1946. Andra kammaren. Nr 10 (Riksdagens protokoll 1946:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 10.

Lördagen den 2 mars.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollet för deri 23 nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 87 angående disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 88, angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.;
nr 89, angående anslag till förlossningsvården;

nr 90, angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark traitad överenskommelse
rörande det svensk-danska varuutbytet;. .

nr 91, angående nybyggnad för vissa militära institutioner i Stockholm;
nr 92, angående markbyte med Hälsingborgs stad;

nr 93, angående fortsatt tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 94, angående fortsatt tullfrihet i vissa fall för Föreningen rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;
nr 95, angående vissa anslag till vetenskapsakademien;
nr 96, angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån;
nr 97, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni

1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av

lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.; .

nr 98, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni

1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;
nr 99, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940

(nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara
m. m.;

nr 100, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) om straff för sabotage;

nr 101, angående samarbete med Stockholms stad och Stockholms läns landsting
för uppförande och drift av en medicinsk tuberkulosklinik och en thoraxkirurgisk
klinik vid karolinska sjukhuset; och

nr 105, med förslag till lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet Kungl. Maj:ts a
kammarens bord vilande propositioner:

nr 82, angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet;

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 10.

Nr 10.

Lördagen den 2 mars 194fi.

nr 84, angående anslag till barnavdelningar vid lasarett m. m.;
nr 85, angående kapitalinvestering i värnpliktslånef onden för budgetåret
1946/47; och

_ nr 86, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 405 av herr Johnsson i Stockholm m. fl.; och

nr 406 av herr Adolfsson m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 407 av herr Svensson i Grönvik m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr Jonsson i Skedsbygd vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående åtgärder till
förhindrande av att lagfartsstämpelmedel undandragas statsverket vid vissa fastighetsöverlåtelser.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr förste vice talmannen Magnusson vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
angående åtgärder för skyddande av Kungsträdgården i Stockholm mot störande
ingripanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Johansson i Stockholm, som anförde: Herr talman! Den kommuniké, som
försvarsstaben den 13 februari utsände rörande den av tidningen Expressen påstådda
spionläckan i försvarsstaben, är i vissa hänseenden mycket öppenhjärtig
och klar, i andra hänseenden dunkel. Jag har härvidlag främst observerat
formuleringen att »telegrammen icke voro grundade på någon inom försvarsstaben
verkställd sammanställning».

I fortsättningen av kommunikén heter det: »Däremot återgå vo de efter allt
att döma utdrag ur en handling, som av bl. a. svensk underrättelsetjänst förvärvats
på den internationella spionmarknaden. Denna handling kan av någon
mellanhand möjlighen ha använts som utbytesmedel för att erhålla andra upplysningar.
Ett sådant utbyte är vanligt inom underrättelsetjänst.»

Väsentligt för frågans bedömande är örn det material, som låg till grund för
den tyska rapporten, helt eller delvis erhållits från någon medlem av försvarsstaben
eller någon dess underavdelning eller någon person som varit i tjänst hos
försvarsstaben eller någon underavdelning till den. Det tyska telegrammets avfattning
tyder på något sådant alternativ och påståendet har icke, enligt min
mening, i tillräckligt tydliga ordalag dementerats.

I detta sammanhang går jag, trots lagbestämmelserna rörande underrättelse -

Lördagen den 2 mars 1946.

Nr 10.

Interpellation. (Forts.)

tjänst för främmande makts räkning, icke in på sakens kriminella sida vad beträffar
det enligt försvarsstaben »vanliga» i att sådant underrättelsematerial an-,
vändes som bytesobjekt. Frånsett vad lagen säger härom måste emellertid tillvägagångssättet
att från svensk sida till Tyskland, som då stod inför fullständigt
sammanbrott, utlämna underrättelser rörande en mot oss vänskaplig makt,
Frankrike, vilken vid ifrågavarande tidpunkt stod i begrepp att befria sig från
den tyska ockupationen, framstå som en ur alla synpunkter oklok och för vårt
lands intressen skadlig handling. „

X kommendörkapten Emil Boldt-Christmas’ bok »Voro vi neutrala» Iramgar,
att kommendörkaptenen, som före kriget var marinattaché i London,° på våren
1937 av brittiska amiralitetet underrättades örn att han icke kunde få så ingående
upplysningar som tidigare, enär britterna upptäckt att ppplysningar som
givits den svenske marinattachén inom några få veckor kommit deri tyska militärledningen
tillhanda.

Då sålunda uppgifter förekommit, att försvarsstaben eller någon i dess tjänst
anställd under kriget fungerat som underrättelsekälla åt tyskarna rörande franska
armén samt att marinledningen eller någon person i dess tjänst före kriget
givit tyskarna uppgifter örn brittiska marina förhållanden och dessa uppgifter
enligt min mening icke blivit pa ett tillfredsställande sätt dementerade, anhaller
jag örn kammarens tillåtelse att till chefen för försvarsdepartementet få rikta

följande frågor: .

Har papperet (telegrammet, sammanställningen) nr 951 W, innan det kom i
tyskarnas ägo, förefunnits inom försvarsstaben eller hos någon av dess underavdelningar,
eller hos någon person i tjänst hos försvarsstaben eller sådan underavdelning? Örn

så är fallet, anser försvarsministern att den av försvarsstaben verkställda
undersökningen i ärendet är tillräcklig och att den av försvarsstaben utfärdade
kommunikén skall betraktas som i alla avseenden korrekt?

Har försvarsministern för avsikt att låta verkställa någon undersökning rörande
vilken eller vilka personer i marinledningens tjänst som kan ha furnerat
den tyska krigsledningen med uppgifter, vilka införskaffats av den svenske marinattachén
i London?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående ändring av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om jurymannalistans sammansättning; och

nr 3, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 17 § 1 mom. andra
stycket lagen den 20 juni 1924 örn landsting;

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen under statens
affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 i avseende
å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk;
nr 31, anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen under tredje hu -

Nr 10.

Lördagen den 2 mars 1946.

vudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg
och till provisoriskt lönetillägg;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tolfte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg
till personal å indragningsstat;

nr 33, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anordnande av lasarettsfartyget
Prins Carl såsom avståndsmätningsfartyg, m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till häradsskrivarna m. fl.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1946/47 m. m.;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47 jämte i ämnet väckt motion;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomter i Karlskrona;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga fastigheter i Nässjö; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till förskott av kostnader för uppgörande
av byggnadsplaner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 13, i anledning av väckt motion örn förbud för ordförande i taxeringsnämnd
att vara ledamot av prövningsnämnd; och

nr 14, i anledning av väckt motion örn fullständig skattefrihet för krigsriskersättning
till sjömän;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner angående vidgat tillämpningsområde för
lagen örn arbetstidens begränsning samt angående revision av arbetstidslagstiftningen;
och

nr 8, i anledning av väckt motion örn förbud mot ägoområdens avskiljande
från vederbörande fastighet genom intecknade långtidsarrenden; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående uppskov med återbetalning av ett Hornborgasjöns sänkningsförening,
Skaraborgs län, beviljat statslån.

§ 9-

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Johansson i Stockholm och Karlsson i Stuvsta, nr 408, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 73, med förslag till familjebidragsförordning;
och

herr Wiberg m. fl., nr 409, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 75,
med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Tisdagen den 5 mars 1946.

Nr 10.

§ 10.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr ol5) örn åtgärder mot
vanhävd av jordbruk.

§ Il -

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 5 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26 och den 27 nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 106, angående
anslag till rikets allmänna kartverk för budgetåret 1946/47 m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj ris på kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till statsutskottet propositionen nr 87, angående disposition av vissa äldre
reservationsanslag;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 88, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 89, angående anslag till förlossningsvården
;

till utrikesutskottet propositionen, nr 90, angående godkännande av en mellan
Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande det svensk-danska
varuutbytet;

till statsutskottet propositionerna:

nr 91, angående nybyggnad för vissa militära institutioner i Stockholm; och

nr 92, angående markbyte med Hälsingborgs stad;

Nr 10.

Tisdagen den 5 mars 1946.

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 93, angående fortsatt tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- oell sjuktransportmateriel; och

nr 94, angående fortsatt tullfrihet i vissa fall för Föreningen rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;

till statsutskottet propositionen, nr 95, angående vissa anslag till vetenskapsakademien
;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 96, angående förhöjning i vissa fall
av arbetarsmåbrukslån;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 97, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.;

nr 98, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 99, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara
m. m.; och

nr 100, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) örn straff för sabotage;

till statsutskottet propositionen, nr 101, angående samarbete med Stockholms
stad och Stockholms läns landsting för uppförande och drift av en medicinsk
tuberkulosklinik och en thoraxkirurgisk klinik vid karolinska sjukhuset; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 105, med förslag till lag örn ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den å kammarens
bord vilande motionen nr 408 av herrar Johansson i Stockholm och Karlsson
i Stuvsta.

Vid härefter skedd föredragning av den av herr Wiberg m. fl. avgivna motionen,
nr 409, hänvisades densamma, såvitt angick förslag till förordning med
vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för
överföring av medel till pensionsstiftelse m. m., till bevillningsutskottet och
i övrigt till behandling av lagutskott.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 2 och
3, statsutskottets utlåtanden nr 2, 9 och 31—40, bevillningsutskottets betänkan
den nr 12 14, andra lagutskottets utlåtanden nr 7 och 8 samt jord bruksutskottets

utlåtande nr 5.

§ 6.

Föredrogs den av herr Johansson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men da bordlagda anhållan att få framställa in torpe] lation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående vissa

Tisdagen den 5 mars 1946.

Nr 10.

underrättelser om utländsk krigsmakt, vilka uppgivits vara lämnade av personal
hos svenska militärmyndigheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Senander, som anförde: Herr talman! Som bekant ha 348 värnpliktiga Interpellation.
i Boden i en petition till försvarsministern uttryckt önskemal örn att kravet pa
en demokratisk samhällsuppfattning hos officerarna, matte förverkligas, h ramstöten
har närmast föranletts av att general Rosenblad alltjämt tillätes utöva
högsta befälet för övre Norrlands trupper. Missnöjet med denne officer ar
mycket utbrett. Bland annat har Bodens socialdemokratiska arbetarkommun
krävt att han skall avkopplas från sin tjänst. Den snabbt växande opinionen
har uppstått på grund av general Rosenblads nazistiska asikter, vilka mäste
anses vara ådagalagda genom hans förbindelser med tidningen Daglösten. Aven
det förhållandet, att den tyske spionen Fleck på sm tid vänt sig till Rosenblad
för att få uppgifter »örn den svenska pressen», varvid Rosenblad hänvisade
Fleck till en för sina nazistiska åsikter känd umeåadvokat, har givit ytterligare
underlag för missnöjet. o . . , ,,

Enligt uppgift har regeringen beslutat uppdraga åt krigsfiskalen i Boden att
utreda förhållandena vid petitionens tillkomst, I vissa pressorgan har detta uttolkats
så, att det kunde bli fråga örn att utnyttja den s. k. anjalaparagraten
mot undertecknarna av petitionen. Vidare har försvarsministern låtit meddela,
att »fallet Rosenblad» inte anses vara slutbehandlat inom regeringen med den
sålunda vidtagna åtgärden. Något närmare besked örn innebörden i detta uttalande
har icke lämnats. . .

