1945. Första kammaren. Nr 41 (Riksdagens protokoll 1945:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 41.

Tisdagen den 18 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 12 och den 14 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning ‘till det tidigare insända läkarintyget av den 4 dennes
nödgas jag anhålla örn fortsatt ledighet från riksdagsgöromålen till och med
den 22 denna månad.

Skultuna den 17 december 1945.

Den begärda ledigheten beviljades. Anton Elilund.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Nilsson, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Gunnar Anderssons interpellation örn införande av ett enhetligt riksporto erhöll
ordet och anförde: Herr talman! I en till mig riktad interpellation har herr
Gunnar Andersson frågat, om jag har för avsikt att i samband med 1946 års
statsverksproposition framlägga förslag örn införande av ett enhetligt riksporto.

Med anledning härav får jag erinra, att Kungl. Maj :t den 29 juni 1945 uppdragit
at generalpoststyrelsen att företaga en översyn av bestämmelserna rörande
postverkets ensamrätt till befordran av brev och brevkort m. m. samt att
därvid bland annat förutsättningslöst utreda örn och i vad mån ändringar i
fråga örn postmonopolets omfattning kunna vara pakallade. Därvid skulle även
beaktas frågans betydelse för ett eventuellt införande av ett enhetsporto för
brev.

Utredningsarbetet pågår för närvarande inom generalpoststyrelsen, som därvid
biträdes av fyra sakkunniga. Utredningen beräknas kunna slutföras i början
av nästa år.

Enligt vad jag under hand inhämtat från generalpoststyrelsen anser styrelsen
frågan örn en sänkning av det nuvarande riksportot från nuvarande
20 till 15 öre icke nödvändigtvis vara beroende av utredningens resultat. Även
örn denna fråga skulle kunna upptagas särskilt, får nian emellertid hålla i minnet,
att ett bibehållande av lokalportot vid 15 öre kan komma att inbjuda till
en mera allvarlig konkurrens nied postverket beträffande lokalförsändelserna
och att det då kan bliva nödvändigt att överväga antingen en sänkning av lokalportot,
v algenom de ekonomiska möjligheterna att inom en mera näraliggande
framtid genomföra ett enhetsporto minskas, eller att gåva postverkets
lokalbrevbefordring ett effektivare skydd. Generalpoststyrelsen vill för sin del
avvakta resultatet av den pågående utredningen, innan styrelsen tar något
initiativ i portofrågan.

Första kammarens protokoll 1945. Nr hl. 1

Om införande
av ett enhetligt
riksporto.

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Örn införande av ett enhetligt riksporto. (Forts.)

Då sålunda spörsmålet om enhetsporto torde sammanhänga med den pågående
utredningen, anser jag mig icke nu böra göra något uttalande i ämnet.

Herr Andersson, Gunnar: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet få uttala mitt tack för det svar,
som jag har fått på min interpellation.

Jag måste för min del beklaga, att herr statsrådet på grund av den pågående
utredningen — till vilken jag senare skall återkomma — inte anser sig böra
göra något uttalande i frågan örn ett enhetligt porto. Frågan förtjänar dock
enligt min mening att ytterligare något belysas.

För år 1941 blev postverkets överskott 20 miljoner kronor. Den höjning av
riksportot, som skedde år 1942, motiverades helt av statens behov av ökade inkomster
— posten blev ett beskattningsinstrument. I samband med denna höjning
anhöll riksdagen örn en utredning angående utvidgade lokalportoområden. En
sådan utredning kom till stånd och resulterade i proposition till 1944 års riksdag.
I denna proposition föreslogs dels en utvidgning av gällande lokalportoområden,
dels att lokalportot skulle höjas från och med den 1 juli 1944 från
10 till 15 öre för lägsta viktgrupp med motsvarande höjningar för de högre
viktgrupperna. Orsaken till att man föreslog denna höjning av lokalportot var,
att generalpoststyrelsen hade beräknat att genomförandet av förslaget örn lokalportoområdenas
utvidgning skulle komma, att medföra en minskning av
postverkets inkomster med 460 000 kronor. I propositionen framhölls uttryckligen,
att det i detta sammanhang inte var fråga om någon inkomstökning, utan
att det enda man syftade till var att förhindra en inkomstminskning. Dåvarande
kommunikationsministern — herr Andersson i Rasjön — uttalade i propositionen
följande: »Jag anser mig slutligen böra framhålla, att ett bifall
till det av mig förordade förslaget skulle skapa ett gynnsamt utgångsläge för
en även enligt min mening önskvärd framtida övergång till ett enhetligt riksporto.
En sådan övergång kan nämligen utan större olägenhet äga rum vid
den tidpunkt, då de ekonomiska förhållandena medgiva en sänkning av det
lägsta riksportot från nuvarande belopp 20 öre till det före senaste portohöjning
gällande beloppet 15 öre.»

I anledning av denna proposition hade i andra kammaren herr Hagberg i
Malmö väckt en motion, i vilken han yrkade avslag å portohöjningen men bifall
till utvidgningen av lokalportoområdena. Denna motion blev tillstyrkt av bevillningsutskottets
majoritet, men riksdagen biföll med knapp majoritet propositionen.

Utskottsmajoriteten framhöll bl. a., att det med hänsyn till den omständigheten
att generalpoststyrelsen ansåg det tveksamt, huruvida poströrelsen på
landsbygden överhuvud taget lämnade något överskott, och att inkomstöverskottet
på poströrelsen alltså torde ha uppstått inom städer och andra tätorter,
inte syntes vara motiverat med denna ytterligare belastning av dessa orters
befolkning. Enligt utskottets mening var det inte heller tillfredsställande att
för täckande av en inkomstminskning, som uppkommer till följd av en postal
åtgärd i vissa befolkningsgruppers intresse, genomföra en beskattning, som
i huvudsak drabbar andra grupper.

Jag skulle här också, innan jag fortsätter, vilja citera ett uttalande som
gjordes vid debatten i kamrarna vid detta tillfälle. Statsrådet Wigforss yttrade
följande: »Jag får bekänna, att jag hör till dem som mena, att det vore
önskvärt med ett enhetligt porto, och om vi, när kriget är slut, såsom vi alla
hoppas, kunna uppnå en viss sänkning av hela kostnadsnivån, vore det enligt
min mening mycket önskvärt, örn vi kunde komma tillbaka till det porto vi
hade för några år sedan.»

Tisdagen elen 18 december 1945.

Nr 41.

Om införande av ett enhetligt rikspor to. (Forts.)

I samband med att inom departementet frågan uppkommit om att kompensera
en befarad inkomstminskning genom att öka lokalportot från 10 till 15
öre verkställde generalpoststyrelsen en undersökning av verkningarna av en
sådan åtgärd. Styrelsen ansåg, att den skulle komma att medföra en minskningav
antalet lokalbrev med lägst en femtedel och högst en tredjedel, och befarade,
att en sådan höjning a.v portot i samband med utvidgade lokalportoområden
därför inte skulle komma att medföra någon nämnvärd ökning av portoinkomsterna.
Då emellertid de utredningar, som dessa uttalanden grundade sig på.
voro av gammalt datum, ansåg styrelsen, sedan riksdagens beslut örn iokalportots
höjning var fattat, skäl föreligga att företaga en ny undersökning angående
hur stor del av posten som var lokalpost. Man beslöt att upprätta statistik
för tre olika tillfällen, vartdera omfattande två dagar i följd. Det första
av dessa tillfällen var i mitten av juni 1944 — alltså innan portohöjningen
trätt i kraft. Det andra tillfället var i början av augusti samma år — en
dryg månad efter portohöjningen — och det tredje tillfället var i början av
oktober, eller drygt tre månader efter portohöjningen. Undersökningen företogs
vid samtliga postkontor i riket. Resultatet blev, att antalet lokalbrev i
procent av totala antalet brev vid den första undersökningen — före portohöjningen
— befanns utgöra 24,6 procent, vid den andra 22,8 och vid den tredje
25,8 procent. Den omedelbara följden av portohöjningen blev således en relativ
nedgång av antalet lokalbrev. Därefter skedde dock en återhämtning som
var så pass kraftig att lokalbrevens andel av samtliga brev tre månader efter
portohöjningen var större än före densamma.

En undersökning av antalet lokalbrev i procent av samtliga brev vid de
olika slagen av postanstalter ger följande resultat: vid postkontor 25,8 procent
— samma siffra som jag nyss nämnde — vid postexpeditioner 13.8 och
vid poststationer 6,9 procent. Siffran för hela riket blir 19,2 procent. Lokalbreven
utgöra alltså för hela riket 19,2 procent av samtliga brev.

Hela antalet inrikes brev år 1944 för vilka porto erlades — tjänstepost således
frånräknad — uppskattas till 371 miljoner stycken. Av dessa kan, enligt
vad jag förut anfört, 19,2 procent eller 71,5 miljoner stycken, beräknas utgöra
lokalbrev. Enligt generalpoststyrelsens beräkningar ha av dessa 71,5 miljoner
brev genom lokalportoområdenas utvidgning portot blivit sänkt för 4 miljoner
stycken från riksportots 20 öre till 15 öre. De resterande 67,5 miljoner lokalbreven
ha genom lokalportots höjning drabbats av en portoökning, vilken för postverkets
del medfört en merinkomst av 3 469 000 kronor. För de nyssnämnda 4
miljoner breven har portot sänkts med i genomsnitt något över fem öre per brev,
vilket motsvarar en inkomstminskning för postverket av 206 000 kronor. För
statsverket kvarstår alltså en nettoökning av brevportoinkomsten med i det allra
närmaste 3.3 miljoner kronor, vilket innebär, att den brevskrivande allmänheten

— utöver den i beskattningssyfte år 1942 genomförda höjningen av riksportot

— nu drabbats av en ytterligare beskattning med 3,3 miljoner kronor.

I den förut av mig omnämnda och citerade propositionen till 1944 års riksdag
uttalade kommunikationsministern bl. a,, att det här icke vore fråga örn
någon isolerad taxehöjning utan örn en utjämning av portokostnaderna mellan
olika delar av landet, i synnerhet mellan land och stad. Hur härmed har kommit
ali förhålla sig, kan man också utläsa ur en bearbetning av postverkets
.statistik. Av samtliga lokalbrev hänföra, sig 12,37 procent, eller cirka 8 846 000
stycken, till den rena landsbygden. Som jag förut nämnt, beräknas antalet lokalbrev
på landsbygden som fått portot sänkt genom utvidgning av lokalportoområdena
uppgå till — utan avrundning — 4 050 000 stycken. För resterande
4 795 000 stycken har portot däremot höjts. Sänkningen har, såsom jag förut
sagt, beräknats motsvara en inkomstminskning för staten av 206 000 kronor.

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945

Ang. grundsatserna
för
varuclearingens
handhavande.

Örn införande av ett enhetligt riksporto. (Forts.)

Portohöjningen här betyder däremot en inkomstökning av cirka 248 000 kronor.
Slutresultatet blir alltså en ökad portokostnad för korrespondenterna på den
rena landsbygden på cirka 42 000 kronor. Av den ytterligare beskattning på
3,3 miljoner kronor som genom lokalportots höjning drabbat allmänheten komma
således 42 000 kronor på landsbygden. Den utjämning av portokostnaderna
mellan land och stad, varom propositionen ordade, har alltså inte uppnåtts,
endast en utjämning mellan olika delar av landsbygden.

Den felbedömning av läget, som ägde rum år 1944, förklaras av att man
räknade med att lokalpostens andel av hela posten endast utgjorde cirka 10 procent
i stället för, som senare konstaterats, i det närmaste 20 procent. Vid den
debatt i andra kammaren år 1944, som jag förut har omnämnt, yttrade motionären,
herr Hagberg i Malmö, följande: »Ty vad innebär det i realiteten? Jo,
det innebär faktiskt, att man med ena handen ger landsbygdens folk en viss
förmån men i samma ögonblick med den andra handen tar tillbaka en större
del av denna förmån genom att man höjer priset. Man reducerar i varje fall förmånen
med 50 procent, och därför är jag ganska överraskad över att representanter
för landsbygden här ansett sig kunna tala för reservationen.» Utvecklingen
har visat, att herr Hagberg här spådde mer än sant, och det finns viss
anledning för de herrar, som den gången ansågo sig föra landsbygdens talan
genom att tala för reservationen, att ta del av denna utveckling.

En följd av att riksdagen år 1944 gick emot utskottsmajoriteten och motionären
har ju blivit upprättandet av privata lokalpostföretag i närmare fyrtiotalet
städer; och det är denna utveckling som i sin tur föranlett den nu pågående utredningen
om postmonopolets omfattning, vars resultat statsrådet vill avvakta,
innan han tar ståndpunkt till frågan örn det enhetliga portot.

Postverkets vinst har under krigsåren stigit från 15 miljoner kronor år 1933
till 53 miljoner kronor år 1944. Vinsten i procent av det disponerade kapitalet
har samtidigt stigit från 31 till 91 procent. Under dessa år ha — som jag
förut framhållit — två portohöjningar skett. Den väsentligaste av dessa var
höjningen av riksportot år 1942, en höjning som helt betingades av statens1
behov av ökade inkomster under en svår tid.

Örn man utgår från portoinkomsterna för inrikes brev, beräknade på 1943
års posttrafik, kommer man till det resultatet, att ett införande av ett enhetligt
porto av 15 öre skulle resultera i en inkomstminskning för postverket av 19
miljoner kronor. Sedd i samband med postverkets inkomstökning under kriget
från 15 till 53 miljoner kronor borde denna inkomstminskning på intet sätt te
sig avskräckande.

Jag vill, herr talman, sluta med att uttrycka den förhoppningen, att resultatet
av den av statsrådet åberopade utredningen bl. a. kommer att bli ett klart
betonande av att postverket under normala tider icke bör användas som ett beskattningsinstrument,
utan att dess enda uppgift bör vara att på bästa sätt
betjäna allmänheten.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
(Höres, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Herlitz interpellation angående grundsatserna för varuclearingens
handhavande, och nu yttrade: Herr talman! Med första kammarens tillstånd
har ledamoten av kammaren herr Herlitz frågat mig, örn jag vore i tillfälle
att lämna kammaren en redogörelse för de grundsatser, efter vilka varuclearingen
handhafts (i den mån de avveke från av riksdagen år 1941 godkända
riktlinjer) samt angiva de riktlinjer efter vilka clearingväsendet borde
avvecklas.

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Ann. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)

Såsom jag förut vid flera tillfällen i olika sammanhang har haft tillfälle att
anmäla för riksdagen har under den förflutna kristiden prisclearing tillämpats
för åtskilliga varor i syfte att åstadkomma en stabilisering av priserna å
dessa varor. Clearingåtgärderna ha i vissa fall haft till ändamål att åstadkomma
en utjämning av importpriserna å den eller de varor clearingen omfattar, i
andra fall har syftet jämväl varit att få till stånd en utjämning mellan å ena
sidan importpriserna och å andra sidan priserna för inom riket tillverkade
produkter av motsvarande slag.

För genomförande av clearingåtgärderna ha upprättats särskilda clearingkassor,
vilka förvaltas eller kontrolleras av något av de centrala krisorganen.
Dylika clearingkassor finnas vid livsmedelskommissionen, industrikommissionen,
bränslekommissionen, reservförrådsnämnden och handelskommissionen.
Härtill komma vissa clearingkassor, som anordnats under medverkan av priskontrollnämnden
och stå under dess övervakning.

De särskilda clearingåtgärder, varom här är fråga, grunda sig i allmänhet
på frivilliga avtal mellan vederbörande kommission och enskilda intressenter
eller sammanslutningar av dylika. Emellertid har det många gånger varit nödvändigt
att tvångsvis genomföra clearingen. Förutsättning för att en clearing
kunnat tvångsvis genomföras har varit antingen att varan varit under beslag
eller föremål för importreglering eller eljest underkastad sådan reglering, att
av vederbörande myndighet kunnat till densamma knytas särskilda villkor
om skyldighet för vederbörande näringsutövare att underkasta sig clearingförf
arandet.

Beträffande de frivilliga clearingkassorna må i detta sammanhang omnämnas
Kungl. Majits beslut den 21 maj 1943, varigenom Kungl. Majit förordnat,
att därest under medverkan av centralt krisorgan inrättats eller framdeles
bomme att inrättas särskilda kassor, avseende frivilliga inbetalningar från
viss eller vissa grupper av näringsidkare för åstadkommande av prisutjämning
eller annan prisreglering, krisorganet har att tillse att vissa i beslutet angivna
bestämmelser vinna tillämpning. Enligt dessa skola för varje dylik kassa finnas
skriftligen upprättade bestämmelser, upptagande dels syftet med kassan, dels
de huvudgrunder enligt vilka den genom kassan avsedda regleringen skall
genomföras, dels vilken myndighet, person eller företag som har att förvalta
kassan, dels ock huru förfaras skall med det överskott, som må föreligga hos
kassan vid regleringens upphörande. Örn inrättande av clearingkassa skall vederbörande
centrala krisorgan göra anmälan till Kungl. Majit. Kassan tillhörande
medel skola hållas avskilda från andra medel, och kassan skall genom
det centrala krisorganets försorg underkastas betryggande revision. Förvaltas
kassan av det centrala krisorganet, skall revisionen verkställas av statens krisrevision
(numera överrevisionen för krisförvaltningen).

Jag skall i det följande lämna en översikt över verksamheten vid de clearingkassor,
som upprättats av eller under medverkan av de särskilda centrala krismyndigheterna.
Med hänsyn till kassornas skiftande karaktär och arten av de
olika spörsmål, som i detta sammanhang uppkommma, har det icke kunnat
undvikas, att redogörelsen blir förhållandevis lång. Vid lämnandet av redogörelsen
skall jag i möjligaste mån uppmärksamma de olika punkter vilka interpellanten
särskilt berört i sin interpellation.

Vad först angår livsmedelskommissionens verksamhetsområde ha inom
denna kommission, i samarbete med importföreningar och enskilda affärsföretag
samt enligt Kungl. Majits bemyndigande, inrättats clearingkassor för följande.
varugrupper, nämligen 1) för förnödenheter för jordbrukets behov, 2)
för fettvaror, 3) för kolonialvaror, 4 ) för ägg och äggprodukter, 5) för fisk
samt (i) för ost.

Nr 41.

Tisdagen deli 18 december 1945.

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhav ande. (Forts.)

1. Clearinghassan för förnödenheter för jordbrukets behov inrättades med
stöd av Kungl. Majlis beslut den 27 september 1940. Dess verksamhet omfattade
från början konstgödselmedel, kraft-foder och skördegarn. Då importen
av oljekakor under kriget snart kom att handhavas av Svenska spannmålsaktiebolaget,
blev dock clearingen för kraftfoder redan på tidigt stadium överflödig.
Clearingen på skördegarn har jämväl upphört, varför kassan numera
endast användes för clearing av priserna på konstgödselmedel. Kassabehållningen
utgör för närvarande ca 6 miljoner kronor. Denna behållning torde
under det löpande konsumtionsåret icke komma att undergå någon avsevärd
förändring. Kassan har för konstgödselclearingen mottagit omkring 11,2 miljoner
kronor i statssubvention.

2. Clearinghassan för fettvaror inrättades genom Kungl. Maj :ts beslut den
10 januari 1941. Dess verksamhet omfattar clearing av såväl importerade som
inhemska råvaror för margarinindustrien (sesamolja, jordnöts- eller arachidolja.
bomullsfrö- eller cottonolja, sojaolja, rapsolja, rovolja, senapsolja, solrosolja,
vallmoolja, kokosolja, babassuolja, palmkärnolja, valolja, extra oleo stock,
premier jus, oleo stearin och pirre lard) samt därjämte linolja, tekniskt fett,
stearin och olein samt vissa tvättmedel. Kassabehållningen utgör ca 35 miljoner
kronor, av vilket belopp en mycket betydande del måste tagas i anspråk
för att täcka förlusterna på den inhemska oljeväxtodlingen under åren 1945
och 1946.

3. Clearinghassan för kolonialvaror inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut
den 26 september 1941. Dess verksamhet har avsett utjämning av priserna på
vissa importerade varor, såsom bruna bönor, risgryn, torkad och färsk frukt,
russin, kryddor, mandel, nötkärnor, kaffe, te, tarmar, amerikanskt fläsk samt
danskt kött och fläsk. Kassabehållningen utgör för närvarande omkring 11
miljoner kronor, men densamma torde bli i stort sett utnyttjad före avvecklingen.

4. Clearinghassan för ägg och äggprodukter har inrättats jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 6 mars 1942. Dess verksamhet avser utjämning av priserna
på importerade ägg samt på importerat äggpulver. Kassan visar för närvarande
ett underskott — oberäknat förlagskapitalet — på omkring 150 000 kronor,
men vissa inkomster äro att förvänta, varför slutresultatet torde bli att kassan
går ungefär jämnt ihop.

I nu nämnda fyra fall har clearingen i princip tillgått på följande sätt.
På grundval av föreliggande uppgifter örn kostnaderna för import och inhemsk
produktion m. m. har kommissionen fastställt visst genomsnittspris, som tilllämpats
vid försäljning av ifrågakommande varor. I den män anskaffningskostnaderna
överstigit det av kommissionen fastställda utförsäljningspriset,
har kommissionen utbetalat skillnaden till importören (tillverkaren). Därest
anskaffningskostnaderna understigit utförsäljningspriset, har vederbörande
varit skyldig att inbetala skillnaden till kommissionen. Någon överföring av
medel från den ena kassan till den andra har icke skett. I de fall att en kassa
omfattat en grupp av varor har clearing skett mellan priserna å de olika varorna
inom gruppen på så sätt att inbetalningar från exempelvis importör å en
vara använts för utbetalningar till en importör av annan vara inom gruppen.
Sålunda har inom konstgödselgruppen tillverkningen av inhemskt superfosfat
och kalkkväve medfört utbetalningar från clearingkassan, medan exempelvis
tillverkningen av thomasfosfat samt importen av kali och kalksalpeter lämnat
överskott. Inom clearingkassan för fettvaror har utjämning skett mellan inhemska
och importerade fettprodukter genom att förlusterna på den svenska
oljeväxtodlingen enligt särskilda riksdagsbeslut täckts av uppkomna vinster
på importen av fettvaror. Inom kolonialvarukassan ha betydande vinster gjorts

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
på import av exempelvis risgryn och amerikanskt fläsk, medan rätt stora
förluster uppstått för bruna bönor samt danskt kött och fläsk.

5. Clearing kassan för fisk har inrättats genom Kungl. Maj:ts beslut den 6
mars 1942, och verksamheten omfattar såväl svensk som importerad färsk och
salt fisk. I fråga örn importerad fisk är prisclearingen anordnad efter i huvudsak
samma principer som beträffande de nyssnämnda fyra kassorna. För
fisk, som fångats av svenska fiskare, uttages däremot en särskild avgift i direkt
anslutning till överenskommelser, som träffats med fiskarenas organisationer
angående garanti- och normalpriser å vissa slag av saltvattensfisk. Dessa
senare avgifter lia inbetalats av de partihandlare, som av fiskarena mottagit
fisken. Syftet härmed har varit att erhålla medel till täckande av förluster,
som för livsmedelskommissionen uppkommit på grund av kommissionens åtaganden
att till fasta garantipriser övertaga överskottsfisk. Redan före krigsutbrottet
uttogos av fiskarena dylika avgifter med i stort sett enahanda syfte.
Att avgifterna under krisåren erlagts av partihandlarna i stället för av fiskarena
har varit betingat av rent praktiska skäl.

Kassabehållningen utgör för närvarande cirka 3,9 miljoner kronor. Medlen
torde komma att förbrukas för att täcka förlusterna å fisk, som omhändertagits
av livsmedelskommissionen.

6. Clearingkassan för ost har inrättats genom Kungl. Maj:ts beslut den 7
augusti 1942. Clearinganordningen innebär i stort sett följande. I utförsäljningspriset
på ost ingår ersättning för lagring av ost endast under två månader.
Då det visat sig önskvärt med en längre lagringstid för den under sommaren
producerade osten, har i samförstånd med Svenska mejeriernas riksförening
införts bestämmelse örn att varje mejeri till clearingkassan inbetalar en
clearingavgift för all ost, som försäljes av mejeriet, med 10 öre för kilogram.
Ur kassan utgives sedan ersättning till mejerier och partihandlare med till en
början 5 öre och numera 6 öre per kilogram och månad för den ost, som hos
mejeri eller partihandlare lagras utöver två månader. Anledningen till införandet
av clearingen har varit, att det av praktiska skäl icke ansetts lämpligt
att fastställa olika normalpriser för ost med olika lagringstid.

Kassans behållning utgör för närvarande cirka 2 miljoner kronor. Livsmedelskommissionen
har emellertid under övervägande att minska clearingavgiften
och i motsvarande mån jämväl ostpriset.

Inom industrikommissionen finnas fyra clearingkassor upprättade, nämligen
clearingkassorna för smörjmedel, för flytande harts, för raka gjutna tryckrör
och för mjukfibrig hampa.

1. Clearingkassan för smörjmedel inrättades enligt Kungl. Majlis beslut
den 17 april 1942 och började sin verksamhet den 1 maj samma år. Dess
uppgift är att utjämna importpriserna beträffande sådana smörjmedel, som
införas till landet, samt att möjliggöra försäljning av tjärsmörjoljor, som tillverkats
inom landet, till samma normalpris, som fastställts för motsvarande
mineraloljor.

Utjämningen av importpriserna sker enligt samma grunder, som angivits
beträffande clearingkassorna på livsmedelskommissionens verksamhetsområde.
För utjämning av priserna mellan importerade smörjoljor och inom landet tillverkade
tjärsmörjoljor uttages en särskild clearingavgift, dels av grossister
vid försäljning inom landet av smörjoljor — såväl importerade som inom riket
tillverkade — dels ock vid import direkt av förbrukare. De inflytande medlen
användas för att täcka kostnaderna för framställning av tjärsmörjoljor. Från
kassan har vidare ersättning utgått för utgifter i samband med den omflyttning
av smörjoljor från upplag i någon av städerna Stockholm, Göteborg och
Malmö till annan av dessa städer, som befunnits nödvändig för att åstadkom -

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
ma, en med hänsyn till förbrukarna lämplig fördelning av i upplag förvarade
oljor. För de förluster, som tillskyndats Skogsägarnas oljeaktiebolag och andra
exportörer vid vissa leveranser av stubbugnstjära till Tyskland, ha från
kassan med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande utbetalats omkring 108 000
kronor. Sistnämnda utbetalning sammanhängde med en i dåvarande läge synnerligen
angelägen import av mineralsmörjoljor. Utbetalningen knöts därför
formellt till exporten men utgjorde i realiteten ersättning för merkostnad för
smörjoljeimporten.

Clearingavgiften, som från början utgjorde 45 öre för kilogram försåld
respektive importerad vara, bär successivt stigit och utgör sedan den 7 februari
1945 1 krona 50 öre för kilogram. För smörjoljor till fiskemotorbåtar utgör
dock avgiften allenast 1 krona för kilogram. Inbetalningarna till clearingkassan
ha under tiden 1 maj 1942—31 oktober 1945 utgjort sammanlagt i runt
tal 63 310 000 kronor. Under samma lid lia från kassan utbetalats i runt tal
59 704 000 kronor. Därjämte häftar clearingkassan den 31 oktober i en betydande
skuld till reservförrådsnämnden. Kassan torde vid årsskiftet komma
att uppvisa en brist av cirka 5 miljoner kronor.

Undantag från clearingförfarandet lia medgivits i vissa fall, där särskilda
skäl därtill förelegat, bland annat för smörjoljepartier, som importerats för
försvarets räkning, samt för vissa partier flygmotorolja. Eljest har staten såsom
varuägare jämställts med enskilda företagare.

2. Clearingkassan för flytande harts bär inrättats genom en av Kungl.
Maj :t den 23 juli 1943 godkänd överenskommelse mellan industrikommissionen
a ena sidan samt aktiebolaget Statens skogsindustrier, Bergviks hartsprodukter
AB och Marma-Långrör AB (destinationsverken) å den andra med syfte
att möjliggöra en merproduktion av varan utan höjning av försäljningspriset
samt att åstadkomma ett enhetligt utförsäl.jningspris. Enligt avtalet skulle
destillationsverken till kassan utgiva en clearingavgift av 40 kronor för ton bearbetat
flytande harts, dock med viss maximering. Inflytande medel lia använts
för utbetalning av premier för viss tillverkning av flytande harts samt
för att ersätta förluster å tidigare överskottsprodukt.ion.

Kassan företer en behållning av omkring 302 000 kronor.

3. Clearingkassan för raka gjutna tryckrör har inrättats enligt Kungl.
Maj :ts beslut den 22 september 1944. Enligt beslutet omfattar clearingen dels
tryckrör, som efter clearingens början tillverkas inom landet, dels ock vid clearingens
genomförande hos importörer och grossister befintliga tryckrör, som
importerats eller importeras efter clearingens genomförande. Enligt beslutet
skall med regleringen av marknadspriserna å tryckrör åsyftas en utjämning av
priserna mellan å ena sidan den kvantitet svenska tryckrör, örn vars tillverkning
industrikommissionen jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande träffat eller
må komma att träffa avtal, och å andra sidan de utländska tryckrör. som
skola omfattas av clearingen.

Kassans behållning utgjorde den 31 oktober 1945 omkring 846 000 kronor.

4. Clearingkassan för mjukfibrig hampa har inrättats genom Kungl. Maj:ts
beslut den 9 februari 1945. Med stöd av det bemyndigande som givits i nämnda
beslut har industrikommissionen träffat avtal med Riksförbundet lin och
hampa, som företräder de svenska hampodlarna, samt de företag, som driva
hamnspinnerier, örn clearingens genomförande. För förbundets del innebär
avtalet, att örn det av kommissionen fastställda clearingpriset för mjukfibrig
hampa understiger ett av kommissionen och priskontrollnämnden för förbundet
godkänt självkostnadspris, förbundet, i den mån det försäljer dylik hampa,
skall äga ur clearingkassan erhålla skillnaden men att förbundet i motsatt fall
skall inbetala skillnaden till kassan. Motsvarande regel gäller för de tre nyss -

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
berörda företagen i den mån de taga importerad mjukfibrig hampa i anspråk.
—• Med ett fjärde företag, som även innehar hampspinneri, har något avtal
icke träffats. Industrikommissionen har emellertid för beviljande av tillstånd
att förbruka av tillverkare innehavd chilensk hampa fordrat, att prisutjämningsbidrag
dessförinnan inbetalats till kassan.

Kassan utvisade den 1 oktober 1945 en behållning av omkring 54 000 kronor.

Av statens reserv f örrådsnärnnd administreras vissa clearingkassor.

1. Clearingkassan för acetylsalicylsyra grundar sig på ett mellan industrikommissionen
och AB Bofors den 28 juni 1943 ingånget avtal, enligt vilket
bolaget skulle uppföra en anläggning för tillverkning av acetylsalicylsyra och
staten garanterade bolaget avsättning av viss myckenhet av varan till ett av
priskontrollnämnden bestämt pris under förutsättning att denna kvantitet tillverkades
före utgången av år 1945. Då den importerade acetylsalicylsyran betingade
ett betydligt lägre inköpspris för förbrukare, bestämdes, att reservförrådsnämnden
skulle tillämpa samma utförsäljningspris som bolaget, varvid
skillnaden mellan nämndens tidigare försäljningspris och det av priskontrollnämnden
bestämda utförsäljningspriset skulle avsättas till en särskild clearingkassa,
vars användande i prisutjämnande syfte skulle bero på Kungl.
Maj :ts prövning.

Kassans behållning uppgick i mitten av november till i runt tal 170 000
kronor.

2. Clearingkassan för hårdfibrig hampa har uppkommit genom en vid sammanträde
den 16 november 1944 mellan industrikommissionen och priskontrollnämnden
i samråd med reservförrådsnämnden träffad överenskommelse, vilken
godkänts av samtliga tågvirkesfabrikanter å sammanträde den 7 december samma
år. Överenskommelsen innebar, att av överskottet från en tidigare
prisclearing mellan hårdfibrig och turkisk hampa skulle bildas en clearingkassa.
Till kassan skulle vidare inbetalas clearingavgifter dels för av tågvirkesfabrikanterna
innehavda lager av hårdfiber och produkter därav, dels vid försäljningav
kokosgarn. Kassans syfte skulle vara i första hand att nedbringa priset å
hårdfibrigt snurrevadståg och i andra hand att i mån av behov justera prisläget
även för andra slag av hårdfibrigt tågvirke.

Kassans behållning den 1 november 1945 utgjorde i runt tal 79 000 kronor.

3. Clearingkassan för aluminium har inrättats genom Kungl. Maj:ts beslut
den 6 juli 1945. Genom detta beslut har Kungl. Majit förordna! örn reglering
av marknadspriserna på aluminium och aluminiumprodukter och uppdragit åt
reservförrådsnämnden att handha uppgiften i fråga. Regleringen innebär, att
om av industrikommissionen och priskontrollnämnden för importör eller tillverkare
av ifrågavarande varuslag bestämt självkostnadspris understiger det
avräkningspris, som priskontrollnämnden efter samråd med kommissionen fastställt,
importören respektive tillverkaren skall vara skyldig att till reservförrådsnämnden
inbetala skillnaden, men att, örn självkostnadspriset överstigar
avräkrdngspriset, importören respektive tillverkaren skall vara berättigad att,
i den mån medel finnas tillgängliga, utbekomma gottgörelse frän reservförrådsnämnden.
Behållningen i kassan utgjorde den 29 november 1945 i runt tal
367 000 kronor.

Inom bränslekommissionen ha inrättats följande clearingkassor, nämligen
dels tre clearingkassor för kolhandeln — kolsubventionskassan, kolclearingkassan
och krigsriskkassan — dels vedclearingkassan och dels clearingkassan
för flytande bränsle.

Vad beträffar clearingkassorna för kol- och vedhandeln lia redogörelser folda
grundsatser, som tillämpats vid dessas handhavande, tidigare lämnats riks -

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
dagen i annat sammanhang, senast i proposition nr 294/1945 angående statliga
åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. Jag inskränker mig därför
här till att beträffande dessa kassor framhålla, att den sammanlagda behållningen
å kassorna den 31 oktober 1945 uppgick till inemot 100 miljoner kronor.
Det är emellertid att vänta, att denna behållning under återstoden av bränsleåret
kommer att nedgå med 60 ä 70 miljoner kronor.

Vad angår clearingkasmn för flytande bränsle inrättades densamma genom
Kungl. Maj:ts beslut den 30 januari 1942. Samtidigt bemyndigades kommissionen
att i prisutjämningssyfte till importör eller tillverkare utbetala dels ersättning
för vissa av företagens omkostnader — i den mån dessa avsåge bensin
— nämligen sådana, som icke inräknats i den tidigare fastställda försäljningsmarginalen
eller på annat sätt ersättas, dels och bidrag vid inköp av bensin
med belopp, som motsvarar skillnaden mellan ä ena sidan utförsäljningspriset
samt å den andra inköpspriset med tillägg av medgiven försäljningsmarginal.

I fråga om vissa andra flytande bränslen har Kungl. Maj:! den 8 maj 1942
bemyndigat kommissionen att med vissa partihandelsföretag ingå avtal. Avtalen,
vilka sedermera ingingos, innehöllo bl. a. att företagarna vid köp eller
försäljning av fotogen och motorbrännolja, motorsprit, motorijära och »white
spint» skulle till kassan inbetala vissa belopp, avsedda att på närmare angivet
sätt användas för viss kostnadsutjämning. I samband härmed föreskrev Kungl.
Hajd'', att inbetalningarna skulle ske till clearingkassan, ur vilken även skulle
erläggas vad kommissionen på grund av avtalen hade att erlägga.

Slutligen bemyndigade Kungl. Majit den 19 juni 1942 kommissionen att i
anledning av den till den 1 juli 1942 planerade övergången till spritstarka bränslen
träffa avtal med oljebolagen och vissa andra företag angående clearing av
utförsäljningspriserna för sådana bränslen. Från och med den 1 juli 1942 omfattade
clearingförfarandet bilbensin, lättbentyl, motyl 50, motyl 85, fotogen,
motorbrännolja och motortjära. Genom särskilt avtal den 28 maj 1943 har
clearingen kommit att från och med den 1 januari 1943 omfatta även andra
bränslen, som innehöllo sprit, tjära eller skifferolja.

Kassans behållning utgjorde den 30 september 1945 i runt tal 6 750 000
kronor. Kassan står inför sin avveckling och torde komma att visa underskott,

Inom handelskommissionen ha inrättats ett antal clearingkassor av en speciell
typ. Till skillnad från de hittills behandlade clearingkassoma avser dessa
kassors verksamhet icke vissa bestämda varor utan i stället att befordra
handelsutbytet med visst land. Den prisclearing, Som genom dessa kassor bedrives,
består i att av dem som exportera varor till det land för vilket kassan
är upprättad, uttagas prisutjämningsbidrag, som användas till att nedbringa
priserna å sådana från landet i fråga importerade varor, som där noteras till
priser, Som äro alltför höga i förhållande till Ten svenska prisnivån.

I de stadgar, som upprättats för dessa kassor, föreskrives bl. a. att de medel,
som erhållas genom avgifter, uttagna vid export till det land varom fråga
är, skola tillföras ett särskilt prisutjämningskonto, varur handelskommissionen
skall i syfte att befordra varuutbytet med landet i fråga lämna bidrag till importör
i den omfattning kommissionen från fall till fall bestämmer. Är fråga
örn vara, som är underkastad prisclearing genom försörjningskommissions försorg,
kan utbetalning ske till försörjningskommissionens clearingkassa. Det
är alltså icke nödvändigt, att utjämningsbidraget utbetalas speciellt för den
import, som i en viss kompensationsaffär svarar mot den exporterade vara, å
vilken bidraget uttagits. Däremot skola de medel, som inflyta för export
till visst land, användas för befordrande av varuutbytet med samma land. Örn

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Ang. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
vid tiden för prisutjämningens upphörande överskott skulle finnas i kassan,
skola överskottsmedlen användas på sätt som bestämmes av kommissionen eller,
örn denna upphört nied sin verksamhet, av Kungl. Majit.

Detta system med prisutjämningskassor håller nu på att avvecklas. Kassorna
utvisade den 31 oktober 1945 ett sammanlagt överskott av omkring 6 miljoner
kronor.

Under pr ishon trollnämndens medverkan ha på frivillighetens väg clearingkassor
bildats för utjämning av kostnaderna för eller priserna på följande
varuslag, nämligen 1) inom riket producerat handelsjärn, 2) bomull, cellull.
3) vissa kemikalier, 4) svensktillverkat/importerat handelsjärn samt 5) importerade
hudar och skinn.

1. Clearingkassan för inom riket producerat handelsjärn grundar sig på en
mellan järnbrukscentralens medlemmar den 15 maj 1941 träffad överenskommelse.
Denna innebär i huvudsak, att de järnverk, som den 15 maj 1941 eller
senare under avtalstiden för sin tackjärnsframställninq- använde koks, skulle
med vissa undantag till en clearingkassa inbetala ett belopp av 40 kronor per
ton i hytta använd hyttkoks, ävensom att ett belopp av 10 kronor per ton —
senare 14 kronor per ton — levererat handelsjärn skulle utbetalas till samtliga
järnverk ur kassan. — Inbetalande järnverk bleve Domnarfvet, Fagersta
bruks AB och Hofors bruk.

Kassan omhänderhas av Jernkontoret. Rapport över kassans ställning tillställes
kvartalsvis priskontrollnämnden. Därest överskott skulle finnas i clearingkassan,
sedan slutreglering skett, skall enligt överenskommelsen detta i
proportion till erlagda clearingavgifter återbetalas till de järnverk, som erlagt
sådan avgift. Örn åter vid slutregleringen behållningen i kassan icke räcker
till samtliga clearingberättigade leveranser, skall proportionell nedsättning ske
av gottgörelsen till respektive järnverk för återstående ersättningsberättigade
leveranser.

Kassan visade den 30 augusti 1945 en beräknad behållning av cirka
1 460 000 kronor.

2. Clearingkassan för bomull!cellull inrättades den 1 juni 1941, men dess
nuvarande verksamhet regleras av en den 5 maj 1943 mellan priskontrollnämnden
och Svenska bomullsfabrikantföreningen träffad överenskommelse, varvid
kassans ändamål angavs vara att bidraga till en utjämning av priserna på
bomullsindustriens råvaror och produkter. Enligt överenskommelsen åvilar
skötseln av kassan föreningen, men verksamheten är underkastad fortlöpande
revision av priskontrollnämnden.

Efter den 1 juli 1945 lia inga avgifter till kassan utgått. För närvarande
tjänar kassan huvudsakligen till att hålla nere priset på bomull. Kassan förbrukas
nu undan för undan, och dess behållning torde vid årsskiftet uppgå till
omkring en halv miljon kronor. Även denna behållning torde komma att förbrukas
under det närmaste halvåret.

3. Clearingkassan för vissa kemikalier grundar sig på överenskommelse den
7 maj 1943 mellan priskontrollnämnden och Svenska råvara- och importörföreningen
för kemikalier u. p. a., enligt vilken kassan har till ändamål att
verkställa clearing av priserna på kemikalier överhuvud taget. Skötseln av
kassan åvilar föreningen, men kassan underkastas fortlöpande revision genom
priskontrollnäinndens försorg.

Clearing har genomförts av priserna på kasern, borax och borsyra, därvid
clearingen skett över föreningen, som själv uppträtt som köpare och säljare.
T fråga örn kasern har clearingen avsett utjämning av priserna å importerat
och inom landet tillverkat kasern. Beträffande borax och borsyra har clearingen
avsett utjämning av importpriserna. Då försörjnings- och prisutsikterna

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
i fråga om alla dessa varor äro gynnsamma, har nämnden och föreningen beslutat,
att clearingförfarandet tills vidare icke skall tillämpas.

Kassan visade den 31 oktober 1945 en behållning av i runt tal 546 000
kronor. Enligt överenskommelsen skall överskott å kassan inbetalas till statsverket.

4. Clearingkassan för svensktillverkat!importerat handelsjärn grundar sig
på överenskommelse den 1 juni 1943 mellan priskontrollnämnden och Svenska
järn- och balkgrossister förening u. p. a. Den har till uppgift att bidraga till
utjämning av priserna på svenskt och utländskt handelsjärn vid försäljning
över lager i grosshandeln. Skötseln av kassan åvilar föreningen, men kassan
underkastas fortlöpande revision genom nämndens försorg.

I enlighet med överenskommelsen har clearing genomförts av priserna å det
dyrare svenska och det billigare tyska handels järnet av sortimenten stångjärn,
armeringsjärn och plåt vid försäljning av lagerpartier från grossist. I
april 1945 ha parterna, vilka funno en behållning i kassan av värde för att
möta eventuellt framtida svårigheter i prishänseende, överenskommit, att clearingförfarandet
tills vidare skulle upphöra i fråga örn försäljningar grundade
på avtal, som träffades fr. o. m. den 16 april 1945.

Behållningen i kassan uppgick den 27 september 1945 till i runt tal 271 000
kronor, av vilket belopp emellertid ett belopp av omkring 144 000 kronor beräknas
åtgå för täckandet av vissa eftersläpningsfall. Överskott i kassan vid
clearingens upphörande skall enligt överenskommelsen inbetalas till statsverket.

5. Clearingkassan för importerade hudar och ober edda skinn av get, får
och nötkreatur grundar sig på avtal den 10 januari 1945 mellan priskontrollnämnden
samt Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening 1940
u. p. a. Clearingen avser utjämning av priserna vid försäljning från föreningen,
vilken själv importerar ifrågavarande varuslag.

Clearingpriset vid försäljning från föreningen skall enligt avtalet fastställas
av nämnden efter överenskommelse med föreningen. Nämnden äger rätt
att efter samråd med föreningen bestämma det belopp, vartill föreningens
självkostnad för varje parti kan anses uppgå. T den mån självkostnaden understiger
clearingpriset, skall inbetalning ske till kassan. Överstiger däremot
självkostnaden clearingpriset, skall utbetalning ske från kassan, örn i sistnämnda
fall behållningen i kassan icke räcker till, skall underskottet i kassan,
såvitt annan överenskommelse ej träffas med nämnden, tills vidare balanseras
av föreningen för att i den mån så kan ske täckas med senare till kassan influtna
medel.

Kassan visade den 1 november 1945 en beräknad behållning av 556 200 kronor.
överskott i kassan vid clearingens hävande skall enligt avtalet inbetalas
till statsverket.

Beträffande kontrollen över clearingkassorna må följande framhållas. Som
av det förut anförda framgår, förvaltas de flesta kassorna av något av de
centrala krisorganen. Endast de under medverkan av priskontrollnämnden
upprättade clearingkassorna förvaltas av enskilda sammanslutningar. Granskningen
av sistnämnda kassor har av nämnden anförtrotts åt särskilda auktoriserade
revisorer.-

Kontrollen över de av krisorganen förvaltade clearingkassorna sker av tjänstemän
inom vederbörande krisorgan samt av överrevisionen för krisförvaltningen.
Krisorganens tjänstemän utöva granskning av från företagen insända
rapporter och avräkningar sam dessutom i vissa fall kontroll genom besök hos
vederbörande. Auktoriserade revisorer ha i några fall anlitats för kontroll av
enskilda företags bokföring m. m. Överrevisionen verkställer siffermässig
granskning av att elearingavgifter inflyta i vederbörlig ordning samt företager

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Ang. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
stickprovsvis kontroll av kassornas handhavande i övrigt. Härvid tillses bland
annat, att av Kungl. Maj :t meddelade direktiv angående kassorna iakttagas
samt att nied clearingavgift belagda importvaror i vederbörlig ordning redovisas
till krisorganen. För närvarande företager överrevisionen en särskild genomgång
av uppläggningen av redovisningen och kontrollen i fråga örn samtliga
clearingkassor.

Vid den av överrevisionen verkställda granskningen av clearingkassorna har
icke i något fall kunnat konstateras, att clearingkassans medel använts till annat
ändamål än det av Kungl. Maj :t föreskrivna eller, där Kungl. Maj :t icke
meddelat föreskrifter, det ursprungligen avsedda ändamålet.

Efter denna redogörelse för de olika clearingkassorna vill jag söka närmare
besvara de särskilda spörsmål, som interpellanten uppställt i sin interpellation.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, hur clearingverksamheten på
olika områden gestaltat sig, i vilken mån verksamheten avsett allenast importvaror
eller jämväl inom riket tillverkade varor liksom även till vilka ändamål
clearingkassorna hittills använts. Det framgår också, att i allmänhet varje
kassas verksamhet avsett en viss mer eller mindre begränsad grupp av varor
och att de clearingavgifter, som upptagits för viss vara, väl kunna lia använts
för utjämnande av priset på annan vara inom denna grupp men däremot i allmänhet
icke använts för nedclearing av priset på andra varor. Undantag från
denna regel utgör — med riksdagens medgivande — kolclearingkassan samt
dessutom handelskommissionens prisutjämni ngskassor, vilka sistnämnda dock
som förut angivits intaga en särställning i förhållande till övriga kassor.

Jag skall härefter upptaga en synpunkt, som av interpellanten framhållits,
nämligen clearingförfarandets inverkan på importörernas intresse att från utlandet
importera till möjligast billiga priser. Det kan icke förnekas, att interpellanten
här berört en känslig punkt i fråga om hela clearingsystemet. Emellertid
har detta i andra hänseenden medfört så stora fördelar, att denna synpunkt
ansetts böra få stå tillbaka. Clearingen kan sägas ha varit en nödvändig
förutsättning för en enhetlig prisbildning inom landet på de områden, där
den kommit till användning. Genom densamma ha i många fall förhindrats
oskäliga vinster av det slag, som förekom under första världskriget, och priserna
ha i stället kunnat i motsvarande mån hållas nere.

Härtill kommer, att i många fall de priser, till vilka import kunnat ske, fastställts
av halvstatliga organ i det exporterande landet. Dessa omständigheter
göra, att åtminstone för den gångna tiden de risker, som interpellanten påtalat,
icke spelat alltför stor roll och helt torde lia uppvägts av de fördelar, som
clearingförfarandet inneburit. I och med att förhållandena normaliseras, bli
emellertid de påtalade riskerna alltmera framträdande, varför de i nuvarande
läge måste tillerkännas en växande betydelse.

Clearingkassas medel lia egentligen endast i ett par undantagsfall använts
flir alt förbilliga varor, sorn exporterats. Jag syftar härvid på det förut omnämnda
förhållandet, att ur clearingkassan för smörjmedel ersättningar utgått
för täckande av vissa förluster å export av stubbugnstjära till Tyskland. Såsom
jämväl tidigare omnämnts förelågo i detta fall särskilda omständigheter
sorn gjorde åtgärden berättigad. Nämnas bör måhända även, att de till clearingkassan
för fisk influtna medlen även ulnytijats lill att läcka förluster på överskotlsfisk,
som exporterats. Det hör dock anmärkas, att clearingavgifterna för
fisk endast använts för att täcka dan del av förlusten sorn beräknades lia uppstått,
örn överskotfsfisken salts inom landet. I övrigt har förlusten bestritts
genom att särskilt anslag av riksdagen beviljats för detta ändamål.

1 de fall, då clearingavgift åsa t Is lager, sorn funnits inom landet vid clearing -

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1045.

Ane;, grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Foris.)
ens införande, ha avgifter nied visst undantag efter enhetliga grunder uttagit.?
av alla varuägare utan hänsyn till anskaffningskostnaderna i varje särskilt fall.

Av överrevisionen har vitsordats, att clearingen vid de olika kassorna genomgående
handhafts objektivt utan att vissa varuägare gynnats på andras bekostnad.
Härvid är att märka, att i åtskilliga fall clearingen åtminstone delvis
haft till syfte att stödja produktion inom riket av för folkförsörjningen nödvändiga
varor. Denna verksamhet har emellertid enbart haft till uppgift att
täcka de förluster å produktionen, som producenten eljest utan en stegring av
priset icke skulle kunnat undvika.

Staten har såsom varuägare i allmänhet likställts med enskilda företagare.
Undantag från regeln finnes dock, t. ex. att smörjoljor, sorn importerats för
försvarets behov, undantagits från smörjoljeclearingen.

Vid genomförandet av de olika clearingåtgärderna. har alltid eftersträvats, att
clearingkassan skulle bliva självförsörjande, så att in- och utbetalningar skulle
i stort sett täcka varandra och att kassan vid clearingens upphörande icke bomme
att lämna vare sig över- eller underskott. Emellertid ligger det i sakens
natur, att stora svårigheter mött att tillgodose detta önskemål. Man har vid
bestämmande av avräkningsprisers och clearingavgifters storlek haft alltför
många omständigheter att taga hänsyn till för att en exakt avvägning skulle
kunnat ske. Härtill kommer, att clearingförfarandena i inånga fall även avsetts
vara en clearing i tiden. Särskilda svårigheter lia i förevarande hänseende
mött under den nuvarande övergångsperioden mellan krig och fred.

Den förut lämnade redogörelsen visar, att clearingkassorna i allmänhet förete
vissa överskott. Att märka är emellertid, att det i åtskilliga fall med säkerhet
kan sägas, att överskottet kommer att helt eller delvis konsumeras under
kassans fortsatta verksamhet och avveckling. Slutresultatet kan icke med någon
grad av säkerhet förutses. Jag vill emellertid — i anledning av vad interpellanten
anfört — framhålla, att även örn överskott uppstått inom en clearingkassa,
detta givetvis ej visar, att kassan icke fyllt sitt syfte. Självfallet har
dock, som sagts, eftersträvats att kassorna skulle gå jämnt ihop.

I detta sammanhang uppkommer frågan, i vad mån clearingkassorna äro belastade
med garantier mot prisfall i samband med kassornas avveckling och
alltså nu förefintliga överskottsmedel kunna väntas bliva tagna i anspråk för
täckande av prisfallsförluster. Beträffande livsmedelskommissionens clearingkassor
gäller bär. att i de avtal rörande clearing, som kommissionen ingått med
vederbörande importorganisationer, det regelmässigt garanterats, att importorganisationen
icke skall lida några förluster å varupartier, som inköpts med
kommissionens godkännande. 1 samband med införande av clearingen å risgryn
lämnade kommissionen jämväl vissa garantier mot prisfallsförluster å lager
hos partihandlare. Sistnämnda garantiutfästelse kan dock redan betraktas
såsom fullgjord. En liknande prisfallsgaranti har lämnats beträffande torkad
frukt och vissa kryddor; dessa garantier torde kunna beräknas motsvara ett
maximibelopp av 700 000 kronor.

Av olika skäl är det önskvärt, att clearingförfarandena avvecklas så fort ske
kan. I vilken takt detta kan ske är uppenbarligen beroende av utvecklingen
på världsmarknaden. Innan denna utveckling lett fram till något så när normala
förhållanden, torde en total avveckling av clearingsystemet icke kunna
äga rum. Beträffande vissa varor torde emellertid en stabilisering av utbud
och priser rätt snart komma att ske. och i sådana fall böra clearingförfaranden,
som avse dessa varor, utan dröjsmål hävas.

Beträffande disponerandet av de slutliga överskott, som kunna uppkomma
i de särskilda clearingkassorna, äro endast i undantagsfall bestämmelser på för -

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Ane], grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
hand givna. I allmänhet är endast bestämt, att överskottet skall inlevereras
till statsverket. I den mån så ske kan, torde riksdagens uttalande i frågan böra
inhämtas.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag anhåller att få till herr statsrådet och
chefen för folkhushållnings departementet uttala min tacksamhet för det svar
som han lämnat. Statsrådet kanske inte misstycker, om jag säger, att jag skulle
ha varit tacksam till och med örn hans svar hade varit något kortare och innehållit
mindre av detaljuppgifter.

