1945. Första kammaren. Nr 32 (Riksdagens protokoll 1945:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 32.

Måndagen den 22 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade: Den 16 i denna månad avled helt oväntat ledamoten
av denna kammare Jacob Hansson i Kristianstad. Det var med förstämning
som detta budskap mottogs av hans vänner och jag tror av alla dem
som haft samarbete med honom på olika områden. Vid sidan örn jämvägsmannatjänsten,
som han tidigare lämnat, hade viktiga uppdrag anförtrotts honom,
bland annat inom Kristianstads stad och länets landsting. I denna kammare
bevistade han i år sin femtonde riksdag.

Yi komma att i honom sakna en lugn och god kamrat, som genom sin vederhäftighet
och sitt sunda omdöme var synnerligen väl skickad att deltaga i omhänderhavandet
av allmänna angelägenheter. Vi tacka honom för väl utförd
medborgerlig gärning och lysa frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Härefter upplästes följande till kammaren ankomna utdrag av död- och begravningsbok
:

Att ledamoten av riksdagens första kammare f. stationskarlsförman Jacob
Hansson från kv. Stormen 9. 10. 11 i Kristianstads förs. i Kristianstads län,
född den 12 augusti 1878, avled härstädes den 16 oktober år 1945, civilstånd
änkling, dödsorsak: Myocarditis cum infaretus cordis enligt attest av lasarettsläkare,
avses komma att här jordfästas den 21 oktober 1945 i Trefaldighetskyrkan
och här begravas, betygar Kristianstads församling i Kristianstads
län den 20 oktober 1945.

Stig Bergstrand,
komminister.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg får jag härmed ansöka örn ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden från och med den 22 innevarande oktober månad
till och med den 31 instundande december månad.

Stockholm den 20 oktober 1945.

Sam Larsson.

Härmed intygas, att generaldirektören Sam Larsson på grund av sjukdom
är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet under återstoden av år 1945.

Solna den 20 oktober 1945.

E. Nyman,

med. dr, docent.

Den begärda ledigheten beviljades.
Första hammarens protokoll 1945. Nr 32.

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Vidare upplästes följande inkomna läkarintyg:

Herr Anton Eklund, f. 1883, har av mig i dag tagits under behandling för
inklämt bråck, vilken åkomma fordrar sjukhusvård samt medför arbetsoförmåga
fr. o. m. den 21 oktober cirka 2 veckor, vilket härmed intygas.

Stockholm den 21 oktober 1945.

M. S. G. Möller,

leg. läk.

Herr statsrådet Quensel avlämnade
dels Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 334, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1945/46;

nr 335, angående ytterligare statsunderstöd till Sörby invallningsföretag år
1937 i Västmanlands län;

nr 336, med förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet; nr

337, angående förbättring av viss ubåtssäkerhetsmateriel;
nr 338, angående ianspråktagande av lägerkassemedel för nybyggnad eller
större ändringsarbete;

nr 339, med förslag till förordning örn ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (379);

nr 340, angående försäljning av kronan tillhörigt markområde i Ljungbyhed:
nr 341, angående vissa förmåner i samband med avvecklingen av försvarsberedskapen
;

nr 342, med förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m.:
nr 343, angående skattegrupperingen m. m.;
nr 344, med förslag till förordning örn nöjesskatt;

nr 345, med förslag till förordning angående uppskattning av värdet å
svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning;

nr 346, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda
hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälpsverksamheten;

nr 347, angående årligt understöd åt föreståndaren för svenska studenthemmet
i Paris Lucien Maury;

nr 348, angående anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral;
nr 349, angående reglering av tjänste- och familjepensioneringen för personal
vid Halmstad—Nässjö och Nässjö—Oskarshamns järnvägar i anslutning
till järnvägarnas förstatligande;

nr 350, angående inköp för kronans räkning av viss mark inom Södra Vrams
socken, Malmöhus län;

nr 351, angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet;
nr 352, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m.;
nr 354, angående vissa förmåner till värnpliktiga;

nr 356, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn expropriation;

nr 363, angående ersättning till Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande
skatterestitutioner;

nr 364, om tullfrihet för vissa till riket införda partier penicillin;
nr 366, angående kreditgivningen till utlandet m. m.; samt
nr 367, angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet;

dels ock Kungl. Maj :ts skrivelse nr 355, angående muntligt meddelande till
riksdagen.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 353, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 12
maj 1917 (nr 189) örn expropriation m. m.;

nr 368, med förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning
av äktenskap eller havandeskap m. m.; och

nr 369. angående anslag till abortförebyggande åtgärder m. m.

Föredrogs Kungl. Maj :ts skrivelse nr 355, angående muntligt meddelande Äng. Sveriges
till riksdagen. utrikespolitik

Av nämnda kungl, skrivelse inhämtades, att Kungl. Maj :t prövat lämpligt. ™''
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning till riksdagen muntligen
gjordes meddelande av sådan beskaffenhet, som i sagda paragraf avsåges,
samt att Kungl. Majit förordnat, att meddelandet skulle framföras i första
kammaren av statsministern och i andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena.

Ordet lämnades till hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde:
Herr talman! När riksdagen senast åtskildes, hade världskriget avslutats
på den europeiska krigsskådeplatsen genom Tysklands kapitulation. Vilken
lättnad detta betydde även för det neutrala Sverige, behöver inte här närmare
belysas. Så länge ännu Japan fortsatte kriget, kunde dock den fredliga samfärdseln
mellan länderna icke på allvar begynna. Under sommarens lopp utvidgades
till och med kriget genom Sovjetunionens krigsförklaring mot Japan.

Men snart därefter följde Japans kapitulation och därmed världskrigets definitiva
avslutning.

Om krigstillståndet sålunda faktiskt upphört, återstår ännu, att de allierade
komma överens örn de slutliga fredsvillkoren och att fredstraktater undertecknas.
Intill dess sa skett, befinna vi oss i ett övergångsskede mellan krig och
fred. Verkningarna härav beröra på många sätt även utomstående länder. Vi
kunna endast hoppas att detta skede inte skall utsträckas under alltför lång tid.

Så länge kriget pågick fullföljde Sverige sin vid krigsutbrottet deklarerade
neutralitetspolitik, i syfte att undgå att indragas i kriget. Vår utrikespolitik
präglades helt av detta mål, ett mål som vi också hade lyckan att se uppnått.

Genom krigets upphörande inträder ett nytt utrikespolitiskt läge, som grundligt
skiljer sig från den situation som rådde i världen omedelbart före krigsutbrottet.
Riktlinjerna för Sveriges utrikespolitik kunna därför inte angivas endast
med en hänvisning till vår politik under den fredsperiod som föregick det
andra världskriget. Händelseutvecklingen under mellankrigsperioden medförde
en avsevärd förskjutning i Sveriges utrikespolitiska hållning, betingad av
de förändringar, som ägde rum i det allmänna internationella läget. Dessa förändringar
avspeglade sig tydligt inom Nationernas förbund och föranledde en
ändrad ^ inställning till förbundet från medlemsstaternas sida. Under 1930-talet, då Tysklands växande maktställning och aggressiva hållning jämte de av
Japan och Italien hänsynslöst igångsatta angreppskrigen satte förbundet på
harda prov, blev det alltmer uppenbart att solidaritetsförpliktelserna i förbundsakten
inte kunde upprätthållas. Sverige drog för sin del härav den slutsatsen,
att i händelse av ett nytt krig neutralitetspolitik vore det enda tänkbara
programmet. Härvid befann sig vårt land i bästa överensstämmelse med
vara nordiska grannländer och en mängd andra medlemsstater. Det ifrågasattes
ej heller vid krigsutbrottet av de ledande staterna inom förbundet någon
annan hållning från de mindre staternas sida. Att flertalet av de europeiska
staterna ändock blevo indragna i kriget berodde uteslutande på Tysklands angrepp.
De besegrade axelmakterna lia nu förlorat sm ställning som stormak -

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
ter. Bland de segrande makterna framträda Amerikas förenta stater, Sovjetunionen
och Storbritannien som de huvudmakter, vilka i främsta rummet övertagit
ansvaret för fredsvillkorens gestaltande och för uppbyggandet av en varaktig
fred. Redan före segern hade dessa makters regeringar uppställt ett
program för freden, som inneslöt bl. a. bildandet av en ny internationell säkerhetsorganisation,
vari alla fredsälskande stater skulle mottagas på likställighetens
grund och som skulle utgöra en mera livskraftig och effektiv sammanslutning
än Nationernas förbund. Denna del av fredsprogrammet blev som
bekant också realiserad före krigets upphörande. Vid den i San Francisco under
april—juni i år avhållna konferensen mellan samtliga de allierade staterna
fastställdes definitivt stadgan för den nya organisationen. Sedermera har stadgan
ratificerats av det antal stater, som erfordras för att den skall definitivt
träda i kraft såsom ett bindande internationellt avtal.

Från svensk sida måste vi med största tillfredsställelse hälsa bildandet av
den nya internationella trygghetsorganisationen redan före fredsavtalets antagande.
Genom att denna del av fredsprogrammet ställts utanför de olika
fredsavtalen, har organisationens tillkomst icke gjorts beroende av de långvariga
och svåra förhandlingar, som måste föregå fredstraktatemas utformande.
Det förtjänar erinras örn att sammankopplingen av stadgan för NF med fredstraktaterna
efter förra världskriget medförde olägenheter av skilda slag.

Tillkomsten av den nya trygghetsorganisationen inverkar avsevärt på vårt
lands utrikespolitiska ställning. Vi befinna oss efter det andra världskriget i
ett läge som i hög grad påminner örn situationen omedelbart efter förra världskriget.
Då Sverige den gången inbjöds att ansluta sig till NF, betraktades
den sålunda resta frågan såsom avseende en nyorientering av vår utrikespolitik.
De svenska statsmakterna funne en sådan nyorientering vara till fullo
motiverad.

Sedan den tiden har Sverige deltagit i Nationernas förbunds verksamhet, och
vi ha upplevat både det tidigare skedet av förhoppningar och löften och de senare
åren av besvikelser och misströstan. Sverige bör uppenbarligen ej heller
nu saknas bland de nationer, som vilja med samfällda krafter bygga upp en
varaktig fred, med stöd av ett gemensamt internationellt förbund. En anslutning
till den nya organisationen betyder att försöket från år 1920 förnyas,
ehuru under i vissa hänseenden ändrade villkor.

Frågan örn vårt lands inträde i Förenta nationerna kommer självfallet att i
sinom tid underställas riksdagen. En proposition i ämnet torde dock ej behöva
framläggas förrän vid nästa års riksdag. Förbundet beräknas bli konstituerat
tidigast vid ett sammanträde i december månad detta år. Ett nytt sammanträde
är planerat till nästa vår.

Utan att nu närmare ingå på de förpliktelser, som åligga medlemmarna av
förbundet och som innebära bl. a. att medlemmar efter rådets anvisningar skola
deltaga i sanktioner mot en fredsstörare, må redan vid detta tillfälle understrykas,
att den nya organisationen kan fungera vid framtida krigsfall
endast under förutsättning att samtliga permanenta rådsmedlemmar samverka.
Denna begränsning i organisationens funktionsduglighet betyder, hur man i
övrigt må bedöma den, en stark uppfordran till de ansvariga stormakterna att
lösa uppkommande konflikter på fredlig väg. En uppdelning av staterna i
särskilda block eller intressegrupper, som misstro varandra och betrakta varandra
som latenta fiender, betyder i själva verket ett undergrävande av den
nya trygghetsorganisationen redan från begynnelsen. Medvetandet härom kommer
helt visst att bidraga till förebyggandet av en dylik ödesdiger utveckling.

Sveriges folk måste för sin del såväl ,på grund av sina vitala intressen som
av ideella skäl varmt önska att icke någon politisk uppdelning av staterna i

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik rn. m. (Forts.)
varandra motstående grupper äger rum. Vi äro villiga att ansluta oss till
en samfälld trygghetsorganisation och i händelse av en framtida konflikt avstå
från neutraliteten i den utsträckning, organisationens stadgar det påfordra.
Men skulle mot förmodan inom denna organisation visa sig en tendens till
uppdelning av stormakterna i två läger, måsto vår politik vara att icke låta
oss drivas in i en sådan gruppering eller blockbildning.

Om jag sedan övergår till att säga några ord örn det nordiska samarbetet,
så vill jag från början understryka, att detta uppenbarligen icke ur några synpunkter
kan betraktas som ett led i någon gruppering av det slag jag nyss
omnämnt. Det nordiska samarbetet vilar på historiska och kulturella grundvalar
och stödes av språkens likhet och ett nät av personliga förbindelser folken
emellan.

Vid kontakter mellan ledamöter av de nordiska ländernas regeringar efter
krigets upphörande har det funnits en allmän resonans för ett återknytande
av gamla förtroliga förbindelser. Samtidigt har från olika håll understrukits
att samarbetet bör inriktas på konkreta, näraliggande uppgifter. Ett uttryck
för denna ståndpunkt är det möte mellan socialministrarna, som ägde
rum i Köpenhamn i september och som utmynnade i ett utkast till konvention
örn en gemensam nordisk arbetsmarknad. Denna fråga kommer att underställas
riksdagen.

För övrigt må det framhållas, att både Danmark och Norge lia deltagit i
San Franciscokonferensen och undertecknat Förenta nationernas stadga.. Den
danska riksdagen har dessutom ratificerat stadgan. Bägge våra skandinaviska
grannländer ha, såvitt jag vet utan någon som helst tvekan, beslutat sig för
den nya politik, som ett inträde i Förenta nationerna innebär. Av auktoritativa
uttalanden framgår också, att man i bägge länderna är angelägen örn att
upprätthålla goda politiska förbindelser åt alla håll inom denna organisation.
Den uppfattning jag nyss givit uttryck åt beträffande vådan av politisk blockbildning
inom kretsen av de stormakter, som skola intaga ledande ställningar i
det blivande säkerhetsrådet, torde vara densamma i alla våra länder.

I och med det europeiska krigets slut ställdes vi inför uppgiften att snarast
återknyta handelsförbindelserna med dem av våra gamla inköps- och försäljningsmarknader,
med vilka direkt kontakt åter möjliggjorts efter Tysklands
kapitulation. För uppnåendet av detta mål ha förhandlingar förts och
föras alltjämt med flertalet stater i Europa liksom även med ett antal utomeuropeiska
länder. Handelspolitiska underhandlingar ha sålunda ägt rum med
de nordiska staterna, Belgien, Frankrike, Storbritannien, Schweiz, Italien, Polen,
Tjeckoslovakiet, U. S. A., vissa brittiska dominions och Argentina och
pågå för närvarande med Holland. Vidare ha löpande trepartsöverläggningar
bedrivits med de brittiska och amerikanska regeringarna rörande vår import
västerifrån av vissa varor underkastade kontroll genom de s. k. Combined
Boards. Kontakt för dryftande av möjligheterna att förverkliga ett utvidgat
handelsutbyte har dessutom sökts med Sovjetunionen, varjämte preliminära diskussioner
ägt rum med ytterligare ett antal stater.

De avtal, som hittills träffats under den övergångsperiod, vari vi handelspolitiskt
för närvarande befinna oss, ha samtliga på grund av nu rådande förhållanden
måst läggas upp efter rent bilaterala linjer och skänkas en kort
giltighetstid. Till sin sakliga innebörd skilja de sig i princip ej från den avtalstyp
vi fått vänja oss vid under kriget. De innefatta sålunda ömsesidiga
utfästelser att utställa erforderliga import- och exportlicenser inom den i de
olika avtalen uppdragna kontingentramen. I vissa fall lia dessa allmänna bestämmelser
ansetts böra utbyggas med särskilda anordningar för att övervinna
dc svårigheter, som i prishänseende uppstått lill följd av de rent artificiella

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
växelkurser, som tillämpas å vederbörande avtalsslutande lands valuta. För
att skapa nödvändiga förutsättningar för betalningstransfer i samband med
varuutbytet ha samtliga hittills träffade handelsavtal kompletterats med betalningsöverenskommelser
i olika former. I ett flertal fall ha dessutom statliga
efter omständigheterna avpassade krediter, ofta av betydande omfattning, beviljats
för finansiering av svenska återuppbyggnadsleveranser, respektive av
väntade svenska exportöverskott.

Det är givet, att de avtal, som sålunda träffats, på grund av de svårigheter
det erbjudit att exakt överblicka leverans- och transportläget i de olika europeiska
staterna ofta måst erhålla karaktären av allmänna planer, vilka man
enats om att söka genomföra. Vid bedömandet av hithörande frågor bör likväl
ej förbises att, där ej särskilda omständigheter med hänsyn till vårt deltagande
i det europeiska återuppbyggnadsarbetet förelegat, även våra åtaganden
erhållit en efter förhållandena anpassad utformning.

Ur mera allmänna handelspolitiska synpunkter måste konstateras, att den
linje vi sålunda ansett oss böra välja är att beteckna såsom en nödfallsutväg
betingad av det kaos, som för närvarande karakteriserar förbindelserna staterna
emellan på det ekonomiska och finansiella området. Såsom efterkrigsplaneringskommissionen
i sitt enhälligt avgivna yttrande till regeringen rörande
handelspolitiken närmare utvecklat, måste det — i betraktande av vår utrikeshandels
allmänna gestaltning och struktur — framstå som ett viktigt svenskt
önskemål att friare former snarast återinföras för den internationella handeln.
Ur denna synpunkt torde det förtjäna beaktas att vid de nyligen avslutade förhandlingarna
med Schweiz örn den svensk-schweiziska handeln under första
efterkrigstiden båda parterna ansett sig böra gemensamt deklarera, att en snar
återgång till multilateral handel i fria former och ett övergivande av den nu
allmänt tillämpade reciprocitetsprincipen bäst skulle motsvara deras intressen.
Med hänsyn till nu rådande förhållanden i världen torde man likväl icke
böra göra sig några större förhoppningar örn utsikterna att inom den närmaste
tiden få bevittna ett mera allmänt förverkligande av de sålunda uppställda
syftemålen. Den svenska regeringen kommer att ge sitt helhjärtade stöd
till alla strävanden mot större frihet på det handelspolitiska området, som synas
ägnade att befrämja uppnåendet av dessa mål, och ställer sig sympatisk
till försöken att förbereda överenskommelser och organisationer på verkligt internationell
basis med syfte att främja en mera rationell ordning för handeln
länderna emellan.

Herr Domö: Herr talman! Sedan vi sist möttes här i riksdagen har det andra
världskriget nått sitt slut, och vi mötas i en gladare stämning än förr med förhoppningar
örn en ljusnande framtid för ett fritt, fredligt och arbetsamt folk.
Kriget bley långt, men Japans kapitulation i Östern kom dock snabbare än man
haft anledning att vänta. Den besvärliga övergångstiden mellan vapenstillestånden
i Europa och Stilla havet förkortades. För alla, även för Sverige, var
detta en stor lättnad.

Men samtidigt innebär utvecklingen, att efterkrigsproblemen aktualiserades
med kortare varsel än man hade tänkt sig. De invecklade politiska och ekonomiska
omställningsfrågorna tränga på. Riksdagen samlas alltså vid en vändpunkt
mellan två epoker, världskrigets och efterkrigstidens. Det krävs ansvarskänsla,
realism, fasthet och måttfullhet för att på bästa sätt behärska de problem,
som våra förhållanden till andra makter erbjuda i detta viktiga skede.

Utvecklingen i Norden har sedan riksdagen sist var samlad på många punkter
varit fördelaktig. Vi ha fått nya bevis på hur starkt rättsordning och folkstyre
äro förankrade i Danmark och Norge. För nationer, som under hårda

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
ockupationsår lärt sif? att ställa våld mot våld i den blodiga frihetskampen, är
det ofta svårt att utan allvarliga inre kriser återgå till en av lag och ordningskyddad
tillvaro. Våra danska och norska grannar ha dock visat sig i stånd att
skilja på krigets och fredens metoder. Nu återvända de till normala förhållanden
i former, som kunna tjäna Europas folk till föredöme. Inte minst behandlingen
av krigsårens förrädare är värd vårt oreserverade erkännande. Tanken
på »de långa knivarnas natt» har varit de nordiska frihetsrörelsernas bärande
klement främmande. Här i Sverige ha vi med särskilt intresse följt processen
mot Quisling och kunna inte nog beundra den objektivitet, noggrannhet och
disciplin, som Norges folk och myndigheter ådagalagt i denna rättegång.

Vi se också med glädje, att de materiella förhållandena snabbt förbättras hos
grannarna i väster. Fastän man ännu har långt kvar till fredsmässiga förhållanden,
behöva Norge och Danmark dock inte frukta vintern på samma sätt som
folken på många andra håll i Europa. Det är oss en tillfredsställelse att Sverige
genom sina hjälpsändningar och krediter kan medverka till denna lyckosamma
utveckling. Vi böra fortsätta med att lämna vårt bistånd på de punkter där det
fortfarande behövs.

Det är uppenbart, att Finland vad folkförsörjning och ekonomi beträffar i
dag är särskilt utsatt och att återhämtningen endast kan ske i långsamt tempo.
Här ha vi liksom tidigare att bringa hjälp så långt vår förmåga och de politiska
förhållandena medge.

Avgörande för Finlands framtid förblir dock dess förhållande _ till segermakterna
och främst bland dem Sovjetunionen. Varje bevis på att Finland med
bibehållen rättsordning och inre politisk frihet kan förbättra detta förhållande
hälsas med tillfredsställelse. Vi uppfatta som ett gott förebud att Sovjetunionen
nyligen beviljade vår granne en oväntad lättnad genom beslutet att förlänga
terminen för skadeståndsleveranserna från sex till åtta år. Vi se i detta
beslut liksom i åtgärden att draga tillbaka de ryska trupperna från Nordnorge
ett tecken på god vilja hos Sovjetunionen, och vi vilja i övrigt tro att stormakterna
så snart som möjligt skola finna tiden inne att föra hem de återstående
styrkor som blivit insatta i Danmark och Norge. Det är genom sådana i handling
omsatta löften, som förtroendet mellan stora och små stater byggs upp. _

Då vi här i Sverige tala örn nordiskt samarbete utsättas vi ibland för kritik.
Man har givit sitt missnöje till känna främst i Moskva och tolkat våra intentioner
felaktigt. Vad som innerst är orsaken till detta missnöje skall här inte
diskuteras. Säkert kan man inte förklara den ryska ståndpunkten utan att ställa
den i samband med förhållandet mellan stormakterna. Här kunna dock vi svenskar
inte åstadkomma mycket — vare sig från eller till. Vad vi däremot kunna
verka för är att ge Sovjetunionen en riktigare bild av Sveriges avsikter än vad
nu ofta sker. Våra kommunister lämna som vanligt utan varje hämning i nästan
varje tidningsnummer förvrängda eller falska uppgifter örn Sverige och dess
partier. Kommunisterna påstå gärna att de vilja förbättra förhållandet mellan
Sovjetunionen och vårt land. I själva verket äro deras tvetydiga operationer etthinder
för en sådan förbättring.

Nordisk samarbetsvilja kan och måste förenas med europeisk och internationell.
Vi i Sverige önska liksom Danmark, Norge och Finland varaktigt samförstånd
med samtliga allierade stormakter. Sverige har ända sedan Krimkriget
undvikit engagemang i varje sådan blockbildning, som är ett uttryck för storpolitiska
motsättningar, och bör också i fortsättningen göra detta. Vår nordiska
politik stämmer val överens med denna inställning, och det var med tillfredsställelse
som jag hörde hans excellens herr statsministern uttala sig örn vår
uppfattning om och inställning till blockbildningar.

Med nuvarande moderna förbindelser och tekniska utveckling av olika strids -

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
medel finns det blott små möjligheter för ett litet land att hålla sig utanför
ett eventuellt kommande världskrig. De atombomber, som fälldes för några
månader sedan, bländade inte bara två japanska städer utan en hel värld. I
detta läge måste sammanhållning mellan Nordens folk vara målet för allas
strävan. Sverige bör alltså genom sin anslutning till Förenta nationerna skänka
sin medverkan i arbetet att bygga ett nytt världsförbund. Vad som skett
i storpolitiken sedan kriget upphörde ger inte stöd åt antagandet, att detta förbund
får en lätt start. De uteblivna resultaten vid utrikesministermötet i London
äro en allvarlig tankeställare, och tendensen att bilda separata maktblock
eller att avspärra olika länder från fria förbindelser och fri insyn stämmer inte
till optimism. Det är också farligt för Europa, att man ännu inte ens kan skönja
slutet på början av arbetet att lösa det tyska folkets framtidsproblem. Naiva
föreställningar här i landet örn att vår världsdel i en handvändning skulle förvandlas
till en demokratisk idyll vederläggas eftertryckligt av den hårda verkligheten.
Vår ideella syn på den mellanfolkliga sammanlevnaden får givetvis
inte hindra oss från en realistisk bedömning av utvecklingen i världen. Vi måste
vara beredda att, om FN icke lyckas att skapa internationell trygghet, svara förvår
egen. Det är och förblir dock väsentligt att förena denna vår realism med
energiska ansträngningar att övervinna svårigheterna. Sverige kan naturligt
nog inte påverka detta arbete i avgörande sammanhang, men Sverige kan vara
med och draga sitt strå till stacken. De klarsynta ha nog aldrig föreställt sig,
att enhetsverket skulle bli lätt efter sex års förödande världskrig, men de ha
inte skäl att mana till isolering, när de förutsedda svårigheterna framträda.
Vad vi svenskar framför allt böra arbeta för är rättvisa och trygghet åt de
mindre folken, som lidit lika mycket, ja, ofta proportionsvis mera än stormakterna.
Dessa folk ha inte ställt till de stora krigen och ha rätt till frihet att
bygga sin framtid på egen grund. Liksom i det gamla NF måste Sverige i FN
verka för att mindre staters suveränitet inte uttunnas eller beskäres.

Efter konferensen i San Francisco hette det, att det nya världsförbundets
framtid helt beror på stormakternas möjlighet att upprätthålla enigheten sinsemellan.
Det är naturligtvis en realistisk uppfattning. Men den är samtidigt
mycket blygsam, eftersom den endast upprepar den gamla sanningen, att stormakterna
spela en ledande roll i världen. Vårt mål måste vara att nå fram till
verkliga förändringar. Det gäller att skapa en anda av ömsesidig hänsyn och
respekt mellan alla stater och ett förbund byggt på största möjliga jämlikhet.
Att ställa målet så högt är inte orealistiskt. Vi bortse inte från svårigheterna,
och vi upprätthålla ett starkt försvar. Vi sträva efter att avlägsna svårigheterna,
allteftersom vi möta dem, och gå fram steg för steg i uppriktig vilja att värna
freden.

Sverige är just nu i full färd med att slå upp sina fönster mot världen. Vi
leva dess bättre inte i en diktatur, där man planhushållar med utlandsförbindelserna
eller ransonerar dem i avsikt att förbehålla »pålitliga» myndighetspersoner
all extra resetilldelning. Kontakten med utlandet förbättras också, och
vi äro glada över detta. Men ännu återstår mycket att göra. I vissa fall är det
svårt för svenskar att resa i enskilda uppdrag genom eller till olika länder, och
i andra fall är det rent av omöjligt. Det tillkommer regeringen att göra allt för
att förbättra dessa förbindelser, och en redogörelse inför riksdagen för vad som
gjorts och kommer att göras är här på sin plats. Trots den översiktsredogörelse
över handelspolitiska ting, som hans excellens statsministern lämnade, vill jag
i alla fall efterlysa några ytterligare upplysningar från regeringsbänken.

Vi vilja också ha upplysningar om handelspolitiken av statsrådet Myrdal.
Han är van att resa alltifrån unga år, och vi förstå att lian känner sig som en
flyttfågel om våren, då kriget nu är slut. Hittills under sin ministertid har han

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
gästat två huvudstäder, den polska och den engelska. I Warszawa resonerade
han kol och beviljade en större kredit. En redogörelse för förhandlingarna och
resultatet av denna mångomtalade utflykt tycks mig påkallad. Statsrådet bör
ha ett personligt intresse av att belysa de rykten, som påstå att transportfrågorna
inte bevakades ordentligt vid dessa överläggningar.

Vad statsrådet Myrdal gjorde i London har han inte heller redovisat närmare.
Genom hans uttalanden i pressen vet man dock, att han efter lunch med
sir Stafford Cripps, middag med finansminister Dalton och diverse konferenser
på olika håll fått klart för sig, hur helhjärtat det engelska näringslivet arbetar
för att socialisera sig självt och hur ogillande den borgerliga pressen betraktar
s. k. billig kritik av socialiseringen. Jag har alltid funnit herr Myrdal intressant
som temperamentsfull politisk reseskildrare och jag gör det fortfarande, trots
att sir Stafford Cripps i ett tal nyligen förklarade, att det inte skall bli någon
socialisering av den engelska industrien under åtskillig tid framåt. Dessa distinktioner
när det gäller skildringen av de engelska uppfattningarna tycker jag
inte böra undanhållas svenska folket. Nu var det ju så att sir Stafford Cripps
tog till orda först sedan flygplanet återfört statsrådet Myrdal till fosterjorden,
och man kan inte begära att handelsministern skall förutse allt. Värdefullare
än reseskildringar äro dock fakta örn våra ekonomiska utlandsförbindelser, och
då det ryktas i pressen, att herr Myrdal har »vissa erfarenheter» från färden
att meddela svenska företagare, vore det kanske inte ur vägen, örn också riksdagen
fick vara med på ett hörn. Det är svårt att få kol från England nu. Det
förstå vi mycket väl. Inte dess mindre vore det intressant att få höra, örn
statsrådet Myrdal begagnade tillfället att förhandla i frågan och örn han kom
till något resultat. Kanske han också kan tala örn för oss, när den engelska utjämningsexporten
börjar, denna export som enligt handelsavtalet skulle vara
motprestationen till våra obetalda leveranser men som hittills inte hörts av.
Och hur blir det för övrigt med kolimporten från U. S. A.? Och vidare: är det
riktigt att stormakterna tänka frilägga Nordens sjöfart från tonnagepoolen relativt
snart, och hur tänker handelsdepartementet utnyttja en sådan lycklig händelse?
Det är kanske många frågor, men det Ilar sitt intresse att regeringen besvarar
dem med tanke på deras stora betydelse för folkförsörjningen och hög
och jämn sysselsättning.

Att bevara en hedersam fred, att hjälpa grannarna så långt det i varje situation
var möjligt samt att lämna humanitär hjälp åt krigets offer och skydd åt
hjälpbehövande flyktingar har varit vår målsättning under krisåren. Vi ha försökt
lösa dessa uppgifter efter bästa förstånd. En handfull kritiker, som skulle
ha fört vårt land i krig, om deras politik godtagits under krisåren, vilja dock
inte låta sig nöja med det förgångna. Deras verksamhet under de senaste månaderna
har bl. a, urartat till nästan personlig förföljelse av vår förre utrikesminister.
Denna trafik är i mitt tycke föga hedersam. Skall någon kritiseras
är det inte en enskild minister, utan hela den avgångna regeringen. De missnöjda
böra vända sig också mot sina egna partikolleger och ledare — det vore
rent spel, fastän det aldrig kan lili framgångsrikt! Det är för övrigt med storögd
förvåning vi se, hur dessa kritiker hyllas sorn nationalhjältar i länder, som
Sverige aldrig skulle kunnat lämna hjälp, om dess utrikespolitik ändrats.

Det har också förekommit beskyllningar, som gå ut på att vår ämbetsmannavärld
och officerskår skulle vara inpyrda med nazism. Det är ett dumt och
orimligt påstående. Enligt min uppfattning är det ytterligt få individer ur
dessa kårer sorn uppträtt illojalt under kriget och alltjämt framhärda. Från
olika håll framförs kravet på utrensning. Högern har i och för sig så mycket
lättare att förstå detta krav, som vi under hela kriget — alltså under den tid
då vårt land ännu hotades — krävt lagstiftningsåtgärder mot partier eller per -

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
söner som hade landsskadliga utländska förbindelser. Vi hysa fortfarande den
uppfattningen, att dylika handlingar böra beivras hårt och effektivt fastän
givetvis inom lagens råmärken. I den mån det är möjligt att i efterhand få
fram bevis på förrädisk verksamhet, tillkommer det våra lagliga myndigheter
att vidtaga erforderliga åtgärder. Utrensningsfrågan är emellertid en inre svensk
angelägenhet, och vi ha att avvisa varje försök från utomstående att blanda sig
i saken. Detsamma gäller örn vår asylrätt. Människor, som bevisligen gjort sig
skyldiga till krigsförbrytelser, skola vi skicka ur landet, men flyktingar, som
ingenting förbrutit, måste räkna på det tillmötesgående, som internationell sedvänja
och humanitetens bud ålägga oss.

Samlingsregeringens avgång sätter fart i partipolitiken. De olika åsikterna
framträda i skarpare relief än förr. Jag tror, att detta är i många avseenden
nyttigt och bidrar till den förnyelse, som vårt politiska liv behöver. Men jag
fastslår samtidigt, att detta inte bör hindra enighet kring det väsentliga i vår
utrikespolitik. Sveriges folk visar trots allt ingen större benägenhet att splittra
sig i dessa frågor. Ja, då jag sade »trots allt», tänkte jag faktiskt på den falang,
som inom kort får en ny representant i denna kammare i herr Nerman.

Det är landet till nytta, örn vår nordiska politik såväl som vår allmänt internationella
kan hållas över meningsskiljaktigheterna mellan borgerliga och socialdemokrater.
Men detta måste innebära, att också försvarsfrågan ställs över partierna.
Världen är rustad och framtiden full av ovisshet. Fortfarande är ett
starkt, välorganiserat svenskt försvar nödvändigt för att ge respekt åt vår
obrutna frihetsvilja.

Herr Linderot: Herr talman! Jag tror inte, att man bör ägna huvuduppmärksamheten
i denna utrikesdebatt åt vad som har varit, ehuruväl krigets avslutande
ju skulle möjliggöra att tala fritt örn åtskilligt, där våra tungor varit
bundna under krigsåren på grund av de speciella faror, som etc fritt språk
kunde ha medfört. Jag skall emellertid som sagt avstå från historieskrivning
och mera ta sikte på de aktuella problemen och vad som kan vara av intresse
för oss i framtiden — såsom också är fallet i regeringsdeklarationen.

Att i denna så stort utrymme har lämnats åt handelspolitiken belyser ju det
faktum, att dagens utrikespolitik kanske har sin tyngdpunkt på det handelspolitiska
området. Kegeringen har i deklarationen i detta hänseende förklarat,
att den är intresserad av friast möjliga världshandel i snabbast möjliga
tempo. Jag tror, att vi måste betrakta denna regeringens deklaration såsom
tillfredsställande. Men den förpliktar också regeringen att söka skaffa Sverige
så fria händer som möjligt, där för närvarande genom vissa avtal och dispositioner
en kanske inte alltid så fördelaktig bundenhet förefinns.

Jag tänker exempelvis på våra förbindelser med England. Jag tror, att regeringen
bör skaffa sig friare händer i London. Om Sverige låser sig vid sterlinggruppen
i alltför hög grad, komma det brittiska imperiets påtagligt stora
ekonomiska vanskligheter att oförskyllt också drabba Sverige i viss grad. Vidare
kan ett alltför starkt fastlåsande vid sterlinggruppen rent ekonomiskt av
andra stater betraktas såsom ett politiskt engagemang, något som kanske inte
iir fördelaktigt. Jag ber att få instämma med herr Domö i hans hemställan till
handelsministern att ge oss litet upplysningar om dessa ting, som jag tror äro
mycket väsentliga. Statsrådet Myrdal har kanske genom sina goda förbindelser
med partivännen Cripps och andra uppnått en del i London, som inte är
känt.

Emellertid är det givet, att utrikeshandelns utveckling är så viktig, att alla
goda krafter här måste stödja regeringen i dess försök att utveckla handeln.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
Om inte en tillfredsställande utrikeshandelsvolym kan uppnås mycket snart,
är det klart, att regeringen kommer i rätt stora svårigheter i fråga örn den inrikes
reformpolitik, som vi kräva och som regeringen enligt sina utfästelser ju
är skyldig att genomföra.

Handelspolitiken är emellertid trots allt inte det i alla situationer väsentligaste
i våra utrikes intressen. Jag skulle här vilja dra fram en annan fråga,
nämligen utrikespolitikens förbindelse med militärpolitiken. Har utrikesdepartementet
tillräckligt inflytande över försvarsstaben? Jag tänker naturligtvis
inte på de försvarstekniska utan på de försvarspolitiska frågorna. Det är
ju dock bekant, att den militärpolitiska planläggningen här i landet genom tiderna
egentligen bara räknat med »krigsfall öst», även örn förhållandena särskilt
under senare år ha framtvingat dispositioner för »krigsfall syd» och
»krigsfall väst». Här måste utrikesledningen enligt min mening utöva ett
avgörande inflytande, så att inte, som före världskriget, generalerna inrikta
sig mot öster, när faran hotar från söder. Jag vill inte spå någonting för
framtiden i detta hänseende, men både historiska och dagsfärska erfarenheter
skulle kanske kunna hjälpa oss att likvidera det historiska misstag, som tidigare
utrikes- och militärpolitisk klokskap gjort sig skyldig till i fråga örn den
s. k. faran från öster.

Det må kanske tillåtas mig att litet grand belysa, vad jag menar med historiska
misstag. Jag skall i korthet bara erinra örn tre synnerligen avgörande
tidsavsnitt i samband med den politik mot öster, som vi ha fört.

Det första är Napoleonkrigen. När Napoleon marscherade mot Moskva,
mötte han som känt så småningom sin överman i den geniale ryske fältmarskalken
Kutusov. Denne var emellertid inte bara en skicklig krigare, utan också
en skicklig diplomat, och enligt den ryska diplomatiens historia fruktade marskalk
Kutusov i synnerlig grad, att svenskarna skulle gå på Napoleon sida
i kriget mot Ryssland.

Det andra viktiga tidsavsnittet är första världskriget. När revolutionen
öppnade arkiven och den historiska forskningen fått litet tid på sig, visade det
sig ju, att den ryska statsledningen då fruktade, att Sverige skulle gå med
Käiser-Tyskland i kriget mot det ryska väldet.

Det tredje tidsavsnittet är det andra världskriget. Då har ju ett nytt Ryssland
framträtt på den världspolitiska arenan. Sovjetunionen har efterträtt det
gamla Tsarryssland såsom statsbildning, men den svenska attityden har inte
ändrats, i varje fall inte nämnvärt. Arvfienden var och förblev Ryssland, och
den ryska statsledningen har ju gett uttryck för att den hyste en viss fruktan,
att Sverige liksom Finland skulle komma med i kriget på Tysklands sida.

Det är alltså tre viktiga tidsavsnitt jag här erinrat om, och i samtliga är
det den ryska statsledningen, som hyst fruktan för att Sverige skulle bli
aggressivt och ansluta sig till fiendesidan. Men det finns icke ett enda belägg,
i varje fall inte historiskt, för att vid något av dessa tidsavsnitt den ryska
statsledningen tagit sikte på någon aggressiv politik gentemot Sverige.

Ja, det skall ju finnas så många anledningar att frukta faran från öster. Ryssarna
måste ju lia en hamn uppe i Nordnorge! Detta lia alla människor trott på
som på katekesens budord. Nu bär röda armén varit i Nordnorge och avtågat
därifrån, och jag har inte hört det ringaste örn att man skulle lia krävt några
hamnar för att evakuera röda armén från Norge.

Alltså kort och gott: den sovjetryska militärledningens politik synes vara
defensiv. Inget belägg kan anföras för att den icke skulle vara defensiv.

Med de exempel, jag här har givit, för ögonen ilr det väl på tiden att fastslå,
att denna traditionella inställning till faran från öster bevisligen är falsk
och att det måste vara en utrikespolitisk angelägenhet av första ordningen att

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
här göra en resolut vändning, skapa nya föreställningar och lägga de historiska
och aktuella erfarenheterna till grund för en fast och ärlig vänskapspolitik åt
öster, som också återspeglades i de militärpolitiska dispositionerna.

Herr Domö var ju anhängare av en vänskaplig politik mot Sovjetunionen,
och det torde väl officiellt praktiskt taget alla svenska politiker för närvarande
vara. Men han menade, att det fanns ett visst irritationsmoment. Ryssarna förstå
inte Sverige, svenskarna och den svenska politiken, och felet skulle enligt
herr Domö vara de tvetydiga orationer, som kommunisterna i Sverige göra sig
skyldiga till. Ja, det börjar ju på att bli ett slags dogm, att Sovjetunionens
diplomater och statsmän överhuvud taget ingenting begripa örn Sverige, ty
de bara läsa Ny Dag och få på det sättet falska föreställningar; någon annan
kunskapskälla äga inte den ryska diplomatien och statsledningen, säger man,
helt troskyldigt. Nu tror jag, att Ny Dag står sig gott vid en jämförelse med
andra tidningar i Sverige, och jag tror därför inte, att vårt lands förhållande
till Sovjetunionen försämras genom att man läser Ny Dag i Moskva. Däremot
tror jag, att förhållandet kan försämras genom de skriverier, som förekomma
i åtskilliga andra tidningar. Händelsevis fick jag i min hand oktobernumret
av en tidskrift, som ges ut i Moskva och som i svensk översättning kan kallas
Ny Tid. Jag har den engelska upplagan, New Times. Där finns en liten översikt
örn Sverige, vari citeras följande tidningar, herr Domö: Expressen, Svenska
Dagbladet, Arbetaren, Dagens Nyheter, men inte Ny Dag.

Det förefaller alltså, som om man gjorde sig skyldig till något för lättfärdigt
tal, när man i fråga örn våra relationer till Sovjetunionen söker skylla
missförstånd, som givetvis kunna förekomma, på den kommunistiska propagandan.
Det är bara ett försök att komma ifrån att se den verkliga orsaken och
att undanröja skälen till missförstånden.

I samband härmed vill jag tala litet grand örn neutraliteten och blockpolitiken.
Regeringen förutsätter vår anslutning till Förenta nationerna, vilket ju
innebär ett uppgivande av den traditionella neutralitetslinjen. Jag tror, att de
flesta äro eniga med regeringen och ansluta sig till dess politik i det hänseendet.
Men här diskuterar regeringsdeklarationen eventualiteten av en blockbildning,
^ som man kunde skönja tendenser till inom stormaktspolitiken. MorgonTidningen,
som väl får betraktas som regeringsorgan, hade häromdagen en ledande
artikel på detta tema, där man redan hade gränserna klara för en dylik
blockbildning, i det man placerade Sverige i »skärningslinjen» mellan östblock
och västblock. Såvitt jag kunde förstå, ville man från Morgon-Tidningens sida
göra oss beredda på att få slåss kanske åt alla håll i framtiden, mot den eller
de makter, som först kunde angripa oss för att skaffa sig baser, transitvägar
eller dylikt. Det är verkligen inte något ljust perspektiv, som Morgon-Tidningen
där har sökt ge oss. Jag tror, att vi skola ge regeringen ett oförbehållsamt
erkännande för att den förklarat sig i sin utrikespolitik vilja motverka uppkomsten
av dylika blockbildningar.

Men även örn jag inte delar regeringens mening, att tendenserna till sådan
blockbildning redan äro så skönjbara att man på allvar bör diskutera dem, vill
jag något beröra regeringens ståndpunkt. Om så skulle vara, att Sverige kan
komma att befinna sig i en sådan »skärningslinje», skola vi då bara hjälplöst
konstatera faktum och vänta på urladdningen? Finns det ingen annan politik
än den, regeringen förutsätter? Regeringen presumerade ju, såvitt jag kunde
uppfatta deklarationen riktigt, återgång till ett slags neutralitetspolitik i ett
dylikt fall. Kan man inte tänka sig en politik, som gav åtminstone en viss garanti
för att en eventuell urladdning inte skulle komma att ske på en svensk
s. k. »skärningslinje», en politik som skulle vara ägnad att skydda både vår
fred och vår nationella frihet?

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)

Jag riktar dessa frågor närmast till herr statsministern. Jag tror nämligen
inte att det är så, som regeringen förutsätter, nämligen att man inte kan göra
någonting åt en sådan tänkt situation. Jag anser regeringens ståndpunkt i det
fallet vara fatalistisk och alltför undergiven ett ogynnsamt öde, som man tänker
sig möjligen kunna drabba oss. Jag är naturligtvis inte beredd att på rak
arm ge några rekommendationer till utrikesledningen i dessa stycken, men ett
par synpunkter, som kanske kunna övervägas, vill jag i alla fall anföra. Jag
utgår då från Morgon-Tidningens analys av läget, enligt vilken Norge-Danmark
tydligen skulle böra till västblocket och Finland till östblocket, medan vi
skulle ligga mitt emellan, oskyldiga och hjälplösa. Jag vill inte återuppliva
någon avsomnad geopolitik, men om vi se på kartan förefaller ju denna indelning
ganska ologisk, nied Nordens stater splittrade på två olika block och
ett neutrum i mitten. Örn vi emellertid spinna vidare på den tanketråd, regeringen
här rullade upp, måste vi ju politiskt sett förutsätta, att ett eventuellt
östblock icke kommer att föra en aggressiv, utan en defensiv politik utan aspirationer
på herravälde över andra länder eller inflytande över deras egna angelägenheter.
En bättre defensivlinje än Atlanten kan då knappast tänkas. Och
skulle inte ett demokratiskt Europa, med nationer som samverka i fredligt uppbyggande
arbete, kunna vara den första och bästa garantien för en varaktig
fred i världen? Ty frågan örn den varaktiga freden sammanhänger med utvecklingen
av demokratien, icke med kännedomen örn atombomber. Naturligtvis
är frågan örn atomenergiens utnyttjande ett oerhört viktigt problem, men
den har inte någon avgörande betydelse för mänsklighetens möjligheter att
skapa en varaktig fred. Riva ner och slåss och göra illa kan man ju med stenslungor
lika väl som med atombomber. Men frågan örn den varaktiga freden
är en fråga om demokratien, den verkliga demokratien ■— inte London Citydemokratien
och Wall Streetdemokratien. Den verkliga garantien för fredlig
samverkan mellan folken är de arbetande massornas, folkens, herravälde i eget
hus i alla länder, och dit måste man sträva.

Men örn vi skulle spinna vidare på tråden om tendenser till blockbildning,
som skulle hota freden, så kunde de nordiska länderna enligt mitt sätt att se
tänkas hindra en aggression, en urladdning på deras territorium, om de själva
på tillbörligt sätt sökte stöd hos de krafter i det presumerade östblocket, som
äro defensiva och icke hysa några aggressiva planer. På det sättet skulle kanske
en sådan situation kunna skapas, att vi även vid förekomsten av ett s. k.
västblock skulle kunna bevara freden och friheten.

Jag har .velat göra dessa reflexioner till denna del av regeringens deklaration
därför att jag anser, att vi inte böra vara så fatalistiska att vi tro, att
ett litet land som Sverige ingenting skulle kunna göra i detta hänseende. Jag
tror för min del inte, att en sådan blockbildning kommer till stånd. Såvitt jag
kan förstå är ju Sovjetunionen ganska kategoriskt motståndare till en sådan
blockbildning och när detta motstånd mot en uppdelning av världen i
stormaktsblock kan räkna på stöd från Sverige, såsom regeringen här har deklarerat,
och från en råd andra länder, så borde det väl inte vara uttryck för
alltför överdriven optimism att förutsätta, att den situation, som jag bär har
diskuterat, ändå inte behöver ovillkorligen bli för handen i framtiden. Emellertid
anser jag inte att var politik i en dylik eventuell situation bör betraktas
sorn klargjord med vad regeringen har sagt i sin deklaration i dag.

Sedan ville jag säga några ord om sambandet mellan inrikes- och utrikespolitiken.
Det är ju nästan en vana att här diskutera utrikespolitiken såsom
någonting ^alldeles för sig, nästan artskilt från den allmänna politiken, som
inte har någonting med militärpolitik och inrikespolitik i allmänhet att göra.
Jag vill begagna tillfället att något opponera mot metoden att anordna spe -

Nr 82.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
cielia utrikespolitiska debatter. Detta är, såvitt jag förstår, inte alldeles nödvändigt,
utan det hela kunde kopplas ihop i en debatt. Regeringen fortsätter
emellertid att framställa utrikespolitiken så att säga isolerad från övriga problem.
Herr utrikesministern har ju i sitt örebrotal tagit upp viktiga inrikespolitiska
problem, och därmed ville han kanske demonstrera, att det inte är
hans mening att göra denna konstlade skillnad mellan utrikes- och inrikespolitik.
Han upptog problemet örn den inhemska nazismen, och det skedde
säkert inte av lust att harva social- och justitiekollegernas åkrar, utan därför
att han ville ansa sin egen örtagård. Visserligen är det ett trängande inrikespolitiskt
krav, att fascisterna isoleras och göras maktlösa i hela samhällslivet,
mlen detta är också en nödvändighet för en framgångsrik utrikespolitik.

Herr Domö påstår, att det är en uteslutande svensk angelägenhet att rensa
ut de fascistiska elementen i den svenska statsapparaten, inom förvaltningen,
militären, polisen o. s. v. Jag måste fråga, örn herr Domö är alldeles övertygad
om att detta är en uteslutande svensk angelägenhet. Det sista krigets karaktär
borde ju säga en del i det fallet, och den omständigheten, att man i fredsförberedelserna
ställer frågan om utrensningen av fascistiska element i de
olika staterna såsom en av de viktiga angelägenheterna, borde också kunna
säga herr Domö, att frågan om utrensningen inte gärna kan vara en så uteslutande
svensk angelägenhet. Att svenska staten med laga åtgärder tvingar
folk att sälja nazistiska skrifter inverkar självklart på vårt utrikespolitiska
läge. Här föres dock en kamp mot fascismen — kriget gick ju framför allt
ut över de nazistiska militärmaskinerna •— och att tro att detta inte angår
Sverige, är verkligen litet ljusblått. Det är faktiskt inte så trevligt, att Sverige
i den internationella publicistiken ofta nämnes i förbindelse med FrancoSpanien.

Jag vill här rikta uppmärksamheten på att den nygrundade fackliga internationalen
vid sin pariskongress har rekommenderat bojkott av Franco-Spanien.
Jag tror, att detta bör noteras av svenska regeringen och att det bör
medföra en viss försiktighet även i de handelspolitiska förbindelserna med
Spanien. Ty även om inte frågan att bryta med Franco-Spanien — vilket annars
är ett demokratiskt önskemål i olika stater, som vi gärna understryka -—
står på dagordningen för den svenska regeringen, bör man ju kunna avstå från
att driva en alltför energisk krämarpolitik med den spanska regeringen, tills
förhållandena bli litet klarare.

Man kan faktiskt inte ha två grundlinjer i politiken, en reaktionär i inrikespolitiken
och en demokratisk i utrikespolitiken, eller tvärtom, som exempelvis
den engelska arbetarregeringen försöker — ett konststycke, sorn, jag med stort
intresse skall se hur den kommer att klara i längden.

Efter dessa kommentarer till regeringsdeklarationen skulle jag vilja vidga
ramen för debatten genom att ställa frågan örn en generell målsättning för vår
utrikespolitik i nuvarande situation. Som motto häröver kan jag sätta : en demokratisk
utrikespolitik.

När vi uppge neutralitetsillusionerna och ansluta oss till FN, är det gott
och väl. Men det betyder ju inte, att Sverige avsäger sig egna meningar eller
avstår från att inom ramen av FN driva en självständig politik.

Jag skulle i det sammanhanget vilja yttra några ord örn utrikespolitik och
diplomati. I det allmänna medvetandet är detta två ord för samma sak. Men
det kanske inte skulle skada att i sådana här debatter klargöra, att diplomatien
visserligen är utrikespolitikens främsta vapen, men icke utrikespolitiken i dess
totalitet. Hur är det för resten här i riksdagen? Är man inte benägen att låta
utrikespolitiken vara en diplomaternas angelägenhet? »Diplomater», säger
man, »ja, det är ju folk som reser ut för att ljuga allt till det bästa.» Man har

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
ungefär samma uppfattning, som i gamla dagar uttrycktes av den franske
kungen Ludvig XI, då han i brev till sina sändebud skrev på följande sätt:
»De ljuga för er — gott, ljug bara mer än de andra.» Utan att helt underkänna
denna värdering av diplomatien måste man dock göra förståeligt, att det i vår
tid med dess världshushållning verkligen inte längre ligger till på detta enkla
sätt. Diplomatien kräver givetvis kunnighet och skicklighet av sina handhavare,
och det är nog känt, att utrikesdepartementet förfogar över folk med dessa
egenskaper. Riksdagen är ju inte något forum för diskussion örn diplomaternas
kvalifikationer, men inom parentes skulle man kanske ändå kunna uttala en
förmodan, att det skulle vara nyttigt med en översyn även av det diplomatiska
personalbeståndet särskilt ur den demokratiska lödighetens synpunkter.

För att klargöra vad jag menar med att ge utrikespolitiken ett demokratiskt
innehåll vill jag indela diplomatiens historia sedan ett par hundra år i tre epoker.
I första epoken var diplomatiens uppgift helt enkelt att tjäna de härskande
dynastiernas intressen. Efter den stora franska revolutionen 1789 börjar den
andra epoken, i vilken diplomatiens huvudsakliga uppgift blev att tjäna den
profithungriga bourgeoisiens marknadsintressen. Efter den stora ryska revolutionen
1917 glida _vi in i den tredje epoken, under vilken diplomatiens uppgift
alltmera blir att tjäna de arbetande folkmassornas fredliga, demokratiska, ekonomiska
och kulturella intressen.

Utvecklingen är naturligtvis olikmässig i olika länder. Men måste inte vad
jag här kallat diplomatiens uppgift i den tredje epoken vara målsättningen för
Sveriges utrikespolitik? En förutsättning är emellertid, att folket på ett annat
sätt än hittills intresserar sig för utrikespolitiken. Redan Karl Marx riktade
arbetarklassens uppmärksamhet på detta i den berömda Inauguraladressen. Han
skriver där, att det är arbetarklassens »plikt att själv bemästra den internationella
politikens hemligheter och att kontrollera sina respektive regeringars akter».
Nu har arbetarklassen sina egna representanter i regeringarna och har därmed
också alla möjligheter att aktivt deltaga i de utrikespolitiska frågornas avgörande.

Jag tror att det är ytterligt viktigt, att regeringen själv söker leda in folkmassornas
politiska aktivitet också på de utrikespolitiska frågorna. Därmed
skapar man ju den första garantien för att denna utrikespolitik blir annorlunda
än den tidigare, då den mera var en yrkes diplomaternas angelägenhet, som
folket varken intresserade sig för eller överhuvud taget fick veta något örn.
förrän det måste ut som slaktoffer i krigen. Ett utrikespolitiskt intresse bland
massorna mäste vara en styrka, när det gäller att genomföra en demokratisk
utrikespolitik.

Såvitt regeringen även i detta hänseende vidhåller arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
finns redan den demokratiska målsättningen för utrikespolitiken
utformad. Det heter nämligen i detta program: »Vi liksom andra folk är beroende
av att det snabbt blir en ekonomisk stabilisering ute i världen. Men den
ekonomiska stabiliseringen förutsätter en politisk. Och den politiska stabiliseringen
måste bl. a. innebära att statsskicket i så många länder som möjligt grundas
på en fast demokratisk ordning.»

Här är ju i mycket klara ordalag utsagt, att vårt intresse är, att statsskicket
i så mångå länder som möjligt blir fast demokratiskt, och detta borde såvitt
jag förstår förplikta regeringen att inte så mycket spekulera över blockbilduingar,
utan i stället söka anknytning till de verkligt demokratiska krafter, som
med arbetarklassen i spetsen i olika länder nu börja göra sig gällande för att
skapa demokratier med nytt innehåll och därmed också nya förutsättningar
flir utrikespolitiken och den internationella politiken i allmänhet. Det förpliktar
också regeringen att i utrikespolitiska frågor hålla bättre kontakt med fol -

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
kets valda representanter i riksdagen, än som hittills varit fallet. Man får väl
hoppas, att den nya socialdemokratiska regeringen inte har något som helst att
invända mot en dylik önskan.

Jag har med detta anfört några synpunkter i anslutning till regeringens utrikespolitiska
deklaration och dessutom något vidgat ramen för debatten. Om
något av vad jag här anfört kan bli kännetecknande för svensk utrikespolitik i
kommande tider, tror jag vi gjort ett stort framsteg.

Herr Ström: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för att beröra frågan
örn vårt lands ställning till vissa konkreta utrikespolitiska spörsmål. Vi gå för
närvarande tydligen emot en stark internationell våg, som vi skola hoppas förgår
att under arbetarklassens ledning i de olika länderna bana väg för en stabil
fred. Det är den enda räddning man kan se ur det kaos, som det sista kriget
skapat, och de faror, som hota med ett framtida krig. Men även med en stark
internationell sammanslutning föreligger en fara att de små nationernas rätt icke
i tillbörlig utsträckning värnas och tillgodoses.

Jag vill börja med att säga några ord i en fråga, som ingen tidigare berört
men som jag anser vara av den allra största vikt, en fråga där Sverige genom
sin opinionsbildning skulle kunna bidraga till en lösning, nämligen att återskänka
åt det judiska folket dess fädernesland Palestina. Det är tydligen den
enda väg som leder till en lösning av det utomordentligt svåra judiska problemet
och den enda väg som också motsvarar rättsuppfattningen hos alla folk. Det
engelska arbetarpartiet gick till val med föresatsen att öppna portarna för resterna
av det judiska folket i de krigshärjade länderna,. Vi veta, att deri engelska
arbetarregeringen ännu inte, trots sin seger, fullföljt denna punkt i sitt program,
men vi vilja hoppas, att den verkligen kommer att genomföra denna ur
både realpolitiska synpunkter, humanitära och rättssäkerhetssynpunkter påkallade
stora politiska positiva omvälvning av hela vår rättsordning, ty det är
här fråga örn en del av denna. . o

Den andra fråga, som jag skulle vilja beröra, gäller hjälpen at Polen, »venge
har ju härvidlag gjort åtskilligt, och i den man regeringen bidragit till denna
hjälp — och så har ju som vi veta varit fallet i rätt avsevärd utsträckning
måste man därför prisa regeringen. Jag tror att det är ett stort svenskt, intresse
— i varje fall ett av de största svenska östersjöintressena — att det fria Polen
får hjälp av Sverige att återuppbygga landet och att återvinna sin ekonomiska
och kulturella självständighet. Polen är ju mer härjat än något annat land,
och det är vår plikt även ur rättssynpunkt att göra allt vi kunna för att hjälpa

detta land. . 0 .,

Fråga är vidare, örn det inte uppstått ett problem, som ror Norden, i öcMeswig.
Genom den oerhörda anhopning av tyska flyktingar som sker även i de
delar av Schleswig, som ursprungligen äro danska, hotas Danmark på ett sätt
som kan bli till stort förfång för både Danmark och hela Norden. Det skulle
säkerligen vara klokt, om vi gjorde allt vi kunna för att hjälpa de delar av de
tyska flyktingskarorna, som söka sig till Schleswig, att i stället komma till
andra områden; denna hjälp åt Tyskland är en hjälp at^Norden. .

Vi få inte heller hålla oss kallsinniga gentemot den åländska befolkningens
krav på att dess lands internationella status blir bekräftad genom den nya
världsorganisationen. Vi ha här förpliktelser sedan Hjalmar Bräntings och Darl
Lindhagens tider och än längre tillbaka. Vi kunna inte låta Aland, ett land med
uteslutande svensk befolkning, förlora sin internationella ställning. I det avseendet
tror jag vi ha samma intressen som vår stora ryska granne som alltid
varit motståndare till en befästning av Åland, och säkrare för Aland an tvivelaktiga
befästningar är utan tvivel en tryggad internationell ställning.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. rrv. (Forts.)

Jag vill också, herr talman, när jag har ordet, föra på tal en sak, som icke
står i den svenska vita boken men som står i den danska vita boken, örn man
så får kalla den bok på närmare tusen sidor, vilken utkommit, i Danmark efter
undersökningen av händelserna omkring den 9 april 1940. Där står enligt samstämmiga
referat i svenska tidningar, att före den 9 april — ja till och med en
månad före — en rad varningar för tysk invasion kommo både Danmark och
Norge, men särskilt Danmark, till del från olika håll, även från svenskt militärt
håll, från svenska militärattachéer och svenska generalstaben. Men där står
också att man vid förfrågan i Stockholm fått det intrycket att dessa varningar
icke voro att taga särskilt på allvar. Det skulle vara utomordentligt intressant
inte bara för Danmark, utan även för Sverige att erfara vem eller vilka det kan
ha varit i Stockholm som lämnat vederbörande danska politiker upplysningar
av sådan art, att man i Danmark icke tog de tyska planerna på allvar med påföljd
att bevakningen och mobiliseringen icke kommo till stånd. Det kan inte
vara angenämt för Sverige att på detta sätt ställas i skottgluggen, och i all
synnerhet är det otrevligt när hela historien omnämnes i så allmänt hållna ordalag
som »från Stockholm har inhämtats» etc. Var det från det svenska utrikesdepartementet
eller var det från annat håll som dessa falska lugnande meddelanden
utgingo?

Jag skulle vilja understryka vikten av att vi försöka åstadkomma ett så
gott förhållande som möjligt till Sovjetunionen, både ur handelspolitiska och
ur allmänna utrikespolitiska synpunkter. Kyssarna äro nog ganska misstrogna
av sig, men deras misstro har en viss grund för sig. De ha många gånger funnit
— senast efter förra världskriget — att de blivit ganska illa behandlade.
Jag tror att det skulle vara mycket nyttigt för Sverige att möta Sovjetunionen
med större förtroende utan att det i något avseende behöver betyda att vi godtaga
dess synpunkter i frågor, som vi av sakliga skäl finna vara oriktiga. Jag
kan dock inte underskriva herr Linderots något konstifika historieskrivning,
enligt vilken ryssarna under hela tsardömets tid aldrig skulle lia utgjort hot
emot eller anfallit Sverige, utan Sverige alltid skrämt eller anfallit Ryssland.
Det är en verkligt vilseledande historieskrivning. Bägge parterna ha nog i detta
fall ungefär lika stora synder på sitt samvete. Man behöver endast erinra sig
årtalen 1808 och 1809 för att inse att ryssarna gått till oprovocerade anfall
mot Sverige. Jag vill i detta sammanhang nämna att när jag för tjugufem år
sedan vid ett par tillfällen ingående talade med Lenin örn dessa frågor, hyste
han det allra starkaste misstroende mot Tsarrysslands hela imperialistiska politik,
och han varnade på det kraftigaste de små folken för att sätta någon som
helst tilltro till den tsarryska imperialismen och dess historieskrivning. Vi böra
alltså inte försvaga Sovjetunionens positioner genom att också försvara det
aggressiva Tsarrysslands politik i gångna tider. Det vore ungefär som om vi
skulle börja försvara en del av våra svenska anfallskrig, vilket vi säkerligen
inte vilja göra. Sverige har nog tidigare haft anledning att frukta Ryssland
lika väl som Tyskland och flera andra stater, men det är min bestämda uppfattning
att Norden efter den ryska revolutionen år 1917 aldrig någonsin behövt
frukta Ryssland. Det är en fullkomligt felaktig åskådning att tro, att det nya
Ryssland hyser några aggressiva planer mot Sverige eller de övriga nordiska
länderna. Sovjetunionen har, som Lenin en gång sade, varken ur realpolitiska
eller ur principiella synpunkter något som helst intresse av att komma i konflikt
med de nordiska staterna. Någon nämner här vinterkriget mellan Finland
och Ryssland, men den saken är ännu inte utredd. Vi veta ännu icke vad som
verkligen försiggick, innan detta krig bröt ut. Det håller man på att utreda, och
skulle det visa sig att detta krigs orsaker lago i att man inte de båda folken

Första kammarens protokoll 1945. Nr 52. 2

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
emellan kunde komma överens örn ett utbyte av några finska öar mot ryska
områden, kommer ju även denna sak i en annan belysning. Därmed vill jag inte
i något avseende ha försvarat det ryska vinterkriget mot Finland. Jag anser
det vara fördömligt, ehuru Finlands följande förbund med det nazistiska Tyskland
onekligen visar att ryssarna hade en viss rätt i sin fruktan, inte för det
finska folket, men för vissa aggressiva kretsar inom detta folk.

Herr Linderot tog upp en fråga, som jag tänkt beröra, nämligen vår inställning
till nazisterna i Sverige, både de utländska och de inhemska. Jag
tror att en av orsakerna till den misstro som hyses gentemot Sverige, inte bara
i Ryssland utan även i andra länder, grundar sig just på vår alltför stora beskedlighet
gentemot nazisterna här i landet. Nazismen är en pest och inte en
ideologi, som kan jämställas med andra ideologier. Det är en farlig och smittsam
sjukdom, och lika väl som vi rusta oss mot kolera måste vi rusta oss
mot nazismen. Yi få i det fallet inte vara släpphänta. När man läser örn fallet
Rosén blir man ganska betänksam, liksom när man ser att en seminarielektor
uppe i Norrland anmälts av en rad årgångar av sina elever för uppenbar
nazistisk propaganda under lektionerna, och när man ser att skolböcker, där
man försöker mer eller mindre öppet prisa de nazistiska staterna, ännu användas,
även örn de ha något föråldrade utgivningsårtal, måste man säga sig,
att sådant är absolut både felaktigt ur politisk synpunkt och fördömligt ur
sanningens. Det upprör både den svenska och den utländska opinionen, och
utrikesministern, örn ingen annan, synes mig böra se till att det blir slut på
möjligheterna att i detta land sprida en sådan pestsmitta som nazismen är.

