1945. Första kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1945:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 34.

Lördagen den 10 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade av professor John Hellström utfärdade intyg
anhåller jag vördsamt örn ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m. den 8—t. o. m.
den 22 innevarande november.

Stockholm den 8 november 1945.

Henry Johansson.

Härmed intygas, att riksdagsman Henry Johansson på grund av genomgången
operation ej kan deltaga i riksdagsarbetet under minst 2 veckor från
dato.

Stockholm den 8 november 1945.

John Hellström.

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr Branting erhöll på begäran ordet och anförde; Herr talman! Enligt interpellation
samstämmiga tidningsreferat yttrade den brittiske utrikesministern Bevin i ett äng. Sveriges
tal i underhuset den 7 november bland annat följande: »Den brittiska regeringen våståddaanhar
hävdat sin rätt att förhandla med Frankrike, Holland, Belgien, Skandinavien Jt västmakts
eller andra länder i västblocket, vilka äro Storbritannien kulturellt närstående block.
vänner, historiska bundsförvanter, som hylla samma demokrati som britterna.

Därför säger jag, att jag är berättigad att på regeringens vägnar ha goda grannar
på min gata lika väl som varje annat land är berättigat att ha goda grannar
på sin gata.»

Vissa punkter i detta yttrande synas ägnade att här i Sverige framkalla örn
icke oro så dock undran. På vems gata anser man egentligen att Sverige ligger?

Finns redan ett västblock? Och räknas Skandinavien höra därtill?

Så nyligen som den 22 oktober uttalade de svenska stats- och utrikesministrarna
inför riksdagen:

»Sveriges folk måste för sin del såväl på grund av sina vitala intressen som av
ideella skäl varmt önska att icke någon politisk uppdelning av staterna i varandra
motstående grupper äger rum. Vi äro villiga att ansluta oss till en samfälld
trygghetsorganisation och i händelse av en framtida konflikt avstå från
neutraliteten i den utsträckning organisationens stadgar det påfordra. Men
skulle mot förmodan inom denna organisation visa sig en tendens till uppdelning

Första kammarens protokoll 1945. Nr 34. 1

2 Nr 34. Lördagen den 10 november 1945.

Interpellation ang. Sveriges påstådda anslutning till ett västmaktsblock.

(Forts.) .

av stormakterna i två läger, måste vår politik vara att icke lata oss drivas in i
en sådan gruppering eller blockbildning.»

Under den följande debatten vann denna förklaring allmän anslutning.

Örn sålunda den svenska ståndpunkten i nu förevarande avseende helt nyligen
klarlagts, så är ju det engelska anförandet av ännu senare datum. Då det förefallit
mig möjligt, att den engelske utrikesministerns anförande örn också icke i
Sverige så dock i andra stater kan föranleda till felaktiga slutsatser beträffande
Sveriges utrikespolitiska riktlinje, får jag härmed anhålla örn kammarens tillstånd
att interpellera herr utrikesministern därom, huruvida för Sveriges del
några förhandlingar ha ägt rum eller pågå i den av den engelske utrikesministern
antydda riktningen eller örn herr utrikesministern eljest finner anledning att i
anslutning till det engelska anförandet göra några uttalanden.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/1946, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till propaganda
för bättre deklarationsmoral jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
inrikes luftporto för vissa försändelser; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående uppskattning av värdet å svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 12 maj
1917 (nr 189) örn expropriation, m. m.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 13 november 1945.

Nr 34.

Tisdagen den 13 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 375,
med förslag till lag örn vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.

Föredrogos, men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 265, 266, 270,
271 och 273, bevillningsutskottets betänkanden nr 59 och 60 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 81.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 375.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 437, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Berg, Robert,
nr 438, av herr Sten m. fl.,
nr 439, av herr Tjällgren,

nr 440, av herr Johanisson, Johan Bernhard, och herr Ericsson, Carl Eric,
nr 441, av herr Andersson, Gunnar, och herr Carlström, samt
nr 442, av herr Wehtje m. fl., alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till uppbördsförordning, m. m.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 34.

Onsdagen deD 14 november 1945.

Onsdagen den 14 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 376, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående
inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling; nr

377, med förslag till lag örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); och
nr 378, angående särskild utbildning av folkskollärare.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 379, angående
hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av närslutna läkareintyg får jag härmed vördsamt anhålla
örn ledighet från riksdagsarbetet från och med den 13 innevarande november
och minst en vecka framåt.

Teg den 12 november 1945.

J. M. Bäckström.

Att riksdagsman J. Bäckström, Teg, på grund av sjukdom icke kan bevista
riksdagsarbetet fr. o. m. den 13 november 1945 och minst en vecka
framåt, intygas.

Umeå den 12 november 1945.

Gösta Cedergren,

provinsialläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Ang. engelska Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Erlander, som tilleom
be?y?neJ'' kännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
realskolan. Holmbäcks interpellation angående engelska som begynnelsespråk i realskolan,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Holmbäck till mig ställt två frågor rörande engelskans ställning i realskolan.

Interpellanten erinrar örn att engelskans ställning som världsspråk genom de
senaste årens politiska omvälvningar ytterligare betonats. I större utsträckning
än förr torde vårt land komma att hämta impulser i fråga örn samhällsutveck -

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Ang. engelska som begynnelsespråk i realskolan. (Forts.)
ling, litteratur, vetenskap, teknik och konst från de två stora engelsktalande
folken. Vår handel och samfärdsel med det brittiska världsväldet och med Amerikas
förenta stater torde komma att öka. Det engelska språkets ställning i våra
läroverk borde därför stärkas; engelskan borde bli realskolans begynnelsespråk.

Enligt interpellantens mening bör frågan örn realskolans nybörjarspråk utbrytas
från det stora komplex av organisatoriska frågor, som skolöverstyrelsen inom
kort torde lia att behandla. En sammankoppling skulle kunna leda till ett mångårigt
uppskov som bör undvikas. Erforderliga åtgärder borde kunna vidtagais
redan till det skolår, som börjar hösten 1946.

Interpellantens första fråga gäller nu, i vilket läge frågan örn engelska som
begynnelsespråk i realskolan för närvarande befinner sig.

Innan jag går närmare in på denna fråga, vill jag erinra örn att två synpunkter
måste anläggas, då språkföljden i realskolan skall fastläggas, den praktisktkulturella
och den pedagogiskt-metodiska.

Det praktiskt-kulturella problemet gäller, vilket språk som av olika skäl är
viktigast för oss svenskar att grundligt studera. Det är denna synpunkt som
interpellanten anlagt, och den bör vara avgörande, när man väljer ut det av de
stora kulturspråken, som skall vara realskolans huvudspråk. Jag delar oreserverat
interpellantens mening, att engelskan näst modersmålet bör vara huvudspråket
vid våra högre skolor.

Det pedagogiskt-metodiska spörsmålet gäller åter, vilket språk som i olika
avseenden är lämpligast för uppgiften att inleda de högre skolornas språkstudium
och som ger bästa organisationen av språkstudiet i dess helhet. Detta är en
fråga, som endast erfarenheten kan avgöra.

Begynnelsespråk och huvudspråk behöva icke nödvändigtvis beteckna samma
språk; det beror på organisationen av den språkliga studieplanen i dess helhet,
huruvida begynnelsespråket också skall vara huvudspråk. Ingenting hindrar att
göra det andra främmande språket till huvudspråk. Ställningen som begynnelsespråk
är nämligen icke endast till fördel. En nackdel för begynnelsespråket är,
att det måste bära en stor del av lärjungarnas allmängrammatiska utbildning
och att en del av den till ämnet anslagna tiden upptages härav. Språket nr 2
drar åter fördel av den allmänspråkliga träning, som nybörjarspråket givit eleverna.
En språkpedagog, som velat se engelskan som realskolans huvudspråk men
tyskan som nybörjarspråk, har uttryckt saken så, att tyskan bör vara engelskans
tjänarinna. De försök, som sedan 1939 pågå med ett 20-tal högre läroanstalter,
gälla inte vilket språk som bör vara realskolans huvudspråk, utan vilket språk
som är pedagogiskt lämpligast för den tjänande uppgiften som dess begynnelsespråk.

Detta utesluter dock icke, att timplanen för försökslinjen även kan innebära
en förskjutning av studieresultatet till förmån för det ena eller andra språket.
När försöken påbörjades sökte man visserligen konstruera försökslinjerna så, att
realexamensbetyg på engelsk och tysk linje skulle få ungefär samma värde.
Initierade språkmän torde dock ha väntat, att engelskan likväl skulle vinna något
och tyskan förlora en del, och farhågor uttalades för att tyskan skulle förlora
mer än engelskan skulle vinna. Först de försök, som nu pågå, kunna avgöra,
i vad mån sådana farhagor varit befogade.

Skolöverstyrelsen infordrade i december 1944 yttranden från försöksläroverken,
och dessa utlåtanden föreligga nu bearbetade i skolöverstyrelsen. 1940 års
skolutredning har haft tillgång till det insamlade materialet och lagt det till
grund för sitt utlåtande i begynnelsespråkfrågan, vilket enligt upplysning från
utredningen torde vara att emotse inom den närmaste tiden.

Av de inkomna yttrandena har det framgått, att engelskan i allmänhet både
på den feiriåriga och på den fyraåriga realskollinjen såsom det väntats vunnit

Nr 84.

Onsdagen den 14 november 1945.

Äng. engelska som begynnelsespråk i realskolan. (Forts.)
på omläggningen av språkföljden. Detta beror dock i mindre grad på att engelskan
blivit begynnelsespråk än på att ämnet fått ett betydligt ökat timtal, kanske
till någon del också på ökade arbetsprestanda från lärjungarnas sida. Förskjutningen
har inte varit betydelselös för de båda språkens inbördes ställning. Örn
engelska och tyska hittills vägt tämligen jämnt i realskolan, framträder engelskan
på försökslinjerna klart som realskolans huvudspråk.

Vad tyskan beträffar, är läget mera oklart- I vissa avseenden bär den påtagligt
förlorat genom minskningen av timantalet. Så har antalet genomgångna
textsidor i tyska icke obetydligt nedgått. I vissa andra avseenden är skillnaden
mindre påfallande. Av ämneskonferenserna ha 5 uttalat sig för engelska som
begynnelsespråk och 8 för tyska som nybörjarspråk, medan 13 av ämneskonferenserna
icke gjort något bestämt uttalande.

Skolöverstyrelsen har även utarbetat statistik över realexamina vid försöksläroverken
vårterminen 1944. Den ställer snarast de engelska linjerna i en oväntat
gynnsam dager. Att medelbetygen i engelska ligga något högre på de engelska
linjerna både i den skriftliga och den muntliga examen och både i den
femåriga och i den fyraåriga realskolan, är efter vad nyss sagts icke ägnat att
förvåna. Det är däremot åtminstone i första ögonblicket rätt överraskande att
finna, att de engelska linjerna även i tyska språket givit examensresultat, som
fullt uthärda jämförelsen med de tyska linjernas. Omständigheterna vid 1944 års
realexamen voro dock icke fullt typiska, emedan detta år var det första, då
realexamen avlades på engelsk linje i den femåriga realskolan. På dessa linjer
examinerades endast lärjungar, som genomgått realskolan utan tidsförlust, medan
de tyska linjerna tyngdes av kvarsittare. En undersökning även av realexamen
vårterminen 1945 är därför nödvändig. Undersökningen pågår för närvarande
inom skolöverstyrelsen och torde vara slutförd i december.

Skulle man, trots det för tyskans del ännu oklara läget, våga ett uttalande
örn utgången av de pedagogiska försök, som nu pågå, kunde man kanske säga,
att engelskan visat sig fullt användbar som begynnelsespråk och att den i realskolan
som helhet något vunnit på sin ändrade ställning, medan tyskan möjligen
förlorat, ehuru sannolikt inte lika mycket som engelskan vunnit.

Interpellanten sporde mig slutligen, huruvida jag vore beredd att söka föra
fram detta spörsmål till lösning i sådan tid, att förändrade timplaner i realskolan
måtte kunna tillämpas från och med höstterminen 1946.

Jag har redan före början av detta läsår sökt kontakt med skolöverstyrelsen
i denna- fråga. Tiden var då för långt framskriden för omedelbara åtgärder, men
såvitt jag vet ligga inga tekniska hinder i vägen för en allmän övergång till de
engelska linjernas timplan med början i första klassen hösten 1946. Timplanen
för försökslinjen har visserligen mött en viss kritik, och det tycks inte vara lätt
att inom ramen för realskolans nuvarande arbetsplan råda bot för de anmärkta
bristerna. Den torde dock kunna passera som ett fullt godtagbart provisorium
i avvaktan på ett gynnsammare läge i samband med den stundande skolreformen.