Det är nog många som med mig äro glada åt att litet mera nu kommit till offentligheten
angående denna så betydelsefulla clearingrörelse. Kammarens ledamöter
torde av den långa redogörelsen i varje fall ha fått ett starkt intryck
av att det här är fråga örn en verksamhetsform, som har gripit mycket djupt
in i olika grenar av vårt näringsliv. Den är en mycket betydelsefull men ofta
förbisedd företeelse inom vår kristidshushållning. Den är mycket litet känd.
Till offentligheten har inte kommit mycket; jag har sett i de bekanta böckerna
örn kristidshushållningen men där funnit ytterst summariska och intetsägande
uppgifter. Och jag kan tillägga, att jag från flera håll erfarit, att även de,
som äro speciellt intresserade av och ha del i en viss kassas rörelse, ha haft
anmärkningsvärda svårigheter, då det har gällt att få veta vad kassan egentligen
har gått ut på och vad den fyllt för uppgifter.

Vi lia nu fått höra, huru vid tillämpning clearingförfarandet har fått. Jag
erinrar kammarens ledamöter örn att det begynte på det viset att man i de fall,
då en viss vara — det var närmast fråga örn kol från början — importerats
till olika priser från olika länder, ville åstadkomma en utjämning av marknadspriserna
här i landet genom att pålägga de importörer, som importerat billigt,
en avgift och å andra sidan betala ut pengar till dem, som hade importerat
dyrt. Det var den ursprungliga tanken, alltså en reglering av importpriserna.
Sedan Ilar förfarandet emellertid svällt ut och kommit i tillämpning på en
mängd olika områden, jag må väl säga kanske i en omfattning och på ett sätt
som riksdagen inte räknade med, då den gav regeringen fullmakter till detta
förfaringssätt åren 1941 och^ 1942. Det har blivit avgifter icke blott på importerade
varor, utan också på varor, som producerats här i landet, och det har
hänt, i stor utsträckning tror jag, att inneliggande varor oväntat drabbats av
clearingavgifter. Såsom herr statsrådet nämnde har det även förekommit, att
man har lagt avgifter på exporterade varor, alltså en sorts exporttullar.

Vad medlens användning angår, var ju tanken från början att avgifter, som
hade uttagits pa en viss vara, skulle användas till nedbringande av priserna
på andra varulager av samma slag. Sedermera har systemet emellertid utvidgats
därhän, att i clearingförfarandet ha inbegripits andra slags varor, till att
börja med sådana som kunnat sägas, såsom herr statsrådet uttryckte det, höra
till samma »grupp», men sedermera även andra varor, vilka av en eller annan
anledning ha ansetts ligga nära den, på vilken avgiften uttagits. Ibland har det
varit fråga örn varor som inte ha kommit till användning här i landet; man har
givit bidrag till varor som exporterats, alltså en sorts exportpremier. I andra
fall har det förekommit, att man har uttagit medel ur kassorna för understödsändamål
av det ena eller andra slaget, låt vara att det väl alltid stått i något
sammanhang med prisbildningen bitr i landet. Slutligen framgår av redogörelsen,
att i åtskillig omfattning lia medlen i varje fall ännu inte kommit till användning,
utan ligga kvar i kassorna.

dea ringväsendet har sålunda varit ett medel flir statsmakterna att (överhuvud
taget gripa in, där de av den ena eller andra anledningen lia funnit

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 194I>

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
rimligt att belägga en viss näringsgren eller en viss marknad med en pålaga,
eller då det gällt att stödja och hjälpa en annan näringsgren eller konsumentgrupp
av ekonomiska, handelspolitiska, sociala eller andra skäl.

Detta säger jag, herr statsråd, ingalunda för att rikta någon kritik emot det
hela. Jag konstaterar bara företeelsens innebörd. Jag är för min del övertygad,
på grund av omdömen som jag har hört från många håll, att anordningarna i
stort sett ha varit till nytta och att de ha varit behövliga. Jag vill sålunda
inte kritisera. Jag vill inte heller gå in på någon närmare kommentar. Kammarens
ledamöter kanske hålla mig räkning för att jag inte till närmare diskussion
tar upp de särskilda specialproblem, som statsrådet har behandlat. Jag gör
det inte, dels därför att det skulle föra för långt, dels därför att jag inte har
tillräckligt underlag för det, dels också därför att jag inte är ekonom och vågar
mig på att bedöma de säkerligen även för en initierad person mycket svårbedömda
sammanhang, i vilka statsmakterna här lia gripit in. Jag vill bara göra
några allmänna reflexioner dels ur konstitutionell synpunkt, örn jag så får kalla
det, dels också därför att jag tycker att detta clearingväsen är ett mycket
intressant och verkligt tänkvärt exempel på hur det går till vid statlig dirigering
av medborgarnas hushållning.

Vad det konstitutionella beträffar, ligger det märkliga däri, att riksdagen
har stått alldeles vid sidan. Statsrådet tar i sitt svar inte direkt ståndpunkt
till frågan, hur det har varit möjligt för Kungl. Majit att handla på egen hand.
I hans svar framskymtar dock en uppfattning, som jag vet är vitt utbredd
inom kristidsjuridiken och som har kommit till synes i olika sammanhang men
vars riktighet jag för min del har haft anledning .att vid åtskilliga tillfällen
här i riksdagen bestrida. Det antydes nämligen i statsrådets svar, att clearing
kan arrangeras tvångsvis — vi tala inte i detta sammanhang om på frivillighetens
grund vidtagna anordningar — endast i de fall, då man har antingen en
importreglering eller också något beslag enligt förfogandelagen att bygga på.
Jag förstår att tankegången är den, att i de fall, då det till följd av importförbudsförfattningen
respektive förfogandelagen ankommer på Kungl. Maj :t
att medgiva eller icke medgiva import respektive förfogande över en vara under
beslag, kan Kungl. Majit för de sålunda medgivna tillstånden betinga en
avgift, således en clearingavgift. Jag vill på det bestämdaste bestrida, att detta
är riktigt. Jag vill i stället hävda, att varken makten att meddela importförbud
eller förfogandelagen ger Kungl. Majit befogenhet att verka till förskaffande
av tillgångar åt kronan, som det är fråga om i dessa fall. Importförbuden
äro endast till för att dirigera importen så, att man får en för riket
nyttig import. Och beslagen äro till för att sörja för tillgången på erforderliga
varor. Jag kan därför inte frångå den uppfattningen, att det är missbruk av
dessa befogenheter att använda dem till att förskaffa kronan en ekonomisk
vinning i form av avgifter.

Jag fasthåller sålunda vid att det här i all enkelhet är fråga örn två ting,
nämligen å ena sidan en beskattning — en beskattning av ovanligt slag, det är
sant, och en beskattning som till sitt väsen närmar sig konfiskation, men låt
oss säga närmast en beskattning — och å andra sidan ett subventionerande,
som kan jämföras med t. ex. prisrabatter, förmalningsersättning o. dyl. Det är
sålunda en av Kungl. Maj :t anordnad beskattning och ett Kungl. Maj :ts disponerande
över de genom beskattningen erhållna medlen, som principiellt tillkommer
riksdagen och som Kungl. Majit har kunnat och i fortsättningen kan
handha endast i den mån riksdagen därtill ger sin fullmakt och denna fullmakt
behåller sin giltighet.

Av intresse är också en annan sida av denna sak som jag vill stryka under.
Om jag inte är felaktigt underrättad, har det nog varit så, att handhavandet

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
av clearinganordningarna, alltså bestämmandet av avgifter och understöd
o. s. v., i mycket stor utsträckning faktiskt har legat i händerna på kommissionerna,
kanske till och med enstaka tjänstemän inom dessa. Jag lastar inte
statsrådet eller statsrådets kolleger, som ha haft hand örn dessa ärenden, för
detta, ty jag tror att det varit nödvändigt. Jag tror nog att det ligger i sakens
natur, att vill man gripa sig an med den gigantiska uppgiften att reglera
hushållningen i ett land, går det inte att hålla ihop trådarna i ett centrum,
ty problemen äro alldeles för många och för svåröverskådliga. Då nödgas man
par la force des choses lämna åt varjehanda personer att utan sådan ledning
åtminstone i viss utsträckning avgöra, hur det skall gå till.

Då jag säger detta med ett visst eftertryck, får det inte fattas så, att jag
sitter inne med några som helst informationer om att clearingväsendet på den
ena eller andra punkten skulle lia handhafts orättrådigt eller irrationellt. Det
är inte någon antydan om att jag har några sådana informationer. Jag gläder
mig åt överrevisionens omdöme, att allt har gått rätt till, och jag hoppas
livligt, att det omdömet kommer att stå sig vid den fortsatta undersökning
som bebådats. Men jag får säga, alt örn det hela har avlöpt lyckligt, vittnar
det om ett utomordentligt stort mått av klarsyn och rättrådighet hos de myndigheter
som ha handhaft verksamheten, haran är ju så oerhört stor, då åt
underordnade myndigheter lämnas ett mycket vitt spelrum för fria avgöranden
örn vilka varor som skola drabbas, hur stora avgifter man skall lägga på
o. s. v., när tillika så intensiva enskilda intressen äro med i spelet — det gäller
ju för varje affärsman, hur mycket han skall få, hur mycket han skall förlora
— och då till på köpet, som jag framhöll, offentligheten är i högsta grad utestängd.
Vi ha ofta brukat tala örn offentlighetens betydelse på andra områden
av vårt statsliv. Det må vara tillåtet att bringa den i någon åtanke även på
detta område.

Ser man det som har skett ur en annan synpunkt, nämligen såsom ingrepp
i näringslivet, får man ju fastslå, att det hela är en mycket ömtålig sak. Det
är som jag antydde fråga örn en beskattning av ovanlig beskaffenhet, närmast
av konfiskatorisk karaktär. Den utgår ju inte på något sätt som en vanlig
skatt efter skattedragarens förmåga, utan den riktar sig i främsta rummet
direkt mot det förhållandet att en affärsman skaffat varor till ett billigt pris
och sålunda kan göra sig en för stor vinst. Det är klart att med denna form
av ingrepp har följt en synnerlig osäkerhet, som i många fall har varit
högeligen kännbar för näringslivets män, i all synnerhet i sådana fall då de
redan ha gjort upp en affär eller sitta med ett lager, när de oförväntat drabbas
av cn avgift.

Värre än detta är kanske emellertid ändå — den synpunkten hade jag
glädjen att få ett visst instämmande i från statsrådets sida — att clearingväsendet
på sätt och vis riktar sig mot själva livsnerven i det ekonomiska livet.
Det är ju så att yad vi behöva i det ekonomiska livet iir förtänksamhet, företagsamhet,
uppfinningsförmåga oell vilja att ta risker, men hur stimuleras
sådana egenskaper? Naturligtvis endast genom utsikterna till vinst. Näringslivet
är nu en gång konstruerat på det viset. Men nu griper clearingväsendet
in i den viktiga mekanismen på det sättet, att den, som skaffat sig en vara
till billigt pris, drabbas, medan däremot den, som inte har gjort det, får det
allmännas stöd. Jag frågar mig: varilrån skall man i ett ekonomiskt liv,
där clearingväsendet kommer till användning i större omfattning, få den aktivitet
som näringslivet behöver?

Jag fruktar faktiskt, när jag reflekterar över clearingväsendet, för cn ny
mentalitet, som möjligen kan komma att gripa omkring sig bland näringslivets
folk i detta land, inte bara som en följd av clearingväsendet utan till

Första leammarens protokoll 19Jhr>. Nr hl. 2

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
följd av den statliga ledningen överhuvud. Det blir ju på många håll så, att,
som jag nyss sade, själva livsnerven förlamas. Staten bestämmer, vilka affärer
som få göras, vilka priser som få tagas, vilka vinster som få beräknas
o. s. v. Näringslivets män bli vana att inte arbeta ute på de marknader, där
de möta köpare och säljare. Där ha de inte mycket att beställa. I stället kämpa
de på andra fronter, i departement och kommissioner, och se till att de där
komma till bästa möjliga resultat. Näringslivets män få något av ett statsorgans
ställning; näringslivet blir byråkratiserat. Jag förstår ju mer än väl
att sådant kunna vi inte komma ifrån under krig, men jag tycker att risken
för att denna säkert för många mycket bekvämliga anda griper omkring
sig och hålles vid makt, i det nuvarande läget bör betonas.

Men, mina herrar, det är här inte bara fråga örn näringslivets ställning och
ingrepp i näringslivets intressen. Man skall komma ihåg att clearingåtgärderna
i icke ringa omfattning ha drabbat också konsumenterna. Tanken med det
hela var ju att åstadkomma nedpressning av prisnivån, och det syftet har
naturligtvis i många fall nåtts, men då olika slags varor ha clearats mot
varandra, ha ofta nog vissa konsumenter drabbats, även örn samtidigt andra
fått något slags subvention. Det är väl intet tvivel om att clearingavgifterna
i åtskilliga fall — jag säger ingalunda alltid — kombinerats med klara ökningar
av priserna genom priskontrollnämnclens beslut, vadan dessa avgifter
alltså med andra ord ha verkat ungefär på samma sätt som en indirekt beskattning
eller en tull gör. Det skulle vara intressant att veta, hur mycket avgifterna
ha verkat i denna riktning och vilka varor som sålunda ha blivit
dyrare för allmänheten. Några antydningar därom funnos i statsrådets svar.

Jag skall inte fortsätta dessa reflexioner längre. Jag vill bara fastslå, att
vi nu ha att fråga oss, vad som är att göra i det nuvarande läget. Jag är
glad att statsrådet är ense med mig och har givit så kraftiga uttryck åt
önskemålet, att vi skola komma bort från denna ordning så snart vi kunna.
Jag vill emellertid understryka, att det därvidlag är riksdagen, som skall ta
ståndpunkt till frågan, huruvida ordningen skall fortfara. Jag hävdar att den
fullmakt, som gavs för krigsförhållanden, inte rimligtvis kan tolkas såsom
gällande i det helt nya läge, som nu har inträtt efter krigets slut. Det är sant
att fullmakterna voro vagt formulerade, men just därför kunna de väl inte tänjas
ut alltför långt. Om den konstitutionella uppfattning, som måhända ligger
bakom regeringens handlingssätt på detta område, nämligen att fullmakterna
inte alls varit behövliga, utan att regeringen hade makten ändå, göres gällande
i fortsättningen, undrar jag örn inte riksdagen måste bli betänksam. Jag ber
bara att få erinra örn att en sådan tolkning innebär, att vi kunna stryka ett
streck över riksdagens makt över tullarna. 1 den mån Kungl. Maj :t finner
för gott att anordna importförbud, kan enligt den uppfattningen till importen
knytas avgifter, som då få andra namn, törhända, men som i realiteten bli
tullar.

Ett viktigt problem, som herr statsrådet har berört, är frågan örn behållningarna
i clearingkassorna. Det är ju märkligt, att clearingkassorna i detta
ögonblick visa en mycket stor behållning. Jag har räknat ihop summorna och
fått det för dagen till någonting mellan 150 och 200 miljoner kronor. Det är
märkligt, men det är nu så, och då är frågan: hur skall man göra med dessa
behållningar? Det blir säkert, föreställer jag mig, en ganska kinkig och
tilltrasslad rättsfråga, eftersom clearingkassorna vila på så olika rättsgrunder.
Jag vågar därför inte göra några allmänna uttalanden. Jag vill bara säga,
att det är alldeles självklart, att de frivilliga clearingkassorna väl i regel
måste antagas utan vidare vara delägarnas egendom. Men även för sådana
kassor, som äro bildade tvångsvis, gäller väl, att det inte kan ifrågakomma

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Äng. grundsatserna för varuclearingens handhavande. (Forts.)
att ta kassornas behållningar i anspråk för några andra ändamål än dem som
kassorna äro till för, utan att bidragsgivarna äro med örn den saken. Jag
föreställer mig att de ha ett rättsanspråk på att kassorna användas för det
ändamål, för vilket avgifter ha utkrävts, f den mån det inte blir fråga om
någon rätt för de olika avgiftsbetalarna, får man naturligtvis hålla fast vid
riksdagens självklara makt att besluta över statsmedlen. Det kanske inte bara,
såsom herr statsrådet uttryckte det, bör gälla »i den mån så kan ske». Jag
har svårt att tänka mig att några hinder i sådana fall skulle möta för riksdagen
att besluta.

Men framför allt — därmed vill jag sluta, herr talman — är det angeläget
att de erfarenheter, Som nu ha vunnits på detta område, bli föremål för en
noggrann uppmärksamhet, och ett noggrant studium och eftertänkande. Jag
är tacksam för de bidrag som herr statsrådet har givit till detta, ehuru det
var mycket summariska uppgifter. Jag är också glad åt den verksamhet överrevisionen
har utövat. Men det kan nog ifrågakomma att man i denna svårgenomträngliga
djungel gör försök även från andra håll. Det vore naturligt
örn saken bleve föremål för studium från näringslivets håll, och kanhända
statsrevisorerna kunde finna clearingkassorna vara ett intressant ämne för
undersökning vid något tillfälle. De erfarenheter, som ha vunnits, kunna som
sagt ge en nyttig lärdom, då vi gå att ta ståndpunkt till den för oss ständigt
aktuella frågan om lämpligheten och nyttan och genomförbarheten av en fortsatt
statlig dirigering av näringslivet och enskild hushållning i övrigt.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Erlander, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara herr Arrhéns interpellation
angående bedömningen av lärarkandidaternas provår, fick nu ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Arrhén till mig riktat
följande frågor:

Har uppmärksamhet ägnats åt betygsättningen av provårstjänstgöring för
läroverkslärare genom behandling i någon av de utredningar, som arbeta med
skol- och universitetsfrågor?

Äro några åtgärder att förvänta från herr statsrådets sida för att undersöka
dessa förhållanden och att skapa en rättvisare och framför allt en mera enhetlig
bedömning av lärarkandidaternas provår?

I motiveringen för sina frågor har interpellanten åberopat en i Tidning för
Sveriges läroverk publicerad statistik över provårsbetygen för perioden 1939
—1945. Enligt denna statistik är medelbetyget för undervisningsskicklighet
2,25. Vissa variationer finnas mellan de olika provårsanstalterna. Det högsta
medelbetyget är sålunda 2,36, det lägsta 2,18. Även beträffande de olika ämnena
kan en viss ojämnhet spåras.

Vid bedömande av den åberopade statistiken bör att börja med uppmärksammas,
att den omfattar ett relativt litet material. Särskilt i vissa ämnen är
antalet provårskandidater vid varje enskild provårsanstalt så ringa, att en
enda kandidats betyg har ett visst, inte obetydligt inflytande på medelvärdet.
Detta förhållande gör sig särskilt gällande för de båda nyinrättade provårsanstalterna,
Umeå och Malmö gossläroverk, vilka inte varit i funktion mer än
en del av den omnämnda perioden.

I den mån faktiska skillnader kunna anses konstaterade, är det inte utan
vidare givet, att de måste bero på olika bedömande av provårskaiulidaternas
prestationer. Vissa av provårsläroverken äro mera eftersökta och torde draga
till sig särskilt högt kvalificerade kandidater. Provårsläroverken i Uppsala
och Lund, som äro belägna i universitetsstäder, synas böra räknas till denna

Äng. bedömningen
av
lärarkandidaternas

provår.

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945

Ann. bedömningen av lärarkandidaternas provår. (Forts.)
grupp. Skiljaktigheterna i provårsbetyg mellan Malmö och Umeå, vilka av
interpellanten särskilt åberopats, torde i någon mån lia sin grund i nu antydda
förhållande. Malmö med sin närhet till Lund är givetvis mera eftersökt än
Umeå, vilket dock inte hindrar att även till denna provårsanstalt väl kvalificerade
kandidater hänvisats.

För att ernå ett i möjligaste mån enhetligt bedömande av pro vårskandidaternas
prestationer är det av stor betydelse, att kontakt uppehålles mellan de
olika provårsläroverken. I detta syfte ha åtskilliga åtgärder vidtagits. Sålunda
har under de senaste åren ett dussintal ordinarie ämneslärare vunnit
transport från en provårsanstalt till en annan. Vidare ha lärare vid provårsläroverken
beviljats tjänstledighet med B-avdrag för studier vid andra sådana
anstalter. Umeå-läroverket förbereddes för sin uppgift genom att en del lärare
beviljades dylik tjänstledighet. Dessutom vistades ett antal erfarna provårshandledare,
däribland en mångårig provårsföreståndare, under någon tid i
Umeå, där de höllö instruktionsföreläsningar och i övrigt lämnade råd och anvisningar
rörande provårsarbetet. Malmö-läroverket samarbetar i flera provårsarbetet
berörande frågor med läroverket i Lund. Slutligen utsänder skolöverstyrelsen
vane termin till provårsläroverken en översikt över de vid varje
anstalt utdelade betygen, varvid bland annat anges medelbetygen i de olika
ämnena.

Interpellanten har frågat om någon av nu arbetande utredningar sysslar med
provårsutbildningen. Så är inte fallet. 1940 års skolutredning har enligt sina
direktiv inte att behandla lärarutbildningen, och universitetsberedningen har
i varje fall inte hittills ägnat uppmärksamhet åt dessa spörsmål. Avsikten har
i stället varit, att frågan om lärarutbildningen skulle utredas genom särskilda
sakkunniga. En sådan utredning synes dock inte böra ske, förrän planerna på
den framtida skolorganisationen vunnit en viss fasthet. I avvaktan på en sådan
utredning och med hänsyn till av skolöverstyrelsen redan vidtagna åtgärder,
anser jag inte påkallat att till särskild behandling upptaga de av interpellanten
berörda frågorna. Jag utgår givetvis ifrån att skolöverstyrelsen kontinuerligt
följer verksamheten med provårsanstalterna och därvid ägnar fortsatt
uppmärksamhet åt betygsättningen.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för det här lämnade svaret. Jagskall
tillåta mig att göra några hastiga randanmärkningar med anledning av
detsamma.

Det sades bland annat, att det statistiska material, på vilket_ interpellationen
bygger, inte skulle vara tillfredsställande. Det är relativt litet, som herr
statsrådet säger i sitt svar, och man kan ju säga att så är förhållandet. Men
det är i alla fall ett material som omfattar den senaste sexårsperioden 1939—
1945 med 5 395 seriebetyg. Ett studium av den statistik, som byggts härpå,
markerar väl egentligen endast en redan känd och iakttagen företeelse. _

Statsrådet sade vidare, att Uppsala, Lund och Malmö draga till sig särskilt
högt kvalificerade lärarkandidater, och försökte därmed förklara den högre
betygssättning på dessa platser, som man trott sig kunna iakttaga. Det är
ganska säkert, att det kommer högt kvalificerade lärarkrafter till de provårskurser,
som anordnas vid dessa läroverk, vilket givetvis beror på att Uppsala
och Lund äro universitetsstäder och Malmö ligger i närheten av en universitetsstad.
Tar man emellertid en så pass grov bedömningsgrund som den, att
man fastställer, var de högsta betygen för undervisningsskicklighet utdelats
under den senaste sexårsperioden, kommer man till det resultatet, att det utdelats
endast 16 »A» och att av dem 9 utdelats i Skåne — därav 5 i Lund

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Aneh bedömningen av lärarkandidaternas provår. (Forts.)
och 4 i Malmö —- under det att de övriga 7 fördela sig med 4 på Göteborg och
3 på Stockholm. Däremot lia vi i Uppsala märkligt nog intet »A». Det är ju
också en universitetsstad, och där skulle man alltså ha haft rätt att vänta sig
att möta de högt kvalificerade lärarkandidater, varom herr statsrådet talar.

Det kan då inte hjälpas, att man får den uppfattningen, att anledningen
till att de nio högsta betygen utdelats i Skåne skulle kunna på något sätt
sammanställas med den mera generösa livsattityd, som skåningen intager
gentemot tillvaron, eller, med andra ord, att några andra omätbara faktorer
där gjort sig gällande.

Vidare befinna sig de provårsläroverk, med vilka vi här ha att räkna, i
städer, som i och för sig utöva stark dragningskraft på folk. Det är Stockholm,
Göteborg, Uppsala, Lund och Malmö, och man skulle ju tycka, att de
av dem, som icke äro universitetsstäder, dock skulle ha samma möjligheter att
dra till sig dessa högt kvalificerade, varom här talas. Det finns också högskolor
både i Stockholm och i Göteborg. Detta borde då, menar jag, resultera i
att man fick höga medelbetyg på alla ställena. Om provårskandidaternas prestationer
bedömts likartat, skulle man komma till ungefär likvärdiga medelbetyg.

Jag vill härmed bara lia sagt, att det förefaller, som om denna faktor inte
spelade så förfärligt stor roll för att höja medelbetygen. Med högt kvalificerade
menar man tydligen dem, som ha höga examensbetyg i sina ämnen, när
de lämna universitet och högskolor, men det är inte så säkert, att de äro högt
kvalificerade av den anledningen, ty den pedagogiska färdigheten paras inte
alltid med förmåga att erhålla höga examensbetyg.

Dessa högt kvalificerade förekomma säkerligen, som statsrådet anmärker, i
mycket stor utsträckning i Uppsala och Lund, men när man går till statistiken,
kan man konstatera, att Uppsala och Lund komma först som nr 4 och 5
i serien. De föregås av Malmö, Göteborgs seminarium och Norrmalms läroverk
för flickor i Stockholm. Efter Uppsala och Lund följa göteborgs- och stockholmsläroverk
och sedan, såsom jag''i interpellationen påpekat, Umeå, dit, som
statsrådet meddelar i sitt svar, också väl kvalificerade kandidater hänvisats.

Jag instämmer gärna med statsrådet, när han understryker behovet av att
kontakt uppehälles mellan de olika provårsläroverken. Det är också syftet med
min interpellation.

De åtgärder, som angivits i svaret, äro säkerligen av ett visst värde. Det är
givetvis önskvärt, att provår.shandledare få tillfälle att vidga sin horisont genom
studier vid andra läroverk, ja kanske till oell med under mera fördelaktiga
villkor än vad ett B-avdrag förmår erbjuda. Likväl synes det mig, som om
det vore av ännu större vikt, att ett organiserat samarbete ägde rum mellan
provårsföreståndarna, vilka måste anses representera det objektiva elementet i
detta sammanhang. Det gäller, menar jag, att så mycket som möjligt från
statsmakternas sida stärka det objektiva elementet för att därmed balansera
det subjektiva elementet, som av naturliga skäl måste förekomma.

Ett sådant samarbete mellan provårsföreståndare äger, efter vad som meddelats
mig, inte rum annat än möjligen inom städer, som lia flera provärsläroverk.
Den av skolöverstyrelsen varje termin distribuerade översikten av utdelade
provårsbetyg, som statsrådet talar örn, spelar, efter vad som också meddelats
mig, en mindre roll för det syfte, som det bitr gäller att tillgodose.

Jag ber emellertid att få tacka statsrådet för hans antydan om att problem
av denna natur komma att upptas till bedömande i samband med frågan om
lärarutbildningen. Härvidlag måste jag erkänna, alf min andra fråga måhända
var litet förhastad. Det är givetvis mest ändamålsenligt att, som statsrådet
här säger, först låta de sakkunniga börja sitt arbete, då den framtida skolorga -

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Äng. bedömningen av lärarkandidaternas provår. (Forts.)
nisationen nått en viss stadga — i den mån en sådan förhoppning nu tillhör
verklighetens värld!

Under den tid, som nu ligger framför oss, då ett provisorium råder, är det
likväl av yttersta vikt, att allt göres, som på detta område kan göras. Vad jag
närmast tänker mig är, som sagt, en intimare kontakt mellan provårsföreståndarna.

Det är med tillfredsställelse, som jag trott mig kunna märka, att statsrådet
har intresse för det spörsmål, som jag i interpellationen berört. Det gäller,
som jag erinrat örn, en läroverkslärares första befordringsgrund, och det
är en för hela denna yrkesgrupp högst allvarlig sak. Från den tid, som Hugo
Swensson skildrar i sin första skolroman »Paul Hoffman, läroverksadjunkt»,
och till i dag lia hithörande ting alltid varit föremål för diskussion, både bland
dem som bära ansvaret för provåret och bland dem som genomgå det. Jag
vill, herr statsråd, inte alls ha sagt, att förhållandena på detta område äro
oefterrättliga, och framför allt har jag inte siktat på förment dåliga förhållanden
vid något särskilt provårsläroverk. Jag tror, att alla göra sitt bästa inom
den ram för deras verksamhet, som för närvarande finns. Det är endast min
tro, att ingenting är så bra, att det inte kan göras bättre.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill bara påpeka, att jag inte
har sagt i mitt interpellationssvar, att hela förklaringen till variationerna i
betygen skulle vara den olika kvalifikationen hos dem, som söka sig till provårsläroverken.
Jag har sagt, att dessa i någon mån kunna ha sin grund i antydda
förhållanden. Detta uttryck »i någon mån» är ju så försiktigt, att man
förstår, att jag har klart för mig, att även andra orsaker kunna tänkas, som
jag emellertid inte har ansett mig kunna gå in på i interpellationen.

Jag delar interpellantens uppfattning — och det är mig angeläget att understryka
det — att detta är en viktig fråga. Den är viktig både för den enskilde
läraren, som så att säga kan få hela sin framtid avgjord genom provårsbetygen,
och ur samhällets synpunkt, eftersom man behöver en vägledning
för att placera ut de lärarkrafter, som stå till vårt förfogande. Att jag nu
har ställt mig till synes så ''pass kallsinnig inför det hela får alltså inte tydas
så, att jag inte förstår, att den angelägenhet, som interpellanten har dragit
upp, har betydelse, utan jag tror, att genom de åtgärder, som skolöverstyrelsen
har vidtagit, kunna vi ändå få fram något så när rättvisa grunder, och
så få vi ta upp hela frågan, när lärarutbildningen skall behandlas i hela sitt
sammanhang.

Äng. bränsle- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 295, i anledning av vackt motion
försörjningen angående bränsleförsörjningen i riket,

I en inom första kammaren av herr E. von Heland m. fl. väckt motion
(I: 406), dagtecknad den 22 oktober 1945, hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville vidtaga i motionen
föreslagna åtgärder.

I motionen hade uttalats, att de av statsmakterna beslutade arbetspremierna
för huggning och körning av vissa vedsortiment, vilka premier enligt meddelade
föreskrifter skolat utgå intill den 1 oktober respektive den 1 december
1945, borde utgå intill den 1 mars 1946.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet lämnat en redogörelse för
ett av statens bränslekommission avgivet utlåtande i ämnet samt erinrat örn
att Kungl. Maj:t genom beslut den 9 november 1945 bemyndigat nämnda kom -

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Ane/, bränsleförsörjningen i riket. (Forts.)
mission att utfärda bestämmelser, enligt vilka framkörningspremie skulle under
vissa villkor utgå till den 1 april 1946. Därefter hade utskottet yttrat :

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har statens bränslekommission,
vilken myndighet har det närmaste ansvaret för bränsleförsörjningen, förklarat
sig hysa den uppfattningen, att en förlängning av giltighetstiden för de
s. k. huggarpremierna icke är erforderlig. Med hänsyn härtill anser utskottet
sig icke böra tillstyrka bifall till motionen i denna del. I fråga om framkörningspremierna
framgår av den lämnade redogörelsen, att syftet med motionen
redan i viss utsträckning tillgodosetts.

Utskottet förutsätter, att vederbörande mjmdigheter med uppmärksamhet
följa utvecklingen beträffande bränsleförsörjningen och i god tid vidtaga de
åtgärder, som kunna befinnas påkallade för att motverka eventuella tendenser
till en försämring av läget på detta område.

På grund av vad sålunda anförts synes någon särskild framställning från
riksdagens sida icke erforderlig. Utskottet får alltså hemställa, att motionen
I: 406 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade anförts av herr von Heland, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionen 1: 406 i skrivelse till Kungl.
Majit giva tillkänna vad utskottet sålunda anfört.

I det av reservanten förordade yttrandet hade bland annat uttalats angelägenheten
av att de statliga åtgärderna, särskilt arbetspremierna, även framgent
så handhades, att bränsleförsörjningen icke äventyrades.

Herr von Heland: Herr talman! Genom att i utskottet yrka återremiss på
avdelningsförslaget i ärendet, vilket yrkande bifölls, lyckades jag få utskottets
utlåtande relativt positivt. Dessutom har regeringen vidtagit en åtgärd,
som är tillfredsställande. Man konstaterar sålunda i utskottsutlåtandet, att
motionen i viss utsträckning vunnit sitt syfte, därigenom att Kungl. Majit
medgivit, att producentpremierna skola fortsätta till den 1 april 1946. Detta
innebär alltså, att intill den tiden kommer det att utgå en premie av en krona
per kubikmeter utkörd ved.

Utskottet förutsätter vidare, »att vederbörande myndigheter med uppmärksamhet
följa utvecklingen beträffande bränsleförsörjningen och i god tid vidtaga
de åtgärder, som kunna befinnas påkallade för att motverka eventuella
tendenser till en försämring av läget på detta område». Detta uttalande, som
lades till efter återremissen, finner jag också tillfredsställande.

Jag ansåg emellertid frågan så betydelsefull, att jag hade önskat, att utskottets
ställningstagande hade varit än mer positivt, varför jag alltså yrkade
bifall till ett förslag till utlåtande, som nu är bifogat som reservation.

Efter all upplysning, som under senaste tiden lämnats av myndigheterna
beträffande det prekära bränsleläget, synes det mig vara onödigt att här i
kammaren ytterligare påvisa betydelsen av att vi få fram tillräckligt med ved.
Man kan endast konstatera, att om industrier i en framtid få inskränka driften
och om stadsbefolkningen får frysa och vara utan varmvatten på grund av
bränslebrist, så är felet deras, som underlåtit att ge tillräcklig stimulans åt
bränsleproduktionen.

Motionärerna ha emellertid inte endast velat påvisa kör- och huggarpremiernas
betydelse för bränsleförsörjningen utan även önskat påpeka, att premierna
äro befogade ur rättvisesynpunkt. Motionens önskemål har som nämnts
delvis tillmötesgåtts'' genom att man beslutat att till den 1 april betala producentpremier
för framkörningen. Därigenom har säkerligen möjliggjorts, att

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Anrj. bränsleförsörjningen i riket. (Forts.)
skogsägarna kunnat gå med på det avtalsförslag, som nu är ute på omröstning.
Beträffande uppgörelsen med RBF angående körningen i skogarna föreligger
emellertid ännu intet avtalsförslag, men det är ju tillsatt en medlingskommission.
Det är sålunda möjligt men inte säkert, att strejken i skogarna
blir avvärjd. Men örn strejken skulle bli avvärjd, visar ju detta på en synnerligen
god samhällssolidaritet, ty ersättningen åt såväl skogsägare som körare
och huggare blir lag. Staten borde verkligen även ur den synpunkten, om
alltså strejken avvärjs, visa sin uppskattning genom att ånyo införa huggaroch
körarpremier. Som jag nyss sade är det producenternas premier, som fortsätta
att utgå, medan de som arbeta icke fått behålla sina premier. Någon stimulans
åt bränsleproduktionen blir det inte utan dessa arbetarpremier.

Man undrar säkerligen bland skogens arbetare, varför alltid landsbygdens
folk skall få det sämre än andra. Örn man skall stimulera bränsleproduktionen,
borde väl .ges stimulans på samma sätt som åt andra. När man under
kriget fastställt priser åt industri, handel och samfärdsel, har man alltid tagit
hänsyn till alla omkostnader samt kostnader för skälig avskrivning och räntabilitet.
När man dessutom önskat stimulera viss produktion, har man väsentligt
ökat priset och gått med på krigskonjunkturskattens slopande för berörda
företag. Som exempel kan också anföras, att när det gällde den s. k. ovana
arbetskraften, lämnade man uppseendeväckande förmåner. Men när det gäller
en av de sämst ställda arbetarkategorierna i samhället, vill man inte ge effektiv
stimulans. I detta fall vore det emellertid synnerligen skäligt, ty större
delen av året arbetar flertalet av dessa skogens arbetare i jordbruket och tillerkännes
i detta arbete den sämsta inkomsten i landet.

Det bör därjämte uppmärksammas, att småbrukarna och lantarbetarna i mellersta
och södra Sverige togo huggar- och körpremierna under sommaren som
ett skämt, ty sommarmånaderna har man på grund av bristen på arbetskraft
endast tid med jordbruket och har sålunda inte haft möjlighet att då tillgodogöra
sig premierna.

För att belysa premiernas skälighet torde kanske några siffror böra angivas.
Örn man utgår från att man i Norrland hinner köra tre vändor per dag eller
10 m3, skulle detta ge en dagsinkomst på kronor 24: 50 per dag. Örn kostnaden
för häst och kördon i Norrland beräknas till 12 kronor per dag, skulle körkarlen
erhålla 12:50 per dag eller 1:57 i timmen. Lägger man till de tidigare
premierna, alltså 45 öre per m3, ger det 2: 90 per m3 eller 29:-— per dag och
för körkarlen 2:13 per timme. För södra och mellersta Sverige bli siffrorna
något olika. Där bör man kunna räkna med fyra vändor eller 12 m3 å 1: 75 per
dag. Det ger 21:-— per dag. Man kan där beräkna häst- och kördonskostnaden
till 10: ■— per dag. För körkarlen återstår således 11: — per dag eller 1: 38 per
timme. Lägger man till den tidigare premien 35 öre per m3, blir det 25: 20 per
dag eller 1: 90 i timmen för körkarlen.

Huggarna kunna i medeltal räkna med huggning av 3 m3 per åttatimmarsdag.
För södra och mellersta Sverige ger denna huggning efter 3:25 per m3
9: 75 per dag eller 1: 22 i timmen, och med de tidigare premierna av 40 % 13: 65
per dag eller 1:71 i timmen. För norra Sverige bli siffrorna, efter 3:60 per
m3, 10: 80 per dag eller 1: 35 i timmen och med premierna 15: 12 per dag eller
1: 89 i timmen.

Utan premier äro sålunda inkomsterna för körkarlarna 1: 38—1: 57 i timmen
och för huggarna 1: 22—1: 35 i timmen. Örn man får premierna återinförda,
skulle alltså körkarlarna få 1: 90—2:13 och huggarna 1: 71—1: 89 per
timme.

Givetvis kunna de skickliga huggarna och de körare, som ha relativt lätt
skogsmark för körningen, komma upp till bättre förtjänst, men nog bör man

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Ang. bränsleförsörjningen i riket. (Forts.)
kunna konstatera, att det utan premier inte blir någon stimulans för skogsarbetet.
Med premier blir det däremot en uppmuntran.

Man kan för att belysa detta jämföra timlönerna med andras förtjänster.
För jordbrukets arbetskraft kan ersättningen väl nu beräknas till 1: 23 i timmen,
för industriarbetare till 1: 90 och för husbyggnadsarbetare 2: 50 per
timme.

Stor risk föreligger sålunda, att arbetskraften även under huggningssäsongen,
om det finns någon möjlighet, söker sig bort från det relativt dåligt betalade
och slitsamma skogsarbetet. Det kan bli för sent, herr talman, att åter införa
premierna, när arbetskraften i större skaror lämnat skogsarbetet för att
ge sig till det bättre betalade industri- och husbyggnadsarbetet.

Därför yrkar jag nu bifall till den reservation, som jag har avlämnat och som
är positivare än utskottets förslag.

Herr Karlsson, Gustaf: Den motion, som herr von Heland väckte den första
dagen av höstriksdagen, lät statsutskottet gå till bränslekommissionen för yttrande,
och det framgick därav, att den premie, som herr von Heland förordar,
nu inte skulle vara behövlig. Det var därför, särskilt å statsutskottets andra avdelning,
tämligen klart, att riksdagen inte gärna kunde vidta någon åtgärd
eller ge något direktiv på detta område rakt emot vad den ansvariga myndigheten
hade sagt. Det ansågs dock angeläget för utskottet att påpeka nödvändigheten
av uppmärksamhet, speciellt på detta område. Bränslekommissionen
och regeringen torde, såsom anföres i utlåtandet, »följa utvecklingen beträffande
bränsleförsörjningen och i god tid vidtaga de åtgärder, som kunna hefinnais
påkallade för att motverka eventuella tendenser till en försämring av läget på
detta område». Detta är det direkt positiva i utlåtandet, och utskottet anser
sig inte kunna gå längre. Herr von Heland blev i utskottet ensam örn sin mening,
kanske framför allt därför att det i bränslekommissionen skulle kunna
tolkas som ett klart direktiv, örn riksdagen bifallit herr von Helands förslag,
och ett sådant direktiv skulle i väsentlig mån lägga ansvaret för blivande åtgärder
på riksdagen i stället för på de ansvariga myndigheterna. Det torde
vara klokt av riksdagen att följa den linje, som statsutskottet här har förordat.

Jag hemställer alltså örn bifall, herr talman, till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Till vad den närmast föregående
ärade talaren yttrat vill jag endast tillägga, att det framgick av motionären-reservantens
anförande, att han var relativt nöjd med den motivering,
som statsutskottet givit för sitt avstyrkande av hans motion. Nu fordrar
han emellertid, att vi skola bifalla reservationen, vilket innebär den mycket
väsentliga skillnaden, att under det utskottet hemställer, att motionen icke
måtte till någon åtgärd föranleda, så begäres i reservationen, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna, vad som har anförts i hans
reservation. Utskottet har inte ansett sig vilja vara med örn en skrivelse till
Kungl. Maj :t. Det skulle säkerligen fordra en mycket mera ingående behandling
och utförligare uttalanden. Men det väsentliga skälet för statsutskottets
som synes ganska enhälliga förslag är, att genom en sådan skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle möjligen riksdagen engagera sig i bränsleförsörjningen på ett
sätt, som den inte har gjort tidigare. Vi förmena i statsutskottet, att det bör
ankomma på Kungl. Maj :t att såsom hittills leda bränsleförsörjningen, liksom
det också står riksdagen fritt att framföra dc erinringar, som kunna befinnas
påkallade. Vi ha således inte velat vara med örn att engagera riksdagen i
det här spörsmålet efter de linjer, som herr von Heland har föreslagit.

Jag hemställer örn bifall lill statsutskottets yrkande.

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Ang. bränsleförsörjningen i riket. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Jag har redan uttalat min tillfredsställelse
med att jag fick in den där positiva meningen i utskottets utlåtande. Att jag
ville gå ett steg längre, beror just på att jag tycker, att riksdagen också bär
ansvaret för utvecklingen i samhället och att alltså, när riksdagen tidigare år
har anmärkt på att bränslefrågorna icke alltid av myndigheterna och regeringen
ha handlagts på ett tillräckligt förutseende sätt, riksdagen i år verkligen
skulle säga till regeringen, vad riksdagen själv önskar. Därför hade jag
velat få ett förtydligande på den punkten i utskottets irtlåtande.

Vad sedan beträffar bränslekommissionens uttalande, är detta inte så säkert,
som många kunna tro, ty bränslekommissionen själv är litet svävande
på målet. Den säger örn exempelvis huggningarna, att den inte förrän längre
fram kan svara på örn huggningarna komma att minska, sedan nu premierna
borttagits. Och den säger beträffande körpremierna, att, såvitt nu kan bedömas,
anser kommissionen för sin del, att ytterligare förlängning av giltighetstiden
ej bör ske. Kommissionen har alltså gjort reservationer, och därför
tyckte jag, att riksdagen skulle kunna vara litet mera bestämd i sin uppfattning
än vad utskottet har varit.

Herr Sten: Herr talman! Vid det här laget kan man väl säga, att skogsarbetarna
enligt alla auktoritativa vittnesbörd örn utfallet av den premiering,
som ägt rum sedan i våras, ha infriat de förväntningar, som man rimligen
kunde ställa med anledning av denna åtgärd. Vi ha ju tidigare vid olika tillfällen
från vårt håll framhållit, att man. även örn det inte var möjligt att säga
någonting bestämt, i varje fall kunde försäkra, att de vana skogsarbetarna
skulle göra rätt för pengarna, örn jag så får säga, lika bra som eller bättre
än de övriga grupper, som på olika sätt uppmuntrats att bidraga till tryggandet
av vår vedförsörjning.

Men jag kan ändock inte anse anledning föreligga att på det sätt, som det
fanns en tendens till i motionärens första anförande, riva upp den gamla striden
örn de s. k. ovanepremierna. Vad gäller riksarbetarna från skogsindustrierna,
så äro ju de skogsarbetarnas egna kamrater, som i ett beträngt läge ställde
sig till förfogande, och att den arbetslösa arbetskraften inriktats på vedförsörjningen
synes mig också ganska naturligt. När slutligen vår flyktingpolitik
kunnat genomföras så pass lyckligt, som fallet ändå i stort sett varit,
får man väl säga att detta till betydande del varit möjligt just på grund av
att man kunnat använda den arbetskraft, som flyktingarna representerat, i
en för dem lämplig sysselsättning. Vi borde alltså nu kunna avskriva den
diskussion, som förts om lämpligheten av den ena eller andra premieringen vid
olika tidpunkter.

Inte heller kan man sympatisera med motionärens försök att ställa in denna
fråga i något slags sammanhang med lönepolitiken för olika arbetargrupper.
Jag säde skämtsamt till mina kamrater här i en liten trio, som har ägnat större
delen av sitt liv åt att deltaga i de fackliga strävandena för att förbättra skogsarbetarnas
villkor, att vi väl inte precis hade tänkt det vara vår uppgift att
föra denna lönerörelse här i riksdagen. Premieringen var en åtgärd i vedförsörjningens
intresse. Den hade icke någon social motivering och var inte
förestavad av rättvisesynpunkter. Det är alltså ganska naturligt, att den
måste avvägas med hänsyn till de ansvariga myndigheternas bedömning av
läget vid olika tidpunkter. Riksdagens beslut måste enligt sakens natur närmast
uppfattas såsom en fullmaktslag, och det kan inte vara praktiskt, att
en så månghövdad församling som riksdagen skall utöva något direkt inflytande
på fastställandet av datum, när den ena eller andra premien skall utgå.

Utan att på något sätt vilja underskatta värdet av vad utskottet här har sagt

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Äng. bränsleförsörjningen i riket. (Forts.)
med anledning av motionen skulle jag därför sammanfattningsvis vilja uttala
det omdömet, att det med en god organisation bör bli möjligt att få fram de
minskade vedkvantiteter, som hädanefter kunna väntas bli erforderliga, men
att motionärens framstöt i frågan knappast ens ur politisk synpunkt lär kunna
bli så mycket att värma händerna vid — det förefaller mig snarare, som örn
det ryker in av den brasan.

Herr von Heland: Herr talman! Början av herr Stens anförande var för
mig glädjande, slutet däremot var givetvis inte så tilltalande, och det förvånade
mig, att detta uttalande kom just från herr Sten.

Det synes mig, som örn denna fråga inte kan bedömas isolerad, utan måste
ses i sitt stora sammanhang, alltså i sammanhang även med de stora lönerörelserna.
Ty örn en arbetare kan få bättre arbetsförtjänst inom ett annat verksamhetsområde
än sitt eget, söker han sig helt naturligt över dit. Vad jag
vill påpeka är just, att vi stå inför den risken när det gäller skogen.

Varför ha dessa premier egentligen införts? Naturligtvis har det skett för
att stimulera produktionen, men samtidigt också därför, att man inte har velat
höja vedpriserna. Finge vi högre vedpriser, skulle arbetarnas fackliga organisationer
naturligtvis mycket lätt kunna tilltvinga sig en större inkomst för
sitt arbete. Men kan man inte pressa sig till en större löneinkomst, därför att
priset på varan är för lågt, så är det risk för strejk, och den strejkrisken föreligger
ju ännu, även örn ett medlingsförslag är utskickat.

Hur skall det för övrigt gå i framtiden för skogsindustrien, om skogsbygderna
bli avfolkade? Vem skall då skaffa fram råvarorna till våra förnämsta
svenska industrier? Örn landsbygden avfolkas, stå ni, ärade representanter för
industriarbetarna, inför risken av svårigheter när det gäller råvarutillförseln
till vår viktigaste näring, nämligen skogsnäringen, ty då kanske det inte finns
folk i tillräcklig utsträckning för huggningsarbetet i våra skogar.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för ökad
utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare kreditgivning
till Finland; och

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/
46.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets memorial nr 67, angående
ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Ang. förbud
mot avskedande
i anledning
av äktenskap
m. m.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 69, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn uppfinning
i högre lönegrad av tjänsten såsom materialförvaltare och Övervaktmästare
vid riksdagens hus; samt

nr 70, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1945.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 85, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m., dels ock en i
ämnet väckt motion.

Genom en den 10 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 368, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma väckt motion, nr 668 i andra kammaren av fröken Andersson.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionen II: 668 bifalla propositionen
nr 368.

I Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta lagförslag var 2 § så lydande:

Kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning
hos arbetsgivaren, må icke skiljas från anställningen på den grund att hon
blivit havande eller fött barn.

Ej heller må arbetsgivaren, där han har vetskap örn havandeskapet eller
barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen på den grund att hon i
samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet under
skälig tid, högst sex månader. Vad sålunda stadgas skall dock ej gälla, därest
arbetstagaren underlåter att, på förfrågan av arbetsgivaren, utan dröjsmål underrätta
denne örn att hon önskar återinträda i arbetet efter bortovaron. Arbetsgivaren
är ej pliktig att låta återinträdet ske tidigare än tre veckor från det
han mottagit meddelande örn den dag, då återinträdet kan äga rum, eller från
det arbetstagaren utan föregående meddelande inställt sig hos honom.

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på den rätt som enligt
denna paragraf tillkommer arbetstagare.

Vid utlåtandet hade reservationer anmälts

1) av herr Wahlund, som dock ej antytt sin mening;

2) av herr Carl Eric Ericsson och fröken Andersson, vilka på anförda skäl
hemställt, att 2 § i lagförslaget måtte erhålla följande lydelse:

Kvinnlig arbetstagare ■— --(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---—

fött barn.

Ej heller---— (lika med Kungl. Maj:ts förslag) — — -— hos honom.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke äga tillämpning å verksamhet, vari
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes endast en arbetstagare.
Härvid skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma icke bedrives
såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)

Överlåtelse av •— •—- —- (lika med Kungl. Maj:ts förslag)---- tillkom mer

arbetstagare.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! 1939 års lag örn förbud mot
arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. innehåller
i huvudsak tre bestämmelser. Den första är, att en arbetstagare ej kan
uppsägas från sin anställning enbart av den anledningen, att hon trolovar eller
gifter sig eller blir havande eller föder barn. Den andra bestämmelsen är, att
anställningsförmånerna ej få minskas av nämnda anledning, och den tredje, att
kvinnlig arbetstagare äger rätt till ledighet från arbetet under högst 12 veckor
utan att risk för uppsägning inträder. Lagen innehåller vidare begränsande
bestämmelser: den äger endast tillämpning å företag med minst 3 anställda,
och vidare skall arbetstagaren under en tid av minst två år ha varit anställd
hos arbetsgivaren (den s. k. karenstiden).

Den kungl, propositionen nr 368 innehåller förslag till avvikelser från 1939
års lag i flera avseenden. Sålunda föreslås, att lagen skall gälla varje företag,
där arbetstagare är anställd, oavsett dess storlek. Bestämmelsen örn att förutsättningen
för lagens tillämplighet skall vara, att minst tre personer äro
anställda, föreslås alltså skola utgå. Vidare föreslås karenstiden minskad från
två till ett år, varjämte ledighetstiden i samband med havandeskap eller
barnsbörd skall utökas från 12 veckor till 6 månader.

I motionen II: 668 av fröken Andersson har yrkats på modifikationer i flertalet
av de förslag till ändringar i den nuvarande lagen, som propositionen
innehåller. Vid utskottsbehandlingen ha emellertid reservanterna begränsat
sina yrkanden till att gälla endast lagens tillämpningsområde. Även i fråga
örn detta ha de ansett, att lagen, i vad den gäller avskedande i anledning av
äktenskap eller trolovning, kail utvidgas enligt propositionens förslag. Men
beträffande förbudet mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd
anse de, att detta ej bör omfatta de allra minsta företagen, nämligen sådana,
som ej ha mer än en anställd. Reservanterna ha därvid särskilt tänkt
på de mindre hemmen och på små affärsföretag med en anställd.

Det är otvivelaktigt, att för denna kategori av företag stora svårigheter
kunna komma att uppstå vid anställandet av vikarierande arbetskraft. Det är
för närvarande svårt att finna arbetskraft till ordinarie anställningar och ännu
mycket svårare att anskaffa tillfällig, korttidsanställd sådan. Utskottet har
också medgivit detta, men av principiella skäl ansett, att företagens storlek
ej bör medföra någon skillnad i förevarande hänseende. Jag skall be att få citera
vad utskottet i detta hänseende skriver å s. 14 i utlåtandet: »För en arbetsgivare
med endast en anställd kan det ofta möta svårigheter att anskaffa
vikarie eller på annat sätt få de åt arbetstagaren anförtrodda uppgifterna fullgjorda.
Ur principiell synpunkt är det emellertid icke tilltalande att i fråga
om förbudet mot avskedande göra någon åtskillnad i förevarande hänseende
allt efter storleken av den verksamhet vari arbetstagaren är anställd.» Jag
delar utskottets principståndpunkt härvidlag, men man kanske ej alltid får
göra sig till slav under principer, utan man bör ju också låta det sunda förnuftet
lia ett visst medinflytande på handlingar och beslut. Jag vill erinra om
att andra lagutskottet så sent som i maj månad i år föreslog, att lantarbetstidslagen
skulle omfatta företag med mera än två anställda, vilket också blev
riksdagens beslut trots den tveksamhet i fråga örn principens riktighet, som
då kom till uttryck i kammaren. Hill- gäller det ju praktiskt taget ett parallellfall
till riksdagens beslut den gången.