Det är ganska märkligt att ''det ännu i dag — såsom nyss av herr Domö —
riktas angrepp mot den döde opinionsbildaren Torgny Segerstedt och hans vänner
och meningsfränder, därför att de visserligen inte ville få detta land med
i kriget men ville att den förra regeringen, samlingsregeringen, skulle lia hållit
en rakare kurs gentemot Nazityskland. Historien håller nu på att ge professor
Segerstedt fullkomligt rätt, och hans tal och artiklar gå ut i jätteupplagor,
visande hur det svenska folket längtar efter att få taga del av hans synpunkter.
Det kunde verkligen vara skäl i att man funderade ett tag över varför
Segerstedt är så populär i alla världens länder. Jag tror herr Domö skulle
ha mycket gott av att fundera litet på den saken.

Till slut vill jag, herr talman, endast uttala en förhoppning örn att vi verkligen
må komma bort från samlingsregeringens olycksaliga diplomatiska metoder,
det hemlighetsmakeri som florerade under dess tid, och att vi må komma
fram till en mera öppen och fri demokratisk metod, så att vi kunna stryka
ett streck över det som varit och med glädje hälsa den nya regeringens nya
linjer på detta viktiga område.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Nilsson att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 357, angående förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561);

nr 358, angående fastställande av inrikes luftporto för vrssa försändelserj
nr 359, angående vissa statens järnvägar berörande markfrågor i Västerås;
nr 360, angående livräntor åt Hanna Jansson m. fl.;
nr 361, angående fastighetsbyte i Falköping;

nr 362, angående försäljning av vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter; samt

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

nr 365, angående förlängt bemyndigande att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för
budgetåret 1944/45.

Fortsattes överläggningen i anslutning till det meddelande, som jämlikt Äng. Sverige
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 355 lämnats kammaren av hans excellens herr utrikespolitik
statsministern Hansson. m• m (Forts.

)

Herr Branting: Herr talman! Statsministern yttrade några ord örn den kontakt
som sökts med Sovjetunionen för knytande av handelsförbindelser. Han
omtalade att med en rad andra stater avtal kommit till stånd eller förhandlingar^
redan fördes, men när det gällde vår östra granne blev formuleringen, att
från svensk sida kontakt sökts med Sovjetunionen. Det låter ju inte så särskilt
lovande. Men denna ytterst restriktiva formulering var väl given med ali
rätt. Att vårt förhållande till Sovjetunionen inte är så särdeles lysande kunna
vi ju erfara så gott som varje dag, i press och radio. Jag tror visst att regeringen
skulle vilja ha till stånd en förbättring i dessa relationer -—- det vore
ju onaturligt annars — men man måste fråga sig var svårigheterna egentligen
ligga?

Redan för halvtannat år sedan började man ju här i landet förstå hur kriget
skulle sluta, och då närdes inte minst i affärs- och industrikretsar allehanda
förhoppningar örn goda och stora handelsförbindelser med Ryssland, så snart
förhållandena det medgåvo. Ännu tyckas emellertid icke dessa förhandlingar
ha avancerat över den döda punkten. Detta är ju i och för sig utomordentligt
beklagligt. Men ännu beklagligare är det att trögheten i dessa förhandlingar
snarare tycks ha sin grund i politiska än i tekniska eller ekonomiska svårigheter.

Det var kanske inte sa underligt att det under kriget förekom en viss reservation
från vår stora östra grannes sida gentemot Sverige, på grund av den
hällning som intogs här i landet under den tid då Sovjetunionen hade sin mörkaste
period, men Hitlers stjärna stod i zenit. Det ryska misstroende, sorn då
grundlädes, skulle väl sedan ha kunnat överkommas, örn den vidare utvecklingen
hade fått förlöpa ostörd av främmande inflytelser. På hösten 1944 tillkom
emellertid den olycksaliga baltflyktingfrågan, och jag måste säga. att ju
mera man får en inblick i denna affär, desto obenägnare blir man att tala om
den! /Men ändå undrar jag örn det inte snart vore nyttigt med en öppen och offentlig
behandling av detta spörsmål, utifrån alla dess olika aspekter — alltså
inte bara, herr Domö, en diskussion av principfrågor örn asylrätt eller inte åt
baltiska nazister eller baltiska fascister, utan också en offentlig behandling
av vad som i praktiken förelupit, om hur vissa grupper av dessa flyktingar
kommit in i landet, hur därefter deras angelägenheter handhafts och vilken
aktivitet sorn bedrivits från baltiskt håll, man skulle nästan kunna säga
från den baltiska pressens håll. Hit hör för övrigt också frågan om vilka andra
osvenska inflytelser som här göra sig gällande och som försöka fiska i det
grumliga vattnet. Jag vill emellertid f. n. inskränka mig till att säga att jag
har det intrycket, att i fråga örn dessa ting bedrivits en politik, som legat vid
sidan av regeringens allmänna linje. Det förefaller vara på tiden att regeringen
fullt ur återtar kontrollen över vad som händer och sker på denna front.

Jag skall inte ingå på den förut berörda frågan om »upprensningen» här i
landet. Jag måste dock instämma med de talare som lia den uppfattningen, att
detta icke endast är en inrikespolitisk fråga. Jag tror verkligen att om vi gjorde
rent hus med våra nazister och fascister, skulle det betydligt stärka vår
ställning i den demokratiska världen.

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)

Jag begärde egentligen ordet, herr talman, för att säga något om ett annat
spörsmål, visserligen mera fjärran liggande men ändå enligt min mening betydelsefullt
nog. Även herr Linderot var inne på denna fråga, nämligen frågan
om Sveriges förbindelser med Franco-Spanien.

Fastän ett världskrig ligger emellan behöver jag säkerligen icke erinra kammaren
örn på vad sätt den nuvarande regimen i Spanien kom till makten. Att
den alltjämt finns kvar, efter de nazistiska och fascistiska regeringarnas störtande.
förefaller onekligen som en politisk anakronism och, örn man får använda
ett gammaldags uttryck, såsom en utmaning mot världens samvete. Ansvar
för massmord och folkförbrytelser preskriberas inte så fort som man kanske
inbillar sig inom den nuvarande spanska regimen. Frågan örn avbrytande av
de politiska och diplomatiska förbindelserna med Franco-Spanien är redan ställd
på vissa håll i världen — på håll där man inte är lika svag för de spanska blodapelsinerna
som här i landet. Efter Potsdammötet är det klart att FrancoSpanien
icke kommer att givas någon plats inom ramen för de förenade nationernas
organisation. Nu säger man naturligtvis på sina håll: »Vad angår egentligen
den spanska frågan oss? Den är väl ändå bra främmande för. Sverige.»
Så vill man även på den punkten komma ifrån sitt förflutna! Sverige, var ju
ändå med, på sin tid. i den skamliga noninterventionsfarsen, vars egentliga mening
var. att man skulle låta fascistmakterna härja efter behag. Också Sverige
var med örn att vägra den lagliga, av oss erkända demokratiska spanska
regeringen att köpa försvarsvapen — boforskanoner mot Mussolinis mordi ska
flygare! Också Sverige har, liksom för övrigt en hel råd västerländska demokratier,
ända fram till i dessa dagar hart när som förbrytare förföljt de unga
män, som på sin tid frivilligt kämpade för den spanska demokratien! Det är
ju en notorisk sak, att under hela beredskapstiden före detta spamenkämpar
varit mer eller mindre fågelfria. i alla händelser överallt betraktade med den
yttersta misstro! Även vi ha ett ansvar och en skuld i den spanska amren.
Politiken den gången — det förklarades här i kammaren av justitieminister
Westman — skulle gå ut på att, genom eftergifter åt fascisterna »rädda världsfreden»
Den politiken har nu för länge sedan blivit vägd och befunnen alldeles
omöjlig. Nu har i stället, trots all den oklarhet och osäkerhet som i denna
stund råder i världen, inaugurerats en ny era, och det skulle enligt min mening
varken misskläda eller skada den svenska demokratien av i dag att i den
internationellt betydelsefulla spanska frågan visa klara färger Man noterade
häromdagen i det avseendet, säkerligen med största tillfredsställelse, inom svenska
arbetarkretsar, att också herr statsministern var med, nar pa ett njöte med
Stockholms arbetarkommun enhälligt antogs en resolution, dar det bland annat
hette: »Vårt land bör bidraga efter förmåga till att gora slut pa det nazistiska
barbariet, var det än framträder. Arbetarkommunen halsar med tillfredsställelse
den nya fackliga internationalens maning till internationell kamp
mot Franco-Spanien, vars fruktansvärda brott mot det egna folket och mo
världsdemokratien ännu icke sonats. Mötet uttrycker förväntningen att de demokratiska
staterna skall gemensamt förverkliga denna paroll och att sverig''

skall deltaga i en sådan aktion.» ,

Jag har, herr talman, velat begagna tillfället att ifrån denna plats understryka
den förväntan, som sålunda kommit till uttryck. Slutsatsen blir helt. enkelt,
att vi önska goda och hjärtliga förbindelser med alla stater, men icke
med Franco-Spanien!

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Regeringens kortfattade resumé
av händelser och spörsmål på det utrikespolitiska området inbjuder ju inte
till någon längre överläggning, snarare då till kortfattade uttalanden, och jag

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ane/. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
vill för min del inte ingå på någon längre betraktelse, utan endast säga några
ord rörande ett par frågor, som redan förut lia berörts bär i debatten.

Jag måste uttala en viss besvikelse över att regeringen inte Ilar ansett det
lämpligt eller möjligt att vid denna höstriksdag framlägga en proposition om
Sveriges anslutning till det nya folkförbund som håller på att bildas. Såsom
framgår av regeringsredogörelsen skall detta förbund bålla sitt konstituerande
sammanträde i december, alltså före avslutandet av denna höstriksdag. Man
skulle helst ha velat se, att vårt land varit med, när denna betydelsefulla organisation
startar. Våra grannländer Norge och Danmark ha ju redan anmält
sitt inträde och ha varit med örn de förberedande möten, som ha hållits. Man
frågar sig, varför inte också vi skola vara med. Till dem som anse, att det är
tids nog att vi avgöra den saken senare, måste jag säga, att den framtida
historieforskningen säkert kommer att grubbla över varför inte Sverige var
med,, när det första steget togs på en väg, som kommer att vara bestämmande
för fredssträvandena i världen under lång tid framåt. Jag skulle vilja ha en
närmare förklaring av regeringen rörande anledningen till denna återhållsamhet.
Åtminstone hade propositionen örn inträdet kunnat föreläggas höstriksdagen.

Härför kan det ju inte behövas så stora och så många förberedelser. Vad folk-*
meningen beträffar, är den säkert tillräckligt preparerad. Det finns ingen tvekan
örn hur folket ställer sig i denna fråga. Då Sverige beslöt att ansluta sig till
det Nationernas förbund, som bildades efter första världskriget, var ju högern
i riksdagen en smula betänksam och stod närmast på den linjen, att man borde
hålla sig avvaktande. Det framgår av herr Domös anförande här i dag, att
högern i riksdagen denna gång inte hyser sådana betänkligheter utan helhjärtat
vill vara med örn Sveriges inträde i den internationella fredsorganisationen.
Jag har för min del inte hört från något annat håll, vare sig i riksdagen
eller utanför, några röster, som höjts för en avvaktande hållning från vår sida.
Hörande riktlinjerna för Sveriges arbete i fredsorganisationen förefaller det
också, som om meningarna skulle vara tämligen överens.

Såsom redan framhållits i denna debatt har det inte artat sig så lovande
med arbetet för fredens återupprättande i världen, som vi alla hade hoppats.
Många gånger tycker man, att detta arbete mera liknar pokerspel än en samverkan
i fredens och framtidens tecken. De små folken stå nog i allmänhet
tämligen främmande för vad som kommit till uttryck under preludierna, och
vi hoppas livligt, att arbetet kommer att präglas av en mera målmedveten
strävan att i samverkan angripa fredsproblemet på helt andra och mera rationella
vägar än som följts efter förra kriget. De gemensamma intressena
skola således vara bestämmande i fortsättningen, inte de olika stormakternas
separata intressen, vilka nu i alltför hög grad träda i förgrunden. Det är som
sagt en besvikelse för oss, att arbetet inte artat sig som vi ha tänkt, men när
nu Sverige gör sitt inträde i denna fredsorganisation, bör det ske helhjärtat.
Vi böra kämpa för de värden som äro gemensamma för alla folk.

Ett led i denna strävan är givetvis, att vi själva uppehålla vänskapliga och
förtroendefulla förhållanden till andra stater. Med tillfredsställelse vill också
jag notera regeringens deklaration, att vårt folk bör hålla sig utanför alla
strävanden till blockbildningar, även sådana inom ramen av det. blivande folkförbundet.
Sverige bör icke delta i några allianser eller koalitioner, som lia
sin udd vare sig direkt eller indirekt riktad emot andra folk.

Med beklagande konstatera vi också, att det har förekommit en hel del
saker, som synas tyda på en spänning emellan vårt land och åtminstone en
annan nation. Jag tänker på det som herr Domö och andra redan ha pekat på,
de anmärkningar och t. o. in. angrep]) emot vårt land och vår politik, som lia

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
förekommit i den ryska radion och i den ryska pressen. Det är säkert riktigt
som herr Domö har sagt, att dessa angrepp i mycket äro ett eko av en agitation,
som har förekommit i svensk press. Jag kan inte se annat än att dessa
angrepp bygga på rena missförstånd och att de äro helt obefogade.

Herr Linderot talade örn vår misstro mot Sovjetunionen och om den fara
från öster, som det svenska folket på grund av missförstånd hade känt sig utsatt
för. Det är ingen osanning, att en sådan misstro finnes och sedan gammalt
har funnits, men man får tillägga, att misstron tydligen är och har varit ömsesidig,
att misstron på den ena sidan lätt nog ger näring åt misstron ifrån
det andra hållet. Den misstro som har funnits hos oss har haft historisk bakgrund.
Den bottnar i århundradens tvister och motsättningar och krigiska förvecklingar.
Ännu i nyare tid kan man erinra om den agitation, som i samband
med försvarsfrågornas lösning strax efter sekelskiftet förekom här i landet
och som gick under rubriken »sågfileriet». Det är inte bara kommunisterna som
önska, att denna misstro skall kunna undanröjas. Men det bör framhållas, att
örn så skall kunna ske, bör det ske i kraft av gemensamma ansträngningar och
bemödanden och gemensam god vilja.

Herr Linderot sade, att det är på tiden, att denna oriktiga föreställning på
svensk sida försvinner och att vi lägga örn kursen och skapa ett förtroendefullt
förhållande till det ryska folket. Jag vill livligt understryka önskvärdheten
av att så sker, men jag tror också, att det vore en lätt sak för det ryska
folket och för den ryska ledningen att åstadkomma en sådan utjämning, och
ett mera förtroendefullt förhållande, örn andra, signaler gåves från det hållet.
På svensk sida vill man säkert i nuvarande situation ingenting hellre än att
vara med örn att skapa ett alltigenom förtroendefullt förhållande, men det behöves
härför också en medverkan ifrån den andra parten. Sovjetunionen skulle
inte ha någon svårighet att linda oss och de andra småfolken örn tummen, örn
man ville på ett klarare sätt än hittills har skett deklarera sin vilja till samförstånd
och låta den efterträda de manga nalsting som vi lia fatt övertelegraferacle
ifrån Moskva.

Det är också riktigt, såsom herr Domö har påpekat, att de svenska kommunisterna
skulle kunna göra en insats för detta samförstånd örn de bara vill0
Trots vad herr Linderot här har försäkrat och förklarat har man ibland svårt
att upptäcka den goda viljan att föra en sadan politik. Herr Linderot svor, sig
själv och sitt parti fria ifrån illvilliga och icke nationella avsikter. Han påpekade.
att i en rysk tidskrift, som han hade läst och varl Sverige angreps,
nämndes exempel ur Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra
svenska icke kommunistiska tidningar. Däremot åberopades icke Ny Dag
i ett enda fall. Det utesluter dock inte. att det är Ny Dag som ursprungligen
har skrämt upp de ryska skribenterna. Jag har svårt att tro, att om det i en
enskild svensk tidning står någonting som man ogillar i Ryssland, detta skulle
kunna föranleda diplomatiska aktioner eller, angrepp i, Rysslands internationella
radio. Man måste förutsätta en bakomliggande agitation, som har trap1"
kallat detta missnöje och framför allt detta missförstånd, som hela agitationen
bygger på.

Vidare sade herr Linderot, att frågan örn fredens upprättande i världen är en
fråga örn demokrati. Han tilläde, att det är inte fråga örn engelsk eller amerikansk
demokrati, utan örn verklig demokrati. Han utvecklade inte närmare
vad han menade med verklig demokrati. Han sade. att det skulle vara arbetarnas
och massornas demokrati. Jag tycker ändå, att detta är något dunkelt uttryckt.
Man kunde lia begärt en närmare förklaring örn vad det är för sorts
demokrati som inte är engelsk eller amerikansk, men som är en verklig demokrati.
Örn herr Linderot menar, att massornas, arbetarnas ansträngningar skola

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
förenas för att säkerställa freden i världen, så ger jag honom fullt rätt i det,
ehuru jag har svårt att förstå, varför inte detta skulle kunna rubriceras som
en engelsk eller amerikansk demokrati lika väl som något annat. Örn han däremot
menar, att vi skola här i Sverige och i andra länder acceptera den form
av styrelse, som finnes i ett land, mot vilket herr Linderot och hans parti alltjämt
sträcker bönfallande händer, måste jag säga, att vi inte kunna enas örn
den saken. Och om det skulle vara förutsättningen för att en världsfred, en
verklig världsfred, skall kunna etableras, får även jag se framtiden i en mycket
mörk belysning. Jag tror dess bättre, att herr Linderot är fel underrättad
i det stycket. Jag tror, att hans förutsättningar för upprättandet av en varaktig
fred äro mera ett önsketänkande ifrån hans sida än en verklig analys
av det läge, som föreligger i dag.

Jag tror inte han har tolkat tecknen rätt, och i den förvissningen, herr talmän,
ber jag att få deklarera, att jag ser framtiden i ljusare färger än herr
Linderot gjort.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr Linderots
anförande. Han sade, att ryssarna vid tre olika tillfällen hade fruktat för
att Sverige skulle överfalla Ryssland, och han nämnde de tillfällen, då dylik
fruktan skulle ha kommit i dagen. Det är kanske någon som tror, att det vid
något tillfälle under 1800-talet eller 1900-talet har funnits grund för en sådan
fruktan, att vi skulle begagna en situation, då Ryssland befann sig i svårigheter,
för att överfalla detta land. Att så inte har varit fallet under det första
och det andra världskriget, de två sista händelser som herr Linderot anförde,
det är väl klart för alla. Men det är kanske inte alla som känna till förhållandena
i början av 1800-talet, vilka herr Linderot först åberopade.

Han sade, att från Kutusov skulle det föreligga ett uttalande, att Kutusov
var rädd för att Sverige skulle övertala Ryssland. Detta uttalande kan — efter
ter vad jag kan finna. — inte rimligen härröra från tiden före år 1808, ty till
detta år förde Gustav IV Adolf en utomordentligt starkt Napoleonfientlig politik,
och det skulle, enligt herr Linderot, vara tillsammans med Napoleons
Frankrike som Sverige skulle överfalla Ryssland. Denna Napoleon fientliga
politik hade också den fasen, att Gustav IV Adolf sökte hålla en nära förbindelse
just med Ryssland. Sedan slöto Napoleon och Ryssland förbund i Tilsit
år 1807. Det var ju dåtidens motsvarighet till fördraget i Moskva, som föregick
det andra världskriget. Resultatet av fördraget i Tilsit blev, att ryssarna
överföllo Sverige och att vi miste Finland.

Det är väl sannolikt, att Kutusovs yttrande har fällts efter 1809, då det
rysk-svenska kriget hade slutat. Det är klart, att det då fanns kretsar här
i landet som önskade revansch. Men hur blev det? I stället för att söka revansch
slog Sverige under ledning av Karl Johan, som då var kronprins, in
på den rakt motsatta linjen. Då Napoleon överföll ryssarna, höll Karl Johan
sitt möte med Alexander i Åbo, och tillsammans med ryssarna och många andra
folk lyckades svenskarna under Karl Johan besegra Napoleon vid Leipzig.
Resultatet blev Napoleons fall. Det finns alltså inte någon grund för att man
på ryskt håll skulle lia behövt frukta, att vi skulle överfalla Ryssland. Tvärtom.
vi gjorde precis motsatsen.

Kanske jag kan få sluta med en allmän anmärkning till vad jag nyss bär
sagt. Jag tror inte, att det i Sveriges gångna politik finns någonting som
skulle stå i vägen för det goda förhållande till ryssarna, som vi alla önska få
till stånd.

I debatten här ha sagts några ord av herr Domö örn förre utrikesminister
Gunther. Jag har för min del, när det gällt honom, på några punkter räknat

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Ane/. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
mig- till kritikerna, och .jag har också i kamrarna yttrat mig om vissa förhållanden.
Jag har särskilt kritiserat den gångna regimens förhållande till pressen
och att man inte tidigare kunde få slut på permittentresorna. Men det är
en sak. Man får aldrig glöma, att herr Gunther ledde Sveriges utrikespolitik
under en tid, då hela horisonten flammade oell då vi befunno oss i det farligaste
läget sedan början av 1800-talet, samt att vi undgingo kriget. Detta
måste vara avgörande, då man bedömer de gångna åren. För mig står det
såsom en orättvisa av ödet, att utrikesministern efter sin avgång icke har fått
ett ämbete i statens tjänst, som svarar mot hans skicklighet och förtjänster.

Herr Branting var inne på frågan örn balterna. För min del ser jag hela
det baltiska flyktingproblemet på det sättet, att det här gäller människor,
som ha sökt sig över hit för att- undgå ett välde hemma, som de inte gillade
och kanske fruktade. Jag tror, att det är en genomgående grundsats hos västerländska
stater, att vid fredsslut, när ett område föres över från en makt till
en annan, områdets invånare inte utan vidare överflyttas. De bruka ha rätt
att välja, om de vilja komma över till den nya staten eller ej. Jag tror, att
man får bedöma de baltiska flyktingarnas förhållanden ungefär på samma
sätt och att det därför finns mycket starka skäl för den politik, som Sverige
har fört, nämligen att låta flyktingarna få stanna.

En helt annan sak är, om det i den baltiska pressen i Sverige förekommer
olämpliga uttalanden emot Ryssland. Det tycker jag för min del är någonting
mot vilket man måste reagera. Likaledes är det klart, att vår gästfrihet emot
balterna icke på något vis får medföra, att det blir något slags språklig eller
politisk irredenta här i Sverige. Det är något som den svenska staten måste
förhindra.

I herr Bräntings uttalande angående Franco-Spanien måste jag instämma.
Jag tycker, att det sätt, på vilket det regeringstrogna Spanien blev bemött av
många stater, är en av de mörka punkterna i Europas historia under det gångna
årtiondet.

Vad flyktingfrågan i allmänhet, angår herr talman, hade jag tänkt att ta
upp den närmare och anföra några siffror. Tiden är emellertid långt framskriden.
Jag tillåter mig därför endast säga, att jag inte tror, att flyktingpolitiken
för närvarande kan föras väsentligen på annat sätt än den föres.
Det finns emellertid möjligheter att på vissa punkter göra förbättringar. Vi
ha t. ex. flyktingbarn här i landet, som ha gått i svenska skolor under många
år, tagit svenska examina och kommit in i det svenska samhället helt och fullt.
Dessa barn anser jag borde snarast möjligt få visshet örn att de tillåtas stanna
och bli svenska medborgare, detta oavsett att de inte uppnått den ålder, som
medborgarrättslagen fordrar, nämligen 21 år. Jag tror inte, att det finnes anledning
att ännu ett par år hålla dem i ovisshet. Även på andra punkter av
lagstiftningen kan det finnas förhållanden, som borde ses över. En punkt,
som jag har hört åtskilligt örn, rör frågan, örn den svenska äktenskapsrätten
i vad angår ingående av äktenskap är lämpligt avvägd, då det gäller flyktingförhållanden.
Men, herr talman, det är frågor av mindre betydelse i en debatt
av den principiella karaktär som det gäller här.

Herr förste Alce talmannen: Herr talman! Den redogörelse, som hans excellens
statsministern i dag lämnat kammaren, visar ju, hur svårt det är att
återgå till normala, förhållanden, örn vi därmed mena sådana förhållanden som
rådde före kriget. Det kommer säkerligen att ta lång tid. Såvitt man kan se,
kommer det ännu ganska länge att råda ett tillstånd mellan krig och fred, som
herr statsministern talade örn i sin redogörelse. Det bör då vara oss angeläget
att — efter måttet av vår förmåga — bidraga till att åstadkomma bättre för -

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. rn. (Forts.)
hållanden i världen, detta såväl beträffande humanitär hjälp, som vi väl fortfarande
äro villiga att lämna, som i fråga om förebyggande åtgärder till förhindrande
av att människorna icke skola behöva hemsökas av ännu ett världskrig.
Det är vår tids viktigaste problem. Och även om det kan sägas, att vårt
folk inte förmår uträtta så mycket för lösandet av denna fråga böra vi likväl
dra vårt strå till stacken.

Med den ståndpunkt jag sålunda intar är det tydligt att jag vill förorda,
att även vi böra vara med och bygga upp ett nytt folkförbund, så snart det
låter sig göra, det må nu heta Förenta nationerna eller Nationernas förbund.
Det må bli en uppgift även för oss. Jag ansluter mig även till regeringens
ståndpunkt i det aA^seendet, att det inte skulle bli lyckligt med en blockbildning,
där stormakterna Amre uppdelade i två hälfter. Det bleve ett förhållande
som liknade det som rådde före det första världskriget, då Europa var delat i
två grupper, trippelalliansen och ententen. Resultatet nu bleve nog ungefär
detsamma. Där bör Sverige behålla sin handlingsfrihet.

Av den redogörelse, som nu lämnats, framgår, att regeringen i utrikespolitiskt
hänseende fullföljer den politik som vi ha fört under kriget. I längden är
den nog den mest hållbara, Vi böra hålla huvudet kallt mot de anklagelser som
riktas mot oss. Vi som icke deltagit i kriget böra lia större möjlighet till detta
än andra folk, vilkas lidelser äro mera upprörda. Jag tror att vi för ett sådant
handlande skola få ett erkännande i framtiden, även örn det för tillfället kanske
riktas viss kritik mot oss. Detta gäller inte minst flyktingarna.

Jag anser emellertid att vi böra visa humanitet också mot dem. Det är inte
så lätt att alltid penetrera och pröva, hur flyktingarna kommit i det läge, vari
de nu mången gång befinna sig. Vi böra så långt det är oss möjligt även mot
dem visa mänsklighet och humanitet.

Under debatten i dag ha berörts olika frågor beträffande vår utrikespolitik
icke minst av den förste talaren, som jag i huvudsak kan gilla och därför
icke har anledning att gå in på, men beträffande herr Linderots yttrande ställer
jag mig litet tveksam, när han såsom mönster för demokratien uppställde vårt
stora grannland i öster. Menar herr Linderot, att detta, land skall vara mönster
för den politiska demokrati, som han vill införa här i landet? Nog har man
rätt att hysa tvivel om dess värde som demokrati. Men det är ju möjligt, att
herr Linderot känner till den ryska demokratien bättre än vad vi andra göra.
Det sipprar ju inte så mycket ut därifrån, och vi äro därför i allmänhet rätt
så obekanta med förhållandena där. Men herr Linderot har kanske sina kanaler.
som ge honom bättre upplysningar än vi andra kunna få, Men nog finnes
det anledning att ställa sig skeptisk gentemot flera av de metoder, som där
tillämpas. De passa nog icke att komma till användning i vårt land. Vad som
nu sker i Ryssland, herr Linderot, är nog ej lämpligt att ställa upp som mönster
för oss, vi ha nog anledning att vara tveksamma.

Det är ytterligare en sak jag vill beröra nämligen importen av kol och koks,
vilket jag gör så mycket hellre då jag ser att herr Myrdal är här. Herr Myrdal
— A’år optimistiske och flygande handelsminister — vill ju reformera både
oss själva och våra levnadsförhållanden och förse oss med vad vi behöva. Det
är ett viktigt och ansvarsfullt värv han har. Det var med stor tillfredsställelse
vi läste i tidningarna, att vi skulle få 6 miljoner ton kol och koks från Polen
fram till slutet av år 1946. Tyvärr ha. emellertid de ljusa förhoppningarna
hittills icke gått i uppfyllelse. Det var ju meningen, att vi till den 1 oktober i
år skulle få in 162 000 ton kol från Polen. I verkligheten ha vi fått in endast
omkring 80 000 ton. Vad England beträffar, ha vi ju därifrån inte kunnat få
så värst mycket av de varor, som vi äro i sfi stort behov av. Jag syftar naturligtvis
härvid närmast på bränslefrågan. Liksom herr Domö. vill jag säga. att

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges ‘utrikespolitik m. m. (Forts.)
det skulle vara av intresse att få dessa frågor närmare belysta i sammanhang
med försörjningsfrågan, framför allt bränslefrågan, i dess helhet. Yi veta ju
inte, hur utvecklingen på detta betydelsefulla område kommer att gestalta sig
under de närmaste åren. Det stora problemet i hela vår folkförsörjningspolitik
för närvarande är ju vår bränsleförsörjning. Och det skulle som sagt vara av
stort värde att redan i början av denna höstriksdag få dessa frågor belysta i
sitt sammanhang.

Med vad jag nu yttrat har jag i stort sett givit min anslutning till den utrikespolitik
som föres av regeringen. Jag vill emellertid framhålla, att jag anser
att det för det framtida politiska samarbetet vore lyckligt, om politiken även
i framtiden kunde läggas så, att den får stöd av hela folket. Det är nu så
ovisst, hur framtiden kommer att gestalta sig, att vi inte ha råd att taga upp
en stridig partipolitik. Det vore önskvärt, örn nian alltjämt kunde få nationell
anslutning till den politik, som skall föras i vårt land. Jag tror att den synpunkten
har stor genklang ute bland folket. Det klagas från visst håll —■ jag
skulle kunna anföra citat ur pressen — på att man inte möter den förståelse
för sina synpunkter bland politiska motståndare som man anser önskvärd. Men
det är väl snarast de som föra fram de politiska stridsfrågorna i diskussionen
och vid de politiska avgörandena, som härvidlag böra känna ansvaret.

Jag har med dessa ord, herr talman, velat framföra några synpunkter på
föreliggande problem.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! En engelsk politiker yttrade för
några dagar sedan, att Ryssland är det stora frågetecknet i dagens politik. Det
var ingen överraskande nyhet, snarare en politisk truism. Men man kan säga,
att de händelser, som inträffat under de senaste veckorna, i högsta grad aktualiserat
detta omdöme. När herr Linderot för en stund sedan tog ordet i kammaren
och efter några korta inledande vändningar kom in på problemet Ryssland,
var det kanske en och annan, som väntade att få slöjan något lyftad. Herr
Linderot lät också undfalla sig ett par yttranden, som tydde på att han kände
sig som en betrodd uttolkare. Men ju längre hans anförande pågick, desto klarare
blev det för dem som lyssnade, att man inte kunde räkna med att få några
hemligheter avslöjade. Vi fingo höra ett ganska intressant kåseri i herr Linderots
vanliga stil, och jag skall inte neka till att där förekommo åtskilliga reflexioner,
som voro både träffande och intressanta. Herr Linderot belyste vissa
drag i den moderna stormaktspolitiken. som man kan kritisera inte bara från
hans utgångspunkt, som ju snarast sammanfaller med den sovjetryska, utan
i lika hög grad från svensk synpunkt.

Men det genomgående i herr Linderots anförande var ju tendensen att uppträda
såsom försvarare av den sovjetryska politiken. Och det gjorde han verkligen
con amore. Jag tror inte att det på länge hållits ett anförande i den
svenska riksdagen, som så troskyldigt och så skickligt försvarat ett annat lands
politik. Men är det verkligen en svensk riksdagsmans uppgift att stiga upp och
hålla ett sådant anförande? Är det på det sättet, som den svenska riksdagen
skall diskutera de utrikespolitiska problemen med syfte att vidga folkets syn
på dessa problem och stärka ansvarskänslan inför våra stora uppgifter? Jag
tror att herr Linderot från alla partiers sida i denna kammare möter ett starkt
motstånd, när han på detta sätt gör sig till talesman för den sovjetryska politiken,
och jag tror att han har mycket små utsikter att här vinna några proselyter
för sin uppfattning, att denna politik under alla omständigheter bär defensiv
prägel, under det att även vårt lilla land, vars fredsvilja borde vara tillräckligt
manifesterad under ett och ett halvt århundrade, skulle höra till de
oroselement, som Sovjetunionen alltid måste hålla ett vaksamt öga på. Jag

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
tror inte att vi ha någon som helst anledning att ta upp det ryska problemet
från dessa synpunkter. Även om jag, som jag sade, kan ge herr Linderot rätt
i en del av hans påpekanden, måste jag reagera mot hans sätt att lägga upp
problemet. Jag måste reagera mot hans försök att framställa Ryssland såsom
en makt, som uteslutande har defensiva syften, som under inga förhållanden
kan bli en fara, som i själva verket är demokratiens enda verkliga förespråkare
och redskap i världen och som nu är utsatt för elakt förtal och obefogat misstroende
från olika håll i världen. Den skildringen av Ryssland stämmer, herr
Linderot, inte ett dugg med verkligheten.

Det var för övrigt en synpunkt, som man förgäves efterlyste i herr Linderots
anförande, nämligen att det för oss framför allt gäller att undersöka, inte vad
den ryska politiken under gångna århundraden har inneburit i fråga örn defensiv
eller offensiv tendens, utan var vi stå nu och vad vi ha att räkna med från
olika håll, även från Ryssland. Den enda ur svensk synpunkt försvarliga inställningen
är väl den, att vi här skola inta samma kritiska ståndpunkt som i
alla andra fall. Utan att försöka vantolka den ryska politikens avsikter måste vi
se på den med kritisk skärpa, och vi kunna då inte undgå att konstatera, att
Ryssland, som den engelske politikern sade, är ett stort frågetecken. Detta
innebär även en allvarlig maning för oss att se upp och icke troskyldigt hänge
oss åt några önskedrömmar beträffande denna politik och dess framtida inriktning.
Kommer Ryssland med krav, som beröra vår självbestämningsrätt och
våra vitala intressen eller som innebära ett intrång på de mellanfolkliga rättsprinciper,
som vi i Sverige med fullaste hjärta anslutit oss till, måste vi mot
dessa maktanspråk och politiska krav ställa ett bestämt hävdande av svenska
synpunkter och svenska intressen. Det är beklagligt att det i den svenska riksdagen
skall hållas ett anförande, där det icke med ett enda ord antydes ett
sådant hävdande av svenska synpunkter och intressen. Det är inte första gången
som detta förekommer, men just därför är det så mycket större anledning att
reagera häremot. Därmed reagera vi inte mot det land som herr Linderot gjort
sig till talesman för. Men det må vara tillåtet att säga, att det landets intressen
och önskemålen örn ett gott förhållande mellan Sverige och Sovjetunionen
minst av allt kunna gagnas genom ett sådant uppträdande som herr
Linderots.

Jag begärde ordet, herr talman, för att säga några ord örn vår handelspolitik.
I den av statsministern föredragna redogörelsen har handelspolitiken ägnats en
ganska flyktig behandling, och jag vill inte göra någon anmärkning häremot.
Örn handelspolitiken skulle ha behandlats mera ingående, hade kammarens
ledamöter fått vara beredda att sitta och lyssna kanske både en och två timmar,
och ändå hade man sannolikt inte erhållit fullständig klarhet på väsentliga
punkter.

Vad vi fingo veta i dag var ju inte heller några nyheter. Det var snarast
en kort skiss av det handelspolitiska läget just nu. Vad man såsom ledamot av
riksdagen särskilt fäster sig vid är att det under de gångna månaderna skett
en hel del, som ställt oss inför betydelsefulla fakta och diir riksdagen varit fullständigt
borta från allt inflytande. När jag konstaterar detta, sker det inte för
att framställa någon direkt anmärkning. Vi veta ju, att starka praktiska skäl
framtvingat ett sådant tillvägagångssätt. Jag reagerar inte heller mot den omständigheten,
att det i våras under den tid. då riksdagen var samlad, skedde
en hel del avgöranden utan att riksdagen fick någon information eller fick tillfälle
att diskutera frågorna. Det gällde i dessa fall ämnen, som voro så svårbedömliga
och så speciella, att en offentlig diskussion sannolikt inte hade varit
till någon nytta, och det hade också varit svårt för riksdagen att få något riktigt
grepp örn själva ämnet.

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1045.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)

Men rent principiellt måste det framstå såsom något oegentligt, att riksdagen
på detta sätt på mycket viktiga områden faktiskt ställes utanför både förberedelser
och avgöranden. Om man erinrar sig de tillfällen under de senaste årtiondena
— de äro ganska lätt räknade — då riksdagen behandlat handelspolitiska
spörsmål, är det lätt att konstatera, att det då har gällt en rad ganska betydelselösa
ärenden. Det har gällt behandlingen av dubbelbeskattningsavtal
och några handelstraktater, i ett par fall av viktig principiell innebörd — jag
tänker särskilt på 1937 års avtal med Amerika. Men under de senare åren har
hela detta stora komplex dragits bort från riksdagens inflytande och insyn.
Att så har skett nu i år har som jag sade haft starka praktiska skäl. Även örn
det varit möjligt att i våras låta riksdagen taga del av förberedelserna till det
engelska betalningsavtalet och i förväg yttra sig om detsamma, skulle detta
ha varit mycket litet ändamålsenligt.

Men det är kanske ändå på sin plats att säga ifrån, att det icke får bli praxis,
att regeringen och de organ, som i detta hänseende närmast äro regeringen underställda,
handla och vandla som örn riksdagen inte existerade och som om
man överhuvud taget inte behövde räkna med något inflytande från riksdagens
sida beträffande dessa frågor. Jag skulle vilja hemställa, att riksdagens utrikesutskott
inom den allra närmaste tiden får en ingående redogörelse, inriktad
på de väsentliga frågorna på det handelspolitiska området. Det är inte nödvändigt
att få reda på hur det ligger till med vår handel med Kina, med Bulgarien,
med Ecuador o. s. v. Det är däremot av väsentlig betydelse, att riksdagens
representanter i utrikesutskottet få en mycket ingående redogörelse för exempelvis
det engelska avtalslaget, det franska avtalsläget, det polska avtalsläget
och det ryska avtalsläget och att de i anslutning därtill få tillfälle att med handelsministern,
eventuellt även med utrikesministern, behandla de olika synpunkter,
som kunna anläggas på frågorna, och de önskemål, som från svensk
sida kunna knytas därtill. Jag är medveten örn att dessa önskemål förut kunnat
komma fram på andra vägar och i många fall även blivit beaktade. Men jag
måste rent principiellt hävda, att riksdagen i fortsättningen bör vara med i
större utsträckning än hittills varit fallet.

Under debatten ha ett par talare framhållit vissa förhållanden på det handelspolitiska
området, som på sista tiden varit föremål för en ganska stor uppmärksamhet.
Utöver vad som här nämnts vill jag erinra örn ännu en sak, nämligen
den utfästelse, som lär ha givits, förmodligen av handelsministern, örn
att Sverige skulle åtaga sig vissa förpliktelser i fråga örn pappersexporten. När
det sedan kom till kritan, visade det sig, att man lovat väsentligt mycket mer
än man kunde hålla. De utlovade kvantiteterna kunde inte ställas till förfogande.
Det riktades då en vädjan till den svenska pressen örn att genomföra en
pappers ransonering i syfte att frigöra vissa exportkvantiteter, och så har även
skett. Jag drar inte fram denna sak för att framställa några klagomål å den
svenska pressens vägnar. Jag tror att det var riktigt, att pressen fick finna sig
i en ganska betydande åtstramning i sin pappersförbrukning, så att man på
det sättet kunde frigöra vissa kvantiteter för export. Anledningen till att jag
tar upp denna fråga är i stället den, att jag skulle vilja fråga, örn handelsministern
eller den som förde dessa förhandlingar verkligen avgav ett sådant löfte
utan att på förhand ha förvissat sig örn vad den svenska produktionen kunde
åstadkomma. Yar man här i kontakt med vederbörande svenska industriintressen?
Hade det inte varit lämpligare att först göra en undersökning av vårt
produktionsläge, innan man gick och gav några utfästelser åt det ena eller andra
hållet? Sådant läget nu är hoppas jag att den svenska pressens bidrag till
ransoneringen skall ge den önskade effekten och att vi alltså skola kunna ställa

Måndageu den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
till den svenska pappensexportens förfogande större kvantiteter än nian för
några månader sedan kunde räkna med.

En annan fråga, som varit föremål för livlig uppmärksamhet, är det polska
avtalet. Flera talare ha redan efterlyst klarhet örn handelsministerns del i denna
handelsuppgörelse. Jag är övertygad örn att kammaren med ganska stark
spänning avvaktar den redogörelse, som val handelsministern så småningom
under debatten kommer att lämna.

När det gäller förhållandet till Polen, är det en annan synpunkt, som det kan
vara värt att framhålla. Det har sagts — och lämnats obestritt — att en av orsakerna
till att vår kolimport från Polen givit så dåligt resultat är, att de
svenska diplomatiska och konsulära representanterna i Polen kommo för sent
till platsen och att denna representation in i det sista varit för svag. Sverige
har inte haft den representation, som stått andra makter till buds, vilket kanske
i rätt hög grad bidragit till att Sverige fått träda tillbaka för andra makters
intressen i konkurrensen örn de polska kolleveranserna. Hur som helst, det skulle
vara av intresse och värde att även på den punkten få en deklaration från
handelsministerns sida. Det är överhuvud taget önskvärt, att denna debatt
begagnas för att sprida så mycken klarhet som möjligt över dessa frågor.

I slutet av den deklaration som statsministern nyss föredrog heter det, att
den svenska regeringen kommer att ge sitt helhjärtade stöd till alla strävanden
mot större frihet på det handelspolitiska området, som synas ägnade att befrämja
uppnåendet av de mål, som tidigare i deklarationen uppställts. Och det är
framför allt ett framtidsmål som skjutes i förgrunden, nämligen återgång till
multilateral handel i fria former. Jag vill sluta, herr talman, med att så kraftigt
jag kan understryka denna deklaration och uttala den förhoppningen, att hela
den svenska riksdagen, oavsett politiska meningsskiljaktigheter, instämmer i
detta uttalande. Vi svenskar äro jDå grund av erfarenheter som gjorts under
lång tid och långt före detta krig övertygade örn att vår ekonomiska framtid
och därmed i stor utsträckning också vår politiska framtid är i allra högsta
grad beroende av att dessa frihetsprinciper komma att inte bara i ord utan också
i handling hävdas. Vad regeringen här uttalat bör således kunna påräkna det
allra starkaste stöd från hela den svenska folkopinionen.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Det regeringsmeddelande som föredrogs
som inledning till denna debatt innehöll också i slutet en framställning
av de principer, varefter handelspolitiken lägges upp och arbetar, samt en
kort karakteristik av det arbete som göres på den handelspolitiska fronten.
Situationen är ju den, att Sverige i dag befinner sig i handelspolitiska förhandlingar
med praktiskt taget alla nationer över hela världen. Aven i de
fall där avtal ha slutits äro förhållandena ofta så svåra oell kritiska, att avtalen
ofta bara äro en inledning och en fastare grund för kontinuerliga förhandlingar.
Under debatten i denna kammare liksom i andra kammaren lia
flera talare berört de handelspolitiska spörsmålen, och detta ger mig anledning
att här taga till orda.

Jag skulle vilja börja mitt svar med att draga en allmän slutsats av vad
som här har sagts och kanske ännu mera av vad som här icke har sagts, den
slutsatsen nämligen, att vi uppenbarligen i alla partier äro eniga örn den linje
som vår handelspolitik för närvarande söker följa. Det är för övrigt icke en
annan linje än den som följdes av föregående regering, och det må vara mig
tillåtet att påpeka, att den har fått sin fullständigaste utformning hittills i det
enhälliga betänkande från planeringskommissionen, som jag såsom ordförande
var lycklig att få skriva under någon gång i våras.

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)

När jag ser på vad som här sagts i handelspolitiska frågor, så finner jag -—-herr Domö må ursäkta mig — knappast något av saklig kritik utom den kritik
som herr Linderot reste, när han vände sig mot att vi låst oss fast vid sterlinggruppen
genom det avtal vi ha med Storbritannien. Denna herr Linderots
kritik byggde emellertid på ett faktiskt missförstånd av förhållandena. Detta
avtal innebär icke — och det bör klart sägas ut ■— att vi binda oss vid sterlinggruppen
vare sig i valutahänseende eller i handelsavseende.

För övrigt har vad som här har sagts endast varit frågor av olika slag, och
skulle jag här gå in på att svara på dessa frågor, skulle det ta mig åtskillig
tid. Örn jag inte går in på att ge ett fullständigt svar på dessa frågor, så beror
det — det vill jag understryka — icke på någon obenägenhet från min
sida att för riksdagen så fullständigt som möjligt redovisa skälen för att man
handlat på det ena eller andra sättet, utan därpå att jag har blivit övertygad
genom denna debatt och kanske ännu mera genom vad som sagts i andra kammaren,
att det här i riksdagen för närvarande finns sä stort intresse för dessa
frågor, att vi i regeringen böra finna en form att ordna en debatt örn handelspolitiken,
där vi kunna taga upp de polska affärerna, vårt avtal med England
och alla andra frågor i handelspolitiken, där det i riksdagen finns intresse för
en diskussion.

Jag kan dock inte underlåta att ge ett pär kanske mer personligt formade
repliker. Herr Domös anförande i morse var verkligen av den art, att det
knappast kan vara möjligt för mig att helt förbigå det. Det var av den art,
att det må vara mig ursäktat, örn jag säger att hans yttranden föreföllo mig
att vara väl lättfärdiga och tillspetsade för att komma från en man som burit
ansvaret som handelsminister under en mycket ödesdiger tid vid krigets begynnelse,
och jag tycker att de voro allt för insinuanta för att komma från en
man som var bränsleminister i fjol somras.

Vad herr Domö begärde av mig — och han framställde sin fråga som örn
frågan innebar en kritik — var att jag skulle för riksdagen redogöra för vad
vissa förhandlingar i Polen och sedermera i England hade lett till för resultat,
och vad speciellt Polen beträffar kompletterade han sin fråga med ett antagande,
att jag vid de förhandlingarna hade försummat att lösa transportproblemet.
För det första skulle jag till herr Domö vilja ge en påminnelse,
som egentligen inte borde vara nödvändig för den som så länge deltagit i vårt
parlamentariska liv, att det i tider som dessa icke är fullkomligt självklart, att
man offentligt skall deklarera gången av och resultatet av förhandlingar med
främmande makter, i all synnerhet därest dessa förhandlingar ännu icke ha
lett till resultat. Redan hänsyn till motparten kan göra det angeläeet, att sådana
offentliga förklaringar icke ges. Om herr Domö tittar på hur grundlagen
är skriven, finner han att man på dessa punkter där har förutsatt, att man
möjligtvis inte alltid kan vara i den situationen.

Herr Domö, liksom sedermera min ärade vän herr Gränebo, spelade något
på den strängen, att jag skulle ha varit överoptimistisk — det gällde speciellt
våra handelsrelationer till Polen. Och just som jag nu talar erinrar jag mig,
att jag för någon vecka sedan läste, hur min ärade vän och kollega från planeringskommissionen
vid något tillfälle i någon av de erövrade provinserna i
söder höll ett föredrag och därvid uttalade, att även örn en viss myndighet,
som här kommer i fråga, alltid hade uttalat sig sakkunnigt, hade ifrån handelsdepartementets
sida oavbrutet kommit falska — för optimistiska — förutsägelser
beträffande möjligheten att få hem kol, och — som det stod i det
sanningsvittne, som redogjorde för saken — möttes detta uttalande av en
spontan applåd.

Detta med den spontana applåden förefaller mig icke tyda på någon riktigt

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
god orientering vare sig när det gäller hjärtats inställning eller beträffande
förståndsunderlaget. Ett faktum är i alla händelser, att jag — av skäl som
jag anser goda — vid intet tillfälle har gjort något som helst uttalande rörande
våra möjligheter att fa hem kol. Vad speciellt beträffar den intervju,
som jag lämnade, när jag kom hem från Polen, så var den mycket noga genomtänkt
och utarbetad med hjälp av den expertis som står handelsministern till
förfogande. Det sades där ingenting om våra möjligheter att få hem kolen.
Det sades att avtalet för oss var mycket viktigt, och det påpekades att kolproduktionen
i Polen var i gång, men det framhölls att transportförhållandena
voro mycket svåra.

dag vill säga, att det har funnits ett skäl och enligt min mening ett gott
skäl, varför jag under denna långa tid icke har givit intervjuer, så fort någonting
har gatt på tok i våra relationer till Polen. Det skälet Ilar varit att jag
och vara myndigheter ha befunnit oss i ständiga förhandlingar med polska
vederbörande, och jag har ansett — och menar, att jag haft skäl att anse — att
.offentliga uttalanden från mm sida i detta läge icke skulle lia tjänat något
nyttigt ändamål, men måhända ha varit till skada. Jag kail inte neka mig att
saga vad jag ibland har tänkt under denna långa tid, att en del uttalanden
som gjorts röke minst av ett företag som står herr Wehtje mycket nära, ha
vant till skada inte bara för hans företag utan, som jag tror, i någon män —
jag hoppas att det inte blir så allvarligt — även för våra han del srelationer till
-Polein Överhuvud taget tror jag inte att, när man håller på att förhandla
under denna svara tid, det viktiga är att oavbrutet tala örn vad nian förhandlar
örn.

Detta sorn jag här har sagt bör icke tagas till intäkt för en förmodan att
jag skulle haden inställningen, att man skall lämna så litet informationer
som Tvärtom; i det betänkande fran planeringskommissionen, som jag

nyss hänförde mig till finns icke blott en enhetlig framställning av de han
dels poll fiska linjerna; där göras också två praktiska förslag, som båda syfta
ti 1 att skapa möjligheter till en vidgad information örn handelspolitiken''och
till vidgad kontakt mellan regering och riksdag å ena sidan och närino-slivet
a den andra. Vi ha tagit upp frågan om den parlamentariska kontrollen och
aven örn vi i denna kommission icke ansågo oss vara .särskilt kompetenta att
ga tdl grunden med denna fråga, så ledde oss våra diskussioner den gången
tilt att göra ett förslag, att den frågan skulle tagas upp till utredning, hur
man skulle kunna lägga en bättre grund för den parlamentariska kontrollen
av handelspolitiken. Vi konstaterade att den länge hade varit relativt svag
och att den särskilt under krigsåren hade blivit mycket svag.

Orsakerna ligga ju i öppen dag. Det ena knippet av orsaker består däri,
att under kriget de handelspolitiska frågorna voro så starkt tyngda av politik^
att det fanns^goda skäl till att de behandlades med större sekretess än under
normala förhållanden, och vidare att det under dessa förhållanden ofta gällde
att handla sa snabbt, att de former som äro en förutsättning för en parlamentarisk
kontroll icke kunde iakttagas. Det andra knippet av orsaker består
.ju helt enkelt däri att i den regering, som hade att rida för rusthållet under
kriget, funnos alla de stora partierna representerade genom sina partiledare.
vilket givetvis gjorde att behovet av en kontroll av handelspolitiken
från riksdagens sida icke kändes lika starkt.

Nu äro förhållandena annorlunda. I fråga örn de allmänna förhållandena har
den utrikespolitiska belastningen av de handelspolitiska frågorna redan i hög
grad minskat, ehuru den ännu icke helt och hållet försvunnit, och man får väl
även hoppas, att den internationella handeln och kapitalrörelserna snart skola
komma in i så pass lugna och jämna fåror, att det givos tid lil] iakttagande av

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
normala former oell därmed också möjlighet till riksdagens medverkan vid
besluten.

I fråga örn det andra orsaksknippet är ju situationen helt förändrad. Nu
sitta icke alla de stora partiernas ledare i regeringen. Nu finns det en parlamentarisk
opposition, som kan begära och måste begära en vidgad informationsbas
för att kunna föra sin opposition även på handelspolitikens område.

När jag tillträdde mitt nuvarande ämbete, var en av mina första åtgärder
att sätta i gång en utredning inom departementet just för att utröna, genom
vilka medel vidgade möjligheter skulle kulina skapas för den parlamentariska
kontrollen. Denna utredning har fullbordats. Den har icke publicerats, och den
bör måhända icke publiceras, emedan den berör vår handelspolitik under den
nu förflutna krigstiden på ett sådant sätt, att det kanske icke är av intresse
för landet att den lägges fram, åtminstone ännu, men det praktiska resultatet
av denna utredning är att det icke behövs några nya former. Det behövs ingen
ändring i grundlagarna för att förverkliga en mer levande parlamentarisk
kontroll, det behövs bara att man använder de medel, som finnas, på ett effektivare
sätt, Låt mig här betona, att det dock främst kommer an pa riksdagen
själv och icke på regeringen att ge liv och verklighet åt den parlamentariska
kontrollen av handelspolitiken, men det skall medges att även ifrån
regeringens sida, och närmast från handelsministerns, både det ena oell elef
andra kan göras för att skapa bättre möjligheter för riksdagens kontroll över
handelspolitiken.

Ett initiativ har redan tagits genom att en relativt fullständig berättelse
över handelspolitiken på alla fronter har gjorts i ordning^ och tillställts inte
bara utrikesnämndens ledamöter och suppleanter utan också ledarna av partigrupperna
i de båda kamrarna. Det hade varit meningen att denna redogörelse
skulle lia legat i händerna på vederbörande redan i fredags Dess värre borde
jag i dag här under lunchen, att herr Domö, sorn varit bortrest pa landet,
ännu icke fått den i sin hand. och det ger måhända en viss förklaring till arten
av hans anförande i morse. Det är meningen att det icke skall stanna vid
denna berättelse, utan att handelsministern skall vara ansvarig för att fortsättning
av den skickas ut med jämna mellanrum. Denna berättelse ar alitsa deli
första i en serie. Därigenom bli medlemmarna av det förtroendeorgan, som skapats
för utrikes- och handelspolitiken, och dessutom partiledarna, i den man
de icke äro medlemmar av utrikesnämnden, ganska ingående underrättade örn
vad som försiggår inom den löpande handelspolitiken.

Det bör understrykas, att när denna berättelse har skickats endast till dessa
så att säga utvalda riksdagsmän, så har orsaken icke varit att man velat minska
de meddelanden som ges riksdagen i allmänhet. Ingenting skulle åtminstone
vara mig kärare än örn man kunde komma därhän, att lika fullständiga informationer
kunde ges offentligt, och dessa berättelser böra i alla händelser icke
ta eras till intäkt för att informationerna till riksdagen göras mindre omfattande.
Man har blott tagit sin tillflykt till en utväg, på vilken grundlagarna
peka, nämligen att ge en mera intensiv information till ett mindre antal av
riksdagens ledamöter. Emellertid behöver man icke stanna vid detta. Det finns
många andra vägar, genom vilka informationer kunna ges till riksdagen. Jag
föreställer mig, att det är självklart, att i det läge, som nu inträtt, handelsavtal
komma att underställas riksdagen i en helt annan omfattning än som vantpraxis
under de år som gått.

I det betänkande, som jag nyss hänförde mig till, ställdes också ett annat
praktiskt förslag av, som jag tror. icke mindre betydelse. Det gällde näringslivets
medverkan vid handelspolitikens planläggning. Jag tror att det är viktigt,
att man noga skiljer mellan dessa tvenne frågor. Den ena gäller ansvaret.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
det andra gäller bara medverkan. Det är ett allmänt intresse och icke blott ett
intresse för näringslivet, att näringslivets män på ett tidigt stadium få så fullständiga
informationer som möjligt rörande själva planläggningen av handelspolitiken
och att de då få göra sina synpunkter ut ifrån skilda intresseläger
gällande. Men där kan det ju inte vara fråga örn beslut. Besluten i handelspolitiken
måste fattas av regeringen, som därvid handlar under ansvar mot
riksdagen. Det förslag, som framställdes, gick ut på att man skulle skapa ett
särskilt organ genom att ombilda handelskommissionen, ett organ, till vilket
skulle^ vara knutna representanter för näringslivet, och med näringslivet menar
jag då näringslivet i verklig mening, alltså inte bara industriherrar och bankmän,
utan också representanter för arbetarna och de anställda och för konsumenternas
intressen.

Vid närmare övervägande har man nu funnit att det knappast är ändamålsenligt
att skapa ett nytt organ. Under de månader, som lia gått, ha vi ju ryckt
närmare den tid, då krisförvaltningen kan avskaffas och ombildas. Vi se nu
— åtminstone jag — mera optimistiskt på frågan, när den tidpunkten skall
komma än man gjorde för ett halvår sedan, och då är det knappast skäl att
skapa ett mera permanent organ för att tillgodose dessa viktiga intressen, förr
än man kan avveckla krisförvaltningen och här närmast handelskommissionen.
Då är det rätta tiden att ånyo taga upp denna fråga. I avvaktan därpå kan man
väl finna någon form för att förverkliga detta önskemål — som enligt min
mening är icke blott ett enskilt, utan även ett allmänt intresse — att näringslivet
på ett tidigt stadium skall bli informerat och få göra sina synpunkter
gällande.

Jag kan bär meddela, att jag fått Kungl. Maj:ts medgivande att tillkalla
ett handelspolitiskt råd, som skall ge förbättrade möjligheter till fortlöpande
samråd och information. Inom ett sådant råd bör tillgång beredas — står det
i direktiven — till en omfattande och specialiserad sakkunskap, icke blott
inom viktiga grenar av utrikeshandeln utan även inom därav beroende inhemska
näringsgrenar, såsom viktigare hemmamarknadsindustrier, jordbruk med
binäringar samt skogsbruk liksom även inom bank- och finansväsende samt
sjöfart. De anställdas liksom konsumenternas intressen synas även böra vara
representerade.

Dessa åtgärder, som jag här annonserat, liksom hela den strävan som ligger
där bakom, kan man, om man så vill, se som ett försök från regeringens sida
att på detta begränsade område, som jag här talar örn, skapa förbättrade möjligheter
för en effektivare och högklassigare opposition, vilket måste vara ett
allmänt demokratiskt intresse. Dessa åtgärder ha också, skulle jag tro, sitt värde
därigenom att så mycket som möjligt av sakkunskap kommer att tillföras det
handelspolitiska arbetet redan i dess planläggningsskede.

Jag tror också — och med den förhoppningen vill jag sluta mitt anförande -—
att när vi komma in på dessa nya vägar och tillåtas handla med mindre sekretess
och mera medverkan från intressen och personer som stå utanför regeringen
i handelspolitikens planläggning, så skall det bli ännu klarare än det är för
närvarande, att handelspolitiken uppbäres av en mycket enhetlig nation. Jag
kan väl tänka mig att vi kunna komma in i situationer, där partierna komma
att ställa sig olika i handelspolitiken och där det kommer in partipolitiska
problem, men åtminstone för närvarande och för den närmaste tiden, som jag
kan överse, inser jag inte, varför det skulle behöva uppkomma partipolitiska motsättningar
i handelspolitiken, även örn det är uppenbart, att det kommer att
finnas motsättningar inom en annan del av den verksamhet, som jag har att
bedriva i handelsdepartementet och som gäller vår inre hushållning: cffektue -

Första kammarens protokoll 1945. Nr 32.

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
randet av de s. k. s o c i a 1 i se r i n gs niotio n e r n a. För min del tror jag att denna
enighet inom handelspolitiken, som enligt min uppfattning är för handen —
och ingenting i denna debatt har motsagt denna min uppfattning — är av väsentlig
betydelse; jag tror att enigheten är lika klar här som beträffande den
större utrikespolitiken. Den är väsentlig, tror jag, för landets prestige, och den
är av betydelse för oss som arbeta med de praktiska uppgifterna att slå upp
vägarna för handeln i alla riktningar och lägga grundvalen för ett för vårt
land såvitt möjligt gynnsamt handelspolitiskt läge.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har inte mycket att tillägga till den
deklaration, som har avgivits från regeringens sida och vars begränsning förefaller
mig utgöra ett gott bevis på den begränsning som präglar hela det utrikespolitiska
läget i det övergångsskede, vari vi nu befinna oss.

Det väsentliga i denna deklaration utöver den redogörelse för det handelspolitiska
läget, som den lämnat oss, utgöres av en bekännelse av Sveriges intresse
av de Förenta nationernas tillkomst och Sveriges beredvillighet att
medverka i det internationella arbetet till fredens tryggande, som genom denna
organisation skall bedrivas. Jag är fullkomligt övertygad örn att den enstämmiga
anslutning till regeringens uppfattning härvidlag, som har kommit till
synes under denna debatt, också delas av svenska folket i gemen. Uppfattningen
att en uppdelning av staterna i särskilda block och intressegrupper
skulle undergräva den trygghetsorganisation, som man avser att skapa, är säkerligen
också riktig. Det är alldeles naturligt att man från svensk sida betygar
sitt vitala intresse av att en sådan blockbildning icke kommer till stånd.
Örn man menar allvar med det internationella samarbete till fredens tryggande,
som de Förenta nationerna skola möjliggöra, borde det för övrigt vara ett
axiom, att en sådan blockbildning icke skall komma till stånd och att någon
diskussion därom således inte skulle behöva förekomma. I varje fall är detta
en naturlig utgångspunkt i dagens läge och det är angeläget, att man från
svensk sida öppet och klart deklarerar sin bestämda uppfattning örn de oöverskådliga
konsekvenser, som en dylik uppdelningspolitik skulle medföra. Det
är således, som sagt, utgångspunkten i dagens läge, och jag föreställer mig
att det inte finns någon aktuell anledning att till diskussion upptaga det bedömande,
som måhända kan bliva nödvändigt, därest läget mot förmodan skulle
bli ett annat.

Jag har med mycket stort intresse hört på det anförande, som herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet här har hållit. Jag måste tyvärr
konstatera, att herr Myrdal i så stor utsträckning som möjligt undvek att ge
besked på de frågor, som tidigare lia ställts till honom under debatten; handelsministern
föredrog att tala örn någonting annat, som intresserar honom
mera. Jag är övertygad om, att kammaren också med mycket stort intresse
har hört på den framställning, som handelsministern här lämnat av det problem,
som ligger honom nära örn hjärtat, men jag tror, att kammaren skulle
ha varit ännu mer tillfredsställd, örn handelsministern hade begagnat tillfället
att här lämna den redogörelse för den svenska handelspolitikens faktiska innebörd,
som kammaren för nävarande är intresserad av att veta och som här har
efterlysts.

Jag förstår och inser mycket väl de svårigheter, som i dagens läge kunna
yppa sig för att ge alltför stor offentlighet åt innehållet i de förhandlingar,
som föras mellan regeringen och andra makter på det handelspolitiska området,
men jag förmodar, att handelsministern i alla händelser ursäktar mig att jag
har svårt att föreställa mig, att t. ex. den detalj i det polsk-svenska avtalet,
som rör transportfrågorna, skall vara hemligare än meddelandet örn avtalets

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
reella innebörd. Det är möjligt att så är fallet. Uppenbarligen är det handelsministerns
uppfattning, eftersom han inte heller nu ville lämna något besked
om hur det förhåller sig med transportsvårigheterna, men nog har det svenska
folket tämligen svårt att föreställa sig och nog tror jag också att kammarens
ledamöter haft svårt att föreställa sig, att det var just denna lilla detalj, som
var den verkliga hemligheten i det svensk-polska avtalet.

Med mycket stor tillfredsställelse har jag för min del konstaterat handelsministerns
uttalande örn att det fran hans sida inte finns någon obenägenhet
att för riksdagen redovisa de företeelser, som förekomma på det handelspolitiska
området, och jag inkasserar också med tacksamhet hans antydan örn att
han var benägen att eftersöka en form, som skulle göra det möjligt att anordna
en handelspolitisk debatt, där alla de problem, som intressera kammaren,
skulle kunna tas upp till behandling.

Jag är också mycket intresserad och tacksam för den utredning, som han
har företagit i sitt departement, örn formerna för den parlamentariska kontrollen,
när det gäller handelspolitiken.

Skall jag emellertid med utgångspunkt från den grund för en saklig debatt
Olli handelspolitiska spörsmål, som handelsministern här har lagt genom sitt
anförande,^ försöka bedöma värdet av dessa nya parlamentariska kontrollformer,
mäste jag beklaga, att det inte finnes anledning att hysa så särdeles
stor förhoppning örn deras effektivitet. Handelsministern inledde sitt anförande
med ett beklagande av att det här. med ett litet undantag, icke hade förekommit
någon saklig kritik av den handelspolitik, för vilken han nu närmast
är malsman. Jag skulle vilja säga, att det är rätt svårt att ingå på någon konkret
kritik av vad som förekommit — örn det var vad handelsministern menade
med saklighet — då kammaren inte har till sitt förfogande några av de
konkreta uppgifter på vilka kritiken skulle byggas. Och örn denna nya parlamentariska
kontroll är avsedd att operera med så allmänna utgångspunkter
som denikson! mnehöllos i handelsministerns här hållna anförande blir som
sagt också den parlamentariska kontrollen i rätt stor avsaknad av möjligheter
att syssla med vad handelsministern kallade saklig diskussion.

Jag tror att det är synnerligen önskvärt, att det råder samförstånd i utrikespolitiska
angelagenheter och icke minst i handelspolitiska angelägenheter vilket
man fran regeringens sida säkerligen önskar. Denna debatt har också i
viss utsträckning omvittnat åtminstone då det gällt utrikespolitiken i allmänhet,
att detta samförstånd kan bibehållas och ytterligare förbättras genom att
man fran regeringens sida i fortsättningen söker uppehålla den samverkan med
riksdagen, som bor ske, och genom att man gör detta under de förmer som
befinnas vara lämpligast.