Av det jag i dag anfört framgår, att jag, liksom interpellanten, i det engelska
språket ser ett av vår skolas viktigaste nyckelämnen, det värdefullaste hjälpmedlet
för kontakten med världen i stort. Därest icke i den pågående utredningens
allra sista skede oväntade förhållanden komma i dagen eller nu oförutsebara
tekniska svårigheter skulle inställa sig, är jag beredd att i vad på mig ankommer
medverka till att engelskan från och med höstterminen 1946 förlänas ställningen
som realskolans begynnelsespråk.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag ber att till ecklesiastikministern få framföra
min tacksamhet för svaret på interpellationen.

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Äng. engelska som begynnelsespråk i realskolan. (Forts.)

Den 27 september i år höll ledamoten av skolutredningen undervisningsrådet
Kärre ett offentligt föredrag i Lund. Han omtalade då, att man inom skolutredningen
var enig örn ett program av ungefär följande lydelse.

Den allmänna folkskolan skulle vara fyraårig. Efter denna tid skulle den
delas på två linjer, en fyraårig, med en sammanlagd skoltid alltså av åtta år,''
och en femårig med en skoltid av nio år. Den fyraåriga linjen skulle efter två
år åter delas, så att man finge en ny linje på, örn jag fattade rätt, tre år, ock
skoltiden skulle således också på denna linje bli nio år. På den fyraåriga linjen
skulle man införa engelska såsom grundspråk, och engelskan skulle överhuvud
taget få en bättre ställning än den för närvarande har. Efter vad jag kunnat
finna var det därmed också klart, att engelskan skulle bli grundspråk även på
de andra linjerna. Att så var fallet beträffande den linje, som skulle börja efter
sjätte året, är väl utan vidare givet, och att detsamma skulle bli fallet även
beträffande den femåriga linjen torde också vara klart, då man med den tendens
till sammangjutning av folkskola och realskola, som utmärker hela detta
program, knappast kan tänka sig, att man skulle Ira ett annat språk på den femåriga
linjen såsom grundspråk än engelskan och därigenom förhindra övergång
från den fyraåriga linjen till den femåriga.

Yad som emellertid efter detta föredrag inte stod klart var ett annat spörsmål.
Med en viss oro kunde man fråga sig, örn inte tanken var att låta engelskan bli
grundspråk först då vi hade detta stora program på bordet, då alltså riksdagen
var färdig att fatta beslut därom. Detta skulle betyda, att man uppsköte lösningen
av spörsmålet örn engelskan som grundspråk på en ganska avsevärd tid.
Jag har för min del väntat på att det skulle ges ett besked i frågan, huruvida
man var villig redan nu upptaga frågan örn engelskan såsom grundspråk eller
örn man ämnade ta upp denna fråga först i samband med övriga frågor i den
stora skolutredningen. Det var för att få klarhet därom, som jag interpellerade.

Ecklesiastikministern har nu givit besked i detta avseende, och jag har endast
att förklara min stora tillfredsställelse med det svar som han lämnat.

Herr Andrén: Herr talman! Jag är rädd för att jag bryter en gammal och av
kammaren högt skattad tradition, när jag nu begär ordet, icke för att kritisera
min efterträdare utan för att ge min anslutning till den uppfattning herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet givit uttryck åt. Jag delar
till fullo de synpunkter han här framfört, och framför allt är jag glad
åt att skolöverstyrelsen sent omsider blivit färdig med sin utredning örn de
erfarenheter man gjort av engelskan såsom grundspråk. Jag skall emellertid
tillåta mig att tillägga ett par synpunkter.

Det framgick av interpellationssvaret, att de inkomna yttrandena mycket
starkt understrukit vissa pedagogiska synpunkter. Det finns emellertid andra
synpunkter, som för mig betyda mera i detta sammanhang, och det är de
allmänt kulturella, Jag kan inte tänka mig annat än att våra kulturella, liksom
också våra ekonomiska förbindelser under de närmaste decennierna framför
allt komma alt gå i västlig riktning, och det är inte minst med hänsyn
därtill som engelskan måste få en ökad vikt och betydelse i hela vårt skolväsende.

Det var naturligtvis en mycket riktig distinktion som statsrådet gjordt'',
när han å ena sidan talade örn begynnelsespråk och å andra sidan örn huvudspråk,
och det är självklart, att denna distinktion måste beaktas. Emellertid
förlorar den något av sitt värde, örn man betänker, att det är icke så få av
skolans lärjungar som lämna skolan, innan de fullföljt en viss linjo, och för
dem är det av allra största vikt att begynnelsespråket är ett språk, som de
sedan vilja fortsätta, att odla. Jag tror därför, ali man inte får överbetona

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Äng. engelska som begynnelsespråk i realskolan. (Forts.)
denna distinktion, utan att nian bör beakta just denna kategori, en kategori
vars storlek jag naturligtvis icke nu på stående fot kan säga någonting om,
men som jag misstänker är ganska betydande.

Jag skulle därför vilja förorda, att man så långt det är möjligt i alla fall,
även örn vissa pedagogiska skäl skulle tala för tyskan, klart slår in på engelskan
såsom begynnelsespråk.

Föredrogs ock hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 375, med förslag till lag örn vissa inskränkningar i rätten att driva
försäkringsrörelse.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 437, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Berg, Robert,
nr 438, av herr Sten m. fl.,
nr 439, av herr Tjällgren,

nr 440, av herr Johansson, Johan Bernhard, och herr Ericsson, Carl Eric,
nr 441, av herr Andersson, Gunnar, och herr Carlström, samt
nr 442, av herr Wehtje m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till uppbördsförordning,
m. m.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
265, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 7.
ämbetåbygg nåd

å Ladu- Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 334 därom framlagda

gårdsgärde. förslag hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

till Ämbetsbyggnad å Ladugårdsgärde å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1945/46 anvisa ett investeringsanslag av 3 100 000 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har inte haft tillfälle att närvara vid
statsutskottets plenibehandling av detta ärende. Hade jag gjort det, skulle
jag sannolikt ha yrkat avslag på det föreliggande förslaget. Jag har emellertid
deltagit i avdelningens beredning av denna fråga och därigenom kommit
litet mera in i detta ärende.

Vi ha ju under kriget vant oss vid att anslag i mycket stor utsträckning

uppföras på tilläggsstat, men jag för min del kan inte underlåta att ge ut tryck

åt den uppfattningen, att detta institut nästan börjat missbrukas. Andra
saker böra inte komma på tilläggsstat än sådana av löpande karaktär, där ett

Onsdagen elen 14 november 1945.

Nr 34.

Anslag till ämbetsbyggnad å Ladugårdsgärde. (Forts.)
uppskov skulle vara till direkt skada och en omedelbar lösning således är påkallad.
Jag kan knappast finna att så är fallet med detta ärende. Det rör
sig här om ett fortsatt utbyggande av försvarets ämbetslokaler på Ladugårdsgärde.
Man räknar nied en byggnadsvolym på 619 rumsenheter och dessutom
med ett reservutrymme örn 65 rumsenheter. På tal har även varit att uppföra
en för hela byggnadskomplexet gemensam stor lunchrestaurang.

Ett byggnadsverk som detta bör enligt min mening komma på den ordinarie
staten. Jag har inte heller vid de föredragningar vi haft på avdelningen kunnat
bli övertygad örn att det är nödvändigt att i detta fall anlita tilläggs staten.
Detta ärende hade man mycket väl kunnat låta komma på kamrarnas bord i
januari och således låta anslaget uppföras på ordinarie inkomst- och utgiftsstat,
då man även fått en klar överblick över hur täckningen av kostnaderna
är avsedd att ske, en sak som inte är lika lätt att få fastslagen, örn anslaget
uppförs på tilläggsstat.

Vad speciellt denna tillbyggnad beträffar, återstår ju för övrigt ännu åtskilligt,
som inte är riktigt klarlagt, varför ytterligare skäl föreligga att låta
den ingå i den ordinarie budgeten. Så t. ex. sägs för det första i propositionen,
att det icke synts statsrådet nödvändigt eller ens möjligt att taga slutlig ställning
till fördelningen av de nya tjänstelokalema. Innan man bygger ett hus,
bör man, synes det mig, ha åtminstone i stort sett klart för sig vad det skall
användas till. Det kan ju tänkas, att det vid en fördelning visar sig, att behovet
av lokalutrymmen blir något annorlunda än vad de mera schematiska
ritningarna utvisa. För det andra sägs i propositionen, att jämväl i fråga örn
sjukvårdsförvaltningens lokalbehov föreligger osäkerhet, sammanhängande
med ifrågasatt omorganisation av försvarets sjukvårdsinspektion. — Här
är alltså ytterligare ett osäkerhetsmoment. — Vidare sägs det för det
tredje, att vad angår arméförvaltningens tygavdelnings kontrollbyrå, synes
det för denna byrå beräknade totalbehovet även efter den av ämbetsverket
i dess remissutlåtande förordade reduktionen vara för stort i betraktande
av att en stor del av de på denna byrå tidigare ankommande uppgifterna
numera överflyttats till krigsmaterielverket. Inte heller på denna
punkt är det således klarlagt, hur stort lokalutrymme som erfordras.

Även försvarets civilförvaltning skall ju, enligt vad som beräknas, inrymmas
i tillbyggnaden, och för denna åtgå 190 rum med en golvyta av 3 500 kvadratmeter
— det är vad civilförvaltningen för närvarande har i förtärda lokaler.
Men så säger statsrådet, att det ännu är för tidigt att yttra sig örn hur dessa
ledigblivande lokaler böra disponeras. En sådan sak tycker jag borde vara klarlagd.
överhuvud taget bör prövningen vara lika noggrann när det gäller statliga
byggnadsföretag, vare sig de falla under försvarets huvudtitel eller någon
annan, som när det gäller andra byggnadsverk, då man ofta kan visa upp den
mest minutiösa planläggning. Det kan jag inte säga har varit fallet här.

I detta sammanhang skulle jag också vilja silga några ord om civilförvaltningens
behövlighet. Vid beslutet örn dess tillkomst var jag av den uppfattningen,
att denna institution var skäligen onödig och att den endast skulle
medföra en mängd dubbelarbete förvaltningarna emellan — det gäller således
de olika försvarsgrenarna och denna centrala civilförvaltning. Så har nog också
i mycket stor utsträckning blivit fallet. Jag skulle därför tro, att det är
onödigt att behålla civilförvaltningen, åtminstone såsom den stora organisation
den för närvarande är. Även av denna orsak tycker jag, att det är förhastat
att nu besluta om uppförande på tilläggsstat av detta stora byggnadskomplex.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att påtala ytterligare en sak.
I de förutvarande byggnadskropparna på Gärdet äro två stycken lunchrestau -

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Anslag till ämhetsby g guud å Ladugårdsgärde. (Forts.)

Tanger inrättade, vardera nied sin köksanläggning. Nu är det ju meningen att
så småningom på den östra änden av komplexet bygga till en stor rund byggnad,
inrymmande en gemensam lunchrestaurang till en kostnad av 600 000
kronor. Det blir således nödvändigt att spoliera de nuvarande lunchlokalerna
och köken. Jag kan därför inte se annat än att det varit litet misshushållning
att uppföra dessa båda kök, ty det kan ju inte hjälpas att den inredning, som
där finnes, till stor del blir förstörd. Det måste innebära ett slöseri med
pengar att riva ut det man för ett par år sedan satt in. Annars är det nog riktigt,
att det är ändamålsenligt med en gemensam lunchrestaurang för hela
detta byggnadskomplex. Men det kan ifrågasättas, örn man inte från början
skulle kunnat planlägga detta byggnadsföretag på sådant sätt, att man haft
möjlighet att inordna dessa lunchlokaler i den slutliga gemensamma lunchrestaurangen.
Det är nödvändigt att planlägga på litet längre sikt än bara
för de närmaste åren. Det gör man ju oftast på andra områden.

Jag är, herr talman, således tveksam, dels örn huruvida vi nu, när kriget
inte längre pågår, skola fortsätta att uppföra nästan hur mycket som helst
på tilläggsstat — av principiella skäl är jag därför av den uppfattningen, att
detta ärende inte borde stå på tilläggsstat utan på nästa budgetårs ordinarie
stat, varigenom också vinnes att vissa saker, som fordra en ytterligare utredning,
hinna bli ordentligt klarlagda — dels örn huruvida dessa stora förvaltningslokaler,
särskilt då för civilförvaltningen, som här planläggas, verkligen
äro behövliga. Vad i varje fall civilförvaltningen beträffar, anser jag
att organisationsapparaten är alltför stor.

På grund av de skäl jag här framhållit ber jag, herr talman, att under hänvisning
till möjligheten av att taga upp denna fråga vid den ordinarie riksdagen
1946 få yrka avslag på statsutskottets hemställan om ett anslag av
3 100 000 kronor för i förevarande punkt avsett ändamål.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag skall inte uppta till behandling herr
Mannerskantz’ anmärkningar mot att detta ärende uppförts på tilläggsstat.
Jag vill i det avseendet endast anföra, att det ur principiell synpunkt ju inte
kan riktas större anmärkningar mot detta anslag än mot övriga kapitalökningsanslag,
åtminstone sådana, som avse byggnadsföretag, som finnas upptagna
på tilläggsstaten. Detta anslag står ju på intet sätt i någon särställning gentemot
dessa.

