1945. Första kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1945:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 9.

Lördagen den 17 februari.

Kammarens sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Andrén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 74, angående studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom
m. m.; och

nr 75, angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1945/46 för biträde
vid handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 66, angående ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot
förluster på grund av smittsamma husdjursjukdomar;

nr 68, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; nr

69, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. ;

nr 70, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november
1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 71, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 72, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara
m. m.;

nr 73, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.;

nr 76, angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden;

nr 78, angående inköp av amerikanska flygplan;

nr 79, angående vissa utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45; och

nr 80, angående fastställande av personalförteckning för domänverket.

Justerades protokollet för den 10 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Första kammarens protokoll 1945. Nr 9.

Nr 9.

• Lördagen den 17 februari 1945.

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :t proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av
arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt
lagförslag;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagt lagförslag; samt

nr 27, i anledning av väckt motion angående rätt för å ålderdomshem intagna
understödstagare som åtnjuta folkpension att själva disponera över viss del av
pensionen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 31, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 51, angående utsträckning i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet; och

nr 52, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods från provianteringsfrilager i vissa städer.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
53, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 54, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom;

Lördagen den 17 februari 1945.

Nr 9.

nr 62, angående inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m.;
nr 63, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.; samt
nr 64, angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 66, 68—76 och 78—80.

Ordet lämnades på begäran till herr Holmbäck, som yttrade: Herr talman! Interpellation

Under sista tiden ha vid upprepade tillfällen amerikanska och brittiska flyg- an9- reglerna
plan beskjutits av svenskt luftvärn vid färd över svenskt territorium mellan för beskjutEngland
och Tyskland. För en vecka sedan störtade efter en sådan beskjutning /broman*
ett flygplan i närheten av Hälsingborg. Detta flygplan medförde en s. k. kvar- flygplan.
tersbomb, som örn den utlöst sig hade medfört stor förödelse. Hade flygplanet
störtat inne i Hälsingborg och kvartersbomben exploderat därstädes, hade en
olycka av oberäknelig omfattning kunnat inträffa. Några nätter senare ägde
en liknande beskjutning rum. Två flygplan störtade i havet utan att det dock
är konstaterat, att störtningen orsakats av den svenska beskjutningen.

Inom den svenska befolkningen har beskjutningen av dessa flygplan väckt
mycken diskussion och på många håll bestämt ogillats. Den ståndpunkt, som
därvid kommit till uttryck, torde kunna sammanfattas på följande sätt. Man
anser det uteslutet att engelska eller amerikanska flygplan skulle angripa Sverige
eller spionera på svenska försvarsanstalter. Något behov av beskjutningen för
att skydda svenskt land mot dem finnes alltså icke. Att ett upphörande av beskjutningen
skulle medföra luftstrider över Sverige anser man med nuvarande
styrkeförhållanden mellan de krigförande uteslutet. Den fara som nedskjutandet
av ett flygplan med bomblast innebär för den svenska befolkningen och svensk
egendom är åter mycket stor. Denna fara anser man ej böra framkallas. I varje
fall bör därför icke beskjutning äga rum över tättbebyggda samhällen.

Aven en annan synpunkt gör sig gällande i denna diskussion.

Den tyska terrorn i Danmark och Norge fortsätter. För en vecka sedan avrättade
tyskarna pa tva dagar 34 norska patrioter. Särskilt för Norge är för
stora delar av befolkningen ett snart upphörande av fientligheterna en fråga
örn liv eller död. Krigets utgång är längesedan given. Att det fått fortsätta
är måhända den största av de krigsförbrytelser som begåtts. I Sverige fråga
sig da manga, örn det kan vara ett svenskt intresse att ingripa mot de engelska
och amerikanska luftflottorna, vilkas uppgift är att medverka till ett möjligast
snabbt slut pa kriget. Särskilt betonas därvid, att en ändrad praxis i fråga örn
beskjutning av engelska och amerikanska flygplan icke skulle vara ett avsteg
från neutraliteten. Neutralitetsgrundsatserna medge skiftande tillämpningar
-— som Sveriges hållning tidigare under kriget har visat — och en ändring
av de nuvarande bestämmelserna rörande beskjutningen skulle därför icke innebära,
att Sverige lämnade neutralitetens väg.

. Det spörsmål, jag berört i det föregående, iir av den vikt, att en interpellation
torde böra göras i riksdagen. Då frågan berör både utrikespolitiken och
försvaret och. alitsa faller under två departement, bör denna interpellation riktas
till regeringens chef. Jag utbeder mig därför kammarens tillstånd att till
hans excellens herr statsministern få framställa följande spörsmål:

Anser Ers Excellens att de nuvarande reglerna angående beskjutning av
främmande flygplan, som komma in över svenskt område, fortfarande böra
upprätthallas? Böra de icke omedelbart bliva föremål för den revision, som påkallas
av förhållandena?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
i ramställas.

Nr 9.

Lördagen den 17 februari 1945.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag för
budgetåret 1945/46 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckt motion; o

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :s proposition angående utgifter a tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; o

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter a tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; o

nr 22 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter a tilläggsctat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; .

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret

1945/46 m. m.; . .

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse fran
viss ersättningsskyldighet i anledning av skada, som vållats av f. d. anställningshavare
vid vägväsendet; samt .

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljmng av visst
under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående markområde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten
m. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt; .

nr 4, i anledning av väckta motioner angående förhöjt dagtraktamente at av
kommun valda ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och
lokal taxeringsnämnd; samt .....

nr 5, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i taxenngsförordningen
m. m.; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930
(nr 138) örn arbetstidens begränsning, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 20 februari 1945.

Nr 9.

Tisdagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 13 och den 14 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, angående ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster
på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 68, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) örn förhud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; nr

69, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 71, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 72, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller
krigsfara m. m.; samt

nr 73, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 74,
angående studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1945/46 för biträde
vid handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majlis proposition
nr 76, angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden.

Nr 9.

Tisdageu den 20 februari 1945.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 78, angående inköp av amerikanska flygplan; och

nr 79, angående vissa utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 80, angående fastställande av personalförteckning för domänverket.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 9, 18, 19, 22 och
26—28, bevillningsutskottets betänkanden nr 2—5 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 6.

Herr Velander avlämnade en av honom och herr Björkman undertecknad motion,
nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

Motionen bordlädes.

Interpellation Herr von Heland erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Man
äng. skedd, kan förstå, att jordbrukarna i dessa dagar undra över att, samtidigt som stora
wVism^arbetargrupper lagt ned arbetet, statliga myndigheter lägga på jordbrukarna
mjöllctran- allt större bördor. Det jag i denna interpellation främst vill fästa uppmärksamsporter.
heten på är trafikkommissionens åtgärder i detta hänseende.

Nu, då samhället vill pressa jord- och skogsbrukets folk till det yttersta,
ha under vintern, trots kanske minskade beredskapsinkallelser, de som arbeta
i jordbruket varit relativt mycket inkallade, och i vissa trakter ha bra betalda
försvarsarbeten pågått, vilket givetvis minskat tillgången på arbetskraft för
skogen. Men icke nog härmed. Trafikkommissionen har under krigets sista
timme passat på att göra avsevärda inskränkningar för mjölkkörning med bil,
vilket medfört betydligt ökat arbete för jordbrukarna och ökade kostnader för
jordbrukarnas mjölkfrakter. Det är en tänjbar paragraf i trafikkomissionens
cirkulär av den 12 januari 1942, som man nu skärpt i tillämpningen i bl. a.
Södermanland och som enligt uppgift från kommissionen skall skärpas även i
andra län.

Hur skola jordbrukarna under sådana förhållanden kunna fullgöra sina arbetsuppgifter?
Hur skola de kunna verkställa den vedavverkning, som myndigheterna
fastställt?

Jag har förgäves vid direkta underhandlingar med trafikkommissionens ledning
försökt erhålla rättelse. Man vill emellertid där ej lyssna på de många
skäl, som finnas för jämkning i kommissionens hårda åtgärder, utan hänvisar
endast till den prekära gummisituationen. Kommissionens uppfattning härom
stämmer emellertid ej överens med den uppfattning, som deklarerats från regeringshåll.
Man har nämligen fått bekräftat, det som stått att läsa i tidningspressen.
att krisen på transportområdet på grund av brist på bilgummi högst
avsevärt framskjutits, och detta så pass långt fram, att det ej längre förefaller
finnas någon anledning att räkna med den som någon egentlig faktor. Jag tror
på dessa uttalanden från regeringshåll och måste därför anse det i högsta grad
olämpligt att nu göra inskränkningar för samhällets näringspolitiskt viktigaste
biltransporter. Nu inverka gjorda indragningar ytterst menligt på bränsleproduktionen,
och då kommissionen nekat att bevilja lättnader till våren, komma
vårbruket och skördearbetet att bliva lidande. Under den varma årstiden, då
jordbrukarna komma att få köra extratur efter skummjölken, blir arbetet genom

Tisdagen den 20 februari 1945.

Nr 9.

Interpellation ang. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)
trafikkommissionens åtgärder än iner arbetskrävande. Kommissionens enda tillrådan
att skriftligen klaga för enskilda gårdar är tydligen en åtgärd för att
uppehålla tiden, men pappersexercis i onödan väcker endast ovilja hos allmänheten.
Synnerligen berättigade klagomål ha skriftligen framförts men ha
endast givit negativt resultat.

Det kan väl inte råda någon meningsskiljaktighet därom, att mjölkfrakterna
för närvarande äro de viktigaste transporterna och att därför indragningen
av bilkörlinjer ej bör göras förrän det är absolut nödvändigt samt att lättnader
med bilfrakt höra åstadkommas så snart möjlighet härför föreligger. Berättigade
önskemål från olika delar av landet böra därför enligt min uppfattning
tillmötesgås av myndigheterna, varvid bör beaktas att svårigheter med hänsyn
till arbetskraften särskilt föreligga för mindre och medelstora gårdar.

Då de frågor jag här behandlat i min interpellation beröra flera statsråd, får
jag sålunda vördsamt anhålla om kammarens tillstånd att till hans excellens
herr statsministern få framställa följande frågor:

Yad är regeringens uppfattning i här berörda spörsmål?

Ämnar regeringen föranstalta, att de inskränkningar för mjölkbillinjerna,
som vidtagits under denna vinter, åter slopas, eller om så ej är fallet, vilka
lindringar vill regeringen medverka till?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades på begäran till herr Holmberg, som anförde: Herr talman! Interpellation
tedningen för Hylte bruks aktiebolag, det vill säga ledningen för AB Svenska
handelsbanken, som innehar aktiemajoriteten i bolaget, har beslutat nefi" ning av avljitlägga
driften vid sulfitfabriken i Rydö, vilken tillhör det till Hylte bruks ak- fabriken i
tiebolag anslutna Rydö bruks och fabriks aktiebolag. Rydö m. m.

Anledningen till beslutet om sulfitfabrikens nedläggande torde vara den
som framgår ur följande sats i en skrivelse, som bolagsledningen tillställt
Svenska pappersindustriarbetareförbundets avdelning vid Rydö bruk.

»Då det från driftssynpunkt är lämpligare att all rörelse koncentreras på
ett ställe böra framtida investeringar göras i Hylte.»

Härav framgår att krassa vinstintressen dikterat beslutet. Till människorna
tas ringa eller ingen hänsyn. Rydö samhälle har växt upp kring det år 1897
anlagda bruket. Huvudparten av dess invånare har hittills haft sin försörjning
där, men ställes nu på bar backe. Bolaget förklarar att det kanske vid Hylte
bruk kan bereda plats åt tio av omkring 200 arbetare. De övriga avfärdas med
att det blir tillfälle till torvupptagning till sommaren och att de kunna slå sig
på småindustrier såsom snickeri och plåtslageri, för vilka de gamla fabrikslokalerna
böra kunna användas.

Det torde emellertid icke vara möjligt för brukets tidigare arbetare att bygga
sin framtida existens på tillfällig torvupptagning under några sommarmånader
eller på småindustrien. Jönköpings län har redan mer än tillräckligt av
dylika företag, vilkas möjligheter att hävda sig i en knivskarp konkurrens för
närvarande äro helt beroende av ägarnas eller delägarnas förmåga att utsträcka
sin arbetsdag utöver den normala och sänka sin levnadsstandard.

Statsmakterna, som år 1942 intresserade sig för Hylte bruks aktiebolags
affärer genom att bevilja bolaget ett statslån på 1 100 000 kronor, kunna enligt
undertecknads mening icke ställa sig likgiltiga till att bolaget nu genom Rydö
bruks nedläggande berövar brukets arbetare deras försörjning. Detta så mycket
mindre som bolagets ledning i sin nyss nämnda skrivelse till fackföreningen

Nr 9.

Tisdagen den 20 februari 1946.

Interpellation ang. ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i Rydö m. m.

(Forts.)

förklarar att sulfitfabriken säkerligen kan drivas med god förtjänst åtminstone
de närmaste åren efter kriget.

Tyvärr saknar Sverige en lag mot industriell vanhävd, som förbjuder nedläggandet
av företag som kan hällas i gång. Mein statsmakterna borde ändå kunna
göra något till förhindrande av att i ett fall sådant som detta hundratals
människors försörjningsmöjligheter offras för kapitalistiska vinstintressen.
Statsmakterna kunna ju i det avseendet stödja sig på en riksdagsmajoritet,
som valts på ett program örn bl. a. full sysselsättning och ökat arbetarinflytande
över produktionens ledning.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern få framställa följande frågor:

1. Kan man från regeringens sida vänta några åtgärder till förhindrande
av att Hylte bruks aktiebolag genomför sitt kungjorda beslut att nedlägga
sulfitfabriken i Rydö?

2. Därest dylika åtgärder icke övervägas, vilka andra åtgärder ämnar regeringen
vidtaga för att hjälpa arbetarna vid det nedlagda bruket till nya försörjningsmöjligheter? 3.

Avser regeringen att för riksdagen framlägga något förslag till förhindrande
av att privata företag i framtiden genom att i koncentrationssyfte
nedlägga industrier ställa arbetare och anställda utan försörjningsmöjligheter? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokolls utdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade, att lian efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 28 innevarande månad företaga val av valmän jämte suppleanter för utseende
av riksdagens militieombudsman och hans ställföreträdare.

Detta förslag antogs.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 81, med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr
995) om straff för sabotage.

