1945. Första kammaren. Nr 24 (Riksdagens protokoll 1945:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 24.

Tisdagen den 29 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 22 och den 23 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av närslutna läkareintyg får jag härmed anhålla örn fortsatt
ledighet från riksdagsgöromålen under juni månad 1945.

Ulriksdal den 28 maj 1945.

Sam Larsson.

Generaldirektör Sam Larsson är under juni månad på grund av hjärtsjukdom
fortfarande oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Stockholm den 28 maj 1945.

Alf Westergren,

leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 483, med
delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 14, i anledning av väckt motion angående förhållandet mellan biloch
järnvägstrafik i den svenska transporthushållningen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Första kammaren har den 23
innevarande månad bifallit sitt andra tillfälliga utskotts i utlåtande nr 12
gjorda hemställan, att en motion i samma syfte som andra kammarens nu delgivna
beslut icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Med
hänsyn härtill hemställer jag, att kammaren måtte finna delgivningen av
andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 484, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 15, i anledning av väckt motion angående utredning örn
ordnande genom statens försorg av reguljär gods- och persontrafik på landsvägarna
i vissa glest befolkade delar av landet, beslöt första kammaren hänvisa
detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

Första hammarens protokoll 1945. Nr 24.

Nr 24.

Tisdagen den 23 maj 1945.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 485,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 16, i anledning av väckt motion angående landsbygdens trafikförsörjning
genom omnibusföretag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Även i denna fråga bar första
kammaren redan fattat beslut. Kammaren har nämligen den 23 innevarande
månad bifallit sitt andra tillfälliga utskotts i utlåtande nr 13 gjorda hemställan,
att en motion i samma syfte som andra kammarens nu delgivna beslut
icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Med hänsyn härtill
hemställer jag, att kammaren måtte finna delgivningen av andra kammarens
beslut ej föranleda vidare yttrande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till tullverket;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet; samt

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal vid krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 326,
angående anslag till de tekniska högskolorna, m. m.

Föredrogs och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 19, statsutskottets
utlåtanden nr 149—153, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 1—3, bevillningsutskottets betänkanden nr 43 och 44,
bankoutskottets utlåtanden nr 42—46, första lagutskottets utlåtanden nr 23
och 36 38, andra lagutskottets utlåtanden nr 51—55, jordbruksutskottets utlåtande
nr 23 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr
14—18.

På framställning av herr talmannen beslöts att sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtanden nr 1—3 skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst efter konstitutionsutskottets memorial
nr 19.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Herlitz interpellation angående
möjligheterna att verkställa av riksdagen begärda utredningar, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! Herr Herlitz har frågat mig, örn jag är i
tillfälle att lämna kammaren några allmänna upplysningar rörande möjligheterna
att verkställa de utredningar, örn vilka riksdagen redan hemställt eller
kan väntas komma att hemställa.

Någon undersökning har ännu icke kunnat göras för att få en samlad översikt
rörande möjligheterna att verkställa de utredningar, örn vilka riksdagen
hemställt. Jag kan därför till svar på den framställda frågan endast förklara,
att regeringen kommer att så långt det befinnes möjligt tillmötesgå
riksdagens önskningar. Vid prövning av framställningarna måste naturligtvis
beaktas såväl angelägenhetsgraden som kostnaderna och möjligheterna att
organisera utredningarna utan förfång för annan verksamhet. Vissa svårigheter
i det senare avseendet ha redan visat sig.

Herr Herlitz: Herr talman! Till hans excellens herr statsministern ber jag
få framföra mitt vördsamma tack för svaret på min interpellation.

Utgångspunkten för den har varit bekymmer över det fantastiskt omfattande
utredningsprogram, som vid slutet av denna riksdag kommer att ligga på
regeringens bord. Jag har inte laddat mig med några siffror för att belysa förhållandet,
och jag skall inte heller trötta med några uppräkningar; vi veta ändå
allesammans, hur det ligger till. Aldrig någonsin, tror jag man vågar påstå, har
ett så stort utredningsprogram blivit upplagt. Det är helier inga småsaker,
man begär utredning örn, utan en mängd ytterst vittutseende och svårbedömda
frågor, och jag skall inte neka till att det framför allt är dem jag har i tankarna.

Mitt bekymmer förestavas delvis av ekonomiska skäl. Den tid kommer kanske
snart nog, då vi litet var skulle önska, att vi kunde gräva upp statsrådet
Thorsson med hans Geddesyxa ur graven. Men framför allt hänför sig mitt
bekymmer till svårigheterna att få de personliga krafter, som behövas för alla
dessa utredningar. Det är ändå ett begränsat antal människor, som duga till
den saken. Vi behöva lekmän som ha tid att sitta i kommittéer, vi måste ha
jurister och tekniker liksom också personer med social, medicinsk och ekonomisk
sakkunskap o. s. v. Var skola vi få dugligt folk utan att mycket annat arbete
helt och hållet bringas i oordning? Vi få ju tänka på att inte försumma vardagens
ofrånkomliga arbete för att hänge oss åt drömmar örn en ny värld.

Ingen värderar mer än jag den tankeapparat, som vi här i vårt land ha skaffat
oss i detta vårt på det hela taget utmärkta utredningsväsen. Men nu gäller
frågan helt enkelt, om hjärnsubstansen räcker till för allt som skall göras. Nu
för tiden är man ju benägen att anta, att statsmakterna kunna klara ungefär
vad som helst. Men i detta fall, liksom på en del andra punkter, stå vi obevekligen
vid en gräns, som man gör klokt i att fatta i ögonsikte.

Äng. möjligheterna
att
verkställa av
riksdagen
begärda
utredningar.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. möjligheterna att verkställa av riksdagen begärda utredningar.

(Forts.)

Det är utan förvåning jag erfar av herr statsministerns svar, att regeringen
redan har lagt märke till svårigheterna, och det fastän den ännu inte på långa
vägar har fått hela utredningsprogrammet framför sig. Det är mycket bra,
skulle jag vilja säga, att riksdagen på detta auktoritativa sätt har fått en vink
örn svårigheterna, och det vore förträffligt, örn den vinken bleve beaktad.

Bättre hade det förstås varit, örn regeringen något tidigare tagit en översyn
av detta problem, i den mån det varit möjligt, och låtit oss få en erinran örn de
mötande svårigheterna. Man invänder kanske, att något sådant skulle innebära
obehöriga påtryckningar på riksdagen. Men regering och riksdag äro dock nu
för tiden inte mycket annat än den vänstra och den högra handen på en och
samma person. Knappast skulle väl någon ha tagit illa upp, ifall exempelvis
finansministern under hand hade tagit sig för att varna sina kamrater i riksdagen
för alltför vittutseende projekt. Kanhända har han gjort så; det vet
jag inte. Men eljest har man från det hållet mera intryck av uppmuntrande
blickar än av rynkade ögonbryn.

Vad är nu att göra? Ja, man kan ju försöka att — såsom förr ansågs vara
alldeles självklart —• verkligen efterkomma alla riksdagens utredningsönskemål.
Men det vore en olycklig väg. Det går troligen inte, och går det, så blir
det till för högt pris: utredningarna bli dåligt gjorda eller direkt ovederhäftiga
och kunna icke utgöra någon grund att bygga på. Jag är glad att höra, att
statsministern icke har proklamerat den linjen.

Den andra utvägen, som är statsministerns, innebär att man beaktar angelägenhetsgraden
eller, annorlunda uttryckt, att man lägger åtskilliga av riksdagens
skrivelser på hyllan. Det kan man nu inte annat än i princip gilla. Men
jag skulle vilja komplettera denna synpunkt örn angelägen hetsgraden med en
annan: hur vore det att särskilt koncentrera sig på sådant, som tyckes mest
uppnåeligt — det jämförelsevis enkla -— och vänta litet med de mera vittutseende
frågorna, som gå ut på att vi skola bygga nya himlar och en ny jord?

Följer man den principen, skulle kanske problemet kunna förenklas. Jag för
min del skulle inte sörja, örn en del riksdagsskrivelser i enlighet med den bleve
lagda åt sidan. Och majoritetspartiet har ju då i alla fall fått lägga sin friska
reform vil ja i dagen och visa, att det inte är sämre än andra partier. Under sådana
förutsättningar behövde man inte ens ha så mycket att invända mot att
riksdagen även i fortsättningen kommer med nya utredningskrav. Fastän då
blir det förstås inte någon riktig överensstämmelse mellan vad den vänstra
och den högra handen gör. Den vänstra handen, som höjer reformfanan, vet att
den högra i sinom tid måste veckla ihop den.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att något rikta mig mot
vad den siste ärade talaren hade att säga örn att det inte skadar, att regeringen
lägger åtskilliga av riksdagens skrivelser på hyllan.

Jag tror att det är mycket farligt att som princip proklamera detta. Riksdagens
anseende för självständighet och kraft ute bland folket är dess värre inte
över hövan stort, beroende på åtskilliga omständigheter, som jag inte här skall
gå närmare in på. Men det är något som folket uppskattar hos riksdagen, och
det är dess arbetsamhet, dess initiativkraft och dess lust att försöka knäcka
problem, som komma upp. Detta tar sig vanligen uttryck i skrivelser till
Kungl. Maj :t, däri man begär utredningar och förslag örn hur dessa spörsmål
skola lösas; dessa skrivelser är folkets röst.

Nu har jag för min del funnit, att riksdagen de senare åren blivit en alltför
trogen tjänarinna till Kungl. Maj :t och att den genom sina underdåniga
skrivelser örn utredningar många gånger alldeles i onödan belastar Kungl.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm. Nr 24. ■>

Äng. möjligheterna att verkställa av riksdagen begärda utredningar.

(Forts.)

Majit med arbete, som riksdagen själv kunde uträtta. Säkerligen skulle riksdagen
själv kunna nå slutgiltiga resultat i många ärenden under riksdagarnas
lopp, i den mån det gäller sådana frågor där denna väg är framkomlig. Detta
bar faktiskt en och annan gång också kunnat ske. Men i allmänhet är riksdagen
ängsligt mån örn att varje fråga skall kastas ner i den väldiga byråkratiska
papperskvarnen. Bara man får ett ärende dit, tror man att det skall gå
som i sagan, där alla gamla gubbar och gummor, som stoppades in i ena ändan
av kvarnen -— precis som vi sågo på jularken i vår barndom — kommo ut som
sköna ynglingar och flickor i den andra. Detta är, tror jag, en överskattning
av Kungl. Maj :ts förmåga att utföra vad riksdagen önskar genom sina skrivelser
om utredningar.

Vad herr Herlitz rent praktiskt hänvisade till såsom en utväg att något
lätta Kungl. Maj:ts arbetsbörda ger mig anledning att beröra också en annan
sak. Herr Herlitz ansåg, att man borde lägga på hyllan de skrivelser från
riksdagen, som gå ut på att man skall bygga nya himlar och en ny jord. Jag
har nu inte funnit, att den svenska riksdagen någonsin har begärt utredningar,
som skulle kunna anses så vittfamnande. Men jag förstår vad herr Herlitz menar:
man bör inte rubba på det bestående, och därför skall man lägga åt sidan
alla utredningsförslag med sådant syfte och i stället nöja sig med utredningar
rörande de allra minsta och mest lättlösta fragorna..

Så till vida kan jag vara överens med herr Herlitz, att jag icke kan fatta
att Kungl. Maj :t låter frågor, som det skulle vara ganska lätt att utreda, vila,
trots att riksdagen har skrivit örn dem och trots att de äro angelägna och betydelsefulla,
ehuru icke av någon världsomvälvande karaktär. Så har riksdagen
för åtskilliga år sedan — för att ta ett enda exempel _— begärt en ny lag om
skydd för naturminnen. Skrivelsen härom ligger fortfarande obeaktad hos regeringen.
Kunna vi inte komma till rätta med så jämförelsevis enkla frågor
som denna örn att något stärka vårt naturskydd, så kunna vi överhuvud taget
inte lösa några frågor alls, och då finns det inte heller arbetskraft att tillgå
för utredningar av något slag.

Men bortsett från att jag finner det vara en ganska förnuftig synpunkt från
herr Herlitz’ sida, att Kungl. Maj :t skall ta itu med en rad av de smärre frågorna
och tillfredsställa riksdagen med att framlägga förslag till deras lösning,
kan jag inte alls vara med örn att proklamera en sadan princip som herr
Herlitz, när han ansåg att de stora, genomgripande reformfrågorna skulle läggas
åt sidan, därför att de äro svåra att lösa. Örn vi tidigare hade handlat pa
det sättet, skulle vi ju aldrig lia kunnat lösa några av de stora frågor, som vi
dock ha löst i detta land på fredlig väg och med resultat sorn. även om vi
kunna göra detaljanmärkningar, i stort sett måste anses vara tillfredsställande.

Svårigheterna ligga på en ahnén punkt, som herr Herlitz tyvärr inte berörde.
Jag syftar på att Kungl. Maj :t har en olycklig vana att omge sig med
en mycket begränsad krets av sakkunniga, som skall allting bestyra. Örn man
genomgår Kungl. Maj :ts nådiga lunta, skall man finna, att det är en jämförelsevis
liten krets som får i uppdrag att utföra alla utredningar. I detta land
har man dessutom fått en olycklig vana att göra utredningskommittéerna så
stora, att de bli arbetsodugliga. Det är fullkomligt orimligt att ha sa manga
ledamöter i varje kommitté, som skall utreda en fråga. Örn regeringarna ville
uppdraga åt en eller ett par sakkunniga att göra utredningarna, skulle det säkerligen
gå lättare att — även med den begränsade och utslitna krets av utredningsmän
som nu anlitas av regeringen —- få de sakkunniga att räcka till.
Stundom finner man också, att Kungl. Majit hopar sa manga utredningsuppdrag
och så mycket arbete på ett fåtal sakkunniga, att det måste vara fysiskt

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. möjligheterna att verkställa av riksdagen begärda utredningar

(Forts.)

och psykiskt omöjligt för dessa människor att inom rimlig tid åstadkomma något
tillfredsställande resultat.

Jag skulle därför som ett tillägg till herr Herlitz'' anförande vilja uttrycka
den önskan, att regeringarna vidgade kretsen av sakkunniga och minskade antalnt,
ledamöter i varje kommitté samt att vi örn möjligt också finge dessa kommittéer
så sammansatta, att en fullständig överansträngning av de arbetande
krafterna icke vore att befara.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag delar herr Ströms uppfattning att den
tanken icke bör få utbredning, att vissa av riksdagens skrivelser med begäran
örn utredning skulle kunna läggas på hyllan. De problem, som samhällsutvecklingen
ställer i vår väg, är det naturligen vår skyldighet att försöka lösa snarast
möjligt.

Men antalet utredningar stiger och stiger, och arbetet går också långsamt.
Jag har för min del fragat mig, örn det inte skulle vara lyckligt att regeringen
försökte studera, hur utredningsväsendet faktiskt fungerar i våra grannländer,
och örn man inte genom ett sadant studium skulle kunna få impulser till att
lägga örn vart utredningsväsende på annan basis. Hur fungerar utredningsväsendet
i Norge, Danmark och Finland? Och hur går det till i andra länder av
ungefär samma storleksordning, exempelvis i Holland och Belgien? Ha vi inte
åtskilligt att lära av hur det går till i ett land som England?

Vad beträffar de ekonomiska förhållandena, få ju de personer, som deltaga i
våra statliga utredningar, en ersättning som i många fall är orimligt låg. En
mycket erfaren politiker, som tillhört statsrådet i många år, sade mig för några
månader sedan ungefär följande: »Jag begriper för min del inte, att inte de
personer, som faktiskt användas i de statliga utredningarna, helt enkelt skapa
en fackförening och förklara att de gå i strejk, om det inte blir någon ändring
till det bättre.»

Men trots att ledamöterna i de offentliga utredningarna få en mycket låg ersättning,
bli utredningarna ofta synnerligen dyra. Vi ha i årets berättelse örn
vad i rikets styrelse sig tilldragit kunnat finna, att vissa utredningar kostat
loin dr atus e rita! s kronor. Visserligen finns för varje särskild kommitté redovisat,
på vilka olika poster dessa belopp fördela sig, men jag tror i alla fall att en
översyn av förhallandena och ett försök att draga vissa slutsatser av hur det
faktiskt ligger till skulle vara utomordentligt nyttigt.

Herr Siljeström: Herr talman! Denna fråga får kanske också ses från en
annan sida, än som berörts av de föregående ärade talarna. Jag syftar på den
omständigheten, att man såsom sekreterare i dessa utredningskommittéer i stor
utsträckning använder unga jurister från hovrätterna.

Detta har föranlett, att hovrättsjuristernas antal svällt ut i en ganska oroväckande
grad. I och med att man tar de unga fiskalerna eller aspiranterna
från hovrätterna och låter dem biträda i dessa kommittéer, måste ju deras platser
fyllas av andra yngre jurister. Detta har gjort, att man inom dessa grader
av domarkåren i stor utsträckning fått dubbelposter.

Med anledning av denna utveckling har Kungl. Majit särskilt anmodat en
kommitté, som har till uppdrag att utreda frågan örn domarutbildningen här i
landet, att ha sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet, hur man skall göra
med det överflödiga antalet unga jurister, som uppkommit på grund av detta
förhållande. Det har nämligen visat sig ytterst svårt att skaffa denna ökade
mängd av domaraspiranter tillfredsställande slutposter, enär basen, från vilken

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. möjligheterna att verkställa av riksdagen begärda utredningar.

\ Jj orts.)

man utgår, har blivit alldeles för bred, och en ökning av toppen kan icke obe Kommittén

har under sina överväganden kommit till det resultatet, att någonting
måste göras, för att man inte skall råka in i ett ganska bekymmersamt
läge. Man har allvarligt övervägt att försöka hindra, att jurister fran hovrätterna
tagas till sekreterare eller biträden vid dessa utredningar i andra fall än da
föremålet för utredningen är av ett klart juridiskt innehåll och da alitsa arbetet
där verkligen blir till nytta för den unge juristen och hans framtida verksamhet
som domare. Man kan naturligtvis tveka örn hur detta skall kunna genomföras,
men en tänkbar utväg vore ju att föreskriva, att en jurist, när han
åtager sig kommittéarbete, som han icke har någon egentlig nytta av för sin
kommande domarverksamhet, inte får räkna de åren sorn merit.

Men det hjälper ju inte, att man med ögonen öppna för det farliga och oroväckande
i denna utveckling vidtager åtgärder, örn Kungl. Maj :t inte faster något
avseende vid dessa förhållanden, utan fortsätter nied att pa samma satt som
hittills anlita unga jurister till de tusen och ett kommittéuppdrag, som nu vinka
på grund av de framställningar riksdagen i år har fattat och torde komma att
fatta beslut örn. Jag vill därför särskilt rikta en varm vädjan till justitieministern,
som jag vet har sin uppmärksamhet fästad på detta förhållande, att
örn nian nu skall försöka effektuera alla eller nästan alla de riksdagsskrivelser
med förslag örn utredningar, som lia beslutats eller komma att beslutas i ar
— han beaktar olägenheterna av den nu tillämpade ordningen och icke ytterligare
utvidgar kadern av yngre hovrättsjurister.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 19, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets tillkännagivande att anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av visst ärende.
Innan utskottet övergått till ifrågavarande ärende, hade utskottet anfort, a

utskottet funne sig föranlåtet framhålla följande: f ] och av.

.. Ailo regeringsärenden — utom kommandomål — skola ioredragas oen av
»Alla J+e^™saremi som där förekomma, skall protokoll förås.

ärenden ha under senare år varit synnerligen knapphandiga till sitt innehåll.
Det Ilar därför icke varit möjligt för utekottet att genom granskning'' dessa
protokoll erhålla tillräcklig kännedom arn utnkesarendena rtskottet har av
denna anledning måst söka genom studium av annat material skatta sg
klarare bild av desamma. Den s. k. vita boken, d. v. s. den framställning av de
allmänna utrikespolitiska förhållandena, som ministern för utrikes arendena
i början av värjo riksdag lämnar utrikesnämnden, bär konstitutionsutskottet
därför också sedan några år tillbaka fatt taga del av - i ar dock :
maj. Men även efter ett jämförande studium av allt för utskottet tillgängligt

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

mätenal har detta visat sig otillräckligt. Exempelvis har ett sådant spörsmål
som Hagan, örn oolli vad man gällande grundlagsbestämmelser angående samarbete
mellan regering och riksdag i utrikesärenden till sin anda och bokstav
loftet ej alltid kunnat tydligt klarläggas.

knS g.run,d.1av .det anförda uttalar utskottet sin förväntan, att statsrådsprotou1-utriktSa+re“d,
en for framtiden föras så, att utskottets konstitutionella
gransknmgsarbete icke omöjliggöres eller försvåras.»

Beträffande utskottets förevarande uttalande hade ett särskilt yttrande avgivits
av herr Herlitz.

Ant, bristande Utskottet hade sedermera under en med l:o) betecknad punkt lämnat en reJ.
°g?relse % ett av Kungl. Maj:t på föredragning och hemställan av chefen
tor kommumkationsdepartementet, statsrådet Andersson, den 25 februari 1944
meddelat beslut, varigenom Kungl. Majit föreskrivit, att vissa allmänna normer
skulle i huvudsak lända till efterrättelse vid det planeringsarbete, som på
mvestenngsutredningens föranstaltande eller efter dess förslag verkställdes beträffande
statliga ämbetsbyggnader, för vilkas uppförande anslag avsåges att
upptagas a allmän beredskapsstat.

Utskottet hade därefter yttrat:

»Enligt § 10 regeringsformen skola regeringsärenden, innan de hos Konungen
i statsrådet föredragas, genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande
ämbetsverk av den föredragande förberedas. Denna bestämmelse kompletteras
genom det kungl cirkuläret den 5 juni 1931 (nr 213) angående remissers
verkställande och besvarande. Detta åsyftar, såsom konstitutionsutSS.
redan ^digare (memorial nr 12: 1935) framhållit, endast att fästa
vederborandes uppmärksamhet pa att sådana remisser böra undvikas, som äro
obehövliga för ett arendes utredning.

, Enligt sm instruktion har byggnadsstyrelsen att utöva högsta inseendet över
det offentliga husbyggnadsväsendet i riket. Den bär, såvitt angår själva arbetets
utförande och det framtida underhållet, det närmaste ansvaret för de
uppförande de genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 feb™an
fasts tallda allmänna normerna för planläggning och uppförande
av ambetsbyggnader skom äga tillämpning. Med hänsyn härtill och till de hedemora
aåtS3^61’ Vllika ar° för,enade uppförandet och underhållet av

rettsSfälK Itb/ag8Sader’Jar°? här ?r araga’ b0rde byggnadsstyrelsen ha beDåaå^nl
5 yttrand® angående normerna innan dessa fastställdes,

a någon remiss till byggnadsstyrelsen emellertid icke ägt rum före fattanäet
av beslutet den 25 februari 1944, har utskottet i anledning av ärendets
bristande beredning beslutat anmärkning mot dåvarande chefen för komdalen''aatnmiUae»artementet’
statsrådet hersson, vilket utskottet får för riks Vid

förevarande punkt hade reservation anmälts av herrar Björck och Jacobsson
i Igelsbo, vilka ansett, .att tillräckliga skäl icke förelegat för ifrågavarande
anmärkning.

Herr Björck: Herr talman! Vid den nu föredragna punkten ha jag och en
kamrat fran andra kammaren tecknat en reservation. Vi ha nämligen ansett att
den klandrade åtgärden inte bort bli föremål för anmärkning. Dels är saken
bagatellartad — det gäller ju beredningen av ett ärende och inte själva beslutet
dels anse vi det ingalunda vara klart, att kommunikationsministern vid ärendets
handläggning förfarit felaktigt.

Man torde observera att vad saken egentligen rör sig örn är ett utredningsbeslut
och inte ett verkstallighetsbeslut med praktisk effekt. De direktiv för
planering av statliga ämbetsbyggnader, som utfärdats utan byggnadsstyrelsens

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. bristande beredning av visst ärende. (Forts.)
hörande, äro ingenting annat än ett led i den s. k. efterkrigsplaneringen, såtillvida
som direktiven skolat komma till användning vid planläggning av sådana
hyggen, som avses utförda som arbetslöshetsarbeten. Det brukar inte vara vanligt
att utredningsförslag från Kungl. Maj :t utremitteras till några myndigheter,
innan beslut fattas. Ej heller pläga myndigheter få yttra sig om direktiven
för utredningarna. Hundratals sådana regeringsbeslut ha fattats under
årens lopp utan den i grundlagen föreskrivna remissberedningen utan att konstitutionsutskottet
gjort anmärkning. Strängt taget hade det varit lika stor anledning
att klandra kommunikationsministern för att civila byggnadsutredningen
på sin tid tillsattes utan att byggnadsstyrelsen fick yttra sig vare sig
över direktiven eller kommitténs sammansättning. Samma skäl hade väl också
förelegat att rikta anmärkning mot de statsråd, som satt i gång investeringsutredningen
och efterkrigsplaneringskommittén utan föregången remiss. Men något
sådant klander har icke framförts, och då ha vi ansett det opåkallat att i
detta speciella fall fordra en annan beredning än den som är vanlig enligt
praxis.

För övrigt har byggnadsstyrelsens sakkunskap ingalunda varit åsidosatt i
ärendet. I civila byggnadsutredningen sutto nämligen två av byråcheferna i
byggnadsstyrelsen; dessa två deltogo i förevarande ärendes behandling och anmälde
ingen avvikande mening. Det var chefen för utredningsbyrån och byggnadschefen,
alltså de två byggnadsråd som representera den förnämsta sakkunskapen
i fråga örn planering av byggnader. Dessutom innehöllo de utfärdade
direktiven inga nyheter, utan de voro i stort sett desamma som under krigsåren
tillämpats i fråga örn statliga byggnader.

Slutligen återkommer jag till vad jag säde i början av mitt anförande. Det
hela är endast ett led i ett utredningsarbete. Byggnadsstyrelsen bär själv fått
uppdraget att med ledning av direktiven föranstalta örn uppgörande av byggnadsplanerna
i fråga. Alla företag komma att granskas inom respektive departement
och av regeringen. Och slutligen komma riksdagen och dess utskott att
få ta ställning till förslagen och göra de erinringar som må vara befogade. Det
är svårt att se att någonting sakligt befogat skulle ha blivit eftersatt vid beredningen,
då så många instanser få vara med, innan något beslut går till praktisk
verkställighet. Även örn grundlagens bokstav inte hundraprocentigt uppfyllts,
är det väl dock skäl att se till beslutets praktiska innehåll och fråga sig,
örn någon skada skett genom det som här klandrats, eller om sakkunskapen
satts åt sidan eller andra intressen trätts för nära. Vi ha inte kunnat finna att
så har skett, och därför ha vi inom utskottet yrkat att anmärkningen mot förre
kommunikationsministern inte skulle framställas.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Källman: Herr talman! Jag tillåter mig först en allmän reflexion.
Under krigsåren har, såsom vi alla veta, konstitutionsutskottet, ehuru det i närmare
fyra månader varje år sysslat med regeringens protokoll, nöjt sig med
att som regel därvid låta bero. Även om konstitutionsutskottet anmärkt, som det
i regeringsformen heter, eller funnit, att föredragande departementschefen icke
bort råda Konungen att fatta visst beslut, har ändå intet tillkännagivande därav
skett för riksdagen. Vi lia under senare år blivit nästan alltför vana vid
detta. Det antyddes av herr Ström i ett annat sammanhang i dag, att riksdagens
anseende inte skulle vara över hövan stort ute i landet. Om så är fallet
måste en av anledningarna vara att konstitutionsutskottet icke fyllt sina funktioner.

Det nyss hållna anförandet vittnar örn att det också förekommer s. k. partigranskning
i konstitutionsutskottet. Herr Björck finner icke något skäl till an -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. bristande beredning av vissi ärende. (Forts.)
märkning i föreliggande fall, fastän lian eljest inte alls Ilar någonting emot att
framställa anmärkningar. Nu gäller det emellertid en departementschef, som
delar hans politiska uppfattning, och då vill herr Björck inte vara med örn
någon anmärkning.

Jag anser mig skyldig att här lämna en kort redogörelse för denna fråga
för att kammaren skall kunna bedöma, örn herr Björck har rätt, då han påstår,
att i detta fall icke förekommit något fel från kommunikationsministerns sida.

Den 19 januari 1943 infordrade kommunikationsministern från civila byggnadsutredningen
ett förslag till allmänna normer för en förenkling och standardisering
av nybyggnader för civilförvaltningens räkning. Den 19 november
samma år överlämnade beredningen sitt förslag. Utan att ha hört någon myndighet
föreskrev Kungl. Majit på föredragning av kommunikationsministern
den 25 februari 1944, att av beredningen föreslagna normer skulle lända till
efterrättelse. Den 21 april 1944 uppdrog Kungl. Majit åt byggnadsstyrelsen
att i samråd med berörda myndigheter samt med investeringsutredningen verkställa
en detaljplanering. Därvid skulle normerna av den 25 februari samma
år följas -—• dock gjordes genast en liten ändring, som gick ut på att reservrum
kunde få planeras i ämbetsbyggnad. I anledning av den mottagna ordern från
Kungl. Majit avlät byggnadsstyrelsen den 10 juni 1944 en längre skrivelse till
Kungl. Majit i frågan.

Jag skall här lämna några uppgifter om i vilken omfattning byggnadsstyrelsen
kritiserat de anbefallda normerna. Styrelsen vänder sig bland annat mot
att golvytan enligt normerna i gemensam arbetssal får utgöra högst 5 kvadratmeter
per person för skrivbiträden. Visserligen är vid våra hem för lättskötta
sinnessjuka utrymmet inte större, men där finnes dock dessutom dagrum. För
sekreterare m. fl. får golvytan vara 12, högst 14 kvadratmeter. För byråchef
beräknas 18 och för verkschef i större verk högst 24 kvadratmeter. Det är
ganska intressant, att det enligt normerna är tillåtet att för en verkschef anordna
särskilt toalettrum, ehuru han, såsom det är för alla känt, mindre än de''
övriga befattningshavarna vistas i verket. Vidare skola enligt normerna fönster
och dörrar vara av furu; lokaler för tillfällig personal skola inte beräknas och
anordnande av reservrum i regel undvikas.

Byggnadsstyrelsen säger i sin skrivelse, att styrelsen även före civila byggnadsutedningens
tillsättande ingripit för ernående av önskvärda reduktioner
eller förenklingar. Styrelsen fortsätter emellertid, att den hyser allvarliga farhågor
för att ett tillämpande av de av civila byggnadsutredningen framlagda
normerna skulle komma att leda till överdrifter i motsatt riktning. Jag gör några
citat ur byggnadsstyrelsens skrivelse, eftersom jag tycker det är erforderligt
för att kunna bedöma herr Björcks yttrande. Styrelsen säger bl. a.: »Någon
ekonomisk förlust eller uppoffring för statsverket behöver icke uppstå genom
anordnande i lämplig omfattning av reservutrymmen vid uppförandet av byggnader
för den statliga förvaltningen eller för affärsverk, enär de utrymmen,
som till en början icke erfordras för statligt ändamål, med ekonomisk fördel böra
kunna uthyras.» »Att taga till utrymmen vid planerandet av en nybyggnad
så knappt», fortsätter byggnadsstyrelsen, »att anställandet av ytterligare
en eller ett par tjänstemän skall behöva medföra förhyrning utanför verket
kan uppenbart icke betraktas såsom ändamålsenligt eller lämpligt.»
I skrivelsen sägs vidare, at civila byggnadsutredningen »i sitt förslag
till normer sökt angiva ett sätt för beredande av reservarbetsplatser i de
fall, där hänsyn måste tagas till förekommande fluktuationer i personalbeståndet,
såsom exempelvis militära ämbetsverk. Genom att i sådana fall åstadkomma
någon mindre ökning av rumsdjupet skulle, enligt utredningen, ett antal
reservplatser kunna beredas genom anordnande av s. k. kolonnsystem». Märk

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. bristande beredning av visst ärende. (Forts.)
emellertid fortsättningen, där det heter: »Denna utväg torde emellertid icke
vara framkomlig, såvida normerna i övrigt skola följas. I dessa äro nämligen
noggrant angivna de ytor, som skola anslås till varje tjänsteman. Sålunda säges
i normerna att golvytan i gemensam arbetssal må utgöra högst 5 kvadratmeter
per person för skrivbiträden och 7 kvadratmeter per person för övrig personal.
Dessa ytor medgiva uppenbarligen icke insättande av någon extra personal.» —
»De sålunda angivna utrymmena medgiva uppenbarligen icke någon dubblering
av personalen. Att placera två personer i ett arbetsrum med 9 k 10 kvadratmeter
förbjuder sig redan av hygieniska skäl.» "Vidare sägs: »Att i en byggnad
''åstadkomma någon mindre ökning av rumsdjupet flir dubblering av personal
i vissa rum innebär antingen att en del rum mäste komma att skjuta något utanför
fasadlmjen, vilket av såväl ekonomiska som arkitektoniskt-tekniska. skäl
skulle vara föga lämpligt, eller att samtliga rum gåvos ökat djup, varvid de
emellertid, med hänsyn till de stadgade maximimåtten, fingo göras så smala,
att de blevo oanvändbara.» Kritik har även riktats mot att icke annat än i undantagsfall
sessionssalar få anordnas — sådana torde i många fall vara alldeles
nödvändiga med hänsyn till plena och konferenser. — Byggnadsstyrelsen
kritiserar vidare att inte kalkstensplattor få användas till fönsterbänkar. Jag
vill i detta sammanhang erinra örn att åtminstone den erfarenhet, som jag förvärvat
under drygt ett kvarts sekel, säger mig, att det vid uppförandet av sjukhus
och andra offentliga byggnader lönar sig att lägga ner litet mera i anläggningskostnader,
om bara driften därigenom kan förbilligas. Det är en sak, som
jag fått lära mig. När det gäller en sådan detalj som träplattor till fönsterbänkar,
ha säkerligen alla, åtminstone de, som ha att företaga husesyn på sjukhus,
gjort den erfarenheten att kalkstensplattor förbilliga driften i jämförelse med
furuplattor, vilka tid efter annan måste ommålas. Genomgående har man i beredningens
förslag sökt förbilliga anläggningskostnaderna utan hänsyn till vad
detta betyder i ökade driftskostnader. „

Denna fråga har således även en materiell innebörd — det är inte endast fråga
örn att bristande beredning förelegat. Örn byggnadsstyrelsen hörts är det
uppenbart, att dess kritik skulle ha satts in på ett tidigare stadium och att det
olyckliga beslut, som fattats med avseende på dessa normer, aldrig kommit till

Till byggnadsstyrelsens skrivelse var även fogad en promemoria, författad
av postverkets chef, vilken haft många anmärkningar att göra mot de s k.
normerna. Postverkets chef erinrar också örn att riksdagen vid åtskilliga tillfällen
beslutat andra normer än som föreslagits av civila byggnadsutredmngen.
Jag kan erinra örn att i samband nied behandlingen vid förra årets riksdag
av frågan örn karolinska sjukhusets utbyggnad med en dermatologisk klinik
sakkunnigkommittén, till vilken civila byggnadsutredmngen anslutit sig föreslagit
vissa normer, som av regeringen godkänts. Emellertid sade statsutskottet
i sitt utlåtande nr 177/1944 — jag citerar endast själva slutet: »Utskottet har
för sin del icke kunnat undgå att finna, att starka sakliga skäl blivit anförda
för behovet av ett större djup på salar och större bredd på korridorer än den,
som angives i kommittémajoritetens, av departementschefen tillstyrkta förslag.
Samtliga de på det medicinska fackområdet sakkunniga, som yttrat sig i detta
ärende, hava också stilllt sig avvisande till att i förevarande fall dimensionera
salar och korridorer på sätt kommittémajoriteten förordat. Utskottet anser
det för sin del vanskligt att planlägga kliniken på ett sätt, som kail visa
sig såväl ur undervisningens som sjukvårdens synpunkt mindre ändamålsenligt.
Utskottet Ilar därför i anslutning till vad i omförmälda motioner yrkats
funnit lämpligt, att djupet i ifrågavarande sjuksalar bestämmes till (i meter
och korridorbredden i vårdavdelningarna lill 2,4 meter.»

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. bristande beredning av visst ärende. (Forts.)

Herr Björck säger nu, att dessa normer endast ingått i en utredning. Så har
man emellertid enligt min mening ingen anledning att uppfatta saken — de
utgjorde rena och klara direktiv till alla, som hade att utföra byggnadsföretag
inom civilförvaltningen. Byggnadsstyrelsen har själv beklagat, att den
icke hörts, innan dessa normer fastställts av Kungl. Maj :t. Hade så varit fallet,
kan man vara övertygad örn att hänsyn tagits till byggnadsstyrelsens uppfattning.

Herr Björck erinrade även örn att ledamöter från byggnadsstyrelsen suttit
med i den dåvarande civila byggnadsutredningen •—- den har ju sedermera
upphört — men det är inte detsamma som byggnadsstyrelsen, herr Björck.
Byggnadsstyrelsens vidlyftiga, starkt kritiska skrivelse vittnar örn att byggnadsstyrelsen
icke delar civila byggnadsutredningens uppfattning — det må
sedan ha varit en eller annan ledamot av byggnadsstyrelsen med i utredningen.

I detta fall har konstitutionsutskottet med en överväldigande majoritet -—■
jag kan säga enhälligt, med undantag av statsrådets politiska meningsfränder

ansett sig böra rikta en anmärkning, och då föreställer jag mig att kammaren
skall finna denna vara befogad. Det är ju representanter från tre partier
som enat sig örn denna anmärkning, och dessa böra väl ha något förstånd örn
vad som är riktigt i det förevarande fallet.

Det är inte i denna kammare vanligt, att man ställer yrkande, att kammaren
med gillande skall lägga en anmärkning till handlingarna — det brukar
förekomma i andra kammaren -— varför jag, herr talman, inte ens skall
bjuda till att bryta denna praxis.

Jag hemställer därför endast, att anmärkningen måtte läggas till handlingarna.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Björck, som anförde:
Herr talman! Herr Källman beskyller mig för partipolitik, eftersom jag försvarar
mitt partis förre chef.

Man skall inte kasta sten, herr Källman, när man sitter i glashus. Handen
på hjärtat: jag undrar, hur herr Källman skulle ha ställt sig, örn vid detta
tillfälle hans partichef varit chef för kommunikationsdepartementet. Jag begär
icke svar på den frågan, men jag kan inte låta bli att framställa den.

Herr Källman borde inte tala örn en överväldigande majoritet i konstitutionsutskottet,
när han vet att flera av utskottets mera framstående ledamöter
inte röstade för anmärkningen, samtidigt som de emellertid förklarade, att
de inte heller röstade emot den. Vi skola tala tyst örn en överväldigande majoritet,
herr Källman —- motsatsen kommer säkerligen till synes, örn inte förr,
så i andra kammaren.

Man kan inte värja sig för intrycket, att striden här gäller byggnadsstyrelsen
gentemot civila byggnadsutredningen. Jag tar mig då friheten att
erinra kammaren örn att av civila byggnadsutredningens förslag, vilka uppgå
till ett stort antal, 160 godkänts av regeringen och riksdagen och att 28 miljoner
kronor sparats åt staten genom dess initiativ och dess åtgärder. Det är
inga föraktliga summor som vi kunna bortse ifrån.

Det vore åtskilligt att säga i denna fråga, men jag skall inte uppta tiden
längre. Jag har endast velat göra dessa erinringar med anledning av herr
Källmans yttrande gentemot mig och mitt anförande nyss.

Herr Källman erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr Björck har tillhört konstitutionsutskottet mycket kortare tid än jag, men
han torde erinra sig från flera riksdagar, att jag inte underlåtit att vara med
örn anmärkningar mot partivänner i statsrådet, då jag funnit anledning där -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. bristande beredning av visst ärende. (Forts.)
till föreligga. Detta kan jag erhålla intyg på från andra ledamöter i utskottet
i sådana fall då avslagna anmärkningsyrkanden icke reservationsvis anmälts

till riksdagen. _ .

Beträffande röstningsresultatet i utskottet i det fall det här gäller vill jag
meddela, att anmärkningen beslöts med 15 röster mot 2, att 2 ledamöter avstodo
och att 1 var frånvarande.

Herr Linderot: Herr talman! Till de tre partier, som stå °bakom ifrågavarande
anmärkning, kan jag ansluta även det fjärde partiet, då jag förstår, att
det finns anledning för konstitutionsutskottet att se till, att inte verkscheferna
få egna toaletter och dylika synnerligen upprörande förhållanden, vilka val
torde lia förekommit på grund av statsrådet Anderssons underlåtenhet att på
sin tid förhandla med vederbörande statliga myndigheter i byggnadsärenden.

Då jag tagit ordet med anledning av utskottets yrkande på denna punkt, är
det emellertid för att passa på det enda tillfälle som bjuds att göra en liten
stillsam erinran till konstitutionsutskottet självt. Jag har den uppfattningen,
och jag har fått den ytterligare bestyrkt under de senare åren, att konstitutionsutskottet
betraktar sin uppgift såsom högst formell, såsom en uppgift att,
för den händelse grova grundlagsbrott eller andra uppseendeväckande och påtagliga
fel begås av statsråd, inför riksdagen göra en anmälan örn vad som
förekommit. I verkligheten lia väl ändå grundlagsstiftarna icke avsett, att
konstitutionsutskottet skulle vara en dylik formell paragrafrevisionsapparat,
utan en högst reell konstitutionell kontrollerande och granskande _ myndighet
inom ramen för statsförvaltningen. Utskottet har emellertid, såvitt jag förstår,
mer och mer gått ifrån detta, och herr Källman, som alldeles nyss talade
för utskottet, gjorde själv en invit till anmärkning mot utskottets arbetsmetoder,
då han sade, att utskottet nog i sin granskningsverksamhet vid åtskilliga
tillfällen funnit anledning föreligga att inför riksdagen påtala enskilda statsrådsledamöters
råd till Kungl. Majit i olika frågor, men att utskottet i regel
låtit det bero. Utskottets ledamöter ha säkerligen mycket god kännedom örn
grundlagens anvisningar för utskottets egen verksamhet i regeringsformens
§ 107, där det heter: »Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets
ledamöter samfällt eller en eller flera av dem, uti deras rådslag örn allmänna
mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande
icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete utövat,
äge då utskottet att sådant tillkännagiva för riksdagen, . . .» Jag måste emellertid
på grundval av åtta, nio riksdagars erfarenheter konstatera, att utskottet
i sitt arbete icke täger hänsyn till denna grundlagsstiftarnas anvisning för
utskottets egen verksamhet, av dem själva säkerligen betraktad såsom mycket
väsentlig.

Utskottet har också i inledningen till sitt utlåtande gjort en icke formell,
men reell anmärkning, som jag ville säga några ord örn. Utskottet har för
riksdagen i verkligheten, ehuru icke formellt, anmält att utskottet, när det
gäller granskningen av utrikesärendena, icke har reella möjligheter att avge
något utlåtande över utskottets uppfattning örn regeringens, enkannerligen utrikesministerns,
sätt att handlägga utrikesärendena. Utskottet säger nämligen
på s. 2 i utlåtandet: »De till konstitutionsutskottets förfogande stående protokollen
i utrikesärenden ha under senare år varit synnerligen knapphändiga till
sitt innehåll.» Vidare säger utskottet, att det inte varit möjligt att genom
granskning av dessa protokoll erhålla tillräcklig kännedom om utrikesärendena.
Det är givetvis en högst allvarlig sak, som utskottet här har uttryckt i utlåtandet,
ty om konstitutionsutskottet saknar dessa möjligheter, har ju i klar strid
mot grundlagens bestämda föreskrifter en arbetsmetod införts i ledningen av

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. bristande beredning av vissi ärende. (Forts.)
statens högsta angelägenheter, som praktiskt taget ställer inte bara folk i allmänhet,
vilka ju i ett demokratiskt land vilja ha reda på vad som händer och
sker _ i statslivet, utan även folkets valda representanter i riksdagen utanför
möjligheten att ens få kännedom om vad som i väsentliga ting i folkets verkliga
livsfrågor försiggår i statsrådet.

Utskottet säger, att utrikesministern för att hjälpa upp dessa brister med avseende
på det material utskottet har till förfogande i början av varje riksdag
brukar lämna utrikesnämnden en framställning av de allmänna utrikespolitiska
förhållandena, som sedan konstitutionsutskottet får taga del av. Det är ju tacknämligt,
ty därur kanske en del av intresse för konstitutionsutskottet och riksdagen
kan utläsas. I år har emellertid utskottet — och anledningen därtill
skulle jag särskilt önska att någon av konstitutionsutskottets ledamöter gav
närmare upplysning örn —- först den 23 maj fått del av detta material. Det betyder
ju, att utskottet, såvitt jag förstår, icke haft någon teknisk möjlighet att
vid utformandet av dechargeutlåtandet få reda på vissa för dechargeutlåtandet
högst väsentliga ting. Jag kan inte förstå, att riksdagen utan vidare med
lugn och ro kan ta del av ett meddelande som detta. Jag har i varje fall ansett
det vara min plikt att här accentuera det stillsamma klagomål, som utskottet
självt gjort sig_ till tolk för. Varför har inte utskottet förrän _den 23 maj fått
del av denna framställning rörande allmänna utrikespolitiska förhållanden?
Det vöre intressant att få veta. Utskottet framhåller emellertid, att även med
tillgång till dessa handlingar materialet varit otillräckligt. Utskottet har således
inte kunnat tydligt klarlägga, huruvida gällande grundlagsbestämmelser
angående samarbete mellan regering och riksdag i utrikesärenden .till sin anda
och bokstav följts.

Jag upprepar vad jag förut sade, att utskottet inte formellt riktat någon anmärkning
vare sig not statsrådet i dess helhet eller mot utrikesministern. Reellt
borde väl emellertid till ett kommande år denna omförmälan i utskottets utlåtande
föranleda en grundläggande förändring med avseende på regeringens
handläggning av dylika ärenden och med avseende på regeringens tillhandahållande
av material för utskottet vid dess granskningsarbete. Örn icke en sådan
grundläggande förändring sker, bör man i varje fall — tvärtemot vad som
ibland har skett vid diskussioner med min ringhet — tala mycket tyst örn diktatorisk
statsledning. Det bör man hädanefter överlåta åt mera kvalificerade
demokrater än dem, som handlägga regeringsärendena på det sätt som här är
skildrat. Det är alltså de reflexioner jag anser nödvändigt att knyta till utskottets
memorial.

Jag skall inte, herr talman, gå utanför ramen av vad utskottet här har förelagt
oss, även örn dechargefrågan givetvis ger varje enskild ledamot tillfälle
att yttra sig örn statsrådens verksamhet under det år som dechargen omfattar.
Jag vill bara göra en liten anmärkning till utskottets referat av utrikesärendenas
granskning. Vid en utrikesdebatt här under förra årets höstriksdag tillät
jag mig nämligen dra i tvivelsmål, örn det i vissa flyktings frågor verkligen
förhöll sig så, som saken framlades i regeringskommunikén. Det är ju mycket
allvarligt, örn man ifrågasätter korrektheten i en officiell deklaration från regeringen.
Jag gjorde detta i fråga örn de baltiska flyktingarna. Regeringen meddelade
rörande dessa, dels att från dess eller statliga myndigheters sida ingenting
hade åtgjorts för att underlätta eller organisera hitförandet av cirka
30 000 människor ifrån de baltiska staterna, dels att dessa balter under inga
förhållanden skulle tillåtas driva någon politisk verksamhet här i landet. Riktigheten
av dessa bägge uppgifter tillät jag mig dra i tvivelsmål, därför att
jag ansåg mig sitta inne med material, som bestyrkte, att raka motsatsen varit
förhållandet. Herr utrikesministern, som var närvarande i kammaren, tillbaka -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Ang. bristande beredning av visst ärende. (Forts.)
visade icke denna enligt mili mening grava anmärkning mot regeringskommunikén,
och när sedermera — vid denna riksdags remissdebatt -— dessa anklagelser
mot den förda politiken återkommo i någon annan form, underlät regeringen
återigen att ge klart besked. Hade det icke varit anledning för konstitutionsutskottet
— försåvitt utskottet fortfarande anser sin uppgift vara sådan,
som stiftaren av grundlagarna bär avsett —- att granska, huru det i verkligheten
förhållit sig i ett dylikt fall och vad sig i riket tilldragit haver i denna
angelägenhet? Det har utskottet underlåtit. Detta ärende hör kanske till dem
sorn —- efter vad herr Källman meddelade oss — utskottet nog har observerat,
men som utskottet, populärt sagt, struntar i.

Det hela bottnar måhända i att vi här i landet under de sista fem åren ha
haft det annars så kalfatrade enpartisystemet. Alldeles oavsett den lilla partiskiljande
skärmytslingen mellan herr Källman och herr Björck i dag, är det
ju i realiteten så, att konstitutionsutskottet av allt att döma känner sig som
en församling, vilken i huvudsak har ett intresse, det nämligen att inte ömsesidigt
störa respektive partigruppers statsråd i fråga örn dechargen. Det kan
inte hjälpas, att man får det intrycket, och är det så, råder ju — örn man
bortser från underordnade ting -— i själva verket ett enpartisystem, vilket ju
endast brytes litet i kanten av en mycket fåtalig kommunistisk representation
i riksdagen. Nu är det emellertid så, att denna enpartiregering, som samlingsregeringen
i realiteten har varit, enligt uppgift snart skall avgå från ämbetet,
och då kanske det inte behöver uttalas en förhoppning om att nästa år andra
synpunkter läggas på granskningsarbetet än som under senare år ha gjort sig
gällande i konstitutionsutskottet.

Jag tror sålunda, herr talman, att utskottets memorial väl motiverar de små
anmärkningar, som jag här Ilar tillåtit mig, och jag skall givetvis icke gå in
i någon sakdiskussion rörande den utrikespolitik som — efter vad jag alldeles
särskilt har velat fästa uppmärksamheten på — konstitutionsutskottet underlåtit
att granska. Men det, som ändå här sagts av utskottet angående orsakerna
till att utskottet icke har granskat handläggningen av utrikesärendena, det
borde skrivas med eldskrift i Arvfurstens palats, så att om icke den nuvarande
utrikesexcellensen, så dock den kommande, som skall avlösa honom, icke glömmer
de konstitutionella skyldigheter, som varje statsråd har att som första bud
iakttaga gentemot riksdagen och dess konstitutionsutskott.

Herr Holmbäck: Herr talman! Innan herr Linderot uppträdde, begärde jag
ordet för att yttra mig med anledning av den anmärkning, som har gjorts mot
statsrådet Andersson. Det är inte min mening att blanda mig i replikskiftet
mellan herrar Björck och Källman. Jag ha.r fått den uppfattningen, att frågan,
huruvida remiss i det föreliggande fallet bort ske eller inte, är en omdömesfråga,
men jag är inte i tillfälle att gå in i debatt på denna punkt.

