1946. Andra kammaren. Nr 12 (Riksdagens protokoll 1946:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 12.

Lördagen den 16 mars.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollet för den 9 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Carl Lindmark, Drängsmarkby, på grund
av sjukdom är oförmögen att på 10 dagar från dato återvända till riksdagsarbetet
i Stockholm.

Drängsmarkby den 12 mars 1946.

Olov Lindahl,

provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Lindmark ledighet från riksdagsgöromålen under
10 dagar fr. o. m. den 12 innevarande mars.

§ 3.

Föredrogos följande på kammarens bord liggande motioner; och hänvisades
därvid:

till statsutskottet motionen nr 412 av fröken Nygren m. fl.;
till behandling av lagutskott motionen nr 413 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 414 av herr Mattsson m. fl.;
nr 415 av herr Larsson i Karlstad m. fl.; och
nr 416 av herr Gustafson i Dädesjö m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Svensson i Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, angående vidtagande
av åtgärder för reglering av producentpriset på ägg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5-

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner örn beredande av ökad möjlighet att i besvärsväg
ernå förnyad prövning av frågan örn kommunala tjänstetillsättningar;

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 12. 1

Nr 12.

Lördagen den 16 mars 1946.

nr 10, i anledning av väckt motion om sådan ändring av kommunallagarna, att
frågor örn kommunal produktion av hyreshus m. m. kunna avgöras med enkel
majoritet,- och

nr 11, i anledning av väckt motion om vidtagande av sådana ändringar i gällande
kommunallagstiftning, att kommun erhåller rätt att bevilja anslag till
elektrifiering av avlägset liggande gårdar och byar;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till örn- och tillbyggnad av flygtekniska försöksanstaltens verkstadsavdelning; nr.

50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående organisationen av
garnisonssjukvården för Stockholms garnison;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till nytt garnisonssjukhus för
Stockholms garnison;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av täckning
för vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Carl Johan
Eric Tersmeden m. fl.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställning angående anslag för
budgetåret 1946/47 till Distributionsan läggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under diverse
kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47,
i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk m. m.; och
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till Regeringsrätten: Avlöningar m. m. för budgetåret
1946/47;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel
;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 75, i vad densamma avser
förslag till förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att

Lördagen den 16 mars 1946.

Nr 12.

vid taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden oell memorial:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadsflypotekskassa, m. m.;

nr 9, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1946 års riksdag anställda
tjänstemän;

nr 10, i anledning av väckt motion angående vågmästaren E. Holmqvists
pensionsförmåner;

nr 13, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning örn ändrad
löneställning för byråchefsbefattningarna hos justitie- och militieombudsmännen; nr

14, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande tills vidare
vid riksdagens verk;

nr 15, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn tillfälligt lönetillägg samt provisoriskt lönetillägg till befattningshavare
vid riksdagens verk; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under fjortonde huvudtiteln
till tillfälligt lönetillägg;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349)
örn tillsyn å fartyg;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn tillfällig
ökning av regeringsrådens antal; och

nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till lagutskott;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus, m. m.;

nr 14, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion om åtgärder för utbildning av teknisk personal
och yrkesmän för rationalisering av jordbrukets inomgårdsarbeten m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 9 § 1 och 4 mom. samt 10 § 1 och 5 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse i vissa
fall av mark å renbetes! jällen i Jämtlands län m. m., jämte i ämnet väckt
motion;

Nr 12.

Lördagen den 16 mars 1946.

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion örn ökad medverkan genom radion i propagandan för anskaffning
och läsning av värdefull litteratur;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, över motion örn det s. k. investeringsrådets utrustande med beslutande
befogenheter; och

nr 5, över motion angående bestridande av kostnaderna för av myndighet förordnade
ordningsvakter; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion örn utredning angående inrättande av ett centralt kontrollorgan
för granskning och godkännande av andningsskydd samt övrig skyddsmateriel
mot olycksfall och ohälsa i arbete.

§ 6.

Herr Cruse avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 417, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 138, med förslag till vissa ändringar i civila
avlöningsreglementet och avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 19 mars 1946.

Nr 12.

Tisdalen den 19 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 12 och den 13'' innevarande mars.

Föredrogos följande till kammaren inkomna ansökan och läkarintyg:

Till riksdagens andra kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla örn ledighet
från riksdagsgöromålen från och med den 13 dennes till och med 25 dennes.

Saltsjö-Duvnäs den 18 mars 1946. .

Adolf Wallentheim.

Riksdagsman Adolf Wallentheim, som lider av influenza epid., är på grund
härav oförmögen till arbete tills vidare. (Troligen ytterligare ca 1 vecka.)

Storängen den 18 mars 1946.

R. Schnell,

leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Wallentheim ledighet fran riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 13 t. o. m. den 25 mars.

Vidare upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Nils Rersson, Svensköp, på grund av halsfluss med halsböld
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under tiden fr. o. m. 18 mars
t. o. m. 25 mars 1946, intygas.

Tollarp den 16 mars 1946.

Å. J. Moden,

leg. läk.

Slutligen anmälde herr talmannen, att herr Hedqvist, som vid kammarens
sammanträde den 5 mars med läkarintyg styrkt sig från och med den 2 mars
tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, den 16 mars åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 417 av herr Cruse.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 9—11,
statsutskottets utlåtanden nr 7, 10 och 48—57, bevillningsutskottets betänkanden
nr 15—17, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 8—10 och 13—16, första
lagutskottets utlåtanden nr 12, 14 och 15, andra lagutskottets utlåtanden

Nr 12.

Tisdagen den 19 mars 1946.

jordbruksutskottets utlåtanden nr 6—8, andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 4 och 5 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 6.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till herr andre vice talmannen, som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å
morgondagens ^föredragningslista statsutskottets utlåtande nr 54 skall uppföras
först bland två gånger bordlagda ärenden, statsutskottets utlåtande nr 57 närmast
efter första lagutskottets utlåtande nr 14, bevillningsutskottets betänkande
nr 17 närmast efter första lagutskottets utlåtande nr 15 samt övriga ärenden i
den ordning, de förekomma å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 6.

nu skedd föredragning av ett fran första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 204, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess. första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion örn
en översyn av riksheraldikerämbetets former för organisation och finansiering
beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Ståhl m. fl., nr 418,_ i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 183,
angående anslag till stipendier at lärjungar vid högre läroanstalter m. m.;

herr Onsjö m. fl., nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr’113,
angående anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.; och

herrar förste vice talmannen Magnusson och Sundström i Skövde, nr 420, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 114, angående anslag till trädgårdsun
dervismngen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckt motion;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under statens
af iarsverksf onder gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 i
avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk; nr

70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag i samband
med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron;

71, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetaret
1946/47 till anskaffning av ytterligare maskinaggregat i vissa kraftstationer;
och

Tisdagen den 19 mars 1946.

Nr 12.

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till förvärv av vagmark m. m.;
samt

från andra lagutskottet:

nr 62, i anledning av väckta motioner angående utredning om ändrade bestämmelser
rörande avstyckning i städer och vissa andra samhällen;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 20 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr Odhe, som vid kammarens sammanträde
den 13. innevarande mars med läkarintyg styrkt sig fran och med den 11
mars tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag ater
intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Herr talmannen lämnade pa begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har
herr Jonsson i Skedsbygd — under hänvisning till ett av 1944 års bevillningsutskott
gjort, av riksdagen godkänt uttalande, enligt vilket en utredning borde
äga rum för klarläggande bl. a. av möjligheterna att förebygga ett kringgående
av bestämmelserna örn lagfartsstämpel genom att ^fastigheter formellt
överlätos på bostadsföreningar — till mig riktat följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat bevillningsutskottets och riksdagens ifrågavarande
uttalande? ....

Ämnar herr statsrådet till innevarande års riksdag framlägga förslag, varigenom
dylika transaktioner i syfte att avhända staten stämpel skatte medel för Dcn

av interpellanten berörda frågan har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet
inom finansdepartementet. Emellertid är det, såsom även 1944

Svar på
interpellation.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

års bevillningsutskott antytt, förenat med svårigheter att åstadkomma en tillfredsställande
lösning av frågan. Efter det 1944 års riksdagsskrivelse med begäran
örn utredning i ämnet inkommit till finansdepartementet, har ärendet
upptagits till förnyad behandling inom departementet. Att detta arbete ännu
icke resulterat i konkreta förslag sammanhänger med att ärendet flera gånger
mast skjutas at sidan till förmån för andra ärenden, som varit av mera brådskande
natur eller där positiva resultat legat inom närmare räckhåll. Emellertid
ar det aven enligt nain mening angeläget att frågan löses, och utredningen kommer
därför att fortsättas. Det torde dock icke vara att förvänta, att något förslag
i amnet skall kunna framläggas för innevarande års riksdag.

Vidare yttrade

Herr Jönssön i Skedsbygd: Herr talman! När jag går att till herr statsrådet
framföra mitt tank för svaret på interpellationer måste jag samtidigt
beklaga, att herr statsrådet icke anser det vara möjligt att till innevarande års
riksdag inkomma med förslag för åstadkommande av en lösning av denna fråga.
Otvivelaktigt avhändes statsverket årligen avsevärda belopp därigenom att
köpare och säljare av bostadsfastigheter genom att använda aktiebolags- eller
forenmgsformen för äganderätten till sådana fastigheter undgå att erlägga lagstadgad
stämpelavgift. 8

Att så är förhållandet bestyrkes av såväl uttalanden av i saken initierade
personer som av vad som framkommit genom tidningspressen och i inlagor till
regeringen. För att bedöma storleksordningen av de belopp, som på detta sätt
undandragas statsverket, skulle säkerligen behövas en ganska ingående utredning,
men att det rör sig örn ganska avsevärda belopp belyses av att om en stadsfastighet
i dag försäljes till ett pris av 1 000 000 kronor, utgör, därest enskild
person är köpare, stämpelskatten härpå i vanliga fall 10 000 kronor Är aktiebolag
eller förening köpare och köpet sker genom överlåtelse av aktierna eller
andelarna, utgör stämpelskatten endast 3 000 kronor. Man kan ifrågasätta örn
icke ett fullständigt kringgående av skyldigheten att erlägga stämpelskatt äger
rum i vissa fall, när fastigheten i fråga försäljes genom överlåtelse av andelsbevis,
därigenom att överlåtelsen icke alls registreras.

0 E in ans m inis te r n säger, att det kan vara förenat med vissa svårigheter att
åstadkomma en tillfredsställande lösning av frågan. Jag förstår till fullo dessa
synpunkter när det gäller att avskilja verkliga bostadsrättsföreningars fastighetsförvärv
och överlåtelser, vilka överlåtelser jag icke avser att träffa med
de^nya bestämmelser som kunna komma i fråga, men det är möjligt, att dessa
svårigheter i någon mån överdrivits.

En s°m jag anser böra tagas upp i detta sammanhang är frågan huru vida

icke stämpelavgiften vid överlåtelse av aktier i våra större industribolag,
vars huvudsakliga värde ligger i jord- och skogstillgångar, bör höjas Med
nuvarande bestämmelser erlägges vid sådan överlåtelse, därest densamma sker på
borsen endast en stämpelavgift av 1 krona 50 öre per tusen, medan motsvarande
stämpelavgift vid försäljning av fastighet till enskild person utgör 10 kronor
per tusen. Jag beklagar att i dessa tider, då finansministern söker med ljus
och lykta efter nya skatteobjekt, denna fråga icke har kunnat finna sin lösnmg.
Jag är övertygad örn att de belopp som undandragas staten på detta sätt
val skulle behövas. Skulle beloppen vara av sådan storleksordning att någon
liten skattelättnad kunde erhållas på annat håll, vore detta säkerligen tacknämlig!
Jag vill därför hemställa till herr statsrådet att söka åstadkomma en
lösning av denna fråga så fort ske kan.

överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

§ 3-

Ordet lämnades på begäran till . ,Svarpf.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har herr
Johnsson i Kastanjegården — under hänvisning till att ersättning till pastorerna
för extra arbete i samband med folkbokföringsreformen utbetalats endast
av vissa församlingar och latt i de fall, där pastor erhållit sadan ersättning, denna
icke utgått efter enhetliga principer -—- till mig framställt fragan, huruvida
jag ansåge att ersättningen till pastor för dylikt extraarbete vore tillfredsstäl -

lande ordnad.

I anledning härav torde jag till en början få erinra örn att de på pastor ankommande
förberedande åtgärderna för folkbokföringens omorganisation äro i
huvudsak av två slag, nämligen dels utskrift av prägling suppgifter, avsedda
att tjäna såsom underlag för präglingen av länsstyrelsernas adressplåtar för
folkbokföringen, och dels fortlöpande avisering till länsstyrelserna genom avlåtande
av särskilda s. k. tilläggsuppgifter, avsedda att möjliggöra plåtregistrens
vidmakthållande i aktuellt skick.

Kör bestyret med utskrift av ifrågavarande uppgifter äger pastor uppbära
ersättning av statsmedel enligt grunder, som äro fastställda genom kungörelsen
den 29 juni 1945. angående vissa förberedande åtgärder^ för genomförande
av en omorganisation av folkbokföringen. Ersättningen utgår enligt dessa bestämmelser
efter 6 kronor för varje fullt hundratal av församlingens invanar

antal den 31 december 1945. o

Enligt kungörelsen avser den nyssnämnda ersättningen saväl arbetet med
präglingsuppgifterna som det under uppläggningstiden förekommande arbetet
med tilläggsuppgifterna. I princip har emellertid det fortlöpande aviseringsarbetet
ansetts tillhöra pastors tjänsteåligganden. Statsmakterna ha vidare förutsatt
att, örn aviseringen skulle föranleda ökade kostnader, t. ex. för arbetshjälp,
dessa kostnader skulle gäldas av vederbörande församling.

Vad först angår omfattningen av arbetet med tilläggsuppgifterna torde sådana
uppgifter hittills ha avlämnats allenast i jämförelsevis begränsad omfattning,
bortsett dock från Örebro län, där pastors arbete med präglingsuppgifternas
upprättande planenligt slutförts redan under oktober 1945. Även
under den återstående uppläggningstiden torde aviseringsarbetet erhålla en förhållandevis
begränsad omfattning, eftersom präglingsuppgifterna skola avlämnas
successivt och avse förhållandena vid tidpunkten för avlämnandet. Med
hänsyn härtill synes det icke troligt, att arbetet med upprättande av tilläggsuppgifter
åtminstone hittills kan ha föranlett något mera avsevärt merarbete för
pastor.

Vad däremot angår arbetet med upprättandet av präglingsuppgiiterna har
jag från statistiska centralbyrån inhämtat, att pastor i vissa fall haft kostmader
för lön till biträdespersonal, som icke helt täckts av den av statsmedel
utgående ersättningen. Pastor synes dock i dessa fall regelmässigt lia av församlingen
erhållit gottgörelse för sina utgifter till den del dessa icke täckts
av den av statsmedel utgående ersättningen. Enligt vad centralbyrån vidare
upplyst har det emellertid i några fall förekommit att, då pastor för arbetet
med präglingsuppgifternas upprättande använt medlemmar av sin familj, församlingen
icke ansett sig böra tillerkänna pastor någon gottgörelse utöver den
honom av statsmedel tillkommande ersättningen. Därest, på^sätt i interpellationen
ifrågasattes, en undersökning rörande hithörande förhållanden bör företagas,
torde undersökningen därför närmast böra avse frågan, huruvida den av
statsmedel utgående ersättningen bör höjas. De klagomal beträffande beloppet
av den av statsmedel utgående ersättningen, vilka kommit till centralbyråns
kännedom, ha emellertid enligt byråns uppgift varit av så begränsad omfatt -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

. Svar på interpellation. (Forts.)

ning, att tillräcklig anledning icke för närvarande synes föreligga att till omprövning
upptaga frågan om grunderna för ersättningens beräknande. Emellertid
förutsätter jag, att centralbyrån — liksom hittills — med uppmärksamhet
följer utvecklingen och till Kungl. Maj :t inkommer nied de förslag, vartill
anledning må uppkomma.

Härefter anförde:

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för hans vänlighet att besvara min interpellation. Jag har framställt
interpellationen därför att jag vid samtal med ledamöter av kyrkoråd och pastoratskyrkoråd
och efter de erfarenheter, som jag själv har från det pastoratskyrkoråd
där jag är med, har fått den uppfattningen, att bestämmelserna
} samband med folkbokföringsreformen kunna tolkas på flera
sätt. Denna min uppfattning har sedan stärkts då jag diskuterat saken med
olika präster, som tolka bestämmelserna på högst olika sätt. Det är inte ovanligt,
att prästen i en församling inte begär någon ersättning utöver det belopp
sorn staten betalar för hans arbete, medan i grannförsamlingen prästen kanske
begär och anser sig ha rätt till ersättning, men att pastoratskyrkorådet eller
kyrkorådet anser, att han inte skall få någonting för t. ex. präglingsuppgifterna
utöver vad staten betalar. I en tredje församling kanske man beviljar den
ersättning som prästen begär, utan att kyrkorådet egentligen har någon bestämd
plan att gå efter.

Av statsrådets svar verkar det som örn ersättning skall utgå endast för
avisenngen och som om_ präglingsuppgifterna böra utföras av prästen mot den
ersättning som skall utgå av statsmedel, och så tolkade jag även bestämmelserna
fran början. Statistiska centralbyrån, varifrån statsrådet har begärt upplysningar
om detta, säger emellertid,. att det är vanligt, att ersättning utgår
till prästerna i den man Som den statliga ersättningen inte har Täckt till skrivhjälp.
Vidare säger statistiska centralbyrån, att vissa församlingar inte ha utbe
taJat ersättning i de fall, då prästen har använt någon familjemedlem som
biträde vid detta arbete. Detta styrker ytterligare min uppfattning, att det är
synnerligen svårt för kyrkorådet att ta ställning till dessa frågor. Örn en präst
använder sin egen son till detta arbete synes han mig ha samma rätt till ersättning
för skrivhjälpen som örn han använder sin grannes son.

Jag skall ta några exempel från fem nära intill varandra liggande församlingar.
I den första församlingen, som har mellan 5 000 och 6 000 invånare
och tre präster, har man anslagit 100 kronor till den yngste pastorn för a viseringen.
I nästa, församling, som även omfattar ett annex, finns det 4 000 invånf?e.
Dar har inte begärt någon ersättning, och han anser, att han skall

utföra detta arbete för den statliga ersättningen. I församling nummer tre
med 4 200 invånare och tva präster ha till präglingsuppgifterna anslagits
fyra öre av församlingsavgifter plus de sex öre som staten får betala och för
folkräkningsuppgifterna sex och ett halvt öre, alltså också tio öre för dem. I den
fjärde församlingen, som har 4 200 invånare och två präster, har man anslagit
tre öre av församlingsavgiften -— det blir nio öre för det arbete som prästen
skall utföra för den detaljen — och för folkräkningsuppgifterna tre öre, alltså
sex och ett halvt öre mot tio öre i det förra fallet. Den femte församlingen,
där det finns 3 200 invånare och en präst, har beslutat att till präglingsavgiften
i ett för allt utbetala 300 kronor. Jag skulle mycket väl kunna fortsätta
på detta sätt och pavisa, att det betalas ut helt olika belopp i de olika socknarna.

Jag blev ganska överraskad då herr statsrådet sade, att aviseringsarbetet är
av förhållandevis begränsad omfattning, eftersom präglingsuppgifterna skola
lämnas successivt, och att det inte synes troligt att arbetet föranlett något

Onsdagen den 20 mais 1946 fm.

Nr 12.

Svar på interpellation. (Forts.)

avsevärt merarbete för pastorn. Om detta merarbete äro nog meningarna mycket
delade, ty prästerna framställa det ofta som nära nog det värsta de varit
med örn. Denna sak är för mig omöjlig att bedöma, men jag skall läsa upp vad
en präst Ilar skrivit, och det kanske belyser hans uppfattning något.

»Man står frågande inför grunderna för ersättningen till prästerskapet för
präglingsuppgifter och folkräkningsuppgifter. För präglingsuppgifterna lämnas
en ersättning av 6 öre per namn. Detta torde vara skälig ersättning
för blanketternas utskrivning men ej för granskningen och de ändringar,
som på grund av ändrade bestämmelser måste göras. Det torde få erkännas,
att de enskilda församlingarna i ekonomiskt avseende draga fördel av
den skattereform, som göres möjlig genom utskrivandet av präglings- och
tilläggsblanketterna. Detta kan däremot ej sägas vara fallet med folkräkningsblanketterna.
Här har ersättningen bestämts till 3,5 öre per namn. Man
frågar sig ovillkorligen, varför staten för dessa uppgifters utskrivande skall
lämna så mycket mindre ersättning, då det är först samma utdrag ur församlingsboken,
som utskrives å präglingsblanketten, som skall skrivas å folkräkningsblanketten.
Dessutom skall pastor hämta vissa uppgifter som icke ha
något med folkbokföring att göra från mantalsuppgifterna. Rättvisan borde
kräva, att staten ersatte dessa uppgifter ur församlingsboken å folkbokföringsblanketterna
med samma belopp, som betalas för samma uppgifter å präglingsblanketterna.
Då man kan ifrågasätta pastors skyldighet att lämna andra
uppgifter än dem församlingsböckerna innehålla, så torde det få anses vara
annan myndighets skyldighet att lämna uppgifter som ej ha med folkbokföringen
att göra. Det torde vara statens skyldighet att för detta senare arbete
till prästen, om han vill åtaga sig detta, lämna skälig ersättning.

Nödvändigheten att ålägga pastor arbetet med folkräkningsuppgifterna torde
starkt kunna ifrågasättas. Pastor har tidigare samman med församlingsombuden
korrigerat församlingsböckerna i vissa avseenden efter mantalsblanketterna,
och dessa senare ha korrigerats efter församlingsböckerna. Mantalsblanketterna
innehålla alltså de faktiska uppgifter som statistiska centralbyrån
behöver. Anses det önskvärt, att mantal sblanketternas uppgifter överföras
på andra blanketter, bör detta vara statistiska centralbyråns ensak. Vi mäste
nämligen fastslå principen att kyrka och prästerskap lia i sin. andliga gärning
en så stor och betydelsefull uppgift att fylla, att prästens tid icke bör upptagas
av uppgifter, som ligga deli löpande folkbokföringen fjärran.

Det måste anses vara bristande omtanke och organisation att till hösten och
det nya årets början, då prästerskapet är i hög grad upptaget av expeditionsarbete,
förlägga två så tidskrävande arbeten som präglings- och folkräkningsuppgifterna.
Särskilt präglingsuppgifterna borde ha anstått till dess man fått
de slutgiltiga bestämmelserna klara, varigenom åtskilligt arbete och förtret
besparats prästerskapet.»

Ja, det må vara hur som helst med uppfattningen örn hur betungande arbetet’
är. För mig är det svårt att förstå, varför inte ersättningarna från församlingarna
skulle kunna utgå efter iner fasta grunder. Som det nu är bli de
som äro blygsammast och inte begära någon ersättning orättvist behandlade
liksom de som till äventyrs inte stå på god fot med kyrkorådets majoritet —-sådana präster finns det också — och vidare är det inte så stor svårighet för
andra präster att ta för sig om de vilja använda ett annat slag^av^majoritct i
kyrkorådet. Då herr statsrådet förklarade, att det förekommer så få klagomål,
att det inte finns anledning till en omprövning, kan det invändas, att anledningen
till att det inte förekommer så många klagomål är den, att församlingarna
i mycket stor utsträckning lia lämnat bidrag och att de präster, som
inte anse sig böra begära något bidrag utan utföra arbetet lör sin ordinarie
lön, inte lie!ler klaga i onödan.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr talman! Närmaste anledningen till att jag framställt denna interpellation
är, som jag redan antytt, svårigheterna för kyrkorådens ledamöter att ta
ställning till dessa ersättningsfrågor. Så mycket torde dock ha framgått av
interpellationssvaret, att det inte innebär något fel från kyrkorådets sida att
bevilja ersättning — i många fall har man trott, att det skulle vara fel — och
jag noterar med tillfredsställelse, att statsmakterna med uppmärksamhet följa
utvecklingen i fortsättningen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Sedan detta yttrande kommit in i protokollet, skall jag gärna låta närmare undersöka,
örn det verkligen innebär en så stor arbetsbelastning som interpellanten
ansett. Jag skall emellertid lämna en uppgift som förefaller att belysa den
saken ganska bra. I Blekinge län ha hittills lämnats sammanlagt 552 sådana
tilläggsuppgifter. Lägg märke till att präglingsavgifterna skola betalas av
statsverket, och vad diskussionen gäller är de så kallade tilläggsuppgifterna,
som interpellanten anser vara särskilt betungande för prästerskapet. Av dessa
552 uppgifter, som äro fördelade pa hela länet, har i ingen församling lämnats
mer än 29, och i Mörrums församling, där interpellanten är hemma, har
det lämnats fyra sådana uppgifter. Det förefaller av vad som sagts i dag som
örn arbetsbördan inte är av sadan karaktär, att man omedelbart behöver riva
upp ett riksdagsbeslut. Jag skall emellertid mycket gärna undersöka de uppgifter
som interpellanten lämnat.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag är tacksam för att
finansministern velat lova detta, men jag vill göra ett påpekande. Statsrådet
säger, att jag har så mycket bekymmer örn det betungande arbetet. Jag har
försökt säga, att det är från prästernas håll som detta framhålles. Jag har
själv ingen möjlighet att bedöma, huruvida arbetet är så betungande, men även
på den punkten kan man kanske vinna klarhet, örn herr statsrådet vill undersöka
huruvida allt är som det skall vara.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

. Svar vå Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, erhöll på begäran
mierpe ahon.ordet och anförde: Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Skoglund i Doverstorp anfört, att länsstyrelserna
i flera fall såsom bokföringssakkunniga och taxeringskonsulenter förordnat personer,
_ som i sin, dagliga gärning ■— helt eller delvis — tillhandaginge de skattskyldiga
med råd och hjälp vid upprättande av deklarationer m. m. eller heleve
konsultationsverksarnhet inom områden, som hade intresse ur beskattningssynpunkt.
Vidare har interpellanten anfört, att det vid taxeringsprocessen
angående beräkning av inkomst av skogsbruk ofta förekomme, att samma sakkunnige
anlitades av båda parter, att taxeringsorganen använde länsjägmästaren
såsom sakkunnig medan de skattskyldiga anlitade honom underställd personal,
att en processinstans anlitade viss person och en annan instans sakkunnig
som vore beroende av den förre, samt att en sakkunnig på detta område användes
av alla instanser.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har herr Skoglund frågat, om jag
vore beredd medverka till att rättelse vidtoges för att förhindra att nu påpekade
sakkunnigförordnanden meddelades och att de av beskattningsnämnder och beskattningsdomstolar
anlitade sakkunniga icke längre tillätos intaga den dubbelställning,
som för närvarande vore möjlig.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Svar på interpellation. (Foris.)

Till en början torde jag få erinra om de författningsbestämmelser, som gälla
beträffande taxeringskonsulenter samt bokförings- och skogssakkunniga.

Enligt 8 § 2 mom. taxerings förordningen skall länsstyrelsen årligen förordna
taxeringskonsulenter med åliggande att granska självdeklarationer och andra
uppgifter, som avgivas av rörelseidkare vilka äro fysiska personer, oskifta
dödsbon eller familjestiftelser. Taxeringskonsulenterna skola därjämte granska
andra deklarationer och uppgifter av mera invecklad beskaffenhet, vilka taxeringsnämnd
överlämnar till honom för granskning.

I 14 § 2 mom. taxeringsförordningen föreskrives vidare, att länsstyrelsen
skall träffa avtal med erforderligt antal i skogshantering sakkunniga personer
att, då de därtill kallas, lämna biträde åt beskattningsnämnd och ordförande i
taxeringsnämnd. Där så prövas nödigt, må länsstyrelsen ock träffa djdikt avtal
med i bokföring sakkunniga personer.

Slutligen stadgas i instruktionen för kammarrätten, att kammarrätten vid
behandling av visst mal eller ärende äger anlita biträde av sakkunnig som blivit
av Kungl. Maj :t därtill förordnad. _ _ .

I anledning av interpellätionen har jag latit infordra yttranden över de i
interpellationen berörda fragorna fran kammarrätten samt länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kristianstads, Västmanlands och Väster -

norrlands län. ... .

Av dessa yttranden framgår, att till taxeringskonsulenter och baki orinassakkunniga
i övervägande antalet lall utsetts vid länsstyrelserna anställda
tjänstemän eller annan till landsstaten hörande personal. Såsom i yttrandena
vidare framhållits äro dessa konsulenter och sakkunniga i allmänhet på grund
av särskild föreskrift i landshövdinginstruktionen förhindrade att mot ersättning
lämna skattskyldiga inom länet biträde i taxerings- och skatteärenden.

Tre länsstyrelser ha emellertid uppgivit, att inom dessa län förordnats respektive
en, två och tre konsulenter, vilka icke innehaft statlig tjänst, men att
länsstyrelserna i dessa fall eftersträvat att tilldela vederbörande konsulent ett
tjänstgöringsområde, som vore beläget inom annan del av länet än den, där
konsulenten eljest hade sin verksamhet. Vidare har upplysts, att i tva andra
län varit såsom bokföringssakkunniga anställda en kommunal befattningshavare
respektive en handelslärare, av vilka den förre dock icke vidare torde komma
att anlitas såsom sakkunnig då något behov därav icke längre vore för
handen.

Vad härefter angår de i beskattningsnämnderna och skattedomstolarna anlitade
skogssakkunniga framgår av yttrandena, att det i vissa fall förekommit,
att i samma skatteärende taxeringsorganen anlitat läns jägmästaren såsom sakkunnig,
medan den skattskyldige anlitat en länsskogvaktare i samma län. Det
framgår även av yttrandena, att samma sakkunnig anlitats i mer än en

instans. . .

Vad särskilt angår de skogssakkunniga har i flera yttranden vidare iramhållits,
att någon fara för rättssäkerheten icke uppkomme genom att i ett och
samma ärende såväl länsjägmästaren som denne underordnad personal anlitades
såsom sakkunniga. Det vore ej heller anmärkningsvärt, örn samme sakkunnig
i något fall anlitades i samma ärende i två instanser; det kunde nämligen
i vissa fall vara nödvändigt att även i den högre instansen höra den sakkunniges
mening i anledning av någon mot hans1 tidigare uttalanden framställd
invändning.

För egen del får jag härefter anföra följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen torde ha framgått, har det endast i vissa
län och i begränsad omfattning förekommit, att såsom taxeringskonsulenter och
bokföringssakkunniga förordnats personer, vilka icke äro statliga befattnings -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

havare. I de fall, då dylika förordnanden meddelats enskilda personer, lia enligt
länsstyrelsernas uppfattning några praktiska olägenheter därav icke uppkommit.
A andra sidan skulle — örn generellt förbud skulle meddelas mot att
enskilda personer förordnades till konsulenter eller bokföringssakkunniga eller
örn ett dylikt förordnande skulle obligatoriskt förknippas med villkor, enligt
vilket den forordnade överhuvud icke skulle få åtaga sig privata uppdrag på
förevarande område — svårigheter uppstå att i erforderlig utsträckning täcka
behovet av sådana befattningshavare varom nu är fråga. Jag anser mig därför
i vart fall icke för närvarande böra vidtaga några åtgärder i syfte att förhindra
att förordnanden som taxermgskonsulent eller bokföringssakkunnig meddelas
pa sätt nu sker. Emellertid är jag medveten om att frågan bör ägnas
i örtsaft uppmärksamhet.

. Vad härefter angår de av interpellanten gjorde uttalandena angående taxering
av inkomst av skogsbruk är det uppenbart, att beskattningsnämnderna och
skattedomstolarna i mångå fall behöva anlita den speciella sakkunskap, som
Överjägmästare och länsjägmästare eller dem underställd personal representera
A andf fdfn skulle det vara till nackdel för de skattskyldiga, därest dessa
speciella lackman icke skulle tillåtas att lämna de skattskyldiga biträde i frågor
rörande taxering och beskattning av inkomst av skogsbruk. Med hänsyn
härtill och da enligt de hörda myndigheternas uppfattning några olägenheter
de,n. hittills tillämpade ordningen i fråga örn anlitandet av skogssakkunniga
icke iorekommit, anser jag mig icke heller i denna del för närvarande böra vidtaga
några åtgärder i av interpellanten angivet syfte.

Vidare yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet för det svar han har lämnat på min
interpellation. Jag vill dock komma med några kortfattade reflexioner till detta
svar.

Som finansministern nyss angivit har yttrande infordrats över de i interpellationen
berörda frågorna från kammarrätten samt länsstyrelserna i Stockholms
Uppsala, Ostergötlands, Kristianstads, Västmanlands och Västemorrlands
län och tre av de nämnda länsstyrelserna lia uppgivit, att inom deras
Ian forordnats respektive en, två och tre konsulenter, vilka icke innehaft statdg
O.anst Vidare bär understrukits, att länsstyrelserna i dessa fall eftersträvat
att tilldela vederbörande konsulent ett tjänstgöringsområde, som vore beläget
inom annan del av länet än den där konsulenten eljest hade sin verksamhet.
Jag tror mig kunna säga, att därest samtliga länsstyrelser i riket haft tillfälle
att avgiva _ yttrande över frågorna i interpellationer skulle med säkerhet ha
framkommit, att personer, vilka icke innehaft statlig tjänst, förordnats att utföra
bokföringsgranskning och att bland dessa personer skulle ha återfunnits
sedana som i sin civila verksamhet ha till uppgift att tillhandagå de skattskyldiga
med råd oell, hjälp vid upprättande av deklarationer och uppsättande av besvärssknvelser
till prövningsnämnder och beskattningsdomstolar. Det förefaller
som örn en egendomlig slump fogat det så, att länsstyrelserna i de län, där man
befarade att missförhållanden förelegat, inte ha kommit med bland dem som
Janmats tillfälle att avgiva yttrande. Hade herr statsrådet inhämtat sådant
yttrande fran samtliga länsstyrelser, tror jag det skulle ha visat sig, att i ett län
forordnats en person som är innehavare av en revisionsbyrå, belägen inom ett
grannlän, och att i ett annat län har förordnats en bokföringssakkunnig person
att inom det län där han är bosatt på länsstyrelsens uppdrag utföra vissa
bokföringsgranskningar. Såvitt jag har mig bekant har sistnämnda person i

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Svar på interpellation. (Forts.)

ett relativt stort antal fall varit skattskyldiga behjälplig vid upprättande av
självdeklarationer, för vilket han erhållit särskild ersättning. Hans arbete som
bokföringsgranskare synes därigenom bli av mera ömtålig beskaffenhet och ligger
naturligtvis på gränsen till vad man anser att skatteförordningarna kräva
i fråga örn objektivitet.

Jag är fullt underkunnig örn de svårigheter, som förefunnits för länsstyrelserna
att i erforderlig utsträckning täcka behovet av taxeringskonsulenter och
bokföringssakkunniga och som medfört, att man i vissa fall har fått övergå till
att anlita enskilda personer. Jag tror i alla händelser, att här är något som man
måste mycket noggrant se upp med. Senast för några minuter sedan blev jag
uppsökt av en av riksdagens ledamöter, som är hemmahörande inom ett område,
som inte är omnämnt i dessa remissvar, och han hyste precis samma farhågor
som jag i detta hänseende. Jag vill dock säga, att jag är tillfredsställd
med finansministerns uttalande, att han skall följa detta med uppmärksamhet,
även örn han inte för tillfället är beredd att vidtaga några åtgärder. Enbart
ett sådant uttalande och den omständigheten att frågan förts på tal gör att man
kan hysa mindre oro för en icke riktig utveckling på detta område.

Vad beträffar länsstyrelsernas uppgift, att de eftersträva att tilldela vederbörande
ett tjänstgöringsområde, som vore beläget inom annan del av länet än
den där konsulenten eller bokföringsgranskaren eljest hade sin verksamhet, så
är ju detta gott och väl. Jag vill dock fästa uppmärksamheten på att skattskyldiga
från det tjänstgöringsområde. som tilldelats vederbörande, kanske ändå
gärna vända sig till honom, när det gäller att få hjälp med deklarationer. En
skattekonsulterandes verksamhetsområde är ju i detta fall geografiskt mycket
vittomfattande. Någon gränsdragning mellan tjänstgöringsområdet och det civila
verksamhetsområdet kan icke med någon större säkerhet upprätthållas.

Beträffande skogssakkunniga har erfarenheten visat, att beskattningsmyndigheterna
oftast äro böjda att fästa avseende endast vid utlåtanden, som infordrats
av beskattningsmyndighetema från Överjägmästare eller länsjägmästare,
medan sakkunnigutlåtanden som de skattskyldiga införskaffat, exempelvis
från civil jägmästare eller andra forstligt utbildade personer, icke vunnit
samma beaktande. Möjligen kan detta sammanhänga med myndigheternas uppfattning
att länsjägmästarna avgiva sina utlåtanden under tjänstemannaansvar.
Genom detta bedömningssätt bär det emellertid visat sig, att skattskyldiga,
som inte anlitat skogssakkunniga, utsedda av länsstyrelse, råkat i en sämre situation
ur bevissynpunkt än sådana skattskyldiga, som omedelbart införskaffat
utlåtande t. ex. från länsjägmästare. Jag kan därför inte i detta senare avsnitt
dela herr statsrådets uppfattning, att några olägenheter av den hittills tillämpade
ordningen i fråga örn anlitande av skogssakkunniga inte förekommit.

Chefen för finansrepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag vill gärna understryka, att det icke råder några delade meningar mellan
interpellanten och mig om att detta är ett mycket ömtåligt område och att
allting måste göras för att de personer, som anlitas av beskattningsmyndigheterna,
inte på något sätt Eli parter i målet. Det är rent praktiska skäl som
göra, att jag inte för ögonblicket vågat tänka mig att ta steget att förbjuda
var och en som anlitas som sådan sakkunnig att i detta fall bedriva enskild
verksamhet.

Vad utredningen beträffar vill jag bara tillägga, att det är efter vissa synpunkten''
som vi valt ut länen: de ligga i olika delar av landet, och även det
län, som herr Skoglund representerar, är med. Jag vore mycket tacksam,
om de speciella uppgifter rörande ett par andra län, som herr Skoglund omnämnde,
kunde komma till finansdepartementets kännedom.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Den första fråga, som interpellanten
här har berört, sammanhänger i icke ringa mån med frågan örn ersättningen
till taxeringsnämndernas ordförande. På grund av de låga ersättningsbelopp,
som utgå till dessa, är det omöjligt för länsstyrelserna att få folk till uppdraget.
Man måste följaktligen rent av kommendera länsstyrelsetjänstemän
till att ta ett taxeringsdistrikt, och därmed försvårar man möjligheten att
inom länsstyrelserna få tillräckligt med arbetskraft för konsulentuppgifter.
Jag vågar redan nu — saken kommer ju upp till behandling senare under
riksdagen ^ framkasta det påståendet, att det är synnerligen missriktad sparsamhet
från statsmakternas sida att hålla ersättningsbeloppen till taxeringsnämndernas
ordförande så låga som nu är fallet.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Finansministerns sista uttalande
gör mig mera tillfredsställd med svaret än det skriftliga, som jag först fick.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Svar på
interpellation.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har fru Rönn-Christiansson till mig
riktat följande frågor:

Anser statsrådet att skolagans avskaffande är av sådan betydelse, att den
snabbt bör utredas?

örn så är fallet, ämnar statsrådet ge sådana direktiv till 1945 års folkskolesakkunniga,
att frågan blir föremål för särskild och snabb behandling?

Frågan örn kroppsaga i folkskolan har under de sista åren varit föremål
för ett livligt meningsutbyte såväl i riksdagen som i den allmänna diskussionen.
Skälen för och emot torde vara väl kända för dem, som äro intresserade
av hithörande problem. Jag ämnar inte i detta sammanhang fördjupa mig
häri. Jag kan inskränka mig till att ge uttryck åt den uppfattningen, att
kroppsaga helst bör försvinna som uppfostringsmedel. Inte minst har en senare
tids psykologiska forskning visat, att mycket som förr ansågs vara
ett tecken på vanart, djupast sett har sin grund i orsaker, där bestraffning
inte blott är orättvis utan också meningslös samt direkt skadlig.

Emellertid måste en ändring föregås av utredning. Man bör framför allt se
till, att man inte inför bestämmelser, som i verkligheten komma att visa sig
mindre humana än de nu gällande. Sålunda torde en anmälan till barnavårdsnämnd
med kanske lång väntan och förhör orsaka barnen större lidande än
aga, som utdelas i omedelbart sammanhang med förseelsen.

Vid förra årets riksdag avslogs en av interpellanten väckt motion om förbud
mot kroppsaga med den motiveringen, att frågan skulle bli föremål för
övervägande av 1945 års folkskolesakkunniga. Beträffande de sakkunnigas
arbete vill jag nämna, att de framlagt ett betänkande om ändrade grunder
för statsbidrag till skolbyggnader, vilket förelädes 1945 års riksdag vid dess
höstsession. I dagarna ämna de sakkunniga avgiva ett betänkande med förslag
till förenklade bestämmelser i reglementsfrågor. Därefter lia de för avsikt
att bland annat upptaga frågan örn ändrade grunder för det s. k. underhålls-
och materielbidraget. Med hänsyn till arbetets rationella ordnande torde
det vara naturligast, örn folkskolesakkunniga som sista arbetsuppgift upptaga
frågan örn revision av folkskoleförfattningarna, vilken revision väsentligen
är avsedd att bli av formell natur. I samband därmed måste också spörsmålet

Onsdagen den 20 mars 194G fm.

Nr 12.

Svar på interpellation. (Forts.)

om formerna för tillrättavisning av felande elever upptagas till prövning. Naturligtvis
finns det intet hinder för de sakkunniga att bryta ut frågan om kroppsagan
oell framlägga ett separat förslag. Förutsättningen härför är givetvis,
att man anser denna fråga inte blott betydelsefull utan också särskilt brådskande.

Enligt min mening bör emellertid den av interpellanten berörda fragan ställas
in i ett större sammanhang, nämligen frågan om skolans inre arbete och
fostringsmetoder. Dessa spörsmål ingå i arbetsuppgifterna för nu pågående
pedagogiska skolutredningar. Särskilt tänker jag därvid på 1946 års skolkommission,
som har för avsikt att behandla även dessa viktiga spörsmål. Härigenom
kan det visserligen hända, att frågan om kroppsagan kommer att behandlas
något senare än örn den utreddes separat. Men i stället torde utredningen
bli grundligare och komma in i sitt rätta sammanhang.

Interpellanten har i motiveringen för sina frågor bland annat framhållit,
att skolaga förekommer ännu och under upprörande former. Jag vill med anledning
av detta påstående fästa uppmärksamheten på att folkskolestadgan
innehåller noggranna bestämmelser i ämnet. Utan tvekan gör sig en lärare
skyldig till tjänstefel örn han utdelar aga »under upprörande förmer». En
sådan sak kan beivras redan nu och kräver ingen ändring av författningen.
Å andra sidan kan ett förbud mot kroppsaga också i enskilda fall överträdas.
I mitt svar på en interpellation av herr Swedberg häromdagen omnämnde jag,
att läroverkslärare i ett par fall dömts till dagsböter därför att de mot läroverksstadgans
förbud utdelat aga.

Jag har alltså ett positivt intresse att komma till rätta med de av interpellanten
berörda spörsmålen men anser det inte motiverat att till separat utredning
ta upp dessa frågor, vilka i stället — på sätt jag antytt — böra behandlas
i ett större sammanhang.

Härefter anförde

Fru Rönu-Christiansson: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet för det snabba svar
jag erhållit och framför allt för den positiva tonen i detsamma.

När jag 1938 första gången motionerade i detta ämne, yrkade utskottet avslag
på motionen men framhöll i motiveringen, att det ställde sig välvilligt till
en eventuell utredning. Det var till detta välvilliga uttalande örn utredning
som jag anknöt, när jag motionerade förra året. Då blev ju utskottets yrkande
bifallet av riksdagen, och frågan hänsköts till 1945 års folkskolesakkunniga.
Jag framhöll då i debatten, att detta inte var den lämpligaste formen för frågans
lösande, ty den var av så vital betydelse ^ att den borde bli föremål för
separat utredning. I det svar, som jag i dag erhållit, presenteras arten av 1945
års folkskolesakkunnigas arbete, och detta bestyrker vad jag påtalade i föregående
års debatt.

Statsrådet relaterade också svaret till herr Swedberg häromdagen. Det är
självklart, att en läroverkslärare kan dömas till böter, ty han bryter mot läroverksstadgan,
när han utdelar aga. Men det är ett motsatt förhållande med
folkskollärarna. De aga barnen med stöd av sin stadga. Även om detta sedan
kan beivras redan med nu gällande bestämmelser, är skadan dock redan skedd,
och vi veta ju, att gränsen mellan aga och misshandel är ganska flytande. Frågeställningen
är emellertid inte, om det skall vara liten eller mycken aga, utan
frågan gäller avskaffandet av aga överhuvud taget som uppfostringsmetod.

Statsrådet angav vidare, att frågan kommer fram i ett större sammanhang,
och han förklarade, att 1946 års skolkommission borde få granska densamma.

Andra kammarens protokoll 19JtG. Nr 12. 2

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill då hoppas, att skolkommissionen ser på frågan, som jag gör — jag
vidhaller att den, är viktig ■ och framför allt, att skolkommissionen måtte
smittas av statsrådets positiva inställning, och att frågan således blir föremål
xör icke bara en grundlig utan också en snabb utredning, så att Sverige inte
skall höra till de länder som komma sist, när det gäller avskaffandet av denna
aga.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande motioner- och
remitterades därvid

till statsutskottet motionen nr 418 av herr Ståhl m. fl.; samt
till jordbruksutskottet motionerna
nr 419 av herr Onsjö m. fl.; och

nr 420 av herrar förste vice talmannen Magnusson och Sundström i Skövde.

Anslag till
distributions -anläggningar
och därmed
samman -

beten vid
statens kraftverk.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen å kapitalbudgeten under statens affärsverks fonder
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1946/47 till Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit å kapitalbudgeten under statens
affärsverksfonder (bilaga 5, punkt 103, s. 153—162 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 4 januari 1946) föreslagit
riksdagen att till Öistnbutionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag
av 37 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Herman Ericsson
m. fl. (1:201) och den andra inom andra kammaren av herr Olsson i Oskarshamn
m. fl. (11:305), i vilka hemställts, att riksdagen vid bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande anslagsäskanden måtte uttala, att Kungl. Majit ville taga
ett av vattenfallsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 27 april 1945 framlagt
förslag örn bildandet av ett stamlinjebolag, vilket förslag icke föranlett
någon Kungl. Maj :ts åtgärd, under förnyat övervägande samt vidtaga i anledning
därav erforderliga åtgärder i enlighet med nämnda förslag.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen matte till Öistnbutionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk för budgetåret 1946/47 under statens
affärsverksfonder, statens vattenfallsverk, anvisa ett investeringsanslae: av
37 500 000 kronor;

b) att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:201 och lii 305 i skrivelse
till Kungl. Majit giva till känna vad utskottet i sin motivering anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Gränebo, Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Näsström, Hesselbom, Ivar Persson, Törnkvist, Rubbestad, Åkerström,
Thäpper, Onsjö och Persson i Vinberg, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

Onsdagen den1 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

a) att riksdagen--- 37 500 000 kronor;

b) att motionerna 1:201 och 11:305 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Åkerström: Om kammarens ledamöter räkna antalet ledamöter av

statsutskottet som stå för respektive utskottsutlåtandet och reservationen, så
finna ni, att det är ett precis lika stort antal för vartdera av de båda förslagen.
Det är sålunda det föreskrivna lottningsförfarandet, som har bestämt, att den
linje som motionärerna företrätt också blivit statsutskottets linje.

Vad det här gäller är frågan örn vem som i fortsättningen skall handha byggandet
av sådana här stamlinjer med en kapacitet av 200 kilovolt, eventuellt
mera. Hedan nu lia vi fyra sådana stamlinjer. Två av dessa ägas av staten, och
de andra två ägas av tre olika företag, bakom vilka huvudsakligen stå kommunala
intressen. Det föreligger en överenskommelse beträffande de fyra linjerna,
enligt vilken man liksom sambrukar dem, och denna överenskommelse
har också enligt vad som omvittnats visat sig vara rätt fördelaktig. Samarbetet
har gått mycket bra.