Företogs val av tjugufyra ledamöter i den nämnd som äger att döma, huruvida
högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta
att i deras viktiga kall bibehållas; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit utsedda till ledamöter i nämnden:

herr Andersson, Elon,	med	97	röster,
»	Andersson, Jones Erik	»	97	»
»	Branting	»	97	»
»	Bäckström	»	97	»
friherre De Geer	»	97	»
herr Ericsson, Herman,	»	97	»
»	Friggeråker	»	97	»
»	Johansson, Johan Bernhard,	»	97	»
»	Johanson, Karl Emil,	»	97	»
»	Karlsson, Gottfrid,	»	97	»
»	Linder	»	97	»
»	Linnér	»	97	»
»	Nilsson, Bernhard,	»	97	»
»	Norman	»	97	»
»	Olsson, Oscar,	»	97	»
»	Pauli	»	97	»
»	Sandén	»	97	»
»	Sandström	»	97	»
»	Siljeström	»	97	»
»	Tjällgren	»	97	»
»	Undén	»	97	»
»	Wahlmark	»	97	»
»	Wistrand	»	97	»
»	Åkerberg	»	97	»

Anställdes val av sex suppleanter för de av kammaren utsedda ledamöterna
i den nämnd, som äger att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehå!-

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Äng. vissa
fOrhållanden
i Norge.

las; och befunnos efter valförrättningens slut hava blivit utsedda till suppleanter
:

herr	Lindblom	med	68	röster,
»	Persson, Ivar,	»	68	» ,
»	Carlström	»	68	» ,
»	Anderson, Gustaf Iwar,	»	68	» ,
»	Ahlkvist	»	68	» ,
»	Ekströmer	»	68	» ,

Företogs val av tolv valmän för utseende av riksdagens kommitterade för
tryckfrihetens vård; och befunnos efter valförrättningens slut hava blivit utsedda
till valmän:

herr	Anderson, Axel Ivar,	med	65	röster
»	Björck	»	65	»
»	Björnsson	»	65	»
»	Gabrielsson	»	65	»
»	Herlitz	»	65	»
»	Nilsson, Bror,	»	65	»
»	Pauli	»	65	»
»	Petersson, Knut,	»	65	»
»	Wagnsson	»	65	»
»	Wahlund	»	65	»
»	Velander	»	65	»
»	Åkerberg	»	65	»

Anställdes val av tre suppleanter för kammarens valmän för utseende av
kommitterade för tryckfrihetens vård; och befunnos efter valförrättningens slut
hava blivit utsedda till suppleanter:

herr Lindström med 50 röster,

» Näsgård » 50 » ,

» Arrhén » 50 » ,

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

. Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Ströms1
interpellation angående vissa förhållanden i Norge, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Ström frågat mig, örn jag
hade. något att meddela riksdagen med anledning av förhållandena i Norge,
varvid han särskilt erinrat örn den nyligen verkställda arkebuseringen av 34
norrmän såsom vedergällning för ett attentat i Oslo mot den norska statspolischefen.

Jag får i anledning härav lämna kammaren del av de uppgifter, som stått
utrikesdepartementet till buds angående de i interpellationen berörda händelserna.

Den 9 februari meddelades officiellt i Oslo, att en av rikskommissarie Förboven
tillsatt ståndrätt kvällen dessförinnan dömt elva norrmän till döden.
Dödsdomarna hade omedelbart gått i verkställighet. Med hänsyn till att fyra
av de avrättade blevo hämtade i sina bostäder vid åttatiden på kvällen samma
dag., kunde ståndrättens förhandlingar icke hava varit annat än ytterst
summariska. De övriga torde förut hava varit häktade. Samtidigt meddelades,

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Ang. vissa förhållanden i Norge. (Forts.)
att ytterligare åtta norrmän avrättats efter att hava dömts av en norsk specialdomstol.

Påföljande dag erhöll Oslos befolkning underrättelse örn att femton nya
dödsdomar gått i verkställighet. Av dessa synas1 tio hava avdömts av tyskarna
och fem av den norska specialdomstolen. Till Quiding inlämnade nådeansökningar
hade avslagits.

Även örn förberedelser sedan någon tid ägt rum för vidtagande av repressalier
i anledning av de norska patrioternas verksamhet, så synes det icke
kunna råda tvekan örn att den direkta orsaken till de nu avkunnade och exekverade
trettiofyra dödsdomarna var, att statspolischefen Martinnsen blev
dödad den 8 februari. Av motiven till domarna framgår dock med all tydlighet,
att de avrättade icke haft något som helst att skaffa härmed.

Dessa nya och upprörande våldsdåd mot det norska folket — i förening
med underrättelserna örn de tyska truppernas förödelse av Nord norge, vilken
nu synes hava drabbat hela området ned till Tromsötrakten -— hava otvivelaktigt
väckt den största harm och avsky hos hela svenska folket. Inför den
tilltagande våldsregimen, för vilken den tyska ockupationsmakten och de
norska Q uiislingmyndigheter n a synas vara i lika mån ansvariga, dela vi fullständigt
norrmännens känslor. Man är ingalunda okunnig härom vare sig i
Berlin eller i Oslo. Man bör också där utan svårighet förstå, att vi liksom
normi Önnert fråga oss, om en fortsättning av våldshandlingarna mot norska
folket och av förödelsen i landet är att betrakta såsom sannolik, samt att vi
måste anse denna fråga vara av stor betydelse även för Sveriges del.

Jag utgår emellertid från att den ärade interpellanten delar regeringens
uppfattning, att det av lätt insedda skäl icke kan vara önskligt att från dess
sida något uttalande nu göres om vad vi kunna och böra företaga osa eller örn
vad som icke är möjligt eller ändamålsenligt att göra. Formuleringen av den
till mig riktade frågan synes mig tyda härpå.

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att få tacka herr utrikesministern för
det nyss avgivna svaret.

Det är svårt att säga, vad svaret innebär. Det är rätt allmänt hållet. Jag
vill dock taga fasta på följande ord, som jag vill tro icke blott äro tomma
diplomatiska fraser. Det heter här i hans excellens’ nyligen upplästa svar:
»Inför den tilltagande våldsregimen. för vilken den tyska ockupationsmakten
och de norska Quislingmyndigheterna synas vara i lika mån ansvariga, dela
vi fullständigt norrmännens känslor. Man är ingalunda okunnig härom vare
sig i Berlin eller i Oslo. Man bör också där utan svårighet förstå, att vi liksom
norrmännen fråga oss, örn en fortsättning av våldshandlingarna mot norska
folket och av förödelsen i landet är att betrakta såsom sannolik, samt att vi
måste anse denna fråga vara av stor betydelse även för Sveriges del.»

Liksom herr utrikesministern måste jag anse frågan örn både Norges och
Danmarks förödelse och folkets dekapitering — som det synes rent principiellt
beslutad och medvetet genomförd — vara en sak som på det allra närmaste angår
vårt eget land, såsom ett av de nordiska länderna men älven såsom ett land,
som måste komma att lida alldeles oerhört, örn Norge och Danmark bli mer
eller mindre förstörda. Sverige kan enligt min mening icke stilla åse, att de
norska och danska folken massakreras och förintas. Vi sända dem bröd, men
det är icke nog att sända dem bröd, örn vi veta att de, som brödet sändes till, i
alla fall skola mördas. Äro de broderfolk, så må vi högt och i handling säga
detta! Vi måste fråga oss, örn vi böra taga vara på vår broder och om vi böra
visa solidaritet inom ramen för den svenska statens resurser.

Vi måste ställa oss den frågan, om vi erkänna moraliska grundsatser i vår

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Äng. vissa förhållanden i Norge. (Forts.)
politik, liksom vi i vårt enskilda liv erkänna dessa grundsatser. Om någon
blir överfallen på gatan, så är det ingen som drar sig för att komma honom till
hjälp — den, som underläte detta, skulle med rätta bli skarpt kritiserad. Om
det uppstår en eldsvåda, skulle de grannar, som icke skyndade att söka rädda
dem, som vore i fara att bli innebrända, bli ansedda såsom i högsta grad förkastliga
medmänniskor och medborgare, och skulle någon hålla på att drunkna,
så skulle ju ingen undandraga sig att försöka hjälpa den druknande, även örn
det kunde gälla att sätta livet till. Det är en gammal svensk lag, som har gällt
i alla tider, och vi veta alla att det har instiftats ett särskilt pris för dess iakttagande.
Envar måste sålunda sätta livet på spel vid många tillfällen för att
rädda enskilda medborgare och medmänniskor, och i arbetslivet få varje dag
otaliga arbetare riskera sitt liv bland maskinerna på fabrikerna, på fälten och
haven för att kunna hålla produktionen i gång, och ingen skulle falla på den
tanken att vilja stoppa maskinerna, därför att de medföra vissa risker för dem
som handhava dem.

Frågan är alltså, örn allt detta gäller endast för det vanliga enskilda livet
och om det finns en helt annan lag, när det är fråga örn det politiska livet, så
att det där icke längre är fråga örn att visa de dygder och fullgöra de plikter
som vi äro uppfostrade att erkänna i det enskilda livet. Vi kunna naturligtvis
ställa oss likgiltiga och egoistiskt avvaktande. Vi kunna handla opportunistiskt,
och vi kunna söka göra oss små och obefintliga, som vi gjorde 1940 och
1941, därför att vi då icke hade några resurser. Men sedan vi fått resurser, är
det fråga, örn vi kunna draga oss tillbaka och försöka göra oss osynliga. Vi
kunna naturligtvis säga: »Hellre må våra norska och danska bröder gå under
än vi röra en enda fena och taga någon som helst risk.» Men det är alldeles
klart, att detta skulle strida mot vår humanitära mänskliga plikt, mot vår
patriotiska plikt och mot alla gudomliga lagar. Vi kunna inte gärna lämna en
överfallen i sticket som de två personer gjorde som förekomma i den berömda
skildringen av Jerikoresan i den främsta av böcker. Örn vi skulle göra på det
sättet, så skulle vi sannolikt i alla tider bli bedömda på samma sätt som de två.
som läto den av rövare överfallne ligga och icke på något sätt inskredo för att
hjälpa honom.

Jag tror för min del inte att det svenska folket är amoraliskt och asocialt,
jag har en bättre uppskattning av det. Jag har aldrig funnit att Sveriges arbetarklass
när det verkligen har gällt, har undandragit sig ens de största offer.
Fordom var det åtminstone så också med bondeklassen, och jag kan inte tro att
det är annorlunda med svenskar i övrigt.

Det gäller här också en fråga örn Nordens frihet. Vi skulle ju inte gärna nu
eller i framtiden kunna tala örn Nordens frihet örn Nordens samhörighet och
örn nordisk samverkan, därest vi skulle låta de danska och norska folken genom
massakrer gå under, och jag vill tolka herr utrikesministerns ord så, att
även han är av samma uppfattning — åtminstone vill jag tolka dem så, intill
dess att motsatsen är klart ådagalagd.

Det är mången som tror att ingen regering, som på allvar skulle vilja hjälpa
Norge och Danmark i nöd, skulle kunna sitta kvar. Enligt min mening är det
så, att den regering, som inte hjälpte Norge och Danmark i den verkliga nödens
stund, inte skulle kunna sitta kvar — det svenska folket skulle alldeles säkert
komma till den uppfattningen.

Även vårt namn och vårt rykte i världen är det här fråga om. Vi veta att vi nu
i världens ögon äro placerade någonstans mellan de makter, som förr varit fiender
till frihetens krafter i världen men som nu ha omvänt sig och bättrat sig, och
de makter, som fortfarande kämpa för nazismens världsherravälde. Vi ha sålunda
inte något särskilt gott rykte, och man får ju vid många tillfällen läsa i

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Ang. vissa förhållanden i Norge. (Forts.)
tidningarna om laur resolutioner antagas och uttalanden göras, riktade emot
de neutrala länderna. Visserligen tror jag att detta ibland är orätt och att
falska bedömningssynpunkter ligga bakom en del av den kritik, som riktas
emot de neutrala, men i många avseenden är nog kritiken ganska rättvis och
riktig. Det svenska namnets anseende i världen skulle bli utsatt för en ytterligare,
en stark depreciering, därest vi holle oss stilla, om en Bartolomeinatt
utbröte i Norge eller Danmark.

Jag vill betona att det icke är fråga örn att kasta oss in i det stora kriget,
utan att det snarare är fråga örn att skapa och att hålla beredd att sättas in
en kraftig svensk brandkår för att släcka en mordbrand, att skapa en effektiv
ordningskår, som kan hejda en blodig anarki, en vild förstörelse, ^en Bartolomeinatt,
en utrotning av våra grannar. Äro vi nu oförberedda på att kunna
gripa in, så kan det slutliga inskridandet komma för sent.

Vidare gäller det här också frågan: när skola vi handla? Ja, enligt min
mening, den dag då det kommer ett rop på hjälp från de danska och norska
hemmafronterna oell deras lagliga regeringar i landsflykt. Jag anser alltså^icke
att man kan göra något ingripande genom någon svensk brandkår eller någon
svensk ordningskår när som helst och hur som helst och pa ett mata, utan detta
kan ske endast i fullständig samklang med de norska och danska folken som
bäst veta, när tiden är inne.

Jag vill inte gå in på enskildheter eller detaljer — det är riktigt, som herr
utrikesministern säger, att jag inte har begärt några sådana upplysningar.
Jag har endast begärt en positiv inställning hos regeringen. I varje fall har
jag inte fått ett nej — det är det enda jag kan konstatera av svaret. Jag tar
sålunda fasta på detta och vill hoppas, att regeringen är ense örn att något måste
göras och att vi måste vara beredda för alla eventualiteter.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för socialdepar- Äng. föruttementet
Möller, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Ströms interpellation angående förhållandena i vissa finska flyflyktingsläger.
tingsläger, och nu yttrade: Herr Fredrik Ström har med denna kammares tillstånd
till mig ställt följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle att lämna kammaren en redogörelse för orsakerna
till och omfattningen av de tragiska händelserna i de finska evakueringslägren
i Vilhelmina socken, anledningen till de dit förlagda flyktingarnas talrikhet i
förhållande till tillgången på bostäder och läkare samt för vilka åtgärder som
myndigheterna vidtagit eller ämna vidtaga till förebyggande av liknande händelser? Då

jag går att ge ett svar på den framställda frågan, vill jag först lämna
en kortfattad redogörelse för inkvarteringens omfattning och för vissa av de
huvudprinciper, som följts vid omhändertagandet av den evakuerade befolkningen.

Antalet mera varaktigt inkvarterade personer bär utgjort i runt tal 37 600.

Av dessa har ungefär hälften utgjorts av barn. Vid inkvarteringens verkställande
har den principen följts, att antalet evakuerade, som förlagts i en och
samma kommun, inte fått överstiga 10 % av kommunens folkmängd. Jag kan
i detta sammanhang redan nu nämna, att i Vilhelmina inkvarterats något mer
än 900 personer, motsvarande i runt tal 9 % av folkmängden i denna kommun.

De anförda procentsiffrorna kunna kanske förefalla höga, men jag vill erinra
örn att myndigheterna vid evakueringens verkställande voro nödsakade räkna
med att flen finska befolkningsförflyttningen till vårt land kunde komma
att omfatta ända till inemot 100 000 personer.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Äng. förhållandena i vissa finska flykting slag er. (Forts.)

