1945. Första kammaren. Nr 38 (Riksdagens protokoll 1945:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 38.

Lördagen den 1 december*

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 23, 24 och 27 nästlidne november.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 388, angående
ytterligare kreditgivning till Finland.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som tillkän- Äng. revision
nagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Herlitz av 9rundinterpellation
angående revision av grundlagarnas bestämmelser örn beskattning bestämmelser
m. m., erhöll ordet och anförde: I en med första kammarens tillstånd framställd 0TO beskattinterpellation
har herr Herlitz erinrat örn att 1943 års riksdag hemställt örn ut- ning m. m.
redning och förslag angående dels revision av grundlagarnas bestämmelser örn
beskattning och statsreglering och därmed sammanhängande ämnen, dels särskild
lagstiftning i anslutning till nämnda bestämmelser. Med hänvisning till
denna hemställan har interpellanten frågat, örn jag hade för avsikt att utan
dröjsmål låta verkställa den önskade utredningen och örn jag vore villig att vidtaga
omedelbara åtgärder till undanröjande av rådande oklarhet rörande statsregleringens
innebörd och därmed ''sammanhängande ämnen. Till svar på dessa
frågor ber jag att få anföra följande.

Jag delar interpellantens uppfattning, att en sammanfattande, klargörande
framställning av de grundsatser, som nu gälla beträffande statsregleringens former
och dess rättsliga betydelse, är av behovet påkallad. Den snabba budgettekniska
utveckling, som framtvungits av de komplicerade finansförhållandena under
kriget, har ökat osäkerheten på ifrågavarande område. En översikt av det
slag som här nämnts skulle även kunna ge en välkommen utgångspunkt för en
omprövning av olika delar av nuvarande budgetpraxis.

För att tillmötesgå behovet av en översiktlig framställning rörande budgetpraxis
etc. har jag för avsikt att föreslå att särskilda sakkunniga tillkallas med
uppdrag att utarbeta en sammanfattande redogörelse för det nuvarande rättsläget.
På de sakkunniga bör enligt min mening även ankomma att undersöka i vad
mån tiden kan anses vara mogen för att i grundlagsform eller exempelvis genom
en särskild budgetstadga rättsligt fastlägga den praxis som utvecklat sig på området.
Givetvis skulle de sakkunniga därvid också lia att föreslå de ändringar i
föreliggande praxis till vilka de finna skäl föreligga. Så snart en översikt erhållits
över rådande budgetpraxis och man haft möjligheter att pröva i vad mån
tiden kan vara mogen för att — med eller utan jämkningar av denna — ge budgetreglerna
en fast rättslig utformning, synas mig förutsättningar föreligga att
taga ställning till den av riksdagen väckta frågan örn revision av grundlagarnas
bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande ämnen.

Första kammarens protokoll 19Jt5. Nr 38.

Nr 88.

Lördagen den 1 december 1945.

Äng. revision av grundlagarnas bestämmelser om beskattning m. m. (Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Jag anhåller att få till herr statsrådet framföra
inte bara det vanliga konventionella tacket för att han haft vänligheten att besvara
min fråga, utan också min synnerliga tillfredsställelse över svarets innehåll.
Vad jag har åsyftat med min interpellation har ju i själva verket till alla
delar ernåtts genom det program för frågans behandling som herr statsrådet
här har skisserat. Det förefaller mig, som om den ordning för sakens behandling,
som han här har angivit, skulle i allo vara ändamålsenlig.

Det skulle vara att komma med jästen alldeles för sent, örn jag nu skulle ta
upp tiden med att utveckla angelägenheten av att här ifrågavarande åtgärder
vidtagas och vidtagas snabbt, men jag kan inte neka mig nöjet att ändå till
kammarens protokoll fästa ett uttalande av statskontoret, avgivet i ett annat sammanhang,
innan min interpellation framställdes, ett uttalande som jag då inte
hade kännedom örn. Statskontoret erinrar örn en för åtskilliga av kammarens
ledamöter säkert välbekant auktoritativ framställning av här ifrågavarande ämnen,
som för omkring 40 år sedan gavs av Stuart och Rystedt i Handbok över
statsverkets jämte därtill hörande fonders medelsförvaltning. Statskontoret erinrar
örn vilken betydelse detta verk har haft men tillägger: »Efter de genomgripande
ändringar, som under de senare årtiondena vidtagits beträffande statens
budgetväsende och bokföring, är dock handboken numera i hög grad föråldrad.
En ny översiktlig framställning av medelsförvaltningen och därtill hörande
föreskrifter är därför av behovet påkallad och detta så mycket mer som
bestämmelserna härom icke äro meddelade i ett sammanhang utan återfinnas i
ett flertal författningar och riksdagsbeslut.»

Detta uttalande bestyrker ju endast, att de önskemål, örn vilka herr statsrådet
och jag här i dag ha varit ense, delas också på många andra håll.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 385, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1945/46; och

nr 386, angående fortsatt disposition av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen
anvisade medel.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 387, angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen
i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande
av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 446, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen;

nr 447, av herr Nilsson, Bror, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen;

nr 448, av herr Sandström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
med förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen; samt
nr 449, av herr Mattsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder för ökad utbildning av tandläkare m. m.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 388.

Lördagen den 1 december 1945.

Nr 38.

Herr Anderson, Gustaf, Iwar, väckte en motion, nr 450, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial:

nr 25, med uppgift å ett från 1944 års lagtima riksdag vilande förslag till
ändrad lydelse av § 33 mom. 5, § 45 mom. 2 och § 80 riksdagsordningen; samt
nr 26, med förslag till införande i reglementariska föreskrifter för riksdagen
av en ny paragraf, betecknad såsom § 17;

statsutskottets utlåtanden:

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande skatterestitutioner;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition örn tullfrihet för vissa till
riket införda partier penicillin; samt

nr 284, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängt bemyndigande
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45;

sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande och memorial:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skattegrupperingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 7, angående ersättning till viss personal hos sammansatta stats- och bevillningsutskottet;
ävensom

första lagutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
verkställighet av frihetsstraff m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn vissa
inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 38.

Tisdagen den 4 december 1946.

Tisdagen den 4 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 566, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser folkhushållnings
departementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion;

nr 568, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 569, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 570, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 571, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kreditgivning till
utlandet m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 567, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning örn ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 388,
angående ytterligare kreditgivning till Finland.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Anderson, Gustaf
Iwar, väckta motionen, nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 25 och 26,
statsutskottets utlåtanden nr 282—284, sammansatta stats- och bevillningsutskottets
utlåtande nr 6 och memorial nr 7 samt första lagutskottets utlåtanden
nr 52 och 53.

Tisdagen ilen 4 december 1945. Nr 38. 5

Herr Ström erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Det fåtal av
det fast anställda underbefälet, som kan ifrågakomma för framtidsanställning
såsom underofficer eller officer, bibringas den för dessa befattningar erforderliga
undervisningen i allmänbildande ämnen vid ett för hela försvaret gemensamt
läroverk i Uppsala.

Sedan chefen för marinen ingått med underdånig framställning därom, över
vilken vissa myndigheter yttrat sig, har Kungl. Majit utfärdat föreskrifter örn
skyldighet för den, som kommenderas såsom elev vid försvarets läroverk och
mästarkurs vid flygvapnets tekniska skolor, att kvarstå i tjänst viss tid efter
utbildningens avslutande.

Bestämmelserna innebära, att den, som erhåller sådan kommendering, skall
förbinda sig att kvarstå i tjänst minst ett år efter det han avslutat sin underofficers-(mästar-)utbildning
eller, örn han underlåter att genomgå underofficersskola,
minst två år efter avslutad utbildning vid läroverket. Är vederbörande
uttagen till officersutbildning, skall han för att kunna kommenderas till
läroverket ha förbundit sig att kvarstå i tjänst minst intill den tidpunkt, då
han avlagt eller bort lia avlagt officersexamen, om han tillhör armén eller marinen.
Tillhör han flygvapnet, skall förbindelsen gälla att kvarstå minst två
år efter det han avlagt eller bort lia avlagt officersexamen.

Anledningen till att beställningshavare, som genomgått den för underofficers-
eller officersbefordran erforderliga allmänbildande undervisningen, sluta
militäranställningen liksom den stora avgången av fast anställt underbefäl
överhuvud taget är till största delen att söka i den synnerligen otillfredsställande
löneställningen för först och främst underbefälet men också för underofficerare
och officerare i de lägsta löneklasserna. Vore personalen tillförsäkrad
tillfredsställande löneförmåner, skulle med all säkerhet aldrig uppstå något
behov av att i särskild ordning binda det fåtal, som nied det nuvarande
systemet kan beredas framtidsanställning i tjänsten. Upphovet till den S. k.
fanflykten är således de undermåliga löneförmånerna. För att motverka den
kräves en väsentlig förbättring av de nu utgående lönerna. Det måste betecknas
såsom synnerligen anmärkningsvärt, att staten-arbetsgivaren i ett demokratiskt
samhälle faktiskt söker tvinga anställda att kvarstå viss tid i befattningar,
vilka man befarar att vederbörande vill lämna på grund av underbetalning.
_ Att använda en sådan betänklig metod måste vara särskilt förkastligt,
då den inte kan leda till något resultat av bestående värde, utan endast åstadkommer
stark irritation bland personalen.

Den militära personalen är tillerkänd principiellt samina förhandlingsrätt,
som^ tillkommer statens tjänstemän i övrigt. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
angående förhandlingsrätt skall bl. a. myndighet, innan den avgiver förslag
till ändrade anställningsvillkor av principiell betydelse, bereda den berörda
personalorganisationen tillfälle att taga del av föreliggande utkast till sådan
ändring. I detta fall har det tvivelsutan varit fråga örn en principiell ändring
av anställningsvillkoren, men personalorganisationen har det oaktat inte fått
någon orientering om de centrala myndigheternas avsikter.

Vid alla förändringar av anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor har
praxis alltid varit den, att personalen erbjudes möjlighet att under löpande
anställningstid kvarstå på de äldre bestämmelserna. I detta ärende har emellertid
denna praxis frångåtts, genom att man helt enkelt dekreterat, att de under
utbildning varande beställnings'']avarna skola underkasta sig de nya bestämmelserna,
såvitt de önska fortsätta sin utbildning. Detta måste betecknas såsom
mycket främmande för vedertagen rättsuppfattning.

1 ansluluing till vad sålunda anförts får jag hemställa örn kammarens tillstånd
att till statsråd]''! och chefen för försvarsdepartementet framställa följande
frågor:

Interpellation
om förbättrad
löneställning
för underbefäl
m. to.

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Interpellation orri förbättrad löneslällning för underbefäl m. rn. (Forts.)

''Ämnar herr statsrådet aktivt medverka till att denna fråga får en naturlig
lösning, d. v. s. att personalen erhåller en tillfredsställande löneställning?

Är herr statsrådet villig att upptaga frågan till förnyad prövning främst i
vad avser rätten för den personal, som redan påbörjat ifrågavarande utbildning,
att avsluta denna under samma villkor, som den påbörjats?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 5 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 25, med uppgift å ett
från 1944 års lagtima riksdag vilande förslag till ändrad lydelse av § 33
mom. 5, § 45 mom. 2 och § 80 riksdagsordningen.

Det i memorialet införda vilande grundlagsändringsförslaget antogs.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets memorial nr 26, med
förslag till införande i reglementariska föreskrifter för riksdagen av en ny
paragraf, betecknad såsom § 17, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande ska tteresti tu tioner;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om tullfrihet för vissa till
riket införda partier penicillin; samt

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 389, angående
anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skattegrupperingen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 343, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 19 oktober 1945, föreslagit riksdagen medgiva, att gällande skattegruppering
finge, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet till och med utgången av år 1947.

Genom propositionen hade Kungl. Majit tillika berett riksdagen tillfälle att
taga ställning till de förslag angående metoderna för mätningen av de lokala
levnadskostnadsskillnaderna m. m., som framlagts av 1943 års dyrortskommitté,
vilken haft i uppdrag att verkställa en av 1943 års riksdag begärd allsidig
och förutsättningslös utredning om dyrortsgrupperingens framtida bestånd
och allmänna utformning.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna nr 417 i första kammaren av herr
Holmberg och nr 626 i andra kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl.,
de likalydande motionerna nr 424 i första kammaren av herr Sundelin och
nr 654 i andra kammaren av herr Malmborg i Skövde m. fl., de likalydande
motionerna nr 425 i första kammaren av herr Gränebo m. fl. och nr 652 i
andra kammaren av herr Pehrsson-Brarnstorp m. fl., de likalydande motionerna
nr 426 i första kammaren av herr Karl Emil Johanson m. fl. och nr 655 i
andra kammaren av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., motionen nr
627 i andra kammaren av herrar Fröderberg och Ståhl samt motionen nr 653
i samma kammare av herr Spångberg m. fl.

I de likalydande motionerna I: 417 och lii 626 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta

att i princip uttala sig för slopandet av dyrortsgrupperingen;

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att ny utredning måtte skyndsamt
företagas och förslag framläggas örn avskaffandet av dyrortsgrupperingen,
varvid särskild uppmärksamhet skulle ägnas frågan örn orsakerna till de
ännu bestående dyrhetsvariationerna och åtgärder föreslås för eliminerandet av
dessa, samt att i samband därmed även måtte framläggas förslag om nya bestämmelser
rörande skatteavdragen, varvid skulle tillses, att dessa komme att
uppgå till belopp, som motsvarade den inkomstsumma, som vore nödvändig för
att ernå ett ur folkhälsans synpunkt godtagbart existensminimum;

att i övrigt, godkänna Kungl. Majits proposition nr 343 att gälla intill dess
riksdagen lämnats tillfälle att fatta definitivt beslut i dyrortsgrupperingsfrågan;
samt

att uttala, att dess principbeslut i dyrortsgrupperingsfrågan icke finge tagas
till intäkt för något ytterligare dröjsmål vid genomförandet av en lönereglering
för statstjänarna.

Förenämnda proposition och motioner, som hänvisats till bevillningsutskottet,
hade enligt överenskommelse mellan statsutskottet och bevillningsutskottet
hänskjutits till behandling av sammansatt stats- och bevillningsutskott, vilket
utskott i det nu föreliggande utlåtandet på åberopatle grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 343 och med avslag ej mindre på motionen TT: 627 av herrar Fröderberg
och Ståhl än även på följande motioner, i vad de avsåge skattegrupperingen,
nämligen de likalydande motionerna T: 417 av herr Holmberg och
lii 626 av herr Persson i Stockholm m. fl., de likalydande motionerna 1:425
av herr Gränebo m. fl. och TT: 652 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl. samt de
likalydande motionerna I: 426 av herr Karl Emil Johanson in. fl, och II: 655

Ang. skattegrupperingen

m. m.

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. s k att eg ru pper in gen m. m. (Forts.)
av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl. — medgiva, att gällande
skattegruppering finge, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet till och med utgången
av år 1947;

B) att riksdagen, i anledning av motionen II: 653 av herr Spångberg m. fl.
ävensom de nyssnämnda motionerna I: 425 och II: 652 samt I: 426 och II: 655,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t vid framläggande
av förslag till provisoriska lönetillägg åt statstjänstemannen för nästa
hudgetåret måtte beakta av utskottet i utlåtandet angivna synpunkter; samt

C) att riksdagen måtte lämna utan åtgärd de likalydande motionerna I: 424
av herr Sundelin och II: 654 av herr Malmborg i Skövde m. fl. ävensom de
förutnämnda motionerna I: 417 och II: 626, I: 425 och II: 652 samt I: 426
och II: 655, i den mån dessa icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt.

Reservationer hade avgivits

I) av herr Albertsson, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte -— med bifall till motionen II: 627 av herrar Fröderberg
och Ståhl samt i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 343 och de likalydande motionerna I: 417 av herr Holmberg och II: 626
av herr Persson i Stockholm m. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 425
av herr Gränebo m. fl. och II: 652 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl. samt
med avslag på de likalydande motionerna I: 426 av herr Karl Emil Johanson
m. fl. och II: 655 av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., i vad motionerna
avsåge skattegrupperingen ■— dels medgiva, att gällande skattegruppering
beträffande de kommunala ortsavdragen finge, utan hinder av 48 §
1 morn. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), erhålla förlängd
giltighet till och med utgången av år 1947, dels ock i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte förelägga nästa års riksdag
förslag örn sådana ändringar i skattelagstiftningen, att de för ortsgrupp lil
nu gällande bestämmelserna om statliga ortsavdrag m. m. bleve tillämpliga
för hela riket redan vid 1946 års taxeringsår be te;

B) att riksdagen--- — synpunkter; samt

C) att riksdagen —----och hemställt;

II) av friherre De Geer och herr Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i denna reservation angivits, och avslutas med
en hemställan,

A) att riksdagen matte — med bifall till de likalydande motionerna 1: 425
av herr Gränebo m. fl. och II: 652 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl. samt i
anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 343 och motionen II:
627 av herrar Fröderberg och Ståhl, de likalydande motionerna I: 417 av herr
Holmberg och II: 626 av herr Persson i Stockholm m. fl. samt med avslag
på de likalydande motionerna I: 426 av herr Karl Emil Johanson m. fl. och
II: 655 av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., i vad motionerna avsage
skattegrupperingen -j- dels medgiva, att gällande skattegruppering beträffande
de kommunala ortsavdragen finge, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet
till och med utgången av år 1947, dels ock i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte förelägga nästa års riksdag förslag örn sådana
ändringar i skattelagstiftningen, att de för ortsgrupp III nu gällande bestämmelserna
örn statliga ortsavdrag m. m. bleve tillämpliga för hela riket redan
vid 1946 års taxeringsarbete;

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)

B) att riksdagen — -— •— synpunkter; samt

C) att riksdagen måtte — med uttalande att dyrortsgraderingen av de statsanställdas
löner vid kommande lönereglering borde bringas att upphöra —
lämna utan åtgärd de likalydande motionerna I: 424 av herr Sundelin och
II: 654 av herr Malmborg i Skövde m. fl. ävensom de förutnämnda motionerna
I: 417 och II: 626, I: 425 och II: 652 samt I: 426 och II: 655, i den mån
dessa icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört och hemställt;

III) av herrar Carlström och Janson i Frändesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla i förevarande reservation angiven avfattning, slutande
med en hemställan,

A) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande motionerna I: 426
av herr Karl Emil Johanson m. fl. och II: 655 av herr förste vice talmannen
Magnusson m. fl. samt i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 343 och med avslag på de likalydande motionerna I: 417 av herr Holmberg
och II: 626 av herr Persson i Stockholm m. fl., de likalydande motionerna
I: 425 av herr Gränebo m. fl. och II: 652 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl.,
i vad motionerna avsåge skattegrupperingen, samt motionen II: 627 av herrar
Fröderberg och Ståhl — dels medgiva, att gällande skattegruppering beträffande
de kommunala ortsavdragen finge, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet till
och med utgången av år 1947, dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att den förestående revisionen av ortsavdragen vid den statliga beskattningen
måtte grundas på en spännvidd mellan högsta och lägsta ortsgrupp av 12 procent
samt att förslag måtte skyndsamt föreläggas riksdagen om ett provisorium
beträffande nämnda avdrag, grundat på en spännvidd av 18 procent;

B) att riksdagen---— synpunkter; samt

C) att riksdagen måtte — med uttalande, att löneplanerna vid kommande
lönereglering för de statsanställda skulle grundas på en spännvidd mellan
högsta och lägsta ortsgrupp av 12 procent — lämna utan åtgärd de likalydande
motionerna I: 424 av herr Sundelin och II: 654 av herr Malmborg i
Skövde m. fl. ävensom de förutnämnda motionerna I: 417 och II: 626 samt
I: 425 och II: 652, i den mån dess£ icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt.

Herr Albertsson: Herr talman! Jag har till det föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en reservation, som jag skall be att med några ord få motivera.

Densamma avser endast utskottets förslag örn grupperingen av det statliga
skatteavdraget och ej den egentliga dyrortsgrupperingen. I fråga örn
den senare torde det vara klart för en och var, att den är i behov av en grundlig
omarbetning, och jag har anslutit mig till det uttalande för en utjämning
av densamma, som utskottsmajoriteten gjort, men jag vill ej dölja, att jag ej
skulle lia haft något att invända emot en ännu starkare utjämning. Skäl kunna
nämligen anföras för det antagandet, att den verkliga skillnaden i levnadskostnad
mellan dyrare och billigare orter är ännu mindre än vad som
framgår av de siffror, till vilka dyrortskommittén kommit vid sin provundersökning.
Olika meningar kunna givetvis hävdas om storleken av den verkliga
levnadskostnadsskillnaden. Jag ber blott att få påpeka, att det finns en hel
del omständigheter, som äro omöjliga att beräkna i penningar men som i alla
fall hårt belasta budgeten för dem, som bo på landsbygdens avlägsnare orter.
Dessa omständigheter kan jag likväl inte här räkna upp.

Jag har väl klart för mig, att ett omedelbart borttagande av lönegrupperingen
ej låter sig göra. Man bör givetvis bland annat avvakta resultatet av
den pågående utjämningen i hyrorna och den snart kommande utjämningen i

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Ang. slcattegrupperingen m. ra. (Forts.)
bränslekostnader, vilka båda poster för närvarande lia den största praktiska
betydelsen i fråga om skillnaden i liushållsbudgeterna olika orter emellan,
innan det slutliga ställningstagandet sker.

Dyrortsgrupperingen finge kanske i alla fall ersättas med något slags
regionalt tillägg för vissa orter, särskilt de mera avlägsna landsbygdsorterna.

Om man i någon mån vill hävda den gamla regeln om lika lön för lika
arbete, måste i alla händelser en grundlig reformering komma till stånd av
dyrortsgrupperingen, och det är att hoppas, att örn Kungl. Maj it följer de anvisningar,
som utskottsmajoriteten uttalat i det föreliggande betänkandet, ett
stort steg mot en rättvisare lönesättning tagits.

Jag kan ej underlåta att för kammaren omtala ett exempel ur levande livet
på hur egendomligt den nuvarande grupperingen kan verka i vissa fall. En
sjuksköterska från min hembygd, som för ett och ett halvt år sedan tog sin
examen men på grund av att hon ämnar bli distriktssköterska måste praktisera
på de olika slagen av sjukvårdsinrättningar, tre ä fyra månader å varje,
hade ej kunnat mantalsskrivas på respektive arbetsplatser, utan var skriven
i sin hembygd. Hon tjänstgjorde i somras på Borås lasaretts bamavdelning
och blev därifrån kallad till beredskapstjänst vid ett flyktingssjukhus i Hälsingborg.
Vid utbetalningen av hennes första månadsavlöning visade det sig,
att hon fick 70 kronor mindre i månaden därför att hon var skriven på Smålands
landsbygd än hon skulle ha fått, örn hon varit skriven i Borås. Hade hon
varit skriven i Stockholm, hade hon fått ungefär 100 kronor mer i månaden
än hon nu fick. Eftersom bland sköterskepersonalen vid detta sjukhus fanns
en hel del olika dyrortsgrupper representerade, fingo de olika arbetstagarna
olika löner, ehuru de hade samma utbildning, samma arbete och samma arbetsplats.
Ett system, som tillåter sådana orimligheter, är väl i behov av en
snar omarbetning, och det är att hoppas, att dagens beslut kommer att bli ett
första steg mot bättre rättvisa i lönesättningen statstjänare emellan.

Men, herr talman, som jag förut nämnde, var det ej i denna del av dagens
fråga, som jag hade en annan mening än utskottets'' majoritet, utan det var i
fråga om skattegrupperingen. I riksdagen diar en stor minoritet flera gånger
under de senaste åren uttalat sig för en utjämning av gällande skattegruppering,
så att den bleve lika för hela riket. Systemet med olika skatteavdrag
tillkom som bekant år 1919 samtidigt med dyrortsgrupperingen och avsåg
att från skatt befria ett visst s. k. existensminimum, vilket då beräknades
olika på olika orter, och det fastställdes då fem olika grupper med respektive
600, 700, 800, 900 och 1 000 kronors skattefritt avdrag samt halv beskattning
för visst belopp på vissa villkor. Sedan lia beloppen flera gånger ändrats. Från
och med år 1939 är avdraget för äkta make 600, 640, 680, 720 och 760 kronor.
Därjämte tillkommer s. k. familjeavdrag för vartdera av de första barnen
med belopp från 460 till 620 kronor i de olika grupperna, och för varje följande
barn är avdraget 700—940 kronor. Man har således avsevärt minskat
spännvidden mellan de olika grupperna, från 600—1 000 kronor till 600—
760 kronor. Den nuvarande spännvidden kan sägas vara av ringa betydelse
för såväl skattebetalarna som statsverket, men det innebär ovillkorligen en
orättvisa, att den i likartad tjänst anställde statstjänaren med den lägre lönen
skall betungas med högre skatt än den, som har den högre lönen.

Jämväl beträffande barnavdragen anser jag, att det nuvarande systemet
innebär uppenbara orättvisor. Enligt av dyrortskommittén i dess betänkande
framlagda siffror är det, som jag förut har antytt, huvudsakligen hyresoch
bränsleutgifterna, som medföra olikheten i levnadskostnader. Normalfamiljen,
som bebor en lägenhet örn två rum och kök, utökar inte denna för de

Onsdagen den 5 december 1945

Nr 38.

Ang. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
två första barnens skull. När bostaden således redan finns, bestrider jag, att
det är något skäl att ge högre avdrag i staden än på landet, snarare tvärtom.

I den av herrar Fröderberg och Ståhl i andra kammaren väckta motionen
nr 627, till vilken jag i reservationen yrkat bifall, hemställes, att skattegrupperingen
vid beräknandet av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upphör,
att de statliga avdragen för familjeförsörjare fastställas enligt följande:
grundavdrag 680 kronor, familjeavdrag för hustru 680, familjeavdrag för
vartdera av de två första barnen 540 och för vart och ett av övriga barn 820
kronor, allt motsvarande avdragen i nuvarande skattegrupp III. samt att
beträffande ogifta de skattetabeller, som nu gälla i skattegrupp III, tilllämpas.

Ett beslut i enlighet härmed skulle icke i nämnvärd mån påverka statens
skatteinkomster men komme att medföra en välbehövling höjning av skatteavdragen
för familjeförsörjare på landsbygden och andra missgynnade orter,
samt ett första steg mot en rättvisare skattläggning.

Efter denna korta motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen i fråga om punkten A. Beträffande
punkterna B och C ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Friherre De Geer: Herr talman! Eftersom jag deltagit i behandlingen av
denna svåra fråga i det sammansatta utskottet, anser jag mig ha rätt att få
uppta kammarens tid något ögonblick med några ord i saken.

Den föregående ärade talaren har ju liksom jag och mina meningsfränder
visat sig vara mindre belåten med nu rådande förhållanden, men han kommer
inte till samma slutsatser som vi göra i denna fråga. Så mycket torde i alla
fall vara klart, att man för närvarande har blivit enig därom, att dyrortsgrupperingens
grunder måste ändras, örn någon som helst rättvisa skall erhållas.
Hur långt man skall gå på reformernas väg råder dock som bekant
ännu ingen enighet om. Den meningsriktning, som jag här företräder, anser
det nödvändigt med mycket radikala åtgärder och anser det påkallat att
snarast helt upphäva dyrortsgrupperingen. Vi äro givetvis fullt medvetna örn
vårt kravs synnerligen radikala karaktär och dess omfattande konsekvenser.
Vi äro emellertid samtidigt övertygade om att konsekvenserna av en sådan
reform i hög grad överdrivits. Det säges ibland, att vi skulle vilja försämra
tjänstemännens levnadsvillkor. Så är givetvis inte fallet, utan vårt mål är
endast att söka bidraga till rättvisa och likställdhet för på landsbygden anställda.
Många och verkligt effektiva åtgärder äro nödvändiga, om det skall lyckas
att stoppa den landsskadliga flykten från landsbygden. Det kan inte vara
önskvärt för någon samhällsklass, att landsbygden ytterligare avfolkas. Nyligen
har från visst håll påståtts, att man utan olägenhet skulle kunna flytta
ytterligare exempelvis 40 % av landsbygdens befolkning in till städerna och
deras industrier. Jordbruket skulle det oaktat kunna reda sig genom den mest
fullständiga rationalisering av arbetsmetoderna. Den, som är väl förtrogen
med jordbrukets och dess binäringars förhållanden, inser emellertid, att visserligen
en rationalisering är i utomordentligt hög grad önskvärd och behövlig,
men att det samtidigt är nödvändigt att behålla huvudmassan av den lantbrukande
befolkningen och andra, som äro indirekt sysselsatta i jordbruket,
kvar på landsbygden i sina sysselsättningar. För att nå målet att behålla kvar
erforderlig arbetskraft måste många vägar prövas och många hjälpmedel användas.
De tjänstemän, som äro bosatta på landsbygden, måste få sina löneförhållanden
så ordnade, att de kunna stanna och ej tvingas flytta till de allt
uppslukande storstäderna. En sådan av oss önskad utveckling, d. v. s. att alla

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. slcattegrupperingen m. m. (Forts.)
skulle kunna behållas kvar på landet, måste i själva verket vara av betydande
värde för hela landet. Vi äro övertygade om att för att åstadkomma drägliga
förhållanden för på landsbygden anställda är det bland annat nödvändigt att
avskaffa dyrortsgrupperingen.

Vid studium av den kungl, propositionen och vederbörande kommittébetänkande
finner man, att den s. k. spänningen mellan de olika dyrortsgrupperna
nu allmänt anses kunna åtminstone sammanpressas. Därom torde man vara
överens. Under utskottsarbetet lia meningarna varit ganska divergerande i
fråga örn sammanpressningens möjliga storlek. För vår meningsriktning har
det alltmer framstått som riktigast att ta steget fullt ut och ej blott sammanpressa
utan avskriva hela systemet. Visserligen kan detta t. ex. för Norrland
med dess klimatiska förhållanden och långa avstånd medföra många olägenheter,
som dock förvisso kunna undanröjas genom eventuella speciella lönetillägg.

Senast företagna undersökningar av levnadskostnaderna i olika trakter lia
gett ganska svävande och ovissa resultat, på vilka det oaktat grunden för en
fortsatt dyrortsgruppering skall läggas. Vissa viktiga förnödenheter ha ej alls
medräknats. Avståndskostnaderna, som äro så utomordentligt betydelsefulla
för landsortens invånare, ha uppenbarligen värderats för lågt. Hänsyn har ej
tagits till kulturella och yrkesfördelar med mera dylikt. Grunden för den
fortsatta grupperingen kan också betecknas som synnerligen osäker, och ett
studium av den verkställda utredningen leder enligt vår mening konsekvent
till den slutsatsen, att hela systemet bör avskrivas.

I propositionen ställes i utsikt, att den lönereglering, som förberetts av lönekommittén,
skall träda i kraft den 1 juli 1947. Enhetliga löner synas ej kunna
ifrågasättas förrän vid nyssnämnda tidpunkt. Liksom utskottsmajoriteten förutsätta
vi reservanter, att i avvaktan på den slutliga löneregleringen redan
från och med nästa budgetårs början särskild kompensation måste lämnas inom
de fyra lägsta ortsgrupperna. Vi vilja gärna medverka härtill i avvaktan på
den av oss önskade, mera fullständiga reformen.

Beträffande skattegrupperingen kan framhållas samma skäl för grupperingens
avskrivande som framhållits rörande dyrortsgrupperingen för de statliga
lönerna. Principen för revisionen av ortsavdragen vid den statliga beskattningen
borde omedelbart kunna antas. Avdragen böra, sedan ortsgrupperingen
avskaffats, lämpligen kunna fastställas till i ortsgrupp lil nu gällande
belopp.

Rörande den kommunala skattegrupperingen anse vi såsom framgår av vår
reservation, att vi böra förorda förlängning av giltighetstiden till och med utgången
av år 1947.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig och herr Pettersson
i Dahl vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! I propositionen nr 343 har Kungl. Majit
föreslagit riksdagen, att gällande skattegruppering må erhålla förlängd giltighet
till och med utgången av år 1947. Därjämte upptager propositionen till
behandling även frågan örn riktlinjerna för en kommande lönegruppering och
skattegruppering för att sålunda beieda riksdagen tillfälle att taga ställning
till densamma.

Propositionen bygger i allt väsentligt på 1943 års dyrortskommittés betänkande
angående dyrortsgrupperingen, och de av dyrortskommittén förordade
principerna och framräknade dyrortsdifferenserna ha accepterats av Kungl.
Maj:t. En nyhet i det föreliggande förslaget är, att man enligt direktiven för
utredningen velat, att vid en ny levnadskostnadsberäkning hänsyn på ett eller

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Ang. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
annat sätt skulle tagas till sådana kostnader, varöver människan inte kan råda.
Man har därvid velat tillmötesgå det rättvisekrav, som med alltmer växande
styrka framförts från landsortsrepresentanter i den offentliga debatten om dyrortsgraderingen.

Örn sålunda det ursprungliga syftet med dyrortsgrupperingen varit, att man
efter att lia delat in orterna efter levnadskostnadernas höjd velat giva ett tillbörligt
tillägg till lönerna på de dyrare orterna, som åtminstone till en del täckte
merkostnaderna, så avser man numera att såvitt möjligt åstadkomma en mera
fullständig utjämning av lönernas realvärde på olika orter. För att nå detta
syfte måste man bland annat taga hänsyn till faktorer, varöver människan ej
kan råda. Det kan ifrågasättas, örn tillräcklig hänsyn tagits till dessa faktorer
i kommittéförslaget och propositionen. Att det måste vara en mycket vansklig
sak att objektivt värdesätta dessa mycket svårberäkneliga faktorer skall
villigt erkännas. Det torde nämligen inte kunna undvikas, att man på detta
område måste hålla sig till skälighetsprövningar, och då det gäller att bedöma
skäligheten, kan ju var och en lia sin egen mening. Men därför bör man inte
underlåta att taga tillbörlig hänsyn till vad som kan anses vara rätt och billigt.

Efter utförliga resonemang har dyrortskommitténs majoritet stannat vid
att uppskatta dessa faktorer, över vilka människan ej kan råda, till belopp
motsvarande allenast vissa merkostnader för resor, som äro oundgängligen nödvändiga,
för att den beräknade konsumtionen enligt hushållsbudgeten av vissa
varor och tjänster skall komma till stånd. De avståndskostnader, som därvid
enligt kommittén böra ifrågakomma, utgöras av kostnaderna för vissa resor,
exempelvis till läkare och tandläkare, inköpsresor till huvudort ävensom
fraktkostnader från inköpsorten. För kortare avstånd än 6 km från kommunens
huvudort skall enligt kommitténs förslag icke beräknas någon kompensation.
Kommittén har uppskattat avståndskostnaderna till lägst 50 och högst
350 kronor om året.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang citera vad som säges härom i de
likalydande motionerna 1:426 och 11:655: »Att inskränka de faktorer, varöver
människorna ej kunna råda, till endast de ovannämnda resorna, giver enligt
vår uppfattning icke ett rättvist resultat för landsbygdens del. Så länge
landsbygdens invånare faktiskt i regel hava betydligt sämre möjligheter än
städernas att tillfredsställa sådana behov, exempelvis på kulturlivets område,
vilka i våra dagar måste tillerkännas allmänt berättigande, bör enligt vår mening
skälig kompensation beredas landsbygden vid en dyrortsgruppering.
Landsbygdens befolkning bör med andra ord erhålla samma möjligheter till
förmåner i dessa avseenden, som åtnjutas i städer och tätorter. Riktigheten av
denna vår uppfattning understrykes av det förhållandet att de till framför allt
storstäderna förlagda, mera betydelsefulla inrättningarna och kulturinstitutionerna
i stor utsträckning bekostas av allmänna medel, som landets invånare i
gemen bidragit till genom skatter. —- — — Kommitténs metod för beräkning
av avståndskostnaderna synes oss icke heller godtagbar. Vid dessa beräkningar
förbiser nämligen kommittén helt kostnaden för den tidsspillan, som otvivelaktigt
följer med större avstånd och kanske dåliga kommunikationer. Vidare
anses varje kommun såsom en enhet utan hänsynstagande till befolkningsspridningen
inom kommunen, d. v. s. dess ytterområden i förhållanden till centrum.
Ett skäligt hänsynstagande till berörda moment, därvid särskilt de vidsträckta
norrlandskommunernas förhållanden böra beaktas, talar för en ytterligare
kompensation i nyssnämnda riktning. Den av kommittén föreslagna maximeringen
av avståndstilläggen till 350 kronor bör också slopas i den mån de
faktiska kostnaderna överstiga detta belopp. Ävenledes bör avstånd under 6
km kompenseras.»

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skatte gruppering en m. m. (Forts.)

I vår reservation, som bär nr III, yrkas, att de erinringar, som beträffande
avståndstilläggen anförts i de nu åberopade motionerna, böra läggas till grund
för dessas beräkning.

Det må dock villigt erkännas, att även utskottsmajoriteten ställt sig välvillig
i denna del, i det att majoriteten understryker önskemålet, att socialstyrelsen
grundligt arbetar igenom de problem, som möta beträffande avståndstillläggen.
För vår del lia vi ansett oss böra närmare precisera vårt yrkande i
denna del.

Beträffande riktlinjerna för en ny lönegruppering äro vi, som stå för reservation
III i betänkandet, så till vida eniga med utskottsmajoriteten, att vi
anse, att behov av dyrortsgradering av lönerna alltjämt föreligger under den
regleringsperiod, som nu är i fråga, samt att spännvidden å löneskalan bör
minskas. I fråga örn graden av denna minskning och sättet för dess genomförande
med flera problem har utskottet i likhet med departementschefen funnit
det inte lämpligt att ta närmare ståndpunkt. Yi för vår del ha däremot ansett,
att riksdagen nu bör ta ställning till frågan örn spännvidden i den blivande
löneskalan. Vi ha kommit till den uppfattningen, att det bör, vara riksdagen,
som fattar beslut i denna sak, och att detta viktiga spörsmål inte helt
bör lämnas till regeringen. Vi anse, att det skulle vara lättare vid de blivande
underhandlingarna örn löneregleringen, örn det redan nu fastställdes en gräns
mellan högsta och lägsta ort i löneskalan.

Sedan kan man givetvis ha olika uppfattningar örn hur pass stor denna procent
skall bli. För närvarande är ju spännvidden i löneskalan ungefär 25 procent
i de lägre lönegraderna. Dyrortskommittén har vid sina levnadskostnadsundersökningar
kommit till att spännvidden i verkligheten är mindre. Även
örn man tar viss hänsyn till avståndstillägg, har man kommit till att spännvidden
för närvarande är ungefär 20 procent mellan högsta och lägsta dyrort.
men tar man skillnaden mellan mittkostnaderna, kommer man till omkring 18
procent. Dyrortskommittén har ifrågasatt, örn man möjligen inte skulle kunna
överväga att bestämma spännvidden till 15 procent beträffande den blivande
löneskalan. Vi, som ha anslutit oss till de angivna motionerna nr 426 i första
och 655 i andra kammaren, ha ansett, att riksdagen nu bör fatta beslut örn en
bestämd spännvidd, och vi lia för vår del ansett, att man skulle kunna fastställa
en spännvidd på 12 procent. Visserligen ligger denna spännvidd inte
mindre än 8 procent under den av dyrortskommittén konstaterade maximala
levnadskostnadsskillnaden mellan högsta och lägsta ortsgrupp, men vi anse
oss i alla fall böra förorda denna lägre spännvidd i enlighet nied grundtankarna
i nämnda motioner, då den lägre spännvidden skulle skapa förutsättningar
för en standardhöjning i närmare anslutning till den normala standarden
i de stora städerna.