Konstitutionsutskottet berör emellertid i sitt memorial ett kungl, cirkulär
av den 5 juni 1931 angående remissers verkställande och besvarande. Detta cirkulär
kom till, därför att man ville försöka inskränka på de många remisser,
som faktiskt ägde rum till ämbetsverken. Det har förefallit grig, som om cirkuläret
inte skulle lia fått någon egentlig effekt.

För ett antal år sedan, när jag var ledamot av andra kammaren, väckte jag
en motion därstädes örn inskränkning av remisserna. Motionen fick ett olyckligt
öde. Den remitterades nämligen till konstitutionsutskottet. Detta utskott
ansåg, att den borde ha remitterats till ett tillfälligt utskott, och yttrade sig
därför inte i sak, ehuru utskottet — efter vad dess ordförande förklarade i
andra kammaren — delade min uppfattning i själva frågan. I denna motion
hade jag tillfälle att för ett givet år framlägga en statistik över länsstyrelsens

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Ang. reservationsvis
framställda
anmärkningar

mot vissa
statsråd.

Äng. bristande beredning av visst ärende. (Forts.)
i Uppsala län befattning nied remisser, och jag kunde konstatera, att länsstyrelsen
hade att yttra sig över ett kommittébetänkande var fjortonde dag. Det
är ju ett fullkomligt orimligt förhållande.

o Går man igenom de propositioner, som avlåtas till riksdagen, ser man också,
vilket utomordentligt stort antal resmisser som äger rum. Man frågar sig:
är det verkligen strängt taget nödvändigt med alla dessa remisser, som föranleda
sa mycket arbete? Jag ber, herr talman, att få fästa regeringens uppmärksamhet
på dessa förhållanden. Det är min reflexion med anledning av
konstitutionsutskottets anmärkning mot förra statsrådet Andersson.

Herr Linderot var inne på konstitutionsutskottets möjligheter att granska
regeringens utrikespolitik. Jag tillåter mig, herr talman, att stryka under en
punkt i herr Linderots anförande, att den s. k. vita boken icke delgivits konstitutionsutskottet
förrän den 23 maj. Detta är också enligt min uppfattning
en synnerligen anmärkningsvärd sak. Jag förutsätter då naturligen, att konstitutionsutskottet
har begärt att få boken i tid. Jag har haft tillfälle att läsa
den några år, och det står inte så stora hemligheter i den. Att den nu inte har
kommit konstitutionsutskottet till handa förrän vid så sen tidpunkt som skett,
anser jag vara^ett uttryck för att det inte rader det förtroende mellan regering
och riksdag på denna punkt som borde finnas — här gäller det ju närmast
förhållandet mellan regeringen och det utskott av riksdagen, som har till grundlagsenlig
uppgift att granska regeringens förda politik. Jag tror, herr talman,
att det vore synnerligen önskvärt, örn man finge denna fråga örn bokens sena
överlämnande ytterligare belyst av regeringen.

Herr Källman: Herr talman! På grund av vad herr Holmbäck har anfört
har man anledning fråga sig, vilkendera sorn kan anses vara den större auktoriteten
i det föreliggande spörsmålet, herr Holmbäck eller konstitutionsutskottet.
Utskottet har erinrat örn det cirkulär, som herr Holmbäck talade örn,
nämligen att remisser icke skola ske i onödan, men har samtidigt konstaterat,
att i detta fall byggnadsstyrelsen, som är ansvarig för statens byggnadsväsende,
bort höras, innan cirkuläret utfärdades.

Efter härmed slutad överläggning lades förevarande punkt till handlingarna.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga reservationer, innefattande framställda
anmärkningsyrkanden, vilka icke vunnit majoritet inom utskottet. Enligt
en av dessa reservationer, betecknad med II, hade herr von Friesen med
instämmande av herrar Ström, Nilsson i Göteborg och Spångberg ansett, att
anmärkning bort framställas mot ministern för utrikes ärendena Gunther på
den grund, att kontakten mellan regering och riksdag i utrikespolitiska frågor
under granskningsåret varit bristfällig. Enligt en annan, med III betecknad
reservation hade herr von Friesen med instämmande av herrar Nilsson i Göteborg
och Spangberg gjort vissa uttalanden rörande den av säkerhetstjänsten
i nära samarbete med utrikesdepartementet utövade brevcensuren samt uttalat,
att då det icke visats, att den ifrågavarande censuren kunde anses falla inom
ramen för tvangsmedelslagens bestämmelser, och då utrikesdepartementets int-ij
nin^ kunde betraktas som ett allvarligt och oberättigat intrång i den enskildes
yttrandefrihet, reservanterna ansett, att anmärkning bort göras beträffande
i reservationen omförmälda ämbetsatgärder, för vilka ministern för utnkes
ärendena Gunther mäste anses ansvarig. Vidare hade herrar Björck och
von Friesen enligt en med IV betecknad reservation ansett, att med anledning
av de informationer, som av säkerhetstjänsten lämnats annan myndighet, an -

Onedagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
märkning bort göras mot statsrådet Möller såsom föredragande under större
delen av granskningsåret i ärenden rörande säkerhetstjänstens verksamhet.
Slutligen hade enligt en med V betecknad reservation herr Pettersson i Norregård
med instämmande av herrar Jones Erik Andersson, Källman och Ström
ansett, att utskottet bort mot chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
rikta anmärkning med anledning av den omfattning, i vilken landshövdingarna
Lundh och Hammarskjöld fått samtidigt med fullgörande av uppdrag såsom
ordförande för statens bränslekommission respektive statens livsmedelskommission
uppehålla sina landshövdingebefattningar.

I dessa ämnen anförde nu

Herr Ström: Herr talman! Det är inte plägsed i denna kammare att diskutera
reservationsanmärkningarna. Jag vill också gärna respektera denna sed, som
jag dock finner vara i vissa avseenden till ogagn för riksdagen och dess anseende,
men jag måste, herr talman, be att få yttra mig på ett par punkter.

Jag vill nämna, att örn jag i utskottet varit i tillfälle att gå igenom alla
de ärenden, som här berörts i reservationsanmärkningarna, skulle jag i samtliga
fall ha sällat mig till reservanterna, emedan jag finner deras skäl synnerligen
starka. Det var dock inte bara för denna anteckning till protokollet som
jag begärde ordet, utan för att yttra mig något örn den femte reservationsanmärkningen,
som gäller landshövdingarnas bisysslor.

Det måste nämligen anses vara av alldeles särskild vikt, att konstitutionsutskottet
noga uppmärksammar den rådande tendensen att överhopa statstjänstemannen
med bisysslor. Herr Pettersson i Norregård har gjort en utomordentlig
utredning om landshövdingarnas bisysslor och framlagt en rad fakta,
vilka jag tror att riksdagen gjorde klokt i att noga studera. Örn saken på grund
av den rådande plägseden inte kan tas upp nu i kammaren, borde den åtminstone
behandlas i riksdagsgrupperna, så att regeringen kan förmås lämna en olycklig
väg, som den har slagit in på i detta avseende.

Förra året riktade konstitutionsutskottet i sin helhet en anmärkning mot
vederbörande föredragande för att några högre befattningshavare inom den
centrala förvaltningen tillåtits att vid sidan av tjänsten inneha uppdrag av
krävande art. Anmärkningen var, örn ock hovsam till formen, mycket skarp i"
sak. I år har utskottet granskat, i vilken utsträckning cheferna för den lokala
statsförvaltningen, landshövdingarna, innehaft bisysslor, ett spörsmål som
redan vid 1937 års riksdag föranlett en omförmälan från utskottets sida. Utskottet
har således redan för några år sedan gjort anmärkning i denna sak och
påpekat, att en ändring borde vidtagas. Så har också skett, men endast i mycket
obetydlig utsträckning.

Med den nu föreliggande anmärkningen, som jag för min del har biträtt,
rikta sig — såvitt jag vet — reservanterna ingalunda mot landshövdingarna!
Det är ingen som icke erkänner, att de två landshövdingar det närmast är fråga
örn ha en betydande kapacitet och gjort utomordentliga insatser, och vi kunna
nog säga örn samtliga våra landshövdingar, att de äro utomordentligt kunniga,
dugliga, plikttrogna och skickliga. Men det är ändå orimligt att på dem lasta
den ena bördan efter den andra. Man frågar sig, örn inte Kungl. Maj :t resonerar
på samma sätt som färdemannen, som hade en åsna och tyckte, att man på den
skulle kunna lägga hur mycket som helst och lade don ena stocken efter den
andra på åsnans rygg. Han sade: tål du den, så tål du den. Och till slut
knäcktes ryggen på åsnan.

Nu ha vi ju inte med åsnor att göra, utan med synnerligen duktiga, skickliga
och intelligenta män, men kanske man också här resonerar som så" att do tåla

Första kammarens protokoll 1946. Nr %4.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
att bära vad som helst. Men jag har den uppfattningen, att inte ens deras
.arbetskraft kan förslå i längden och att vi på något sätt måste förmå Kungl.
Maj:t att avstå från att lägga ständigt nya bördor på landshövdingarna.
Närmast hänvisar jag till den förteckning över landshövdingarnas uppdrag
under granskningsåret, som är fogad till den av herr Pettersson i Norregård
m. fl. avgivna reservationen. Det synes mig, att riksdagen bör noggrant skärskåda
denna förteckning, och förteckningen bör även föranleda den nuvarande
regeringen och kommande regeringar att något beskära landshövdingarnas bisysslor.

Det är inte bara så, att landshövdingarnas arbetskraft och hälsa måste ta
skada av att det lastas på dem så oerhört många uppdrag'', utan utförandet av
uppdragen måste också bli lidande, om inte annat så genom att uppdragen inte
bli så snabbt fullgjorda som man skulle önska. Och de län, som landshövdingarna
styra, måste bli lidande på att en mångfald uppdrag av i allmänhet central
natur läggas på landshövdingarna, så att de större delen av året måste vara
fjärran från sitt län. Det kan ju inte vara riktigt. Jag vill ingalunda, att man
inte skall liven för centrala uppdrag utnyttja arbetsförmågan hos så utomordentligt
kompetenta män, som det här är fråga örn, men jag är rädd för att
man varit för släpphänt när det gäller denna utveckling och att man lägger
över alltför många uppdrag på dem.

Närmast riktar sig reservationsanmärkningen mot tvenne uppdrag, som statsrådet
och chefen för socialdepartementet under granskningsåret har lämnat åt
två landshövdingar. Den 3 mars 1944 utnämnde och förordnade Kungl. Majit
på föredragning och hemställan av chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, ordföranden och chefen för statens bränslekommission, jägmästaren
Erik Axel Fredrik Lundh, att fr. o. m. den 1 april 1944 vara landshövding i
Kronobergs län. Alltså fick bränslekommissionens chef även ett län att sköta,
ett län som ligger långt från huvudstaden. Dessa två sysslor vörö inte de
enda, utan den nyutnämnde landshövdingen var — utom chef för bränslekommissionen
— ordförande i 1944 års drivmedelsutredning, ordförande i länsarbetsnämnden
i Kronobergs län, ordförande i styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
i Växjö och statens alkoholistanstalt därstädes samt -— därtill
förordnad av Kungl. Maj:t — ledamot i styrelsen för Svenska träforskningsinstitutet.
Det är väl sannolikt, att de till länet hörande uppdragen kommit
sorn en följd av landshövdingeskapet, och eftersom detta är ganska nytt, kan
man befara, att det kommer en råd andra uppdrag av samma natur.

Det kan icke vara rimligt med så många uppdrag, när det gäller chefen för
bränslekommissionen, den mest svårhanterliga och den mest ansvarsfulla kommissionen
i detta ögonblick. Jag vill inte påstå, att det var sedan herr Lundh
blev landshövding i Kronobergs län, som svårigheterna särskilt tornade upp
sig inom bränslekommissionen, men det kan självfallet inte vara rimligt eller
förnuftigt, att chefen för bränslekommissionen i sådana tider som dessa samtidigt
är landshövding i ett län, som säkerligen ställer stora krav på sin hövding.
Därmed vill jag inte ha sagt annat än att landshövding Lundh är en
utomordentligt skicklig man. Jag känner honom såsom förlikningsman i företag,
där jag är ordförande. Men inte ens den mest ypperlige man kan i längden
rå med allt för tunga och ständigt växande uppdrag. Landshövdingarna böra
vistas i länen eller ha vikarie.

Den 22 september 1944 förklarade Kungl. Maj:t, likaledes på föredragning
och hemställan av statsrådet Möller, att det landshövdingen i Södermanlands
län, Bo Hammarskjöld, meddelade uppdraget som ordförande och chef för
statens livsmedelskommission icke skulle utgöra hinder för Hammarskjöld
att för den tid, då han stadigvarande vistades inom länet, inträda i utövningen

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
av landshövdingebefattningen. Livsmedelskommissionen är jämte bränslekommissionen
den mest arbetsfyllda av våra kriskommissioner. Jag kan inte
finna, att det kan vara rimligt att till chefskapet för denna utomordentligt
arbetstyngda kommission också lägga landshövdingeskapet, utan herr Hammarskjöld
borde väl ha fått ledighet från detta senare, till dess livsmedelskommissionen
kunde avvecklas och han kunde tillträda sin befattning under andra
förhållanden än de nuvarande. Landshövding Hammarskjöld är samtidigt ordförande
i 1942 års jordbrukskommitté, ledamot i statens återuppbyggnadsnämnd,
ordförande i förbundsstyrelsen för Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
ordförande i Apotekarkårens livränte- och pensionskassa, ordförande i
Svenska brandkårernas riksförbund, ordförande i styrelsen för Good Year
gummifabriks aktiebolag, ledamot och vice ordförande i styrelsen för försäkringsaktiebolaget
Hansa samt ordförande i Södermanlands läns hushållningssällskap.

Örn riksdagen, som är en verkligt arbetsam och ansvarsmedveten korporation,
fortfarande vill anses vara detta och icke låta den nu mångenstädes förhärskande
uppfattningen bli allenarådande, att riksdagen inte bryr sig örn hur
det går i landet och hur regeringen handlar, måste riksdagen ingripa vid sådana
tillfällen som detta. Jag beklagar mycket, att inte konstitutionsutskottet
i sin helhet har gjort en anmärkning i dessa båda fall. Det borde ha förefunnits
skäl härtill, ty enligt civila avlöningsreglementet gäller såsom allmän
princip, att statstjänstemän vid sidan av sin tjänst icke få utan särskilt tillstånd
inneha enskilda uppdrag. Beträffande landshövdingarna föreskrivas ännu
strängare bestämmelser. Endast i undantagsfall kunna dessa inneha enskilda
uppdrag.

Då civila avlöningsreglementet år 1939 gjordes tillämpligt å landshövdingarna,
underströk statsutskottet angelägenheten av att dessa i möjligaste mån
befriades från uppdrag, som vore främmande för deras verksamhet i länen. Reservanterna,
som dela denna uppfattning — och jag är övertygad örn att den
delas av hela konstitutionsutskottet, ehuru detta inte har utsagts — lia dock
under förhandenvarande omständigheter givetvis intet att erinra mot att herrar
Lundh och Hammarskjöld fungerat som ordförande för bränslekommissionen
respektive livsmedelskommissionen, men dessa uppdrag borde inte ha förenats
med landshövdingeskapet.

Jag vill, herr talman, inte längre uppehålla mig vid denna sak. Jag vill
bara än en gång hänvisa till den bilaga, som följer reservationen, och hemställa,
att regeringen och riksdagen måtte studera dessa problem.

När jag nu har ordet, vill jag med anledning av en annan reservationsanmärkning
också säga, att det ligger åtskilligt i den kritik, som herr Linderot riktade
mot konstitutionsutskottet. Detta utskott kan givetvis inte ta upp alla
möjliga små saker, som utskottet finner anmärkningsvärda, utan utskottet måste
hålla sig till väsentliga ting. Men även där har skett en beklaglig utveckling.
Man bär ett intryck av att konstitutionsutskottet alltför ofta betraktar sig
mera såsom en namnstämpel i Kungl. Maj:ts händer. Detta är raka motsatsen
till vad konstitutionsutskottet skall vara, nämligen en kritisk granskare och
anmärkare, när skäl därtill föreligga.

Herr talman! Jag har inte någonting ytterligare att anföra.

Herr Undén: Herr talman! Eftersom debatten har kommit in på den mindre
officiella delen av konstitutionsutskottets memorial, skall jag tillåta mig att
säga några ord, och jag lovar att fatta mig mycket kort.

Vad först beträffar ingressen till utlåtandet, vilken man också torde få
räkna till den icke officiella delen, har konstitutionsutskottet där fört fram en

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
gammal kär tes, som går ut på att konstitutionsutskottet Ilar till uppgift* att
granska regeringens ämbetsverksamhet genom att studera statsrådsprotokollen
från föregående året; örn inte konstitutionsutskottet kan med hjälp av protokollen
bilda sig en fullständig och klar uppfattning örn regeringsverksamheten,
så är det något fel med protokollföringen, och då bör regeringen rätta sina
metoder i fråga örn protokollföringen efter vad konstitutionsutskottet har behov
av.

För min del har jag vid flera tidigare tillfällen uttalat kritik mot hela detta
resonemang. Systemet med protokollsgranskning, som jag tror är något enastående
för vårt land och Norge i hela världen, har tillkommit på en tid, då
det fanns helt andra förutsättningar för att genom studium av protokollen få
en inblick i regeringens verksamhet. Det vore ganska orimligt, att regeringsmetoderna
skulle anpassas efter det föråldrade granskningssystemet. Man bör
inte sätta i fråga, att protokollen skola skrivas mer utförligt eller innehålla
mer endast på den grund att detta skulle underlätta konstitutionsutskottets
granskning. Protokollen lia sin uppgift såsom registrering av regeringsbesluten,
och de skola avpassas efter den uppgiften. Det andra är en sekundär
fråga.

Numera lia ju utvecklat sig så mångå andra möjligheter att granska regeringens
ämbetsåtgärder eller dess politik genom det parlamentariska statsskicket
och de många tillfällen som det erbjuder till en sådan granskning. Det är
ju också ett faktum, att konstitutionsutskottets granskning i efterhand numera
aldrig brukar lia någon politisk betydelse eller ens tillvinna sig något egentligt
intresse från kamrarnas sida. Därför tror jag att det är fåfängt, att utskottet
här uttalar någon förväntan om att protokollen skola bättre avspegla
regeringspolitiken än vad de ha brukat göra. Det kommer inte att leda till
något resultat, och jag anser inte heller att det är önskvärt att dessa synpunkter
få spela någon roll vid protokollens avfattning.

Jag vill särskilt erinra örn att utskottet såsom exempel nämner, att utskottet
genom att protokollen varit för ofullständiga inte kunnat tillräckligt granska,
huruvida regeringens kontakt med riksdagen sker enligt grundlagens bestämmelser.
Med detta uttalande torde enligt vad som framgår av ett reservationsyttrande
åsyftas, att konstitutionsutskottet inte kan få någon riktig uppfattning
örn huruvida utrikesnämnden tillfrågats i erforderlig omfattning av
regeringen. Man måste ju säga sig, att det skulle vara ett rätt egendomligt
system, om konstitutionsutskottet skulle anse sig ha till uppgift att vaka över
att utrikesnämnden får tillräckliga upplysningar, då nu i övrigt utrikesärendena
inte särskilt behandlas av konstitutionsutskottet. Å andra sidan vill jag
gärna medge att här finns en egendomlig lucka eller vad man vill kalla det,
en brist i hela systemet. Ty utrikesnämnden anser sig ju inte heller ha till
uppgift att särskilt granska, huruvida regeringen till äventyrs skulle underlåta
att hänskjuta frågor till nämnden. Överhuvud taget är ju nämnden inte
något beslutande organ. Det är ingen i nämnden, som kan yttra sig å nämndens
vägnar, utan dess ledamöter yttra sig såsom sådana. Det är klart att det
kan inträffa, att någon ledamot vid nämndens sammanträde ställer en fråga
till regeringen, huruvida upplysningar kunna ges eller varför upplysningar
inte lämnats i något visst ärende. Men nämnden kan inte bli något granskningsorgan
i egentlig mening. Detta faller utanför dess uppgift.

Man skulle kanske kunna tycka, att utrikesutskottet snarare skulle kunna
vaka över att regeringen i tillbörlig omfattning rådfrågar nämnden eller utskottet.
Emellertid har enligt gällande bestämmelser inte heller utrikesutskottet
någon särskild uppgift att påtala underlåtenheter från regeringens sida.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
Och jag tror inte heller, att utskottets ledamöter anse sig ha någon särskild befogenhet
att föra fram sådana spörsmål till något slags aktion från utskottets
sida. Detta hindrar naturligtvis inte, att ledamöter i utskottet kunna, när
utrikesministern eller handelsministern inbjudits för att lämna en redogörelse,
uttala sina meningar örn — såsom även i praktiken skett — att ett visst avtal
bör hänskjutas till riksdagen eller att det varit olyckligt, att en viss fråga inte
tidigare underställts utrikesutskottet eller utrikesnämnden eller något dylikt.
Man får alltså erkänna att det kanske är någon lucka i systemet — man skulle
kunna uttrycka det så, att konstitutionsutskottets granskningsrätt rent av är
till hinder för utrikesutskottet eller utrikesnämnden att taga upp dessa frågor,
eftersom dessa konstitutionella spörsmål inte uttryckligen lagts under utrikesutskottet
eller utrikesnämnden och det finnes ett utskott som bär att vaka över
konstitutionens iakttagande i dessa frågor. Jag vill i detta sammanhang erinra
örn, att det kommit fram uppslag om att flytta över granskningsrätten till utrikesutskottet.
Det kan ju hända att den frågan kunde förtjäna att övervägas,
då man därigenom åtminstone skulle undanröja det hinder som konstitutionsutskottets
funktion härvidlag i vissa fall kan anses utgöra.

Örn jag med herr talmannens tillstånd får yttra ett par ord angående en av
reservationerna, vill jag något uppehålla mig vid den tredje reservationen. Jag
gör detta, därför att första lagutskottet på sin tid vid granskning av justitieombudsmannens
berättelse ställde i utsikt en debatt örn säkerhetstjänsten, som
hade varit föremål för utredning av justitieombudsmannen. Den debatten har
som bekant sedan frusit inne, men den kanske kan komma vid något senare
tillfälle.

Det förekommer emellertid här i denna tredje reservation en uppgift, som
jag inte kan underlåta att fästa uppmärksamheten på. Det heter där, att säkerhetschefen
i sitt yttrande till justitieombudsmannen anfört, »att en i brev
eller telegram framlagd åsikt örn oriktigheten av eller klander av landets åtgärder
eller förhoppning örn seger för visst land måste vittna örn förefintligheten
av åsikter och förhoppningar, som icke stöde i överensstämmelse med vårt lands
neutralitet». Jag utgår från att anförandet är korrekt återgivet från säkerhetschefens
yttrande, ehuru jag inte kunnat återfinna det i justitieombudsmannens
redogörelse. Jag vill nu endast säga, att örn säkerhetschefen yttrat sig på detta
sätt, måste man anse att hans verksamhet under dessa krigsår vilat på två
fundamentala misstag.

Det ena misstaget är, att han ansett sig ha till uppgift att vaka över ^ förhoppningar
och åsikter hos svenska medborgare och vaka över att dessa åsikter
och förhoppningar stöde i överensstämmelse med neutraliteten. Han har till
uppgift att vaka över lagarnas efterlevnad, inte över medborgarnas åsikter och
förhoppningar. Hans övervakningsverksamhet skulle ju då för övrigt komma
fullständigt i strid med vad som förekommit ända upp i regeringen under kriget.
och det är ju ganska groteskt att sådana normer skulle ha varit ledande
för lians verksamhet.

Det andra fundamentala misstaget är, att folkrätten skulle kräva, att ett
neutralt lands medborgare också äro neutrala i sina åsikter och sina förhoppningar
eller i sina uttalanden. Även detta är ett misstag. Den folkrättsliga
neutraliteten kräver ingalunda, att medborgarna i ett land undertrycka sina
sympatier för den ena parten i kriget eller överhuvud taget ha åsikter eller
förhoppningar, som gå helt och hållet till förmån för den ena sidan i kriget.
Jag finner det beklagligt — samtidigt sorn jag anser att det kastar ett intressant
ljus över gångna års händelser — att dessa uppfattningar sålunda tyckas
ha varit ledande för säkerhetschefen i detta land.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag Ilar begärt ordet i anledning
av de uttalanden, som här gjorts angående olämpligheten av att utskottet
yttrat sig i den form som skett i början av utskottets utlåtande, nämligen i
form av en s. k. ingresserinran. Herr Undén är ju motståndare till denna form
och står därvidlag på samma ståndpunkt som herr Herlitz, som avgivit ett
särskilt yttrande till utskottets utlåtande. Herr Herlitz yttrar där, att det enligt
hans mening ej tillkommer konstitutionsutskottet att verka i andra former
än de av regeringsformen (106 och 107 §§) anvisade, och att det sålunda icke
är dess sak att uttala »förväntningar» beträffande statsrådens verksamhet.
Herr Herlitz erinrar i detta sammanhang örn att första kammaren år 1942 beslöt
uttala sitt ogillande av detta förfaringssätt.

I fråga örn den form för uttalanden av utskottet, som här liksom vid ett flertal
tidigare tillfällen begagnats, vill jag endast framhålla, att den avser att
utgöra ett observandum, som utskottet finner angeläget att frambära inför
riksdagen efter slutförande av sin granskning av regeringens göranden och låtanden
under det senaste gransbningsåret. Det innebär ingenting annat än ett
framhävande av nödvändigheten för utskottet att besitta ett åtminstone någorlunda
fylligt material för bedömningen av den politik, som i skilda lägen
förts under denna tid. Det ligger i sakens natur att de akter ■— statsrådsprotokollen
— som här måste utgöra granskningens underlag, ej få vara alltför intetsägande
eller urvattnade; eljest blir ju granskningen enbart en illusion eller
en chimär, där granskningsmännen snopet få fråga sig vad det hela skall tjäna
till.

Herr Undén vill göra gällande, att det icke finns någon skyldighet för vederbörande
att protokollföra allting, utan att utskottet får nöja sig med vad
som föreligger och finna sig i förhandenvarande omständigheter. Utskottet
har för egen del inte resonerat på det sättet. Yad nu utrikesdepartementets
arbete beträffar, veta vi fuller väl att det, särskilt i den farofyllda tid vi nu
upplevat, inrymmer ärenden av så ömtålig natur, att en viss återhållsamhet i
publiceringen måste ske. Men utskottet menar att försiktigheten ändå ej bör
drivas till en genuin mörkläggning, som utesluter all insyn i utrikespolitiska
förehavanden, så mycket hellre som utskottets ledamöter såväl av sin tystnadsplikt
som säkerligen av sitt politiska omdöme komme att känna sig bundna
och förpliktigade att ej otillbörligt eller riksfarligt utnyttja sina delfådda kunskaper
i dessa ting. Vad utskottet här önskar är endast att sambandet mellan
regering och riksdag även på detta sätt och på detta område upprätthålles så
som den önskvärda funktionen i ett demokratiskt samhälle ägnar och anstår.
Och även örn det kan finnas vissa skäl till den förtegenhet som vederbörande
departementschef här ådagalagt, finner utskottet angeläget betona att en återgång
till en fastare anknytning till riksdagen på detta område i kommande
dagar bör ske. Det är därför som utskottet — jag citerar ordagrant — »uttalar
sin förväntan att statsrådsprotokollen i utrikesärenden för framtiden föras
så, att utskottets konstitutionella gransknings arbete icke omöjliggöres eller försvåras».

Herr Herlitz menar, att vad som skett — för honom åtminstone — »icke
synes innebära någon alltför kännbar olägenhet». Utskottet i övrigt däremot
har inför vad som föregått ej kunnat underlåta att göra denna erinran.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Undén, som anförde: Herr talman!
Jag vill rätta en uppfattning hos den föregående ärade talaren. Jag menar
inte att det inte i enskilda fall kan finnas fog för en annjärkning från konstitutionsutskottets
sida att ett visst ärende inte tagits i konselj eller protokollförts,
men jag menar, att man kan inte uppställa såsom allmän norm för

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd (i orts.)
protokollföringen, att den skall lia till uppgift att ge en tillräckligt allsidig
och fullständig redogörelse för att konstitutionsutskottet skall kunna ia en
trogen bild av regeringspolitiken.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag har begärt ordet, därför att sedan debatten
om säkerhetstjänsten och dess verksamhet — såsom herr Unden nyss marn
_ tycks ha frusit inne, detta synes mig vara det enda återstående tillfallet

att taga upp några frågor i detta sammanhang. .. , .

Ett av reservationsyttrandena riktar sig mot det synnerligen anmärkningsvärda
förhållandet, att chefen för socialdepartementet, statsrådet Moller, har
tillåtit den hemliga polisen eller den s. k. säkerhetstjänsten att utnyttja de
fullmakter i fråga om kampen mot spioneri och sabotage, som den fatt i
tvångsmedelslagen, till att för statsrådets egen och andra regeringsledamoters
räkning organisera ett brett upplagt utspionerande av det svenska folkets
stämningar och tänkesätt, i stil med vad konung Karl XTV Johan pa sin tid
ville men av justitieombudsmannen Theorell hindrades att organisera. Beservationen
i fråga är så vänlig och förlåtande som man kan begära. Den nojer
sio- med att såsom reservanternas mening uttala, att en anmärkning hade bort
göras mot statsrådet för vad som har förekommit Enligt mm mening skulle
det vara nödvändigt med betydligt skarpare åtgärder inte bara i anledning av
det speciella kunskaparväsen, för vilket säkerhetstjänsten Ilar utnyttjats, utan
också i anledning av sättet för tillkomsten av denna hemliga italis, uppgörandet
av instruktionerna för densamma och dess finansiering. Intetdera star, såvitt
jag kan förstå, i överensstämmelse med grundlagen. Men eftersom. under
flera år ingen anmärkning gjorts, har man väl försuttit fatalierna åtminstone
vad säkerhetstjänstens tillkomst och dess instruktioner beträffar. Däremot kan
detta inte gälla finansieringen, beträffande vilken riksdagen först i ar fick
klart besked genom ett svar på en fråga, som jag framställde här i kammaren.
Av det svaret framgick, att utgifterna för hemliga polisen bestredes med
huvudparten av ett anslag, som under flera år i följd begärts av riksdagen
med den missvisande uppgiften, att det skulle användas till »bevakning av
hamnar, fyrar, flygplatser, upplag av explosiva varor, vidtagande av avspärr -ningsanordningar kring sådana bevakningsföremål o. s. v.». Förfaringssättet
har naturligtvis varit mycket bekvämt, da det befriat statsrådet och chefen
för socialdepartementet från att begära anslaget för det ändamål, till vilket
det verkligen har använts, och berövat riksdagen dess grundlagsenliga rätt att
pröva, huruvida den verkligen ville bevilja anslag för det ändamål, för vilket
medlen användas, och i jakande fall huru stort anslaget skulle vara.

Det heter officiellt, att säkerhetstjänstens uppgift är att bekämpa spioneri
och sabotage. Jag vill ingalunda bestrida att den uppgiften är nödvändig och
alldeles speciellt i krigstider bör fullföljas med all energi. Men jag vill däremot
bestrida, att säkerhetstjänsten skulle vara nödvändig för att sköta den
uppgiften. Ty det fanns redan innan säkerhetstjänsten kom till inte mindre
än tre olika institutioner, som tidigare skött kampen mot spioneriet, nämligen
försvarsstabens underrättelseavdelning, utrikesdepartementets underrättelseavdelning
och kriminalpolisen. De insatser, som säkerhetstjänsten gjort på detta
område, ha fått en ypperlig illustration i affären med de tyska spionerna, på
Bromma flygfält, vilka infångades först när deras verksamhet var praktiskt
taget avslutad på grund av att det inte längre fanns någon tysk regering eller
tysk generalstab, för vars räkning de kunde bedriva sin verksamhet. Svenska
Dagbladet offentliggjorde i början av denna månad en rätt intressant förklaring
från Aerotransport. Det heter där, att det under 1940 genom säkerhetspolisens
försorg företogs en undersökning av bolagets hela personal och att i

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
samband med nedskjutandet av »Gladan» och »Gripen» hösten 1943 likaledes
på bolagets initiativ företogs en ny polisundersökning bland annat i fråga örn
deu,.?X häktade Muller. Vid intetdera tillfället lyckades säkerhetstjänsten
upptäcka något annat än oskuld hos de undersökta personerna. Att en del av
dem vörö födda tyskar, att tyska Lufthansa ute på flygfältet hade eget kontor
med tysk personal, synes icke på något sätt ha förefallit säkerhetstjänsten
misstänkt. Inte heller har den oroats av att dessa herrar haft sin verksamhet
förlagd mycket nara ett av försvarets flygfält, nämligen Barkarby. Efter
bada undersökningarna fmgo spionerna fortsätta sitt arbete. Först när de icke
längre inneburo någon fara, var det lämpligt — för att begagna det språk
som sakerhetstjansten under de gångna åren varit mest lyhörd för — att företaga
en »Lhrenrettung» genom att avslöja och anhålla vederbörande. Man
kan sannerligen inte saga att riksdagen haft någon större valuta av det ansiag
som den givit under rubriken »bevakning av hamnar, fyrar, flygplatser

Så mycket niera energisk har emellertid hemliga polisen visat sig vara när
det tiar gällt att bekämpa de små insatser, som antinazistiska flyktingar från
de europeiska Werna här i Sverige kunnat göra i sina folks frihetskamp,
ilen ilar därvid gatt rätt långt utöver vad den varit skyldig till enlind de kurandnngar,
som verkställdes i strafflagen den 17 maj 1940 och som ju till sin
voro 1?ada^iai a^ de ålade Sverige att såsom spioneri bekämpa prak£
Ä l1 mat de *fka nazisterna riktad verksamhet, som det tyska sändebudet
förklarade skulle skada Sveriges vänskapliga förhållande till den tysa
1 berlin. . Bland annat har säkerhetstjänsten gjort sio- skyldig

till att utlamna antmazister från andra länder till Gestapo. Jag har ett brev

i %''vskwi anen !10r®kpatri°t’ sof nyss kommit lös från koncentrationsläger
i tyskland. Han berattar i brevet örn en annan norrman vid namn Martin

som dei,1- •i° maj 1944 avrättades i Brandenburg, och om det sätt på
S tIafm helmén kom i Gestapos händer. Mfd kammarens benäg

na tillstånd skall jag läsa upp detta avsnitt av brevet

»Äng. ditt spörsmål örn Hjelmen kan jeg fortelie endel, men inre har nokk

han ikkeoförtalt meg. Han fikk altså 8 månader for passforfalskning. I det

nye politifengsel i Stockholm bie han utsatt for tredjegrads behandling Han

smeder''1 flik hvoj\Iiai1 h°ldt pa a fryse fordervet, slik at han fik reumatiske

måtte wf l 14ik ^ °Ver ce Ha fl,k en ny celle som var så varm at han
natte Egge splitter naken, og tiltross hertor svettet han. Hjelmen var i''o en

varme V S°m “n l1 årS opkold 1 Australien var godt vant med

llv^Hetto Jadde,han.en celle kvor en 200 watts lyspäre brente dag og natt.

1940 detterb10Vr °" ‘TX °S kan du sjol tenke deg. I december

sorn doft, t10 2 imanR1ds fei.^sel ble kan Elevert til Gestapo. — eller Norge

nilsen i BraidSbui *"* *•" TysH“d “h sluH«“ 1111

Det spionage på antinazistiska flyktingar, som drogs fram i ljuset i den
sa kallade Paulsonaffären, är en direkt fortsättning av den verksamhet, som
säkerhetstjänsten pa sin tid officiellt bedrev. Men det har förekommit andra
angiverier, i vilka tydligen säkerhetstjänsten spelat en framträdande roll I
början av året berättade Svenska Dagbladet örn en norsk studerande, som
lytt lut och som kort efter det att han hade anmält sig för den svenska polisen,
fick uppleva, a,tt hans syster i Norge häktades med anledning av hans
Ari Sj • , 111 1 koncentrationsläger, där hon sedan vid jultiden avled.

Aitontidningen berattade örn hurusom en dansk patriot hos säkerhetstjänsten
i Malmo lormaddes att uppge namnet på en man, som han hade samarbetat
med, med påföljd att denne kort tid efteråt sköts i Köpenhamn. Handelstid -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
ningen och några andra tidningar slutligen lia berättat om en belgare, som
hade försökt att begå självmord här av det skälet, att han betraktade sig själv
som sina föräldrars och syskons mördare. Han hade uppgivit deras namn för
säkerhetstjänsten; kort lid därefter häktades hela familjen och blev sedermera
avrättad av tyskarna i Belgien.

Herr statsrådet Möller sade i den debatt, som vi här fört beträffande Paulsonaffären,
att han inte kunde ha en aning örn att det fanns folk med sådan
inställning som den Paulson givit prov på i säkerhetstjänsten. Statsrådet Erlander
förefaller nog vara litet bättre underrättad om vad det är för slags folk,
han har i denna institution, ty han erkände på ett av studentorganisationerna
i Stockholm anordnat möte för några månader sedan, att säkerhetstjänstens
folk var nazistiskt influerat — han kände bara inte riktigt orsaken till detta.

Denna ligger enligt min mening i öppen dag. Orsaken är, att säkerhetstjänsten
har varit verktyg för en anpassningspolitik, vars syfte var att förbereda
Sveriges infogande i de, som man trodde, segerrika nazisternas Neuropa. Ett
annat faktum beträffande säkerhetstjänstens verksamhet är den registrering,
som tidigare har varit på tal.

Det har förekommit en omfattande sådan registrering med tillhjälp av de
så kallade tjallarna, säkerhetstjänstens speciella angivare. Därför att det
skedde på det sättet, lyckades man rätt väl hålla det hemligt, och det var bara
när ordningspolisen i vissa fall togs till hjälp som man fick kännedom om att
registrering pågick, t. ex. av S. A. C :s och Kämpande Demokratis medlemmar.
Denna registrering torde med all säkerhet ha omfattat många andra,
kanske också borgerliga och socialdemokratiska ledamöter i denna kammare,
som givit klart uttryck åt en antinazistisk inställning och som säkerhetstjänsten
därför fann det mycket angeläget att bokföra och att övervaka med samma
metoder som man övervakade andra, hos vilka man till och med efter välkänt
mönster placerade lyssnarapparater i bostäderna.

Under tiden utnyttjades dessa register, särskilt registren över kommunister
och andra radikala arbetare, till trakasserier av det mest upprörande slag.
Jag skall bara säga några ord örn dem.

Ett fall har jag här tidigare vidrört, det gäller ordföranden i Grovs avdelning
95 i Karlskrona, som tillika är avdelningens mätningsman och som i denna
egenskap har vägrats passerkort alltsedan år 1940 till alla de platser, där
avdelningens medlemmar lia utfört arbete för flottans räkning på örlogsvarvet
eller inom andra områden, som stå under befälhavande amiralen i Karlskrona.
Den mannen har aldrig fått någon motivering för att man vägrat honom
passerkort. Det förhållandet, att han vägrats passerkort, har betytt, att
han har tillskyndats stora ekonomiska förluster, eftersom han i egenskap av
mätningsman inte har fast lön, utan är avlönad med procent på ackordssummorna
för alla de arbeten, som han mäter. Enligt en uppgift, som han lämnat
mig och som bestyrkts av avdelningen, skulle hans inkomstförluster under de
gångna åren tillsammans ha uppgått till över 10 000 kronor.

Vem har legat bakom dessa trakasserier? Uppenbarligen icke de militära
myndigheterna, såsom man först ville tro, utan hemliga polisen, säkerhetstjänsten,
som är den som avgör, örn en människa skall få eller icke skall få
dylikt passerkort. De militära myndigheterna ha inkallat denne mätningsman
vid fem olika tillfällen till värnpliktstjänstgöring och vid alla dessa tillfällen
har han syssesaits med befästningsarbeten, arbeten av samma slag som man,
när han uppträdde civil, inte velat tillåta honom att mäta för bestämmande
av ackordssummorna.

Avdelningen, som fann förhållandet avvita, ställde en advokat till förfogande

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
för att söka vinna rättelse, och advokaten kom slutligen så långt, att han fick
besked av J.O., att de anmärkningar, som hade anförts emot mätningsmannen,
funnos i en rapport, som hade sänts till J.O. Advokaten begärde då att få ta
del av rapporten för att eventuellt kunna väcka åtal mot den eller dem, som
voro ansvariga för att mannen hade vägrats passerkort och tillskyndats stora
ekonomiska förluster. Yad fick han till svar? Jo, att rapporten var hemligstämplad
för femtio år framåt.

Man måste säga, att det inte är någon särskilt fin rättssäkerhet som den
statsrådet Möller underställda hemliga polisen har lyckats skapa här i landet,
då man kan vägra en människa att få ett dokument, vars innehav är nödvändigt
för hennes försörjning, och inte ger henne någon motivering om anledningen
till detta. Någon anklagelse måste ju föreligga — inte så allvarlig att mannen
i fråga därför skulle kunna lagforas och dömas, men i varje fall av sådant slag,
att man anser den utgöra motivering för att vägra passerkort. Vederbörande
får inte veta vilken anklagelsen är, han får inte försvara sig mot den, och
när han slutligen i sin strävan att få rättelse vänder sig till den högsta rättsvårdande
myndigheten, får han veta, att det dokument, i vilket anklagelsen
finnes, är hemligstämplad, varför han icke kan få kännedom därom.

Månne hemligstämplandet i detta fall hade skett för att bevara en statshemlighet?
Man kan väl inte gärna anse skälet för att vägra denne man passerkort
vara en statshemlighet; det ligger väl snarare så till, att hemligstämplandet
skett för att skydda vederbörande inom säkerhetstjänsten från att bli
ställda till ansvar för sina trakasserier emot mannen.

Till detta kommer vad reservanterna nu ha påtalat: spioneriet emot det
svenska folket. Jag kan förstå, att det kan vara värdefullt för förre partisekreteraren
i det socialdemokratiska partiet och alltjämt ledamoten av detta partis
styrelse, statsrådet och chefen för socialdepartementet, herr Möller, att ha
tillgång till en apparat, som skaffar honom informationer beträffande politiska
motståndares planer, förbindelser, åtgärder, den svenska allmänhetens tankar
och åsikter i skilda politiska frågor o. s. v., men jag undrar, örn det verkligen
kan ligga i den svenska statens intresse att för fem ä sex miljoner per år hålla
statsrådet Möller med en dylik apparat. I frågan, huruvida en sådan apparats
förekomst är laglig eller icke, tvivlar jag inte alls på svaret. Mig synes dess
olaglighet ställd utom allt tvivel, och såsom ett prejudikat på detta ser jag det
förhållandet, att en av våra första justitieombudsmän här i landet, Theorell,
med hänvisning till grundlagarna kunde stoppa ett försök från Konungens och
regeringens sida att skapa en liknande institution.

I länder runt omkring avlägsnar man och åtalar man män, som ha stått i
ledande ställning och äro ansvariga för saker liknande dem, som statsrådet
Möller har låtit komma sig till last. Jag kan inte se annat, än att det skulle
vara lyckligt för vårt land, om den svenska riksdagen äntligen reagerade emot
den antidemokratiska politik, för vilken statsrådet Möller i egenskap av chef
för hemliga polisen och ansvarig för dess åtgöranden varit en av de främsta
representanterna, genom att på samma sätt ställa honom till ansvar. Statsrådet
Möller har, såvitt jag kan se, varit en drivande kraft, när det har gällt att
bakom riksdagens rygg organisera den hemliga polisen och föra riksdagen
bakom ljuset angående dess finansiering och----

Nu lät herr talmannen klubban falla och yttrade: Med stöd av § 52 riksdagsordningen
måste jag erinra den ärade talaren örn att det icke är tillåtligt
att använda personligen förolämpande uttryck eller eljest uppträda på ett mot
god ordning stridande sätt.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Jörts.)

Herr Holmberg: Herr talman! Jag beklagar, men jag vet mig icke ha använt
något uttryck, som varit förolämpande. Jag har bara fastslagit vad jag ansett
har förekommit. —

Medger herr talmannen att jag fortsätter?

Herr talmannen: Ja, örn herr Holmberg håller sig till ordningen.

Herr Holmberg: Denna hemliga polis har registrerat antifascisterna i detta
land, medan man i världen i övrigt har varit inställd på kamp emot fascismen.
Den har utnyttjat sin befogenhet till att på olika sätt trakassera svenska medborgare
och tillfoga dem ekonomiska förluster, och med dess hjälp har man organiserat
ett politiskt informationsväsen mot den svenska allmänheten och statsrådens
politiska motståndare, som enligt min uppfattning står i strid med såväl
lag som rättsuppfattning. Hör allt detta är, såvitt jag kan se, herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet ansvarig och borde därför enligt min uppfattning
inte bara avlägsnas såsom minister, utan också ställas inför riksrätt att svara
för sina handlingar.

Herr Branting: Herr talman! Jag vill förutsätta, att riksdagen får tillfälle
att i sinom tid ta upp en förnyad och speciell debatt örn den så kallade säkerhetstjänst,
som vi ha haft i verksamhet under kriget, nämligen på basis av det
betänkande, som ju är att förvänta från den parlamentariska undersökningskommissionen
angående flyktingpolitiken och säkerhetstjänsten. Till dess att
ett sådant underlag föreligger vill jag i varje fall spara mina definitiva synpunkter
på dessa ting.

Jag begärde ordet i en annan fråga nämligen med anledning av den reservatton,
som förekommer som nummer II, av herrar von Friesen, Ström, Nilsson

och Spångberg. „

Det är ju så att under denna decharge debatt kommit upp en rad frågor av
högst olika beskaffenhet, vilket måste verka förvirrande på debatten. Men när
jag tar upp denna sak, knyter jag dock an till ett spörsmål, som förut har berörts
av bland andra herr Undén. Det gäller alltså den kontakt mellan regering
och riksdag i utrikespolitiska frågor, örn vilken de nämnda reservanterna ha
anfört, att den varit »lika bristfällig som föregående år».

Jag är nog benägen att instämma i detta omdöme. Men den slutsats, som jag
här har velat dra av det påpekade förhållandet, är den, att de grundlagsändringar,
som på sm tid genomfördes i syfte att åstadkomma ett närmare samarbete''mellan
regeringen och riksdagen i utrikespolitiska frågor, i rätt väsentlig
mån ha visat sig förfelade. Varken utrikesnämnden eller utrikesutskottet
har enligt min mening under de gångna åren kommit att motsvara förväntningen
att man genom dessa organ skulle få till stånd — inte bara en mer eller
mindre lätt »kontakt» mellan regering och riksdag i de utrikespolitiska frågorna,
utan ett verkligt parlamentariskt samarbete! Vi veta alla, att^ett sådant
samarbete i stället i viss man har kommit till stand genom samråd mellan
ledamöter av regeringen och vissa av riksdagsgrupperna. Denna okontrollerade
form av parlamentariskt samarbete i viktiga utrikespolitiska angelägenheter
har emellertid åtskilliga uppenbara svagheter, som jag inte här behöver
närmare gå in på.

Enligt min mening borde utrikesutskottet icke ha konstruerats pa sätt som
skedde, det vilDsäga närmast efter modell av de andra riksdagsutskotten. De
utrikespolitiska frågorna äro icke av den natur eller beskaffenhet att de lämpligen
låta sig behandlas efter samma mall som det stora flertalet andra riksdagsfrågor.
Örn jag får uttrycka en personlig uppfattning i detta ämne, menar

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
ja.g att man i stället borde ha gjort utrikesutskottet till en relativt omfattande
parlamentarisk församling, som kunde ta upp de utrikespolitiska spörsmålen
med tillbörlig politisk pondus och frihet, utan att vara bunden av sedvanliga
riks dagsby råkratiska bojor. En sådan konstruktion förekommer ju som bekant
också i vissa främmande länder.

Det förefaller mig rimligt, herr talman, att vi efter den nu gångna krigsperioden
dra alla lärdomar vi kunna av våra erfarenheter. Och en av våra erfarenheter
är väl just den, att de nuvarande formerna för parlamentariskt
samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska frågor äro ganska
bristfälliga och att de därför böra förbättras.

Jag tillåter mig att överlämna dessa reflexioner till begrundande närmast
av konstitutionsutskottets och utrikesutskottets ärade ledamöter.

Herr Linderot: Herr talman! Det är i anledning av den punkt, som handlar
örn landshövdingarnas alltför harda belastning med andra uppdrag vid sidan
av tjänsten, som jag vill säga ett par ord.

Det är ganska märkligt, att en del av dessa landshövdingar, som ju äro Konungens
främsta troman i sina förvaltningsområden, kunna lia så många andra
göromål som här är. anmärkt. Herr Ström har ju med så många exempel belyst
denna sak att jag kan fatta mig kort. Jag tror emellertid, och det var
därför jag begärde ordet, att herr Ström alltför mycket såg på den rent personliga
och formella sidan av saken, att vederbörande blev för hårt belastad
med dessa betungande uppdrag. Jag ser för min del på en annan sida av saken
och det är den, som jag skulle vilja rikta uppmärksamheten på.

. Det är nog i och för sig riktigt, som reservanterna ha anfört, att det speciellt
är två av landshövdingarna, som ha alltför betungande och viktiga uppdrag
förenade med tjänsten, men varken mot dessa två eller övriga landshövdingar,
man här talar örn, bär det väsentliga framkommit i och med att man
ställer sig på den ståndpunkten, utan det väsentliga är att vissa av de här
uppräknade uppdrag, som landshövdingarna ha, enligt vad jag förstår, ovillkorligen.
måste mer eller mindre binda vederbörande ämbetsutövare vid för ämbetet
ovidkommande intressen.

Av denna förteckning över landshövdingarnas uppdrag ser jag t. ex., att
överståthållare Nothin förutom en rad andra betungande uppdrag också har
det att vara ordförande i styrelsen för aktiebolaget Papyrus, ordförande i styrelsen
för Aktiebolaget Förenade flygverkstäder, ledamot i styrelsen för Svenska
Aeroplanaktiebolaget — i de två sistnämnda företagen är visserligen staten
intresserad, men icke förty är en del av dessa styrelse- och ordförandeuppdrag
av den art, att ordföranden måste komma i en pliktkollision med ämbetsmannen,
Konungens troman, och förtroendemannen för storkapitalistiska, storfinansiella
företag. Det är alldeles otänkbart att icke en sådan kollision av och till måste
uppstå. Härmed har jag icke sagt, att icke. exempelvis överståthållare- Nothin
har förmåga att i en sadan kollision lösa sig ifrån motsättningarna och eventuellt
klara de stridiga intressen, som här då och då måste uppkomma. Jag
yttrar mig självklart inte med utgångspunkt från den förutsättningen att vare
sig överståthållare Nothin eller någon av landshövdingarna skulle eftersätta sin
ämbetsplikt, men det mäste vara en oerhört olämplig kombination, som här
göres, då t. ex. landshövding Hammarskjöld, vilket redan herr Ström har omnämnt,
har att vara ordförande i styrelsen för Good Year gummifabriks aktiebolag,
att sitta som chef i statens livsmedelskommission och dessutom att vara
landshövding. Det är nog oerhört påfrestande, och för att inte göra det hela
alltför högtidligt kanske jag skall tillåta mig att säga, att ordförandeskapet i
det amerikanska storkapitalistiska företag, som heter Good Year gummifabriks

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
aktiebolag, kanske motiverar, att herr Hammarskjöld också är ordförande i
förbundsstyrelsen för Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, ty det
amerikanska kapitalets verksamhet här i landet brukar ju medföra sådana resultat,
att fattigvård och barnavård bli ett trängande socialt intresse •— detta,
som sagt, anmärkt mera för att inte ta saken alltför högtidligt. Men, herr
talman det är icke oväsentligt, vad utskottet pa detta sätt har riktat var upp -

märksamhet på. .