Säkert är emellertid i denna fråga att behovet av lokaler är styrkt. Redan
från början har vid planläggningen räknats med ett behov av ämbetslokaler
i den utsträckning som nu angives. Det råder ju överhuvud taget i Stockholm
en mjmket stor brist på ämbetslokaler för statens behov. Många statliga myndigheter
förhyra lokaler, och många bostadslägenheter tagas på det sättet fortfarande
i anspråk. Från byggnadsstyrelsens sida Ilar ständigt påyrkats, att
försvaret skall bs^gga till sina ämbetsverk för att därigenom bereda möjlighet
för civila ämbetsverk att disponera andra lokaler. Det är här således inte bara
fråga örn ett utbyggande av försvarsväsendets ämbetslokaler, utan örn tillskapandet
överhuvud taget av ämbetslokaler i huvudstaden för statens behov.
Att det skulle behöva råda den minsta tvekan örn att försvarets förvaltningsmyndigheter
kunna fylla dessa lokaler, kan jag inte förstå. Även om denna
utbyggnad kommer till stånd, äro därmed fredsbehoven icke tillgodosedda. En
annan sak är emellertid, att man ännu inte, såsom i propositionen redovisas,
kan säga, hur man mest praktiskt skall utnyttja de utrymmen som komma att
skapas. Den saken kan bli föremål för fortsatta överväganden, men av dessa
överväganden kommer icke att framgå såsom resultat, att några av lokalerna
bli överflödiga.

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 84.

Anslag till ämbetsbyggnad å Ladugårdsgärde. (Forts.)

Jag skulle i detta sammanhang också vilja säga ett par ord till herr Mannerskantz
om hans syn på försvarets civilförvaltning. Jag tror att den som
litet känner till försvarets förvaltningsfrågor måste säga sig, att om något
ämbetsverk är nödvändigt såsom ett gemensamt ämbetsverk för hela försvaret,
måtte det väl vara civilförvaltningen, och hur man skall kunna ersätta
den, är för mig en fullständig gåta. Som bekant ligger först och främst revisionen
av medelsanvändningen hos civilförvaltningen. Jag frågar, om det är
bättre att revisionen, såsom förut var fallet, är sammankopplad med de myndigheter
som använda pengarna. Kan det vara en praktisk anordning? Hos
civilförvaltningen är vidare bokföringsarbetet för hela försvarsväsendet sammanknutet.
Det är ju mycket möjligt, att detta bokförings arbete i stället skulle
kunna uppdelas på de olika förvaltningarna och riksräkenskapsverket, men
att det behövs en central bokföringsmyndighet och att det är praktiskt att gå
den väg, som här valts, kan ingen bestrida. Särskilt med hänsyn till möjligheten
att få en överblick över försvarsväsendets behov och en kontroll över
medelsanvändningen är det oerhört viktigt, att man har en gemensam bokföring.
Sedan ha vi den tredje delen av civilförvaltningen, kansliavdelningen,
som har att omsätta statsmakternas beslut i ekonomiska frågor, alltså om villkor
och grunder för medlens användning, bestämmelser om avlöningsförmåner
och allting sådant. Det är väl fullkomligt självklart, att det är en stor fördel
att dessa frågor behandlas centralt, eftersom bestämmelserna gälla för
hela försvarsväsendet och tolkningen därigenom kommer att bli mera enhetlig
och möjligheten att överblicka detta fält ju också blir större. Därför måste jag
för min del säga, att jag finner herr Mannerskantz’ uppfattning därvidlag vara
ogrundad.

Skulle man upplösa civilförvaltningen, komma därigenom inte heller några
rum att bli lediga. Det kommer i stället att betyda, att motsvarande antal
tjänstemän kommer att finnas på andra håll. Jag menar därför, att behovet
här är styrkt.

När man då i propositionen sagt, att man inte nu vill bestämma sig för vad
man skall göra av lokaler, som kunna bli lediga vid Rödbotorget, så hänger
det inte samman med att man inte från försvarets sida skulle kunna säga, vartill
dessa lokaler kunde användas. Men jag fäster uppmärksamheten på, att
det här gäller även andra tomter, belägna i centrala Stockholm, och att det är
nästan självklart, att dessa tomter och de byggnader, som komma att uppföras
på dessa tomter, icke komma att användas för militära ändamål i framtiden.
Inte ha vi råd att lägga militära förvaltningsorgan på dessa fåtaliga centralt
belägna tomter. Men enligt min mening är det en fördel, att statsverket inte
nu behöver ta ståndpunkt till frågan vartill man skall använda dessa lokaliteter.

Att detta förslag kommit fram till denna höstriksdag, hänger ju samman
med rent praktiska frågor. Arbetet på de delar, som redan förut äro beslutade,
håller på att slutföras, och vi veta, att detta byggnadsarbete kommer att fortsättas.
Är det då praktiskt, afl vi nu skola flytta arbetsstyrkan, ritkontoret
och arbetsmaskinerna ifrån Gärdet till andra ställen för att sedan kanske örn
något halvår på nytt skapa en lokal byggnadsovganisation där ute? Är det inte
praktiskt att nu, när vi ha hela den apparat pä platsen, som behöves för detta
bygges fortsättande, låta den fortsätta med detta arbete? Därför tror jag att
det ur alla synpunker är för staten fördelaktigast, om det nu beslutas att ämbetsbyggnaden
får uppföras enligt det program, som är uppgjort.

Vad lunchrestaurangen angår, så menar jag för min del, att det icke ännu är
klart, att en sådan behöver och skall uppföras. Och intill dess att beslut örn
detta har fattats, finns det ingen anledning att diskutera användningen av de
speciella lunchlokaler, som redan finnas.

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Anslag till ämbetsbyggnad u Ladugårdsgärde. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Statsrådet säger, att det är ungefär likadant
med detta som med alla de andra byggnadsanslagen på tilläggsstat, men
jag anser, att det inte är så. Om vi se på det närmast föregående ärendet, under
punkt 6, gäller det att flytta några baracker från Luleå till Tåme skjutplats.
De måste flyttas, därför att området skall disponeras till något annat.
Barackerna, som ba använts under kriget, skola nu göras till en mera permanent
förläggning. Och då det gäller att genast kunna frigöra området, där
barackerna stått, så tycker jag att man till nöds kan säga, att det är fog för
att ta detta på tilläggsstat. Nästföljande ärende gäller iståndsättande av mässbyggnaden
vid Norrbottens regemente, som har förstörts vid en eldsvåda, som
nyligen timat. Det är ju naturligt, att den händelsen avspeglar sig i ett anslag
på tilläggsstat. Detsamma kan man nog till nöds säga även örn arbetena under
punkt 9. Dessa punkter skilja sig därför rent principiellt från denna punkt 7,
och jag anser alltså, att statsrådet har formulerat sitt uttalande litet för allmänt,
örn jag så får säga.

När det gäller den omständigheten, att staten för närvarande förhyr så
mycket ämbetslokaler här i Stockholm, måste jag rikta uppmärksamheten på
att det innan detta bygge blir färdigt, även örn det påbörjas omedelbart, går
åtminstone ett år, och under den tiden bör det vara möjligt att frigöra mängder
av rum från de kommissioner, som hå varit verksamma under kriget. Man
får väl tänka sig, att åtskilligt skall kunna inträffa därvidlag under denna
byggnadstid, och då bli ju en hel del lokaler frigjorda. Det är visserligen riktigt,
att det kan vara bra, örn en stor del av dem åter kan användas som bostäder,
men alla dessa lokaler kunna ju knappast användas därtill; det är ju
många som tidigare varit kontorslokaler.

Och så skulle jag vilja säga, att jag inte tror att hyrorna för de där lokalerna
i allmänhet uppgå till högre belopp än som motsvarar en rättvis förräntning
och amortering på de byggen, som det här är fråga om. Därför tror jag
inte, att staten förlorar pengar på att förhyra lokaler, även örn man tycker att
hyresbeloppen äro höga. Det är ju heller inga billiga byggnader, som det här
är fråga om.

Det, som statsrådet anförde angående praktiska ting — att fortsätta mera
direkt, sedan krigsarkivets byggnad blivit färdig •— förhörde vi oss särskilt
örn vid den föredragning, som vi hade i avdelningen. Därvid sades det ganska
direkt ifrån, att man inte kunde vidhålla den synpunkten. Närmast blir det
ju fråga örn att utbjuda arbetena på entreprenad, och det är inte alldeles säkert,
att man får samma entreprenör. I varje fall bör man ju inte utgå från
att det kommer att bli så. Den organisation, som där finnes, är heller inte så
märkvärdig. När det gäller arbetsmaskiner och sådant, så få de i alla händelser
flyttas till andra sidan av det stora komplexet. Jag tror inte det anförda
skälet är så särskilt hållbart, även örn man kan förstå att byggnadsstyrelsen
tycker att det är bekvämt att fortsätta arbetet direkt. Men också de budgetstekniska
synpunkterna skola väl få väga något.

Jag har endast velat ge dessa små repliker, herr talman, för att inte kammaren
skall få den uppfattningen, att jag har dragit fram detta utan att ha
tänkt igenom saken. Jag finner givetvis, att vad statsrådet här har anfört
äger ett visst innehåll, men det är ofta så här i världen, att två uppfattningar
båda kunna vara ganska riktiga; frågan är bara. hur man sedan vill bedöma
vissa ting.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När jag talade om andra byggnadsanslag
på tilläggsstaten, tänkte jag inte på de övriga anslagen under fjärde hu -

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr :14.

Anslag lill ämbetsbyggnad å Ladugårdsgärde. (Forts.)
vudtiteln, utan på sådana ting, som kammaren nyss har beslutat, till exempel
iståndsättandet av vissa beskickningshus i utlandet. Jag tänkte vidare på ett
sådant anslag, som förekommer i ett senare betänkande här, nämligen statsutskottets
utlåtande nr 270, örn nybyggnad för fysiologiska institutionen i
Lund. Jag tror alltså, att jag bade belägg för vad jag där yttrade.

Jag fäster också uppmärksamheten på att herr Mannerskantz ansåg, att de
statliga behoven av ämbetslokaler lämpligen borde fyllas genom att statens
fredsinrättningar flyttade in i de förhyrda utrymmen, som kristidskommissionerna
kunna tänkas komma att lämna. Jag skulle vilja fråga, om herr Mannerskantz
tror, att statsverket kommer att nöja sig med att ha sina permanenta
verk inhysta i förhyrda lokaler. Det tror jag inte kommer att bli fallet,
utan man önskar bygga så, att vi kunna fylla våra fredsmässiga behov.

Och för det tredje skulle jag vilja säga, att även örn man inte har att räkna
med att nödvändigtvis samma entreprenör kommer att fortsätta arbetet, så är
det i alla fall en självklar sak, att förekomsten på platsen av en byggnadsorganisation
kommer att i sänkande riktning påverka entreprenadanbuden på den
nya byggnaden.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag ber endast att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag vill bara säga beträffande beskickningshusen,
att när riksdagen i våras på statsutskottets förslag beviljade medel
till påbörjande av reparationerna å beskickningshuset i Helsingfors, uttalade
den, att grunden borde undersökas, innan man företog vidare reparationsarbeten.
Det är nu gjort, och det begärda anslaget har ansetts erforderligt i
samband med hela byggnadsarbetet där. Detta ärende är alltså av en annan
natur.

När det gäller civilförvaltningen vill jag bara påpeka, att man, sedan den
kom till med sina 190 rum, endast i mycket obetydlig omfattning har kunnat
minska personalen inom förvaltningarna och icke alls inom riksräkenskapsverket.
Jag har verkligen haft anledning att under senaste tiden forska litet i hur
det verkligen är i praktiken, men jag skall inte ta upp den frågan nu, eftersom
det kanske blir tillfälle att återkomma till den saken.

Herr Ekströmer: Herr talman! Då jag deltagit i överläggningarna rörande
detta ärende inom avdelning och utskott, vill jäg säga att vi där, särskilt inom
avdelningen, haft anledning att övertänka de synpunkter, som herr Mannerskantz
nu har framfört. Det är klart, att man måste respektera dem. Men vi
hade också föredragning av en sakkunnig från vederbörande departement, vilken
framlade ungefär de synpunkter, som nu herr jordbruksministern har anfört,
och jag måste säga att de åtminstone på mig verkade så pass övertygande,
att jag ansåg mig oförhindrad att i utskottet yrka bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.