Vattenfallsstyrelsen säger emellertid i sin framställning till Kungl. Majit,
att styrelsen anser, att det beträffande stamlinjer som skola byggas i fortsättningen
bör ordnas på ett annat sätt. Vattenfallsstyrelsen framhåller, att frågan
kan lösas på två sätt, antingen genom att man bildar ett särskilt bolag, som
skulle kallas för Svenska stamlinjeaktiebolaget, där de kommunala intressenterna
innehade 45 % och staten 55 % av aktierna och där staten tillsätter tre av
sex styrelseledamöter, varjämte även ordföranden tillsättes av Kungl. Maj :t,
eller också genom att staten i fortsättningen ensam sörjer för byggandet av
stamlinjer. Vid valet mellan dessa två alternativ förordar vattenfallsstyrelsen
förslaget örn ett bolagsbildande. Kungl. Majit har för sin del, enligt de upplysningar
som lämnats i fjärde avd. redan under samlingsregeringens tid sagt
ifrån, att Kungl. Maj :t inte vill vara med örn denna bolagsbildning, och sedermera
har den nuvarande regeringen tagit definitiv ståndpunkt och sagt, att den
inte vill vara med örn en sådan lösning. Departementschefen uttalar, att han anser
det lämpligt, att de linjer som framdeles skola byggas böra ägas av staten.
Det har alltså betonats, att det här gäller en lämplighetsfråga.

Nu har ett antal motionärer tagit upp det förslag som vattenfallsstyrelsen
avgivit till Kungl. Majit och som av Kungl. Majit underkänts. Dessa motionärer
vilja, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall uttala sig för önskvärdheten
av ett förnyat övervägande av frågan om bildandet av ett stamlinjebolag.
Statsutskottets majoritet, örn vi skola säga så, har icke nöjt sig med
vad motionärerna yrkat, utan man kan nog bär tala om att statsutskottet har
funnit anledning att skärpa kravet från motionärernas sida, alldenstund utskottet
skrivit: »Då utskottet funnit det av vattenfallsstyrelsen i ämnet framlagda
förslaget till konsortialavtal och bolagsordning i allt väsentligt godtagbart,
har utskottet för sin del velat förorda, att detsamma utan riksdagens vidare
hörande lägges till grund för beslut i ämnet.» AT reservanter ha den uppfattningen,
att detta är en faktisk order till regeringen. Man kan ju tänka sig in
i konsekvenserna av att ge en regering en sådan order, efter att den förut vid
två tillfällen, även örn det då inte alltigenom satt samma personer i den, sagt
ifrån, att den inte kan vara med örn ett sådant avtal, och att den inte kommer
att expediera ett sådant riksdagsbeslut, och tänka sig vilken situation som
skulle uppstå, örn riksdagen beslutar som utskottet vill.

Då säger man från motionärernas sida och jämväl från vattenfallsstyrelsen,

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanlåg otting ar och därmed sammanhängande arbeten
vid statens kraftverk. (Forts.)

att i och med detta avtal, där staten garanterats placera fyra av sju styrelseledamöter
och där staten har 55 % av aktierna, ligger ändå avgörandet kvar
i statens hand. Vidare säger man, att avtalet medger, att staten efter 30 år
kan lösa in alltsammans. Staten skall då visserligen få det till det nominella
värdet, men staten skall svara för den penningvärdesförsämring som kan uppkomma,
och vad detta innebär, kan ingen veta i dag. Men, ärade kammarledamöter,
örn elkraftutredningen, som tillstyrkt avtalet — vilket vi reservanter
inom parentes sagt betrakta som ganska underligt med de direktiv som den
fått ■— när den är färdig med sina utredningar till äventyrs finner, att man
just med hänsyn till vad som angivits i direktiven för denna utredning, nämligen
uppnåendet av största möjliga ändamålsenlighet, bör överväga ett förstatligande,
och att detta bör ske, innan de 30 åren gått, exempelvis efter tio
år, vad ha de^ bolag, bakom vilka en del städer stå, i den situationen för möjligheter
att på ett ungefär veta, vad som då skulle kunna tänkas inträffa? Vi
kunna tänka på den aktuella diskussionen i fråga örn statens inlösen av Bergslagens
järnvägar.

Vi reservanter lia den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts ståndpunkt här
måste vara den riktiga. Vi tro icke, såsom antytts i elkraftutredningen, att
staten skulle sakna förmåga att genom vattenfallsstyrelsen planera i tid för
att. få till stånd det antal sådana här stamlinjer som behövs. Vi tro, att örn
viljan finns, skola statens organ kunna handla lika snabbt och förutseende som
det tilltänkta bolaget.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja peka på att enligt de upplysningar vi
fått svarade statens kraftproduktion strax efter krigsutbrottet för ungefär 35 %
av den samlade energiproduktionen här i landet; för återstoden svarade kommuner
och enskilda. Under kriget har här skett en förändring därhän, att siffrorna
äro på väg att byta plats. Örn vi förutsätta, att statens utbyggande av
vattenkraft kommer att fortsätta i nästan samma takt som under kriget, kunna
vi om ett tiotal år vara framme vid att staten producerar kanske 75 eller 80 %
av den samlade energimängden här i landet. Är det då skäligt, att de kommunala
intressena skola ha 45 % av aktierna i det bolag som skall handha byggandet
och förvaltningen av stamlinjerna för kraftöverföring. Örn man överhuvud
taget skulle kunna gå in för detta avtal, borde det icke då vara så, att
de kommunala intressena skulle ha 25 eller 20 % av aktiekapitalet? Nu är det
val så, att en hel del av vad som sagts i denna fråga i de skrifter som vi haft
att tillgå i utskottet har sagts för att dölja de verkliga avsikterna.

Jag skulle, herr talman, till sist vilja ställa den frågan: anser riksdagens
andra kammare, att staten bättre än de städer som äga huvudparten av aktierna
i respektive Krångede, Sydsvenska kraftaktiebolaget jämte Stockholms
elektricitetsverk, kan bedöma denna fråga ur synpunkten av vad som bäst
gagnar hela det svenska folkhushållet? För min del anser jag, att staten har
förutsättningar att bättre än de nämnda städerna kunna bedöma den saken.

Med dessa ord och med hänvisning till vad som sagts i reservationens motivering
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag tror, att herr Åkerström med
sitt anförande låtit denna fråga få alltför stora dimensioner. Det gäller ju här
endast frågan örn överföring av elektrisk kraft från södra Norrland till södra
delarna av Sverige. Yi stå således nu här icke alls inför frågan om ett förstatligande
av kraftverken här i landet. Det är en fråga som vi sedermera få
ta ställning till, när elkraftutredningen blir klar med sitt uppdrag.

Här föreligga tvenne olika förslag i fråga örn utbyggnaden av dessa s. k.

Onsdagen den 20 mars 3946 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläggnhigar och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

stamlinjer. Det ena förslaget avser, att staten ensam skall bygga dessa stamlinjer
och det andra förslaget innebär, att det för detta ändamål skall hildas
ett speciellt stamlin jebolag, där staten skall ha 55 % och de kommunala organen
45 % av aktierna. Dessutom skall staten enligt det avtalsförslag soni föreligger
tillsätta fyra ledamöter, däribland ordföranden, i en styrelse bestående
av sju personer. Jag tror mig kunna konstatera, att staten i bada tallen har
ett dominerande och bestämmande inflytande. Vattenfallsstyrelsen, som ventilerat
problemet ingående, har förordat förslaget örn bolagsform Detta upptogs
icke i det förslag som framlagts från regeringens sida, varför vi några
stycken, som närmast vilja tillse de kommunala intressena i denna sak, ha
väckt en motion i frågan, där vi närmast anslutit oss till förslaget fran vattenfallsstyrelsen.
Denna vår motion har också utgjort grundstommen till det föreliggande
förslaget från statsutskottet, där den riktning vi representera med

lottens hjälp fått majoritet. o , , . .. ,

Jag vill till belysning av frågan med några ord beröra utvecklingen av elkraftförsörjningen
och elkraft-verksbyggnaderna här i landet Jag tror,, att
man numera kan säga, att det i de södra delarna av landet icke finns manga
vattenfall kvar som inte äro helt utbyggda. Av stora kommunala bolag lia vi
i södra Sverige Sydsvenska kraftaktiebolaget. Det har ett stort område att
förse med elkraft, och detta bolag jämte Stockholms elektricitetsverk och
Krångedebolaget, i vilket ingå som ägare både Sydsvenska kraftaktiebolaget
och Stockholms stad, ha sett sig nödsakade att köpa vattenfall längre norrut i
landet och ha utbyggt dessa vattenfall. På det sättet har det uppstått vattenkraftsanläggningar
i södra delarna av Norrland, som ägas av dylika bolag.
Därmed är jag också inne på frågan om överföring av ström från dessa kraftverk
som ägas av kommunala bolag, ned till konsumtionsorterna. Detta sker
ju genom dessa s. k. stamlinjer med 200 kilovolts spänning. Som herr Akerström
nämnde, äger staten två dylika stamlinjer, och dessa enskilda bolag aga

°CDet^är myeket riktigt, som utskottet och även reservanterna uttala, att det
varit ett mycket gott samarbete mellan bolagen och staten beträffande sättet
för överföring av denna ström. Nu föreligger emellertid ett behov av nya linjer
under en följd av år. Under de närmaste åren komma säkerligen tre nya
linjer att behöva byggas. I detta läget har vattenfallsstyrelsen föreslagit bildandet
av ett särskilt stamlin jebolag och, såvitt jag förstår, velat ha det samarbete,
som under senare år frivilligt ägt rum mellan bolagen och staten, att
fortsätta under formen av bolag. Detta innebär, att det bolag sorn skall bygga
samtliga nya stamlinjer även skall sköta driften av desamma jämte driften av
de nuvarande linjerna. Örn linjerna skola kunna helt utnyttjas, mäste nämligen
driften av tekniska skäl ske i samarbete och genom samköming. Ett samarbete
måste därför äga rum, eller också skall staten överta hela driften.

Här har nu erinrats om — det ligger i bakgrunden till vår motion att de
kommunala bolagen lia ett visst intresse av att äga medinflytande beträffande
strömöverföringen från de egna kraftverken till dc egna konsumtionsorterna.
Yi motionärer ha ansett, att ett statligt samarbete med de kommunala bolagen
genom ett stamlinjebolag vore det lämpligaste. Jag har här anledning saga,
att bakom vårt förslag inte ligger någon kritik av det statliga företaget pa detta
område. Vi lia all anledning förmoda, att detta statliga organ, vattenfallsstyrelsen,
även framdeles kommer att sköta sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. Vad vi önska är endast ett bibehållande av det kommunala inflytandet
under statens ledning. Vi lia frågat oss, örn icke detta statliga oell kommunala
samarbete skulle kunna ge något av värde till allmänt gagn för hela

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till Alstributionsanläg gningar och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

verksamheten genom olika på detta sätt uppkommande uppslag och synpunkter
o. s. v. Örn sa är fallet och örn man anser, att ett sådant kommunal-statligt
samarbete kan vara av värde, ha vi frågat oss, huruvida det icke kunde vara
lämphgt att slå in på denna väg och således inte avvisa ett förslag härom.
iva ha därför helt enkelt önskat, att regeringen på nytt måtte överväga, örn
icke ett samarbete i bolagsform med de kommunala bolagen vöre lämpligt.
Detta är vår motions syftemål och det motiv som också ligger bakom utskottets
förslag.

.Jiörde herr Åkerström säga, att man från reservanternas sida närmast
v0l e. „ utskottsförslaget som ett slags order till regeringen att göra så och
sa. Att något dylikt skulle avses med utskottsförslaget har icke varit motionärernas
mening, i vart fall icke min. Om det skulle kunna uppfattas på detta sätt
bär jag tor mm personliga del ingenting emot. att den behövliga omformulermgen
göres av utskottsutlåtandet så att det står klart, att det råder fullständig
frihet för regeringen i detta avseende. Att så är meningen framgår också
därav att regeringen enligt utskottet skall äga besluta örn vilken väg som till
slut skall följas, vilket den kan göra då det begärda beloppet ställs till dess
iöriogande enligt utskottsförslaget till den första ombyggnad, varom här
är fråga.

. Ja£ tycker att den omständigheten, att utskottsförslaget i likhet med regeringens
eget förslag vill ställa medel till förfogande för ändamålet, är ett bevis
pa att utskottet menar, att regeringen har frihet att kunna välja den väg, som
regeringen för sin del finner lämpligast.

^Herr talman! Detta var i korthet några närmast rent kommunala synpunkter
pa den föreliggande frågan. Jag ber att med stöd av det anförda få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Hagberg i Malmö och Wiberg.

Herr Olsson i Oskarshamn: Herr talman! Vid sidan av vattenfallsstyrelsen
na en del enskilda företag haft att tillgodose landets behov av elektrisk energi,
oydsvenska kraftaktiebolaget har sålunda tillsammans med en hel del mindre
företag haft sig anförtrodd denna uppgift för södra Sveriges vidkommande.
.Bolaget har därvid i första hand ansett sig böra tillvarata de kraftmöjligheter,
som föreligga inom detta försörjningsområde, och det har av denna anledning
i full utsträckning utbyggt samtliga sina vattenfall. Trots detta Ilar emellertid
ett stort behov av fjärröverförd kraft gjort sig gällande för tillgodoseende av
det alltjämt växande behovet av elektrisk kraft i södra Sverige, varför också
Sydkraft redan några år före kriget ingick som delägare i Krångede aktiebolag
för att kunna säkerställa vad som erfordrades av norrländsk kraft. Detta
skedde genomgått bolaget betingade sig en mot aktieinnehavet svarande kraftmängd.
Vid sidan härav gjorde man också upp ett 50-årigt avtal med kungl,
vattenfallsstyrelsen genom vilket man tillförsäkrade sig 15. resp. 30 procent
av den kraft, som producerades vid Stadsforsens kraftverk i Indalsälven och
vid Torpshammars och Leringsforsens kraftverk i Gimån. Trots det krafttillskott
mari fick genom dessa avtalsmässiga åtgärder förelåg ett alltfort ökat
behov av kraft, varför man ansåg sig böra vidta ännu mer vittgående åtgärder.
Tillsammans med ^ Kramfors aktiebolag och genom Hjälta aktiebolag, i vilket
bolag Sydkraft då ägde 85 procent av aktierna, förvärvade Sydkraft de s. k.
Hjältafallen,^ sorn äro belägna i nedre delen av Faxälven. Samtidigt förvärvade
bolaget också 50 procent av Edsele kraftverk för att på så sätt ytterligare
kunna befästa möjligheten av en behövlig kraftförsörjning. För samma ända -

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

mål har man också försökt att utfå en del av den outbyggda fallhöjden i samma
älv liksom man också försökt och också erhållit vissa vattenfallsintressen i
Ljungan, som man har för avsikt att utnyttja i framtiden. Hjältafallen halla
ju för närvarande på att utbyggas till en kapacitet av 120 kW, och man väntar
att kraftverket skall vara färdigt att tagas i bruk redan 1949, varefter man bär
för avsikt att genom ytterligare ett eller två aggregat utöka och säkerställa kraftproduktionen.
Edsele kraftverk har också för avsikt att utöka sin kapacitet sa
att den blir dubbelt så stor som den för närvarande är, vilket ju även skulle
innebära en viss höjning av den kraftkapacitet, som Sydkraft är i behov av.

Den kraft, som på detta sätt erhålles från Norrland, överföres genom en
200 kV-ledning från de norrländska kraftverken till Horndal. Därifrån överföres
den medelst en ledning med samma spänning ägd av Krångedebolaget
och Sydkraft gemensamt till Nässjö. Från Nässjö har Sydkraft egna ledningar
för överförande av kraften till försörjningsområdet, vilka ledningar ha en spänning
av 200—230 kV. Dessa ledningar utnyttjas för närvarande för fullt, och
därför har man ansett sig nödsakad att söka åstadkomma nya kraftöverföringsledningar
från Norrland. Man har också planerat och utstakat en sadan linje
samt ingått till Kungl. Maj :t med begäran örn koncession på en del av linjen.
‘Avsikten var också att senare göra en utbyggnad av linien, som skulle lorena
Hjälta kraftverk med försörjningsområdet i söder. Liknande företag vörö
också efter allt att döma planerade av de övriga företagen. Detta förhållande
gav, förmodar jag, vattenfallsstyrelsen anledning att ta under övervägande
huruvida icke ett mera bestämt samarbete skulle kunna åstadkommas i sylte
att samordna dessa olika linjer. På vattenfallsstyrelsens initiativ framlades nämligen
förslag till en gemensam stamlinje. Jag tror att man med denna stamlinje
avsåg att åstadkomma ett organ, där också det kommunala intresset som i detta
fall representerades av de tre bolagen Stockholms elverk, Krangedebolaget och
Sydkraft med vattenfallsstyrelsen skulle kunna diskutera med kraf tovér! öringen
sammanhängande frågor utan att man därför skulle förgripa sig på statens
bestämmanderätt. Avsikten var väl också den, att man skulle kunna tillgodogöra
sig de erfarenheter, som bolagen gjort under de gångna åren.

Herr talman! Då den föreliggande motionen endast avser en hemställan till
Kungl. Maj:t, att Kungl. Majit ville ta frågan under förnyad omprövning och.
under förutsättning att Kungl. Majit finner en sådan åtgärd lämplig, framlägga
förslag i den riktning som vattenfallsstyrelsen här har föreslagit, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen nr 305 i denna kammare.

Herr Ohlin: Herr talman! Herr Åkerström fann lämpligt att åberopa icke
endast den sittande regeringens utan även samlingsregeringens ställningstagande
i denina fråga. Jag är icke för min del medveten örn att det föreligger
något protokoll eller någon annan handling angående samlingsregeringens
ifrågavarande ställningstagande och undrar därför, vilken källa herr Åkerström
kan ha, när han på detta ovanliga sätt åberopar den föregående regeringen.
De interna diskussioner och meningsskiljaktigheter, som kunnat ha förekommit
i en föregående regering, kan det väl icke vara lämpligt att här efter olika
minnesbilder ta upp till diskussion. Jag tror därför för min del att det är
bäst att hålla sig till den praxis, som finns i fråga om åberopandet^ av varl
som förekommit vid olika interna diskussioner, och därvid iaktta den återhållsamhet,
som hittills varit vanlig. Annars kan man mycket latt ge det intryc
ket, att en föregående regering och dess olika ledamöter intagit en annan ställning
än som verkligen vard fallet.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Anslag till distribu t tonsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

talman! Att jag begärt ordet beror egentligen icke därpå, att jag tycker

att det linns anledning'' att Ilar närmare utveckla argument för och emot -_ de

äro ju så val och utförligt redovisade i utskottsutlåtandet med bilagor_ utan

det beror därpå, att det förefaller mig, som örn reservanternas yttrande skulle
lida av en allvarlig oklarhet. Reservanterna ta nämligen, såvitt jag kan förstå,
icke stallning till departementschefens yttrande. Reservanterna citera deparpartements
elie fen nar hail säger att lian funnit lämpligt, »att samtliga nyä.
stamlinjer tor 200 kV och högre Spänning komma att ägas av staten». Huruvida
reservanterna dela denna mening eller ej, därom svävar emellertid läsaren
i okunnighet. Det finns ju, såvitt jag kan se, icke mindre än fyra olika tänkbara
ståndpunkter Den första är status quo, eller att nian tillåter både enskilda
och naturligtvis också staten att bygga och äga nya kraftlinjer och sedan
driver dem i det samarbete, som har vuxit fram. Den andra linjen är den, att
man gar vattenfallsstyrelsens ursprungliga linje och bildar ett gemensamt boag’
JU i0?, ■nsa utskottsmajoriteten förordar. Den tredje linjen är den, att

man later enskilda äga de privata linjer de lia, men att samtliga nya linjer
byggas av staten, därvid man ju får förutsätta, att driften sker i någon form
av samverkan. Den fjärde linjen är den, att staten vid lämpligt tillfälle inlöser
det lilla iatalet enskilda linjer och därigenom får hand örn det hela. Det före-,
taller mig som örn man kunde säga, att departementschefen tills vidare icke
gatt m pa Hagan örn inlösen utan stannat för den tredje linjen, nämligen att
staten skall bygga de nya linjerna. Reservanterna tyckas ju gå in helt och hållet
tor status quo, ty de åberopa Sveriges industriförbunds och Svenska vattenkraltsloremngens
uttalanden i yttrande till kommerskollegium. Detta industritorbundets
och vattenkraftföreningens yttrande är ju ett mycket bestämt förord
tor status quo-linjen, enligt vilken enskilda skola kunna fortsätta att bygga
nya stamlinjer. Jag kan därför icke förstå annat än att reservanterna antingen
mäste avsta fran att åberopa industriförbundets och vattenkraftföreninoens
yttrande, örn de nämligen vilja säga, att de inta samma ståndpunkt som
departementschefen, eller också måste reservanterna vidhålla, att de åberopa
dessa sakkunniginstanser och deklarera, att de lia en annan mening än departementschefen.
Här rader det en oklarhet, som det förefaller angeläget att få
s ingrad, innan kammaren går att ta ställning till en principiellt så viktig
iraga som denna.

0 s\s^’ herr talman, ett mera allmänt påpekande. I den livliga debatt
som pagar örn de ekonomiska organisationsproblemen sägs det ganska ofta
tran regeringspartiets sida, att man där icke är doktrinär och ingalunda anhängare
av tanken på att olika produktions- eller näringsgrenar skola helt förstatligas,
men att man vill ha trygghet för ett samhällsinflytande. Man talar
örn att man skall försöka finna decentraliserade former, där samhället på andra
vagar än det rena förstatligandets skall se till, att samhällsintresset blir tillgodosett.
Vi ha i dag ett konkret exempel, nämligen en bolagsform, där staten
intar den dominerande ställningen och minoriteten i huvudsak utgöres av
kommunala intressen. Där finns alltså i någon män en decentraliserad organisation,
som något avviker från förstatligandelinjen. Man har en organisation,
som val ingen påstår icke skulle trygga samhällets inflytande. Men det visar
sig i alla fall, att regeringen.— man vet ännu icke hur reservanterna ställa
sig anser, att man bör ge sig in på en organisation, som alldeles klart avser
att successivt lägga dethela i statens hand. Jag tror icke detta saknar intresse
som ett litet exempel på hurudana tankegångarna äro i praktiken, när det gäller
ställningstagandet till konkreta frågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

OnBdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslay till d istri b u t lousa nl ä g g n i ng a r och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

Herr Åkerström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! I anledning av professor Ohlins påstående att jag skulle lia tillåtit
mig något som står i strid med hittills tillämpad praxis vill jag erinra om, att
jag i mitt anförande sade, att enligt de upplysningar vi erhållit på avdelningen
var frågan i första omgången redan avgjord av samlingsregeringen.
Jag trodde, att jag genom att uttrycka saken på det sättet icke bröt mot
någon gammal praxis, och jag förmodar, att professor Ohlin icke anser det
nödvändigt att jag talar örn vem det var som lämnade dessa upplysningar i

avdelningen. .

Beträffande frågan om reservanterna ha gjort klart för sig, örn de vilja
detsamma som Kungl. Maj :t, vill jag säga, att det förefaller som örn man här
borde kunna ställa frågan, om professor Ohlin har lärt sig läsa statsutskottsutlåtandena.
Örn vi läsa början på sista meningen på s. 12 i reservationen finna
vi, att där står: »Departementschefen har härvidlag funnit lämpligt, att samtliga
nya stamlmjer för 200 kV och högre spänning komma att ägas av staten.
» I nästa stycke säga reservanterna — och där kommer väl det som räcker
till _ »Utskottet finner sålunda förklarligt, att Kungl. Majit icke funnit
vattenfallsstyrelsens förslag örn bildande av ett särskilt stamlinjebolag föranleda
till någon åtgärd. Vad motionärerna anfört till stöd för bildandet av
ett dylikt bolag utgör enligt utskottets mening icke tillräckliga skäl för frångående
av den inställning, Kungl. Majit intagit till detta spörsmål.»

Häri ligger sålunda reservanternas uppfattning, att de följa Kungl. Maj:ts
linje.

Herr Ohlin, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Åkerströms förklaring innebar endast, att reservanterna
ha avvisat bolagsformen. Däremot finns det varken i det skrivna eller i
hans yttranden något som anger vilken ställning reservanterna inta: den status,
som industriförbundet och vattenkraftföreningen förorda, nämligen att enskilda
skola få fortsätta att bygga, eller den tredje linjen, som departementschefen
förordar, nämligen att endast staten skall bygga de nya linjerna. Herr
Åkerström lämnade intet nytt besked utan hänvisade i den punkten endast till
det skrivna. Men andemeningen i hans yttrande var naturligtvis den, att han
för sin del har samma mening som departementschefen. Jag ber då bara att
få säga, att det nog icke är så mycket min läskunnighet som reservanternas
skrivkunnighet som varit bristfällig. Men det spelar mindre roll; det väsentliga
är att reservanterna inte kunna åberopa industriförbundets och vattenkraftföreningens
yttrande, som alldeles klart går ut på status quo med rätt för enskilda
att fortsätta att bygga. Den slutsats reservanterna dra nederst på s. 12
i utskottsutlåtandet är vid sådant förhållande ogrundad.

Vidare anförde:

Herr Hall: Herr talman! Det är ju inte ovanligt, att då en praktisk ekonomisk
angelägenhet skall avgöras, så komma också principiella synpunkter att
blandas in i resonemanget, och herr Ohlin har ju försökt att leda in diskussionen
på de vägarna. Jag förmodar att oberoende av vilken uppfattning herr
Ohlin har örn socialdemokratiens ställning då det gäller samhällets ekonomiska
organisation i allmänhet, så är hail villig medge, att praktiska ekonomiska
ting skola lösas på det sätt, som man ur ekonomiska och praktiska^synpunkter
är mest tillfredsställd med, d. v. s. varje rörelse skall bedrivas pa det
billigaste, bästa och mest effektiva sättet. Det är ur de synpunkterna som
man har anledning att granska de båda förslag, som här föreligga.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

Jag vill ela till att börja med fästa uppmärksamheten på att de intressenter,
som här vilja träda in vid sidan av staten för att övertaga de nuvarande stamlmjerna
och för att övertaga rätten att bygga stamlinjer i framtiden från
nedre Norrland till södra och mellersta Sverige, äro aktiebolag. Det ena är
Sydsvenska Kraft AB, som äges av ett antal städer i Sydsverige plus Kooperativa
superfosfataktiebolaget, det andra är Krångede AB, som äges av
Bergslagernas gemensamma kraftförvaltning. Detta bolag äges i sin tur av
industriintressen i Mellansverige. Dessutom äro Svenska kullagerfabriken,
h agersta bruk, Sandvikens järnverk och Korsnäs aktiebolag enskilda delägare.
Därjämte lia Stockholms stad och Sydsvenska Kraft andelar i Krångedebolaget.

Sydsvenska Kraft har ett aktiekapital på 22.3 miljoner kronor och Krångerie
hariett aktiekapital pa 24,5 miljoner. Sydsvenska Kraft utdelar 6 procent
ränta på sina pengar, när man får 3 procent på statsobligationer. Krångedebolaget
är litet blygsammare. Jag vet inte, om det beror på att det är ett rent
kapitalistiskt företag. Det utdelar bara 5 procent på sina pengar. Jag tror
att man skall fästa en viss vikt vid hur de företag, som här vilja samarbeta
med staten, hittills lia betraktat sill ekonomiska uppgift i samhället. Jag
skall inte bestrida, att dessa båda företag äro utomordentligt nyttiga företag
men när jag ser på deras utdelningspolitik kan jag omöjligen hålla med örn
att deras främsta uppgift ur ägarnas egen synpunkt är att tillhandahålla så
billig kraft som möjligt, Örn nian har den uppgiften för ögonen, kan man
omöjligen bedriva en utdelningspolitik som dessa båda företag behaga göra.

Nu kan man säga, att hur de sköta de här enskilda affärerna är deras sak,
ty det här föreslagna bolaget kommer att bli bundet av en bolagsordning och
ett konsortialavtal med begränsad utdelning. Det är ju alldeles riktigt, örn man
gor den anmärkningen, men jag måste fortfarande rikta huvudanmärkningen
mot det sätt, pa vilket man har tänkt sig att detta skall fungera i praktiken.
Jag vill da till att börja med påpeka, att de linjer, som skola övertagas på
arrende av det tilltänkta bolaget, skola förräntas efter 4 procent, medan staten
ger — som jag nyss nämnde — 3 procent på sina obligationer. Aktiekapitalet
i bolaget skall förräntas med 4 procent. Det är möjligt, troligt för
resten, att. ett sadant ^bolag kan lana pengar till 3 procents ränta, men det
är också skäligt att påpeka, att statens effektiva inlåningsränta ligger under
3 procent tack vare den lägre räntan på de korta pengarna.

Hur man nu än ser på denna sak så måste man alltså konstatera, att örn man
organiserar transiieringen av kraft från Norrland till Syd- och Mellansverige
i bolagsform, så mäste man draga på sig kapitalkostnader, som äro minst 33
procent högre än de kostnader, som man får örn man låter staten sköta denna
verksamhet. Det är i och för sig inte någon särskilt allvarlig sak, när det gäller
en specerihandel eller någonting annat, som omsätter sitt lager många gånger
örn året. Kapitalräntan i en sådan affär spelar en ganska underordnad roll.
Men detta är inte ett bolag som i vanlig mening driver rörelse, utan det är huvudsakligen
ett företag som har till uppgift att investera kapital. Företagets
dominerande utgift kommer att bli kapitalränta. Frågan örn hur mycket detta
bolag kommer att behöva i ersättning för att transitera kraft från Norrland
och söderut är alltså helt och hållet avhängig av hur bolaget kan finansieras,
hur det kan lana upp kapital. Man kan inte komma ifrån att örn man organiserar
det på det sätt, som bär är föreslaget, måste kraftkonsumenterna komma
att få betala ett avgjort och avsevärt högre kraftpris än vad som är nödvändigt,
därest staten sköter denna transitering.

Men det är inte tillräckligt att man konstaterar detta, som ju i och för sig

Onsdagen dem 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten

vid. statens kraftverk. (Forts.)

måste vara ett alldeles avgörande skäl för att nian inte skall bifalla förslaget
örn ett standinjebolag. Jag fäster också uppmärksamheten på en arnum och
kanske den mest väsentliga bestämmelsen i det föreliggande förslaget till avtal,
nämligen den att man nu skall samordna transiteringen av Sveriges billigaste
vattenkraft och man skall anförtro denna samordning till ett bolag, där
intressenterna äro de som jag nyss har uppräknat. Det är alitsa dessa intressenter,
som skola ha förmånen av att få den billigaste transiteringsavgiften
på sin kraft. Yi stå nu rätt snart i det läget, att vi måste tillgripa den dyrare
kraften i Västerbotten och Norrbotten. Härom säger avtalet, att uppgiften att
frakta ned denna kraft till Syd- och Mellansverige, där den inom kort kommer
att behövas, skall förbehållas staten. Motiveringen därför är att de enskilda
intressenterna ha få eller inga vattenfall i dessa områden av landet. Skälet kan
i och för sig låta bestickande, men i praktiken måste det betyda, att den del
av norrlandskraften, som staten ensam skall ha hand örn att transitera, kommer
upp i ett högre prisläge, eftersom de nu utbyggda fallen i Indalsälvens^ och
Ångermanälvens flodområden är den billigaste kraft som vi kunna fa någon
gång i vårt land. Vi ha det kortaste avståndet dit, strömförlusterna bli mindre
och byggnadskostnaderna för stamlinjerna bli minst därifrån. Vi få tillgripa
i vissa fall mer än dubbelt så långa stamlinjer för att transportera ned norrbottenskraften.
De kostnaderna skola inte dessa de starkaste konsumenterna i
landet behöva vara med örn att betala något till. De högre utgifterna skola
godhetsfullt lastas över på den konsumtion, som därefter anmäler sig.

Örn vi hade obegränsade tillgångar av vattenkraft i vårt land, så att vi inte
sågo något slut på möjligheterna att förse svenska folket med elektrisk energi,
vore detta inte. en så allvarlig sak, men vi veta alla, att vi rätt snart nå ett
läge, där det kommer att vara trångt om möjligheterna att skaffa ytterligare
elektrisk energi ifrån vattenfall. Då uppkommer det konkurrens örn möjligheterna.
I den konkurrensen skola dessa de starkaste och köpkraftigaste företagen
i landet ständigt stå i det fördelaktiga läget,, att de ha ett till att börja
med 30-årigt avtal örn att vara ensamma örn möjligheten att tillgodogöra sig
de lägsta kostnaderna. Det är omöjligt att ordna kraftförsörjningen i .landet på
ett rationellt och effektivt sätt, örn man binder sig under så lång tid för ett

sådant avtal. . 0 •

Den tredje av de praktiska ekonomiska frågor, som här kommer upp, är inlösningsbestämmelserna.
Man har givit staten rätt att. sedan 30 år förflutit
säga upp avtalet med en treårig uppsägningstid. De enskilda intressenterna skolaga
kunna lösas ut med det nominella aktiekapitalet plus tillägg för bolagets
fonder med undantag av pensionsfond, värdeminskningsfond och fonder av
liknande karaktär. Erfarenheterna örn ett sådant samarbete lia ju hittills särskilt
beträffande malmbolaget i Norrbotten givit till resultat, att man vet att
sådana inlösningsbestämmelser alltid komma att påverka bolagets fonderingspolitik
och snedvrida den. Vid varje större ekonomisk förändring^ inom företaget
måste båda parterna snegla på inlösnings bestämmelserna och fråga sig: hur
kommer den här åtgärden att påverka intressenternas rätt att erhålla andelm
utöver det nominella kapitalet vid inlösningstillfälle.t?

Men det är inte nog med dessa svårigheter. Sannolikt skulle det leda till ungefär
lika orimliga konsekvenser som de som nu uppkomma, därest staten skulle
ställas inför nödvändigheten att inlösa malmbolaget i Norrbotten. Men därutöver
har man försett inlösningsbestämmelserna med något sorn närmast liknar
en guldklausul. Man har nämligen bestämt, att om penningvärdet sjunker, så
skola de enskilda intressenterna hållas skadeslösa och lia. ett så mycket större
nominellt belopp som motsvarar penningvärdets försämring. Det är inte små

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

anspråk som man ifrån de enskildas sida ställer, när man skall samarbeta med
staten. Vilken annan människa i vårt land har några sådana möjligheter att
garantera att värdena aldrig komma att sjunka? Här ställer man utan vidare
upp det kravet såsom oeftergivligt, att staten alltid skall skydda de enskilda
intressenterna, hur det än går, mot varje förlustrisk, och för att få göra detta
skall staten ge de enskilda intressenterna en ränta, som är minst 33 procent
högre än den de. kunna få på sina pengar vid någon annan placering. Undra
på örn man avböjer ett förslag, då staten inbjudes till att medverka på sådana
villkor! Sveriges riksdag kan helt enkelt inte låta lura sig på det sätt som här
är föreslaget.

Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Vigelsbo och Ericsson i Sörsjön.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av det anförande, som herr Åkerström höll vid debattens början.

Jag tror att herr Åkerström använde sig av siffror, som voro något felaktiga.
Örn jag uppfattade herr Åkerström rätt, så sade han, att före kriget ägde
staten omkring 35 procent av den utbyggda vattenkraften och enskilda omkring
65 procent. Han trodde, att nu var det omvänt förhållande. Det var detta
uttalande, som jag ville ha tillrättalagt.

Mig veterligen äger nog inte staten större del för närvarande av den utbyggda
vattenkraften än kanske högst 40 procent. Det beror ju på hur man ser på
en del företag, som staten och enskilda äga gemensamt, och vart man för dem.
Men även örn man hänför dem till den statliga delen tror jag inte statens andel
stiger över 40 procent, under det att de enskildas blir minst 60 procent. Den
förskjutning i utbyggnaden mellan staten och enskilda, som skett, har hittills
inte gått fortare än att det nog^tar ytterligare ett tiotal år innan de äga 50
procent vardera. Det ger ju en något annorlunda bakgrund till den fråga man
här resonerar örn.

Vattenfallsstyrelsen tror jag mig veta har för sin del ansett det vara en god
samarbetsform med ett bolag pa de villkor, som här ha llrågasatts. Därigenom
blir man ju också i tillfälle att utnyttja den sakkunskap, som kan finnas även
utanför de statliga institutionernas och verkens område, och det kan ju inte
vara någon skada. Jag är också övertygad örn att bolagsformen skulle medföra
att det blir relativt få friktioner mellan de olika intressenterna, kanske i
alla händelser mindre än örn staten är ensam ägare. Om vi räkna med att i det
här fallet tillgår likadant som i umgänget mellan andra intressenter, så är det
ofta så att den som ensam äger ett företag, som i detta fall staten skulle göra,
och ensam också skall svara för överföringen, får nog också finna sig i att de
andra, som därigenom bli tillförsäkrade förmanen att få kraft överförd, gärna
komma med anspråk en aning i överkant. De kommunala och enskilda kraftverksägarna
bli säkerligen hårdare i sina anmärkningar vad gäller driftsstörningar
och krav på utbyggnader än örn de själva vore delägare i företaget.

Detta var egentligen den anmärkning, som jag ville göra i anledning av vad
herr Åkerström sade.

. Sedan har ju riksbankens specielle sakkunnige herr Hall varit uppe här och
givit oss en bild av de stora ekonomiska sammanhangen. Det var framför allt
räntepolitiken som han var inne pa. Det är möjligt att motionärerna inte beaktat,
. att det skett en räntesänkning sedan det första utkastet skrevs. Det har
ju i verkligheten inträffat en sadan. Jag antar emellertid, att frågan, huruvida
det skall vara 3 eller 4 procent, lär inte vara någon avgörande sak, utan

Onsdagen den 20 mars 1946 fm. Nr 12. 29

Anslay till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

den går mycket väl att förhandlingsvägen komma till rätta med. Vad jag
mera fäste mig vid var de mycket hårda ord, som herr Hall mot slutet använde.
Han ondgjorde sig över att intressenterna skulle vara tillförsäkrade att
vid inlösning utfå ersättning i ett visst angivet penningvärde, och han frågade:
vilken i det här landet får räkna med att staten garanterar honom att han skall
få ersättning för sin vara i ett bestående penningvärde? Tyvärr måste jag säga,
att det är nog mer än en av dem som lånat finansministern pengar i form av
försvarslån, som fått erfara varåt herr Hall syftar. När man gör stora ekonomiska
avtal måste man väl ända lia någon fast grund att sta pa. Jag nar under
de sista dagarna varit med att avsluta ett avtal, som gällt kommuner och vissa
andra stora industriella företag, och där ansag man det alldeles självklart att
för att ha någon utgångspunkt, varifrån man skulle kunna räkna, när man örn
30 år ville lia en ändring i kontraktet, måste man ange ett penningvärde vid
en viss tidpunkt och därifrån beräkna den uppgörelse, som i sinom tid skulle
komma. Jag tror att örn man tänker sig in i detta, är det ingen uppseendeväckande
sak. „ . . .

Jag har, herr talman, ingenting att tillägga annat än att jag vili. instämma i
vad herr Ohlin sade. att uttalanden, som man ibland hör ifrån politiskt ledande
håll om önskvärdheten av samarbete mellan olika intressegrupper i samhället,
och vad som sker i praktiken inte alltid överensstämma.

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag finner det vara anmärkningsvärt, att en
proposition framlagts som utan någon motivering frångår både det förslag Som
vattenfallsstyrelsen avgivit till Kungl. Majit och vad de övriga sakkunniga
myndigheterna — jag tänker på elkraftutredningen, kommerskollegium m. fl.
— som blivit hörda, ha tillstyrkt.

Herr Hall bär i sitt anförande yttrat, att det skulle vara att låta lura sig,
örn man godtoge vattenfallsstyrelsens förslag. Det är — det måste jag säga —
utomordentligt starka ord, när det gäller att karakterisera en ansvarig myndighets
framställning till Kungl. Majit. Så nedsättande ord tror jag sällan ha
hörts i Sveriges riksdag örn en ansvarig myndighet.

I det förslag, som vattenfallsstyrelsen avgav till Kungl. Majit, finnas vissa
utfästelser även för icke intressenter i det tilltänkta, st amlin jebola/get a,tt fn
transitera kraft från Norrland ned till avsättningsorterna i mellersta och södra
Sverige. Dessa utfästelser innebära, att inom styrelsen för bolaget skall föreligga
kvalificerad majoritet för ett beslut härom. Kommer ej sådant beslut till
Stånd har den enskilde möjlighet att gå till Kungl. Majit med anhållan, att
Kungl. Maj :t skall förelägga bolaget att låta verkställa sådan transitermg. Dar
har nian således klart besked om hur saken kan ordnas för de enskilda, som
icke själva kunna bygga stamlinjer.

Örn staten nu tar hand örn stamlinjebyggnaderna i fortsättningen, Såsom propositionen
förutsätter, finnas överhuvud taget inga utfästelser i detta avseende.
Jag anser det riktigt, att det från ansvarigt håll här sades någonting örn
hur man tänker förfara i detta avseende för den händelse riksdagens beslut
skulle komma att överensstämma med Kungl. Majlis proposition. Kommer vattenfallsstyrelsen
att verkställa transitering av dylik kraft på villkor, som äro
jämförliga med dem, som innehållas i det föreliggande förslaget till avtal angående
bildandet av Svenska stamlinje AB? ...

Här har redan tidigare talats om att man ju fran högsta hall otta lar hora
vackra ord örn hur viktigt det är att samverkan åstadkommes mellan staten
och andra intressenter, så att de kunna förena sig om lösningen av en gemensam
uppgift. Man säger, att ett sådant samarbete är det rättesnöre man vill följa.

Nr 12.

Onsdagen dea 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten
vid statens kraftverk. (Forts.)

I likhet med vad som tidigare här framhållits måste jag säga, att den föreliggande
propositionen förefaller mig vara ett beklagligt exempel på hur åtfllnflto1ne
d®n nuvarande kommunikationsministern anser att denna grundsats
bör följas. Jag tycker att hans uppfattning därvidlag är rätt anmärkningsvärd.

Herr talman! Jag ber att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skulle icke lia begärt ordet i denna
debatt, örn det icke vore så att det i flera talares anföranden framskymtat
att elkraftutredningen föreslagit just vad utskottsmajoriteten nu vill lia infört.
Man bör da kanske observera, att vid elkraftutredningen funnos två reservationer.
I flen ena av dessa motsatte man sig bestämt detta förslag. Vi böra
kanske erinra oss att denna utredning blev tillsatt på grund av väckta motioner
och efter ganska långa debatter i riksdagen 1942. Riksdagen gjorde då
et''t uttalande örn att man skulle utreda möjligheterna att genom statens medverkan
mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska
landsbygdens försörjning med elkraft.

... sedan gårdin den motion, som ligger till grund för dagens debatt,

iörhaller det sig ju så att motionärerna erinrat örn »det faktum att — förutom
staten —- kommuner, städer och enskilda äga och utbygga vattenfall, att de
själva hittills ratt ordna med överföringen av kraften från dessa samt att
det skulle innebära en radikal ändring örn staten skulle ensam övertaga överiörmgen
av kraft från Norrland söderut». Sedan åberopa de hur det varit
tidigare och säga därefter att enskilda parter även lämnat sina bidrag till det
radande systemet, och så fortsätter man längre ner i motionen och säger: »Resultatet
härav har påtagligt framträtt under krigsåren med dess mångahanda
besvärligheter och avsevärt bidragit till den praktiskt taget fulla kraftförsörjnmg
som kunnat upprätthållas.»

Jag tycker det hade funnits anledning för motionärerna att tala litet tystare
härom. \ ad är det man påtalar i bygderna? Jo, det är den rådande otillfredsställande
kraftförsörjningen och det gamla systemet med enskilda bolag, som

xr AIr>iS\C V1 ■ sägu äro suveräna på sitt område. Även Sydsvenska
Kraft AR utgör intet undantag härifrån. Vi känna väl till både detta bolag och
i ngeredsforsbolaget i Hallands län. Jag tror icke man för folk som litet
känner till förhållandena kan tala örn dessa bolags välgörenhet i bygden

Så blev elkraftutredningen tillsatt och fick till uppgift att utreda möjligheterna
till rättvisare och bättre elkraftförsörjning på landsbygden, och så
t? Y1 isorn framgår av handlingarna — överenskommelsen om samarbete med

nfnrn, Stockholms elverk och Sydsvenska Kraft AB, vilken utlöper
1950. Da bor ju denna elkraftutredning vara färdig, så att staten och riksdagen
ha möjlighet att ta ställning till frågan i hela dess vidd. Nu vill man binda
staten och kommunerna med ett avtal med dessa tre intressenter för en tid av
det vara klokt handlat att nu binda sig för 30 år, när utredning
pagar örn dessa stora frågor? Är det vanlig praxis? Det brukar ju heta i
riksdagen när en fråga är föremål för utredning, att nian skall vänta med
beslut i detaljfrågor tills utredningen av frågan i dess helhet är färdig,
j rf61?., i srström trodde — och det tror också jag är riktigt — att det bakom
emtla/ förslag skymtar någonting annat. Man kan icke värja sig för den tanken,
att de starka krafter, som gingo emot elkraftutredningen på sin tid och nu äro
emot en annan ordning beträffande kraftförsörjningen, ligga bakom här och
söka bromsa upp möjligheterna till den ändring av förhållandena, som vi
hoppas pa. Örn det nu skulle bli en rationell försörjning av elkraft i bygderna
bör kammaren observera, att det finnes mycket små enheter, som ingalunda

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

1''Anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten

vid statens kraftverk. (Forts.)

äro stora avnämare av elkraft. På dessa göra kraftförsörjningsföretagen icke
stor ekonomisk vinst. Det är då ganska mänskligt, att de icke äro så värst
intresserade för dessa små enheter. Men dessa lia ju också sitt berättigande,
och det torde näppeligen annorledes än med statens medverkan kunna ordnas
med en rättvis fördelning av elkraften.

Jag kan ej se att det här i debatten presterats några bärande skäl för
utskoittsmajoritetens förslag, och därför anhåller jag, herr talman, om bifall till
reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr talmannen gav propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;

2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) bifall till
utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren den vid utlåtandet fogade
reservationen.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta Motioner om
motioner om beredande av ökad möjlighet att i besvärsväg ernå förnyad prov- b^^n^-uav
ning av frågan örn kommunala tjänstetillsättningar. °het a™°?

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 101 wärnäs ernå
i första kammaren av herr Wistrand och nr 195 i andra kammaren av herrar ’°™''-jaav
Håstad och Wiberg hade hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. örn kommuMajit
anhålla om utredning och förslag rörande sådan ändring i kommunal- nala tjänstelagarna
samt andra lagar och författningar, att frågor om tillsättning av kom- tillsättningar.
munala tjänster må kunna i större utsträckning än nu är fallet underkastas
prövning i besvärsväg och därigenom i möjligaste mån garantier skapas för
att vid sådana tjänsters tillsättning behörig hänsyn tages till förtjänst och
skicklighet».

Utskottets hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Herlits, som inom utskottet yrkat bifall
till motionerna 1:101 och 11:195.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Håstad: Herr talman! Utskottet har icke ägnat den av mig och herr
Wiberg i andra kammaren och den av herr Wistrand i första kammaren väckta
motionen om en eventuell besvärsordning för kommunaltjänstemännen någon
mera ingående prövning. Utskottet har nöjt sig med att hänvisa till 1939 års
motsvarande avstyrkande yttrande, som ju var mycket kort. Utskottet har
icke ansett sig böra utsända ärendet på någon remiss. Ändå kan man väl våga
det påståendet att åtskilligt inträffat under de sju händelserika år, som
förflutit sedan utskottet avgav sitt tidigare utlåtande. Man behöver bara
titta då och då i tidningarna för att uppmärksamma några fall beträffande
vilka meningarna äro delade.

Jag skall cj här såsom utomstående söka bedöma, huruvida det finnes någon
grund för detta missnöje eller ej. Det väsentliga är att sedan 1939 har tjänstemännens
egen organisation TCO gjort ett opinionsyttrande i frågan, vilket
för övrigt skedde för några månader sedan. Jag skall endast citera ett par
punkter: »TCO har genom anslutna organisationer i olika sammanhang fått

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Motioner om beredande av ökad möjlighet ali i besvärsväg ernå förnyad
prövning av frågan om kommunala tjänstetillsättningar. (Forts.)
sin uppmärksamhet riktad på att man vid utnämningar till tjänster inom den
offentliga förvaltningen alltjämt påträffar fall, där utnämningen skett med
hänsyn till personliga relationer eller under hänsynstagande till det förhållandet,
att vederbörande företrätt en sådan politisk uppfattning, som varit
överensstämmande nied den som de beslutande myndighetspersonerna företräda.
Detta gäller ej minst det kommunala området.» Och så fortsätter man och
säger: »För ett vidmakthållande av de värdefulla kvalifikationerna och den
sunda tilliten är det desto mera angeläget, att man vid tillsättandet av olika
tjänster hos^ kommunerna och staten endast tar hänsyn till vederbörande sökandes
förtjänst och skicklighet, där andra hänsyn icke ostridigt kunna tillerkännas
betydelse. Ett avsteg från denna linje betyder ej endast oro och olust
inom tjänstemannakåren utan även risk för en sådan rekrytering till samhälleliga
organ, som minskar dessas effektivitet och misskrediterar den offentliga
verksamheten.»