När landshövding Jacobsson är ordförande i statens skeppsprovmngsanstait
och dessutom ordförande i rederiaktiebolaget Göteborg—Fredrikshavnlmjen,
kan man ju tänka sig, att detta kan bli anledning till kollisioner, och örn jag
i stället för honom skulle vara ordförande i styrelsen för Brand- och lif försäkringsaktiebolaget
Svea, skulle jag åtminstone känna .mig tämligen olycklig,
örn jag i denna egenskap skulle bevaka försäkringskapitalets alla intressen och
samtidigt vara landshövding och Konungens främste troman i Göteborgs och

Jag vill rikta uppmärksamheten på vad som i verkligheten är föreskrivet för
dessa ämbetens innehavare. Det säges i civila avlömngsreglementet: »Med
landshövdingbefattning må ej förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot
i styrelse för bankaktiebolag. Ej heller må .med landshövdingbefattning
förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot i annat företag, som avses i
4 § 2 mom.» Vad säges då i 4 § 2 morn.? »Utan tillstånd av Kungl. Majit
eller, vad angår tjänsteman tillhörande någon av lönegraderna A. 1—27, av
den myndighet, varunder han lyder, må tjänsteman ej heller åtaga sig: uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller
inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri, handel, transport-.
bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars verksamhet
eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte.» Lagstiftarna ha naturligtvis
formulerat civila avlöningsreglementet i denna paragraf så utförligt och detaljerat
för att påvisa vilka faror för pliktkollisioner som uppstå för ämbetsmännen,
örn de bli engagerade i privatkapitalistiska företag av större eller mindre
ekonomisk betydelse. När det så uttryckligen har anförts, att med .landshövdingbefattningen
ej må förenas sådana uppdrag, är det val rätt märkligt,, att så
många landshövdingar ha låtit sig väljas till ordförande i styrelserna i flera
av våra mera bemärkta storkapitalistiska företag i landet. Att några ledamöter
av konstitutionsutskottet reservationsvis lia riktat vår uppmärksamhet på
detta förhållande, är högst tacknämligt.

Jag vänder mig inte mot att landshövdingarna ha sådana uppdrag som da
t. ex. landshövding Lidén är ordförande i ordningsstadgeutredningen, har medlingsuppdrag
och är ordförande i länsarbetsnämnden i sitt län eller då .landshövding
Sandler deltar i kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. I
den kommissionen är det säkerligen rätt mycket att göra, men a andra sidan.är
ju landshövding Sandler i detta stycke en mycket stor kapacitet, och i ett dylikt
undantagsfall kail det därför försvaras, att en landshövding påtar sig ett så krävande
arbete. I övrigt har ju denne landshövding endast sådana uppdrag som
val ganska naturligt sammanfalla med landshövdingeämbetets utövande, överhuvud
taget synas de flesta landshövdingarna vara ganska aktsamma och endast
åtaga sig''uppdrag, som icke engagera dem i privatkapitadistiska intressens
tjänst, men de fall som jag förut nämnde — alldeles särskilt överståthållare
Nothin och landshövding Jacobsson — måste enligt min mening inge betänkligheter.
.

Till sist vill jag rikta uppmärksamheten på ett ur allmän politisk synpunkt
mycket viktigt förhållande, nämligen att den ekonomiska utvecklingen i. vårt
land har fört till allt större monopolistiska organisationer. Kapitalet är ju i alla

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
dessa betydelsefulla koncerner för närvarande monopolistiskt, och detta monopolkapital,
mot vilket man ofta för strider även här i riksdagen_ icke minst

från de modernaste kämparnas för det s. k. fria näringslivet sida och framför
allt när det är fråga örn statsmonopol — betraktar man ju såsom synnerligen
betänkligt. Nu har emellertid monopolkapitalet allt mera sammanflätats med
statsmakterna och deras förvaltningsapparat, så att vi på detta sätt så småningom
få en personalunion, där staten blir en monopolkapitalistisk stat, i vars
viktigaste ämbeten representanter för monopolkapitalet utöva sina funktioner
. Dft var den synpunkten utöver herr Ströms, som jag har velat anföra, då
jag betraktar det som politiskt ytterligt viktigt, att riksdagen beaktar denna
utveckling. Det är från denna politiska synpunkt och icke av lust att anmärka
mot landshövdingarnas personer, mot vilka jag inte egentligen har någon anmärkning
att göra, som jag med mitt anförande har velat understryka vad
konstitutionsutskottets reservanter i berörda hänseende ha anfört.

Herr Ström: Herr talman! Jag har endast begärt ordet för en liten replik till
..r,r oUnnden- Jag kan inte förstå herr Undéns resonemang, örn inte herr Undén
vill åsidosätta grundlagarna överhuvud taget. Herr Undén säger att grundlagarna
äro föråldrade med hänsyn till den plikt, konstitutionsutskottet har att
granska statsrådsprotokollen. Det är klart att örn denna plikt skall kunna fyllas,
mäste det finnas någon möjlighet att företaga denna granskning. Örn det
inte finns någon sådan möjlighet, upphör ju grundlagens funktion att verka,
hlu sager herr Unden, att det är så många år sedan denna regel infördes och att
det har skett sa många förändringar sedan dess, att det stadiet nu kan betraktas
som passerat och att vi ha andra möjligheter att vaka över regeringen
. Jag förstår inte hur herr Undén, som är jurist, kan uttrycka sig så örn han
inte vill att grundlagens bud skola åsidosättas och lämnas därhän, fast det står
att grundlagen skall tolkas efter bokstaven. Örn grundlagen såsom herr Undén
vdl gora galande genom utvecklingen så att säga upphäver sig själv, måste
det val företagas någon ändring i grundlagen, ty varför skola vi nonchalera
grundlagen just pa detta område? Varför skulle vi då inte göra det även på
t. ex. tryckfrihetens område? Varför ha vi överhuvud taget grundlagar, örn de
inte skola foljas? Örn man resonerar som herr Undén gör, är man inne på ett
mycket farligt och allvarligt avsteg. Hur skall överhuvud taget en kontroll äga
rum r 6

tt kan J''ag .första,att kerr Undén resonerar på detta sätt därför att herr
Unden har varit utrikesminister och ser saken uteslutande ur synpunkten av
små erfarenheter fran denna tid, men, herr talman, med samma rätt kunna ju
da andra statsråd komma och säga detsamma, och då herr Undén hänvisar till
utrikesnämnden och utrikesutskottet, vilka äro avsedda som garantier och därmed
tydligen menar att konstitutionsutskottets granskning nu är överflödig så
galler ju precis detsamma för flera andra utskott. Vi ha ett utskott för jordal
vSare+a+er Varför skulle inte även det övertaga denna granskningsroll, så
att konstitutionsutskottet inte behöver granska jordbruksärenden, osv’ Man
river ju upp hela konstitutionsutskottets möjlighet till granskning enligt grund“f.
man resonerar på detta sätt, och vem skall granska att Kungl.
Maj:t foijer utrikesutskottets råd? Jag kan inte tro, att vi skola göra grundlagarna
till allenast ett musealt skådebröd, som vi ha för syns skull. Herr Undén

mU''wi 1ur+naivra %r fedan kär 1 denna kammare med skärpa hävdat grundlagens
bud beträffande tryckfriheten, men då var det nog många som ansågo,
i aven tryckfrihetsforordii ingen var ett musealt skådebröd, som utan vidare
kunde sattas at sidan. Jag är inte av den meningen. Grundlagarna äro levande

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
realiteter, och man måste vara mycket försiktig, så att man inte undergräver

^Sedan, herr talman, vill jag endast med anledning av vad herrar Holmberg
och Branting sagt rörande säkerhetstjänsten påpeka, att vi böra få tillfälle att
återkomma till denna sak, när den parlamentariska kommission som utreder
dessa frågor kommer med sitt betänkande. Därför har jag för min del ansett,
att vi i detta sammanhang icke borde taga upp denna sak till närmare prövning,
men väl senare.

Herr Undén erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Jag
har inte sagt, att inte konstitutionsutskottet skall följa grundlagen eller att
inte regeringen skall göra det, men jag har sagt, att protokollföringen icke
skall avpassas särskilt med hänsyn till att den skall ge en så trogen bild som
möjligt åt konstitutionsutskottet. Protokollföringen har sin egen uppgift och
skall anpassas efter sin egentliga uppgift. Man skall alltså inte skriva särskilt
utförliga eller fullständiga protokoll bara därför att konstitutionsutskottet
anser sig inte annars kunna få en bild av regeringens politik.

För att ta ett konkret exempel: Örn det varit en gammal praxis, att utrikesministern
efter överläggning i statsrådsberedningen men utan konseljbeslut avvisar
vissa framställningar från en främmande regering,_ så vill kanske konstitutionsutskottet
att ett sådant ärende skall tas i konselj och stå i protokollet
för att utskottet skall få en fullständigare föreställning örn regeringens politik,
men den synpunkten motiverar enligt min mening inte att man lägger örn protokollföringen
efter de principerna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Möller: Ja, herr talman, det är inte min avsikt att gå in på
något skgs bemötande av den blodtörstige talaren på göteborgsbänken. ^ Jag
vill bara på en enda punkt lämna en upplysning, ty jag är inte säker på att
vederbörande riktigt kan skilja på de ansvarigheter som det kan vara fråga
örn.

Säkerhetspolisen kan icke utvisa någon människa eller utlämna någon. Örn
nu den norrman, som det var fråga örn här — jag känner inte ett dugg till
fallet, och det kan därför hända att det kommer fram andra upplysningar -—
var dömd för passförfalskning, så följer praktiskt taget automatiskt ett utvisningsbeslut
av länsstyrelsen. Detta har säkerhetstjänsten i och för sig ingenting
att göra med, och inte polisen heller för övrigt. Det beslutets verkställighet
underställes regeringen. Örn det då var klart, att mannen var en politisk
flykting, skulle regeringen lia förklarat, att han icke fick utvisas till ett
land, där han kunde frukta någon förföljelse, men örn det icke hade upplysts
att han var politisk flykting och han inte kunde göra det sannolikt, har naturligtvis
regeringen bestämt, att utvisningsbeslutet skulle gå i verkställighet.
Örn den skildring, herr Holmberg givit av detta fall efter det brev han fått,
är riktig, ligger ansvaret icke hos säkerhetstjänsten, utan hos regeringen. Jag
vill bara lämna den upplysningen. Det får ju vara någon måtta med tron på
att säkerhetspolisen alldeles allena har regerat i detta land.

Sedan skall jag begränsa mig till en enda sak. När herr Holmberg talar om
min antidemokrati, så får jag uppriktigt erkänna, att dylika fraser ifrån en
så »fin» demokrat som herr Holmberg äro mig komplett likgiltiga. Jag har
ju i alla fall börjat min bana i demokratiens tjänst ungefär vid den tidpunkt,
då herr Holmberg föddes.

Men det är en annan sak, som jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
Itet är ju inte första gången som riksdagen får kännedom om att vi ha haft

en säkerhetstjänst. Av herr Holmbergs skildring — örn den är riktig_fram gick

att dess organisation i själva verket Ilar varit ganska ineffektiv och haft
ganska små möjligheter att klara sina uppgifter. Det är naturligtvis inte helt
riktigt, ty det ar ju dock åtminstone något hundratal örn inte ett par hundratal
personer, som genom dess arbete ha blivit sakförda och sakfällda. Men så
mycket kan jag saga, att alldeles säkert är den hemliga polis vi haft här i
landet - jag höll pa att säga — bara en lammunge jämfört med den säkerhetspolis
som sedan en mansålder eller mera har organiserats i herr Holmbergs
andliga fosterland. Örn vi hade inrättat en institution med den effektiviteten
dar det hade varit ett lyssnaröra vid så gott som vartenda nyckelhål
i -landet för att nu inte tala om alla möjliga andra utbyggnader — då skulle
jag kunna erkänna att även herr Holmberg kunde vara berättigad till någon
kritik, men sa lange han inte vågar säga ett ont ord örn den hemliga polis
som med ali säkerhet har varit den effektivaste i världen — den erfarenhet
man nu har tyder pa att Gestapo inte alltid har varit så särskilt effektiv —
tont?™6 „beS ndf jag- kfrr Holmbergs rättighet att egentligen klandra nåfom*
nW f°reknmi ?Venge’ även om det har förekommit åtskilligt

fj u f£ del i?4® vlU förfvara. Men. som det Ilar påpekats, till den

har avÄSUete ^ “r de” »“''“-“brista kommitté,

Herr Herlitz: Herr talman! Denna debatt rör ju alla möjliga förhållanden
Jag begärde ordet för att ge svar till herr Jones Erik Andersson då lian
talade örn utskottets anmälan angående statsrådsprotokollen.

snmfmal atV anslutnmg till vad jag sagt i ett särskilt yttrande och vad
som sedan sagts av herr Unden i debatten få stryka under, att örn man nitälskar
för en närmare kontakt mellan regering och riksdag''i utrikesnolitiska
angelagenheter, sa skall man i varje fall ha klart för sif? att knnotit r

delsefullt pro,to]koJlseransk“n& icke kan bli ett verksamt och praktiskt bet?
delsefullt medel for en sådan kontakt. Jag skall inte motivera denna sats
med manga ord, meli jag kanner ett behov av att till herr Fredrik Ström som

Fredrik Strömsör 11tt6nda ^ a?,gående grundlagsenligheten.''Herr

herr Ström herde i sådan? f ? 0m helgd på ^parna, men

Påli n°m j,e 1 sådana fall gora klart för sig, vad grundlagarna inno

effi JStnrtrtrÄ s?

apa* äääSS

Ä.sra“taine “‘*-p»<®k»r.em,bärom„y:kis?

Herr Kr (igel: Herr talman! Efter de
herr btrom lämnade, att det kan väntas

upplysningar som herr Branting och
en debatt örn säkerhetstjänsten och

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
dess åtgärder senare, hade jag kanske kunnat avstå från att fullfölja min begäran
att få tala i dag, men det kanske ändå inte är ur vägen att jag säger
några ord. I varje fall har jag inte begärt ordet för att skynda någon till undsättning
— det behövs inte — men inte heller för att klandra någon i denna
sak. Anledningen är en annan.

Jag har under flera år, särskilt de sista, å tid då jag varit i tjänst ofta
kommit i beröring med den s. k. säkerhetstjänsten, dels emedan mitt tjänstgöringsområde
inrymt flyktingskontor och på sistone också läger för s. k.
quislingar, dels emedan även i övrigt förhållandena inom distriktet icke sällan
givit anledning till samarbete mellan den s. k. sekreta tjänsten och ortens
polis. Jag har därför kommit i tillfälle att i vissa stycken på nära håll följa
säkerhetstjänsten i dess verksamhet och därunder självfallet också att göra
en del erfarenheter och ion, som jag tänkt mig måhända kunna vara av intresse
för kammaren att få del av.

I den framställning som jag ämnar lämna, stödd på i huvudsak faktiska förhållanden,
icke på tidningsnotiser eller andra mer eller mindre lösa funderingar
eller påståenden, vill jag och skall jag i görligaste mån undvika att uttala
egna åsikter. Jag anser mig kunna förfara på detta sätt, så mycket hellre
som jag tror att faktiska, okommenterade uppgifter äro bäst lämpade som bidrag
till klargörande av de spörsmål rörande säkerhetstjänsten och dess högste
chef som kommit att införas i debatten här i dag.

På en punkt ber jag dock, herr talman, att till undvikande av misstolkningar
redan nu få göra ett uttalande, det nämligen att jag liksom varje annan
frihetsälskande människa är en bestämd motståndare till varje form av polisvälde
under normala förhållanden, det må sedan ikläda sig den ena eller andra
gestalten, agera öppet eller under sekretess, men jag anser att de vanskligheter,
varmed vi haft att kämpa under kriget och krisen, gjort det nödvändigt
med tillfälliga extraordinära åtgärder på skilda områden, exempelvis skärpt
polisbevakning. Men denna uppfattning örn nödvändigheten härav under krisen
skiljer sig ju inte på något sätt från den ställning härutinnan, som riksdagen
själv, alltså även denna kammare, gång efter annan intagit i denna fråga.
Riksdagen bär också, såvitt jag förstår, ytterst ansvaret för såväl tvångsmedelslagens
tillkomst som säkerhetstjänstens inrättande och dess arbete. Det
klander som i denna del framkommit träffar alltså icke enbart säkerhetstjänsten
och statsrådet Möller utan också statsmakterna, och det är ju onekligen
något annat.

Men låt mig återkomma till säkerhetstjänstens verksamhet. Det är på detta
område, som jag, herr talman, hade tänkt att få lämna några uppgifter. Men
innan jag gör det, kanske det är lämpligt att jag för bättre överblicks skull
lämnar en kort redogörelse för säkerhetstjänstens organisation och, såsom jag
fattat den, dess inställning till de uppgifter som den fått sig tilldelade.

I spetsen för säkerhetstjänsten har stått och står sedan dess tillkomst en
ämbetsman i förtroendeställning. Som nog de flesta i kammaren veta är det
underståthållare Hallgren. Närmast under honom ha sorterat tre byråchefer:
hovrättsassessor Boethius, statspolisintendenten Thulin och landsfogden i
Stockholms län Persson, som förestått var sin avdelning: den administrativa,
spanings- och censuravdelningen. Dessa fyra ha utgjort vad man skulle kunna
kalla den centrala ledningen av säkerhetstjänsten. I övrigt har landet varit
uppdelat i sju bevakningsområden med var sin chef, och som bevakningschefer
ha tjänstgjort en häradshövding, alltså en domare, en polisintendent, en polismästare
och fyra landsfogdar.

Personalen på den administrativa avdelningen Ilar icke utgjorts av särskilt

Färsta hammarens protokoll 1945. Nr 24. 3

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1 945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
yrkesbetonad sådan, utan av kontorspersonal i största allmänhet. Spaningstjänsten
däremot har utförts av enbart polismän ur statspolisen och kriminalavdelningarna
på skilda orter i landet. För censurarbetet ha varit anställda
språkkunniga, nästan uteslutande akademiskt bildade personer, kandidater,
magistrar och licentiater. Brevcensuren har arbetat med manlig personal, telefontjänsten
däremot med kvinnlig.

Man har ofta vid kritik av säkerhetstjänsten hört att den varit så omdömeslös.
Det är därför, herr talman, som jag så utförligt har uppehållit mig vid
personaldetaljen. Och när man i dag hort så mycket klander mot statsrådet
Möller för hans handhavande av säkerhetstjänsten, kan man väl ändå påstå
att det förefaller som örn han ägnat stor uppmärksamhet åt personaldetaljen.
Det har inte engagerats vem som helst till detta sysslande, utan urvalet har
varit noggrant.

Vägledande för säkerhetstjänstens arbete ha givetvis varit de lagar och
förordningar, som reglera annan polisiär verksamhet, men därjämte, och kanske
jag får säga alldeles särskilt, den s. k. tvångsmedelslagen med de befogenheter
den givit polisen beträffande exempelvis övervakning och censur,
eller, som det också brukar kallas, kommunikationskontroll. Tidigare var såväl
den allmänna som den individuella kontrollen rätt omfattande, men den
har ju som alla veta på sistone begränsats avsevärt, och den skall snart upphöra
helt och hållet.

I huvudsak har postkontrollen omfattat försändelser till utlandet samt av
försändelser från utlandet, sådana från Tyskland och Danmark. Särskilt har
detta varit fallet sedan de bekanta kartförsändelserna upptäcktes. Telefonkontrollen
har varit begränsad till med utlandet utväxlade samtal och i några fall
samtal till eller från enstaka hotell och allmänna samtalsapparater.

Den individuella kontrollen har omfattat svensk eller utlänning, beträffande
vilken funnits anledning antaga att han befattat sig med landsskadlig verksamhet.
Det bör kanske även nämnas att post- och telefonkontrollen, när anledning
därtill förelegat, också utövats med avseende på personer, om vilka
man vetat att de stått i förbindelse med utlänningar, d. v. s. sådana typer som
exempelvis Dagspostens tillskyndare och andra av samma sort.

Vad beträffar våra inkallade värnpliktiga, som också ofta varit på tal i detta
sammanhang, kan sägas att censur förekommit, men att den varit begränsad
till vissa områden, nämligen till befästningsområden och andra orter längs
norska gränsen. En alitsa mycket förklarlig censur; man ville förekomma att
brev från dessa orter lämnade alltför vidlyftiga upplysningar örn försvarsåtgärder
som vidtagits pa dessa platser. Statliga verk och inrättningar samt
myndighetspersoner ha icke varit föremål för säkerhetstjänstens verksamhet.
Slutligen bör kanske nämnas, och det veta, som jag hoppas, alla i kammaren,
att den verksamhet som bedrivits av säkerhetstjänsten och tagit sikte på
den personliga övervakningen har varit underställd kontroll av justitiekanslern.
Vi fa väl därmed anse för gott att inte några större förlöpningar förekommit
i det stycket.

nyss att säkerhetstjänsten för sin verksamhet varit hänvisad
till åtlydnad av gällande lagar och förordningar, icke minst tvångsmedelslagen,
vars syfte bl. a. varit att skydda vårt land mot våldshandlingar och
illegal verksamhet av vad slag det vara må, spioneri och annat. Jag har också.
vid mm beröring med säkerhetstjänstens personal, chefer som meniga, fått
aen uppfattningen att de i sitt arbete icke letts av någon annan inställning
an att tjäna samhället. Däremot har ingen i säkerhetstjänsten som jag talat
med velat pasta att inga misstag skulle ha begåtts. Man har i stället beklagat
mg över sådana och samtidigt framhållit sysslandets svårigheter icke minst

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Jörts.)
med hänsyn till klientelets i allmänhet stora förslagenhet och särprägel i övrigt.

Om säkerhetstjänsten från dessa utgångspunkter lyckats eller icke i sin gärning
skall jag, som jag redan sagt, icke uttala mig om. Jag vill i stället ur
det myckna material som står till mitt förfogande lämna några uppgifter,
varmed säkerhetstjänsten sysslat, och resultatet av på dem nedlagt arbete.

Jag tar några exempel ur de många polisrapporter jag känner till. Vi ha
exempelvis fallet Rickman-Birnbaum. Det gällde här en hel liga av in- och
utländska konspiratörer. Genom censur av de nämnda mannarnas korrespondens
uppdagades bl. a. anslaget mot hamn- och lastningsanordningarna i Oxelösund,
och mängder av sprängämnen och bomber, avsedda för förstörelsen i
fråga, kunde beslagtagas. I detta sammanhang blottades också spioner som
voro här för tysk räkning.

Vidare ha vi fallet Johansson-Sidorenko, ett militärspionage''av omfattande
betydelse. Vid kontrollering av brev mellan Johansson och utlänningen i fråga
upptäcktes spioneriet, som rörde för vårt lands försvar mycket viktiga ting.
Att så var fallet framgår för övrigt också av att för brottet utmättes ända
till 12 års straffarbete.

Vidare ha vi fallet Friederich Fleck, också detta ett militärspionage. Fleck,
som misstänkes för spionage mot vårt land, ställdes under kommunikations -kontroll och övervakning, varigenom hans förehavanden röjdes. Fleck kan anföras
som ett exempel på den listighet, som spioner utveckla. Hans uppgifter
om våra militära angelägenheter voro ställda till skilda adressater inom Tyskland
och saknade underskrift. Avsändaren kunde därför röjas först efter
mycket omfattande stiljämförelser.

Jag har ett flertal liknande fall, men jag skall förbigå dem och stanna vid
att säga några ord örn underrättelseverksamheten beträffande vår sjöfart. Där
har säkerhetstjänsten utan tvivel uträttat mycket av värde. Den uppdagade i
många fall spionligor som arbetade i våra hamnar och som hade till uppgift
att konstatera fartygs avgång och position. Vid skilda tillfällen rapporterade
de också sådana upplysningar till de länder, för vilka de arbetade. Dessa kunde
då vidta åtgärder i vissa fall för att sänka fartygen, i andra fall för att
åstadkomma andra skador. Genom säkerhetstjänstens verksamhet hindrades i
många fall dessa spioner, och därigenom räddades också, såvitt jag kunnat
bedöma och såvitt tillgängliga uppgifter ge upplysning härom, många av våra
sjömän undan de faror som hotade dem.

Slutligen kunna vi väl också som positiva resultat av säkerhetstjänstens
verksamhet dröja ett ögonblick inför vad den gjorde för att hålla kontakten
öppen mellan Danmark och Sverige under hela eller i varje fall större delen
av ockupationen av det danska landet. Vi veta också att den varit verksam
för att hjälpa allierade länder i deras åtgärder att härifrån skaffa visst material,
som för bekämpandet av fienden var av betydelse.

Jag skall inte, herr talman, försöka resonera örn det konstitutionellt riktiga
eller oriktiga^ i det samarbete, som förekommit mellan säkerhetstjänsten och
en del statsråd eller kanske i vissa fall regeringen. Härmed må andra och
kompetentare bedömare än jag syssla. Men för mig som lekman på området
står det klart, att om polisen icke i de av mig här angivna fallen meddelat
sina rön till medlem eller medlemmar av landets regering, så hade den gjort
sig skyldig till icke bara grov försumlighet, utan ett mycket svårt brott
Statsrådet Möller hade också, såvitt jag förstår, felat, örn han inte begagnat
sig av de upplysningar, som han erhöll av säkerhetstjänsten, för att i fall då
det var lill gagn för andra statsråd i regeringen överbringa, meddelandena till
demi för kännedom.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)

Jag tror mig också kunna säga att den synpunkten är förhärskande hos de
flesta inom vårt folk. I varje fall har jag inte kunnat finna någon annan inställning
i den bygd där jag hör hemma, och jag har umgåtts med personer
ur skilda samhällsklasser. Vad som förnimmes är i stället en djupgående tacksamhet
mot statsmakterna för av dem vidtagna åtgärder till fromma för fred
och frihet. Jag vågar säga att denna tacksamhet också innefattar de för polistjänsten
ansvariga statsråden, i första hand statsrådet Möller, vars mångåriga
gärning i statens tjänst ovedersägligen ägnats undanröjande av förtryck
och ofrihet, icke dess motsats.

Jag förstår också, och det göra även mina bygdebor, örn jag nu får tala å
deras vägnar, och mina kommittenter i övrigt, att friheten är demokratiens
iivsluft. Och jag gläds därför åt att förhållandena nu anses lämna tillfälle
att fran samhällsbilden avföra till sin natur så djupt frihetsfientliga ingripanden
som övervakning och censur. Men det synes mig, när herrar von Friesen
och Björck i sin reservation uttala sitt klander mot statsrådet Möller för
vad han i sin egenskap av högste chef för polisen gjort eller icke gjort, att
man borde ha sett och bedömt detta mot bakgrunden av det läge, under vilket
vi alla levat dessa krigsår. Med den nära förestående avvecklingen av säkerhetstjänsten
borde även gnatet mot den kunna upphöra.

Ytterligare några ord, herr talman, innan jag slutar. Det har förefallit mig,
särskilt som riksdagens justitieombudsman i år uttalat sitt omdöme om säkerhetstjänstens
verksamhet, som örn angreppen mot den fullföljts med sikte taget
på ett betydligt förnämligare villebråd. I dag ha vi fått ett nytt belägg för att
detta antagande är riktigt. Vi ha också erinrats örn vad vi förut trodde oss
veta, eller att denna kritik har sina djupaste försänkningar hos de kretsar, som
villigast lyssna till tongangarna från Göteborg, Karlstad och Eskilstuna. Herr
Holmberg har här i dag varit ett villigt eko för dessa kretsar och deras tidningsorgan.
Jag skall inte uppta till bemötande de mycket starka anfall, som
herr Holmberg riktade mot regeringsledamöterna. Det är ju sådant som de
själva klara utan min hjälp. Men jag kan inte undgå att fästa mig vid hans
sä ut att värdesätta. Han talade örn vad säkerhetstjänsten har kostat i pengar,
men han glömde att nämna, vilka värden den räddat åt vårt land, dels i fråga
örn materiella tillgångar och dels i fråga örn människoliv. Och att vardén i dessa
stycken räddats på grund av säkerhetstjänstens insats, det är dock ostridigt.

Jag skall sluta med, något som även statsrådet Möller var inne på, att uttrycka
min förvåning över att herr Holmberg med alla medel söker angripa
vår, som statsrådet nyss sade, mycket beskedliga hemliga polis, då han ju i alla
fall inte haft ett enda ont ord att säga om den hemliga polisen eller säkerhetstjänsten
i andra länder, och framför allt då inte i vad som nyss kallades
hans andliga fosterland. Där har man sedan årtionden, för att inte säga århundraden
tillbaka levat i djupaste respekt för dess verksamhet. Den har trängt
sig på människorna på ett helt annat sätt än vår säkerhetstjänst. Nu vill jag
inte med detta på något sätt försvara eller förringa de fel som säkerhetstjänsten
i vårt land begått. Den har utan tvivel gjort misstag. Men detta är förklarligt
ur flera synpunkter. Jag nämnde nyss att den har haft ett klientel att
arbeta med som är svårhanterligt, i många stycken mycket svårhanterligt.
Situationen har också varit mycket onormal. När man bedömer dess verksamhet
och de resultat, vartill den kommit, bör det ske mot bakgrunden av de särskilda
förhållanden under vilka den arbetat. Och jag upprepar vad jag sade
nyss, att när vi nu stå inför avvecklingen och säkerhetstjänsten skall försvinna,
sa borde vi också kunna lugna oss och inte fortsätta att gräla såsom hittills
både i tid och otid över vad den gjort eller underlåtit.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd, (loits.)

Herr Linderot: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att inlägga
en liten gensaga mot herr Undén i hans resonemang rörande konstitutionsutskottets
intresse för utrikesnämndens kommunikationer med regeringen. Jag
kan dela herr Undéns mening att protokoll över alla regeringens handlingar.
sorn vörö så- utförligen att de skulle varu tillfredsställande som material för
konstitutionsutskottet, väl av åtskilliga anledningar inte kunna upprättas. För
övrigt skulle det bli så omfattande protokoll, att konstitutionsutskottet i alla
fall ''skulle få nöja sig med stickprov. Men därmed menar jag inte, att herr Undén
har rätt i att inte konstitutionsutskottet även skall intressera sig för utrikesnämndens
kommunikationer med regeringen, i varje ^ fall inte örn man
sätter likhetstecken mellan utrikesnämnden och utrikesutskottet. Det föreligger
ju en formell skillnad, men jag är av den meningen, och den har jag bahringats
vid mina försök att sätta mig in i vad konstitutionsutskottet enligt lagstil -tärnäs ursprungliga mening bör vara, att utskottet för att bilda sin en upp fattning
örn handläggningen av utrikesärendena även bör intressera sig för kommunikationerna
mellan utrikesutskottet, respektive utrikesnämnden, och rege 1-1

Eftersom jag tog ordet vill jag också säga ett par ord till statsrådet Möller

_han har blivit utsatt för att ha gjort ett pär misstag som jag gärna ville

rätta till. För det första betraktade han min kollega herr Holmbergs inlägg i
debatten som ett uttryck för blodtörst, en vilja att ta skalpen av herr Möller.
Det är i och för sig ett misstag, att den kampanj som vi från kommunistiska
partiets sida ha fört emot vad i folkspråket kallas Hestapo skulle vara en partipolitiskt
betingad kampanj i syfte att komma åt en socialdemokratisk ledare,
som för tillfället är socialminister. Det förhåller sig inte så som statsrådet
Möller här tycks föreställa sig. Det är överhuvud taget inte någon personlig
betoning alls i denna kampanj. Men det finns ingen möjlighet för statsrådet
Möller att komma ifrån obehaget att stå i gluggen, när Hestapo såsom institution
och tillika dess verksamhet behandlas. Det är lika omöjligt som att en
direktör vid en fabrik kan ställa sig oansvarig och okunnig örn hur fabriken
drives och skötes; det är lika omöjligt som att ordföranden i ett riksdagsutskott
kan förklara sig fullkomligt vid sidan av huruvida utskottet arbetar eller ^inte
arbetar och blir färdigt med sina ärenden i tid —- ja, man kan dra hur mångå
paralleller som helst för att visa det orimliga i statsrådets Möllers ståndpunkt,
när han bara med personliga motiveringar tillbakavisar den kritik, som herr
Holmberg riktat emot honom såsom den högste ansvarige. _ .

Detta är det första misstaget, som jag ville ha rättat. Vi ha absolut inte
någon anledning att ställa statsrådet Möller i någon personlig särklass. Jag
har någon gång förut sagt, att statsrådet Möller personligen ibland har gripit
in och hjälpt flyktingar i de mest prekära situationer. Men detta kan inte befria
honom i dechargedebatten från att få stå i gluggen för de övergrepp och
de enligt vår mening lagstridiga handlingar, som denna hemliga statspolis har
gjort sig skyldig till i sin verksamhet. Och herr Kriigel får verkligen ursäkta,
men jag tror inte att han såsom en av tjänstemännen i denna säkerhetstjänst på
något sätt har brutit emot Sveriges rikes lagar, så mycket mindre som lagen
om vissa tvångsmedel gav polisen möjlighet att göra vad den ville med Sveriges
medborgare utan att, bryta lagen. Men när vi tala örn lagstridigheter, mena vi
att denna verksamhet i vissa avseenden, och speciellt inrättandet av säkerhetspolisen
på sätt som skedde, i och för sig var lagstridigt.

Det andra misstaget, som statsrådet Möller gjorde sig skyldig till oell som
herr Kriigel också tycktes dela, var att vi skulle vara principiella motståndare
mot att man inrättar en säkerhetstjänst. Man säger, att i Sovjetunionen har man

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 3 945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
en säkerhetspolis — varför klagar ni då här? Jag vill påstå att detta argument
är något för billigt, i synnerhet om det kommer från ett statsråd ■—- örn en
av säkerhetstjänstens lägre tjänstemän använder det må det vara hänt. Det är
något för billigt,_ tycker jag, ty det är ju egentligen att avstå från saklig diskussion.
Vi avböja självklart en diskussion örn säkerhetstjänsten i andra länder.
Det skulle väl knappast heller av herr talmannen anses tillbörligt örn vi här
företoge någon realgranskning av främmande länders säkerhetspolis. Annars
skulle jag med största nöje granska Gestapo, med vilken ni ha samarbetat genom
den svenska säkerhetspolisen. Men jag skall som sagt avstå från att fullfölja
den invit, som statsrådet Möller härvidlag har givit.

Jag ber alltså att få rätta till misstaget genom att få säga, att vi inte i och
för sig äro emot en säkerhetstjänst, som håller efter spioner och brottslingar
av olika karaktär. Men vad vi äro emot, det är att man inrättar en hemlig
statspolis, som förföljer antifascister i den kamp mellan demokrati och fascism
i världen, som pågått under fruktansvärt blodiga former i mellan fem och
sex år. Det aro vi emot, och vi mena att vi verkligen stå på demokratiens ståndpunkt
härvidlag. Man må frånkänna oss såsom kommunister varje tillstymmelse
till demokratisk åskådning, om man så vill — det ändrar ju på intet sätt det
faktum, att hela vår kampanj i sitt sakinnehåll dock måste vara en kampanj
för en demokratisk ordning emot den absolut odemokratiska ordning, som här
har varit rådande. Vi rikta oss alltså inte mot förekomsten av säkerhetstjänsten
i och för sig, utan mot det sätt på vilket man har använt den.

Jag instämmer också helt med herr Holmberg däri, att jag inte har förståelse
för nödvändigheten av denna fjärde apparat. Ty utrikesdepartementet och
försvarsstaben och kriminalpolisen lia fullkomligt tillräckliga resurser och tillräcklig
vana och tillräckligt med folk för att handägga dessa ärenden. I den
mån det behöver anställas flera personer på grund av att uppgifternas kvantitet
stegrats under krigsåren, så kunna dessa anställas i de lagliga former, som
tidigare varit gällande, inom den hemliga underrättelsetjänsten i försvarsdepartementet,
i utrikesdepartementet och hos kriminalpolisen. Men det var ju
bekvämt och bra att slippa ifrån hela redovisningen genom att inrätta denna
fjärde apparat! Det är mot detta som vi vända oss.

Herr förste vice talman! Jag har ingenting mer att tillägga i ärendet. Jag
tror att den debatt, som har förts här i dag örn den s. k. icke officiella delen av
konstitutionsutskottets memorial, dock varit till nytta och kommer att vara till
nytta. Ty det har från åtskilliga håll sagts ut åtskilligt, som säkerligen bör
gagna alla gemensamma demokratiska intressen i detta iand, örn det länder till
efterrättelse i kommande år inom vår statsförvaltning.

Herr Hage: Herr talman! Under mina 39 riksdagsår har jag tidigare en enda
gång yttrat mig i en dechargefråga. Det må därför tillåtas mig att ännu en
gång ta till orda i en dylik fråga.

När jag förra gången yttrade mig i ett dechargeärende, satt jag i andra kammaren.
Jag påpekade vid det tillfället, att en enkel stationskarl, som hade
begärt att få vara medlem av en kooperativ förenings styrelse, hade nekats
detta av järnvägsstyrelsen. Samtidigt hade högre ämbets- och tjänstemän i betydande
utsträckning tillåtits att inneha biförtjänster och bisysslor. Jag vet
inte, örn maji fortfarande tillämpar samma praxis, men vad som anföres under
punkt V pa s. 11 i konstitutionsutskottets memorial ger mig anledning att
förmoda, att det alltjämt ibland gar till på liknande sätt. Ett par reservanter
påpeka där, att ett flertal högre ämbetsmän alltjämt tillåtas att inneha biförtjänster
och uppdrag av krävande art vid sidan av sin ordinarie tjänst. Sär -

Onsdagen den 30 mai 1945 fm.

Nr 24.

Ann reservationsvis framställda anmärkningar mot''vissa.statsråd. (Forts.)
skilt framhålles, att flera landshövdingar innehaft dylika bisysslor Det erinra
även om att detta år 1937 föranledde en omförmalan fran utskottets, d. v. s.

^ Det''harrit mig angeläget att söka få kl^het om liuruvida de
den som giorts år 1937, i fjol och även vid andra tillfallen ha lett till något
resultat från regeringens sida. Jag har därför vänt mig till tva^ ledamöter av
konstitutionsutskottet. Den ene sade, att i stort sett har detta papekande inte
resulterat i någonting, utan man fortsätter alltjämt med denna praxis. Den
andre förklarade, att i viss utsträckning fortsätter alltjämt denna praxis att
tillåta högre ämbetsmän att inneha bisysslor, som givetvis inkräkta pa deras
ordinarie arbete. Det skulle vara synnerligen värdefullt, om vi kunde fa ett
auktoritativt uttalande örn hur det egentligen forhaller sig pa denna punkt. O
det första uttalandet skulle vara riktigt och regeringen således inte pa något
sätt skulle ha fäst sig vid vad riksdagen har anfort skulle ju detta^ vara myc
ket anmärkningsvärt. Örn riksdagen gör ett uttalande i en viss fråga, ar det
väl ändå meningen, att regeringen åtminstone skall ta under overvagande, huruvida
riksdagens anmärkning förtjänar avseende. Det bor val åtminstone pa något
sätt upptas till undersökning, örn man inte bor frångå den praxis, mot

vilken riksdagen har vänt sig. •• j + ~kii~,. on /lol

Jac vet mycket väl, att det finns manga som saga — nar det galler en del
högre” ämbetsmän som fått ett visst anseende — att dessa aro oumbärliga j^a
visbo noster Jag undrar dock. örn detta påstående verkligen haller streck vid
en kritisk prövning. Det fanns i gamla Rom några herrar som kallades för
augurer De ansågos duga till allt, veta allt och kunna allt och betraktades
med^ett ord som oumbärliga. Men historien berättar, att nar tea sådana dar
au enir er mötte varandra, kunde de inte låta bil att uppge ett hanleende, da
de “sago på varandra. Det är nog något liknande med en hel del av vara svenska
augurer Det finns säkerligen personer, som skulle loinna^ skota en hel del
avSdessa sysslor, utan att man ovillkorligen mäste plocka pa vissa ämbetsmän
det ena uppdraget efter det andra, så att de till slut fullständigt digna under

a1" Jag^satt en gång i en kommitté — under årens lopp har jag ju varit med
i en hel del sådana — där det fanns en herre, som hade mansa uppdrag. Nar
han kom klockan 9 på morgonen tog han lipp sm klocka lade den framfor sig
och sade att han inte kunde vara med mer än tre kvarts timme, ty sedan mas
han gå Under dessa 45 minuter ringde det i telefonen i ett efter honom, och
i själva verket deltog han inte i kommitténs arbete iner an en kvarts timme.
Men sitt arvode kvitterade han ut precis som de^ andra kommitteledamoterna.
Detta exempel ger verkligen cn bild av hur det gar till för en del befattning. -

havare, som få för manga uppdrag. _ . . ... j

Då riksdagen vid upprepade tillfällen sagt ifrån att den icke vill vara med
örn denna anhopning av bisysslor, borde det val finnas mojligheter att ordna
saken på annat sätt, så att man inte belastar en del människor med en arbetsbörda,
som det är omöjligt för deni att sköta. Redan medan jag satt i andra
kammaren har ju riksdagen vid flera tillfallen tagit avstand fran detta sy^
tern Det borde väl därför vara anledning för regeringen att verkligen gora na,
rot åt saken, så att vi få se något resultat av riksdagens alla påpekanden. Det
är ju inte meningen, att konstitutionsutskottet ar efter ar skall behova komma
med anmärkningar, som regeringen så att säga bara stoppar i papperskorgen.

Den av reservanterna gjorda anmärkningen är enligt mitt satt att se synnerligen
befogad, och örn det funnes någon möjlighet att votera örn den, skulle
lag rösta för densamma. Jag inskränker mig emellertid nu till att understryka,
litt reservanternas anmärkning under punkt V är synnerligen motiverad, varför

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd (Forts )
prövIiSang g6t’ att regeringen mera allvarligt ville upptaga denna sak till

Herr Holmberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga ett -nar
sakel i anledning av vad herr statsrådet och chefen för socialdepartementet anförde
mot mig. I stor sett är jag förekommen av herr Linderot och^kall därför
inskränka mig till följande:

val’ att säkerhetspolisen icke kan utvisa någon människa.
Halmen Tat ^rhefapolisen hade utvisat den norsk! antifascisten

Hjelmen. Jag yttrade, att säkerhetspolisen utlämnat honom till Gestapo Unförmer
detta skett, torde väl Paulsonkommissionen, till vilk!? saken
nu ar overlamnad, fa anledning att närmare undersöka. Jag är inte underrät förattH^elm^utr

^7’ at^an forsk sida anklagat säkerhetspolisen
mLnhS Hev Äf'' anklagelse restes också av Hjelmen själv

arinmentera&1veJofe’motrr, ''"''“''T'' rflt f6r™l:a''ä «" kerr statsrådets sätt att

krSk mot be!r S tT1+g‘- lIag har aTglVlt en på sakskäl och fakta stödd
Kritik mot herr statsrådet i hans egenskap av högste chef och ansvarig för

säkerhetstjänsten och dess handlingar. Och vad har herr statsrådet att säo-a

nug, när han därefter tar ordet? Han talar örn för mig att ag nte är hk

gammal som han själv, vilket ju är ett faktum, och gä^tr övrigt i! på divers!

andra rent personliga frågor, såsom min rätt att kritisera den hemliga polisen

har i landet en ratt som han söker att bestrida. Jag vill inte f!S någon IS

pa 4en ^™r"?valen, inte ens med herr statsrådet och chefen för social effTnitet‘

statsradet diskuterar på det sättet noterar jag bara

■"» mycket Ivagire än

Foredrogos ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

fram ola ll an e<fning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda

lf!g“n d!n 5Tuli °iqninfag fa l llVraf,te.tillä?g åt vissa livräntetagare Enligt
lagen flen o juli 1901 angående ersättning för skada till följd av nihmVofaii

ring dell oå Kol Mit '' “"5 liU ,bidr“« *iU åkares

satt iriltiff... f- '' 1 ■|ls Proposition med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dvrtids

arbete! m! ^^tfaunfirstagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i

om”pLLa„äkdtKkfÄ^tdh?SItoig“?d *£« ''m t5r“d"in8

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls,

Dyrtidstillägg Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 3
./ pe»- i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställanSiag
^ j tlJ- /fyrtidstillägg å folkpensioner och invalid Tib!^rStr|di

Sa^lt a?S vrg •*! dyrk dstil] ägg å barnbidrag och å ersättning åt
blinda, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om dyrtidstilläue™d°r
nafgetttret f?45/46 a folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m., dels ock motioner, vackta i anledning av sistnämnda proposition.

I innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t å driftbudgeten
under femte huvudtiteln (punkterna 46, 49 och 57 av bi lågt utdrag av Sats

tioner och
invalidunder
stöd m. m.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd m. m. (Forts.)
rådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari 1945) föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1945/46 såsom förslagsanslag anvisa dels till Bidrag
till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd 61 400 000 kronor, dels
till Dyrtidstillägg å barnbidrag 4 000 000 kronor, dels ock till Dyrtidstillägg
å ersättning åt blinda 670 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition,
nr 151, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag,

2) lag örn provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd,

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 december 1944 (nr 751)
örn provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd samt

4) förordning örn dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar,

dels ock medgiva, att det för budgetåret 1945/46 äskade förslagsanslaget til I
Bidrag till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd
finge tagas i anspråk för bestridande av statens kostnader under samma
budgetår för utjämningspensioner och utjämningsunderstöd.

Propositionen nr 151, såvitt angick de framlagda författningsförslagen.
ävensom de i ämnet väckta motionerna hade hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet. I övrigt hade propositionen hänvisats till statsutskottet.
Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra _ lagutskottet
hade propositionen och motionerna samt ovannämnda punkter i statsverkspropositionen
hänskjutits till behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Det genom propositionen nr 151 framlagda förslaget till lag örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag
innebar, att sådant tillägg — i likhet med vad som gällt för budgetåren
1943/44 och 1944/45 — skulle utgå med tre procentuella och två fasta
belopp.

I anledning av propositionen nr 151 hade inom riksdagen väckts två motioner,
nr 362 i första kammaren av herr Persson, Ivar m. fl., och nr 500 i andra
kammaren av herr Senander m. fl.

Motionen 1:362 utmynnade i ett yrkande, att ett av de föreslagna procentuella
tilläggen skulle utbytas mot ett fast belopp. T motionen 11:500 hade
hemställts, att ytterligare ett procentuellt tillägg av samma storlek som de
genom propositionen föreslagna måtte utgå utöver den däri föreslagna dyrtidskompensationen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga förslaget till lag om dyrtidstillägg under
budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag;

B. att riksdagen måtte antaga förslaget till lag om provisoriska utjämningspensioner
och utjämningsunderstöd;

C. att riksdagen måtte antaga förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 1 december 1944 (nr 751) örn provisoriska förstärkningar av
tilläggspensioner och invalidunderstöd;

D. att riksdagen måtte antaga förslaget till förordning örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar;

E. att riksdagen måtte för budgetåret 1945/46 såsom förslagsanslag anvisa

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Dyr tidst Magg å folkpensioner och invalidunders löd m. m. (Forts.)

a) till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
61 400 000 kronor,

b) till Dyrtidstillägg å barnbidrag 4 000 000 kronor,

c) till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda 670 000 kronor;

F. att riksdagen måtte medgiva, att det för budgetåret 1945/46 anvisade
förslagsanslaget till Bidrag till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner
och invalidunderstöd finge tagas i anspråk för bestridande av statens kostnader
under samma budgetår för utjämningspensioner och utjämningsunderstöd ;
samt

G. att motionerna 1: 362 och II: 500 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. och D. anfört.

Reservation hade anmälts av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård, vilka
inom utskottet yrkat bifall till motionen 1: 362.

Herr Hallagård: Herr talman! Jag står såsom reservant till det föredragna
utlåtandet och ber därför att få säga några få ord.

Jag skall inte draga upp någon stor debatt örn principerna för dyrtidstillägg
å folkpensionerna. Frågan diskuterades utförligt redan i fjol, och det har sedan
dess inte_ heller kunnat anföras några nya synpunkter. Utskottet framhåller
också i sin motivering, att endast en mindre ändring av index ägt rum, sedan
1944 års lag om dyrtidstillägg antogs. Såsom bekant har redan tidigare framförts
olika meningar örn vilka principer som skola läggas till grund för dyrtidstilläggen
å folkpensionerna. Från vårt håll ha vi ansett, att folkpensionärerna
böra kompenseras i förhållande till den prisstegring som inträtt efter
krigsutbrottet. Levnadskostnadernas stegring har emellertid enligt vår uppfattning
varit ungefär densamma på olika orter. Dyrtidstilläggen på folkpensionerna
böra därför enligt vår åsikt utgå med lika belopp över hela landet,
beräknat efter prisstegringen.

Jag skall även tillåta mig att anföra en annan synpunkt på det föreliggande
förslaget. Det invändes, att örn vi skulle bevilja ett fast dyrtidstillägg, som
.skulle utgå med samma belopp till alla folkpensionärer, skulle detta medföra
en orättvisa på det sättet att de folkpensionärer som lia låga tilläggspensioner
finge lika mycket som de andra som lia den högsta. De flesta folkpensionärer
lia dock fått sin tilläggspension före krisen, vilket innebär att beloppen fastställts
med hänsyn till den prisnivå som då rådde. Man kan då med fog
hävda att även de som ha lägre folkpension böra ha kompensation för prisstegringen.

Enligt det föreliggande förslaget skulle det bli samma dyrtidstillägg och
provisoriska förstärkning som i fjol. Utskottet har för sin del tillstyrkt den
kungl, propositionen och förklarar, att »ej heller torde anledning finnas att
i övrigt frångå det system för kompensationens utgående som gällt under budgetåren
1943/44 och 1944/45». Vi ha nu från vårt håll väckt en motion, då
vi ansett, att vi böra söka åstadkomma ett mera rättvist system för dyrtidstillläggen
på folkpensionerna. I motionen begäres, att ett av de av departementschefen
föreslagna procentuella tilläggen skall utbytas mot ett fast belopp. Det
skulle betyda, att det skulle bli två procentuella och tre fasta belopp mot i propositionen
och utskottets utlåtande föreslagna tre procentuella och två fasta
belopp, eller om man räknar med det provisoriska månadsbeloppet skulle pensionärerna
få tre procentuella och tre fixa belopp förutom den fasta förstärkningen.
Vårt förslag är enligt min mening ett steg i rätt riktning. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen 1: 362, vars förslag återfinnes
på s. 16 och 17 i utlåtandet.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Dyrtidslillägg å folkpensioner och invalidunderstöd m. m. (Forts.)