Med hänsyn till bl. a. smittriskerna kunde någon inkvartering i enskilda
svenska hem icke komma i fråga. All inkvartering ägde alltså rum i s. k. internatförläggningar.
Till sådana förläggningar uttogos skolor, folkets hus.
missionshus, församlingshem och andra offentliga byggnader. Under den
första tiden hade dessa förläggningar karaktären av isolerade karantänsförläggningar.
Denna isolering måste i de flesta fall upprätthållas under ganska
lång tid, ibland ända upp till sex veckor eller mera. Sedan isoleringsåtgärderna
upphävts, föreskrev civilförsvarsstyrelsen i början av november 1944, att i de
fall, då antalet evakuerade inom någon viss inkvarteringskommun finge anses
vara för högt, detta förhållande skulle av vederbörande inkvarterings organ anmälas
till styrelsen och förslag avgivas till erforderliga åtgärder.

Såsom redan från början kunde förutses, visade det sig ganska snart, att ett
ianspråktagande av skolorna — och även av vissa andra lokaler — medförde
avsevärda olägenheter för undervisning, föreningsverksamhet och överhuvud
taget för samfundslivet i de berörda kommunerna. Det var därför nödvändigt
att frigöra sådana lokaler, vilkas utnyttjande för inkvartering framkallat särskilt
stora svårigheter. För att möjliggöra detta uppmonterades i Vilhelmina
och pa ett flertal andra platser s. k. 50-mannabaracker, tillhöriga civilförsvarsstyrelsen
och anskaffade för att i händelse av krig tjäna som förläggningslokaler
för utbombade personer. För att undanröja missförstånd vill jag särskilt
framhålla, att barackerna voro alldeles nya och att de fraktades till uppställningsplatserna
direkt från fabrik. Med hänsyn till att barackerna skulle användas
för förläggning av bland annat mödrar med barn föreskrev eivilförsvarsstyrelsen
den 2 november 1944 att i en och samma barack inte fick inhysas
mer än ett trettiotal personer. — Provinsialläkarna i Västerbottens län ha vid
sammanträde den 28 januari 1945 —■ alltså efter vilhelminaepidemien _ för klarat

sig kunna godkänna 30 personer som skälig beläggning i en barack av
denna typ.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att även en mindre baracktyp, motsvarande
arbetsmarknadskommissionens skogsarbetarbaracker. kommit till användning,
bland annat i ett barackläger i Jörn, där för närvarande ungefär 1 500
evakuerade, varav ungefär hälften barn, äro förlagda. Hälsotillståndet i detta
läger har hittills varit gott.

Redan vid de evakuerades ankomst till landet vidtogos omfattande åtgärder
för att åstadkomma en tillfredsställande hälso- och sjukvård. Samtliga evakuerade
fingo salunda — förutom vanlig sanitetsbehandling undergå en grundlig
läkarundersökning, omfattande saväl difteriprov som skärmbildsfotografering.
Tor förlossningsvården upprättades särskilda förlossningshem och nyförlösta
mödrar med sina spädbarn hänvisades i största möjliga omfattning''till särs
-ilda* mödrahem. För deri egentliga sjukhusvården — dari inbegripet jämväl
tuberkulos- och epidemisjukvård — organiserades på olika platser avdelningar
aJ för krigsbruk planerade beredskapssjukhusen. Vidare förordnades för
att biträda provinsialläkarna i den öppna sjukvården särskild sjukvårdspersonal
V.*0™1 aX flyktingläkare och flyktingsköterskor. Dessas antal har ökats
allteftersom sjukligheten under vintern stigit, och jag kan nämna, att för närvarande
tjänstgöra i Västerbottens län 15 flyktingläkare och 25 flvktino-sköterskor.

Jäg nämnde nyss att i Vilhelmina hade förlagts något över 900 evakuerade.
~ vis.sa aninna byggnader överflyttades under december något

över 200 personer till sju stycken baracker av den förut omnämnda större typen.
De flesta av de 16 dödsfallen under epidemien inträffade bland de barn som
överflyttats till dessa baracker. Av de avlidna barnen voro 8 i åldern ett år och
därunder, och endast ett av barnen hade uppnått en ålder av 5 år. Den huvud -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Ang. förhållandena i vissa finska flykting slög er. (Forts.)
sakliga dödsorsaken har i 13 fall varit lunginflammation, understundom i samband
med luftrörskatarr. Mässling, akut tarmkatarr och kikhosta ha varit dödsorsaken
i vartdera av tre fall.

Beträffande hälsotillståndet bland de evakuerade finska barnen har medicinalstyrelsen
på min förfrågan meddelat följande:

Under de fyra sista månaderna av år 1944 avledo sammanlagt 144 barn under
3 år, 25 barn i åldern 3—10 år och 6 barn i åldern 11—20 år. Denna dödlighet
överstiger väsentligt medeldödligheten för svenska barn under senare
år för en motsvarande tidsperiod. Vid olika tillfällen och just vid denna årstid
inträffar dock även i vårt land ej så sällan en anhopning av dödsfall, som kan
avsevärt överskrida den vanliga dödligheten. I Vilhelmina har dödsfallens medicinska
diagnos varit sjukdomar i andningsorganen av grav natur, i flertalet
fall som en följd av mässling och kikhosta eller andra akuta infektioner. Vid
en jämförelse i fråga om förekomst av här omnämnda sjukdomar i dels hela
Västerbottens län, dels Vilhelmina socken, befinnes någon uttalad skillnad
icke föreligga. Även den svenska befolkningen har varit rätt utsatt för dessa
sjukdomar. — Det förtjänar anmärkas, att de evakuerade och .särskilt barnen
i stor utsträckning vid ankomsten och närmaste tiden därefter ledo av svåra
tarminfektioner. Sådana hava för övrigt rapporterats från olika delar av Finland
under förra året. Barnen voro efter den genomgångna tarminfektionen
synnerligen nedsatta till sitt allmäntillstånd.

Provinsialläkaren i Vilhelmina, doktor Björkman, angiver som utlösande faktor
för epidemiens uppkomst den omflyttning, som verkställts bland de evakuerade.
Denna iakttagelse stämmer väl med vetenskapens vittnesbörd. Doktor
Björkman pekar också på att barnen sannolikt försvagats genom den genomgångna
tarminfektionen. En utslagsgivande roll har spelats av den ofrånkomliga
trångboddheten. Den strapatsrika resan, som nödvändiggjort sammanförande
i stora enheter av folk från skilda byar, varvid förefintliga infektioner
funno en tyvärr alltför gynnsam jordmån, har utan tvivel betytt en oerhörd
påfrestning. Detta så mycket mer som befolkningen kom från isolerade socknar,
där de till stor del icke genomgått de s. k. barnsjukdomarna, för vilkas
smittämnen de nu under ogynnsamma förhållanden utsattes.

Medicinalstyrelsen framhåller vidare, att den evakuerade befolkningen fått
all den läkarhjälp, som varit påkallad, och att den beklagliga dödligheten i Vilhelmina
icke berott av brist på läkarhjälp.

Den omständigheten, att de flesta av de avlidna barnen varit inkvarterade i
baracker, leder givetvis till antagandet, att dessa varit bristfälliga som bostäder
för småbarn. För att utröna hur därmed förhåller sig har civilförsvarsstyrelsen
föranstaltat örn en undersökning i saken. Det har därvid befunnits, att
i barackerna i Vilhelmina särskilda förstärkningar vidtagits beträffande uppvärmningsanordningarna
och att barackerna därjämte försetts med avskärmande
draperier, varför de säkerligen äro bättre än vad fallet är på åtskilliga
andra håll.

I fråga örn den använda baracktypen har emellertid vid undersökningarna
ganska ofta framförts klagomål över golvdrag. Det har också visat sig att —
även örn barackerna utan svårighet kunnat uppvärmas till vanlig rumstemperatur
— temperaturskillnaden mellan golv och tak måste anses väl stor. Golven
i barackerna kunna alltså inte anses vara tillräckligt värmeisolerande. Det
har också vid förfrågningar i samband med undersökningarna tämligen ofta
framhållits, att barackerna äro mindre väl lämpade som förläggningslokaler
för småbarn.

Vid verkställda inspektioner har vidare i åtskilliga fall kunnat konstateras
att de för inkvartering utnyttjade lokalerna belagts med flera personer än som
kan anses tillrådligt.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Ang. förhållandena i vissa finska flyktingsläger. (Forts.)

Med anledning därav har civilförsvarsstyrelsen numera utfärdat anvisningar
om att beläggningen i de hårdast utnyttjade förläggningarna skall minskas
samt att nya förläggningar vid behov skola upprättas ävensom att erforderliga
förbättringsanordningar skola vidtagas på barackerna. Förläggning av småbarn
i baracker bör vidare enligt civilförsvarsstyrelsens föreskrifter för framtiden
i möjligaste mån undvikas. — Med hänsyn till de finska mödrarnas obenägenhet
att skiljas från sina barn samt svårigheten att erhålla lämpliga förläggningslokaler
torde väl dock detta önskemål icke alltid kunna uppfyllas.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att antalet evakuerade i Viihelmina
numera nedgått med ungefär 200 personer. Ett stort barackläger i Kusfors på
i det närmaste 1 500 platser har nyligen tagits i anspråk för de evakuerade,
varigenom en betydande möjlighet yppats att på flera orter minska beläggningstätheten
eller belt nedlägga mindre goda förläggningar.

Slutligen ha åtgärder vidtagits för en intensivare inspektion av förläggningarna.
Två svenska barnläkare resa runt och granska de olika förläggningarna
företrädesvis inom Västerbottens och Norrbottens län. Den ena började sin
verksamhet den 18 januari, den andre den 14 februari. Inom Gävleborgs län
finnes sedan den 19 februari en svensk barnläkare att i egenskap av flyktingläkare
biträda vid omflyttningar inom vissa förläggningar för mödrar med
barn m. m. Dessutom anlitas i mån av tillgång som flyktingläkare svenska
läkare med speciell utbildning i barnsjukvård. Atta finska halses,ystrar ha vidare
avdelats för att kontinuerligt besöka de olika förläggningsorterna. Deras
uppgift skall vara att framför allt ägna sig åt upplysningsarbete bland de
finska mödrarna, vilkas obekantskap med de för dem främmande förhållandena
understundom kommit dem att ställa sig oförstående inför nödvändiga
hygieniska krav. Det har till och med hänt, att mödrar gömt undan sina sjuka
barn vid läkarundersökningarna.

Medicinalstyrelsen har på min förfrågan framhållit, att den ökade barnadödlighet
bland de evakuerade, som tyvärr kunnat konstateras, huvudsakligen
måste anses bero på svårigheter, som äro ofrånkomliga vid en hastig och stor
evakuering. Det är emellertid min förhoppning att de åtgärder, som numera
hålla på att vidtagas för att minska beläggningstätheten o. s. v., skola visa sig
kunna förhindra ett upprepande av händelser av en så sorglig art som de, vilka
inträffat i Vilhelmina. Även om man inte kan uttala sig med någon absolut
säkerhet på denna punkt, kan man emellertid föivänta, att man genom den
intensifierade inspektion av förläggningarna, som nu genomförts, skall lyckas
upptäcka hotande sjuklighet på ett så tidigt stadium, att ytterligare olyckor
skola kunna förekommas.

Herr Ström: Herr talman! Jag ber först att få tacka socialministern för det
utförliga svaret, som ger en mycket klar och i många avseenden också kritisk
bild av våra interneringsläger för flyktingar. Det är inte och har inte varit
min mening att framföra något klander emot myndigheterna, då ju allt i ^lenna
angelägenhet fick ske så snabbt och tämligen improviserat och så många
ovissa faktorer funnos med i spelet. Därför kunde man inte begära, att allt
på en enda gång skulle vara mönstergillt eller ens godtagbart. Man mäste ju
också förstå, att de tjänstemän, som ha dessa saker örn händer, inför svåra påfrestningar
kunna drivas till bristningsgränsen. Jag har likväl av två skäl velat
påtala detta fall. För det första därför, att örn man i Sveriges riksdag skulle
ha tegat inför så pass allvarliga händelser, så skulle detta i grannländerna
kunna fattas som en viss likgiltighet från vår sida inför denna katastrofala
olycka, och jag tror, att det är av vikt, att man visar sitt intresse för att få
sådana saker uppklarade. För det andra tror jag att det är av vikt att man

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Äng. förhållandena i vissa finska flykting slög er. (Forts.)
får eu händelse som denna klarlagd, också därför att vi inte veta vad som kari
komma och hur många nya påfrestningar, som kunna återstå i fråga om flyktingarna.
Jag tänker nu närmast på förhållandena i Norge och Danmark. Vi
veta inte vilka ytterligare flyktingskaror, som kunna komma därifrån, och
det vore olyckligt, örn mer än en händelse som denna skulle inträffa. Vi måste
sålunda lära för framtiden av det som har skett, och det synes mig också vara
vad både statsrådet och de hörda myndigheterna , medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen,
lia gjort. De erkänna ganska öppet de svagheter, som vidlåda
förhållandena på detta område, och de ha, sedan min interpellation
framställdes, vidtagit en rad rättelser, som jag tror komma att vara av betydelse
för att förhindra en upprepning av det skedda. Det, som man sålunda
lärt och som jag finner vara det viktigaste att understryka, är först och främst
att en alltför tät förläggning när det gäller flyktingar är olämplig och riskfylld.
Man bör inte hopa flyktingskarorna på några få platser, utan sprida dem
vida omkring. Skulle epidemier då inträffa, behöva de inte få en sådan omfattning
eller en sådan olycklig utgång, som fallet var i Vilhelmina. Nu meddelar
visserligen statsrådet, att i Vilhelmina inkvarterades bara 900 personer och att
detta i runt tal motsvarar endast 9 % av folkmängden i denna kommun. Men
från riksdagsresorna erinra vi oss att Vilhelmina ju nästan är ett kungarike, ett
land med oändliga skogar och oändliga vidder, inom vars gränser man skulle
kunna stoppa in en ej ringa del av hela det övriga Sverige. Nu måste det förhålla
sig på det viset, att dessa 900 personer ha samlats på en eller annan
tätbebyggd plats och väl företrädesvis i själva kyrkosamhället. Örn då till denna
ort, som är huvudpunkten i socknen och som har 1 000 invånare, komma
nya 900 personer, så innebär ju detta en fördubbling. Det är klart, att det då
kan bli synnerligen svårt att bemästra situationen. Jag tror således, att det
är alltför farligt att lägga förläggningarna för nära varandra och att samla
dem uteslutande i tätorterna.

Ett annat fel var bristen på läkare och särskilt på barnläkare — eftersom
det följde så många barn med dessa finska flyktingar — samt den nästan
totala bristen på sköterskor. Det är alldeles uppenbart, att om vi inte ha tillgång
på sköterskor eller läkare, måste vi forcera utbildningen av sådana, så att
vi kunna möta kommande händelser.

Sedan tror jag, att det var ett mycket farligt misstag, att man förläde de
finska flyktingarna i de stora beredskapsbarackema, som rymma 50 personer.
Jag tror icke, att dessa baracker äro byggda så, att de på något sätt motsvara
kraven på en bostad för barn och allra minst för klena barn. I detta avseende
har ju också en ändring till det bättre skett, och vi vilja hoppas att man ytterligare
undersöker frågan, örn det inte borde konstrueras en särskild typ av
baracker för familjer med barn.