Ytterligare bör också nämnas såsom en faktor att beakta, att antalet kommunaltjänstemän
till följd av den allmänna förvaltningens expansion avsevärt
ökats. Av direktör Höijers redogörelse i Kommunal Tjänstemannatidskrift för
den sista folkräkningen framgår, att han kommit till det resultatet att ungefär
65 000 personer vore att betrakta såsom yrkesutövande kommunaltjänstemän.
Yad Stockholms stad beträffar har det nämnts för mig, att medan tjänstemännens
antal 1914 var ca 4 000 skulle det 1945 ha stigit till nära 12 000. Det
är alltså en ganska betydande grupp av samhällsmedborgare, vars väl och ve
åtminstone i vissa fall kan hänga på en enda myndighets beslut.

Det är mot bakgrunden lmrav man skall se den väckta motionen och det utskottsutlåtande,
som i dag ligger på kammarens bord. Jag vill även, utöver
hänvisningen till TCO:s olustkänslor i den resolution, som jag citerat, säga.
att en besvärsnämnd — härom gör även utskottet en erinran — tillkommit i
Stockholm genom en speciallagstiftning. Jag vill härom endast säga, att jag,
i den omständigheten att denna nämnd har så många ärenden relativt sett att
avgöra, ser ett tecken på att en besvärsinstans, som sträcker sig vidare än de
vanliga kommunala besvären, har en uppgift att fylla. Dess förekomst skänker,
skulle jag tro, vederbörande befattningshavare en viss känsla av rättssäkerhet.

Utskottet har såsom huvudargument mot motionen anfört, att ett bifall till
denna i den ena eller andra formen skulle kunna innebära ett intrång på den
kommunala självbestämningsrätten. Denna synpunkt är naturligtvis icke på
något sätt främmande för oss motionärer heller, eftersom den i motionen gång
på gång återkommer. Vi anbefalla för utredningen vägar, som skulle åstadkomma
minsta^ möjliga beskärning av denna självbestämningsrätt. Jag vill dock
här framhålla, att det har från motionärernas sida klart utsagts, att de prövande
myndigheternas beslutanderätt skulle vara fullkomligt fri eller obeskuren.
Teoretiskt skulle man mycket väl kunna tänka sig en besvärsnämnd, som ej
behövde vara statlig, utan som genom en speciallagstiftning kunde läggas i
kommunernas hand, ordnad på det ena eller andra sättet, men i alla fall utrustad
med den auktoritet som en högre prövningsinstans bör ha. Om jag icke är
fel underrättad planerar man för närvarande bland skogsvårdsstyrelserna inrättandet
av ett centralt organ för bedömning av tjänstemannafrågor på ett förberedande
stadium, alltså ej i efterhand. Detta är dock ett framsteg som, så
vitt jag förstår, går i den av oss motionärer här angivna riktningen.

Vidare har aldrig i motionen sagts att alla kommunala tjänster, t. ex. vissa
chefstjänster, absolut skulle behöva föras in under denna överprövning. Vidare
ha vi ej heller sagt, att man vid denna prövning absolut bär hålla sig till grundlagens
bestämmelser örn förtjänst och skicklighet. Det skulle kunna tänkas, att

Oasdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Motioner om beredande av ökad möjlighet att i besvärsväg ernå förnyad
prövning uv frågan om kommunala tjänstetillsättningar. (Forts.)
man kunde lägga till ytterligare någon ändamålsenlighetssynpunkt. Men även
om man, som önskats från mångå håll, skulle begränsa sig till att införa en
klausul örn förtjänst och skicklighet i detta sammanhang, bör det väl ändå
sägas, att denna klausul tillämpad på statsförvaltningen icke har behövt leda
till att de formella meriterna, när det gäller viktiga befattningar, varit utslagsgivande.
Dessutom ha vi ytterligare framhållit att besvärsinstansen ej behöver
ha rätt att förordna någon i stället för någon, vars val den eventuellt ogillar,
utan bör endast få befogenhet att upphäva sådana beslut.

I och för sig måste man dessutom ha rätt hävda, att den kommunala självbestämningsrätten
icke kan vara ett självändamål, ett värde absolut oberoende
av alla synpunkter. Den bör väl som alla värden vägas mot motstående intressen,
i detta fall rättssäkerhetsintressena och de ändamålsenlighetsintressen, som
kunna komma fram från andra hållet. För övrigt bör det sägas — det har
sagts många gånger här, men bör i detta sammanhang anmärkas ånyo -— att
riksdagen alldeles icke visat den månhet örn den kommunala sj älvbestämnings -rätten, som kommit till uttryck i konstitutionsutskottets utlåtande. Tvärtom
kan man väl nästan tala örn en jubelkör, när riksdagen ideligen beviljar kommunerna
statsbidrag, som naturligtvis i realiteten innebära att den kommunala
självbestämningsrätten på ifrågavarande område undan för undan inskränkes.
En ändamålsprövning av olika kommunala beslut förekommer i rätt stor utsträckning,
ehuru naturligtvis icke, när det gäller tjänster i allmänhet. Jag
skulle tro att folk finner sig väl till rätta härmed.

I övrigt bör kanske här omnämnas, att några av de nyaste tjänsterna i det
kommunala livet ha underkastats en viss kontroll. Jag tänker på bestämmelserna
i deli nya brandstadgan örn brandcheferna. Det var ju diskussion härom i
andra kammaren, och man accepterade då beslutet örn statens överhöghet. Ytterligare
bör jag erinra örn att i författningarna örn kristidsnämnderna — det
var ej riksdagen som fattade beslut härom, utan det var Kungl. Majit som utfärdade
bestämmelserna 1939 — fanns i § 5 upptagen en bestämmelse av innehåll,
att varder till ledamot eller suppleant utsedd uppenbart olämplig person,
äger cn kristidsnämnd, med upphävande av beslutet, utse annan därtill.
Alltså, i det fallet har en statlig myndighet fått befogenhet att till och med
avsätta en på kommunalstämma vald förtroendeman utan att riksdagen mig
veterligt har reagerat däremot.

Det har också framhållits i vår motion ■— jag vill understryka det ytterligare
—■ att kommunerna utföra en mängd statliga funktioner och att det just
därför kan vara ganska svårt att dra en klar linje, där den kommunala självbestämningsrätten
och den statliga skola gå isär.

Jag skulle dock tro, att försiktigt utformat behövde ett institut av denna art
icke utgöra något allvarligt intrång i den kommunala självbestämningsrätten,
i varje fall icke något allvarligare hot än det som kommunerna nästan ideligen
utsättas för genom de statsbidragsregler och inspektionsregler som riksdagen
beslutar.

Jag kan, herr talman, icke undgå att fästa uppmärksamheten på vad jag tycker
är cn viss inkonsekvens i riksdagens hållning. I fråga örn do kommunala
tjänstemännen förvägrar man åtminstone vissa tjänstemän, dock icke kommunalarbetare
och därmed jämställda, rätten till kollektiv anställningsform. Här
förvägrar man dem rätt till besvär i andra fall än där det rör formaliteter.
Alltså har varken besvärsrätt eller kollektivavtalsrätt tillerkänts tjänstemännen.
Endera av dessa rättigheter borde de dock kunna med skäl påfordra, helst
som ju statstjänstemännen ha denna besvärsrätt och veterligen intet men därav
uppstått.

Andra kammarens protokoll 194G. Nr lii.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Motioner om beredande av ökad möjlighet att i besvär svag ernå förnyad
prövning <av frågan om kommunala tjänstetillsättningar. (Forts.)

Till sist, herr talman, vill jag dock anföra, att man kanske trots allt kan se
på denna fråga mera praktiskt oell förnuftigt än på det doktrinära sätt som
skett från utskottets sida. Jag skulle vilja sammanfatta min allmänna syn på
detta sålunda. För det första skulle förhandenvaron av en besvärsrätt leda till
att de kommunala organen verkligen tvunges till större omsorg vid tillsättningen
av dessa^tjänster än som måhända alltid för närvarande är fallet. Man kanske
skulle få bort en del onödigt trappspring till bekanta och bekantas bekanta,
som nog då och då förekommer. För det andra skulle en dylik besvärsrätt vara
till förmån för de kommunala instanserna själva därigenom att klarhet skulle
kunna vinnas genom ett objektivt domslut över att den enes eller andres klagan
varit fullständigt obefogad eller att de eller de tidningsskriverierna icke
haft någon som helst grund. Med andra ord, kverulanterna skulle icke ha så
stora utsikter att kverulera. Slutligen skulle detta för den stora och betydelsefulla
grupp det är fråga örn kunna innebära en ökad känsla av rättssäkerhet
med allt vad därmed sammanhänger i fråga örn trivsel och effektivitet i arbetet.

Jag vågar därför, även örn utsikterna för mitt yrkande äro minimala, hemställa
örn bifall till den av oss väckta motionen.

Herr Fast: Herr talman! Jag tror att jag kan fatta mig kort. I verkligheten
ha inga nya skäl framförts i motionerna eller i det hållna anförandet utöver
vad som var bekant 1939. Det enda som inträffat är att denna gång finns det
bara en reservant i konstitutionsutskottet, och denne är icke ledamot av denna
kammare.

_ Vid den rätt ingående diskussion av detta ärende, som förekom i konstitutionsutskottet,
visade det sig, att man ganska enhälligt var av totalt motsatt
uppfattning till den som motionärerna gjort sig till talesmän för. Det är ganska
naturligt att förhållandena äro sådana. Jag tror, att man börjat få en
känsla av att man icke hara skall tala örn den kommunala självbestämningsrätten
vid högtidliga tillfällen, vid middagar och banketter o. s. v. utan också
öva den vid andra tillfällen.

Vad här föreligger är ingenting annat än ett onödigt inskridande på den
kommunala självbestämningsrätten. Jag vill nämligen erinra örn att det icke
föreligger något hinder att anordna en sådan kommunal besvärsinstitution,
som man har t. ex. i Stockholm, inom andra kommuner, örn man finner det
lämpligt. Men det kan icke gärna ske annat än i de större städerna.

Örn jag undersöker hur ofta detta institut anlitats och hur ofta man gjort
ändring i de utnämningar som ägt rum, visar det sig att icke ens i Stockholm
förelegat något egentligt behov av denna kommunala nämnd. Jag tror, att det
icke heller ute i bygderna föreligger något behov av att införa någon sorts
riksnämnd. Det är icke på det sättet, att man vid tjänstetillsättningar förfar
med fullständigt godtycke och utan hänsyn till vederbörandes lämplighet för
den befattning det är fråga örn, utan det gäller bara att man ute i kommunerna
kan taga en tillräckligt vid hänsyn både till de teoretiska meriterna
och den personliga lämpligheten. I sistnämnda hänseende kan man ju icke
samla några papper, men man har ute i kommunerna en ganska ingående kännedom
örn vederbörandes lämplighet.

Herr Håstad sade, att man kan tänka sig att med denna besvärsinstans kommer
man att nedlägga större omsorg på tjänstetillsättningarna. Ja det kommer
man att göra i fråga örn att pappersmeriterna äro väl täckta, så att, örn
någon har en månad längre tjänstetid än en annan, man icke försummar att

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Motioner om beredande av ökad möjlighet att i besvärsväg ernå förnyad
prövning av frågan om kommunala tjänstetillsättningar. (Forts.)
sätta honom i första rummet eller före den andre. Ty annars måste man räkna
med att få bakslag-.

Men är det den sortens kommunala tjänstemän som man egentligen vill ha
tillsatta? Den klagoskrift man ingivit från TCO innehöll ingenting annat än
vad man tidigare, 1939, anfört och för vilket man icke givit några som helst
belägg. Man kan ju göra detta påstående, att det tages hänsyn till släktförbindelser.
I verkligheten förhåller det sig icke så. Detta är icke något sadant
träsk som man vill göra gällande, och något inskridande pa den kommunala
självhestämningsrätten behöver icke ske för att sanera det.

Jag kan gärna medgiva, att på en del områden, där det gäller t. ex. specialförfattningar,
som tillkommit för att reglera särskilda förhållanden och där
staten betalar större delen av eller kanske hela kostnaden för administrationen,
har man från statsmakternas sida, kanske ibland i onödan, givit föreskrifter
angående utseendet av tjänstemännen. Men det rör sig här örn någonting annat.
Det rör sig örn kommunernas förvaltning. De tjänstemän, som syssla med
den kommunala förvaltningen och till vilka det icke utgår statsbidrag, kunna
icke, såsom herr Håstad gör, jämföras med dem som avses i vissa kommunala
specialförfattningar och i de bestämmelser som där finnas. Det är icke något
skäl att införa dessa särskilda bestämmelser för områden, där staten icke ger
något bidrag.

Herr Håstad sade, att det inträffat något efter 1939. Såvitt jag förstår
skulle det vara tillkomsten av TCO och dess framställning. Men jag vill säga,
att det har inträffat en del, som onödiggör framstötar av detta slag exempelvis
i fråga örn landstingens verksamhetsområde. Vad har inträffat? Det har inträffat.
att, ehuru tjänstemännen icke anställas genom kollektivavtal, de äro
anställda enligt grunder gällande för samtliga landsting. Man har sagt vilka
krav man ställer på tjänstemännen. Men det är självklart, att förvaltningsutskotten
mot bakgrunden av dessa teoretiska krav också få taga hänsyn till
sin kännedom örn vederbörande och de förtjänster, den verksamhet m. m., som
han kan ha att anföra och som ibland kan mer än väl uppväga de teoretiska
meriterna.

Herr talman! Jag tror, att i nuvarande läge finnes ingen resonans för framstötar
av detta slag. Jag skall därför icke bli mera mångordig än jag varit,
utan jag ber att kort och gott få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Hedlund i Östersund.

Herr Håstad: Bara ett ord till herr Fast, som bestred att det framkommit
nya skäl. Jag vill göra gällande, att örn en intresseorganisation, som omfattar
den berörda gruppen, anför vissa klagomål, som icke rikta sig mot något visst
parti — eftersom alla partier äro företrädda — är detta en väsentlig faktor.
Det finnes blott två intressen att bevaka, å ena sidan samhällets och å andra
sidan tjänstemännens i de berörda grupperna, örn en av de berörda grupperna
anser sig ha befogad grund för missnöje, är det väl ett faktum att fästa visst
avseende vid.

Jag nödgas upprepa, att själva den kår varom det är fråga ökas för varenda
dag. Komma nu de sociala reformerna att genomföras gå vi mot en ytterligare
stegring av densamma. Detta är naturligtvis också en faktor att fästa avseende
vid.

Herr Fast drog av den omständigheten att besvärsnämnden i Stockholm i
allmänhet ogillat klagomålen den slutsatsen, att en besvärs instans av denna
art icke var av behovet påkallad. För det första är det känt, att i vart tionde
fall har ändring skett. Eftersom det är ganska många besvär är detta icke all -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Motioner om beredande av ökad möjlighet att i besvärsväg ernå förnyad
prövning av frågan örn kommunala tjänstetillsättningar. (Forts.)
deles betydelselöst. Men bara den omständigheten, att så många besvär inkommit
och att vederbörande fått säkerhet för att han icke blir illa behandlad tack
vare denna överprövning, är enligt min mening till fördel.

Dessutom får man icke glömma, herr Fast, att- denna besvärsnämnd har kanske
icke alltid haft den oberoende ställning i förhållande till vederbörande tillsättande
myndigheter som man anser naturlig för en objektivt överprövande myndighet.

Herr Fast yttrade vidare, att därest det skulle föreligga behov av att i
olika kommuner införa en besvärsinstans skulle detta lätt gå för sig. Såvitt
jag förstår måste det dock ske lagstiftningsvägen, eftersom denna lagstiftning
örn besvärsnämnd i Stockholm uteslutande är tillämplig för Stockholm.

Sedan kom herr Fast till slut till en synpunkt, som jag tycker är mycket
väsentlig, nämligen huruvida införandet av besvär kan leda till att man icke
längre får samma möjlighet att taga hänsyn till andra omständigheter än pappersmeriter.
Denna fråga sammanhänger naturligtvis med själva rättsreglerna.
Jag är icke säker på att ett sådant institut behöver få de verkningar som herr
Fast befarar. Jag vill verkligen till herr Fast ställa frågan: anser herr Fast,
att besvärsväsendet, när det gäller tjänster inom statsförvaltningen, lett till
sämre befordringsväsen än vi eljest skulle ha fått? Det är ett problem, som
kanske kan bedömas på olika sätt. Men jag föreställer mig nog ändå, att när
exempelvis kommunikationsdepartementet har att pröva besvär från posten, järnvägen
eller telegrafen tar det hänsyn icke bara till formella meriter utan till
allt, som kan inläggas i begreppen förtjänst och skicklighet, även örn det icke
kan utläsas i dessa examens- eller tjänstemeriter.

Herr Fast: Herr talman! Endast ett par ord. Herr Håstad sade, att det
kan icke bli tal örn en kommunal nämnd, utan att det skulle bli en central nämnd.
Den kommunala besvärsnämnden i Stockholm vore icke tillräckligt oberoende.
Tror då verkligen herr Håstad, att en central nämnd med säte t. ex. i Stockholm,
vilken skulle avgöra klagomål från Ystad till Haparanda, hade någon
som helst möjlighet att taga hänsyn till annat än pappersmeriter? Det är
självklart, att de personliga egenskaper, som många gånger icke låta sig så
lätt beskrivas men som man i kommunerna har möjlighet att taga hänsyn till,
skulle totalt försvinna. Jag kan från min egen minnesvärd nämna, att vi
hade en tjänst — det var en ganska låg tjänst — varom skrivits åtskilligt i tidningarna.
Man påstod, att det var politisk belöning o. s. v. Men det bestrides nu
icke från något håll, icke ens från dem som klagade mest, att denne man var
en sällsynt duglig kommunal tjänsteman, vilket de, som hade med detta att
göra, för övrigt väl visste örn. Det är icke möjligt att taga hänsyn till sådana
omständigheter i en central nämnd.

Så frågade herr Håstad: är det icke väldigt bra så som det är ställt för staten,
att man på detta sätt kan besvära sig? Man har beskurit direktionernas möjligheter.
Det är ganska lustigt, att i dag på förmiddagen träffade jag en man, som
satt i en hospitaldirektion. Han klagade bittert över att de voro så bundna, att,
örn man icke toge hänsyn till en månads tjänstemeriter, man hade all anledning
förutsätta, att valet upphävdes, vilket gjorde, att man tyckte, att man egentligen
icke hade behov av att existera.

Jag tror, att vi skola akta oss för att i så hög grad snöra in den kommunala
förvaltningen, framför allt när det är onödigt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Motioner om beredande av Ölind möjlighet att i besvärsväg erna forny ad
prövning uv frågan örn kommunala tjänstetillsättningar. (Forts.)
bifall i stället till ole i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckt
motion örn sådan ändring av kommunallagarna, att frågor örn kommunal produktion
av hyreshus m. m. kunna avgöras med enkel majoritet.

Utskottets hemställan bifölls.

att kommun erhåller rätt att bevilja anslag till elektriiienng av avlägset lig- vuja anslag
gande gårdar och byar. ''wn/Ä*''

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Edberg: Herr talman! Nästan alla konstitutionsutskottets ledamöter byar.
äro kommunalmän, och det är väl också därför som motionen rönt en så välvillig
behandling i utskottet som fallet varit. . ,

Våra kommunallagar ha blivit allt mer föråldrade, och därför börja de ute
i bygderna att tolkas på olika sätt. Het kunde vara frestande nog att här i
dag ge en del exempel härpå, men jag skall icke. trötta kammarens ledamöter
därmed utan endast ange ett par fall, som tydligt och klart visa, nili vara
kommunallagar numera tolkas. . ...

Som vi alla veta ha många kommuner anslagit medel till. elektrifiering ^av
avlägset belägna gårdar och byar. Vara kommunallagar tillåta ju, att anslag
beviljas till elektrifiering och indragande av vattenledning i tätare bebyggda
delar av våra samhällen, men som sagt far detta icke ske. i mera avlägsna
gårdar och bygder. Jag skall anföra några exempel från min egen hemkommun.
Där ha vi beviljat i runt tal 40 000 kronor till elektrifiering av fyra
avsides belägna skogsbyar, sedan de anslag staten beviljat för samma ändamål
visat sig vara otillräckliga, Arbetet är redan påbörjat och skall, såsom
jag hoppas, vara färdigt till jul. Ingen i kommunen överklagade kommunalfullmäktiges
ifrågavarande beslut, varför det star fast. Men i en annan kommun
i samma län anslogos 15 000 kronor till precis samma ändamål, men där överklagade
en person beslutet hos länsstyrelsen, som också upphävde detsamma. Jag
är för min del säker på att vår länsstyrelse gjorde detta med tungt hjärta, men
som sagt medge kommunallagarna för närvarande icke att dylika anslag beviljas,
enär en sådan elektrifieringsåtgärd icke anses hänförlig till en kommuns
hushållningsangelägenhet. Det gamla ordspråket, som säger att tiderna
förändras och vi med dem, talar nog sanning, ty det är inte heller på detta
område nu som förr. Elektrisk kraft skaffar man sig numera med hydroforer
till vattenuppfordring, mjölkningsmaskiner, separatorer, smörkärnor, vedkap
m. m. Följaktligen kan man säga, att vi vad elektricitetens användning beträffar
äro inne på ett område, som ian sägas utgöra en kommuns hushållningsangelägenhet.
Därför borde också enligt min mening en kommun lia rätt att av sina
medel anslå bidrag till elektrifiering av enskilda gårdar och byar.

Utskottet är ju också på det klara med att en ändring i detta avseende av
kommunallagarna, bör komma till stand. Min tro är också, att örn icke den
sittande kommunindelningskommittén kunde förväntas komma att avlämna
sitt betänkande måhända redan nu till hösten, skulle utskottets kläm ha kom -

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11 i anledning av väckt Motionär^

i • ____ ___ D---fiArlnnn öurlriTirrcir ^ frei 11 IIP fl P k nimmi Tifil lfl.O*stTi tillin ff, J _ii t _

-,ö,J+an.anrlo av sådana, ändringar i fällande kommunallagstiftning,

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Motion om rätt för kommun att bevilja anslag till elektrifiering av avlägset
liggande gårdar och byar. (Forts.)

mit att se annorlunda ut än den nu gör. Jag är emellertid belåten med det
föreliggande utskottsutlåtande!, trots att det går ut på yrkande örn avslag
på min motion. Det pekar nämligen tydligt och klart på att utskottet väntar
sig en lagstiftning, som kommer att ge kommunerna rätt att bevilja anslag till
elektrifiering av avsides liggande gårdar och byar. Detta skulle endast innebära
en gärd av rättvisa, ty i mångå fall ha i sådana orter boende fått vara med
örn att betala anslag, som beviljats för undersökningar örn indragande av vatten
och elektricitet i tätare bebyggda delar av deras kommun, och de mena
därför, att de böra kunna komma i åtnjutande av motsvarande förmåner.

Herr talman! Jag är som sagt belåten med utskottsutlåtandet som sådant,
enär det tydligt och klart pekar hän på önskvärdheten av en ändring i kommunallagarna
i den av mig föreslagna riktningen, och jag har därför, herr
talman, icke något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj'' :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1946/47 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 11, 14 och 21.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Vt^LZ<ande''r föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
”tionde* statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifhuvudtitel.
ter för budgetåret 1946/47 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Kades till handlingarna.

Punkterna 10—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

Punkterna 73—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Punkten 82, angående avsättning till lotterimedelsfonden. mv££\

Kungl. Majit hade i propositionen nr 1 under tionde huvudtiteln, punkten medelafonden.
93, föreslagit riksdagen att till Avsättning till lotterimedelsfonden for budgetåret
1946/47 anvisa ett anslag av 6 500 000 kronor.

Vidare hade uti två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr G. Elofsson i Vä m. fl. (I: 91) och den andra inom andra kammaren
av herr Jonsson i Skedsbygd rn. fl. (II: 90), hemställts, »att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj :ts äskande under förevarande punkt, besluta
uttala, att av lotterimedelsfonden under budgetaret 1946/47 ett omlopp av
minst 2 000 000 kronor måtte användas såsom bidrag till landsbygdens kulturella
bildningsverksamhet».

Utskottet hemställde, . , , „ ,

a) att riksdagen måtte till Avsättning till lotterimedelsfonden for budgetåret
1946/47 anvisa ett anslag av 6 500 000 kronor; ^ . ,

b) att motionerna 1:91 oell 11:90 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Gränebo, Heiding,

Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen--- 6 500 000 kronor ; , ,

b) att motionerna 1:91 och II: 90 måtte anses besvarade med vad reservanterna
i sin motivering anfört.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Rubbestad: Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet beräknas
inkomsten av lotterimedel för nästa budgetår till 39 miljoner kronor. Enligt
de av 1938 års riksdag godkända grunderna för lotterimedlens användning
skulle hälften av dessa medel tillfalla lotterimedelsfonden och den andra nanten
ingå i den allmänna budgeten. Senare har emellertid pa grund av det ansträngda
budgetära läget ett avsteg från dessa bestämmelser mast göras, sa
att endast 5,5 miljoner kronor kommit att tillfalla lotterimedelsfonden oé g -liom denna ställts till vederbörande departementschefs förfogande att utdelas
i form av anslag huvudsakligen för kulturella ändamål i de större staderna.

Särskilt lia Stockholm, Göteborg och Malmö var för sig fatt väsentliga delar
av ifrågavarande medel, nämligen Stockholm 2,8 miljoner Goteborg 664 000
och Malmö 313 000 kronor, medan återstoden fördelats väsentligen bland andra
städer medan landsbygden fått endast omkring en tiondel av hela beloppet.

Kunni. Majit har nu i statsverkspropositionen begärt, att beloppet i Inäga,
som sagt tidigare 5,5 miljoner kronor, skall ökas med 1 rnljon till 6,5 miljoner
kronor. I anslutning till propositionen har pa bondeforbundshall väckts en
motion örn att av sistnämnda belopp minst 2 miljoner kronor alitsa knappt en
tredjedel, måtte användas såsom bidrag till landsbygdens kulturella bildnmgs verksamhet.

ndeförbundshåll lia ansett detta vara ett rimligt krav från landsbygdens
sida. Utskottet har emellertid icke velat vara med. harpa. 1 utskottet
fick man sålunda höra, att det icke ansågs, att framställningar i detta avseende
för landsbygdens vidkommande vore av den storleksordningen att en dylik
höjning var erforderlig. Gentemot detta påstående kan emellertid m v andas,
att dylika framställningar gjorts åtskilliga gånger fran landsbygdshall,
men att framställningarna i fråga icke vunnit gehör. Utskottet har ju också i
sin motivering klart framhållit, att tidigare förfarits just pa detta satt Vi pa
bondeförbundshåll lia därför ansett, att när man nu ökar avsättningen till lotterimedelsfonden
bör det också göras möjligt för Kungl. Majit att i större ut -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Avsättning till lotterimedélsfonden. (Forts.)
sträckning än hittills tillgodose landsbygdens intressen i här ifrågavarande avseende^.
Inför det sätt varpå dessa, pengar hittills använts måste man ställa
f1? 1 dc om den rätta avvägningen härvidlag tillämpats. Kungl, operan
tiar istockholm fick sålunda under fjolåret icke mindre än 1 369 215 kronor
IlIket betyder att staten för varje föreställning, om jag räknar med cirka 250
t oresta Ilningar per ar, satsar icke mindre än cirka 5 500 kronor. Härtill kommer
att Dramatiska teatern erhöll ett anslag på över en halv miljon kronor.

Det ar givet att vi på landsbygden anse, att när man är så frikostig då det
galler de kulturella institutionerna i storstäderna, bör man också visa sig litet
mera generös när det gäller motsvarande intressen på landsbygden Reservanterna
ha därför yrkat, att Kungl. Majit i fortsättningen i större utsträckning
an tidigare bör ta hänsyn till landsbygdens intressen på hithörande område.

ag linner herr talman, detta vara en rimlig begäran, och därför ber jag att
la yrka bilall till den vid punkten fogade reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Törnkvist: Herr talman! Den fråga herr Rubbestad här berörde är till
Sitt innehåll bade gammal och välkänd. Redan för flera år sedan beslöt emellertid
riksdagen pa statsutskottets initiativ och utan att någon motion förelåg
att av har ifrågavarande medel, alltså inkomsterna av lotterimedel, skilja av
icke iullt hälften för tillgodoseende av kulturella ändamål. Proportionen i fråga
örn medlens fördelning mellan stora och medelstora städer å ena sidan och
landsbygden a den andra sidan skulle givetvis lia tett sig väl så överdriven för
landsbygdens vidkommande, örn. man då vidtagit den avvägning, som bondeförbundet
payrkat. Efter den jämkning i denna fördelningsgrund, som betingas
av krisen, har på statsutskottets förslag detta anslag höjts från 4 5 till
5,5 miljoner kronor Det skrevs samtidigt härmed många sympatiska ord örn
det önskvärda i att handelsdepartementet vid fördelningen av dessa medel toge
ali rnöjhg hänsyn icke bara till landsbygden utan även till de mindre och
medelstora städernas intressen och behov; jag syftar härvidlag på de medelstora
^ stader, som komma närmast efter våra verkligt stora städer

I ar har departementschefen lagt på ytterligare en miljon för att kunna
mota de anspråk, som härvidlag redan ställts eller som ligga färdiga att
stallas här och var ute i bygderna. För att man skall kunna möta detta
krav ar sannolikt denna ökning av anslaget emellertid icke heller tillräck-Alldeles^
visst är dock, att örn detta krav från bondeförbundshåll skulle
Up-Uu as.\ .nämligen att man för landsbygdens vidkommande av detta anslag
pa 6,5 miljoner kronor skulle avskilja ett belopp av 2 miljoner, en orättvisa
skulle begås mot de mindre och medelstora städerna. Man får nämligen räkna
med att anslaget är bundet så att säga till toppen eller till ett belopp av i
runt tal 3 miljoner kronor. Detta gör att det prakiskt taget icke skulle bli något
över för samhällen, som befinna sig mellan de verkliga storstäderna och den
rena landsbygden. Det kan icke vara rimligt att gå en sådan väg, och jag
sager nu sorn jag gjorde. 1944, att bondeförbundet knappast tjänar de intressen
man pa det ballet vill tjäna — och som vi andra gärna skulle vilja hjälpa att
Sana. att “an k°mmer med ytterligare förslag i denna riktning.

, fallet tillit ut och begär en utökning av lotterimedelsfonden med

det belopp, som härvidlag kan komma i fråga; då kommer hela spörsmålet i
ett annat och örn jag så får säg-a mera naturligt läge.

t är emellertid klart att med den ökning av anslaget departementschefen
nar ioreslagit även landsbygden kan komma att få sina intressen i här ifråga -

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Avsättninq till lotter imedels fonden. (Forts.)
varande avseende bättre tillgodosedda. Det är tacknämligt med den ökning
som föreslagits, en ökning som utskottet för sitt vidkommande hälsat med tillfredsställelse.
Utskottet vidhåller emellertid sin uppfattning att man bör fortsätta
med att så småningom söka bättre tillgodose de kulturella behoven på
landsbygden och i de mindre städerna än som hittills kunnat ske inom ramen
för det tämligen begränsade anslaget.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag tror att det sedan gammalt råder en del
missförstånd beträffande dispositionen av dessa lotterimedel och att detta delvis
förklarar varför man på vissa håll fått den uppfattningen, att landsbygdsintressena
icke blivit tillräckligt tillgodosedda. Jag skall därför begagna tillfället
att för kammaren framlägga några siffror, som jag hoppas skola vara
till nytta icke bara denna gång utan även vid kommande behandlingar av frågan
örn lotterimedlens användning.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga, att örn man gör ett försök att dela
upp ifrågavarande anslag i sådana, som gå till landsbygdsändamål, och sådana
som gå till andra ändamål — en uppdelning som jag för min del anser i och för
sig en smula artificiell men som på min uppmaning gjorts inom departementet
— finner man, att under förra budgetåret av ungefär 1,3 miljoner kronor
fritt disponibla medel, sedan de mera bundna driftanslagen för Operan, Dramaten,
konsertföreningarna o. s. v. undantagits, ungefär 770 000 kronor gått til!
landsbygdsändamål. Jag inräknar då anslaget till en del soldathem, eftersom
jag finner det ganska klart, att det framför allt är landsbygdsungdomen,
som har glädje av dem och icke den ungdom, som har sina hem i staden. Jag
inkluderar däremot icke ett sådant anslag som de omstridda 100 000 kronorna
till Bengt Bergs anläggningar, ehuru dessa ligga på landsbygden — detta anslag
tillgodoser enligt min mening mera ett riksändamål. Landsbygden har
alltså av dessa 1,3 miljoner fått ungefär 60 %. När man är så blygsam som
herr Rubbestad anser sig vara och begär en tredjedel, är det kanske en överraskning
att finna, att landsbygden fått icke en tredjedel utan 60 % under det
senaste året.

Hur mycket hade då ansökts om för landsbygdsändamål? Enligt samma uppdelningsgrund
begärdes det 1 267 000 kronor: 270 000 kronor därav avsago emellertid
anslag för en ny folkhögskolebyggnad i Lappland, vilken av kända skäl
icke kunde komma i fråga under nuvarande förhållanden. Av en miljon kronor
beviljades alltså 770 000 kronor. Jag tycker, att detta vittnar örn att regeringen
varit ganska angelägen att tillmötesgå landsbygdsönskemålen. Undersöker
man sedan, huru mycket som begärts för andra ändamål och hur mycket
som erhölls, finner man, att i ansökningar avseende antingen lokala ändamål
för städer och samhällen eller av mera blandad natur — riksändamål -— begärdes
ungefär 3 1/2 miljoner kronor. Därav beviljades cirka 500 000 kronor.
Det var alltså en mycket starkare gallring av dessa mera blandade, riksbetonade
anslag och lokalt stadsbetonade anslag. Ty 500 000 av 31/2 miljoner är en rätt
liten proportion, medan 770 000 av 1 267 000 — däri inbegripet lapplandshögskolan
— är en ganska betydande proportion.

Jag är absolut övertygad örn att ingen sorn hör dessa siffror skall kunna
bestrida, att det förefunnits en önskan hos dem som dela ut medlen — i detta
fall är det ju jag som har haft det närmaste ansvaret — att så mycket som
möjligt tillgodose landsbygdsönskemålen. Det enda som kan ge grundval för
en annan inställning är uppfattningen, att det är oriktigt att Operan, Dramaten,
övriga teatrar och konsertföreningarna ha löpande anslag av viss storlek, vilka

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Avsättning till lotteri/medelsfonden. (Forts.)
anpassas moel hänsyn till deras skyldighet alt ge personalen dyrtidstillägg i
likhet med vad annan personal får. Man kan naturligtvis säga, att en inskränkning
därvidlag bör ske. Men om man accepterar det som är praxis sedan
länge, nämligen att dessa institutioner skola ha löpande anslag, är det endast
att konstatera, att av de 51/., miljonerna återstå 1,3 miljoner att »fritt» utdela,
och då ligger det till på det sätt jag nämnde, d. v. s. att landsbygden
fått huvudparten.

Nu kan man fråga: är det verkligen så, att landsbygden icke har något intresse
av Operan, konsertföreningarna o. s. v.? Det är en stor fråga, som jag
icke skall närmare ingå på nu. Jag tycker, att det är en smula märkvärdigt
sett ur kulturell synpunkt att säga, att dessa anslag ges till Stockholms stad
och att landsbygden icke har något intresse av dem. Jag skulle vara frestad
att använda ett starkt ord och säga, att när det gäller sådana kulturella anslag,
som ha betydelse för kulturutvecklingen och för kulturlivet i Sverige, är det
mycket blygsamt av landsbygdsrepresentanterna att vilja påstå, att anslaget
icke är av något intresse för landsbygden.

Enligt min mening är det mycket angeläget, att man delar upp lotterimedelsfonden
i två delar, så att riksdagen en gång för alla finge taga ställning
till frågan. Ansåge man då, att Operan, Dramaten o. s. v. skulle bedrivas som
nu, finge man ge vissa anslag till dessa institutioner, som sedan gammalt haft
löpande driftsanslag. Sedan hade man en annan lotterimedelsfond fritt disponibel,
ur vilken årligen återkommande Jn''/£sanslag icke skulle ges. Det är
egentligen två skilda saker det gäller. Den senare fonden skulle det senaste
året ha varit uppe i ungefär 1,3 miljoner, och under det nya året bomme den att
bli ungefär 2,3 miljoner. Så kunde man kanske överväga, hur anslagen ur
denna fond skulle uppdelas, hur mycket som skulle gå till landsbygdsändamål
och hur mycket som skulle gå till andra ändamål, örn man hade lust till
det.

Det finns för övrigt knappast mer än ett enda anslag av dessa 1,3 miljoner,
som kan anses vara ett speciellt anslag för en stad. Jag kan nämna för kammaren,
att örn man undersöker, vad Stockholms stad har fått av dessa medel,
så visar det sig, att det enda är ett anslag på 20 000 kronor till Odontologiska
föreningen i Stockholm för möbler till nya lokaler. Det är alltså de som studera
odontologi, därav många från landsorten, som ha intresse av detta anslag. Vidare
är det ett anslag till Stockholms högskola på 3 500 kronor. Det är icke bara
stockholmare, som studera där. Dessa äro de båda anslag som ha gått till
Stockholms stad. Örn man anser, att detta vittnar örn någon lust att ge städerna
en företrädesställning, använder man en egendomlig slutledningsmetod. Vad de
medelstora städerna beträffar, har upptagits ett anslag till Norrköping för en
ny teaterbyggnad pa 110 000 kronor. Detta är det enda anslaget av denna art
till de större eller medelstora städerna.

Jag skall icke trötta med fler siffror. Jag vill bara påpeka, att jag varit så
försiktig i denna uppskattning, att jag såsom landsbygdsändamål icke medräknat
t. ex. ett anslag till Blekinge musei- och hembygdsförbund, eftersom man
har planer på att bygga i Karlskrona. Ehuru detta är ett anslag, som är av intresse
för hela Blekinge län, har jag icke velat utmana herr Rubbestad och
andra att komma upp och säga, att anslaget går till Karlskrona och att de
därför icke vilja räkna det som landsbygdsanslag.

^Mot bakgrunden av denna lilla exemplifiering tror jag, herr talman, att jag
vagar pasta, att det funnits en önskan att beakta de berättigade landsbygdsönskemålen.
Men jag befinner mig icke i någon motsättning till herr Rubbestad
och hans vänner i fråga örn vad de syfta till, nämligen att landsbygden
bör ha sin skäliga del av dessa medel och att det är önskvärt, att man upp -

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Avsättning till lotter imedels fonden. (Forts.)
muntrar det kulturella livet på landsbygden. Vad jag velat framhålla är bl. a.
två saker. För det första finns det icke grund för en orättvis karakteristik över
hur medlen använts. För det andra är det icke fruktbart i längden att draga skarpa
gränser mellan vad som går till det ena eller det andra ändamålet. Därför troi
jag icke att det vore klokt, att utskottet skreve och gåve Kungl. Maj :t direktiv,
att viss bestämd del skall gå till landsbygdsändamål, som man icke närmare
kan precisera. Riksdagen kan lugnt förlita sig på att Kungl. Mapti fortsättningen
Trommer att använda dessa medel i samma anda som skett pa den senås e
tiden, vilket står i god överensstämmelse med innebörden av det beslut riksdagen
fattade, när fonden för ett år sedan ökades med 1 miljon kronor.

'' Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Då jag hör till dem som äro
skyldiga till att denna gamla mycket diskuterade fråga ^ kommer igen, ma
det förunnas mig att med några ord klargöra varför jag återigen motionerat
i saken.

Den första motion jag tillät mig väcka medförde, att utskottet skrev, att
man hade observerat, att de större städerna hade tagit det mesta av dessa
medel och att landsbygden och de mindre städerna icke fått vad som borde tillkomma
dem. Detta utskottets uttalande godkändes av riksdagen. Jag
avvaktade då hur vederbörande departementschef skulle handla. Men av den
redogörelse som gavs för medlens användning 1944 framgick, att några ändrade
dispositioner i stort sett icke vidtagits. Jag hade dessutom personlig erfarenhet
örn fall från min hembygd, då anslag vägrats. När det gällde anslag
för att försöka konservera och bibehålla en del av de gamla väderkvarnarna
på Öland, något som jag tror bör ligga i allmänt intresse, fanns, det icke ens
3 000 kronor tillgängliga. Det var först efter förnyad framställning som man
lyckades åstadkomma detta lilla anslag. Jag återkom då med min motion, och
för att kunna tillfredsställa det behov, som otvivelaktigt var rådande, beslöt
utskottet på eget initiativ höja anslaget till lotterimedelsfonden med en miljon

kronor. , ...

När man nu granskar den fördelning av medlen, som ägt rum under föregående
år. vill jag visst icke rikta något klander mot den som närmast är
ansvarig härför, dåvarande handelsministern, .professor Ohlin, Jag förstår
nog hans synpunkter, och han har också redogjort för hur medlen i stort sett
fördelats. Men kvar står det faktum, att landsbygdens kulturella intressen
icke kunnat tillgodoses pa ett sätt som kail jämföras med det sätt, pa. vilket
man gynnat städernas intressen. Professor Ohlin sade att. det kunde ifrågasättas,
huruvida icke landsbygden i alla fall hade ett visst intresse av de
kulturella inrättningarna i storstäderna, t. ex. Operan, teatrarna, konsertförenmgarna
o. s. v. Jo, nog förefinns det ett visst intresse för sadant hils! en^ del
av de svenska medborgarna även på landsbygden. Men jag skulle vilja fråga,
huru många från landsbygden det är som verkligen ha tillfälle att komma
upp till Stockholm och övervara en operaföreställning eller en konsert. Det
är ett mycket litet fatal. Vi ha däremot ute på landsbygden mångå stora
problem att brottas med, för vars lösande vi sakna medel. Jag skall nämna
t. ex. våra bygdegårdsföreningar. Den verksamhet, som man. bland landsbygdsungdomen
för ökande av sina kunskaper mer och mer gatt in för, nämligen
studiecirklarna, arbetar under förhållanden, som man här i Stockholm
icke har en aning om. Man har icke lokaler att samlas i. Man får resa. milslånga
vägar i ur och skur för att kunna komma tillsammans några .timmar
för att studera eller för att lösa andra uppgifter, som man har sattyg före.
Vi ha våra hembygdsföreningar, sorn sträva efter att tillvarataga sa mycket

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Avsättning till lotter [medelst onden. (Forts.)
som möjligt av elen gamla, försvinnande bygdekulturen. På det området skulle
anslag av stora mått behövas, om det skall gå att rädda vad som bör räddas
av landsbygdskulturen. Professor Ohlin talade örn att ansökningarna äro så
få och att landsbygdsintressena procentuellt sett blivit mycket val tillgodosedda.
Det ligger nog så till, att vi på landsbygden äro litet blyga och tillbakadragna
och kanske icke hålla oss framme på det sätt man gör i storstäderna.
Men jag är övertygad örn att örn man ställde de 2 miljoner, som i
motionen yrkas, till förfogande, skulle de vara en droppe i havet jämfört med
vad som verkligen behövs. Men man vet på den svenska landsbygden, att det
icke finns möjlighet att åstadkomma medel, därför att anslagen äro så begränsade
och därför att vissa ändamål fått en mera fast karaktär, så att
pengarna redan äro disponerade.

Jag ifrågasätter, huruvida det icke i den situationen vore lämpligt att helt
och hållet överflytta dessa s. k. fasta anslag till Operan, teater och konserter
och sedan ställa medel till förfogande, vilka kunde fördelas så, att landsbygden
finge sin beskärda del.

Herr Törnkvist säger, att vi lia lagt upp motionen fel och att vi i stället
skulle ha motionerat örn högre anslag. Ja, är det så, att herr Törnkvist vill
understödja Qden saken, finns det nog* tillfälle att komma igen.

Jag förstår mycket väl, att efter det beslut första kammaren redan fattat
det knappast finns någon möjlighet att nu åstadkomma en bättre fördelning.
De medel som anslås komma väl som vanligt att till största delen absorberas
av kulturella inrättningar i storstäderna och därmed jämförliga institutioner.

Det är dessa synpunkter som för mig varit avgörande, och det är med hänvisning
till dem som jag, herr talman, yrkar bifall till den reservation, som är
fogad till utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

. Herr Rubbestad: Herr talman! Jag begärde ordet för att yttra några ord
i anledning av herr Ohlins anförande. Herr Ohlin började med att han ville
lämna en förklaring, som eventuellt skulle skingra det missförstånd, som råder
i denna sak. Jag vill säga, att hans förklaring icke alls skingrar något missförstånd.
Ty förklaringen var helt enkelt elen, att han sökt uppdela dessa
5,5 miljoner i dels ett fast anslag, dels en fri del, och det är den uppdelningen
V10 lagera emot och icke vilja, godtaga. Även när det gäller den fasta delen
mäste man se efter, vart den går, örn den går till landsbygdens bildningsverksamhet
eller till städernas kulturella ändamål. Och då vill jag påstå, att den
fasta delen, som utgör mer än hälften av det förutvarande anslaget, kommer
väsentligen storstäderna till del. Därför kan man icke godtaga den förklaring
herr Ohlin gav.

Det förvånar mig, att herr Ohlin kunde komma fram till den slutsumma han
nämnde för landsbygdens del, 770 000 kronor, särskilt örn man frånräknar
det anslag som är utanordnat till Blekinge musei- och hembygdsförbund på
ca 75 000 kronor. Jag för min del har räknat in detta anslag i de belopp, som
kunna hänföras till landsbygden, trots att det skall gå till Karlskrona, men
ändå bär jag icke kommit upp till den stora summa, som herr Ohlin räknade
med. Dessutom vill jag säga, att jag finner även den summa herr Ohlin nämnde
för städernas del, 400 000 kronor, oriktig. Herr Ohlin sade, att Stockholm fått
vissa små summor, och ville därmed göra gällande, att det är ganska små saker,
i°o^rwf Stockholm. Han glömde då det väsentligaste. Jag nämnde förut
1 o69 000 kronor till Operan och 520 000 kronor till Dramaten. Därtill komme
ju 204 000 kronor till Konserthusföreningen i Stockholm och en hel del andra

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Avsättning till lott er imedels fonden. (Forts.)
saker, sora jag icke behöver uppräkna här. Jag säde, att beloppet till Stockholm
uppgår till ca 2 800 000 kronor, och jag tycker ju, att det icke är rimligt, att
landsbygden skall få så liten del av anslaget.

Herr Ohlin frågar, örn vi icke ha något intresse av Operan. Jo, det lia vi
visst, men vi lia också intresse för bildningsverksamhet och kulturella ändamål
på landsbygden. Det är det som ligger oss varmast örn hjärtat och det som
gör, att vi kräva, att större del av anslaget än förut går till landsbygden.