Det förefaller mig, som om man i denna fråga bör taga en viss hänsyn även
till den andra parten, nämligen de småföretagare det här gäller. Det är klart, att

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Ana. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
man skall skydda arbetstagarna så långt man kan, men det bör ju ej ske på
bekostnad av de mindre arbetsgivare, vilka kanske ofta befinna sig i en lika
prekär situation som de arbetstagare, vilkas intressen man genom denna lag
anser sig böra skydda. Om en kvinna är anställd i ett ''hem eller ett litet företag
och slutar sitt arbete i enlighet med de här föreslagna bestämmelserna, så
är det ju i de allra flesta fall mycket lätt för henne att få en ny anställning,
då hon sedermera blir i stånd att söka en sådan. Hundratals husmödrar äro
beredda att med öppna armar ta emot sådan kvinnlig arbetskraft. Däremot
har husmodern eller den, som äger ett mindre företag, många gånger ytterligt
svårt för att anskaffa behövlig arbetskraft, så att hemmet eller företaget överhuvud
taget kan skötas på vederbörligt sätt.

De nya bestämmelserna, som återfinnas i propositionen, äro tillkomna i
syfte att motverka aborterna. Huruvida man kan uppnå det resultat, som
man hoppas vinna, förefaller ganska tveksamt. Jag tillåter mig att återge en
passus ur det yttrande, som avgivits till utskottet av kvinnosektionen inom
Stockholms fackliga centralorganisation och som finnes återgivet å s. 20 i utskottets
betänkande: »Desutom torde det kunna befaras, att i stället för att
motverka en sådan samhällsfara som exempelvis aborterna dessa bestämmelser
måhända ökar den, beroende på anförda synpunkter.» I samma yttrande heter
det strax före på följande sätt: »Det är också tänkbart att långt gående
skyddsbestämmelser i lagen för kvinnornas vidkommande kommer att betraktas
icke som ett skydd utan som en belastning.»

Jag får ärligt säga, att jag haft mycket svårt att bilda mig en uppfattning
i denna fråga. Jag har efter bästa förmåga försökt tränga in i densamma, och
jag har kommit till den uppfattningen att det vore önskvärt, att man med hänsyn
till den stora tveksamhet, som här i flera avseenden föreligger, i någon mån
uppmjukade de bestämmelser, som föreslagits i propositionen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan med
det tillägg till 2 §, som återfinnes i den av fröken Andersson och mig avgivna
reservationen.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag skulle med några ord vilja redovisa vad
som ligger bakom den av mig avgivna blanka reservationen. I fråga örn karenstiden
biträder jag helt utskottsmajoritetens ståndpunkt, men beträffande
lagens tillämplighetsområde föreligger en nyansskillnad mellan utskottsmajoritetens
och min ståndpunkt.

Låt mig först säga, att en lag som denna naturligtvis aldrig kan bli decisiv
i den meningen, att den under straffhot tvingar arbetsgivaren att uppföra sig
på ett visst sätt. Denne har ju möjligheter att kringgå lagen; han kan avskeda,
inte på grund av havandeskapet eller giftermålet, utan med åberopande av
andra skäl. Det är också typiskt, att lagen inte innehåller några straffbestämmelser,
utan endast skadeståndsstipulationer. En lag som denna måste därför
bli normgivande och uppfattas på sådant sätt, att den påverkar opinionen. Just
detta är enligt min mening det inte minst viktiga.

Vi få komma ihåg, hur opinionen på detta område har svängt under senare
tid. Om vi gå tillbaka bara tio år i tiden, se vi att det särskilt inom affärsoch
kontorsyrkena var rätt vanligt, att ingående av äktenskap för en kvinnlig
arbetstagare var liktydigt med avsked. Vi veta mycket väl, hur detta på sin
tid skapade svåra konflikter, hur det hände, att de unga flyttade samman »på
stockholmsvis», som det hette, eller fördolde äktenskapet för arbetsgivaren. Och
naturligtvis gick det att gömma vigselringen, men när sedan ett barn skulle
komma, skvallrade kroppen, och då stod kvinnan där inför valet att förlora
sin plats eller göra abort.

Tisdagen flen 18 december 1945.

Nr 41.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)

Men opinionen har vaknat, och förhållandena ha förbättrats avsevärt. Nu
för tiden anses det ju inte vara förenligt med god sed, att en arbetsgivare avskedar
en kvinnlig anställd då hon ingår äktenskap eller blir havande.

Men jag kan försäkra, att allting inte är bra som det är. Vi ha inom befolkningsutredningen
vid studiet av abortfrågan stött på detta problem. Vi lia
haft tillgång till abortbeskrivningar, som blottat interiörer vilka kunna betecknas
såsom hemska. Vi ha sett, hur inom vissa samhällsskikt vanäremotivet alden
huvudsakliga abortanledningen och hur inom andra skikt de ekonomiska
motiven dominera. Men vi ha också sett, hur i många fall — naturligtvis inte
de flesta — fruktan för att förlora den plats man har utgör ett viktigt motiv.
Det finns också andra motiv, men man ser, hur kvinnor av rädsla för eventualiteten
att mista sin anställning hellre välja abort, välja att utsätta sig
själva för dödsrisk och livslång sterilitet och välja att förkväva barnet i fosterlivet,
detta barn, som de under gynnsamma yttre omständigheter skulle ha motsett
med glädje. Det är inför sådana erfarenheter, herr talman, som jag för
min del måste vara mycket restriktiv, då det gäller förslag att inskränka lagens
tillämpbarhetsområde.

Inom befolkningsutredningen lia vi varit beslutna att så långt som möjligt
slå vakt kring den gifta kvinnans frihet att vara yrkesverksam, men också
kring den yrkesverksamma kvinnans frihet att bli moder. Blott på en punkt
ha vi gjort ett avsteg, nämligen när det gäller en kategori av arbetsgivare,
i fråga örn vilken man av rent befolkningspolitiska och även av praktiska skäl
har anledning att göra undantag, eftersom man måste räkna med att tillämpningen
av en lag som denna därvidlag måste möta alldeles särskilda svårigheter.
Jag avser de fall, där arbetstagaren bor i arbetsgivarens hem, alltså
den grupp, till vilken de allra flesta av hembiträdena höra. I dessa fall ha vi
inom befolkningsutredningen velat slå vakt kring husmödrarnas intressen.

Det är en smula förbryllande, att vi på den punkten fått husmodersförbundet
emot oss. När jag i dag trots allt kominer att rösta med utskottsmajoriteten,
vill jag, herr talman, säga att det inte sker på grund av att husmodersförbundets
remissvar skulle ha imponerat på mig, utan av rent praktiska skäl.
Jag drar en helt annan slutsats av arbetskraftsbristen än andra lia gjort, Jag
konstaterar, att det råder mycket stor brist på hembiträden och att den kommer
att accentueras framåt i tiden med hänsyn till befolkningsutvecklingen,
kanske åtminstone under tio år. Men under sådana förhållanden bör det väl
vara en fördel för arbetsgivaren, örn hembiträdet återvänder; och arbetsgivaren
har dock möjlighet att få tillfällig hjälp till hemmet.

Jag står alltså, herr talman, rent principiellt kvar på samma ståndpunkt
som betolkningsutredningen, men av praktiska hänsyn och i all synnerhet därför
att jag vet, att befolkningsutredningens förslag inte är möjligt att genomföra,
vill jag i dag rösta med utskottsmajoriteten.

Fru Sjoström-Bengtsson: Herr talman! Det nu föreliggande lagförslaget
kommer helt säkert att bli till stor båtnad för en hel del såväl mödrar som
barn. Jag tror, att bestämmelserna komma att utnyttjas i ganska stor utsträckning,
och många skola säkert, även örn det kommer att medföra stora ekonomiska
uppoffringar för dom, dra nytta av detta lagförslag. I .synnerhet förmodår
jag, att detta blir fallet med de gifta mödrarna.

Men de allra fattigaste och de, vilkas hem icke kunna hållas ihop utan båda
makarnas arbetsförtjänst, och framför allt de ensamma mödrarna kunna inte
utnyttja de förmåner, lagen erbjuder. Deras ledighet kan inte bli längre än den
lid, under vilken moderskapspenningen och mödrahjälpen ger dom ett nödtorftigt
uppehälle. Därför vill jag i detta sammanhang uttrycka den förhoppning -

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Ane/, förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
en, att sådana åtgärder från samhällets sida snart vidtagas, att de förmåner,
som den föreslagna lagen ger, må kunna komma att utnyttjas av alla de mödrar
det här gäller.

Men det är inte nog med att mödrarna få vara hos sitt harn under de första
månaderna av dess liv. De böra också få möjlighet att för framtiden behålla
det hos sig. En utbyggd daghemsverksamhet och kanske framför allt bostäder,
lämpliga för ensamma mödrar med barn, äro då önskemål som träda i förgrunden.

Allt det vi göra för ensamma mödrar betyder dock ganska litet, så länge vanäran
alltjämt vidlåder en ogift mor och i många fall även hennes harn. Visst
har det i detta fall blivit bättre under de sista tio ä tjugo åren, men jag vet
inte hur stort mod det skulle vilja till för att exempelvis en lärarinna, en sjuksköterska,
en kvinnlig statstjänsteman eller någon annan, tillhörande de s. k.
kvalificerade yrkena, skulle kunna våga få ett barn och sedan för framtiden
behålla det hos sig och öppet och ärligt säga ifrån: »Detta är mitt barn.» Och
ändå är det så mångå av dessa, som skulle ha de allra bästa förutsättningar
att ge ett barn ett gott hem och en god uppfostran och som också ha ekonomiska
möjligheter att ge det den utbildning, som dess anlag och fallenheter
kunna ge anledning till.

Nu förmodar jag, att många av herrarna här i kammaren tänka, att detta
kanske är sant, men att ett sådant barn dock bara får ett stympat hem, ty i ett
hem skall det ju finnas både far och mor. Ja det skall det helst finnas, men
örn detta av olika omständigheter inte låter sig göra, är det väl i alla fall bättre,
att barnet växer upp hos sin egen mor än hos främmande människor, vare sig
det nu blir i fosterhem eller tidtals kanske på barnhem. Och för övrigt skulle
jag vilja säga, att det kanske kan vara minst lika bra att växa upp i ett harmoniskt
hem samman med en ensam mor som i ett hem, där split och trätor ofta just
örn barnen inte äro så alldeles ovanliga.

Kunde vi, herr talman, genom de samhällsåtgärder, som behövas, och framför
allt i vårt tänkande helt och fullt erkänna den ensamma kvinnans rätt både
att få barn och att hos sig få uppfostra sitt barn, utan att därför behöva stämplas
som en mer eller mindre omoralisk människa, då tror jag att vi funnit en
av de kraftigast verkande åtgärderna i abortförebyggande syfte.

Detta är några reflexioner, herr talman, som osökt inställa sig vid genomläsandet
av propositionen och som jag velat lätta mitt hjärta med att anföra här
i kammaren, innan klubban faller och detta lagförslag stadfästes.

Herr Norman: Herr talman! Innan jag tar till orda å utskottets vägnar,
kanske jag får såsom en personlig deklaration säga, att jag i mångt och mycket
instämmer i vad fru Sjöström-Bengtsson anfört. Denna lag avser ju ingenting
annat än att under vissa förutsättningar garantera, att ett arbetstillfälle
finns kvar, men det behövs åtskilliga åtgärder för att det syftemål, som man
vill åstadkomma med lagen, såsom ett led i det större arbetet, till fullo nåtts,
d. v. s. att vederbörande får det så ordnat, att hon kan taga sig denna ledighet,
som hon enligt lagen får teoretisk möjlighet att taga.

I fråga örn lagens tillämpningsområde har herr Ericsson framfört vissa invändningar.
Han anslöt sig till utskottets principiella ståndpunkt, men gjorde
den elaka reflexionen, att man också bör låta sunda förnuftet tala. Jag tror inte,
att herr Ericsson avsåg att vara så elak, som man kan tolka ut ur detta yttrande,
ty i fortsättningen av sitt anförande framhöll herr Ericsson, att han haft litet
svårt att taga ståndpunkt till det föreliggande spörsmålet. Man kan nog lägga
det sunda förnuftets synpunkter på denna fråga och i alla fall komma fram
till det resultat, som utskottet har kommit till.

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. .(Forts.)

Jag tror inte, att det är nödvändigt att vi här så ingående diskutera detta
spörsmål, men en sak finner jag det angeläget att understryka.

Lagens innehåll har på sina håll missuppfattats. Det kan därför vara skäl
att framhålla, att lagen inte stadgar några särskilt betungande förpliktelser
för arbetsgivaren i sådana situationer, som det här är fråga örn, utan det enda
lagen säger är, att vederbörande under vissa förutsättningar och under en viss
tid skall ha sitt arbetstillfälle garanterat, örn hon så önskar.

I likhet med herr Wahlund anser jag, att även på detta mera ömtåliga område,
således när det gäller exempelvis hemmen som arbetsplats, äro förhållandena
nu sådana, att man knappast behöver befara några särskilda olägenheter
för dylika mindre arbetsgivare. Har man på detta område haft en anställd ett
helt år, som ju förutsättningen är, tror jag, att man är glad att få vederbörande
tillbaka efter ledighetstiden.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Även jag skall be att få ansluta
mig till de allmänna uttalanden i anknytning till det nu föreliggande lagförslaget,
som gjorts av de två senaste talarna.

Jag tror, att det är av synnerlig betydelse just i abortbekämpande syfte,
att det betraktelsesätt, som man i samhället ofta lägger på den ogifta modern,
blir ett annat. Det moraliska fördömande, som icke så sällan möter en kvinna
i denna belägenhet, kan verka mycket starkare än de ekonomiska svårigheter,
i vilka hon kan stå. Men jag tror, att det med denna utgångspunkt också
är nödvändigt att se till, att lagstiftningen i samhället är sådan, att man bereder
kvinnor, både gifta och ogifta, under havandeskap och barnsbörd allt
det skydd till deras ekonomiska utkomst, som överhuvud taget är möjligt. I
ett samhälle, som fått den karaktär som vårt. kan man helt enkelt inte längre
uppehålla synpunkten, att barnafödandet är en privat angelägenhet, en angelägenhet
som endast berör individen och familjen. Man måste i viss utsträckning
rätta de allmänna arbetsförhållandena efter den barnafödande och den
havande kvinnans intressen. Man måste se till, att hon, när hon påtager sig
denna för samhället viktiga uppgift, verkligen på arbetsområdet åtnjuter allt
det skydd, som samhället genom lagstiftning kan ge henne. Jag tror alltså,
att det är en principiellt mycket viktig synpunkt, att man såvitt möjligt ger
en lag som den nu föreliggande en så allmän giltighet som möjligt och att man
alltså icke gör undantag för de smärre företagarna.

Jag är fullt på det klara med att det vid all lagstiftning av denna art
— som ju i regel har att göra ett avvägande mellan motsatta ekonomiska intressen
i samhället — är nödvändigt att taga hänsyn till båda parternas intressen,
både till arbetstagarens och till arbetsgivarens. Men jag tror, att man
bör akta sig för att fastställa olika skyddsbestämmelser för arbetstagare, som
äro anställda vid större företag, och arbetstagare, som äro anställda vid
mindre företag, bara därför att arbetsförhållandena äro olika vid stora och
små företag. Det måste förefinnas ett mycket stort intresse från arbetsgivarens
eida, örn man på ett område som detta skall göra skillnad på stora och
små företag. Jag har vid mitt övervägande av den intressekonflikt, som här
otvivelaktigt föreligger, inte kunnat finna, att de smärre företagarnas intressen
på detta område ha den tyngd, att det är befogat att göra något undantag
för deras del. Jag har tvärtom funnit, att åtskilliga omständigheter
tala för att arbetstagarna böra behandlas lika, oavsett storleken av det företag
de äro anställda i.

Det finns därjämte eli skäl, som gör att det skulle vara synnerligen be Första

kammarens protokoll 1945. Nr hl. 3

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Äng. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
tänkligt att undantaga de små företagen, och det är det skäl, som framhålles
i befolkningsutredningens betänkande, nämligen att den relativa abortfrekvensen
faktiskt visar sig vara högst inom några yrkesområden, där arbetstagarna
i ganska stor utsträckning äro anställda just i småföretag. Ett undantag för
småföretagen skulle alltså kunna få till resultat, att verkningarna av denna
lag inte skulle kunna göra sig gällande just inom sådana yrkesområden, där
behovet av ett kraftigare stöd åt kvinnorna i sådana situationer, som det här
är fråga om, är mest angeläget.

Jag vill för kammarens ledamöter framhålla, att nian ju faktiskt i den
moderna sociallagstiftningen kan spåra en tendens att komma bort från dessa
undantag för de små företagarnas del. Arbetstidslagen för detaljhandeln gäller
för alla affärsföretag, oavsett antalet arbetstagare i desamma. Arbetarskyddslagen
har också generell giltighet, och inte heller semesterlagen gör några
undantag för små företag.

Herr Carl Eric Ericsson nämnde i sitt anförande lantarbetstidslagen och
påpekade, att man i denna lagstiftning, som nyligen genomförts, gjort ett
undantag för de minsta företagarna — lagen gäller inte andra företag än sådana,
som sysselsätta minst två arbetstagare. Jag tycker nog för min del, att
det skulle lia legat närmare till hands att göra en jämförelse med en annan lag.
nämligen den lag som antogs vid höstriksdagen 1939 örn förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. I denna
lag stadgas ett generellt skydd för arbetstagare mot avskedande, oavsett storleken
av det företag, i vilket han är anställd. Man ansåg alltså att arbetstagarens
intresse, när han såsom värnpliktig fullgjorde en samhällsnyttig verksamhet,
var viktigare än det eventuella intresse, som kunde förefinnas för en
arbetsgivare att undvika svårigheter med anställande av vikarie.

Jag vill för min del hävda den uppfattningen, att en förvärvsarbetande
kvinna, som föder sitt barn, ur samhällets synpunkt är förtjänt av lika stort
hänsynstagande som den värnpliktige. Även hon fullgör en uppgift, som har
sådan vikt för samhället, att man så långt det är möjligt genom lagstiftning
måste säkra hennes intresse av att bibehållas vid sin arbetsanställning.

Jag tror inte, att ett bifall till lagförslaget, sådant det nu föreligger, kommer
att bereda alltför stora svårigheter på arbetsmarknaden. Jag tror tvärtom,
att en generell tillämpning av lagen kommer att visa sig medföra fördelaktiga
sociala konsekvenser.

Jag vill med dessa ord uttala min tillfredsställelse över att utskottet så
enigt som ändå är fallet ansett sig kunna tillstyrka den föreliggande propositionen.

Herr Linderot: Herr talman! Då jag och mina partivänner utan särskilda
yrkanden anslutit oss till det föreliggande förslaget, är det därför att vi betrakta.
det såsom principiellt sett ett tydligt framsteg.

De rent praktiska verkningarna av lagändringen tror jag inte komma att bli
så särskilt revolutionerande i och för sig, ty här saknas ju det allra väsentligaste
komplementet för att göra en lagstiftning av denna art fullt effektiv,
nämligen möjligheter, beredda av samhället, för mödrarna att ekonomiskt kunna
tillgodogöra sig denna i lag stadgade ledighet. Detta har redan påtalats, och
jag behöver inte förlänga diskussionen med några upprepanden.

Jag vill emellertid understryka vad Sveriges husmodersföreningars riksförbund
i sitt remissyttrande härvidlag sagt, nämligen »att rätten till ledighet i
många fall icke kommer att kunna utnyttjas av arbetstagaren, förrän frågan
om moderskaps försäkring eller annan ersättning för förlorad arbetsinkomst blivit
löst».

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)

Inte heller i övrigt har jag någonting att invända mot vad riksförbundet i
sitt yttrande sagt. Vad herr Wahlund anser vara oriktigt i detta, underlät han
att säga. Jag är av den uppfattningen, att man från myndigheternas sida bör
fästa rätt stort avseende vid vad husmodersföreningarnas riksförbund yttrat.

Samma tanke rörande de ekonomiska möjligheterna för kvinnorna att kunna
tillgodogöra sig denna lagliga förmån har också framförts av kvinnosektionen
inom Stockholms fackliga centralorganisation. Jag vill emellertid, då jag ändå
har ordet, uttala en förvåning över vad nämnda kvinnosektion sagt i sitt remissyttrande.
Den förutsätter nämligen, att den föreslagna ändringen, ehuru önskvärd
ur humanitär och befolkningssynpunkt, dock kan bli till nackdel för kvinnorna
på arbetsmarknaden. Det förfaller mig, som örn fackliga centralorganisationens
kvinnosektion uppfattat lagbestämmelsen såsom en skyldighet för
varje kvinna, som blir nior, att vara borta, i minst sex månader från arbetet.
Så är ju inte fallet, och därför Adile jag göra en liten invändning mot kvinnosektionens
yttrande, vilket ju givit bland annat reservanten Ericsson anledning
att instämma i denna sektions ståndpunktstagande även i ett annat hänseende.
Jag tror inte man bör överdriva den eventuella nackdel, som skulle i något alldeles
särskilt fall kunna uppstå för enskild kvinna, och göra det till ett generellt
underkännande av lagens välsignelsebring-ande betydelse för kvinnorna i
allmänhet.

Jag vill med dessa mina kommentarer kring det hela. ha. uttalat en önskan
om att herr statsrådet Mossberg och andra som det vederbör söka att, så snart
som möjligheterna det medgiva, åstadkomma en sådan komplettering till denna
lagstiftning, att de ekonomiska möjligheterna för kvinnorna att tillgodogöra sig
lagens fördelar bli verklighet.

Det är tyvärr så, herr talman, örn jag avslutningsvis får säga ett pär allmänna
ord, att i vårt i många, hänseenden annars välordnade samhälle moderskapeo
allt fortfarande är en börda för kvinnan. I ett kvalificerat civiliserat
samhälle. förlåt krångligheten i uttrycket — borde kvinnans rent biologiska
särställning gentemot mannen, som ligger i att hon skall föda de barn som skola
föra släktet vidare, betyda en lättnad för kvinnan såsom samhällsmedborgare,
ekonomisk och annan lättnad, alldenstund denna hennes biologiska uppgift ändå
för de flesta kvinnor innebär en börda under havandeskapet och vid förlossningen.
Det borde från samhällets sida medföra, att alla rimliga åtgärder vidtoges
för att på alla sätt ge favörer åt kvinnan, så att havandeskapet och moderskapet
bleve lättare för henne. Sa är tyvärr icke fallet. Havandeskapet och
moderskapet är allt fortfarande, såsom jag sade, för de allra flesta kvinnor en
börda, och ju flera barn i familjen, desto tyngre börda för modern. Det sammanhänger
med andra frågor — med frågan örn barnbidrag och med de ekonomiska
synpunkter, som jag tidigare berört.

Då jag ansluter mig till det föreliggande lagförslaget och betraktar det såsom
ett framsteg, för vilket jag lovprisar regeringen och föredragande statsrådet
som sett till, att vi fått denna lag, har jag med dessa kommentarer velat
understryka nödvändigheten av att komplettera lagstiftningen med andra åtgärdei
pa socialpolitikens område, för att den skall bil vad den bör vara, nämligen
en välsignelse för mödrarna.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Herr Linderot påpekade i sitt anförande
att ett stort antal förvärvsarbetande kvinnor befinna sig i en sådan belägenhet,
att de faktiskt inte ha ekonomiska, möjligheter att utnyttja de rättigheter,
som denna lag ger dem.

Jag vill i anslutning till detta säga, att herr Linderots uppfattning på denna
punkt är alldeles riktig och att det under hela den beredning, som denna fråga

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Ang. förbud mot avskedande i anledning av äktenskap m. m. (Forts.)
undergått i socialdepartementet, åtminstone för mig stått fullt klart, att denna
lag, om den skall kunna få en verkligt generell tillämpning, måste kompletteras
med sådana ekonomiska åtgärder, som bereda den förvärvsarbetande kvinnan
möjlighet att utnyttja de rättigheter, som lagen medger.

Jag vill således framhålla, att denna fråga hela tiden stått fullkomligt klar
för mig. Jag hoppas för min del, att det icke skall dröja länge, förrän denna
lag kan kompletteras med ett system för moderskapsförsäkring eller annan
ersättning för förlorad arbetsinkomst till barnaföderskor.

Herr Wahlund: Herr talman! Med anledning av vad herr Linderot säde,
vill jag förklara, att på den punkt, som han citerade ur husmodersföreningarnas
riksförbunds yttrande — således i vad det gäller arbetstagare, som har sin
bostad i arbetsgivarens hem ■— har jag naturligtvis samma mening som husmodersföreningarnas
riksförbund och herr Linderot. Det lär väl inte vara obekant
för herr Linderot, att jag mer än kanske många andra ivrar just för dessa ting.
Ett studium av abortfrågan visar ju örn något behovet av ekonomiska stödåtgärder
till mödrarna och till barnfamiljerna.

Jag hoppas liksom så många andra, att vi snart skola komma fram till effektiva
reformer på detta område — i form av barnbidragssystem, i form av ökad
mödrahjälp och mycket annat. Jag tror, att herr Linderot och jag på denna
punkt äro mycket överens.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats i den av herr Carl Eric Ericsson
och fröken Andersson vid utlåtandet avgivna reservationen, och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 86, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den
nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat
förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om
åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
memorial nr 2, angående ersättning till vissa av sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottet anlitade biträden, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Anslag till Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 85, i anledning av Kungl.
vrisreglerande Maj:ts proposition angående anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
åtgärder jä m rn. jämte i ämnet väckt motion.

■jordbrukets

område m. m. j en riksdagen den 30 november 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 389, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 2 100 000
kronor.

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Anslay till prisreylerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 451, av herrar Mannerskantz
och Gränebo, vari hemställts, att riksdagen måtte uttala sig för att prisdifferentieringsbidrag
skulle utgå inom hela Kalmar läns södra hushållningssällskaps
område.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kronor;

B. att motionen I: 451, i den mån den ej kunde anses besvarad med vad utskottet
i utlåtandet anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Ehuru den i propositionen framlagda utformningen av hjälpåtgärdema icke
givit utskottet anledning att föreslå någon ändring, vill dock utskottet i detta
sammanhang framhålla — vilket för övrigt synes vara avsett i propositionen —
att det vid tillämpningen av reglerna för differentieringsbidragen bör vara möjligt
för livsmedelskommissionen att, framför allt där mejeriområdena icke sammanfalla
med socken- eller häradsgränserna, vidtaga av förhållandena påkallade
jämkningar i syfte att åstadkomma största möjliga rättvisa. Med detta uttalande
anser, sig utskottet tillika ha besvarat den i ämnet väckta motionen, vilken
icke härutöver torde böra föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att

1 klarhetens intresse avge en deklaration.

Utskottet säger i sitt utlåtande: »Ehuru den i propositionen framlagda utformningen
av hjälpåtgärdema icke givit utskottet anledning att föreslå någon
ändring, vill dock utskottet i detta sammanhang framhålla — vilket för
övrigt synes vara avsett i propositionen — att det vid tillämpningen av reglerna
för differentieringsbidragen bör vara möjligt för livsmedelskommissionen
att, framför allt där mejeriområdena icke sammanfalla med socken- eller häradsgränserna,
vidtaga av förhållandena påkallade jämkningar i syfte att
åstadkomma största möjliga rättvisa. Med detta uttalande anser sig utskottet
tillika ha besvarat den i ämnet väckta motionen, vilken icke härutöver torde
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Jag vill verifiera, att detta utskottets antagande är fullt i överensstämmelse
med Kungl. Maj :ts uppfattning. Det avslutningsvis äskade beloppet

2 100 000 kronor innefattar en marginal på i runt tal 150 000 kronor, vilket
belopp är avsett att klara de jämkningar och modifikationer, som kunna bli
erforderliga, när livsmedelskommissionen i det praktiska livet skall fördela
differentieringsbidragen.

Herr Heiding: Herr talman! Till herr statsrådet Sträng ber jag att få
frambära min tacksamhet för att denna proposition blivit framlagd på riksdagens
bord med sådan skyndsamhet som fallet varit. Jag vet, att det tog lång
tid, innan utredningen i detta ärende var fullt klar. Många framställningar
gjordes, och det är tydligt, att Kungl. Majit inte hade lång tid på sig för att
skriva en proposition, som kunde framläggas på riksdagens bord vid denna
höstriksdag.

Jag ber även att få framföra ett tack för att i denna proposition upptagits
bidrag till de jordbrukare, som ledo av översvämningarna längs Eman under
våren i år. Under april och maj månader inträffade ju där så riklig nederbörd,
att det blev stora översvämningar. Att de, som drabbades av förlust i samband

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Anslag till prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
härmed, nu få bidrag är mycket behövligt, och de äro säkerligen tacksamma
därför. Jag är fullt förvissad örn att de jordbrukare, som komma i åtnjutande
av de här avsedda bidragen, komma att känna stor tillfredsställelse däröver.

Men det förhåller sig så, att inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps
område en hel del socknar icke blivit medtagna, som borde varit berättigade
att erhålla prisdifferentieringsbidrag. Det är den särskilt tillsatta delegationen,
som i sitt till livsmedelskommissionen avgivna förslag fördelat bidragen
på detta sätt. Med anledning av denna fördelning, som följts i propositionen,
har i denna kammare väckts en motion av herrar Mannerskantz och
Gränebo. De lia ansett att man borde lia medtagit hushållningssällskapets hela
område och inte undantaga vissa socknar. Det kommer säkert att bli ett hårt
slag för flera jordbrukare, som icke kunna få del av bidragen. Man förvånar
sig särskilt över att delegationen gått till väga så, att den först tagit med en
socken, sedan hoppat över ett par socknar och så tagit med en annan. Så har
t. ex. skett inom Stranda samt Norra och Södra Möre härader. Mönsterås, Bäckebo
och Vissefjärda socknar äro sålunda medtagna, men mellan Bäckebo
och Vissefjärda socknar lia vi sådana skogssocknar som Kristvalla, Madesjö.
Örsjö och S:t Sigfrid. Särskilt i den sistnämnda socknen har det varit svåra
skador på skörden. Jag kan inte förstå, att det på detta sätt skulle behöva göras
skillnad på socknarna.

Det bär framhållits att delegationen skulle ha baserat sin fördelning på de
inkomna skördeuppgifterna för den 15 oktober. Men det kanske förhåller sig
så att skörden inom de socknar, som nu uteslutits, blivit högre uppskattad än
i de andra. För detta bli de nu straffade genom att icke få del av det föreslagna
prisdifferentieringsbidraget! Detta kommer som jag sade säkert att väcka
missnöje hos flera jordbrukare där nere. Det skulle ha varit behjärtansvärt, örn
åtminstone något bidrag hade kunnat lämnas till samtliga skogssocknar och
helst till alla socknar inom sällskapets område. Inom hushållningssällskapet
ansågo vi att det skulle ha varit mest rättvist, om så hade blivit fallet.

Jag kan nämna att inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps område
var nederbörden betydligt större än inom det norra området. I Kalmar uppmättes
en nederbörd av 210 mm, medan Västervik icke hade mer än 181 mm.
Jag vill för all del icke missunna jordbrukarna i norra delen av länet att få
del av bidraget. Men det förvånar mig att man inom sådana områden, där det
kommit mest regn och skörden blivit mest skadad, utesluter flera socknar från
att få bidrag.

Vad beträffar de rena katastrofskadorna ha vi inte någon anmärkning att
göra mot det framlagda förslaget. De uttalanden, som ha gjorts, ge vid handen
att även jordbrukare inom de socknar, som icke skola få del av prisdifferentieringsbidraget,
ha möjlighet att erhålla ersättning för katastrofskadorna.
Man kan ta för givet att det även inom dessa områden finnas jordbrukare som
icke komma att begära dylik ersättning, utan anse att de få taga sin förlust.

Utskottet har yttrat att mot den föreslagna anordningen med lokala differentieringsbidrag
å mjölken kan invändas att härigenom icke vinnes full rättvisa
jämställda fall emellan, eftersom någon individualprövning ej kan anknytas
till en dylik bidragsform. Ja, jag erkänner att detta kan vara en svårighet,
men jag anser att delegationen borde ha kunnat taga hänsyn till de
önskemål som framförts från dessa bygder. Hushållningssällskapet har mycket
noga tagit del av förhållandena där nere. Även från RLF ha framställningar
inkommit örn att samtliga jordbrukare måtte tilldelas differentieringsbidrag.

När jordbrukarna i dessa socknar få höra att de icke få något nied av bi -

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Anslem till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
draget, komma de, såsom jag förut sagt, att bli missnöjda, och när man kommer
hem, blir det svårt att förklara för dem varför de ingenting fått.

Såsom saken ligger till, anser jag mig icke kunna göra annat än yrka bifall
till den motion, som har avgivits av herrar Mannerskantz och Gränebo. Jag
ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till denna motion.

Häri instämde herr förste vice talmannen.

Herr statrådet Sträng: Herr talman! I propositionen har yttrats följande:
»Därest riksdagen bifaller de av mig i det föregående förordade förslagen,
torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera i huvudsaklig anslutning
till det anförda meddela erforderliga föreskrifter i ämnet.» Jag nämnde också
i min deklaration att det finns en marginal på i runt tal 150 000 kronor, som
kan disponeras för eventuellt erforderliga jämkningar. Om det vid närmare
utredning verkligen kan visas att man inom södra delen av Kalmar län har
större behov av differentieringsbidrag än på andra platser, finns det därför
praktiska möjligheter för livsmedelskommissionen att göra sådana dispositioner
i fråga om differentieringsbidraget, att herr Heidings synpunkter, i den mån
de äro berättigade, kunna tillgodoses.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag förmodar, att det här inte
sättes i fråga, att man skulle kunna ernå 100-procentig rättvisa vid fördelning
av differentieringsbidragen, ty hur noggrant man än undersöker förhållandena
och försöker nå de bäst behövande, uppstår det i alla fall missnöje. Man måste
dra gränser, och vare sig det nu skall bli häradsgränser eller sockengränser
eller man skall följa indelningen i mejeriområden, blir det missnöje. Man kan
aldrig nå 100-procentig rättvisa. Så länge vi lia att handlägga denna fråga
i riksdagen få vi säkerligen vara beredda på missnöje, hur noggrant vi än gå
fram.

År 1943, när vi första gången hade att ta ställning till differentieringsbidragen,
tillät jag framföra som min mening, att de skulle komma att vålla
mycket bry och bekymmer och mycket missnöje. Ja, jag är över hövan sannspådd,
ty missnöje har det varit, och missnöje blir det. Man kommer att klaga
ute i bygderna och framhålla, hur orättvist vi gå till väga: »Den jordbrukaren
får, men jag får inte, därför att jag råkar bo på andra sidan örn den gräns
som har dragits.» De skarvar, som ovillkorligen måste uppstå, medföra alltid
obehag.

Jag framhöll år 1943, att det hade varit bättre, örn man lagt in det belopp,
som då stod till förfogande — jag vill minnas 9 miljoner kronor — i producentbidraget.
Då hade man hjälpt de sämst ställda på jordbrukets område, de
små jordbrukarna, som enligt utskottet och riksdagen huvudsakligen skulle
få differentieringsbidrag. Men så har det icke tillämpats i praktiken, utan
man har tagit med .stora som små, svaga som bärkraftiga. Alla skäras över
en kam. Men hade man lågt in beloppet i producentbidraget, skulle nian aldrig
lia behövt bry sig med att försöka hjälpa, där det blivit sämre skördeutfall
på grund av torka, som det då hette. Den gången, år 1943, var det ingen
människa sorn tänkte på att, det kunde bli sämre skördeutfall också på grund
av regn. Det har man kommit underfund med först i år, när cn del jordbrukare
drabbades av skyfallen och därav följande översvämningar. Jag undrar, örn
man inte bör ta detta under övervägande och ändra, så att man i producentbidraget
lägger in det belopp, som man kan anse vara skäligt. Då ha jordbrukarna
i förskott fått ett ekonomiskt stöd för att möta eventuella förluster.

En annan sak är det med de här exceptionellt stora skador, som lia uppstått,
genom översvämningar. Det är någonting, som kanhända inträffar blott vart

Nr 41.

Tisdagen den 18 december 1945.

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
tjugonde eller tjugufemte år, och då måste ju statsmakterna överväga vilken
hjälp som kan åstadkommas. I fråga örn dessa skador är det nog lättare, för
att inte säga fullt möjligt, att ernå 100 procents rättvisa. Det gäller där lokalt
avgränsade områden, som ha blivit översvämmade, och då kan man pröva från
fall till fall. Det kan man inte göra i fråga örn differentieringsbidragen, utan
där får man följa en viss linje. Då få några lida, under det att andra få den
hjälp, till vilken de äro berättigade. Detta kunna vi inte komma ifrån, utan
det kommer att bli så.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Jag vill bara framhålla, att jag är tacksam
för herr statsrådets uttalande, att de ifrågavarande 160 000 kronorna kunna
få tas i anspråk i de områden, som äro uteslutna från erhållande av bidrag.
Men detta belopp räcker inte långt inom de här nämnda socknarna — det är
ganska stora arealer inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps område,
som ha blivit undantagna. Dit höra hela södra Öland, så gott som hela Södra
och Norra Möre härader och två socknar inom Stranda härad. När man där
finner, att man inte kan få någonting, fastän bidrag lämnats till andra, för
vilka regnskadorna inte varit större, blir man säkerligen mycket missnöjd.

Det kunde vara en hel del att tillägga, men jag vill som sagt bara uttala
min tillfredsställelse över att dessa 160 000 kronor kunna få användas, men
vill samtidigt framhålla, att de inte komma att räcka.

Herr von Heland: Herr talman! Jag instämmer med herr Andersson i
Bussjö, att det givetvis alltid kommer att bli tvist, när det gäller att fördela
en gemensam summa pengar. Men att därifrån dra den slutsats, som herr
Andersson drog, kan jag inte vara med örn, utan jag vill passa på tillfället
att opponera mig däremot. Jag tror, att det vore mycket olyckligt att gå den
väg som herr Andersson föreslog, nämligen att till producentbidraget överföra
alla de medel, som nu stå till förfogande för prisdifferentiering. Då skulle
regeringen inte ha någon möjlighet att hjälpa vid en sådan katastrof som det
nu är fråga örn, och jag tror, att det är mycket önskvärt, att regeringen Ilar
dylika möjligheter även i framtiden.

Sådana tvister, som nu lia uppstått inom Kalmar län, komma givetvis alltid
att uppstå, och jag kan försäkra, att vi haft dylika även i Mellansverige
under de år vi drabbades av torka. Då förelågo liknande svårigheter att fördela
bidraget, och det blir naturligtvis svårare, ju mera mejeridriften centraliseras.
Då komma allt flera jordbrukare att leverera till samma mejeri, och
de kanske delas i två kategorier, beroende på att de tillhöra två skilda områden,
som drabbats olika hårt av torka eller för mycket regn. Men denna olägenhet
få vi jordbrukare finna oss i. Vi få försöka klara alla svårigheter i
samförstånd och vara tacksamma för att medel i alla fall stå till förfogande.

Herr talman! Jag har med detta endast velat opponera mig emot herr Andersson
och ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag vill bara erinra örn att de flesta
få så försvinnande litet av differentieringsbidraget, att det blir praktiskt taget
ingenting att tala örn. Den huvudsakliga hjälpen kommer att utgå vid
katastrofskadorna. Men jag är inte övertygad örn riktigheten av vad herr von
Heland sade, utan jag har kvar min övertygelse, att hjälpen skulle ha blivit
mera effektiv, örn differentieringsbidraget hade lagts in i producentbidraget.
Då hade man nått de små och de svaga. Nu skola alla få hjälp, till och med
herr von Heland, örn hans jordbruk skulle drabbas av regnskada.

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 41.

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Herr Anderssons i Bussjö argumentering
är mycket märkvärdig, och jag förmodar, att inte minst vår jordbruksminister
Sträng håller med mig örn den saken. De medborgare, som jordbruksministern
tidigare har representerat, finnas just på de större gårdarna, och skulle
man strandsätta en jordbrukare bara för att han har en större gård, skulle
detta kanske väl så hårt drabba dem, som ha det minst lika dåligt ställt i
ekonomiskt avseende som småbrukarna, nämligen lantarbetarna.

Jag kan därför, herr talman, inte inse, att herr Anderssons i Bussjö argumentering
är riktig.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 300, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 594, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen anvisade medel;

nr 599, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående utgifter .å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 gjorda framställningar örn
anslag till fångvården m. m.;

nr 600, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till abortförebyggande
åtgärder m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 601, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild utbildning
av folkskollärare;

nr 602, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för ökad
utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 603, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare kreditgivning
till Finland; samt

nr 604, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

Anmäldes och godkändes sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 595, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 596, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till
förordning örn nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.21 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 41.

Onsdagen den 1!) december 1945.

Onsdagen den 19 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén avlämnade Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 390, angående förordnande av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Marits öppna brev till riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t för ordnat hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén
att i första kammaren uppläsa Kungl. Maj :ts ifrågavarande öppna brev.

Med anledning härav lämnades ordet till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Undén, som i enlighet med det honom givna uppdraget uppläste
Kungl. Maj:ts öppna brev, nr 391, angående vissa grundlagsfrågor.

Sedan kamrarna stannat i olika beslut angående bankoutskottets i utlåtande
nr 65 gjorda hemställan beträffande Kungl. Maj:ts proposition nr 346, angående
delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor
inom den sociala hemhjälpsverksamheten, företogs nu jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av nämnda utskott i dess memorial nr 71
föreslagna samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad bankoutskottet i utlåtande
nr 65 hemställt eller att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition med den ändringen, att hemvårdarinnas pensionsunderlag bestämmes
till 1 308 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, bifallit Kungl.
Maj:ts proposition oförändrad.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och hefunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70:

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 714, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 61 ja och 134
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 131 ja
och 195 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nejpropositionen.

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 65, i anledning av Kungl. Förslag till
Maj :ts proposition med förslag till uppbördsförordning, m. m., jämte i ämnet uppbördsförväckta
motioner. ordning m. ro.

I en den 19 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 370, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) uppbördsförordning;

2) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

4) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 17 juni 1938 (nr
370) örn särskild skatt å förmögenhet;

5) lag angående ändrad lydelse av 8, 14 och 16 §§ lagen den 28 september
1928 (nr 377) örn skogsaccis;

6) förordning angående ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

7) förordning örn ändrad lydelse av 11 § förordningen den 17 maj 1923 (nr
116) angående skatt för hundar;

8) förordning om utdebitering av tingshusmedel;

9) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 16 december 1927
(nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skatteby
ngda kommuner;

10) lag örn ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående lindring
i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes
prästerskap och betjäning;

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad;

13) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn
församlingsstyrelse;

14) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
örn landsting;

15) förordning örn upphävande av förordningen den 30 juni 1933 (nr 461)
örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel;

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
örn kommunalstyrelse i Stockholm;

17) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) örn
församlingsstyrelse i Stockholm;

18) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 12 juni 1931 (nr 201) angående
kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;

19) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

20) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen;

21) lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ kommunala vallagen den 6
juni 1930 (nr 253); samt

22) lag angående ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr
422) örn fattigvården.

Propositionen hade hänvisats, såvitt angick de under 11)—22) upptagna författningsförslagen,
till konstitutionsutskottet samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslao till uppbörds förordning m. m. (Forts.)

Till sistnämnda utskotts behandling hade därjämte överlämnats åtskilliga i
ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nn föreliggande betänkandet avfattat sin hemställan
i särskilda med A 1—10 samt B—D betecknade punkter. Envar av punkterna
A 1—10 innehöll ett författningsförslag. I punkterna B—D hade utskottet
hemställt

B) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna I: 437 av
herrar Carl Eric Ericsson och Robert Berg samt II: 674 av herr Lindberg m. fl.
ävensom de likalydande motionerna I: 442 av herr Wehtje m. fl. och II: 678 av
herr Wiberg m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville
snarast möjligt verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag till
ändrade regler angående beskattning och utskyldsbetalning för sjömän;

C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville taga frågan örn en komplettering av de vid förslaget till uppbördsförordning
fogade övergångsbestämmelserna under övervägande samt, örn så befunnes
påkallat, vid 1946 års riksdag framlägga förslag i ämnet; samt

D) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:441 av herrar Gunnar Andersson och Carlström
samt II: 677 av herr Larsson i Karlstad m. fl.,

de likalydande motionerna 1:440 av herrar Johan Bernhard Johansson och
Carl Eric Ericsson samt II: 681 av herr Janson i Frändesta m. fl.,
motionen II: 679 av herr Hansson i Skediga ävensom
motionen II: 680 av herr Adolfsson m. fl. i under A) 1) ej angiven del,
i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet hade reservationer avgivits

I) av herrar Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö och Olson i Göteborg.

vilka .

A) dels ansett, att utskottets motivering bort i viss angiven del erhålla den
ändrade lydelse, reservationen visade;

B) dels ock beträffande uppbördsförordningens övergångsbestämmelser på
anförda skäl yrkat, att utskottets hemställan under punkt C) i betänkandet
icke måtte av riksdagen bifallas;

II) av herrar Björnsson, Näsgård, Hammarlund, Orgård, Falk och Vigelsbo,
som ansett, att utskottets yttrande i fråga örn redovisning av kommun eller
annan kommunal samfällighet tillkommande utskylder bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits;

III) av herr Björnsson, som av angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte besluta, att övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen skulle i
vissa delar erhålla ! reservationen angiven avfattning.

Rörande sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Bärg, Johan: Herr talman! I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 65 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten A 1 på det sätt, att till en början
föredrages utskottets förslag till uppbördsförordning paragrafvis och, där så
erfordras, momentvis, med iakttagande att de vid förslaget fogade anvisningarna
behandlas i sammanhang med de paragrafer, vartill de höra, samt att övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik förekomma sist, varefter utskottets
hemställan i punkten A 1 föredrages; att vid behandling av den paragraf,

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till upp hörds f ör ordning m. m. (Forts.)
varom först uppstår överläggning, denna må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Utskottets förslag till uppbörds förordning.

1 §■

Denna paragraf hade följande avfattning:

Med skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsåns,
skogsvårdsavgift^, pensionsavgifter som avses i 1 § lagen örn folkpensionering,
olycksfallsförsäkringsavgifter, som uppbäras enligt § 1 förordningen
den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, ävensom
annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.

Herr Velander: Herr talman! Intresset för en uppbördsreform har i vårt
land under de senaste åren varit starkt framträdande. Det har, örn man vill uttrycka
sig så, blivit en del av vårt undan för undan allt intensivare skattetänkande.
Man har från skilda utgångspunkter kommit att ställa stora förväntningar
på vad som i den allmänna diskussionen betecknats som en källskatt eller
skatt vid källan, utan att man i allmänhet sökt göra klart för sig, att ett
skatteuttag i direkt anknytning till utbetalningen av det belopp, varå skatten
belöper, näppeligen är möjligt i andra fall än såvitt angår inkomst av tjänst.
Man har visserligen sneglat något åt en utsträckning av källbeskattningen även
till inkomst av kapital och viss inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, men
det har, på grund av svårigheter av praktisk natur, stannat därmed. Såsom en
uppnåelig målsättning för strävandena på ifrågavarande område har man sålunda
fått begränsa sig till att, bortsett från inkomst av tjänst, söka åvägabringa
skatteuppbörden i så nära anslutning som möjligt till inkomstförvärvet.

Med en reform av vårt uppbördsväsen har man kanske på sina håll främst
åsyftat att komma till rätta med skatteskolkarna. Icke minst med hänsyn till
det utomordentligt hårda skattetrycket är detta givetvis en viktig angelägenhet.
Genom den omorganisation av folkbokföringen, som nu håller på att genomföras,
befordras jämväl möjligheterna att förverkliga detta syfte. Man torde
nämligen, hädanefter bland annat kunna räkna med att utan nämnvärd tidsutdräkt
erhålla kännedom örn den försumlige skattebetalarens vistelseort och
därigenom kunna inringa honom.

_ Behovet av ett förbättrat uppbördsväsen har dock alldeles särskilt understrukits
av de kännbara olägenheter både för de skattskyldiga och för stat och kommun,
som nuvarande eftersläpning i taxering, debitering och uppbörd oundgängligen
medför. Varje realiserbar möjlighet för en tidigare skattebetalning har
därför varit ägnad att föranleda en positiv inställning. Allt tydligare har det
dock, i den mån utredningsarbetet fortskridit och icke minst genom det nu föreliggande
förslaget, visat sig, att ett obligatoriskt skatteuttag vid inkomstens1
förvärvande respektive i så nära anslutning därtill som möjligt är förenat med
avsevärda kostnader samt andra olägenheter av högst svårbemästrad art.

Enligt det föreliggande förslaget ha — med bibehållande av gällande skattesystem
oförändrat — skatteuttagen ordnats såsom en preliminär beskattning i
avräkning mot slutlig, efter taxering i vanlig ordning påförd skatt. En dylik

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till u p pbö rds f öro rån i n g m. m. (Forts.)
skatteuttagning måste emellertid med nödvändighet medföra ett föga exakt resultat
och därför, vid sidan av taxeringar och debiteringar av olika slag samt
flera uppbördsterminer, även i stor utsträckning föranleda jämkningar, restitutioner
och restföringar samt parallellt därmed ökad redovisning, ökade felkällor
och ökad kontroll. I vissa tidigare utredningar lia dessa nackdelar ansetts
så betydande, att preliminärbeskattningen begränsats till huvudsakligen
förvärvskällan inkomst av tjänst. Då emellertid svårigheterna att jämsides upprätthålla
olika uppbördssystem för olika slags inkomster framstått såsom oöverkomliga,
har konsekvensen blivit att, örn man skall gå in för en preliminär beskattning,
denna måste, såsom nu föreslagits, avse samtliga skattskyldiga.

På arbetsgivaren, jag talar här huvudsakligen örn inkomst av tjänst, läggas
mycket betungande uppgifter. På honom skall det regelmässigt ankomma att
taga hand örn arbetstagarens debetsedlar, verkställa skatteavdrag vid avlöningens
utbetalande samt inleverera eller redovisa innehållna belopp i därför angiven
ordning. Vid underlåtenhet härutinnan blir arbetsgivaren, vare sig han förstått
sin uppgift eller icke, ansvarig för skatten. Ingen, som är att betrakta som arbetstagare
eller löntagare, skall längre äga rätt att själv ta hand örn sina debetsedlar
och erlägga sina därå upptagna skatter. Den skattskyldige, han må ha
varit eller vara en aldrig så lojal och punktlig människa, blir hädanefter i sagda
hänseende ställd under förmynderskap.

Med arbetsgivare menas nu i detta sammanhang alla såväl fysiska som .juridiska
personer, vilka begagna sig av andras arbete, hjälp eller tjänster på sådant
sätt och i sådan form, att de därför erlägga betalning eller lön. Att det
nya systemet kommer att för arbetsgivarna bliva utomordentligt betungande,
har visserligen i diskussionen icke helt förbisetts, men har spörsmålet därom
som regel ställts i bakgrunden. Värdet av deras tjänster såsom uppbördsman kan
näppeligen uppskattas i pengar. Ett försök till en sådan uppskattning skulle
emellertid säkerligen peka hän mot belopp av överraskande storleksordning. En
öppen fråga blir förmodligen ock, huruvida icke ersättning härför måste komma
att utkrävas av det allmänna, såvitt angår vissa avsnitt av det omfattande
arbetsfält som här skapas; ett arbetsfält, där principen om den fulla sysselsättningen
kommer att realiseras hundraprocentigt och mer därtill.

De nya uppbördsmännens —• alltså de medverkande arbetsgivarnas — antal
kan måhända uppskattas till mellan 700 000 och 800 000. Erforderliga kvalifikationer
för dem tillämnade uppgifter komma säkerligen icke alltid att förefinnas.
Oförmåga att verkställa iöneavdrag kan bero på bristande kunskaper,
nedsatta själsförmögenheter, sjukdom, lyte m. fl. omständigheter. Att fortlöpande
vid äventyr av betalningsansvar, som utkräves först efter lång tids förlopp,
förrätta skatteuppbörd för annans, det vill här säga det allmännas, räkning
borde i antydda och därmed jämförliga fall rimligtvis icke åläggas arbetsgivaren.
Särskilt i avlägsna eller eljest isolerade landsändar måste man
räkna med lägenhetsägare och andra med konstant eller mer eller mindre tillfälligt
anställd hjälp, vilka icke kunna förutsättas skickade att verkställa löneavdrag
och behörigen redovisa desamma. Man måste fråga sig. om det verkligen
kunnat vara meningen att löneavdrag skola verkställas i här avsedda fall.
För egen del har jag inom utskottet — och detta gäller även mina medreservanter
— krävt bestämda uttalanden i det hänseendet, utan att sådana dock
kommit till otvetydigt uttryck i utskottets betänkande. Man har för resten inom
utskottet, både i fråga om skyldigheten i och för sig att verkställa löneavdrag
som ock beträffande spörsmålet örn huruvida dessa böra verkställas enligt
tabell eller på grundval av preliminär debitering, varit synnerligen tvehågsen
inför förslag å vår sida om beaktande av arbetsgivarens här antydda förhållanden.

Onsdagen den 19 december 194.1.

Nr 41.

Förslag till uppbär ds för ordning m. m. (Forts.)