Herr Norman: Herr talman! De tillägg, som det här är fråga om, syfta till
att ge kompensation för de stegrade levnadskostnaderna. På grund av svårigheten
att matematiskt beräkna den riktigaste kompensationen utan att det
skulle behöva bli en alltför stor administrativ apparat har systemet byggts upp
i anslutning till månadstillägg. Då vi år 1943 fingo den konstruktion, som nu
föreslås fortfarande skola tillämpas, med tre procentuella och två fasta tillägg,
gåvo dessa tillägg i stort sett en överkompensation för de stegrade levnadskostnaderna.
Sedan dess har det visserligen skett en viss prisstegring, men jag
skulle tro, att läget alltjämt är sådant, att det i propositionen föreslagna systemet
i ganska stor utsträckning fortfarande ger något mer än vad som matematiskt
motsvaras av de stegrade levnadskostnaderna.

Vilketdera man än väljer av de här motionsvis framförda, förslagen, skulle
det ge en överkompensation. Det kan inte vara lämpligt att tillgodose folkpensionärernas
intressen på denna väg. Sedan i fjol ha vi ju fått, denna provisoriska
förstärkning, som enligt min mening är den riktiga vägen att gå, örn
man vill tillgodose sannolikt mycket berättigade önskemål att ge folkpensionärerna
en något bättre ställning.

Herr Hallagård åberopade det redan tidigare så ofta framförda skälet, att
levnadskostnaderna ha utjämnats mellan de olika dyrortsgruppema, varför det
nu tillämpade systemet skulle vara olämpligt. Den kompensation i detta avseende,
som kan behövas för pensionärerna i de lägsta dyrortsgruppema, gavs
emellertid redan i den provisoriska förstärkningen, som ju inte är dyrortsgrupperad.
Med den utgångspunkt som vi här ha, tror jag, att det riktiga är,
att vi tillämpa de grunder, som nu ha gällt sedan år 1943 och som i stort, sett
ge en riktig kompensation för levnadskostnadernas stegring och som i många
fall ge de pensionärer, som inte ha full tilläggspension, något därutöver.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till den inom första kammaren
väckta motionen nr 362, och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 74, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
den 26 januari 1945, föreslagit riksdagen att

1. till Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter för budgetåret 1945/
16 anvisa ett reservationsanslag av 1 700 000 kronor;

2. till Stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 kronor;

3. till Anordnande av kombinerad korrespondens- och radioundervisning
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 60 000 kronor;

4. till Handledning vid kombinerad korrespondens- och radioundervisning
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 20 000 kronor;

5. till Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 450 000 kronor;

Äng. studiehjälp
åt lands
bygdens ung
dom m. m.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. ira. (Forts.)

6. till Bidrag till avlönande av föreståndare vid skolhem för lärjungar vid
högre läroanstalter för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 9 000
kronor;

7. till Statens studielån: Studielånenämnden för budgetåret 1945/46 anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.

I samband härmed bade utskottet till behandling förebaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
B. Elmgren m. fl. (1:297) och den andra inom andra kammaren av herr J.
Lundberg i Uppsala m. fl. (11:463),

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
B. Näsgård m. fl. (I: 300) och den andra inom andra kammaren av herr H. B.
Nilson i Spånstad m. fl. (11:464),

dels en inom andra kammaren av herr O. Malmborg i Skövde m. fl. väckt
motion (11:465),

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Petersson m. fl. (1:298) och den andra inom andra kammaren av herr B.
von Friesen m. fl. (11:466),

dels en inom andra kammaren av herr H. Holmberg m. fl. väckt motion
(11:468),

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Andersson m. fl. (I: 299) och den andra inom andra kammaren av herr E.
Fast (11:467),

dels o.ck en inom andra kammaren av herr H. Witsell väckt motion (II: 225).

I de likalydande motionerna I: 300, av herr B. Näsgård, m. fl., och II: 464.
av herr H. R. Nilson i Spånstad m. fl., hade under punkten 3 hemställts, att
riksdagen måtte anvisa ett anslag av kronor 50 000 för nästa budgetår till
statsbidrag för anskaffande av lokaler för enskilda realskolor med kombinerad,
korrespondens- och muntlig undervisning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen II: 465 i viss närmare angiven del,

a) till Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter för budgetåret 1945/
46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag a-v 1 900 000 kronor;

b) till Stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 135 000 kronor;

c) till Anordnande av kombinerad korrespondens- och radioundervisning för
budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
60 000 kronor;

d) till Handledning vid kombinerad korrespondens- och radioundervisning
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
20 000 kronor;

e) till Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor;

f) till Bidrag till avlönande av föreståndare vid skolhem för lärjungar vid
högre läroanstalter för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 9 000 kronor ;

g) till Statens studielån: Studielånenämnden för budgetåret 1945/46 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 25 000 kronor ;

II. att motionerna 1:297 och 11:463, 1:300 och 11:464 samt 11:468 —

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
i den mån de icke kunde anses besvarade med vad utskottet förut i utlåtandet
anfört — icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

lil. att motionen 11:465 — såvitt den avsåge statsbidrag till skolhem —
måtte anses besvarad med vad utskottet förut anfört;

IV. att motionerna I: 298 oell II: 466, I: 299 och II: 46 < samt II: 225 icke
måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat, att utskottet i likhet med
departementschefen funnit övervägande skäl tala för att anslag för nästa budgetår
icke anvisades till statsbidrag för anskaffande av lokaler för enskilda
skolor med kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning samt att utskottet
alltså avstyrkte bifall till det i motionerna 1:300 och 11:464 gjorda
yrkandet örn anvisande för ändamålet av ett anslag av 50 000 kronor.

Reservationer hade avgivits .

1) av herr Wallentheim, som ansett dels att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,

a) till Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter för budgetåret 1945/46
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 950 000 kronor;

b) till Stipendier--— 25 000 kronor;

II. att motionerna 1:297 och 11:463, 1:300 och 11:464, 11:465 samt

11:468 __ i den mån de icke kunde anses besvarade med vad utskottet i det

av reservanterna föreslagna yttrandet anfört — icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionerna 1:298 och 11:466, 1:299 och 11:467 samt 11:225
icke måtte av riksdagen bifallas;

2) av herr Lindström, som likväl ej antytt sin åsikt.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle stipendier för bekostande av inackordering
och dagliga resor tilldelas för studier lämpliga ungdomar från landsbygderT
med ett belopp av högst 675 kronor för läsår. Utskottet hade förklarat sig
anse, att i särskilda fall, nämligen då fråga vore örn helt obemedlade lärjungar,
stipendiebeloppet borde kunna utgå med högst 800 kronor för läsår, medan i
den av herr Wallentheim anförda reservationen förordats, att stipendiebeloppet
i sist angivna fall skulle kunna utgå med högst 1 000 kronor för läsår.

Herr Näsgård: Herr talman! Den proposition, som föranlett utskottets ^utlåtande,
är det första allvarliga försöket att utjämna de orättvisor sömm råda
på grund av olika utbildningsmöjligheter. Jag anser bara, att statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet borde lia kunnat ga ett steg längre pa
den viktigaste punkten — i fråga om stipendierna — och föreslå samma stipendiebelopp
som skolutredningen samt även övertyga finansministern örn
nödvändigheten härav. Skolutredningen förklarar ju, att 1 000 kronor i genomsnitt
är den minsta tänkbara kostnaden för inackordering i läroverksstad, och
detta skulle alltså vara det belopp som behövs för att utjämna skillnaden mellan
landsbygd och stad i det här fallet. I ett par motioner, av vilka jag står
för den ena, har yrkats, att stipendiebeloppet skulle höjas från 675 till 1000
kronor. Utskottet har inte velat gå så långt utan stannat vid 800 kronor, vilket
givetvis är otillfredsställande, men det är tydligen ingenting att göra åt saken
för närvarande.

På en punkt i motionen ha vi hemställt örn ett uttalande av riksdagen om
ändrade villkor för stipendier till brevskolestuderande. I propositionen äro ju
stipendierna bundna till sådana elever som avlägga real- eller studentexamen.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)

Vi lia i motionen framhållit, att det bör vara lika viktigt att hjälpa fram ungdomar,
som söka sig in på den praktiska utbildningen. Det har ju för övrigt
både i propositionen och utskottets utlåtande betonats, att man framför allt
bör främja den praktiska undervisningen. Vid många fackskolor äro inträdesfordringarna
reälexamen eller motsvarande kunskaper. Det brukar innebära,
att man inte fordrar realexamen utan intyg örn motsvarande kunskaper i de
ämnen som anses viktigast såsom underlag för undervisningen. Det skulle säkerligen
vara ett stort framsteg, örn man lösgjorde sig från de examina, som
det talas örn i propositionen, och beviljade stipendier även för sådana förberedande
studier. Det finns också mångå som hellre än att riskera en privatistexamen
efter privata studier tentera in i ett läroverk, t. ex. fjärde klassen i en
kommunal mellanskola eller högsta ringen i gymnasiet. Sådana studerande
borde väl vara lika berättigade att få stipendium som de som ta examen direkt
från korrenspondensstudierna.

I anslutning härtill skulle jag också vilja trycka på den omständigheten, att
det vore önskvärt för framtiden att utvidga det system, som nu i någon mån
har börjat tillämpas, nämligen att icke fordra fullständig studentexamen såsom
villkor för högre studier, när detta icke är nödvändigt, utan i stället nöja
sig med partiell studentexamen. Det allra bästa exemplet att detta lyckats bra
är ju lantbrukshögskolan, som ända från början av sin verksamhet haft den
bestämmelsen, att inträdessökande, som avlagt partiell studentexamen vid Vilan,
kunna beviljas inträde på samma villkor som studenter. Det har inte förmärkts
någon som helst olägenhet härav, utan eleverna från Vilan med studentkunskaper
som jag tror i åtta ämnen äro fullt kvalificerade och jämställda
med de studenter som utgått från läroverken. Ett gynnande av den
partiella studentexamen skulle vara ett verksamt medel att lätta på svårigheterna
särskilt för den landsbygdsungdom som har långt till läroverksstäderna.

I detta sammanhang tar jag mig friheten att till herr statsrådet rikta en
vädjan att se på ett förslag, som sedan lång tid tillbaka ligger i ecklesiastikdepartementet.
Herr statsrådet är visst den fjärde ecklesiastikminister som har
det under sin omvårdnad. Det är ett förslag från 1936 års studentexamensutredning,
i vilken jag på sin tid hade nöjet att deltaga. Vi föreslogo där, att privatisternas
studentexamen skulle tillgå på det sättet, att de skulle få tentera
i ett ämne i taget i stället för att såsom nu antingen tentera hela examen eller
också avlägga s. k. delad examen. Vi hade som hemulsman för detta förslag
ingen mindre än framlidne professor Hans Larsson. Jag tror inte, att det
skulle skada kulturen att genomföra detta förslag liksom det inte heller skulle
kosta staten nämnvärt i fråga örn pengar. Det skulle däremot i oerhörd utsträckning
underlätta för fattiga studerande att skaffa sig den förberedande
utbildning som de behöva för fortsatta studier.

I fråga om det föreliggande utskotts förslaget — jag tänker närmast på stipendierna
-—• förstår jag, att det är resultatet av en kompromiss inom utskottet
mellan dom, som lia velat stanna för propositionens förslag om högst 675 kronor
per år i stipendium och motionernas förslag örn högst 1 000. Jag antar, att
det inte är någon utsikt att försöka att riva upp denna kompromiss, och jag
vill heller inte göra det, då man ju riskerar, att resultatet i så fall skulle
kunna bli att vi åkte ned till det lägre beloppet. Jag vill dock, herr talman,
uttala, att örn det blir tillfälle till omröstning örn reservationen, kommer jag
att i första hand rösta för den.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! De uppslag vid sidan av det föreliggande
ärendet, som den föregående talaren gav, skall jag inte närmare ingå på, ehuru

Onsdagen den 30 maj 1.945 fm.

Nr 24.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
jag erkänner, att mina sympatier gå i samma riktning. Jag vill bara i förbigående
tillägga, att i den nuvarande stora skolutredningen, som inte kan
undgå att komma in på frågan om studentexamen, delad studentexamen o. s. v..
kommer väl även detta problem att få ett förslag till lösning. När det förslaget
föreligger, blir det tillfälle att upptaga en allvarlig debatt rörande detta eller
liknande förslag och möjligheterna för deras genomförande.

Vad beträffar önskvärdheten att få stipendier för korrespondensundervisning,
som avser att föra fram eleverna till motsvarande kunskaper som realexamen
ger, så är jag naturligt nog också intresserad av att man en gång kommer
dithän. Med den inställning, som jag personligen har visat mig lia till examina.
torde det inte förvåna någon. Men det kunde inte hjälpas, att jag i detta^sammanhang
inte kunde framhålla den synpunkten lika starkt som den föregående
talaren naturligt nog skulle ha önskat, då jag är fullt, på det klara nied —
det är jag verkligen — att man inte kan få allt önskvärt genomfört på en gång.
Här gällde det att få en början gjord på ett nytt område för statsunderstöd,
nämligen korrespondensundervisningen vid de privata korrespondensinstituten.
Det har man på många håll ansett inge rätt stora betänkligheter. Jag skulle
också tro att motionärerna böra känna sig rätt belåtna med det resultat, till
vilket departementschefen och utskottet ha kommit, då denna princip väl nu
får betraktas som fastslagen och man utan vidare besvärligheter kan få bygga
på den och har utsikt att ganska snart komma fram även på den väg som motionärerna
velat gå redan vid detta årets riksdag.

Det för utskottet viktiga har varit fastslåendet av den princip, som utskottet
talar örn på s. 21 i utlåtandet, när utskottet säger att »starka skäl tala för
den principen, att stipendierna för såväl teoretiska som praktiska studier för
helt obemedlade studiebegåvade lärjungar från både landsbygden och städer
eller andra tätorter avpassas så» -— och så kommer det — »att de i huvudsak
giva full behovstäckning». Ganska stora formella besvärligheter mötte, då
det gällde att fastslå den principen. Utskottet förutsätter emellertid till yttermera
visso, att principen skall genomföras, såvitt någon möjlighet därtill finns,
redan vid nästa års riksdag.

Det väcktes starka motioner från olika riksdagspartier med yrkande att det
föreslagna beloppet redan i år skulle höjas, så att det helt och hållet täckte
inackorderingsutgifterna. Som den föregående ärade talaren nämnde, är det alldeles
riktigt att svårigheterna för en lösning efter den linjen inte minst av
talesmän för den ena motionen — det var inte de socialdemokratiska — ansågos
så pass stora, att huvudsaken blev att få principen på det sätt som jag
här har antytt ordentligt fastslagen, även örn man i någon mån skulle pruta
på det belopp, som båda motionerna hade velat komma fram till.

I båda motionerna har det sagts, att man genom att gå fram på denna linje
tills vidare skulle komma att i någon mån ställa läroverksstädernas och tätorternas
studiebegåvade och helt obemedlade ungdom i sämre .ställning än landsbygdsungdomen.
Men vi voro i utskottet tämligen eniga om att den saken, såsom
det stod i den ena motionen, inte behövde lägga hinder i vägen för principens
fastslående, med tanke på det ogynnsamma läge som landsbygdens ungdom
årtionden och århundraden igenom befunnit sig i. Det kunde inte hjälpas,
om inte tätorternas ungdom genast på samma sätt kunde erhålla full behovstäckning.
Det var emellertid också därför som vi voro angelägna att slå fast
principen på det sätt som har skett.

Nu kan det åtminstone från en sida anmärkas mot oss, som varit med örn denna
kompromiss, ali när inte beloppet kunde sättas så högt, att behovstäckning sker
fullt ut ens i så måtto, alf inoekordoringsutgifterna bli täckta, var det tämligen
likgiltigt, om man tog beloppet 800 kronor eller det i propositionen föreslagna.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. rn. (Forts.)

675 kronor. Där fanns emellertid ett hinder för att stanna vid propositionens
förslag, nämligen att samtliga som lia yttrat sig i denna fråga gått in för principen
örn den fulla behovstäckningen på det sättet, att inga studiebegåvade
fattiga människor skulle behöva hindras från att studera vare sig på grund av
ekonomiska eller geografiska förhållanden. I den allmänna diskussionen har
man så vitt jag kan se på alla håll varit fullt överens örn den principen, och jag
har ibland i denna diskussion, när man gått mycket hårt fram precis som örn
det funnes något motstånd, måst säga ifrån att det inte finns något motstånd
mot den principen. Jag har emellertid medgivit, att det kan bli tråkigheter i
fråga om tillämpningen, och jag har sagt att man naturligtvis måste se till att
principen inte förfuskas vid tillämpningen.

När denna princip första gången lades fram för riksdagen och de då ifrågavarande
stipendierna därvid bestämdes till lägre belopp än som motsvarade den
fulla behovstäckningen och till och med en aning lägre än skolutredningen hade
föreslagit, så var det helt naturligt att man på olika håll ansåg sig ha anledning
till betänksamhet. Det var emellertid vid utskottsbehandlingen svårt att
genombryta motståndet mot att bestämma beloppet till 1 000 kronor, som ansågs
behövligt för principens rätta tillämpning. Detta berodde på att riksdagen
förut i fråga örn stipendier till folkhögskolor och praktiska skolor stannat
vid ett belopp, som ganska nära stämmer överens med vad som i detta fall föreslås
i den kungl, propositionen. För att få enighet i utskottet och därmed möjligheter
att i riksdagen få principen fullt och otvetydigt en gång för alla erkänd
ansågo de, som stå på samma ståndpunkt som den föregående talaren,
att det var nödvändigt att såsom en kompromiss förorda stipendier på 800
kronor.

Jag har varit angelägen att reda ut den här saken något så när grundligt,
ty jag tror att det är behövligt på grund av den missräkning som jag mycket
väl förstår är till finnandes på åtskilliga håll bland de många motionärerna.

Herr Lindström: Herr talman! Jag har ytterst sällan uppträtt i denna kammare
utan att låta mitt anförande sluta med ett yrkande. Jag skall i dag göra
ett undantag från denna regel. Jag skall nämligen icke yrka någonting alls.
Jag bär emellertid fogat en blank reservation vid statsutskottets utlåtande i
detta ärende, och jag skall be att få för kammaren säga några ord örn anledningen
till denna reservation.

Jag måste säga att jag i princip är enig med statsrådet och statsutskottet, att
all möjlig hjälp bör givas fattiga och studiebegåvade människor här i landet
för att de skola kunna få tillgång till våra högre utbildningsanstalter. Örn den
saken vill jag inte resa någon tvist. Men, herr talman, jag ställer mig i alla
fall ganska frågande inför den utveckling, som vi kunna skymta med
anledning av förevarande förslag och andra åtgärder som vidtagas på skolväsendets
område. Här är det fråga örn bidrag till dem som studera med till-,
hjälp av korrespondenskurser och örn bidrag till ungdom som studerar i städer
borta från sin hemort. Det är bra i princip, det är mycket bra till och med.
Men vad jag står frågande inför är just detta: vad skall det bli av denna
ungdom? Rycks den inte i onödan ut ur sin miljö? Kommer den inte att trakta
efter manschettyrken i stället för att stanna kvar i mera nödvändigt manuellt
arbete? Kommer det inte att i mycket hög grad befordra det som kallas för
flykten från landsbygden? Betyder det inte i stort sett att den undervärdering
av kroppsarbetet, som redan är så markant i vårt nuvarande svenska
samhälle, understrykes? Tro ni att de som nu få dessa studiestipendier för att
avlägga realexamen i Robertsfors eller Storuman, stanna kvar där och koka
massa eller mjölka kor? Nej, de flytta till Umeå eller Skellefteå och bli bok -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens •ungdom m. m. (Forts.)
hållare. Ja g undrar, om det är en utveckling som vi böra understödja. En man
som i svenska parlamentariska kretsar var mycket aktad, Fabian Månsson,
skrev år 1928 i en artikel örn tendenser i vårt undervisningsväsen, som redan
då voro uppenbara. Han bade i en landsortstidning läst en notis, som hade till
rubrik »Räddad från plogen». Den handlade om en yngling från något bondesamhälle
som hade fått en korrekturläsarbefattning på en tidning i någon stad.
Det underströks av denna tidning i rubriken, att han hade blivit »räddad»
från något fruktansvärt, nämligen från kroppsarbete. Jag är rädd för att den
mentaliteten uppammas genom det mesta av det som vi nu äro inne på att
göra på skolväsendets område. Jag tror att man överhuvud taget överdriver skollärdomens
vikt. Jag skulle vilja fråga herr talmannen — örn det är tillåtet —
örn herr talmannen någon gång har träffat en människa som bär lärt sig någonting
i en skola. Det som människorna lära sig lära de sig enskilt och för sig
själva genom erfarenheter i livet och genom att läsa böcker, örn de ha lust
till det. Jag vill också säga att lärdom och vishet inte bara är det som man
inhämtar i böcker och i skolor. Det finns oändligt visa människor, som hara
ha läst nödtorftigt i bibeln och i psalmboken och katekesen men som i livet
ha utbildat en visdom och en konstnärlighet som är underbar. De kunna ett
hantverk, de känna till rosor och resedor, liljor och träd. De ha trängt in i
livets hemligheter mycket mera och mycket djupare än någon som har den allra
högsta akademiska examen. Jag är rädd för att den uppfattning, som här allt
mer gör sig gällande, nämligen att all lärdom bör vara teoretisk och skall ha
förvärvats genom att man har slitit byxbaken på en skolbänk, skall bli så
dominerande, att man glömmer bort det som enkla människor lära sig genom
livets egna erfarenheter.

I »Götiska rummet» kritiserade August Strindberg i början på detta århundrade
mycket beskt det svenska skolväsendet. Jag är nästan böjd att instämma
med honom när han säger: »Stäng de fyra fakulteterna och konfirmera
barnen i folkskolan med att läsa och skriva och de fyra räknesätten; sedan
ut med dem och utbilda dem i facken!» Det är den riktiga principen, och det
är den jag vill slå vakt om här i dag.

Nu säga visserligen statsrådet och utskottet, att det skall komma ett förslag
till nästa riksdag eller någon annan riksdag örn att även de som vilja skaffa
sig fackutbildning skola få komma i åtnjutande av stipendier sådana som vi
nu i dag skola bevilja för teoretisk utbildning. Det är i och för sig gott och
väl, men jag är ändå icke tillfredsställd med denna ordning. Jag skulle vilja
välja ett helt annat alternativ, och det är framför allt med anledning därav som
jag har begärt ordet, och jag vill även samtidigt framställa en fråga till min
lärde vän herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet. Jag tror
att även om man ger stipendier, så blir inte urvalet det riktiga. Urvalet av
de människor, som skola studera på det ena eller andra sättet, särskilt på landsbygden,
sker inte från den utgångspunkten, att de mest studiebegåvade få
möjligheten, utan även örn stipendierna finnas, blir det mora tillfället som gör
chansen. Det är tillfälligheter som bestämma ett urval, örn vilket vi inte kunna
såga, huruvida det är bäst för samhället eller icke.

Jag är alldeles övertygad örn att den riktiga vägen — den väg som vi måste
gå för att vinna ett mera rimligt bedömande av särskilt de teoretiska kunskaperna
— iir att vi sträva efter att förbättra folkskolan, så att alla människor,
även på landsbygden, där kunna få en hygglig utbildning och kunna finna det
naturligt, att de inte bara skola bli bokhållare eller skollärare, utan också pappersmassekokare
och gjutare. Vi böra alltså försöka förbättra vår folkskola
och utöka dess kurser. Jag måste bekänna, att jag aldrig suttit på denna
göteborgsbänk och varit mera förtjust över ett anförande i kammaren än jag

Forsta hammarens protokoll 1045. Nr 24. 4

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom rn. m. (Forts.)
var när vår avlidne vän, förre landshövdingen i Västernorrlands län höll sitt
sista tal i remissdebatten, jag tror det var år 1944, och då han lade fram, skissartat
visserligen men ändå fullt tydligt, ett program om att bygga på vår folkskola
så ^ att avgångsbetyget från folkskolan skulle vara ganska likvärdigt
med avgångsbetyget från den nuvarande realexamen. Den linjen är den riktiga
och bärkraftiga. Jag förstår att det av praktiska anledningar är ganska
svårt att. genomföra ett sådant program. Vi ha inte utbildade lärare för det
ännu, och det finns kanske en viss opinion mot en sådan ordning ute på landsbygden,
där man så. tidigt som möjligt vill tillgodogöra sig ungdomens arbetskraft.
^ Men i princip är detta det enda riktiga programmet, och vad jag nu
vill fråga min lärde vän på statsrådsbänken är, örn han har tänkt på den saken
och om han har funnit ut någon möjlighet att komma fram till en sådan verkligt
demokratisk och hela folket omfattande lösning av våra elementära skolproblem.

o Jag har, herr talman, intet yrkande, men jag har faktiskt inte kunnat underlåta
att göra dessa anmärkningar till statsutskottets utlåtande i denna fråga.

Herr Pauli: Herr talman! Det var intressant att lyssna till den föregående
ärade talaren. Hans anförande var till stor del mera ett utslag av det romantiska
svärmeri, som jag ofta har märkt hos honom, än ett utslag av vad man
kallar för verklighetssinne. Det sista han sade örn studiestipendierna kan visserligen
vara sant, nämligen att det kan vara svårt att träffa det rätta urvalet,
när man skall utreda dem, men är knappast något tillräckligt skäl för att
opponera sig mot dem. För min del har jag inte den uppfattningen, att man gör
någon skada, utan tvärtom, genom att det allmänna ger ett handtag åt de
fattiga barn och ungdomar, som ha verklig studiebegåvning, för dels teoretiska
utbildningslinjer och dels praktiska, så att de bli i tillfälle att besöka olika läroanstalter.
Jag förstår inte att det kan anses som ett utslag av demokratiskt
sinnelag att sätta detta i fråga. Herr Lindström talade örn att vi, genom att
bifalla förslaget, skulle driva folk från landsbygden och från det praktiska arbetet.
Men här är det inte alls fråga örn att göra någonting sådant. Här är det
endast fråga örn att hjälpa dem, som visa utpräglad fallenhet just för de studiebanor
det här gäller. Jag tror inte att de barnen skulle få sin lycka i livet
befrämjad genom att tvingas stanna kvar i ett arbete, som de inte passa för,
och genom att av ekonomiska och sociala orsaker hindras att komma in på sådana
arbetsbanor, som hela deras lust står till och deras begåvning är lagd för.
Jag kan därför inte tillmäta herr Lindströms synpunkter i detta fall någon
större vikt. Hans kritik av skolan, varmed han tydligen menade läroverket,
skjuter oerhört över målet. Visserligen är inte all lärdom, som där inhämtas,
så nödvändig, och inte är det så säkert, att studierna resultera i den mogna visdom,
som han prisade. Men att gå därhän att göra gällande, att man inte lär sig
någonting alls där, är någonting som jag är övertygad örn att herr Rickard
Lindström själv måste betrakta såsom en burlesk paradox. Såsom sådan kan
den ha sitt värde men knappast såsom ett allvarligt diskussionsinlägg.

Jag skall inte diskutera de olika citat, han anförde, men Strindberg tror jag
inte är någon vidare pålitlig auktoritet i sådana här frågor. Det var ju så med
August Strindberg, att hans sprakande intelligens inte utgjorde något hinder
för honom att med en akrobats vighet hoppa från den ena ståndpunkten till
den andra, ofta på en överraskande kort tid. Jag minns ett samtal mellan bröderna
Brandes, som jag har sett refererat någonstans. Jag tror det var Georg
Brandes som frågade Edvard Brandes: »Hör du. är det sant att Strindberg
nu har omvänt sig till kristendomen efter att ha varit ateist?» Detta var i mitten
på 1880-talet. »Nej, då», sade Edvard Brandes, »han blev agnostiker i

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

öl

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
torsdags.» Han skulle alltså lia övergått till den rena bekännelselösheten just
på en viss dag. På samma varierande sätt var det med Strindbergs ställning
till de lärda studierna. Han var i själva verket för egen del en ivrig anhängare
av de lärda studierna, vilket man kan se på många ställen i hans skrifter, men
han ställde sig kättersk mot sättet att inhämta akademisk lärdom. Jag minns
att hanisina ungdomsnoveller om Uppsala,»Från Fjärdingen och Svartbäcken»,
av egen erfarenhet förklarade, att föresläsningarna lärde man inte mycket av,
utan man borde i stället skaffa sig en bokhandelsräkning. Det kan ligga mycket
i det. och jag är säker på att herr Lindström starkt gillar det. Men Strindbergs
rekommendation, att folkets barn inte skulle behöva lära sig mer än precis
läsa, skriva och räkna och sedan gå ut i arbetslivet, är en ståndpunkt, som
inte bara är föråldrad, utan också reaktionär. Och jag hoppas att herr Rickard
Lindström inte menade allvar med den saken heller.

I själva verket är det ett mycket viktigt beslut, som riksdagen i dag har att
fatta, och jag måste uttala min stora glädje över att statsutskottet har så gott
som enhälligt samlat sig omkring den ståndpunkt som det har intagit. Det är
så med denna proposition, att den ingalunda endast bygger på det ursprungliga
direktivet till skolutredningen att söka »bereda landsbygdens barn lättare tillgång
till högre skolbildning», som det hette i den dåvarande departementschefens
direktiv till skolutredningen år 1940. Slår man några sidor fram i propositionen,
finner man att den nuvarande departementschefen mycket klart och
tydligt och i anslutning till riksdagens uttalanden under de senaste åren fastslår,
att detta ingalunda är den enda riktpunkten för propositionen, utan att den har
en annan, principiellt ännu vidare syftning. Departementschefen säger där:»Det
nu föreliggande förslaget kan, liksom det är ett led i arbetet på större rättvisa
åt landsbygden, också betraktas som ett led i ett strävande att bereda all svensk
därtill lämplig ungdom de studiemöjligheter, som motsvara dess egna anlag och
samhällets behov.» Det sista är inte det minst viktiga. Här har alltså tydligt
sagts ifrån, att vad man vill ha fram är inte bara ett utjämnande av den skillnad
i kostnader, som de olika hemmen ha för att å ena sidan hålla barnen i en
skola i samma stad och å andra sidan skicka dem till ett annat samhälle för att
hålla dem i skola där, utan också att bryta ned de hinder i form av ekonomiska
svårigheter, som ha stått i vägen för studiebegåvningar i mindre bemedlade
samhällskretsar på alla orter i landet.

Det viktigaste med utskottsutlåtandet är. som redan herr Oscar Olsson har
framhållit, dess principiella del — när det nämligen fastslår principen, »att
stipendierna för såväl teoretiska som praktiska studier för helt obemedlade studiebegåvade
lärjungar från både landsbygden och städer eller andra tätorter
avpassas så, att de i huvudsak giva full behovstäckning». Man vill sålunda inte
bara hjälpa dem, som ha vissa, möjligheter att själva bidra till studiekostnaderna,
utan man vill också hjälpa dem som inte ha några möjligheter nlls att
bidra till sitt uppehälle under denna tid.

Helst skulle jag för min del, liksom herr Oscar Olsson och manga andra i
utskottet, ha gått på den linje, som såväl en socialdemokratisk som en bondeförbu
nils motion Ilar föreslagit, nämligen att rätta maximibeloppet efter den
minimikostnad, som skolutredningen har beräknat för inackordering på främmande
ort. Det skulle då ha blivit ett belopp av 1 000 kr. Vi ha inte kunnat
nå fram till detta, vi lia inte kunnat få majoritet för det i utskottet, och därför
lia vi nöjt oss med att få denna princip fastslagen; den skall vara direktiv
för avgörande av samtliga stipeiuliefrågor av nu förevarande eller liknande
slag i framtiden, och den skall även vara direktiv för den nu närmast till lösning
i f r å g a k o m in a n d e, nämligen hjälp åt medellös ungdom i strider och tätorter.
Vi ha velat få fram detta ytterst be lydelse fulla principuttalande, och i

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj !945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
fråga om summan lia vi nöjt oss med en medelväg, som har föreslagits i en
motion. Den summan Ilar ju inte reellt underlag i någon beräkning. Den är
helt enkelt en höjning av Kungl. Majlis belopp, vilken är avsedd att lia den
symboliska, riktningsgivande innebörden, att den visar fram mot en högre
summa, som kan ge full behovstäckning för de helt obemedlade.

För min del måste jag säga, att jag finner en sådan lösning lycklig, och
jag hoppas, att kammaren skall ansluta sig till det nästan enhälliga statsutskottet
i denna fråga. Därmed ha vi tagit ett steg, som i framtiden kommer att
kunna betraktas som ett av de allra betydelsefullaste som Sveriges riksdag har
tagit på det sociala och kulturella området, eftersom det här gäller frågan om
det svenska undervisningsväsendets demokratisering.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag hade ursprungligen inte tänkt yttra mig
i denna debatt, men jag har lyssnat till diskussionen, och den — särskilt herr
Rickard Lindströms uppfriskande anförande nyss — ger mig anledning att
säga en del. Jag kommer inte att vara så elak mot herr Rickard Lindström
som herr Pauli. Jag är nämligen ense med honom en bit. men bara en bit. Vad
herr Rickard Lindström säde örn övervärderingen av lärdomen i våra dagars
Sverige är ju alldeles riktigt. Man tycker i våra dagar, att det på något sätt
är »fint» att vara lärd. Det har inte alltid varit så. Det fanns en tid, då det
var fint att vara adelsman, och det fanns en tid, då det var fint att vara officer.
Jag kommer ihåg, att jag en gång läste i en gammal rulla, där officerarna
stodo förtecknade. En av dem var struken, och i kanten bredvid stod
det: »Av sig kommen, slagit sig på studier.» Så var den tidens värdering av
studierna. Nu för tiden har det slagit över åt det andra hållet. Det har herr
Rickard Lindström så rätt i.

Men vi skola inte heller undervärdera »lärdomen». Vi skola vänja oss vid
att respektera både teoretiska och praktiska sysselsättningar. Vi skola lära oss
att förstå, att en verkligt kvalificerad arbetare gör en väl så god samhällsgärning
som en genomsnittsingenjör och att en jordbrukare, som sköter sitt jordbruk
mönstergillt, gör en gärning, som är väl så respektabel som exempelvis en
genomsnittlig professors vid lantbrukshögskolan.

Nå, säger herr Rickard Lindström, men här gäller det också en annan sak.
När vi ge studiestipendier åt landsbygdsungdomen, främja vi flykten från
landsbygden och draga landsbygdens söner och döttrar från deras ursprungliga
miljö. Ja, först och främst får man komma ihåg, att det behövs teoretisk
utbildning också inom landsbygdens förvärvsliv, och jag tänker härvidlag särskilt
på jordbruket. Här talas det ju inte minst från herr Rickard Lindströms
partikamrater örn att jordbruket bör rationaliseras. Det innebär bland annat,
att vi måste ha effektivare jordbrukare, vi måste också »rationalisera» människorna.
Vi komma i framtiden att ha behov av duktigt och studerat folk också
på landsbygden. Vidare — och detta är det väsentliga — skall man inte som
herr Rickard Lindström tro, att åtgärder sådana som dessa studiestipendier
medföra att folket stötes från landsbygden. Det är inte så. Hela mekanismen är
en annan. Folket dragés från landsbygden. Studera bara statistiken över inflyttningen
till stadsorterna! Där finner man, att flyttnings strömmen är starkt
konjunkturbunden. När stadsnäringarna under högkonjunktur vilja ha folk,
få de också folk, då finns det alltid tiotusentals unga män och kvinnor på
landsbygden, som äro beredda att lämna sina fäderneärvda sysslor och ge sig
i väg till stadsbygden. Man ser detta, örn man studerar tidsserierna, man ser
också motsvarande fenomen, örn man studerar saken lokalt. Vilken är den
mest avfolkade delen av Sveriges landsbygd? Jo, det är Mälardalen, och det

Onsdagen den 30 maj 1945 fm. Nr 24. 53

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
beror på närheten till Stockholm, som drar at sig de unga. Sadan är mekanismen.
De unga komma i vilket fall som helst att lämna landsbygden och det
till samma antal oberoende av sådana åtgärder som dessa studiestipendier.
Detta får man göra klart för sig, oell man får också göra klart för sig, att de,
som studera, utgöra en ytterst ringa del av den massa, som flyttar från landsbygden
till städerna.

Vidare är det inte så säkert, att de studerande som lämna landsbygden skulle
vara så särskilt kvalificerade att exempelvis syssla med jordbruk. Jag råkar
vara lärare vid lantbrukshögskolan, och jag koppas, att jag sköter den sysslan
något så när hyggligt, men jag skulle göra en ganska slät figur bakom en
plog, det kan jag försäkra.

Till slut sade herr Rickard Lindström, att det väsentliga mtresset bor agnäs
folkskolan, bottenskolan. Och det är naturligtvis alldeles riktigt, att det just
ur de synpunkter, som herr Rickard Lindström anlade, är viktigt att ta sa
god standard som möjligt på »allas skola», folkskolan. Här finns åtskilligt

att göra särskilt på landsbygden. . .

Problemet att höja folkskolans standard är givetvis _ viktigt just ur demokratisk
synpunkt. Den enskilde medborgaren utövar ju sitt inflytande pa
samhället via röstsedeln. Han får träffa ett val mellan olika riktlinjer för samhällsverksamheten,
så som dessa uppdragas i partiprogrammen. Det är viktigt,
att medborgaren är kvalificerad att fullgöra detta val, och det är just därför
betydelsefullt att den bildning, som folkskolan meddelar, blir så gedigen som

möjligt. „ , ,. r, ,

Herr Rickard Lindström talade örn vår bortgångne van Arthur langberg,
som ivrade för att vi skulle försöka åstadkomma något sådant som att hela
svenska folket får en bildning motsvarande realexamen med praktisk eller
teoretisk inriktning. Häromdagen sade en professor, att hela det svenska folket
borde lia en bildning motsvarande studentexamen. Professorer äro ju litet
fantasibegåvade. Ett tu tre kommer kanske någon människa och säger, att
hela svenska folket skall ha en bildning motsvarande professorskompetens.
Bevare oss för ett sådant samhälle! .

Jag säger detta, därför att jag vill åskådliggöra en sak, nämligen att vi
önska få den allt folkets bildning, som ges i folkskolan, så gedigen som möjligt,
men att vi någonstans komma till en gräns, där vi måste säga: denna
bildning får bli allas egendom. Men sedan skola vi plocka ut vissa ungdomar,
som skola gå vidare och studera till teoretiska och — herr Rickard Lindström!
—- även praktiska sysselsättningar. Det är då det gäller, att urvalet av de
studerande inte sker efter pappans mantalsskrivningsort eller plånbok utan
verkligen efter vederbörandes inneboende egenskaper. Detta är det väsentliga,
och det är detta, vi kalla utbildningsmöjligheternas demokratisering.

Annars måste jag, herr talman — liksom herr Pauli — med glädje konstatera
den enighet, som råder i denna fråga, över partilinjerna. Man har till
och med blivit så ivrig, att man börjat på att en smula diskutera, vem som
egentligen har kommit upp med de härliga tankar, som ligga bakom propositionens
yrkanden. Detta har diskuterats under de båda senaste remissdebatterna,
och det har till och med diskuterats i pressen. Jag skulle här — som en
smula inblandad i saken — vilja säga ifrån, att inget enskilt statsråd och
ingen enskild riksdagsman har hittat på grundtankarna bakom propositionen,
den här frågan är gammal som gatan. Skola vi hedra någon särskilt i dag,
tycker jag vi skola vända oss till vår ecklesiastikminister och med uppriktig
tillfredsställelse tacka honom för att han så snabbt tog upp frågan och förde
fram den till politisk realitet.

Så några ord örn propositionen. Tills vidare bär man inte ansett sig kunna

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. ro. (Forts.)
ge full behovstäckning ens för medellösa studerande. Det kan man inte i år,
utan man står mer eller mindre kvar vid den »merkostnadsprincip», som. så
vitt jag förstår, skolöverstyrelsen har funderat ut. Denna princip innebär, att
en landsbygdspojke eller -flicka, som skall studera och inackorderas, bara skall
få de merkostnader täckta som bortovaron från hemmet innebär. Maten skulle
ju ha kostat en del också örn pojken eller flickan stannat hemma, och den
skall inte staten betala, menar man. Det ligger naturligtvis något i detta, det
skall gärna erkännas, men vi få också tänka på hur förhållandena gestalta sig i
praktiken. De unga studerande från landsbygden få 800 kronor om året i stipendium,
men inackorderingen kostar kanske 500 kronor mer. Dessa 500 kronor
är det omöjligt för de flesta föräldrar att komma ut med, då det gäller
ett barn, och ännu värre är det att komma ut med de summor, som fordras
för att låta flera barn studera. Det är klart, att man under sådana förhållanden
fortfarande nog får räkna med att de allra fattigaste på landsbygden —
jag tänker på lantarbetare, småbrukare, fiskare, mindre hantverkare — komma
att bli utestängda från studiemöjligheter för barnen. Det ligger naturligtvis
en viss rättvisa däri, att landsbygdsungdomarna genom tillämpning av »merkostnadsprincipen»
bli jämställda med stadsungdomarna. men det är en underlig
rättvisa. Det skall vara lika omöjligt för en 3 000-kronorsfamilj i staden
som för 3 000-kronorsfamilj på landet att låta barnen studera. Det är en
rättvisa i stil med vad en författare, jag tror det var Anatole France, talad1
örn, då han sade, att i Paris är det rättvist: det är förbjudet såväl för miljonären
som för den fattige att sova under Paris broar.

Jag menar, att vad vi besluta i dag måste anses bara soja en tillfällig åtgärd.
Vi få göra klart för oss, att vi också måste hjälpa studiebegåvade fattiga
barn i städerna, och det måste ske snart. Jag har just undersökningar i
gång i Stockholm, som ge ganska märkliga resultat. Jag har för alla Stockholmspojkar
och -flickor i 18-årsåldern tagit reda på hur stor föräldrarnas inkomst
är. Denna föräldrainkomst var för de 18-åringar, som studera, i genomsnitt
12 800 kronor, men för dem, som icke studera, låg den vid 5 000-kronorsstrecket. Ännu värre blev det när jag började dela upp de 18-åringar,
som voro ute i förvärvsverksamhet, i yrkeskategorier. Jag fann då längst ned på
inkomstskalan en grupp, som jag betecknat »återvändsyrken», vilken huvudsakligen
omfattade springpojkar. Där var föräldrainkomsten 3 800 kronor. Det
framstod i undersökningen som tydligt, att barnen i fattiga familjer, särskilt
fattiga, barnrika familjer inte bara utestängas från studier, de tvingas också in
i yrken, som ge god inkomst med detsamma men dålig inkomst och osäkra
förhallanden på lång sikt. Man ser här, hur barnets hela liv bestämmes av föräldraekonomien.
Dessa missförhållanden kunna vi inte enbart bota genom
studiestipendier, men här tänkte jag, att också ett barnbidragssystem så små,-ningom skulle gripa in.

Men för att återgå till stipendierna, få vi lov att konstatera, att det för
dagen^ är vackert sa, att utskottet som princip, om också ännu ej i praktik,
har gått in för att de obemedlade studiebegåvade skola få, hela studiekostnaden
täckt. Vid sadant förhållande skall jag gärna biträda utskottsmajoritetens
förslag, även örn jag, herr talman, måste medge, att mina sympatier ligga
för reservationen.

Jag skall i likhet med herr Rickard Lindström inte göra något yrkande.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Det är med tillfredsställelse, ja, med
glädje jag ser den lösning, som denna viktiga fråga nu av allt att döma kommer
att få. Efter de anföranden, som ha hållits, behöver jag inte gå in på
propositionens principer, men det kanske tillätes mig att med ett par ord sätta

Onsdagen den 30 maj 1945 fm. Nr 24. 55

Ane/, studiehjälp ät landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
in dessa principer i ett socialt sammanhang. Ståndscirkulationen har ju alltid
betytt mycket i det svenska samhället, kanhända mer i vårt samhälle än i något
annat, men vägarna i denna ståndscirkulation ha ofta varit kantade av svårigheter
och försakelser. Denna proposition avser inte minst att jämna vägarna
för ståndscirkulationen, och jag tror, att vi därmed också ha möjlighet
att öka trivseln och stärka effektiviteten i det svenska samhället.

Det var med intresse jag hörde på herr Rickard Lindströms anförande. Min
ärade vän är ju en färgrik person, och det är alltid färg och must över hans
anföranden. Det var med glädje jag konstaterade, att han icke gjorde några
principiella invändningar mot den uppläggning, som det nu föreliggande förslaget
har fått. Men han hade vissa praktiska farhågor, som jag icke på något
sätt vill underskatta. Jag vill emellertid framhålla, att meningen med denna
proposition givetvis icke har varit att främja flykten från landsbygden till
städerna. Meningen Ilar i stället varit något helt annat, nämligen att låta kultur
och yrkesskicklighet göra nya erövringar på landsbygden och därigenom
öka trevnaden och styrkan hos den svenska landsbygdens befolkning.^ Å andra
sidan får man inte blunda för att det kan ligga någonting i de farhågor, som
herr Rickard Lindström har givit uttryck åt. Jag tror, att det är en viktig
och angelägen sak för de svenska statsmakterna att se till, att dessa farhågor
icke bli besannade.

Herr Lindström riktade till mig en fråga. Han sporde, örn jag trodde, att
urvalet alltid skulle bli det riktiga, när dessa stipendier skulle utdelas. Han
iittalade den misstanken, att i själva verket skulle tillfället göra tjuven, om jag
får lov att förkorta hans resonemang något. Herr talman, jag hoppas, att det
kommer att bli på det sättet. Jag anser det nämligen vara synnerligen viktigt,
att en hel rad begåvningar bevaras i våra svenska yrken för att uppehålla
yrkesskickligheten och de olika yrkenas ära. I varje fall vore det djupt beklagligt
örn den apparat, som här skapas, skulle fungera som en finsållningsapparat,
som drog alla begåvningar upp till manschettyrkena och endast lät de
mindre begåvade stanna kvar i andra yrken. Jag hoppas verkligen, att detta
icke skall bliva resultatet.

Herr Lindström frågade mig vidare, om jag inte hade tänkt en smula på den
väg, som en av mina ärade företrädare, herr Arthur Engberg, rekommenderade
för några år sedan. Jag får kanske lov att röja, att jag har tänkt mycket
över denna väg. Det har varit min förhoppning att till detta års riksdag få
lägga fram en betydelsefull proposition även örn den svenska folkskolan, men
den knappa arbetstiden och de knappt tillmätta arbetskrafterna i ecklesiastikdepartementet
ha tyvärr icke tillåtit mig att realisera denna tanke. Jag vill
ändå ha antytt, att jag har varit inne på dessa frågor.

Örn däremot herr Rickard Lindström med sin fråga avsåg att locka mig till
ett svar på det intrikata spörsmålet örn anknytningen mellan folkskola och
läroverk, måste jag svara herr Lindström liksom jag en gång svarat herr Oscardsson,
att jag icke tänker låta locka mig till sådana oförsiktigheter.

Så kommer jag till frågan om beloppet av de stipendier, som nu ifrågasättas.
Det är självklart mycket svårt att ha en objektivt fullt riktig ståndpunkt i
denna viktiga fråga, och jag kan säga, att jag jämte vissa tjänstemän inom
departementet under utarbetandet av denna proposition under mycket allvarliga
överväganden försökt komma fram till ett något högre belopp än det som
sedan fastslogs. Jag förstår, att man frågar sig: varför togs inte det högre beloppet?
Jag får bekänna, att jag hade vissa logiska hämningar, hämningar som
inte i samma utsträckning ha besvärat vissa motionärer. Herr Näsgård var ju
närmast benägen att rekommendera ett årligt stipendium på 1 000 kronor. Herr
Näsgård, som så väl känner nionde huvudtiteln, vet, att det i denna finns ett

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
anslag för stipendier vid lantbruksundervisningsanstalterna. Dessa stipendier
äro konstruerade på precis samma sätt som de nu föreslagna. Liknande stipendier
finnas för övrigt under fjärde, femte och åttonde huvudtitlarna. När dessa
huvudtitlar lades fram, väcktes, så vitt jag nu kan erinra mig, icke en enda
motion, som avsåg en höjning av de föreslagna beloppen utöver vad Kungl.
Maj :t har föreslagit. Jag menade, att när inte ens herr Näsgård är angelägen
örn att höja stipendierna för dem, som vilja studera vid lantbruksskolorna, fanns
det inte något gehör i riksdagen för högre stipendier än som hade föreslagits
i fjärde, femte, åttonde och nionde huvudtitlarna. Det var framför allt därför,
som jag ansag det vara nödvändigt att stanna vid de 675 kronorna, även om
jag för egen del gärna hade velat gå till ett något högre belopp. I varje fall
har jag sett till, att man utöver detta belopp på 675 kronor kan erhålla skolans
egna stipendier, kan få reseersättning på det sätt, som redan är bekant för
kammarens ledamöter, och dessutom kan få räntefria studielån. Detta stipendium
ligger så att säga i botten och kan sedan överbyggas med andra förmåner.
Jag tror därför, att kammarens ledamöter skola förstå, varför jag har nöjt
mig med att föreslå 675 kronor, men kammaren kan nog också förstå, att jag
inte ogärna ser den modifikation, som utskottet har föreslagit på den punkten,
en modifikation för övrigt, som har fått mycket moderata uttryck, i det man
säger, »att i särskilda fall, nämligen då det är fråga örn helt obemedlade lärjungar,
stipendiebeloppet bör kunna utgå med högst 800 kronor för läsår».
Det är av utskottet formulerat såsom avseende närmast undantagsfall. Det är
självklart, att° detta är en modest och moderat lösning, som jag icke på något
sätt kan ha någonting att invända emot.

Herr Rickard Lindström var också inne på frågan örn lärdomens uppskattning-
i vårt land, och senast har herr Wahlund varit inne på samma kapitel.
Det är ett stort och rikt ämne, som jag inte vid detta tillfälle vill fördjupa
mig i. men det är kanske i alla fall inte olämpligt att i förbigående påpeka,
att en minister i varje fall enligt ordets betydelse är en ganska ringa tjänare,
under det att en magister är en ganska stor herre.