Vi, som studerat denna sak, kunna vidare konstatera, att provinsialläkaren
var alldeles oerhört överansträngd. Han hade ju mycket länge ensam hand örn
denna sak, och man kan ju inte begära att en läkare, eller överhuvud taget någon,
skall kunna rå med en sådan arbetsbörda.

Slutligen är det en sak, som jag skulle vilja underställa socialministerns
prövning, och det är frågan om omflyttningar av flyktingar. Jag tror att man
får vara mycket försiktig, när man gör omflyttningar, så att man inte till nya
förläggningsplatser sprider epidemiska sjukdomar, något sorn ju är myckel
lätt hänt, då man har att göra med flyktingar med nedsatta krafter. Dessa omflyttningar
är en sak som har två sidor och en sak som sannolikt ännu inte är
tillräckligt prövad, men som naturligtvis kommer att prövas.

Jag är för min del mycket nöjd med svaret med dess upplysningar örn åtgärder,
som ha skett och som jag anser lia åstadkommit väsentliga förbättringar

Förslå kammarens protokoll I9ji5. Nr 0. 2

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Äng. förhållandena i vissa finska flyktingsläger. (Forts.)
inte bara för Vilhelminaområdets vidkommande, utan för hela vårt land. Jag
tror således, att vi med en viss förtröstan kunna se framtiden an vad angår
svårigheterna vid en eventuell ny invandring av flyktingskaror.

Äng. anslaget Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstagda hade herr Holmberg till herr
till säkerhets- statsrådet Erlander framställt en så lydande fråga: »Kan herr statsrådet upppohsen.
iysa om jiur stort det i årets statsverksproposition äskade anslaget till säkerhetspolisen
är samt på vilken huvudtitel och under vilken rubrik det är upptaget?» Herr

statsrådet Erlander, som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, erhöll ordet och anförde: Ledamoten av riksdagens första
kammare herr Holmberg har till mig ställt följande fråga:

Kan herr statsrådet upplysa örn hur stort det i årets statsverksproposition
äskade anslaget till säkerhetspolisen är samt på vilken huvudtitel och under
vilken rubrik det är upptaget?

Till svar å den framställda frågan får jag anföra följande.

Intill den 1 juli 1942 bestriddes statsverkets kostnader för säkerhetstjänsten

__liksom kostnaderna för flera andra av krisläget påkallade åtgärder av säker hetskaraktär,

såsom gränsbevakning, hamnbevakning o. s. v. — från det å riksstatens
femte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen örn polisväsendet i riket stadgade ordningen.
För tiden efter den 1 juli 1942 ha dessa utgifter bestritts från det anslag till
förstärkning av den civila administrationen m. m., som anvisats å förskottsstaten
för försvarsväsendet för vederbörande budgetår.

För vart och ett av de budgetår, under vilka alltså kostnaderna bestritts
från förskottsanslag, har i propositionen angående slutlig reglering av riksstaten
under rubriken Anordnande av viss polisbevakning m. m. äskats
särskilt anslag för täckande av utgifterna för ifrågavarande ändamål. Sålunda
äskades i detta hänseende i propositionen nr 275/1944 ett förslagsanslag av 9
miljoner kronor. Enligt budgetredovisningen för budgetåret 1943/44 uppgick
liettobelastningen på detta anslag till i runt tal 8 950 000 kronor.

I årets statsverksproposition bär under rubriken Beredskapsstat för försvarsvä
sen det i avbidan på särskild proposition i ämnet beräknats ett förslagsanslag
å 5 miljoner kronor till civila utgifter för försvarsberedskap. Detta anslag är
avsett att i mån av behov tagas i anspråk för bland annat statens utgifter för
säkerhetstjänsten.

Med det här anförda har den till mig riktade frågan besvarats. Jag vill emellertid
begagna detta tillfälle till att utöver detta formella svar på frågan ge en
del sakuppgifter örn säkerhetstjänstens kostnader.

Statens kostnader för den allmänna säkerhetstjänsten — vilken är ett samhällets
centralorgan för uppspårande av spioneri- och sabotagebrott och som
för detta ändamål bedriver dels en särskild spaningsverksamhet och dels, med
stöd av den s. k. tvångsmedelslagen, en viss övervakning av trafikmedlen —
utgjorde under 1944 5 863 000 kronor. Huvudparten av dessa kostnader, nämligen
4 470 000 kronor, föranleddes av den särskilda övervakningen av trafikmedlen.
Kostnaderna för denna övervakningsverksamhet bestridas i princip
helt av statsmedel.

För spaningsverksamheten har säkerhetstjänsten viss polispersonal till sitt
förfogande. I den mån statspolisens personal inte har visat sig tillräcklig för
detta ändamål ha vissa städer fått ställa polispersonal till säkerhetstjänstens
förfogande för ifrågavarande ändamål. I den mån denna personal fullgör sitt

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Äng. anslaget till säkerhetspolisen. (Forts.)
arbete inom det egna distriktet får vederbörande kommun svara för personalens
avlöning och för övriga utgifter i samband med spaningsverksamheten. Om
personalen åter användes för spaning utanför det egna polisdistriktet, utgår
däremot till kommunen ersättning av statsmedel för personalens avlönande under
denna tid.

Från denna princip har emellertid för Stockholms vidkommande gjorts ett
undantag, som är ägnat att minska Stockholms stads kostnader för den inom
huvudstaden bedrivna spaningsverksamheten för uppdagande av spioneri- och
sabotagebrott. Statsverket bär sålunda åtagit sig att till Stockholms stad utgiva
ersättning för löneutgifterna för 20 extra konstaplar, som staden fått anställa^
såsom vikarier för vissa av de polismän, vilka kommenderats att tjänstgöra
inom säkerhetstjänsten.

I detta sammanhang vill jag omnämna, att enligt vad jag inhämtat de olika
kommunernas kostnader för sadan polisverksamhet, som ombesörjes av säkerhetstjänsten,
under år 1944 uppgått till sammanlagt i runt tal 900 000 kronor.
Under samma tid ha statsverkets utgifter för säkerhetstjänstens spaningsverk.
''■amhet uppgått till högre belopp än den nu nämnda summan för kommunernas
sammanlagda kostnader.

Herr Holmberg; Herr talman! »lag är herr statsrådet Erlander synnerligen
tacksam för det svar, som han har lämnat på min fråga. Genom herr statsrådets
svar har för första gången givits ett offentligt och klart besked örn, att det
anslag, som riksdagen nu flera år i följd har beviljat å tilläggsstat för täckande
av kostnaderna för »anordnande av viss polisbevakning m. m.», till sin huvuddel
gått till den alltmer omstridda säkerhetspolisen. I Kungl. Majrts proposition
och i statsutskottets utlåtande har det hittills alltid hetat, att detta anslag.
avsett kostnaderna för »bevakning av hamnar, flygplatser, upplag av explosiva
varor, vidtagande av avspärrningsanordningar kring sådana bevakningsföremal
o. s. v.». Nu star det ju klart för alla, att regeringen med detta
lilla blygsamma »o. s. v.» har menat hela säkerhetspolisen med dess omfattande
stab av spanare, förhörsledare, husundersökare, telefonlyssnare, brevöppnare^
provokatörer och angivare, — »hallarna», som det heter på polisens
eget språk — och inte bara dessa, utan också utgifterna för hela deras tvivelaktiga
verksamhet. Det kan vara gott för riksdagen att ha fått besked örn den
saken, ty riksdagen skall ju, enligt § 62 i regeringsformen, pröva alla av Kungl.
Maj :t begärda anslag och bör ju, för att kunna göra detta, också veta vad anslagen
skola användas till och detta litet mer detaljerat än vad som framgår
av »o. s. v.».

Herr statsrådet frågade under remissdebatten i kammaren, varför det numera
var ett sudant väsen örn säkerhetspolisen, när det inte uppstod något
väsen alls, då densamma inrättades. Svaret är väl, att riksdagen aldrig varit
med örn att inrätta säkerhetspolisen och därför inte gärna kunde väsnas just
vid det tillfället. Säkerhetspolisen har regeringen skapat alldeles på egen hand,
och det har till och med — om man får tro borgarrådet Yngve Larsson i Vecka-J
ournalen, som hittills varit den enda kunskapskälla man har haft i denna
fråga — skett genom en hemlig kungörelse. Huruvida detta är lagligt eller
inte, är en fråga, som väl numera bara har teoretiskt intresse, ty riksdagen har
ju de facto godkänt tillvägagångssättet''genom att bevilja anslag till säkerhetspolisen
och dess verksamhet. Av praktiskt intresse är däremot frågan, örn riksdagen
i fortsättningen liksom hittills skall gå med på att låta regeringen taga
ut anslaget till säkerhetspolisen i efterhand — vilket ju betyder att riksdagen
försättes i ett läge,. dä,r den inte har någon möjlighet att skära ned anslaget
eller, vilke! väl såvitt jag kan förstå vöre det allra klokaste, att helt och hållet

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Äng. anslaget till säkerhetspolisen. (Forts.)
draga in detsamma. Säkerhetspolisen och Kungl. Majit binda efter gottfinnande
staten för utgifter, och riksdagen har bara att bevilja anslagen utan att
kunna utöva något inflytande på dessas storlek.

Att efter ali den kritik, som framkommit från allmänheten och t. o. m. från
J. 0:s sida och även här i riksdagen, och sedan det gått^ därhän, att Stockholms
stad beslutat vägra bidrag till säkerhetspolisen, låta detta fortsätta,
skulle, såvitt jag kail förstå, verka höjden av flathet ifrån riksdagens sida.
Detta skulle också vara mycket oförsiktigt, med hänsyn till att vad sorn hittills
har kunnat konstateras beträffande säkerhetspolisen säkert inte är det

värsta. _ _ .

Jag har i dag fått mottaga en kopia av en anmälan till Paulson-kommissionen,
som innehåller de mest sensationella anklagelser, som hittills ha framförts mot
säkerhetspolisen. Herr talmannen, hos vilken jag har förhört mig i saken, vill
inte, med hänvisning till den ordning, som brukar råda vid behandlingen av
enkla frågor, tillåta att jag, såsom jag hade haft för avsikt, ger riksdagen kännedom
örn vad anmälarna ha att anföra, Så mycket kan jag emellertid säga, att
det rör sig örn mycket konkreta anklagelser mot vissa namngivna män inom
säkerhetspolisen för anstiftande av och delaktighet i brott mot 8 kap. strafflagen.
Fakta i saken äro, såvitt man kan döma, ägnade att giva dem, vilka ännu
söka hävda, att denna institution är värd riksdagens förtroende, en ganska svår
kalldusch. Det skulle vara beklagligt, örn riksdagen, när utredningen i denna
affär är färdig, fortfarande inte har sett till att skaffa sig den kontroll över
anslaget till säkerhetspolisen, som vore önskvärd.

Jag skulle därför vilja uttala som min förhoppning, att riksdagen i tid söker
få en ändring till stånd i detta avseende. Det bästa vore, såvitt jag kan förstå,
att statsutskottet i anslutning till behandlingen av statsverkspropositionen toge
initiativ till, att från riksdagens sida krav framfördes örn att riksdagen skulle
få taga ställning till ett detaljerat förslag till budget för säkerhetspolisen under
kommande år för att, örn riksdagen så fann nödvändigt., kunna begränsa
eller till och med helt stryka varje anslag för detta ändamål och inte bara som
vanligt ha det minimala nöjet att i efterhand bevilja fem, sex eller sju miljoner
kronor till täckande av kostnaderna för det innevarande budgetåret. Skulle
mot förmodan ett dylikt initiativ inte komma från utskottet, så finnes ju alltid,
för dem av kammarens ledamöter, som äro hågade, — och dit måste jag räkna
oss båda kommunister — möjligheten att framföra samma krav motionsvägen,
när regeringen kommer med sitt yrkande örn anslag å tilläggsstat för täckande
av kostnaderna för säkerhetspolisen och övriga därmed sammanhängande utgifter
under innevarande budgetår.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag skall inte på nytt taga upp
någon debatt örn säkerhetstjänsten. Jag vill bara påpeka för kammaren, att så
värnlös är inte riksdagen som det kunde framgå av herr Holmbergs anförande.
Regeringens beslut att inrätta säkerhetstjänsten har givetvis varit föremål för
konstitutionsutskottets granskning i vanlig ordning, och alla de beslut, som
fattats även sedan säkerhetstjänsten tillskapades, ha också underställts konstitutionsutskottet.
Vidare har självfallet statsutskottet vid sin prövning av femte
huvudtiteln fram till våren 1942 och därefter av försvarets beredskapsstat
haft möjligheter att få de uppgifter, som det ansett vara nödvändiga för att
belysa den fråga det här gäller.

De organ, varigenom riksdagen haft möjlighet att pröva dessa ting, äro de
vanliga organ som pröva åtgärder vilka haft den karaktären, att de gjorts hemliga,
emedan man inte ansett sig kunna skriva på papperet lika utförligt om
dem som örn andra anslagsäskanden.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herrar Velander
och Björkman väckta motionen, nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag
för budgetåret 1945/46 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Med tillstyrkande av Kungl. Ma,j:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Telefon- och telegrafstationer
för budgetåret 1945/46 anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under denna punkt bär telegrafstyrelsen
bl. a. upptagit ett anslag för påbörjande av automatiseringen av telefonstationen
i Kalmar. Sedermera har departementschefen förklarat, att det knappast
synes möjligt att medhinna påbörjandet av automatiseringen i Kalmar
under nästa budgetår, och han har därför minskat anslagssumman med det belopp,
som beräknades för detta ändamål.

Denna åtgärd sammanhänger med frågan örn uppförande av ett nytt posthus
i Kalmar, ty det är meningen att telegrafstyrelsen skulle helt få disponera det
posthus, som nu finnes. Orsaken till att denna byggnadsfråga blivit fördröjd
är att man inte kunnat ena sig örn de ritningar, som skulle följas vid uppförandet
av det nya posthuset. Nu har jag emellertid hört att under den sista
tiden har ett tredje förslag till ritningar framkommit, som man lär komma att
fastställa, och under sådana omständigheter blir det möjligt att påbörja posthusbygget
under instundande vår. Om detta sker, är det väl också möjligt att
de lokaler, som skulle användas för telefonstationens automatisering, kunna
ställas till förfogande redan under nästkommande budgetår.

När jag nu begärt ordet, herr talman, är det för att framföra den synpunkten,
att örn utvecklingen gestaltar sig på det sätt, som jag här antytt, och det
således blir möjligt att påbörja moderniseringen av telefonstationen i Kalmar,
så borde det också finnas någon utväg för chefen för kommunikationsdepartementet
att följa telegrafstyrelsens önskan i detta fall. Telegrafstyrelsen har
i en skrivelse till departementet särskilt vänt sig till kungl, postverket och
hemställt, att det måtte ställa lokaler till förfogande redan omkring den 1 maj
1946, ty då kommer rikskabeln att utsträckas till Kalmar, och då vill man
disponera de avsedda lokalerna. Jag hoppas därför att det skall vara möjligt
att trots vad som här är skrivet kunna få till stånd den synnerligen behövliga
automatiseringen av kalmarstationen tidigare än vad som nu har förutsetts
av departementschefen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 30—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
telefon- och
telegrafstationer.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkterna 72—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag lill
nyanskaffning
av
godsvagnar.