Örn jag således för mili del får såsom det viktigaste i handelsministerns här
lamnade redogörelse beteckna detta löfte örn en stark benägenhet frun hans
sida att halla riksdagen, i värjo fall riksdagens förtroendemän inom utrikesutskottet
noga underrättad örn vad som sker på handelspolitikens område har
jag anledning att halsa detta med glädje. Den översikt över det handelspolitiska
laget. sorn utrikesnämnden hittills har fått, utmärkte sig ju av en planetarisk
omfattning - det är möjligt, att den hade kunnat vinna åtskilligt på
en begränsning av området men en fördjupning av innehållet.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag vill bara helt kort säga det, att
transport^ägorna behover herr Andersson naturligtvis inte förutsätta höra till
de djupare hemligheterna, eftersom därvidlag allt som finns har meddelats i
kommunikéer av olika slag. Vi lia lovat att ställa till förfogande det antal
jarnvagsvagnar, som icke ännu har kunnat överföras, men plikten att så att

gg Nr 32. Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikes politik m. m. (Forts.)
säga ta hand örn deni har inte varit på vår sida, utan det har varit Polen, som
inte har kunnat klara den situationen.

Transportfrågorna — om jag får ta den allmänna rubriken för min replik
— gälla framför allt transportsvårigheterna blom Polen, som^ äro ofantliga.
Kolproduktionen är stor och växande vid kolgruvorna, men svårigheterna äro
mycket stora att kunna få ned kolen till hamnarna. I hamnarna finnas många
tekniska bekymmer, som ännu inte äro lösta; det har inte gått så väl för polackerna
som de hade räknat med och hoppats på, dag har inte hört till de
optimistiska, och skola vi tävla i pessimism eller lat oss säga i realism, tror
jag, att jag skulle kunna ställa upp, utan ätt vara alltför rädd — icke ens eller
allra minst i fråga örn de polska tingen.

Jag menar emellertid att det knappast kan vara skäl — och det är inte något
försök från mig att undandra mig debatt — att gå in påkalla dessa frågor, som
här ha rests, av vilka Polen-frågan bara är en specialfråga och där transportfrågan,
som herr Andersson var inne på, bara är en liten detalj i denna speciella
fråga. Men eftersom Polen i alla fall berörts, skulle jag vilja ge ett allmänt
råd att dock inte vara alltför pessimistisk och alltför så att säga- ogin i inställningen
till våra relationer till Polen. Vi få dock inte glömma, att Polen
har lidit fruktansvärt — kanske mest av alla nationer — i detta, förfärliga
krig. Polackerna ha inte sin förvaltningsapparat i ordning; kanske sju miljoner
människor äro dödade under kriget, flera miljoner polacker finnas utanför
landets gränser, gränserna ha flyttats både i öster och i väster, och transportväsendet
är förstört. Man arbetar där energiskt på att kunna lyfta sig upp till
en ordnad förvaltning och en ordnad ekonomisk hushållning. Man arbetar .heroiskt,
och min uppfattning är fortfarande oförändrad, att den polska regeringen
söker göra sitt allra bästa. Min uppfattning är, att den polska regeringen verkligen
vill klara upp situationen med oss, att den vill göra sitt yttersta för att
förverkliga sina åtaganden i avtalet, men att svårigheter här möta. För vår
del böra vi enligt min mening stå positivt till varje, möjlighet att underlättaför
polackerna att klara upp sina åtaganden, icke minst att klara upp sina åtaganden
i fråga örn kolleveranserna. Och de svenska myndigheterna ha gång på
gång visat redebogenhet att även med vissa offer fran vår sida göra sin insats.
Vi böra göra det inte bara därför, att det akuta intresset, dagens intresse att få
hit kol, är utomordentligt stort, utan vi böra, förmenar jag, också göra det
därför att på lång sikt, trots alla motigheter, grunden skall läggas för en stor
och livlig handel, livliga kommersiella förbindelser med vår grannstat Polen.
Det är ett stort syfte, som man aldrig får släppa och som man, tror jag, bör
ha i tankarna även när man uttalar sig om dagens svårigheter.

dag föreställer mig emellertid, som jag redan sagt och ännu mera kan
göra efter herr Anderssons anförande, att jag har rätt, då jag säger, att det finns
anledning att sätta av en förmiddag för en mera allmän diskussion örn vår
handelspolitik, där den kan få grundas inte bara på tillfälligt ställda frågor,
som ofta gälla detaljer, utan även kan grundläggas genom en framställning av
situationen i olika riktningar så långt som den kan redovisas för riksdagen, och
enligt min mening bör man kunna redovisa den ganska långt.

Herr Sjödahl: Herr talman! Under denna debatt har man snuddat vid frågan
örn Sveriges förhållande till vår stora östeuropeiska granne. Det som närmast
uppkallade mig var, när herr Linderot uppträdde såsom historieskrivare och
ville med sina historiska exempel belysa anledningar till,, som han förmenade,
fullt motiverad oro från rysk sida gentemot svensk politik. ^

Han nämnde därvidlag som sitt första exempel de farhågor, som i unn os
i Tsarryssland under napoleonkrigen, då marskalk Kutusov var orolig for att

Måndagen den 22 oktober 1045.

Nr 32.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
även Sverige skulle blanda sig i leken. Vi veta ju alla, hur det gick: Sverige
hade tre år tidigare berövats Finland, men det oaktat blev det inte anfall från
svensk sida, utan i stället inleddes, i avsikt att försöka grunda ett gott förhållande
mellan Ryssland och Sverige, den politik, som följts rätt länge. Den
oro, som fanns på rysk sida, var tydligen omotiverad.

Det andra exempel, som herr Linderot tog, var hämtat från första världskriget.
Vi veta alla, att oron fanns; en rysk flotta ångade i väg mot Sverige,
men stoppades. Och Sverige visade inga tendenser att ge sig ut i kriget. Även
vid det tillfället var denna oro från Ryssland sida fullständigt omotiverad.

Jag skulle vilja inskjuta den lilla parentesen, att det tydligen kan gå så långt
för en här i landet befintlig beundrare av Sovjetryssland, att han försvarar
allt ryskt, vare sig det har skett under senare tid eller under den tsaristiska
diktaturen i Ryssland.

Det tredje exemplet var hämtat från den tidpunkt under detta världskrig, när
enligt de informationer, som säkerligen herr Linderot har bättre än jag,
Ryssland hade varit oroligt för ett svenskt anfall. Även den gången har oron
ju visat sig vara fullständigt omotiverad.

När här tre exempel dragas fram, sträckande sig över en period av 130 år,
och alla dessa exempel på i Ryssland befintlig oro för svensk aggressivitet visa,
att en sådan oro måste betecknas såsom fullständigt onödig och ohistorisk, så
skulle man måhända av detta kunna draga den slutsatsen, att det tal, som
emellanåt här i Sverige hörts örn svenskt deltagande vid olika tillfällen i någon
inringningspolitik gentemot Ryssland, har lika litet fog för sig som de exempel,
som här androgos på en motiverad oro från rysk sida gentemot Sverige. Den
svenska fredsviljan är uppenbart konstaterad; den vill samarbete med alla
våra grannar och världens makter, både stora och små, och icke minst med
Ryssland.

Men det verkar nu som örn man emellanåt förblandade två olika ting, å ena
sidan en oro, som kan finnas i Sverige gentemot viss imperialism och de uttryck
den kan ta sig ute i världen, och å andra sidan en svensk aggressivitet. Örn här
i Sverige och hos en så liten nation uppstår en viss oro, när man ser inte bara
tecken till utan även yttringar av en imperialism hos våra stormaktsgrannar,
så betyder detta icke, att Sverige är benäget att störta sig ut i någon militär
förveckling, men det betyder, att vi känna oro, därför att särskilt de små
nationernas intressen och tillvaratagandet av deras rättigheter uppenbarligen
för Sverige är ett livsintresse. Varje tecken på ett hänsynslöst hävdande av
makten på rättens bekostnad ger en liten nation anledning att känna oro.

Jag vill i detta sammanhang blott säga, att det är likgiltigt under vilken
etikett en sådan hänsynslös imperialism uppträder — vi ha känt den under
många år under tysk etikett — den måste alltid skapa oro hos de små nationerna.
Det skulle vara lyckligt, örn denna vore borta.

När vi på sin tid läste Atlantkartan med dess ord om att man skulle bespara
nationerna anledning till fruktan för sin existens, för sitt liv och sin självständighet
och att de i stället skulle givas frihet ifrån fruktan, så låg givetvis
i detta en förhoppning, som man väntade skulle infrias, att de små nationerna
måtte behandlas med förtroende och med hänsyn av de stora, med respekt för
deras självständighet såsom nationer och som demokratier av den västerländska
eller, som jag hellre vill kalla den, nordiska karaktär, som vi här i landet älska
och värdera.

Herr Domö: Herr talman! Jag vill först framhålla några synpunkter, som
den meningsriktning, jag företräder, har på de handelspolitiska spörsmålen.
Det framgick av den handelspolitiska redogörelse, som hans excellens statsmi -

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. ni. (Forts.)
nistem lämnade, och även av handelsministerns anförande, att vi här i landet
konsekvent strävat och böra sträva efter att komma till en så fri handel som
möjligt och ett friare varuutbyte. Till denna uppfattning ansluter jag mig —
och jag tror också mina meningsfränder — oförbehållsamt. Jag vill också gärna
konstatera den enighet i handelspolitiska ting ur principiell synpunkt, som handelsministern
talade örn — den tror jag allmänt föreligger här i landet. Det är
enligt min mening eftersträvansvärt, att vi vid förhandlingar och slutandet av
avtal komma ifrån de bilaterala avtalsformerna med deras begränsade möjligheter
vid varuutbyte och till de multilaterala formerna med friare varuutbyte.

Jag kan inte låta bli att återkomma till handelsministerns anförande i vad
detsamma skulle vara ett bemötande av vad som sagts förut i dag. Han konstaterade
först, att det egentligen inte var någon saklig kritik, som här hade framförts.
Nej, det var ju mest frågor för att vi skulle få en möjlighet till granskning
och eventuell kritik av de principiella formerna, och därför ville åtminstone
jag inte inlägga någon förbandskri tik i milt anförande utan gav det frågeformen.

När handelsministern vidare sade, att mina uttalanden voro väl lättfärdiga
och tillspetsade för att komma från en man, som bär suttit i ansvarig ställning
Såsom handelsminister och bränsleminister under en viss tid, finner jag detta
vara ett relativt hårt omdöme, men jag tar det med mycket stort jämnmod, och
jag vill därtill säga. att jag kanske gör det därför att känsligheten inte är så
stor hos mig som den synes vara hos handelsministern. Jag kan inte förstå det
lättfärdiga i att komma med frågor, vilkas besvarande skulle ge oss möjlighet
att belysa resultatet av vissa handelspolitiska förhandlingar.

Handelsministern framhöll, att det nog skulle vara skäl att ta en förmiddag
till att dryfta handelspolitiska frågor — det hade han tydligen kommit underfund
med i anledning av vad som sagts här i dag. Jag trodde, herr talman, att
avsikten var, att vi i dag skulle få dryfta frågor, som beröra utrikespolitik och
utrikeshandel, de höra ju så intimt samman. Jag tror ej att jag gjort mig skyldig
till ett misstag genom att ta upp handelspolitiska frågor.

När det gäller att konstatera, huruvida man har fått något svar på sina frågor,
har jag hittills inte kunnat finna något att notera såsom framgång för mig
på den punkten. Jag skulle för övrigt tro, att allmänt här i kammaren funnits
en förväntan att få upplysningar örn hur sista månadernas handelspolitiska förhandlingar
ha förlöpt och örn resultaten av träffade avtal. Mina frågor voro
icke avsedda att bereda handelsministern svårigheter utan att ge honom tillfälle
att lämna oss de upplysningar, som vi så spänt väntade på att få. I det avseendet
måste jag dock säga, att det blivit en Spänd förväntans upplösning i
intet. Det är gott och väl att säga, att riksdagen skall få ökade möjligheter till
handelspolitiska debatter och dylikt; handelsministern har ju tidigare upprepade
gånger gett uttryck åt sin uppfattning att det bör bli ökad offentlighet
och ökad möjlighet till debatt i sådana frågor, och han sade själv i dag, att
riksdagen bör ge liv åt den parlamentariska kontrollen i handelspolitiskt avseende.
Men det är inte så lätt att ge liv åt denna kontroll, när man inte får
fram papperen på bordet eller ens en antydan om när de skola komma. Jag förstår
väl att det är ganska svårt att omedelbart ge svar på närgångna frågor —
handelsministern betraktar dem nog lätt som sådana — och jag ger för min del
gärna herr statsrådet möjligheten att ta upp diskussionen vid ett annat tillfälle,
varför vi inte skola gruffa i onödan. Men det kan kanske vara skäl i att framhålla
för herr statsrådet Myrdal, att örn frågan örn de polska kolen här dragés
upp —■ vilket inte gjordes så mycket från mitt håll -— så beror det väl mest på
att den frågan gavs så stora proportioner, när handelsministern återkom från
Polen, då folk fick det intrycket, att åtminstone frågan örn kolimport från Po -

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
len var ordentligt löst. Som förhållandena sedan utvecklats är det rätt naturligt,
att man undrar, hur det hela hänger ihop. Jag vet inte något om orsaken
till att denna reklamartade underrättelse örn resultatet i Warszawa kom ut.
Herr statsrådet säger, att det från departementet inte alls hade sagts någonting
och att det framför allt inte hade sagts något om möjligheten att få hem kolen.
Men nog trodde man väl, att detta »att få hem kolen» och kolavtalet hängde
ihop. Jag tror att vi till stor del få söka orsakerna till och formen för denna
debatt i de omständigheter, som hörde samman med herr statsrådets resor och
hans meddelanden därom i intervjuer.

Jag vill till slut säga, att örn ett handelspolitiskt råd skall inrättas, så hoppas
jag, att det inte skall bli enbart ett sekret utskott, knutet till Kungl. Maj:ts
kansli, utan att även riksdagen, såsom handelsministern ställt i utsikt, verkligen
skall få tillfälle att följa de olika utvecklingsfaserna i handelspolitiken.

Jag förstår av handelsministerns reaktion, att jag kanske upptagit denna
diskussion med honom litet respektlöst — man har ju ganska lätt att glömma
bort sin ställning eller sina ombytta ställningar. Har jag nu gjort något oförsiktigt
och olämpligt, så får jag naturligtvis taga konsekvenserna därav. Om
det på några punkter finns blottor från mitt föregående, som kunna vara lämpliga
objekt för handelsministern att sätta in kritik emot, så få vi väl närmare
''talas vid när den kritiken tydligt framföres. Min mening var emellertid inte
att vara ironisk och elak på sådant sätt att det sårade, det är mig främmande,
men det kanske kan vara förklarligt att man raljerar, när vissa saker beröras,
som höra ihop med handelsministerns färder såsom den bevingade Merkurius.

Herr von Heland: Herr talman! Jag har ansett mig böra begära ordet på
grund av den handelsdiskussion, som har förekommit i slutet av debatten.

Jag hoppas i likhet med många föregående talare, att det skall råda full
enighet beträffande vår handelspolitik, men det må tillåtas mig att göra ett
påpekande. För att inte bli missförstådd vill jag emellertid först instämma i
uttalandena örn att det är av stor betydelse för hela den svenska samhällsekonomien,
att ett omfattande handelsutbyte med utlandet möjliggöres. För att vi
åter skola uppnå förkrigstidens levnadsstandard och kunna öka vårt välstånd
därutöver är det likaså av vikt, att vårt näringsliv finner vägen tillbaka till
ett omfattande internationellt handelsutbyte.

Herr handelsministern förklarade, att det rådde fullständig enighet örn det
stora betänkande beträffande handelsfrågorna, som avlämnats från efterkrigsplaneringskommissionen.
Jag vill för min del ytterligare poängtera detta uttalande
örn att planeringskommissionen därvidlag kan anses fullständigt enig.
Jag gör det. emedan jag och min partikamrat i planeringskommissionen lia
avgivit ett särskilt yttrande till kommissionens betänkande, vilket jag efter
handelsministerns anförande förstår att han accepterar.

Het förhåller sig nämligen så, att vi på yrkande av mig fingo in följande
passus i planeringskommissionens betänkande: »Tendenserna till självförsörjning
med vissn tidigare importerade varor lia i det föregående berörts. Sådana
tendenser kunna vara betingade av ett nytt tekniskt-ekonomiskt läge och sålunda
ilga rum utan skydd av en höjd tullnivå och subventioner, respektive vad
som gäller jordbruksproduktionen, vara motiverade av våra långsiktiga försörjningsintressen
samt önskvärdheten att tillförsäkra en skälig levnadsstandard
åt den vid så rationell drift som möjligt erforderliga jordbruksbefolkningen.
» Herr statsrådet erinrar sig säkerligen, att det i samband härmed uppstod
en diskussion örn vad planeringskommissionen egentligen menade med rationell
jordbruksdrift. I)å kommissionens majoritet icke tillät något förtydligande av
dessa ord, tillköra vårt särskilda, uttalande till betänkandei.

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)

Jag är glad över att nu höra, att vårt tillägg tydligen accepteras och icke
betraktas såsom uttryck för en avvikande mening, utan att man anser att planeringskommissionens
beänkande var enigt, varför vår nuvarande handelsminister
således kommer att beakta även denna detalj vid de pågående handelsunderhandlingarna.
Jag erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen har lovat
jordbrukets arbetande folk att få en med andra befolkningsgrupper likvärdig
inkomst- och levnadsställning. Jag utgår ifrån att majoritetspartiet, när det
nu ensamt sitter i regeringsställning, snarast kommer att infria dessa löften
och att således herr handelsministern vid de pågående handelsunderhandlingarna
kommer att tillse, att det icke slutes några handelsavtal som omöjliggöra
en sådan politik, att dessa löften kunna infrias.

Jag vill ännu en gång understryka, att vi därmed naturligtvis också alltjämt
äro eniga örn önskvärdheten av så fri handel som möjligt, att vi skola
försöka åvägabringa multilaterala handelsavtal och söka främja våra exportmöjligheter.

Med anledning av herr handelsministerns senaste yttrande önskar jag också
erinra honom om en annan passus i efterkrigsplaneringskommissionens betänkande,
då jag förstår, att handelsministern såsom ordförande i planeringskommissionen
vill följa detta betänkande så effektivt som möjligt. Det gäller vår
handel med valutasvaga länder. Jag vet inte, om jag missförstått herr handelsministern,
men jag vill göra denna erinran för att det inte skall kunna uppstå
något missförstånd om hur man skall tolka vad planeringskommissionen skrivit
örn handeln med valutasvaga länder. Planeringskommissionen skrev i sitt betänkande
bl. a.: Det är av vikt, att denna snedvridning av vår utrikeshandel
ej drives längre än vad som är nödvändigt. För att undvika detta bör staten
giva eller garantera krediter, blott när det rör sig örn humanitära och liknande
aktioner, under det att kreditriskerna i övrigt bäras av exportörerna. Det
kan naturligtvis, herr talman, medföra stora risker, om vi vid våra handelsförhandlingar
icke skulle ta hänsyn till hur valutasvaga länder böra behandlas.
Det är därför glädjande, att handelsministern har underskrivit ett betänkande,
i vilket man enligt mili uppfattning på ett förnuftigt sätt har tagit hänsyn till
de risker, som vi kunna löpa ur valutasynpunkt vid handelsunderhandlingar
med dylika länder.

Herr Linderot: Herr talman! Herr statsrådet Myrdal ansåg, att mitt yttrande
rörande handelsförbindelserna med England byggde på ett missförstånd. Jag
kanske uttryckte mig oklart, men jag fattar saken snarare som så, att statsrådet
Myrdal byggde sitt yttrande på ett missförstånd av vad jag har sagt.

Jag sade nämligen, att det icke vore bra, örn Sverige bleve för mycket låst
vid sterlinggruppen. Uttrycket »låst» var kanske väl hårt, ty Sverige är naturligtvis
inte fastlåst vid sterlinggruppen. Men var och en som något följer med
tidningspressen — det behövs inte något djupare studium i ämnet — vet ju,
att den engelska regeringen söker att bygga upp ett block av stater som äro
bundna vid pundet. Detta söker England åstadkomma genom att sluta bilaterala
avtal, vilket har gjorts bl. a. med Sverige, Belgien och några andra länder.
Det är detta faktum som föranlett min hemställan, att regeringen örn möjligt
skall skaffa sig ännu friare händer i London. Jag tror att min erinran i sak
är fullt befogad. Var och en vet ju att pundet inte längre har samma likviditet
som tidigare, och det kan då inte vara bra, örn vi vid våra handelsuppgörelser
utåt bli alltför mycket bundna vid pundet.

Detta var innehållet i vad jag ville säga rörande våra handelsförbindelser. Jag
har förstått statsrådet Myrdals anförande på det sättet, att vi egentligen äro
överens, varför det således inte föreligger någon tvist i detta spörsmål.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)

Härutöver vill jag bara ge ett par korta repliker. Praktiskt taget varje talare
har haft något att invända mot vad jag sade i vissa avsnitt av mitt anförande.
Jag brukar inte gå fri från kritik här i kammaren, så att jag är inte alls överraskad
över att jag har antagonister även i dag. Men jag brukar aldrig bli
kritiserad för att inte tala ur skägget eller något så när klart utsäga, vad
jag menar. I dag måste jag dock till min sorg konstatera, att jag faktiskt
har blivit grundligt missförstådd, särskilt i en punkt.

Det började med herr Holmbäck som undrade, när den ryska diplomaten och
härföraren Kutusov hyste fruktan för Sverige och om det var efter år 1809.
Ja, det var det. Örn jag inte minns fel vad jag läst i Diplomatiens historia,
där jag fick reda på en mängd sådana här småting, var det åren 1811—1812,
när Napoleon marscherade in. Jag anförde tre tidsavsnitt och hänvisade till
historiskt material som klargör, att såväl tsarryska som sovjetryska myndigheter
och statsledare ha hyst en viss fruktan för Sveriges deltagande på ett
eller annat sätt i fientligheter mot det gamla Ryssland, respektive Sovjetunionen.
Mer sade jag icke. Jag yttrade faktiskt bara, att i det historiska materialet
— och jag tog tre viktiga tidsavsnitt — finns det belägg för att man i Ryssland
hyst fruktan för Sverige. Jag ber alla mina värderade antagonister att läsa
det stenografiska debattprotokollet, innan det korrigerats. Jag är nämligen
fullt övertygad örn att ni där skola kunna konstatera, att jag icke med ett
enda ord yttrat mig örn huruvida denna fruktan var berättigad eller inte. Jag
har bara konstaterat, att vi i det historiska materialet kunna se, att man i
Ryssland har hyst en sådan fruktan. På grund av detta faktiska konstaterande
har man nu, såsom herr Ivar Anderson, helt enkelt »avsvenskat» mig igen.
Nå, det är inte första gången, men det är litet oberättigat i en sak där jag är
oskyldig, ty jag kan väl i alla fall inte vara skyldig till den fruktan för Sverige
som man hyste i Moskva år 1812. Jag frånber mig en dylik anledning till att
jag åter skall avsvenskas.

Jag vände sedan på saken och sade, att i det historiska material, som står
oss till buds, har forskningen icke kunnat finna belägg för att vare sig Tsarryssland
eller Sovjetunionen planerat aggressiva handlingar, angrepp, erövringar
eller liknande företag gentemot Sverige. Det är ett enkelt konstaterande
av vad jag i varje fall och många andra hittills lia funnit i de historiska handlingarna.
Dessa två ting har jag ställt i belysning av den rysskräck, som har funnits
i Sverige, och det faktum, att ryssarna här ha betraktats såsom arvfienden.
Jag har försökt att förklara, att vi med dessa gamla erfarenheter och
de dagsfärska iakttagelserna för ögonen borde kunna komma överens om att
det hittills icke föreligger någon anledning till en dylik rysskräck hos det
svenska folket. För detta uttalande har jag således blivit angripen. Vari det
osvenska i mitt resonemang skulle ligga, begriper jag inte. Jag förstår heller
inte, att det kan ge anledning till ett sådant omdöme som herr Ivar Anderson
fällde, då han sade, att det är beklagligt, att man på detta sätt skall hålla tal
för en främmande makt i den svenska riksdagen. Jag har givetvis icke uttalat
något värdeomdöme om de ryska avsikterna, och självfallet utställer jag
inte någon garanti för något sorn helst lands regering och dess avsikter i framtiden
gentemot Sverige. Jag har bara sakligt hållit mig till de fakta som i dag
kunna läggas på bordet när det gäller att bedöma, örn det finns någon grund
för rysskräcken här i landet eller ej. Jag föreställde mig faktiskt, att kammaren
skulle vara mycket sympatiskt inställd till varje försök att likvidera den för
Sverige tyvärr ganska obehagliga rysskräck, som existerar här i landet och
som enligt de av mig anförda historiska erfarenheterna icke har någon egentlig
grund. Det var endast herr Sjödahl sorn arbetade upp sig nästan lill patos för
att bevisa, att det finns en grund för den uppfattningen att det föreligger en

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)
imperialism, likgiltigt under vilken etikett o. s. v., o. s. v. Ja, men detta är inte
ett politiskt resonemang. Det är känslotänkande. Det är ett försök att skapa
en stämning för att få en viss inställning i fråga om utrikespolitiken här i
landet, en inställning som jag har försökt visa vara oberättigad, varvid jag
även sökt att dokumentera min åsikt, under det att herr Sjödahl uteslutande med
känsloargument sökt att arbeta fram en motsatt stämning.

Ja, med detta kunde det ju vara nog, och jag behöver måhända inte replikera
mer i denna fråga. Jag vill bara allvarligen be mina antagonister att kontrollera,
huruvida deras i vissa fall ganska hårda angrepp emot mig varit motiverade
eller icke på grundval av vad jag i verkligheten har sagt.

Vidare vill jag ge herr Åkerberg en liten upplysning. Han frågade vad det
var för slags demokrati, som jag menade borde vara en grundlinje för vår
utrikespolitik. Han »citerade» mig och sade, att jag inte kunde godkänna
engelsk och inte heller amerikansk demokrati. Återigen måste jag tyvärr korrigera
min vederdeloman. Jag har inte talat om engelsk och amerikansk demokrati,
utan jag har talat örn London City demokrati och Wall Streetdemokrati, och
detta tyckte jag var tillräckligt klart uttryckt i en församling som denna för
att man skulle förstå vad jag menade. Jag menade det monopolkapitalistiska
herravälde, som finns förankrat i Londons City och Wall Street, och jag ansåg
att detta monopolkapitalistiska herravälde icke var någon grund att bygga
en demokratisk och fredlig ordning i världen på. Ty det är dessa stora kapitalistiska
monopol i de stora länderna, som i grund och botten äro krigsorsakerna
och som i grund och botten komma att vara orsakerna till nya krig, så länge
dessa monopol existera.

Därför borde ju herr Åkerberg mycket väl lia kunnat se citationstecknen
kring »London Citydemokrati» och »Wall Streetdemokrati» och inte sedan
göra det till ett uttalande örn engelsk och amerikansk demokrati, så mycket
mindre som det i engelsk demokrati finns åtskilligt, som till och med är bättre
ani vår egen, herr Åkerberg. Jag har naturligtvis inte uttalat någon generell
förkastelsedom över den. Men det är den kapitalistiska maktställning, som
formulerar också ländernas utrikespolitik i hög grad, som jag har kritiserat.

Det var alltså en annan demokrati än den som herr Gränebo avsåg, örn han
trodde, att det skulle vara den sovjetryska revolutionära metoden, som jag syftade
på. Den har jag inte velat dra in i diskussionen, utan jag a,vsåg den demokrati,
som nu efter det andra världskrigets fruktansvärda ödeläggelser arbetar
sig fram i Europa, den som baseras på de arbetande massornas direkta
och effektiva utövande av stadsstyrelsen. Det är bönder, arbetare och mellanskikt
av intellektuella som rycka fram, nya grupper ifrån folkdjupen, som börja
att forma ut en demokrati med nytt innehåll i Europa. Den är tyvärr ännu
långt ifrån fullgången någonstans, och man diskuterar, huruvida det är en
»riktig» demokrati eller inte, men den innebär för varje iakttagare en klar
tendens till en utveckling inom Europa av en demokrati med nytt innehåll. Till
den ville jag att man skulle anknyta den svenska utrikespolitiken och även
utveckla svensk utrikespolitik som en demokratisk utrikespolitik, stödd på det
demokratiska folkets vakna medverkan inom landet och anknuten till de demokratiska
krafter, som äro i rörelse i andra länder.

Detta var alltså vad jag menade med mitt tal örn demokratien, herr Åkerberg.
Och jag är tillräckligt optimistisk för att tro, att herr Åkerberg och jag
egentligen äro ganska överens. Jag har till och med så ljus tro på den nya
socialdemokratiska regeringen, att jag tror att regeringen i allmänhet är överens
örn en sådan grundlinje för svensk utrikespolitik, och jag har egentligen
med mitt anförande bara velat konstatera, att i varje fall förhoppningar finnas
örn en sådan politik i detta land.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

Ang. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)

Jag har därmed, herr talman, givit de repliker som jag ansett nödiga. Jag
tror inte att det är nyttigt att man försöker — måhända omedvetet, hoppas
jag ■— att lägga in en helt annan mening i väsentliga avsnitt av mitt tal för
att sålunda konstruera upp en väldig motsats i fråga örn ståndpunkten till
Sovjetunionen inom den svenska riksdagen. Ty i vad det gäller de utrikespolitiska
förbindelserna vågar jag tro att det inte råder så stora motsättningar
inom riksdagen numera. Statsrådet Myrdal har på ett offentligt möte sagt,
att frågan örn att få till stånd ett vänskapligt förhållande till Sovjetunionen
är en huvudfråga i svensk utrikespolitik. Jag var kanske enfaldig nog att tro,
att jag med mina synpunkter skulle kunna bidraga till att få detta förhållande
utvecklat på god basis i snabbast möjliga tempo.

I varje fall har någon annan avsikt icke förelegat för mitt anförande, i vilket
jag i fyra ganska väsentliga avsnitt uttalade min tillfredsställelse med
regeringens deklaration. I de viktiga frågorna örn regeringens inställning
emot blockbildning och regeringens strävan efter en fri och multilateral
utrikeshandel har jag alltså uttalat min tillfredsställelse med regeringens
inställning. Jag har dessutom sagt att alla goda krafter böra stödja regeringen
i utvecklandet av utrikeshandeln, så att volymen av denna handel
blir tillfredsställande. I annat fall kommer regeringen inte att kunna
lösa de inrikespolitiska reformproblemen, har jag också sagt. Är detta någonting
så rasande osvenskt, att man nu återigen skall behöva bli förklarad statslös
här i kammaren? Jag trodde att det var en mycket svensk synpunkt och
att den också var positiv. Jag ber därför att helt enkelt få tillbakavisa de
insinuationer i annan riktning, som under debatten ha gjorts gentemot mig.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det är med nöje jag försäkrar herr Linderot,
att mitt anförande icke vilade på något missförstånd av vad han hade sagt.
Jag kan betyga att jag uppfattade vad han sade fullkomligt på samma sätt
som han nu framfört det. Han förklarade att ryssarna vid tre tillfällen, som
han relaterade, varit oroliga för att vi skulle gå till angrepp mot dem. Jag
försökte att visa, att vid samtliga dessa tre tillfällen deras oro var oberättigad.

Vidare gör herr Linderot gällande att Ryssland aldrig skulle lia planerat
något angrepp mot oss. Detta kan jag däremot inte instämma med honom i.
Hur var det med 1808 års krig? Det börjades med ett angrepp av Tsarryssland.

Men allt detta har ju hänt för länge sedan. Och jag har, herr talman, aldrig
hyst någon som helst rysskräck. Jag har ända sedan min ungdom varit uiomordentligt
intresserad av Ryssland, dess folk och dess kultur. För tio år sedan
försökte jag att för andra gången sätta mig på skolbänken för att lära mig
dess språk, ehuruväl en äldre man självfallet inte kan bringa en sådan avsikt
till sin fullbordan. Och jag delar naturligtvis — och det göra alla kammarens
ledamöter —• den önskan att vårt förhållande till Ryssland måtte bli så
gott som möjligt.

Herr Linderot: Bara ett beriktigande, herr talman! Jag har inte sagt eller
i varje fall inte menat., att ryssarna aldrig hyst några avsikter att angripa
Sverige. Ty de ha ju angripit oss flera gånger, det är ett historiskt faktum,
liksom svenskarna ännu flera gånger angripit ryssarna, vilket också är ett
historiskt faktum. Men efter den tid som jag här skildrade, då Finland avskildes
från Sverige, har man i varje fall inga historiska belägg för dylika
aggressiva planer. Och det var det jag villo ha sagt.

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Äng. Sveriges utrikespolitik m. m. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det har under
debatten framställts två frågor utanför handelspolitikens område, som lämpligen
böra besvaras.

Den ena gjordes av herr Ström och gällde de danska uppgifterna rörande
händelserna den 8 och 9 april 1940. På det kan jag endast svara, att vi hålla
på att undersöka i vilken mån vi kunna kontrollera dessa uppgifter.

Den andra frågan framställdes av herr Åkerberg, som undrade, varför vi
visa en sådan betänksamhet i fråga örn anslutningen till de Förenade nationerna.
Han menade uppenbarligen att vi redan till decembersammanträdet skulle
ha sökt inträde. Det finns ingen betänksamhet hos regeringen, men vi ha att
avvakta meddelande från vederbörligt håll örn de neutralas inträde i det nya
förbundet.

Till det sagda skulle jag vilja lägga en undran, örn det överhuvud taget fyller
någon verklig uppgift att diskutera vårt förhållande till ett annat land i
de former, i vilka man bär har fört diskussionen örn vårt förhållande till Sovjetryssland.
Det är en för svag grund för bedömandet av dessa förhållanden,
när man åberopar de uttalanden, som förekommit i ryska tidningar och i rysk
radio. Som det här har givits uttryck för, finns det en allmän önskan i Sverige,
och den delas av regeringen, att på alla områden stärka det goda förhållandet
till Ryssland. Och jag har anledning antaga, att dessa önskemål också lia anklang
på den andra sidan.

För övrigt skall jag nöja mig med att konstatera, att det örn de linjer för vår
utrikespolitik, som angåvos i regeringsdeklarationen, tydligen råder en fullständig
enighet. Och liksom utrikesministern gjorde i andra kammaren vill
jag här fastslå, att den diskussion, som vi förde år 1920 vid anslutningen till
Nationernas förbund, nu inte upprepas, utan alla äro vi ense örn vår ställning
i den internationella politiken.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter ifrågavarande kungl, skrivelse
lades till handlingarna.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 334—354 och 356—369.

Herr von Heland erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Jag
förstår att det kan uppstå tveksamhet örn huruvida enligt grundlagen en motion
nu kan väckas. Jag hoppas emellertid att den motion, som jag nu hemställer örn
att få väcka, kommer att kunna remitteras, då den är av utomordentlig betydelse.
Den är också underskriven av ett flertal riksdagsmän.

Motionen väckes med anledning av en viss händelse under riksdagen, nämligen
att det blivit slutet ett avtal med Polen rörande försök att få importera
fossilt bränsle till vårt land. Detta har nu misslyckats, åtminstone för dagen.
Därför befinner sig vår bränsleförsörjning i ett synnerligen kritiskt läge, och
i detta ärende anser jag att ett ställningstagande inte kan uppskjutas till 1946
års riksdag.

Därför hemställer jag, åberopande 55 § riksdagsordningen, att få väcka en
motion med begäran, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att Kungl. Maj :t ville vidtaga de i motionen föreslagna åtgärderna.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 32.

4.3

Därefter avlämnade herr von Heland ifrågavarande av honom m. fl. undertecknade
motion, vilken erhöll ordningsnumret 406 oell överskriften: angående
bränsleförsörjningen i riket. ,

Motionen bordlädes.

Ordet lämnades på begäran till herr Holmbäck, som yttrade: Herr talman! Interpellation
I augusti 1938 avgåvo särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sak- an9- engelska
kunniga betänkande med utredning och förslag angående begynnelsespråket i S0Jn beg¥^.
realskolan. De sakkunnigas majoritet förordade att i detta hänseende engelska realskolan.
skulle ersätta tyska. En reservant ansåg att den nuvarande språkföljden i realskolan
borde bibehållas. För att fastare utgångspunkter skulle erhållas för ett
avgörande ställningstagande till frågan örn begynnelsespråket borde emellertid
enligt hans uppfattning prov under en tillräckligt lång tidrymd och vid ett tillräckligt
antal skolor anställas med engelska som grundläggande språk.

De sakkunnigas förslag föranledde icke någon omkastning av språkföljden.
Frågan örn vilket språk som skall vara begynnelsespråk i realskolan hänvisades
i stället av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i hans anförande
till statsrådsprotokollet den 22 november 1940 till utredning av skolkommittén.
Spörsmålet örn begynnelsepråket sattes därvid icke i första planet
av de uppgifter, med vilka skolkommittén skulle syssla. Enligt de direktiv
för kommittén, vilka ecklesiastikministern uppdrog i sitt anförande, skulle
nämligen kommittén taga befattning med frågan örn begynnelsepråket i realskolan
när så befunnes lämpligt med hänsyn till de i detta hänseende pågående
försöken.

Skolkommitténs arbete har som bekant hittills resulterat i betänkanden örn
skolan i samhällets tjänst, örn sambandet mellan folkskola och högre skola
samt örn vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom.
I 1945 års berättelse örn vad som tilldragit sig i rikets styrelse har upplysts
att kommitténs arbete under år 1944 huvudsakligen bestått i bl. a. utredning
av frågan om realskolans organisation samt att förslag till betänkande
angående realskolan till största delen utarbetats. Det torde kunna förutsättas
att även frågan om realskolans begynnelsespråk därvid varit under behandling.
Något betänkande örn realskolans organisation har emellertid ej ännu
offentliggjorts, och jag tillåter mig därför att nu taga upp frågan om begynnelsepråket
i realskolan.

Engelskans ställning som världsspråk har genom de senaste årens politiska
omvälvningar ytterligare betonats. Det är att förvänta att vårt land kommer
att i än större utsträckning än förr hämta impulser i fråga örn samhällsutveckling,
litteratur, vetenskap, teknik och konst från de två stora engelsktalande
folken. Vår handel och samfärdsel med det brittiska världsväldet och
med Amerikas förenta stater torde komma att öka. Det synes därför som örn
det engelska språkets ställning i våra läroverk borde stärkas. Ungdomen bör
erhålla en väsentligen större kunskap än nu i det engelska språkets rika ordförråd
och i språkets behandling i tal och skrift. Och när en lärjunge av ekonomiska
skäl måste avgå från ett läroverk utan att ha hunnit genomgå klasserna
fram till examen, så böra de kunskaper i främmande språk, vilka han
har som ett av resultaten av sin utbildning i läroverket, ligga i engelska. Han
får icke samma nytta örn dessa kunskaper omfatta tyska.

Dessa synpunkter — om vilka de flesta nu torde vara ense — kunna icke
tillgodoses, örn icke engelskan blir begynnelsespråk i realskolan. Det synes
därvid, som örn åtgärder borde vidtagas redan till det skolår, som börjar hösten
1946, och frågan alltså utbrytas från det stora komplex, vilket skolöverstyrelsen
har att behandla. För detta talar ytterligare att man redan verkställt en

Nr 32.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Interpellation ang. engelska som begynnelsespråk i realskolan. (Forts.)
utredning om engelska som begynnelsespråk i realskolan och att resultatet av
pågående prov, vilka torde kunna vara länge, icke nu äger samma intresse som
tidigare. Kopplar man samman frågan örn begynnelsespråket i realskolan med
spörsmålen örn folkskolans och realskolans omorganisation torde åter ett kanske
mångårigt uppskov bli följden.

Jag anhåller därför örn kammarens tillstånd att få interpellera herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet och till honom framställa följande
frågor:

1) I vilket läge befinner sig frågan örn engelska som begynnelsespråk i realskolan? 2)

Ämnar herr statsrådet söka i sådan tid föra fram detta spörsmål till
lösning, att förändrade timplaner i realskolan måtte kunna tillämpas från och
med höstterminen 1946?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

''Till riksdagens första kammare.

Undertecknad, som skall i offentligt uppdrag avresa till England, får härmed
vördsamt anhålla örn ledighet från riksdagsarbetet under tiden den 24
oktober—den 7 november 1945.

Stockholm den 20 oktober 1945.

K. G. A. Sandström. ■

Den begärda ledigheten beviljades.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 3.40 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Med anledning av min utnämning till minister för utrikes ärendena får jag
vördsamt anhålla om entledigande från det mig den 14 mars 1945 meddelade
förordnandet att vara en av kommitterade till tryckfrihetens vård.

Stockholm den 22 oktober 1945.

Östen Undén.

På särskilda propositioner biföll kammaren berörda ansökning och uppdrog åt
de valmän och suppleanter, som av kammaren redan tillsatts för utseende av
sådana kommitterade, att förrätta val efter herr Undén av en kommitterad till
tryckfrihetens vård.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 334, angående utgifter å tilläggsStat Kungl, proI
till riksstaten för budgetåret 1945/46. position äng.

littäggsstat I

T\Icss^ai^ 74

Herr Domö: Herr talman! De propositioner, som höstriksdagen fått eller för budgetåret
väntar att få, komma säkerligen att förorsaka åtskilligt arbete i åtminstone 1945/46.
vissa utskott och även bli föremål för kanske utdragna debatter. Men frånsett
några stycken, t. ex. den bebådade propositionen om s. k. skatt vid källan,
äro de knappast av särskilt angelägen natur. Vissa av dem kunde enligt min
mening till och med med fördel hållits borta från riksdagen rätt lång tid framåt
eller lagts fram i annat skick. Endast ett pär propositioner skall jag något
närmare beröra, innan jag med talmannens benägna tillstånd går att yttra mig
i en del frågor av mera allmänpolitisk natur.

Finansministern har begärt ett anslag på 130 000 kronor, som skola användas
för en propagandakampanj för att höja deklarationsmoralen. Det har nämligen
visat sig att inte mindre än tre miljoner felaktiga deklarationer avgåvos
under perioden 1937—41. Propositionen ger onekligen anledning till vissa
reflexioner. Man måste beklaga, att svenska folkets hederlighet nu synes finansministern
vara sådan, att man måste göra propaganda för vad som i deklarationsformulären
kallas »heder och samvete». Kan en kampanj som den föreslagna
leda till en förbättring, ha vi ingenting emot den, ty varje åtgärd som
kan stärka samhällsmoralen hälsa vi med tillfredsställelse, och för oss står
det klart, att problemet här gäller medborgerlig solidaritet. Och sedan gammalt
har ju från vårt håll hävdats, att medborgarna måste känna sitt ansvar
gentemot staten och samhället — det får inte vara ett ensidigt krävande av
förmåner, utan också ett hederligt uppfyllande av plikterna mot samhället,
plikter som i dessa tider te sig betydelsefullare än någonsin, örn vi skola kunna
komma till rätta med de problem, som möta under efterkrigstidens svåra
förhållanden. Vi tro emellertid att den nu påtalade bristande deklarationsmoralen
endast är en sida av ett mycket större och allvarligare problem, nämligen
en allmän moralisk förflackning. Jag skall här inte gå närmare in på den

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition äng. tillägg sstat I till riksstaten för budgetåret 1915/4-6.

(Forts.)

saken — vi på vårt håll äro härvidlag på det klara med att enda botemedlet
på längre sikt är en återgång till de moraliska och etiska klav, som bl. a. hävda
att även kejsaren skall givas det kejsaren tillhör, det vill säga staten. Kail
emellertid i den nu aktuella frågan något vinnas genom en kampanj för bättre
deklarationsmoral, är ju alltid något vunnet.

Saken har emellertid också en annan sida. Kan det inte tänkas, att det ligger
något fel i själva systemet? När man under en kort tidsperiod får tre miljoner
felaktiga deklarationer, av vilka 30 000 äro direkt åtalbara, frågar man,
hur det kan komma sig, att de övriga 2 970 000 deklarationerna voro felaktiga.
''Är det inte så, att svenska folket saknar förmåga att fylla i dessa omständliga
blanketter och formulär — är det inte så, att hela systemet är för inkrånglat
och besvärligt för vanligt folk? Det bör väl inte vara så illa ställt, att en vanlig
enkel skattebetalare skall behöva vända sig till en jurist för att kunna
fullgöra sin medborgerliga plikt att deklarera och deklarera rätt. En smula
planhushållning med kraven på uppgifter av olika slag i olika kolumner och
på olika blanketter vore kanske att rekommendera i sammanhanget.

Man har också svårt att värja sig för misstanken att många skattebetalare
nu tycka skatterna och pålagorna vara så stora, att de helt enkelt inte anse
det vara orätt att söka undanhålla det allmänna något av sina ofta surt förvärvade
inkomster. När pålagorna nått en sådan höjd, att de sakna resonans
i gemene mans rättsmedvetande, är det fara å färde — jag är rädd för att utvecklingen
faktiskt gått och går i den riktningen. Förhåller det sig så, är det
tyvärr anledning att befara, att en aldrig så väl upplagd annons- och filmkampanj
för bättre deklarationsmoral blir ett slag i luften. Det kan vara anledning
att ett ögonblick besinna dessa ting. Jag har ingenting emot att förslaget
bi falle s — det kan vara värt att göra ett försök för att få en rättelse
till stånd. Men man bör i det sammanhanget dock erinra om att problemet
kanske ytterst bottnar i omständigheter, som en reklamkampanj knappast kan
rå på. Och då är det skäl att noga undersöka var felet ligger. Ty att. det är ett
allvarligt fel någonstans, tyckas siffrorna visa.

Jordbruksminister Sköld har med den, låt mig säga, ihärdighet, som är honom
egen, åter tagit upp och i proposition framlagt den Pehrsson-Bramstorpska
koncessionslagen angående förvärv av jordbruksfastighet, trots lagrådets avstyrkande
och den mycket starka kritik förslaget rönt från olika håll. Kritiken
gick framför allt ut på att förslaget var ett hårt ingrepp i äganderätten,
att det innebar ett för jordägare och myndigheter betungande kontrollsystem
utan att genom tillståndstvånget nåddes avsett syfte samt att risk förelåg
för godtycke vid tillämpningen.

Jordbruksministern har gjort vissa ändringar i lagen i anledning av de framförda
anmärkningarna. Bl. a. är det enligt det nya förslaget icke — som enligt
det förra -—■ möjligt för nästan vem som helst att, utan att bosätta sig på den,
köpa en gård och driva jordbruket genom anställda. Vidare ha några av lagrådets
föreslagna ändringar angående tillämpningen följts samt i departementschefsyttrandet
givits vissa direktiv till förmån för rationaliseringsåtgärder.
Mot förslagets konstruktion måste dock fortfarande riktas starka invändningar.

Örn den föreslagna lagen råda minst sagt delade meningar, icke minst bland
jordbrukarna, vilkas intresse man säger sig vilja främja med rätt rigorösa inskränkningar
i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Enligt min mening hade
det varit bäst, örn lagen ej framlagts. I stället bördesman något avvaktat
utvecklingen och övervägt andra eventuellt erforderliga åtgärder för tryggande
av den jordbrukande befolkningens möjligheter till förvärv av jord, varom

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1915/46.

(Forts.)

ganska allmän enighet torde råda. När propositionen nu ligger på riksdagens
bord, är det närmast vederbörande utskott som får pröva den.

Av departementschefens yttrande framgår, att propositionen står i visst samband
med jordbruksrationaliseringen. Den är alltså ett första led i statsrådet
Skölds rätt bekanta rationaliseringslinje för jordbruket.

Den nya regering, vi fått, har fördelen att möta riksdagen i medvetande om
att kriget är slut. Många faror och problem, som länge vållat oss så stora
svårigheter, bli därmed mindre aktuella eller försvinna helt. I stället stå vi
inför alla de frågor, som sammanhänga med omställningen till fredsförhållanden.
Vårt folk får inte något tillfälle att slappna av eller slå sig till ro efter
de utståndna mödorna. Det gäller i stället att med friskt mod gripa sig an med
uppgiften att göra Sverige ännu starkare än vad det i dag är. Ett stort ansvar
vilar därför på regeringen — och inte bara på den, utan också på oppositionspartierna
i riksdagen. En av förutsättningarna för att goda resultat skola uppnås
är att alla parter lämna positiva bidrag i framstegsarbetet.

Högern är för sin del beredd att lämna sådana bidrag och ämnar ingalunda
inskränka sig till kritik. Det stora målet alt nå fram till åtgärder, som inte
bara tillgodose en eller ett par gruppers intressen och önskningar utan hela
landets, bör alltid hållas i sikte. Regeringen är energisk, kanske entusiastisk
för uppgifterna -— och det är gott och väl. Det väsentliga är emellertid att denna
energi och entusiasm inriktas på beslut, som verkligen göra vårt samhälle
bättre och starkare. Här brytas åsikterna mot varandra om vad som förtjänar
att kallas de riktiga vägarna. Vi önska svensk kraftutveckling utan socialism.
För regering och regeringsparti spela naturligt nog socialistiska idéer en betydande
roll.

Att döma av den diskussion, som förs från talarstolarna, har vårt folk att
välja mellan flera politiska vägar än någonsin. De socialdemokratiska tyckas
vara särskilt talrika. De löpa hit och dit i landskapet. En del äro ultraradikala,
andra mera moderata, och vilka man väljer beror väl på skiftningarna i
den politiska väderleken. Någon rak och solitt byggd autostrada är det knappast
fråga örn. Förmodligen är det meningen, att alla dessa vägar till sist
skola leda fram till det socialistiska Rom.

Inom bondeförbundet och nu senast inom folkpartiet har man talat om »den
tredje vägen» i motsats till en socialdemokratisk väg och en andra väg. på
vilken högern — örn jag fattat saken rätt — påstås vandra fram. Detta resonemang
är mycket grumligt. Högern känner inte till någon andra väg, på vars
visare det står skrivet, att man, som det heter, skall konservera »1920-talets
samhällsorganisation med dess maktlöshet inför arbetslöshet och andra sociala
olyckor». En sådan målsättning är orimlig och accepteras inte av någon. I
dag är det inte fråga örn 20-talet eller en vrångbild av detsamma, utan örn 40-talet, och vår uppgift är att förflytta oss framåt och inte baklänges. Polemiken
örn vägarna gör för övrigt ett egendomligt intryck, då ökad sammanhållning
mellan de tre stora oppositionspartierna borde vara nyttig.

Det är kanske naturligt, att regeringen, ny som den är, hittills mera haft
tillfälle att tala än att handla. Vad nu talandet beträffar ha representanter
för oppositionen haft tillfälle att peka på en hel rad motsägelsefyllda uttalanden
och framför allt uppmärksamma skillnaden mellan statsministerns moderation
och andras socialistiska radikalism. Då herr Hansson säger, att det. är
likgiltigt vad vi lia för produktionsform, bara det är den mest effektiva, och
då han samtidigt försäkrar, att den fria företagsamheten med all .sannolikhet
bör bibehållas i flertalet fall, utfärdar han ett ganska smickrande betyg åt

Första kammarens protokoll 19Ji5. Nr 3S. 4

50 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tillag g sstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

den nuvarande produktionsordningen. Det är ju alltid roligt att få höra, att
man i det stora hela rekommenderar det som är effektivt. Det skulle vara
ännu roligare, örn inte andra socialdemokrater talade och handlade efter doktor
Sterners öppenhjärtiga bekännelse: »Vi vilja evolutionär socalisering!»

Då man bestrider, att meningarna äro delade inom regeringspartiet, återstår
tyvärr endast antagandet, att man i största enighet utlägger texten på olika
sätt, allt eftersom man i olika situationer vänder sig till olika grupper. Här
förekommer en dimbildning, som är farlig, därför att den kan inge vårt folk
föreställningen, att man inte åsyftar något annat än en reformpolitik av den
art, som tidigare varit framgångsrik. I själva verket blandas denna reformpolitik
med socialiseringspolitik på ett sådant sätt, att det blir svårt för många
att skilja de olika elementen åt. Man hänvisar på socialdemokratiskt håll till
folkviljan och dess yttring i socialistisk majoritet då det gäller omstridda åtgärder,
t. ex. socialisering. Majoriteten är säkerligen hopkommen på grund
av högst olika motiv hos väljarna. Ingalunda är det säkert, att socialdemokrater
och kommunister skulle ha erhållit lika stort röstetal, örn de i vintras
i riksdagen framlagda radikala spcialiseringsförslagen kommit före valet. Vi
veta bra litet örn folkviljan inför de aktuella socialiseringsfrågorna. Hur
skulle det vara att utröna den verkliga folkviljan beträffande ingripande socialiseringsåtgärder
genom en folkomröstning örn några aktuella socialiseringsoch
skatteproblem, t. ex. bensin- och brännoljemonopolet, förhöjd inkomstskatt
eller eventuellt — för att nu raljera något ■— en höjd kaffeskatt, örn en sådan
möjligen skulle komma i fråga, och vidare sko- och gatstensindustrierna. Det
skulle vara mycket lätt att välja ut ett knippe aktuella frågor och göra folkomröstning
om dem. Det skulle vara ett intressant experiment. Det är klart
att det är oerhört viktigt, att i så fall frågorna bli riktigt avfattade. Man bör
nog inte överlåta formuleringen av frågorna till de mest framstående författarna
av majoritetens valmanifest.

En skämtare sade en gång, att skillnaden mellan politik och hästhandel är
att i politiken upptecknas förhandlingarna stenografiskt. Låt oss uppträda
så, att inte detta skämt förvandlas till sanning! Var och en måste veta var han
har den andre, om man tillsammans skall åstadkomma något nyttigt.

Det är skäl att uppmärksamma också andra drag i regeringens och majoritetspartiets
uppträdande. Jag tänker på den diskussion örn utredningsväsendets
rationalisering, som förts på sista tiden. Inom högern anse vi, att utredningsapparaten
ingalunda fungerar utan anmärkningar. Det är en gammal
sanning, att kvarnen mal tungt. Förbättringar kunna åstadkommas på många
punkter. Värden, som under alla förhållanden måste bevaras, äro objektiviteten
och allsidigheten i utredningsarbetet. Man måste få fram ett material, som
verkligen ger riksdagen möjlighet att sakligt och grundligt bedöma de utredda
frågorna, när de komma till kamrarna som propositioner. Men denna
möjlighet går förlorad, örn man i stället för att förbättra utredningsväsendet
åstadkommer en likriktning, som gör det lätt för regeringen att trumfa igenom
socialistiska förslag. Sådana rekommendationer ha förekommit. Vi ha
t. ex. observerat, att en facklig sammanslutning efter ett tal av en regeringsmedlem
antog en resolution, i vilken man reagerade mot omfattande utredning''
av aktuella socialiseringsfrågor och uppenbarligen ville framtvinga undersökningar
i summariska former. Detta kan naturligtvis inte accepteras. Man får
finna sig i att få sina uppslag granskade sakligt och grundligt. Det har hittills
skett i vårt politiska liv, och så skall det förbli också i framtiden, hoppas
vi.

Måhända hade det inte funnits anledning att behandla denna fråga så ut -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

förligt i dag, om inte regeringen själv visat sig lyhörd för likriktningskraven.
då den tillsatte oljeutredningen. Sammansättningen av denna utredning är
otillfredsställande, eftersom ingen direkt representant för den stora grupp av
det fria näringslivet, som utredningen direkt berör, erhöll ledamotskap. Denna
invändning kan inte tillbakavisas med hänvisning till att företagsamhetens
företrädare få komma till tals genom att man tillkallar dem som experter under
utredningsarbetet. Sådana experter få inte tillfälle att följa arbetet i alla
dess detaljer och påverka det tillräckligt genom sina argument. Ur denna synpunkt
innebär utredningens sammansättning ett märkligt avsteg från statsministerns
förklaring, att alla parter skola vara företrädda vid förhandlingsbordet
i näringsfrågorna och gemensamt söka de bästa utvägarna. Vi hoppas
att regeringen för framtiden följer den princip, som dess egen chef fastställt
och som vi alla kunna godta.

Vår uppmärksamhet riktas i dag främst på näringslivet. Uppgiften att göra
positiva insatser till dess fromma är tacksam, ty det material vi ha att arbeta
med är utomordentligt. Sveriges näringsliv är i dag starkare, bättre organiserat
och konsoliderat än flertalet andra länders. Våra produktionsmedel finnas
i behåll, skonade av kriget. Vår arbetskraft är i god kondition och har
undsluppit nöd. Transportmedel och transportvägar stå på en särskilt hög
nivå i jämförelse med de krigshärjade ländernas. Vår handelsflotta är en av
de bättre i världen.

_Fredsomställningen är ett stort problem för oss men dock många gånger
mindre än för dem, som kämpat. På ett stort antal områden är denna omställning
redan i full gång i Sverige. Investeringarna för fredsändamål började
t. ex. för flera år sedan. På andra områden finnas utarbetade planer eller
pågå förberedelserna. Åtgärder för att skapa stark beredskap mot arbetslöshet
vid en eventuell världskris ha genomfört-s i samarbete med företagsamheten.
Snabba ingripanden äro möjliga, om eller när de behövas.

Allt detta inger oss optimism och förtroende till vår nuvarande produktionsordning,
vars ledande krafter visat stor villighet till fritt samarbete med det
allmänna. Vägen till ökat välstånd blir lättare att vandra för oss än för de
flesta andra folk, örn vi förstå att rätt använda våra stora mänskliga och materiella
tillgångar.

Våra omsorger koncentreras kring uppgiften att skapa trygghet för vårt folk
genom att göra näringslivet ännu starkare än det är i dag. Vi kunna lyckas
med denna uppgift, örn vi ge näringslivet frihet och rörlighet. Först och främst
gäller det att så snabbt som möjligt avlägsna de tvångsregleringar, kriget
framtvingat.

Åtgärder i denna riktning hälsa vi med tillfredsställelse. Folkhushållningsministerns
politik är här värd särskilt erkännande. Hans beslut örn undersökning
av möjligheterna att upplösa importföreningarna är ett steg i rätt riktning
mot kommissionsväsendets avskaffande. Vad som däremot bestämt måste
avvisas är den plan. som nyligen diskuterats i ett socialdemokratiskt resonemang
och som går ut på att varaktigt bevara priskontrollen. Här leker man
tydligen med tanken på folkhushållning i kristidsformer. Slår man in på en
sådan väg, kommer man nog dock att resa en opinion mot sig över hela landet.
Den upprörda diskussionen kring köttransoneringen är ett tidens tecken, som
visar folkets trötthet inför krishushållningen och längtan efter friare förhållanden.

Det vöre önskvärt, att vi hade en översiktlig plan för krisregleringarnas
successiva avskrivning att gå efter. Så vitt jag vet, har man inte gjort upp en
sådan plan. I måndags gjorde jag erfarenheten, att det har sina sidor att ställa

52 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146-(Forts.)

frågor till herr statsrådet Myrdal. Trots detta vågar jag i dag återkomma med
ännu en fråga till statsrådet i hans egenskap av efterkrigskommissionens ordförande.
Hade det inte varit möjligt för honom att vinna gehör för tanken att
upprätta en avveeklingsplan inom denna kommission, där ett sådant ärende
rätteligen borde behandlas? Blir svaret jakande, tillägger jag: varför har det
inte skett?

Vi inom högern anse inte att krisregleringarnas avskrivning innebär, att
allt samarbete mellan det allmänna och näringslivet bör upphöra. Vi anse, att
vi måste finna för freden avpassade samarbetsformer. Efterkrigskommissionen
har här i vissa fall varit till god hjälp. Vi äro t. ex. eniga örn att frivillig
information och samordning i fråga örn investeringar äro önskvärda. Det är
överhuvud taget en hederssak för oss alla att göra allt för att motverka kris
och arbetslöshet, och det är viktigt att här draga upp gränser mellan statens
och näringslivets insatser. Samarbetet måste utformas på ett sådant sätt, att
företagens möjligheter att konkurrera och att upprätthålla arbetskraftens och
investeringens rörlighet inte bara bevaras, utan också kraftigt ökas. Höjd produktivitet,
väldståndsökning och hög och jämn sysselsättning kunna åstadkommas
på dessa villkor.

Sommarens och höstens debatt har visat, att våra åsikter först och främst
gå isär i skattefrågorna. Det bekanta uttalandet av landsorganisationens representantskap,
följt av olika deklarationer i samma anda, gjorde dessa meningsmotsättningar
uppenbara för alla. Jag vill inte förolämpa statsrådet
Wigforss genom att påstå, att han är stadsbud åt landsorganisationen; jag
finner det mera sannolikt, att landsorganisationen varit hans transportkompani.
I varje fall är det tydligt, att regeringen planerar värnskattens inarbetande
i skattesystemet, låt vara under ny beteckning. Skärpt inkomst- och förmögenhetsbeskattning
och höjd arvsbeskattning eller aktualisering av. den på
goda grunder tidigare utdömda engångsskatten ingå också i nyordningsplanerna.
I direktiven till den nya skatteutredningen nämns ingenting om skärpt
företagsbeskattning. Det vore glädjande, örn detta innebär, att man kommit
på bättre tankar åtminstone på denna punkt.

Bibehållande eller ökning av skattebördan innebär inte endast, att regeringen
bortser från de löften om framtida lättnad, som gåvos under krigsåren
— de nya skatterna sades ju då vara tillfälliga — utan också ett allvarligt
hinder för välståndsökning och trygghet. Hela vårt folk ställer stora anspråk
på näringslivets framtida effektivitet. Då är det. också nödvändigt, att regering
och riksdag ger näringslivet möjlighet att disponera det kapital, det behöver
för att tillfredsställa detta viktiga krav. Använder man skatteskruven
för att försämra kapitaltillgången, får man finna sig i att man också försämrar
möjligheterna till ökad produktion, ökad nationalinkomst, ökat skatteunderlag
och i yttersta hand också ökad social reformverksamhet.

Detta är motsatsen till vad vi böra sträva efter. Vad vi behöva är en skattepolitik.
som hålls inom rimliga gränser och därigenom stimulerar till ökat
produktivt arbete. På många håll i utlandet inser man detta, men här hemma
tycks socialdemokratien ha svårt att fatta vad som står pa spel. Senast i gar
kväll hörde vi i radio, hur man i England sänker skatterna. Där anser man
att minskade skatter skola leda till ökad produktion. Den uppfattningen borde
gälla även bär i Sverige. Vi inom högern vilja lägga en solid grund för
produktion, sysselsättning, välstånd och reformer, och därför kräva vi minskning
av skattetrycket så snart det är möjligt. Detta är också ett rättfärdighetskrav
för den enskilde medborgaren. Han har pressats hårt nog under kriget
och kan fordra så pass stort tillmötesgående av regeringen, att den inte

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

Rör honom till slav under kristidsbeskattningen genom att upphöja den till
norm för fredstiden.

Nu efter kriget kommer det sociala arbetet åter i förgrunden. De reformer,
som äro att vänta, bli dyrbara. Här uppstå problem, som dock böra kunna
lösas, om vi se till, att näringslivet får frihet och möjlighet att öka sin produktivitet
och höja nationalinkomsten. Detta är den springande punkten för
framtidens socialpolitik. Man kommer inte till rätta med finansieringen genom
ytterligare omfördelning av nuvarande inkomster med beskattningens hjälp,
då folkets samlade inkomstsumma inte ökas på detta sätt. Det är mig en gåta,
hur det är möjligt, att den föråldrade fördelningsidén fortfarande kan leka
socialdemokraterna i hågen, trots att alla sakkunniga äro eniga örn att tillräckligt
stora belopp inte finnas att hämta på den vägen. Redan ett försök att
pröva den skulle innebära utsugning av medelklassen. Att beröva denna ännu
mera av dess knappa levebröd gör sannerligen inte vårt samhälle bättre.

Så återkommer man alltså till den första möjligheten, den enda säkra. Varje
reform måste bygga på vårt effektiviserade arbete i produktionen. Fakta från
mellankrigsåren visa oss, att det var näringslivets utomordentliga utveckling,
som då bar upp den sociala expansionen. Nu gäller det att ge näringslivet tillfälle
att fortsätta sin frammarsch och, som vi hoppas, smida plogbillar mera
än svärd. Vi böra också se till, att de sociala förmånerna fördelas rättvist.
Medelklassens behov bör beaktas på denna punkt. För en tid sedan upplyste
socialvårdskommitténs ordförande i pensionsförsäkringsfrågan, att man kommer
med ett alternativförslag, som innebär, att pension utgår utan avseende vid
arbetsinkomst eller kapitalinkomst. Vi komma säkert att få ägna tid och eftertanke
åt sådana problem.

Viktigt är också, att socialvården tillräckligt inriktas på de produktiva årsklasserna.
främst ungdomen. Rationalisering av socialvårdsapparaten har
länge varit högerns krav, och det är glädjande, att även socialdemokraterna
börjat inse dess betydelse. Och så till sist: skola vi nå goda resultat i vår socialpolitik,
måste frågorna behandlas sakligt utan överbud av det ena eller
andra partitaktiska skälet. T en debatt för någon tid sedan sade en av regeringens
ledamöter till kommunisterna, att sådana överbud voro »billig radikalism».
Det kan man kalla att slå huvudet på spiken!

Det kräves en utomordentlig kraftutveckling av vårt folk för att lösa alla
de uppgifter, som jag nu har talat om. Vi få ingenting gratis. Varje framsteg
förutsätter arbete och åter arbete. Vi behöva också förmåga att se fördomsfritt
på dagens och morgondagens frågor. Varje tid har sin melodi, och den efterkrigstid,
som nu börjat, utgör intet undantag, fastän många djupa tongångar
från tidigare år måste ligga till grund för kompositionen. Onödiga tvister böra
undvikas, viljan att komma överens är väsentlig för framgång. Ha vi svenskar
lyckats att reda oss med hårda medel under krigsåren, kunna vi reda oss med
fredens medel nu. Mycket beror på vår solidaritetskänsla och idealitet. Politik
är inte ett sätt att tillgodose den ena eller andra folkgruppens intressen till
varje pris på andras bekostnad. Politik är konsten att nå fram till lösningar,
som gagna helheten, landet, överdriven partidisciplin, inpiskning och populalaritetsjäkt
få aldrig undantränga saklighet och övertygelse. Det är en regel,
som hjälper oss att rätt förvalta det pund vi ha fått oss anförtrott.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! T den räcka av propositioner, som ha
avlämnats eller bebådats till denna arbetstyngda höstriksdag, är det säkerligen
en, som det svenska folket med alldeles särskilt stort intresse och stora
förväntningar motser. Det är förslaget till en uppbördsreform, som skall

54 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kunni, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 19''i5l46.

