag säga, att den saken får han klara upp med
sig själv. Jag skall icke närmare gå in härpå, jag vill bara säga det, att örn han
har uppfattat saken så, att jordbrukskommittén, undertecknad och andra anse,
att rationalisering är detsamma soln bildande av nya familjejordbruk genom
sammanslagning av andra små jordbruk, då har han fått en alldeles felaktig
uppfattning. Det förslag, som kommer att föreläggas nästa års riksdag, kommer
att taga hänsyn till mångå, många andra ting. Jag kunde för min del
icke finna annat än att den springande punkten i hans framställning egentligen
var den att man i denna maskinteknikens tidsålder skall behålla så många småjordbruk
som möjligt.

Avdikningsverksamheten har en oerhörd betydelse för rationaliseringsarbetet.

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Statens avdikningsanslag. (Forts.)

Vid rationalisering måste nämligen som en huvudpunkt ingå en strävan efter
att arrondera brukningsdelarna på ett ekonomiskt sätt. Jag bär under veckohelgen
varit i tillfälle besiktiga flera förslag till avdikningsföretag, som med
all sannolikhet icke kunna komma till stånd efter nuvarande regler för erhållande
av bidrag, ur anslaget. Örn emellertid så skulle komma att ske, skulle
företagen dock ej leda till någon nytta på grund av ägornas starka söndersplittring.
För att avdikningsverksamheten skall kunna användas söm ett led i rationaliseringen
fordras otvivelaktigt att särskild hänsyn tages till företagets
betydelse för jordbruksfastigheternas arrondering. Det kommer med all sannolikhet
att visa sig, att man i dylika fall måste gå in för en annan relation
mellan båtnad och kostnad än den vi nu ha. Det kommer med all sannolikhet
att visa sig, att man i dylika fall får giva högre statsbidrag än vad som nu är
fallet, och det kommer kanske också att visa sig, att vi bli nödsakade att för
erhållande av statsbidrag ställa andra villkor än som nu ställas. Jag kan icke
säga annat än att det måste bli en differentiering av både statens bidrag och
markägarnas skyldigheter allteftersom torrläggningsföretagen avse att fylla
ändamålet att skapa bättre brukningsdelar eller endast avse att komplettera
brukningsdelar, som genom komplettering i grund och botten icke nå en bättre
karaktär än de förut hade. Det är därför min avsikt att i det förslag till
rationaliseringens befrämjande, som kommer att föreläggas nästa års riksdag.
, även taga upp frågan örn anslag, statsbidrag, statslån och villkoren för
avdikningsverksamheten.

Jag måste på grund härav slå fast, att denna verksamhet kommer att stå i
en intim förbindelse med arbetet på att giva det svenska jordbruket en större
bärkraft. Men örn det är så, då får man väl ändå medgiva, att det icke är någon
mening med att i år öka anslaget efter de gamla grunderna och medverka, i
den mån det överhuvud taget går, till en forcering av den verksamhet, som
man får räkna med redan nästa år kommer att bli föremål för en reform, som
vi skola hoppas leder till att både statens kostnader och torrläggningsverksamhetens
resultat få större betydelse än under nuvarande förhållanden.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag vill först rätta till ett par missförstånd.
Andre vice talmannen framhöll, att man nog måste säga, att det
svenska jordbruket under kriget utfört underverk, då det klarat landets livsmedelsförsörjning.
Jag har icke på något sätt velat bestrida detta, utan kan
på den punkten helt instämma i hans yttrande. Jag talade om någonting annat,
nämligen örn att de pengar, som staten hittills satsat i jordbruket, i mycket
ringa mån upphjälpt jordbrukets produktiva resurser.

Sedan vill jag rätta ett missförstånd till. Det bar sagts, att jag skulle företrätt
den åsikten att man i maskinteknikens tidevarv skall behålla så många
småbruk som möjligt. Den uppfattningen har jag nu icke hävdat. Men jag är
av den åsikten, att maskiner kunna användas även vid småbruk, örn den gemensamma
maskinanvändningen utvecklas och att familjejordbruken i fråga örn
såväl möjligheterna att använda maskiner som att förränta det kapital, som
nedlagts i maskiner, i varje fall icke äro nämnvärt överlägsna de vanliga
småbruken.

Det var givetvis mycket intressanta upplysningar som lämnades av jordbruksministern
i hans tal i övrigt. Han framhöll, att det i samband med planerna
för jordbrukets rationalisering kanske blir nödvändigt att överhuvud
taget, ändra den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens grunder och att
man i övrigt kunde vänta sig ett storstilat program för genomförandet av just
de åtgärder, som jag för min del talat för. Jag kan naturligtvis icke vara
annat än tillfredsställd med denna upplysning. Örn jag till någon del har miss -

Onsdagen den 27 mars 1940.

Nr 13.

Statens avdiknin g sanslag. (Forts.)

uppfattat den officiella linjen i fråga om jordbrukets rationalisering, måste
jag säga, att det nog inte är mitt fel. Jag har nämligen följt med alla uttalanden
som gjorts från officiellt håll, men jag har icke hört eller läst något
annat väsentligt än det, att hela problemet med det svenska jordbrukets framtid
skulle vara löst, därest man kunde slå ihop småbruken till familjejordbruk.
Örn det nu ligger till på annat sätt och man verkligen ämnar börja i rätt
ände genom att exempelvis förbättra jorden, finnes det ingen anledning att
diskutera den saken, ty då äro vi överens.

Vad sedan gäller arronderingsfrågan kan ju den lia en dubbel innebörd.
Det kan ju vara fråga örn att söka få all jord, som hör till en gård, på ett
ställe, men det kan också vara fråga örn att sammanslå olika jordbruk för att
få den nödvändiga arealen för ett bärkraftigt jordbruk.

Jag vet inte riktigt vad man här menar. Alltnog tror. jag att de upplysningar
som lämnats kunna bidraga till att något litet utvidga frågan örn vad
som är det väsentliga i fråga örn jordbrukets rationalisering. Den ganska ensidiga
diskussion, som hittills förts, har icke, enligt min mening, varit särdeles
upplysande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan;. 2:o) bifall till
motionen II: 132; samt 3:o) bifall till motionen II: 183; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 155.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 156, angående grundförbättringar: Bidrag till täckdikningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1 under nionde huvudtiteln (punkten
156) föreslagit anslagsanvisning till ändamålet för budgetåret 1946/47 med oförändrat
belopp av 400 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 233 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med II: 366 av herr
Pettersson i Dahl m. fl.; samt

2) II: 182 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl., vari riksdagen föreslagits att
till Grundförbättringar: Bidrag till täckdikningar för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 1 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, nied bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna I: 233 och II: 366, likalydande,
ävensom II: 182, till Grundförbättringar: Bidrag till täckdikningar för budgetåret
1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade vid denna punkt avgivits av herr
Andersson i Hedensbyn.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Med hänsyn till vad jag redan anfört
som motivering för motionen nr 183 under punkt 154 kan jag fatta mig mycket
kort i fråga örn motiveringen för motionen nr 182 under denna punkt.