Det synes därför vara nödvändigt att ett auktoritativt klarläggande av nela
frågan kommer till stånd. Har general Rosenblad och andra fascistiskt orienterade
officerare regeringens fortsatta förtroende, bör detta klart utsägas. År
motsatsen fallet, vilket jag utgår ifrån, böra åtgärder vidtagas i syfte att göra
slut på det nuvarande tillståndet. Under inga förhållanden böra några ingripanden
ske mot de petitioneran de värnpliktiga därför att dessa givit uttryck för
sin uppfattning i saken, en uppfattning som erhållit sin särskilda betoning och
aktualitet av tidshändelserna och som torde delas av det stora flertalet svenskar.

Med hänvisning till ovan anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande spörsmål:
o . o

Överväger regeringen några åtgärder som tillmötesgå kravet att från de militära
nyckelpositionerna avlägsna officerare, som gjort sig kända för fascistiska
eller nazistiska åsikter respektive understött sådana rörelser, och ersätta
dem med officerare, som äro pålitliga ur demokratisk synpunkt?

Vad är orsaken till beslutet att uppdraga åt krigsfiskalen i Boden att utreda
förhållandena kring de värnpliktigas petition?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till herr Jonsson i Haverö, som anförde: Herr Interpellation.
talman! Kungl. Maj tis propositioner till fjolårets riksdag angående anslag för
studiehjälp åt landsbygdens ungdom väckte stor och allmän tillfredsställelse
hos landsbygdens befolkning och detta i all synnerhet hos föräldrar och målsmän
i obemedlad och mindre bemedlad ställning, som icke tidigare haft någon

Nr 10.

Tisdagen den 5 mars 1046.

Interpellation. (Forts.)

möjlighet att bereda sin studiebegåvade ungdom tillfälle till högre studier.
Men även hos dem, som icke direkt berördes av frågan, spårades en icke ringa
tillfredsställelse över regeringens ställningstagande till problemet, då man häri
såg ett påtagligt bevis för regeringens bestämda avsikt att äntligen komma till
rätta med olägenheterna av landsbygdens isolering genom att ställa samhällets
högre undervisning till förfogande för landsbygdens ungdom, oavsett dess ekonomiska
belägenhet, i enahanda utsträckning, som länge varit förhållandet
beträffande städernas och tätorternas ungdom. Och när riksdagen vid handläggningen
av dessa propositioner fann av föreliggande omständigheter påkallat
att höja den övre gränsen för de av regeringen föreslagna stipendierna från
675. till 800 kronor under motivering, att den stipendieutdelande myndigheten
härigenom bereddes önskvärd rörelsefrihet vid utdelningen av stipendierna, som
för helt obemedlade lärjungar beräknades böra utgå med det högre beloppet,
hade man inom stora delar av landsbygdsbefolkningen giltig anledning till högt
ställda förväntningar på den sålunda genomförda reformen. Man hade också
så mycket större anledning härtill, som riksdagens skrivelse i ämnet gav uttryck
för stor förståelse för landsbygdsungdomens behov av ökade möjligheter till
fortsatt utbildning, och fäster man därvid särskilt avseende vid riksdagens
uttalade mening, att starka skäl tala för den principen, att stipendierna för
såväl teoretiska som praktiska studier för helt obemedlade studiebegåvade lärjungar
från både landsbygden och städer eller andra tätorter avpassas så, att
do i huvudsak giva full behovstäckning.

Den sedermera i frågan utfärdade kungörelsen angående stipendier åt vissa
lärjungar för bedrivande av högre studier ansluter sig helt och fullt till riksdagens
anförda uppfattning och uppställer såsom villkor för erhållande av
stipendium: l:o) att lärjungen är i behov av ekonomisk hjälp för sina studier,
2:o) att önskad utbildning icke kan erhållas å hemorten eller i dess närhet,
samt 3:o) att lärjungen ingiver grundad förhoppning örn framgång i sina
studier. R idare stadgas, att den, som erhållit stipendium och med hänsyn till
sina ekonomiska förhållanden fortfarande är i behov av studiehjälp, äger företräde
till erhållande av fortsatt stipendium, så länge han med omsorg och framgång
sköter sin utbildning. I övrigt meddelas föreskrifter angående ordningen
och sättet för ansökan örn stipendium samt uppdragas följande riktlinjer att
särskilt beaktas vid utdelningen av dylika stipendier:

1 :o) att vid bedömande av frågan om stipendium till inbördes likställda lärjungar
företräde gives den, vilken ämnar förvärva sådan högre utbildning, som
direkt tager sikte på ett praktiskt yrke;

2:o) att hänsyn tages till lärjunges hemort, kommunikationsförhållanden
mellan denna och skolorten, den ungefärliga kostnad, lärjunges utbildning kan
beräknas medföra under det läsår, för vilket stipendiet är avsett, samt de stipendier
och övriga medel, vilka under samma tid stå till hans förfogande för
ändamålet;

3.-o) att stipendium må utgå med högst 800 kronor för läsår, varvid skall
iakttagas, att högsta stipendiebeloppet endast må tilldelas lärjunge, som är helt
obemedlad; samt

4:o) att särskilt stipendium må tilldelas inackorderad lärjunge för skäligt
antal resor mellan hemorten och skolorten.

Mot sålunda anförda villkor för erhållande av stipendium och utfärdade riktlinjer
för utdelning därav synes intet vara att erinra. Avfattningen av dessa
bestämmelser ansluter sig nämligen helt och i alla avseenden till riksdagens i
ärendet uttalade mening jämte därå grundade beslut. Bestämmelserna i fråga
synas ej heller lämna utväg till tolkning i annan ordning än riksdagen med
angivna beslut avsett.

Tisdagen den 5 mars 1946.

Nr 10.

Interpellation. (Forts.)

Emellertid lia till flera av riksdagens ledamöter ingått meddelanden från
olika orter, utvisande stor besvikelse över senast verkställd utdelning av här
ifrågavarande stipendier. Dessa missnöjesyttringar synas icke avse storleken av
utdelade stipendier utan fastmer, att helt obemedlade sökande i en betydande
utsträckning fått sina ansökningar örn stipendier helt avslagna. Anledningen
härtill låter sig givetvis icke bedömas av utomstående; anförda klagomal ha
ej heller kunnat underkastas prövning. Det lärer dock förhålla sig, så, att anvisade
anslaget för stipendier icke till hela beloppet tagits i anspråk för avsett
ändamål. Då likväl gjorda ansökningar avslagits och det knappast torde kunna
göras gällande, att samtliga dessa fall icke fylla författningsenliga villkor
för tilldelning av stipendier, måste antagas, att vid utdelning av de stipendier,
varom här är fråga, kommit att tillämpas strängare villkor än som av riksdagens
skrivelse och gällande författning i ämnet kan utläsas.

På grund härav och med hänsyn till angelägenheten av att av statsmakterna
bestämda grunder för dispositionen av anvisade anslag icke skärpas genom
restriktiva tillämpningsgrunder, som varit för statsmakterna främmande, synes
en undersökning i saken vara av synnerligt behov påkallad. Ett härå grundat
klarläggande av vad i saken förekommit jämte vederbörande statsråds bedömande
därav ur synpunkten av författningens anda och hokstav skulle i hög
grad vara ägnat att skingra den misstro, som kommit till uttryck mot en i
och för sig synnerligen tacknämlig lösning av ett viktigt och betydelsefullt
samhällsproblem.

I anledning härav får jag anhålla örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa följande fråga:

Är det statsrådet bekant, huruvida och i så fall i vilken utsträckning vid
utdelning av stipendier åt vissa lärjungar för bedrivande av högre studier
kommit att tillämpas strängare villkor för erhållande av sådana stipendier,
än som av statsmakterna avsetts lämpligt, samt, örn detta visar sig vara fallet,
har statsrådet för avsikt att vidtaga erforderliga åtgärder för rättelse?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg och ansökning:

Riksdagsman Sven Hedqvist, Heimdallsvägen 3, Nynäshamn, oförmögen till
arbete från och med den 2 mars 1946 och tills vidare på grund av varicellae,
intygas

Nynäshamn 3 mars 1946.

Gunnar Almé,
extra prov.-läk.

Till herr talmannen i riksdagens andra kammare.

På grund av min hustrus frånfälle anhålles om ledighet från riksdagsgöromål
t. o. m. den 12 mars 1946.

Skediga, Gamla Uppsala, 2 mars 1946.

K. E. Hansson.

Kammaren beviljade herrar Hedqvist och Hansson i Skediga ledighet från
riksdagsgöromålen, herr Hedqvist tills vidare fr. o. m. den 2 innevarande mars
och herr Hansson i Skediga under tiden fr. o. m. den 2 t. o. m. den 12 mars
1946.

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk förbättring
av löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl.; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till tillfälligt lönetillägg.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 6 mars.

Kl. 11 fm.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg.

Härmed intygas att riksdagsman Johan Nilson, född 29 april 1884, från
Majorsgatan 6, 2 tr. sedan den 28 februari 1946 och tills vidare vårdas på
S:t Eriks sjukhus.

S:t Eriks sjukhus den 5 mars 1946.

Nils Tillgren,
läkare vid sjukhuset.

Kammaren beviljade herr Nilson i Eskilstuna ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare fr. o. m. den 28 nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 103, angående anslag till örn- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovninganstalt
m. m.;

nr 107, angående anslag för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag;
och

nr 110, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909
(nr 56 s. 7) angående nationalparker, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition,
nr 106, angående anslag till rikets allmänna kartverk för budgetåret 1946/47
m. m.

§ 4.

Föredrogs den av herr Senander vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan, att fa framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående avlägsnande tran
militära nyckelpositioner av officerare, som gjort sig kända för fascistiska
eller nazistiska åsikter, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Jonsson i Haverö vid kammarens nästföregånde sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående tiillämpningen
av bestämmelserna örn utdelning av stipendier at vissa larljungar
för bedrivande av högre studier.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 6 kap. 18 § 1 morn. vägtrafikstadgan.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Wiberg: Herr talman! Det är utan tvivel alldeles riktigt att, såsom
andra lagutskottet framhåller, det spörsmål om belysnings- och reflexanordningar
som beröres i den motion, vilken jag tillåtit mig väcka i denna kammare,
med all sannolikhet kommer att beaktas av 1944 års trafiksakkunniga. Jag ar
också väl medveten örn att utskottet icke gärna brukar vilja bryta ut något
särskilt avsnitt från en pågående utredning. I förevarande fall borde man emellertid,
åtminstone enligt min mening, icke skjuta på en lagandrmg i det sylte
som angives i motionen till den framtid, då de betänkanden, som skola avgivas
av 1945 års trafiksäkerhetskommitté och 1945 års bilbesiktningsutrednmg samt
1944 års trafiksakkunniga, föreligga. Den lagändring som erfordras skulle
uteslutande behöva innebära, att nu ifrågavarande bestämmelse i vägtraiikstadgan
finge följande lydelse: »Å fordon, förspänt med dragare, skall vid lard under
mörker föras vit belysning framåt och röd belysning bakåt eller ock reflektorer
med samma färger. Främre reflektorn ma fästas a dragarens seltyg.»