(Forts.)

göra det möjligt att förverkliga det gamla önskemålet örn skatt vid källan.
Den längtan, varmed detta förslag Ilar motsetts, borde i och för sig vara en
garanti för att det skall mottagas med tillfredsställelse även i sin tillämpning.
För min del hyser jag någon fruktan för att förhoppningarna örn att vi genom
den skola försättas till något slags skattebetalandets himmelrike komma
att visa sig något överdrivna. Mycket kommer att bero på huruvida man lyckas
undgå den fara för byråkratisering av förfarandet, som säkerligen hotar.
Det ligger i sakens natur, att ju större apparaten blir, desto svårare har den
att på ett smidigt sätt fungera. Skall denna uppbördsreform därför bli den
betydande hjälp, som man anser, att den skall vara både för skattebetalarna
och för staten, så tror jag, att det är nödvändigt, att man redan från början
uppmärksammar de vådor, som en långt driven centralisering och byråkratisering
alltid medför. Överhuvud taget är det ett oroblem av utomordentligt
stor betydelse i vårt alltmera centraliserade samhällsliv, att man försöker finna
smidiga tillämpningsfÖrmer för den allmänna verksamheten, så att inte
den stora apparat, som den kräver, mal i tömning och lämnar en dålig och dyr
mäld.

Det skulle, herr talman, säkerligen vara att alltför mycket bagatellisera de
svårigheter, som nu ligga framför oss, örn vi med utgångspunkt från dagens
läge skulle säga, att framtiden nu är alldeles fri från bekymmer. Både oron
ute i världen och vårt eget försörjningsläge motivera ännu en avgjord måttfullhet
i den optimism, som vi hysa inför dagen och framtiden. Men detta får
å andra sidan inte förmå oss att underskatta de lättnader, som dock äro skönjbara.
Med stor tillfredsställelse konstaterar jag därför de åtgärder, som nu
börja visa sig möjliga för att lösa vårt näringsliv ur krishushållningens hårda
band. När jag gör detta, sker det inte på grund av något missnöje med kristidskommissionemas
sätt att sköta sina maktpåliggande och grannlaga uppgifter.
Jag tror, att man kan vara och att man också är rätt allmänt överens
örn att de i stort sett med framgång ha lyckats bemästra det mycket påkostande
och fordrande värv, som har lagts i deras händer. Den affär inom handel
skommissionen, som nu är föremål för en uppmärksammad undersökning
och som synes ge vid handen, att vederbörande inte tillräckligt har beaktat nödvändigheten
av att på framskjutna och utsatta poster placera män, om vilkas
pålitlighet inga tvivel kunna råda, och där man måhända inte heller har. fäst
tillräcklig uppmärksamhet vid de erinringar därom, som tidigare ha gjorts,
får säkerligen inte tagas till intäkt för ett påstående, att kommissionsväsendet
i det hänseendet har visat dåliga sidor. Jag hoppas, att den undersökning,
som nu är i gång, skall tillräckligt klarlägga affärens olika förgreningar. Det
ligger således ingen anklagelse emot kommissionernas sätt att handha sitt
ömtåliga värv i en önskan, att vi snart skola bli dem kvitt. Meu den tvångsreglering
inom stora områden av vårt näringsliv och det hårda ingripande i
menige mans vardagsliv, som deras nödtvungna verksamhet har fört med sig.
äro dock av sådan natur, att en avveckling därav och ett återvändande till
normala förhållanden skall kännas som ett befriande hälsotecken, detta så
mycket mer som ju avvecklingen grundar sig på en faktisk förbättring av såväl
vårt eget som våra grannfolks försörjningsläge.

Tyvärr föreligger det ju ännu på några områden en viss oklarhet. Det
skulle sålunda säkerligen för kammaren vara av mycket stort intresse att få
höra en auktoritativ redogörelse från vederbörande statsråd för dagens läge
och utsikter på bränslemarknaden. Det gäller inte bara vår försörjning med
inhemskt bränsle, där ju de senaste rapporterna tala örn en betydande ljusning,
utan även de möjligheter till tillskott utifrån, som vi kunna räkna med

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kunell, proposition äng. till-äg g sstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

som en något så när säker realitet. Jag behöver inte slösa någon tid med en
erinran örn hur utomordentligt viktig denna fråga är för vårt näringsliv och
även för de enskilda medborgarnas dagliga gärning. Ingen svävar i okunnighet
därom. Däremot råder det någon ovisshet örn vad som är sant och vad
som inte är sant. vad som är möjligt och vad som icke är möjligt i de uppgifter
och förmodanden, som då och då nå fram till offentligheten, och jag förmodar,
att det är flera än jag, som .skulle vara tacksamma, örn regeringen i
detta sammanhang kunde lämna en klarläggande redogörelse för läget.

Den proposition om en sänkning av bensinskatten, som redan förelagts riksdagen
och som lovar, att det nu gällande alltför höga bensinpriset snart skall
vara ett minne blott, hälsas med tillfredsställelse. Jag skulle i detta sammanhang
vilja rekommendera, att man också upptar till prövning frågan örn priset
på smörjoljor, som såvitt jag har kunnat döma av de uppgifter, som lämnats av
förbrukarna, hör till de problem, vilka torde kunna tarva en översyn.

Det är således, jag upprepar det, herr talman, med stor tillfredsställelse som
man konstaterar det bestämda handlag, med vilket folkhushållningsministern bereder
sig att utnyttja möjligheterna till lättnader i och avskaffande av krisregleringarna.
Jag hoppas, att han i fortsättningen skall vara alldeles oemottaglig
för den argumentation, som på något håll börjat resas för att behålla vissa delar
av denna reglering såsom ett samhälleligt instrument för att beskära näringslivets
frihet. Angelägenheten att åstadkomma en något så när likvärdig kvalitet
på rödbetorna får väl mera anses höra hemma på det område, som förvaltas av
jordbruksministern, än på det, som folkhushållningsministern genom priskontrollen
kan öva inflytande på.

I samband med krisregleringarnas avveckling öppnar sig emellertid ett problem,
som inte saknar sin allvarliga innebörd och som det är skäl att hålla ögonen
på. Det gäller möjligheten för de däri anställda att finna sysselsättning, sedan
kommissionerna ha upphört med sin verksamhet. Jag tillåter mig uttala den
förhoppningen, att vederbörande myndigheter skola ägna denna angelägenhet
all den uppmärksamhet, som den är värd.

Örn jag alltså kan antaga, att det råder en rätt allmän belåtenhet med den
aktivitet, som är skönjbar från regeringens sida på detta område, så lär tillfredsställelsen
inte vara lika allmän med en del andra mer eller mindre öppet
signalerade framstötar på andra områden. I och för sig innebära val dessa ingen
överraskning. Då riksdagen i somras åtskildes, var det känt, att samlingsregeringen
skulle avträda, och det var lika klart, att dess efterträdare skulle bli en
rent socialdemokratisk regering. Den socialdemokratiska motionsoffensiven vid
årets riksdag gav också besked örn att socialdemokraterna inte skulle försumma
den chans, som regeringsbildningen öppnade att förbereda realiserandet av ett
socialistiskt program. Man hade möjligen väntat sig, att vederbörande inte skulle
anse saken så självklar, alt meningsmotstandarna skulle uteslutas från den utredning,
som måste föregå realiserandet av några av de önskade åtgärderna.
Vad som i det fallet förekommit, kan onekligen ge anledning till någon undran,
i varje fall örn villigheten att söka samråd med de intresserade motparterna, då
dylika frågor skola diskuteras, men jag är inte säker på att detta förfarande
har någon så allmängiltig karaktär, att det förtjänar att läggas till grund för
nåvot vidlyftigare resonemang. Den saken får väl anstå, tills utredningens förslag
ligger på riksdagens bord.

Dagens debatt är väl dock knappast rätta tillfället att ta upp en ordentlig
diskussion örn den bebådade och befarade'' socialiseringen av vårt näringsliv eller
betydande delar därav. Det finns än så länge alltför litet konkret att ta
på, och frågeställningen har faktiskt blivit sådan, att man måste ha en bestämd

56 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

V Forts.)

sak i handen, om man skall kunna tala om den på ett sätt, som båda parterna
inte blott kunna utan även vilja förstå. Jag har ett intryck av att så länge
talet bara rör sig om de allmänna principerna, så äro parterna var för sig angelägna
om att inte förstå varandras språk. Oell klarheten fördunklas ytterligare
av att man även inom do olika lägren begagnar sig av tämligen olika värdebedömningar.
Örn man också inte behöver fråga, vem som är vem, så har man
ofta anledning att fråga sig: vem menar vad? Jag vågar antaga, att vi på ömse
båll dock äro eniga örn en sak, att vi ha en gemensam utgångspunkt. Skall det
svenska samhället kunna fortsätta en utveckling, som leder fram till större ekonomiskt
välstånd och till en ytterligare förbättrad social och kulturell standard,
så måste vi så långt som möjligt effektivisera vårt näringsliv och höja dess avkastning.
Endast genom en ökad produktion kunna vi skapa den nödvändiga
ekonomiska grundvalen för det ökade välståndet. Detta är, herr talman, en mycket
banal sanning, men det är icke desto mindre en sanning.

Om vi således äro eniga om målet, så gäller diskussionen vägarna dit. Innan
vi slå in på dem, borde vi kanske konstatera åtminstone vår principiella enighet
även om en annan sak, och det är den, att vad man här avser att vinna inte får
köpas på bekostnad av andra stora värden: den känsla av (medborgerlig frihet,
som är oskiljaktigt förbunden med trivseln i ett demokratiskt samhälle.

Det fria näringslivets förmåga att effektivisera produktionen och att därmed
möjliggöra en fortgående höjning av det allmänna välståndet och en stadig förbättring
av medborgarnas sociala läge, kan ingen bestrida, som vet något örn de
senaste decenniernas utveckling i vårt land. Kan ett annat system åstadkomma
mera? Ja, örn den saken vet man rätt litet i vårt land. Men jag tror, att man
kan sätta i fråga, om man någonstans, där man prövat systemet med statsdirigerad
ekonomi, har kunnat påvisa en större effekt. Det invändes, att det fria
näringslivet i all sin effektivitet inte har varit i stånd att tillgodose den viktiga
faktor, som heter omsorgen örn de arbetande människornas trygghet till arbete
och försörjning. En frihet, vars konsekvenser äro ekonomisk otrygghet och därmed
ofrihet, är, säger man, ingenting värd. Även om jag tror, att det fria näringslivet
har fått skulden för ett och annat, som kanske rättare borde läggas
staten till last, måste det medges, att det ligger åtskilligt i denna anmärkning.
Men kan den inte botas med mindre än att man slår hela systemet över ända?
Denna pessimistiska uppfattning vore måhända berättigad, örn det fria näringslivets
försvarare ställde sig alldeles oförstående till den kritik, som har riktats
mot dess sätt att verka, och ovilliga till att bota de brister, som med tiden ha
blivit alltmer påtagliga. Men så är det inte. I varje fall är det för den åskådning,
som jag företräder, alldeles uppenbart, att det fria näringslivets skyldighet
att underordna sig det allmännas intressen inte får eftersättas så att medborgarna
därav lida skada. Det samarbete mellan staten och näringslivet, som
det många gånger talats örn och som har utvecklats inte minst från denna talarstol,
måste bli verklighet. Det skall bland annat ha till syftemål att motverka
kriserna, att trygga sysselsättningen, att hindra uppkomsten av monopol, som
göra en fri näringspolitik illusorisk. Och till detta samarbete hör också ett ökat
inflytande för de i företagen anställda tjänstemännen och arbetarna för att därigenom
tillvarata de möjligheter till större trivsel och samhörighet inte bara
inom och med företaget utan också med den produktiva insats, som företaget
har att utföra i samhällets tjänst. Det skulle vara i högsta grad oklokt, om inte
näringslivets män observerade och ginge till mötes de nya idéer på det näringspolitiska
området, som nu bryta fram som en följd av utvecklingen. Alla veta,
att de moderna företagarna också göra detta, att de äro beredda till en fri och
öppen diskussion örn de former, under vilka ett samarbete kan konstitueras mel -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 32.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1915146.

(Forts.)

lan näringslivet och staten i syfte att öka tryggheten och befrämja de anställdas
rätt. För att nå dithän är det således inte nödvändigt att bryta ned hela det
system på vilket de senaste årtiondenas makalösa utveckling vilar.

På detta svarar man nu törhända, att en dylik avsikt inte heller förefinns,
att det enda man vill är att pröva, vilken form som i varje särskilt fall är den
lämpligaste för den ur samhällets synpunkt bästa lösningen av produktionens
problem. Vill man verkligen ingenting mer? Herrarna få ursäkta oss, örn vi
här stå en smula tvivlande. Det är så svårt att få ett besked, som är entydigt
och som klart talar örn på vilken princip denna prövning skall bygga. Tänker
man som utgångspunkt för prövningen lägga nödvändigheten att bevara ett
fritt näringsliv, omgärdat av en ramhushållning, som har till ändamål att ställa
dess arbete och dess frukter i samhällets tjänst, eller blir den ledande principen
önskemålet örn en socialisering, som avser att efter hand ersätta det fria
näringslivet med en centralt dirigerad produktion? På denna fråga kan man
inte få något bestämt svar. Det besked man får går inte längre än att man alltid
är beredd att pröva och handla efter omständigheterna. Men efter vilka
grunder tänker man bedöma dessa omständigheter? Det är på den frågan som
det är så svårt att få något svar under de allmänna resonemang, som vi föra,
och det har föranlett mig till den reflexionen, att om vi till äventyrs tala örn
samma sak, så ha vi i varje fall svårt att förstå varandras språk. Det går kanske
lättare att göra det, när vi i sinom tid få de konkreta exemplen i våra
händer.

Jag skall, herr talman, i detta sammanhang inte ägna så mycken tid åt ett
annat problem, som i dagarna har aktualiserats genom en av finansministern
tillkallad utredning och som högeligen intresserar hela det svenska folket:
skattefrågan. Denna riksdag skall ju inte syssla med den direkta beskattningen
i annan mån än den sammanhänger med den nya uppbördsreformen, och under
sådana omständigheter är det onödigt att ta upp en större debatt örn beskattningens
principer. Men jag skall ta mig friheten att påpeka ett par saker.

Näringslivets möjligheter äro i hög grad beroende av en förnuftig skattepolitik.
En beskattning, som hämmar sparviljan och som orimligt beskär företagens
möjlighet att disponera medel till utvidgning och effektiv:’sering, verkar
produktionshämmande. Med mycket stor förvåning tog man därför del av
det skatteprogram, som landsorganisationen för någon tid sedan presenterade.
Utom skärpning av förmögenhetsskatten och beskattningen av stora inkomster,
vilka krav ju äro mycket populära på sina håll men tyvärr mycket litet
givande, om de realiseras, begärde man också en höjd företagsbeskattning.
Det hade varit rimligare, örn man föreslagit en sänkt företagsbeskattning
för att därigenom ge företagen större möjligheter att genom avsättning av
medel möta de påfrestningar, som krisen kan föra med sig och genom investeringar
och utvidgningar ytterligare öka sysselsättningsmöjligheterna.
En än mera höjd företagsbeskattning kan inte stimulera till ny företagsamhet,
tvärtom minskar den både förmågan och lusten till riskfyllda investeringar.
Men för den organisation, som har till uppgift att bevaka arbetarnas
intressen, borde ju detta vara en angelägenhet av största vikt. Örn detta
.skall vara ett utslag av det välvilliga intresse, med vilket man påstår sig betrakta
ett väl skött och sunt arbetande fritt näringsliv, så måste man nog anmäla
en stark betänksamhet emot fortsättningen.

Men skattepolitiken intresserar inte bara näringslivet, den intresserar i minst
lika hög grad den svenska allmänheten, och intresset tar sig närmast uttryck
i en fråga: hur länge skall vårt nuvarande skattetryck bestå? Är det omöjligt
att åstadkomma någon sänkning av skatterna? Det är inte bara de stora in -

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till riksstaten för budgetåret 19-15146.

(Forts.)

komsttagarna, som fråga sig detta, utan undran är lika stark i folkets djupa
led. Och den blir inte mindre, då man läser om hur man i andra länder har
skyndat s:g att sänka skatterna, sedan kriget har upphört — bland annat nu
senast i England — såsom den föregående ärade talaren erinrade örn, i förhoppning
att därigenom kunna öka produktionens effektivitet.

Frågan om en skattesänkning är en fråga inte bara örn man kan, utan också
om man vill. Och detta sammanhänger med vad man anser att skatten skall
tjäna för ändamål. Menar man, att den huvudsakligen upptas för att betala
statens nödvändiga utgifter, så är det rimligt med ett sådant resonemang, att
när de exceptionellt höga utgifter, som ha föranlett skattens exceptionella höjning,
ha bortfallit, bör man också kunna sänka skatten. Det är det resonemanget,
som det svenska folket nu i allmänhet fört. Anser man, att skatten
dessutom är ett betydelsefullt medel i inkomstutjämningens tjänst, så blir resonemanget
givetvis ett annat. Då blir den möjlighet till skattesänkning, som
eventuellt kan föreligga, av relativt ringa värde. I stället söker man behålla
skatten vid dess höjd, eftersom utvägar alltid finnas för att använda medlen
till ändamål, som främja inkomstutjämningen. Jag är rädd för att en rätt enveten
föreställning örn det sistnämnda syftemålets dominerande betydelse lägger
hinder i vägen för en allvarlig och bestämd vilja att pröva de möjligheter
till en sänkning av skatterna, som nu till äventyrs kunna vara till finnandes
— jag säger »till äventyrs», ty jag är väl medveten om svårigheterna, och
jag underskattar dem icke. Men mycket beror som sagt på i vilken anda man
prövar dessa möjligheter, och jag skulle vilja vädja till finansministern att
vid sin fortsatta prövning av skattesänkningens möjligheter eller omöjligheter
utgå från den synpunkten: »Jag vet inte, örn det är möjligt, men jag vet, att
det är nödvändigt.»

Ett av skälen och för övrigt det starkaste skälet mot någon lindring av
skattebördan är nödvändigheten att finansiera de stora sociala reformer, som
socialministern har för avsikt att under de närmaste åren föreslå och genomföra.
För min del — och det gäller även hela det parti, som jag här representerar
— hälsar jag med glädje de möjligheter som nu yppa sig att åter på allvar
ta upp det sociala reformarbetet. Kriget medförde visserligen ej det fullständiga
avbrott, som vi befarade, men det är i alla händelser uppenbart att
det sociala reformarbetet nu kan bedrivas med större möjligheter och på säkrare
grund. Jag bekänner mig således ärligt och uppriktigt till den sociala
framstegslinje, som även tidigare varit så framträdande i svensk politik, och
jag hoppas och tror på möjligheten att i budgeten inrymma betydande kostnader
för detta ändamål. Då man åberopar vår beredvillighet att bära krisberedskapens
ekonomiska bördor som ett skäl att nu bibehålla den höga beskattningen
oförändrad till den sociala upprustningens tjänst, skulle jag dock vilja
göra elen lilla erinran att de båda slagen av utgifter inte äro av precis lika
tvingande innebörd. I fråga örn beredskapsutgifterna fanns det ingen återvändo.
Händelser, över vilka vi inte hade någon makt, bestämde omfattningen
av våra egna åtgärder. När det gäller den sociala upprustningen ha vi andra
möjligheter till fri prövning. Besluten kunna fattas efter ett övervägande,
där angelägenhetsgraden vägts mot de tillgängliga ekonomiska resurserna.

Och inför det stora sociala program, som nu rullas upp och till vars genomförande
folkpartiet är berett medverka, reser sig nu, mot bakgrunden av den
lättnad i skattebördorna, som alla hoppas på, den frågan: är det verkligen alldeles
nödvändigt att göra allt detta på en gång? Kan inte den nuvarande socialministern,
trots sitt starka sociala patos, som jag för varje år som går
lär mig att alltmera värdera, vara generös nog att lämna några olösta upp -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstai I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

gifter i arv även till sin efterträdare? Det Ilar sagts att vi nu på tre, fyra år
skola göra lika mycket på det sociala reformarbetets område som vi tidigare
behövt tjugu, trettio år att genomföra. Med en så hastig takt i byggnadsarbetet
inom folkhemmet hinner man inte så särdeles mycket fundera över möjligheten
att betala vad det kostar. Man hinner kanske inte heller fundera över om
inredningen blir den lämpligaste och om den måhända inte heller borde ha skett
på annat sätt. Men är det någonting att sträva efter? Jag minns från min ungdom
ett slagord örn det befästa fattighuset, som i mitt unga sinne gjorde ett
starkt och länge kvarlevande intryck. Det är inte mycket roligare att vara delägare
i en bostad, som visserligen är modern och tip top på alla vis, men som
är så dyr att ingen har råd att bo i den. Och visar det sig sedan att man med
något större eftertanke hade kunnat göra det både bättre och billigare, så blir
glädjen sannerligen inte större efter denna upptäckt. Ty även för det sociala
reformarbetets egen skull kan det befinnas vara till gagn att man inte bara
ordentligt genomtänker de olika åtgärderna, utan också kopplar in deln som
naturliga sammanhang i en fortlöpande kedja och därmed tillgodogör sig de
erfarenheter, som under tiden vunnits.

Den reglering av byggnadsverksamheten, som vi haft under de senaste åren,
har nödvändiggjorts av knappheten på materiel och arbetskraft. Jag tror, a,tt
den har varit nödvändig, och jag är övertygad om att den måste bestå, till
dess en bättre tillgång möjliggör en friare verksamhet. Jag tror också, att
det är riktigt, att bostadsproduktionen fått ett bestämt företräde vid prövningen
av byggnadstillstånd. Men även här gäller, att det bästa kan bli det
godas fiende. De mycket hårda bestämmelser, som nu kringgärda byggnadstillstånden,
ha faktiskt kommit att medföra vissa olägenheter, som sannolikt
inte varit avsedda men som man alltför litet uppmärksammat. Det möter stora
svårigheter att få byggnadstillstånd för en fastighet, som utom bostäder skall
inrymma lokaler för andra ändamål, t. ex. en handelsbod, en mindre verkstad
eller en dylik för någon företagsverksamhet avsedd lokal. Det är kanske inte
så mycket att säga om detta när det gäller bostadsbyggnader i städerna, men
för de mindre tätorterna på landsbygden vållar det stora besvärligheter. Där
tjänar ju en nybyggnad i regel flera ändamål. Den byggs inte bara för uthyrning
av bostäder, utan även för att inrymma butiker och näringsidkares
verkstäder. Det är inte bara de enskilda medborgarna utan hela bygden som
är beroende av att det näringsfång, som där bedrives, handel och hantverk och
småindustri, får möjligheter till utveckling. Det kan finnas både vilja till en
.sådan och ekonomiska möjligheter, men man hindras på grund av svårigheten
att få bygga hus för ändamålet. Bygden lider avbräck, sysselsättningsmöjligheterna
minskas, och den flyckt från landsbygden till städerna, som man fruktar
för, får ytterligare luft under vingarna. Jag tror det är anledning, att man
uppmärksammar detta och att man vid prövningen av byggnadstillstånd beaktar
att även hantverk, handel och småindustri ha sin bostadsfråga, som
hänger intimt samman med människomas möjligheter att försörja sig nu och
i framtiden. Detta gäller kanske framför allt de mindre tätorterna på landsbygden,
men i någon mån även städerna, där tillkomsten av nya bostadsområden
också aktualiserar behovet av nya lokaler för handel och hantverk.
Jag skulle vilja rekommendera en friare prövning av byggnadstillstånden ur
dessa synpunkter, som väl få anses ligga i linje med statens strävan i övrigt
att öppna sysselsättningsmöjligheterna och att bereda landsbygdens folk möjlighet
till samma utveckling som städernas.

Om remissdebatten skall vara den klagomur, vid vilken riksdagsmännen på
det svenska folkets vägnar avbörda sig all den oro och allt det missnöje, som

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kunell, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

spör.jes ute i landet, finns det förvisso ännu en lång lista att genomgå. Jagskall
nöja mig med ett par ord om ännu en sak. Det gäller civilförsvaret. Det
är nogsamt bekant att tillämpningen av civilförsvarslagen under nu rådande
fredliga förhållanden mötts med mycket starkt markerat missnöje. Det olyckliga
-— eller det lyckliga, örn man så vill — inträffade ju att lagen med dess krav
på medborgarnas medverkan vid uppbyggandet av ett civilförsvar kom till ungefär
samtidigt som krigslägets förändringar gjorde beredskapen mindre aktuell.
Den har inte hunnit växa sig fast som en oundgänglig del av försvarsorganisationen,
utan betraktas som en onödighet. För min personliga del måste jag
uttrycka mitt tvivel om klokskapen i att nu utan vidare kasta den över bord.
Hur det än kommer att utveckla sig med det framtida krig, som vi alla hoppas
skall utebliva, lär man väl ändå inte kunna undvika en organisation av civilförsvaret,
och det förefaller således tämligen onödigt att i ett hastigt och
icke noga övervägt ögonblick kasta allt vad vi nu lia över bord. Men jag
skulle vilja allvarligt tillråda att man i nuvarande läge inte pressar organisationens
möjligheter. Som bekant har regeringen tillsatt en utredning med uppdrag
att ägna lagen en översyn. I väntan på dess resultat är det säkerligen
klokt att vänta med sådana åtgärder som t. ex. skyddsrum, materielanskaffning
och utbyggande av en personalorganisation ute i kommunerna. Det vore
tacknämligt om civilförsvarsstyrelsen ville tillägna sig den uppfattningen att
åtskilligt har hänt sedan lagens tillkomst, som föranlett den av regeringen
anbefallda översynen, och att detta kan vara ett tillräckligt skäl även för civilförsvarsstyrelsen
att med tålamod avvakta utvecklingen. Kanske jag i detta
sammanhang också skulle kunna få erinra om lämpligheten av att man vid
organiserandet av brandförsvaret i kommunerna beaktar de förändringar i
kommunernas status, som bli en följd, om den föreslagna kommunsammanslagningen
kommer till stånd och att man inte förhastar sig när det gäller
att i de många små kommunerna tillgodose den nya brandlagens bestämmelser
örn brandförsvarets ordnande.

Herr talman! Oron i världen är, som jag inledningsvis påpekat, ännu ej
stillad. Det är förklarligt, örn vi även i vårt land få bida något, innan de
svårigheter, som de gångna åren vållat, helt avvecklats. Säkerligen kunna vi
dock med relativ optimism se på vår framtid. Skola våra förhoppningar örn
en framtid i frihetens och framstegets tecken kunna förverkligas, är det dock
säkerligen nödvändigt att samla allas krafter till samarbete och gemensam
strävan. Det pommer i första hand an på de makthavande att föra en politik,
som finner förtroende. Viljan till samarbete och samförstånd har många
gånger deklarerats från det hållet. Det skall nu prövas, hur långt gärningarna
följa viljan efter. I den mån det tarvas samarbete och samförstånd omkring
gemensamma uppgifter även från de andra meningsgrupperna, är den grupp,
som jag företräder, beredd att öppet och förtroendefullt diskutera de möjligheter
till samarbete på sådana områden, som kunna förefinnas.

Herr Sandler: Herr talman! Medan den lugnt sovande riksdagen i hemorten
bidade väckarurets ringning, skedde här i Stockholm ett betydelsefullt
regeringsskifte. En krigsregering har ersatts av en fredsregering, en samlingsregering
av en partiregering.

Mina reflexioner kring detta förändrade inre läge kunna icke utesluta vissa
synpunkter också av utrikespolitisk natur. Den erinran herr Linderot gjorde
i måndags om konstlad klyvning i inrikes- och utrikespolitik anser jag berättigad.
Den bekräftades också av måndagsdebattens allmänna karaktär. Statsskeppet
har nu en gång inga vattentäta skott för de bägge områdenas åtskil -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

jande, och resultatet har blivit, att vi i själva verket få två allmänna remissdebatter.
Kammaren får ursäkta, örn jag med mitt bidrag ger även nr två en
blandad karaktär.

Med tillfredsställelse hälsar jag, att samlingsregeringen avlösts av en föryngrad
socialdemokratisk regering såsom verktyg för fortsatt och accelererad
social omdaning. Ett parti, som menar allvar med sitt program och erhållit
väljarnas mandat, kan icke underlåta att skaffa sig det erforderliga verktyget.
Samlingsregeringen var härtill icke duglig.

Samlingsregering som normal arbetsform — en sak som jag vet att statsministern
uttalat sympati för — hör icke hemma i den tid som nu ligger
närmast framför oss. Jag kan däremot väl tänka mig, att denna form hör den
framtid till, då regeringen mera är ett förvaltande än ett styrande organ. Men
mellan nu och då ligger en radikal omgestaltning av samhällsstrukturen.

Det parlamentariska arbete, som skall inspireras av den nya regeringens
initiativ, måste innefatta både samarbete och strid. Vi kunna icke gå ur vägen
för den strid, som är samhällsutvecklingens normala metod i ett av motstridiga
klassintressen genomsyrat samhälle. Vi kunna icke heller undvara som
minimum samarbetet kring den gemensamma nationella basen för vårt självstyre
■— därmed också för vår goda rätt att strida med varann.

Under den nationella renässansen vintern 1939—1940 ställde min företrädare
i Gävle Sven Lubeck frågan: hur skola egentligen våra partier finna
rätt på sina partifållor igen efter att ha blivit så hopblandade i all denna samling?
■—- Av allt att döma har det icke berett dem några svårigheter. Skulle det
lia stannat kvar hos dem alla en starkare förnimmelse av det gemensamma, som
måste vara bärande grund även för stridspositionerna, så är det en tillgång värd
att bevara.

I första hand gäller det samarbetet kring vårt nationella oberoendes värnande.
Lärdomarna från krigsåren böra ej gå förlorade. Försvaret må även
fortsättningsvis undandras partiernas fejder och icke utnyttjas såsom bytesobjekt
i inbördes uppgörelser om andra ting. De uttalanden av riksdagen,
som lagts till grund för den nya 1''örsvarskommitténs arbete, ge i dessa hänseenden
icke anledning till farhågor.

I fråga om civilförsvaret såsom del av det totala försvaret är läget icke lika
goth Opinionsyttringar till förmån för dess avveckling förekomma. Här håller
tydligen på att upparbetas en populär opinion, däri civilförsvaret framställes
som en komplett onödig och betungande utväxt på militärförsvaret. Detta
vågar man sig icke på att angripa med dess ettåriga värnplikt, men de »tio
onödiga timmarna» •— som det heter — för civilförsvarsutbildning förfasar man
sig över som något olidligt tvångsingripande. Skall det nu vara ett hårdhänt
ingrepp i medborgerlig frihet, att våra ungdomar få en summarisk utbildning
i brandtjänst och sjukvård, lika värdefull i freds- som i krigstid?

Jag har ingen erinran mot den översyn av de civila försvarsanstalternas
ändamålsenlighet, som regeringen föranstaltat. Jag skall heller ingenting säga
örn mycket vittgående dispensförfaranden under detta år, då en reaktion efter
beredskapstidens belastning är fullt förklarlig, och dessutom stora kadrer finnas
utbildade, överhuvud bör genomförandet ske med skälig moderation, och så
att praktisk ändamålsenlighet sättes i främsta rummet. Vänder man sig alltså
mot byråkratisering på detta område, vill jag direkt instämma. Vissa tendenser
till onödig centralisering lia framträtt. De stå i strid mot de intentioner, som
legat till grund för den nya organisationen, som förutsatt en vittgående decentralisation.

Men vad som nu är i gång är en opinionsbildning mot civilförsvarets existens

62 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

som del av vårt totala försvar. Och däri ser jag det första försöket att genombryta
den eniga försvarsfront vi ärvt från krigsåren.

Intet talar för att ett eventuellt nytt krig mindre än det avslutade kommer
att rikta sig mot civilbefolkningen. Vid civilförsvarsorganisationens genomförande
förklarade sig riksdagen för ett och ett halvt år sedan utgå från att ett
civilförsvar av den allmänna karaktär nu är i fråga måste framgent uppehållas
såsom komplement till militärförsvaret. Detta uttalande har oförminskad giltighet.

Ifall »vad kan det nytte»-stämningar få oemotsagt göra sig breda på detta
område, lära vi nog få göra bekantskap med dem även i fråga örn militärförsvaret.

I detta sammanhang vill jag efterhöra, örn något överhuvud åtgjorts före den
nu startande översynen i de viktiga samordningsfrågor, som riksdagen hänskjutit
till regeringen. Jag vet bättre än de flesta vilket intresse föredragande
statsrådet för detta förvaltningsområde nedlagt på civilförsvarets utformning.
Det ligger därför icke minsta misstro mot hans intentioner bakom min fråga.

Vi stå i begynnelsen av en period till sitt innehåll mera revolutionär än tiden
efter det första världskriget. Vid starten under vår nya regerings ledning är
det skäl att framhäva riksdagens roll som självständigt instrument i den kommande
omdaningen.

Själva regeringsskiftet gör att riksdagen icke så ofta som under kriget och
samlingsregeringen låter höra sig som unison kör. Flerstämmigheten torde bli
ganska markant. Detta är enbart gott.

Att socialdemokratiska regeringsförslag möta kritik från andra partiers sida
är hälsosamt. Det får visa sig under den parlamentariska prövningen antingen
att de bestå kritiken eller att man tar hänsyn till förnuftiga, oemotsägliga skäl.
Också den partigrupp, på vilken regeringen stöder sig, måste vara angelägen at1
uppehålla riksdagens sakliga prövningsrätt. Den får icke göra skäl för det förhatliga
namnet transportkompani.

Det har sagts tidigare, att det var riksdagens eget fel, att samlingsregeringen
lade sig till med dåliga vanor i sitt förhållande till riksdagen. Ja, det
var väl också omständigheternas fel, men eljest är det rätt. Detta sitt eget fel bör
riksdagen rätta, innan vanorna få hävd inom en ny regering. Det bör t. ex. icke
fortsättningsvis förekomma att riksdagen beviljar så lösliga och till sin innebörd
diskutabla fullmakter som de, vilkas resultat redovisas i prop. 316 angående
kreditgivningen till utlandet. En av riksdagens mest exklusiva rättigheter
har regeringen genom dessa fullmakter ansett vara på sig överlåten. Det är givetvis
riksdagens egen sak att tillse, att den balans mellan regering och riksdag,
som är en så viktig beståndsdel i vårt statsskick, icke blir varaktigt rubbad.

En icke mindre betydelsefull förutsättning för det folkliga självstyret är
att den lokala och regionala sfälvförvaltningen icke undergräves. Som en kräfta
i samhällskroppen utbreder sig år efter år centraliseringen till Stockholm
av samhälleliga funktioner av olika slag, som tidigare skötts lokalt.

Den stora vägreformen var ett utslag av denna tendens. Den nu dess bättre
bordlagda polisreformen är ett barn av samma anda. I civilförsvaret söker den
sig ett nytt byte. Skola de väntade och efterlängtade stora socialreformerna
beträda samma väg? Den planerade nya kommunindelningen pekar åtminstone
i motsatt riktning. Den siktar mot en renässans för den kommunala självstyrelse,
som är i fara att förkrympa.

Det synes mig vara en riksdagens plikt att värna örn det självstyre som går
på djupet. Den döda handen får icke läggas på de mångas initiativ och sam -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

häl leli ga verksamhetslust. Förlusten kan icke ersättas, om i deras ställe träda
centrala ämbetsverk och kontroller.

Av särskild vikt är att ställa ut en väl beväpnad vakt mot centraliseringsfanatiker
vid infarten till en socialisering speriod.

Jag lärde mig som ung socialist att väl skilja på stat och samhälle. Jag är
alltjämt av den meningen, att örn staten äter upp samhället, blir det otrivsamt
för medborgarna. Det böra deras valda förtroendemän förhindra.

Jag lämnade mitt arbete i den efter förra världskriget tillsatta socialiseringsnämnden
som alltjämt anhängare av socialiseringstanken. Men sannerligen
icke av vilken socialisering som helst. Särskilt har det befäst sig hos mig, hur
viktigt det är att icke sätta likhetstecken mellan socialisering och centralisering.

Jag hoppas på folkpartiordförandens hjälp i vakthållningen mot centraliseringen.
Samtidigt nedlägger jag en enskild riksdagsmans protest mot att alla
socialdemokratiska strävanden, som syfta till socialisering, åtsättas stämpeln
centraldirigerad ekonomi, av herr Ohlin döpt i stora bokstäver till C. D. E.
Vadan denna sovjetisering av vår politiska ordlista? Skall slagordets yttre
dräkt ersätta vad som brister i argumentationens inre kraft?

En viktig uppgift blir säkert nu att skapa de nya företagsformer en omdanad
samhällsstruktur kräver. Jag går ett stycke tillbaka. Den gamla förkättrade
socialiseringsnämnden utarbetade ett enhälligt förslag — under medverkan
av tre borgerliga ledamöter, en framstående tekniker, en rutinerad industriledare
och en handelshögskoleprofessor — om ny företagsform för SJ. Det
förslaget kom bort. Aven remissvaren lära ha kommit bort. För den nye kommunikationsministern
bör det vara av intresse att leta fram det ursprungliga
aktstycket — det torde fortfarande finnas att köpa i Nordiska bokhandeln —
till nytt studium.

Jag går ett stycke längre fram. Den nuvarande socialministern lade en gång
för nu många år sedan på riksdagens bord ett förslag till ny, mer affärsmässig
organisation av riksförsäkringsanstalten. Det slogs ihjäl av den dåtida borgerliga
majoriteten. Till sin fasa upptäckte den, att förslaget var ytterligare ett
barn av socialiseringsnämnden.

Nu, då vi eventuellt stå inför socialisering av försäkringsverksamheten,
skulle det varit bra nyttigt att ha några års erfarenhet om ett samhällets försäkringsföretag,
icke organiserat i ett ämbetsverks för detta syfte otympliga
form. Då hade den på i mitt tycke rätt lösliga grunder startande försäkringsutredningen
haft en nyttig erfarenhetsgrund att stå på.

Kriget har gett oss slående erfarenheter örn principiellt olika samhällssystems
funktionsduglighet. Vi ha sett Förenta staterna i aktion, prototypen för
ett privatkapitalistiskt samhälle. Vi ha sett Sovjetunionen, det enda samhället
med en i stor skala genomförd socialisering. Dess rätta karakteristik synes mig
visserligen vara det statskapitalistiska samhället, ty någon mer effektiv kapitalbildningsapparat
har världen icke hittills skådat. Vad ha vi nu iakttagit?
Sovjet och U. S. A. ha bägge visat en produktionskapacitet av fantastisk omfattning.
Örn den sociala trivseln för medborgarna kan man däremot i bägge
fallen ha grundad anledning till skepsis.

Finns det någon tredje väg? Ja, det är den som beträdes av engelska Labour
och de nordiska socialdemokratierna. Den är i större skala oförsökt. Endast erfarenheten
kan ge svar. Men örn man betänker de bägge andras fördelar och
nackdelar, tror jag att man skall finna det mellanliggande alternativets väg
vara värd att beträda. Sweden the Middle way bör inte ha anledning känna sig
bortkommet på den vägen.

G4 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tillciggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

Jag vill understryka, att det för mig icke är någon garanti, att ett företag
är socialiserat. Men det lär likaså kunna erfarenhetsmässigt fastställas, att det
inte heller är någon garanti, att ett företag är organiserat efter privatkapitalistisk
modell. Stat och privatbolag — för att nämna två extremer -— ha en
negativ egenskap gemensam. Bägge sakna hjärna. Det organet finns bara hos
de mänskliga individerna.

Min konklusion är denna: hur viktiga samhällssystem och företagsformer än
må vara, så kunna de inte, utan hänsyn till de agerande människorna, garantera
ett gott resultat. Människorna ha alltid framför sig bägge möjligheterna,
att sköta vad de ha örn hand bra eller dåligt, allt efter sin beskaffenhet.

Detta säger ju vilken vikt som är att lägga vid alla de samhälleliga funktioner,
på vilka det hånger, att individerna få en plats i samhällsarbetet efter
fallenhet och duglighet. Av allvarlig betydelse kommer företagsledarurvalet
att bli. Jag är icke beredd att avskaffa den hårda skola, privatkapitalismen på
detta område är, annat än i den mån en annan och minst lika effektiv kommer

i stället.

För alla dem, som i andra ställningar skola medarbeta i samhällsorganisationen
—• och icke enbart som verktyg — blir den allmänna utbildningen av
grundläggande betydelse för den sociala omdaningsprocessens resultat. Jag
ville till den nye ecklesiastikministerns välvilliga beprövande säga: lägg inte
fram någon halvdan skolreform! Sverige kommer icke att lämna sin plats på efterkälken
med en 8-årig skola. Skall det bli ett radikalt framstegstempo i fråga
om samhällets sociala struktur, måste detta sätta sin prägel även på undervisningsväsendets
olika områden. Den investeringen kan icke umbäras. Vid avvägningen
av hur statsmakterna skola disponera de nationella resurserna hoppas
jag därför, att ecklesiastikministern håller sig väl framme.

Till sist är det ju dock så, att det är för människorna och genom människorna
allt framstegsarbete skall ske. Pessimist kan blott den vara, som menar att
det undermåliga människomaterialet ända inte duger något vidare till. Det tror
inte jag örn det svenska folket, vare sig menig man eller dess förtroendemän.
Och därför är det med en god portion förtröstan jag önskar lycka till vid starten
av den socialdemokratiska regeringens dristiga seglats. _

Jag kommer därefter till frågan, om regeringsskiftet erbjuder något av intresse
ur utrikespolitisk synpunkt. Att sa är fallet, fann jag bekräftat av utrikesminister
Undéns första framträdande ett par dagar efter regeringsskiftet,
i radiotalet efter Japans kapitulation. I det talet yttrade han: »Det svenska’folket
har orsak till djup tacksamhet mot det folk som med seghet och tapperhet,
med ofantlig energi och produktionskraft äntligen slagit ned den sammansvärjning
mot hela mänskligheten som angreppet betydde. Det fanns en
tid, då de anfallande syntes övermäktiga. Vi vill helst slippa att tänka pa det
öde som blivit vårt, om de segrat.» .

Det var en lättnad att höra dessa ord sagda av den nya regeringens utrikesminister.
Detta öppna erkännande av Sveriges hedersskuld till dem, som slagit
ned den stora sammansvärjningen, borde komma. Det motsvarar helt vad vi i
detta fredade land ha anledning känna, och jag för mm del vill gärna ha dessa
ord inskrivna i denna dags protokoll. Vad därmed korn till officiellt uttryck
var naturligtvis lika sant, medan faran — för oss och världen i övrigt
ännu var akut. Nu blev det en god startsignal för regeringens utrikespolitik.
Sverige visade därmed sitt rätta ansikte för världen och den nya regeringen

Då samlingsregeringen upplöstes, var det en gängse föreställning att nu
då faran var över, kunde man bortse fran utrikespolitiska betänkligheter mot

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 82.

Kungl, proposition ang. tilläggsstal I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

en socialdemokratisk partiregering. Jag har icke kunnat dela denna uppfattning,
vare sig i avseende å premiss eller slutledning.

Lugnet i världen är tvivelaktigt, det behöver ju inte utvecklas. Kriget är
slutfört, men fredsordningen är ännu ej upprättad. Enbart problemet Tyskland
innehåller tillräckligt med frågetecken.

Jag drar därav icke alls slutsatsen, att samlingsregeringen borde ha bevarats.
Jag var av utrikespolitiska skäl anhängare av dess tillkomst. Dess avlösning
anser jag numera vara motiverad även ur utrikespolitisk synpunkt.

Läget är radikalt förändrat. Tyskland som kontinentalmakt Ilar ersatts av
Sovjetunionen. Hela Kontinentaleuropa befinner sig i en social jäsningsprocess.
Folken ty sig överallt till radikala regeringar. I detta tidsläge är en arbetarregering
i Sverige bäst ägnad att tillvarataga Sveriges yttre intressen.

Den betyder en från början tveklöst sympatisk inställning till FN och därmed
också en positiv hållning till krigets allmänna resultat: de nazistiska och
fascistiska våldsmakternas nedslående.

Som den politiska utvecklingen gestaltar sig i grannländerna, är denna regering
också bättre än någon annan i stånd att tillvarata befintliga förutsättningar
för nordiskt samarbete. Det är en fördel för vårt land, att de svenska
insatserna på detta område liksom den allmänna utrikespolitiska orienteringen
i efterkrigsvärlden ligga i händerna på en ny regering.

. Till befästandet av intrycket av ny start och en viss boskillnad i förhållande
till krigstiden tjänar också den bokslutsredovisning av det förgångna, som innefattas
i regeringens vita bok örn vårt förhållande till Norge och Danmark.
Att den icke räcker för bedömningen av Sveriges allmänna politik under kriget,
följer av denna dess begränsning. Därpå tänker jag nu icke inlåta mig. Då en
fortsättning kommer — så snart ske kan — är den välkommen. Jag vill understryka
det erkännansvärda, att denna beskrivande berättelse örn händelseutvecklingen,
såsom elen avspeglat sig i vårt utrikesdepartement, nu vad angår
våra skandinaviska grannar utan dröjsmål lagts under allmänhetens ögon.

Politiskt mest värdefullt synes mig vara, att härmed i en sammanhängande
skildring redovisas de officiella svenska synpunkterna på åtgärder, som menligt
påverkat vårt förhållande till Norge, och därjämte också synpunkterna på
denna politiks efter hand inträdande revision såsom — jag citerar ur regeringsnoten
av den 29 juli 1943, återgiven i vitboken — »en tung och växande belastning
i förhållandet till det norska folket».

För det arbete som ligger framför oss är det nyttigt, att allt detta kan bli
ett avslutat kapitel, så att vi, om jag så får säga, kunna börja på ny sida. Även
en enskild riksdagsledamot kan lia intresse av att bidraga till ett sådant bokslutsarbete.
I det syftet, inte för att gräva upp gamla skyttegravar, är det jag
fortsätter.

Bilden av svensk politik är att fullständiga i ett hänseende, som helt naturligt
icke redovisas, och icke kan redovisas, i vitboken. Den bör fullständigas
därutinnan, att i de nyss antydda stycken, som vörö en tung och växande belastning,
meningarna i Sverige och i svenska riksdagen varit delade. Det räcker

att nämna transiteringspolitiken 1940—1943, engångstransiteringen 1941_

då splittringen var djupgående — och tryckfrihetspolitiken. Den ”sistnämnda
är ej behandlad i vitboken, och jag tänker inte heller beröra den här.

Denna eftergiftspolitik har försiggått under tryck utifrån och under motstånd
inifrån. Den efter liand inträdande revisionen av denna politik har genomförts
trots trycket utifrån och hemma mottagits med allmänt gillande och
lättnad. Att detta understrykes synes mig vara ett svenskt intresse.

Första hammarens protokoll 1945. Nr 32.

gg Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. Uttåggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

De delade meningarna kvarstå. Jag skall icke som en av de i angivna stycken
oppositionella tillåta mig elen billiga floskeln, att saken nu faller under
historiens dom. Historien får så mycket att döma örn efter detta krig. För mig
står fullt klart, vilket övertag som ligger i att företräda den politik, som verkligen
forts, nota bene om slutet är gott. Det är nämligen elen enda politik, vars
faktiska resultat kan avläsas, nu oell framdeles. Örn alternativ till den faktiska
politiken kan man göra mer eller mindre sannolika förmodanden. Längre
kommer man ej. Det gäller ju vad som skulle lia skett, om något annat hade
skett än etet som skedde. Anmärkningen gäller naturligtvis bägge sidornas bedömning
av alternativets innebörd och konsekvenser i ett visst läge.

Men detta ändrar icke den huvudsak, som populärt kan uttryckas så: samlingsregeringens
åtagande var att hålla Sverige utanför kriget med bevarad
oavhängighet. Detta har lyckats.

Jag inser mycket väl, att detta väger tyngre inför det svenska folket än varje
erinring nu örn eftergifter, som efter en minoritets mening icke behövde och
icke borde ha gjorts.

Detta sakförhållande ändras heller icke, örn man gör följande i klarhetens intresse
nyttiga distinktion. Den svenska politiken under kriget har haft två ledmotiv:
föresatsen örn neutralitet och föresatsen att hålla landet utanför krig.
Dessa två program ha plägat presenteras sida vid sida, men de sammanfalla
icke. Den verkliga huvudlinjen har varit det senare ledmotivet, att hålla landet
utanför krig. Neutraliteten har varit ett medel härför. I måndagens regeringsdeklaration
talades det också, och mycket karakteristiskt och riktigt, örn »neutralitetspolitik
i syfte att undgå att indras i kriget». Neutraliteten som det
valda medlet, den har fått jämkas och har i olika lägen varit olika.. Sverige var
icke neutralt i finska vinterkriget, det var icke neutralt, då division Engelbrecht
transiterades, det var icke neutralt, då motståndsrörelsen understöddes och
polistrupperna utbildades.

I fråga om huvudlinjen har veterligen icke förefunnits parlamentarisk opposition.
Här ha vi stritt örn utformningen av neutralitetspolitiken. I fråga örn
dess rätlinighet böra bägge sidorna uttrycka sig ganska modest. Den opposition,
som framträtt i riksdagen, har sålunda ibland hävdat en mera neutral, ibland
en mindre neutral linje än den officiellt intagna. Vill man ä tout prax bringa
den officiella politiken att tillfredsställa den räta linjens definition, får man
göra en för lekmannaförståndet halsbrytande tankeansträngning, något i stil
med att slopa Euklides’ enkla, klara skolgeometri för vad matematikerna benämna
den trubbiga vinkelns geometriska system.

Det har funnits principiell enighet också härutinnan, att i genomförandet av
programmet att hålla landet utanför krig får man icke jämka med sig över en
viss gräns. Händelserna ha dess bättre icke pressat fram den exakta gränsdragningen.
Men erinras må om ett par fakta. Nej-et till England—Frankrike angående
genomtransporten i mars 1940 stöddes också från vad jag här kallat
den parlamentariska oppositionen. Ingen opponerade vidare mot det nej, Tyskland
fick på sitt anspråk att förvandla den Engelbrechtska divisionen till en
multiplikation. Mig veterligen har det alltid rått enighet örn de många olika
nej, som sagts till tyska krav.

Det synes mig synnerligen önskvärt, att alla dessa fall bli fullt klarlagda
både inför svenska folket och våra grannar. Förut angivna skäl till förtegenhet
ha numera bortfallit. Eftergifter, som kritiserats hemma och ute, bli icke därmed
ogjorda. Men de bli insatta i helhetsbilden och få därigenom sina rätta proportioner.
Detta kan för landet endast vara nyttigt.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

Därtill får nu mitt bidrag till bokslutsarbetet vara begränsat. Men det är för
mig en personlig hederssak att foga ett PS till detta avslutade kapitel. Utifrån
de gjorda bedömningarna av läget har den avgångne utrikesministerns genomförande
av sitt och samlingsregeringens program icke förtjänat de orättmätiga
omdömen som förekommit.

Framtiden är, menar jag, viktigare än det förgångna. Jag återknyter till min
uppfattning om regeringsskiftets utrikespolitiska kreditsida. Den debatt, som
fördes i måndags, har bekräftat, hur väl den nya regeringen motsvarar det nya
läget, som också påtagligt tryckt sin stämpel på olika partigruppers representanter.
Som resultat av sitt eget klara ställningstagande har regeringen nu —
örn ingenting alldeles oväntat sker i denna överraskningarnas värld — en principiell
förhandsaccept på den väntade propositionen om anslutning till FN.

De rapsodiska bemärkningar jag nu i efterhand till slut vill göra äro alla
förenliga med mitt instämmande i måndagens regeringsdeklaration. Det kunde
t. ex. sägas mycket kritiskt örn FN. Men att vara kritisk mot FN, då tomrummet
vore än mera kritiskt, det hjälper oss ingen vart. FN lovar oss icke,
att säkerhetsorganet fungerar mot en i rådet permanent stormakt. NF i sin
tid lovade, men höll icke. Det kan praktiskt sett ha sin fördel att i förväg veta
sådant. Någon illusionspolitik är det åtminstone icke.

Örn det nordiska samarbetet i allmänhet gäller, alldeles oberoende av vad man
som enskild man finner önskvärt, den gamla satsen att en konvoj icke färdas
fortare fram än skutan med den mest nedsatta farten. Och det finns lägen, då
omsorgen att hålla konvojen samlad får överväga intresset av snabb fortkomst.
Samtliga nordiska folk måste komma till klarhet över egna intentioner och i
bedömningen av sitt eget läge, innan räckvidden av samarbetet kan objektivt
uppskattas.

Till en hållbar, rättmätig fredsordning äro vi som känt icke hunna. Vårt och
alla folks intresse är att se säkerhetsorganets funktionerande säkerställt genom
att de segrande stormakterna finna vägar — icke via Munchen — för utjämning
av inbördes divergenser. Lika litet som någon annan stat kan Sverige förbise,
att detta icke i kraft av det enskilda folkets önskan är det enda alternativ framtiden
kan gå dräktig med. Det torde emellertid vara bättre att ha den saken i
tankarna — särskilt vid handläggningen av vår försvarsfråga — än att mycket
orda därom i den ännu oordnade efterkrigsvärid, där tvärsäkra profetior lätt slå
slint och där misstänksamheten står på vakt.

Så ville jag göra ett tillägg till vad som sagts örn en eventuell, enligt allas
vår mening icke önskvärd blockbildning, som svensk politik icke bör bygga på.
Det vore sannerligen dåraktigt att bygga någonting alls i vår svenska politik
på atombombens bevarande i en maktgrupps ägo. Det sades nyligen i England
av en f. d. minister för flygplansproduktionen: »Det är inget märkvärdigt med
atombomben. Varje fysiker känner dess allmänna egenskaper, och var och en
som har 400 miljoner p. st. kan göra en.» Den reflexionen härtill ger sig själv:
varken det fysikaliska vetandet eller dessa miljoner p. st. kunna monopoliseras
hos en stormakt.

Vår trygghet kan i varje fall icke få bli en spekulation i andras atombomber.
Låt oss för vår del i fråga örn det nya tekniska vidundret först av allt väpna
oss mot dess eventuella sprängverkan på svenska folkets försvarsvilja! Hålla vi
samtidigt vaken inom vårt folk den motståndsvilja, som räddat friheten åt
mänskligheten, nå vi nog längst i våra internationella relationer genom att allsidigt
skapa goodwill åt Sverige. Jag har för min del full tilltro till att den
nya regeringen icke i det hänseendet lämnar något oförsökt.

68 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstalen för budgetåret 1945/46-(Forts.)

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag kan instämma med den siste
talaren, då lian uttryckte tillfredsställelse över att samlingsregeringen Ilar avbytts
av en ren partiregering. Det betyder inte, att samlingsregeringen därmed
får ett underbetyg. För min del är jag snarast villig att utfärda ett
synnerligen gott betyg. Jag är säker örn att samlingsregeringen under lång
tid framåt kommer att leva i det svenska folkets tacksamma minne. Den var
nödvändig, när den tillkom, oell den var under hela sin tillvaro den nödvändiga
förutsättningen för samlandet av Sveriges kraft kring svenska uppgifter, men
också kring uppgiften att nyttiggöra denna kraft för andra folk, inte minst
våra grannfolk. De angrepp, som ha riktats mot denna regering, kunna inte
undanskymma, att den har varit en av de nyttigaste regeringar, som någonsin
suttit i detta land, och jag tycker att det bästa betyg, samlingsregeringen Ilar
kunnat få, är det anförande, som nyss har hållits av en ledamot av denna
kammare, som hade — vilket han ju själv medgivit — personlig grund till en
kritisk inställning till densamma.

Även de bästa regeringar uttömma ju sin kraft. Jag tror, att samlingsregeringen
avgick i det psykologiska ögonblicket. Den gick inte på grund av
inre upplösning, utan på grund av att den hade fullgjort sin uppgift. I den
situationen var det säkert det bästa som kunde ske, att den efterträddes av
en rent socialdemokratisk regering. En fortsatt koalition skulle lia betytt att
den kraft, som förut hade samlats på att bevara detta rike, i stället hade uttömts
på att förgöra sig själv. Vi ha visserligen ännu stora uppgifter framför
oss, såsom den siste talaren framhållit, och farligheter hota, men vi stå
ändå nu inför ett uppbyggnadsarbete, som en koalition knappast skulle kunna
leda. Koalition betyder stillastående, och stillastående kan knappast vara rekommendabelt
i en tid, då hela världen befinner sig i uppbyggnadsarbete.

Här har ju förordats andra kombinationer. Det har förordats vad man har
kallat en vänsterregering. Med hänsyn till den samling kring det socialdemokratiska
partiet, som har tagit sig så starka uttryck under många val, kunde
det knappast ha varit erforderligt med en sådan kombination. Det är ingen
överdrift att säga, att det socialdemokratiska partiet av de partier, som finnas
i denna riksdag, ensamt besitter den progressiva kraft, som erfordras.

Det är en viktig uppgift som förestår denna regering, och det är ingen överdrift
att säga, att dess arbete motses med stora förväntningar. Det är inte
heller någon överdrift att säga, att det socialdemokratiska partiet stöder denna
regering. Detta betyder naturligtvis inte, att partiet följer regeringen i vått
och torrt. Man brukar ofta i agitationen från andra partiers sida utlägga saken
så, som örn vi socialdemokrater egentligen inte skulle ha några egna
meningar, när det är en socialdemokratisk regering. Det är alldeles oriktigt.
Jag tror snarare det är så, att regeringen inte har några andra meningar än
de, som äro partiets. Och örn regeringen skulle rygga den uppgift, som den
har fått sig förelagd, så skulle även partiets förtroende förverkas.

Det har här i debatten framförts anmärkningar i förhand mot regeringen.
Man känner ju ännu inte dess handlingar, men jag måste säga att det snarast
är uppmuntrande, att dessa anmärkningar göras. Det skulle inte vara
uppmuntrande, örn herr Domö här deklarerade sitt förtroende till regeringen
och sin fulla anslutning till vad han väntar av dess program. Emellertid tror
jag att han litet för mycket har målat hin på väggen. Han har rört sig med
lösa rykten och med resolutioner, som antagits av separata föreningar och som
knappast kunna sägas vara av någon opinionsbildande karaktär. Som man
har väntat sig, är det framför allt i fråga örn skatterna som högerledaren i
denna kammare har gått till anlopp. Jag vill säga, att vi socialdemokrater

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. Uttåggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

inte önska högre skatter än som är nödvändigt, och vi vilja framför allt inte
ha några skatter för skatternas egen skull. Det är regeringens enligt allas
uppfattning främsta uppgift att utveckla nationens produktiva krafter, och
ett skattesystem, som skulle motverka detta syfte, vilja inte heller vi socialdemokrater
vara med örn.

Å andra sidan finns det hos herr Domö och alla dem, som föra samma tal
som han, en tendens att utmåla varje skattehöjning såsom hinderlig för produktionen.
Erfarenheterna från kriget visa, att detta resonemang inte är riktigt.
Knappast någonsin torde i något land ha funnits högre skatter än i de
olika länderna under detta krig, men dessa höga skatter ha kombinerats med
en verklig forcering av alla nationers produktivitet. Jag menar naturligtvis
inte, att en sådan krigsforcering är vad man skall eftersträva under fredliga
förhållanden, men exemplet visar att det inte är riktigt, när herr Domö försöker
leda i bevis, att det skulle råda ett naturligt sammanhang mellan höga
skatter och en bristfällig utveckling av de produktiva krafterna.

Herr Domö talade i detta sammanhang bland annat om att man inte skulle
ha så höga skatter, att de komma att strida mot skattedragamas rättsmedvetande.
Jag tycker att detta är en oriktig formel. Vi skola inte föra in rättsmedvetandet
i skatteresonemangen. Skulle man göra det, misstänker jag att
vi finge lov att avskaffa alla skatter. Vi socialdemokrater önska som sagt inte
ha högre skatter än som är absolut nödvändigt. Men vi kunna inte heller
avstå från att föra en progressiv socialdemokratisk politik vare sig på det
sociala eller det ekonomiska området.

Jag tror att det var herr Domö som pekade på att man i England nyligen
har tillkännagivit sin avsikt att sänka skatterna, och han menade, att vi kunde
följa det exemplet. Ja, örn vi kunna, skola vi naturligtvis göra det. Men vad
beträffar England få vi vänta och se, varifrån man skall ta de pengar som
behövas för den synnerligen dyrbara uppbyggnad, som förestår detta folk,
och örn man till exempel skall låna pengar för att föra den aktiva och progressiva
politik, som labourregeringen har utlovat, d. v. s. lägga kostnaderna
på framtiden. Enligt min uppfattning är det en högre form av ekonomi att täcka
dagens utgifter med dagens inkomster. Att skjuta betalningen på framtiden
kunde kanske vara nödvändigt under själva kriget, men det är knappast någon
förebildlig politik nu.

Herr Elon Andersson framställde i fråga örn utgifterna spörsmålet, örn det
är nödvändigt att genomföra alla reformer på en gång. Jag tror, att han kan
vara lugn. Örn herr Andersson tänker sig, att regeringen på en eller två riksdagar
skall avverka hela det sociala reformprogrammet, så att det inte blir
någonting kvar för framtiden, så har han räknat fel. Jag är övertygad örn att
till och med det mesta kommer att vara kvar till en framtid. Herr Elon
Andersson deklarerade sin glädje (iver att det sociala reformarbetet nu kan
återupptagas, och det är ju tacknämligt att han gjorde det. Men man vet inte
riktigt, vad denna deklaration betyder, när herr Andersson samtidigt frågar,
om vi verkligen skola ta alltihop på en gång. Allting beror ju på var gränsen
kommer att gå, om tonvikten lägges på villigheten att vara med i det sociala
arbetet eller om den lägges på frågan, huruvida det är nödvändigt att ta allt
på en gång.

För övrigt borde man ju kunna avvakta regeringens handlingar. Jag tycker
inte, att åtminstone herr Domö visade någon större villighet att döma regeringen
efter vad den gör. Han dömde den, som jag nyss sade, på basis av i
mycket hög grad panikartade uppgifter, som icke blivit auktoriserade, på rykten
och specialfall. Han talade om att någon enskild grupp av mycket liten bety -

70 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till riksstaten för budgetåret 19-15/46.

(Forts.)

denhet hade uttalat sig för att priskontrollen skulle vara kvar för framtiden
och ville väl därmed lia sagt, att detta var regeringens politik och socialdemokratisk
politik överhuvud taget. Jag måste säga, att detta icke är socialdemokratisk
politik som jag ser den. Jag tror, att inom det socialdemokratiska partiet
finnes en tämligen stor enighet om att krisregleringarna skola avskaffas så
fort det överhuvud taget är möjligt. Och jag vill för min personliga del deklarera,
att jag anser att detta bör kunna ske fortare än det ser ut att göra
just nu. Framför allt skulle jag vilja fråga jordbruksministern om hans uppfattning
rörande brödransoneringen. Det förefaller mig, som om förutsättningarna
för dess fullständiga avskaffande redan i dag skulle var tillräckligt
stora. Man bör inte under alla förhållanden dra sig för att sätta yxan till roten
av krisregleringarnas träd bara av rädsla för att göra våld på det, som äger
bestånd. Naturligtvis gäller det här personliga intressen för den stora personalen
inom krisförvaltningen, men för den får det sörjas på annat sätt. Hänsynen
till dess intressen kan ej motivera, att dessa regleringar uppehållas en dag
längre än som är nödvändigt.

Vad vi socialdemokrater begära av regeringen är alltså, att den skall föra
en effektiv politik. Förutsättningar härför finnas både i det material, som föreligger,
och i det mandat, som regeringen och partiet erhållit från de svenska
valmännen. Herr Domö gjorde visserligen ett försök att begränsa detta mandat.
Han sade, att vi visserligen ha fått många valmän, men att det inte är säkert
att de, örn man frågade dem örn deras mening i själva de praktiska detaljfrågorna,
skulle visa sig lia genom sin röstning givit sin verkliga mening till känna.
Majoriteten har, menar lian, tillkommit på många olika sätt; man har lovat
den ena gruppen det och den andra gruppen det, och så har man lagt ihop det
hela och gjort en kaka av alltsammans. Jag tycker, att detta är ett billigt sätt
att resonera. Det socialdemokratiska partiet har vid senaste valet gått fram med
ett klart utformat efterkrigsprogram. Det har inte från partiets sida gjorts
några försök eller förekommit någon avsikt att fördölja innebörden av detta
program. Valresultatet har blivit en mycket stor majoritet i riksdagen för detta
program. Varför skall man behöva förutsätta att valmännen, när. de givit sina
röster för detta klart utformade program, inte ha vetat vad de gjorde eller att
de ha röstat på något annat?

Herr Domö överraskade med att förorda folkomröstningar i de speciella frågorna.
Vi få se hur det går, sade han, om vi anordna folkomröstningar i fråga
om oljemonopol, kaffeskatt och en hel del andra saker. Jag har inte märkt, att
den svenska högern tidigare haft någon större kärlek till referendumsystemet,
och under alla förhållanden har jag aldrig upptäckt att denna kärlek kommit
till uttryck, när det suttit högerregeringar i detta land. Då har den sittande
regeringen försökt genomföra det program, på vilket den kommit till makten, och
det har inte heller från andra partier gjorts något försök att ifrågasätta, huruvida
dess mandat varit ett verkligt mandat. Jag tycker inte det är ett ärligt
spel att föra ett sådant resonemang som det, herr Domö i detta sammanhang
framförde.