Örn denna spännvidd införes i löneskalan, skulle emellertid därav följa att
vissa avlägset liggande orter — jag tänker då närmast på Norrland — bli
missgynnade. För att lämna kompensation till befattningshavare, som ha sm
bosättning i avlägset liggande orter, ha vi föreslagit, att det skulle införas vad
vi kalla regionala tillägg. Dessa skulle utgöras av särskilda tillägg, som skulle
inarbetas i löneskalan. Tilläggen skulle dessutom utgöra ersättning för de omständigheter,
vilka föranleda att kallortstillägg nu utgå.

Vi anse, att örn riksdagen skulle fatta ett sådant beslut, det skulle komma
att tillfredsställa sakligt motiverade rättvisekrav under den regleringsperiod
varom här är fråga, inte minst med hänsyn till att vi förutsätta,, att lönerna
i nuvarande högsta ortsgrupper inte skola sänkas. Vi utgå sålunda ifrån att det
skall bli en hontryckning av löneskalan nedifrån.

Det är givetvis inte möjligt att förutspå gången av den ekonomiska utveck -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
lingen och hur det i framtiden kommer att ställa sig i fråga örn levnadskostnaderna
på olika orter. Men efter allt att döma går utvecklingen dock i riktning
mot en fortgående utjämning av levnadskostnaderna på olika orter. Med
den utgångspunkten omnämna vi också i vår reservation den tanken, att man
sa småningom bör ga in för ett fullständigt avskaffande av dyrortsgrupperingen,
men detta bör naturligtvis endast ske successivt och i den mån en utjämning
äger rum.

Av samma skäl som deni, nied vilka vi lia motiverat en minskning av spännvidden
i löneskalan, lia vi ansett, att även spännvidden mellan ortsavdragen
på dyrare och billigare orter bör minskas. Vi ha också därvidlag föreslagit,
att spännvidden skulle sättas till 12 procent under nästa regleringsperiod.

Då nästa regleringsperiod inte kan förutsättas inträda förrän år 1947 eller
kanske 1948, ha vi ansett att under tiden intill dess provisoriska anordningar
böra införas. Villia därför föreslagit, att Kungl. Majit skulle avgiva förslag
därom till nästa ars riksdag och att denna provisoriska löneförhöjning för vissa
grupper skulle inträda från och med nästa budgetår. Därvid ha vi utgått från
att man skulle ha en spännvidd av 18 procent och bibehålla samma antal
grupper som nu, d. v. s. nio.

_ Jag ber, herr talman, att nied vad jag sagt i detta anförande få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade, såsom nr III betecknade reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Den föregående ärade talaren uttalade
en förhoppning örn att skillnaden i levnadskostnaderna på de olika orterna
alltmer skulle utjämnas och att man genom en sådan utveckling så småningom
skulle kunna avvara det nuvarande systemet med dyrortsgruppering.
Jag tror att kammarens samtliga ledamöter äro ense med honom därutinnan,
att det skulle vara önskvärt, örn en sådan likhet i levnadskostnader rådde över
hela landet, att dyrortsgrupperingssystemet skulle kunna tagas bort. Det lär
inte finnas någon vare sig inom denna kammare eller i övrigt som vill behålla
dyrortsgrupperingen bara för dess egen skull. Det tragiska med denna önskan
är ju att man tyvärr mäste förutsätta, att denna fortsatta utjämning av skillnaderna
i levnadskostnader måste ske på det sättet, att det. blir dyrare att
leva på den svenska^ landsbygden än vad det för närvarande är. Man kan
nämligen knappast såsom en praktiskt genomförbar möjlighet räkna med att
levnadskostnaderna i de. större orterna skola minska och på det sättet bidraga
till den åtrådda utjämningen. I den mån en fördyring av levnadskostnaderna
pa landsbygden kommer att bero på en standardhöjning där, är ingenting att
säga örn det. Men skulle utjämningen i stället bero endast på. en fördyring av
levnadskostnaderna överlag på den svenska landsbygden, tycker jag det ligger
en. viss tragik i denna önskan örn en utveckling som tar bort levnadskostnadsskillnaderna.

^Det är emellertid, herr talman — jag upprepar det -— på det sättet att inte
någon förnuftig människa i detta land vill behålla dyrortsgrupperingen bara
för dess egen skull. Att vi hittills ha haft den och nu enligt dyrortskommitténs
och finansministerns och sammansatta utskottets förslag fortfarande skola
nödgas behålla, den, beror därpå, att skillnaden i levnadskostnader mellan
olika orter alltjämt är så stor att man för att åtminstone i någon mån tillgodose
önskemålet örn en lika reallön på de olika orterna måste ha den kvar.

Friherre De Geer och hans meningsfränder ha visserligen för sin del den
uppfattningen, att utjämningen i levnadskostnadsskillnaden har blivit så stor,
att dyrortsgrupperingen skulle kunna tagas bort. Jag vet inte örn det tjänar
så värst mycket till att taga upp någon längre debatt örn de principiella utgångspunkter,
som friherre De Geer har och å andra sidan sammansatt^

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegrnpper ingen m. m. (Forts.)
stats- och bevillningsutskottet har i fråga om behovet av en fortsatt dyrortsgruppering.
Det står i den motion, på vilken friherre De Geers reservation
bygger, att man numera kan konstatera, att skillnaden i levnadskostnader
mellan olika orter är ganska ringa. Jag frågade mig själv, när jag läste detta:
vem har konstaterat det och på vilket sätt har det skett? Det som i detta
hänseende presterats under de senaste åren är den utredning, som dyrortskommittén
verkställt, och den har konstaterat, att skillnaden i levnadskostnader
mellan billigaste och dyraste ort alltjämt belöper sig till ett procenttal av
mellan 20 och 24, beroende på hur pass generöst man vill beräkna vissa svårberäkneliga
omständigheter. Jag kan således inte komma ifrån, att vad som
konstaterats i detta avseende är att skillnaden i levnadskostnader mellan olika
orter alltjämt är ganska betydande och ingalunda, som det sägs i reservationen,
ganska ringa.

Det sägs vidare i denna motion, att det dessutom torde vara skäl att anta,
att den kommande prisutvecklingen ytterligare kommer att utjämna de ännu
kvarstående'' skillnaderna i levnadskostnaderna. I detta fall vill jag inte spå.
Det är mycket möjligt att så kommer att ske, och när den tidpunkten är inne,
finns det anledning att på nytt ta upp till diskussion frågan om dyrortsgrupperingens
behållande och dess utformning.

Jag Ilar emellertid, herr talman, inte kunnat undgå att fästa mig vid en
omständighet, som har kommit fram under de senaste dagarna och som jag
tycker är rätt intressant mot bakgrunden av de påståenden, som från bondeförbundets
sida göras angående onödigheten av en fortsatt dyrortsgruppering.
För några dagar sedan presenterades ett betänkande från en kommitté, ett
betänkande som har motsetts med mycket stort intresse och som är av utomordentlig
betydelse för gestaltningen av de menige svenskarnas levnadsförhållanden,
när de ha blivit gamla. Jag syftar på socialvårdskommitténs förslag
till en ny lag örn folkpensionering. I detta betänkande redogöres det för
en undersökning, som socialvårdskommittén har företagit i syfte att utröna
levnadskostnaderna för pensionärer på olika orter i landet. Där sägs det —
jag refererar det i sammandrag — att även om kostnaderna för matvaror, kläder
och andra konsumtionsartiklar inte motivera en dyrortsgradenng, visa
bostadskostnaderna en markant skillnad olika orter emellan. Socialvårdskommitténs
undersökning har visat, att medan den genomsnittliga årshyran för
bostäder utan värme i do av tilläggspensionärer förhyrda lägenheterna i landsbygdens
A-kommuner — de rena jordbrukskommunerna — gick ned till 125
kronor, måste man i Stockholm betala 727 kronor för samma slag av lägenhet.
Detta har också föranlett socialvårdskommittén att till de kontanta ålderspensionerna,
knyta bostadstillägg, som variera för ogifta mellan 150 kronor
på de billigaste orterna och 600 kronor på de dyraste samt för makar
meliam 200 kronor på de billigaste och 800 kronor på de dyraste orterna. Man
bör lägga märke till inte bara detta bestämda konstaterande från socialvårdskommitténs
sida av de väldiga skillnader i bostadskostnaderna, som finnas
olika, orter emellan, utan även att detta har föranlett socialvårdskommittén
att föreslå en dyrortsgruppering beträffande bostäder, vars spännvidd är större
än den som dyrortskommittén föreslagit. Och jag har icke, herr talman, kunnat
förmärka att bondeförbundets representant i socialvårdskommittén har anmält
någon avvikande mening vare sig mot argumenteringen eller förslaget.
Det töretaller mig således som örn antingen den ena handen inte riktigt vet
vad den andra gör eller också man i sin argumentation visar en inkonsekvens,
som jag närmast skulle tolka som eif bevis på att man inte är alldeles säker
pa vad man säger.

, När man emellertid från bonde förbundets sida alltjämt vidhåller sin önskan.

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skaitegrupperingen m. m. (Forts.)
att den kommande lönegrupperingen skall baseras på en enhetlig grund, skulle
jag vilja fråga, på vilken grund man egentligen vill basera den. Under alla
de diskussioner, som hittills ha förts angående en enhetlig lönegruppering,
har det stora spörsmålet varit: på vilken nivå vill man grunda denna lönegruppering?
Jag har för min del brukat säga, att det inte är någon som helst
svårighet att ta bort hela dyrortsgrupperingssystemet, örn man bara är beredd
att grunda lönesystemet på de högsta nu utgående lönerna. Därmed gölman
ingen orätt. Man behåller dem som ha höga löner vid vad de ha, och man
lyfter upp de låga lönerna till samma nivå. Den enda konsekvens, som man
får vara beredd att ta av detta, är att det kostar åtskilligt med pengar för
det allmänna och även för de enskilda, eftersom dyrortsgrupperingens metoder
i rätt stor utsträckning ligga till grund för lönerna på den enskilda arbetsmarknaden.

När man nu således återigen från bondeförbundets sida hemställer, att riksdagen
skall uttala sig för att dyrortsgraderingen av de statsanställdas löner vid
en kommande lönereglering bör bringas att upphöra, skulle inte bara riksdagen
utan hela det svenska folket komma ett betydligt steg närmare den behövliga
upplysningen, örn man från reservanternas sida ville ange på vilken grund man
tänker sig att en blivande enhetlig lönegruppering skall bygga. Vill man grunda
den på de lägsta lönerna eller på de högsta eller på löner någonstans i mitten?
Örn allt detta har man hittills mycket ängsligt undvikit att ge besked. Men jag
påpekar, att förrän man får detta besked är det rätt svårt att diskutera, hur
man av både ekonomiska och sociala skäl skall förhålla sig till kravet på en enhetlig
lönesättning.

När man från det sammansatta stats- och bevillningsutskottets sida inte har
velat acceptera tanken att nu slopa dyrortsgrupperingen, beror det uteslutande
på den omständighet, som jag tidigare har påpekat, nämligen att en så nyligen
som i våras avslutad undersökning har konstaterat en så betydande skillnad i
levnadskostnader olika orter emellan, att man icke kan tänka sig att avskaffa
dyrortsgrupperingen. Det sägs i den reservation, för vilken friherre De Geer här
har fört talan, att man kommit till den uppfattningen, att större grad av rättvisa
skulle ernås genom dyrortsgrupperingens avskaffande och införande av lika
löner på alla orter. Den uppfattningen har utskottet inte kunnat dela, och i realiteten
delas den inte heller av reservanterna själva. De tänka sig nämligen en
påbyggnad på denna enhetliga löneskala i form av särskilda speciella lönetillägg
i sådana områden, som av klimatiska förhållanden, dyra frakter eller avståndskostnader
kunna komma att bli dyrare än genomsnittet. Jag frågar mig vad
detta egentligen är för någonting örn inte ett slag av dyrortsgruppering, fastän
man utformat den på annat sätt och givit den ett annat namn. Jag tror att det
är en mycket optimistisk föreställning, örn man tror att man inte därmed öppnar
en bakdörr, genom vilken dyrortsgrupperingen återigen kommer fram.

Enär vi som sagt inte kunnat dela reservanternas uppfattning, att dyrortsgrupperingen
hädanefter är onödig, har sammansatta stats- och bevillningsutskottet
ansett sig på de skäl som ha anförts böra tillstyrka, att den kommande
lönegrupperingen skall fotas på en fortsatt tillämpning av ett dyrortsgrupperingssystem
och att levnadskostnadsskillnaderna skola mätas efter de metoder, som
dyrortskommittén har föreslagit och som finansministern i stort sett givit sin
anslutning till.

Det har- herr talman, under de anföranden, som lia hållits av reservanterna,
riktats åtskillig kritik mot det sätt, på vilket dyrortskommittén har löst sin uppgift.
Eftersom kammaren har förmånen att som ledamot räkna dyrortskommitténs
ordförande, anser jag mig inte lia anledning att till bemötande ta upp den

Första hammarens protokoll 19^5. Nr 38. 2

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skatte gruppering en m. m. (Forts.)
kritik, som i olika avseenden har riktats mot kommitténs arbete. Jag förmodar,
att det för honom skall vara rätt angeläget att klargöra, efter vilka linjer kommittén
har arbetat. Jag vill bara i anledning av vad som sagts örn avståndstillläggets
beräkning påpeka, att utskottet bar framhållit, att socialstyrelsen, när
den före nästa dyrortsgrupperings genomförande arbetar igenom det mycket
svåra problem, som avståndskostnaderna innebära, inte skall vara helt bunden
av den maximering av avståndstilläggen, som kommittén har föreslagit och finansministern
för sin del givit sin anslutning till. Därest socialstyrelsens prövning
ger anledning att föreslå en avvikelse därifrån, bör detta enligt utskottet
också komma till uttryck i förslaget till Kungl. Maj :t.

Herr Carlström har en reservation som ligger på en något annan linje. Omkring
uppfattningen örn dyrortsgraderingens fortsätta nödtvungna bibehållande
ha samlat sig alla i utskottet företrädda partier utom bondeförbundet. Herr
Carlström har således principiellt ingen annan uppfattning än jag angående nödvändigheten
av dyrortsgraderingens bibehållande under förbandenvarande omständigheter.
Örn jag bortser från den kritik, som herr Carlström i olika sammanhang
har riktat mot dyrortskommitténs arbete — vilket jag som sagt förmodar
kommer att besvaras från annat håll — kvarstår emellertid den rätt betydande
skillnaden mellan herr Carlströms och utskottets uppfattning, att medan
utskottet för närvarande vill lämna frågan örn gruppernas antal och spännvidden
mellan högsta och lägsta grupp åt sidan, vill herr Carlström att riksdagen
redan nu skall bestämma, att spännvidden mellan dyraste och billigaste
grupp skall vara 12 procent. Jag frågar mig: varför skall det vara 12? Här
ha vi haft en utredning, som har påvisat en dyrortsskillnad mellan dyraste och
billigaste ort på 24 procent. Dyrortskommittén har ansett, att man inte skall
använda sig av de extrema fallen vid bedömandet av dyrortsskillnaden och har
i stället valt billigaste och dyraste ortsgrupp och kommit fram till en dyrortsskillnad
som rör sig örn nära 22 procent. Dyrortskommittén påpekar vidare, att
örn man i denna dyrortsskillnad inräknar avståndstilläggen, kommer man fram
till en skillnad, som procentuellt belöper sig till omkring 20. För att ytterligare
minska spännvidden, har dyrortskommittén tänkt sig en sådan konstruktion av
dyrortsskalan, att den faktiska spännvidden skulle vara 18 procent. Det är således
de siffror man har att röra sig med. Det är vad som kommit fram som något
så när matematiskt vägbara tal av den undersökning som har företagits.
Jag påpekar, att den matematiska rättvisan i all sin karghet då har uppmjukats
åtskilliga procent av hänsyn till de svårbedömbara faktorer som kunna finnas.
Men från det håll som herr Carlström representerar säger man: »Detta tro
vi inte på. Vi tro att den riktiga siffran är 12 procent.» Örn man är så övertygad
örn att den verkliga dyrortsskillnaden är cn helt annan än den som kan påvisas
genom noggranna undersökningar, då frågar man sig: vad skall då en sådan
undersökning tjäna till? Kan man inte lika gärna med en gång säga: »Vi
tro att dyrortsskillnaden är 12 procent, och därför skall den fastställas till 12
procent.» Varför säger man 12? Varför inte 10, 13, 8 eller 7? Det är ju i alla
händelser bara fråga örn vad man tror och inte vad man vet på grundval av företagna
undersökningar. Det enklaste sättet att utröna levnadskostnadsskillnaden
vore att man skreve några tal på några lappar och lade dem i en hatt och sedan
drog en lapp. Det tal man får är levnadskostnadsskillnaden. När herr Carlström
således påstår, att 12 procent måste vara den verkliga dyrortsskillnaden och ingalunda
18, 20 eller 22 procent, som dyrortskommittén har kommit fram till på
grundval av sina matematiska undersökningar, skulle jag vilja veta, varpå herr
Carlström grundar sin tro, eller rättare sagt sitt vetande. Jag misstänker, att
herr Carlström själv inte riktigt tror på att den nu konstaterade dyrortsskillnaden
är sådan, att den motiverar en sänkning av spännvidden till 12 procent.

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. s hatte g r u p p erin g e n m. m. (Forts.)

I reservationen står det nämligen, att man föreslår denna lägre spännvidd av 12
procent, »då de lägre ortsgrupperna därigenom i lönehänseende skulle beredas
förutsättningar för en önskvärd standardhöjning i närmare anslutning till den
normala standarden i de stora städerna». Det är således inte den nuvarande skillnaden
i levnadskostnader som dessa 12 procent skola täcka, utan den levnadskostnadsskillnad,
som kommer att finnas, sedan landsbygden har undergått den
standardhöjning, som herr Carlström och vi alla önska, och därigenom kommit
närmare den normala standarden i de stora städerna. Man skall således på förhand
inkassera en levnadskostnadsstegring på de billigaste orterna, som heror
på en så småningom inträdande standardhöjning. Det visar visserligen en mycket
stor generositet, att man på detta sätt vill på förhand dela ut en reallön, som
i förhållande till reallönen på de dyrare orterna är större än den behöver vara -—
en generositet, som i och för sig är ganska ovanlig, men som i betraktande av
det håll, från vilket den kommer, ar synnerligen ovanlig.

När man inom det sammansatta stats- och bevillningsutskottet inte velat
reflektera på den av herr Carlström förordade linjen att redan nu bestämma
dyrorts- och lönespännvidden till 12 procent, har det dock inte så mycket berott
på de omständigheter, varom jag nu talat, utan i stället mera haft sin
orsak i, skola vi säga, reella statsekonomiska skäl.

I den proposition utskottet haft att behandla har finansministern redogjort
för sina direktiv till den lönekommitté, som för närvarande utreder frågan örn
en ny. lönegruppering och som i denna egenskap har att föra förhandlingar
med tjänstemännen. Finansministern påpekar, att han för lönekommittén framhållit
vikten av att en dyrortsgradering alltfort borde ingå i lönesystemet och
att kommittén borde taga till utgångspunkt vad som i denna fråga framkommit
genom den verkställda utredningen. Men finansministern skriver vidare, att
graden av minskningen i den nuvarande spännvidden och sättet för dess genomförande
komme att starkt påverka löneställningen för de av frågan närmast
berörda löntagargrupperna och även lönenivån i genomsnitt. »De närmare
avvägningarna härutinnan ävensom bestämmandet av antalet ortsgrupper borde
vid löneregleringen bli föremål för vidare prövning med ledning av det
föreliggande utredningsmaterialet.» När finansministern på detta sätt vill
hålla frågan om både gruppernas antal och spänvidden öppen, sker det med ett
påpekande av att denna lönekommitté inte bara skall fungera som en sakkunnigutredning
utan jämväl som en delegation för löneförhandlingar med representanter
för av utredningen berörda personalgrupper, och för att inte binda
lönekommittén i dess arbete bör man sålunda enligt finansministern underlåta
att taga ståndpunkt till frågan om löneplanernas utformning.

Det sammansatta stats- och bevillningsutskottet har ansett, att detta resonemang
är så bärande, att riksdagen bör undvika att i nuvarande läge —- genom
att bestämt uttala hur lönegrupperingen skall utformas med avseende på spännvidd
och antalet lönegrupper — ge den arbetande lönekommittén trånga direktiv
att arbeta under. Lönekommittén bör vara obunden av sådana bestämda uttalanden,
som försvåra dess uppdrag att på statens vägnar uppträda såsom
förhandlare.

Denna ståndpunkt återfinnes i utskottets utlåtande, där det sägs, att erforderligt
underlag för ett ståndpunktstagande till frågan örn spännvidden mellan
billigaste och dyraste ort, vilket skulle binda lönekommittén vid dess förhandlingar
med personalorganisationerna, icke synes föreligga förrän kommittén
efter slutfört utredningsuppdrag framlagt förslag i ämnet. När utskottet
således inte vill acceptera tanken på att för närvarande bestämma. en viss
spännvidd midian dyrorterna — vare sig den skall vara 18, 15 eller 12 procent
— har det huvudsakligast berott på att utskottet i likhet med finans -

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
ministern vill låta lönekommittén lia så fria händer som möjligt, och när det
gäller reservationen till förmån för en högsta spännvidd av 12 procent har
utskottet dessutom den bestämda uppfattningen, att det icke med utgångspunkt
från det nu konstaterade läget kan vara rimligt att föreslå en sådan
spännvidd.

Jag skall till slut, herr talman, endast säga några ord örn de reservationer
beträffande skattegrupperingen, som kommit till synes. Herr Albertsson har
liksom representanterna för bondeförbundet ansett sig böra hemställa, att regeringen
till nästkommande års riksdag skall framlägga förslag örn en enhetlig
skattegruppering i vad avser de statliga avdragen, byggd på de nuvarande avdragsbestämmelserna
för ortsgrupp III. På liögerhåll, alltså från. herr Carlströms
sida, har man inte velat gå in för en enhetlig skattegruppering ens vad
de statliga avdragen beträffar. Däremot vill man ha avdragens storlek reglerad
i förhållande till de nu konstaterade olikheterna i levnadskostnader.

Frågan örn en enhetlig skattegruppering både för de statliga och kommunala
avdragen har som bekant utretts av dyrortskommittén, som därvid gjort
vissa konstateranden. Jag bortser här emellertid från den kommunala skattegrupperingen,
beträffande vilken ju reservanterna inte vilja ha någon ändring

_ av förklarliga skäl, eftersom ändringar i det kommunala skatteunderlaget

skulle kunna komma att verka rätt obehagligt för vissa grupper av inkomsttagare,
vilka stå reservanternas hjärta ganska nära.

Beträffande de statliga skatteavdragen har vid de undersökningar, som dyrortskommittén
företagit, konstaterats, att en enhetlig skattegruppering på basis
av ortsgrupp lil ur statsekonomisk synpunkt är av ringa betydelse. Den medför
varken någon minskning eller någon ökning av statsinkomsterna. Den medför
emellertid, att antalet skattskyldiga personer minskas med 115000 — beräkningen
är därvid byggd på 1941 års taxeringar — och i den mån man anser
det vara av värde att så många som möjligt av medborgarna bidraga till
täckande av statens utgifter är ju en sådan utveckling inte så särdeles önskvärd.
För de enskilda medborgarna äro verkningarna något större. En dylik
ändring av grupperingen skulle för dem medföra att skattebördan för de ensamstående
skulle bli mindre än vad den för närvarande är, medan däremot
skattebördan skulle öka för makar utan barn och makar med barn. Det är vidare
att märka, att denna ökning av skattebördan för makar med barn skulle
bli särskilt kännbar i de högre dyrortsgrupperna. I ortsgrupp IV skulle ökningen
i skattebördan för makar med barn — allt grundat på 1941 års siffror
— belöpa sig till 4 ä 5 procent och i ortsgrupp V till 7 a 8 procent. När man
den ena dagen talar om sin beredvillighet att föra en familjevänlig politik,
som skulle lindra bördorna för de barnrika familjerna, och den andra dagen
är beredd att företa sådana justeringar i skattegrupperingen, att barnfamiljernas
skattebörda på de dyrare orterna ytterligare ökas och deras reallön därigenom
minskas, förefaller det mig som örn man är rätt mkonsekvent. I fråga
om inkomstklasserna skulle en dylik skattegruppering, byggd på ortsgrupp
lil, medföra en skatteminskning för medborgare med lägre inkomst än 3 000
kronor, men en ökning för andra inkomstgrupper. Denna ökning skulle dock
bli mycket obetydlig upp till gränsen 9 000 kronor.

Man bör således enligt min mening betänka sig åtskilligt innan man företar
en dylik fristående omgruppering av skatteavdragen. Jag är för min del alldeles
övertygad örn att det system med skatteavdrag, som vi för närvarande
lia, inte kan bli så särdeles långlivat, om man verkligen vill åstadkomma den
lättnad i barnfamiljernas försörjningsbörda, som man syftar till med^ ett dylikt
system. Jag är också helt pa det klara med att de ändrade förhallanden
i fråga örn levnadskostnaderna, som inträtt efter det de nuvarande avdragens

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
storlek fastställdes, äro sådana, att man inte längre kan ens med skymten av
sanningsenlighet upprätthålla föreställningen, att de nuvarande avdragsbeloppen
på något sätt representera ett skattefritt existensminimum.

Jag har således den bestämda uppfattningen, att man vid den revision av
skattegrupperingen, som finansministern såvitt jag förstår är beredd att företaga
i samband med framläggande av nytt förslag efter 1947 års utgång, måste
till följd av den inträffade förändringen räkna med nödvändigheten av en förhöjning
av avdragen och en annan utformning av dessa än den som för närvarande
är för handen. Men att isolera denna operation, när frågan i sin helhet
tarvar överväganden i så betydande omfattning som den gör, tycker jag nog
är rätt riskabelt, överhuvud taget ligger det en motsägelse i detta resonemang,
att man kan behålla dyrortsgrupperingen, eftersom det finns en konstaterad
levnadskostnadsskillnad, men bör slopa skattegrupperingen. Skatteavdragen
ha ju dock tillkommit, vilket jag nyss framhöll, för att tillförsäkra skattedragarna
ett belopp, som skulle motsvara existensminimum och för vilket de
icke behöva skatta, örn det finns en levnadskostnadsskillnad på 20 procent,
som motiverar en lönegruppering, tycker jag det är logiskt att säga, att denna
levnadskostnadsskillnad också motiverar skattegrupperingens bibehållande.
Skall skattegrupperingen avse att från skatt fritaga ett belopp motsvarande
existensminimum, måste man säga sig att detta existensminimum är olika stort
på de olika orterna, eftersom det finns en skillnad i levnadskostnaderna. Så
länge en sådan skillnad finns till förefaller det mig alltså rimligt, att man
behåller även ortsgraderingen av skatteavdragen. Däremot finns det alldeles
självfallet skäl för påpekandet, att det, eftersom spännvidden med avseende
på ortsavdragen för närvarande är större än den konstaterade skillnaden i levnadskostnaderna,
är rimligt att avdragen sammanföras med den således konstaterade
levnadskostnadsskillnaden. Herr Carlström företräder således en logisk
tanke, när han kompletterar sitt yrkande örn fastställande av en dyrorts- och
levnadskostnadsspännvidd av 12 procent med ett yrkande örn att även skattegrupperingen
skall beräknas efter spännvidden 12 procent. Av samma skäl,
som jag tidigare anfört för att det är föga motiverat att bestämma spännvidden
av levnadskostnadsskillnaderna till 12 procent, har jag icke kunnat inom
utskottet biträda det yrkande som framställts, att riksdagen skulle uttala som
sin mening, att den kommande skattegrupperingen med avseende på spännvidden
bör bygga på procenttalet 12.

Herr Carlström bär dessutom föreslagit, att provisoriska åtgärder skola
företagas redan nu för att knyta samman skattegrupperingens spännvidd med
den av dyrortskommittén konstaterade spännvidden i löneskalan. Jag beklagar,
att herr Carlström inte utvecklat sitt förslag därhän, att han också låtit riksdagen
få del av den avdragsskala, som skulle ha utarbetats på grundval av den
18-procentiga spännvidden. Det skulle nog ha kommit att te sig rätt egendomligt,
örn man t. ex. förfarande velat tillämpa den hittills gällande principen,
att avdragen skola konstrueras så att de tillåta en bankning med jämna tal
o. s. v. Det skulle dessutom ha varit rätt intressant för riksdagen att se vilka
verkligt stora skillnader som skulle ha blivit följden av en sådan provisorisk
ändring av avdragsskalan. Jag sade verkligt stora skillnader, men det hade
varit riktigare att säga verkligt små, eftersom de i vissa lägen skulle ha blivit
mycket obetydliga.

Det alternativ som herr Carlström föreslagit är emellertid inte på något sätt
undersökt till sina verkningar. Det skulle kanske vara relativt lätt att göra en
dylik undersökning, men som det nu är, vet man inte alls hur det skulle komma
att verka. Den förlängning av nuvarande skattegruppering, som Kungl.
Majit föreslår, avser ju inia mer än två år, och man kan då fråga sig. om det

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skatte gruppering en m. m. (Forts.)
är någon mening med att för denna korta tidrymd företa en provisorisk omarbetning
av avdragsskalan, som till sina verkningar skulle bli rätt obetydlig
och som skulle komma att medföra vissa administrativa svårigheter — dock
väl inte större än att de kunna övervinnas.

Eftersom man inte ifrågasatt några mera revolutionerande ändringar i principerna
för avdragsbeloppens beräknande under de två år det här gäller än
dem herr Carlström föreslagit, förefaller det mig vara rimligt, att riksdagen
godtar Kungl. Maj :ts förslag som innebär att den nuvarande skattegrupperingen
bibehålies oförändrad under denna tid, men samtidigt understryker, såsom
både finansministern och utskottet gjort, att i det nya förslag, som skall presenteras
riksdagen, hänsyn bör tagas såväl till den minskning i spännvidden
mellan levnadskostnaderna, som ägt rum efter den förra skatteskalans fastställande,
som till den stegring av levnadskostnaderna som skett, så att avdragsbeloppen
bestämmas på sådant sätt, att de åtminstone med något fog kunna
sägas representera ett skattefritt existensminimum.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Domö: Herr talman! Man kan utan tvivel påstå, att knappast något
land lagt ned så mycket arbete och så stor omsorg på dyrortsfrågan som Sverige,
men resultatet har endast blivit ett invecklat förfarande, som jag tror mycket
få människor förstå sig på och kunna tränga in i. Yi ha en omfattande pappersexercis
på detta område, som sysselsätter en mängd personer, och vi skatta
naturligtvis även här åt den övertro på statistiska siffror och uppgifter som är
vanlig på de flesta områden i vårt administrativa arbete. Vi tro att vi gjort det
bra, men vi äro ofta i avsaknad av de faktiska uppgifterna örn det vi lägga till
grund för vår bedömning. Jag skall senare något återkomma till detta enligt
min mening stora fel, när det gäller behandlingen av vår dyrortsfråga.

Trots allt arbete som nedlagts på denna fråga, kan man inte med bästa vilja
i världen påstå, att vi nått fram till förhållanden, som ge rättvisa åt alla grupper.
Tvärtom stå vi inför ett starkt och som jag tycker berättigat missnöje i
dyrortsfrågan. Det är alltså nödvändigt, att riksdagen ägnar den största möjliga
uppmärksamhet åt denna fråga och att regering och myndigheter se till
att en bättre ordning skapas så snart som möjligt. Yi ha i dag tillfälle att understryka
detta här i kammaren. Vi ha också tillfälle att visa vad vi ha att
komma med av positiva förslag och riktlinjer, och inte bara vad det är, som
vederbörande tycker illa örn och vill ha bort.

Roten och upphovet till dagens svårigheter måste såvitt jag förstår sökas
i förhållanden som delvis ligga långt tillbaka i tiden. Dyrortssystemet skapades
ju inte i ett enda sammanhang, utan steg för steg. Skattegrupperingen tillkom
visserligen nästan omedelbart efter förra kriget, medan däremot de statliga
dyrortstilläggen ha införts i många etapper: de civila statstjänstemännen
fingo som bekant sina tillägg redan i början på 1920-talet, men deras sektor är
ju relativt begränsad, och först när den dåvarande koalitionsregeringen drev
igenom sitt förslag örn gradering av folkpensionärernas tilläggspensioner år
1937 bröt idén örn dyrortssystemet helt och fullt igenom i vårt land. Allt större
grupper i samhället ha direkt eller indirekt fogats in i sammanhanget. Kollektivavtalens
dyrortssystem står i samband med det statliga åtminstone på
den viktiga punkten att det officiellt insamlade prismaterialet använts vid
förhandlingarna. Vad som från början hade begränsad betydelse har numera
utomordentlig verkan på vårt folks ekonomi.

Det är givet, att det under sådana förhållanden måste vara särskilt ödesdigert,
örn den grund, på vilken den statliga dyrortsgraderingen byggt från bör -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Ani7. s k a t1 e g rupp e r i n g c n m. m. (Forts.)
jan, inte varit tillräckligt solid. Det system, som infördes för 25 år sedan, var
tämligen grovt tillyxat, och framför allt tillfredsställde de prisundersökningar,
som det byggde på, inte anspråken på fullständighet och riktighet. En reformering
av dyrortsgrupperingen, byggd på en verkligt genomgripande revision av
metoderna, har dess värre uteblivit. Den ena prisundersökningen har visserligen
följt efter den andra, men den första mera betydelsefulla — fastän ingalunda
klanderfria — omläggningen av beräkningsgrunderna, som ägde rum i
samband med prisinsamlingen år 1941, har ju som bekant aldrig lagts till
grund för en större reform. Det system, som upprätthålles i dag, bygger ju
fortfarande på en prisundersökning, som är 11 år gammal och minst sagt föråldrad.

Den kritik, som detta vållat, är alltså riktig på många punkter. Vad som
dock i dag tilldrar sig minst lika stor uppmärksamhet är den utveckling av
förhållandena mellan dyrorterna, som var skönjbar redan under trettiotalet och
kraftigt skärpts under krigsåren. Vi veta, att skillnaden i levnadskostnaderna
undan för undan minskats genom att deras ökning skett snabbare i landsorten,
och att nuvarande dyrortsgradering således inte längre motsvarar de verkliga
förhållandena. Landsbygden och många landsortsstäder ha behandlats orättvist
och det är naturligt, att missnöjet blivit mycket starkt.

Det vore nu svår överdrift att påstå, att dyrortsgraderingen är orsaken till
flykten från landsbygden. Däremot är säkerligen dyrortsgraderingen i sin nuvarande
utformning en av de bidragande orsakerna. Redan en högermotion år
1939 fäste riksdagens uppmärksamhet på denna sak. »Vi anse», hette det där,
»att man med varje tänkbart medel bör söka återskänka landsbygden dess verkliga
värde, skapa nya möjligheter för en förbättrad existens genom ökade löner
och högre levnadsstandard. Detta synes oss kunna ske icke enbart genom tillfälliga
stöd utan desto mer genom en genomgående revision av den nuvarande
dyrortsgrupperingen, vilken enligt vårt förmenande bidrager till landsortens
avfolkning.» — På den tiden finga motionärerna inte andra partiers stöd här i
riksdagen för denna ståndpunkt —• tvärtom! Nu är emellertid läget dess bättre
ändrat, och vi lia till ledning för vårt ståndpunktstagande dyrortssakkunnigas
omfattande undersökning, som är värd allt erkännande, även örn man icke i
allo kan instämma i de sakkunnigas slutledningar.

De sakkunnigas arbetsresultat är ett nytt övertygande bevis på att vi inte
kunna behålla dyrortsgraderingen i dess nuvarande utformning en dag längre
än vad som behövs för att skapa en bättre ordning. Frågan är alltså: skola
vi avskaffa dyrortssystemet helt och hållet och införa likformiga ortsavdrag för
skatterna och lika löner för samma löneklasser över hela landet, eller skola vi
fastställa en ny gruppering, byggd på en ny spännviddsberäkning?

I dagens läge .mäste vi svara nej på den första frågan. Man må ha vilken
åsikt sorn helst om hur stor spännvidden för närvarande är, nion man kan
inte förneka, att ilen finns och att d.yrortsgrupperingens borttagande nu skulle
innebära orättvisa mot stora folkgrupper. Den som anser, att personer i samma
löneklass på olika orter böra ha samma reallön, kan i nuvarande läge inte med
fog tala för slopande av dyrortstilläggen på lönerna. Han uppnår ju på det
sättet ingenting annat än att nya variationer mellan reallönerna uppstå, beroende
på de faktiska kostnadsskillnaderna mellan olika orter och landsdelar.
Den ena orättvisan skulle således avlösas av den andra. Det är ju också betecknande,
att de, soim tala för en fullständig avskrivning, inte upplysa om på
vilken nivå inom den nuvarande grupperingen de vilja spika fast lönerna.
Skall man t. ex. stanna vid en nivå. som innebär kraftiga lönesänkningar för
tjänstemännen i de högre dyrorterna? Det finns till tillie att ge besked örn detta
i dag. Det torde inte längre gå att fortsätta en sådan politisk agitation, som

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skatte gruppering en m. m. (Forts.)
från visst håll bedrivits ute i bygderna utan att tala om liur det system skall
se ut, som man vill sätta i stället för det man avskaffar.

Jag kunde av herr De Geers anförande inte få klart för mig hur bondeförbundet
tänker sig sin dyrortslinje, och liksom herr Elon Andersson vill jag
direkt fråga: vad vill bondeförbundet på denna punkt? Det är nödvändigt
att få klarhet örn vilken anslutningspunkt man på det hållet tänker sig efter
avskaffandet av dyrortsgraderingen. Innan denna oklarhet skingrats, lär det
inte vara möjligt att bedöma den verkliga innebörden av kravet på dyrortstilläggens
avskaffande.

Att kommunalskattegrupperingen inte kan tagas bort för närvarande utan
svåra konsekvenser för landsbygdskommunerna, inte minst för deras fastighetsägare,
äro vi alla sent omsider eniga örn. Men då det gäller statsskatterna
gå åsikterna åter isär. Här framföres sålunda tanken, att lika avdrag, grundade
på nuvarande ortsgrupp III, böra göras över hela landet, vilket alltså
innebär, att de, som bo i ortsgrupperna IV och V, råka ut för inkomstminskning.
Inte heller detta är rättvist.

Vad jag framför allt anser viktigt är emellertid, att en fullständig nivellering
i dagens läge måste få allvarliga och riskabla återverkningar på landsbygden.
Detta gäller inte bara, om man slopar kommunalskattegrupperingen. Inflyttningen
till tätorterna, detta ständigt tryckande bekymmer, kommer utan
tvivel att öka, om industrier och andra företag finna det ofördelakigt att hålla
sig kvar på landsbygden efter dyrortssystemets avskaffande. Jordbrukare och
andra företagare löpa dessutom risken att få sina produktionskostader höjda
utan att ha garantier för att dessa kostnader verkligen täckas av bättre priser.
Ett omedelbart avskaffande av dyrortsgrupperingen skulle alltså troligen
rätt hårt drabba nuvarande företagsamhet på landsbygden, motverka ny sådan
och i stället för att minska sannolikt öka avfolkningen, såvida man inte förbjuder
inflyttning till storstads- eller storindustriområdena. Och så långt lia
vi väl ändå inte kommit, även örn man på vissa håll icke drar sig för tvångslagar,
som skråmässigt reglera landsbygdsbefolkningens förhållanden.

Med hänsyn till allt detta är det klokt att gå en medelväg och göra vad som
är möjligt just nu. Vi böra kunna följa utredningen och regeringen så långt,
att vi medge behovet av fortsatt dyrorts- och skattegruppering, då betydande
kostnadsskillnader faktiskt finnas. Vi böra vidare kunna enas örn att ge
landsbygden en välförtjänt möjlighet att höja sin levnadsstandard genom att
flytta upp de lägre dyrorterna i högre dyrortsgrupp och kraftigt minska löneskalans
spännvidd. Därmed bespara vi landsbygden de faror, som en omedelbar
fullständig nivellering skulle medföra, samtidigt som vi respektera kravet
på bibehållen levnadsstandard för befolkningen på de högre dyrorterna.