Det ligger onekligen nära till hands att antaga att resultatet sa småningom
under alla förhållanden blir, att en sådan bestämmelse kommer att införas.
I och med att man såsom alternativ godtager reflexanordningar blir den ekonomiska
belastning som skulle följa av denna lagändring av ringa storleksordning.
Man torde också kunna förutsätta, att Kungl. Maj:t har tillgång till
eller utan större tidsutdräkt kan införskaffa möjligen ytterligare erforderligt
grundmaterial. Ett ställningstagande borde alltså kunna ske inom så kort tid,
att proposition kan föreläggas redan 1946 ars riksdag. Att det nuvarande tillståndet
medför fara för olyckor och att mycket allvarliga sådana redan hava
inträffat, är väl känt. Enligt min mening borde man därför redan nu kunna
göra det obetydliga avsteg från den vanliga kutymen, som det möjligen kunde

Motion otti
ändring av
6 kap. 18 §
1 mom. vägtrafikstadgan.

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Motion om ändring av 6 kap. 18 § 1 mom. vägtrafikstadgan. (Forts.)
innebära, att nian företar en ändring på ett område av vägtrafikstadgan, ehuru
densamma i sin helhet befinner sig under omprövning.

Nu är det emellertid så, att första kammaren redan avslagit motionen, och
det är därför icke någon mening i att i denna kammare framställa ett yrkande
örn bifall. Jag är därför nödsakad att avstå från att ställa något yrkande och
skall i stället uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj :t inom en nära framtid
utan ytterligare påstötning från riksdagen framlägger proposition i ärendet.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

HUöf^taUJ föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
1 såvitt angår Proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
jordbruks- 1945/46, såvitt propositionen avser jordbruksärenden, jämte i ämnet väckta
ärenden. motioner.

P neikter na 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Provisorisk
avlöningsförbättring
till
viss biträdespersonal
hos
lantmätare.

Punkten 7, angående provisorisk avlöningsförbättring till viss biträdespersonal
hos distriktslantmätare och extra lantmätare.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Nolin: Herr talman! Jag har jämte några andra ledamöter av denna
kammare väckt en motion, vari yrkas pä en höjning av det lönetillägg som
skulle utgå till lantmätarnas biträdespersonal. Förhållandena på lantmäteriområdet
^äro synnerligen svåra, Det går inte att få lantmäteriarbeten utförda
på ett sådant sätt som skulle vara önskvärt. Under en följd av år har man i
mycket stor utsträckning måst balansera över ärenden, och balansen har ökats
undan för undan. Vid årsskiftet 1944/1945 fanns det 16 283 balanserade ärenden.
Detta antal har sedermera ytterligare ökats, och det beror på att det är
alldeles omöjligt för lantmätarna att erhålla den personal som oundgängligen
behövs för arbetenas utförande. Det gäller här teknisk personal, kontorspersonal
och kartriterskor.

Styrelsen för Sveriges lantmätareförening har hos Kungl. Majit begärt viss
provisorisk avlöningsförbättring åt dessa biträden, för att lantmätarna skulle
kunna dels nyanställa biträden och dels behålla redan anställd personal. Kungl.
Majit har efter förslag av den pågående lantmäteriutredningen föreslagit ett
belopp, hälften så stort som det lantmätareföreningens styrelse begärt. Detta
anses icke vaxa tillräckligt. Anledningen till att lantmäteriutredningen föreslog
detta lägre belopp var, att den ansåg att de högre avlöningsbeloppen möjligen
skulle kunna bereda utredningen svårigheter att inplacera dessa tjänstemän
i det statliga lönesystemet. Men sedan utlåtandet avgivits har ju till riksdagen
avlämnats en proposition, vilken behandlades i riksdagen för några dagar
sedan, örn allmänt lönetillägg åt statstjänstemännen. Det föreligger således
nu ingen risk för att dessa biträden skola komma i en för hög löneställning,
utan tvärtom komma de på grund av riksdagens beslut örn en höjning av
tjänstemannalönerna i en lika ofördelaktig ställning som förut gentemot övriga
tjänstemän trots det lilla tillägg som föreslagits i den kungl, propositionen.

Nu har emellertid jordbruksutskottet tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag oförändrat
och avstyrkt motionerna. Utskottet anser självt, att den löneförstärkning
som ges är lågt tilltagen. Det sägs här: »Enligt utskottets mening kan

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 10.

Motion om andrine] av 6 kap. 18 § 1 mom. vägtrafikstadgan. (Forts.)
givetvis ifrågasättas huruvida de av Kungl. Majit angivna lönetilläggen skola
kunna visa sig till fyllest.» Utskottet motiverar sitt ställningstagande med följande
uttalande: »1945 års lantmäteriutrednings blivande betänkande torde för
övrigt vara att förvänta så snart att därpå grundad proposition angående mera
definitiv reglering av lantmäteripersonalens organisations- och avlöningsfrågor
kan framläggas redan för nästa års riksdag, varför nu ifrågasatta provisorium
torde få en mycket begränsad giltighetstid.» Jag är inte alldeles säker på att
det ligger till på det sätt som utskottet här sagt. Det torde alldeles säkert
komma att dröja längre.

Då emellertid första kammaren redan tagit ställning till ärendet och vi här
ha ett enhälligt utskottsutlåtande, skall jag icke ställa något yrkande. Men jag
vill vädja till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att tillse, att
rättelse sker på detta område snarast möjligt. Det föreligger ett stort behov
av en sådan rättelse, ty lantmäteripersonalen håller på att dra sig bort från
lantmäteriyrket till andra yrken. Sedan 1940 hava icke mindre än 33 tekniska
biträden sökt sig till andra befattningar och lämnat lantmäteriarbetet. Att anställa
nya biträden med nuvarande löneförmåner anses vara fullständigt omöjligt.

Jag har, herr talman, velat få detta anfört till protokollet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Funk terna 8—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj :t.s
proposition med förslag till förordning örn bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Ekdahl: Herr talman! Jordbruksutskottet har gjort rent bord beträffande
samtliga motioner som väckts i anledning av propositionen nr 21; det
har yrkat avslag på dem allesammans. Jag är själv skyldig till en av dessa
motioner. När jag nu begärt ordet, herr talman, har det icke varit för att lägga
någon blomma på graven åt min oförskylt avlivade motion utan för att säga
några ord örn utskottets sätt att handskas med densamma.

De yrkanden som framställts i motionen gå, liksom motiveringen för desamma,
uteslutande ut på vissa förändringar av § 8 i Kungl. Maj:ts förslag.

Jag bär först yrkat, att i denna paragrafs första moment skulle inskjutas
ordet »biodlingsredskap» mellan orden »bibostäder» och »honung». Det skulle
alltså enligt mitt förslag vara förbjudet att förvara — märk väl! — smittförande
biodlingsredskap så, att de skulle vara åtkomliga för bin. När jordbruksutskottet
vill avfärda detta yrkande, argumenterar utskottet så här: »En sådan
föreskrift synes få till följd att dylika redskap icke skulle kunna förvaras i
vanliga uthus, vilka i allmänhet icke torde vara av sådan beskaffenhet, att bin
icke kunna bereda sig tillträde därtill.» Här manar utskottet fram för oss en
rörande bild ''av landsbygdens byggnadsbestånd med ekonomibyggnader, där
stora springor i väggar och dörrar tillåta bin, spyflugor och i värsta fall kanske
t. o. m. sländor att flyga in och ut; man kan alltså inte begära att en biodlare
skall förbjudas att förvara biodlingsredskapen oåtkomliga för sådana
flygfän.

Förslag lill
förordning emi
bekämpande
av smittsamma
sjukdomar
hos
bin.

Nr 10.

Onsdagen den 0 mars 1946.

Förslag till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

(Forts.)

Nu råkar utskottet emellertid i detta sammanhang erkänna, att det åtminstone
i allmänhet torde vara lätt att efter användandet på ett tillfredsställande sätt
smittrena biodlingsredskap. Men då måste man fråga sig: vad finns det för skäl
för utskottet att avstyrka införande av ett tillägg i första momentet av § ''8,
som jag föreslagit? Utskottets sätt att ta på saken betyder helt enkelt, att slarviga
biodlare fortfarande skola få lov att sabotera åtgärder för bekämpande av
smittsamma bisjukdomar genom att förvara även smittade redskap på lätt tillgängliga
lokaler, fastän utskottet anser, att det borde vara en lätt sak för biodlarna
att, örn de ville, göra sina biodlingsredskap på ett tillfredsställande sätt
smittrenade. Och göra de detta, så kunna de ju hysa biredskapen hur och var
de vilja, ty både i propositionen och i den motion som jag avgivit göres det förbehållet,
att ifrågavarande bestämmelser inte skola gälla biodlingsredskap som
bevisligen äro fria från smitta.

Jag har i motionen ett annat yrkande, som utskottet i lika hög grad saknat
förståelse för. Yrkandet går ut på att det skulle vara tillåtet att sälja s. k. nakna
svärmar, utgångna från under året tidigare smittfriförklarade modersamhällen.
Affärer med svärmar bruka utgöra ett rätt betydelsefullt moment i
biodlarnas försaljningsrörelse. Varför utskottet icke skulle kunna vara med om
att ge biodlarna tillfällen till sådana affärer hör också till de avsnitt av utskottets
tankevärld, inför vilka jag stannat i begrundan, utan att åtminstone
inte ännu kunna komma på någon tillfredsställande förklaring.

Jag har ytterligare ett yrkande i motionen, och det är. att det skulle vara
förbud mot att flytta bisamhällen o. s. v. från en fastighet till en annan inom
ett tillsyningsdistrikt utan vederbörande tillsyningsman medgivande. Jag vill
framhålla, att jag har fått hela den formulering, som här och annorstädes i motionen
förebragts, från Sveriges biodlares riksförbund och statens växtskyddsanstalt.
Jag stöder mig alltså på en särdeles respektabel sakkunskap. Inom
nämnda institutioner har man ansett, att detta transportförbud skulle ha synnerligen
stor betydelse i förebyggande syfte; mindre ansvarsmedvetna biodlare
skola örn möjligt hindras att sabotera de saneringsåtgärder, som förut utförts
inom ett smittförklarat område. Utskottet säger sig hysa starka betänkligheter
mot detta förslag, enär det skulle betyda intrång i den s. k. vandrande biskötseln,
som bedrives särskilt i trakter med stora ljunghedar, såsom i norra Skåne
och Halland.

Såsom utskottet självt medgiver har min motion i detta sammanhang ett långt
syftande förbehåll. Det sägs nämligen där, att vad som i förevarande avseende
stadgas icke bör äga tillämpning på den s. k. vandringsbiskötseln och icke heller
å bisamhällen, Som under vandringen skola vidare förflyttas eller vid vandringens
slut hemtransporteras; alltså en fullständigt betryggande reservation
i fråga om den vandrande biskötseln. Det har, säger utskottet, i motionen visserligen
föreslagits en formulering, vari hänsyn såvitt möjligt Synes ha tagits
till de krav som kunna resas av dem som bedriva dylik biskötsel. Men, fortsätter
utskottet, och här kommer poängen: »Bestämmelserna synas emellertid därigenom
ha fått en så invecklad formulering, att vissa svårigheter kunna förväntas
vid tillämpningen av desamma.» Jag har själv alltid varit en avgjord
beundrare av formuleringskonst, vilket syfte den än tjänar, och jag har för
länge sedan kommit underfund med att det i politiken icke bara är fråga örn att
hitta på positiva formuleringar utan även och icke minst negativa. Samtidigt
som jag frambär min lyckönskan till uppfinnaren av denna formulering för
den tjänst han lyckats göra jordbruksutskottet, när det velat komma ifrån alltsamman,
måste jag tyvärr säga, att jag kan icke hysa någon respekt för det
sakliga innehåll som den ovan citerade punkten presenterar.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Förslag till förordning örn bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

(Forts.)