Herr Domö sade vidare, att vi böra veta, var vi ha varandra. Ja, det är
alldeles riktigt. Det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet, till vilket regeringen
ju har deklarerat sin anslutning, ger en mycket klar uppgift örn var
herr Domö har den regering, som för närvarande sitter. Däremot har jag svårt
att ur herr Domös anförande här i dag läsa fram några vägledande uppgifter
om var vi ha den svenska högern. Den trycker tydligen i vassen.

Herr Elon Andersson efterlyste en fri och öppen diskussion. Det kravet vill
jag livligt ansluta mig till, men jag tycker inte, att det är en fri och öppen

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 02.

Kunni, proposition ang. tilläggsstat I lill riksstaten för budgetåret 19-l5/}6.

(Forts.)

diskussion som har inletts i denna debatt. Det Ilar t. ex. talats om ett fritt
näringsliv, som örn det vore högern och folkpartiet som ensamma sloge vakt
örn det. Ett fritt näringsliv är även det socialdemokratiska partiet villigt att ge
sitt stöd. Detta har, om jag inte minns fel, deklarerats även från regeringens
sida. Men det är ju, som en svensk skald säger, tvenne makter som styra detta
liv — makten att begära och tvånget att försaka. Och örn man uppställer det
fria näringslivet som ett önskemål ur många synpunkter, kommer man dock
inte ifrån invändningarna mot det. Även högern och folkpartiet i detta land
lia ju många gånger sagt, att de visst inte kräva, att friheten skall vara så
fullständig, att inte det allmänna skall kunna utöva någon kontroll över de enskilda
människorna och företagen. Ett visst tvång förutsättes av alla. Det är
bara så, att socialdemokratien vill gå ett stycke längre än folkpartiet, som i
sin tur tydligen vill gå ett stycke längre än högern. Mycket beror ju i det
långa loppet på var vi träffas. Men vad som framför allt bör sägas ut är, att
socialdemokraterna icke vilja, att det skall läggas något band på de produktiva
krafterna. De ingrepp för kontroll och sådant, som vi äro anhängare av,
motiveras i stället med att vi vilja utveckla de produktiva krafterna och ge
dem större effektivitet. Av svaret på frågan, om regeringen kan åstadkomma
denna effektivitet, beror det örn den skall kunna behålla även det socialdemokratiska
partiets förtroende.

Jag vill alltså ansluta mig till herr Elon Anderssons krav på en fri och
öppen diskussion. Det är så mycket i diskussionen, som inte är öppet. Det talas
om socialisering — ett slagord som användes för att sätta skräck i folk
— men man utvecklar aldrig riktigt, vad man menar med det. Vi socialdemokrater
tala inte örn socialisering. Ordet täcker inte, i varje fall inte så som det
framställts i denna diskussion särskilt av herr Domö, det reformprogram, som
den socialdemokratiska regeringen har skrivit på sin fana. I fråga örn formerna
för det allmännas medverkan i näringslivet vill jag för min del livligt instämma
med herr Sandler: en stark och slavisk centralisering, som lägger all
makt i en central förvaltnings händer, är ingenting eftersträvansvärt. Jag tror,
att de flesta socialdemokrater äro tämligen ense på den punkten. _

Herr talman! Jag skall sluta med att bara framställa en detaljfråga. Herr
Sandler har redan berört den uppseendeväckande deklaration, som överbefälhavaren
nyligen har gjort med utgångspunkt från de senaste nyheterna på
krigsteknikens område — atombomben och allt detta — då han har förklarat,
att han för närvarande inte anser, att någon ny femårsplan för det svenska
försvaret bör upprättas, utan att han för sin del vill vänta och se. Denna aktion
har skapat det intrycket, att åtminstone hans mening är, att hela utvecklingen
på försvarets område bör förpuppas. Det anser jag för min del inte vara
lyckligt, och jag skulle framför allt vilja ställa den frågan till försvarsministern,
vad denna överbefälhavarens framstöt betyder för den utredning rörande
försvaret, som har igångsatts av den förre försvarsministern och som väl
den nuvarande försvarsministern stöder. Är det meningen, att den skall avbrytas,
eller skola överbefälhavarens uttalade synpunkter endast vara ett ob■servandum
för kommittén? Jag avvaktar som sagt en närmare förklaring från
försvarsministern rörande dessa förhållanden.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag har begärt ordet, därför att
civilförsvaret, dess nuvarande läge och framtida organisation, berörts i debatten
här förut i dag. Jag hade tyvärr inte tillfälle att höra, vad som då sades,
och måste alltså bygga på den redogörelse jag har fått i efterhand.

Jag finner det fullt naturligt, att man nu tar upp en diskussion örn civil -

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till riksstaten för budgetåret 1915146.

(Forts.)

försvarets framtid och örn det sätt, på vilket organisationen nu och framdeles
skall fungera. Hela det civilförsvar, som tillkommit i vårt land under kriget,
har direkt byggts ripp med beredskapens omedelbara, aktuella behov för ögonen.
När nu kriget är slut, har civilförsvarsberedskapen avskrivits, och för första
gången gäller det för oss att ta ställning till frågan, hur vår civilförsvarsorganisation
skall vara beskaffad under en fredsperiod. I ett sådant läge är det givet,
att delvis andra synpunkter måste göra sig gällande än de, som under det
kriget pågick lågo till grund för utarbetandet av civilförsvarets hittillsvarande
organisation.

Innan jag emellertid går in på att i huvudsak ange min inställning till vad
man på detta område för framtiden skall sträva efter, vill jag nämna några ord
i anledning av det anförande, herr Sandler höll tidigare i dag. Enligt vad jag
har låtit mig berättas, tog herr Sandler bland annat upp frågan, i vad mån
den nuvarande ledningen av civilförsvaret hade beaktat det resonemang, som
inom civilförsvarsutredningen — vars utredningsarbete låg till grund för den
nu gällande lagen —- fördes örn nödvändigheten att under ett krigsläge samordna
civilförsvaret å ena sidan och transportväsen, folkförsörjning, arbetsmarknadens
personalbehov, sjukvårdsväsen o. s. v. å andra sidan. Jag vill som
svar på den fråga, som landshövding Sandler ställde till mig, säga att jag ej
haft tillfälle att i detalj följa civilförsvarsstyrelsens arbete på detta område.
Dessa samordningsproblem ha emellertid tagits upp till ett ganska ingående studium
från civilförsvarsstyrelsens sida, och på flera områden har detta resulterat i
överenskommelser eller i förslag till organisatoriska åtgärder. Jag behöver bara
nämna en sådan sak som att civilförsvarsstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen
ha studerat utnyttjandet av arbetskraften under krig och dess fördelning
på direkt produktiva uppgifter och på civilförsvarsuppgifter. Även transportförhållandena
och frågan örn att åstadkomma en enhetlig transportledning ha
varit föremål för överväganden, och likaså har problemet örn undanförsel och
förstöring studerats i samråd med andra civila och militära myndigheter. Jag
vill emellertid framhålla, att det samarbetsproblem, varom här är fråga, ganska
snart efter det att civilförsvarsutredningen framlagt sitt betänkande kom i ett
annat läge, därigenom att Kungl. Majit tillsatte en särskild kommitté för att
överse hela det spörsmål, som sammanhänger med den ekonomiska försvarsberedskapen.
Därför har det varit naturligt, allra helst som kriget sedan upphörde,
att man visat en viss återhållsamhet vid det fortsatta planläggningsarbetet på
detta område.

I vårt land gör sig för närvarande den uppfattningen gällande, att sedan vi
nu ha kommit ut ur krigstiden och in i en period av fred, civilförsvarets verksamhet
skall inskränkas. Detta är en helt naturlig uppfattning, och jag vill betona,
att verksamheten också har successivt inskränkts under den tid som gått,
sedan krigshandlingarna upphörde. Jag vill bara peka på att anordnandet av
.större civilförsvarsövningar upphörde i och med att kriget slutade. Den grundläggande
civilförsvarsutbildning, som Kungl. Majit lämnade föreskrift örn i en
kungörelse i februari månad i år, har i flera repriser högst avsevärt inskränkts.
Först och främst togs all repetitionsutbildning bort genom en föreskrift, som
civilförsvarsstyrelsen utfärdade i september månad. Inom socialdepartementet
upptogs därefter till utredning frågan, örn man inte redan nu skulle kunna gå
ytterligare ett steg på vägen. En promemoria upprättades, som utmynnade i ett
förslag att man skulle slopa den grundläggande civilförsvarsutbildningen för
alla personer, som kommit till mera mogen ålder. Jag vill erinra örn att i februarikungörelsen
—- som hittills har reglerat civilförsvarets utbildningsverksamhet
— föreskrevs, att den grundläggande utbildningen skulle ges åt alla

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

ynglingar oell flickor i åldrarna 16, 17 oell 18 år samt därutöver åt 2''8-åriga
kvinnor och 48-åriga män. I kungörelsen lämnades även vissa möjligheter att
ytterligare utvidga denna grundläggande utbildning. Nu ha sådana föreskrifter
meddelats, att all grundläggande utbildning är borttagen, utom när det gäller
de tre årsklasserna i ungdomsåldern, alltså 16-, 17- och 18-åringar. Kungörelsen
gäller i detta skick till årets slut, och det blir alltså tillfälle att då upptaga
frågan till ny omprövning.

Det är, förmodar jag, kammaren allmänt bekant, att inom socialdepartementet
också har tillkallats sakkunniga för att till ny, förutsättningslös granskning
upptaga hela civilförsvarsfrågan. Vid denna översyn skall man få tillfälle att
dels beakta de senaste krigserfarenheterna och dels närmare studera, hur en civilförsvarsorganisation
under fred skall vara beskaffad. I de direktiv, som ligga
till grund för denna utredning, tryckes det mycket kraftigt på att civilförsvaret
måste begränsas under en fredsperiod. Det anges, att man bör eftersträva att
göra de plikter, som åläggas de enskilda, så begränsade som överhuvud taget är
möjligt. Övnings- och utbildningsprogrammet under en fredsperiod bör, säges
det, begränsas till ett minimum. Och utredningen uppmanas att undersöka, huruvida
den sänkning av beredskapen, som otvivelaktigt därigenom orsakas, kan
gottgöras genom andra åtgärder, t. ex. genom att på frivillighetens väg utbilda
ett större antal specialister och instruktörer, med vilkas hjälp man skulle kunna
åstadkomma en snabb utbildning av civilförsvarspersonal, för den händelse läget
skulle försämras.

Beträffande skyddsrummen ha också väsentliga inskränkningar gjorts. Dessa
ha i stort sett gått ut på att allt uppförande av enskilda och allmänna skyddsrum
inom redan befintliga bs^ggnader bringats att upphöra. Däremot bibehålies fortfarande
skyldigheten att inrätta skyddsrum i nyuppförda byggnader. Detta är
givetvis en fråga, där det kan råda olika meningar örn hur man i nuvarande
läge skall förfara. Jag vill dock framhålla, att anordnandet av skyddsrum, som
ju sker på ganska lång sikt, blir billigare om arbetet utföres i samband med
att byggnaden kommer till stånd. Innan man kan bestämma den framtida politiken
i fråga om skyddsrums byggandet, krävas åtskilliga överväganden, och
man har därför intagit den ståndpunkten, att skyddsrumsplikten i fråga örn
nya fastigheter fortfarande bör tills vidare kvarstå i den omfattning, som för
närvarande gäller.

Emellertid ha åtgärder vidtagits för att förbilliga skyddsrumskostnaderna så
mycket som möjligt. Genom föreskrifter, som utfärdats av civilförsvarsstyrelsen,
har sålunda lämnats dispens från skyldigheten att uppföra mellanväggar och
anskaffa dörrar, luftreningsaggregat, stålluckor o. s. v. Jag skulle tänka mig, att
man därigenom har vunnit en kostnadsbesparing, som säkerligen håller sig mellan
30 och 40 procent av de totala kostnaderna för att uppföra skyddsrum.

Vidare pågår en snabbutredning örn åtgärder för att i nuvarande knapphetsläge,
framför allt i vad gäller tillgången på cement, minska materialåtgången
vid skyddsrumsbyggande!. Detta kan naturligtvis i viss mån komma att återverka
på skyddsrummens ändamålsenlighet och styrka. Åtgärder i denna riktning
kunna emellertid också väntas verka kostnadsförbilligande.

Vad beträffar materielanskaffningen, upphävdes redan strax efter det kriget
slutade alla ålägganden för enskilda att anskaffa civil försvarsmateriel. Åtskilliga
av de anslag för materielanskaffning genom statens eller kommunernas
försorg, som riksdagen i våras beviljade, lia ännu inte tagits i anspråk, just
med hänsyn till att man inför övergången till fred har ansett det angeläget att
väl se sig för, innan någon ytterligare materiel upphandlas.

Min allmänna uppfattning örn hur vi skola förfara med civilförsvaret under

74 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I lill riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

den närmaste framtiden är alltså den, att vi såväl beträffande övningar oell
andra personella ålägganden som i fråga om materielanskaffning böra iakttaga
den största varsamhet. Jag har också hemställt till den nya civilförsvarsutredningen,
att den i första hand skall till behandling upptaga sådana spörsmål
som närmast angå den enskilde — alltså frågor rörande övningar och uppförande
av skyddsrum i enskilda byggnader o. s. v. — och anhållit, att utredningen
snarast möjligt skall framkomma med delförslag i dessa ämnen.

Däremot tror jag, att vi böra räkna med att även under en framtida fredsperiod
bibehålla ett visst mått av civilförsvarsorganisation. Krigstekniken har
nu utvecklats i sådan riktning, att vi få utgå från att åtgärder mot hemorten
komma att bli ett normalt led i en framtida krigföring. Men liksom på det
militära området gäller det också här att under den period av studium och
övervägande, som måste följa de närmaste åren, då konsekvenserna av framför
allt den sista tidens utveckling dragas ut, undvika att binda samhället för kostnadskrävande
åtgärder, som sedan kunna visa sig vara överflödiga.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Nordenson: Herr talman! Det är en speciell fråga, som jag avser att
begränsa mig till, nämligen det statliga utredningsväsendet. Frågan har redan
behandlats av herr Domö, men jag skulle vilja tillägga några synpunkter.

Problemet örn det statliga utredningsväsendet har på sistone aktualiserats på
många sätt, bland annat genom en artikel av dr Arne Björnberg i tidskriften
Tiden, elär han påyrkar en, som han säger, radikal förnyelse av det statliga
utredningsväsendet. Det är ju otvivelaktigt, att vårt utredningsväsende arbetar
tungt i många avseenden och att en viss effektivisering kan vara erforderlig.
Men här föreslås en fullständig principiell omläggning av de hittillsvarande arbetsformerna.
Artikelförfattaren uttalar det önskemålet, att alla kommittéer
och sakkunniga med mera omfattande uppgifter först få avgiva ett principbetänkande,
till vilket regeringen och ibland kanske även riksdagen får ta ställning,
varefter skulle följa detaljutredning och utarbetande av lagtext. Jag tror
att artikelförfattaren här helt enkelt vänt upp och ned på hela vårt gamla
system. Det är ju en gammal tradition, som omhuldas från alla håll, att när
man begär en utredning, så begär man, att den skall vara allsidig och förutsättningslös.
Jag tror man kan säga, att vi i vårt utredningsväsende allvarligt
strävat efter att göra grundlighet och objektivitet till riktlinjer för arbetet. Utredningsmännen
försöka bilda sig en klar och allsidig uppfattning, innan de
taga ställning. Slututlåtandena ha så att säga varit det resultat, som kommit
fram ur utredningens smältdegel. Många gånger har den skärseld som frågan
fått gå igenom varit mycket hård och det har bränts bort mycket slagg.

Örn man nu skall göra principuttalandet till det första och till utgångspunkt
för utredningen, måste ju det innebära, att utredningen sedan får en helt annan
karaktär. I själva verket blir det så, att man från olika håll plockar reda på
de skäl som kunna anföras för just den ståndpunkt som kommit till uttryck i
principuttalandet. I den nyss omtalade artikeln framhålles, att det ofta händer
att utredningarna, när de till slut bli färdiga, icke föranleda någon åtgärd. De
ha, säger artikelförfattaren, inte haft något intresse för regering och riksdag.
Ja, detta behöver ju i och för sig inte vara något större fel. Det kan ju förhålla
sig så, att hela initiativet varit mindre sakligt motiverat. Det kan ha framkommitt
så mycket material, som ställt frågan i en helt annan belysning, och visat
att åtgärder i den riktning, som från början påkallats,'' inte ha varit motiverade.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 32.

Kungl, proposition ang. tillåggsstat, I till riksstaten för budgetåret 19''i5/-i6.

(Forts.)

Nu är detta, såsom herr Domö påpekat, inte bara en teoretisk spekulation,
utan vi lia ett fall där denna tankegång- har realiserats, nämligen i fråga örn den
nyligen tillsatta oljeutredningen. Där har man tagit riksdagens uttalande i våras
som den principiella utgångspunkten för hela utredningen, och utredningen kommer
därför egentligen bara att röra sig örn i vilka former riksdagens önskemål
skall verkställas. Skulle ett sådant arbetssätt verkligen bli grundläggande i
fortsättningen för vårt utredningsväsende, tror jag att man har givit det ett
ytterst allvarligt grundskott. Det är obestridligt, som jag nyss nämnde, att våra
kommittéer och sakkunniga arbeta ganska tungt. Men jag undrar om inte detta
beror just på att de arbeta i demokratiska former. Man bereder här tillfälle för
personer av olika åskådningar att framföra sina synpunkter. De olika åsikterna
få bryta sig mot varandra, oell man införskaffar såvitt möjligt ett allsidigt material.
Det ligger i sakens natur, att detta måste komma att medföra ganska stor
omgång och tidsutdräkt. Jag tror att utredningsväsendet har detta gemensamt
med praktiskt taget allt demokratiskt arbete. Det blir obestridligen ganska
tungrott. Börjar man i stället nied att fastslå vissa riktlinjer, blir arbetet visserligen
enklare, men det kan också leda till resultat, som äro klart odemokratiska.

Nu förhåller det sig emellertid så, att långsambeten i arbetet inte enbart beror
på det tunga arbetssättet och det myckna materialsamlandet. Ofta beror det
på den ledning, som utredningsarbetet får. Om man undersöker, hur olika kommittéer
och sakkunniga ha arbetat, skall man finna, att när de komma till snabbt
resultat, beror detta ofta just på skicklighet bos ledningen. Jag vill bara erinra
örn den stora utredning, som på 1930-talet verkställdes rörande folkförsörjning
och arbetsfred. Den omfattade ett utomordentligt stort komplex av frågor, men
den färdigställdes på mindre än ett år. Under den tiden hade också medhunnits
inte mindre än 28 bilagor på sammanlagt 600 sidor. Så nog kan utredningskvarnen
ibland, örn den handhaves på ett riktigt sätt, mala ganska hastigt.

Vårt utredningsväsende har emellertid ytterligare en fördel, som jag anser
vara angeläget att understryka. Vårt näringsliv — jag begränsar mig då till
våra stadsnäringar — hap som, alla veta en mycket mager representation i vår
lagstiftande församling. Även örn man räknar högt, är det inte mer än tio
personer i vardera kammaren. Detta har ju beklagats från mångå håll. Vårt
utredningsväsende är bär ett ganska viktigt korrektiv. Det möjliggör för näringslivets
representanter att på ett tidigt stadium få påverka utvecklingen och
ställningstagandena. Örn vi nu skulle gå in för snabbutredningar av den art,
som här har föreslagits och även tillämpats, skulle dessa möjligheter för näringslivet
i allra högsta grad reduceras. Det blir något helt annat att komma
med sina synpunkter, sedan de principiella riktlinjerna redan ha fastslagits.
Att då åstadkomma en ändring och få sina synpunkter tillgodosedda är mycket
svårare, om det överhuvud taget är möjligt.

Jag vill i detta sammanhang beröra en annan sak, som Ilar stor betydelse just
för näringslivet, nämligen remissväsendet. Det utgör kanske den andra egentliga
möjligheten för vårt näringsliv att göra sina synpunkter gällande i samhällsarbetet.
Det är därför mycket viktigt, att remissväsendet får fortsätta i
någorlunda lugna och lämpliga former. Men här har på sistone inträtt stora svårigheter.
De remisstider, som tillmätas våra organisationer, bli allt knappare.
Medan man förut kunnat få håde fem och sju veckor på sig, ofta mer, bär det
nu hänt att remisstiden inskränkts till ett tiotal dagar. Att på den korta tiden
verkställa nödiga, utredningar, kanske från underorganisationer inhämta nödvändigt
material, är ofta mira nog omöjligt. Näringslivet kan då inte i tillräcklig
grad belysa frågorna. Och det är sannerligen inga små och obetydliga frå -

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kunni, proposition ang. tillägg sstat I lill riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

gor som på detta sätt kastas ut till besvarande. Yi lia ofta fått frågor av mycket
omfattande art till besvarande på ett tiotal dagar eller ännu kortare tid.

_ Jag tror det är mycket angeläget att tillse, att dessa båda kanaler, utredningsväsendet
och remissväsendet, genom vilka näringslivet gör sin röst hörd
i samhällsarbetet, inte bli till trånga flaskhalsar, som hindra oss från att göra
våra önskningar gällande. Det skulle vara till stor skada för hela vårt politiska
arbete, örn så bleve fallet, det tror jag vi alla kunna vara ense örn.

När jag här hävdat, att den fria diskussionen och den grundliga utredningen
är den rätta grundvalen för våra utredningar, står jag inte på någon gammaldags
eller föråldrad ståndpunkt. Jag är i själva verket i bästa samklang
med ordföranden, herr Myrdal, i den kommission, planeringskommissionen, i
vilken artikelförfattaren dr Björnberg tjänstgjort såsom sekreterare. Jag begår
ingen indiskretion, örn jag talar örn att för jämnt ett år sedan togos de stora
ekonomiska frågorna upp till allvarlig debatt, varvid vår ordförande framhöll,
hur utomordentligt viktiga och svåra dessa frågor voro och hur angeläget det
var att vi gingo till en förutsättningslös debatt av dem. Herr Myrdal sade även,
att vi måste kasta våra fördomar och tala alldeles öppet med varandra; i gengäld
skulle vi komma överens örn att örn någon under debatten ändrade ståndpunkt,
skulle han inte ställas mot väggen för det. Detta instämde vi alla i. Vi
voro alltså överens örn att etablera en fri diskussion, så att säga klubben »Fritt
ur hjärtat».

Detta är i själva verket raka motsatsen till det av herr Björnberg skisserade
programmet. Det visade sig också under vårt arbete, att det var nödvändigt
med en grundläggande utredning av vissa problem, och en sådan igångsattes
genast. Den blev även färdig nu mot slutet av sommaren. Tyvärr har diskussionen
inte kommit i gång, men det beror naturligtvis på att vår ordförande fått
andra och större uppgifter. Men alla de problem, som där rullades upp, kvarstå
alltjämt och pocka på behandling och på lösning. Jag vill understryka, att
de äro ännu mera aktuella i dag. De röra hela vår budgetpolitik och dess utformning
och planläggning, frågan hur olika krav skola tillgodoses: försvarsväsendet
å ena sidan och socialpolitiken å andra sidan. På inkomstsidan gäller
det sådana stora frågor som hela skattebelastningens omfattning och i vilka
former den skall ske. Vidare gäller det att få några riktlinjer för den statliga
utgiftspolitiken för utjämning av konjunkturer och för åstadkommande av den
eftersträvade fulla sysselsättningen. Därmed kommer man in på det intrikata
problemet om underbalansering och vad den kan Ira för verkningar på vårt penningvärde
samt vilka möjligheter vi överhuvud taget ha att försvara och stabilisera
det. Ett ställningstagande är ju nödvändigt även för andra frågors bedömande.
Det är nödvändigt för arbetet inom försvarsutredningen, och det är
nödvändigt för den fortsatta utformningen av våra skatteproblem. I detta sammanhang
kan jag inte underlåta att uttala min stora tveksamhet örn lämpligheten
av att tillsätta den senaste skatteutredningen. Jag tror att den tillkommit
för tidigt. Det hade varit riktigare att hjälpa oss fram med de nuvarande skatteformerna
tills vidare, tills en mera enhetlig plan för vår ekonomiska politik
kunnat utarbetas. Frågan om skattens tekniska utformning hade då fått komma
i efterhand. Nu är det fara för att dessa utredningar komma att skära sig
med varandra.

Det har ofta från alla håll framhållits vikten av att det etableras samråd
mellan statsmakterna och näringslivet, och jag tror att det här är mera påkallat
än någonsin. Det gäller att sammanföra de politiska krafterna och den
ekonomiska sakkunskapen samt det praktiska livets män med deras erfarenhet
och sakkunskap, så att man kan skapa några riktlinjer och få några fasta håll -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kunc/l. proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

punkter i det oerhört stora problemkomplex, som ligger framför oss. Jag vill
därvid understryka, att kommissionen för efterkrigsplanering är en ganska
naturlig plattform för sådana överläggningar. I själva verket har den ju tillkommit
med detta som sitt huvudsakliga program. De frågor som i övrigt där
ha behandlats och lett till resultat måste i stort sett anses vara perifera i jämförelse
med denna stora uppgift. Jag skall inte gå närmare in på hur denna
diskussion bör ske. Men jag vill rikta en allvarlig vädjan till både finansministern
och handelsministern — jag hoppas att den kommer att framföras —■
att upptaga denna fråga till närmare behandling och tillse att vi snarast möjligt
få i gång denna diskussion, som vi nog alla äro ense om är av behovet påkallad.
Och jag vill understryka, att det ligger en viss fara i dröjsmål. Det är
fara för att det uppstår förvirring och planlöshet mitt i ali strävan till s. k.
planhushållning.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Det har i denna debatt efterlysts en
redogörelse för vår bränsleförsörjning, och jag har ansett det vara lämpligt
att vid detta tillfälle meddela en del fakta från denna front av vår försörjning,
vilka jag tror ha betydelse. Det är kanske nödvändigt att först göra
en rekapitulation i så måtto, att jag bringar i erinran de utgångspunkter som
bränslekommissionen och mina företrädare i ämbetet haft vid uppläggningen
av det allmänna programmet. Man syftade till att få en sammanlagd avverkning
av ved för innevarande bränsleår på 50 miljoner m3. Av kända skäl
misslyckades man till en början med avverkningarna. Det blev eftersläpningar
med huggningarna beroende på brist på arbetskraft och kanske olämpliga
väderleksförhållanden. I den situationen vidtogs en serie åtgärder i syfte
att möjliggöra bättre och mera omfattande avverkningar. Man införde på nytt
produktionsplikten utom i de nordligaste länen. Man sökte stimulera till framkörning
av veden genom särskilda premier. Man gick ett steg vidare och
lämnade premier både åt dem som avverkade veden och åt dem som arbetade
med körningarna. Man uppmanade och uppmuntrade enskilda att skaffa
sig särskilda s. k. avverkningsrätter, som inneburo vissa förmåner för dem
som själva organiserade avverkningsarbetet. Även andra åtgärder vidtogos.

De sålunda vidtagna åtgärderna lia, tror jag mig kunna säga, lett till ett
utomordentligt gott resultat. Bränslekommissionen räknade i våras med att
få tillgripa en synnerligen kraftig nedskärning av förbrukningen av bränsle
och baserade då sin plan på en vedtillgång av 35 miljoner m3. Man räknade
då med att behöva ta i anspråk även tredje kvartalet innevarande år för avverkningar.
Ändå vågade man inte räkna upp siffran för brännved och
kolved till mer än 22 miljoner m®. I dag veta vi, att det verkliga resultatet blev
24,6 miljoner m3 fram till den 1 juli. När man sökte sialia en prognos för
höstavverkningen i år sträckte man förhoppningarna till 6 miljoner m3. Vi
veta nu, att denna avverkning gav 9,5 miljoner m3. Det är sålunda ett fördelaktigt
avverkningsresultat, som åstadkommits genom denna serie av åtgärder.

Örn man skulle försöka ge en bild av våra tillgångar i fråga örn ved, kan
man lämpligen utgå från den inventering, som skedde den 1 juli innevarande
år. Denna inventering gav till resultat en tillgång av 25 miljoner m3. Den
kvantitet ved som avsågs icke skola upptagas i deklarationerna vågade nian
uppskatta till 2,5 miljoner nr. Man skulle alltså då vara uppe i 27,5 miljoner m3.
Örn nian räknar med höstavverkningarna, vilka gårö 9,5 miljoner m3, stiger siffran
till 37 miljoner m3. Om nian även räknar med den årligen ut fallande ribboch
bakveden, som kan uppskattas till 2 miljoner lii3, får man siffran 39 miljoner
m3. Vill man vidare räkna med den massaved, som vederbörande in -

78 Nl'' 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

dustrier deklarerat såsom avsedd att användas såsom bränsle, tillkommer en
post på 2,4 miljoner m3. Örn man tvingas att ta i anspråk ytterligare 4 miljoner
m3 av massavedslagren, redovisar man en tillgång på 45,4 miljoner m3.
Det går nu inte att ens teoretiskt tänka sig, att hela denna kvantitet skulle
kunna disponeras hos konsumenterna. Det måste finnas vissa minimilager såsom
distributionslager. Sakkunniga räkna med att för detta ändamål erfordras
minst 4 miljoner m3. Slutresultatet skulle sålunda bli 41,4 miljoner m3.

För att nu denna siffra inte skall inge alltför stor optimism, tror jag det
är angeläget att omedelbart poängtera, att denna ved finnes avverkad men
inte framforslad till konsumenterna i konsumtionscentra. Räknar man bort
den ved som skall användas till milkolning, kvarlågo i skogarna den 1 juli
15,8 miljoner m3. Härav ha framkörts 1,7 miljoner m3, och det är alltså drygt
14 miljoner m3 som ligga kvar i skogen. När jag särskilt trycker på det
faktum, att vi inte ha veden framme i konsumtionsorterna, beror det på att den
brist på transportmedel som vi nu få dragas med är mera akut än någonsin.
Det blir alltså nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för att få fram veden
ur skogarna till konsumenterna.

Även örn vi få fram dessa kvantiteter till förbrukningsorterna, kunna vi
denna bränslesäsong inte ha samma dispositionsrätt över kvantiteterna som vi
haft under tidigare år. Yi lia nämligen lovat vissa industrier och andra att
örn de göra särskilda ansträngningar att avverka extra ved, skola de få särskild
dispositionsrätt över veden. Det innebär alltså, att man inte kan disponera
dessa extra vedkvantiteter exempelvis för uppvärmning av fastigheter,
så att tilldelningen för detta ändamål blir större. Man får finna sig i att se
det såsom en allmän förbättring i vårt försörjningsläge.

Vi ha vidare denna sommar lyckats med torvupptagningen bättre än något
tidigare år. Man har nått upp till en produktion av 1,2 miljoner ton, under
det att man tidigare nått upp till högst 1,1 miljoner ton. Av den disponibla
kvantiteten är det tyvärr en del som inte är inbärgad. Det rör sig, räknar
man med, örn högst 200 000 ton. En del av denna uteliggande torv — kanske
10—20 procent — blir förstörd.

I detta sammanhang kan det vara skäl att lämna ett par uppgifter örn
landets tillgångar i fråga om massaved. Det har uttalats allmänna bekymmer
för industriens råvaruförsörjning, och alla äro vi väl fullt på det klara
med vad det betyder rent nationalekonomiskt, ur sysselsättningssynpunkt och
ur andra synpunkter, att ha tillgång på råvaror för vår industri. Det fanns enligt
uppgift vid inventeringarna den innevarande år 22,6 miljoner m3 massaved,
och avverkningarna under höstmånaderna, dvs. under andra kvartalet,
uppgingo till 2,2 miljoner m3. Yi skulle alltså kunna disponera över 24,8 miljoner
m3, men om vi därav ta 4 miljoner till bränsleändamål, skulle en kvantitet av
drygt 20 miljoner m3 massaved kvarstå. Från industriens sida räknar man
med att råvarubehovet under året 1945/46 skulle uppgå till 17 miljoner m3.
Om denna kvantitet skulle förbrukas, skulle det motsvara ungefär 80 procent
av 1937 års förbrukning. Lagret av massaved bör omfatta minst 15 månaders
förbrukning, örn man räknar från V7, eller 9 månaders förbrukning,
örn man räknar per 1/1. Men även örn man räknar på det sättet, med denna
relativt långa lagringstid som den lid, varunder man skulle ha råvaruförsörjningen
säkrad, är det trots allt en relativt hygglig lagerställning, som täcker
det behov som föreligger enligt den kalkyl över förbrukningen som industrien
har anmält.

Örn industrien å andra sidan skulle drivas i samma omfattning som skett
åren 1937 och 1938, är det uppenbart att en knapphet på råvaran uppstår.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

Det är emellertid alldeles särskilt angeläget att poängtera det förhållandet,
när det gäller att säkerställa råvarulagret, att avverkningarna under kommande
vinter ju måste drivas med all möjlig intensitet, så att detta lager
förnyas och helst formeras med tanke på den efterfrågan på dessa industriprodukter,
som finns ute på världsmarknaden.

När det gäller våra tillgångar av fossilt bränsle, räknar bränslekommissionen
enligt den försörjningsplan, som uppgjorts, med att det skall finnas möjlighet
till import av i varje fall en miljon ion fossilt bränsle. Vid beräknandet
av våra tillgångar av kol och koks inklusive kolstybb per V? innevarande år
har man kommit fram till en siffra av 2,1 miljoner ton, som alltså var själva
utgångsläget för bränsleåret. Uppskattas hela vårt bränslebehov i stenkolston
och utgå vi ifrån att det skall finnas full behovstäckning, räknade vi i förkrigstiden
med ett behov av 10,7 miljoner ton. På grund av ändrade driftsförhållanden
ökade emellertid behovet av bränsle på andra håll — vi ha för dagen
ett ökat behov för t. ex. cementindustrien och träindustrien, vissa glasbruk,
pappersmassefabrikerna och pappersbruken, sockerbruken därför att vi
fått en riklig skörd, det nya salpeterverket i Köping, kraftverken, hushållsförbrukningen
etc. — och vi måste höja anspråken, örn det gäller full behovstilldelning,
till 11,6 miljoner ton. Denna höjning av kraven på bränsle hänger
samman med att vi alltmera övergå till fredsmässiga förhållanden, varvid man
t. ex. måste glädja sig över att exporten kommer i gång —• detta gäller framför
allt trävaruindustrien — och att vi kunna konstatera, vilket vi helt naturligt
äro glada över, en god sockerbetsskörd osv.

Man räknar som sagt med att få in åtminstone en miljon ton fossilt bränsle
för att nödtorftigt klara de framställda kraven. Det är känt för kammarens
ledamöter att vi ha ingått ett handelsavtal med Polen, och jag utgår också
från att de kvantiteter, som detta avtal innesluter, äro kända. Det rör sig örn
en miljon ton kol och 100 000 ton koks, som i första omgången skulle levereras.
Av kända skäl bär denna import icke kommit till stånd; vi ha till den
"°/jo endast kunnat få, in sammanlagt 106 000 ton från Polen.

Svårigheterna då det gäller denna import bestå framför allt däri, att transportkapaciteten
inte är tillräcklig mellan gruvorna och hamnarna nere i Polen.
Det är därför av alldeles speciellt värde, om vi kunde få över de järnvägsvagnar,
som avtalet förutsatt skola kunna överföras till Polen för att därigenom
möjliggöra transporter från gruvorna till hamnarna.

Jag har ingen anledning att gå in på alla de besvärligheter som resa sig för
polackerna, när det gäller att leverera de kvantiteter, som avtalet föreskriver.
Det är helt naturligt betydande svårigheter för ett land, som kommer ur kriget.
Vi ha från den svenska regeringens sida sagt ifrån till polackerna, att vi äro
beredda att vidtaga alla åtgärder, som kunna innebära en lättnad i deras svårigheter.
Det är emellertid angeläget, Ira vi funnit, att kunna samordna alla de
åtgärder, sorn rimligen kunna vidtagas från svensk sida, och regeringen har
för den skull beslutat tillkalla en i kolfrågor särskilt sakkunnig person för
att biträda inom folkbushållningsdepartementet vid handläggningen av dessa
frågor. Det är min förhoppning alt denna åtgärd skall resultera i att vi skola
kunna samordna våra insatser, vilket i sin tur skall kunna medföra ett gott
resultat. Det är likaledes avsikten att i Polen stationera en av bränslekommissionens
tjänstemän för att i hamnar där nere hålla kontakt med vad som händer,
flir att tillvarataga våra intressen och för att på så sätt nere i Polen skapa
en motsvarighet till vad den nyssnämnda sakkunnige skall kunna utföra här
hemma. På så sätt skulle största möjliga enhetlighet uppnås, då det gäller
handläggningen av dessa frågor. Även örn det har gått sakta med importen

80 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I lill riksstaten för budgetåret 19-15!-16.

(Forts.)

från Polen — och. att vi alla beklaga detta faktum är uppenbart. — våga vi
dock hoppas på en successiv förbättring allteftersom möjligheterna för polackerna
ljusna till att skeppa de kvantiteter, som avtalet förutser.

Emellertid ha vi funnit det angeläget att även ta upp kontakt på andra håll
för att försöka importera fossilt bränsle. Vi lia sålunda gjort köp i Amerika,
som för oktober månad inneburo, att vi skulle få en kvantitet av 100 000 ton
kol och koks. Av denna kvantitet ha 60 000 ton redan skeppats. Det är sant,
att lastningen av den övriga delen har fördröjts genom strejken där borta i
Amerika, men allt tyder på att vi, när nu konflikten är bilagd, skola kunna
under denna månad få in en ytterligare kvantitet utöver de 60 000 ton, som
redan nu äro skeppade.

I fråga örn framtidsutsikterna och våra möjligheter att köpa kol från andra
sidan Atlanten, från Amerika, kan jag nämna att vi för november månad fått
besked örn att vi kunna räkna med en import av 103 000 ton kol och köks från
Amerika. Och när de demobiliserade gruvarbetarna omsider komma tillbaka
till sitt civila arbete på nytt •— man ger ju de återvändande amerikanska soldaterna
två månaders lön efter hempermitteringen — torde man kunna räkna
nied en ytterligare ökning av brytningen. Det är dock vanskligt att tippa vilka
kvantiteter vi skola våga räkna med, när kolproduktionen och kolbrytningen i
Amerika ökar.

Inom bränslekommissionen räknar man emellertid med att vi i fortsättningen
möjligen skola kunna komma upp till en importkvantitet fran Amerika
av 200 000 ton per månad. Jag betonar, att detta är en siffra, som vi hoppas
på, och att vi alltså för dagen bara veta, att vi köpt 100 000 ton och att 60 000
ton därav till denna dag äro skeppade. Att få kol och koks från Amerika är
alltså en möjlighet, som vi söka utnyttja och som vi hoppas på.

Vi ha helt naturligt också möjlighet att, i den mån vi kunna importera
brännoljor, kunna dryga ut de fasta bränslena genom övergång till oljeeldning.
Vi ha helt naturligt försökt göra vad som rimligen kail göras för att åstadkomma
en sådan import, ty för varje oljeeldningsaggregat, som kommer i funktion,
sparas ju fasta bränslen.

När man inom bränslekommissionen har bedömt möjligheterna att ställa
brännoljor, eldningsoljor, till förfogande, är det helt naturligt att utgångspunkten
har varit osäker, då det gällt att beräkna möjligheten av en import.
Vi ha för dagen 9 400 ton sådan eldningsolja liggande i Stockholm, 8 000 ton
i Göteborg och 1 300 ton i Malmö, alltså sammanlagt 18 700 ton. Därifrån
bortgår en viss del till distributionslager, varför vi räkna med att ha drygt

15 000 ton disponibla. I dagarna ankommer från Amerika en last örn 14 000
ton. På den positiva sidan finns alisa 29 000 ton.

När man haft denna kvantitet att räkna med, har man velat säkra sig för att
få ytterligare möjligheter att diskontera en blivande import. Bränslekommissionen
har därför vänt sig till försvaret och hemställt att få en inteckning i militärernas
lager, och det har träffats uppgörelse örn att vi skulle få låna, örn
icke importen skulle komma till stånd i tid, 34 000 ton av militärernas lager.
Härav skulle för sjöfart och fiske avses 22 000 ton.

Örn jag gör en sammanställning av dessa tillgångar och sedan finner att vi
redan nu ha kunnat tilldela Göteborg med omnejd en kvantitet av 16 500—

16 600 ton, diverse förbrukare, alltså industrier, gasverk och andra, 9 900 ton,
att vi ha planerat att bevilja Stockholms stad och län 26 300 ton och Malmöhus
län drygt 3 000 ton samt att vi måste ha ett reserv- och distributionslager av
10 000" ton så få vi fram siffran 66 500 ton. Då härtill komma vissa tjäroljor,
som, örn man blandar dem med övriga prima brännoljor, kunna bli ett bra

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

bränsle, vilken kvantitet skall uppgå till 7 700 ton, kunna vi sammanlagt disponera
en kvantitet av 74 200 ton. Det är uppenbart, att om vi disponerade
över denna kvantitet oljor och satte in den till eldningsändamål i första omgången
med 48 700 ton, så skulle vi spara 470 000 kbm ved, vilket ju är en
synnerligen tacknämlig sak. Den oljetilldelning, som nu är planerad, innebär,
att man till de större och mindre fastigheterna i Stockholms stad och i länet
skulle våga gå så långt som att låta ungefär 50 procent av de fastigheter,
som ha oljeeldningsaggregat, verkligen få olja till dessa. I den mån importen
kommer att försiggå mera tillfredsställande än vi ha vågat räkna med ha vi
stora möjligheter att snabbt underrätta vederbörande förbrukare örn att de få
sätta in eldningsolja, och det skall därför inte vålla några större svårigheter
att ytterligare utöka den kvantitet, som man på detta sätt sätter in.

I fråga om vår lagerställning för flytande bränslen, i första hand motorbränslen,
bensin och brännoljor avsedda för motortrafiken, är det kammarens ledamöter
bekant att redan den Vio en avsevärd del av motortrafiken har fått tillgång
till motylbränsle. Den tidigare tilldelningen avsåg ju en kvantitet av endast
7 000 kbm, men efter den 1 oktober räknar man med att få en förbrukning av
ända upp till 60 000 ä 70 000 kbm per kvartal.

I fråga örn sådana bränslen räkna vi med ett lager av 92 000 kbm den 1/10. Importen
var under tiden Vs—15/io 59 000 kbm, och vi beräkna en ytterligare import
under innevarande kvartal till 25 000 kbm och en produktion av skifferoljor
till 8 500 kbm. Det blir en positiv tillgång på 184 700 kbm. Om man räknar
bort den beräknade konsumtionen under fjärde kvartalet med hänsyn till de
ökningar, ^som ha vidtagits, d. v. s. den vidgning av de olika kategorier, som
få köra på flytande bränsle, blir förbrukningen 70 000 kbm, och kvar står då
en kvantitet av 114 000 kbm. För första kvartalet 1946 våga vi räkna med att
importen skall uppgå till 50 000 kbm, att den inhemska produktionen blir oförändrad,
8 500 kbm, men att redan med den nuvarande tilldelningen och tilldelningen
till de ytterligare kategorier, som nu ha rätt att söka få flytande
bränsle, förbrukningen skulle ökas från 70 000 kbm till 120 000 kbm. Det
finns då bara kvar en kvantitet i lager av 53 200 kbm. Då lia vi inte räknat med
de^ militära lagren och detta därför att uppgörelsen med England och Amerika i
fråga om import av flytande bränsle gick ut på att de militära lagren inte finge
okas; det ställdes inte några nya kvantiteter till försvarets förfogande, utan hela
importen skulle gå till den civila konsumtionen. När försvaret således får lov
att klara sig på egna förråd, lia vi inte vågat ytterligare minska dess lager
med hänsyn till den krigsberedskap, som försvaret helt naturligt måste hålla.

. När man tänkt släppa det flytande bränslet och bara kunnat släppa det till
vissa kategorier av förbrukare, har man måst fråga sig: i vilken takt kan
denna omställning av fordonsparken från gengasdrivna till bensindrivna fordon
ske? Det är uppenbart att betydande svårigheter följa med en sådan omställning,
och det finns naturligtvis också rika tillfällen att föra fram kritik emot
myndigheternas sätt att handlägga dessa ärenden. Det gäller emellertid nu att
försöka fa en reglering till stand på ett sådant sätt att den administrativa apparat,
som t. ex. länsstyrelserna förfoga över, kan vara mäktig att ta emot alla
ansökningarna, att verkstädernas kapacitet, då det gäller demontering av gengasaggregaten,
kan vara tillräcklig och vidare att besiktningsmannainstitutionen
skulle kummelhälla för den påfrestning, som den i så fall skulle utsättas för.
Det var alltså tre särskilda faktorer, till vilka hänsyn måste tagas utöver den
naturliga faktor man måste räkna med, nämligen tillgången på flytande bränsle.

Det ansågs då alldeles naturligt, att man vid prissättningen på motyl beaktade
just dessa synpunkter. Det var alltså fråga örn att använda prissättningen

Första kammarens protokoll 1945. Nr 3£. 6

82 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

såsom ett instrument för denna reglering vid övergången, och det var detta,
som var avgörande, och ingalunda, såsom kritikerna ha påstått, trånga fiskaliska
intressen. Jag kanske kan begagna tillfället att nu framföra den synpunkten
här, att örn man vid prissättningen för motylen skulle ha utgått från
att staten skulle ha haft tillbaka det pris, som varan betingade, skulle inte
motylpriset ha varit 80 öre per liter, utan en krona per liter, vilket alltså skulle
vara statens anskaffningskostnad för de kvantiteter bensin och sprit, som funnos
i lager. När man nöjde sig med 80 öre, gjorde man det uteslutande ur den
synpunkten, att man trodde att det kunde vara det lämpliga priset, med hänsyn
till den takt man ville lia i övergången från gengas- till bensindrivna fordon.
Jag tror man vågar säga, att det också lyckats tämligen bra med den åtgärden.
Naturligtvis ha vi alla möjligheter att sänka priset, och det kommer
också att sänkas den dag då försörjningen av flytande bränsle blir tillfredsställande.

Det kan vara skäl att erinra örn att örn staten har ett lagervärde, som utgör
en krona per liter, och man hänvisar till statens egna anvisningar om att enskilda
företagare böra tillämpa återanskaffningspriset, så får man inte glömma,
att en företagare i låt oss säga det privata näringslivet, som befinner
sig i ett sådant läge, i regel har skrivit ned sina lagervärden till fredsnivå, medan
däremot staten faktiskt ligger med lagervärden, som ligga 25 procent över
det pris som satts på varan. Örn man får ett exempel på hur staten genom
priskontrollnämnden hänvisar till tillämpning av återanskaffningsvärdet, så
är det fallet icke jämförligt, emedan staten aldrig har varit i tillfälle att skriva
ned sina lagertillgångar. Men detta är ju inte det väsentliga. Som jag ser
saken, är frågan örn avskrivningen av dessa lager en andrahandsfråga. Den
dag då vi konstatera att importen av flytande bränsle löper tillfredsställande
och då vi köpa dessa varor till billiga pris men vi ändå ha kvar ett lager av
motylbensin och motylsprit till höga pris, spelar det ingen roll, vem som tar
förlusten. Nationalekonomiskt sett ha vi gjort förlusten så snart lagren finnas,
och det finns från regeringens sida inget som helst intresse av att hålla ett
högre pris på motylen än som är nödvändigt med hänsyn till tillgången på
flytande bränsle. Detta och ingenting annat blir avgörande för prissättningen
framöver.

Örn vi räkna med att kunna disponera de kvantiteter flytande bränsle, som
jag här nu sökt i korthet redogöra för, och vi kunna disponera dem på sådant
sätt att vi spara fasta bränslen — kastved, kol och koks samt gengasved till hilarna
— så innebär detta en avsevärd lättnad i hela vårt försörjningsläge. Om
vi kunna våga hoppas på en någorlunda tillfredsställande utveckling när det
gäller importen av kol och koks både från Polen och Amerika, så finns det
ingen anledning att säga, att vårt läge i fråga örn bränsleförsörjningen är katastrofalt.
Det finns tvärtom anledning att betona att vi, då vi befinna oss i en
situation, då mänskligt att döma importen skall gå mera tillfredsställande med
varje månad som går, kunna taga en del risker när det gäller bränsleförsörjningen,
och jag vill i det sammanhanget icke underlåta att för kammaren anmäla,
att vi inom regeringen anse det angeläget att man icke på detta stadium
under tiden mellan krigets avslutande och den tid när vi få en bättre försörjning
på området tillämpar försörjningsplanerna på sådant sätt, att vissa företag
helt enkelt få lägga ned driften. Vi vidtogo då i stället den åtgärden, att vi
tilldelade framför allt vissa småföretagare vissa kvantiteter fossilt bränsle och
därmed möjliggjorde för dem att hålla sin produktion i gång. Vi ha vidare
frångått bränsleplanen när det gällde tilldelningen av bränsle till cementindustrien,
emedan vi anse att det absolut är ett förstahandsintresse att hålla

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

byggnadsverksamheten i gång. Vi söka också att hålla gjuterierna och hyttorna
med det bränsle som är nödvändigt, med tanke på vad det betyder för
t. ex. bostadsbyggandet och industriens byggnadsplaner. Dagens situation beträffande
bränslet möjliggör icke för oss att tillgodose alla de anspråk som
ställas — det är uteslutet — men i den mån som importen kommer att överstiga
den kvantitet, som myndigheterna ha räknat med som ett minimum, är
det uppenbart att man får finna former för att ge en ökad tilldelning. Då blir
det ju fråga örn en avvägning, vem som skall ha dessa favörer, som då uppstå
på grund av den förbättrade importen.

Jag har blivit underrättad örn att det här i denna kammare klagats över att
man tillämpar den nuvarande byggnadstillståndslagen på sådant sätt, att vissa
berättigade intressen sättas tillbaka. Jag är den förste att erkänna, att den
byggnadstillståndslagstiftning, som vi tyvärr måste dragas med, icke är någonting
som man vill bibehålla, men det är i nuvarande situation icke möjligt
att säga, att vi böra slopa den lagstiftningen. För tillfället råder det så pass
stor brist både på järnvaror av olika slag, cement och tegel, att detta helt enkelt
icke är möjligt, örn vi vilja säkra att absolut nödvändiga byggnader komma
till utförande. Det är emellertid min förhoppning, att man skall kunna handlägga
ärendena enligt denna särskilda lagstiftning på sådant sätt, att så snart
det blir möjligt att släppa lös t. ex. de byggnadsprojekt som herr Elon Andersson
här framhöll som önskvärda, skall man också göra det. Men för dagen
utnyttja vi till bristningsgränsen både våra materialresurser och våra resurser
i fråga örn arbetskraft. Vi förmå icke åstadkomma mera totalt, och därför blir
det till slut en avvägningsfråga och en avvägningsfråga av den art, att jag erkänner
att det är svårt att handlägga den på sådant sätt, att man icke kan finna
anledning till kritik ur olika synpunkter.

Även om vi för dagen fortfarande få dragas med bekymmer, när det gäller
försörjningen med byggnadsväg och annat, hänger detta i mycket hög grad
tillsamman med vår tillgång på bränslen av olika slag. Klara vi bränsleanskaffningen.
så klara vi också en hel del av de andra bekymren som följa i släptåg,
och vi ha, det vill jag betona, ingen anledning att säga, att vi komma att misslyckas
med uppgiften att sörja för bränsle till vintern. Vi behöva, herr talman,
icke göra det, men det finns desto större anledning att säga, att örn vi skola
klara bränsleförsörjningen på någorlunda tillfredsställande sätt, gäller det att
åstadkomma en kraftanspänning inte bara när det gäller framkörningarna, som
bli ett av de svåraste problemen, utan även när det gäller att säkra nästa års
bränsleförsörjning. Det gäller att så mångå som det överhuvud taget är möjligt
göra sitt arbete i skogarna den vinter som stundar för att säkra det bränsle,
vi behöva för nästa år.

Herr Johansson, Johan .Bernhard: Herr talman! Högerns ledare i denna
kammare, herr Domö, har redan i början av debatten framfört uppfattningar,
som äro representativa för den svenska högern. Då jag nu tar till orda, så är
det endast för att på några punkter ytterligare understryka vad herr Domö
yttrade och därjämte framföra vissa synpunkter på andra spörsmål med hänsyn
till det inrikespolitiska läge, i vilket vi nu ha kommit.

I den redogörelse som hans excellens statsministern gav kammaren under
måndagens plenum framhölls, att regeringen önskade en återgång till normala
handelspolitiska förhållanden. Enligt tidningsreferatet fortsatte hans excellens:
»Den svenska regeringen kommer att helhjärtat stödja alla strävanden
mot en större frihet på det handelspolitiska området.»

Denna regeringens uppskattning av frihetens betydelse för den internatio -

84 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, -proposition ang. tilläggsstal I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

nella handelns ändamålsenliga funktion är mycket glädjande och är enligt mitt
sätt att se på saken alldeles riktig. I dagens debatt skulle jag bara vilja lia
måndagens uttalande kompletterat med följande av mig själv författade sats:
Den svenska regeringen kommer att helhjärtat stödja alla strävanden mot en
större frihet på det ekonomiska området inom landet.

År det icke så, att det vi svenskar reagera emot inom den dirigerade internationella
handeln, såsom importförbud, valutarestriktioner, statliga inköpsföreningar,
kvoteringar, bilateral handel, även lia sina motsvarigheter i det statligt
dirigerade svenska näringslivet? När dessa statsingripanden på det internationella
området orsaka en minskad effektivitet i varuutbytet, kan man då
icke tänka sig, att de statliga regleringarna inom landet orsaka samma effektivitetsminskning?
De internationella regleringar som nu verka hindrande på regeringens
handelspolitik äro i själva verket icke ett dugg märkvärdigare än de
statliga regleringar inom landet, som verka hämmande på varje enskild företagares
verksamhet. Regeringens vantrivsel med de internationella regleringarna
torde väl helt enkelt bero därpå, att den i det internationella handelsutbytet
är såsom en enskild företagare i en slags överstatligt dirigerad ekonomi. De
nationella planhushållarna ha sjä''va råkat bliva föremål för en internationell
planhushållning, och de vantrivas med detta. Motsvarande vantrivsel har länge
rått inom den svenska företagsamheten.

Det vore dessutom värdefullt, örn herrar regeringsmedlemmar toge upp en
debatt inom sig själva, huruvida det är möjligt att i längden upprätthålla en
fri, statligt obunden internationell handel, om ländernas inre ekonomiska
system äro strängt statsdirigerade. Den planmässiga hushållning som eftersträvas
av socialdemokratien kan ju icke undgå att möta stora svårigheter, örn
icke utrikeshandeln också är planerad och dess utveckling verkligen sker i enlighet
med planen. Det är därför relativt verklighetsfrämmande att kräva socialism
inom landet men frihet i det internationella varuutbytet.

Jag tillät mig tidigare säga, att den vantrevnad som regeringens medlemmar
känna under ett överstatligt dirigerat internationellt varuutbyte, den vantrevnaden
finnes inom företagarkretsar beträffande den inhemska dirigeringen.
Det kan nämligen icke förnekas, att de statliga ingreppen försvåra den enskilda
verksamheten och att de tvära kastningarna i den statliga politiken försvåra
eller rent av omöjliggöra en företagsekonomisk planering. Det kanske låter
paradoxalt, men ju mera staten planerar, desto svårare är det för den enskilde
att planera. När de ganska beräkneliga ekonomiska lagarnas spel ersättas av
oberäkneliga statliga ingrepp, kryddade med socialistiska påfund, då avskräckes
den enskilda företagsamheten från att taga initiativ och särskilt sådana
som medföra både stora risker och stora vinstmöjligheter.

Jag vet genom egen erfarenhet, att de svenska näringsidkarna i denna dag
icke känna den trygghet och den säkerhet för framtiden som vanligen anses
nödvändig för att det ekonomiska livet skall utvecklas. Den enskilda verksamheten
försvåras av den statliga planering som finnes, och den oroas ännu mera
av de planer och de utredningsdirektiv som frikostigt delas ut. Tror man, att
arbetare och anställda i ett företag skulle få den rätta arbetsglädjen, om chefen
så där en gång i månaden komme ned i fabriken och säde ungefär så kär:
»Visserligen ha Andersson och Pettersson och Lundström jobbat här i företaget
så länge jag minns, och visserligen är det herrarnas förtjänst, att vi nu
alla ha det så här bra, men jag har för mig — utan att veta det och utan
några kalkyler — att jag vill göra det pa ett annat sätt, som icke förutsätter
herrarnas medverkan. Det fordras andra mannar på jobbet, som icke ha ett dugg
erfarenhet, och nya arbetsmetoder, som ingen har experimenterat med utan

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till rilcsstaten för budgetåret 1945/46.

• . (Forts.)

att misslyckas.» Om man gick ned varje månad till fabrikens personal och sade
dem något i den stilen, tro då våra vänner socialdemokraterna., att det skulle
vara någon trivsel i den fabriken? Men det är faktiskt vad regeringen och det
socialdemokratiska partiet gör varje dag gentemot de enskilda företagarna.

Herr andre vice talmannen yttrade för en stund sedan på tal om socialiseringen,
att det var ett slags skrämselpolitik när oppositionen gjorde sina invändningar.
Det torde väl vid närmare eftertanke befinnas vara ett förhastat
uttryck, ty efter vad som förevarit under innevarande år — framstötarna i
motioner och besluten i följd av dem under vårriksdagen, tillsatta utredningar,
Statsrådens olika tal, efterkrigsplaneringsprogrammet o. s. v. — har ju saken
så till den grad aktualiserats, att det vore mycket oriktigt att icke nu taga den
på allvar och granska dess sakliga innebörd.

Vad vi här i landet behöva under tider av besvärligheter, som kunna komma
ganska snart, det är ett starkt, väl konsoliderat enskilt näringsliv. Vi behöva
också en statsledning, till vilken näringslivet kan vända sig med förtroende
och utan att känna sig som flugan i spindelns mottagningsrum.

Det kan icke hjälpas, att exempelvis skattepolitiken, när den föres i socialistisk
anda, motverkar företagsamheten. Vid detta laget äro väl alla ense om att
krigskonjunkturskatten verkat produktionsåterhållande. Den skall ju nu avvecklas.
Vid denna avveckling skall det ske en slutavräkning, varom förslag
finnes framlagt av vissa sakkunniga. Men man vet ej, örn finansministern kommer
att gå med på detta förslag eller ändra det. Följaktligen kan en företagare
i denna dag icke säga med bestämdhet, hur stora hans skatter komma att bli.
Pa hans företag kan det finnas en betydande statlig fordran, vars storlek han
icke får slutgiltigt och bestämt känna förrän när regeringsrätten har behandlat
hans mål örn 3, 4 eller 5 år. Företagaren kan skriva ned sitt lager och därigenom
skydda sig för hastiga prisfall. Men hur länge skall det dröja, innan han
får veta något bestämt örn sina skatteskulders storlek? De ständiga ändringarna
och förslagen och den omtyckta vägen att komma med skatteändringar i
efterhand nödvändiggöra ett fullkomligt improduktivt merarbete ute i företagen.

Samtidigt som staten ser på enskild verksamhet som något mindre gott och
effektivt, synes man hysa en mycket stor aktning för sin egen förmåga. På
riksdagens bord kom i måndags en proposition om statskontroll över jordbruksförvarv,
vilken avser att försvåra för enskilda att skaffa sig en jordbruksfastighet.
Jag skall icke närmare gå in på orsakerna till att många nu önska förvärva
jordbruksfastigheter och därmed placera sina tillgångar i realvärden.
Men regeringens önskan att hålla låga räntor, regeringens oförmåga att vidmakthålla
ett stabilt penningvärde, regeringens förmåga att kunna skapa en
känsla av allmän otrygghet hos dem som besitta ägodelar samt regeringens förmåga
att ständigt höja men praktiskt taget aldrig sänka den direkta beskattningen
äro otvivelaktigt starkt bidragande orsaker till denna flykt till realvärden.
Och samtidigt som regeringen vill försvåra för enskilda att skaffa sig jord,
så avser den tydligen att öka sina egna jordförvärv. I en skrivelse till domänstyrelsen
och egnahemsstyrelsen för kort tid sedan uppmanade nämligen regeringen
dessa båda myndigheter att tillse, »att vid inträffande tvångsförsäljningar
av jordbruks- och skogsbruksfastigheter dessa, där så anses ändamålsenligt,
förvärvas av staten». Ställda mot varandra förefalla dessa åtgärder
onekligen en smula egendomliga.

Från regeringens sida talas så ofta örn att den enskilde skall känna trygghet
eller beredas trygghet, örn han icke tidigare har känt det. Hittills ha ju enskilda
här i landet sökt skapa sig trygghet genom egen omtänksamhet, genom

8G Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kunni, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för hudgetåret 1915146.

(Forts.)

sparsamhet framför allt, örn de haft möjligheter därtill. För min egen del vill
jag bestämt säga, att jag anser det mycket viktigt, att medborgarna känna
trygghet och beredas trygghet. Men statens åtgärder få icke utformas på det
sättet, att de enskilda försöken att bidraga till en ökning av den egna tryggheten
avskräckas. Den allmänna socialistiska inställningen mot dem som sparat
och skaffat sig ett kapital är litet tråkig i det hänseendet. Trots det allmänna
skallet mot kapitalet kan man knappast säga, att kapitalägarna fått något
med av den allmänna inkomstökningen. Under 15-årsperioden 1930—1944 steg
exempelvis den vid taxeringarna uppskattade inkomsten av tjänst för fysiska
personer från ungefär 4 000 miljoner till 8 350 miljoner kronor, eller mer än
fördubblades. Medan alltså arbetsinkomsterna stigit med omkring 4 350 miljoner
under 15 år, synes inkomsten av kapital ha stigit med 20 miljoner kronor från
433 till 453 miljoner kronor. Under sådana omständigheter kan man ju inte anse,
att kapitalinkomsternas utveckling ge anledning till några mera drastiska
ingrepp i socialistisk anda. Man har ju redan åstadkommit stagnation på området,
och det är ju alltid en god början på socialiseringen. Vad jag bara frågar
mig själv nu, är örn regeringen avser att komma med sådan utformning av
olika skatter, att det enskilda sparandet blir ytterligare avskräckt. Regeringen
vill bereda medborgarna trygghet, men tryggheten skall komma på regeringens
sätt: genom att varje medborgare får möjlighet att efter hövlig ansökan hos staten
erhålla det understöd som anses behövligt. Skall staten ha monopol på trygghetsmeddelandet
i så hög grad, att man vill avskaffa all trygghet utom den
statliga? Den känslan hos vissa medborgare, att de kunna göra sig oberoende av
myndigheternas mer eller mindre välvilliga hållning genom att samla ett eget
kapital, är tydligen .icke välkommen. Enskilt sparande synes skola hållas nere,
sparförmågan skall minskas genom en ökning av de kollektiva utgifterna och
därmed nödvändiggjord skärpning av skattetrycket. Kan verkligen detta anses
som en riktig utveckling?

Här i landet ha vi undgått direkta krigshändelser. Omvälvningarna i vårt
samhälle ha varit obetydliga jämfört med de genomgripande förändringar som
inträffat i de krigförande länderna. Yi lyckades hålla balans under kriget Då
kan det knappast vara behövligt, att vi nu störta i väg och vidtaga alla möjliga
åtgärder i strängaste efterapning av de krigförande länderna. Kunna de komma
med skattesänkningar, så borde väl vi kunna göra det i ännu högre grad.
Därför att de ha svårt att klara upp efterkrigskaos utan statliga ingripanden,
är det icke väl nödvändigt att vi skola härma dem.

Vi ha ju ofta diskuterat, om socialismens praktiska verkningar äro ett hot
mot friheten. För vår del ha vi på den borgerliga kanten ansett det vara praktiskt
taget omöjligt att driva en socialistisk politik utan att det samtidigt sker
en betydande koncentration av ekonomisk och politisk makt till regeringen. Yi
ha pekat på exempel från Ryssland och Tyskland, där man kombinerade ekonomisk
statlig planhushållning med ett diktatoriskt styrelsesätt. Våra vänner socialdemokraterna
ha bestritt denna vår uppfattning och sagt, att Ryssland och
Tyskland icke kunde anföras såsom exempel. Men nu i dagarna ha vi fått ett nytt
exempel på socialismens beroende av en stor maktfullkomlighet för regeringen.
I England har den nyvalda labourregeringen, som skall gå in på ett socialiseringsprogram,
begärt och av parlamentet erhållit en förlängning pa fyra ar av
de fullmaktslagar som tillkommo under krigstiden. I Magna Chartas hemland
finna alltså socialiseringens förespråkare, att denna icke gar att genomföra utan
att regeringen får fria händer och kan handla utan parlamentets hörande. Det
var så det började i Tyskland under 1930-talet, då Bruning regerade med hjälp
av nödförordningar och en upplöst folkförsamling. Det var på det sättet Tysk -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. '' Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

land förbereddes för nationalsocialismens ankomst, och nazisterna hade sedan att
med sin hänsynslöshet övertaga ett samhälle, som redan vant sig vid att styras genom
regeringsdekret. I England klagar parlamentet över bristande inflytande på
regeringens handlingar. Här i Sverige tendera i vissa fall regeringens medlemmar
att bliva lätt irriterade, när riksdagen kräver information eller medbestämmanderätt
på förhand, i stället för nådigt tillfälle att endast i efterhand få möjlighet
att godkänna redan fattade beslut. Mina herrar, låt oss alla, oberoende av
parti, vara på vår vakt mot en alltför stark maktkoncentration, alltför stor centralisering
av besluten till en myndighet, regeringen! Låt oss hålla obönhörligt
på riksdagens rätt och skyldighet att deltaga i besluten i den ordning som finnes
föreskriven och varit vanlig! Låt oss lära av andra folks misstag och icke göra
efter dem!