Reservation hade anmälts av herr Mannerskantz, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber kammaren örn ursäkt för att jag
tar till orda återigen. Jag har emellertid på denna punkt avgivit en blank reservation,
och det är för att motivera den som jag ber att få nämna följande.

Under nästan hela kriget, då järnvägarna lia haft en oerhört stor trafikbelastning,
har det rått en kraftig brist på järnvägsvagnar, och godsvagnar i
synnerhet. Denna brist har snarare skärpts än mildrats. Det har mest berott
på att tillgången på fossila bränslen har minskats, varigenom vedtransporterna
blivit alltmer prioriterade och en mängd övriga synnerligen viktiga ändamål
därigenom ha fått stå tillbaka. För näringslivet äro förhållandena på
detta område faktiskt ganska ohållbara och olidliga. Det är naturligtvis inte
bara bristen på godsvagnar, som här spelar in; jag förmodar att det finns
svårigheter i fråga örn trafiken i övrigt genom brist på lokomotiv och möjligheter
att framföra tågen. Men det råder intet tvivel om att just bristen på
godsvagnar är en av de väsentligaste orsakerna till det nu rådande synnerligen
besvärliga läget.

Järnvägsstyrelsen har anmält att de verkstäder, som tillverka järnvägsvagnar,
numera ha hunnit undan med sina arbeten, så att det är mycket kortare
leveranstid än förr på godsvagnar. Det skulle därför vara möjligt att ganska
snabbt få fram ett större antal godsvagnar än de 450 öppna tvåaxliga godsvagnar,
som här föreslås, örn man bara ville komma in med beställningen. Men
så invänder man att detta inte vore lämpligt, ty man bör räkna med att vid
en trafik på fredsnivå komma statens järnvägar inte att behöva så många godsvagnar.
Det är därför som man är återhållsam.

Inom statsutskottet anförde man som skäl emot en framställning örn anskaffande
av ett ökat antal godsvagnar, att det inte var så lämpligt att man nu
forcerade denna anskaffning. Man hänvisade därvid till järnvägsstyrelsens argument
och förklarade, att örn läget blir sådant, att man ovillkorligen behöver
bygga fler vagnar, så kommer järnvägsstyrelsen att gå i författning om den
saken.

Men, herr talman, det har järnvägsstyrelsen under fyra år visat att den inte
velat göra i den takt, som näringslivet kräver. Och jag tror inte, att den kom -

Punkten 80.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte till Nyanskaffning av godsvagnar
för budgetåret 1945/46 anvisa ett investeringsanslag av 7 650 000 kronor.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Anslag till nyanskaffning av godsvagnar. (Forts.)
mer att göra det i fortsättningen heller. Jag kan nog våga påstå, att även
om det skulle bli ett snart slut på krigshandlingarna nere på kontinenten, så
kommer en hel massa omständigheter att tillsammans göra, att trafikbelastningen
på statens järnvägar under en ganska lång tid, åtminstone ett par år,
blir sådan, att det kommer råda samma brist på godsvagnar som det gör i dag.
Den minskning av beredskapen, som skulle åstadkomma en minskning av behovet
av godsvagnar för militärtransporter, är enligt mitt förmenande inte tillräcklig
för att återställa läget på ett sådant sätt som näringslivet har rätt
att fordra. Bristen är större än så. Det enda, som verkligen skulle kunna åstadkomma
en avgörande minskning av behovet är att huvuddelen av vedtransporterna
kunde upphöra, men vi veta inte nu, hur länge detta kan dröja.

Inom statsutskottet anfördes som ett skäl emot denna min ståndpunkt, att
man kommer att få för mångå vagnar under den fredstid, som man ser fram
emot, och det blir alltför dyra pengar att anskaffa vagnar under de tider, som
nu äro rådande. Det vore bättre att vänta till senare, örn man behöver bygga fler
vagnar. Jag tror emellertid att jag vågar påstå, att man inte behöver vara någon
särskilt skicklig affärsman för att kunna sälja järnvägsvagnar i Europa, där
miljontals järnvägsvagnar blivit förstörda. Det vore säkert en mycket enkel sak,
om det befanns att vi hade för många godsvagnar, att till och med med förtjänst
kunna avyttra det överskott man anser sig ha.

Örn den kommitté, som nu håller på att utreda de smalspåriga järnvägarnas
framtida öde, kommer till det resultatet — och man har redan gjort det i viss
omfattning — att ett antal smalspåriga banor skola breddas, erfordras för
dessa banor ett stort antal vagnar. Även ur den synpunkten tror jag att det inte
blir så farligt, örn vi under någon kortare tid skulle ha ett visst överskott på
vagnar. Det är i varje fall en sak som betyder mycket mindre än det väsentliga
faktum, att man kan tillgodose näringslivets behov för dagen av godstransporter.
Det är knappast möjligt att stillatigande kunna godkänna det läge, som
för närvarande är rådande — därtill är det i själva verket alltför olidligt.

Då jag för min del försummat att väcka motion i frågan, var det vissa svårigheter
att inom statsutskottet påyrka en höjning av anslagssumman. Jag har
här närmast haft avsikten att framföra det önskemålet till chefen för kommunikationsdepartementet,
att han måtte använda de möjligheter han faktiskt
har, dels genom att begagna statens järnvägars dispositionsanslag, dels genom
att göra framställning örn anslag på tilläggsstat, att i snabbare takt försöka
minska den skriande brist på särskilt godsvagnar, som för närvarande är rådande.
Jag hoppas alltså att han noga kommer att ha sin uppmärksamhet riktad
på denna sak och inte utan vidare förutsätter, att järnvägsstyrelsens synpunkter
härvidlag skola sammanfalla med det svenska näringslivets.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 81—96.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis till avgörande statsutskottets utlåtanden
:

nr 18, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; och

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1945/46 m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från viss
ersättningsskyldighet i anledning av skada, som vållats av f. d. anställningshavare
vid vägväsendet; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av visst
under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående markområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om avskal- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 2, i anledning av väckta
lande av den motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m.

ail ''männel om sättnings-

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande av utskottet till behandling
skatten m. m. i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) motionen nr 37 i andra kammaren av fru Rönn-Christiansson och herr
Hagberg i Luleå, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta avskaffa allmänna
omsättningsskatten; samt

2) de likalydande motionerna nr 173 i första kammaren av herr Gustavson
m. fl. och nr 272 i andra kammaren av herr Pettersson i Norregård m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t göra framställning
örn utredning och förslag avseende den allmänna omsättningsskattens
snara avskaffande och ersättande med på annat sätt utformade beskattningsåtgärder,
som med enklare förfaringssätt och mindre invecklade kontrollåtgärder
förenade större hänsyn till försörjningsbörda och skattekraft.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att motionen II: 37 av fru Rönn-Christiansson och herr Hagberg i Luleå,
örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna 1:173 av herr Gustavson m. fl. och II: 272
av herr Pettersson i Norregård m. fl., angående utredning om avskaffande av

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
den allmänna omsättningsskatten och dess ersättande med annan skatt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herrar Gustaf Elofsson,
Jonsson i Skedsbygd och Hammarlund ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

1) att motionen 11:37 av fru Rönn-Christiansson och herr Hagberg i Luleå,
örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna 1:173 av
herr Gustavson m. fl. och II: 272 av herr Pettersson i Norregård m. fl. i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning angående sådan omläggning
av omsättningsskatten, att nödvändighetsvaror undantoges från beskattningen.

Herr Gustavson: Herr talman! Het är ett par glädjande moment i utskottets
annars ganska olustiga utlåtande, som jag vill taga fasta på. Under föregående
riksdagsbehandlingar örn denna fråga bollade finansministern på sitt
vanliga inte alldeles seriösa sätt med omsättningsskattens »vara» eller »icke
vara». Man kunde, menade han, göra både si och så •— det berodde på hur man
använde pengarna. I remissdebatten signalerade emellertid, örn jag inte missminner
mig, herr Myrdal sitt »icke vara» angående skatten på butikshandelsvarorna.
Och i sitt utlåtande nu faller bevillningsutskottet in i lunken. Krigsläget
kan möjligen utveckla sig så, att beredskapen minskas och pengarna inte
behövs, säger utskottet. Man antyder också, att en kommande depression kan
förvärras med sådana skattemetoder. Och så kommer det: »Utskottet förutsätter
därför, att Kungl. Majit, så snart det statsfinansiella läget och övriga
omständigheter det medgiva, vidtager erforderliga åtgärder för avvecklande
av den allmänna omsättningsskatten.»

En dödsdom således, men med verkställigheten ställd på skruvar. »Hen gick
sönder», sa’ flickan örn glaskaraffinen. Ett direktiv visserligen, men där initiativ
och handling äro så uttunnade, att man nästan kan tala örn en profetia.
Faktum är emellertid att utskottet vill ha bort omsättningsskatten, ifall det
kan gå av sig självt. Hå även reservanterna nog anse att omsättningsskatten
skall bort — fastän det kunde ha uttryckts tydligare — föreligger det således
enighet på den punkten.

Utskottet, som nästan givit ett slags anslutning till vår i motionen uttalade
uppfattning angående omsättningsskattens skattetekniska olägenheter och sociala
skadeverkningar, ryggar emellertid tillbaka för sin egen radikalism och
skyndar sig att tillägga, att man givetvis inte vill starkare betona den saken.
I sin exempelsamling på hur förträfflig skatten är säger utskottet, att den
träffar en skattebetalare med 15 000 kronors inkomst med 300 kronor och deli
med hundra tusen i inkomst med 650 kronor.

Bet är inte den saken, som vi motionärer fäst oss mest vid. Vi lia till och
med framhållit, att en ensamstående med bara skaplig inkomst kommer ganska
lindrigt undan. Vad vi särskilt ha vänt oss emot är skatten på många nödvändighetsartiklar,
vilken drabbar barnrika familjer, folk i små omständigheter,
folkpensionärer och dem, som med nuvarande ränta tilra på ett litet sparkapital.
En sådan person känner delina skatt ha rt nog. Det är detta vi mena, när
vi betona, att det är skatt till och med på understödstagarna* utgifter, fast inte
på deras inkomster. Kom inte och säg, att de lia rabatter. Sådana får folk, som
kanske aldrig borde lia det, men fattiga, sjuka och barnrika familjer behöva
sina rabatter obeskurna.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forte.)

Vad jag främst saknar hos utskottet är någon som helst ansats att påskynda
avskaffandet av detta skadliga och klumpiga skattesystem. Här saknas initiativ
och viljekraft. Det är riktigt, att minskade utgifter underlätta omsättningsskattens
avskaffande. Vöre det då förmätet, örn riksdagen uttalade önskemål
om besparingsåtgärder i sådan riktning?

Gentemot tanken att öka statens inkomster genom att skära ned de högre
skatteavdragen i städer och samhällen svarar utskottet, att den frågan befinner
sig under utredning. Hade det inte då i alla fall varit befogat att tillägga,
att riksdagen förväntar, att man raskar på med åtminstone den detaljen i dyrortsproblemet.
Förra året yttrade en av utskottsmajoritetens medlemmar i denna
kammare, att en sådan beskärning just inga pengar gåva. Ja, det beror på
vad man har för prententioner. I andrakammardebatten yttrade en av utekottsmajoritetens
nästan lika stora pampar, att den skulle ge Ul miljoner kronor.
Siffran är ojämn, och därför borde den kanske inge ett visst förtroende. Mig
förefaller den överdrivet stor, men jag tycker i varje fall, att frågan kunde
vara värd en undersökning.

I motionen lia vi särskilt vänt oss mot skatten på många nödvändighetsvaror.
Beskattningen av mera lyxbetonade varor, även om de hittills icke träffats
av s. k. lyxskatt, kan givetvis inte inge samma sociala betänkligheter.
Även på denna punkt lyser utskottets initiativkraft med sin frånvaro.

Reservationen kunde enligt min uppfattning ha gett ett tydligare uttryck
för den uppfattning, som kommer fram i motionen. Då den emellertid i klämmen
hänvisar till denna, tvekar jag inte att yrka bifall till den. Jag ber således,
herr talman, att få yrka bifall till den av herrar Elofsson i Vä, Hammarlund
och Jonsson i Skedsbygd till bevillningsutskottets betänkande fogade
reservationen.

Herr Andersson, Elon: Jag måste, herr talman, be kammaren observera, att
jag befinner mig i en mycket beklaglig belägenhet. Jag har att försvara en
skatt, som för många, kanske de flesta av oss tor sig såsom inkarnationen av
allt det skatteonda, som under de senaste åren har vräkts ned över oss, och jag
är nödsakad att göra det genom att tillgripa argument, som ha använts så
många gånger förut, att jag verkligen inte kan begära, att kammaren skall
lyssna till dem med något större intresse. Jag tror nämligen, att herr Gustavson
i Guntorp begår ett misstag, örn han tror, att bevillningsutskottets inställning
till omsättningsskattens vara eller icke vara i och för sig har undergått
någon förändring i år jämfört med föregående år. Bevillningsutskottet
har ända sedan omsättningsskattens tillkomst varit av den mycket bestämda
uppfattningen, att man här rör sig på ett område, där man inte bör gå vidare.
Man har i stället ända från början hyst den förhoppningen, att sådana statsfinansiella
förhållanden skola kunna inträda, att omsättningsskatten kan avskaffas.
När utskottet i år har argumenterat en liten smula för att försöka
belysa omsättningsskattens faktiska verkningar, bär utskottet verkligen inte,
herr Gustavson, gjort detta för att ge uttryck åt någon uppfattning om skattens
förträfflighet.

Det är, herr talman, inte så särskilt mycket att tillägga till alla de argument,
som tidigare ha förekommit i de debatter om omsättningsskattens vara eller
icke vara, som kammaren under de gångna åren har fått tillfälle att lyssna
till. Men jag skulle i anledning av herr Gustavsons yrkande om bifall till reservationen
vilja påpeka, att det såvitt jag kan döma föreligger en ganska bestämd
skillnad mellan den motion, som herr Gustavson försvarar, och det yrkande,
som herr Gustavson ställer. Det yrkande, som reservanterna i bevillningsut -

Onsdagen den 21 februari 1Ö45.

Nr 9.

Om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
skottet ha samlat sig omkring, går nämligen icke ut på avskaffande av omsättningsskatten.
Man föreslår i stället en skyndsam utredning angående sådan
omläggning av omsättningsskatten, att nödvändighetsvaror undantagas från
beskattningen, medan man i stället förutsätter en skärpning av skatten på lyxvaror.
Så vitt jag förstår är detta raka motsatsen till ett yrkande örn omsättningsskattens
avskaffande. Man föreslår ju en utredning, som avser att konservera
omsättningsskatten, visserligen i något mer inskränkt omfattning än
den för närvarande har men i alla fall med principen örn skatt på omsättningen
konserverad. Men vi äro ju, herr talman, tämligen överens i denna kammare
örn att den principen inte är föredömlig.