Herr talman! Med all aktning för jordbruksutskottet har jag fatt det intrycket,
att det för utskottet varit huvudsaken att inte behöva ta på sig ansvaret
för någon som helst ändring i den kungl, propositionen. Jag tror mig veta, att
Sveriges biodlares riksförbund, tyvärr på ett för sent stadium, hos regeringen
framställt yrkanden i ungefär samma riktning som yrkandena i min motion.
De i denna ifrågasatta ändringarna i propositionen nr 21 lia för övrigt i väsentliga
delar varit lagstadgade i Norge och Danmark sedan 7 ä 8 år tillbaka. Det
är således icke några fria skrivbordskonstruktioner, jag förebragt i min motion.
Det är sakkunskapens krav och erfarenhetens rön, jag burit fram. dag skulle
därför, med tanke på min motions öde, gärna vilja hoppas, att jordbruksutskottet
så småningom skall skaffa sig mera råg i ryggen och våga sig på mera saklig
prövning av motioner, som komma under utskottets behandling, även med
risk att nödgas föreslå någon liten ändring i en kunglig proposition.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Det kan hända, att någon, som flyktigt
åhört herr Ekdahls anförande, kan ha fått det intrycket, att hans kritik
av jordbruksutskottets sätt att handlägga ärendet var fullständigt nedgörande.
Så är emellertid icke fallet. Herr Ekdahl började med att förklara, att hans
avsikt icke var att lägga någon blomma på motionens grav. Jag kunde, när
jag hörde denna förklaring, icke tänka mig annat än att herr Ekdahl skulle
göra ett aktningsvärt försök att få sin motion bifallen i kammaren. Men då
herr Ekdahl underlät att ställa något yrkande, undrar jag dock, herr talman,
örn det icke i verkligheten förhåller sig så, att herr Ekdahls anförande närmast
är att betrakta som en pliktskyldig blomsterhyllning åt en avliden kär
anförvant.

Herr Ekdahl kritiserade bl. a. utskottets sätt att avvisa hans förslag om att
biodlingsredskap skulle göras oåtkomliga för bin, och han tillät sig raljera
litet med utskottet, som uttalar, att biodlingsredskapen ofta förvaras på ett
sådant sätt i uthus, att det närmast är omöjligt att göra dem oåtkomliga för
bin. Herr Ekdahls fantasi skenade då i väg en smula, när han icke nöjde sig med
att bara tala örn bin, som ju detta utlåtande handlar om, utan även örn andra
insekter, såsom spyflugor och sländor. Det var en överraskande utvidgning
av ärendet, som jordbruksutskottet icke tänkt sig och som varken har med propositionen
eller utskottsutlåtandet att göra.

Jag vill bara tillägga, att vid behandlingen inom utskottet företräddes och
kom också reservationsvis fram en mening som hävdade att de bestämmelser,
som nu skulle införas i samband med åtgärder för bekämpande av ^sjukdomar,
vore alltför långt gående. Herr Ekdahl vill gå ännu längre. Utskottet har mycket
noggrant prövat saken och har kommit till den bestämda uppfattningen,
att de bestämmelser som här föreslås måste vara tillräckliga. Utskottet har
icke funnit saklig anledning gå längre. Vid överläggning med jurister, som
utskottet kunnat rådgöra med, har det framhållits, att det skulle stöta på
oerhört stora svårigheter att införa en lagbestämmelse sådan som den herr
Ekdahl på rak arm vågat föreslå i sin motion.

Jag gissar, herr talman, att med hänsyn tagen till innehållet i herr Ekdahls
anförande det räcker med det nu anförda. Första kammaren har redan fattat
beslut i saken och bifallit utskottets förslag. Jag tillåter mig hemställa, att
andra kammaren måtte fatta ett liknande beslut.

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag ber få anknyta till det sista herr Andersson
i Löbbo sade, nämligen att första kammaren redan fattat beslut om bifall till
propositionen nr 21 utan ändring i densamma. Under sådana förhållanden

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Motion örn
utökad giltighetstid
för
järnvägarnas
tur- och returbiljetter.

Förslag till förordning orri bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bia.

(Forts.)

skulle det ju vara fullständigt meningslöst att framställa yrkande örn bifall
till min motion. Jag Ilar aldrig haft sympatier för meningslös demonstrationspolitik,
och någon sådan tänker jag icke ägna mig åt heller. Om herr Andersson
i Löbbo vill etablera sig som förvandlingskonstnär och försöka att ur mitt
anförande trolla fram någon mer eller mindre rik blomstergård vid min motions
begravning, så icke mig emot. Men jag yttrade mig faktiskt uteslutande
för att jag ville få med i riksdagsprotokollet en protest mot den något vårdslösa
behandling, som utskottet enligt min mening ägnat beaktansvärda förslag
i min motion. Att jag dessutom utan saknad just nu kan avstå från att framställa
något yrkande beror på att jag är en oförbätterlig optimist som tror, att
sakliga synpunkter alltid så småningom måste segra. Men kanske bör jag inte
förtrösta på att detta skall kunna ske motionsledes med stöd av jordbruksutskottet
— måhända går den enda säkra vägen via en kunglig proposition.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden: nr

1, i anledning av väckt motion angående tillhandahållande åt jord- och
skogsbruket av i krigsmaktens förvar befintliga lager av sprängämnen: och

nr 2, i anledning av väckt motion angående utarbetande av en redogörelse
över svenska handelsflottans förluster under andra världskriget av människoliv
och egendom.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt; och skulle,
jämlikt § 63 riksdagsordningen, kammarens beslut i anledning av sistnämnda
utlåtande genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ io.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning
av väckt motion angående utökad giltighetstid för järnvägarnas turoch
returbiljetter.

I en inom kammaren väckt, till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad motion,
nr 300, hade herrar Witzell och Johnsson i Kastanjegården hemställt,
»att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte göra framställning örn att järnvägarnas
tur- och returbiljetter få en giltighetstid av en månad».

Utskottet hemställde, att här ifrågavarande motion II: 300 ej måtte föranleda
någon andra kammarens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Witzell: Herr talman! Liksom vid tidigare tillfällen har utskottet i
år visat sig hysa förståelse för det önskemål, som framföres i den i föreliggande
utskottsutlåtande behandlade motionen, och liksom vid tidigare tillfällen anser
jag mig också nu ha anledning att framföra ett tack till utskottet för
dess älskvärda inställning till saken.

Frågan örn tur- och returbiljetternas giltighetstid har varit föremål för riksdagens,
utskottets oell järnvägsstyrelsens intresse upprepade gånger tidigare.
Men intresset har hittills tyvärr icke medfört ett mera positivt resultat än
att saken blivit föremål för en platonisk kärlek och har aldrig lett till åsyftat
resultat. Frågan har fallit, som jag hoppas framåt, gång efter annan. Men

Onsdagen (len 6 mars 1940.

Nr 10.

Motion örn utökad giltighetstid för järnvägarnas tur- och returbiljetter.

(Forte.)

jag kan icke frigöra mig från den uppfattningen, att den nu borde vara mogen

för en lösning. , .... .

Redan 1939 uttalade fritidsutredningen önskemålet örn en okad giltighetstid
för tur- och returbiljetterna, och både svenska järnvägsförenmgen och
järnvägsstyrelsen förklarade sig vara av den meningen, att en dylik utökning
vore motiverad. Folkrörelsernas rese- och semesterorganisation (Resö) tillstyrkte
med synnerligen stark motivering under fjolårets riksdag en motion i
detta syfte. I år tillstyrker också Svenska turistföreningen bifall till den nu
föreliggande motionen. Utskottet har mer än en gång förklarat sig dela den i
motionen framförda meningen och uttalar förhoppning örn att järnvägsstyrelsen.
skall komma att framlägga förslag i syfte att tillmötesgå, det i motionera avsedda
önskemålet. Alla äro salunda eniga örn det berättigade i den ifraga
satta reformen. Det är bara i fråga om tidpunkten för dess genomförande
meningarna gå isär. Att järnvägsstyrelsen ansett sig ha haft -vissa skäl tal
tveksamhet mot förslagets realiserande under krigsåren med dess ökade trafik
är förståeligt, men örn dessa skäls bärighet torde man kunna diskutera. Styrelsen
utgår nämligen ifrån som axiomatisk!, att en ökning av biljetternas
giltighetstid skulle komma att medföra en ökad resefrekvens, och styrelsen
finner därför en ändring i avsedd riktning under de förhallanden som nu juda
vara mindre lämplig. Så alldeles tvärsäkert är det väl knappast, att en utökad
giltighetstid för biljetterna kommer att medföra ökad resefrekvens. Den som
företager en resa med tur- och returbiljett gör en bort- och en återresa oavsett
om biljetten har en giltighetstid av tio eller trettio dagar. Det blir i båda fallen
två resor, varken mer eller mindre. Och den som nu tvingas lösa enkel biljett
för sina resor gör två resor, en bort och en ater. Så långt man karn. bedöma
frågan synes sålunda resefrekvensen bli densamma oberoende av biljetternas
giltighetstid. Om 1 000 personer resa bort under en tiodagarsperiod, har järnvägen
att frakta 100 personer örn dagen. Örn 3 000 personer resa bort under en
trettio dagars period, blir järnvägens ifrågavarande kapacitet likaledes 100 personer
om dagen. Alla resa givetvis icke vare sig fram eller tillbaka samtidig .
Det är bara örn resandetrafiken skulle öka,, som järnvägens belastning skulle
komma att bli större. Att en utjämning skulle bil följden av en utsträckt giltighetstid
för biljetterna anser jag alltså i högsta grad sannolikt. Järnvägsstyrelsen
bekräftar, att de omfattande militärtransporterna numera upphört eller
i värjo fall avsevärt minskat. Därtill kan man lägga, att biltrafiken för var
dan- ökar och att järnvägarna därigenom ytterligare befrias från ett stort antal
resande. Under sådana förhållanden synes tiden nu vara inne for den lange
väntade och av alla önskade reformens genomförande. Man kan t. o. m. ifrågasätta,
örn det icke skulle vara lämpligt att järnvägsstyrelsen redan nu började
vidtaga åtgärder för att i möjlig män stimulera till ökad ^resefrekvens pa statens
järnvägar. Den tid torde icke vara långt avlägsen, da betydligt mera genomgripande
förmåner för den resande allmänheten komma att ifragasättas än
vad en utsträckning av tur- och returbiljetternas giltighetstid innebär.