Även här är det fråga örn den statliga bidragsverksamheten till jordförbättringsarbeten.
Som av tillgängliga uppgifter framgår råder också härvidlag
en enorm köbildning, då de statliga anslagen äro alldeles otillräckliga. Det av

Bidrag till
täckdikningar.

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Bidrag till täckdikningar. (Forts.)

undertecknad med flera föreslagna anslagsbeloppet på 1 700 000 kronor kan ju
anses vara mycket högt, men det är dock inte större än de årliga ansökningarna
från hushållningssällskapen. Av 3,7 miljoner hektar jord i landet är 1 miljon
hektar täckdikad, eller ca 25 procent. Ytterligare 1 miljon hektar anses
vara i trängande behov av täckdikning, men med nuvarande takt — ca 16 000
hektar örn året — skulle det ta 62 år innan denna miljon hektar blir täckdikad.
Det är ju sämst ställt vid de mindre jordbruken, och det vöre verkligen av behovet
påkallat att de statliga anslagen höjdes.

__ Emellertid är jsom bekant lantbruksstyrelsen motståndare till varje anslag
för detta ändamål. Man anser att täckdikningen är en så pass lönande affär,
att jordbrukarna själva borde kunna bestrida alla kostnader härför. Jag tilllåter
mig säga att denna uppfattning är synnerligen abstrakt. Det måste
ju vara lantbruksstyrelsen bekant att hela den svenska jordbruksnäringen är
beroende av statligt stöd, och detta gäller i synnerligen hög grad det mindre
jordbruket; bidrag till täckdikningar utgå enligt fjolårets riksdagsbeslut endast
till jordbruk upp till en viss storlek. Örn jordbruket för närvarande är beroende
av statligt stöd vöre det väl rimligt att detta stöd i högre grad inriktades
pa att förbättra jordbruksnäringens produktiva resurser och att i fortsättningen
göra jordbruket mera lönande och i mindre behov av statligt stöd. Det saknas
här enligt mm mening logik i lantbruksstyrelsens resonemang, men man kanske
inte kan begära så mycket av detta ämbetsverk.

Utskottet söker slingra sig mellan vår ståndpunkt och lantbruksstyrelsens
för att komma fram till sitt avslagsyrkande. Man skyller på brist på arbetskraft
och material. Det är sant att en viss brist på material har förefunnits i somliga
delar av landet, dock inte överallt. Detta torde lätt kunna avhjälpas av statsmakterna,
örn man insåge täckdikningens vikt och betydelse för jordbrukets
utveckling. Beträffande bristen pa arbetskraft är detta egentligen intet argument,
ty det mesta arbetet av detta slag utföres i regel av småbönderna själva.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till motionen II: 182.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
pa bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till motionen II; 182;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 157—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 163.

Lades till handlingarna.

Punkterna 164—169.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag Ull
avlöningar
vid statens
fartyg för
fiskeundersökningar.

Punkten 170, angående statens fartyg för fiskeundersökningar; Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1 under nionde huvudtiteln (punkten
170) gjort framställning — förutom örn godkännande av ändrad avlöningsstat
för statens fartyg för fiskeundersökningar — örn anslagsanvisning till avlöningar
med 85 500 kronor, vilket belopp med 10 900 kronor översteg motsvarande
anvisning för innevarande budgetår.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 176, av herr Lundberg
m. fl., vari, såvitt anginge förevarande punkt, hemställts, att riksdagen måtte

Onsdagen den 27 mars 1940.

Nr 13.

Anslag till avlöningar vid statens fartyg för fiskeunder sökningar. (Forts.)
godkänna Kungl. Maj:ts framställning under punkten 170 med de ändringar
som i motionen föreslagits ävensom till Statens fartyg för fiskeundersökningar:
Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 116 548 kronor.

Med motionen avsågs att medel skulle ställas till förfogande i sådan omfattning
att undersökningsfartyget Eystrasalt med utökad personal skulle kunna
hållas i gång under större delen av året.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och avslag å motionen II: 176,

1) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för statens fartyg
för fiskeundersökningar, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1946/47: . , .

2) till Statens fartyg för fiskeundersökningar: Avlöningar för budgetaret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 85 500 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lundberg: Herr talman! Då jag är motionär under punkterna 170 och
171 skall jag be att få anföra vartill jag och mina medmotionärer syfta med vår
motion. Syftemålet är att komma till rätta med en del svårigheter som speciellt
strömmingsfiskarena i Östersjön brottas med. Alla torde väl kunna erkänna
att fiskarenas inkomst- och levnadsförhållanden äro mycket slumpartade
och otillfredsställande. Ifrån samhällets sida är det därför angeläget att med
uppmärksamhet följa de med fisket sammanhängande frågorna och vidta lämpliga
och nödvändiga åtgärder för att ge hjälp och stöd åt fiskarena.

Under kriget ha avsättnings- och prisförhållandena inom fisket varit relativt
goda. Inom en snar framtid torde emellertid fiskarena komma att ställas
inför olika prövningar, och enligt min uppfattning erfordras det att samhället
med intresse och uppmärksamhet följer dessa frågor och vidtar effektiva och
snara åtgärder för att sätta in det stöd som behövs, örn dessa stödåtgärder
kunna få formen av hjälp till självhjälp, är detta ur kostnads- och andra synpunkter
att föredra.

Fisket i Östersjön är av mycket stor betydelse. Under år 1943 inbragte det
en fångstmängd på över 65 miljoner kg till ett värde överstigande 55 miljoner
kronor. Vid en återgång till fredsförhållandena kan man räkna med en
minskning av fiskpriserna, vilket kommer att kraftigt inverka på fiskets lönsamhet,
som inte ens under krigsåren varit alltför lysande för alla fiskare
i Östersjöområdet. I denna situation måste de lägre priserna kompenseras genom
effektivisering av fisket. I detta syfte är det nödvändigt att speciellt
strömmingens vanor, fångstmöjligheter och fångstredskap m. m. ägnas uppmärksamhet.
Fisket i Östersjön är som sagt till huvudsaklig del baserat på
strömmingen, och fiskets utfall är i högsta grad beroende av fiskens uppträdande
och vanor. Inom de flesta kustområden bedrives fångst endast under
kortare perioder, då strömmingen går nära land. Kunde man med båtar och
redskap följa strömmingsbestånden. och deras vandringar skulle fångsterna kunna
öka samtidigt som avsättningen blev lättare, då den blev jämnare fördelad
under året.

Ett ökat och gott samarbete mellan fiskets organisationer, tjänstemän och
fiskeribiologerna skulle innebära en önskvärd effektivisering på detta område.
Genom dc med fiskerifartyget Eystrasalt utförda undersökningarna^ har det
visat sig, att man något eller några år i förväg kan avgöra vilka årskullar
som komma att dominera strömmingsbeståndet. Med ledning av dessa uppgifter
skulle man bättre kunna planera anskaffandet av lämpligaste redskapstyper,
vilket även är av betydelse för fisket, samt följa strömmingens vand -

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till avlöningar viel statens fartyg för fiskeundersökningar. (Forts.)
ringar i Östersjön. De fiskeribiologiska undersökningarna äro därför av största
betydelse för fiskets lönsamhet.