Det tycks verkligen föreligga ett trängande behov av utrymmen för, örn
också inte alla, så dock en mängd statliga verk, som nu hyras in på olika platser
i staden. Därför finnes det fog att tala örn en viss brådska, som jag tycker
gott kan motivera den modus, som här har föreslagits.

Det enda jag varit tveksam örn — del måste jag säga — är uppskovet beträffande
lunchrestaurangen. För det första tror jag för min del inte, att man
utan extra kostnad kan åstadkomma lämpliga lunchutrymmen enligt Kungl.
Maj :ts förslag. Och för det andra synes det mig verkligen vara en välbehövlig
rationalisering att slå ihop alla lunchrestaurangerna till en. Därför menar jag,

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Anslag till
•propaganda
för bättre
delclarationsmoral.

Anslag till ämbetsbyggnad å Ladugårdsgärde. (Forts.)
att det kanske hade varit klokt att redan nu ta steget fullt ut och bevilja de
600 000 kronorna även till lunchrestaurangen.

Nu hör jag av herr jordbruksministern, att han inte är säker på att den behövs.
Det kan ju hända, att han har rätt. Men vad som å andra sidan lugnar
mig något är, att denna restaurang skulle förläggas i en särskild byggnad, som
kan uppföras när som helst. Om man därför så småningom, kanske redan under
byggnadens gång, kommer till den uppfattningen, att restaurangen ändå
behövs, är det alltså ingenting som hindrar, att man uppför den utan sammanhang
med de övriga byggnaderna.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkandten propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 8—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 348, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
12 oktober 1945, föreslagit riksdagen att till Propaganda för bättre deklarationsmoral
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 130 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom andra kammaren av herrar E. Eriksson i Stockholm och A.
Pettersson i Dahl väckt motion (11:636), vari motionärerna under framhållande
att jämväl affischering borde ingå som led i den föreslagna propagandakampanjen
hemställt, att riksdagen måtte höja det av Kungl. Maj:t äskade
anslaget med 10 000 kronor till 140 000 kronor,

dels ock en inom samma kammare av herr J. W. Johnsson i Stockholm väckt
motion (11:664), vari hemställts, att riksdagen måtte uttala, att propagandaåtgärderna
för höjd deklarationsmoral för närvarande borde inskränkas till
en bilaga i deklarationsblanketten jämte utsändningar i radio, och att det av
Kungl. Maj :t äskade anslaget måtte nedsättas med 100 000 kronor till 30 000
kronor.

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Anslay till propaganda för bättre deklarationsmoral. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionen 11:636 samt med avslag å motionen 11:664, till Propaganda för
bättre deklarationsmoral å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 140 000 kronor.

Herr Wistrand: När jag har begärt ordet i denna fråga, som avse åtgärder
till höjande av deklarationsmoralen, är det ingalunda i avsikt att motsätta
mig vad som av utskottet föreslås eller för att bestrida, att åtgärder för höjande
av deklarationsmoralen starkt äro av nöden. Jag har i stället, herr talman,
begärt ordet, därför att det är så svårt att låta denna fråga gå förbi utan att
beröra den situation, varunder detta förslag har framlagts.

Förslaget har föranletts av att någonting i vårt samhälle inte är som det
borde vara. Där statsmakten omges av det förtroendet, att varje man vet, att
av honom inte utkräves större del av hans inkomster än som erfordras för statsutgifter,
vilka prövas i sparsamhetens och återhållsamhetens tecken, kan staten
lugnt kräva ut sin skatt utan att extraordinära åtgärder krävas för att uppehålla
skattemoralen. Trångsynt egennytta och brist på allmänanda kunna naturligtvis
finnas även under sådana förhållanden, men det allmänna förtroendet
för att statsmakten fäster starkt avseende vid skattebetalarnas ekonomi, som
bär upp även statens, dämpar sådana tendenser.

Nödvändigheten av att slå in på den väg, som vi nu ha beträtt — först i
fjol genom avsevärda skärpningar i straffsatserna för deklarationsbrotten och
nu i år med anslag för inskärpande av en god skattemoral — tyder på att man
riskerar att överskrida en ödesdiger gräns. Det är överansträngda skattedragare
som man måste ge propagandans arsenik, när inte straffhoten längre verka.
Finansministern har vid flera tillfällen förklarat, trots vad han tidigare
har ställt i utsikt, att de skatter, som ha burits under krigets hårda tryck, allt
fortfarande skola bestå, och han har också givit till känna, att han leker med
tanken på att ytterligare skatter skola kunna läggas på åtminstone stora grupper
av medborgare. Här finner i varje fall jag den verkliga bakgrunden till
det förslag, som föreligger. Det föranledes av en icke oberättigad fruktan, att
det i ett sådant läge skall uppstå en rörelse, förnummen i olika former, att söka
undandraga sig statsverkets hårda hand. Förslaget pekar på och ger vid handen,
att man även bland de höga skatternas förespråkare instinktivt känner
sig stå inför en bristningsgräns. Det är först i ett samhälle, där kraven på medborgarna
hota att växa dem över huvudet, som man måste erkänna och vidtaga
åtgärder för att tillfredsställa behovet av reklam för medborgerliga skyldigheter.

Jag vill erinra om några andra närliggande samhällsexperiment, som vi ha
upplevat men som alla tillhöra det förgångna — de spritförbud, som under en
tid försöktes i olika länder. Den våg av överträdelser, som följde förbudet i
spåren, sökte samhället möta med både straffhot, å ena, och reklam, å andra
sidan, men intet hjälpte. Samhället kunde icke komma till rätta med de uppfattningar,
som lågo djupt rotade hos människorna, och vilka de parlamentariska
majoriteter, som votera! förbudst.illståndet, trots allt aldrig kunde övervinna.
Jag tror, att det kommer att bli lika svårt som där att någonsin effektivt
komma till rätta med medborgarna, örn do stadigvarande åläggas att till
det allmänna överlämna långt större andelar av sin inkomst, än som någorlunda
allmänt inom folket anses som rimligt.

Jag har velat framhålla detta, herr talman, också därför att staten, när den
yrkar på åtgärder till skattemoralens höjande, bär sitt — långt ifrån oväsentliga
— bidrag att lämna. Den har att omtänksamt tillse, att sparsamhet och

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Anslag till propaganda för bättre deklorationsmoral. (Forts.)
återhållsamhet iakttagas i fråga om statens utgiftspolitik., så att den icke lavinartat
växer skattebetalarna över huvudet.

Den bör göra det även ur andra synpunkter. Också omfattningen av samhällets
hjälpbehov blir ytterst beroende av att de enskilda icke betagas möjligheten
att sörja för sig själva. Medborgarna äro icke automater — det kau
icke nog upprepas -—- som arbeta och producera mekaniskt detsamma, utan
hänsyn till huru stor del de få behålla av vad de intjänat. Örn den uppfattningen
växer sig in i samhällslivet, att statens fordringar på den enskildes
inkomst äro ständigt växande och i själva verket omättliga, i den stunden bli
ropen på straff och propaganda mot skatteundandragning allt starkare, men
deras verkan allt mindre effektiv. Staten bör, örn den vill utvinna något verksamt
av sin propaganda, själv gå medborgarna till mötes. I andra länder har
man förstått det. Vad som därigenom åstadkommes är en långt mera betydelsefull
stimulans för skattemoralen än föredrag, broschyrer och affischer, hur
väl utarbetade och övertygande de än må te sig. Utan att staten, samtidigt
som den arbetar för en i och för sig välbehövlig — det är jag med örn — propaganda
för bättre skattemoral, manifesterar en vilja att så långt möjligt
skona skattebetalarna, blir varje dess propagandaåtgärd till slut föga annat
än en klingande malm och en ljudande bjällra.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till statsutskottets
förslag.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag vet inte, örn någon talesman för
utskottet har uppträtt, och örn så inte har skett, vill jag inte förekomma honom.
Men jag fick höra den senare delen av herr Wistrands anförande, och
det föranleder mig att säga några ord örn hela saken.

Jag vet mycket väl —- såtillvida kan jag vara ense med herr Wistrand —
att ju högre skattetrycket blir, desto större blir frestelsen för folk att söka
undkomma det. Men när herr Wistrand skildrar utvecklingen av låt mig kalla
det den enskildes skattemoral, som örn man nu så småningom skulle komma
fram till en bristningsgräns, så tror jag, att han ser alldeles för mörkt på
utvecklingen. Jag skulle snarast tro, att vara deklarationer äro bättre nu än
de varit tidigare. Det sammanhänger naturligtvis också med att effektiviteten
i taxeringsarbetet har blivit större.

När herr Westrand hänvisar till att man mäste ta hänsyn till människorna^
allmänna uppfattning örn vad som är riktigt och rätt, är jag alldeles ense med
honom därom. Men jag tror, att han missuppfattar läget. Det är inte sa, att
majoriteten av svenska folket genom att deklarera oriktigt kan undandra sig
skatterna. Det är i stället så, att den stora majoriteten av svenska tolket
blir taxerad någorlunda riktigt, och det är i känslan av att det finnes andra
grupper och mindre grupper, som undandra sig sin riktiga andel av skattebördan,
som man ifrån dessa breda lager kräver, att taxeringsarbetet skall förbättras
och att man skall tillgripa även andra åtgärder för att fa iram riktiga
uppgifter i inkomstdeklarationerna. Herr Wistrand vet. mycket väl, att den
allra största delen av statens inkomster kommer från arbetare, anställda och
pensionärer. Alla dessa kunna ju helt enkelt inte annat än i mindre grad undandra
sig en riktig taxering, och då är det uppenbart, a,tt de känna ett allt
starkare krav på att också andra samhällsgrupper lämna riktiga deklarationer.

Jag vet inte, hur mycket man skall lita på sträffhotet. Det har naturligtvis
en viss effekt i enskilda fall, men jag skulle nog önska, att den propaganda
som nu skall bedrivas, mera Indes på den andra linjen, nämligen som en
upplysning till medborgarna. Trots herr Wistrands tal örn att man snart ar
framme vid bristningsgränsen, tror jag, att mycket skulle vara vunnet, om

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Andag till propaganda fö) bättre deklaraticmsmoral. (Forts.)
medborgarna finge fullt klart för sig, att det de själva undandra sig att betala,
det undandra de inte en finansminister eller en konstig figur som heter
staten, utan det blir en börda, som lägges på andra skattebetalare, som inte
genom oriktiga uppgifter kunna slippa undan skatt. Det förefaller mig, som
örn många människor inte hade fullt klart för sig, att vad de själva inte betala,
får betalas av andra. Blir detta klargjort för dem, kanske det kan påverka
åtminstone en del av dem att lämna riktiga deklarationer.

De erfarenheter, som man har gjort i Danmark och Norge — i Danmark har
man redan konstaterat, hurusom den registrering av förmögenhet, som har
åstadkommits för vissa speciella ändamål, visar en avvikelse från de vanliga
taxeringarna — tyda på att det inte står så litet att vinna genom en propaganda
för bättre deklarationsmoral. Vilken uppfattning man än har örn statsutgifternas
storlek, är det ju tydligt, att när man har bestämt sig för vissa
utgifter och för att täcka dessa skall få in de nödvändiga inkomsterna, kan
man skaffa dem med lägre skattesatser, örn alla inkomster deklareras, än om
en inte obetydlig del undanhålles taxering.

Jag tror således, att det är lämpligt att slå in på den väg, som här är vald
och som jag har biträtt — till en början med en viss tveksamhet, därför att
jag vet, hur lätt man kan göra de invändningar, som herr Wistrand har framställt,
och kanske ännu mera därför att man riskerar att kasta en smula löje
över en stat som tror, att man genom reklam, genom annonsering och upplysning
skall kunna förmå folk att ändra sig i detta avseende. Jag tror, att deklarationsmoralen
i stora kretsar bestämmes av vilken uppfattning man har
om vad som går för sig. Jag anförde ett exempel i andra kammaren, och jag
skall nämna det nu också.

Herrarna veta, att vi ha en annan skatt, som heter tull, och herrarna veta
nog också, att man kanske inte så allmänt tycker, att det är oriktigt att undandra
sig den skatten, vilket man gör genom att föra in tullpliktiga varor
utan att betala tull. Där råda nog samma föreställningar som i fråga örn
spritförbudet, på vilket herr Wistrand pekade. Jag tror emellertid, att i fråga
om inkomstskatten och deklarationerna ligger saken något annorlunda till.
Detta sammanhänger nog med att det är en allmän uppfattning, att det ändå
inte är riktigt anständigt att undandra sig denna skatt. Man skulle möjligen
kunna nå en viss effekt, örn man på olika vägar kunde stärka denna uppfattning
som gör, att människor, som skulle frestas att undandra sig skatt,
som känt inte kunna skryta därmed eller kanske inte ens tala örn det för andra,
eftersom de strax skulle märka, att det skulle väcka ogillande och inte anses
vackert gjort.