Herr Wehtje: Herr talman! Under överläggningen i dag synes det mig vara
av vikt, att också den statliga penningpolitiken ägnas någon uppmärksamhet.
Riktlinjerna för denna politik uppdrogos senast av fullmäktige i riksbanken i
deras skrivelse i mars 1944. Sedan efterkrigsplaneringskommissionen i slutet
av april samma år yttrat sig över fullmäktiges skrivelse och anslutit sig till
de däri framlagda riktlinjerna, har programmet blivit godtaget av regering
och riksdag. I planeringskommissionens yttrande framhöll kommissionen sin och
fullmäktiges uppfattning örn inkomst- och prispolitiken sålunda, att å ena sidan
penninginkomsterna i regel skulle varken sänkas eller höjas under krigets fortsättning
och den därefter följande övergångstiden, men att å andra sidan priserna
—-i den mån så kunde ske utan skadliga depressionsverkningar — skulle
sänkas i takt med varuförsörjningens förbättring. Lika vikt borde efter kommissionens
mening läggas vid båda dessa rekommendationer, vilka icke äro av
varandra oberoende.

Let säges vidare, att skulle penninginkomsterna börja röra sig uppåt, så bleve
det icke möjligt att nedbringa priserna i proportion till varuförsörjningens förbättring,
och om åter prisnedsättningen icke skulle förverkligas, skulle det bli
omöjligt att förhindra de olika inkomstgrupperna att framdriva höjning av penninginkomsterna
i syfte att nå den realinkomststegring, som en bättre försörjning
borde medföra, och detta skulle i sin tur medföra en utveckling till inflation.

Sedan detta program blivit uppdraget har visserligen kriget upphört, men
vi ha ännu inte hunnit ur den övergångstid, för vilken detta program helt visst
också var avsett att gälla. Och det synes mig som om det just för denna tid
är av stor vikt att man följer programmet. Någon ändrad paroll har mig veterligen
inte givits, men det vore dock av värde att få en bekräftelse på att
man från de penningvårdande myndigheternas och statens sida avser att hålla
fast vid detta program.

Nu avser jag inte att gå närmare in på den statliga penningpolitiken i dess
detaljer, sedan jag efterlyst de allmänna riktlinjerna för övergångstiden. Jag
vill därutöver endast peka på vissa förhållanden, som jag förmenar vara beaktansvärda.
Det gäller till att börja med regeringens medverkan till att
genomföra den prispolitik, som man ansett vara önskvärd. Planeringskommissionen
ansåg att beredvilligheten att sänka priserna vid sjunkande kostnader
skulle komma att få en avgörande betydelse för möjligheten att fullfölja det
penningpolitiska programmet. Och den uttalade, att i den mån en automatisk
anpassning av priserna efter den sänkta kostnadsnivån icke ägde rum, så borde
positiva åtgärder för en anpassnings genomförande vidtagas. Från industriens
och handelns sida är man helt och fullt inställd på att låta de sänkta import -

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146-

(Forts.)

priserna taga sig uttryck i lägre priser, och detta ha vi också fått klara belägg
för. Jag vill därvidlag t. ex. peka på de väsentligt sänkta priserna på
koppar och aluminium, viktiga metaller för vår försörjning. Och säkerligen
kan man anföra ytterligare många exempel på samma sak.

Men för att inte en återhämtning skall fördröjas är det också nödvändigt att
man allmänt och utan uppskov tillämpar de lägre återanskaffningspriserna. Man
hade kunnat vänta, att staten härvid skulle ha föregått med gott exempel, men
att så inte varit förhållandet vill jag belysa med att relatera ett fall, som inträffat.
Ett svenskt järnverk behövde komplettera sitt behov av nickel. Det hade
en leverans av denna viktiga metall på väg hit, men lasten blev fördröjd, och
verket måste hänvända sig till reservförrådsnämnden för att få vad det behövde
intill dess den importerade lasten kommit fram. Då meddelade reservförrådsnämnden
att priset var 14 kronor 85 öre, eller det pris som kvarstod från krigstiden.
Från reservförrådsnämndens sida var man inte beredd att sänka priset
till vad den importerade varan då kostade, eller 3 kronor 50 öre per kilo. Järnverket
försökte då att få låna ett parti från reservförrådsnämnden, men också
därtill visade sig reservförrådsnämnden vara ovillig. Vederbörande fick i stället
låna nickel av en kollega, som hade hunnit få in av den billigare varan.

Här har under debatten anförts som ett exempel priset på maskinoljor. Nu börjar
den varan också komma in, och priset avviker inte så mycket från det pris
som noterades före kriget och som var något under 30 öre. Vissa merkostnader
kvarstå visserligen, men det borde vara möjligt att nu sälja maskinolja för 40
öre. Priset hålles emellertid fortfarande i 3 kronor per kilo, varav 1 krona 20 öre
utgör det fastställda normalpriset, 1 krona 50 öre går som avgift till clearingkassan,
varjämte vissa distributionskostnader tillkomma så att priset, som jag sade,
fortfarande är ungefär 3 kronor. Nu kan det hända att man ännu inte fått in
tillräckligt mycket för att kunna släppa efter på krigspriset, men här är skyndsamhet
helt visst av nöden för att man inte skall få en eftersläpning, som har
mycket stora efterverkningar.

Det jag nu menar att man skall fästa avseende vid är givetvis inte dessa speciella
fall, utan det är principerna för prispolitiken, som jag finner anmärkningsvärda.
Jag förmenar att också staten själv måste gå in för att följa den fastställda
politiken och för sin del positivt medverka till dess genomförande. Då
behövs det uppenbarligen klara direktiv. Sådana saknas, men de måste ges till
både reservförrådsnämnden, kommissionerna och alla andra statliga organ, som
kunna inverka på prissättningen på för vår folkförsörjning viktiga produkter.

Statsrådet Ericsson argumenterade i sitt anförande för en stund sedan visserligen
för en annan politik, i det han gjorde gällande att staten icke varit i tillfälle
att skriva ned sina lagerpriser — jag tror det var olja som han tog som
exempel, eller kanske motyl; men det är förhållanden, som äro för saken ovidkommande.
Helt visst har staten i de allra flesta fall varit i tillfälle att skaffa
sig reserver när priserna stego och varor lågo inne, som voro importerade före
kriget. Då kan också staten utan uppoffringar slå in på alldeles samma politik
som de enskilda företagarna. Och beträffande andra statliga lager få naturligen
medel anskaffas för nedskrivningar eller avskrivningar. Även staten måste efter
mitt förmenande följa politiken med de lägsta gällande återanskaffningspriserna
vid det tillfälle då försäljningen sker.

Jag skulle ytterligare vilja säga några ord örn avvecklingen av kristidens regleringar
och av krisorganisationerna och kommissionerna. Man är fullt ense örn
att så snart vandillgången det medger, så skall en avveckling äga rum, och folkhushållningsministern
har också föranstaltat örn en utredning härom. Förhållandena
utveckla sig emellertid efter hand och ganska snabbt därhän, att de gamla

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

handelsvägarna öppnas och det blir möjlighet att återknyta de gamla förbindelserna.
Detta menar jag att man nu bör utnyttja i största möjliga utsträckning
redan innan nian kan återställa friheten helt och fullt. Vad jag här åsyftar kan
jag måhända också få belysa med ett exempel. Jag vill då anföra våra erfarenheter
när det gällt bränsleimporten från Förenta staterna. Förhandlingarna
härom ha utan tvivel dragit ut på tiden längre än vad som är rimligt. Den
myndighet som här i landet haft att handlägga dessa frågor har i första hand
varit bränslekommissionen, men dessutom har handelskommissionen och utrikesdepartementet
varit anlitade för dessa förhandlingars genomförande, om inte
ännu flera myndigheter. Detta har givetvis avsevärt fördröjt förhandlingarnas
förande. Ute i Amerika ha sannolikt förhandlingarna förts av vår beskickning
och den s. k. lastkommittén. Fackmännen på området däremot, kolimportörerna
och deras förbindelser, har man inte anlitat förrän på sistone. Därigenom har
helt visst en dyrbar tid gått förlorad i den brydsamma situation för vår bränsleförsörjning,
som vi dock befinna oss i. Och inte nog med detta. När sedan lasterna
komma hem är det ingen som känner till vad som blivit levererat, örn det
överensstämmer med vad som blivit köpt; priserna äro inte fastställda, utan fortfarande
obekanta även sedan lasterna ha lossats — allt saker och ting som göra
att det hela knappast blir billigare, Nu framhöll statsrådet Ericsson för en stund
sedan i sitt anförande, att man vad beträffar importen från Polen slagit in på
den vägen, att man anlitat en expert som sänts med. Det är just den vägen som
jag har velat anvisa och som jag menar att man skall använda i större utsträckning
även för andra områden, då därigenom ovillkorligen stora vinster och fördelar
stå att erhålla.

Jag skulle vilja framhålla att det är önskvärt att man slår in på den så att
säga partiella avvecklingens väg innan man slopar regleringarna helt och återgår
till de fria konkurrensförhållandena. Man bör alltså söka utnyttja de beprövade
handelsvägarna och utnyttja de erfarenheter som finnas hos näringslivets
män, vare sig de representera industri, köpenskap, bankväsen eller sjöfart.
De besitta onekligen en erfarenhet och en kunskap på detta områden, som äro
värda att taga vara på. Det står stora värden på spel, och mycket är helt säkert
att vinna genom ett sådant arrangemang.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag har tagit till orda för att mycket
kort besvara en direkt fråga, som ställts till mig. Herr Domö frågade mig närmast
i min egenskap av ordförande i efterkrigsplaneringskommissionen, varför
vi inte inom kommissionen hade utarbetat en plan för prisregleringarnas avskaffande.
Emellertid förhåller det sig så, att vi i vårt allra första betänkande
gingo in på denna fråga helt kort och uttalade oss för att prisregleringarna
skulle avskaffas när normala tider åter inträtt. Men vi angåvo ingen annan
plan för hur detta skulle ske än att det skulle ske i den mån knappheten gav
vika och i den mån inflationstrycket inte gjorde prisregleringar påkallade.

Herr Domös fråga förvånar mig i viss mån. Vi i vår oskuld — och detta
gällde även herr Domös partikamrater i denna stora kommission — hade inte
en tanke på att det skulle vara nödvändigt att härvidlag lia någon vidlyftigare
plan än den enkla, att man skulle avskaffa prisregleringarna i den mån man
inte längre behövde dem på olika fält. Och jag har fortfarande den inställningen
till problemet, att prisregleringarna skola bort i den mån de inte behövas,
men att det sannerligen inte kan behöva läggas upp några storartade
planer för att genomföra den saken.

Jag skall tillåta mig att samtidigt lämna en upplysning, som närmare gäller
mitt eget ämbetsområde. Jag vill påminna om att kommissionen — likaledes

90 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46-(Forts.)

enhälligt — pekat på en omständighet, som gör att man måste gå fram med
varsamhet när man avskaffar prisregleringen — den omständigheten nämligen,
att den under kriget framskapade centraliseringen av det ekonomiska livet
innebär en fara för att det efter krigsförhållandenas upphörande skulle kvarstå
starkare monopolistiska tendenser inom näringslivet. Kommissionen tog därför
också upp till utredning frågan huru den samhälleliga kontrollen över monopoltendenserna
inom näringslivet skulle kunna förstärkas, och vi avlämnade
i den delen ett betänkande för ungefär en månad sedan, vari vi föreslogo en apparat
för genomförande av en förstärkt kontroll över monopoltendenserna. Kommissionens
inställning var den, att genomförandet av en sådan monopolkontroll
var en viktig förutsättning för att man skulle kunna skrida till ett avskaffande
av prisregleringarna. Även i det hänseendet var kommissionen enhällig. Av
dessa anledningar föreslog kommissionen att detta förslag skulle behandlas
med all skyndsamhet, så att om möjligt förslag i frågan skulle kunna föreläggas
redan 1946 års vårriksdag. Jag vill härtill bara ytterligare förklara,
att vad på mig ankommer allt skall göras för att denna fråga skall kunna läggas
på riksdagens bord under vårriksdagen, varigenom alltså skapas förutsättningar,
därest de andra förutsättningarna äro för handen, för att prisregleringslagen
skall kunna slopas.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Redan i måndags framgick det
såväl av statsministerns redogörelse i denna kammare som av debatten i övrigt,
att vi måste räkna med att det drar lång tid innan vi kunna återgå till de
förhållanden som voro rådande före kriget. Nu har herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet upplyst oss örn att krisregleringarna måste kvarstå
tills vi komma åter till sådana normala tider. Då kan det dröja ganska länge
ännu, innan vi kunna släppa efter på regleringarna. Men den allmänna meningen
ute bland folket är säkerligen den, att man så småningom skall kunna
lossa på åtskilligt än här och än där och att man inte skall behöva upprätthålla
krisregleringarna och ransoneringarna så särskilt lång tid till. Det är
därför med tillfredsställelse man konstaterar, att herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet i ett uttalande givit till känna att han vill
lätta på ransoneringarna och avskaffa dem så snart detta låter sig göra. Jag
hoppas att detta även står i överensstämmelse med de meningar som handelsministern
hyser i detta avseende. Det är för den enskildes vidkommande och för
handeln ganska besvärligt med alla dessa statsregleringar, och man vill inte
ha dem kvar längre än som är oundgängligen nödvändigt.

Vår allmänna försörjning är för övrigt nu ganska god. Den diskussion som
för ett par dagar sedan fördes beträffande köttet, av fackmän på området visade
att det råder mycket delade meningar örn huruvida man behöver bibehålla
ransoneringen av detta livsmedel längre. Man skall nu frysa ned en
hel del av de stora leveranser till slakthusen, som under hösten äga rum, för
att ha dem såsom reserv under kommande tider. Detta kan vara mycket bra,
men skulle det återigen uppstå ett sådant tillstånd, att leveranserna av nötkreatur
även i fortsättningen komma att bli av samma omfattning, som nu
är fallet, så bli konsumenterna måhända tvungna att i stor utsträckning äta
kött som varit infruset. Utan att uttala mig på något sätt förklenande örn
detta livsmedel vågar jag påstå, att det väl ändå är bättre, örn de kunna fa
färskt kött.

Man skulle nog även beträffande andra områden av vår folkförsörjning kunna
framföra liknande synpunkter i fråga om tillgången på varor. Jag är därför
av den meningen att man på dessa områden, där bör följa utvecklingen och

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

anpassa åtgärderna efter läget på ett sådant sätt, att nian tillgodoser både
friheten och försiktighetens krav.

Men även om tillgången på livsmedel ökats och man kan lätta något på
ransoneringen, är tiden inte sådan, att man nu kan räkna med att helt återgå
till normala förhållanden. Det är så mycket som skall byggas upp,° som blivit
eftersatt, det är så mycket som behöver anskaffas och sättas i stånd för att
vår levnadsstandard skall komma upp till den nivå som var rådande före kriget.
Det är många spörsmål som stå på dagordningen och som behöva lösas.
Men därmed är inte sagt att det, som skall uträttas, kommer att överensstämma
med de planer, som uppgjorts av efterkrigsplaneringskommissionen. Denna
kommission har i ganska mycket räknat med de förhållanden, som uppstodo
efter förra världskriget, och förutsatt att liknande förhållanden skulle uppträda
även vid slutet av detta krig. Även örn historien ofta upprepar sig så är det i
fråga om dessa förhållanden tydligen inte självklart, att de skola te sig likartade
den ena gången och den andra. Därför måste man anpassa de åtgärder,
som vi nu böra vidtaga för en återgång från krigs- till fredsförhållanden,
efter det läge som nu är rådande, och det överensstämmer inte i allt med de
planer som uppgjorts för efterkrigsplaneringen. Den massarbetslöshet, som man
räknade med när de inkallade kom åter från militärberedskapen och därigenom
ökade tillgången av arbetskraft på arbetsmarknaden, har inte uppstått. Vi ha
knappast någon arbetslöshet alls. Tvärtom förhåller det sig snarast så, att man
inte kan sätta i gång arbeten, som äro mycket önskvärda och angelägna, just
därför att arbetskraften är otillräcklig. Och detta tillstånd lär nog komma att
bli rådande under ganska lång tid.

Jag tror sålunda icke, såsom jag sett att man gör på visst håll, det nu
skall komma »politiska skördetider». Det är väl snarare så att vi behöva
ägna alla våra krafter åt ett gemensamt återuppbyggnadsarbete av allt det,
som genom kriget blivit eftersatt. Härvid behövs medverkan av samtliga
medborgargrupper inom vårt folk. Vi komma likväl att ha knapphet på åtskilliga
varor ännu. Det finnes inte så stor tillgång på förnödenheter ute i
världen efter den förstörelse och det kaos, som kriget åstadkommit. Oenigheten
bland de stora nationerna synes ytterligare fördröja tillfrisknandet. Vi
få alltså vara beredda att ännu under rätt lång tid ordna för oss själva
på bästa sätt — därmed inte sagt att vi inte skulle kunna bringa någon
hjälp även åt andra.

Jag kommer ännu en gång åter till handelsministern och då närmast till
ett uttalande, sorn han gjort i den allmänna debatten och som jag tycker
att det är lämpligt att beröra i detta sammanhang. Han tycks mena, att det
förestår en väldig strid med de borgerliga partierna. Jag hade snarare tänkt
att man skulle se saken så, att man borde söka samarbeta i den utsträckning
som det är möjligt även med de borgerliga partierna. Och vad syftar
man på, örn man menar att man skall upptaga en villdig strid? Ja, såvitt
jag kan förstå syftar man inte på någonting annat än en allmän socialisering
och att det härom kommer att uppstå strid. Och förhåller det sig så. att
man vill socialisera för socialiseringens egen skull, eller på grund av program
och principer — ja, då kommer det med all sannolikhet att uppstå
strid. Men är det så att man försöker reformera steg för steg i den utsträckning,
som detta är möjligt och till samhällets gagn, ja, då bör man val även
kunna räkna med samarbete från andra partier, kalla nu dessa reformer för
socialism eller något annat. De 27 punkterna, som nu ha blivit om inte precis
en helig urkund, så i varje fall ett rättesnöre för reformarbetet under
den närmaste framtiden, innehålla faktiskt mycket, som även jag och — det

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

är jag förvissad om — det parti, sorn jag tillhör, skulle kunna vara med
om att ge vårt stöd. Man framhåller ju att det viktigaste i detta program
är kravet på full sysselsättning åt folket och att levnadsstandarden
höjes. Och dit hör även kravet på demokratisk frihet. Men örn dessa frågor
borde det inte behöva uppstå så mycken strid. Naturligtvis kan det upp-!
stå strid om vägarna och sätten, vilket är helt naturligt så länge det finns
olika meningar. Men örn innebörden i själva saken borde det inte behöva
bli så stor strid. En förutsättning härför är dock naturligtvis, att man inte
förbiser just den sistnämnda punkten, den om friheten, och jag vill härom
säga några ord. Kommer man att främja den demokratiska friheten genom
att fullfölja programmet på det sätt som man tänkt sig? Det finns vissa
risker för att det kan leda till personlig ofrihet. Ersätter man den nuvarande
ledningen inom vårt näringsliv med byråkrati, är jag inte övertygad
örn att det kommer att leda till demokratisk eller personlig frihet utan till
en viss ofrihet. Med vårt samhällslivs och näringslivs nuvarande utveckling är
det helt enkelt nödvändigt, att staten och näringslivet samarbeta. Staten bör
inte bara inrikta sig på att reglera och kontrollera näringslivet utan även på
att främja och stödja detsamma för att höja konkurrensförmågan, förbättra
levnadsstandarden och skapa större arbetstillgång. Genom samarbete mellan de
olika partierna kunna vi enligt min mening komma ganska långt beträffande
detta mål. En strid däremot skulle, såvitt jag förstår, knappast främja saken.

I England, där arbetarna nu ha fått makten, har man slagit in på andra
vägar. Såsom här förut i dag påpekats, har den engelska regeringen sänkt
skatterna för att främja näringslivet och höja levnadsstandarden. Den engelske
utrikesministern Devin yttrade för några dagar sedan, att demokrati
betyder icke blott att majoriteten regerar, utan även att majoriteten regerar
med tillbörlig hänsyn till minoritetens rättigheter. Detta uttalande visar,
att man i England inser betydelsen av att också minoriteten får tillfälle att
medverka till statens och folkets bästa och inte bara tvingas att ta order
av majoriteten, utan att även dess synpunkter beaktas.

Skola vi tolka det av mig nyss relaterade uttalandet av herr handelsministern
såsom ett uttryck för att man i vårt land har för avsikt att gå andra
vägar än i England? Borde inte vi kunna vandra vidare på de vägar, som
vi hittills så framgångsrikt lia beträtt? Genom samarbete mellan staten och
näringslivet böra olika intressen kunna tillgodoses och härigenom ges utrymme
även åt det enskilda initiativet, och vilken betydelse har inte detta
både för människomas trivsel och vårt ekonomiska liv överhuvud taget. En
dylik politik borde bli fruktbärande.

Jag nämnde tidigare, att det parti, som jag tillhör, är villigt att gå denna
väg. Herr Domö har förut i dag efterlyst, vad bondeförbundet menar, då
man talar örn »den tredje linjen». Vad jag här sagt, kan tas som en anvisning
om vad jag för min del avser med »den tredje linjen». Jag menar, att
man inte absolut skall säga nej och ställa sig avvisande till tanken på statens
medverkan och överhöghet i vissa avseenden även inom näringslivet. Det
bör i stället råda ett förtroendefullt samarbete mellan staten och näringslivet.
I den mån staten bäst kan främja produktionen och distributionen samt
tillgodose folkets behov, bör staten också erhålla större inflytande på de områden
som där komma i fråga. Jag behöver inte exemplifiera vad jag menar,
utan det räcker med att hänvisa till det inflytande som staten för närvarande
har på många områden.

Detta må, herr talman, vara nog sagt örn dessa frågor, och jag lämnar
nu detta område. Att jag överhuvud taget ingick på dessa spörsmål samman -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

hänger med de förväntningar och även den osäkerhet som råder i fråga örn
vad som kan komma från den sittande regeringen och härskande majoriteten,
vilka reformförslag man kan komma att framlägga och varthän man syftar.
Det kan vara anledning att vid ett sådant tillfälle som i dag beröra dessa
frågor, varför jag även något uppehållit mig vid dem. Jag skall emellertid,
som sagt, inte ingå på några detaljer.

Herr Sandler, som höll ett i många avseenden intressant anförande, berörde
riksdagens ställning i förhållande till regeringen. Jag vill understryka
vad han sade om att det bör bli ett förtroendefullt samarbete mellan regeringen
och ^ riksdagen, men att riksdagen även bör tillvarataga de funktioner,
som påvila folkrepresentationen, inte minst i ekonomiska frågor, t. ex.
skattefrågor. Genom de fullmakter som regeringen har fått under kriget —
och som nog ha varit nödvändiga •—- har regeringen i ekonomiska frågor
ofta kunnat handla ganska självständigt. Vad t. ex. beträffar den föreliggande
propositionen örn efterskänkande av vissa lån och krediter till
våra grannländer, har riksdagen först i efterhand möjlighet att ta ställning
till dessa frågor. När förhållandena nu bli mera normala, är det
nödvändigt, att riksdagen får tillfälle att behandla dylika frågor på ett
tidigare stadium.

Av de propositioner, som ha avlämnats till höstriksdagen och som nu skola
remitteras, vili jag, herr talman, endast beröra en, nämligen propositionen nr
367 angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. I propositionen
föreslås nya bestämmelser för statsbidrag till skolbyggnader och skollokaler.
Hittills har statsbidrag utgått med en fast procentsats, som i stort sett varit
lika för alla skoldistrikt. Den nuvarande ordningen har emellertid visat sig
vara otillfredsställande. I synnerhet har det förekommit mycket missnöje bland
kommunerna över att de måst förskottera medel för uppförande av skolbyggnader,
varefter de erhållit en tjugofemtedel av statsbidraget årligen under 25
år efter det att statsbidrag beviljats och byggnaden färdigställts. En utredning
har nu verkställts i syfte att komma fram till en bättre ordning. Utredningsmännen,
liksom även föredragande departementschefen, föreslå vissa ändringar
i grunderna för erhållande av statsbidrag. Bidragen skola utgå efter ett
visst procenttal, som dock inte skall bli lika stort för alla kommuner. Redan tidigare
har bidragsprocenten inte varit exakt densamma, men skillnaden har
varit liten. I framtiden skall lägre statsbidrag utgå till de mer skattekraftiga
kommunerna och högre statsbidrag till de mer skattetyngda kommunerna och
sådana med^lägre skatteunderlag. De sakkunniga ha föreslagit, att statsbidraget
skall stå i relation till antalet skattekronor per invånare. Vid ett skatteunderlag
av upp till 4 bevillningskronor per invånare skulle statsbidraget utgå
efter en skala varierande mellan 80 och 60 procent av bidragsunderlaget. Till
kommuner med 4—8 skattekronor per invånare skulle statsbidrag utgå med
70—50 procent. Kommuner med 8—12 skattekronor skulle få 60—40 procent,
med 12—16 skattekronor 50—30 procent och kommuner med över 16 skattekronor
40^—20 procent. Vederbörande statsråd har emellertid ändrat skalan
och^ föreslår, att de kommuner, som ha det sämsta skatteunderlaget, blott skola
erhålla 75—65 procent i bidrag. Samtidigt skall bidragsgränsen för högsta bidrag
flyttas från högst 4 skattekronor per invånare till 3. Vid ett skatteunderlag
av 17 bevillningskronor per invånare skola kommunerna erhålla statsbidrag
med 35—25 procent. Statsrådet har med andra ord i förhållande till de
sakkunnigas förslag minskat statsbidraget till de mest skattetyngda kommunerna
och något ökat det för de andra. Jag ifrågasätter, om inte vederbörande
utskott, som skall behandla frågan, bör följa de sakkunnigas förslag och ge de

94 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kunr/l. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

mer skattetyngda kommunerna något större bidrag än vad som föreslås i propositionen.

I övrigt skall jag, kerr talman, inte ingå på de avlämnade propositionerna.

Herr ''Holmberg: Herr talman! Eftersom man i en sådan debatt som denna
val inte bör uppehålla sig endast vid det som skiljer utan också något vid det
som förenar, skulle jag vilja börja med att säga, att det är mig ett nöje att
kunna finna möjlighet att ansluta mig till ett av herr Domös uttalanden, nämligen
det, att arbete och åter arbete är vad vi måste bygga på för framtiden.
Jag tror att detta är alldeles riktigt. Men just därför, herr Domö, är det nödvändigt
att statsmakterna i vårt land snarast vidtaga åtgärder som skapa garantier
emot att hjulen stanna då herr Domös fria näringsliv finner det oförenligt
med sina vinstintressen att hålla dem i gång. Ur den synpunkten är
det glädjande att regeringen vid sin tillkomst så klart deklarerade, att arbetarrörelsens
efterkrigsprogram skall vara plattformen för dess politik. Det kommunistiska
partiet har anslutit sig till detta program och har också förklarat,
att det kommer att understödja regeringen i alla sådana strävanden som avse
att på kortaste tid genomföra det väsentliga i efterkrigsprogrammet.

Örn de faktiska förhållanden, under vilka detta program måste genomföras,
veta vi ju ganska litet. Vi hörde i måndags, att frågorna örn vår export och
import ännu äro mycket svävande. Då man kräver, att regeringen skall infria
deklarationen från i somras, måste man naturligtvis ta hänsyn till de objektiva
svårigheter som kunna uppkomma här eller på andra områden. AU äro i
det kommunistiska partiet inte heller inställda på att resa några orimliga krav
på regeringen i detta avseende eller att fordra något fantasitempo vid genomförandet
av regeringsdeklarationen. Vi vilja emellertid ta detta tillfälle i akt
för att framföra blott några av de rimliga och aktuella krav, kring vilka de
breda massorna i landet i allt större utsträckning samlas.

Ett av efterkrigsprogrammets viktigaste avsnitt är det som rör höjd levnadsstandard.
Stora skikt vänta nu att denna höjda levnadsstandard snarast skall
bli verklighet. De ha funnit sig i en i många fall väsentlig försämring a.v levnadsstandarden
under krigsåren, men förutsättningen har därvid hela tiden
både för arbetare och anställda varit, att försämringen skulle upphöra, när
kriget slutade. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram förutser olika möjligheter
för realiserande av kravet på en höjning av levnadsstandarden. En möjlighet är
prissänkning. Numera tror väl ingen, att det skulle kunna bli fråga om en
prissänkning, i varje fall inte av sådan omfattning, att den kunde inverka
nämnvärt för levnadsstandardens höjande. Skattepolitiska och socialpolitiska
åtgärder ha också anförts såsom metoder att höja levnadsstandarden på en
omväg så att säga. Vissa resultat äro givetvis tänkbara med denna metod. Örn
man höjer gränsen för den skattefria inkomsten, har detta utan tvivel sin betydelse,
när det gäller att inverka på levnadsstandarden i förbättrande riktning
för de lägre inkomsttagarna. Örn omsättningsskatten slopas1, skulle detta
kunna medföra en prissänkning som i sin tur skulle återverka på levnadsstandarden.
Men det förutsätter ju en mycket sträng priskontroll, som skulle bli
så omfattande, att fråga är, huruvida det skulle bli möjligt att organisera
den. Socialpolitiska åtgärder kunna betyda mer, och till dem skall jag återkomma
senare.

Vad jag nu vill säga är, att det väsentliga då det gäller att förbättra levnadsstandarden
måste vara att höja lönerna. Det kan man inte komma förbi,
örn man på allvar vill gå in för en förbättring av arbetarnas och de anställdas
levnadsstandard. Statsmakterna ha i fråga örn lönerna hittills följt en restrik -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945j46.

(Forts.)

tiv linje. Politiken på detta område Ilar stått i lönestoppets tecken. Man borde
nu enligt vår uppfattning lia rätt att kräva av regeringen, att den uppger denna
linje och inte längre försöker att öva press på fackföreningsrörelsen för att
hindra den att genomföra berättigade aktioner för bättre löner. Den hittillsvarande
politiken på detta område måste avlösas av en annan som inriktas på
att utnyttja de politiska positionerna till understödjande av den fackliga kampen.
Jag tror, att man gör ett mycket allvarligt misstag, om man inte nu på
detta sätt underlättar en tillfredsställande lösning av de lönepolitiska uppgifter
som arbetarnas stora flertal ställer för sina organisationer.

Regeringen har signalerat vissa socialpolitiska åtgärder. Folkpensionerna
skola inom en nära framtid höjas till sådan nivå att pensionärerna kunna
existera på dem. Fri sjukvård och obligatorisk sjukförsäkring skola införas.
Det är alltsammans mycket bra, och ju förr propositionerna därom komma,
dess bättre. Herr Elon Andersson uttryckte i sitt anförande i dag ett önskemål
örn att regeringen skulle skynda långsamt med de sociala reformerna och lämna
några frågor olösta kvar i arv åt sina efterträdare. Jag vet inte, vari det
önskemålet bottnar. Man skulle kunna tänka sig, att herr Elon Andersson som
varm reformvän är rädd för att därest regeringen vidtar de åtgärder den har
signalerat, det inte skulle bli några reformer kvar för honom och andra att
verkställa i framtiden. Men det behöver han väl knappast befara. Hur mycket
man än reformerar, lära nog nya reformkrav undan för undan komma att uppställas.
Det skulle väl utan tvivel tilltala vissa skikt och intressen, om de sociala
missförhållandena likt en släktklenod kunde överlåtas från den ena
generationen i landet till den andra. Men de breda lagren här i landet komma
säkerligen inte att anklaga regeringen och socialministern, om de förskingra
det arv av olösta sociala uppgifter som de mottagit.

Ett krävs emellertid, örn de åtgärder, som regeringen bebådar, skola få den
betydelse som de böra ha, och det är att de icke få uppläggas på sådant Sätt,
att kostnaderna för dem komma att bäras i huvudsak av arbetarna och de små
inkomsttagarna. Kostnaderna måste i stället bäras av samhället såsom helhet
och främst av de mest bärkraftiga elementen i samhället.

Det torde, såvitt vi kunna se, vara nödvändigt inte bara att Snabbt genomföra
de bebådade reformerna, utan också att snarast gå vidare och söka genomföra
en förenkling och samtidigt förbättring av hela den svenska socialvården.
Den är för närvarande, beroende på det sätt på vilket den har tillkommit
och undan för undan utbyggts, ett lappverk. Vi ha en mängd olika former
av samhällsunderstödda försäkringar eller direkt hjälp åt människor som av
en eller annan anledning ha förlorat sin inkomst eller äro ur stånd att helt
försörja sig och sina familjer. En del av dessa åtgärder påvila staten, andra
kommunerna. Som regel äro de alla och var för sig otillräckliga. Vederbörande
måste ofta för att vinna nödtorftig försörjning anlita inte bara en utan
flera hjälpformer såsom för närvarande folkpensionärerna som för att kunna
existera måste hänvända sig till fattigvården för att erhålla kommunala pensionstillskott
eller direkt fattigvård. Både med hänsyn till de hjälpbehövande
och i samhällets eget intresse tror jag latt det skulle vara lyckligt, örn man
sökte ersätta alla dessa olika former med en enda statlig form av socialhjälp,
som vi skulle kunna kalla för socialersättning eller dylikt. Denna soeialersättning
skall utgå till alla hjälpbehövande oavsett inkomstbortfallet och bekostas
och administreras ungefär på samma sätt som familjebidragen till de värnpliktigas
familjer och liksom dessa bidrag vara beräknade att tillförsäkra vederbörande
existensminimum.

Att genomföra en sådan förändring är en stor och viktig uppgift. En lika

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I lill riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

stor och för närvarande åtminstone mer brännande uppgift är att göra något
för att realisera efterkrigsprogrammet i bostadsfrågan. Till den trångboddhet,
som sedan gammalt kännetecknar Sverige, bar under de senare åren kommit en
allvarlig bostadsnöd. Det torde väl nu också stå klart för alla, att det är nödvändigt
med snabba och genomgripande åtgärder för att bekämpa trångboddhetens
förnämsta orsaker, nämligen de höga hyrorna som i sin tur grunda sig
på de höga byggnadskostnaderna. Det är inte omöjligt att pressa ned de höga
byggnadskostnaderna. Försvarets bostadsanskaffningsnämnd har i praktiken
visat, hurusom det är möjligt att genomföra detta bl. a. genom att utesluta den
privata profiten på bostadsbyggandet. Försvarets bostadsanskaffningsnämnd
har byggt i egen regi och kommit väsentligt under de lägsta av de anbud, som
man har mottagit från de privata byggmästarna. Det finns ytterligare möjligheter
till sänkning. Man har på senare tid på vissa håll i Sverige, inte minst
i den stad som jag representerar, diskuterat hurusom karteller, framför allt
rörfirmornas kartell, driva upp byggnadskostnaderna genom att göra rörledningarna
onödigt dyra. Andra möjligheter att pressa ned byggnadskostnaderna
ligga däri att man förbilligar byggnadsmaterielen. Det kan inte råda minsta
tvivel örn att priserna på viktiga byggnadsmateriel för närvarande äro oskäligt
höga beroende på att produktionen behärskas av ett monopolistiskt kapital.
Här finns en möjlighet att frigöra produktionen av byggnadsmateriel ifrån
profitintresset genom att förstatliga den. Den vägen anser jag att man snarast
bör beträda. Det hände en gång i Göteborgs stadsfullmäktige för inte så
många år sedan att vi kommunister motionerade om byggande av 10 000 tvåoch
trerumslägenheter, huvudsakligen tvårums. Vi stödde oss på mycket konkreta
förslag rörande lägenheternas standard och uppförande av husen, i vilka
de skulle ligga. Vi kunde bevisa, att det var möjligt att bygga dessa lägenheter
och uthyra dem till hyror som lågo ungefär 30 procent under hyrorna i de hus
som staden då hade och Som hade uppförts av privata byggmästare. Kostnadsberäkningar
och kalkyler voro uppgjorda av några av stadens främsta experter
och gingo fria från anmärkningar. Det enda argument, som arkitektbyrån
kunde leverera drätselkammaren för ett avslagsyrkande, var att ett bifall till
vår motion skulle orsaka katastrof på fastighetsmarknaden, hyrorna skulle
komma att sjunka och fastighetsägarna skulle förlora en del av sitt kapital.
Med hänsyn till den utveckling, som senare har skett, tror jag inte att denna
dystra profetia skulle lia gått i fullbordan, därest vår motion bifallits. Men
örn resultatet hade blivit detta: »Vad sedan?» skulle jag vilja fråga. Samhället
kan inte visa sig ömsint emot fastighetskapitalet på de breda lagrens bekostnad.
Folket har inga skyldigheter att bo trångt och dyrt för att tillförsäkra
enskilda fastighetsägare 8, 10, 12 procents ränta på uppskruvade fastighetsvärden.
Det måste man göra klart för sig, och denna insikt bör framför allt ta sig
uttryck i handling, d. v. s. genom att man skapar ett tillräckligt antal rymliga
och billiga bostäder.

Innan jag slutar, vill jag, herr talman, bara beröra ytterligare ett aktuellt
krav, som, ehuru det inte har ställts i efterkrigsprogrammet, likväl sammanfaller
med dess krav på en bredare demokrati. Jag syftar på de krav på utrensning
av all fascism som nu reses inte bara inom hela arbetarklassen utan
också bland studenterna och tjänstemännen. Jag skall beröra bara ett avsnitt av
fråsan.

Man bemöter detta krav med hänvisning till att det råder åsiktsfrihet här
i landet. Av den anledningen kan man inte, säger man, ingripa mot fascistiska
och nazistiska organisationer och deras propaganda. Nazisterna skola, för att
använda en formulering som statsrådet Myrdal för inte så länge sedan gav på

Onsdagen, den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

ett möte, tillåtas att ge ut sina tidningar så länge de kunna få ihop pengar till
dem. Jag kan icke godkänna att man på detta sätt jämställer nazism och fascism
med konservativa, liberala, socialdemokratiska, kommunistiska eller andra
politiska åsikter. Nazism är ingen politisk åsikt. Det är — vilket väl numera
borde vara tämligen dokumenterat — en kriminell lära, en förbrvtarideologi, som
sysslar med att förbereda och rättfärdiggöra folkhat, rashat och rasförföl,
1''®lse.’..krig’ “ätionellt och socialt förtryck, terror och massmord. Hur man kan
jämföra en sadan lära med en politisk åsikt vilken som helst är ofattbart för
mig, och jag kan inte förklara det för mig på annat sätt än att den, som så
gör, inte har fattat och förstått nazismens väsen. Jag måste också säga till
dem, som möta kravet på åtgärder mot nazismen med att tala om åsiktsfrihet,
att det finns angelägnare uppgifter för dem, som vilja hålla åsiktsfriheten i
helgd här i landet. Nazistiska tidningar skola inte få undertryckas, därför att
det står i strid, med åsiktsfriheten, men örn, som nyligen har skett, medlemmar
i ett fackförbund besluta, att det är oförenligt med deras åsikter att biträda
vid spridandet av en nazistisk tidning, som är överbevisad om att vara
ett köpt organ för hitlerismen, vad inträffar då? Jo, då stäms deras organisation
inför domstol, och då åläggas medlemmarna av fackförbundet genom domstolens
utslag att biträda, vid spridningen av den nazistiska tidningen. Vart
tar åsiktsfriheten vägen i det fallet? Och vart demokratien? Några herrar i
pressbyråns ledning diktera med arbetsdomstolens hjälp sin vilja för hela medlemsstocken
i Svenska handelsarbetareförbundet. Herr Linderot påtalade saken
i sitt anförande i måndags, och jag satt verkligen och väntade, att någon
annan av de kammarledamöter, som deltogo i debatten, skulle ta upp den,
men ingen gjorde det. Ingen reagerade mot detta märkliga förhållande, att
man här i Sverige^ med domstolsutslag ålägger människor att sprida nazistiska,
tidningar. Finna åsiktsfrihetens alldeles speciella försvarare detta fullt i sin
ordning? Det skulle vara intressant att få ett svar på den frågan.

Man säger också, när man bemöter kravet på upprensning av fascismen,
att i den mån som fascister och nazister, deras organisationer och press på
något sätt göra sig skyldiga till brott mot svensk lag, så skall man beivra detta.
Den deklarationen skulle verka ännu bättre, örn den efterlevdes i praktiken.
Varför beivrar man inte nazisternas och fascisternas tidningars och organisationers
brott? Ha vi inte redan nu lagar, som göra det möjligt att ta itu med
den nazistiska pressen? Jo visst ha vi det. Vi ha exempelvis en lag, som säger,
att man inte får prisa brottslig handling. Vi ha en annan lag, som talar örn
att det är straffbart att uppmana till brott mot lag och laga myndighet genom
att prisa brottslig handling. Många inom arbetarrörelsen ha dömts enligt denna
lag. För några få år sedan inträffade det, att en nuvarande ledamot av andra
kammaren vid rådhusrätten i Göteborg fick tre månaders fängelse, därför att
han i ett anförande hade prisat den ryska revolutionen, som enligt åklagarens
och domstolens mening var brottslig handling, och sålunda hade uppmanat till
ohörsamhet mot lag och laga myndighet. Varför lagfor och dömer man inte enligt
samma lagrum nazisterna, som prisa rasförföljelse, som prisa kriget, som
prisa krigsförbrytarna och deras brottsliga handlingar, och inte bara prisa
(lern utan också ta dem i försvar mot alla, sorn vända sig emot dem. I stället
för att värja sig emot upprensningskravet med att tala örn åsiktsfrihet borde
de, som vilja gå in för åsiktsfriheten, vända sig emot det åsiktsförtryck, som
i dag förekommer i Sverige till den nazistiska propagandans förmån, och se
till, att de lagar vi redan lia verkligen tillämpas mot den brottsliga nazistiska
propagandan.

Första kammarens protokoll 19^5. Nr 82.

98 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46-(Forts.)

Herr Wetter: Herr talman! Under den utrikespolitiska debatt, som ägde rum
i måndags, berördes också vissa handelspolitiska frågor. Från handelsministerns
sida hänvisades huvudsakligen till att ett särskilt handelspolitiskt råd
skulle tillsättas och vidare till att riksdagen skulle beredas möjlighet att framdeles
diskutera handelspolitiska frågor. Det kan därför kanske synas omotiverat
att här beröra vissa handelspolitiska spörsmål, men tiden rinner fort, nya
avtal äro såvitt man kan förstå under utarbetande, och underhandllingar pågå
ju kontinuerligt.

Man är nog fullt övertygad örn att de avtal, som slutits åt olika håll, haft
till mål att möjliggöra återupptagandet av en såvitt möjligt fri och livlig svensk
utrikeshandel. Nu har, såsom här i måndags också framhölls, den enskilde riksdagsmannen,
även örn han tillhör näringslivet, på grund av bristande information
mycket svårt att uppta och kritisera de skäl, som förelegat för myndigheterna,
att vid uppgörandet av handelsavtalen gå den ena eller andra vägen.
Man kan därför ha olika åsikter beträffande vissa bestämmelser i dessa avtal
eller örn frånvaron av bestämmelser i dem, men det är icke själva avtalen, som
väcka oro hos näringslivet, det är i stället det sätt, på vilket dessa avtal effektueras,
fullföljas, det är metoden för att i praktiken skapa möjligheter att få
något ut av de ansträngningar, som blivit gjorda på det utrikespolitiska eller
det handelspolitiska området.

Särskilt har väl omsättandet i praktiken av det svensk-polska handelsavtalet
icke blivit vad mången hade väntat sig. Från näringslivets sida var man
från början ivrig att hjälpa till, men man fick det intrycket — och där talar
jag av egen erfarenhet — att man från statens sida förbehöll lösningen av de
tekniska och handelstekniska frågor, som utgjorde grundvalen för att detta avtal
skulle bli till nytta, åt de olika kommissioner och myndigheter, som ha med
vår handel att göra. Man förbisåg betydelsen av en direkt och öppen samverkan
med den del av näringslivet, som hade både erfarenhet örn den polska
marknaden och goda förbindelser med denna.

Det råder ingen tvekan örn att statens tjänstemän i både departement och
kommissioner utföra ett utomordentligt hårt belastat och högt kvalificerat arbete,
men det är en bit därifrån till att kunna bemästra svårigheter, som även
handelns och näringslivets män, vilka under många år haft praktik på detta
område, ansett vara synnerligen komplicerade. Man kan nog inte heller beräkna,
att i departement och kommissioner ha personer, som äro helt initierade
i eller ha goda förbindelser med den marknad, som ett visst handelsavtal berör,
och kanske ännu mindre att ha folk, som känner till de speciella transportförhållanden,
på vilka hela avtalet beror. Transportfrågorna äro minst lika
viktiga som de kommersiella detaljerna och utgöra ofta nyckeln till handelsförbindelserna.

Effektuerandet av ett visst handelspolitiskt avtal synes kunna ske på eli
mera rationellt sätt än genom att lägga det på dessa olika myndigheter och
kommissioner, mellan vilka frågorna ofta bollas och kanske måste bollas. Det är
bättre att söka en intimare kontakt med det praktiska livets män, som i stor
utsträckning ha erfarenhet just på detta område. Lösningen av de frågor, som
utgöra förutsättningen för att man överhuvud taget skall få något ut av avtalet,
synes mig därför i stället böra ha anförtrotts, omedelbart efter avtalets slutande
eller sedan man sett svårigheterna att genomföra avtalet, åt en liten krets
verkligt sakkunnigt folk, som hade fått erforderliga fullmakter för att kunna
befordra och fullfölja avtalet. Det räcker icke med att här tillsätta en koldiktator,
ty i en sådan krets som den jag talar örn måste förutom representant
för myndigheterna finnas praktiskt folk från näringslivet, ej blott från kol -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

9!)

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1915146.

(Forts.)

handeln. Dessa personer borde ha erfarenhet från Polen och goda förbindelser
där, och i den kretsen borde icke saknas sjöfartens man och järnvägarnas man.

Själv har jag under min tjänstgöring i marinförvaltningen, då detta verk
fick sig ganska stora transportproblem anförtrodda, fått den erfarenheten, att
det icke beredde någon som helst svårighet att hastigt få hjälp av duktigt folk
fran näringslivet, som gärna ställde sin skicklighet till statens förfogande utan
ersättning, blott man visste, att det gällde för landet viktiga frågor. Och säkerligen
skulle det icke vara någon svårighet att från näringslivets folk få hjälp
att även söka genomföra det svensk-polska handelsavtalet.

Man kan kanske mot detta invända, att här skapar man en ny kommission,
men den, som vet, hur stora svårigheter som för närvarande föreligga, när det
gäller att avsluta även en ganska liten exportaffär, att finna vägen bland alla
kommissioner och myndigheter, bleve nog i stället tacksam, örn man åtminstone
beträffande detta svåra svensk-polska handelsavtal kunde få vända sig till ett
verkligt sakkunnigt organ.

Lika viktigt, herr talman, som det är att fullfölja och övervaka effektueringen
av ett visst handelsavtal och att detta sker i verklig kontakt med handelns
män, lika viktigt är det, att näringslivets erfarenhet och sakkunskap redan
på ett förberedande stadium tas i anspråk av myndigheterna, när det gäller
nya avtal eller bearbetning av gamla avtal. Man kan icke vara övertygad
örn att det handelspolitiska råd, som nu skall skapas, blir det effektiva organet
i detta avseende, ty det fordras en direkt kontakt med den del eller de
delar av näringslivet, sönå ha speciella förutsättningar att behandla och med
kunskap örn handelspolitiska frågor rörande en viss marknad eller ett visst
land. Där behöver man inte gå via ett handelspolitiskt råd.

Det finns också berättigad anledning att framhålla, att sjöfartens intressen
vid avslutandet av dessa handelsavtal icke böra förbises. Vår svenska sjöfart
är en stor exportindustri — den exporterar fraktrum såsom vara, och den exporten
har större värde än exporten av många stora varugrupper. Sjöfarten
kan icke heller falla tillbaka på exportgarantisystemet. Man kan därför icke
nog önska, att ett allvarligt övervägande skall äga rum beträffande våra handelsavtal,
varvid sjöfartens intressen böra granskas, och detta helt oberoende
av de nuvarande omständigheter, som äro en följd av världsregleringen av sjöfarten
i allmänhet, vilken reglering dock endast är en tillfällig företeelse

Herr talman! Min övertygelse är, att det skulle vara av stort värde för vår
utrikeshandel, som ligger alla parter örn hjärtat, örn redan på ett förberedande
stadium ett mera förtroendefullt och intimt samarbete kunde etableras mellan
de myndigheter, som ha hand om de handelspolitiska förhandlingarna, och nät
mgslivets män, varvid man särskilt bör kalla på dem, som ha speciell erfarenhet
av handeln på de områden, som avtalen beröra. Denna fråga är kanske
icke av partipolitisk natur, utan den är en rent praktisk organisationsfråga
som det icke borda mäta stora svårigheter att lösa och som kan lösas utan tillsättande
av stora handelspolitiska råd.

. Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Det sista anförandet ger mig anledning
att säga några ord.

Herr Wetter pläderade här för att det skulle skapas en mera förtroendefull
och hvilg kontakt mellan do myndigheter, sorn ha ali göra förberedande undersökningar
för handelsavtalens uppfyllande å ena sidan och å andra sidan de
näringshvete man, som sitta nine med praktisk sakkunskap i dessa frågor.
Jag vill tillåta mig göra dan anmärkningen — och det är ingen kritik utan
snarare motsatsen — att herr Wetters -anförande var relativt allmänt hållet.

100

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945,146.

(Forts.)

Det gick icke in på detaljfrågor. Jag säger, att detta icke är någon kritik, ty
jag gissar, att skälet till att lian lade sitt anförande på detta allmänna plan är
detsamma som gör, att också jag måste tala i relativt allmänna termer. Det
finns omständigheter, som göra, att det inte kan vara lämpligt att gå in på
detaljerna i frågor, som äro föremål för förhandlingar mellan Sverige och
andra stater.

Örn jag förstod herr Wetter rätt, så menade han, att det handelspolitiska
råd, som regeringen har beslutat tillsätta inom handelsdepartementet, icke
skulle vara tillräckligt för det allmänna ''syftemål, som han pläderade för. Örn
jag förstod honom rätt, avsåg han visserligen icke att kritisera, att ett sådant
handelspolitiskt råd tillsättes, men han menade, att det inte skulle räcka.

Låt mig först i förbigående påpeka, att jag tänker mig, att detta handelspolitiska
råd, när det träder i funktion, likväl kommer att verka i den riktning,
som herr Wetter har talat örn. Det är ju meningen, att där skola samlas
högst representativa personer från olika håll i näringslivet, och de skola få
informationer på ett tidigt stadium rörande planläggningen av handelspolitiken.
Rådet skall utgöra ett forum för rådslag, där förslag kunna framföras och
initiativ kunna föreslås. Jag har också tänkt mig, att man vid diskussion av
särskilda frågor icke skulle behöva hålla sig till rådet, som om det inte^ skall
bli en hel näringsriksdag ju måste vara relativt litet, utan att man da just
skulle kunna med sig adjungera personer, som ha speciella intressen och Speciell
sakkunskap i den fråga, som närmast är under debatt.

Jag tror alltså, i motsats till herr Weilers på denna punkt litet pessimistiska
syn, att inrättandet av detta näringspolitiska råd också skall tjäna det syfte,
som han här i dag pläderade för. .....

Vidare vill jag rent allmänt spörja, om herr Wetter inte tog till litet i överkant
i sin kritik av den nuvarande proceduren. När handelsavtal förberedas
liksom också när frågor örn deras effektuerande i praktiken uppkomma, sökes
oavbrutet kontakt med de mest intresserade parterna och med de sakkunniga
inom näringslivet. Dessa kontakter sökas dels direkt av det centrala regeringskansli,
som det kan vara fråga om, dels och framför allt av de kommissioner,
som i allmänhet bli tillfrågade och få avge yttranden. Jag vill påpeka att
dessa våra kriskommissioner ju själva till stor del äro sammansatta av särskilt
betrodda och kunskapsrika män från näringslivet. Jag vill dessutom tillägga,
att i de flesta frågor som det här gäller handla myndigheterna i nära kontakt
med de centrala organisationerna för vår utrikeshandel, särskilt exportföreningen.
_ ,

Jag vill emellertid inte överdriva mitt försvar här, utan säger, ^att det kan
hända, att under det mycket brådskande arbete^ som nu försiggår med förhandlingar
åt alla håll, har man någon gang mahanda inte radfört sig med
alla de experter, som man under lugnare förhållanden skulle ha rådfört sig
med och som man kanske för ett lyckligare genomförande av strävandena
borde ha rådfört sig med. Det kan också hända, att det ligger något i yttrandet,
att kriskommissionerna — trots att de äro uppbyggda av dessa det praktiska
livets män, som ju här har framhållits — ibland kanske mer än nödvändigt
ha underlåtit att söka hjälp från alla håll, där hjälp skulle ha kunnat
fås. På den punkten tror jag emellertid inte att det råder några delade meningar.
Åtminstone vill jag för min del deklarera, att jag och de kolleger inom
regeringen, som jämsides med mig ha ansvaret för liknande ting, bara ha en
åsikt, samma åsikt som den herr Wetter gav uttryck åt. o o

I detta sammanhang kom herr Wetter mera i förbigående m pa hagan örn
det polska avtalet. På grund därav och i ali synnerhet efter den diskussion i

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

101

Kungl, proposition äng. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

pressen, som tiar förekommit efter vår debatt i förrgår, varvid vissa beskyllningar,
som jag mötte under den debatten och som jag då icke tog alltför allvarligt,
ha upprepats, och upprepats med en viss regelbundenhet — jag vill
säga med ett visst system — skall jag tillåta mig att säga någonting mycket
allmänt örn detta polska avtal och vårt arbete med det samt särskilt örn dess
relation till transportsvårigheterna.

Låt mig först än en gång gendriva en osanning. Jag tycker, att det är onödigt,
om i den svenska offentliga diskussionen en osanning skall spridas oavbrutet
och utan gensägelse. Det gäller den osanningen, att jag till en början
skulle ha sett med särskilt optimistiska ögon på vårt polska avtal och närmast
på våra möjligheter att få in kol. Jag kan försäkra kammaren, att jag hela
tiden har haft en relativt pessimistisk och som det nu visar sig mycket realistisk
uppfattning i denna fråga. När man här beskyller mig för att ha givit
uttryck åt en annan uppfattning och vilselett allmänheten, så har jag rätt att
fråga: var har jag givit det uttrycket? Jag har såvitt jag vet bara en gång
talat örn detta avtal, och det var när jag kom hem. I det uttalandet finns icke
uttryck för en sådan optimism. Därefter har jag vägrat att ge intervjuuttalanden,
just därför att vi befunno oss i oavbrutna diskussioner med polska vederbörande
örn dessa ting, och jag hade en känsla av att jag icke skulle gagna
saken genom att uttala mig.

När det förberedande arbetet för det polska avtalet var avslutat, framstod
som den viktigaste uppgiften att få detta avtal undertecknat. Detta var anledningen
till att jag reste till Warszawa, och sista dagen jag var där lyckades
jag också få avtalet undertecknat. Någon annan redovisning inför riksdagen
av mitt ärende till Polen än den, som getts offentligt, att jag reste ned för att
avtalet skulle avslutas och att jag lyckades därmed, finns inte att göra.

Avtalet är viktigt, och det var viktigt att få det slutligt godkänt av de båda
regeringarna. I det hänseendet har jag heller icke ändrat uppfattning. Jag
menar, att våra möjligheter att få hem kol från Polen icke skulle lia varit
större utan — jag vågar påstå det — mycket mindre, ifall detta första resultat
icke hade nåtts.

''Sedan är det sant, att avtalet inte har kunnat fullföljas på polsk sida. Förklaringen
därtill är allmänt känd: de stora svårigheter, varunder Polen arbetar.
Jag vägrar emellertid att anse, att läget är hopplöst och att man skall
kasta yxan i sjön. Jag menar, att man på den grund, som lagts genom det avtal,
som godkänts av de båda regeringarna, skall arbeta på att få i gång handeln,
och jag hyser i denna dag — det vill jag säga — en större förtröstan än
jag hyste i början av augusti, att affärerna och leveranserna skola komma i
gång mellan Polen och Sverige.

Vad särskilt angår transportfrågorna, vill jag påminna om att svårigheterna
gälla transporter i Polen, där den svenska regeringens möjligheter att ingripa
äro begränsade. Vad vi där kunna göra är att bistå med råd och dåd
och att vara beredda att ta upp till prövning vissa insatser för att hjälpa polackerna
i deras transportsituation, även där det för oss betyder vissa offer.
Denna positiva inställning har varit den svenska regeringens hela tiden, och
dessa ansträngningar och överläggningar pågå oavbrutet. Den åtgärd, som regeringen
träffat och som statsrådet Ericsson, bränsleministern, nyss har tillkännagivit
i kammaren, nämligen att man satt till en person för att mera enhetligt
koordinera arbetet speciellt i vad det gäller kolimporten, är ett led i
dessa ansträngningar.

Jag förstår väl — låt mig tillägga detta —• att den omständigheten, att de
stora leveranserna i det polska avtalet tills vidare under de månader som gått

102 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kunni, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

inte fullgjorts, väckt uppseende och misströstan i Sverige. För oSs är ju, såsom
bränsleministern här har utvecklat, kanske det allra viktigaste att få kol. Det
mest betydelsefulla, som kunde inträffa för att hjälpa vårt näringsliv att hålla
hjulen i gång, är att vi få kol.

Det finns naturligtvis också en annan omständighet som förklarar den reaktion,
som här har uppkommit, nämligen att vi svenskar i detta skyddade
land i allmänhet ha litet svårt att föreställa oss vilka svårigheter som råda i
andra länder. Härvidlag vill jag uttala en varning: Det är icke lyckligt för
Sveriges ställning utomlands och för möjligheterna för den svenska regeringen
att genomföra en för landet gynnsam handelspolitik, örn den svenska attityden
är alltför oförstående mot de länder, som det här är frågan örn och som
alla ha lidit svårt. Detta gäller icke bara Polen. Det är bekant att också i förhållande
till Frankrike situationen har blivit den, att medan vi rätt väl lyckats
fullgöra våra exportåtaganden, har det varit mycket svårare att få i gångimporten
från Frankrike. Motsvarande gäller naturligtvis i alldeles särskild
grad England. Som bekant har importen från England icke bara av kol utan
av många andra ting varit mindre än de engelska och svenska regeringarna
räknade med för ett halvt år sedan.

Den allmänna orsak, som ligger bakom detta regelbundna förlopp, är icke
— det vill jag försäkra — någon svaghet i den svenska regeringens vilja och.
jag tror, icke heller någon bristande skicklighet i våra strävanden att få avtalen
fullföljda, utan orsaken ligger i att svårigheterna faktiskt ha varit för stora
i dessa länder, som nyss kommit ut ur kriget och ha lidit mer än de flesta
svenskar ha förmåga att föreställa sig. Det är nödvändigt att vi svenskar i den
ömtåliga kontakten med dessa länder inte stå alltför oförstående till de svårigheter,
vari man där befinner sig — samtidigt som vi naturligtvis skola hålla på
vår rätt och göra vårt allra bästa att få hem vad vi blivit lovade.

Vad särskilt gäller Polen finns det så mycket mindre anledning att intaga
den oförstående attityd, som man möter här och var i pressen och som vi mött
i riksdagsdebatten — jag åsyftar inte herr Wetters anförande — som vi ha
den erfarenheten av våra relationer med såväl Polen som de andra länder, som
följt så att säga samma schema, att regeringarna i dessa länder äro besjälade
av en vilja att göra rätt för sig och uppfylla sina avtal. I alla dessa länder
hålla svårigheterna faktiskt på att övervinnas, och det går framåt med rekonstruktionen.
Det andra året kan bli bättre än det första och måhända rent
av det andra halvåret bättre än det första halvåret.

Herr Näslund: Herr talman! När jag nu för första gången tar till orda i en
remissdebatt, ämnar jag endast uppehålla mig vid ett avsnitt av våra prisregleringar,
nämligen priskontrollen på rundvirke och det därmed sammanhängande
förbudet att sälja rotstående skog på offentlig auktion.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet tillkännagav
för någon tid sedan i ett uttalande, att regeringen inte hade tänkt sig, att våra
kristidsregleringar skulle behållas en dag längre än som vore nödvändigt. Det
var ett uttalande som gladde oss mycket. Jag är övertygad örn att statsrådet
menade fullt allvar med denna försäkran. Men det kan ju hända att det inte
är möjligt för en departementschef att ha uppmärksamheten riktad på alla
detaljer, kanske i och för sig små men som dock kunna ha stora verkningar.
Jag skall därför peka på ett avsnitt, där enligt mitt sätt att se man redan nu
kunde sätta in sin kraft på att avskaffa regleringen.

Vi erinra oss att normalprisbestämmelser på rundvirke infördes för ett par
år sedan. Det var säkerligen inte utan mycken strid mellan regeringen och

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

103

Kungl, proposition ang. tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

bränslekommissionen och måhända priskontrollnämnden som detta kom till
stånd. Det var bl. a. nödvändigt att inrätta ett auktoriserat inmätningsorgan,
innan man kunde sätta priskontrollen i verksamhet. Nu har man i denna månad
efter krigsslutet skärpt priskontrollen vid försäljning av rotstående skog
på offentlig auktion. De större köparna skola till respektive priskontor redovisa
varje rotköp. Man skall förete omfattande beräkningar av kostnaderna för
avverkningen m. m. Hela denna procedur vid skogsförsäljningar blir så besvärlig,
att folk drar sig för att bjuda ut virke till försäljning. Det är ju ett känt
faktum, att ett stort norrländskt trävarubolag för någon tid sedan i skrivelse
till Kungl. Majit hemställt, att priset på rundtimmer måtte höjas från 5 till
8 öre per flottningskubikfot. Det har såvitt jag har mig bekant inte lett till
något som helst resultat. Följden av allt detta blir att folk avstår från att
företa de avverkningar, som de skulle ha gjort, örn prisbildningen varit fri.

Det är mycket svårt att förstå vilket ändamål denna priskontroll skall fylla,
eftersom det är en priskontroll på en råvara och normalpriser äro fastställda
på de bearbetade produkterna. Priskontrollen på råvaran har endast föranlett
besvärligheter, icke minst för våra statliga myndigheter. Jag tänker då närmast
på domänverket och dess förvaltande organ. Jag tror att man från det hållet
skulle kunna få ganska klarläggande besked örn dessa besvärligheter.

Jag är av den meningen, herr talman, att priskontrollen på rundvirke och
därmed sammanhängande förbud att sälja rotstående skog på offentlig auktion
omedelbart böra slopas, ty detta är endast ägnat att vålla besvär för dem
som äro berörda därav. Ifrågavarande priskontroll och förbud bidraga inte till
att respekten upprätthålles för krisförordningarna och de myndigheter som ha
att tillämpa dem. Värst är dock att vad jag påtalat verkar hämmande på avverkningsintensiteten.

För någon stund sedan lämnade bränsleministern, herr statsrådet Ericsson, i
denna kammare en redogörelse för läget på bränslemarknaden, som var mycket
intressant. Han slutade den med att säga, att läget inte var alltför mörkt men
att det å andra sidan är nödvändigt, att avverkningarna under nuvarande säsong
bedrivas med ali möjlig intensitet. Jag ber att med all kraft få understryka
detta, och då jag är övertygad örn att normalprisbestämmelserna på
rundvirke och förbud att sälja rotstående skog på offentlig auktion äro mycket
_ verksamma hinder för en intensiv avverkning, rekommenderar jag att regeringen
tar under övervägande att, jag höll på att säga redan i morgon dag,
avskaffa denna reglering.

Häri instämde herr Albertsson.

Herr Bergguist: Herr talman! Jag skall be att med några ord få beröra
en fråga,^ som har varit föremål för uppmärksamhet i debatten här i dag och
som också utanför riksdagen under den senaste tiden ganska livligt uppmärksammats.
Jag syftar pa de krav som ha rests från skilda håll örn utrensning av
nazisterna i vårt offentliga liv. Det har under den senaste tiden fabricerats
åtskilliga resolutioner på detta område, där man har rest kravet på utrensning
av nazister. Då man tar del av dessa resolutioner, får man den uppfattningen,
att man inte ^alltid har fullt klart för sig, vad det egentligen är man önskar,
och att det råder ännu större oklarhet örn vilka vägar man bör gå fram på för
att nå det syfte som man eftersträvar.

Under de gångna krigsåren ha vi varit nödsakade att genomföra åtskilliga
begränsningar och inskränkningar i de allmänna medborgerliga friheterna. Vi
lia varit nödsakade att i viss omfattning beskära tryckfriheten, och vi ha inskränkt
även på andra medborgerliga rättigheter, men det är en av de med -

104

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

borgerliga friheterna som vi faktiskt även under dessa hårda år ha kunnat lämna
okränkt, nämligen åsiktsfriheten. Det har inte saknats tillbud att under krigsåren
göra inskränkningar även på det området, och som kammarens ledamöter
erinra sig hade vi under åtskilliga år en beredskapslagstiftning, som gav
Kungl. Maj :t och riksdag möjlighet att förbjuda vissa politiska partier under
i lagen närmare angivna förutsättningar. Enligt den lagen skulle det vara
möjligt att också förbjuda verksamhet överhuvud taget för sådana politiska
meningsriktningar. Det har under krigsåren ingalunda saknats krav på att
man skulle sätta denna lagstiftning i kraft och utnyttja de möjligheter som
den gav. Men från skilda håll har man haft mycket allvarliga betänkligheter
mot att utnyttja denna fullinaktslagstiftning, och inte minst inom folkpartiet
lia vi ständigt rest motstånd mot att använda en sådan lagstiftning. Yi ha
gjort det därför att vi rent principiellt anse att man icke bör tillgripa sådana
åtgärder i ett demokratiskt samhälle annat än i en verklig nödsituation, då
samhällets bestånd kanske löper fara. En sådan situation ha vi inte ansett
föreligga.