För insjö- och västkustfiskets del kan man säga att undersökningsverksamheten
är relativt väl ordnad, vilket man inte kan säga i fråga örn östersjöfisket.
För Östersjön har lantbruksstyrelsen ett undersökningsfartyg, Eystrasalt, som
endast en mindre del av året hålles i gång. Det är nödvändigt att detta undersökningsfartyg
kan hållas i gång under större delen av året och att det får
erforderlig personal och utrustning. Den i ämnet väckta motionen syftar till
att för en rimlig kostnad få till stånd en effektivare forskningsverksamhet,
som är till gagn för fisket. Ostkustfiskarenas förbund har även enhälligt instämt
i motionens krav och har understrukit betydelsen av att åtgärder snabbt vidtagas
på detta område.

Man kan säga att utskottet i sitt utlåtande intar en mycket välvillig och
man kan väl även säga positiv hållning till spörsmålet, då utskottet framhåller:
»Motionärernas synpunkter på frågan örn utvidgade undersökningar för åstadkommande
av en effektivisering av fisket i Östersjön, särskilt det dominerande
strömmingsfisket, finner utskottet förtjäna beaktande och i fortsättningen —
då enligt motionärernas uppfattning en försämrad lönsamhet i näringen är att
befara —- böra uppmärksammas av lantbruksstyrelsen, som förutsättes framlägga
därav påkallade förslag.» Man får väl med stöd av detta skrivsätt förutsätta
att olika åtgärder komma att vidtas av lantbruksstyrelsen och att Kungl. Maj :t
följer ärendet med intresse.

Då jag emellertid har den uppfattningen att frågan är av brådskande natur,
då åtgärderna böra sättas in nu när krisen kommer, och att det också är ur
samhällets synpunkt lämpligt att kostnaderna för den hjälp som då blir erforderlig
begränsas, anser jag det vore lyckligt, örn kammaren i dag kunde bifalla
motionen och därmed även anvisa de medel som behövas för en effektivisering
på området. Även örn man är tacksam för utskottets välvilja i det här
sammanhanget, kan ju välviljan ändå inte ersätta hjälp till det faktiska behov
som i dag föreligger.

örn jag också har förståelse för att vi måste taga vederbörlig hänsyn till
det ekonomiska läget, måste jag säga att den här begärda ökningen av anslaget
med ca 36 600 kronor per år är så pass rimlig och har så goda verkningar,
att jag, för att ytterligare understryka betydelsen av frågan och den
snabba behandling av densamma som jag anser behövas, ber att få yrka bifall
till den i ämnet väckta motionen i vad den avser denna punkt.

Herr andre vice talmannen Carlström: Inom jordbruksutskottet, där vi i regel
äro jordbrukare, ha vi naturligtvis haft svårt att bedöma, örn denna fiskerinäringsfråga
är så angelägen som motionären nu velat påvisa. Vi ha emellertid,
som motionären också erkänt, uttalat oss ganska välvilligt i fråga örn motionen.
Då vi säga att vi förutsätta, att lantbruksstyrelsen kommer att ta upp
denna fråga, örn den finner att den är av sådan vikt att den bör föreläggas
riksdagen, så tro vi att detta är vad man för året från utskottets sida kan
våga gå in för. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

o Härmed var överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till motionen II: 176,
såvitt avsåge denna punkt; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna lil—176.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Punkten 177, angående gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare o0ttgörelse

erlagd bensinskatt. till fiskeri näringen

för

Efter föredragning av punkten anförde: övarfZlZd

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! X föreliggande punkt behandlar bensinskatt.
utskottet ljungh Maj:ts förslag rörande bensinskattemedlens fördelning och ett
par i samband därmed väckta motioner.

Sedan skatt infördes på bensin har ett visst belopp årligen restituerats till
fiskerinäringens utövare såsom ersättning för av dem erlagd bensinskatt. I och
med kriget och avspärrningen infördes den ordningen att endast ett mindre
belopp ställdes till fiskerinäringens förfogande. Fiskarena ha således faktiskt
med den skatt de erlagt på bensin för fiskets bedrivande även fått bidraga till
ett sådant ändamål som vägunderhållet. I en motion vid fjolårets riksdag yrkade
vi på en höjning av det anslag, som skulle komma fiskerinäringen till
godo, och riksdagen gick i så måtto denna begäran till mötes att anslaget höjdes
från 100 000 till 150 000 kronor. Samtidigt kvarstod emellertid det faktum
att fiskerinäringens utövare betalade inte mindre än 586 000 kronor i
bensinskatt. Vi anse att det inte kan vara riktigt, att fiskerinäringens utövare,
som helt visst ha en hel del svårigheter att dras med, skola behöva bidra till
vägunderhållet, vilket faktiskt blir fallet med nuvarande ordning. I år ha vi
återkommit med en motion, där vi yrka att ett något större belopp skall ställas
till fiskerinäringens förfogande för bidrag till vissa åtgärder för befrämjande
av fisket.

Utskottet har inte velat bifalla motionen. Utskottet skriver i stället att utskottet
vill »framhålla önskvärdheten av ett klarläggande från Kungl. Maj:ts
sida i vad mån viss relation mellan erlagd bensinskatt och påräknelig restitution
är avsedd att upprätthållas eller vilken annan beräkningsgrund som bör
iakttagas».

Jag tycker det är ett högst märkvärdigt uttalande från utskottets sida att
man vill framhålla önskvärdheten av att Kungl. Majit klarlägger, vilken relation
som skall bli rådande när det gäller att återbetala denna av fiskarena erlagda
bensinskatt. Enligt mitt förmenande är det fullt riktigt att till fiskarena
återbäres precis lika mycket som de erlagt i bensinskatt! Örn så bleve förhållandet
och man exempelvis för budgetåret 1944/45 finge en restitution på
586 000 kronor, skulle ju därmed kunna tillgodoses en hel del åtgärder för
fiskets befrämjande.

Man talar i dessa dagar så mycket örn rationalisering. Jag kan försäkra att
även på detta område återstår mycket att göra. Jag har personlig erfarenhet
av hur värdefullt det varit med dessa små pengar man fått när det. gällt att
åstadkomma för fisket nödiga åtgärder nere i min hemtrakt. Jag vill därför
begagna detta tillfälle att framställa det önskemålet, att när Kungl. Majit
går att verkställa denna av utskottet begärda översyn Kungl. Maj :t måtte utgå
ifrån det enligt mitt förmenande självklara förhållandet att till fiskerinäringens
utövare skola återbetalas de medel de erlägga i bensinskatt.

Jag skall i dag inte framställa något yrkande om bifall till motionen, hur
lockande det än vore, då jag anser det lönlöst. Jag vill bara uttrycka den förhoppningen
att vi snart nog måtte komma i det läget, att fiskarena få tillbaka
vad de erlagt i bensinskatt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Larsson i Karlstad.