Hur stor bör då spännvidden vara? Utredningen har som bekant stannat
vid 18 eller 15 procent, medan finansministern överlämnar frågan till 1945
års lönekommitté för närmare utredning. Jag delar uppfattningen, att riksdagen
bör taga ståndpunkt i denna angelägenhet redan nu. Frågan örn en
jämnare reallönenivå är så väsentlig för landets framtid, att riksdagen bör ge
ett besked på ett så tidigt stadium som detta för att inte i efterhand se sig
bunden av förhandlingar och förslag i lönekommittén.

Vi veta alla, att det är svårt, ja, kanske omöjligt att med matematisk säkerhet
fastställa hur stor spännvidden faktiskt är. Utredningen har gjort sina
beräkningar på grundval av 1944 års prisinsamling, som utan tvivel är ett
framsteg i förhållande till den av år 1941. Därmed har jag inte sagt, att
resultatet av prisinsamlingen är magisterns ord, som alla måste svära på.
Tvärtom är det ju tydligt, att den väsentligaste nya faktorn i socialstyrelsens
senaste undersökning — »de kostnader, över vilka människan inte kan

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegrupperingen m. to. (Forts.)
råda» •— i viss grad måste värderas enligt skälighetsberäkningar. Jag skall
här inte upprepa alla de synpunkter, som representanter för högern framföra
i denna fråga och som kammaren känner till. Jag vill endast ha sagt, att
mycket enligt min uppfattning talar för en mindre spännvid än den av dyrortskommittén
förordade och för den i högermotionen rekommenderade 12-procentslinjen.

Herr Elon Andersson frågar: varför just 12 procent? Ja, det gäller ju här
i hög grad en bedömning efter skälighetsgrund. Herr Elon Andersson var själv
inne på den linjen, att man borde jämka, i känslan av — förmodar jag -—
att utvecklingen är osäker och att förhållandena på landsbygden kunna komma
att ändras i sådan riktning, att det kan finnas skäl att jämka längre än de
matematiska beräkningarna givit anvisning örn. Örn man värderar de faktorer
något högre, till vilka även herr Elon Andersson tar hänsyn, kan man
med precis samma bevisföring som hans komma till 12-procentslinjen. För min
del bedömer jag de faktorer, som man inte matematiskt kan beräkna, vara av
sådan art och omfattning för landsbygdens vidkommande, att jag anser att
större hänsyn till dem bör tagas än som skett i dyrortskommitténs förslag.

iGår riksdagen på denna 12-procentslinje, har den skapat säkerhet för att
landsorten inte placeras i efterhand, medan däremot fortsatt ovisshet kommer
att råda på den punkten, örn man föredrar en större spännvidd. Och då det
måste vara angeläget att ge landsorten större rättvisa och riktigare reallöner,
då varje ändring av dyrortsgrupperingen, som inte tillgodoser detta krav, blir
en misslyckad reform, då måste det också vara klokt att bestämma sig för
en liten spännvidd.

Mycket skulle ytterligare kunna sägas örn detta, liksom om skattegrupperingens
framtida utformning, örn särskilda regionala tillägg och örn provisoriska
regleringar för den närmaste framtiden. Då jag vet, att många andra
komma att uppehålla sig vid dessa frågor skall jag inte gå in på dem, utan
framhåller till slut endast ännu en synpunkt, som synes mig särskilt viktig.

Vi ha sett, hur prisskillnaderna mellan olika orter minskat både under
1930-talet och under kriget. Även örn prisspridningen tillfälligtvis skulle öka
under övergångsskedet till ekonomiska fredsförhållanden, ha vi anledning tro,
att de starka krafter, som före kriget påverkade utvecklingen i prisutjämnande
riktning, efter hand skola göra sig gällande med förnyad kraft och att utjämningen
då blir än mera påtaglig, ja, kanske till slut total. En sådan utveckling
vore säkert i vissa avseenden till nytta för vårt folk och vårt näringsliv,
ty ett tillstånd, som kännetecknas av en hel rad olika penninginkomstnivåer
för människor med likartad tjänst, är inte fördelaktigt. Realinkomsterna
böra — det är vår princip — vara så likvärda som möjligt i olika landsdelar
och på olika orter. Örn nu prisspridningen minskar, bör det också bli
möjligt att skapa allt större överensstämmelse mellan realinkomster och penninginkomster.
Steg för steg bör dyrortsgraderingen följa med i en sådan utveckling
för att till sist, som jag hoppas, helt avskaffas. Det är en uppgift
för statsmakterna att planera i god tid med tanke på detta, ty det vore farligt
och olyckligt, örn olika grupper i samhället också i framtiden måste klaga
över orättvisor.

Skulle det å andra sidan mot förmodan visa sig, att en utjämning av priserna
inte äger rum, då kan grupperingen givetvis inte avskaffas, därför att folket
i de dyrare orterna skulle bli lidande därav. Det väsentliga är att vi i varje
situation och varje tidsperiod handla sakligt och skipa rättvisa åt alla håll.
De lugna och genomtänkta besluten stå sig längst och gagna bäst allas intressen.

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skatte gruppering en m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Det är väl att antaga, att vad som säges i denna
princip debatt kommer att i fortsättningen observeras av finansministern och
överhuvud taget av alla dem, som skola syssla med att i detalj utforma dyrortsgraderingen
och de lönebestämmelser i övrigt, som kunna komma att bli
gällande för de statsanställda. Det är från den utgångspunkten jag har begärt
ordet för att framhålla särskilt en synpunkt när det gäller lönegraderingen för
de anställda.

Jag kommer att mest uppehålla mig vid spörsmålet, huruvida det finns
anledning att nu övergå från ett system med ett större antal dyrortsgrupper
till ett system med ett mindre antal sådana, från ett system med nio dyrortsgrupper
till ett system med fem. På den punkten har utskottet icke tagit
någon ståndpunkt, utan menar, örn jag uppfattat rätt, att denna fråga lika väl
som en hel del andra spörsmål skall få bli föremål för en fortsatt utredning.
Däremot finns givetvis ingenting att säga, men jag måste å andra sidan framhålla
att jag, när det gäller att välja mellan dessa bägge system, lutar åt den
uppfattningen, att ett system med nio dyrortsgrupper ur många olika synpunkter
är att föredraga framför ett system med fem.

Först och främst torde det vara ett axiom, att man inte med nödvändighet
måste minska antalet dyrortsgrupper i och med att man nu övergår till ett
system med en mindre spännvidd mellan högsta och lägsta dyrort. Ett system
med ett större antal dyrortsgrupper låter alltså mycket väl förena sig med ett
system, som innebär en mindre spännvidd mellan dyrortsgrupperna. Örn man
går in för dyrortsgraderingen — vilken jag för min del ansluter mig till ——
måste det vara angeläget att åstadkomma ett tekniskt så fulländat system som
möjligt för att skapa rättvisa åt alla, som beröras av detta. Därvid måste, så
långt jag kan döma, ett system med ett större antal dyrortsgrupper ge mera
rättvisa åt vederbörande och vara tekniskt mera fulländat än ett system med
ett mindre antal dyrortsgrupper.

Jag vet, att denna fråga har verklig betydelse i åtskilliga trakter inom vårt
land. På ömse sidor örn gränsen mellan två kommuner kan det finnas befattningshavare,
som leva under alldeles lika förhållanden — det är kanske bara
ett litet vattendrag eller en väg, som utgör gränsen — men som ändå erhålla
en väsentligt olika lön med hänsyn till att kommunerna i dyrortshänseende
tillhöra två olika grupper. Jag har själv kännedom om sådana fall, som måste
verka rent av utmanande. Och lönehoppet mellan två grupper blir naturligtvis
större, örn man har ett litet antal dyrortsgrupper. Går man däremot
in för ett system med ett större antal dyrortsgrupper, behöver inte en sådan
orättvisa mot befattningshavaren i den ena kommunen framträda på samma
irriterande sätt, som måste bli fallet enligt det andra systemet.

Jag undrar, örn inte denna synpunkt bör tillmätas stor vikt, något som så
vitt jag förstår hitintills inte har skett. Anhängarna av systemet med ett mindre
antal dyrortsgrupper ha seglat i medvind. Detta beror kanske på att dyrortsgrupperingen
efter denna reducering i fråga örn antalet grupper sammanfaller
med den gällande skattegrupperingen. Naturligtvis kan man säga, såsom
också framhålles på något ställe i utskottsutlåtandet, att det på sätt och
vis är en teknisk förbättring, om man har samma system för bägge dessa ortsgrupperingar.
Men å andra sidan måste jag vidhålla att denna fördel vinnes
på bekostnad av rättvisan och den tekniska fulländningen inom systemet för
dyrortsgrupperingen.

Nu säger man visserligen, att ett system med nio ortsgrupper medför, att de
tabeller, som komma till användning, bli mycket större än örn man har t. ex.
fem ortsgrupper. Detta är naturligtvis riktigt, men den som har sysslat med
sådana här saker vet -—- och jag kan ju säga, att jag har en viss erfarenhet

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
därav, eftersom jag i min tjänst haft att göra med dessa ting i cirka ett 30-tal
år —- att en sådan skillnad i realiteten inte har någon egentlig betydelse. Ty
när man har inriktat sig på att använda vissa tabeller och nått en viss rutin,
går det lika bra på det ena sättet som på det andra.

Jag har velat göra dessa påpekanden i förhoppning att frågan om dyrortsgruppernas
antal inte redan är avgjord. Jag tror att man bör överväga, örn
inte ett system med nio dyrortsgrupper ur alla möjliga synpunkter är bättre
än ett system med fem.

Till detta skulle jag be att få lägga ytterligare ett par ord örn någonting
som endast har berörts i förbigående i en av reservationerna, nämligen den av
herrar Carlström och Janson i Frändesta, som talar örn det s. k. kallortstilllägget.
Jag representerar ju en bygd inom vårt land, där kallortstillägg utgår,
och jag måste säga, att det skulle väcka en synnerligen stor irritation, om
något angrepp mot kallortstillägget skulle göras i detta sammanhang. Jag
tror inte, att det kommer att ske, och det har inte hittills skett, men den reservation,
jag nu talat om, har utformats på ett sådant sätt, att man möjligen
skulle kunna få det intrycket, att reservanterna hålla på kallortstillägget, under
det att utskottets majoritet inte gör det. Så skall emellertid saken inte
tolkas. Jag har samtalat med en ledamot av utskottet, som säger, att frågan
örn kallortstillägget inte beröres i detta sammanhang. Det gläder mig, örn det
förhåller sig så, och särskilt skulle det glädja mig, örn kallortstillägget kommer
att lämnas orubbat vid en ny dyrortsgradering. Kan man förbättra något
på detta område, vore det tacknämligt, men det skulle under alla omständigheter
vara synnerligen beklagligt, örn kallortstillägget i detta sammanhang på
något sätt skulle naggas i kanterna. Något sådant skulle med säkerhet väcka
mycket stor ovilja och irritation uppe i de bygder, som jag representerar.

För övrigt skulle jag vilja tillägga någonting som jag glömde, när jag var
inne på frågna om dyrortsgraderingen. Vi minnas, hur det gick i fråga örn
folkpensionerna. Antalet ortsgrupper var där, och är alltjämt, mycket ringa,
och anmärkningar gjordes mot de stora hoppen mellan de olika ortsgruppema.
I det läget fattade riksdagen ett beslut — jag var själv med vid utskottsbehandlingen
av denna fråga — som gick ut på att de pensionärer, som bodde
i gränsområdena till kommuner i en högre ortsgrupp, skulle få ett tillägg av
50 och i vissa fall 100 kronor för att minska de otrevliga verkningarna av att
mycket olika pensionsbelopp utbetalades i varandra närliggande orter. Jag anser,
att detta är ett mycket starkt skäl för den ståndpunkt i fråga örn antalet
dyrortsgrupper, som jag har intagit.

Jag skall för egen del inte göra något yrkande, men örn det blir fråga örn
votering, kommer jag givetvis att rösta för utskott sförslaget,

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Mot, det nuvarande dyrortssystemet
har framförts mycken och enligt min mening även berättigad kritik.
När denna gruppering först tillkom, kunde det nog finnas åtskilliga skäl för
dess införande, men man har likväl inte kunnat tillämpa systemet i dess yttersta
konsekvenser.

Jag skall belysa detta genom att relatera läget sista gången beslut angående
tillämpningen fattades, nämligen år 1938. Det framgick då av den verkställda
levnadskostnadsundersökningen, att spänningen mellan högsta och
lägsta dyrort var 48 procent. Regeringen och även riksdagen funno emellertid,
att en så stor löneskillnad vore omöjlig att tillämpa, och man ansåg sig
inte kunna gå längre i fråga örn löneskillnader än till 25 procent. Jag är
också förvissad om att de, som skulle blivit utsatta för ett system med ännu
större löneskillnader, skulle ha frågat sig: efter vilka grunder göras dessa beräkningar
och hur är det system uppbyggt, som fått sådana konsekvenser?

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegmpperingen m. m. (Forts.)

Sedermera har emellertid, särskilt under de senaste åren, mycken kritik
framförts mot hela systemet, främst då av en stor del bland befattningshavarna
ute på landsbygden, som anse sig vara i detta avseende orättvist behandlade
i förhållande till befattningshavare i städer och andra samhällen.

Förhållandena äro inte längre desamma som förr. Då fraktades ju allt vad
de stora städernas och även de andra städernas befolkning behövde för sin
existens och sitt uppehälle från landsbygden in till städerna, medan landsbygdens
befolkning i stor utsträckning ännu tillämpade naturahushållningen.
Under sådana förhållanden måste kostnaderna i en stad bli högre med hänsyn
till de ofta besvärliga transporterna och genom kostnaderna för förädling och
distribution, klen nu är läget i detta avseende ett helt annat, eftersom landsbygdsbefolkningen
är hänvisad till att köpa största delen av vad den behöver
i städerna. Detta kan den sannerligen inte göra billigare än stadsbefolkningen,
men dessutom tillkommer för landsbornas del besväret att resa in till staden
och att föra hem varorna. För många människor medför detta icke oväsentliga
kostnadsökningar.

Jag skall i detta sammanhang tillåta mig fästa uppmärksamheten på ett
förhållande, som för inte länge sedan påtalades i en notis, som gick genom
vår svenska tidningspress, nämligen att sockret i minuthandeln på Gotland
betingade ett högre pris än i landet i allmänhet och till och med var dyrare än
i Stockholm, trots att man odlar sockerbetor på Gotland och även har sockerfabrik
på ön. Det är naturligt örn gotlänningarna, som väl tillhöra den lägsta
dyrortsgruppen, fråga sig: »Varför skola vi behöva betala högre pris än man
gör i städerna för en vara, som vi dock framställa här?»

Detta är bara ett exempel, men man skulle i fråga örn en mängd varugrupper
kunna påpeka precis samma förhållande. Och jag tror att man slutligen
även bland dem, som söka försvara dyrortsgrupperingen, har kommit till den
uppfattningen, att bostadskostnaderna utgöra den största och väsentligaste
skillnaden i levnadskostnader inom landet. Jag skall nu inte ingå på orsakerna
till skillnaden på denna punkt, men man torde allmänt kunna fastslå, att
även härvidlag en utjämning håller på att äga rum. Det är i dag inte nämnvärt
billigare att bygga ute på landsbygden än i städerna. Och vill man ha en
någorlunda hög bostadsstandard, får man den inte billigt på landsbygden
heller. Örn man bygger en villa exempelvis i Stockholms utkanter, blir väl inte
kostnaden nämnvärt högre än örn man bygger den i en angränsande socken, men
enligt dyrortssystemet uppskattas skillnaden till kanske 40 eller 50 procent.

Det är detta system vi egentligen ha vänt oss mot, därför att vi funnit dess
verkningar skadliga för landet och inte minst för landsbygden. Människorna
flytta från landsbygden in till städerna inte bara därför att det är bekvämare
och behagligare att leva i städerna, utan också därför att man får bättre betalt
än om man stannar kvar ute på landsbygden. Detta gäller beträffande
tjänstemännen, men verkningarna sträcka sig mycket längre, och även detta
leder till, såsom en talare tidigare i dag har påpekat, att landsbygden avfolkas.
Statsmakterna borde inte godkänna lönesystem, som påskynda överflyttningen
av folk från landsbygden till städerna, i en tid då det erkännes som ett
allmänt nationellt intresse, att befolkningen ute på landsbygden hålles kvar
där.

Dessa skäl ha gjort att särskilt det parti, jag tillhör, målmedvetet har arbetat
för att få till stånd större rättvisa i detta avseende. Och jag vågar påstå,
att det nog är tack vare detta arbete, som man slutligen också inom andra
partier — även det herr Elon Andersson tillhör, vilken så energiskt gick till
kamp mot oss i dag — har fallit undan och börjat fråga sig, örn systemet är
så rättvist. Det är, tror jag, inte minst på grund av kritiken från vårt håll,

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skaitegrupperingen m. m. (Forts.)
som vi i dag kunna besluta de förändringar i dyrortsgrupperingen, som innefattas
i den kungl, propositionen och i utskottets utlåtande.

Nu skall jag inte tvista med herr Elon Andersson och herr Carlström, vilken
understöddes av herr Domö, örn huruvida spännvidden är sådan, att man bör
stanna vid en högsta skillnad av 20 eller 12 procent. Det tillkommer inte
mig. Men detta visar i alla fall, hur osäkra herrarna äro på den punkten. Herr
Elon Andersson säger att vi, så länge inga andra siffror föreligga, måste
böja oss för det resultat kommittén har kommit till, vilket ligger till grund
för Kungl. Maj :ts förslag. Herr Carlström, understödd av herr Domö, säger
däremot: »Ja, det är litet tveksamt. Avståndskostnaderna och de kulturella
omkostnaderna kunna ju ställa sig litet annorlunda, och därför skola vi kanske
ändå stanna vid en spännvidd av 12 procent. Det är nog det riktiga.»
Hedan denna osäkerhet visar ju, hur ohållbart systemet är. Man kan inte ens
bland de herrar, som dock omhulda systemet, finna någon verkligt säker
grund, utan man tvekar i det avseendet.

Det är inte minst detta som gjort, att vi från det parti jag tillhör ha föreslagit,
att man bör undersöka örn inte systemet helt kan avskaffas. I längden
tror jag att detta är den enda hållbara lösningen. Jag tror för min del
också, att så är förhållandet.

Titta vi på dyrortskommitténs betänkande, finna vi exempelvis, att levnadskostnaderna
sedan år 1934 ha stegrats i städerna med 70 procent, men på landsbygden
med 90 procent. Detta är de rena levnadskostnaderna —- däri ingå inte
hyreskostnaderna. Redan detta visar ju, hur snabbt skillnaden mellan levnadskostnaderna
håller på att utjämnas. I längden kommer man säkerligen att finna,
att ett avskaffande av dyrortsgrupperingen är det enda hållbara. Detta
är anledningen till att vi ha stannat inför det förslag, som vi här ha framlagt
i en motion och som understötts reservationsvis av friherre De Geer och herr
Pettersson i Dahl.

Jag vill även bemöta herr Elon Andersson. Han sade —- och jag tror att
herr Domö understödde honom — att nu när bondeförbundet lägger fram ett
förslag örn avskaffande av dyrortsgrupperingen, kunna vi lia rätt att fordra,
att man också säger, hur man vill utforma detta förslag. Men, herrar Elon Andersson
och Domö, är det inte för mycket begärt, att vi i en motion vid ett sådant
här tillfälle skola, samtidigt som vi föreslå avskaffande av det nuvarande
systemet, direkt säga, att lönerna generellt skola utgå efter den och den dyrortsgruppen?
Är det inte för mycket begärt? Äro herrarna villiga att ingå^på
en saklig prövning av denna fråga, tror jag inte, att det skall möta motstånd
från vår sida, utan vi skola kunna ena oss om ett förslag, efter vilket lönerna
skola kunna utgå. Men så länge vi inte finna förståelse för våra synpunkter,
så länge lönar det sig inte, att vi komma fram med ett i detalj utarbetat förslag
och säga, att lönerna böra utgå efter detta. Vi ha ju ändå inte den styrka i
riksdagen, att vi kunna genomföra det. Då finner jag för min del, att det är
bättre att lämna saken till Kungl. Maj :t och begära, att Kungl. Maj :t jskall
utreda den. I så fall skall Kungl. Majit säkerligen finna förståelse från vårsida,
och vi skola kunna biträda ett förslag, örn det godkännes på andra håll.
Jag anser alltså, att de starka ord, som herr Andersson använde gentemot oss,
äro oberättigade. Sådana krav brukar man inte ställa i andra liknande fall,
då man yrkar på en ändring i föreliggande system eller i gällande bestämmelser .

tåg skall, herr talman, inte nu gå närmare in på dyrortssystemets verkningar.
Det kan vara nog att allmänt konstatera, att det är orättvist. Detta
har förut erkänts av åtminstone de tre första talarna här i dag, nämligen herr
Albertsson, som påvisade dyrortssystemets verkningar för löntagare, friherre

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)

De Geer, som framhöll vilka verkningar systemet hade beträffande landsbygdens
avfolkning, och herr Carlström, som fann grunderna för det nuvarande
dyrortssystemet ohållbara. Inte heller herr Elon Andersson själv, som sedan
förde folkpartiets talan, eller herr Domö fann det nuvarande systemet tillfredsställande.
Herr Domö sade till och med, att vi hade lagt ned ett oerhört arbete
på detta dyrortssystem, kanske mera än man gjort i något annat land i världen,
men att det ändå var ett lönekineseri. Ja, det är väl det minsta man kan säga
örn systemet. Det är ett kineseri, och så länge vi inte kunna avskaffa detta
kineseri, så länge kommer det att riktas stark kritik mot systemet.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den av friherre De Geer
och herr Pettersson i Dahl avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Bror Nilsson, Näsgård, Tjällgren och Gustav Emil
Andersson.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag har suttit och åhört dagens debatt, och
jag måste uttrycka min förvåning över att ett rent lansdbygdsparti som bondeförbundet
med sådan iver framhärdar i att söka få bort dyrortsgrupperingen
här i landet. Trots herr Gränebos vältaliga anförande måste jag säga, att örn
man ser saken på lång sikt, så kan det inte vara ett landsbygdsintresse att få
upp lönerna på landsbygden till samma nivå som i dyrorterna. Och att dyrorter
finnas kan väl ändå inte bestridas. Jag tror inte den statistiker ännu är född,
som är så skicklig, att han kan bevisa motsatsen. Jag kan inte heller instämma
i höger reservanternas, herrar Carlström och Janson i Frändesta, spådom,
att skillnaderna i dyrhet mellan olika orter alltmera kommer att utjämnas. Det
är inte troligt, att det kommer att gå så, utan inom överskådlig tid lär väl ändå
en viss differens fortfarande yppa sig.

Emellertid utsäger dyrortskommittén — som jag tror fullkomligt riktigt -—
att en väl utförd dyrortsgruppering kan bilda ett sakligt underlag för bedömandet
av skäligheten av lönerna på olika orter. Därav utläser jag, att en dyrortsgruppering
sannolikt kommer att bli i viss mån normgivande för lönerna
på den allmänna arbetsmarknaden. Örn därför dyrortsgrupperingen bortfaller,
skulle förvisso lönerna på landsbygden mera tendera att jämställas med lönerna
på dyrorterna — jag ber kammaren observera, att jag inte talar örn själva
lönenivån, utan endast örn proportionen mellan lönerna i dyrorterna och på
landsbygden. Jag undrar, örn detta vore lyckligt för landsbygden. Jag tror,
att det är ett samhälleligt intresse och inte minst ett landsbygdsintresse, att
vårt näringsliv — och jag tänker då närmast på vår industri — inte koncentreras
till storstäderna, utan sprides ut över hela landet. Men örn inte lönenivån
differentieras, torde landsbygdens industrier få ett så stort handikap, att de
rent av kunna få svårt att reda sig, och vid nyanläggningar torde landsbygden
avgjort komma i efterhand, eftersom en till en storstad förlagd industri bereder
företagaren så många fördelar i andra avseenden i förhållande till. en landsortsindustri,
att om lönekontot i båda fallen blir lika stort, man avgjort måste
föredraga att förlägga industrien till storstaden och inte på landet. Våra landskommuner
söka som bekant med ljus och lykta efter att fa industrier föi lagda
till sitt område, ty därigenom kommer kommunen i ett helt annat och bättre
ekonomiskt läge. Det finns väl knappast någon landskommun, som inte försöker
locka fram en industri inom sina gränser, men det blir nog svårt, örn företagaren
måste även på rena landsbygden räkna med storstadslöner. Jag tror
för min del, att den utveckling i riktning mot decentralisering av vår industri,
som numera eftersträvas icke minst av våra landskommuner, i så fall mer och
mer kommer att avstanna. Sålunda har det paradoxala förhållandet inträtt, att

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Ang. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
det parti, som säger sig särskilt representera landsbygdens intressen och som
framhåller, att det ivrar för rättvisa åt landsbygden, i själva verket i stället
kommer med förslag, som skulle skada landsbygden och bidra till dess avfolkning.
Ty lika mycket som en felaktig dyrortsgruppering kan medverka till att
avfolka landsbygden, lika mycket kan detta ske genom att man, såsom jag
förut påpekat, slopar dyrortsgrupperingen. De ekonomiska lagarna kommer
man i längden aldrig ifrån.

Den nuvarande dyrortsgrupperingen är föråldrad, därom äro vi alla ense.
Spännvidden mellan ortsgrupperna har minskats, och en snar ändring är behövlig.
Att exakt säga, hur stor spännvidden är, kan ingen göra, ty det förekommer
alltför många faktorer, som inte direkt kunna mätas. Det är klart, att jag
såsom företagare på landsbygden har haft anledning att noga övertänka, vilken
procentuell skillnad mellan högsta och lägsta dyrort, som skulle kunna vara
lämplig, och ingen må förtänka mig, örn jag har tvekat att gå ner så långt som
till 12 procent, men jag har gjort det med hänsyn till det allmänna bästa, då
jag tror, att denna procentsiffra representerar en medelväg, som vi kunna godtaga.
Herr Elon Andersson sade, att vi genom att förorda en sådan procent
vilja förhandsdiskontera en standardhöjning på landsbygden upp till dyrorternas
standard. Ja, det kan man naturligtvis säga. Det är intet ont i det, men
det är inte så vackert uttryckt. Vad vi vilja är helt enkelt att försöka bereda
landsorten möjligheter att uppnå en sådan standardhöjning.

Jag tror alltså, att när vi i fråga om spännvidden ha kommit till 12 procent
— vilken siffra naturligtvis kan diskuteras, ty ingenting är här exakt — ha
vi kommit in på en hållbar linje.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herrar Carlström och Janson i Frändesta.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Dyrortskommittån har ju räknat fram
levnadskostnadsskillnader på ungefär 20 procent mellan dyraste och billigaste
ort. Enligt min mening äro emellertid de förutsättningar, premisser och
siffror, på vilka kommittén bygger, inte helt invändnings fria. Flera talare ha
här pekat på att kulturella kostnader och avståndskostnader etc. kunna beräknas
på många olika sätt. Jag anser för min del ingalunda, att dyrortskommittén
har fullt ut värderat, vad dessa saker kosta på landsfogden. Likaså
råder det ju delade meningar örn bostadskostnaderna. Där såväl som i de
andra fallen — och kanske inte minst när det gäller bostadskostnaderna —
menar jag för min del, att det är en fråga örn standard. Kommittén bar icke
kunnat på något sätt bevisa, att det är samma standard i de fall, som kommittén
räknar med. Jag tycker, att propositionen i betydligt större utsträckning
än som verkligen skett borde ha kunnat tillmötesgå den reservant ifrån
bondeförbundshåll, som har pekat på hur man skulle kunna beräkna bostadskostnaderna
vid lika standard. Jag är för min del övertygad örn alt majoritetens
ståndpunkt både i dyrortskommittén och i utskottet beträffande skillnaden
mellan högsta och lägsta dyrort inte är riktig. Kammarens ledamöter
läste nog liksom jag för någon tid sedan örn en statlig myndighet, som skulle
flytta en betydande verkstad en bit ut från Stockholm, och om vilka besvärligheter
som uppstodo, när det gällde att få arbetarna med på att flytta till
den s. k. billigare orten, och dock var det inte fråga örn någon av de allra
billigaste orterna. Man fick ju faktiskt göra våld på det system som nu gäller
för att till sist få en kompromiss till stånd. Att de billigare orterna för
närvarande äro ganska illa behandlade menar jag för min del vara fullt klart.

Särskilt när det gäller bostadskostnaderna har herr Elon Andersson har

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
riktat en fråga till bondeförbundet: hur kan det komma sig, att bondeförbundets
representant i socialvårdskommittén i fråga örn förslaget till reformerad
folkpensionering gått med på bostadstillägg, som i och för sig betyda större
spännvidd mellan ortsgrupperna än det här gäller? Jag vill till detta bara
säga, att åtminstone så vitt jag vet bondeförbundet inte alls har tagit ställning
till den saken. Vi enskilda riksdagsmän ha ju fått socialvåruskommitténs
förslag i vår hand omedelbart före denna debatt, och jag kan inte tänka
mig annat än herr Elon Andersson i motsvarande fall inte hade velat sätta
partiet i gluggen för den ställning som en enskild man, som ju för närvarande
för övrigt inte tillhör riksdagen, har tagit i en viss kommitté.

Jag vill också i samband med betänkandet örn pensionerna erinra örn att
det är föreslaget, att kommunerna skola, i icke oväsentlig grad bidraga till
kostnaderna för bostadstilläggen. För min personliga del menar, jag, att om
sådana tillägg skola ifrågakomma, kan det väl övervägas, örn inte kommunerna
skulle betala ännu mycket mer, ja, kanske hela kostnaden, men det är
som sagt en sak, som man inte haft tillfälle att närmare diskutera..

Vidare frågar herr Elon Andersson: vill bondeförbundet gå upu till I-ortslöner
överallt, eller skall man stanna vid A-ortslöner eller någonstans mitt
emellan? Härpå har redan herr Gränebo svarat, men jag skulle vilja än en
gång fråga: varför skall man fordra så oerhört klara och exakta besked av
bondeförbundet, när man inte fordrar det av några andra och inte kan precisera
sin egen ståndpunkt. Herr Elon Andersson och utskottsmajoriteten ha
inte sagt någonting örn vilka skillnader de tänka sig. Dyrortskommittén har
inte heller angivit något exakt tal, utan tänkt sig ett visst svängrum därvidlag.
För närvarande arbetar en lönekommitte. Det vöre väl riktigast att lata
denna kommitté ordentligt genomtränga dessa saker, innan man reser ett bestämt
krav. _ o .

Emellertid är det väl skattegrupperingen, som först och främst star i skottgluggen
här i dag. Det är där vi ha att fatta ett definitivt beslut. När bondeförbundsreservationen
liksom herr Elon Anderssons partikamrat herr^ Albertssons
reservation stannar för enhetliga skatteavdrag pa en. medelnivå, sa beskyllas
vi av utskottsmajoriteten för att vara mindre familjevänliga. Ja, man
kan väl säga, att den fulla familjevänligheten sannerligen inte heller har funnits
hos majoriteten under senare tid. Märk i alla fall, att det dock förhåller
sig så, att det är betydligt flera i de s. k. billigare orterna än i dyrorterna,
som för närvarande inte kunna utnyttja sina skatteavdrag, örn de ha några
barn. Ett sådant system borde väl majoriteten vara angelägen att komma
bort ifrån. Jag för min del hoppas, att man ganska snart skall kunna fatta
beslut rörande det barnbidragssystem, sorn.vi veta överväges inom befolkningsutredningen.
I sa fall skulle det vara möjligt att ändra skatteavdragen, utan
att det skulle bli någon försämring för de barnrika familjerna,, örn man nämligen
läte barnbidragen träda i kraft på samma gång som ändringen av skatteavdragen.
.

Jag skulle kunna tillägga, att för mm egen personliga del skulle jag mycket
väl kunna överväga att gå med på att generellt höja de statliga avdragen
vid skattens uträknande till vad som nu gäller på högsta ort. Herr Elon Andersson
har ju talat om att våra nuvarande skatteavdrag inte på något sätt
täcka ett existensminimum. Ja, vad är då naturligare än att resonera som så:
här erfordras en höjning. Jag tror, att den nu sittande skattekommittén
inte kan undgå att ta mycket allvarligt på den frågan och att man därför
inte skulle ha föregripit så mycket, om man hade gått upp högre än vad de
båda reservanterna gjort, som jag har nämnt. Men jag förstår a andra sidan
reservanterna, och jag tänker inte rösta emot dem i dag, ty de ha gått på den

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Ang. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
linjen, att man inte skall ytterligare belasta statsfinanserna just nu på (lenna
punkt.

Utskottets ärade ordförande raljerade också med dem, som yrkat på en
marginal av 12 procent, och ansåg, att utslaget i fråga örn skattegrupperingen
skulle bli så obetydligt, att det inte vore lönt att genomföra något sådant.

Jag vill i alla fall säga, att vi borde kunna fatta ett positivt beslut här redan
i dag. Jag hörde för någon tid sedan en större diskussion i denna fråga
och fick då bestyrkt av en dyrortskommittén mycket närstående person —
jag tror jag erinrar mig, hur orden folio -— att under den senare tiden, minst
tiotalet år eller kanske litet därutöver, tror jag han sade, hade faktiskt de
lägsta ortsgrupperna varit illa behandlade. När man även från majoritetens
sida måste erkänna, att det ligger till på det sättet, tycker jag, att man av
de många orättvisor, som det är fråga- örn att avskaffa beträffande dyrortsgrupperingen,
skulle vara beredd att redan i dag avskaffa den orättvisa, som
skattegrupperingen innebär.

När herr Elon Andersson säger, att det inte är lönt att ändra för två år,
då måste man i alla fall svara, att detta väl är bättre än att inte göra någonting.
Är det nu bevisat, att de lägre ortsgrupperna ha varit uppenbart missgynnade
i minst femton år, kanske hela den tid systemet har existerat, så
skulle man åtminstone i fråga om skattegrupperingen redan nu kunna skänka
dem den rättvisa som de kräva. Jag för min del är övertygad örn att det blir
en ytterligare utjämning av levnadskostnaderna mellan stad och land och att
sålunda också den ståndpunkt, som vi inom bondeförbundet företräda beträffande
både lönegrupperingen och skattegrupperingen, skall visa sig riktig. Jag
tycker som sagt inte, att det är rätt av herr Elon Andersson och andra att här
rikta frågor till bondeförbundet, när de inte ha klart för sig, var de skola stå
själva. Är det egentligen herr Elon Andersson eller herr Albertsson, som företräder
folkpartiet här i dag?

Jag vill med detta, herr talman, endast instämma i yrkandet örn bifall till
den reservation, som är avgiven av friherre De Geer och herr Pettersson i

Dahl.

I detta anförande instämde herrar Friggeråker, Gustavson, Jones Erik Andersson
och Albert Andersson.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Holmberg: Herr talman! Det har redan riktats en del kritik mot den
grundval, varpå den av dyrortskommittén konstaterade dyrortsskillnaden bygger.
Jag har ingen åstundan att förlänga debatten, men jag måste ändå bidraga
till kritiken genom att framhålla att dyrortskommitténs konstaterande
egentligen ingenting har med verkligheten att göra, eftersom det blott bygger
på antaganden. Kommittén börjar med att antaga en familj på man och hustru
och två barn. Så fortsätter den med antagandet, att denna familj äter så och
så många kilogram fläsk, så och så många kilogram potatis, så och så mycket
bröd o. s. v. till de och de priserna. Det är precis som örn man för människor
kunde göra upp foderstater, som man gör för djur, då man beräknar att kreaturen
skola äta så och så mycket hö, så och så mycket betor o. s. v. Sedan
fortsätta antagandena hela vägen igenom, tills man slutligen antar, att landsortsbon
gör tolv inköpsresor örn året till den ort, som kommittén betecknat såsom
huvudort, och inte till någon annan, vidare att han sex gånger om året
besöker en läkare i den orten och sex gånger örn året en tandläkare. Till sist

Första kammarens protokoll 19^5. Nr 88. 3

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
antages, att familjen en gång i veckan under 52 veckor av året tar emot ett
paket, som väger 2 kg. Alltsammans är antaganden, och med dem kan man
inte komma till några exakta resultat, som ha med verkligheten att göra. Skall
man få fram den verkliga skillnaden, måste man ju undersöka verkligheten.
Man måste undersöka de olika familjernas förhållanden och konstatera vad
det verkligen kostar för dem att leva på den ena eller andra orten. Jag tror
att en sådan undersökning skulle ge ett helt annat resultat än det som d.yrortskommittén
kommit till. Det skulle nämligen visa sig att i den nian en familj
på en ort i Sverige kan leva billigare än på en annan beror det på att man på
den förstnämnda orten lever på en lägre standard än på den sistnämnda. De
som bo på den s. k. billigare orten måste nämligen försaka mycket, som de
skulle ha kommit i åtnjutande av på den s. k. dyrare orten. Den faktiska skillnad
som föreligger mellan levnadskostnaderna på landsbygden och exempelvis
i Stockholm torde vara rätt obetydlig. Hur obetydlig den är kan jag inte
svara på, och jag skall inte heller försöka göra det.

I stället skall jag försöka svara på den under debatten framställda frågan
örn i vilken riktning de som gå in för dyrortsgrupperingens upphävande vilja
att en utjämning skall ske. Vi kommunister mena att en utjämning naturligtvis
skall ske uppåt, och vi utgå därvid ifrån att ett utfört arbete
är likvärdigt var det än utföres. Om ett visst arbete exempelvis i
Stockholm är värt en viss summa, måste det vara värt precis lika mycket i
Dalarna eller nere i Skåne eller Västergötland, eftersom det är ett och samma
arbete. Dyrortsgrupperingen är enligt vårt sätt att se ingenting annat än ett
försök att pressa ned lönerna på den svenska landsbygden. Man lägger med
denna dyrortsgruppering hela lönesystemet på en felaktig bas. Det blir inte
längre fråga örn betalning för arbete, utan det blir fråga örn att ge den arbetande,
vare sig lian är arbetare eller tjänsteman, så mycket som han behöver för
att kunna fortsätta att arbeta och existera. Och örn man anser att han på en
viss ort skall kunna existera billigare än på en annan, så sänker man lönen med
hänvisning till dyrortsgrupperingen, trots att arbetet är ett och detsamma.

Vem som tjänar på detta ligger i öppen dag. Herr Ekströmers anförande, med
den ängslan han å industriidkarnas vägnar visade för att dyrortsgrupperingen
skulle upphävas, bidrar till att ge rätt klart besked i den frågan. Det är mycket
naturligt att industriidkarna i Sverige vilja ha kvar dyrortsgrupperingen.
Men lika naturligt som jag finner detta, lika obegripligt finner jag att folk
som äro socialister kunna avvisa ett principiellt ställningstagande för dyrortsgrupperingens
avskaffande. Man kan inte försvara ett bibehållande av dyrortsgrupperingen
med hänvisning till att det är speciellt dyrt att bo exempelvis i
Stockholm eller Göteborg, ty de som bo och arbeta där skulle genom dyrortsgrupperingens
upphävande komma i en ogynnsam situation endast under förutsättning
att man följer bondeförbundets obegripliga linje, som ju innebär att man
samtidigt som man avskaffar dyrortsgrupperingen också försöker sänka levnadsstandarden
för arbetarna i städerna. Under andra förhållanden skulle städernas
arbetare icke komma i någon ogynnsam situation. Den speciella dyrhet
som råder på deras bosättningsorter skulle man ju komma till rätta med genom
att angripa dess orsaker. Det är bättre än att säga att man på grund av
att samma dyrhet inte är rådande överallt skall ge arbetarna på do platser där
dyrheten inte är så märkbar mindre betalt än i Stockholm.