Enligt uttalande i den allmänna motiveringen finner utskottet de fördelar,
som det föreslagna uppbördsförfarandet innebär för de skattskyldiga och det
allmänna, vara så betydande i förhållande till de olägenheter och kostnader,
vilka föranledas därav, att utskottet anser sig böra i huvudsak godtaga vad
som i propositionen föreslagits. Mot detta uttalande saknar jag anledning att
polemisera. I den mån man emellertid med ordet »fördelar» menar ökade intäkter
för det allmänna, blir dock uttalandet, med mitt sätt att se, synnerligen
problematiskt. Fullgörandet av de uppgifter, som åläggas arbetsgivarna och
jämväl de skattskyldiga, bliva säkerligen av den omfattningen, att vinsten av
den föreslagna reformen ekonomiskt sett blir ingen eller i varje fall ytterst
ringa. Den kommer sannolikt i nu angivna hänseende att äta upp sig själv.
Reformens betydelse eller värde får sökas på ett annat plan. Men icke heller
då blir det fråga örn enbart fördelar. Vilken källa till missnöje och friktion
även för de skattskyldiga kommer den icke att utgöra! Byråkratiseringen av
vårt allmänna liv, örn jag så får uttrycka mig, tar »jätteskutt» framåt. — En
given förutsättning för att resultatet skall bliva någorlunda tillfredsställande
måste vara, att systemet såsom sådant erbjuder utrymme och därjämte tillämpas
så, att det ger rimligt utrymme för att så att säga laga efter lägligheten
i fråga örn tillgodoseende av behöriga önskningar och krav, främst då från
arbetstagare och arbetsgivare. Kraven på totalitär enhetlighet med därav
följande schablonmässig stelhet få icke bli de dominerande. Människorna få
icke betraktas och behandlas som om de vore till allenast för uppbördsmyndigheternas
skull. Varken samhällets struktur eller det ekonomiska livet är
så likriktat, som ur uppbördsmännens synpunkt måhända vöre önskvärt.

Ur här antydda synpunkter lia i varje fall jag och mina medreservanter
knutit vissa förhoppningar till den av utskottet föreslagna centrala nämnden.
Vi vilja emellertid betona angelägenheten av att den ges en sådan sammansättning,
att den ur olika synpunkter, behöriga och sakliga, blir arbetsduglig.
kompetent och effektiv samt framför allt objektiv, när det gäller att fullfölja
och lösa de betydelsefulla uppgifter, som äro densamma tillämnade.

Med det anförda har jag, herr talman, velat antyda min personliga inställning
till det föreliggande reformförslaget. Häri har det måhända kommit att
ligga en varning för en alltför oförbehållsam optimism inför dess genomförande,
en varning som dock måste anses befogad. Jag har därmed också avsett
att något utveckla motiven för den av mig och mina medreservanter avgivna
reservationen, såvitt densamma angår utskottets motivering.

När det i reservationen konstateras, att utskottet på grund av en alltför kort
tillmätt tid icke varit i stånd att underkasta det föreliggande förslaget en så
ingående granskning, som varit önskvärd, samt att dess behandling på grundval
av uppbördsberedningens betänkande av såväl Kungl. Majit som riksdagen
måst forceras på ett sätt, som är ägnat att väcka betänkligheter, innefattar
detta konstaterande icke något klander åt något håll. Människorna ute i landet
ha på grund av olika omständigheter med sådan otålighet blivit inställda på
att nu skall den nya uppbördsreformen genomföras, att det framstår som
naturligt, örn departementschefen eller annan icke velat påtaga sig ansvaret
för dess undanskjutande till en senare tidpunkt. Detta utgör emellertid intet
bevis för att icke reformen skulle väsentligt hava vunnit på att ytterligare
rådrum för ett mera sorgfälligt övervägande stått till buds.

Utskottet har emellertid vid sin granskning av propositionen gjort .sitt biista,
för att söka komplettera och fullständiga densamma i skilda hänseenden, och
iir det icke mer än tillbörligt att erkänna, att särskilt utskottets ärade ordförande
därunder med intresse och förståelse samt stort tålamod skänkt sitt
stöd åt framkomna, uppslag lill ändringar och. som man trott, förbättringar.

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning m. m. (Forts.)

Det kommer dock utan tvivel att visa sig, att åtskilliga ting, trots det nedlagda
arbetet, blivit förbisedda.

Kammarens ledamöter kunna knappast vara intresserade av att olika detaljspörsmål,
ofta av icke lättbegriplig art, här upptagas till ingående debatt.
Det skulle väl huvudsakligen bli ett upprepande av skäl och synpunkter, som
framförts under utskottsbehandlingen och som skulle kunna taga mycken tid i
anspråk. För egen del skall jag icke provocera en sådan debatt.

Låt mig dock säga några ord om ett par spörsmål!

Utskottet har genom sitt ställningstagande beträffande löneavdragen berett
något vidgat utrymme för debiterings mete den i förhållande till propositionen,
givetvis då på bekostnad av tabellmetoden. En synpunkt i det sammanhanget,
som jag för min del velat skänka ett visst beaktande, är den möjlighet, till
kontroll eller snabbare kontroll, som är förenad med debiteringsmetoden i jämförelse
med tabellmetoden. Men tillämpning av den förra metoden upp debiteras,
örn jag fattat rätt, det totala skattebeloppet i uppbördsboken med fördelning på
de olika uppbördsterminerna och utfärdas debetsedeln i enlighet härmed. Så
snart löneavdrag respektive redovisning därav inte sker i överensstämmelse
härmed, uppmärksammas detta helt automatiskt, och kontroll respektive restindrivning
kan vidtaga. Med tabellmetoden däremot antecknas visserligen inflytande
belopp i uppbördsboken, men kontrollen av att löneavdrag respektive
redovisning därav skett i vederbörlig ordning kan praktiskt taget inte komma
att ske, förrän den definitiva taxeringen ägt ram året efter inkomståret och
uppdebitering i uppbördsboken skett i anslutning därtill. Det kan sålunda
lätteligen förflyta ett par år, innan föreliggande felaktigheter upptäckas.
Häri ligger en fara även för arbetsgivaren, för den händelse han av förbiseende
eller bristande kvalifikationer förfarit felaktigt. Han är då personligen
ansvarig för skatten ehuru med rätt att hålla sig till den skattskyldige för
dess täckande. På grund av att felet upptäckes så långt i efterhand, kan dock
arbetsanställningen hava upphört och arbetsgivaren därmed sakna möjlighet
att vinna sådan täckning.

Det andra spörsmålet, som jag avsåg att beröra, är förhållandet mellan
statsverket och kommunerna. Det är ju klart att med propositionens linje vid
fortsatt stegring av skatteunderlaget på grund av den ekonomiska utvecklingen
statsverket skulle komma att »sko sig» på kommunernas bekostnad,
örn jag så får uttrycka mig. Detta är dock inte hela problemet. Statsverket påtager
sig ju i förhållande till kommunerna ansvaret för täckningen av skatterestantierna,
och det kommer sannolikt icke att röra sig örn små belopp. Sedan
är det så, att staten tillhandahåller kommunerna bidrag eller medel för alla
möjliga ändamål. Det är sålunda en öppen fråga, huruvida det kan anses påkallat,
att för kommunernas vidkommande räkna allt för försiktigt eller snålt
i detta sammanhang. Avgörande för mig, då jag biträtt utskottets uttalande
på denna punkt, har emellertid varit, att jag inte velat försätta mig i det läget,
att jag skulle nödgas försvara en ordning, varigenom statsverket till äventyrs
skulle komma att tillföras icke oväsentliga belopp i form av direkt skatt med
tillämpning av de för den kommunala beskattningen gällande skattegrun derna.
På grund av den ståndpunkt, konstitutionsutskottet intagit i sitt utlåtande
nr 27, som senare under dagen kommer upp till behandling och som riksdagen
i närvarande läge knappast kan komma ifrån att acceptera, blir det väl tillfälle
till omprövning i annat sammanhang av nu ifrågavarande spörsmål.

Härmed har jag nått fram till uppbördsförordningens övergångsbestämmelser,
där jag och mina medreservanter haft en smula svårt att förstå utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Här gäller det nu frågan, huruvida och i vilken omfattning
— med det nya uppbördssystemets ikraftträdande den 1 januari 1947

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till uvvbördsförordning ni. m. (Forts.)

—- inkomsterna under åren 1945 och 194G skola göras till föremål för beskattning.

Utskottsmajoriteten är här, såvitt jag kan förstå, i färd med att underkänna
Kungl. Maj :ts förslag på ett av dess mera betydelsefulla avsnitt. För min del
hade jag givetvis kunnat förstå, om utskottsmajoriteten stannat för uppbördsberedningens
förslag, att skatteuttagen under ett par övergångsår, i detta fall
åren 1947 och 1948, skolat anpassas efter inkomsten åren 1945 och 1946. Men
det vill inte utskottsmajoriteten, i varje fall säger den sig icke avse det. Den vill
i stället komma åt vissa inkomster, som på ett fullt lojalt och korrekt sätt tillförts
vissa skattskyldiga. Märk väl: det behöver icke vara merinkomster eller
mervinster; det kan gälla —- utskottsmajoriteten säger det uttryckligen —-exempelvis en i full överensstämmelse med tidigare lagstiftning verkställd nedskrivning
av kontraktsrisker, avseende icke levererade varor, som på grund
av den av riksdagen för ett fåtal dagar sedan beslutade ändringen av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen måste i boksluten för nu löpande räkenskapsår
framtagas. Genom ett sitt beslut ena dagen framtvingar riksdagen
framtagandet av en i behörig ordning i konsolideringssyfte bildad reserv för
att riksdagen genom ett nytt beslut få dagar därefter skall bereda sig för att
göra densamma till föremål för särskild beskattning. Det är ett exempel i
fiskaliskt tänkande, som enligt mitt sätt att se slår rekord.

Ett annat exempel, som utskottsmajoriteten anför till klarläggande av sin
inställning, utgör det fall, att dold reserv, vilken bildats genom en i behörig
ordning verkställd nedskrivning av varulager, framkommer under åren 1945
eller 1946, till följd av att rörelseidkaren på grund av rådande råvarubrist icke
kunnat ersätta det utförsålda varulagret och därmed bevara sin i konsolideringssyfte
bildade reserv.

Det måste vara att beklaga, att utskottsmajoriteten råkat komma in på sådana
tankegångar, som genom de anförda exemplen antytts. Och vilka möjligheter
gives det nu att vandra vidare på den anvisade vägen? Det kan väl
icke gärna vara meningen att, om vid avyttrande av ett varulager, större eller
mindre, en dold reserv framtages, denna skall göras till föremål för särskild
beskattning även för det fall. att någon mervinst eller merinkomst för den
skattskyldige icke föreligger! Skall förresten en person i jämförelse med andra
inkomsttagare beskattas hårdare, alltså i beskattningshänseende diskrimineras,
därför att han är rörelseidkare? Den första uppgiften blir i varje fall vid ett
fullföljande av utskottsmajoritetens intentioner att fastställa något slags normalinkomst,
som kan från det allmännas sida tolereras, när det gäller just rörelseidkare.
Är det utsikt till, att detta skall låta sig genomföras? Det är
knappast troligt. Resultatet måste under alla förhållanden vid ett förverkligande
av utskottsmajoritetens tankegång bli det, att alla grupper av skattskyldiga
behandlas lika — detta med hänsyn till angelägenheten av att principen
örn jämlikhet i beskattningen, så långt möjligt, upprätthålles. Och därmed
äro vi inne på ingenting mindre än en återgång till uppbördsberedningens
förslag, vilket sålunda framstår som den sannolika konsekvensen av utskottsmajoritetens
i och för sig alltför vaga uttalanden. Men då hade frågan om
tabellmetodens eller debiteringsmetodens tillämpningsområden, ordningen för
uttagande av kvarstående skatt m. fl. invecklade spörsmål icke i förevarande
sammanhang behövt föranleda något ståndpunktstagande från riksdagens sida.
Do hade då kunnat uppskjutas och närmare klarläggas i avvaktan på den nya
av utskottet avsedda utredningen, vilken, såsom jag här sökt antyda, konsekvent
genomförd måste leda fram till ett accepterande av uppbördsberedningens
linje och icke av departementschefens.

Första hammarens protokoll 1945. Nr 4l.

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbördsförordning in. m. (Forts.)

Jag skall icke i detta sammanhang mera ingående syssla med den sist berörda
frågan; den kommer väl upp i debatten även i fortsättningen. Och jag skall,
herr talman, i vederbörligt sammanhang ställa yrkanden om bifall till den
av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Björnsson: Herr talman! Då det utskottsutlåtande, som nu skall behandlas,
förelädes riksdagen, kom en kamrat till mig och säde, att det var
fruktansvärt, vad utlåtandet ser trasigt ut; det ser ut, som örn utskottet hade
rivit sönder en hel massa paragrafer. I det fallet tror jag att man kan påstå
att skenet bedrar. Det ligger i sakens natur, att redan en liten ändring måste
föranleda mycket stort omtryck, eftersom styckena äro rätt långa, men trasigheten
är efter min uppfatning mera skenbar än verklig.

Det är klart att detta förslag till ny uppbördsförordning kan utsättas för
mycken kritik, väsentligen beroende på att man här rör sig med problem, där
man aldrig kan nå byråkratisk precision till 100 procent. Man måste begagna
approximationer än här och än där, örn man överhuvud taget skall lyckas
komma fram till ett resultat. Förslaget vilar nämligen på den förutsättningen,
att man skall förutse, vilken inkomst en person har under samma år som man
upptar skatten. Det är efter min uppfattning just kravet på byråkratisk precision,
som har gjort att de många förslag, som hittills lia utarbetats, icke ha
kunnat genomföras.

Personligen hälsar jag detta förslag som helhet med mycket stor tillfredsställelse.
Jag tror att det motsvarar ett mycket allmänt känt behov bland våra
skattebetalare, men jag tror att man skall akta sig för att ställa för stora
förhoppningar på det i låssa avseenden. Örn man tror att man genom denna
uppbörd vid källan skall redan från början på ett praktiskt taget fullkomligt
sätt komma till rätta med skaf teskolkar na, så tror jag man tar miste. Bland
annat torde nog de många uppskov med skattebetalning, som måste lämnas
under beredskapstiden, och de skatteskulder, som många f. d. beredskapsmän
som följd därav nu ha att dragas med, göra tidpunkten för genomförandet
relativt ogynnsam. .Men den saken får man väl försöka komma till rätta med
sedan. Det är emellertid de ordentliga skattskyldiga, som torde komma att få
det största gagnet av den nya förordningen, de som Mija göra sitt bästa för
att betala sin skatt, ty de få tillfälle att betala skatten • samtidigt med att
inkomsten förvärvas, och ser jag saken ur den synpunkten, är den merkostnad,
som uppbördsväsendet kommer att kräva i samband med genomförandet
av denna reform — omkring 10 miljoner kronor per år — i själva verket icke
så stor som den kan synas.

Sedan jag på detta sätt har givit Kungl. Maj:ts förslag det erkännande
som jag vill ge det, så har jag naturligtvis också vissa anmärkningar att göra.
Dessa anmärkningar röra icke några väsentliga saker i den meningen, att jag
skulle ett ögonblick fundera på att yrka avslag på eller vilja stjälpa förslaget
under förutsättning att det ena eller andra ändringsförslaget icke går igenom
•— därtill tycker jag förslagets förtjänster äro för slöra. Emellertid finns det
naturligtvis saker och ting som bli besvärliga i tillämpningen, och man blir
beroende av att treva sig fram, till dess praxis har hunnit stadga sig. Från
den utgångspunkten bör man se utskottets förslag örn en nämnd, i varje fall
till en början — utskottets uttalande kan tolkas som en förhoppning, att denna
nämnd så småningom skall bli överflödig — en nämnd som skall i sådana
fall, där tvekan kan råda hos myndigheter eller skattskyldiga eller där kanske
reglerande bestämmelser saknas, kunna lämna bindande förklaringar örn hur
ärendena skola behandlas. Detta är väl en av de viktigare ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag, som utskottet har förordat.

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till uppbördsförordning m. m. (Forts.)

Naturligtvis finns det i förslaget en del saker, som kunna förefalla tvivelaktiga.
Jag skall bara ta två exempel.

En sådan sak — som visserligen kan förefalla att vara en bagatell — är
bestämmelsen att en skattskyldig, som har pengar till att betala endast en del
av den skatt, som förfaller under en viss period, icke får göra en sådan inbetalning;
postverket får icke ta emot mindre belopp än hela den summa som
har förfallit. Jag håller för troligt, att det från ren kostnadssynpunkt just
inte kan bli någon besparing för staten att ta emot bråkdelar av en förfallen
skattepost. Det kan hända, att allt skriveri, som blir en följd av detta, kommer
att kosta mycket mer än inbetalningen ger; örn man tänker t. ex. på att
sparbankerna räkna med att varje insättning eller uttagning kostar ett par
kronor, förstår man ju, hur även sådant här kameralt arbete kan bli rätt dyrbart.
Men detta är bara den ena sidan av saken. Frågan är, örn det kan vara
folkpsykologiskt klokt att vägra att taga emot en avbetalning på en förfallen
skuld. Men det är väl en sak, som man får låta framtiden utvisa; personligen
är jag inte tilltalad av förslaget i denna punkt.

Pa den andra punkten, där jag vill komma med en anmärkning, föreligger
visserligen reciprocitet mellan staten och den skattskyldige: när preliminära
skatter ha flutit in och det vid avräkningen visar sig, att det influtna beloppet
inte stämmer precis med vad man skall ha, så gör man ingen avräkning,
örn skillnaden är mindre än fem kronor. Har den skattskyldige betalt in högst
fem kronor för litet, så slipper han ifrån att utbetala beloppet, och har han betalt
högst fem kronor för mycket, så stoppar staten det i sin ficka. Jag har
ju alltid en viss känsla för penningpolitiken i allmänhet, och jag tycker att
detta är att litet för mycket degradera vår femkronas värde. Jag tycker att
det är för stort belopp att behandla så där nonchalant, även örn det kanske
ur kostnadssynpunkt lönar sig att inte fjäska med småslantar.

Jag har på ett par punkter reserverat mig, och jag skall nu be att få övergå
till dessa punkter. Den första reservationen, som är undertecknad av en ledamot
av denna kammare utom av mig och av en del ledamöter av andra kammaren, tar
sikte på den skrivelse, som bevillningsutskottet skickat till konstitutionsutskottet
för att ange sin inställning till de ändringar i kommunallagarna som erfordras.
Eftersom denna fråga kommer att behandlas i samband med konstitutionsutskottets
förslag, skall jag följa herr Velanders exempel och uppskjuta vad jag har
att säga, till dess den då blir aktuell.

Min andra reservation, där jag besynnerligt nog är ensam, avser övergångsbestämmelserna.
Dessa innehålla i huvudsak regler för skattebefrielse. Det finns
ju ett par andra saker också, men det är bara reglerna om skattebefrielse som
intressera mig. Huvudregeln där är, att inkomst, som är förvärvad under 1945
och 1946, eller — för skattskyldiga, vilkas räkenskapsår icke sammanfaller med
kalenderår — motsvarande räkenskapsår, skall vara skattefri, i den mån skatten
förfaller till betalning först 1947 eller senare. Den inkomst, som en skattskyldig
bär förvärvat till och nied nyårsaftonen i år, skall alltså deklareras
och taxeras i vanlig ordning i början av nästa år, och skatten skall debiteras. Så
får man en kronodebetsedel för år 1945, som upptar statlig skatt, landstingsskatt
m. m., ocn den delen av skatten som förfaller till betalning i november
1946 skall man erlägga, men för den återstående delen av skatten på 1945 års
inkomst blir man i det stora flertalet fall fri. Det är endast under förutsättning
att det förekommit manipulationer för att ernå icke avsedd skattelindring, som
Kungl. Majlis förslag oell i nära överensstämmelse nied detta även utskottets
förslag gör undantag.

Vad är det då för manipulationer som kunna ifrågakomma? Jo, det är väsentligen
det, att man överför icke beskattade vinstmedel från tidigare år till

Nr 41.

Onsdagen den 13 december 1945.

Forslad till uppbördsförordning m. m. (Forte.)

1945 eller 1946 och därigenom ökar sin inkomst under dessa båda år, för vilka
man blir fri från skatt. I den mån detta lyckas, innebär det ju, att inkomst,
som kanske är förvärvad för årtionden tillbaka och som man aldrig tidigare betalat
skatt för, också blir befriad från skatt. Den inkomst, som redovisas under
1945, blir viserligen inte helt fri från skatt, och den del av skatten, som betalas,
blir olika i olika inkomstlagen, men den del, som betalas, överstiger dock inte ’•
runt tal en fjärdedel av den debiterade skatten, så att man kan säga, att man
blir fri från omkring tre fjärdedelar av skatten på 1945 års inkomst och hela
skatten på 1946 års inkomst.

Herr Velander fällde i sitt anförande det yttrandet, att det skulle vara alldeles
orimligt att på det där sättet nu beskatta vinster, som tidigare icke blivit
beskattade, därför att på det sättet skulle det inte uppstå någon likställighet
mellan olika skattedragare. Jag förstår inte, hur herr Alelander, som har så god
erfarenhet i ekonomiska ting, kan resonera på det sättet. En löntagare, ^som
icke driver rörelse och icke har lager o. s. v., kan i sjelva verket icke fa någon
som helst skattebefrielse utöver denna befrielse för l"/4 år, men örn en affärsman,
en rörelseidkare av vad slag som helst, har t. ex. 1939 gjort en vinst på,
låt oss säga 100 000 kronor och därav använt 50 000 kronor till att skriva ned
sitt lager, slipper han att betala skatt för detta belopp, örn han nu realiserar
denna reserv. Förnuftigtvis bör han taga fram reserven i dagen 1946, eftersom
han då blir helt befriad från skatt, men om han gör det, är det ju en vinst från
1939, som han aldrig har betalat skatt för, som nu blir skattefri. Denna möjlighet
att utnyttja denna principiellt generella skattebefrielse baserar sig i regel
på att rörelseidkaren har fri avskrivningsrätt, d. v. s. rätt att göra avskrivningar
på sina tillgångar vid beskattningen i samma utsträckning som i bokföringen.
Detta är ju en möjlighet, som andra skattskyldiga icke ha, men det har
aldrig varit meningen, att de dolda reserver, som pa det sättet skapats, skola
vara skattefria i framtiden, utan i den mån de komma fram, skola de självfallet
vara skattepliktiga, och jag kan inte förstå, hur herr Velander kan — som han
i själva verket gör — säga, att örn vanliga människor skola ha, låt oss säga l3/4
års skattefrihet, så är det rimligt att rörelseidkare utom dessa 13/4 års skattefrihet
få skattefrihet även för de vinster, som de lia gjort under åren förut, och
sålunda kunna få en skattebefrielse, som sträcker sig.över en mycket längre tid.
Det tycker jag principiellt är att skapa en olikställighet mellan olika grupper
av skattskyldiga, som jag icke kan finna berättigad.

Herr Velanders medreservanter synas vara inne på precis samma tankegång,
om jag vågar förutsätta, att de verkligen noggrant sett igenom vad det står i
reservationen. »Att anordna övergången för vissa skattskyldiga enligt väsentligt
andra grunder än för övriga skattskyldiga mäste ock framsta såsom föga
rimligt», heter det. I själva verket menar jag, att man icke hör anordna skattebefrielsen
efter andra grunder för rörelseidkare an för andra. Jag menar att man
bör ordna skattebefrielsen för rörelseidkare efter precis samma grunder som för
andra skattskyldiga, d. v. s. de skola ha skattebefrielse för den vinst, som genom
normal verksamhet förvärvas under de ifrågavarande åren, men icke för vinst,
som man skaffar sig genom att taga fram dolda reserver.

I förbigående vill jag nämna, att man kan öka sin vinst även på det sättet,
att man avstår från att skriva ned tillgångar, som man i regel skriver ned och
alltid bör skriva ned, inventarier, fastigheter och dylikt. Därvid kan man naturligtvis,
örn man har gjort stora avskrivningar tidigare, säga att man tar
i bruk tidigare gjorda vinster, men man kan också tala örn att man, när man
till följd av den underlåtna avskrivningen behöver göra så mycket större avskrivningar
under följande år, skaffar sig ökad skattebefrielse genom att diskontera
ett följande års vinst. Principiellt sker emellertid i båda fallen samma

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

För slån till uppbördsförordning m. m. (Forts.)
sak: överflyttande av inkomst från ett år till ett annat för att undgå beskattning.

Kungl. Maj :ts förslag har i detta avseende icke lämnats alldeles oförändrat
av utskottets majoritet, men för att icke göra den invecklade saken ännu mera
svårbegriplig skall jag hålla mig till utskottets förslag örn skattebefrielse. Såvitt
jag kan förstå, finns den viktigaste regeln i andra stycket av punkt 1 (B 3).
I första stycket talas om att skattebefrielse i vissa fall icke skall lämnas,
och sedan sägs det här: »Vad i föregående stycke stadgats» — det betyder
alltså att skattebefrielse icke skall lämnas — »skall äga motsvarande tillämpning,
därest skattskyldig under beskattningsår, för vilket taxering verkställes
år 1946 eller 1947, av rörelse eller annan förvärvskälla redovisat inkomst, som
överstiger vad den skattskyldige normalt redovisar såsom inkomst, samt det
berott på åtgöranden av den skattskyldige eller av juridisk person, i vilken
den skattskyldige är delägare» — t. ex. en aktieägare i ett aktiebolag — »i
syfte att erhålla befrielse från att erlägga skatt eller annan därmed jämförlig
omständighet att högre inkomst redovisats ifrågavarande år.» Förutsättningen
för att den skattskyldige skall träffas av denna bestämmelse är således först
och främst, att den skattskyldige år 1945 eller 1946 överhuvud taget uppvisar
högre inkomst än han hade föregående år. Nu kan ju en person mycket vä!
få en högre inkomst 1946 än tidigare på annan grund än att harn. gör sig
skyldig till sådana här manipulationer, och tvärtom kan hail få en mindre inkomst.
I ena fallet kan han t. ex. ha tagit upp en ny rörelsegren, i andra fallet
kan han ha sålt ifrån eller lagt ned en rörelsegren som han förut bedrivit. I
sådana fall kan en omständighet, som inte har ett dugg med grunden för
skattebefrielse att göra, bli bestämmande för, örn den skattskyldige blir fast
enligt denna bestämmelse. Detta tycker jag icke är en tekniskt lycklig lösning.

Men dessutom skall det visas, att den skattskyldige har gjort sig skyldig
till sådana manipulationer, som bär talas örn, i syfte att vinna skattelindring.
Naturligtvis finns det tämligen klara fall, där det är lätt för taxeringsmyndigheterna
att säga: »Här har den skattskyldige gjort en manöver för att öka
den och den tillgångens värde», t. ex. varulager eller osäkra fordringar, men
det finns en massa fall, där detta är praktiskt taget omöjligt. I många fall
kan en sådan uppskrivning vara lojal.

Nu menar j*ag, att det från statsfinansiell synpunkt är precis likgiltigt, örn
en person har gjort sig skyldig till försök att komma undan skatt eller icke;
huvudsaken är, att staten får in den skatt som rätteligen bör tillkomma staben.
Då menar jag att man inte skall lägga syftet, som ju i alla fall bara finns
fördolt i människans inre och som man inte skyltar med för taxeringsnämnderna,
till grund för, örn beskattning skall ske eller inte. Jag tycker tvärtom
att det är utomordentligt bra, örn man kan lämna folk frihet att av olika anledningar
ta fram en dold reserv, om detta skulle behövas. Den omständigheten,
att riksdagen nyligen fattade beslut om viss reglering av möjligheterna
att skriva ned värdet på kontraherade varor •—- ja, den ville herr Velander
göra till ett huvudnummer i sin opposition mot längre gående beskattningsplaner.
Men först och främst blev den fasligt naggad i kanten. Jag kan inte
förstå att det blir någon annan skillnad än att bevisningsbördan flyttades över
från taxeringsmyndigheterna till den skattskyldige. Och^ hur en taxeringsmyndighet
skall kunna bedöma vad det lägsta priset är på, låt mig säga armeringsjärn
vid den tidpunkt, då järnhandlaren kommer att sälja varan, har
jag svårt att förstå, men den skall ändå bevisa att det inte blir så lågt som
den skattskyldige angivit.

Jag mienar, att örn man håller på principen att all den vinst, som en person

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning m. m. (Forts.)
gör tinder åren 1945 och 1946, skall undantagas från skatteplikt vid 1946 respektive
1947 års taxeringar, och ingen annan, som härleder sig från tidigare
år eller som framgår genom diskontering av kommande vinst, då står man
på en sådan grund, att man kan medge vilka framtaganden som helst av dolda
reserver utan att det sker den allra minsta granskning av syftet med en sådan
framtagning.

Örn jag sedan går till den första regel, som finnes angiven i första stycket
under punkt 3), så gäller den endast rörelseidkare och endast den vinst, som
en skattskyldig har på grund av rörelse, alltså icke örn han driver annan verksamhet,
tillfällig förvärvsverksamhet eller dylikt. Den gäller vidare endast,
om han_ skriver upp varulager, men däremot icke örn han, vilket jag tycker är
precis likvärdigt, skriver upp osäkra fordringar eller andra tillgångar •— jag
behöver inte tänka på fastigheter och inventarier, som äro avsedda till ständigt
bruk, ty beträffande dem är en uppvärdering förbjuden enligt ännu gällande
aktiebolagslag, men visst finns det tillgångar av andra slag, som kunna
skrivas upp, exempelvis rättighet till elektrisk kraft och dylikt. Jag förstår
inte alls meningen med att man har gjort denna begränsning, att avskrivningen
skulle gälla endast varulager, alltså enbart, tillgångar som skola omsättas i
rörelsen.

På samma gång förutsätter man, liksom i andra stycket, att det skall kunna
konstateras, att syftet med åtgärden är att skolka från skatt. Och slutligen
fordrar man i detta fall, att inkomsten 1947 skall vara lägre än inkomsten 1945
och inkomsten 1948 lägre än inkomsten 1946 för att skattskyldighet inte skall
inträda. Örn detta gäller, som jag har sagt tidigare, att inkomsten 1947 och
1948 ju kan stiga på grund av en konjunkturvåg och fullständigt befria vederbörande
från en skattskyldighet, som han eljest skulle ha råkat fast för, varigenom
hans tur blir ytterligare belönad med skattefrihet.

Herr talman! Jag tror att det finns utomordentligt goda skäl för att inte
begränsa skatteplikten för de vinstmedel, som tas fram ur dolda reserver, till
att gälla enhart sådana, som tas fram i syfte att vinna skattebefrielse. Jag
tror att det enda förnuftiga och det enda rättmätiga i förhållande till alla
andra, ^första hand. löntagarna, som fullkomligt sakna möjlighet att på det
sättet få skattebefrielse, är att man principiellt gör alla sådana inkomster
skattepliktiga. Jag ber därför att få yrka bifall till min reservation beträffande
övergångsbestämmelserna, vilken återfinnes på s. 130 i utskottets betänkande.
Jag känner mig övertygad örn att klämmen i denna, reservation, som
skulle sättas i stället för styckena under p. 3 i utskottets betänkande, är tekniskt
möjlig att tillämpa. Och själv är jag på grund av mina egna överläggningar
övertygad örn att vad jag föreslagit i denna del är sakligt berättigat.

Herr Ström: Herr talman! Jag skulle närmast vilja be utskottet örn några
upplysningar. När man läser detta kurialbetänkande, blir man ju tämligen
förvirrad jag tror att detta gäller samtliga ledamöter av kammaren, ty det
är sa manga som ha talat med mig örn hur omöjligt det är att förstå vad som
avses i detta dokument.

Principiellt kan man nu inte klaga. Vi lia själva begärt skatten vid källan.
Vi ha gjort det för att vinna större enkelhet, mindre byråkrati, bättre möjligheter
att uppnå en rättvisare beskattning och andra dsdika fördelar. Men nu
kommer herr Velander, framstående medlem av utskottet, upp och gör gällande,
och då blir man förskräckt, att ett godkännande av detta lagförslag
betyder att byråkratien tar ett jättekliv framåt i vårt land. Skulle detta vara
riktigt, och det ber jag nu att få fråga herr ordföranden i bevillningsutskottet
örn, då vore det bättre att vi ögonblickligen hänga en kvarnsten örn detta be -

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förstäf! till uppbörds förordning m. m. (Forts.)
tänkande oell sänka det i havets djup. Ty eljest få både riksdagen och regeringen
hela svenska folket emot sig. Det får icke förekomma att någon skall
med skäl kunna säga, att det nya systemet är mer byråkratiskt än det gamla!

Vidare säger också herr Velander, att det ger totalitära framtidsaspekter.
Ja, jag vet inte, om herr Velander avser att måla ut detta förslag så avskräckande
som möjligt, för att vi inte skola acceptera det. Skulle det emellertid
ligga någon sanning i uttalandet, att detta betyder en skärpt centralisering och
en totalitär likriktning, ett steg in i ett slags hitlerrike, då vilja vi inte vara
med örn det. Då måste vi ögonblickligen be regeringen att omarbeta förslaget
till ett kommande år. Då är det inte vad vi avsett, utan någonting helt annorlunda.

Detta har alltså en mycket aktad och erfaren ledamot av bevillningsutskottet
förklarat eller antytt i kammaren, och jag ber att få veta av herr ordföranden
i bevillningsutskottet, örn det finns någon som helst tänkbar sanning
i påståendet, att förslaget skulle innebära något slags totalitär utveckling och
centralisering, ty då vilja yi inte anta det, utan då vilja vi rösta ned det.

Vidare säde också herr Velander, att förslaget betyder ökat förmynderskap
och skattemyndigheternas växande fogdevälde. Det var ju det vi ville bli av
med, när vi hegärde skatten vid källan! Vi vilja inte ha några fogdar, och
ändå kan man komma och påstå att det skulle bli ännu mer fogdevälde. Det
finns val ingen möjlighet att kunna förfara så med riksdagen, att om riksdagen
vill ha större enkelhet, så kommer man i stället och bjuder större fogdevälde
och mer byråkrati!

Därför måste jag undra: det kan väl inte vara allvar av herr Velander att
måla ut saken på det sättet? Men förhåller det sig så, som han säger, kommer
det i morgon dag att uppstå en proteststorm över hela landet. Ty folket har
väntat sig någonting helt annat, det skola vi komma ihåg — det har begärt
skatt vid källan för att få det enklare och mera praktiskt ordnat och för att
ingen skall kunna skolka från skatten, men inte för att få mer byråkrati och
något slags fogdevälde eller några totalitära framtidsutsikter. Sådant vilja vi
inte veta av. Och hur det förhåller sig med den saken, få vi be utskottet att
förklara.

Herr Velander sade också att det kommer att uppstå stor irritation bland
allmänheten. Nej, något sådant får inte ske, ty det var det, som vi också skulle
undvika. Kom inte och försök att irritera allmänheten! Då få ni ta tillbaka
förslaget. Jag har uppträtt och talat för skatt vid källan, men är det så, att
den skall åstadkomma ett sådant fördärv, så tar jag tillbaka vad jag har hemställt
och begär att vi nu avslå alltsammans. Ty någonting sådant kumma vi
inte vara medbom. Det vore bedrövligt, om ett sådant förslag skulle kunna
läggas fram på riksdagens bord och trumfas igenom i ett sådant tempo som
här nu är fallet.

Jag vill tro att det är skrämskott som herr Velander här kommit med. Jag
kan inte tänka mig att min vördade lärare och vän herr Bärg i Katrineholm,
som är en gammal man och som känner svenska folket och känner till dess
fasa för och förbittring mot allt vad byråkrati och fogdar heter, skulle kunna
vara med om att godkänna någonting sådant. Jag litar verkligen mera på omdömet
hos herr Bärg än på utsagorna här i dag av herr Velander, till dess
att jag fått svart på vitt på att herr Velander verkligen har rätt, men har han
det, ber jag finansminister AVigforss att ta tillbaka hela förslaget.

Men det är klart, att när vi gå att genomföra en så stor reform som denna,
uppstår det, även örn jag nu bortser från allt vad som här sagts om dess verkningar,
naturligtvis ändå svårigheter för människorna under övergångstiden.
Då måste vi ge finansdepartementet och uppbördsmyndigheterna och alla, som

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning m. m. (Forts.)
lia med denna sak att göra, det ovillkorliga rådet att förfara milt och hänsynsfullt
mot allmänheten och skattebetalarna och icke under några förhållanden
uppträda som några förmyndare eller fogdar. Ty då blir det bildat ett
riksomfattande förbund för bekämpande av fogdevälde och byråkrati här i
landet — det har länge varit på tal att bilda ett sådant förbund, men då kommer
det som ett brev på posten.

Faren alltså sakteligen fram med svenska folket, såsom en kung en gång
sade i ett meddelande till en landshövding. Förfar milt och hänsynsfullt och
tolka allt till det bästa, det är det råd vi måste ge alla vederbörande myndigheter.
Och ge framför allt inte allmänheten mer att göra än vad den redan
har med alla formulär och papper, som skola ifyllas. Nu hoppas allmänheten
att få slippa kristidens alla formulärskrivningar, och skulle det nu komma
nya besvär av samma slag och medborgarna inte bara skola betala — såsom
man förstår blir fallet — i vissa avseenden ökade skatter, ulan också måste
anställa biträden och jurister för att tolka denna lag och lägga ned stora kostnader
på sådant, då kommer allmänheten att reagera.

Alltså måste man se till, att det förfares förnuftigt och mänskligt gent
emot allmänheten. Det är den enda regel som bör vara gällande —• icke att
driva in största möjliga skatt, icke att lägga största möjliga börda på allmänheten,
utan att förfara med största möjliga rättrådighet. Det behövs bara
den regeln. Iakttages den ständigt och med lämpor, så går det bra; iakttages
den icke, så faller hela reformen till marken.

Herr talman! Jag väntar ett svar från herr ordföranden i bevillningsutskottet
på dessa punkter, och kanske även av herr statsrådet, som väl också, fastän
utskottet stuvat örn hans proposition ganska kraftigt, bär något ansvar. Jag
vill ha reda på örn det finns någon sanning i herr Veländers alla svartmålningar.
Det vore en föga angenäm julklapp till svenska folket, örn herr Velanders
utsagor skulle befinnas vara riktiga.

Vidare måste jag tillägga: förfar också någorlunda rättrådigt emot kommunerna!
Det får inte vara så, att staten här begagnar tillfället att lägga sig
till med någon del av kommunernas skatter. Då kommer inte bara allmänheten
i uppror, utan även kommunerna, och då blir det synd örn finansministern!
Vi ha ingen bättre finansminister här i landet att sätta på hans plats,
så att vi kunna inte undvara honom. Kommunerna måste ske all rättvisa, och
staten får inte lägga sig till med ens en bråkdel av ett öre av kommunernas
andel. Ty då betyder det att staten börjar sätta sig till herre över kommunerna
och deras finanser, och det får inte ske.

Den reservation, som här föreligger av herrar Björnsson, Näsgård m. fl., är,
såvitt jag kan förstå saken rätt, avsedd att vara. en säkrare garanti för kommunerna
än utskottets förslag — men jag vet det inte, ty det är mycket
svårt att läsa sig till det, och jag frågar därför herr ordföranden i bevillningsutskottet,
hur det förhåller sig i det avseendet. Det är verkligen svårt
att tyda innebörden i både det ena och i det andra i detta konstiga betänkande.

Herr talman! Jag hemställer sålunda örn en så enkel, praktisk och rationell
lösning som möjligt. Inte en enda ny ämbetsman för att genomföra detta
system bör tillsättas, vare sig kommunalt eller statligt; vi måste befrias från
faran att byråkratien skall ideligen tillväxa. Och så bör man i största möjliga
utsträckning förfara så rättrådigt som möjligt.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att först få säga några ord till
herr Ström i anledning av hans frågor.

Jag föreställer mig, att herr Ström har läst det föreliggande förslaget. (Herr

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till uvvbördsförordning m. m. (Forts.)
Ström: Det har jag gjort — två gånger till och med!) Ja, då finns det i detta
dokument svar på alla de frågor, som herr Ström har ställt.

Och skulle det vara så, att herr Ström och herr Velander ha olika uppfattningar
örn vad som är byråkrati och vad som kan betraktas som totalitär utveckling
och fogdevälde, är det bäst att herrarna göra upp det sinsemellan, sa
att vi veta vad vi tala örn. Ty herr Ström menar väl ändå inte, att det är möjligt
att skapa ett system utan att det finns föreskrifter att följa? Och det är
väl heller inte möjligt att praktisera detta system, med mindre än att dess föreskrifter
någorlunda efterlevas — jag säger någorlunda efterlevas! Det är väl
heller inte möjligt att ordna ett system av vad slag det vara må, med mindre
än att det finns ett bemyndigande för dem som skola handhava det. Och då ha
vi faktiskt både »byråkrati», »totalitära förhållanden» och likaså »fogdevälde».
Att ordna en sådan bär sak på ett enkelt sätt, det är klart omöjligt för
någon nu levande människa att göra — huruvida någon gudomlighet skulle
kunna åstadkomma det, vill jag inte yttra mig örn.

Jag har inte mycket annat att svara på herr Ströms frågor.

Huvudsyftet med det här föreliggande förslaget har egentligen mindre varit
att söka rationalisera skatteindrivningen än att komma ifrån den olägenhet som
alla veta vidlåder vårt nuvarande uppbördsväsen, nämligen att skattebetalningen
har måst ske långt efter det att inkomsterna förtjänats. Då ha ju ofta inkomsterna
konsumerats, och den skattskyldige har inte någonting att betala
med. Eftersläpningen med skatten på ett till två år har varit huvudorsaken till
alla de försök som hitintills ha gjorts att finna utvägar att åstadkomma en
skatteindrivning, som så nära som möjligt sammanfaller med den tidpunkt, då
de inkomster förtjänats, på vilka skatten skall betalas. Örn man på samma gång
kan få ett mera rationellt indrivningsförfarande genom att man passar på,
när människorna få de pengar, som de uppbära för sitt arbete, så är det ju så
att säga en biprodukt, som är mycket värdefull. Men hur detta skall gå till,
har man hitintills inte kunnat fundera ut. Jag har varit dömd att syssla med
beskattningsfrågor, liksom många andra av oss, i många herrans år, men under
allt detta knog på en omläggning av vårt uppbördssystem har jag skakat
på huvudet och sagt: kan det åstadkommas på ett vettigt sätt, så vore det en
ofantligt god sak, men jag skulle först vilja se, hur det är möjligt att skapa
ett sådant system.

Vi få inte glömma bort, när vi diskutera dessa ting, att vi i vårt land, vilket
är allmänt känt, äro mycket finkänsliga både när det gäller vår allmänna lagstiftning
och icke minst när det gäller skattelagstiftningen. Vad man i andra
länder håller till godo med, det duger absolut inte hos oss. Man klagar över
våra invecklade skattelagar, och det med rätta. Men varje gång vi ha försökt
att göra några förenklingar så kommer det klagomål över att bestämmelserna
och dessa förenklingar innehålla luckor, som måste täppas till — i vissa fall
är man för hård mot de skattskyldiga, i vissa fall är man inte nog sträng mot
de skattskyldiga. Varje gång vi ha försökt oss på att gå någon liten genväg,
så ha vi nästa riksdag haft ett otal motioner som påpekat detta. Och skola vi
bestå oss med ett skattenät iså finmaskigt, att inte ens cn nors kan slinka igenom,
då få vi också dras med dessa invecklade bestämmelser, vilka sannerligen
icke äro lätta att förstå. Kom därför ihåg, att våra skattebestämmelser bli precis
sådana, som riksdagen vill ha dom, ty vem är det, som beslutar i dessa ting,
om inte riksdagen? Konungen har ingen rätt att här besluta, utan bara att
komma med förslag. Svenska folkets beskattningsrätt är förbehållen riksdagen
allena. Bestämmelserna örn beskattningen äro sålunda en produkt av riksdagens
syn på dessa ting.

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbördsförordning m. m. (Forts.)

När nian därför skall gå att reformera på detta område av värt samhällsliv,
som man nu givit sig in på. får man räkna med den inställning, som svenska
folket har, och försöka att bringa det hela någorlunda i stil därmed. Och jag
må säga, att man har här gjort ett erkännansvärt försök att finna utvägar till
en bättre ordning i vad rör uppbördsväsendet. Men samtidigt måste jag också
säga att det blev vad man hade väntat; det blev en så pass konstifik historia,
att det hela sannerligen inte är lätt att förstå, och jag förlåter herr Ström att
han, fastän han, om han än har läst igenom det två gånger, inte har kunnat
fatta och förstå innebörden riktigt.

Jag är också övertygad örn att man kommer att finna, att systemet inte är
lätt att praktisera. Det kommer säkerligen att upptäckas en mängd luckor, som
det inte varit möjligt för en mänsklig hjärna att på förhand upptäcka och
täppa till. Men allt detta får man finna sig i, örn denna heta längtan att få ett
annat system skall kunna tillgodoses. Och det har, som jag erinrade örn, varit
ett starkt krav under ett flertal år att söka få en bättre ordning till stånd. Såvitt
jag kan finna, är det här det första verkliga försök som har gjorts, som
man skulle vilja rekommendera riksdagen att antaga. Det är för övrigt knappast
riktigt att kalla det för ett försök, ty detta innebär en ordning av den
beskaffenheten, att jag knappt vet hur det skall vara möjligt att gå tillbaka
till det gamla. När man nu efterskänker ett års skatteskulder, så innebär ju
detta, att det vid en återgång till den gamla ordningen måste krävas, såvida
inte kommunerna och staten kunna reda sig utan ett års skatter, att svenska
folket skulle få betala två skatter på ett år. Det blir nog ännu bekymmersammare,
herr Ström, att finna ut ett sätt att klara det problemet, än det varit att
skapa det förslag som nu föreligger.

Därför måste vi vara inställda på att detta är ett system, som vi obönhörligen
måste praktisera och försöka att i det levande livet utforma så, att de kantigheter
och besvärligheter, som äro möjliga att avhjälpa, också bli avhjälpta.
Men man kan inte på förhand till alla delar ha klart för sig, vari de bestå. Det
får livet lära oss, och så få vi inrätta oss därefter.

Herr Velanders anförande förvånade mig i någon mån. När jag läste
högerreservationen, vilket väl alla här ha gjort, fann jag, att hela första avsnittet,
d. v. s. punkten A), väsentligen utgör en klagan över den brådska
som tiar rått under såväl Kungl. Maj:ts som utskottets arbete med frågan.
Även jag beklagar denna brådska. Utskottet fann det emellertid inte påkallat
att höja ett dylikt klagorop, även örn reservanternas påpekande innehåller
en viss sanning. Jag förstår dock innerligt väl herr finansministern, som
efter alla års strävan nu har velat få fram förslaget så snart som möjligt.
Fastän det har varit ett ansträngande arbete i departementen och inte minst
i utskottet, är det enligt min mening försvarbart, att. man nu har sökt att föra
reformen i hamn. Jag tvivlar nämligen på att vi, även örn man hade sysslat
med saken ytterligare ett år i departementen och vi i utskottet hade haft
rundligare tid på oss, skulle ha kunnat bena fram ett så mycket bättre förslag.
Huvudsaken är, såsom jag redan tidigare framhållit, att det nya systemet
är någorlunda praktiserbart, och sedan få vi lära oss hur det kommer
att ta sig ut i den praktiska tillämpningen. Jag instämmer i herr Ströms
uttalande, att det är av vikt att både myndigheterna och arbetsgivarna, vilka
senare ha en oerhört viktig funktion att fylla, gå till sitt arbete med hänsynsfullhet
och förståelse under övergångstiden, då vi så att säga måste gå i skola
på hela detta område. Under dessa förutsättningar anser jag att förslaget kan
rekommenderas till antagande.

Herr Veländers påpekande örn de besvärliga uppgifter, som här ha pålagts,
arbetsgivarna, kan ju vara berättigat. Vi måste med erkännande ta fasta

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till uppbör dsföror duling m. m. (Forts.)
på att man i de yttranden, som ha avgivits av arbetsgivarnas talesmän, har
visat så stor förståelse för saken. I stället för att här utmåla de oerhörda krav
som ställas på arbetsgivarna o. s. v. böra vi samla oss till en maning till alla,
som få denna arbetsbörda pålagd på sig — den är verkligen högst betydande —
att göra sitt allra bästa trots de vedermödor, som vi alla veta komma att övergå
dem. Kunna vi inte påräkna verkligt god vilja och förståelse för angelägenheten
att komma fram till ett gott resultat, fruktar jag, att hela systeför
skattedragarna och det allmänna, och det hela blir ju inte bättre, örn man utskottets
vägnar vill jag därför framhålla, att vi inom utskottet ha förstått,
att det här kräves arbetsgivarnas goda medverkan och att det är på dem som
det i väsentlig grad hänger, örn det hela skall gå i lås. Måtte de inte tröttna,
då de gå att i praktiken tillämpa denna reform och upptäcka dess besvärligheter
! Vi måste alla inom samhällslivet, såväl myndigheter som arbetsgivare,
söka göra vårt bästa. Gör man det, kommer man troligen att genom det nya
systemet nå fram till ett resultat, som även den stora allmänheten kommer
att uppskatta.

Min vän herr Velander utmålade det föreliggande förslaget som örn det
nästan vore en folkplåga, och han skrämde även upp herr Ström som ju, såsom
alla veta, är ganska lättrörd. Det är inte alls avsikten att förslaget skall
vara något dylikt. Meningen är tvärtom, att det skall medföra lättnad både
för skattedragarna och det allmänna och det hela blir ju inte bättre, om man utmålar
reformen som något fruktansvärt som nu drabbar oss. Örn mina kammarkamrater
läsa igenom högerreservationen, skola ni där inte finna mycket
av vad herr Velander sade. Han påstod visserligen, att han talade på sina
medreservanters vägnar, men jag undrar, varför man i så fall inte har inskrivit
herr Velanders uttalanden i reservationen. Utan att vilja göra mig till
skiljedomare mellan de ärade reservanterna, vågar jag nästan tro, att det är
avsiktligt som herr Velanders uttalanden inte inskrivits i reservationen. De
hade i så fall'' kanske haft större vikt, än örn de göras i ett anförande här i
kammaren.

Det var särskilt i ett avseende som jag tyckte att herr Velander for fram
en smula vårdslöst — herr Björnsson har redan berört den saken — nämligen
då herr Velander i fråga örn övergångsbestämmelserna påstod, att det föreliggande
förslaget utgör ett avskräckande exempel på fiskalisk! tänkande. Jag
vet inte, örn alla kammarledamöter riktigt ha uppfattat vad det här gäller,
men herr Björnsson har ju försökt klargöra det. Givetvis kommer det att ligga
i den skattedragande allmänhetens intresse att överföra så mycket inkomster
som möjligt till det klang- och jubelår — eller vad jag skall kalla det för —
som nu stundar, det vill säga det mellanår, då alla påvilande skatter efterskänkas.
Vanligt folk, löntagare och andra, kunna inte på detta sätt utnyttja möjligheten
att komma ifrån skatt men rörelseidkare ha mycket stora möjligheter
därtill genom den frikostigt tilltagna rätten till avskrivningar på kontrakt
och varulager. Denna rätt innebär emellertid ingen skattebefrielse, utan
bara ett uppskov med betalningen, och skatterna skola erläggas när de dolda
reserverna en gång komma fram. Det är således fråga om en skattekredit. I
den mån man kan överföra den skattskyldighet, som påvilar skatteobjektet,
till det skattefria mellanåret, frigör man sig inte bara från den skattskyldighet,
som man Ilar under det löpande året, utan även från den skattskyldighet,
som påvilar objektet och för vilken man har fått kredit, så att säga. Kungl.
Maj :t har i viss mån velat förebygga dylika transaktioner, men det är en mycket
invecklad procedur att kunna få fram de dolda reserverna. I propositionen
uttalas, att där det visar sig att genom framtagande av dolda reserver
vederbörandes inkomst stiger till ett avsevärt högre belopp än föregående år

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning m. m. (Forts.)
och man har skäl att antaga, att en manipulation med inkomstöverföring skeft,
bör man uppmärksamma saken och undersöka, huruvida vederbörande avsiktligt
framtagit den dolda reserven just det skattefria året för att därigenom
slippa fullgöra den skattskyldighet som egentligen påvilar honom sedan åtskilliga
år tillbaka. Kungl. Majit har således här nöjt sig med. att framhålla,
att där dylika åtgärder ske i avsikt att slippa ifrån. skattskyldigheten, bör saken
observeras och rättelse sökas. Utskottet har i stället resonerat pa det
sättet, att det särskilt med hänsyn till nu rådande tidsförhållanden mycket
väl kan inträffa, att dolda reserver framkomma, icke på grund av någon avsikt
från vederbörande att slingra sig ifrån skattskyldigheten, utan av fullt
legitima skäl. Ett affärsföretag t. ex. kan lia skaffat sig ett lager av krrstidsbetonade
varor. Man har gjort affärer, tjänat pengar, företagit stora avskrivningar
och upplagt dolda reserver. Nu står man vid en vändpunkt. Företaget
måste avyttra kristidsvarorna och i görligaste mån realisera dem, vilket säkerligen
varje förståndig affärsman försöker göra, för att skaffa sig. ett varusortiment
av bättre kvalitet. Utan att det behöver föreligga en avsikt från den
skattskyldiges sida att försöka att slippa från skatten kommer i ett sådant
fall den dolda reserven fram, och vederbörande får en högre inkomst. I fortsättningen
har man emellertid inget lager att skriva ned, ty det har sålts ut för
att man skulle bli av med kristidsvarorna. Utskottet har ansett, att. det även
i ett sådant fall är tillbörligt, att vederbörande fullgör den skattskyldighet som
påvilar honom för den dolda reserven. Det behöver således infe vara fråga örn
en speciell avsikt från den skattskyldige att slingra, sig ifrån skatten.