Herr Ohlin säde i slutet av sitt anförande, att han skulle för sin del gärna
gå på samma linje som reservanterna. Men hur kan herr Ohlin i så fall gå på
den linje, som yrkar blankt avslag på den väckta motionen och att den icke skall
föranleda någon som helst åtgärd? Vi vilja, att det skall tågås hänsyn till
landsbygdens berättigade intressen härvidlag. Är det herr Ohlins mening att
vara på samma linje som vi och alitsa främja landsbygdens kulturella intressen,
bör han förena sig med oss örn vår reservation. Den är så hovsamt utformad,
att jag tycker vem som helst skall kunna acceptera den. Den säger bara, att
när anslaget ökats med en miljon kronor, förutsätta vi, att därmed beredes möjlighet
för Kungl. Maj :t att i större utsträckning än förut ge landsbygden del
av dessa anslag. Jag skulle dessutom vilja säga, när herr Ohlin ville lia den
uppdelning av detta anslag, som han omnämnde, och den, som herr Jonsson i
Skedsbygd också var inne på, att det vore det mest förnuftiga, att man överförde
de anslag som gå till Operan, Dramaten och konserthusföreningarna till
åttonde huvudtiteln, så att riksdagen finge pröva användningen av dessa anslag
från fall till fall. Då kanske man kunde litet bättre granska dessa förhållanden
och då bleve det icke som nu, att detta egentligen är handelsministerns fickpengar,
som han ger efter behag, som han vill, till de olika företag, som framställa
begäran örn anslag. Man finge mera rätt att pröva de^ olika ändamålens
behov av denna hjälp. När det, som jag nämnde, av det utgående anslaget till
Operan lämnas ca 5 500 kronor för varje föreställning, så tror jag, att man,
även örn man kanske är varm vän av Operan, ändå kan ställa sig tveksam örn
detta är det lämpligt avvägda beloppet. Man skulle kanske kunna ifrågasätta,
örn icke stockholmarna — som naturligtvis äro de som mest gå på operaföreställningarna
— skulle ha möjlighet att betala litet högre biljettpriser, örn de nu
äro intresserade av att bevista Operan. Det tycker jag skulle vara rimligt. Här i
Stockholm finnas ju en massa andra teatrar, som bära sig ganska bra, trots
att de icke få så stora statsanslag. Sådana saker tror jag skulle kunna ventileras
litet bättre, örn hela denna fråga överfördes från lotterimedelsanslaget till åttonde
huvudtiteln. Jag menar alltså, herr talman, att efter det anförande,
som herr Ohlin höll, särskilt slutavdelningen i detsamma, där han förklarar
sig vara av samma mening som vi reservanter örn stöd åt landsbygdens kulturella
verksamhet, han borde ändra sitt yrkande och instämma med oss. Jag
tror alltså, att det vore lyckligast, att riksdagen fattade beslut i enlighet med
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Edberg, Johansson i Norrfors, Svensson
i Vä och Vigelsbo.

Herr Ohlin: Herr talman! Herr Rubbestad efterlyste hur jag kunde komma
till en så hög siffra som 770 000 kronor för landsbygdsändamål. Jag skall därför
tillåta mig att ta kammarens tid i anspråk några minuter, eftersom det kan
vara bra, att vi en gång få tala ut örn denna sak, som återkommer så ofta. Jag
skall nämna vad det är för några ändamål som här äro inräknade. Svenska
ungdomsringen för bygdekultur har fått 6 000 kronor. Bygdegårdarnas riksförbund
30 000 kronor, Jordbrukarungdomens förbund 49 900 kronor, Väster -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Avsättning till lotterimedelsfanden. (Forts.)
bottens läns arbetsstugor 150 000 kronor, Västkustens ungdomsskolas byggnadsförening
100 000 kronor, Andelsföreningen Norrbottens ungdomsgård 120 000
kronor, Föreningen soldaternas vänner i Ljungbyhof 15 000 kronor, Gävleborgs
läns skogsvårdsstyrelse 100 000 kronor, Norra Södermanlands folkhögskola i
Mariefred 12 000 kronor, Västra Södermanlands konstförening 20 000 kronor
— en post, som man möjligen kan diskutera placeringen av — Utö hembygdsförening
7 500 kronor, soldathemmet vid Älvsborgs regemente 90 000 kronor,
Dalarnes ansgariiförening 25 000 kronor och Ynglingaföreningen Libanon
30 000 kronor. Detta är de viktigaste posterna. Örn man frågar vilka ändamål,
som tillgodosetts med de 500 000 kronor, som jag icke förde till landsbygdsändamåh
kan det kanske intressera kammaren att se hur pass generös jag varit
vid denna uppdelning i fråga örn att från gruppen landsbygdsändamål undantaga
ändamål, som dock kunna anses vara av betydande intresse för landsbygden.
De viktigaste av dessa anslag äro följande: Vetenskapsakademien, som för
inköp av en viss samling fått 8 000 kronor. Gustav Adolfs akademien för folklivsforskning
30 000 kronor, Odontologiska föreningen i Stockholm — alltså
tor studenter i hela landet — 20 000 kronor, Stockholms högskola för ett specialbibliotek,
som har intresse för studerande från hela landet, 3 500 kronor,
teaterbyggnad i Norrköping — ett mera stadsbetonat ändamål — 110 000 kronor.
Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige — jag ber herr Jonsson i
Skedsbygd, som talat örn landsbygdskultur att observera det — har fått 45 000
kronor. Det sistnämnda skulle mycket väl kunna hänföras till landsbygdsändamål.
__ Blekinge musei- och hembygdsförbund har fått 75 000 kronor — det är
också ett halvt landsbygdsändamål — hantverksföreningen i Sundsvall 40 000
kronor, trafikfrämjandet 3 000 kronor. Svenska sällskapet för antropologi och
geografi — alitsa ett allmänt vetenskapligt ändamål •— 35 000 kronor, forstmästare
Wesslén för en film örn lapparna 12 000 kronor, Bengt Berg till hans
institution, som ligger på rena rama landsbygden, 100 000 kronor — ett icke
särskilt »stockholmsbetonat.» ändamål. Jag tror, att det är riktigt att säga, att
en stor del av dessa anslag äro mycket starkt landsbygdsbetonade. och likväl
har jag icke räknat med dem som landsbygdsändamål. Man kan väl knappast
här få något annat intryck än att av dessa fritt disponibla medel har huvudparten
gått tillfelt eller halvt landsbygdsbetonade ändamål.

Sedan återstår, herr Rubbestad, det problem, som enligt mm mening av människor
med respekt för fakta kan diskuteras: böra Operan, Dramaten och andra
teatrar ha sa stora löpande ärligen återkommande anslag, vilka äro av helt annan
karaktär än dessa tillfälliga utdelningar, därför att lotterimedel sedan gammalt
ansetts vara till stor del reserverade för förstnämnda ändamål? Bör man
fortsätta därmed eller bör man gå in för eif helt nytt system? Jag erkänner, att
det är ett stor problem. Jag har fullständigt samma mening som herr Rubbestad,
att det vöre lämpligare att föra över dessa anslag till åttonde huvudtiteln.
Da finge riksdagen ta ställning till hur man skall ordna med dessa årliga anslag.
Hade dessa årligen återkommande anslag varit påförda åttonde huvudtiteln,
skulle nian kunnat säga att det fritt disponibla beloppet nästan helt gått till
landsbygdsbetonade ändamål. I så fall skulle jag säkert fått tacktal av herr
Jonsson i Skedsbygd och herr Rubbestad för att jag disponerat nästan hela det
disponibla beloppet på sätt de önskat. Jag tror att det bästa sättet att komma
ifrån dessa årligen återkommande debatter skulle vara, att Kungl. Maj:t överförde
dessa löpande anslag till åttonde huvudtiteln.

När herr Rubbestad till sist frågar, varför jag icke vill stödja reservationen,
om jag är angelägen om att landsbygdens kultur skall ha sitt, får jag säga, att
jag anser mig ha dokumenterat en vilja, att landsbygdsändamål böra tillgodoses,
men riksdagen har redan tidigare skrivit örn denna sak, och Kungl. Majit

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Avsättning till lotterimedels fonden. (Forts.)
har respekterat andemeningen i detta riksdagens skrivsätt. Det är då icke lämpligt
eller nödvändigt att ytterligare upprepa denna sak med användande av en
terminologiskt ovetenskaplig och okulturell uppdelning av vad som är landsbygdsändamål
och vad som icke är det. Jag tror att den uppdelningsme toden
är opraktisk och att man med fullt fog kan utgå ifrån att Kungl. Maj :t kommer
att fortsätta att respektera andemeningen i det beslut riksdagen fattade i
fjol.

Herr Edberg: Herr talman! Jag kan i så måtto instämma med herr Ohlin,
att det blivit en ändring till det bättre sedan åtskilliga år tillbaka. Jag minns
att jag — det var något av åren 1928—1932; då jag var i riksdagen och vi behandlade
samma fråga — gjorde en utredning i saken. Det visade sig, att Stockholm,
Göteborg och Malmö på åtta eller möjligen tio år hade fått 46 miljoner
kronor och landsbygden endast 6 miljoner kronor. Då hade jag till landsbygden
räknat alla städer utom de tre största, ty rena landsbygden hade då icke fått
ett dugg. Det är den omständigheten att det har påtalats från olika håll, att vi
måste få rättelse, som gjort, att vi kommit därhän, att _vi fått åtminstone småsummor
för landsbygdsändamål, men ännu är det icke tillräckligt.

Jag anser, att reservationen är fullständigt berättigad, och det är därför, herr
talman, jag yrkar bifall till densamma.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonsson i Skedsbygd begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
82 av utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, har kammaren

Nej;

bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Jonsson i Skedsbygd begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
121 ja och 53 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkten 83, angående kommittéer och utredningar genom sakkunniga. Kommittéer

I enlighet med Kungl. Maj :ts förslag (propositionen nr 1, tionde huvud- ningar genon,
titeln, punkten 94) hemställde utskottet i denna punkt, att riksdagen måtte sakkunniga.
till Kommittéer och utredningar genom sakkunniga för budgetåret 1946/47
anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden hade vid punkten avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Mannerskantz, Falla och
Holmström;

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)

2) av herr Gränebo; samt

3) av herr Ohlin.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr Falla: Herr talman! Det på den nu föredragna punkten av tionde huvudtiteln
befintliga s. k. kommittéanslaget har under senare tid kommit under
en viss förvandlingens eller kanske man kan säga nyordningens lag. Ännu i
1942/43 års budget var anslaget upptaget till 80 000 kronor. I årets budgetförslag
har det, såsom man kan se av statsutskottets utlåtande, kommit up>p
till en lund summa av 400 000 kronor. Denna utomordentliga ansvällning hänger
naturligtvis till dels samman med senare tids hastigt framväxande snårskog
av utredningar, men den beror nog också delvis på det sätt, på vilket
kommittéanslaget använts och belastats.

Därvidlag mäste nog sägas, att statsrådet och chefen för handelsdepartementet
inlett ett helt nytt sätt att ga till väga. Statsrådet Myrdal har ju före
sm statsrådstid förutom at politik ägnat sig at en del lärda mödor, bland annat
som professor. Det händer ju ibland, att en professor samlar omkring sig en
krets av lärjungar och eftersägare, vilket också herr Myrdal i någon mån har
gjort. Det är ganska förklarligt och mänskligt, att han som departementschef
icke gärna vill skilja sig från beundrande_ och eftersägande lärjungar, och då
ligger det ju nära till hands, att han tar sin trogna krets med sig till departementet.
I vart fall har handelsdepartementet det senaste året fått en invasion
av alldeles särskilt slag. Till departementet ha sedan den 31 juli förra året
knutits följande personer: fil. doktor Arne Björnberg, t. f. assessorn Frank
Ohman, professor Karin Kock, fil. kand. Bertil Eketorp, fil. lie. Guy Arvidsson,
kammarskrivaren i tullverket Erik Thuresson, pol. mag. Erik Grafström
samt två kvinnliga skrivbiträden. Den månatliga lönekostnaden för denna krets
av människor uppgår till 6 370 kronor, vilket blir en årlig lönebudget av 76 440
kronor, som belastar kommittéanslaget.

Läget är alltså det, att vi lia en departementsorganisation, som till sin storlek
och kostnadsram är bestämd av riksdagen men som departementschefen här
utan riksdagens hörande själv bygger ut med iner an 30 % med användande av
kommittéanslaget. Säkert är, att pa det sättet är icke kommittéanslaget avsett
att användas. Det är visserligen sant, att det vid olika tillfällen förekommit, att
en departementschef låtit verkställa en del utredningar inom departementet^!!
för bestämda uppgifter tillkallat sakkunniga. Det har vanligen varit snabbt
verkställda små utredningar, då man gått denna genväg. Men det är något
helt annat, närsen departementschef bygger ut departementsorganisationen med
en krets människor, stor som en häradsrätt, för att dessa skola biträda med
olika uppgifter inom departementet.

Det kan ju vara av intresse att tänka sig tillbaka, hur detta utslag av departemensstyrelse
skulle lia betraktats tidigare. Det skulle t. ex. nog ha sitt intresse
att i denna kammare lia hört den gamle grundlagsväktaren S. A. Hedins
yttrande — örn det nu hade varit tänkbart — att en departementschef gjort
något motsvarande på hans tid. Men ännu för relativt kort tid sedan skulle en
sådan inplacering av folk i ett departement, som statsrådet Myrdal nu gjort i
handelsdepartementet, ha väckt en mycket bestämd reaktion i alla läger i riksdagen.
"Vi kunna bara tänka oss, hur det skulle lia blivit, örn en departementschef
i en borgerlig regering vid tiden omkring 1930 hade tagit sig före, att på
det sätt, som statsrådet Myrdal nu gjort, placera in i departementet och på
kommittéanslaget en krets av sina förtrogna. Det skulle helt visst ha blivit en
mycket snabb sorti ur departementet, och det stora partiet, dagens majoritets -

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
parti, skulle på det mest effektiva sätt lia förhjälpt vederbörande bort. Men i
dag behöver säkerligen inte handelsministern befara några sådana efterräkningar.
Han kan utan tvivel lugna sig med att från de i denna fråga möjligen talande
medlemmarna av sin stora partifamilj få höra att »vad får gör är alltid det
rätta». Och inte heller jag vill någon syndares död. Egentligen är det också
rent mänskligt sett ganska vackert detta, att ett statsråd vid allt det myckna
triviala och besvärliga, som möter honom i departementets dagliga arbete, samlar
omkring sig en krets av goda vänner, lärjungar och gamla medarbetare för
gemensam spekulation och penetration av mötande problem under trivsam och
harmonisk samvaro. När han så därtill på det behandlade kommittéanslagets
grund kan för denna förtrogna krets jämna vägen framåt, uppskattas detta säkerligen
till fullo av dem det närmast berör. Jag är livligt övertygad om att
denna krets och även naturligtvis statsrådet Myrdal själv finner det mycket
ofint, att någon vill störa idyllen i handelsdepartementet.

Men saken har också en annan sida. Den berör på det närmaste principerna
för den statliga administrationen och förhållandet mellan riksdagens kompetensområde
och regeringens i vad det gäller å ena sidan för bestämda ändamål
givna anslag och å andra sidan hur dessa anslag sedan användas. Jag^ skall
inte göra något större nummer av att åtskilliga i den krets jag pekat på tillerkänts
månadsarvoden, som ligga omkring hundra ^procent över vanlig ersättning
för kommittéuppdrag i form av dagarvoden, då jag inte vill eller kan bedöma
vare sig vederbörandes kvalifikationer eller prestationer. Däremot är det
anledning att bemärka, att de i handelsdepartementet nu inplacerade och av
kommittéanslaget avlönade icke erhållit kommittéuppdrag utan sysselsättas
med diverse arbeten inom departementet. Endast i ett enda fall, nämligen doktor
Björnbergs, är det fråga örn ett kommittéuppdrag för utredning av en viss
fråga, den s. k. sjömansutredningen. Tillförordnade assessorn Öhman biträder
inom departementets statssekreteraravdelning med lagfrågor och administrativa
frågor, alltså departementsarbete av olika slag. Professor Karin Kock är
sysselsatt inom departementets statssekreteraravdelning med frågor av industriekonomisk
natur. Fil. kand. Bertil Eketorp är assistent åt professor Kock.
Fil. lic. Arvidsson biträder inom departementets statssekreteraravdelning med
frågor av ekonomisk-statistisk natur liksom även kammarskrivaren i tullverket
Thuresson. Pol. mag. Grafström biträder med frågor av handelspolitisk natur.
Vi se sålunda, att det här inte är fråga örn kommittéarbete utan örn.olika
slag av departementsarbete och att handelsministern på fri hand byggt ut departementet
med befattningshavare och löner på ett sätt som väl ingen trott
vara möjligt tidigare. Det kan nog vara tveksamt örn statsrådet Myrdal kan
anses vara någon samhällsbyggare i egentlig mening, men att han är en departementsbyggare
av alldeles särskilt slag, torde ingen kunna bestrida. Han
anser sig inte behöva resonera med riksdagen örn när och hur han tänker bygga
ut sitt departement, men därför kan det kanske vara anledning för riksdagen
att resonera med honom. Vad det nu är fråga om är nödvändigheten att hålla
klar en av omdöme och ansvarskänsla uppehållen gräns mellan rimlig och tilllåten
rörelsefrihet och otillåten självrådighet. Därför har jag ansett det tillbörligt
att i anledning av vad som förekommit göra dessa erinringar.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! När
jag tittade på detta utskottsutlåtande hade jag naturligtvis min uppmärksamhet
med stor nyfikenhet fäst vid vad de skulle Ina att säga, som avgivit en
blank reservation. Låt mig från början förklara att det icke skulle lia förvånat
mig, örn statsutskottet eller enskilda ledamöter av statsutskottet hade känt tvekan’inför
den stora stegring av anslaget till kommittéer och utredningar, som

Andra kammarens protokoll 19Ji6. Nr 12. 4

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
det här är fråga om, nämligen från 125 000 kronor förra året till 400 000 kronor
i år. Det besynnerliga är emellertid, att herrarna i oppositionen tydligen ingenting
ha att invända häremot. De ha åtminstone icke ställt något yrkande
av den arten mot stegringen av anslaget.

. Men vad de syfta till är att göra vissa anmärkningar mot anslagets användniiig,
anmärkningar som i denna kamm are av herr Falla ha formulerats på ett
sätt, som jag skall tillåta mig att karakterisera, när jag kommer till slutet av
mitt anförande. Jag vill emellertid gärna göra den anmärkningen, att har
man den inställning till sakfrågan, som genomlyser herr Fallas anförande, och
känner man så litet till vad det i detta fall verkligen gäller, vilket också framgiek
av herr Fallas anförande, skulle jag anse att den enda riktiga inställningen
till problemet vore att ärligt gå emot anslagets förhöjning. Herr Falla framförde
visserligen en del spydiga anmärkningar mot anslaget men kom icke
med något slutyrkande.

Eftersom saken har sin vikt även med hänsyn till vissa slutsatser, som jag
ämnar draga, skall jag nu först tillåta mig att ange skälen till att anslaget till
kommittéer och utredningar enligt regeringens mening måste höjas med så stort
belopp. Låt mig då börja från början. Min ärade företrädare hade uppenbarligen
räknat för optimistiskt, eller också hade han vid slutet av sin ämbetstid
fatt ökade utrednmgsintressen. I alla händelser drog kostnaden för de utredningar
som vörö igångsatta, när jag tillträdde mitt ämbete, under ett kvartal
nära nog hälften av det totala anslaget för hela budgetperioden. Detta förklarar
emellertid mycket litet av de krav på stegring av anslaget, som jag här
talar för. Vad som emellertid under de senaste månaderna har inträffat är,
att utredningsuppgifterna inom handelsdepartementet kraftigt ha stegrats detta
av många olika skäl.

För det första mäste handelsdepartementet nu sätta i gång en del utredningar,
som grunda sig på tidigare uttalade önskemål från riksdagens sida och
j ^ under kriget, dels därför att förhållandena varit alldeles onormala,
dels därför att framtidssikten varit oklar och naturligtvis också därför att man
har haft mera trängande bekymmer under krisåren. Dessa utredningar böra nu
rimligen tas upp. Till denna kategori räknar jag frågan örn sjöfolkets sociala
problem, vilken nu blivit föremål för utredning. Jag räknar dit utredningen
om stuvenfacket, som innesluter många sociala och ekonomiska problem jämte
rationaliseringsproblem av stor betydelse för vår sjöfart. För min del anser
jag också, att de framstötar som vid skilda tidpunkter ha gjorts örn en reform
av vår näringsfrihetsförordning och därtill anknuten lagstiftning och administrativ
praxis också måste beaktas och att önskemål örn en utredning på detta

område också måste tillmötesgås, icke — det vill jag understryka _ för att

ytterligare inskränka näringsfriheten utan tvärtom för att ta bort en hel del
begränsningar av näringsfriheten, som under årens lopp ha insmugit sig.

En annan och större kategori är de utredningsuppgifter, som aktualiserats
genom att vi nu ställa om oss från en krigsperiod till en fredsperiod. Vi arbeta
i departementet med problemet örn vad som skall hända med det svenska skifferoljeverket.
Frågan gäller inte bara huruvida man skall kunna lägga ner
Kinne-Klevaverket och hur man skall kunna skaffa något annat arbete för
den arbetskraft, som då blir arbetslös. Det är även ett mycket viktigt och allvarligt
utredningsproblem att söka utröna, hur man skall genomföra en finansiell
rekonstruktion av det svenska skifferoljebolaget, så att dess verksamhet
under normala förhållanden skall kunna läggas på lång sikt. Vi ha att utreda
frågan om Ceaverkens framtid, frågan om Svenska torvförädlmgsaktiebolagets
framtida ställning och vidare, som denna kammares ledamöter särskilt torde
erinra sig, den stora Lågan örn utbyggnad på bredd och längd av Norrbottens

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. _ (Forts.)
järnverk, varom riksdagen i fjol i en skrivelse begärde snar utredning. Det är
en fråga, som har blivit angelägnare sedan riksdagen behandlade den sist. Sedan
dess ha ting hänt som ha gjort, att det ur vår järnförsörjningssynpunkt är
angeläget att så snart som möjligt få sätta i gång med dessa utvidgningsarbeten.
Vidare föreligga en del andra, ömtåliga problem, såsom frågan örn hur de
s. k. tyskgruvorna och andra tyska industrier skola kunna bevaras för och inordnas
i det svenska näringslivet. Vi ha det stora problemet om hela tull- och
traktatsystemet, ett problem som förut har kunnat vila men som vi nu måste
ge oss i kast med. Det gäller överhuvud taget handelspolitikens planering inför
fredens tid, däribland t. ex. frågan om den handelspolitiska representationen
i vidare mening. Allt detta är exempel på frågor, som lia aktualiserats,
därför att vi nu befinna oss i övergången från krig till fred.

För det tredje kommer handelsdepartementets arbetsbörda att växa i samma
mån som vi inskränka krisförvaltningen. Många utredningsproblem, som för
ett par tre år sedan skulle ha tagits om hand av industrikommissionen och
folkhushållningsdepartementet, komma nu, när vi inrikta oss på normalt liv,
att falla på handelsdepartementets lott. Jag vill som exempel nämna förslaget
örn en ny superfosfatfabrik i Norrbotten. Vare sig regeringen skulle besluta
sig för att träda in för ett sådant förslag eller den skulle mot de starka norrbottensönskemålen
inte vilja träda in härför, gissar jag att man på norrbottenshåll
kommer att resa krav på att en ordentlig utredning av frågan skall
lia skett genom handelsdepartementet.

Den fjärde kategorien slutligen, den kategori som kanske i alla fall gav
själva känslokraften åt herr Fallas anförande, är de utredningar, som populärt
kallas socialiseringsutredningar. De äro resultatet av riksdagens beslut och
skrivelser i fjol med begäran örn utredningar av viktiga näringsgrenars inre
struktur. Jag vill erinra örn att på detta område ha vi redan satt i gång utredningar
örn försäkringsväsendet, skobranschen, stenindustrien o. s. v. Utredningen
om en ökad offentlig redovisning av företags finansiella förhållanden
ligger visserligen formellt inom justitiedepartementet men den faller kostnadsmässigt
delvis på handelsdepartementets stat. Till denna fjärde kategori vill
jag också räkna vissa förslag till fortsatt utredning, som vi ha ärvt från planeringskommissionen.
En del av dessa förslag äro också undertecknade jned
en eller annan liten reservation av herr Fallas partivänner. Det är t. ex. frågan
örn monopolkontroll, vilken vi med hjälp av en av de av herr Falla här nämnda
sakkunniga hålla på att förbereda för en proposition, som om möjligt bör
läggas fram redan till detta års riksdag. Det är frågor örn åtgärder för att stimulera
avsättningen av varaktiga konsumtionsförnödenheter under depression.
Jag skulle kunna fortsätta denna exemplifikation åtskilligt längre. Vad jag
syftar till är egentligen bara att ge denna allmänna bakgrund. Det är för att
sköta dessa stora utredningar som vi behöva ett större anslag.

Nu riktar emellertid herr Falla egentligen inte sin kritik mot själva anslagsbeloppet.
Vad han här påstår utan att lämna bevis därför är att jag i handelsdepartementet
har inlett ett helt nytt skede. Han påstår att departementschefen
tar sin trogna krets med sig, och i hans anförande saknades inte heller
insinuationer att man jämnade vägen för vänner. Det är måhända under kammarens
värdighet att vidlyftigare ingå just på dessa argument. Jag vill säga
att pä den punkten har herr Falla fullkomligt misstagit sig. Ifall herr Falla
och jag skulle komma att samarbeta är det mycket möjligt att herr Falla
skulle komma att räknas till mina vänner, åtminstone av någon av sina fiender
kunna så karakteriseras. Ifall några av de utredningsmän, som nu arbeta
inom handelsdepartementet, tidigare arbetat inom planeringskommissionen, så
borde detta för en så intelligent och klarsynt person som herr Falla inte fram -

Xr 12.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
stå, som någonting alltför svårförklarligt, eftersom kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering jämlikt sina direktiv till stor del hade att syssla
med sådana problem, som falla under handelsdepartementets verksamhetsområde.

Herr lalla gav en antydan som, om jag fattade honom rätt, av lyssnaren
skulle förstås såsom örn dessa personer hade fått särskilt höga månadsarvoden.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att när man vid bestämning av
ersättningar åt statstjänstemän inte tillämpar den vanliga metoden att ge vederbörande
ersättning för förlorad arbetsinkomst plus arvode utan i stället
fastställer ett särskilt arvode, sker detta därför att man skall kunna hålla
ersättningen lägre.

Herr 1 alla läste upp en förteckning på de personer, vilka som han uttryckte
sig hade knutits till handelsdepartementet. Så vitt jag förstod av hans anförande
menade han, att detta skulle beteckna ett nytt skede inom handelsdepartementet.
Ifall herr Falla skulle utvidga sina studier till de andra departementen,
skulle hail finna, att personer, som för kortare utredningsuppdrag
avlönas på kommittéanslaget, finnas i alla departement. I ett departement
finns det över tio sådana personer och då har jag icke som herr Falla
räknat med skrivbiträden och icke heller med dem som för relativt kortvariga
perioder ha använts för propositionsskrivning. Det förhåller sig inte bara på
det sättet i alla departement nu, herr Falla, det har till och med länge varit
så. Så var det även på den tid, när vi hade en regering, som herr Falla ansåg
sig politiskt kunna stödja, nämligen samlingsregeringen, och så var det långt
före samlingsregeringens tid. Härtill kan ju herr Falla svara, att det förhållandet,
att en sak sedan gammalt tillämpas, inte behöver betyda att den är god.

Då komma vi alltså till frågan huruvida det är riktigt att anlita enskilda
personer för utredningsuppdrag utan att tillkalla hela kommittéer. Jag anser
för min del alldeles bestämt, att denna gamla praxis inom den svenska förvaltningen
både är riktig oell praktisk. Anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga användes till sådana särskilda utredningsuppdrag
s°m inte kunna utföras av departementets fasta personal. Dessa utrednings”
uppgifter kunna vara av mycket skiftande natur. Det kan vara fråga örn omfattande
långvariga utredningar. Det kan gälla korta sådana av växlande natur.
Utmärkande för de uppgifter, som bestridas av anslaget till kommittéer och
utredningar är att de icke kunna rymmas inom den ordinarie departementsrutmen.
Alla kommittéer och utredningar inom handelsdepartementet arbeta
»mom departementet». Alla departement äro emellertid inte så lyckligt lottade
som mitt departement att ha ett särskilt kommittérum och särskilda lokaler
som kunna användas för kommittéarbete.

Att denna metod är praktisk beror på att arbetsmängden i ett departement
växlar ofantligt från tid till tid. Jlist nu ha vi en ansvällning av arbetsuppgifter
i handelsdepartementet. Antingen skulle dessa uppgifter icke fyllas, vilke!
sannerligen inte stämmer med intentionerna hos majoriteten i denna kammare,
eller också skulle vi på grund av denna tillfälliga ansvällning- skapa nya befattningar,
anställa flera tjänstemän, som skulle komma att bli överflödiga,
ifall denna arbetsbelastning längre fram minskades. Detta har varit orsaken
till att man nu inom handelsdepartementet och inom andra departement alltid
regelbundet har begagnat sig av denna väg.

Herr Falla visade ett stort intresse för de arbetsuppgifter som de särskilda
utredningarna inom departementet hade. Örn han skulle lia studerat frågan
mera samvetsgrant och även örn han då hållit sig blott till offentligt tryck,
skulle han ha kunnat ge exaktare och riktigare uppgifter. Det har blivit publicerat,
att professor Kock förutom den speciella arbetsuppgift hon har fått vid

Onsdagen den'' 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

i.Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
förberedande av rekonstruktionen av de olika statliga företagen blivit utsedd
att som sakkunnig medverka i utredningsarbetet rörande utbyggnad av Norrbottens
järnverk. ...

Vad herr Grafström beträffar verkar det nästan som en insinuation, när
herr Falla vsäger att han skall syssla med handelspolitiska problem i allmänhet.
Herr Grafström är tillsatt som sekreterare på halvtid och tjänstgör såsom
sekreterare åt handelspolitiska rådet, som är en mycket verksam utredningsinstans
och sammanträder ungefär var fjortonde dag.

Assessor Öhman, som herr Falla också nämnde, har haft till uppgift dels
att fullfölja ett uppdrag som jag givit honom att utreda fastighetsmarknadens
problem, särskilt fastighetsmäkleriet -— det är ett gammalt önskemål att
få dessa frågor utredda -— och dels att — i likhet nied många andra^ unga
jurister som för kortare perioder anställas i departementen —— hålla på med
propositionsarbete. Han har haft och har inte några utan många kamrater i
samma egenskap i de olika departementen.

Herr Falla nämnde vidare herr Björnberg. Dennes uppgift har från början
varit att förbereda Sveriges deltagande i den förberedande konferensen
rörande sjöfolkets problem i Köpenhamn och att därefter vara ordförande i
den svenska kommitté, som skall utreda dessa frågor.

örn professor Kocks arbete har jag redan talat, och de övriga lia ju arbetat
såsom biträden.

Jag har velat lämna denna redogörelse, därför att jag tror den intresserar
kammaren. Örn herr Falla fortsätter sina studier och tänker igenom saken,
tror jag inte att han kommer att tala med så hög ton och som örn han vore
en efterföljare av grundlagsvårdaren S. A. Hedin. Här är inte fråga örn att
överskrida riksdagens bemyndiganden och utvidga personalstaten utöver vad
som är fastställt. Här är i stället fråga om att utföra vad riksdagen avsett
och verkställa utredningar på det sätt och i den takt som riksdagen eller
riksdagsmajoriteten begärt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Ohlin* Herr talman! Handelsministern verkade en smula besviken över
att herr Falla inte har inriktat sin kritik mot den höjning av anslaget till
400 000 kronor som regeringen har föreslagit i propositionen. .Tåg vill för
min del säga, att när riksdagen har beslutat skriva till Kungl Maj :t och
begära vissa utredningar, är det rätt svårt att kritisera Kungl. Hajd tor
att Kungl Majit begär medel till att utföra dessa utredningar. Sedan ma man
ha vilken uppfattning man vill örn lämpligheten av riksdagens beslut. Man
kan iu i varje fall knappast kritisera Kungl. Majit av den anledningen. Men
statsrådet Myrdal hade tydligen i så hög grad ställt m sig pa att svara
på iden saken, att han kom att ägna huvuddelen av sitt anförande at en synpunkt
som inte alls upptagits av kritiken. Denna _ metod frestas man saga
__ eftersom både statsrådet och herr Fälla tilläto sig en litet friare terminologi
_ erinrar örn en metod, som praktiseras ganska mycket i den offentliga

debatten utanför denna kammare, nämligen att man med förkärlek talar örn
något annat än det saken egentligen gäller, när man mindre guma vill tala

^Defär naturligtvis en helt annan sak än kommittéanslagets storlek sorn
här behöver ventileras. Herr Falla visade med sifferuppgifter, att kommittéanslaget
av handelsministern användes till ett ganska omfattande arbete av
extra personal inom departementet och att detta gäller även en del politiskt
kontroversiella spörsmål exempelvis sådana, som man med en allman term
skulle kunna kalla social!seringsfrågor, och därmed närbesläktade frågor.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)

Jag tror inte att handelsministern här kan svara endast med att framhålla
att det inte är första gången så sker. Ty man kan nog diskutera örn det inte
i handelsdepartementet sker i relativt stor omfattning. Och gör man jämförelser
t. ex. med justitiedepartementet, har man nog rätt svårt, att komma ifrån
den skillnad som ligger däri, att det i handelsdepartementet delvis gäller
mera politiskt betonade kontroversiella spörsmål, medan det i justitiedepartementet
närmast torde lia gällt beredning av opolitiska frågor. Saken kommer
salunda där i ett annat läge. Fragan är nu örn det är en sund utveckling, som
bör få fortsätta, att departementschefen kallar in till departementet ett stigande
antal personer för extra arbete men med ganska stadigvarande sysselsättning
och avlönar dem med medel från kommittéanslaget. Enligt min mening
finns det en viss risk för att ett sådant system, örn det får fortsätta att
utvecklas, kan leda till att det officiella utredningsarbetet sker bakom neddragna
^rullgardiner i departementet. Det kommer då att ske utan den kontroll
från offentlighetens sida, som ligger dels i att regeringen eller departementschefen
ger direktiv åt offentligt tillsatta kommittéer och dels och framför
allt däri att dessa kommittéer, när det gäller politiskt betydelsefulla frågor,
bruka innehålla representanter för de olika partierna, även för oppositionen.

Örn det skulle ga därhän, att större delen av kommittéanslaget — här är
ju nu inte fråga örn mer än något över en femtedel — skulle användas för
olika utredningar inom departementet, förlorar ju offentligheten en hel del
av möjligheterna att på ett tidigt stadium taga upp problemen till debatt, och
oppositionen förlorar en möjlighet att genom sina representanter göra sina
synpunkter gällande.

_ Jag vet att handelsministern har vissa sympatier för att flytta in kommittéarbetet
i departementet, och han talar med förkärlek örn lämpligheten av
att ha enmansutredningar i stället för våra vanliga tunga kommittéer. Det
kan ligga mycket i den synpunkten att kommittéväsendet behöver reformeras.
Jag vill understryka att handelsministern inte får inrangera mig bland försvararna
av det nuvarande systemet oförändrat. Men å andra sidan undrar
jag, om det är lämpligt med enmansutredningar utan speciella direktiv inom
departementet när det gäller politiskt kontroversiella frågor, såsom socialiseringsfrågor
och struktur- och rationaliseringsfrågor, som en del av dessa
tjänstemän syssla med. Jag kan inte erinra mig att vare sig statsrådet eller
någon annan lågt fram något material, som styrker hans påstående att detta
är gammal praxis.. Den praxis på området som finns gäller inte sådana här
utredningar i politiskt kontroversiella frågor utan enmansutredningar av annan
typ. Att det kan lia förekommit något enstaka fall vill jag inte bestrida,
men att det skulle vara gammal praxis tror jag inte är dokumenterat.

En helt annan sak är det naturligtvis, örn en departementschef inkallar
extra arbetskraft för att förbereda tillsättandet av en kommitté, när han själv
inte har tid och hans ordinarie personal är överbelastad. Örn det skulle vara
sa att statsrådet är i stånd att ge den förklaringen, att det här i huvudsak endast
är fråga örn ett rent förberedande arbete avsett att lägga till rätta utredningar,
som sedan skola omhänderhavas av kommittéer på vanligt sätt eller
eljest med samma garantier som den vanliga metoden, kommer frågan i ett
annat läge. Jag tillåter mig därtör att på den punkten fråga herr statsrådet,
hur det förhåller sig Men

detta är inte den enda frågan. Det finns även en annan sida av saken.
Örn den tendens som här möjligen har börjat utvecklas skulle fortsätta, riskerar
man i någon mån en politisering av Kungl. Maj :ts kansli. Ty när det
gäller utredningar av politiskt kontroversiella spörsmål ligger det mycket nära

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
till hands, att departementschefen inte alldeles underlåter att tänka på, huruvida
den arbetskraft som han tillkallar har en politisk inställning som överensstämmer
med hans egen. Departementschefen kanske anser att detta är
en förutsättning för att vederbörande skall kunna åstadkomma ett gott arbete.
Jag vet inte örn inte möjligen, när det gäller den politiskt betonade
delen av det utredningsarbete som det nu är fråga örn, även sådana synpunkter
varit beaktade vid departementschefens urval av sin personal, vars
kvalifikationer i övrigt jag icke vill på något sätt kritisera. Om det på denna
väg skulle bli en tendens till att den politiska åskådningen blir beaktad vid
urval av personal, är man inne på en utveckling, som i varje fall inte riksdagen
har godkänt. Beträffande statssekreterarna har det uttryckligen fastslagits,
att det är naturligt att departementscheferna välja dem med beaktande
av sådana synpunkter. Men både på grund av gammal praxis och
e contrario, därför att detta icke fastslagits i fråga örn någon annan personalgrupp,
har man anledning att räkna med, att det icke är meningen att tjänstemän
av annat slag skola tillsättas med hänsynstagande till politisk åskådning.
Det förberedande arbete för blivande kommittéutredningar som det här
skulle vara fråga om både bör och kan vara alldeles ^ opolitiskt, så att den
kommitté, representerande olika politiska partier, som får uppgiften örn hand,
får att taga ställning till en opolitisk uppläggning, dar de olika alternativen
finnas upptagna och icke vissa alternativ mer eller mindre kommit bort.

Det vore enligt min mening olyckligt, örn utvecklingen skulle ga dithän, att
denna arbetskraft tillsattes delvis med tanke på inställningen i politiskt avseende.
Vad skulle ske vid ett regeringsskifte? Antåg att ^statsrådet Myrdal
fick en efterträdare med en annan politisk åskådning. Då kanske den nj^e
departementschefen säger, att han för sitt arbete inte kan använda den eller
den personen utan att han vill lia en annan. Det är en sak att byta statssekreterare,
det är ju känt hur det ligger till med den saken. Men örn man
skulle börja byta en stor del av personalen i departementen, tror jag det skulle
vara olyckligt.

Jag skulle gärna från statsrådet vilja ha en försäkran om att i dessa fall
några politiska hänsyn icke spelat in och att statsrådet har den uppfattningen,
att politiska hänsjm icke böra tagas i beaktande. Jag har formulerat
dessa båda frågor på ett sådant sätt — det vill jag understryka — att det
är mycket möjligt att handelsministern kan ge ett i huvudsak tillfredsställande
svar.

Man kanske invänder mot den kritik som nu framställts, att det behövs ett
varierande antal arbetskrafter i ett departement och att detta även gäller
handelsdepartementet. Det är klart att så är fallet. Men därav^ följer inte att
det är lämpligt att använda kommittéanslaget på detta sätt. Då är det bättre
att man har ett särskilt anslag för detta ändamål, skilt från kommittéanslaget,
varigenom riksdagen får särskild anledning att vid avvägningen av detta anslag
beakta lämpliga synpunkter. Att kommittéväsendet kan behöva reformeras
är enligt min mening en annan fråga, som inte behöver blandas in i
detta sammanhang.

Det är angeläget att riksdagen försöker motarbeta alla eventuellt framträdande
tendenser till ett kringgående av dess bestämmanderätt över omfattningen
av personalen i Kungl. Majda kansli. Det är angeläget att man skaffar
lämpligare former för tillfredsställande av det varierande behovet av arbetskraft.
Det är slutligen angeläget att man försöker motverka alla eventuella
tendenser till en politisering av arbetskraften i kanslihuset.^ Jag tror därför
att det inte är utan betydelse att dessa Synpunkter framhållas i kammaren
och att det är mycket önskvärt att de bli beaktade.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Det
är mig ett stort nöje att svara på herr Ohlins frågor, eftersom mitt svar kan
bil mycket positivt. Jag delar herr Ohlins mening att utredningsarbetet i de
stora politiska frågorna inte bör ske bakom neddragna rullgardiner, som han
uttryckte sig, utan att det bör ske med så stor publicitet som möjligt och alltså
med möjlighet för medborgarna i allmänhet, särskilt naturligtvis de politiskt
verksamma, att se vad som sker. Herr Ohlin pekade i detta sammanhang på
iva viktiga ting. Det ena är att en utredning gärna bör föregås av direktiv,
sorn lägga upp problemet och avgränsa det, så att en diskussion kan komma till
stand örn inriktningen av utredningsarbetet, Det andra, som är regel inom
vart kommittéväsen, är att man där har representanter för skilda intressen och
synpunkter. Jag delar helt och hållet denna uppfattning. Jag är även liksom
J''crr Ohhn av den uppfattningen, att det ibland behövs ett förberedelsearbete
lor att tjanliga direktiv skola kunna skrivas för en utredning.

När vi inom handelsdepartementet gå att attackera de utomordentligt viktiga
ekonomiska problem, som vi nu skola arbeta nied, lia vi känt ett särskilt ansvar
att skriva ut direktiven så, att de innebära en verklig uppläggning av probiemet.
Detta har i och för sig betytt en stor arbetsbelastning. Det är för herr
Uhlin ingenting besynnerligt örn jag säger, att bakom utredningsdirektiven
TT 1;- ex- ±or forsaknngsutredningen eller för utredningen örn stuverifacket —
ligger åtskilliga veckors hårt arbete inom departementet. Örn än mycket kan
iorebras ling, kan jag dock knappast, förebrås för att jag inte satt till kommittéer
elier inte givit nog uttömmande direktiv.

Det bär varit min strävan att söka föra de viktiga frågorna till det stadium,
att en kommitté kunnat tillsättas och utredningsarbetet kunnat komma i gång.
Jag vill emellertid göra undantag för vissa frågor, som enligt min mening bättre
och mera praktiskt handhavas inom departementet av experter och speciaimter.
Det ar sådana frågor, där skilda politiska intressen inte göra sig i samma
graci gallande. Hn sadan är den mycket invecklade och svåra frågan hur man
skall rekonstruera statliga företag såsom Svenska skifferoljeaktiebolaget, när
det skall stalius in for normal drift. Jag anser det inte nödvändigt, att en
utredning av denna art skall genomlysas av representanter för olika partier
dag viii i detta sammanhang erinra örn att det alltid blir tillfälle till politisk
bedömning även av en sådan fråga, när den kommer på riksdagens bord i form
av en proposition. Jag är övertygad örn att herr Ohlin delar min mening, när

lag salunda pa den punkten gör en reservation till hans alltför allmänna forarnlenng-.

»..4^ de personer, som blivit nämnda i debatten, har dr Björnberg sitt arbete
iorlagt tili tva kommittéer, som nyligen tillsatts och för vilka direktiv finnas
skrivna. Assessor Ohman, som också har nämnts, har fått direktiv för sitt
arbete med fastighetsmäkleriet. Däremot har han naturligtvis inte fått offentliga
direktiv for det arbete han just nu håller på med, nämligen förberedande
av proposition om monopolkontrollen. Härvid arbetar han i departementet under
mm omedelbara ledning, och riksdagen kommer att få se resultatet av hans
arbete dan, att det kommer att ligga en proposition på riksdagens bord.

Jag tror darlor inte att memngsskiljaktigheterna här äro så stora! Herr Ohlin
ur en smula orolig för en utveckling i riktning mot alltför många fristående
utredningsman, som arbeta inom departementet. Jag vill hålla med herr Ohlin
härom, har man erfarenhetsmässigt stöd för uppfattningen att ett visst departement,
sadan som samhällsutvecklingen varit och sådan den ser ut att bli
i i ramtiden, behöver en starkare statssekreteraravdelning, så bör naturligtvis
statssekreteraravdelningen byggas ut med nya fasta tjänster. Men till dess
man vunnit sadan erfarenhet gissar jag, att riksdagen är tacksam för att nian

Onsdagen den1 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

''Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
använder den möjlighet, som riksdagen ställt till regeringens förfogande och
som består däri, att vederbörande departementschef kan fullständiga departementets
statssekreteraravdelning med särskilt tillkallade sakkunniga. Den metoden
användes i alla departement.

Låt mig så till slut säga endast ett par ord i en annan fråga, som herr
Ohlin drog upp. Han önskade icke se en politisering av Kungl. Maj:ts kansli.
Jag kan där instämma med herr Ohlin. Det är en erfarenhet, som regeringar
av olika politisk färg gjort, att det instrument för arbetets utförande, som departementschefen
har i kanslipersonalen, framför allt bör vara effektivt och
att det är lämpligt att denna personal icke rekryteras efter partipolitiska
grunder. Jag har samma inställning beträffande dessa utredningsmän. Örn herr
Falla i sitt insinuanta anförande hade frågat mig, om jag kände till de politiska
åsikterna hos dessa sju personer -— jag tror det är så. mångå, örn jag
undantar skrivbiträdena — hade jag nödgats erkänna, att jag bara känner
till de politiska åsikterna hos två av deni. Jag har samma uppfattning som
herr Ohlin, att vad vi behöva är duktigt folk, som kan uträtta ett arbete efter
givna direktiv. Därvidlag betyder den partipolitiska anknytningen ganska litet.
Att så är fallet inser man lätt — jag hoppas att mina ord nu inte av herr Ohlin
uppfattas som en ironisk anmärkning — särskilt ongman betänker hur rörlig
den »politiska programbilden» blivit under de senaste åren.

Jag har ibland, när jag läser tidningarna, en känsla av att detta verkligen
behöver sägas. Jag vill tillägga, att det icke får betraktas som ett fel hos en
expert eller en tjänsteman örn han händelsevis skulle befinnas ha samma åsikt
som svenska folkets flertal, som riksdagsmajoriteten och regeringen. Vi veta
ju alla, att det sedan gammalt är på det sättet, att en konservativ åskådning
anses vara objektiv, medan däremot en radikal, en socialdemokratisk åskådning
anses vara politiskt färgad. Mot detta betraktelsesätt måste vi reagera. Vi
kunna inte anse det som ett fel hos en människa att hon delar den åsikt, som
riksdagsmajoriteten och regeringen har.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Det kan måhända synas överflödigt
att blanda sig i denna diskussion. Hittills har i diskussionen uteslutande kommit
fram oppositionspartiernas kritik mot handelsministern.

Det finns emellertid en särskild anledning till att jag har begärt ordet i debatten.
Denna diskussion har varit annonserad åtminstone en veckas tid i .oppositionspressen,
i folkpartipressen och i högerpressen. Den har annonserats i samband
med åtskillig kritik över kommittéfloran. Detta i sin. tur har satts i samband
med finansministerns initiativ att tillsätta en särskild utredning för att
undersöka, om icke utredningarnas antal och därmed också kommittékostnaderna
kunde nedbringas. Kommittékostnader och kommittéarvoden, äro mycket populära
saker att tala om. All sparsamhet med statens medel är ju värd att uppmuntras,
men det är ganska egendomligt att man praktiskt taget aldrig i ^all
sparsamhetspropagandan konkretiserar möjligheten att spara annat än i fråga
örn kommittéanslagen. I varje fall äro kommittékostnaderna en av de få punkter
som man direkt pekar på, när det gäller att spara. Men nu äro ju kommittékostnaderna
ganska blygsamma i förhållande till statens övriga utgifter. Och
eftersom man inte kan stryka dem helt och hållet, måste den sparsamhet, man
kan åstadkomma där, bli mycket betydelselös.

Det var emellertid inte detta, som huvudsakligen gav mig anledning att begära
ordet. Anledningen till att jag begärde ordet var i stället den, att det i
samband med kritiken mot kommittékostnaderna alltid talas örn de höga kommittéarvoden,
som kommittéledamöterna sitta och kvittera ut från statens kassa
och för vilka de naturligtvis uträtta ett mycket minimalt arbete. Herr Falla

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
gav uttryck åt en liknande tanke. För att ge kammaren en föreställning örn liur
enorma dessa kommittéarvoden äro för de personer,, som herr Falla nämnde,
säde lian, att de utkvitterade kommittéarvodena voro 100 % högre än vanliga
kommittéarvoden.

Det skulle inte alls förvåna någon, som känner till kommittéarvodenas storjo
örn dessa. av herr Falla omnämnda kommittéarvoden verkligen äro 100 %
högre än vanliga arvoden. Saken är nämligen den — och det tycker jag riksdagen
har anledning beakta, framför allt med hänsyn till den glädje oppositionspressen
alltid visar, när den talar örn de svindlande kommittéarvodena —-att dessa arvoden tvärtom äro mycket blygsamma. Jag är säker på att de
alira liesta av regeringens medlemmar, som bland alla andra uppgifter också
halt den att sammansätta en kommitté, gjort den erfarenheten, att det är något
av det svaraste som finns att hitta några personer, som äro villiga att bli
kommittéledamöter. Att sa är förhållandet är — just med hänsyn till arvodena

inte heller märkvärdigt. Jag har själv haft det tvivelaktiga nöjet att sitta
Fle<~ 1 j11 kommitté, och det var alls inte med någon stor glädje jag antog erbjudandet
om det ledamotskapet. Tvärtom avböjde jag energiskt detta förtroendeuppdrag.
Som ersättning för ett dylikt kommittéledamotskap har man
nämligen ett arvode av sex kronor per dag. Men märk väl, dessa sex kronor
Uuga endast de dagar, da man verkligen sammanträder och arbetar! Jag tror
inte det finns något arbete, inte ens reservarbete, som betalas så dåligt som
kommittéarbete. Jag vill^minnas att jag var nied örn ett trettiotal kommittésammanträden
under fjolåret, och för det uppbar jag ett sammanlagt arvode
av 114 kronor.