Herr Lindström talade också örn vishet och visdom. Det är höga och stora
ord, och det är namn pa sällsynta ting. Men när jag hörde herr Lindström, erinrade
jag mig ett citat av en person, som vi säkerligen bägge högt skatta, nämligen
den skotske författaren Stevensen. Han har skrivit en liten essay, som
min mycket lärde vän Rickard Lindström säkerligen har läst. Den heter Talk
and Talkers, konversation och konversatörer. I varje fall har herr Rickard
Lindström visat sådana talanger i denna bransch, att jag vågar förutsätta, att
nan läst denna essay. I den säger Stevensen, att där unga och gamla äro ense,
där ligger visheten. Jag tror, att unga och gamla i detta land äro ense örn det
förslag som vi nu diskutera. Alla samhällsklasser i vårt land ha samlat sig
örn detsamma. Däri ser jag ett indicium för att det är ett klokt och vist förslag,
och därför hälsar jag med glädje, ja, med oförställd glädje, att det nu
kan genomföras.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Näsgård, som anförde: Herr talman!
För att inte herr statsrådet skall få en alltför låg tanke örn mitt sinne
för logik, skall jag be att få nämna att jag, innan jag skrev min motion och
föreslog att inackorderingsbidragen skulle sättas till högst 1 000 kronor per
läsår, hos lantbruksstyrelsen tog reda på hur stora inackorderingskostnaderna
för närvarande i genomsnitt äro vid lantmannaskolorna. Jag fick upplysningen
att kostnaderna för mat och rum hålla sig vid omkring 75 kronor per månad,
Q. v. s. samma belopp som riksdagen beslutat för stipendierna till elever vid
folkhögskolor och lantmannaskolor. Att kostnaderna kunna vara så låga beror

Onsdagen den 30 maj 5 945 fm.

Nr 24.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
givetvis därpå, att både rummen och maten äro billiga; det ligger en del subventionering
i detta.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att blanda
mig i den stora principiella debatt angående studiernas och lärdomens värde,
som här Ilar förts, men jag vill i alla fall säga, att jag på en enda punkt instämmer
med herr Rickard Lindström, nämligen i fråga om betydelsen och
vikten av att utbygga vår folkskola, och detta — märk väl, herr Lindström —
med nödvändighet lika val på landsbygden som i städer och tätorter.

Jag tror emellertid inte, att det är möjligt att utbygga folkskolan på det
sättet utan en ganska avsevärd differentiering. Det behövs både en examensfri
linje och en examenslinje, och det behövs inte bara en teoretisk linje utan
även en eller antagligen flera praktiska linjer, därav för landsbygdsintressenas
tillgodoseende en jordbrukslinje, åtminstone i vissa trakter.

Vad sedan beträffar huvudpunkterna i det ärende, vi här behandla, vill jag,
herr talman, kort och gott deklarera att jag i allt väsentligt instämmer med
vad herr Näsgård i sitt första anförande uttalat.

Jag har emellertid, herr talman, begärt ordet för att göra ett litet säryrkandg
i fråga örn korrespondensundervisningen, enkannerligen anslaget till de s. k.
Robertsforsskolorna. Vid fjolårets riksdag biföllos motioner örn ett anslag med
50 000 kronor såsom bidrag till lokaler åt dessa skolor. Något motsvarande
anslag har ej upptagits i den föreliggande propositionen, men i motionen 1: 300
framställes ett sådant yrkande.

Herr talman! Jag kan icke finna att vare sig statsrådet eller utskottet förebragt
några skäl, varför vi inte skulle bevilja detta anslag även i år. Man
har visserligen inte haft några egentliga erfarenheter angående betydelsen av
detta anslag — örn jag är riktigt underrättad, voro pengarna åtminstone vid
propositionens avlämnande ännu icke fördelade -— men så mycket torde man
ha rätt att säga, att några erfarenheter, som skulle visa att det vöre olämpligt
att låta detta anslag utgå i fortsättningen, icke ha gjorts. Och då dessa- skolor
i alla fall befinna- sig på experimentstadiet, anser jag att det inte alls vore
orimligt att även för nästa budgetår ge dem anslag efter denna linje. Man
kan ju inte säga, att de stipendieförinåner, som enligt utskottsförslaget skulle
komma korrespondensundervisningselever till godo, äro alltför stora, även örn
jag med mycken tacksamhet noterar, att utskottet har uppmjukat departementschefens
ganska lågt satta maximibestämmelse.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen
I: 300 i vad den avser ett anslag på 50 000 kroner till lokaler åt s. k.
Robertsforsskolor och därmed jämställda realskolor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Innan jag går in på den debatt, som här
här har förts med utgångspunkt från herr Rickard Lindströms anförande, skall
jag be att få göra en liten rättelse till den siste talarens anförande.

Herr Persson säde. att här inte bär gjorts något uttalande vare sig från departementschefens
eller statsutskottets sida i fråga om dessa 50 000 kronor.
På s. 28 i detta statsutskottsutlåtande läser man i referatet av departementschefens
synpunkter på denna fråga -följande: »Utredningen har tvärtom
framhävt svårigheten för staten att pa ett tillfredsställande sätt kontrollera,
att statsmedlen verkligen i första hand komma de studielämpliga lärjungarna
till godo, därest understöd beviljas i annan form än av direbta elevstipendier.»

Inom avdelningen fanns det naturligtvis, i år liksom i fjol, sympatier för
denna sak, men vi kunde inte blunda för att detta resonemang från skolutredningens
sida hade sådan styrka, att riksdagen — i det ögonblick när den i

5S Nr 24. Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
stället för detta understöd på 50 000 kronor till lokaler beviljade hundratusentals
kronor i form av stipendier direkt till eleverna — borde i detta hänseende
vila på hanen åtminstone till nästa år. helst som ju de medel, som beviljades
av förra årets riksdag, fortfarande i någon mån äro oförbrukade.

Ltskottet har alltså helt enkelt ställt denna sak på framtiden, och den kan
tagas upp när som helst. Det är inte otänkbart, att det kan framkomma sådana
skäl och att det _kan skapas sådana garantier för att även dessa medel komma,
lämpliga elever till godo. att statsutskottet och riksdagen kunna ändra åsikt i
fråga örn detta anslag. Trots mina personliga sympatier, anser jag alltså att
man för närvarande måste ta hänsyn till de sakskäl, som här ha förebragts.

dag kommer så över till de talare, som här yttrade sig omedelbart efter herr
Rickard Lindström. Jag känner inte behov av att gå in i polemik med någon
av dem. ^ Jag ber i stället att beträffande herr Wahlunds anförande mycket
starkt fa understryka den tacksamhetskänsla mot departementschefen, som
besjälat alla grupper av vårt folk för att han så snabbt har upptagit denna
viktiga fråga. Detta kommer också i någon mån till synes åtminstone i en
av motionerna, där man i själva motiveringen ger uttryck åt den tacksamheten.

Vidare vill jag säga, att jag är beredd att gå mycket längre i instämmande
med herr Rickard Lindström än vad herr Wahlund gjorde, utan att jag därför
tror mig komma i någon konflikt med herr Pauli. Jag anser, att herrarna
kanske togo litet för onyanserat på herr Rickard Lindströms yttrande, som på
mig egentligen gjorde ett odelat angenämt intryck.

När herr Pauli, naturligtvis formellt med full rätt, anmärkte på herr Rickard
Lindströms citerande av Strindberg i »Götiska rummen», glömde han att herr
Lindström slutade sitt anförande rörande skolfrågorna med det varmaste instämmande^
Arthur Engbergs här i haus sista remissdebatt gjorda uttalande
örn den nioåriga folkskolan. Bara den saken visar ju, att man måste följa litet
noggrannare med herr Rickard Lindström i hans sympatiskt temperamentsfulla
yttrande rörande sina farhågor för att kroppsarbetarna skulle berövas de s. k.
studiebegåvningarna inom sina led.

Vad ville herr Rickard Lindström? Jag tyckte för min del att han säde det
tydligt nog: han Adile att de verkliga intellektuella begåvningarna inom folket
i stor utsträckning skulle avhallas fran att ga den lärda vägen, flan var rädd
för att frestelserna skulle bli så stora för dessa Arerkliga studiebegåvningar,
att de utan undantag skulle dras in pa den lärda vägen. Var vill han ha dessa
teoretiska begåvningar? Han Adil, att den största delen av dem skall förbli
duktiga kroppsarbetare, bönder och hantverkare. Och varför det? Jo. bland
annat för att de, Ausa på grund av den erfarenhet, som det manuella arbetet
givit dem, skola såsom de praktiskt arbetandes representanter kunna i framtiden
liksom hittills rekrytera duktiga bonderiksdagsmän oell arbetarriksdagsmän.
duktiga ordförande i landsorganisationen o. s. x.

Jag kan inte första annat än att den synpunkten i herr Rickard Lindströms
anförande måste anses vara så bärande, att den skulle befria honom från alltför
strängt hardragna tolkningar av hans i och för sig också mycket välmotiverade
varningsrop mot de teoretiska studiernas lockelser. Det exempel han gaA7
.är fullkomligt riktigt. Jag hörde i gar ett annat exempel från ett gruvsamhälle.
En lärare därifrån omtalade, att en av skolpojkarna i detta gnrvsamhälle
då han fick anvisning på någon sorts hantlangararbete vid gruvan lade
armarna i kors och sade: »Nej, jag skall inte bli gruvarbetare. Jag skall in
vid läroverk». Denne lärare försäkrade, att varenda målsman i detta gru\rarbetarsamhälle.
och i all synnerhet mödrarna, var inne på alldeles samma ambitiösa
väg. Här ligger verkligen en fara, och jag tror att herr Rickard Lindström
hade goda skäl för sitt uttalande.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Ang. studiehjälp åt landsbygdens ungdom rn. m. (Forts.)

Sedan är det en annan sak att han, om på grund av iver eller på grund av
förbiseende, inte observerade två ting i samband med detta utskottsutlåtande.
Det ena är, att just det bär föreliggande förslaget gör sikten fri för den skola,
som han i överensstämmande med Arthur Engbergs program vill förverkliga^.
Ett hinder för folkskolans utveckling har under senare tid framträtt även på
arbetarhåll i form av en ensidig inriktning på nödvändigheten av att få de
teoretiska begåvningarna från arbetar- och bondeklasserna utbildade i läroverken,
så att de kunna komma fram till »nyckelpositionerna». Det har för mig
ibland varit mindre angenämt att bevittna en iver på detta område, som tycktes
undanskymma det viktigaste, nämligen just nödvändigheten att utveckla
folkets stora skola, dag skulle vilja säga, att den rörelse på detta område, som
kanske först tog sig uttryck i makarna Myrdals maningsord och som val här
i riksdagen fick sitt starkaste och mest pregnanta uttryck i Torsten Nilssons
m. fl. motion, i och med att riksdagen antagit denna proposition åtminstone
principiellt och i stort sett har förverkligat sitt syftemål. Nu är alltså den
frågan ur världen, och uppmärksamheten kan helt riktas på vad herr Nickard
Lindström vill ha den inriktad på.

dag kommer så till den andra saken, som herr Rickard Lindström efter vad
det vill synas alldeles bär förbisett; han har kanske inte hunnit läsa statsutskottets
betänkande ända till slutet. Ty av vad som star på s. 22 Damgar, att
utskottet visst inte har förbisett vad herr Rickard Lindström tror att det förbisett.
Där heter det nämligen: »Utskottet får vidare i anslutning till vad departementschefen
i ämnet anfört understryka, dels att en skärpning av fordringarna
för tillträde till gymnasiet synes böra tagas under allvarligt övervägande,
i syfte att förhindra en alltför stark tillströmning till de teorestika studiebanorna,
dels ock att vid konkurrens mellan inbördes likställda sökande till
stipendium företräde bör givas åt den, vars utbildning tager sikte på ett praktiskt
yrke.» Herr Rickard Lindström kommer alldeles säkert vid närmare eftertanke
ihåg, att detta statsutskottsutlåtande om stipendiefrågans ordnande under
nästa budgetår också har avseende på verkstadsskolorna, yrkesskolorna och
folkhögskolorna, således just de skolor, som äro direkt avsedda- för de manuella
yrkenas utövare.

Jag bär inte på minsta sätt velat framföra detta som någon skrapa, till herr
Lindström. Ett förbiseende är lätt gjort, när man är ute i så viktiga ärenden
som herr Lindström här var. Jag är i grund och botten mycket glad över det
anförande han höll, fastän det formellt kom att rikta sig mot statsutskottets
utlåtande.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Lindström
höll sitt givetvis formellt utomordentliga men vad innehållet beträffar ytterligt
reaktionära anförande. Ty örn kammarens ledamöter försöka dra ut konsekvensen
av vad han sade, kan det ju inte bli annat än att när fattigt^folk beredes
möjlighet att ge sina barn en något så när ordentlig uppfostran, så blir det bekymmer
för att ungdomen inte stannar kvar i arbetet.

Herr Oscar Olsson, som nyss var herr Lindströms försvarsadvokat, talade örn
huru folket i ett gruvsamhälle allmänt hade förklarat, att deras barn skulle in
i läroverket oell att de inte ville låta dem bli gruvarbetare. Detta kan i och för
sig vara beklagligt, och vi tjocka nog litet var att detta inte är en riktig utveckling.
Men ingen enda, skulle jag tro, bekymrar sig om att ingenjörens pojke,
som kanske inte alls har några förutsättningar för att studera, eller disponentens
eller annat s. k. bättre folks barn inte reflekterar på att bli gruvarbetare.
Varför skall man ändå inte här kunna ställa kyrkan mitt i byn.J

Genom dessa anslag till stipendier bär man velat skapa bättre möjligheter

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp ut landsbygdens ungdom m. m. (Fort?.'')
oell resurser för fattigt folk ute på landsbygden, för arbetares och småbönders
barn. Det är enligt min mening ingenting, som man bör bekymra sig över, att det
blir mera rättvisa på detta område. Ty som en följd av dessa ökade möjligheter
att studera i realskolor och framför allt vid gymnasier måste en förnuftig prövning
av begåvningen för studier ordnas. Man måste få fram en rättvis bedömning,
såsom herr Wahlund tidigare var inne på, där avgörandet inte beror på
den tjocka plånboken, utan sitter i pojkens eller flickans möjligheter att tillgodogöra
sig skolans undervisning.

Det hade varit önskvärt, herr talman, att man redan nu, när tillströmningen
till läroverken genom dessa stipendier helt säkert ökas, hade fått se något av
den prövningsmetod, som här måste ut ex peri men teras och föras ut i verkligheten.
Nu har ju inte detta skett, och jag skulle tro, att det hela kan hanka sig fram
ett år eller två. Men örn inte vår läroverksorganisation skall svämma över alla
bräddar, blir en sådan konstruktion ofrånkomlig, och då måste den göras sådan
att den garanterar arbetarnas och småböndernas barn samma möjligheter
som andra att få åtnjuta också den högre undervisningen.

När herr Lindström höll sitt anförande kunde jag, herr talman, inte underlåta
att göra en liten personlig reflexion. Herr Lindsröm är ju en talangfull talare
för kroppsarbetarna, och jag tror på varje ord han säger, men när jag hörde hans
argumentering kunde jag inte låta bli att fråga mig: varför stannade inte herr
Lindström kvar i Korsnäs och fortsatte att bära plank och bräder?

Men det- är ju ofta så, herr talman, att de, som nu tala om faran i att öka
studiemöjligheterna för fattigmans barn här i landet och som man återfinner
på professorsstolarna och bland läroverkslärarna o. s. v., då och då sätta upp ett
varnande finger och säga: »Kom inte för många, utan se till att det blir garantier
för att vi få tillräckligt många grovarbetare.» Jag tycker nog att det skorrar
en smula i öronen, när man hör sådana varningar från den kanten. -— Ja,
herr talman, jag har velat göra dessa reflexioner i anledning av herr Lindströms
anförande.

Vad beträffar utskottsutlatandet vill jag rekommendera det och kommer att
yrka bifall till det. Naturligtvis kan det vara behäftat med en eller annan svaghet.
Jag medger gärna att utskottets höjning av högsta stipendiebeloppet medför
en viss bristande jämvikt i förhållande till motsvarande stipendieförmåner exempelvis
vid yrkesskolorna, men riksdagen har ju i tidigare skrivelse detta år begärt
sådana kompletteringar, att helt obemedlade elever skola kunna få alla sina
kostnader täckta genom stipendier. Yrkesundervisningen kommer alltså att få
samma stöd som den övriga undervisningen i fråga örn stipendier. Därför kan
man också rekommendera statsutskottets utlåtande på denna punkt.

Jag skulle vilja beröra ytterligare en sak. Dessa stipendier äro ju avsedda för
dem, som bygga och bo ute på landsbygden. Jag har därför vissa förhoppningar
örn att det i fortsättningen kommer att bli lättare än tidigare att få befattningshavare
av olika slag till platser, där man inte har läroverk eller andra högre
skolor. Vi, som arbeta ute på landsbygden, komma då och då i kontakt med
svårigheter av det slaget. Om exempelvis en folktandvårdspoliklinik ligger i en
stad, gar det alltid att fa sökande till respektive befattningar, men örn den är förlagd
ute på rena landsbygden, har det visat sig vara praktiskt taget omöjligt att
få aspiranter. När man har frågat vederbörande örn orsaken, ha de svarat: »Det
kostar^så mycket mer för mig att hålla barnen i skolan, örn jag skall bosätta
mig pa den platsen, att jag föredrar staden, även om det i övrigt blir något
dyrare att leva där.» Detta är således en svårighet som elimineras genom de nu
föreslagna stipendierna, och jag underskattar inte den hjälp, som på så sätt indirekt
ges åt landsbygden när det gäller att utbygga de sociala anordningar, som
statsmakterna tidigare ha beslutat.

Jag vill sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)

Herr Uhlén: Herr talman! Egentligen tänkte jas begära ordet endast för att
kort och gott yrka bifall till herr Wallentheims reservation, men med anledning
av herr Rickard Lindströms anförande nödgas även jag i någon man ta
kammarens tid i anspråk för ett bemötande.

Det är i själva verket fatalt att man gentemot en så värderad och förtjänstfull
representant för det mest demokratiska partiet i detta land — det parti

jag själv tillhör _ skall behöva åberopa elementära demokratiska synpunkter.

Det har alltid inom vårt parti betraktats som ett av de mest oberättigade och
förhatliga klassprivilegierna, att endast välsituerade föräldrars söner och döttrar
haft möjlighet till teoretisk undervisning och högre utbildning överhuvud
taget. Detta innebär nämligen också, att det är de välbärgade som ha monopol
på alla ledande befattningar och intellektuella yrken av olika slag.

Då jag åberopat detta, tolkar jag herr Lindströms anförande efter bokstaven
och inte ”efter vad han eventuellt kan lia menat, såsom herr Oscar Olsson välvilligt
gjorde. Jag fastslår alltså, att konsekvensen av herr Rickard Lindströms
resonemang måste bli — såsom för övrigt herr Karlsson nyss antydde — att
man inte heller skall eftersträva en inkomstutjämning och en ökning av fattigt
folks inkomster, ty gör man det, kunna de ju eventuellt få tillfälle att studerautan
samhällets hjälp, vilket måste leda till samma svåra konsekvenser som

herr Lindström har utpekat.

Örn man blir lärd eller inte och örn man blir mer eller mindre duglig genom
teoretiska studier och skolans undervisning är självklart en sak som man kan
tvista om. Jag står i det avseendet närmast på samma ståndpunkt som herr
Lindström. Men oavsett vad man lär i skolan är det ju dock ett faktum, att
lärdomsmeriterna och examensmeriterna åtminstone som regel äro avgörande
för vilken uppgift man kan ,få här i samhället. Pappersmenterna äro mkorsporten
till intellektuella och andra mera krävande yrken. Herr Lindström tror
emellertid, att alla skola bli manschettproletärer — han begagnade särskilt uttrycket
bokhållare. Det ger även mig anledning att i likhet med några andra
talare här i debatten erinra örn en liten historia, nämligen örn det svar en
stadsmajor här i Stockholm, som var f. d. skräddare och som vid en mottagning
hos Karl XV anmärkte på det blandade sällskapet, vid detta tillfälle fick av
konungen. Denne svarade, att alla ju inte kunde vara skräddare. — Jag skulle
vilja säga: alla kunna ju inte vara bokhållare, alla kunna ju inte vara ingenjörer,
alla kunna inte vara läroverkslärare eller professorer. Fördelningen pa
dessa yrken reglerar sig ganska automatiskt. Man inrättar inte några bokhållartjänster
bara för att bereda en person tillfälle att bli bokhållare. Man kan inrätta
en professorstjänst för att ge en mycket meriterad vetenskapsman tillfälle
att bli professor, men så går det aldrig till i de lägre yrkena. Det skulle förmodligen
inte betyda annat än några månaders svårigheter för vederbörande
själva om de envisades allesamman med att bli skräddare eller bokhållare.

Syftet med ali demokratisering av skolväsendet måste ju vara att alla såvitt''möjligt
skola få samma utgångspunkt här i livet, samma möjligheter att
1;: v]a __ det är en ^animal fundamental punkt i vårt partis program. Detta al ett

steg på vägen, det är ingalunda målet. Genom vad som nu föreslagits ta
några fler möjlighet att tävla — några flor söner och döttrar till fattigt tolk.

Ått man går vidare på denna väg i hastigast möjliga takt och i största möjliga
utsträckning är enligt min mening en grundförutsättning tor demokratiseringen
överhuvud taget. Den politiska demokratien är bara en halv demokrati.
Det återstår demokratisering av näringslivet, det återstår demokratisering av
förvaltningen, och det återstår demokratisering på manga andra punkter har i
samhället, ökade möjligheter till teoretisk utbildning för fattigt, lolk är ett av
medlen och ett mycket viktigt medel till denna demokratisering.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)

I likhet med herr Oscar Olsson delar jag herr Lindströms uppfattning om
utt det betydelsefullaste och viktigaste i detta sammanhang är en påbyggnad
av folkskolan, men denna påbyggnad av folkskolan är någonting vi kunna hoppas
att få se förverkligad först i en långt avlägsen framtid. Det är i varje fall
leks något alternativ, som vi lia att ta ställning till i dag. Hade vi i dag att
välja på det ena eller det andra, skulle jag välja detsamma som herr Lindström.
men valet står inte fritt. Vi måste välja antingen utskottets förslag eller
herr Wallentheims reservation.

Därmed är jag, herr talman, inne på mitt egentliga ärende, nämligen att yrka
bifall till herr Wallentheims reservation, vilket ingen tidigare gjort i denna''
kammare. Jag skall inte inveckla mig i några detaljmotiveringar för detta yrkande.
Jag skall endast påpeka, att ett bifall till denna reservation innebär’en
höjning av anslagen pa vissa punkter. Det innebär under rubriken »Stipendier
till inackordering och resor» en höjning av stipendiebeloppet från 800 kronor,
som utskottet föreslagit, till 1 000 kronor. Det innebär en höjning av totalbeloppet
under samma rubrik med 250 000 kronor i stället för 200 000 kronor,
som utskottet föreslagit. Det innebär vidare under punkten I. a) i utskottets
hemställan en höjning med 50 000 kronor, alltså från 1 900 000 kronor till
1 950 000 kronor. Den sammanlagda ökningen blir således inte så stor, att man
på grund därav behöver hesitera att bifalla reservationen.

Jag upprepar alitsa, herr talman, mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Lindström: Herr talman! Jag är inte alls missnöjd med att jag spelat
rollen av provokatör i denna debatt, att jag uppkallat så många genmälen och
så mångå resonemang örn vad jag anser vara det allra viktigaste, själva kärnpunkten
i vår skolfråga. Jag har av min högt värderade vän herr Karlsson
i Munkedal betecknats såsom en reaktionär. All right — jag är inte rädd för
klichéer och skyltar i och för sig. De äro dock oftast fel inpassade, och de
som gå och bära dem i offentligheten äro i regel någonting helt annat än
vad skylten berättar örn. Men ändå, herr talman, skulle jag i detta sammaniiang
ha lust att en smula analysera begreppet reaktionär, och jag ställer redan
från början den påträngande frågan till min vän från Munkedal, vem som
ar mest reaktionär -— jag eller han? Jag kommer därvid till det resultatet
att han är den verklige reaktionären. Varför? Jo, därför att han går ut från
gamla - - förlåt mig herr talman — tjyvsamhällets sociala värdenormer.
L öi herr Karlsson är det en absolut trossats att varenda människa, eller de
liesta människor, för att få en ordentlig social värdering i detta samhälle
skola ha manglats igenom ett gymnasium eller ett universitet. — Ja, det erkänner
kanske inte herr Karlsson, men det var kärnan i hans resonemang.

När jag första gången begärde ordet i denna fråga, var det, herr talman,
bland annat i ett syfte, som jag på grund av att jag ville fatta’mig kort inte
närmare gick m på. Jag skall gå in på det nu, och jag lovar att inte heller
denna gång hålla på alltför länge. Jag var ute i ett mvcket radikalt ärende
nämligen för att bidraga till — i den blygsamma mån det är mig möjligt —
att rasera gamla sociala värdeomdömen och värdenormer, som ha varit gemensamma
både för överklass och underklass i detta land i alla tider och som ha
varit vår förbannelse, värdenormer, enligt vilka — herr Wahlund var inne
pa den saken i sitt anförande att nian förr var en fm man, örn man var
adelsman eller officer, oell nu är en mjukhet fin man om man är professor. Jag
mil säga, herr talman, att en smed, som kan härda ett borrstål på ett perfekt
sätt. är minst lika fin, kanske ännu finare än någon professor. Det är alltså
denna revolutionerande uppfattning jag vill försöka driva igenom. Denna
andra uppfattning bli vi inte kvitt såvida vi inte kunna avkoppla vår före -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Ang. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. ni. (Forts.)
ställningsvärld från alla dessa förutsättningar, som hänga samman med vad
herr Uhlén nyss var inne på, nämligen att den och den lärdomsvägen leder
till ställningar såsom de högsta hönsen i samhället.

Herr Wahlund citerade Anatole France — det var ett citat, som inte drabbade
mig på något sätt — och han talade örn denne lysande man, vilken som
bekant inte gick i några högre skolor men som var anställd i ett antikvariat
och kunde läsa böcker. Han tillgodogjorde sig dessa böcker och sammansmälte
dem med sin egen intelligens och blev sa en av världslitteraturens mest spirituella
författare. Denne Anatole France skrev en gång följande: »Jag har
sett rättrådiga domare vid ett tillfälle i mitt liv, och det var pa en tavia.» ■
Jag skulle vilja tillämpa denna sats. inte på domarkåren, som jag tror i vårt
land är rättrådig även utanför tavelramarna, utan på lärarpersonalen i vårt
land — ända uppifrån professorerna, ner genom herr Pauli och ända djupt
ner till mig själv, när jag är lärare i A.B.F:s studiecirklar. Dessa lärare,
som äro upptagna av pedagogiken från morgon till kväll i hela sitt liv, ha
en ensidig inställning till detta problem. De inbilla sig, att de kunna se på
det socialt, att de se på det ur den vida samhällssynpunkten. Det göra de
inte, herr talman! De se på problemet ur den trånga skoll ärar synpunkten, och
det är även det jag vill komma åt. Jag vill att förståndiga människor skola
ha hand örn lösningen av dessa problem, ty de angå ju i allra högsta grad
hela folket och framför allt den del av det svenska folket som inte har så
stora möjligheter att söka sig till skolor och utbildningsanstalter.

Herr Uhlén sade i polemik gentemot mig en sak, som jag helt och fullt instämmer
med honom i, nämligen att socialdemokraterna alltid protesterat
och inte minst jag har gjort det — mot denna sociala indelning av folket, som
har gjort att inte alla fått samma start i livet och som hindrat många att få
den utbildning som motsvarar deras begåvning. Jag är säkerligen, herr Uhlén,
en ganska svag talare, men jag tror ändå inte jag var sa otydlig, att inte herr
Uhlén skulle begripa, att det var just mot denna orättvisa jag riktade mig.
Det var mot de gamla sociala värdenormerna jag ville kasta en bomb, men
örn man resonerar på det sätt herr Uhlén gjorde i början av sitt anförande
på denna punkt, behåller man de gamla sociala värdenormerna. Herr Uhlén
var emellertid med på mitt resonemang, när jag kom in på det verkligt revolutionerande,
nämligen inrättandet av en »bottenskola», som lyfter upp hela
folket till en högre bildningsnivå och som gör det naturligt att även en, örn
det uttrycket tillåtes, relativt lärd kvinna och man fortsätter sitt kroppsarbete
trots att de ha skolbildning. I det sammanhanget kommer jag tillbaka
till min värderade vän på bohuslänsbänken. Han gjorde gällande,^ att man
här sätter sig emot — vilket jag inte gör — att folk nerifrån får gå i skolor
och klättra upp i de högre samhällsrymderna. Man tänker inte på, säger han,
att det är lika naturligt, att sonen till en ingenjör eller en disponent blir
kroppsarbetare. -— Det bör han, herr Karlsson, kunna bli, om han är lämpad
för det, men som det nu är knuffas han, hur dum han än är, igenom sina
skolor, örn han tillhör en viss samhällsklass, och får så småningom ett arbete
i Foss kommun i Bohuslän, i något kungligt ämbetsverk eller i någon industri,
där han har någon släkting.

Hur kan nu detta system bestå? Jo, på grund av den felaktiga sociala värdering
vi ha av människor. Det anses såsom en förnedring — och det stryker
under mitt resonemang — för en son till en disponent att härda borr i
en hederlig smedja. Det är dessa saker vi mäste vända- upp och ned pa, och
det går inte, om vi för alla tider konfirmera det undervisningsväsen, som
finns kvar än i dag och som stöptes i det gamla klass-Sverige. Vi mäste, det
är min fulla övertygelse, börja från början och försöka på ett förnuftigt sätt

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)

— inte schematiskt och dumt — omsätta i praktiken den term. som nu för
tiden användes så ofta här i Sverige, nämligen »rätt man på rätt plats». Vi
måste med andra ord söka få bort det som Strindberg kallade för »mandarinstrecket».

Jag kommer så till herr Pauli, som avslöjade sitt litteraturhistoriska vetande
genom att beträffande Strindbergs inställning till undervisningsproblemen
citera Edvard Brandes. Jag kan naturligtvis inte på något sätt tävla
i litteraturhistorisk kunskap med herr Pauli, men någon gång när jag har
ledigt tar jag faktiskt i en bok, och det har gjort att jag läst några stycken
i mitt liv. Vad beträffar Strindbergs inställning till dessa problem har jag
därvid fått klart för mig, att han på denna punkt var ganska konsekvent. Om
herr Pauli erinrar sig ett av Strindbergs tidigare verk, jag kan icke bestämt
säga örn det var »Från Fjärdingen och Svartbäcken» från 70-talet eller
»Tjänstekvinnans son» från 80-talet, skrev den unge Strindberg såsom en erfarenhet
från Uppsala, att han satt och hörde på föreläsningarna men att han
kom underfund med att han inte kunde lära sig något på det utan att det
förnuftiga var att han skaffade sig en bokhandelsräkning. I »Röda rummet»
och i »Det nya riket», som utkommo åren 1879—1881. utförde han vidare kritiken.
»Götiska rummen» har jag nyss citerat, men jag vill erinra om att
Strindberg ända till slutet av sitt liv — i den samling, som i bokform kallas
»Tal till° svenska nationen» hade han just denna artikel, som jag nyss albiderade
pa om »Mandarin-strecket eller vita fyrk-mössan» — ur ungefär samina
principiella synpunkter, som jag här i dag gjort mig till tolk för, kritiserade
vart undervisningsväsen ur sociala synpunkter. Han var således inte alls i
dessa frågor någon sådan vindböjtel som herr Pauli ville göra honom till.

Jag var mycket nöjd med ecklesiastikministerns anförande. Det var ett anförande
— min lärde vän kan inte skilja sig från sin natur — sorn var mycket
intelligent, och han tröstade mig pa en punkt med ett svar. som var alldeles
stralande. Jag hade kastat fram farhågor för att de människor, som
fingo denna extra hjälp, kanske inte representerade ett riktigt urval. Andra
omständigheter lia spelat in vid urvalet än just studiebegåvningen. På detta
svarade ecklesiastikministern, att det kanske kunde vara på det sättet men
att han hoppades på en omständighet, nämligen att »tillfället gör tjuven»

— att något slumpens urval skall spela in och ställa allt till rätta. Jag skulle,
herr talman, vara lycklig örn alla politiker i världen hade en så upplyst syn
pa sitt arbete, att de låta tillfälligheternas spel — livets rikedom och mångfald
—- mer än hittills varit fallet få ge människorna deras chanser. Jag är
socialist av känsla och övertygelse, därför att jag anser den vägen vara den
enda möjliga för att befria samhället från mycket vrångt och ont. Men jag
är inte så mycket socialist, att jag vill koppla ifrån mitt drömda idealsamhälle,
_ just detta som ligger i jherr statsrådet Andréns sentens, att »tillfället
gcmtjuven» — att vi således få ett någorlunda fritt spel, om inte med pengar
så åtminstone med nävar och hjärnor. Nu är jag emellertid inte så alldeles
säker på att denna upphöjda visdom har något större rum inom vårt skolväsen.
Jag tror inte, att herr ecklesiastikministerns tärningsspel verkar fullkomligt
perfekt, och därför är det som jag för min del uttalat mina farhågor
för vårt skolväsens utformning just nu, farhågor — jag upprepar det, herr
talman, - som framför allt bygga på min revolutionärt radikala inställning
gentemot de gamla sociala värdenormerna.

Herr Oscar Olsson, som är en upplyst man, höll ett anförande, vilket i mycket
hög grad följde mina synpunkter, men trots all sin klarhet och intelligens
kunde han inte neka sig nöjet att i slutet av sitt anförande göra en
anmärkning mot mig, den nämligen att jag uppenbarligen inte läst stattut -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Ang. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
skottets utlåtande till slutet i detta ärende. Herr Oscar Olsson vet ju av egen
erfarenhet, att de utlåtanden som statsutskottets andra avdelning skriver
ibland inte tillhöra den mest lysande prosa, som vi ha inom den svenska litteraturen.
Men även örn jag älskar en ädlare prosa än den andra avdelningen
kan åstadkomma, har jag i alla fall underkastat mig den intellektuella möda
som består i att läsa det föreliggande utlåtandet. Jag tänkte nämligen redan
i morse, att jag skulle deltaga i denna debatt, och sade till mig själv, att jag
kanske till och med för andra gången borde läsa igenom utlåtandet. Jag
har icke förbisett denna passus i utlåtandet, som herr Oscar Olsson ville göra
gällande. Jag framhöll i mitt första anförande till yttermera visso, att utskottet
pekat på möjligheterna i en nära framtid till studiehjälp för praktisk utbildning.
Jag har således inte alls förbisett detta, utan tvärtom antecknat det
med mycket stor tillfredsställelse. Men även örn denna sak finns intagen i utlåtandet,
vilket ju är gott och väl, tillfredsställer det ändå inte min revolutionära
ande, som i detta avseende inte bara vill lia igenom mer eller mindre
genomgripande skolreformer, partiella omdaningar av vårt skolväsen, utan
som vill slå undan de sista stöttorna under det gamla sociala värderingssystem,
som är skapat av det klassamhälle vi allt mer och mer övervunnit
och som vi skola hoppas att slutligen helt övervinna.

Det är, herr talman, i denna revolutionära avsikt jag varit ute, och jag
framhärdar i det som kammarens flesta ledamöter måhända betraktar såsom en
stor villfarelse.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skulle inte ha förlängt denna debatt genom
att svara herr Rickard Lindström, örn han inte visat mig den tvivelaktiga vänligheten
att adressera sig till mig personligen.

Jag fäste mig vid att han förklarade, att andra avdelningens utlåtanden inte
innehålla någon mera lysande prosa. Jag kan ju svara herr Rickard Lindström
med den komplimangen, att han nu en lång stund underhållit oss med
en ganska lysande prosa. Det är dock den skillnaden mellan hans prosa och
andra avdelningens, att av andra avdelningens prosa förstår man tämligen bra
vad avdelningen vill säga, men av herr Lindströms prosa har åtminstone jag
inte kunnat förstå vad han egentligen vill. En sak framgick emellertid tydligt
av hans anförande, nämligen att han inte tycker örn professorer, läroverkslärare
och förmodligen inte heller folkskollärare. Varför? Jo, sade han, de
som sitta i katedern varje dag av sitt liv få en ensidig syn på dessa problem,
och han nämnde mig såsom representant för detta förkastliga slags människor.
Herr Lindström vet dock mycket väl, att jag under många år sysslat även
med andra saker, och jag har ju haft den stora fördelen att umgås med honom
och andra mycket mänskliga individer i denna kammare och i riksdagens utskott.
varför jag hoppas att min syn på sakerna inte numera skall behöva
betraktas såsom så förfärligt ensidig. Men detta personliga kunna vi lämna
å sido.

Det märkliga är, tycker jag, att vi inte fingo någon närmare upplysning
örn vilka åtgärder som från riksdagens sida böra vidtagas för att avskaffa den
sociala värdering herr Lindström har ordat om. Han talade örn vissa intellektuella
arbetare, vilka betraktas såsom alltför »fina». Ja, man kan ju ibland
få det intrycket. Man har t. ex. mer än en gång fått intrycket, att bondeförbundet
sätter ett särskilt stort värde på professorer, men det anser jag inte
vara något särskilt fel hos bondeförbundet. Vad riksdagen kan göra i denna
fråga är emellertid fortfarande en gåta för mig, ty även om vi bygga på vår
folkskola och förbättra den på alla sätt, behövs det ändå fortfarande vissa

Första hammarens protokoll 10^5. Nr Zh. 5

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Äng. studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
samhällsarbetare — läkare, jurister och andra -—- för vilka det är nödvändigt
dels med en högre skolutbildning, dels med universitetsutbildning. Jag frågar
herr Eichard Lindström: vill han avskaffa denna högre utbildning, och anser
han, att vi kunna reda oss utan dessa visserligen rätt fåtaliga, men dock i samhällsmaskineriet
nödvändiga funktionärer? Hans i många avseenden briljanta
anförande gav delvis uttryck åt känslostämningar, som förefalla mig ganska
irrationella, och som han framförde under skylten att vara »revolutionära och
radikala». Men även av en revolutionär och radikal vill man ha recept på de
åtgärder, som han önskar vidtagna. Sådana anvisningar saknade jag fullständigt
i herr Lindströms anförande.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling varande punkten yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattande den av herr Wallentheim vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Persson, Ivar, att utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall till punkten 3 i motionen I: 300.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Majrts proposition nr 327, med
förslag till lag örn inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap
m. m.

Den kungl, propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 398, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,
nr 399, av herr Andersson, Alfred, samt
nr 400, av herr Andersson, Alfred,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till ersättningar för vissa beslagtagna fartyg m. m.;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av
nomad- och folkskolinspektörernas expeditionsförhållanden m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöning
av landsantikvarier m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till yrkesundervisningen;

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

nr 159, i anledning av väckta motioner angående utredning örn statligt stöd
till lokaler för fritidsverksamhet m. m.;

nr 160, i anledning av väckta motioner angående extra ordinarie landskanslisten
R. Björkmans löneklassplacering;

nr 161, i anledning av väckt motion angående rätt för kronojägaren J. E.
Gustafsson att för löneklassuppflyttning tillgodoräkna viss tid; och

nr 162, i anledning av väckt motion angående utredning örn de erkända sjukkassornas
övertagande av kostnaderna för tandvården;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364) jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 57, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till butiksstängningslag,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av bestämmelserna
rörande försäljning av jordbruksfastigheter som tillfallit allmänna arvsfonden; nr

61, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande den framtida
bokföringsverksamheten för jordbruket och skogsbruket;

nr 62, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för statsbidrag till
lindring i mindre bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för användningen av anslaget till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesawerkning m. m.; och

nr 64, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till föreningen Bjärme
andelsladugård m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Onsdagen den 30 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Anmäldes ock godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 314, i anledning av väckt motion örn viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete; ock

nr 315, i anledning av väckt motion angående åläggande för dammägare att
underrätta ortsbefolkningen örn förestående avtappning av vatten ur dammar.

Anmäldes sammansatta stats- ock andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 317, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i. anledning av olycksfall i arbete m. m. samt till bidrag till fiskares försäkring,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn
fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, m. m.;

. nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar, m. m.; samt

nr 319, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner ock
invalidunderstöd samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning
åt blinda, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
317, att utskottets hemställan i utlåtande nr 1, i fråga örn förslaget nr 318,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 2 samt, rörande förslaget nr 319,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 3 bifölles även av andra kammaren.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 150, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare medel för budgetåret 1944/
45 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga under femte huvudtiteln,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 316, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel

Onsdagen den 30 maj 1945 em. Nr 24.

för budgetåret 1944/45 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte huvudtiteln.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 150 bifölles även av andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 151, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till anläggning
av fiskhamn på Saltö i Karlskrona jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 152, i anledning av Kungl.Äng. borgettaMaj
:ts proposition angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att åtaga0^^/^*»
sig borgensansvar för lån till aktiebolaget Svenska godscentraler m. fl. bolagSven_
jämte i ämnet väckt motion. ska gods I

detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riks- m. m.
dagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 129 framlagda
förslag och avslag å motionen 1:315, medgiva, att Kungl. Majit finge bemyndiga
järnvägsstyrelsen att på villkor, som i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 2 mars 1945 angivits och i övrigt bestämdes
av Kungl. Majit, å kronans vägnar åtaga sig borgensansvar för lån till
aktiebolaget Svenska godscentraler, aktiebolaget Landtransport och aktiebolaget
Nordisk biltjänst intill ett belopp av 2 000 000 kronor.

I motionen 1:315, av herr K. A. Johanson, hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr. Åkerström ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionen 1:315,
avslå förevarande proposition.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! I anslutning till Kungl. Maj:ts
proposition nr 129 har jag väckt en motion, vari jag hemställer örn avslag å den
kungl, propositionen, och i motionen har jag anfört de skäl, som jag ansett
kunna ligga till grund för ett avslagsyrkande. Jag skall icke här falla för
frestelsen att komma med några längre utläggningar i detta ärende, som jag
för min del anser vara av rätt stor betydelse, utan jag skall nöja mig med att
konstatera, att statsutskottet inte har varit enhälligt i sitt yrkande örn avslag
å motionen. Det finns inom utskottet endast en ledamot, som har reserverat sig
till förmån för motionen, men detta tyder dock enligt mitt förmenande på att
de skäl, som jag har anfört för ett avslag å propositionen, också ha i viss mån
vunnit anklang i statsutskottet vid behandlingen av motionen och propositionen.

Jag kan emellertid inte underlåta att peka på just en liten del av statsutskottets
motivering. Efter att ha konstaterat att statsmakterna redan år 1942
ha tagit ställning till detta spörsmål säger utskottet följande: »Även om dessa
företags utvecklingsmöjligheter och räntabilitet för närvarande te sig svårbedömliga,
anser utskottet sig böra tillstyrka, att staten i proportion till sitt aktieinnehav
medverkar till anskaffande av erforderligt kapitaltillskott för företagens
verksamhet.»

Det är, herr talman, den första satsen i detta stycke, som jag anser vara så
pass värdefull att jag har velat dra den här för att få den till protokollet.

70 Nr 24. Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. borgensansvar för lån till aktiebolaget Svenska godscentraler m. m.

(Forts.)

Det finns i alla fall, enligt mitt sätt att se saken, i detta uttalande ett litet
medgivande av statsutskottet, att det har funnits fog för motionen och kanske
också för att man skulle ha tagit upp frågan till en grundligare behandling.

Vad reservanten,. herr Åkerström i andra kammaren, i sin reservation anför
är i stort sett ett citat ur motionen, och jag anser detta vara av sådan vikt att
även detta bör komma in i kammarens protokoll. Han säger följande: »Av vad
i motionen anförts framgår, att Aktiebolaget Svenska godscentraler icke erhållit
tillstånd vare sig att jämlikt 33 § i 1940 års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik utöva transportförmedlingsrörelse eller att driva regelbunden
linjetrafik för godstrafik. Bolagets ansökningar härom hava ännu icke
slutgiltigt prövats, överhuvud taget är det i nuvarande stund ovisst, hur
verksamheten för förmedling av regelbundna transporter med bil mellan skilda
orter i framtiden kommer att bedrivas. Lika ovisst är i vilken omfattning
tillstånd till linjetrafik för godsbefordran på längre avstånd framdeles kommer
att medgivas. Vid sådant förhållande saknas hållpunkter för bedömande
av de i propositionen berörda bolagens framtida utveckling och därmed förbundna
kapitalbehov. Ett bifall till propositionen torde på ett icke önskvärt
sätt binda statsmakternas framtida avgöranden rörande transportförmedlingsverksamhet
och långtrading.»

Denna motivering är enligt mitt förmenande så pass stark att man hade
kunnat vänta sig ett mera positivt uttalande från statsutskottet i överensstämmelse
därmed än det som har gjorts.

Da nu utskottet i stort sett är enhälligt i sitt utlåtande — det finns ju, anm
sagt, bara en enda reservant — är jag tämligen säker på att det inte går att
rubba på utskottets förslag, men jag kan ändå, herr talman, icke underlåta
att yrka bifall till motionen, som sammanfaller med den reservation, som
är avgiven.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den siste ärade talaren sade,
att hans motion i alla fall hade vunnit någon anklang inom utskottet. Han grundade
denna sin förmodan på att den omständigheten, att en ledamot av statsutskottet
hade reserverat sig, måste tolkas så att en diskussion i detta ärende
har förekommit inom utskottet och att beslutet således har föregåtts av en saklig
omprövning. Det är naturligtvis fallet, men det oaktat har utskottet med så
stor majoritet som framgår av dess utlåtande avstyrkt den väckta motionen.

Av den kungl, propositionen finner man, att departementschefen har haft att
välja mellan tre olika former för att stödja det här ifrågavarande företaget:’
att aktiekapitalet utökades genom nyteckning av aktier, att huvudintressenterna
tecknade borgen för lån i öppna marknaden eller att intressenterna lämnade lån
mot förlagsbevis. Den sistnämnda formen med lån mot förlagsbevis har icke
ansetts böra komma till användning, och i valet mellan aktieteckning och borgen
har departementschefen, som han säger, efter samråd med chefen för finansdepartementet
ansett sig böra stanna för det sistnämnda alternativet, d. v. s.
det förslag som nu här framlägges. Det förtjänar uppmärksammas, att järnvägsstyrelsen
genom de transaktioner, som äga rum, kommer att bli ägare till cirka
30 procent av företagets aktiekapital och att, allteftersom statsförvärv av enskilda
järnvägar sker, statens järnvägars inflytande ökas. På det sättet kommer
ju statsverket att få ett allt mer ökat inflytande i företaget.

Statsmakterna ha, vilket den ärade talaren själv erinrat örn, redan år 1942
tagit ställning till här ifrågavarande spörsmål, och utskottet har vid sin behandling
icke kunnat anvisa någon bättre väg än den Kungl. Maj:t föreslagit för

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Äng bor gensansvar för lån till aktiebolaget Svenska godscentraler m. m.

(Forts.)

ett stödjande av de transportanläggningar, som det här är fråga om. Utskottet
har trott att, med det inflytande som statens järnvägar få på företaget, statsmakterna
också därmed få en garanti för verksamheten i fortsättningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson, Karl August: Jag vill endast påpeka, att de omständigheter,
som herr Johan Bernhard Johansson anfört, icke äro obekanta för mig. Att statsmakterna
redan 1942 tagit ställning till här ifrågavarande spörsmål, borde enligt
min mening inte kunna inverka på att man även vid detta tillfälle skulle
kunna göra en ändring beträffande dessa förhållanden, ty det gamla ordspråket
»det är lättare att stämma i bäcken än i ån», hade kunnat tillämpas i detta
fall.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet Hemställt, och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 153, i anledning av väckta Om förstat■
motioner örn förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustnerna.

I förevarande utlåtande hade utskottet av angivna orsaker hemställt, att stensinduriksdagen
måtte, med bifall till de likalydande motionerna nr 27 i första karn- strama.
maren av herr Karl Andersson m. fl. och nr 80 i andra kammaren av herr
J. W. Mårtensson m. fl., i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande rationalisering av den svenska gat- och
kantstensindustrien med beaktande därvid, huruvida ett förstatligande av densamma
kunde vara påkallat, samt örn framläggande för riksdagen av de förslag
till åtgärder, som av utredningen kunde föranledas.

Reservation hade anförts av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson,
Bäckström, Heiding, von Heland, Ragnar Bergh, Danielsson, Falla, Pettersson
i Dahl, Staxäng och Johansson i Mysinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, _ samt att utskottet
bort hemställa, att motionerna I: 27 och II: 80 ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den föreliggande motionen,
vari göres en framstöt i syfte att få den svenska gat- och kantstensindustrien
förstatligad, måste betecknas såsom en ganska märklig motion. Det förslag, som
utskottets majoritet omfattat, är märkligt med hänsyn till att det redan har
företagits en utredning örn denna industris ställning och örn de rationaliseringsåtgärder
och andra olika problem, som därmed äga sammanhang. Redan år 1939
avlämnades nämligen av en då befintlig kommitté ett betänkande i ämnet, som
sedermera har varit på remiss hos olika myndigheter, vilka för övrigt i sina svar
yttrat sig mycket kritiskt örn de olika förslag, som där hade framlagts. .Det förtjänar
slutligen att observeras, att detta betänkande jämte däröver avgivna yttranden
för närvarande ligger under Kungl. Majits provning.^ Att Kungl. Majit
icke ännu har tagit ståndpunkt till fragan torde väl bero pa att Kungl. Maj .t
tagit hänsyn till de förhållanden, som sammanhänga med krisläget, och de yttranden,
som ha avgivits över detta betänkande.

Stenindustrien är som bekant en industri, som år mycket starkt underkastad

72 Nr 24. Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Örn förstatligande av gat- och Jcantstensindustrierna. (Forts.)
konjunkturernas växlingar, och i det avseendet behöver endast erinras om det förhållandet,
att stenindustrien, när den gick som bäst, sysselsatte cirka 7 000
man, medan siffran numera har nedgått till cirka 1 000.

Utvecklingen av denna rationaliseringsprocess nedåt i fråga örn antalet anställda
sammanhänger givetvis med konjunkturen och med den depression inom
stenindustrien, som vid olika tidpunkter har varit rådande. I detta sammanhang
bör redan från början beaktas, att den svenska stenindustrien normalt till
endast 10 procent har avsättning på den svenska marknaden, under det att omkring
90 procent av dess avsättning hänför sig till export. Detta säger ju en
hel del örn de svårigheter, som ha förefunnits inom denna industri. Det finns
goda skäl att antaga, att de enskilda företagarna, därest den fredliga utvecklingen
får fortgå, skulle ha blivit i stånd att övervinna den depression, som tidigare
varit rådande, och det finns intet fog för att ställa krav på gatstensindustriens
förstatligande under åberopande av att de enskilda företagarna skulle
sakna förmåga att hävda sig på den utländska marknaden. Det förefaller tvärtom
som örn ett återupprättande av de internationella förbindelserna, vilka helt
naturligt ha varit avbrutna under dessa krigsår, vore en utomordentligt viktig
förutsättning för att gatstensindustrien överhuvud skall kunna i framtiden återvinna
sin ställning som exportindustri. Det är inte troligt att ett förstatligande
av denna industri skulle åstadkomma bättre förhållanden på detta område. Jag
tror tvärtom att redan ett beslut i överensstämmelse med utskottsmajoritetens
förslag skulle skapa en irritation och förstämning bland företagarna, som skulle
verka hämmande på deras lust att under återuppbyggnadstiden efter världskriget
försöka hävda sig på den utländska marknaden. För att denna industris
exportmöjligheter skola kunna hävdas måste även risker kunna tagas, och inför
utsikten av ett förstatligande måste den föreslagna skrivelsen med begäran örn
utredning verka hämmande och dämpande på företagarnas egna initiativ. Detta
bör noga beaktas, ty det är dock att märka, att det är dessa företagare, som ha
frambringat denna industri och skapat dess exportmöjligheter.