Överhuvud taget är det mycket svart att här skilja mellan vad som kan
betraktas som ett naturligt förfarande och vad som göres i avsikt att skaffa
sig en oberättigad skattevinst, men även då det kan visas, att det inte. föreligger
en speciell avsikt att skaffa sig skattebefrielse, måste det anses tillbörligt
att skatt skall erläggas för det framkomna beloppet. Utskottet har dock
inte velat ta definitiv ställning till frågan, då den är mycket känslig och man
ju så långt möjligt bör vara rättvis mot alla skadtedragare. Utskottet har
fördenskull nöjt sig med att föreslå en skrivelse^till Kungl. Majit med .anhållan
örn utredning av frågan i syfte att fa till stand största möjliga rättvisa.

Värre är inte, herr Velander, den orättfärdighet och det fruktansvärda fiskaliska
tänkande, som utskottet har gjort sig skyldigt till. Örn ^herrarna läsa
högerreservationen, i vilken yrkas att riksdagen skall avstå från ien av utskottsmajoriteten
begärda skrivelsen, finna ni, att tonen där är en helt annan
än den som präglade herr Velanders anförande i denna del.

Utskottet intar i fråga- om de s. k. dolda reserverna. en. medellinje. Herr
Björnsson har velat gå ännu längre. Jag skall inte ge mig in på att närmare
redogöra för herr Björnssons synpunkter. I korthet sagt menar herr Björnsson,
att en skattskyldig inte behöver visa upp avsevärt större vinster under
ett år för att i inkomsten skall kunna ingå medel från framtagna reserver,
vilket ju är riktigt. Affärs- och tillverkningsförhållandena inom en .industri
t. ex. kunna ha varit sådana, att det inte blir någon sådan där hög inkomsttopp,
fastän däri finnas dolda reserver vilka borde beskattas. Herr Björnssons
förslag innebär givetvis ett något större mått av rättvisa. Utskottsmajoriteten
har dock funnit det vara otänkbart att få fram till beskattning alla de reserver
som kunna befinnas ingå i ett inkomstbelopp, utan. man får nöja sig med
att låta sig vägledas av yttre tecken nämligen ökad inkomst. Den motsatta
metoden skulle innebära, att skattemyndigheterna måste gå igenom hela vårt
näringslivs bokföring, bedöma värdet av inneliggande lager o. s. v. Det skulle
bli ett hopplöst arbete, som vi helt enkelt inte skulle gå i land med, även örn
det i och för sig vore rättvist att gå fram efter denna metod. Därför måste vi

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslaa till uppbördsförordning ira. ira. (Forts.)
som sagt nog låta. oss nöja med vad som rimligtvis kan göras, och resten får
vara. Längre har utskottet inte velat gå. Herr Björnsson har som förut nämnts
velat gå ett steg längre, men örn riksdagen, såsom utskottet föreslår, beslutar
en skrivelse till Kungl. Majit, komma dock säkerligen även de synpunkter,
som herr Björnsson har talat för, att tas under omprövning vid den utredning
och de överväganden, som riksdagens skrivelse kommer att föranleda. Personligen
tror jag emellertid inte att vi kunna komma mycket längre i detta avseende
än vad utskottet har föreslagit.

Herr Björnsson hade dessutom vissa speciella erinringar mot det föreliggande
förslaget och talade bl. a. örn bestämmelsen örn att man vid avräkningen
mellan den preliminära och den slutliga skatten skall bortse från en differens
på upp till fem kronor. Man kan givetvis fästa sig vid en sådan detalj, och
jag anser själv att fem kronor kunna spela en kännbar roll, om en skattskyldig
skulle ha tillbaka beloppet, men inte får det — örn en skattskyldig däremot
får 4 kronor 99 öre efterskänkta behöver det ju inte vara av samma betydelse.

Herr Björnsson påtalade även frågan om delinbetalning av skatt. Det förekommer
ju nu ibland att hänsynsfulla skattmasar av en skattedragare uttaga
småbelopp, till dess att man får ihop hela skattebeloppet, varefter det redovisas
till skattemyndigheterna. Det är dock svårt att praktisera en sådan ordning.
när skattebetalningen skall ske genom posten. Jag är övertygad örn att
det finns en mängd dylika frågor som man vid skattereformens genomförande
ute i praktiken måste upptaga till förnyad prövning. Det hela är sannerligen
inte färdigt, sådant förslaget nu föreligger.

Jag vet inte, herr talman, örn det kan vara till någon glädje att jag ger mig
in på att närmare förklara vissa punkter i förslaget, som kanske framstå såsom
dunkla; det finns ju många sådana. Jag kanske överhuvud taget inte är kapabel
därtill, fastän jag ju suttit med i utskottet och gnuggat förslaget. Jag
fruktar f. ö. att många av herrarna inte ha varit i tillfälle att tränga in i
förslagets detaljer, varför det väl inte skulle vara till någon större glädje,
om jag här talade örn ting, som inte kunna förstås utan timslånga utläggningar.

Herr Ström förklarade, att det inte finge bli en enda ny tjänsteman o. s. v.
Personalförändringarna i samband med omläggningen av uppbördsreformen
behandlas i en särskild proposition längre fram på dagens föredragningslista.
Men, förlåt mig, herr Ström, något förnuftigt kan det inte finnas i herr Ströms
yrkande på denna punkt. Hur skall man överhuvud taget få en sådan här
apparat att fungera, örn man inte har tillräckligt med arbetskraft? Enligt min
uppfattning är det förslag angående personaluppsättningen, som vi skola
behandla senare i dag. så snålt tilltaget, att jag fruktar, att hela reformen kan
komma att spricka på att man åtminstone till en början inte kommer att ha
tillräckligt med arbetskraft. Gå ut till våra länsstyrelser och de myndigheter,
som skola handha saken, skola ni finna hur dessa fasa för det hela och
undra, hur det skall bli möjligt för dem att klara sin uppgift! Med god vilja
och rätt för Kungl. Maj :t att förfara tämligen fritt när det gäller att tillgodose
behovet av arbetskraft tror jag dock, att det hela skall gå i lås.

I den förhoppningen, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Wehtje: Herr talman! Det är nog så, som utskottets ärade ordförande
säger, att frågan örn en ny uppbördsreform hade varit väsentligt enklare att
lösa, om den inte hade måst anknytas till vårt nuvarande system för avvägande
och uttagande av skatt. Detta komplicerar uppbördsfrågan betydligt.

Med den nya uppbördsreformen har man velat vinna, att skattebetalning -

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning m. m. (Forts.)
en nära anknytes till inkomstförvärvet, varigenom även uppbörden blir effektivare.
Det nu framlagda förslaget synes, säger utskottet, anvisa en framkomlig
väg för en reform av vårt uppbördsväsende. Emellertid bär — såsom
också bär framhållits — den tid, som har stått till buds för den slutliga utformningen,
behandlingen och bearbetningen av reformförslaget, varit alltför
knapp, och det bära både propositionen och utskottets utlåtande tydliga spår
av. .Tåg förmenar, att det hade varit välbetänkt att i utskottets motivering
tydligare påpeka de brister, med vilka det föreliggande förslaget helt säkert
fortfarande är behäftat. *

I den reservation, som herr Velander och jag lia avgivit, ha vi anfört de
synpunkter, som vi framfört i utskottet. Det synes mig, att det hade varit
riktigare, örn i utskottets motivering hade intagits en fullständigare redogörelse
för den uppfattning och den känsla som jag tror egentligen besjälade flertalet
av utskottets ledamöter. Så bär emellertid inte skett, utan vi ha måst
framföra våra synpunkter reservationsvis. På denna punkt ber jag därför att
få ansluta mig till vad herr Velander tidigare har uttalat och yrka bifall till
vår reservation.

I motionen nr 442, som jag har varit med örn att avgiva, lia vi framfört en
del synpunkter, som vi ansett vara väsentliga för att reformen överhuvud taget
skall kunna genomföras utan alltför stora friktioner och svårigheter. I stor
utsträckning har utskottet beaktat våra synpunkter och yrkanden. Jag uttalar
min tillfredsställelse häröver, då jag tror, att detta kan bidraga till att omläggningen
blir bättre genomförbar.

Den viktigaste justering, som har vidtagits i den kungl, propositionens förslag,
har varit att en central nämnd inrättas. Det härigenom tillskapade centrala
organet får en utomordentligt viktig uppgift att under övergångsåret
förbereda reformens genomförande och att förbättra oell komplettera reglerna
för det nya systemet. För att elen centrala nämnden rätt skall kunna fylla
sin uppgift ligger det stor vikt vid att nämnden tillsättes snarast möjligt, alltså
redan tidigt under nästa år. Enligt förordningen får nämnden tidigt på
våren vissa uppgifter att fylla, och till dess bör den naturligtvis .lia hunnit
organisera sin verksamhet och tränga in i alla de problem som sammanhänga
med uppbördsreformen. Likaså är det av vikt, att ledningen av nämnden lägges
i därför väl lämpade personers händer. I motionen ha vi framfört vissa
synpunkter härpå. I viss mån lia dessa synpunkter blivit beaktade i utskottets
förslag, men det vöre säkerligen av värde, örn man även följde de av oss
framförda synpunkterna. Det gäller att finna män, sorn känna väl till arbetsmarknadens
förhållanden och som äro fria från en utpräglad uppbördsmannainställning.

Med det nya uppbördssystemet har man velat bereda de skattskyldiga fördelen
av en enkel, bekväm och rätt avvägd skattebetalning, vilket samfällt erkännes
vara ett mål att sträva efter. Det allmännas intresse av en effektiv och
rationell uppbörd är också uppenbart. Det synes mig dock, som örn man hade
bort skänka något större beaktande åt det förhållandet, att arbetsgivarna påläggas
en stor arbetsbörda och ett mycket stort ansvar. Från arbetsgivarhåll
—• kanske rättare sagt från företagarhåll, eftersom arbetsgivarna ju inte såsom
sådana ha kunnat ge sin uppfattning till känna — har man aldrig annat
än uttalat sin beredvillighet att medverka till reformens genomförande. På
den punkten har det inte rått någon som helst tvekan. Men de svårigheter med
det nya systemet, som från detta håll påvisats, ha endast beaktats i ringa utsträckning.
Det är säkerligen nödvändigt, att den centrala nämnden i större
omfattning överväger de framförda synpunkterna, om det skall finnas utsikt
att genomföra reformen i önskad omfattning. Det blir enligt min mening en av

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till uppbärdsfårordning m. m. (Forts.)
(leii centrala nämndens viktigaste uppgifter att pröva de framförda synpunkterna.

Under behandlingen i utskottet lia också framhållits vissa andra angelägna
uppgifter för den centrala nämnden. Det skulle föra för långt att här lämna
en mera ingående redogörelse härför. -Jag vill dock inte underlåta att påvisa
vissa av de mera framträdande frågorna. — Hela frågan om uttagandet av den
kvarstående skatten har inte blivit löst med det nu framlagda förslaget. Egentligen
hade bestämmelserna härom bort i sill helhet utbrytas. Så har emellertid
inte skett. Man har i utskottets förslag medtagit i stort sett förslagen i den
kungl, propositionen, men man är klart medveten örn att det behövs en fullstilli
dig överarbetning eller rättare sagt en fullständig omarbetning av dem.

Eli annan fråga, som man också får ta under omprövning, gäller de särskilda
omständigheter, under vilka man enligt den sista punkten i 3 § skall
ta ut preliminär B-skatt i stället för preliminär A-skatt och löneavdrag verkställas
härför. De olika synpunkter, som under diskussionen framförts, tror iag
nian lar skänka ett ingående beaktande.

Ytterligare vill jag endast nämnda frågan om hemortskommun, varom bestämmelser
införts i 66 § kommunalskattelagen. På den punkten har det uttalats
en viss tveksamhet under den förberedande behandlingen, och mig synes
det ovisst, örn man verkligen funnit den mest praktiska lösningen.

Detta är endas) några exempel som jag velat anföra. Utskottets ordförande
SJalv ocksa.1 Sltt uttalande nämnt, att förslaget även med den nu verkställda
överarbetningen och omarbetningen är behäftat med mångå brister och

Med avseende pa Hagan örn övergångsbestämmelserna och skattebelastningen
pa inkomsterna under 1945 och 1946, som herr Björnsson berörde, vill jag
uttala, att lian enligt mili uppfattning överdriver betydelsen av dessa
förhållanden, dag tror att överförandet av vinster eller framtagandet av vinster
genom att framtaga dolda reserver, verkställa uppskrivningar och lagervärden,
underlåta avskrivningar pa osäkra fordringar eller rent av underlåta avskrivningar
pa anläggningar kommer att upptäckas med sådan lätthet av skattemyndigheterna,
att de som försöka att gå den vägen, komma, även med de förslag,
som aro i ram förda i den kungl, propositionen, att finna det lönlöst. Vidare
galler ju tor 1945 ars inkomster, att vi fortfarande ha krigskonjunkturskat■
n kvar och uttagandet av denna skatt kommer givetvis att verka i motsatt
iktnmg för det året. Jag har en känsla av att herr Björnsson är mera fiska -an fiscus själv. De synpunkter, som han har framfört, ha helt säkert
beaktats av departementschefen. — Herr Björnsson använder uttrycket »skatte tycker

au det är ge d,essa frå«01‘ en felaktig beteckning.
Vad det galler ar ju att man andrar underlaget för en skatteberäkning och
skattens uttagande, och lika viii som han talar örn att de företagare och rö
relseidkare, som eventuellt få en högre vinst under 1945 eller 1946 och så
unda skulle virma en fördel under dessa övergångsår för uppbördsreformens
genomforande, lika val bor han också ta i betraktande de helt säkert ganska
manga loretagare, sorn under dessa år få mindre inkomster. Skall man skipa
fullständig rättvisa ber man givetvis ta hänsyn också härtill. När det galler
att andra grunden for skatteberäkningen oell skatteuttaget bör ju i rättvisans
namn beaktas, att örn man skall göra det för en grupp av de skåttek vidi en
av företagare och rörö snikare, skall man göra det f,ir samtlig! " ^

råga örn de uttalanden, som gjorts i reservationen på denna punkt och
vad herr Velander anfort, vill jag nu endast säga, att jag ansäter mig till

* •»“ "*»■*> «• Pä »t -

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds för ordning m. m. (Forts.)

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Till det anförande, som utskottets
ärade ordförande Ilar hållit, har jag för min del inte så mycket att tillägga.
Jag tror att det skulle vara särdeles opåkallat, om man skulle lägga i^ dagen
någon alldeles utpräglad förtjusning över det förslag ^som nu ligger på kammarens
bord. Den mångåriga diskussionen i denna fråga har resulterat i det
föreliggande förslaget, som väl knappast kan sägas lia kommit fram på grund
av sina egna påtagliga förtjänster, utan mera får anses vara betingat därav,
att det är den lösning som under förhandenvarande förhållanden har befunnits
vara den enda möjliga. Jag tror inte heller att det skulle ha varit alldeles
uteslutet att en längre prövningstid hade möjliggjort en ytterligare justering
av förslaget, som hade lett till en enklare och riktigare tillämpning^ av
föreskrifterna. Men jag skulle vilja betona, att vi bär röra oss på ett område,
där det i alldeles utpräglad grad gäller att pröva sig fram. Örn man från
ömse håll är redo att erkänna att förslaget utgör en grund på vilken man
kan bygga, förefaller det mig rätt naturligt, att man mer än att lita till möjligheterna
att teoretisera sig fram till förbättringar tar erfarenheterna till
hjälp för att så småningom komma fram till ett resultat, som möjligen och,
som jag hoppas, troligen skall bli bättre än det som nu föreligger.

Örn den nya uppbördsreformen kommer att bli någon plåga för medborgarna,
som herr Fredrik Ström tycktes anse, beror det nog, herr talman, inte
på uppbördsreformen i och för sig utan på de omständigheter, som uppbördsreformen
skall reglera, nämligen uttagandet av skatt. Jag är rädd för att,
örn man vill komma fram till ett verkligt enkelt system, det inte räcker med
att bara skapa en enkel uppbördsreform, utan då får man lov att skapa ett
enkelt skattesystem, och det är kanske en ännu värre tulipanaros att göra än
att få en rimlig uppbördsreform.

Jag tror således — jag är ense med utskottets ordförande därom — att man i
dagens läge inte kan göra någonting annat än att anta det föreliggande förslaget
och oförbehållsamt erkänna, att det inte alls är någon idealisk lösning,
men samtidigt hoppas på att man på grundval av erfarenheterna vid tillämpningen
därav kan komma fram till den bästa lösningen av denna mycket besvärliga
fråga.

Jag tror att det finns anledning att i detta sammanhang uttala ett erkännande
till arbetsgivarna för den villighet, som de uppenbarligen ha lagt i dagen för
att förhjälpa samhället och de skattskyldiga till vad man anser vara en bättre
ordning än den nuvarande. Det är uppenbart att förslagets genomförande kommer
att ställa mycket stora krav på arbetsgivarnas möjligheter till teknisk organisation
och deras villighet att underkasta sig besvär för att göra den så fulländad
och bra som möjligt. Såvitt jag har kunnat finna under ärendets tidigare
behandling och likaledes nu under behandlingen i utskottet, har man visat en
starkt positiv vilja från arbetsgivarpartens sida att här medverka till ett gott
resultat. Jag tror att det är på sin plats att oförbehållsamt erkänna detta intresse
från denna part.

Herr Wehtje har nyligen betygat, att utskottsarbetet har gått ut på att så
långt det har varit möjligt underlätta de svårigheter, som möta arbetsgivarparten,
och att de ändringar, som utskottet i vissa avseenden har företagit, ha haft till
syftemål att åstadkomma förbättringar på det området. Jag skulle i samband
därmed bara vilja fästa uppmärksamheten på en sak i utskottets motivering, örn
vilken jag har hört att det rått någon tveksamhet. Jag vet att denna tveksamret
fanns redan i utskottet, och jag har hört, att den råder även i kamrarna.
Det gäller ett uttalande i utskottets motivering om vad som från utskottets sida
har företagits för att ytterligare begränsa arbetsgivarnas avdragsskyldighet.
Det återfinns på s. 31 i utskottets betänkande och rör de svårigheter, som skulle

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

För slaq till uppbär ds förordning m. m. (Forts.)
kulina möta att beträffande vissa sysselsättningar bestämma vem som är arbetsgivare
och vem som är arbetare. Det resonemanget har närmast tagits upp med
anledning av motioner, som ha varit föremål för behandling i utskottet, bl. a.
''de som väckts av herrar Sten och Tjällgren i denna kammare. De båda motionerna
röra främst de svårigheter att klart definiera arbetar- och arbetsgivarbegreppen
som äro för handen i fråga om skogsarbetet. Jag vill med anledning av
dessa tvivelsmål rörande utskottets mening i föreliggande fall betona, att det
åsyftade uttalandet från utskottets sida har tillkommit bl. a. med anledning av
dessa motioner och således är avsett att understryka vad som däri framhållits.
När man talar örn att frågan om »vem som skall anses såsom arbetsgivare torde
bedömas bland annat med ledning av den praxis, som i förevarande hänseende
utbildats vid tillämpningen av olika författningar, som reglera förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, t. ex. semesterlagen», innebär uttalandet
att arbetsgivarbegreppet enligt denna förordning skall vara detsamma som enligt
andra författningar och att det sålunda inte skall skapas någon skillnad
mellan arbetsgivarbegreppet enligt uppbördsförordningen och enligt andra författningar.

I fråga örn den reservation, som här föreligger beträffande formulerandet av
övergångsbestämmelserna, har jag för min del anslutit mig till utskottets förslag
att i skrivelse till Kungl. Majit fästa uppmärksamheten på de problem som ha
framförts inom utskottet. Jag är för min del angelägen att betona, att jag genom
att ansluta mig till utskottets hemställan inte på något sätt har tagit ställning
till det reella innehållet i den fråga, som utskottet har fört fram. För mig
har saken legat till på det sättet, att utskottet under debatten har uppmärksammat
ett problem, som inte utan vidare kunnat skjutas undan men som utskottet
under den begränsade tid, som har stått till dess förfogande, inte har kunnat
fullständigt tränga genom. När jag har biträtt skrivelseförslaget, har jag för
min del inte lagt in mera i det än som för dagen kan inläggas däri. Det innebär
således inte en begäran örn beskattning av dessa opåräknade och oförvållade vinster
utan endast ett uppmärksamgörande på frågan och en hemställan, att Kungl.
Majit skall pröva den. Jag vill redan nu betona, att när riksdagen i sinom tid
kommer till det reella avgörandet efter den prövning, som Kungl. Maj :t —
förmodar jag — kommer att företaga, då kommer jag att känna mig fullkomligt
fri att ta den ståndpunkt som jag anser vara skälig på grundval av Kungl.
Maj:ts prövning. Det är således endast fråga örn en begäran att få frågan prövad
under bättre och lugnare förhållanden än utskottet har haft tillfälle till.

Jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag kan inte låta denna fråga gå till beslut
utan att med några ord deklarera mitt partis inställning till den.

Vi finna den princip, på vilken uppbördsreformen baseras — principen örn
skatt vid källan — alldeles utmärkt. Vi anse att den är riktig och att man,
då den nu införes, skall göra det för att behålla den och inte för att kanske
om några år byta ut den mot en annan. Utformningen av principen i det föreliggande
förslaget är man väl däremot inte så entusiastisk för som för själva
principen. Olika anmärkningar kunna riktas emot utformningen. Det är för
resten ganska självklart, att den blir behäftad med en hel rad brister, eftersom
det gäller någonting som ännu inte prövats i praktiken.

En av de väsentligaste bristerna anse vi vara, att den preliminära källbeskattningen
blir verklighet egentligen endast för dom, som redan nu varken
kunna undandraga någon dol av sin inkomst från skatt eller kunna undslippa
att betala vartenda öre av sina skatter. Jag syftar på arbetare och anställda,

Första kammarens protokoll 194P Nr Jtl. 5

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till wppbördsförordning m. m. (Forts.)
över vilkas inkomster samhället ju redan nu har en praktiskt taget hundraprocentig
kontroll och bland vilka skatteindrivningen är fullt effektiv. Det
är inte lika väl ordnat när det gäller andra samhällsgrupper. Skattesmusslarna
kommer man, såvitt jag kan se, inte alls åt med uppbördsreformen, och
inte heller kommer man — i varje fall inte på ett tillfredsställande sätt — åt
dem som under krigsåren ha dolt stora delar av sina faktiska vinster och endast
deklarerat en mindre del av dem för beskattning. Då sådana ting tidigare
ha påtalats under debatter i denna kammare, har det alltid hetat, att vederbörande
ändå inte i det långa loppet komma undan beskattning. Det synes
mig emellertid faktiskt vara så, att de nu ha en möjlighet att hämta in dessa
dolda inkomster under de år, som skola bli helt eller delvis skattebefriade.
och på det sättet undandraga inkomsterna all beskattning. Att just herr
Wehtje, som ju inte bara representerar högern utan också en av Sveriges
största monopolkoncerner, försöker att bagatellisera de risker, som finnas för
att de stora företagen skola handla på det sättet, är faktiskt inte ägnat att
övertyga mig örn att dessa risker skulle vara små. Tvärtom verkar herr
Wehtjes anförande åtminstone på mig i motsatt riktning och gör, att jag anser
mig ännu mera övertygad om att jag just i detta stycke bör ansluta mig
till herr Björnssons reservation.

En annan brist i det föreliggande förslaget, som det väl till skillnad från
den jag nyss berörde hade varit relativt lätt att bota redan på detta stadium,
är att den nya uppbördsförordningen inte stadgar något mot skatteindrivning
skyddat existensminimum. Från vårt håll ha vid flera tillfällen rests
krav på fastställande av ett dylikt minimum. Senast gjorde vi det då dyrortsgrupperingen
behandlades av riksdagen. Vi ha också gjort det i denna
fråga genom en av herr Adolfsson i andra kammaren väckt motion, i vilken
det har yrkats, att man skulle begära utredning hos Kungl. Majit beträffande
fastställande av ett mot indrivning skyddat existensminimum. Utskottet har
uttalat sin sympati för den tanke, som ligger i motionen, men har inte tillstyrkt
bifall till den. I stället uttalar utskottet sin förhoppning, att Kungl.
Majit skall uppmärksamma frågan örn det mot indrivning skyddade existensminimum.
Det skulle vara sorgligt örn denna fromma önskan skulle komma
på skam, ty det råder för närvarande ett väldigt godtycke vid fastställandet
av det minimum som inte får indrivas. De lokala uppbördsmyndigheterna äro
nu suveräna i denna fråga. Om de bedömanden de i det avseendet göra kan
man få en föreställning, örn man vet, att det i den forcerade skatteindrivning,
som för närvarande förekommer bland metallarbetare i Göteborg och likaså i
Stockholm och på en del andra håll, inträffar, att man tar upp till 40 procent
av veckolönen till skatt. Det är för mycket att beröva en metallarbetare
40 procent av hans veckolön, ty deras veckolöner äro inte så stora, att de
med sina familjer kunna draga sig fram på 60 procent av lönen. Hade så varit
fallet, skulle metallarbetarna inte ha strejkat i nära fem månader i år för att
åstadkomma en löneförbättring. När emellertid nu deras ekonomi är ytterligt
ansträngd genom strejken och de bättre än någonsin behöva sina pengar, ta
skattemyndigheterna 40 procent av lönen. Jag måste säga att det är oerhört,
ty det betyder, att man försätter dessa arbetare i ett sådant läge att de faktiskt
inte kunna klara sig. De kunna inte betala de löpande utgifterna ens
för det allra nödvändigaste. Detta är inte bara obilligt, utan det skapar också
ovilja och missnöje.

Då man nu går in för en uppbördsreform, tycker jag att man mycket noga
skulle se till, att man utformar den så att den inte kommer att väcka ovilja
och missnöje och skapa det intrycket ute bland folket, att den innebär en
försämring i stället för en förbättring. Den nya uppbördsreformen kräver

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till upphör dsf åror dning m. m. (Forts.)
flera tjänstemän än som man för närvarande har i uppbördsväsendet, men
dessa tjänstemän kunna inte, huru skickliga de än komma att vara, ensamma
ro den nya uppbördsreformen i land. Örn det skall gå i lås, måste man ha
medverkan från praktiskt taget hela folket. Skulle folket sätta sig på tvären,
kommer reformen att bli ett fiasko och inte kunna genomföras. Därför anser
jag att det vore klokt att vid utformandet av uppbördsförordningen tänka på
att ta sådana hänsyn, att folket inte känner den såsom en försämring utan
måste uppfatta den som en förbättring.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja säga några ord om sjöfolket med
hänsyn till att jag ju representerar Sveriges största sjöfartsstad. I propositionen
var tanken, att man skulle höja skatteavdragen för de sjömän, som inte
lämnade in sina debetsedlar inom viss föreskriven tid. När man läste detta,
fick man det intrycket, att den som skrivit denna bestämmelse måste föreställa
sig, att sjömän sluta sitt arbete klockan fem på eftermiddagarna och
gå hem och tömma brevlådan för att se, örn skattsedeln ligger där. Utskottet,
som har haft en litet mera realistisk uppfattning, har avvisat denna tanke på
att skärpa indrivningen för de sjömän, sorn inte lämnade in debetsedlarna
inom den föreskrivna tiden, och det skall utskottet ha tack för. Skall man
vidta några särskilda åtgäider, när det gäller sjömännen och skatten, skall
det inte ske i form av bestämmelser, som ställa dem ogynnsammare än andra
människor, ty sjömännen äro faktiskt i vissa avseenden ogynnsammare ställda
än andra redan nu, bl. a. därigenom att de inte på samma sätt som andra
medborgare lia möjlighet att få valuta för skatten. Sjöfolket hör i allmänhet
hemma i olika kommuner över hela Sverige, men de måste söka sitt arbete
i hamnstäderna, och där måste de i regel också uppehålla sig mellan av- och
påmönstring. Då hamnstäderna emellertid i allmänhet inte äro deras hemkommuner,
följer därav, att de under den tid de gå arbetslösa äro avstängda
från möjligheten att erhålla arbetslöshetsunderstöd, fattigvårdshjälp o. s. v.
Jag vet vilka väldiga svårigheter man i Göteborg har haft att av de kommunala
myndigheterna få hjälp åtminstone till de allra sämst ställda av den
stora skaran utsocknes sjömän under deras arbetslöshetsperioder. Skulle man
vidta några speciella åtgärder för deras vidkommande, borde det förr vara
att tillförsäkra dem samma rätt till valuta för sin skattebetalning som andra
medborgare. Det lia de nämligen inte för närvarande.

Herr Velander: Herr talman! Herr Björnsson riktade sig i sitt anförande i
vissa sammanhang direkt till mig, och han framställde bl. a. den bestämda
frågan, huruvida jag kunde anse, att tidigare obeskattade vinstmedel, förmodligen
i form av dolda reserver, som komma i dagen under åren 1945 eller 1946,
borde eller skulle lämnas obeskattade. Herr Björnsson menade, att om jag tilläventyrs
hyste en sådan tanke, vore den orimlig. Det förhåller sig, herr Björnsson,
på det sättet, att jag i förevarande hänsende delar departementschefens
ståndpunkt. Jag delar också i stor utsträckning utskottsmajoritetens mening,
för den händelse utskottsmajoriteten, såsom herr Elon Andersson gjorde gällande,
inte tagit någon som helst ståndpunkt i saken gent emot departementschefen.
För övrigt vill jag säga herr Björnsson, att min ståndpunkt var den,
att, örn jag skulle gå in för en beskattning under åren 1947 och 1948 av vinstmedel
eller merinkomster, som framkommit under åren 1945 och 1946, måste
i likformighetens eller jämlikhetens intresse denna avse inkomster från olika
förvärvskällor och inte bara från en viss förvärvskälla. Jag föredrog emellertid
departementschefens linje och iir helt med på att, örn det är fråga örn vinster,
som redovisats ifrågavarande år genom särskilda åtgärder från den skatt -

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbördsförordning m. m. (Forts.)
skyldiges sida i syfte att undgå beskattning, skola vinsterna beskattas, men
inte andra.

Jag skall be att få anföra ett par exempel. Det är kanske närmast herr
Björnsson, som kan ha intresse av dem.

En person har en mycket krävande tjänst. Han uppbär därför under åren
1945 och 1946 en löneinkomst på kanske 50 000 ä 60 000 kronor. Med ingången
av år 1947 blir han pensionerad och får en pension på låt oss säga 12 000,
15 000 kronor. Hur kan herr Björnsson resonera på det sättet, att denna större
inkomst under åren 1945 och 1946 skall inte tas till beskattning åren 1947
och 1948, men väl en inkomst, det behöver icke vara någon mervinst, som har
sin grund i framtagandet av någon dold reserv? Jag talar alltjämt örn lojala
skattebetalare.

Låt oss ta ett annat exempel! Ett statsråd sitter fast på sin taburett under
åren 1945 och 1946, men vid årsskiftet 1946—1947 försvinner han därifrån.
Han har kanske svårt för att bli omplanterad så snabbt, att han får någon inkomst
alls under år 1947. Varför skall inte detta statsråd med herr Björnssons
utgångspunkter skatta för sin inkomst under åren 1945 och 1946?

Vi kunna tänka på herr Björnsson själv som exempel. Örn det vore så, att
han bleve pensionsmässig per den 31 december 1946 och alltså finge en väsentligt
lägre inkomst än den förutvarande lönen, varför skulle då det överskjutande
beloppet inte tas till beskattning?

Herr Björnsson har den uppfattningen, att, när det gäller viss förvärvskälla,
skall all merinkomst eller mervinst tas till beskattning, men då är det enligt
min mening ur likformighetens synpunkt nödvändigt att gå in för en
sådan beskattning av alla förvärvskällor. Jag har redan erinrat örn a,tt man
på den vägen kommer tillbaka till uppbördsberedningens förslag, och jag har
sagt, att jag skulle lia förstått utskottsmajoriteten, därest den hade fallit tillbaka
på detta förslag och vägrat att följa departementschefen. Men för mig
ligger det så till, att man har att följa antingen den ena eller den andra
av dessa linjer.

Jag befinner mig sålunda, herr Björnsson, såsom jag redan har antytt, i
gott sällskap, främst med departementschefen, och jag anar hans motiv åtminstone
delvis och kan ansluta mig till dem. Han menar, att den nu rådande
eftersläpningen skall så snart som möjligt höra till det förflutna. Han önskar
att få reformen fullt tillämpad redan med ingången av år 1947 och då komma
in på tabellmetoden i full utsträckning. Varken det ena eller det andra
av dessa syften skulle han ha nått fram till, därest han hade följt uppbördsberedningens
förslag. Jag anser för min del, att departementschefen har haft
ett gott grepp på dessa spörsmål, och jag vill inte klandra honom för att han
har gått fram på en egen linje och lämnat uppbördsberedningens bakom sig
på den förevarande punkten.

Jag kan också tänka mig, att man skulle kunna säga, att departementschefen
i detta sammanhang har visat en viss generositet. Jag kommer till det resultatet
med utgångspunkt från herr Björnssons resonemang. Han har kanske
resonerat på det sättet, att, örn en del inkomster från olika förvärvskällor under
åren 1945 och 1946 bli större än motsvarande inkomster åren 1947 och
1948, så medför detta en viss skatteeftergift, men han räknar kanske också
på det sättet, att det inte sker någon stor olycka, örn någon inkomst undgår
maskorna i det fina beskattningsnätet, och menar: vi träffa nog de där inkomsterna
i andra sammanhang.

Det är måhända inte någon anledning att närmare ta upp herr Ströms mycket
deklamatoriska uttalanden. Han menade, att en del av vad jag hade sagt

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till uppbördsförordning m. m. (Forts.)
hade yttrats i syfte att måla denna proposition så skräckinjagande som möjligt
för att förmå kammaren att avvisa den. Min avsikt var dock icke denna.
Jag hade själv avsett att rösta för bifall till propositionen i stort sett, och
detta framgick också av mitt anförande. Herr Ström sökte i alla fall finna
tröst i den omständigheten att mitt omdöme givetvis var mycket mindre att
lita till än det hos utskottets ärade ordförande. På den punkten kan jag instämma
med honom. Den tröst, som herr Ström föll tillbaka på, kan han dock
inte gärna länge klamra sig fast vid, ty, såvitt jag förstod, delade utskottets
ärade ordförande alla mina farhågor beträffande denna reforms verkningar i
olika hänseenden, när den en gång skulle omsättas i det levande livet.

Jag vill begagna tillfället att säga, att ordet »fogdevälde» inte nämndes av
mig, men jag yttrade något örn byråkratiseringen av vårt allmänna liv, och
det vill nu herr Ström under alla förhållanden komma ifrån. Han skulle inte
vara med örn denna reform, ifall en enda ny tjänsteman skulle bli nödvändig
för att omsätta den i det levande livet! Jag förstod då, att herr Ström inte
hade uppmärksammat statsutskottets utlåtande, som kommer upp till debatt
här senare i dag, och knappast heller bevillningsutskottets föreliggande utlåtande.
Det tillkommer ju 36 nya häradsskrivare eller något sådant samt landsstatstjänstemän
och expeditionsbiträden i hundratal. Jag är sålunda på det
klara med att herr Ström knappast kan hålla sig upprätt, när vi komma fram
till statsutskottets antydda utlåtande, med hänsyn till vad han yttrade i anslutning
till det föreliggande utskottsbetänkandet.

Jag tror, att herr Ström inte känner sig på något sätt illa behandlad, örn
jag här omnämner en liten episod från ett sammanträffande med herr Ström
under gårdagen. Han hade då varit i kontakt med en jurist, och skatten vid
källan hade varit på tal. Vid den diskussionen -— detta är närmast skämt
från min sida, så jag hoppas, att min vän herr Ström inte skall fästa alltför
stor vikt vid det — hade man inte kunnat klara ut, huruvida herr Ström eller
juristen skulle erlägga preliminär A-skatt, preliminär B-skatt eller preliminär
C-skatt. Jag förstår nu den saken, ty jag funderade ganska mycket på dylika
ting från början, när jag gav mig i kast med denna proposition. Men, herr
Ström, dessa spörsmål höra till de mest elementära, när man nalkas källskatten.
Följaktligen kommer det för oss alla att bli utomordentligt mycket
att lära vid dess tillämpning.

Utskottets ärade ordförande började sitt anförande med att instämma i mina
betänkligheter. Detta gällde kanske närmast vid polemiken mot herr Ström.
Han tyckte dock, att jag hade gjort cissa uttalanden, som kanske sträckte
sig något för långt. Jag är emellertid inte benägen att erkänna, att mina
»målningar» voro för mörka. De utgöra ett uttryck för den uppfattning, som
jag hyser, och jag tror, att utskottets ärade ordförande har precis samma mening
som jag. När jag inom utskottet förordade en annan skrivning eller
formulering av utskottets yttrande på den punkt, som reservationen tagit
sikte på, uttalade sig tre eller fyra ledamöter av utskottet i samma riktning,
och jag gör mig knappast skyldig till någon indiskretion, om jag säger, att
också herr ordföranden då hade en uppfattning, sammanfallande med min.

När utskottets ärade ordförande här byggde ett sitt tankeslut på den premissen,
att reservanterna inbördes kanske inte vore av en helt sammanfallande
mening, så är ju denna premiss redan fullständigt eliminerad genom de uttalanden,
som herr Wehtje här Ilar gjort. Det förvånar mig emellertid, örn
utskottets ärade ordförande verkligen skulle i något sammanhang lia funnit
sådana skiljaktigheter i högerreservanternas ställningstaganden inom utskottet,
att han därav kunnat föranledas att tro, att de, när det giiller reservationen,

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbördsförordning m. m. (Forts.)
inte skulle vara på samma linje. För mig är det dock en naturlig sak, att man
inte skriver allt i en utskottsreservation, som man kan komma att yttra vid
behandlingen av det ärende det gäller.

Utskottets ärade ordförande reagerade mycket kraftigt mot att jag hade
tillagt utskottsmajoriteten en utpräglat fiskalisk inställning, och jag kan
förstå, att det känns något hårt. Men jag vill inte ta tillbaka det omdömet.
Jag anser, att det är en utpräglat fiskalisk inställning, som utskottet här
skattat åt, och den går i varje fall väsentligt längre än den som kan påbördas
departementschefen i förevarande sammanhang. Jag tycker också,
att det är fullkomligt onödigt av utskottsmajoriteten att vilja skriva till
Kungl. Majit — alltså realiter till departementschefen, örn jag vågar säga
det — ty det framgår ju av departementschefens egna uttalanden, att han
ingående har övervägt just frågan örn beskattningen av de dolda reserverna,
som nu av olika vändningar i debatten att döma synes oroa. Departementschefen
har jag för min del inte uppfattat så, att han inte skulle vara tillräckligt
påpasslig i sådana ämnen som förevarande även om inte utskottsmajoriteten
kommer med något slags pekpinne åt honom. Detta tycker jag är fullkomligt
överflödigt, även om det nu inte anses riktigt, att jag såsom reservant framhärdar
i en sådan uppfattning.

Jag skall inte nämnvärt förlänga detta mitt anförande. Jag fäste mig
emellertid i herr Holmbergs tal vid att han särskilt ömmade för sjömännen,
och jag skulle tro, att vi, som ha suttit i utskottet, ha gjort detsamma. Jag
hade i mitt tidigare anförande tänkt understryka, vad utskottet säger på den
punkten, nämligen att man vill ha en utredning snarast möjligt, så att man
kan nå fram till ändrade förhållanden beträffande sjömännens beskattning.
Det är en angelägenhet av utomordentlig vikt, ty med den nuvarande ordningen
bli inte sjömännen riktigt behandlade. Och även örn man anlägger fiskaliska
synpunkter, kan frågan inte heller vara så stor, att man inte i fråga örn sjömännen
skulle kunna gå in för en ordning, som till och med väsentligt skiljer
sig från vad som gäller beträffande andra skattskyldiga.

När departementschefen nu har infunnit sig i kammaren, skulle jag vilja
rikta en vädjan till honom, den nämligen, att han måtte omgående förbereda
tillsättandet av den centrala nämnden, som kanske alla i utskottet ha knutit
vissa förväntningar till. Alldeles oavsett författningarnas promulgering
kunna förberedelser vidtas för tillsättande av denna nämnd, och jag skulle
för min del anse, att det skulle vara mycket värdefullt, örn den kunde komma
till redan så tidigt som exempelvis omkring den 1 februari nästkommande år.
Därigenom skulle nämnden bland annat få ett pär månader till sitt förfogande
för utarbetande av de grundläggande anvisningarna rörande gränsdragningen
mellan de båda uppbördsformer, som vi här diskuterat, nämligen tabellmetoden
och debiteringsmetoden. Dessa ting komma ju eljest att aktualiseras i
första hand genom särskilda ansökningar till vederbörande taxeringsnämnder
senast den 31 mars 1946.

Jag slutar med att upprepa denna vädjan, och jag hoppas, att departementschefen
söker att så långt möjligt tillmötesgå densamma, ty jag tror, att
reformens lyckliga genomförande är i icke oväsentlig grad beroende av hur
detta organ kommer att fullfölja sin uppgift.

Herr andre vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall inte för min del bidra till att det
behöver bli kvällsplenum. Jag har inte mycket att tillägga till vad som är sagt

Onsdagen den 19 december 1945. ''

Nr 41.

Förslag till uppbördsförordning m. m. (Forts.)
i propositionen och inte heller mycket att invända emot de ändringar i Kungl.
Maj :ts proposition, som bevillningsutskottet har företagit.

Någon har under debatten sagt, att det inte skulle löna sig att hålla på mycket
längre med att göra utredningar örn denna reform, därför att de verkliga
svårigheterna och den bästa lösningen av dem kommer man först till när man
skall genomföra reformen. Erfarenheten då får bli det avgörande för vilka former
man skall välja och eventuellt vilka ändringar i hela skattesystemet som
kunna bli motiverade, när man ser hur reformen verkar i praktiken. Men det
hindrar inte, att jag gärna skall erkänna, att de ändringar, som bevillningsutskottet
har gjort, äro dels förbättringar, dels i övrigt av sådan natur, att jag
inte har anledning att göra några invändningar mot dem. Det senare gäller det
avräkningsförfarande mellan staten och kommunerna, som utskottet har föreslagit.
Jag hade tänkt mig, att den garanti, som staten gav för att kommunerna
skulle få in skatterna fullt ut, skulle kunna vara tillräcklig kompensation för
den eventuella, jag vill inte säga minskning av skatteinkomster men väl uppskov
med erhållande av skatteinkomster, som kunde följa. Nu har utskottet på
grund av vissa beräkningar från en del kommuner, framför allt städer, kommit
till den uppfattningen, att det kanske inte är en sådan millimeterrättvisa,
som utskottet ibland tidigare har talat om, i Kungl. Maj :ts förslag, och därför
har man velat göra denna ytterligare komplikation. Jag skall inte resa någon
invändning emot den.

En förbättrng, det vill jag gärna säga med detsamma, är inrättandet av den
centrala nämnden. Jag hade tidigare övervägt saken och närmast tänkt, att en
sådan organisation skulle komma till stånd, örn det visade sig behövligt, men
jag erkänner, att man nog i förväg kan säga, att den kommer att fylla en mycket
viktig funktion. Jag kan genast svara herr Velander, att jag skall se till,
att den blir utsedd så snart som det överhuvud taget är möjligt, för att arbetet
med förberedelserna skall kunna genomföras.

Den tredje punkt, där utskottet i något viktigare hänseende har avvikit från
Kungl. Maj :t, gäller övergångsbestämmelserna. Allesammans veta väl, att sakkunnigförslaget
innebar, att det skulle finnas övergångsbestämmelser av helt
annan art. Man skulle helt enkelt säga: för att förebygga det slag av skattevinst
— det kallas visst så — som enskilda kunde göra genom att slippa betala
skatt för ett år, skulle man överhuvud taget inte få lov att betala skatt 1947
och 1948 för en lägre inkomst än den man hade deklarerat året eller åren närmast
före kriget. Jag tyckte för min del, att detta åtminstone för en hel del
inkomsttagare skulle vara väl hårt. Något av populariteten hos denna reform
har väl kommit därav, att folk har räknat med att med relativt goda inkomster
1946 men lägre 1947 slipper man undan en del skatt. Man har särskilt talat
om personer, som lämna en tjänst och få pension eller överhuvud taget gå över
från en högre inkomst till en lägre. Därför gjorde man en uppmjukning i departementsförslaget
— jag vill gärna säga, att det är en uppmjukning, som
har gått mycket långt — av de sakkunnigas förslag, och det är denna uppmjukning,
som utskottsmajoriteten har funnit gå något för långt och som framför
allt herr Björnsson ansett gå alldeles för långt.

Jag har kanske själv tolkat departementsförslaget något snävare än vad
åtminstone herr Björnsson tänkt sig och kanske även än vad utskottsmajoriteten
tänkt sig. Herr Björnsson anförde ett exempel. Han tänkte sig, att en affärsidkare
1939 hade gjort en vinst på 100 000 kronor. Han tog fram de 30 000
omedelbart, oell de andra 50 000 lät han ligga kvar som dold reserv. Örn han
nu tar fram dem 1946, skulle han bli fri från skatt på dem. Jag har knappast
tänkt mig, att Kungl. Maj :ts förslag skulle tolkas på det sättet, ty om han
har låtit reserven ligga där under alla år och så tar fram den just 1946, skulle

Nr 41.

* Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till u p p börds f öro nini ng m. m. (Forts.)
jag tycka, att det är ett tecken på att lian tar fram den för att på det viset
komma undan beskattning. Emellertid är det klart, att frågan beror på av vilka
skäl han tar fram den. Örn det sker därför att han inte kan underlåta att
göra det rent normalt eller — som det ofta sagts — därför att det inte finns
avskrivningsobjekt, så är det klart, att enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
vinsten icke vara beskattningsbar.

Nu har utskottet skrivit, att man accepterar Kungl. Maj:ts linje, men hemställer,
örn det inte kan övervägas, huruvida man i något hänseende bör skärpa
reglerna. Jag har ingenting emot att göra ett sådant övervägande. Om det sker,
är det väl nästan nödvändigt, att de synpunkter, som herr Björnsson där har
anfört, också komma under övervägande, varför det förefaller mig, att ett särskilt
yrkande i hans riktning inte skulle vara nödvändigt.

Men det allvarliga med denna reform är som sagts utan tvivel, att man inte
vet, örn man kommer att ha krafter för att genomföra den i praktiken på ett
sådant sätt, att det motsvarar folks förväntningar på den. Den är ju väsentligen,
skulle jag vilja säga, tillkommen i de skattskyldigas intresse. Vad man
kan vinna fiskalisk!; är kanske inte obetydligt, men den skärpta kontroll på
skattebetalarna, som denna uppbördsreform medför, kan ju bara gälla den del
av skattebetalarna, som på detta sätt får vidkännas avdrag på sina inkomster,
avdrag som göras av arbetsgivarna. Det blir alltså egentligen löntagarna, som
få den skärpta kontrollen över sig, under det att hela raden av andra ju inte
kommer under denna skärpta kontroll.

Men även örn man sålunda kan räkna med något ökade inkomster för det allmänna,
så kan detta knappast ha varit ett tillräckligt skäl för att genomföra
denna reform, som med nödvändighet — det vill jag säga till herr Ström -—
medför en ökning av tjänstemännens antal. Örn herr Ström menar, att varje
ökning av administrationen är en ökning av byråkratien och därmed en ökning
av fogdeväldet och ett steg på vägen mot den totalitära staten, så ha vi så
långt vi minnas tillbaka ständigt varit på väg emot en sådan byråkratisering.
Ju mera invecklat det ekonomiska livet och liela samhällslivet blir, desto nödvändigare
är det att ha organ för att fylla de nya uppgifterna. Örn herr Fredrik
Ström velat göra framställningen litet expressiv, skulle han ha sagt, att
här skapar man hundra tusen nya skattefogdar, ty varenda arbetsgivare, som
skall draga av skatt för sin arbetstagare, blir en skattefogde. En sådan utvidgning
av byråkratien, som detta förslag innebär, har säkerligen ingen av
oss tidigare varit med örn, örn jag nu bortser från att denna samma uppgift ju
redan i stor utsträckning åvilar arbetsgivarna genom den införsel i lön, som
redan finns och som har samma karaktär, bara med den skillnaden, att det
kommer otrevligt efteråt.

Invändningarna kunna nog knappast riktas mot att denna reform innebär en
ökning av administrationens besvär, utan i stället är frågan, örn vi kunna göra
denna administration tillräckligt effektiv. Kunna vi vara säkra på att man där
verkligen når det mål, som man önskar? Det har varit ett av mina bekymmer,
att när denna — som var och en, som har läst författningstexten, måste erkänna
—- utomordentligt invecklade apparat för att nå detta till synes ganska
enkla mål skall sättas i funktion, så är frågan, örn den verkligen fungerar
på ett så effektivt och på samma gång smidigt sätt, som man ju måste önska.
Det kan hända, att den popularitet, som denna reform i förväg har kommit att
åtnjuta, därför att folk har glatt sig över att slippa eftersläpande skatter och
slippa att se pengarna utan så att säga får lämna dem ifrån sig innan man fått
se dem, och glatt sig åt att mista ett års skatt -— det kan hända, säger jag,
att denna popularitet och alla dessa fördelar komma att motvägas av gnissel
vid genomförandet, om man debiterar galet, särskilt örn man debiterar för

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till upvbördsf Byordning m. m. (Forts.)
högt, och debiterar man för lågt och det blir för mycket eftersläpande skatt
vid clearingen, så är det också otrevligt. Det kan göras misstag, och kanske
sådana misstag, som medföra att folk undgår skatt och sedan får betala så
mycket mera efteråt. Allt detta gör, att jag är fullt ense med dem som sagt,
att här föreligger en utomordentligt stor administrativ uppgift och att det
kommer att krävas, att både den centrala nämnden så hastigt som möjligt kommer
i verksamhet och att länsstyrelserna, vilka ju äro de som i första hand
skola ta ansvaret för denna reform, få tillräckligt med folk och därtill tillräckligt
utbildat folk för att kunna göra förberedelserna på ett tillfredsställande
sätt. Jag hoppas, att det skall kunna ske och att alltså de farhågor, som
man inte kan vara blind för, skola visa sig vara överdrivna. Att svårigheter
komma att uppstå vid den praktiska tillämpningen får man nog emellertid
räkna med. Men som utskottet sagt, finns ingenting annat att göra än att gå
fram på prövningens väg. Erfarenheten får visa, vilka ändringar som kunna
bli nödvändiga, och jag kan bara uttala min tillfredsställelse med att det mycket
långvariga och intensiva arbete, som utförts av sakkunniga och inom Kungl.
Maj:ts kansli, fått sluta med en jag skulle vilja säga slutspurt inom utskottet,
som kanske varit det mest ansträngande som utskottet varit med örn men som
ändå slutat i ett positivt resultat, och jag har bara att uttala min anslutning
till utskottets betänkande.

Herr Sjödahl: Herr talman! Till finansministerns sista ord .skulle man
kanske kunna knyta den reflexionen, att om finansministern är nöjd med det
skick, varuti utskottet fått fram sitt betänkande på kammarens bord, får
riksdagen uttala sin stora tillfredsställelse över att denna stora och svåra reform
omsider, inte minst genom finansministerns energi, kommit på riksdagens
bord.

Då redan så mycket sagts örn herr Ströms missbrukande av ordet fogdevälde,
skall jag inte i fråga om denna sak tillägga någonting, utom det, att ord
äro synnerligen tåliga och kunna missbrukas och att kammaren har varit
mycket tålig, när herr Ström missbrukat både detta ord och åtskilliga andra.

Om övergångsbestämmelserna har det blivit en viss debatt. Jag kan inte
underlåta att påpeka en viss oöverensstämmelse i högerreservanternas tankegång
på en del ställen. I början är man mycket orolig för det sätt varpå hela
denna reform forcerats. Det är, säger man, ägnat att väcka betänkligheter.
Men när det gäller övergångsbestämmelserna är all oro över forcerandet borta.
Man har funnit, att härvidlag ett ingående övervägande skett från Kungl.
Maj:ts sida och att något förnyat övervägande icke är erforderligt. Jag kan
förstå detta, ty den ändring, som här förutsättes, måste ju i vissa avseenden
leda till en eventuellt kraftigare beskattning av 1945 och 1946 års inkomster.
Vad utskottet gjort är emellertid blott, att det hos Kungl. Majit begärt ett
förnyat övervägande av frågan örn en komplettering av övergångsbestämmelserna.
Därmed har utskottet icke bundit sig — däri kan jag instämma med
herr Elon Andersson — för vare sig det ena eller det andra beslutet, men
det har å andra sidan med styrka krävt, att denna fråga på nytt underkastas
en prövning och att de förslag framläggas vid nästa års riksdag, som därvid
kunna finnas erforderliga. 1 detta ligger ett krav på att en undersökning
verkligen kommer till stånd. Det är blott på grund av bristande tid som
utskottet inte ansett sig självt kunna ta ställning till denna fråga och framkomma
med ett förslag örn skärpta övergångsbestämmelser. Man har tvekat
örn gränsen, men man har knappast, såsom jag tolkat utskottets uttalande,
tvekat örn att någonting bör göras.