Jag skulle vara rätt intresserad av att veta, om herr Gustavson egentligen
menar, att omsättningsskatten enligt motionen skall avskaffas, eller örn han
menar, att den i enlighet med reservationen skall bibehållas, fastän i mera
inskränkt omfattning än för närvarande.

I fråga örn omsättningsskattens ersättande med en annan skatt har utskottet
för sin del den uppfattningen, att örn det statsfinansiella läget och övriga omständigheter,
som i detta hänseende kunna vara av betydelse, bli sådana, att
omsättningsskatten kan avskaffas, då är det inte nödvändigt i och för sig att
ersätta den med en annan skatt. Här talas det ju, herr talman, från alla håll
om önskvärdheten av att, sedan de statsfinansiella svårigheterna ha lättats, i
någon män mildra skattetrycket för den svenska allmänheten. Då förefaller
det ju rätt pessimistiskt att inte kunna ifrågasätta, att ens en så impopulär
skatt som omsättningsskatten skall kunna avskaffas utan att ersättas med en
ny skatt. Vad herr Gustavson önskar är således inte någon mildring i skattetrycket,
det är bara en förflyttning av det skattebelopp, som för närvarande
uttas genom omsättningsskatten, till andra skattetitlar. Bevillningsutskottet
är mera optimistiskt. Vi våga utgå från att man inte nödvändigt skall behöva
förutsätta omsättningsskattens ersättande med en annan skatt. Under sådana
omständigheter, herr talman, är det ju tämligen onödigt att ifrågasätta en
utredning. Man behöver inte ha en utredning för att avskaffa en skatt, om
man inte menar, att någonting annat nödvändigtvis måste sättas i stället.

Tre olika linjer ha antytts i motionerna, i herr Gustavson anförande nu och
i reservationen. Man har för det första tänkt sig en engångsskatt på förmögenhet.
Det är uppenbart för kammarens ledamöter, att en sådan skatt till sina
årliga verkningar inte kan komma att annat än relativt obetydligt ersätta de
inkomster, som omsättningsskatten ger. Den andra linjen är den, som herr
Gustavson anför i sin motion, att man i stället för omsättningsskatten skulle
skära ned det skattefria ortsavdraget och på det sättet skaffa staten de felande
miljonerna. Jag vidhåller den uppfattning, som jag gav uttryck åt vid fjolarets
riksdag, att ett sådant förfarande endast i obetydlig grad skulle ge staten
ersättning för de medel, som omsättningsskatten nu inbringar. Jag betvivlar,
att den där siffran 191 miljoner kronor, som herr Gustavson hört från något
annat håll, är riktig. Det rör sig örn en mycket obetydligare summa. Jag skulle
kunna tänka mig, att det kan bli eli tal av storleksordningen 40 ä 50 miljoner
men inte Hacket mer. Den tredje linjen slutligen är den, som herr Gustavson
rekommenderar i sitt anförande och som även föres fram i reservationen, nämligen
att man inte avskaffar omsättningsskatten utan ersätter den med en skärpt
lyxbeskattning. Inte heller den vägen lär det väl vara möjligt att få in tillnärmelsevis
samma belopp som den allmänna omsättningsskatten nu ger. Örn
lag inte missminner mig, är den beräknade inkomsten av varuskatten i år 70
miljoner kronor.

Det lar således inte vara möjligt att ersätta omsättningsskatten med något

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
av vad som rekommenderas i motionerna oell i reservationen, såvida man menar,
att ersättningen skall ge samma inkomst som statskassan för närvarande har
från omsättningsskatten. Man får i stället hitta på andra skatteformer än vad
som här sättas i fråga.

Bevillningsutskottet vill emellertid resonera på det sättet, att eftersom omsättningsskatten
har tillkommit för att täcka en betydande del av de utgifter,
som beredskapstiden har förorsakat det svenska samhället, och eftersom det
finns anledning antaga, att dessa beredskapsutgifter inom en inte alltför långt
avlägsen framtid skola kunna väsentligt skäras ned, hör det också vara logiskt
att säga sig, att vid den tidpunkten kan omsättningsskatten, som har tillkommit
för detta speciella ändamål, avskaffas utan att ersättas med någon annan skatt,
detta för så vitt man inte vill disponera örn statens utgifter, d. v. s. behålla
den nuvarande utgiftsramen men använda pengarna till andra ändamål än
beredskapen. Den saken få vi väl diskutera, när den blir aktuell.

Jag har således, herr talman, varken av motionerna eller av herr Gustavsons
resonemang kunnat bli övertygad örn att det går an att avskaffa omsättningsskatten
utan vidare eller att det är nödvändigt med en utredning för att undersöka
omsättningsskattens ersättande med en annan skatt, och jag vill under
inga omständigheter vara med örn en sådan turnering av frågan, att man riskerar
att konservera den princip, på vilken omsättningsskatten bygger och örn
vilken man som sagt i denna kammare hittills bär varit ganska enig, att den
inte bör lända till någon efterföljd.

Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag beklagar på det livligaste, att bevillningsutskottets
ärade vice ordförande inte kan tänka sig någon rättvisare och
bättre skatt.eform i framtiden än denna omsättningsskatt, om vilken lian dock
själv säger, att den är synnerligen impopulär oell besvärlig. Hans anförande
här ger det intrycket, att vi inte kunna påräkna att bli av nied denna skatt,
förrän vi komma i det fördelaktiga budgetläget, att staten inte behöver de
330 miljoner, som omsättningsskatten i år beräknas ge. Vi få alltså enligt herr
Elon Anderssons mening dras med skatten till dess.

Vidare frågade herr Andersson, hur mitt anförande här stämde överens med
det yrkande, som jag framställde. Jag sade i mitt anförande, vilket jag förmodar
inte undgick herr Elon Andersson, att jag inte var belåten med den
utformning, som reservationen hade fått, men jag tvekade i alla fall inte att
yrka bifall till den, därför att reservanternas mening ju överensstämde med
min däri, att de anse, att omsättningsskatten bör avskaffas.

Herr Andersson frågar också, om meningen är att ersätta omsättningsskatten
med en annan skatt. Ja, detta har varit vår mening, det ha vi motionärer
menat hela. tiden. Vi anse, att saken är så allvarlig, att det är värt en utredning,
huruvida det inte finns möjlighet att få en skatt, som drabbar skattebetalarna
mera rättvist. Vi kunna inte förlika oss med att de barnrika familjerna
skola drabbas hårdare än de mera välsituerade — så verkar otvivelaktigt
omsättningsskatten. Vi anse detta skattesystem vara så orättvist, att
vi vilja lia en undersökning, örn det inte finns några möjligheter att skaffa
pengar på ett rättvisare och mera tilltalande sätt än detta. Jag kan ju inte
hjälpa, att bevillningsutskottets ärade vice ordförande inte ser någon möjlighet
härtill, men det behöver väl i alla fall inte därför vara uteslutet, att det
kan finnas någon möjlighet. Det kan ju finnas andra, som skulle kunna komma
underfund med ett sätt, som är bättre och mer acceptabelt. Det är därför
vi yrka på en utredning.

Herr talman! Jag vidhåller min uppfattning och mitt yrkande.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Det är kanske viii djärvt att anmärka på
hur ett så förnämligt och mäktigt utskott som bevillningsutskottet har handlagt
en fråga, men jag tar mig dock friheten att göra en sådan anmärkning.
Först emellertid ett par allmänna reflexioner. I utskottets yttrande står bland
annat, att utskottet finner, att allt fortfarande kommer det att för nästkommande
budgetår äga giltighet, att omsättningsskatten kvarstår. Hade det inte
varit försiktigare av bevillningsutskottet att vänta med ett sadant kategoriskt
uttalande till något senare under denna riksdag? Jag är inte säker på att man
inom bevillningsutskottet är på det klara med de finansiella utsikterna i framtiden.
Efter vad jag kan förstå är läget för närvarande rätt så oklart.

En annan formulering, som jag också tycker är egendomlig, är, att utskottet
förutsätter, att Kungl. Majit vidtager erforderliga åtgärder för avvecklingen
av omsättningsskatten. Dessutom förutsätter man, att en avveckling skall
kunna ske, utan att omsättningsskatten ersättes med någon annan beskattning.
Förklaringen fingo vi av utskottets vice ordförande, som sade, att om man
skall avveckla en skatt, behövs det ingen utredning. Jag tycker verkligen, att
det där är rätt så djärva påståenden a,v bevillningsutskottet och dess vice
ordförande. Kan man vara så säker på sin sak, att det inte behövs någon utredning
för avveckling av en så pass betydelsefull skatt som omsättningsskatten?
I allmänhet bruka vi ju vara försiktigare här i riksdagen, så att vi
utreda frågorna, innan vi vidtaga några åtgärder.

Ku kommer jag till anmärkningen beträffande bevillningsutskottets handläggning
av ärendet. Som jag förmodar, att alla här i riksdagen veta, ha vi
ju en planeringskommission, som bland annat sysselsätter sig med de finansiella
frågorna och i vars delegation för dessa ärendens behandling sitter
landets väl främsta sakkunskap av nationalekonomer och bankmän. Hade det
inte då varit förståndigare av bevillningsutskottet att antingen remittera denna
motion till planeringskommissionen, som nu utreder dessa finansiella problem,
eller — 0m bevillningsutskottet inte velat remittera frågan dit — låta ärendet
ligga till framåt våren, då man kan förmoda, att planeringskommissionen har
vissa utredningar klara och bär lagt fram ett utlåtande örn fmansienngs problemen?

Herr talman! Det är med anledning av dessa anmärkningar, som jag tycker,
att man skulle kunna följa reservationen, som ju begär en utredning, även örn
jag i likhet med den föregående talaren inte precis gillar formuleringen av
reservationen. Därför kommer jag, herr talman, att rösta för reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det är inte första gången herr von
Heland tagit sig den enligt sin egen mening mycket stora djärvheten att göra
erinringar mot bevillningsutskottets sätt att handlägga ett ärende, och därför
förmodar jag, att han inte heller känner sig särdeles generad över att nu ha
tagit till orda i samma syfte. Att bevillningsutskottet har tagit upp ärendet
nu beror delvis därpå, att utskottet också bär till handläggning en hed del motioner
örn ändringar i den allmänna omsättningsskatten. För den händelse riksdagen
skulle uttala sig för dess avskaffande, skulle man ju kunna behandla
dessa motioner på något annat sätt än utskottet är skyldigt att göra, därest
skatten fortfarande finns kvar. Utskottet har således ansett det vara av ett visst
värde att före behandlingen av dessa motioner få klart för sig, hur riksdagen
ställer sig till yrkandet örn omsättningsskattens snara avskaffande.

I övrigt har utskottet vid sitt bedömande av behovet av skatteintäkter under
nästkommande budgetår byggt sitt resonemang på de upplysningar, som
lämnats i statsverkspropositionen. Jag har alltjämt den uppfattningen, att sa
mycket kan läget icke ljusna under nästkommande budgetår, att staten kan

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
vara de 330 miljoner kronor förutan, som omsättningsskatten ger. Jag tror inte
keller, att det är möjligt att på den korta tid, som återstår till dess nästa budgetår
tar sin början, skapa en ny skatteform, som ger lika stora inkomster som
omsättningsskatten för närvarande gör. Det går inte ens örn man tillsätter en
utredning omedelbart oell inte ens hur flitigt man än arbetar inom efterkrigsplaneringskommissionen.

Utskottets resonemang om skattens fortsatta nödvändighet knyter sig, som
herr von Heland har observerat, till behovet under nästa budgetår, medan utskottet
förutsätter, att därefter sådana förhållanden kunna inträda, att skatten
kan undvaras. I det fallet föreligger det, herr talman, mellan herr Gustavson
i Guntorp och mig ingen annan skillnad än att jag inte vill begära omsättningsskattens
avskaffande och samtidigt hos finansministern tigga örn en annan
skatt. Jag tycker det räcker med att jag hos finansministern begär omsättningsskattens
avskaffande, under förutsättning att de statsfinansiella förhållandena
då äro sådana, att man inte behöver de 330 miljonerna för att åstadkomma
balans i budgeten. Herr Gustavson och jag äro fullkomligt ense örn att
omsättnings skattens _ verkningar äro sådana, att den helst bör tas bort, och jag
är mer optimistisk i min tro, ty jag tror, att omsättningsskatten skall kunna
avskaffas ganska snart utan att ersättas av någon annan skatt.

Jag har således inte gjort gällande, att omsättningsskatten aldrig kan avskaffas.
Jag hoppas, att den skall kunna avskaffas utan att ersättas av någor
annan skatt. Skillnaden mellan mig och herr Gustavson är som sagt den, att
jag inte i samma andedrag som jag hemställer örn omsättningsskattens avskaffande
ber finansministern att få en annan skatt i stället.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skulle inte lia besvärat kammaren, örn
inte herr von Heland varit framme med sin pekpinne —- det har hänt förut
och kommer väl att inträffa härefter också förstår jag — och försökt lära bevillningsutskottet,
hur det skall förfara i sådana här ting.

Om någonting skall göras, är ju frågan, såsom bevillningsutskottets ärade
vice ordförande här har utvecklat det, huruvida man skall avskaffa omsättningsskatten
utan att ersätta den med någon annan skatt eller örn man skall
avskaffa den först efter det att man ersatt den med en annan skatt. Är det så
att man finner det statsfinansiella läget, som utskottet här talar om, sådant
att man kan undvara det belopp som omsättningsskatten inbringar, kan jag inte
begripa att det tjänar någonting till att företa en utredning, alldenstund det
råder enighet örn att man skall avskaffa skatten, när man kan undvara den.
Vad skall man då utreda?

Mera komplicerad är frågan örn att finna utvägar för att ersätta omsättningsskatten
med någon annan skatt. Jag vet inte, om herr von Heland anser
det möjligt att medhinna de säkerligen ganska omfattande utredningar, som
krävas för att man skall bli på det klara med hur man skall få in ett skattebelopp
på mellan tre och fyrahundra miljoner kronor på annat sätt än som
nu sker, i så god tid att beslut kan fattas vid innevarande års riksdag. Jag
tvivlar på det. Jag tillåter mig att i det avseendet uttrycka den meningen, att
örn man skall gå någorlunda grundligt till väga — vilket man i allmänhet är
van att göra när det gäller skattefrågor lika väl som andra frågor — är någonting
sådant en ren omöjlighet. Det går inte så enkelt, att man endast börjar
skruva på skatteprocenten i fråga örn inkomst- och förmögenhetsskatten eller
värnskatten. Det vore i och för sig en enkel sak, men en sådan utväg behöver
säkerligen övervägas mer än en gång.