Man har framhållit här att det egentligen är i fråga örn hyrorna som skillnad
föreligger. Jag tror att detta är riktigt. Men örn man då ställer sig frågan,
varför hyrorna äro så höga i Stockholm och Göteborg och i andra av våra
större städer, måste man härpå ge det svaret att dessa hyror skola bidraga till
att täcka i många fall fantastiskt uppjobbade tomtpriser, de skola bidraga till

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skat tegrupper ingen m. m. (Forts.)
att täcka monopolpriser på byggnadsmaterial, de skola bidraga till att täcka
fastighetsägarnas arbetsfria inkomst o. s. v. Om man går till angrepp mot detta
— och det är det vi velat framhålla såsom nödvändigt, när vi i vår motion
talat örn dyrhetens orsaker — skulle man komma fram till en förnuftig och
riktig lösning av dyrortsproblemet. En sådan lösning kan man aldrig uppnå
genom att bibehålla den nuvarande dyrortsgrupperingen eller någon dyrortsgruppering
överhuvud taget.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till motionen I: 417.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! När vi nu gå in för att genomföra en
ny dyrortsgruppering, lägger man märke till att alla talare i debatten ha konstaterat
att den hittillsvarande dyrortsgrupperingen varit orättvis för löntagarna
i de lägsta dyrorterna, alltså särskilt på landsbygden. Men trots att man sålunda
erkänner att dyrortsgrupperingen är orättvis, anser man att det inte går
att slopa den. Nu har dyrortskommittén framlagt ett förslag, som skulle innebära
att en rättvisare dyrortsgruppering kan åstadkommas. Men som den föregående
talaren framhöll är detta förslag byggt på antaganden. Man anser att
så och så mycket kostar det att bo på landet, och så och så mycket dyrare är det
att bo i städerna. Jag tycker för min del att åtminstone de senaste årens erfarenheter
visa att man kan bo lika billigt i städerna som på landet, om man inte
precis hyr in sig i de allra förnämsta fastigheterna i städerna. Vad livsmedlen
beträffar ha vi ju inte haft någon dyrortsgruppering på dem under den tid sorn
livsmedelskommissionen svarat för priserna, utan samma priser ha gällt i Stockholm
som på landsbygden.

Herr Elon Andersson sade i sitt anförande att det beträffande bondeförbundets
reservation verkade som om den ena handen inte visste vad den andra
gjorde. Jag skulle å min sida vilja säga till hörr Elon Andersson, att när jaghörde
hans anförande kom jag att tänka på historien örn körkarlen, som slog
mest på den hästen som drog bäst. När han tillfrågades varför han gjorde så,
svarade han att han trodde han kunde få ut litet mer av den hästen. Herr Elon
Andersson menar nog att landsbygdens befolkning nu varit snäll och under alla
dessa år dragit lasset i dyrortsgrupperingen och att den säkert även i fortsättningen
är villig att göra det. Jag lyckor ändå att vi borde vara överens örn att
tillgodose landsbygdens berättigade krav på att det inte skall givas sämre förmåner
till de befolkningsgrupper som inte lia möjlighet att flytta in i städerna.

Jag kan vid detta tillfälle inte underlåta att påpeka, att jag strax innan riksdagen
slutade i somras gjorde en interpellation med anledning av det förhållandet
att den elektriska energien var dyrare på landsbygden än i städerna. Min framstöt
tillbakavisades bestämt av dåvarande handelsministern, som tillhör folkpartiet.
Det framgår nu av dyrortskommitténs betänkande att det i fråga om denna
detalj är 11 procent dyrare på landsbygden iin i städerna. Därvid har man ändå
inte räknat med att en stor del av den elektriska energi som tages ut i städerna
användes såsom skatteobjekt. Örn detta medräknats i dyrortskommitténs förslag,
är jag säker på att skillnaden skulle ha blivit ännu större. Jag har velat påpeka
detta nu, eftersom man den gången förklarade att mina anmärkningar voro
obefogade.

Jag skall inte uppehålla tiden längre, då donna debatt varit ganska lång. Jag
vill endast vända mig mot herr Holmbergs yttrande att bondeförbundet vill
rätta lönerna efter de lägsta dyrortsgrupperna och alltså sänka lönerna för städernas
arbetare, så att de få sämre levnadsstandard. Vi lia inte alls sagt efter
vilken dyrort lönerna skola sättas. Vi lia endast sagt att den lönekommitté, som
för närvarande arbetar, får utreda frågan och räkna efter vilken dyrortsgrupp
som bör bli bestämmande. Visar det sig att lönerna böra bestämmas efter den

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
högsta dyrortsgruppen, få vi böja oss för detta. Man kan ju inte utan närmare
utredning säga att lönerna skola bestämmas efter en viss ortsgrupp.

Ja, herr talman, det är endast detta jag har velat säga, och jag ber att få
yrka bifall till den av herrar De Geer och Pettersson i Dahl avgivna reservationen.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har ju
klarlagt denna fråga så ingående att det inte är mycket att tillägga i själva
sakfrågan. Och efter mig har ordet begärts av dyrortskommitténs ärade ordförande,
som kommer att bemöta en hel del av de anklagelser som under debatten
framställts mot kommittén på grund av de felräkningar och felbedömning-1
ar som kommittén skulle lia gjort sig skyldig till. Jag skall emellertid tillåta
mig att bemöta en del av vad som framkommit i debatten.

Herr Holmberg anser att alla kommitténs beräkningar vila på antaganden.
Detta är emellertid inte riktigt. Kommittén har gjort en hel del verkliga undersökningar,
och den bygger inte. bara på antaganden. Men det är klart att i
vissa avseenden måste nian nöja sig med en skälighetsprövning. Jag ^syftar
därvid främst på avståndskostnaderna. Det ar inte så särskilt lätt att få fram
ett statistiskt material, vilket nian kan säga ger ett absolut riktigt resultat för
bestämmande av avståndskostnaderna.

Herr Albertsson började med att relatera ett fall som egentligen bara rör
själva tillämpningen av det nuvarande systemet. Det gällde en sjuksköterska,
som fick lönen sänkt med 70 kronor när hon tjänstgjorde på ett lasarett på annan
ort, trots att hon såvitt jag förstod tjänstgjorde på samma dyrort. Detta
är ju som jag sade en ren tillämpningsfråga, och ett sådant missförhållande får
rättas till genom ändrade tillämpningsföreskrifter. Det finns för övrigt en del
bestämmelser örn hur lönerna skola beräknas i sådana fall, då exempelvis ett
sjukhus är beläget i en landskommun intill en stad, som tillhör en högre dyrortsgrupp.
I sådana fall har man såvitt jag vet i regel beräknat sjukhuspersonalens
löner efter den närbelägna stadens dyrortsgrupp, särskilt i fråga om
statliga sjukhus.

De resekostnader, som kommittén tagit upp, avse merkostnader för resor.
Jag skall inte sticka under stol med att vi, örn vi skulle ha varit konsekventa,
borde lia tagit hänsyn även till de resor som storstadsborna måste göra till och
från arbetet. Denna uppfattning har ju även herr Holmberg, såvitt jag läst
hans motion rätt. Vi lia emellertid endast tagit med merkostnad för landsbygdsbornas
resor. Beträffande Stockholm förhåller det sig så, att man visserligen
har eli och samma hyrestal för hela staden, men bostadskostnaderna äro i hög
grad olika i olika delar av Stockholm. Bostäderna pa Gärdet äro ,pi avsevärt
dyrare än bostäderna i exempelvis Ängby. Men den som bor i Ängby får vidkännas
en extra kostnad för resor till och från den centrala delen av Stockholm,
där vi anta att han har sitt arbete. Detta lia vi ansett böra få jämna ut det högre
bostadstal som de centralare delarna av Stockholm ha^ fått.

Jag kan trösta herr Hage med att det icke varit vår avsikt att blanda in
kallortstilläggen i detta sammanhang. Kallortstilläggen lia nämligen en helt
annan uppgift att fylla än dyrortstilläggen. Men vi ha, som herrarna väl lia
observerat, uttalat att Norrland bör ihagkominas pa grund av det härdare klimatet,
så att man beträffande födoämnen mäter till en större kalorimängd och
uppmärksammar att klädedräkten bör vara varmare. Detta bar emellertid icke
med kallortstilläggen att göra, utan det hör ihop nied dyrortsgrupperingen.

Jag kan hålla med herr Hage örn alf ju flera ortsgrupper man har, desto
mindre steg blir det mellan de olika lönegrupperna, Personligen skulle jag tro
att tre dyrortsgrupper vore det mest eftersträvansvärda. Da skulle man i den

Onsdagen flen 5 december 1945.

Xr 38.

Äng. s k a lie fint p p ering et i m. m. (Forts.)
högsta dyrortsgruppen fa Stockholm och en del av de dyra norrlandsorterna,
i den mellersta några av de större städerna i mellersta och södra Sverige samt
i den lägsta hela den övriga landsorten nied tätorter. Men detta system är inte
heller sa eftersträvansvärt, ty det blir så förfärligt långa steg mellan de olika
grupperna. De som råka bo alldeles intill en ort i en högre grupp komma då
att känna sig avsevärt mera missgynnade än vad nu är fallet med våra nio
dyrortsgrupper. Man kan nog därför inte förorda ett tregruppssystem.

Jag vill erinra örn att frågan örn antalet ortsgrupper och spänningen mellan
lönerna skall göras till föremål för förhandlingar mellan organisationerna
och den kungl, lönekommittén, och vi hoppas att mati där skall på bästa möjliga
sätt komma till rätta med problemet.

Herr Gränebo talade örn att sockret var dyrt på Gotland. Detta är emellertid
endast ett bevis för att man måste ha dyrortsgrupperingen kvar. Annars
bleve ju Gotland med sitt dyra socker missgynnat i förhållande till de orter som
ha billigare socker. Det beror såvitt jag förstår inte på dyrortsgrupperingen
att sockret är dyrare på Gotland, utan det måste sammanhänga med andra
förhållanden. Den frågan får naturligtvis — örn bondeförbundet vill vara med
örn det — lösas i samband med behandlingen av sockerpropositionen ett annat
år. Jag kan ju nämna att bevillningsutskottet försökt skriva på ett sätt som
man trodde skulle kunna åstadkomma en utjämning av sockerpriserna på samma
sätt som brännvinspriserna. Men det har ju hittills inte gått att få någon
resonans för det uttalandet. För övrigt lia vi nogsamt märkt att sockret är
10 öre dyrare i Norrland än i Skåne. Det lia vi i bevillningsutskottet ansett
icke vara rättvist med hänsyn till de stora statliga understöd som sockernäringen
får, utan vi lia ansett att det borde utjämnas på något sätt. Den saken
bär bevillningsutskottet tryckt på, jag tror inte bara en gång utan flera gånger.

Herr Gränebo säger att villan i Stockholms utkanter iir lika dyr att bygga
som en villa på landsbygden. Ja, det skiljer nog inte så mycket, kanske på
någon tusenlapp. Men den som bor i villan i Stockholms utkanter kan säkert
inte skaffa något arbete alldeles intill villan, utan han får vidkännas en utgift
för resa till och från arbetet på i värsta fall 1: 50 örn dagen, och dessutom får
han offra kanske tre kvarts timme på morgonen och tre kvarts timme på
kvällen för resorna. Örn man beaktar detta, är jag ganska övertygad örn att
landsbygden kommer i ett bättre läge. i varje fall såvitt angår statstjänarna.
På landsbygden är det väl sällsynt att en stationskarl bor miltals från. stationen,
utan i allmänhet bor lian så niira sam möjligt, örn lian inte rent av bor
i själva stationshuset. Men i Stockholm är det ju omöjligt att alla de tusentals
stationskarlar som behövas för att upprätthålla trafiken vid Stockholm C.,
Stockholm ()., Stockholm N. och övriga stationer skola kunna få bostad i
närheten av arbetsplatsen, utan i många fall måste de bo på rätt långt avstånd
från arbetsplatsen, med resultat att de få dragas med resorna till och
från arbetet. Jag tycker inte att landsbygdens folk bör klandra oss för att
vi på detta sätt ha missgynnat stockholmarna, ly det iir faktiskt ett missgynnande
av dem. Vi lia emellertid ansett att det förekommer kostnad för
resor till och från arbetsplatsen älven, på landsbygden, ehuru icke på långt
när i samma utsträckning som i städerna.

Jag skall nu inte .ställa någon fråga lill bondeförbundet, men jag skall
avge en deklaration som herrarna kunna lyssna till. Herr Gränebo sade att
man borde söka få till stånd en saklig diskussion i fråga örn lönerna, och man
borde inte avpressa bondeförbundet en bestämd deklaration i frågan örn hur
långt det ville gå när det gällde lönebeloppen. Ja, vi skola gärna vara med
örn en saklig diskussion. Men jag kan tala arn för herrarna från bondeförbundet,
att om dyrortsgrupperingen är slopad när avgörandet skall träffas,

38 Nr 38. Onsdagen dea 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
komma organisationerna icke att godkänna andra löner än stockkolmslönerna,
ty vi vilja icke vara med om lönesänkning för några grupper. Skulle man icke
nå dithän, blir ju resultatet endast att man avskaffar en orättvisa för att ersätta
den med en annan, vilket vi inte kunna anse skäligt. Men vilja herrarna
vara med om att ge statstjänarna stoekholmslöner över liela linjen, så nog
skola vi kunna acceptera ett. sådant förslag. Men det skall inte vara den
stockholmslön som är angiven i bondeförbundets reservation, inte den nuvarande
stockholmslönen, ty statstjänarna i Stockholm lia lika stor rätt som alla
andra att få den standardförbättring, den reallöneförbättring, som de inte fått
under kristiden. Örn herrarna som sagt vilja acceptera ett sådant förslag oell
finansministern har råd till det, så inte skola vi från statstjänarnas sida säga
nej till det.

Men sedan återstår frågan hur vi skola få andra arbetargrupper dithän.
Det kanske möjligen går att få riksdagen att fatta ett sådant beslut, som
jag antydde, men hur skola övriga arbetargrupper uppnå samma resultat?
I 6 löneklassen föreligger ju en spänning mellan A-ort och I-ort på omkring
25 procent. I kollektivavtalen var år 1943 spänningen 38 procent för manlig
och, örn jag inte minns fel, 34 procent för kvinnlig arbetare. Ar 1942 var
spänningen något mindre. Den var då 34 procent för manlig arbetare över
18 år och 24 procent för kvinnlig arbetare. Trots att man haft spänningen
mellan statstjänarlönerna att peka på har det hittills inte gått för organisationerna
att vid avtalsuppgörelserna få spänningen att krympa ihop. Och
när det inte gått att få ned den till statstjänarnas 25 procent, hur skall det
då gå att följa med statstjänarna, när de få en enhetslön? Jag tror att det kommer
att bli mycket svåra tag, och vi behöva nog hjälpas åt allesammans, örn
det skall lyckas.

Men jag tror i alla fall att när man nu ändå har konstaterat en spänning
på 20 procent mellan Stockholm och den billigaste ortsgruppen är det klokast
att såsom dyrortskommittén föreslagit reformera dyrortsgrupperingen i avvaktan
på hur det kommer att gå med denna spänning. Och sedan få vi ju,
som utskottets ärade ordförande, herr Elon Andersson, sade, inte bibehålla
dyrortsgrupperingen för dess egen skull, utan när det skäl som föranlett dess
bibehållande försvunnit, bör man avskaffa den. Och till dess bör man försöka
reformera den, så att den blir så rättvis som möjligt.

Herr Ivar Persson framhöll att det inte var samma standard på bostäderna.
Ja, örn vi hade tagit nied i beräkningen de verkliga hyror, som landsbygdens
befolkning betalar för bostäder, som visserligen äro dåliga men som ändå inte
direkt behöva utdömas, hade hyrestalet för landsbygden blivit ännu lägre.
Men nu ha vi gjort så att vi tagit tätorternas hyrestal. Man har valt ut en
tätort med 50—100 hyresräknade lägenheter, och så har man jämfört kostnaden
för uppförande av ett nytt hus i den tätorten och kostnaden för
uppförande av samma hus på landsbygden däromkring. Då det visade
sig att skillnaden var inte fullt 5 procent — på vissa orter var det
inte 0,1 procent och på någon ort gick det upp till över 10 procent, men det
höll sig i medeltal något under 5 procent — satte man levnadskostnadstalet för
landsbygden till detsamma som för tätorten. Men då har man räknat bort en
del av de sämre bostäderna på landsbygden och fått upp hjnestalet på det sätt
som kanske inte motsvarar verkligheten.

Jag skall relatera ett fall, som jag alldeles särskilt känner till. Det är en
lantarbetarfamilj med en nyinredd enrumslägenhet med vatten och avlopp,
vad inredningen beträffar lika stilig som en lägenhet i Malmö eller var som
helst. Den lägenheten kostar i hyra 360 kronor örn året. Men en dotter, som är
gift i ett stationssamhälle några kilometer därifrån, får för en lägenhet av

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skal tegr upper ing en m. m. (Forts.)
avsevärt sämre Idealitet betala (JOO kronor om året. Här lia vi alltså en standardskillnad
på motsatt sätt, i det man bor bättre på den rena landsbygden än
i tätorten. Jag skulle tro att om man på samma sätt som denne lantarbetsgivare
försöker modernisera lantarbetarbostäderna, skall man snart nog få
samma standard på dem som man Ilar i städerna. Det är en sak som jag har
uppmärksammat, och det är att om man kommer in i ett nybyggt hus i Stockholm
visade sig utrymmen vara betydligt mindre än i ett nybyggt hus på den
rena landsbygden. En stockholmslägenhet är inte stort mer än hälften så stor
som en motsvarande lägenhet på landsbygden. Oell såvitt jag förstår måste
det väl innebära en högre standard örn man får flytta in i en sådan lägenhet
i stället för en lägenhet, där man knappast kan vända sig.

Jag tror att en stor del av den agitation som förts i denna fråga inte vilar
på någon verklig grund, utan man har låtit draga sig in i en jargong, som
egentligen inte är till nytta för samlevnaden mellan folket i staden och på
landet. Det är säkert inte till nytta, vare sig för bondeförbundet eller för storstädernas,
enkannerligen Stockholms, befolkning att dessa stora befolkningsgrupper
blivit angripna på det sätt som skett, kanske inte i debatten här i dag
men i reservationerna till dyrortskommitténs betänkande. Dessa angrepp lia
skett på ett sätt som inte kan framskapa någon vilja till samarbete mellan
städernas och landsbygdens befolkning. Det är inte nyttigt för samlevnaden
att vi fortsätta på detta sätt. Det är bättre att vi lösa denna fråga så mycket
som möjligt i enighetens tecken och att vi behålla dyrortsgrupperingen, tills
vi se hur det kommer att gå med spänningen mellan ortsgrupperna, sedan vi
kommit in i mera normala förhållanden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre lie Geer erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag
bär med anledning av herr Ericssons nyss hållna anförande begärt att få säga
några ord.

Herr Ericsson undrar, örn bondeförbundets medlemmar skulle vara villiga att
höja lönerna till en sådan nivå som skulle behövas för att landsbygden skulle
komma i paritet med storstäderna. Jag skulle till detta vilja säga, att då bondeförbundets
medlemmar här i riksdagen mångå gånger deklarerat, att vi anse att
man måste komma upp i en mycket betydande förbättring för landsbygdens befolkning
i alla lager, är det ju uppenbart, att herr Ericssons fråga är litet överflödig.
Vi ha den uppfattningen, att man måste gå mycket högt uppåt.

Jag ber att få tillägga, att örn sådana höjningar överhuvud taget skola vara
möjliga både för landsbygden och för andra områden, tror jag att herr Ericsson
och hans inedtänkande måste fundera ganska länge över hur detta skall låta
sig göra, örn man inte låter näringslivet få förbli i ganska lugna förhållanden
utan att ständigt oroas med eventuella socialiseringstankar, som kanske komma
att göra det omöjligt att uppnå sådana lönelägen som annars vore önskvärda
för alla befolkningslager.

Herr Linnér: Herr talman! Jag bär såsom ordförande i den nu avsomnade
dyrortskoinmittén blivit provocerad av ett pär talare. Det är därför jag tar till
orda, annars lia de två ledamöter av kommittén som förut yttrat sig ganska tillräckligt
klargjort kommitténs ståndpunkt. Jag skall försöka att i allra största
korthet redogöra för de punkter i kommitténs arbete som här lia berörts.

Kommittén hade till uppgift att undersöka, huruvida syftet med den nuvarande
dyrortsgrupperingen och dess utformning vore fortfarande giltiga. Syftet
med den nuvarande dyrortsgrupperingen var ju från början begränsat till att utjämna
statstjänstemännens löner. Man Adile försöka att åstadkomma lika real -

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skatte gruppering en m. m. (Forts.)
löner för motsvarande befattningshavare, oberoende av deras bostadsort, och
man fann att detta icke kunde ske på annat sätt än att vissa befattningshavare
finge högre nominella löner i förhållande till de ofrånkomliga levnadskostnaderna.
Dyrortskommittén har prövat denna princip och de förutsättningar som
man då byggde på. Kommittén har undersökt, huruvida levnadskostnaderna
på vissa orter alltjämt äro så höga, att en skillnad i den nominella lönen fortfarande
är motiverad. Det tjänar ingenting till att nu kritisera den nuvarande
dyrortsgrupperingen, därför att alla äro ense om att den är felaktig. Men därmed
är icke sagt att vilken dyrortsgruppering som helst är felaktig, utan det
är dea Baken man måste pröva.

Vi lia kommit fram till att det kvarstår en skillnad. Man konstaterar en skillnad
mellan ytterligheterna på omkring 24 procent av levnadskostnaderna, men
örn man sedan gör vissa reduktioner och endast fäster sig vid större grupper,
kommer man ned till omkring 20 procent.

En talare —- jag tror det var herr Holmberg — påstod att detta jämte allt
möjligt annat byggde på antaganden. Det visar ju att herr Holmberg inte alls
studerat betänkandet. Örn han gjort det, skulle han ha funnit, att kommitténs
utredningar äro byggda på en mycket detaljerad statistik och mycket detaljerade
undersökningar. Herr Holmberg talade t, ex. örn att man hade gjort upp vad
han kallade en foderstat, ett antagande att en familj skall konsumera så och så
mycket livsmedel. Den beräkningen är inte alls konstruerad ur luften, utan den
är hämtad från en mycket ingående undersökning av omkring 350 hushåll, som
ha fört hushållsböcker under en följd av år Därigenom får man fram kvantiteterna.
Med dessa kvantiteter, som man antar motsvara genomsnittet för familjer
i en viss standard och prisen på olika orter, räknar man sedan ut utgufterna
för olika slag av förnödenheter. Man kan naturligtvis ytterligare förfina beräkningarna,
men då råkar man än mer ut för det ständiga klandret mot pappersexercisen,
som herr Domö talade örn. Man har emellertid att välja mellan att
göra en saklig och grundlig utredning, som kommittén här försökt göra, och att
göra godtyckliga antaganden.

När man nu vid dessa undersökningar kommit fram till att det finns en verklig
spännvidd, en verklig olikhet i levnadskostnaderna, så kritisera reservanterna
från bondeförbundet och högern detta i huvudsak på den grunden, att man
icke har tagit tillräcklig hänsyn till de s. k. kulturella behoven. Nej, det har
man inte gjort. Och varför inte? Därför att det icke är möjligt att genom en
lönereglering eller en dyrortsgruppering lösa dessa frågor. Jag tycker att vi
borde lia kommit fram till så stor insikt örn. hur komplicerade dessa frågor äro,
att man verkligen skall kunna få ett erkännande på den punkten. Det går inte
att lösa de klimatiska svårigheterna för en person som bor t. ex. i Västerbotten
genom att ge honom så och så mycket mera i lön än en person som bor i Skåne.
Jag tar exemplet inte från Norrbotten utan från ett område där kallortstillägg
icke utgå. En befattningshavare som bor någonstans uppe vid Vindeln eller i
Skellefteå har kvar sina svårigheter, vare sig han får större eller mindre lön;
det är ofrånkomligt. Precis på samma sätt förhåller det sig med en hel del av
de s. k. kulturella förmånerna, med en mycket viktig skillnad, nämligen att
behovet av dessa kulturella förmåner är oändligt mycket mera växlande än de
normala konsumtionsbehov som man räknar med när man sammansätter en löneplan.

Örn t. ex. en folkskollärare vill utbilda sig vidare, kan det vara av mycket
stor betydelse, örn han blir förlagd till en universitetsstad eller till Stockholm
eller någon annan stad med goda utbildningsmöjligheter. För en lärare som inte
har detta behov är en sådan förläggning ganska betydelselös. Hur skall man
tillgodose detta genom en lönereglering eller en dyrortsgruppering? Skall man

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skatteår uppert) i g e > t m. m. (Forts.)
ge den lärare sorn bor ute på landet ett tillägg för att han skall kunna kosta på
sig denna utbildning? Nej, man får lösa dessa frågor på annat sätt: genom stipendier,
genom kurser och andra sådana anordningar.

På samma sätt förhåller det sig, örn jag tänker på en lokförare som hor i
Stockholm eller i Tomteboda och en som bor på en av de billigaste platserna nere
i Småland, låt oss säga en av smästationema i Lommaryds socken. Om denne
lokförare i Stockholm eller Tomteboda är särskilt road av att ga pa operan,
teatern, nationalmuseum, konstutställningar eller sådant, kan detta för honom
vara ett bestämt behov. Hur skall jag värdesätta detta, när det gäller att avlöna
den lokförare som bor i Lommaryd? Skall jag ge honom så mångå tior
mer som det skulle kosta, örn han bodde i Stockholm och kunde gå pa operan,
eller skall jag ge honom så mycket, att han kan resa upp och gå på operan ett
visst antal gånger örn året, kanske lika många gånger som den som bor i Tomter
boda? I så fall skall jag göra en undersökning, beräkna ett slags genomsnitt av
Hessa s. k. kulturella behov och slå ut detta på alla befattningshavare. Tro
herrarna verkligen att resultatet da i någon man skulle svara emot ersättningv
arna för det s. k. verkliga kulturella behovet? Förvisso icke. Det kanske skulle
bli några kronor, men de skulle göra varken till eller från.

Det är helt enkelt så att man måste erkänna dyrortsgrupperingens begränsning.
Dyrortsgrupperingens betydelse för lönesättningen är i huvudsak begränsad
till de materiella behoven, och efter dem måste löneplanerna uppgöras. Men
sedan finns det otvivelaktigt vissa allmänmänskliga behov, som man icke får
in under rubrikerna kläder och föda, bostad och bränsle o. s. v. Det är sådant
som hör till sjukvård, läkarvård, allmän social trygghet och sådant. Detta
har kommittén uppmärksammat och försökt rätta till så gott den kunnat genom
de s. k. avståndstilläggen. Dessa tillägg äro icke grundade på några antaganden
utan på mycket ingående försök att få fram fakta. Vi lia införskaffat
utredning från sjukkassorna, vilket är en mycket god väg. Det visade
sig emellertid, att de kostnadsskillnader, som man kunde få fram, vörö synnerligen
små — oväntat små skulle jag vilja säga för min del. Vi skaffade
in uppgifter från ett par organisationer, men de visade sig vara synnerligen
växlande, och vi funno att vi icke kunde lägga dessa uppgifter till grund utan
måste göra en egen beräkning. Det har starkt betonats av kommittén, att här
förekommit en skälighetsprövning. Jag vill inte alls påstå att det resultat av
den prövningen, som vi lagt fram, är det enda riktiga — det kan mycket val
hända, att man kan komma till andra resultat — men jag tror att metoden
är den enda som är användbar, örn man verkligen vill stå på en saklig bas
och inte sväva ut i det rena godtycket. Överhuvud taget är svårigheten med
dyrortsgrupperingen den. att örn man släpper det siffermässiga underlaget,
kommer man fram till en hög grad av godtycke.

I den propaganda som det här har talats örn och i någon mån kanske även
i dagens debatt har det fällts mycket starka ord örn dyrortsgrupperingens betydelse
för landsbygden. Man har till och med sagt, att den skulle lia betydelse
för landsbygdens avfolkning. Jag tror det vore nyttigt, oin man återförde
den frågan till några enkla fakta. Jag skall laga upp förhållandena i
de nuvarande lönegrupperna A och B; de representera i stort sett hela den
svenska landsbs^gden.

Vilka befattningshavare är det som finnas på denna landsbygd.'''' Märk väl
att jag för närvarande talar endast örn lönegrupperiligell, och den gäller ju för
statens befattningshavare. Det är ungefär 15 000 folkskollärare oell lärarinnor.
Det är vidare en del ordinarie oell extra befattningshavare vid kommunikationsverken,
i runt tal 7 000, och dessutom mellan 4 000 och 5 000 banarbetare
och dylikt. Summan av dessa stora grupper är således omkring ''20 000. Sedan

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Ane/, skatteåru-pperingen m. m. (Forts.)
återstår det ungefär 9 000. fördelade på smågrupper, som jag inte här skall
räkna upp.

Är det verkligen någon av landsbygdens representanter som kan påstå, att
det betyder någonting för landsbygdens avfolkning, örn en eller två folkskollärare
i en vanlig landskommun få låt mig säga 400 kronor mer eller mindre?
Det är ju fullständigt ohållbart att påstå något sådant. Eller hur skall det.
rimligtvis kunna påverka landsbygdens avfolkning eller överhuvud taget standarden
på landsbygden, örn en eller två stationskarlar få 200 eller 300 eller
400 kronor mer eller mindre? Det kan ingen människa påstå, örn man verkligen
vill gå in på att granska vad det här gäller.

Man kan visserligen konstatera, att den statliga lönesättningen har ett visst
samband med lönesättningen på den allmänna lönemarknaden, men det är mycket
svårt att säga, hur starkt detta samband är. Någon talare här antydde,
att den statliga dyrortsgrupperingen skulle vara föregångaren och att den sedan
dragit med sig denna s. k. orättvisa på den allmänna lönemarknaden. Detta
är icke riktigt. Inom vissa branscher fanns ett slags lönegruppering på den
allmänna lönemarknaden i kollektivavtalen, innan den hade genomförts för de
statliga befattningshavarna. För närvarande är det så, att i runt tal 40 000
lönearbetare äro genom kollektivavtalen indelade i dyrortsgrupper enligt den
statliga dyrortsgrupperingen, och för något över 400 000 finns det särskilda
dyrortsgrupperingar, vilkas konstruktion växlar ganska starkt. Jag har för
min del kommit till den uppfattningen — jag vågar inte säga att det är den
riktiga — att det förekommer en ömsesidig påverkan mellan den statliga och
den avtalsmässiga dyrortsgrupperingen. Man använder sig säkerligen vid avtalsförhandlingarna
av det statliga materialet, och t. ex. i Stockholm har säkerligen
den statliga lönesättningen för vissa grupper påverkats av lönerna åt
det synnerligen stora antalet av t. ex. kvinnliga befattningshavare vid en hel
del enskilda institutioner. Det är inte möjligt att sätta de statliga lönerna i
lönegrad 2, 3 o. s. v. lägre än vad de kvinnliga befattningshavarna kunna förtjäna
pa den enskilda arbetsmarknaden. Verkan av den statliga lönegrupperingen
är emellertid förvisso ganska begränsad.

dag skulle vilja tillägga en sak, som jag tror att herr Herman Ericsson i
någon mån berörde, beträffande dessa avståndstillägg. Vi ha, som han sade,
räknat med^merkostnaden. Det är fullkomligt riktigt; det är den vi ha värdesatt.
Men något som i viss mån har hållit oss tillbaka från att driva upp dessa
kostnader för högt är, att detta skulle innebära en orättvisa för allt de statliga
befattningshavare, som lia dagliga resekostnader för sina resor till och
fran arbetsplatsen. I Stockholm, Malmö och Göteborg med förstäder stanna
dessa kostnader enligt våra beräkningar säkerligen icke vid 100 kronor örn året
för varje befattningshavare, och det skulle kunna sägas vara en orättvisa, att
man icke toge hänsyn till den faktorn, om man överhuvud taget rör sig med
sådana här tillägg för resor.

Beträffande anmärkningarna mot kommitténs detalj beräkningar skall jag endast
i största korthet ta upp en punkt, eftersom den är viktig och eftersom den
har berörts av ett pär talare. Det är frågan örn bostadskostnaden. Det är ganska
besynnerligt, att man kan komma med så felaktiga påståenden som herr
Ivar Persson och jag tror också herr Elofsson gjorde angående kommitténs
beräkningar. Det är mycket nedslående för kommittén, eftersom jag vågar
säga att vi nedlagt ett alldeles oproportionerligt arbete på att få denna post
riktig. Det är inte alls på det sättet, att vi räkna med olika kvalitet för olika
platser, utan vi ha använt ett ganska invecklat system för att få fram samma
kvalitet i stad och på landet. Detta innebär otvivelaktigt ett gynnande av
landsbygden, då de faktiska bostadskostnaderna där icke ligga så högt som de

Onsdagen den 5 december 1945. Nr 38. 4d

Ang. skallegrupperingen m. m. (Forts.)
tal, som komma fram vid våra beräkningar. När man från bondeförbundshåll
framhåller, att man borde beräkna bostadskostnaden på landet efter kostnaderna
för en nybyggd egnaliemsbostad eller lägenhet av viss kvalitet, så skulle
jag vilja säga: man gör inte på det sättet i städerna. Vi ha däremot gjort en
mycket ingående undersökning för att få fram den kostnad som de nybyggda
bostäderna i tätorterna representera för att se örn detta är en faktor som höjer
bostadskostnaderna anmärkningsvärt på det ena eller andra stället. Tydligen
har ingen av kritikerna observerat, vad resultatet av denna undersökning blivit.
Jag skall tala örn, vad resultatet är. Det är att en sådan beräkning skulle
medföra en höjning av bostadskostnaderna på vissa håll med en procent och
på andra håll med något mera, högst fem procent. Skulle det då vara rättvist
eller förnuftigt att göra en kostnadsberäkning av den verkliga bostadskostnaden
efter denna enda procent eller efter en tjugondei av kostnaderna? Ingen
kan väl påstå att det skulle vara rätt, när man tar reda på dessa faktorer.

I bondeförbundsreservationen har man antydningsvis laborerat med någonting
som jag tror att vi kunna kalla regionala tillägg. Det är inte alls utfört,
hur det skulle gå till, men jag föreställer mig att tanken går tillbaka på cn
reservation inom dyrortskommittén. Tanken diskuterades på sin tid livligt
inom kommittén, men man fann att en sådan metod skulle leda till mycket allvarliga
orättvisor. Man står där inför ett dilemma: antingen skall man införa
en massa regioner, som så småningom skulle närma sig de nuvarande dyrortsgrupperna,
eller också får man ett fåtal regioner — kanske sex eller någonting
sådant — och inom dessa variera levnadskostnaderna mycket starkt. Jag
skall taga ett enda exempel.

Om man tänker på en kronojägare som bor i Övertorneå och en kronojägare
i samma löneklass som bor i Kiruna, så skilja sig deras levnadskostnader med
400—500 kronor, ehuru de placerats i samma löneklass och med ali sannolikhet
skulle tillhöra samma region. Skall då kronojägaren i Övertorneå flyttas
upp till kirunamannens nivå, eller skall kronojägaren i Kiruna flyttas ned
till övertorneåmannens nivå? Det går inte att handla på det sättet, örn man
vill bibehålla någon rättvisa i löneregleringen, utan man måste verkligen gå
så i detalj som vi ha stannat vid.

Jag skulle liksom några andra talare vilja framställa en fråga, vad bondeförbundsreservanterna
mena, när de tala örn den löneställning som skulle komma
fram, om man slopade hela lönegrupperingen. Jag kan inte förstå att det
är en omotiverad fråga. Det är i själva verket en oerhört viktig sak, och det
har, örn jag inte hört alldeles fel, gjorts olika uttalanden på den punkten från
partiets talare. Herr de Geer sade, örn jag inte missuppfattade honom, att han
och hans medreservanter icke ville göra levnadsförhållandena sämre för tjänstemännen
i städerna. Detta måste ju, översatt på enklare språk, betyda att de
icke vilja sänka lönerna i de högsta dyrortsgrupperna — Stockholm, Tomteboda
o. s. v. Dessa löner äro således fastlåsta. Men herr förste vice talmannen
har inte uttalat sig så positivt. Ilan sade, att det är för mycket begärt, att man
skulle ange den löneklass, efter vilken lönerna skulle utgå. Men det vore kanske
inte för mycket begärt i alla fall att få svar på denna stora fråga: var
skall jag hänga upp lönerna? Skall jag hänga upp dem i toppen eller i bottnen
eller i mitten? En sådan principfråga borde kunna besvaras, när man kastar
fram detta påstående, att det skulle vara en riktig lönereglering att stryka
dyrortsgrupperingen av lönerna.

Jag skall sedan endast säga ett pär ord örn skatteavdraget. Få den punkten
har bondeförbundet undergått en påtaglig omvändelse genom den utredning
som dyrortskommittén har åstadkommit. Bondeförbundet brukade utan någon
närmare eftertanke tala örn hur lilli rict skulle gil att avskaffa dyrortsgruppe -

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1045.

Atty. skulteurtipperhtyen m. m. (Forts.)
ringen för beskattningen överhuvud taget, d. v. s. även den kommunala beskattningen.
Av den utredning som kommittén åstadkommit har man nu funnit,
att detta skulle medföra mycket betänkliga verkningar i synnerhet för de
rena jordbrukskommunerna, och förnuftigt nog har man därför avstått från
sitt gamla ståndpunktstagande i det avseendet, men man bibehåller det beträffande
den statliga beskattningen.

Jag vet inte riktigt vilken ståndpunkt, bondeförbundet intar på den punkten.
Örn jag fattar herr Ivar Persson rätt, så menade han, att man mycket
väl skulle kunna tillämpa ett avdrag enligt den nuvarande femte skattegruppen.
Jag vet inte örn herr Persson observerat det, men det är i alla fall skäl
för kammaren att observera, att detta skulle innebära, att man ströke 340 000
för närvarande skattskyldiga. Är det verkligen förnuftigt att vidtaga en sådan
åtgärd under sådana tider som dessa, då man oavsett inställningen för övrigt
till skatteläget är nödtvungen att söka efter skatteobjekt för att överhuvud
taget kunna balansera staten?

När man talar örn avskaffandet av skattegrupperingen, är man såvitt jag kan
förstå helt fjärran från den princip, som ligger till grund för den ursprungliga
skattegrupperingen — att man skulle sträva efter rättvisa. Man sade nämligen,
när denna skattegruppering kom till, att skatteförmågan i huvudsak beror på
två omständigheter: de nödvändiga levnadskostnaderna, i synnerhet för en familjeförsörjare,
och storleken av hans försörjningsplikt. På grund av dessa båda
faktorer fastställde man ett avdrag, som dess värre blev mycket otympligt
och som under de olika behandlingarna inom riksdagen vid flera tillfällen blivit
ännu mera otympligt. Alla äro nu ense om att den nuvarande avdragstaxan,
örn jag får kalla den så, iir mycket felaktig. Yad man också borde kunna vara
överens örn är, att samma princip att ta hänsyn till de verkliga levnadskostnaderna
— som på ett ställe göra skatteförmågan större vid en viss nominell
inkomst, på ett annat ställe göra skatteförmågan mindre vid samma nominella
inkomst — inte bör tappas bort och att man inte heller får tappa bort hänsynen
till familjeförsörjarens förpliktelser.