Jag erinrade i början av mitt anförande om att endast 10 procent av gatstensindustriens
produktion finner avsättning inom landet. Därav följer att endast
en obetydlig del av denna industris produktion kan tagas till underlag för
en diskussion örn statlig eller enskild drift på detta område.

Det säges i motionerna, att vägväsendets förstatligande skulle vara en lämplig
anledning att nu också förstatliga stenindustrien. I det avseendet kan ju
också erinras örn att icke hela den del av stenindustriens produktion, som avsättes
inom landet, enbart går till det förstatligade vägväsendet, utan att också
en del därav går till städer, kommuner och vissa andra samhällen, vilkas gator
och vägar icke ingå i det förstatligade vägväsendet. Därför måste man räkna
med en ytterligare reducering av de tio procenten, som beräknas gå till hemmamarknaden
för vägväsendets del. Att åberopa förstatligandet av det svenska
vägväsendet är således intet hållbart skäl för ett förstatligande av stenindustrien.

Det är uppenbart att man inte skall — och det vill inte heller jag göra -—
underskatta betydelsen av att en så stor avsättning som möjligt inom landet
kommer till stånd, men jag understryker särskilt, att stenindustrien till övervägande
del eller omkring 90 procent — det framgår av utlåtandet och handlingarna
— är en exportindustri.

Jag erinrade nyss örn den utredning, som beslutades 1936, vars betänkande
avlämnades år 1939 och varöver sedermera yttranden avgivits. Det skulle föra
för långt att i detalj gå in på dessa redan då avgivna avstyrkande yttranden,
vari på, så mångå punkter just de åtgärder avstyrktes, som motionärerna nu
ha tagit upp. Motionärerna ha t. ex. framhållit såsom något önskvärt, att en

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Om förstatligande av gat- och kantstensindustriema. (Forts.)
övergång från småbrott till storbrott borde ske, men detta bar avstyrkts av
flera myndigheter redan i tidigare avgivna yttranden. Det är klart att detta
inte betyder, att man icke skall rationalisera så långt som möjligt är, men
frågan är, huruvida en sådan rationalisering nödvändigt behöver föranleda
ett förstatligande. Man kan ju inte förebrå de nuvarande företagarna att icke
ha beaktat koncentrations- och rationaliseringssträvandena, eftersom de under
den rådande krissituationen ha måst underkasta sig statliga direktiv rörande
arbetarantalet på skilda arbetsplatser. Då arbetsstyrkan från att vid topppunkten
lia varit omkring 7 000 skulle nedbringas till det nuvarande antalet
av 1 000, var det ju staten, som gav direktiv för hur detta nedbringande av
arbetarantalet skulle ske, och när man i motionerna och i utlåtandet talar
om behovet av en koncentration inom stenindustrien, får man inte glömma
den svårighet därvidlag, som ligger i egnahemsväsendets utbredning inom
stenhuggarkåren. En del av arbetarna ha skaffat sig egna hem på olika ställen
i sina hemorter, och det är naturligt att det möter svårigheter att flytta samtliga
sådana arbetare till vid storbrott sammanslagna läger eller industricentra.

Man har i motionerna framhållit såsom ett skäl för kravet på en utredning,
att arbetarnas löner ligga onormalt lågt, och man anför som exempel
därpå, att dessa arbetare år 1943 genomsnittligt hade en inkomst av 1 915
kronor. Emot denna uppgift kan ställas resultatet av en undersökning, som
har gjorts, omfattande tolv företagare inom stenindustrien, vilken utredning
visar, att arbetarnas medelförtjänst år 1944 inom Bohuslän, dit ju huvudparten
av gatstensindustrien är förlagd, uppgick till 2 530 kronor. Detta innebär
således en väsentlig korrigering av de i motionerna lämnade uppgifterna,
och siffran 2 530 är vid jämförelse med motsvarande siffra för vissa andra
arbetargrupper, som sysselsatts i statlig regi, t. ex. vägarbetare i det nu
förstatligade vägväsendet, ju inte så låg.

När man granskar detta belopp, 2 530 kronor, bör man beakta, att de statliga
direktiven ha hindrat företagarna från att anställa vad man plägar kalla
fullgod arbetskraft, utan ha haft att anställa arbetare, vilka icke lämpligen
på annat sätt kunnat sysselsättas. Till belysning av detta har det införskaffats
och lämnats uppgifter avseende år 1944, vilka visa, att 53,5 procent av gatstenshuggarna
i storbrott och 73,7 procent av gatstenshuggarna i småbrott
uppnått en ålder av över 50 år. Utskottet har infordrat yttranden från samtliga
de länsstyrelser, inom vilkas län stenindustri finnes, nämligen Göteborgs
och Bohus län, Hallands län, Kalmar län och Blekinge län, och eftersom den
huvudsakliga stenindustrien är förlagd till Bohuslän, förtjänar det i detta
sammanhang att erinras därom, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
framhållit, att möjligheterna att genom ett förstatligande av driften åstadkomma
en förbättring av arbetslönerna utan höjning av varupriserna torde
vara ganska begränsade. Arbetslönerna utgöra nämligen den ojämförligt största
posten i produktionskostnaderna, inklusive vissa sociala utgifter såsom för
försäkringar och dylikt uppgående till i runt tal 80 procent av produktionskostnaderna.

Motionärerna lia anmärkt på stenindustriens höga förvaltningskostnader,
men det visar sig dock, att förvaltningskostnaderna endast utgöra 10 procent
och att dessutom 10 procent utgöra materialkostnader. Produktionskostnaden
utgöres alltså till 80 procent av arbetskostnad, till 10 procent av förvaltningskostnad
och till ytterligare 10 procent av materialkostnad.

Bland infordrade yttranden kan nämnas ett yttrande, som inhämtats från
kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilket är ganska naturligt, eftersom
motionärerna åberopat vägväsendets förstatligande såsom ett huvudskäl för
den ifrågasatta framstöten. Men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Örn förstatligande av gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
vilket vi reservanter också understryka, att den utredning, som kan
komma till stånd, i första liand borde inriktas på ett bedömande av
industriens framtida existensmöjligheter under förhållandena efter kriget
och lämna svar på frågan, huruvida gat- och kantstensindustrien har
möjlighet att framdeles under fredsförhållanden återvinna sin tidigare
ställning som självförsörjande, till huvudsaklig del å export inriktad industri.
Skulle det visa sig bliva förhållandet, att den kan återvinna sin tidigare ställning
såsom exportindustri, säger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, synas några
större åtgärder från statens sida icke erforderliga. Det har förefallit oss reservanter
som örn den närmast till hands liggande utvägen att erhålla svar på den
av väg- och vattcnbyggiiadsstyrelsen sålunda uppställda frågan vore att åt de
enskilda företagarna överlåta att utan störande ingripanden fullfölja sin på
tidigare erfarenheter grundade strävan att skapa utländska avsättningsmöjligheter
för den svenska gat- och kantstensindustrien.

Det finns således, örn man granskar detta ärende, enligt reservanternas uppfattning
inte några som helst bärande motiv för ett förstatligande av gat- och
kantstensindustrien. Denna uppfattning delas av samtliga de länsstyrelser som
ha hörts i ärendet och inom vilkas områden stenindustrien är lokaliserad. Att
under sådana förhållanden påkalla en utredning, synes oss icke vara lämpligt.
Såsom, jag tidigare nämnt är det tvärtom troligt att en utredning skulle skapa
irritation och menligt inverka på utvecklingen under en tid då ali kraft bör insättas
för att återvinna den utländska marknad, utan vilken gat- och kantstensindustrien
torde vara hänvisad till en icke önskvärd begränsning av sin tidigare
omfattning.

Jag måste säga som mitt intryck efter att ha satt mig in i denna fråga, att
den svenska gat- och kantstensindustrien borde vara den sista, som det kunde
vara anledning att förstatliga. Då man känner till att alla de svårigheter och
bekymmer, som denna industri har haft för sin export, är det väl uppenbart,
att den skulle bli ett skolexempel på olämpligheten av statsdrift. Det kan man
utläsa redan genom ett studium av utvecklingen inom denna industri, en utveckling
som de hörda myndigheterna givetvis ha följt men som också ha föranlett
dem att i sina utlåtanden avstyrka ett förstatligande.

_ Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets hemställan och bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Det är första gången som jag här i
kammaren har behövt taga upp en diskussion med statsutskottets ärade ordförande
i en praktisk fråga, som kommer från statsutskottet. I regel ha vi nog
kommit på samma linje i de olika frågor, där vi lia haft nöjet att samverka,
och att vi inte ha kunnat göra det denna gång, det kan jag förstå. Jag förstår
herr J. B. Johanssons inställning: den är tydligen baserad pä den uppfattningen,
att här föreligger ett socialiseringsprojekt, tillkommet för projektets egen
skull och tillkommet för att motionärerna skola dra ett strå till den stack av
socialiseringsförslag som nu kan framkomma.

Jag vill omedelbart säga, att den motion som föranlett detta statsutskottsbetänkande
icke har tillkommit i ett sådant socialiseringssyfte, utan den har tillkommit
efter långvarigt och moget övervägande från motionärernas sida och
efter allvarliga överläggningar med arbetarna och de anställda inom stenindustrien.
Motionärerna handla sålunda i fullkomlig överensstämmelse med de
anställda inom industrien, när de ha gått fram till riksdagen och begärt en
allsidig utredning över de problem som alltjämt vidlåda den svenska gatstensindustrien
och som ha varit så oerhört pressande för arbetarna under en lång
följd av år.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Örn förstatligande av gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)

Jag behöver väl knappast erinra om hurusom riksdagsmännen från Bohuslän
och Blekinge vid olika tillfällen under många år på olika sätt sökt att avhjälpa
de svårigheter som ha funnits inom detta område, hurusom vi ha fatt
fram statliga beställningar för att hålla människorna i arbete och sökt få fram
hjälpåtgärder även på annat sätt. Nu har emellertid denna kris inom stenindustrien
pågått så länge, att vi verkligen börjat att smått förtvivla örn att företagen
inom denna industri själva skola kunna få någon rätsida på densamma.
Efter 15 långa och svåra år ha vi börjat fundera över huruvida det ändå inte
från samhällets sida måste göras kraftigare insatser för att om möjligt kunna
rädda något av den industri som en gång betydde rätt mycket för vissa landsdelar,
speciellt för Blekinge och Bohuslän. Jag erinrar örn att det inom denna
industri år 1930 fanns 7 000 fast anställda arbetare och att exportens värde
uppgick till 16 miljoner kronor årligen.

När på grund av den ekonomiska världskris som inträffade år 1930 exporten
minskades för att så småningom nästan helt avstanna och sedermera kriget
fullföljde vad möjligen den ekonomiska krisen hade sparat, så stodo vi i en
situation, då vi oaktat de statsbeställningar och övriga statliga hjälpåtgärder,
som hade tillkommit, icke kunde sysselsätta mer än i runt tal 1 000 av de 7 000
arbetarna. Det är vidare att märka, att denna spillra av en fordom ganska livskraftig
industri, dessa tusen arbetare som i dag stå kvar i arbete, arbeta under
synnerligen svåra och tryckta förhållanden och för inkomster som ligga i ett
fullkomligt bottenläge i jämförelse med andra industriarbetares inkomster.

Herr J. B. Johansson var något inne på inkomstsiffrorna, och han anförde
därvidlag en beräkning, som företagarna inom stenindustrien skulle ha gjort
upp och som de vid en uppvaktning hos statsutskottet hade framlagt. Den inkomstberäkning,
som vi i motionen ha angivit och som vi stöda oss på, bygger
på arbetsmarknadskommissionens siffror. Arbetsmarknadskommissionen får
varje månad rapporter från företagarna över antalet anställda arbetare och
över de inkomster som dessa arbetare ha, och det är dessa siffror från arbetsmarknadskommissionen
som ha redovisats i motionen och sorn. utgöra 1 915
kronor per år. Men det är att märka, att inte ens denna låga inkomst är en
nettoinkomst för arbetarna, enär arbetarna själva måste hålla sig med verktyg
och redskap, ett förhållande som medfört att taxeringsnämnderna lämna 5 procents
avdrag på den deklarerade inkomsten för verktygskostnader och att således
den verkliga nettoinkomsten måste beräknas efter detta avdrag med 5
procent. Vi komma då till en inkomst av 1 820 kronor per år såsom varande
arbetarnas medelinkomst i stenindustrien.

Nu anför herr J. B. Johansson arbetsgivarnas siffror, som ha framkommit
efter en undersökning, som de själva uppge har gjorts vid tolv olika företag.
Dessa siffror ha också angivits här i reservanternas motivering, men jag skall
i stället be att få anföra uppgiften sådan som den förekommer i arbetsgivarnas
egen framställning i en till statsutskottet överlämnad promemoria. Där säga
dessa företagare följande: »Enligt en inom industrien företagen utredning omfattande
12 firmor utgjorde medelförtjänsten år 1944 för inom gatstensindustrien
anställda arbetare kr. 8:78 per dag. I Bohuslän, dit huvudparten av
denna industri är lokaliserad, var motsvarande siffra kr. 9:37 per dag. Om
man räknar 270 arbetsdagar per år, skulle årsförtjänsten alltså utgöra kr. 2 371
respektive kr. 2 530.»

Det är alltså den siffra, som reservanterna här ange. Men hur har man kommit
till denna siffra? Observera själva metoden! Företagarna lia ju samtliga
arbetares årsinkomster. De veta precis hur mycket varje anställd arbetare intjänat
under ett år oell kunde mycket val på öret räkna ut de anställdas löneinkomster,
men de lia inte använt den metoden, utan de ha räknat sig fram

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Örn förstatligande av gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
till en dagsinkomst, och så ha de antagit att arbetarna arbetat 270 dagar per
år och därigenom fått fram en antagen inkomst. Nu vill jag bara säga om
denna antagna inkomst, att den tyvärr är okänd för arbetarna. Tyvärr uppnå
de inte denna inkomst, utan det är bara fråga om en antagen inkomst, som arbetsgivarna
genom en matematisk manöver lyckats framställa på papperet.

Jag skulle kanske litet närmare gå in på de motiv som ha varit avgörande
för motionen. Man får ju därvidlag inte förbise, att stenindustrien som nyss
nämnt har för vissa landsdelar varit av så stor betydelse, att representanterna
från dessa landsdelar icke gärna kunna utan vidare åse att denna industri
fullständigt går under eller dör ut. Vi vilja med andra ord söka att örn möjligt
rädda i varje fall något av vad som finns kvar av industrien för de landsdelar
där den behövs. Vi ha vidare ansett, att när förhållandena nu ändå äro
sådana, att praktiskt taget all export har upphört, när staten är den största
och nära nog. den enda avnämaren av produktionen, så borde det vara ett
ganska naturligt steg, om man sade sig, att då kunde också staten, när den
ändå övertar produktionen, överta den direkt utan att som mellanhänder använda
15 olika företag för att sysselsätta 1 000 man. Motionärerna ha nämligen
framför allt vänt sig mot och mena att den blivande utredningen framför
allt skall taga sikte på detta abderitiska förhållande, att det trots den oerhörda
nedgången i stenindustrien alltjämt fortlever 15 företag, som skola uppehållas
och leva för att staten skall kunna hjälpa 1 000 arbetare. Dessa företag
bedriva sin verksamhet pa det sättet, att det t. ex. inom en och samma kommun
finns fern olika företag, som tillsammans ha omkring 100 anställda arbetare.
Det mäste vara uppenbart, att en sadan arbetsmetod, en sådan driftsordning
måste bli fördyrande för den produkt som skall framställas, och det har också
visat sig, att det linder hela denna långa depression har varit fullkomligt omöjligt
för arbetarna att få förbättringar, som tillnärmelsevis motsvara vad andra
arbetare erhålla. Här har från olika håll proklamerats, till och med när priselda
lönestoppet var som mest aktuellt, att de sämst avlönade arbetarna här i
landet dock skulle äga möjlighet till vissa förbättringar i sina löner, men de
allra sämst avlönade^ arbetarna i landet, arbetarna inom stenindustrien, ha
praktiskt taget icke fått några löneförhöjningar. Vid de sista underhandlingarna
inom denna industri förra aret erhölls en förhöjning av timlönerna för ungefär
12 procent av de anställda arbetarna, under det att det stora flertalet,
de sorn arbeta pa ackord, icke fingo någon som helst förhöjning på sina låga
löner. Det är således den lönepolitik som dessa företagare ha fört och som har
motiverats med att de på grund av de tryckta förhållandena icke ha kunnat
betala högre löner. Då måste det emellertid vara uppenbart, att en så decentraliserad
ordning och en sådan massa olika företag, som skola uppehålla var sin
särskilda administration, ovillkorligen måste fördyra arbetsresultatet.

_Jag skall ännu ytterligare nämna ett par siffror örn lönerna. Jag skall hålla
mig till timlönerna. Timlönerna inom stenindustrien äro för närvarande en
krona för yrkesarbetare med egna verktyg och 98 öre för grovarbetare. Men
det är att märka, att dessa timlöner endast utgå till en liten del av de anställda.
Endast 12 procent av arbetarstyrkan arbetar mot denna timlön. De 88 procent
som arbeta på ackord ha ingen som helst garanterad lön, och många av
dem arbeta för en lön som icke går upp till timpenningen.

. Herr J. B. Johansson anförde i enlighet med resonemanget i arbetsgivarnas
inlaga, att. arbetslönerna redan nu utgöra en så stor post bland utgifterna, att
det egentligen inte finns någonting att spara på i förvaltningskostnaderna,
i i oft iner’ materialkostnader och förvaltningskostnader anges här till i runt
t u - i°Ck ^ Pr9cei)t. Jag skall inte ta upp de .siffrorna till diskussion.
Jag begärde emellertid i statsutskottet av arbetsgivarna att få en förklaring

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Om förstatligande av gat- och k an ts t ens industri erna. (Forts.)
till dessa siffror. De hade ingen förklaring att lämna, men de hade uppgivit
dem i runda tal på papperet.

Men det må förhålla sig hur som helst med dessa siffror. Jag skall i korthet
ge ett exempel på hur den organisation som nu förefinnes verkar. Jag skall ta
ett exempel från min egen hembygd.

Vid Rixö stenhuggeri fanns det 1930 600 anställda arbetare. Det fanns
då en arbetsledare, femton förmän, en kontorschef och två anställda kontorister.
Dessutom fanns det i Göteborg en direktör för företaget och en driftsingenjör.
I dag ha vi 100 arbetare anställda på samma plats. Det är fortfarande samme
arbetsledare, vi ha fortfarande direktören i Göteborg och driftsingenjören där,
och vi ha kontorschefen, men vi ha bara en kontorist. Förvaltningspersonalen
har alltså minskat med en person. Förmännens antal är numera sex. Arbetarantalet
är således endast en sjättedel, under det den administrativa apparaten
icke tillnärmelsevis kunnat minskas i samma omfattning.

I samma kommun driva ytterligare fyra olika företag verksamhet inom
denna industri med var sin uppsättning av förvaltningspersonal. Ovillkorligen
måste detta fördyra produktionen, och kostnaderna måste tagas ur arbetslönerna.
Det är så uppenbart, att därom behöva vi inte tvista. Därför förefaller
det oss liksom statsutskottets majoritet nödvändigt, att det sker en utredning
på detta område örn att få en koncentration till stånd även på sådant sätt
att det går ut över antalet företag.

Herr J. B. Johansson talade örn en tidigare utredning; det gäller den s. k.
1937 års granitutredning. Denna utredning anbefallde en rationalisering och
modernisering av stenindustrien. Åtskilliga åtgärder ha med anledning av
denna utredning redan vidtagits. Arbetsplatsernas antal har minskats. Övergången
från småbrott till storbrott har också genomförts i rätt stor utsträckning.
För närvarande arbeta ungefär 75 procent av arbetarna i storbrott och
25 procent i småbrott. Det har vidare införts arbetsbesparande maskiner. Här
har sålunda sedan 1937 års utredning tillkom genomförts en hel rad åtgärder
för att rationalisera verksamheten, men på ett område har det inte vidtagits
någon som helst åtgärd, och det är när det gäller detta stora antal företagare
som alltjämt finns. Sedan 1937 ha icke några av dessa företag sammanslagits,
och det har inte heller visats någon tendens att det finnes en önskan eller en
vilja från dessa företagares sida till en sådan sammanslagning.

Jag frågade nu senast i statsutskottet, då herrar företagare i stenindustrien
voro här, örn de själva hade gjort några ansatser eller hade några förslag eller
på allvar hade undersökt möjligheterna att själva genomföra en koncentration
av sina företag. På den frågan fingo vi intet svar. Frågan står öppen i dag
lika väl som då jag framställde den. Arbetsgivarna och företagarna hade helt
enkelt intet svar att lämna. Det förefaller således som om företagarna varken
hade vilja eller förmåga att själva göra något för att få ett bättre sakläge till
stånd inom industrien i fråga. Då förefaller det oss motionärer liksom även
statsutskottets majoritet, som om samhället här måste träda till och försöka
att göra något, så att vi få rätsida på dessa olidliga förhållanden.

Detta är, herr talman, i korta drag vad jag skulle vilja anföra gentemot
reservanternas talesman och de uppgifter som han har lämnat. Det är uppenbart,
att det skulle vara mycket att tillägga. Frågan har många aspekter, och
det kan läggas en hel mängd synpunkter på den av både social och annan art,
men jag skall inte göra det i kväll, utan inskränker mig i stort sett till vad jag
här har sagt. Jag vill understryka, att när jag talar i denna fråga, vågar jag
göra anspråk på att sitta inne med en viss kännedom örn de ting som jag behandlar.
Jag har själv tillhört denna industri och stått den mycket nära under
hela min livstid. Jag har bott inom dessa områden sedan 40 år tillbaka.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Örn förstatligande av gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)

Jag vågar därför tro, att jag i någon mån känner till de förhållanden, varom
jag här talar.

Statsutskottets majoritet har funnit, att de skäl, som motionärerna framhållit,
och de förhållanden, som råda inom stenindustrien, ha varit så övertygande,
att utskottsmajoriteten har velat tillstyrka en utredning. Utskottet
föreslår därför en allsidig och förutsättningslös utredning, varvid jämväl
frågan örn stenindustriens förstatligande skall bli föremål för undersökning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag har begärt ordet för att gå igenom några
punkter i detta efter mitt sätt att se högst besynnerliga statsutskottsutlåtande.

Den föregående talaren förklarade, att motionerna kommit till stånd efter
långvarigt och moget övervägande. Jag måste då fråga mig, varför man inte
har kunnat åstadkomma bättre argument i statsutskottets utlåtande än vad som
nu återfinnes där. Jag vill ingalunda bestrida herr Anderssons påstående, att
förhållandena inom stenindustrien inte alls äro idealiska. Jag tror nog att
man kan säga tvärtom. Jag finner det dock högst problematiskt örn man genom
den i motionen föreslagna åtgärden skulle kunna förbättra förhållandena inom
denna industrigren.

Utskottet börjar sin motivering med att framhålla, att »avsättningsmöjligheterna
för gatsten på den inhemska marknaden hava av företagarna åtminstone
tidigare endast i mycket begränsad utsträckning tillvaratagits». Jag undrar,
varifrån man har fått denna uppgift och varpå man stöder den. Jag har alltid
haft för mig, att efterfrågan inom landet på gatsten sedan länge egentligen är
ganska obetydlig. Det har ju utexperimenterats det ena vägbeläggningsmedlet
efter det andra, som visat sig mycket hållbart och motståndskraftigt även
mot vinterkylan och som även är billigare än gatsten. En slät och jämn permanentad
vägbana av asfalt eller liknande material sliter i varje fall gummiringar
ofantligt mycket mindre än en väg med gatsten. Jag misstänker därför att det
skulle ha varit ett ganska hopplöst arbete för företagarna inom stenindustrien
att försöka att öka avsättningen av gatsten inom landet. Det framgår ju för
övrigt bäst av att staten har fatt träda emellan och göra stora inköp av gatsten,
.fastän egentligen intet behov förelegat. Man bör enligt min mening i stället
hålla stenindustrien räkning för att företagarna inte kostat på både tid och
arbete för att försöka att utöka en ganska hopplös marknad för sten, som
ingen egentligen vill ha. I stället ha företagarna med alla kraft upparbetat en
betydande exportindustri, som på sin tid före depressionen på 1930-talet och
innan kriget kom emellan var av största vikt och gav en jämn och god sysselsättning
åt många armar.

Utskottet uttalar sin oro för att staten trots sina stora inköp av gatsten står
»utan möjlighet att utöva något direkt inflytande över de olika firmornas sätt
att tekniskt och förvaltningsmässigt ordna produktionen». Detta är sannerligen
något helt nytt i uppfattningen örn statens skyldigheter eller rättigheter.
Örn denna tankegång skulle slå igenom, skulle väl staten behöva övervaka
större delen av våra industrier. Staten inköper nämligen, som bekant, industrialster
av många olika slag och i mycket..stora kvantiteter, såsom krigsmateriel,
järnvägs- och byggnadsmateriel o. s. v. Ännu ha dock inga liknande krav rests
i fråga örn dessa olika industrier.

. Utskottet, liksom också den ärade talaren på bohuslänsbänken, förklarar
vidare, att en koncentration av driften — en rationalisering kanske man med
ett modernt ord Jbör kalla det för — är behövlig. Samtidigt tycks det, så vitt
jag har läst utlåtandet rätt, vara så, att staten själv redan nu motverkar en
dylik rationalisering genom att av sociala skäl hålla en del mindre företag

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Örn förstatligande av gat- och kantstensindustricrna. (Forts.)
under armarna, som annars enligt naturens ordning sannolikt skulle lia försvunnit
en gång för alla till det kelas båtnad. Jag undrar verkligen, örn någon
ändring härutinnan skulle åvägabringas, örn staten nu skulle övertaga stenindustrien.
Jag tror snarare, att vederbörande, örn det nu blir en gatstenskommission
eller ett ämbetsverk, kommer att uppvaktas av deputationer från än
den ena än den andra kommunen, som be att man för ''Guds skull inte skall
röra vid just den kommunens invånare och den kommunens skatteunderlag.
Eftersom det gäller statens pengar, förmodar jag, att hjärtat nog kommer att
vekna och att knappast något stenindustriföretag, hur oekonomiskt det än är,
kommer att nedläggas. Kanske komma kostnaderna för att det hela skall se
litet vackrare ut att läggas på andra huvudtitlar.

Sedan kommer en verklig kuriös passus i utskottets utlåtande, nämligen
det stycke på s. 6, där man talar örn rekryteringen av arbetskraft. Inom varje
annat företag anses det i allmänhet vara ett plus när arbetskraften kan tas
från platsen, men utskottet tycks mena, att det är ett stort fel att »de yngre
stenhuggarna hava i stor utsträckning varit att söka bland de äldres söner,
vilka lärt sig yrket av sina fäder». För en gammal brukskarl som mig verkar
detta uttalande nästan löjeväckande. Det skulle enligt min uppfattning vara
mycket egendomligt, örn första kammaren skulle godtaga ett dylikt uttalande.

Hela motionen synes mig, herr talman, vara byggd på ur luften gripna antaganden,
som utskottet godtagit såsom fakta. Jag tror inte, att vår stenindustri
annat än på konstlad väg kan upprätthållas annat än som huvudsakligen
en exportindustri. Jag är övertygad örn att ett statligt organ helt enkelt icke''
kan med utsikt till framgång ge sig in på ett så svårarbetat och rent fackmässigt
så krävande gebit. Vid ett sådant experiment skulle man säkerligen på
exportmarknaden förlora lika mycket och kanske mer än vad man till äventyrs
kunde vinna på den inhemska marknaden.

Jag vill, såsom jag nyss sade, inte bestrida herr Karl Anderssons redogörelse
för de mindre gynnsamma förhållandena inom stenindustrien, men botemedlet
ligger icke i ett förstatligande. En sund koncentration av driften och
ett målmedvetet arbete på exportens återupptagande, vilket säkerligen ej kan
utföras av ett byråkratiskt statligt organ, är förvisso ett bättre sätt att vinna
motionärernas syftemål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den i ärendet avgivna reservationen.

_ Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag måste säga ett par ord med anledning
av den siste ärade talarens anförande.

Örn jag skulle vara lika älskvärd som han nyss, skulle jag kunna säga, att
herr Ekströmers anförande till övervägande del var gripet ur luften. Jag tilllägger
dock, att detta är förklarligt, eftersom han tydligen förstår ganska litet
om de företag, som han yttrat sig om. Det är inte något märkvärdigt eller
nedsättande i detta, utan det är ganska förklarligt. Stenindustrien har nämligen
arbetat och arbetar alltjämt under så sällsynta och egendomliga förhållanden,
att de måste verka ganska enastående och främmande för en bruksföretagare
som herr Ekströmer.

När herr Ekströmer t. ex. anmärker på uttalandet i statsutskottets motivering,
att uppövandet av yrkesvana arbetare har skett från far till son, är
detta utskottets yttrande bara ett konstaterande av faktum och en förklaring.
Det innebär intet beklagande utan utgör endast ett konstaterande, att så har
det varit. Jag kan även tillägga, att denna utbildning har skett helt och hållet
på arbetarnas bekostnad och att företagarna inom denna industri aldrig ha
nedlagt ett enda öre för utbildning av ny arbetskraft. Orsaken till att yrkes -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Om förstatligande av gat- och kantstensindustriema. (Forts.)
utbildningsproblemet nu anmäler sig är, att de i arbete varande stenhuggarna
äro så gamla, att de inte lia några söner att lära upp. Förhållandena ha ju
numera också ändrat sig, så att den gamla metoden att lära upp nya arbetare
nu är otänkbar. Den metoden kan följaktligen inte längre användas, och frågan
örn utbildandet av eventuell ny arbetskraft är därför också ett problem
för företagarna.

Det ligger nog även i övrigt till stor del till på samma sätt beträffande herr
Ekströmers svårigheter att förstå motionärerna och statsutskottsmajoritetens
utlåtande. Det bottnar givetvis i svårigheten att tränga in i en så särpräglad
industri som denna.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Wehtje: Herr talman! För mig är det ganska svårt att tänka mig, att
man skulle kunna komma fram med ett sådant förslag som utskottet har
framlagt, sedan man har läst det yttrande, som länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har avgivit, och när man betänker, att som landshövding i detta
län sitter denian som varit ordförande i den kommitté som undersökt denna
industris förhållanden och som väl kanske bättre än någon annan är insatt i
desamma. Jag skall be att få anföra några av länsstyrelsens uttalanden.

Länsstyrelsen framhåller bl. a., att »möjligheterna att genom själva förstatligandet
av driften åstadkomma en förbättring av lönerna utan att höja
priserna äro ganska begränsade». Man betonar, att »det har varit sociala skäl,
som talat för att icke låta koncentrationen till storbrott fortgå för snabbt.
Skulle staten genom förstatligande av produktionen snabbare sanera stenindustrien,
skulle detta knappast kunna ske utan att offra tillbörliga sociala
hänsyn». »Under alla omständigheter bör ihågkommas, att staten genom sina
stenbeställningars fördelning och genom villkor vid utlämnandet av sina beställningar
kan när som helst befordra koncentration av driften till lämpliga
storföretag och på så sätt sanera stenindustrien.»

Yi få således här ett klart belägg för att det är den av staten bedrivna
politiken, som har försatt industrien i det läge, vari den nu befinner sig. Det
riktiga hade givetvis varit att i stället för att uteslutande lägga sysselsättningssynpunkter
på den hjälp, som har lämnats stenindustrien, lämna hjälp
till självhjälp för företagen att sanera förhållandena. Nu är läget för företagen
och de anställda så prekärt som det tydligt omvittnats.

Man har vidare vid lämnandet av denna hjälp bortsett från att utvecklingen
har gatt framåt och att de förhållanden, under vilka stenindustrien tidigare
arbetat, inte längre råda. Genom att konservera förhållandena inom stenindustrien
har man de facto hållit utvecklingen i dess helhet tillbaka.

Jag vill inte förbigå, att jag i min dagliga gärning företräder industrier,
som äro konkurrenter till gatstensindustrien. Vi ha fått pröva på vad det vill
säga, att staten har subventionerat en industri för att kunna hålla sysselsättningen
inom densamma vid liv. Jag förmenar, att de statliga organ, som äro
beställare och mellanhand mellan stenindustrien och staten, borde ha beaktat
rationaliseringsbehovet långt tidigare. Det är ju utsagt av den statliga utredningen
och av landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, att staten genom
sin maktställning som stenbeställare när som helst kan övervaka att industrien
rationaliseras och saneras i all den utsträckning som kan ske utan att tillbörliga
sociala hänsyn få träda tillbaka.

När man nu i fortsättningen skall skärskåda stenindustriens förhållanden,
t. ex. genom de organ som äro stora beställare för statens räkning hos denna
industri eller om det skall ske genom en särskild utredning, bör man också
redovisa de understöd och subventioner som lämnats till industrien. Stenni -

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Örn förstatliaande av qat- och kantstensindustriema. (Forts.)
dustriens alster, gatstenen, säljes ju nästan enbart mot bestridande av kostnaderna
för frakten. Ersättningen för själva gatstenen föreställer jag mig är
minimal; i varje fall understiger den högst väsentligt kostnaderna för framställningen
av gatstenen. De åtgärder, som nu hade varit önskvärda för att
sanera industrien, hade ju varit mycket lämpliga att vidtaga långt tidigare.
Det har ju under en följd av år varit brist på arbetskraft, och det hade inte
varit någon svårighet att omplacera och omskola den i stenindustrien sysselsatta
arbetskraften. Härpå hade ansträngningarna givetvis i första hand bort
inriktas, i den mån som arbetskraften inte på naturliga vägar hade kunnat
sysselsättas inom stenindustrien.

Med utgångspunkt från vad jag nu anfört förmenar jag, att stenindustriens
svårigheter böra beaktas av de statliga organ, som redan utgöra mellanhand
mellan stenindustrien och staten, och att någon utredning i det syfte, som
föreslagits i motionen och utskottets utlåtande, icke är erforderlig. Jag yrkar
därför, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I anledning av herr Anderssons
i Rixö yttrande vill jag särskilt som han ju är motionär i den föreliggande
frågan, göra jdterligare ett par små randanmärkningar.

Jag tar ånyo upp den punkt i utskottsmajoritetens utlåtande, där man beskyller
företagarna för att endast i mycket begränsad utsträckning ha tillvaratagit
avsättningsmöjligheterna för gatsten på den inhemska marknaden.
Men, ärade kammarledamöter, vi lia ju haft krig ute i världen under fem år,
och under dessa år har det här i landet lämnats mycket begränsade anslag till
vägväsendet och stensättning av vägar. De kommuner, städer och köpingar, där
.stensättning tidigare företagits, lia också haft mycket begränsade möjligheter att
under denna tid göra sådana inköp. För att få utföra ett väganläggningsarbete,
i den mån man har kunnat skaffa vägbeläggningsämnen, fordras arbetstillstånd,
vilket i en mängd fall har vägrats för arbeten av detta slag. Att
arbeta i en sådan situation under ett flertal år måste uppenbarligen ha en deprimerande
inverkan på företagen och deras avsättningsmöjligheter. Jag anser
det därför upprörande att skylla på företagarna och påstå, att det är deras
skuld att avsättningsmöjligheterna icke ha kunnat hållas uppe.

Herr Andersson i Rixö yttrade, att han började tvivla på att företagarna
själva kunna rädda denna industri. Jag förstår så väl att denna känsla kan
ta sig uttryck på många olika sätt i den rådande situationen. Det har under
utskottsbehandlingen påpekats, att det råder bitterhet bland arbetarna inom
stenindustrien. Kan det emellertid föranleda annat än misshumör på detta
område, inte bara bland arbetarna utan även bland företagarna, när förhållandena
lia varit sådana, att man har måst arbeta under så ogynnsamma omständigheter
som lia varit för handen! Det är väl ingen som kan beskylla företagarna
inom stenindustrien för de dåliga konjunkturerna. Konjunkturerna äro
beroende av helt andra faktorer. Företagarna lia helt enkelt måst arbeta under
exceptionella förhållanden.

Herr Andersson klandrade, att företagarna i Rixö, där det år 1930 fanns
(500 arbetare men nu endast är 100 kvar, ha behållit en del av sin organisation,
en ingenjör, några förmän o. s. v., vilket herr Andersson betecknade såsom
.synnerligen olämpligt. Jag måste från mina synpunkter säga, att det väl
iir synnerligen lämpligt att företagarna icke så gripas av depressionsandan,
att de också förstöra sin organisation, som, när exportmöjligheter åter öppna
sig, bör stå fullt färdig och rustad att ögonblickligen sätta i gång och leda
en som vi hoppas utvidgad verksamhet. Det är ju i hopp örn en förbättrad
konjunktur och utvidgad ve rksamhet, som företagarna ha behållit en del av

Första kammarens protokoll 1946. Fr ?.h. 6

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Om förstatligande av gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
sin organisation. Jag tycker inte, att nian kan klandra dem för att de lia
gjort detta med egna medel. Det visar i stället att de ta sikte på framtiden
och att de ha hopp örn att kunna utnyttja denna organisation.

Herr Andersson i Rixö nämnde vidare, att på fyra platser inom ett visst
avstånd från Rixö också funnos anställda, bl. a. ett mindre antal förmän. I
sin motion föreslår herr Andersson i Rixö, att driften skall koncentreras till ett
fåtal stora platser. Örn vi ta herr Anderssons i Rixö egen kommun som exempel,
vill herr Andersson, att driften skall koncentreras till Rixö drigenom att de fyra
andra arbetsplatserna långt utanför överflyttas till Rixö. Detta är inte fantasier
från min sida, ty den tanken har också framförts av herr Andersson i
Rixö under utskottsbehandlingen. Då uppställer jag emellertid frågan: hur
blir det för de arbetare, som bo låt mig säga en mil eller mer från Rixö, som
Ira egna hem och ha sina bostäder på andra ställen? På sommaren kunna de
ju cykla till och från den nya arbetsplatsen, men på vintern blir det kanske
större svårigheter. Jag har frågat örn detta och fått till svar, att det få
arbetarna finna sig i, ty när företagen bli förstatligade, skola de få högre
löner. Jag undrar örn staten kan ha möjligheter att betala högre löner för
en produktion, som inte ger sådant ekonomiskt utbyte att den kan bära sådana
löner. ; *■

Jag skulle tro, som jag sade i mitt första anförande, att det skulle bli ett
skolexempel på statlig företagsamhet, örn man på detta sätt skulle förstatliga
en industri, som inte bär sig. Låt i stället de enskilda driva sina företag, och
låt dem då gärna driva dem på det decentraliserade sätt, som åtminstone hitintills
under depressionen ändå varit möjligt. Såvitt jag fattat saken rätt, är det
av hänsyn till arbetarna och deras boplatser, som denna decentralisation har
skett.

Vid talet örn sammanslagning av större enheter föres för resten ett ganska
underligt resonemang, som man inte kan underlåta att iakttaga. Gäller det
enskild företagsamhet, så riktar man anmärkningar mot storbolagen därför
att de äro för stora, man vänder sig mot trustvälde och överhuvud taget mot
alla större sammanslutningar av företag av olika slag. Men så snart det gäller
staten skall verksamheten koncentreras till stora företag, och då skall en verksamhet
ledas i mycket stora enheter. Det förefaller mig som örn det ligger
en motsättning i detta. Och staten har i detta fall, vilket herr Wehtje och
herr Ekströmer och även jag i mitt tidigare anförande framhållit, möjlighet
att övervaka och kontrollera. Det har också skett i allra största utsträckning.
Vidare är det också inom stenindustrien så, att en icke ringa del bedrives som
rent hantverk — det är i vissa delar en hantverksindustri. Varför skulle inte
denna hantverksindustri kunna arbeta decentraliserat i närheten av arbetarnas
egna boplatser?

Det finns en hel del ytterligare att säga i detta ämne — jag har i mitt
första anförande sagt och jag måste säga det igen, att det är en mycket egendomlig
framställning som här göres. Men jag skall nu inskränka mig till
att be att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Friherre De Geer: Herr Andersson i Rixö har framhållit att han är mycket
erfaren och insatt i gatstensindustriens förhållanden, och det är väl tydligt och
klart att han är det. Men han har också deklarerat att exempelvis herr Ekströmer
skulle ha så synnerligen svårt att tränga in i denna industris speciella
förhållanden. Detta tror jag dock är att underskatta herr Ekströmers intelligens,
och kanske även andra kammarledamöters. Det behövs faktiskt inte så
värst stora och omfattande kunskaper för att förstå denna jämförelsevis enkla
industri. I själva verket är den ju mycket enkel — det är antingen fråga örn

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Om förstatligande av gat- och kantstensindustriema. (Forts.)
att slå stenen för hand eller att göra det med enkla maskiner. Det är inte själva
industriens egenskaper, som här är det viktigaste, utan det är naturligtvis
avsättningen av stenen, som är det avgörande. Det gäller huruvida man kan avsätta
gatsten i tillräcklig mängd och till ett konkurrenskraftigt pris.

Numera har det ju blivit så modernt för majoriteten i denna kammare att
anse, att huvudsaken är att man förstatligar. Sedan kommer det att gå av sig
självt att med den statliga industrien få det hela att löpa någorlunda hyggligt.

Jag vågar för min del påstå, att örn herr Andersson har stor erfarenhet från
själva industrien, så har jag lika stor erfarenhet av hur stenen tar sig ut när
den kommer ut på vägen och vilka kostnaderna bli för att få den dit. Och jag
vet att herr Andersson inte kan jäva mig då jag säger, att innan kriget kom
voro gatstensvägarna de dyraste i landet. Man kan visserligen försöka att advocera
bort detta, men det är likväl ett faktum. Då är det också absolut säkert,
att skall man från statens sida driva en stenindustri och få den att leva, så
finns det ingen annan möjlighet än att få till stånd ett återupplivande i stor
utsträckning av exporten av gatsten. Det är dock som alla veta inte så synnerligen
stora utsikter för att en sådan export skall kunna komma till stånd till
rimliga priser.

Skulle det däremot bli på det sättet att staten, sedan den väl fått gatstensindustrien
i sin hand, skulle tvinga fram gatsten på våra vägar, även om den
bleve dyrare än annat material, ja, då är det naturligtvis lätt att uppamma en
statlig industri. Men då blir också det hela ett slags tvångsförfarande med delvis
konstgjord avsättning. Och det kan inte bortresoneras att det fanns många
vägbeläggningar före detta krig, som gåvo bättre och jämnare och mindre bensinslukande
vägar än smågatstenen. Jag vill inte gå till den överdriften att jag
påstår, att inte gatsten har många stora fördelar i vissa fall, i synnerhet örn
den lägges väl. Men det är också säkert att våra vägar av cementbetong och
en hel del asfaltfabrikat omfattades med så stor sympati av vägexperterna, att
det knappast finns någon möjlighet att tro att gatstenen på detta område skall
kunna bli dominerande, såframt man nämligen inte från statens sida tvingar
fram dess användning, till förfång för andra, ofta mera lämpliga vägbeläggningsmedel.
Man behöver kanske inta ta mycket fel, om man säger, att det en
dag från utlandet kan komma ett lämpligt material, som kan göra asfaltvägarna
ännu mera ekonomiska än vad som tidigare varit fallet, och då stå vi där med
vår statliga stenindustri. Då tror jag också, att det kan bli tal örn en viss ångerköpthet
hos alla dem som nu av principiella skäl — ty det måste väl ligga sådana
bakom — vilja tvinga fram ett förstatligande av stenindustrien. Sålunda
måste det vara klokast av staten att inte taga några överilade steg, kanske bara
därför att man har en inställning för närvarande att allt som är statligt måste
gå bäst.

Jag tillåter mig att uttala en mycket bestämd varning för någon övertro på
gatstenens konkurrenskraft i förhållande till andra vägbeläggningsmedel. Och
jag tror att man gör klokt, i fall man nu nödvändigtvis skall forcera fram en
utredning, om man åtminstone linder denna utrednings gång allvarligen ville
se till att den bleve förutsättningslös och ville beakta alla de skäl, som kunna
komma att inverka när denna statliga industri eventuellt skulle komma till
stånd. På det sättet kan man möjligen bespara staten det obehaget att ha åstadkommit
en industri, som sannolikt endast kan uppehållas genom stora subventioner
i olika direkta eller indirekta former

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag skall först lie att få säga några
ord till herr J. B. Johansson i anledning av hans senaste anförande. Han an -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Om förstatligande av gal- och kantstensindustrierna. (Forts.)
märker på att statsutskottet i sitt utlåtande sagt, att företagarna åtminstone
inte tidigare tillvaratagit den inhemska marknaden. Herr J. B. Jokansson anförde
dock i sitt första yttrande, och det står också i hans reservation, att av
stenproduktionen gick 90 procent till export och endast 10 procent till hemmamarknaden.
Dessa siffror äro riktiga, men de hänföra sig till förhållandena
före krisen. Precis på samma sätt är det med yttrandet i statsutskottets utlåtande
när vi tala örn den inhemska marknaden; de hänföra sig till de,förhållanden
som rådde före krisen. Vid don tiden, och man kan säga att detta gäller
under stenindustriens hela tillvaro här i landet, var det faktiska förhållandet
det, att industrien inte sökte att tillgodose eller tillvarataga den inhemska
marknaden. Påståendet gäller givetvis tiden innan statsbeställningarna kommo.
Sedan dess har ju denna marknad helt och hållet varit reglerad genom
de statliga åtgärder som vidtagits.

Vidare var herr J. B. Johansson inne på en annan sak, nämligen hur det
skulle bli med arbetarna, som vid en fortsatt koncentrering av verksamheten
skulle få mycket långa avstånd till arbetsplatserna. Ja, vid krisens början, när
hela den väldiga anpassningen skulle ske från den stora verksamhet som förut
rådde och ned till den vi nu lia, har detta varit ett mycket stort problem. Men
nu ha vi i alla fall hunnit så långt att vi därvidlag kommit över de största svårigheterna.
Vi ha stora områden, där stenindustrien numera praktiskt taget är
avfolkad och där dessa problem följaktligen inte längre finnas. Vad vi nu ha
kvar är några mindre områden, där industrien fortlever och där vi önska se
den fortleva. När man talar örn koncentration som en förutsättning för ett
bättre förhållande inom industrien är det därmed inte nödvändigtvis sagt att
det bara skall vara en arbetsplats eller ett stenbrott inom ett visst område. Jag
går så långt att jag säger, att det är bättre att ha fem arbetsplatser med en
företagare inom ett område än att som nu ha fem arbetsplatser med fem olika
företagare inom samma område.

Här skulle alltså åtstadkommas en väsentlig förbättring örn man kunde koncentrera
företagen, men det är på den punkten som ingenting bär gjorts. Det
är på den punkten som granitutredningen inte heller har kunnat åstadkomma
någonting, men det är där som statsutskottets majoritet nu avser att få någon
rätsida på förhållandena.

Vidare talade herr J. B. Johansson örn den bitterhet, som skulle vara rådande
såväl bland arbetare som också bland företagare och som skulle vara motiverad
av de svårigheter, som vi ha genomlidit. Ja, det torde inte vara så märkvärdigt
att en sådan bitterhet har kunnat uppstå under årens lopp för arbetarnas
del. Det tror jag är mycket lätt förklarligt. Men jag måste säga med anledning
av herr J. B. Johanssons inlägg, att för företagarna är det nog inte
fullt så illa ställt. Jag vill erinra örn att åtminstone ett av företagen inom denna
industri även under kristiden fram till 1941 regelbundet haft ett årligt nettoöverskott,
som i medeltal motsvarar ca 50 procent av det inbetalda aktiekapitalet,
och företaget kunde 1941 till sina aktieägare utdela gratisaktier till ett,
belopp av 600 000 kronor. Detta skedde samtidigt med att företagets arbetare
i många, många fall fingo gå till fattigvården för att kunna uppehålla
livet.

Vidare skall jag säga ett pär ord till herr Wehtje. Han anförde att det är
staten som förorsakat det nuvarande tillståndet. Ja, det skulle man ju kunna
säga på sätt och vis. Det är klart att hade inte staten hjälpt stenindustrien under
hela denna långa kris, så hade stenindustrien nu inte funnits till och dess
arbetare hade antingen varit fullständigt utdöda eller borta på annat håll. Så
långt är påståendet givetvis riktigt. Men man har då att fråga sig, örn detta
varit någon önskvärd utveckling ur olika synpunkter, samhälleliga och andra.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Om förstatligande av gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)

Då hade företagen till mycket stor del fått göra konkurs och försvinna — kanske
något hade kunnat överleva på sina tillgångar och sina fonder, men industrien
hade ju praktiskt taget varit borta och problemet hade varit ur världen.
Det är uppenbart, att örn man resonerar på det sättet är det hela en enkel operation.
Så ha emellertid i varje fall inte statsmakterna resonerat, och därför
ha de hållit industrien uppe i den omfattning som den nu har. Och vi som alltjämt
äro intresserade av industrien och de landsdelar, där denna industri ända
haft en uppgift att fylla i folkförsörjningen, se inte saken på det sättet. Vi
vilja i det längsta alltjämt tro att industrien skall ha ett existensberättigande
även i framtiden.