Sedan erinrade herr Wistrand, såsom jag förmodar som det väsentliga i
sitt anförande, örn att det är statens utgifter, som äro grunden för skatterna,
och att örn människorna inte äro på det klara med att utgifterna äro nödvändiga
och riktiga, är det tydligt, att de reagera på ett annat sätt gentemot skatterna
än om de gilla utgifterna. Det är riktigt. Men jag frågar mig, örn skatterna
verkligen nått sin nuvarande höjd just därför att vi i väsentlig grad givit
ut medel, som vi inte borde lia givit ut. Jag undrar, om vi ändå inte äro
medansvariga litet var för den utgiftsstandard, som vi ha nått. Det förefaller
mig, som örn man där inte skulle lia något annat att säga än att vi få bära
ansvaret gemensamt.

Jag fäste mig vid att herr Wistrand slutade med att säga, att staten skall
skona skattebetalarna. Men staten är ju ingenting annat än medborgare och
skattebetalare, och örn medborgarna besluta örn vissa utgifter, är det därför
att de anst'', att dessa utgifter äro till allmänt gagn. Talet örn att man skulle

Första kammarens protokoll 1945. Nr 84. 2

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Andag till propaganda för bättre cleklarationsmoral. (Forts.)
skonas ifrån att göra utgifter, som äro till allmänt gagn, förefaller mig därför
vara ett ganska underligt språkbruk.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag vill först säga, att den bristfälliga
deklarationsmoralen eller skattemoralen ju icke är någon alldeles ny företeelse
i vårt samhällsliv. Den, som något har sysslat med skattespörsmål,
har haft rikliga tillfällen att konstatera, att brister ha funnits. Det är obestridligt,
att det lönar sig bättre att tillämpa en dålig skattemoral, när skatterna
äro tunga och man således kan göra större vinster på att ha ett okänsligt
samvete.

Men det är en annan företeelse, som jag inte har kunnat sitta här och tiga
med, som har stött mig under den allra sista tiden. Det är en propaganda
av rent motsatt art mot den, som man vill åstadkomma genom detta anslag,
nämligen det predikande i föredrag och tidningar landet runt dag efter dag,
som söker göra klart för människorna, att den skattetunga som vi bära —
och som ju gubevars är ytterst kännbar — inte är av nöden. Det finns personer
i riksledningen, påstås det, som ha gjort till sin livsuppgift att plåga
människorna genom att ta ut obehövliga skatter. Det är ett tal, som anammas
av folket. Jag har läst många artiklar, som ha gett mig det intrycket,
att människor, som dra sig för att fullgöra sin skattskyldighet, göra en
mycket vällovlig gärning.

Örn anslaget till förbättrande av deklarationsmoralen kan ha lika stor
verkan som de predikningar jag nyss har antytt, är jag övertygad örn att
det betalar sig att bevilja anslaget. Örn agitationen mot den goda skattemoralen
fortsätter — och vi få anta, att den kommer att göra det med fördubblad
styrka — är det ju möjligt, att den åtminstone i någon grad motverkas av
den nu föreslagna propagandan.

Jag ber, herr talman, att få dessa ord antecknade till dagens protokoll som
motvikt mot vad jag tyckte mig kunna i någon mån utläsa ur herr Wistrands
yttrande.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr statsrådet Wigforss framhöll gentemot
mig, att det ju förekommer dålig moral på andra områden, till exempel beträffande
tullarna, vilka folk söker undandraga sig, och att man bör skapa
ett bättre förhållande även där. Beträffande tullarna är det anmärkningsvärt,
att när dessa voro långt högre än nu, så att de i många fall verkade
nästan prohibitiva och i vissa fall också voro det, då stod smugglingen i sitt
flor. De låga tullarna framkallade just det bättre tillstånd, som eftersträvades,
och man överträder nu inte tullstadgan lika allmänt som på den tiden,
då tullarna voro mycket höga.

Jag finner, att jag tyvärr inte får det besked av finansministern, som jag
kanske väl optimistiskt hade hoppats kunna framlocka, nämligen ett uttalande,
att han för sin del vore benägen att i detta sammanhang också beakta
sambandet mellan de höga statsutgifterna och de därav följande höga statsskatterna
och försöka i sin mån vara med örn att lätta bördan för dem, som
betala skatterna här i landet. Det är litet för enkelt, tycker jag, att hänvisa
till att riksbudgeten har voterats av riksdagen ooh de kommunala budgeterna
av de kommunala församlingarna och att följaktligen de, som betala skatterna,
haft sitt ord med i laget. Inom parentes sagt, återger detta icke det
verkliga förhållandet, men även örn så skulle vara fallet, vet statsrådet mycket
väl, hur oerhört mycket det hänger på ledning-en av budgetarbetet och
överhuvud taget på finansministerns vilja att slå in på den ena eller den
andra vägen.

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Andag till propaganda för bättre deklarationsmoral. (Forts.)

Jag skulle föreställa mig, att det skulle hälsas med tacksamhet av en majoritet
av svenska folket, örn man verkligen kunde säga, att skattebetalarna
i fortsättningen inte skola belastas lika hårt som skett hittills. Det räcker
inte att hänvisa till storleken av de utgifter, som vi nu haft. De ha varit
stora, de också, och det har nog stått strid örn dem, men de ha ju föranletts
av förhållanden, över vilka ingen i denna sal kunnat råda. Vad jag begär av
framtiden är, att man skall se på skatteproblemet på sådant sätt, att man
också beaktar, att skattebetalarna, och det inom alla läger, äro betungade.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånsm bevillningsutskottets betänkande nr 59, i anledning av Kungl. Äng. inrikes
Maj:ts proposition angående fastställande av inrikes luftporto för vissa försän- luftporto för
delser. vissa för -

sändelser.

I detta betänkande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 358, besluta att för befordran
av korsband, postabonnerade och som utgivarkorsband befordrade tidningar samt
postpaket å inrikes flyglinjer särskilda tilläggsavgifter skulle tills vidare utgå
med belopp, motsvarande högst den ersättning, som postverket hade att erlägga
för försändelsernas befordran luftledes, med rätt för Kungl. Maj:t att inom
den gräns, som sålunda angivits, besluta huru de särskilda avgiftssatserna skulle
fastställas.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! I den föreliggande propositionen,
som avser att reglera kostnaderna för inrikes postbefordran med flyg, har
Kungl. Majit gjort en skillnad mellan å ena sidan befordran av korsband,
postabonnerade och som utgivarkorsband befordrade tidningar samt postpaket
och å andra sidan vanliga och rekommenderade brev och brevkort, postanvisningar,
in- och utbetalningskort samt adresskort. För de förra skola särskilda
tilläggsavgifter utgå enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser, och för de
senare skola inga tilläggsavgifter uttagas.

Den åtskillnad, som göres i propositionen mellan å ena sidan postabonnerade
tidningar och korsband och å andra sidan de försändelser, som jag
här nu senast angivit, är motiverad av de höga kostnader för luftbefordran
av tidningar och korsband, som obestridligen skulle uppstå, och de svårigheter
ur driftsekonomisk synpunkt, som detta kan framkalla. Man pekar också
på de rent tekniska svårigheterna att nu i större utsträckning verkställa
tidningsbefordran med flyg. Dessa skäl äro otvivelaktigt övertygande, örn
man uteslutande tar den nuvarande situationen i betraktande. Vi äro för''närvarande
inte rustade för luftbefordran av post i större utsträckning än man
utgår ifrån i den kungl, propositionen.

Hen vi få inte bara tänka på det nuvarande ögonblicket, utan vi måste se
framåt. Vi måste här i vårt land beakta, liksom man gör överallt ute i världen,
att flygmaskinen redan har blivit ett ordinärt befordringsmedel. Vi måste
ta vara på de framsteg, som nu göras med oerhörd snabbhet, när det gäller
att utsträcka flygmaskinens och lufttrafikens verkningskrets i olika hänseenden.
Utomlands har man kommit ganska långt i fråga örn luftbefordran
även av tidningar och sådana postförsändelser som äro jämställda med tidningar.
Vi få dagligen mottaga luftledes befordrade utländska tidningar. Det
är därför ganska naturligt, att man för fram det önskemålet, att anordningar
snarast matte vidtagas lör luftbefordran även av svenska tidningar.

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Ang. visa
skattefrihet
beträffande
sparobligationer.

Äng. inrikes luftporto för vissa försändelser (Forts.)

Jag tänker särskilt på förhållandena i övre Norrland, som ju är en i kommunikationshänseende
missgynnad del av landet, jag kan säga en i mångå
avseenden mycket missgynnad del. Nu gör man på olika sätt ansträngningar
för att minska Norrlands isolering. En åtgärd, som otvivelaktigt skulle hälsas
med mycket stort gillande i Norrland, vore att införa bestämmelser för
att underlätta postbefordran med flyg av tidningar och dylik post. Jag tänker
då inte bara på möjligheten att dit befordra tidningar från Stockholm,
utan i lika hög grad på önskvärdheten att från Luleå till malmfälten kunna
med flyg skicka de tidningar, som tryckas i Luleå.

Jag har velat anföra dessa synpunkter, utan att framställa något yrkande.
Det är i nuvarande läge ingenting annat att göra än att bifalla den kungl,
propositionen, och jag vill understryka, att tekniska och ekonomiska förutsättningar
ännu inte äro för handen för längre gående steg. Men jag vill
framhålla som ett önskemål, att de tilläggsavgifter, som Kungl. Majit nu enligt
propositionen skall fastställa, måtte sättas så låga som möjligt och att
man, så snart de tekniska och ekonomiska förutsättningarna härför föreligga,
måtte gå i författning örn att slopa tilläggsavgifterna.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Häri instämde herr Hage.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Det finns en liten kompletterande synpunkt
att framföra utöver dem, som den senaste talaren har anlagt.

Det är otvivelaktigt så, såsom nyss sagts, att speciellt övre Norrland fortfarande
kommer att stå i en missgynnad ställning, när det gäller möjligheterna
att snabbt komma i förbindelse med rikets centrum. Orsaken härtill är bland
annat, att vad som nu föreslås och som väl kommer att vinna riksdagens bifall,
förutsätter ett slags tariffsystem, enligt vilket avgifterna variera med de olika
våglängderna. Det betyder alltså, att luftportot för ett tidningskorsband från
Stockholm till, låt oss säga, malmfälten måste bli mycket högre än motsvarande
luftporto från Stockholm till Gävle. Detta är ju på sätt och vis att gå
tillbaka till ett befordringssystem. som man i övrigt har övergivit. När de allra
första postportona infördes här i landet, voro även de avståndsbetonade på det
sättet, att de långa vägarna krävde högre porton än de korta vägarna, men så
fingo vi så småningom ett enhetsporto. Ett sådant porto förefaller mig vara
framtidsmålet, som man hör sträva efter, även när det gäller luftbefordran. Av
skäl, som den föregående talaren har anfört, framför allt de begränsade tekniska
resurserna, är det för ögonblicket omöjligt att komma dit, men jag skulle
livligt vilja instämma i vad den föregående talaren här har anfört, nämligen att
man bör sträva efter att även på detta område knyta de längre bort belägna
landsdelarna närmare till rikets centrum.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 60, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående uppskattning
av värdet å svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning.

I en den 12 oktober 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 845, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående uppskattning av värdet å
svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning.

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Ang. viss skattefrihet beträffande sparobligationer. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Majrts förevarande
proposition nr 345 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, antaga följande (Kungl.

Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förslag

till

förordning angående uppskattning av värdet å svenska statens
sparobligatiorer vid förmögenhetsbeskattning.

Härigenom förordnas, att vid uppskattning av förmögenhet enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt svenska statens sparobligationer
skola upptagas till inköpspriset.

Denna förordning träder i kraft den

Genom denna förordning upphäves
förordningen den 18 oktober 1940 (nr
877) örn viss skattefrihet beträffande
svenska statens sparobligationer. Sistnämnda
förordning skall dock fortfarande
gälla beträffande före den 1 januari
1946 utfärdade obligationer, såvitt
angår obligationernas ursprungliga löptid.
Förlänges löptiden för sådan obligation,
skall allenast skillnaden mellan
inlösning svärdet vid tiden för förlängningen
och inköpspriset vara undantagen
från inkomstbeskattning. Därest
förlängningen sker under villkor att
jämväl mot denna skillnad svarande
belopp skall innestå, skall obligationen
därefter vid förmögenhetsbeskattning
upptagas till nyssnämnda inlösningsvärde.

Reservation hade anförts av herr Björ
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj

januari 1946.

Genom denna förordning upphäves
förordningen den 18 oktober 1940 (nr
877) om viss skattefrihet beträffande
svenska statens sparobligationer. Sistnämnda
förordning skall dock fortfarande
gälla beträffande obligationer av
emission, som utgivits år 1945 eller tidigare
(första—tredje emissionerna).
Förlänges löptiden för sådan obligation
under villkor att belopp, varmed obligationens
inlösning svärde vid tiden för
förlängningen överstiger inköpspriset
för densamma, skall innestå, skall obligationen
därefter vid förmögenhetsbeskattning
upptagas till nyssnämnda inlösningsvärde.

nsson, som av angivna orsaker hemställt,
:ts förevarande proposition nr 345.