Jag tror att vi alla ha anledning att känna både glädje och stolthet över
att vi kunnat gå igenom dessa hårda och svåra år, utan att vi behövt tillgripa
sådana för ett demokratiskt samhälle främmande metoder, som det nu är tal
örn. Då det under de gångna åren tid efter annan har varit debatter örn huruvida
upplösningslagen borde tillgripas eller inte, har man kunnat konstatera
här i riksdagen, att motståndarna till en sådan lagstiftning alltid haft ett
starkt stöd hos kommunisterna. Från kommunistiskt håll har man alltid arbetat
för att en upplösningslagstiftning inte skulle tillgripas. De som varit
mera kritiska ha frågat sig, örn denna kommunisternas inställning har berott
på en allmän omsorg örn de medborgerliga fri- och rättigheterna eller örn deras
ställningstagande endast har dikterats av en omsorg örn det egna skinnet. När
man hörde herr Holmberg här i kammaren tala örn kravet på utrensning av
nazister, fick väl även den som tidigare har ställt sig skeptisk full klarhet örn
att det mostånd, som från kommunistiskt håll har rests mot en sådan här
lagstiftning, inte bottnar i en omsorg om demokratiens fri- och rättigheter, utan
att det har varit andra synpunkter, som varit avgörande för deras ställningstagande.
Jag konstaterar detta med beklagande.

Herr Holmberg försökte att ge en förklaring till varför kommunisterna nu
inte längre vilja hävda åsiktsfriheten. Han gjorde det ganska lätt för sig genom
att säga, att då man talar örn nazismen talar man inte örn åsikter, utan
örn kriminalitet. Det är ett ganska lättvindigt sätt att komma till rätta med
hela detta problem, när man säger att den, som har en nazistisk uppfattning,
har inte en politisk åsikt utan ett syfte att begå brott. Jag undrar egentligen
vad herr Holmberg då menar med en nazist. Jag skulle tänka, att han från
sina utgångspunkter vill ge detta begrepp en mycket vid innebörd, och att han
såsom nazist vill ''stämpla en man, som under krigsåren ansett att Hitler och
Mussolini voro beundransvärda och den styrelseform, som de ha inaugurerat,
är tilltalande. Herr Holmberg anser att en sådan uppfattning inte är en åsikt
utan i stället något kriminellt, som vi skola bestraffa. Det är verkligen farligt,
örn man slår in på den vägen. Örn herr Holmberg i dag förklarar, att de personer,
som lia hyst en sådan uppfattning, inte haft någon politisk åsikt utan
varit brottslingar, vad hindrar då herr Holmberg att nästa dag säga, att de
som tillhöra socialdemokraterna, folkpartiet eller högern inte hysa några politiska
åsikter utan äro kriminella herrar, som vi nog skola försöka att komma
åt. Jag tror att vi skola akta oss för att ge oss in på sådana betraktelsesätt.

105

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret J9i5/46.

(Forts.)

Vi vilja inom folkpartiet fortfarande hävda åsiktsfriheten. Vi anse att den
hör till de fundamentala mänskliga fri- och rättigheterna. Det kunna vi göra,
ty ingen har nog anledning att misstänka, att vi med den uppfattning, vi ha
örn friheten, och vår uppskattning av de medborgerliga rättigheterna skulle
ha någon som helst sympati för nazistiska strävanden. Den nazistiska ideologien
satte väl in sina allra starkaste angrepp just mot det liberala rättssamhället,
som nästan var urbilden för det sämsta man kunde tänka sig.

Detta att vi alltjämt vilja hävda åsiktsfriheten innebär givetvis inte att vi
anse att man ingenting skall göra. Hans excellens herr utrikesministern har
nyligen i ett uppmärksammat anförande i örebro utrett hela detta problem,
och jag måste säga att jag och jag tror många med mig med glädje tog del av
vad han där hade att säga. Jag kan för min del i allt väsentligt ansluta mig
till den uppfattning han har uttalat. Vi inom folkpartiet hysa självfallet den
uppfattningen, att i den mån man kan konstatera straffbara gärningar av personer,
som mer eller mindre tydligt ha hyllat den nazistiska ideologien, då skall
man tillgripa straff. I den mån de falla under nu gällande strafflagar, finns
det ingen som helst anledning att underlåta att bestraffa dem, och det är enligt
vår mening angeläget att man utnyttjar alla de möjligheter, som stå statsmakterna
till buds för att få full klarhet örn den verksamhet, som nazistiskt
orienterade element under krigsåren utfört här i landet. I den mån det är möjligt
för regeringen att från utländska källor få vetskap örn våra potentiella
femtekolonnares verksamhet, är det synnerligen angeläget att man begagnar
dessa möjligheter och sedan utnyttjar det materialet för att ingripa mot och
bestraffa dem som gjort sig skyldiga till brottsliga gärningar. Jag har för min
del ingenting emot att de straffas strängt. Men vi skola akta oss för att tillgripa
en retroaktiv lagstiftning. Förhållandena i vårt land äro väsentligt skilda
från förhållandena även i våra nordiska grannländer, och jag anser att det är
en hederssak för vårt land, att vi inte tillgripa någon retroaktiv lagstiftning på
detta område. Vi böra hålla på våra gamla begrepp i detta hänseende. Vi ha
hittills aldrig straffat en person därför att man misstänker, att han i en given
situation kan komma att begå ett brott, utan vi straffa en person, som har
begått ett brott eller gjort försök därtill, och dessa regler göra vi nog klokt i
att fortfarande hålla på.

Man behöver emellertid enligt min mening inte stanna vid att straffa, i den
mån man kan påvisa brottsliga handlingar, utan det är också fullt försvarligt,
att samhället tillgriper vissa skyddsåtgärder mot personer som äro eller kunna
beräknas vara opålitliga gentemot samhället. Det har ju också skett under de
gångna krigsåren. Jag vill erinra örn att då hemvärnet inrättades, ställdes det
upp såsom en av förutsättningarna för att en person skulle få bli medlem av
hemvärnet, att han visade medborgarsinne, vilket väl skulle örn än ofullkomligt
ge uttryck för den uppfattningen, att man krävde att han skulle vara lojal
mot det bestående samhället. I det nyligen avgivna betänkandet örn polisväsendets
förstatligande förcslogo vi också, att såsom förutsättning för att en person skulle
få komma in på polismannabanan och få polistjänst skulle krävas, att det
kunde vitsordas, att han hade medborgarsinne eller med andra ord att man kunde
räkna med att han skulle vara lojal mot det samhälle, i vilket han lever.
Jag anser det angeläget att man i fråga örn sådana poster verkligen ser till att
man får in pålitligt folk.

Jag tror också att man bör sc till att man inte placerar opålitliga människor
på poster, där de i en kritisk situation kunna bli direkt farliga för samhället.
Så mycket har man rätt att göra även i ett demokratiskt samhälle. Man kan
ju inte med öppna ögon placera en person på en post, där man vet att han kan -

106 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

ske, om det blir allvar, inte kommer att fylla sin uppgift gentemot landet. Det
är enligt min mening inte något att erinra mot, att man där iakttar vaksamhet
gentemot opålitliga element. Det gäller inte bara nazister utan överhuvud taget
alla element, som man har anledning räkna med inte skola vara lojala mot samhället.

Men då man kommer till kravet på att man nu skall utrensa alla dem, som
under de gångna krigsåren på ett eller annat sätt ha givit uttryck för nazistiskt
tänkesätt eller sympati för Tyskland och den ideologi, som där har härskat, då
tycker jag att man har anledning bli betänksam. Jag kan i ställningstagandet
till denna fråga helt ansluta mig till vad utrikesminister Undén anförde i sitt
föredrag i Örebro, där han påvisade både de principiella och de praktiska svårigheter
som här skulle möta. Jag tror att vi handla i hela samhällets intresse,
örn vi där gå försiktigt fram och inte försöka att vidtaga några åtgärder, som
äro främmande för ett demokratiskt samhälle och som äro hämtade från den
ideologi som man vill bekämpa. Skulle det i den situation, som vi nu befinna
oss i, vara en verklig fara för vårt land, att här finnas några spillror av den
nazistiska rörelsen, då kunde man naturligtvis överväga att vidta lagstiftningsåtgärder,
men nu är det inte någon sådan nödsituation, att vi behöva tillgripa
lagstiftningsåtgärder.

Jag vill med det anförda endast ha sagt, att jag visst anser att vi böra hålla
ett öga på den nazistiska rörelsen här i landet och bekämpa densamma, men
vi böra göra det med de medel som våra lagar erbjuda och enligt vår demokratiska
uppfattning. Vi böra inte här tillgripa extraordinära och för oss främmande
vapen. Det finns ingen anledning att sträva efter att driva ut djävulen med
Belsebub, och jag hoppas att, i den mån statsmakterna anse sig nödsakade att
vidta åtgärder, man då kommer att följa de riktlinjer, som utrikesministern i
den nu sittande regeringen har uppdragit.

Herr Schlyter: Herr talman! Genom en skickligt vald tidpunkt för publicering
av de direktiv som lämnats 1943 års sekretessutredning örn att verkställa
en undersökning angående hemligstämplingen av domstolshandlingar i mål örn
spioneri, olovlig underrättelseverksamhet och vissa andra liknande brott har justitieministern
åt sig förbehållit ett berömvärt initiativ i denna viktiga rättsskipningsfråga,
ett initiativ som annars otvivelaktigt förr eller senare skulle ha
framkommit i riksdagen.

Det förhåller sig otvivelaktigt så som justitieministern anger, eller att försiktigheten
i vissa fall drivits för långt och att det stora flertalet av de hemligstämplade
målen nu kan offentliggöras. I den mån dylika mål ännu inte äro
slutdömda, ha domstolarna själva tillfälle att undanröja hemligstämpeln. Det
har också förekommit att hovrätt anställt muntlig och offentlig förhandling i
dit fullföljt mål örn spioneri, som tidigare varit hemligstämplat. Beträffande
mål som slutbehandlats av domstolarna hänger emellertid avgörandet på Kungl.
Maj :t.

Det är med stort förtroende till justitieministern som man har anledning emotse
en snabb handläggning av denna fråga efter det intresse han redan ådagalagt
genom sitt initiativ.

Den som vill påskynda borttagandet av hemligstämpeln från något visst mål
är dessutom oförhindrad att göra framställning därom i justitiedepartementet,
något som justitieministern haft den ovanliga vänligheten att direkt inbjuda till.

Den tillfredsställande handläggning statsrådet Zetterberg ägnat detta ärende
beror tydligen på att han torde ha varit i tillfälle att få lösa problemet efter
sitt eget huvud. I vissa andra frågor äro departementscheferna som bekant inte

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 32.

107

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

sina egna herrar. Jag har aldrig träffat någon departementschef — åtminstone
i justitiedepartementet — som inte suckat under sitt beroende av finansministern.
Jag hoppas att det är detta beroende som är skulden till att man ännu inte hört
av vissa anslagsfrågor av avgörande betydelse för rättegångsreformens ikraftträdande.
Vår nordligaste och vår sydligaste hovrätt skulle till nöds kunna ta
emot den nya rättegångsbalken i sina gamla lokaler. Med Svea och Göta hovrätter
förhåller det sig annorlunda. Ur dem skola utbrytas en hovrätt för nedre Norrland
med säte i Sundsvall och en för västra Sverige med säte i Göteborg. Här
fordras helt nya hovrättsbyggnader. Även de gamla hovrättshusen i Stockholm
och Jönköping kräva utvidgning. Man hade haft anledning hoppas att dessa
länge förberedda byggnadsfrågor skulle ha förelagts höstriksdagen. Ingen månad
är att förlora i fråga örn de åtgärder som skola förbereda rättegångsreformen.
Skulle någon proposition i byggnadsfrågor^ nu inte vara påtänkt, vore
det därför av stort intresse att från justitieministerns mun få höra, att han ser
detta dröjsmål med verkligt beklagande. Tidpunkten för rättegångsreformens
ikraftträdande beror i hög grad på den kraft justitieministern vill nedlägga på
förberedelsernas påskyndande. Bristen på cement kan bli anledning till något
dröjsmål med byggnadsarbetets påbörjande. Men det förefaller som örn det
vore klok politik att ha anslagsfrågorna klara den dag då cementen kan bli
tillgänglig.

Nu handläggas byggnadsärenden av kommunikationsministern. Justitieministern
har sålunda icke formellt ansvar för hovrätternas byggnadsfrågor. Jag riktar
i alla fall min vädjan till honom, då det är han som inför finans- och kommunikationsministrarna
har att föra rättsvårdens talan att i regeringen tillvarataga
rättegångsreformens intressen.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
angående förevarande kungl, proposition skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.05 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

108

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, pro/rosition
ang.
lilläggsetat I
till riksstaten
för budgetåret
1945146.

(Forts.)

Onsdagen den 24 oktober eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts proposition nr 334, angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

Herr Andrén: Herr talman! Kammaren är van att möta herr Sandlers talekonst
med stora förväntningar och förhoppningar. Den har inte heller denna
gång blivit besviken. Innehållet i herr Sandlers tal har ofta präglats av en
originalitet och en förmåga att tänka självständigt, som kanhända varit till
hinder för hans politiska karriär. Herr Sandler motsvarar alltså inte den
definition på en demokratisk statsman, enligt vilken en sadan skall vara
icke bara en man av ovanlig skicklighet utan också en man med vanliga
åsikter. Skulle jag inför statsministerns snart inträffande sextioårsdag ge
honom en eloge, skulle det vara att han i ovanligt hög grad motsvarar denna
definition. Han är verkligen en mycket skicklig man och en man med mycket
vanliga åsikter. Och jag skulle dessutom kunna tillägga, att han har
en farlig förmåga att göra sina åsikter ännu vanligare.

I dag tror jag emellertid att herr Sandlers anförande har väckt ovanlig
genklang, i olika avsnitt hos olika partier. Jag begärde ordet inte så mycket
för att kritisera detsamma utan för att kommentera det. Och jag tror jag
på förhand kan säga, att mina kommentarer i väsentliga punkter kunna vara
ytterst välvilliga.

Det var mångahanda problem, som herr Sandler berörde. Inledningsvis
talade han örn förhållandet mellan inrikes- och utrikespolitik. Det är självklart,
att det består ett mycket intimt förhållande mellan dessa båda grenar
av politiken. Den saken behöva vi inte ens diskutera. Men jag tror att herr
Sandler drog något vittutseende och vittsvävande slutsatser av detta sammanhang.
Herr Sandler menade, att länder med arbetarregeringar skulle ha lättare
att komma till tals med varandra och lättare att komma överens med
varandra än vad fallet var i äldre tider, när man inte hade sådana regeringar.
Jag skall inte gå in på det långa kapitlet om de pacifistiska illusionernas
historia. Jag vill bara erinra örn att man redan under 1700-talet började tro,
att om man bara kunde realisera nationalstatens idé, skulle freden vara räddad.
Sedan hyste man samma förhoppningar på ett realiserande av den demokratiska
principen. Man litade också på den andra internationalen. Nu litar
man tydligen på arbetarregeringar. Det ligger då nära till hands att fråga.
örn förhållandet mellan England och Ryssland blivit bättre, sedan England
fått en arbetarregering. Jag vill vidare erinra örn att vi i äldre tider i land
efter land först haft endast aristokratiska regeringar och sedan utpräglat
borgerliga regeringar, men den garantien har inte heller hållit. Jag tror inte,
att en enhetlig social och politisk struktur av de olika ländernas regeringar
kan betyda så värst mycket för den internationella freden. Skulle det dessutom
bli så, att regeringarna bleve målsmän för sina folks ekonomiska intressen
i större utsträckning än vad nu är fallet, fruktar jag att nya anledningar
till spänning skola inträda i det internationella livet.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

109

Kungl, proposition ang. Uttåggsstat I litt riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

För övrigt berörde herr Sandler inte bara statslivets konstitutionella problem
utan också samhällslivets konstitutiva frågor. Jag skall be att med några
ord få beröra de olika ting, som herr Sandler behandlade i sitt intressanta
anförande. Först ber jag att få säga några ord örn lians uppläggning av problemet
regering kontra riksdag. På den punkten kan jag nästan helt och fullt
ge min anslutning till de satser, som herr Sandler förkunnade. Den svenska
traditionen är ju den sakliga diskussionen och den sakliga behandlingen av
alla i riksdagen förekommande frågor. Herr Sandler fördömde också med
rätta transportkompaniet. Jag har vid något tillfälle under samlingsregeringens
tid talat örn de förenade transportkompanierna och undrat, örn det möjligen
var en förening u. p. a. Jag skulle vilja tillägga, att dessa tendenser
strida inte bara mot svenska traditioner utan också mot demokratiens principer.
Endast där diskussionen och argumenteringen ha en uppgift att fylla,
ha ett ämbete om jag så får säga, föreligger verklig demokrati. Och skulle
det gå så i vårt land, att majoritetspartiet förvandlas till en hyllningskör och
en registreringsapparat, blir det minoriteten, oppositionen, som blir det verkligt
demokratiska elementet i vår riksdag. Ty där skall väl ändå den fria
sakliga diskussionen ha ett säkert hemvist.

Herr Sandler var inne på krigsårens fullmaktssystem. Även på den punkten
delar jag helt och fullt hans uppfattning. Jag har gång efter annan bekämpat
det system av vaga och vittsvävande och alltför omfattande finansfullmakter,
som riksdagen i olika sammanhang givit regeringen. Det är min
livliga förhoppning, att denna rika ogräsflora snarast möjligt måtte försvinna
ur Sveriges konstitutionella praxis. Kunna vi samla oss på denna punkt,
tror jag att mycket vore vunnet.

En av de inte minst intressanta punkterna i herr Sandlers anförande var
hans uppläggning av problemet samlingsregering kontra partiregering. Det
kan inte tillkomma mig att lägga någon blomma på samlingsregeringens grav,
ty jag har både kritiserat den och tillhört den. Men jag tror inte att man
kan se dogmatiskt på detta problem. Jag tror att det finns tider och uppgifter,
inför vilka samlingsregeringen betyder den bättre lösningen. Men det
finns också tider och uppgifter, då en enhetlig partiregering är starkt motiverad.
Jag tror att man får bedöma frågan vid varje särskilt tillfälle och
inte uttala någon generell förkastelsedom eller något generellt beröm för
det ena eller andra systemet. Även i fråga örn inrikespolitiken finns det tillfällen,
då det, örn jag får åberopa en liknelse, som herr Sandler använde,
är viktigare att hålla ihop konvo.ien än att låta den gå fort. Jag tror att
herr Sandler även på den punkten mäste erkänna det samband, som består
mellan inrikespolitik och utrikespolitik.

Herr Sandlers regeringsteori var emellertid på andra punkter av det allra
största intresse. Han menade, att vi stodo inför en period, som till sitt innehåll
är mera revolutionär än någon annan. Ja, så menade man i Frankrike
1789, och så menade man i Europa både 1848 och 1918. Men även revolutionära
stämningar förflyktigas lätt. Besinning och restauration bli ofta don
naturliga reaktionen på alltför heta förhoppningar. Och så kan det gå även
denna gång. Vi veta verkligen inte ännu, om vi stå inför en stor revolutionär
period. Har inte herr Sandler liksom så många andra redan kunnat märka
något av de kalla vinddrag, som svepa fram över de heta förhoppningarna?

Inför den väntade sociala omstörtningen och revolutionen ville herr Sandler
nu lia en enhetlig partiregering. Därefter kunde man, menade han, åter
tänka sig en samlingsregering, men icke för ali styra utan för att administrera.
Herr Sandlers teori är i själva verket en intressant demokratisk va -

Ilo

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

nant av den ryske bolsjeviken Lenins teorier om proletariatets diktatur. Även
Lenin tänkte sig efter en period med en enhetlig arbetarregering, som genomförde
revolutionen och avskaffade klassamhället, en ny ordning, där styrandet
kunde upphöra och proletariatets diktatur nedläggas.

Jag skulle emellertid vilja fråga herr Sandler: är det verkligen klokt att
söka genomföra en alldeles ny ordning utan någon hänsyn till stora minoriteter
och i stridens tecken, såsom tydligen herr Sandler tänkte sig saken? Är det
klokt att driva dessa inre strider till sin spets under en tid, som icke saknar
incitament till svårartad yttre oro? Vad jag här säger får inte fattas såsom
något försvar för en samlingsregering. Det är bara argument mot en bröstgänges
och hänsynslös partipolitik, som tror sig ha rätt att förtrycka en stor
minoritet bara därför att den sitter inne med en kanske svag majoritet.

Men jag skall föra mitt resonemang vidare. Tror herr Sandler verkligen, att
vi skola få uppleva en tid, då världen och samhället äro så stillastående och så
stabiliserade, att det blir en regerings väsentliga uppgift icke att styra utan att
administrera? I framstegets namn vill jag verkligen uppriktigt hoppas och
tro, att vi aldrig skola komma till ett så svårartat stillastående.

Mest intressant var nog herr Sandlers resonemang örn socialiseringen. Herr
Sandler kan ju på den punkten tala med verklig auktoritet och såsom verkligexpert,
ty herr Sandler har ju en gång varit ordförande i en kommission, som
var den tidens Myrdalskommission. Det är min livliga förhoppning, att den
nuvarande Myrdalskommissionen skall ha lika stora framgångar med sina projekt
som socialiseringsnämnden en gång hade med sina! Herr Sandler anknöt
till Karl Marx’ berömda distinktion mellan samhället och staten, och herr
Sandler förde samhällets talan mot staten, decentraliseringens mot centraliseringen
och såvitt jag förstår också frihetens och konkurrensens gentemot monopolen.
Det är ju ingen hemlighet, att de borgerliga partierna förvisso inte
vilja centralisera i onödan. Vi föra allesammans provinsernas talan, om jag får
uttrycka mig så, mot huvudstaden. Vår administration, icke minst vår krisadministration,
är som bekant centraliserad till Stockholm. Men vi äro angelägna
att slå vakt örn den lokala självstyrelsen och vilja inte samla alltför
mycket av vårt näringsliv till huvudstaden. Vi vilja inte, örn jag så får uttrycka
mig, »stockholma» vårt näringsliv. Skulle herr Myrdal få styra och
ställa med vårt näringsliv och genomföra de avsikter, som inrymmas i hans
kommission, med monopolisering och socialisering av vår utrikeshandel och
mycket annat, är jag rädd för att vi skulle komma fram till den centralisering
och den monopolisering, som herr Sandler inte vill ha.

Såvitt jag kan förstå väckte herr Sandlers anförande mycket stora Sympatier
inom hans eget parti. Och det partiet vill som bekant i större eller mindre
utsträckning — hur mycket är ännu inte sagt — socialisera. Men skall man
socialisera, måste man veta inte bara att man skall göra det, utan också hur
man skall göra det. Och vet det socialdemokratiska partiet egentligen hur man
skall socialisera? Finns det ett enda aktuellt och praktiskt förslag till en decentraliserad
socialalisering, ett förslag, vilket avser en socialisering som inte
innebär monopol utan tillåter fri konkurrens? Och finns det några skäl att
binda sig vid socialiseringsprogrammet, när man icke har ett sådant praktiskt
förslag, som motsvarar de krav som herr Sandler uppställde? Jag vet mycket
väl att andra medlemmar av det socialdemokratiska partiet ställa andra krav
på en socialisering. Men redan denna uppdelning av opinionen i det socialdemokratiska
partiet borde ge en tankeställare och utgöra en maning till försiktighet.

Det var inte länge sedan den engelska regeringen och den finska regeringen

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

lil

Kungl, proposition ang. iilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 19-15/46.

(Forts.)

förklarade, att socialisering är en mycket svår sak, som man måste allvarligt
överväga. Vore det inte på tiden, att även vår regering gav ett svårartat problem
det erkännandet, att det är mycket svårt och att man måste vänta och
se? Jag tror att en sådan förklaring skulle i hög grad bidraga till att höja
det svenska näringslivets effektivitet och produktivitet.

Herr Linderot: Herr talman! Man kanske skulle kunna våga sig på en liten
sammanfattning av vad dagens remissdebatt hittills givit. Vill man göra den
i ett omdöme, tror jag man skulle kunna säga, att regeringen inklusive statsrådet
Myrdal haft en god dag. Den opposition som skulle mönstra upp förefaller
vara Kungl. Maj:ts allra hyggligaste och trevligaste opposition. Till
och med den siste ärade talaren, herr Andrén, som ju av orden att döma i vissa
formuleringar var oerhört kontrarevolutionär, var inte i sak så farlig, att jagtror
regeringen behöver taga någon extra session för att överväga vad han hade
för invändningar mot regeringens avsikter och deklarationer.

Herr Andrén hade några intressanta funderingar i frågan, huruvida vi befunno
oss i en revolutionär period eller inte. Han polemiserade därvidlag gentemot
herr Sandler, och jag skall väl inte stjäla filmen för herr Sandler, men
jag kan ändå inte underlåta att göra en liten kommentar till vad herr Andrén
sade. Han hänvisade till 1789 års stora franska revolution och andra revolutionära
perioder i historien, och så menade han, att det svalnar av igen och går
sin hyggliga lunk som vanligt. Ja, naturligtvis rör sig utvecklingen i uppåtgående
och nedåtgående. Men, herr Andrén, har det inte skett någon revolution
sedan 1789? Jag har för mig, att det verkligen har skett. Det har till och med
skett flera revolutioner i ordets faktiska och egentliga mening, flera djupgående
revolutioner. Och jag tror att det just nu, påskyndade genom det andra världskriget,
verkligen försiggår djupgående revolutionära omvälvningar av samhällena,
särskilt i Europa, ja, jag vågar säga, i hela världen. Det är nog säkrast för
var och en som vill arbeta i det politiska livet att acceptera själva faktum. Det
kan man nämligen inte önska sig ifrån, även örn man aldrig så gärna vill det.
Man har endast att inrätta sig efter det faktum, att det icke är ett stillastående
i samhällena. Det är faktiskt en utveckling, som vissa tider, bland annat
i vår tid, sker tämligen språngartat och revolutionärt. Man skall emellertid,
då man använder uttrycket revolution, inte bara tänka på gammaldags barrikader,
skottlossning, hängning i lyktstolpar och annat i den stilen, som folk
gärna anser vara det väsentliga i begreppet revolution. Utan alla dessa tillbehör
kan en mycket djupgående omvälvning försiggå. Det är alltså detta vi
ha att intressera oss för. Herr Andrén ber nu alla goda makter bevara sig
för att vi skulle råka i ett sådant samhällstillstånd, där regeringen inte skulle
styra utan administrera och där det alltså skulle bli ett stillastående. Det är
naturligtvis mycket tråkigt, örn samhället stelnar till och står stilla. Men jag
vill i alla fall med anledning av detta herr Andréns yttrande ställa en fråga
till herr Andrén — yttrandet har visserligen fällts i polemik mot en annan,
närmast herr Sandler, men jag vill ändå taga upp det, eftersom jag tycker att
det är mycket intressant. Anser herr Andrén utveckling och styrande vara
synonyma begrepp? Måste det ovillkorligen vara några som styra och ställa
och tala om för de andra vad de skola syssla med? Är inte detta att i någon
mån underkänna utvecklingens självständighet och den mänskliga intelligensens
utvecklingsmöjligheter? Vi äro ju icke samma inännskor nu som vi voro
för tvåtusen år sedan. Även örn vi i dag måste styras i många hänseenden, hoppas
vi viii att i morgon slippa att styras, när mänskligheten verkligen utvecklat
sig dithän, att vi litet till mans, inte bara ministrar och cxministrar, lia

112 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, ''proposition ang. tilläggsstat I lill riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

förstånd om vad som skall göras och vad som är bäst för alla gemensamt. Jag
trodde att det optimistiska perspektiv som herr Sandler lade fram var något
att glädja sig åt, och jag beklagar herr Andréns pessimism i detta fall.

Jag har nu inte begärt ordet för att polemisera mot herr Andrén, eftersom
jag ju begärde ordet, innan han talade, men jag kunde inte stilla min åtrå att
göra ett pär — naturligtvis inte uttömmande — kommentarer till vad hail
säde.

Jag övergår så till några frågor, för vilka jag egentligen begärde ordet.
Jag skall ta dem ungefär i den kronologiska ordning, i vilken de förekommit
i debatten, och börjar då med herr Domö. Han hade en idé örn att man nu
borde lägga fram vissa konkreta förslag örn s. k. socialisering och därefter föranstalta
örn en folkomröstning örn dessa. Det är mycket glädjande, att högerledaren
börjar förtrösta på folket och genom folkomröstning koppas undgå de
farliga planer, som riksdagsmajoriteten umgås med. Det bör kanske inkasseras
med tillfredsställelse, även om jag inte alls anser det vara högsta form av
demokrati att skicka ut en fråga örn exempelvis gatstensindustriens. s. k.
socialisering till folkomröstning. Detta är ju närmast en fråga örn lämpliga arbetsmetoder
för att i demokratisk ordning komma till vissa resultat. Emellertid
ligger det kanske ändå något av betydande demokratiskt värde i den tankegång
som herr Domö här gjort sig till tolk för. Ty det är dock ett faktum, som
även jag — som väl i allmänhet i politiken falskeligen betraktas såsom en
minoritetsdiktaturens anhängare — erkänner, nämligen att en förutsättning
för demokrati är att folkflertalet får tillfälle att ge sin mening till känna
örn de stora och viktiga politiska besluten av statsmakterna. Därför vöre det
kanske lämpligt, när nu den socialdemokratiska partiregeringen med sin, som
jag sade, lyckade start här i dag utarbetar en hel del konkreta förslag om socialisering
— inom parentes vill jag nämna, att jag använder uttrycket socialisering,
därför att alla andra göra det; jag är för övrigt helt och hållet ense
med herr Sandler, att man icke bör blanda ihop stat och samhälle, men det
är ju inte så viktigt vilken term man använder — när man alltså föreslår en
socialisering av försäkringsväsendet, av kreditväsendet eller av vissa betydande
industrier och förslagen tagit fastare form, att folket finge yttra sig örn dem.
Skulle då herr Domös förhoppning örn en folkmajoritet mot sådana projekt
verkligen gå i uppfyllelse, skulle jag tro, att den nuvarande regeringen skulle
böja sig för folkmajoritetens vilja. Prövningen av folkviljan kunde ju ske i
form av en upplösning av riksdagen. För min del tror jag ju, att folkviljan
skulle ge ett alldeles bestämt utslag till förmån för de allmänna linjer, som
regeringen här företräder. Men det skulle naturligtvis ha ett oerhört värde att
få detta konstaterat, då ju ändå den nuvarande riksdagen — jag tänker närmast
på andra kammaren — är vald under krigstiden, medan samlingsregeringen
ännu existerade och innan ännu några utformade projekt av samhällsomdanande
betydelse hade kunnat läggas fram för folket. Jag rekommenderar alltså
herr Domös i det fallet fullkomligt demokratiska tankegång till övervägande,
så att man kanske i allmännyttans tjänst underställde dessa stora planer
folkets bedömande i ett allmänt val, åtminstone i ett val till andra kammaren.
Det är kanske inte så lämpligt att hålla på i fyra år med dem, utan att folket
har fått yttra sig.

Sedan ett par ord till herr Elon Andersson. Han. beklagade sig över att da
man ställer frågan till vederbörande, örn de faktiskt vilja bevara ett fritt
näringsliv, så får man aldrig något riktigt klart svar. Jag kanske, inte hör till
»vederbörande» i detta sammanhang — herr Elon Andersson ville val . närmast,
att regeringen skulle tala i saken — men jag har en gång tidigare

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

113

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

diskuterat samma tema med herr Elon Andersson här ifrån talarstolen, och
jag kan inte neka mig nöjet att göra det även i dag. Att herr Elon Andersson
aldrig får något klart svar på sin fråga skulle kunna tänkas bero på att
frågan är felaktigt ställd. Enligt min mening är så fallet, ty ett sådant fritt
näringsliv, som herr Elon Andersson viii att man skall skydda och
värna, finns ju inte längre. Det läge närmre till hands att begära, att herr
Elon Andersson ville tala örn, vad det är för fritt näringsliv han vill bevara
här i samhället.

Jag skall berätta en liten historia från näringslivet. Den rör en mycket liten
detalj, men den är rätt belysande. En byggmästare skulle bygga fyra hus
ett stycke utanför huvudstaden. För att bygga stenhus, som det här gällde, behöver
man ju murbruk, och detta framställes för Stockholm med omgivningar
industriellt i stora murbruksfabriker, som i realiteten ha monopol på tillverkningen.
Priset är på grund därav ganska högt. Byggmästarna måste ta sitt
murbruk från dessa leverantörer, örn de inte vilja själva blanda till det för
hand. Den byggmästare, som det här är fråga örn, skulle bygga fyra hus —
märk väl bara fyra hus — och han räknade ut, att om han anlade en liten
murbruksfabrik, så skulle denna kosta 20 000 kronor. Det var således ett rätt
stort belopp, men han skulle ändå tack vare fabriken kunna få murbruk billigare
än örn han hade köpt från monopolinnehavarna, så att de 20 000 kronorna
skulle betala sig på denna lilla byggnation. Naturligtvis gick han i författning
örn att skaffa sig denna murbruksfabrik, och därefter började han underhandla
örn mursand. Sådan måste köpas från dem som äga grustag. Det visade
sig då, att han inte kunde få köpa någon mursand. En godsägare i Södermanland
lovade att leverera sand, men han ville inte skriva kontrakt, därför att
det då kunde tänkas, att monopolfabrikerna i framtiden vägrade att köpa
grus av honom. Därför fick projektet falla, och byggmästaren måste köpa
murbruk av de monopolfabriker som finnas i Stockholm.

Jag ville berätta denna lilla historia — som i och för sig är en bagatell,
men som ju är belysande —för att med utgångspunkt från detta exempel fråga
herr Elon Andersson, var det fria näringslivet finns i detta fall. Och var är
det fria näringslivet, när det rör cement eller socker? Vad är det för fritt näringsliv
som gör kullager o. s. v.? Ja, jag skulle kunna stå och här fråga tvärsigenom
hela den svenska ekonomiska geografien: vad blir det kvar av det
fria näringslivet? De där liberalistiska företagen, som äro den fria konkurrensens
utomordentliga och förträffligt pådrivande motor, som ideligen förnya
produktionen och effektivisera näringslivet o. s. v., var finnas dessa? Ja, formellt
sett finnas de på åtskilliga ställen. Men i realiteten? Det är kanske handlande,
detaljhandlare, säger man. Jo tack, försök att sätta upp en detaljhandel
och få några varor någonstans där det inte passar dem som ha monopol!
Herr Elon Andersson kan ju försöka att starta en järnhandel, så får han se,
hur det är ställt med det fria näringslivet.

Nej, utan att vilja trötta kammaren med en massa exempel tillåter jag mig
ändå, herr Elon Andersson, att vända på frågan. I stället för att låta herr
Elon Andersson beklaga sig över att han inte får klart svar på frågan, om
man vill skydda det fria näringslivet, så ber jag att få fråga: vad iir det för
fritt näringsliv som skall skyddas? Är det någon liten lanthandlare i Hälsingland,
som är oavhängig? Han är det ju i alla fall inte, men örn vi formellt
sett föreställa oss det, är det givet, att han skall skyddas. Är det småföretagare,
kanske 10 000 eller 50 000? Låt oss säga, att de äro något så när fria,
vilket de inte äro, och låt oss skydda alla dessa. Jag tror inte, att arbetarrörelsens
efterkrigsprogram utgör det ringaste hot mot denna fria företagsam -

Första kammarens protokoll 19A5. Nr 82. 8

114 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat. I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

het eller mot medelklassen överhuvud taget, vilket herr Domö ville göra gällande.

Det är rätt intressant, att högern nu försöker göra sig till medelklassens
parti. Ja, det är kanske säkrast att skaffa sig nya anhängare. Högerpartiet är
ju i oppositionsställning, och jag missunnar inte partiet något fiskafänge i
medelklassen. Men om medelklassen intresserar sig för vad som verkligen planeras
i det omdiskuterade efterkrigsprogrammet, så upptäcker den säkerligen,
att en omläggning av hushållningssystemet, på sätt som där är förutsatt, är
den, jag vågar säga, enda räddningen för medelklassen, ty medelklassen males
sönder av de stora kapitalistiska monopolen och blir allt osjälvständigare och
osjälvständigare. Den självständighet, som den ännu räknar med, är ofta en
chimär. Däremot kan säkerligen en mycket självständig och med mycket stor
rörelsefrihet utrustad medelklass finnas inom de samhällsformer, som man
tänker sig i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det är utan tvivel så, att ett
genomförande av detta program skulle förbättra läget för dem som nu frukta
för att de skulle få det sämre.

Eftersom jag talar om socialisering, vill jag uttrycka min tacksamhet till
herr Sandler för att han — som vi hoppas — gjorde slut på föreställningen
örn att socialisering ovillkorligen betyder centralisering. Det var något av det
viktigaste som överhuvud taget har sagts i denna debatt örn socialisering. För
att herrarna inte skola bli besvikna över att jag inte talar något örn Sovjetunionen,
skall jag kanske säga, att där före kriget försiggick en påtaglig decentralisering
av sedan årtionden socialiserade och mycket kraftigt centraliserade
industrier. Det visade sig nämligen, att företag kunna bli för stora, och
jag vill därför understryka, vad herr Sandler i detta hänseende gjorde vederbörande
debattörer uppmärksamma på, och jag vill t. o. m. i en aktuell fråga
ansluta mig till vad herr Sandler säde, nämligen om den centralisering som
nu överhuvud taget pågår i det svenska samhället genom att man drar statsförvaltningen
och allting annat till Stockholm och dessutom genom att de stora
monopolistiska industrierna placera sina huvudstyrelser i Stockholm. Jag tror
inte, att denna centralisering är bra. Den bör kunna motverkas av statsmakterna
på olika sätt.

Emellertid skulle jag, då jag nu kom att tala örn herr Sandlers uppfattningar,
gärna vilja säga några ord också örn de olika former, i vilka den nya tidens
statsbildningar enligt herr Sandlers mening skulle komma att framträda: dels
Förenta staterna, privatkapitalistiskt, dels Sovjetunionen såsom motpolen, socialistiskt,
eller rättat till statskapitalistiskt. Herr Sandler ville närmast karakterisera
samhällsformen och hushållningssystemet i Sovjetunionen såsom
statskapitalistiska. Yi skulle då bli den tredje formen, den gyllene medelvägen,
som inte var vare sig privatkapitalistisk eller statskapitalistisk, utan demokratisk-socialistisk
eller någonting sådant. Herr Sandler kanske föreställer
sig utvecklingen i det fallet såsom väl stillastående. I Förenta staterna pågår
dock en ganska febril utveckling just nu. Örn vad som kommer att ske under
de närmaste åren i Förenta staterna vågar jag inte spå, därtill skulle möjligen
statsrådet Myrdal vara mera kapabel, men privatkapitalismen i Förenta
staterna har, såvitt jag förstår, sett sina bästa dagar, så att man får kanske
akta sig för att göra Förenta staterna för alla tider till privatkapitalismens
alldeles speciella land.

Jag vill emellertid icke godkänna definitionerna, icke heller definitionen på
den gyllene medelvägens Sverige. Örn vi titta på arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
finna vi, att där förutsättes en i varje fall teoretiskt rätt betydande
privat sektor inom det s. k. näringslivet, men att vissa nyckelindustrier och

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

115

Kungl, proposition ang. iilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1915146.

(Forts.)

ekonomiska nyckelpositioner skulle bli socialiserade. Såvitt jag kan förstå
skulle nian lämna den kapitalistiska ekonomien så fria händer här i Sverige,
att man måste tillgripa krafttag på den s. k. socialiseringens'' väg, för att vi
skola komma fram till ett samhällssystem, som vi skulle kunna kalla statskapitalistiskt.
Jag menar alltså, att vi äro på väg mot statskapitalism i Sverige,
och det är en alldeles riktig väg. Varför skola vi inte gå den vägen? Det
är därifrån som man sedan kommer över till en demokratisk-socialistisk samhällsordning.
Man har inte, såsom herr Sandler tänkte sig, att välja, huruvida
man skall följa eller inte följa Sovjetunionens väg. Den är inte bra, säger herr
Sandler, eftersom den inte skapar trivsel! Vi skola ha den effektivitet, som
både_ Sovjetunionen och de privatkapitalistiska Förenta staterna ha i sin produktionsapparat
och i sin ekonomi, men dessutom skola vi ha social trivsel.
Det är alldeles utmärkt, men innan vi komma dit, att vi få denna på den demokratiska
socialismens grund blomstrande sociala trivsel hos de enskilda människorna,
få vi säkert gå just den vägen, som den svenska arbetarrörelsens efterkrigsprogram
tecknar och som är statskapitalismens och ingenting annat,
örn man skall teoretisera om saken.

Vidare fick ju herr Sandler en fråga av herr Andrén, om man inte får reda
på hur man skall socialisera. Jag förmodar, att herr Sandler skall svara härpå,
och jag skall inte föregripa- svaret. Men diskussionen går ju inte bara mellan
herr Andrén och herr Sandler, utan rör oss alla. Jag vill därför ge en rekommendation
till herr Andrén örn hur man socialiserar eller så att säga församhälleligar.
Det går bra att lära sig det, örn man ser på t. ex. hur man i
Sverige gör kullager eller skor eller papper eller någonting annat. Vad är det
nämligen för apparat som behöves för att göra kullager eller skor eller papper?
År det kullagerfabrikens eller cellulosabolagets eller örebroskomakarnas
apparat? Nej, det är samhällets hela apparat som måste fungera. Örn inte hela
samhällsapparaten fungerar, kan man inte med nuvarande moderna metoder
tillverka kullager eller skor eller papper. Ty vad innebär denna tillverkning?
Jo, det är en produktion, som är socialiserad. Saken är klar. Det är bara —
förlåt, mina herrar! — att ägandet av kullagren och maskinerna och fabrikerna
o. s. v. icke är socialiserat, men produktionsprocessen, det är ju samhället
som svarar för den. Örn vem som helst här i sin bänk vill analysera, hur skorna
på hans fotter ha kommit till, skall han finna, att järnringarna kanske komma
från malmgruvorna i Kiruna, att lädret kommer från ett annat håll, och
man kan räkna ut, varifrån de kemiska ämnen komma som behövas för garvningen.
Skorna äro således en social produkt, åstadkommen genom att samhällsapparaten
är i funktion. Om inte samhällsapparaten i sin helhet fungerar,
blir det varken kullager eller skor eller papper.

På detta sätt kan man, utan att, fråga, lära sig, hur man skall socialisera.
Sedan återstår bara den teoretiskt sett mycket enkla frågan, hur man också
skall socialisera det privata tillägnandet av samhällsprodukterna. Det är bara
det sommar kvar.. Ja, här går man i den föreställningen, att det rör sig örn
några så fantastiskt svåra problem, att man närmast har att betrakta&hela
frågan om arbetarrörelsens efterkrigsprograin som en intellektuell gymnastik.
Man tycker, att frågan, hur man skall socialisera, är en mycket vidlyftig och
besvärlig fråga. Men det finns ingenting så dumt som att ha stor respekt för
professorer. Adressen är icke till professor Andrén eller professor Myrdal
eller någon annan av kammarens ärade professorer, utan uttalandet är i största
allmänhet gjort ut i fria luften till iilla som vilja höra på. Demokratien kräver
nämligen, att menige man slutar upp att gå omkring och tro, att allting är så
oerhört krångligt att man måste ha professorer till allt. Menige man kan lära

116

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till riksslaten för budgetaret 1945/46.

(Forts.)

sig åtskilligt. När man kommit dit att han tappat respekten för lärdomen —
jag menar inte den tillbörliga respekten utan den otillbörliga, en smula skrockfulla
respekten för lärdomen — och börjar se enkelt och sunt på samhällsförhållanden
och samhällsföreteelser, bli förutsättningarna större för en verklig
demokrati. Då blir socialiseringsfrågan inte alls så knepig, då kan man fråga
i en aftonkurs för 15-åringar, hur man skall socialisera, och de komma att
tycka, att det var den enklaste fråga de fått under hela kursen.

Sedan kommer jag till en fråga, som är lika allvarlig. Även örn jag i likhet
med herr Andrén tillåter mig att tala på ett helt annat sätt än professorer, så
är det därför inte på något vis min avsikt att förringa allvaret i den politik
som här diskuteras. Det råder intet tvivel om att det är en mycket allvarlig
vändning i svensk politik, örn statsmakterna verkligen gå in för att genomföra
det väsentliga av vad som här är deklarerat från regeringens sida. Men
man kan faktiskt också göra allvarliga ting utan att se så förfärligt allvarlig
ut.

Jag övergår till en annan lika allvarlig sak, som herr Bergquist behandlade
före middagsrasten. Han påstod nämligen, att kommunisternas krav på utrensning
av fascister i nyckelpositioner och på kommandoposter ^här i samhället
hade framkommit i den formen, att han med beklagande måste konstatera,
att vi inte voro demokratiskt inställda och att våra tidigare framstötar
för att försvara demokratien uteslutande voro partiegoistiska, emedan vi själva
sutto i klämman och ville ha hjälp för att inte bli misshandlade av myndigheterna.
Det är naturligtvis mycket allvarligt, när en sådan ledamot sorn herr
Bergquist säger detta. Det är för resten allvarligt, vem som än säger det, men
herr Bergquist har faktiskt varit en av dem som kämpat för demokratien,
också om det gällt att försvara kommunister, som blivit odemokratiskt behandlade.
Jag tror dock, att herr Bergquist något förivrade sig i sina slutsatser
och att han inte gick till botten med vad som egentligen diskuterades, utan
ställde sig på en abstrakt rättsfilosofisk ståndpunkt och ifrån denna position
bildligt talat kastade av oss ifrån demokratiens vagn. Jag skall inte bli mångordig
örn denna sak. Men jag vill säga, att det kommunistiska partiet inte
skärpt kravet på att rensa ut fascister, såsom det har ställts av en mängd
arbetarorganisationer, exempelvis Malmö socialdemokratiska arbetarkommun
och en rad fackföreningar med socialdemokratisk majoritet. Kravet kanske
fick en något skärpt form i herr Holmbergs anförande, men i sak ha vi icke
skärpt detsamma. Om resandet av detta krav skulle vara att såra demokratien,
så skulle egentligen, såvitt jag kan se, bara Sverige och Franco-Spanien finnas
kvar som demokratier här i västerlandet, ty alla andra stater fullfölja en
sådan politik gentemot fascister, för vilken herr Holmberg var talesman. Norge,
Danmark, Frankrike, England och Förenta staterna, alla dessa länder medverka
ju vid genomförandet av en utrensningspolitik. Då blir det bara FrancoSpanien
och Sverige kvar, om vi skola vara demokrater enligt herr Bergquists
mening.

Man skall inte förfölja åsikter, det gjordes till diskussionens huvudfråga, men
nu påstå vi, att det inte handlar om åsikter. Vi ha inte sagt —- och det har
inte heller krävts av Malmö arbetarkommun eller andra organisationer —
att varje människa, som någon gång i tiden har varit vilseledd och har uttalat
sympatier för Hitler eller Mussolini och trott, att de skulle åstadkomma någonting
bra för mänskligheten, nu skulle betraktas som fascist och rensas ut från
sina positioner. Herr Holmberg gjorde en mycket stark begränsning i sitt anförande.
Han talade örn att man kunde använda de lagar som finnas, Han

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

117

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till rilcsstaten för budgetåret 1945146,

(Forts.)

föreslog inte någon olaglig åtgärd. Herr Bergquist Ilar ju ändå under krigsåren
varit med i regeringen och tagit ansvaret för beslut som alldeles säkert
äro lika odemokratiska som de som det blir fråga om, ifall man skall göra
razzia med. fascisterna enligt de linjer, som vi ha förfäktat, och då skulle herr
Bergquist icke heller vara demokrat. Örn vi dra ut konsekvenserna, blir det
väl bara nassarna som äro demokrater. Jag måste säga, att detta ju är att
indirekt söka i Sverige omöjliggöra den politik, som man för närvarande följer
i hela västerlandet, nämligen att med hänsyn till vad som här har kommit i
dagen från de fascistiska och nazistiska regimernas sida förklara dessa ligga
bortom gränsen för politisk rörelse och deras inställning vara av kriminell
karaktär. Men i krigsförbrytarprocesserna straffar man ju folk inte för åsikter,
utan för gärningar. Ordet gärning är härvidlag naturligtvis taget i mycket
vidsträckt bemärkelse, i det också propaganda kan räknas som gärning. Men
här blir alltså inte den springande punkten, herr Bergquist, huruvida vi äro
demokrater eller inte, utan hur man värderar fascismen, och då blir, såvitt jag
förstår, herr Bergquists hela resonemang emot oss hängande i luften, då har
han en oriktig utgångspunkt. Herr Bergquist föreställde sig något absolut rättstillstånd,
någon absolut demokrati, någon absolut frihet. Alla dessa ting äro
relativa. Det finns ingen absolut rättvisa eller absolut demokrati eller absolut
frihet. Jag har i varje fall aldrig upptäckt något dylikt absolut, och jag
undrar örn inte herr Bergquist tänker mera juridiskt än politiskt i saken. Hela
frågan örn demokratien är en politisk angelägenhet och icke en juridisk. Om
man ser saken som en politisk angelägenhet och inte ställer sig på någon filosofisk
abstrakt grundval, blir det hela en fråga örn politisk ändamålsenlighet
och riktighet utifrån den samhällssyn man själv har. Det blir det hela, och
då kunna vi diskutera vad som är ändamålsenligt eller inte, men det betyder
inte att herr Bergquist representerar någonting som heter demokrati och vi
någonting annat. Ha vi en demokratisk syn, kunna vi diskutera ändamålsenligheten
av dessa åtgärder ur demokratisk synpunkt, men det blir en gradfråga.
Jag kan alltså icke för min del godkänna den ståndpunkt som herr
Bergquist här gör sig till tolk för.

Jag tror för resten, att man bör säga ett par ord till örn denna utrensning.
Det är klart, att i korta resolutioner, som komma från arbetarorganisationer,
kanske formuleringarna kunna vara sådana, att Speciellt liberala demokrater
känna sig chockerade och förskräckta över att här vill man med nazistiska
metoder utrota nazismen — då är man ju ur askan i elden. Jag tror inte man
skall fästa sig så förfärligt mycket vid formuleringar härvidlag, utan man
skall fästa, sig vid den samhällssyn, dessa resolutioner uttrycka, och Se litet
mera praktiskt och litet mindre filosofiskt på saken, herr Bergquist, så går det
bättre.

Till sist vill jag beröra en sak till, som herr Sandler formulerade här. Han
menade att samarbete mellan andra riktningar och grupper och partier med
det socialdemokratiska partiet, som har regeringsmakten, var eftersträvansvärt,
och han trodde också att det skulle kunna komma att ske. Det tror jag
också skall kunna komma att ske. Jag vet t. ex. inte, varför inte bondeförbundet
skulle tämligen allmänt kunna ansluta sig till arbetarrörelsens efterkrigsprogram
i fråga om socialiseringen. Då jag söker studera de politiska meningar,
som bondeförbundet närmast vill uttrycka, kan jag i varje fall inte upptäcka,
att det skulle föreligga några Särskilda hinder. Detta beror naturligtvis
på jordbrukarnas erfarenheter här i landet, ty på sitt sätt är ju jordbruket redan
socialiserat i viss bemärkelse. Hela jordbruksnäringen ligger ju i statens

118 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

hand och regleras genom statliga organ. Det föres bok, man gör upp bokslut
för hela jordbruksnäringen, räknar ut, hur mångå miljarder man skördar, och
bestämmer priserna från denna centrala bokföringsapparat o. is. v. Jag tycker
därför att det är ganska naturligt, att bondeförbundets medlemmar inte skulle
vara rädda för efterkrigsprogrammet. Här föreligger ju ett klart intresse för
bönderna i Sverige att värja sig mot det privatmonopolistiska kapitalet, ty
bönderna få betala monopolpriser för allt vad de köpa, under det vi alla veta
hur vi gnälla, när bönderna vilja ha några priser för vad de sälja. Det monopolistiska
kapitalet är utan tvivel den svenska jordbrukarbefolkningens fiende
nr 1, och därför böra bönderna vinnas som bundsförvanter i arbetarklassens
strävan för efterkrigsprogrammets genomförande. Intressena här sammanfalla
ovillkorligen i sina grunddrag.

Att det kommunistiska partiet här understödjer efterkrigsprogrammet, är ju
bekant. Det var någon som skrev förra året, när vi bekantgjorde denna vår
mening redan innan den socialdemokratiska partikongressen hade bekräftat
efterkrigsprogrammet, att kommunisterna hade blivit så odugliga, att de inte
ens kunde skriva program utan måste gå och knycka andras. Det var kanske
inte allvarligt menat, ty det enklaste man kan göra är ju att skriva program.
Genomföra dem kanske är litet värre, och även om jag sökt förenkla vetenskapen
åtskilligt, när det gäller socialiseringsbegrepp och annat, har jag visst
inte försökt förenkla de politiska problem som måste lösas för att det väsentliga
i efterkrigsprogrammet skall kunna genomföras. Det är alls inte några
småting, som den socialdemokratiska regeringen här har föresatt sig att genomföra.
Det kommer att stöta på åtskilliga svårigheter, och det kommer
kanske inte att gå så fort, som man hoppas, med åtskilligt av det väsentliga i
efterkrigsprogrammet. Men det vill jag också säga, att den starkaste garantien
för att programmet skall genomföras ligger däri, att den vänsterutveckling,
som är skönjbar inom de arbetande folkklasserna i Sverige, fortsätter. Det är
det kraftigaste stödet för den socialdemokratiska regeringen i den politik, den
här har förklarat sig vilja genomföra, och om någon tror att det skall vara till
irritation, att det kommunistiska partiet här har slutit upp såsom stödtrupp
för genomförande av denna politik, så är detta nog grundat på ett misstag. Det
motstånd som redan här har signalerats — ehuru svagt — från de borgerliga
partierna i denna debatt, kommer att växa, och det kommer att bli mycket
starkt, när det blir fråga örn vissa livsintressen för dem som nu i huvudsak
sitta inne med den ekonomiska makten i samhället. Och för att detta motstånd
icke skall bli för starkt, och framför allt för att de krafter, som måste sammanslutas
för att besegra detta motstånd, skola bli tillräckligt starka, är det
uteslutande till fördel, att det finns ett starkt kommunistiskt parti som —
ehuru självständigt, kanske i vissa frågor i opposition emot regeringen — dock
i huvudfrågan understödjer regeringen i den politik som regeringen hittills
har proklamerat att den vill genomföra. Jag tror att detta är viktigt, och icke
minst viktigt är det, att man har ett starkt kommunistiskt parti, för den händelse
tvehågsenheten skulle taga överhand i regeringen, ty då kan det ju vara
bra, att det finns ett utanför regeringen stående arbetarparti, örn också mindre
och svagare än det socialdemokratiska så dock i det fallet fritt och oavhängigt
av regeringens politik.

Men detta gäller vad framtiden möjligen kan föra upp på dagordningen;
för dagen måste man ju ändå notera såsom en mycket betydelsefull vändning i
den svenska politiken, att en socialdemokratisk regering inför riksdagen så
klart och otvetydigt, som det är gjort, har lagt fram som sin regeringsplattform
ett revolutionerande socialt program.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

119

Kuncjl. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 19\5\b6.

(Forts.)

Herr Andrén erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag förstår ju, att herr Linderots vidskepelse är så ensidigt orienterad åt öster,
att det knappast kan bli något över åt svenska professorer. Det senare förhållandet
är jag enbart glad åt.

Herr Linderot ställde till mig två frågor. Han frågade först och främst, örn
skottlossning och hängning i lyktstolpar ingick i mitt revolutionsbegrepp. Jag
kan svara, att då jag ansåg att dessa attribut äro någonting mycket väsentligt
i herr Linderots revolutionsbegrepp, tog jag med även dem, men jag erkänner
att mitt revolutionsbegrepp är något vidsträcktare än så. Jag måste säga, att
evolutionen under de sista femtio åren betytt så oändligt mycket mera än alla
revolutioner. Evolutionen har betytt en verklig revolution i vår samhällsutveckling,
under det revolutionerna oftast endast lämnat små bidrag till evolutionen.

Herr Linderot frågade vidare, örn jag betraktade utveckling och styrelse som
synonyma begrepp. Det är självklart att jag icke gör det. Jag talade överhuvud
taget icke örn detta omaka begreppspar, och det har, såvitt jag förstår,
inte herr Sandler heller gjort. Herr Sandler och jag ha talat örn administrera
och styra; det är två begrepp, som ha sammanhang med varandra. »Styrelse»
innesluter även politiken, under det »administration» — såsom herr Sandler
fattade begreppet, örn jag förstod honom rätt — helt enkelt är en förvaltning
utan starkare politiskt inslag.

Herr Domö: Herr talman! Herr Linderot har som ett led i kammarens
kvällsunderhållning med egna krafter hållit en föreläsning, som väl skulle
kunna passa vid en sådan där aftonkurs, som ''enligt hans mening skulle behövas
för socialiseringen. Han lade upp saken väldigt enkelt och sade, att
socialisering inte är svår att genomföra. Detta hans resonemang, vilket flöt
något fram och tillbaka, gav anledning till ett resonemang här borta i kammaren,
medan herr Linderots lektion pågick. Det undrades, vilket slags filosofi
det var, som herr Linderot företrädde, och vi kunde inte komma till något
annat resultat än att det i alla fall var en mycket lättvindig filosofi. Och
jag kan inte undgå att säga, att jag av herr Linderots yttrande fick det intrycket
— liksom tyvärr också av herr Sandlers anförande — att det påstående,
som dessa båda gjorde, att socialisering skulle kunna ske utan central
dirigering, är oriktigt. Det är också omöjligt att godtaga. Om man skall socialisera,
så kan man antagligen göra det på det sättet, som herr Sandler förutsatte,
att man inrättar statliga bolag med egna styrelser, men kvar står,
att oavsett vilken form man väljer skall ju det hela dirigeras eller styras
från central ort. De statliga bolagen, sådana de föreslogos exempelvis av
socialiseringsutredningen, förutsatte ju en central handläggning i departementen
i Stockholm. Det blir i själva verket alltid så, att när staten skall tillsätta
styrelser, så komma styrelserna aldrig att bli så lokalt självständiga som i
det vanliga privata företagarlivet, utan de känna sig bundna av det beroende
förhållandet till vederbörande departementschef, och därför blir det i själva
verket alltid en central dirigering av det hela. Det går säkerligen inte att
få fram bevis på att det går att genomföra en socialisering utan central dirigering.

Jag tillåter mig här att taga upp några yttranden av herr Åkerberg. Jag
förmodar på grund av den antydning, jag nyss gjorde, att herr Åkerberg var
dagens talesman även för regeringen och att hans genmäle till de påståenden
och påpekanden, som här gjorts från olika håll, äro representativa för regeringspartiet.
Det var en hel del ganska intressanta redogörelser och tolkningar
av den socialdemokratiska uppfattningen, som herr Åkerberg gav. Jag

120 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

fäste mig inte så mycket vid att herr Åkerberg sade, att rättsmedvetandet
skall man inte bry sig om så mycket, när det gäller skattefrågorna, ty det är
saker, som inte ha så mycket med rättsmedvetandet att göra. Jag skulle tro,
att rättsmedvetandet behövs även när det gäller skattefrågorna, örn inte annat
så för att få respekt för det fiskaliska intresse, som allt mer påtagligt gör sig
gällande i de frågorna.

Mina uppgifter om hur man på socialdemokratiskt håll såg på en hel del
av de uppgifter, man skall genomföra, de hänföra sig icke till uttalanden i
vissa enskilda kretsar, och det är ingalunda fråga örn sådana där »lösaktiga»
yttranden, som herr Åkerberg ville göra gällande. Jag tar nämligen LO och
sådana organisationer på. allvar, ty jag har funnit, att de ha ganska mycket
att säga till örn, och jag vill ingalunda bagatellisera deras uttalanden.

Det mest intressanta i herr Åkerbergs anförande var i alla fall några andra
uttalanden. Det ena var, att när vi frågade efter innebörden i regeringens politik,
hänvisade han till de 27 punkterna; det var dem som regeringen skulle
följa. Men sedan kommo en hel del andra uttalanden, exempelvis sådana som :
var lugn för att farhågorna för att alla sociala frågor skola lösas på en gång
inte behöva tas på allvar, ty det mesta kommer att vara kvar •— underförstått:
när denna regering har lagt ned sitt arbete på det hela. Men, herr
Akerberg, det vilja inte vi vara med om ens från högern. Vi vilja ha igenom
mycket av det sociala reformprogram, som vi diskutera. Det är bara fråga om
sättet och förutsättningarna för det. Vi hoppas, att landets produktiva liv
får utvecklas så att det blir ekonomiskt möjligt att redan under de närmaste
åren genomföra betydande sociala reformer. Och jag skulle här vilja fråga
statsrådet Möller: är herr statsrådet Möller numera så anspråkslös, som det
framgick av herr Åkerbergs uttalanden?

Vidare sades det, att det socialdemokratiska partiet skall stödja den fria
företagsamheten. Det är ett orakelspråk, som jag inte skall försöka tolka.
Likaså ett sådant uttalande som att socialdemokratien icke vill lägga något
band på de produktiva krafterna. Detta var bara noteringar från herr Åkerbergs
anförande.

Men sedan kommer det en sak, som gör mig mycket fundersam. Vi socialdemokrater
— säde herr Åkerberg -— tala icke om socialisering. Nej, kanhända
ni inte göra det så mycket, men ni ämna väl genomföra den, eller hur.
herr Åkerberg?

Sedan en kort replik till herr handelsministern. Då jag frågade, örn man
inte kunde åstadkomma en plan för kommissionsväsendets avveckling, så inskränkte
sig handelsministern till att svara på huruvida man kunde avveckla
priskontrollen, och det är dock något olika. Nu har jag emellertid privat av
honom hört, att han menar, att alla kommissioner skola avskaffas så fort som
möjligt, och hans svar föranleder därför givetvis ingen erinran från min sida.

Till slut vill jag göra några reflexioner i anledning av förste vice talmannens
anförande. Han sökte klargöra, varför man från, skola vi säga, mellanpartiemas
sida säger att de vilja gå en tredje väg. Först måla de en vrångbild
av den väg som högern anses vandra, sedan ange de en väg som socialdemokraterna
gå, och sedan säga de: så gå vi där emellan. Ja, är det så säkert,
att det är på det sättet? Och när förste vice talmannen kom in på att söka ge
en definition på hur den där vägen är beskaffad, så fann jag att svaret var
mycket intetsägande. Det var mera ett »god dag — yxskaft» än klargörande.
Han säde, att den tredje vägen var att inte alltid säga nej till statsingripanden.
Finns det något politiskt parti, som säger nej till alla statsingripanden?
Mitt parti gör det i varje fall inte. Yi äro med örn mångahanda ting,

121

Onsdagen den 24 oktober 1945 em. Nr 34.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forte.)

när det gäller statsingripanden. Jag kan peka på några stycken. Vi lia varit
med om att utvidga statsingripandet beträffande trafikväsendet och mycket
annat. Vi lia varit med om och äro beredda att vara med örn ingripanden för
att åstadkomma en viss kontroll på monopolväsendet, därest det visar sig vara
av den art, att det är skadligt för samhällslivet. Och därmed komma vi in
på herr Linderots argument, att bondeförbundet bör gå tillsammans med arbetargrupperna
därför att deras stora gemensamma fiende är de privatkapitalistiska
monopolen. Vi äro väl alla ense om att motarbeta sådana, där de
finnas. Jag vill alltså framhålla att vi ingalunda intaga den sterila ståndpunkt,
som man såväl från förste vice talmannens som från folkpartiets sida
synes vilja göra gällande. Det spelar kanske inte så stor roll vilka orimliga
påståenden, som göras mot högern — avsikten därmed är ju allt för genomskinlig
— men jag vill här bestämt säga ifrån, att sådana metoder som att
söka falskstämpla andra partier för att få bakgrund för sin egen förträfflighet
äro allt annat än tilltalande.

Tillåt mig säga till dem som påstå att de vilja gå den tredje vägen, att det
är inte så säkert, att den tredje vägen är framkomlig i svensk politik. Benämningen
tredje vägen synes också föga lycklig, den för lätt tanken på
Tredje riket.

Vad jag ville få fram i mitt anförande, är att när det gäller de väsentliga
samhällsuppgifterna, föreligger det samstämmighet i mångahanda ting. Vi
sträva efter samarbete, och vi försöka alla göra så gott vi kunna. Men, vi ha
skilda uppfattningar, när det gäller vägarna att ordna det produktiva livet,
så att vi få möjlighet att göra det tryggt och bättre för individerna. Vi inom
högern se det så, att då man på socialistiskt håll vill nå detta mål genom
statsingripanden av mycket långt gående art — man må kalla det socialisering
eller statsdirigering eller central ekonomi eller vad som helst ■— ligger
däri en stor fara för att man rubbar förutsättningarna för det naturliga framåtskridande,
som skulle vara möjligt för. landet.

Jag vill nu fråga förste vice talmannen: är det statsingripanden av den art
som jag nyss nämnde, som inte bör sägas nej till?

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr andre vice talmannen,
som yttrade: Herr Domö uttalade sin förvåning över att jag framhöll, att vi
verkligen inte lova, att vi skola lösa alla problem på en gång utan att det skall
bli en bel del kvar. Herr Domö blev till och med förskräckt över detta och
frågade socialministern, örn han är så blygsam, att han ansluter sig till detta
mitt uttalande. Jag vill erinra om att det var fråga om en replik till herr
Elon Andersson, som sade att folkpartiet vill vara med ‘om att lösa en hel del
sociala problem, men ändå frågade: skola vi verkligen behöva göra allting
på en gång? Jag tröstade herr Andersson och sade. att det blir nog en hel
del kvar för kommande riksdagar och kommande generationer, och det programmet
står jag för. Om det är ägnat att fylla en högerledare med förfäran, så
måste jag säga, att en bättre effekt av regeringens politik kunde man verkligen
inte hoppas på.