Det skulle vara° mycket glädjande örn nu dessa oppositionspartier — vars
Pre®® leyer högt pa att kritisera de feta kommittéarvodena och får ytterligare
stoff till långa artiklar i morgon genom herr Fallas uppgift örn att de av honom
patalade ersättningarna äro sa höga, att de med 100 % överstiga de redan
förut svindlande kommittéarvodena — finge en liten upplysning örn att dessa
kommittéaryoden i själva verket äro mycket magra. Tack vare de dåliga arvodena
finns det knappast någon, som med glädje åtar sig ett kommittéuppdrag,
tvärtom anses arbetet som en börda, som man anser sig skyldig att bära på
grund av lojalitet mot staten och av hänsyn till regeringen.

, H-err Fulla: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
kom i sitt svar med en uppräkning av alla de utredningar, som man för
närvarande var sysselsatt med inom handelsdepartementet. Vad han därvidlag
yttrade föranleder,ingen annan erinran än att uppräkningen icke utgör något
bemötande av mina anmärkningar. Vi veta ungefär vilka problem man har att
syssla med.

I övrigt gjorde handelsministern gällande, att jag inte haft något att invanda
mot det äskade anslagsbeloppet. Statsrådet Myrdal har tydligen inte
lyssnat ordentligt. Jag inledde min kritik med att påpeka den våidsamma an/lon
nn^^n av uuslag fran 80 000 kronor för några år Sedan och till

400 000 kronor i årets stats verksförslag. Jag har alltså framställt en allvarlig
erinran mot denna valdsamma ansvällning. Att jag dock inte hade något yrkande
beträffande beloppet i och för sig beror på liela den föreliggande situauon,
som yi alla känna till och som även herr Ohlin i viss män berörde. Det
tjänar överhuvud taget ingenting till att komma med något yrkande därvidlag.
Däremot ansåg jag att det kunde vara hälsosamt att göra dessa allmänna erinringar
inot det sätt, pa vilket kommittéanslaget använts och belastats, och
mm kritik står sig.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)

Statsrådet Mardal gjorde gällande, att det här kritiserade förfarandet inte
var någon unik företeelse inom handelsdepartementet utan att det alltid ^gått
till på liknande sätt i olika departement. Statsrådet Myrdal menade alltså att
det inte är någon ny ordning, sorn han inlett. Jag tillåter mig bestämt bestrida
hans påstående på den punkten, och jag tror mig örn att kunna göra det utan
de ingående studier, som herr statsrådet rekommenderade. Jag känner ju i alla
fall till så mycket örn dessa ting att jag vet, att pa detta sätt har det inte gått
till tidigare. Måhända har nu inletts en ny era, i så fall är det ännu större
anledning att fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden.

Kommittéanslagen skola rimligtvis användas till utredningar, som utföras i
offentlighetens fulla ljus. Herr Ohlin fäste uppmärksamheten på en framträdande
avigsida hos de metoder, som herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
här utvecklat till sina yttersta konsekvenser. Denna avigsida är,
att kommittéanslagen använts till att avlöna ett Större eller mindre antal personer
(i detta fall ett större) för deras inom departementet utförda arbete, vilket
arbete är av sådant slag, att det inte medger insyn utifrån.

Handelsministern betonade särskilt lämpligheten av den anordning han vidtagit,
eftersom han hade ett särskilt kommittérum i handelsdepartementet. Det
fanns ju, menade uppenbarligen herr Myrdal, ali anledning att taga detta rum
i anspråk. Ja, det är just detta särskilda kommittérum, som jag tror det finns
anledning att alldeles särskilt fästa uppmärksamheten på. Jag skulle vilja
kalla detta särskilda kommittérum, där just de interna utredningarna skola
bedrivas, för handelsdepartementets mörkrum. Det är i allra högsta grad angeläget
att här hålla en klar gräns mellan det sätt, pa vilket utredningarna tidigare
ha bedrivits, och det sätt. på vilket statsrådet Myrdal — möjligen också
andra statsråd — numera inrikta sig för att utreda uppkommande frågor. Visserligen
var statsrådet Myrdal mycket tillmötesgående mot herr Ohlins propåer,
när herr Ohlin trvckte på nödvändigheten av att hålla utredningarna i
full offentlig dager. Herr statsrådet Myrdal förklarade sig, örn också med en
viss reservation, gilla herr Ohlins tankegång. Eftt sådant erkännande kan ju
statsrådet Myrdal kosta på sig. I själva verket handlar han i alla fall på rakt

motsätt Sätt* _ . -i

Det beklagliga är, att anslagen användas till interna utredningar, som verkställas
utan att olika meningsriktningar få vara med och framföra sina synpunkter.
När en utredning är klar och resultatet föreligger färdigt får man kritisera,
säger statsrådet Myrdal. Men det är ju först när det hela föreligger i
form av en proposition! Det iir en helt annan sak. om den offentliga debatten
kan sysselsätta sig med och genomlysa de olika problemen under ett ärendes
utredning än örn den offentliga debatten uppskjutes tills hela frågan är utredd
och en kunglig proposition framlagts. Det förefaller som örn statsrådet Myrdal
inte riktigt skulle inse den stora skillnaden. Det är dock detta som är av Sa
avgörande betydelse i denna sak.

Herr Bagge: Herr talman! Jag vill bara försöka summera ihop de intryck,
debatten gjort på mig. Jag kan inte förstå annat än att vad man fått veta örn
dessa personers arbetsuppgifter visar att det i mycket stor utsträckning varit
fråga örn vanliga departementsuppgifter. Det är därför inte oriktigt att säga,
att man här faktiskt anställt ett antal extra tjänstemän i handelsdepartementet.
Men det är inte riktigt att förfara sfi. Är det sfi, att man inte bär tillräckligt
med arbetskraft, då skall departementet byggas ut, så att det kan motsvara
de krav, som departementschefen ställer på departementet; och då skall
riksdagen vara med och avgöra, huruvida kraven äro befogade eller inte. Jag

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
tror vi kunna vara överens om att detta system är nytt till sin omfattning oell
tall sitt syfte och att riksdagen har all anledning att säga ifrån, att det här
systemet vilja vi inte vara med örn.

Jag skulle också vilja understryka vad herr Ohlin sade, då han framhöll
att detta system dessutom har den avigsidan att det mycket lätt kan leda till
en politisering av Kungl. Maj :ts kansli. Det är otvivelaktigt alldeles riktigt
som handelsministern sade, att det inte är ett fel hos en människa, örn hon har
samma åsikt som majoritetspartiet. Det är ju självfallet. Men det är inte heller
något fel örn en människa har andra åsikter. Däremot är det ett fel örn det i
ett departement anställes personer, som endast ha en viss sorts åsikter. Det
är uppenbart, att örn en grupp av tjänstemän tages in i ett departement vä sentligen

på grund av sina personliga relationer till departementschefen _

och en sadan1 misstanke har icke utan fog kommit fram under denna diskussion
■ sa är detta ett minst sagt olämpligt system för rekrytering av Kungl. Maj :ts
kansli och kan leda till mycket betänkliga konsekvenser. — Jag föreställer
mig också, att det blir föga behagligt för de övriga tjänstemännen i departementet.
De pa detta sätt intagna kunna inte utan skäl antas bereda sig på
att gå vidare och med företrädesrätt träda in på platser i kansliet, som de i
vanlig ordning antagna och arbetande haft grundade förhoppningar att i sinom
tid få komma fram till. Jag är övertygad örn att hela detta system är
olämpligt och oriktigt, även örn det vore konstitutionellt oklanderligt, vilket
det icke är.

Jag har sannerligen inte någon anledning att vilja komma åt min vän handelsministern;
jag reagerar av principiella skäl mot vad som förekommit, och
jag tror att det är sunt, örn riksdagen också gör det.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 84 och 85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Kades till handlingarna.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1946/47 till örn- och tillbyggnad av flygtekniska försöksanstaltens
verkstadsavdelmng;

Onsdagen den1 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

nr 50. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående organisationen av
garnisonssjukvården för Stockholms garnison; _ .

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda iramställning
angående anslag för budgetaret 1946/47 till nytt garnisonssjukhus
för Stockholms garnison;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av täckning
för vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets
civilförvaltnings räkenskaper; „

nr 53, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående livränta at Larl
Johan Eric Tersmeden m. fl.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under diverse
kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för budgetaret 1946/47,
i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond; och
nr 56 i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till Distnbutionsanläggningar
och därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel
* och

nr 16,''i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176)
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

nr 9, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1946 års riksdag anställda

J nr 10, i''anledning av vackt motion angående vågmästaren E. Holmqvists

pensionsförmåner;

nr 13, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning örn andrad
löneställning för byråchefsbefattningarna hos justitie- och militieombudsmännen; nr

14, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande tills
vidare vid riksdagens verk; „

nr 15, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn tillfälligt lönetillägg samt provisoriskt lönetillägg till befattningshavare
vid riksdagens verk; och „

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag a tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under fjortonde huvudtiteln
till tillfälligt lönetillägg;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349)
örn tillsyn å fartyg; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag tili lag örn tillfällig
ökning av regeringsrådens antal; samt

statsutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till Regeringsrätten: Avlöningar
m. m. för budgetåret 1946/47.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden, betänkanden och memorial
hemställt.

§ 15.

Förslag till
lag med särskilda
bestämmelser
om begränsning
av
vinstutdelning
från aktiebolag
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av dels Kungl
Maj :ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning
av vinstutdelning fran aktiebolag m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna hänvisats till lagutskott.

Genom en den 15 februari 1946 dagtecknad proposition, nr 75, hade Kungl
Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
torda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från
aktiebolag; samt

2) förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid
taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts några motioner.

I*roPositionen och motionerna hade, såvitt de anginge lagförslaget under 1)
här ovan, hänvisats till behandling av lagutskott och behandlats av första lagutskottet
samt i övrigt remitterats till bevillningsutskottet.

1 och 3 §§ i Kungl. Maj :ts förslag till lag med särskilda bestämmelser örn
begränsning av vinstutdelning från aktiebolag voro av följande lydelse:

1 §•

Utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansråkning
for räkenskapsår, som utgått den 31 december 1945 eller senare
dock före den 31 december 1947, må ej ske i större omfattning än i denna
lag sägs.

3 §.

Har aktiebolag i fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgått den
31 december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945, redovisat
skatte tond- eller annan post avseende ogulden skatt (skattereserv), må vinstutdelning
icke, med mindre skattereserven redovisas oförminskad, överstiga
vare sig det procenttal i förhållande till bolagets behållna förmögenhet, som
vinstutdelningen för nämnda räkenskapsår utgjorde, eller den enligt 2 § första
och fjärde styckena tillåtna vinstutdelningen.

I skattereserven skall anses ingå, förutom reservens belopp enligt fastställd
balansräkning, jämväl belopp som bolagsstämman vid balansräkningens
fastställande beslutat överföra till skattereserven.

I tyä likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Wehtje m. fl. CL: 259) och den andra inom andra kammaren av herr Wiber q
(II. 409), hade, bl. a., föreslagits, att till 3 § skulle fogas ett stadgande
av följande innehåll:

• ^kornsten under något uv de räkenskapsår som i 1 § avses nedgått

i förhållande till medeltalet av inkomsterna under de närmast före dessa förfäa
två räkenskapsåren, må dock skattereserven utan hinder av vad i
nästföregående stycke stadgas minskas med det belopp varmed skatterna,
beräknade enligt de vid debiteringen 1945 tillämpade grunderna, å inkomsten
under något av förstnämnda räkenskapsår visas understiga de under samma
ar erlagda utskylderna.»

Utskottet hemställde,

A) att det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag med

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. ne. (Forts.)

särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolagmåtte
av riksdagen antagas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 258. I: 259 och II: 409, till den
del motionerna hänvisats till lagutskott, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation utan angivet yrkande bade avgivits av berrar Bergquist, Löthner
och Liungqvist.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Ljunggvist: Herr talman! Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75 tillstyrker första lagutskottet, att bestämmelsen örn begränsning avvinstutdelning
från aktiebolag skall prolongeras för ytterligare ett år. Vinstutdelningen
skall alltså på sätt som hittills skett begränsas för räkenskapsår,
som utgått den 31/12 1945 eller senare, dock före den 31/12 1947.

Jag vill nu inte närmare uppehålla mig vid frågan om prolongeringen av
vinstbegränsningen i och för sig. Jag vill bara framhålla som min uppfattning,
att det riktiga i bestämmelsernas prolongering i själva verket kan ifrågasättas.
Lagen har nämligen redan från början varit avsedd som ett provisorium —
fullt naturligt för resten, då den enligt allas mening, även utskottsmajoritetens
och departementschefens, utgör en integrerande del av pris- och lönestoppssystemet.
Man skulle ju då kunna säga, att när man nu, som otvivelaktigt skett,
i stor utsträckning släppt efter på spärrarna för lönestoppet, så föreligger det
också skäl att undersöka, örn det verkligen är nödvändigt eller önskvärt att
även förlänga giltighetstiden för vinstbegränsningslagen. Åtminstone mig har
det förfallit, som om denna fråga örn bestämmelserna örn begränsning av
vinstutdelning från aktiebolag utgjort en mindre väsentlig del av detta lönestopps-
och prisstoppssystem. Departementschefen har heller inte närmare uppehållit
sig vid motiven för en prolongering av bestämmelserna. Han säger
bara, att sådana omständigheter lära alltjämt vara för handen, att en utsträckning
av giltighetstiden torde få anses vara motiverad. Han hänvisar också till,
att han tillstyrkt en fortsatt giltighet av prisregleringslagen för tiden till och
med 30 juni 1947.

Jag måste säga, att den omständigheten att prisregleringsbestämmelsema
bibehållas i och för sig inte utgör något motiv för att bibehålla även vinstbegränsningen,
ty har man en av myndigheterna i stor utsträckning kontrollerad
prisnivå, så ligger däri automatiskt en spärr även när det gäller vinstutdelning
från aktiebolagen. Man kan, örn man så vill, peka på, att skatteprogressiviteten
i och för sig i viss mån utgör en spärr. Det kan också sägas, att örn
inkomsttagare av olika kategorier få sina inkomster förökade på grund av penningvärdeförsämringen,
så föreligger även vissa skäl för att sparare — såväl
småsparare som större sparare — som göra sina besparingar i aktieform,
också skola bliva delaktiga av kompensation för penningvärdets försämring.

Det var inte så länge sedan finansministern själv — i första kammaren vill
jag minnas — betecknade det såsom någonting ganska riktigt, att lönerörelserna
nu utsträcktes från statens område även till de privata verksamhetsområdena,
för att man skulle kunna återvinna 1939 års reala inkomststandard.
När så är fallet har man ju svårt att förstå, att penningpolitiska skäl skulle
kunna motivera en prolongering av giltighetstiden för lagen örn vinstbegränsning.
Skälen för en prolongering måste otvivelaktigt ur saklig synpunkt
ha försvagats. Men då nu bestämmelsernas giltighet — deras provisoriska karaktär
har inte ifrågasatts av första lagutskottet — utsträckts till viss uttryck -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

ligen begränsad tid, och da även lagradets ståndpunkt dikterats av lagens karaktär
av provisorium, vill jag för min del inte vända nng emot en prolongera
av giltighetstiden för ifrågavarande lag. Min blanka reservation har alltså
inte tillkommit därför att jag haft för avsikt att yrka avslag på propositionen,
ehuru som sagt skäl kunna åberopas för ett avslagsyrkande.

Propositionen har sammankopplat frågan örn vinstbegränsningen med frågan
örn sättet för disponerandet av skattereserverna. Man kan diskutera riktigheten
av sammankopplingen. Frågan örn skattereserverna kan i varje fall betraktas
som ett alldeles fristående spörsmål. För min del har jag härvidlag
önskat, att vissa möjligheter till modifikation av bestämmelserna mera uttryckligt
skulle anges. Jag vill då först peka på den uppmjukning, som föreslagits
i de av herr Wehtje m. fl. i första kammaren och herr Wiberg m. fl. i
andra kammaren väckta motionerna-. De peka på särskilda fall, då skattereserven
eller viss del av skattereserven erfordras för det ändamål, som den är avsedd
för, nämligen betalning av skatten. Det gäller exempelvis de fall, då ett
bolags inkomster under åren 1945 och 1946 nedgått i förhållande till inkomsterna
under föregående år. Bolagets skatteskuld har ju då minskats, och skattereserven
skulle kunna reduceras med motsvarande belopp. Den i 3 § av den
föreslagna lagen angivna spärregeln förefaller i ett sådant fall särskilt obillig.
Om exempelvis ett bolag, som en följd av år utdelat mer än 6 % av sin behållna
förmögenhet, t. ex. 8 %, och som sett sina vinster minskas under åren 1945
och 1946 av någon tillfällig anledning, exempelvis exporthinder, skulle vilja
taga överskottet av skattereserven i anspråk för betalning av de eftersläpande
skatterna samt för att upprätthålla den konstanta utdelningen, så medges inte
detta. Konsekvensen blir, att bolaget får sänka utdelningen till 6 %. Aktieägarna,
varibland ju finnas mångå småsparare, skulle därigenom åsamkas inkomstminskning,
fastän en sådan egentligen inte alls vore betingad av omständigheterna,
då det ju därvid inte vore fråga örn att inkräkta på storleken av
den skattereserv, som bolaget enligt hittills gällande principer skulle hålla. Det
förefaller tämligen klart, att vid minskning av vinsten borde skattereserven
kunna minskas. Samtidigt är det också klart, att bolaget har intresse av att,
därest tillfällig minskning inträder, uppehålla kontinuiteten i sin utdelning och
sitt affärsförlopp. Jag har inte under utskottsbehandlingen hört någon vägande
invändning mot en modifikation av den art jag här angivit, och jag tror inte
heller att någon inom utskotta verkligen funnit sakliga skäl tala mot en sådan
modifikation. Syftet med^ lagstiftningen är ju att förhindra att utdelning sker
av belopp, som frigöras på grund av övergångsbestämmelserna till den nya uppbördsförordningen.
Här gäller det ju emellertid belopp, som frigöras ur skattereserven
på grund av minskade inkomster för erläggande av eftersläpande skatter
på tidigare högre inkomster. Det borde vara självklart, tycker jag. att bolagen
borde få disponera över sådana belopp.

I realiteten innebär det nu föreslagna förfarandet en skärpning av kravet på
skattereserv för dessa »inkomstminskande» bolag — och de bli kanske inte så
få under 1945 och 1946 — i samma ögonblick som den nya uppbördsreformen
onödiggör uppläggning av nya skattereserver, och det synes mig föga rimligt.
Bolagen måste väl i rättvisans namn medgivas möjlighet att disponera den dei
av skattereserven sorn, örn det gamla uppbördssystemet bibehölles, icke är erforderlig
utan bör frigöras, på grund av inkomstminskning under åren 1945 och
1946.

I motionen nr 258 av herr Bergvall m. fl. har hemställts om sådan ändring
i lagförslaget, att bolag, som redovisat skattereserv, skall få överföra medel
från denna till reservfonden med högst det belopp, som erfordras för att reserv -

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Förslåg till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. nt. (Forts.)

fonden skall erhålla den storlek, som stadgas i nya aktiebolagslagen, d. v. s.
20 procent av aktiekapitalet. Spärregeln skulle här tydligen i vissa fall hindra
överföring till reservfond och sålunda medföra ur bolagens synpunkt icke
önskvärda konsekvenser. Det kan heller näppeligen råda något tvivel om att
en sådan överföring till reservfond överensstämmer med den föreslagna lagstiftningens
syfte. En ändring av lagförslaget i denna riktning skulle utgöra
en gärd av rättvisa mot bolag, som lojalt och öppet redovisat skattereserver.
Överföring till reservfond från skattereserv borde få ske utan särskilt tillstånd
av Kungl. Majit. Bolag, som redovisat skattereserv — det tycker jag
är en mycket väsentlig punkt i detta sammanhang — borde inte ställas i
sämre ställning än andra. De elementäraste rättvisekrav tycker jag här tala
sitt tydliga språk, och tillgodoses inte sådana rättvisekrav i rimlig omfattning
av lagstiftningen, riskerar man lätt att näringslivets förtroende till statsmakternas’
objektivitet rubbas. Statsmakterna borde å sin sida vara angelägna att

förebygga detta. _ . ,

Intet vägande skäl har åvägabragts, varför icke ett sadant överförande
skulle tillåtas redan nu, redan före den 31 december 1947. Örn här ^föreligga
skäl av penningpolitisk art — och dessa skäl skulle då taga sikte pa ett bindande
av reserverade medel — tala dessa penningpolitiska skäl snarare för
att ett sådant överförande tillätes redan nu inom bolag, som skulle drabbas
av spärregeln. I själva verket är det så, att de. reserverade medlen bindas hårdare
i reservfonden än i skattereserven. I varje fall anser jag att utskottet i
sin motivering borde ha tryckt starkare på önskvärdheten av att man från
statsmakternas sida beviljar dispens i sådana fall då överföring till reservfond
från skattereserv synes önskvärd.

Nu kan man från utskottets sida säga, att dispensbestämmelserna i möjliggöra
ett tillgodoseende av dessa synpunkter. Utskottet betonar också, att i
olika fall omständigheter kunna föreligga, som göra att en tillämpning av dispensregeln
skäligen bör ifrågakomma. Jag har emellertid avgivit min blanka
reservation för att understryka de önskemål, som av mig i berörda hänseende
lia framförts och som angivits i motionerna nr 258 och nr 259. Med litet god
vilja — det är min uppfattning, och kanske fleras i utskottet —■ borde utskottet
i sin skrivuing ha kunnat tillmötesgå mina synpunkter. Jag tror att
flera ledamöter av utskottsmajoriteten, både borgerliga och socialdemokratiska,
kunna vara ense med mig i det hänseendet, men av för mig förborgade skäl
har man på visst håll blankt avvisat min önskan, och jag har därför också
blankt reserverat mig. I proposition nr 75 föreslås vidare, att bolag som redovisat
skattefond på sätt ovan angivits inte skall äga rätt att under spärrtiden
vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse eller annan
personalstiftelse, om inte skattereserven redovisas till oförminskat belopp.
Jag förmodar, herr talman, att jag har rätt att beröra bevillningsutskottets betänkande
redan nu. Departementschefen säger sig visserligen lia övervägt vissa
dispensregler, men med hänsyn till författningens
han funnit angivandet av sådana dispensregler onödigt. I motionerna har man
yrkat på en uppmjukning. Örn ett företag tidigare avsatt medel till pensionsstiftelse.
skulle, anser man, bolaget lia rätt att åtnjuta avdrag för överföring
av medel med samma belopp sorn tidigare, oavsett örn skattereserven redovisas
oförminskad eller inte, och örn skattereserv eller del därav överförts till reservfond,
borde, menar man, avdrag kunna ske vid avsättning till pensionsstiftelse
med motsvarande belopp.

Utskottet har i viss utsträckning tillmötesgått motionärernas önskemal. Ut Andra

kammarens protokoll 10JiG. Nr 12. 5

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

skottet har föreslagit, att Kungl. Majit skulle erhålla rätt att medgiva dispens,
och därvid framhållit att särskilda förhallanden kunde göra dispens
önskvärd. Man kan dock inte undgå det intrycket att bevillningsutskottet i
själva verket varit ganska ljumt inställt. Det har enligt min mening även departementschefen
varit. Departementschefen har ju inte i propositionen upptagit
någon regel örn dispens vid avsättning till pensionsstiftelse. Utskottet
uttalar i sm motivering, att utskottet förutsätter att dispensregeln kommer att
tillämpas restriktivt.

Det är två reflexioner man gör med anledning av denna relativa ljumhet när
det gäller företagens avsättningar till pensionsstiftelser. Den första reflexionen
är den, att det är ganska uppseendeväckande att man på detta sätt behandlar
sådana företag hårdare som visat omtanke nog att avsätta medel till skattereserv
och som gjort detta öppet. Det är ju ofta en smakfråga, örn medel skola reserveras
genom att tillåtas kvarstå på vinst- och förlustkontot eller örn de skola
avsättas till skattereservfonden eller till dispositionsfonden eller upptagas under
annan rubrik. Man skulle till och med kunna påstå, att här är ett exempel på
vådan att öppet och synligt redovisa vinstdispositioner. Det förefaller nämligen
som om de företag som göra detta äro de som främst komma att vållas olägenheter
och obehag från det allmännas sida. I detta sammanhang har man ett
visst skäl att vända sig mot den allmänna tendens som kommer till synes i lagförslaget,
nämligen tendensen att åtminstone i viss utsträckning bortse från kravet
på likhet inför lagen för alla. Lagstiftningen verkar ju lätt slumpartat och
orättvist och kanske i viss mån stötande på det allmänna rättsmedvetandet. Att
skattebördan är tung är en sak, men ju hårdare skatterna drabba, desto nödvändigare
förefaller det mig att de drabba rättvist. Företag som inte ha avsatt
skattereserver, företag som t. ex. i stället låtit medel kvarstå på vinst- och förlustkontot
gynna? medan andra missgynnas — det är den reella innebörden, det
kommer man inte ifrån. Kravet på en likformig behandling av alla företag
borde man självfallet söka tillgodose.

Den andra reflexionen man gör är att det borde vara ett allmänt intresse
att stimulera bolagen till åtminstone samma avsättningar som tidigare för pensionsändamal.
De anställda ha åtminstone ett klart intresse i detta avseende.
Det är kanske värt för företagens anställda att observera och hålla i minnet att
utskottet rekommenderat departementschefen att intaga en restriktiv ståndpunkt
vid meddelande av dispens. Det är ett ganska intressant fenomen, vårt att
observera, att. bolagens och de anställdas gemensamma intresse av avsättningar
till pensionsstiftelserna inte fatt väga tyngre än fallet varit vid konfrontationen
med utskottsmajoritetens och finansministerns hårda fiskala synpunkter.

Man skulle också kunna understryka ytterligare en synpunkt här. Pension
har ju karaktären av intjänad lön. En pensionsutfästelse innebär således, kan
man säga, en skuld, som bolaget har till de anställda, och företagets oguldna
skatter utgöra också en skuld till staten från bolagets sida. Jag har svårt att
förstå, varför man inte, örn medel frigöras från den ena »skuldreserven», skulle
kunna använda dessa medel till betalning av den andra skulden.

Herr talman! Med hänvisning till min blanka reservation och till vad jag här
anfört vill jag yrka avslag på utskottets hemställan under B) och bifall till den
av herr Wiberg m. fl. avgivna motionen.

I detta anförande instämde herrar Wiberg, Ljungberg, Fahlman och Henriksson.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Detta utskottsbetänkande, som handlar
om prolongermg av utdelningsbegränsningslagen och dessutom om reglering av

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

skattereserverna med hjälp av samma lag, står ju i det närmaste sammanhang
med det utlåtande, som upptagits under nästa punkt på föredragningslistan och
som handlar örn bevillningsutskottets ställningstagande till regleringen av skattereserverna
med stöd av förordningen örn skatteavdrag vid överföring av medel
till pensionsstiftelse. Med talmannens tillstånd skall jag därför tillåta mig att
vid behandlingen av spörsmål, vilka angå det ärende, som behandlas i lagutskottets
utlåtande, anföra vad jag har att säga beträffande bevillningsutskottets betänkande.
j

När denna lag örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag kom till år
1943 som ett led i strävandena att minska riskerna för en skadlig prisstegring,
stod det nog klart för många att aktieutdelningarna spelade en relativt underordnad
roll härvidlag i förhållande till inkomstutvecklingen på arbetsmarknaden,
men utdelningsbegränsningen var ett psykologiskt nödvändigt komplement
till lönestoppspolitiken. Enligt departementschefens då gjorda uttalande, som är
återgivet i lagutskottets utlåtande på s. 13, borde denna lagstiftning för sitt
framtida fortbestånd vara knuten till att den skärpta inkomstpolitiken ansågs
böra fullföljas. Jag skall nu, herr talman, ej i vidare mån uppehålla mig vid det
föreliggande förslaget örn utdelningsbegränsningslagens förlängning på ännu
ett år än att jag konstaterar, att den skärpta inkomstpolitiken i hög grad under
senare tid modererats och att ett vidblivande av utdelningsbegränsningen efter
detta inte är lika motiverat som förut. För näringsverksamheten är utdelningsbegränsningen
ett hämmande band, och för enskilda ägare av aktier, som äro
beroende av sin utdelningsinkomst, innebär den ett missgynnande i förhållande
till övriga inkomsttagare. Skulle löneutvecklingen fortsätta såsom för närvarande
sker, bör det kunna förväntas att aktiebolagens utdelning lämnas en motsvarande
frihet.

Vid den utvidgning av utdelningsbegränsningslagen, som tagit sikte på aktiebolagens
skattereserver, nödgas jag uppehålla mig något utförligare. Det blev
uppbördsreformens ofrånkomliga konsekvens att på tidigare års inkomster belöpande
skatter, som förföllo till betalning efter 1947 års ingång, i princip
efterskänktes. Annars skulle de skattskyldiga under 1947, det år författningen
om källskatten träder i kraft, nödgats erlägga dubbla skatter, vilket
man inte rimligen kunde begära, vare sig av fysiska personer eller aktiebolag.
I detta sammanhang drogs uppmärksamheten till de skattereserver, som bolagen
ofta redovisade i sina balansräkningar och vilka i samband med skatteeftergiften
skulle frigöras och bli disponibla för andra ändamål, av vilka andra
ändamål en utdelningsökning eller en fondemission framstodo som ur penningpolitisk
synpunkt särskilt betänkliga. Det beräknades att det var omkring 600
miljoner kronor som på detta sätt skulle frigöras och som befarades kunna
flöda ut i marknaden, vilket vore en icke avsedd konsekvens av uppbördsreformen.
Man gjorde således ett löst antagande, örn hur det skulle komma
att gå. Man hade väl inte bort helt och hållet bygga på detta antagande. Man
hade bort göra det till föremål för en kritisk granskning. En sådan granskning
skulle kanske resulterat i att man funnit, att man kunde låta med alla åtgärder
bero. Det brast nämligen både i uppfattningen örn frågans penningpolitiska
innebörd och i bedömandet av aktiebolagens sannolika reaktion •—• vid de överväganden,
som legat till grund för denna uppläggning. I stället för att kritiskt
granska hela spörsmålet accepterade man utan vidare påståendet att det vore
nödvändigt, att så att säga sterilisera dessa skattereserver, och ett omfattande
arbete nedladcs på olika förslag att åstadkomma en sterilisering. En särskilt
sakkunnig utredningsman anlitades, vars arbete resulterade i förslag, som blevo
utsatta för en mycket befogad kritik. I dessa förslag var det flera saker, som

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Försitta till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

man kunde betrakta som motsägelsefulla och också stötande. Vanliga rättvisesynpunkter
sattes på ett rätt stötande sätt ur spel, som den föregående talaren
även påpekat, i det att ett bolag, som inte avsatt några reserver eller bokfört
dem på ett annat sätt än så att de öppet redovisats, var oförhindrat att utnyttja
den genom skatteefterskänkningen inträdda förmögenhetsökningen som det ville.
Åtgärderna avsågo sålunda endast de redovisade skattereserverna, även örn
de redovisade skattereserverna voro större än som svarade mot den aktuella
skatteskulden. Man söker förgäves ett svar på frågan, vad som kan berättiga
en föreskrift som begränsar bolagens rätt att disponera det belopp, varmed
skattereserven överstiger de på räkenskapsåret belöpande skattebeloppen. Mycken
möda har nedlagts och stor tveksamhet har rått, innan det nu föreliggande
förslaget angående inskränkning i bolags rätt att disponera sina skattefonder
tillkom, och man får hoppas att det föreliggande förslaget till sina verkningar
under de övergångsår det skall gälla, inte skall medföra alltför stora olägenheter,
ehuru det är, som jag förut antytt, motsägelsefullt och behäftat med en
hel del orättvisemoment, som jag också har antytt.

Jag är av den övertygelsen, att ett kallt bedömande av läget från början
skulle resulterat i att man kunnat underlåta att taga i bruk hela denna lagstiftningsapparat
utan att riskera några sådana verkningar på penningmarknaden
som befarats. Den konsolideringssträvan, som i så hög grad satt sin prägel
på det svenska bolagsväsendet, skulle säkerligen utgjort en tillräcklig garanti.
Utredningsmannen synes emellertid tyvärr inte ha haft denna uppfattning.
Han yttrar så här: »Trots den föredömliga konsolideringspolitik, som i synnerhet
större bolag fört under senare tid, kan man icke bortse från möjligheten av
att skattereservernas förvandling till disponibla vinstmedel skulle kunna
föranleda deras användning i stor utsträckning på något av de nu antydda
sätten.» Med en hårfin travestering skulle han i stället lia kunnat säga: »På
grund av den föredömliga konsolideringspolitik som i synnerhet större bolag
fört under senare tid, kan man bortse från möjligheten av att skattereservernas
förvandling till disponibla vinstmedel skulle kunna föranleda deras användning
i stor utsträckning på något av de nu antydda sätten.» Det skulle ha
hejdat stenens rullning och varit mer i linje med dagens läge. Skulle man i
alla fall lia varit betänksam mot att lämna utvecklingen en dylik frihet, så
skulle med det hänsynstagande till det allmännas önskningar som utmärker
modernt företagarliv en vädjan säkerligen varit till fyllest för att åstadkomma
åsyftad effekt. Det skulle lia varit ett gott uttryck för det förtroendefulla samarbete
mellan stat och näringsliv, som alla är ense örn att staten har nytta av
och som under kommande svåra anpassningstider är så nödvändigt. Denna form
av samarbete Ilar under det gångna kriget på mångfaldiga håll praktiserats
med framgång och det skulle ha sparat mycket arbete och varit till fromma
för alla parter, örn finansministern även denna gång haft denna utväg i åtanke.

Det kan kanske inte vara alldeles ur vägen att erinra örn att även så som
denna lag har konstruerats, voro sådana bolag, vilkas räkenskapsår inte sammanfaller
med kalenderåret, utan utlöper exempelvis den 30 september 1945,
oförhindrade att utan de påföljder som stadgats i de nu föreslagna bestämmelserna
fritt förfoga över sina skattereserver, antingen för utdelningsökning i
den mån så kunnat ske med den hittillsvarande vinstbegränsningslagstiftningen
eller lill fondemissioner eller till avsättning till pensionsstiftelse. Så har emellertid
veterligen inte skett, vilket må vara ett exempel på möjligheten att staten
i samförstånd med företagarna utnyttjar den lojalitet som finns inom företagarvärlden.

Jag kommer nu slutligen till det av bevillningsutskottet behandlade förslå -

Onsdagen den 20 mars 194G fm.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

get om begränsning av aktiebolags rätt att använda de frigjorda skattereserverna
för överföring till pensionsstiftelse. Aktiebolags rätt att vid taxering at
njuta avdrag för avsättning till pensionsstiftelse befaras medföra en väsentlig
nedgång i skatteunderlaget, örn skattereserverna i stor utsträckning skulle disponeras.
För att detta skall förhindras knytes under en tvåårig övergångstid

._. innefattande det nu gångna räkenskapsåret 1945 samt 1946 • rätten till

skatteavdrag för avsättning till pensionsstiftelse till villkoret att den redovisade
skattereserven förblir oförändrad. Det är en i oell för sig ganska otymplig
bestämmelse och det är att hälsa med tillfredsställelse att utskottet enhälligt
föreslagit att Kungl. Maj :t med hänsyn till särskilda förhållanden skall kunna
medge undantag från de i författningen meddelade bestämmelserna.

Jag har vid bevillningsutskottets betänkande fogat en blank reservation,
varmed jag velat ange, att jag inte i allt kunnat godkänna utskottets motivering.
Jag bär redan ett pär gånger sagt, att kravet pa att skattereserven skall
vara oförändrad är motsägelsefullt, och jag tillät mig också nyss använda det
kanske inte alltför vackra ordet otympligt. Jag skall med ett exempel motivera
detta. Denna lagstiftning som begränsar bolags rätt att fritt disponera över sin
genom uppbördsreformen frigjorda skattereserv baserar sig på att bolag liksom
fysiska personer genom skatteinbetalningens omläggning får sin förmögenhet
ökad med det efterskänkta skattebeloppet. Ett intimt och fast samband
råder sålunda mellan uppbördsreformen och denna lagstiftning. Departementschefen
talar också på s. 20 i propositionen örn »medel, som frigjorts genom den
av uppbördsreformen föranledda skaf teeftergiften», och utskottet framhåller
på s. 5 att åtgärder böra vidtagas i syfte att hindra att avdragsrätten i anledning
av överföring av medel till pensionsstiftelser utnyttjas i sådana fall, där
det kan antagas att överföringen skett med anlitande av de till följd av uppbördsreformen
frigjorda skattereserverna. Vi märka salunda, att det rör sig örn
en lagstiftning beträffande skattereserver, vilka frigjorts till följd av den utav
uppbördsreformen föranledda skatteeftergiften. Den mest närliggande och omedelbara
slutsats man kan dra av denna uppläggning är väl, att i den man
skattereserver frigjorts utan samband med uppbördsreformen, dessa medel inte
träffas av förevarande lagstiftning. Så är dock fallet, vilket är inkonsekvent
och medför en reell nackdel. Belysande är det exempel som av den föregående
talaren anfördes, när normal reduktion av skattereserven sker vid inträdd vinstminskning
genom att en mindre skatteavsättning — eventuellt .ingen, alls ^
sker vid slutet av det sämre året. Ett sådant bolag som fått lägre vinst, så att någon
ytterligare skatteavsättning inte behöver äga rum, och som dessutom genom
utfästelse är bundet till viss avsättning till pensionsstiftelse kommer genom den
föreslagna lagstiftningen i ett mycket ogynnsamt läge. Det torde därför kunna
starkt ifrågasättas, om bevillningsutskottet har skäl att säga,.att det i regel
inte torde föreligga några större svårigheter för bolagen att bibehålla skattereserverna.
Under alla förhållanden följer enligt min mening av lagens provisoriska
natur att Kungl. Maj:ts dispensrätt inte bör tillämpas alltför restriktivt.
Detta är vad jag velat lia sagt med den blanka reservation jag antecknat
Herr talman! Ehuru jag inte avser att ställa något yrkande, vill jag dock
som en sammanfattning av vad jag ovan anfört säga följande. En prolongering
av labori om utdelningsbegränsning kan inte längre motiveras med de skäl som
föranlett dess tillkomst och successiva förlängning. Lagen borde, därför icke nu
prolongeras. Det behövs c,] heller särskilda lagbestämmelser för att begränsa
möjligheten att disponera bolagens genom uppbördsreformen frigjorda skattereserver.
Det eftersträvade syftet hade kunnat inis genom en vädjan i samförstånd
mellan statsmakterna och näringslivet. Ett upphävande av utdelningsbe -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdel ning

fran aktiebolag m. m. (Forts.)

gränsningslagen och en vädjan till företagarna beträffande skattereservernas
disponerande hade darfor enligt mm mening varit den linje som för företagen
och darmed for folkhushallet i dess helhet varit den riktigaste och bästa.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden
7''30 em-> cla enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fort -

§ 16.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Majlis proposition,
nr ,r0’, anSaemlc vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstadens fjärde huvudtitel
för budgetaret 1946/47, nämligen:

nr 421 och 422 av herr Lindberg;

nr 423, av herr Hagberg i Malmö m. fl.; och

nr 425, av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.

Vidare avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Mölndal m. fl., nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 177, angående utbyggnad av sinnessjukvården m. möllerr
Nilson i Spånstad m. fl., nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 183, angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.;

herrar Pettersson i Dahl och Hansson i Skegrie, nr 429, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 187, angående vissa anslag till skolor tillhörande
harna- och ungdomsvården m. m.;

herr Malmborg i Skövde m. fl., nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 190, angående lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt
akademisk eller därmed jämförlig examen; samt

Fagerholm m. fl., nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
/’ med {örslag til1 la& angående fortsatt giltighet av lagen den~30 juni
1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.55 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning första lagut- Förslag till
skottets utlåtande, nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med J-iiJ^bestämförslag
till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning meiser om be.
från aktiebolag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen gränsning av
och motionerna hänvisats till lagutskott; och lämnades därvid enligt förut
skedd anteckning ordet till {0iag m. m.

..... (Forts.)

Herr Lindqvist, som anförde: Herr talman! Jag hade tänkt slippa taga till
orda i denna fråga, eftersom minoriteten inom utskottet inte gjort något särskilt
yrkande utan nöjt sig med en blank reservation.

Nu har emellertid herr Ljungqvist uppträtt och talat här i kammaren, och
han har gjort ett yrkande, som helt säkert mycket fa av kammarens ledamöter
fattat innebörden av. Själv har jag fattat herr Ljungqvists yrkande så, att han
yrkat bifall till motionerna 259 i första och 409 i andra kammaren. Detta
yrkande innebär, att spärregeln i § 3 måtte uppmjukas i sådant avseende, att
— därest ett bolags inkomster under år 1945 eller 1946 nedgått i förhållande
till inkomsterna under närmast föregående år — skattereserven den 31 december
1944 i dylikt fall skulle få minskas med skillnaden mellan de under åren
1945 och 1946 erlagda skatterna, å ena, samt de beräknade skatterna å inkomsterna
under sistnämnda två år, å andra sidan.

Det är möjligt att jag missuppfattat herr Ljungqvists yrkande här, men det
är kanske inte att förvåna sig över, eftersom det väl inte är många av kammarens
ledamöter, som ha klart för sig vad herr Ljungqvist avser med sitt yrkande.
Det brukar alltid vara stora svårigheter förbundna med att få ett förslag
igenom, när man kommer med ett yrkande först här i kammaren, och detta
gäller helt naturligt särskilt om förslaget är av den invecklade natur som herr
Ljungqvists förslag i kväll är.

Det föreliggande lagförslaget innebär ju en förlängning av lagen örn begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag. Denna lag ha vi haft under de senaste
åren, och nu föreligger det förslag om att lagen skall ytterligare förlängas. I
samband med denna förlängning av giltighetstiden för begränsning av vinstutdelningen
från aktiebolag har departementschefen tagit upp frågan om särskilda
lagstiftningsåtgärder med avseende å aktiebolagens ^till följd av uppbördsreformen
frigjorda skattereserver, vilka beräknas uppgå till mycket stora
belopp. Jag vill minnas att dessa skattereserver i propositionen äro beräknade
till en summa av mellan 600 och 700 miljoner kronor. Att det skulle komma
förslag örn hur man skall förfara med dessa belopp var ju inte något oväntat.

Redan under fjolårets höstriksdag, i samband med behandlingen av förslaget
till lag om skatt vid källan, sades det ifrån, att lagstiftningsåtgärder måste vid -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

tagas så att inte dessa 600—700 miljoner kronor, kanske ändå mer, kunde
komma ut och medverka till att förstöra penningmarknaden. Reservanten herr
Ljungqvist var tveksam, huruvida vi längre voro i behov av denna lag örn
vinstbegränsning. Den uppfattning som herr Ljungqvist här uttalat har, såvitt
jag kunnat finna, inte delats av så synnerligen många. Det stora flertalet har
nog ansett, att de avsnitt av lagen, där tveksamhet kunnat uppstå, gälla rena
nyheter, örn jag sa far säga. Tveksamhet har möjligen förefunnits när det gäller
bestämmelserna örn att begränsa skattereserverna och ta vara på dem på sådant
sätt, att de inte komma ut.

Envar som läst propositionen har väl funnit, att under förberedelserna till
propositionen har det, som i de flesta andra fall, varit mycket delade meningar
om hur denna fråga skulle ordnas. Även de, som ansett att här måste göras
någonting, ha haft olika uppfattningar örn vad som bör göras. Det är ju så
med nästan all lagstiftning, att den kan ordnas på olika sätt. Man kan gå
olika vägar för att nå det mål man åsyftar. Herr Ljungqvist för sin del var
ju inte missbelåten med hela det nya komplex av paragrafer, som här är föreslaget.
Men han tyckte ändå inte örn det riktigt. Därför säger han, att han sympatiserar
med de väckta motionerna. Men även när vi se på de väckta motionerna
lägga vi märke till, att motionärerna haft olika uppfattningar. Ty de
motionärer, som undertecknat dessa motioner, äro ju inte likasinnade. De ha
olika uppfattningar, och de ha också sökt att komma fram på olika vägar.

När herr Ljungqvist säger, att alla sakliga skäl tala för motionerna, så vill
han väl därmed ha sagt, att alla osakliga skäl tala för propositionen. När jag
hörde herr Ljungqvist göra detta uttalande, frågade jag mig, örn herr Ljungqvist
inte läst vare sig propositionen eller utskottets motivering för sitt tillstyrkande
. av propositionen. Har herr Ljungqvist gjort detta, så skulle det
förvåna mig mycket — saklig som herr Ljungqvist i regel vill vara ■— örn herr
Ljungqvist verkligen kan säga, att alla sakliga skäl tala för motionerna och
att motsatsen är fallet beträffande propositionen.

När herr Ljungqvist här har en annan uppfattning än utskottet, vill jag
hänvisa herr Ljungqvist och andra intresserade, vilka nu inte hinna läsa hela
utskottsutlåtandet, att taga del av vad utskottet säger på s. 16. Där anför utskottet
de skäl, som tala emot ett bifall till ett sådant yrkande, som herr
Ljungqvist framställt.

. När jag hörde herr Ljungqvist ställa sitt yrkande här, och när jag vet hur
vi resonerat i utskottet — där herr Ljungqvist endast avgivit en blank reservation
tänkte jag, att något särskilt matte lia inträffat sedan herr Ljungqvist
avgav sin blanka reservation och tills han i dag gör detta särskilda yrkande
här i kammaren. Herr Ljungqvist frågade själv, örn något särskilt inträffat,
sorn gjorde, det omöjligt för utskottet att ena sig om den kompromiss, som han
framkommit, med. Herr Ljungqvist säger sig beklaga, att han inte inom utskottet
funnit gehör för den kompromisslinje, som lian gjort sig till tolk för,
och han tillägger,, att. det vid en viss tidpunkt nog fanns vissa utsikter för
att fa en kompromiss till stand. Han trodde, att både socialdemokrater och bondeförbundare
vid ett speciellt tillfälle varit villiga att kompromissa, men att
det då var en av utskottets ledamöter som sade blankt nej. Därför lyckades man
inte ena sig.örn kompromisslinjen. Örn herr Ljungqvist därvidlag syftade på
mig, så kan jag villigt erkänna, att jag hela tiden i utskottet var emot en kompromiss.
Jag har nämligen funnit, att det under förberedelserna till denna
proposition har kompromissats så långt som en kompromiss överhuvud taget
kan drivas. Och skulle, man ena sig örn herr Ljungqvists linje, så skulle man
komma i ett läge, som jag inte vill vara med örn att skapa. Det är också på det

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdel ning

från aktiebolag m. m. (Forts.)

sättet, att utskottsmajoriteten inte Ilar velat kompromissa endast för att få
ett fullt enigt utskott. Utskottet Ilar nämligen ansett att Kungl. Maj :ts förslag,
sådant det föreligger, är det bästa som har presenterats. De förslag som kommit
från motionärerna äro icke antagbara. Kungl. Maj:ts förslag ha vi funnit
vara bäst, och jag finner även i dag att så är fallet.

Herr talman! Med det anförda hemställer jag örn bifall till utskottets hemställan.

Härefter yttrade:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När vi i samband med första lagutskottets
förevarande utlåtande här även diskutera det efterföljande betankandet sorn
är ett komplement till det lagförslag, som kommer fran lagutskottet, har jag
ansett det rimligt — för att undgå att rulla upp det hela ännu en gang nai
vi komma till nästa utlåtande - att begära ordet och anföra några synpunkter.