Herr Björnsson: Herr talman! Då det nyss avslutade kriget började, hade
som bekant riksgäldskontoret att verkställa en oerhörd upplåning. Därvid måste
man begagna alla möjliga medel för att locka fram långivare. Det fick ske
genom reklam och genom väljande av lämpliga och för långivarna tilltalande
former av långivning.

En av de former, som användes, voro de s. k. sparobligationer na. Frågan örn
sparobligationernas behandling i lagstiftningen är kanske kvantitativt inte av
så stor betydelse. Det uppges att man sedan början av år 1940 på sparobligationer
upplånat omkring 100 miljoner kronor. En ungefärlig uppskattning torde
ge till resultat, att detta utgör omkring en procent av den totala upplåning som
skett. Men rent absolut sett och med hänsyn till de besvärligheter som följa
med denna form av upplåning, sådan den nu praktiseras, tror jag ändå, att
saken är värd en smula uppmärksamhet.

Jag förutsätter visserligen att hammarens samtliga ledamöter ha läst propo -

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Äng. viss skattefrihet beträffande sparobligationer. (Forts.)
sitionen och komma ihåg vad som står i den. Men det kan ju hända att det är
några stycken som lia glömt bort det, och då reciten i utskottets betänkande
inte är så utförlig som propositionen, skall jag tillåta mig att uppfriska minnet
en smula beträffande sparobligationernas innebörd. Jag skall göra detta genom
att jämföra dem med obligationer av hävdvunnen typ.

När riksgäldskontoret vill göra en större upplåning, brukar tillvägagångssättet
vara, att man i god tid före den tidpunkt, då man vill mottaga insatser
i lånet, publicerar villkoren för detsamma. Man uppger då i regel lånets maximibelopp,
och vidare uppger man löptiden, det vill säga den tid, då lånet mottages
och då det senast — kanske efter 30—40 år — betalas igen. Ofta gör
man ett förbehåll om att riksgäldskontoret skall äga rätt att vid en viss tidigare
tidpunkt betala igen lånet. Vidare uppges den ränta, med vilken obligationerna
skola löpa. För ränteutbetalningen åtföljas alltid obligationerna av särskilda
kuponger, som varje år få avlämnas såsom kvitto på erhållen ränta. Man
nämner även vilket som är det lägsta belopp, som mottages från en långivare.
Från och med i år har riksgäldskontoret, kan man säga, börjat tillämpa regeln,
att 1 000 kronor skall vara det lägsta obligationsbeloppet. Det kan i detta sammanhang
även vara förtjänt att nämnas, att dessa vanliga obligationer äro
löpande papper, som icke äro utställda på en bestämd person. De kunna således
säljas till vem som helst som vill köpa dem. Man kan exempelvis genom våra
banker i regel sälja eller köpa obligationer av praktiskt taget alla de typer,
som äro i rörelse.

Sparobligationerna äro i nästan alla avseenden något annorlunda konstruerade
än de vanliga obligationerna. Sparobligationerna säljas i själva verket i obegränsat
antal, så länge man överhuvud taget fortsätter med dem. Man låter
inte dessa obligationer löpa med ränta från och med en viss bestämd dag. De
börja ge avkastning från och med den dag, då de säljas, oberoende av när
detta sker. Man har utfärdat sparobligationer i olika valörer. De, som nu säljas,
ha valörerna 10, 25, 50, 100 och 500 kronor. Ränta utgår inte efter en konstant
procent. En 100-kronorsobligation av denna typ förräntas, vill jag minnas,
första året med 2 procent, de fyra följande åren med 3 procent och det sista
året med 7 procent. Ju längre jag låter obligationen stå inne, desto större avkastning
får jag sålunda proportionsvis. Vidare måste man med hänsyn till den
fråga det här gäller uppmärksamma, att dessa obligationer utfärdas till en
bestämd person, som inte får sälja dem till andra. Visserligen kunna de överlåtas
vid konkurs och exekutiv auktion, men då måste i varje fall låntagaren
underrättas. Örn en person vill ha en sparobligation, måste han först skaffa
sig en bok, där obligationen skall inhäftas och där hans namn står inskrivet.
Det är den i boken inklistrade obligationen som utgör fordringsbeviset gentemot
staten. En obligation ensam för sig är inte något giltigt fordringsbevis. Riksgäldskontoret
betalar igen dessa obligationer praktiskt taget när som helst.

Sparobligationerna äro i rent tekniskt hänseende en utomordentligt lämplig
form för att tillmötesgå sparare, som icke ha några större belopp att mobilisera
på en gång. Meningen var ju att man skulle locka sådana sparare att sätta
in medel med regelbundna, mellanrum, i den man arbetsförtjänst eller andra
inkomster medgåve det. Detta möjliggjordes just genom att man fastställde
små valörer på obligationerna. Genom att låta avkastningen växa proportionsvis
hastigt under löptiden, vilken sattes till sex år, ville man locka spararna
att låta obligationsbeloppen stå inne så länge som möjligt.

Man började sälja sparobligationer i början av år 1940. Sedan försäljningen
pågått en tid kom man underfund nied att man för att locka till ökad sparsamhet
borde öka förmånerna genom att införa skattefrihet gentemot stat
och kommun för den avkastning som obligationerna lämnade. Så har också

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Äng. viss skattefrihet beträffande s p a ro b lif) a t ion e r. (Forts.)
skett. Det Ilar emellertid visat sig, att denna skattefrihet, som praktiskt taget
inte betyder det allra minsta för en obligationsinnehavare, som inte har någon
skattepliktig inkomst, betsMer ganska mycket för den som har stor inkomst.
Örn en person i dag köper en obligation av nuvarande typ på 1 000
kronor, kan han efter sex år, närmare bestämt den 1 oktober 1951, få betalning
för den obligationen nied det högsta värde som kan fås ut, nämligen
1 200 kronor. Han har alltså fått 200 kronor i avkastning på sex år. Hade
han haft en genomsnittlig räntefot av 3 procent, skulle han ha fått bara 180
kronor. Han får sålunda en bonus på 20 kronor, vilket i och för sig inte är
något anmärkningsvärt belopp i detta sammanhang. Men om han nu är en
inkomsttagare med ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart
belopp av 30 000—40 000 kronor, sparar han ungefär 100 kronor eller
alltså hälften av dessa 200 kronor, eftersom han inte behöver deklarera beloppet.
Han får med andra ord en bonus, inte på 20 kronor, utan på 120
kronor. Har han ett beskattningsbart belopp av 5,000 kronor — inkomsten är
ju då rätt mycket högre, eftersom vissa avdrag få göras — sparar han 50 kronor,
örn man utgår från en skattesats till stat och kommun av 25 procent.
Denne person får sålunda faktiskt en bonus på 70 kronor, därav 20 kronor
direkt och 50 kronor genom skattebesparing. Den, som inte har någon skattepliktig
inkomst, får däremot endast en bonus på 20 kronor.

Detta resultat stämmer till att börja med inte med syftet med dessa obligationer.
Det var ju inte meningen, att man skulle på det sättet premiera de
högre inkomsttagarna i jämförelse med de lägre inkomsttagarna, ty man vände
sig ju med dessa obligationer just till småspararna.

Nu kanske någon invänder: ä la bonne heure, kan man lyckas få småspararna
att tro, att skattefriheten betyder något, och på det sättet nå syftet med
den, må detta vara hänt. Men det visar sig att man inte har nått syftet. Av de
100 miljoner kronor, som lånats upp genom denna låneform, kan man räkna
med att ungefär hälften lånats från personer, som på en gång satt in hela
maximibeloppet, alltså personer, som troligen ha relativt god inkomst. Jag vill
i förbigående anmärka, att 120 kronor kanske inte spelar så stor roll för en
person med en inkomst på 35 000 kronor. Men det kan bli mera betydelsefullt
för honom, örn han utnyttjar de möjligheter, som finnas att köpa obligationer,
inte bara för egen räkning, utan även för hustru och barn. Antag att
en person har hustru och två barn, vilka inte ha någon skattepliktig inkomst.
Han kan då köpa obligationer för fyra personer. Om han köper för maximibeloppet
1 600 kronor — det är just med hänsyn till denna skattebonus som man
ansett sig böra maximera obligationsbeloppen — får han obligationer för 6 400
kronor, och han kan då spara in sammanlagt 700—800 kronor.

Vad betyder nu detta ur statsfinansiell synpunkt? Örn man räknar med
att 50 miljoner kronor ha lånats upp från personer i de högre inkomstlägena,
vilka i medeltal skola betala 25 procent av sin toppinkomst i skatt, får man
på sex år en avkastning av ungefär 10 miljoner kronor, som skulle ha deklarerats
såsom skattepliktig, örn inte skattefriheten varit, Räknar man efter, hur
mycket skatt dessa personer sparat in på dessa sex år, kommer man till ett
belopp på 2,5 miljoner kronor, varav staten får släppa till ca 1,5 miljoner
kronor och kommunerna 1 miljon. Vid sidan av en hel del småsaker, som vi
resonera om rätt mycket, är betydelsen av detta inte så oväsentlig, och man
kan inte gärna avfärda saken med ett allmänt resonemang örn att den inte
betyder så särskilt mycket, Men ännu betänkligare är enligt min mening,
att just denna skattefrihet gör, att det beröm man kan slösa på upplåningsformen
såsom sådan måste te sig något överdriven. Det finns därför
ingen anledning att låta denna skattefrihet bestå, även örn man vill bi -

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Äng. viss skattefrihet beträffande sparobligaticmer. (Forts.)
behålla sparobligationexna, vilket väl i så fall möjligen finge ske i något modifierad
form.

I förbigående vill jag nämna, när det här i handlingarna talas örn emissioner
av 1940, 1941 och 1945, att dessa olika emissioner innebära egentligen ingenting
annat än att det är litet olika villkor beträffande avkastningen med hänsyn
till ränteläget. Medan en 10-kronorsobligation av första och andra emissionen
inlöses med 12 kronor 50 öre, inlöses en obligation av tredje emissionen
med endast 12 kronor. Denna typ kan från riksgäldskontorets synpunkt användas
hur länge som helst, örn inte ränteläget undergår några förändringar och
riksgäldskontoret icke anser att andra skäl föreligga att sluta upp med den.

Jag har velat säga detta, innan jag går in på utskottets motivering. Den
synes mig på en punkt vara väsentligen vilseledande. När denna proposition
togs upp till behandling inom utskottet, märkte man, hur ledamöterna med
mycken styrka reagerade mot att staten skulle svika ett en gång givet löfte.
Denna enligt min uppfattning litet för snabba slutsats har man i utskottets
motivering, nederst på s. 4, givit uttryck åt på ett sätt, som jag anser mycket
betänkligt. Man säger, att det inte skulle vara rimligt att inte förlänga skattefriheten
för de obligationer som uppstå, örn man förlänger löptiden för obligationer
som försålts före den 1 januari 1946, eftersom den år 1940 utfärdade
förordningen örn ifrågavarande skattefrihet icke givits begränsad giltighetstid.
Denna förordning medger visserligen riksgäldskontoret rätt att tills vidare,
alltså utan begränsning av tiden, använda den form av obligationer som förordningen
gäller. Men om riksgäldskontoret har släppt ut en obligation med
sex års löptid, har det ju inte ålagt staten någon som helst förpliktelse att fortsätta
med affären, sedan de sex åren förflutit och alltså löptiden gått ut. Om
jag i dag köper en obligation för 1 000 kronor, ökar den i värde intill den
1 oktober 1951. Örn jag då vill gå och hämta beloppet, kan jag få 1 200 kronor.
Jag får inte mer genom, att vänta längre, såvida inte riksgäldskontoret av billighetsskäl
beslutar att lämna ränta för tiden efter löptidens slut. Riksgäldskontoret
har inte någon förpliktelse att låta obligationen löpa mer än den har
för vilka andra obligationer som helst. Riksgäldskontoret får bedöma denna
fråga med hänsyn till de ekonomiska förhållandena. Om man skulle acceptera
den rättsuppfattning, som här kommit till uttryck, skulle man i själva verket
aldrig kunna bli av med denna skattefrihet. Vi skulle få något i stil med den
oformlighet vi ha i riksbanken med vissa skuldförbindelser från början av
1800-talet, som löpa med en ständig ränta på 4 procent. Det är kanske en
bagatell, men det fortsätter dock år efter år. Jag tycker att det skulle vara
mycket olyckligt, örn man skapade något liknande här.

Det skulle vara av utomordentligt stort intresse att få en auktoritativ tolkning
av utskottets yttrande på denna punkt. Och det bör man väl kunna få,
eftersom utskottets ordförande tillhör majoriteten.