Nu medför, såsom herr Elon Andersson, det sammansatta utskottets ärade
ordförande, påpekat, ett skatteavdrag, lagt enligt reservationen efter nuvarande
ortsgrupp III, en bestämt ökad belastning av vissa familjeförsörjare. Närman
nu uppenbart kan konstatera, att de nuvarande avdragen icke tillräckligt
tillgodose familjeförsörjarna, är det väl ändå djärvt att komma med ett förslag
som försämrar familjeförsörjarnas ställning genom att belasta dem hårdare med
skatt. Belastningen blir naturligtvis ändå mycket hårdare enligt det ytterlighetsförslag,
som herr Ivar Persson har fört fram här, med ett avdrag enligt
ortsgruppen V.

Som saken nu ligger till, herr talman, tror jag för min del icke att riksdagen,
örn den vill bibehålla principen örn rättvisa i lönesättningen och rättvisa i beskattningen,
kan göra annat än att följa majoriteten i utskottet. Det skulle helt
säkert vara oklokt att göra något uttalande om själva löneställningen och att
därmed binda löneförhandlarna — deras uppgift är säkerligen tillräckligt svår
ändå — och vi måste betänka, att örn man skulle jämna ut hela löneläget på en
eller annan nivå, låt oss säga på den nuvarande miniminivån eller den nuvarande
högsta nivån, skulle man helt säkert rätt snart komma fram till det förhållandet,
att de löntagare, som leva på de dyraste orterna, skulle säga, att de
inte hade tillräckliga löner, eftersom levnadskostnaderna där fortfarande vore
låt oss säga 20 eller 18 procent högre än t. ex. nere i Småland. Under trycket
av detta faktum skulle det då antagligen komma att bli precis som det var på
1930-talet, att riksdagen tvingades att bygga ut ett nytt dyrortssystern, enligt
vilket man finge ge de dyraste grupperna ett tillägg under ett eller annat namn.

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skaf te grupper in g en ut. m. (Forts.)
Det skulle säkerligen icke vara önskvärt att nu binda sig vid någonting, vars
verkningar man absolut inte kan överskåda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Man lär så länge man lever, säger ett
gammalt ordspråk, oell jag Ilar i dag fått lära mig en ny definition på vad
som menas med oberättigat. Oberättigat är det nämligen att ställa sådana
krav på bondeförbundet att det självt skall lia reda på vad det vill och tala örn
lietta för andra.

Såväl herr förste vice talmannen som herrar Ivar Persson och Gustaf Elofsson
ha varit ganska ovettiga mot mig, därför att jag har ställt så hårda krav
på bondeförbundet på att det i denna mycket viktiga ekonomiska och sociala
fråga, som vi i dag diskutera, skall lämna klart besked örn hur det tänker sig,
att en av partiets representanter förordad enhetlig lönegruppering skall se ut.
Det är oberättigat, säger herr förste vice talmannen, att ställa sådana väldiga
krav på bondeförbundet. Partiet är berett att ingå på en saklig prövning örn
vilken lönenivå som skall vara den riktiga, men denna sakliga prövning skall
ske i lönekommittén, har det sagts.

Jag är inte riktigt säker på vad herr förste vice talmannen där menar med
saklig prövning. Skall det vara en saklig prövning med hänsyn till vad vederbörandes
arbete är värt, eller skall det vara en saklig prövning, som grundar
sig på det förhållande som vi för närvarande ha i fråga örn lönernas utmätning
på olika orter, det vill säga en prövning, som också tar hänsyn till vilken orts
dyrortsnivå som representerar det riktiga enhetstalet? Då måste man ju i all
rimlighets namn, innan man går in på denna sakliga prövning, ha något så
när klart för sig, vilken av dessa levnadskostnadsnivåer som man anser vara
den riktiga: är det Stockholms levnadsnivå som är den sakliga eller är det
Södra Hestras levnadsnivå som är den sakliga och den riktiga? På endera av
dessa ståndpunkter måste man bygga en saklig prövning, och jag kan således
inte komma ifrån, att innan denna sakliga prövning skall kunna göras av lönekommittén,
är det nödvändigt att lönekommittén har reda på vad man från
riksdagens sida menar med en saklig prövning.

Herr Ivar Persson var lika angelägen att betona, att bondeförbundet icke
hade några som helst skyldigheter att ange, på vilken nivå det ansåg det vara
berättigat att bygga en ny enhetlig lönegruppering, och herr Gustaf Elofsson
tyckte också att det var rätt orimligt att ställa sådana anspråk.

Jag bär tidigare inte lyckats få något direkt besked örn vad bondeförbundet
menar med den enhetliga lönegrupperingen eller örn hur långt man är
beredd att gå för att få till stånd en enhetlig lönegruppering. Men under debatten
bär i alla händelser givits ett indirekt besked, och det skall jag, herr
talman, be att få ta fasta på. Detta indirekta besked lämnades av herr Gustaf
Elofsson, då han förklarade, att om denna sakliga prövning, som herr förste
vice talmannen ville att kommittén skall göra, ger till resultat, att lönekommittén
är beredd att föreslå, att lönerna skola utmätas efter nu gällande högsta
dyrort, »äro vi beredda att acceptera detta», sade herr Elofsson i Vä. Det är
i alla fall ett erkännande, som är ganska anmärkningsvärt. Jag kan inte tyda
det på annat sätt än att örn lönekommittén skulle finna det vara sakligt berättigat
att utmäta lönerna efter I-ort. kommer bondeförbundet — i varje fall
herr Elofsson i Vä — inte att resa något som helst motstånd mot en lönegruppering
på den nivån. Det är kanske inte så svårt att finna sig i detta, så länge
det gäller statstjänstemännens löner, som staten betalar, men vad tror herr
Elofsson i Vä att detta skulle betyda för det svenska näringslivet i allmänhet?
Det är nämligen inte bara statstjänstemännens löner, som regleras efter dyr -

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegnipperingen m. m. (Forts.)
ortssystemet, utan detta har också ett visst inflytande på lönerna på den enskilda
arbetsmarknaden.

Herr Ivar Persson hade åtskilligt annat att säga; han klandrade bl. a. mig
därför att jag begärt besked av honom och hans meningsfränder men »underlåter
att lämna klart besked själv», som han sade. Jag vet inte örn jag uttryckt
mig mycket otydligt, herr Ivar Persson —- det är möjligt att jag gjort det
både i mitt anförande här i kammaren och såsom ledamot av dyrortskommittén,
och även i utskottet — men jag tycker mig ha givit rätt klart besked. Jag har
den uppfattningen, att dyrortsgrupperingen tills vidare måste bibehållas, eftersom
levnadskostnadsutjämningen ännu inte nått så långt att denna gruppering
kan avskaffas, örn man vill behålla en någorlunda rättvis fördelning av lönerna.
Jag Ilar inte på något sätt gjort någon hemlighet av att jag tycker, att
den spänning i lönerna, som bör karakterisera den nya lönegrupperingen, i
varje fall inte behöver vara större än den, som dyrortskommittén Ilar föreslagit.
Och örn det intresserar herr Ivar Persson speciellt, kan jag säga, att det
övervägande av möjligheterna att med en bibehållen dyrortsspänning av 18
procent sänka lönespänningen till 15 procent, som dyrortskommittén rekommenderar,
har i mig en mycket varm anhängare. 1 den principiella frågan
örn dyrortsgrupperingens avskaffande eller icke förefaller det mig som örn
jag givit mycket klart besked och likaså örn spännvidden i den nya lönegrupperingen.

Herr Ivar Persson var också intresserad av vem som företräder folkpartiet i
denna fråga, jag eller herr Albertsson? Jag företräder i debatten i denna fråga
sammansatta stats- och bevillningsutskottet och dessutom mig själv, men jag
vill för herr Ivar Persson påpeka den omständigheten, att herr Albertsson, som
är en klok och besinningsfull karl, är ense med mig om att dyrortsgrupperingen
tills vidare måste bibehållas. Han tycks således inte vara någon vän av den
tabularasapolitik, som herr Ivar Persson är särskilt intresserad av, och! det
avseendet finnes inte någon skillnad mellan herr Albertsson och mig. Vi äro
något oense, när det är fråga örn skattegnipperingen, men vi lia det så ordnat
inom det parti, vi två tillhöra, att jag inte hugger huvudet av herr Albertsson,
örn han till äventyrs har en annan uppfattning än min, och herr Albertsson
kommer icke att företaga sig några våldsamheter emot mig, därför att jag
inte står på hans ståndpunkt. Jag tror, att både herr Albertsson och jag ha
det mycket lugnt eftersom vårt parti tillåter oss att deklarera våra skilda meningar
i en fråga, som icke är av någon principiell politisk betydelse utan som
uteslutande är en fråga örn ekonomiska, sociala och praktiska saker.

Jag tillät mig i mitt anförande påminna örn den enligt min mening ganska
intressanta omständigheten, att i det allra senaste dokument, som handlar om
dyrorterna, nämligen socialvårdskommitténs förslag till folkpensionering, det
förekommer en dyrortsgruppering byggd på det förhållandet, att bostadskostnaderna
vore så särdeles olika i land och stad, och att detta betänkande utan
reservation hade biträtts av den representant, som bondeförbundet har i kommittén.
»Det saknar betydelse», sade herr Ivar Persson, »ty bondeförbundets
riksdagsmän lia inte tagit ställning därtill ännu.» Det förstår jag,_ men jag tycker
att det ändå är rätt intressant att erinra örn de skiftande meningarna. Herr
Ivar Persson sade vidare, att örn han inte misstog sig, så vore det så, att enligt
kommitténs förslag större delen av dessa bostadskostnader skulle betalas av
kommunerna, och detta gjorde, enligt herr Perssons mening, att denna form
av dyrortstillägg var åtskilligt mera sympatisk. Den saken skola vi inte diskutera;
tycker herr Ivar Persson, att dyrortsgrupperingen är mera sympatisk,
örn den betalas av kommunerna än av staten, så gärna för mig! Jag
konstaterar bara, att det bär finns en dyrortsgruppring föreslagen i social -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
vårdskommitténs betänkande och att denna dyrortsgruppering är av en betydligt
grövre linje än den som dyrortskommittén dristat sig föreslå.

I fråga om skattegrupperingen påpekade herr Ivar Persson bland annat att
det föreföll honom som örn den reservation, som avgivits av herr Albertsson
och i det avseendet även av bondeförbundsrepresentanterna i utskottet, vore
särskilt berättigad med hänsyn till att det för närvarande är ostridigt, att ett
stort antal inkomsttagare på de billigare orterna inte kunna utnyttja sina
avdrag och att det därför skulle vara angeläget att bereda dem ökade förmåner.
Men, herr Ivar Persson, då tjänar det inte mycket till att höja avdragen;
örn vederbörande inte kan utnyttja de nuvarande låga avdragen, kan han
ännu mindre utnyttja de kommande högre avdragen, och på det sättet bidrar
således en sådan höjning av skattegrupperingen till ortsgrupp III inte på något
sätt till att lindra på den svenska landsbygden de allra sämst ställda inkomsttagarnas
öde. Detta kan icke ske på annat sätt än det sorn herr Ivar
Persson och jag äro fullt överens örn, genom att man ersätter barnavdrag med
barnbidrag. Professor Sten Wahlund nickar god mening, ser jag, och jag vet
att han också med mycket stor iver omfattar den ståndpunkten. Men man
förbättrar inte vederbörandes ställning genom att höja avdragen upp till ortsgruppen
III, ty då åstadkommer man bara, att de bli ännu mer förargade
över att inte kunna till fullo utnyttja de fördelar, som staten har avsett att
ge deni. Här mäste vi i detta fall. säger herr Ivar Persson, för att åstadkomma
något så när rättvisa förhållanden höja avdragen så att de på ett bättre
sätt kunna tillgodonjutas på landsbygden. I själva verket är det så, att de
skatteavdrag, som äro lägst och som faktiskt åstadkomma åtskillig skada genom
sin låga höjd även för de minst bemedlade på landsbygden, äro de kommunala
ortsavdragen, vilka äro mycket lägre än de statliga skatteavdragen.
Där skulle en höjning, sorn satte in, kunna vara av betydelse. Men herr Ivar
Persson vill inte medverka till någon höjning av de kommunala avdragen,
i varje fall icke för närvarande.

Jag bär. herr talman, till sist bara att säga ett par ord till herr Ekströmer.

Herr Ekströmer anmärkte, enligt min mening alldeles riktigt, att talet örn
att dyrortsgrupperingcn är till skada för landsbygden är ett överdrivet tal
och att man säkerligen med mycket goda skäl kan komma fram till den ståndpunkten
jitt ett avskaffande av dyrortsgrupperingcn. i varje fall örn det skall
ske på så sätt att det är stockholmslönerna som läggas till grund för den enhetliga
lönebildningen, skulle kunna lända landsbygden till skada, eftersom
den industri, som blivit bofast på landsbygden på grund av de lägre lönekostnader,
som landsbygden för närvarande åtnjuter — trots de olägenheter som
trafik, kommunikationer oell dylikt medföra — i så fall .skulle komma att
1 lytta in till städerna. Jag tror att detta papekande av herr Ekströmer är
riktigt och att det är all anledning att ta det ad notam.

Herr Ekströmer var emellertid en smula orolig för att löneställningen på
landsbygden dock var för låg. och han var. såvitt jag kunde förstå honom,
beredd att acceptera den ståndpunkt, sorn anges i högerreservationen, att det
visserligen kan hända att den nuvarande levnadskostnadsnivån på landsbygden
inte till fullo motiverar en så ringa spännvidd i lönegrupperingen som 12
procent, men att man i alla fall borde gå med på den. för att på det sättet
bereda landsbygden tillfälle att öka sin standard till ungefär lika läge med
storstädernas.

Jag använde, ansåg herr Ekströmer, ett uttryck, som var litet fult, då jag
halade örn en förhandsdiskontering av en tänkt blivande standard, men herr
Ekströmer förklarade dock, så vitt jag förstod, att lian kommit till den ståndpunkten
»efter någon tvekan och efter moget övervägande» att högerreserva -

48 Nr 38. Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skatte grupperingen in. m. (Forts.)
tionens resonemang därom var riktigt. Ja, det är möjligt att man kan ta detta
relativt lätt, om det bara gäller statstjänstemannen, där staten betalar det
hela. Men herr Ekströmer intresse sträcker sig dock uppenbarligen vidare omkring.
Det förefaller mig, som örn det bland de löneanställda arbetarna i
denna kammare och kanske också alldeles speciellt för den ledamot, som har
särskild anknytning till landsorganisationen, skulle vara anledning att ta
fasta på denna herr Ekströmer förklaring, att arbetsgivarna på billigare orter
äro inte bara benägna att vid kommande avtalsförhandlingar ge sina arbetare
en lön, som grundar sig på förhållandena sådana de för närvarande äro,
utan också äro beredda att övei-kompensera dem för att bereda dem tillfälle
att avsevärt höja sin standard. I högermotionen, eller i motionen av några
högerledamöter — jag kanske riktigare bör uttrycka mig så — anföres till
motionens berömmelse, att ett genomförande av förslaget skulle betyda, att
tjänstemän i elfte löneklassen på de lägre dyrorterna skulle få 331 kronor
iner i årslön än enligt dyrortskommitténs förslag. Detta innebär således, att
örn också de nuvarande levnadskostnaderna på de billigare orter, där herr Ekströmer
företräder arbetsgivarna, skulle vara något så när i stil med vad dyr 0

rf skom mitten för sin del föreslagit, är herr Ekströmer efter moget övervägande
beredd att på den lön, som denna levnadskostnadsnivå motiverar, lägga
ett ytterligare tillägg av 330 kronor per år för att arbetarna på de billigare
orterna skola bli mera jämställda med arbetarna i Stockholm. Jag tycker
som sagt, att det är all anledning för lönearbetarnas representanter i denna
kammare att taga fasta på denna förklaring från en av landsbygdens arbetsgivare.

Även i detta fall är det nämligen på det sättet — och det förefaller mig,
som om en del av de ledamöter, som lia skrivit under högerreservationen, ha
glömt det — att dyrortsgrupperingen inte bara inverkar på statens lönesättning
för sina tjänstemän, utan även på det enskilda näringslivets lönesättning,
och det kan ju hända, att den saken är något kinkigare, inte bara för herrarna.
utan även för det svenska näringslivet i allmänhet.

Min gode vän herr Domö förklarade i en replik till mig, att när högern föreslår
denna levnadskostnadsspänning på 12 procent, beror det därpå, att man
värderar skillnaderna mellan vad man själv tror vara sanning och det som
dyrort skommittén har antagit vara sanning något högre, att man värderar de
omätbara, de ovägbara faktorerna något högre än vad dyrortskommittén gjort.

1 realiteten betyder ju detta något, att man på högerhåll anser, att det är bara
6/10 av kommitténs beräkningar, som äro riktiga, och att 4/io äro oriktiga. Man
kari nu ha olika omdöme om värdet av saker och ting, men örn man påstår,
att det är riktigt att örn en sådan differens använda uttrycket »något högre»,
tycker jag, att man även i den värderingen är generös till övermått.

Herr Domö förklarade, att det allra bästa resultatet når man, om man tar
lugnt på saker och ting. »De lugna och genomtänkta besluten stå sig i regel
längst» — jag tror, att hans ord folio sig så.

Det är ett mycket riktigt och sant uttalande, och därför tycker jag, att
herr Domö borde kunna förstå den mening, som utskottet förfäktar, när utskottet
säger, att riksdagen i dag inte skall förhasta sig och säga, vilken
spännvidd och hur många lönegrupper lönekommittén skall vara bunden till,
utan att man skall låta den få fatta lugna och genomtänkta beslut för att
dessa skola kunna stå sig längst.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Herr Elon Andersson uttryckte sin
tillfredsställelse med mig för att jag hade sagt, att örn lönekommittén kommit
upp till högsta dyrort, få vi ju vara beredda att diskutera, om det är den,

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Ang. skatte grupperingen m. m. (Forts.)
som skall tillämpas. Då får jag- ju uttrycka min tillfredsställelse över att herr
Elon Andersson känner sig belåten med mig, ty det är nog första gången i
denna kammare som han sagt, att han gör det.

Jag skulle också till herr Elon Andersson vilja säga, att motsättningarna
oss emellan inte behövde vara stora, örn herr Elon Andersson ville vara med
örn att lyfta upp de sämst ställda i vårt land till nivå med andra samhällsgrupper.
Då äro vi på samma linje. Men så länge herr Elon Andersson erkänner
att den dyrortsgruppering, som vi haft under den tid som gått, varit orättvis,
bör han också vara med örn att förbättra den grupperingen för dem, som
lia lidit av detta, och se till, att de någon gång kunna bli jämställda med de
andra. Örn han vill vara med på detta, så mötas vi på samma linje.

Herr Velander: Herr talman! Det är klart, att herrar Linnér och Elon Andersson
måste förutsättas på ett särskilt sätt kunna bemästra det spörsmål,
som vi här diskutera, den förre såsom dyrortskommitténs ordförande och den
senare^såsom ledamot av kommittén och utskottets ordförande. Det är därför
inte någon tacksam uppgift att söka deklarera egna ståndpunkter, sedan de
haft ordet i den omfattning, som här har varit fallet. Jag tilltror mig emellertid
kunna förutskicka, att jag måhända inte kommer i någon mera allvarlig
konflikt med de synpunker, som de ha framfört, då jag såsom motionär -—
jag har ju mitt namn under en av de föreliggande motionerna — tillåter mig
att göra några antydningar örn min inställning.

För mig gäller det såsom för de flesta andra av kammarens ledamöter, jag
bortser från bondeförbundets representanter, en reformering av det nu rådande
dyrortssystemet, även om jag, vilket jag inte vill förneka, gärna vill hoppas,
att man skall nå fram till, förr eller senare, en punkt i utvecklingen, där man
skall kunna komma bort ifrån hela detta system.

Det centrala problemet i fråga örn denna reformering är, såsom också framgått
av diskussionen, att åstadkomma en så tillförlitlig metod som möjligt att
mäta skillnaden i levnadskostnad mellan olika orter. Dyrortskommittén har också
underkastat de gällande metoderna en ingående granskning och föreslagit
förbättringar av desamma i skilda hänseenden. Alla synas vara ense örn att det
rådande systemet, örn det nu överhuvud taget kan betecknas såsom ett system,
lider av så grundläggande brister, att det aldrig hade bort träda i kraft, än
mindre förlänas den livslängd, som det faktiskt har fått. De uppgifter angående
levnadskostnadsskillnaderna, som ligga till grund för detta system, äro
och ha varit så oriktiga, att hela systemet i bästa fall icke är någonting annat
än en grov approximation till vad det hade bort vara och väl en gång avsågs
att vara.

Nu hoppas man, att det skall bli bättre. Jag instämmer oförbehållsamt i
dessa förhoppningar och tar gärna fasta på utskottets förvissning att det nu
skall bli ett bättre resultat. Och följer man dyrortskommitténs förslag, kommer
man säkerligen till en väsentligt bättre ordning än den nu rådande. Det
borde inte behöva föreligga någon tveksamhet på den punkten. Frågan är
dock, om vi böra skatta åt någon alltför stor optimism härvidlag. Dyrortssystemet
är nu en gång utomordentligt invecklat, och det torde praktiskt taget
vara omöjligt att fastställa, hur stor levnadskostnadsskillnaden är i det konkreta
fallet. Till och med från dyrortskommitténs sida torde man vara benägen
att medge, att metoderna att mäta olikheterna i levnadskostnader icke äro
objektivt givna och att det således inte heller med någon större grad av bestämdhet
kan göras gällande, att det ena eller andra utredningsresultatet är
absolut riktigt oller att en viss metod är att föredraga framför varje annan.
Dyrortskommitténs förslag bör med mitt sätt att se betraktas och behandlas

För sta kammarens protokoll 194B. Nr SS. \

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. ni. (Forts.)
från dessa utgångspunkter utan att nian därför kan beskyllas för att lia brustit
i saklighet eller på något sätt ha velat underkänna kommitténs bemödanden
att nå fram till bästa möjliga resultat.

Med denna inställning vågar jag- ifrågasätta, huruvida dyrortskommitténs
förslag överhuvud taget kunna anses ägnade att leda fram till mera rättvisande
resultat. Jag skall inte inlåta mig på någon detaljkritik. Herr Carlström, som
talat för den till utskottets betänkande fogade, med nr III betecknade reservationen,
var i sitt anförande något inne på en sådan. För att inte trötta kammaren
nöjer jag mig här med att hänvisa till vad han yttrade. Jag vill dock
tillägga, att det finns utrymme för en diskussion av kommitténs beräkningar i
olika sammanhang. Det gäller den mycket viktiga bostadsposten och även skatteposten.
Från dyrortskommitténs sida har vitsordats, att detta också gäller
de s. k. avståndskostnadema, vilka ju äro det verkligt nya i kommitténs förslag.
Med avståndstilläggen åsyftar man att kompensera landsbygdens hushåll
för merkostnader i förhållande till städernas invånare för de resor och transporter,
som äro oundgängligen påkallade för att konsumtionen inom den avsedda
hushållsbudgetens ram överhuvud taget skall kunna komma till stånd.
Kommittén har, såsom tidigare påpekats, stannat vid att blott räkna med ett
visst antal resor till läkare och tandläkare, vissa inköpsresor och fraktkostnader
för en godsmängd av 104 kilogram. Därmed har kommittén, menar den, i
anslutning till sina direktiv tagit vederbörlig hänsyn till de faktorer, varöver
människorna inte kunna råda, såsom det plägar heta. En begränsning, av resorna
och frakterna på detta sätt kan dock knappast medföra rättvisa för
landsbygdens vidkommande. Jag ifrågasätter även, örn denna begränsning av
dyrortskommittén står i god överensstämmelse med vad riksdagen tidigare har
uttalat. Vi behandlade ju dessa spörsmål tämligen ingående vid 1943 års riksdag.
I det utlåtande, som då framlades av det sammansatta stats- och bevillningsutskottet,
berördes dessa frågor. Utskottet anförde därom: »Utskottet
åsyftar därvid närmast de ökade kostnader, som landsbygdsbefolkningen i jämförelse
med stadsbefolkningen får vidkännas för tillgodonjutande av vissa förmåner,
såsom t. ex. sjukvård och hälsovård. Särskilt böra för landsbygdsbefolkningens
del kostnaderna för resor för olika ändamål beaktas. Överhuvud taget
torde enligt utskottets mening sådana kostnader, varöver människorna ej
själva kunna råda, böra på ett eller annat sätt medräknas vid levnadskostnadsberäkningen.
I sådana fall, då kostnaderna ej kunna siffermässigt angivas,
synes den möjligheten icke utesluten att åsätta kostnaderna ett schablonmässigt
beräknat belopp, ett slags ''poängvärde’.» Utskottets ärade ordförande var
även inne på samma tankegång i ett sitt anförande här i kammaren. Han gjorde
då gällande, att man i antytt sammanhang måste ta hänsyn till alla förhållanden,
som äro karakteristiska för skillnaden mellan land och stad, således även
till de sociala faktorer, som härvidlag äro av betydelse, Jag måste fråga, varför
dyrortskommittén har gått ifrån dessa synpunkter och varför utskottets ärade
ordförande inte har försökt att fullfölja den tankegång, som han i så bestämda
ordalag gav uttryck åt år 1943. Spänningen i dyr.ortshänseende mellan
landsbygd och stad hade då sannolikt kommit att åtskilligt krympa samman.

Jag förstår mycket val, när man här säger, att det är så oerhört svårt att
bemästra dessa problem. Utan tvivel är det så. Men örn man nu inlåtit sig
därpå för att söka komma fram till ett resultat, hade man val i alla fall bort
följa de anvisningar, som riksdagen gav ar 1943. Harr Linnér hönicke heller,
när vi resonera örn dessa frågor, förutsätta, att överhuvud taget .någon av oss
bär förbisett de svårigheter, som möta på detta område. Det finns helt enkelt
ingen möjlighet att komma fram till ett resultat, som kan anses vara

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
lunt rättvisande. Man kommer sålunda inte långt med att anföra ett sådant
exempel, som det herr Linnér framförde, örn lokföraren i Lommaryd. Det exemplet.
visar absolut ingenting annat än hur svårt, det är att komma.fram till
ett rättvisande resultat. Det visar, att man inte kan begära, att dyrortskomniittén
bort komma fram till ett resultat, som den kunnat stå för och stå för
på det sättet, att den kunnat göra gällande att det vore absolut riktigt. Men
då bör den icke heller låtsas som örn detta verkligen vore fallet.

Man kan nu fråga, sig, om den metod, som dyrortskommittén använt för att
fastställa avstandskostnadernas storlek, varit den riktiga. Dyrortskommittén
läster sig endast vid avstanden såsom sådana och tar ingen hänsyn till sådana
omständigheter som huruvida det på orten i fråga finns landsväg, järnväg,
billinje eller någon väg alls, om vederbörande måste färdas med båt över
sjöar och alvar eller efter ren över fjällvidderna och vilken tid som härför
kräves. Jag begär nu inte, att dyrortskommittén skall ha kunnat lösa dessa
problem matematiskt rättvisande. Men det får inte sägas, att den inte bort
taga hänsyn till dylika olika omständigheter.

En fråga, som måste vara av utomordentligt stor betydelse, när nian diskuterar
dessa spörsmål, är naturligtvis, hur man bedömer den fortsatta utvecklingen.
Kunna vi räkna nied en fortsatt utjämning av prisdifferenserna?
I så fall kan man vara. något djärvare i greppet på dessa problem, än örn man
inte tror på en sådan utveckling. Vare sig det av andra, kan anses befogat
eller inte, skattar jag för mili del i hög grad åt den uppfattningen, att denna
utjämning kommer att fortsätta. Fortsätter den tillräckligt långt, blir den
givetvis ett grundskott i hela det system, som vi nu diskutera. Till stöd för
min uppfattning vill jag framhålla, att organisationsväsendet inom produktionen,
varuomsättningen och handeln säkerligen icke kommer att mattas,
tvärtom. Därmed kommer det inte att givas utrymme för en ökad prisdifferentiering
utan motsatsen. Jordbrukets produkter eller, kanske rättare sagt.
dess priser äro redan nu i stort sett »socialiserade». Även i fråga örn fraktkostnader
och fraktavstånd gå vi enligt mitt förmenande mot en fortskridande
utjämning. Detsamma gäller örn kommunalskatterna. Bostadsproduktionen
på landsbygden närmar sig i raskt tempo det prisläge, som gäller i städerna,
även de största. Det ä.r i huvudsak tomtpriserna som variera, Dessa och andra
omständigheter peka enligt min uppfattning i riktning mot en fortsatt och
måhända snabb utjämning i prishänseende.

Mot denna bakgrund bör det inte heller framstå såsom orimligt att ifrågasätta,
huruvida vi inte böra överväga en plan för avveckling av dyrortsgrupperingen.
Alltsedan det gällande dyrortssystemet trädde i kraft, har man
varit medveten om hur oriktigt det har varit. De flesta, lia säkerligen velat
sträva efter att överbrygga orättvisorna och komma fram till ett bättre tillstånd.
Men detta har inte kunnat ske annat än genom provisoriska åtgärder,
och alla förslag örn dylika- provisorier ha avvisats. Även den frågan diskuterades
år 1943. Utskottets ärade ordförande behandlade reservanterna till det
(lii, föreliggande utskottsutlåtandet tämligen omilt, ehuru han på visst sätt
själv nödgades skatta åt tanken på något slags provisorium. Han förutsatte
emellertid — i likhet med den då förefintliga utskottsmajoriteten — att vi
redan år 1945, alltså i år. skulle få oss förelagt ett fullständigt förslag till en
ny ordning på detta område. Örn så visade sig icke kunna bliva fallet, förutsatte
utskottsmajoriteten. att ett fiirslag örn ett provisorium skulle framläggas
för riksdagen redan år 1944. Hur det gått med dessa förhoppningar, känna
vi alla till. Vi stå alltjämt och stampa på samma punkt. Det är att hoppas.
att den 1 januari 1948, som man nu tar sikte på sorn datum för den stora
förändringen, för en definitiv lösning, inte skall komma att inrymma en ny

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. s katt e g r lillper in g e n m. m. (Forts.)
missräkning. En planläggning redan från början för att bemästra dyrortssystemets
brister hade nog varit på sin plats.

Det har här ifrågasatts, huruvida man i detta sammanhang har rätt att
yttra sig angående spännvidden i den blivande löneskalan. Sa som propositionen
är upplagd, bör man kanske inte fördjupa sig alltför mycket därutinnan.
Detta är dock, såvitt jag förstår, det enda tillfälle som riksdagen har att uttala
sig på den punkten. Örn lönekommitténs arbete fortsätter efter samma
linjer som hittills beträtts och dess arbetsresultat kommer att grundas på
mycket ingående överväganden och överläggningar med av den nya ordningen
berörda grupper av anställda, torde vi, när ärendet en gång kommer på
riksdagens bord, inte lia annat att göra än att ta konsekvenserna av det- för
slag, som då presenteras oss. Jag misstänker nämligen, att det kommer att fordras
ett visst mod för att låta det så framlagda förslaget falla under bordet.
Det förefaller mig därför, som örn man borde ha rätt att nu framföra sm uppfattning
örn hur lönekommittén bör förfara. Jag utgår ifrån att dylika uttalanden
— örn det nu kommer några sådana till uttryck från riksdagens sida
— icke kunna betraktas såsom absolut bindande för lönekommittén, utan att
denna har att skänka dem det beaktande, som kan befinnas påkallat och möjligt.
I det avseendet menar jag sålunda, att lika väl som lönekommittén överväger
lämpligheten av en spännvidd av 18 eller 15 procent i löneskalan, bör
den också kunna räkna med 12 procent och t. o. m. även andra ^procenttal.

Herr Elon Andersson frågade i sitt första anförande i något drastiska ordalag
hur man kunde rekommendera en spännvidd av 12 procent! Ja, nödgas
man utgå ifrån att dyrortskommitténs arbetsresultat visserligen vilar på sorgfälliga
utredningar men i sista hand likväl på subjektiva omdömen beträffande
de olika punkterna, måste det väl finnas något utrymme för det subjektiva omdömet
även utanför kommittén. Eller avser herr Elon Andersson någonting
annat? Själv tyckes han vara benägen att resonera örn 18 och kanske i än högre
grad örn 15 procent. Men menar han, att den sakliga bedömningen upphör nalman
kommer lägre än till 15 procent? Den osakliga bedömningen skulle alitsa
gälla de tre procenttalen mellan 15 och 12. Jag tror inte, att det går att resonera
på det sättet. En omreglering av t. ex., avståndskostnaderna,. vilkas beräknande
jag nyss berört, skulle — även örn jag inte kan uttala mig mera bestämt
örn den saken — motsvara kanske två procent i fråga örn spannvidden,
och då skulle vi ju redan därmed inte vara så långt borta fran de 12 procenten.
Jaer är dock beredd att vidgå, att det inte här kan otvetydigt uppvisas, att en
spännvidd av 12 procent erbjuder större rättvisa än exempelvis en lmje med lo
eller 18 procent. Men det är sannolikt inte heller det saken har galler. Skulle det
exempelvis vara så, att vi ha att räkna med en fortgående utjämning i prishänseende,
såsom jag tidigare utvecklat, borde det dock enligt mitt satt att
vara till fördel att redan i detta sammanhang ta steget ned till 12 PjocentHerr
Elon Andersson har invänt, att, när man tar Sikte pa en 1 örtsaft utjämning,
som då i främsta rummet kommer att ske till landsbygdens fordel,
orri ia o- så får uttrycka mig, är det det ledsamma, att en sadan utveckling m:Ä
det Syrare A landsbygden. Det är alldeles riktigt Men örn man
konstaterar detta, får i detta konstaterande icke ligga något sadant som
att, örn det verkligen går på det sätttet, man kan underlåta att ta de Julla
konsekvenserna därav. Jag kommer för mm del icke förbi att vi med utgång
punkt från ett sådant läge, som motiverar en utjämning i dyrortshanseende
till förmån för landsbygden i förhållande till staderna, icke ha annat att gora
än att bita i äpplet, det må vara surt eller inte. Det blir ett ofrånkomligt ratt visekrav

att ta dessa fulla konsekvenser. ,

Det kan inte heller ligga någon styrka i eller ha med praktisk politik att

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegr upper ing en m. m. (Forts.)
skatta att i det läge, dit utvecklingen nu fört oss — att vi på grund av en fullständigt
oriktig dyrortsgruppering lia kommit dithän att befattningshavarna
i de högsta dyrorterna ha blivit överkompenserade — ifrågasätta en jämkning
nedåt av de löner, som befattningshavarna på detta sätt kommit i åtnjutande
av. Man måste utgå ifrån att de skola få behålla sina nuvarande löner och att
i stället övriga löner skola regleras i anslutning därtill. När jag gör detta
konstaterande, vill jag därmed till förebyggande av missförstånd lia sagt, att
.jag icke för någon dyrortsgrupp ifrågasätter någon förskjutning nedåt eller
någon nedpressning av lönerna. Vad som gör att man utan beklagande kan tolerera
den situation, som nu faktiskt har inträtt, är att den allmänna lönenivån
under tiden har utvecklat sig därhän, att det inte innebär någon orättvisa,
örn befattningshavarna å de högsta dyrorterna få behålla de löner, de nu uppnått.
Är det förresten så säkert, att det kommer att stanna vid detta?

Herr Elon Andersson yttrade på tal örn do regionala tilläggen, att dessa
ingenting annat äro än en form av dyrortsgruppering. På den punkten har
han givetvis rätt. Men det blir en dyrortsgruppering av mycket begränsad räckvidd.
Skulle vi vara optimistiska beträffande möjligheterna att snart kunna
avveckla dyrortsgrupperingen, så att vi slippa ifrån detta dyrortskineseri, kan
det hända, att vi likväl behöva falla tillbaka på de regionala tilläggen. Man
finge kanske också då lov att skänka åtminstone något beaktande åt de höga
bostadskostnaderna exempelvis i huvudstaden. Men det kan måhända stanna
med detta.

Med dessa erinringar har jag, herr talman, icke velat komma längre än att
Såsom motionär angiva, att jag fortfarande står kvar på motionens linje och
att jag sålunda vid den kommande voteringen är beredd att stödja den av herr
Carlström m. fl. avgivna reservationen. Jag tror nämligen inte, att det är möjligt
att objektivt ådagalägga, att denna reservation vilar på svagare grund än
vilket som helst av de andra yrkanden som här ha framställts, de må grundas
på dyrortskommitténs förslag eller icke.

Herr Strand: Herr talman! Utskottets ärade ordförande herr Elon Andersson,
har i sitt första anförande i dag lämnat en sammanfattning av motiveringen
för utskottets ståndpunkt. Anförandet var starkt i sak och absolut nedgörande
för reservanterna i frågan. Dyrortskommitténs ordförande, herr Linnér,
har sedermera lämnat en redogörelse för kommitténs arbete och de metoder,
som kommittén använt för att söka komma fram till ett objektivt resultat.
Kammarens ledamöter lia varit i tillfälle att konstatera, att denna redogörelse
var verkningsfull och övertyg-ande och att det inte finns någon som
helst anledning att betvivla, att kommittén har gjort allt vad som har varit
möjligt för att i sin utredning söka nå fram till bästa möjliga resultat.

Det är egentligen inte mycket att tillägga i fråga om de punkter, som man
här tvistar örn. Det har i huvudsak rört detaljer bl. a. beträffande dyrort.sgruppernas
° placering men framför allt spännvidden mellan de olika dyrortema.
Från fackföreningsrörelsens sida måste vi deklarera, att dyrortsgrupperingen
är nödvändig, så länge man icke kan konstatera, att det icke existerar
någon skillnad i. levnadskostnader mellan olika orter i landet. D.yrortskommittén
har kommit till det resultatet, att det föreligger en skillnad på omkring
20 procent. Vi vilja under sådana förhållanden inte offra dyrortsgrupperingen
för att Ja fram det socialistiska samhälle som herr Holmberg trodde skulle
komma, om vi slopade varje skillnad i lönerna och inte toge hänsyn till olikheten
i levnadskostnader på skilda orter. Huvudsaken är ju inte att arbetarna
över allt få samma penninglön, utan det väsentliga är att de erhålla samma
reallön. Vi måste därför, herr Holmberg, tyvärr fortfarande anlita dyrorts -

•o4

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
grupperingen för att kunna avväga lönerna med hänsyn tili levnadskostnadcrnä Jag

erkänner gärna, att det finns brister i den dyrortsgruppering, som bär
tillämpats, och att det även har förekommit brister i indexundersökningarna,
brister som vi helt säkert inte kunna komma ifrån, ty indexfamiljen är en
konstlad familj. Det är belt naturligt, att den budget och de levnadsregler,
som uppdragits för indexfamiljen, inte helt kunna överensstämma med dem
som gälla för en familj i verkligheten. Men jag är inte övertygad om att man
skulle nå bättre resultat, örn man ginge ut till de olika orterna i landet och
undersökte skilda familjer, ty levnadsvanorna äro ju olika, och man skulle
säkerligen få ett brokigt resultat, om man baserade en dyrortsgruppering på
ett sådant material. Det skulle troligen bli betydligt sämre, än om vi fortfarande
arbeta med indexfamiljen som utgångspunkt, trots att det har sina
brister. Indexfamiljen består av man, hustru och två barn och har en årsinkomst
av 4 000 kronor, till vilket belopp väl kommer gängse dyrtidstillägg.
En dylik familj har inte stora möjligheter att välja sina levnadsvillkor särskilt
olika. Den måste hålla sig till de billigaste livsmedlen och den bostad
den kan skaffa för billigast möjliga pris. Familjens möjligheter att välja äro
verkligen ganska begränsade. Det är därför inte troligt, att indexfamiljens
budget slår så mycket fel i förhållande till den budget som en familj i detta
inkomstläge i verkligheten måste leva efter.