Under förutsättning att man således icke kan undvara skatten, kan jag inte

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
se någon annan möjlighet än att man får dragas med den ännu ett år. Det ät
mot detta som herr von Heland anmärker, att det är ett för tidigt gjort uttalande.
Huruvida det är möjligt att undvara skatten helt och hållet, vill jag
för närvarande inte yttra mig örn, men inte tycker jag att statsverkspropositionen
— åtminstone av vad jag sett hitintills — vittnar om att sådana efterlängtade
luckor finnas i fråga om utgifterna, att man utan vidare kan undvara
de avsevärda belopp som det här är fråga om.

Herr von Heland förebrår oss i bevillningsutskottet, att vi inte rådfört os;
med planeringskommissionen. Det kan kanske vara berättigat. Herr von Heland
känner ju till hurudant läget är där. Eftersom jag inte tillhör kommissio
nen, har jag såsom lekman kanske inte rättighet att ha några egentliga begrepp
örn hur man skall ordna för efterkrigstiden. I nuvarande läge med den
goda penningtillgången, som ännu råder och som jag förmodar kommer att bestå
något år, skulle det emellertid förvåna mig, om planeringskommissionen
ur de synpunkter, som den har att förfäkta, skulle önska att en skatt slopades.
Man väntar nog med det, tills den dag kommer, då depressionstryeket kommei
att resa helt andra krav på skattelättnader än det nuvarande tidsläget gör. Det
låter kanske, herr von Heland, som örn jag skulle begripa dessa saker. Det
gör jag emellertid inte anspråk på. Det överlåter jag åt den som är klokare
än jag och som sitter bakom mig här. Men min enkla reflexion har gjort, att
jag aldrig kommit på idén att föreslå utskottet att fråga planeringskommissionen,
örn den tycker att tidsläget nu påkallar, att man slopar omsättningsskatten.
Däremot skulle jag hjärtinnerligt väl förstå, att den första åtgärd, som
skulle komma att påyrkas vid en depression — i fall vi inte kunnat skaka av
oss omsättningsskatten dessförinnan — vore en skatteeftergift av den art som
ett slopande av omsättningsskatten utgör. Kanske kan det, herr von Heland,
forma sig på det sättet, att man får överväga att göra även andra skatteeftergifter
än den här ifrågasatta för att möta de besvärligheter, som efterkrigstiden
otvivelaktigt kommer att medföra.

Jag kan ju få lov, herr talman, att instämma i det allmänna jämret över
omsättningsskatten. Min inställning i det avseendet har jag deklarerat förut.
Jag har ett argument, som jag gärna kan anföra, nämligen att jag vill inte
vara med och lappa på och förbättra omsättningsskattens struktur på något
sätt, ty den må gärna verka i all sin konstighet och brutalitet så att vi samfällt
bli på det klara med att något sådant skola vi inte lia i fortsättningen. Vi
få lida så länge vi ha den, men så fort det finns utvägar, skola vi skaka av
oss ett skattesystem av denna beskaffenhet.

Jag vill understryka vad utskottets vice ordförande yttrat i fråga örn den
meningsskiljaktighet, som råder mellan motionärerna och reservanterna. Det
är ju snällt av herrar von Heland och Gustavson att inte gräla på reservanterna.
Nu tycker jag inte om gräl, så jag uppskattar det. Men nog är det litet
hårt, förstår jag, att behöva försvara en motion av den beskaffenhet, som dd
här är fråga'' om, och samtidigt ansluta sig till reservationen, som i första
punkten innehåller en hemställan »att motionen II: 37 av fru Rönn-Christiansson
och herr Hagberg i Luleå, örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd».

.Tåg ansluter mig, herr talman, till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Det är kanske mera ovanligt, att en outsider kastar
sig in i en sådan debatt som denna, som givetvis i första hand är reserverad
för medlemmar av bevillningsutskottet, men jag tillåter mig likväl att göra
det. När jag läste de motioner, som nu behandlas, trodde jag, att man däri

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
kunde finna ett uttryck för att man åtminstone skulle försöka göra en början
till att avveckla omsättningsskatten.

För min del vill jag säga, att min antipati mot denna skatt är oerhört stor.
Jag hörde, att min vän herr Bärg hade ungefär samma uppfattning i saken.
Men jag var liksom alla andra tvungen att medverka till införandet av denna
skatt, ehuru jag vid det tillfället kände det ungefärligen som örn jag spottade
hela mitt föregående i ansiktet. När det nu har väckts motioner, som ta upp
problemet, att man åtminstone skulle kunna börja med att avskaffa denna
skatt, tycker jag, att jag har svårt att mot dessa motioner uppträda rent fientligt,
utan jag måste säga, att jag från min utgångspunkt har sympatier för
dem.

Jag har fattat motionerna såsom ett försök att överväga, örn man inte skulle
börja med att så småningom få bort omsättningsskatten, till en början i fråga
örn vissa nödvändighetsvaror, som användas även av de allra fattigaste i landet,
exempelvis folkpensionärerna. De lia visserligen fått ett litet tillskott nu,
men deras möjligheter att inköpa varor, sedan omsättningsskatten pålagts, äro
givetvis alltjämt ganska begränsade. Jag hade alltså trott, att utskottet möjligen
skulle skriva någonting om att vi nu inte äro beredda att ta ställning till
frågan örn att fullständigt avskaffa omsättningsskatten, men att det finns skäl
att överväga om man inte så småningom — ja, kanske redan nu — skulle kunna
övergå till att undan för undan eliminera omsättningsskatten i fråga örn
vissa varor, som kunna anses i högsta grad utgöra nödvändighetsvaror och som
konsumeras av de allra fattigaste i landet. Örn utskottet hade skrivit på det
sättet, hade jag fullständigt förstått det.

Herr vice ordföranden i bevillningsutskottet antydde, att om vi skola slopa
omsättningsskatten, kommer det antagligen att ske på en gång, och att vi ha
anledning att tro, att så kommer att ske. örn vi exempelvis slippa beredskapskostnaderna.
Förhåller det sig på det sättet, får jag säga, att det är en mycket
glädjande upplysning, men det är väl inte alldeles säkert, att det kommer att
gå så. Blir det inte på det sättet, tycker jag, att det skulle vara ganska rimligt,
örn man åtminstone kunde börja med en avveckling av omsättningsskatten i
första hand i fråga örn några nödvändighetsvaror, vilkas inköp betyder oerhört
mycket för de allra fattigaste i landet. Det är min ståndpunkt i denna
fråga, och jag hade gärna sett, att utskottet på ett bättre sätt, än nu skett, givit
uttryck åt dessa tankar. Jag är övertygad, att örn man slopade skatten i fråga
om vissa nödvändighetsvaror, skulle mycket vara vunnet, och en hel del människor
skulle bli ganska belåtna redan med ett sådant mindre steg.

Såsom frågan nu ligger till, skall jag, herr talman, inte göra något yrkande,
utan jag har med det sagda endast velat framhålla, att örn de av mig framförda
synpunkterna hade kunnat finna någon förståelse i utskottet, skulle jag
från mina utgångspunkter ha varit mycket belåten.

Herr Gustavson: Herr talman! Bevillningsutskottets ärade ordförande frågade
i sitt anförande med utgångspunkt från den uppfattningen, att omsättningsskatten
skall vara kvar. tills staten inte längre behöver de pengar den
ger, och att skatten sedan skall försvinna: »Vad skola vi då utreda?» Men örn
man inte har den uppfattning som ordföranden och vice ordföranden i bevillningsutskottet
tyckas ha, nämligen att det är bara en mycket kort tidsfråga,
när staten inte längre behöver dessa pengar, och att skatten då kommer bort,
och inte ser så optimistiskt på det statsfinansiella läget som dessa herrar göra,
tycker jag att det vore värt att undersöka, om det inte finns mera rättvisa
grunder att bygga en beskattning på. Jag kan tyvärr inte se så optimistiskt
på det statsfinansiella läget, utan jag tror att det under oöverskådlig tid kom -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
mer att vara ganska prekärt och att vi komma att behöva stora skatteinkomster
ganska lång tid framåt.

Herr Elon Andersson gav mig .en erinran örn att det av mig tidigare omnämnda
beloppet 191 miljoner kronor icke vore riktigt. I mitt anförande citerade
jag bara en aktad ledamot av andra kammaren, som hade nämnt detta
belopp. Jag sade också själv, att jag trodde att beloppet var i överkant och att
man inte kunde lita allt för mycket på den siffran, även örn det är ett udda
tal. Här står uppgift mot uppgift — herr Andersson, säger 40 miljoner och
den andre 191 miljoner. Det rätta ligger kanske någonstans däremellan. Jag
har ingen anledning att anse den ena siffran mer trovärdig än den andra, utan
jag anser att det är en sak som bör utredas.

Vidare sade herr Elon Andersson, att om skatten överflyttades på andra
skatteobjekt, så bleve den lika tung för dem som skola bära den. Kan man resonera
på det sättet? Om vi tänka oss en skatt på den rena lyxkonsumtionen,
känns den lika tung att bära som en skatt på nödvändighetsvaror för fattigt
folk? Jag kan inte dela herr Anderssons uppfattning att bördorna kännas
lika tunga.

Herr Andersson nämnde också att han är fullt överens med mig örn att
skatten bör avskaffas, men att han vill avskaffa den utan att ersätta den med
någon annan skatt. Det är ju tacknämligt att man är i så gott sällskap, men det
är också litet tragiskt, när man ser, att herr Andersson skrivit sitt namn under
ett utlåtande, där det sägs att motionen inte skall föranleda någon åtgärd. Det
är visserligen ett ganska vanligt uttryck i ett utskottsutlåtande, men det är
inte vidare uppmuntrande.

Jag vill sluta med att säga att vår mening inte är att avskaffa omsättningsskatten
hux flux, varken att ersätta den med en annan skatt eller avskaffa
den utan vidare. Vi begära en utredning i syfte att örn möjligt få skatten avvecklad
och huruvida statens skattebehov inte kan tillgodoses enligt principer
som ta mera hänsyn till försörjningsbörda och skattekraft.

Herr von Heland: Herr talman! Utskottets ärade ordförande ställde till mig
den frågan, varför man skulle behöva någon utredning, om man är ense om
att omsättningsskatten skall avskaffas. Det är ju inte örn den saken man behöver
göra någon utredning utan örn det som man kan komma i tvist om, nämligen
frågan om när tidpunkten är inne, då man kan avskaffa skatten. Det är
därför jag anser, att frågan inte kan ses isolerad, utan att den måste ses i sitt
stora sammanhang. Det är också därför jag rekommenderade, att man skulle
hänskjuta den till den delegation inom planeringskommissionen, där man just
diskuterar finansfrågorna i stort.

Slutligen måste jag, herr talman, ge min vördade läskamrat den repliken,
att det är rätt egendomligt, att han anmärker på att vi kunna följa reservationen.
Jag har redan förklarat, att jag inte är nöjd med reservationens avfattning.
Utskottets ordförande läste upp första stycket i reservationens kläm och
sade, att det måste vara väldigt smärtsamt att yrka bifall till en reservation,
där det står, att motionen örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Då både utskottets ordförande och
vice ordförande sagt att de också liro av den uppfattningen att omsättningsskatten
bör avskaffas, hade det varit lämpligt, om ordföranden även läst upp
vad utskottet säger i sin egen kläm. Då hade han nämligen kunnat konstatera,
att utskottet i sin kläm har precis samma mening som den han nyss läste upp.

Herr Andersson. Mion: Herr talman! Beträffande (leii förhoppning, sorn herr
Hage ställer på Kungl. Maj:t, skulle jag vilja göra honom uppmärksam på att

Första kammarens protokoll 1945. Nr 9. ‘6

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
det i utskottsutlåtandet talas om att utskottet förutsätter, »att Kungl. Majit,
så snart det statsfinansiella läget och övriga omständigheter det medgiva, vidtager
erforderliga åtgärder för avvecklande av den allmänna omsättningsskatten».
I det kan man väl, örn man vill, inlägga även den gradvisa avveckling,
som herr Hage var mera sympatiskt stämd mot. Jag skulle dessutom vilja erinra
herr Hage om att därest han är intresserad för en sådan avveckling av
skatten genom slopande därav i fråga örn livsförnödenheter, som även de fattiga
köpa — nu är ju den mest betydande gruppen av sådana livsförnödenheter
redan undantagen från allmän omsättningsskatt — så får herr Hage tillfälle
att ställa bestämda yrkanden senare under riksdagen, när de motioner skola
behandlas, vari yrkas upphävande av skatten i fråga om salt sill, fisk och en
hel del andra nödvändighetsvaror. Jag vill inte uttala mig örn huruvida herr
Hage då kommer att befinna sig på samma linje som utskottet — örn den saken
vet jag ingenting. Men däremot är det ostridigt, att herr Hage då har tillfälle
att framställa direkta yrkanden om åtgärder som avse en gradvis avveckling
av omsättningsskatten.

Till herr Gustavson skulle jag vilja säga, att örn han lugnar sig ett par, tre
månader, tror jag att han kan få exakta siffror beträffande både hur mycket
det skulle betyda i pengar att taga bort de skattefria ortsavdragen och vilka
verkningar det kan ha på andra områden av beskattningen, som måhända ligga
honom närmare än den statliga beskattningen. Utredning därom pågår, och den
väntas bli färdig under vårens lopp.

Slutligen skulle jag ytterligare vilja påpeka, att herr Gustavson icke framställt
något yrkande örn utredning angående avskaffande av omsättningsskatten,
utan han har endast gjort ett yrkande örn skyndsam utredning örn en omläggning
av omsättningsskatten, vilket enligt mitt sätt att läsa och bedöma betyder
att herr Gustavson vill ha omsättningsskatten kvar såsom princip.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill endast säga, att det av mitt förra yttrande
nog framgick, att jag principiellt inte är inställd på att man skall gå
den gradvisa avvecklingens väg, utan jag uttryckte saken så, att om det är
omöjligt att omedelbart avskaffa skatten i dess helhet, kan man tänka sig
denna väg.

Dessutom vill jag säga några ord med anledning av debatten, huruvida ett
avskaffande av denna skatt skall ske i den formen, att den ersättes med en
annan skatt. Därvidlag har utskottets talesman nu sagt — om jag fattade
honom ^rätt — att vi inte skola inrikta oss på att åstadkomma en ökad beskattning
på något annat håll i stället för konsumtionsbeskattningen. Det skulle jag
vilja instämma i, under förutsättning att det inte leder till, att vi inte kunna
fullfölja det sociala reformprogram, som vi syssla med, särskilt i det utskott
där jag sitter. Örn vi komma fram till den uppfattningen, att borttagandet av
denna skatt — utan att den i någon mån ersättes med någon annan eller en
högre skatt -— leder till att vi inte kunna fullfölja det stora sociala reformprogram,
som vi äro inriktade pa, då få vi kanske finna oss i att åtminstone delvis
ersätta omsättningsskatten med en annan eller en högre direkt skatt.

härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)

Herr Gustavson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 2,
röstar

J(a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänbanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt;

nr 4, i anledning av väckta motioner angående förhöjt dagtraktamente åt av
kommun valda ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och lokal
taxeringsnämnd; samt

nr 5, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i taxeringsförordningen
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 15 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 81.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1945/46 m. m.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
32, att utskottets hemställan i utlåtande nr 26 bifölles även av andra kammaren
samt, i fråga om förslaget nr 33, att andra kammaren beträffande utskottets
utlåtande nr 22 fattade samma beslut som första kammaren.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Interpellation
ang. ändring i
förordningen
om ramstätt
m. m.