När sedan utskottet yttrar sig i sak, är dess yttrande enligt min uppfattning
i visst avseende alltför obestämt och i ett annat avseende oklart. Utskottet förklarar
— ungefär på mitten på s. 4 — att örn riksgäldskontoret fortsätter med
att sälja obligationer av 1945 års emission — alltså de obligationer som nu
kunna köpas när som helst — även efter 1946 års ingång, så böra dessa obligationer
icke undantagas från skattefriheten. Detta yttrande är naturligtvis
obestämt, ty riksgäldskontoret har inte bestämt sig för en begränsad summa av
obligationer av denna typ, och riksgäldskontoret kommer rimligtvis, örn nu
denna tolkning godtages och det befinnes förenligt med statens intressen, att
fortsätta att sälja sådana obligationer hur länge som helst. Och sedan kommer
skattefriheten att vara ytterligare sex år efter det försäljningen avslutats.

Utskottets yttrande är, som jag sade, även oklart, ty det stämmer inte med

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Ang. viss skattefrihet beträffande sparobligationer. (Forts.)
utskottets tidigare yttrande, att det är utskottets uppfattning att den medgivna
skattefriheten bör upphöra, så snart detta lämpligen kan ske. Enligt min mening
kan upphörandet av skattefriheten ske på det sätt som Kungl. Majit
föreslagit, nämligen med nästa årsskifte såsom gräns. Såvitt jag kan förstå,
finns det inga tekniska hinder för att upphöra med försäljningen av denna
nya typ. Litet kinkigare är det naturligtvis med omsättningen av de gamla
obligationerna, om man nu vill medge omsättning av dem. Men även detta bör
kunna gå. Det ankommer ju inte på mig att lämna anvisningar till riksgäldskontoret
örn hur saken skall ordnas, men jag har övertygat mig örn att det går
att finna åtminstone en form för förräntning av obligationerna under tiden
från löptidens slut, till dess pengarna lyftas av långivaren. Det går att ordna
ungtefär på samma sätt som beträffande medel som insatts i postsparbanken.

Det finns emellertid enligt min mening ett viktigt tekniskt skäl, som gör
den 1 januari 1946 till den lämpligaste tidpunkten för upphörande av skattefriheten.
Då börja nämligen de först sålda obligationerna att förfalla. Örn man
nu skulle medge förlängning av dessa obligationer med bibehållen skattefrihet,
tvingas man att tillåta en likadan förlängning av alla sparobligationer, som äro
sålda intill den 1 januari 1946. Denna rätt till konvertering med bibehållen
skattefrihet är nämligen en favör för dem som komma i åtnjutande därav,
och det finns knappast någon anledning att de, som köpt sina obligationer i
början av år 1940, skulle ställas i bättre läge än de, som köpt dem t. ex. år
1942. Örn man börjar med konvertering under år 1946, tycker jag anständigheten
kräver, att man fortsätter därmed hela sexårsperioden ut, så att alla
bli likställda.

Emellertid anser jag det mycket bättre att man åstadkommer likställighet
för alla genom att man inte förlänger obligationerna, utan tänker ut något
annnat konstgrepp för att få en motsvarande effekt. Jag känner mig säker
på att riksgäldskontorets experter äro kapabla att finna på ett sådant konstgrepp.

Man anför såsom ett tekniskt hinder mot ett upphävande av skattefriheten,
att det står tryckt i sparobligationsböckerna att obligationerna äro skattefria
och att det skulle vara svårt att ändra detta. Men denna omständighet ter sig
inte för mig såsom något hinder. Man kan inte få en ny obligation insatt i boken
eller få en insatt obligation förlängd utan att visa upp boken, och då kan
uppenbarligen vederbörande postanstalt eller bank klistra in en tryckt lapp,
där det omtalas, att skattefriheten för redan köpta obligationer gäller, till dess
löptiden gått ut, men sedan upphör.

Ja, herr talman, jag tycker att Kungl. Majit har handlat mycket förståndigare
än bevillningsutskottet i detta fall. Jag är ledsen att nödgas konstatera
detta, då jag sätter ett utomordentligt värde på bevillningsutskottets klokskap
i allmänhet. Jag vill emellertid vara lojal mot Kungl. Majit och yrkar därför
bifall till propositionen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag sätter stort värde på det erkännande av
bevillningsutskottets klokskap, som herr Björnsson givit, och jag försäkrar herrarna,
att utskottet efter bästa förmåga använt den för att förstå herr Björnsson,
men inte lyckats. Om det nu är fel på utskottets klokskap eller på herr
Björnssons framställningssätt, må jag lämna å sido Jag

vet inte hur många av kammarens ledamöter som fattade innebörden i
herr Björnssons mycket intressanta utläggning av denna sak, men jag förstår
att åtskilliga kanske knappast lia fått något riktigt grepp på hur saken ligger
till. Jag vet inte, örn jag vågar tro mig om att göra det klarare, nion jag skall

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Äng. viss skattefrihet beträffande spar obli g alron er. (Forts.)
försöka så gott jag kan och därvidlag begränsa mig till spörsmålet sådant det
föreligger.

Vi behöva ju inte tala örn sparobligationer av 1940 och 1941 års årgångar
eller emissioner. Av dessa försäljas numera inga och kunna inga försäljas, sedan
1945 års emission börjat. Det tillämpas nämligen lägre räntesatser i 1945 års
emission än i 1940 och 1941 års, och då måste man sluta upp med att sälja obligationer
av de förstnämnda emissionerna, därför att helt naturligt ingen människa
skulle köpa av 1945 års emission, örn obligationer med högre räntesatser
funnes tillgängliga.

Kungl. Maj:t förutsätter naturligtvis, att 1940 och 1941 års obligationer under
hela löptiden ■—- som är 5 respektive 6V2 år — skola vara skattefria för inkomst,
såsom det tillförsäkrats innehavarna. I fråga örn 1945 års obligationer
föreslår Kungl. Maj:t också, att skattefrihet skall föreligga för dem som ha
sålts före 1945 års utgång, men icke för dem som därefter säljas. Det ginge
ganska lätt att ordna det på detta sätt, om alla som köpt sina obligationer före
1945 års utgång hade skaffat sig obligationer för maximibeloppet 1 600 kronor.
Då vore häftena fulltecknade, och man kunde inte få in flera obligationer där.
Men åtskilliga ha inte gjort det, utan de ha satt in sina slantar allteftersom de
ha förtjänat dem, och det finns således alltjämt utrymme i detta häfte för att
sätta in obligationer efter 1945 års utgång. Örn så sker, skulle det då innebära,
förstå herrarna, att avkastningen av en del av dessa lappar i häftet skulle vara
skattefri, medan avkastningen av en annan del av dessa lappar, som sättas in
efter 1946 års ingång, skulle vara underkastade beskattning. Riksgäldskontoret
anser —■ och det begriper litet var — att det är hopplöst att klara en sådan
ordning; det kan inte, såvitt jag förstår, gå på annat sätt än att en ny emission
måste utges, och skall det utges en ny emission, äro utskottet och finansministern
alldeles överens om att någon sådan skattefrihet icke skall förekomma.
Jag tror nog att herr Björnsson är överens med mig örn att man inte kan gå till
väga på annat sätt i fråga örn den detaljen.

Härefter kommer jag till frågan örn förlängningen av löptiden för de redan
försålda sparobligationerna. I dessa obligationshäften står följande: »Vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall belopp, som vid inlösen av svenska statens sparobligationer erhållits utöver
inköpspriset, icke utgöra skattepliktig inkomst.» Örn man nu låter folk
fortsätta att efter 1946 års ingång i detta häfte sätta in nya sparobligationer
— det har jag redan talat örn — eller också gör på det sättet, att riksgäldskontoret
genom annons i tidningarna förklarar att dessa sparobligationer, vilkas
löptid är sex år, alltjämt komma att gälla, så förfaller det löfte, som är
givet, att de äro skattefria. Utskottet har emellertid ansett, att när varken enligt
lagen denna bestämmelse är begränsad till viss tid eller någon ändring i
själva handlingen sker utan det bara genom ett dylikt kungörande så att säga
utåt meddelas att löptiden förlänges, så är det ju mänskligt, att folk som har
en sådan sparobligationsbok i sin hand tror på vad som står i boken. Det är
ingenting annat än detta som utskottsmajoriteten sagt på s. 4 i betänkandet,
där det heter: »Det bör nämligen uppmärksammas, att den år 1940 utfärdade
förordningen örn ifrågavarande skattefrihet icke givits begränsad giltighetstid.
Innehavare av under denna tid utfärdade sparobligationer synas fördenskull
haft berättigad anledning antaga, att skattefriheten varit avsedd att bibehållas
under hela den tid, dessa obligationer äro gällande.»

Det är det som herr Björnsson förnekar. Det hjälper dock icke med att förneka
det, ty även om det är en missuppfattning, är det otvivelaktigt en ofantligt
stor del av obligationsinnehavarna, som ändå tror att skattefriheten är bibehållen,
alldenstund någon ändring inte har skett på annat sätt än genom ett

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Ang. viss skattefrihet beträffande spårö blig ationer. (Forts.)
kungörande t. ex. i pressen. Jag har förvissat mig om, att örn det skall vara
någon mening med denna förlängning, så kan kungörandet av ändringen inte ske
på andra sätt än att man antingen inskränker sig till att lämna ett meddelande
genom pressen eller infordrar alla dessa obligationsböcker och får ett meddelande
örn ändringen insatt i dem. Detta senare skulle emellertid, förklaras det från riksgäldskontoret
— det gäller ju många hundratusen sådana böcker, varför beräkningen
är helt approximativ, men jag kan ändå tillåta mig nämna det ■— kräva
en stab av låt oss säga tio stycken flickor, som dagligen under ett helt års tid
sutte och ändrade texten i dessa böcker. Det är för att undvika detta i och för
sig orimliga förfaringssätt som man vill använda sig av kungörandet av den inträdda
skattskyldigheten genom pressen.

Enligt utskottets mening är det alltså rimligt, örn en förlängning av löptiden
skall ske, att även skattefriheten får löpa på den förlängda tiden.

Nu komma vi till frågan, huruvida en förlängning av löptiden är lämplig.
Herr Björnsson har alldeles rätt, då han säger, att utskottets yttrande är oklart.
Utskottet har icke uttryckt sin mening i detta fall — det har endast sagt, att därest
obligationer av 1945 års emission skulle alltjämt försäljas eller löptiden
för dessa eller för de första emissionerna förlängas, bör skattefriheten gälla
för dem. Men så har utskottet skyndat sig att säga, att »utskottet vill emellertid
i detta sammanhang uttala såsom sin uppfattning, att den genom 1940 års
förordning medgivna skattefriheten bör upphöra så snart detta lämpligen kan
ske», och den kan lämpligen upphöra vid löptidens utgång.

Herr Björnsson önskade tydligen att utskottet skulle ha sagt, att riksgäldsfullmäktige
skola sluta upp med att sälja dessa gamla sparobligationer och icke
häller förlänga löptiden för dem utan ge ut en ny emission, som icke har detta
löfte om skattefrihet med. Utskottet har icke något emot det utan har tvärtom
sagt att det finner det vara riktigt. Om nu utskottet här hade haft bankoutskottets
befogenhet att yttra sig i denna sak, skulle utskottet otvivelaktigt ha skrivit
ut det, men utskottet saknar befogenhet att ge riksgäldskontoret några direktiv,
vilket icke ens herr Björnsson var riktigt benägen att göra. Jag skulle vilja säga,
att det fanns inte en röst i utskottet, som höjdes för, att man skall fortsätta
och laborera med försäljning eller förlängning av löptiden för skattefria obligationer,
även örn detta av nyss angivna skäl icke utsagts i betänkandet. Örn
emellertid riksgäldsfullmäktige komma att fortsätta med utgivande av sparobligationer
i ny emission, vilket är dess och icke utskottets sak, bör givetvis
skattebefrielseklausulen uteslutas ur sparobligationshäftet; då vet folk som
köper dessa obligationer, att de icke äro skattefria. Men utskottet tyckte, att
man inte borde tillämpa skatteläggning av en del obligationer i ett sådant
häfte, så länge man har andra obligationer i samma häfte, där denna försäkran
örn skattefrihet är given och för vilka den är giltig — så mycket mindre som
skattefriheten för de belopp, det här är fråga örn, icke kan anses vara av någon
egentlig betydelse för det allmänna.