Örn jag således fastslår, att dyrortsgrupperingen är nödvändig så länge vi
ha olika levnadskostnader i landet, skulle jag dock med ganska stor ro_ kunna
motse beslutet här i dag, hur det än blir, örn det endast gällde statstjänarna
och skattegrupperingen. Men beslutet kommer att få konsekvenser även på
andra områden i samhället. Dyrortsgrupperingen ligger nämligen i mycket stor
utsträckning till grund för lönesättningen även på den fria arbetsmarknaden.
Där är inte lika enkelt att tillämpa en schablon, utan där är det nödvändigt
att noga följa det verkliga förhållandet. Jag är inte helt övertygad örn att
inte konsekvenserna och svårigheterna med hänsyn till lönekostnaderna på
grund av en felaktig lönesättning i främsta rummet skulle gå ut över landsbygden,
kanske inte så mycket över jordbrukarna, men över de industrier
som äro placerade på landsbygden. Företagarna ha inte sökt sig ut med sina
industrier till den rena landsbygden, därför att de trivas med den fina lantliga
luften, utan de ha säkerligen förlagt sina företag till landsbygden med
tanke på de billigare lönerna och driftkostnaderna. Dessa kostnader äro kanske
så mycket lägre, att besparingarna i fråga örn dem betala kostnaderna
för de transporter som erfordras för att föra produkterna till avsättningsorterna.
Skulle industrierna på landsbygden nödgas betala samma löner som
exempelvis i Stockholm, förmodar jag, att de skulle råka i omedelbara svårigheter
och i många fall kanske helt enkelt inte kunna klara läget utan att
särskilda åtgärder vidtoges. Konsekvensen komme att bli, att industrierna
sökte sig till de centrala platserna, där transportkostnaderna bli ringa, således
så nära de stora avsättningsorterna som möjligt. För exportindustrierna skulle
det kanske bli nödvändigt att förlägga förelagen i närheten av utskeppningshamnarna.

Dessa konsekvenser tror jag inte att man på bondeförbundshåll har tänkt
sig så värst mycket in i. Där tror man inte att dyrortsgrupperingen gäller
någonting annat än statstjänamas löner, pensionerna och skatterna. Men det
finns andra konsekvenser också, och dem kommer man på landsbygden inte
ifrån. Ett beslut örn slopande av dyrortsgrupperingen, innan man kan konstatera,
att levnadskostnaderna äro lika stora överallt i landet, skulle nämligen
säkerligen drabba landsbygden i första hand och alls icke medverka till att

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Ang. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
hålla folket kvar på landsbygden. Industrierna skulle tvingas att söka sig
därifrån; under alla förhållanden måste man räkna med att inga nya företag
förläggas till sådana platser, som ligga olämpligt till i transporthänseende.

Detta är konsekvenser, som jag för min del kanske inte behövde fästa mig
vid, om jag ser det enbart ur fackföreningsrörelsens och arbetarnas synpunkt.
Det är helt naturligt att man, örn vi skulle fatta ett. beslut som gick ut på
att slopa dyrortsgrupperingen, finge betala samma löner över hela landet
som dem som nu gälla i Stockholm. Och då skulle det inte dröja så värst länge,
förrän arbetarna i Stockholm framställde krav örn att få bättre betalning,
eftersom ju kostnaderna att leva i Stockholm faktiskt äro högre än på landsbygden.
De flesta ha säkerligen redan varit i tillfälle att konstatera, att i de
fall, då det varit fråga om att ta arbetskraft från landsbygden till Stockholm,
har omedelbart frågan kommit upp örn att betala högre löner — vederbörande
ha inte kunnat ta anställning i Stockholm för samma lön som de hade
på landsbygden. Helt naturligt skulle de däremot kunna klara sig på landsbygden
med de löner som betalas i Stockholm.

Jag tror alltså att man inte får glömma bort de konsekvenser, som omedelbart
mäste följa, örn man fattar ett beslut örn slopande av dyrortsgrupperingen,
innan man har fastslagit att levnadskostnaderna faktiskt äro desamma
över hela landet. Jag vill lia den ordningen vid behandlingen av detta ärende,
att man grupperar såväl statstjänarnas löner som också skatterna efter de
faktiskt rådande förhållandena. Jag vill följaktligen för min del inte anamma
den tanken, att tron kommer att verka någonting i detta sammanhang. Herr
Carlströms reservation örn 12 % spännvidd är säkerligen den svagast motiverade
av de föreliggande förslagen, ty den har inte till underlag någonting
annat än en tro att utvecklingen skall gå i en viss riktning. I fall utvecklingen
inte går i denna riktning, så kommer man alldeles fel, örn man följer denna reservation.

Bondeförbundets reservation är möjligen något starkare. Örn nian släpper
allt tal om att det är lika dyrt att leva på landsbygden som på dyrorterna,
och förklarar att vi vilja ha samma löner och samma priser som dem som gälla
i Stockholm — ja. då har man en ren linje. Den kan man slåss för. Men det
återstår att från det hållet verkligen kunna hävda, att kostnaderna äro lika
höga för dem som bo på landsbygden som för dem som tvingas att bo i Stockholm
eller på någon annan dyrort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Heland: Herr talman! Det må tillåtas mig att först opponera mig
en smula mot herr Ericsson — det var med anledning av hans anförande
som jag begärde ordet.

Herr Ericsson var rätt irriterad över att vi från bondeförbundet våga opponera
oss emot dyrortsgrupperingen, och han hotade t. o. m. med strid från
stadsbefolkningens sida. Nu förstår jag ju att herr Ericsson och andra skulle
tycka att det vore mycket behagligt så länge som de, som ha en annan uppfattning,
behagade hålla tyst och inte säga någonting. Men tillåt mig att en
gång för alla säga ifrån, att vi från bondeförbundet förbehålla oss rätten
att här i kammaren framföra de synpunkter, som vi anse vara de riktiga. Fördenskull
behöva vi väl inte föra någon hetsig debatt, utan vi kunna väl ta det
lugnt i alla fall, trots att även vi vilja föra våra synpunkter till torgs.

Herr Ericsson koni med ett par exempel, som jag tyckte voro mycket egendomliga.
Först och främst var det frågan örn bostadskostnaderna. Jag har
personlig erfarenhet av bostadskostnaderna på landsbygden, och jag vet vad
det kostar att bygga en bostad och vad man får ta i hyra för den. Det exemplet,

5<>

Nr 38.

Onsdagen dea 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
som herr Ericsson tog, med 300 kronor i hyra, var mycket olyckligt valt. För att
bygga en något så när modern trerumslägenhet på landsbygden — utan badrum,
men med övriga bekvämligheter — får man räkna med en byggnadskostnad
av cirka 20 000 kronor. Jag vet nu inte riktigt vad man räknar med
för hyror för att kunna sköta amorteringar och få skälig ränta på kapitalet
när det gäller byggnader i Stockholm, men vi kunna väl ta en så relativt hög
siffra som 8 procent. Det skulle innebära att för en bostad, som kostar 20 000
kronor, skulle man behöva taga 1 600 kronor i årlig hyra. En jordbrukare,
som bygger en sådan bostad, äger emellertid inte att taga en så hög hyra jämlikt
lantarbetaravtalet, utan för en trerumslägenhet med de bekvämligheter
som bjudas — med undantag för badrum — har en jordbrukare rätt att taga
endast 40 kronor 66 öre i månaden eller cirka 480 kronor om året — alltså en
väsentligt mindre summa än den, som skulle vara skälig med hänsyn till byggnadskostnaderna.
Inte kan man väl då, herr Ericsson, komma och ange denna
hyra som norm, när man vill göra jämförelser mellan vad en lägenhet kostar
i hyra på rena landsbygden och i tätorterna?

Vidare tog herr Ericsson också upp frågan örn lönerna. Ja, där fick ju herr
Ericsson omedelbart en replik från friherre De Geer, som angav, hur vi se
på saken inom bondeförbundet, då vi önska en inkomstutjämning. Jag har ju
märkt, herr Ericsson, att det är mycket farligt att här i riksdagen komma
med siffror i dessa lönefrågor, ty de verka ofta rätt så irriterande. Jag tillåter
mig emellertid denna gång att åberopa ett par lönesiffror, som jag har hämtat
från LO:s utredning, som är gjord av herr Eehn. Den är visserligen ännu inte
publicerad, och siffrorna äro måhända något preliminära, men de kunna säkerligen
inte slå fel så särdeles mycket. Enligt denna utredning har en lantarbetare
fått en löneökning sedan 1939 på 57 öre i timmen och är nu uppe i en timlön
på 1 krona 23 öre. Industriarbetarna — örn jag tar samtliga inklusive arbetarna
inom säsongindustrierna — ha också fått 57 öre högre lön och äro uppe
i 1,90. Arbetarna på mekaniska verkstäder lia fått 56 öre i löneförhöjning och
ha nu 1,98, och husbyggnadsarbetama slutligen lia fått en lönehöjning av
55 öre och ha nu 2,50 i timmen.

Jag kan inte hjälpa att vi inte tycka att detta är rättvist och riktigt, utan
att vi vilja åstadkomma en utjämning i inkomsthänseende mellan olika arbetarkategorier.
Och jag måste säga till LO:s representant här i kammaren, ^att
vi inte tro på det där 20 procenten. Vi tro inte alls att det är befogat att hålla
en sådan löneskillnad med hänsyn till levnadskostnaderna.

Nu yttrade herr Strand också, att vi inte ha tagit hänsyn till alla de konsekvenser
som dyrortsgrupperingens slopande skulle innebära. Han nämnde att
industrierna skulle flyttas från landsbygden, örn lönerna på landsbygden skruvades
upp. Jag har tvärtom den uppfattningen, att örn man har kvar dyrortsgrupperingen,
så kommer avfolkningen av landsbygden att fortsätta — jag har
i detta fall alltså en strikt motsatt uppfattning mot LO :s företrädare här i kammaren.
Jag kan nämna att örn expansionen av de icke agrara näringarna skulle
fortsätta på samma sätt som under 1930-talet, så skulle det under innevarande
tioårsperiod betyda för jordbruksbefolkningens del, att det bleve en avfolkning
på cirka 300 000 manliga arbetsföra nersoner, alltså 40 procent — det är väl
de 40 procenten som statsråden Sköld och Sträng nu bruka tala örn. Skulle man
däremot tänka sig att avfolkningen fortsatte på samma sätt som under 1930-talet, så skulle det innebära en avfolkning av 150 000 personer, alltså 20 procent,
under tioårsperioden. Man måste väl hålla med örn att ifall avfolkningen
av landsbygden skall fortsätta på ett sådant sätt, måste trivseln förhem, som
äro kvar, bli allt mindre och de nackdelar alltmer framträda, som måste bli en
följd av att allt färre människor bo på landsbygden.

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)

Jag vill alltså ännu en gång poängtera, att om nian fortsätter med systemet
nied dyrortsgrupperingen, tror jag att det kommer att uppstå sådana svårigheter
med hänsyn till landsbygdens avfolkning, att damerna och herrarna i riksdagen
komma att få helt andra problem att brottas med inom en icke, alltför
avlägsen framtid.

Nu nämnde herr Linnér att boudeförbundet tydligen har avstått från sina
krav när det gäller den kommunala skattegrupperingen. Jag vill med detsamma
deklarera, att så nog icke är fallet. Örn vi ställa oss avvaktande när det gäller
vårt ståndpunktstagande till den kommunala skattegrupperingen, så är det därför
att vi vilja vänta på den utredning som pågår inom den kommunala skatteutredningskommittén.

Herr Linnér frågade också, örn det verkligen kunde betyda så mycket för
landsbygden örn en folkskollärare eller en järnvägstjänsteman skulle få ett par
hundra eller trehundra kronor mer i lön genom att dyrortsgrupperingen slopades.
Ja, herr Linnér, jag behöver ju i det stycket endast hänvisa till herr Elon
Anderssons replik till herr Domö, där ju herr Elon Andersson poängterade, att
statstjänstemännens lönegrupperingar icke enbart bli avgörande för statstjänstemannen,
utan också inverka på det allmänna löneläget. Vidare är det också så,
att dyrortsgrupperingen inte bara inverkar när det gäller lönerna, utan också när
det gäller andra ting, som det finns anledning att resonera örn i kammaren i
dag.

Sedan ställde herr Elon Andersson några frågor till oss, vilket jag tyckte
var rätt märkvärdigt med hänsyn till hans eget ställningstagande när det gällde
vissa liknande frågor från vår sida. Herr Elon Andersson och även andra talare,
som här lia uppträtt, frågade oss nämligen: vilka enhetliga löner vill bondeförbundet
förorda? Nu förhåller det sig alltså på det sättet, att herr Elon Andersson
själv inte har svarat på en del frågor som vi ha ställt — han har inte svarat
på frågan örn antalet ortsgrupper, inte heller på frågan örn avståndet mellan
ortsgrupperna. Nu begär jag emellertid inte att få något svar på dessa frågor.
Jag håller nämligen med herr Elon Andersson i den replik, som han gav
herr Domö, att här förordar utskottet, att man inte skall förhasta sig i sitt ställningstagande
genom att ge lönekommittén fullständiga direktiv. Säkerligen måste
vi säga detsamma örn den fråga, som herr Elon Andersson ställde till oss: vi
kunna inte förorda ett förhastat ställningstagande, och detta även ur andra synpunkter.
Man måste väl nämligen ta hänsyn till hur staten i fortsättningen tänker
gestalta de andra förmåner, inte minst ur sociala och befolkningsmässiga synpunkter,
som man kommer att ge medborgarna i samhället. Dessutom måste man
väl ta hänsyn till landets finansiella möjligheter. Eftersom statsrådet Möller
just kommit in i kammaren, kan man bara hänvisa till socialdepartementet, som
nu har en budget på 704 miljoner men som under de närmaste åren lär ha anspråk
på en ökning av budgeten med 1,3 miljarder — alltså skulle utgifterna
enbart under socialdepartementets huvudtitel enligt förutspådda anspråk komma
att uppgå till 2 miljarder kronor örn året. Hur skulle man då i dag, när hela
budgetläget ännu inte hunnit granskas, kunna fixera vilket löneläge man vill
stanna vid när det gäller statstjänstemännen? Herr Elon Andersson får ursäkta,
men jag anser att den frågan ännu inte går att besvara — måhända lika litet
som de frågor som herr Elon Andersson har fått ifrån bondeförbundet.

Herr talman! Jag har med detta endast velat ge några repliker. Jag håller
med alla dem som säga, att dessa frågor äro ytterst svårlösta. Naturligtvis vore
det angenämast, om man kunde lösa dem i fullt samförstånd. Det ser nu inte
ut att kunna gå. Men då få vi i alla fall göra det bästa möjliga av det hela, och
jag misstänker att nästa års riksdag blir väl i så fall den riksdag, som får att
göra med de verkliga avvägningsproblemen när det gäller Sveriges folk — då

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
alltså alla de olika förslagen från befolkningskommittén och från sooialvårdskommittén
komma att presenteras. Då komma också de verkliga svårigheterna
att inställa sig, och då få vi väl se, hur pass rättvist man vill gå fram när det
gäller avvägningsproblemen för olika grupper inom det svenska folket.

Herr talman! Jag kommer att vid voteringen stödja den reservation, som är
avgiven av bondeförbundets representanter i utskottet.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag har varit rädd för att utvecklingen
av socialdepartementets huvudtitel så småningom skulle kunna bereda
denna kammare och kanske också den andra kammaren en chock. Men örn man
har de föreställningarna, som herr von Heland här gav uttryck åt, att departementets
budget inom kort tid skulle komma att. stiga till 2 miljarder, så
kommer den femte huvudtiteln säkerligen att förvandlas till en glad överraskning
för riksdagen.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! dag skall be att få ge ett par repliker till
en del ledamöter av kammaren, som riktat anmärkningar mot mitt förra anförande.

Herr ordföranden i dyrortskommittén menade, att man inte kan lösa frågan
örn lantbruksbefolkningens kulturella behov på den väg beträffande dyrortsgrupperingen,
som man nu är inne på eller kan slå in på. Ur vissa synpunkter
har lian naturligtvis rätt därvidlag, men ur andra synpunkter icke,
såvitt jag kan förstå. Vi ha inte någon familjelön i detta land och tänka väl
heller inte införa någon sådan, åtminstone inte med det snaraste. Då måste vi
väl i alla fall se till, att vi inom ramen av familjeförsörjarnas inkomster
kunna tillgodose vad som kräves av kulturella utgifter för samtliga familjemedlemmar,
även de uppfostringskostnader som äro nödvändiga för barnen.
Oeh att alla sådana kostnader äro väsentligt mycket större inom glesbebyggelsen
än inom tätbebyggelsen och att de måste inverka en hel del på den sammanlagda
levnadskostnaden, det är jag fullkomligt övertygad örn.

Vidare förklarade herr Linnér att mina uppgifter örn bostadskostnaderna
voro felaktiga. Antingen måste jag ha uttryckt mig otydligt, eller också har
herr Linnér missuppfattat mig. Ty det är väl i alla fall så, att man inte har
tagit hänsyn till vad reservanten ifrån bondeförbundet inom denna kommitté
har anfört, att vi vilja ha precis samma standard på de byggnader, som skola
läggas till grund för beräkningen av hyreskostnaderna i de olika orterna. Nu
är det tvärtom så, att man har tagit medelhyreskostnaderna i olika orter, dock
med undantag för den rena landsbygden, där man låtit närliggande tätorts
hyrestal ligga till grund. Detta är i alla fall inte detsamma som att lägga nybyggda
hus på alla håll som grundval för beräkningarna. Lägger man nybyggda
hus av samma standard till grund, då får man de riktiga förutsättningarna
för att bedöma hyreskostnadernas höjd. Och det är just genom att göra på det
sättet, som man enligt min mening skulle kunna komma fram till en rättvisare
bedömning även när det gäller folkpensionerna. Jag har inte accepterat den
kommunala dyrortsgrupperingen, men jag har i alla fall funnit det under en
övergångstid, som jag för min del har räknat med skulle bli ganska kort, vara
mera acceptabelt att kommunerna själva finge satsa, örn det uppstår några
olikheter. Och jag räknar med, att örn vi få en beräkning av bostadskostnaderna
på det sätt, som vi från bondeförbundet lia anfört, skola vi i fortsättningen
inte behöva ha några sådana tillägg, åtminstone inte alls av den spännvidd
som herr Elon Andersson här erinrat om.

I det sammanhanget vill jag även säga herr Herman Ericsson, att när han
later om att en lantarbetare kan byra en utmärkt bostad för 360 kronor örn

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. skattegrupperingen m. m. (Forts.)
året, så torde det inte vara herr Ericsson obekant, att den höstaden i själva
verket kostar vederbörande arbetsgivare 1 000 eller kanske 1 200 kronor oni
året. Det är alltså en subvention enligt lantarbetaravtalet, som här föreligger,
och en ingalunda obetydlig sådan. Vi kunna alltså inte direkt jämföra siffrorna
på det sätt, herr Ericsson syntes benägen att göra.

Jag erinrade i mitt förra anförande örn att för skattegrupperingens bortfallande
vore det högst nödvändigt, att ett barnbidragssystem infördes. Kan
det införas ett barnbidragssystem — och jag förutsatte i mitt anförande att
det skulle kunna införas så snabbt, att redan nästa års riksdag skulle kunna
besluta därom — och kombineras det med de jämkningar i skatteavdragen,
som kunna anses vara rimliga i samband därmed, då komma vi heller inte att
få det bortfall av flera hundra tusen skattskyldiga, som herr Linnér talade örn.

Så anmärkte herr Elon Andersson på att vi varken i motionen eller reservationen
hade velat avskaffa dyrortsgrupperingen beträffande de kommunala
skatteavdragen nu omedelbart. Nej, herr Elon Åndersson, det ha vi inte gjort,
därför att vi förstå att det är så svåra konsekvenser beträffande fastigheternas
och fastighetsägarnas beskattning som sammanhänga med detta. Och det
torde inte vara herr Elon Andersson obekant heller. Jag tycker ju för min
del att den saken har utretts så pass mycket, att det nu borde ha kunnat föreligga
ett acceptabelt förslag även på den punkten. Men när så inte är fallet,
är det väl inte så mycket att göra åt saken just nu. Jag skulle likvisst vilja
säga, att är herr Elon Andersson med på att omedelbart slopa den särskilda
fastighetsskatten, så tror jag inte att vi bondeförbundare skola resa några hinder
i vägen, örn den kommunalskattetekniska dyrortsgrupperingen också försvinner
och det därvid blir en väsentlig höjning av avdragen.

Herr Ericsson, Herinan: Herr talman! Herr Ivar Persson vågar anklaga
oss i dyrortskommittén därför att vi inte tagit ställning till ett förslag, som
icke framlades inför kommittén, utan som vi fingo se först när det i form av
en reservation var färdigt. Såvitt jag kan erinra mig, lade herr Nilson i
Spånstad inte fram det förslaget under kommittébehandlingen, och jag för
min del åtminstone såg det för första gången först när reservationen var skriven
— om det har gått till på något annat vis, så måste jag antingen ha varit
anmärkningsvärt ouppmärksam eller också frånvarande, då det framfördes
inom kommittén.

Herr von Heland tyckte att jag verkade irriterad. Nej, jag är inte alls irriterad.
Åtminstone för min personliga del spelar det ingen roll vad man här
beslutar rörande dyrortsgrupperingen, eftersom jag bor på en ort, som väl inte
kommer att utsättas för vare sig minskningar eller höjningar, örn man helt
och hållet avskaffar dyrortsgrupperingen. Men vad jag framhöll var min
mening såsom fackföreningsmän, och den går ut. på att skall man avskaffa
dyrortsgrupperingen och ta en enhetslön, så kunna vi från fackföreningarnas
sida aldrig acceptera en lönesänkning. Då måste det alltså bli stockholmslönerna,
som få bli avgörande, och inga andra. Detta är vad jag har sagt, och
är det så, att det verkar irriterande på herrarna på bondeförbundskanten, så
kan det inte hjälpas — jag måste säga det i alla fall.

Vidare vill jag tala örn för herr von Heland, att lantarbetarbostadens hyra
inte är medräknad i bostadskostnaderna, ty alla bostäder, som uthyras av arbetsgivare
till hans arbetare, sorteras ifrån. De komma aldrig med, vare sig
i tätorterna eller på rena landsbygden. Men jag anförde mitt exempel1 örn den
nybyggda lantarbetarbostaden till en hyra av 360 kronor örn året och den
äldre, sämre arbetarbostaden i tätorten intill för en hyra av 600 kronor per
år för att visa, att vissa grupper på landsbygden lia en högre levnadsstan -

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Äng. skatte grupperingen m. m. (Forts.)
dard, som man inte ser i lönesiffroma. Ty örn herr Ivar Persson eller herr
von Heland har lågt ned 20 000 kronor på att bygga en ny lantarbetarbostad
och inte kan ta mer än 300 ä 400 kronor örn året i hyra för densamma, så
mäste väl i varje fall den, som bor där, ha nytta av detta och ha en högre
levnadsstandard än som synes på papperet. Det var detta jag ville visa med
mitt exempel örn de två bostäderna.

Jag vill sluta med att säga, att bondeförbundet naturligtvis får förfäkta
vilken uppfattning som helst. Vi bli inte irriterade därav, men vi förbehålla
oss samma rätt att förfäkta våra meningar, när vi anse, att bondeförbundet
på en eller flera punkter har fel. Jag hoppas, att den rätten skola vi också få
behålla för framtiden.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet förekommit följande
yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Albertsson,
att det förslag skulle antagas, som innefattades i den av honom vid
utlåtandet avgivna reservationen; 3:o), av friherre De Geer, att det förslag
skulle godkännas, som innehölies i den av honom och herr Pettersson i Dahl
vid utlåtandet anförda reservationen; 4:o), av herr Carlström, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den av honom och herr Janson
i Frändesta vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 5:o), av herr Holmberg,
att kammaren skulle bifalla motionerna I: 417 och II: 626.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gusttaf, begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till det av herr Carlström framställda yrkandet.

Herr Elofsson, Gustaf, äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens
innehåll. Med anledning härav upptog herr talmannen vart och ett
av de under 2:o), 3:o) och 5:o) här ovan angivna yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den sålunda
begärda, närmast före huvudvoteringen infallande omröstningen (första förvoteringen)
; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Albertssons yrkande.

Friherre De Geer begärde likväl votering örn innehållet av denna kontraproposition,
på grund varav och sedan till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes för den andra förvoteringen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition i huvudvoteringen
angående sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande
nr 6 antager bifall till friherre De Geers yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Äng. .skatte grupper in g cm m. m. (Forts.)

Vinner Nej, Ilar till kontraproposition i förstnämnda votering antagits bifall
till herr Albertssons yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid rösträkning begärdes, verkställdes nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —- 28;

Nej — 87.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående sammansatta
stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 6 antager bifall till herr Carlströms
yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall
till herr Albertssons yrkande i frågan.

o Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta stats- och bevillningsutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 6, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Albertsson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och bevillningsutskottets
memorial nr 7, angående ersättning till viss personal hos sammansatta statsoch
bevillningsutskottet, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag
örn verkställighet
av
frihetsstraff
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 oktober 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 342, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag til 1

1) lag om verkställighet av frihetsstraff m. m.;

2) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 17 och 18 §§ lagen den 9 april 1937 (nr
119) om verkställighet av bötesstraff;

4) lag örn ändrad lydelse av 38 § strafflagen för krigsmakten;

5) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn ungdomsfängelse; 6)

lag angående ändrad lydelse av 7 och 8 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr
461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

7) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr
325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;

8) lag angående ändring i 19 § förordningen den 16 februari 1864 (nr 11
s. 101) örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om
särskild förundersökning i brottmål.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 433 av herr Ekströmer m. fl.,

nr 434 av herr Ragnar Bergh m. fl., samt

inom andra kammaren:

nr 649 av herr Nolin m. fl., likalydande med motionen nr 434 i första kammaren,

nr 650 av herr Hagberg i Luleå m. fl., och

nr 651 av fröken Andersseni och fru Nordgren, likalydande med motionen
nr 433 i första kammaren.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — nied förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag
örn verkställighet av frihetsstraff m. m. —• måtte för sin del antaga nio under
punkten införda, med 1—9 betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen;

B) att motionerna 1:433, 1:434, 11:649, 11:650 och 11:651 måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan under A).

I det av utskottet framställda förslaget till lag örn verkställighet av frihetsstraff
m. m. voro 1, 44 och 45 §§ så lydande:

1 §.

Straffarbete och fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvan(liingssträd''f,
ävensom ungdomsfängelse samt förvaring och internering
skola i enlighet med vad i denna lag stadgas verkställas i fångvårdsanstalt.

Fångvårdsanstalt eller avdelning därav kan vara öppen eller sluten. Koloni
eller förläggning anses som öppen anstalt.

Vad i denna lag sägs om öppen eller sluten anstalt skall ock gälla om
öppen eller sluten avdelning av anstalt.

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 88.

Lagförslag örn verkställighet, av frihetsstraff m. rn. (Forts.)

44 §.

Straffånge skall börja undergå straffet i sluten anstalt. Efter tre månader
må lian överföras till öppen anstalt. Äro särskilda skäl därtill, må han överföras
till sådan anstalt även före utgången av nämnda tid. Fånge som vid
verkställighetens början ej fyllt tjugufem år bör, såframt ej annat föranledes
av hänsyn till hans yrkesutbildning eller andra särskilda skäl, så snart ske
kan överföras till öppen anstalt.

45 §.

Fängelsefånge skall undergå straffet i öppen anstalt, såframt det ej med
hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd eller tidigare vandel, förefintlig möjlighet
att bereda honom arbete eller förhållandena i övrigt måste anses olämpligt.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Linnér, Geselius
och Rylander av angivna orsaker föreslagit, att 45 § i nyssnämnda lagförslag
skulle erhålla följande lydelse:

Fängelsefånge som ådömts en strafftid icke överstigande tre månader bör
undergå straffet i sluten anstalt, såframt det icke av särskilda skäl finnes
lämpligt, att han undergår straffet i öppen anstalt. Beträffande fånge som
vid verkställighetens början ej fyllt tjugofem år galle vad i 44 § stadgats.
Fånge med längre strafftid än tre månader skall undergå straffet i öppen
anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd eller tidigare
vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena i
övrigt måste anses olämpligt.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Schlyter: I avseende å föredragningen av första lagutskottets utlåtande
nr 52 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att de av utskottet framställda lagförslagen föredragas vart för sig, det
första, där så erfordras, paragrafvis, med slutbestämmelser, ingress och rubrik
sist, varefter och sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
''Ledamot begäres.

Vad herr Schlyter sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m.

1 §.

Herr statsrådet Zetterberg: Herr talman! I mitten på 1800-talet genomfördes
flera viktiga reformer på straffverkställighetens område. De mer eller mindre
barbariska straff, som förr hade tillämpats, blevo då i stor utsträckning ersatta
med cellstraff, förvaring i enrum. Vi stå nu i begrepp att ta ett nytt viktigt steg
för straffverkställighetens humanisering. Cellstraffet har inte visat sig medföra
alla de fördelar, som man hade hoppats på. Bland annat hade man tänkt sig, att
en fånge, som fick sitta i ensamhet, skulle få särskilt stora möjligheter att komma
till rätta med sig själv och bli en bättre människa. Men i själva verket har

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff nt. m. (Forts.)
erfarenheten visat, att cellstraffet i stället medför stora risker för psykiska skador.
Den onaturliga isoleringen verkar nämligen förslöande och nedbrytande.

I det förslag, som nu föreligger för riksdagen, är cellstraffet i princip avskaffat.
De intagna skola i regel arbeta gemensamt och i viss utsträckning också tillbringa
fritiden tillsamman. I dessa hänseenden liksom beträffande övriga huvudfrågor
gäller emellertid, att det inte skall bli någon stel schematisering, utan
tvärtom är det en genomgående princip i förslaget, att de intagna skola underkastas
individuell behandling. Som grund härför skall, örn man bortser från korttidsfångar,
ligga en noggrann undersökning av varje intagen person, av hans
föregående och av hans framtidsmöjligheter. Denna undersökning skall göras av
anstaltens styresman och läkare under den första tiden efter intagningen.

Straffen kunna verkställas antingen på öppna eller på slutna anstalter. De sistnämnda
få i regel en mera traditionell prägel, fastän med mera ljus, lufi och
hygien, än de äldre inrättningar, som finnas nu. De öppna anstalterna kunna
kanske rentav verka revolutionerande för mången. De skola ligga på landet och
vara försedda med logementshus, ekonomibygnader och olika slag av verkstadslokaler,
och det skall inte finnas något slags mur eller stängsel omkring dem. I
själva verket är detta emellertid inte en så stor nyhet. Systemet har redan i viss
utsträckning blivit prövat inom vår fångvård och det med mycket gott resultat.
Genom att ta in klientelet på flera anstalter skall man få ökade möjligheter
att verkställa en differentiering, som kan syfta till att förebygga en olämplig
inverkan mellan olika typer inom klientelet och att hålla de intagna till rationellt
arbete av olika slag och överhuvud taget möjliggöra en på en gång human
och effektiv behandling.

Med detta har jag nu bara kunnat antyda vissa huvuddrag i den föreslagna nya
straffverkställigheten. Men bakom deni och de övriga reglerna i förslaget ligger
den grundtanken, att straffet i stället för att bryta ned den dömde skall vara
ägnat att ge honom ökade möjligheter att börja ett nytt liv i frihet.

Man kan emellertid säga, att det visserligen är mycket bra, om straffet är konstruerat
så, att det i möjligaste mån medför dylika verkningar, inell att detta inte
är straffets enda eller kanske inte ens dess viktigaste uppgift. Straffsanktionen
har liksom många andra samhälleliga ingripanden också en mera allmän funktion,
som sträcker sig utöver det enskilda fallet. Det gäller här den svårbedömda
frågan om straffets betydelse för den allmänna laglydnaden, alltså om dess inverkan
på människor överhuvud taget, på vanliga laglydiga medborgare. Att
alla lagbestämmelser i stort sett bli respekterade och att alltså rättsordningen
överhuvud taget upprätthålles, beror säkert på ett invecklat samspel mellan olika
faktorer, uppfostran, sedvänjor, moralföreställningar o. s. v. I uppbyggnaden av
det komplexet ingår säkerligen det regelbundna utdömandet och verkställandet
av straff som en viktig psykologisk faktor. Enligt den uppfattning örn hur straffet
i detta hänseende verkar, som nu är ganska allmänt godtagen, är det härvid i
främsta rummet inte fråga örn en mera omedelbar inverkan på människorna genom
avskräckning, utan framför allt örn ett indirekt skapande av motiv och moralföreställningar.
Man kanske kan tala om ett slags psykologisk fjärrverkan.

När det skall skapas en ny utformning av straffverkställigheten, måste man
naturligtvis beakta, att denna allmänna verkan av straffet inte blir försvagad
eller går förlorad. Vissa farhågor härför ha yppats i diskussionen omkring denna
reform. Gentemot dessa farhågor har emellertid strafflagberedningen kraftigt
understrukit, att det centrala i de straff, som det här är fråga örn, är själva
frihetsförlusten och att den närmare utformningen av detaljerna i verkställigheten,
som är så viktig för den enskilde fången, spelar en helt underordnad roll,
när det gäller denna straffets allmänna funktion. Denna uppfattning ter sig naturligtvis
särskilt välgrundad, om man lägger huvudvikten vid straffets tjärr -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
verkan genom moralbildning. Bland fångvårdsmän och andra sakkunniga socialarbetare
är det också känt, att just frihetsförlusten allmänt uppfattas som det
väsentliga i straff lidan det. Jag har därför kommit till den uppfattningen, att allmänpreventiva
skäl inte behöva hindra en sådan utformning av straffet, som är
behövlig för att i möjligaste mån verka uppbyggande på dem, som drabbas därav.

Huvudgrunderna för den reform, som jag nyss har berört, kvarstå oförändrade
allt ifrån strafflagberedningens förslag genom den kungl, propositionen
och till det betänkande, som första lagutskottet nästan enhälligt har samlat sig
omkring, och detsamma gäller örn de flesta bland de många detaljerna i förslaget.
I fråga örn de ändringar, som utskottet har förordat i propositionen, är
det bara en sak, som jag nu vill beröra. Det gäller en bestämmelse med allmän
räckvidd, nämligen 24 § i utskottets förslag. I propositionen, där motsvarande
regel var intagen i 25 §, stadgades, att intagen skulle behandlas med aktning
för hans människovärde. Den regeln har utskottet velat komplettera sålunda,
att behandlingen också skall ske med fasthet och allvar. I och för sig är det
inget att invända häremot, men jag hyser en viss oro för att detta tillägg skall
kunna missförstås, och jag vill därför understryka, att det föreslagna stadgandet
örn behandling med fasthet och allvar inte får tas till intäkt för några onödiga
repressiva åtgärder. De infogade orden måste läsas i samband med den från
propositionen kvarstående regeln örn aktning för den intagnes människovärde.

Utskottet har varit enigt örn alla frågor i detta stora förslag utom på en
punkt, nämligen i fråga örn 45 §. Tre reservanter ha där föreslagit, att fängelsefångar,
som ha ådömts kortvariga straff, högst tre månader, i regel skola förvaras
på slutna anstalter. Utskottets majoritet däremot har liksom propositionen
förordat, att dessa fängelsestraff i allmänhet skola avtjänas på öppna anstalter
— i motsats mot de kortvariga straffarbetsstraffen. Denna fråga har
varit föremål för ingående behandling i olika instanser och blir säkert närmare
belyst i den fortsatta debatten. Jag vill nu bara framhålla en sak. Reservanternas
förslag skulle i ett mycket stort antal fall nästan helt utplåna skillnaden
mellan fängelse och straffarbete. Och eftersom straffskalorna för olika brott
för närvarande äro uppbyggda på denna skillnad, ser jag häri ett nästan avgörande
hinder mot reservanternas förslag.

Efter det nästan enhälliga utskottsutlåtandet vågar jag nu hoppas, att denna
stora humanitära reform i dag skall vara i hamn. Jag känner då ett starkt
behov av att få uttala ett tack till de många personer både utom och inom
fångvården, som ha arbetat för detta förslag, för att skapa bättre framtidsmöjligheter
åt dem, som samhället måste straffa. Särskilt vill jag nämna tre
personer. Den första av dem är fru Else Kleen, som har utfört en ovanlig pionjärgärning
i humanitetens tjänst. Hon fick länge kämpa för sina idéer. I dag
ha alla samlat sig omkring dem. Jag vill vidare nämna herr Schlyter, som
med aldrig svikande kraft och intresse har arbetat med detta lagförslag, först
som ordförande i strafflagberedningen, sist som ordförande i utskottet. Och
till slut vill jag tacka min företrädare herr Bergquist, som har lagt ned ett så
stort intresse på saken under sin verksamhet som chef för justitiedepartementet.
För mig är det en stor ära och glädje att nu lia fått framlägga denna reform
för riksdagen, och jag hoppas, herr talman, att utskottets förslag skall bifallas.

Herr Linner: Herr talman! Innan jag övergår till själva saken, skulle jag
vilja rikta en lyckönskan till utskottets ärade ordförande. Jag tror väl inte,
att jag tar miste, örn jag säger, att det är ett för honom ganska kärt skötebarn,
som han nu ser föras ut i livet. Han har under en lång följd av år arbetat för
en modernisering av straffverkställigheten. Han har åstadkommit till det yttre

Första kammarens protokoll 1945. Nr 38. 5

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag orri verkställighet av frihetsstraff ml. m. (Forts.)
små men i verkligheten betydelsefulla reformer, och han står nu inför fullbordandet
av denna verksamhet. Han har också under utskottsbehandlingen
ådagalagt en synnerligen stor villighet att lyssna på motsatta uppfattningar
och leda dem till rätta, som från början inte ha varit så inne i dessa frågor
som han.

Jag kan gärna säga, att för mig föreföll från början detta förslag ganska
främmande. Det är för en lekman mycket svårt att bilda sig en föreställningom
hur i verkligheten en sådan lag kommer att verka, detta desto mera som
lagen givetvis verkar olika på olika intagna. Jag tror emellertid, att med den
omformning, som utskottet har givit lagförslaget, kan man hoppas, att det
skall bli till verkligt gagn. Jag fattar innebörden huvudsakligen på det sättet,
att man vill bibehålla de gamla principerna örn allmänprevention och individualprevention,
d. v. s. att det skall ligga en sådan respekt i straffbudet och i
straffets verkställighet, att detta avhåller människor i allmänhet från att begå
brott. Också på fången bör det verka så, att det avhåller honom från att i
framtiden begå brott. Men sedan kommer den stora nyheten, att straffet skall
få en sådan form, att det kan verka positivt tillrättaförande eller, som det med
en av ordföranden föreslagen, mycket lycklig formulering säges, medverka till
en anpassning av den intagne i samhället. Jag tror, att där finnas förutsättningar
för goda förhoppningar, och jag hoppas för min del, att lagen i den
andan, en anda av humanisering men tillika en anda av allvar och fasthet,
skall få goda frukter.

Den skiljaktighet, som framgår av reservationen, berör en detalj men en
ganska viktig sådan. Det gäller frågan, örn straffet för fängelsefångarna såsom
regel skall verkställas på öppna anstalter eller slutna. För den, som inte
är inne i det tekniska, ligger det nära till hands att tro, att det är en bestämd
och klar skillnad mellan de öppna anstalterna och de slutna. Detta är icke förhållandet.
I propositionen förekommer inte alls någon beskrivning på skillnaden.
I strafflagberedningens betänkande finns det däremot en sådan, och jag
tror, att man i korthet kan sammanfatta innebörden på det sättet, att på den
slutna anstalten är de intagnas rörelsefrihet begränsad genom yttre medel till
ett visst område, men däremot är det kännetecknande för den öppna anstalten,
att den i regel inte är omgiven av en mur eller annat stängsel.