Vad sorn föreslås i motionen är bara en fråga örn tillgodoseende av en enkel
rättvisa Statsmakterna, som tillerkänt medborgarna en viss minimi semester.
böra också bereda dessa medborgare ali möjlighet att. under semestern resa pa
svenska folkets järnväg, lån förutsättning härför är, att de kunna fa resa pa

tur- och returbiljett. . . . ,

Jag tackar utskott et särskilt för sista meningen i utlåtandet. Den har utskottd,
skrivit riktigt bra. Diir säger man nämligen på följande sätt: »Andra
omständigheter synas emellertid utskottet tala för att en viss lättnad i trafikläget
inom en ej alltför avlägsen framtid kan väntas, och utskottet vill i aliandra
kammarens protokoll IDAG. Nr 10. 3

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Motion orri utökad giltighetstid för järnvägarnas tur- och returbiljetter.

(Forts.)

ledning därav ånyo och än starkare understryka angelägenheten av att järnvägarna,
så snart omständigheterna medgiva, infria sina tidigare gjorda utfästelser
att tillmötesgå motionärernas önskemål genom framläggande av förslag
till förlängd giltighetstid för tur- och returbiljetter.» Nu förhåller det sig dock
så, att kungl, järnvägsstyrelsen tidigare visat sig i mycket hög grad kunna
strunta i vad riksdagen och dess utskott förvänta. Därför anser jag, herr talman,
att det vore för kammaren lämpligast att säga ifrån vad kammaren vill
och icke bara tala örn vad den förväntar.

På anförda grunder ber jag sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den
av mig och herr Johnsson i Kastanjegården väckta motionen.

Herr Skantze: Herr talman! Jag tror att det är att använda för starka ord,
örn man säger, att järnvägsstyrelsen under de sista åren struntat i vad riksdagen
och dess utskott uttalat i denna fråga. Det är ju tvärtom så, att järnvägsstyrelsen
varje gång saken varit uppe på nytt bekräftat sitt tidigare ställningstagande
till fritidsutredningens förslag rörande giltighetstiden för turoch
returbiljetterna. Järnvägsstyrelsen har knäckt frågan för sin del i princip
och är med på en utsträckning av giltighetstiden till trettio dagar. Men järnvägsstyrelsen
har icke vågat sig på att genomföra anordningen under de år,
då vi haft en mycket hård belastning av vårt trafiksystem.

Nu erinrar motionären örn att järnvägsstyrelsen verifierat, att militärtransporterna
i stort sett äro slut. Motionären påpekade också, att biltrafiken ökat
och att därmed en avlastning för järnvägarna följt. Men han förbiser, att samtidigt
som detta skett och alltjämt sker, pågår fortfarande en ganska stark
ökning av persontrafiken på järnvägarna. Trots att miltärtransporterna fallit
bort och trots att dessa, medan de pågingo, till ungefär 50 % ombesörjdes genom
transport i för ändamålet inredda godsvagnar, har persontrafiken kraftigt ökat.
Och den ökar alltjämt. Järnvägsstyrelsen har gjort vad som är möjligt för att
öka anskaffningen av antalet personvagnar. Men denna anskaffning har icke ännu
hunnit i takt med ökningen av trafiken. Det råder ännu en viss eftersläpning.

Motionärerna söka leda i bevis i år liksom i fjol, att ett utsträckande av giltighetstiden
icke skulle betyda någon ökad belastning för järnvägarnas del.
Det skulle ske en viss utjämning genom att återresan flyttades längre fram
i tiden. Detta låter mycket bestickande, men det vackra sifferexemplet till
trots måste man nog säga, att i den karga verkligheten deras bevisföring icke
håller streck. Järnvägsstyrelsen uttalar -— enligt min mening mycket riktigt —
följande: »Vanån att påbörja respektive avsluta semestern vid veekoskiftena
torde nämligen vara så djupt rotad och svår att ändra på, att en förlängning
av giltighetstiden för omhandlade biljetter knappast kan väntas utöva något
inflytande av betydelse.» Den utjämning herr Witzell räknar med tror jag kommer
att äga runi i mycket liten utsträckning, örn reformen nu skall genomföras.
Vi få nog trots allt inse, att vi fortfarande ha en bristhushållning när
det gäller våra trafikmedel. Motionärerna anse frågan mogen för lösning nu.
Jag tror att man får ge järnvägsstyrelsen litet tid på sig att komma i takt i
fråga om anskaffning av personvagnar.

Utskottet har skrivit mycket positivt i sitt utlåtande, och motionären erkände
detta. Det innebär för utskottets del, att vi äro på det klara med att järnvägsstyrelsen
behöver kanske ett år på sig för att låta personvagnsanskaffningen
hinna ifatt den ökade trafiken. Sedan går det emellertid icke an att uppskjuta
reformen längre. Att den genomföres i år är utskottet för sin del icke villigt
att på de anförda skälen tillstyrka.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Motion om utökad giltighetstid för järnvägarnas tur- och returbiljetter.

(.fe orts.;

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa avslag dara
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

11.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion
angående ändring av tryckfrihetsförordningens bestämmelser örn jurymannalistans
sammansättning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 3 i anledning av väckta
motioner om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. andra stycket lagen den 20 juni ^ ^§
1924 om landsting. 1 morn. andra

Uti de likalydande till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 100
i första kammaren av herrar Andersson, Elon, och Anderberg och nr^ 192 i
andra kammaren av herrar Fast och Olsson i Mellerud hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att 17 § 1 morn. andra stycket lagen örn landsting
skulle erhålla i motionerna angiven lydelse.

Utskottet hemställde, att riksdagen med bifall till förevarande motioner för
sin del ville antaga följande

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse av 17 § 1 moni. lagen den 20 juni 1921 (nr 349)

om landsting.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

17 §.

1 mom. Rättighet att-----— omförmäla förvaltningsutskott

Förslag bör, för att kunna komma Förslag bör, för att kunna komma
under behandling, innefatta ett ämne under behandling, innefatta ett amne
inom landstingets befogenhet, vara mom landstingets befogenhet vara
skriftligen uppsatt och senast den 1 skriftligen uppsatt och senast den 15
augusti avlämnat till landstingets ex- juli avlämnat till landstingets expedition;
dock må förvaltningsutskott dition; dock ma förvaltningsutskott

jämväl efter nämnda tid men ej se- jämväl efter nämnda tid mene; senanare
än fjorton dagar före början av re än fjorton dagar före början av
landstingets möte väcka dylikt för- landstingets mote vacka dylikt torslaw
slag.

-fr" A -------------landstingets möte.

---------------f»rsla*-

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Hällgren och
Spångberg.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har tillsamman med herr Spångberg till
utskottets utlåtande fogat en reservation. Rättigheten att vacka förslag till

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Motioner om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. andra stycket lagen örn landsting.

(Forts.)

landsting tillkommer länsstyrelsen, medlem av landstinget, landstingets förvaltningsutskott
och Kungl. Majit. Den lagändring som här föreslås innebär
att man flyttar den tidpunkt, då länsstyrelse och landstingsmän senast skola
avlämna förslag till landstinget. Bestämmelserna äro för närvarande sådana att
dylika förslag skola vara inlämnade till landstinget, som sammanträder första
veckan i september, senast den 1 augusti, således omkring en månad före landstingets
sammanträde. Landstingets förvaltningsutskott har möjlighet att inkomma
med förslag senast fjorton dagar före landstingsmötet.

Nu vill man inskränka landstingsmännens och länsstyrelsernas rätt att avlämna
förslag — detta skall ske senast den 15 juli. Då denna fråga senast var
under utredning, av 1924 års kommunalförfattningssakkunniga. föreslogo dessa
den 25 juli som lämpligt datum. Vid remiss av detta förslag hade emellertid
så gott som samtliga eller i varje fall flertalet länsstyrelser och landsting ansett,
att tidpunkten borde fastställas till senast den 1 augusti, och Kungl. Majit
gick i sin proposition in för detta förslag. Det förslag som nu föreligger är mig
veterligt inte remitterat; länsstyrelser och landsting ha inte varit i tillfälle att
avgiva yttranden över detsamma.

Man motiverar lagändringen med att förvaltningsutskottet skulle få mera
tid på sig att förbereda ärenden till landstinget och ombesörja att landstings -trycket i god tid kommer landstingsmannen till handa. Men konsekvensen av
ett sådant resonemang borde ju ha föranlett att man beskurit förvaltningsutskottets
rätt att avlämna förslag till landstinget, d. v. s. att man utökat tiden
mellan landstingsmötets första dag och den tidpunkt, då förvaltningsutskottet
senast skall avlämna förslag. Ty vilka ärenden är det som åstadkomma det
mesta landstingstrycket och det mesta arbetet för landstingskansliet och förvaltningsutskottet?
Givetvis inte det fåtal enskilda motioner som landstingsmannen
väcka till landstingsmötena, utan det är alla dessa framställningar
från styrelser och direktioner för sjukvårdsinrättningar m. fl. Men deras tid
för avlämnande av förslag har man inte avkortat, utan de kunna inkomma med
sina förslag till förvaltningsutskottet exempelvis senast femton dagar före
landstingsmötets början.

Vad jag befarar med en sådan ny ordning är dels att man inte vinner vad
man syftar till med lagändringen, därför att den endast berör de enklare ärendena.
nämligen enskilda landstingsmans motioner, och dels att förvaltningsutskottet
får samma möjlighet som förut att vänta med beredningen av ärendena till
sista minuten och skicka ut trycket senast åtta dagar före landstingssammanträdet,
vilket medges i landstingslagen. Man kan vidare befara att den nya
ordningen skall leda. till att landstingsmannen komma att väcka motioner första
dagen av landstingets sammanträde genom att anknyta till något i laga ordning
väckt förslag. Därmed lia vi kommit fram till en ordning som inte är bättre
utan sämre än den vi för närvarande lia.

Jag bär intet yrkande, herr talman, men jag har inte kunnat underlåta ali:
framhålla dessa betänkligheter gent emot den lagändring som utskottet till
följd av en enskild motion här föreslår. Jag tror nämligen inte man vinner det
syfte man strävar till, örn man här endast söker beskära länsstyrelsernas och
landstingsmännens rätt att väcka motioner, men fortfarande låter hittillsvarande
bestämmelser gälla i fråga örn förvaltningsutskotten.

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag kan i allt ansluta mig till herr
Hällgrens motivering och ber nu endast att få .yrka avslag på såväl utskottets
motivering som dess hemställan i ärendet.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Motioner om ändrad lydelse av 17 § 1 moni. andra stycket lagen om landsting.

(Forts.)

Herr Fast: Herr talman! De invändningar mot förslaget som gjorts i denna
debatt finner jag rätt överraskande. Den fråga som här föreligger innebär ju
en ganska enkel ändring i landstingslagen. Det gäller motionstidens framflyttande
från 1 augusti till 15 juli, efter vilken tidpunkt motioner inte skulle
få väckas i landstinget.