Herr Utbult: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att framställa,
något yrkande, utan endast för att instämma i do synpunkter herr Jonsson i

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Säkerhetsanordningar

till ledning
för fiskefartyg.

Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt.

(Forts.)

Skedsbygd framfört beträffande önskvärdheten av ett större anslag till fiskerinäringen
såsom gottgörelse för av dess utövare erlagd bensinskatt.

Jag har, herr talman, som ledamot av 1945 års fiskeriutredning rest runt
Sveriges kuster och därvid i likhet med kommitténs övriga ledamöter kunnat
konstatera, att det finns ett stort behov av fiskehamnar, inte minst av mindre
sådana, av bryggor och av farleder. Anslag till dylika anläggningar utgår som
bekant av bensinskattemedel. Yi ha i utredningen ansett, att bidrag av bensinskattemedel
böra utgå till anläggning av hamnar och farleder, som dra en kostnad
icke överstigande 10 000 kronor. Med tanke härpå hade det varit så mycket
mera önskvärt, att utskottet tillstyrkt den föreliggande motionen örn höjning
av här ifrågavarande anslag till 300 000 kronor, detta icke så mycket för
västkustens vidkommande, där hamnar och dylika anläggningar i regel äro av
större format, utan fastmera för ostkusten, Öland och Gotland och icke minst
norrlandskusten, där behovet är särskilt framträdande. Under så gott som hela
kriget har byggandet av hamnar, såväl större som mindre, fått ligga nere, enär
anvisade anslag varit för små. Det är nu därför på tiden att medel beviljas,
så att dessa arbeten kunna sättas i gång. Jag måste säga, att det var beklämmande
att nödgas konstatera, hurusom på många platser fiskarena hade att
kämpa med stora svårigheter för att kunna bereda nödigt skydd åt sina små
fiskebåtar.

Herr talman! Då motionären icke yrkat bifall till sin motion skall icke heller
jag göra det. Jag har velat begagna tillfället att säga, att jag icke anser
det riktigt handlat av staten att av de cirka 600 000 kronor om året, som tagits
in i form av bensinskatt från fiskerinäringen, bara återlämna 1 500 kronor örn
året. Allt det- som flyter in till statskassan på detta sätt borde i själva verket
gå tillbaka till fiskarena. Jag understryker alltså, herr talman, ännu en gång
det stora behovet av anslag till sådana arbeten, om vilka jag här talat.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 178—182.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 183, angående säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg.

Kungl. Majit hade i propositionen nr 1 under nionde huvudtiteln (punkten
183) föreslagit riksdagen att för budgetåret 1946/47 under förevarande anslagstitel
anvisa ett reservationsanslag av 43 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 68
av herr Karlsson, Gustaf, m. fl. och II: 99 av herr Persson i Vinberg m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen till Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg
för budgetåret 1946/47 måtte anvisa ett reservationsanslag av 60 000
kronor.

Motionerna innefattade förslag örn anskaffande av en lys- och ljudboj för
angöring av Falkenbergs hamn.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å de likalydande motionerna 1:68 och 11:99,
till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg för budgetåret 1946/47
anvisa ett reservationsanslag av 43 000 kronor.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg. (Forts.)

Vid denria punkt kade reservation avgivits av herrar Utbult och Johansson
i Torp, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till de likalydande motionerna
I: 68 och II: 99.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Persson i Vinberg: Herr talman! För under denna punkt angivet ändamål
har lantbruksstyrelsen för kommande budgetår begärt ett belopp av 60 000
kronor, därav 17 000 för bättre vägledning vid angöring av Falkenbergs hamn.
Anordningen är tänkt som en lys- och ljudboj. Svårigheterna att angöra hamnen
i fråga äro vid dålig sikt avsevärda. Farvattnen runt inloppet äro fulla av
grund, och grundstötningar äro därför ingalunda ovanliga. Hamnens läge i förhållande
till de reguljära fiskeplatserna gör att trafikfrekvensen är så livlig,
att hamnen årligen anlöpes av 2 100 fiskebåtar.

Departementschefen har nu utan närmare angiven motivering avvisat detta
anslagskrav på 17 000 kronor, och jag har därför jämte några kammarkolleger
väckt en motion, i vilken hemställes örn bifall till lantbruksstyrelsens ifrågavarande
anslagsäskande. Utskottet har med en välvilligt skriven motivering,
vari utskottet fallit tillbaka på departementschefens uppfattning, förklarat
sig anse, att åtgärden i fråga kan anstå till ett kommande år. Det är tämligen
oklart om utskottet, när det här utställer en växel på framtiden, har departementschefens
intentioner att stödja sig på. Det är mot denna oklarhet och
obenägenhet att tala rent språk som jag i någon mån vill reagera. Jag tycker
att det är en mycket rimlig fordran att få veta vilka sakskäl som kunna
anföras då man yrkar avslag på ett anslag till ett behov, som är så väl dokumenterat
som det föreliggande.

Dimma och storm äro ingalunda några okända begrepp på västkusten. Senast
i förra veckan fingo vi ett eklatant bevis på vilken oreda exempelvis
dimman kan åstadkomma. Under onsdagen dirigerades den västsvenska fiskeflottan
per radio till Falkenberg. Orsaken var att det fanns ishinder norröver.
På grund av dimman kunde emellertid Falkenberg icke angöras, utan man
fick ligga utanför och hålla sjön, vilket var liktydigt med att man fick köra
fram och tillbaka i 15 timmar från 4 på eftermiddagen till 7 på morgonen.
Man frågar sig naturligtvis, örn detta kan vara en förnuftig ordning. Det hela
är i stället ett oerhört slöseri med tid, pengar och drivmedel, och härtill kommer
ju också risken för kvalitetsförsämring av fångsterna.

Första kammaren har redan bifallit motionen, och med hänvisning härtill
skall jag avstå från att längre ta kammarens tid i anspråk. Jag vill endast
ytterligare framhålla, att vi ju här i landet lia en ganska viii utvecklad arbetarskyddslagstiftning
och att det här gäller att ge havets arbetare bästa möjliga
skydd. Jag är övertygad örn, ärade kammarledamöter, att man på västkusten
kommer att uppskatta kammaren, om den följer samma linje som första kammaren.
Ett sådant beslut kommer att värdesättas på ett helt annat sätt än om
man bara sticker detta jordbruksutskottets utlåtande i händerna på vederbörande,
när do söka säker hamn.

Herr talman! Jag ber att med denna korta motivering få yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen, vari hemställes örn bifall till motionen.

Herr Utbult: Herr talman! Man tycker att ett anslag som detta borde falla
under tionde huvudtiteln, med andra ord betraktas såsom en lotsverkets angelägenhet.
Saken är emellertid den att lotsverket icke anser en sådan här farled,
som huvudsakligen användes av fiskebåtar, för allmän farled, utan till
sådana hänför lotsverket endast farleder, som begagnas av större ångbåtar.