Vad sedan beträffar herr De Geers anförande är det intressant att se att herr
De Geer alltid är mycket saklig. Han är säkerligen också kunnig på sitt område.
När han emellertid kom in på frågan örn vägbeläggningarna sträckte han
sig längre än vad jag hade tänkt att ga i denna debatt, dag skall dock inte
helt förbigå vad han yttrade. Nu förhåller det sig faktiskt på det sättet, att
under kriget och ännu alltjämt har smågatstenen inte i egentlig mening någon
konkurrent såsom vägbeläggningsmedel. Ty det finns praktiskt taget inga andra
beläggningsmedel, och de som finnas ställa sig sa ojämförligt mycket dyrare
att de inte kunna komma i fråga. Under tiden före kriget voro kostnaderna för
prima satt smågatsten i vägbana och förstklassig armerad betong ungefär lika
stora. Båda voro ett högklassigt vägbeläggningsmedel. De asfaltbeläggningar
som utfördes före kriget befinna sig som bekant nu i sådant skick, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen till årets riksdag hade begärt 9 miljoner kronor för
att reparera dessa beläggningar så att de inte helt skulle förstöras. De befinna
sig sålunda i ett mycket bristfälligt skick, under det att de omkring^ 50 mil
landsvägar, som äro stensatta med smågatsten, under hela kriget hållit sig
praktiskt taget utan reparationer. _ ^

Vidare bär här sagts, bl. a. av herr Wehtje, att staten hade stora möjligheter
såsom koljare att bestämma över hela denna industri och alltså redan nu kunde
vidtaga de åtgärder, som kunde anses vara nödvändiga. Jag vill i anledning därav
framhålla vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört i sitt yttrande över
motionen, där den säger följande: »På sätt av motionärerna, framhållits medför
den nuvarande organisationen inom gatstensindustrien, med verksamheten splittrad
på ett flertal firmor inom de olika kommunerna, vissa olägenheter. Även
för styrelsens befattning med den statliga stentillverkningen äro de nuvarande
förhållandena icke tillfredsställande, då kontrollen av tillverkning och lagerhållning
är jämförelsevis omständig.»

Detta är sålunda vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som direkt har med
dessa förhållanden att göra, sagt i sitt yttrande.

Vidare har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avgivit ett yttrande, och
det har här sagts, att det efter ett sådant uttalande skulle vara otänkbart att
kunna gå med på statsutskottets förslag. Jag vill med anledning av detta inte
undanhålla för kammarens ledamöter vad länets hövding, landshövding Jacobsson,
nyligen i ett uttalande till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
yttrat örn denna sak. Han sade den 7 maj följande: »Jag tror obetingat på en
stegrad efterfrågan på sten, när freden kommer. Här hemma har det inte stensatts
vägar ens i den utsträckning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tidigare
planerat, och det var ändå ett mycket begränsat program. I utlandet kommer
man att behöva mycket sten, bl. a. för iståndsättandet av de mångå förstörda
hamnarna. Den bohuslänska stenindustrien måste mellerud rationalisera produktionen,
de fyra storföretagen i branschen måste söka samarbeta, och .jag
tror att hotet örn förstatligande av stenindustrien är ganska nyttigt. Vilja inte
företagarna själva rationalisera, så måste staten sörja för att det blir gjort.»

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Om förstatligande av gat- och kantstensindustriema. (Forts.)

Det är sålunda landshövding Malte Jacobsson som säger dessa ord i ett uttalande
för Handelstidningen just nu.

Jag vill med vad jag nu anfört avsluta denna debatt för mitt vidkommande
och ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Andersson i Bixo har bl. a. åberopat att ett företag
har lämnat en god vinst, och han yttrade det i ett sammanhang, som antydde
att detta inte skulle ha varit så lämpligt. Det kan då förtjäna att erinras att
det finns annan stenproduktion än av gatsten och kantsten. Det tillverkas också
gravstenar och minnesvårdar och byggnadssten — en stenfabrikation som utgöres
efter uppgjorda ritningar. Beträffande det företag, som herr Andersson
i Bixo nu åberopade, har han själv tidigare förklarat, att det är det äldsta
och bäst skötta av företagen inom stenindustrien. Men det finns också fjorton
andra företag. Vi få inte höra hur det har gått för dem, men man lär kunna
utgå ifrån att för dem är resultatet sämre.

Landshövdingens i Göteborgs och Bohus län yttrande över motionen har avgivits
officiellt den 22 mars. Jag håller mig till det officiella, av honom själv
underskrivna uttalande, vari han förklarar att stenindustrien »mindre än de
flesta andra industriföretag lämpar sig för en socialisering».

Herr Lindström: Herr talman! Med herr talmannens medgivande skulle jag
vilja tillråda herrar J. B. Johansson, Ekströmer och Wehtje samt friherre De
Geer, att när de nu få fribiljetter på järnvägarna i landet resa till Bohuslän
för att på ort och ställe studera de förhållanden, örn vilka vi i dag diskutera.

Jag har varit där och besökt en hel rad av de arbetsplatser vid vilka gat- och
kantsten tillverkas. Och, herr talman, en sak kan ingen besökare på dessa
vackra platser av vårt land komma ifrån: här föreligger ett stort problem,
ett problem som framför allt måste behandlas utifrån sociala aspekter. När
man kommer dit ned träffar man en intelligent och yrkesskicklig arbetar kår,
men en arbetarkår som på grund av förhållandena har den mest pessimistiska
syn på sin egen framtid. Det är ett problem som måste lösas, och såvitt jag
kan förstå kunna inte statsmakterna svära sig fria från uppgiften att ta hand
örn detta problem. Det är det motivet jag främst har haft, då jag anslutit mig
till statsutskottets majoritet i denna fråga.

Det är klart att man kan resa många invändningar mot utskotts majoriteten
och arteman ur olika synpunkter kan diskutera problemet. Men man kommer
inte ifrån det genom det resonemang, som reservanterna i statsutskottet och
en del andra ärade ledamöter här i kammaren ha fört i dag ■— hur de argumentera
och resonera så står detta väsentliga och överskuggande faktum kvar.
Jag är övertygad om, därför att jag vet det, att Bohusläns och även landets övriga
gatstenshuggare vänta på att deras försörjningsproblem på något sätt
skall bli löst. Vi höra här i kammaren från olika samhällsgrupper, från jordbrukare
och andra, att krav framställas på att staten skall hjälpa till när
det gäller att frigöra dem från deras bekymmer. Jag frågar: är det inte lika
berättigat när denna kår gör sådana framställningar? Man säger att kåren är
liten. Den har visserligen smält samman, men skall den lida bara för den
sakens skull? Skall man överhuvud taget inte, när man ser att det här föreligger
ett problem, försöka att på något sätt lösa det?

Herr J. B. Johansson har talat örn den bitterhet som finns på olika håll
inom ^stenindustrien på grund av de rådande förhållandena. Ja, jag kan intyga,
att på arbetarhåll finnes denna bitterhet i allra högsta grad. Jag har en bror
och en svåger som tillhöra den metallarbetarkår som nu strejkar. Det är känt

Onsdagen deri 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Örn förstatligande av gat- och kant st ensindustr lema. (Forts.)
att under sådana perioder, då det råder öppen kamp på arbetsmarknaden, brukar
bitterheten vara mera påträngande än någonsin. Men jag mäste säga, med
den dagliga erfarenhet jag har av läget inom metallindustrien just nu, att dessa
mina nära släktingar inte på något sätt uttrycka sig så skarpt och så utmanande
mot sina arbetsgivare som stenindustriens alltjämt arbetande arbetare
göra när det gäller deras företagare.

Örn man har sett detta, örn man har hört vad dessa människor ha sagt, sa
kommer man inte ifrån det, det sitter i dagar och veckor och månader, att här
är det en sak som statsmakterna måste klara upp. Och kunna inte statsmakterna
göra det, så är det ett bevis för att de äro inkompetenta att lösa för medborgarna
viktiga frågor.

Detta har för mig varit bevekelsegrunden. Det starkaste argumentet mot
statsutskottets förslag är att man inte kan lägga huvudvikten på att stenindustrien
redan nu när det gäller avsättningen faktiskt är socialiserad. Detta år en
krisföreteelse. Skall stenindustrien kunna leva i fortsättningen, måste den bygga
på export. När industrien blomstrade, var det på grund av att den var en ganska
betydande exportindustri. Jag vill till alla delar understryka det resonemanget.
En svensk stenindustri kan inte leva ett blomstrande liv, om vi inte fa möjligheter
till export. Men jag vill påpeka att våra exportförhållanden nu etter
kriget under den framtid, som vi kunna överblicka, i mycket hög grad mäste
hli reglerade av staten. Det är de handelsavtal statliga myndigheter göra upp
med andra länder, som under långliga tider komma att vara grunden för praktiskt
taget hela vår export. Sålunda kommer också under jag använder
samma ord som nyss —- denna framtid exporten av stenindustriens produkter
att i huvudsak bero av statsmakternas förmåga att ordna dessa förhallanden.
Vi lösgöra oss icke från statens förpliktelser i sammanhang med detta problem
bara därigenom att vi tala örn att det är till nittio procent ett exportproblem.
Även här — jag understryker det, herr talman •— komma staten
och dess möjligheter att spela en fullkomligt dominerande roll.

En iakttagelse, som jag gjorde i Bohuslän och som har kommit mig att instämma
mycket livligt i syftet med de motioner, som detta utlåtande, baserar
sig på, är att den rationalisering inom stenindustrien, som man på vissa hall
framställer som så perfekt, när man ser den på nära håll, egentligen icke
framträder i samma förklarade ljus. Jag kom underfund med att i ett av vara
största, mest givande storbrott, nied ett underbart stenmaterial, organisationen
av arbetet i själva verket var mycket dålig. Den var ordnad, eller rättare sagt
oordnad på det sättet, att huggarna en stor del av veckan inte kunde arbeta,
enär de inte lingö fram råmaterialet till sina arbetsplatser. I början av detta
sekel då jag arbetade som sågverksarbetare, skulle vi ha blivit fullkomligt
förtvivlade, örn den industrien — vid den tiden — varit så svagt organiserad,
att vi skulle ha nödgats att av sådana anledningar inställa vårt arbete och fa
våra förtjänster sänkta. På grund av min iakttagelse i Bohuslän var jag, herr
talman, fullkomligt på det klara med att .en översyn av möjligheterna^ att rationalisera
gatstens- och kantstensindustrien är i allra högsta grad pakallad.

Industriens representanter lia gjort utredningar och överlämnat dem till
statsutskottet. De lia däri målat med sina vackraste färger. Det kan jag mycket
viii förstå, ty det är naturligtvis inte bara en teoretisk konflikt utan även
en intressekonflikt, och företagens representanter önska självklart försvara
sina positioner mot det allmänna intresse som här framträder. De ha i sina
utredningar försökt att bevisa, att den svenska gat- och kantstensindustrien i
fråga örn utrustning star pa höjden av vad nutiden kan prestera. Jag tvekar
inte att säga att detta säkerligen är alldeles riktigt när det gäller utrustning
med moderna maskiner för denna industri. Det stämmer fullkomligt, med verk -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Om förstatligande av gat- och kant stensindustr ienna. (Forts.)
ligheten. Men rationaliseringen brister på två punkter. Dels är, som jag redan
har angivit, arbetets organisation icke rationellt genomförd, och dels finns det,
som min ärade vän på bohusbänken, som själv är fackman, har framhållit, ingen
förnuftig planering av driften överhuvud taget. Den är utlagd mer eller
mindre slumpartat pa ett alltför stort antal företag, som — det måste var och
en som har sett dem medge — icke kunna arbeta på ett tillräckligt rationellt
sätt. Det är också för mig ytterligare ett skäl för att tillråda den utredning
som statsutskottet här har föreslagit.

Kammaren har naturligtvis redan märkt det, men jag vill understryka, att
det s. k. socialiseringskrav, som återfinnes i utskottets kläm, egentligen är ett
utomordentligt försiktigt socialiseringskrav. Utskottets majoritet vill att
riksdagen skall »i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande rationalisering av den svenska gat- och kantstensindustrien
med beaktande därvid huruvida ett förstatligande av densamma
kan vara påkallat». Det är ju inga order som riksdagen, om utlåtandet bila-lies,
ger Kungl. Maj :t att sätta i gång en utredning som skall utmynna i en
socialisering. Det är fråga örn ett förutsättningslöst betraktande av detta prohleni;
När man måste erkänna, att alla sociala, indikationer, som kunna önskas,
öreligga för att man skall göra en undersökning av förhållandena, förstår
jag inte att man skall vara så tveksam som man varit på många håll. För mili
a! j i i om J''a^ tillhörde utskottsminoriteten och dess anhängare, tycka

att det skulle vara en fördel, att man fick till stånd denna utredning, så att
man erhöll ett hållbart material, på vilket man kunde grunda sina omdömen.
Jag vill inte insinuera det — jag är en mycket snäll och hygglig man egentlienen
det verkar nästan som om utskottsminoritetens förespråkare av
någon anledning skulle frukta för denna allsidiga och förutsättningslösa utrednm®r
Ae sa f^rka argument som de här förebära, får jag närmast den

uppiattmngen att denna fruktan borde vara fullkomligt överflödig.

Vi ha, herr talman, här ett allvarligt socialt problem. Det måste utredas.

• me n sanfras- grund av att jag har denna fasta övertygelse, yrkar
jag bifall till statsutskottets hemställan i detta ärende.

I herr Lindströms yttrande instämde herrar Wagnsson, Robert Berg, Gustaf
Karlsson, Mattsson, Sjödahl och Schlyter samt fru Sjöström-Bengtsson.

Ordet lämnades för kort genmäle till friherre De Geer, som anförde: Herr
talman! Herr Lindström påpekade, vilket jag vet förut, att han är en snäll
och hygglig man. Jag har det intrycket, att han inte bara är snäll och hygglig,
utan. också mycket eftertänksam när det gäller sådana här problem. Han
är nog inte i sitt innersta fullt så övertygad som det kan synas örn att det vore
lyckligt för staten, örn det bleve en verklig socialisering av denna näringsgren.
Han talar visserligen örn rationalisering, som det ju ofta brukar talas örn i
dessa dagar i samband med socialisering, men han tycks själv känna på sig, att
det inte skulle räcka med att skaffa nya maskiner o. d., utan han ansåg tydligen
att det var ^nödvändigt, att staten med sin stora kraftiga hand skulle
ordna exporten på något sätt, sa att industrien skulle kunna bli bärkraftig.
”+iiI°1nS^e bero på att han ansåg, att staten skulle vara tvungen att upprätthålla
sådana exportpriser, som endast staten kan göra genom att eventuellt
någonting annat tillbakasättes.

Herr Heiding: Herr talman! När vi diskuterade denna fråga inom ut skottet,

framhöll jag att den största faran när det gällde ett förstatligande av
stenindustrien skulle ligga däri, att man ville koncentrera denna industri till

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Om förstatligande av gat- och hantstensindustrierna. (Forts.)
endast ett fåtal platser. Ja g nämnde vidare i utskottet, att det troligen var
motionärernas mening, att sådan industri endast skulle få bedrivas i Bohuslän
och kanske på några få platser på annat håll. Således skulle med all säkerhet
sådan industri upphöra i Småland, det landskap där jag hör hemma, ty det
är klart att skall man driva denna industri i statlig regi, komma alla de små
företagen att upphöra. Därför har jag också varit betänksam inför den utredning
som här är föreslagen.

Visserligen lia motionärernas krav så att säga något mildrats, örn man ser
på klämmen i utskottets utlåtande. Herr Lindström framhöll också, att det
inte var fråga örn något direkt förstatligande, utan endast örn en förutsättningslös
utredning, huruvida ett förstatligande kunde vara av behovet påkallat.

När det är en så pass liten industri som det här är fråga örn — den sysselsätter
för närvarande endast ettusen man — är det ju tydligt att man vill göra
allt för att hjälpa dem, som lia detta arbete, och dem, som även förut varit
sysselsatta därmed, så att de kunna få arbete i fortsättningen. Men jag undrar.
örn man gör det genom det förslag som här föreligger.

Herr Lindström framhöll, att det var två anledningar till att han ville lia en
utredning örn förstatligande, nämligen dels att organisationen var dålig och
dels att det på det liela taget inte förefanns någon förnuftig planering. Jag
kan inte tänka mig att det skulle bli bättre i dessa avseenden, i händelse staten
skulle överta industrien.

Det brukar i regel aldrig förekomma, att nian begär en utredning örn ett
förstatligande, då en industri eller ett företag går dåligt, utan det brukar vara
tal örn förstatligande, när den går mycket bra och staten ser att den kan få in
mycket pengar. I detta fall är det en social fråga, som man behöver utreda,
nämligen huruvida man kan åstadkomma bättre förhållanden och arbete för
dem, som inte kunna sysselsättas vid dessa industrier.

Det är ju alldeles tydligt att när det gäller en sådan här fråga, ser man på
den sådan den är för tillfället. Men man får inte bedöma frågan endast på
grundval av hur den för tillfället gestaltar sig, utan man får tänka på att det
blir ändrade förhållanden när kriget nu har upphört. De nuvarande förhållandena
vid stenhuggerierna ha ju berott på kriget och på att exporten inte har
kunnat fortgå. Företagen ha ju under kriget endast fått avsättning för sina
produkter på den inhemska marknaden och endast i en jämförelsevis ringa utsträckning.

Jag skulle för min del inte ha något emot att frågan utredes. men det förslag,
som här föreligger örn en utredning i syfte att få ett förstatligande till
stånd, kan jag inte vara med örn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Örn förstatligande av gat- och kantstensindustrlema. (Forts.)

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig fran sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Jolian Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 38.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Om befrielse Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 43, i anledning av väckta
fr°ånmaZ9skatt “ot,10“er angående befrielse för kyrka, landsting, kommun eller annan meri^
testa- mt?het ävensom hushållningssällskap från erläggande av arvsskatt vid testamentsförvärv
Hl Glits förvärv.

I två likalydande motioner, 1:172 av herrar Dahlström och Källman samt
11:282 av herr Mattsson, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i 1941 års förordning örn arvsskatt och gåvoskatt, att kyrka, landsting,
kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap befriades från
erläggande av skatt för testamentsförvärv.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 172 av herrar Dahlström och Källman samt
II: 282 av herr Mattsson angående befrielse för kyrka, landsting, kommun eller
annan menighet ävensom hushållningssällskap från erläggande av arvsskatt
vid testamentsförvärv icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Dahlström: Herr talman! Jag ber att till bevillningsutskottet få uttrycka
mm tacksamhet för det intresse utskottet har ägnat den ifrågavarande
motionen. Jag är glad över att de hörda myndigheterna ha haft ungefär samma
mening som motionärerna angående ändring av dessa sakförhållanden. De ge
mig aniee ning att tro att den tid inte skall ligga så långt avlägsen, då motionärernas
önskemål i detta fall kan uppfyllas.

Då jag på grund av motionens formulering inte kan yrka bifall därtill, vill
jag uttala d_en förhoppningen, att man vidtar sådana åtgärder, att hithörande
spörsmål ordnas på ett förnuftigare och mera praktiskt sätt än för närvarande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Äng. andrin- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 44, i anledning av väckar
i förord- ta motioner angående ändringar i förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) örn
ningen om nöjesskatt.

nöjesskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 83 av herrar Bror Nilsson och Gustavson

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Äng. ändringar i förordningen örn nöjesskatt. (Forts,
samt II: 102 av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning angående ett överförande av
nöjesskatten till en statens kulturfond; samt

2) motionen II: 283 av herr Johanson i Norrköping m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
frågan örn slopande av nöjesskatten på amatöridrottstävlingar måtte skyndsamt
utredas och förslag i denna riktning föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 83 av herrar Bror Nilsson och Gustavson
samt II: 102 av herr Pettersson i Dahl m. fl. angående utredning örn överförande
av nöjesskatten till en statens kulturfond icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 283 av herr Johanson i Norrköping m. fl. angående utredning
om slopande av nöjesskatten på amatöridrottstävlingar icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande betänkande
skulle företagas till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! I egenskap av motionär och då ledamoten
av andra kammaren herr Jonsson i Skedsbygd vid utskottets utlåtande fogat
en blank reservation, skall jag be att få säga några ord utan att ändock göra
något yrkande.

Med berömvärd snabbhet har den nöjesskatteutredning, som finansministern
den 20 oktober 1944 fick bemyndigande att tillsätta, utfört sitt uppdrag. Enligt
vad som upplyses i utskottsutlåtandet avgav nämligen denna utredning sitt utlåtande
redan den 10 februari i år. Utskottet är också i tillfälle att referera utlåtandets
innehåll och även att kunna säga, att detsamma är föremål för ett
fortsatt övervägande inom finansdepartementet. Under sådana förhållanden är
det förståeligt, att utskottet inte velat göra något uttalande i frågan eller framkomma
med några förslag. Därtill blir det ju tillfälle, när Kungl. Maj:t framlägger
proposition i ärendet.

Jag skall endast tillåta mig att nu göra det uttalandet, att jag hoppas att
Kungl. Maj :t skall finna den av de sakkunniga föreslagna delen av nöjesskatten,
som skulle avsättas till en kulturfond, nämligen tre procent, vara orimligt liten.
Vår motion innebar, att hela nöjesskatten skulle användas för kulturellt ändamål.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Eöredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner angående förbättring av uppskjutna
pensioner åt vissa f. d. folk- och smaskollärare;

nr 43, i anledning av väckta motioner om fyllnadspension åt vissa förut
varande befattningshavare hos nedlagda Bjärred—Lund—Harlösa järnväg;

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 era.

nr 44, i anledning av väckta motioner om rätt till familjepension i vissa fall
för utom äktenskap födda barn efter befattningshavare eller arbetare i statens
tjänst; !

nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställningar angående försäljning
till telegrafverket av riksbankens fastigheter i Kalmar och Karlskrona;
samt

nr 46, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn bemyndigande
att tillsätta högst sex tjänster i riksbanken i lönegraden RA 16.

.Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. tillstånd Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning av Kungl.
sjuka^aJ :^s proposition med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken.

att ingå Genom en den 16 februari 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proä
tenskap. position, nr 77, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn
ändring i giftermålsbalken.

I Kungl. Maj:ts förevarande förslag var 2 kap. 5 § så lydande:

(''Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Ej må den träda i äktenskap, som Den, som är sinnessjuk eller sinnesär
sinnessjuk eller sinnesslö. slö, må ej ingå äktenskap, med mindre

Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande proposition, nr 77, måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herr Karl Johan Olsson och fru SjöströmBengtsson,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! När jag jämte en annan ledamot av
utskottet antecknat en blank reservation till detta utlåtande, innebär det inte
att jag hyser någon annan uppfattning än utskottet därom, att den kungl, propositionen
bör bifallas. Jag har gjort det för att få möjlighet att understryka
det önskemålet, att Kungl. Maj :t mycket restriktivt tillämpar de föreslagna bestämmelserna.

Denna lagändring innebär ju att det skall bli möjligt för Kungl. Maj:t att
genom dispens medgiva sinnessjuka och sinnesslöa att få ingå äktenskap. Justitieministern
har i motiveringen uttalat, att det som regel bör förutsättas, att sterilisering
skall föregå ett sådant medgivande, även örn han med hänsyn till vissa
gränsfall inte har ansett att det bör inskrivas i själva lagtexten. Jag har ingen
rädsla för Kungl. Maj:ts förslag i och för sig och har inte ställt och tänker inte
ställa något yrkande örn ändring av lagtexten. Men jag kan ändå inte värja mig
för den tanken, att det kan uppstå en risk för att medgivandet utnyttjas längre
än man inom utskottet och kanske till och med längre än justitieministern har
önskat. Örn det nämligen skulle bli på det sättet, att Kungl. Maj :t vid tillämpningen
av denna bestämmelse skulle låta allt för mycket leda sig av de uppfattningar,
som finnas inom den psykiatriska vetenskapen, finns det uppenbarligen
en viss risk härför. När jag säger detta, så tänker jag bl. a. på det referat, som
ges i propositionen på s. 20 av ett yttrande från Svenska psykiatriska föreningen,
som utttalar, »att de högstående imbecilla, som lagförslaget avsåge att hjälpa
till äktenskap, ej utan vidare borde förutsättas få en avkomma, som vore intel -

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Äng. tillstånd för sinnessjuka m. fl. att ingå äktenskap. (Forts.)
lektuellt underlägsen dem själva», varefter föreningen tillägger, att »det kunde
för dem och deras äktenskapliga lycka vara av betydelse, att de finge ett eller
flera barn». Jag måste säga att det avgörande i det här fallet val inte får vara
den äktenskapliga lyckan hos dem, som denna lag — möjlighet till äktenskap
kan komma i fråga för, utan i främsta rummet bör väl hänsyn tas till barnen.
Jag menar, att psykiatriska föreningen är på glid mot en ståndpunkt, som förefaller
mig en smula äventyrlig. Det är närmast detta uttalande som har föranlett
mig att begära ordet.

Justitieministern deklarerar visserligen som sin mening att sterilisering i regel
skall krävas, men det synes mig, som örn han åtminstone i någon mån svävar
på målet i motiveringen. Nederst på s. 26 och överst på s. 27 i den kungl, propositionen
tar han upp frågan om äktenskap mellan en sinnessjuk eller sinnesslö
och en icke steril, själsligt fullvärdig person. Han hänvisar till uttalanden av
1941 års befolkningsutredning m. fl. institutioner. Befolkningsutredningen har
sagt, att »dylika äktenskap av befolkningspolitiska hänsyn ej borde tillåtas».
Svenska läkaresällskapet uttalar, »att de allmänna befolkningspolitiska synpunkterna
i dessa tämligen sällsynta fall vöre av mindre betydelse». För egen
del uttalar departementschefen: »Enligt min mening bör den nämnda befolkningspolitiska
synpunkten beaktas vid prövningen av dispensansökningar, men
det synes av hänsyn till de enskilda icke rimligt att utesluta, möjlighet att medgiva
dispens även i sådana fall då den andra parten är själsligt fullvärdig.»

Men något tidigare i propositionen behandlas en annan härmed besläktad
fråga, nämligen örn dispens i det fallet, att en sinnessjuk eller sinnesslö, som vill
gifta sig, skulle få hand örn vårdnaden örn andras barn. Där uttalas fullt riktigt
att eftersom sinnessjuka och sinnesslöa mäste anses olämpliga att handha vårdnaden
örn barn, bör sterilisering uppställas som villkor för dispensen.

Jag tycker att de två uttalandena inte gå riktigt ihop. Ty är det så i det
ena fallet, att man med hänsyn till vårdnaden^om barnen kräver sterilisering
som absolut villkor, synes det mig att man måste göra det även i det andra
fallet. Även där kan det ju tänkas bli fråga örn barn och barnuppfostran.

Jag har bara velat påpeka detta, så att det blir beaktat. I stort sett har jag
ingenting att invända mot justitieministerns resonemang, och ^ jag förstår nog
att han har ungefär samma uppfattning som jag i denna fråga. Jag tänker
emellertid på de framtida konsekvenserna — det kommer.andra justitieminstrar
och andra régeringar, och man vet inte vad den psykiatriska vetön ska peil kommer
att hitta på i framtiden — och anser det vara klokt att säga ifrån detta vid
antagandet av propositionen. För min del har jag i varje fall, herr talman, intet
annat yrkande än örn bifall till utsKottets förslag.

Häri instämde herr Sandegård och fru Sjöström-Bengtsson.

Herr Schlyter: Herr talman! Herr .Karl Johan Olsson har i utskottet framfört
samma synpunkter som nu, och han mötte där inte någon motsägelse.. Att
utskottet inte upptagit dem i sitt yttrande, har helt enkelt berott, därpå, att
utskottet inte fann, att justitieministerns slutliga uttalande^i propositionen gav
anledning till att göra någon särskild erinran. Jag har således, herr talman,
ingenting att invända mot den utveckling av sina synpunkter, som herr Karl
Johan Olsson här lämnade, och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggfiingen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Ang. ändringi
strafflagens
bestämmelser
örn straffrihet
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i 5 kap. strafflagen,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 2 mars 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 207, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och
internering i säkerhetsanstalt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första hammaren:
nr 357 av herr Karl Johan Olsson, samt

inom andra hammaren:

nr 520 av herr Rylander m. fl. och

nr 555 av herr Törnkvist.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
. .. 1 riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra. vidtagas i de genom förevarande proposition framlagda förslagen till lag
örn ändring i 5 kap. strafflagen och lag örn ändrad lydelse av 33 § strafflagen
tor krigsmakten — måtte för sin del antaga tre under punkten införda, med
t—o betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande ämnen B)

att motionerna I: 357, II: 520 och II; 555 måtte anses besvarade genom
utskottets hemställan under A). I

I förslaget till lag om ändring i 5 kap. strafflagen hade 5 och 6 §§ i nämnda
kapitel erhållit följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Gärning, som begås av sinnessjuk
eller den som till sin sinnesbeskaffenhet
är att jämställa med sinnessjuk,
vare strafflös. Samma lag vare i fråga
örn gärning, som begås av sinnesslö.

(i utskottets förslag:)

Ej må någon fällas till ansvar för
gärning, som han begår under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöa
eller annan själslig abnormitet av så
djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom.

Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är
tran sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i
det tillståndet begär.

6 §.

Begås brottslig gärning av någon,
som till sin sinnesbeskaffenhet avviker
från det normala, ehuru han ej
är strafflös enligt 5 §; pröve domstolen,
efter omständigheterna, örn och
i vad män straffet må nedsättas under
vad i allmänhet å gärningen följa
bort.

Samina lag vare i fråga örn brottslig gärning som begås av någon, vilkens
själsverksamhet utan hans eget vållande tillfälligt rubbats, ehuru han ej är
strafflös enligt 5 §.

Begär någon brottslig gärning under
inflytande av annan själslig abnormitet
än i 5 § avses, må straffet, när
särskilda skäl därtill föranleda, nedsättas
under det lägsta straff, som för
gärningen är stadgat.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser om straffrihet m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Trots att här föreligger ett enhälligt
utlåtande från första lagutskottet, anser jag mig nödsakad att några minuter
ta kammarens uppmärksamhet i anspråk. Jag gör det med hänsyn dels till
den vikt, som denna fråga har, dels till de ändringar, som första lagutskottet
har föreslagit i den kungl, propositionen.

Det gäller här frågan om straffriförklaring av personer, som gjort sig skyldiga
till brottsliga handlingar. Det finns väl knappast något område inom
strafflagstiftningen, där det har rått och fortfarande råder så mycket strid
som just på detta. Meningarna äro delade bland de speciellt sakkunniga på
området, psykiatrikerna, meningarna äro delade bland juristerna, och bland
lekmännen äro nog uppfattningarna ganska olikartade. I varje fall har man
inte där någon säker uppfattning örn vad som är det bästa i detta hänseende.

Trots att det råder så delade meningar på detta område har nu första lagutskottet
kunnat enhälligt samla sig örn en mening, och jag vill gärna uttala
min glädje över att det varit möjligt för utskottet att samman jämka de säkerligen
även där befintliga stridiga meningarna i denna fråga. Men denna min
tillfredsställelse över att första lagutskottet blivit enhälligt kan inte sträckas
så långt, att jag direkt kan uttala min glädje över de ändringar, som utskottet
har föreslagit i propositionens lagtext. Jag kan inte finna, att allt vad som
här har föreslagits är förbättringar. Åtskilligt av vad som har lagts fram från
utskottets sida är nog diskutabelt.

Man kan naturligtvis fråga sig, örn detta har varit den rätta tidpunkten
att komma fram med ett lagförslag, som innebär ändrade regler i fråga örn
sinnesundersökning och straffriförklaring av brottsliga personer. Här försiggå
för närvarande utredningar på områden, som stå detta mycket nära. Den sittande
strafflagberedningen är sysselsatt med en översyn av hela vårt straffsystem,
och det är självfallet, att det resultat, som strafflagberedningen kan
komma till, kan få stort inflytande på den framtida utformningen även av
reglerna beträffande straffriförklaring. Därtill kommer, att åtminstone en
lekman har en stark känsla av att vetenskapen på detta område ännu inte nått
fram till sina slutgiltiga positioner, utan att här försiggår en utveckling, som
kan leda till helt nya synpunkter på detta problem.

Trots att alltså utredningar pågå på närgränsande gebit och trots att kanske
ännu oklarhet råder inom vetenskapen, har jag ansett det vara angeläget att
nu lägga fram ett förslag örn ändrade bestämmelser på detta område. Det är
huvudsakligen två skäl, som lia föranlett mig att lägga fram detta förslag.
Det ena skälet är det, att det uppstått en djup klyfta mellan den nuvarande
lagstiftningen och den praxis, som under de senaste åren har tillämpats på
detta område. Våra regler för straffriförklaring härstamma ju från 1864 års
strafflag, och de lia sedan dess förblivit praktiskt taget oförändrade. Då man
en gång skrev dem, syftade man till att endast sådana personer, som för gemene
man framstodo såsom sinnessjuka eller sinnesslöa, skulle undgå straff, alltså,
som det heter, bli strafflösa och i stället omhändertas av sinnessjukvården. Nu
veta alla, som något lia följt utvecklingen på detta område, att under de senaste
årtiondena utvecklingen gått i den riktningen, att allt större grupper av abnorma
personer ha förts in under de bestämmelser, enligt vilka straffriförklaring
skall äga rum. Den praxis, som har tillämpats under de. sista årtiondena,
står inte i någon mån i överensstämmelse med ordalagen i den lag.-stiftning, som gäller på detta område, och det är ju en allmän erfarenhet, som
knappast behöver utvecklas, att det är olyckligt, när praxis avviker alltför
mycket från lagstiftningen. Det leder undan för undan till allt mindre respekt
för den gällande lagtexten. Redan detta är alltså enligt min mening ett starkt
skäl för att man nu försöker att få klarare linjer i lagen.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser örn sträf frihet m. m. (Forts.)

Det andra skälet, som enligt min mening också är ganska avgörande för att
man trots oklarheten nu bör försöka att få ett bättre sakernas tillstånd är,
att det under de sista åren hänt någonting på fångvårdens område, och det
händer fortfarande någonting där. Här har under de senaste åren förekommit en
målmedveten strävan att försöka differentiera behandlingen inom fångvården
och där skapa nya former för omhändertagande av de personer, som dömts
för brott. Man vill försöka skapa sådana former, att man bättre än tidigare
kan tillgodose de olika önskemål nied hänsyn till klientelets läggning och dylikt,
som framkomma. Här ha införts till tiden obestämda straff, här ha
införts bestämmelser örn ungdomsfängelse, och här ha kommit en hel del andra
reformer, som göra, att fångvården på ett helt annat sätt än tidigare nu har
möjlighet att ta hand örn det klientel, som dömes enligt strafflagen. Detta gör
också, att man enligt min mening bör se till, att straffriförklaring inte tillg-ripes
i fall, då fångvården är fullt kapabel att på lika tillfredsställande sätt
ta hand om klientelet.

Det är huvudsakligen dessa två skäl, som ha gjort, att jag nu har lagt fram
det föreliggande lagförslaget,

Nu frågar man sig med rätta: vad syftar detta lagförslag till? Syftar det
direkt till att inskränka på straffriförklaringarna, eller syftar det bara till att
bringa lagtexten i överensstämmelse med den praxis, som under senaste tiden
har tillämpats här i vårt land? Jag kan säga, att det syftar åt båda hållen.
Det har till syfte att inskränka straffriförklaringarna, men det har också till
syfte att bringa lagstiftning och praxis närmare varandra.

Där kommer man in på hela frågan örn vart vår strafflagstiftning syftar.
Vad vilja vi nå med alla de reaktioner mot brottsliga gärningar, som vi på
olika sätt stadga i vår lagstiftning? Jag skall inte gå in på de filosofiska spekulationer,
som detta kan ge anledning till. Jag vill bara framhålla, att örn
man ser hela denna lagstiftning ur individens synpunkt, bör den inte ha mer
än ett syfte, nämligen att finna den reaktion, som bäst leder till att den brottslige
återföres till ett ordnat samhällsliv. Hade man bara att ta hänsyn till
den enskilde, skulle man alltså i alla de olika fallen anpassa samhällsreaktionen
mot den, som begått en brottslig gärning, efter vad som behövs för att
denne åter skall kunna bli en social individ, en samhällsmedborgare i god
mening. Dit syfta både de åtgärder, som vidtas inom fångvårdens ram, och de,
som vidtas inom sinnessjukvårdens ram.

Nu kan man emellertid, tyvärr kan jag säga, inte bara bygga på hänsynen
till vad som skulle erfordras för den enskilde. Man har också något, som vi
jurister bruka kalla de allmänpreventiva synpunkterna. Man måste ta hänsyn
till hur tillämpningen av lagstiftningen inverkar på andra individer, hur den
inverkar på personer, som kanske befinna sig i samma ställning som den dömde,
som kunna ställas i samma situation, inför samma frestelser som han. Vi
måste ta en viss hänsyn till de allmänpreventiva synpunkterna, och det är
kanske det, som gör, att man på sista tiden har börjat bli något ängslig för
frekvensen av straffriförklaringar. Man har känt en viss oro för att genom
dessa ideligen återkommande straffriförklaringar avtrubbas strafflagens betydelse
och dess inverkan på den stora allmänheten.

Den allmänna opinionen har visat en ganska växlande inställning till strafffriförklaringarna.
Man har reagerat mot dem, men man har gjort det ur helt
skilda synpunkter. För bara något årtionde tillbaka hördes mycket ofta klander
från allmänna opinionen mot då förekommande straffriförklaringar. Man
reagerade mest mot dem ur den synpunkten, att man sade, att sinnesundersökningar
och straffriförklaringar användas för att kunna rädda förmögna förbrytare
eller brottslingar ur de högre samhällsklasserna från att komma i

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser om straffrihet m. m. (Forts.)
fängelse. Här, sade man, tillgripes i stället en straffriförklaring, så få de komma
in på sinnessjukhus en tid och skrivas ut efter någon kortare tid samt ha
då sluppit den vanära, som det innebär att ha suttit i fängelse.

Nu för tiden reagerar man också mot straffriförklaringar, men på mångå håll
ger man nu en helt annan motivering för reaktionen mot straffriförklaringarna.
Man gör gällande, att nu straffriförklaras folk och omhändertas av sinnessjukvården
och därmed är det slut med rättssäkerheten för dem. Örn de dömas till frihetsstraff
i sex månader, ett år eller vad det kan bli, veta de, vad de ha att rätta
sig efter. När deras tid är ute, skrivas de ut och äro fria medborgare igen,
men bli de straffriförklarade och tas in på sinnessjukhus, kan ingen^ människa
föreskriva någon fix tid, när de skola ut, utan det blir beroende pa läkarens
omdöme och —- enligt vad man ofta säger — godtycke, när individen får sin
frihet igen. Man kan alltså säga, att opinionen svängt örn här.

Nu kan man naturligtvis ställa den frågan: ha straffriförklaringarna här i
landet varit av för stor omfattning eller inte? Det är en fråga, som varken jag
eller någon annan kan direkt besvara. Det beror helt och hållet på ur vilka
synpunkter man ser detta problem. Men man kan säga, att det är en svaghet
för en strafflagstiftning och ett straffsystem, örn det går så långt, att det nästan
endast blir i undantagsfall som man tillämpar strafflagens bestämmelser om reaktion
mot brottsliga handlingar. Örn undantaget blir det normala så till vida,
att straffriförklaring förekommer oftare än ådömande av straff, då det gäller
allvarliga brott, är det en svaghet i strafflagstiftningen. Det mäste ur denna synpunkt
vara önskvärt att de reaktioner, som tillgripas mot brottsliga gärningar,
hålla sig inom strafflagstiftningens ram, att man tillgriper sådana åtgärder, som
strafflagen stipulerar för överträdelse av de gällande lagarna, och att man endast
då särskilda skäl tala därför går till en straffriförklaring och bryter sig ut ur
själva straffsystemet. Det måste därför ur strafflagstiftarens synpunkt vara
önskvärt, att man i stället för att flytta en hel mängd individer utanför strafflagstiftningen
försöker att ordna straffverkställigheten så, att inom strafflagens
reaktionssystem kunna rymmas så många som möjligt av dem, som begå
brottsliga gärningar.

Nu tror jag, om jag har fattat saken rätt, att första lagutskottet delar
dessa mina allmänna synpunkter på frågan örn brott och straff och frågan
om straffriförklaring eller ådömande av straff. Jag tolkar första lagutskottets
utlåtande så, att utskottet inte bara ansluter sig till dessa allmänna principer,
utan även har godtagit den uppfattning, som ligger till grund för den i propositionen
intagna lagtexten. Men utskottet har gjort vissa jämkningar. En av
dem gäller — örn jag nu först håller mig till straffriförklaringen — omfattningen
av de grupper, som böra straffriförklaras, och en annan gäller förhållandet
mellan abnormtillståndet och brottet, den s. k. kausaliteten.

Hörande vilka personer, som böra straffriförklaras, äro utskottet och jag
ense till att börja med, nämligen då det gäller sinnessjuka och sinnesslöa. Det
finns, tror jag, inte någon människa i detta land, som anser, att en klart sinnessjuk
person bör ådömas straff och sättas i fängelse, utan en sådan person
bör självfallet omhändertas på sinnessjukhus och behandlas av läkare. Jag
tror inte heller, att någon reagerar mot att en klart sinnesslö person, som företer
en höggradig underutveckling, inte ådömes straff, utan i stället tas örn hand
på en anstalt, som är avsedd för en sådan person. Tvisten gäller alltså inte
de sinnessjuka eller de sinnesslöa utan de s. k. psykopaterna, en grupp av
abnorma, som särskilt under de senaste årtiondena ha i hög grad uppmärksammats
av psykiatrikerna och i fråga örn vilkas behandling meningarna ha
brutit sig så starkt.

Jag skall inte ge mig in på någon vetenskaplig förklaring av vad psyko Första

kammarens protokoll 19Ji5. Nr ''iih. 7

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser om. strafallet m. m. (Forts.)
pater är. Man brukar ge den definitionen, att psykopater äro sådana personer,
hos vilka abnormiteten inte ligger på det intellektuella området utan på viljeoch
känslolivets område. Det är sådana där viljesvaga eller känslokalla personer,
som i hög grad avvika från vad som är att anse såsom det normala.

Under förberedelserna till denna proposition och även i utskottet har striden
stått örn huruvida sådana personer, som intellektuellt kunna vara tämligen
fullvärdiga men som på känslo- och viljelivets område inte äro fullvärdiga,
böra omhändertas av fängelsemyndigheterna, alltså behandlas som vanliga
individer, örn de begått brott, eller örn de böra tas örn hand av sinnessjukvården.

Strafflagberedningen, vars förslag ligger till grund för den kungl, propositionen,
ansåg, att endast sinnessjuka och sinnesslöa skulle bli straffriförklarade.
Psykopaterna skulle behandlas som vanliga människor, alltså med de vanliga
straffrättsliga reaktionerna. I det förslag till lag, som remitterades till lagrådet,
hade jag tagit in en bestämmelse, att vissa grupper av psykopater
skulle kunna straffriförklaras. Jag gick där på den principen, att personer,
som avveko så mycket från det normala, att de behövde särskild vård — och
därvid syftade jag givetvis på särskild medicinsk vård — skulle straffriförklaras
och omhändertagas av sinnessjukvården, under det att psykopater, som
inte behövde medicinsk vard, skulle omhändertagas av fångvårdsmyndigheterna
och behandlas på vanligt sätt.

Detta^ förslag, som alltså anknöt till vårdbehovet, blev mycket illa åtgånget
av lagrådet. Jag är inte övertygad örn att lagrådets kritik är riktig och befogad
där. Jag tror fortfarande, att vi ha den bästa skiljelinjen i det medicinska
vårdbehovet och att detta bör vara det avgörande, men det är mycket
möjligt, att jag här är något före min tid och att den tanke, som ligger till
grund för det till lagrådet remitterade förslaget, inte kommer att bli godkänd
förrän örn kanske ännu ett. decennium eller två. Att vi så småningom komma
fram till en sådan linje är jag övertygad örn.

På grund av den starka kritik, som riktats mot förslaget från lagrådet,
ansåg jag mig böra göra en modifiering av lagtexten, som enligt min mening
inte skulle innebära någon, ändring i det sakliga innehållet. Jag föreslog, att
inte bara sinnessjuka och sinnesslöa skulle straffriförklaras, utan även sådana
abnorma, som avveko så mycket från det normala, att de voro att jämställa
med sinnessjuka. Jag menar då, att sådana psykopater, som förete en så grov
psykopati, att det medicinska vårdbehovet framträder med alldeles särskild
styrka, böra kunna straffriförklaras.

Nu har första lagutskottet företagit en ändring av lagtexten där och föreslår,
att man endast ^skall straffriförklara sådana psykopater, vilkas själsliga abnormitet
är av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.
Det är en. skärpning av ordalagen i förhållande till det förslag, som
framlagts i propositionen, och jag har en känsla av att första lagutskottet
även syftar till att det i praxis skall bli en snävare tillämpning än vad som
varit avsett enligt propositionen. Men jag vill här ställa en fråga till första
lagutskottet, speciellt till dess ärade ordförande, angående tolkningen av utskottets
skrivsätt här. Jag gör det inte av nyfikenhet för egen räkning, utan
jag gör det, därför att jag anser, att det är av mycket stor betydelse för den
praxis, som nu skall utbildas med ledning av den nya lagen, att få veta, hur
upphovsmännen till denna lagtext se på frågan.

Man har i utskottsutlatandet sagt, att då man talar örn de själsligt abnorma,
s?1?1 åro sinnessjuka eller sinnesslöa, syftar man på vissa organiska defekttillstand
och svårare neurotiska sjukdomstillstånd. Men sedan säger man, att
man också syftar på andra därmed jämförliga, med sinnessjukdom nära

Onsdagen den 30 maj 1045 em.

Nr 24.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser om sträf frihet rn. m. (Forts.)
likartade fall. Jag skulle vilja lia ett klart besked från utskottets sida, huruvida
man avser även de s. k. konstitutionella psykopaterna, alltså personer, som
från början lida av vissa konstitutionella defekter, som ha lett till att deras
sinnesförfattning avviker i hög grad från det normala. Jag har nämligen
med det framlagda lagförslaget avsett, att även konstitutionella psykopater,
när psykopatien är av mycket grov natur, skola kunna straffriförklaras och
alltså omhändertas av sinnessjukvård, men att det skall ske i mycket begränsad
utsträckning, endast då starka skäl tala för att det medicinska vårdbehovet
dominerar så mycket, att fångvården bör vika.

Det är den ändring, som utskottet har vidtagit i fråga örn omfattningen.

Utskottet har även, som jag nämnde, gjort en ändring i fråga örn kausaliteten.
Jag hade föreslagit att en person, örn han är sinnessjuk, sinnesslö eller grov
psykopat, inte skall ådömas straff. Utskottet har emellertid sagt, att straff
icke skall inträda, örn en person begått en brottslig handling under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet. Utskottet
konstaterar alltså, att det skall kunna påvisas ett samband mellan sinnessjukdomen
eller de andra abnormtillstånden och den brottsliga gärningen —• endast
i detta fall skall straffrihet inträda. Straff skulle däremot drabba en person,
som väl vid domens avkunnande är sinnessjuk och kanske varit det även
tidigare, men beträffande vilken inte kan påvisas något samband mellan sinnessjukdomen
och den brottsliga handlingen.

Jag tror nu inte, att denna fråga har någon större betydelse i praktiken -—- i
nittionio fall av hundra kommer domaren givetvis att presumera ett samband
mellan sinnessjukdomen och den brottsliga handlingen. Det kan ju emellertid
uppkomma fall, då man inte kan påvisa eller presumera ett dylikt samband,,
och då kan det naturligtvis råda delade meningar örn huruvida en straffriförklaring
bör inträda eller inte. Enligt min mening hade det varit lika bra att
taga propositionens förslag i denna del och att inte fästa avseende vid något
kausalsamband. Det kan enligt min mening stundom vara inhumant att straffa
en person, som är sinnessjuk, även örn man inte kan påvisa ett samband mellan
sinnessjukdomen och den brottsliga gärningen.

Den andra bestämmelsen i lagförslaget, som det rått något delade meningar
om, är 5 kap. 6 § strafflagen, vilken handlar örn de s. k. förminskat tillräkneliga.
Till att börja med vill jag uttala min glädje över att första lagutskottet
bibehållit denna paragraf i lagen. Strafflagberedningen hade nämligen föreslagit,
att denna paragraf skulle slopas. Vi skulle således inte längre haft
någon regel, som säger, att straffet skall kunna nedsättas under vad eljest å
gärningen följa bort, örn brottet begåtts av en person, som är förminskat tillräknelig.
Jag har inte kunnat ansluta mig till strafflagberedningens förslag
örn slopande av denna paragraf, och första lagutskottet har likaså enhälligt
ansett, att den bör bibehållas. Lagutskottet har emellertid gjort en liten justering.
Jag hade tagit upp en bestämmelse, som innebär, att straffet skulle
kunna nedsättas även inom straffskalan — den förminskade tillräkneligheten
skulle således betraktas såsom en förmildrande omständighet -— men som
samtidigt innebär, att man kan gå under straffminimum, då förminskad tillräknelighet
föreligger. Utskottet har nu emellertid strukit den bestämmelse,
som innehöll en anvisning örn att man inom straffskalan .skulle kunna vid
förminskad tillräknelighet gå under vad man kan kalla normalstraffet. Jag
är inte övertygad örn att detta innebär någon förbättring. Utskottet har emellertid
i sin motivering för denna ändring uttalat, att det är självklart, att domstolen
Ilar möjlighet att taga hänsyn till en sådan omständighet som förminskad
tillräknelighet och att gå lägre ner på straffskalan än som annars skulle
ansetts vara det normala.

100

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser om straffrihet ra. m. (Forts.)

Jag tror inte det är någon fara med den skrivning utskottet i denna del bestämt
sig för. Det hade emellertid inte heller varit någon risk att ta Kungl.
Maj:ts förslag. Jag tror man stundom kan peka på att ett abnormtillstånd, som
inte är så svårt, att det bör föranleda straffriförklaring, dock bör kunna ha
den inverkan, att av rent humanitära skäl straffet nedsättes under vad man
eljest skulle räkna med.

Detta är de ändringar, som utskottet föreslagit i den kungl, propositionen.
Som kammarens ledamöter ha förstått och som jag redan sagt, anser jag
inte alla dessa ändringar innebära förbättringar av Kungl. Maj :ts förslag. Jag
har emellertid funnit, att utskottet — såvida min tolkning av dess förslag är
riktig — godtagit de principer, på vilka Kungl. Maj:ts förslag bygger, och
vidare att avvikelserna inte äro av den natur, att jag vill motsätta mig ett
bifall till utskottets förslag.

Det är enligt min mening mycket angeläget, att vi här fatta ett positivt
beslut och få en bättre tingens ordning på detta för så många individer betydelsefulla
område än vi för närvarande ha. I det läge, vari frågan således nu
befinner sig, vill jag förklara, att jag gärna ser, att utskottets förslag av kammaren
antages.

Herr Sehlyter: Herr talman! Det finns från utskottets sida inte mycket
att invända mot den klara framställning av det föreliggande lagstiftningsproblemet,
som justitieministern nyss lämnat. Det är sålunda alldeles riktigt,
såsom justitieministern antog, att utskottet delar hans allmänna synpunkter,
sådana de av honom lagts fram. Detta gäller även hans uttalande, att ur rättssäkerhetens
synpunkt betänkligheter kunna anföras mot ett överdrivet överlämnande
av brottslingar åt sinnessjukvården. I detta sammanhang kanske jag
kan få citera ett uttalande, som fällts en gång, att domstolarna inte bara äro
till för att skydda samhället mot brottslingarna utan även för att skydda
brottslingarna mot samhället. En reflexion, som jag själv ofta haft anledning
att göra vid praktiskt sammanträffande med brottslingsfall, har varit, att det
särskilt beträffande ungdom är grymt att låta den förstå, att den inte är tillräknelig
för sina handlingar. Det är vida mera pedagiskt att väcka ungdomens
ansvarskänsla. Det har många gånger visat sig, att till synes ganska hopplösa
psykopater dock så småningom låtit sig påverkas av den behandling de kunnat
få, när man underlåtit att skicka dem såsom otillräkneliga till sinnessjukhus.