Det är således icke — och det är det i detta sammanhang betydelsefulla —
den skillnaden emellan öppen och sluten anstalt, att där förekomma olika arbetsmöjligheter.
På de slutna anstalterna kan det förekomma och förekommer
faktiskt, lika väl som på de öppna, sådana arbetsformer som verkstadsarbete
av olika slag, trädgårdsarbete, till och med vissa former av jordbruksarbete
o. s. v. — däremot givetvis inte sådant som vägarbete i vanliga arbetslag,
skogsröjning eller någonting sådant.

Det är viktigt att klargöra dessa skillnader, när man går att bedöma innebörden
av reservationen och majoritetsförslaget på denna punkt. Det är här
fråga om ett till antalet rätt betydande klientel. Det är nämligen enligt 1944
års statistik inte mindre än 2 240 fängelsefångar, som ådömts en strafftid av
högst tre månader, och av dem icke mindre än 1 353, således 57 en strafftid
under två månader.

Alla äro ense om att behandlingen av dessa fängelsefångar under en, två eller
upp till tre månader inte kan ha någon nämnvärd tillrättaförande verkan.
Man kan inte på denna korta tid åstadkomma, att fångens psykiska beskaffenhet
förändras. Är han asocial på grund av sin miljö eller sina anlag, kan
man inte lära honom, hur mycket man än försöker, att pa denna korta tid förändra
sin natur. Man kan inte på den tiden, även örn man sätter honom i det
mest lämpliga arbete, bibringa honom arbetsflit. Man kan inte heller ge ho -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag örn verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
noin en tillräcklig yrkesutbildning på den korta tiden, ifall hans felanpassning
i samhället beror på att han inte har erhållit en tillräcklig utbildning. Man
skall således bortse fran den möjligheten och inte ställa några förhoppningar
på den.

Då stå de andra syftena kvar, d. v. s. att straffet skall vara sådant, att det
avhåller andra människor genom den respekt, som är fäst vid detta straff, och
brottslingen själv genom den respekt han får för straffverkställigheten.

Det är då viktigt att se efter, vad det är för sorts människor, som dömas
till dessa kortvariga fängelsestraff. Där finns en mycket klarläggande statistik.
Man kan säga, att det är följande kategorier.

Den stora gruppen är s. k. rattfyllerister. År 1939, det sista år som man kan
betrakta som normalår, voro de inte mindre än 1 360 personer. Det är ju människor
av olika slag. En mycket stor del av dem äro emellertid, åtminstone
enligt min erfarenhet från alla de körkortsfråntagningar, som jag har handlagt,
lastbilschaufförer. Andra äro gentlemannachaufförer, som supa sig fulla
och råka ut för att bli tagna för rattfylleri. På den senare kategorien verkar
naturligtvis starkast det diffamerande, ''d. v. s. det nedsättande i straffet, såsom
avhållande moment. För alla rattfyllerister är det gemensamt, att så gott som
undantagslöst villkorlig dom icke användes, enär man just vill att detta straff
skall verka direkt avhållande.

Hur komper då såsom regel ett fängelsestraff på en öppen anstalt att verka
på en lastbilschaufför? Lastbilschaufförerna äro oftast människor, som arbeta
under mycket hårda levnadsförhållanden. De ha en knapp ekonomi, och de
ha en lång och sträng arbetstid med ett hårt arbete. De ha ofta på grund av
sin knappa ekonomi ganska bristfälliga bostäder. På en öppen anstalt komma
de att sättas in i ett ganska trevligt enskilt rum. De få god mat på regelbunda
tider. De ha en ganska måttlig arbetstid, och därefter ha de fritid
i samvaro med de andra intagna. Det är knappast sannolikt, att detta straff
kommer att för dem verka särskilt avhållande. Örn de sättas t. ex. på ett jordbruksarbete
eller ett vägarbete eller någonting sådant, som ingalunda är
tyngre utan kanske lättare än deras vanliga arbete, blir det inte mycket respekt
för straffet.

Det är då inte reservanternas mening, att man skall skärpa straffet med
s. k. affliktiva tillägg, men meningen är att själva frihetsförlusten skall markeras
så klart, att den känns som en verklig förlust, trots att den är begränsad
till en kort tid.

Jag skall beröra en annan grupp, nämligen våldsverkare eller slagskämpar,
som misshandla folk — poliser eller kamrater — på dansbanor och liknande,
därvid effekten av slagsmålet inte blivit särskilt svår. De dömas ofta
till en eller annan månads fängelse. Örn man nu tar en sådan bondpojke eller
skogsarbetare, som gjort sig skyldig till misshandel, och sätter in honom på
en månads skogsarbete, där han ligger och har det trevligt i en barack, bor
tillsammans med sina kamrater och arbetar några timmar och sedan har en
sällskaplig samvaro med dem, är det inte sannolikt att detta kommer att verka
mycket avhållande. Det berättades under utskottsbehandlingen om ett fall,
som efter min uppfattning var rätt belysande. I en skogsby hade det förra
julen passerat ett större byslagsmål. Följden av det var att en hel rad av deltagarna
blevo stämda till tinget. Jag tror att saken avgjorts för några, men
andra vänta nu sin dom. En eller annan är redan dömd till en eller ett pär
månaders fängelse, och det blir kanske samma utgång för de andra. Jag känner
mycket viii till den här byn, oell jag kan därför säga, att det är människor
som leva under mycket hårda levnadsförhållanden. Sättas de nu in på en
öppen anstalt med alla de friheter, som jag nyss har beskrivit, är det inte

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff nt. m. (Forts.)
möjligt att detta straff kan verka avhållande för dem eller de kamrater, som
de komma att träffa när de komma därifrån. De komma snarare att säga: »Ja,
det där var ju ingenting att vara rädd för.» Respekten för straffet kan på
detta sätt lätt gå förlorad.

En tredje grupp, som är viktig, utgöres av dem, som dömts för mindre brott
mot krigslagarna. Det är sådana brott som rymning, olydnad och liknande,
för vilka det rätt ofta dömes till en månads fängelse eller någonting sådant.
De värnpliktiga äro ju i sin militärtjänstgöring underkastade ett visst tvång.
Örn de nu under en månad sättas på ett sådant här vanligt grovarbete, är det
då inte risk — vi reservanter ha frågat oss det — att de skola säga som enligt
en fängelsedirektör just ett par sådana intagna förklarat: »Hellre tar jag väl
kåken än lumpen»? Det är ju icke en önskvärd verkan av ett straff.

Slutligen ha vi den kategori, som man kan benämna småtjuvar och småbedragare
och sådana, som få något kort frihetsstraff. Det är ett eller annat
hundratal. Det är kanske ofta personer, som lia en rätt dålig prognos, men
denna blir ingalunda bättre, ifall respekten för det verkställda straffet blir
alltför svag.

Nu är det enligt reservanternas mening självfallet, kan jag säga, att örn
det finns särskilda skäl att förlägga en fånge, som är dömd till ett sådant här
straff, på en öppen anstalt, skall han också vara där. Men huvudregeln skall,
av de skäl som jag nyss anfört, vara den att de korta straffen för fängelsefångarna
skola verkställas på en sluten anstalt.

Jag vill än en gång betona, att detta icke behöver innebära någon minskning
av möjligheterna att ge dem arbete. Vid den förestående utrustningen av
fångvårdsanstalterna gäller det bara att man ordnar med arbetsmöjligheter av
olika slag på de slutna anstalterna, såsom för närvarande har skett med vissa
av dem. Då kunna fångarna få den terapi, som ligger i ett lämpligt arbete,
lika väl på den slutna anstalten som på en öppen.

Herr statsrådet åberopade såsom skäl mot denna reservation, att därmed
skillnaden mellan straffarbete och fängelse skulle ytterligare försvagas. Ja,
herr statsrådet, den synpunkten skulle man naturligtvis ha kunnat föra mycket
längre. I själva verket var det, kan jag öppet säga, ett av mina principiella
bekymmer, när jag gick till behandlingen av denna verkställighetslag. Rätteligen
borde denna lag ha varit kombinerad med en omarbetning av straffskalorna,
själva det system, som för närvarande är inbyggt i strafflagen och som
vilar'' på en åtskillnad mellan straffarbete och fängelse. När nu inte så har
skett, kommer i alla händelser skillnaden att i hög grad förminskas. Men den
omständigheten, att man inte har kunnat färdigställa bägge dessa lagstiftningsprodukter
till en och samma tid, far inte föranleda att man nu, när det
galler verkställighetslagen, väljer en verkställighetsform, som icke kan anses
vara lämplig för en stor del av klientelet. Det är allvaret i verkställigheten
för fängelsefångarna som jag fruktar kommer att brista. Det är den synpunkten
som jag anser vara så viktig, att jag, herr talman, yrkar bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Siljeström: Herr talman! Straffets ändamål, som är att skydda samhället
mot brottsligheten, måste beaktas såväl vid strafflatitudernas bestämmande
i de olika brottsparagraferna i strafflagen som^ också vid verkställigheten
av det utdömda straffet. Detta straffets ändamål att skydda samhället
mot brottsligheten framträder pa två skilda sätt. Dels sker det i form av
den s k individualpreventionen, d. v. s. försöken att genom straff återföra en
brottsling till samhällsnyttigt liv eller, som det uttryckes i nu föreliggande
lagförslag, att anpassa honom till samhället. Dels sker det också i lorm av

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag om verkställighet, av frihetsstraff m. rn. (Forts.)
s. k. allmänprevention, varvid man tar sikte på straffets förmåga att verka
avhållande på dem, som ställas inför situationer och omständigheter, som
kunna förorsaka brottslighet. Det har länge och mycket tvistats örn vilken
av dessa straffets uppgifter som är den viktigaste och för straffändamålet
betydelsefullaste, men härom skall nu inte talas. Det må endast fastslås, att
man nu allmänt är ense om att straffet har båda dessa funktioner. Är man
ense därom, bör man enligt min mening också vara ense örn att båda funktionerna
göra sig gällande såväl vid straffets utmätande som också vid dess
verkställande.

Det lagförslag,, som nu ligger på kammarens bord, är ett i många avseenden
märkligt förslag,^ och det kan med all rätt sägas innebära inledningen till en
ny epok ^i fångvårdsväsendets historia. Det är visserligen sant, att vad som
nu föreslås inte är någonting alldeles nytt och oprövat. Det mesta har på försök
och i mindre utsträckning prövats i sådana fall, där prognosen ansetts
vara god. Det nya och det, som gör att förslaget kan betecknas som epokgörande,
är att vad som förut var undantag nu blir regel och tvärtom. Vad
sorn hittills under gynnsamma omständigheter praktiserats i mindre skala,
skall nu komma till användning i alla fall, som inte direkt kunna anses
hopplösa.

Det skall ingalunda av mig förnekas, att jag, då jag först fick del av det
lagbetänkande, som ligger till grund för föreliggande förslag, ställde mig
ytterst tveksam och i vissa avseenden direkt avvisande till detsamma. Jag
stöttes bort av det enligt min mening alltför djärva grepp, som här hade tagits,
och jag var rädd för de verkningar, denna mildrade straffverkställighet
kunde ha på möjligheterna att fullfölja straffändamålet och då särskilt dess
allmänpreventiva uppgift. Under den tid, som gått sedan detta ^betänkande
framlades, har jag haft många anledningar och tillfällen att ta del av betänkandet
och tränga in i dess tankegångar. Det har därvid hänt mig, att jag
bär blivit mer och mer förtrogen med de grundsatser, som betänkandet bygger
på, och att jag slutligen accepterat detsamma. Jag tror således, att det
är rätt och klokt att i stor utsträckning övergå från sluten till öppen anstaltsvård,
att enrumsstraffet i princip avskaffas, att fångarna erhålla större
möjligheter att upprätthålla förbindelse med yttervärlden och att vidgade förmåner
i fråga örn rent personliga angelägenheter tillerkännas dem. Vidare kan
jag naturligtvis ge min anslutning åt tanken att fångarnas arbetskraft skall
tillvaratagas på ett rationellt sätt, därvid ökade krav samtidigt måste ställas
på deras arbetsvillighet och arbetsintensitet.

Örn jag sålunda så småningom blivit en anhängare av de huvudprinciper, på
vilka förslaget är uppbyggt, har jag dock icke i allo kunnat godta det förslag,
som efter vanligt remissförfarande framlagts i den kungl, propositionen. Sålunda
har jag inte kunnat undgå att finna, att en alltför långt gående mildring av
det restriktiva momentet i straffverkställigheten kan verka försvagande på
straffets atlmänpreventiva funktion. I förslaget och dess motivering har också
den individualpreventiva uppgiften hos straffet skjutits fram på ett sätt, som
ställer de allmänpreventiva synpunkterna i skymundan. Emellertid har under
utskottsbehandlingen förslaget härutinnan underkastats en omarbetning, som
i huvudsak undanröjer dessa mina betänkligheter. I 24 §, som utgör första
paragrafen i det kapitel, som innehåller de allmänna bestämmelserna örn de
intagnas behandling, lydde första meningen enligt propositionen: »Verkställigheten
skall ske på sådant sätt att den intagnes tillrättaförande främjas.»
Enligt utskotts förslaget lyder samma mening: »Intagen skall behandlas med
fasthet och allvar och med aktning för hans människovärde.» I fortsättningen
heter det att han skall »erhålla sådan behandling att hans anpassning i sam -

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff nt. m. (Forts.)
hållet främjas». Genom vad sålunda stadgats har man på ett enligt min mening
fullt tillfredsställande sätt tillgodosett såväl de allmänpreventiva som de
individualpreventiva synpunkterna utan att man behövt göra något avkall på
det berättigade kravet på humanitet i fångbehandlingen. Jag instämmer helt
och fullt med herr statsrådet och chefen för justitiedepartementer, som underströk,
att den ändring, som här av utskottet gjorts i paragrafen, ingalunda kan
tagas till någon intäkt för onödiga, repressiva åtgärder mot de intagna. Hans
understrykande av bestämmelsen om aktning för människovärdet är här alldeles
på sin plats, och jag vill bestämt hävda, att det aldrig skall av någon fångvårdstjänstemän
kunna göras gällande, att man kan försvara otillbörliga handlingar
mot fångarna under åberopande av att fasthet och allvar skola iakttagas.

Men verkställigheten får enligt min mening icke heller så uttunnas, att den
för den dömde icke framstår som ett straff. Det går uppenbarligen icke för sig
att för intagna, som äro vana vid strängt arbete i skog och mark, ordna straffverkställigheten
t. ex. genom sådant arbete i det fria, att skillnaden för dem
mellan livet i frihet och livet under straffverkställigheten knappast är märkbar.
Just med hänsyn till sådana fall, som herr Linnér i sitt anförande åberopade,
då han talade örn slagskämparna och hemfridsbrytarna uppe i någon
jämtländsk by, är det alldeles uppenbart, att när man infört uttrycket, att det
skall vara fasthet i behandlingen, de dömda inte kunna sättas på ett arbete
som nästan fullständigt liknar det som de lia i vanliga fall.

En annan fråga, där jag inte helt kunnat ställa mig på samma ståndpunkt
som propositionen, gäller straffarbetsstraffet, som ju är det svårare av de båda
frihetsstraffen. I motiveringen till förslaget hävdas med styrka, att det väsentliga
i straffverkställigheten är frihetsförlusten. Några iner eller mindre repressiva
moment behöva inte inläggas i straffverkställigheten utöver själva
frihetsberövande!. Detta må vara riktigt när det gäller långa frihetsstraff.
När år läggas till år, är det uppenbart att frihetsförlusten måste kännas tung
och i sig innebära ett tillräckligt lidande ur allmänpreventiv synpunkt. Man
måste hålla i minnet, att av skilda anledningar en fånges tillvaro alltid måste
gestaltas i mycket enkla former. Men annorlunda ställer sig förhållandet när
det gäller korta straffarbetsstraff, eller som lagrådet uttrycker det: »För den,
som undergår ett långt straff, förblir detta kännbart, även örn däri ingå avsevärda
förmåner, som mildra verkställigheten, under det att samma förmåner,
inlagda i ett kort straff, medföra en genomgripande omläggning av verkställigheten
och kunna betaga straffet dess repressiva karaktär.» Och vidare:
»Framstår verkställigheten icke längre såsom en tillräckligt allvarlig påföljd
av brottsligt handlingssätt, bortfaller straffets allmänpreventiva verkan.»

Dessa synpunkter ha medfört, att jag inte kunnat utan vidare ansluta mig
till propositionens förslag angående verkställighet av straffarbetsstraffet. Enligt
propositionens 44 § skall straffånge börja undergå straffet i sluten anstalt
men må, örn strafftiden överstiger tre månader eller eljest särskilda skäl
äro därtill, överföras till öppen anstalt, när det finnes lämpligen kunna ske.
Detta innebär, att straffånge visserligen skall börja undergå straffet i sluten
anstalt men att han, då straffet är över tre månader — och detta bara någon
månad — eller eljest särskilda skäl föreligga, så gott som omedelbart kan
överföras till öppen anstalt. Detta har jag ansett vara en alldeles för stark
lindring av straffverkställigheten beträffande straffarbetsfångar, som således,
även örn straffet är ganska kort, inte behöva avtjäna någon del därav i sluten
anstalt. Men även till längre tid dömda straffarbetsfångar böra under någon
kortare tid känna av den allvarliga verkställighet, som den slutna anstaltsvården
skall innebära. Emellertid har utskottet med beaktande av de nu an -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag orri verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
förda synpunkterna ändrat lagrummets lydelse sålunda, att det val liksom i
propositionen stadgas, att straffånge skall börja undergå straffet i sluten anstalt,
men det vidare heter, att han må överföras till öppen anstalt, när tre
månader av strafftiden förflutit, dock att han må överföras till sådan anstalt
även före utgången av nämnda tid, örn särskilda skäl äro därtill. Denna ändring
innebär, att straffarbetsfånge som regel skall avtjäna de tre första månaderna
på sluten anstalt, även örn straffet är av längre varaktighet. Undantag
görs för fånge under 25 år.

_ Även i fråga örn fängelsestraffet har jag hyst viss tveksamhet inför propositionens
ståndpunkt. Denna innebär, att örn det ej av i lagen angivna skäl
finnes olämpligt, skall fängelsefånge avtjäna hela straffet i öppen anstalt. De
sålunda i lagen angivna skäl, som kunna föranleda undantag, äro hans ålder,
hälsotillstånd, tidigare vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete
eller förhållandena i övrigt. Jag hade gärna sett, att även brottets beskaffenhet
upptagits bland de i lagrummet uppräknade omständigheter, som kunna
föranleda placering i sluten anstalt. Det är nämligen så, som även herr Linnér
har framhållit, att bland de till fängelse dömda finnas vissa brottslingskategorier,
som ur skilda synpunkter äro förtjänta av en allvarlig reaktion från
samhällets sida. Då jag likväl anslutit mig till propositionen i denna del, beror
det på den motivering, som utskottet knutit till 45 § och vilken synes mig
på ett tillfredsställande sätt tillgodose mina synpunkter i fråga örn verkställigheten
av fängelsestraffet.

Jag skall tillåta mig, särskilt med anledning av vad reservanterna yttrat
och herr Linnér nyss anförde, att här uppläsa hela den motivering, som utskottsmajoriteten
anför under 45 §, och be kammarens ledamöter att uppmärksamma,
hur liten skillnad det i själva verket är mellan den ståndpunkt, som
här kommer till uttryck i motiveringen, och den ståndpunkt, som kommer
till uttryck i reservationen. I utskottets motivering till 45 § heter det: »De
i 45 § föreslagna undantagsbestämmelserna att öppen anstaltsvård icke skall
ifrågakomma, örn det med hänsyn till fångens ålder, hälsotillstånd eller tidigare
vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena
i övrigt måste anses olämpligt, synas utskottet vara i huvudsak tillfyllest
som en garanti mot att behandling i öppen anstalt kommer till användning
i icke önskvärd utsträckning. Inom utskottet har ifrågasatts att även upptaga
brottets beskaffenhet bland de omständigheter som kunna föranleda sluten anstaltsvård.
Därvid har framhållits, att fångvårdsstyrelsen i verkligheten icke
kan underlåta att taga hänsyn till denna fördelningsgrund. Den föreliggande
brottsligheten tyder nämligen ofta på sådana egenskaper hos den dömde att
han icke bör placeras på öppen anstalt, t. ex. därför att det föreligger fara
för rymning eller för menlig påverkan å medintagna. Erfarenheten av den
öppna anstaltsvårdens tillämpning kan också komma att utvisa att denna verkställighetsform
icke är tillräckligt effektiv som korrektionsmedel när brottsligheten
är av viss beskaffenhet och därför i regel icke bör komma till användning
beträffande någon viss brottslingsgrupp. T de nämnda fallen får det
även med hänsyn till allmänpreventionen anses olämpligt att tillämpa öppen
anstaltsvård, en synpunkt som understrukits i motionerna 1:434 och 11:649
och som även enligt utskottets mening förtjänar beaktande. Skäl kunna sålunda
anföras för att införa brottets beskaffenhet bland de särskilt uppräknade
omständigheter som kunna föranleda till undantag från huvudregeln örn
öppen anstaltsvård för fängelsefångar. Då fångvårdsstyrelsen emellertid kan
taga hänsyn därtill redan med paragrafens föreslagna lydelse (''förhållandena
i övrigt’), finner utskottet ej skäl att föreslå någon annan ändring av 45 §
än en redaktionell jämkning.»

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff nt. m. (Forts.)

Sedan fortsätter utskottet: »Emellertid vill utskottet framhålla att fångvårdsstyrelsen
bör noga följa verkningarna av de korta fängelsestraffens verkställande
i öppna anstalter och, örn några ogynnsamma erfarenheter därvid
skulle göras, i den fortsatta tillämpningen beakta detta. Relationen mellan antalet
vårdplatser på öppna och på slutna anstalter torde komma att medföra
att den öppna vården först successivt kan genomföras i avsedd utsträckning.
Fångvårdsstyrelsen får härigenom möjlighet att inhämta värdefulla erfarenheter
som kunna tillgodogöras vid den nya organisationens slutliga genomförande.
»

När man så läser vad i reservationen anförts till stöd för densamma och
ser det mot bakgrunden av utskottets nu upplästa motivering, kan man inte
underlåta att göra den reflexionen, att reservationen och även herr Linnér i
sitt anförande åtskilligt överdrivit olikheten i uppfattning mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten.

Med hänsyn till den stora förståelse •—- även beträffande andra delar av
lagförslaget — som, på sätt jag nyss framhållit, visats de synpunkter som
reservanterna och med dem i övrigt liktänkande hävdat under utskottsbehandlingen,
anser jag, att reservanterna kunnat kosta på sig att avstå från sin
reservation. Jag tror också, att det hade varit politiskt klokt med hänsyn till
det framtida samarbetet inom första lagutskottet.

Jag skall inte uppehålla mig så mycket vid de särskilda skäl, som reservanterna
åberopat, men jag vill dock göra den invändningen, att det i fråga orri. rattfylleristerna,
som herr Linnér särskilt uppehöll sig vid, i de flesta fall rör sig om
sådana förseelser och sådana brottslingar, för vilka även ett kortvarigt frihetsberövande
är för straff ändamålet tillfyllest. För dessa människor, som inte äro att
betrakta såsom brottslingar till sin natur, -utan som i sin dagliga gärning i regel
äro hedervärda och driftiga personer, lärer frihetsberövandet, även örn det sker
i en öppen anstalt under något så när milda förhållanden, vara nog för tillrättaförande.
Skulle i det särskilda fallet, såsom visst händer, rattfylleribrottet visa
svårare drag eller eljest förete symtom, soia tyda på särskild brottslighet, lämnar
ju redan strafflagen möjlighet att skärpa strafftiden, liksom ock det nu föreliggande
lagförslaget innebär möjlighet att låta straffet avtjänas i sluten anstalt.

Jag är av den uppfattningen, att vad som nu sagts, äger tillämplighet också
beträffande de vinningsförbrytare, huvudsakligen bedragare, som det här kan
vara fråga örn. Mera tveksam ställer jag mig nog inför vissa våldsverkare och
fridstörare, som herr Linnér omnämnde, liksom även inför dem som dömts till
fängelse enligt strafflagen för krigsmakten. Det får naturligtvis inte förekomma,
att det kan komma att ligga någon sanning i det sav herr Linnér citerade
uttrycket, att den inkallade »hellre tar kåken än lumpen». I dessa fall måste
fångvårdsmyndigheterna beakta vad utskottet i sin motivering skrivit örn hänsynen
till brottets beskaffenhet. Vigar det sig, att den mildare straffverkställigheten
i de öppna anstalterna icke verkar avhållande på dessa förbrytare, måste
fångvårdsstyrelsen därav draga den slutsatsen, att straffet icke får verkställas
i öppen anstalt.

Jag vill emellertid också framhålla, att så länge vi i den allmänna strafflagen
ha kvar två olika former av tidsbestämda straff måste dessa vara olika i verkställighetsavseende.
Jag ställer mig härvidlag helt och fullt på den ståndpunkt,
som uttalats av herr statsrådet, att det inte i verkställighetsavseende går an att
fullständigt uttunna skillnaden mellan straffarbete och fängelse. Herr Linnér har
naturligtvis rätt i att det är beklagligt, att man inte, innan detta lagförslag framlades,
hade kommit till slutlig ståndpunkt beträffande den framtida utformningen
av de olika samhälleliga reaktionerna mot brottsligheten. Men herr Linnér

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
vet lika väl som jag, att det skulle under åratal lia fördröjt denna angelägna
reforms genomförande. Det hade betytt, att man skulle ha gått igenom varenda
paragraf i strafflagen för att se efter, hur strafflatituderna skulle göras om —
ett arbete som inte är gjort i en handvändning, utan fordrar långvariga och intensiva
överväganden.

Då vi nu emellertid alla äro ense örn att det var nödvändigt att lägga fram
denna verkställighetslag, innan man grep sig an med en omarbetning av de olika
formerna för samhällets reaktion mot brottsligheten, och vi således ha kvar i
strafflagen och i strafflatituderna skillnaden mellan straffarbete och fängelse,
hur oegentligt det kanske i själva verket än är, måste man också när det gäller
verkställigheten upprätthålla en effektiv skillnad. Men det kan ju hända, att vad
herr Linnér och jag tvista om inte är så mycket frågan örn hur fängelsestraff och
straffarbetsstraff skola verkställas beträffande vissa av de kategorier det här
är fråga örn —■ särskilt då dessa våldsverkare och fridstörare — utan vår olika
inställning eller snarare vår tveksamhet kanske i stället gäller, huruvida de i
lagen utsatta latituderna äro riktiga när det gäller dessa förbrytare. Frågan
är, örn inte straffarbetsstraffet här är det riktiga och om det inte är en felaktig
och föråldrad ståndpunkt, när man i närmast 14 kap. 13 § strafflagen inte har
högre straff än fängelse i ett år.

Beträffande de vidgade möjligheter till kontakt med yttervärlden, som förevarande
förslag innehåller, är det särskilt två moment däri, som tilldragit sig
allmänhetens uppmärksamhet, nämligen permissionen och den s. k. frigången,
d. v. s. möjligheten att utföra arbete hos arbetsgivare utanför anstalten. Det är
ganska uppenbart, att dessa båda institut äro rätt främmande för den allmänna
opinionen, och man må väl förstå den som vid konfrontationen med desamma
ställer sig en smula tveksam inför de nya perspektiv som här öppnas. Det har
visserligen sagts, och det med ett visst fog när det gäller en lag av förevarande
slag, att man inte får falla undan för den s. k. allmänna opinionen, men jag
vili häremot hävda, att man, när det gäller så ömtåliga saker som det här är fråga
om, bör framgå med försiktighet och inte utmana en uppfattning, som inte
är beredd att anamma för långt gående friheter på detta område. Jag för min
del är av den uppfattningen, att ett missbruk av permissionsrätten kan medföra
bakslag för hela reformen och verka hindrande för förståelsen från allmän.-hetens sida för densamma. Med hänsyn till den kritik, som framförts mot propositionen
i dessa delar, har också utskottet skärpt förutsättningarna för beviljande
av permission så till vida, att utskottet utbytt propositionens »vägande
skäl» mot »starka skäl» och uttrycket »fara för missbruk ej anses föreligga»
mot det mera bestämda »fara för missbruk ej kan anses föreligga». Även i fråga
örn frigången har uttrycket »fara för missbruk ej anses föreligga» ändrats på
nu angivet sätt. Med dessa vidtagna ändringar i lagtexten har jag ansett mig
kunna biträda utskottets förslag i dessa delar.

En annan förändring, som av utskottet vidtagits i förslaget, är att man
tagit bort den fängelsefånge tillerkända rätten att skaffa sig underhåll utöver
vad inom anstalten tillhandahålles.

Att jag så utförligt, som här skett, redogjort för min inställning till det
föreliggande förslaget och vissa delar därav, beror på att jag har velat motivera,
varför jag, som tidigare stått kritisk mot förslaget, numera intar en
positiv inställning till detsamma. Det förefinns naturligtvis fortfarande en
och annan punkt, där jag helst hade sett cn annan formulering, och ett och
annat uttalande, som jag gärna hade sett något annorlunda utformat. Jag har
emellertid ansett det vara av värde för denna djärva reforms utförande i
livet, att den inom riksdagen omfattas av så mångå skilda mcningsriktningar
som möjligt. Då samma uppfattning förefunnits bland reformens tillskyn -

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff ms. m. (Forts.)
dare och vänner, har det varit möjligt att få till stånd en så gott som fullständig
enighet kring förslaget. Jag ser härvid bort från den föreliggande reservationen,
som avser en mindre detalj. Det har för åstadkommande av denna
enighet varit nödvändigt att på olika håll ge efter för önskningar i vissa
avseenden. Som förslaget nu emellertid föreligger, ger det uttryck åt ett
enigt utskotts uppslutning kring det väsentliga, och det inger mig den förvissningen,
att reformen skall mötas med allmän förståelse och att den skall
bli till gagn för vårt land.

Jag vill också, utan att på något sätt understryka betydelsen därav, framhålla,
att samtliga domare i utskottet utan tvekan numera anslutit sig till de
principer, på vilka förslaget bygger. Men jag skulle kanske gentemot herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, när han harangerade lagens
ursprungliga tillskyn dare, dock vilja säga, att när han däri särskilt inneslöt
fru Else Kleen och förklarade, att hon måste betrakta detta lagförslags antagande
som en stor seger för henne, måste hon ha en ganska blygsam uppfattning
örn vad en seger innebär.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergquist: Herr talman! Det är en glädje för alla dem, som haft anledning
taga befattning med det nu föreliggande reformförslaget, att kunna
konstatera, att första lagutskottet enhälligt anslutit sig till de grundprinciper,
på vilka förslaget bygger. Glädjen är så mycket större som nian knappast
hade vågat vänta, att en reform av denna genomgripande natur skulle
kunna vinna en så allmän anslutning. Bara för ett par tre år sedan hade det
säkerligen inte gått att samla kammarens ledamöter kring en reform av
denna natur, men tiden har ridit fort på detta område.

Den reform, som jag hoppas att kammaren nu skall besluta, är av verkligt
genomgripande natur. Den innebär en brytning med ett hundraårigt system
i vårt land, och den kommer att föra in straffverkställigheten på helt nya
banor. Utan att gå in på några detaljer i detta förslag kan man väl säga,
att det väsentliga grundmotivet för hela den nya lagstiftningen är att man
på ett helt annat sätt än tidigare velat stryka under det positiva i straffverkställigheten,
att man här velat ge uttryck åt att straffverkställigheten inte skall
vara någonting negativt, utan skall medverka i en uppbyggande verksamhet. Man
kan ju lägga olika synpunkter på straffets syfte och straffets ändamål, och det
gör man också, men nu tycks det ha blivit klart för alla, som ha anledning
att syssla med detta spörsmål, åtminstone i en punkt, nämligen så till vida,
att man är ense örn att straffet bör utformas så, att det inte hindrar den dömdes
återanpassning i samhället, utan tvärtom bidrar till att underlätta hans
anpassning i samhället, och det är det som är det väsentliga i det nya förslaget.

Första lagutskottet har gjort en del ändringar i Kungl. Maj:ts proposition.
Herr Siljeström uttryckte sin glädje över de ändringar, som utskottet föreslagit.
Jag kan i detta hänseende inte dela hans uppfattning. Jag anser, att
en del av de ändringar, som här kommit fram, inte äro av den natur, att
man skulle vilja se dem i denna lagstiftning. Jag skall inte gå
in på några detaljer i detta avseende. Första lagutskottet är ju i denna
punkt enhälligt, och jag skall inte ställa några säryrkanden. Men jag vill
nämna t. ex. hur man i den heliga likställighetens tecken tagit bort vissa av
de förmåner, som för närvarande tillkomma en fängelsefånge. Meningen är ju
att på allt sätt humanisera straffverkställigheten — att göra den mindre hård
än för närvarande. Så länge man har kvar de två strafformerna straffarbete

Onsdagen, den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
och fängelse, tycker jag- det strider mot hela reformens anda, att man skall reformera
på det sättet, att man minskar en del av de förmåner, som enligt nuvarande
lagstiftning tillkommer fängelsefångar. De ändringar, som skett, får
man väl emellertid räkna som offer på kompromissens altare, och det har kanske
varit nödvändigt för att man skulle vinna den samling örn detta lagförslag som
man har vunnit.

Den enda egentliga stridsfråga, som återstår, är frågan om fängelsefångarnas
behandling, således hur man skall verkställa straffet för de fängelsefångar,
som dömts till mycket kortvariga straff.

Herr Linnér har här motiverat sin reservation, som avviker från utskottets
förslag och från Kungl. Maj :ts förslag, och framhållit, att han anser det
mindre lyckligt att på denna punkt följa utskottet. Jag delar fullkomligt
herr Linnérs uppfattning, att de allmänna principerna, som man fört på tal
när det gällt denna reform, kanske inte ha så mycket att säga i detta hänseende.
En person, som dömts till en eller två månaders fängelse, kan ju inte
under denna tid, örn han avtjänar straffet, påverkas så mycket i den ena eller
andra riktningen, och man kail måhända inte här räkna så mycket med den
uppbyggande verkan av straffet. Men såsom redan framhållits av bl. a. justitieministern,
är det andra synpunkter som böra läggas på denna fråga.

En av de allvarligaste anmärkningarna mot strafflagberedningens förslag
var enligt min mening, att det helt och hållet utplånade skillnaden mellan fängelse
och straffarbete. Jag är fullt på det klara med att man mycket väl kan
diskutera, örn man skall lia dessa båda strafformer, straffarbete och fängelse.
Det är ju mycket möjligt, att det betänkande, som strafflagberedningen håller
på att utarbeta, kommer att resultera i att man sammanför dem till en
gemensam strafform, men så länge vår strafflagstiftning är uppbyggd på dessa
båda olika strafformer, såsom ett uttryck för lagstiftarens uppfattning om hur
hårt det ena eller det andra brottet bör bedömas, anser jag, att det är mycket
angeläget att hålla gränsskillnaden klar mellan straffarbete och fängelse. Denna
tanke har ju inte minst den sammanslutning som herr Siljeström företräder,
nämligen föreningen Sveriges häradshövdingar, givit uttryck åt, och enligt
min mening har man på ett mycket övertygande sätt strukit under vikten
av att inte utplåna denna skillnad. Det är därför av vikt, att man även på
verkställighetsstadiet håller en bestämd skillnad i detta avseende och att man
ser till, att det blir en olika behandling av straffarbetsfångar och fängelsefångar.

Även herr Linnér tror jag delade denna uppfattning, men trots sin principiella
inställning ansåg han, att det inte vore lyckligt att gå fram den väg,
som föreslagits i propositionen och i utskottets utlåtande. Men om man är ense
örn den synpunkten, att vi skola upprätthålla en skillnad mellan dessa båda
strafformer, blir nästa fråga, örn det verkligen är någon fara med att konstruera
skillnaden på sätt som föreslagits i den kungl, propositionen.

Herr Linnér framhöll, att ett fängelsestraff, som avtjänas på en koloni, inte
kommer att ha någon inverkan, om jag fattade herr Linnér rätt, vare sig på
den, som undergår straffet, eller på andra människor när det gäller att avskräcka
dem från att begå liknande brott. Herr Linnér ansåg alltså, att det ur
individualpreventiv synpunkt skulle vara en viss fara att låta personer, som
dömts till kortvariga fängelsestraff, få avtjäna dessa under de öppna former
som man tänker sig, d. v. s. på kolonier och öppna anstalter. Man fick det intrycket
av herr Linnérs anförande, att han tycktes räkna med att dessa öppna
anstalter och dessa kolonier skulle bli några idyller, där folk skulle gå och
njuta av solen och ha det skönt. Det är ju ingalunda tanken, att så skall bli
fallet. Kolonierna och de öppna anstalterna skola bli inrättningar, där fångar -

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag örn verkställighet av frihetsstraff ni. m. (Forts.)
na skola få utföra ordentligt arbete oell där de säkerligen komma att få arbeta
i en snabbare takt än man kan kräva i fängelserna.

Herr Linnér drog fram en hel del olika fall för att visa faran av att gå på
den mildare linjen, att alltså låta de kortvariga fängelsestraffen avtjänas på
öppna anstalter. Herr Linnér berörde bl. a. rattfylleristerna. Örn jag inte minns
fel, pekade herr Linnér först på de s. k. gentlemannachaufförerna, som dömts
till en månads fängelse eller två och som nu skulle få avtjäna sina straff på
öppna anstalter. Beträffande denna kategori av fängelsefångar tror jag emellertid,
att någon fara inte är å förde. För dem har fängelsestraffet sin diffamerande
verkan, och redan ådömandet av straffet är en mycket allvarlig sak
för en person från dessa kretsar. Man kan ifrågasätta örn det inte ur en viss
synpunkt är bra mycket bättre att få gå på en öppen anstalt och hugga ved
eller gräva i jorden än att gå på en sluten anstalt och ägna sig åt handräckning
eller någon dylik sysselsättning.

Det var emellertid egentligen när det gällde den andra kategorien av rattfyllerister
som herr Linnér, om jag fattade honom rätt, var mera orolig, nämligen
lastbilchaufförer och dylika personer, som äro vana vid ett hårt arbete
och som, örn utskottets förslag skulle gå igenom, finge gå på de öppna anstalterna
och ha det skönt — visserligen få arbeta en del, men dock föra ett
liv, som inte mycket avviker från deras normala. Jag tror emellertid, att även
för denna stora kategori av rattfyllerister har straffet en diffamerande verkan.
Redan ådömandet av ett fängelsestraff är en mycket allvarlig sak för vem
som helst. Det lilla fåtal av asociala individer, som inte bryr sig örn ifall de
dömas till fängelse, tror jag inte man här behöver räkna med. Jag tror, att det
för den kategori vi här tala örn kommer att kännas lika svårt att få avtjäna
sitt straff ute på en öppen anstalt eller en koloni som i ett fängelse. Man får
inte heller när det gällfer rattfylleristerna glömma -— örn man nu har särskilda
bekymmer för dem — att för deras vidkommande tillkomma en hel del biverkningar
av straffådömandet, som betyda oerhört mycket för dem, nämligen indragning
av körkort och dylika åtgärder.