När jag läst herr Björnssons reservation på den punkt, där det är fråga om
löptidens förlängning, som herr Björnsson reagerat emot — en uppfattning
som jag i sak till alla delar gillar — har jag inte kunnat lata bli att fundera
litet grand över vad herr Björnsson säger på s- 7 hår i betänkandet örn att
»utskottsmajoriteten synes rekommendera» att en sådan förlängning av löptiden
skall ske. Det lia vi nämligen inte gjort. Vi lia sagt, ali. därest, så skulle
ske, då vi inte lia makt att förbjuda en sådan förlängning, så skall det och det
följa därmed. Men inte är detta någon rekommendation av att någon förlängning
skall ske. Tvärtom är det viii sa. att herr Björnsson, som ansluter sig till
den kungl, propositionen, där en förlängning förutsattes, kraftigare än utskottet.
som stillit sig passivt i detta avseende, rekommenderar en förlängning. Att

Nr 34.

Onsdagen den 14 november 1945.

Äng. viss skattefrihet beträffande svarobligationer. (Forts.)
herr Björnsson har använt detta uttryck är skulle jag tro ett finurligt sätt av
herr Björnsson att provocera fram en förklaring från utskottsledningens sida,
hur den sett på saken. Min personliga uppfattning — och jag tror att utskottsledamöterna
i övrigt dela den — är den, att det icke bör bli någon förlängning.
Då slipper man denna skattefrihet i fortsättningen, och jag tillåter mig, mina
herrar, att gissa, att det inte kommer att bli någon förlängning heller.

Vad herr Björnsson sade om ojämnheten i fråga örn vinsten av skattebefrielsen
för den, som har hög inkomst och skulle betala hög skatt på dessa räntor, och för
den, som har liten inkomst eller kanske icke alls någon beskattningsbar inkomst
och alltså inte har någon nytta av skattebefrielsen, är alldeles riktigt. Men på
denna omväg illustreras också på ett alldeles utmärkt sätt, hur avvita det blir.
när man skall bereda folk förmåner genom skattebefrielse. Den saken ha vi
många gånger talat om, och jag tror att det nu i vida kretsar börjar bli klart, att
den lättnad, som beredes människorna genom skattebefrielse, faller så pass ojämnt,
att vi få revidera våra bestämmelser därom på mycket viktigare områden än
detta.

Jag vet inte nu, örn jag har lyckats att ge en klarare bild av hurudant läget är
än herr Björnsson, men jag förmår icke göra det bättre. I sak äro vi således i
stort överens med finansministern, och jag är alldeles övertygad om, att skulle
kammaren bifalla utskottets hemställan, så kan resultatet icke bli annat än att
man slutar med att laborera med de nuvarande obligationerna, med vilka vidhäftats
detta löfte örn skattebefrielse. Och örn riksgäldskontoret i fortsättningen vill
praktisera denna låneform, får det lov att bli en emission, där icke detta löfte
finnes med. Därmed blir ingen lurad.

I fråga om utsträckningen av tiden för skattefriheten vill jag här meddela,
att det har rått en betydande ovisshet om huruvida icke riksgäldskontoret skulle
kunna utan vidare åtgärder bara tillämpa denna skattebefrielse i fortsättningen.
Men för säkerhets skull bringade riksgäldskontoret frågan inför Kungl. Majit,
och detta resulterade då i en proposition, som jag tycker är ytterst påkallad och
mycket förnuftig, från Kungl. Maj :ts sida. Den lilla avvikelse, som utskottet
gjort från Kungl. Maj :ts linje och som jag tycker att utskottet har haft övervägande
skäl att göra, är enligt min mening befogad, och jag yrkar därför bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall inte mycket förlänga denna invecklade
diskussion, där säkerligen inte herr Björnsson och kanske inte en gång herr Bärg
har gjort klart för alla ledamöter i kammaren vad tvistefrågan gäller. Det är
nämligen en mycket invecklad sak.

Jag skulle kunna säga, att örn bara utskottet hade skrivit att några skattefria
obligationer icke vidare böra utges efter den 1 januari 1946, hade jag varit alldeles
nöjd, ty att de sparobligationer som fått köpas under denna tid skola vara
skattefria under sin löptid, är ju alldeles riktigt, men det är först genom detta
herr Bärgs sista anförande som jag uppfattat utskottets mening så, att riksgäldskontoret
icke bör så att säga förlänga löptiden på de gamla obligationerna. Jag
hörde nämligen det argumentet, att eftersom riksgäldskontoret utställt obligationer
och sagt att de skulle vara skattefria, så kan man inte taga bort denna
skattefrihet, så länge dessa obligationer finnas. Men jag har menat, att dessa obligationer
icke längre finnas efter de sex åren. Vi hörde att bevillningsutskottet
menar, att det inte tillkommer utskottet att avgöra, huruvida riksgäldskontoret
skall förlänga löptiden efter de sex åren, men mig förefaller det, som örn riksgäldskontorets
utfästelse endast kan tolkas så, att obligationerna efter sex
år skola återbetalas med en viss summa penningar och att den del därav,
som motsvarar räntan, skall vara skattefri. Att det skulle vara något hinder att

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 34.

Ang. viss skattefrihet beträffande s pa ro b lig a t inner. (Forts.)
fortsätta med dessa obligationer, men säga: »Hädanefter få ni betala skatt», det
har jag svårt att förstå. Men därom lönar det sig inte att tvista. Att vi, örn riksgäldskontoret
vill förlänga löptiden, skola skapa en grupp långivare till staten,
som för sin livstid får skattefrihet för en viss liten summa, under det alla andra
människor betala skatt till staten på sin inkomst, må ju vara hänt.

Det är ju möjligt att riksgäldskontoret tar hänsyn till det uttalande som gjorts
från utskottets sida. Den enda verkliga invändning jag har att göra mot detta
är, att man inte gör slut på skattefriheten den 1 januari 1946, utan talar örn att
det har gjorts en emission på hösten 1945, och så länge den emissionen finns
kvar, så länge riksgäldskontoret har böcker som det kan tillhandahålla eller folk
har en sådan här bok, skall man få fortsätta med att plocka in obligationer i
dessa böcker och alltså få en faktisk förlängning efter den 1 januari 1946. Det
tycker jag är ett onödigt tillägg.

Hade bevillningsutskottet sagt, att det överhuvud taget inte skall ges ut några
obligationer efter den 1 januari 1946, så hade jag varit fullt nöjd.

Herr Björnsson: Herr talman! Herr Bärg hade ju förmånen att lia tillgång
till åskådningsmaterial för att klargöra saken. Det är ju sannolikt, att han
därigenom kunde nå bättre resultat, och jag böjer mig för hans överlägsna pedagogiska
skicklighet.

Jag har sagt, att utskottsmajoriteten synes rekommendera en förlängning.
Det är oklart, vad utskottsmajoriteten menar, men då man säger, att denna
skattefrihet icke gjorts tidsbegränsad genom 1940 års lag och därför skall gälla
för de obligationer som redan äro utfärdade, tycker jag detta innebär att
man rekommenderar en förlängning. Nu är jag mycket, mycket glad, örn herr
Bärg förklarar, att det inte är meningen att rekommendera en förlängning
utan att förlängning får ske endast i yttersta nödfall. Detta är värt rätt mycket,
och jag betraktar det som en framgång för mitt arbete i utskottet. Jag
tycker också att jag fått det intrycket, att utskottet svängt något i riktning
mot ett klarare uttalande om, att man lämpligen bör göra slut på det hela.

När herr Bärg sedan säger, att det skulle vara nödvändigt att skaffa in
alla böckerna och att detta skulle kräva en oerhörd tid, så förstår jag inte alls,
att det är nödvändigt. När skall en förlängning ske — när skall en eventuell
försäljning av nya obligationer ske? Det är när någon kommer in med en bok,
t. ex. till en postanstalt. Då kommer meddelandet automatiskt in i boken, och
riksgäldskontoret har inget intresse av att få in boken förr än den lämnas in
för att man skall klistra in en ny obligation eller förlänga en gammal, örn nu
riksgäldskontoret gör det. Men då kan man göra vilka ändringar som helst, och
om man är så livligt övertygad som majoriteten är örn att skattefriheten bör
upphöra så snart som möjligt, så kan man väl säga det, även om man vill hålla
fast vid att örn det skall komma nya obligationer av detta slag, skola de se ut
på annat sätt. Det är inte krångligare att välja en ny typ av obligationer och
få dem tryckta i tid än att riksgäldskontoret säkerligen kan göra det, och örn
man inte vill slösa bort alla de kuponger som redan äro tryckta, kan man på
de kuponger man har i lager sätta en stämpel, som visar att de inte längre äro
skattefria. Om herr Bärgs intresse för saken är så livligt som han säger, så går
det alltså säkerligen för riksgäldskontoret att realisera det.

Jag ber att få tacka herr Bärg för de förklaringar lian lämnat.

Herr Bärg, Johan: Det hjälper ju inte att säga någonting här. Det lilla häfte,
jag hade i handen, kan vill inte spela någon roll som demonstrationsmaterial,
ty det är ingen som har sett på det mer än jag. Herr Björnsson säger emellertid,
att örn ett sådant häfte icke är fulltecknat med 1945 års obligationer utan

Nr 84.

Onsdagen den 14 november 1945.

Äng. viss skattefrihet beträffande sparobligationer. (Forts.)
det finns utrymme att fortsätta under 1946, får det lämnas in på en postanstalt,
och då kan man klistra på en lapp, där det står att utfästelsen på s. 4
sista stycket örn skattefrihet icke är giltig utan det föreligger skattskyldighet,
dock inte för de obligationer som först insatts i häftet men väl för de följande.
Detta säger riksgäldskontoret är komplett omöjligt att utföra, och det förstår
jag. Hur skall en stackars skattskyldig kunna sätta sig och räkna ut, att för
inkomsten av de och de obligationerna är han icke skattskyldig men för de följande
är han skattskyldig? Jag tror riksgäldskontoret har alldeles rätt, då det
säger, att detta är alldeles omöjligt att praktisera. Skall man däremot göra en
ändring vid förlängd löptid, måste man enligt utskottets’ mening skaffa in alla
de ifrågavarande obligationerna för att få denna nödvändiga rättelse gjord, och
detta skulle kräva en sådan fruktansvärd apparat som jag nyss talade örn.

Herr statsrådet tycktes liksom herr Björnsson vara litet missnöjd med att
utskottet inte sagt ut sin mening och givit riksgäldskontoret direktiv att handla
så och så. Ja, den saken ha vi diskuterat rätt mycket i utskottet, men vi
ha inte ansett oss ha befogenhet att göra det som jag med skärpa nyss påpekat.
Jag frågade nu bankoutskottets ordförande, örn han ansåg det rimligt, att bevillningsutskottet
ger direktiv på områden som det inte har att syssla med, och
jag fick bestyrkt av honom att det duger inte. Jag tycker herrarna kunna låta
sig nöja med det, eller skall jag be herr Åkerberg stiga upp här och hjälpa mig
att förklara det? Här äro vissa arbetsområden förbehållna åt de olika utskotten.
Hur skulle det se ut, örn bevillningsutskottet skulle ge sig till att ge direktiv,
som det tillkommer bankoutskottet att ge? Jag är alldeles övertygad örn
att det skulle bli opposition från bankoutskottets sida, och det kunde också
hända att bankoutskottet gå ve andra direktiv. Vart skulle det barka i väg?
Jag tycker herrarna och även herr statsrådet skulle hålla bevillningsutskottet
räkning för att det försöker sköta det som ankommer på utskottet, så gott det
förmår, och inte kräva att utskottet skall göra saker och ting som det inte har
någon rättighet att göra.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan, såvitt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, bifalla denna framställning oförändrad; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 81, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
26 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 376—379.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 540, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning angående uppskattning av värdet å svenska statens sparobligationer
vid förmögenhetsbeskattning.

Lördagen den 17 november 1945.

Nr 84.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.27 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 17 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 380, med förslag till viss ändring av övergångsbestämmelserna till folkskolans
tjänstepensionsreglemente; oell .

nr 381, angående åtgärder för ökad utbildning av tandläkare m. in.

Justerades protokollet för den 10 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 541, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 542, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till propaganda
för bättre deklarationsmoral jämte i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 543, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fastställande av inrikes luftporto för vissa försändelser.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 376, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående
inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling;
och

nr 377, med förslag till lag örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 378, angående särskild utbildning av folkskollärare; och
nr 379, angående hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska
förmåner.

32 Nr 34. Lördagen den 17 november 1945.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 380 och 381.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättring av viss
ubåtssäkerhetsmateriel;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande
av lägerkassemedel för nybyggnad eller större ändringsarbete;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronan tillhörigt markområde i Ljungbyhed;

nr 277, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa statens
järnvägar berörande markfrågor i Västerås;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastighetsbyte i
Falköping; och

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående fastigheter;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående årligt understöd
åt föreståndaren för svenska studenthemmet i karis Lucien Maury;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående livräntor åt Hanna
Jansson m. fl.; och

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring i
vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår jordhruksärenden; nr

83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Sörby invallningsföretag år 1937 i Västmanlands län; och
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för kronans
räkning av viss mark inom Södra Vrams socken, Malmöhus län.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P A. Norstedt & Söner.

454327