Förslaget är föranlett av rent praktiska arbetsförhållanden. Vi skola komma
ihåg att liksom riksdagens arbetsbörda väsentligt utökats har landstingens och
därmed också förvaltningsutskottens arbetsbörda ökat. Resultatet av denna
ökning av arbetsbördan Ilar ju lett till att det varit nästan omöjligt att inom
rimlig tid få ut de handlingar som skola komma landstingsmannen till del.
Det har påyrkats, inte minst under fjolåret, i skrivelser och framställningar
till landstingsförbundet, genom motioner i landstingen o. s. v., att man måste
söka få en rättelse på denna punkt. Skilda vägar lia därvidlag undersökts,
men en sak tycks man ha varit allmänt överens om: att motionstiden för enskilda
motionärer utan olägenhet kan tillbakaflyttas.

Det förhåller sig i själva verket så att den tid, inom vilken de olika beredningsorganen
och i sista hand förvaltningsutskottet skola handlägga ärendena
före landstingsmötet, är ganska begränsad. Därför är det inte riktigt när herr
Hällgren säger, att motionerna inte föranleda något vidare arbete för beredningsorganen
och förvaltningsutskottet. Jo, det är just vad de göra, ty de komma
ungefär samtidigt som man tvingas behandla alla andra framställningar
från direktioner o. s. v. Dessutom är det numera så att man inte kan räkna med
att landstingstrycket kan forceras i vilken takt som helst, varför det är önskvärt
att en ändring härutinnan kommer till stånd.

Det finns också en annan olägenhet utöver denna korta tidrymd, inom vilken
man skall behandla både direktionsframställningar, andra framställningar och
motionerna, nämligen den att eftersom motionerna i regel gå ut på utredningar,
förslag som syfta till positiva beslut från landstingets sida. så har i regel förvaltningsutskottet
inte haft tillbörlig tid att ägna motionerna den uppmärksamhet,
de ibland kunde ha förtjänat. Detta har påtalats åtskilliga gånger inom
landstingen, och skrivelser i saken ha också gjorts till landstingsförbundet.
Det är klart, att om en motion berör ett mycket betydelsefullt ärende som syftar
till långtgående åtgärder, man inte utan vidare kan bara överlämna detta
till landstinget och säga: här är en motion, men vi lia inte hunnit ta ställning
till den. Det är ju med förvaltningsutskotten som nied riksdagens utskott, att
man även där åtminstone vill göra en så pass god undersökning, att man vet
örn man vill vara med örn saken för att senare eventuellt kosta på den en utförligare
utredning. Detta har ofta nog inte kunnat ske, vilket har medfört att
motionerna stundom blivit behandlade mera välvilligt än de kanske förtjänat
och ibland blivit alldeles för snävt avfärdade.

Jag kan inte se att dea enskilde landstingsmannens rätt genom detta förslag
på något sätt trädes för när. Det händer nog ingenting mellan den 15 juli och
den 1 augusti i fråga örn landstingsförhållanden, som man inte har reda på vid
den tidsgräns som är föreslagen för rätten att väcka motioner. Och skulle det
gälla något särskilt som inträffat, har förvaltningsutskottet ändå alltid rätt
att senare inkomma med förslag.

Herr Hällgren säger att det är orimligt att den enskilde motionärens rättigheter
begränsas men en motsvarande begränsning i fråga örn förvaltningsutskottets
framställningar till landstinget icke företages. Det är ju på den punkten
man bär vill söka råda bot på ett olidligt förhållande, det nämligen att
förvaltningsutskottet tekniskt inte hinner med att behandla alla ärenden. Då
är det självklart att örn det på detta sätt herodes större rådrum, så måste —

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Motioner om ändrad lydelse av 17 § 1 morn. andra stycket lagen örn landsting.

med den önskan man har inom landstingen och förvaltningsutskotten att komma
fram snabbare -— också handlingarna snabbare komma landstingsmannen till
handa. Denna motion är inte tillkommen bara av en slump, därför att jag eller
de andra motionärerna skulle ha dragit fram saken såsom något personligt
hugskott, utan den är tillkommen på grund av de många framställningar härom
som gjorts till landstingsförbundets styrelse. Dessutom har denna fråga varit
ingående behandlad inom landstingsförbundets styrelse, och vi ha där enhälligt
kommit till den uppfattningen, att. här föreligger ett behov vars tillgodoseende
riksdagen inte gärna skulle avvisa, da en lättnad på området skulle
möjliggöras på det enkla sätt som här föreslås. .

Jag tror således, herr talman, att även örn förslagets genomförande inte leder
hundraprocentigt fram till den arbetsavlastning som är önskvärd - saken linge
väl i så fall tagas upp i ett större sammanhang, och där pekar jag särskilt pa
tiden för landstingsmötena — skulle dock den lilla ändring som här föreslås
ge större rådrum åt förvaltningsutskotten och därmed också skapa större garantier
för att ärendena bli mer omsorgsfullt prövade och för att inte den
hets, som för närvarande förekommer pa grund av den korta tiden för ärendenas
beredning, skall få fortsätta, utan att det i det avseendet skall inträda
en lättnad.

Herr talman! Jag anser alltså att det givits mycket goda skäl för det förslag
som här föreligger, och jag skulle bli mycket förvanad örn riksdagen inte
skulle bereda denna lättnad, som är så starkt påkallad i landsting och förvaltningsutskott.
Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Spångberg: Herr talman! Herr Fast har naturligtvis rätt i att landstingens
arbetsbörda ökats i stor omfattning, men då man försöker underlätta förvaltningsutskottens
arbete genom att utöka tiden mellan sista motionsdagen och
dagen för början av landstingets möte med 14 dagar, kan det knappast sägas
att syftet uppnåtts, nämligen att underlätta förvaltningsutskottens arbete. Var
och en som några år suttit med i ett landstings förvaltningsutskott vet nog, att
det som tar det mesta arbetet är inte motioner från enskilda motionärer utan
det är, som herr Hällgren påpekade, de framställningar, som komma från styrelser
och direktioner. Redan nu måste ju den enskilde motionären ha avlämnat
sina motioner före den 1 augusti, alltså omkring fem veckor innan landstingen
sammanträda. Det blir en rätt lång tid för ärendenas beredning, och örn man
förlänger denna tid ytterligare på sätt motionärerna föreslagit och. utskottet
tillstyrkt och bestämmer tiden för motioners avgivande till den 15 juli, kommer
ju motionstiden därmed att bli förlagd till den allra sämsta tänkbara arbetstiden,
nämligen mitt i semestertiden. Det är mycket svårt för den enskilde
motionären att vid denna tidpunkt träffa personer och taga del av förslag från
förvaltningar och direktioner, innan han avlämnar sin motion.

När motionärerna här framhålla önskvärdheten av att handlingarna kunde
vara ledamöterna till handa så snart som möjligt, så kan man ju helt instämma
i detta, men örn man kan hålla den tid av åtta dagar, som nu är fastställd i
författningen, hinner nog den enskilde landstingsmannen att någorlunda sätta
sig in i frågorna. I varje fall är det bättre för honom att få handlingarna någon
dag senare än att man begränsar den möjlighet till arbete som en enskild ledamot
tar, som icke är ledamot av förvaltningsutskottet eller andra styrelser och förvaltningar.
Det är framför allt dessa enskilda landstingsmäns rätt man härvidlag
måste försöka att i demokratiens intresse slå vakt örn. Det skulle ur den
synpunkten varit önskvärt, att motionen haft ett helt annat innehåll, nämligen
att motioner kunde få väckas sedan styrelser och direktioner hade avgivit

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Motioner om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. andra stycket lagen örn landsting.

(Forts.)

sina framställningar. Då Ilar den enskilde landstingsmannen någon möjlighet
att tränga in i de framställningar, som komma att göras till landstingen, men
denna möjlighet står honom nu inte till buds. Ju mer man tillbakaflyttar tidpunkten
för avlämnande av motion till landsting, desto mer försämrar man
landstingsmannens arbetsmöjligheter.

Jag vill med dessa synpunkter, herr talman, motiveraden reservation, som
herr Hällgren och jag avgivit och som syftar till ett avståndstagande från motionen.
Jag ber alltså att få yrka avslag på utskottets förslag.

Fru Nordgren: Herr talman! Det kan finnas skäl både för de av herr Fast
och för de av reservanterna anförda synpunkterna. Det är givetvis av stor betydelse,
att ett förvaltningsutskott har tillfälle att så noga som möjligt penetrera
en enskild motion, men det kan också vara av betydelse att motionärerna ha
längre tid på sig för att avlämna sina motioner. Motionärerna kunna ju också
behöva göra vissa utredningar, innan motionerna inlämnas. Det är möjligt att
de skäl, som anförts av herr Fast, äro så bärande att man inte kan gå emot dem.
Det är dock ett av de skäl som anförts, som jag vill vända mig emot, nämligen
att handlingarna skulle genom en sådan förkortad motionstid komma ledamöterna
tidigare till handa. Den saken kan nämligen ordnas på annat sätt. Man
kan göra, som det sker i Malmöhus län. Där få vi landstingsmän handlingarna
oss tillsända i korrektur allt eftersom de bli färdiga. Vi ha således hunnit läsa
igenom huvuddelen av dem, innan vi få det stora häftet, som det, vad Malmöhus
län beträffar, skulle vara alldeles omöjligt för en ledamot att sätta sig in i
på åtta dagar, såvida han inte skulle ägna hela sin tid at detta. Malmöhus
läns landstingshandlingar utgöra nämligen en diger lunta.

Jag har, herr talman, icke något yrkande, men jag tror inte att det kommer
att inverka särdeles mycket på förvaltningsutskottens arbete, örn de få
dessa 14 dagar mer eller mindre på sig. Å andra sidan betyder det kanske heller
icke så mycket för motionärerna örn motionstiden förkortas annat än i enstaka
fall.

Herr Hallén: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet, men då jag
hörde herr Spångberg nämna, att det vore önskvärt att motioner kunde få väckas
även sedan förvaltningsutskottet behandlat inlämnade framställningar -—
örn jag fattade honom rätt —- så vill jag bara påpeka, att en sådan utökning av
motionstiden äger konstitutionsutskottet ingen initiativrätt till, då denna lag
är av samma natur som vanlig kommunallag. Vi ha bara att behandla det framställda
yrkandet, att tillstyrka eller avstyrka detsamma, och då måste jag
säga att den fördel för alla parter, som ligger i denna längre tid för beredningen,
är så pass övervägande, att det bör tala emot de betänkligheter, som här
anförts.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna fråga,
men jag vill anföra något från landstingens förvaltningsutskotts synpunkt.

Jag tror man överdriver, när man fäster så stort avseende vid att förvaltningsutskotten
få längre tid på sig att behandla motioner. Motionerna förorsaka
sannerligen, så långt min erfarenhet sträcker sig, inte någon försening
av förvaltningsutskottens planeringsarbete för landstingen. Jag vill framhålla,
att det är förvaltningarnas egna initiativ, som kunna föranleda att handlingarna
komma så sent ut till landstingens ledamöter, ingalunda motionerna. Det
kan ju tänkas att man på en del håll har erfarenhet av att landstingsmannen

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Motioner om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. andra stycket lagen örn landsting.