I anknytning till vad herr Holmberg yttrade örn löneavdrag och existens -

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning m. m. (Forts.)
minimum skulle jag vilja understryka vad utskottet på denna punkt sagt, nämligen
att löneavdragen skola efterskänkas eller nedsättning ske i belopp, som
genom dylika avdrag skola innehållas, om existensminimum skulle komma
i fara. Detta är icke blott ett utskottets uttalande, utan det är ett understrykande
av vad Kungl. Majit formulerat i en paragraf i lagen. Det är emellertid
uppenbart, att svårigheter här kunna uppstå. En mycket stor del av löntagarna
äro som bekant så gott som alltid efter med sin skatt, och när år 1947
kommer och löneavdragen skola göras omedelbart på inkomsterna, kan en löntagare
ha skatterestantier för både 1946 och 1945 och kanske ännu längre tillbaka,
som man samtidigt skall försöka få ut, och det kan bli en mycket kinkig
kasus. Med utgångspunkt från uppfattningen, att löneavdraget icke får
inkräkta på existensminimum, får man väl emellertid förutsätta, att ej heller
utkrävandet av skatterestantier eller försörjningsbidrag genom införsel skall
få inkräkta på existensminimum. Jag skulle i detta sammanhang vilja tilllägga,
att det vid utskottsbehandlingen av detta ärende upplysts, att det inom
Kungl. Maj :ts kansli pågår en utredning för att försöka få fram klarare bestämmelser
örn existensminimum i vad det gäller både löneavdrag och införsel
och att vi kunna vänta ett förslag till lag på denna punkt vid nästföljande
års riksdag. Därför kan man gott säga, att det inte bara är en from önskan
som utskottet uttalat om att detta problem borde uppmärksammas. Utskottet
är förvissat om att denna önskan kommer att uppfyllas på så sätt, att en
proposition i ämnet framlägges örn möjligt redan vid nästa års riksdag.

Jag vill även med några ord beröra frågan örn de överskott av kommunalskattemedel,
som skulle komma att uppstå i kommunerna under förutsättning
av stigande inkomster, där utskottet intagit en gentemot Kungl. Majit avvikande
ståndpunkt. Det är uppenbarligen inte här fråga om någon »millimeterrättvisa».
Enligt uppgifter, som lämnats utskottet, har det således visat
sig, att det i Huskvarna enligt gjorda beräkningar för en period av 23 år rör
sig om ett belopp på sammanlagt inemot 3 miljoner kronor, i Katrineholm
för en period av 15 år om ett belopp på över 21/a miljoner kronor, i Grangärde
kommun, omfattande som bekant Grängesberg, för en 18-årsperiod likaså
om ett belopp på inemot 3 miljoner kronor och för Stockholms stad örn ytterst
betydande belopp. För hela riket skulle det bli en ökning av antalet
skattekronor under en sammanlagd tid av 15 år på 101 miljoner kronor, vilket
med en skatt på 10 kronor skulle betyda, att ungefär 67 miljoner kronor årligen
skulle inflyta till statskassan och inte komma kommunernas kassor till
del. Räkna vi med 11 kronor ökas beloppet till 74 miljoner kronor om året.

Det är detta som gjort, att utskottets majoritet uttalat sig så bestämt på
denna punkt. Utskottet har säkerligen menat, att det inte är tillbörligt, att
staten till sin kassa drar in skattemedel i denna omfattning, uttagna icke på
grundval av den statliga beskattningen utan på grundval av den kommunala
beskattningen. Bestämmelserna för den kommunala beskattningen innebära ju
inte för de mindre inkomsttagarna och barnfamiljerna så fördelaktiga avdrag
som bestämmelserna för statsbeskattningen. För några år sedan bestämdes,
att all progressiv skatt skulle komma staten till godo, och för kommunernas
del slopades den kommunala progressiva skatten. Örn staten alltså menar, att
de progressiva skatterna skola tillkomma staten, kan man däremot göra gällande,
att skatter uttagna efter grunderna för den kommunala beskattningen
böra tillkomma kommunerna. Mot detta kan man knappast ha någon annan
invändning att göra än att det, när skatteunderlaget går ner, kan bli besvärligt
för en eller annan kommun, men jag vill påpeka, att örn man t. ex.
för år 1947 beräknar skatten på 1945 års inkomster erhålles ändå under år
1947 fullt ut den utdebiterade skatten, och avräkning kan först göras gällande

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till uppbär ds förordning m. m. (Forts.)
i 1949 års stat, således två år därefter. Därigenom beredes en kommun tid att
å ena sidan höja utdebiteringen och å andra sidan avsätta det överskott, som
uppstått, till fonder, som sedermera kunna användas för att täcka ett eventuellt
underskott under andra år. Jag tror, att det vöre lyckligt örn Kungl.
Maj :t i samband med framläggandet av en ny lag örn kommunal fondbildning
ville övertänka även denna fråga.

Såsom förslaget nu föreligger på kammarens bord, med de ändringar som
utskottet gjort och med de skrivelser och framställningar till Kungl. Maj :t som
också föreslagits, tror jag, att förslaget är värt att antagas. Denna reform blir
till fördel för skattebetalarnas stora massa, och den blir säkert till fördel för
staten på grund av det rikligare inflytande av skattemedel som man kan påräkna,
och den medför inte minst, örn man går på utskottets linje när det
gäller fördelningen av skattemedel mellan stat och kommun, en avsevärd favör
för kommunerna, däri även inbegripet den vinst, som uppstår genom att några
restantier för kommunernas del icke komma i fråga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Ström: Herr talman! Jag har suttit och utan avbrott hört på hela
denna långa debatt och funnit, att både utskottets talesmän och andra talare
äro eniga örn att det är ett ganska äventyrligt lotteri vi här ge oss in på. Det
är ett försök, och vi veta inte, om det kommer att lyckas.

Under sådana förhållanden synes det mig vara så mycket viktigare, att man
icke mer än vad som är absolut nödvändigt utbygger den apparat, som erfordras
för det nya systemet, ty då blir det så mycket svårare att avskaffa detta,
örn det skulle visa sig ogörligt att i längden praktisera och vi skulle bli tvungna
att gå tillbaka till ett reformerat gammalt system. Då måste vi också vara
mycket aktsamma, så att vi inte skapa för många tjänstemän i den nya organisationen.
Jag har fattat det så, att det förslag från statsutskottet, som står
upptaget på dagens föredragningslista, bottnar huvudsakligen i den folkbokföringsreform,
som vi voro med örn att genomföra i våras i samband med den
nya formen för mantalsskrivningen och därmed sammanhängande frågor.

Jag är således av den uppfattningen, att vi böra se till att vi skapa oss
minsta möjliga antal fiskaliska arbetskrafter vid genomförandet av det föreliggande
förslaget. Jag är mycket tacksam gentemot herr Bärg, som underströk
en hel del av vad jag hade sagt, och jag hade ändå bara citerat och mycket
milt citerat herr Velander. Herr Velander försökte visserligen anklaga mig för
vad han själv hade sagt, men det vill jag inte i min tur anklaga honom för, ty
kanske vi i själva verket ha samma uppfattning örn de faror, som här hota.
Min avsikt har inte varit att anklaga herr Velander för medveten svartmålning,
utan jag har endast velat göra gällande, att de ord, som han använde,
väckte stora farhågor till liv och underströko de farhågor man själv fått efter
genomläsningen av utskottets gåtfulla betänkande.

Vad som emellertid var mycket värdefullt i herr Burgs anförande var, att
han sade, att man måste gå fram ytterst hänsynsfullt, mänskligt och försiktigt
vid genomförandet av denna reform. Men då uppstår frågan, hur man skall
kunna få de tjänstemän, som skola syssla med denna sak, att genomföra herr
Bärgs. herr Veländers, mina och andras synpunkter utan att vidhålla sin gamla,
fiskaliska, kanske aggressiva metod. Det får ju regeringen fundera på, men
det är en mycket allvarlig fråga.

När vi hörde herr statsrådet tala nyss fanns det också i hans ord en viss
pessimistisk ton. Han sade, att denna reform kanske inte alls skulle komma att
motsvara förväntningarna. Ja, när alla säga nå samma sätt, blir man ju ganska
betänksam. Men då ha vi en sak — det ha herr Bärg och flera andra på -

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbördsförordning m. m. (Forts.)
pekat — som är synnerligen värdefull. Det är den centrala nämnden, bara det
nu blir praktiska människor och människor med folkpsykologisk blick och humant
sinnelag som sättas in i denna nämnd och inte en rad karriärlystna hjälpredor
med uteslutande fiskaliska intressen, ty då spricker ju nämnden också,
det måste vi förstå.

För att denna reform hos allmänheten inte skall väcka en mycket häftig
opposition, som fullkomligt kan äventyra den, är det nödvändigt att vi göra
allt för att allmänheten skall förstå, vad vi alla. som sitta här, inte ha förstått.
Alla ha ju erkänt, att det inte går att förstå vad som här skrivits på språket
kurialsvenska. Det måste ordnas kurser för allmänheten, radion måste mobiliseras
för att klart och lättfattligt lägga upp denna sak, kursverksamheten inom
olika bildningsrörelser måste inriktas härpå, och slutligen är det nödvändigt,
att pressen innehåller lättfattliga och klarläggande redogörelser. Ingenting av
vad som talas eller skrives, det måste vi noga se till, får vara författat av fiskaliska
och byråkratiska nämnder, utan av människor som kunna skriva en enkel
och klar svenska. Det är absolut nödvändigt, ty här gäller det ju att klargöra
för folk vad det är fråga om, och då få inte meningarna vara kilometerlånga
och paragraferna stå som regementen, då kan ingen människa begripa
vad man menar.

Man skulle ju helst önska, att denna reform inte medför någonting annat än
att skapa ett enda stort intressekontor, där allmänheten är den part, som skall
hjälpas att på bästa sätt erlägga sin skatt. Statsrådet sade ju också, att det
inte är statens fiskaliska intressen som skola gagnas utan allmänhetens intressen.
Intressekontoren ha skötts alldeles utomordentligt och ha fått allmänhetens
sympatier, vilket ju den stora anslutningen, som är frivillig, bäst utvisar.
Det hela är här upplagt på ett enkelt och bra sätt. Yi måste försöka att göra
klart för allmänheten, att det vi nu genomföra i själva verket är ett stort intressekontor.

Till herr Velander vill jag säga, att det var ett misstag, örn han trodde, att
jag uttalat någon särskild misstro mot hans anförande. Jag tog endast ut vissa
satser för att få fram en debatt och för att få hans egna ord belysta, och det
har lyckats i alldeles utomordentlig grad. Därför tycker jag, att herr Velander
och jag kunna vara ganska nöjda. Hade vi inte talat så pass klart och tydligt,
som vi gjorde, hade vi nog inte fått denna klargörande debatt.

Det herr Holmberg yttrade var mycket förnuftigt. Han säde, att här är en
god reform, som kan förstöras, men örn allmänheten kommer att uppskatta den,
är den förd fram till seger. Det är alldeles riktigt. Därför gäller det för oss att
se till, att icke allmänheten får en felaktig uppfattning om apparatens funktioner
— jag vågar efter herr Sjödahls anförande inte tala om byråkratiens, utan
jag säger apparatens funktioner. Herr Holmberg sade också, att vi inte skola
lägga några fiskaliska synpunkter på denna fråga, utan att vi skola anlägga
praktiska synpunkter. Det är just vad vi skola göra.

Hur rätt hade inte herr statsrådet, när han sade, att folk här i förväg fått en
utomordentlig glädjekälla, som man väntar sig mycket av! Denna folkpsykologiska
inställning kunna vi inte möta med en kalldusch, så att folk i stället
finner, att reformen i det praktiska livet inte visat sig hålla vad den lovade. När
herr statsrådet betonar, att denna reform inte genomföres för att skapa mera
skattemedel åt staten, utan är en reform i de skattskyldigas intresse, är detta
således alldeles riktigt. Det är de skattskyldiga vi skola slå vakt örn. Göra vi
det, får staten automatiskt ett ökat bistånd och därmed ökade skatter, men möter
reformen motstånd, går det inte bara sönder i fråga om reformens sympatier
hos allmänheten, utan det går också sönder i fråga örn den eventuella merskatt,
som reformen till någon del är avsedd att tillföra staten.

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslaa till upvbördsförordning m. m. (Forts.)

Naturligtvis förstår jag statsrådet, när lian säger, att det behövs nya organ
för nya uppgifter, men man måste ändå alltid i ett samhälle, som mer och mer
utvecklar sig i byråkratisk riktning, varna för denna oerhörda fara, som ligger
i ett överbyråkratiserat samhälle. Med en dylik överbyråkratisering mister denna
reform som alla andra sin popularitet och sin verkan, och i stället uppstår en
motsatsställning, som är mycket olycklig, mellan medborgarna och tjänstemännen,
mellan medborgarna och den s. k. byråkratien, som tidningarna ständigt
skriva om. När statsrådet Wigforss därför säger —- jag tror, att det var herr
statsrådet som sade det — att hela denna apparat måste handhavas på ett smidigt
sätt, kan man vara tacksam för detta uttalande.

Till slut endast några ord till herr Sjödahl. Han ville citera — fast han inte
gjorde det — det gamla talesättet, att det kan gå »troll i ord». Ja, det är alldeles
riktigt. På det sättet lia alla ordspråk och talesätt uppkommit; jag känner
ju till det en smula. Ordet fogdevälde skall man naturligtvis inte bruka i onödan
eller för ofta, så att man liksom sätter den stämpeln på samhället, att det
i alla möjliga hänseenden suckar under fogdevälde. Det vill jag ingalunda göra,
och för att inte för min ringa del åstadkomma någon sådan verkan skall jag
försöka använda ordet så litet som möjligt.

Men det är å andra sidan endast genom att skapa expressiva uttryck för en
bestående verklighet, som man kan öppna människornas ögon för vad det är
fråga örn att hindra, så att inte någonting gott fördärvas. Då tvingas man ibland
att tillgripa ganska starka ord; den saken har särskilt en författare erfarenhet
av. Naturligtvis skall man vara försiktig både när man skriver böcker och när
man talar i folkförsamlingar eller i riksdagen, men det skadar inte, att man
ibland med expressiva ord pekar på farorna av den utveckling, som äger rum.

Det är en allvarlig fara för demokratien och dess bestånd, som ligger i den
ökade eentralisationen och byråkratismen. Olusten bland folket blir allt starkare,
örn man har tjänstemän över sig, var man går och står. Snart får man kanske
ingenting göra i samhället utan att först fråga en tjänsteman örn lov, som har
en väldig samling föreskrifter till förfogande och behöver lång tid på sig för
alla sina utredningar. Under sådana förhållanden förstår man, att det uppstår
olust i landet, som Strindberg sade; det var också ett sådant ord som det gick
troll i, ty ordet »olust i landet» användes nu överallt.

När det gäller ökningar av tjänstemannastaben, är det alltså av mycket stor
vikt att tillse, att man inte överskrider vad som är absolut nödvändigt. Jag
har den allra största högaktning för den svenska ämbetsmannakåren och uppskattar
den alldeles oerhört för dess redlighet, arbetsamhet och skicklighet i alla
avseenden — det har jag många gånger haft anledning vitsorda både här i riksdagen
och i mina artiklar och böcker — men det är inte fråga örn den saken
nu, utan här gäller det själva andan, som uppkommer, örn allting skall styras
byråkratiskt. Man banar väg för reaktionens pånyttfödelse genom en ökad byråkratisering,
och jag vill för min del inte alls vaga med om att vi skulle få uppleva
någonting sådant. Det är därför jag talar för försiktighet, varje gång det
är fråga om att genomföra något, som kräver en ökad ämbetsmannakår. Hejda
papperskvarnen!

I synnerhet efter herr Bärgs utomordentliga anförande, herr talman, kan jag
inte vidhålla min tanke att yrka avslag på utskottets hemställan. Herr Bärg är
som alltid mycket klar och redig, och jag tror att hans förhoppningar i viss mån
skola visa sig riktiga. Jag skall alltså med tvekan rösta för utskottets förslag,
men jag vill verkligen inte yrka bifall till det; därtill har jag varit altför kritiskt
inställd i fråga om detaljerna. Men jag hoppas, att reformen, när den förts
ut i levande livet, skall visa sig fungera bättre än vi nu befara kommer att bli
fallet och att vi, sorn sett något pessimistiskt på detta förslag, skola befinnas ha

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslår/ till up p hörds föro rån i n q m. m. (Forts.)
haft en felaktig uppfattning. Jag uttalar också förhoppningen, att vi alla trots
olika meningar skola samverka för att göra denna reform så god som möjligt.

Herr Bärg, Johan, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Alla de varningar, som herr Ström uttalat, kunna ju vara berättigade,
och maningen till försiktighet vid anställandet av personal för reformens genomförande
tror jag också är påkallad. Jag vill bara erinra herr Ström, när
han här säger, att nian ibland skall begagna kraftiga ord, att man också kan
råka fastna i egna snaror. Örn jag inte missminner mig, krävde herr Ström
för inte länge sedan i en interpellationsdebatt, att finansministern skulle genomföra
denna källskattereform, och sade med det starkaste patos han är
mäktig, att den skall genomföras omedelbart och till vilket pris som helst.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Ström, som yttrade:
Herr talman! Det är alldeles riktigt att jag — och det sade jag också nyss
— själv har talat för att vi skola få skatt vid källan. Det förnekar jag ingalunda,
utan vidhåller att en sådan reform är ett mycket viktigt önskemål.
Men vad jag har vänt mig mot är de oklara bestämmelser, som här på vissa
punkter äro föreslagna, och jag har i likhet med ledamöter av bevillningsutskottet
uttalat farhågor beträffande den form för källskatt, som vi i dag
behandla.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag är inte tillräckligt sakkunnig för att
blanda mig i diskussionen rörande olika detaljer i det föreliggande förslaget.
Ännu mindre har jag anledning uttala mig om herr Ströms funderingar beträffande
byråkrati och fogdevälde. Jag tror, att statsrådet Wigforss med
sin replik till honom slog huvudet på spiken: de alltmera komplicerade förhållandena
nödvändiggöra ett utökat antal av tjänstemän, och detta betyder
givetvis inte något nytt fogdevälde. Det är för övrigt inte bara staten, utan
också kommunerna, inte minst Stockholms stad — vilket herr Ström säkert
erinrar sig från sin tid i Stockholms stadsfullmäktige — som har måst utöka
sin tjänstemannastab. Detta gäller också i mycket hög grad det enskilda
näringslivet. Herr Ström kunde ju ha anledning att reflektera något över det
förhållandet, att antalet tjänstemän i vårt land under loppet av ett par decennier
mer än fördubblats. Jag tror inte det skapar någon olust, örn maskiner
och rationalisering bereda lättnader i det tyngre arbetet, så att relationerna
mellan kroppsarbetare och tjänstemän förskjutas.

Jag har emellertid, herr talman, begärt ordet för att uttala min tillfredsställelse
över att denna viktiga fråga nu äntligen blir löst och för att fästa
uppmärksamheten på en punkt i det föreliggande förslaget. Bevillningsutskottet
har framlagt förslag om inrättandet av ett centralt organ med uppgift
att vara vägledande och sörja för enhetlighet i tillämpningen av bestämmelserna
på hithörande område. Denna centrala uppbördsnämnd skall enligt
förslaget bestå av dels en ordförande och en vice ordförande, som äro lagkunniga
och erfarna i domarvärv, dels en ledamot med insikt i uppbördsfrågor
och slutligen två ledamöter, som äro erfarna och kunniga rörande arbetsförhållandena.
De båda sista skola utses efter förslag av arbetsgivarföreningen
och landsorganisationen.

Nu finns det emellertid, herr talman, ytterligare en stor och betydelsefull
grupp i samhället, som har intresse av att få medverka i detta sammanhang,
nämligen tjänstemannagruppen. Det hade därför varit önskvärt med ytterligare
en ledamot av den centrala nämnden, som finge utses på förslag av
tjänstemännens centralorganisation (TCO). Frågan örn den centrala nämnden
har ju upptagits motionsvägen, och därför låter det sig tyvärr inte göra

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Försitta till upp b är ds fö ro rån in g rn. m. (Forts.)
att utvidga yrkandet för att tillgodose detta önskemål. Jag får därför inskränka
mig till att uttala ett beklagande av att inte delina synpunkt blivit
beaktad, men ger samtidigt uttryck åt en förhoppning örn att man senare genom
en komplettering skall kunna få till stånd en utökning av antalet ledamöter
i nämnden på det sätt jag antytt.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Björnsson: Herr talman! Det var egentligen herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet som gav mig anledning att begära ordet, men jag
skulle i alla fall vilja börja med en replik till herr Velander, som fällde ett
yttrande, vilket så vitt jag förstår lätt kan missuppfattas.

Herr Velander talade örn hur en statstjänare, som har en hög inkomst under
år 1945 och därefter på grund av pensionering får en lägre, blir fri från
skatten på den högre inkomsten och genast blir beskattad för den lägre inkomsten.
Varför skall då inte, frågade herr Velander, låt oss säga ett aktiebolag,
som tar upp en dold reserv på t. ex. 10 000 kronor, göra motsvarande
skattevinst, och varför skall inte motsvarande förmån tillkomma en direktör
i ett famil jebolag, som t. ex. ger sig själv ett mycket stort tantiem? Och herr
Velander frågade, om inte möjligen jag hade fördel av detta. Till att börja
med vill jag då säga, att jag tyvärr pensionerades för ett par år sedan. Jag
får alltså ingen glädje av det, men jag får kanske liksom alla andra gamla
pensionärer trösta mig med att åtminstone mitt stärbhus slipper ifrån eftersläpande
skatter, och det tycker jag är en rätt behaglig känsla. Vidare vill
jag framhålla, att skattebefrielsen skulle gälla för alla, näringsidkare såväl
som andra, i fråga örn vanliga inkomster under åren 1945 och 1946, vilka
alltså» inte tillkommit genom att man har utnyttjat obeskattade vinstmedel.
Den generella skattebefrielsen skapar därför ingen olikhet mellan näringsidkare
och andra, och jag har ingenting emot att folk med dolda reserver
slipper ifrån den skatt på grund av normal förvärvsverksamhet, som skulle
ha utgått för åren 1945 och 1946. Detta anser jag riktigt, även om förvärvsvinsten
kan vara större åren 1945 eller 1946 än år 1947.

Sedan anförde herr Velander ett personligt argument, delvis riktat mot mig,
då han tyckte att han i dag var i så gott sällskap, därför att han stod på samma
sida som finansministern. Ja, det var nog en högtidsstund för finansministern
att få ha ett sådant sällskap, ty det blir väl inte långvarigt. Jag undrar,
om inte herr Velander i grund och botten tycker, att finansministern är
för hård i fråga örn skatter, och i någon mån delar den, om jag så får säga,
vulgära uppfattningen om finansministerns besvärligheter att skaffa medel till
de utgifter, som beslutas. Jag skall emellertid lämna det personliga området
med en rekommendation till herr Velander att i regel se till att han är i så gott
sällskap i skattefrågor som finansministerns.

Finansministern sade, att han fann det rimligt, att övergångsbestämmelserna
-—- under förutsättning att utskottets majoritet segrar, vilket kan betraktas
som tämligen givet •—■ komma att undergå en efterprövning och att därvid de
synpunkter, som jag framfört, också komma att beaktas. Det har jag tidigare
uppriktigt sagt knappast vågat hoppas på, ty om riksdagen i dag beslutar godtaga
de övergångsbestämmelser, som äro intagna i utskottsma.joritetens förslag,
äro därmed vissa skattskyldiga befriade från skatt på dolda reserver. Och skall
man skärpa övergångsbestämmelserna, är det klart, att en sådan befrielse måste
tagas tillbaka. Finansministern synes emellertid resonera på del sättet, att man
här har sagt ifrån att övergångsbestämmelserna äro antagna i brist på bättre,
men att meningen är att försöka komma fram till förbättrade sådana och att
detta kan innebära den konsekvensen, att mina synpunkter bli beaktade. Då

Nr 41.

Onsdagen den 10 december 1945.

Förslag till uppbördsförordning rn. m. (Forts.)
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet kan tolka ett beslut i enlighet
med utskottsmajoritetens förslag på detta sätt, finner jag ingen anledning
att vidhålla reservationen. Finansministern förklarade ju också på tal örn
det fallet, att en person i sin deklaration nu upptar en dold reserv av obeskattade
vinstmedel från år 1939 på låt oss säga 50 000 kronor, att det bör anses
föreligga presumtion för att detta har skett i avsikt att vinna skattelindring.
Jag tar för givet, att finansministern icke finner anledning att göra någon skillnad,
örn en dold reserv, som nu upptages i deklarationen, skapats genom nedskrivning
av osäkra fordringar under krigstiden.

Det gladde mig också att höra, att herr Sjödahl hade samma uppfattning och
starkt underströk, att det var meningen att övergångsbestämmelserna skulle
bli prövade även från de synpunkter jag har anlagt.

Innan jag slutar kan det måhända vara skäl i, herr talman, att med några
ord beröra den ekonomiska betydelsen av denna reform. Jag kan omöjligen
dela herr Fredrik Ströms idealistiska syn på bevillningsutskottets uppgifter,
då han menar, att utskottet helt bör bortse från fiskaliska synpunkter. När
jag blivit satt i bevillningsutskottet, bär jag tagit för givet, herr Ström, att jag
i någon mån också bör ta hänsyn till de fiskaliska synpunkterna; det är ju
därför bevillningsutskottet sysslar med skattefrågor.

Under förutsättning att de dolda reserverna i låt oss säga bara våra aktiebolag
kunde tagas fram, skulle de tillsammans antagligen utgöra ett belopp av
flera hundra miljoner kronor. En person, som bör ha mycket goda förutsättningar
att korrekt uppskatta storleken av dessa reserver och av de skattebelopp,
som staten kunde gå miste örn, har räknat med 40 procent av 400 miljoner
kronor som ett troligt värde. Nu är det ganska sannolikt, att mitt reservationsvis
framförda förslag till övergångsbestämmelser inte skulle betyda., att
staten finge 160 miljoner kronor mera i skatteintäkter än om man tar utskottets
förslag, ty mitt förslag skulle ju medföra, att folk inte hade något intresse
av att deklarera sina dolda reserver under något av ifrågavarande år.

Man har gjort det möjligt för företagare att skaffa sig dolda reserver dels
för att de skulle kunna konsolidera sina företag och dels — kanske inte utsagt,
men i varje fall underförstått — för att de skulle kunna utjämna förluster under
ett år med vinster under ett annat. Örn en företagare, som har en dold reserv,
ser att han under ett verksamhetsår kommer att göra en förlust, kan han
ju utnyttja sin dolda reserv genom att skriva upp lagertillgångarna, så att han
åtminstone kommer på plus minus noll, och därmed har han sluppit ifrån skatt
på reserven i fråga.

Jag undrar nu, örn det inte även från den synpunkten är allt skäl i världen
att inte genom övergångsbestämmelserna locka näringsidkare att draga fram
sina dolda reserver i dagen. Jag tror, att kloka och förståndiga näringsidkare
komma att undvika detta. De vilja behålla sin konsolidering och sina möjligheter
att utjämna förluster och vinster mellan onda och goda år. Jag kan inte
förstå annat än att man närmast gör näringslivet en tjänst genom att inte utsätta
företagarna för någon lockelse att förfara annorlunda.

Efter den förklaring, som finansministern gjort och som på sätt och vis understrukits
av herr Sjödahl, finner jag det, herr talman, inte vara någon mening
i att vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen, dä jag självfallet
aldrig kunde tänka mig att få den bifallen här i kammaren, eftersom jag ensam
står för den. Jag avstår således från annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Velander: Herr talman! Herr Björnsson vägrar energiskt inlåta sig
på de principiella linjer, som man har att utgå ifrån när det gäller de spörs -

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Förslag till uppbördsförordning to. to. (Forts.)
mål, som han koncentrerar sin uppmärksamhet på. Enligt mitt sätt att se måste
det vara propositionens och uppbördsberedningens förslag, som skola ställas
emot varandra, men herr Björnsson håller sig vid sidan härav och rör sig i stället
med uttalanden och exempel, som realiter visserligen inte belysa hans ståndpunkt
men dock äro av den arten, att de hos den, som inte är införsatt i dessa
ting, möjligen kunna rent känslomässigt skapa ett visst intresse för hans förslag.

X sitt sista anförande talar exempelvis herr Björnsson örn den företagare,
som under åren 1945 och 1946 kan tillföra sig ett stort belopp i form av tantiem.
Men detta är just en sådan åtgärd i syfte att skaffa sig ökad inkomst,
som, enligt vad departementschefen här har anfört och även vi andra sökt göra
gällande, blir föremål för särskild beskattning enligt propositionens och utskottets
förslag.

Herr Björnsson var inne på frågan örn någon samverkan mellan mig och departementschefen,
och till min stora överraskning sade han något örn att det
skulle vara smickrande för departementschefen att i detta sammanhang befinna
sig i mitt sällskap. Jag har ju menat raka motsatsen — det är för mig
som denna samverkan är smickrande — och jag hoppas ju mycket av det samarbete,
som i dag blivit möjligt mellan finansministern och mig.

För övrigt ligger det så till, herr Björnsson, att jag på sista tiden måst bli
en energisk försvarare av kungl, propositioner. Jag behöver blott hänvisa till
en så betydelsefull fråga som den om nöjesbeskattningen, som för ett par dagar
sedan behandlades här i kammaren. Det är verkligen min förhoppning, att
finansministern också i framtiden skall lägga sina propositioner så, att jag,
efter mattet av mina blygsamma krafter, helt och fullt skall kunna stödja dem
och detta även mot herr Björnsson!

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att,
utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i
avseende på den under behandling varande paragrafen endast yrkats att densamma
skulle godkännas.

På gjord proposition bifölls detta yrkande.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande å s. 14 i det tryckta betänkandet skulle godkännas, dels
ock, av herr Velander, att nämnda del av motiveringen skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den av honom m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen pa godkännande av utskottets yttrande vara med övervägande ja
besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten ''A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkterna A 2—10 samt B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 19-iiB. Nr hl.

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Ang. ändringar
i kommunallagarna

m. m. i samband
med
uppbördsreformen.

Förslag till uppbördsförordning m. rrv. (Forts.)

Punkten C.

Herr Velander: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till den av mig jämte
tre andra utskottsledamöter vid förevarande punkt avgivna reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten D.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag till uppbördsförordning
m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 3 november
1945 hänvisat en av Kungl. Majit till riksdagen avlåten proposition,
nr 370, i vad den innebar framläggande för riksdagen av

1) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 251) örn kommunalstyrelse på landet;

2) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 252) örn kommunalst.yrelse i stad;

3) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 259) örn församlingsstyrelse;

4) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924

(nr 349) örn landsting; .

5) förslag till förordning örn upphävande av förordningen den 30 juni 1933
(nr 461) örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel;

6) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935
*(nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm;

7) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930
(nr 260) örn församlingsstyrelse i Stockholm;

8) förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 12 juni 1931
(nr 201) angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;

9) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919
(nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik in 10)

Sförslag till lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 26
november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen;

11) förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253); samt

12) förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen den 14
juni 1918 (nr 422) örn fattigvården.

I anledning av en av konstitutionsutskottet jämlikt grunderna för § 9
mom. 2 reglementariska föreskrifter för riksdagen gjord förfrågan hos bevillningsutskottet,
huruvida detta utskott funne anledning att ur de synpunkter

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Ang. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med uppbördsreformen.
(Forts.)

detsamma hade att företräda göra något uttalande till konstitutionsutskottet
i fråga örn de till konstitutionsutskottet hänvisade författningsförslagen, hade
bevillningsutskottet till konstitutionsutskottet avlåtit en skrivelse, vilken såsom
bilaga fogats till utskottets nu föredragna utlåtande.

_ Utskottet hade i förevarande utlåtande på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 370
i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet icke kunnat av riksdagen bifallas,
i anledning av sagda proposition i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn
översyn av de föreliggande förslagen till ändringar i kommunallagarna m. fl.
författningar med särskild hänsyn till spörsmålet angående redovisning av
kommun tillkommande utskylder efter genomförandet av uppbördsreformen
samt örn framläggande för 1946 års riksdag av nytt förslag i ämnet.

Reservation hade anförts av herrar Hallén, Karl August Johanson, Biörck,
Gustafsson i Bogla och Haggblom, som ansett, att utskottet bort utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i propositionens förevarande
lagförslag, att de av bevillningsutskottet i dess skrivelse till konstitutionsutskottet
anförda synpunkterna omedelbart kunnat komma till uttryck i
lagstiftningen.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag har tillsammans med fyra
andra ledamöter av utskottet reserverat mig till förmån för det förslag som bevillningsutskottet
framlagt. Men av rent konstitutionella skäl kunde vi inte
till reservationen foga någon lagtext. En enskild ledamot av konstitutionsutskottet
lär inte kunna göra detta. Vi nöjde oss därför med att kort och gott
säga vad som nu står i reservationen. Emellertid har det i andra kammaren
framlagts ett förslag som nämnda kammare godkänt utan votering. Detta förslag
går ut på att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 370 i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet icke kunnat
av riksdagen bifallas, i anledning av sagda proposition i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville anhålla, att Kungl. Maj :t, med beaktande av de synpunkter som
anförts i bevillningsutskottets till konstitutionsutskottets förevarande utlåtande
nr 27 fogade skrivelse, för 1946 års riksdag måtte framlägga nytt förslag till
sådana ändringar i kommunallagarna m. fl. författningar, som erfordrades för
genomförande av uppbördsreformen.

Detta förslag skiljer sig från utskottets förslag på det sättet att den begäran
örn översyn som utskottet velat få med blivit borttagen.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till att andra kammaren redan
utan votering tagit detta förslag yrka bifall till detsamma.

Herr Herlitz: Herr talman! Kammaren torde förvänta en förklaring till
att detta ärende kommer från konstitutionsutskottet i det svåröverskådliga
skick som är fallet. Det kanske kan ha varit svårt att riktigt få klarhet i hur
samspelet mellan bevillningsutskottet och konstitutionsutskottet bär gestaltat
sig. Jag ber då att få understryka att frågan i vilken ordning kommunalskatt
skall redovisas av staten till kommunerna regleras uteslutande i kommunallagarna.
I följd härav bär bevillningsutskottet inte tagit ställning till denna fråga
i vidare mån än att bevillningsutskottet på konstitutionsutskottets begäran
givit uttryck åt sin mening i ämnet. Därför har frågan inte heller varit under
närmare debatt vid behandlingen av bevillningsutskottets betänkande; inte heller
ställdes då något yrkande. Frågan kommer alltså i stället upp nu. Enligt
min tanke hade vi kunnat sköta denna fråga på ett bättre sätt, örn vi fått

84 Nr 41. Onsdagen den 19 december 1945.

Äng. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med uppbördsreformen.
(Forts.)

ett sammansatt utskott. Den utvägen blev emellertid inte i behörig tid ifrågasatt.

Sedan är det en annan sak som har inträffat. Det har varit olika meningar
inom konstitutionsutskottet. Det har varit de som ville skriva en lagtext genast.
Herr Karl August Johanson hörde till dem. Vidare har det varit olika
schatteringar i uppfattningarna hos dem som önskade en skrivelse, och utskottets
utlåtande är en kompromiss mellan dessa uppfattningar. Jag beklagade
redan under utskottsförhandlingarna, att jag inte kunde övertala herr Karl
August Johanson och med honom likatänkande — bland dem utskottets ärade
ordförande, herr Hallén, som nu i andra kammaren ställt samma yrkande som
herr Karl August Johanson här — att förena sig med mig i det yrkande som
jag framställde inom utskottet och som närmast gick ut på precis ^detsamma
som det yrkande de nu framställt i kamrarna. De ville emellertid då hellre få
för kamrarna tillkännagiva denna sin uppfattning, att de tyckte, att en lagtext
borde ha skrivits. De ville därför inte på det stadiet förena sig med mig.
Jag är mycket glad över att de nu gjort det på detta senare stadium, och jag
har för min del inga betänkligheter mot att ansluta mig till den formulering av
yrkandet som herr Karl August Johanson nu framlagt. Jag vill dock för
kammarens ledamöter betona, att skillnaden mellan detta yrkande och utskottets
yrkande icke ligger på den punkt som herr Johanson angav. Såsom jag
läser det, ligger skillnaden däri att herr Johansons yrkande — alldeles i överensstämmelse
med den mening jag hävdade i utskottet — innehaller ett bestämt
förord för den av bevillningsutskottet förordade linjen med avseende på
redovisningen från staten till kommunerna.

Då jag, herr talman, inte ansett att denna fråga kunde lösas genom.omedelbar
lagstiftning, har detta inte berott på att jag varit tveksam, örn bevillningsutskottets
linje var den rätta, utan det har berott på att jag är övertygad
örn att här finnas åtskilliga modaliteter att _ närmare tänka över. Det är inte
bara en ren lagskrivningsfråga, utan man måste tänka riktigt igenom, hur det
skall gå till med betalningen av medlen, vid vilka tidpunkter redovisning skall
ske, vilken hänsyn man skall taga till kommuner, som råka ut för olyckan
att nödgas återbetala medel o. s. v. Utskottet har inte haft möjlighet att på
den korta tid som stått till buds övertänka inte bara formuleringen av lagtexten
utan även dessa reella spörsmål.

Jag skall inte närmare utveckla skälen till att jag anslutit mig. till bevillningsutskottets
linje. Denna ståndpunkt har jag för min del kommit, till redan
genom det enkla resonemanget, att det förefallit mig vara en onaturlig ordning
som föreslagits i den kungl, propositionen, nämligen att enskilda medborgare
betala något, som avkräves dem under namn av kommunalskatt men som i
själva verket icke kommer att gå till kommunen. Detta innebär för mig en stötande
förvanskning av det förhållande som bör bestå mellan kommunerna och
deras medlemmar. Redan detta skäl har för mig varit av avgörande betydelse.

Det må tillåtas mig, herr talman, att i detta sammanhang se det föreliggande
frågekomplexet ur något vidare synpunkter. Jag hoppas att herr talmannen,
som medgav att redan i den föregående debatten finge beröras frågor hörande
till konstitutionsutskottets område, ursäktar örn jag nu något hänsyftar på det
som redan varit föremål för debatt.

Jag vill då säga, utan att därmed på något sätt vilja fälla ett omdöme som
skulle kunna vara avgörande beträffande denna reform, att det för mig framstår
såsom ett ganska tänkvärt och allvarligt steg, att skattebetalningen hädanefter
skall ordnas på sådant sätt att det stora flertalet medborgare därvid så
att säga inte stå inför stat och kommun utan inför sin arbetsgivare. Det är ar -

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Ang. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med uppbördsre formen.

(Forts.)

betsgivaren som i samband med löneutbetalningen framstår även såsom överhetens
representant, och förhållandet till det allmänna försvinner för skattebetalaren
i ett dunkel, vilket med hänsyn till dessa författningars svårtillgänglighet
blir ganska ogenomträngligt. Att arbetsgivaren får en dylik ställning
innebär i själva verket en sammanblandning av en på privaträttslig grund uppbyggd
ställning med ett slags offentlig myndighet. Det bör inte lämnas oomnämnt,
att då vi inlåta oss på en sådan ordning — jag lämnar därhän vilka
konsekvenser den kan ha, ibland kanske det länder arbetsgi\aren till favör,
ibland kanske arbetaren — detta är ett reaktionärt steg. Därmed gå vi tillbaka
till förhållanden, som i äldre tider betraktades såsom helt naturliga
men som vi trodde oss ha helt vuxit ifrån. Man erinrar sig gamla tiders förhållande
mellan jordägare och arrendator, där just ett sådant fiskaliskt nit,
som nu för tiden måste prägla vår verksamhet, föranledde att de privaträttsliga
och offentligrättsliga befogenheter som lågo i jordägarens hand på varjehanda
sätt förblandades och kombinerades med varandra. Jag kan också erinra
örn en sådan företeelse som legostadgan, som vi på sin tid voro glada att
komma ifrån. Där förknippades med arbetsgivarens privaträttsliga ställning
ett slags offentligrättslig ställning. Som sagt, det blir arbetsgivaren, som
löntagaren och skattebetalaren får se, och han glömmer bakom denne sitt förhållande
till det allmänna. Detta kan komma att gälla många arbetstagare,
som inte tänka så långt.

Jag vill även peka på en annan sak. Örn det nu är så gott och val, att arbetstagaren
och skattebetalaren har klart för sig att det allmänna är med i spelet,
har det i varje fall blivit så ställt, att stat och kommun fullständigt flyta ihop
för honom. Det direkta förhållande, i vilket skattebetalaren stod till sin kommun,
blir i mångahanda måtto genom den nu uppbyggda ordningen upplöst.
Jag behöver bara peka på ett mycket väsentligt förhållande, som jag hoppas
alla kommunalmän lia observerat, nämligen att det inte längre är kommunerna
som syssla med uppbörden av kommunalskatten. Därmed förfaller också hela
frågan örn de kommunala restantierna. Det är mycket som går förlorat på det
sättet. Kommunerna ha haft intresse att just med hänsyn till sin uppbörd av
skattemedel föra en sådan politik, som kunnat väcka skattedragarnas behag, och
de ha också varit angelägna örn att hålla en effektiv uppbördsorganisation. Medlemmarna
av kommunen ha å sin sida vid sin skattebetalning i hög grad påverkats
av den lojalitet och det intresse som de lia känt gentemot den egna kommunen.
Allt detta faller nu bort. Kommunen har inte nu möjlighet att göra något
åt skattebetalningen, den enskilde medborgaren känner inte med sig att det
är just till sin kommun han betalar, ty kommunen får allt som är debiterat,
vare sig han betalar eller inte.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att rulla upp dessa perspektiv i fullt medvetande
om att de inte utgöra något argument i en politisk debatt just nu. Men
jag har velat rulla upp dem, därför att för mig står upplösningen av medborgarens
direkta relationer med staten, å ena, och kommunen, å andra sidan, såsom
något mycket allvarligt och betydelsefullt.

Jag har redan nämnt, för att nu till sist komma till ett yrkande, att herr
Karl August Johanson har gått på en linje, som helt överensstämmer med den
uppfattning jag förfäktade i utskottet. Jag har fördenskull ingenting emot att
ansluta mig till det yrkande han har framställt.

Herr Björnsson: Herr talman! Herr Herlitz har lämnat en intressant exposé
över en fråga som inte berörts i utskottets utlåtande, nämligen den rent mänskligt-medborgerliga
relationen mellan medborgaren, å ena, samt hans arbets -

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Äng. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med uppbördsreformen.
(Forts.)

givare respektive kommun och stat, å andra sidan. Jag vågar inte annat än
betyga min tacksamhet härför och min respekt för den ständigt vaksamme
väktaren örn våra traditioner i fråga örn kommunallagstiftningen och dess
anda. Men jag vill taga fasta på den faktiska upplysning som herr Herlitz
lämnade, när han talade om vilken innebörd herr Karl August Johansons
yrkande hade. Jag kunde nämligen förut inte uppfatta innebörden av detta
förslag, och jag hade inte varit i tillfälle att höra på i andra kammaren. Här
rekommenderar herr Johanson att man skall låta frågan örn avräkning mellan
staten och kommunerna gå tillbaka till Kungl. Majit för förnyat övervägande.
Det är en mening som jag fullkomligt delar, bland annat därför att
hela denna fråga egentligen inte uppmärksammades förrän vi hunnit en bra
bit in på utskottsbehandlingen. Såsom exempel på brådskan vill jag nämna
att den reservation som herr Näsgård och jag från denna kammare undertecknat
förelåg färdigskriven andra dagen efter det bevillningsutskottet hade beslutat
skicka en skrivelse till konstitutionsutskottet med remissbegäran. Men
jag är övertygad örn att bevillningsutskottets huvudskrivelse gått till konstitutionsutskottet
redan innan vår reservation var färdigskriven, varför det fått
bero på vår sekreterares omsorg att meddela konstitutionsutskottet vad vår
reservation sannolikt komme att innehålla. Så stor har alltså brådskan varit.
Redan detta tycker jag är tillräcklig anledning för utskottet att inte ge sig
in på något försök att självt komma med några nya regler för att sköta den
nya ordningen.

Det är klart att örn skattekronorna komma att öka år från år gör staten
en förtjänst. Låt oss för enkelhetens skull anta att vi ha en konstant utdebitering
-—- den förutsättningen är inte väsentlig — av 10 kronor per skattekrona
och vidare att antalet skattekronor stiger med 5 procent örn året. Örn
man nu år 1945 har 1 miljon skattekronor och för att sköta kommunens ekonomi
år 1947 behöver 10 kronor per skattekrona, det vill säga 10 miljoner.kronor,
men skattekronornas antal då ökats till 1 400 000, får staten in 11 miljoner
kronor men blir bara skyldig att till kommunen redovisa 10 miljoner kronor.
Staten vinner således kanske inte netto, men i alla fall praktiskt taget 1 miljon
kronor.

Man frågar sig emellertid, örn det är sannolikt att det alltid kommer att
gå på det sättet. Det finns optimister som säga att det inte finns någon
anledning att tro att det skall gå sämre i fortsättningen. Där skall jag. emellertid
be att få anmäla annan mening. Bevillningsutskottet hänvisar till utvecklingen
av skattekronornas antal, sådan den framgår av en tabell i bil. D
på s. 136. Örn man ser på den tabellen, finner man att från år 1931, då antalet
skattekronor i lands- och stadskommunerna var 48 miljoner, sjönk antalet
under ett par år, lägst till 39 miljoner. Det var en rätt lång period, då
antalet var under 48 miljoner. Går man tillbaka till 1920-talet, finner man
mera utpräglade depressionsperioder. Nu förhåller det sig så, att den stegring
av antalet skattekronor som ägt rum under de sista tio eller femton åren har
berott på sådana omständigheter som t. ex. den s. k. politiska kohandeln, som
gav jordbrukarna ökade inkomster och som återverkade även på andra näringsidkares
inkomster. Så ha vi haft den tyska upprustningshaussen, som
säkert betydde ganska mycket. Slutligen ha vi haft krigshögkonjunkturen,
och vi komma väl troligen att få arbeta med en fredshögkonjunktur ännu
ett par år på grund av den fruktansvärda förstörelsen och det oerhörda ateruppbyggnadsbehovet
i Europa. Se vi på de sista krigsåren, har ju skattekronornas
antal ökat från 68 miljoner till 99 miljoner, alltså med i runt tal 50
procent. Det är väl ingen som tror att vår realinkomst under den tiden ökat

Onsdagen den 19 december 1945. Nr 41.

Äng. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med uppbördsre formen.

(Forts.)

med 50 procent eller alltså att vår produktion stigit så mycket i värde, utan
detta är ett resultat av prisstegringen, som är en sida av penningvärdesförsämringen.

Då är frågan, hur det skall gå med detta i fortsättningen. För att i någon
mån kunna bilda mig en uppfattning örn hur det hänger ihop med arten av de
inkomststegringar som förekommit under dessa år, har jag gjort några stickprov
ur de båda böcker, som jag här har tagit med mig. Det är taxeringskalendern,
den bok som skildrar folks ekonomiska storhet. Jag har en från år
1940 och en från år 1944, och de avse sålunda inkomster för åren 1939 och
1943. Man ser att 1944 års taxeringskalender vuxit i tjocklek med åtskilliga
centimeter, och detta trots att man år 1940 endast behövde ha en inkomst av
minst 5 000 kronor för att komma in i boken, medan man för att komma in i
denna tjockare bok behövt minst 9 000 kronor i inkomst. Sidoantalet har vuxit
från 1 318 till 1 G41. Man tycker ju att när anspråket höjts från 5 000 kronor
till 9 000 kronor, skulle boken ha blivit tunnare och kanske billigare, men
den har i stället som synes svällt oerhört. Kuriöst nog tycks det vara landsbygdens
andel som ökat mest. Taxeringskalendern är indelad i tre avdelningar,
en för Stockholms stad och län, en för städer utom Stockholm och en för övriga
läns landsbygd. För Stockholms stad och län har sidantalet ökat från
535 till 627, alltså med ungefär 20 procent, och ungefär i samma omfattning
har sidantalet ökat för städer utom Stockholm. För övriga läns landsbygd har
emellertid sidantalet ökat från 271 till 426, alltså med ungefär 50 procent.

Man frågar sig nu, om det är möjligt att denna inkomststegring kan bibehållas,
och jag kommer till det resultatet att det sannolikt inte är möjligt. Man
mäste räkna med en förändring. Jag har gjort några stickprov och har tagit dem
i Malmöhus län, där jag vet att det är åtskilliga jordbrukare som haft speciellt
stora krigskonjunkturinkomster av oljeväxtodling. Jag har tagit ett mycket vanligt
namn på -son — jag bryr mig inte örn att tala örn vilket — och sett efter
vilka arrendatorer som finnas med detta namn. Jag finner då att i den tunna
boken är antalet något lägre, det är 17 i 1940 års taxeringskalender och 18 i
1944 års. Men deras inkomster, som år 1940 varierade mellan 5 000 kronor och
12 000 kronor, ha i 1944 års taxeringskalender ökat så att de variera mellan
9 000 kronor och 35 000 kronor. Om jag sedan tar antalet fiskare i Göteborgs och
Bohus län med ett visst -sonnamn så var antalet med det namnet i 1940 års kalender
blott en, och han hade en inkomst av 7 410 kronor — siffran avser taxeringen
för kommunalskatt. Men i den tjockare boken lia vi fått icke mindre än
42 fiskare med det namnet, och deras inkomster varierade mellan 9 000 kronor
och 20 670 kronor. Jag tror att örn jag gått till andra namn skulle jag ha funnit
åtskilligt högre inkomster, kanske i vissa fall dubbelt så stora. Jag vill genast
säga att jag inte missunnnar Bohusläns fiskare dessa inkomster. Tvärtom tycker
jag att de gjort sig utomordentligt viii förtjänta därav med hänsyn till de risker
för liv och egendom som de utsatt sig för under dessa svåra år. Men däremot tror
jag inte att det går för dem att upprätthålla sådana inkomster. Och jag tror
inte heller att livsmedelskommissionen kommer att i fortsättningen rekommendera
sådana lönande odlingar som raps och annat sådant, i varje fall inte till
sådana priser som nu förekommit. Jag kan inte heller tänka mig annat än att
det måste bli en prisutjämning. Alla dessa som gjort vinster på grund av de
av avspärrningen föranledda gynnsamma priserna komma att få minskade inkomster.
Sedan vill jag hoppas att de som blivit efter skola kunna få ökade
inkomster. Och jag tror att det är en mycket viktig förutsättning att så sker,
bland annat med hänsyn till prisutvecklingen t. ex. för våra exportnäringar.
Komma våra levnadskostnader att stiga för högt och därmed de välgrundade

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Äng. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med uppbördsreformen.
(Forts.)

kraven på löneförhöjningar för våra arbetare i exportindustrien, ha vi inte utsikter
att förbättra vår ekonomi på det sätt vi kunna göra, örn vi lyckas bemästra
prisuppskruvningen.

_ Enligt min uppfattning bör man därför inte så snabbt som bevillningsutskottet
gjort förklara att vi kunna räkna med en ständig ökning i inkomsterna och alltså
med förlust för kommunerna i samband med uppbörden. Det är klart att jag
inte fördenskull vill bestämt motsätta mig ett tillkrånglande av finansministerns
enkla linje i propositionen. Men jag vill säga till herr Velander att jag i detta
fall kan skryta med att vara i gott sällskap, när jag dock drar en lans för finansministerns
proposition. Det skulle vara intressant att veta, örn han har lika
stor respekt för den i detta fall som han hade nyss.

Det kunde ju vara rimligt att man något övervägde, huruvida det inte vore
skäl att staten åtminstone tillgodogjorde sig ersättning för restantier och, där
sådana ännu stå kvar, också för den ökade kostnaden för indrivning. Örn man antar
att en kommun haft restantier på ungefär 5 procent, skulle ju staten, örn
den får restantier i samma omfattning, åtminstone lia rätt att tillgodogöra sig
detta. Men nu får staten det bättre, och det kan sättas i fråga örn inte staten
alltjämt skulle få tillgodoräkna sig dessa 5 procent. Jag tycker att bevillningsutskottets
majoritet på detta område givit sig in på en väg som förefaller krångla
till det hela.

Jag har emellertid huvudsakligen tagit till orda för att ge uttryck åt min
uppfattning örn den kommande pris- och konjunkturutvecklingen och dess betydelse
ur penningpolitisk synpunkt. Jag tror inte att dessa synpunkter böra helt
förbises.

Nu kan jag inte finna annat än att det vore tämligen oklokt att följa herr
Karl August Johansons råd. Jag tycker det är bättre att följa konstitutionsutskottets.
ursprungliga förslag. Det ger Kungl. Maj :t tillfälle att gå till en helt
fördomsfri prövning. Därvid hoppas jag att en synpunkt tillerkännes samma
betydelse som blivit fallet vid den grundläggande utformningen av den nya
uppbördsförordningen, nämligen att man inte bör släppa efter på enkelheten,
örn man utan alltför stora orimligheter kan bibehålla den.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Herr Björnsson måtte ha
missuppfattat reservanternas förslag, ty örn vi hade kunnat acceptera den linje
som herr Björnsson förfäktar, då hade vi följt utskottets förslag och inte
reserverat oss. Den saken är tydlig och klar. Vi ha inte kunnat godtaga utskottets
motivering och inte heller dess kläm, och därför ha vi reserverat oss. I det
stycket ha herr Björnsson och jag alltså icke samma uppfattning, utan alldeles
motsatt.

Sedan säger herr Björnsson, att det skulle vara oklokt av kammaren att bifalla
mitt nu framförda förslag. Men vad händer då? Jo, eftersom andra kammaren
redan antagit förslaget, skulle ett avslag i första kammaren innebära,
att kamrarna stannade i olika beslut. Och vad blir då följden, herr Björnsson?