Jag ber att få erinra örn att hela det lage, i vilket vi nu befinna oss och
som föranlett dels denna ändring i den förutvarande vmstbegransnmgslagen
och dels också bevillningsutskottets förslag, är en följd av uppbordsreformen
Hade icke uppbordsreformen antagits av höstriksdagen sa hade ju överhuvud
taget detta problem icke förelegat. Då skulle det inte blivit /rapa om a
disponera de avsatta skattereserverna på annat satt ali som fran början var
avsett. Jag förutsätter att inte något företag skulle hittat pa det, lika litet
som någon skulle hittat på att exempelvis överföra dessa skattereserver till

^Herr Olson i Göteborg var mycket försiktigare i sina uttalanden än herr
Ljungqvist, och orsaken var vården, att han deltog i behandlingen av uppbördsreformen.
Han riktade sin kritik mot båda de föreliggande förslagen
och ville göra gällande, att man hade låtit fiskaliska synpunkter fa förport
armbågsrum, örn jag så får säga. Det kan väl inte vara obekant föi någon,
sorn verkligen följt med denna sak, att när uppbordsreformen diskuterades och
man talade örn skattebefrielsen för fysiska personer, så motiverades denna
skattebefrielse med att det var fullkomligt otänkbart att utav fysiska personer
taga ut två års skatter samtidigt. Det var otänkbart att folk i allmänhet
skulle kunna skaffa fram de pengar, som vore erforderliga för detta. Men
det var inte så självklart att samma förhållande var rådande for bolagen. 1
den debatt som pågick framfördes ju också fran olika hall den tanken, att
bolagen borde vara skattepliktiga. De skulle sålunda icke, som fallet var beträffande
fysiska personer, på grund av den nya uppbordsreformen befrias

från skatt. ...

Även under remissen av ärendet har samma tanke framförts. Den som laser
propositionen kan ju lätt komma underfund med att den tanken har lekt dem
i hågen, som verkligen representera vad man kallar de fiskaliska intressena,
att man skulle ålägga bolagen att betala skatt precis som de skulle ha gjort,
örn icke uppbordsreformen genomförts. Den tanken har dock inte omfattats
av finansministern, och den har inte holler vunnit anslutning i bevillningsutskottet.
. , i ii Orn

man skall ge ett omdöme örn Kungl. Maj :ts och riksdagens behandling
av detta ärende, så torde man nog vara tvungen att erkänna, att ärendet varit
föremål för en ganska välvillig behandling. Hela problemet här rör sig om
bästa sättet att begränsa användningen av de stora belopp, som bli fria, på
grund av uppbördsreformens genomförande. Jag tycker inte det är något
orimligt uti att man i ett sådant läge — som kommer närmast före en omfat -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda hes tämmelser örn begränsning av vinstutdel ning

från aktiebolag m. m. (Forts.)

tande skattebefrielse, vilken säkerligen gäller mycket stora belopp _ i det

allmännas intresse ställer upp de krav, som Ilar äro framförda.

Nu bär man liksom skjutit framför sig, att man skulle berövas möjligheten
att avsatta medel till pensionsfonder o. d. Herr Ljungqvist ordade också mycket
örn att__han inte kunde förstå den ställning riksdagen hade intagit Jag
ar saker pa, att herr Ljungqvist mycket väl kan förstå riksdagens inställmng,
örn han betänker, att bolagen kunna säga till sina befattningshavare
att dessa medel nu pa visst sätt äro bundna, men att det inte finns någonting
som hindrar, att de i så mycket större omfattning överföras till pensionsfonden
nar greppet över dem släpper. Det är ju inte alldeles nödvändigt att avsättningen
till dessa pensionsfonder sker varje år. Det är mycket möjligt att
man kan tänka sig en sadan anordning, örn den välvilja som förutsatts i motionen
verkligen föreligger från alla företagare. Från många tror jag den

en^nhhplt ,grep?et ovor dessa medel. sedan släpper, så kan man ju göra
en dubbelt eller tre gånger sa stor avsättning till pensionsfonderna,

Jag tror, att arn nian vill bedöma detta problem sakligt och inte glömma
bort vad som förevarit i ärendet, så blir det inte svårt att förstå statsmakternas
inställning. Man skall tänka på att det dock här gäller oerhört stora
belopp som staten avstar ifrån genom skattebefrielsen. Det står nämligen
ingenstädes skrivet att bolagen nödvändigtvis skola jämföras nied fysiska personer.
Nar man tanker på vad som förelegat i denna sak och ser vad som
SriS°m motpf stat,10n i föreliggande lagförslag, så tror jag, att man har

Sin i • +Sfga’ att statsmakterna pa har ifrågavarande område på intet sätt
gatt iiart iram emot företagarna.

fpiw-p falTni Mredi a2förafnde av dcssa synpunkter ber jag att få yrka biom
bihjf°tlll\^^^ Samtidigt ber jag också att få hemställa

örn bifall till bevillningsutskottets under nästa punkt upptagna förslag.

Herr Bladh: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av en missuppiattnmg,
som jag sett återgiven i några tidningsartiklar och som i denna
debatt för en stund sedan upprepades av herr Ljungqvist.

wrrjiHUn§:?V^ sade ungefär, örn jag fattade honom rätt, att de som klart
och tydligt redovisat skattefonder komma i ett sämre skatteläge än de som inte
verkställt sadan redovisning. Såvitt jag kan se är det i varje fall inte regel att
det ar pa detta satt. Jag kan mycket väl förstå, att Kungl. Majit och departementschefen
gärna sett att man i görligaste mån kunnat binda de börsnoterade
företagen. Detta av rent penningpolitiska skäl. Personligen har jao- den uppfattningen
att detta är klokt och riktigt. Men låt oss som exempel ta två
börsnoterade företag. Det ena av dem har redovisat skattefond, och det andra
har inte gjort det. Enligt herr Ljungqvists förmenande skulle då det företag
®curi redovisat skattefond,^ komma i ett sämre läge jämfört med det andra. Det
örhaller sig dock inte pa detta sätt. Herr hjungqvist och övriga skola komma
ihåg, att de skattefonder, som det här är fråga om, utgöras av redan beskattade
medel. De komma icke att beskattas en gång till i här berörda avseende.
Antåg nu att det företag, som icke redovisat skattefond, i stället har motsvarande
medel placerade i dolda reserver. Då man tar fram dessa dolda reser7er
uu/le beskattade precis på samma sätt som skaftet onden. Det är således
icke tillbörligt att här försöka krångla till saken mer än som behövs.

Vi behöva här inte leka blindbock med varandra. Verkliga förhållandet är,
f-ii 1 -,att kallskatten genomföres, så lösgöras här fonder, uppgående

tift ca bOO miljoner kronor. Örn källskatten icke genomförts, skulle givetvis
dessa skattefonder ha använts till att betala skatterna med. Men eftersom skaf -

Onsdagen den 20 mars 1940 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

terna i fortsättningen skola betalas i förskott i stället för i efterskott som tidigare,
så behövas inte dessa fonderade medel. De lösgöras alltså. Då har man
från den meningsriktning som jag företräder vågat ställa frågan, om det kan
vara riktigt att dessa medel direkt eller indirekt utdelas till aktieägarna. Samhället
och staten ha ju under en följd av år ansett sig böra effektivt och verksamt
stödja den svenska produktionen med statsmedel. Är det inte ganska rimligt
då att begära, att dessa medel, som nu frigjorts och ställts till förfogande,
icke skola delas ut till aktieägarna utan i stället sättas in i produktionen? Vi
vilja göra detta. Vi vilja skapa en ekonomisk reserv, som, så långt vi kunna
åstadkomma det, är fördelad över hela landet. Dessa medel vilja vi gärna se
använda vid t. ex. en inträdande lågkonjunktur. Vi ha ganska tråkiga erfarenheter
av hur det var efter förra kriget. Som bekant reserverade man då inte
medel på samma sätt som nu för att kunna möta en ekonomisk kris. Följden
blev, som alla känna till, att det ena företaget efter det andra stupade på grund
av kapitalbrist. Nu söka vi att från socialdemokratiskt håll, i den mån det är
oss möjligt, verka för att vad som då icke kunde hindras nu skall i görligaste
mån förebyggas. Det är detta enkla resonemang vi tillämpat. Vid närmare eftertanke
får man nog också erkänna, att principen för vårt ståndpunktstagande
här är den riktiga.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ljunggvist: Herr talman! Jag ber att få börja med den siste ärade
talaren och vill då erinra örn att jag ingalunda fällt det omdömet, att de nya
bestämmelserna skulle drabba företagen som regel. Jag har däremot sagt, att
det förekommer fall, där spärregeln kommer att drabba företagen, och då just
sådana, som ha gjort avsättningar till skattereserver och öppet och lojalt redovisat
dem, drabbas hårdare, medan andra företag, som icke avsatt medel till
sådana skattereserver, bli mildare behandlade. Detta kommer man icke ifrån,
och det framgår av utlåtandet. Jag vill också påpeka, att man från alla håll
erkänner behovet av dispens i vissa lägen och för vissa fall. Jag ber att få
hänvisa till sidan 16 i första lagutskottets utlåtande, där det heter: »Ehuru
utskottet sålunda icke biträder de i motionerna framställa yrkandena örn ändring
av nyssnämnda spärregel, anser utskottet -— i likhet med departementschefen
-— att sådana fall kunna förekomma, där denna regel skulle leda till ett
obilligt resultat för vederbörande bolag och aktieägare.» Jag ber att även med
anledning av vad herr Lindqvist yttrade få erinra örn att vad jag gjort mig till
tolk för är behövligheten av vissa ytterligare modifikationer, framför allt när
det gäller dessa dispenser.

Gentemot herr Olsson i Gävle vill jag bara göra den invändningen, att det ju
finnes en hel rad företag, som kontinuerligt gjort avsättningar till pensionsstiftelser.
Jag förstår icke, varför icke, även örn ett företag minskar skattereserven,
det skulle få fortsätta med sådana kontinuerliga avdragsgilla avsättningar.
Med anledning av vad han anförde vill jag för övrigt säga, att vad jag
tryckte på var just vad jag nyss framhöll, nämligen orättvisan och olikformigheten
när det gäller spärregelns verkningar för olika företag, sådana som
avsatt och sådana som icke avsatt skattereserver.

Herr Lindqvist fann det äventyrligt, att kammaren skulle ens taga under
Övervägande det yrkande jag ställde örn bifall den Wdbergska motionen och som
avser de fall, där vinstminskning förekommer för företagen. Jag ber att få påpeka,
att i utskottsutlåtandet på s. 12 finns en utförlig redogörelse för innebörden
i detta yrkande i motionen, varvid ock berörs möjligheten för de ifrågavarande
företagen att dispensvägen få taga i anspråk viss del av skattereser -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdel ning

från aktiebolag m. m. (Forts.)

ven. Omständigheter kunna, såsom jag påpekade i mitt inledningsanförande, inträffa,
som göra, att vissa företag, som drabbas av spärregeln, få minskade
vinster. Även örn den gamla bestämmelsen skulle gällt, skulle behovet av skattereserver
bli mindre, eftersom skatteskulden blir mindre. Vad är då naturligare
än att detta »överskott» får tagas i anspråk.

Herr Lindqvist gör gällande, att min ståndpunkt icke delas av så många. Nu
spelar dettingen roll för mitt ställningstagande, hur många som dela min uppfattning;
jag vill dock påpeka, att det finns en mycket sakkunnig institution,
som stått synnerligen tveksam inför lagförslaget, nämligen lagrådet. Det är
så vitt jag förstår bara den omständigheten, att lagen givits en så utpräglat
provisorisk karaktär, som gjort, att lagrådet icke ställt sig avvisande till förslaget.

Vidare anför herr Lindqvist, att utskottets utlåtande och dess ståndpunktstagande
i och för sig skulle innebära en kompromiss och att de synpunkter jag
framfört icke skulle vara någon godtagbar kompromiss. Jag tror nog att jag
kan säga — och jag undrar, örn icke utskottets ledamöter i själ och hjärta äro
ense med mig på den punkten — att de modifikationer jag talat för i utskottet
icke äro av den art, att man icke med litet god vilja från herr Lindqvists och
hans meningsfränders sida skulle ha kunnat tillmötesgå mina önskemål.

Jag har velat understryka vad lagrådet också finner självklart — och även
departementschefen och utskottet, efter vad jag förstår — nämligen lagens provisoriska
karaktär. Jag har vidare påpekat, att den Wibergska motionen liksom
den Bergvallska — den Wibergska när det gäller företag, vars vinst minskas,
och den Bergvallska när det gäller möjligheten att överföra medel från skattereserven
till reservfonden — visat just på sådana fall, där dispens rimligen kan
tänkas förekomma. Nederst på s. 16 i utlåtandet står det: »Även i andra fall
kunna — såsom departementschefen med anledning av lagrådets anmärkning
anfört sådana omständigheter tänkas föreligga, att en tillämpning av dispenäregeln
skäligen bör ifrågakomma.» Men man är tydligen mycket rädd för att
sätta in något örn att just i sådana fall, som beröras i motionerna, kunna sådana
omständigheter föreligga, att en tillämpning av dispensregeln skäligen borde
ifrågakomma. Jag har svårt att förstå, varför man skall vara så rädd att peka
på att just motionerna framhållit sådana fall, där dispens bör förekomma. Det
hela gör intryck av en skenfäktning. Kommer det något som är formulerat i
finansdepartementet, är det absolut sakrosankt och får icke rubbas, men åberopas
det några särskilda fall, som äro lämpliga för ett dispensförfarande, är det
olämpligt att det är kritiken som påvisar dem. Jag har det intrycket att man
kunnat godtaga saken, örn det bara varit finansministern som kommit med den.
Jag undrar, örn man icke här har blivit litet mera Wigforssk än finansminister
Wigforss själv.

Herr Lindqvist drager väl djärva slutsatser av mitt anförande. Jag har sagt,
att jag icke kan finna annat än att starka sakliga skäl tala för den uppmjukning
och de modifikationer jag föreslagit. Det gäller nämligen bara uppmjukning
och modifikationer, icke alls något revolutionerande ingrepp. Därav får icke
herr Lindqvist draga den halsbrytande slutsatsen, att jag anser propositionen
osaklig. Vill man ha förtydliganden och modifikationer och anser dessa sakligt
grundade, ^så har man därför icke rätt att komma och säga, att jag anser motpartens
ståndpunkt och hela propositionen vara osaklig.

Herr Lindqvist säger sig, att det måste ha inträffat något särskilt, eftersom
jag, som endast avgivit en blank reservation, nu gör ett yrkande i kammaren.
Det särskilda som inträffat är nog icke på min sida utan på annat håll. Jag ber
bara att i det sammanhanget få påpeka -—- jag tror att jag har rätt att göra det

Onsdagen den 20 mars 194G em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdel ning

från aktiebolag m. m. (Jörts.)

i kammaren_att i slutskedet av behandlingen av ärendet i utskottet inträdde en

sådan forcering, att linjerna nog blevo något oklara för litet var av oss, och att
det nog eljest icke hade varit omöjligt att komma fram till ett enhälligt utlåtande
i denna fråga. . ,^ j

Till herr Olssons i Gävle anförande återkommer jag ett ögonblick. Ilan säde,
att det här rörde sig om så oerhört stora belopp, och a,tt det skulle medföra
stora risker för penningvärdets bevarande, örn man nu icke införde dessa, bestämmelser.
Men herr Olsson resonerade alldeles förbi mig Vad jag talat örn
är modifikationer och möjligheten till dispens i vissa fall. De belopp det har kan
vara fråga örn kunna, så vitt jag förstår — och det instämmer säkerligen herr
Olsson med mig i — icke ha någon betydelse för penningvärdet ty det galler
endast tre saker: 1) möjlighet för de företag, som under aren 194o och 194b
ha vinstminskning och därför rimligen icke skulle behova ens etter tidigare
principer hålla lika stora skattereserver, att få minska skattereserven utan_ att
drabbas av spärregeln; 2) möjlighet för bolag att utan att drabbas av sparrregeln
överföra medel från skattereserven till reservfonden — denna åtgärd kan
icke ha något inflytande på penningvärdets bevarande eller icke bevarande alls,
eftersom medlen bindas hårdare i reservfonden än i skattereserven — och d)
möjligheten att i stället för att betala en skatteskuld bil i tillfälle att som jag
uttryckt det, betala en skuld till de anställda, d. v. s. göra avdragsgilla avsättningar
till pensionsstiftelse från till skattereserven avsatta medel — icke heller
den saken kan, så vitt jag förstår, ha en menlig inverkan på penningvärdet.

Detta är vad jag bär att anföra. Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Lindqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag uttryckte mig som jag gjorde delvis för att herr Ljungqvist
skulle bli i tillfälle att rätta till sitt uttalande tidigare. Nu erkände herr
Ljungqvist, att första lagutskottet på ett sakligt sätt icke osakligt, såsom
jag fattade att han menade förut — behandlat detta ärende. Jag trodde
icke, att herr Ljungqvist ville ha sagt detta, men jag kunde icke la ut annat
av vad han yttrade.

»Tåg begärde närmast ordet med anledning av att herr Ljungqvist hanvisade
till lagrådet. För min del har jag mycket stor respekt för lagrådet, dock
icke en sådan respekt, att jag anser att lagrådet, när det är fråga örn en
lagstiftning som denna, sitter ensamt inne med en sakkunskap, som_ bör väga
tyngre än någon annan myndighets. Vad säger nu lagrådet, herr Ljungqvist.
Jo det säger: »Av föredragande departementschefen har uttalats tvekan i avseende
å den lämpligaste utformningen av den lagstiftning, som erfordras för
att det åsyftade resultatet skall vinnas. En sådan tvekan är förklarlig med
hänsyn till de invändningar, vilka kunna riktas såväl mot förslaget i denna
del som mot andra till prövning upptagna lösningar av förevarande spörsmål.
» Men sedan tillägger lagrådet: »Enär lagstiftningen är avsedd att vara
provisorisk, saknas anledning att ytterligare framhäva dessa invändningar.»
Fortfarande är ju meningen, att denna lagstiftning skall vara provisorisk.
Herr Ljungqvist har icke samma uppfattning som lagrådet, att när så är
fallet, det icke är mycket att resonera örn, även om man kan ha delade meningar
örn lagens utformning.

Herr Bladh, som jämväl på begäran erhöll ordet förport genmäle, yttrade:
Herr talman! Så vitt jag kan se, kan det icke vara så, som herr Ljungqvist
säger, att ett bolag beskattas hårdare därför att det avsatt medel till en skattefond,
''av det enkla skälet att eftersom medlen en gång beskattats, bil de icke

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag nied särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdel ning

fran aktiebolag m. m. (Forts )

beskattad0 en gång till. Örn å andra sicku medel tågås fram, som icke äro
beskattade bil de beskattade. Ett tredje gives icke. Jag förstår icke herr
Ljungqvists resonemang. Han matte ha missuppfattat saken.

Vidare anförde:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Den beskyllning herr Ljungqvist riktade
mo oss ntt v. skulle vara mera Wigforss!» L hefr Wigfors^ kaul
varje fall icke, såvitt jag forstar, vara riktad mot bevillningsutskottet Det
kan herr Ljungqvist icke gora gällande, örn han tagit del av det avsnitt vi
knat ur herr Wibergs motion och kompletterat finansministerns förslag med.
\ ha salunda varit sa litet Wigforsska, att vi ansett oss kunna komplettera
herr Wigforss med herr Wiberg, och vi ha sagt, att där det kom att verkamppenbarligen
orimligt vilja vi lägga en dispensrätt i Kungl. Maj:ts hand. Men
alltid nar riksdagen aggel- någonting som har med dylika ting att skaffa
tijhet^ ’ MaJ:tS hand bavda V1> att saken måste handhas med stor försik skoJttegt,

hvafdkhr taimar 1velat0tillJbakay,isa beskyllningen för bevillningsutvidkommande.
I den man den riktar sig mot lagutskottet, vågar jag
icke yttra mig. Den avvisas väl av vederbörande själva. S J S

i Jtffnw!" 1 fGöteborg: He-r tailmai?! ,Herr 0Isson 1 Gävle fälIde ett yttrande
i sitt forsta anförande som jag har behov av att med några ord få kommen tera

Herr Olsson ville gärna ha utsagt, att behandlingen av dessa frågor

iS£ldan’i a^ ma? b°rde betrakta den som välvillig Jag förnekar icke
att det kan ha funnits en önskan på sina håll att underkasta frågan en i för käntnutetrwkaktiebolagen

™lvilll& behandling, men jag undrar, om icke ett
Silf , ttory^k ay,,^ell“g kar kar sm tillämpning. Det förhåller sig nog i
0 leifidet Sattet’ a{J det fke a.r välvilja, som har dikterat inställningen.
Och det ar ingen som begär detta heller. Man kommer i det ekonomiska livet

tillgör™åan? j ValVvlja’ utan “an får vara nöjd med att realiteterna tala

till forman för sådana linjer som bil gynnsamma och goda för det hela.

i detta tall har nog inte herr Olsson rätt i att ingenting talar för att bolännödvändigtvis
skola jämföras med fysiska personer. Örn man i förevarande
avseende skulle skilja pa de skattskyldiga i fysiska personer och bolag kommer
man till de mest orimliga konsekvenser. Jag bortser härvid i försfa hand
rån den orättvisa bolagen emellan som begåtts därigenom att man för boagens
del stannat viel att basera hela lagstiftningen på de redovisade reserverna,
varigenom orättvisan mot de företag, som ha sådana redovisade re Zvet’

"d11 Hk d+eSSa l’fentaL1 företag som inte redovisa dem

öppet, tydligt framträder Jag tror att man kan gå ännu ett steg längre och

®af a, att den borda S0If dubbla skattebetalandet i samband med uppbördsh!
geaomforaucle skulle innebära, i princip är likartad för enskilda och

JÄV— b°r nogyidare gora 0S1S fri från den övertro på utomordentlig
skatteformagä, som härrör sig fran vissa stora och mycket solida företags
betydande resurser. Forhallandena vid sådana företag kunna ej få vara vägSiT10
f fagsfiftuiug av sa säreget slag som det här är fråga om. Enfri^
och bolag Ila i lika bog grad svårigheter att betala dubbla skatter ehuru

det Men bådee‘* ffi val som bolag med så goda affärer att de kunna göra
det. Men bade enskilda och bolag kunna komma i stort bryderi inför ett så för

att eif, hoW ^ ” f~7id ^ ^ inte »skommer någon skillnad därtor
att ett bolag har uppfort en skattereserv i sin balansräkning. Detta är

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

ett sätt att klarlägga siri förmögenhet, det är den enda innebörden i ett sådant
uppförande av en skattereserv, som varje enskild människa skulle göra
klokt i att tillämpa. Jag undrar emellertid, örn på grund av en sådan ordningsfullhet
Iros en enskild person att han vid klarläggandet av sin förmögenhetsställning
i samband med deklarationen skulle inräkna de skatteskulder
som komma att falla på det kommande året, någon skulle inrymma en
större förmåga hos honom att kunna betala de dubbla skatterna. På samma
sätt förhåller det sig med bolag — skattereserven skapar inte någon skatteförmåga.

Sedan skulle jag vilja säga några ord till herr Bladh. Han åberopade ett
uttalande som herr Ljungqvist skulle ha fällt, när han var inne på frågan,
att de som ha klart redovisade skattefonder komma i ett sämre läge än de
som inte ha det. Där tar sig herr Bladh orådet före att vilja bestrida denna
sak. Det är ju själva grunden och kärnan till ali den orättvisa som är hopad
i detta lagförslag. Han sade något örn att det bolag, som skulle avsätta medel
till pensionsfond med anlitande av dolda reserver, hade att erlägga skatt
för dessa, under det att de redovisade reserverna bestodo av beskattade medel.
Det är alldeles riktigt, men jämför med ett bolag som har andra öppna
reserver! Det är gentemot dessa bolag som en orättvisa uppkommer, och
detta medgives klart och tydligt av utredningsmannen Nial i Kungl. Maj :ts
proposition på s. 8, där han talar örn de två alternativen som kunde komma
i tillämpning. Han fortsätter: »Enligt båda alternativen åsyftades regler endast
i fråga örn öppet redovisade skattereserver. Visserligen funnes även fall,
då skatteskuld inräknats bland andra skulder (under Diverse kreditorer eller
dylikt). Därest emellertid regler av nu ifrågavarande slag skulle omfatta
även sistnämnda fall, skulle reglerna bliva komplicerade och deras efterlevnad
vansklig att kontrollera.» Det är sålunda skälet till att man måst förfara på
detta sätt, men att därifrån leda det till att någon orätt ej begåtts mot de
företag som redovisa sina skattefonder öppet är att gå för långt.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill bara säga till min namne på göteborgsbänken, att jag
aldrig ett ögonblick drömt örn att man skulle kunna driva någon produktiv
verksamhet, vare sig i bolagsform eller annan form, på min eller andras välvilja.
Vad jag har sagt är, att finansministern har visat en väsentligt välvilligare
inställning till denna fråga än åtskilliga av de myndigheter ute i landet,
som haft att yttra sig örn detta och vilka icke böra vara alltför okända för
herr Olson i Göteborg. Dessa myndigheter ha representerat det verkligt fiskaliska
intresset. De ha sagt, att det bör uppföras en skiljemur mellan bolag och
fysiska personer och att bolagen skola erlägga skatt precis som örn uppbördsreformen
inte vore genomförd. Är då inte det föreliggande förslaget en välvillig
inställning från Kungl. Maj:ts och riksdagens sida förstår jag inte, hur
man skall uppföra sig för att vara välvillig mot företagarintresset.

Herr Bladh, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Det återstår för herr Olson i Göteborg att bevisa, att ett företag,
vars inkomst en gång är beskattad och inte blir ytterligare beskattad, genom
detta förfarande skulle bli hårdare tyngt än ett annat. Han bör också
göra klart för sig, såsom jag framhöll, att i de fall, då förut obeskattade medel
tas i anspråk, bil dessa medel beskattade, men utskottet har ju velat lämna
Kungl. Maj:t dispensrätt, och den kan ju tillämpas i de fall då oformlighet

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1940 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

skulle kunna inträda av andra skäl än de av herrar Ljungqvist och Olson i
Göteborg anförda. Jag kan sedan inte förstå, hur det skall kunna påstås, att
här föreligger en oegentlighet.

Vidare yttrade:

Herr Ljungqvist: Herr talman! Jag är delvis förekommen av herr Olson i
Göteborg.

Jag hade mycket Svårt att förstå herr Bladhs jämförelse, som enligt min
mening haltade. Han tycks jämföra företag med öppna reserver å ena sidan
och företag med dolda reserver å den andra. Jag vill konkretisera vad jag menar
på följande måhända bristfälliga sätt. Ett företag, som inte gjort någon
avsättning till skattereserv utan låter medlen stå kvar på vinst- och förlustkontot,
har möjlighet att överföra medel från vinst- och förlustkontot till reservfonden
utan att drabbas av spärregeln. Örn emellertid ett företag av omsorg
om sin soliditet har bundit medlen hårdare och i stället överfört motsvarande
belopp till skattereserven, få dessa medel icke tas i anspråk för överföring
till reservfonden utan att företaget i vissa fall riskerar att få minska
sin utdelning. Man kan väl då icke säga annat än att företaget i det senare
fallet, då det lägger upp skattereserver och öppet deklarerar dessa reserver,
kommer i en sämre ställning och bli hårdare behandlat ■— icke beskattat —
än i det förra fallet.

Vad slutligen angår herr Olssons i Gävle ohehagskänsla över att vara anklagad
för att vara mer Wigforssk än herr Wigforss själv, så vare det mig
fjärran att beskylla herr Olsson i Gävle eller bevillningsutskottet för detta.
Jag vet inte vad reservanterna i bevillningsutskottet ha för uppfattning —
tydligen inte samma uppfattning som majoriteten i varje fall — men jag som
är reservant i första lagutskottet tycker, att bevillningsutskottet visat en vidsynt
och generös behandling i jämförelse med första lagutskottet. Tyvärr tycks
det vara långt till mitt drömda mål i fråga örn tillmötesgående i sådana här
spörsmål inom första lagutskottet.

Herr Bladh: Herr talman! Herr Ljungqvist har nu ändrat sin uppfattning
dithän, att det inte längre gäller en hårdare beskattning utan en hårdare behandling.
Det är väl ändå skattesidan av saken som bevillningsutskottet har
att företräda, och det är den ståndpunkten jag i min ringa mån försökt företräda.

Sedan vill jag säga herr Ljungqvist en annan sak. Jag vill alls inte tillvita
honom detta, men det skulle kunna tänkas, att företagare inte skulle dra sig
för att med användande av skattefonden frigöra andra icke beskattade medel
för utdelning till aktieägare. Jag vill upprepa, att jag icke har velat göra någon
insinuation mot vare sig herr Ljungqvist eller någon annan, men att utskottet
har velat förebygga ett sådant användande av skattefonden.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till
den i motionerna 1:259 och 11:409 gjorda hemställan örn visst tillägg till
3 § i förevarande lagförslag; och fann herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ljungqvist begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till den i motionerna I: 259 och 11:409
gjorda hemställan örn visst tillägg till 3 § i förevarande lagförslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 17, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 75, i vad densamma avsåge förslag till förordning med
vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag
för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogs andra lagutskottets'' utlåtande, nr 13, i anledning av Kungl. Förslag till
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring av lagen den 20 de- lagäjJ^ei^e
cember 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, iagen ovissa

m. m. av landsting

eller kommun

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

drivna sjukhus,
m. m.

Herr Osterman: Herr talman! Anledningen till att jag anmält reservation
till utskottets utlåtande är inte någon avvikande mening i sakfrågan, men det
är på ett par punkter i motiveringen som jag måste bekänna en viss tveksamhet.
Det är då utskottet på sidan 12 kommer in på sättet för sjukhusöverläkarnas
tillsättande och, mycket försiktigt måste ju medges, berör frågan om införande
av ett mindre fast anställningsförhållande för dessa med bibehållentrygghet
för ifrågavarande läkare. Man anför de i Stockholms stad existerande
formerna för överläkarbefattningamas tillsättande Som en utväg att komma
ifrån fullmaktsinstitutet i dessa fall. Dessa läkare tillsättas på förordnande
på sex år och kunna efter två perioder erhålla pension. Några mera framträdande
olägenheter av detta system har väl knappast framträtt, fastän det under
vissa förhållanden sannolikt kan bli ganska dyrbart för huvudmännen, men
andra utvägar äro också tänkbara, örn man vili göra sjukhusläkarnas anställningsförhållande
mindre fast. Hela frågan har som bekant aktualiserats av
ett visst fall söderut, men jag tror, att man varit alltför benägen att dragör
långt gående slutsatser av detta enda fall. Det gäller ju en mycket ömtålig
fråga, Som bland annat sammanhänger med statstjänstemännens anställningsförhållanden.
Nu är det ju endast fråga örn att ge epidemisjukhusöverläkarna
samma ställning som övriga sjukhusöverläkare ha, och det kunde då förefalla
onödigt att i detta sammanhang vidröra dessas anställningsförhållanden över

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag angående ändring av lagen om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, m. m. (Forts.)

huvud, i synnerhet som istatsrådet Möller redan har sin uppmärksamhet fästad
på denna fråga.

I sista stycket på sidan 12 uttalar utskottet sin tveksamhet beträffande nödvändigheten
att upprätthålla kravet på tillstånd av högre myndighet, då kommun
eller landsting vill inrätta nya underläkartjänster. Under vanliga förhållanden
skulle det inte heller vara någon nackdel förenad med att låta respektive
landstings sjukhusberedningar bestämma örn inrättande av nya underläkartjänster.
Nu kunna vi emellertid förutse en stor reform på sjukvårdens
område, som enligt de flesta sakkunnigas omdöme kommer att ställa stora krav
och medföra en oerhörd ansträngning för att inte säga överansträngning av
sjukvårdens materiella och personella resurser. Det har till och med uttalats
farhågor för att inte antalet läkare skall bli tillräckligt. Under sådana förhållanden
kan det bli nödvändigt att hushålla med och rationellt fördela tillgänglig
läkarpersonal. En sjukvårdsberedning, som av naturliga skäl endast
kan ha överblick över en begränsad räjong, saknar förutsättningar härför, under
det att den medicinska centralmyndigheten bättre kan bedöma och avväga
behoven av läkare för landet i dess helhet. Det är inte ens uteslutet, att en
för sjukvården i dess helhet skadlig konkurrens om de tillgängliga läkarkrafterna
kan, släppas lös, när kraven på sjukvårdsinrättningarnas kapacitet
okas, om centralmyndighetens kontroll över inrättandet av nya tjänster bortfaller.
I detta sammanhang skulle jag vilja visa på sådana tendenser som framträtt
inom folktandvården, där det likaså råder brist på läkare.

Herr talman! Jag har inget yrkande men har önskat till protokollet få antecknat
en i viss män avvikande mening beträffande utskottets motivering.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Förslag till Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av dels Kungl.
sär~ Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arren*
maser om'' av v^ss kommunal jord m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

arrende av Genom en den 4 januari 1946 dagtecknad proposition, nr 12, vilken hänrwTjméTm^n
v*sats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,

'' under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner, nr 223 i första kammaren av
herr Ericsson, Herman, m. fl. och nr 356 i andra kammaren av herr Petterson
i Degerfors m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, »att riksdagen måtte
avslå förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal
jord samt vidtaga härav betingad ändring i förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:223
och II: 356 och med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen nr 12 framlagda förslaget till lag med sär -

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal
jord m. m. (Forts.)

skilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord antaga av utskottet
framlagda förslag till lagar i berörda ämnen.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Hage, utan angivet yrkande;

2) av herr Sten, likaledes utan angivet yrkande;

3) av herr Hellbacken, som hemställt, att riksdagen måtte antaga Kungl.
Maj :ts förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss korn;
munal jord oförändrat; samt

4) av herrar Norman, Olovson i Västerås och Lundberg, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:223 och 11:356

1) avslå det genom propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord; samt

2) med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse av
2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast
egendom för sin del antaga i reservationen intaget förslag till Lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa ytterligare utredning i vad man och på vad sätt de
sociala arrendebestämmelserna kunde göras tillämpliga å sådana arrenden^ av
kommunal jord som vore av mera permanent art samt att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hellbacken: Herr talman! Jag har vid behandlingen av denna fråga
inom andra lagutskottet inte kunnat biträda utskottets förslag. I anledning
därav har jag tillåtit mig avgiva en reservation, som i huvudsak ansluter sig
till den kungl, propositionen i ämnet.

Inom utskottet ansåg man, att den föreslagna lagen skulle alltför mycket
inkräkta på kommunernas och städernas rätt att förfara som de ansågo lämpligast
med av dem ägd jordbruksjord. Som vi alla veta har riksdagen 1943
antagit en social arrendelag i syfte att skydda arrendatorema. Vi känna också
till att man överallt ute i världen och inte minst i vårt land har beaktat just
den omständigheten att söka få det så ordnat, att jordbruksarrendena bli så
långa som möjligt. Här i vårt land lia vi stannat för en period av fem år, enligt
den sociala arrendelagen. Åtminstone de, som äro något insatta i jordbruksförhållanden,
förstå också, att det skulle bli alltför lösligt för en arrendator
med alltför kortfristiga arrendeupplåtelser.

Då de sakkunniga penetrerade denna fråga, ansåg man, att även för den
jord som ligger inom kommuner, stadsliknande samhällen eller inom städer
borde gälla en femårig arrendetid. I en del remissyttranden, som avgåvos i
anledning av utredningsmännens förslag, anfördes vissa gensagor från städer
och kommuner mot den, som de ansågo allt för långa arrendetiden.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har i anledning av dessa
yttranden föreslagit tiden för här ifrågavarande arrendeupplåtelser från av
utredningsmännen föreslagna fem år till ett år. För egen del måste jag bekänna,
att jag anser att denna tid är nog så kort för en arrendator. Å andra
sidan är denna tid tillräckligt lång för en stad eller en kommun eller ett sam -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

hälle, som behöver ta i anspråk jorden. Jag har under sådana förhållanden
inte kunnat förstå att det i riksdagen skulle resas något hinder ur den synpunkten
mot den kungl, propositionen.

Propositionen utgår ifrån, som kammarens ledamöter säkert känna till, att.
därest det finns jord som till någon del ligger utom det stadsplanelagda området,
skall hela denna egendom falla under här ifrågavarande lag. Nu har
utskottet gått ifrån propositionen så till vida, att utskottet för sin del sagt, att,
därest någon del av jorden ligger inom stadsplan eller inom byggnadsplan för
Samhälle, skall den inte falla under lagen. Yi känna ju alla till att en byggnadsplan
kan omfatta områden inom en stad, som kanske inte bli föremål för
bebyggelse förrän långt fram i tiden. Vi känna också till att både kommuner
och städer lägga sig till med jord, som är belägen långt ifrån stadens område
respektive långt ute i periferien av kommunen. Nu kan man, för att kringgå
lagen, göra pa det sättet, att man till en arrendator, som arrenderar en fastighet,
pörn kanske ligger långt från staden, upplåter även en liten del, som ligger
inom stadsplanelagt område. Man hävdar då att detta mindre område hör tili
arrendet av den större fastigheten. Då skulle denne arrendator enligt utskottets
utlåtande icke falla under lagen. Jag vill nu fråga kammarens ledamöter, om
det är någon som anser en sådan anordning rättvis?

Jag kan inte finna, att man i det föreliggande utskottsutlåtandet behandlat
frågan på det sätt, som man borde ha gjort. Av de här ifrågavarande parterna
ha vi å ena sidan kommuner, städer eller köpingar, som äro den starkare parten,
och å andra sidan arrendatorerna, som äro den svagare parten. Kungl. Maj :t
har nu velat slå vakt örn den svagare parten och ge denna åtminstone något
skydd. Men då har man genom detta skrivsätt av utskottet i själva verket
berövat arrendatorerna möjligheten till det skydd, som här föreslagits av
Kungl. Maj :t. Jag måste för min del säga, att den jordbrukare, som måste
skaffa dyrbara inventarier och således inte kan bruka jorden på alltför kort
sikt, _ sitter_ synnerligen lösligt. Jag anser detta utskottets förslag vara fullkomligt
otillfredsställande för sådana arrendatorer. Fall kan tänkas, då en
arrendator brukar jord som faller under den sociala arrendelagen. Jordägaren
kan nu ta denna jord under eget bruk, vilket han ju äger rätt till enligt gällande
lag. Sedan såsom nästa etapp kanske han säljer egendomen till en stad.
Om nu någon del, kanske en bråkdel av egendomen, ligger inom staden, kommer
en arrendator av egendomen att i detta fall icke få det skydd, som han hade
förut när egendomen var i enskild ägo. Jag kan för min del inte finna, att
riksdagen bör gå med på en sådan anordning. Vi böra i stället följa Kungl.
Maj:ts förslag, som åtminstone ger något skydd åt arrendatorerna. Jag hade
dock önskat som jag anfört att detta skydd skulle ha varit större. Kungl.
Maj :t har ju gått kommunernas intressen till mötes så mycket, att här ifrågavarande
arrendeupplåtelser skola ske på endast ett år. Nu framhålla representanterna
för utskottsmajoritetens ståndpunkt att det är för kort tid för städerna
eller kommunerna att planera för bebyggelse av områden som äro utarrenderade.
Yi veta emellertid att det för sådana här upplåtelser gäller sex
månaders uppsägning före arrendetidens utgång. Det blir då under den tid
som förflyter från hösten fram till den 14 mars påföljande år, som man inte
skulle kunna disponera jorden på önskat sätt. Jag har frågat vissa personer,
som ha hand om städernas jord, om denna tid inte vore tillräcklig. Man har
då sagt mig, att man inom städerna inte planerar för ens så kort tid som endast
ett år i sänder. En välorganiserad stad med egen jordförvaltning, som vill
ta i anspråk jorden, uppgör planer för flera år framåt och kan således mycket
väl beräkna den lämpligaste tidpunkten härför.

Onsdagen den 20 mars 1940 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

Herr talman! Tiden är långt framskriden. Jag skall därför inte längre uppta
kammarens tid. Jag nöjer mig med att vädja till kammarens ledamöter att
i detta fall rösta på Kungl. Maj:ts förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! För att inte besväras av eller lia besvär
med den fruktansvärda högtalaren vid talarstolen föredrar jag att yttra
mig från min plats i kammaren. . tit j

Att lagstifta till arrendatorernas skydd är enligt mm och säkerligen de
flestas mening’ en mycket god gärning, som. år värd allt erkännande, ja, till
och med beröm. Allt vad som gjorts till förman för arrendatorernas skydd
i riksdagen under de senaste 25 arén har jag oförbehållsamt anslutit mig till.
Örn det här vore fråga örn att skapa ett verkligt skydd för de arrendatorer,
som det i detta fall gäller, och örn man inte därigenom försvårade för andra
medborgargrupper och t. o. m. skapade svårigheter för folk, som har det ännu
sämre ställt än arrendatorerna, att skaffa sig tak över huvudet inom rimlig
tid, skulle jag utan vidare även denna gång ha varit med örn utskottets
förslag. I detta fall är det emellertid bara fråga om ett begränsat skydd och
i vissa fall bara ett sken av skydd för arrendatorerna. Därtill kommer att
man genom detta förfarande skulle kunna förhindra bostadsbyggandet i de
hastigt växande städerna. Det är enligt min mening obestridligt att så skulle

komma att ske. .

Kungl. Maj :ts förslag innebär, att de sociala arrendebestämmelserna med
vissa undantag skulle tillämpas på sådan en kommun tillhörig utarrenderad
jord, som till någon del ligger utom fastställd stadsplan. Jag kan som exempel
nämna en liten gård örn exempelvis 20 tunnland, som ligger i en stads utkanter
och som staden köpt för att exploatera för bostadsbyggande. Örn nu
ett tunnland av denna gård ligger utom stadsplanen och återstående 19 tunnland
innanför stadsplanen,, skulle de sociala arrendebestämmetserma tillämpas.
Jag tror visserligen för min del inte att det ■— i varje fall inte i någon större
utsträckning — finns några städer som ha jordbrukslägenhet^ innanför stadsplanelagt
område. Teoretiskt kan emellertid en stad ha en jordbrukslägenhet
inom stadsplanelagt område, och där skulle således de sociala arrendebestämmelserna
tillämpas. En av utskottets ledamöter, herr Hellbacken, har, som
kammaren nyss hörde, funnit detta vara ändamalseniigt. Utskottsmajoriteten
har något modererat denna orimlighet och föreslår, att de sociala arrendebestämmelsema
skola vara tillämpliga pa jord, som i sin helhet ligger utanför
stadsplan och byggnadsplan. I realiteten spelar emellertid denna ändring inte
den ringaste roll. Örn man skulle anta utskottets förslag, kunde man lika
gärna ha anslutit sig till Kungd. Maj :ts förslag. _I båda fallen blir nämligen
följden, att de för långtida arrenden avsedda sociala bestämmelserna komma
att gillia inom områden, där stadsbebyggelsen tränger på för att få utrymme.

I den av herrar Norman m. fl. avgivna reservationen yrkas avslag på Kungl.
Maj :ts förslag i denna del och hemställes örn en utredning »i vad mån och på
vad sätt de sociala arrendebestämmelserna kunna göras tillämpliga på sådana
arrenden av kommunal jord, som äro av mera permanent art, samt att Kungl.
Majit måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda».
Reservanterna vilja således, att det skall beredas skydd för arrendatorer
på mera permanenta arrendegårdar. Då bör det skyddet vara likvärdigt
med det skydd som lagen ger alla arrendatorer i de fall där de sociala bestämmelserna
gälla. Att en arrendator skall ha socialt skydd även när jordägaren
är en kommun anser jag vara alldeles självklart. Det finns ingen som helst
anledning att sätta dessa arrendatorer i en särklass.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

hovslag till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

Men dessa skyddsbestämmelser kunna, enligt reservanternas mening, icke
göras lika för innehavare av permanenta arrenden och för innehavare av korttida
arrenden, alltså beträffande jord som tillfälligt utarrenderas och som är
avsedd att när som helst upplatas för stadsbebyggelse. Innehavarna av de mer
permanenta arrendena böra, som jag nyss säde, skyddas på samma sätt som
andra arrendatorer. Det finns ingen anledning att en arrendator som arrenderar
stadsägd jord, som kanske ligger flera mil från staden, skall ha rätt till
endast ettårigt kontrakt, när andra arrendatorer lia rätt till femånga kontrakt.
Den grupp av arrendatorer, som endast tillfälligtvis arrendera jord i en stads
utkanter, som skall ätas upp av stadsbebyggelsen, kunna emellertid icke bindas
vid torvan. Dessa arrendatorer ha full klarhet örn detta redan från början,
och alla äro medvetna därom. Att beträffande dylika upplåtelser tillämpa en
lagstiftning, som innehåller bestämmelser örn byggnadsskyldighet, optionsrätt
och allt vad därtill hörer, är enligt min mening fullkomligt meningslöst. Att
exempelvis vidhålla byggnadsskyldighet på en brukningsdel, som kanske redan
nästa år inte längre är en brukningsdel, måste man beteckna som ett försök
till ett ohöljt slöseri. Likaledes är det ganska meningslöst att bekosta jordförbättringar
på ett område, som kanske nästkommande år skall förvandlas
till byggnadstomter och gator. Det är emellertid just om sådant som man här
vill lagstifta.

Beträffande dessa kortfristiga eller tillfälliga arrenden få jordägarna självfallet
skydda arrendatorerna på något annat sätt, exempelvis med lägre arrendeavgifter.
Man skulle väl även på annat sätt kunna kompensera dem för
vad de kunna anses förlora eller förtjäna mindre genom att de sitta så osäkert.
Detta måste arrendatorerna för övrigt vara fullt medvetna örn. Örn det emellertid
gäller en gård, som ägs av en stad och ligger kanske flera mil därifrån och
kanske i en annan kommun, ja, det sades i utskottet att det t. o. m. finns en
stad, som äger jordegendomar i ett annat län, då ställer sig hela denna sak
väsentligt annorlunda. Om emellertid en stad köpt jord för att få plats för
bostäder, bör denna jord vara tillgänglig när den bäst behövs. Betydande olägenheter
kunna uppstå, om exempelvis en hastigt växande stad — vi ha åtskilliga
sådana — skulle tvingas att vänta under 11/2 år med att bebygga ett
för bostadsändamål inköpt område.. Ett sådant dröjsmål kan medföra skadeverkningar
pa det sättet att det blir omöjligt att häva bostadsbristen. Därav
kan även följa, att man stoppar tillförseln av arbetskraft till staden, eller att
man jagar bort arbetskraft, som icke kan få bostäder. Den som bor i en hastigt
växande stad vet vad det skulle betyda, örn bebyggelsen, där den ena grunden
börjar grävas i dag och den andra i morgon, stoppade upp. Det skulle betyda
örn icke precis rena katastrofen så dock oändliga svårigheter, vilka på intet
sätt skulle kunna uppvägas av den nytta arrendatorerna skulle ha av att det
fanns en lag, som stadgade byggnadsskyldighet för jordbruksändamål på
gårdar som icke längre skola finnas till.

Men det kan leda till något annat, om man på detta sätt ett eller annat år
stoppar upp bebyggelsen. Det blir på samma sätt som när en tomtjobbare ligger
och håller på ett område för att trissa upp priset. Egnahemsbyggarna gå
i stället ut i grannsocknen och bygga där vind för våg och hur som helst utan
några som helst regler. Pa detta sätt växa dessa förfärliga samhällen upp,
samhällen utan ordning och reda, vilka sedan bli till evinnerlig! besvär, när
den intilliggande staden sedan skall inkorporera dem och försöka få fason
på dem. Det är en dylik oordnad bebyggelse som tvingas fram, om man med
en sådan lag förhindrar att bebyggelse får pågå som planerat och beräknat
är. Mot risker av detta slag torde väl en stad i det längsta söka gardera

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

sig genom att avstå från en arrendeavgift på några hundra kronor om året,
sorn naturligtvis icke spelar någon som helst roll för staden i fråga. Man kail
ju i stället ta marken i bruk för mer eller mindre behövliga upplagsplatser
och överlämna vad som blir över at maskrosorna. Detta kommer man natur
ligtvis hellre att göra än att man sätter sig fast. .

Jag föreställer mig att man i sådana städer, som äga jord i omedelbar närhet
av stadsbebyggelsen och genom denna lagstiftning komma att hindras i
sin fortsatta utveckling, alldeles säkert kommer att fråga sig vad lagstiftaren
egentligen menat med detta. Jag känner mig ganska övertygad om att den
frågan kommer man att ställa sig i morgon i min hemstad, dä,rest riksdagen
i dag fattar det beslut, som Kungl. Maj :t begär att riksdagen skall latta. Det
förefaller mig som örn det enda riktiga är att riksdagen avslår Kungl. Majlis
förslag i denna del, att riksdagen alltså följer reservanterna och hemställer
till Kungl. Majit örn ytterligare utredning för att få fram en lagstiftning,
som skyddar innehavarna av de permanenta arrendena och ger dem samma
skydd som tillkommer andra.