Justitieministern vidhöll, att den bästa skiljelinjen mellan straffriförklaringar
och en straffrättslig behandling av brottslingar var det medicinska vårdbehovet,
och han gjorde gällande, att han var något före sin tid och att framtiden
säkerligen skulle ge honom rätt. Utskottet är helt visst inte skiljaktigt från
justitieministern i fråga om hans önskemål, att den som är i behov av vård på
sinnessjukhus eller annan vårdanstalt också skall komma i åtnjutande av just
den vård han behöver. Justitieministern nämnde emellertid inte någonting örn
en ganska central punkt i utskottets utlåtande. Då utskottet inte velat bereda
vägen för vård å sjukhus genom straffriförklaringar i alltför stor utsträckning,
har utskottet pekat på en annan väg, på vilken samma vård kan erhållas, nämligen
möjligheten att anknyta den till den nya villkorliga domen, som bland
annat möjliggör för domstol att föreskriva skyldighet för tilltalad att underkasta
sig vård å sjukhus eller annan anstalt.

Örn man vågar ställa något horoskop med avseende å framtiden, skulle jag
nog gissa, att hela begreppet straffriförklaring så småningom kommer att försvinna.
Domstolarna ha redan genom lagstiftningens utveckling vant sig vid
att för brottslingarna söka finna behandlingsformer, som vida skilja sig från
gamla tiders uppfattning örn straff. Den mera individuella behandlingen och

Onsdagen den 30 maj 1045 em.

Nr 24.

101

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser örn straffrihet m. m. (Forts.)
överhuvud taget de individualpreventiva synpunkterna ha vunnit en stark utbredning
på de gamla straffrättsliga synpunkternas bekostnad. Jag tror för
min del, att utvecklingen kommer att gå i den riktningen, att hela tillräknelighetsproblemet,
såsom lagrådet antytt, kommer att skjutas åt sidan. Domstolarna
komma i stället att i varje särskilt fall pröva vilken behandlingsform som är
den lämpliga, och då. är det mycket möjligt, att situationen blir sådan som
justitieministern tänkt sig, nämligen att domstolarna, naturligtvis i enlighet
med avgivet läkarutlåtande, komma att föreskriva sjukhusvård såsom samhällsreaktion
mot brottet i sådana fall, då dylik vård är påkallad.

Justitieministern övergick därefter till en kritik av några detaljer i utskottets
förslag och antog, att lagutskottet syftade till att genom sitt förslag till
lagändring i praxis åstadkomma en snävare tillämpning av straffriförklarandet
än som enligt departementschefens mening bort förekomma. Detta är alldeles
otvivelaktigt. Utskottet har också mycket bestämt sagt ifrån att utskottet
i likhet med lagrådet icke kunnat acceptera vårdsynpunkten såsom avgörande
för straffriiförklarandet.

Justitieministern ställde en direkt fråga till mig. Rån ville ha klart besked,
huruvida vissa av honom angivna psykiatriska tillstånd folio under den formulering,
som utskottet givit 5 § i strafflagens 5 kap. Härpå skall jag be att få
ge samma svar, som statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i dag
gav herr Rickard Lindström, när denne framställde en fråga till honom. Statsrådet
Andrén svarade ordagrant: »Jag vill inte låta locka mig till en sådan
oförsiktighet som att ge svar på denna fråga.» — Det är inte gott för en lekman,
herr talman, att ge sig in på psykiatriska distinktioner. Utskottet har
också mycket allvarligt försökt att undvika detta. När rent psykiatriska uttalanden
förekomma, är det fråga örn citat från olika auktonteter på området.
Jag vill också erinra om vad utskottet i omedelbar följd efter den punkt, som
departementschefen citerade, har yttrat. Utskottet säger: »I likhet med lagrådet
anser utskottet det emellertid omöjligt att ens genom vetenskaplig beskrivning
draga en klar skiljelinje mellan de fall som här avses och övriga fall av
psykopati.»

Hur skall man då tolka det uttryck, som återfinnes i lagförslaget, att den
själsliga abnormiteten skall vara av så djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom, för att den skall kunna leda till tillämpning av
5 §? Detta uttryck, som först framkastades av lagrådet och sedan accepterades
av justitieministern och i skärpt form har föreslagits av första lagutskottet är,
såvitt jag kan förstå, hämtat från den danska strafflagen. Den danska strafflagens
motsvarande paragraf — det är § 16 — säger: Sträf fria äro handlingar,
företagna av personer, som äro otillräkneliga på grund av sinnessjukdom eller
tillstånd som måste likställas därmed. —• Om detta uttryck — tillstånd som
måste likställas med sinnessjukdom — har den store dansko kriminalisten Goll
yttrat att det var ett »hemstickat» begrepp, och den främste danske rättspsykiatern
professor Helweg säger i sin lärobok i rättspsykiatri (Den retslige Psykiatri
i kort Omrids s. 17): Tillstånd som är likställt med sinnessjukdom är
strängt psykiatriskt taget ett ologiskt begrepp. — Men sedan fortsätter han,
och jag skall verkligen be att få återge några rader direkt från hans bok, ty
hans kommentar av begreppet »likställd med sinnessjukdom» har i varje fall
för mig synts vara den riktigaste och bästa kommentar av detta begrepp.
Han säger: Det kan inte bestridas, att det finns tillstånd, som man är något
betänksam mot att direkt beteckna som sinnessjukdom, men som dock forma sig
sålunda, att de för varje förnuftigt betraktelsesätt mäste medföra samma
straffrättsliga undantagsställning som de obestridliga sinnessjukdomarna. Det -

102

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser om straffrihet rn. m. (Forts.)
ta gäller dels de övergående feberdelirierna, som dock sällan få rättspsykiatrisk
betydelse, dels de encefalitiska och epileptisk^ karaktärsförändringarna samt
vissa svåra psykopatiformer, där den konstitutionella karaktärsanomalien är så
uttalad att den ständigt måste sägas balansera på gränsen till det psykotiska,
ja periodvis glider över i reaktiva, uttalat psykotiska tillstånd. Likaså kan den
allmänna senfia^ svagheten, som ju efter sin natur måste sägas vara fysiologisk,
stundom vara sa blottad på egentliga psykotiska drag, att man blott ogärna betecknar
den som senil demens, men dock finner defekten så uttalad, att det är
rimligt att giva densamma disculperande verkan som ett verkligt senilt abnormtillstånd.
.— Detta är Helwegs kommentar till det danska lika lydande uttrycket,
och jag förmodar och hoppas, att denna kommentar skall utöva inflytande
på den svenska rättstillämpningen.

Justitieministern anmärkte även på att utskottet infört kravet på kausalitet
mellan det. abnorma tillståndet och den brottsliga handlingen. Det heter ju, såsom
justitieministern nämnde, i utskottets förslag i anslutning till strafflagberedningens
motsvarande förslag: »Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han
begär under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet.
. .» etc. Jag .delar justitieministerns uppfattning, att denna bestämmelse
inte kan få och inte bör få någon större praktisk betydelse. Ur psykiatrisk
synpunkt torde straffrihet för varje sinnessjuk vara den naturliga ståndpunkten,
och jag tror nog, att man skall få vänta på något utlåtande av en
rättspsykiater, vari han förklarar, att väl sinnessjukdom eller därmed jämställt
tillstånd föreligger men att handlingen inte är begången under inflytande
av detta tillstånd. Kausalitetskravet har här väsentligen samma betydelse
för domstolarna som i den danska strafflagen det bindeelement mellan abnormiteten
och rättspåföljden har, som där är betecknat såsom otillräknelighet.
Det heter i den danska strafflagen, såsom jag nyss nämnde, att handlingar
företagna av personer, som äro otillräkneliga på grund av sinnessjukdom eller
tillstånd som måste jämställas därmed, äro straffria. Vad betyder då detta?
Varför har man helt enkelt inte sagt, såsom i den kungl, propositionen föreslagits,
att sinnessjuk eller sinnesslö inte straffas för brott, som han begått
i detta tillstånd? När man i den danska riksdagen i strid mot regeringens
förslag, vilket uppställde samma rent medicinskt-biologiska kriterium för
straffrihet som vår departementschefs förslag, införde detta extra tillägg örn
otillräknelighet, torde det lia berott på, såsom professor Helweg i sin kommentar
(s. 14) säger, en önskan att i sista instans lägga avgörandet i domstolens hand.
Domstolen skulle inte fa samma möjlighet att frångå ett rättspsykiatriskt utlåtande,
örn det direkt stod utsagt i lagen, att sinnessjuk, som begår en brottslig
handling, icke straffas. Står det däremot, att den, som begår en brottslig
handling och är otillräknelig på grund av sinnessjukdom eller som begår den
under inflytande av sinnessjukdom, är straffri, får domstolen en extra möjlighet
att acceptera det rättspsykiatriska utlåtandet och sålunda säga, att den
ingenting har att invända mot det, men dock hävda, att handlingen inte står
i kausalförhållande till detta tillstånd.

J a g medger mer än gärna, att resonemanget inte har stor betydelse och att
det inte kommer att få någon större praktisk verkan, men alldeles betydelselöst
torde det dock inte vara ur den av utskottet starkt hävdade synpunkten,
att det slutliga avgörandet icke får ligga hos rättspsykiatern utan skall ligga
hos domaren.

Det kunde, herr talman, av vad som i detta ärende förekommit, synas, som
om det rådde en skarp motsättning mellan de medicinska och de juridiska synpunkterna.
Det är inte heller fråga örn annat än att under ärendets förberedande
behandling en dylik motsättning gjort sig starkt gällande. Jag tror

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

103

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser örn straffrihet m. m. (Forts.)
för min del, att det beror på att läkare och jurister inte med verkligt allvar
strävat efter att komma till samförstånd med varandra. Min förhoppning, som
det må vara tillåtet att här uttala, är att det skall visa sig möjligt för läkare
och domare att, sedan denna lagstiftning kommit till stånd, dryfta dessa spörsmål
med varandra på ett sådant sätt, att lagen kan komma att vinna en tilllämpning,
som omfattas med förtroende på ömse sidor. Det är ju för övrigt
mycket naturligt, att läkarna lia en bristande förståelse för de allmänpreventiva
synpunkterna. Med hela sin förnämliga yrkesinställning till dessa frågor
ser läkaren i den brottsling, som kommer under hans bedömande, i främsta
rummet en patient som det gäller att bota. Efter min tro har straffverkställigheten
också mer och mer kommit att utveckla sig i den riktningen, att den
tar sikte på en individuell behandling av varje särskild individ för att försöka
återanpassa honom i samhällslivet, och jag tvivlar inte på att medicin och
straffrätt på den linjen så småningom skola kunna finna varandra.

Jag har, herr talman, inte mer att säga. Jag vill sluta med att lyckönska
justitieministern till att ha bragt denna stora och svåra, fråga i hamn. Utan
det skickliga sätt, på vilket han lagt upp denna proposition, skulle vi inte ha
kommit därhän, att vi i dag kunna rösta igenom denna viktiga ändring i
strafflagen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Halmbäck: Herr talman! Jag har med mycket spänd uppmärksamhet
lyssnat till herr Schlyten anförande. Det var en punkt i detta, som intresserade
mig särskilt, nämligen att första lagutskottet ändrat Kungl. Maj:ts förslag
så att för straffriförklaring enligt 5 kap. 5 § strafflagen i dess nya lydelse
måste föreligga kausalsammanhang mellan en persons sinnessjukdom
eller sinnesslöhet och den brottsliga gärningen.

Kungl. Majit har föreslagit, att den som är sinnessjuk eller sinnesslö skall
straffriförklaras. Utskottet fordrar således därutöver ett kausalsammanhang.

Herr Schlyter sade i sitt anförande, att psykiatrerna nog inte hade så stor
förståelse för denna fordran. Bestämmelsen hade intagits i lagen för att det
slutliga bedömandet av målet — således makten att bestämma dess utgång —
skall ligga i juristernas hand och icke i läkarens. Som jag ser saken ligger emellertid
vid varje dom det slutliga bedömandet i juristernas hand, ty läkarens utlåtande
är ju endast ett sakkunnigutlåtande oph ingenting annat, vilket domaren
bedömer precis som varje annat sakkunnigutlåtande. Det blir således ändå alltid
juristerna som få sista ordet. Men när man skjuter in en fordran på ett kausalsammanhang,
innebär detta givetvis någonting mera än att det är juristerna
som skola bestämma. Det betyder, att juristerna skola fatta sitt avgörande på
ett visst sätt, i en viss riktning, under vissa förhållanden.

Jag skulle vilja veta örn utskottet, när det gjort denna ändring i Kungl.
Maj:ts förslag, slått i förbindelse med psykiatrisk sakkunskap? .Tåg undrar
örn inte psykiatrien i fråga örn fordran på kausalitet skulle intagit en annan
ståndpunkt än utskottet gjort. Jag undrar örn det som utskottet sagt är vetenskapligt
hållbart. I varje fall är det diskutabelt. En framstående psykiatriker,
som är ledamot av andra kammaren, har i dag sagt mig, att hela den tankegång,
som ligger bakom utskottets uppfattning, bygger på föreställningen
örn olika delar av själslivet, som träda i funktion vid olika tillfällen. Det innebär,
att psyket är uppdelat i olika rum. När exempelvis en sinnesslö person
begär ett menedsbrott, skulle han på grund av sitt outvecklade förståndsliv
kunna sträf fri förklaras, under det att han vid ett våldsbrott skulle anses fullt
tillräknelig. Ett dylikt resonemang tar således icke hänsyn till. att en sinnessjukdom
påverkar icke blott intellektet utan även hela känslolivet. Den psy -

104

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser om strafallet m. m. (Forts.)
kiatriker, som jag nyss nämnde, säger att ett dylikt resonemang icke tar någon
hänsyn till det förhållandet, att den imbecilles känsloliv också kan ha stannat
på ett primitivt stadium och liksom barnets präglas av höggradig labilitet.

Om således från psykiatrisk synpunkt utskottets krav på kausalitet icke
kan försvaras, skulle jag för min del hellre vilja föredraga Kungl. Maj:ts
proposition, ty den är fullständigt klar i sin uppfattning.

Herr statsrådet Bergfin i st: Herr talman! Jag skall inte framställa några
fler frågor till första lagutskottets ärade ordförande; herr Schlyter är en så
klok man, att han inte svarar på frågor. Men jag vill beklaga herr Schlyters
klokskap i detta hänseende. Jag hör nämligen till dem som förmena, att det
är av stor betydelse att få veta, vad de menat, som skrivit lagen, och jag har
en mycket stark känsla av att herr Schlyter som nedlagt ett betydelsefullt
arbete under förberedelserna till denna lagstiftning och även under frågans
behandling i lagutskottet är upphovsman till den lagtext, som första lagutskottet
framlagt. Då det här gäller att bygga upp en ny rättspsykiatrisk praxis på
grundval av bestämmelserna i den nya lagstiftningen, är det enligt min mening
av stor betydelse både för domstolarna och psykiatrikerna att veta, hur mycket
lagstiftaren lägger in i de nya begrepp, som här ha införts.

Nu skall jag som sagt inte ställa någon fråga till herr Sehlyter, utan anser
mig kunna fastsla att det uttalande, som herr Schlyter läste upp ur professor
Helwegs bok och som innebar en tolkning av motsvarande danska lagregel, bör
tillmätas den allra största betydelse vid tillämpningen av de nya bestämmelserna
i 5 kap. 5 § strafflagen.

Jag skall bara tillägga ett par ord i anledning av herr Holmbäcks anförande.
Jag skall inte svara på hans fråga, utan överlåter åt första lagutskottets ordförande
att träffa avgörande örn huruvida han vill göra det eller ej.

Men herr Holmbäck var nog älskvärd att, örn jag fattade rätt, förorda
Kungl. Maj :ts förslag. Jag befinner mig då i en något egendomlig situation.
Jag har tidigare förklarat, att jag anser mig kunna acceptera utskottets förslag
och att jag är mycket intresserad av att det blir ett positivt beslut i denna
fråga. Anledningen till detta mitt ställningstagande är, som jag nämnde i
mitt första anförande, att jag ej anser de skiljaktigheter, som föreligga mellan
utskottets förslag och Kungl. Maj :ts, vara av den väsentliga betydelse att man,
när nu ett enhälligt lagutskott står bakom detta förslag, skulle vilja riskera
att kamrarna kunde komma att stanna i olika beslut med därav följande svårigheter
i sammanjämkningshänseende o. d.

_ Trots att alltså Kungl. Maj :ts förslag här direkt har förordats, vill jag
vidhålla min tidigare uppfattning, att det skulle vara lyckligt örn kammaren
nu ansluter sig till utskottets förslag. I så fall kunna vi ganska säkert räkna
med att det blir ett positivt och sammanstämmande beslut i båda kamrarna.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag skall be att få erinra professor Holmbäck
örn att vi pa flera ställen i civilrätten ha bestämmelser örn verkan av sinnessjukdom
och sinnesslöhet. I avtalslagstiftningen talas sålunda om att någon
ingått avtal »under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet» etc. Där
står inte: »om nå,gon sinnessjuk eller sinnesslö ingått avtal». För den, som
har den uppfattningen, att sinnessjukdomen alltid utövar inflytande på antingen
en avtalshandling eller ett brott, kan det ju aldrig vara oriktigt att
sätta till orden »under inflytande av». En sådan uppfattning innebär bara att
orden bli betydelselösa, och någon felaktighet kan aldrig uppkomma på grund
av att de stå där. Det var detta jag ville göra gällande i mitt förra anförande.
Jag tror inte, att bestämmelsen kan få någon större praktisk betydelse på

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

105

Äng. ändring i strafflagens bestämmelser örn straffrihet m. m. (Forts.)
så sätt, att det skulle kunna inträffa att en domstol säde: »Denna handling har
icke utförts under inflytande av det abnorma tillståndet».

Herr justitieministern uttalade en önskan, att professor Helwegs av mig
här upplästa kommentar skulle få inflytande på svensk rättstillämpning. Precis
samma önskan tillät jag mig nyss att uttala, och där äro vi alltså fullkomligt
ense. Fastän jag inte vågade utge mig för att äga någon psykiatrisk
sakkunskap, så att jag här i kammaren skulle velat i av mig själv, valda ordalag
ge någon kommentar till utskottets ställningstagande, var jag ju oförhindrad
att såsom min personliga mening åberopa professor Helwegs kommentar
till den motsvarande danska lagen. Och när justitieministern och jag i
min ringhet äro ense örn denna kommentars värde, kunna vi ju hoppas, att
den skall kunna få betydelse för lagens tillämpning.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det var en fråga jag inte fick svar på, nämligen
huruvida utskottet hade stått i någon förbindelse med psykiatrisk sakkunskap.

Nu få vi höra, att detta örn kausaliteten i själva verket inte betyder någonting.
Jag trodde tvärtom, ty när jag läser utskottsutlåtandet finner jag
där följande uttalande: »I vissa fall av psykisk abnormitet torde emellertid
en bestämmelse örn kausalsamband mellan abnormiteten och brottsligheten kunna
få betydelse. Detta torde, såsom strafflagberedningen uttalat, kunna inträffa
exempelvis vid psykiska sjukdomstillstånd med avgränsade sjukdomssymtom,
såsom vissa paranoiska tillstånd, eller vid tillstånd inom gränsområdet
mellan abnormitet och normalitet, där det psykiska svaghetstillståndet
endast berör vissa delar av den psykiska personligheten.» Det är kanske alltså
ändå inte så helt klart, hur bestämmelsen örn kausalitet skall tolkas. För mindel
tror jag nog även i fortsättningen, att, därest bestämmelsen örn kausalitet icke
kommer att spela någon roll, det hade varit bättre, örn den icke funnits.

Jag ber att få säga ännu några ord, herr talman. Justitieministern uppfattade
mitt anförande så som örn jag skulle ha yrkat bifall till Kungl. Maj :ts
förslag. Det gjorde jag inte; jag sade bara, att jag skulle ha föredragit Kungl.
Maj:ts förslag. Att yrka bifall till detta var givetvis uteslutet redan efter det
anförande, med vilket justitieministern började debatten.

Herr Schlyter: Herr talman! På herr Holmbäcks rätt originella förhör angående
vilka sakkunniga utskottet kan ha stått i kontakt med, ämnar jag inte
svara. Jag vill bara upplysa om att handlingarna i detta ärende innehålla
ofantligt många uttalanden av sakkunniga personer just i denna fråga, som utskottet
nu har haft att i sista hand ta ställning till.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321), bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av dels Äng. ändrad«
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. bestämmdeer
32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast
egendom, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. r

106

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. chulrade bestämmelser om betalning av hyra m. m. (Forts.)

Grenom en den 9 mars 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 236, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i utsökningslagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Det under 1) upptagna lagförslaget innebar möjlighet för hyresgäst att, oberoende
av lägenhetens storlek, bevara hyresrätten genom att betala hyran månadsvis
i förskott, även örn annat avtalats.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 360 i första kammaren
av herr Lindblom m. fl. och nr 556 i andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att propositionen
i vad den avsåge förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap.
32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast
egendom måtte av riksdagen avslås.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å de i ämnet väckta motionerna, bifalla förevarande
proposition.

Reservation hade avgivits av herrar Lindblom, Arrhén och Liungqvist, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 360
och II: 556, avslå förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och
34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom
samt antaga de vid propositionen fogade förslagen till lag örn ändring i utsökningslagen
och lag om ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Herr Lindblom: Herr talman! Såsom framgår av det föreliggande utlåtandet,
har jag jämte två andra av utskottets ledamöter avgivit en reservation
till detta betänkande. Innebörden av denna reservation är, att vi i fråga om
utsökningslagens och konkurslagens ändring äro på samma linje som utskottet,
men däremot icke när det gäller själva hyreslagen. I fråga örn densamma ha
vi yrkat avslag på Kungl. Maj :ts proposition.

Jag får först säga, att det är mycket sällan som ett så svagt motiverat lagändringsförslag
som det ifrågavarande framlägges. Man skulle kunna göra
det principiella uttalandet, att ett förslag till ändringar i en gällande lag
icke borde framkomma, därest icke synnerligen starka skäl för ändringarna
kunna anföras, detta i synnerhet örn lagen är rätt nyligen antagen; den nu
ifrågavarande lagen har icke gällt längre än sedan år 1939.

Några skäl för ändringarna ha, så vitt jag kunnat förstå, icke påvisats
i denna proposition. Tvärtom har en hel råd invändningar gjorts mot desamma.
Till och med departementschefen själv har haft vissa betänkligheter,
men han har resonerat sig bort från dem.

Det har emellertid inte varit möjligt att helt och hållet vinna gehör för för -slaget, utan såsom framgår av reservationen och av redogörelsen å s. 16 i utlåtandet
rörande motionerna ha åtskilliga myndigheter ställt sig avvisande.
Förslaget har avstyrkts av hyresrådet och dessutom också av lagrådet. Lagrådet
yttrar, såsom framgår av propositionen å s. 77: »Emellertid synes den
förebragta utredningen knappast utvisa, att på hyresmarknaden framträtt
något större behov av en utsträckt rätt till hyresbetalning för månad.» Det

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

107

Äng. ändrade bestämmelser om betalning av hyra m. m. (Forts.)
råder sålunda stor tveksamhet om huruvida något verkligt behov att göra
ändring i detta fall överhuvud taget förelegat. Hyresrådet är inne på samma
linjo och till och med hyresgästernas representanter i hyresrådet ha underlåtit’att
direkt påyrka förslagets genomförande; de ha endast önskat en viss
förlängning av återvinningsfristen, ungefär i överensstämmelse med moratoriebestämmelserna
för värnpliktiga.

Det är ju också att ge akt på vad slags hyresgäster det här gäller. Eftersom
ändringen gäller lägenheter örn mer än fyra rum, förstå vi alla att det
‘rör sig om hyresgäster, som i vanliga fall inte äro i den ekonomiska ställningen
att de ha något större behov av en dylik ändring. Dessutom förhåller
''det sig ju så, att därest någon skulle önska uppskov med betalning av hyran,
tas i de allra flesta fall hänsyn därtill. Det kan inte vara förenligt med hyresvärdens
intresse att i sådana fall gå hårt fram, utan i regel tages den allra
största hänsyn till hyresgästerna. För det största antalet hyresgäster, alltså
de med lägenheter örn fyra rum och därunder, finnas redan förut bestämmelser
örn månadsbetalning av hyran.

Vidare är ju den återvinningsrätt, som finns i detta fall, så omfattande
att ett vräkningsärende inte gärna kan bringas till avgörande förrän ca 24 dagar
efter det anmälan har inkommit. I de flesta fall tar det längre tid, innan
ett dylikt ärende kan avgöras.

Det är enligt min uppfattning ganska meningslöst att införa en sådan här
bestämmelse, eftersom de personer, det gäller, kunna återfå sin hyresrätt inom
månaden. Då har det ju inte någon större betydelse, örn de till äventyrs vid
något tillfälle skulle komma i svårigheter.

Det enda fallet, där man skulle kunna tala örn att ett visst behov av betalning
månadsvis föreligger, gäller dem som hyra mindre affärs- och hantverkslägenheter.
Vi ha också i reservationen anfört, att ett visst behov i sådana
fall kan föreligga. Men jag vill i det sammanhanget tillägga, att det
redan nu är mycket vanligt att sådana hyresgäster betala hyran per månad.
Frågan kan sålunda inte heller i vad det gäller dessa lägenheter ha någon större
betydelse.

Det är uppenbart, att en ändring i detta avseende kommer att innebära ökade
administrationskostnader och därför vålla hyresvärdarna vissa svårigheter. Vi
kunna tänka oss det fallet, att en mindre väl situerad kvinna, som innehar en
hyresfastighet, helt apropå finner sig ställd i den situationen, att hon får hyran
erlagd per månad i stället för som avtalet säger per kvartal. Samtidigt
kanske hon har en hel del amorteringar och utbetalningar att verkställa, och
denna förändring kan då medföra att hon råkar i vissa ekonomiska svårigheter.
Jag tror, att sådana fall kunna komma att inträffa, och därför har denna
lagändring säkerligen rätt vittgående följder.

I varje fall synes det mig, att man inte rimligen borde öka de svårigheter,
som redan nu förefinnas på detta område. Man har ju under senare tid föreskrivit
en mängd pålagor, för vilka hyresvärdarna icke kunnat erhålla någon
kompensation.

Jag tror för övrigt, att detta icke är något reellt hyresgästintresse. Det
kan man se av utlåtandena. Hyresgästerna förstå att detta, örn det skulle
bli genomfört i större utsträckning, kommer att betyda ökade administrationskostnader
och att dessa så småningom komma att slås ut på omkostnaderna för
förvaltningen av fastigheten och så i viss mån leda till hyreshöjning. Det är
alldeles uppenbart, att det stora flertalet hyresgäster icke har något intresse
av att cn lag genomföres, som på denna omväg, genom statsmakternas ingripande,
kommer att höja hyrorna.

Nu har motivet till lagändringen varit, att man skulle kunna använda denna

108

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. ändrade bestämmelser örn betalning av hyra m. m. (Forts.)
utväg i de fall, där oförvållad betalningssvårighet för tillfället uppstått. Den
synpunkten är enligt min mening riktig; man bör givetvis tillmötesgå en hyresgäst,
som råkat i tillfällig svårighet. Detta har man också, som jag redan framhållit,
hitintills gjort i mycket stor utsträckning.

I lagtexten har emellertid inte uttrycket »oförvållade» svårigheter kommit
med. Såsom ledamöterna kunna se på första sidan av detta utlåtande, är uttrycket
fullständigt borta ur lagtexten. Skälet till detta har varit, att man
ej ansett det möjligt att åstadkomma en fullt giltig prövning på denna punkt.
Ordet finns alltså inte i lagtexten, men väl är det intaget i departementschefens
utlåtande, där han fortfarande håller fast vid att syftet är att bereda
gäldenär, som oförvållat råkat i betalningssvårigheter, ett visst skydd. Jag
frågar mig då, vilket av dessa ställen man skall rätta sig efter. Tror man att
de, som skola tillämpa dessa bestämmelser ute i landsorten, inte stanna vid
själva lagtextens formulering, utan verkligen också gå till motiven?

Så vitt jag förstår har man även tagit i viss mån lättvindigt på frågan
örn ersättning för den ränteförlust, som här skulle kunna uppstå. Jag ber att
få hänvisa till utskottets utlåtande å s. 27. Där talas örn att »hyresgästens
skyldighet att betala ränta på hyresbelopp, som icke erlagts i enlighet med
avtalet, kvarstår också oförändrad». Med hänsyn till det anförda drar man
därefter den slutsatsen, att denna lagbestämmelse icke kommer att tillämpas
annat än i fall, där det är alldeles nödvändigt. Jag vill för min del säga, att
detta vittnar örn en något verklighetsfrämmande uppfattning örn förhållandena
på hyresmarknadens område. Det är väl alldeles uppenbart, att örn en person
kommer och betalar hyran för en månad, ehuru avtalet föreskriver att
det skall vara betalning för ett kvartal, så lär det bli ganska stora svårigheter
att sedan av hyresgästen få ut räntan på hyresbeloppet för de återstående
två månaderna. Men det menar man att hyresvärden skall göra. Hur
skall det gå till? Ja, man får naturligtvis stämma sin hyresgäst. Men då frågar
jag mig,o örn det verkligen kan vara praktisk politik att ordna dessa bestämmelser
på ett sådant sätt, att det skall behöva bli ytterligare tvister på hyresmarknaden
för en sak, som i sig själv är så svagt motiverad. Jag tror att det
är en oklok väg man här har slagit in på.

_ Detsamma är fallet med frågan örn ersättning för stämpel, lösen och delgivningskostnad,
vilken ersättningsskyldighet upphävts genom bestämmelserna
i denna lag. I propositionen återfinnes på s. 26 följande yttrande i saken av hyresrådet,
nämligen att »de nu gällande bestämmelserna syntes vara grundade på
en lämplig avvägning av hyresgästens och hyresvärdens berättigade intressen».
Och längre fram säger hyresrådet: »Enligt hyresrådets mening borde emellertid
de förlustrisker, för vilka redan de nuvarande reglerna utsatte hyresvärden,
icke ytterligare ökas.»

_ Sedan vill jag säga, att mellan bestämmelserna i denna lag och i utsökningslagen
icke synes råda full kongruens. Det heter nämligen i utsökningslagen
på denna punkt, att överexekutor kan få ge uppskov, »såframt icke borgenärens
rätt till betalning äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosattes».
Där är alltså fastslaget, att örn rätten äventyras, skall man inte tilllåta
det här nämnda uppskovet, men i det andra fallet är det tillåtet oberoende
av att rätten kanske åsidosättes.

Departementschefen svarar kanske, att detta gäller så små summor och
därför betyder så litet. Ja, jag kunde ju först och främst fråga mig, om den
omständigheten utgör något skäl till att man i rättstillämpningen inte skall ta
hänsyn till ett sådant förhållande. Men vidare vill jag framhålla följande: i
allmänhet uppgår vräkningskostnaden till 25 ä 30 kronor. Antag nu t. ex.
att en hyresgäst har en hyra av 30 kronor i månaden, men vägrar att betala.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

109

Ang. ändrade bestämmelser om betalning av hyra m. m. (Forts.)
Värden begär vräkning, och så småningom betalar vederbörande de 30 kronorna.
Men hyresvärdens kostnad för vräkningen blir också 30 kronor. Nästa
månad gör kanske hyresgästen örn samma sak, och så kan det hela upprepas
flera gånger under samma år. Då frågar man sig, örn det verkligen finns någon
rimlig mening i att stifta en lag, som skulle kunna leda till att en hyresgäst
bor kvar månad efter månad, men åsamkar värden sådana omkostnader, att
faktiskt ingen del av hyran blir kvar.

Jag måste för min del säga, att sådana bestämmelser i mångt och mycket
förefalla mig betänkliga. Man har här i själva verket infört en princip,
enligt vilken en person kan åstadkomma en rätt stor förlust för en annan utan
att dock bli ersättningsskyldig härför.

Det vore, herr talman, mycket mer att säga i denna lagstiftningsfråga. För
korthetens skull och med tanke på den sena timmen ber jag emellertid att
få hänvisa ledamöterna till vad som har sagts i reservationen och på s. 16
i utlåtandet, där de väsentliga punkterna återfinnas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Arrhén.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Som kammarens ledamöter observerat
föreligger här förslag till ändring av tre olika lagar, nämligen hyreslagen,
utsökningslagen och konkurslagen.

Tvist råder endast örn de föreslagna ändringarna i hyreslagstiftningen. Där
ha föreslagits två ändringar. Den ena gäller rätten att betala hyra per månad,
även örn andra betalningsterminer äro avtalade, och den andra gäller
frågan örn förutsättningarna för återvinnande av förlorad hyresrätt.

Man bör se dessa förslag till lagändringar mot de bakomliggande förhållandena.
Denna fråga har kommit upp i anledning av att man funnit det önskvärt
att skapa möjligheter för en gäldenär, som tillfälligt råkat i betalningssvårigheter,
att kunna reparera sin ställning genom någon tids anstånd. Frågan
kom närmast upp, då man senast hade att handlägga bestämmelserna örn
den militära moratorielagstiftningen. Då det gäller att tillgodose ifrågavarande
önskemål — alltså att skapa en bättre ställning för gäldenär, som oförskylt,
på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra sådana omständigheter,
kommit i betalningssvårigheter — ha vi funnit, att det för närvarande är huvudsakligast
på hyreslagstiftningens och utmätningslagstiftningens områden,
som man nu kan göra någonting för att lindra dessa svårigheter.

I fråga örn hyreslagstiftningen ha vi en bestämmelse, att så snart det gäller
lägenheter örn högst tre rum och kök har en hyresgäst alltid rätt att betala
per månad, vad som än är stadgat i kontraktet. Nu föreslås här, att man skall
genomföra en bestämmelse, enligt vilken oavsett kontraktet månadsbetalning
kan ske även för större lägenheter, men man har därvid konstruerat lagstiftningen
på ett helt annat sätt än då det gäller smärre lägenheter. Det har ju
alltid stått klart för dem som haft att syssla nied dessa frågor, att gränsdragningen
mellan fyrarumslägenheter och större lägenheter är fullkomligt godtycklig.
Den kan i och för sig inte skänka någon rättvisa. Behovet av mildare
regler sammanhänger inte med antalet rum, utan med en hel mängd andra omständigheter,
och det är inte någon tvekan örn att de förmåner man tidigare
har genomfört för hyresgäster nied smärre lägenheter mången gång behövas
även för innehavare av större lägenheter. En innehavare av en verkstads- eller
affiirslokal kan också lia precis samma behov av att betala sin hyra per månad
som en innehavare av en mindre bostadslägenhet. Då man här har velat
göra något för att bereda lättnad åt de personer, som kommit i tillfälliga svå -

Ilo

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 194.3 em.

Äng. ändrade bestämmelser om betalning av hyra m. m. (Forts.)
righeter, är det självklart, att man inte kan uppehålla en gränsdragning endast
efter lägenheternas storlek, och man kan enligt min mening inte heller
skapa en ny gräns och säga, att man skall utgå från lägenhetens storlek i
kvadratmeter eller dylikt. Etet skulle leda till alldeles samma godtycklighet.

När man nu har funnit, att det kan uppkomma precis samma svårigheter
för hyresgäster i större lägenheter som för hyresgäster i mindre — det tror
jag, att inte ens herr Lindblom vill bestrida — gäller det att försöka finna
en väg, som skapar minsta möjliga svårigheter för hyresvärden, men ändå ger
hyresgästerna någon lättnad, och det är detta vi ha strävat efter, när vi utarbetat
propositionen. Man har konstruerat förslaget så, att även en innehavare
av en större lägenhet kan få rätt att betala per månad, men han är skyldig att
betala ränta, om han inte fullgör sin kontraktsenliga skyldighet. Det är klart,
att en sådan bestämmelse kan skapa en del svårigheter för hyresvärden. Det
blir ökade administrationsbesvär för honom, ty det är besvärligare att ta upp
hyra tolv gånger om året än fyra gånger om året. Bestämmelsen kail vidare
vålla svårigheter för hyresvärden i fråga örn räntebetalning och dylikt. Han
har det kanske ordnat så, att han skall betala in ränta på banken en gång i
kvartalet, men på grund av lagändringen kan han måhända inte göra detta.
Sådana risker löper alltid en hyresvärd. Örn en hyresgäst råkar i tillfälliga
betalningssvårigheter och inte kan betala per kvartal, fastän han är skyldig
att göra det, uppstå svårigheter för hyresvärden. Denne kan inte få in de
pengar han räknat med.

Jag tror nu inte, att denna lagstiftning kommer att leda till att man i
större utsträckning än det är oundgängligen nödvändigt kommer att betala per
månad, och jag tror, att de svårigheter, som man utmålat här, äro betydligt
överdrivna. Varje gång man har försökt att på hyreslagstiftningens område
genomföra några regler, som skapa bättre förhållanden för hyresgästerna, ha
hyresvärdarna sagt: detta medför svårigheter för oss, det är inte lönt att ha
fastigheter längre. Men det har visat sig, att det gått bra. Och jag tror inte,
att denna lilla förändring i lagstiftningen kommer att skapa sådana svårigheter
för hyresvärdarna, att man behöver hysa betänkligheter mot ändringen.

Nu har herr Lindblom åberopat, att förslaget har avstyrkts av nästan alla
hörda myndigheter. Det är en sanning med modifikation, därför att det förslag,
som myndigheterna ha satt sig emot, är inte det i propositionen framlagda,
utan det är en inom departementet utarbetad promemoria, som innehöll en
annan lösning av frågan än den som är upptagen i propositionen. Jag kan väl
förstå, att man riktade kritik mot promemorian, men mycket av kritiken mot
promemorieförslaget är icke tillämpligt på Kungl. Maj :ts förslag.

Man kan fråga sig här: örn man bara syftar till att ge skydd, då en hyresgäst
rakar i tillfälliga svårigheter, varför har man då inte stannat därvid och
stadgat, att om en hyresgäst drabbas av sjukdom eller arbetslöshet eller andra,
sådana svårigheter, skall han få betala per månad i stället för per kvartal?
Det ligger i öppen dag, att man inte vid en lagstiftning av denna natur kan
anknyta till så osäkra faktorer. Det måste vara klart för en hjuesgäst, huruvida
han genom att betala per månad bevarar sin hyresrätt eller inte, annars
blir hela institutet värdelöst ur hans synpunkt.

Det andra förslaget till ändring i hyreslagstiftningcn innebär, att man har
på möjligheterna för en hyresgäst att återvinna en förlorad hyresrätt,
k ör närvarande har hyresgästen en viss tid på sig att återvinna hyresrätten.

Vl11 han återvinna hyresrätten inom denna tid, skall han betala inte bara
förfallen hyra, utan också stämpel, lösen och delgivningskostnader, som hyresvärden
har erlagt i vräkningsärendet. Denna bestämmelse, som genomfördes
vid 1939 års revision av hyreslagstiftningen, tillkom efter ett förslag, som

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

lil

Äng. ändrade bestämmelser om betalning av hyra m. fri. (Forts.)
jag själv hade utarbetat inom hyreslagstiftningskommittén. Bestämmelsen innebär
som nämnts, att hyresgästen skall betala inte bara den förfallna hyran
utan också vissa kostnader, som hyresvärden har haft i vräkningsärendet. Han
behöver inte betala advokatarvode eller ombudsarvode, som värden kan ha
åsamkats, utan bara de tre nämnda kostnaderna — stämpel, lösen och delgivningskostnader.
Nu har det i praktiken visat sig, att denna bestämmelse vållat
mycket trassel, därför att hyresvärden ofta — ibland illojalt, ibland utan att
känna till saken — krävt hyresgästen inte bara på dessa kostnader utan också
på advokatarvodet, som kan uppgå till stora belopp. Hyresgästen har funnit,
att han inte kan komma ut med så mj-cket. Han är beredd att betala hyran
och kanske litet till, men han har inte råd att bestrida advokatkostnaderna.
Därför har han avstått från att betala in vad hyresvärden har krävt, och så
har han förlorat sin rätt till bostaden. Det har också visat sig, att det varit
svårt för hyresvärden att styrka, hur mycket han egentligen har rätt att ta ut.

Frågan har nu tagits upp av överexekutor i Göteborg, som pekat på dessa
svårigheter och på den osäkerhet, som den nuvarande ordningen medför. Överexekutor
har beräknat, att utgifterna för stämpel, lösen och delgivningskostnader
normalt uppgå till sju kronor. Då det här alltså är fråga örn så små belopp
och då den nuvarande bestämmelsen lett till praktiska olägenheter, har
jag inte ansett, att det föreligger någon egentlig olägenhet att införa ett stadgande
örn att en hyresgäst får återvinna hyresrätten, örn han blott betalar den
förfallna hyran inom vederbörlig tid. Detta innebär inte, att hyresvärden förlorar
rätten till ersättning för sina kostnader i vräkningsärendet, utan han har
alltjämt kvar sitt fordringsanspråk på hyresgästen och kan kräva ut beloppet.
Bestämmelsen innebär bara, att hyresgästen bevarar sin rätt till bostaden, även
örn han inte betalar in dessa sju kronor eller vad det nu kan vara. Jag kan
inte finna, att det kan innebära någon fara för fastighetsägaren, örn man genomför
en sådan bestämmelse, och jag kan inte heller finna, att den kritik,
som riktats mot Kungl. Maj :ts förslag, är av den tyngd, att den bör föranleda
ett avslag på propositionen, utan jag ber för min del att få förorda bifall till
denna.

Herr Lodenius: Herr talman! Jag har deltagit i första lagutskottets behandling
av detta ärende, och jag måste säga, att jag inte blivit övertygad om nödvändigheten
av en utvidgad lagstiftning på detta område. Jag har i detta fall
ganska stora sympatier för reservanternas förslag, men jag har — bland annat
därför att jag inte är tillräckligt inne i dessa spörsmål ■— inte velat gå så
långt, att jag anslutit mig till detta förslag och yrkat avslag på Kungl. Maj :ts
proposition, i vad den avser hyreslagen, vilket ju reservationen innebär. Det
är enligt mitt förmenande i och för sig en allvarlig sak att yrka avslag på en
kungl, proposition. Man måste då ha vägande skäl.

Jag har, herr talman, begärt ordet för att deklarera, att jag vid en eventuell
omröstning i denna fråga kommer att nedlägga min röst.

Herr Lindblom: Herr talman! När departementschefen här talar om behovet
av denna lagändring och ytterligare stryker under detta, måste jag säga, att jag
är ganska förvånad på den punkten. .Tåg har haft så pass livliga förbindelser
med olika kategorier av hyresvärdar och hyresgäster, att jag tycker det är märkligt
att jag inte lågt märke till detta behov. Jag kan inte heller finna, att något
sådant behov blivit redovisat i propositionen.

Jag erkänner — vilket jag gjort förut — att svårigheter kunna uppstå, men
jag vill tillägga, att dessa svårigheter i det fall det nu är fråga om lia ordnats
upp på frivillighetens väg. Därför har det inte funnits någon anledning att införa
dessa ändrade bestämmelser, som enligt mitt förmenande endast komma

112

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. ändrade bestämmelser otti betalning av hyra m. m. (Forts.)
att vålla ytterligare tvister och obehagliga förvecklingar på hyresmarknaden
utan att man vinner någon fördel för hyresgästerna. Jag tror att man i detta
fall överdrivit svårigheterna, och jag säger ännu en gång, att det är underligt
att de svårigheter som departementschefen talar örn inte gjort sig märkbara.
Jag kan inte finna att de äro av den art, att de skulle behöva föranleda ändring
i en så nyligen antagen lagstiftning.

Vad beträffar påståendet att det skulle uppstå trassel i återvinningsärendena,
vill jag citera ett yttrande av utskottet, som jag anser vara mycket riktigt. Utskottet
säger, att förklaringen till de icke sällsynta misstag som förekommit
torde vara »att bestämmelsen, som infördes år 1939, icke är så självfallen att
den i likhet med övriga praktiskt mera betydelsefulla stadganden inom hyresrätten
kommit att ingå i det allmänna medvetandet». Det har alltså inte blivit
klart för alla hur det ligger till på detta område. Men såsom hyresmarknaden
nu är organiserad med organisationer för fastighetsägarna och organisationer
för hyresgästerna måste jag fråga mig, örn det överhuvud taget finns någon
hyresgäst som skulle behöva känna tveksamhet i en sådan här fråga. Han kan
säkerligen få alla upplysningar han behöver, och likaså kan hyresvärden få
reda på allt han behöver veta, eftersom det finns organisationer även för honom.

Departementschefen säger nu — vilket låter mycket bestickande — att det
inte är någon fara för hyresvärden, eftersom han i alla fall inte förlorar möjligheten
att få ut de här beloppen av hyresgästen. Men man förbiser då, att den
hyresgäst som det gäller tvivelsutan är en sådan person, att hyresvärden inte
har några större möjligheter att få ut beloppen av honom. Såsom bestämmelserna
hittills varit har han haft möjligheter därtill, meri med den utformning
bestämmelserna nu avses att få, bör han vara tacksam örn han får in hyran,
örn han ens får in den. Örn det uppstått förvecklingar mellan hyresvärden och
hyresgästen, kan hyresgästen begagna sig av detta på så sätt, att han krånglar
månad efter månad. Hyresvärden får då i verkligheten in mindre i hyra, och
kanske får hyresvärden ingen hyra alls, örn han måste anlita en advokat.

Hur man än ser 7>a saken måste man nog ifrågasätta, örn det verkligen varit
nödvändigt att taga upp detta förslag till ändring i en lag, som tillkommit så
sent som år 1939.

Herr statsrådet Hedquist: Herr talman! Jag kan självfallet inte statistiskt
bevisa, att det föreligger behov av ändrade bestämmelser till förmån för hyresgäster
med större lägenheter än fyra rum. Men jag anser det fullkomligt överflödigt
att förebringa någon sådan bevisning, ty det, ligger enligt min mening
i sakens natur, att även den som hyr en lägenhet med mer än fyra rum kan
råka i tillfälliga betalningssvårigheter och kan ha behov av att äga en sådan
här möjlighet för att kunna behärska en svår ekonomisk situation. Det är här
ingalunda alltid fråga örn kapitalstarka personer. Det kan vara fattigt folk, som
hyr en större lägenhet för att i sin tur delvis hyra ut den och på det sättet
få sin försörjning. Jag anser det uppenbart, att det kan finnas behov för hyresgäster
överhuvud taget att få dessa lättnader, och då förslaget givits en sådan
utformning, att det enligt min mening icke medför några egentliga nackdelar
för hyresvärden, anser jag det självfallet, att en dylik lagstiftning till skydd
för hyresgästen bör genomföras.

Vad beträffar frågan om återvinning av hyresrätten — där det enligt förslaget
icke skall fordras mer än att man betalar in den förfallna hyran — säger
herr Lindblom, att den gällande lagstiftningen, vilken tillkommit år 1939, är
så ny, att den inte trängt in i allmänna medvetandet. Herr Lindblom menar väl,
att örn man väntat någon tid, kanske den skulle ha trängt in i folks medvetande.

Onsdagen den 30 maj 1945 eili.

Nr 24.

113

Äng. ändrade bestämmelser om betalning av hyra rn. m. (Forts.)
Men jag tror inte det. Det har inte blivit klart för folk vad de äro skyldiga att
betala, och speciellt den här uppdelningen av kostnaderna i vräkningsärenden
— för vilken jag själv är ansvarig, eftersom jag lagt fram förslaget till den
lagstiftningen — är av den natur, att den i praktiken inte visat sig så välgrundad,
och den behöver därför genomgå ändring.

På min invändning, att hyresvärden i alla fall har kvar rätten att få ut de
här beloppen av hyresgästen, svarar herr Lindblom, att det inte är mycket
glädje med den rätten, eftersom det i regel inte finns någon möjlighet att få
ut beloppen. Härtill vill jag genmäla, att om man bibehåller nuvarande bestämmelser,
blir resultatet ofta, att hyresgästen inte anser sig kunna betala det samlade
belopp som utgöres av den förfallna hyran jämte delgivningskostnader med
mera, och han underlåter då att överhuvud betala någonting. Så blir han vräkt,
vilket innebär, att hyresvärden förlorar inte bara delgivnings- och andra kostnader
utan även den förfallna hyran. Detta förefaller mig vara en större nackdel
för hyresvärden.

Jag kan inte komma till annan ståndpunkt, än att de farhågor som framförts
mot förslaget äro överdrivna och att denna lagstiftning har en uppgift
att fylla på så sätt, att den bereder hyresgästerna lättnader utan att hyresvärdarnas
berättigade intressen trädas för nära.

Herr Hage: Herr talman! Det förhåller sig som bekant så, att det finns
en ofantlig mängd husägare, vilkas hus inte innehåller lägenheter med mer än
tre rum och kök. Alla dessa husägare äro ju redan nu underkastade den bestämmelsen,
att hyresgästen alltid har möjlighet att betala hyran månadsvis.
Varför skola nu husägare, vilkas fastigheter innehålla större lägenheter, gynnas
särskilt? Det finns i varje fall från den utgångspunkten ingen anledning
att göra någon skillnad.

Nu tror jag emellertid, att det kommer att bli på det sättet, att en stor del
av hyresgästerna med dessa större lägenheter även i fortsättningen komma att
betala sin hyra kvartalsvis, och det få de naturligtvis göra. Men å andra sidan
måste jag göra den reflexionen —- jag gjorde den en gång förut när vi resonerade
örn denna fråga — att det är väl ytterst få mottagare av likvider i detta
land, som få sin betalning två månader, innan själva varan levererats. En husägare,
som får hyran kvartalsvis, får ju dock faktiskt •— örn vi taga kvartalet
april—juni — den 1 april betalning för leveransen av en vara, som levereras
först i maj och juni. Detta är ju en fördel, som man för ali del kan lämna en
person, örn man vill vara snäll och vänlig, men några särskilda skäl till en sådan
förmån finnas sannerligen inte.

Jag skall från den utgångspunkten be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindblom: Herr talman! Endast ett kort genmäle.

När den nu gällande lagstiftningen genomfördes, ha dessa frågor övervägts.
Jag är övertygad örn att man vid övervägandet av dessa spörsmål tagit hänsyn
till vilka riskmoment som det här kan vara fråga örn och att genom dessa
överväganden lagstiftningen fått den utformning som blivit fallet.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på anlagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Första kammarens protokoll 1045. Nr Sh.

114

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Äng. ätulrade bestämmelser om betalning av hyra m. m. (Forts.)

Herr Lindblom begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 38, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen
den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.55 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

452258