Herr Jansson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 294, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag för anläggande
av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.

Motionen bordlädes.

Herr Herlitz erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Den 25 maj

1941 utkom Kungl. Maj:ts förordning örn varuskatt (nr 251). Enligt 1 § i
densamma skall för vara, som är upptagen i en vid förordningen fogad förteckning,
under vissa förutsättningar erläggas särskild skatt (varuskatt). I
förteckningen upptagas bl. a. vissa varor ur statistiska varuförteckmingen nr
298—302, nämligen dels choklad med tillsats av socker och dels vissa slag av
konfityrer.

Varuskatten, som för nu nämnda varor i regel utgår med 40 % på varans
beskattningsvärde, är en typisk övervältringsskatt, avsedd att av tillverkaren
uttagas hos köparen genom pristillägg å varan. Tillverkaren erlägger emellertid
i första hand skatten till kontrollstyrelsen på grundval av kvartalsvis
gjorda deklarationer angående beskattningsvärdet av under kvartalet levererade
varor.

Redan under förarbetena till varuskatteförordningen uttalades från näringsidkarhåll
farhågor för att osäkerhet skulle uppstå i fråga om gränsen mellan
varuskattebelagda och fria varor. Vilka risker deal enskilde näringsidkaren i
detta avseende löper, framgår av det föregående. Råkar han misstaga sig i fråga
örn vilka varor, som äro att hänföra till skattepliktiga, riskerar han att själv,
utan möjlighet till övervältring, få betala varuskatt på hela den försäljning,
som skett, innan det i vederbörlig ordning fastställts, att skyldighet att utgiva
varuskatt föreligger.

Ett mycket belysande fall har kommit till min kännedom, och det är på
detta fall jag skulle vilja genom denna interpellation rikta finansministerns
uppmärksamhet. Jag skall här i korthet redogöra för det, men samtidigt ställa
utförliga upplysningar till finansministerns förfogande. Ett företag i Stockholm.
Lifaco, tillverkar halvfabrikat för konditoribranschen, nämligen dels en
fettglasyr för bakverk, dels en del geléprodukter, som användas för övergjutning
eller garnering av bakverk. Då varuskatteförordningen trädde i kraft
fann företaget det vara ställt utom allt tvivel, att dass varor icke drabbades
av varuskatten. Nämnda glasyr innehöll visserligen 4 % choklad, men denna
ringa procentsats ansåg det icke kunna leda till. att massan kunde betecknas
såsom choklad med tillsats av socker. Det har i detta hänseende kunnat åberopa
1941 års betänkande med förslag till livsmedelsstadga och den s. k. proviantkungörelsen
26 juli 1940, åtskilliga främmande länders lagstiftning och vissa
på en internationell kongress för kakao- och chokladfabrikanter 1930 uppställda
riktlinjer. För att betecknas som choklad skall en produkt enligt alla
dessa normer innehålla en avsevärt högre procent kakao, i regel omkring 30 %.
Sammansättningen av ifrågavarande massa var sådan, att det måste framstå
som våld på naturligt språkbruk asti rubricera massan såsom choklad. Ej heller
de omförmälda geléprodukterna kunde enligt företagets mening hänföras
till någon av de slags konfityrer, som enligt den vid varuskatteförordningen
fogade förteckningen belagts med varuskatt, eftersom de till beskaffenhet och
användning avgjort skilja sig från de produkter, som uppräknas i nämnda
förteckning.

Genom beslut den 22 november 1941, den 9 december 1941 och den 28 januari

1942 förklarade emellertid kontrollstyrelsen ifrågavarande av bolaget tillverkade
varor skattepliktiga enligt förordningen örn varuskatt.

Jag skall i detta sammanhang icke ingå på frågan, huruvida kontrollsty -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Interpellation ang. ändring i förordningen örn varuskatt m. m. (Forts.)
reisen överhuvud år 1941 och 1942 ägt befogenhet att med bindande verkan
fastställa skattskyldigheten (jfr härom den ändring i förordningen 7 § som
skedde genom kungl, förordning den 11 juni 1943 (nr 329) och prop. 140/1943
s. 81). Företaget hade i varje fall ingen annan utväg än att omedelbart ställa
sig kontrollstyrelsens beslut till efterrättelse, enär det riskerade att, om skatten
ej erlades, avstängas från tilldelning av för rörelsen nödvändiga produkter.
Det belopp, som företaget till följd härav hade att erlägga utan möjlighet att
därför göra sig betalt av kunderna, uppgick till 86 081 kronor 18 öre jämte
räntor, ett för varje företag ansenligt och för ett företag av den jämförelsevis
ringa omfattning, varom här är fråga, katastrofalt belopp.

Hos regeringsrätten överklagade bolaget kontrollstyrelsens beslut örn beskattning
utan att emellertid regeringsrätten fann skill att göra ändring i kontrollstyrelsens
beslut. Bolaget anhöll samtidigt hos Kungl. Majit, att, därest
besvären icke kunde bifallas, Kungl. Majit ändock måtte befria bolaget från
skyldighet att utgiva skatt retroaktivt. Genom resolution den 30 juni 1942
fann emellertid Kungl. Majit i enlighet med regeringsrättens hemställan ansökningen
ej kunna bifallas.

Redan dessförinnan hade kontrollstyrelsen anmält företagets ledare till atal
för uraktlåtenhet att avgiva deklaration. I den inför Stockholms rådhusrätt
förda rättegången förebragtes en stark bevisning för att varken en på området
sakkunnig person eller en lekman av varuskatteförordningens lydelse kunde
komma till den slutsatsen, att de produkter, örn vilka nu är fråga, skulle vara
belagda med varuskatt. Bland annat kan nämnas, att livsmedelskommissionen
i samband med beslag på choklad förklarat företagets fettglasyrmassa icke
vara choklad. Såväl av rådhusrätten som av hovrätten — från vilken målet icke
fått föras vidare —• hava de åtalade företagsledarna frikänts från ansvar för
brott mot varuskatteförordningen, enär de icke av förordningens innehåll bort
inse, att de av företaget tillverkade varorna belagts med varuskatt.

Det är icke min sak att bedöma huruvida det resultat, vartill de rättstilllämpande
myndigheterna i skattefrågan kommit, står i överensstämmelse med
varuskatteförordningens ordalag och syfte eller icke. Jag håller mig blott till
vad som i detta sammanhang är ostridigt, nämligen att företagets ledning för
sin del på goda skäl utgått från att förordningens bestämmelser icke skulle
vara att tillämpa på de produkter, örn vilka nu är fråga, att tekniska och juridiska
experter av hög kvalitet förklarat, att de i detta avseende skulle ha kommit
till samma uppfattning som företaget, och att domstolarna, om de överhuvud
taget ansågo att företaget missuppfattat förordningen, i varje fall funno
denna missuppfattning så ursäktlig att ansvar ej kunde ådömas. Situationen
är alltså den, att företaget på grund av en i och för sig fullt försvarlig men
av kontrollstyrelsen och regeringsrätten ogillad tolkning kommit att drabbas
av en direkt ''förlust med förut angivet belopp. Vad detta innebär ur rättssäkerhetssynpunkt
är lätt att inse. Då en tillverkare, såsom i förevarande fall skett,
plötsligt finner, att i tillverkningskostnaderna måste inräknas en förut icke
kalky hirba r kostnad av icke mindre än 40 % på försäljningspriset, och då han
samtidigt finner sig sakna möjlighet att i redan avslutade affärer få täckning
för denna kostnad, betyder detta uppenbarligen eif fullkomligt omstörtande av
de ekonomiska grund valarna för hela hans rörelse.

Två grundläggande brister i den författning, varom nu är fråga, synas mig
lia förorsakat, alf en .situation sådan sorn den nu skildrade överhuvud kunnat
uppkomma. Redan vid författningens tillkomst uttalades farhågor för bristande
tydlighet; jag hänvisar särskilt till ett uttalande av kommerskollegium,
undertecknat av dess dåvarande t. f. chef, numera statsrådet G jönis (kungl. prop.
237/1911, s. 23 f.). Dessa farhågor hava besannats. Den obestämda avfattningen

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Interpellation ang. ändring i förordningen om varuskatt m. m. (Forts.)
av den vid förordningen fogade förteckningen Ilar möjliggjort en tolkning,
varigenom förordningens tillämpningsområde kommit att erhålla en omfattning,
som även en på området fullt sakkunnig expertis icke räknat med.

Ytterligare måste mot författningen anmärkas, att densamma icke inrymmer
någon möjlighet för Kungl. Maj :t att restituera eller efterskänka skatt, där
sådant är av särskilda omständigheter påkallat. De rättstillämpande myndigheterna
hava därför icke ägt möjlighet att, såsom i förevarande fall billigtvis
bort ske, låta skatten — därest sådan överhuvud bör utgå — träda i tillämpning
först från och med det att genom vederbörande myndighets beslut fastslagits,
att beskattningsplikt föreligger.

Ur rättssäkerhetens synpunkt är detta förhållande betänkligt. Örn staten
vid beskattning, som är avsedd att drabba konsumenterna, begagnar utvägen att
hålla sig till företagarna, i tanke att dessa sedermera få övervältra skatten på
sina kunder, är det orimligt att ordna det så, att företagarna i strid med beskattningens
syfte själva måste bära de till äventyrs fullkomligt ruinerande
följderna av fullt ursäktliga misstag. Det gäller härvid icke allenast själva
skattebördan, som faller där den icke bort falla; det är också fråga örn andra
kostnader som vederbörande nödgas ikläda sig för att söka värja sin rätt.

Jag föreställer mig, att det spörsmål, som här upprullas, måste möta på
åtskilliga andra områden av skattelagstiftningen, men bär icke varit i tillfälle
att anställa några undersökningar därom. Jag inskränker mig därför till att
anhålla örn kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet förordningen örn varuskatt böra kompletteras och
ändras i syfte att undanröja sådana olägenheter av dess tillämpning, som i det
föregående angivits?

2) Anser herr statsrådet sig kunna medverka till att det företag, varom nu
är fråga — och eventuellt andra, som drabbats av samma öde — ekonomiskt
gottgöres för de förluster, som genom ovan angivna tillämpning tillfogats detsamma? På

gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 24 februari 1945.

Nr 9.

Lördagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 67, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen; nr

77, med förslag till lag örn ändring i giftermålsbalken;
nr 82, angående försäljning av vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förvaltning stående fastigheter i Degerfors köping;

nr 83, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) ;

nr 84, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.;

nr 85, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940
(nr 437), angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter,
m. m.;

nr 87, angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet;
nr 88, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september
1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m.; samt

nr 89, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den 30
december 1941 (nr 967).

Justerades protokollet för den 17 innevarande månad.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av närslutna läkarintyg får jag härmed anhålla örn fortsatt
ledighet från riksdagsgöromålen från och med den 1 till och med den 21 instundande
mars månad.

Ulriksdal den 23 februari 1945.

Sam Larsson.

Generaldirektör Sam Larsson är fortfarande t. o. m. den 21 mars på grund
av hjärtsjukdom oförmögen till tjänstgöring intygas.

Stockholm den 20 februari 1945.

Westergren,
leg. läk.

Nr 9.

Lördagen den 24 februari 1945.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg får jag vördsamt anhålla om förlängd
tjänstledighet från riksdagsarbetet t. o. m. den 21 mars 1945.

Stockholm, Karolinska sjukhuset den 19 februari 1945.

Vördsamt
Albert Ramberg.

Att riksdagsman Albert Ramberg, född den 21 januari 1885, från Eldarevägen
2, Gröndal, vårdats härstädes från den 1 februari 1945 för brustet magsår
och ännu kvarligger den 18 februari 1945 och under denna tid varit och
fortfarande till och med den 21 mars 1945 är oförmögen till arbete, intygas.

Karolinska sjukhuset den 18 februari 1945.

R. A. Hultbom,

leg. läkare.

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Kqnungen:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt; och

nr 35, i anledning av väckta motioner angående förhöjt dagtraktamente åt
av kommun valda ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och
lokal taxeringsnämnd.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1945 den 21 februari sammanträdde den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, varvid röstades över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av någon bland högsta domstolens ledamöter,j
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens slut, sedan voteringssedlarna öppnats, rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 42,

i följd varav nämnden ansett högsta domstolens samtliga ledamöter born vid deras
ämbeten bibehållas.

Bernhard Nilsson. Aron Gustafsson.

J. M. Bäckström. Axel Lindqvist.

År 1945 den 21 februari sammanträdde den nämnd, som äger att döma,
huruvida regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, varvid röstades över följande proposition:

Lördagen den 24 februari 1945.

Nr 9.

Den, som vill, att omröstning på det i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av någon bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens slut, sedan voteringssedlarna öppnats, rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 42,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

Bernhard Nilsson. Aron Gustafsson.

J. M. Bäckström. Axel Lindqvist.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att innehållet av protokollen skulle
delgivas riksdagens kanslideputerade med anmodan att låta i ämnet uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag till den skrivelse, som borde till Konungen
avlåtas.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13
december 1940 (nr 995) om straff för sabotage.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Jonsson m. fl.
väckta motionen, nr 294. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.
___

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 67, 77, 82—85 och 87—89.

Herr Andersson, Gustav Emil, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 295, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande
av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen om kommunal
fondbildning; och

nr 2, i anledning av väckt motion om viss ändring i 2 § lagen örn försam -lingsstyrelse i Stockholm;

statsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under rikss
t alens tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckt motion;

Första kammarens protokoll 1945. Nr 9.

JN''r 9.

Lördagen den 24 februari 1945.

nr 29, i anledning av Kungl. Marits i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1945/46 till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 31, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1945/46 till allmänna
indragningsstaten;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;

nr 7, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 8, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 10, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av
pilsnerdricka jämte en i ämnet väckt motion;

nr 11, i anledning av väckt motion örn rätt för skattskyldig, som driver
skogsbruk, att vid taxering av inkomst åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) om
tilläggsskatt å bensin, m. m. ;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av dels Kungl. Maj rts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 9, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn vapenfria värnpliktiga; nr

10, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn kommunala
pensionstillskott; och

nr 11, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen örn blindhetsersättning; första

kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion örn viss ändring av 13 § i ordningsstadgan
för riksdagens första kammare; och

nr 2, i anledning av väckt motion angående viss ändring beträffande formuleringen
av författningar, som införas i svensk författningssamling; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion om utredning rörande ett organ för övervakning av enskilda monopolistiska
företag och sammanslutningar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450S25