Herr statsrådet Möller: Då jag icke hade nöjet att höra herr Åkerbergs
anförande, vågar jag inte yttra mig om huruvida herr Domös citat är riktigt
eller inte, men i anslutning till herr Åkerbergs replik tror jag mig nog kunna
försäkra, att vi icke komma att lösa alla problem, som samhället kan uppställa,
under låt mig säga en så kort period som fyra år eller något sådant. Men
däremot är det min avsikt — och jag hoppas för min del, att jag i detta avse -

122

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

ende skall få stöd av mina kolleger i regeringen — att för riksdagen presentera
de olika socialpolitiska reformer, som nu hålla på att malas fram av det ganska
stora antal kommittéer som arbetat inom socialdepartementets verksamhetsområde,
i den ordning det är tekniskt möjligt. Sedan betänkandena framlagts och
vederbörliga remisser verkställts, är det alltså min avsikt att presentera reformprogrammet
för riksdagen utan något som helst onödigt dröjsmål. Detta betyder
dock icke, att dessa stora sociala reformer, som det nu är fråga örn, kunna sättas
i kraft omedelbart. Det kommer att visa sig, att övergångstiden åtminstone i
vissa fall måste göras ganska lång, helt enkelt därför att det är omöjligt att få
den administrativa apparaten i ordning på mycket kort tid för t. ex. obligatorisk
sjukförsäkring, liksom en omläggning av folkpensioneringen enligt sakens natur
måste komma att kräva en viss tid. Men beträffande de beslut som skola fattas
är det åtminstone min avsikt, att regeringen icke skall göra sig skyldig till några
dröjsmål.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för att söka fläta in i debatten
några andra spörsmål än dem, som diskussionen nu närmast har rört,
några spörsmål, som i alla fall beröra stora folklager i detta land.

Jag vill då först så långt jag kan genom mitt anförande försöka åstadkomma
en motvikt mot de synpunkter, som här av flera talare ha framförts och som gå
ut på att prisregleringarna skola komma bort så fort som möjligt. Det har Sagts,
att det finns — det var någon föregående talare, som yttrade det — en mycket
stark opinion här i landet för att detta skall ske så fort som möjligt. Det vågar
jag verkligen betvivla. Det finns ju, som alla veta, i detta land en stor mängd
löntagare, som således inte äro företagare och som inte ha intresse av att prisregleringarna
komma bort utan som tvärtom skulle anse det som den största
olycka, som kunde inträffa för dem med deras små inkomster, i all synnerhet
om dessa prisregleringar komma bort vid en tidpunkt, då det inte vore anledning
därtill och då detta kunde medföra oerhörda svårigheter för deras ekonomi och
budget.

Jag vill emellertid inte uppehålla mig uteslutande vid detta, utan jag kommer
nu över till det viktigaste enligt min uppfattning. Jag utgår nämligen från
att när högern talar örn att prisregleringarna skola bort, så innefattar den också
hyresreglering en i dessa prisregleringar. Jag har all anledning att tro detta, ty
ganska snart efter det förra kriget restes det också krav på att hyresregleringen
skulle komma bort. Vi socialdemokrater motsatte oss detta, eftersom vi visste,
att det skulle leda till höjda hyror med därav följande olägenheter. Yi kommo
dock i minoritet och blevo besegrade; hyresregleringen upphävdes ganska snart
och alltför tidigt enligt min och mångas mening. Nu äro antagligen högern och
företagarna ute i samma ärende. Jag vågar då påstå, att det finns en mycket
stark opinion för att hyresregleringen skall bibehållas så länge som det finns
någon anledning därtill. Ja, jag går t. o. m. så långt, att jag tycker, att vi mycket
väl skulle kunna bibehålla hyresregleringen även under normala tider, eftersom
det även då kan finnas en eller annan kommun med bostadsbrist.

Det är ju ett faktum att det råder en oerhörd bostadsbrist här i landet. En
föregående talare har varit inne på samma sak, och jag vill nu anföra ett exempel
på hur denna bostadsbrist visat sig ute i ett förstadssamhälle till Stockholm,
där jag något känner till förhållandena. Där bodde tills för kort tid sedan ett
flertal utlänningar såsom danskar, norrmän, finnar, tyskar etc., och dessa upptog©
en stor del av bostadsbeståndet. Folk där ute sade, att när nu dessa utlänningar
komma bort, blir det troligen god bostadstillgång här, så att t. o. m. en
hel del bostäder komma att stå tomma. Men vad inträffar? Jo. de allra flesta

123

Onsdagen den 24 oktober 1945 em. Nr 32.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till rilcsstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

av dessa utlänningar drogo i väg, men då stod ögonblickligen folk i kö färdiga
att rycka in, och det finns nu, såvitt jag vet, ute i det samhället inte en enda
ledig bostad efter dessa utlänningar, utan det står fortfarande en lång kö av
människor runt om, både där och i andra delar av landet, i väntan på att få
komma över en bostad. Jag tycker därför, att det är mycket önskligt, när det
nu talas örn dessa ting, att åtminstone en röst i denna debatt höjes för att -— som
jag hoppas, att regeringen skall göra — den nuvarande hyresregleringslagen
bibehålies så länge det finns någon anledning därtill, d. v. s. så länge bostadsbristen
— även en mindre sådan — kan motivera detta.

Härutöver hade jag tänkt säga någonting i en annan, mera lokal fråga. Man
måste ju med stor glädje mottaga meddelandet, att regeringen nu sagt ifrån, att
förslag örn reformen örn skatt vid källan kommer att framläggas, vilket från
alla håll kommer att mötas med mycket stor tillfredsställelse. Jag skulle emellertid
gärna ha sett, att samtidigt därmed kunnat framläggas en annan skattefråga,
som alldeles särskilt berör de bygder, jag representerar; jag hade önskat
att man här hade kunnat få något bestämt besked örn, när man — helst så snart
som möjligt — kan förvänta ett förslag örn skatteutjämning till förmån för de
mest skattetyngda kommunerna. Det är ett faktum, som ofta betonats, att den
bygd jag representerar, och särskilt övre Norrland, i mycket hög grad består
av skattetyngda kommuner.

För en tid sedan utkom publikationen »Årsbok för Sveriges kommuner», som
innehåller alldeles färska uppgifter. Jag gjorde mig mödan att taga reda på hur
ställningen var, när det gäller de skattetyngda landskommunerna i Norrland i
jämförelse med övriga delar av landet, och jag fann då, att av de 227 norrländska
kommunerna voro 147, alltså 64,8 procent, skattetyngda. Vid denna bedömning
satte jag gränsen vid den skattebörda, där skatteutjämningsbidrag börjar utgå,
och tog med alla de kommuner, som få sådant skatteutjämningsbidrag. För
övriga delar av landet, där det finns 2 165 kommuner, visade statistiken, att
endast 399 voro skattetyngda, alltså 18,4 procent. Jämförelsen visar således
å ena sidan 64,8 procent av kommunerna från Norrland och å andra sidan 18,4
procent för övriga delar av landet.

Beträffande mitt eget län, Norrbottens län, äro 24 av de 25 landskommunerna
skattetyngda, d. v. s. 96 procent. Icke minst med hänsyn till dessa siffror borde
det därför vara rimligt att så fort som möjligt något göres för att åstadkomma
en verkligt effektiv skatteutjämning till förmån för de skattetyngda kommunerna.
Det är också ett faktum, att i dessa skattetyngda kommuner — där nu
nettobeskattningen (efter skatteutjämningen) i vissa fall uppgår till nära 20
kronor inklusive landstingsskatten — så svåra förhållanden existera, särskilt
för löntagarna, att deras tillvaro tryckes ned och att utvecklingen av företagarverksamheten
omöjliggöres m. m., varför man i dessa kommuner ofta hör
otåliga röster, sorn fråga, örn det ej snart blir något av med den i utsikt ställda
skatteut jämningen.

Slutligen skall jag utan att bli långrandig be att få säga några ord örn propositionen
nr 367. Det är ju i dag i första hand egentligen också fråga örn en
remissdebatt omkring de propositioner, som nu ha framlagts. Bland dessa märkes
också propositionen nr 367, vilken, såsom påpekats av en föregående talare,
gäller statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

Jag måste visserligen med tacksamhet erkänna, att den princip, som man i
denna proposition gått in för vid avvägandet av statsbidrag för uppförande av
folkskolebyggnader efter respektive kommuns olika ekonomiska förhållanden,
måste vara synnerligen tilltalande. Men jag vill samtidigt liksom den föregående
ärade talaren säga, att det finns en och annan liten skönhetsfläck även

124

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kunc/l. proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1.945/46.

(Forts.)

i denna proposition, och eftersom dessa skönhetsfläckar särskilt röra de kommuner
uppe i övre Norrland, som jag representerar, skall jag he att få peka på
dem.

Det framgår av den kungl, propositionen, att de utredningsmän, som först
utarbetade detta förslag, utgingo från att när antalet skattekronor per innevånare
var högst fyra, skulle vederbörande kommun kunna få statsbidrag upp
till 80 procent för sådan byggnadsverksamhet. Sedan har emellertid vederbörande
statsråd ändrat detta förslag, så att bidrag på mellan 65—75 procent kan
lämnas i skatteutjämning för ett skatteunderlag av upp till högst tre skattekronor
per innevånare. Vid mellan tre och fem skattekronor per innevånare skulle
ges ett skatteutjämningsbidrag med 60—70 procent. För dessa kommuner, som
ha så lågt antal skattekronor per innevånare som mellan tre och fyra, innebär
regeringens förslag faktiskt, att — medan de enligt det ursprungliga förslaget
skulle ha kunnat få ett statsbidrag av upp till 80 procent — detta bidrag högst
får uppgå till 70 procent, vilket måste anses vara en försämring gentemot det
ursprungliga förslaget. Man säger visserligen nu, att dessa hårdast skattetyngda
kommuners önskningar i detta avseende kunna tillgodoses på något annat sätt,
eftersom regeringen skulle ha en viss frihet att under vissa förutsättningar
giva något mer till dessa synnerligen skattetyngda kommuner. Nu vill jag i det
sammanhanget påpeka, att en del av kommunerna i Norrbotten tillhöra den kategori
av kommuner, som faller under den bestämmelse, som gäller för kommuner
med 3—4 skattekronor per innevånare. Nu hoppas jag, att herr statsrådet
har den uppfattningen, att vad utredningsmännen i detta fall ha föreslagit
i fråga örn särskilt tillskott till dessa hårt tyngda kommuner skall gälla,
även örn herr statsrådet inte har så definitivt som utredningskommittén yttrat
sig om detta.

Jag har velat påpeka dessa saker, därför att en stor del av dem på ett särskilt
kännbart sätt berör den landsdel och de kommuner jag representerar. Jag
hoppas alltså, att när den kungl, propositionen nr 367 behandlas, dessa synpunkter
bliva särskilt beaktade, till hjälp för de kommuner som leva under
synnerligen svåra förhållanden och med ett mycket dåligt skatteunderlag och
dålig ekonomi.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag hade egentligen tänkt föra ett
litet samtal med herr Linderot, men eftersom han inte för ögonblicket hedrar
kammaren med sin närvaro, är mitt yttrande ur den synpunkten måhända litet
meningslöst. Det finns emellertid den möjligheten, att herr Linderot sedermera
läser kammarens protokoll, och jag skall därför icke försumma att i alla händelser
fullfölja min avsikt.

Herr Linderot sade åtskilliga beska ord örn det fria näringslivet, sådant det
för närvarande fungerar, och gjorde gällande, att min propaganda för det fria
näringslivet var misslyckad, eftersom det överhuvud taget inte fanns något
fritt näringsliv. Han illustrerade sitt påstående med att bl. a. råda mig att försöka
öppna en järnhandel. Då skulle jag få se, vilken illusion tron på det fria
näringslivet i nuvarande stund är!

Jag vet inte, örn han ville försöka göra gällande, att förhållandena skulle
vara mycket bättre i den del av näringslivet, som i större eller mindre grad
står under statens kontroll, där de privata monopolen således ersatts av statliga
monopol. Örn herr Linderot menade det, skulle jag i min tur vilja rekommendera
honom att försöka öppna en tobaksaffär, så skulle han få se, hur trångt
den individuella friheten sitter, när staten har någonting med nyetablering
att göra.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

125

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

Emellertid förefaller det mig som örn herr Linderot hade lyssnat något ouppmärksamt
till innehållet i mitt första anförande. Jag gjorde inte någon hemlighet
av att också jag för min del anser, att det fria näringslivet för närvarande
har vissa skönhetsfläckar, och jag gjorde ett ganska bestämt uttalande om nödvändigheten
av att man genom ökat samarbete mellan näringslivet och det allmänna
skall försöka få till stånd en ordning, som utan att rubba det fria näringslivets
princip tar bort det som för närvarande med skäl kan anmärkas
emot dess sätt att fungera. Jag uttryckte detta bl. a. på det sättet, att jag
sade, att detta samarbete mellan staten och näringslivet skulle — som jag
förutsatte — ha till uppgift att hindra uppkomsten av monopol, som göra en
fri näringspolitik illusorisk. I den mån herr Linderots kritik emot det fria
näringslivet inriktade sig just på sådana saker, förefaller det mig som örn herr
Linderot och jag intaga ungefär samma ståndpunkt.

Jag måste också säga, att därest det var herr Linderots mening att ge mig
bättre besked örn efter vilka grunder prövningen av de olika socialiseringsförslagen
skall ske, än vad man kan erhålla från regeringens ledamöter, blev jag
något besviken. Herr Linderot riktade en ganska skarp kritik mot det fria näringslivets
sätt att för närvarande fungera, men jag kunde av hans anförande
inte utläsa något motstånd mot det fria näringslivets princip. I det fallet hade
herr Linderot överhuvud taget ingenting att säga. Man kunde få det intrycket,
att herr Linderot var ledsen på detta fria näringsliv, icke i princip utan därför
att det fria näringslivet för närvarande var behäftat med vissa brister. I fråga
dm att taga bort dessa brister äro, som sagt, herr Linderot och jag ganske ense.
Jag skulle därför gärna vilja ha reda på — därest det nu är så, att herr
Linderot med den svaga hjälp han kan få ifrån folkpartiet lyckas avskaffa dessa
det fria näringslivets skönhetsfläckar — örn herr Linderot då efter det fria
näringslivets sanering är beredd att med samma energi som han nu angriper
dess avarter också gå till försvar för dess fortsatta bestånd!

Herr Bergquist: Herr Linderot var bekymrad över den filosofiska läggnjng
jag gett åt mitt tidigare anförande, då jag behandlade frågan örn utvisning
av nazisterna. Jag är nu inte någon filosof och har aldrig varit det, men
så mycket förstår jag som att den »praktiska» filosofi, som herr Linderot
gjorde sig till tolk för, är ganska betänklig.

I mitt tidigare anförande framhöll jag, att vi, då det gällde att bekämpa
nazismen, inte ha någon anledning att i nuvarande läge tillgripa andra medel
än sådana som vi äro vana vid i ett demokratiskt samhälle. Vi böra straffa i de
fall, då vederbörande har gjort sig skyldig till handlingar, som äro straffbara
och som voro straffbara vid den tid. då handlingarna begingos. Vi kunna ha
anledning att se till, att personer, som äro opålitliga — vare sig de äro nazister
eller icke — hindras att komma in på sådana banor, där lojalitet mot samhället
är av särskild betydelse, och vi böra överhuvud taget iakttaga den största
försiktighet, då det gäller att placera illojala eller opålitliga personer på sådana
platser, där de i ett allvarligt läge kunna vara till fara för samhället. Det
var dessa åtgärder, som jag ansåg att man i ett demokratiskt samhälle bör och
kan vidtaga mot opålitliga medborgare.

Herr Linderot sade då: »Vad är nu detta för demokrati? Det är en demokrati,
som tillämpas bara i Franco-Spanien och som rekommenderas att tillämpas
här i Sverige; i alla de andra stora demokratiska staterna tar man visst
inte några sådana hänsyn, utan där går man hårt fram mot personer, som visat
en nazistisk Inställning.»

Det ligger i öppen dag, att förhållandena liro helt olika i vårt land och i

126

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 cm.

Kunell, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46-

(Forts.)

andra deniokratiska länder, som ha varit med i kriget eller varit ockuperade
av de tyska trupperna. I våra nordiska grannländer ha ju t. ex. personer med
en nazistisk inställning företagit handlingar, som direkt ha ställt dem i harnesk
gentemot den lagliga regeringen. De ha alltså gjort sig skyldiga till
handlingar, som äro att anse såsom landsförräderi eller därmed jämförliga
brott, och det finns ingen anledning att förvåna sig över att man där har vidtagit
helt andra åtgärder än vad vi ha funnit nödvändigt här.

Nu kan man säga, och det säges ju ofta i debatten, att detta inte är någon
ursäkt för våra nazister, ty hade vi kommit i samma läge som t. ex. Danmark
och Norge, så hade säkerligen våra nazister och med dem närstående grupper
intagit precis samma ställning. Men det är där, som enligt min mening skiljelinjen
går. Vi ha aldrig i vårt land straffat personer därför att vi ha kunnat
misstänka att de i en viss given situation skulle komma att göra sig skyldiga
till brottslig gärning, utan vi straffa dem endast örn de ha utfört en brottslig
gärning eller gjort försök till sådan. Där är det alltså enligt min mening en
väsentlig skillnad mellan vårt läge och läget i andra länder, som ha varit indragna
i kriget, och vi böra också dra konsekvenserna av denna skillnad i
läget.

Herr Linderot tycks emellertid vara mest bekymrad över att jag hade riktat
ett angrepp mot kommunisterna för deras inställning i denna fråga, och jag
reagerade verkligen emot det sätt, på vilket herr Holmberg lade upp hela denna
fråga, då han här under eftermiddagens plenum hade ett anförande. Jag
uttryckte först min glädje över att kommunisterna under de hårda krigsåren
gång efter annan slagit vakt örn de medborgerliga fri- och rättigheterna, men
jag sade också, att jag hade funnit efter den ställning, som man nu intar, att
det där kanske inte var uttryck för en principiell uppfattning örn värdet av
dessa rättigheter, utan att detta uttalande måste vara opportunistiskt betonat,
och det hade jag all anledning att säga efter det anförande, som herr Holmberg
höll. Ty han lade tyngdpunkten på detta, att en nazistisk uppfattning
är ingen politisk åsikt utan en kriminell inställning överhuvud taget, och herr
Linderot gjorde sig till tolk för samma uppfattning, då han sade, att nazismen
är något bortom gränserna av all politisk verksamhet, något som man inte
kan mäta på samma sätt som andra uppfattningar i samhällsfrågor. Det är
just där, som enligt min mening skillnaden går. Jag anser, att det även därvidlag
är fråga örn en åsikt, och så länge det stannar vid en åsikt, böra vi inte
tillgripa åtgärder, som vi icke äro beredda att vidtaga gentemot andra åsiktsriktningar.

Herr förste vice talmannen: Herr Domö har i sitt sista anförande här i kväll
vänt sig emot mitt tidigare uttalande, och han har här ifrågasatt, huruvida
jag för det parti, jag tillhör, förordade en tredje linje inom näringslivet, och
hur den i så fall såge ut. Han konstruerade själv denna linje på ett helt annat
sätt än jag någonsin försökt att göra. Herr Domö gjorde nämligen gällande,
att vi inom bondeförbundet, och, som han förmodade, även inom det parti, som
herr Elon Andersson här i dag varit talesman för, sökt att intaga en mellanlinje.
För att få fram denna mellanställning gjorde herr Domö gällande, att
vi skulle ha sagt, att högern var, låt mig säga, ett extremt parti, som sade nej
till allting, och att vi vore villiga att gå med på åtskilligt.

Jag vill då påpeka, att jag inte i mitt anförande här i dag nämnde högern
med ett ord eller sade något örn vilken ställning högern intog. Jag tog i stället
upp till diskussion frågan om regeringens ståndpunkt till näringslivet, och
jag förmodade, att det var efterkrigsprogrammet med de 27 punkterna och vad

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

127

Kungl, proposition ang. tillägg sstat I till riksstat en för budgetåret 194-5/46.

(Forts.)

dessa innehålla, som därvid var vad man väsentligen ville förverkliga. Jag
skall nu inte ingå på detta något närmare, utan jag bara betonar ytterligare,
att även vi kunna vara med örn att genomföra åtskilligt i detta efterkrigsprogram.
Är det detta, som åsyftas, så skulle alltså vår linje i detta fall kunna betecknas
som den tredje linjen. Jag skulle sätta i fråga, örn inte herr Domö
också skulle tänka på att beträda den vägen — den bör inte verka så avskräckande.

Jag betonade i det sammanhanget, att staten och näringslivet böra samarbeta.
Näringslivet behöver ju i vissa avseenden statens stöd och skydd, och
staten har även intresse av att i vissa avseenden kontrollera näringslivet. I den
mån detta skulle befrämja det allmännas bästa, bör man ju icke hysa fruktan
för att Staten på något område utvidgar sin verksamhet. Den saken anser jag
också att man skall upptaga till objektiv prövning. Detta får emellertid inte
alls betecknas så som herr Domö gjorde, då han slutade sitt anförande med att
ställa den frågan till mig, örn jag ville vara med om att omvandla näringslivet,
ty något utarbetat program, efter vilket jag skulle vilja vara med örn att omvandla
näringslivet känner jag icke till, i synnerhet som jag vill befrämja den
enskildes frihet och även näringslivets frihet i den utsträckning det är lämpligt
och möjligt.

Herr Sandler: Det vore högst oartigt av mig att inte svara något på det
anförande, som herr Andrén för en stund sedan höll här i kammaren. Jag liksom
kammaren i övrigt lyssnar alltid på hans anföranden med mycket stort
intresse, det är alltid ett nöje och ger behållning att höra herr Andrén, och jag
vill säga, att så är fallet, inte bara därför att herr Andrén är spirituell utan
— vad mig beträffar — framför allt därför, att det brukar ge någonting att
tänka på. Jag anmälde mig inte heller till ordet för omedelbar replik med anledning
av herr Andréns anförande.

_ Det var flera frågor, som ställdes — jag skall, då jag nu svarar, naturligtvis
fatta mig så kort som det är möjligt.

Ben första frågan — eller reflexionen, skulle vi kanske säga — gällde förhållandet
mellan Ryssland och England efter labourregeringens tillkomst. Herr
Andrén var så försynt, att han inte, vilket han hade kunnat göra, ställde frågan:
har det inträtt någon förändring sedan vår nya regerings tillkomst? Jag
kan säga herr Andrén att jag inte heller märkt så värst mycket, varken i fråga
örn labourregeringen eller i fråga om vår egen regering. Men vad jag sade,
det var, att jag har den uppfattningen att förutsättningarna för att de internationella
relationerna skola gestalta sig på ett gynnsamt sätt tror jag äro
större nu. Örn man vill bedöma den frågan — herr Andrén och jag ha måhända
olika omdöme om dessa förutsättningar — får man väl tillämpa herr
Andréns eget råd beträffande den revolutionära perioden, nämligen att »vänta
och se». Och då får det ju framgå, om det är den enes eller den andres omdöme
som befinnes vara riktigt.

Jag föreställer mig att herr Andrén inte menade precis som det sades, då
det gällde frågan örn en samlingsregering i framtiden, att det skulle vara ett
stillastående samhälle, som var min förutsättning för en eventuell samlingsregering
i framtiden. Jag tror inte att det är så förfärligt mycket som skiljer
oss på den punkten, eftersom herr Andrén gjorde gällande, att i olika historiska
perioder kan det ibland vara bra med det ena och ibland med det andra.
Hans egna historiska perspektiv pekade just på den omständigheten, att det
finns en omväxling i historien mellan perioder, som han kallade för genombrottstider,
då det sker saker och ting mycket snabbt, och andra perioder, då

128 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I lill riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

det icke är samma fart i utvecklingen — det betyder inte att utvecklingen
har stannat till ett stillastående. Nu är det min föreställning att just den period,
som ligger närmast framför oss, är en sådan genombrottsperiod, och det
är på det sättet man får fatta mitt anförande i denna del.

Så frågades det: hur genomför man socialisering? Vad finns det för förslag
beträffande socialiseringen? Ifall den frågan var riktad till mig, skall jag
med detsamma säga, att jag inte kan besvara den. Man kan naturligtvis få
fram olika modeller, och det finns saker och ting i litteraturen att peka på.
Men örn det inte gäller rent teoretiska resonemang, kan överhuvud taget den
frågan icke besvaras utom inför ett konkret fall. Man kan inte svara på frågan:
hur socialiserar man samhället? Men man kan möjligen, och även det
efter åtskilligt begrundande över saken, svara på frågan: hur socialiserar man
skoindustrien? Jag menar alltså, att örn man inte ställer frågan konkret, är
den överhuvud taget inte möjlig att besvara. Och den, som försöker ge ett svar,
tror jag inte gör så förfärligt stor nytta med sitt svar.

Men jag skulle vilja göra en reflexion i detta sammanhang, då det talas örn
förslag till ett socialistiskt samhälle. Låt oss ett ögonblick vara historiska —
herr Andrén har ju de allra bästa förutsättningar för att vara det. Och så
försätta vi oss tillbaka till den tid, då privatkapitalismen bröt igenom, _ då
skråväsendet och merkantilismen brötos ned till förmån för det privatkapitalistiska
samhälle, som sedan dess kommit till. Herr Andrén, örn någon då
hade begärt att få ett förslag till det kapitalistiska samhället, så skulle pnvatkapitalismens
dåvarande företrädare ha befunnit sig i samma situation
som undertecknad i dag inför frågan örn ett förslag till ett socialistiskt sam -

hälle. ...

Jag föreställer mig i all blygsamhet, att ett samhälle, som kan förtjäna benämningen
ett socialistiskt samhälle, kommer att bli ungefär lika rikt pa former
som det privatkapitalistiska samhället har varit. Örn herr Andrén studerar
sociahseringsnämndens skrifter, skall han nog också finna belägg för att
man i det tankearbete, som den gången utfördes, föreställde sig att det skulle
komma att finnas olikartade former inom socialiseringens ram. Tag t. ex. studierna
över skoindustrien — jag nämner den eftersom den saken tycks bli aktuell.
Det var ingen i socialiseringsnämnden, som tänkte sig att det skulle upprättas
ett monopol, utan ett konkurrerande företag.

överhuvud taget gå mina föreställningar örn dessa framtida ting i den riktningen,
att vi ha att räkna med en mångfald av former, och däribland också
blandformer mellan det nuvarande systemet och det som ger det nya dess
egentliga prägel.

Till herr Linderot skulle jag vilja säga ett ord i anledning av vad han yttrade
om statskapitalismen. Jag kan verkligen inte dela hans mening^, att det
svenska samhället behöver ga igenom den statskapitalism som är, såsom jag
menade, karakteristisk för Sovjetunionen. Herr Linderot protesterade inte på
något sätt emot själva terminologien, och vi behöva ju inte bry oss örn terminologifrågan.
Men jag skall ytterligare utveckla vad det är jag menar. Jag
angav i mitt anförande i allra största korthet, att det som jag menade med
denna beteckning var ett samhälle, som är i en sådan oerhört hög grad kapitalbindande.
Det har ju tidigare rått den föreställningen, att det endast är
det privatkapitalistiska samhället, som kan uppnå en hög grad av sparande.
Den erfarenhet man nu har gjort efter sovjetsamfundets tillkomst är ju högst
överraskande. Ty örn man beträffande det privatkapitalistiska samhället räknar
med en grad av sparande av 10 till 15 procent, så går uppskattningen beträffande
Sovjetunionen upp till 30 procents sparande. Det var detta som jag

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

129

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

menade då jag säde, att Sovjetunionen var den effektivaste kapitalbildningsapparat
som man hittills har sett.

Men hur går denna kapitalbildning till? Jag kan kanske illustrera det genom
att taga det konkret. Örn vi tänka oss — och nu må ingen stöta sig på
mina uttryckssätt —- att folkkommissarie Wigforss lägger på de svenska medborgarnas
förnödenheter en omsättningsskatt av 50 procent och att folkkommissarie
Myrdal med detta matar de olika statsföretagen inom den tunga och
den lätta industrien, så få vi en konkret föreställning örn vad det var jag menade,
då jag karakteriserade det som ett statskapitalistiskt samhälle. Och jag
föreställer mig att herr Linderots egna kommittenter skulle få en ganska klar
föreställning örn innebörden av statskapitalism, örn han finge pröva dessa metoder.

Herr Linderot: Herr talman! I anledning av herr Bergquists anförande har
jag egentligen bara känt mig uppfordrad att avge ett par förklaringar, närmast
såsom tillägg till vad jag förut sade. Vi ha ju nämligen inte krävt att
regeringen, justitieministern eller någon annan statlig myndighet skall bryta
gällande lagar för att gripa sig an med vad som i allmänt tal kallas för utrensningen
av nazister. Vi förmena att det med gällande lagar skulle gå att
uppnå det syfte, som den allmänna, opinionen härvidlag strävar till att nå.
Men om det skulle vara så, att den allmänna uppfattningen i denna fråga örn
nazister och förtroendeposter inte kan lösas tillfredsställande med nuvarande
lagar, så går det väl an att stifta en ny lag. Ty hur det är, så ändras ju
också lagstiftningen alltefter samhällsutvecklingen, och rättsuppfattningen
ändrar sig också. Annars skulle vi ju bara ha de tio Gruds bud, som vi en
gång fingo på Mentavlor i någon öken. Det är alldeles givet att det svenska
samhället också får lov att observera, huruvida en viss företeelse, som vill
kalla sig politisk, är av den art, att eventuellt en ny lagstiftning behövs för
att i det fallet motverka en rörelse, som av den stora, breda allmänheten ur
demokratiens synpunkt inte kan godkännas.

_ På herr Elon Anderssons fråga till mig ber jag att få svara, att han genom
sitt tal örn skönhetsfläckarna på det fria näringslivet egentligen bekräftade
vad jag i mitt anförande hade sagt. Jag brukar aldrig tala örn dem, som jag
diskuterar med, utan bara örn vad de säga. Men i detta fall skall jag göra
ett .avsteg.. Jag förstår nämligen inte att herr Elon Andersson, som faktiskt
alltid ger intrycket av sällspord klarhet och förnuft oell saklighet i argumenteringen,
så snart temat det fria näringslivet kommer på tapeten synes koppla
av alla. dessa sina lysande egenskaper och tala ut i något lufttomt rum, om
någon idé eller någon abstraktion, som han en gång skapat sig, någon dogm
eller vad som helst, som ligger utanför sinnevärlden. Vad är skönhetsfläckarna,
herr Elon Andersson? Det är monopolen, de stora kapitalistiska monopolen,
inte sant? Tobaksmonopolet tillåter inte cigarrbutiker var som helst, och kartellen
för järnvaruproducenterna och grossisterna tillåta inte en järnhandlare
att öppna en butik var som helst. Ja, men dessa kapitalistiska monopol
ha blivit så omfattande och behärska så dominerande delar av det s. k. näringslivet,
att de ju inte längre äro några skönhetsfläckar, utan skönheten själv —
eller oskönheten, allt efter tycke och smak. Jag tycker att den samhällsbild
som har skapats av dessa moderna företeelser, är oskön, men jag förmodar att
herr Domö tycker att den är skön.

Nu äro de alltså så dominerande, att det fria näringslivet bara har en mycket,
mycket begränsad ram att röra sig inom, och den blir mer och mer be Första

hammarens protokoll 1945. Nr 32. 9

130 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945146.

(Forts.)

gränsad dag för dag. Då skola vi sedan, menar herr Elon Andersson, när skönhetsfläckarna
komma hort, komma överens örn att skydda det fria näringslivet.
Det skulle betyda att vi nu skulle vrida klockan tillbaka och avskaffa
ett monopol här och ett där och ge mer och mer frihet åt småföretagare, handlande
och andra. Så går tyvärr inte utvecklingen — även örn vi skulle önska
det. Den går den andra vägen, och den går aldrig tillbaka.

Alltså vill jag bara med mitt resonemang i dag få herr Elon Andersson att
gå med på det faktiska förhållandet, att det, som han kallar ett fritt näringsliv,
numera i hög grad är en chimär. Ersätta vi det med statsmonopol — ja,
då blir det ju i alla fall inte bättre, menar herr Elon Andersson. Då försvinner
kanske ännu mera av det fria näringslivet. Ja, naturligtvis. Men skillnaden
mellan det statliga monopolet och det privatkapitalistiska monopolet är
den, att genom statsapparaten, genom riksdagen, genom regeringen och genom
alla andra offentliga organ kan i en demokrati folkets stora massa utöva sitt
inflytande på hela detta monopoliserade näringsliv. Men så länge dessa monopol
befinna sig i händerna på privatkapitalister, så står allmänheten, och även
de små företagarna, utanför inflytandet över det som är avgörande för deras
livsföring överhuvud taget.

Det är alltså skillnaden i detta fall. Och jag kan inte se annat än att dessa
kapitalistiska monopol numera hindra det fulla utnyttjandet av alla produktivkrafter
och resurser som finnas i samhället för skapande av ett rikare näringsliv.
Det betyder inte välstånd åt folket, medan under samhällelig kontroll eller
i bästa fall under samhälleligt ägande dessa produktivkrafter kunna utvecklas
på ett helt annat och bättre sätt.

Det måste alltså vara ett framsteg att gå från privata monopol till statliga
monopol, nota bene att staten sedan styres riktigt. Men se, det förutsätter man
inte, och det är därför ytterligare en liten kommentar som jag ville göra i
denna socialiseringsdebatt. Man förutsätter, så snart man talar örn statligt
dirigerad ekonomi, att det bara kan finnas dålig styrelse, dåliga ämbetsmän,
byråkrater, korrupta människor o. s. v. Är det inte egentligen oriktigt att
göra oss sämre än vad vi verkligen äro? Ty nog finns det väl hyggligt folk
som kan tjäna det allmännas intressen lika bra som folk som tjänar herrar
Kreugers och AVallenbergs intressen? Jag skulle t. o. m. tro att det går lättare
att få hyggligt folk att arbeta ännu bättre, om de också samtidigt gagna ett
allmänt intresse, än örn dc bara sitta som lönearbetare för kapitalistiska monopolinnehavare.

Till sist bara ett par ord till herr Sandler örn statskapitalism. Jag menar
ju inte, att man kan kalla Sovjetunionen för ett statskapitalistiskt samhälle,
men jag bryr mig inte om att tvista örn den saken. Vad jag ville lia fram är,
att vad vi nu sträva efter är statskapitalism. Såvitt jag förstår, gäller det
nämligen här, att staten inom ett näringsliv, som ännu åtminstone i ganska
hög grad är privatkapitalistiskt, till en början skall ta hand örn vissa viktigare
monopolindustrier. Jag kan inte förstå annat än att detta måste bli statskapitalism.
Men det anser jag inte vara avskräckande. Jag har nyss i mitt resonemang
angående privatmonopol och statsmonopol förklarat, att detta enligt vår
uppfattning är ett framsteg. Vi ha anslutit oss till efterkrigsprogrammet,
emedan vi anse, att det betecknar ett så stort framsteg, att vi inte böra börja
gräla örn något annat just nu. Det räcker en god stund för våra gemensamma
ansträngningar att söka genomföra det väsentliga i efterkrigsprogrammet.
Det är för mig inte på något sätt avskräckande, örn det samhälle, som
skapas under de kommande åren, närmast kan karakteriseras som statskapitalistiskt
i stället för socialistiskt. Huvudsaken är, hur detta samhälle blir,

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

131

Kungl, proposition ang. tillägg sstat 1 till riksstat!!» för budgetåret 1915146.

dikalf fåd ^ effektivitet P1''0''1 unionen där uppnår och vilket välstånd''folket

Det är givet vill jag säga till slut, att vi kanske kunna bli oeniga örn både
et ena och det andra. Att vi i en sådan debatt som denna argumentera med i
huvudsak samma argument sorn de socialdemokratiska ledamöterna i riksdagen,
betyder icke, att vi skulle ha blivit eniga i stort sett och lia likviderat tidigare
motsättningar. Den socialdemokratiska regeringen skulle säkerligen vara den
torsta att intyga att det överhuvud taget icke medfört någon dylik undergå
turist''V-''„rkan’ vi ]ia anslutit oss till efterkrigsprogrammet. Det finns

Sa? • A ^1 dd» personliga, partimässiga och historiska belast Äi.

hV '' ? jTi astadko.™s ett eott samförstånd mellan det socialdemokratiska
och det kommunistiska partiets ledningar. Men jag utgår ifrån

råka 7? °m dat sku ei UPnStia åtskllllSa motsättningar och vi kanske kunna
raka tuven pa varandra, behova vi val ändå inte, om vi ärligen vilja åstad k—T0t

1 P er ^ de pUnkt°r- där vi faktiskt äro enigt Vi

ncw lWV anSe’ att V1+ °ck| s<?cia1''demokraterna i huvudsak äro eniga i fråga

7 *SSE“'''' °Ch '',et " hel‘ «''> *« vi häf uppträda

Herr Björnsson: Herr talman! Jag beklagar, att jag med mitt inlägg kommer
att gora ett avbrott i den pågående diskussionen örn socialisering contra privatkapitalisra.
\ ad som har föranlett mig att begära ordet är ett i framtiden
mera närliggande samhällsproblem, nämligen frågan om tvångsregleringarna
. AJJ3, borfgerkga .talare’. sorn ha uppträtt här i dag, ha mer eller mindre
ta™ 1,2 uttryck för sm önskan att tvångsregleringarna i alla dess former
o a upphavas och priskontrollen slopas så snart som möjligt, Det är själv Sn

J btt Jvan£f°&ennga™a, livsmedelsransoneringen. regleringen av importen
och utrikeshandeln, av branslemarknaden. olika slags regleringar av ar
betsmarknaden av valutatilldelnmgen o. s. v. äro synnerligen betungande för
danÄS" 4 medborga.™a; Det är val ingen som befraktar det nu rå fkdeko^lande\^der,

iVllaket huSomödrarna dagligen ha bekymmer för den
. . kortleken och handlandena mäste nedlägga mycket arbete på att sköta

ransoneringarna på sådant sätt, att de inte råka i klammeri med lagen som
något idealiskt. Jag vill gärna deklarera, att jag självfallet är den förste att
önska, att tvångsregleringarna på olika områden skola kunna slopas så snart
som möjligt. Men jag tror icke, att den trumeld. som nu satts i gång mot allt
vad tvångsregleringar heter är berättigad. Vi lia ännu inte huSrålångt
, i utan viliam kunna slopa tvångsregleringarna. De äro i själva verket

l 4 n -0m T1 Skldl" avskaffa ransoneringarna och regleringi
H’ ikld]e PnskontrolInamnden — det organ som handhar priskontrollen —
Sa!Ätrt« gora bankrutt inför sin uppgift, och vi skulle då inte kunna få till
stand ett effektivt prisstopp. Om vi inte på sätt som skett — naturligtvis
med större eller mindre framgång på olika områden - reducera efterfrågan
pa varor, skulle prisstoppet inte fungera. 1 °

Herr Domö, tror jag det var yttrade, att de statliga tvångsregleringarna
nu mota större svårigheter an tidigare, emedan de inte längre ha stöd i folkmeningen
Kriget är slut och det tryck i form av krigsfara och dylikt som
gjorde, att folk tidigare fogade sig i de beslutade åtgärderna, existerar inte
längre, varför folk nu utan vidare kräver att slippa de statliga regleringarna
briter mm mening irman erne errid synnerligen okritisk, då man framställer
detta krav. Jag besitter inte tillräcklig sakkunskap för att kunna avgöra huruvida
livsmedelskommissionen har bedömt utsikterna på köttmarknaden’ rik -

132 Nr 32. Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

tigt eller om kommissionen på smidigaste sätt Ilar anpassat de praktiska åtgärderna
efter den uppfattning som kommissionen Ilar örn köttmarknadens utveckling.
Men jag är fullständigt övertygad örn att de, som kritisera livsmedelskommissionen,
säkerligen förstå mindre i denna sak än kommissionen.
Det ligger i tämligen öppen dag, att nian nu på visst håll vill begagna den
rikliga tillgång på kött, som rent säsongmässigt uppträder under hösten, för
att på grundval härav kräva ransoneringens slopande. Örn man i stället krävde
ökade ransoner med risk att dessa minskades längre fram, vore det hela mera
rimligt.

Då jag anser tvångsregleringarnas bibehållande vara en nödvändig förutsättning
för priskontrollen, tänker jag framför allt på prisutvecklingen överhuvud
taget och den risk för inflation som skulle följa av ransoneringarnas slopande
i förtid. Denna rädsla för inflation är enligt min mening mycket befogad.
Örn vi nu plötsligt skulle slopa ransoneringarna och regleringarna, skulle
vi löpa stor fara att råka in i samma utveckling som förekom efter förra
kriget. Efter vapenstilleståndet år 1918 blev det en oerhörd prisstegring fram
till 1920—1921. Prisstegringen och inflationen voro helt enkelt fantastiska.
Efter den våldsamma prisstegringen följde ett kraftigt prisfall, som vållade
ekonomiska olyckor av en omfattning som de av oss, som då hade hunnit till
mogen ålder, säkerligen minnas och som vi alla äro eniga örn att vi denna gång
böra försöka undvika, örn det finns möjlighet därtill.

Om vi i dag slopade exportregleringen t. ex. på virke och färdiga trähus,
skulle herr Elon Anderssons möjligheter att fritt bygga hus med bostadslägenheter
och butiker för samhällenas räkning — vilket han talade så varmt
för — bli mycket små, örn ens några. Med den stora efterfrågan, som nu
råder på trävaror ute i världen, skulle det inte bli lätt för någon här i Sverige
att få några bräder eller plankor att bygga med. Den risken är säkerligen
mycket större än de obehag, som vållas av att man ännu en liten tid behåller
kristidsregleringarna, lägger band på sin otålighet och tar det hela
som en kristlig plåga, som bör bäras med jämnmod.

Jag hoppas, herr talman, att de män på ledande poster som ha ansvaret
för krisregleringarna, icke liksom Jerikos murar skola falla för trumpetstötar.
Det förekommer ett ganska häftigt trumpetande i tidningarna, och läget
skulle bli ännu farligare, örn detta trumpetande sattes i gång även bär i riksdagen.
De statliga regleringarna ha enligt min mening alltjämt en uppgift att
fylla. Om man efter förra världskrigets slut resonerade som så — vilket jag
själv gjorde den gången — att det är bättre att slopa ransoneringarna två
månader för tidigt än en månad för sent, är det säkerligen förståndigt att nu
vända på resonemanget och säga, att det är lugnare att behålla ransoneringarna
en månad längre än vad som strängt taget behövs än att slopa dem två
månader för tidigt.

Herr Andrén: Herr talman! Det är alltid mycket intressant att diskutera
med herr Sandler, ty han breder en klarhet över frågorna, som man sällan
möter. Men det är också mycket farligt, ty han utmanar till jämförelser som
man har mycket svårt att bestå. Jag tror mig emellertid kunna konstatera, att
vad de konstitutionella frågorna beträffar, äro herr Sandler och jag ganska
ense, även örn det ligger i debattens och dialektikens natur att mera betona och
understryka det som skiljer än det som enar. Jag tror emellertid, att jag i mitt
förra inlägg inte försummade att omtala, att vi på väsentliga punkter voro
eniga vad dessa frågor beträffar.

Herr Sandler kom åter in på frågan örn arbetarregeringarna som freds -

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

133

Kungl, proposition ang. tilläggsstat I till rilcsstaten för budgetåret 1945/46.

(Forts.)

garanti. Herr Sandler ansåg, att jag hade varit blygsam, när jag inte tagit
upp problemet Sverige—Ryssland efter den nya regeringens tillkomst. Men
det var kanhända inte bara blygsamhet utan kanske också okunnighet som
aläde mig denna försiktighet. Nog var måndagens regeringsdeklaration ganska
intressant, men jag vill tillägga, att på denna punkt gav den ringa upplysning,
och den hade onekligen varit intressantare, örn den hade stått att läsa'' i våra
tidningar för fyra eller fem månader sedan, än vad den kunde vara i måndags.

Vad arbetarregeringarna som fredsgaranti beträffar, framhöll redan herr
Sandler, att man här inte kan veta något bestämt. Jag vill också erinra om
vad herr Sandler påpekade i förmiddags, nämligen att alternativet aldrig blir
prövat och att man därför på denna punkt icke kan göra annat än att ställa
tro mot tro. Inte ens framtidens dom kan i denna fråga säga något säkert, och
därför är det bäst, inte bara för mig, utan också för herr Sandler, att vara litet
försiktig.

Herr Sandler talade också örn att jag hade befarat att hans framtidsperspektiv
skulle leda fram till ett stillastående samhälle. Ja, jag förleddes till denna
misstanke, när herr Sandler ansåg, att framtida samlingsregeringar skulle
kunna nöja sig med att administrera och inte behöva styra. Jag tyckte mig se
en ny variant av den gamla drömmen örn det tusenåriga riket, och den drömmen
skrämmer mig alltid. Det var faktiskt ingenting annat än herr Sandlers
ord »administrera» som förledde mig till detta uttalande.

Herr Sandler påstod vidare, att jag hade frågat honom, hur man skall genomföra
en socialisering. Den frågan, herr talman, vågar jag verkligen inte
framställa här i kammaren, ty hade jag framställt den och fått svar, hade
jag uppenbarligen fått alltför många svar, fler svar än vad jag egentligen hade
behov av. Det är ju inte obekant, att på denna punkt finns det nästan lika
mångå svar som talare och skribenter i frågan. Vad jag sade, var egentligen
hara, att om man skall socialisera, skall man inte bara veta, att man vill det,
utan också hur man vill göra det. Det var på denna sista punkt som jag visste,
att de värsta divergenserna och största svårigheterna möta.

Jag är fullständigt överens med herr Sandler, att skall man överhuvud taget
gå in för en socialisering, finns det ingen annan väg än den som går över den
konkreta diskussionen av konkreta fall. Men däremot är jag inte lika säker som
herr Sandler, att man på den vägen skulle komma fram till en lika rik variation
av former som det privatkapitalistiska samhället kan uppvisa. På den
punkten måste jag anmäla mina bestämda tvivel. Det är väl ändå känt för oss
alla, att statsreglering i hög grad betyder byråkratisering och likformighet.
När »folkkommissarie» Wigforss skall socialisera näring efter näring, faller
han naturligtvis lätt för frestelsen att använda samma mall varje gång, och
som det mycket ordentliga ämbetsverk, vår hederliga och duktiga svenska
riksdag är, vill den naturligtvis också gärna se till, att det blir ungefär samma
ordning på alla olika håll. Vi känna mycket väl till denna tendens hos den
svenska riksdagen. Men örn jag ändå trots allt med en viss optimism ser mot
framtiden, är det därför, att det i alla fall är ganska svårt att komma till rätta
med livets egen rikedom på former. Jag vill med andra ord hoppas, att livet
skall kunna besegra även socialismen.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition,
såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

134

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 335, angående ytterligare statsunderstöd till Sörby invallningsföretaar år
1937 i Västmanlands län.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 336, med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 337, angående förbättring av viss ubåtssäkerhetsmateriel; och
nr 338, angående ianspråktagande av lägerkassemedel för nybyggnad eller
större ändringsarbete.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 339, med förslag till förordning örn ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 340, angående försäljning av kronan tillhörigt markområde i Ljungbyhed;
och

nr 341, angående vissa förmåner i samband med avvecklingen av försvarsberedskapen.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 342, med förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 343, angående skattegrupperingen m. m.;

nr 344, med förslag till förordning örn nöjesskatt; och

nr 345, med förslag till förordning angående uppskattning av värdet å svenska
statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 346, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda
hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälpsverksamheten; och

nr 347, angående årligt understöd åt föreståndaren för svenska studenthemmet
i Paris Lucien Maury.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
348, angående anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
349, angående reglering av tjänste- och familjepensioneringen för personal vid
Halmstad—Nässjö och Nässjö—Oskarshamns järnvägar i anslutning till järnvägarnas
förstatligande.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

135

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 350, angående inköp för kronans räkning av viss mark inom Södra Vrams
socken, Malmöhus län.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
351, angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 352, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 353, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
354, angående vissa förmåner till värnpliktiga.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 356, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation; och

nr 357, angående förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 358, angående fastställande av inrikes luftporto för vissa försändelser.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl Maj:ts proposition nr
359, angående vissa statens järnvägar berörande markfrågor i Västerås.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
360, angående livräntor åt Hanna Jansson m. fl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 361, angående fastighetsbyte i Falköping;

nr 362, angående försäljning av vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter;

nr 363, angående ersättning till Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande
skatterestitutioner;

nr 364, örn tullfrihet för vissa till riket införda partier penicillin;
nr 365, angående förlängt bemyndigande att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för
budgetåret 1944/45;

nr 366, angående kreditgivningen till utlandet m. m.; samt
nr 367, angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

136

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Interpellation
ang. bränsle -tilldelningen
till vissa
skånska
landsbygdskommuner.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 368, med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
369, angående anslag till arbortförebyggande åtgärder m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr von Heland m. fl.
väckta motionen, nr 406, angående bränsleförsörjningen i riket.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 407, av herr Persson, Einar, och herr Boman, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om nöjesskatt; samt

nr 408, av herr Heiding m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.

Herr Ahlkvist erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Bränslesituationen
har under innevarande år varit och är alltjämt mycket bekymmersam.
Att statens bränslekommission under dylika förhållanden i år, utöver
föregående års nedskärningar, ytterligare reducerat tilldelningen av bränsle
för bostäderna torde knappast kunna ge anledning till principiella erinringar.

Men det förefaller däremot så mycket mera anmärkningsvärt att bränslekommissionen
enligt cirkulär nr 350 bestämt att landsbygdsbefolkningen i hela
Malmöhuslän jämte ett 40-tal slättbygdsbetonade kommuner i Kristianstads
län, med undantag för köpingar och municipalsamhällen, fått sin bränsletilldelning
nedskuren 20 procent mera än landets övriga befolkning. Den får nämligen
enligt detta cirkulär endast 50 procent av den tilldelning som utgick 1942
— 1943 under det att alla andra både i städer och på landsbygd få 70 procent.

Det är lätt förklarligt att det råder stort missnöje bland den så styvmoderligt
behandlade skånska landsbygdsbefolkningen särskilt bland de mindre bemedlade
vars tilldelning redan förut varit i underkant. Missnöjet kommer med
största sannolikhet att tilltaga i styrka efter hand som kylan tilltager och bränsletillgången
hotar att ta slut. Av allt att döma förefinnes det också starka och
fullt berättigade skäl för missnöje. Det är nämligen svårt att förstå att ovan
nämnda landsbygdskommuner erhållit lägre bränsletilldelning än de tätorter
inom samma område, vilka erhålla hela sin bränsletilldelning i form av fossilt
bränsle. Reduceringen kan följaktligen inte, såsom påståtts från vissa håll,
vara föranledd av förmånen av att få bränslebehovet helt tillgodosett med fossilt
bränsle, ty i så fall hade alla, som haft denna förmån, bort behandlas lika.

Ännu ett förhållande är att intill köpingar och municipalsamhällen är det
vanligt att det vuxit upp med dem sammanhängande bebyggelse intill samma
vägar och med hus av samma typ, så att en utomstående har svårt att ange
gränsen. Dock skall i så fall enligt bränslekommissionens bestämmelser den
ene av två grannar ha 20 procent mindre bränsletilldelning än den som råkat
få sin bostad på andra sidan gränsen. Kan sådant kallas rättvisa?

Ett annat förhållande är att municipalsamhällen icke utgöra självständiga
kommunala enheter utan de äro i kommunalt hänseende del av en eller t. o. m.
två kommuner med vilka de ha gemensam kristidsnämnd. Här kommer följaktligen
bränsletilldelningen att bli olika för invånarna i samma kommun.

Det bör måhända också i detta sammanhang erinras örn att de mångtaliga

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

137

Interpellation äng. bränsletilldelningen till vissa skånska landsbygdskommuner.
(Forts.)

förut statavlönade lantarbetarna, vilkas tilldelning av bränsle baserats på det
knappt tilltagna lönebränslet, bli timavlönade fr. o. m. den 1 november i år.
Skola nu dessa endast ha 50 procent av den otillräckliga bränsletilldelning de
förut haft?

Malmöhus läns södra kristidsstyrelse beslöt vid ett sammanträde för någon
månad sedan att hos bränslekommissionen påtala den orättvisa som vederfarits
landsbygdsbefolkningen inom länet och anhålla örn rättelse. Då det emellertid
framgår av de i dagarna offentliggjorda bestämmelserna från bränslekommissionen
angående första leveransen av fossilt bränsle i Skåne, att förbrukare i
de ovan omnämnda landskommunerna få endast 25 procent av licensens Apoängsumma
under det övriga få 35 procent, så är det tydligt att en ändring
ej är påtänkt.

En rättelse är i hög grad påkallad främst för mindre bostäder i vilka det icke
finns möjlighet till bränslebesparing genom avstängning av överloppsrum.

_ På grund av vad sålunda anförts anhåller jag örn kammarens tillstånd att
till herr statsrådet Ericsson få framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet det rättvist att befolkningen i de ovan berörda
skånska landsbygdskommunerna för bränsleåret 1945—46 erhållit 20 procent
lägre bränsletilldelning i förhållande till 1942—43 års tilldelning än befolkningen
i tätorterna inom samma område, eller

2) har herr statsrådet för avsikt att snarast vidtaga erforderliga åtgärder för
att åstadkomma rättelse?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Björck, som yttrade: Herr talman!
Sedan några månader tillbaka har tillgången på flytande bränsle för motortrafiken,
främst på grund av större import, avsevärt ökat här i landet. Statens
trafikkommission har på grund härav medgivit, att vissa slag av motorfordon,
såväl hyrverks- som lastbilar och omnibussar, som förut drivits med gengas,
nu få övergå till flytande bränsle. Trafikkommissionen säger sig dock ej annat
än i undantagsfall kunna medgiva nyinsättning av fordon som icke ersätta gengasdrivna
fordon. Ett undantag göres för motorcyklar, som i vissa fall kunna
erhålla flytande bränsle.

På grund av dessa bestämmelser har någon nämnvärd utökning av fordonsparken
ej kunnat äga rum och synes ej heller bli möjlig så länge dessa bestämmelser
gälla. Detta är att beklaga, ty att det råder brist på fordon för nyttotrafik,
är ett känt faktum. Särskilt är detta fallet i städer och tätorter, där
tillgången på lastbilar för varutransporter är långt ifrån tillräcklig. Under
dessa förhållanden vore det önskvärt att vissa mindre lastbilar, särskilt s. k.
skåpbilar som i regel ägas av köpmän och hantverkare, kunde erhålla drivmedel
och sålunda återinsättas i trafik. Flertalet av dessa bilar, framför allt
de mindre, ha varit avregistrerade sedan år 1940, enär de anses för små för att
kunna monteras med gengasaggregat. De ha i regel mycket små ringdimensioner,
varför många lia sina ringar kvar, de förbruka små mängder bränsle,
ofta endast 0,6 och 0,8 liter per mil. De äro således mycket billiga i drift beträffande
såväl gummi som drivmedel. Genom att bilar av denna typ finge sättas
i gång, skulle helt säkert ett motsvarande antal större lastbilar frigöras för
tyngre trafik, ävenså för vedtransporter.

På grund av vad jag här anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd att till
herr statsrådet Ericsson få framställa följande interpellation: är herr statsrådet
villig medverka till att sådana bestämmelser utfärdas, att även mindre

Interpellation
örn tilldelning
av drivmedel
till mindre
lastbilar.

138

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Interpellation om tilldelning av drivmedel till mindre lastbilar. (Forts.)
lastbilar av den typ jag här omnämnt — främst de som lia gummiringarna
kvar — må kunna erhålla drivmedel så att de kunna sättas i trafik snarast
möjligt och därigenom möjliggöra frigörandet av större lastbilar för tyngre
varutransporter?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Interpellation Herr Näsgård fick nu ordet och anförde: Herr talman! På grund av prisstegom
ytterligare ringen under kriget beträffande såväl material som arbetskostnader ha kostnadsstaisbidrag
till kalkyls för torrläggningsföretag, som uopgjorts före eller i början av krigspeVningsföretag
Hoden, inom jämförelsevis kort tid blivit föråldrade och därigenom icke längre
ägnade att läggas till grund för de planerade arbetenas utförande. Under kriget
med dess framträdande knapphet på arbetskraft och material har det icke heller
vare sig ur allmän eller enskild synpunkt framstått som någon angelägen uppgift
att särskilt stimulera torrläggningsverksamheten. Man har härvid även erinrat
sig förhållandena efter förra världskriget och icke önskat ett återupprepande.

Kostnadsstegringen har i ett betydande antal fall medfört, att även efter kriget
företag, som under normala förhållanden utan tvekan skulle lia kommit till
utförande, antingen icke bliva utförda eller, örn de utförts, förorsakat delägarna
oskäliga utgifter. Tämligen vanligt är att ett företag enligt kalkylerna väger
ungefär jämnt i fråga örn förhållandet mellan beräknad båtnad och kostnad.
Vid en av konjunkturförhållandena vållad starkare kostnadsökning komma intressenterna
i en mycket svår situation, då de själva utan bidrag få svara för
kostnadsstegringen. Härvid är för övrigt att märka, att kostnadsökningen endast
drabbar dem som stå som sökande till företaget. Icke sökande behöva endast
betala vad som motsvarar deras beräknade båtnad, och enligt de bestämmelser,
som gällde före 1 juli 1945 och vilka torde vara tillämpliga på dessa företag,
kunna de icke sökande dessutom få upp till hälften av sin kostnad täckt
genom statsbidrag.

Intressenterna i ett företag, som fördyrats genom prisstegringen, kunna visserligen
göra framställning örn höjt bidrag på grundval av ny kostnads- och
båtnadsberäkning, men följden härav blir som regel att företaget icke längre
blir bidragsberättigat, då kostnaden kommer att vida överstiga båtnaden. Kungl.
Maj :t och riksdagen ha intagit den ståndpunkten, att båtnaden i ett dylikt fall
icke får automatiskt räknas upp i nivå med kostnaden. Häremot torde någon
berättigad invändning icke kunna göras, då båtnaden givetvis icke bör beräknas
med hänsyn till ett vid en viss tidpunkt under ett krisbetonat läge rådande
jordbruksvärde, som kanske till största delen är beroende av förändringar i
penningvärdet, utan på basis av medelvärden under en tidrymd av betryggande
längd, så att icke tillfälliga konjunktursvängningar tillåtas att inverka
alltför mycket.

Av de företag, som kostnadsberäknats före kriget eller under de första åren
av kriget, lia många beviljats bidrag av lantbruksstyrelsen men icke igångsatts,
då intressenterna velat avvakta efterkrigstiden under förväntan att kostnaderna
skulle sjunka så mycket, att företagen skulle kunna utföras utan alltför
stora extra uppoffringar för delägarna. Det är emellertid varken sannolikt
eller önskvärt att ett eventuellt prisfall skulle få sådana dimensioner, att jämvikt
ens tillnärmelsevis kommer att uppnås mellan beräknade och verkliga kostnader
i här berörda fall. Man kan således emotse att företagen, därest de utföras,
komma att förorsaka delägarna kostnader, som icke alls kunnat förutses
vid planläggningen. Med hänsyn till de svårigheter jordbrukarna i stora delar
av landet varit utsatta för de sista åren på grund av nederbördsförhållandena

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 32.

139

Interpellation örn ytterligare statsbidrag till vissa torrläggningsföretag.

(Forts.)

kan man kanske räkna med att vissa företag under alla förhållanden igångsättas,
varvid är att märka att en enskild delägare icke kan hindra detta, hur
svåra de ekonomiska konsekvenserna än må bli för honom. I allmänhet torde
dock uppskov på obestämd tid bli en följd av här berörda omständigheter.

Riksdagen har ända sedan budgetåret 1939/40 anvisat bidrag till kostnader
för undersökning och utredning rörande torrläggningsföretag, som äro avsedda
att vid inträffande arbetslöshet komma till utförande såsom beredskapsarbeten.
Härmed avses huvudsakligen sådana företag, som icke kunna väntas komma
till utförande i vanlig ordning med hjälp av bidrag enligt gällande regler.
En betydande reserv av arbeten färdiga att sättas i gång, när förutsättningarna
härför äro inne, torde ha åstadkommits genom denna planläggning. En
mängd sålunda planerade företag skulle bliva till stor nytta, örn de komme
till utförande, icke blott för de närmast intresserade utan även för respektive
orter. Vad jag här åsyftar är emellertid —■ såsom framgått av det redan anförda
—- arbeten som utan vidare skulle ha kommit till utförande i fria marknaden,
om icke krigstidens kostnadsstegring kommit emellan.

Investeringsutredningen uppgjorde år 1943 en förteckning på torrläggningsföretag,
som kunde anses lämpliga att igångsätta ur sysselsättningssynpunkt.
I sitt betänkande den 28 februari 1945 (SOU 1945: 12 o. 13) har utredningen
kompletterat denna förteckning med torrläggningsföretag, vilka färdigplanerats
under år 1944 eller vilka under tiden för uppgiftsinsamlingen handlades
av förrättningsmän. Samtliga i förteckningen upptagna företag vore av den
art, att båtnaden av desamma kunde beräknas uppgå till eller överstiga anläggningskostnaden,
varför de också skulle vara berättigade till statsbidrag
enligt gällande grunder. Utredningen förutsatte, att örn statsbidragsgrunderna
ändrades, skulle dessa ändrade grunder äga tillämpning jämväl på investeringsreserven.

Utredningen ansåg företag av här ifrågavarande slag vara ur flera synpunkter
lämpliga som sysselsättningsobjekt i en arbetslöshetskris. Sålunda kunde
de till största delen utföras av oskolad arbetskraft, och de medförde i regel
endast ringa åtgång på material, varå brist kunde befaras. Uppskattningsvis
kunde antagas, att arbeten för ca 24 miljoner kronor skulle kunna komma till
utförande under ett budgetår, vilket belopp också föreslogs att ingå i investeringsplanen
för budgetåret 1945/46.

Beträffande en stor del av de arbeten, som upptagits i investeringsutredningens
förteckning, torde gälla vad förut framhållits, nämligen att kostnadsstegringen
medfört att de numera icke kunna utföras till de beräknade kostnaderna.
En omräkning skulle sannolikt i ett flertal av fallen giva till resultat,
att företagen icke längre äro bidragsberättigade. Även de nu gällande
nya bidragsgrunderna förutsätta, att kostnad och båtnad skola stå i ett skäligt
förhållande till varandra och de nyinförda begreppen brukningsbåtnad — till
vilken dock även tidigare viss hänsyn torde lia tagits — samt social båtnad
kunna endast i begränsad omfattning beräknas påverka relationen mellan kostnad
och båtnad. Det torde därför förhålla sig så, att investeringsutredningens
arbetsreserv i fråga örn torrläggningsföretag i stor utsträckning icke kommer
att bereda avsedda sysselsättningsmöjligheter i en arbetsmarknadskris, örn meningen
är att arbetena skola utföras utan annat stöd än de vanliga statsbidragen.

Oavsett en eventuell sysselsättningskris synes det vara mycket angeläget att
undersöka, örn icke åtgärder kunde vidtagas för att lätta de svårigheter den
statsunderstödda torrläggningsverksamheten råkat in i på grund av prisstegringen.
Det skulle härvid vara av ett mycket stort intresse att få klarlagt, i

140

Nr 32.

Onsdagen den 24 oktober 1945 eni.

Interpellation om ytterligare statsbidrag till vissa torrläggningsföretag.

(Forts.)

hur stor utsträckning företag, som beviljats bidrag under krigsåren, icke igångsatts
eller om de satts i gång föranlett orimligt stora extra kostnader. Det
uppgives på sakkunnigt båll, att företag för vilka planerna färdigställts under
åren fram till och med 1940 eller 1941 och vilka erhållit statsbidrag något
eller några år senare ofta måste räkna med kostmadsstegringar på upp till
100 procent. Antingen delägarna trots den stora ekonomiska risken på eget
bevåg sätta i gång arbetena eller vänta år efter år på en återgång till mera
normala prisrelationer synes det böra övervägas, örn icke särskilt stöd i någon
form kunde lämnas för att mildra verkningarna av en utveckling, för vilken
företagens delägare icke i någon mån äro ansvariga.

Det bör erinras, att torrläggningsverksamhetens normala fortgång är en
oundgänglig förutsättning för att rationaliseringssträvandena inom jordbruket
skola krönas med framgång.

I anslutning till det anförda får jag hemställa örn kammarens tillstånd att
till statsrådet Sträng framställa följande spörsmål: kan ett initiativ förväntas
från herr statsrådet i syfte att bereda torrläggningsföretag, som på grund av
prisstegringen under krigsåren icke kunnat utföras, särskilda bidrag till täckande
helt eller delvis av den del av kostnadsstegringen, som icke motsvaras av
höjt båtnadsvärde?

Även denna anhållan bifölls.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 23 oktober 1945.

Till innehavare tillsvidare av en ledigbliven kanslistbefattning hos kammaren
antogo herrar deputerade e. o. kontorsbiträdet hos socialstyrelsen fröken
Karin Westergren.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.26 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 26 oktober 1945.

Nr 32.

141

Fredagen den 26 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 371, med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; och
nr 372, med förslag till lag örn tillägg till lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 407, av herr Persson, Einar, och herr Boman, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn nöjesskatt; och

nr 408, av herr Heiding m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m.

Föredrogos och bordlädes de vid sammanträdets början avlämnade kungl,
propositionerna nr 371 och 372.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.