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg. (Forts.)

Det har viel flera tillfällen sagts från lotsverkets sida, att den och den farleden
är väl behövlig men att man icke har anslag till densamma, då den
icke kan betraktas som allmän farled, och att anslag till sådana här säkerhetsanordningar
för fiske falla under nionde huvudtiteln. Jag skall, herr talman,
be att få ge ett exempel på vilka tråkigheter det kan leda till för fiskarkårens
vidkommande att lotsverket icke har hand örn en fyranläggning sådan
som den här föreslagna. I en ganska stor farled från Kattegatt till Göteborg
ha fiskarena ensamma under årens lopp måst anordna fem fyrar, vilka
dragit en kostnad av 30 000 kronor. I bidrag av landsting och hushållningssällskap
har man erhållit 3 000 kronor, men återstoden har man fått ta av
inkomsten på fisket, som i medeltal har belöpt sig till 10 000 å 15 000 per
år. Lotsverket, som anlägger fyrar och utprickningar för den större sjöfarten,
borde därför också med sina anslag utföra sådana hiir anläggningar. Förlidet
år blev en fyr anlagd för 5 000 kronor i Göteborgs farvatten, och de pengarna
fingo fiskarena själva samla ihop. Lotsverket har emellertid redan godkänt
fyren att intagas till allmänt underhåll, vilket ju visar att den var nödvändig
även för den större sjöfarten.

Det belopp på 17 000 kronor varom bär är fråga har såväl departementschefen
som utskottet utan motivering avstyrkt. Jag beT, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Den omständigheten att Kungl. Majit icke tagit upp detta anslag till lysekil
ljudboj i Falkenbergs hamn beror icke därpå, att icke Kungl. Majit skulle
finna denna säkerhetsåtgärd av behovet påkallad. Det kan nog utan vidare
sägas, att det skulle vara önskvärt att nödiga åtgärder vidtoges för att säkerställa
fiskarenas anlöpande av denna hamn. Emellertid tror jag, att var och
en som något närmare tagit del av handlingarna i målet måste ställa sig
tveksam till frågan, örn denna sak är tekniskt utredd och örn den anordning,
som här är föreslagen, är ekonomiskt försvarbar. Man finner nämligen av
handlingarna, att alla myndigheter anse att en mistsignalanläggning borde
komma till utförande i detta inlopp. Detta är det mest effektiva, men det
avstyrkes av myndigheterna på två skäl. Det ena skälet är att lotsverket säger
sig icke kunna sköta en mistsignalanordning utan ytterligare kostnader
för lotsstationen i Falkenberg. Det andra skälet är det som lantbruksstyrelsen
anför, nämligen att en mistsignalanläggning skulle ställa sig väsentligt
dyrare än den lys- och ljudboj, som nu föreslås.

Örn man finner att skillnaden i anläggningskostnad icke är större än
13 000 kronor, blir man ju litet fundersam och undrar vad som kan vara det
verkliga skälet att vederbörande gå in för den sämre anordningen. Då finner
man nog vid en liten efterforskning, att det är planer å bane att ändra
inloppet till Falkenbergs hamn och att vederbörande följaktligen nu icke våga
föreslå en mistsignalanläggning utan stanna för det sämre alternativet. En
motionär i första kammaren förklarade visserligen att lys- och ljudbojen var
flyttbar, och det tror jag ju att den är, men jag måste fråga mig, örn icke
resultatet blir, att denna lys- och ljudboj örn några år begäres flyttad från
Falkenberg för att man i stället skall få en mistsignalanläggning. Det är detta
som gör att jag för min del måste fråga, örn det vore riktigt rätt att nu gå
in för en sak, som dock kostar en del pengar men som man kan hysa en viss
farhåga för endast skall bli en provisorisk anordning. Jag måste därför säga,
att jag — med allt beaktande av fiskarenas intresse, som jag så väl förstår ■—
n0_g tycker att det finns skäl att litet mera tänka på denna sak och låta den
bil föremål för ytterligare överväganden, innan man tar slutlig ståndpunkt.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg. (Forts.)

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! När utskottet hade detta ärende
uppe till behandling, fann utskottet att ärendet icke förelåg i så utrett skick
att utskottet på en enskild motion ville ändra Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet
skrev därför så välvilligt som kammarens ledamöter se av utskottets uttalande
här, nämligen att utskottet för sin del beaktar önskemålet att få denna
säkerhetsanordning, men att utskottet anser att det hela bör kunna anstå
till ett kommande år. Därmed avser utskottet att den utredning, som bör föreligga
innan riksdagen fattar beslut i sådant här ärende, bör vara så pass
fullständig att man från riksdagens sida kan lia någorlunda garanti för att
den anordning, som kommer till stånd, är den ur trafikens synpunkt lämpligaste.
Jag ber därför, herr talman, oavsett att första kammaren, enligt vad
som upplysts, bifallit motionen, att få hemställa, att andra kammaren för sin
del måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Persson i Vinberg: Herr talman! Jag kan icke instämma med herr
statsrådet då han säger, att det här är fråga om en mycket blygsam begäran.
Jag bär nämligen tagit del av handlingarna i målet, och jag vet, att örn man
vill ha en effektivare anläggning, det hela blir betydligt dyrare än som här
angivits.

Frågan örn utbyggandet av Falkenbergs hamn ligger så i fjärran att jag
måste anse det ansvarslöst — det tillkommer både statsrådet och utskottet
ansvar i detta avseende — att längre ha det som det är därnere. Man vill lia
detta surrogat, tills man får en bättre anordning.

Falkenbergs hamnstyrelse har lovat att stå för driftskostnaderna, och de
uppgå icke till mer än 300 kronor örn året. Någon ytterligare utgift för staten
för detta ändamål blir det icke. Vi lia i motionen framhållit, att lys- och ljudbojen
en gång när den blir överflödig kan flyttas, och det tycker jag bör vara
rätt avgörande i detta fall.

Jordbruksutskottets ordförande, herr Tjällgren, erkände i första kammaren,
att utskottet måhända intagit en något egendomlig ståndpunkt i frågan
och att det kanske berodde på att utskottet icke förstått densamma. Jag vill
hemställa till herr Andersson i Tungelsta, örn icke han skulle kunna sträcka
sig ungefär lika långt som herr Tjällgren och säga, att utskottets egendomliga
sätt att skriva möjligen kan bero på att man icke helt förstått denna fråga.
Jag kan icke se att detta är någon speciell fråga för Falkenbergs vidkommande,
ty behovet är ju allmänt känt, och saken Ilar tagits upp av bohusfiskarena.
Aven örn jag icke känner mig helt till freds med arrangemanget i fråga, så är
det hela dock en rimlig säkerhetsåtgärd, och jag skulle finna det egendomligt
om icke andra kammarens ledamöter skulle reagera på ungefär samma sätt
som första kammarens ledamöter gjort.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Persson i Vinberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill. att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
183 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit motionerna 1:68 och 11:99.