Slutligen vill jag endast i korthet framhålla, att frågan örn förhållandet mellan
stat och kommun, som berördes i herr Björnsson sista del av anförandet,
nyligen har avgjorts av kammaren, som utan votering bifallit bevillningsutskottets
förslag.

Herr Björnsson: Herr talman! Om båda kamrarna skulle stanna i olika
beslut, betyder det bara, att motiveringen bortfaller och att frågan utan några

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Ang. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med upvbördsre formen.

(Forts.)

direktiv överlämnas till Kungl. Maj:! Jag vet dock inte, om jag på grund av
min okunnighet i konstitutionella frågor har misstagit mig på den punkten.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag förstår, att kammaren nu
börjar tröttna på denna debatt, och jag skall därför inte uppta tiden länge,
utan så kort som möjligt klargöra, vad utskottet här har menat i det avsnitt
av denna s. k. källskattefråga, som berör konstitutionsutskottet och som avser
nödvändiga justeringar av kommunallagarna i anslutning tili själva huvudfrågan
som nyss varit föremål för kammarens beslut.

Konstitutionsutskottet har funnit, att det skulle innebära en större rättvisa,
därest redovisning av kommunerna tillkommande utskylder skedde på sätt bevillningsutskottet
förordat i skrivelse till Kungl. Majit. Emellertid finner
konstitutionsutskottet, att det förevarande spörsmålet är »av så komplicerad
natur, att det bör underkastas en mera ingående omprövning än den, som varit
möjlig under den begränsade tid, vilken härför stått utskottet till buds». Otvivelaktigt
framkomma i detta sammanhang en hel del omständigheter, som kräva
en grundlig översikt, för att man skall få fason på det hela. Den ordning,
i vilken utbetalningar böra äga rum, tarvar sålunda noggrant övervägande.
Vidare talar utskottet örn de svårigheter som kunna uppkomma, »framför allt
för små och mindre bärkraftiga kommuner, då de i följd av sjunkande skatteunderlag
nödgas återbetala till statsverket, vad de redan uppburit». Dessutom
kan det uppstå problem med avseende på kommunernas statuppgörande. Utskottet
säger slutligen: »Uppmärksamhet bör också skänkas däråt, att den av
bevillningsutskottet förordade lösningen skulle göra avräkningsförfarandet hos
länsstyrelserna något vidlyftigare än den i propositionen föreslagna.»

Utskottet har ansett sig i detta sammanhang böra omnämna dessa omständigheter
och lämna dessa anvisningar att tjäna som en ledning vid den närmare
översikt och översyn, som utskottet anser behövlig, när det här blir fråga örn
komplettering. Det är just därför och inte minst med hänsyn till att ett uppskov
till nästa års riksdag inte skulle behöva leda till någon framflyttning av
tidpunkten för reformens ikraftträdande som utskottet har ansett, att man
skulle kunna komma med dessa krav.

Jag vill med dessa små antydningar, herr talman, här yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det har tydligen uppstått en förvirring
i det här ärendet, som synes mig ha blivit i onödan tilltrasslat.

Vad den konstitutionella frågan beträffar, skall jag kanske inte yttra mig.
Men jag vill säga, att i allmänhet gäller, att örn kamrarna stanna i olika beslut
rörande motiveringen, så bortfaller denna. Här är det emellertid inte fråga
om olika beslut rörande motiveringen, utan rörande själva klämmen, och jag
har svårt att tänka mig, att det, när det gäller en skrivelse till Kungl. Majit,
kan medföra annat än vad som brukar bli fallet, då kamrarna vilja skriva olika,
nämligen att skrivelsen förfaller. Jag vet inte, vart detta skulle bära hän.
Kungl. Majit fick väl i alla fall framlägga förslag, även örn riksdagen på detta
sätt avstått från att göra någon hemställan i denna fråga. Därmed må emellertid
vara hur som helst.

Jag vet inte, men jag måste ha tagit gruvligt fel på en punkt. Till konstitutionsutskottets
utlåtande finnes såsom bilaga fogad bevillningsutskottets skrivelse
till konstitutionsutskottet. Herr Björnsson bär ju skildrat, hur denna skrivelse
har kommit till. Den har utarbetats i samförstånd mellan arbetsledningarna
i de båda utskotten, även örn det är riktigt, att skrivelsen i brådskan var

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Äng. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med uppbördsreformen.
(Forts.)

avfattad i bevillningsutskottet, innan formellt sett framställning kom ifrån
konstitutionsutskottet. Men nu Ilar i det här berörda spörsmålet andra kammaren
lika väl som första kammaren i själva sakfrågan godtagit, vad som står
i bevillningsutskottets betänkande. Då frågar jag mig verkligen, vad det tjänar
till att debattera saken. En föreläsning örn den framtida ekonomiska utvecklingen
i vårt land kan ju lia sitt intresse, men jag har svårt att fatta, att
en sådan kan påverka ställningstagandet i fortsättningen av denna frågas behandling.
Hur vårt ekonomiska liv i framtiden kan gestalta sig är naturligtvis
inte lätt att spå örn. Utskottet har trott — liksom de allra flesta lia benägenhet
att tro — att vi ännu inte nått den allra högsta punkten på vårt lands välståndskurva,
och jag skulle tro, att finansministern skulle känna sin börda betydligt
tyngre, örn han inte vågade hoppas, att de senaste decenniernas välståndshöjning
komme att i någon mån fortsätta även kommande år, kanske inte
just nästa år, men i varje fall på lång sikt.

Det ina förhålla sig hur som helst med frågan, huruvida kommunen eller staten
skulle förtjäna på förslagets genomförande. Det är en annan sak, som för
mig har varit avgörande. Så länge staten ännu är en part och kommunerna äro
en annan part i vårt samhällsliv och deras ekonomi är skild, tycker jag för min
del — jag håller på den kommunala självstyrelserätten till den grad man rimligen
kan hålla på den ■— att man bör bibehålla den ordningen, att kommunernas
ekonomi skall vara kommunernas ekonomi och statens ekonomi statens ekonomi.
När staten uppbär bidrag av skattedragarna i kommunerna, bör den väl
— förefaller det mig — inte skaffa sig denna intäkt på den kommunala beskattningens
väg med alla dess oerhörda variationer — från en utdebitering på exempelvis
5 ä 6 kronor per skattekrona eller ännu lägre upp till skattesatser på
14, 16 eller 18 kronor. Det kan inte vara rimligt. Den större tribut, som skattedragarna
måste lämna till staten, skall uttas på statsskattens grund och inte på
den kommunala beskattningens grund.

När man talar örn två parter, såsom jag har gjort i detta fall, uttrycker man
sig så för enkelhetens skull. Kommunen är ju inte i och för sig någon skapelse,
som bär tungan av skattebördan, utan det är skattedragarna som få lida, lika
väl som när det gäller statsbeskattningen. Då är det som sagt inte rimligt,
att skattedragarna i en fattig kommun med några få skattekronor per invånare
och med hög utdebitering skola i vissa fall, nämligen örn skatteunderlaget fortsätter
att stiga år från år, till statskassan betala mångdubbelt mera än skattedragarna
i den rika kommunen, där utdebiteringen inte uppgår till kanske
mer än 5 ä 6 kronor per skattekrona. Låt kommunerna ha sin ekonomi för sig
och staten sin för sig! Skulle, såsom herr Björnsson tyckes tro, vårt välstånd
dala och antalet skattekronor i kommunerna minska, kan jag inte finna annat
än att kommunerna få dragas med de svårigheterna. Det bidrag, som kommunerna
i det läget skulle få, om vi följde propositionen, utgör ju inte någon
lämplig form för hjälp åt kommunerna, ty den förmögna kommunen skulle då
få samma förmån som den fattiga. Det stöd, som staten kan ha anledning att
ge kommunerna, bör ges med hänsyn till behovet hos dessa och med hänsyn
till deras ekonomiska underlag, nämligen antalet skattekronor. Det borde emellertid
vara överflödigt att tala örn detta nu, ty saken är såvitt jag förstår realiter
avgjord, men med anledning av herr Björnssons anförande har jag nödgats
fästa uppmärksamheten på denna synpunkt.

Man kan ju säga, att örn staten sköter uppbörden, bör staten Ira någon ersättning
härför. Kungl. Majit har inte ansett det vara påkallat, men denna
sak kan, örn man fäster avseende vid den, rättas till i framtiden. För min del
tycker jag nog, att när statsverket har tagit hand örn hela uppbördssystemet,

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Ang. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med uppbördsre formen.

(Forts.)

bör uppbörden, såsom Kungl. Maj:t har tänkt sig, ordnas utan bidrag från
kommunerna.

Frågan är nu, örn det inte — på grund av den ändring av Kungl. Maj :ts
förslag, som godkännandet av bevillningsutskottets betänkande innebär —
kunde vara påkallat, att kommunerna hade fått så stort avdrag på de belopp
som tillkomma dem, som svara mot skatterestantierna. Det kan vara riktigt.
Nu har man ju väntat, att skatterestantierna skola bli betydligt mindre efter
det nya uppbördssystemet än efter det gamla. Vi få se, hur det går. Skulle
restantierna bli en bagatell, spelar det ingen roll, örn staten garanterar kommunerna
hela beloppet, men annars få vi ändra på bestämmelserna därhän,
att kommunerna'' få avstå från någon del av den summa de på grund av den
statliga garantien för restantierna skola ha av staten. Kungl. Majit har inte
föreslagit detta, men med hänsyn till det nu fattade beslutet, att kommunerna
skola få hela kommunalskattebeloppet av staten, kan det ju — det medger jag
—- vara starkare skäl att gå denna väg än den andra. Jag förmodar att åtminstone
de flesta av kammarens ledamöter dela min uppfattning, att kammaren
har tillkännagivit sin ställning till denna fråga, när den antog bevillningsutskottets
förslag, vilket är detsamma som det som här är bilagt konstitutionsutskottets
utlåtande. Med hänsyn därtill finner jag det fullt logiskt,
att en ändring göres i konstitutionsutskottets skrivelse, så som herr Karl August
Johanson har föreslagit och andra kammaren har insett vara påkallat.

Sedan riksdagen utan invändning bifallit bevillningsutskottets förslag, lär
det väl realiter inte vara annat att göra för Kungl. Majit än att framlägga
ett förslag örn sådan ändring av kommunallagarna, som står i överensstämmelse
med det av riksdagens båda kamrar fattade beslutet. Herr Johansons
förslag innebär just den ändring i konstitutionsutskottets förslag, som
korresponderar med det nyssnämnda beslutet.

Kommunerna komma nu att tillföras intäkter från staten genom uppburna
skatter till i många fall högre belopp än de räknat med, och man har talat
örn att besvärligheter härigenom skulle uppstå för kommunerna. Men kommunerna
måste ju ofta räkna med överskottsmedel, Som de föra över från ett år
till ett annat. Det vållar inte några svårigheter för kommunerna att reglera den
saken, och lika litet kommer det att vålla besvär för dem att räkna med här
omhandlade medel från staten även om de inte på förhand veta, hur mycket
som inflyter. De kunna i varje fall göra en ungefärlig beräkning. Jag föreställer
mig emellertid, att dylika detaljer komma att närmare klarläggas i en
kunglig proposition.

Jag hemställer således, herr talman, örn bifall till det av herr Karl August
Johansson framställda yrkandet örn ändring i konstitutionsutskottets förslag.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag ber kammaren om ursäkt för
att jag tar till orda i fråga örn en skrivelse till Kungl. Majit. Efter det beslut,
som båda kamrarna fattat, förefaller det emellertid, som om den hemställan
om översyn av kommunallagarna, som konstitutionsutskottets majoritet föreslår,
har en onödigt vid formulering. Jag undrar, örn det inte skulle vara tillräckligt
med den formulering, som herr Johanson föreslagit. Jag framhåller
detta helt enkelt av det praktiska skälet, att vi inom departementet lia en sådan
mängd saker att behandla, att vi skulle känna oss lugnare, örn vi inte behövde
uppfatta ett riksdagsbeslut i denna fråga som en önskan om översyn
annat än där sådan verkligen är behövlig just med hänsyn till det beslut, som
riksdagen fattat enligt bevillningsutskottets förslag.

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Äng. ändringar i kommunallagarna m. m. i samband med uppbördsreformen.
(Forts.)

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Bärg
uttalade, att om kamrarna här stanna vid olika beslut, skulle vi komma i den
situationen, att det inte blir någon skrivelse till Kungl. Majit om hur man
skall förfara eller något uttryck från riksdagens sida om hur man önskar ärendet
behandlat i fortsättningen.

Då jag tillhör utskottsmajoriteten, vill jag uttala samma mening som min
kollega herr Herlitz, vilken även tillhör utskottsmajoriteten, att i den situation,
vari vi nu befinna oss, det är klokast, om första kammaren fattar samma
beslut som andra kammaren redan har stannat vid i denna fråga. Jag vill för
min del ansluta mig till herr Karl August Johansons förslag och hemställa,
att kammaren måtte bifalla detta, så att vi inte komma i den situation, vari
herr Bärg befarade vi skulle komma, för den händelse kamrarna stannade vid
olika beslut.

Jag bär, herr talman, velat avge denna deklaration, då jag som sagt tillhör
utskottsmaj oriteten.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skulle vilja erinra örn en enda sak. Det
är inte bara så, att vi, när vi antogo bevillningsutskottets förslag, även godkände
en motivering, som i princip krävde, att kommunerna skulle erhålla alla medel
som uttogos i form av kommunalskatt, utan vi antogo i samband därmed också
en ny förordning örn utdebitering av tingshusmedel, som i sin 5 § fastslår och
godkänner denna princip. Där står; »Tingshusbyggnadsskyldige äga av statsverket
uppbära de tingshusmedel, som debiteras enligt i kommunalskattelagen
angivna grunder.» I fortsättningen talas det örn avräkning. Vi ha alltså redan
antagit ett lagförslag, som ansluter sig till bevillningsutskottets motivering, och
det skulle vara egendomligt, örn riksdagens första kammare i olikhet mot riksdagens
andra kammare inte skulle veta den andra timman vad den gjort den
första timman.

Jag yrkar, herr talman, bifall till herr Johansons i Vännäs förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Johanson, Karl August,
att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 370 i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet icke kunnat av riksdagen
bifallas i anledning av sagda proposition i skrivelse till Kungl. Majit ville
anhålla, att Kungl. Majit, med beaktande av de synpunkter som anförts i
bevillningsutskottets till konstitutionsutskottets förevarande utlåtande nr 27
fogade skrivelse, för 1946 års riksdag måtte framlägga nytt förslag till sådana
ändringar i kommunallagarna m. fl. författningar, som erfordrades för genomförande
av uppbördsreformen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till herr Karl August Johansons yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

nåd av uppbördsorganisationen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 297, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Majits i proposition nr 382 framlagda förslag samt

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Anei. utby riqnad av u p r> h ärdsorrj anisa t ion en m. m. (Forts.)
med avslag å motionerna 1:448 och II: 693 godkänna i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 15 november 1945 framlagda grunder för en omläggning
av uppbördsorganisationen, avsedda att träda i kraft den 1 juli 1946,
sedan riksdagen på framställning anvisat medel för de av omorganisationen
föranledda kostnaderna;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att från och med den 1 juli 1946 i den utsträckning
Kungl. Majit prövade erforderligt överföra ordinarie häradsskrivare å indragningsstat
utan tjänstgöringsskyldighet med rätt för sådan häradsskrivare
att så länge han kvarstode å nämnda stat åtnjuta dels å allmänna indragningsstaten
nu utgående lön jämte ålderstillägg, tjänstgöringspenningar och tillfällig
löneförbättring, dels ock i förekommande fall dyrtids- och kristillägg
enligt därom gällande bestämmelser;

b) bemyndiga Kungl. Majit att från och med den 1 juli 1946 i den utsträckning
Kungl. Maj :t prövade erforderligt överföra ordinarie häradsskrivare
å övergångsstat med tjänstgöringsskyldighet samt med rätt för sådan häradsskrivare
att uppbära nu utgående lön jämte ålderstillägg, tjänstgöringspenningar,
tillfällig löneförbättring, i förekommande fall ortstillägg ävensom dyrtidstillägg
och kristillägg enligt därom gällande bestämmelser;

c) medgiva, att de före år 1943 utnämnda ordinarie häradsskrivare, vilka
ej före tidpunkten för omorganisationens ikraftträdande den 1 juli 1946 enligt
nu gällande pensionsbestämmelser för dessa häradsskrivare uppnått pensionsåldern
men före sistnämnda dag fyllt 65 år, finge under förutsättning, att de
förklarat sig villiga att i samband med omorganisationens genomförande avgå
med ålderspension, från och med den 1 juli 1946 pensioneras, såsom örn de varit
innehavare av häradsskrivartjänst i lönegrad A 24;

d) medgiva, att ordinarie häradsskrivare, som vore född före dea 1 juli 1886
men vid tidpunkten för omorganisationens ikraftträdande den 1 juli 1946 icke
uppnått 65 års ålder, skulle enligt Kungl. Ma j :ts bestämmande från sistnämnda
tidpunkt kunna efter därom gjord ansökning beviljas pension, såsom örn han
blivit innehavare av häradsskrivartjänst i lönegrad A 24 och vid avgången uppnått
nämnda ålder;

e) medgiva, att till ordinarie häradsskrivare, som komme att vid omorganisationens
genomförande erhålla nyorganiserad häradsskrivartjänst, finge vid ingången
av juli månad år 1946 utbetalas ett belopp motsvarande vad han skulle
hava erhållit i förskott för samma månad, därest de tidigare lönebestämmelserna
skolat fortfarande gälla för honom;

f) medgiva, att ersättning i vissa fall finge i enlighet med vad i utlåtandet
förordats, utan hinder av bestämmelserna i 16 § tredje stycket allmänna resereglemente!,
utgå till häradsskrivare och å häradsskrivarkontor anställd personal
för färd mellan befattningshavares bostad och gränsen för hans tjänstgö
ringsområde;

g) medgiva, att Kungl. Majit finge utfärda de bestämmelser, som i övrigt
bleve erforderliga för genomförandet av den föreslagna organisationen;

h) godkänna i utlåtandet infört tillägg till personalförteckningen för länsstyrelserna
att tillämpas från och med den 1 april 1946;

B. att motionerna 1:446 och 11:692, 1:447 och 11:695, 1:450, 11:687,
11:694, 11:696 samt 11:697 måtte anses besvarade genom vad utskottet anfört.

Herr Linnér: Herr talman! Jag fruktar, att vad jag här skall säga kommer
att framkalla ett nytt vredesutbrott hos herr Ström, men jag måste ta risken. Det
är nämligen så, att även om man betraktar denna uppbördsreform som en lycklig

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Aniy. utby annad av uppbördsår panisationen m. m. (Forts.)
reform, kommer ju verkan av den att helt och hållet hero på den personalorganisation,
som skall föra reformen ut i livet. Jag tror, att det finns mycket starka
skäl att — som finansministern nyss antydde — hysa farhågor för att personalorganisationen
är för knapp.

Jag skall bara med några ord ange, vad det här gäller. Vad först beträffar
själva primäruppgifterna för hela debiteringsapparaten och uppbördsapparaten,
skola de som bekant erhållas genom prästerskapets uppgifter. På de håll, där
man har börjat granska dessa uppgifter, har det nu visat sig, att de äro behäftade
med mycket stora felaktigheter. Det har därför blivit nödvändigt för länsstyrelserna
— för de länsstyrelser, där man har hunnit så långt, att man överhuvud
taget har kunnat ta itu med ett kontrollarbete — att korrigera en mycket
stor procent av uppgifterna. När detta skett, skola de läggas till grund för ett så
kallat tryckande register. Detta skall framställas av länsstyrelserna, men dessa ha
för närvarande icke tillräckligt antal maskiner och inte heller tillräckliga lokaler
härför, åtminstone inte på vissa håll. Det har gått så långt, att man får arbeta i
skift — börja med ett skift kl. 7 på morgonen och sluta med ett annat skift
mellan kl. 9 och 10 på kvällen — och det medför naturligtvis en betydligt ökad
felrisk. Man måste därför även där sätta in särskild kontroll, för att uppgifterna
skola bli riktiga. Det är nämligen av en avgörande betydelse, att de tryckande
registren bli riktiga redan vid uppläggningen och således stommarna till mantalslängderna
och till debiteringslängderna bli så korrekta som överhuvud taget
är möjligt. Örn de bli felaktiga och debetsedlarna, som sedan skickas ut till de
skattskyldiga, innehålla felaktiga adresser, felaktiga personnamn och till följd
härav också felaktiga anvisningar på de tabeller, som äro vidhäftade debetsedlarna,
då kommer ju hela denna reform att bli skev från början. Det är således
ett verkligt allvarligt problem, att man här tillser, att den första uppläggningen
blir riktig.

När man sedan kommer till länsstyrelserna och ser på deras organisation, finner
man, att de måste arbeta med till större delen ovan arbetskraft. Detta kan
för en liten länsstyrelse betyda att till detta arbete får sättas ett och annat tiotal
ovana fröknar. För de större länsstyrelserna betyder det, att sådan ovan arbetskraft
måste anlitas i betydligt större omfattning, vilket medför stora risker för
att fel kunna uppstå. Man får också tänka på att 37 nya häradsskrivarbefattningar
skola tillsättas och att dessutom en del av de gamla häradsskrivarna sannolikt
kommer att avgå. Låt oss säga, att ungefär ett sextiotal nya häradsskrivare sålunda
skola tillsättas. Dessa befattningshavare måste hämtas från länsstyrelserna,
och därmed dekapiteras landskontoren på en del av sina nuvarande bästa arbetskrafter.

Vad skall nu göras för att man i någon mån skall kunna råda bot för dessa
risker? Ja, det finns, såvitt jag kan förstå, inte mer än en möjlighet därtill i det
stadium, vari vi nu befinna oss, nämligen den att man från finansdepartementets
sida skaffar en verklig expert, som följer utvecklingen på de olika länsstyrelserna,
som månad efter månad följer hur arbetet framskrider och, om det icke
framskrider efter den tidtabell, som måste följas, stöter på vederbörande länsstyrelse
och ger den erforderliga anslag för anställandet av behövlig, tillfällig
arbetskraft. Detta är en ganska extraordinär och icke särskilt tilltalande åtgärd,
men jag tror, att det är den enda, som man för närvarande kan vidtaga.

En annan mycket allvarlig risk i den nya organisationen ser jag i magistratssitädernas
uppbördsverk. Som organisationen nu har lagts, vilar den helt och hållet
på städernas goda vilja. Magistraten i en av de större städerna i riket uttalade
också i sitt yttrande över förslaget, att städerna icke få intresse av indrivningen,
eller, med andra ord, att magistratsstäderna i fråga örn själva organi -

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

Ang. utbyggnad av uppbördsorganisationen m. m. (Forts.)
sationen inte lia något intresse av att bevilja tillräckliga löner för ledarna av
nppbördsverken eller för anskaffandet av tillräckligt nied underordnad personal
för dessa uppbördsverk.

Jag beklagar i hög grad att man inte på åtminstone en punkt rättade detta i
propositionen. Man kunde såvitt jag förstår ha gjort så, att nian för städernas
kronokamrerare hade vidhållit den nuvarande ståndpunkten, att deras avlöning
och tillsättning hade gjorts beroende av statlig myndighet och att deras instruktion
dessutom skulle ha blivit fastställd av Kungl. Majit. Statsutskottet har
emellertid ansett, att frågan örn de s. k. fögderistädernas rättigheter och skyldigheter
skulle utgöra ett hinder för detta.

Det är naturligtvis nu ingenting att göra åt den saken. Jag ville bara understryka,
eftersom det härvidlag föreligger en verklig risk för felorganisation, att
det är ytterst viktigt att den utredning, som man här har påkallat, utföres med
det snaraste, så att de fel, som jag fruktar komma att visa sig, så snart som möjligt
bli rättade.

Herr talman! Tyvärr kan jag inte framställa något yrkande.

Herr Ström: Herr talman! Den siste ärade talaren fruktade något vredesutbrott
från min sida på grund av de synpunkter, han framförde. Jag har alldeles
för stor aktning för denne ärade talare för att göra mig skyldig till något
sådant, och dessutom har hans anförande bekräftat vad jag yttrade i den nyss
behandlade frågan örn skatt vid källan. Jag kan inte se något annat än att vi
få rätt i den tanken, att denna reform kommer att bli mycket, mycket dyrbar
och kräva ofantligt mycket mer arbetskraft och följaktligen ofantligt mycket
mer löner och kostnader för staten än vad som från början hade tänkts, då man
beräknade att staten genom att lasta över en hel del arbete på arbetsgivarna
skulle få det mycket bekvämare och enklare och även billigare. Det visar sig,
att detta var en fullkomligt felaktig beräkning. Här ha vi nu ett ärende, som
gäller en stor ökning av antalet befattningshavare, och detta berördes ju också
vid behandlingen av frågan örn skatten vid källan. Häradsskrivarna komma att
dels ökas i antal, dels få en annan ställning, och detta kommer säkerligen att
medföra ökade kostnader. Jag har fäst mig vid att det på s. 3 i betänkandet står,
att ehuru man samtidigt begär en mängd underordnad personal och ehuru man
flyttar upp häradsskrivartjänsterna, skall man låta häradsskrivarna behålla rätten
till bisysslor. Visserligen uttalar man sig med en viss tvekan, men departementschefen
anför dock enligt vad det står här: »Häradsskrivare bör alltjämt
äga innehava uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd
eller såsom taxeringskonsulent. Jag vill emellertid särskilt understryka vikten
av att dylikt uppdrag icke tilldelas häradsskrivare, därest det kan befaras, att
han för uppdragets fullgörande nödgas eftersätta å honom ankommande tjänsteåligganden.
» Ja, det är ett mycket godtyckligt bedömande, som därvid kommer
i fråga. Många tycka att de rå med det och det, och andra tycka att de icke
göra det. Det blir inte lätt att avgöra den saken, och man kan kanske även
stöta på ganska ömtåliga personfrågor.

Beträffande frågan örn personalens ökning är det ju så att folkbokföringen
kräver en hel del. Vi se ju på s. 24 i betänkandet, att det gäller rätt många
länsassessorer, både ordinarie och extra, men detta berör ju även folkbokföringen
och allt vad därmed sammanhänger, vilket också påpekades av den siste
ärade talaren. För min del har jag ingenting emot att det anses erforderligt att
öka ut arbetskrafterna, när det gäller en så oerhört viktig reform som frågan
örn folkbokföringen, men det bör ju inte vara flera än som betingas av just denna
reform.

Nr 41.

Onsdagen den 19 december 1945.

Äng. utbyggnad av uppbär ds organisationen m. m. (Forts.)

När vi sedan komma till den biträdande personalen, se vi att även den har
ökats högst väsentligt. Få s. 16 se vi, att uppbördsberedningen har beräknat
behovet av personalförstärkning å uppbördsavdelningarna till 74 landskontorister
och 78 kontorsbiträden, vilka föreslås skola tills vidare erhålla icke ordinarie
tjänsteställning. Detta är ju en högst väsentlig ökning av befattningshavarna,
och man vet inte hur det egentligen förhåller sig, när man kommer
vidare. Antalet häradsskrivardistrikt har enligt utlåtandet beräknats höjt från
119 till 156, och det är ju alldeles påtagligt, att detta undan för undan kräver
ökad personal även i de lägre graderna.

Vi se således att det är stora belopp, som reformen kommer att kosta redan
från början, och vi ha nu nyss hört av herr Linnér, att det inte räcker; arbetskrafterna
bli ändå otillräckliga. Då kanske det går så som det gick med organisationsnämnden.
Vi minnas att vi häromåret fingo ett förslag till detta nya
ämbetsverk. Jag uttryckte då en undran, örn det inte skulle svälla ut och kräva
nya befattningshavare, men det försäkrades, att det inte var farligt. Sedan har
detta verk ökats undan för undan, och det kommer väl att ökas ytterligare. Det
blir naturligtvis så denna gång också, att dessa siffror, som nämnas här och
som utskottet har accepterat, icke komma att visa sig tillräckliga. Vi hörde ju
nyss av herr Linnér, som känner till länsstyrelserna och deras behov av arbetskraft
med hänsyn till den reform som vi nyss ha varit med örn att besluta, att
dessa siffror äro tilltagna i underkant och att vi få bereda oss på ytterligare
nya befattningar. Det hade varit väldigt bra, örn man hade fatt en redogörelse
för hela denna fråga, innan man skred till beslut i huvudfrågan, men det har
blivit så, att frågan i realiteten har kommit att tillhöra tre utskott: bevillnings-,
stats- och konstitutionsutskotten. När det gällde konstitutionsutskottets utlåtande
blev det ju ganska stor förvirring, och för att inte åstadkomma en ännu
större förvirring fick kammaren gå ifrån utskottets förslag, ehuru detta var
mycket starkt motiverat. Hade man från början fått höra hela sammanhanget,
så hade man fått en klarare överblick också av kostnaderna för reformen och
av antalet tjänstemän.

Nu har man inte fått det, och detta ger mig anledning att säga, att så stora,
genomgripande och omfattande reformer icke böra framläggas vid en höstriksdag.
De böra framläggas vid början av vårriksdagen, så att riksdagen får
god tid att sätta sig in i ärendena. Nu ha dessa tre ärenden, uppriktigt talat,
slarvats igenom — det måste vi erkänna. Detta är icke rekommenderande för
riksdagen och inte för Kungl. Maj :t heller, och efterräkningarna kunna bli
sura nog.

Herr talman! Jag har intet yrkande, men jag har velat framföra dessa betänkligheter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 41.

nr 597, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid Halmstad—Nässjö och
Nässjö—Oskarshamns järnvägar i anslutning till järnvägarnas förstatligande;
samt

nr 598, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till viss ändring
av övergångsbestämmelserna till folkskolans tjänstepensionsreglemente.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 605, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till utbyggnad
och omläggning av uppbördsorganisationen jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 606, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 607, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m.; och

nr 608, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning
till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september
1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 611, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckt
motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1945. Nr hl.

Nr 41.

Torsdagen den 20 december 1945.

Om förbättrad
löneställning
för underbefäl

m. m.

Torsdagen den 20 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Vougt, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Ströms interpellation örn förbättrad löneställning för underbefäl m. m., erhöll
ordet och anförde: Herr talman! I en med första kammarens tillstånd till mig
framställd interpellation har herr Fredrik Ström anfört, att löneställningen
för underbefäl, underofficerare och officerare i de lägsta löneklasserna är
otillfredsställande och att föreskrifter meddelats om skyldighet för den som
kommenderats såsom elev vid försvarets läroverk och mästarkurs vid flygvapnets
tekniska skolor att kvarstå i tjänst viss tid efter utbildningens avslutande,
samt framställt följande frågor:

Ämnar statsrådet aktivt medverka till att denna fråga får en naturlig lösning,
d. v. s. att personalen erhåller en tillfredsställande löneställning?

Är statsrådet villig att upptaga frågan till förnyad prövning främst i vad
avser rätten för den personal, som redan påbörjat ifrågavarande utbildning, att
avsluta denna under samma villkor, som den påbörjats?

Innan jag besvarar dessa frågor, vill jag framföra några allmänna synpunkter
av vikt i detta sammanhang. På senare tid har man allmänt kommit till
insikt om att en demokratisering av försvarets befälskår är ur många synpunkter
önskvärd. En förutsättning för en dylik demokratisering är att de befälsaspiranter
som äga de bästa kvalifikationerna kunna få fortsatt utbildning och
vinna befordran, detta oavsett örn de inträda i försvaret såsom fast anställda,
vanliga värnpliktiga eller officersaspiranter med studentexamen. Så länge
man anser sig böra kräva ett visst mått av allmänbildning av en underofficer
eller officer på aktiv stat måste försvarsorganisationen inrymma en läroanstalt
för undervisning i allmänbildande ämnen. För denna undervisning, som
ansetts böra åtskiljas från den militära utbildningen, har såsom en för hela
försvaret gemensam läroanstalt inrättats försvarets läroverk.

Läroverket började sin verksamhet på hösten 1943. Undervisningen sker på
fyra utbildningslinjer, nämligen allmänna linjen, studentlinjen, tekniska linjen
och realskolelinjen. Allmänna linjen är avsedd att bereda underofficerskompetens
i allmänbildande ämnen, och för examen på denna linje fordras realexamenskunskaper
i vissa ämnen. Studentlinjen är avsedd att bereda officerskompentens
i allmänbildande ämnen och för fram till begränsad studentexamen.
Den tekniska linjen för fram till en efter militära behov anpassad teknisk
examen. Realskolelinjen för fram till vanlig realexamen, dock utan ämnet
franska, och är anordnad bl. a. ur civilanställningssynpunkt. Varje linje är
uppdelad på två klasser med undantag av studentlinjen, som är uppdelad på
tre klasser.

De av interpellanten berörda föreskrifterna örn skyldighet att kvarstå i
tjänst efter avslutad utbildning, vilka meddelats i en ämbetsskrivelse den 19
oktober 1945, innebära följande. Fast anställd som efter ansökan antagits såsom
elev å allmänna linjen, tekniska linjen eller realskolelinjen vid läroverket
skall förbinda sig . att kvarstå i tjänst minst ett år efter det han avslutat sin

Torsdagen den 20 december 1945

Nr 41.

Om förbättrad löneställning för underbefäl m. m. (Forts.)
underofficersutbildning eller, örn lian underlåter att genomgå underofficersskola,
minst två år efter avslutad utbildning vid läroverket. Fast anställd vid
armén eller marinen eller värnpliktig vid armén som antagits såsom elev på
studentlinjen vid läroverket skall förbinda sig att kvarstå i tjänst till dess han
avlagt eller bort ha avlagt officersexamen. Fast anställd vid flygvapnet som
antagits såsom elev på studentlinjen skall förbinda sig att kvarstå i tjänst
minst, två år efter det han avlagt eller bort ha avlagt officersexamen. Slutligen
skall fast anställd som antagits såsom elev vid mästarkurs vid flygvapnets
tekniska skola förbinda sig att kvarstå ett år efter avslutad utbildning.

För att ange bakgrunden till dessa föreskrifter vill jag något beröra vad
som tidigare gällt i dessa hänseenden.

Före inrättandet av försvarets läroverk erhöllo de av arméns manskap som
kommo i fråga för befordran till underofficerare eller officerare sin undervisning
i allmänbildande ämnen vid arméns underofficersskola. Till denna skola
hänvisades även en mindre del av underofficerseleverna från kustartilleriet,
medan större delen av dessa och även manskapet från flottan och flygvapnet
erhöll sin fortsatta utbildning vid särskilda skolor. Undervisningen vid arméns
underofficersskola var uppdelad på en förberedande kurs och en allmän kurs.
Inom den allmänna kursen funnos tre linjer, motsvarande allmänna linjen,
studentlinjen och realskolelinjen vid försvarets läroverk. Enligt 1931 års reglemente
för arméns underofficersskola skulle elev ur armén genom tjänsteavtal
ha förbundit sig att, örn truppförbandschefen så prövade lämpligt, kvarstå
i tjänst minst ett år efter det utbildningsår, varunder han genomgick förberedande
kursen. Vidare skulle enligt reglementet elev ur armén ha förbundit
sig att under samma förutsättning kvarstå i tjänst minst två år efter det utbildningsår,
under vilket han avslutade allmänna kursen. Att dessa bestämmelser
örn skyldighet att kvarstå i tjänst efter utbildningens avslutande icke
gällde de elever vid skolan som kommo från kustartilleriet torde ha sin grund
i att några motsvarande bestämmelser icke gällde för kustartilleriets elever
vid de särskilda skolorna —• liksom ej heller för dem av manskapet från flottan
som utbildades till underofficerare eller officerare. För flygvapnets underofficersskola,
där undervisningen var uppdelad på en allmän och en högre
kurs, föreskrevs genom en generalorder av år 1935 skyldighet för eleverna i
båda kurserna att kvarstå i tjänst minst två år efter det utbildningsår under
vilket kursen avslutades.

Då undervisningen vid försvarets läroverk på hösten 1943 skulle taga sin
början, förordnades i vissa föreskrifter för verksamheten under läsåret 1943—
44, att elev å allmänna linjen eller realskolelinjen skulle genom tjänsteavtal
ha förbundit sig att, örn truppförbandschefen (motsvarande) så prövade lämpligt,
kvarstå i tjänst minst ett år efter det utbildningsår, under vilket han avslutade
utbildningen vid läroverket. Något dylikt villkor uppställdes icke för
eleverna på studentlinjen. För läsåret 1944/45 meddelades samma bestämmelser
om skyldighet att kvarstå i tjänst. Dock inbegreps även elev å den då inrättade
tekniska linjen.

Enligt 1944 års kungörelse angående manskaps och musikelevers anställning
vid krigsmakten förlänges Titan särskild framställning anställningen för
den som avlagt godkänd underofficersexamen med ett år samt för den som
avlagt godkänd realexa.men vid försvarets läroverk men underlåtit att genomgå
underofficersskola med två år, allt under förutsättning att de förlängda anställningstiderna
icke täckas av löpande kontrakt. Denna föreskrift överensstämmer
beträffande tidslängden för den fortsatta tjänstgöringen efter avslutad
utbildning i huvudsak med såväl förut nämnda stadganden för arméns
och flygvapnets lindero!’firorsskolor som de av interpellanten åsyftade bestäm -

100

Nr 41.

Torsdagen den 20 december 1945.

Om förbättrad löneställning för underbefäl m. m. (Forts.)
melserna såvitt dessa röra elev å allmänna linjen, realskolelinjen eller tekniska
linjen vid läroverket.

Då jag här uppehållit mig vid detaljerna i tidigare gällande bestämmelser
har detta skett för att visa icke blott att principen om skyldighet för den som
erhållit en viss utbildning att kvarstå i tjänst någon tid efter utbildningens
avslutande har hävd, utan även att de av interpellanten åsyftade föreskrifterna
av den 19 oktober 1945 i väsentliga delar nära ansluta sig till vad som förut
vid olika tider gällt. I vissa hänseenden sakna emellertid de nya föreskrifterna
motsvarighet i äldre bestämmelser. Sålunda ha några bestämmelser örn fortsatt
tjänstgöringsskyldighet överhuvud icke tidigare gällt i fråga örn eleverna
på studentlinjen vid läroverket och eleverna vid mästarkursen vid flygvapnets
tekniska skola.

Vad studentlinjen beträffar torde detta lia berott på att man icke ens^ ifrågasatte
annat än att den som erhållit utbildning för officersbanan också skulle
välja denna. Studentlinjen vid läroverket har haft till syfte endast och allenast
att bereda allmänbildning åt blivande officerare. Såsom jag inledningsvis framhållit
är det endast vid inrättandet av realskolelinjen som civilanställningssynpunkter
beaktats. Jag vill i detta sammanhang även nämna, att före inrättandet
av försvarets läroverk funnos särskilda studiestipendier för underbefäl
och underofficerare vid flottan och kustartilleriet, avsedda att möjliggöra
avläggande av begränsad studentexamen. Bestämmelserna rörande dessa stipendier
förutsatte, att stipendiat skulle inträda i sjökrigsskolan. Sålunda stadgades
i fråga örn stipendiat från kustartilleriet, att stipendiat som blivit godkänd
i examen skulle till chefen för kustartilleriet ingiva ansökan att bli antagen
till kustartillerikadett. Dessa bestämmelser som under lång tid tillämpats
ha haft sin grund i samma betraktelsesätt som kommit till uttryck i de nu
meddelade föreskrifterna för studentlinjens elever.

Med hänsyn till syftet med utbildningen, vilket borde framstå som uppenbart
för alla dem som under någon tid varit knutna till försvaret, måste ^det te
sig helt naturligt att utbildningen på studentlinjen vid läroverket också fullföljes
till officersexamen. Bestämmelser örn skyldighet för eleverna på denna
linje att kvarstå i krigsmakten till avlagd officersexamen borde från denna
synpunkt vara överflödiga. Emellertid har på senare tid förmärkts en tydlig
tendens bland eleverna —• särskilt kustartilleriets — att lämna försvaret så
snart de tillgodogjort sig utbildningen vid läroverket och söka sig civila anställningar
med de bättre löneförmåner som utbildningen vid läroverket ger
möjlighet till. Det är givetvis i och för sig önskvärt att undervisningen vid
läroverket bidrager till att höja vårt folks allmänbildningsstandard och underlättar
anställningsmöjligheterna i det civila livet för dem som en längre tid
tjänstgjort inom försvaret såsom fast anställt manskap eller för värnpliktiga.
Att det emellertid icke alls är dessa synpunkter som motiverat inrättandet av
studentlinjen vid läroverket har redan framhållits.

Den omständigheten, att försvarets läroverk är en specialanstalt för kostnadsfri
utbildning i försvarets tjänst och att platsantalet är begränsat, ger
mig anledning att något uppehålla mig vid en synpunkt som mindre berör
statens intresse än de fast anställdas i allmänhet. Enär utbildningen vid försvarets
läroverk öppnar möjlighet för fast anställt manskap och värnpliktiga
att bli officerare eller underofficerare, är det givetvis angeläget att de till
antalet begränsade platserna vid läroverket icke till förfång för dem som verkligen
önska ägna sig åt officersbanan upptagas av elever som ämna övergå till
annan verksamhet. Till mig har nyligen framförts klagomål från fast anställda
som anfört, att de sökt få komma till läroverket men på grund av någon lägre
placering vid tidigare kurser måst stå tillbaka för kamrater som från början

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 41.

101

Örn förbättrad löneställning för underbefäl m. m. (Forts.)
bestämt sig för att lämna den militära banan. Att något sådant förekommer
är desto betänkligare som försvarets läroverk är den enda läroanstalt som står
till buds för de fast anställda som vilja bli officerare. Utbildning för civila
sysslor kan erhållas vid många andra läroanstalter i landet, och från statens
sida ha vidtagits åtgärder i syfte att för avgånget fast anställt manskap underlätta
sådan utbildning genom särskilda ekonomiska förmåner.

Såsom förut nämnts innebära de nu meddelade föreskrifterna för studentlinjen,
att elev ur flygvapnet skall förbinda sig att kvarstå i tjänst två år
efter avlagd officersexamen. Här ha statens ekonomiska synpunkter spelat in.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att utbildningen av en flygofficer för
staten medför särskilt höga kostnader. Kan det då anses stötande, att staten
kräver viss motprestation av den som fått denna utbildning vilken torde ha ett
icke obetydligt värde för civil verksamhet? Vid besvarandet av denna fråga
synas mig några exempel från helt andra områden vara värda att nämna.
Sålunda finnas särskilda stipendier för teologie studerande vid universiteten
som förbinda sig att tjänstgöra som präster inom Luleå stifts finsktalande
församlingar. Vidare har i fråga örn stipendier åt elever vid vissa statens småskoleseminarier
föreskrivits skyldighet för stipendiat att efter examens avläggande.
under minst lika lång tid som stipendium åtnjutits, tjänstgöra i
skoldistrikt med finsktalande befolkning, inom lappmarken eller inom Luleå
stifts landsbygd. Från det kommunala området må anföras att, enligt ett i
dagarna beslutat normaltjänstereglemente för städernas ordinarie befattningshavare,
under tjänstledighet för genomgång av viss statlig utbildningskurs till
befattningshavare skall utgå oavkortad avlöning, örn han efter genomgången
kurs kvarstår minst fem år i stadens tjänst. Uppfyller han icke detta villkor,
skall han vara skyldig att för varje felande år återbetala en femtedel av nyssnämnda
avlöning. Städerna lia rekommenderats att tills vidare tillämpa dessa
bestämmelser i fråga om statens polisskolas överkonstapels- och kommissariekurser.

Det kan således icke sägas vara någon principiell nyhet att staten, såsom
här skett i fråga om dem som erhålla officersutbildning morn flygvapnet,
uppställer krav på en viss motprestation för erhållen utbildning. Härvid måste
då betonas, att den fortsatta tjänstgöringsskyldighet som föreskrivits icke rimligen
kan betecknas som betungande. Det torde emellertid i enlighet med förutnämnda
kommunala exempel böra övervägas i vad mån viss tids kvarstående i
tjänst såsom form för denna motprestation lämpligen bör i förekommande fall
utbytas mot skyldighet att återbetala någon del av kostnaderna för utbildningen.
Denna fråga ämnar jag pröva i samband med övervägande huruvida
de nu meddelade bestämmelserna, som i den inträdda situationen fått i någon
mån karaktären av ett provisorium, böra i vissa hänseenden förtydligas. I
detta sammanhang vill jag redan här framhålla, att det givetvis icke varit avsett,
att personal som underkännes vid utbildningen skall tvingas kvarstå i
tjänst.

Beträffande föreskriften örn skyldighet för den som beordras till mästarkurs
vid flygvapnets tekniska skola att kvarstå i tjänst viss tid efter utbildningens
avslutande vill jag framhålla, att dessa kurser äro avsedda att giva flygvapnets
överfurirer möjlighet att befordras till mästare, en civilmilitär beställning
som medför bättre löneförmåner än överfurirsbeställningen. Mästare har därjämte
möjlighet att bli befordrad till högre tjänst. Det må erinras örn att
mästarbeställningarna vid flygvapnet tidigare i åtskilliga fall rekryterats bland
flygverkstädernas civila personal eller från industrien. () verfuri Terna vid flygvapnet
lia genom dessa kurser fått fördelar som icke tillkomma överfurirerna
inom andra försvarsgrenar. Det framstår då som naturligt att staten vill, örn

102

Nr 41.

Torsdagen den 20 december 1945.

Örn förbättrad löneställninq för underbefäl m. m. (Forts.)
ock endast för en kort tid, försäkra sig örn den arbetskraft som staten pa detta
sätt berett utbildning och särskilda förmåner i ekonomiskt hänseende. Principen
är i detta fall analog nied den som ligger till grund för bestämmelserna
för flygvapnets elever på studentlinjen vid försvarets läroverk. Såsom framgår
av vad jag förut anfört har tiden för anställningsförhållandets förlängning för
elev vid mästarkurs bestämts till endast ett år efter utbildningens avslutande.
Det synes mig därför icke kunna med fog göras gällande, att föreskriften är
betungande.

Med anledning av vad interpellanten under hänvisning till kungörelsen angående
förhandlingsrätt anfört örn att den berörda personalorganisationen icke
fått någon orientering örn de centrala myndigheternas avsikter i denna fråga
vill jag inskränka mig till att framhålla, att försvarsväsendets underbefälsförbund
den 2 oktober 1945 yttrat sig i ärendet och att de av förbundet anförda
synpunkterna tagits i övervägande vid ärendets behandling i försvarsdepartementet.

Vad angår den fråga som interpellanten riktat till mig rörande personalens
löneställning hänvisar jag till att detta spörsmål är under utredning i ett
större sammanhang och att jag därför icke gärna nu kan ingå därpå.

I anledning av interpellantens andra fråga vill jag göra en kort sammanfattning.
Föreskrifterna om skyldighet att kvarstå i tjänst viss tid efter erhållen
utbildning ansluta sig, såvitt gäller annan utbildning än studentlinjen
vid försvarets läroverk, i väsentliga delar nära till vad förut vid olika tider
gällt. Såvitt rör studentlinjen vid läroverket stå dessa föreskrifter helt i överensstämmelse
med syftet med försvarets läroverk, ett syfte som borde vara
uppenbart för försvarets personal. De för flygvapnets elever införda strängare
föreskrifterna överensstämma med vedertagna principer inom andra områden
och kunna icke betecknas som betungande. Det sist sagda gäller även elev vid
mästarkurs vid flygvapnets tekniska skola. Det kan då beträffande föreskrifterna
som helhet sägas, att de icke böra kännas hårda för andra än dem
som medvetet sökt till läroverket i annat syfte än det avsedda. Med hänsyn
härtill kan jag icke finna skäl att från föreskrifterna undantaga den personal
som redan påbörjat sin utbildning vid läroverket. Emellertid har det kommit
till min kännedom att några bland denna personal säga sig ha vid sina förband
bibringats den uppfattningen, att kvarstående i tjänst efter utbildningens
avslutande vid läroverket icke skulle komma att avkrävas deni. Det är mig
då angeläget framhålla, att omständigheter av denna art komma att beaktas
vid den prövning i dispensväg som alltid står öppen i här föreliggande fall.

Härmed torde jag ha besvarat interpellantens båda frågor.

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet för hans vänlighet att besvara interpellationen. Jag kan tyvärr inte
känna mig tillfreds med svarets art. Det är alltför negativt och, där det i vissa
stycken är positivt, så svävande, att man i själva verket står kvar på samma
utgångspunkt.

Kärnan i det hela är att vi vilja skaffa oss en demokratisk och allmänbildad
underbefäls- och befälskår. Vi önska underlätta för menige man att komma
fram till underbefäls- och befälsställning. Denna strävan är ju synnerligen
lovvärd, och vi måste därför vara glada över tillkomsten av försvarets läroverk.
Det gäller emellertid att ordna det hela så, att det blir ett för sin uppgift
intresserat befäl och underbefäl som utgår från läroanstalten i fråga.
Vi kunna säkerligen inte uppnå detta syfte, örn man efter det att vederbörande
ha börjat studierna ställer sådana villkor, att de känna sig lurade och med
list förda i ett läge, som de inte varit beredda på. De villkor, som det här

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 41.

103

Om förbättrad löneställninn för underbefäl m. m. (Forts.)
gäller, lia nämligen ställts efter inskrivningen, varjämte det, såsom vi hörde
av herr statsrådets svar, delvis är fråga örn bestämmelser som tidigare inte ha
förekommit. Man måste med rätta känna sig chockerad över detta tillvägagångssätt,
även örn man naturligtvis som herr statsrådet helt allmänt kan
säga, att de unga männen ju böra förstå, att de måste göra någon motprestation
för att de få genomgå försvarets läroverk. Örn man hävdar den principen,
skulle man emellertid med samma fog kunna utfärda liknande bestämmelser
för de elever, som genomgå våra allmänna läroverk, och man skulle då
också kunna fordra, att de som avlägga examen för filosofie kandidat-, licentiat-
eller doktorsgraden vid våra universitet, skulle tjänstgöra ett visst antal
år t. ex. som lärare med av staten bestämda löner. Vi kunna ju inte jämföra
bestämmelserna vid försvarets läroverk med vad som gäller för teologie studerande
eller elever vid statens småskoleseminarier som för erhållande av vissa
stipendier måste förbinda sig att tjänstgöra en tid i Korpilombolo eller andra
trakter i mörkrets och vinterkylans land. I dessa senare fall ha vederbörande
säkerligen i förväg varit fullt på det klara med de konsekvenser som följa
med mottagandet av stipendiet i fråga. Det är det faktum, att eleverna vid
försvarets läroverk pålagts nya villkor sedan studierna redan börjat, som jag
finner vara ett osympatiskt tillvägagångssätt som inte kan försvaras. Denna
metod föder en allmän olust hos dessa studerande, och vi böra akta oss för att
.det hos dessa unga män, som i framtiden skola tjänstgöra som befäl och underbefäl
inom vårt demokratiska försvar, grundlägges en sådan inställning,
när de i sin första mandom skaffa sig sina lärdomsmeriter. En sådan oluststämning
kan bli ödesdiger för det demokratiska försvaret, och vi böra därför
med alla medel söka undvika, att det skapas en sådan olust och bitterhet som
faktiskt bär uppstått. Jag har talat med och även fått brev från många av
dessa studerande, däribland också, herr statsråd, unga socialdemokrater som ha
gått in på den militära banan i avsikt att gagna demokratien och göra försvaret
en tjänst. De lia känt sig mycket upprörda över det sätt, på vilket de behandlats.
Det är således inte fråga örn någon överklass som här opponerar sig
och ger uttryck för sitt missnöje mot demokratien, utan det är unga män
från hem nied mycket små förhållanden, som kräva rättvisa och fair play.

Vi böra även komma ihåg, att hundar som jagas till skogs bita ingen räv.
Jag antar att detta ordspråk är känt även i Skåne, fastän man där inte har
just så stora skogar. Vad blir det för slags officerare och underofficerare av
ynglingar, som formligen drivas fram med hugg och slag och tvingas att mot
sin vilja stanna kvar inom försvaret? En dylik metod kan absolut inte leda till
lyckligt resultat. Det första villkoret för att vi skola kunna uppnå det mål,
som vi alla eftersträva, är att vi göra valet av den militära banan tilldragande
och icke avskräckande. Det är ju här ändå inte fråga om några skolpojkar,
som man kan ta i örat för ett pojkstreck och sedan snabbt glömma det hela.
Det är vuxna män i åldern 21—30 år, som ofta lia hunnit bilda familj och som
tidigare lia tjänstgjort flera år i manskapsställning inom försvaret. De kunna
inte behandlas som skolpojkar. Man måste fästa stort avseende vid vad man
säger till dem och hålla ord. Inte ens mot skolpojkar kan en överordnad, icke
eils staten för övrigt, uppträda hur som helst, ty då förlorar han snart sin auktoritet.
Även mot unga skolpojkar måste myndigheterna akta sig för att
komma med saker och ting som strida mot vad man tidigare sagt och utlovat.
Här gäller det milli som lia uppnått mogen ålder och kanske lia bildat familj
eller just ämna göra det. Hur skola de och deras familjer, när familjeförsörjaren
mot sin vilja tvingas att stanna kvar inom försvaret på nya villkor kanske
till och med i åratal, kunna leva på de små löner sorn utgå inom det militära?
Endast rika eller någorlunda välsituerade hem kunna sända sina söner

104

Nr 41.

Torsdagen den 20 december 1945.

Om förbättrad löneställninp för underbefäl m. m. (Forts.)
till försvarets läroverk. Fattiga kem lia absolut ingen möjlighet att skicka
sina söner dit med de små och i vissa fall erbarmliga löner som för närvarande
utgå inom denna del av försvaret. Det är under all kritik och långt ifrån
rekommendabelt för svenska staten att så uppenbart underbetala en personal,
som har så viktiga uppgifter att fylla.