(Forts.)

då och då fördjupa sig i större frågor, som förvaltningsutskotten kunna behöva
ägna någon särskild tid åt att granska och taga ståndpunkt till, men jag
skulle tro att detta arbete är begränsat, särskilt med hänsyn till förvaltningsutskottens
nuvarande arbetsformer. Motionerna äro i det stora hela av mindre
betydelse jämfört med förvaltningsutskottens eget arbete, och förvaltningsutskotten
kunna ju strängt taget, då förslag komma in från de olika inrättningarna,
börja när förvaltningsutskotten vilja. Det kan ju vara en del av arbetet,
som påverkar staten, t. ex. örn en motionär får för sig att yrka på utgifter
av någon omfattning. Förvaltningsutskottet bör då se, örn staten medger det
begärda äskandet, och örn förvaltningsutskottet tillstyrker förslaget kan det
upptagas i det statförslag, som förvaltningsutskottet skall utarbeta. Men för
detta, mina damer och herrar, behöver man inte sju eller åtta veckor! Man bör
taga hänsyn till de önskemål som landstingsmannen ha att så nära inpå landstinget
som möjligt få göra sig gällande motionsledes.

Det är en sak, som man kanske inte tänker på men som jag vill framföra.
Som bekant föreligger det möjlighet för landsting att taga upp en motion på
landstingssammanträdets första dag. Det sker nu mycket sällan, men tillbakaflyttar
man sista motionsdagen 14 dagar befarar jag, att påhittiga och smidiga
landstingsman komma att presentera landstinget på dess första mötesdag
ett knippe motioner, som kunna förorsaka långt större besvär än vad med 14
dagars kortare beredningstid kan förorsakas förvaltningsutskotten. Denna bestämmelse
är sa formulerad, att landstinget, örn det är enigt, har ganska stor
frihet att godkänna en motion redan på landstingets första dag. En sådan utveckling
tror jag varken förvaltningsutskotten eller landstingen lia anledning
att på något sätt befordra.

Det är dessa enkla synpunkter, herr talman, som jag ville framföra ifrån förvaltningsutskottshåll.
Jag kan inte se annat än att vi mycket väl kunna vänta
med en reform av detta slag, som jag inte vill beteckna som en reform. Jag
yrkar därför avslag på utskottets hemställan.

Herr Fast; Herr talman! Ingen Ilar egentligen bevisat att några olägenheter
skulle följa med förslaget, och det är såvitt jag kan förstå omöjligt, eftersom
det inte kan anses begränsa den enskilde landstingsmannens rätt att väcka motioner.
Örn harn skall avlämna sina motioner till den 15 juli eller den 1 augusti
bär ju ingenting att göra med den principiella rätten.

Då man här säger, att motionerna inte föranleda något ökat arbete för förvaltningsutskotten,
så vet jag ju inte riktigt vilka erfarenheter man därvid stöder
sig på. Men det förhåller^sig i verkligheten så att det är ingenting ovanligt
~~ kan vittna örn det ifrån mitt eget landsting — att man på enskilda mo tioner

har t. ex. vidgat rätten till fria leverpreparat och fri medicin, fria skjutsar
till sjukhus och barnbördshus o. s. v. Det kan vara rätt svårt att överskåda
de ekonomiska verkningarna av beslut i sådana hänseenden. Är det då så underligt,
örn man i anledning av en sådan motion vill göra en undersökning angående
de tekniska möjligheterna och de ekonomiska konsekvenserna? Örn man
räknar med att l1/2 vecka åtgår för att få handlingarna tryckfärdiga och utsända
till ledamöterna, inskränker sig förvaltningsutskottens behandlingstid
till 14 dagar. Den som är rädd örn de enskilda landstingsmännens rätt att få sina
förslag prövade skulle inte motsätta sig att förvaltningsutskotten finge litet
längre tid för att göra de nödvändiga undersökningarna. Så ligger det i
verkligheten till.

Vi ha gjort undersökningar i landstingsförbundet innan denna sak förts
fram, och de vittna örn att motionerna ingalunda spela den obetydliga roll i

Onedagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Motioner orri ändrad lydelse av 17 § 1 morn. andra stycket lagen om landsting.

(Forts.)

landstingens historia, som man här vill göra gällande. Mångå gånger rullas just
ett ärende upp genom en enskild motion, och ärendet hlir då föremål för utredning.

Jag är fortfarande mycket förvånad över det motstånd, som på sina håll reses
mot detta lilla förslag, som, även örn det inte löser hela frågan angående
förbättrade arbetsförhållanden, dock enligt min mening är ett steg i rätt riktning.
Sedan får man se, örn det fordras ytterligare åtgärder, men de äro mycket
besvärliga att komma fram till och göras inte i en handvändning. I varje fall
skall man försöka de enklare metoderna först, innan man kastar sig över dem
som äro mera svårbedömliga till sina verkningar.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl
utskottets berörda hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Spångberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan Som
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1946/47 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 13, 13, 25, 34 och 41.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under statens affärsverksfonder gjorda framställningar
örn anslag för budgetåret 1946/47 i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk.

Punkterna 38, 42 och 102.

Lades till handlingarna.

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 194G.

Övriga munhter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

i nr ,u.h i1 uu^dning av Kunffl- Maj :ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg
och till provisoriskt lönetillägg;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1946/47 till kristiiiägg
till personal å indragningsstat;

i nr anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av

lasarettstartyget Prins Carl såsom avs tå n ds mä tili ngs f arty g, m. m.;

” ^ i av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bud getaret

1946/47 till häradsskrivare m. fl.;

* anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfart^onden för budgetåret 1946/47 m. m.; och
nr oo. i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetaret
1946/47 jämte i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

AetiZsUat lr0J?S statf.utskot!etf ut}åtaude, nr 37, i anledning av Kungl. Majlis i

minna fastig- statsverkspropositionen a kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetshetsfond,
i råd loncl gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47 i vad
munikations- propc,sltlonei1 avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

departementets
verksamomrdde.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Konstnärlig
utsmyckning
av Icansli -

Punkten 4, angående konstnärlig utsmyckning av kanslihuset.
Efter föredragning av punkten anförde

Herr Thiberg: Herr talman! Het är med mycket stor glädje man kan konstatera,
att Kungl. Maj:t och ett enhälligt statsutskott förordat statens konstråds
f ramställning örn ett anslag å 50 000 kronor för möjliggörande av en konstnärlig
utsmyckning av kanslihusets kala cementgård.

Det var utan tvivel ett betydelsefullt initiativ, som dåvarande ecklesiastikministern
Arthur Engberg tog år 1936 genom att tillkalla sakkunniga med
uppgift att företaga utredning och avgiva förslag angående beredande av vidgade
arbetsuppgifter för svenska konstnärer. I direktiven för de sakkunniga
framhöll statsrådet, att staten hade ett betydande intresse av att tillse, »att
cj det konstnärliga skapandet hämmades genom hart ekonomiskt betryck eller
brist på arbetstillfällen. Konstnärskårens misär kunde eljest även bliva konstens.
» Statsrådet Engberg underströk också den kvalificerade konstens alltmer
stegrade betydelse och ansag det riktigt »att för de goda konstnärerna
skapa ökade arbetstillfällen genom att i större utsträckning än hittills och på
ett mera planmässigt sätt taga dem i anspråk för konstnärliga kulturella insatser
i samhällets tjänst. X sådana avseenden erbjuda våra offentliga byggnader,
ämbetslokaler, skolor, sjukhus o. s. v. rika möjligheter.» Sakkunnigbe -

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Konstnärlig ut smy ehnina av kanslihuset. (Forts.)
tänkandet lades som bekant till grund för den proposition, som ledde till inrättandet
av statens konstråd. I propositionen gjorde departementschefen det av
riksdagen sedermera godtagna principuttalandet i fråga om omfattningen av
de anslag, som borde lämnas till konstnärlig utsmyckning, vilket innehar,
att vid beviljande av anslag till statliga nybyggnadsarbeten regelmässigt i anslagen
borde inbegripas ett icke alltför ringa belopp härför, i allmänhet icke
understigande en procent av byggnadskostnaderna oell givetvis med förutsättning,
att sådan utsmyckning med hänsyn till byggnadens art och belagenlie

lämpligen borde äga runi. . .

Ända fram till krigets utbrott följde statsmakterna också denna princip.
Ganska betydande anslag lämnades, och det blev också tack vare den möjlig
att anordna en ganska omfattande utsmyckning i form av skulpturer av olika
slag, muralmålningar, stafflikonst och annat. . . .

Med krigsutbrottet inträffade emellertid en omsvängning i statsmakternas
ställningstagande. Det förut relaterade principbeslutet sattes temporärt ur
kraft. Icke nog härmed. Redan beviljade anslag indrogos såsom besparing ti
statsverket i den mån de vid tidpunkten i fråga ännu icke hade hunnit disponeras.
Under de många år kriget varade beviljades ej heller några nya anslag.
Naturligtvis måste man i viss mån hysa förståelse härför, åtminstone sa lange
vårt land befann sig i det läget, att det gällde att med alla till buds staern e
medel inrikta våra ansträngningar på en upprustning. I en allvarstid, aa lara
förelåg för att vårt land skulle komma att indragas i den pågående världs branderi,
måste givetvis många hänsyn till kulturella önskemål vika, och statsmakterna
ansågo sig ju ej heller kunna underlåta att föra en utomordentligt restriktiv
politik i fråga örn kulturella anslag överhuvud taget. _

Kriget i Europa slutade dock som bekant den 7 maj 1945. Under senare
delen av 1945 års vårriksdag framlade också på den dåvarande kommunikationsministerns
förslag Kungl. Maj:t för riksdagen en proposition om ett anslag
å 150 000 kronor till konstnärlig utsmyckning av kanslihusets annexbyggnad.
Detta anslag beviljades av riksdagen. . ,,

Mot bakgrunden av denna utveckling måste det beslut, vilket jag hoppas att
riksdagen nu kommer att fatta, nämligen örn bifall till statsutskottets förslag
att anslå nu ifrågavarande 50 000 kronor, ses med alldeles särskild tillfredsställelse.
Man kan däri ej gärna se annat än en bekräftelse pa att statsmakterna
nu återgått till den gamla ordningen och att det beklagliga tomrum, som
uppstått under krigsåren på detta område, nu år att betrakta såsom tillhörande
en förgången tid. Man bör salunda kunna hoppas pa att Kungl. Maj .y i
fortsättningen, när det gäller anslag till statliga byggnader, vilka lämpa sig
för konstnärlig utsmyckning, i byggnadskostnaderna också inräknar erforderligt
belopp för sådant ändamål. Jag är för mitt vidkommande förvissad örn att
den nuvarande regeringen kommer att respektera riksdagens principbeslut Iran
år 1937 och att regeringen ingalunda skulle vilja förfara på ett sådant sätt,
att Arthur Engbergs storartade och för vårt lands konstnärliga utveckling sa
betydelsefulla tanke icke längre .skulle kunna förverkligas.

Statens konstråd har enligt sin instruktion skyldighet att aven beakta önskvärdheten
av konstnärlig utsmyckning av redan förefintliga statliga byggnader.
Det borde då ligga närmast lill hands att tänka på de belopp, vilka urtima
riksdagen hösten 1939 indrog lill statsverket och som därigenom icke kunde
användas till det ändamål, vartill de en gång hade beviljats, tyvärr har
Kungl. Majit innevarande år icke ansett sig böra framlägga av statens konstråd
begärda propositioner i dessa hänseenden. Vidare är det uppenbart, att
det finns åtskilliga redan före kriget uppförda byggnader, vilka ur kulturell
och konsl»ärlig synpunkt äro i allra högsta grad i behov av konstnärlig ut -

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1946.