Punkterna 184 och 185.

Lades till handlingarna.

Punkterna 186—206.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 207—209.

Lades till handlingarna.

Punkterna 210 och 211.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 212.

Lades till handlingarna.

Anslag till Punkten 213, angående skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å
väg- och skogar i enskild ägo.

nådeval skogar I propositionen nr .1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln (punkten
i enskild ägo. 213) föreslagit riksdagen att för budgetåret 1946/47 för ändamålet anvisa ett
reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:164
av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl., och 11:280 av herr Svensson i Vä
m. fl., vari hemställts, att riksdagen till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo måtte anvisa ett reservationsanslag av
4 255 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å de likalydande motionerna 1:164 och II: 280,
till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden hade under denna punkt avgivits av
dels herr Andersson i Löbbo, dels herr Ericsson i Sörsjön och dels herr Andersson
i Hedensbyn.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Vid den nu föredragna punkten i
utskottets utlåtande har jag fogat en blank reservation för att få till kammarens
protokoll fogade några ord, som jag hoppas komma att välvilligt beaktas
av vederbörande departementschef.

Det allmänna har lämnat bidrag till byggande av skogsvägar sedan 1933.
Då anvisade riksdagen 500 000 kronor för ifrågavarande ändamål. Under tiden
från 1933 till och med budgetåret 1945/46 ha anvisats sammanlagt 11 750 000
kronor. Av denna summa ha för innevarande budgetår anvisats på riksstaten

Onsdagen den 27 mars 1940.

Nr 13.

Anslag till väg- och flottledshyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)

2 000 000 kronor oell på tilläggsstat 500 000 kronor eller tillsammans 2 500 000
kronor. För nästa budgetår föreslår departementschefen ett anslag på 2 000 000
kronor. Detta belopp tillstyrkes av utskottet.

Vid sin beräkning av anslagsbehovet har skogsstyrelsen begärt ett väsentligt
högre anslag, mer än dubbelt så stort eller 4 255 000 kronor. Då skogsstyrelsen
beräknat detta anslagsbehov har styrelsen utgått från den uppskattning av det
normala medelsbehovet, sorn 1930 års skogsutredning kommit till, nämligen
att för fyllandet av de närmaste behoven av skogsvägar skulle erfordras en
årlig anslagssumma av 4 500 000 kronor under en tidrymd av tio år.

Skogsvägarna ha under kriget haft en stor betydelse för bränsleförsörjningen.
Utforslingen av skogsprodukter har genom de nya skogsvägarna kunnat ske
även från sådana produktionsområden, från vilka tidigare avsättning i ingen
eller blott ringa grad kunnat äga rum. Skogsvägarnas betydelse ur bränsleförsörjningssynpunkt
visas kanske bäst av den undersökning, som skogsstyrelsen
låtit verkställa och som omfattat nästan samtliga nya skogsvägar inom Södermanlands,
Jönköpings, Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län. Undersökningen avser vägar, som byggts under tiden 1 juli 1940—
31 december 1944. För dessa vägars byggande ha använts i avrundat tal
318 000 dagsverken, och på vägarna ha, sedan de blivit färdigbyggda, utkörts
2 341 000 kubikmeter bränn- och massaved. Detta innebär, att mot varje dagsverke,
som nedlagts på dessa skogsvägbyggen, svara 7,4 kubikmeter utkörd
ved. En betydande del av denna virkesutvinning torde icke ha kunnat erhållas
utan dessa skogsvägars tillkomst.

Hur mycket lia då dessa skogsvägar kostat det allmänna? Jo, de lia kostat
det allmänna 1 789 000 kronor. Örn nian slår ut detta på antalet kubikmeter
bränn- och massaved, motsvarar det 76 öre per kubikmeter utkörd ved. Man
kan nog utan överdrift säga, att statsbidraget till skogsvägar under kriget
inneburit en sund och ur det allmännas synpunkt billig åtgärd för underlättandet
av bränsleförsörjningen. Kriget är nu slut, men bränsle- och virkesförsörjningen
är fortfarande ett stort och svårbemästrat problem. Hur länge vi
få brottas med svårigheterna på ved- och virkesfronten veta vi ej. Måhända
kunna vi hoppas, att när de vägar bli färdiga, som komma att byggas för de
anslag, som riksdagen i dag beviljar, svårigheterna kanske äro över. Någon
säkerhet härför ha vi i dag icke. Och även örn nian är optimist nog att tro
på en sådan utveckling på bränslemarknaden, finnas likväl tillräckliga skill
för ett betydligt högre anslag än det Kungl. Maj:! och utskottet föreslå.

Den förutnämnda siffran på 4 500 000 kronor örn året under tio år, är beräknad
med hänsyn tagen till normala fredsförhållanden. Skogsvägarnas betydelse
för ett ändamålsenligt utnyttjande av våra skogar har måhända ännu icke
tillräckligt beaktats. Avverkningen har mångenstädes i trakter, som ur avsättningssynpunkt
ligga väl till, bedrivits så kraftigt, att en återhämtning för
åstadkommande av större virkesförråd är behövlig. Det borde då vara desto
mera angeläget att sådana skogar, som ligga sämre till och som ligga långt från
allfarvägen och där virkestillgången fortfarande är relativt riklig, kunna
utnyttjas bättre än förut. Ur dessa synpunkter hade det varit väl försvarbart
att anslaget hade ökats.

Skogsvägnätets utbyggnad har sitt värde jämväl för andra ändamål än den
rena virkesförsörjningen. I åtskilliga fall tjäna skogsvägarna nämligen uppgiften
som behövliga utfartsvägar för avsides liggande gårdar idler odlingstorp.
De ha också betydelse för turist- och friluftslivets utveckling. Skogarnas
stora rikedom på vilda skogsbär kan genom deni bättre tillvaratagas och utnyttjas.
Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har beträffande skogsbärens tillvaratagande
vid nybyggda skogsvägar lämnat en sammanfattande uppskatt Andra

kammarens protokoll 19AG. Nr IS. 6

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

. Anslag till väg- och flottledshyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)
ning av de vardén, som efter skogsvägarnas tillkomst utvunnits. Jag ber att
fa nämna några siffror av intresse. Det gäller tre vägar. Den första är Vinnfarsvägen
i Järvsö socken med en längd av 20 kilometer. Den årliga inkomsten
av bär vid denna väg uppskattas till 60 000 kronor. Den andra vägen är Långnäsvägen
i Arbra socken med en längd av 14 kilometer. Den årliga inkomsten
av bär vid denna väg beräknas till cirka 20 000 kronor. Den tredje vägen är
Gebbarskogsvägen i Färila socken, som ännu icke är fullbordad men som färdigbyggts
på en Sträcka av 22 kilometer. (Värdet av bärplockning under de
senaste arén uppskattas till lägst 75 000 och i bästa fall 100 000 kronor per år.

Jag Ilar självfallet med de här anförda siffrorna icke velat göra gällande,
att man behöver bygga skogsvägar enbart för bärplockning, utan jag har bara
velat notera det faktum, att skogsvägarna ofta kunnat fylla även andra viktiga
uppgifter än enbart skogliga.