Det var också andra kategorier, t. ex. våldsverkare och dylika, som herr Linnér
tyckte det skulle bli för lindrigt och för behagligt för, om de få gå på
dessa öppna anstalter. Jag delar därvidlag inte alls herr Linnérs uppfattning.
Jag tror inte, att de alltid komma att föredra att vara på en öppen anstalt,
utan kanske hellre skulle_ vilja sitta i en sluten anstalt och där avtjäna sitt
straff. Jag minns från min tid i justitiedepartementet, hur jag fick en nådeansökan
från en ung jordbrukare, som var dömd till några månaders fängelse.
Han begärde nåd, därför att han måste hem och sköta jordbruket, men han
skrev i sin nådeansökan, att han för sin personliga del inte skulle vilja ha nåd,
då han aldrig i sitt liv haft det så skönt som när han satt på fängelset. Han
satt alltså på en sluten anstalt och hade aldrig haft det så bra: han fick lägga
sig tidigt örn kvällarna, sova länge på rnornarna och hade inte ett så hårt och
ansträngande arbete som i sitt vanliga liv. En sådan person tror jag inte kommer
att känna det som någon stor förmån att få komma ut på en öppen anstalt,
men det är mycket nyttigare för honom och mycket naturligare för honom,
att han får avtjäna sitt straff ute på en öppen anstalt.

Herr Linnér var också orolig när det gällde alla dem, som dömts enligt
krigslagarna. Men detta är ju i hög grad en tidsföreteelse, och antalet av sådana
straffdomar kommer att nedgå mycket starkt i samma mån som beredskapen
upphör. Givet är emellertid, att sådana fall förekomma. Herr Linnér hänvisade
till det mycket ofta citerade uttrycket: »Jag tar hellre kåken än lumpen»,
d. v. s. att man hellre går i fängelse än fullgör sin värnplikt. Jag tror, att man
bör lägga märke till att detta yttrande gäller en jämförelse mellan värnplikts -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
tjänstgöringen och avtjänandet av straff inne på en sluten anstalt, alltså i ett
fängelse. Det är inte Säkert att en person, som kanske tycker att det är kroppsligt
ansträngande och obehagligt att fullgöra sin värnplikt, skulle, om han
finge välja mellan att fullgöra sin värnplikt och arbeta hårt ute på öppen anstalt,
fortfarande säga, att han hellre väljer kolonien än lumpen; han kanske
i det läget skulle välja lumpen.

Ur individualpreventiv synpunkt tror jag alltså inte man behöver hysa några
farhågor för att avtjänandet av straff på öppen anstalt skulle få en sådan
karaktär, att det inte avskräcker den individ, som måste underkasta sig straffverkställigheten.
Jag föreställer mig, att det kommer att ha precis samma verkan
på honom, som om han togs in i en sluten anstalt. Ur allmänpreventiv synpunkt
tror jag att saken ligger till på precis samma sätt. I allmänhet kommer
man inte att bli mindre avskräckt från att begå brott, därför att man vet, att
man får avtjäna det ute på en jordbruksanstalt eller annan liknande koloni,
än örn man vet, att man skall avtjäna det inne i en sluten anstalt. Jag kan för
min del inte finna fog för påståendet att det är fara å förde, örn man här följer
utskottet. Straffverkställighetens avskräckande syfte kommer Säkerligen
att nås lika väl i det ena som i det andra fallet. Och om man har den principiella
uppfattningen att vi, så länge vi ha kvar straffarbete och fängelse, också
böra ha en skillnad mellan dessa straff, bör man enligt min mening även hålla
på skillnaden i detta hänseende.

Jag kan därför, herr talman, helt ansluta mig till utskottets ståndpunkt i
denna fråga, och jag ber för min del att få yrka bifall till dess förslag.

Herr Branting: Herr talman! När omsider den nya verkställighetslagen
blir genomförd i praktiken, när alltså de nya öppna anstalterna, som erfordras,
blivit uppförda och när därtill en fångvårdspersonal och en stab av direktörer
blivit utbildade, som lärt sig förstå meningen med den nya ordningen, då kan
man gott säga, att det svenska fängelseväsendet blivit revolutionerat och att
vårt land har ryckt upp till en plats bland de stater, som ha en modern fångvård.

Jag vill också gärna tillåta mig att lyckönska regeringen, för att den blivit i
tillfälle att lägga fram detta förslag, och ännu mera herr Schlyter, utskottets
ärade ordförande, för att han fått vara med och se denna nya, friare ordning
bli verklighet, för vilken han, som vi alla veta, har arbetat så mycket.

För övrigt har det väl varit så för oss litet var, som haft mer eller mindre
dåligt socialt samvete med tanke på hur det hittills varit ställt inom vårt
fängelseväsende, att vi dragit en lättnadens suck över att det gamla fängelsebarbariet
nu skall ersättas av denna nya ordning.

Jag har begärt ordet för att göra några erinringar på ett par punkter, där
jag gärna vill höra vad man från utskottets sida har att säga. Jag kommer
därvidlag inte att gå in på de ämnen, som här redan ha behandlats.

Den ena frågan rör styresmannens, alltså fängelsedirektörens ställning. Den
nya lagen har, såvitt jag förstår, i princip bibehållit den nu gällande ordningen,
nämligen att varje fängelsechef, naturligtvis inom ramen för gällande författningar,
blir mer eller mindre envåldskung i sitt rike. Vid sin sida skall
han visserligen enligt det njm förslaget ha en rådgivande och vakande anstaltsnämnd,
och när utskottet för sin del har förstärkt denna nämnds ställning, är
det enligt mitt sätt att se synnerligen tacknämligt. Men själva den gamla principen
är kvar, och alla veta, att man under den nuvarande ordningen har många
erfarenheter om de tråkiga följder det kan bli av detta system. Det borde därför
lia varit angeläget att om möjligt söka sig fram till någonting radikalt
nytt och bättre även på detta område. För närvarande råder som bekant en

78 Nr 38. Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag örn verkställighet av frihetsstraff nt. m. (Forts.)
mycket stor skillnad mellan olika fängelser. Livet gestaltar sig helt olika för
fångarna såväl som för personalen, och själva atmosfären blir helt annorlunda
i de olika etablissemangen trots exakt lika reglementen, allt beroende på vilken
direktör som regerar på respektive ställen. Örn direktören är en kraftfull man
med hjärta och gott förstånd och vad som för övrigt kan behövas, kunna
fängelseförhållandena bli efter omständigheterna bra nog, även om lokaliteterna
och paragraferna äro gammalmodiga. Men örn chefen däremot råkar vara av
någon mera småskuren typ, en paragrafbitare eller, som det ibland kallas, en
»knekt av gamla stammen» eller råkar vara olämplig på något annat sätt, går
detta ut över hela anstalten och alla dem, som där ha sin varelse. Då hjälper
det inte mycket med den rådgivande nämnden. Så har det varit hittills, och
det är att frukta, att det kommer att bli så även i fortsättningen. Detta personliga
regemente kan leda till beklagliga konsekvenser.

Jag förstår ganska väl, att det inte är så lätt att lösa detta problem. Jag
föreställer mig att svårigheterna sammanhänga med bl. a. det förhållandet, att
vederbörande styresman naturligtvis är att betrakta som en statlig ämbetsman
med alla de garantier kring sin ställning, som en dylik man har. Detta betyder
t. ex. att fångvårdsstyrelsen, örn den funnit att den råkat hugga i sten
och placera fel man på en sådan post, står inför ett ganska kinkigt och svårlöst
problem när det gäller att rätta till misstaget. I varje fall kan det dröja
rätt lång tid, och till dess det har skett, måste alla inom fängelset lida under
förhållanden, som inte äro tillfredsställande. Detta är naturligtvis också en
rekryteringsfråga. Men jag vill under alla förhållanden understryka, att hur
det nya systemet i praktiken kommer att utfalla, blir i mycket hög grad beroende
av just dylika personalfrågor.

Sedan skulle jag vilja säga några ord örn en annan sak. Där känner för övrigt
herr Schlyter sedan gammalt till att jag har en annan ståndpunkt än han.
Jag beklagar för min del allvarligt, att man icke i sammanhang med den nya
verkställighetslagen har velat gå in för något slags custodia honesta för politiska
lagbrytare. Hela denna tanke, detta gamla liberala krav, tycks nu alltså
ha fallit under bordet! Vill man vara systematisk, bör givetvis en sådan
speciell kategori inom straffverkställigheten ha en förankring och en utgångspunkt
i själva den allmänna strafflagen, så att straffarten kan bestämmas
redan vid straffets utdömande. Men det är ju en anmärkning av mera formell
natur och jämförelsevis underordnad betydelse, och det hade kanske inte
heller varit så svårt att förslagsvis uppgöra ett utkast nied tillägg till allmänna
strafflagen för att möjliggöra en sådan sak.

Vad som för mig utgör huvudsaken i detta fall är, att våra eljest så radikala
och frisinnade sträffverkställighetsreformatorer icke velat införa någon sådan
särskild form för frihetsberövande när det gäller politiska brott. För dem har
det sålunda tyckts vara en självfallen sak att i fråga örn straffverkställigheten
jämställa t. ex. tryckfrihetsansvariga eller''personer, som politiskt förbrutit
sig på något sätt på grund av sin ideella övertygelse, med vad man
kallar vanliga kriminella. Det borde väl ändå inte ha varit så svårt att medge,
tycker jag, att det härvidlag både i praktiken och i teorien rör sig örn
två helt olika slag av s. k. brottslingar och, vad själva brotten beträffar, helt
olika företeelser.

Man skall inte missförstå mig och tro, att jag vill göra gällande, att politiska
fångar alltid skulle stå på något slags högre plan eller vara finare
eller bättre människor än de vanliga kriminella. Det är inte det jag menar —
fastän det kanske i själva verket ofta nog förhåller sig på det sättet. Men det
förefaller åtminstone mig uppenbart, att det härvidlag bör vara fråga örn två
skilda former för samhällets reaktion, helt enkelt därför att det för samhället

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
gäller att reagera mot två helt olika företeelser. Förseelser mot egendomsordningen
på basis av privat vinningslystnad eller möjligen ibland av trängande behov,
i förening med en viss hänsynslöshet, eller övergrepp mot andra människors
personliga integritet, alltså våldsdåd och dylikt, eller vilka andra brott som
helst, som ligga på det planet och som i 99 fall av 100 äro inspirerade av vederbörande
lagbrytares egoistiska motiv, eller möjligen hans mer eller mindre
brutala natur —- alla sådana gärningar stå enligt mitt sätt att se i en klass för
sig, och i en helt annan klass stå åtgärder eller yttranden, vartill någon har
föranletts av sin politiska övertygelse på basis av sin uppfattning örn och
känsla för vad som är rätt och nyttigt för samhället, eller kanske för mänskligheten.

Den skillnad, som det härvidlag i verkligheten gäller, har ju stått klar för
de flesta människor och ofta även för fångvårdens personal. På det sättet har
det i praktiken ofta blivit så, att man försökt behandla dessa grupper något
olika, örn det också inte uttryckligen har stått någonting därom i lagen eller
sagts någonting härom i domen.

_När politiska fångar av de maktägande lia behandlats på samma sätt som
kriminella förbrytare, tror jag att det åtminstone under förgången tid ofta
har varit så, att man därvidlag har inspirerats av den ganska lågsinnade idén
att pa detta sätt vilja förnedra de politiska, som på något sätt velat opponera
sig mot den bestående regimen. De politiska skulle alltså genom att behandlas
pa detta sätt fa riktigt känna pa vem de hade angripit. En dylik syn på problemet
förefaller mig emellertid icke höra hemma i en demokrati.

Det är möjligt att man från utskottets sida skulle svara, att min syn på
denna bestraffningsfråga är gammalmodig. Särskilt i dag kan man ju säga,
att det inte alls längre är fråga om att förnedra vare sig den ena eller andra
kategorien av fångar, utan bara örn att tillrättaföra och upprätta de vilsegångna
och att i allmänhet också få en straffets generalpreventiva funktion
uppfylld. Men jag tycker för min del, att en sådan synpunkt ändå inte kan
motivera, att man behandlar de politiska på samma sätt som vanliga kriminella.
Om man nu har resonerat på detta sätt — vilket jag inte vet — tycker
jag att det i varje fall är etf verklighetsfrämmande resonemang.

Herr talman! Tiden är långt framskriden, och jag har skyndat mig så
mycket jag kunnat. Jag vill sluta med att för min del med glädje ansluta
mig till det föreliggande förslaget.

Herr Brugd: Herr talman! Det är ju så att vi alla, antingen vi äro sakkunniga
eller inte, allmänhet eller något annat, äro besjälade av en gemensam
tanke, nämligen att lösa frågan örn våra fångars omhändertagande och vård
eller behandling och vard, vad vi nu kalla det. Måhända vågar därför också
jag, herr talman, be att få lämna ett litet bidrag till debatten från vad jag
skulle vilja kalla mitt håll.

Jag vill då^inte undanhålla kammarens ledamöter eller andra, som eventuellt
lyssna på mig, att jag under ett mångtal år som polischef och åklagare
av helt naturliga skäl årligen inte sällan varit i kontakt med fångar före,
under och efter deras fängelsetid, men också lika ofta, ja oftare med den allmänhet,
som direkt eller indirekt berörts av fångarnas verksamhet. Det är
därför mycket^möjligt, att min inställning till fångvården påverkats en smula
av detta förhållande. Jag ber kammarens ledamöter att vid bedömandet av
vad jag bär att säga i saken ta hänsyn till detta förhållande.

I värjo fall delar jag helt och fullt deras uppfattning — och jag vet att de
äro många — som vilja humanisera fångvården så långt det är möjligt, som

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
vilja en modernisering- av straffverkställigheten eller, örn uttrycket tillätes,
ett förmänskligande av den.

Nu vill jag inte säga, att vår fångvård av i dag är inhuman — det vore
måhända att använda ett alltför starkt uttryck örn den — men dess alltför
långt gående tillämpning av cellsystemet verkar, därom är jag övertygad, nedbrytande
på fången, gör honom dyster och otillgänglig och motverkar sålunda
det med straffet avsedda syftet, att återföra honom till samhället som en god
och nyttig medborgare. De alltför ofta förekommande återfallen i brott tala
också i denna del sitt tydliga språk.

Från dessa utgångspunkter är det förståeligt, herr talman, örn jag med
största tillfredsställelse hälsar förslaget örn cellvårdens eller den slutna vårdens
ersättande i väsentlig omfattning med vård å s. k. öppna anstalter, kolonier
eller förläggningar.

Det råder ju på denna punkt inte heller längre några, delade meningar. Även
de, som tidigare varit motståndare till den öppna vården eller i varje fall stått
tveksamma inför den, ha numera principiellt anslutit sig till detta system,
som för övrigt försöksvis — såsom flera talare i dag vitsordat — redan prövats
vid några av våra anstalter med hittills, så vitt man kunnat förstå, gott
resultat.

Den skillnad i åsikter, som kvarstår, gäller alltså icke den öppna fångvården
som sådan, utan själva tillämpningen, och det har förefallit mig som
örn de betänkligheter, som i detta avseende kommit till uttryck i den Linnérska
reservationen, äro mera av formell än reell natur.

I reservationen är uppställd som regel sluten vård för fängelsefångar med
korttidsstraff, men öppen sådan, då särskilda omständigheter därtill föranleda,
under det att i utskottets med Kungl. Maj:ts i denna del identiska förslag
ordningen för hänvisning till de olika vårdformerna är omvänd. Men
det är att märka, att utskottet beledsagar sitt förslag med en motivering, som
på ett sådant sätt kan komplettera själva lagtexten och ge anvisning örn dess
tillämpning, att en differentiering av fångklientelet i av både utskottet och
reservanterna önskad riktning lättare bör nås enligt utskottets linje, än örn
reservationen vunne kammarens och riksdagens bifall. Utskottets erinran i motiveringen
örn att fångvårdsstyrelsen bör företaga noggrann prövning i detta
fall med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som klientelets sinnesart är
för mig av större värde än den något skärpta men mera summariska reservationslinjen.

Villigt må dock erkännas, att såväl jag som flera andra inom utskottet endast
mycket långsamt och stegvis nalkades och slutligen samlades kring utskottets
förslag.

För min del, och jag tror att så var förhållandet även med de andra, berodde
denna tveksamhet på den bestämda uppfattningen att även bland fängelseklientelet
finns ett icke obetydligt antal fångar, våldsmän och rattfyllerister
exempelvis, vilkas brott och sinnelag äro av sådan art att de lämpligen
böra erinras örn sin förseelse genom någon tids vistande i enrum.

Men vår betänksamhet orsakades nog också av vår tanke på eller omsorg
örn den allmänna laglydnaden, som vi ansågo ej finge äventyras genom en
alltför generell tillämpning av öppen vård. Det måste nämligen vara en angelägenhet
av vikt, att hos allmänheten icke utplånas den uppfattningen, att
på brott följer straff, att samhället reagerar, när någon förgår sig mot det.
Pensionatstermen, som vi inte sällan hört i dessa dagar, får ej bli till en spegel
av den öppna vården; sker så är fara å färde. I detta sammanhang tillåter
jag mig, herr talman, erinra örn pressens ansvar. Den har under sista tiden
icke helt beaktat detta. Reportage och bilder från besök i fångvårdsko -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag örn verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
torner lia ofta upplagts mera med tanke på lösnummerflodens ökning än på
allvaret bakom fångvårdsstyrelsens strävanden att bereda fångarna en människovärdig
tillvaro. Rättvisligen vill jag dock erkänna, att jag oftast sett
dessa reportage och bilder i den kolorerade pressen, inte i den dagliga; de ha
förekommit också där, men inte i samma utsträckning.

Emellertid — och nu återkommer jag till utskottsbehandlingen av denna fråga
— övervanns vår tveksamhet i såväl det ena som det andra avseendet, sedan
utskottets motivering till 45 § örn fängelsestraffen fått sitt nuvarande innehåll.
Lagtexten i utskottets förslag har därmed fått en bakgrund, som ej lämnar rum
för misstag vid tillämpningen.

Det är dock inte fängelsefångarna, även örn vi också böra ägna stor uppmärksamhet
åt deras behandling och vård, som ha mitt djupaste intresse och som för
mig varit största anledningen att varmt välkomna förslaget örn den öppna vården.
Nej, herr talman, det är, även örn det låter en smula egendomligt, strafffångarna,
långtidsfångarna, eller som jag brukar kalla dem, de egentliga fångarna,
som ytterst äro anledningen härtill. Motivering för denna min inställning
saknas inte heller.

Jag brukar på mitt sätt uppdela dessa fångar i två grupper. Den första gruppen
är de kriminellt belastade eller, örn uttrycket tillätes, brottets slavar, som
inte äro mottagliga för någon form av uppfostran, utan vanligen gång efter annan
återfalla till brott och därför så småningom, som sig bör elier är det enda
möjliga, hamna på förvarings- eller interneringsanstalterna. Den andra och större
gruppen utgöres av dem, som på grund av sociala missförhållanden, dåligt
hem eller intet hem alls, försummad uppfostran eller ingen uppfostran alls, dåliga
kamrater, fattigdom eller vidriga omständigheter i övrigt hamnat på brottets
bana. Dessa olyckliga, som inte sällan ådömts ett långt straff och bland
vilka jag från min verksamhet minns fäder, som tillgripit varor, stulit, för att
mätta sina barn där hemma, och ungdomar, som begått förseelser av sedlig karaktär,
beroende till mycket stor del på att trångboddheten under ungdomen hos
dem utplånat respekten för det motsatta könet. Dessa olyckliga höra, herr talman,
enligt mitt förmenande inte hemma i cell eller enrum annat än mycket tidsbegränsat.
Cellvistelsen föder hos dem hat och bitterhet i stället för motsatsen,
de bli fientligt inställda till allt och alla och återfalla gärna till brott. Jag har
erfarit detta vid mitt tjänstesamröie med dem, och jag är därför övertygad örn
att för deras vidkommande den öppna vården är den enda möjliga, örn vi vilja,
såsom det är uttryckt i lagförslagets 24 §, »främja deras anpassning» till samhället,
vilja göra dem till goda och nyttiga medborgare. Detta är, herr talman,
i korta ord min motivering till att jag för straffångarnas del så varmt hälsar
den öppna vården välkommen.

Mycket skulle kunna vara att tillägga beträffande förslagets innehåll i övrigt,
men jag skall inte trötta kammaren därmed. Vare det nog sagt att den anda,
som möter oss i förslagets huvuddelar, också är till finnandes i övriga stycken.

Jag skall i stället be att få sluta med att uttala en önskan, adresserad till statsrådet
Zetterberg. Jag utgår från att detta lagförslag inom en mycket kort tid är
upphöjt till lag och att vi därmed ha lagt grunden till en god behandling av
våra fångar. Men det är kanske också bara grunden, ty min uppfattning är den,
att skola vi kunna bygga vidare på den och för framtiden nå ett gott resultat av
fångbehandlingen, beror mycket på vilken personal som kommer att sköta den.
Herr Branting var nyss inne på det problemet, och jag tror att jag kan säga,
att jag delar hans synpunkter i delta fall. Det är inte min mening att på något
sätt ge uttryck för misstroende mot fångvården och allra minst mot fångvårdsstyrelsen,
men jag kan inte neka till att jag från min beröring å tjänstens vägnar

Första hammarens protokoll 1045. Nr 38. ö

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff m. »t. (Forts.)
med fångklientelet och dess vårdare bevarar minnet av att de senare inte alltid
tillämpade ett riktigt förfaringssätt gentemot fångarna. Det vore därför önskvärt,
även om jag vet, att fångvårdsstyrelsen nu Ilar upptagit frågan örn en
lämplig fångpersonal till behandling, att också herr statsrådet ville beakta den
och följa utvecklingen på området och kanske i sinom tid även framkomma med
förslag, där garantier för en god omvårdnad från fångpersonalens sida kunde
lämnas.

Mot bakgrunden av vad jag sålunda anfört, herr talman, har jag inte svårt
att ansluta mig till utskottets förslag, utan ber att få yrka bifall till detsamma.

Herr Schlyter: Herr talman! Med hänsyn till det stora värde jag sätter på
den medverkan som herr Bergquist lämnat vid denna reforms genomförande,
vill jag inte underlåta att något beröra de anmärkningar som han framställde
mot utskottets förslag. Herr Bergquists första anmärkning avsåg att utskottet
tagit bort den i propositionen upptagna skillnad mellan fängelse och straffarbete,
som låg i de särskilda förmåner vilka fängelsefångarna skulle äga begagna
sig av, särskilt i fråga örn underhåll. Han ansåg detta strida mot reformens
anda och antog det vara ett offer på kompromissens altare. Jag kan lämna
den upplysningen att det inom utskottet knappast var någon fråga som man
var så ense om som denna. Icke en enda röst höjdes mot yrkandet att göra denna
ändring. Den skedde för övrigt i överensstämmelse med strafflagberedningens
förslag, och strafflagberedningens förslag grundade sig å sin sida på en
fullkomligt enhällig uppfattning inom den svenska fångvården, att det nuvarande
fängelsestraffet i detta avseende är att betrakta såsom ett klasstraff. De
materiella förmåner som tillkomma en fängelsefånge äro sådana, som i regel
endast den bättre situerade kan begagna sig av, och det har ofta väckt anstöt
inom fängelserna, när sådana bättre situerade fångar utnyttjat dessa förmåner
genom att bereda sig ett bättre underhåll än som kan komma andra till
godo.

Jag kan nämna att utskottets iförslag icke utesluter möjligheten för fångvårdsstyrelsen
att i sådana fall där det verkligen kan anses skäligt att bereda
en fånge särskild förmån också medge detta. I sista stycket av 54 § stadgas
sålunda att styresmannen i enlighet med fångvårdsstyrelsens anvisningar må
medgiva fånge att »åtnjuta annan särskild förmån som är förenlig med god
ordning». Denna möjlighet föreligger enligt utskottets förslag såväl beträffande
straffångar som beträffande fängelsefångar.

Denna bestämmelse har även betydelse med hänsyn till den av herr Branting
berörda frågan örn custodia honesta. Beträffande custodia honesta förhåller
det sig så att den departementschef som utformade direktiven för strafflagberedningen
gav beredningen uppdrag att utreda även denna fråga. Naturligtvis
har beredningen haft anledning att även i detta sammanhang överväga
örn inte inom straffverkställighetens ram någonting skulle kunna åstadkommas
till förmån för altruistiska lagöverträdare. Beredningen lyckades emellertid
bekämpa frestelsen att ge sig in på denna mycket svårlösta, till straffsystemet
hörande fråga, liksom beredningen lyckades övervinna sin önskan att
söka sammanjämka fängelse och straffarbete till ett gemensamt frihetsstraff.
Jag kan emellertid i detta sammanhang hänvisa herr Branting till att taga del
av ett yttrande på s. 210 i strafflagberedningens betänkande, där beredningen
försiktigt söker peka på de möjligheter som straffverkställigheten erbjuder att
beakta den tanke som ligger bakom custodia honesta. Beredningen yttrar där:
»Vidare har det ansetts önskvärt att fångvårdsmyndigheterna få möjlighet att
utan lagändring försöksvis pröva nya vägar för de dömdas återinföring i sam -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Lagförslag örn verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
hällslivet. Beredningen har även velat hålla möjligheten öppen att genom åtgärder
på verkställighetsstadiet åvägabringa en särskilt hänsynsfull behandling
av sådana fångar som med hänsyn till speciella förhållanden, t. ex. hög
ålder, böra komma i åtnjutande därav. Då nu ifrågavarande förmåner skola beviljas
enligt anvisningar av fångvårdsstyrelsen, torde fara för missbruk icke
kunna anses föreligga.» Jag kan upplysa herr Branting örn att i korrekturet
ursprungligen vid sidan av exemplet hög ålder stått några ord örn custodia
honesta, vilka emellertid av försiktighet strökos. Resonemanget äger dock tilllämpning
även på custodia honesta. Örn jag i det sammanhanget får beröra
herr Bräntings andra fråga, vill jag säga, att det är tydligt, att detta förslag
inte har kunnat lösa det, som herr Branting själv medgav, för alla statstjänstemän
gemensamma spörsmålet, hur man skall kunna göra sig av med olämpliga
ordinarie ämbetsmän. Jag tror, att ett område, där denna fråga har varit mera
brännande och visat sig mera svårlöst, är undervisningens område. Om ett läroverk
eller en annan skola får en olämplig lärare, kan han stanna kvar där i ett
helt liv som en plågoande för eleverna, utan att det finns några nämnvärda
möjligheter att bli av med honom.

Beträffande styresmännen i fängelserna är det emellertid anledning att hoppas,
att örn mot förmodan någon person av denna karaktär skulle vinna befordran
till styresman, vilket jag saknar anledning anta på grund av den noggranna
prövning som äger rum vid dylika befordringar, kommer anstaltsnämnden
att bli ett granskande och återhållande moment av stort värde. Utskottet
har ju velat understryka detta genom att i lagtexten införa den eljest tämligen
onödiga bestämmelsen örn anstaltsnämndens befogenhet att göra framställning
till fångvårdsstyrelsen och Kungl. Maj:t.

Det återstår för mig endast, herr talman, att med anledning av herr Linnérs
yttrande nämna att jag är helt ense med honom örn att ett straff bör så verkställas,
att det är ägnat att ingiva respekt hos den dömde. Jag tror också, allt
denna alldeles riktiga synpunkt kommer att beaktas av fångvårdsstyrelsen vid
dess tillämpning av 45 §. Men jag är även ense med dem som ha framhållit,
att sa länge man uppehåller skillnaden mellan straffarbete och fängelse såsom
olika straff arter, bör det rimligtvis även på verkställighetsstadiet göras en
verklig skillnad dem emellan. I det avseendet kan jag vara ense med herr Bergquist
i hans anmärkning mot strafflagberedningens förslag, att vi gingo för
långt i utplånande av skillnaden, men det synes mig ha rättats till i den
kungl, propositionen och utskottets förslag.

Jag fruktar, att ett bifall till reservationen skulle kunna leda till att vi
fmge°behålla ett alldeles för stort antal av de slutna fångvårdsanstalterna för
att på dem kunna mottaga hela massan av de till korta fängelsestraff dömda.
Därför är det nog utav något större vikt för denna reform, att 45 § antages
enligt utskottets förslag och icke enligt reservationen, än man vid ett ytligt
betraktande skulle ha anledning att anta.

Ja, herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag är mycket tacksam för de vänliga omdömen, som ha fällts örn det
fran olika hall, och jag är alldeles särskilt tacksam, herr talman, emot de ledamöter
av^ utskottet, som ifrån rätt avvikande utgångspunkter i denna fråga
under en långvarig och ingående behandling i utskottet ha funnit sig kunna
ge avkall på sina särmeningar för att skänka denna reform stödet av sina
röster. Jag tror, att det kommer att vid genomförandet lända reformen till stor
båtnad, att den har fått en så bred bas att stå på.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes den nu ifrågavarande
paragrafen.

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Lagförslag om verkställighet av frihetsstraff nt. m. (Forts.)

2—44 §§.

Godkändes.

45 §.

Herr Linnér: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den av herr Linnér m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 45 § av första lagutskottets i utlåtande nr 52 punkten
A 1 framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf nied den lydelse, som förordats i
den av herr Linnér m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Be övriga av utskottet framställda lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om vissa inskränk -

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

ningar i rätten att driva försäkringsrörelse, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs och hordlades Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 389.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 574, till Konungen angående ändrad lydelse av § 33 mom. 5, § 45
mom. 2 och § 80 riksdagsordningen.

Herr Andersson, Gunnar, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
I samband med den höjning av portot för postförsändelser, vilken genomfördes
1942, anhöll riksdagen örn utredning angående utvidgade lokalportoområden.
Förslag i sistberörda avseende framlades och antogs vid 1944
års riksdag, och samtidigt genomfördes en höjning av lokalportot från och
med den 1 juli 1944. Generalpoststyrelsen hade nämligen beräknat, att utvidgningen
av lokalportoområdena skulle medföra en inkomstminskning för postverket.

I propositionen (nr 78) till 1944 års riksdag framhöll departementschefen,
att någon inkomstökning icke vore åsyftad med höjningen av lokalportot, utan
att det gällde att förebygga den inkomstminskning, som vid oförändrade portosatser
skulle följa av lokalportoförmånens utsträckning. Vidare anförde departementschefen
bland annat följande: »Jag anser mig slutligen böra framhålla,
att ett bifall till det av mig förordade förslaget skulle skapa ett gynnsamt
utgångsläge för en även enligt min mening önskvärd framtida övergång
till ett enhetligt riksporto. En sådan övergång kan nämligen utan större
olägenhet äga rum vid den tidpunkt, då de ekonomiska förhållandena medgiva
en sänkning av det lägsta riksportot från nuvarande belopp 20 öre till
det före senaste portohöjning gällande beloppet 15 öre.»

Enligt av postverket företagna utredningar hava korrespondenterna genom
portohöjningen 1944 drabbats av en ytterligare beskattning med cirka 3,29
miljoner kronor. Postverkets vinst har stigit från 15 251 901 kronor 1939
till 53 687 877 kronor 1944. Vinsten i förhållande till disponerade medel har
samtidigt stigit från 31,2 % år 1939 till icke mindre än 90,9 % år 1944. Vinsten
1944 var sålunda nästan lika stor som det disponerade kapitalet.

Av de nu lämnade uppgifterna synes framgå, att betryggande ekonomiskt
utrymme bör förefinnas för en övergång till systemet med ett enhetligt riksporto.
Postverkets inkomster äro numera så stora, att de, tvärtemot vad som
varit avsett åtminstone vid den senaste portohöjningen, till viss del utgöra eli
form av beskattning, som ur olika synpunkter får anses synnerligen olämplig.

Ett enhetligt riksporto skulle på olika sätt innebära en uppenbar förenkling
och förbättring av betydande värde för allmänheten. Bland annat skulle de
nu rådande olägenheterna i samband med eftersändande av post och dylikt
elimineras. Slutligen skulle — och det är icke det minst väsentliga — en sådan
utjämning av portokostnaderna mellan land och stad komma till stånd, som
måhända åsyftats, men icke utvunnits genom den senaste portohöjningen.

På grund härav kan ifrågasättas, att det enhetliga riksportot bestämmes till
15 öre för lägsta viktgrupp och motsvarande enhetliga belopp i högre viktgrupper.
Detta skulle visserligen icke medföra någon sänkning av nu gällande
lokalporto, men ändringen skulle av naturliga skäl uppenbarligen medföra
utgiftslättnader för korrespondenterna i städer och samhällen, för vilka iiks -

Interpellation
örn införande
av ett enhetligt
riksporto.

Nr 38.

Onsdagen den 5 december 1945.

Interpellation
orri ny livsmedelslag
stiftning.

Interpellation om införande av ett enhetligt riksporto. (Forts.)
försändelser förekomma i stor omfattning. Enhetlighet på området skulle,
såsom ovan anförts, medföra synnerligen önskviirda lättnader för alla.

lJå grund av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att i samband med statsverkspropositionen till
1946 års lagtima riksdag framlägga förslag örn införande av ett enhetligt
riksporto?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Ordet lämnades på begäran till herr Nordenson, som yttrade: Herr talman!
Behovet av en enhetlig livsmedel slagstiftning har sedan lång tid tillbaka gjort
sig gällande. Redan år 1916 hade Kungl. Maj :t tillsatt en kommitté i frågan.
Det av denna år 1921 framlagda förslaget föranledde emellertid mgen lagstiftningsåtgärd.
Från näringslivets sida riktades redan år 1923 en hemställan
till Kungl. Maj :t, att arbetet på en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning
måtte återupptagas, och denna hemställan förnjmdes aren 1926, 1929 och
1935. År 1936 uttalade andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända yttrande
över ett par motioner i ärendet, att starka skäl talade för att frågan örn
en utvidgad livsmedelslagstiftning bringades till lösning.. Utskottet^ ansåg
en ingående utredning böra komma till stånd, varvid onödigt dröjsmål med
lagstiftningsåtgärder i ämnet borde undvikas. I anledning härav tillkallades
år 1936 särskilda sakkunniga, vilka år 1941 avlämnade sitt huvudbetänkande.

De hörda remissinstanserna ha i allmänhet ansett de dari framlagda^^förslagen
vara väl ägnade att ligga till grund för en lagstiftning i ämnet. Något
förslag från departementschefens sida har emellertid ännu icke framkommit.
I viss mån sammanhänger detta säkerligen med krisförhållandena. Sedan nu
kristiden på detta område börjat avvecklas, är det emellertid synnerligen angeläget,
att livsmedelslagstiftningen i vårt land bringas till samma nivå som
i våra grannländer och de flesta civiliserade länder.

I syfte att påskynda ärendet uppvaktades socialministern den 26 april 1945
av representanter för Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges köpmannaförbund
och Kooperativa förbundet. De hänvisade till vad som förekom vid frågans
riksdagsbehandling år 1936 och framhöllo vidare, att den ekonomiska
livsmedelslagstiftningen är av stor betydelse ej blott för industrien utan även
för konsumenterna, som ofta sakna möjlighet att bedöma näringsvärdet i vad
de köpa. Även för detaljhandeln är behovet av en sådan lagstiftning trängande.
I detta sammanhang framhölls särskilt nödvändigheten att erhålla bestämmelser
angående märkning av slutna förpackningar. Vidare erinrades om
att man numera genom inrättandet av statens institut för folkhälsan hade tillgång
till det centrala kontrollorgan, som utgjorde en nödvändig förutsättning
för lagstiftningens genomförande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har det länge kanis som en
betydande svaghet, att någon livsmedelslagstiftning i egentlig mening icke
förefinnes i vårt land. Konsumenten har ingen garanti, att livsmedlen fylla
berättigade krav ur hygienisk eller ekonomisk synpunkt. Den omständigheten,
att hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser om »födoämnen och dryckesvaror»
i vissa kommuner kompletteras genom särskilda matvarustadgar, vilkas
innehåll i viktiga stycken kan variera från en ort till en annan, är av
synnerlig olägenhet för livsmedelshandeln och industrien. Detta gör sig även
gällande beträffande försäljningslokalernas inredning och beskaffenhet. Att
kvaliteten på olika livsmedel, däri inräknat ersättningsmedel, under kriget

Onsdagen den 5 december 1945.

Nr 38.

Interpellation om ny livsmedel slagstiftning. (Forts.)
kunnat bibehållas på en relativt tillfredsställande nivå beror i hög grad på
de bestämmelser av krisnatur, vilka utfärdats av livsmedelskommissionen och
andra myndigheter. På likartat sätt har även kunnat förhindras, att landet
översvämmats av från utlandet kommande mindervärdiga varor. När krislagstiftningen
avvecklas och då vårt land saknar nödiga föreskrifter beträffande
viktiga livsmedels kvalitet och beskaffenhet i övrigt, medan sådana finnas i
våra grannländer, föreligger risk för att mindervärdiga varor kunna inkomma
och på ett osunt sätt konkurrera nied inhemska. Slutligen måste särskilt framhållas,
att byggnadsverksamheten redan börjat taga fart. Nya butiker komma
att i stor omfattning uppföras och gamla att repareras. Det är av vikt
att det då finnes enhetliga bestämmelser beträffande deras inredning, för
att man skall undvika onödig fördyring vid byggandet eller eventuellt senare
ändringsarbeten. Såväl riksdagen som representanter för industri, livsmedelshandel
och konsumenter hava vid upprepade tillfällen påkallat skyndsamma
åtgärder i syfte att erhålla en enhetlig livsmedelslagstiftning. Då nu krisen
står inför sin avveckling, är det angeläget att denna betydelsefulla fråga erhåller
en snar lösning.

Jag tillåter mig därför att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta följande fråga:

Kan det förväntas att förslag till ny livsmedelslagstiftning inom en snar
framtid framlägges för riksdagen?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 6.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 38.

Lördagen den 8 december 1945.

Lördagen den 8 december.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 1 och den 4 innevarande manad.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Med anledning av att jag av regeringen utsetts att deltaga i en av Internationella
Arbetsbyrån sammankallad inlandstransportkommitté, vilken skall sammanträda
i London den 13 december, får jag härmed vördsamt anhålla örn
ledighet från riksdagsarbetet under tiden 8—24 december.

Stockholm den 7 december 1945.

Ragnar Helgesson.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 572, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt

nr 573, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning örn
ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936
(nr 561).

Anmäldes och godkändes första lagutskottetes förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 575, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn verkställighet av frihetsstraff m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 576, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 577, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående skattegrupperingen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1945 den 6 december sammanträdde kamrarnas valmän för utseende av
kommitterade till tryckfrihetens vård för att utse en sådan kommitterad efter

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 38.

hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som avgått; och
befanns efter valets slut hava blivit till kommitterad utsedd presidenten K. J.
D. Schlyter med 13 röster.

John Björck. Axel Lundqvist.

Nils Herlitz. K. A. Ryberg.

På gjord proposition beslöt kammaren, att det nu upplästa protokollet skulle
läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas örn detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag till förordnande för den valde.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 389, angående anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner i
samband med avvecklingen av försvarsberedskapen;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner
till värnpliktiga jämte i ämnet väckta motioner;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hemvärnets rekrytering,
_ tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner jämte i ämnet
väckt motion;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
byggnader för folkskoleväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
ryska institutet vid Stockholms högskola;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 gjorda framställningar
örn anslag till fångvården m. m.; samt

nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till abortförebyggande
åtgärder m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående inventering av varulager i samband
med krigskonjunkturbeskattningens avveckling; samt

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor inom den sociala hemil
jälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av
tjänst»- och familjepensioneringen för personal vid Halmstad—Nässjö och
Nässjö—Oskarshamns järnvägar i anslutning till järnvägarnas förstatligande;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till viss ändring
av övergångsbestämmelserna till folkskolans tjänstepensionsreglemente; samt
Första kammarens protokoll 1945. Nr 88. 7

Nr 38.

Lördagen den 8 december 1945.

nr 68, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;
första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
tillägg till lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
administration av vissa bolag m. m.; samt

nr 57, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende
anlitat biträde; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
örn expropriation.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

464611