Konstnärlig utsmyckning av kanslihuset. (Forts.)
smyckning, liksom också att det under kriget byggts många sådana byggnader,
vilka på grund av att anslag icke alls lämnades bärför äro i fullkomlig
avsaknad av varje utsmyckning. Jag vågar begagna detta tillfälle att till regeringen
rikta den hemställan, att regeringen under de överväganden, som komma
att föregå nästa statsverksproposition, måtte upptaga dessa spörsmål till
välvillig prövning.^ Regeringen kommer att få taga ställning till åtskilliga
framställningar från statens konstråds sida, men jag tror mig våga förklara,
att statens konstrad, för vilket statsfinansi ella synpunkter naturligtvis ingalunda
äro främmande, kommer att i fortsättningen som hittills visa återhållsamhet
och vad jag tror man med fog kan beteckna såsom måttfullhet.

Säkerligen kommer finansministern även i fortsättningen att ha många bekymmer
för att få budgeten att gå ihop. Naturligtvis finns det de som anse,
att utgifter i konstnärliga eller liknande kulturella syften böra komma, i sista
hand eller icke alls äro nödvändiga. Men man bör enligt min mening vid de
budgetära avvägandena i stället tänka på den gamla sanningen, att ett materiellt
framåtskridande väl i och för sig är värdefullt, men att därmed för ett
folk ringa vore vunnet, örn detsamma icke finge gå hand i hand med kulturella
framsteg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna,

§ 17.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomter i Karlskrona;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter i Nässjö; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplan^ samt

bevillningsutskottets betänkandeni:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28 september 1928 (nr
376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster; och
nr 13, i anledning av väckt motion örn förbud för ordförande i taxeringsnämnd
att vara ledamot av prövningsnämnd.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 10.

§ 18.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 14, i anledning av väckt
motion om fullständig skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Med anledning av att_ ett enhälligt
utskott avstyrkt motionen örn fullständig skattefrihet för sjöfolkets
krigsriskersättning och man i yttrandet hänvisar till att krigsriskersättningen
som avlöningsform endast övergångsvis kommer att bibehållas, ämnar jag icke
yrka bifall till min motion. Jag vill dock passa på tillfället att erinra örn vad
jag sade i fjol, nämligen att det fortfarande är vår mening, att krigsriskersättningen
under svåra förhållanden för sjöfolket borde vara helt skattefri.
Det finnes i vår skattelagstiftning mångå undantag rörande avdrag vid beskattningen
av förvärvad inkomst, exempelvis i fråga örn dagtraktamente, reseersättning
o. s. v. Därför vore det i detta fall ännu mera berättigat att man ga ve
sjöfolket större kompensation. Med hänsyn till risken för ohälsa, invaliditet
och i sämsta fall fara för livet borde dessa långt tidigare av myndigheterna- ha
medgivits skattefrihet för krigsriskersättning.

Motion om
julis ändig
skattefrihet
för krigsriskersättning
till
sjömän.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill erinra örn det förhållandet, att
riksdagen 1943 och 1945 redan tagit ställning till detta problem. Marn kan
säga, att örn det skett någon förskjutning till dags dato så är det icke till förmån
för motionärernas synpunkter.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckta mo- Motioner
tioner angående vidgat tillämpningsområde för lagen om arbetstidens begräns- “r^e^e
ning samt angående revision av arbetstidslagstift-ningen. lagstiftninge

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Sellander: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att 5rrka bifall
till den av mig m. fl. avgivna motionen, ty utskottet har i sin motivering anfört
vissa skäl för sitt avslagsyrkande och i övrigt behandlat motionen, såsom man
brukar uttrycka sig, välvilligt, varför jag icke har någon anledning att vidhålla
motionens yrkande. Jag skulle emellertid trots detta vilja säga bara
några ord.

Den allmänna arbetstidslagen har det för en typisk kompromissprodukt så
vanliga kännetecknet, att den laborerar med en mängd undantag, som i sin tur
dels medfört, att en mängd arbetare ställts utanför varje som helst laglig reglering
av arbetstiden, dels ock föranlett, att vi på området i fråga begåvats! med
en hel mängd special författningar och speciallagar, som avse att reglera arbetstiden
för sådana grupper, som ej hänförts till den allmänna arbetstidslagen.

Genom denna anordning har förhållandet blivit det, att icke ens hälften av alla
de arbetstagare, som borde höra hemma under den allmänna arbetstidslagen,
sortera under densamma. Av de arbetare, som uteslutas från lagens tillämpningsområde
genom direkt stadgande i lagen, är det 101 000 anställda, som icke
lia någon som helst lagligen reglerad arbetstid; jag vill i detta sammanhang
nämna framför allt skogsarbetarna. Dessutom äro ju företag, som sysselsätta
mindre än fem arbetare, uteslutna från lagens tillämpning. Utöver dessa, som
sålunda icke alls ha någon lagligen reglerad arbetstid, finnes det ju på grund

Nr 10.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Motioner angående arbetstidslag stiftning en. (Forts.)
av de direkta undantagsstadgandena i den allmänna arbetstidslagen en mängd
grupper, som falla under dessa undantag oell som därför senare ha begåvats
•med särskilda arbetstidsföreskrifter. Genom detta förhållande ha vi nu en rikhaltig
flora av bestämmelser på området i fråga. Mig förefaller det närmast
giva intryck av oreda och lagstiftningsraseri, då man granskar arbetstidslagstiftningen
och alla de speciallagstiftningar som existera på området.

Enligt vår mening kan lagstiftningen förenklas och dessutom förbättras i
åtskilliga avseenden. Det måste ju exempelvis betecknas såsom orimligt, att
statspersonalen är undantagen från den allmänna arbetstidslagen. Statsmakterna
ha ju på sin tid och under ett mycket starkt motstånd från arbetsgivarhåll
genomfört den allmänna arbetstidslagstiftningen. Under sådana förhållanden är
det märkligt, att staten, vilken på lagstiftningens väg har föreskrivit, att dessa
bestämmelser skola gälla beträffande förhållandena i övrigt i landet, räknar
sina egna anställda till undantagen och begåvar dem med arbetstidsföreskrifter,
som i många hänseenden äro mycket ogynnsammare än de föreskrifter,
som gälla för arbetstagare sorterande under den allmänna arbetstidslagen.
Jag har tidigare här i kammaren påtalat det uppseendeväckande faktum, att
det finnes statsanställda, som överhuvud taget icke ha sin arbetstid reglerad.
Jag nämnde vid ett tidigare tillfälle särskilt kust- och gränsbevakningspersonalen
i tullverket, vilken saknar varje som helst form av reglerad arbetstid. Denna
personal måste, med undantag för fem fridagar, som den har per månad,
^praktiskt taget stå till förfogande i tjänsten under dygnets alla 24 timmar. Det
är för denna statspersonal bland annat föreskrivet, att en befattningshavare icke
får avlägsna^ sig från sitt hem eller hemmets närhet utan att erhålla vederbörligt
tillstånd från förman eller chef.

När sådana förhållanden råda beträffande statens egna anställda, finner jag
det vara fullt motiverat, att statspersonalen — för vars undantagande från den
allmänna arbetstidslagen det faktiskt aldrig presenterats ett verkligt bärande
skäl —- ställer det berättigade kravet, att denna personal hänföres under den
allmänna arbetstidslagen.

Detta om lagens tillämpningsområde. Vi ha emellertid icke bara anmärkt på
detta i var motion, utan vi ha också vänt oss mot en föreskrift i den allmänna
arbetstidslagen, som fått tjäna till förebild för en motsvarande bestämmelse i de
speciallagstiftningar som existera icke minst beträffande statspersonalen. Denna
bestämmelse innebär, att där man bedömer arbetet vara av synnerligen lindrig
karaktär, kan genom så kallad tidsevalvering föreskrivas en viss längre arbetstid.
Denna bestämmelse i den allmänna arbetstidslagen liksom också i de
olika speciallagar, som existera, har tagits till intäkt för att i ganska avsevärd
utsträckning förlänga arbetstiden för arbetare och tjänstemän. Jag tänker närmast
på statens arbetsområden. Den har tagits till intäkt för att föreskriva en avsevärt
längre tjänstgöringstid. Dessutom har man tillgripit bestämmelsen för att
undervärdera tjänstgöring och arbete, som varje sunt tänkande människa ej
kan hänföra till sådant arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning. Jag
Syftar framför allt på den undervärdering beträffande tidsberäkningen vid
natttjänstgöring, som förekommer i synnerligen stor utsträckning inom statstjänsten.
Det är ju var och en bekant, att även om viss nattjänst icke är så fysiskt
påfrestande, så medför den ändå stora psykiska ansträngningar och detta
kanske framför allt i de fall, där man icke direkt har någonting att göra eller
att hänga händerna i, som det populärt heter. Då måste ju självfallet den psykiska
ansträngningen, nämligen kampen mot sömnen, vara värre än eljest. Sådan
nattjänst undervärderas; d. v. s. man tillämpar en längre arbetstid. Man
kan ju hålla folk längre i arbete när det gäller vissa slag av nattjänstgöring

Onsdagen den 6 mars 1946.

Nr 10.

Motioner angående arbetstidslag stiftning en. (Forts.)
än man klan göra i normala fall, där man räknar med att arbetet medför så kallad
normal ansträngning.

Denna bestämmelse har bland annat beträffande statens järnvägar fått en
synnerligen vidsträckt tillämpning. Vid icke mindre än 1051 stationer tillämpar
man sålunda denna tidsevalveringsbestämmelse, som säger, att man kan föreskriva
viss längre tjänstgöring, då arbetet medför synnerligen ringa ansträngning,
och man har alltså där givit personalen längre arbetstid. Normalt är
tjänstetiden för statstjänarna fastställd till vad som motsvarar 208 timmar för
30 dagar eller genomsnittligt åtta timmar per dygn, men vid dessa stationer
har man förlängt arbetstiden till 234 respektive 260 timmar per månad.

Ett sådant tillstånd, mena vi, är oefterrättligt. Vid den revision av arbetstidslagen,
som vi förvänta skall igångsättas ganska snart, är det nödvändigt att
man, samtidigt som man granskar frågan örn lagens tillämpningsområde, också
undersöker, i vilken utsträckning man kan eliminera de verkningar av den
så kallade tidsevalveringsbestämmelsen, som jag här påtalat.

Herr talman! Med vad jag här sagt vill jag bara understryka vad jag sade i
början, nämligen att jag icke har något särskilt yrkande i saken.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Föredrogos vart för sig

andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion om förbud
mot ägoområdens avskiljande från vederbörande fastighet genom intecknade
långt!dsarrenden; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående uppskov med återbetalning av ett Hornborgas jöns sänkningsförening,
Skaraborgs län, beviljat statslån.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 21.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Majrts propositioner:

nr lil, med förslag till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,
m. m.;

nr 113, angående anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.;

nr 114, angående anslag till trädgårdsundervisningen;

nr 115, angående befrielse för dödsboet efter F. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet;
och

nr 116, angående avvecklingen av 1941 och 1942 års krislån.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.10 em.

In fidem:
Gunnar Britth.