^Nu förstår jag val, att läget på arbetsmarknaden verkar starkt återhållande
på möjligheterna att forcera utbyggandet av skogsvägnätet. Den mänskliga
arbetskraften behöves för ändamål, som äro lika viktiga och kanske ofta viktigare
än byggandet av skogsvägar. Det är, herr talman, i främsta rummet eller
kanske rent av uteslutande denna synpunkt, som gör, att jag i dagens situation
icke kommer att ställa något yrkande. Jag tillägger, att det är möjligt,
att arbetskraftproblemet av i dag är en aning mera ansträngt än vad det kunde
antagas bli vid det tillfälle, då skogsstyrelsen gjorde sin beräkning angående
anslagets behövliga storlek.

Jag nöjer mig alltså med att till jordbruksministern rikta en enträgen vädjan
att se till, att anslaget till skogsvägbyggnader i fortsättningen icke kommer
att sättas pa svältkost. Skulle förhallandena medgiva eller skulle situationen
på bränslemarknaden föranleda ökat vägbyggande, förutsätter jag, att
ytterligare medel för nästa budgetår komma att anvisas på tilläggsstat.

I detta anförande instämde herrar Orgard och Ericsson i Sörsjön.

Vidare yttrade:

.Herr Svensson i Vä: Herr talman! Jag skulle i stort sett kunnat inskränka
mig till att instämma i vad den föregående ärade talaren här har sagt i denna
för våra skogsbygder så oerhört viktiga fråga.

Jag vill emellertid till en början i likhet med herr Andersson i Löbbo konstatera,
att intresset för byggande av skogsvägar har varit i stigande. Det var
ju, som han redan förut omtalat, år 1933 som det första anslaget till dessa
vägar i enskild ägo utgick. Det första anslaget på denna punkt hade arbetslöshetslindrande
karaktär, och beloppet var från början ganska ringa. Sedan
emellertid 1936 års skogsutredning hade påvisat den stora betydelse skogsvägarna
ha icke bara för en eventuell anskaffning och fram försl ing av ved
utan för hela den ekonomi, som skogsbruket kan sägas representera, har detta
anslag ändrat karaktär och får numera anses som ett statens stöd åt skogsnäringen
i dess helhet. I samband härmed ha också de av riksdagen anvisade
anslagsbeloppen, såsom den föregående talaren angav, avsevärt ökats.

Med anledning härav ser jag för min del skogsvägbyggandet icke som en
åtgärd av mera tillfällig natur, tillkommen för att bemästra en tillfälligt svår
situation, sådan som bränslesituationen exempelvis för närvarande är. Byggandet
av dessa skogsvägar är enligt min mening en grundförbättrande åtgärd,
som man alltså får se på bra mycket längre sikt. Det kan fullt jämföras
och jämställas med sådana rent skogsvårdande åtgärder som skogsodling och
skogsdikning, för vilka särskilda statsanslag i understödjande syfte finnas.

Att riksdagen till fullo insett skogsvägarnas betydelse och haft intresse för

Onsdagen den 27 mars 1046.

Nr 13.

Anslag till väg- och flottledsbg g g nåd c r å skogar i enskild ägo. (Forts.)
dessa vägar har tagit sig uttryck dari, att riksdagen 1943 i samband med
antagandet av nu gällande bestämmelser för anslaget beslöt en höjning av den
maximala bidragsprocenten från i propositionen föreslagna 50 procent för
stamvägar och 40 procent för andra vägar till 75 procent för båda kategorierna.
Visserligen utnyttjas de högsta procentsatserna sällan. Enligt uppgift är
i regel bidraget 50—55 procent för stamvägar och 30—35 procent för andra
skogsvägar. Icke minst detta av riksdagen ådagalagda intresse torde lia verkat
i hög grad stimulerande på denna byggnadsverksamhet.

Härtill kommer, att skogsvårdsstyrelserna särskilt nu under krigstiden ha
bedrivit en viss propaganda för byggande av dylika vägar. Att detta myndigheternas
intresse varit av oerhört stor betydelse för bränsleförsörjningen i
dessa avspärrningstider har också framhållits i statsverkspropositionen.

Svårigheterna för bränsleförsörjningen äro, såsom den föregående talaren
också nämnde, ännu icke över. För att möjliggöra uttransport av den ved, Som
skogsägarna äro ålagda att leverera, ha många sådana i förlitande på statsbidrag
därför redan satt i gång och i vissa fall kanske även slutfört erforderliga
skogsvägarbeten. I andra fall ha skogsägarna redan avverkat och upplagt
ved efter de vägar, som äro utstakade och planerade, i avsikt att framforsla
denna ved när vägarna blivit iordningställda. Sedan ansökan örn statsbidrag
ingivits till skogsvårdsstyrelsen, ha skogsvårdsstyrelsens tjänstemän planlagt
vägen och härvid förespeglat visst bidrag, varför skogsägaren ansett det tämligen
säkert, att detta statsbidrag skulle utgå, och alltså utfört arbetet.

De medel, som för närvarande stå till skogsstyrelsens disposition i detta
fall. räcka icke på långt när, då man skall fylla det behov, som gör sig gällande.
För närvarande ligga från skogsvårdsstyrelsernas sida inne ansökningar
på i runt tal 1 500 000 kronor, och ytterligare ansökningar till betydande belopp
äro att förvänta inom den närmaste framtiden, medan de medel, som stå
till förfogande, allenast gå upp till 400 000 kronor. Det visar tydligt och klart,
att behovet av detta anslag är mycket stort. Man kan här icke på något sätt
— och det har heller ej gjorts -— tala örn bristande intresse från skogsägarnas
sida.

Den behandling, som anslaget till skogsvägarna fått i årets statsverksproposit-ion,
anser jag därför för min del icke vara fullt rättvis. Den får kanske anses
sorn varande i det hårdaste laget. Det har anvisats 2 000 000 kronor i stället
för äskade 4 255 000 kronor. Skogsstyrelsen har gjort en hemställan om
sistnämnda belopp, men denna hemställan har icke föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Att skogsvägbyggandet i mindre grad bör uppmuntras i tider, då det räder
högkonjunktur och då det icke förefinnes någon arbetslöshet, än under lågkonjunkturperioder,
då särskilt arbetslösheten är framträdande, kan vara ett
riktigt motiv för en viss återhållsamhet vid anvisande av medel även på denna
punkt. Det är något som jag gärna vill erkänna. Men behovet av bättre
kommunikationer överallt i våra skogar är så pass stort, att man knappast
behöver befara brist på lämpliga beredskapsarbeten en gång, när arbetslösheten
kommer att sätta in. Det lär också vid sidan av detta normala utb.yggnadsprogram
finnas en beredskapsreserv, som är tillräcklig för att möta en
första arbetslöshet och som också ger rådrum för ytterligare planläggning, om
så skulle krävas. Jag kan också framhålla det förhållandet, att i all synnerhet
när det gäller de mindre skogsägarna bygga dessa till stor del sina skogsvägar
med eget folk, varför risken att genom skogsvägbyggande andra viktiga arbeten
i någon större utsträckning skulle bli eftersatta är tämligen ringa.