Med anförande av dessa skäl hemställer jag, herr talman, om bilaii till den
av herr Norman m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Hermansson: Herr talman! Det tjänar ingenting till att förneka, att
utskottsutlåtandet är resultatet av en kompromiss. Den kompromissen har skett
till kommunernas, d. v. s. till jordägarnas, fördel och till arrendatorernas
nackdel; det kan man icke heller förneka. Jag vill emellertid framhålla,, an
denna kompromiss ingåtts, emedan majoriteten i utskottet ville tillmötesgå,
de synpunkter, som framförts av den grupp reservanter som herr Olovson i
[Västerås representerar och vars talan han här fört. Det skedde därför att man
ville göra det lättare för kommunerna att, när så befanns nödvändigt, snabbt
kunna använda utarrenderad jord för byggnadsändamål.

De tre reservanterna anse nu likväl, att de icke kunna nöja sig med denna
kompromiss, därför att kommunernas intressen i detta avseende icke skulle
ha blivit tillräckligt tillgodosedda. Herr Olovson i Västerås och hans medreservanter
anse, att t. o. m. en ettårig arrendetid skulle vara alldeles tor lang,
därför att den skulle lägga hinder i vägen för kommunernas markexploatering
för byggnadsändamål. Jag vill för min del fråga, örn någon tror att det överhuvud
taget går att utarrendera jord på kortare tid an ett ar. Det loman °
orimligt att någon människa skulle vilja arrendera något större jordstycke pa
kortare tid. Den ettåriga arrendetiden måste således betraktas som den kortast
tänkbara. Jag förmodar att det icke heller är herr Olovson i Västerås mening,
att man skall låta arrendatorerna betala sina arrenden, plöja och sa och sedan
när skörden skall bärgas köra iväg dem, därför att kommunen som ager marken
behöver den för annat ändamål. Jag tror för mm del icke heller att kommunerna
ha behov av någon kortare arrendetid. Sådana byggnadsplan^, örn vilka
det här kan bli fråga, kunna säkerligen icke realiseras pa en dag, en vecka
eller en månad. Det behövs i regel minst lika lång tid för den saken som det
behövs för att man skall bli fri från ett arrendekontrakt, som lägger hinder
i vägen för att marken skall kunna tagas i anspråk för de ändamål, vartill
kommunen avser att använda den.

Det är också att märka, att enligt utskottets förslag kunna kommunerna
när som helst förfoga över de markområden, som helt eller delvis ligga mom

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

den fastställda stads- eller byggnadsplan. Det är ju för övrigt på den punkten
som kompromissen har ingåtts. Kommunernas intressen i det avseendet
mäste således anses vara mycket väl tillgodosedda. Jag har en rakt motsatt
uppfattning mot herr Olovson i Västerås, när han säger att en sådan bestämmelse
icke kommer att spela någon roll.

Vad som i synnerhet väckt de tre reservanternas betänkligheter är kommunernas
byggnadsskyldighet med avseende å de utarrenderade brukningsdelarna
och skyldigheten att utgiva ersättning till arrendatorerna för utförda förbättrmgsarbeten.
Det sägs i reservationen: »Det måste vara uppenbart olämpligt
att föreskriva dylika skyldigheter i fråga örn fastigheter, som förvärvats i
• irj^ att efter en kortare tids förlopp användas för annat ändamål än

jordbruk och som under tiden innan de tagas i anspråk för sådant ändamål
utarrenderas endast för att marken icke skall ligga helt oanvänd.»

Jag tycker också att det är oriktigt att byggnadsskyldighet skall kunna
alaggas ägare av sadan mark, som inom en snar framtid skall tagas i anspråk
för annat ändamål, och jag skulle därför icke vilja vara med örn att införa
obligatoriska bestämmelser örn dylik byggnadsskyldighet och rätt till ersätt -lung tor de förbättringar arrendatorn utfört. Det förefaller emellertid, som
örn herr Olovson i Västerås har förbisett, att lagen medger dispens från dessa
bestämmelser. Kommunerna kunna nämligen lika väl som andra jordägare.
erhålla dispens fran de skyldigheter det här är fråga örn. Jag förutsätter också
att dessa dispensansöknmgar, varifrån de än komma, skola behandlas och avgoras
av förnuftigt folk och att dylika dispenser också skola komma att beviljas
i alla de tall, da kommunerna inom den närmaste tiden behöva ta marken
i anspråk för andra ändamål än för jordbruk.

Jag vill dock även medge att lagförslaget teoretiskt sett lider av en viss
svaghet. Jag syftar då på den omständigheten, som herr Olovson i Västerås
också berörde, nämligen att det ettåriga arrendekontraktet även skall gälla för
de arrendegårdar i kommunernas ägo, som betraktas såsom permanenta arrenden.
Jag tror emellertid icke att det är så förfärligt farligt i det fallet heller,
men jag skulle för min del icke ha något emot att arrendatorerna på dessa
permanenta arrendegårdar jämställdes med övriga arrendatorer; det är bara
sa svårt att dragen bestämd gräns mellan de permanenta arrendena och andra
arrenden. Det ligger nu. emellertid även i kommunernas intressen att se till
att dylika jordbruksfastigheter icke utarrenderas på ett år i sänder utan att
det blir längre arrendetider. En jordägare, antingen det är ett kollektiv eller
en enskild, måste ha intresse av att .jorden blir väl skött. Att jorden icke blir
sa väl skött örn ^arrendetiden är ettårig som när den är flerårig är ju självklart.
Härvidlag ha således både kommunerna och arrendatorerna ett gemensamt intresse.
Jag tror att kommunerna, när det gäller dessa permanenta arrenden, åtminstone
i regel komma att handla med förstånd; man behöver således icke
hysa några större bekymmer för den sakens skull.

Kommunernas arrendatorer bli genom denna lag icke likställda med övriga
arrendatorer. Det. är nämligen tyvärr oundvikligt att man låter flertalets bästa
ga före den enskildes, och det kan ju vara skäl att tillse att byggnads verksamzieten
icke onödigt stoppas upp, som ju herr Olovson i Västerås också mycket
riktigt påpekat. ^ Lagen ger emellertid ett visst skydd åt kommunernas arrendatorer,
och då åtminstone i en hel del fall arrendatorerna äro i behov av detta
skydd, har jag liksom de övriga utskottsledamöter, som tillhöra majoriteten,
kommit till den uppfattningen, att riksdagen bör bifalla utskottets förslag och
jag ber, herr talman; att få yrka bifall till detsamma.

Onsdagen den 20 mara 1940 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

Herr Hellbacken, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! I anledning av de båda sista talarnas anföranden skall jag bara
be att få erinra örn några saker.

När arrendelagen kom till, kom icke kommunernas jord med. Ali sådan,
jord, som nu är utarrenderad, faller alltså icke under arrendelagen. När koncessionslagen
antogs av riksdagen beslöts också, att kommunerna skulle fritt
och utan prövning av myndighet få förvärva jord. Vad har följden blivit,
herr talman? Jo, följden har blivit en tendens — den bär icke uppstått efter
koncessionslagens antagande, utan den har förefunnits under många år tidigare
_ att kommunerna lägga sig till med mer och mer jord. Städerna ha

köpt jord långt ute i närliggande socknar, och den jorden faller icke under arrendelagen.
Av propositionen kunna vi inhämta, att städerna äga icke mindre
än 27 851 har sådan mark ute i kommunerna, vilken faller utanför a,rrendelagens
bestämmelser och där arrendatorerna sålunda praktiskt taget icke ha
något skydd i lagen. Denna jord är taxerad till 78 244 218 kronor. Jag frågar
denna kammare: kunna vi lugnt åse detta och avslå en proposition, som
försöker åtminstone ge ett något bättre skydd åt dem som bruka dessa arrenden? Herr

talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olovson i Västerås, som jämväl erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag vill bara erinra herr Hellbacken örn att det var ett skydd
för dessa arrendatorer långt- ute i socknarna, som 1943 ars särskilda utskott
begärde av Kungl. Maj :t. Men det är icke det förslaget vi här fatt utan ett
förslag, som även omfattar korttidsarrendena, där lagstiftningen icke kan tilllämpas.
Det är en lagstiftning för arrendatorerna långt ute i socknarna, som
de reservanter, till vilka jag hör, begära.

Vidare anförde:

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Då jag i viss mån är medansvarig
för att delade meningar kommit till uttryck i utskottet i denna fråga, anser jag
det inte orimligt, att jag ta-r kammarens tid i anspråk några minuter för att
motivera motionen.

Örn man skriver ner sina anspråk till ett minimum torde man kunna uttala
ett tack till utskottsmajoriteten för att den genom den justering den gjort i
det föreliggande lagförslaget velat gå motionärerna till mötes.^ Den lilla justering,
som här föreligger från utskottsmajoritetens sida, består däri att man
undantagit från lagens bestämmelser sådana områden, som ligga inom område,
för vilket stadsplan eller byggnadsplan finns. Men denna lilla förändring i
förslaget fritar icke på något sätt från byggnadsskyldighet, vilket också herr
Olovson i Västerås påpekat, och ej heller från skyldighet att utgiva ersättning
för jordförbättring på ett område, som kanske vilken dag som helst behöver
tågås i anspråk för bostadsbebyggelse eller annat ändamål. Man får också
förgäves leta efter motiven för behovet av en lagstiftning just nu på detta
område. 1936 års arrendeutredning anförde, att något egentligt behov av
skärpta regler för dylika arrenden ej torde föreligga samt att det även skulle
möta särskilda svårigheter att genomföra sådana regler, enär kommunernas arrendeupplåtelser
mycket ofta vore av tillfällig karaktär. Jag vill också erinra
örn att i 1943 års tredje särskilda utskotts utlåtande angående den sociala arrendelagen
framhölls, att en särskild utredning borde komma till stånd angående
de kommunala jordbruken »av mera varaktig karaktär».

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal
jord m. m. (Forts.)

I det föreliggande lagförslaget Ilar man med undantag för mark, som nu
ligger under stadsplan eller^byggnadsplan, tagit med praktiskt taget ali jord,
dock med den skillnaden från den sociala arrendelagen att optionsrätten eller
arrendetiden nedskäres till ett år. Den som dagligen har att handlägga byggnadsärenden
vet, att besvärligheterna äro stora nog för närvarande, då det
gäller att ordna bebyggelsen på ett ändamålsenligt sätt, utan att nian skall
behöva sticka nya käppar i hjulet. Icke heller den senaste utredningen har
enligt vad jag kunnat läsa ut föreburit några som helst bärande skäl för att
nu den kommunala jorden skulle dragas in under den sociala arrendelagen. Att
utredningen trots detta kunnat utmynna i ett förslag till lagstiftning är åtminstone
för mig ofattbart.

Jag begär icke att Kungl. Maj :t alltid skall ta hänsyn till alla yttranden
som inkommit, men nog tycker jag, att man borde ha tagit någon hänsyn i
detta fall. Det befinns nämligen att icke mindre än 72 städer och drätselkammare
avstyrkt förslaget eller gått på reservationen i utredningen. Här ha
vi,° åtminstone som regel, att göra med folk, som dagligen brottas med alla de
svårigheter, som uppstå då det gäller att ordna denna bebyggelse. Man säger
kanske, att det här är fråga örn stadsbefolkning, som icke tar någon hänsyn
till arrendatorema, men även jordbrukskommissionerna i Skaraborgs, Örebro,
Jönköpings och Hallands län ha avstyrkt förslaget liksom också Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. ULF har gått på bifall,
men jag undrar örn icke RLF skjuter över målet, när förbundet talar om
värdet av denna lagstiftning. Det talas nämligen i dess yttrande örn de vinster,
sorn skulle uppstå på den kommunala marken på grund av jordvärdestegringen.
Men är icke förhållandet det motsatta? Kommunerna driva icke en sådan
jordpolitik, som skall ge vinst. Som regel inköps ju marken för att man skall
kunna tillhandahålla billiga byggnadstomter, och det till och med inträffar,
att man upplåter sådana tomter gratis; det är kommunernas sätt att förbilliga
byggnadsproduktionen.

Man torde icke heller kunna göra denna fråga till ett tvistefrö mellan stad
och land. Blir det allvar av talet örn vår strävan att förlägga iudustrier även
på landsbygden, komma utan tvivel också landskommunerna i samma läge som
städerna och industrisamhällena, nämligen att de måste säkra mark icke bara
för bostadsbebyggelse utan även för industriella ändamål.

Sveriges lantbruksförbund har icke heller funnit bärande skäl föreligga för
en sådan lagstiftning. Det mest vägande skälet skulle då vara behovet av
trygghet för arrendatorn. Ingen har någonting emot det — jag lika litet som
herr Olovson i Västerås. Man har emellertid icke kunnat påvisa ett enda fall
åtminstone icke på många år — då en kommun misshandlat sina arrendatorer.
Under sådana förhållanden måste man fråga sig, örn en arrendetid på
ett år ger någon trygghet åt en arrendator. Den tryggheten tror jag blir mycket
minimal. Det kommer nog att visa sig att kommunerna, för att icke låsa
fast sig vid alla dessa bestämmelser, icke våga arrendera ut mauk, som man
tänker närbom helst skall komma till användning för byggnadsändamål, utan
man övergår nog i stället till maskrosodling, och detta kan minst av allt ge
någon trygghet åt arrendatorema.

Jag vill säga ett par ord med anledning av herr Hellbackens yttrande och
framför allt vad han skrivit i sin reservation. Herr Hellbacken gör i sin reservation
anmärkning på att utskottet från lagen undantagit områden, som
ligga under stadsplan eller byggnadsplan. Här undantagas, enligt herr Hellbacken,
betydande arrenden, som kunna anses vara av varaktig art. Detta yttrande
gör att jag blivit ännu mera övertygad än vad jag var förut, att det

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kornmunal

jord rn. m. (Forts.)

kail ligga någonting under här och att man kanske syftar till att en arrendator
skall kunna vid vissa tillfällen pressa ut pengar av kommunen, i den händelse
att man skulle under arrendetiden behöva taga någon del av jorden i anspråk
för industriellt ändamål. Jag vill hara erinra örn att därest en industriidkare
kommer och vill ha ett stycke jord för att sätta upp en fabrik, väntar
lian sannerligen icke till dess arrendetiden är ute. Får han icke sin jord, går
han sin väg till ett annat ställe. Vid sådana tillfällen kan en arrendator utnyttja
sin ställning för att få en oskälig ersättning.

I övrigt, hur kan herr Hellbacken påstå, att områden under stadsplan eller
byggnadsplan kunna hänföras till jordbruk av varaktig art? Som regel gay
det till så, att man bygger i stor utsträckning på en styckningsplan eller på
dispens. Först långt efteråt, många gånger sedan ett helt område är bebyggt,
får man en stadsplan. Denna gör man på den bebyggelse som finnes. Det är
icke ovanligt, att kommunerna få vänta fern, tio, ja upp till femton eller sexton
år, innan stadsplanen blir färdig.

Jag anser, att den föreslagna lagen är till föga skydd för arrendatorerna.
Och man måste säga, att det skydd, som ändå gives, icke på^ långt när uppväger
de nackdelar som kommunerna komma att åsamkas på^ detta område,
när de på ett smidigt sätt vilja reglera bebyggelsen. Därför måste man ställa
sig tvivlande till hela lagförslaget.

Är det icke bättre att, som herr Olovson var inne på, söka komma fram
på en linje, där man begränsar sig till de permanenta jordbruken? Jag vet, att
jordbruksministern kommer att säga-, att det går ej att få en gränsdragning
här. Men jag tror, att med hans energi och vilja går det säkert att få fram en
gränsdragning för de stora och permanenta jordbruken och att vi skulle kunna
låta kommunernas tomtmark vara i fred. För att komma till en sadan
ordning behöves en ny utredning. Det är för att fa denna utredning till stand
som jag i detta fall, herr talman, ber att få yrka bifall till den reservation,
som avlämnats av herrar Norman, Olovson i Västerås och Lundberg i Uppsala.

I detta anförande instämde herrar Mårtensson, Andersson i Mölndal, Lundqvist
och Mäler.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det
var dock med en viss tillfredsställelse som jag lyssnade till slutet av herr
Pettersons i Degerfors anförande. Han har ju undergått en åsiktsändring sedan
han väckte sin motion. Det var särskilt glädjande att se, att hans medmotionärer
undergått samma förändring. I motionen hävda nämligen motionärerna,
att ingen kommunal jord bör komma under de sociala arrendebestämmelserna.
Nu kan man vara med om att de permanenta arrendena få vara

med. .

Jag skall icke här längre utföra frågan om behovet av en lagstiftning för
de kommunala arrendena. Jag vill säga herr Petterson i Degerfors, att den
argumentering som han för mot en lagstiftning är i grund och botten precis
densamma som jordägare i alla tider fört mot förbättringar i arrendelagstiftningen.
Nu ha alla arrendatorer blivit skyddade av en lagstiftning; det finnes
bara en vit fläck, och det är kommunerna. Till och med statens arrendatorer
äro skyddade av bestämmelser, som ha beslutats med riksdagen. Ter det sig
ändå icke ganska märkvärdigt, örn man skulle göra ett undantag och säga, att
kommunerna skola till och med hava större frihet gentemot sina arrendatorer
än vad staten ger sig själv?

Det har ju också visat sig, att när riksdagen förra gången beslöt den stora

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

arrendelagstiftningen, så skrev riksdagen till regeringen och begärde utredning
om. lagstiftning för de kommunala arrendena. Jag kan icke för min del
tänka mig, att denna lucka i lagen skall längre få stå öppen.

Men naturligtvis medger jag att detta är det svåraste område, på vilket vi ha
att tillämpa den moderna arrendelagstiftningen, därför att den jord som kommunerna
äga är av så växlande natur. Det är otvivelaktigt, att en del av
jorden är av den beskaffenhet, att den bör vara mycket lätt åtkomlig för exploatering
och att följaktligen lagstiftningen får anpassa sig efter detta behov.

Det finnes tva sätt att gå fram. Den ena vägen är den, som herr Olovson i
Västerås pläderade för och som alltså förordas i reservationen. Den innebär,
att man skulle lagstifta för kommunernas permanenta jordbruksarrenden men
lämna de tillfälliga arrendena utanför. Den som tagit del av de sista sakkunnigas
betänkande och där förekommande statistik finner emellertid, att det
ju är en fullständigt hopplös sak att söka i lagtexten fixera en skillnad mellan
permanenta och tillfälliga arrenden. En sådan lag kan ej skrivas. Redan lagrådet
yttrade i sitt utlåtande över arrendelagen, att det rättstekniskt är omöjligt
att i lagen skilja mellan permanenta och tillfälliga arrenden. Därför gå
i sin nöd reservanterna på en annan utväg, nämligen att man .skulle tillsätta en
administrativ statlig myndighet, som skulle bestämma vilka kommunala arrenden
som skulle falla under lagstiftningen, d. v. s. det skulle vara en administrativ
myndighet som bestämde över civillagstiftningens tillämpningsområde.
Det får jag säga är en verkligt ny princip för svensk lagstiftning. Jag
undrar örn riksdagen någonsin skulle falla på den idén att införa en för rättskänslan
så pass litet tilltalande ordning som denna.

Kan man icke generellt i lagtexten skilja mellan permanenta och tillfälliga
arrenden och kan man icke tillgripa detta märkvärdiga tillhygge med en administrativ
domstol, som bedömer vilka arrenden som skola falla under arrendelagstiftningen,
återstår bara en möjlighet. Det är att man låter kommunerna
vid sin utarrendering bestämma, vilka arrendatorer som skola falla under
lagen och vilka som skola falla utanför. Det är en omöjlig utväg; den har prövats.
Det är ingen mening att skriva till Kungl. Majit och begära, att den
skall utredas. Den kan aldrig leda till resultat. Var och en, som vill tänka igenom
saken, mäste finna, att man kommer m i en cirkel, som man icke kan
bryta.

Men om nian icke kan gå denna väg och alltså skilja primärt mellan permanenta
och tillfälliga arrenden, d. v. s. stifta en lag, som bara gäller permanenta
arrenden, finnes ju den lösning, som är framlagd i Kungl. Maj :ts proposition
och som varken herr Olovson i Västerås eller herr Petterson i Degerfors gjort
någon rättvisa åt i sina anföranden. Principen i Kungl. Maj :ts förslag är
nämligen denna, att man gar den motsatta vägen. Man säger, att i princip falla
alla kommunala arrenden under lagen, men man skapar en möjlighet att skilja
ut sådana arrenden, som icke rimligen böra falla under lagen. Jag påpekar
bär, att det finnes en 4 § i denna lag, som stadgar möjlighet för kommun att
hos jordbrukskommissionen begära, att för sådana markområden, som inom
den närmaste tiden kunna komma att tagas i anspråk för kommunalt ändamål
eller bebyggelse för industri eller bostäder eller någonting dylikt, skall jordbrukskommissionen
meddela beslut, att denna jord faller utanför lagen. Beträffande
denna ansökan till jordbrukskommissionen finnes det besvärsrätt ordnad
från jordbrukskommissionen till länsstyrelsen och från länsstyrelsen till
regeringen. Samtidigt är det sa klart angivet i motiven i den kungl, propositionen
— jag hänvisar i detta avseende till s. 22 i propositionen — att det fin -

Onsdagen den 20 mars 1916 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord m. w. (Forts.)

nes ingen möjlighet för en j o r d b r u ks k omin i salo n, som vill följa lagen, att säga
nej till dispens, örn kommunen kan visa, att området i fråga under den närmaste
tiden skall komma att tagas i anspråk för sådant kommunalt ändamål,
som man här från reservanternas sida ömmat så för.

På det sättet låter man ju kommunerna från början få avskilt det som ligger
närmast till för exploatering. Sedan få de genom lagens avfattning en möjlighet
att gradera behovet och att taga den övriga marken i anspråk steg för
steg genom att de kunna få sätta arrendetiderna för de arrenden, som falla
inom lagen, till endast ett år, vilket betyder, att ett och ett halvt år i förväg ha
kommunerna möjlighet att säga upp arrendeavtalen. Genom att ett och ett
halvt år i förväg säga till arrendatorn, att arrendet icke blir förnyat, kunna
de taga marken i anspråk.

Jag säger verkligen som någon talare här sade, att det skall vara strunt till
kommun, som icke har en sådan ordning i sin exploateringspolitik att, sedan
den genom dispens fått undantaget det närmast liggande exploateringsfältet,
den icke skall kunna vänta ett och ett halvt år med att taga i anspråk andra
delar. Sedan kan man allt eftersom arrendejorden ligger längre och längre
bort från möjligheterna till exploatering sätta arrendetiderna hur långa man
vill. Det måste, som herr Hermansson uttryckte sig, vara i kommunernas intresse
att i sådana fall, där det icke är fråga örn att exploatera marken för något
ändamål, låta det bli längre arrendetid. . .

Så har man här sagt, att en arrendator kan ibland tilltvinga sig oskälig ersättning.
Det skall vara i det fall, då man behöver taga en icke dispensbelagd
tomt i anspråk för visst ändamål och man icke har tid att vänta ett par ar på
att få den. Jag måste säga, att det är väl ett ytterligt sällsynt fall.

Det kan väl icke vara många fall, där det kan inträffa, att det oförmodat
kommer över en kommun ett behov, som icke är inräknat i de löpande arens
exploatering. Nog ha väl i allmänhet vara städer numera avsatt tomtreserver
även för industriella ändamål. Icke kail jag tro, att det skall uppkomma några
stora tillfällen för arrendatorer att ockra på kommunens nödtvång att skaffa
sig mark.

Sedan talar man örn den förskräckliga byggnadsskyldigheten. Kom ihåg att
lagen föreskriver icke, att kommunen skall bygga! Det är endast under^ förutsättning
att det finnes byggnader som dessa byggnader skola underhållas.
Jag måste säga mig, att så länge ett jordbruk skall existera får kommunen se.
till, att byggnaderna äro i stånd. Då kan man säga, att det kan ställas krav
på oskäliga ombyggnadsarbeten. Jag hänvisar till 4 §, där det uttryckligen
gives möjlighet för kommunen att få jordbrukskommissionens tillstånd till att
fata bli att upprätthålla byggnadsbeståndet på en arrendejord, som kommunen
kommer att taga i anspråk.

Precis samma sak är det med dessa jordförbättringsarbeten som man talar
örn. Det finnes möjlighet för kommunen att få dessa bestämmelser uteslutna ur
arrendekontraktet genom att vända sig till jordbrukskommissionen. Jordbrukskommissionen
har i lagen anvisning örn att giva dispens, örn marken under den
närmaste tiden skall tagas i anspråk.

Jag måste för min del säga, att ur kommunernas synpunkt kan det icke
gärna finnas större invändningar mot den föreslagna lagen. Det är skuggrädsla
örn man målar ut faror. Man bör nämligen se lagen som den är konstruerad
oell tillvarataga de möjligheter som där föreligga. Men naturligtvis kommer
lagen att medföra en del besvärligheter för de kommunala instanserna. Men
alla andra jordägare lia sannerligen fått åtaga sig besvärligheter på grund av
arrendelagen. Vi få icke vara alltför ömskinta i fråga örn den kommunala

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 194G em.

Förslug till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forte.)

arrendelagstiftningen. Även kommunerna få taga på en sig en del av den börda
som man ålägger andra jordägare.

hedan kan man som herr Olovson i Västerås säga, att riksdagen vill ett
skydd men detta är ett skenskydd; alitsa skyddet blir svagt. Det medger jag i
sådana fall, där marken är av den beskaffenhet att den snart kan exploateras.
Ingen kan val begära, att det da skall vara ett starkt skydd. Men i övrigt är
skyddet icke ringa. Visserligen är arrendetiden ett år, men med arrenderätten
följer optionsrätt, vilket betyder att så länge kommunen skall låta denna jord
vara° utarrenderad för jordbruksändamål har denne arrendator rätt att år efter
år få sitt kontrakt förnyat. För alla sådana arrendatorer måtte väl detta innebära
ett skydd, även örn det icke är lika säkert och gott som i den vanliga
arrendelagen, där det är femårig arrendetid. Men jag för min del måste säga,
att det är dock ett skydd. Arrendatorn har väl i de flesta fall ändå möjlighet
att bedöma stadens eller kommunens utveckling och beräkna något så när, hur
lange han kan få ha arrendet, innan marken inbegripes i exploateringen.'' Jag
vill alltså verkligen påstå, att det är att gå för långt, om man säger, att lagstiftningen
icke ger skydd. Den ger ett skydd och ett gott skydd åt de arrendatorer,
som sitta på kommunal jord, som ej under den närmaste tiden skall tagas
i anspråk för exploatering. Dem, som sitta på jord, som skall exploateras
under den närmaste tiden, kunna vi icke göra något åt. Dem kunna vi icke
skydda pa detta sätt, såsom herr Olovson också angav.

Jag tror därför, att regeringens förslag innebär en ganska god avvägning
mellan kommunernas och arrendatorernas intressen. Jag tror, att regeringens
förslag har den konstruktion, som är den enda som är genomförbar i verkligheten,
när man nämligen går den vägen, att man säger, att lagen gäller principiellt
för all kommunal jord, men man får möjlighet att undantaga den jord,
som behöver tagas i anspråk för, låt mig säga, högre ändamål.

Nu har utskottet otvivelaktigt försämrat denna lagstiftning. Det föreligger
ur kommunernas synpunkt absolut icke något behov av de ändringar, som utskottet
har gjort. Det kan inte vara något fel. att delar av mark, som ligga under
stadsplan, komma in under denna lagstiftning. Det är uppenbart att det i
sådana fall gäller jord, som trots att den ligger under stadsplan icke blir exploaterad
under den närmaste tiden.

Nu kan man emellertid hävda att det inte är sa farligt med denna ändring
beträffande jord under stadsplan men att det blir besvärligare när det gäller
byggnadsplan. Jag förvånar mig över att utskottet kunnat nappa på den grova
krok ändringen i detta avseende utgör. Jag fick av herr Pettersons i Degerfors
anförande idet intrycket, att han icke visste vad en byggnadsplan är. En byggnadsplan
kommer ofta till på helt andra och lättvindigare grunder än en stadsplan.
En byggnadsplan uppgöres ofta för mycket stora områden, i fråga örn
vilkaynga samhälleliga åtgärder för. bebyggelse vidtagas utan där man inriktar
sig pa att låta en mångårig utveckling leda till planens genomförande och där
man följaktligen har att räkna med att det kommer att finnas permanenta jordbruk
under 40, 50, 60 och kanske 75 års tid framåt. Vi få hoppas, att det inte
är sa många kommunala arrenden, som falla inom byggnadsplan. Men örn så
skulle vara fallet, är jag övertygad om att detta utskottets fingrande på propositionen
i praktiken kommer att leda till mycken försmädelse.

Jag skall här inte göra något försök att övertyga kammaren att den bör gå
emot utskottets förslag. Det är väl bättre att fa utskottets förslag än de förtäckta
avslag, som herr Olovson i Västerås har pläderat för. Sedan få vi väl se, vad
erfarenheten kommer att visa. Jag tror att kammaren kan med gott samvete
ta det föreliggande förslaget. Det är avpassat efter de praktiska möjligheterna,

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord m. to. (Forts.)

och dessa äro i detta fall sådana, att man måste kompromissa mellan två olika
intressen. Jag är övertygad örn att man icke gör detta bättre på ett annat sätt.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande är
det kanske inte så mycket att säga. Jag har emellertid varit med örn att utreda
frågan örn de kommunala arrendena, och därför må det väl vara mig tillåtet att
säga några ord.

Jag lyssnade med stort intresse till herr Olovsons i Västerås anförande. Han
sade sig vara förvissad örn att alla som lia medverkat till en sådan lagstiftning,
att arrendatorerna skola komma i litet mera tryggad besittning av sin jord,
gjort en god gärning. Herr Olovson och jag voro en gång kamrater i det utskott
som hade att behandla 1943 års proposition om arrendelag, och den gången var
herr Olovson positivt inställd till frågan. Nu säger emellertid herr Olovson, att
vi skola akta oss för att lagstifta så, att de som ha det ändå sämre ställt än
arrendatorerna få sina förhållanden ytterligare försämrade. Därmed åsyftade
han väl de kommuner, som ha jordbruk utarrenderade. Kan herr Olovson verkligen
mena, att dessa kommuner, som i och för sig äro ganska starka ekonomiska
enheter, kunna lia det sämre ställt än arrendatorerna?

Jag skulle till dem, som förklara sig i princip vilja medverka till att lämna
arrendatorerna skydd, vilja ställa frågan: varför skola de kommunala arrendatorerna
ha en ställning, som skiljer sig så. avsevärt från de privata arrendatorernas?
Vi kunna mycket väl erinra oss den strid, som fördes emot 1943 års
arrendelag då den genomfördes. Herr statsrådet erinrade även nyss örn detta
förhållande. Nu har striden upphört, och vi ha till och med fått bevittna, att
denna arrendelag av de personer, som på sin tid varit de största motståndarna
till densamma, beteckna den nu som en mycket god och hra lagstiftning.

Herr Petterson i Degerfors storde gällande, att 1936 års arrendeutredning
yttrat, att intet behov av lagstiftning förelåge för de kommunala arrendenas
del. Jag har konfererat med en kamrat i 1936 års arrendeutredning örn detta,
och vi kunna inte erinra oss att vi ha yttrat oss på det sättet. När vi reste omkring
och tittade på dessa kommunala arrenden, fingo vi sannerligen inte den
uppfattningen, att dessa arrenden skulle vara. bättre skötta än andra arrendegårdar.
Det förhöll sig snarare tvärtom. Men jag vill minnas att vi voro eniga
örn att de direktiv som utredningen hade fått inte möjliggjorde för oss att framlägga
något förslag örn en förbättring av dessa kommunala arrendatorer ställning.
Därför blev inte heller något sådant förslag framlagt. Vi besökte under
vår resa en del kommunala arrenden, som lågo mycket långt bort ifrån respektive
städer. Jag vill erinra mig att bland annat Norrköpings stad hade mångå
kommunala arrenden, som lågo långt bort ifrån det stadsplanelagda området.
Jag skulle även tro att deras läge i förhållande till kommunen var sådant, att
man knappast kunde tänka sig, att de skulle bli föremål för någon slags exploatering
för bostadsändamål.

Örn man verkligen vill bereda dessa arrendatorer skydd, kan man'' ifrågasätta
örn det är klokt att som Kungl. Majit gjort i propositionen frångå utredningens
förslag örn femåriga arrendekontrakt och förorda endast. ettåriga sådana.
Herr statsrådet diskuterade mycket ingående detta spörsmål i sitt anförande och
framhöll som ett försvar för Kungl. Maj:ts ståndpunkt, att dessa arrendatorer
givetvis hade optionsrätt och att kommunerna självfallet komme att arrendera ut
de permanenta arrenden det här gällde på lång tid exempelvis 5—10 år. Man
får ju tro detta, men annars tycker jag nog att utredningens förslag om 5-åriga
arrendekontrakt för dylika arrenden var riktigast. Utredningsmännen ha ju
sagt, att jordägare skulle äga rätt att bryta arrendators optionsrätt, därest det

Nr 12.

Onsdagen elen 20 mars 1940 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal
jord m. m. (Forts.)

på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påtagligt men för jordägaren,
att arrendatorn kvarsäter å fastigheten. Genom detta uttalande ville
utredningsmännen bereda en kommun, som behöver ta i besittning utarrenderad
jord för bostadsbebyggelse eller annat ändamål, till exempel upplåtelse av tomt
för industribebyggelse, möjlighet att upphäva arrendet. I den situation sorn nu
föreligger är det väl inte annat att göra än att finna sig i den uppmjukning,
som arrendeutredningens förslag blivit föremål för. Jag kan emellertid inte
förstå annat än att det under sådana omständigheter är riktigast att följa herr
Hellbackens reservation, som går ut på bifall till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat.

I den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen förordas att en myndighet,
som _kan^ finnas lämplig för ändamålet, utverkar förordnande därom, att å
arrendet i fråga jämväl skall tillämpas någon eller några av de sociala arréndelagsbestämmelserna.
Jag har uppfattat saken så, att dessa reservanter med denna
^myndighet avsett vederbörande jordbrukskommission. Jag vill emellertid
ifrågasätta hur det skulle vara möjligt för en jordbrukskommission att sitta och
privat från fall till fall besluta, huruvida den i ena fallet skall ålägga kommunen
byggnadsskyldighet och i andra fallet ge arrendatorn rätt till jordförbättring
o. s. v. Den saken mäste väl regleras på annat sätt.

Herr talman! Jag har velat ge uttryck åt de synpunkter, jag nu anfört. Personligen
anser jag, att även Kungl. Majit har uppmjukat detta lagförslag i onödan
och att det hade varit riktigare att även i detta sammanhang hålla på den i
den sociala arrendelagstiftningen tillämpade principen om 5-åriga arrendekontrakt.
Örn man godtar denna princip bör man tillämpa den även när det gäller
de kommunala arrenden, som ha sådant läge att en bebyggelse i snar framtid
inte är tänkbar.

Herr talman! Som frågan nu ligger till ber jag att få ansluta mig till den
reservation, som avgivits av herr Hellbacken och som går ut på bifall till Kungl.
Maj :ts förslag oförändrat.

Herr Petterson i Degerfors erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jordbruksministern framförde ungefär de argument,
som jag trodde att han skulle komma med, nämligen att det inte går att skilja
ut arrenden av varaktig karaktär från arrenden av tillfällig karaktär. Lagen
skulle sålunda principiellt tillämpas på alla arrenden. Sedan skulle man likväl
bli tvungen att begära dispens för vissa arrenden och hänskjuta till en särskild
myndighet att skilja ut de arrenden, för vilka lagen icke skulle äga tillämpning.
Jag vill ifrågasätta örn det inte vore bättre att i lagen införa bestämmelser
örn denna särskillning, som ändå måste ske.

Till herr Pettersson i Dahl vill jag säga, att när jag åberopade 1936 års arrendeutredning
gjorde jag icke gällande att denna utredning sagt, att det inte
behöys någon lagstiftning för de kommunala arrendena, utan jag sade att utredningen
framhållit, att något behov av skärpta regler för dessas del icke förelåge.
På s. 2 i sitt utlåtande har utskottet nämligen, herr Pettersson i Dahl,
refererat 1936 ars arrendeutredning. Det heter där: »1936 års arrendeutredning,
vars betänkande legat till grund för den år 1943 antagna nya arrendelagstiftningen,
hade i samband med prövning av frågan örn vilka arrenden som
borde falla under de sociala arrendebestämmelserna under övervägande huruvida
dit borde hänföras arrenden av kommunal jord. I avseende härå yttrade
emellertid arrendeutredningen att något egentligt behov av skärpta regler för
dylika arrenden ej torde föreligga.» Det var just detta uttalande som jag hänvisade
till i mitt anförande.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Lundberg: Herr talman! När jag tar till orda efter herr statsrådets
temperamentsfulla anförande, vill jag i viss mån protestera dels emot herr
statsrådets kritik av reservanternas synpunkter och dels mot hans likställande
av kommunerna och en del andra jordägare.

Herr statsrådet protesterade mot att kommunerna skulle ha större frihet emot
arrendatorerna än staten själv och ansag detta orimligt. Det kanske då kan vara
lämpligt att erinra örn att kommunerna i regel få svara för byggenskapen inom
sina områden. Kommunerna måste se till att de ha tomtmark tillgänglig, dels
för bostadsändamål och dels för att bereda utrymme för de industrier, som söka
sig till tätorterna. Herr statsrådet säger, att han i princip vill söka få fram
en” jordlag, som skulle omfatta samtliga jordbruk i landet. Samtidigt säger
emellertid herr statsrådet, att han vill g''e möjlighet att skilja ut alla arrenden,
som icke rimligen böra falla under lagen. Herr statsrådet papekade strax innan
han fällde detta yttrande, att det var omöjligt att särskilja långtidsarrenderi
och korttidsarrenden och att det inte var lönt att skriva till Kungl. Maj :t och
begära utredning av denna fråga. .

Ett motiv som gjort att jag har anslutit mig till reservanterna är, att jag anser
att tillbörlig hänsyn i detta fall måste visas kommunernas synpunkter. Jag
har även en känsla av att Kungl. Majit såväl som utskottet varit benägna att
ge efter för den potentat, som kräver fullständighet i all lagstiftning, och att
de för att tillmötesgå önskemålen i denna riktning skjutit åt sidan reella fakta
och tillbörlig hänsyn. Det är ganska viktigt att vi i detta sammanhang göra
klart för oss, att den lagstiftning, som vi här diskutera, inte tillmötesgår något
av de krav man har rätt att ställa på en fullständig social arrendelag. Jag vill
erinra örn att denna sociala arrendelags grundläggande regler äro, att arrendetiden
skall vara relativt lång, att ägaren skall ha byggnadsplikt och att arrendatorn
skall ha optionsrätt jämte förköpsrätt. Efter vad jag kan förstå äro alla
på det klara med att varken propositionen eller utskottsutlåtandet tillgodoser
dessa önskemål. Utskottet har sålunda gjort flera ändringar i propositionen,
och där ändringar inte kunnat genomföras talar utskottet örn dispensrätt. Varken
propositionen eller utskottsutlåtandet torde salunda kunna tillfredsställa
någondera parten i detta sammanhang.

Jag har därför för min del den uppfattningen, att efter den urvattning, som
den sociala arrendelagen blivit föremål för både genom propositionen och utskottsutlåtandet.
ha de olika meningsriktningarna i denna fråga icke mycket
kvar att slåss för. Jag tror att man i stället skall söka göra klart för sig, att
man skall akta sig för att stifta en lag, som inte kan anses vara behövlig. Vi
ha ju under senare tid fått en sådan massa lagar och förordningar, att folk
i allmänhet har ganska svårt att hålla reda på dem.

En lagstiftning i denna fråga skulle med den utformning som utskottsmajoriteten
har förordat få karaktären av ett slags blindtarm, som såväl utskottet
som herr statsrådet anse inte kunna komma till skada. Men även om en blindtarm
kan vara av ganska oskyldig karaktär, kan den dock ganska smärtsamt
påminna örn sin existens, och man kan även få företaga åtgärder för att operera
bort den. Enligt min uppfattning måste man ha klart för sig, att kommunen
måste ha möjligheter att snabbt kunna bygga både för bostadsändamål och för
industriella ändamål. Låt oss säga att ett företag skulle vilja anlägga en industri
på en jordbrukstomt, som ligger på kommunens mark. Vi veta alla att
kommunerna äro angelägna att få industrier, och i regel erbjuda de en industri
att överta behövligt markområde för ett mycket rimligt pris. Låt oss nu säga,

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 12. 7

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

att det föreligger optionsrätt för arrendatorn på ett sådant område. Om då arrendatorn
säger: då inte kommunen själv skall bruka jorden utan vill överlåta
den till en industri kräver jag att få köpa in denna jord till samma pris, för
vilket denna industri blivit erbjuden att inköpa densamma. Nu kan man säga
att en sadan situation inte kan uppstå enligt den lag, som vi nu skola stifta
Men örn man överhuvud taget skall gå in för att ge arrendatorerna del av den
sociala arrendelagens förmåner, skulle man väl försöka att tillmötesgå även
dessa önskemal.

. Ja? tr°r ocksa att man överdriver, när man säger, att kommunerna icke skött
«« Pft S°m vore 9nskvärt för en utarrendera^ av marken. Jag vill i

detta sammanhang bara erinra örn att våra kommuner äro utsatta för en synnerligen
stark kritik och en offentlig översyn utan motstycke. Denna offentliga,
otta mycket hardhänta kritik medför större förmåner för arrendatorerna än
exempelvis den sociala arrendelagstiftningen har medfört för de arrendatorer
som arrendera jord i enskild ägo.

Jag har därför, herr talman, den uppfattningen, att -den ljusa bild, som både
herr statsrådet och utskottets förespråkare lia målat upp i samband med den
föreslagna lagstiftningen, i viss mån är överdriven. Jag anser i likhet med
kerr Olovson i Västerås, att man bör försöka åstadkomma ett särskiljande av de
anginstiga arrendena och de^ arrenden, som gälla mark, som kommunen anser
kunna komma att tas i anspråk för byggenskap inom en nära framtid Om nu
herr statsrådet kommit till insikt örn att ett sådant särskiljande är omöjligt,
tror jag nite att någon större olycka inträffar, därest man överlåter åt kommunerna
att fritt försöka planera för sina arrendatorer. I detta sammanhang bör
man enligt mm mening försöka väga mot varandra kommunens intressen och
arrendatorernas intressen. Då det i detta fall gäller byggenskap och industri,
mäste väl ända härvidlag de mångas nytta gå före den enskildes.

Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till deri av herr Norman m. fl avgivna
reservationen.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Det har varit en intressant
debatt sa till vida, som man finner att en hel del av kammarens leda*?“
aro ganska intresserade av att få så mycket lagar som

möjligt till skydd för den svage, i kväll deklarerat, att det icke är så ange
aget att ga m för skyddsåtgärder i detta fall. De följa väl den gamla regeln.
»när jag super är det rätt.» De kommuner, som anse sig besvärade av
denna lagstiftning, vilja naturligtvis icke ha den.

„ Som saken Hgger till, hade jag icke tänkt att begära ordet. Det är ju icke
sa mycket att gräla om här egentligen. Men då herr Pettersson i Dahl förklarade,
att han var ledsen över att statsrådet hade gjort uppmjukningen i
Haga örn optionsrätten från fem till ett år, ansåg jag mig böra begära ordet.

• Aye jo01?.. lc „ tycker att det är så ömmande för kommunerna, måste
jag anda försöka göra klart för mig vad som är förnuftigt eller icke. Kan
det verkligen vara förnuftigt att, såsom utredningsmännen föreslagit, optionsrätten
skall galla fem ar? En kommun har t. ex. arrenderat ut en gård på
em ar. fea blir det fråga örn en utvidgning av kommunens område för bebyggelse
och man har behov av att få taga hand om arrendatorns jord. Men
man skall da icke få^göra det förrän fem år förflutit — för den händelse
man nu icke hittat pa att med stöd av 4 § göra vissa bestämmelser innan
män arrenderade ut. Jag måste såsom ledamot av jordbrukskommissionen
lor Jönköpings Ian vid remissen av ärendet reagera mot detta förslag, och
jag haller statsrådet räkning för att han vidtagit en ändring i det avseendet.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

Det är en annan sak, som ingen ännu pekat på i debatten. Om vi studera
tabellen på s. 4, finna vi att det är 883 fastigheter, som äro bebyggda, och
2 326 fastigheter, som icke äro bebyggda. Syftet med den sociala arrendelagen
var val icke bara, att man skulle trygga arrendatorns rätt att få sitta
kvar, utan det syfte man ville nå var också, att jordägaren skulle tvingas
att taga hand om byggnaderna och sköta örn de. större reparationerna och
nybyggnaderna. Denna lag har ju lett till, såsom jag också skrev i mitt särskilda
yttrande till utskottsförslaget, att vi nu hålla på att avfolka en hel
del mindre jordbruksfastigheter i dubbelt snabbt tempo mot vad som skulle
lia skett, örn vi icke tillämpat sociala arrendelagens bestämmelser även för
de mindre fastigheterna. Detta kan nu icke hjälpas. Men jag har litet svårt
att förstå, att örn jag har min fastighet Södergård invid Sävsjö och arrenderar
tre tunnland obebyggd jord av Sävsjö kommun, det skall vara ett så stort
intresse för mig att behålla dessa tre tunnland, att jag måste ha en social
lagstiftning, som skyddar mig och ger mig rätt att arrendera jordstycket för
mer än ett år i sänder. Jag tycker icke, att jag egentligen kan hysa så stor
respekt för de 2 326 arrendatorerna, som av en kommun arrendera en icke
bebyggd jordbit. Dessa skola nu omfattas av lagbestämmelsen. Tager man
bort dessa 2 326 jordlotter, blir det som sagt icke mer än 883 jordlotter, som
det hela gäller.

Sedan departementschefen förbättrat förslaget och gjort det mera förnuftigt
och sedan utskottet också vidtagit vissa förbättringar, har jag ingenting
emot att gå med på lagen enligt utskottets förslag. Det kan ju ligga åtskilligt
i att man söker skydda dessa arrendatorer, som kunna ha behov av skydd,
även örn det icke är så stor anledning att tagia med arrendatorerna på de
obebyggda lägenheterna. Den ändring utskottet har gjort och som innebär
att man icke skall taga med sådana jordlotter, vars område ligger dels inom
stadsplanen och dels utanför densamma, finner jag också förnuftig.

Jag har, herr talman, velat säga detta., då jag tycker, att man kan ha anledning
att söka ställa kyrkan mitt i byn här. Det har också, enligt vad
jag förstår, utskottet strävat att göra. Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr andre vice talmannen angrep mig för att jag i mitt
anförande sagt, att jag ansåg det riktigare med femåiiga kontrakt än med ettåriga,
och andre vice talmannen menade, att nian får använda litet förnuft
när man lagstiftar här. Han talade vidare örn att det kan vara så, atthen
kommun behöver använda marken i fråga för bebyggelse eller exploatering
för något ändamål. Sedan nämnde han, att det finns möjligheter enligt 4 §
att göra förbehåll för dylika omständigheter. Ja. utredningen har också framhållit,
att örn det är till uppenbart men för jordägaren att arrendatorn kvarsäter
på fastigheten, skall han kunna taga jorden i anspråk själv. Statsrådet
har utförligt motiverat saken och dessutom sagt vad vi också voro på det
klara med i utredningen, att kommunerna viii i allmänhet ha en plan för
bebyggelsen och veta var den skall läggas. Det har tidigare framhållits av
herr Olovson i Västerås, att en de! av dessa arrendeområden ligga ett
utanför staden eller kommunen i fråga och äro sådana områden, som icke
kunna tänkas bli föremål för tätbebyggelse eller industribebyggelse. Då frågar
jag herr Carlström, varför dessa arrenden skola intaga en särställning.
Jag kan icke förstå, att det är oförnuftigt att använda femåriga arrendekontrakt
på dylika arrenden.