Jag har här i min hand några siffror över löneförmånerna inom dessa delar
av försvaret. En ogift furir i lönegrad Ma 3 uppbär lön enligt löneklasserna
6—12, som uppnås efter 3 respektive 13 års tjänstgöring. I löneklasserna 6—10
utgår för närvarande provisoriskt lönetillägg med 300 kronor per år, i löneklass
11 med 180 kronor och i löneklass 12 med 120 kronor. Bortsett från detta provisoriska
tillägg har en. ogift furir i löneklass 6, d. v. s. efter 3 års tjänst, en
årslön av 2 862 kronor, däri då inberäknade rörligt tillägg och kristillägg samt
värdet av naturaförmåner. Genomsnittsinkomsten i Sverige utgör, örn jag minns
rätt, 3 000 kronor örn året. Furirer i löneklass 6 tillhöra således det allra fattigaste
proletariatet i vårt land. Efter 13 års tjänst uppnår en ogift furir i löneklass
12 en sammanlagd årsinkomst av 3 805 kronor, vartill kommer 120 kronor
i provisoriskt lönetillägg. Han har visserligen då fått denna utbildning
vid försvarets läroverk, men har som gengäld måst binda sig vid en bana som
är så orimligt lågt betald.

En gift furir på E-ort, vilken likaledes avlönas efter löneklasserna ö—12,
har en årslön, inklusive rörligt tillägg, kristillägg, värde av naturaförmåner,
hyres- och ortstillägg m. m., i löneklass 6 av 3 169 kronor och i löneklass 12,
som är den högsta och uppnås efter 13 års tjänst, 4 113 kronor. Det är ju orimligt
dåligt betalt! Jag sitter som styrelsemedlem i flera enskilda och allmänna
institutioner och företag;. Skulle vi betala våra anställda lika erbarmliga löner
som staten ger sina furirer, skulle vi överhuvud taget inte få någon som ville
tjänstgöra hos oss. Man kan helt enkelt inte betala folk så dåligt.

Låt oss fortsätta och se vad en ung man, som har strävat sig fram till fänrik,
får betalt. Det är ju även herr statsrådets mening — jag högaktar honom därför
— att vi skola försöka hjälpa unga begåvade män att komma fram inom
det militära, så att vi få till stånd ett demokratiskt försvar. En fänrik på E-ort
har som extra ordinarie en grundlön av 3 186 kronor, vartill kommer rörligt tilllägg
och kristillägg med 987 kronor, varigenom han kommer upp i en summa
av 4173 kronor. Då är han ändå på väg upp till verklig officersställning. Det
är orimligt att tänka sig, att han skall kunna bilda familj på en sådan lön, om
han inte kommer från ett hem som under ett antal år kan hjälpa till att ekonomiskt
hålla den unga familjen över vattnet. När en fänrik så småningom kommer
upp i löneklass Oc: 1 eller Oc: 2, vilket motsvarar ordinarie anställning
enligt Oa 1:1 och Oa 1:2, uppnår han en sammanlagd lön av 5 070 kronor. I
en del av de företag, där jag är med i ledningen, skulle arbetarna sannerligen
inte tolerera en dylik lön. Om vi inte bjödo dem bättre betalt, skulle vi inte få
några som ville arbeta åt oss.

En sergeant, som har en ansvarsfylld och viktig post och som förtjänar ali
aktning för ett hårt jobb, kommer i Uo 1:1 upp till en lön av sammanlagt 4 511
kronor och efter 13 års tjänst 5 085 kronor.

Herr statsrådet förklarade, att hela lönefrågan ligger under utredning. Jag
skulle bara ha önskat, att han hade sagt, att han själv inser att vi inte kunna
fortsätta med dessa låga löner, ty då komma vi inte att uppnå, vad vi vilja
åstadkomma genom inrättandet av försvarets läroverk, nämligen ett demokratiskt
försvar.

Alla äro vi ju ense örn att vi inte vilja ha ett militärt proletariat, det farligaste
av allt farligt. Men då måste vi också bereda möjlighet för de unga män,
som inte ha en rik eller burgen släkt att falla tillbaka på, afl lämna den mili -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 41.

105

Om förbättrad löneställning för underbefäl m. m. (Forts.)
tära banan, när de inte längre kunna klara sig och sin familj pä de låga lönerna,
så att de kunna söka sig bättre avlönat arbete på annat håll. Det är det enda
mänskliga och riktiga, och vi måste ta konsekvenserna av det nuvarande löneläget.
Som det nu är, blir det företrädesvis söner till välbesuttna medborgare
som kunna få del av den förmån som genomgång av försvarets läroverk onekligen
utgör.

För att få en klar bild av läget har jag ernått tillgång till vad lärarkollegiet
vid försvarets läroverk har anfört i saken. Jag har inte nöjt mig med vad jag
själv hört från de berörda ungdomarna, ty deras utsagor kunna ju vara behäftade
med felaktigheter i det ena eller andra avseendet. Men lärarkollegiet måste
väl anses vara en tillförlitlig auktoritet. Lärarkollegiet har fått tillfälle att avge
yttrande till Kungl. Majit. Herr Vougt bär därvidlag förfarit fullt korrekt
och remitterat interpellationen, eller i varje fall en P. M. därom, till lärarkollegiet
i och för yttrande.

I skrivelsen, som godkänts av kollegiet vid sammanträde den 5 december,
heter det i en första punkt: »Kungl. Majit har i nämnda beslut förordnat, att
tiden för förlängda kontrakt eller särskilda utfästelser skall beräknas med utgångspunkt
från ''avslutad utbildning vid läroverket’ och från den tidpunkt,
då eleverna avlagt eller bort avlägga officers- eller underoffioersexamen. Kollegiet
är tveksamt örn rätta innebörden av uttrycket ''avslutad utbildning’.

Detta kan tolkas så, att elev, som kuggats vid Försvarets läroverk och anser
sig ha misslyckats på den militära banan, alltjämt skulle bliva bunden till
militärtjänst under avsevärd tid. Ett sådant bindande av eleverna kommer för
många av dem att betyda stort avbräck i möjligheterna att byta yrke. Det
bör observeras, att läroverkets elever i regel äro i åldern 22—26 år. Örn kollegiet
skulle anse sig vara tvunget att kugga en elev, skulle det under vissa
omständigheter kunna innebära, att såväl hans militära som hans civila framtid
blir förstörd. Kollegiet önskar givetvis inte bli tvingat fatta så ödesdigra
beslut.»

Herr statsrådet har nu svarat, att möjlighet ju alltid finns för eleverna att
dispensvägen söka rättelse. Därmed skulle kanske den farhåga, som kollegiet
hyser, kunna anses vara ur världen, men häri ligger ju endast ett löfte örn
att upptaga en dispensönskan till prövning, icke något generellt löfte om att
elev skall kunna komma ifrån den bana han i hastigt mod slagit in på eller
lockats till.

I sin andra punkt säger kollegiet: »Kungl. Majit har föreskrivit, att ändringen
i kontraktsbestämmelserna skall äga tillämpning jämväl beträffande
dem, som redan påbörjat lärokurs vid Försvarets läroverk. Eleverna ha i regel
begärt kommendering till läroverket med tanke på bestämmelser och praxis,
som gällde vid lärokursens början. För många ha framtidsplanerna ändrats
under deras tid vid Försvarets läroverk, och de ha ansett sig kunna räkna med
de friare villkor, som gällde, när skolgången började. Genom de nya bestämmelserna
ha ett stort antal elever försatts i en svår personlig situation och
sagt sig önska avbryta studiegången, även i fall där examina äro nära förestående.
— Kollegiet, har särskilt uppmärksammat, att Kungl. Majits beslut
saknar sådana övergångsbestämmelser, som bruka utfärdas, när villkoren ändras
för personal i statens tjänst. Enligt kollegiets erfarenhet brukar t. ex. viss
personal beredas möjlighet att kvarstå på äldre villkor. Sådana övergångsbestämmelser
äro enligt kollegiets mening av utomordentligt stor vikt för
tryggheten i vårt samhälle. Denna fråga har sålunda stor principiell innebörd.
»

T deri tredje punkten heter det slutligen: »Kollegiet anhåller att få bringa
till Eder kännedom, att det för närvarande råder stor oro bland eleverna vid

106

Nr 41.

Torsdagen den 20 december 1945.

Örn förbättrad löneställning för underbefäl m. m. (Forts.)

Försvarets läroverk. Denna oro har redan märkbart försämrat studieresultaten.
» „ ......

Ja, det var väl örn någonting ett klubbslag. Ty har det gatt dithän genom
olämpliga åtgärder och alltför hänsynslös framfart, att en sådan oro uppstått
hos dem som i framtiden skola ha hand örn våra ungdomar, tycker jag, att
det börjar se ut som örn vi inte skulle ha nått det resultat med detta läroverk,
som vi avsett att nå. Man kan naturligtvis säga, att denna oro är en ungdomlig
företeelse, men det är dock mogna män det här gäller och i vissa fall familjeförsörjare.

Jag har vidare fått en skrivelse från en av de främsta lärarna, en lektor vid
läroverket, vilken såsom representant för lärarkollegiet vid Försvarets läroverk
samtidigt som han översänder en avskrift av kollegiets skrivelse till försvarsministern
ber att få framföra ytterligare några synpunkter på denna fråga.
Han skriver bland annat: »De nuvarande eleverna vid Försvarets läroverk
ha sökt och kommenderats till skolan närmast med tanke på vidare utbildning
till officerare eller underofficerare. Det har dock i stor utsträckning skett under
förutsättningen att de, örn de funne det överensstämmande med sina intressen,
ägde frihet att efter avslutad skolgång få övergå till civiltjänst. Innan
Försvarets läroverk för några år sedan tillkom, skedde den allmänbildande
undervisningen vid Arméns Underofficersskola, och hinder förelag da knappast
för eleverna att efter avlagda examina sluta sin militära bana.» — Som
vi hörde av statsrådets redogörelse gällde tidigare en skyldighet att kvarstå
för somliga, men inte för andra. — »Genom att denna praxis hittills också
i stort sett tillämpats vid Försvarets läroverk, ha prejudikat redan hunnit
skapas, som ytterligare stärkt eleverna i deras uppfattning.» — Det föreligger
alltså ett prejudikat, som brutits genom den nya tvångsbestämmelsen. •—
»Vid de senaste skolkommenderingarna påpekades för övrigt av vissa militära
myndigheter, att inget tvång förelåg för vederbörande att förbinda sig att
kvarstanna i tjänst efter avslutade skolstudier. Det bör i detta sammanhang
även påpekas, att många av de nuvarande eleverna vid läroverket ej fått någon
egentlig utbildning för övergång till civil tjänst, vilken utbildning de lockats
med, då de anställts som volontärer.»

Det är under dessa förhållanden ganska märkligt, att man kunnat sända ut
en sådan ukas som denna, vilken ju måste verka irriterande och skapa oro.
Det är vidare tydligt, att det förfares på ett ganska egendomligt sätt för att
locka dessa unga män in på den militära banan och sedan binda dem där. Det
är inte tilltalande metoder i vårt land. Dessa böra vi helst lämna åt ett land,
som har andra rättsuppfattningar än vi.

Vederbörande lektor skriver vidare: »De ha således ej gått i de nyorganiserade
stamskolorna. Under tiden för förstärkt försvarsberedskap har det av helt
naturliga skäl inte varit möjligt att anordna civilanställningskurser i samma utsträckning
som tidigare. Många elever ha helt enkelt levat i den föreställningen,
att utbildningen vid Försvarets läroverk också avsett utbildning för eventuell
övergång till civila yrken. I Kungl. Maj:ts reglemente för Försvarets läroverk
av den 22 juni 1944 heter det i § 1: Försvarets läroverk har till uppgift att i
den omfattning nedan sägs meddela fast anställt manskap och värnpliktiga ur
armén, marinen och flygvapnet den allmänbildning, som fordras för att vinna
anställning såsom officer eller underofficer på aktiv stat, ävensom de kunskaper
i tekniska ämnen som äro av betydelse för tjänstgöringen vid vissa specialtruppslag.
Därjämte skall vid läroverket meddelas undervisning för realexamen.».

Brevskrivaren säger, att »den sist citerade meningen kan tolkas så, att utbildningen
på reallinjen direkt avser också en utbildning för civilanställning, eftersom
det för underofficer endast är nödvändigt att genomgå allmänna linjen».

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 41.

107

Örn förbättrad löneställning för underbefäl m. m. (Forts.)
Enligt statsrådet är det också denna möjlighet att avlägga realexamen som lockat
många. Då bör man inte grusa deras förhoppningar på detta sätt.

I brevet heter det vidare: »Vad som framkallat den nuvarande starka reaktionen
bland eleverna är bland annat det förhållandet, att de genom att underteckna
de nya kontrakten skulle berövas all valfrihet, detta i en tid, då de relativt
gynnsamma konjunkturerna på arbetsmarknaden givetvis måste göra en och
annan ytterst betänksam inför valet av vidare utbildning till officer eller underofficer
med löner, understigande de flesta på den civila marknaden. Bristen på
garantier att eleverna på reallinjen och allmänna linjen efter genomgången underofficersutbildning
verkligen kunna erhålla befattning som underofficer, har
givetvis också ökat betänkligheterna. För närvarande äro förhållandena sådana,
att vid vissa regementen ordinarie beställningar synas bli lediga först under
1950-talet. Att de nya kontrakten dessutom tillkommit, sedan skolkommenderingarna
redan skett, har slutligen i högsta grad bidragit till den nuvarande
irriterade stämningen. Eleverna anse sig som sagt ha påbörjat sina studier under
andra förutsättningar än dem, på vilka de nya kontraktsbestämmelserna
bygga. — Örn de nya kontraktsbestämmelserna skulle förorsaka en massavgång
från läroverket, föreligger enligt kommitterades uppfattning den faran, att volontärrekryteringen
i fortsättningen skulle ytterligare försvåras, inte minst genom
den oro en sådan avgång kan komma att framkalla.»

Jag kan inte se annat än att detta är ett ganska allvarligt problem, som bör
studeras mycket noggrant. Jag tror, att mycket av denna oro skulle kunna undvikas,
örn man kunde ge ett ordentligt löfte örn bättre ekonomiska möjligheter
för dem som studera vid detta läroverk, ty de älska sitt yrke och vilja bli officerare
och underofficerare, om de bara kunna känna den minsta trygghet för sig
och sin familj för framtiden.

Jag har fått många brev från olika håll efter det jag väckte min interpellation.
Tiden har emellertid redan överskridits för mig, när det gäller att tala i
en interpellationsdebatt, och jag skall inte vid denna tid i riksdagens sista timmar
upptaga en kanske långvarig debatt om ytterligare en mängd anmärkningar,
som framställts även från underbefälets sida rörande vissa missförhållanden.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag har tillåtit mig att begära ordet,
trots att jag vet, att ett pär talare redan antecknat sig, närmast för att ställa
några frågor till interpellanten, som det vore intressant för mig att i min tur
få besvarade.

Jag är fullt överens med interpellanten örn att det är i högsta grad önskvärt
att förbättra löneförhållandena för det fast anställda manskapet, för
underbefäl och underofficerare. Jag har i interpellationssvaret meddelat, att
denna fråga kommer upp i ett annat och större sammanhang, men jag vill försäkra
herr Ström, att jag för min del skall på allt sätt medverka till att en
förbättring härvidlag kommer till stånd. Jag är fullt på det klara med att
försvaret överhuvud taget icke med den nuvarande efterfrågan på arbetskraft
på arbetsmarknaden kan få den rekrytering som är nödvändig — denna fråga
ligger dock vid sidan om det konkreta spörsmål örn försvarets läroverk, som
vi nu diskutera — örn vi icke ge underbefäl, underofficerare och liven de
lägsta officersgraderna bättre betalt. På denna punkt är jag helt överens
med interpellanten, och jag har därför tagit den först.

Jag är emellertid inte lika enig med interpellanten, när han berör vissa
konkreta fall av lönesättningen. När han t. ex. säger, att det är omöjligt för
en fänrik att reda sig med 4 000 kronor och litet till örn året, måste jag svara,
att det här dock är fråga örn en ung man på ett par och tjugu år och att det

108

Nr 41.

Torsdagen den 20 december 1945.

Örn förbättrad löneställning för underbefäl m. m. (Forts.)
finns många industriarbetare, som hela livet igenom få reda sig pa i tKJU

kronor. .-ht i

Låt mig därefter övergå till de punkter, där jag inte alls kan vara ense med
interpellanten. Jag skulle vilja fråga honom, huruvida han godkänner eller
icke godkänner den princip, som vi uppställt för undervisningen vid försvarets
läroverk, nämligen principen, att denna undervisning skall vara avsedd att
skaffa allmänbildande undervisning åt dem som vilja gå vidare på den militära
banan till officerare och underofficerare. Det förekom i interpellantens replik
till mig några uttalanden, som tycktes mig tyda på att han icke ville erkänna
denna princip såsom riktig. För min del måste jag säga, att det är ovillkorligen
nödvändigt att hålla på denna princip, örn icke försvarets läroverk skall
bli en utbildningsanstalt med en helt annan karaktär än som från början avsetts,
där unga män nied goda betyg från sin militärtjänst vinna intiäde och
skaffa sig en examen av det ena eller andra slaget för att sedan vända ryggen
åt det militära. Syftet med försvarets läroverk har ju ändå varit att åstadkomma
en rekrytering till försvaret, icke minst till gagn för dem som icke
på annat sätt kunna få tillgång till den högre undervisning, som kan leda dem
till officersbanan.

I anslutning till detta skulle jag vilja fråga interpellanten, vad de som gatt
till försvarets läroverk i syfte att skaffa sig militär utbildning ha att klaga
över då Kungl, lif aj ;t ansett det nödvändigt, att de skola binda. sig. Såvitt jag
förstår, är det sådana elever vid läroverket som icke ha för avsikt att fortsätta
på den militära banan som kunna ha någon anledning att klaga, men de andra
ha det uppriktigt sagt icke.

Det föreföll mig som om interpellanten i sitt anförande ville göra gällande,
att dessa unga män tvingats in till försvarets läroverk. Men det är ju inte
fallet. De ha frivilligt sökt dit, och många söka ju utan att komma in. Örn
nu ett stort antal elever gå till läroverket i avsikt att använda det till någonting
annat än sin militära utbildning, medför ju detta, att de som vilja ta
skolan i anspråk såsom ett led i den militära utbildningen hindras att där
vinna inträde i samma utsträckning som de eljest skulle ha gjort.

När herr Fredrik Ström säger, att unga män lockas till läroverket, måste
det därför tillåtas mig att säga, att detta väl ändå är en betydande överdrift.
I lärarkollegiets yttrande sägs, att vissa militära myndigheter låtit ynglingarna
förstå, att de icke skulle behöva stanna i tjänst under en viss tid efter
avslutad utbildning. Om det kan göras sannolikt, att. dessa ynglingar bibringats
en sådan uppfattning kommer, såsom jag anfört i mitt interpellationssvar,
hänsyn att tagas därtill vid den prövning i dispensväg, som alltid står
öppen i ett fall som detta. Jag tycker herr Fredrik Ström ändå inte kan begära,
att jag skall gå längre än att säga, att dessa omständigheter skola beaktas
vid prövningen av dispensansökningarna. Hittills är det dock inte bevisat,
att de militära myndigheterna i detta avseende i någon större utsträckning
skulle ha fört de sökande bakom ljuset.

Herr Fredrik Ström citerade vidare ett yttrande av lärarkollegiet vid försvarets
läroverk, enligt vilket en betydande oro uppstått bland eleverna, en oro,
som till och med inverkat på studieresultaten. Herr Fredrik Ström finner det
upprörande, efter vad jag kan förstå, att jag icke följer den väg, som han
anvisat för att undanröja denna oro.

Jag tror, att vi göra klokast i att taga dagens oro för vad den är och hoppas,
att den lägger sig, sedan pojkarna fått tillfälle att taga sig en funderare över
de fördelar, som försvarets läroverk i alla fall erbjuder dem. Jag tror, att det
är enbart till fördel, om en utmönstring sker av dem, om vilka det synbarligen
gäller, att de icke gått till försvarets läroverk för att skaffa sig utbild -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 41.

109

Om förbättrad löneslällning för underbefäl m. m. (Forts.)
ning i försvarets tjänst, utan av helt andra bevekelsegrunder. Trots den mycket
livliga argumentation, som herr Fredrik Ström kommit med, kan jag inte se
annat än att det är riktigt att hålla på denna linje.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har haft tillfälle att några gånger
vara examensvittne vid studentexamina, som anordnats vid arméns underofficersskola
och vid försvarets läroverk, och mitt intryck av elevernas kunskaper
var utomordentligt gott. Snarast var jag direkt förvånad över att så goda resultat
kunnat nås, särskilt i betraktande av att det bär är fråga örn personer,
som samtidigt med sina studier måst ägna sig åt militär utbildning och vilkas
bostadsförhållanden under studietiden måste sägas ha varit mycket dåliga. Att
elever som skola tillgodogöra sig högsta reallinjens kunskaper få lov att leva i
logement för ungefär tio man, tycker man skulle vara uteslutet för unga pojkar,
som närma sig studentexamen, men här gäller det ju dessutom äldre elever. Det
är först under de senaste veckorna som de som äro gifta fått tillåtelse att hyra
rum ute på staden. Jag har tidigare tänkt motionera för att få till stånd bättre
bostadsförhållanden vid försvarets läroverk.

Herr Ström påpekade, att lärarkollegiet står enigt i den fråga det här gäller.
Jag har haft samtal med några lärare inom kollegiet, och även de ha betygat
vilket utomordentligt gott elevmaterial som här finnes. Även örn en del elever
inte komma att ägna sig åt det militära efter avslutad utbildning, tror jag, att
det allmänna får god ersättning genom deras insatser i samhällslivet för den
utbildning, som givits dem.

I själva den fråga, som nu är före, delar jag statsrådets uppfattning, att det
kanske är nödvändigt, att de som kommenderats till försvarets läroverk få förbinda
sig att tjänstgöra inom försvarsmakten en viss tid efter utbildningen. Däremot
måste jag ställa mig tveksam beträffande riktigheten av den övergångsbestämmelse,
som meddelats, att de som redan äro kommenderade skola skriva
under en förbindelse, som de inte hade kännedom örn då de sökte inträde vid
läroverket, med risk att återföras till sina truppförband för den händelse de inte
skriva under förbindelsen.

Herr statsrådet har sagt, örn jag .förstod honom rätt. att dylika förbindelser
inte böra kännas hårda för andra än dem som medvetet sökt sig till försvarets
läroverk för att sluta genast efter utbildningstidens utgång, således, vilket fall
ju är det viktigaste, efter avlagd studentexamen. Jag tror, att man på denna
punkt kan hysa en annan uppfattning än herr statsrådet. De personer, som sökt
sig till försvarets läroverk eller ha blivit kommenderade dit och som nu skola
underteckna dessa förbindelser, lia i stor utsträckning varit vid läroverket en
avsevärd tid, F/i ä 2x/2 år. De kunna under denna tid ha gift sig, de kunna lia
fått barn, och utsikterna på arbetsmarknaden kunna ha ändrats. De lia kanske
först efter det de kommit till läroverket blivit medvetna om svårigheten att vid
en ålder av 27—28 år komma in på en annan bana. Ålit detta kan ha haft en
avgörande inverkan beträffande dem som nu kanske vilja sluta före studentexamen.
Jag tror, att herr statsrådets uppfattning i denna fråga är, örn jag så
får uttrycka mig, litet för trång.

Herr statsrådet sade, att han var beredd att ge dispens för dem, som kunna
påvisa, att de före inträdet i läroverket direkt bibringats uppfattningen, att de
skulle ha rätt att sluta genast efter avlagd examen. Jag undrar ändå, örn inte
det riktiga vore att gå på den andra linjen, nämligen att helt enkelt upphäva
övergångsbestämmelserna och endast beträffande de elever, sorn intagas i framtiden,
upprätthålla ungefär de föreskrifter, som äro givna i det kungl, cirkuläret
av den 19 oktober 1945.

Huvudfrågan, vilken herr statsrådet inte ansett sig kunna ingå på men som

Ilo

Nr 41.

Torsdagen den 20 december 1945.

Om förbättrad tomställning för underbefäl m. m. (Forts.)
herr Ström berört ganska utförligt, är dock själva lönefrågan. Det glader mig
att höra, att denna fråga är under utredning. Örn man överhuvud taget vill göra
någonting för . att underbefäl och underofficerare skola vilja utbilda sig för att
fortsätta såsom officerare, bör man se till att denna bana är ekonomiskt bärkraftig
Herr statsrådet ansåg, att en fänrik, som får något över 4 000 kronor örn
året, har en lön fullt tillräcklig för en ung man på omkring 22 år. Men herr
statsråd, de personer, som bli fänrikar efter att ha genomgått försvarets läroverk
och därefter fått officersutbildning, äro inte 22 år, utan 26, 27, 28 år. De
äro i stor utsträckning gifta och lia barn. Då blir den lön, som staten ger, inte
tillräcklig. Man får inte heller glömma, att dessa unga män också bliva officerare.
De böra deltaga med sina officerskamrater i umgängeslivet, när de bil
fänrikar. Det kunna de emellertid omöjligt lia råd till örn de äro familjeförsörjare.
De bli med dessa låga löner ekonomiskt sett ställda i en lägre klass än
sina kamrater, som gått den korta vägen, och det är inte lämpligt.

Det gläder mig i mycket hög grad, herr talman, att dessa ekonomiska frågor
äro under omprövning. Jag behöver därför inte för herr statsrådet framhålla,
såsom jag eljest hade tänkt, öilskvärdheten av att han ägnar stor uppmärksamhet
åt hithörande frågor.

Herr Wagnsson: Herr talman! Det är inte min avsikt att uppehålla mig så
mycket vid den föreliggande frågans materiella innebörd. Den bär ju för övrigt
utförligt behandlats av interpellanten. Det kan vara nog, örn jag framhåller,
att man med tvångsföreskrifter inte förmår göra de militära befattningarna,
attraktiva. Det kan lätt nog, såsom herr Ström sade, föda en viss olust och
resultera i större skada än gagn för försvaret. o

Jag vill i detta sammanhang endast såsom anmärkningsvärt påpeka, att de
nya bestämmelserna också avse att galla extra ordinarie fänrikar, vilkas avlöningsförhållanden
ju äro reglerade i ett av riksdagen fastställt särskilt avlöningsreglemente,
liksom överfurirer med konstitutorial. Det är mycket diskutabelt
örn Kungl. Maj :t i dessa fall bort meddela föreskrifter rörande dessa
anställningsförhållanden. Riksdagen har ju beträffande de extra ordinarie
befattningshavarna fastställt avlöningsföreskrifter.

Det väsentligaste i denna fråga är dock, och det framhöll också herr statsrådet
mycket kraftigt i sin replik till interpellanten, avlöningsförhållandena för
underbefäl och underofficerare. I likhet med den föregående ärade talaren vill
jag uttala min synnerliga tillfredsställelse över det intresse, som statsrådet
visat denna fråga, och uttala en förhoppning örn att förslag skola framläggas,
som bli till gagn för den personal det här är fråga örn. o

Jag har emellertid begärt ordet för att yttra mig närmast örn denna Hagas
handläggning med hänsyn till gällande bestämmelser i fråga om den befattningshavare
tillkommande förhandlingsrätten.

Jag vill till att börja med erinra om att föreliggande ärende aktualiserades
redan den 30 maj 1945 genom en framställning till Konungen från chefen för
marinen. Därefter ha olika militära myndigheter yttrat sig i frågan. Det sista
remissyttrandet avgavs av försvarets civilförvaltning den 7 september. Först
den 2 oktober, som vi hörde statsrådet omnämna i sitt interpellationssvar, d. v. s.
ett par veckor innan beslut i ärendet fattades, inkom den närmast berörda personalorganisationen
— underbefälsförbundet med »en särskild skrivelse i
ämnet». Enligt vad jag inhämtat, fick personalförbundet av en ren händelse
vetskap örn de ändringar av anställningsvillkoren för här berörd personal, som
planerades. Frågan hade då avancerat så långt, att den stod inför sitt omedelbara
avgörande. Förbundet sökte i detta läge genom att skriva direkt till Kungl.
Majit få till stånd övergångsbestämmelser. Resultatet blev ur förbundets syn -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 41.

Ill

Örn förbättrad löneställning för underbefäl m. m. (Forts.)
punkt ganska magert. I mycket ringa omfattning har hänsyn tagits till de av
förbundet framförda synpunkterna. Mycket anmärkningsvärt är, såsom jag
ser det, att man fullständigt negligerat bestämmelserna i den kungl, kungörelsen
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Enligt denna kungl, kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän
skall myndighet, innan den avgiver förslag till bland annat ändrade anställningsvillkor,
såvida frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse
och uteslutande berör dess tjänstemän, på lämpligt sätt bereda de i förhållande
till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar, som frågan må anses röra.
tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till sådana villkor. Örn förening
i anledning härav påkallar förhandlingar, skall meddelande härom lämnas
inom viss tid.

Den militära personalen är principiellt tillerkänd samma förhandlingsrätt
som övriga statstjänstemän. Det enda undantaget gäller, att förhandling icke
skall äga rum i vad angår allmänna arbetsvillkor och tillämpningen av sådana
villkor, då frågan är av speciell militärteknisk natur eller då av militärdisciplinära
skäl hinder möter för förhandling. Underbefälsförbundet är av
Kungl. Maj :t tillerkänt förhandlingsrätt i förhållande till de centrala militära
myndigheterna och förvaltningsmyndigheterna.

Det är uppenbart, herr talman, att förhandlingsrättsförordningens bestämmelser
icke tillämpats i detta fall. Detta måste anses vara synnerligen anmärkningsvärt,
då det här gäller ett av de typfall, som särskilt angivas i förordningen.
Redan av den anledningen är reaktionen på personalhåll fullt förklarlig.
Med all sannolikhet skulle de felaktigheter och oklarheter, som de nya bestämmelserna
visat sig vara behäftade med, ha kunnat undvikas, om personalorganisationens
sakkunskap och erfarenhet på området beaktats.

Även örn de militära myndigheterna uraktlåtit att följa förhandlingsförordningens
bestämmelser synes det ha funnits skäl för Kungl. Maj :t att ta samråd
med personalförbundet, i all synnerhet som man hade för avsikt att låta de nya
bestämmelserna få retroaktiv tillämpning. Det måste anses vara högst olyckligt,
att så icke skett.

Uraktlåtenheten att tillämpa förhandlings förordningen lär, enligt vad som
uppges, ha varit ganska vanlig på det militära området, särskilt under beredskapsåren.
Man kan i viss mån förstå detta med hänsyn till de särskilda förhållanden,
under vilka verksamheten bedrivits vid försvaret. Det bör dock inte
få fortgå, att man också i fortsättningen tar förhandlingsförordningen lika frankin.
Ur flera synpunkter synes det mig angeläget, att den militära personalen
icke i detta avseende försättes i undantagsställning. Strävandena att fördjupa
och befästa förståelsen: mellan folk och försvar gagnas icke av att man onödigtvis
behandlar den militära personalen annorlunda än den civila.

Av dessa skäl förefaller det mig rätt naturligt, att den berörda personalgruppen
känner sig missnöjd med sättet för handläggningen av detta ärende.
Det gäller här en principfråga av största vikt för tjänstemännen i allmänhet.
Inom TCO (tjänstemännens centralorganisation) har detta ärende i sin helhet
väckt stor uppmärksamhet, och man har alldeles särskilt reagerat mot att på
sätt jag här redogjort för förhandlingsrättsförordningens bestämmelser nonchalerats.

Jag har, herr talman, endast velat göra dessa kommentarer till debatten.

Herr Ström: Herr talman! Herr statsrådet bad, att jag skulle svara på ett
pär frågor, som han riktade till mig. Det skall jag med nöje göra. Jag skulle
dock först vilja fastslå ett par saker, som äro väsentliga och som denna debatt
tydligt givil vid handen.

112

Nr 41.

Torsdagen den 20 december 1945.

Om förbättrad löneställning. för underbefäl m. m. (Forts.)

Först vill jag taga fasta på herr Holmbäcks på egen erfarenhet grundade
uttalande örn dessa elever. Han säger, att de äro utmärkta och duktiga män.
Det är begåvningar vi ha att göra med, och det måste också vara duktiga lärare
de lia. Det är sålunda ett gott läroverk, och att då lia ställt till en sådan historia
som denna, tycker jag är ganska tråkigt. Det tyder på en visp nonchalans och
maktfullkomlighet, som jag dock inte vill tillvita herr statsrådet.

Vidare vill jag understryka, vad herr Wagnsson här har meddelat örn förhandlingsrätten
och vad som skett därvidlag. Den uppgift, som herr statsrådet
lämnade i sitt svar, örn att vederbörande hade rådfrågats, kommer i en egendomlig
dager, när man hör, att det inte skedde på initiativ frän departementet
utan därför att vederbörande av en händelse och i sista minuten fingo reda på
vad som skulle ske. Så får man inte föra förhandlingar hädanefter, herr statsråd,
och jag tycker att herr statsrådet bör ge alla sina medhjälpare, pörn äro bekajade
av gammalmodigt militära och preussiska ideal, en lektion i demokrati

— det tror jag skulle ha en önskvärd effekt.

Vad sedan angår de här behandlade frågorna anser jag, liksom herr Holmbäck,
denna ukas vara förkastlig; den har inte tillkommit i den ordning, i vilken
den borde ha tillkommit, den skapar irritation både bland lärare och elever
och bör därför tagas tillbaka. Begå fel kunna vi alla göra, och ingen skall lasta
herr statsrådet för det. Men tar herr statsrådet tillbaka detta, så. skola alla berömma
honom och säga, att han är en man, som kan rätta ett misstag,, och det
tycker jag vore synnerligen hedervärt. Dispensvägen är farlig pa ett visst sätt.
Hur skall det nämligen kunna utrönas, vad de överordnade en gång ha lovat,
utan att eleverna ställas i motsats till dessa överordnade militärmyndigheter,
då de åberopa det tidigare löftet? Och vilka skola då kallas såsom vittnen i sådana
dispensfrågor? En annan fråga är också den: vilken ställning skulle en
elev få i framtiden, som gått emot de militära myndighetspersonerna i en fråga,
där de glömt vad de en gång ha sagt? Det är mänskligt att glömma. Jag
tror, att dispensvägen är en farlig väg, som åstadkommer ännu mer irritation
och inte löser denna fråga.

Däremot tar jag liksom övriga talare här fasta på att herr statsrådet starkt
har understrukit att en förbättring i dessa elevers löneförhållanden snart bölske.
Detta skulle i allra högsta grad stilla den oro, som nu gör sig gällande. Det
skulle skapa tillfredsställelse och även medföra, att den olämpliga dispensvägen
helt enkelt inte skulle behöva anlitas. Dessa unga män vilja säkert bli underbefäl
och officerare, örn de bara kunna se en väg att i framtiden kunna klara
sig och sin familj någorlunda hyggligt.

Herr statsrådet sade, att det är många arbetare, som få leva på 400 kronor
i månaden. Ja, men det ha vi väl ändå inte ansett vara ett ideal? Inom fackföreningsrörelsen
kämpas ju för att möjliggöra för arbetare med små löner
bättre löner. Men vi kunna inte taga sådana, som äro klent avlönade i dyrtider,
som mönster i det förevarande fallet och säga, att deras ställning skall vara
normgivande. Det finns ju många arbetare, som ha fått bättre villkor därigenom,
att deras fackorganisationer och de företag, vari de äro anställda, lm insett
det berättigade i deras krav på högre lön. Härtill kommer, att den ifrågavarande
militära personalen har andra än för anställda i allmänhet vanliga utgifter,
t. ex. utgifter som följa med den helt enkelt nödvändiga standard, som
de tvingas att hålla av objektiva skäl, men som det är omöjligt för dem att
hålla med deras låga lön. Härmed vill jag inte ha sagt, att man på något sätt
skall befordra någon tendens till att ge denna tjänstemannagrupp mer än andra
tjänstemannagrupper, men någon rättvisa bör det ju vara.

För min del kan jag sålunda säga, att örn herr statsrådet vid nästa riksdag

— örn jag då kan vara med här — lägger fram ett förslag, skall jag livligt un -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 41.

113

Orri förbättrad löneställning för underbefäl m. m. (Forts.)
derstödja ett sådant förslag från herr statsrådets sida om ökade löneförmåner
för ifrågavarande militära personal. Däremot kan jag inte vara med örn att
godkänna, att man har kvar en sådan order, som den nuvarande, som skapar
olust och irritation på alla håll och som dessutom enligt min mening inte har
tillkommit i laga ordning.

Herr Heuman: Herr talman! När statsmakterna en gång öppnade vägen för
denna lägre militärpersonal att kunna ta den s. k. militärstudenten, skedde
detta säkerligen i syfte att den åtgärden i första hand skulle gagna försvaret.
Därför måste man ju iirincipiellt se frågan ur den synpunkten, att skolan har
tillkommit för att skapa möjlighet för det lägre befälet att fortsätta fram
till officersgraderna. Inte har väl skolan tillkommit för att låta folk ha möjlighet
att där ta studenten och sedan övergå till civil verksamhet. I så fall
hade denna skola aldrig behövts, ty då hade dessa elever kunnat gå de vanliga
vägarna. Således är det såväl för försvarsministern som för andra myndigheter
en skyldighet att se till, att denna princip hålles fast, att skolan
skall i första hand stå öppen för dem, som tänka fortsätta på den militära vägen
— något annat är orimligt. Örn de skulle fortsätta någon annan väg, vart
skulle detta leda hän, herr Ström? De, som ta militärstudenten vid detta
läroverk, lia under den tid de studera sin lön och vissa stipendier. Det är
många fattiga ungdomar ute i landet, som för att ta studenten på den andra
skollinjen få lov att upptaga lån och sätta sig i skuld. Skulle det i forsättningen
tillgå så som herr Ström tycks vilja sikta på, skulle det säkerligen
uppstå en ganska stark opinion framdeles från många håll emot att man
överhuvud taget har möjlighet att ta studenten på militärlinjen. Vi böra akta oss
för att uppträda som herr Ström, ty då skulle resultatet kunna bli ganska farligt.

När herr Ström sedan sade, att vissa tjänstemän inte skulle vilja gå för den
lön, som dessa militärer ha, vill jag inte yttra mig örn huruvida lönen är berättigad
eller icke, huruvida den är skälig eller oskälig, men jag tar för givet,
jag också, att inte tjänstemännen här i Stockholm vilja gå för E-ortslön. Det
är uppenbart att det var E-ortslönen, som herr Ström berörde. Nu vet man,
att herr Ström ofta är en överdrifternas man, men jag får lov att reagera, när
han här betecknar statsmakternas åtgöranden på området som en oerhört upprörande
och hänsynslös framfart. Jag tycker att man åtminstone i någon mån
borde lägga band på sina känslor, då man uppträder på en så offentlig plats
som här i riksdagen.

Herr Ström: Jag begärde ordet, herr talman, för att ge en mild replik till
min gamle vän herr Heuman, som hade iklätt sig mentorns mantel gentemot
mig. Jag har, tycker jag, citerat dokument, som tala tillräckligt tydligt för
att mina synpunkter även skulle kunna accepteras av herr Heuman.

Jag har inte alls talat för att förvandla detta läroverk från ett försvarets
läroverk till ett allmänt läroverk, visst inte. Jag vill fortfarande lia det till
ett försvarsläroverk, men jag anser, att när man inte, då dessa elever trädde
in i läroverket, ställde ett visst villkor för undervisningen utan gjorde det först
senare, så ha eleverna inte fått den valfrihet, som värjo svensk bör äga, utan
de lia lockats in i läroverket på ett sätt, som icke är tillfredsställande.

Jag anser också, att förhandlingsmöjligheterna skola stå öppna även för
dessa elever, och det bör väl herr Heuman såsom gammal fackföreningsmän
också kunna finna vara rimligt. Herr Heuman bör också såsom gammal fackföreningsmän
kunna inse, att man inte heller på en E-ort kan utan stora svårigheter
draga sig fram på sådana löner som dem vi här lia talat om, åtrnin Första

kammarens protokoll 1945. Nr hl. 8

114

Nr 41.

Torsdagen den 20 december 1945.

Om förbättrad löneställninc; för underbefäl m. m. (Forts.)
stone inte under någon längre tid och inte sedan man har bildat familj. Jag
kan inte vara med om en sådan löneplacering.

Jag vill emellertid uttala den förhoppningen — sedan det nu har ställts i
utsikt att vederbörande skola få bättre lönevillkor, och då, som vi väl få hoppas,
man skall kunna finna en lösning på frågan örn den besynnerliga ukasen
eller ordern, en lösning, som kan vara mera mänsklig och rättvis — att dessa
unga män därefter skola kunna känna sig tillfreds. De äro inte precis unga,
men ändå böra de, som studera där, både de gifta och de ogifta, kunna känna
sig tillfreds med detta, och då bör också irritationen kunna lägga sig och lugn
och ro breda sig över detta läroverk — till nytta för försvaret, såsom också
avsikten var med detta läroverks inrättande.

Herr statsrådet Vougt: Om herr Ström ännu en gång skulle studera interpellationssvaret,
skulle herr Ström säkerligen kunna övertyga sig om, att det
måste vara föga sannolikt, att några av de unga nian, som sökt in till försvarets
läroverk, ha varit i okunnighet om den principiella uppläggningen i
denna sak, nämligen att de, som söka till läroverket, skola använda utbildningen
där till militär utbildning, och att man följaktligen, såsom man har
gjort även i andra avseenden än när det gäller studentexamen och flygmästarkursen,
kräver av dem att de skola stanna kvar i försvarets tjänst under en
viss tid.

Jag måste säga till herr Ström, att jag inte kan se någon orätt i det som
här har skett. Örn så hade varit fallet, skulle jag förorda en ändring av beslutet,
men för dem, som ha gått till försvarets läroverk och som ha haft den
avsikt med sin bildning, som försvarets läroverk är till för att tjäna, för dem
finns ingen anledning att klaga. För dem däremot, som ha gått dit för afl
skaffa sig en billig utbildning på statens bekostnad, som de sedan använda i
civilanställningssyfte, kan jag inte ha fullt lika stort medlidande.

Jag begärde emellertid huvudsakligen ordet för att helt kort beröra det spörsmål,
som herr Wagnsson tog upp, nämligen huruvida förhandlingar med underbefälsförbundet
hade bort äga rum i denna fråga. Det framgick av vad herr
Wagnsson yttrade, att den militära myndighet, som bort taga upp förhandlingar,
uppenbarligen hade varit chefen för marinen. Örn så inte har skett,
kan det möjligen ha berott på att man inte har ansett, att denna fråga var i
egentlig mening en sådan anställningsfråga, som faller under förhandlingsordningen.
Jag vill inte urgera en sådan uppfattning, men jag kan möjligen
förstå, att man tyckte, att detta ändå var en sak, som i någon mån står i en
klass för sig, nämligen en fråga som gällde, hur man skall ordna förhållandena
vid något så speciellt som försvarets läroverk.

När det sedan gällt frågan, vad man skulle ha förhandlat örn, kan det
också därvidlag ha rått någon tveksamhet. Det skulle väl närmast ha vard
i fråga örn retroaktiviteten, och det var ju i den punkten, som underbefälsförbundet
sedermera kom att anmäla sin mening till försvarsdepartementet. Jag
kan verkligen inte erinra mig, huruvida jag då frågan föredrogs fäste mig
vid, att det var ett remissvar eller ett på eget bevåg tillkommet yttrande,
som jag hade att göra med. I varje fall var det mig omöjligt att taga hänsyn
till den synpunkt, som underbefälsförbundet då framförde, och detta av
de skäl, som jag här har pekat på — det är ju för övrigt inte heller Kungl.
Majit, som skall förhandla.

Jag försäkrar herr Wagnsson, att jag skall i vad på mig ankommer givetvis
på allt sätt medverka till att förhandlingsreglementet hålles i respekt av
de militära myndigheterna.

Härefter kanske jag skulle säga några ord med anledning av vad herr Holm -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 41.

115

Örn förbättrad förställning för underbefäl m. m. (Forts.)
bäck sagt beträffande fänrikarnas löner. Jag är fullt medveten om att det
för fänrikar i åldern 26—27 år — så gamla äro de, då de komma ut på officersbanan
efter lia gått den långa vägen — är ett helt annat problem huruvida
de kunna klara sig på sin lön, än det är för de i regel ogifta unga fänrikar,
som gått den vanliga vägen. I själva verket har man också dryftat, hur
man skulle kunna på något sätt klara upp problemet för så att säga den
långa vägens fänrikar. I den mån de ha varit underofficerare, kunna de givetvis
»snedda» och därigenom komma i åtnjutande av en högre tjänsteklass,
men örn de inte ha varit underofficerare förut, går detta inte för sig.

Jag kan för min del inte se, att det skulle vara på något vis oriktigt, örn
man försökte att medelst särskilda bestämmelser ordna ett så pass litet problem
som det ifrågavarande, d. v. s. att sörja för en bättre löneställning för
befattningshavare i de lägsta officersgraderna, som lia gått den långa vägen
och följaktligen äro äldre än de, som gått den andra vägen. Härvidlag överensstämmer
min uppfattning helt och hållet med den, som herr Holmbäck
fört fram här, och jag skall se, om det är möjligt att göra någonting åt saken.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Vougt för
hans löfte att tillse att förhandlingsrättsreglementet skall hållas i respekt av
försvarets myndigheter.

Jag tror att man bland underbefälet har anledning att vara belåten med
den här förda debatten. Av denna har ju framgått dels detta sista och mycket
värdefulla uttalande från herr statsrådets sida, dels också herr statsrådets
tidigare lämnade löfte att tillämpa dispensvägen i de fall, där det kan tänkas
finnas elever, som genom oriktiga förespeglingar kommit att söka sig till
försvarets läroverk.

Slutligen har också herr statsrådet gjort ett uttalande av stort värde, nämligen
att lönefrågan för den grupp, det här gäller, snarast skall tas upp till
omprövning.

Herr Holmbäck: Även jag skall tillåta mig att uttala min tacksamhet till
herr statsrådet, och jag gör det speciellt för det sista, som herr statsrådet
sade. Allteftersom debatten gått framåt ha vi kanske närmat oss varandra i
fråga om våra ståndpunkter. I en punkt skulle jag likväl vilja ha ett tillägg.
Herr statsrådet borde enligt min uppfattning låta dessa dispenser omfatta icke
blott den grupp, som han angivit, utan även andra, då det finns verkligt ömmande
skäl därför.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 609, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till uppbördsförordning, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 610, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
med förslag till uppbördsförordning, m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 612, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående delaktighet
i statens pcnsionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor inom
den sociala hcmhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.

116

Nr 41.

Lördagen den 29 december 1945.

Justerades protokollsutdnag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.42 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 29 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade: Sistlidna julafton, den 24 dennes, avled efter en
längre tids sjukdom ledamoten av denna kammare generaldirektören Sam
Larsson. Han bevistade i år sin femtonde riksdag och representerade Västernorrlands
och Jämtlands län. Inom vårt offentliga liv har Sam Larsson intagit
en framskjuten och bemärkt ställning, dels som ämbetsman med åtskilliga
betydelsefulla och betungande uppgifter på poster, som krävt mycket arbete,
sakkunskap och ansvar, och dels som intresserad politiker. Som sådan
intog han ledande ställning inom sitt parti, och fick också därigenom anledning
att här ofta företräda dess ställningstagande i samhälleliga spörsmål.

Personligen var den nu bortgångne kamraten en synnerligen älskvärd och
sympatisk man, som vi säkerligen alla komma att bevara i tacksam och aktningsfull
hågkomst. Frid över hans minne!

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Härefter upplästes ett till kammaren inkommet dödsbevis av följande lydelse: Larsson,

Axel Samuel Emanuél, född den 30 september 1883, yrke generaldirektör,
civilstånd gift, boende Kavaljersbyggnaden, Ulriksdal, Solna förs.,
Solna kommun, Stockholms län, har enligt vad jag själv känner avlidit på
Karolinska sjukhuset, Solna, den 24 december 1945 kl. 13.55, och enligt min
uppfattning var huvuddödsorsaken Cardiosclerosis.

Karolinska sjukhuset den 27 december 1945.

Ebbe Nyman,

leg. läkare.

Justerades protokollen för den 15, 17, 18, 19 och 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut å innevarande lagtima riksmöte.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén avlämnade Kungl.
Maj:ts skrivelse, nr 392, angående förordnande av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts beslut örn avslutande av innevarande års lagtima riksdag.

Lördagen den 29 december 1945.

Nr 41.

117

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Majit förordnat hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Undén att i första kammaren uppläsa Kungl. Marits öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnades ordet till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Undén, som i enlighet med det honom givna uppdraget uppläste
Kungl. Maj :ts öppna brev nr 393, enligt vilket innevarande års lagtima
riksdag skulle avslutas denna dag.

Herr Nilsson, Johan, yttrade: Även i år har riksdagsarbetet dragit ut till
årsskiftet. Vi lia ju tillfredsställelsen konstatera det stora förödande världskrigets
upphörande, och vi ha att med ödmjuk tacksamhet erinra oss att vi,
trots överhängande faror, dock undsluppit aktiv indragning i denna hemska
världsbrand. Därmed äro ju ingalunda bekymren över, även örn dessa för vårt
Iand äro, jämfört med vissa andra länders, inte alltför omfattande. Under
krigsåren lia vårt försvar och vår försörjning påkallat särskild uppmärksamhet
och stora ekonomiska offer. Med tanke på vår nuvarande situation få vi
dock bära dessa med jämnmod och hoppas på ljusare och lugnare tider. Uppslag
till reformer i olika hänseenden ha inte saknats vid denna riksdag. Med
god samförståndsvilja få vi hoppas på lyckosamma resultat härav.

När riksdagen avslutas först så här års, veta vi sammansättningen för snart
stundande ny riksdag. Det finnes även i år kamrater, som icke inneha förnyade
mandat. Till dessa vill jag å allas vägnar uttala ett varmt tack för
den tid vi med dem haft ett angenämt samarbete.

Talmannen har som vanligt anledning att framföra ett vördsamt och hjärtligt
tack för all älskvärdhet, som mött honom från kammarens ledamöter,
och tillönskar eder alla god fortsättning på helgen och ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr Bärg, Johan, i följande ordalag: Herr talman!
Det tillkommer mig som den äldste ledamoten i denna kammare att till Eder,
herr talman, framföra kammarens vördsamma tack för det plikttrogna arbete,
Ni utfört under den nu avslutade riksdagen. Ni vet mycket väl, herr
talman, hur kammaren värdesätter Edert sätt att sköta talmanskapet. Ni vet
också, att hela kammaren är Eder tillgiven på ett särskilt sätt. Detta beror
inte allenast på Eder skicklighet som talman, utan på hela Edert väsen och
på det sätt, varmed vi kammarledamöter bli bemötta av Eder. Yi veta, att
Edert uppdrag kräver inte allenast skicklighet, utan även tålamod, och vi
äro tacksamma för att Ni visat detta tålamod mot oss.

När jag vid förra riksdagens avslutande framförde kammarens tack till Eder,
tillät jag mig uttala den önskan, att, när Ni herr talman nästa gång komme
att avsluta riksdagen, det världsförödande kriget skulle ha nått sitt slut. Som
Ni nyss erinrade örn, har nu gudskelov vår önskan gått i uppfyllelse.

Jag tillät mig även då att antyda något om de besvärligheter, som säkert
komme att möta efter krigsslutet. Vi stå nu inför dessa besvärligheter. Det
tillkommer oss att efter bästa förmåga söka röja i denna värld, så illa tilltygad
som den blivit. Väl kan vårt land inte betyda mycket i det avseendet,
men vi få givetvis göra vad i vår makt står.

För vårt eget vidkommande är det nu bara att önska, att freden —• som vi
vänta, men som knappast ännu har inträtt — måtte bli av den beskaffenheten,
att vi ostörda kunna taga itu med ordnandet av våra inre angelägenheter
utan att behöva tryckas av de bekymmer, som plågat oss under de
gångna krigsåren. Det är så lätt att bita sig fast vid ting, som man tror på
och har tillit till. Jag känner personligen en smula fruktan för att den tillit,
som även vi under denna besvärliga tid måst sätta till vårt väpnade försvar,

118

Nr 41.

Lördagen den 29 december 1945.

kan rota sig så fast, att vi ha svårt att frigöra oss från känslan av att vapenmakten
är det enda, som är att lita till under tiderna framigenom. Tänk, herr
talman, örn även vi i en mycket snart framtid finge smida örn våra svärd
till plogbillar för att kunna företaga en verklig djupplöjning på det sociala
och kulturella området, något som är en förutsättning för att Sverige skall
bli det verkliga folkhemmet. Vi förtrösta ändå på att den tid inte skall vara
alltför avlägsen, då världen där ute blivit en värld, i vilken rättfärdighet råder.
Dragkampen mellan de maktägande tyder dock på att vissa mycket stora
besvärligheter äro att övervinna, innan vi nå det målet.

Till det tack, herr talman, som jag framför, vill jag lägga en varm önskan,
att Ni under de få dagar, som återstå, till dess Ni åter — detta är ingen
spådom, utan en visshet — kommer att intaga Eder plats i talmansstolen,
måtte få åtnjuta välbehövlig vila. Och så önska vi Eder ett gott nytt år, och
denna önskan ber jag att jämte ett tack få utsträcka till Edra medhjälpare,
de båda vice talmännen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.14 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4548*1