Jag skall, herr talman, icke ytterligare upptaga tiden. Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den av mig väckta motionen.

Xr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Anslag till väg- och flottledshy g gunder ä skogar i enskild ägo. (Forts.)

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Fastän jordbruksutskottets
ärade vice ordförande talade så varmt för ett förhöjt bidrag'', gjorde
han i alla fall intet yrkande. Jag trodde inte heller att något yrkande om
högre anslag skulle framställas. Men då herr Svensson i Vä nu i alla fall framställt
ett sådant, borde det vara utskottets ledamöter förlåtet, örn de i sin tur
yrka bifall till utskottets hemställan.

Utskottets vice ordförande tillhör ju skogsstyrelsen, och det är klart, att man
i varje styrelse eller ämbetsverk är angelägen örn att få anslagen ökade i så
stor utsträckning som möjligt. Det är därför bara i sin ordning att utskottets
vice ordförande här talade för höjt anslag. Men vi ha inom utskottet haft
tillfälle att rådgöra med chefen för skogsstyrelsen, och även han talade
visserligen för en höjning av anslaget, men man fick knappast den uppfattningen
att det var så angeläget just nu. Det finns en reserv på en miljon kronor
kvar av tidigare beviljade anslag, och här får man nu de två miljoner kronor,
som departementschefen föreslagit. Man har då tillsammans tre miljoner kronor
att röra sigsmed. Jag vill ingalunda underskatta betydelsen av att skogsvägarna
även i fortsättningen bliva utbyggda här i landet, men jag kunde aldrig
tänka mig att det senapskorn, som sattes i jorden när det första anslaget beviljades,
skulle växa ut till ett träd med dessa proportioner.

lied anledning av vad som för övrigt åberopats i diskussionen vill jag framhålla,
att med nuvarande priser på skogsprodukter — det betalas ju nu mellan
20 och 25 kronor per kubikmeter för skog på rot — borde man från skogsägarnas
sida kunna kosta på sig en hel del för att få lämpliga vägar till sina
skogar. Aven de, som ha mycket stora skogsmarker, borde under sådana förhallanden
ha möjlighet att bygga vägar till sina skogar, om de bara vilja. Detta
kan ske utan mera kännbara ekonomiska uppoffringar för skogsägaren. Atmmstone
bli utgifterna för väganläggningarna relativt små jämfört med skogens
värde. Herr Svensson i Vä sade ju också, att när det gäller de mindre skogsägarna
kunna dessa arbeten utföras med egen arbetskraft, och då bli ju inte
heller kostnaderna så oöverkomliga, även örn icke staten bidrager med 75
procent till kostnadernas bestridande.

Nu har departementschefen som sagt gatt med på ett anslag på två miljoner
kronor och med de pengar som finnas förut har man alltså tre miljoner kronor
dispombla för nästkommande ar. Jag vet inte i vilken utsträckning ytterligare
utbyggnad av skogsvägnätet är behövlig för att säkerställa bränslebehovet
i landet, men jag tycker ändå att kammaren kan med ganska gott samvete
gå in för Kungl. Maj :ts förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag!

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall
till de i ämnet väckta motionerna : och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Vä begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den. som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
213 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Deri, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de i ämnet väckta motionerna.

Onsdagen den 27 mars 1046.

Nr 13.

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 214—240.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 241—244.

Lades till handlingarna.

Punkterna 245—264.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlagskredit till
hästexportberedningen; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckt
motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Hansson i Skediga, som anförde: Herr talman! Vid 1915 års riksdag
uttalade statsutskottet, att en förbättring av postförbindelserna på landsbygden
borde komma till stånd. Före kriget hade generalpoststyrelsen upprättat en
femårsplan för utvecklingen av de postala förhållandena på landsbygden, varigenom
postgång varje söckendag skulle kunna införas på de flesta håll. Denna
plan hade emellertid icke fullföljts på grund av de finansiella svårigheterna
under kriget, utan uppskjutits till efter krigets slut. Enligt vad utskottet
inhämtat skulle återstoden av femårsplanen kunna genomföras utan större
dröjsmål, örn statsmakterna ställde medel till generalpoststyrelsens förfogande.

Utskottet intog en positiv ställning till styrelsens förslag. Riksdagens bägge
kamrar biföllo sedermera utskottets hemställan.

Det vill emellertid synas, som örn föregående års riksdags beslut, syftande
till en snar förbättring av postgången på landsbygden, inte har satts i verkställighet.
Befolkningen har i varje fall inte kunnat förmärka att postgången
blivit snabbare och tätare under det senaste halvåret. Fortfarande måste man,
för den händelse man vill ha sin post, själv gå och hämta den både fyra och
fem kilometer. Tidningarna få abonnenterna sig tillskickade på många håll
oberoende av postverket genom mjölkbilarna. På åtskilliga platser finns för
övrigt inte möjlighet att anlita ens dem. Det torde i detta sammanhang inte
behöva påpekas vilken utomordentlig betydelse goda postförbindelser ha för
trevnaden på landsbygden. Allt som kan öka denna bör göras från statsmakternas
sida för att hålla kvar den befolkning, som är nödvändig för att landsbygdens
näringsliv skall kunna bevaras.

De omständigheter som hindrat ett genomförande av daglig postgång söckendagar
också på landsbygden äro icke längre för handen, eftersom kriget numera

Nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1946.

Interpellation. (Forts.)

avslutats. Det kan inte sägas vara för mycket begärt, att åtgärder för ett fullföljande
av generalpoststyrelsens femårsplan omedelbart vidtagas. På alla områden
söker man tillgodose de behov, som blivit eftersatta på grund av finansiella
och andra svårigheter under kriget. Det kan icke anses vara annat än
befogat att postförhållandena förbättras i samma takt, detta så mycket mer som
postverket är en hela folkets angelägenhet.

Med anledning av vad jag här anfört vill jag hemställa om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande frågor:

Har generalpoststyrelsen erhållit direktiv att fullfölja den s. k. femårsplanen
för förbättring av landsbygdens postförbindelser?

Örn så icke är fallet, har herr statsrådet för avsikt att låta meddela generalpoststyrelsen
sådana direktiv?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16.

Herr Pettersson i Dahl avlämnade en av honom och herr Nilson i Spånstad
undertecknad motion, nr 443, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 174,
angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 126, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m., nämligen
nr 444 av herr Fagerholm;
nr 445 av herr Ryling m. fl.; och
nr 446 av herr Ståhl m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde
;

från bevillningsutskottet nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); samt

från andra lagutskottet:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus, m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. m.;

Onsdagen den 27 mars 1946.

Nr 13.

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen deri 22 juni 1939 (nr 293);

nr 102 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag. angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m.; och

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till familjebidragsförordning.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.