100

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal
jord m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen Carlström, som jämväl erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag fasthåller vid att det icke är förnuftigt att
stifta lagar i onödan, lagar som åstadkomma en hel del irritation och besvärligheter.
Jag hänvisade till den sociala arrendelagens bestämmelser. Herr Pettersson
i Dahl är mycket intresserad för den, men avigsidorna har han inte
tänkt på. När herr Pettersson i Dahl talar örn områden, som ligga långt ifrån
vederbörande kommun, menar herr Pettersson då de bebyggda eller de obebyggda
lägenheterna? Antalet bebyggda lägenheter, vilka äro utarrenderade för en
tid av 1 år eller därunder — och de lära väl icke ligga långt ifrån kommunen
— utgör 366, antalet sådana som äro utarrenderade på en tid av 1—-5 år utgör
267, antalet av dem som ha en arrendetid av 5—10 år är 158, och antalet
av dem som ha en arrendetid av över 10 år är 92. Det finns alltså ett försvinnande
litet antal, kan man säga, av den kategori, som herr Pettersson i Dahl
här anser att man måste skydda. De bli nu skyddade i alla fall, även örn de
icke få mer än ettårig optionsrätt. Man kan väi icke taga med alla dessa små,
som givetvis ligga närmast kommunernas område och som komma att vålla det
största besväret i 5-åriga arrenden. Det är bra, att 4 § finns, men herr Pettersson
i Dahl vet, hur det är när man skall börja på att sköta örn sådana saker.
Det är sannerligen icke lätt för jordbrukskommissionen att klara upp dylikt.
Ibland kanske kommunerna komma ihåg bestämmelserna, ibland icke. I det senare
fallet är man bunden av bestämmelserna i övrigt i lagen.

Jag tror, att det är klokt, örn man röstar för utskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Det är alldeles klart, att jag i mitt resonemang menade
bebyggda fastigheter. Lika tydligt är, att jag menade de bebyggda fastigheterna
av s. k. familjejordbruks karaktär. Se vi på den tabell herr Carlström åberopade,
finna vi, att de obebyggda fastigheterna äro förhållandevis mycket små
brukningsdelar. På de bebyggda fastigheterna ha vi däremot en hel del rationellt
skötta jordbruk, torde man väl kunna säga enligt nutida begrepp. Det är
klart, att jag avsåg dessa fastigheter.

Vidare yttrade:

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag skall icke mycket förlänga debatten. Jag
vill bara deklarera, att under den här förda diskussionen och vid studium av
utskottets utlåtande har jag kommit till den bestämda uppfattningen, att
Kungl. Maj :ts förslag är det som ger arrendatorerna det bästa skyddet. Man
kan icke heller göra gällande, att några orimliga krav ställas på kommunerna.
Jag kommer därför att ansluta mig till Kungl. Maj:ts förslag och ber att få
yrka bifall till herr Hellbackens reservation.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Bara ett par ord till slut.

Jordbruksministern rent av ropade ut: »Skola kommunerna ha större frihet
gentemot sina arrendatorer än staten?» Det var den gamle agitatorn, som
talade med en viss adress. Det hördes på den siste talaren, att brevet nått fram
till adressaten.

Nu är det i alla fall så, att reservanterna ingalunda mena, att kommunerna
skola lia större frihet gentemot jordbruksarrendatorerna i egentlig mening. Det
är tvärtom på det sättet, att reservanterna vilja ha ett bättre skydd för arrendatorer,
som sitta på mera permanenta arrenden, än vad jordbruksministern
föreslår. Örn herr Pettersson i Dahl vill hjälpa till med att skapa ett bättre

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

101

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

skydd för dessa, t. ex. genom femåriga arrenden, skall han rösta med reserva tl°I)en

väsentliga anledningen till att jag begärde ordet var den, att jordbruksministern
gjorde ett sådant väsen av 4 §. Han förebrådde mig, att jag icke ville
tillerkänna 4 § något värde. Jag ber örn ursäkt, men jag tillerkänner den intet
värde. Jordbrukskommissionen är nämligen enligt min mening icke alls
ett lämpligt organ när det gäller att bedöma en stads utvecklingsmöjligheter.
Jordbrukskommissionen är ett utomordentligt bra organ för att bedöma, örn
en gödselstad är väl anlagd eller om en loge är riktigt byggd. Jag kan taga
ett exempel från länsbänken här. Herr Andersson i Surahammar, sorn arbetat
i jordbruket i hela sitt liv, är ledamot av jordbrukskommissionen, så vitt jag
förstår en alldeles utmärkt ledamot. Men icke tror jag att han själv gör anspråk
på att kunna bedöma, i vad mån Västerås stad behöver ökat utrymme
för sin bebyggelse. En annan av mina kamrater på länsbänken,_ borgmästare
Rylander, som är ordförande i byggnadsnämnden, är bättre skickad därtill.
En stads’ byggnadsnämnd vet bättre, örn staden behöver den av staden ägda
jorden för bebyggelse, än någon jordbruks kommission kan veta.

Herr Hellbacken: Herr talman! Jag vill till herr Olovson säga, att han skall
icke bara läsa 4 § första stycket utan också 4 § sista stycket. Herr Olovson
säger, att jordbrukskommissionen begriper synnerligen litet, vad en stad behöver
för sin utveckling, men bättre hur en gödselstad skall anläggas. Jag kan
försäkra herr Olovson att jordbrukskommissionen icke har med det sistnämnda
att skaffa. Men är det så, att staden icke är nöjd med det beslut jordbrukskommissionen
kommer till rörande dispositionen av jorden, kan den gå till länsstyrelsen
och överklaga beslutet där. Finner staden, att länsstyrelsen icke heller
bifaller dess begäran, kan den gå till den högsta myndighet, som finns här i
landet, och denna skall väl, herr Olovson, ha möjlighet att bedöma saken, sa
att det blir ett rättvist utslag.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Vad herr Hellbacken sade förbättrade
icke saken. Nu vet jag icke, hur jordbrukskommissionen i Kopparbergs län
är sammansatt, men vad som gäller min bänkkamrat fran Västmanlands län.
gäller otvivelaktigt också örn herr Hellbacken, Som tillika är ordförande i
jordbrukskommissionen i Kopparbergs län. Trots att herr Hellbacken icke bor
så långt från Ludvika, är säkerligen byggnadsnämnden där bättre skickad att
bedöma vad staden behöver för en fortsatt bebyggelse än herr Hellbacken
Herr Hellbacken hänvisar till länsstyrelsen. Ja, det beror på vilken länsstyrelse
det är. I Kopparbergs län går det väl rätt bra nu att bedöma jordbruksfrågor,
liksom i en del andra län. Men när det är fråga om att ^bedöma
en stads behov av tomter för sin utveckling, är jag icke alls säker på att en
landshövding i allmänhet är bättre skickad än byggnadsnämndens ordförande
eller nämnden i dess helhet.

Som sagt: herr Hellbackens replik gjorde icke saken bättre.

Herr Lundstedt: Herr talman! Förlåt att jag, när debatten redan var avslutad,
begärde ordet.

Jag önskade emellertid säga, att jag under denna debatt, trots att jag norde
jordbruksministerns glänsande anförande, bär fatt starka sympatier för don
av herr Olovson i Västerås m. fl. avgivna reservationen. Jag ser propositionen
som ett uttryck för vad som ofta förekommer, nämligen en strävan fran
lagstiftarens sida att i alla vinklar oell vrar, som jag brukar uttrycka det,

102

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

åstadkomma rättvisa. Det är naturligtvis så, att skyddet för arrendatorn blir
starkare enligt propositionen än enligt utskottets förslag och att utskottets
förslag återigen innebär ett starkare skydd för arrendatorn än reservationens.
Men detta hävdande av rättvisesynpunkterna har alltid en annan sida. Det
kan hända, att, om man här i rättvisans namn vill åstadkomma visst skydd
„ arrendator, man samtidigt åstadkommer skada för en mängd andra
människor. Det förefaller mig verkligen, som om det förhölle sig på det sättet,
att det i vissa kommuner — jag kan peka på den kommun jag själv tiller
skulle kunna lända till ganska stor skada, örn kommunen vore bunden
pa det sätt, som föreslagits i propositionen eller av utskottet. Jag tror, att det
är nödvändigt att sätta sig in i att det skydd, som har av setts med den s. k
sociala arrendelagstiftningen, helt enkelt är olämpligt att genomföra i fråga
°im JjSSa kommuner. Nu vill man ju icke heller ifrågasätta ett lika starkt
skydds genomförande för de kommunala arrendena. Men man driver dock analogien
alltför långt. Kan det icke tänkas, att situationen helt enkelt är den,
att arrenden under vissa kommuner böra helt undantagas från den sociala arrendelagstiftningen?
Detta betyder icke, herr talman, att hithörande arrendatorer
äro utan rättsskydd.

•TT..^fgo^er ^rför fiir min del att få yrka bifall till den av herr Olovson i
Västerås m. 11. avgivna reservationen.

Herr Hellbacken: Herr talman! När jag hörde den senaste talarens anförande,
kunde jag icke annat än draga den slutsatsen, att han varken läst propositionen
eller utskottets utlåtande och att han ej heller känner till hur förhållandena
i verkligheten äro på detta område. För närvarande finns det nämligen,
nerf Lundstedt,, intet som helst skydd för arrendatorer på kommunal jord.
För dem gälla icke de sociala arrendebestämmelserna. Denna proposition avser
att skapa ett minimum av skydd för dessa arrendatorer. De jordägande
städerna och samhällena äro den mäktigare parten, och arrendatorerna äro den
svagare parten. Sådana arrendatorer ha nu, herr Lundstedt, en så osäker ställatt
de kunna drivas fran jordbruket med redskap och djur, när helst
staden eller samhället sa finner för gott. För dessa arrendatorer finnes inte
skydd mot övergrepp till skillnad mot vad som gäller för arrendatorer av enskild
jord.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag hörde mycket litet av herr Hellbackens
anförande, men jag förstod, att han menade, att min ståndpunkt skulle vara
omotiverad med hänsyn till vad som sagts i såväl propositionen som utskottets
utlåtande. Jag ^får gentemot detta påstående helt enkelt bestrida detsamma.
Jag har läst både propositionen och utskottets utlåtande, och jag vidhåller
vad jag förut framhållit, nämligen att det icke alltid är så att man genom
att hävda ett till synes påfallande skyddsbehov därmed gagnar det allmänna.
Jag menar, att även örn man därmed skulle gagna en viss arrendator, låt
oss säga i uppsalatrakten, sa kan det, trots de reservationer som äro gjorda
i de föreliggande förslagen, leda till mycket betänkliga konsekvenser för andra
medborgare därstädes.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet oförändrat; samt 3:o) bifall till den av herr Norman m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
under 2:o) angivna propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Olovson i Västerås begärde emellertid votering, i anledning varav herr tal -

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

103

Försina till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord m. m. (Forts.)

mannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under l:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Olovson i Västerås votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 14 antager bifall till utskottets hemställan,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herr Norman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och votenngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under l:o) angivna
propositionen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren beträffande andra lagutskottets förevarande
utlåtande nr 14 bifaller Kungl. Maj :ts förslag i ämnet oförändrat, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i nämnda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funné flertalet
hava röstat för nej-propositionen. Herr Hellbacken begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstnings apparat verkställdes. Däivid avgåvos
75 ja och 81 nej, varjämte 1Ö av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion örn åtgärder för utbildning ^av teknisk
personal och yrkesmän för rationalisering av jordbrukets inomgårdsarbeten

nr 7 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § 1 och 4 mom. samt 10 § 1 och 5 mom. förordningen

104

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 194G em.

Motion om
det s. k. investeringsrådets
utrustande
med
beslutande
befogenheter.

den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse i vissa
lall av mark å renbetesfjällen i Jämtlands län m. m., jämte i ämnet väckt
motion; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion örn ökad medverkan genom radion i propagandan för anskaffning
och läsning av värdefull litteratur.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4,
över motion om det s. k. investeringsrådets utrustande med beslutande befogenheter.

. I en in.om andra kammaren vackt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion nr 295, hade herr Hagberg i Luleå m. fl. hemställt, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit hemställer att det s. k. investeringsrådet utrustas
med beslutande befogenheter».

Utskottet hemställde, att motionen 11:295 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Fahlman, som ansett, att viss i reservationen
angiven del av utskottets motivering bort utgå.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Fahlman: Herr talman! Den föreliggande motionen går ut på att nksdagen
hos Kungl. Maj :t skulle hemställa o,m att investeringsrådet utrustas
med beslutande befogenhet. Alla hörda remissinstanser ha liksom utskottet
ansett det icke vara lämpligt att tillstyrka motionen. Däremot säger utskottet,
att det vöre enligt utskottets mening välbetänkt, örn investeringsrådets
verksamhet kunde förlänas fastare former än för närvarande är fallet. Vidare
säger utskottet: »Rådet skulle helt visst pa ett än bättre sätt kunna fylla sin
uppgift, örn det försages med ett kansli, som kunde insamla och bearbeta sådant.
statistiskt material, som kan vara erforderligt för bedömande av planerad
investering och tidpunkten för densamma samt i vilken mån investering
v?.rJv1 £en kommer till stånd. Detta synes väsentligt kunna underlätta rådets
viktiga uppgift.» Jag bär icke kunnat följa den fingervisning utskottet gett,
da jag ansett rådet besitta nödig kompetens, erfarenhet och omdöme att självt
latta beslut och göra de framställningar, som kunna betingas av önskväi dheten
av en fastare organisation. Jag yrkar bifall till reservationen.

. Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! I efterkrigsprogrammet talas det om att
investeringsrådet bör bli ett organ, som bör kunna styra investeringarna såväl
1 rr+r 6n i a SOm den easkilda verksamheten. Programmet betraktar därvid
otlentliga och enskilda investeringar som jämförbara och menar, att enskilda
investeringar komma att påverkas genom beslut, som fattas av samhälleliga orHet
är huvudinnehållet i det resonemang, som utvecklas i arbetarrörelsens
eiterkrigsprogram, som ju numera är regeringsprogram. Vi anse den tanken
vara riktig. Vi anse, att nuvarande system där investeringarna inriktas på det
pa kort sikt mest vinstgivande utgör, vid sidan lav den s. k. underkonsumtioknsernas
mest framträdande och lättast utpekade orsak, och att båda dessa
företeelser äro beståndsdelar i den moderna kapitalistiska ekonomien. I efter*

Onsdagen den 20 mars 194G eiri.

Nr 12.

105

Motion om det s. k. investeringsrådets utrustande med beslutande befogen heter.

(Forts.)

krigsprogrammet ställes knavet på full sysselsättning Som det allra första. För
att klara denna uppgift kräves enligt vår uppfattning, att man åstadkommer
sådana möjligheter, latt samhället kan leda och dirigera näringslivet

Utskottet har givit industriförbundet, lantbruksförbundet, bankföreningen
och Kooperativa förbundet jämte landsorganisationen tillfälle att yttra sig över
motionen. Det förstnämnda säger naturligtvis nej. Industriförbundet säger sig
icke tro på möjligheten att under kriser stimulera investeringarna. Lantbruksförbundet
deklarerar ovilja mot tvångsmetoder och byråkratisenng, som det
också brukar heta i PHMrpropagandan, medan bankföreningen säger, att de
föreslagna åtgärderna icke rimma med fritt initiativ och fri _ företagsamhet.
Ja, det är naturligtvis meningen att begränsa ett sådant fritt initiativ och en
sådan fri företagsamhet., som leder till kriser och arbetslöshet. Men sådana
tvångsmetoder, som kunna hålla hjulen i gång och som möjliggöra att lösa
den ställda uppgiften örn full sysselsättning, som ökar folkets välstånd, irna9,
vi naturligtvis vara nyttiga. Det behöver ju icke alls leda till en ökad byrakratisenng Kooperativa

förbundet framhåller för sitt vidkommande att man för att genomföra
det förslag, som vår motion har givit, skulle behöva en dyrbar förvaltningsapparat,
att stora svårigheter skulle uppstå vid avvägningen av olika
investeringsbehov och att investeringsverksamheten vid. en.kris icke kan uppmuntras.
Ku har ju även Kooperativa förbundet deltagit vid utfoimningen.av
efterkrigsprogrammet, och man mäste ju fråga sig, örn dess uttalande, som jag
här har återgivit, innebär, att Kooperativa förbundet föreställer sig, att sa genomgripande
förändringar av samhället, som ett förverkligande av kravet pa
full sysselsättning innebär, skulle kunna genomföras utan särskilda åtgärder och.
utan att svårigheter ''därvid uppstå, .

LO för sitt vidkommande vill, enligt det referat, sorn har lämnats tran utskottets
sida, uttrycka den uppfattningen, att det är viktigare, att det nuvarande
investeringsrådet får tekniska resurser än en ökad makt, sådan som vi ha
rekommenderat. Jag skulle vilja säga, att det ena utesluter ju icke det andra.
Tvärtom tycker jag, att vad LO påpekat angående det nuvarande investeringsrådets
brist på resurser egentligen är en bekräftelse på riktigheten av den
kritiska framställning, som vi här givit, och ett stöd för kravet på åtgärder.
Utan de ökade tekniska resurserna som landsorganisationen rekommenderar
som nödvändiga, kan ju det nuvarande investeringsrådet icke uträtta någonting,
icke ens som ett rådgivande organ, och allra minst kan det få den dirigerande
och kontrollerande funktion i näringslivet, som efterkrigsprogrammet
och vår motion rekommenderar att rådet skall få sig anförtrodd.

Sedan jag närmare har granskat de utlåtanden, som utskottet åberopat sig
på, måste jag säga, att man får intrycket, att utskottet^ överbetonat den negativa
tendensen i åtskilliga yttranden och därmed också dolt, att i vissa yttranden
i sak faktiskt den linje förordats, som rekommenderats i motionen. Konjunkturinstitutet
exempelvis förklarar visserligen, att det anser sig sakna nö
dig kompetens att yttra sig i själva frågan om man skall ge rådet ökade befogenheter,
nion anför såsom en principdcklaration följande: »En koordinering
av den privata och statliga investeringspolitiken och ett inpassande avdensamma
i den allmänna ekonomiska politiken är enligt nämndens uppfattning
en nödvändig förutsättning för en framgångsrik sysselsättningspolitik.» Uttalandet
innebär tydligen ett gillande av den huvudtanke som framförts i var

Vad beträffar landsorganisationen så säger denna i sitt yttrande, vilket ju
icke framgår här av utskottets redogörelse, att den intar, jag citerar, »en myc -

106

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Motion örn det s. k. investeringsrådets utrustande med beslutande befogen heter.

(Forts.)

ket positiv ståndpunkt till Hagan om en i stort sett samliällsstyrd investeringsverksamhet»,
men den ställer sig tvekande till förslaget att'' utrusta investenngsrådet
med de befogenheter vi här ha föreslagit. Den menar, att efterkrigsprogrammet
nog avsåg att andra organ än rådet skulle få dessa befogenheter.
Samtidigt finner emellertid landsorganisationen det icke alls orimligt, att
mvesteringsrådet liksom motsvarande institution i England skulle erhålla rätt
att bestämma över investeringar, som överskrida vassa bestämda belopp. Landsorganisationen
yttrar vidare följande: »Hela frågan örn lämpliga former för
en samhällelig plan- och investeringsverksamhet borde göras till föremål för
utredning.» Det är som synes någonting annat än den negativa framställning
av landsorganisationens yttrande, som innehållcs i utskottets utlåtande.

Utskottet tycks föreställa sig, att de föreslagna befogenheterna kunde möjliggöra
en begränsning av investeringarna vid högkonjunktur men icke leda
till att dessa kunde ökas under en kris. Men om det resonemanget är rätt, så
är ju efterkrigsprogrammet fel. Då är ju hela den allmänna syn på investeringspolitiken,
som exempelvis socialdemokratien lancerade under 1930-talet
och vars grundtanke var, att investeringarna från det allmännas sida borde
ökas under kriser, förkastad. Över en miljard kronor stå nu såsom beredskapsanslag
till regeringens förfogande. Örn utskottet har rätt i sitt resonemang örn
att man icke skulle kunna öka investeringarna genom en sådan här organisation
under kristider, så har ju beviljandet av dessa beredskapsanslag varit tämligen
meningslöst. Naturligtvis går det att öka investeringarna även under
kriser. I varje fall går det att öka de allmänna investeringarna. Det är ju
mångå erfarenheter, som ha visat, att detta är möjligt.

Men kårnfragan är icke detta. Kärnfrågan är ju här örn man under en högkonjunktur
skall försöka vidtaga åtgärder för att hindra eller åtminstone dämpa
en kris. Hittills har ju ingenting företagits i sådant syfte. Man kan naturligtvis
icke heller uppnå ett sådant resultat, därest man icke under högkonjunkturerna
åstadkommer en verklig ekonomisk planering och kontroll, och en
sådan ekonomisk planering och kontroll har ju som förutsättning en central
styrning av investeringarna i hela näringslivet, örn storfinansen uppfattar det
som frihetsinskränkande, vilket den ju tydligen gör, enligt de yttranden, som
här ha återgivits, beror det ju bara på att den anser anarkien i det ekonomiska
livet inklusive kriser och arbetslöshet, som denna anarki leder till, vara liktydig
med vad den menar med frihet. Örn man intager denna negativa inställning
utgår man ju faktiskt från att det ekonomiska livet skall följa sina hittills
praktiserade anarkiska regler. Man avstår från att vidtaga åtgärder i syfte
att skapa det nya samhälle, där den fulla sysselsättningens program kan förverkligas.

Å andra sidan pekar utskottet på nödvändigheten av att ge investeringsrådets
verksamhet fastare former än hittills. Detta råd borde exempelvis, förklarar
utskottet, ha ett kansli, som kan insamla och bearbeta statistiskt material.
Med denna förklaring har utskottet närmat sig den ståndpunkt, som motionärerna
intagit i frågan. Men är det icke å andra sidan en hård dom utskottet
fäder över ett med stor pompa tillskapat s. k. investeringsråd, när utskottet
framhåller att rådet icke ens har tillräckliga resurser för att kunna följa utvecklingen
på området, långt mindre då att styra densamma, såsom efterkrigsprogrammet
och regeringsprogrammet tala örn?

Jag vill naturligtvis icke förstora meningsskiljaktigheterna mellan utskottet
och oss. Det förslag, som det nu gäller att taga ställning till, berör ju bara en
del av det problem, som vi ha behandlat i flera olika motioner, motioner, som
gemensamt syfta till att åstadkomma den ekonomiska planering och den led -

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

107

Motion om det s. k. investeringsrådets utrustande med beslutande befogenheter.
(Forts.)

ning av näringslivet, förutom vilken efterkrigsprogrammets löften riskera att
stanna på papperet. Indirekt utläser jag nämligen ur utskottets utlåtande en
bekräftelse på att det icke är väl ställt på detta område.

Herr talman! Löftena örn full sysselsättning innebära en mycket stor förpliktelse.
De kunna icke realiseras utan långtgående statlig dirigering och
utan en verklig planering av det ekonomiska livet. Regeringspartiet har ute
i landet försökt att försvara, att man icke vid investeringsrådets tillskapande
gav rådet de befogenheter, som arbetarrörelsens efterkrigsprogram talar örn.
Man har försökt försvara detta med tal örn att under en högkonjunktur finns
det ju inget sysselsättningsproblem. Då finna ju alltid de kapitalresurser som
finnas användning. Det är först när krisen kommer, har man sagt, som man
har anledning att på allvar ingripa, men då skall man också skapa de befogenheter,
som äro nödvändiga därför. Detta resonemang, har bland annat utvecklats
av finansministern vid ett par diskussioner som jag haft med honom, och
det torde också motsvara meningen hos åtminstone flertalet av dem som ha
yttrat sig i denna fråga. Men örn man väntar med att ingripa, tills krisen kommer,
så innebär ju detta, att man liksom tidigare är hänvisad till improvisationer
för att klara den arbetslöshet som uppstår. Det betyder ju icke, att man
i förväg kan inrikta produktionen på att förhindra en kris eller att dämpa en
kris, vilket ju ändå är en huvudtanke i själva efterkrigsprogrammet. Med
hänsyn härtill ådrager sig riksdagen ett mycket stort, ansvar, örn riksdagen
icke, när man redan börjat tala örn att man tycker sig ganska nära kunna
skymta konturerna av en ny ekonomisk kris, i tid vidtager åtgärder för att
möta en sådan. Och bland de åtgärder, som kunna ifrågakomma för att avvärja
eller dämpa en kris, är naturligtvis en central planering, varl ingår en
central dirigering av investeringarna i näringslivet, en avgörande betingelse för
att nå ett framgångsrikt resultat. På grund därav har jag ansett denna fråga
så viktig, att jag. trots utskottets negativa inställning i frågan och för att understryka
den vikt, som vi för vår del tillmäta detta problem, även örn det är
ett detaljprogram, skall be att få yrka bifall till den motion, som avlämnats i
denna fråga.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Jag ifrågasätter örn icke motionärerna
lia gått litet för långt i det här stycket. Utskottsmajorite.ten är nog, när det
gäller att skapa förutsättningar för den fulla sysselsättningens politik, ense
med motionärerna örn de linjer som finnas uppdragna i arbetarrörelsens program
för krisens bekämpande. Vi äro ense med kommunisterna, så länge de
deklarera, att de följa oss. I förevarande fall ha vi dock inom utskottet funnit,
att motionärerna synas utgå från att investeringsrådet visserligen i första
hand tillkommit. för att vara ett statens kontrollerande organ men att rådet
kan utrustas med utomordentliga maktbefogenheter med rätt att vidtaga mycket
långt syftande åtgärder för att åstadkomma en önskvärd konjunkturutjämning
på arbetsmarknaden. I det stycket tror jag, att motionärerna ha låtit
förleda sig till ett önsketänkande.

Såvitt utskottet har kunnat utröna finns det ingenstans utsagt vare sig hos
efterkrigsplaneringskommissionen eller hos andra, att den tanken legat bakom
tillkomsten av investeringsrådet. Så långt utskottet kunnat få en uppfattning
örn investeringsrådets verksamhet, sammanfaller denna uppfattning med den
mening, som framförts i Kooperativa förbundets och landsorganisationens remissvar.
Investeringsrådet är ett rådgivande organ, som bör hålla kontakt
med det ekonomiska livets och arbetsmarknadens utveckling, det bör lämna
råd och tips för investeringar, och det bör kunna komma med föreställningar

108

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Motion om det s. k. investeringsrådets utrustande med beslutande befogen heter.

(Forts.)

mot under en uppåtgående konjunktur vidtagna olämpliga investeringar lika
väl sorn rådet givetvis bör kunna komma med förslag till investeringar under
en lågkonjunktur. Men att utöver denna rad av inspirerande uppgifter, som
sålunda investeringsrådet skulle lia, utrusta det med den maktfullkomlighet,
som motionärerna önska, skulle betyda att man införde en helt ny princip i
vår lagstiftning. Det skulle innebära, att vi under rådande fredsförhållanden
skulle införa en lagstiftning som är avsedd för kris- och krigstid.

Vi utgå inom. utskottet ifrån att de rekommendationer som investeringsrådet
lämnar arbetsmarknadens parter, det fria näringslivets män. skola las ad
notam. Det har ju betygats från det fria näringslivets män, att man vill samarbeta
då det gäller den fulla sysselsättningens politik. Vi utgå också ifrån
att det är statsmakterna angeläget att ett sådant samarbete kommer till stånd.
Därest de rekommendationer, som lämnas genom investeringsrådet, icke skulle
efterföljas av vederbörande, må det ankomma i första hand på andra statliga
organ än investeringsrådet att reglera förhållandena på arbetsmarknaden, tills
nödvändiga lagstiftningsåtgärder hinna vidtagas för att utrusta de samhällsorgan,
som behövas vid ett sådant tillfälle, med fullmakter. Det har ifrån
riksdagens och regeringens sida så ofta talats örn att vi hysa det förtroendet
för det fria näringslivet, att detta vill samarbeta i det syfte, som motionären
herr Hagberg nyss talade örn, nämligen att realisera den fulla sysselsätlningens
politik. Även örn det här och var inom riksdagen finns misstro mot en
sådan vilja, så kunna vi icke rimligtvis gå att lagstifta på sätt, som motionärerna
önska, så länge icke anledning därtill föreligger.

Jag hemställer, herr talman, nied det jag har anfört om bifall till utskottets
jakande.

I detta sammanhang vill jag gentemot herr Fahlman säga, att icke behöver
val ändå riksdagen — det är ju fråga om ett råd, som har tillkommit genom
Kungl. Maj :ts beslut och säkerligen genom inspirationer ifrån riksdagen
— vara så högaktningsfull och säga, att man måste vänta på åtgärder från
investeringsrådets sida, så att riksdagen icke ens skulle våga uttala den meningen,
att rådet bör göras arbetsdugligt för sådana uppgifter, som det är
avsett för, nämligen att insamla material för att kunna bedöma den blivande
investeringen, såväl när det gäller högkonjunkturer, som när vi dala ned i
en kris.

Jag ber sålunda än en gång, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är ju icke mycket att tillägga i
denna fråga, men jag kan ändå icke låta bli att göra ett par repliker. Beträffande
frågan örn vad man skulle kunna behöva genomföra för lagstiftning vill
jag för det första erinra därom, att en lagstiftning som möjliggör för samhället
att styra investeringarna ha vi ju för närvarande. Detta förfarande har
tillämpats nu under krisen med de särskilda förhållanden som rått till följd
av knapphet på viktiga förnödenheter. Detta har, säger Kooperativa förbundet
i sitt yttrande, tillämpats med framgång, i det att man tack vare den
centrala dirigeringen kunnat lösa de uppgifter som stått på dagordningen.
Jag vill här erinra örn hur man tack vare dessa fullmakter och denna lagstiftning
kunnat begränsa verksamheten på ett område för att i stället öka den
sa mycket iner pa ett annat område. Sa hade exempelvis upprustnmgsproduktionens
väldiga expansion under kriget inte varit tänkbar eller möjlig, därestdet
icke funnits sådana statliga fullmakter. Praktiskt är ju saken prövad under
alldeles särskilda förhallanden. Vad man gjort under en kristid och under

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

109

Motion om det s. h. investeringsrådets utrustande med beslutande befogen heter.

(Forts.)

knapphetsförhållanden är naturligtvis delvis av en annan karaktär än sådana
åtgärder, som man vill genomföra under fredsförhållanden. Men till sitt syfte
skulle dessa åtgärder ha att lösa den fulla sysselsättningens problem. Dessa
problem kan man icke lösa, örn man inte åstadkommer en central planering och
skaffar sig de resurser, som finnas för att statsmakterna skola kunna bestämma
var krafterna skola sättas in, var man skall investera och vad man skall
företa sig.

Utskottets talesman hänvisade härvidlag till att, som han sade, det fria näringslivets
män ha betygat sin vilja till samarbete med statsmakterna för att
åstadkomma denna fulla sysselsättning. Ja, det vore ganska orimligt, örn man
skulle utgå ifrån att näringslivets män inte ville bekänna sig till att man bor
lia full sysselsättning. Ty ingen skall väl våga påstå, att det vore ett idealiskt
förhållande med 50 000 eller 100 000 arbetslösa. Härvidlag hänger det emellertid
inte på vad den enskilde kapitalägaren önskar. En önskan har yäl. denne
säkerligen under alla förhållanden, nämligen att hålla produktionen i gång sa
mycket som möjligt för att få så stora vinster som möjligt. Enligt den moderna
ekonomien leder emellertid detta till en investeringsverksamhet, som bestämmes
av var man tror sig få de största vinsterna pa kortast möjliga tid.
Detta förhållande medför också, att man mycket snart får en stockning, d. v. s.
att man liksom pumpar ett investeringsområde fullt och sedan står man där
med en stockning, som snart leder till en ekonomisk kris. Frågan om att
åstadkomma en samhällelig planering och en samhällelig ledning av näringslivet,
där makten att bestämma investeringarna är ett mycket viktigt element,
beror ytterst på örn man kan skapa sådana förändrade betingelser,. som vi
aldrig haft i detta samhälle, för att hindra arbetslöshet och för att hindra en
kris

Örn man ställer sig på utskottets ståndpunkt. innebär detta, såsom utskottets
talesman här också framhållit, visserligen inget avståndstagande i princip
från tanken, utan bara att man vill vänta. Man säger, att örn det blir nödvändigt,
böra åtgärder vidtagas ungefärligen i den föreslagna riktningen.
Villkoret är emellertid, att det blir nödvändigt. Jag anser dock att man med
utgångspunkt från hittillsvarande erfarenheter kan utgå ifrån, att rlet kommer
att bli nödvändigt. Jag tror inte att utskottets talesman kail peka pa en
enda vidtagen åtgärd, som skulle kunna förändra själva utvecklingsförloppet
i det ekonomiska livet och som skulle innebära någonting principiellt nytt. Da
bör man väl kunna räkna med att de lagar, som bestämde den ekonomiska utvecklingen
före kriget, komma att gälla allt fortfarande. Da kommer man ålitså
till det stadium, där man, enligt vad utskottets talesman här säde. bör få
ingripa, d. v. s. man anser det vara nödvändigt. Jag vill än en gång understryka
att vi motionärer icke velat vänta till dess att det blir. oundgängligen
nödvändigt, d. v. s. då en kris eller massarbetslöshet redan inställt sig. Vi
vilja i stället vidta beredskapsåtgärder i god tid såsom efterkrigsprogrammet
för övrigt förutsätter. Det är den enda förutsättningen försatt man verkligen
skall kunna lösa dessa problem i den anda som efterkrigsprogrammet
ger uttryck åt.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Det är egentligen två skilda saker som
herr Hagberg i Luleå här talat örn. Å ena sidan säger han att vi skola planera
för full sysselsättning. Örn den saken står här ingen strid. A andra sidan vill
herr Hagberg att vi skola förstärka ett statligt organ, som skall erhålla rätt
att dirigera näringslivet redan under den konjunktur, i vilken vi nu befinna
oas. Detta förutsätter att en lagstiftningsåtgärd mäste vidtagas. Utskottet har

Ilo

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Motion örn det s. k. investering srådets utrustande med beslutande befogen heter.

(Forts.)

emellertid icke ansett sig kunna vara med härom. Samtliga remissinstanser
som varit i tillfälle att ge besked på den punkten, ha likaledes avstyrkt de
i motionen föreslagna^ åtgärderna. Ingen har emellertid gått emot planen som
sadan att man skall åstadkomma den effekt i näringslivet, som man här talat
om.

Herr Fahlman: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har som skäl för
utskottets skrivsätt i denna fråga anfört, att man velat ha rådet arbetsdughgt.
dag bär reserverat mig på den punkten. Jag tillåter mig betvivla, att
rådet, sadant som det nu är sammansatt, icke skulle vara arbets dugligt.

■m-6? * Lulea: Herr talman! Herr Jansson i Kalix har alldeles

riktigt uppfattat mig då han utgår ifrån, att jag anser det nuvarande tidsläget
vara mycket lämpligt för genomförandet av de i motionen föreslagna åtgärderna.
Vi ha nu en konjunktur, i vilken vi anse det vara nödvändigt att
gora någonting. Vi äro alla ense örn att åtgärder måste vidtagas för att
undvika en kris. Vi motionärer vilja emellertid inte vänta tills krisen har
inträtt, ty da accepterar man tesen att vi måste få en stor arbetslöshet.

Gentemot vad herr Jansson framhöll att ingen, remissinstans uttalat sig
för åtgärder i denna riktning vill jag påpeka, att LO:s uttalande i verkligheten
gar i denna riktning. LO har ju sagt, att hela frågan örn lämplig form
samhällelig planering av investeringsverksamheten borde göras till föreinal
för utredning. Detta är ett ganska positivt uttalande i riktning mot vad
V1 förordat, även örn LO icke formellt accepterar själva det yrkande som
vi ställt. DO har härvidlag använt en motivering, som innebär att LO icke
anser investeringsrådet vara det lämpliga och tillräckliga organet för att nå
just detta stora syfte.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Herr Fahlman kallade upp mig för att
säga några ord. Jag har aldrig sagd, att jag betvivlade, att investeringsrådet
vöre vuxet sm uppgift. Men vad jag liksom utskottsmajoriteten utgått från
ar, att investeringsrådet inte arbetar efter sådana riktlinjer, som här skisserats.
Detta säger även LO och Kooperativa förbundet. Rådet har icke varit
utrustat med arbetskraft, så att det kunnat lägga upp arbetet efter sådana
linjer, att det behärskar arbetsmarknaden så, som vi ansett vara önskvärt.
Idet är endast av den anledningen, som vi önskat ha den formulering vi använt,
och inte dä,rför att vi hysa misstroende mot investeringsrådets kapacitet
att utföra sin arbetsuppgift.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde proposition*jr.
l)a 1:°) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som föreslagits i den vid utlåtandet
•°gf-1? rcservationen; samt 3 :o) avslag på utskottets hemställan och bifall
i stallet till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7.

Motion angående
bestridande
av kostnaderna
för
av myndighet
förordnade
ordningsvakter.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5 över
motion angående bestridande av kostnaderna för av myndighet förordnade
ordningsvakter.

I en inom andra kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 72, hade herr Nordström i Kramfors m. fl. hemställt att
riksdagen matte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utfär -

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

lil

Motion angående bestridande av kostnaderna för av myndighet förordnade

ordningsvakter. (Forts.)

dandet av sådana bestämmelser beträffande tillämpningen av ordningsstadgan
för rikets städer, att kostnaderna för av myndighet förordnade ordningsvakter
skulle bestridas av allmänna medel.

Utskottet hemställde, att motionen II: 72 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Kempe: Herr talman! Ordningsstadgans föreskrifter örn polismyndigheternas
rätt att godtyckligt föreskriva antalet ordningsvakter vid offentliga
nöjestillställningar har skapat ett irritationsmoment av stor omfattning hos
de arrangerande organisationerna. Vissa landsfiskaler ransonera nöjestillställningarna,
och i de fall de bevilja tillstånd till en och annan nöjestillställning,
dirigera de ordningsvakter dit till ett sa stort antal, att den arrangerande
organisationen får vidkännas ett ekonomiskt avbräck.

De flesta ideella organisationer anordna nöjestillställningar dels såsom ett
led i sin strävan att tillfredsställa medlemmarnas och övriga intresserades
nöjesbehov, och dels för att hjälpa upp organisationens ekonomi, så att den
skall kunna finansiera sin verksamhet.

Med de utgifter som numera äro förenade med organiserandet av nöjestillställningar
är det hart när omöjligt för organisationerna att tjäna en slant.
Enbart musiken betingar en stor utgift vid en danstillställning. Dessutom
tillkommer en dyr lokalhyra, nöjesskatt, ordningsvakter samt övriga arrangemang.
Om publiken uppgår till ett hundratal och polismyndigheterna dirigera
dit ett par tre ordningsvakter, vilka skola ha minst 20 kr. per man, så
hjälper det föga att ha fullt hus, ty det blir trots allt ett ekonomiskt bakslag.
Det råder också ett utbrett missnöje bland föreningsfolket ute i bygderna
på grund av de stora avbränningar, som äro förenade med att anordna
nöjestillställningar. Inte minst missnöjd är man över att den arrangerande föreningen
skall vara skyldig att betala ordningsvakten.

Några länsstyrelser, som yttrat sig över motionen, ha avstyrkt densamma,
under det att folketshusföreningarnas riksorganisation och folkets parkers
centralorganisation tillstyrkt motionen. I det här fallet tillmäter jag de senare
organisationernas yttrande ett betydligt större värde än länsstyrelsernas,
då folketshusföreningarnas riksorganisation genom sin intima kontakt med
nöjeslivets organisatörer utan tvivel besitta större sakkunskap på detta område.

Även örn utskottet inte är helt tillfredsställt med de förhållanden, som
råda, och vill avvakta förslaget om ny ordningsstadga, så synes det mig, som
örn utskottet icke helt trängt igenom problemet med ordningsvakter vid nöjestillställningar.
Detta kommer särskilt starkt till uttryck i utskottets utlåtande,
där det heter: »Att samhället skulle påtaga sig utgifter för nödiga
ordningsvakter kan utskottet icke finna rimligt, allra minst i sådana fall,
då tillställningen anordnas i vinstgivande syfte.»

|Jag är något förvånad över utskottets slutsats i detta fall. Utskottet har
sett frågan alltför isolerat och icke i ett vidare och större sammanhang.

Vi ha alla behov av nöjen i mer eller mindre grad. Speciellt är detta fallet
med ungdomen, vilket för övrigt är naturligt. Den ungdom, som icke har behov
av nöjen, har blivit gammal i förtid, och det kan endast utgöra något
enstaka undantag. Samhället har ännu inte övertagit ansvaret för nöjeslivet,
även om detta vore önskvärt. Samhället överlåter till enskilda organisationer

112

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1940 em.

Motion angående bestridande av kostnaderna för av myndighet förordnade
ordningsvakter. (Forts.)

att efter bästa förmåga svara för den lättare delen av den andliga förplägnad,
som människorna trots allt ha behov av. Häri fylla organisationerna även en
samhällelig uppgift. För denna sin samhälleliga gärning skola de brandskattas
med nöjesskatt och utgifter till ordningsvakter!

Utskottet yttrar bland annat: »Att samhället skulle påtaga sig utgifterna
för nödiga ordningsvakter kan utskottet icke finna rimligt, alira minst i sådana
fall, da tillställning anordnas i vinstgivande syfte.» X den omfattning
idrottsföreningar, nykterhetsloger, politiska ungdomsklubbar och arbetarkommuner
etc. anordna nöjestillställningar i vinstgivande syfte, så måste väl detta
vara försvarligt, eftersom de äro hänvisade till sig själva, örn de överhuvud
skola kunna existera. Det eventuella överskott som kan uppstå måste ju användas
för att administrera verksamheten. En idrottsförening måste inköpa
idrottsmateriäl, nykterhetsloger och politiska organisationer ha en dyrbar propaganda
att finansiera. För samtliga äro dessutom utgifterna för möteslokaler
kännbara stående kostnader, ty ännu så länge svarar inte samhället för
organisationernas utgifter i detta avseende.

Den som har erfarenhet från föreningslivet vet, att offentliga nöjestillställningar
under nu rådande förhållanden ge ett dåligt ekonomiskt utbyte. Den
blygsamma vinst, som eventuellt kan uppstå, går till nöjesskatt och till ordningsvakter.
Resultatet blir faktiskt, att arrangörerna tvingas sänka nöjesprogrammens
standard, i stället för att de skola stimuleras till att höja den.
bamhället borde stimulera arrangörerna till att höja standarden.

Ställningstagandet till fragan om vem som skall betala ordningsvakter, i
den mån det föreligger behov att använda sådana vid nöjestillställningar,
mäste enligt min mening ses ur en vidare synvinkel, än vad utskottet gjort.
Ur demokratisk och varför inte ur samhällelig synpunkt borde det vara ett
intresse att på alla sätt underlätta de ideella organisationernas verksamhet och
inte som nu är fallet försvaga deras ställning. På landsbygden och även i
städerna fylla de ideella organisationerna en kulturuppgift av stor betydelse.
Ur dessa organisationer ha rikets styresmän på olika områden utgått. Oavsett
andamalet med deras verksamhet fylla organisationerna i allmänhet uppgiften
att skola orgamsationsfolk, som samhället sedan drar nytta av. Utifrån
detta vidare perspektiv måste man även se på den fråga, som nu är under
diskussion.

Utskottets förhoppning att i samband med framläggande av förslag till den
nya ordningsstadga, som inom en inte alltför avlägsen framtid skall föreläggas
riksdagen, detta problem kommer att ägnas tillräcklig uppmärksamhet,
kunna vi naturligtvis dela, men då får väl förslaget till ny ordningsstadga bli
av annat innehåll, än det förslag, som varit ute på remiss och blivit mer eller
mindre utdömt. Ett bifall till motionen hade i hög grad varit motiverat för
att påskynda och påverka utformningen av den nya ordningsstadgan. Frågan
är av principiell betydelse och kan därför inte »suddas ut». Örn den faller i
bdMl 0mmer ^en ^6n ^n<^a ^ dess det rättvisa kravet vunnit riksdagens

Föreligger det behov av ordningsvakter vid av ideella organisationer anordnade
tillställningar, så bör samhället svara för kostnaderna. Därmed likvidet
godtycklighetssystem, som nu existerar, och vilket vid många
ii italien tar sig uttryck i, att polismyndigheten förordnar fler ordningsvakter,
an vad som finns behov av.

Herr talman! Med vad jag här anfört ber jag till sist att få yrka bifall
till motionen nr 72 i andra kammaren.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

113

Motion angående bestridande av kostnaderna för av myndighet förordnade

ordningsvakter. (Forts.)

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Med hänvisning till vad utskottet skrivit
i sitt utlåtande hemställer jag om bifall till utskottes yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa avslag dara
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6,
ledning av väckt motion örn utredning angående inrättande av ett centralt kontrollorgan
för granskning och godkännande av andningsskydd samt övrig skyddsmateriel
mot olycksfall och ohälsa i arbete.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

i an- Motion om

inrättande av
ett centralt
kontrollorgan
för granskning
av
skyddsmate

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Måhända är det djärvt att så här strax °cfl

innan man blåser full tid taga till orda. Men jag gör det i alla fall för att kon- °ari^ttt.
statera den förståelse, som man från utskottets sida visat den fråga, som ventilerats
i den av oss framförda motionen angående kontroll av andningsskydd.

Frågan är också synnerligen aktuell. Den är brännande aktuell för vissa delar
av den kemisk-tekniska industrien, inte minst i mitt eget hemlän. Hur pass
aktuell den är understrykes för övrigt också av de uttalanden, som gjorts av
två av de myndigheter, till vilka motionen remitterats, nämligen socialstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten. Åktualiteten understrykes även av det verkliga
förhållandet. Jag ber att få göra kammarens ledamöter uppmärksamma på
att vid smältverket uppe i Rönnskär har statens institut för folkhälsan vid
åtskilliga tillfällen bekostat undersökning med anledning av de skador, som
arbetarna där ådragit sig under arbete inom industrien, örn jag inte är felaktigt
underrättad, så kommer i en proposition ytterligare anslag till denna undersökning
att begäras av Kungl. Maj:t.

Med detta har jag endast velat påpeka hur betydelsefullt det är, att åtgärder
vidtagas för åstadkommande av kontroll av den materiel, som det här är fråga
örn. Jag ber att i detta sammanhang få påpeka, att när det gäller vissa slag
av elektrisk apparatur, exempelvis strykjärn, kokplattor och sadant, så föreskriver
författningen kontroll, men när det är fråga örn andningsskydd eller
mätapparater för konstaterande av förekomsten utav för arbetarna farliga gaser
i en arbetslokal, kan vilken apparat som helst användas utan att man har
någon som helst garanti för att den ger tillförlitligt utslag.

För vår del hade vi i motionen yrkat, att frågan skulle gå till utredning.

Vi voro inte då medvetna örn att det ankommer på 1938 års arbetar skyddskommitté
att behandla frågan, främst kanske beroende på''''att denna kommitté
varit förpuppad under så lång tid. Vi voro emellertid inte ensamma örn denna
okunnighet, ty socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten ha varit lika okunniga
om att denna kommitté skulle upptaga frågan. Här har emellertid från
kommitténs sida förklarats, att det ankommer på kommittén att taga upp
spörsmålet, och vi äro tillfredsställda med det intresse man möter, även örn
det förefaller något yrvaket. Jag skall därför avstå från att ställa yrkande
i den fasta förvissningen, att man har att vänta ett förslag i ärendet så snart
sorn möjligt, ty saken brådskar. Den kemisk-tekniska industrien är nämligen
under stark tillväxt i landet, och det kräves därför, att den arbetarstam, som där
är sysselsatt, får det skydd, som den med all rätt kan göra anspråk på.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll IDAG. Nr 12.

114

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

§9.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Svensson i Ljungskile och Utbult, nr 424, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 120, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1946/47;

herrar Kempe och Persson i Landafors. nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 142, angående anslag för budgetåret 1946/47 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m.;

fröken Nygren m. fl., nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
187, angående vissa anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården
m. m.;

herr Ryling fri. fl., nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 194,
angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för folkskolans
Överlärare m. m.;

herr Svensson i Vä m. fl., nr 434, i anledning av Kungl. Majlis proposition,
nr 203, angående förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom.
vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562);

herr Persson i Landafors, nr 435, i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 171, angående försäljning av vissa kronoegendomar, m. m.; och

herr Persson i Landafors, nr 436, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 198, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 78, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter; och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 75, i vad densamma avser
förslag till förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid
taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

från bankoutskottet nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.; samt

från första lagutskottet:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen handling;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden för budgetåret 1946/47 m. m.;

nr 67, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn kvinnas
behörighet till prästämbete m. m.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas; och

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

115

nr 69, i anledning av Kungl. Marits proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skri volser

nr 73, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 74, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning; och

nr 75, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Slutligen anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 77, till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna angå genom propositionen framlagt förslag till lag med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning fran aktiebolag.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.